Utskottet behandlar i detta betänkande
dels proposition 1996/97:25 Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv,
dels delar av regeringens skrivelse
1996/97:24 Invandrings- och
flyktingpolitiken. I betänkandet
behandlas också motioner väckta med
anledning av propositionen och
skrivelsen samt ett flertal ytterligare
motioner väckta i första hand under
allmänna motionstiden i år eller
tidigare år.
Propositionen
Regeringen anser att den svenska
migrationspolitiken bör ses som en
helhet, som omfattar flykting-,
invandrings-, invandrar- och
återvändandepolitik samt innefattas i
utrikes-, säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken. Migrationspolitiken
skall vara human, tydlig och konsekvent.
Den skall bygga på respekt för mänskliga
rättigheter, internationell solidaritet
och förutsättningarna i Sverige. Det
svenska medlemskapet i EU innebär
förutom nya åtaganden också ett ansvar
att delta i utvecklandet av den framtida
gemensamma politiken. En framgångsrik
påverkan kan ge större tyngd åt de
principer Sverige eftersträvar i
migrationspolitiken.
I propositionen föreslås att skydd
liksom hittills skall finnas för
flyktingar enligt flyktingkonventionen.
Konventionen skall ges en vidare
tolkning än i dag. Vidare föreslås att
utlänningslagen ändras så att de
nuvarande skyddsbegreppen de facto-
flykting och krigsvägrare utgår. De
ersätts av preciserade regler för vilka
utöver konventionsflyktingar som skall
få skydd. Till dessa räknas de som
riskerar att straffas med döden eller
med kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning, de som på grund av en
yttre eller inre väpnad konflikt behöver
skydd eller på grund av en
miljökatastrof inte kan återvända till
sitt hemland liksom de som på grund av
sitt kön eller homosexualitet riskerar
förföljelse. I en situation med
massflykt där det finns grund att anta
att skyddsbehovet kan vara av mer
tillfällig karaktär skall
uppehållstillståndet kunna begränsas
under i normalfallet två år. Liksom
hittills skall uppehållstillstånd kunna
beviljas en utlänning som personligen
har starka humanitära skäl.
Invandringen av anhöriga föreslås bli
begränsad i princip till make, maka
eller sambo samt barn under 18 år. I
vissa fall skall uppehållstillstånd
också kunna ges till andra nära
släktingar som i hemlandet ingått i
samma hushållsgemenskap som den som
finns här i landet. Vid synnerliga skäl
skall även annan anhörig kunna beviljas
uppehållstillstånd.
Regeringen skall i första hand genom
förordningar styra rättstillämpningen
vad gäller tidsbegränsade
uppehållstillstånd vid massflykt samt
uppehållstillstånd av humanitära skäl
m.m. Rättssäkerheten stärks genom ett
ökat inslag av muntlig handläggning i
asylprocessen, genom krav på att alla
beslut om uppehållstillstånd skall vara
motiverade och genom vidgade möjligheter
att överklaga avslag på ansökningar om
uppehållstillstånd. Den del av ansvaret
för att utreda ärenden om
uppehållstillstånd och svenskt
medborgarskap som ligger på Polisen bör
förs till Invandrarverket. Det gäller
även andra uppgifter inom
utlänningsrättens område, exempelvis
förvar. Dessutom avser regeringen att
tillsätta en parlamentarisk kommitté med
uppgift att bl.a. utreda möjligheterna
att förbättra handläggningen genom mer
grundläggande förändringar av instans-
och processordningen i utlänningsrätten.
Fingeravtryck skall enligt
propositionen tas av alla asylsökande
med undantag av barn under 14 år. Vidare
skall straffmaximum för den som i
vinstsyfte organiserar illegal
invandring till Sverige höjas till fyra
års fängelse.
Enligt regeringen bör utlänningslagen
kompletteras med en portalbestämmelse
med innebörden att barnets hälsa,
utveckling och bästa i övrigt särskilt
skall beaktas i fall som rör barn. De
inskränkningar som i dag gäller i fråga
om möjligheterna att ta barn under 16 år
i förvar skall i stället gälla den som
är under 18 år. Om den som är under 18
år har behov av vård enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga
får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
ges.
Regeringen begär godkännande av de
allmänna riktlinjer för
migrationspolitiken som förordas i
propositionen. De föreslagna ändringarna
i utlänningslagen och övriga lagförslag
föreslås träda i kraft den 1 januari
1997.
Utskottet
Utskottet tillstyrker de allmänna
riktlinjerna för migrationspolitiken och
de föreslagna lagändringarna.
Utskottet anser liksom regeringen att
en parlamentarisk kommitté bör
tillsättas för att se över
rättsprocessen. I samband därmed bör
frågan om återkallelse av
uppehållstillstånd behandlas skyndsamt
och med förtur.
Vidare föreslår utskottet på eget
initiativ lagändringar som innebär en
utvidgning av rätten till offentligt
biträde så att ett sådant biträde alltid
skall förordnas för barn under 18 år som
hålls i förvar, om barnet saknar
vårdnadshavare i Sverige.
Fp-, v-, mp- och kd-ledamöterna har
reserverat sig i åtskilliga frågor. I
något avseende finns reservation från m-
och c-ledamöterna.
Propositionen m.m.
Proposition 1996/97:25
I proposition 1996/97:25 Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv
har regeringen (Utrikesdepartementet)
föreslagit att riksdagen
dels antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529),
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga,
4. lag om ändring i lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll,
5. lag om ändring i lagen (1992:1068)
om introduktionsersättning,
6. lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.,
dels godkänner de allmänna riktlinjer
för migrationspolitiken som regeringen
förordar i propositionen.
Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till
betänkandet.
Skrivelse 1996/97:24
Regeringen har till riksdagen överlämnat
skrivelse 1996/97:24 Invandrings- och
flyktingpolitiken.
Skrivelsen behandlas delvis i detta
betänkande och även i betänkande
1996/97:SfU2 Anslag inom utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
proposition 1996/97:25
1996/97:Sf9 av Tomas Högström (m) vari
yrkas att riksdagen avslår regeringens
förslag om registrering av fingeravtryck
som tas med stöd av utlänningslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Sf10 av Birthe Sörestedt m.fl.
(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvaret för och
resurser till verksamheten med den
speciella uppföljningen av
invandrarproblematiken.
1996/97:Sf11 av Ulla Löfgren (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utforma en organisation
för uppehållstillstånds- och
medborgarskapsärenden som är anpassad
till lokala och regionala
förutsättningar i hela landet.
1996/97:Sf12 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad försörjningsplikt vid
anhöriginvandring,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillfälliga
uppehållstillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om begränsning av möjlighet till
nya ansökningar,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om straffskärpning för smuggling
av flyktingar,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt transportöransvar,
6. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om en förändrad
myndighetsstruktur för flykting- och
invandrarfrågor i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om
utlänningslagens tillämpning,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om europeiskt samarbete
beträffande asyl- och flyktingpolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förföljelse på grund av
kön eller homosexualitet skall omfattas
av Genèvekonventionens flyktingbegrepp,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens och
invandrarmyndigheternas utbildning i
kvinnokunskap,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska
utlänningslagstiftningen bör analyseras
ur ett kvinnoperspektiv,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningar för avvisning
till ett första asylland,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om tortyr och våldtäkt utförd av
statsmakten som skäl för asyl,
10. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2
§ utlänningslagen skall tillföras ett
nytt andra stycke med följande lydelse:
Med förföljelse avses allvarliga
kränkningar av utlänningens mänskliga
rättigheter såsom de definierats i de
konventioner i detta ämne som Sverige
tillträtt och som anges i en bilaga till
utlänningslagen,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att FN:s
flyktingkommissariats handbok och
exekutivkommitténs resolutioner bör
tjäna som vägledning vid fastställande
av flyktingskap,
12. att riksdagen beslutar att 3 kap. 3
' utlänningslagen skall behållas med
oförändrad lydelse,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 3 kap. 3 §
utlänningslagen också skall tillämpas i
situationer av inbördeskrig,
14. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring i
utlänningslagen att skyddssökande får
rätt till uppehållstillstånd om de
internationella organ som övervakar
tillämpningen av konventionerna funnit
att en avvisning/utvisning skulle strida
mot Sveriges åtaganden enligt FN:s
tortyrkonvention eller den europeiska
konventionen om de mänskliga
rättigheterna i enlighet med vad som
anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till en sådan ändring av
utlänningslagen att den skall ha rätt
till asyl som omfattas av det
kompletterande flyktingbegrepp som
föreslås i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda skäl att vägra asyl
för den som omfattas av den
kompletterande flyktingdefinitionen,
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka i EU
för den kompletterande
flyktingdefinitionen,
18. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränsen för beviljande
av uppehållstillstånd för ogifta barn,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på hushållsgemenskap i
hemlandet som villkor för att bevilja
uppehållstillstånd till föräldrar som
önskar bosätta sig hos barn i Sverige,
20. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en orimligt hårt praxis
beträffande minderårigas rätt till
familje- återförening i Sverige,
21. att riksdagen hos regeringen begär
tillsättande av en oberoende utredning
angående tillämpningen av reglerna om
uppskjuten invandringsprövning vid
äktenskap eller sammanboende,
22. att riksdagen hos regeringen begär
tillsättande av en utredning angående
avvisningspraxis för kvinnor som
misshandlats av sin partner under
pågående invandringsprövning samt
"kvinnoimport" från svenska mäns sida,
23. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att inhibition av
avvisnings- eller utvisningsbeslut skall
meddelas i ärende hos Europeiska
kommissionen för de mänskliga
rättigheterna i enlighet med vad i
motionen anförts,
24. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvenserna av den svenska
och europeiska viseringspolitiken,
25. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om angelägenheten att regeringen
i EU och andra lämpliga forum verkar för
att viseringstvånget tas bort för så
många stater som möjligt,
26. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bötessanktionerat
transportöransvar,
27. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylvisum,
28. att riksdagen beslutar att 2 kap. 4
a § andra stycket 2 skall ha följande
lydelse: Om ett program för att
förbereda återvändande inletts innan
dess, får uppehållstillståndet förlängas
med ytterligare högst ett år,
29. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgningen av möjligheten
till avvisning med omedelbar
verkställighet i 1989 års utlänningslag,
30. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om hivtestning av asylsökande,
31. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om de svenska ambassadernas roll
i asylärenden,
32. att riksdagen hos regeringen begär
tillsättande av en utredning beträffande
överflyttning av handläggningen av
asylärenden till
förvaltningsdomstolarna,
33. att riksdagen avslår förslaget till
förändrad lydelse av 10 kap. 5 §
utlänningslagen,
34. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Utlänningsnämndens syn på
barnkonventionens betydelse,
35. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om lag om inkorporering av
barnkonventionen,
37. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det offentliga biträdet
skall vara närvarande när ett barn hörs,
38. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i
utlänningslagen att den asylsökande som
inte inom två år från ansökan fått ett
lagakraftvunnet avvisningsbeslut som
också verkställts skall få
uppehållstillstånd om det inte
föreligger synnerliga skäl eller den
asylsökande själv medverkat till
tidsutdräkten,
39. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om självmordsrisk som skäl för
uppehållstillstånd,
40. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ny prövning i human anda av
gömda barnfamiljers ärenden,
42. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att grundskolor bör göras
till en frizon där barn inte skall
behöva riskera förvarstagning och
avvisning,
43. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att fråga om
återkallelse av uppehållstillstånd på
grund av oriktiga uppgifter om identitet
inte skall få väckas senare än två år
efter tillståndets beviljande om det
inte föreligger synnerliga skäl,
44. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av
utlänningslagens bestämmelser om
preskription,
45. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att förvarsgrunderna
begränsas och preciseras,
46. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att ett förvarsbeslut
automatiskt prövas av länsrätten inom 24
timmar,
47. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att förvarstiden för
barn aldrig får förlängas utöver 72
timmar,
48. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att samma restriktioner
beträffande förvarstagande gäller båda
barnets vårdnadshavare,
49. att riksdagen avslår förslaget i
propositionen om ändrad lydelse av 5
kap. 5 § utlänningslagen,
50. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en undersökning av
uppsiktsreglernas tillämpning
beträffande barn,
51. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ambassadernas prioritering av
familjeåterföreningsärenden,
52. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri bevisprövning i
identitetsfrågor hos Invandrarverket,
53. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att barns rätt till
kontakt med båda föräldrarna säkras,
54. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att avvisning av barn
verkställs i enlighet med minst lika
humana principer som verkställigheter
jämlikt 21 kap. föräldrabalken,
55. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att det görs till en
förutsättning för verkställighet av
avvisning av ett barn som är
omhändertaget med stöd av LVU att
socialnämnden givit sitt samtycke,
56. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen inte
skall ha principiellt företräde framför
annan lagstiftning,
57. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådana övergångsbestämmelser
i samband med förändringarna i
utlänningslagen som anges i motionen,
58. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2
a § utlänningslagen skall ha följande
lydelse: En förvarstagen utlänning får
inte tas in i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller polisarrest om det inte
föreligger synnerliga skäl,
59. att riksdagen beslutar att ärenden
som anhängiggjorts hos polismyndighet,
Statens invandrarverk eller
Utlänningsnämnden före den 1 januari
1997 skall avgöras i enlighet med
utlänningslagen i enlighet med den
lydelse lagen hade före detta datum.
1996/97:Sf14 av Maggi Mikaelsson (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om turkiska kurders möjlighet
att ånyo få sin sak prövad,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vid en sådan prövning all
dokumentation måste ses i ett
sammanhang.
1996/97:Sf15 av Kerstin Warnerbring
m.fl. (c, fp, v, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en preskriptionstid på
två år införs i utlänningslagen avseende
återkallelse av uppehållstillstånd,
såvida inte synnerligen starka skäl
talar emot,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd, som huvudregel,
skall beviljas i de fall ett barn är
omhändertaget enligt LVU,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att göra en översyn
av verkställighetsbestämmelserna i
utlänningsärenden i förhållande till
föräldrabalkens regler om verkställighet
av beslut i vårdnadsärenden,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en bestämmelse införs i
utlänningslagen som stadgar att ett
avvisnings-/utvisningsbeslut skall
inhiberas då en familj riskerar att
splittras, såvida inte särskilda skäl
talar emot.
1996/97:Sf16 av Marietta de Pourbaix-
Lundin och Sten Andersson (båda m) vari
yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens
förslag vad gäller asylrätt på grund av
kön eller homosexualitet i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande
1, som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om asylrätt
på grund av kön eller homosexualitet.
1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt till asyl vid
krigsvägran,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bemyndigande,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att dela Invandrarverket,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om breddad kompetens inom
Utlänningsnämnden,
5. att riksdagen beslutar om en
förändring av 2 kap. 9 § utlänningslagen
i enlighet med vad som redovisats i
motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om återkallelse av ej
verkställda avvisningsbeslut,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen på eget
initiativ bör kunna ta över enskilda
ärenden,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om återvandringspolitiken.
1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen i
sin helhet,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljöflyktingar,
homosexuella och andra som förföljs på
grund av sitt kön kan föras in under
begreppet konventionsflyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skyddsbegreppen de facto-
flyktingar och krigsvägrare skall
kvarstå,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stor generositet vad
gäller humanitära uppehållstillstånd
skall gälla,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Schengenmedlemskap,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att viseringar inte skall
användas för att reglera invandringen,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att åldern för anknytning
inte generellt skall sänkas från 20 till
18 år,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att anhörigbegreppet vidgas i
enlighet med vad i motionen anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att grundregeln vid
anknytning blir att den berörde/a kan
söka uppehållstillstånd under sin
vistelse i Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att om
verkställigheten fördröjs under mer än
sex månader skall beslutet upphävas och
uppehållstillstånd beviljas i enlighet
med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även nya ansökningar
skall kunna överlämnas till regeringen
och att således detta tillägg i 7 kap.
11 § inte skall göras,
12. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Statens invandrarverk och
Utlänningsnämnden inte skall förklara
asylärenden vilande,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansökningar om förlängda
uppehållstillstånd bör tas upp till
behandling i de fall det krävs,
14. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det bör
införas en längsta vistelsetid, högst
två år, innan uppehållstillstånd
beviljas i enlighet med vad i motionen
anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att återkallelse
av tillstånd inte skall få väckas senare
än efter två år i enlighet med vad i
motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även tidsgränsen i 2 kap.
11 § andra stycket bör sänkas till två
år,
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att
flyktingärenden bör avgöras vid
domstolar i enlighet med vad i motionen
anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ingen kan avvisas med
skälet att han eller hon eventuellt
kommer att begå brott,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn inte skall kunna tas
i förvar såvida inte synnerliga skäl
föreligger,
20. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hänvisning till
flyktingalternativet inte skall användas
vid avvisningsbeslut,
21. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om "the benefit of the doubt",
22. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hänvisning till
definitionen av begreppet flykting,
23. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att olika relevanta artiklar
införs i utlänningslagen,
24. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en bestämmelse bör
införas i utlänningslagen som stadgar
att barnets offentliga biträde skall
vara närvarande när barnet hörs,
25. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om artikel 22 i
barnkonventionens stadgar,
26. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även gömda barn bör gå in
under tvåårsregeln,
27. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att av/utvisning i möjligaste
mån inte skall ge familjesplittring,
28. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att tagande av
fingeravtryck bör begränsas i enlighet
med vad i motionen anförts,
29. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att LVU skall väga tyngre och
ges företräde framför utlänningslagens
beslut om avvisning,
30. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Invandrarverket inte
skall kunna avvisa flyktingar på grund
av felaktiga uppgifter om ifall de haft
permanent uppehållstillstånd i tre år
eller mer.
1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hålla isär
migrationspolitik och asylrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfattningen av antalet
asylsökande som söker sig till Europa
och Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förebygga och/eller
undanröja orsaker till flykt och
påtvingad migration,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd i närområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om återvändande,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om europeiskt samarbete för en
gemensam och generös flyktingpolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnkonventionen och
utlänningslagen,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skydd på grund av kön och
sexuell läggning också kan föreligga i
enlighet med Genèvekonventionen,
9. att riksdagen avslår regeringens
förslag att låta skyddsbegreppen de
facto-flyktingar och krigsvägrare utgå
ur utlänningslagen,
10. att riksdagen avslår regeringens
förslag att låta möjligheten att bevilja
uppehållstillstånd av politisk-
humanitära skäl utgå ur utlänningslagen,
11. att riksdagen avslår regeringens
förslag avseende nya bestämmelser i
utlänningslagen för anhöriginvandring,
12. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer generös
viseringspolitik för släktbesök,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om viseringspolitik för att
hindra skyddsbehövande människor att
söka asyl,
14. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den gemensamma
viseringspolitiken inom EU,
15. att riksdagen avslår regeringens
förslag att knyta tillfälliga
uppehållstillstånd till
återvändandeprogram,
16. att riksdagen avslår regeringens
förslag att nya ansökningar ej skall
kunna prövas av regeringen,
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att sanktioner
mot transportörer inte skall användas
internationellt,
18. att riksdagen avslår regeringens
förslag avseende straffskärpning för den
som organiserar illegal invandring till
Sverige,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återkomma med förslag om
förbud mot att ta barn i förvar,
20. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om barns hörande i asylärenden,
21. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om LVU och utlänningslagen,
22. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att familjer inte får
splittras i samband med avvisning,
23. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag om ett mer
domstolsliknande förfarande vid prövning
av asylärenden.
1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyktingpolitikens
utformning.
1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det huvudsakliga motivet
till Sveriges bistånds- och
migrationspolitik skall vara moraliskt,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de tre grupperna "övriga
skyddsbehövande" bör föras samman i ett
gemensamt lagrum liknande de
formuleringar som finns i Cartagena- och
OAU-deklarationerna,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utgångspunkten för
bedömning av skyddsbehovet bör vara
risken för allvarliga kränkningar av de
mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall
verka för att EU-länderna gemensamt
inför en europeisk flyktingkonvention,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör förorda att
rätten till asyl införs i Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen tydligare
måste ge uttryck för att
flyktingdefinitionen kan innefatta
personer som flyr från övergrepp som
inte kan härledas till staten i fråga
utan till andra grupper i samhället,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen i den nya
version som föreslås innebär en alltför
snäv tolkning av familjebegreppet,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utvisnings- och
avvisningsbeslut som leder till
familjesplittring skall inhiberas,
såvida inte särskilda skäl föreligger,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte sänka åldersgränsen
för invandring av ogifta barn från 20
till 18 år,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte lagstifta bort den
s.k. sista länken,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en portalparagraf om
barnets bästa uttryckligen skall hänvisa
till barnkonventionens artikel 3,
12. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utredning av praxis i
barnärenden måste ske,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn under 15 år aldrig
skall få tas i förvar och barn mellan 16
och 18 år endast i samband med
avlägsnande ur landet,
14. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beslutet om förvar av
barn skall fattas av länsrätten och att
det måste ske inom 24 timmar,
15. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att omhändertagande enligt
LVU måste få företräde vid konflikt med
utlänningslagen,
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeln "hellre fria än
fälla" ("benefit of the doubt") bör
tillämpas och lagfästas i asylprocessen,
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en preskriptionstid på två år
då uppehållstillstånd beviljas på
oriktiga grunder,
18. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör tillsätta
en utredning om ett införande av ett
tvåpartsförfarande i domstolsmässiga
former,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en person som vill ha en
ny ansökan prövad inte skall behöva
finnas tillgänglig för verkställighet,
20. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en avvisning som
huvudregel inte bör ske efter fyra år,
även om flyktingarna gömt sig,
21. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett system med
medborgarvittnen,
22. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att advokater till
asylsökande inte bör utses av
Invandrarverket utan av ett fristående
organ,
23. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verkställande av
utvisning/avvisning inte får genomföras
så länge överprövning av beslut om
avlägsnande pågår,
24. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föräldrabalkens
förordning om att hämtning och andra
åtgärder skall ske så skonsamt som
möjligt för barnen måste tillämpas,
25. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en asylansökan på begäran
skall ge upphov till ett
ställningstagande även när den sökande
tilldelats ett temporärt
uppehållstillstånd,
26. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella
sammanhang och särskilt inom EU skall
verka för öppnare gränser till omvärlden
än vad som i dag är fallet,
27. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör tillsätta
en utredning om viseringens konsekv-
enser för asylsökande,
28. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall
verka för att transportöransvaret
avskaffas,
29. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett kommunalt ansvar bör
övervägas för anknytningsutredningar,
30. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansvaret för
anknytningsutredningar bör ligga kvar
hos polisen i avvaktan på ett kommunalt
ansvarserkännande.
Motion väckt med anledning av skrivelse
1996/97:24
1996/97:Sf2 av Ragnhild Pohanka och
Thomas Julin (båda mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga avvisningar skall
ske innan Anknytningsutredningen är
klar,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en amnesti, som används
flexibelt i för flyktingen positiv
riktning, bör utfärdas.
Motion väckt med anledning av skrivelse
1994/95:131
1994/95:Sf12 av Birthe Sörestedt och
Sigrid Bolkéus (båda s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnoförtryck som asylskäl,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige internationellt
bör verka för att kvinnoförtryck
jämställs med andra former av förtryck.
Motion väckt med anledning av
proposition 1994/95:179
1994/95:Sf23 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en av polisen beslutad
avvisning enligt 8 kap. 7 § ej får ske
förrän överklagande vunnit laga kraft,
10. att riksdagen beslutar att
krigsvägrare och desertörer skall ges
ett starkare skydd i praxis genom 3 kap.
1 § punkt 2 utlänningslagen,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att följa utlänningslagen 3
kap. 1 § punkt 2 när det gäller
krigsvägrare från Bosnien med kroatiska
pass,
12. att riksdagen beslutar att barn
inte kan tas i förvar såvida inte grovt
brott blivit begånget av barnet självt.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1993/94
1993/94:U630 av Lennart Rohdin (fp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en omprövning av avvisningar
till Kosovo.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1994/95
1994/95:Sf602 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om repatriering,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om regler för asylsökande,
11. att riksdagen hos regeringen begär
en utredning om inrättande av en
asylprövningsnämnd i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1994/95:Sf603 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att desertörer och
krigsvägrare i första hand beviljas asyl
i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att desertörer och
krigsvägrare i andra hand beviljas ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett
år med möjlighet till förlängning.
1994/95:Sf604 av Ingbritt Irhammar och
Marianne Andersson (båda c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheterna att ta
fingeravtryck på asylsökande till
Sverige.
1994/95:Sf605 av Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att homosexualitet bör
innefattas i flyktingdefinitionen enligt
utlänningslagen.
1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att asylsökande
barns egna flyktingskäl skall beaktas,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn under inga
omständigheter skall tas i förvar.
1994/95:Sf608 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om återvandring.
1994/95:Sf609 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om organisation av
flyktinguppföljning.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran
m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att asyl även bör beviljas
krigsvägrare som flytt från ett
inbördeskrig,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en uppföljning av situationen
för avvisade asylsökande,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot att barn tas i
förvar i häkte i väntan på
avvisning/utvisning,
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att systematisk våldtäkt
skall räknas som tortyr och utgöra
asylskäl,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om försök med
återvändandeprojekt för flyktingar som
vistats länge i Sverige och själva
önskar återvända.
1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om lagstiftning mot
tvångssplittring av familjer,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevisvärderingen i
utlänningsärenden,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om sanktioner mot flygbolag och
andra transportörer,
11. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om lagstiftning mot förbud av
förvarstagande av barn i enlighet med
vad i motionen anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om förändring av åldersgränsen i
utlänningslagen i enlighet med vad i
motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om barns asylskäl.
1994/95:Sf617 av Yvonne Ruwaida och
Ragnhild Pohanka (båda mp) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar att inga
avvisningar får verkställas under
pågående behandling eller terapi
utfärdad av legitimerad medicinsk
personal.
1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att dokumentlösheten i sig ej
bör minska den asylsökandes möjligheter
att få asyl,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att i enlighet med
motionen särskild hänsyn bör tas till
barnens situation,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det i tveksamma fall som
rör asylsökande bör vara regel att
hellre fria än fälla och att detta i
alldeles särskilt hög grad bör gälla
barn,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sexualpolitiska
flyktingar från sådana länder där de
hotas av dödsstraff eller kriminaliseras
beviljas asyl i Sverige,
16. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att civil personal bör ta
emot vid gränsen.
1994/95:Sf632 av Lennart Rohdin (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pröva att föra över
asylhanteringen till det reguljära
rättsväsendet.
1994/95:Sf633 av Georg Andersson m.fl.
(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begäran av en
utvärdering av praxis i asylärenden där
tortyr åberopas.
1994/95:Sf634 av Charlotta L Bjälkebring
och Ulla Hoffmann (båda v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att driva frågan om romernas
situation inom EU och gentemot de nya
ansökarstaterna.
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den flyktingrättsliga
bedömningen av desertörer,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att handläggande myndigheter
systematiskt åsidosätter gällande
lagstiftning,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den tillämpning av
flyktingbegreppet som Praxisutredningen
konstaterat hos Utlänningsnämnden,
9. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens flyktingrättsliga
bedömning av bosniska asylsökande i
beslutet den 21 juni 1993,
10. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tortyr och våldtäkt
utförd av företrädare för statsmakten
alltid skall utgöra skäl för asyl,
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om risk för könsstympning som
grund för uppehållstillstånd,
12. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barnfamiljer aldrig får
avvisas till länder där krig eller
krigsliknande förhållande råder,
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylnämnder,
17. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ytterligare begränsningar av
möjligheten att ta barn i förvar,
18. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring i
utlänningslagen att den som är under 18
år anses som barn,
19. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av barns skäl för
uppehållstillstånd,
20. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av snabba god
mansförordnanden och att dessa inte
upphör för tidigt,
22. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny regeringsförordning för
att eliminera effekterna av
regeringsbeslutet den 3 november 1994 om
gömda barnfamiljer,
23. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att asylsökande kvinnor skall
erbjudas få sina ärenden handlagda av
kvinnlig personal,
25. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om straff för människosmuggling
som gjorts av ideella skäl.
1994/95:U608 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens ansvar och
Utlänningsnämndens praxis beträffande
asylsökande från Kosova.
1994/95:U609 av Tuve Skånberg m.fl. (kd)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bevilja judiska
flyktingar från f.d. Sovjetunionen asyl
i Sverige.
1994/95:U610 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de assyrier/syrianer från
sydöstra Turkiet som har anknytning till
assyrier/syrianer i Sverige bör beviljas
uppehållstillstånd.
1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om verkställighetsstopp
beträffande avvisningar av asylsökande
till Kosova.
1994/95:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om avvisningar till inre
flyktingalternativ av kurdiska
flyktingar till Turkiet,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bedömningar av asylskälen för
kurdiska asylsökande.
1994/95:U623 av Lennart Rohdin (fp) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om situationen för de
asylsökande från Kosova.
1994/95:U624 av Björn von Sydow m.fl.
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att zigenarna bör erkännas
som territorielös minoritetsgrupp.
1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka (mp)
vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om situationen i Turkiet och
därav följande asylskäl hos asylsökande
från Turkiet,
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om de feilikurder som sökt asyl
i Sverige.
1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av insatser för barn
till asylsökande och ändringar i
lagstiftningen för att följa
barnkonventionen.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1996/97
1996/97:Sf601 av Barbro Westerholm och
Isa Halvarsson (båda fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
uppehållstillstånd vid
anhöriginvandring.
1996/97:Sf603 av Hans Hoff m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättringar av tvåårsregeln
vid äktenskap som berör medborgare från
tredje land.
1996/97:Sf606 av Andre vice talman Görel
Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnets bästa och
uppehållstillstånd.
1996/97:Sf607 (delvis) av Sten Andersson
(m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av klara och
tydliga regler avseende erhållandet av
(svenskt medborgarskap och) tillfälligt
visum.
1996/97:Sf612 av Pär-Axel Sahlberg och
Juan Fonseca (båda s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att asylhantering bör baseras
på varje individ,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stor hänsyn bör tas till
små barns och gravida kvinnors möjlighet
till asyl.
1996/97:Sf614 av Juan Fonseca och Pär-
Axel Sahlberg (båda s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla former för att
stödja dem som vill återvända till sitt
ursprungsland,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stimulera att ett
återvändarprogram tas fram av
regeringen.
1996/97:Sf629 av Thomas Julin och Eva
Goës (båda mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om
Invandrarverkets restriktiva
viseringspolitik och om behovet av en
översyn av berörda myndigheters
tillämpning av gällande bestämmelser.
1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl.
(c) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den s.k. tvåårsregeln.
1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förändring av
lagstiftningen så att inte en utländsk
person som sammanbott med en svensk
person, under kortare tid än två år,
utvisas.
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av tvåårsregeln.
1996/97:U606 av Eva Goës m.fl. (mp, c,
fp, v, kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att omedelbart upphöra med
avvisningar av asylsökande med s.k.
omvänd människosmuggling.
1996/97:U631 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp, c, fp, v, kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svåra situation som de
iranska kurderna genomgår och om att
särskild hänsyn anbefalls av
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
vid bedömning av deras flyktingärenden.
Utskottet
Utskottet behandlar i det inledande
avsnittet Omvärldsbakgrund - Sverige och
världen dels proposition 1996/97:25 i
denna del, dels den del av skrivelse
1996/97:24 som redogör för Sverige och
världen och invandringen till Sverige. I
de två följande avsnitten Grunderna för
migrationspolitiken och Det
internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet och Sveriges
roll behandlas propositionens förslag
till riktlinjer i dessa delar och
skrivelsen i den senare delen jämte
motioner. Skrivelsen i övriga delar
kommer att behandlas i utskottets
betänkande 1996/97:SfU2. Propositionens
förslag till ändrad
utlänningslagstiftning liksom motioner i
frågan behandlas i ett fjärde avsnitt,
Utlänningslagen och dess tillämpning. I
ett särskilt avsnitt Barn behandlas
propositionens förslag om barnens
ställning i utlänningslagstiftningen
jämte motioner. I det avslutande
avsnittet Återvandring behandlas
propositionens riktlinjer i denna del
jämte motioner.
Omvärldsbakgrund - Sverige och världen
Internationella konventioner och
flyktingbegreppet
Det finns i dag ett betydande antal
konventioner och andra internationella
instrument som är av betydelse för de
avtalsslutande staternas flykting- och
immigrationspolitik. Grundläggande för
skyddet av de mänskliga rättigheterna är
den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna, den s.k.
Europakonventionen, jämte senare
tilläggsprotokoll. Konventionen är
direkt tillämpbar som svensk lag och
dess efterlevnad övervakas av den
europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna och Europarådets
ministerkommitté. Konventionen
föreskriver bl.a. att ingen får utsättas
för tortyr eller omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning (artikel 3). Vidare
återfinns i konventionen artiklar bl.a.
om skydd för familjelivet (artikel 8)
och att tillgång till effektiva
rättsmedel vid kränkning av någon av fri-
och rättigheterna enligt konventionen
måste finnas (artikel 13).
FN:s konvention om barnets rättigheter,
barnkonventionen, utgår från fyra
grundprinciper: Principen om barnets
bästa, rätten till liv och utveckling,
rätten att framföra sina åsikter och få
dem respekterade samt rätten att skyddas
mot övergrepp och diskriminering.
Sverige var en av initiativtagarna till
konventionen och den trädde för svenskt
vidkommande i kraft den 2 september
1990.
FN:s konvention om flyktingars
rättsliga ställning, den s.k.
Genèvekonventionen eller
flyktingkonventionen, är den mest
betydelsefulla konventionen på
flyktingområdet. I och med det s.k. New
York-protokollet förband sig staterna
att tillämpa konventionen utan dess
tidsbegränsning eller geografiska
begränsning till Europa. Konventionens
flyktingdefinition är den enda
universiellt godtagna. Den tar sikte på
personens individuella, subjektiva
fruktan att utsättas för förföljelse på
grund av vissa objektivt påvisbara
omständigheter. Den täcker dock inte
personer som flytt på grund av
naturkatastofer, misär, väpnad konflikt
eller allmänt våld. FN-konventionen år
1984 mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning, FN:s
tortyrkonvention, utgör ett exempel på
uppföljning av hur bl.a.
flyktingkonventionen tillämpas.
Afrikanska stater har en egen konvention
om flyktingar, OAU-konventionen.
Konventionen har en betydligt vidare
flyktingdefinition och omfattar också
den som på grund av yttre aggression,
ockupation, utländsk dominans eller
händelser som allvarligt stör den
allmänna ordningen i del av eller hela
det land i vilket han har sitt ursprung
eller är medborgare tvingas lämna sin
vanliga bostad för att söka tillflykt på
annan plats utanför sagda land . För
Centralamerikas del accepterades ett
snarlikt flyktingbegrepp i Cartagena-
deklarationen. FN:s
flyktingkommissaries, UNHCR,
exekutivkommitté har - med stöd av
första asylländerna i Sydostasien -
såvitt gäller Asien godtagit en
bestämmelse om att alla asylsökande, i
vart fall temporärt, skall tas emot av
första asylländerna och att
tvångsrepatriering inte skall ske.
UNHCR:s exekutivkommitté har även
antagit ett 70-tal konklusioner för
internationellt skydd av flyktingar.
Dessa är inte rättsligt bindande men
utgör ett viktigt arbetsredskap för
UNHCR. OECD-staterna har inte accepterat
en vidare definition av
flyktingbegreppet än
flyktingkonventionens, men åtskilliga
OECD-stater har i sina nationella
lagstiftningar infört bestämmelser om
uppehållstillstånd som i vissa avseenden
är generösare.
Beträffande konventioners tillämpbarhet
i svensk rätt gäller att en uttrycklig
lagbestämmelse aldrig kan åsidosättas
under åberopande av en
konventionsbestämmelse. En
internationell överenskommelse kan bli
en del av (införlivas med) den
nationella lagstiftningen. Det sker
antingen genom inkorporation eller
transformation. Den förra metoden,
innebär att det utfärdas en lag vari
det föreskrivs att konventionen skall
gälla som lag här i landet. Den senare
metoden innebär att konventionen
översätts transformeras till innehåll
och form till en svensk lag. Anses de
syften och förhållanden som en
konvention skall tillgodose respektive
reglera redan vara
tillgodosedda/reglerade i den nationella
lagstiftningen, föranleder en
ratifikation av en konvention helt
naturligt inga lagstiftningsåtgärder.
Det råder numera en nyanserad
inställning i den svenska synen på
relationen mellan nationell lag och en
ratificerad konvention. Högsta domstolen
har i det s.k. Tsesis-målet uttalat att
"det är naturligt att med utgångspunkt i
konventionstexten och tillgängliga
förarbeten till konventionen samt vid
användande av andra tillgängliga
tolkningsdata söka utröna vilken
innebörd den bestämmelsen i konventionen
har som motsvarar viss bestämmelse i den
svenska lagen". Denna s.k.
fördragskonforma tolkningens princip
innebär att svenska författningar skall
förutsättas vara förenliga med Sveriges
internationella åtaganden och därför
skall tolkas i fördragsvänlig anda.
Internationella organisationer
UNHCR inrättades år 1950 för att lösa de
europeiska flyktingarnas problem efter
andra världskriget. Organisationens
grundläggande mandat är att utifrån 1951
års flyktingkonvention och 1967 års
tilläggsprotokoll ge rättsligt skydd åt
personer som på grund av välgrundad
fruktan för förföljelse flytt sitt
hemland. Även de som omfattas av OAU-
konventionen och Cartagena-deklarationen
faller inom UNHCR:s utvidgade uppgifter.
FN:s generalförsamling har under åren
givit UNHCR ett mer flexibelt mandat.
UNHCR har därigenom även kommit att
tilldelas rollen som samordnare inom FN-
systemet av det humanitära biståndet.
Verksamheten finansieras huvudsakligen
via frivilliga bidrag från
medlemsländerna. De största givarna är
USA, EG-kommissionen, Japan,
Nederländerna och Sverige. Under år 1995
gav UNHCR skydd och bistånd åt över 27
miljoner människor på flykt. Under de
senaste åren har flyktingkommissarien
lagt ökad vikt vid på förebyggande
insatser, förbättrad katastrofberedskap
och långsiktiga lösningar. Detta har
medfört en tyngdpunktsförskjutning mot
insatser i ursprungsländer. I
propositionen anförs att UNHCR nu lyfter
fram rätten att stanna i sitt hemland
och när den kränkts att återvända dit
och att UNHCR numera i viss mån utgår
från att regeringar som brister i
respekt för individernas rättigheter kan
påverkas. UNHCR har vidare under flera
år varnat för att missbruk av de
nationella asylsystemen riskerar att
underminera uppslutningen kring
flyktingkonventionen, och organisationen
konstaterar att sådant missbruk faktiskt
förekommer av personer som inte är i
behov av skydd.
FN:s hjälporganisation för
palestinaflyktingar, UNRWA, svarar för
utbildning, hälsovård och social service
för palestinska flyktingar på Västbanken
och Gaza, samt i Libanon, Syrien och
Jordanien. UNRWA bistår i dag närmare
3,2 miljoner palestinska flyktingar. Det
svenska bidraget till UNRWA:s reguljära
budget 1995 var 140 miljoner kronor. I
skrivelsen anges att Sverige anser att
det är önskvärt med en successiv
överföring av UNRWA:s verksamhet till
den palestinska administrationen.
International Organization for
Migration, IOM, grundades 1951.
Verksamheten består av rådgivning till
regeringar i migrationsfrågor,
utbytesprogram, praktikprogram,
främjande av återvandring samt transport
av flyktingar och migranter.
Organisationen för samarbete och
säkerhet i Europa, OSSE, är genom sin
breda medlemsbas av 52 medlemsstater,
innefattande bl.a. vissa länder i det
asiatiska Ryssland samt Nordamerika, ett
värdefullt forum även för
migrationsfrågor i ett europeiskt
perspektiv. Massmigrationsfrågan, som
berör fundamentala mänskliga
rättigheter, kan ses som en del av dess
konfliktförebyggande verksamhet. Inom
OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp
för migrationsfrågor, den s.k. Working
Party on Migration. Gruppen rapporterar
direkt till OECD:s råd. Ett viktigt
syfte för gruppen är att analysera
sambandet mellan migration och den
ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna.
Under senare år har gruppen
uppmärksammat behovet av samordning
mellan invandringsländerna för att på
sikt påverka bakgrundsorsakerna till
utvandring. Inom OECD:s ram tas också
fram en årlig rapport som sammanställer
och analyserar migrationspolitik och
migrationsdata från medlemsländerna, den
s.k. SOPEMI-rapporten. Arbetet sker i en
grupp som består av forskare och
representanter för ländernas regeringar.
I gruppen ingår även några länder
utanför OECD-kretsen, nämligen
Bulgarien, Rumänien, Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern. Europarådets
expertkommitté för asylrättsliga frågor,
CAHAR, är ett fora för utbyte av
erfarenheter och information om
förändringar av den asylrättsliga
lagstiftningen i respektive land.
Arbetet har under 1995 tagit sikte på de
nya medlemsländernas problem och en
diskussion har också förts om s.k.
säkra länder . Ordförandelandet i de
nordiska regeringarnas samrådsgrupp för
flyktingfrågor, NSHF, antagas ansvara
för koordineringen av det nordiska
biståndet på migrations- och
flyktingområdet till Baltikum.
Internationella rödakorskommittén (ICRC)
har bl.a. till uppgift att hjälpa offren
i väpnade konflikter, vare sig dessa är
interna eller internationella.
Migration och flyktingsituationen i
världen
Migration har alltid förekommit och alla
tecken tyder på att migrationen kommer
att fortsätta öka. Definitionen av vad
som avses med en migrant förändras över
tiden. Vid internationell migration
skall dock en internationell gräns
passeras, vistelsetiden skall omfatta en
viss tid och tillfälliga besökare
undantas.
Några säkra bedömningar av hur många
människor som av olika skäl lämnat sina
hemländer finns inte. Det rör sig dock i
storleksordningen 2,5 % av den totala
befolkningen i världen. Majoriteten av
dessa är ekonomiska migranter, som utan
att ha några flyktmotiv söker arbete där
arbetstillfällen finns. Enligt
Internationella arbetsorganisationen
(ILO) är uppskattningsvis mellan 35 och
40 miljoner människor ekonomiskt
verksamma i ett annat land än sitt eget,
antingen det sker legalt eller illegalt.
De skyddsbehövande utgör en mindre del
av det totala antalet migranter. Detta
till trots har under det senaste
decenniet världens flyktingproblem vuxit
så dramatiskt att man nu kan tala om en
pågående flyktingkris. Orsaken står,
enligt regeringen, knappast att söka i
ett ökat antal konflikter, utan snarare
i konflikternas förändrade karaktär, som
drabbar civilbefolkningen i allt högre
grad. Dessa konfliktdrabbade civila blir
ofta internflyktingar, dvs. de flyr till
en annan del av sitt hemland än sin
hemtrakt. I propositionen anförs
emellertid att någon strikt uppdelning
av migrationsströmmarna i politiska
flyktingar respektive ekonomiska
migranter inte går att göra, bl.a. av
det skälet att orsakerna ofta är
sammanflätade. Ett mönster är emellertid
att andelen ekonomiska migranter, som
åberopar skyddsbehov, tenderar att växa
i takt med avståndet från hemlandet. Att
flyktorsakerna sällan är renodlade
illustreras kanske bäst av att
ekonomiska repressalier ofta används som
ett led i en etnisk eller på annat sätt
politisk förföljelse. En folkgrupp kan,
utan att alla dess medlemmar för den
skull nödvändigtvis uppfyller
flyktingkonventionens individrelaterade
kriterier, diskrimineras ekonomiskt
eller helt berövas sina
utkomstmöjligheter, just i syfte att
fördriva gruppen från det område där den
är bosatt. Etnisk rensning har blivit
ett begrepp som beskriver den mest
uttalade formen av dylik förföljelse,
som på sistone åter vunnit insteg och
som kan appliceras på allt fler av de
konflikter som för närvarande pågår i
världen.
Vid ingången av 1996 räknade UNHCR med
att 27,4 miljoner människor på ett eller
annat sätt var beroende av
organisationens hjälp och stöd. Av dessa
var 15,5 miljoner flyktingar som hade
flytt sina hemländer på grund av
förföljelse eller krig. 4 miljoner var
personer som återvänt till sina
hemländer men som där var beroende av
organisationen för sitt skydd och
överlevnad. 5,4 miljoner var flyktingar
i sina egna hemländer, s.k.
internflyktingar. 3,5 miljoner personer
behövde stöd och skydd utan att vara
flyktingar eller återvändande
flyktingar, t.ex. befolkningen i
Sarajevo. Vidare anges att de globalt
sett stora flyktingkatastroferna äger
rum i den fattiga delen av världen.
Afrika är den kontinent som har flest
flyktingar, nära 6,5 miljoner personer.
Enligt FN:s statistik har Afghanistan
och Rwanda alstrat flest flyktingar, 2,7
respektive 2,1 miljoner. De länder som
tagit emot flest flyktingar är Iran och
Zaire med 1,7 respektive 1,6 miljoner.
UNHCR räknar med att nära 700 000
personer i Bosnien-Hercegovina finns som
flyktingar utanför f.d. Jugoslavien och
att det inom f.d. Jugoslavien finns nära
650 000 bosniska flyktingar.
1 miljon är fördrivna från sina hem och
ytterligare 1,4 miljoner är beroende av
stöd utifrån. Tyskland, Schweiz,
Österrike, Danmark och Sverige har tagit
emot 90 % av de asylsökande från f.d.
Jugoslavien. Antalet asylsökande har,
enligt skrivelsen, emellertid minskat i
så gott som hela Västeuropa förutom
Storbritannien som har tagit emot ett
ökat antal asylsökande under år 1995.
Invandringen till Sverige
Invandringen till Sverige de senaste
åren har huvudsakligen bestått av
personer som sökt asyl och av anhöriga
till dem som redan bor i Sverige.
Regeringen gör den bedömningen att det
framför allt är förändringar i vår
omvärld som styr invandringen till
Sverige. Många söker skydd i Sverige och
den största ökningen av denna typ av
invandring har orsakats av kriget och
oroligheterna i f.d. Jugoslavien. Under
er 1995 sökte ca 9 000 personer asyl i
Sverige, en halvering jämfört med
föregående år. Denna tendens med låg
inströmning har fortsatt och förstärks
under innevarande år. Under år 1995 kom
de flesta asylsökande från Irak, Bosnien-
Hercegovina samt Förbundsrepubliken
Jugoslavien. Under den senaste
femårsperioden har inströmningen av
asylsökande varierat kraftigt. Detta
ställer höga krav på de myndigheter som
hanterar asylprocessen.
Av de asylsökande som beviljades
uppehållstillstånd under år 1995, totalt
5 642 personer, erhöll 3 % eller 148
personer uppehållstillstånd som
konventionsflyktingar. De asylsökande
som beviljades uppehållstillstånd av
humanitära skäl utgjorde 37 % eller 2
136 personer. Antalet anhöriga som
beviljades uppehållstillstånd under år
1995 uppgick till 19 707 personer, varav
8 040 omfattades av det kommunala
flyktingmottagandet. Av den totala
utomnordiska invandringen under år 1995
utgjorde de nära anhöriga (anknytningar)
61 %. 14 % beviljades uppehållstillstånd
till följd av EES-avtalet och de
gäststuderande utgjorde 5 %,
adoptivbarnen 2 % och de som fick
uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl
1 %. Övriga 17 % utgjordes av personer
som fått asyl eller uppehållstillstånd
av humanitära skäl.
Sedan år 1950 har Sverige genom
organiserad överföring tagit emot
flyktingar inom ramen för en särskild
flyktingkvot. Överföringen sker
huvudsakligen i samarbete med UNHCR. De
avsatta anslagsmedlen kan också användas
för alternativa insatser och åtgärder
som UNHCR förordar. För budgetåret
1994/95 avsattes 1 840 platser och 1 808
personer har tagits ut. 60 % utgjordes
av medborgare från f.d. Jugoslavien. För
budgetåret 1995/96 (18 månader) har
beslutats om medel motsvarande kostnader
för 2 760 personer. 5 miljoner
kronor får användas till förberedelser i
Sverige inför bosniska flyktingars
återvändande. Statens invandrarverk
skall fördela medlen till speciella
projekt, stöd till
frivilligorganisationer och andra för
att administrera förberedelseprogram
samt informera. Vidare får 5 miljoner
kronor användas för överföring till
Sverige och tillfällig vistelse här för
medicinsk vård för personer i Bosnien-
Hercegovina. 25 miljoner kronor får
användas till resebidrag för personer
från Bosnien-Hercegovina, som förbereder
att återvända dit och som dessförinnan
önskar besöka landet. Anhöriga
(make/maka och ogifta barn under 20 år)
till flyktingen räknas in i kvoten om de
kommer i nära anslutning till
överföringen. Till anhöriga som inte
kommer i nära anslutning kan
Invandrarverket ge ett behovsprövat
bidrag till familjer till
konventionsflyktingar.
Under en period omedelbart efter andra
världskriget tog Sverige emot och
integrerade 25 000 skyddsbehövande från
Baltikum. Krisen i Ungern år 1956 ledde
under några år till att omkring 8 000
personer kom till Sverige. Antalet
asylsökande ökade kraftigt under 1980-
talet från 3 000 år 1982 till omkring 30
000 per år under perioden mellan 1989
och 1991. Det största antalet kom år
1992 då 84 000 personer sökte asyl i
Sverige. Under åren 1968 till 1981 sökte
omkring 36 000 personer asyl här. Detta
kan jämföras med de omkring 320 000 som
sökt asyl under de följande åren fram
till år 1995.
Under 1950- och 1960-talen kom
flertalet skydddsbehövande från
socialistiska stater i Central- och
Östeuropa, bl.a. Polen. Under 1970-talet
kom de största grupperna, på egen hand
eller inom ramen för flyktingkvoten,
från Chile, Ungern, Grekland, Turkiet,
dåvarande Tjeckoslovakien och Polen.
Under 1980-talet var flertalet
asylsökande från Iran, Irak, Libanon och
Etiopien. Under första hälften av 1990-
talet dominerade personer från f.d.
Jugoslavien bland de asylsökande. Det
bör noteras att samtidigt har antalet
asylsökande från länder som Libanon,
Iran och Etiopien minskat kraftigt. När
viseringsskyldighet infördes mot Bosnien-
Hercegovina år 1993 minskade antalet
asylsökande därifrån omedelbart mycket
kraftigt och denna förändring blev
bestående så länge den väpnade
konflikten varade.
Arbetskraftsinvandringen nådde sin
kulmen år 1970 då den uppick till 73
500 personer. Därefter har Sverige i
praktiken inte haft någon nämnvärd
utomnordisk arbetskraftsinvandring sett
utifrån beslutsgrunderna för meddelade
uppehållstillstånd. För medborgare i en
medlemsstat i EU och EES gäller sedan år
1994 att de har rätt att ta anställning
här och då erhålla uppehållstillstånd.
För studerande från ett sådant land
gäller att de har rätt att studera här
och för pensionärer att de har rätt att
bosätta sig här under förutsättning att
de kan försörja sig. Den fria
rörligheten omfattar även nära anhöriga.
Under 1995 fick 4 649 personer
uppehållstillstånd i Sverige till följd
av reglerna i EES-avtalet. Ytterligare
190 personer fick uppehålls- och
arbetstillstånd för bosättning av rena
arbetsmarknadsskäl. Under år 1995
beviljade Invandrarverket också
uppehållstillstånd för 794 adoptivbarn.
Grunderna för migrationspolitiken
Propositionen
I propositionen anför regeringen att den
svenska migrationspolitiken måste vara
human, tydlig och konsekvent. Detta
förutsätter helhetssyn. I takt med att
migrationen globalt har blivit mer
omfattande och orsakerna mer sammansatta
ställs allt högre krav på en helhetssyn
och samverkan. En effektiv och human
svensk migrationspolitik förutsätter
samverkan och samordning såväl mellan
berörda politikområden som mellan
departement, myndigheter och
organisationer. Det är också nödvändigt
att helhetssynen präglar det
mellanstatliga och internationella
samarbetet.
Regeringen menar att grundläggande i
det migrationspolitiska arbetet är
respekten för de mänskliga rättigheterna
och solidariteten. Att värna om
asylrätten är här en viktig del.
Människor som behöver och söker skydd
här, ofta för att deras mänskliga
rättigheter kränkts, skall veta att de
är välkomna i enlighet med de
konventioner som Sverige anslutit sig
till och vår egen lagstiftning. De skall
bemötas med värdighet och respekt i
asylprocessen. Människor, som inte har
behov av skydd utifrån de
internationella och nationella kriterier
Sverige följer, skall också veta att de
inte kan tas emot och varför. Till de
mänskliga rättigheterna hör respekten
för familjelivet. Enbart under det
senaste decenniet har mer än hundratusen
människor flyttat till Sverige för att
bilda familj här eller för återförening.
Det är en självklarhet att Sverige också
i fortsättningen skall välkomna
familjemedlemmar som väljer att bosätta
sig här. Regeringen anför vidare att för
att lagstiftningen om migrationen skall
fylla sin funktion, bl.a. att garantera
skydd för dem som verkligen behöver det,
måste den vara tydlig, effektiv och
rättssäker. Otydlighet kan leda till att
många med otillräckliga skäl för att få
stanna lockas till Sverige. Att de sedan
tvingas återvända hem är alltid för
individerna och för dem som engagerar
sig i deras öde svårt. Det är också
viktigt att lagstiftningen används på
avsett sätt. När den missbrukas av
enskilda kan legitimiteten och
uppslutningen för politiken äventyras.
Detta drabbar, enligt regeringen,
ytterst dem som behöver skyddet eller
har annan rätt att få bosätta sig här.
I propositionen anförs vidare att det
internationella samfundet måste samordna
sina åtgärder effektivare och i större
utsträckning än i dag. UNHCR har
uppdraget att samordna åtgärder för
skydd och stöd åt flyktingar. Ett
omfattande och engagerat stöd till UNHCR
skall också i fortsättningen utgöra en
hörnsten i svensk flyktingpolitik. Är
det inte är möjligt att bereda
tillfredsställande skydd i närområdet
har det internationella samfundet ett
gemensamt ansvar för att det finns andra
skyddsmöjligheter. Sverige är i
förhållande till sin befolkning en av de
främsta aktörerna och bidragsgivarna i
det internationella flyktingarbetet och
kan därför också kraftfullt driva kraven
på den jämnare ansvarsfördelning mellan
staterna som är nödvändig. Ett större
ansvarstagande från fler länder stärker
förutsättningarna för en global,
framsynt och human migrationspolitik.
Grundläggande är således, enligt
propositionen, även internationell
solidaritet och global samverkan.
Beträffande förebyggande insatser menar
regeringen att det i biståndsarbetet
krävs en mer direkt fokusering på
specifika åtgärder för att förebygga och
hantera konkreta konflikter. Insatserna
måste bygga på en helhetssyn som
inkluderar både politiskt och militärt,
humanitärt och civilt stöd. En starkare
betoning av konfliktförebyggande
insatser är ett ur migrationspolitiskt
perspektiv viktigt komplement till den
grundläggande biståndspolitiska
målsättningen att höja de fattiga
folkens levnadsnivå. Regeringen menar
också att en aktiv migrationspolitik i
EU och närområdet är av stor betydelse.
Inom EU skall Sverige verka för att
politiken i än högre grad än i dag utgår
ifrån sambanden mellan bistånds-,
handels-, utrikes- och säkerhetspolitik
och att värn om asylrätten och respekt
för mänskliga rättigheter också utgör
grunden i den framtida gemensamma
politiken. En utgångspunkt för
utformandet av EU:s framtida
migrationspolitik är att alla
medlemsstater har slutit upp kring
Europakonventionen och
flyktingkonvention. Medlemsstaterna har
på denna grund kommit överens om
vägledande principer för
migrationspolitiken. Sverige vill
medverka till att dessa principer
vidareutvecklas och förverkligas till
gemensam politik och praktik. Sverige
skall verka för att tyngdpunkten i
politiken blir kombinationer av åtgärder
som stöttar och samverkar med varandra.
De viktigaste målsättningarna är att
undanröja orsakerna till flykt och
påtvingad migration, att ge skydd till
skyddsbehövande - i närregionen eller på
andra håll i världen, att åstadkomma en
bättre ansvarsfördelning mellan länder
och att finna effektivare åtgärder mot
organisatörerna av illegal invandring. I
propositionen anförs att Sverige i
jämförelse med de flesta andra i-länder
driver en ambitiös migrationspolitik i
förhållande till landets resurser.
Sveriges resurser är i absolut
jämförelse små i relation till EU:s. En
aktiv och framgångsrik svensk påverkan
av migrationspolitiken i EU kan ge en
större tyngd åt de principer som Sverige
förespråkar.
Flera av de central- och östeuropeiska
länder som ansöker om medlemskap i EU är
nu i färd med att anpassa asylprövning
och gränskontroll till de regler som
EU:s medlemsländer följer.
Europakonventionen har de nya europeiska
demokratierna undertecknat redan i
samband med att de blivit medlemmar i
Europarådet. De har också undertecknat
eller väntas efter hand underteckna även
flyktingkonventionen. Staterna upprättar
nationella asylsystem och deltar i ökad
utsträckning i det internationella
migrationspolitiska samarbetet. Den fria
rörligheten för människor inom EU är ett
av unionens fundament. Förverkligandet
av denna målsättning förutsätter att
medlemsländerna samarbetar på en rad
områden, bl.a. för att upprätta en
gemensam yttre gräns. Enligt regeringen
måste Sverige ta aktiv del i detta
arbete med målsättningen att det skall
omfatta även sådana personer som bor i
en medlemsstat men är medborgare i ett
land som inte tillhör EU (tredjelands-
medborgare). En annan målsättning är att
rörlighet och ökat utbyte också skall
förverkligas mellan EU-länderna och
andra länder.
Beträffande förutsättningarna i Sverige
anges i propositionen att en effektiv
och human flyktingpolitik bygger på en
bred uppslutning i samhället bakom den
internationella solidaritetens
grundläggande värderingar. I tider av
ekonomiska påfrestningar och omfattande
arbetslöshet sätts solidariteten på
prov. Arbetslösheten är ett stort hot
mot sammanhållningen mellan människor.
Arbetslösheten minskar också
möjligheterna både att ta emot och att
på ett bra sätt integrera fler
skyddsbehövande och andra invandrare i
Sverige. Vissa åtaganden är emellertid
absoluta. Vi måste under alla
omständigheter klara att fullfölja
Sveriges internationella åtaganden,
enligt t.ex. flyktingkonventionen. Som
helhet måste utlänningslagen dock ta
hänsyn till vårt lands förmåga att ta
emot nya invandrare och säkra goda
villkor nu och i framtiden för alla som
bor i landet. Sverige måste kunna neka
dem som inte uppfyller lagens kriterier
att bo här. Individers och familjers i
och för sig väl motiverade och
förståeliga planer att bosätta sig i
Sverige kommer att stöta emot vårt lands
behov av att upprätthålla
invandringsregleringen. Det är också
viktigt att asylregler, asylförfarande
och särskilda åtgärder för invandrare i
Sverige även i fortsättningen är
underställda samma krav på rättvisa,
effektivitet och flexibilitet som andra
områden av lagstiftningen och
förvaltningen. Det är av stor vikt för
legitimitet och trovärdighet i
politiken, att humaniteten också åtföljs
av respekt för lagen.
Slutligen anförs i propositionen
angående återvandringsperspektivet att
den som tvingats fly skall kunna välja
att återvända när orsakerna till flykten
undanröjts och han eller hon tycker det
är den bästa lösningen. Tidigare
skyddsbehövande som saknar medel bör
kunna få svenskt stöd att resa tillbaka
till ursprungslandet. Stöd till
återintegrering av tidigare
skyddsbehövande i ursprungslandet bör
ske genom landets egna åtgärder och
internationella insatser, men Sverige
bör i samverkan med landet kunna göra
särskilda insatser för personer som haft
skydd här. Frivilligorganisationerna,
däribland också invandrarnas egna
organisationer, har en viktig uppgift i
att ge stöd till återvändande, både i
Sverige och i ursprungslandet, menar
regeringen.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) anförs att innehållet
i propositionen inte motsvarar
Miljöpartiets syn på flykting- och
invandrarpolitiken, vilken partiet anser
skall vara generös, human och
solidarisk. I yrkande 1 begär
motionärerna därför att riksdagen skall
avslå propositionen i dess helhet.
Motionen innehåller därutöver 29
yrkanden med begäran om
tillkännagivanden beträffande olika
frågor som behandlas i propositionen
eller motionen.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkande 1 anför
motionärerna att de flesta i Sverige
torde kunna instämma i de grunder för
migrationspolitiken som regeringen
föreslår. Resonemangen måste dock
fördjupas bl.a. gällande
grundvärderingarna, förutsättningarna i
Sverige, minoritetsförtryck och
avvägningen av biståndsinsatserna och
flyktingmottagningen. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om att en
humanistisk och kristen grundvärdering
skall gälla för bistånds- och
migrationspolitiken.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) anförs att det i
den svenska och europeiska debatten görs
en medveten sammanblandning av
flyktingar/asylsökande och övriga
invandrare/migranter för att skapa
intrycket att de asylsökande
huvudsakligen är ute efter att förbättra
sin ekonomiska och sociala situation.
Motionärerna menar att tvärtemot vad som
hävdas i propositionen så har antalet
asylsökande från de traditionella
flyktingproducerande länderna i tredje
världen inte ökat sedan 80-talet.
Motionärerna anför vidare att en
samordnad politik för att bidra till att
förebygga och/eller undanröja orsaker
till flykt och påtvingad migration skall
vara ett viktigt inslag i Sveriges
internationella agerande. Här bör inte
minst UNHCR få ett kraftfullt stöd. Stöd
i närområdet måste intensifieras.
Insatserna får dock inte tas till intäkt
för en mer restriktiv asylpolitik.
Motionärerna begär i yrkandena 1-4
tillkännagivanden om det anförda.
I motion 1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm
(s) delvis anförs att när det gäller
bl.a. konfliktförebyggande insatser i
krisområden så kan folkrörelserna spela
en viktig roll genom att informera och
på så sätt fördjupa människors
förståelse för de förhållanden i världen
som påverkar flyktingskap. Motionären
begär ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
I propositionen anges att den svenska
migrationspolitiken måste vara human,
tydlig och konsekvent, och att detta
förutsätter en helhetssyn. I denna
helhetssyn skall ingå respekten för de
mänskliga rättigheterna, internationell
solidaritet och global samverkan,
förebyggande insatser, aktiv
migrationspolitik i EU och närområdet,
förutsättningarna i Sverige samt
återvandrings-perspektiv. Enligt
utskottets mening är denna helhetssyn av
avgörande betydelse för en human
migrationspolitik, och utskottet noterar
särskilt att regeringen därvid betonar
värn om asylrätten som en viktig del.
I motion 1996/97:Sf18 yrkande 1 begärs
avslag på propositionen i dess helhet.
Syftet med detta yrkande synes, enligt
vad utskottet sluter sig till av
motionen, vara att Miljöpartiet vill ha
ett nytt förslag från regeringen som
tillgodoser partiets krav på hur
flykting- och invandringspolitiken skall
utformas. Utskottet finner ingen
anledning att på grund av vad
motionärerna anfört avstyrka
propositionen i dess helhet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 1.
Vidare anser utskottet att grunderna
för migrationspolitiken och hur de
närmare utvecklats i propositionen
tillgodoser de önskemål motionärerna i
motionerna 1996/97:Sf19 yrkandena 3 och
4 och 1996/97:Sf21 yrkande 1 ger uttryck
för. Utskottet tillstyrker att riksdagen
godkänner vad regeringen anfört om
grunderna för migrationspolitiken som
allmänna riktlinjer för
migrationspolitiken. De nämnda
motionerna avstyrks.
Vad gäller motion 1996/97:Sf20
(delvis) är det utskottets uppfattning
att även folkrörelserna har en viktig
roll i det konfliktförebyggande arbetet.
Något tillkännagivande med anledning av
motionen i denna del är inte påkallat.
Inte heller yrkandena 1 och 2 i motion
1996/97:Sf19 påkallar något
tillkännagivande från riksdagens sida.
Det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet och Sveriges
roll
Samarbetet i ett globalt perspektiv
Beträffande globala insatser på lång
sikt anför regeringen att det av
migrationspolitiska skäl är viktigt att
den internationella handeln växer och
att ekonomisk utveckling sker i
nuvarande eller presumtiva
utvandringsregioner, trots att det på
kort sikt kan leda till ökad migration.
I propositionen anförs att det
övergripande målet för det
internationella utvecklingssamarbetet är
att förbättra de fattiga folkens
levnadsvillkor. Biståndet bidrar
därigenom till fred, säkerhet,
stabilitet och demokratiska processer på
nationell, regional och global nivå. Det
långsiktiga utvecklingssamarbetet är
grundläggande för att förebygga
flyktsituationer i världen. Resursflödet
till de fattigaste länderna minskar
emellertid. Samtidigt går också alltmer
av resurserna till katastrofinsatser och
nödhjälp istället för till
utvecklingsstöd. Den svenska
biståndsramen beräknas under
kalenderåret 1996 uppgå till totalt ca
13,3 miljarder kronor. För budgetåret
1997 har föreslagits 11,9 miljarder
kronor motsvarande 0,7 % av
bruttonationalinkomsten.
Angående konfliktförebyggande och
konfliktlösande insatser anförs i
propositionen att biståndet i dess
helhet utgör en del av arbetet för att
minska ekonomiska och sociala klyftor
och motverka såväl ekonomisk som
demokratisk underutveckling. I någon
mening är nästan allt bistånd
konfliktförebyggande, menar regeringen.
Detsamma gäller åtgärder för att
förbättra de fattigare ländernas
handelsvillkor så att
sysselsättningsgraden höjs. Detta måste
dock kompletteras med en mer direkt
fokusering på specifika åtgärder för att
förebygga och hantera konkreta
konflikter. Utan att göra avkall på det
grundläggande målet att "höja de fattiga
folkens levnadsnivå" bör, enligt
regeringens mening, inom
biståndsverksamheten en förskjutning ske
i riktning mot konfliktförebyggande
insatser. Vidare anför regeringen att
det även framöver bör vara ett
prioriterat mål för svensk
utrikespolitik att med alla tillgängliga
medel bidra till en effektiv och
välfungerande världsorganisation. En
aspekt i sammanhanget gäller att
effektivisera samordningen av FN:s och
andra organs insatser på katastrof- och
konfliktlösningsområdena. Sambandet
mellan politiska, humanitära och
fredsbevarande aktiviteter bör därvid
belysas, liksom sambandet mellan akuta
katastrofinsatser, återuppbyggnad och
utveckling. Om Sverige under perioden
1997-1998 får säte i FN:s säkerhetsråd
(vilket numera är fallet), ökar
möjligheterna att bedriva en sådan aktiv
politik.
Sverige har, med sitt starka
internationella engagemang och
förtroendekapital bland u-länderna,
möjligheter att spela en pådrivande
roll, menar regeringen. Frågor som rör
mänskliga rättigheter är nära förbundna
med det konfliktförebyggande arbetet och
bör även fortsättningsvis prioriteras.
Detta sker inom internationella fora men
också bilateralt genom biståndet. En
ökande andel av detta bistånd går nu
till insatser för att stärka det civila
samhället, för demokratisering och för
att öka respekten för de mänskliga
rättigheterna. Minoritetsskyddet
framstår här som en särskilt viktig
aspekt i ett skede av nationalistiska
tendenser på många håll i världen. Ett
nytillkommet instrument för
demokratiseringsansträngningarna utgörs
av det internationella institutet för
demokrati och valstöd, IDEA, som
invigdes i Stockholm den 13 november
1995. Institutet skall framför allt
arbeta med normbildning och
kapacitetsuppbyggnad på
demokratiområdet.
I propositionen anförs också att det
för Sveriges del är en central uppgift
att internationellt arbeta för att så
många som möjligt får skydd. Asylrätten
för politiskt förföljda människor som
söker skydd i Sverige skall värnas.
Ansvarsfördelning med andra stater för
hjälp åt skyddsbehövande i
massflyktssituationer skall
eftersträvas. Ansvarsfördelning behövs
mellan betydligt fler resursstarka
länder än de tio stater som för
närvarande har ett fast åtagande för de
skyddsbehövande som måste flytta till
ett tredje land för bosättning.
Därutöver bör svenskt stöd för
skyddsbehövande koncentreras till
insatser i deras ursprungsländer eller
mottagarländer i närområdet. Även
internflyktingarnas situation bör ges
större uppmärksamhet inom ramen för
biståndet. Aktivt stöd bör också utgå
till program för frivillig repatriering
eller återvandring, såväl från
grannländer som från Sverige. Det redan
inledda samarbetet med och stödet till
länder i Östersjöområdet i
migrationsfrågor bör även
fortsättningsvis ges hög prioritet. I
detta sammanhang utgör de svenska
insatserna i Bosnien-Hercegovina, på
såväl den militära som civila sidan, ett
viktigt bidrag till en återuppbyggnad av
det krigshärjade landet. De svenska
insatserna i bl.a. Mellanöstern och
Centralamerika utgör likaledes exempel
på bidrag till konfliktlösning. Mer
riktade insatser av strategisk betydelse
ligger också väl till för svenskt stöd.
Minröjning i en efterkrigsfas, liksom
utvecklandet av ny och effektivare
teknik på detta område, kan nämnas som
exempel på insatser som för närvarande
prioriteras.
Samarbetet i regionalt perspektiv och
samarbetet inom EU
Regeringen anser att det svenska
medlemskapet i EU innebär nya åtaganden
inom migrationspolitikens område och ett
ansvar att delta i utvecklandet av den
framtida gemensamma politiken och
samarbetet mellan medlemsstaterna.
Frågorna rör såväl det grundläggande
samarbetet inom Europeiska gemenskapen,
det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet (inom den s.k. andra pelaren)
samt samarbetet inom bl.a. asylrättens
område (inom den tredje pelaren).
Sverige bör verka för att en
migrationspolitisk helhetssyn
återspeglas i samarbetet inom de tre
olika pelarna. Sverige måste ta aktiv
del i arbetet med att förverkliga den
fria rörligheten. Det är väsentligt att
därvid också tillgodose de
invandrarpolitiska strävandena, genom
att medlemsstaterna exempelvis kommer
överens om att tredjelandsmedborgare som
är bosatta i en medlemsstat fritt kan
resa in i alla andra delar av EU. Inom
EU, vars medlemsstater tillsammans står
för mer än hälften av världens bistånd,
måste även frågor som rör
konflikthantering prioriteras. En
uttalad migrationspolitisk dimension
finns redan i EU-ländernas samarbete
söderut med länderna på andra sidan
Medelhavet. EU:s ministerråd har
understrukit vikten av åtgärder som
inriktar sig på att minska eller
undanröja orsakerna till migration.
Regeringen anför i propositionen att
ökad internationell handel medför
globala välfärdsvinster och ekonomisk
utveckling i även u-länderna. Ett
problem är att den handelspolitik som
förs av EU inte är inriktad på att
stödja sysselsättningen i fattiga
länder. Sverige vill att EU skall ge
ökat marknadstillträde också för
jordbruks- och tekoprodukter. Vidare är
det enligt regeringens uppfattning
väsentligt att Sverige aktivt stöder de
central- och östeuropeiska stater som nu
strävar efter att utifrån sina
förutsättningar ansluta sig till den
migrationspolitiska utveckling som skett
i övriga Europa. Sverige bör ta sitt
ansvar för den regionala utvecklingen
genom att aktivt medverka i
Östersjösamarbetet. En viktig uppgift är
att komma till rätta med organisatörerna
av illegal migration västerut. Här bör
uppmärksammas slutdokumentet från
konferensen om OSS-länderna i Genève i
maj 1996 (CISCONF). Dokumentet är
betydelsefullt för Sverige i det
framtida engagemanget på det
migrationspolitiska området när det
gäller Östeuropa. Det
migrationspolitiska samarbetet med
länder i Central- och Östeuropa har
också samband med de ansökningar om
medlemskap i EU, som ett antal av dessa
länder lämnat in. Genom en utvidgning av
EU, som Sverige är positivt till, ökar
förutsättningen för en stabil situation
i denna del av Europa.
Sveriges medlemskap i EU innebär att
Sverige fullt ut deltar i arbetet kring
personers fria rörlighet. Sverige är
också bundet av det för EES gällande
regelsystemet om fri rörlighet för
personer. I Romfördraget slås fast att
en inre marknad utan inre gränser skall
upprättas. EU:s råd för rättsliga och
inrikes frågor (RIF) beslutar om
genomförandebestämmelser. Rådets arbete
har resulterat i bl.a. två
konventionstexter. Den s.k.
Dublinkonventionen behandlar vilket land
som i sak skall pröva en asylansökan och
den s.k. yttre gränskontrollkonventionen
behandlar frågan om hur kontrollen vid
EU:s yttre gräns skall genomföras.
Vidare är en konvention om ett
europeiskt informationssystem (EIS)
under utarbetande. Under år 1995 har
beslut fattats om två förordningar på
viseringsområdet. I den ena fastställs
de tredjeländer vars medborgare måste ha
visering när de passerar EU:s yttre
gränser. Den andra rör enhetlig
utformning av viseringshandlingar. En
rekommendation om
flygplatstransitvisering och lokalt
konsulärt samarbete vad avser viseringar
finns också. Vidare finns en rad
resolutioner beträffande
tredjelandsmedborgare. På asylområdet
finns två resolutioner. En om
minimigarantier vid handläggning av
asylärenden samt garantier vid prövning,
överklagande och omprövning. Man har
också enats om en harmoniserad
användning av uttrycket flykting i
flyktingkonventionen. Sverige har här
avgett en deklaration om den svenska
tolkningen av begreppet förföljelse av
tredje part . Slutligen enades man under
år 1995 om en resolution om olaglig
invandring.
I samband med Regeringskonferensen har
Sverige fört fram uppfattningen, vad
beträffar asyl- och invandringsfrågor,
att det kan övervägas att föra över
lämpliga delar av detta område till
gemenskapslagstiftningen. Vidare anser
Sverige att personkontroller vid EU:s
inre gränser skall avvecklas bara under
förutsättning att nödvändiga
kompensatoriska åtgärder har vidtagits.
Denna inställning låg också till grund
för Sveriges ansökan om
observatörsstatus med sikte på
medlemskap i Schengensamarbetet. Vid ett
medlemskap i Schengensamarbetet skulle
personkontrollerna vid de inre gränserna
försvinna även för
tredjelandsmedborgare. Ett medlemskap
innebär också att regelverket vad avser
kontroll vid den yttre gränsen,
viseringsfrågor samt första
asyllandsprincipen måste tillämpas.
Beträffande konfliktförebyggande och
konfliktlösande åtgärder menar
regeringen att i arbetet med att
förebygga och hantera konflikter bör de
kontinentala och regionala
organisationerna ta sin del av ansvaret.
Detta föreskrivs också i FN-stadgan.
Inom Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) utgör den
konfliktförebyggande och
förtroendeskapande verksamheten en
central del av arbetet och Sverige har
här spelat en pådrivande roll.
Inrättandet av en högkommissarie för
nationella minoriteter inom ramen för
OSSE har ökat möjligheterna att agera
preventivt. NATO har central betydelse i
Europa och Sverige samarbetar genom
Partnerskap För Fred med organisationen.
I Bosnien-Hercegovina deltar Sverige med
förband i en NATO-styrka. Västeuropeiska
unionen, där Sverige har ställning som
observatör, är av intresse inte minst
för organisationens uppgifter vad gäller
humanitära insatser och räddningstjänst,
krishantering och fredsbevarande
verksamhet.
Motionerna
I några motioner tas upp frågor om att
Sverige främst inom EU bör verka för ett
vidgat flyktingbegrepp.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 17 anförs att European
Council on Refugees and Exiles lagt fram
ett förslag till kompletterande
flyktingbegrepp som bygger på OAU-
konventionens och
Cartagenadeklarationens utvidgade
flyktingbegrepp; den har rätt till asyl
som har flytt från sitt hemland, eller
är ur stånd att återvända dit, eftersom
hans/hennes liv, säkerhet eller frihet
hotas på grund av allmänt våld, utländsk
aggression, inre konflikt, massiva
kränkningar av mänskliga rättigheter
eller andra omständigheter som
allvarligt stört den allmänna
ordningen . Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att Sverige bör
verka i EU för en sådan kompletterande
flyktingdefinition.
Även i motion 1996/97:Sf21 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 4
begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall verka för ett sådant
kompletterande flyktingbegrepp inom EU.
I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande
om att Sverige bör förorda att rätten
till asyl införs i Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter.
Enligt motionärerna skulle detta
innebära ett närapå alleuropeiskt
ansvarstagande för asylsökande.
Medlemsländernas praxis skulle också
kunna prövas av Europadomstolen för
mänskliga rättigheter, anför
motionärerna.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 6 anförs
att EU bör utveckla en gemensam
asylpolitik så att ansvaret för
flyktingströmmarna fördelas mera jämnt
mellan Europas stater. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar är
nödvändig. Det får dock inte bli så att
de minst generösa länderna sätter
normen. Detta måste också prägla
tillämpningen av Schengenavtalet och den
s.k. Dublinkonventionen. Motionärerna
begär ett tillkännagivande härom.
I motion 1994/95:Sf12 av Birthe
Sörestedt och Sigrid Bolkéus (s) yrkande
2 begärs ett tillkännagivande om att
Sverige internationellt bör verka för
att kvinnoförtryck i form av
könsstympning jämställs med andra former
av förtryck vid en bedömning av
asylskäl.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) tas
Schengensamarbetet upp. I yrkande 5
hemställs att riksdagen drar tillbaka
sin ansökan om Schengenmedlemskap.
Motionärerna menar att Sverige i ett
sådant samarbete mister makten över
flykting- och asylpolitiken. I motionen
anförs att det är uppenbart att målet
för samarbetet är att hålla människor
från tredje världen utanför Europa.
Även motion 1996/97:Sf13 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) berör
Schengensamarbetet. I yrkande 4 begärs
ett tillkännagivande om europeiskt
samarbete beträffande asyl- och
flyktingpolitik. Motionärerna menar att
det finns stor anledning till oro över
tendenserna till extremt hård asyl- och
invandringspolitik i de flesta EU-
länder, inklusive Sverige. Om
Schengenavtalet blir en del av EU:s
regelverk minskar det möjligheterna för
medlemsländerna att föra en human och
solidarisk politik. Internationellt
samarbete är dock nödvändigt för att
t.ex. snabbt kunna sätta upp
flyktingläger eller för att fördela
ansvar och kostnader samt organisera
återvändande.
Några motioner gäller
viseringspolitiken.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkandena 25 och 27 anförs att
Sverige bör verka inom EU och andra
lämpliga fora för att visumtvånget skall
tas bort. Vidare menar motionärerna att
regeringen i EU skall verka för att ett
särskilt asylvisum införs, dvs. en
tidsbegränsad visering skall kunna
utfärdas om utlänningen gör det troligt
att han/hon har behov av asyl.
Även i motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 begärs
ett tillkännagivande om den gemensamma
viseringspolitiken i EU. Motionärerna
betonar att Sverige i EU bör verka för
att viseringsplikt används mer
restriktivt och aldrig i syfte att
hindra skyddsbehövande människor från
att kunna söka asyl.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i
motion 1996/97:Sf21 yrkande 26 ett
tillkännagivande om att Sverige i
internationella sammanhang och särskilt
inom EU skall verka för öppnare gränser
till omvärlden än vad som är fallet i
dag. I motionen anförs att det finns en
risk att viseringskrav försvårar
möjligheten att söka skydd genom
asylansökan. I motionen anges vidare att
den svenska flyktingkvoten bör användas
för att i det internationella samarbetet
omfördela flyktingtrycket.
I motionerna 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 17 och
1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd) yrkande 28 begärs tillkännagivanden
om att Sverige inom EU skall verka för
att transportörsansvaret avskaffas. I
motionerna anförs att reseföretag som
transporterar asylsökande aldrig får
tvingas utföra myndighetsuppdrag som att
pröva någons rätt att söka asyl.
Asylärenden skall handläggas av en
kompetent myndighet. En transportör
saknar den kompetens som krävs för att
avgöra om en utlänning beräknas få
flyktingstatus.
I motion 1994/95:Sf634 av Charlotta L
Bjälkebring och Ulla Hoffmann (v)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
att Sverige bör driva frågan om romernas
situation inom EU och gentemot de nya
ansökarstaterna. Sverige driver frågor
om etnisk diskriminering i bl.a.
Europarådet. Det finns emellertid nu
skäl för Sverige att även föra fram
dessa frågor inom EU. Krav måste ställas
på de stater som söker medlemskap att de
skall föra en human politik mot sina
minoriteter. Det finns särskilda skäl
att studera romernas situation eftersom
de ofta inte ens är accepterade som en
minoritet.
Även i motion 1994/95:U624 av Björn von
Sydow m.fl. (s) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om att zigenarna bör
erkännas som territorielös
minoritetsgrupp. Motionärerna menar att
myndigheterna bör, i Sverige och i
Europa, samverka med befintliga och nya
organisationer som representerar den
zigenska gruppen för att utforma och
genomföra en aktiv integrationspolitik.
Utskottets bedömning
Regeringen anför i propositionen att det
i takt med att migrationen globalt
blivit mer omfattande och orsakerna mer
sammansatta ställs högre krav på en
helhetssyn och samverkan inom den
svenska migrationspolitiken. Denna
helhetssyn måste också prägla det
mellanstatliga och internationella
samarbetet. Utskottet har i det
föregående tillstyrkt riktlinjerna för
en sådan helhetssyn i
migrationspolitiken. Migrationspolitiken
skall bl.a. grundas på respekten för de
mänskliga rättigheterna, den
internationella solidariteten och
samverkan globalt. Grundläggande är
också en aktiv migrationspolitik inom
EU. Utskottet vill tillägga att såväl
tidigare regeringar som den nuvarande
har lagt stor vikt vid det
internationella samarbetet i syfte att
verka för en solidarisk
ansvarsfördelning och för att stärka
flyktingars rättsliga skydd. Vad gäller
samarbetet inom EU är det av betydelse
att samarbetet mellan medlemsländerna
effektiviseras för att man skall kunna
uppnå målet om fri rörlighet för
personer.
I två motioner framförs önskemål om att
Sverige i EU skall verka för ett
harmoniserat flyktingbegrepp. Utskottet
vill erinra om att EU:s framtida
migrationspolitik bygger bl.a. på att
alla medlemsstater har slutit upp kring
Europakonventionen och
flyktingkonventionen. I propositionen
anges att harmoniseringen av
tillämpningen av kriterierna för att
fastställa flyktingstatus är en
förutsättning för en fortsatt
harmonisering av medlemsstaternas
flyktingpolitik. Regeringen anger vidare
att Sverige vill medverka till att de
vägledande principerna vidareutvecklas
och förverkligas. Något tillkännagivande
bör därför inte göras med anledning av
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 17,
1996/97:Sf21 yrkande 4 och 1996/97:Sf19
yrkande 6. Det gäller även motion
1996/97:Sf21 yrkande 5.
Utskottet förutsätter att man i olika
internationella sammanhang från svensk
sida aktualiserar frågor om
könsstympning. Något riksdagens
uttalande med anledning av motion
1994/95:Sf12 yrkande 2 bör därför inte
göras.
Schengenöverenskommelsen, som är helt
skild från EU, innebär en
överenskommelse mellan vissa av EU-
länderna att avskaffa gränskontrollerna
för persontrafik länderna emellan samt
ökad kontroll vid de yttre gränserna,
gemensam viseringspolitik och utökat
informationsutbyte. Förhandlingsarbetet
beträffande en eventuell anslutning av
Sverige till Schengenöverenskommelsen
fortsätter, och innan en sådan
anslutning sker ankommer det på
riksdagen att ta ställning till ett
anslutningsfördrag. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till
motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 5 och
1996/97:Sf13 yrkande 4.
Kravet på visering måste enligt
utskottets mening fortsatt vara ett av
instrumenten för att reglera invandring.
Även transportörsansvaret fyller en
funktion i detta sammanhang. Mot
bakgrund av vad som anförts avstyrker
utskottet bifall till motionerna
1996/97:Sf13 yrkandena 25 och 27,
1996/97:Sf19 yrkandena 14 och 17 och
1996/97:Sf21 yrkandena 26 och 28.
Vad gäller romernas situation i Europa
kan nämnas att utskottet senast under
1993/94 års riksmöte behandlade motioner
i frågan (bet. 1993/94:SfU14). Utskottet
kunde därvid konstatera att romernas
situation hade uppmärksammats såväl inom
Sverige som inom olika internationella
organ. Utskottet förutsätter att det
internationella samarbetet i denna fråga
fortsätter. Vidare kan nämnas att de
länder som ansökt om medlemskap i EU
redan har anslutit sig till
Europakonventionen. Något
tillkännagivande med anledning av
motionerna 1994/95:Sf634 yrkande 1 och
1994/95:U624 yrkande 1 finner utskottet
inte påkallat.
Utlänningslagstiftningen och dess
tillämpning
Rätt till skydd och invandring i Sverige
Utlänningars inresa, utresa, vistelse i
Sverige och arbete i Sverige som
anställd samt rätten till asyl här
regleras i utlänningslagen (1989:529),
UtlL. I lagen anges också under vilka
förutsättningar en utlänning kan avvisas
eller utvisas ur landet. Lagen skall
tillämpas så att utlänningars frihet
inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt.
Som ett allmänt krav för utlänningar
som reser in i eller vistas i Sverige
gäller att de skall ha pass och
visering. Kravet på visering gäller inte
utlänningar som har uppehållstillstånd
eller är medborgare i de övriga nordiska
länderna. Regeringen kan föreskriva
undantag från kravet på passinnehav och
även andra undantag från kravet på
visering. Vidare gäller att andra
utlänningar än de som är medborgare i de
nordiska länderna skall ha
uppehållstillstånd, som kan vara
tidsbegränsade eller permanenta, om de
vistas i Sverige mer än tre månader.
Regeringen får även här föreskriva andra
undantag, liksom krav på
uppehållstillstånd redan efter en
kortare vistelsetid i Sverige än tre
månader. Andra utlänningar än de som har
permanent uppehållstillstånd eller är
medborgare i de övriga nordiska länderna
skall också ha tillstånd för att arbeta
i Sverige på grund av anställning här
eller utomlands. Även beträffande
arbetstillstånd får regeringen
föreskriva andra undantag från kravet på
arbetstillstånd.
I 2 kap. 1-5 §§ UtlL anges under vilka
förutsättningar en utlänning kan få
uppehållstillstånd i Sverige. Några
kategorier, flyktingar, krigsvägrare och
personer som är att anse som s.k. de
facto-flyktingar har rätt till
uppehållstillstånd i form av asyl.
Rätten till asyl är inte ovillkorlig
utan kan vägras på vissa formella eller
materiella grunder.
Uppehållstillstånd får också ges till
en utlänning som är nära anhörig till en
i Sverige bosatt person eller som annars
har särskild anknytning till Sverige,
till en utlänning som av humanitära skäl
bör få bosätta sig i Sverige eller till
en utlänning som har fått
arbetstillstånd eller har sin
försörjning ordnad på annat sätt.
Regeringen får föreskriva att
uppehållstillstånd kan ges även i andra
fall. Vid prövningen av ansökan om
uppehållstillstånd skall beaktas om
utlänningen kan förväntas föra en
hederlig vandel.
Gemensamt för utlänningar som söker
uppehållstillstånd enligt reglerna om
asyl eller humanitära skäl gäller att
ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får
ges om de bedöms ha ett tillfälligt
behov av skydd här i landet. Ett
tillfälligt uppehållstillstånd får också
ges om det med hänsyn till utlänningens
förväntade levnadssätt råder tveksamhet
om uppehållstillstånd bör beviljas.
Regeringens föreskrifter återfinns i
utlänningsförordningen (1989:547) UtlF.
En utlänning som vägras
uppehållstillstånd skall avvisas eller
utvisas. När denna fråga prövas skall
hänsyn tas till om utlänningen på grund
av verkställighetsreglerna i 8 kap. UtlL
inte kan sändas till ett visst land
eller det annars finns särskilda hinder
mot att avgörandet verkställs. 8 kap. 1
§ innehåller ett absolut förbud mot att
sända en utlänning till ett land där det
finns grundad anledning att tro att
utlänningen skulle straffas med döden
eller med kroppsstraff eller utsättas
för tortyr.
Skyddsbehövande
Som nämnts omfattar rätten till asyl
flyktingar, de facto-flyktingar och
krigsvägrare.
Definitionen i utlänningslagen av vem
som är flykting är hämtad från FN:s
konvention angående flyktingars
rättsliga ställning
(flyktingkonventionen). Enligt lagen
avses med flykting en utlänning som
befinner sig utanför det land som han är
medborgare i därför att han känner
välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av sin ras, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp
eller på grund av sin religiösa eller
politiska uppfattning, och som inte kan
eller på grund av sin fruktan inte vill
begagna sig av detta lands skydd. En
utlänning som är statslös och som av
nämnda skäl befinner sig utanför det
land där han tidigare har haft sin
vanliga vistelseort och som inte kan
eller på grund av sin fruktan inte vill
återvända dit anses också som flykting.
Flyktingar har rätt till asyl om det
inte finns synnerliga skäl att inte
bevilja asyl, eller de inte har behov av
skydd i Sverige därför att de redan har
eller kan bedömas ha möjlighet att få
asyl i ett annat land.
Med s.k. de facto-flyktingar avses de
som utan att vara flyktingar inte vill
återvända till sitt hemland på grund av
de politiska förhållandena där och kan
åberopa tungt vägande omständigheter
till stöd för detta.
Med krigsvägrare avses en utlänning som
har övergett en krigsskådeplats eller
som har flytt från sitt hemland eller
behöver stanna i Sverige för att undgå
förestående krigstjänstgöring.
Gemensamt för dem som har rätt till
asyl gäller att asyl får vägras om det
av hänsyn till vad som är känt om
utlänningens tidigare verksamhet eller
med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja
uppehållstillstånd. Asyl får också
vägras om utlänningen rest in från något
nordiskt land och kan sändas åter dit om
det inte är uppenbart att han inte
kommer att beviljas uppehållstillstånd
där. Vidare får asyl vägras dels om
utlänningen i annat fall före ankomsten
till Sverige har uppehållit sig i ett
annat land än hemlandet och, om han
återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall,
mot att sändas till en krigsskådeplats
eller till hemlandet och också mot att
sändas vidare till ett annat land där
han inte har motsvarande skydd, dels om
utlänningen har särskild anknytning till
ett annat land där han har ett
motsvarande skydd som det nyssnämnda.
Beträffande krigsvägrare och de facto-
flyktingar gäller därutöver att de får
vägras asyl om det på grund av
brottslighet eller någon annan
omständighet finns särskilda skäl att
inte bevilja asyl. Regeringen får dock
föreskriva undantag från detta när
utlänningens anknytning till Sverige är
av sådan art att han inte bör nekas att
få sin ansökan om asyl prövad här.
Möjlighet finns att ge asylsökande
uppehållstillstånd av humanitära skäl
när dessa är politisk-humanitära. Enligt
förarbetena till utlänningslagen kan det
här bl.a. vara fråga om personer som
inte omfattas av reglerna om asyl, men
där förhållandena i det land till vilket
utlänningen skulle behöva resa är sådana
att det ter sig inhumant att tvinga
honom eller henne dit, t.ex. på grund av
ett pågående krig. I propositionen
erinras om att de flesta som flytt undan
krigen i Bosnien och tidigare i Libanon
har fått stanna här av humanitära skäl.
Som redovisats i avsnittet Invandringen
till Sverige tar Sverige genom
organiserad överföring också emot
flyktingar inom ramen för en särskild
flyktingkvot.
Propositionen
I propositionen föreslås att begreppet
asyl förbehålls flyktingar. Vidare
föreslås att flyktingkonventionen skall
ges en vidare tolkning än i dag genom
att till nuvarande definition görs ett
tillägg om att flyktingskap föreligger
oberoende av om förföljelsen utgår från
landets myndigheter eller dessa inte kan
antas bereda trygghet mot förföljelse
från enskilda. Tillägget gäller även
statslösa.
I propositionen föreslås vidare att de
nuvarande skyddsbegreppen de facto-
flyktingar och krigsvägrare skall utgå.
I stället skall rätt till
uppehållstillstånd föreligga för
skyddsbehövande utlänningar i övrigt som
inte har flyktingskäl, men som av olika
i lagen angivna skäl lämnat det land som
de är medborgare i. Rätt till
uppehållstillstånd föreslås i sådana
situationer
dels för en utlänning som känner
välgrundad fruktan för att straffas med
döden eller med kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning,
dels för en utlänning som på grund av
en yttre eller inre väpnad konflikt
behöver skydd eller på grund av en
miljökatastrof inte kan återvända till
sitt hemland och
dels för en utlänning som på grund av
sitt kön eller homosexualitet känner
välgrundad fruktan för förföljelse.
Även statslösa som befinner sig utanför
det land där de tidigare har haft sin
vanliga vistelseort och som på samma
grunder som ovan inte kan eller på grund
av sin fruktan inte vill återvända dit
skall anses som skyddsbehövande och ha
rätt till uppehållstillstånd.
Genom förslaget om en särskild
skyddsregel för dem som lämnat sitt land
på grund av yttre eller inre väpnad
konflikt eller på grund av en miljökata-
strof kommer enligt propositionen
möjligheten till uppehållstillstånd på
grund av humanitära skäl i
fortsättningen främst att avse personer
med renodlat humanitära skäl, inte
politisk-humanitära skäl.
Liksom i nuvarande lagstiftning kommer
enligt propositionen uppehållstillstånd
att kunna vägras i vissa fall.
Möjligheten att vägra uppehållstillstånd
på grund av brottslighet eller någon
annan omständighet som hänför sig till
den skyddsbehövandes person föreslås i
propositionen bli begränsad till att
avse den kategori vars skyddsbehov är
relaterat till en yttre eller inre
konflikt eller en miljökatastrof.
I propositionen föreslås också att
bemyndiganden för regeringen beträffande
skyddsbehövande förs samman i ett
särskilt lagrum. Därvid föreslås att
regeringen i fråga om en grupp
utlänningar vars skyddsbehov är
relaterat till en yttre eller inre
konflikt eller en miljökatastrof dels
får meddela föreskrifter om beviljande
av permanent uppehållstillstånd, dels
får meddela föreskrifter om att
uppehållstillstånd inte får beviljas om
det behövs med hänsyn till uppkomna
begränsningar i Sveriges möjligheter att
ta emot utlänningar. Det senare slaget
av föreskrifter skall anmälas till
riksdagen genom en särskild skrivelse
inom tre månader.
Enligt regeringens bedömning bör
rådande ordning beträffande
kvotflyktingar inte för närvarande
dndras.
Beträffande skälen för förslagen
erinrar regeringen om att kritik från
skilda utgångspunkter har riktats mot
den svenska asylpolitiken under flera
år. Den svenska tolkningen av
flyktingkonventionens bestämmelser har
ansetts vara alltför snäv. Skyddsregeln
för de facto-flyktingar, vilken i stort
sett saknar motsvarighet i andra länders
lagstiftning, har ansetts vara alltför
vag och på en gång för vid och för snäv.
Även den särskilda skyddsregeln för
krigsvägrare är unik för Sverige och
anses av många inte nödvändig, eftersom
ett tillräckligt skydd i regel kan
erbjudas inom ramen för övriga delar av
asylbegreppet. I propositionen framhålls
att de mest skyddsbehövande utanför
kretsen av konventionsflyktingar ofta
finns bland dem som flytt undan krig.
Någon särskild skyddsbestämmelse för
denna kategori finns inte utan de har,
när skyddsbehov förelegat, beviljats
tillstånd av humanitära skäl.
Regeringen anser att mycket av kritiken
varit berättigat. Det är också av
särskild vikt att beakta
harmoniseringsarbetet inom EU som lett
fram till att rådet den 4 mars 1996
antog en s.k. gemensam ståndpunkt
rörande tolkningen av vissa bestämmelser
i flyktingkonventionen. Den gemensamma
ståndpunkten innehåller minimivillkor
för riktlinjer för tillämpningen av
kriterier för tillerkännande av
flyktingstatus och utgår från UNHCR:s
handbok om flyktingkonventionens
tillämpning. Sverige har intagit en
hållning som är i överensstämmelse med
UNHCR:s handbok och med förslagen i
Flyktingpolitiska kommitténs betänkande
om en utvidgad tolkning av
flyktingbegreppet. Eftersom den
gemensamma ståndpunkten fick en
utformning som Sverige i och för sig
godtog, men som lämnade öppet för en
delvis annorlunda tolkning än vad som
syntes vara majoritetens uppfattning,
avgav Sverige en tolkningsförklaring
till rådsprotokollet som stämmer överens
med Flyktingpolitiska kommitténs förslag
när det gäller förföljelse som inte
utgår från staten. Tolkningen av en
sådan förföljelse har i Sverige varit
mer restriktiv än i många andra länder.
Regeringen anser att man vid den svenska
tillämpningen i fortsättningen normalt
bör kunna hämta vägledning till
tolkningen i UNHCR:s handbok och dess
exekutivkommittés konklusioner som också
är en utgångspunkt för EU:s ovan
gemensamma ståndpunkt. Som UNHCR i olika
sammanhang framhållit bör avgörande för
om flyktingskäl skall anses föreligga
vara vilken förföljelse flyktingen
riskerar, och inte vem som står för
förföljelsen. Självklart måste också
förföljelsen grundas på någon av de i
konventionen angivna grunderna.
Regeringen understryker vikten av att
beviskraven inte ställs alltför högt när
det gäller påståenden om risk för
förföljelse. Någon fullständig bevisning
som klart styrker att det finns en sådan
risk kan sällan läggas fram. Sökandens
berättelse bör därför godtas om den
framstår som trovärdig och sannolik.
Regeringen ansluter sig också till
Flyktingpolitiska kommitténs bedömning
att en kombination av olika trakasserier
och inskränkande åtgärder kan utgöra
grund för flyktingskap, även om varje
åtgärd för sig inte gör det.
Vad beträffar frågan om skydd för
homosexualitet eller kön kan falla in
under flyktingbegreppet anför regeringen
att detta förutsätter att homosexualitet
eller tillhörighet till visst kön skulle
kunna anses utgöra tillhörighet till
viss samhällsgrupp i konventionens
mening. UNHCR:s exekutivkommitté har
antagit en konklusion med innebörd att
enskilda stater har frihet att tolka
begreppet på ett sådant sätt för kvinnor
som riskerar hård eller omänsklig
behandling därför att de brutit mot de
sociala sedvänjorna i det samhälle som
de lever i . Vad gäller homosexuella
erinras i propositionen om avgöranden
från Danmark, Kanada, Nederländerna och
USA där denna kategori betraktas som en
viss samhällsgrupp. Emellertid tyder,
anför regeringen, inte diskussionerna
hittills inom EU på att flertalet EU-
länder nu skulle vara beredda att stödja
en sådan tolkning. Den som riskerar
förföljelse eller trakasserier på grund
av kön eller homosexualitet bör därför,
när skyddsbehov föreligger, beviljas
tillstånd som skyddsbehövande i
övrigt .
När det gäller skälen för regeringens
förslag om skyddsbehövande i övrigt
anför regeringen att skyddsregeln för de
facto-flyktingar enligt ordalagen ger
skydd åt mycket stora grupper och har
också i den praktiska tillämpningen i
inte obetydlig utsträckning legat till
grund för asylbeslut rörande utlänningar
vilkas skyddsbehov varit begränsade.
Enligt uttryckliga uttalanden i
förarbetena är regeln å andra sidan inte
avsedd att ta sikte på personer som
tvingats lämna sitt hemland på grund av
en yttre aggression, ockupation,
inbördeskrig eller liknande oroligheter,
en begränsning som knappast kan avläsas
av regelns avfattning. Med en vidare
tillämpning än i nuvarande praxis av
flyktingkonventionens skyddsbestämmelser
bör en stor del av dem som hittills
beviljats tillstånd som de facto-
flyktingar i stället beviljas tillstånd
som flyktingar. Motsvarande gäller
krigsvägrare. Åtskilliga av dem som
under tidigare år beviljats
uppehållstillstånd torde i själva verket
ha varit att betrakta som
konventionsflyktingar redan med en snäv
tolkning av flyktingkonventionen.
Regeringen erinrar också om att en
krigsvägrare enligt UNHCR:s handbok kan
vara att bedöma som flykting om
krigsvägrarskälen hör ihop med andra
relevanta flyktingskäl, liksom om
krigsvägraren riskerar oproportionellt
strängt straff för sin vägran på grund
av ras, religion, nationalitet,
tillhörighet till viss social grupp
eller politisk åskådning. Det räcker
emellertid inte med att en person inte
är överens med sin regering angående det
rättmätiga i en viss militär aktion. Om
aktionen däremot fördöms av det
internationella samfundet kan straff för
desertering eller vapenvägran i sig
grunda flyktingskap under förutsättning
att kraven i övrigt för flyktingskap är
uppfyllda. Konventionen bör enligt
propositionen i fortsättningen tolkas på
detta sätt. I gränsfall kan dock
omständigheterna vara sådana att en
krigsvägrare som inte kan bedömas som
flykting ändå kan ha rätt till skydd
enligt den föreslagna skyddsregeln för
dem som behöver skydd på grund av yttre
eller inre konflikt m.m.
Regeringen anser på grund av det ovan
anförda att de nuvarande skyddsreglerna
för de facto-flyktingar och krigsvägrare
bör utgå, och att i en ny skyddsregel i
stället bör definieras några andra
kategorier som visserligen regelmässigt
beviljas uppehållstillstånd enligt
gällande praxis men som inte omfattas av
någon skyddsregel.
En kategori som behöver skydd är
personer som flytt undan krig och
inbördeskrig och vars skyddsbehov ofta
är starkt, i vart fall temporärt. En
väpnad konflikt kan ha en sådan
intensitet i den region sökanden kommer
från att det framstår som otänkbart att
återsända honom eller henne dit
samtidigt som de praktiska möjligheterna
att sända någon till en annan del av
landet är obefintliga. För ett sådant
s.k. inre flyktalternativ måste enligt
propositionen en förutsättning
självfallet vara att sökanden kan ta sig
till ett sådant område på ett säkert
sätt. Om det däremot finns ett inre
flyktalternativ föreligger inget behov
av fristad i Sverige.
En annan kategori som behöver starkare
skydd än i dag är personer som riskerar
allvarligt straff eller förföljelse på
grund av homosexualitet eller kön och
som hittills i praxis beviljats
uppehållstillstånd av humanitära skäl,
när deras situation vid ett återsändande
motiverat det. Eftersom som ovan berörts
anledningen till att de inte kan få
skydd som flyktingar är regeringens
bedömning att homosexualitet och kön
inte kan anses grunda tillhörighet till
viss samhällsgrupp, bör en skyddsregel
för kategorin i fråga utformas med
flyktingkonventionen som förebild. Samma
grad av förföljelse som enligt
flyktingkonventionen bör emellertid
föreligga för att den nya
skyddsbestämmelsen skall vara
tillämplig. Även i detta sammanhang
erinras om att en kombination av olika
trakasserier och inskränkande åtgärder
också kan utgöra grund för flyktingskap
även om varje åtgärd i sig inte gör det.
Regeringen anser också att de nuvarande
grunderna i 8 kap. 1 § UtlL för förbud
mot verkställighet av beslut om
avvisning eller utvisning, nämligen att
det finns grundad anledning att tro att
utlänningen skulle straffas med döden
eller med kroppsstraff eller utsättas
för tortyr, bör komma till uttryck redan
i skyddsreglerna. Samtidigt bör, för att
få en överensstämmelse med
Europakonventionen, en ny sådan
skyddsregel liksom verkställighetsregeln
utformas så att även de som riskerar
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning innefattas i
reglerna. I propositionen framhålls att
denna skyddsregel kan omfatta även dem
som förföljs på grund av kön eller
homosexualitet eftersom förföljelsen i
flera länder kan handla om kroppstraff
eller annan omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning. Även
beträffande denna nya skyddsregel
understryker regeringen vikten av att
beviskraven inte ställs alltför högt när
det gäller påståenden om risk för
dödsstraff, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning. Likaså
understryker regeringen ånyo att,
eftersom någon fullständig bevisning som
klart styrker att det finns en sådan
risk sällan kan läggas fram, sökandens
berättelse bör godtas om den framstår
som trovärdig och sannolik. För att
särskilt markera detta har i
verkställighetsregeln i 8 kap. 1 §
uttrycket grundad anledning att tro
att utlänningen skulle vara i fara
ändrats till skälig anledning , en
ändring som också får betydelse vid
bedömningen av om utlänningen skall
beviljas uppehållstillstånd.
Mot bakgrund av utvecklingen av det
europeiska samarbetet utgår regeringen
från att det endast i en helt
exceptionell situation kan komma i fråga
att vägra uppehållstillstånd för
skyddssökande med hänvisning till våra
mottagningsresurser. Regeringen anför
att det kan diskuteras om inte ett
sådant beslut bör fattas av riksdagen.
Med hänsyn till att det kan bli
nödvändigt att fatta beslut mycket
snabbt bör dock beslut kunna fattas av
regeringen.
Motionerna
Flera motioner som väckts med anledning
av propositionen berör
flyktingdefinitionen.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 10 begärs att
riksdagen beslutar om att den föreslagna
definitionen i 3 kap. 2 § tillförs ett
nytt stycke med följande lydelse: Med
förföljelse avses allvarliga kränkningar
av utlänningens mänskliga rättigheter
såsom de definierats i de konventioner i
detta ämne som Sverige tillträtt och som
anges i bilaga till Utlännings-lagen. I
samma motion, yrkande 11, begärs ett
tillkännagivande om att
Flyktingkommissariatets handbok och
exekutivkommitténs resolutioner bör
tjäna som vägledning vid fastställande
av flyktingskap. I yrkande 15 begärs
förslag från regeringen om en ändring av
UtlL så att den som har rätt till asyl
omfattas av det kompletterande
flyktingbegrepp som lagts fram av
European Council on Refugees and Exiles
(Ecre). I yrkande 16 begärs ett
tillkännagivande om att det innan det
kompletterande flyktingbegreppet
harmoniserats med EU-reglerna, bör
utgöra ett särskilt skäl att vägra skydd
enligt UtlL att Sverige på grund av
detta utvidgade flyktingbegrepp fått ta
emot oproportionerligt många asylsökande
av denna grupp jämfört med övriga länder
i Europa.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i
motion 1996/97:Sf18 yrkande 22 ett
tillkännagivande om att en flykting
skall definieras som en utlänning som
lämnat sitt hemland eller vanliga
vistelseland och inte vill eller kan
återvända dit därför att han eller hon
på grund av ras, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp
eller på grund av sin religiösa eller
politiska uppfattning fruktar sådan
förföljelse som innebär en kränkning
eller åsidosättande av hans eller hennes
mänskliga rättigheter såsom de
definieras i lagen (1994:1219) om
europeiska konventionen angående skydd
för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 6
ett tillkännagivande om att UtlL måste
tydligare ge uttryck för att
flyktingdefinitionen kan innefatta
personer som flyr från övergrepp som
inte kan härledas till staten i fråga
utan till andra grupper i samhället.
I den under riksmötet 1994/95 väckta
motionen 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs i yrkande 9 ett
tillkännagivande om att regeringens
flyktingrättsliga bedömning den 21 juni
1993 av en muslimsk bosnier, som inte
ansågs som flykting därför att
förföljelsen inte utgick från
myndigheterna eller staten, är fel.
Beträffande nya skyddsbegrepp för
övriga skyddsbehövande anförs i
motionerna 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp), 1996/97:Sf17 av
Roland Larsson m.fl. (c) och
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
att motionärerna godtar regeringens
förslag om nya skyddsbegrepp för olika
grupper skyddsbehövande. Däremot yrkas i
motion 1996/97:Sf19 yrkande 9 att
riksdagen avslår förslaget om att låta
skyddsbegreppet de facto-flyktingar och
krigsvägrare utgå. I motion 1996/97:Sf17
yrkande 1 yrkas att lagen skall
kompletteras med ett klart uttalat skydd
vid krigsvägran och i motion
1996/97:Sf13 yrkande 12 att riksdagen
beslutar att bestämmelserna i 3 kap. 3 §
UtlL om krigsvägrare skall behållas med
oförändrad lydelse samt i yrkande 13 ett
tillkännagivande om att UtlL:s
bestämmelser om krigsvägrare också skall
tillämpas i situationer av inbördeskrig.
I sistnämnda motion, 1996/97:Sf13,
begärs i yrkande 14 att regeringen skall
lägga fram förslag om ändring i UtlL, så
att skyddssökande får rätt till
uppehållstillstånd om de internationella
organ som övervakar tillämpningen av
konventioner funnit att en
avvisning/utvisning skulle strida mot
Sveriges åtaganden enligt FN:s
tortyrkonvention eller den europeiska
konventionen.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 2
ett tillkännagivande om att de tre
föreslagna grupperna övriga
skyddsbehövande skall föras samman i ett
lagrum liknande de formuleringar som
finns i Cartagena- och OAU-
deklarationerna och i yrkande 3 att
utgångspunkten för skyddsbehovet bör
vara risken för allvarliga kränkningar
av de mänskliga rättigheterna.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp), vari som nämnts
yrkas avslag på propositionen, begärs i
yrkande 3 ett tillkännagivande om att
begreppen de facto-flyktingar och
krigsvägrare skall finnas kvar.
Motionärerna hänvisar till den
definition som Ecre har för de facto-
flyktingar och anser att ett tillägg i
skyddet för krigsvägrare bör göras så
att det också gäller inbördeskrig och
andra interna konflikter.
Flera motionärer anser att utlänningar
som förföljs på grund av kön eller
homosexualitet skall ges ett bättre
skydd.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. begärs i yrkande 8 ett
tillkännagivande om att skydd på grund
av kön och sexuell läggning också kan
föreligga i enlighet med
Genèvekonventionen medan i motion
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
att förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet skall omfattas av
Genèvekonventionens flyktingbegrepp.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i
motion 1996/97:Sf18 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att miljöflyktingar,
homosexuella och andra som förföljs på
grund av sitt kön bör föras in under
begreppet konventionsflyktingar. Även i
motion 1994/95:Sf605 av Barbro
Westerholm (fp) begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att homosexualitet
bör innefattas i flyktingdefinitionen
enligt UtlL.
Också i andra motioner från riksmötet
1994/95 behandlas frågan om skydd på
grund av kön eller homosexualitet. I
motion 1994/95:Sf12 av Birthe Sörestedt
och Sigrid Bolkéus (s) yrkande 1 begärs
ett tillkännagivande om att
kvinnoförtryck i form av bl.a.
könsstympning och social utstötning av i
Sverige frånskilda kvinnor som
återvänder till hemlandet skall utgöra
skäl för asyl, och i motion
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) begärs i yrkande 11 ett
tillkännagivande om att risk för
könsstympning skall utgöra grund för
uppehållstillstånd. I motion
1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) begärs i yrkande 10 ett
tillkännagivande om att sexualpolitiska
flyktingar från sådana länder där de
hotas av dödsstraff eller kriminaliseras
skall beviljas asyl i Sverige.
Marietta de Pourbaix-Lundin och Sten
Andersson (m) begär i motion
1996/97:Sf16 yrkande 1 att riksdagen
skall avslå regeringens förslag om skydd
på grund av kön och homosexualitet. Vid
avslag på detta yrkande begär de i
yrkande 2 ett tillkännagivande om att
tydliga tillämpningsregler måste
utformas.
Frågor om ett bättre skydd för
desertörer och krigsvägrare behandlas
likaså i ett flertal motioner från
riksmötet 1994/95.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) begärs i yrkande 4 ett
tillkännagivande om att desertörer skall
bedömas som flyktingar. I motion
1994/95:Sf603 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden, i
yrkande 1 om att desertörer och
krigsvägrare i första hand skall
beviljas asyl i Sverige och i yrkande 2
om att de i andra hand beviljas
tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett
år med möjlighet till förlängning. I
motion 1994/95:Sf611 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 4
ett tillkännagivande om att asyl även
bör beviljas krigsvägrare som flytt från
ett inbördeskrig. I motion 1994/95:Sf23
av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i
yrkande 10 att riksdagen beslutar om en
lagändring som ger krigsvägrare och
desertörer ett starkare skydd i praxis
och i yrkande 11 ett tillkännagivande om
att UtlL:s bestämmelser om asyl för
krigsvägrare skall följas när det gäller
krigsvägrare från Bosnien med kroatiska
pass.
Några motioner behandlar frågan om
tortyr och våldtäkt som grund för asyl.
I motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 9 och
1994/95:Sf637 yrkande 10, båda
motionerna av Gudrun Schyman m.fl. (v),
begärs tillkännagivanden om att tortyr
och våldtäkt utförd av företrädare för
statsmakten alltid skall utgöra skäl för
asyl. I motion 1994/95:Sf611 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 16
begärs ett tillkännagivande om att
systematisk våldtäkt skall räknas som
tortyr och utgöra asylskäl. Georg
Andersson m.fl. (s) begär i motion
1994/95:Sf633 ett tillkännagivande om
att en utvärdering av praxis i
asylärenden där tortyr åberopas skall
ske.
Den nuvarande tillämpningen av
asylreglerna behandlas i två motioner.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m fl. (v) anför motionärerna att
Flyktingpolitiska kommitténs och
Barnkommitténs utredningar utförts under
en oacceptabel tidspress och att
utredningarna inte hunnit undersöka hur
utlänningslagen och för Sverige bindande
konventioner på området tillämpas i
praxis av myndigheterna. Motionärerna,
som återger en rad exempel på kritik som
människorättsorganisationen Human Rights
Watch riktat mot tillämpningen av
asylreglerna anser att det borde vara en
absolut förutsättning att en
undersökning görs av hur asylreglerna
tillämpas i praktiken innan långtgående
inskränkningar görs i reglerna. I
yrkande 1 begär motionärerna ett
tillkännagivande om vad de anfört om en
utredning om utlänningslagens
tillämpning. I motion 1994/95:Sf637 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i yrkande
5 ett tillkännagivande om att
handläggande myndigheter systematiskt
åsidosätter gällande lagstiftning och i
yrkande 8 ett tillkännagivande om den
tillämpning av flyktingbegreppet som
Praxisutredningen funnit hos
Utlänningsnämnden.
Några motioner tar upp frågan om
bevisvärderingen i asylärenden.
I motionerna 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkande 16
och1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka
m.fl. (mp) yrkande 21 begärs
tillkännagivanden om att regeln hellre
fria än fälla bör tillämpas och
lagfästas i asylprocessen. I motion
1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om att avgörande vikt
måste läggas vid den asylsökandes ord i
oklara fall.
I motion 1996/97:Sf17 av Roland Larsson
m.fl. (c) i yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att regeringen
omedelbart bör underrätta riksdagen i de
fall regeringen, med hänvisning till
begränsningar i Sveriges möjligheter att
ta emot utlänningar, meddelat
föreskrifter om att uppehållstillstånd
inte får beviljas personer som på grund
av en yttre eller inre konflikt behöver
skydd eller som på grund av en
miljökatastrof inte kan återvända till
sitt hemland.
Avvisning eller utvisning till det s.k.
inre flyktalternativet tas upp i två
motioner, 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) och 1994/95:U621 av
Eva Zetterberg m.fl. (v). I den
förstnämnda motionen, yrkande 20, begärs
ett tillkännagivande om att hänvisning
till det inre flyktalternativet inte
skall användas vid avvisningsbeslut och
i den senare motionen, yrkande 3, ett
tillkännagivande om att avvisningar till
det inre flyktingalternativet av
kurdiska flyktingar till Turkiet inte
skall ske.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 12 begärs ett
tillkännagivande om att barnfamiljer
aldrig får avvisas till länder där krig
eller krigsliknande förhållanden råder.
Ett tillkännagivande om
förutsättningarna för avvisning till
s.k. första asylland begärs i motion
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 8. Enligt motionärerna är det
nödvändigt att det görs klart för de
beslutande myndigheterna att avvisningar
till första asylland endast får göras om
det landet dels underrättats om att
asylbegäran inte prövats i Sverige, dels
garanterar att den asylsökande får sin
ansökan behandlad i en reguljär
asylprocedur, dels har tillträtt och
tillämpar flyktingkonventionen och ger
effektivt och varaktigt skydd åt
skyddsbehövande.
Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) anför
i motion 1996/97:U606 att regeringen i
Belgrad vägrar släppa in medborgare
från det forna Jugoslavien som sökt asyl
i Sverige men avvisats. Svensk polis har
verkställt ett tiotal avvisningar av
asylsökande från det forna Jugoslavien,
bl.a. via flyg till Italien och färja
till Montenegro. I flera fall har enligt
motionärerna de avvisade fängslats och
misshandlats i Montenegro, och då landet
vägrar ta emot dem har de åter kommit
till Sverige. Motionärerna begär i
yrkande 2 ett tillkännagivande om att
denna typ av avvisningar strider mot
flyktingkonventionen och måste
omedelbart upphöra.
Såväl med anledning av propositionen som
i annat sammanhang har motioner väckts
som uppmärksammar situationen för
asylsökande från olika länder.
I motion 1996/97:Sf14 av Maggi
Mikaelsson (v) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om att de turkiska
kurderna skall ha möjlighet att ånyo få
sin sak prövad och i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att vid en sådan
prövning all dokumentation skall ses i
ett sammanhang. Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begär i motion 1996/97:U631 yrkande
2 ett tillkännagivande om de iranska
kurdernas svåra situation och att
särskild hänsyn skall tas vid
bedömningen av deras flyktingärenden. I
motion1994/95:U621 av Eva Zetterberg
m.fl. (v) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om bedömningen av
asylskäl för kurdiska asylsökande och i
motion 1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka
(mp) yrkande 5 ett tillkännagivande om
situationen för kurder i Turkiet och
därav följande asylskäl hos sådana
asylsökande. I samma motion, yrkande 8,
begärs ett tillkännagivande om att
uppehållstillstånd skall beviljas
feilikurder från Iran som sökt asyl i
Sverige.
Beträffande situationen för asylsökande
från Kosova begärs i motionerna
1993/94:U630 yrkande 3 och 1994/95:U623
yrkande 4, båda motionerna av Lennart
Rohdin (fp), tillkännagivanden om en
omprövning av avvisningar till Kosova
respektive om situationen för
asylsökande därifrån. Alice Åström m.fl.
(v) begär i motion 1994/95:U608 yrkande
3 ett tillkännagivande om regeringens
ansvar och Utlänningsnämndens praxis
beträffande asylsökande från Kosova. I
motion 1994/95:U611 av Eva Goës m.fl.
(mp) yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om verkställighetsstopp
för avvisning av asylsökande från
Kosova.
I motion 1994/95:U609 av Ture Skånberg
m.fl. (kd) begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om asyl för judiska
flyktingar från f.d. Sovjetunionen.
Utskottets bedömning
Flyktingdefinitionen
Som framgår av propositionen har en
berättigad kritik riktats mot att den
svenska tolkningen av
flyktingkonventionens bestämmelser varit
alltför snäv, något som redan
Flyktingpolitiska kommittén
konstaterade. Detta gäller i synnerhet
tolkningen av flyktingkonventionen när
det gäller förföljelse som inte utgår
från staten. Sveriges medlemskap i EU
har också betydelse för hur
tillämpningen av kriterierna för
tillerkännande av flyktingstatus skall
ske för att medlemsstaternas
flyktingpolitik skall vara så enhetlig
som möjligt. Genom den gemensamma
ståndpunkt som rådet antagit den 6 mars
1996 och som utgår från UNHCR:s handbok
om flyktingkonventionens tillämpning har
ett första steg i denna riktning tagits.
Propositionens förslag om
flyktingdefinition bygger på denna
ståndpunkt och den tolkningsförklaring
som Sverige angett beträffande
förföljelse som inte utgår från staten
och som överensstämmer med
Flyktingpolitiska kommitténs förslag.
Mot bakgrund av den kritik som från
skilda håll riktats mot Sveriges
asylpolitik har utskottet förståelse för
att motionärerna vill försäkra sig om
att flyktingkonventionen i
fortsättningen inte tolkas för snävt
genom att föreslå olika tillägg eller
ändrade lydelser av
flyktingdefinitionen. Utskottet anser
emellertid att regeringen i
propositionen genom sitt förslag till
utvidgad flyktingdefinition och sina
understrykanden om att den svenska
tillämpningen i fortsättningen normalt
bör kunna hämta vägledning till
tolkningen i UNHCR:s handbok och dess
exekutivkommittés konklusioner i allt
väsentligt gått kritikerna till mötes.
Förslaget har också försetts med
bestämda uttalanden till vägledning för
myndigheterna om hur den nya
lagstiftningen skall tillämpas och hur
de omständigheter de asylsökande anför
skall värderas. Utskottet biträder
därför regeringens förslag till ny
flyktingdefinition och avstyrker bifall
till motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena
10, 11, 15 och 16, 1996/97:Sf18 yrkande
22 och 1996/97:Sf21 yrkande 6. Motion
1994/95: Sf637 yrkande 9 får anses
tillgodosedd genom förslaget till ny
flyktingdefinition.
Så länge någon enhetlig uppfattning
inom EU:s länder inte finns om att
personer som förföljs på grund av kön
och homosexualitet skall tillerkännas
flyktingstatus delar utskottet
regeringens uppfattning att en särskild
skyddsregel för dessa bör finnas som
ansluter sig till flyktingkonventionen
och ger samma starka skydd. Den nya
skyddsregeln innebär en avsevärd
förstärkning av skyddet i förhållande
till vad som för närvarande gäller.
Utskottet vill emellertid liksom
regeringen påpeka att en sammanvägning
av de olika skäl för skydd som personer
inom dessa grupper kan anföra kan
innebära att de kan ges flyktingstatus.
Omständigheterna kan också vara sådana
att de får skydd redan på den grund att
de känner välgrundad fruktan för att
straffas med döden eller med
kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning. Beträffande frågan om risk
för könsstympning utgör grund för
uppehållstillstånd har utskottet erfarit
att möjlighet till uppehållstillstånd
föreligger redan enligt nuvarande
praxis, om omständigheterna är sådana
att personerna har behov av skydd.
Utskottet anser med det anförda att
några tillkännagivanden med anledning av
motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 8,
1996/97:Sf13 yrkande 5, 1996/97:Sf18
yrkande 2, 1994/95:Sf605 yrkande 2,
1994/95:Sf12 yrkande 1, 1994/95:Sf637
yrkande 11 och 1994/95:Sf630 yrkande 10
inte behövs. Utskottet avstyrker bifall
till motion 1996/97:Sf16.
Övriga skyddsbehövande
Utskottet anser att regeringens förslag
om nya klart definierade regler för
övriga skyddsbehövande underlättar
tillämpningen av lagen och också
förståelsen för när ett skydd för
utlänningar som sökt sig till vårt land
är berättigat. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag.
Vad avser motionsyrkanden om att det
nuvarande skyddsbegreppet för
krigsvägrare skall finnas kvar vill
utskottet hänvisa till vad som anförts
av regeringen och i Lagrådets yttrande
om att risken för straff för desertering
eller krigsvägran i sig kan grunda
flyktingskap om den militära aktionen
fördöms av det internationella samfundet
och att i gränsfall den nya regeln om
skydd på grund av yttre eller inre
konflikt kan tillämpas. I båda fallen
finns ett skydd även i situationer av
inbördeskrig. Utskottet vill peka på att
omständigheterna också kan vara sådana
att en krigsvägrare känner välgrundad
fruktan för att straffas med döden eller
med kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning och därför skall ges skydd.
Utskottet har emellertid funnit det
tveksamt om de nya skyddsbestämmelserna
ger utrymme för att en krigsvägrare
eller desertör ges skydd mot att sändas
till en krigsskådeplats, i de fall det
inte finns risk för någon annan påföljd.
I sådana fall bedöms de inte som
flyktingar. Utskottet anser att 3 kap. 3
§ första stycket 2 skall kunna tillämpas
för de nämnda krigsvägrarna och
desertörerna och att därvid i orden
behöver skydd även skall innefattas
behov av skydd mot att sändas till en
krigsskådeplats.
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag om att de särskilda
reglerna för krigsvägrare skall utgå ur
lagstiftningen och avstyrker bifall till
motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 9 i
denna del, 1996/97:Sf18 yrkande 3 i
denna del, 1996/97:Sf17 yrkande 1,
1996/97:Sf13 yrkandena 12 och 13,
1994/95:Sf637 yrkande 4, 1994/95:Sf603
yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf611 yrkande
4 och 1994/95:Sf23 yrkandena 10 och 11.
Med de nya skyddsbegrepp som
föreslagits för skyddsbehövande i övrigt
delar utskottet regeringens uppfattning
att även den nuvarande skyddsregeln för
de facto-flyktingar skall utmönstras ur
lagstiftningen. Som regeringen
framhållit har inom denna grupp funnits
både personer med så starka skyddsbehov
att de borde fått flyktingstatus och
personer som knappast haft behov av
skydd. Med den nya flyktingdefinitionen
kommer en del personer som hittills
betraktats som de facto-flyktingar att
få skydd som flyktingar. Många kommer
att hänföras under det skydd som ges
till personer som känner välgrundad
fruktan för att straffas med döden eller
med kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning. Att då tillsammans med de
nya skyddsbestämmelserna behålla det
nuvarande skyddet för de facto-
flyktingar skulle skapa osäkerhet och
oklarhet om hur bestämmelserna om övriga
skyddsbehövande skulle tillämpas och för
vem de olika skyddsgrunderna är avsedda.
Utskottet ser inte heller någon
anledning att föra samman övriga
skyddsbehövande under ett gemensamt
begrepp. Utskottet tillstyrker därför
propositionens förslag även i denna del
och avstyrker bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del,
1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del och
1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3.
Utskottet har observerat att den
lagtekniska utformningen av 3 kap. 4 §,
som innehåller bestämmelser om när
uppehållstillstånd får vägras
skyddsbehövande, inte överensstämmer med
vad som avsetts skola gälla enligt
propositionen. Utskottet föreslår därför
en ändring av lagrummets andra stycke.
Innebörden blir då att
uppehållstillstånd får vägras - förutom
flyktingar och personer som känner
välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av kön och homosexualitet - även
den som behöver skydd på grund av en
inre eller yttre väpnad konflikt eller
en miljökatastrof, om det av hänsyn till
vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet eller med hänsyn till rikets
säkerhet finns synnerliga skäl att inte
bevilja uppehållstillstånd.
Utskottet anser att de motioner som
berör tortyr och våldtäkt, 1996/97:Sf13
yrkandena 9 och 14, 1994/95:Sf637
yrkande 10, 1994/95:Sf611 yrkande 16 och
1994/95:Sf633, tillgodoses med de
förslag som regeringen lagt fram om ett
utvidgat flyktingbegrepp och ny
skyddsbestämmelse för dem som känner
välgrundad fruktan för att straffas med
döden eller med kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning.
Vad beträffar tillämpningen av
nuvarande asylregler ser utskottet ingen
anledning till tillkännagivande om vad
som motionsledes anförts om denna
eftersom en ny skyddslagstiftning
föreslås och regeringen, som framgår av
propositionen, är väl medveten om att
nuvarande regelsystem och tillämpningen
av flyktingbegreppet kritiserats.
Utskottet avstyrker därför bifall även
till motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 1
och 1994/95:Sf637 yrkandena 5 och 8.
Beviskrav m.m.
I propositionen har som nämnts
regeringen understrukit vikten av att
beviskraven inte ställs alltför högt när
det gäller påståenden om risk för
förföljelse eller att straffas med döden
eller med kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning. Regeringen har också
anfört att någon fullständig bevisning
om sådana risker sällan kan läggas fram
och att sökandens berättelse därför bör
godtas om den framstår som trovärdig och
sannolik. I verkställighetsregeln i 8
kap. 1 § har detta också särskilt
markerats genom en lagändring, som får
betydelse även vid bedömningen av rätten
till uppehållstillstånd. Utskottet anser
att motionerna 1996/97:Sf21 yrkande 16,
1996/97:Sf18 yrkande 21 och 1994/95:
Sf615 yrkande 7 därmed blir
tillgodosedda.
Förslaget om att regeringen skall kunna
meddela föreskrifter om att
uppehållstillstånd inte får beviljas, om
det behövs med hänsyn till uppkomna
begränsningar i Sveriges möjligheter att
ta emot utlänningar, och att
föreskrifterna skall anmälas inom tre
månader till riksdagen är, som framgår
ovan, föranlett av att det kan bli
nödvändigt att fatta ett sådant beslut
mycket snabbt. Att fristen för att
meddela riksdagen satts så lång som tre
månader har sin grund i riksdagens
sommaruppehåll. Utskottet ser det som en
självklarhet att regeringen omgående
informerar riksdagen under den tid på
året då riksdagen är samlad och då också
snarast möjligt lägger fram en skrivelse
i frågan. Eftersom ett beslut av den art
som avses med bestämmelsen snabbt blir
allmänt känt, vill utskottet erinra om
att talmannen kan besluta om att bryta
ett uppehåll i kammarens arbete och att
ett sådant beslut skall fattas om
regeringen eller minst 115 av riksdagens
ledamöter begär det. Skulle ett sådant
beslut fattas med anledning av ett
regeringsbeslut om att
uppehållstillstånd inte får beviljas med
hänvisning till mottagningskapaciteten
förutsätter utskottet att en skrivelse i
frågan snabbt läggs fram för riksdagen.
Med det anförda får motion 1996/97:Sf17
yrkande 2 anses tillgodosedd.
Beträffande yrkande 20 i motion
1996/97:Sf18 om att en hänvisning till
det inre flyktalternativet inte skall
användas vid avvisningbeslut delar
utskottet regeringens uppfattning att
ett sådant alternativ skall kunna komma
till användning, men att en
förutsättning självfallet måste vara att
sökanden kan ta sig till området i fråga
på ett säkert sätt. Utskottet vill
tillägga att i de fall sökanden åberopat
risk för förföljelse eller att straffas
med döden eller med kroppsstraff eller
att utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning måste det också stå
klart för den beslutande myndigheten att
sökanden är skyddad häremot i det område
som bedöms som inre flyktalternativ.
Utskottet avstyrker bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 20. Motion
1994/95:U621 yrkande 3, som behandlar
det inre flyktalternativet för kurder
från Turkiet, får liksom motion
1994/95:Sf637 yrkande 12, som behandlar
avvisningar till länder i krig eller med
krigsliknande förhållanden, anses
besvarad med vad utskottet anfört.
Vid avvisning till första asylland
eller till tredje land finns i UtlL ett
krav på att utlänningen har skydd i det
landet eller är skyddad mot
vidaresändning till hemlandet eller
annat land där han inte har ett
tillräckligt skydd. Även i dessa fall
måste självfallet myndigheterna i förväg
ha förvissat sig om att utlänningen får
ett sådant skydd i det land dit han
eller hon sänds. Det ankommer på de
tillämpande myndigheterna och regeringen
att bedöma vilka länder som kan anses
som säkra. Motionerna 1996/97:U606
yrkande 2 och 1996/97:Sf13 yrkande 8 får
anses besvarade med vad utskottet
anfört.
I ett stort antal motioner har begärts
tillkännagivanden om rätt till
uppehållstillstånd för olika grupper
asylsökande som kommer från länder där
de lever under svåra förhållanden.
Utskottet vill erinra om att
asylprövningen skall ske utifrån de skäl
varje sökande kan anföra för rätt till
uppehållstillstånd. Bedömningarna
grundar sig bl.a. på de informationer
regeringen och myndigheterna har om
länderna som de asylsökande kommer från,
och riksdagen kan av olika skäl inte
lägga synpunkter på i vilka länder det
förekommer så allvarliga förföljelser
att de generellt ger rätt till skydd.
Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna 1996/97:Sf14 yrkandena 1 och
2, 1996/97:U631 yrkande 2, 1994/95:U621
yrkande 4, 1994/95:U640 yrkandena 5 och
8, 1993/94:U630 yrkande 3, 1994/95:U623
yrkande 4, 1994/95: U608 yrkande 3,
1994/95:U611 yrkande 5 och 1994/95:U609
yrkande 2.
Rätt till invandring i andra fall
Gällande ordning
Uppehållstillstånd till andra än
skyddsbehövande får som inledningsvis
nämnts ges till en utlänning som är nära
anhörig till en i Sverige bosatt person
eller som annars har särskild anknytning
till Sverige, till en utlänning som av
humanitära skäl bör få bosätta sig i
Sverige eller till en utlänning som har
fått arbetstillstånd eller som har sin
försörjning ordnad på annat sätt.
Praxis vad gäller anhörigas möjlighet
till uppehållstillstånd innebär i
korthet att uppehållstillstånd ges för
make/maka och sambo när förhållandet
bedöms som seriöst och parterna fyllt 18
år. Homosexuella förhållanden jämställs
med heterosexuella. Månggifte accepteras
inte. Vid förhållanden som nyligen
uppstått tillämpas s.k. uppskjuten
invandringsprövning då
uppehållstillstånd ges för sex månader i
taget under de första två åren. Upphör
anknytningen under den tiden skall
utlänningen i normalfallet återvända
hem. Undantag görs dock, t.ex. när det
finns barn i förhållandet, när
förhållandet upphört på grund av
misshandel, när det finns risk för
social utstötning vid återkomsten till
hemlandet eller om den part som kommit
hit på grund av anknytning har hunnit
bli väl etablerad i arbetslivet.
Uppehållstillstånd beviljas också barn
under 20 år med föräldrar i Sverige om
barnen är ensamstående. Om bara en
förälder bor här krävs att denne är
legal vårdnadshavare. I vissa fall kan
tillstånd beviljas barn över 20 år och
gifta barn, om de varit förhindrade att
tidigare komma eller är s.k. sista länk,
dvs. när samtliga släktingar är bosatta
i Sverige. Föräldrapar med samtliga barn
i Sverige beviljas uppehållstillstånd om
de är i 60-årsåldern eller däröver eller
om det föreligger starka humanitära
skäl. Har de barn både i Sverige och i
andra länder beviljas tillstånd efter en
bedömning där flera olika faktorer vägs
in. En änka/änkling beviljas
uppehållstillstånd i Sverige om ett
vuxet barn är bosatt här utan hänsyn
tagen till övriga faktorer, medan en
frånskild förälder bedöms efter i
princip samma kriterier som ett
föräldrapar. Andra anhöriga kan också få
uppehållstillstånd om de i hemlandet
tillhört samma familjegemenskap som den
härvarande eller om det rör sig om en
anhörig som är sista länk .
Med uttrycket annars har särskild
anknytning till Sverige avses enligt
lagens förarbeten annan anknytning än
släktanknytning, t.ex. lång tidigare
vistelse i Sverige.
Uppehållstillstånd i anknytningsfall
skall utverkas före inresan till landet,
och en ansökan om uppehållstillstånd får
inte bifallas efter inresan.
Uppehållstillstånd får dock ändå ges om
det är uppenbart att utlänningen skulle
ha fått tillstånd om prövningen skett
före inresan.
Uppehållstillstånd på grund av
humanitära skäl kan som nämnts i
föregående avsnitt ges av politisk-
humanitära skäl men också till personer
som på grund av sjukdom eller personliga
förhållanden inte bör nekas
uppehållstillstånd.
Propositionen
I propositionen framhålls att rätten
till familjeåterförening för medlemmar
av kärnfamiljen är en mänsklig rättighet
och följer också av olika
konventionsåtaganden. Inom EG har år
1993 antagits en icke bindande
resolution om harmonisering av nationell
praxis beträffande familjeåterförening
för andra än flyktingar. Av resolutionen
framgår att medlemsstaterna i
normalfallet skall bevilja make/maka och
ogifta barn under 16-18 år
uppehållstillstånd på grund av
anknytning. Undantag kan komma i fråga,
t.ex. vid månggifte.
I propositionen föreslås att
uppehållstillstånd får beviljas make,
maka eller sambo och ogifta barn under
18 år till någon som är bosatt i Sverige
eller fått uppehållstillstånd för
bosättning här. Vidare får
uppehållstillstånd ges till andra nära
anhöriga som ingått i samma hushåll som
en sådan person. Dessa kriterier för
familje- och anhöriginvandring anges i
2 kap. 4 § första stycket punkterna 1-3
UtlL.
Regeringen bedömer att det är en rimlig
avvägning att anhöriga utöver
kärnfamiljen i princip skall ha rätt
till uppehållstillstånd här endast om de
i hemlandet ingått i samma
hushållsgemenskap som den härvarande. En
sådan avvägning torde ligga i linje med
Europadomstolens tolkning av
Europakonventionens stadgande om skydd
för familjelivet, även om praxis inte
innehåller någon uttömmande definition
av familjebegreppet. Det kan enligt
propositionen här röra sig om ogifta
barn över 18 år eller om föräldrar som i
hemlandet tagits om hand av något barn.
Särskild hänsyn måste också tas till att
det i många kulturer är mer eller mindre
omöjligt för ensamstående kvinnor att
leva i en egen bostad. Det kan därför
inte uteslutas att även exempelvis en
äldre, ensamstående faster kan hänföras
till den krets av anhöriga som bör
beviljas uppehållstillstånd på grund av
att de ingått i samma familjegemenskap.
Gemensamt för de släktingar som här kan
komma i fråga för uppehållstillstånd på
grund av tidigare hushållsgemenskap
måste enligt propositionen vidare vara
att det också finns någon form av
beroendeförhållande som gör det svårt
för dem att leva åtskilda. Det innebär
att det måste krävas att de levt i samma
hushåll omedelbart före den härvarandes
flyttning till Sverige och att ansökan
om familjeåterförening görs relativt
snart efter det den härvarande bosatt
sig här.
I en särskild punkt 4 behålls också
nuvarande möjlighet att ge
uppehållstillstånd till en utlänning som
annars har särskild anknytning till
Sverige. I specialmotiveringen till
punkt 4 framhålls att det, genom den
precisering som gjorts i punkterna 1-3
av vilken släktskap som kan ligga till
grund för uppehållstillstånd, i
undantagsfall kan bli nödvändigt att
bevilja uppehållstillstånd med stöd av
punkten 4 för vissa anhöriga som inte
helt fyller kraven för tillstånd enligt
punkterna 1-3. Det kan exempelvis röra
sig om en person som inte tidigare är
gift eller sambo med någon här i landet
och som skall komma hit för att ingå
äktenskap eller inleda ett
samboförhållande och som enligt
nuvarande praxis beviljas
uppehållstillstånd. Det kan också röra
sig om en nära anhörig till en person
som fått uppehållstillstånd som
skyddsbehövande. I den allmänna
motiveringen exemplifieras detta
närmare. Sålunda bör det enligt
propositionen, i undantagsfall och när
det finns synnerliga skäl på grund av
att den som fått uppehållstillstånd inte
har möjlighet att återvända till
hemlandet, finnas möjlighet att förena
sig här i landet med en nära anhörig som
stått den härvarande särskilt nära, även
om de inte ingått i samma
familjegemenskap i hemlandet. Det kan
exempelvis röra sig om fall där den
härvarande och släktingen i hemlandet
bott i närheten av varandra och haft en
mycket nära kontakt. Hänsyn måste enligt
propositionen också tas till vilka andra
anhöriga som den härvarande har här i
landet och till vilka anhöriga som finns
kvar i hemlandet. Den som har anhöriga
här i landet måste i regel anses ha ett
mindre behov av stöd från någon anhörig
i hemlandet än den som vistas här helt
ensam. Det måste i regel också
förutsättas att det är fråga om en
ensamstående person som skall komma hit,
och att rätten till bosättning för den
personen inte kan antas komma att leda
till följdinvandring av ytterligare
familjemedlemmar. I propositionen
markeras också att uttalandena i
proposition 1983/84:144, om att hänsyn i
möjlig mån måste tas till fall där udda
och ömmande omständigheter åberopas,
alltjämt har giltighet.
Enligt propositionen bör nuvarande
system med uppskjuten
invandringsprövning behållas när det
gäller förhållanden där parterna känt
varandra endast en kortare tid.
Beträffande övriga kategorier som i dag
kan få uppehållstillstånd föreslås inte
några ändrade regler.
Motionerna
I flera motioner kritiseras att
familjebegreppet inskränks.
I såväl motionerna 1996/97:Sf13 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 18 och
1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) yrkande 7 som 1996/97:Sf21 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 9
begärs tillkännagivanden om att
åldersgränsen för barn inte skall sänkas
från 20 till 18 år. I motion
1996/97:Sf13 begärs i yrkande 19 också
ett tillkännagivande om att det inte
skall införas krav på hushållsgemenskap
för uppehållstillstånd för föräldrar som
önskar bosätta sig hos sina barn och i
yrkande 20 ett tillkännagivande om att
praxis är orimligt hård när det gäller
barns återförening med förälder eller
syskon i Sverige om barnets
vårdnadshavare utomlands avlidit. I
motion 1996/97:Sf21 yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om att propositionens
förslag innebär en alltför snäv tolkning
av familjebegreppet.
Även anhörigbegreppet behandlas i några
motioner.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 11 yrkas
avslag på förslaget om nya regler för
anhöriginvandring. I motion 1996/97:Sf18
av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande 8
begärs ett tillkännagivande om att
anhörigbegreppet är för snävt och bör
vidgas till sista länk. Även Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begär i motion
1996/97:Sf21 yrkande 10 ett
tillkännagivande om att den s.k. sista
länken inte bör lagstiftas bort.
I motion 1994/95:U610 av Fanny Rizell
m.fl. (kd) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att
assyrier/syrianer från sydöstra Turkiet
som har släkt-anknytning till
assyrier/syrianer i Sverige bör beviljas
uppehållstillstånd.
Gullan Lindblad m.fl. (m) begär i
motion 1996/97:Sf12 yrkande 1 ett
tillkännagivande om att ett
försörjningskrav bör övervägas vid annan
anhörig-invandring än sådan inom
kärnfamiljen.
Några motioner tar upp frågan om
uppehållstillstånd på grund av
humanitära skäl.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 10 yrkas
avslag på förslaget att låta möjligheten
att bevilja uppehållstillstånd av
politisk-humanitära skäl utgå medan
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) i motion
1996/97:Sf18 yrkande 4 begär ett
tillkännagivande om stor generositet vad
gäller humanitära uppehållstillstånd.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 39 begärs ett
tillkännagivande om att
Utlänningsnämnden inte följt
motivuttalanden till UtlL om att
självmordsrisk utan ytterligare
kvalifikationer utgör skäl för
uppehållstillstånd.
Frågan om uppskjuten invandringsprövning
i två år i fall där parterna känt
varandra endast kort tid berörs i ett
flertal motioner.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs i yrkande 21 ett
tillkännagivande om att en oberoende
utredning skall tillsättas angående
tillämpningen av reglerna om uppskjuten
invandringsprövning vid äktenskap eller
samboende och i yrkande 22 ett
tillkännagivande om att en utredning bör
ske av avvisningspraxis för kvinnor som
misshandlats av sin partner under
pågående invandringsprövning samt
kvinnoimport från svenska mäns sida. I
motion 1996/97:A820 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) begärs i yrkande 15 ett
tillkännagivande om att en lagändring
bör göras så att den som sammanbott med
svensk person mindre än två år inte
skall utvisas, medan Barbro Westerholm
och Isa Halvarsson (fp) i motion
1996/97:Sf601 begär ett tillkännagivande
om att systemet med uppskjuten
invandringsprövning, i avvaktan på
resultatet av Anknytningsutredningens
arbete, endast bör tillämpas vid
skeninvandring. Ett liknande yrkande
finns i motion 1996/97:Sf2 av Ragnhild
Pohanka och Thomas Julin (mp) yrkande 1,
i vilket begärs ett tillkännagivande om
att inga avvisningar skall ske innan den
nämnda utredningen är klar. I motion
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl.
(c) begärs i yrkande 11 ett
tillkännagivande om att uppskjuten
invandringsprövning endast bör ske i ett
år och ett motsvarande yrkande finns i
motion 1996/97:A819 av Elving Andersson
m.fl. (c) yrkande 14. Hans Hoff m.fl.
(s) begär i motion 1996/97:Sf603 ett
tillkännagivande om olika förbättringar
i systemet med uppskjuten
invandringsprövning, såsom information
om den tilltänkta maken till den som
skall komma till Sverige och att den
make som är i Sverige skall ha ett
ekonomiskt försörjningsansvar under två
år.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det är en stor
fördel att familje- och anhörigbegreppen
nu preciseras i lag med tydliga
anvisningar om hur lagen skall tillämpas
vid beviljande av uppehållstillstånd.
Åldersgränsen för barn i kärnfamiljen
överensstämmer som framgår av
propositionen med den övre åldersgränsen
i EG-resolutionen om familjeåterförening
från 1993 och är den åldersgräns som
gäller i de flesta västeuropeiska
länder. 18 år är också den svenska
myndighetsåldern och åldersgräns för
barn i barnkonventionen. Som också
framgår av propositionen skall även
fortsättningsvis finnas möjlighet att
bevilja uppehållstillstånd för ogifta
barn över 18 år i de fall de ingått i
samma hushållsgemenskap som den
härvarande. Utskottet biträder
regeringens förslag och avstyrker bifall
till motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 18,
1996/97:Sf18 yrkande 7 och 1996/97:Sf21
yrkande 9. Utskottet anser att riksdagen
bör avstå från att uttala sig om praxis
i fall där det gäller barns återförening
med förälder eller syskon i Sverige,
eftersom omständigheterna i de fall som
åsyftas i motion 1996/97:Sf13 yrkande 20
kan vara så speciella att huvudregeln om
rätt till återförening för medlemmar i
kärnfamiljen får vika. Utskottet
avstyrker därför bifall även till detta
yrkande.
Vad avser yrkande 19 i motion
1996/97:Sf13 delar utskottet regeringens
uppfattning att föräldrar, som inte haft
någon hushållsgemenskap med den
härvarande före ankomsten, inte skall
ingå i den krets av anhöriga som skall
ha en principiell rätt att få
uppehållstillstånd här. Utskottet
avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Utskottet finner emellertid anledning
att framhålla att propositionen ger en
möjlighet för en ensam förälder som inte
ingått i den härvarandes
hushållsgemenskap att, på samma sätt som
en annan anhörig som stått den
härvarande särskilt nära, få
uppehållstillstånd i undantagsfall när
det rör sig om synnerliga skäl.
Utskottet anser också att den
avgränsning av vilka andra anhöriga än
medlemmar av kärnfamiljen som skall ha
en principiell rätt till
uppehållstillstånd är väl avvägd. Som
framgått finns möjligheter att göra
undantag och ge uppehållstillstånd även
till andra närstående när det finns
synnerliga skäl för det. I propositionen
har också särskilt framhållits att
uttalandena i proposition 1983/84:144 om
att hänsyn i möjlig mån bör tas till
fall där udda och ömmande omständigheter
föreligger alltjämt har giltighet.
Utskottet biträder regeringens förslag
och avstyrker bifall till motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 11, 1996/97:Sf18
yrkande 8, 1996/97:Sf21 yrkandena 7 och
10 och 1994/95:U610 yrkande 2.
Frågan om krav på att försörjningen
skall vara tryggad innan tillstånd
beviljas för anhöriga har diskuterats
inom Flyktingpolitiska kommittén som
ansett det oförenligt med de allmänna
invandrarpolitiska målen att ha en
särlagstiftning för invandrare i detta
avseende. Frågan har också tagits upp i
propositionen vari framhålls att de
flesta EU-länderna ställer krav på att
försörjningen för efterföljande
familjemedlemmar skall vara tryggad -
såvida det inte är fråga om personer som
har rätt till uppehållstillstånd enligt
EG-reglerna. Regeringen framhåller att
ett försörjningskrav för anhöriga för
rätt till uppehållstillstånd skulle
kräva en mycket grundlig belysning av
frågan i hela dess vidd, och regeringen
är därför inte beredd att nu lägga fram
förslag om någon form av
försörjningskrav. Utskottet anser mot
denna bakgrund att riksdagen bör avslå
motion 1996/97:Sf12 yrkande 1.
Något förslag till ändrad lagstiftning
vad avser uppehållstillstånd av
humanitära skäl har inte lagts fram.
Genom de nya skyddsregler som föreslås
för andra skyddsbehövande än flyktingar,
och som utskottet biträtt ovan, kommer
emellertid enligt propositionen
humanitära skäl i fortsättningen främst
att avse dem som har renodlat humanitära
skäl. Utskottet kan inte finna att detta
uttalande utesluter att det även i
fortsättningen kan förekomma någon
situation där uppehållstillstånd av
politisk-humanitära skäl kan ges med
stöd av 2 kap. 4 § UtlL. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 10 och 1996/97:Sf18
yrkande 4. Utskottet avstyrker också
bifall till yrkande 39 i motion
1996/97:Sf13 vari begärs ett
tillkännagivande till regeringen om hur
Utlänningsnämnden tolkat förarbetena
till UtlL i ett praxisärende. Utskottet
anser att även detta är en fråga som det
inte ankommer på riksdagen att uttala
sig om.
De motioner som väckts angående
uppskjuten invandringsprövning har sin
bakgrund i de stora problem reglerna
medför för kvinnor som lockas till
Sverige av män som sedan misshandlar dem
eller på annat sätt behandlar dem illa.
Regeringen har också tagit dessa problem
på allvar och tillsatt en särskild
utredare (dir. 1996:8) som skall
undersöka hur man kan undvika att
utländska medborgare söker sig till
Sverige på grund av anknytning till en
här bosatt person, när risken bedöms som
påtaglig att den här bosatta personen
kommer att utsätta den utländska
medborgaren för misshandel eller annan
kränkande behandling. Utredaren skall
kartlägga omfattningen av problemen och
utreda vilken inverkan en s.k. sprucken
anknytning under dessa förhållanden har
för frågan om uppehållstillstånd.
Utredaren skall också undersöka vilka
möjligheter det nuvarande regelsystemet
erbjuder att komma till rätta med
problemen och utröna om det i dag
förekommer att uppgifter om brottslighet
hos den i Sverige bosatta personen
beaktas. Utredaren skall överväga
lämpligheten av att begära in
belastningsuppgifter om den i Sverige
bosatta personen och också överväga hur
eventuellt inhämtade
belastningsuppgifter bör användas.
Utredaren skall dessutom undersöka hur
skyddet för den som ansöker om
uppehållstillstånd skall kunna
förbättras samtidigt som parternas
integritet och deras rätt till skydd för
sitt privatliv åsidosätts i så liten
utsträckning som möjligt. Utredaren
skall slutligen lägga fram de
författningsförslag som eventuellt
behövs. Uppdraget skall vara avslutat
senast den 31 mars 1997. Utskottet anser
på grund av det pågående
utredningsarbetet att några
tillkännagivanden till regeringen inte
är påkallade med anledning av motionerna
1996/97:Sf13 yrkandena 21 och 22,
1996/97:A819 yrkande 14, 1996/97:A820
yrkande 15, 1996/97:Ju917 yrkande 11,
1996/97:Sf601, 1996/97:Sf2 yrkande 1 och
1996/97:Sf603.
Återkallelse av uppehållstillstånd
Gällande bestämmelser
Enligt 2 kap. 9 § UtlL skall
uppehållstillstånd återkallas om
utlänningen har lämnat oriktiga
uppgifter om sin identitet. Återkallelse
skall dock inte ske, om det kan antas
att den oriktiga uppgiften inte har
inverkat på tillståndsbeslutet eller om
andra särskilda skäl talar mot det.
Vidare får återkallelse av
uppehållstillstånd för den som rest in i
landet ske enligt 2 kap. 10 § UtlL om
utlänningen medvetet har lämnat andra
oriktiga uppgifter än om sin identitet
eller medvetet förtigit omständigheter
som varit av betydelse för att få
tillståndet.
Uppehållstillstånd får också återkallas
enligt 2 kap. 11 § om utlänningen
bedriver sådan verksamhet som kräver
arbetstillstånd utan att ha ett sådant
tillstånd, om det finns allvarliga
anmärkningar mot hans levnadssätt eller
om han med hänsyn till sin tidigare
verksamhet eller i övrigt kan antas
komma att bedriva sabotage, spioneri
eller olovlig underrättelseverksamhet i
Sverige eller annat nordiskt land.
Återkallelse av dessa skäl får endast
ske om frågan har väckts innan
utlänningen har varit bosatt här i tre
år med uppehållstillstånd.
Motionerna
Ett flertal motionärer vänder sig mot
att återkallelse av uppehållstillstånd
sker efter lång tid när utlänningen
lämnat oriktiga uppgifter om sin
identitet m.m. och förordar att en
preskriptionstid för återkallelse i
dessa fall bör införas i UtlL. I motion
1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)
yrkande 5 begärs att riksdagen beslutar
om en preskriptionstid på två år, såvida
utlänningen inte dömts för brott som ger
fängelse i minst sex månader.
Motionärerna föreslår också att orden
andra särskilda skäl i 2 kap. 9 §
första stycket byts mot andra skäl . I
motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs i yrkande 43 ett
förslag från regeringen om en
regeländring så att fråga om
återkallelse på grund av oriktig
identitet inte får väckas senare än två
år efter tillståndets beviljande om det
inte föreligger synnerliga skäl. I
motion 1996/97:Sf15 av Kerstin
Warnerbring m.fl. (c, fp, v, mp, kd)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
att en preskriptionstid på två år skall
införas såvida inte synnerligen starka
skäl talar emot, och i motionerna
1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd) yrkande 17 och 1996/97:Sf18 av
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande15
begärs tillkännagivande om en
preskriptionstid på två år när oriktiga
uppgifter lämnats. I den senare motionen
begärs i yrkande 30 ett tillkännagivande
om en preskriptionsregel på tre år och i
yrkande 16 att även tidsgränsen i 2 kap.
11 § bör sänkas från tre till två år.
Enligt motion 1996/97:Sf20 av Berndt
Ekholm (s) (delvis) bör en ordning
övervägas med preskription av felaktiga
uppgifter om identitet i asylärenden.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) yrkande 18 begärs
också ett tillkännagivande om att ingen
skall avvisas av det skälet att han
eller hon eventuellt kommer att begå
brott.
Utskottets bedömning
Som framgår av redovisningen av
grunderna för återkallelse av
uppehållstillstånd på grund av oriktig
identitet skall tillstånd inte
återkallas om det kan antas att den
oriktiga uppgiften inte har inverkat på
tillståndsbeslutet eller om andra
särskilda skäl talar emot det. För att
uppehållstillståndet skall återkallas
måste det alltså när det gäller
asylsökande ha grundats på ett asylbehov
eller behov att få stanna av humanitära
skäl, som senare visat sig ogrundat till
följd av att en oriktig identitet
uppgetts. Bestämmelserna om att
tillståndet skall återkallas tillkom i
samband med nuvarande UtlL och hade sin
grund i att allt fler utlänningar som
sökte uppehållstillstånd saknade
identitetshandlingar.
Utskottet kan ha förståelse för att de
som får sitt uppehållstillstånd
återkallat ser detta som en alltför
kraftig påföljd av en oriktig uppgift om
identitet, i synnerhet om de vistats
länge i landet och rotat sig här.
Särskilt barnfamiljer kan komma i en
svår situation när de måste återvända
till det forna hemlandet. Lagstiftaren
har också förutsett detta genom att
lämna öppet för de tillämpande
myndigheterna att inte återkalla
tillståndet om särskilda skäl talar emot
det. Enligt lagens förarbeten har som
exempel angetts att starka humanitära
skäl talar för att utlänningen bör få
stanna i landet. Regeringen har i några
avgöranden i enskilda ärenden den 24
oktober i år lämnat vägledning för när
starka humanitära skäl för barnfamiljer
att få stanna kvar i Sverige föreligger.
I två fall har barnen ansetts ha så
stark anknytning till Sverige genom att
de levt här lång tid och gått i förskola
och grundskola att det skulle strida mot
humanitetens krav och mot barnens bästa
att avvisa familjerna till hemlandet. I
ett fall har regeringen gjort
bedömningen att barnen är så unga att
vistelsen i Sverige inte har samma
starka betydelse och i ett annat fall
att barnen under den tid de haft
uppehållstillstånd i Sverige bott så
långa perioder i hemlandet att barnen
inte kan anses ha starkare anknytning
till det svenska samhället än till
hemlandet. I de båda senare fallen
återkallas uppehållstillstånden. I en
kommentar till besluten anför statsrådet
Pierre Schori att barnkonventionens
hänsyn till barnets bästa skall väga
mycket tungt i avgöranden där barn är
inblandade. Han betonar också att
barnens situation är särskilt
betydelsefull när man skall bedöma de
humanitära skälen i ett ärende.
Utlänningslagens asylregler är avsedda
att tillämpas på utlänningar som sökt
sig till Sverige därför att de behöver
skydd här. Det är enligt utskottets
uppfattning angeläget att reglerna
tillämpas på ett rättvist och likformigt
sätt så att inte trovärdigheten urholkas
och detta i sin tur drabbar andra
skyddsbehövande. Bestämmelserna om
återkallelse av uppehållstillstånd har
också utformats så att de ger skydd till
dem som, trots att de uppgett oriktig
identitet, behövt skydd när
uppehållstillstånd gavs. Bestämmelserna
ger också utrymme för hänsynstagande
till om det skulle strida mot
humanitetens krav att återkalla
tillståndet. Det finns trots detta
anledning att se över bestämmelserna,
och enligt vad utskottet erfarit kommer
regeringen att ta upp frågan i den
kommande parlamentariska
rättsprocessutredningen (se avsnitt
Handläggning). Utskottet förutsätter att
denna fråga behandlas av utredningen
skyndsamt och med förtur. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det
anförda bifall till motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 43, 1996/97:Sf15
yrkande 1, 1996/97:Sf17 yrkande 5,
1996/97:Sf18 yrkandena 15, 16 och 30,
1996/97:Sf20 i denna del och
1996/97:Sf21 yrkande 17.
Utskottet avstyrker också bifall till
motion 1996/97:Sf18 yrkande 18 vari
begärs ett tillkännagivande om att ingen
skall kunna avvisas på grund av
eventuell brottslighet. Den bestämmelse
som motionärerna åberopar avser personer
som med hänsyn till sin tidigare
verksamhet eller i övrigt kan antas
bedriva sabotage, spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet i Sverige eller
i något annat nordiskt land.
Bestämmelsen har funnits sedan 1954 års
UtlL, och en tillämpning av bestämmelsen
förutsätter enligt förarbetena att det
måste föreligga någon påtaglig grund för
misstankarna, t.ex. att utlänningen är
känd som yrkesspion, sabotör e.d.
Visering
Gällande bestämmelser
En utlänning som reser in i eller vistas
i Sverige skall ha visering om inte
utlänningen har uppehållstillstånd eller
är medborgare i annat nordiskt land.
Regeringen får föreskriva andra undantag
från kravet på visering. Visering
innebär tillstånd att resa in i och
vistas i Sverige under viss kortare tid
och får ges för högst tre månaders
vistelse vid varje tillfälle om inte
annat följer av föreskrifter som
regeringen meddelar. Visering får
begränsas även i övrigt och får förenas
med de villkor som kan behövas.
Regeringens föreskrifter om undantag
från viseringsplikt m.m. finns i 2 kap.
UtlF. Enligt 6 § får visering ges för
längre tid än tre månader, dock högst
ett år, om det föreligger särskilda skäl
för det.
Propositionen
Enligt propositionen är det av största
vikt att kontakter mellan människor i
olika länder underlättas. Det gäller
såväl i fråga om släktkontakter som
kommersiella och kulturella förbindelser
på olika plan. Det övergripande målet
måste därför vara att skapa så stor
frihet som möjligt för rörelser över
gränserna. Mot önskemålen om fri
rörlighet måste emellertid ställas
nödvändigheten av att upprätthålla den
reglerade invandringen. Det torde därför
inom överskådlig tid vara nödvändigt att
ha kvar krav på visering i förhållande
till ett stort antal stater.
Erfarenheterna av en viseringsfrihet i
Sverige i förhållande till länder vars
medborgare är viseringspliktiga i de
flesta andra länder har visat att detta
kan leda till ett mycket stort
invandringstryck mot Sverige. I
propositionen understryks också att
Sverige genom inträdet i EU fått införa
viseringskrav för medborgare i
ytterligare några stater. En svensk
anslutning till det s.k. Schengenavtalet
kommer att medföra att medborgare i fler
stater kommer att bli viseringsskyldiga.
Motionerna
Flera motioner tar upp följderna av
viseringsplikten för människor som måste
fly från sitt land. I motion
1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) begärs i yrkande 13 ett
tillkännagivande om att rätten att söka
asyl inte får inskränkas genom att
viseringstvång införs för att hejda
asylsökande att nå fram till Sverige. I
motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs i yrkande 24 ett
tillkännagivande om att konsekvenserna
av svensk och europeisk viseringspolitik
blivit att asylsökande hindrats från att
ta sig till Europa för att söka asyl.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i
motion 1996/97:Sf18 i yrkande 6 ett
tillkännagivande om att viseringar inte
skall användas för att reglera
invandringen och i yrkande 25 ett
tillkännagivande om att det är
synnerligen tveksamt om Sverige ger
sådant skydd som art. 22 i
barnkonventionen stadgar, när
visumregler hindrar dem som behöver fly
från att lämna sina länder. Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begär i motion
1996/97:Sf21 yrkande 27 ett
tillkännagivande om att regeringen bör
tillsätta en utredning om viseringens
konsekvenser för asylsökande.
I tre motioner kritiseras
viseringspolitiken när det gäller
släktbesök m.m. I motion 1996/97:Sf19 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att om
viseringspolitiken i dessa fall var mer
generös skulle många anhöriga inte
behöva se sig tvungna att söka
uppehållstillstånd för att besöka sina
släktingar i Sverige. I yrkande 12
begärs ett tillkännagivande om detta. I
motion 1996/97:Sf607 av Sten Andersson
(m) (del av) anförs att Invandrarverket
blandar samman tillfälligt visum med
rädsla för asylansökningar. Han begär
ett tillkännagivande om behovet av klara
och tydliga regler avseende tillfälligt
visum.
I motion 1996/97:Sf629 av Thomas Julin
och Eva Goës (mp) anförs att
Invandrarverkets viseringspraxis i
förhållande till medborgare i vissa
stater är godtycklig och mer restriktiv
dn vad som kan anses önskvärt, och
motionärerna begär ett tillkännagivande
härom liksom om att det finns anledning
att göra en översyn av de regler och
praxis som styr verkets beviljande av
turistvisum till Sverige.
Utskottets bedömning
Vid remissbehandlingen av
Flyktingpolitiska kommitténs betänkande
har ett flertal remissinstanser uttryckt
oro för att krav på visering skall göra
det allt svårare för människor i behov
av skydd att ta sig till Sverige för att
söka asyl. Regeringen bemöter detta i
propositionen med att viseringskrav
endast i mycket liten utsträckning torde
hindra människor från att söka skydd,
däremot kan det vara ett hinder för dem
att söka asyl just i Sverige. I
propositionen erinras om att någon rätt
för asylsökande att själv välja asylland
inte finns, utan om andra länder får ta
emot oproportionellt många
skyddsbehövande får detta lösas genom
internationellt samarbete. Vidare
erinrar regeringen om att det är just
för sådana situationer som den svenska
flyktingkvoten utnyttjas.
Utskottet vill också framhålla vad som
sägs i propositionen om att
viseringspolitiken i särskilt hög grad
är en del av vår invandringspolitik, där
det är nödvändigt att politiken inte
skiljer sig alltför mycket från våra
grannländers. Det kan, som regeringen
framhållit, leda till ett mycket stort
invandringstryck om vi i Sverige har
viseringsfrihet i förhållande till
länder vars medborgare är
viseringspliktiga i de flesta andra
länder.
Utskottet kan inte finna att Sveriges
bestämmelser om visering strider mot
barnkonventionen.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna 1996/97:Sf13
yrkande 24, 1996/97:Sf18 yrkandena 6 och
25, 1996/97:Sf19 yrkande 13 och
1996/97:Sf21 yrkande 27.
Beträffande viseringspolitiken när det
gäller besök av släktingar och besök av
kommersiella och kulturella skäl har
regeringen understrukit vikten av att
viseringskrav inte i onödan försvårar
detta. Vikten av att sådana förbindelser
underlättas måste alltid vägas in när
viseringsansökningar prövas. Regeringen
erinrar också om att det ankommer på
Invandrarverkets styrelse att besluta
bl.a. om riktlinjer för verkets beslut i
ärenden om visering, och om att
representanter för fem riksdagspartier
ingår i styrelsen.
Utskottet anser att dessa uttalanden i
propositionen och den möjlighet att
förlänga viseringstiden till ett år som
införts i fjol tillgodoser motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 12, 1996/97:Sf607 i
denna del och 1996/97:Sf629.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd
Gällande bestämmelser
Uppehållstillstånd innebär tillstånd att
resa in i och vistas i Sverige under
viss tid (tidsbegränsat
uppehållstillstånd) eller utan
tidsbegränsning (permanent
uppehållstillstånd).
Om en utlänning som söker
uppehållstillstånd av humanitära skäl
eller asylskäl bedöms ha ett tillfälligt
behov av skydd här i landet får ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd ges.
Ett sådant uppehållstillstånd får också
ges till make, maka eller barn under 20
år till den som först beviljats
tillståndet. Detsamma gäller föräldrar
till barn under 20 år som fått
tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
kan också ges om det med hänsyn till
utlänningens förväntade levnadssätt
råder tveksamhet om uppehållstillstånd
bör beviljas.
De bestämmelser som angetts i
lagstiftningen innebär inte någon
fullständig uppräkning av de situationer
där det kan vara befogat att meddela ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd, utan
Invandrarverket har alltid möjlighet att
välja mellan att utfärda ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd eller
ett permanent sådant.
Propositionen
I propositionen föreslås att nuvarande
regler om tidsbegränsade
uppehållstillstånd till tillfälligt
skyddsbehövande ersätts med en möjlighet
för regeringen att i fråga om en viss
grupp av utlänningar meddela
föreskrifter om att den som söker
uppehållstillstånd som skyddsbehövande
och som bedöms ha ett tillfälligt behov
av skydd här i landet får ges ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detta
får beviljas för en sammanlagd tid av
högst två år och, om ett program för att
förbereda återvändande har inletts innan
dess, förlängas med högst två år.
Möjligheterna för barn och föräldrar
till barn att få ett motsvarande
uppehållstillstånd begränsas till att
gälla barn under 18 år. Regeringens
föreskrifter skall anmälas till
riksdagen genom en särskild skrivelse
inom tre månader.
Förslaget om tidsbegränsade
uppehållstillstånd grundar sig på
Flyktingpolitiska kommitténs förslag,
och remissinstanserna har varit delade
när det gäller den tid som tillstånd
skall ges. Regeringen anser att den av
kommittén föreslagna tidsgränsen om två
år är väl avvägd för normalfallet. I
regel torde det dock inte finnas skäl
att redan från början bevilja tillstånd
för så lång tid, utan tillstånd bör
normalt beviljas för
sexmånadersperioder. Undantagsvis kan
dock förhållandena vara sådana att det
dr motiverat att bevilja det första
tillståndet för en något längre tid,
exempelvis ett år. Kommittén hade
föreslagit att ett tidsbegränsat
tillstånd skall kunna förlängas i
sexmånadersperioder när ett
återvändandeprogram inletts men inte
föreslagit någon yttersta tidsgräns för
sådana förlängningar. Regeringen bedömer
emellertid att det är angeläget att det
finns en bestämd tidsgräns för under hur
lång tid sådana tidsbegränsade
uppehållstillstånd skall kunna förlängas
och har satt gränsen så att ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd aldrig
kan beviljas för en längre tid än fyra
år sammanlagt. När ett
återvändandeprogram inletts vid
tvåårsperiodens ingång anser regeringen
det lämpligt att i regel förlänga
tillståndet med sex månader första
gången och, om återvändande inte kunnat
ske inom denna tid, med ytterligare
sexmånadersperioder. Undantagsvis kan
dock förhållandena vara sådana att det
framstår som motiverat att redan från
början förlänga tillståndet med ett år.
Regeringen framhåller också att frågan
om tidsbegränsat uppehållstillstånd bör
beviljas i en viss angiven situation kan
innefatta överväganden av grannlaga
natur, exempelvis såväl utrikespolitiska
som säkerhetspolitiska överväganden. En
bedömning av om det är fråga om en
massflyktssituation torde regelmässigt
kräva samråd med andra länder. Beslut om
att tillämpa en ordning med
tidsbegränsade uppehållstillstånd bör
därför endast kunna fattas av
regeringen.
Tidsbegränsade tillstånd bör enligt
såväl kommittén som regeringen kunna
användas även när utlänningen har rätt
till asyl här. Om en uttrycklig ansökan
om flyktingförklaring och resedokument
gjorts skall denna ansökan prövas. Även
om ansökan bifalls kan ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd ges.
Den som beviljas ett sådant
tidsbegränsat uppehållstillstånd skall
enligt propositionen ha rätt att arbeta.
Om utlänningen ansöker om
flyktingförklaring och resedokument
skall en sådan ansökan prövas.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf12 av Gullan Lindblad
m.fl. (m) anförs att det är olyckligt
med en fast tidsgräns i
massflyktssituationer, därför att ett
repatrieringsprogram som kommit i gång
kan omintetgöras eller försvåras.
Motionärerna anser också att var och en
som beviljats tidsbegränsat
uppehållstillstånd skall kunna ansöka om
asyl, varvid även eventuella humanitära
skäl som uppstått under vistelsetiden
skall kunna vägas in. Möjligheterna att
meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd
till asylsökande som bedöms ha ett
skyddsbehov, men där identiteten är
oklar, bör också finnas. Motionärerna
begär i yrkande 2 ett tillkännagivande
härom.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) anförs att av
rättssäkerhetsskäl bör tidsbegränsade
uppehållstillstånd inte ges för längre
tid än två år, dock att regeringen i
vissa fall skall kunna förlänga
tillståndet med sex månader i taget i
högst två år. Däremot yrkar motionärerna
i yrkande 15 avslag på förslaget att
knyta förlängningen till
återvändarprogram.
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion
1996/97:Sf13 yrkande 28 att riksdagen
beslutar att, om ett program för att
förbereda återvändande inletts en
förlängning av det tidsbegränsade
uppehållstillståndet får ske med
ytterligare högst ett år, varefter
permanent uppehållstillstånd skall
beviljas.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 25
ett tillkännagivande om att en
asylansökan på begäran ska ge upphov
till ett ställningstagande om permanent
uppehållstillstånd även när ett
tillfälligt uppehållstillstånd beviljas.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens förslag
har en tillräcklig flexibilitet genom
att tillstånd normalt skall ges för sex
månader i taget såväl inom tvåårsgränsen
som vid förlängningar av tillståndet när
ett återvändandeprogram inletts.
Utskottet anser också att den
sammanlagda längsta tiden för
tidsbegränsade tillstånd, fyra år, innan
permanent uppehållstillstånd ges är
rimlig i sådana massflyktssituationer
som det är fråga om. Utskottet har inte
heller någon erinran mot att
förlängningen efter tvåårsperioden knyts
till ett återvändandeprogram för att
markera att skyddet är avsett att vara
temporärt och att målet är att
utlänningen skall återvända till
hemlandet när detta blir möjligt.
Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna 1996/97:Sf12 yrkande 2 i
denna del, 1996/97:Sf13 yrkande 28 och
1996/97:Sf19 yrkande 15.
Förslaget om att den som ansöker om
flyktingförklaring och resedokument
skall få sin ansökan prövad är föranlett
av att det annars är tveksamt om Sverige
bryter mot flyktingkonventionen.
Utskottet biträder detta förslag.
Däremot är utskottet inte berett att
tillstyrka att en ansökan om
uppehållstillstånd på andra grunder än
flyktingskäl skall behöva prövas så
länge utlänningen får skydd genom ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vad
beträffar tidsbegränsade
uppehållstillstånd när identiteten är
oklar kan sådana tillstånd vara ett sätt
att förbättra handläggningen av
utlänningsärenden. Utskottet anser
därför att det finns anledning att
närmare överväga frågan inom den i
propositionen aviserade parlamentariska
utredningen om rättsprocessen. Något
särskilt tillkännagivande härom är inte
påkallat, och utskottet avstyrker bifall
till motion 1996/97:Sf12 yrkande 2
(delvis) i vad den inte tillgodoses med
utskottets uttalande ovan.
Även om i massflyktssituationer ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd kan
beviljas också en utlänning som får
flyktingförklaring och resedokument, kan
utskottet inte finna att detta utesluter
att frågan om permanent
uppehållstillstånd prövas när
omständigheterna talar för det. Motion
1996/97:Sf21 yrkande 25 får anses
tillgodosedd.
Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut
Gällande bestämmelser
I 4 kap. UtlL anges under vilka
förhållanden en utlänning får avvisas
eller utvisas ur landet. De formella
grunderna för avvisning, bl.a. att
utlänningen inte har pass, visering,
uppehållstillstånd eller erforderligt
arbetstillstånd, anges i 1 §. Någon
tidsgräns för avvisning på sådana
grunder finns inte. De materiella
grunderna, t.ex. att det kan antas att
han kommer att sakna tillräckliga medel,
finns i 2 §. Avvisning i dessa fall får
inte ske senare än tre månader efter
utlänningens ankomst till Sverige och
inte om han har visering eller
uppehållstillstånd.
Invandrarverket skall pröva ärendet om
avvisning om utlänningen söker asyl här,
eller har en nära familjemedlem som
söker asyl här, eller utan avbrott har
vistats i Sverige mer än tre månader
efter ankomsten när frågan väcks om hans
avvisning. Har den centrala
utlänningsmyndigheten i ett annat
nordiskt land begärt att utlänningen
skall avvisas skall även denna fråga
prövas av Invandrarverket. I andra fall
skall polismyndigheten pröva frågan om
avvisning, men skall överlämna ärendet
till Invandrarverket om myndigheten
anser det tveksamt om avvisning bör ske.
En utlänning får utvisas om han
uppehåller sig här efter det att hans
uppehållstillstånd löpt ut eller
återkallats. Även dessa beslut fattas av
Invandrarverket.
Om en ansökan om uppehållstillstånd
avslås eller uppehållstillståndet
återkallas medan utlänningen befinner
sig i Sverige, skall samtidigt beslut om
avvisning eller utvisning meddelas om
inte särskilda skäl talar mot detta.
När frågan om avvisning eller utvisning
prövas skall hänsyn tas till om
utlänningen på grund av reglerna om
verkställighet inte kan sändas till ett
visst land eller det annars finns
särskilda hinder mot att avgörandet
verkställs. I avvisnings- eller
utvisningsbeslut skall ges de
anvisningar om verkställigheten som
prövningen föranleder.
Bestämmelser om verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut finns i
8 kap. UtlL. Ett absolut förbud mot
verkställighet finns för verkställighet
till ett land, om det finns grundad
anledning att tro att utlänningen där
skulle vara i fara att straffas med
döden eller med kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr, eller till ett land
där han inte är skyddad mot att sändas
vidare till ett land där han skulle vara
i sådan fara. Verkställighet får - annat
än undantagsvis - inte heller ske till
ett land där utlänningen riskerar att
utsättas för förföljelse, och inte
heller till ett land där han inte är
skyddad mot vidaresändning till ett land
där han löper sådan risk. En
krigsvägrare får inte, om det inte finns
särskilda skäl, sändas till ett land där
han riskerar att sändas till en
krigsskådeplats eller till ett land där
han inte är skyddad mot att sändas
vidare till ett land där han löper sådan
risk. En de facto-flykting får inte
sändas till sitt hemland eller till ett
land där han riskerar att sändas vidare
till hemlandet om han har synnerliga
skäl mot detta.
Finns inte ovan nämnda hinder mot
verkställigheten skall utlänningen
sändas till sitt hemland eller, om
möjligt, till det land från vilket han
kom till Sverige. Går inte detta eller
finns det andra särskilda skäl får
utlänningen i stället sändas till något
annat land.
Invandrarverket får förordna att verkets
beslut om avvisning får verkställas även
om det inte har vunnit laga kraft
(omedelbar verkställighet), om det är
uppenbart att det inte finns grund för
asyl och att uppehållstillstånd inte
heller skall beviljas på någon annan
grund. Beslut om omedelbar
verkställighet får meddelas senare än
tre månader efter utlänningens ankomst
till Sverige bara om synnerliga skäl
talar för detta. Denna bestämmelse
infördes i 1989 års utlänningslag.
Tidigare gällde bestämmelser om att en
polismans beslut om avvisning skulle
verkställas utan hinder av om det hade
överklagats. Verkställigheten fick dock
inte genomföras innan Invandrarverket
hade beslutat att inte överta ärendet,
efter det att polismyndigheten anmält
att den funnit en utlännings påstående
om asylskäl vara uppenbart oriktigt
eller att myndigheten lämnat påståendet
utan avseende och därför själv meddelat
avvisningsbeslut i stället för att lämna
över ärendet till verket.
Ett beslut om avvisning eller utvisning
anses verkställt om utlänningen lämnat
landet och beslutet har vunnit laga
kraft. Andra beslut än sådana som
meddelats av allmän domstol preskriberas
om beslutet inte har verkställts inom
fyra år efter det att det vann laga
kraft. Har utlänningen inte kunnat
anträffas för verkställighet inom
fyraårstiden och frågan om
verkställighet kommer upp därefter,
skall beslutet anses verkställt genom
att utlänningen lämnat landet och
beslutet har vunnit laga kraft, om inte
annat visas.
En verkställighet kan avbrytas genom
inhibition om en utlänning har
överklagat ett beslut om avvisning med
omedelbar verkställighet eller gett in
en ny ansökan om uppehållstillstånd
efter det att ett beslut om avvisning
eller utvisning har vunnit laga kraft.
Även i andra fall kan en verkställighet
inhiberas om det finns särskilda skäl
till det.
Propositionen
I propositionen föreslås, som redan
berörts ovan under avsnittet
Skyddsbehövande i övrigt att även det
absoluta förbudet mot verkställighet
skall anpassas till Europakonventionen.
Avvisning och utvisning får enligt
förslaget aldrig verkställas till ett
land om det finns skälig anledning att
tro att utlänningen där skulle vara i
fara att straffas med döden eller med
kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning och inte heller till ett
land där han inte är skyddad mot att
sändas vidare till ett land där han
skulle vara i sådan fara. I
propositionens specialmotivering anförs
att grundad anledning ändrats till
skälig anledning för att markera att
beviskraven inte får ställas alltför
högt när det gäller utlänningens
påståenden om risk för dödsstraff,
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning. Någon fullständig
bevisning som klart styrker att det
finns en sådan risk kan sällan läggas
fram, och utlänningens berättelse bör
därför godtas om den framstår som
trovärdig och sannolik. Den ändrade
lydelsen får som nämnts betydelse också
vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd, genom att hänsyn då
skall tas till om utlänningen på grund
av reglerna om verkställighet inte kan
sändas till ett visst land eller det
annars finns särskilda hinder mot att
avgörandet verkställs.
Vidare föreslås att bestämmelserna om
verkställighetshinder för krigsvägrare
utgår ur lagstiftningen. Bestämmelserna
om verkställighetshinder för de facto-
flyktingar föreslås gälla personer som
flyr undan en väpnad konflikt eller en
miljökatastrof.
I propositionen föreslås också att
bestämmelsen om att beslut om avvisning
i normalfallet skall meddelas inom tre
månader från inresan ändras så att
tremånaderstiden i stället skall räknas
från tidpunkten för den första ansökan
om uppehållstillstånd. Regeringen
motiverar ändringen med att den
nuvarande regeln kommit att medföra att
åtskilliga asylsökande ger in sin
ansökan till Polisen strax efter
tremånaderstidens utgång. Det är
emellertid angeläget att beslut om
avvisning kan verkställas så snabbt som
möjligt när det är uppenbart att en
ansökan om asyl saknar grund.
Regeringen föreslår också att, om ett
internationellt organ som har rätt att
pröva klagomål från enskilda riktar en
begäran till Sverige om inhibition av
ett avvisningsbeslut eller ett
utvisningsbeslut, inhibition skall
meddelas om inte synnerliga skäl talar
mot detta. Regeln skall vara en garanti
för att verkställigheten stoppas i
praktiskt taget alla sådana fall, och
framställningar av detta slag bör
regelmässigt följas för att möjliggöra
en effektiv prövning av
konventionsorganen. Undantagsregeln bör
därför enligt propositionen tolkas
mycket restriktivt.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) anförs att avvisning med
omedelbar verkställighet är ett institut
med synnerligen allvarliga
rättssäkerhetsimplikationer.
Motionärerna begär i yrkande 29 ett
tillkännagivande om att den utvidgning
som skedde i samband med 1989 års
utlänningslag bör upphävas och en
återgång ske till den regel som tidigare
gällde. I motion 1996/97:Sf21 yrkande 23
begär Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) ett
tillkännagivande om att avvisning eller
utvisning inte får verkställas så länge
överprövning av beslut om avlägsnande
pågår. Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär
i motion 1994/95:Sf23 yrkande 6 att
verkställighet av en av polisman
beslutad avvisning inte skall få ske
förrän ett överklagat beslut vunnit laga
kraft. I motion 1996/97:Sf21 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 21
begärs ett tillkännagivande om att ett
system med medborgarvittnen skall finnas
vid avvisningar med omedelbar
verkställighet.
I motion 1994/95:Sf617 av Yvonne
Ruwaida och Ragnhild Pohanka (mp)
yrkande 4 begärs att riksdagen beslutar
att inga avvisningar får verkställas
under pågående behandling eller terapi
utfärdad av legitimerad medicinsk
personal.
I motion 1996/97:Sf20 av Berndt Ekholm
(s) tar motionären upp problem med
utlänningar som fått avvisningsbeslut
som inte kan verkställas därför att
deras hemland inte tar emot dem.
Motionären begär i denna del av motionen
ett tillkännagivande om att
uppehållstillstånd bör ges i sådana
fall. Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) tar i
motion 1996/97:Sf18 upp samma problem
och begär i yrkande 10 ett
tillkännagivande om att ett
avlägsnandebeslut skall upphävas och
uppehållstillstånd beviljas om en
verkställighet fördröjs under mer än sex
månader.
I två motioner, 1994/95:Sf609 av
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) och
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran
m.fl. (kd) yrkande 5, begärs
tillkännagivanden om uppföljning av
personer som avvisas. I den förstnämnda
motionen anför motionärerna att utvisade
flyktingar skall ställas under svenskt
beskydd, och kontakt skall tas med det
landets regering dit flyktingen skall
avvisas för att få skriftliga garantier
om flyktingens säkerhet. En regelbunden
kontakt med flyktingen bör, anför
motionärerna, upprätthållas några år
efter utvisningen, och om något skulle
hända flyktingen skall den svenska
ambassaden i landet och regeringen verka
för att flyktingen frisläpps och
eventuellt får återvända till Sverige. I
motion 1994/95:Sf611 anser motionärerna
att Invandrarverket eller annat lämpligt
organ skall få till uppgift att välja ut
ett representativt urval av personer som
avvisats från Sverige och följa deras
öden.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion
1996/97:Sf13 att bestämmelsen om
preskription av avvisnings- och
utvisningsbeslut under de senaste åren
börjat tillämpas i strid med lagens
förarbeten när det gäller personer som
håller sig gömda. Enligt motionärerna är
lagstiftarens intentioner att man i
undantagsfall kan ta upp frågan om
avvisning eller utvisning på nytt. Nu
har, anför motionärerna, undantagsregeln
blivit huvudregel. I yrkande 44 begär de
ett tillkännagivande om att de
tillämpande myndigheterna bör återgå
till att följa lagstiftarens
intentioner. I motion 1996/97:Sf21 av
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 20
begärs ett tillkännagivande om att en
avvisning inte bör ske efter fyra år,
även om flyktingarna gömt sig.
I motion 1996/97:Sf13 begärs vidare i
yrkande 23 ett förslag från regeringen
om en ändring i UtlL så att inhibition
skall meddelas i ärende hos Europeiska
kommissionen för de mänskliga
rättigheterna, om kommissionen har
beslutat att med regeringen kommunicera
en anmälan om att ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut skulle strida mot
artikel 8 i Europakonventionen.
Utskottets bedömning
Utskottet biträder regeringens förslag
till lagändringar i 8 kap. UtlL.
Vad beträffar de synpunkter som
framförts i motion 1996/97:Sf13 yrkande
29 på UtlL:s bestämmelser om omedelbar
verkställighet vill utskottet erinra om
att lagändringen skedde år 1989 i syfte
att stärka rättssäkerheten i
asylärenden. Utskottet kan därför inte
förorda en återgång till tidigare
lagstiftning och avstyrker bifall till
motionen.
Utskottet kan av samma skäl som
regeringen anfört för en ändring av
tremånadersgränsen inte heller
tillstyrka att reglerna om omedelbar
verkställighet slopas och avstyrker
bifall till motionerna 1996/97:Sf21
yrkande 23 och 1994/95:Sf23 yrkande 6.
Utskottet avstyrker även bifall till
motion 1994/95:Sf617 yrkande 4. Förbud
mot verkställighet under pågående terapi
bör inte regleras i lag, utan frågan om
verkställighet skall ske eller ej i de
enskilda fallen måste avgöras av de
tillämpande myndigheterna.
Vad avser medborgarvittnen vid
avvisning med omedelbar verkställighet
har Flyktingpolitiska kommittén nämnt
att frivilligorganisationernas
deltagande i asylprocessen är en av
flera vägar att öka rättssäkerheten.
Organisationernas medverkan kan då
organiseras antingen i form av
medborgarvittnen eller i form av att
representanter för organisationerna
deltar i delar av beslutsfattandet.
Kommittén har även hänvisat till att ett
sådant deltagande enligt avtal mellan
samverkansorganisationen Dansk
Flyktingeshjaelp och danska staten
förekommer i Danmark vid
avvisningsbeslut med omedelbar
verkställighet och att såväl
myndigheterna som Dansk Flyktingeshjaelp
framhållit det stora värdet med denna
modell. Utskottet förutsätter att frågan
kommer att diskuteras i de fortsatta
övervägandena om hur asylprocessen
närmare skall utformas och anser att
motion 1996/97:Sf21 yrkande 21
tillgodoses med vad utskottet anfört.
Beträffande hinder för verkställighet
när ett land inte tar emot sina egna
medborgare utgår utskottet från att
regeringen är väl informerad om när
sådana hinder föreligger. Eftersom det
enligt Europakonventionen innebär en
kränkning av de mänskliga rättigheterna
att vägra en medborgare att komma till
sitt land, finns det anledning för
regeringen och de tillämpande
myndigheterna att särskilt uppmärksamma
den besvärliga situation som uppkommer
även för den som skall avlägsnas.
Utskottet anser med det anförda att
motion 1996/97:Sf20 i denna del och
motion 1996/97:Sf18 yrkande 10 inte
påkallar någon åtgärd från riksdagens
sida.
När det gäller frågan om en uppföljning
av avvisade eller utvisade personer vill
utskottet inledningsvis erinra om att
benämningen flykting avser den som
faller under flyktingdefinitionen i
UtlL. Att generellt använda denna
benämning på personer, som avlägsnats ur
landet därför att myndigheterna inte
funnit några grunder för
uppehållstillstånd här, ger en felaktig
föreställning om den svenska
flyktingpolitiken. Även om det inte kan
uteslutas att enstaka fel kan begås vid
asylprövningen, vill utskottet ändå
vidhålla vad utskottet anförde i sitt
betänkande 1993/94:SfU14 med anledning
av en liknande motion. Utskottet
framhöll i betänkandet att en avvisning
av en asylsökande förutsätter att det
står klart att utlänningen inte löper
risk för förföljelse eller motsvarande.
Det föreföll därför inte rimligt att
göra en mer organiserad uppföljning av
vad som händer personer som avvisas. Vid
en offentlig utfrågning hade från såväl
Invandrarverkets som Utlänningsnämndens
sida uppgivits att de följer upp vissa
enskilda fall. Invandrarverket hade
dessutom haft mer generella
uppföljningar avseende särskilda länder.
Utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1994/95:Sf609 och
1994/95:Sf611 yrkande 5.
Preskriptionstiden för avvisnings- och
utvisningsbeslut förlängdes från två
till fyra år i samband med att nuvarande
UtlL infördes. Ändringen gjordes mot
bakgrund av att det blivit allt
vanligare att utlänningar höll sig undan
under långa tider. Efter en preskription
av ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut behöver utlänningen
fortfarande ha tillstånd att stanna här.
Om ett sådant tillstånd skall ges eller
ej måste bedömas med hänsyn till
omständigheterna i de enskilda fallen.
Utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 44 och
1996/97:Sf21 yrkande 20.
Den nya inhibitionsbestämmelse som
föreslagits i propositionen innebär som
nämnts att en verkställighet av ett
avlägsnandebeslut i regel skall
inhiberas när Europeiska kommissionen
för de mänskliga rättigheterna efter ett
klagomål från en enskild asylsökande
begär det. Om, och i så fall på vilket
stadium av beredningen av klagomålen,
kommissionen anser sig böra rikta en
sådan begäran till Sverige beror på
omständigheterna i klagoärendet och
avgörs av kommissionen. Utskottet anser
att motion 1996/97:Sf13 yrkande 23 får
anses tillgodosedd med det förslag som
regeringen lagt fram.
Ansvariga myndigheter
Gällande ordning
Statens invandrarverk är central
utlänningsmyndighet och skall verka för
att myndigheternas handläggning av
ärenden enligt utlännings- och
medborgarskapslagen är rättssäker och
effektiv. Verket beslutar i ärenden
rörande ansökningar om visering och
uppehållstillstånd, liksom ansökningar
om resedokument, flyktingförklaring och
främlingspass samt ansökningar om
medborgarskap. Verket beslutar också om
avvisning och utvisning.
Utrikesdepartementet får besluta om
visering. Utlandsmyndigheterna och andra
myndigheter kan bemyndigas att besluta
om visering.
Polismyndigheten kan bl.a. besluta om
uppehållstillstånd som inte avser asyl.
Invandrarverkets beslut om
resedokument, svenskt medborgarskap samt
avvisning och utvisning kan överklagas
till Utlänningsnämnden. Däremot kan
beslut om uppehållstillstånd endast
överklagas om ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut överklagas dit.
I vissa fall kan en polismyndighet
fatta beslut om avvisning av en
utlänning som inte är asylsökande.
Beslutet kan då överklagas till
Invandrarverket.
Ansökningar om uppehållstillstånd eller
svenskt medborgarskap ges in till en
polismyndighet eller utlandsmyndighet.
Polismyndigheten genomför behövliga
utredningar i Sverige och
utlandsmyndigheten genomför utredningar
utanför Sverige. Om en utlänning söker
asyl gör polismyndigheten en
grundutredning i direkt anslutning till
att ansökningen lämnas, varefter ärendet
överlämnas till Invandrarverket för
vidare asylutredning. Verket bedriver på
några inreseorter försöksverksamhet med
att genomföra grundutredningar. Ärenden
där asylskäl inte anförts, överlämnas
efter avslutad utredning till verket för
beslut, om polismyndigheten inte har
bemyndigande att själv fatta beslut i
ärendet.
Om en utlänning inte självmant lämnar
Sverige efter ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut verkställer
polismyndigheten beslutet.
Kriminalvårdens transporttjänst
genomför på polismyndighetens uppdrag
rent praktiskt verkställigheten av
avvisnings- och utvisningsbeslut.
Polismyndigheterna verkställer beslut
om förvar och driver de lokaler där de
förvarstagna vistas.
Propositionen
I propositionen gör regeringen
bedömningen att utredning och prövning
av utlänningsärenden bör handläggas av
Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
Ansvaret för att utreda ärenden om
uppehållstillstånd bör därför föras över
från Polisen till Invandrarverket.
Asylansökningar bör därvid lämnas direkt
till Invandrarverket, oavsett om ansökan
sker vid gränsen eller inne i landet.
Invandrarverket bör också ta över
ansvaret från Polisen för de s.k.
grundutredningar som görs i direkt
anslutning till att asylansökan lämnas.
Ansökningar om uppehållstillstånd som
görs i Sverige bör lämnas direkt till
Invandrarverket som bör ta över ansvaret
för utredningarna även i denna typ av
ärenden. Uppgiften att ta emot och
utreda ansökningar om svenskt
medborgarskap bör samtidigt föras över
till verket. Ansökningar som lämnas in i
utlandet bör liksom tidigare ges in till
svensk utlandsmyndighet. Regeringen
avser att närmare reglera
ansvarsfördelningen i denna del.
Invandrarverket bör också ta över
ansvaret för personer som tas i förvar
enligt UtlL samt driften av de lokaler
där förvarstagna vistas. Regeringen
kommer att närmare överväga vilka
författningsändringar som behövs för att
genomföra förändringen beträffande
ansvaret för förvarstagna.
Ansvaret för registrering av
fingeravtryck som tagits med stöd av
UtlL bör flyttas från Rikspolisstyrelsen
till Invandrarverket och förändringarna
bör författningsregleras.
I propositionen framhålls att
kvaliteten i det arbete Polisen utför är
god, särskilt i de fall speciell
personal avdelats för att arbeta med
dessa uppgifter. Samtidigt betonas
vikten av att den som möter en
asylsökande har goda kunskaper om
politiska förhållanden i det område som
den asylsökande kommer ifrån, och sådana
kunskaper finns av naturliga skäl
lättare tillgängliga på den centrala
utlänningsmyndigheten än på ett stort
antal polismyndigheter. Det är också av
vikt att den personal som arbetar med
utlänningsärenden har tillräcklig
erfarenhet av denna ärendetyp och de
speciella problem som handläggningen
ofta rymmer.
Även principiella skäl talar enligt
regeringen för att Polisens roll bör
minska i frågor som rör tillämpningen av
utlänningslagen, och en sådan utveckling
inleddes redan år 1992 när ansvaret för
de s.k. asylutredningarna flyttades över
från polismyndigheterna till
Invandrarverket. Rikspolisstyrelsen och
Invandrarverket har på uppdrag av
regeringen nyligen utrett
förutsättningarna för och konsekvenserna
av att flytta över ytterligare
arbetsuppgifter till Invandrarverket,
och verket har visat att detta kan
genomföras med i stort sett samma
service till allmänheten och på sikt
till lägre kostnader. Möjlighet finns
också att viss personal följer med
verksamheten till verket och bidrar till
att kompetens överförs mellan
myndigheterna.
Frågor om överflyttning av
verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut och att Kriminalvårdens
transporttjänst organisatoriskt flyttas
till Invandrarverket i den del den avser
utrikestransporter måste enligt
regeringen utredas ytterligare.
I propositionen framhålls att
utlänningar som tas i förvar enligt UtlL
bör i princip vistas vid särskilda
anläggningar som drivs av
Invandrarverket. Förvarslokalerna bör
utformas så att de så långt möjligt
överensstämmer med de lokaler som finns
på mottagningscentra som Invandrarverket
driver. Även vid förvarslokalerna skall
organiserad verksamhet ordnas.
Skillnaden mellan en förvarslokal och
ett mottagningscenter bör i huvudsak
vara att de som hålls i förvar åläggs
restriktioner för sin rörelsefrihet.
Regeringen understryker att en
förvarstagen utlänning endast i
undantagsfall bör få vistas i
polisarrest, häkte eller
kriminalvårdsanstalt. Sådana
undantagssituationer kan vara att
utlänningen av rent transporttekniska
skäl inte omedelbart kan sändas till
Invandrarverkets förvarslokaler, eller
att en verkställighet är omedelbart
förestående. Ett ytterligare skäl kan
vara att den förvarstagne uppträder på
ett sådant sätt att han eller hon
äventyrar sin eller andras personliga
säkerhet.
Avsikten med bestämmelsen om
fingeravtryck är att underlätta
identifikationen av den som söker asyl
här. Regeringen anser att detta bör
ytterligare understrykas genom att
ansvaret för registreringen flyttas från
Rikspolisstyrelsen till Invandrarverket.
Genom den ändrade ansvarsfördelningen
för grundutredningar kommer även den
praktiska hanteringen då fingeravtryck
tas att skötas av verkets personal. Det,
liksom de principiella bedömningarna,
talar enligt propositionen för att även
ansvaret för registerföringen flyttas
över till Invandrarverket. Samma
bestämmelser bör gälla för uppgifterna
om fingeravtryck som för andra uppgifter
i verkets register, vilket innebär att
andra myndigheter och mellanstatliga
organisationer får tillgång till
uppgifterna endast i den mån
sekretesslagen medger det.
I propositionen ger regeringen också
sin syn på myndighetskulturen.
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
bör i förhållande till asylsökande och
andra som söker uppehållstillstånd visa
respekt för individen och dennes förmåga
att ta ansvar för sig själv och sin
familj. Regeringen framhåller att det är
av grundläggande betydelse att
bestämmelser som reglerar utlänningars
rätt att vistas i Sverige tillämpas på
ett rättssäkert sätt. Av de övergripande
målen för myndigheterna bör framgå att
ärenden skall handläggas rättssäkert och
snabbt. Dessutom är, anför regeringen,
humanitet grunden för att verksamheten
skall kunna bedrivas med respekt för
individen. Individen bör sättas i
centrum utan att man bortser från
statens intresse av att upprätthålla den
reglerade invandringen. Regeringen
erinrar om att styrningen av
myndigheterna hittills i hög grad
inriktats mot att göra
handläggningstiderna så korta som
möjligt. Samtidigt pågår också ett
arbete inom myndigheterna för att ange
och följa upp kvalitetskrav. Regeringen
uppger att den har för avsikt att verka
för att myndigheternas förhållningssätt
mot den enskilde individen
uppmärksammas.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf10 av Birthe
Sörestedt m.fl. (s) anförs att vid
polisens utlänningsavdelning i Malmö
finns en särskild utredare för speciell
uppföljning av invandringspolitiken
enligt den s.k. Malmömodellen. Polisen
fungerar som navet i ett nätverk mellan
polisen, arbetsmarknadsmyndigheterna och
försäkringskassan för att spåra upp
personer som på oriktiga grunder
erhåller bidrag och ersättningar, har
uppehållstillstånd och är folkbokförda
trots att utvandring har ägt rum. Genom
förslaget till ändrat huvudmannaskap är
det angeläget att man i
organisationsförändringen beaktar att
det kan ske en fortsatt och ytterligare
utbyggnad av den speciella
uppföljningen, och att det sker ett
uttalande om myndigheternas samverkan
och att det garanteras resurser oavsett
vem som är huvudman. Motionärerna begär
ett tillkännagivande härom.
Ulla Löfgren (m) ställer i motion
1996/97:Sf11 en rad frågor om hur
servicen kan utformas i glesbygder till
utlänningar som söker olika tillstånd
eller svenskt medborgarskap. Motionären
pekar särskilt på den sociala kontroll
som finns på små orter och kunskaper hos
polisen när det gäller problem med
snabba anknytningar. Hon begär ett
tillkännagivande om att en organisation
måste utformas för utlännings- och
medborgarskapsärenden som är anpassad
till lokala och regionala
förutsättningar i hela landet.
Liknande problem berörs i motion
1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd). Motionärerna stöder regeringens
förslag utom vad avser ansvaret för
anknytningsutredningar och erinrar om
att Invandrarverket kommer att finnas på
få orter i landet. Å andra sidan är det
enligt motionärerna tveksamt om Polisen
är bästa instans för sådana utredningar.
Motionärerna anser att ett kommunalt
ansvar bör övervägas och begär i yrkande
29 ett tillkännagivande härom och i
yrkande 30 ett tillkännagivande om att i
avvaktan på ett kommunalt ansvar bör
ansvaret för anknytningsutredningar
ligga kvar hos Polisen.
Tomas Högström (m) yrkar i motion
1996/97:Sf9 avslag på förslaget om att
Invandrarverket skall överta
registeransvaret vad gäller tagande av
fingeravtryck. Motionären anser att
förslaget riskerar att leda till nya
gränsdragningsproblem. Det är särskilt
viktigt att redan nu klargöra att
avsikten om Invandrarverket övertar
ansvaret för registreringen är att detta
inte skall innebära att det skapas
ytterligare ett fingeravtryckssystem.
I motion 1994/95:Sf630 av Marianne
Samuelsson m.fl. (mp) begärs i yrkande
16 ett tillkännagivande om att civil
personal skall ta emot asylsökande vid
gränsen.
Gudrun Schyman m.fl. (v) ifrågasätter i
motion 1996/97:Sf13 lämpligheten av att
ha de svenska utlandsmyndigheterna som
källa för asylärenden, eftersom dessa
myndigheter har som huvuduppgift att
värna om goda relationer mellan Sverige
och den stat där de finns. Motionärerna
menar att när det gäller situationen för
de mänskliga rättigheterna i olika
länder torde organisationer som Amnesty
International och Human Rights Watch ha
betydligt större sakkunskap. I yrkande
31 begärs ett tillkännagivande härom.
I motion 1996/97:Sf13 begärs också,
yrkande 30, ett tillkännagivande om att
hivtestning av asylsökande skall upphöra
eftersom varken hivdiagnos eller
utvecklad aids enligt regeringens praxis
utgör grund för uppehållstillstånd.
I två motioner vänder sig motionärerna
mot att utlänningar som tagits i förvar
placeras i häkten. I förenämnda motion
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 58 begärs ett beslut om att i en
ny 6 kap. 2 a § UtlL skall införas en
bestämmelse om att en förvarstagen
utlänning inte får tas in i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest om det inte föreligger
synnerliga skäl. I motion 1996/97:Sf20
av Berndt Ekholm (s) i denna del begärs
ett tillkännagivande om att förvar i
häkte skall förbjudas helt.
I motion 1996/97:Sf12 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) yrkande 6 begär
motionärerna ett tillkännagivande om att
regeringen skyndsamt skall återkomma
till riksdagen med ett förslag om att
Invandrarverket skall renodlas som
migrationsmyndighet och att
integrationsfrågorna skall föras över
till andra myndigheter. Motionärerna
hänvisar till att frågorna på
regeringsnivå handläggs av olika
departement. Även i motion 1996/97:Sf17
av Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 3
begärs ett tillkännagivande om att
Invandrarverket skall delas i två
myndigheter, en som ansvarar för
flyktingfrågor och en som ansvarar för
integrationsfrågor. Motionärerna
hänvisar till att flyktingpolitiken och
integrationspolitiken är två skilda
områden som kräver mycket olika typer av
insatser.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens motiv
för att överföra vissa uppgifter med
asylärenden och andra tillståndsärenden
från Polisen till Invandrarverket ur
både principiell och praktisk synpunkt
har stor bärkraft. Utskottet har genom
åren, inte minst motionsledes, fått
många uttryck för att asylsökande med
svåra upplevelser från hemlandets
polismyndigheter har haft svårt att lita
på polismyndigheter i andra länder och
berätta om de förföljelser de varit
utsatta för. Det är också en stor
fördel ur utredningssynpunkt att de som
skall fatta beslut i ett asylärende får
den första kontakten med sökanden redan
vid grundutredningen. Som framhållits i
propositionen finns det stor kompetens
hos den svenska utlänningspolisen, som
utskottet anser det är angeläget att ta
till vara vid tillsättningen av nya
tjänster vid Invandrarverket.
De olika följder av en överföring av
uppgifter som tagits upp i motionerna
1996/97:Sf10, 1996/97:Sf11 och
1996/97:Sf21 (yrkandena 29 och 30) bör
enligt utskottets uppfattning beaktas
när överföringen genomförs. Att
myndigheternas roll renodlas utesluter
inte att man försöker finna former för
samverkan mellan olika myndigheter så
att viktiga delar i det nuvarande
arbetet såsom kontroll, service m.m. kan
bibehållas. Utskottet förutsätter att
sådana samordningsfrågor blir föremål
för diskussioner på olika nivåer. Något
särskilt tillkännagivande härom anser
utskottet inte påkallat. Utskottet vill
tillägga att enligt vad utskottet
erfarit planerar Invandrarverket att ha
enheter för ärendeprövning på minst tolv
orter. Det innebär att 90 % av de
sökande kommer att ha en enhet i den
egna kommunen eller kunna resa till
närmaste enhet inom någon eller några
timmar. För att klara servicen till de
sökande i områden där avståndet till
närmaste enhet är stort, överväger
Invandrarverket att antingen ha en
överenskommelse med en annan myndighet
om att ta emot ansökningar och genomföra
en utredning som sedan övertas av verket
för beslut, eller ha personal
stationerad viss del av veckan/månaden,
eller ha någon form av mobil verksamhet,
eller kommunicera skriftligt eller per
telefon.
Motion 1994/95:Sf630 yrkande 16 får
anses tillgodosedd med vad reger-ingen
anfört om överflyttning av
grundutredningar i asylärenden.
Vad avser ansvaret för att ta
fingeravtryck och registrera dessa vill
utskottet med anledning av vad som
anförts i motion 1996/97:Sf9 erinra om
att fingeravtryck på en asylsökande tas
endast i syfte att fortsättningsvis
kunna identifiera honom eller henne. Det
är enligt utskottets uppfattning
angeläget att dessa fingeravtryck inte
blandas ihop med sådana fingeravtryck
som tas i samband med brottsutredningar,
och att Invandrarverket får ett
registeransvar för fingeravtryck som tas
enligt UtlL:s bestämmelser. Utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Med anledning av den kritik som
framförts i motion 1996/97:Sf13 yrkande
31 mot de svenska utlandsmyndigheternas
befattning med asylärenden vill
utskottet framhålla att dessa
myndigheter självklart skall ha samma
ansvar för att den asylsökande får en
snabb och rättssäker behandling som,
enligt vad som understrukits särskilt i
propositionen, Invandrarverket och
Utlänningsnämnden har.
Utlandsmyndigheternas ansvar hindrar
naturligtvis inte att information kan
inhämtas även på annat sätt t.ex. från
UNHCR eller frivillig-organisationer,
och då främst
människorättsorganisationer som genom
sin verksamhet har god kännedom om
länder där förföljelse förekommer.
Utskottet anser att motionen får anses
besvarad med vad utskottet anfört.
När det gäller yrkande 30 i samma
motion om att den frivilliga hiv-
testningen skall upphöra på grund av att
i praxis hiv-smitta eller utvecklad aids
inte utgjort skäl för
uppehållstillstånd, vill utskottet se
frågan från en annan utgångspunkt.
Hivsmitta eller aids utgör ingen grund
för att neka ett uppehållstillstånd till
den som behöver skydd. Det finns därför
ingen anledning för en skyddssökande att
genomgå ett test som han inte själv
önskar. Ur såväl den asylsökandes som
samhällets synpunkt är det värdefullt
att hiv-smitta upptäcks för att
förhindra att smittan sprids vidare vid
sexuella kontakter. Utskottet avstyrker
bifall till motionen.
Som framgår av propositionen skall
Invandrarverket överta ansvaret att
hålla förvarslokaler. Placeringar i
häkte och arrester av förvarstagna
kommer därför att upphöra, utom i de
rena undantagsfall som redogjorts för
ovan och som torde vara svåra att
undvika. Utskottet har vid ett flertal
tillfällen kritiserat att förvarstagna
personer placeras i häkten och anser
därför att det är mycket
tillfredsställande att frågan nu får en
lösning. Motionerna 1996/97:Sf13 yrkande
58 och 1996/97:Sf20 i denna del får
anses tillgodosedda med vad regeringen
anfört i frågan.
Det finns, som framgår av motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 6 och 1996/97:Sf17
yrkande 3, skäl som talar för att
Invandrarverkets uppgifter med
flyktingpolitiken och
integrationspolitiken renodlas och ses
som olika verksamheter. Samtidigt finns
det stora samband mellan
migrationspolitiken i stort och
integrationspolitiken. Regeringen har
liksom Flyktingpolitiska kommittén
förespråkat en helhetssyn på
migrationspolitiken. Frågor om den
framtida asylprocessens utformning
kommer, enligt vad som framgår av ett
senare avsnitt där motioner i frågan
behandlas, också att bli föremål för
särskilda överväganden. Utskottet kan
även erinra om att i slutbetänkandet
från Invandrarpolitiska kommittén
Sverige, framtiden och mångfalden (SOU
1996:55) har föreslagits att en ny
central statlig myndighet med ett
övergripande ansvar för
invandrarpolitiken bör inrättas.
Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling. Utskottet är med
hänsyn till det anförda nu inte berett
att uttala sig i den fråga motionärerna
tagit upp, och utskottet avstyrker
bifall till motionerna.
Styrning av rättstillämpningen
Gällande ordning
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
har enligt nuvarande bestämmelser
möjlighet att med eget yttrande
överlämna ett ärende till regeringen för
avgörande om
1. ärendet på grund av
familjeanknytning eller av annan
liknande orsak har samband med ett
ärende enligt UtlL som prövas av
regeringen,
2. ärendet bedöms ha betydelse för
rikets säkerhet eller annars för allmän
säkerhet eller för rikets förhållande
till främmande makt eller mellanfolklig
organisation,
3. det bedöms vara av särskild vikt för
ledning av tillämpningen av UtlL att
ärendet prövas av regeringen eller
4. synnerliga skäl annars talar för
regeringens prövning.
Har Invandrarverket överlämnat ett
ärende under 3 och 4 ovan och skulle
beslutet ha kunnat överklagas till
Utlänningsnämnden, skall regeringen, om
hinder inte möter på grund av att
ärendet är synnerligen brådskande, höra
Utlänningsnämnden innan den avgör
ärendet. Regeringen får överlämna ett
sådant ärende till nämnden för
avgörande.
Propositionen
I propositionen föreslås att regeringen
i större utsträckning skall styra
rättstillämpningen i utlänningsärenden
genom förordningar. Förordningsmakten
avses bl.a. användas för styrning av
tidsbegränsade uppehållstillstånd vid
massflykt och förutsättningar för
uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Regeringen anser också att den i den nya
ordningen inte bör ha någon möjlighet
att förbehålla sig prövningsrätten av
vissa ärenden eller ärendegrupper.
Vissa ärenden skall även
fortsättningsvis få överlämnas av
myndigheterna till regeringen för
prövning. Invandrarverket och
Utlänningsnämnden skall med eget
yttrande få överlämna ett ärende till
regeringen för avgörande, om ärendet
inte avser en ansökan enligt 2 kap. 5 b
§ (s.k. ny ansökan) och om
1. ärendet på grund av
familjeanknytning eller någon annan
liknande orsak har samband med ett
ärende enligt UtlL som prövas av
regeringen,
2. ärendet bedöms ha sådan betydelse
för rikets säkerhet eller annars för
allmän säkerhet eller för rikets
förhållande till främmande makt eller
mellanfolklig organisation att
regeringen bör pröva ärendet,
3. det bedöms vara av särskild vikt för
ledning av UtlL:s tillämpning att
regeringen avgör ett ärende som kan
antas få betydelse för frågan om
uppehållstillstånd för en grupp
utlänningar som åberopar huvudsakligen
samma skäl till stöd för sin ansökan om
uppehållstillstånd eller
4. det i andra fall än som anges under
3 ovan bedöms vara av synnerlig vikt för
ledning av UtlL:s tillämpning att
regeringen prövar ett ärende.
När Invandrarverket överlämnar ett
ärende skall det, om det går att
överklaga, först sändas till
Utlänningsnämnden som med eget yttrande
skall vidarebefordra ärendet till
regeringen.
Förslaget, som grundar sig på förslag
från Asylprocessutredningen, syftar till
att regeringens roll renodlas till att
huvudsakligen avse normgivning.
Förhållandet mellan regeringen och
myndigheterna blir därmed mer likt det
förhållande som råder mellan regeringen
och domstolarna samt flertalet
förvaltningsmyndigheter. Ytterligare ett
argument som framförs för den ändrade
ordningen är att nuvarande ordning med
överlämnande av ärenden till regeringen
torde stå i kontrast med
rättsuppfattningen i många andra
västeuropeiska länder. Den vanligaste
ordningen där är att ett oberoende
domstolsliknande organ överprövar beslut
i asylärenden. Frågan är enligt
propositionen om denna diskrepans
jämfört med förhållandena i andra EU-
länder på sikt kan upprätthållas. Trots
de tämligen starka argument som sålunda
talar för en lösning som innebär att
regeringen befrias från all befattning
med enskilda ärenden om
uppehållstillstånd, är det svårt att
bortse från att vissa ställningstaganden
i ärenden om uppehållstillstånd är av så
uttalat politiskt slag att det knappast
är rimligt att något annat organ än
regeringen tar ställning. Regeringens
slutsats är att det är bäst med en
ordning som tillåter att regeringen i
begränsad omfattning kan ge vägledning
genom beslut i enskilda ärenden.
Beträffande möjligheten att överlämna
ärenden till regeringen framhåller
regeringen de förändringar som föreslås
i de materiella bestämmelserna. I
synnerhet utrymmet för
lämplighetsövervägandena har krympt,
genom att uppehållstillstånd av
humanitära skäl främst kommer att
omfatta renodlade humanitära skäl till
följd av den särskilda skyddsbestämmelse
som införs för dem som flyr undan en
yttre eller inre konflikt eller av
miljöskäl.
När det gäller ställningstagandet till
vilka praxisärenden som skall få
överlämnas anför regeringen att
avgörande argument talar mot en ordning
som innebär att regeringen i en
förordning föreskriver att vissa grupper
av utlänningar inte skall anses ha
tillräckliga skäl för att få
uppehållstillstånd. Ställningstaganden
av det slaget måste även
fortsättningsvis göras genom beslut i
enskilda ärenden. Denna
överlämnandegrund har utformats så att
ärenden som bedöms vara av vikt för
styrning av praxis får överlämnas, om
ärendet kan antas få betydelse för en
grupp av utlänningar som åberopar
väsentligen samma skäl till stöd för sin
asylansökan. En ventil även för
överlämnande av andra prejudikatsärenden
av sådant slag att de inte kan anses
passa in i förordningsmetoden har också
ansetts böra finnas. Möjligheten att
överlämna sådana ärenden bör dock
inskränkas i förhållande till nuvarande
ordning genom att endast ärenden av
synnerlig vikt för rättstillämpningen
skall komma i fråga för överlämnande.
Som exempel på sådana ärenden nämns
ärenden där ändring av etablerad praxis
övervägs eller ärenden där myndigheterna
bedömer att rättsläget är oklart.
Förslaget om att s.k. nya ansökningar
inte skall få överlämnas till regeringen
motiveras med att den praxisstyrning som
behövs från regeringens sida bör ges i
grundärendet. Det torde därför höra till
sällsyntheterna att säker-hetsaspekter
och utrikespolitiska aspekter uppkommer
först sedan avlägsnandebeslutet vunnit
laga kraft. Vad som i dessa hänseenden
kan bli aktuellt att pröva är endast
dessa aspekters betydelse om det skulle
strida mot humanitetens krav att
verkställa avvisningen eller
utvisningen. Den prövningen anser
regeringen att Utlänningsnämnden kan
göra på egen hand. När det gäller
ställningstaganden rörande grupper av
utlänningar torde företrädesvis
bedömningen komma att röra personer som
flytt undan väpnade konflikter eller
miljökatastrofer och en ny ansökan från
de kategorierna får enligt regeringens
förslag till ändring i 2 kap. 5 b §
bifallas, förutsatt att omständigheten
dr ny.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 16 yrkas avslag på
förslaget om att nya ansökningar inte
skall kunna prövas av regeringen,
eftersom det enligt motionärerna inte
kan uteslutas att en ny ansökan kan ha
sådan karaktär att den kan vara
praxisbildande. Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) begär i motion 1996/97:Sf18 yrkande
11 ett tillkännagivande om att även nya
ansökningar skall kunna lämnas över till
regeringen. Motionärerna hänvisar till
att Utlänningsnämnden i sitt
remissyttrande anfört att det även i nya
ansökningar åberopas skäl av
säkerhetskaraktär, av utrikespolitisk
betydelse eller av betydelse för en
större grupp asylsökande.
I såväl motion 1996/97:Sf20 av Berndt
Ekholm (s) i denna del som motion
1996/97:Sf17 av Roland Larsson m.fl. (c)
yrkande 7 begärs tillkännagivanden om
att regeringen skall kunna ta över
ärenden på eget initiativ för prövning.
Enligt den förstnämnda motionen bör
detta kunna ske tills vidare i avvaktan
på resultatet av den av regeringen
aviserade utredningen om asylprocessens
utformning.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att
inriktningen skall vara att regeringen
så långt det är möjligt styr
rättstillämpningen genom förordningar,
och att möjligheten att styra genom
beslut i enskilda ärenden skall
förbehållas situationer där
förordningsmetoden inte är lämplig eller
möjlig.
Motionsledes har frågor väckts om att
s.k. nya ansökningar skall kunna
överlämnas till regeringen för bedömning
och om att regeringen skall ha möjlighet
att ta över ärenden på eget initiativ.
Beträffande den förstnämnda frågan
ansluter sig utskottet till den
bedömning regeringen och tidigare även
Asylprocessutredningen gjort. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna
1996/97:Sf18 yrkande 11 och 1996/97:Sf19
yrkande 16.
Före Utlänningsnämndens tillkomst den 1
januari 1992 var regeringen överinstans
för Invandrarverkets beslut. Efter
nämnda tidpunkt upphörde regeringens
befattning med enskilda ärenden i andra
fall än där ärenden överlämnas av verket
eller Utlänningsnämnden för vägledande
beslut. Reger-ingen har i propositionen
tagit upp frågan om det, i en ordning
där förordningsmetoden får större
utrymme och utrymmet för överlämnande av
enskilda ärenden till regeringen
minskar, finns anledning att kombinera
detta med en begränsad rätt för
regeringen att förbehålla sig prövningen
av vissa ärendetyper. Regeringen har då
särskilt tänkt på fall där myndigheterna
anser att situationen i de asylsökandes
hemländer bör klarna innan beslut
fattas, men regeringen har en annan
uppfattning. Regeringens slutsats är att
den nya ordningen inte bör innehålla
någon möjlighet för regeringen att
förbehålla sig rätten att avgöra vissa
ärenden eller ärendegrupper. Regeringen
har därvid pekat på nackdelarna med
ärendemetoden och att regeringens roll
efter Utlänningsnämndens tillkomst är
att utforma politiken på området.
Utskottet delar denna uppfattning och
avstyrker bifall till motionerna
1996/97:Sf17 yrkande 7 och 1996/97:Sf20
i denna del.
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag.
Rättssäkerhet
Under denna rubrik behandlas i
propositionen identitetsfrågor och
frågor om muntlig handläggning i
asylärenden, beslutsmotiveringar och
kvalitetskontroll, överklagande och
vilandeförklaring av ärenden. Utskottet
tar också under denna rubrik upp ett
stort antal motioner om asylprocessens
utformning.
Identitetsfrågor
Enligt 5 kap. 5 § UtlL får
Invandrarverket och polismyndigheten
fotografera en utlänning och ta hans
fingeravtryck om utlänningen inte kan
styrka sin identitet vid ankomsten till
Sverige eller det finns förutsättningar
att ta utlänningen i förvar.
Propositionen
I propositionen föreslås att
möjligheterna att fotografera en
utlänning och ta hans fingeravtryck
skall finnas även när en utlänning
ansöker om uppehållstillstånd och
åberopar asylskäl. Samtidigt begränsas
möjligheten att ta barns fingeravtryck
till barn som fyllt 14 år.
Regeringen motiverar sitt förslag med
att det är av stor vikt att den som
söker asyl lämnar korrekta uppgifter om
sina personliga förhållanden, flyktvägar
och identitet. Dessa uppgifter ligger
till grund för bedömningen av sökandens
behov av skydd och vilket land som har
ansvaret för att ge detta skydd.
Identitetsuppgifterna utgör också
underlag för utfärdandet av behövliga
resehandlingar och en eventuell framtida
ansökan om medborgarskap. Om det efter
en prövning av asylärendet visar sig att
sökanden inte har behov av skydd i ett
land är det viktigt att
identitetsuppgifterna är korrekta för
att han eller hon skall tillförsäkras
möjligheten att resa till sitt hemland
eller något annat land. I propositionen
framhålls att en person som saknar
handlingar som styrker de uppgifter han
lämnar om sin person inte får medföra
att uppgifterna enbart därför betraktas
som osanna. Det kan finnas och finns en
rad skäl till att en person som flyr
från sitt hemland inte alltid kan ha
tillgång till identitetshandlingar. I
många fall kan det snarast sägas ligga i
flyktingskapets natur att fullständig
dokumentation saknas.
Eftersom det i viss utsträckning
förekommer missbruk av asylrätten är det
enligt propositionen också av vikt att
tillräcklig klarhet vinns om sökandens
identitet. Redan med tillämpning av
nuvarande regler om rätt att ta
fingeravtryck har sådant missbruk
konstaterats i närmare 500 fall under år
1995 där upprepade asylansökningar
lämnats in och där sökanden redan
registrerats vid ett tidigare tillfälle.
I propositionen hänvisas också till
Dublinkonventionen, som Sverige vid sitt
inträde i EU accepterat att ansluta sig
till. Konventionen förutsätter att den
som söker asyl kan identifiera sig på
ett tillfredsställande sätt, vilket är
nödvändigt för att konventionens
bestämmelser om vilket land som skall
utreda och besluta i asylfrågan kan
tillämpas. Det i dag säkraste sättet att
identifiera en person är genom att
jämföra fingeravtryck. På uppdrag av
ministerrådet har år 1995 en studie
gjorts om förutsättningarna för ett
framtida europeiskt system för utbyte av
asylsökandes fingeravtryck. Ett förslag
till konvention rörande de juridiska
frågorna kring detta håller på att
utarbetas och ett arbete pågår även med
att undersöka kvarstående frågor av
teknisk och ekonomisk natur.
Förutom att dataregistreringen av
fingeravtryck underlättar
identifikationen av den asylsökande vid
asylprövningen och vid en
verkställighet, är den enligt
propositionen också viktig för att
undvika att fråga om återkallelse av
tillståndet senare blir aktuell. För den
enskilde asylsökanden innebär en
registrering också att asylärendet kan
avgöras snabbare än om underlaget måste
kompletteras med utredningar av
identiteten och att risken för
oklarheter om vilket land som skall
pröva ansökan undviks. De minskade
möjligheterna till missbruk av
asylreglerna bör enligt propositionen
också leda till att förtroendet för
asylpolitiken stärks hos allmänheten,
vilket i sin tur är ett viktigt led i
arbetet att värna asylrätten.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) anförs att förslaget med tanke
på frågans känslighet ur
integritetssynpunkt inte är godtagbart
och i yrkande 49 begärs att riksdagen
avslår regeringens förslag. Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) begär i motion
1996/97:Sf18 yrkande 28 ett
tillkännagivande om att rätten att ta
fingeravtryck skall begränsas till fall
där misstanke om brott föreligger eller
annan välgrundad anledning av betydelse
för asylprövningen finns. Motionärerna
begär också ett tillkännagivande om att
fingeravtryck inte skall tas på barn
under 18 år.
I motion 1994/95:Sf604 av Ingbritt
Irhammar och Marianne Andersson (c)
begärs ett tillkännagivande om att
fingeravtryck skall tas på asylsökande.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i
motion 1994/95:Sf630 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att dokumentlöshet i
sig ej bör minska möjligheterna till
asyl.
Utskottets bedömning
Som regeringen framhållit utgör en
ordning, där fingeravtryck obligatoriskt
tas av alla asylsökande och där
fingeravtrycken registreras, ett
personlighetsintrång som måste motsvaras
av ett legitimt behov av information och
kunskap och dessutom vara av stor vikt
för att myndigheterna skall kunna
fullgöra de uppgifter staten ålagt dem.
Avsikten när fingeravtryck tas enligt
UtlL:s bestämmelser är endast att
underlätta fastställandet av
identiteten. Vad som anförs i motion
1996/97:Sf18 om att åtgärden skall
begränsas till fall om brottsmisstanke
är därför inte relevant i sammanhanget.
Som framgår av propositionen kan den
föreslagna ordningen inte enbart gagna
rättssäkerheten och underlätta
asylärendehanteringen för myndigheterna,
utan den kan även i det långa loppet
gagna den enskilde asylsökanden och de
eventuella familjemedlemmar och
släktingar som får uppehållstillstånd på
grund av anknytning till honom eller
henne. Normalt måste dessa personer
antas ha för avsikt att stanna kvar i
Sverige. Att då leva under falsk
identitet medför problem av olika slag,
alltifrån oron för att detta skall
upptäckas till svårigheter att få
svenskt medborgarskap eller senare i
livet återvandra till det gamla
hemlandet. Utskottet anser att ett
obligatoriskt tagande av fingeravtryck
också på sikt bidrar till att en
asylsökandes uppgifter vinner ökad
tilltro.
Utskottet anser att regeringens förslag
bör genomföras och avstyrker bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 49 och
1996/97:Sf18 yrkande 28. Motion
1994/95:Sf604 tillgodoses med
regeringens förslag.
Vad avser yrkandet 2 i motion
1994/95:Sf630 om att dokumentlöshet i
sig inte bör minska möjligheterna till
asyl, vill utskottet erinra om vad
regeringen enligt ovan framhållit i
propositionen om att det kan finnas och
finns en rad skäl till att en person som
flyr från sitt hemland inte alltid kan
ha tillgång till identitetshandlingar,
och att det i många fall snarast kan
sägas ligga i flyktingskapets natur att
fullständig dokumentation saknas.
Utskottet vill för sin del också
understryka att det förhållandet, att en
majoritet asylsökande i dag saknar pass
och identitetshandlingar som kan styrka
de uppgifter som lämnas om identiteten
och resvägen, inte i sig får medföra
någon allmän misstro mot dokumentlösa
asylsökande som tillåts påverka
behandlingen av de enskilda ärendena.
Muntlig handläggning
Nuvarande bestämmelser innebär att det i
ett asylärende vid Invandrarverket skall
ingå muntlig handläggning om det kan
antas vara till fördel för utredningen
eller i övrigt främja ett snabbt
avgörande av ärendet. Muntlig
handläggning skall även annars företas
på begäran av utlänningen, om inte en
sådan handläggning skulle sakna
betydelse för att avgöra frågan om
uppehållstillstånd. Verket får bestämma
att även andra personer än utlänningen
skall höras vid handläggningen.
Motsvarande bestämmelser gäller när
Utlänningsnämnden handlägger ett
asylärende.
I propositionen föreslås att en
utlänning som har ansökt om asyl får
avvisas endast om muntlig handläggning
har ingått i Invandrarverkets
handläggning. Muntlig handläggning skall
även annars företas på begäran av
utlänningen, om inte en sådan
handläggning skulle sakna betydelse för
att avgöra asylärendet.
I ett asylärende vid Utlänningsnämnden
förslås att muntlig handläggning skall
ingå, om detta kan anses vara till
fördel för utredningen eller på annat
sätt bidra till ett snabbt avgörande.
Muntlig handläggning skall även annars
företas på utlänningens begäran, om det
inte står klart att en sådan
handläggning är obehövlig i asylärendet.
I propositionen föreslås också att
Utlänningsnämnden skall ha muntlig
handläggning i ärenden som rör utvisning
eller vägran att förnya ett
uppehållstillstånd avseende de
utlänningar som omfattas av EES-avtalet.
Även ärenden som rör avvisning eller
vägran att bevilja uppehållstillstånd
skall handläggas muntligt, om det begärs
av en utlänning som omfattas av avtalet
och som ansökt om uppehållstillstånd. I
detta fall får dock muntlig handläggning
underlåtas om det skulle strida mot den
nationella säkerhetens intresse.
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
får liksom i dag bestämma att även andra
personer än utlänningen skall höras vid
handläggningen.
Myndigheterna får själva besluta om
formerna för muntlig handläggning, men
de råd som Asylprocessutredningen lämnat
bör enligt propositionen avsevärt kunna
förbättra situationen när det gäller
olägenheten med att Invandrarverkets
beslutsfattare i för liten utsträckning
själva talar med utlänningen.
Beträffande Utlänningsnämnden anser
regeringen det lämpligt att den
nämndsammansättning som avgör ärendet
deltar i den muntliga handläggningen.
Regeringen anser också att
Invandrarverket i sina interna
instruktioner bör föra in en bestämmelse
om att muntliga utredningar skall spelas
in på band, liksom att en asylsökande
vid behov skall höras av en tjänsteman
av samma kön.
Utskottet finner att det är av stort
värde att asylprocessen sker under ett
ökat inslag av muntlighet i båda
instanserna och tillstyrker förslaget.
I detta sammanhang behandlar utskottet
motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 23 vari begärs ett
tillkännagivande om att asylsökande
kvinnor skall erbjudas få sina ärenden
handlagda av kvinnlig personal.
Utskottet anser att motionen blir
tillgodosedd med vad som sagts i
propositionen om att verket i sina
interna instruktioner bör ha en
bestämmelse om att en asylsökande vid
behov skall höras av en tjänsteman av
samma kön.
Beslutsmotiveringar
Huvudregeln i 20 § förvaltningslagen
innebär att beslut skall motiveras.
Motivering får utelämnas helt eller
delvis om beslutet inte går någon part
emot, om det är uppenbart obehövligt att
upplysa om skälen eller om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets
säkerhet, skyddet för enskildas
personliga och ekonomiska förhållanden
eller något jämförbart förhållande eller
ärendet är så brådskande att det inte
finns tid att utforma skälen. Har skälen
utelämnats bör myndigheten på begäran av
den som är part om möjligt upplysa honom
om dem i efterhand.
Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen
om motivering av beslut tillämpas inte
beträffande beslut om visering,
tidsbegränsat UT och arbetstillstånd.
En utlänning som omfattas av EES-
avtalet har dock alltid rätt till
motivering av ett sådant beslut om det
går honom emot.
Regeringen föreslår att bestämmelserna i
20 § förvaltningslagen om motivering av
beslut skall gälla även för beslut som
meddelas i ärenden enligt UtlL. Ett
beslut i fråga om uppehållstillstånd
skall dock alltid innehålla de skäl som
ligger till grund för beslutet. Vid
beslut om visering och arbetstillstånd
får skälen som ligger till grund för
beslutet utelämnas. Den som omfattas av
EES-avtalet utan att vara medborgare i
ett EES-land har dock alltid rätt till
motivering av ett beslut om visering om
det går honom emot.
Regeringen anför i propositionen att
genom att såväl avslagsbeslut som
tillståndsbeslut i ärenden om
uppehållstillstånd blir motiverade
understryks bl.a. kravet på
tillfredsställande beslutsunderlag, och
möjligheten ökar att kontrollera
kvaliteten i de beslut där
Invandrarverket bifaller en asylsökandes
ansökan.
Utskottet tillstyrker även detta
förslag.
Överklagande av beslut
Invandrarverkets beslut i fråga om
avvisning eller utvisning och en i
samband därmed behandlad fråga om
uppehållstillstånd, arbetstillstånd
eller återkallelse av sådana tillstånd
får överklagas av utlänningen till
Utlänningsnämnden.
I propositionen föreslås att
Invandrarverkets beslut i fråga om
avvisning eller utvisning samt om avslag
på en ansökan om uppehållstillstånd
eller om återkallelse av ett
uppehållstillstånd får överklagas av
utlänningen till Utlänningsnämnden.
Genom att en ansökan om
uppehållstillstånd, som inte grundar sig
på asylskäl, humanitära skäl eller andra
synnerliga skäl, som huvudregel måste
göras före inresan till Sverige innebär
nuvarande regler att sådana ansökningar
endast kan prövas av Invandrarverket.
Genom förslaget kommer även sådana
ansökningar att kunna överklagas till
Utlänningsnämnden, vilket främst får
betydelse för ansökningar om
anknytningsinvandring.
Utskottet tillstyrker förslaget.
Utskottet behandlar i detta sammanhang
motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka
m.fl. (mp) yrkande 9 vari begärs ett
tillkännagivande om att grundregeln vid
anknytning skall vara att utlänningen
kan söka uppehållstillstånd under sin
vistelse i Sverige. Utskottet avstyrker
bifall till motionen men vill
beträffande anknytningsfallen hänvisa
till vad som nedan sägs under rubriken
Barn, avsnittet Familjeåterförening.
Vilandeförklaring av ärenden
Någon bestämmelse om att ärenden enligt
UtlL kan vilandeförklaras finns inte och
regeringen anser i propositionen att
någon sådan bestämmelse inte heller
skall införas.
I propositionen framhålls att det
främst är två omständigheter som
föranleder myndigheterna att låta
utlänningsärenden vila . Den första är
att prövningen skjuts upp av en viss
asylgrupps ärenden i avvaktan på att
situationen i deras hemland skall
klarna. Detta förfarande kan förekomma
hos såväl Invandrarverket och
Utlänningsnämnden som regeringen. Den
andra omständigheten karakteriseras av
att Invandrarverket eller
Utlänningsnämnden har överlämnat ett
ärende till regeringen för avgörande.
Myndigheterna låter då regelmässigt
ärenden som inrymmer samma problematik
som det överlämnade ärendet vila i
avvaktan på regeringens vägledande
uttalanden.
Regeringen anser att förfarandet i det
första fallet inte kan klandras ur
förvaltningsrättslig synpunkt, eftersom
det är uppenbart att förvaltningslagens
krav på snabb handläggning inte innebär
att ett ärende skall avgöras innan
utredningen i ärendet är fullständig.
Detta får givetvis inte drivas så långt
att ärenden tillåts vila under en
längre tid i förhoppning om att
förhållandena i ett visst land skall
förbättras, så att de asylsökande kan
återvända dit. Å andra sidan måste
enligt propositionen beaktas att det kan
vara svårt för myndigheterna att
omedelbart få fram tillförlitlig
information om förhållanden som rör
vissa stater, varför en viss
tidsförskjutning vid handläggningen av
sådana ärenden måste godtas.
I det andra fallet framhåller
regeringen att anledningen till att den
har en prejudikatbildande roll är att
det finns utlänningsärenden av sådan
natur att de bör bli föremål för
politiska ställningstaganden. Regeringen
kan därför inte fullt ut jämföras med en
högsta domstolsinstans, vars
prejudicerande avgöranden
underinstanserna inte inväntar innan de
avgör liknande mål.
I frågan om en bestämmelse skall
införas i UtlL om vilandeförklaring
anser regeringen att förslaget i
propositionen om att regeringen i högre
grad skall styra rättstillämpningen
genom förordningar har stor betydelse.
Att regeringen i fortsättningen kommer
att handlägga endast ett mindre antal
ärenden torde nämligen få till följd att
myndigheternas behov av att skjuta upp
ärenden i avvaktan på ett vägledande
avgörande från regeringen kommer att
minska avsevärt. Inte heller för den
kategori ärenden där uppskovet beror på
att prövningsmyndigheterna avvaktar att
förhållandena i de asylsökandes
hemländer skall klarna kan regeringen se
ett behov av en bestämmelse om
vilandeförklaring. Till bilden hör här
den vidgade möjlighet som föreslås i
propositionen att meddela tidsbegränsade
uppehållstillstånd i
massflyktssituationer. Genom att
regeringen bemyndigas att utfärda
föreskrifter om dessa tillstånd kommer
myndigheterna att få vägledning rörande
vilka ärenden som lämpar sig för sådana
tillstånd.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 38 begärs ett
förslag från regeringen till ändring av
UtlL, så att en asylsökande som inte
inom två år fått ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut som också verkställts
kan få uppehållstillstånd om det inte
föreligger synnerliga skäl eller den
asylsökande själv medverkat till
tidsutdräkten. Motionärerna hänvisar
till att Invandrarverket
beslutsstoppar ärenden i avvaktan på
att förhållandena i sökandens hemland
skall klarna så att avvisningsbeslut kan
fattas.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 12
ett tillkännagivande om att
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
inte skall vilandeförklara asylärenden
och i yrkande 13 ett tillkännagivande
om att ansökningar om förlängda
uppehållstillstånd bör tas upp till
behandling i de fall det krävs. I
yrkande 14 begärs ett tillkännagivande
om att en asylsökande som inte inom två
år fått ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut skall få
uppehållstillstånd.
Som framgår av regeringens redogörelse
kommer det med de föreslagna
lagändringarna att i framtiden finnas
mindre anledning och mindre utrymme för
myndigheterna att vänta med avgöranden
när situationen eller rättsläget är
oklart. Utskottet, som inte kan
tillstyrka att uppehållstillstånd skall
ges efter en viss tid utan att
myndigheterna hunnit pröva ärendet,
avstyrker bifall till motionerna.
Handläggning
Propositionen
Regeringens bedömning är att
omständigheterna i ett utlänningsärende
bör klarläggas av myndigheterna genom
noggrann utredning på ett så tidigt
stadium som möjligt. Tillgängliga
metoder och kontakter bör därvid tas
till vara och utvecklas. Handläggningen
bör ske så snabbt rättssäkerheten och
tilldelade resurser medger.
Regeringen erinrar i propositionen om
att utlänningsrätten reglerar frågor där
myndigheternas beslut är av mycket stor
betydelse både för den enskilde och för
samhället. Det är därför av stor vikt
att handläggningen av sådana ärenden är
rättssäker genom att besluten grundas på
ett allsidigt och tillräckligt underlag.
Långa handläggningstider är i sig svåra
att förena med den syn som kommer till
uttryck i förvaltningslagen, och det är
för de asylsökande påfrestande att under
lång tid vänta i Sverige på ett
definitivt avgörande om man får stanna.
Långa handläggningstider får till följd
att nya omständigheter uppstår som är
relaterade till vistelsetiden, och detta
får ofta till följd att
uppehållstillstånd till slut meddelas
trots att det konstaterats att
skyddsbehov saknas. Även
familjeanknytning kan uppstå under
vistelsetiden. Generellt är det ur
invandringspolitisk synpunkt
otillfredsställande om invandringen till
en betydande del avgörs av
omständigheter som inte förelåg när de
sökande reste in i Sverige. Därför finns
därför enligt propositionen starka skäl
att eftersträva korta
handläggningstider. Den oeftergivliga
förutsättningen är emellertid en hög
kvalitet i utredning och beslut.
Regeringen anför att ett antal ärenden
om återkallelse av uppehållstillstånd
har under senare år aktualiserat frågor
om dels den enskildes ansvar för de
uppgifter han eller hon själv lämnar i
samband med ansökan om
uppehållstillstånd, dels myndighetens
utredningsansvar mot bakgrund av kraven
på rättssäkerhet och snabb handläggning.
Skyddsbehövande kan vara tvungna att
använda sig av falsk identitet för att
kunna fly från sitt land och ibland även
för att sedan ta sig vidare till en
säker tillflyktsort. När en asylansökan
prövas i Sverige måste dock kunna krävas
att den sökande uppger rätt identitet
och medverkar till att identiteten
fastställs, liksom att andra uppgifter
som är av betydelse för bedömningen är
riktiga och fullständiga. Den
internationella rättsordningen bygger på
att det går att klarlägga om skyddsbehov
föreligger. Motsvarande gäller också
ärenden där det är fråga om familjeliv
och därpå grundade möjligheter att få
förena sig med nära anhöriga i ett annat
land. Regeringen anser därför att det är
ett stort problem när sökande inte
medverkar till att deras identitet kan
fastställas eller lämnar felaktiga
uppgifter i övrigt. Det är väsentligt
att myndigheterna i ett ärende om asyl
eller familjesammanföring använder sig
av de metoder och kontakter som finns
för att i ett tidigt skede klarlägga
identiteten och övriga omständigheter.
När så är nödvändigt får det accepteras
att relativt betydande resurser måste
sättas in.
I vissa fall saknas vid
beslutstillfället möjlighet att
klarlägga omständigheterna i ett enskilt
ärende. Regeringen anför att noggranna
utredningar emellertid är ägnade att hos
de sökande understryka vikten av att
lämna riktiga och fullständiga
uppgifter. Frånvaron av helt
tillfredsställande beslutsunderlag måste
ibland få leda till att en sökande får
uppehållstillstånd, även om han eller
hon i verkligheten saknar de skäl som
anges i lagstiftningen. Det kan
exempelvis finnas anledning att
ifrågasätta trovärdigheten i lämnade
uppgifter, men inte med den grad av
säkerhet att det vid beslutstillfället
går att negligera ett påstående om risk
för förföljelse. Detta från
säkerhetssynpunkt ofrånkomliga
förhållande får emellertid inte leda
till att man underlåter att utreda
oklarheter så långt detta är möjligt och
i stället beviljar uppehållstillstånd.
Resultatet blir då att
invandringsreglerna kringgås och att
migrationspolitiken kommer att brista i
tydlighet och konsekvens. Risken för att
så sker i enskilda fall ökar i en
situation då myndigheternas interna
styrsystem är ensidigt inriktat på att
minimera handläggningstiderna.
Regeringen anser att den målstyrning som
regeringen använt genom att i
regleringsbrev ange viss tid som
eftersträvad för handläggningen av
asylärenden hos Invandrarverket och
fortlöpande infordra rapporter i detta
avseende måste i verksamheten och
rapporteringen till regeringen relateras
till regelstyrningens beredningskrav.
Regeringen framhåller också att
myndigheterna i ett ärende om
uppehållstillstånd enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer har en
undersökningsplikt som gäller såväl
omständigheter som talar för att bevilja
en ansökan som sådana som talar emot.
I propositionen anför regeringen att
den har för avsikt att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppgift att
bl.a. utreda möjligheterna att förbättra
handläggningen genom mer grundläggande
förändringar av instans- och
processordningen i utlänningsrätten.
Motionerna
Ett stort antal motioner tar upp frågor
om process- och instansordningen.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande
23 ett tillkännagivande om att
regeringen bör återkomma med förslag om
ett mer domstolsliknande förfarande vid
prövning av asylärenden.
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär dels i
motion 1996/97:Sf13 yrkande 32 ett
tillkännagivande om att en utredning
omgående bör tillsättas för att utreda
att asylärenden handläggs av
förvaltningsdomstolarna, dels i motion
1994/95:Sf637 yrkande 13 ett
tillkännagivande om att asylnämnder bör
inrättas som första instans med
domstolsliknande handläggning.
I motion 1994/95:Sf602 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 11
ett tillkännagivande om att fristående
asylprövningsnämnder skall inrättas med
inslag av lekmannamedverkan.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande om att flyktingärenden
bör prövas av domstol i stället för av
Utlänningsnämnden.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i
motion 1996/97:Sf21 yrkande 18 ett
tillkännagivande om att regeringen bör
tillsätta en utredning om ett införande
av tvåpartsförfarande i domstolsmässiga
former.
I motion 1994/95:Sf632 av Lennart
Rohdin (fp) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att överföra
asylhanteringen till det reguljära
rättsväsendet.
Berndt Ekholm (s) anför i motion
1996/97:Sf20 i denna del att asylärenden
bör föras till de allmänna domstolarna
medan prövningen av uppehållstillstånd
på grund av humanitära skäl även i
fortsättningen bör ankomma på
Invandrarverket och regeringen.
Motionären anser också att möjligheterna
att begränsa rätten att överklaga bör
övervägas.
I motion 1994/95:Sf602 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 10
ett tillkännagivande om att tydliga
regler skall gälla för asylsökande. En
ansökan skall lämnas antingen utanför
landet på ambassad eller vid gränsen,
och en asylsökande skall alltid få sin
sak prövad. Ansökningar som bedöms
ogrundade skall omgående medföra
avvisning liksom dokumentlöshet, om den
sökande inte kan lämna en trovärdig
förklaring till varför dokument saknas.
Även sanktionsregler skall enligt
motionärerna införas för icke
samarbetsvilliga asylsökande.
I motion 1996/97:Sf17 av Roland Larsson
m.fl. (c) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om en översyn av
Utlänningsnämndens arbetssätt och en
analys av vilka åtgärder som behöver
vidtas för att nämndens arbete skall få
större acceptans. Motionärerna anser att
nämndens kompetens bör vidgas och även
omfatta det sociala området.
I motion 1996/97:Sf13 yrkande 6 begärs
ett tillkännagivande om regeringens och
invandringsmyndigheternas utbildning i
kvinnokunskap och i yrkande 7 ett
tillkännagivande om att
utlänningslagstiftningen bör analyseras
ur ett kvinnoperspektiv.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det värdefullt att det i
propositionen finns en ingående analys
av de problem av olika slag som
myndigheterna ställs inför i sin
verksamhet med asylärenden och
familjesammanföring, och utskottet
biträder vad som anförts i propositionen
om hur ett utlänningsärende skall
handläggas.
Den kommitté som regeringen aviserat
för att förbättra handläggningen genom
mer grundläggande förändringar av
instans- och processordningen i
utlänningsärenden
(rättsprocessutredningen)kommer enligt
propositionen att vara parlamentarisk.
De olika riksdagspartiernas
representanter får därmed möjlighet att
föra fram de olika önskemål som finns i
motionerna om former m.m. för
utlänningsärendenas handläggning i
framtiden, och några uttalanden från
riksdagens sida med anledning av
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 32,
1996/97:Sf17 yrkande 4, 1996/97:Sf18
yrkande 17, 1996/97:Sf19 yrkande 23,
1996/97:Sf20 i denna del, 1996/97:Sf21
yrkande 18, 1994/95:Sf602 yrkandena 10
och 11, 1994/95:Sf632 yrkande 2 och
1994/95:Sf637 yrkande 13 behövs inte.
Samtliga kommittéer har enligt dir.
1994:124 direktiv om att alla förslag
som läggs fram skall föregås av en
analys och innehålla en redovisning av
de jämställdhetspolitiska effekterna,
varför motion 1996/97:Sf13 yrkande 7 kan
tillgodoses inom ramen för kommitténs
arbete. Inte heller yrkande 6 i motionen
påkallar något tillkännagivande.
Organiserad illegal invandring
Enligt gällande bestämmelser kan den som
i vinstsyfte planlägger eller
organiserar verksamhet som är inriktad
på att främja att utlänningar reser till
Sverige utan pass och de tillstånd som
krävs för inresa till Sverige dömas till
fängelse i högst två år eller, när
omständigheterna är mildrande, till
böter. Den som hjälper en utlänning att
resa till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i Sverige
döms med motsvarande straffsatser för
medhjälp till brottet, om han eller hon
insåg eller hade skälig anledning att
anta att resan anordnats i vinstsyfte
genom sådan verksamhet som ovan nämnts.
I propositionen föreslår regeringen att
straffmaximum för den som organiserar
illegal verksamhet eller gör sig skyldig
till medhjälp skall höjas från två till
fyra år.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 18 och
motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 33 yrkas avslag på
förslaget om straffskärpning. I motion
1994/95:Sf637 likaledes av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 25 begärs ett
tillkännagivande om att
människosmuggling som sker av ideella
skäl inte skall vara kriminaliserad.
I motion 1996/97:Sf12 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att uttrycket mot
betalning är en bättre definition än
vinstsyfte och att ett minimistraff på
två år bör utdömas även om brottet är
mindre allvarligt.
Som framhållits i propositionen måste
brottslighet av detta slag betraktas som
allvarlig, och även utskottet anser att
en höjning av straffmaximum bör ske.
Däremot kan utskottet inte biträda att
ett minimistraff på två år införs men
vill erinra om att i propositionen
uttalas att en straffskärpning bör ske
även för de fall där omständigheterna är
mindre allvarliga. Utskottet delar också
regeringens bedömning att det nuvarande
uttrycket vinstsyfte bör stå kvar.
Därmed undanröjs tveksamheter i de fall
organiseringen av resan skett av rent
ideella skäl, något som inte är
kriminaliserat. Utskottet biträder med
det anförda propositionens förslag och
avstyrker bifall till motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 4, 1996/97:Sf13
yrkande 33, 1996/97:Sf19 yrkande 18 och
1994/95:Sf637 yrkande 25.
Transportörer
I 9 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser
om skyldighet för transportörer att
ersätta staten för kostnader för
utlänningens resa från Sverige inkl.
vissa andra kostnader. Skyldigheten
inträder när utlänningen saknar pass,
tillstånd för inresa och medel för
hemresan. Transportören kan under vissa
omständigheter befrias från
betalningsskyldighet.
Tre motioner behandlar frågor om
sanktioner för transportörer.
I motion 1994/95:Sf615 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande
10 ett tillkännagivande om att
ytterligare sanktioner skall undvikas. I
motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs i yrkande 26 ett
tillkännagivande om att bötesansvar för
transportörer strider mot flera
internationella instrument angående
skydd för mänskliga rättigheter.
Motionärerna vill också ha ett uttalande
om att det inte är aktuellt att införa
bötesansvar för transportörer i Sverige.
Gullan Lindblad m.fl. (m) begär i
motion 1996/97:Sf12 yrkande 5 ett
tillkännagivande om att transportörer
som fraktar resenärer med otillräckliga
identitetshandlingar skall
bötesbeläggas.
Migrationspolitiken syftar till att
reglera invandringen och ge skydd åt dem
som verkligen behöver det. Enligt
utskottets mening krävs det, för att
upprätthålla detta syfte, regler om
betalningsskyldighet i vissa fall för
transportörer. Utskottet anser i likhet
med regeringen att någon ändring av de
nuvarande reglerna inte är påkallad.
Frågor om transportörsansvar berörs
också av EU- och Schengensamarbetet.
Utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 10,
1996/97:Sf13 yrkande 26 och 1996/97:Sf12
yrkande 5.
Barn
Barnkonventionen
I propositionen lämnas en redogörelse
för barnkonventionens bestämmelser och
hur dessa kan påverka barns ställning i
utlänningslagen. Vidare lämnas vissa
bakgrundsuppgifter av betydelse för
sambandet mellan konventionen och lagen.
Av redogörelsen kan följande nämnas.
År 1990 ratificerade Sverige FN-
konventionen om barnets rättigheter utan
förbehåll. Enligt regeringens bedömning
krävde detta inte någon
lagstiftningsåtgärd. En granskning av
konventionsbestämmelserna hade, enligt
föredragande statsrådet, lett till
slutsatsen att svensk rätt och praxis
till sin allmänna syftning står i god
överensstämmelse med dessa
bestämmelser". (prop. 1989/90:107, s.
28). Inte heller riksdagen gjorde några
lagändringar. Den 7 december 1995 (bet.
1995/96:SoU4, rskr. 1995/96:90)
beslutade riksdagen, att
barnkonventionen inte skall inkorporeras
som svensk lag men att en fortlöpande
kontroll och anpassning av all
lagstiftning och tillämpning är
nödvändig.
Barnkonventionen kan sägas ge uttryck
för fyra huvudprinciper: hänsyn till
barnets bästa, vikten av att lyssna till
barnet när det berörs, barnets rätt till
liv och utveckling och barnets rätt att
utan diskriminering åtnjuta sina
rättigheter. Sverige har ett ansvar för
alla barn inom landets jurisdiktion.
Konventionen reglerar emellertid inte
rätten att resa in i ett annat land och
uppehålla sig där.
Bestämmelserna om anhöriginvandring ger
barn med föräldrar i Sverige rätt till
uppehållstillstånd. Dessa bestämmelser
är i enlighet med bl.a. artikel 8 i
Europakonventionen och artiklarna 7, 9
och 10 i barnkonventionen, som på olika
sätt tar hänsyn till familjens betydelse
för ett barn. Skyddsbehövande barn har
rätt till skydd i Sverige på samma
grunder som vuxna. Barnkonventionens
artikel 22 ställer därvid inte några
krav på skydd utöver vad som gäller för
den enskilda staten på grund av andra
åtaganden, för Sveriges del främst
flyktingkonventionen och
Europakonventionen. För det barn som
enligt sådana åtaganden eller nationell
rätt anses som flykting skall staterna
enligt artikel 22 i konventionen vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa
att barnet erhåller lämpligt skydd och
humanitärt bistånd.
Utöver vad som gäller enligt
huvudreglerna för invandringen kan
hänsyn tas till den enskildes välfärd
och bästa även genom möjligheten att
bevilja uppehållstillstånd av renodlat
humanitära skäl. Regeringen anför i
propositionen att barnkonventionen inte
ställer några uttryckliga krav på att
staterna över huvud taget skall bevilja
uppehållstillstånd av sådana skäl. Finns
en sådan ordning, gäller emellertid
barnkonventionen för utformningen och
tillämpningen av dessa regler liksom för
alla andra bestämmelser. I de fall
uppehållstillstånd beviljats
barnfamiljer av humanitära skäl, har
detta ofta berott på en sammanvägning av
sådana faktorer för barnet som psykiskt
hälsotillstånd, upplevelser i hemlandet
och vistelsetiden i Sverige tillsammans
med föräldrarnas psykiska tillstånd.
När det gäller ansökningar från
föräldrar för återförening med barn i
Sverige är utgångspunkten att det är
barnet som skall återförenas med sina
föräldrar och inte tvärtom. Om inte
skyddsbehov finns skall arbetet med att
främja återföreningen av familjen därför
inriktas på hemlandet eller det land där
barnets familj annars vistas. Artikel 10
i barnkonventionen, som syftar på själva
ärendebehandlingen, föreskriver en
positiv och human behandling av
ansökningar om återförening. Av andra
artiklar i barnkonventionen (bl.a.
artiklarna 3, 5 och 8) framgår
betydelsen av att barn får förenas med
sina föräldrar, antingen det handlar om
återförening av familjemedlemmar som
tidigare levt tillsammans eller om
sammanföring i andra fall. I samband med
ratifikationen av barnkonventionen
gjordes den bedömningen, att
konventionen inte innebär något förbud
mot att skilja föräldrar och barn åt när
någon av dem gömmer sig eller hålls gömd
och heller inte i andra fall (bet.
1989/90:SoU28 s. 20). En vägledande
princip är emellertid att undvika
åtgärder, som leder till att barn skiljs
från sina föräldrar. Av artikel 9 i
barnkonventionen framgår att vägran att
medge vistelse i landet och om så krävs
avlägsnande förutsätts kunna ske även
när detta leder till familjesplittring.
Ärenden om familjesammanföring
handläggs hos såväl svenska
utlandsmyndigheter som polismyndigheter
i Sverige och hos Invandrarverket.
Verket förtursbehandlar inte sådana
ansökningar. Invandrarverkets
handläggning tar i okomplicerade fall
någon eller några månader. För vissa
nationaliteter uppstår emellertid ofta
tveksamhet om den uppgivna identiteten
eller andra uppgifter är riktiga, vilket
kraftigt kan fördröja ett avgörande.
Krävs kompletterande utredning hos den
anhörige i Sverige, kan handläggningen
hos Polisen ta flera månader. Även hos
utlandsmyndigheterna varierar
handläggningstiden. Den sammanlagda
tidsåtgången hos de berörda
myndigheterna är ibland betydande.
Enligt artikel 10 i barnkonventionen
skall ansökningar från ett barn eller
dess föräldrar om att resa in i eller
lämna en konventionsstat för
familjeåterförening behandlas på ett
positivt, humant och snabbt sätt av
konventionsstaterna.
Ett uppehållstillstånd skall återkallas
om det föreligger oriktiga uppgifter
gällande identiteten, om det inte finns
särskilda skäl mot detta. Starka
humanitära skäl kan t.ex. tala emot
återkallande. Någon tidsgräns finns inte
angiven, inte heller när det gäller
barn. Återkallelse har också skett när
oriktiga uppgifter lämnats av barn som
kommit hit utan sina föräldrar. I de
fall hänsynen till ett barn vägt över,
har tyngdpunkten legat på följderna av
att barnet vistats länge i Sverige,
särskilt om barnet gått i skolan här.
Gäller det andra uppgifter än
identiteten, som medvetet förtigits, får
uppehållstillstånd enligt 2 kap. 10 §
UtlL återkallas. Även enligt denna
bestämmelse återkallas tillståndet i
normalfallet, men undantag har i praxis
gjorts om lång tid förflutit i förening
med andra omständigheter.
Den som enligt ett beslut skall lämna
landet, skall göra detta inom viss tid
från det beslutet vann laga kraft. I
regel rör det sig vid avvisning om två
veckor och vid utvisning om fyra veckor.
Invandrarverkets beslut med förordnande
om omedelbar verkställighet samt
domstols och polismyndighets
avlägsnandebeslut skall verkställas
snarast möjligt (8 kap. 12 § UtlL).
Enligt en kartläggning av
Verkställighetsutredningen omfattande 2
320 verkställda beslut hade ungefär en
tredjedel genomförts frivilligt. I nära
hälften av fallen hade förvar eller
uppsikt använts. Ungefär hälften av
avvisningarna hade krävt eskort i någon
form. Vid slutet av juni 1996 vistades
drygt 7 000 personer här illegalt och
var efterlysta. Av dessa var omkring 1
300 personer under 16 år, vartill kommer
ett antal mellan 16 och 18 år.
Enligt utlänningslagen gäller samma
regler för att tas i förvar för alla ut-
länningar som uppnått 16 års ålder. För
den som är under 16 år gäller särskilda
regler (6 kap. 3 § UtlL). Fr.o.m. den 1
januari 1993 gäller att barn under 16 år
inte får hållas i förvar längre tid än
72 timmar, eller om det finns synnerliga
skäl ytterligare 72 timmar. Enligt 5
kap. 12 § UtlL får den som tas i förvar
och är under 16 år inte tas in i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polis-
arrest. Artikel 37 b i barnkonventionen
förbjuder inte att ett barn berövas sin
frihet, men förutsätter att
frihetsberövandet sker med stöd av lag
och att det används som en sista utväg
och för kortast lämpliga tid. Under år
1995 togs 64 barn under 16 år i förvar,
varav två barn utan vårdnadshavare.
Enligt regeringen har de nya reglerna
medfört en minskning av antalet barn i
förvar. Minskningen gäller även tiderna
för förvarstagandet. Det är nu fråga om
mycket korta tider, ofta ej överstigande
24 timmar.
För ett utländskt barn, som kommer till
Sverige utan föräldrar eller annan
förmyndare och söker uppehållstillstånd
här, kan en god man förordnas enligt
föräldrabalkens regler (11 kap.). Detta
ombesörjs av Invandrarverket så snart
barnet skrivs in vid respektive barn-
och ungdomsenhet. Den gode mannen skall
finnas med vid den muntliga utredningen
i ärendet. En naturlig uppgift för gode
mannen är att i enlighet med bl.a.
barnkonventionen verka för att barnet om
möjligt snarast återförenas med sina
föräldrar eller annan vårdnadshavare,
när sådana finns. Efterforskning av
föräldrarna i andra länder sker bl.a.
med hjälp av Svenska Röda korset, som
bistår om gode mannen och barnet inte
motsätter sig detta. En annan uppgift är
att i de fall barnet vill stanna för
längre tid i Sverige se till att barnet
får offentligt biträde vid
handläggningen av ärendet om
uppehållstillstånd hos Invandrarverket,
om biträde inte redan förordnats. Om
Invandrarverket bedömt, att barnet med
all sannolikhet kommer att beviljas
uppehållstillstånd, förordnas dock inte
biträde. Det offentliga biträdet skall
beredas tillfälle att närvara vid den
muntliga asylhandläggningen. Under
perioden 1991-1995 har drygt 3 100
underåriga registrerats som inresta
asylsökande i Sverige, ej åtföljda av
någon förälder eller annan vuxen med
tillsyn eller faktisk vårdnad om dem.
Registreringen som asylsökande innebär
inte nödvändigtvis att barnet gjort
gällande risk för förföljelse eller
andra skyddsbehov.
Utlänningslagens regler om förhör eller
annan muntlighet är generella och gör
inte skillnad mellan personer av olika
ålder. De innehåller inte heller några
föreskrifter för hur handläggningen
skall organiseras eller genomföras.
Föräldrabalken stadgar att barn skall få
komma till tals i mål och ärenden som
rör honom eller henne. Den som
verkställer en utredning och den som
fattar beslut skall, om det inte är
olämpligt, söka klarlägga barnets
inställning och ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad (SFS 1995:1242). I prop.
1988/89:86 Ny utlänningslag m.m.
framhöll föredragande statsrådet att
barn i asylprocessen måste uppmärksammas
som individer som kan ha egna
individuella skäl för uppehållstillstånd
och inte som bihang till föräldrarna.
Detta gäller även andra omständigheter
än eventuella skyddsbehov. Utredningarna
hos Invandrarverket sker på olika sätt
beroende på om barnet kommit till
Sverige tillsammans med eller utan
vårdnadshavare. Ärenden som rör barn
utan vårdnadshavare i Sverige handläggs
skyndsamt och med förtur. Det görs både
en social utredning och en
asylutredning. I asylutredningen används
i stort sett den utredningsmall som
utarbetats av UNHCR för sådana fall.
Utredningen syftar dels till att
säkerställa barnets eventuella rätt till
asyl, dels till att få ett brett
underlag för att spåra barnets
familjemedlemmar, dels till att kunna
bedöma vilka åtgärder som barnet har
behov av. I asylutredningar om
barnfamiljer ses familjen som en enhet.
Barn som inte fyllt 16 år fokuseras i
allmänhet först då deras situation
aktualiseras av de berättelser
föräldrarna och eventuella äldre syskon
lämnat.
Hänsynstagande till barnets bästa
Regeringen föreslår att utlänningslagen
kompletteras med en portalbestämmelse
med innebörden att barnets hälsa,
utveckling och bästa i övrigt särskilt
skall beaktas i fall som rör barn.
Regeringen anför att den med
utgångspunkt från grunderna för
migrationspolitiken föreslagit
lagbestämmelser om rätt till skydd och
invandring som är i enlighet med
barnkonventionens krav eller i dess
anda.
Regeringens bedömning är att
utlänningslagstiftningen är förenlig med
de krav barnkonventionen ställer, men
att förtydliganden bör göras. Utländska
barn och familjer som vill invandra hit
kan inte fritt få göra detta. Införandet
av en portalbestämmelse i 1 kap. 1 §, om
att det alltid skall beaktas vad
hänsynen till barns hälsa, utveckling
och allmänna bästa kräver, innebär att
barns utsatta situation får särskild
betydelse när de humanitära skälen
bedöms. Enligt regeringens mening kan
emellertid prövningen av barnets bästa i
förhållande till
utlänningslagstiftningen inte ges så
långtgående innebörd att det nästan blir
till ett eget kriterium för
uppehållstillstånd att vara barn. Risken
finns då att det blir frestande att
utnyttja barnen i fall där önskan att
migrera är stark men skyddsskälen
otillräckliga. Ett element av detta kan
finnas med när barn göms, när upprepade
nya ansökningar lämnas in så att
asylprocessen förlängs eller när
identiteten undanhålls. En börda av
förhoppningar och ansvar läggs här på
barnen som svårligen kan vara förenlig
med omtanke om barnets bästa. Mest
tragiskt är det när ensamma barn utan
asylskäl sänds iväg för att själva finna
sig en bättre framtid i ett främmande
land utan föräldrarna, med eller utan
avsikt att dessa senare skall kunna
återförena sig med barnet i det nya
landet.
I likhet med bl.a. Barnkommittén anser
regeringen att alla ärendetyper i
utlänningslagen bör omfattas av
föreskriften. Utan att barnets bästa
generellt tar över samhällsintresset att
reglera invandringen får införande av en
portalbestämmelse om barnets bästa i
utlänningslagen ändå en stark och
meningsfull innebörd. Både vid
bedömningen av om humanitära skäl för
uppehållstillstånd finns liksom i hela
asylprocessen får en sådan
portalbestämmelse en reell innebörd.
Regeringen anser att barnets bästa är
en omständighet som skall beaktas bland
andra intressen vid utformningen av de
svenska invandringsreglerna. Detta
tillgodoses bl.a. genom möjligheten till
uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Dessa skäl bör således enligt regeringen
kunna vara av något mindre allvar och
tyngd för att uppehållstillstånd skall
beviljas när barn berörs. Många gånger
måste en avvägning göras mellan
alternativ som har såväl goda som dåliga
konsekvenser för barnet. Det kan gälla
framtida förhållanden som inte med
större säkerhet kan förutses. Ibland kan
barnets kortsiktiga bästa stå mot dess
långsiktiga intressen. Den etnocentriska
syn, som ibland uttrycks i den
invandringspolitiska debatten, tar
regeringen avstånd från. Den innebär att
barn närmast regelmässigt anses ha det
bäst i Sverige, oavsett språklig,
kulturell och nationell bakgrund och
tillhörighet. En sådan inställning
strider inte minst mot det synsätt
barnkonventionen ger uttryck för, anför
regeringen. Avgörande vid bedömningen av
barnets bästa bör vara i vilken grad
barnet i sin psykosociala utveckling kan
antas ta bestående skada av att flytta
tillbaka till hemlandet, att skilja från
de oftast tillfälliga påfrestningar som
en flyttning till andra miljöer ofta
innebär för ett barn. Även om en
framtvingad återresa till hemlandet är
ett nytt svårt uppbrott för ett barn kan
han eller hon genom sina egna resurser,
sin familj och det nätverk familjen kan
ha i den egna nationen eller kulturen
ändå ofta i hög grad påverka sin egen
framtid där. Det sägs vidare i
propositionen att när det gäller
anknytningsförhållanden där det finns
barn med i bilden måste självfallet stor
hänsyn tas till barnens situation och om
de skulle drabbas av en separation från
någon av föräldrarna.
Det stora flertalet av de barn som
under senare tid kommit ensamma till
Sverige och sökt uppehållstillstånd här
har saknat behov av skydd mot
förhållanden som råder i hemlandet. En
självklarhet är att för barn liksom för
vuxna noga utreda varje påstående om
risk för förföljelse eller andra
omständigheter som ger behov av skydd i
Sverige. När detta inte är fallet bör,
enligt regeringens mening,
huvudinriktningen i arbetet med de barn
som kommer ensamma vara att vidta alla
de åtgärder som är möjliga för att
barnen så snabbt som möjligt skall kunna
återförenas med sina föräldrar i
hemlandet. Regeringen anför att ett
eventuellt uppehållstillstånd bör, som
Barnkommittén också föreslagit, meddelas
för en tidsbegränsad period i de fall
inte skyddsbehov, familjeanknytning
eller humanitära skäl föranleder ett
permanent tillstånd. Är barnet i verklig
mening övergivet bör emellertid ett
permanent uppehållstillstånd beviljas,
anser regeringen.
Motionerna
Ett flertal motioner behandlar
regeringens förslag om att en s.k.
portalbestämmelse om barnets bästa
skall införas i utlänningslagen.
I motion 1996/97:Sf606 (delvis) av
andre vice talman Görel Thurdin (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om barnets bästa.
Motionären tycker att det är positivt
att principen om barnets bästa förs in
som en portalbestämmelse i
utlänningslagen. Av propositionen
framgår dock inte vilka andra intressen
som vid en intresseavvägning kan komma
att få företräde framför barnets bästa.
Motionären anser att riktlinjer för
intresseavvägningen bör utarbetas av
regering och riksdag.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkandena 11 och 12
begärs tillkännagivanden dels om att en
portalbestämmelse för barnets bästa
uttryckligen skall hänvisa till
barnkonventionens artikel 3, dels om att
en utredning av praxis i barnärenden
måste ske. Motionärerna menar att det är
tolkningen av konventionen som skapar de
största problemen. Den humana
människosynen måste, enligt
motionärerna, vara överordnad principen
om den reglerade invandringen.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad som i motionen
anförts om barnkonventionen och
utlännings-lagen (yrkande 7).
Motionärerna anför att vid beslut enligt
utlänningslagen har barnkonventionen
vanligen inte beaktats. Varken
Flyktingpolitiska kommittén eller
Barnkommittén har granskat om och hur
myndigheterna beaktat barnkonventionen
vid tillämpningen av utlänningslagen.
Det är enligt motionärerna
otillfredsställande att denna viktiga
information inte tagits fram då
riksdagen nu skall fatta beslut i
frågan. Motionärerna menar att det inte
är tillräckligt att, som regeringen
föreslår, införa en portalbestämmelse om
barnets bästa i utlänningslagen. I
stället bör barnkonventionens väsentliga
skrivningar införlivas i de bestämmelser
i lagen som är relevanta för barns
särskilda förhållanden. Regeringen bör
således, enligt motionärerna, återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag om
att i tillämpliga delar inarbeta
barnkonventionens bestämmelser i
utlänningslagen.
Även i motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) yrkande 23 begärs ett
tillkännagivande om att olika relevanta
artiklar i barnkonventionen bör föras in
i utlänningslagen. Motionärerna anför
att i alla paragrafer som berör barn
skall anges att hänsyn skall tas till
barns hälsa, utveckling och behov.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) anför motionärerna att
Utlänningsnämnden konsekvent bortsett
från barnkonventionen i sin tillämpning
av utlänningslagen. Nämndens synsätt
överensstämmer inte med den
rättsutveckling som skett de senaste
tjugo åren genom avgöranden av Högsta
domstolen och Regeringsrätten. I yrkande
34 begärs ett tillkännagivande härom. I
yrkande 35 hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om
inkorporering av barnkonventionen.
I en motion väckt under den allmänna
motionstiden 1994/95, So601 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 8, begärs
ett tillkännagivande om att principen om
barnets bästa bör skrivas in i
utlänningslagen.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i
motion 1994/95:Sf630 yrkandena 4 och 7
tillkännagivanden om att särskild hänsyn
bör tas till barnens situation och att
det i tveksamma fall som rör asylsökande
bör vara regel att hellre fria än fälla
och att det i alldeles särskilt hög grad
bör gälla barn.
Utskottets bedömning
Utskottet finner det mycket värdefullt
att regeringen i detta
lagstiftningsärende genom en
portalbestämmelse i utlänningslagen
ställer hänsynen till barnets hälsa och
utveckling samt barnets bästa i övrigt i
fokus. Härigenom och genom att
regeringen i propositionen i olika
sammanhang, där förslag läggs fram eller
olika bedömningar görs som kan röra
barn, understryker portalbestämmelsens
betydelse, genomsyras lagen av den
hänsyn som måste tas till barn vid
lagens tillämpning. Vikten av humanitet
och respekt för individen vid
tillämpningen av lagen har också
understrukits av regeringen, och
utskottet vill även för sin del betona
hur viktigt det är att ett sådant
synsätt präglar myndigheternas arbete.
Samtidigt har utskottet samma
uppfattning som regeringen att
prövningen av barnets bästa inte får
tillåtas att generellt ta över
samhällsintresset att reglera
invandringen. Som regeringen framhållit
får bestämmelsen ändå en reell innebörd
både vid bedömningen av om humanitära
skäl finns för uppehållstillstånd och i
asylprocessen i dess helhet. Utskottet
anser det varken möjligt eller lämpligt
att på annat sätt än regeringen gjort ge
riktlinjer för hur man skall handla i
olika situationer. Det väsentliga är att
man i alla de fall där barn berörs
behandlar dem i enlighet med vad som
föreskrivs i portalbestämmelsen.
Utskottet vill dessutom erinra om att
Barnkommittén, vars förslag ligger till
grund för propositionen, har som
övergripande uppdrag att behandla
frågan om inkorporering av
barnkonventionen i svensk lag.
Resultatet av detta arbete bör avvaktas
innan några uttalanden görs om
ytterligare lagstiftning i frågan.
Några tillkännagivanden med anledning
av motionerna 1996/97:Sf606 i denna del,
1996/97:Sf13 yrkandena 34 och 35,
1996/97:Sf19 yrkande 7, 1996/97:Sf18
yrkande 23 och 1996/97:Sf21 yrkandena 11
och 12 anser utskottet inte påkallade.
Motionerna 1994/95:So601 yrkande 8 och
1994/95:Sf630 yrkandena 4 och 7 får
anses tillgodosedda med propositionens
förslag och uttalanden.
Verkställighet
I propositionen framhålls att det är
angeläget att beslut om avvisning kan
verkställas så snabbt som möjligt när
det är uppenbart att en ansökan om asyl
saknar grund. Det är i regel också för
den enskilde till fördel om beslutet
verkställs snabbt. När det gäller barn
som kommer hit ensamma måste det
självklart på ett otvetydigt sätt
klarläggas att det inte finns någon
grund för uppehållstillstånd innan ett
ensamt barn avvisas med omedelbar
verkställighet.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf606 (delvis) av andre
vice talman Görel Thurdin (c) begärs ett
tillkännagivande om att ett förbud mot
direktavvisning av ett barn som kommer
utan vårdnadshavare bör införas i
utlänningslagen.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 54 begärs ett
tillkännagivande om att utlänningslagen
bör ändras så att avvisning av barn
måste ske i enlighet med minst lika
humana principer som vid verkställighet
enligt 21 kap. föräldrabalken.
Motionärerna anför att föräldrabalken
föreskriver att vid verkställighet av
domar och beslut om vårdnad och umgänge
skall socialnämnden underrättas och
medverkande poliser bör inte använda
tjänstedräkt eller polisfordon. I
utlänningslagen bör tas in regler
liknande de i föräldrabalken. I samma
motion, yrkande 42, begärs ett
tillkännagivande om att grundskolor bör
utgöra frizoner där barn inte skall
behöva riskera förvarstagning eller
avvisning.
Också i motionerna 1996/97:Sf15 av
Kerstin Warnerbring m.fl. (c, fp, v, mp,
kd) yrkande 3 och 1996/97:Sf21 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 24
begärs tillkännagivanden i syfte att
verkställighetsbestämmelserna i
utlänningsärenden bör anpassas till
bestämmelserna inom föräldrabalkens
område.
Ett flertal motioner tar upp frågan om
familjesplittring vid verkställighet.
Kerstin Warnerbring m.fl. (c, fp, v,
mp, kd) begär i motion 1996/97:Sf15
yrkande 4 att en bestämmelse införs i
utlänningslagen som stadgar att ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut skall
inhiberas då en familj riskerar att
splittras, såvida särskilda skäl inte
talar emot. Motionärerna anför att
familjemedlemmar kan avvisas till olika
länder på grund av olika medborgarskap.
Även i motion 1996/97:Sf21 av Rose-
Marie Frebran (kd) yrkande 8 återfinns
ett liknade yrkande.
I motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 22
och 1994/95:Sf615 yrkande 6 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om att det är
oacceptabelt att familjer splittras i
samband med avvisning.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i
motion 1996/97:Sf18 yrkande 27 att
avvisning i möjligaste mån inte skall
leda till familjesplittring.
Utskottets bedömning
Utskottet kan inte finna att möjligheten
till direktavvisning av ett ensamt barn
helt kan avvaras och detta torde i många
fall vara till fördel för barnet. Som
framhållits i propositionen måste det
emellertid på ett otvetydigt sätt vara
helt klarlagt att någon grund för
uppehållstillstånd inte finns. Utskottet
utgår också från att myndigheterna
försäkrat sig om att barnet, om det inte
nått sådan mognad att det kan bedömas
kunna klara sig själv, tas emot av någon
närstående på ett tryggt och säkert sätt
innan ett återsändande sker. Utskottet
avstyrker bifall till motion
1996/97:Sf606 i denna del.
Utskottet anser att man bör sträva
efter regler liknande dem som finns i
föräldrabalken vid hämtning av barn. I
propositionen har förutskickats ett
fortsatt utredningsarbete kring frågor
om överföring av ansvaret för
verkställigheter i avlägsnandeärenden
från Polisen till Invandrarverket.
Utskottet förutsätter att man i detta
sammanhang överväger även formerna för
verkställigheten. Med det anförda får
motionerna 1996/97:Sf15 yrkande 3,
1996/97:Sf21 yrkande 24 och 1996/97:Sf13
yrkandena 42 och 54 anses besvarade.
Det är också utskottets uppfattning att
myndigheterna så långt det på dem
ankommer måste försöka undvika att
splittra familjer där det finns barn i
samband med ett verkställighetsbeslut.
Samtidigt står polismyndigheten inför
stora problem när någon av
familjemedlemmarna håller sig undan
verkställigheten eller när hela familjen
inte är möjlig att avvisa till samma
land. Utskottet anser att samhällets
intresse av att upprätthålla den
reglerade invandringen måste ha
företräde i sådana situationer, och
utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1996/97:Sf15 yrkande 4,
1996/97:Sf21 yrkande 8, 1996/97:Sf19
yrkande 22, 1996/97:Sf18 yrkande 27 och
1994/95:Sf615 yrkande 6 i den mån de
inte tillgodoses med vad utskottet
anfört.
Familjeåterförening
Artikel 10 i barnkonventionen innehåller
ett krav på att myndigheterna behandlar
ärenden om familjeåterförening där barn
berörs positivt, humant och snabbt. Även
UNHCR:s ovannämnda handbok om
flyktingbarn understryker
återföreningsfrågans vikt. Regeringen
förutsätter att ansvariga myndigheter
ser till att handläggningen av
ansökningar om återförening från
ensamstående barn eller från föräldrar
till ensamstående barn i Sverige
uppfyller barnkonventionens krav på en
positiv, human och snabb behandling.
Regeringen vill samtidigt uttala oro
över det förhållandet att, enligt
Invandrarverket, ett inte ringa antal
barn får tillstånd att komma till
Sverige för återförening med personer
som senare visar sig inte vara deras
föräldrar. Regeringen anför vidare att
en familjeåterförening i Sverige inte
får omöjliggöras om handlingar som visar
en persons identitet saknas eller den
sökande inte kan anskaffa ett sådant
dokument med bevisvärde. Myndigheterna
måste i dessa fall göra stora
ansträngningar att med de olika metoder
och kontakter som kan stå till buds i
det enskilda fallet skaffa fram
underlag.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 53 begärs förslag från
regeringen om sådan ändring av
utlänningslagen att barns rätt till
kontakt med båda föräldrarna säkras.
Motionärerna anför att svenska
myndigheter åtskiljer föräldrar och barn
i strid med artikel 9 i
barnkonventionen. Om det för ena
föräldern finns ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut kräver
Utlänningsnämnden att denna förälder
skall resa till sitt hemland för att
söka återförening därifrån, trots att
nämnden vet att det många gånger inte är
möjligt att på nytt resa ut från landet.
Motionärerna menar att detta förfarande
måste ändras. I motionens yrkande 51
begär motionärerna ett tillkännagivande
om ambassadernas prioritering av
familjeåterföreningsärenden. I motionen
begärs också ett tillkännagivande om fri
bevisprövning i identitetsfrågor hos
Invandrarverket, yrkande 52.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid ett flertal tillfällen
uppmärksammats på de svårigheter som
finns vid familjeåterförening. I
synnerhet gäller detta när en
asylsökande som inte fått
uppehållstillstånd under vistelsetiden
inlett ett samboförhållande med en
person som är bosatt här och kanske
också hunnit få barn med denne. Ibland
har den part som är bosatt här haft egna
barn som ingått i familjegemenskapen.
Enligt de regler som gällde före den 1
juli 1995 skulle verkställighet ske av
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut i
asylärendet, innan anknytning som
åberopats först sedan beslutet vunnit
laga kraft kunde prövas. Efter nämnda
tidpunkt gäller att en ny ansökan om
uppehållstillstånd får bifallas om
ansökan grundats på nya omständigheter
som inte prövats förut i ärendet, om det
skulle strida mot humanitetens krav att
verkställa beslutet om avvisning och
utvisning. I propositionen framhöll
regeringen att den grundläggande
principen att ett lagakraftvunnet beslut
skall verkställas innan anknytningen
prövas måste upprätthållas, men att
undantag från huvudregeln borde kunna
göras i något större utsträckning än
tidigare, framför allt när en
verkställighet får till följd att
parterna under lång tid tvingas leva
åtskilda. Barnens situation måste
särskilt beaktas i dessa sammanhang.
Utskottet förutsatte att regeringen noga
skulle följa tillämpningen av de nya
bestämmelserna, och regeringen har den
19 juni i år uppdragit åt
Utlänningsnämnden att i samråd med
Invandrarverket redovisa hur
bestämmelserna tillämpas efter
lagändringen. Utlänningsnämnden har i
dagarna redovisat sitt uppdrag.
Utskottet förutsätter att regeringen
närmare analyserar det presenterade
materialet och överväger om några
ytterligare lagstiftningsåtgärder skall
vidtas.
Utskottet har ovan understrukit
utlandsmyndigheternas ansvar för en
snabb och rättssäker handläggning och
vill liksom regeringen betona att i
ärenden där barn berörs måste
barnkonventionens artikel om detta
respekteras. Beträffande bevisprövningen
ansluter sig utskottet till vad som
anförts härom i propositionen. Motion
1996/97:Sf13 yrkandena 51-53 påkallar
med det anförda inget tillkännagivande.
Gömda barn
I propositionen anförs att barn i
familjer som håller sig undan
myndigheterna lever regelmässigt i en
svår situation. Detta är fallet även om
barnet lever tillsammans med sina
föräldrar. Regeringen anser att
insatserna för dessa utsatta barn måste
inriktas på att förhindra sådana
situationer där undanhållande blir ett
led i ansträngningarna att få
uppehållstillstånd. Regeringen anser att
förutsägbarhet och konsekvens i
rättstillämpningen har stor betydelse
för om sökande, som i bägge instanser
fått avslag på ansökan om
uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar
i landet i förhoppning om att senare
ändå få ett sådant tillstånd.
Ett uppehållstillstånd efter ny ansökan
enligt 2 kap. 5 b § UtlL bör liksom för
närvarande bara kunna ges om en tidigare
inte prövad omständighet berättigar den
sökande till skydd här eller om det
skulle strida mot humanitetens krav att
verkställa avlägsnandebeslutet. Har
verkställigheten fördröjts under
avsevärd tid på grund av omständigheter
som utlänningen inte kunnat råda över,
kan det innebära att tillräckliga
humanitära skäl anses föreligga (prop.
1988/89:86 s. 149 f.). Regeringen anser
att en illegal vistelsetid inte heller i
fortsättningen bör få tillgodoräknas.
Ett bifall måste i så fall förutsätta
att risken bedöms vara synnerligen
betydande för självdestruktiva
handlingar av utomordentligt allvarlig
natur från barnets sida, eller för att
barnet allvarligt skadas i sin
psykosociala utveckling, om det med
tvång skickas tillbaka till hemlandet
eller fortsatt lever under pressande
förhållanden till följd av att det av
föräldrarna hålls undan myndigheterna.
Motionerna
I några motioner behandlas de gömda
barnens situation.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 40 begärs att en, i
human anda, ny prövning av gömda
barnfamiljers ärenden skall ske.
I motion 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) yrkande 26 begärs att
gömda barn och statslösa barnfamiljer
bör ges amnesti efter två år medan i
motion 1996/97:Sf2 av Ragnhild Pohanka
och Thomas Julin (mp) yrkande 2 begärs
ett tillkännagivande om att amnesti bör
beviljas barnfamiljer efter viss tids
vistelse. I tiden skall även den tid de
varit gömda räknas in.
Roland Larsson m.fl. (c) begär i motion
1996/97:Sf17 yrkande 6 att reger-ingen
bör fatta ett beslut om återkallelse av
ej verkställda avlägsnandebeslut från en
tidpunkt som regeringen beslutar.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 22 begärs ett
tillkännagivande om en ny
regeringsförordning för att eliminera
effekterna av regeringsbeslutet den 3
november 1994 om gömda barnfamiljer.
I motion 1996/97:Sf12 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att det är
nödvändigt att begränsa rätten till nya
ansökningar. Motionärerna anför att
särskilt familjer som håller sig undan
verkställighet upprepar sina ansökningar
gång på gång och att detta förfarande
skadar barnen. Enligt motionärerna
riskerar barnkonventionen att användas
som en murbräcka för uppehållstillstånd.
I motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkande 19 begärs ett
tillkännagivande om att en person som
vill ha en ny ansökan prövad inte skall
behöva finnas tillgänglig för
verkställighet.
Utskottets bedömning
Utlänningslagstiftningen bygger på
tanken att den som har fått ett beslut
om att lämna landet gör det självmant.
Utskottet anser att det är ett
allvarligt problem att många personer
kan antas hålla sig gömda i Sverige
kanske långa tider. Särskilt allvarligt
är det när barn finns med i bilden med
hänsyn till riskerna för att barnet
skadas i sin hälsa och utveckling. Såväl
Flyktingpolitiska kommittén som
Barnkommittén har tagit upp denna fråga.
Båda är av uppfattningen att samhällets
åtgärder måste inriktas på att dels
minimera antalet barn som gömmer sig,
dels begränsa skadeverkningar för de
barn som drabbas. De har framhållit att
det gäller att skapa bättre förståelse
för de beslut som fattas. Även
betydelsen av att ett avslagsbeslut
motiveras framhålls, så att en god
förståelse av myndigheternas
beslutsunderlag och bedömningar kan
motverka tankar att illegalt hålla sig
kvar i Sverige. Förutsebarhet och
konsekvens i rättstillämpningen har stor
betydelse.
De båda kommittéerna har också
uppfattningen att det skulle ligga ett
stort värde i en fortlöpande dialog
mellan Invandrarverket och andra berörda
myndigheter samt
frivilligorganisationerna och samfunden.
Enligt Barnkommittén kan en öppenhet och
flexibilitet i dessa kontakter vara
ägnade att förebygga och avveckla
situationer där barn göms. Kontakterna
kan även ha den effekten att
uppfattningen att myndigheterna skulle
ha bristande kunskaper i asylfrågor och
om förhållandena i hemländerna och att
de skulle vara okänsliga för utsatta
människors situation undanröjs.
Utskottet kan inte tillstyrka
motionärernas förslag om amnestier eller
fasta tidsgränser för när
uppehållstillstånd skall beviljas gömda
barnfamiljer. Om familjer som får avslag
på sina ansökningar kan förutse att de
får stanna om de håller sig undan en tid
kommer med all sannolikhet ännu fler
barn att gömmas. Insatserna måste i
stället ha den inriktning som
Flyktingpolitiska kommittén och
Barnkommittén anvisat, och utskottet
vill understryka betydelsen av väl
motiverade beslut för att skapa
förståelse för att ansökningar om
uppehållstillstånd avslås, när sökandena
inte har tillräckliga skäl att stanna i
landet. Utskottet förutsätter också att
de berörda myndigheterna verkar för
fortlöpande kontakter med
frivilligorganisationer och samfund.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna 1996/97:Sf2
yrkande 2, 1996/97:Sf13 yrkande 40,
1996/97:Sf17 yrkande 6, 1996/97:Sf18
yrkande 26 och 1994/95:Sf637 yrkande 22.
Beträffande de frågor kring nya
ansökningar som tagits upp i motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 3 och 1996/97:Sf21
yrkande 19 erinrar utskottet om att
dessa har diskuterats inom
Barnkommittén. Regeringen anför
beträffande frågan om en förutsättning
skall vara att sökanden är tillgänglig
för myndigheterna när en ny ansökan
skall prövas att frågan är viktig men
kräver ytterligare beredning. Utskottet
anser att denna fråga, liksom frågan om
att begränsa nya ansökningar över huvud
taget i situationer där barn är berörda,
kan inrymmas i det kommande
parlamentariska utredningsarbetet om mer
grundläggande förändringar av instans-
och processordningen. Något
tillkännagivande härom är inte påkallat.
Förvar
Ett utländskt barn under 16 år får tas i
förvar endast om det är sannolikt att
barnet kommer att avvisas och att
förordnande om omedelbar verkställighet
kommer att meddelas eller fråga
uppkommer om verkställighet av ett
sådant beslut om avvisning och det finns
en uppenbar risk för att barnet annars
håller sig undan och därigenom äventyrar
en förestående verkställighet som inte
bör fördröjas. Barnet får dock inte tas
i förvar om det är tillräckligt att det
ställs under uppsikt.
Ett barn får också tas i förvar om
fråga uppkommer om verkställighet av ett
beslut om avvisning i annat fall än ovan
eller av ett beslut om utvisning, och
det vid ett tidigare försök att
verkställa beslutet inte visat sig
tillräckligt att barnet ställs under
uppsikt.
Uppsikt innebär att barnet är skyldigt
att på vissa tider anmäla sig hos
polismyndigheten i orten eller lämna
från sig sitt pass eller annan
legitimationshandling eller uppfylla
andra särskilda villkor.
Barnet får som tidigare nämnts inte
hållas i förvar längre än 72 timmar
eller, om det finns synnerliga skäl,
ytterligare 72 timmar. Barnet får inte
skiljas från sin vårdnadshavare eller,
om de är flera, en av dem, genom att
vårdnadshavaren eller barnet tas i
förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare
här i riket får det tas i förvar endast
om det föreligger synnerliga skäl.
Regeringen föreslår att de
förutsättningar som i dag gäller för att
ta utländska barn under 16 år i förvar
skall gälla barn under 18 år.
Regeringen anför att det finns
situationer där det kan bli nödvändigt
att ta barn i förvar. Detta strider inte
mot artikel 37 b i barnkonventionen.
Enligt regeringens bedömning uppfyller
utlänningslagen barnkonventionens
stadgande att frihetsberövande skall ske
i enlighet med lag, som en sista utväg
och för kortast lämpliga tid.
Genom ändringen av utlänningslagen
kommer enligt propositionen
förvarstiderna för 16- och 17-åringar i
fortsättningen alltid att vara mycket
korta, så som nu redan är fallet för
yngre barn. De insatser som skall göras
för barnen under förvarstiden får
självfallet utgå från dessa
förutsättningar. Barnkonventionen
(artikel 37 c) stadgar att ett
frihetsberövat barn, utom i
undantagsfall, skall ha rätt att hålla
kontakt med sin familj genom brevväxling
eller besök. Allra viktigast för barnets
bästa är emellertid att familjen inte
splittras, eller att i vart fall någon
av föräldrarna vistas hos barnet. Detta
synsätt har stöd i artikel 9 i
barnkonventionen. Förvarslokaler bör,
enligt regeringens mening, kunna
utformas liknande bostäderna på ett
mottagningscenter. Viktigt för barnen är
även att personalen har rätt kompetens.
Möjligheten att i stället för
förvarstagande utnyttja
uppsiktsinstitutet skall givetvis alltid
utnyttjas. Exempelvis skulle
organisationer i vissa fall kunna bidra
till ett sådant bättre alternativ för
barnen genom att medverka till
familjevistelse i den egna nationella
gruppen under för myndigheterna
godtagbara förhållanden.
Motionerna
Motionsyrkanden om förvar av barn
återfinns i ett antal motioner.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i
motion 1996/97:Sf19 yrkande 19 samt i
motion 1994/95:Sf615 yrkande 11 att
regeringen skall återkomma med förslag
om ett principiellt förbud att ta barn i
förvar.
I motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 19
och 1994/95:Sf23 yrkande 12 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) samt i motion
1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) yrkande 3 begärs
tillkännagivanden om att barn inte skall
kunna tas i förvar om inte synnerliga
skäl föreligger.
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion
1996/97:Sf13 förslag till sådan ändring
i utlänningslagen att förvarsgrunderna
begränsas och preciseras (yrkande 45),
att ett förvarsbeslut automatiskt prövas
av länsrätt inom 24 timmar (yrkande 46),
att förvarstiden för barn aldrig får
förlängas utöver 72 timmar (yrkande 47),
att samma restriktioner beträffande
förvarstagande skall gälla båda barnets
vårdnadshavare (yrkande 48) och att det
bör göras en undersökning om hur
uppsiktsreglerna används för barn
(yrkande 50). I motionen anförs att
tvångsåtgärder i annan lagstiftning är
omgärdade med betydande
rättssäkerhetsgarantier. Reglerna om
förvar i utlänningslagen är däremot vida
och tämligen oprecisa. Vidare anför
motionärerna att barn kan tvingas till
långa resor en eller flera gånger i
veckan för att fullgöra sin
anmälningsplikt vid uppsikt. Också i
motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om
ytterligare begränsningar av möjligheten
att ta barn i förvar. Här anför
motionärerna att det i princip bör vara
förbjudet att ta barn i förvar, men att
det kan godtas då fråga är om omedelbar
verkställighet till tredje land, som
annars skulle omöjliggöras.
I motionerna 1996/97:Sf21 yrkandena 13
och 14 och 1994/95:Sf611 yrkande 8 av
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs
tillkännagivanden om att barn under 15
år aldrig skall få tas i förvar och
övriga barn endast i samband med
avlägsnande ur landet, att beslutet om
förvar av barn skall tas av länsrätt och
att det måste ske inom 24 timmar och om
att förbud införs mot att barn tas i
förvar i häkte i väntan på avvisning
eller utvisning.
I motionerna 1994/95:Sf615 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 12 och
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) yrkande 18 begärs sådan ändring av
utlänningslagen att den som är under 18
år skall anses som barn.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det värdefullt att
barnkonventionens åldersgräns för vem
som är barn nu får genomslag i uppsikts-
och förvarsbestämmelserna. Utskottet
finner det också tillfredsställande att
antalet förvar av barn minskat och att
förvarstiderna nu är mycket kortare än
tidigare sedan reglerna om rätt att ta
barn i förvar skärptes vid 1992/93 års
riksmöte. Utskottet gör samma bedömning
som regeringen att det inte finns
anledning att i övrigt ändra på
nuvarande regler. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna 1996/97:Sf13
yrkandena 45-48 och 50, 1996/97:Sf18
yrkande 19, 1996/97:Sf19 yrkande 19,
1996/97:Sf21 yrkandena 13 och 14,
1994/95:Sf611 yrkande 8, 1994/95:Sf637
yrkande 17, 1994/95:Sf615 yrkande 11,
1994/95:Sf23 yrkande 12 och
1994/95:Sf606 yrkande 3. Motionerna
1994/95:Sf615 yrkande 12 och
1994/95:Sf637 yrkande 18 är
tillgodosedda med regeringens förslag.
Rättshjälp
Rätt till rättshjälp genom offentligt
biträde föreligger bl.a. i ärenden
angående avvisning enligt UtlL. I
avvisningsärenden hos Polisen finns rätt
till rättshjälp endast om utlänningen
hållits i förvar längre än tre dagar.
Rättshjälp beviljas även i ärende
angående utvisning enligt 4 kap. 3 §
UtlL. Rättshjälpen upphör när ett
lagakraftvunnet beslut föreligger. På
verkställighetsstadiet kan offentligt
biträde förordnas om utlänningen hålls i
förvar sedan mer än tre dagar. Vid
ansökan om uppehållstillstånd enligt 2
kap. 5 b § UtlL, s.k. ny ansökan, kan
offentligt biträde förordnas endast om
Utlänningsnämnden meddelat beslut om
inhibition i ärendet om avvisning eller
utvisning. I samtliga fall skall
offentligt biträde förordnas om det inte
måste antas att behov av biträde saknas.
Enligt vad som anges i propositionen
delar regeringen Flyktingpolitiska
kommitténs uppfattning att den som är
omyndig regelmässigt får antas ha behov
av hjälp av biträde och att detta behov
undantagslöst får anses vara för handen
om den omyndige är tagen i förvar. I
propositionen anges vidare att detta
synsätt också är i enlighet med artikel
37 d i barnkonventionen. Denna artikel
föreskriver att ett frihetsberövat barn
har rätt att snarast få tillgång till
juridiskt biträde. I propositionen
hänvisas till att rättshjälpsfrågor tas
upp i ett annat lagstiftningsärende och
några förslag läggs därför inte fram för
närvarande.
Utskottet konstaterar att
rättshjälpslagen inte möjliggör att
offentligt biträde förordnas för ett
barn som tas i förvar på
verkställighetsstadiet när ett laga-
kraftvunnet beslut om avvisning eller
utvisning föreligger annat än när
förvaret varat mer än tre dagar.
Regeringen har i proposition 1996/97:9
Ny rättshjälpslag inte lagt fram några
förslag som möjliggör detta. Utskottet
har i sitt yttrande till
justitieutskottet (1996/97:SfU3y) anfört
att frågan får övervägas ytterligare i
samband med behandlingen av förevarande
proposition. Därvid noterades att
förevarande proposition avser
förändringar fr.o.m. den 1 januari 1997
medan förslagen i propositionen om ny
rättshjälpslag avser regeländringar
först fr.o.m. den 1 december 1997.
Höjningen av åldersgränsen i
utlänningslagen från 16 till 18 år
kommer visserligen att innebära att det
blir sällsynt att ett barn i
fortsättningen tas i förvar. Enligt
utskottets mening är det emellertid
oundgängligen nödvändigt att ett barn
som saknar vårdnadshavare här i landet
snarast får ett offentligt biträde om
barnet tas i förvar. För att detta skall
bli möjligt även i fall då ett
lagakraftvunnet beslut om avvisning
eller utvisning föreligger föreslår
utskottet att det i 41 § 9
rättshjälpslagen anges att ett
offentligt biträde alltid skall
förordnas när ett barn som saknar
vårdnadshavare i Sverige hålls i förvar.
En motsvarande ändring föreslås också i
41 § 5. Utskottet lägger fram ett
förslag till ändring i rättshjälpslagen,
som bör träda i kraft den 1 januari
1997. Eftersom rättshjälpslagen föreslås
upphöra den 1 december 1997 och rätten
till offentligt biträde i avvisnings-
och utvisningsärenden då regleras i ut-
länningslagen lägger utskottet även fram
förslag till ändring i den nya 11 kap.
8 § utlänningslagen, som enligt
proposition 1996/97:9 föreslås träda i
kraft den 1 december 1997. Utskottet
föreslår att i ett nytt andra stycke i
11 kap. 8 § anges att offentligt biträde
alltid skall förordnas för ett barn som
hålls i förvar, om barnet saknar
vårdnadshavare här. Detta kommer således
att gälla i samtliga situationer då
förvarsreglerna är tillämpliga.
I detta sammanhang behandlar utskottet
också motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd) yrkande 22, i vilken
begärs ett tillkännagivande om att
offentliga biträden inte bör utses av
Invandrarverket utan av ett fristående
organ.
Invandrarverket beslutar i frågor om
offentligt biträde i ärenden som
handläggs vid verket. Denna ordning
kommer enligt vad som föreslås i
proposition 1996/97:9 att gälla även
fr.o.m. den 1 december 1997. Utskottet,
som har tillstyrkt denna ordning i sitt
ovannämnda yttrande SfU3y, avstyrker
bifall till motionen.
Ställföreträdare
Regeringen föreslår att den som är
förordnad som offentligt biträde för ett
ensamt barn (under 18 år) även skall
vara barnets ställföreträdare i ärendet.
Enligt EU:s resolution om
minimigarantier vid handläggning av
asylansökningar skall åtgärder vidtas så
att asylsökande underåriga utan
ledsagare företräds av en organisation
eller av en utsedd ansvarig vuxen, om
den nationella lagstiftningen inte
tillåter dem att lämna in en ansökan.
Resolutionen är dock inte rättsligen
bindande för medlemsstaterna. UNHCR:s
handbok om flyktingbarn innehåller också
rekommendationer om ensamma asylsökande
barn. Ett ensamt barn som söker, eller i
varje fall får presumeras söka,
uppehållstillstånd i Sverige behöver
någon som kan företräda det i kontakter
med Invandrarverket och andra
myndigheter. Sedan den 1 januari 1996
gäller i mål och ärenden enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) att den som är
förordnad enligt rättshjälpslagen som
offentligt biträde för ett barn under 15
år utan särskilt förordnande är den
unges ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser. En
liknande ordning bör införas på
utlänningsområdet. Gode mannen har ett
uppdrag att se barnets bästa som helhet
medan det offentliga biträdet företräder
barnet endast i ärendet om
uppehållstillstånd.
Utskottet tillstyrker förslaget till ny
11 kap. 1 b § UtlL. Eftersom rätten till
offentligt biträde fr.o.m. den 1
december 1997 enligt ovan avses regleras
i UtlL föreslår utskottet dock att
hänvisningen till rättshjälpslagen utgår
ur lagrummet.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 20 begärs ett
tillkännagivande om vikten av snabba god
mansförordnanden och att dessa inte
upphör för tidigt.
Utskottet anser att motionens syfte till
stor del tillgodoses med regeringens
förslag. Frågan om god man för att
stärka det rättsliga skyddet för barn
som kommer ensamma till Sverige har
utretts inom Justitiedepartementet och
resultatet har redovisats i en
promemoria Ds 1996:58. I denna föreslås
utvidgade möjligheter att förordna god
man för utomnordiska barn. Frågan bereds
för närvarande inom regeringskansliet.
Någon åtgärd med anledning av motion
1994/95:Sf637 yrkande 20 är därför inte
påkallad.
Utredning
Regeringen föreslår att vid en ansökan
om uppehållstillstånd skall barnets
inställning klarläggas om detta inte är
olämpligt.
I propositionen framhålls att artikel
12 i barnkonventionen är entydig i
kravet på att barnet skall beredas
möjlighet att höras. Den enskilda staten
har dock att avgöra om barnet skall
höras personligen eller genom t.ex. en
förälder. EU:s ovannämnda resolution om
minimigarantier vid handläggning av
asylansökningar innehåller bestämmelser
rörande asylsökande underåriga utan
ledsagare. Vid prövningen av ansökan
skall hänsyn enligt artikel 27 i
resolutionen tas till den sökandes
mentala utveckling och mognad. Under det
personliga samtal, som en sökande enligt
artikel 14 skall få tillfälle till, kan
den underårige enligt artikel 26
biträdas av den vuxna person eller av de
företrädare för en organisation som kan
vara utsedda som företrädare. Dessa
personer skall bevaka barnets intressen.
Regeringen anser att en så viktig regel
som den att barn har rätt att komma till
tals bör komma till uttryck i lag. En
lagregel bör, enligt regeringen,
utformas så att den i princip förpliktar
myndigheterna att klarlägga vad det
berörda barnet har att anföra i ärendet
och inte begränsa sig till barnets
åsikt. Att låta en förälder uttrycka
barnets uppfattning kan inte vara
tillräckligt när det kan finnas
motstridiga intressen eller om man har
någon anledning att tro att föräldern
inte klarar av att föra fram barnets
åsikt. Utredningen skall inte bara
säkerställa att asylskälen klarläggs
utan även omständigheter som kan belysa
frågan om andra skäl för
uppehållstillstånd föreligger.
Regeringen anser att det skall ankomma
på Invandrarverket att utifrån det
enskilda barnets ålder och mognad avgöra
om och hur barnet skall få komma till
tals. Regeringen är medveten om det
förhållandet att det inte alltid, i vart
fall inte tveklöst, kan sägas vara till
barnets bästa att det hörs. Barnet kan
hamna i en utsatt situation med trycket
från föräldrar och sig själv att
entydigt understödja föräldrarnas
berättelse som stöd för ansökan om
uppehållstillstånd. I de fall
föräldrarnas berättelse är oriktig kan
detta vara en alltför svår uppgift för
barnet. Huruvida föräldrarna skall vara
närvarande när ett barn hörs får avgöras
från fall till fall med ledning av
omständigheterna. Att det förordnade
biträdet skall vara med när ett barn
hörs är givet. Regeringen vill
understryka fördelarna med att under
utredningen använda personal med
erfarenhet av och kunskaper om barn.
Personal med sådan kompetens i den egna
organisationen bör tas till vara.
Väsentligt är också att genom
vidareutbildning och erfarenhetsutbyte
utveckla personalens kompetens. Även
kompetens utanför myndigheten kan
givetvis vara värdefull att ta till
vara.
Beträffande bestämmelserna om muntlig
handläggning anförs att de bestämmelser
som föreslås i propositionen självfallet
inte kan tillämpas fullt ut för
asylsökande barn i alla åldrar. Det
säger sig självt att det inte är
meningsfullt att t.ex. hålla muntlig
handläggning med mycket små barn. Enligt
reger-ingens uppfattning är det av
tydlighetsskäl påkallat att den allmänna
bestämmelsen om muntlig handläggning i
asylärenden innehåller en erinran om att
särskilda bestämmelser gäller för
asylsökande barn. En bestämmelse med
denna innebörd bör därför föras in i 11
kap. 1 § UtlL.
Regeringens förslag i propositionen om
att alla beslut i
uppehållstillståndsärenden skall vara
motiverade gör det lättare att följa upp
hur Sveriges åtaganden enligt
barnkonventionen och andra
internationella överenskommelser
genomförs i praxis. Regeringen menar
emellertid att någon detaljerad generell
anvisning för hur motiveringen skall se
ut varken kan eller bör ges. Rent
allmänt kan dock sägas att beslut om
permanent uppehållstillstånd bör vara
utformade så att det tydligt går att
urskilja på vilken grund utlänningen har
fått stanna i Sverige samt de närmare
omständigheter som konstituerar denna
slutsats. Ett avslagsbeslut bör vara
tydligt i sak och lättbegripligt.
Regeringen vill särskilt understryka
vikten av att beslut som rör barn
utformas så att det går att utläsa av
motiveringen hur hänsynen till barnets
hälsa, utveckling och bästa i övrigt har
beaktats. Inom kategorin tidsbegränsade
uppehållstillstånd finns det däremot
naturligtvis ett stort handlingsutrymme
för myndigheten att bestämma i vilka
fall en individualiserad motivering
behövs och i vilka fall en schablonartad
beslutsmall kan komma till användning.
Motionerna
I tre motioner från den allmänna
motionstiden 1994/95, Sf606 av Marianne
Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 2, Sf615
av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 13
och Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 19 begärs tillkännagivanden i
syfte att barns egna asylskäl måste
utredas och prövas.
I motion 1996/97:Sf612 av Pär-Axel
Sahlberg och Juan Fonseca (s) yrkandena
1 och 3 begärs tillkännagivanden om att
asylhanteringen bör baseras på varje
individ och att stor hänsyn måste tas
till små barns och gravida kvinnors
möjlighet till asyl. Motionärerna anför
att för mödrar med små barn och gravida
kvinnor bör föreligga synnerligen
humanitära skäl.
I två motioner, 1996/97:Sf13 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 37 och
1996/97:Sf18 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) yrkande 24, finns yrkanden om att
barnets offentliga biträde skall närvara
när barnet hörs.
I motion 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 20 begärs
ett tillkännagivande om att de nya
bestämmelserna bör innebära att barn
hörs direkt och inte genom sina
föräldrar.
Utskottets bedömning
Utskottet biträder förslaget som
ytterligare förstärker den reella
innebörden av portalbestämmelsen och
barnets ställning i asylprocessen.
Utskottet anser att motionerna
1994/95:Sf606 yrkande 2, 1994/95:Sf615
yrkande 13 och 1994/95:Sf637 yrkande 19
i allt väsentligt blir tillgodosedda
genom regeringens förslag. Detsamma
gäller motion 1996/97:Sf612 yrkande 1.
Beträffande yrkande 3 i samma motion
hänvisar utskottet till regeringens
uttalande om den humana anda som bör
prägla tillämpningen av lagen, och något
tillkännagivande i frågan är inte
påkallat.
Utskottet finner det självklart att
barnets offentliga biträde skall närvara
när barn hörs, liksom att det är barnet
självt som skall höras när
omständigheterna tillåter det och det
nått sådan mognad att det bedöms
lämpligt. Inte heller motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 20 och 1996/97:Sf13
yrkande 37 och 1996/97:Sf18 yrkande 24
påkallar något tillkännagivande.
Omhändertagande enligt LVU
I propositionen föreslås att ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd får
meddelas om det behövs för vård enligt
LVU.
Regeringen anser att det inte är
rimligt att ett barn som är
omhändertaget enligt LVU skall
överlämnas till vårdnadshavare som
uppenbart är ur stånd att ta hand om
barnet, om barnets liv och hälsa
därigenom kan sättas i stor fara.
Emellertid är det inte heller rimligt
att ett omhändertagande enligt LVU
automatiskt innebär att barnet och dess
vårdnadshavare får stanna i Sverige.
Regeringen anser att ett beslut i
enlighet med utlänningslagens regler i
princip bör ta över beslut rörande
enskilda som fattats i enlighet med
annan lagstiftning. Om den
tillståndsgivande myndigheten överväger
att vägra uppehållstillstånd för ett
barn och dess vårdnadshavare, när barnet
är omhändertaget enligt LVU, skall dock
socialnämnden höras innan beslut fattas
i det enskilda ärendet, och nämndens
yttrande bör tillmätas stor vikt.
Regeringen föreslår att en möjlighet att
meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd
för barnet och dess vårdnadshavare så
länge vården pågår bör föras in i
utlänningslagen. Oavsett om vårdbehovet
bedöms bli långvarigt eller kortvarigt,
skall dock vården upphöra så snart
barnets vård- och skyddsbehov har
upphört och barnet kan återvända till
föräldrahemmet eller eget boende. Vården
är alltså att se som en temporär åtgärd.
Är familjemedlemmarna medborgare i ett
annat land och saknar uppehållstillstånd
i Sverige, får detta förhållande
förutsättas bli beaktat vid
uppläggningen och genomförandet av
vården, vilket betyder ett
hänsynstagande till att familjen skall
återvända till hemlandet så snart som
detta är möjligt. Kan ändamålet med
vården tillgodoses i hemlandet saknas i
princip tillräcklig anledning att
meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd
för vård enligt LVU. Att hindra
utlänningar som tillfälligt vistas i
Sverige att medföra sina barn till
hemlandet låter sig heller inte göras
annat än i akuta situationer. Regeringen
har noterat att Barnkommittén har för
avsikt att i sitt fortsatta arbete
ytterligare studera vissa frågor rörande
LVU och utlänningslagen.
Motionerna
I ett antal motioner finns yrkanden som
rör regeringens förslag om förhållandet
att utlänningslagen får principiellt
företräde framför LVU.
I motionerna 1996/97:Sf19 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 21 och
1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 55 begärs ett tillkännagivande
om att socialnämnden inte bara bör höras
utan också ge sitt medgivande till att
LVU-vården upphör. Detta skall enligt
motionärerna framgå av utlänningslagen.
I 1996/97:Sf13 yrkande 56 begärs även
ett tillkännagivande om att
utlänningslagen inte skall ha
principiellt företräde framför annan
lagstiftning. Motionärerna menar att det
i propositionen inte finns underlag för
att riksdagen nu skall kunna fatta ett
sådant långtgående beslut.
I motionerna 1996/97:Sf18 av Ragnhild
Pohanka m.fl. (mp) yrkande 29 och
1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd) yrkande 15 hemställs att LVU skall
väga tyngre och ett omhändertagande
enligt LVU ges företräde framför
utlänningslagens bestämmelser om
avvisning.
I motion 1996/97:Sf15 av Kerstin
Warnerbring m.fl. (c, fp, v, mp, kd)
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om
att tidsbegränsat uppehållstillstånd som
huvudregel skall beviljas i de fall ett
barn är omhändertaget enligt LVU.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning
att det inte är rimligt att ett
omhändertagande enligt LVU automatiskt
innebär att barnet och vårdnadshavaren
får stanna i Sverige. Däremot är det bra
att det nu i lagstiftningen klargörs att
en kollision mellan de båda lagarna ger
utrymme för att ge ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd så länge barnets vård-
och skyddsbehov kvarstår. Utskottet kan
inte biträda motionsförslagen om att
socialnämnden skall tillerkännas en
vetorätt eller att LVU ges företräde
före UtlL när en avvisning aktualiseras.
Som regeringen anfört skall stor vikt
fästas vid socialnämndens uppfattning
när nämnden hörs med anledning av
tveksamhet om ett uppehållstillstånd
skall meddelas eller ej, och utskottet
förutsätter att de myndigheter som
tillämpar utlänningslagen och
vederbörande socialnämnd skall kunna sam-
arbeta i frågorna på det sätt som gagnar
barnet bäst. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 21,
1996/97:Sf13 yrkandena 55 och 56,
1996/97:Sf18 yrkande 29, 1996/97:Sf21
yrkande 15 och 1996/97:Sf15 yrkande 2.
Faderskapsutredning
I propositionen anförs att alla barn
bör kunna få veta vilka deras föräldrar
är. Om ett barn har hemvist i Sverige,
är svenska myndigheter skyldiga att
utreda vem som är far till barnet.
Svensk domsrätt föreligger. Även i de
fall där inte barnet men den utpekade
mannen har hemvist i Sverige finns
svensk domsrätt. Regeringen föreslår
därför att ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd även får meddelas för
genomförande av faderskapsutredning.
Barnets rätt enligt artikel 7 i
barnkonventionen, att så långt möjligt
få vetskap om sina föräldrar, kan då
också enligt regeringens mening
tillgodoses. Om den utpekade fadern
begått brott eller annan särskild
anledning finns måste dock en avvägning
göras mellan barnets intresse av att få
faderskapsfrågan utredd och det allmänna
intresset av att vederbörande lämnar
landet. Även i de fall där inte barnet
men den utpekade mannen har hemvist i
Sverige bör ett tidsbegränsat tillstånd
meddelas om faderskapsprocessen annars
inte kan fortsätta.
Utskottet biträder förslaget.
Återvandring
Stöd för återvandring
De riktlinjer regeringen lägger fram för
stöd till återvandring innebär att
insatser internationellt och i Sverige
bör ha det långsiktiga målet att
flyktingar frivilligt skall kunna
återvända under säkra förhållanden till
sitt ursprungsland. Detta synsätt bör i
princip prägla mottagandet av flyktingar
i Sverige från första början. Synsättet
att en god integrering i svenska
samhället är den bästa förutsättningen
för återvändande äger fortsatt
giltighet. Regeringen anser vidare att
flyktingar som vill återvända men saknar
medel för detta bör få utökat stöd, och
att återvandringsprogram bör vara
anpassade efter gruppernas olikartade
situation.
För personer som får tidsbegränsat
uppehållstillstånd bör inriktning på
återvandring vara vägledande för hur
vistelsetiden i Sverige skall utnyttjas.
Vidare bör samverkan mellan myndigheter
och organisationer utvecklas i lämpliga
former.
Regeringen anser att det även i
fortsättningen bör vara möjligt att
återinvandra till Sverige inom en viss
tid och beroende på graden av anknytning
till vårt land.
I propositionen anförs att ingen tvekan
får råda om att den som fått permanent
uppehållstillstånd själv avgör om och
när han eller hon vill återvända till
sitt ursprungsland. Påtryckningar av
stat eller kommun för att få en person
att återvända till sitt ursprungsland
kan inte accepteras.
Regeringen erinrar om att det på senare
år såväl i Sverige som i andra
europeiska länder framkommit ett tydligt
intresse för återvandringsfrågor. Detta
hör bl.a. samman med försämrade
möjligheter att etablera sig på
arbetsmarknaden. Möjligheterna för
invandrare att när de så önskar
återvända till ursprungslandet
sammanhänger enligt propositionen delvis
med i vad mån intjänade förmåner m.m.
kan utgå från Sverige även efter
återvändandet. Det kan emellertid inte
bli fråga om att kompensera den enskilda
i de fall han eller hon inte får samma
sociala trygghet i ursprungslandet efter
ett återvändande. För dem som inte
kommit till Sverige för att få skydd
saknas enligt regeringen anledning att
ge annat stöd när de lämnar Sverige än
det som svenska medborgare som utvandrar
kan påräkna.
Regeringen anför att personer som
ansetts som skyddsbehövande, men vill
återvända till ursprungslandet, i de
statliga och kommunala
mottagningsprogrammen från i princip
första början bör kunna få stöd för att
i görligaste mån integrera sig i Sverige
på ett sätt som samtidigt, för den som
så önskar, främjar möjligheten att
återvända och reintegrera sig i det
tidigare hemlandet. En flexibilitet är
nödvändig i återvandringspolitiken, och
det konkreta stödet och arbetet måste
anpassas efter varje grupps mycket
olikartade förutsättningar och behov.
Resebidrag enligt nuvarande ordning bör
utgå utökat med behovsprövad ersättning
för transport av arbetsredskap m.m.
Bidrag till uppehället de första
månaderna bör även kunna utgå, med
återbetalningsskyldighet vid
eterbosättning i Sverige. Stöd till
återintegrering i ursprungslandet bör i
princip ske genom landets egna åtgärder
och genom internationella insatser.
Regeringen anför att Sverige även i
fortsättningen bör ge bidrag till
återvändandeprogram hos UNHCR och andra
internationella organisationer samt
andra insatser för återuppbyggnad av
länder efter konflikter. Stöd till
reintegrering i ursprungslandet bör
kunna ske antingen genom stöd till
svenska organisationer för direkt eller
indirekt verksamhet där, eller genom
insatser redan i Sverige direkt
inriktade på att förbereda de
återvändande för egen framtida
verksamhet. Återvändande av större
grupper kan sammanfalla med
biståndsmedel för återuppbyggnad och
utveckling.
Regeringen understryker att det är
väsentligt med en flexibel samverkan
mellan frivilligorganisationer,
invandrar-, bistånds-, arbetsmarknads-
och utbildningsmyndigheter, kommuner och
landsting samt näringslivet. Fri-
villigorganisationerna har en viktig
roll för insatserna såväl inom som utom
Sverige och regeringen avser att ta
initiativ till samverkan i lämpliga
former. Ett nära samarbete krävs också
med hemlandsmyndigheter och
hemlandsorganisationer vid återvändande
för olika grupper. Då tidsbegränsade
uppehållstillstånd meddelas för
skyddsbehövande vid massflyktssituation
är det särskilt angeläget att
systematiska insatser för att främja
återvändande kommer till stånd.
Regeringen anser också att
Invandrarverket bör vidareutveckla
verksamheten bland asylsökande så att
återvändandet underlättas för dem som
vägras uppehållstillstånd.
Frivilligorganisationer och samfund kan
göra värdefulla insatser för att ge stöd
åt personer som inte får bosätta sig i
Sverige, både för att förbereda personer
inför hemvändandet och i vissa fall
genom sina motsvarigheter i det andra
landet underlätta ankomsten dit.
Regeringen betonar också att
möjligheter även i fortsättningen bör
finnas att återinvandra till Sverige
inom viss tid och beroende på graden av
anknytning till Sverige. En strävan bör
vara att inte i onödan försvåra för den
som har stark anknytning till två länder
att upprepade gånger växla bosättning
mellan dem.
Motionerna
I motion 1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) anförs att stöd till
återvändande för den som så önskar måste
vara ett viktigt inslag i en human
flyktingpolitik. Återvändarpolitiken
måste fullt ut respektera den enskildes
valfrihet. Motionärerna anser vidare att
konjunkturskäl aldrig får vara en orsak
att stimulera ett ökat återvändande av
flyktingar. I yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande härom.
I motion 1996/97:Sf17 av Roland Larsson
m.fl. (c) begärs i yrkande 8 ett
tillkännagivande om att utgångspunkten
för återvandringspolitiken skall vara
att möjliggöra och underlätta
återvandring, men att det samtidigt är
viktigt att alla integreras i det
svenska samhället eftersom det oftast är
svårt att bedöma om eller när en
återvandring är möjlig.
Berndt Ekholm (s) begär i motion
1996/97:Sf20 i denna del ett
tillkännagivande om att
återvändarprogram som är byggda på
frivillighet måste utvecklas, att
samhället bör underlätta för
återvändande genom riktade
utbildningsinsatser och olika åtgärder
för att ge relevant kompetens, att
resurser måste frigöras för dessa
insatser i Sverige och att det bör
finnas möjlighet att återvandra till
Sverige.
I motion 1996/97:Sf614 av Juan Fonseca
och Pär-Axel Sahlberg (s) anförs att för
dem som frivilligt vill återvända bör
det finnas möjligheter att få ekonomiskt
stöd från Sverige, och ett
återvändandeprogram bör tas fram av
regeringen. Motionärerna begär
tillkännagivanden härom.
I de under 1994/95 års riksmöte väckta
motionerna Sf602 yrkande 6 och Sf608
yrkande 8 båda av Gullan Lindblad m.fl.
(m) begärs tillkännagivanden om att
stimulanser och biståndsinsatser för
frivilligt återvändande bör komma till
stånd och att repatrieringsprogram bör
utvecklas, gärna i samarbete med
mottagarländerna. I den under samma
riksmöte väckta motionen Sf611 av Rose-
Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 19
begärs ett tillkännagivande om försök
med projekt för frivillig återvandring.
Utskottets bedömning
Utskottet kan inte finna att vad som
anförts i motionerna på någon punkt
skiljer sig från de riktlinjer som
regeringen angivit för återvandring,
utan snarare innebär ett understrykande
av dessa. Utskottet anser det särskilt
värdefullt att regeringen klart betonat
att återvändande alltid skall vara
frivilligt och att inga påtryckningar i
detta avseende skall få förekomma.
Utskottet biträder propositionen och
anser att motionerna 1996/97:Sf19
yrkande 5, 1996/97:Sf17 yrkande 8,
1996/97:Sf20 i denna del, 1996/97:Sf614,
1994/95:Sf602 yrkande 6, 1994/95:Sf608
yrkande 8 och 1994/95:Sf611 yrkande 19
är tillgodosedda med vad som anförts i
denna fråga.
Ikraftträdande
Ändringarna i UtlL och följdändringar i
övriga lagar träder i kraft den 1
januari 1997, vilket innebär att
lagändringarna skall tillämpas såväl i
materiellt som i formellt hänseende
omedelbart vid ikraftträdandet.
I motion 1996/97:Sf13 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 57 begärs ett förslag
om övergångsbestämmelser som inte har
retroaktiv verkan i samband med
förändringarna i utlänningslagen. I
yrkande 59 begärs ett beslut av
riksdagen om att ärenden som
anhängiggjorts hos polismyndighet,
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden
före den 1 januari skall avgöras i
enlighet med lagen i dess lydelse före
detta datum.
Utskottet delar regeringens uppfattning
att lagen skall träda i kraft utan
övergångsbestämmelser, och utskottet
avstyrker bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 57 och 59.
Utskottet har under hand erfarit att
ikraftträdandebestämmelserna vad avser
sådana ärenden hos Invandrarverket som
för närvarande inte kan överklagas, men
enligt de nya bestämmelserna kommer att
kunna prövas av Utlänningsnämnden, kan
föranleda tolkningsproblem. Utskottet
vill därför erinra om att beslut som
fattas av Invandrarverket som enda
instans omedelbart vinner laga kraft.
Någon särskild övergångsbestämmelse om
detta behövs inte.
Utskottet har ingen erinran mot de
lagförslag som inte särskilt behandlats
i utskottets betänkande.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf18 yrkande 1,
2. beträffande grunderna för
migrationspolitiken
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf19 yrkandena 3 och 4 och
1996/97:Sf21 yrkande 1,
res. 6 (kd) -
delvis
res. 14 (fp, mp) -
delvis
3. beträffande folkrörelsernas
roll i det konfliktförebyggande
arbetet
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf20 i denna del,
4. beträffande asylsökande
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf19 yrkandena 1 och 2,
res. 14 (fp, mp) -
delvis
5. beträffande europeiskt
flyktingbegrepp
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 17, 1996/97:
Sf19 yrkande 6 och 1996/97:Sf21
yrkandena 4 och 5,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 4 (v) - delvis
res. 16 (mp, kd) -
delvis
6. beträffande könsstympning
att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf12 yrkande 2,
7. beträffande
Schengenöverenskommelsen
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 4 och 1996/97:
Sf18 yrkande 5,
res. 4 (v) - delvis
res. 5 (mp) -
delvis
8. beträffande visering inom
EU
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkandena 25 och 27,
1996/97:Sf19 yrkande 14 och
1996/97:Sf21 yrkande 26,
res. 4 (v) - delvis
res. 11 (fp, mp,
kd) - delvis
9. beträffande
transportörsansvaret inom EU
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 17 och
1996/97:Sf21 yrkande 28,
res. 11 (fp, mp,
kd) - delvis
10. beträffande romernas
situation i Europa
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf634 yrkande 1 och
1994/95:U624 yrkande 1,
res. 4 (v) - delvis
11. beträffande
flyktingdefinitionen
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf637 yrkande 9, 1996/97:Sf13
yrkandena 10, 11, 15 och 16,
1996/97:Sf18 yrkande 22 och
1996/97:Sf21 yrkande 6,
res. 15 (v, mp) -
delvis
12. beträffande förföljelse på
grund av kön och homosexualitet
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf12 yrkande 1, 1994/95:Sf605
yrkande 2, 1994/95:Sf630 yrkande 10,
1994/95:Sf637 yrkande 11,
1996/97:Sf13 yrkande 5, 1996/97:Sf16,
1996/97:Sf18 yrkande 2 och
1996/97:Sf19 yrkande 8,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 15 (v, mp) -
delvis
13. beträffande krigsvägrare
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf23 yrkandena 10 och 11,
1994/95:Sf603 yrkandena 1 och 2,
1994/95:Sf611 yrkande 4,
1994/95:Sf637 yrkande 4, 1996/97:Sf13
yrkandena 12 och 13, 1996/97:Sf17
yrkande 1, 1996/97:Sf18 yrkande 3 i
denna del och 1996/97:Sf19 yrkande 9
i denna del,
res. 8 (c, fp, v,
mp)
14. beträffande de facto-
flyktingar
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del,
1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del
och 1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 5 (mp) -
delvis
res. 6 (kd) -
delvis
15. beträffande tortyr och
våldtäkt
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf611 yrkande 16,
1994/95:Sf633, 1994/95:Sf637 yrkande
10 och 1996/97:Sf13 yrkandena 9 och
14,
res. 4 (v) - delvis
16. beträffande tillämpningen av
asylregler
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf637 yrkandena 5 och 8 och
1996/97:Sf13 yrkande 1,
res. 4 (v) - delvis
17. beträffande beviskraven
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf615 yrkande 7, 1996/97:Sf18
yrkande 21 och 1996/97:Sf21 yrkande
16,
18. beträffande föreskrifter
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf17 yrkande 2,
19. beträffande inre
flyktalternativet
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf637 yrkande 12,
1994/95:U621 yrkande 3 och
1996/97:Sf18 yrkande 20,
res. 15 (v, mp) -
delvis
20. beträffande första
asylland
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkande 8,
res. 15 (v, mp) -
delvis
21. beträffande avvisning av
f.d. jugoslaver
att riksdagen avslår motion
1996/97:U606 yrkande 2,
res. 12 (v, mp, kd)
- delvis
22. beträffande asylsökande från
Kosova
att riksdagen avslår motionerna
1993/94:U630 yrkande 3, 1994/95:U608
yrkande 3, 1994/95:U611 yrkande 5 och
1994/95:U623 yrkande 4,
res. 10 (fp, v, mp)
23. beträffande asylsökande
kurder
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:U621 yrkande 4, 1994/95:U640
yrkandena 5 och 8, 1996/97:U631
yrkande 2 och 1996/97:Sf14,
res. 15 (v, mp) -
delvis
24. beträffande asylsökande
judar från f.d. Sovjetunionen
att riksdagen avslår motion
1994/95:U609 yrkande 2,
res. 6 (kd) -
delvis
25. beträffande sänkt
åldersgräns till 18 år
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 18,
1996/97:Sf18 yrkande 7 och
1996/97:Sf21 yrkande 9 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 2 kap. 4 §,
res. 12 (v, mp, kd)
- delvis
26. beträffande återförening med
förälder eller syskon
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkandena 19 och 20,
res. 4 (v) - delvis
27. beträffande andra anhöriga
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:U610 yrkande 2, 1996/97:Sf18
yrkande 8, 1996/97:Sf19 yrkande 11
och 1996/97:Sf21 yrkandena 7 och 10,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 16 (mp, kd) -
delvis
28. beträffande krav på
försörjning
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf12 yrkande 1,
res. 1 (m) - delvis
29. beträffande humanitära
skäl
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf18 yrkande 4 och
1996/97:Sf19 yrkande 10,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 5 (mp) -
delvis
30. beträffande praxisärende
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkande 39,
res. 4 (v) - delvis
31. beträffande uppskjuten
invandringsprövning
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf2 yrkande 1, 1996/97:Sf13
yrkandena 21 och 22, 1996/97:Sf601,
1996/97:Sf603, 1996/97:A819 yrkande
14, 1996/97:A820 yrkande 15 och
1996/97:Ju917 yrkande 11,
res. 4 (v) - delvis
32. beträffande återkallelse av
tillstånd
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 43, 1996/97:Sf15
yrkande 1, 1996/97:Sf17 yrkande 5,
1996/97:Sf18 yrkandena 15, 16 och 30,
1996/97:Sf20 i denna del och
1996/97:Sf21 yrkande 17,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 12 (v, mp, kd)
- delvis
33. beträffande avvisning på
grund av eventuell brottslighet
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf18 yrkande 18,
34. beträffande visering
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 24, 1996/97:Sf18
yrkandena 6 och 25, 1996/97:Sf19
yrkande 13 och 1996/97:Sf21 yrkande
27,
res. 9 (fp, v, mp,
kd) - delvis
35. beträffande besöksvisum
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 12,
1996/97:Sf607 i denna del och
1996/97:Sf629,
36. beträffande tidsbegränsade
tillstånd
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 2 i denna del,
1996/97:Sf13 yrkande 28 och
1996/97:Sf19 yrkande 15,
res. 1 (m) - delvis
res. 3 (fp) -
delvis
res. 4 (v) - delvis
37. beträffande asylprövning vid
tidsbegränsade tillstånd
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf12 yrkande 2 i denna del,
38. beträffande permanent
uppehållstillstånd vid massflykt
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf21 yrkande 25,
39. beträffande omedelbar
verkställighet
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf23 yrkande 6, 1994/95:Sf617
yrkande 4, 1996/97:Sf13 yrkande 29
och 1996/97:Sf21 yrkande 23,
res. 4 (v) - delvis
res. 16 (mp, kd) -
delvis
40. beträffande
medborgarvittnen
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf21 yrkande 21,
41. beträffande hinder för
verkställighet m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf18 yrkande 10 och
1996/97:Sf20 i denna del,
res. 5 (mp) -
delvis
42. beträffande uppföljning av
avvisade personer
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf609 och 1994/95:Sf611
yrkande 5,
res. 16 (mp, kd) -
delvis
43. beträffande preskription av
avvisnings- och utvisningsbeslut
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 44 och
1996/97:Sf21 yrkande 20,
res. 12 (v, mp, kd)
- delvis
44. beträffande inhibition
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkande 23,
res. 15 (v, mp) -
delvis
45. beträffande överföring av
uppgifter
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf630 yrkande 16,
1996/97:Sf10, 1996/97:Sf11 och
1996/97:Sf21 yrkandena 29 och 30,
res. 12 (v, mp, kd)
- delvis
46. beträffande registeransvar
för fingeravtryck
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf9,
47. beträffande
utlandsmyndigheternas befattning
med asylärenden
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkande 31,
res. 15 (v, mp) -
delvis
48. beträffande hivtestning
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkande 30,
res. 4 (v) - delvis
49. beträffande placering i
häkte
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 58 och
1996/97:Sf20 i denna del,
res. 4 (v) - delvis
50. beträffande
Invandrarverket
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 6 och 1996/97:
Sf17 yrkande 3,
res. 7 (m, c)
51. beträffande regeringens
prövning av nya ansökningar
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 11
och 1996/97:Sf19 yrkande 16 antar
regeringens förslag till lag om
dndring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 7 kap. 11 §,
res. 14 (fp, mp) -
delvis
52. beträffande regeringens
ärendeprövning
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf17 yrkande 7 och 1996/97:
Sf20 i denna del,
res. 2 (c) - delvis
53. beträffande fingeravtryck
att riksdagen med avslag på
motionerna 1994/95:Sf604,
1996/97:Sf13 yrkande 49 och
1996/97:Sf18 yrkande 28 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 5 kap. 5 §,
res. 4 (v) - delvis
res. 5 (mp) -
delvis
54. beträffande dokumentlöshet
att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf630 yrkande 2,
55. beträffande asylsökande
kvinnor
att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf637 yrkande 23,
res. 4 (v) - delvis
56. beträffande överklagande av
beslut
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf18 yrkande 9,
res. 5 (mp) -
delvis
57. beträffande
vilandeförklaring
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 38 och
1996/97:Sf18 yrkandena 12-14,
res. 4 (v) - delvis
res. 5 (mp) -
delvis
58. beträffande
handläggningsfrågor
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf602 yrkandena 10 och 11,
1994/95:Sf632 yrkande 2,
1994/95:Sf637 yrkande 13,
1996/97:Sf13 yrkande 32, 1996/97:Sf17
yrkande 4, 1996/97:Sf18 yrkande 17,
1996/97:Sf19 yrkande 23, 1996/97:Sf20
i denna del och 1996/97:Sf21 yrkande
18,
res. 2 (c) - delvis
res. 3 (fp) -
delvis
res. 4 (v) - delvis
59. beträffande
jämställdhetsperspektiv
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkandena 6 och 7,
res. 4 (v) - delvis
60. beträffande organiserad
illegal invandring
att riksdagen med avslag på
motionerna 1994/95:Sf637 yrkande 25,
1996/97:Sf12 yrkande 4, 1996/97:Sf13
yrkande 33 och 1996/97:
Sf19 yrkande 18 antar regeringens
förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529) såvitt
avser 10 kap. 5 §,
res. 1 (m) - delvis
res. 13 (fp, v)
61. beträffande
transportörsansvar
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf615 yrkande 10, 1996/97:
Sf12 yrkande 5 och 1996/97:Sf13
yrkande 26,
res. 1 (m) - delvis
res. 4 (v) - delvis
res. 14 (fp, mp) -
delvis
62. beträffande barnets bästa
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf630 yrkandena 4 och 7,
1994/95:So601 yrkande 8, 1996/97:Sf13
yrkandena 34 och 35, 1996/97:Sf18
yrkande 23, 1996/97:Sf19 yrkande 7,
1996/97:Sf21 yrkandena 11 och 12 och
1996/97:Sf606 i denna del,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 6 (kd) -
delvis
res. 15 (v, mp) -
delvis
63. beträffande direktavvisning
av ett ensamt barn
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf606 i denna del,
res. 16 (mp, kd) -
delvis
64. beträffande verkställighet
av beslut
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf13 yrkandena 42 och 54,
1996/97:Sf15 yrkande 3 och
1996/97:Sf21 yrkande 24,
res. 4 (v) - delvis
65. beträffande
familjesplittring
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf615 yrkande 6, 1996/97:
Sf15 yrkande 4, 1996/97:Sf18 yrkande
27, 1996/97:Sf19 yrkande 22 och
1996/97:Sf21 yrkande 8,
res. 11 (fp, mp,
kd) - delvis
66. beträffande
familjeåterförening
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkandena 51-53,
res. 4 (v) - delvis
67. beträffande gömda barn
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf637 yrkande 22, 1996/97:Sf2
yrkande 2, 1996/97:Sf13 yrkande 40,
1996/97:Sf17 yrkande 6 och
1996/97:Sf18 yrkande 26,
res. 2 (c) - delvis
res. 4 (v) - delvis
res. 5 (mp) -
delvis
68. beträffande nya
ansökningar
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Sf12 yrkande 3 och 1996/97:
Sf21 yrkande 19,
res. 16 (mp, kd) -
delvis
69. beträffande förvar
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf23 yrkande 12,
1994/95:Sf606 yrkande 3,
1994/95:Sf611 yrkande 8,
1994/95:Sf615 yrkandena 11 och 12,
1994/95:Sf637 yrkandena 17 och 18,
1996/97:
Sf13 yrkandena 45-48 och 50,
1996/97:Sf18 yrkande 19, 1996/97:Sf19
yrkande 19 och 1996/97:Sf21 yrkandena
13 och 14,
res. 3 (fp) -
delvis
res. 4 (v) - delvis
res. 5 (mp) -
delvis
res. 6 (kd) -
delvis
70. beträffande rättshjälp
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf21 yrkande 22,
res. 16 (mp, kd) -
delvis
71. beträffande god man
att riksdagen avslår motion
1994/95:Sf637 yrkande 20,
res. 4 (v) - delvis
72. beträffande barns asylskäl
m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf606 yrkande 2,
1994/95:Sf615 yrkande 13,
1994/95:Sf637 yrkande 19,
1996/97:Sf13 yrkande 37, 1996/97:Sf18
yrkande 24, 1996/97:Sf19 yrkande 20
och 1996/97:Sf612 yrkandena 1 och 3,
res. 4 (v) - delvis
73. beträffande LVU-vård
att riksdagen med avslag på
motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena 55
och 56, 1996/97:Sf15 yrkande 2,
1996/97:Sf18 yrkande 29, 1996/97:Sf19
yrkande 21 och 1996/97:Sf21 yrkande
15 antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga,
res. 9 (fp, v, mp,
kd) - delvis
74. beträffande återvandring
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Sf602 yrkande 6,
1994/95:Sf608 yrkande 8,
1994/95:Sf611 yrkande 19,
1996/97:Sf17 yrkande 8, 1996/97:Sf19
yrkande 5, 1996/97:Sf20 i denna del
och 1996/97:Sf614,
75. beträffande ikraftträdande
att riksdagen avslår motion
1996/97:Sf13 yrkandena 57 och 59,
res. 4 (v) - delvis
76. beträffande lagförslagen
att riksdagen
dels antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529), i den mån förslaget inte
berörts under 25, 51, 53 och 60, med
dels den ändringen att i 3 kap. 4 §
andra stycket 1 efter ordet stycket
tilläggs 2 och samt efter ordet
uppehållstillstånd, tilläggs ordet
eller , dels den ändringen att i 11
kap. 1 b § orden enligt
rättshjälpslagen (1972:429) utgår,
2. lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
4. lag om ändring i lagen (1992:1068)
om introduktionsersättning med den
ändringen att i 2 § första stycket 3
tilläggs orden eller motsvarande
äldre bestämmelser ,
5. lag om ändring i lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande m.fl.,
dels antar det av utskottet i bilaga
2 framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),
dels med ändring av riksdagens beslut
(bet. 1996/97:JuU3) såvitt gäller lag
om ändring i utlänningslagen
(1989:529) beslutar att 11 kap. 8 §
sistnämnda lag skall ha i bilaga 2
som Utskottets förslag betecknade
lydelse,
77. beträffande allmänna
riktlinjer för migrationspolitiken
att riksdagen godkänner de allmänna
riktlinjer för migrationspolitiken
som regeringen förordar i
propositionen,
78. beträffande skrivelsen
att riksdagen lägger skrivelse
1996/97:24 i denna del till
handlingarna.
Stockholm den 19 november 1996
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson
(s), Gullan Lindblad (m), Maud
Björnemalm (s), Anita Jönsson (s),
Margit Gennser (m), Lennart Klockare
(s), Sven-Åke Nygårds (s), Gustaf von
Essen (m), Sigge Godin (fp), Ronny
Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona
Berglund Nilsson (s), Ulf Kristersson
(m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie
Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s) och
Karin Israelsson (c).
Reservationer
1. Sänkt åldersgräns till 18 år m.m.
(mom. 28, 36, 60 och 61)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf
von Essen och Ulf Kristersson (alla m)
anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Krav på försörjning (mom. 28)
I Flyktingpolitiska kommitténs
betänkande diskuteras en eventuell
försörjningplikt för huvudman gentemot
anhöriga. Enligt utskottets mening bör
ett försörjningskrav övervägas för
anhöriga, dock inte vad gäller anhöriga
inom kärnfamiljen till en person som
fått stanna i Sverige på grund av
skyddsbehov. I de fall försörjningskrav
ställs kan uppskjuten
invandringsprövning tillämpas för att
kunna konstatera att försörjningen är
tryggad. Utskottet menar att det på
detta sätt kan åstadkommas en mer
generös anhöriginvandring. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
Tidsbegränsade tillstånd (mom. 36)
Utskottet ställer sig bakom förslaget
att möjliggöra beviljande av
tidsbegränsade uppehållstillstånd, men
anser det olyckligt att sätta fasta
tidsgränser. Massflyktssituationer som
uppstår måste i allt väsentligt hanteras
av världssamfundet på ett eller annat
sätt. Sverige bör bidra till att skapa
lösningar så att återvändande kan ske.
Utskottet anser att om
repatrieringsprogram kommer i gång kan
dessa omintetgöras eller försvåras av
att det finns fasta tidsgränser i
Sverige, medan motsvarande inte finns i
t.ex. Tyskland. Vad utskottet anfört bör
ges regeringen till känna.
Organiserad illegal invandring (mom.
60)
Utskottet anser att organiserad illegal
invandring är en allvarlig form av
brottslighet. Straffmaximum bör därför
höjas till fyra år. Enligt utskottets
mening bör dessutom införas ett
minimistraff på två år, även om brottet
är att anse som mindre grovt. I likhet
med Flyktingpolitiska kommittén anser
utskottet att uttrycket vinstsyfte bör
bytas ut. Utskottet menar att uttrycket
mot betalning är en bättre och klarare
definition på vad som skall konstituera
den straffrättsliga grunden för
människosmuggling. 10 kap. 5 § UtlL bör
utformas i enlighet härmed.
Transportörsansvar (mom. 61)
Nuvarande regler innebär att
transportörer under vissa omständigheter
blir ersättningsskyldiga till staten.
Utskottet anser att Sverige dessutom bör
införa en möjlighet att bötesbelägga
transportörer som fraktar resenärer med
otillräckliga identitetshandlingar. Ett
eventuellt Schengensamarbete kommer
också att innebära ett åtagande att
införa böter i dessa fall. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 28,
36, 60 och 61 bort ha följande lydelse:
28. beträffande krav på försörjning
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf12 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
36. beträffande avvisning på grund
av eventuell brottslighet
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf12 yrkande 2 i denna del
och med anledning av motion
1996/97:Sf19 yrkande 15 samt med
avslag på motion 1996/97:Sf13 yrkande
28 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
60. beträffande organiserad illegal
invandring
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf12 yrkande 4 och med avslag
på motionerna 1994/95:Sf637 yrkande
25, 1996/97:Sf13 yrkande 33 och
1996/97:Sf19 yrkande 18 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 10 kap. 5 § med följande
lydelse av första stycket: Till
fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är mindre allvarligt, till
fängelse i lägst två år döms den som
mot betalning planlägger eller
organiserar verksamhet som är
inriktad på att främja att
utlänningar reser till Sverige utan
pass eller de tillstånd som krävs för
inresa i Sverige.,
61. beträffande transportörsansvar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf12 yrkande 5 och med avslag
på motionerna 1994/95:Sf615 yrkande
10 och 1996/97:Sf13 yrkande 26 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Regeringens ärendeprövning m.m. (mom.
52, 58 och 67)
Karin Israelsson (c) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Regeringens ärendeprövning (mom. 52)
Utskottet anser att regeringen bör ges
en allmänt tydligare och aktivare roll i
asylpolitiken. Regeringen bör därför
kunna ta över enskilda ärenden på eget
initiativ och bör också ge signaler både
till omvärlden och till Invandrarverket
om hur man ser på situationen i olika
länder. Dessa vägledande bedömningar och
uttalanden från regeringen bör sedan
ligga till grund i asylärenden vid
utredningsslussar, vilket bör få till
följd kortare handläggningstider.
Handläggningsfrågor (mom. 58)
Det har i debatten förts fram kritik mot
Utlänningsnämnden och förslag om att
föra över nämndens ärenden på det
ordinarie domstolsväsendet.
Centerpartiet anser att det finns
anledning att ta kritiken mot nämnden på
allvar, men vill inte föreslå en
avveckling av nämnden. För man över
nämndens ärenden på ordinarie domstolar
riskerar den specialistkompetens nämnden
har, bl.a. stor länderkunskap, att gå
förlorad. Det är emellertid angeläget
att se över nämndens arbetssätt och
analysera vilka åtgärder som behöver
vidtas för att nämndens arbete skall få
en större acceptans. Nämndens kompetens
bör också vidgas och omfatta även det
sociala området. Detta bör ges
regeringen till känna inför utformningen
av direktiven till den kommande
parlamentariska utredningen om
rättsprocessen.
Gömda barn (mom. 67)
De förhållanden som gömda enskilda
människor och barnfamiljer med
utvisningsbeslut lever under anser
utskottet inte acceptabla. Utlänningar
som gömmer sig har ingen möjlighet att
få sina basala behov tillgodosedda, som
t.ex. sjukvård, skolgång m.m. De lever
också under en mycket stark psykisk
press som får förödande konsekvenser för
såväl vuxna som barn. Utskottet anser
därför att regeringen, från en tidpunkt
regeringen bedömer lämplig, bör fatta
ett beslut om återkallelse av
utvisningsbeslut som ej är verkställda.
dels att utskottets hemställan under 52,
58 och 67 bort ha följande lydelse:
52. beträffande regeringens
ärendeprövning
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf17 yrkande 7 och med
anledning av motion 1996/97:Sf20 i
denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
58. beträffande handläggningsfrågor
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf17 yrkande 4 och med avslag
på motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena
10 och 11, 1994/95:Sf632 yrkande 2,
1994/95:Sf637 yrkande 13,
1996/97:Sf13 yrkande 32, 1996/97:Sf18
yrkande 17, 1996/97:Sf19 yrkande 23,
1996/97:Sf20 i denna del och
1996/97:Sf21 yrkande 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
67. beträffande gömda barn
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf17 yrkande 6 och med avslag
på motionerna 1994/95:Sf637 yrkande
22, 1996/97:Sf2 yrkande 2,
1996/97:Sf13 yrkande 40 och
1996/97:Sf18 yrkande 26 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Europeiskt flyktingbegrepp (mom. 5)
Utskottet anser att det behövs ett
europeiskt samarbete för en gemensam och
generös flyktingpolitik. EU bör utveckla
en gemensam asylpolitik så att ansvaret
för flyktingströmmarna fördelas mer
jämnt mellan Europas stater. En
samordning av staternas minimiansvar är
också nödvändigt. Emellertid får det
inte bli så att de minst generösa
länderna sätter normen. Detta måste även
prägla tillämpningen av Schengenavtalet
och Dublinöverenskommelsen. Vidare är
det enligt utskottets mening viktigt att
EU:s medlemsländer på plats bekämpar
orsakerna till att människor tvingas
fly. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
Förföljelse på grund av kön och
homosexualitet (mom. 12)
Utskottet anser att det är bra att
regeringen lägger fram förslag till
skydd för utlänningar som på grund av
sitt kön eller homosexualitet känner
välgrundad fruktan för förföljelse.
Utskottet anser dock att en förföljelse
på denna grund även kan grunda rätt till
skydd enligt flyktingkonventionen. Detta
bör ges regeringen till känna.
De facto-flyktingar (mom. 14)
Genom förslaget om en utvidgad tolkning
av flyktingkonventionen kan åtskilliga
som hittills fått stanna som de facto-
flyktingar få full konventionsstatus.
Ett skyddsbehov kan emellertid finnas
för dem som faller utanför konventionen,
och utskottet avvisar därför förslaget
om att avskaffa de facto-
flyktingbegreppet. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med
förslag till komplettering i detta
hänseende av 3 kap. 3 § och övriga av
kompletteringen berörda lagrum i
utlänningslagen.
Andra anhöriga (mom. 27)
Utskottet avvisar en ändrad lagstiftning
när det gäller anhöriginvandring
eftersom de nuvarande bestämmelserna ger
möjlighet för regeringen och
utlänningsmyndigheterna att vid
faställande av praxis ta hänsyn till att
såväl synen på familjebegreppet som den
faktiska hushållssituationen i hemlandet
kan ha varit något annorlunda än den i
Sverige vanliga. Utskottet anser därför
att regeringen bör lägga fram förslag
till ny lagstiftning för
anhöriginvandring som ansluter sig till
de bestämmelser och den praxis som nu
finns.
Humanitära skäl (mom. 29)
Utskottet avvisar förslaget att avskaffa
möjligheten att bevilja
uppehållstillstånd av politisk-
humanitära skäl.
Återkallelse av tillstånd (mom. 32)
Utskottet anser att regeringen bör ges
till känna att Rättsprocessutredningen
skyndsamt och med förtur skall behandla
frågan om återkallande av tillstånd.
Tidsbegränsade tillstånd (mom. 36)
Utskottet anser att tidsbegränsade
uppehållstillstånd av rättssäkerhetsskäl
inte bör ges för längre tid än två år.
Regeringen bör dock i vissa fall kunna
förlänga tillståndet med sex månader i
taget i högst två år. Utskottet anser
att möjligheten till förlängning av ett
tidsbegränsat tillstånd inte bör göras
avhängigt frågan om återvändarprogram.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.
Handläggningsfrågor (mom. 58)
Utskottet anser att nuvarande
instansordning med Invandrarverket som
första instans och Utlänningsnämnden som
överprövningsinstans har tjänat ut,
eftersom formerna för asylprövningen i
de båda myndigheterna inte längre ger
tillräckligt underlag för det nödvändiga
allmänna förtroende som verksamheten
förutsätter. Rättssäkerheten och
tilltron till asylhanteringen kräver nu
att asylprövningen görs om till en
process under mer domstolsliknande
former, där renodlade
tvåpartsförhandlingar förs. Regeringen
bör återkomma med ett sådant förslag
till riksdagen.
Barnets bästa (mom. 62)
Utskottet anser inte att den
portalbestämmelse som föreslås i
utlänningslagen om att barnets hälsa,
utveckling och bästa i övrigt skall
beaktas är tillräcklig eftersom
formuleringen är till intet
förpliktande. I stället bör
barnkonventionens väsentliga skrivningar
införlivas i den svenska
utlänningslagstiftningen på samma sätt
som flyktingkonventionens definition av
flyktingskapet nästan ordagrant
överförts till lagen. Detta bör ske i de
olika bestämmelser i lagen som kan vara
relevanta för barns särskilda
förhållanden. I förarbetena skall det
tydligt framgå att de skrivningar som
rör barn är tagna från barnkonventionen.
Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag som
tillgodoser vad utskottet anfört.
Förvar (mom. 69)
Enligt utskottets mening bör förvar av
barn i princip förbjudas. I vissa
begränsade fall måste det dock finnas en
yttersta möjlighet till förvarstagande
för att ett avlägsnandebeslut skall
kunna verkställas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5,
12, 14, 27, 29, 32, 36, 58, 62 och 69
bort ha följande lydelse:
5. beträffande europeiskt
flyktingbegrepp
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 6 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf13
yrkande 17 och 1996/97:Sf21 yrkandena
4 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande förföljelse på
grund av kön och homosexualitet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf605 yrkande 2
och 1996/97:Sf19 yrkande 8 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf630
yrkande 10 och 1996/97:Sf18 yrkande 2
samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf12 yrkande 1, 1994/95:Sf637
yrkande 11, 1996/97:Sf13 yrkande 5
och 1996/97:Sf16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. beträffande de facto-flyktingar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del
och med avslag på motionerna
1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del
och 1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
27. beträffande andra anhöriga
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 11 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf18
yrkande 8 och 1996/97:Sf21 yrkandena
7 och 10 samt med avslag på motion
1994/95:U610 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
29. beträffande humanitära skäl
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 10 och med
anledning av motion 1996/97:Sf18
yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
32. beträffande återkallelse av
tillstånd
att riksdagen med anledning av
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 43,
1996/97:Sf15 yrkande 1, 1996/97:Sf17
yrkande 5, 1996/97:Sf18 yrkande 15,
16 och 30, 1996/97:Sf20 i denna del
och 1996/97:Sf21 yrkande 17 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
36. beträffande tidsbegränsade
tillstånd
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 15 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf12
yrkande 2 i denna del och
1996/97:Sf13 yrkande 28 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
58. beträffande handläggningsfrågor
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 23 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf632
yrkande 2, 1996/97:Sf13 yrkande 32,
1996/97:Sf18 yrkande 17 och
1996/97:Sf21 yrkande 18 samt med
avslag på motionerna 1994/95:Sf602
yrkandena 10 och 11, 1996/97:Sf17
yrkande 4, 1996/97:Sf20 i denna del
och 1996/97:Sf637 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
62. beträffande barnets bästa
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkande 7 och med
anledning av motion 1996/97:Sf18
yrkande 23 samt med avslag på
motionerna 1994/95:Sf630 yrkandena 4
och 7, 1994/95:So601 yrkande 8,
1996/97:Sf13 yrkandena 34 och 35,
1996/97:Sf21 yrkandena 11 och 12 och
1996/97:Sf606 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
69. beträffande förvar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 11,
och 1996/97:Sf19 yrkande 19 och med
avslag på motionerna 1994/95:Sf23
yrkande 12, 1994/95:Sf606 yrkande 3,
1994/95:Sf611 yrkande 8,
1994/95:Sf615 yrkande 12,
1994/95:Sf637 yrkandena 17 och 18,
1996/97:Sf13 yrkandena 45-48 och 50,
1996/97:Sf18 yrkande 19 och
1996/97:Sf21 yrkandena 13 och 14 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Europeiskt flyktingbegrepp (mom. 5)
Utskottet anser att Sverige i EU skall
verka för att ett kompletterande
flyktingbegrepp införs. Definitionen bör
utformas i enlighet med det av European
Council on Refugees and Exiles framlagda
förslaget som bygger på OAU-
konventionens och
Cartagenadeklarationens flyktingbegrepp:
den har rätt till asyl som har flytt
från sitt hemland, eller är ur stånd att
återvända dit, eftersom hans/hennes liv,
säkerhet eller frihet hotas på grund av
allmänt våld, utländsk aggression, inre
konflikt, massiva kränkningar av
mänskliga rättigheter eller andra
omständigheter som allvarligt stört den
allmänna ordningen . Utskottet anser att
riksdagen bör ge regeringen detta till
känna.
Schengenöverenskommelsen (mom. 7)
Utskottet delar uppfattningen i motion
1996/97:Sf13 att det finns stor
anledning till oro över tendenserna till
en allt hårdare asyl- och
invandringspolitik i de flesta EU-
länderna, inklusive Sverige.
Schengensamarbetet minskar möjligheterna
för de anslutna länderna att föra en
human och solidarisk politik och måste
avvisas. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
Visering inom EU (mom. 8)
Viseringsskyldigheten används för att
hindra asylsökande från att ta sig till
Sverige och andra länder i Europa. Detta
kan inte accepteras. Enligt utskottets
mening bör Sverige i EU och andra
lämpliga fora verka för att
viseringstvånget tas bort för så många
stater som möjligt. Vidare anser
utskottet att Sverige i EU skall verka
för införandet av ett särskilt
asylvisum , dvs. en tidsbegränsad
visering för inresa i syfte att söka
asyl. Ett sådant visum skulle utfärdas
om utlänningen kan göra det troligt att
han/hon har behov av asyl. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Romernas situation i Europa (mom. 10)
Romernas situation har uppmärksammats i
olika internationella sammanhang, bl.a.
i Europarådet. Enligt utskottets mening
är det emellertid nu även viktigt att
Sverige i EU driver denna fråga. Sverige
bör verka för att krav ställs på de
stater som nu ansöker om medlemskap i
EU. Länderna måste föra en human politik
mot sina minoriteter. Romernas situation
bör särskilt beaktas då romerna inte ens
är accepterade som minoritet i vissa
stater. Detta bör ges regeringen till
känna.
Tortyr och våldtäkt (mom. 15)
Utskottet anser det inte tillräckligt
att en särskild skyddsregel införs för
den som är i fara att straffas med döden
eller kroppsstraff eller att utsättas
för tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling eller
bestraffning. Bestämmelsen finns redan
som ett hinder mot verkställighet liksom
i Europakonventionen, men har inte
hindrat myndigheterna från att
systematiskt bryta mot FN:s
tortyrkonvention. Våldtäkt och tortyr
som utförs av företrädare för
statsmakten skall alltid utgöra skäl för
asyl. Det bör därför också i lagen
införas en bestämmelse om rätt till
uppehållstillstånd om kommittén som
övervakar FN:s tortyrkonvention anser
att en avvisning eller utvisning skulle
innebära ett brott mot artikel 3 i
konventionen, och även i de fall
kommissionen eller domstolen som
övervakar den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna anser att en
avvisning eller utvisning skulle strida
mot artikel 3 eller 8 i konventionen.
Tillämpningen av asylregler (mom. 16)
Enligt vad som närmare redovisas i
motion 1996/97:Sf13 har den kända
människorättsorganisationen Human Rights
Watch i en rapport riktat utomordentligt
allvarlig kritik mot den svenska
asylpolitiken som organisationen på ett
antal punkter anser strida mot Sveriges
internationella åtaganden beträffande
mänskliga rättigheter. En jämförelse
mellan rapporten och propositionen ger
vid handen att de kritiserade
förhållandena bara på någon enstaka
punkt rättas till genom regeringens
förslag.
Flyktingpolitiska kommittén och
Barnkommittén vars förslag ligger till
grund för propositionen har arbetat
under en oacceptabel tidspress.
Utredningarna har därför inte hunnit
undersöka hur utlänningslagen och för
Sverige bindande konventioner som
tortyrkonventionen, flyktingkonventionen
och barnkonventionen tillämpas i praxis
av myndigheterna. Enligt utskottets
uppfattning borde det vara en absolut
förutsättning att en undersökning av hur
utlänningslagens skyddsbestämmelser
tillämpas i praktiken görs innan
långtgående förslag om inskränkningar i
reglerna om rätt till asyl läggs fram.
Återförening med förälder eller syskon
(mom. 26)
I propositionen har regeringen
föreslagit att det skall föreligga
hushållsgemenskap för att
uppehållstillstånd skall beviljas till
föräldrar som önskar bosätta sig hos
barn i Sverige. Regeringen har inte
definierat vad man avser med
hushållsgemenskap. Utskottet anser att
krav på hushållsgemenskap skulle föra
alldeles för långt med tanke på bevis-
och gränsdragningsproblem. Framför allt
kommer det i många fall att leda till
humanitära tragedier.
Röda korset har i en skrivelse till
Flyktingpolitiska kommittén påpekat att
praxis är orimligt hård vad gäller barns
återförenande med i Sverige bosatta
syskon eller föräldrar. Utskottet anser
därför att i sådana fall där minderåriga
barn, med en förälder i Sverige, bor hos
den andra föräldern eller en släkting
utomlands som avlider skall
uppehållstillstånd normalt beviljas.
Motsvarande gäller om barnets båda
föräldrar utomlands är döda eller
försvunna och barnet vill återförenas
med ett syskon i Sverige.
Praxisärende (mom. 30)
I propositionen anger regeringen att
orsaken till den förtroendeklyfta som
finns mellan beslutsfattare å ena sidan
och bl.a. offentliga biträden och läkare
m.fl. å den andra sidan har sin grund i
bristande konsekvens och tydlighet i
lagstiftningen. Utskottet anser därför
att det är viktigt bl.a. med ett
förtydligande av lagstiftningen som
föreslagits ovan vad gäller
flyktingdefinitionen och användandet av
UNHCR:s handbok om flyktingkonventionen.
Den viktigaste orsaken torde dock vara
att myndigheterna utvecklat en egen
praxis som i flera uppmärksammade fall
strider mot lagstiftarens intentioner.
Ett mycket tydligt exempel på hur
myndigheterna åsidosätter lagen och
lagstiftarens intentioner är bedömningen
av självmordsrisk som humanitärt skäl
för uppehållstillstånd. Enligt
förarbetena till utlänningslagen anges
självmordsrisk som ett skäl för sådant
uppehållstillstånd även när det
föreligger ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut. Utlänningsnämnden har
dock lagt till ytterligare krav för att
uppehållstillstånd skall meddelas
(Utlännings-nämndens Praxis UN6).
Uppskjuten invandringsprövning (mom. 31)
Den uppskjutna invandringsprövningen vid
äktenskap eller sammanboende med en
person i Sverige bör bibehållas. Det har
emellertid framförts en omfattande och
stark kritik mot hur reglerna tillämpas,
trots att riksdagen ändrat
lagstiftningen och utskottet i sitt
betänkande 1994/95:SfU16 särskilt
poängterade barnens rätt till sina
föräldrar. Snarare har myndigheternas
tillämpning försvårat möjligheterna för
svenska medborgare och andra som har
uppehållstillstånd i Sverige att ingå
äktenskap med medborgare från framför
allt u-länder. Den långa väntetiden vid
vissa utlandsmyndigheter förbättrar inte
situationen. Utskottet anser därför att
en oberoende instans måste utreda denna
fråga.
Det har också framförts kritik mot att
det är lättare för svenska män att få
hit sina utländska makar eller sambor än
det är för svenska kvinnor att få
förenas med sina utländska makar eller
sambor. I den av Sverige ratificerade FN-
konventionen om avskaffandet av all
diskriminering av kvinnor sägs att alla
kvinnor skall ha rätt att fritt välja
make. I den föreslagna utredningen är
det därför viktigt att också utreda om
Sverige lever upp till FN-konventionen.
Tidsbegränsade tillstånd (mom. 36)
Utskottet godtar förslaget om möjlighet
för regeringen att meddela föreskrifter
om tidsbegränsat uppehållstillstånd i en
situation med massflykt. Utskottet anser
dock att den maximala tiden för
förlängning efter två år om ett
återvändandeprogram inletts bör vara ett
år och den maximala tiden således tre år
innan permanent uppehållstillstånd
meddelas.
Omedelbar verkställighet (mom. 39)
Utskottet anser att avvisning med
omedelbar verkställighet är ett institut
med synnerligen allvarliga
rättssäkerhetsimplikationer. Avvisning
med omedelbar verkställighet sker utan
hinder av att den överklagats samt med
begränsningar i rätten till offentligt
biträde. I samband med att 1989 års
utlänningslag antogs genomfördes en
utvidgning av möjligheten till avvisning
med omedelbar verkställighet. För att
svensk lagstiftning skall vara i bättre
överensstämmelse med konklusion nr 8
från exekutivkommittén hos FN:s
flyktingskommissariat och resolutionen
om minimigarantier för asylproceduren
som antogs av EU:s ministerråd den 20
juni 1995, anser utskottet att en
återgång bör ske till den materiella
regel om avvisning med omedelbar
verkställighet som gällde före 1989 års
lagändring.
Hivtestning (mom. 48)
Den hivtestning som erbjuds alla
asylsökande är formellt frivillig men i
den situation sökanden befinner sig är
det svårt att tacka nej. Utskottet
anser, mot bakgrund av att varken
hivdiagnos eller utvecklad aids utgör
grund för uppe-hållstillstånd, att
testningen av asylsökande bör upphöra.
Det är enligt utskottets uppfattning
oetiskt att först ge människor besked om
att de bär på en dödlig sjukdom och
sedan bara skicka i väg dem.
Placering i häkte (mom. 49)
De allmänna resonemang som förs i
propositionen om att en förvarstagen
utlänning endast i undantagsfall bör få
vistas i polisarrest, häkte eller
kriminalvårdsanstalt är enligt
utskottets uppfattning inte tillräckliga
som garanti för att någon ändring sker.
Utskottet anser därför att riksdagen bör
anta en ny 6 kap. 2 a § utlänningslagen
med följande lydelse: En förvarstagen
utlänning får inte tas in i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest om det inte föreligger
synnerliga skäl.
Fingeravtryck (mom. 53)
Enligt utskottets mening är det ur
integritetssynpunkt inte godtagbart att
införa regler om att fingeravtryck skall
tas på alla som söker asyl. Riksdagen
bör därför avslå förslaget härom.
Asylsökande kvinnor (mom. 55)
För många kvinnor är det otänkbart att
berätta om sexuella övergrepp m.m. för
manliga utredare, tolkar och juridiska
ombud. Utskottet anser därför att
asylsökande kvinnor skall erbjudas att
få sina ärenden handlagda av kvinnlig
personal. Detta bör ges regeringen till
känna.
Vilandeförklaring (mom. 57)
En asylsökande som inte efter två år
fått ett avvisningsbeslut verkställt
bör, enligt utskottets mening, ges
uppehållstillstånd. Om den asylsökande
själv medverkat till tidsutdräkten eller
det föreligger synnerliga skäl bör dock
uppehållstillstånd inte meddelas. Den
ordningen att Invandrarverket
beslutsstoppar ärenden i avvaktan på
att förhållandena i sökandens hemland
skall klarna, så att ett
avvisningsbeslut skall kunna fattas, är
inte acceptabel. Vad utskottet anfört
bör ges regeringen till känna.
Handläggningsfrågor (mom. 58)
Kritik har riktats mot Invandrarverkets
och Utlänningsnämndens handläggning av
asylärenden. För att erhålla ett mer
rättssäkert system med större inslag av
muntliga förhandlingar och
kontradiktoriskt förfarande anser
utskottet att instansordningen bör
förändras. Den mest näraliggande
lösningen vore att låta ärenden prövas
av förvaltningsdomstolarna, dvs.
länsrätten i första instans och
kammarrätten i andra instans. En sådan
instansordning skulle också vara i
bättre överensstämmelse med FN:s
konvention om mänskliga rättigheter,
artiklarna 7 och 11. Utskottet anser
därför att det omgående bör tillsättas
en utredning om förvaltningsdomstolarnas
handläggning av asylärenden. Vad
utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Jämställdhetsperspektiv (mom. 59)
Kunskap om situationen för kvinnor i
olika länder är enligt utskottets
uppfattning nödvändigt för att svenska
invandringsmyndigheter skall kunna fatta
humana och rättvisa beslut. Utskottet
anser att regeringen bör utbilda både
sig själv och invandrarmyndigheterna i
internationell kvinnokunskap. En grund i
myndigheternas ställningstagande är den
s.k. länderkunskapen. Utskottet anser
därför att regeringen bör avkräva
ambassaderna att de i sina rapporter
särskilt rapporterar om kvinnornas
situation i respektive land. Sverige har
ratificerat FN-konventionen om
avskaffandet av all diskriminering av
kvinnor. För att leva upp till
konventionen anser utskottet att den
svenska utlänningslagstiftningen måste
analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv.
Transportörsansvaret (mom. 61)
Utskottet anser att ett bötesansvar för
transportörer strider mot flera
internationella instrument angående
skydd mot mänskliga rättigheter. Det har
också visat sig att tillämpningen av
bötessystem leder till diskriminering av
passagerare med mörk hudfärg. En annan
effekt är att marknaden för smugglare
blir mer lukrativ och att de som tvingas
fly måste betala ännu högre summor till
dessa. Ett bötesansvar för transportörer
innebär också att myndighetsutövning mot
enskilda överlämnas till personal hos
privata vinstdrivande företag vilket
väcker starka konstitutionella
betänkligheter. Utskottet anser därför
att ett bötessanktionerat
transportörsansvar inte kan komma
ifråga.
Verkställighet av beslut (mom. 64)
Utskottet anser att avvisningsbeslut som
berör barn måste verkställas enligt
minst lika humana principer som gäller
för domar i vårdnads- och
umgängestvister. Därför bör regeringen
lägga fram förslag till
verkställighetsbestämmelser i
utlänningslagen efter förebild från de
regler som finns i
tillämpningsförordningen till 21 kap. i
föräldrabalken. Dessutom måste
grundskolor göras till en frizon där
barn inte riskerar att tas i förvar för
att avvisas.
Familjeåterförening (mom. 66)
Svenska ambassader bryter i många fall
mot artikel 10 i barnkonventionen som
kräver att behandling av ärenden om
familjeåterförening skall ske snabbt,
humant och positivt. Utskottet anser att
ambassaderna måste ge en helt annan
prioritet åt handläggningen av sådana
ärenden. Invandrarverket bryter också
mot konventionen genom att uppställa
krav på identitetshandlingar som är
omöjliga att uppfylla. Med den fria
bevisprövning som råder måste enligt
utskottets mening Invandrarverket och
Utlänningsnämnden kunna godta att
identiteten styrks på annat sätt.
Utskottet anser också att det är
nödvändigt att ändra lagstiftningen för
att säkra barns rätt till kontakt med
båda sina föräldrar, i de fall utländska
män har ett avvisningsbeslut i asyl-
ärenden och har barn tillsammans med en
svensk hustru eller med en hustru som
har permanent uppehållstillstånd i
Sverige.
Gömda barn (mom. 67)
Orsaken till att många människor gömmer
sig för att ett avvisningsbeslut inte
skall verkställas är främst att de
svenska myndigheterna i stor
utsträckning bryter mot asylreglerna i
utlänningslagen och Sveriges åtaganden
enligt flyktingkonventionen och FN:s
tortyrkonvention. Människor som gömmer
sig hyser en välgrundad fruktan för vad
som kan hända dem i deras hemland.
Utskottet anser att situationen för de
gömda barnfamiljerna är så dramatisk att
regeringen måste utfärda en särskild
förordning om att deras ärende skall
prövas på nytt i human anda.
Förvar (mom. 69)
Utskottet anser att grunderna för förvar
måste begränsas och preciseras. Ett
förvarsbeslut bör automatiskt prövas av
länsrätt inom 24 timmar.
Förvarstiden för barn skall
aldrig få förlängas utöver 72 timmar.
Samma restriktioner som gäller
förvarstagande av barnet skall gälla
beträffande förvarstagande av barnets
båda vårdnadshavare. Vidare bör det
göras en undersökning av hur
uppsiktsreglerna används beträffande
barn. Det händer t.ex. att barnet
tvingas göra långa resor en eller flera
gånger i veckan för att fullgöra en
anmälningsplikt. Det anförda bör ges
regeringen till känna.
God man (mom. 71)
Enligt utskottets uppfattning måste
ensamma barn omedelbart få en god man
förordnad och det finns fortfarande
problem på detta område. Det måste också
ställas helt andra krav på dem som
förordnas till gode män för ensamma
asylsökande barn än vad som gäller när
det är fråga om svenska barn, eftersom
det är viktigt att orsakerna till
flykten snabbt utreds för att barnet
skall få den hjälp det behöver och har
rätt till enligt barnkonventionen. Ett
annat problem är att
godmansförordnandena ofta upphör för
tidigt.
Barns asylskäl m.m. (mom. 72)
Enligt utskottets mening bör det införas
en bestämmelse i utlänningslagen om att
det offentliga biträdet skall vara
närvarande när ett barn hörs, oavsett om
det är ett ensamt barn eller barn i
familj. Den utredning som utfördes på
uppdrag av Flyktingpolitiska kommittén
visade på uppenbara brister i
tillämpningen av de regler som finns vad
gäller förhör av barn. Utskottet anser
att i alla asylärenden där barn finns
med, barnets situation måste utredas
särskilt av personal med kompetens att
bedöma barn.
Ikraftträdande (mom. 75)
Utskottet anser att de nya
bestämmelserna i utlänningslagen innebär
kraftiga begränsningar i rätten till
skydd och även familjeåterförening. Det
är därför helt oacceptabelt att lagen
ges retroaktiv verkan på dessa punkter.
Övergångsbestämmelser måste därför
utformas så att de medger att ärenden
som anhängiggjorts hos polismyndighet,
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden
före den 1 januari 1997 skall avgöras i
enlighet med utlänningslagen i den
lydelse lagen hade före detta datum i de
fall den enskildes rättigheter inskränks
av den föreslagna lagtexten. Regeringen
bör snarast återkomma med
övergångsbestämmelser i enlighet härmed.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5,
7, 8, 10, 15, 16, 26, 30, 31, 36, 39,
48, 49, 53, 55, 57-59, 61, 64, 66, 67,
69, 71, 72 och 75 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande europeiskt
flyktingbegrepp
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 17 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf19
yrkande 6 och 1996/97:Sf21 yrkandena
4 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande
Schengenöverenskommelsen
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 4 och med
anledning av motion 1996/97:Sf18
yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. beträffande visering inom EU
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 25 och 27 och
med anledning av motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 14 och
1996/97:Sf21 yrkande 26 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. beträffande romernas situation
i Europa
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf634 yrkande 1 och med
anledning av motion 1994/95:U624
yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
15. beträffande tortyr och våldtäkt
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena 9
och 14 och 1994/95:Sf637 yrkande 10
och med anledning av motion
1996/97:Sf611 yrkande 16 samt med
avslag på motion 1994/95:Sf633 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
16. beträffande tillämpningen av
asylregler
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 1 och med
anledning av motion 1994/95:Sf637
yrkandena 5 och 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
26. beträffande återförening med
förälder eller syskon
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 19 och 20 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
30. beträffande praxisärende
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 39 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
31. beträffande uppskjuten
invandringsprövning
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 21 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf2
yrkande 1, 1996/97:Sf13 yrkande 22,
1996/97:Sf601, 1996/97:Sf603,
1996/97:A819 yrkande 14, 1996/97:A820
yrkande 15 och 1996/97:Ju917 yrkande
11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
36. beträffande tidsbegränsade
tillstånd
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 28 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf12
yrkande 2 i denna del och
1996/97:Sf19 yrkande 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
39. beträffande omedelbar
verkställighet
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 29 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf21
yrkande 23 och 1994/95:Sf23 yrkande 6
samt med avslag på motion
1994/95:Sf617 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
48. beträffande hivtestning
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 30 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
49. beträffande placering i häkte
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 58 och med
anledning av motion 1996/97:Sf20 i
denna del beslutar att i 6 kap.
utlänningslagen (1989:529) skall
införas en ny 2 a § med följande
lydelse: En förvarstagen utlänning
får inte tas in i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest om det inte föreligger
synnerliga skäl.,
53. beträffande fingeravtryck
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 49 och med
anledning av motion 1996/97:Sf18
yrkande 28 samt med avslag på motion
1994/95:Sf604 avslår regeringens
förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529) såvitt
avser 5 kap. 5 §,
55. beträffande asylsökande kvinnor
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf637 yrkande 23 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
57. beträffande vilandeförklaring
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 38 och med
anledning av motion 1996/97:Sf18
yrkandena 12-14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
58. beträffande handläggningsfrågor
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 32 och med
avslag på motionerna 1994/95:Sf602
yrkandena 10 och 11, 1994/95:Sf632
yrkande 2, 1994/95:Sf637 yrkande 13,
1996/97:Sf17 yrkande 4, 1996/97:Sf18
yrkande 17, 1996/97:Sf19 yrkande 23,
1996/97:Sf20 i denna del och
1996/97:Sf21 yrkande 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
59. beträffande
jämställdhetsperspektiv
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 6 och 7 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
61. beträffande
transportörsansvaret
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 26 och med
anledning av motion 1996/97:Sf615
yrkande 10 samt med avslag på motion
1996/97:Sf12 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
64. beträffande verkställighet av
beslut
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 42 och 54 och
med anledning av motionerna
1996/97:Sf15 yrkande 3 och
1996/97:Sf21 yrkande 24 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
66. beträffande familjeåterförening
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 51-53 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
67. beträffande gömda barn
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 40 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf637
yrkande 22, 1996/97:Sf2 yrkande 2,
1996/97:Sf17 yrkande 6 och
1996/97:Sf18 yrkande 26 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
69. beträffande förvar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf637 yrkande 17,
1996/97:Sf13 yrkandena 45-48 och 50
och med avslag på motionerna
1994/95:Sf23 yrkande 12,
1994/95:Sf606 yrkande 3,
1994/95:Sf611 yrkande 8,
1994/95:Sf615 yrkandena 11 och 12,
1994/95:Sf637 yrkande 18,
1996/97:Sf18 yrkande 19, 1996/97:Sf19
yrkande 19 och 1996/97:Sf21
yrkandena 13 och 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
71. beträffande god man
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Sf637 yrkande 20 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
72. beträffande barns asylskäl m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 37 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf606
yrkande 2, 1994/95:Sf615 yrkande 13
och 1994/95:Sf637 yrkande 19 samt med
avslag på motionerna 1996/97:Sf18
yrkande 24, 1996/97:Sf19 yrkande 20
och 1996/97:Sf612 yrkandena 1 och 3
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
75. beträffande ikraftträdande
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 57 och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkande 59 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Schengenöverenskommelsen (mom. 7)
Utskottet anser att Sverige bör dra
tillbaka sin ansökan om att delta i
Schengensamarbetet. Ett sådant samarbete
skulle enligt utskottets mening innebära
att Sverige mister kontrollen över
flykting- och asylpolitiken.
Schengensamarbetet medför också att
möjligheten för människor från tredje
världen att söka asyl i Europa
inskränks. Detta kan inte accepteras.
Regeringen bör ges till känna vad
utskottet anfört.
De facto-flyktingar (mom. 14)
Utskottet anser att det lagfästa skyddet
för de facto-flyktingar bör kvarstå.
European Council on Refugees and Exiles
definition bör därvid införas, nämligen
att med de facto-flyktingar avses
personer som har flytt från sitt land
och är förhindrade eller ej vill
återvända dit för att deras liv,
säkerhet eller frihet hotas av våld,
utländsk aggression, intern konflikt,
kränkningar av mänskliga rättigheter
eller andra omständigheter som
allvarligt stör den allmänna ordningen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett lagförslag som tillgodoser vad
utskottet anfört.
Humanitära skäl (mom. 29)
Utskottet anser att rättstillämpningen
beträffande möjligheterna att få
uppehållstillstånd av humanitära skäl
har visat sig vara alltför restriktiv.
Lagen bör därför göras mer tydlig och
generös för att åstadkomma en förändring
i rättstillämpningen. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett
lagförslag som tillgodoser vad utskottet
anfört.
Hinder för verkställighet m.m. (mom. 41)
Det finns en stor grupp personer som
fått lagakraftvunna beslut som inte
kunnat verkställas på grund av att
hemlandet inte tar emot dem. Utskottet
anser att när en sådan situation har
varat lång tid strider det både mot
utlänningslagen och humanitetens krav
att inte bevilja nya ansökningar om
uppehållstillstånd. Därför behövs ett
stadgande i utlänningslagen av innebörd
att om verkställigheten har fördröjts
under mer än sex månader efter
lagakraftvunnet beslut om avvisning
eller utvisning, på grund av
omständigheter som utlänningen inte
kunnat råda över, skall beslutet
upphävas och uppehållstillstånd
beviljas. Regeringen bör lägga fram ett
förslag härom för riksdagen.
Fingeravtryck (mom. 53)
Utskottet anser att möjligheten att ta
fingeravtryck bör begränsas till fall
där misstanke om brott föreligger. Under
alla förhållanden bör fingeravtryck inte
tas på barn under 18 år. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
Överklagande av beslut (mom. 56)
Utskottet anser att det behövs en
generösare bedömning när en anknytning
till en i Sverige bosatt person
uppkommit under tiden som en asylsökande
väntat på beslut om uppehållstillstånd.
I de fall uppehållstillstånd vägras
därför att skyddsbehov inte finns bör
huvudregeln vara att utlänningen får
söka och invänta beslut om
uppehållstillstånd på grund av
anknytningen medan han eller hon är kvar
här i landet. Regeringen bör lägga fram
ett förslag härom för riksdagen.
Vilandeförklaring (mom. 57)
En asylsökande som inte efter två år
fått ett avvisningsbeslut verkställt
bör, enligt utskottets mening, ges
uppehållstillstånd. Den ordningen att
Invandrarverket beslutsstoppar ärenden
i avvaktan på att förhållandena i
sökandens hemland skall klarna, så att
ett avvisningsbeslut skall kunna fattas,
är inte acceptabel. Vad utskottet anfört
bör ges regeringen till känna.
Gömda barn (mom. 67)
Utskottet anser att det viktigaste för
att förebygga att människor gömmer sig
undan verkställighet av avvisningsbeslut
är att myndigheterna börjar tillämpa
gällande lagstiftning på området
korrekt. Det skulle ge effekten att
fattade beslut accepteras och
respekteras i mycket högre utsträckning
än i dag. Utskottet anser därför att
gömda flyktingar skall ges amnesti efter
två år såvida inte synnerliga skäl talar
däremot. Även statslösa familjer skall
ges amnesti. Detta bör ges regeringen
till känna.
Förvar (mom. 69)
Utskottet anser att barn aldrig skall
kunna tas i förvar såvida inte
synnerliga skäl föreligger. Regeringen
bör återkomma med ett förslag i enlighet
härmed.
dels att utskottets hemställan under 7,
14, 29, 41, 53, 56, 57, 67 och 69 bort
ha följande lydelse:
7. beträffande
Schengenöverenskommelsen
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 5 och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. beträffande de facto-flyktingar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del
och med avslag på motionerna
1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del
och 1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
29. beträffande humanitära skäl
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 4 och med avslag
på motion 1996/97:Sf19 yrkande 10 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
41. beträffande hinder för
verkställighet m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 10 och med
anledning av motion 1996/97:Sf20 i
denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
53. beträffande fingeravtryck
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 28 och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkande 49 samt med avslag på motion
1994/95:Sf604 dels antar regeringens
förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529) såvitt
avser 5 kap. 5 §, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
56. beträffande överklagande av
beslut
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
57. beträffande vilandeförklaring
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkandena 12-14 och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkande 38 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
67. beträffande gömda barn
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 26 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf637
yrkande 22, 1996/97:Sf2 yrkande 2,
1996/97:Sf13 yrkande 40 och
1996/97:Sf17 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
69. beträffande förvar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf18 yrkande 19 och med
anledning av motionerna 1994/95:Sf23
yrkande 12 och 1994/95:Sf606 yrkande
3 samt med avslag på motionerna
1994/95:
Sf611 yrkande 8, 1994/95:Sf615
yrkandena 11 och 12, 1994/95:Sf637
yrkandena 17 och 18, 1996/97:Sf13
yrkandena 45-48 och 50, 1996/97:Sf19
yrkande 19 och 1996/97:Sf21 yrkandena
13 och 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
6. Grunderna för migrationspolitiken
m.m. (mom. 2, 14, 24, 62 och 69)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Grunderna för migrationspolitiken (mom.
2)
Utskottet instämmer i de grunder för
migrationspolitiken som regeringen
föreslår. Enligt utskottets mening måste
dock resonemangen ytterligare fördjupas
på ett antal punkter. De humanistiska
och kristna värderingarna måste utgöra
grunden för bistånds- och
migrationspolitiken. Motivet till att
Sverige skall föra en generös, tydlig
och uthållig politik på dessa områden är
moraliskt, dvs. vår plikt att bistå
människor i nöd grundat på respekten för
alla människors lika värde. Vidare anser
utskottet att biståndsinsatser aldrig i
första hand skall syfta till att minska
flyktingströmmarna till Sverige. Vad
utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
De facto-flyktingar (mom. 14)
Regeringen föreslår att utöver
konventionsflyktingar skall skydd ges
till tre grupper skyddsbehövande,
nämligen personer som riskerar
dödsstraff eller kroppsstraff eller att
utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning, personer som flyr på
grund av väpnad konflikt eller
miljökatastrof samt personer som
förföljs på grund av kön och
homosexualitet. Utskottet anser det
riktigt att dessa grupper av personer
inräknas bland personer som anses vara
skyddsbehövande. För att anpassa den
svenska lagstiftningen till andra
länders bör de tre grupperna
skyddsbehövande emellertid föras samman
i ett gemensamt lagrum liknande de
formuleringar som finns i Cartagena- och
OAU-deklarationerna. Som skyddsbehövande
skall således i stället anges personer
som behöver skydd på grund av att deras
liv, säkerhet eller frihet varit hotade
av allmänt våld, utländsk aggression,
massiva kränkningar av mänskliga
rättigheter eller andra omständigheter
som allvarligt stört den allmänna
ordningen. Formuleringen bör göras så
att man tar hänsyn till vad ett
etersändande av den skyddssökande skulle
innebära. Utgångspunkten för bedömning
av skyddsbehovet bör vara risken för
allvarliga kränkningar av de mänskliga
rättigheterna.
Asylsökande judar från f.d.
Sovjetunionen (mom. 24)
Inom det f.d. Sovjetunionen förekommer
övergrepp från enskilda mot judar,
övergrepp som myndigheterna inte klarar
av att bereda skydd mot. Det är inte
tillfredsställande att systematiskt
misshandlade människor återsänds till
samma antisemitiska omgivning där de
saknar rättsligt skydd mot övergreppen.
Enligt utskottets mening måste därför de
judar som av nämnda skäl flytt till
Sverige beredas en tillflykt här. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Barnets bästa (mom. 62)
Enligt regeringens förslag skall barnets
bästa endast vara ett av flera intressen
att ta hänsyn till. Konsekvensen blir
att beslut som strider mot barnets bästa
kan tas med hänvisning till andra
intressen. Artikel 3 i barnkonventionen
anger däremot att domstolar,
administrativa myndigheter m.fl. vid
alla åtgärder som rör barn skall låta
barnets bästa komma i främsta rummet.
Enligt utskottet bör därför 1 kap. 1 §
UtlL i stället hänvisa till denna
artikel i barnkonventionen.
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
har i ett antal asylärenden som berör
barn inte tagit hänsyn till
barnkonventionen med motiveringen att
konventionen inte är lagfäst, att den
inte tillräckligt klart definierar
barnets bästa och att andra
samhällsintressen överväger. En
genomgång av praxis i barn-ärenden bör
därför ske, och detta bör ges regeringen
till känna.
Förvar (mom. 69)
Utskottet anser att barn under 15 år
aldrig skall få tas i förvar och att
barn över 15 år skall kunna tas i förvar
endast i samband med avlägsnande ur
landet. Vidare skall beslutet om förvar
fattas av länsrätt, och detta skall ske
inom 24 timmar. Förbud skall också
införas mot att ett förvar i avvaktan på
avvisning eller utvisning sker i
häkteslokaler.
dels att utskottets hemställan under 2,
14, 24, 62 och 69 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande grunderna för
migrationspolitiken
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkande 1 och med
anledning av motion 1996/97:Sf19
yrkandena 3 och 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. beträffande de facto-flyktingar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkandena 2 och 3 och
med avslag på motionerna 1996/97:Sf18
yrkande 3 i denna del och
1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna del
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
24. beträffande asylsökande judar
från f.d. Sovjetunionen
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:U609 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
62. beträffande barnets bästa
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkandena 11 och 12 och
med avslag på motionerna
1994/95:Sf630 yrkandena 4 och 7,
1994/95:So601 yrkande 8, 1996/97:Sf13
yrkandena 34 och 35, 1996/97:Sf18
yrkande 23, 1996/97:Sf19 yrkande 7
och 1996/97:Sf606 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
69. beträffande förvar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf611 yrkande 8
och 1996/97:Sf21 yrkandena 13 och 14
samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf23 yrkande 12,
1994/95:Sf606 yrkande 3,
1994/95:Sf615 yrkandena 11 och 12,
1994/95:Sf637 yrkandena 17 och 18,
1996/97:Sf13 yrkandena 45-48 och 50,
1996/97:Sf18 yrkande 19 och
1996/97:Sf19 yrkande 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Invandrarverket (mom. 50)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m),
Gustaf von Essen (m), Ulf Kristersson
(m) och Karin Israelsson (c) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivet avseende bort ha följande
lydelse:
Invandrarverket (mom. 50)
Flyktingpolitiken och
integrationspolitiken är två skilda
områden som i mycket kräver olika
insatser. På regeringsnivå handläggs
också frågorna inom olika departement.
Utskottet anser med hänsyn till detta
att Invandrarverket bör renodlas som
migrationsmyndighet och att
integrationsfrågorna bör föras över till
andra myndigheter eller en ny myndighet.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till
riksdagen med ett förslag i denna
riktning. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 50
bort ha följande lydelse:
50. beträffande Invandrarverket
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf12 yrkande 6 och
1996/97:Sf17 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Krigsvägrare (mom. 13)
Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v),
Ragnhild Pohanka (mp) och Karin
Israelsson (c) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivet avseende bort ha följande
lydelse:
Krigsvägrare (mom. 13)
Utskottet anser att det lagfästa
särskilda skyddet för krigsvägrare bör
behållas och utvidgas till att gälla
även i situationer av inbördeskrig. Även
om många kan få skydd som flyktingar
eller enligt grunder för skyddsbehövande
i övrigt är detta inte ett tillräckligt
heltäckande skydd. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag i
detta avseende.
dels att utskottets hemställan under 13
bort ha följande lydelse:
13. beträffande krigsvägrare
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena 12
och 13, 1996/97:Sf17 yrkande 1,
1996/97:Sf18 yrkande 3 i denna del
och 1996/97:Sf19 yrkande 9 i denna
del och med anledning av motionerna
1994/95:Sf23 yrkandena 10 och 11,
1994/95:Sf603 yrkandena 1 och 2,
1994/95:Sf611 yrkande 4 och
1994/95:Sf637 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Visering (mom. 34)
Utskottet anser att viseringstvånget
kraftigt inskränker möjligheterna för
asylsökande att komma till Sverige.
Regeringen bör därför ges till känna att
införande av viseringsplikt för ett
visst land aldrig får användas i syfte
att hindra asylsökande att komma in i
Sverige.
LVU-vård (mom. 73)
Hänsynen till barnets bästa kräver
enligt utskottets mening att ett
omhändertagande enligt LVU måste ges
företräde framför utlänningslagens
bestämmelser om avvisning och utvisning.
Detta innebär i praktiken att
socialnämndens medgivande kommer att
krävas innan avvisning eller utvisning
av ett barn kan ske. Vidare bör gälla
att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
som huvudregel skall beviljas i de fall
ett barn är omhändertaget enligt LVU.
Utskottet avstyrker därför bifall till
förslaget om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av
unga. Utskottet anser också att det
skulle föra för långt att slå fast att
utlänningslagen generellt skall gå före
annan lagstiftning. Det anförda bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34
och 73 bort ha följande lydelse:
34. beträffande visering
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 24,
1996/97:Sf18 yrkandena 6 och 25,
1996/97:Sf19 yrkande 13 och
1996/97:Sf21 yrkande 27 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
73. beträffande LVU-vård
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena 55
och 56, 1996/97:Sf15 yrkande 2,
1996/97:Sf18 yrkande 29, 1996/97:Sf19
yrkande 21 och 1996/97:Sf21 yrkande
15 dels avslår förslaget till lag om
ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivet avseende bort ha följande
lydelse:
Asylsökande från Kosova (mom. 22)
Utskottet anser att Sverige bryter mot
sina internationella åtaganden när man
sänder tillbaka asylsökande från Kosova
med motiveringen att de inte har
anledning att känna välgrundad fruktan
för de serbiska myndigheternas bruk av
etniskt diskriminerande lagar, riktade
mot den albanska folkgruppen. Regeringen
bör ges till känna att
Utlänningsnämndens praxis och
behandlingen av asylsökande från Kosova
strider både mot utlänningslagens
bestämmelser, flyktingkonventionen och
barnkonventionen och att en omprövning
måste ske av avvisningar till Kosova.
dels att utskottets hemställan under 22
bort ha följande lydelse:
22. beträffande asylsökande från
Kosova
att riksdagen med bifall till
motionerna 1993/94:U630 yrkande 3,
1994/95:U608 yrkande 3,
1994/95:U611yrkande 5 och
1994/95:U623 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Visering inom EU (mom. 8)
Utskottet delar bedömningen i motionerna
1996/97:Sf19 och 1996/97:Sf21 att
viseringspolitiken är ett inslag i
kontrollen av invandringen till Sverige.
Visumkravet får dock aldrig användas i
syfte att hindra skyddsbehövande
människor från att kunna söka asyl. Det
finns en risk för att så sker. Sverige
bör i internationella sammanhang och
särskilt i EU verka för att
viseringsplikten används mer restriktivt
än i dag. Utskottet anser att regeringen
bör tillsätta en utredning om
viseringens konsekvenser för
asylsökande. Vad utskottet anfört bör
ges regeringen till känna.
Transportörsansvaret inom EU (mom. 9)
I motionerna 1996/97:Sf19 och
1996/97:Sf21 anförs att Sverige i EU bör
verka för att transportörsansvaret
avskaffas. Utskottet delar denna
uppfattning och menar att ett
reseföretag aldrig får tvingas att pröva
någons rätt att söka asyl. En
transportör saknar den kompetens som
krävs för att avgöra om en utlänning
kommer att kunna få flyktingstatus eller
inte. Asylärenden skall handläggas av en
kompetent myndighet. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
Familjesplittring (mom. 65)
Enligt utskottets uppfattning är det
oacceptabelt att familjer splittras vid
avvisningar eller utvisningar. För att
förhindra att så sker föreslår utskottet
att en verkställighet skall inhiberas om
det finns risk för familjesplittring.
Dessutom bör ett förbud mot
tvångssplittring införas i
lagstiftningen. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag härom.
dels att utskottets hemställan under 8,
9 och 65 bort ha följande lydelse:
8. beträffande visering inom EU
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 14
och 1996/97:Sf21 yrkande 26 och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkandena 25 och 27 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
9. beträffande transportörsansvaret
inom EU
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf19 yrkande 17
och 1996/97:Sf21 yrkande 28 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
65. beträffande familjesplittring
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 6,
1996/97:Sf18 yrkande 27, 1996/97:Sf19
yrkande 22 och 1996/97:Sf21 yrkande 8
och med anledning av motion
1996/97:Sf15 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
12. Avvisning av f.d. jugoslaver m.m.
(mom. 21, 25, 32, 43 och 45)
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Avvisning av f.d. jugoslaver (mom. 21)
Utskottet anser att avvisningar av f.d.
jugoslaver måste upphöra, eftersom
regeringen i Belgrad vägrar släppa in
medborgare som sökt asyl i andra länder.
Bl.a. har Polisen vid verkställigheten
använt omvänd människosmuggling med
flyg till Italien och sedan färja till
Montenegro. I flera fall har de avvisade
fängslats och misshandlats i Montenegro
och då landet vägrat ta emot dem har de
återkommit till Sverige. Avvisningarna
strider mot flyktingkonventionen, vilket
bör ges regeringen till känna.
Sänkt åldersgräns till 18 år (mom. 25)
Utskottet motsätter sig förslaget om att
åldersgränsen för beviljande av
uppehållstillstånd för ogifta barn sänks
från 20 till 18 år. Ett argument som
framförts är att gränsen för förvar av
barn höjs från 16 till 18 år. Utskottet
påpekar därför att barnkonventionen
aldrig får tas till intäkt för
försämringar för barn i den nationella
lagstiftningen.
Återkallelse av tillstånd (mom. 32)
Utskottet anser att riksdagens beslut år
1989 om att bestämmelsen om återkallelse
av uppehållstillstånd på grund av
oriktig identitet var mycket olyckligt.
Det drabbar också barn på grund av
handlingar av deras föräldrar, något som
från rättsliga utgångspunkter är ytterst
tveksamt. Utskottet anser därför att det
i utlänningslagen måste införas en
bestämmelse med innebörd att fråga om
återkallelse av uppehållstillstånd på
grund av oriktig identitet inte får
väckas senare än två år efter
tillståndets beviljande om det inte
föreligger synnerliga skäl. Det anförda
bör ges regeringen till känna.
Preskription av avvisnings- och
utvisningsbeslut (mom. 43)
Enligt 8 kap. 15 § UtlL preskriberas
avvisnings- och utvisningsbeslut efter
fyra år. Utskottet anser att regeln har
börjat tillämpas i strid med lagens
förarbeten när det gäller personer som
håller sig gömda. I sådana fall var det
enligt föredragande statsrådet inte
uteslutet att - efter att preskription
inträtt - på nytt ta upp frågan om
avvisning eller utvisning. Denna
undantagsmöjlighet har numera blivit
regel och utskottet anser att de
tillämpande myndigheterna bör återgå
till att följa lagstiftarens
intentioner. Huvudregeln skall vara att
en avvisning eller utvisning inte sker
efter fyra år även om flyktingarna gömt
sig.
Överföring av uppgifter (mom. 45)
Regeringen avser att överföra vissa
uppgifter i tillståndsärenden från
Polisen till Invandrarverket. Utskottet
stöder detta förslag utom vad avser
ansvaret för anknytningsutredningar,
eftersom Invandrarverket kommer att
finnas endast på få orter i landet.
Samtidigt är det tveksamt om Polisen är
bästa instans för sådana utredningar,
och utskottet anser att ett kommunalt
ansvar bör övervägas. I avvaktan på en
sådan eventuell förändring bör ansvaret
för anknytningsutredningar ligga kvar
hos Polisen. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21,
25, 32, 43 och 45 bort ha följande
lydelse:
21. beträffande avvisning av f.d.
jugoslaver
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:U606 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
25. beträffande sänkt åldergräns
till 18 år
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 18,
1996/97:Sf18 yrkande 7 och
1996/97:Sf21 yrkande 9 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 2 kap. 4 § med den
ändringen att i första stycket 2 18
år skall ersättas med 20 år ,
32. beträffande återkallelse av
tillstånd
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 43,
1996/97:Sf18 yrkandena 15, 16 och 30
och 1996/97:Sf21 yrkande 17 samt med
avslag på motionerna 1996/96:Sf15
yrkande 1, 1996/97:Sf17 yrkande 5 och
1996/97:Sf20 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
43. beträffande preskription av
avvisnings- och utvisningsbeslut
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkande 44
och 1996/97:Sf21 yrkande 20 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
45. beträffande överföring av
uppgifter
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkandena 29 och 30 och
med avslag på motionerna
1994/95:Sf630 yrkande 16,
1996/97:Sf10 och 1996/97:Sf11 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Organiserad illegal invandring (mom.
60)
Sigge Godin (fp) och Ulla Hoffmann (v)
anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivet avseende bort ha följande
lydelse:
Organiserad illegal invandring (mom. 60)
Utskottet avvisar regeringens förslag
att höja straffmaximum vid organiserad
illegal invandring från fängelse i två
år till fängelse i fyra år. Utskottet
anser också att det inte skall vara
straffbart att av ideella skäl hjälpa en
asylsökande in i Sverige.
dels att utskottets hemställan under 60
bort ha följande lydelse:
60. beträffande organiserad illegal
invandring
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf637 yrkande 25,
1996/97:Sf13 yrkande 33 och
1996/97:Sf19 yrkande 18 och med
avslag på motion 1996/97:Sf12 yrkande
4 dels avslår förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 10 kap. 5 §, dels som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
14. Grunderna för migrationspolitiken
m.m. (mom. 2, 4, 51 och 61)
Sigge Godin (fp) och Ragnhild Pohanka
(mp) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Grunderna för migrationspolitiken (mom.
2)
Utskottet anser att en samordnad politik
för att bidra till att förebygga
och/eller undanröja orsaker till flykt
och påtvingad migration skall vara ett
viktigt inslag i Sveriges
internationella agerande såväl
bilateralt som multilateralt. Inte minst
FN-organ som UNHCR bör få ett kraftfullt
stöd. Det är också viktigt med ett ökat
stöd i närområdet. Enligt utskottets
mening får dock satsningen på dessa
områden inte tas till intäkt för en mer
restriktiv asylpolitik. De långsiktiga
satsningarna får inte ställas mot en
fortsatt generös mottagning av
asylsökande i Sverige. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Asylsökande (mom. 4)
Utskottet delar uppfattningen i motion
1996/97:Sf19 att det i debatten gjorts
en medveten sammanblandning av begreppen
flyktingar och övriga invandrare för att
skapa intrycket av att de asylsökande
huvudsakligen är ute efter att förbättra
sin ekonomiska och sociala situation.
Enligt utskottets mening måste
asylrätten hållas isär från den allmänna
migrationspolitiken. Efter tillfälliga
ökningar av antalet asylsökande under 80-
och 90-talet, till följd av situationen
i först Östeuropa och sedan f.d.
Jugoslavien, är antalet nu åter nere på
eller rent av under tidigare nivåer.
Antalet asylsökande från tredje världen
har emellertid inte ökat sedan 80-talet.
Utskottet anser att vad som anförts bör
ges regeringen till känna.
Regeringens prövning av nya ansökningar
(mom. 51)
Utskottet delar inte regeringens
uppfattning att nya ansökningar
generellt inte skall kunna överlämnas
till regeringen av myndigheterna,
eftersom det inte kan uteslutas att en
ny ansökan har sådan karaktär att ett
beslut kan vara praxisbildande.
Utskottet avstyrker därför ändringen i 7
kap. 11 § andra stycket.
Transportörsansvar (mom. 61)
Utskottet finner det angeläget att
riksdagen nu genom ett tillkännagivande
till regeringen slår fast att det inte
är aktuellt att införa bötesansvar för
transportörer av asylsökande.
dels att utskottets hemställan under 2,
4, 51 och 61 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grunderna för
migrationspolitiken
att riksdagen med bifall till motion
1996/97Sf19 yrkandena 3 och 4 och med
anledning av motion 1996/97:Sf21
yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. beträffande asylsökande
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf19 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
51. beträffande regeringens
prövning av nya ansökningar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 11
och 1996/97:Sf19 yrkande 16 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 7 kap. 11 § med den
ändringen att andra stycket skall ha
oförändrad lydelse.
61. beträffande transportörsansvar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 10
och med anledning av motion
1996/97:Sf13 yrkande 26 samt med
avslag på motion 1996/97:Sf12 yrkande
5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Flyktingdefinitionen (mom. 11)
För att underlätta tolkningen för
myndigheterna anser utskottet att det är
nödvändigt med ytterligare en förändring
av lagtexten i 3 kap. 2 § ut-
länningslagen. Utskottet föreslår därför
ett tillägg till 3 kap. 2 §
utlänningslagen av följande lydelse: Med
förföljelse avses allvarliga kränkningar
av utlänningens mänskliga rättigheter
såsom de definierats i de konventioner i
detta ämne som Sverige tillträtt och som
anges i bilaga till utlänningslagen.
Enligt propositionen bör myndigheterna
normalt kunna hämta vägledning från
bl.a. flyktingkommissariatets
rekommendationer och handbok. Utskottet
anser emellertid att
flyktingkommissariatets rekommendationer
och handbok bör tjäna som vägledning vid
fastställande av flyktingskap.
Mot bakgrund av att det i de flesta
europeiska länder är fler som får skydd
som någon form av de facto-flyktingar än
som konventionsflyktingar finns det
också ett behov av att anpassa
flyktingkonventionen till den förändrade
flyktingsituationen. Det förslag som
lagts fram av European Council on
Refugees and Exiles bör genomföras i
svensk lagstiftning. Innan en
harmonisering av flyktingbegreppet skett
inom EU bör det förhållandet, att
Sverige på grund av en sådan regel i
lagstiftningen mottagit oproportionellt
många asylsökande av denna grupp jämfört
med övriga EU-länder, utgöra ett
särskilt skäl att vägra skydd enligt
utlänningslagen.
Regeringens praxisbeslut den 21 juni
1993 beträffande tillämpningen av
flyktingkonventionen på asylsökande
bosnier strider enligt utskottets mening
mot en riktig tillämpning av
konventionen. Beslutet har tagits till
intäkt för att de flesta asylsökande som
fått stanna i Sverige saknar eller har
mycket svaga asylskäl. Detta är enligt
utskottets mening helt oacceptabelt med
tanke på de främlingsfientliga och
rasistiska strömningar som finns i
Sverige.
Utskottet vill också framhålla att
UNHCR har uttryckt stark oro över
tendenser till insnävning av
flyktingkonventionens tillämpning inom
EU och inte minst i Sverige. Sveriges
flyktingpolitik har också nyligen
kritiserats starkt av
människorättsorganisationen Human Rights
Watch, som anser att svensk asylpolitik
på flera sätt strider mot landets
åtagande att försvara internationella
mänskliga rättigheter. Organisationen
har skrivit till utskottets ledamöter
och uttryckt oro över att propositionen
på ett antal punkter inte rättar till
dessa brister. Som framgår av sid 22 i
betänkandet är det inte ovanligt att en
folkgrupp diskrimineras ekonomiskt eller
helt berövas sina utkomstmöjligheter,
just i syfte att fördriva gruppen från
det område där den är bosatt. Utskottet
vill i anslutning till detta framhålla
att svenska myndigheter i sådana
situationer - i uppenbar strid med FN:s
flyktingkommissariats handbok - har
vägrat att ge flyktingstatus.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Förföljelse på grund av kön och
homosexualitet (mom. 12)
Regeringen anser att det är en för
vidsträckt tolkning att anse att kvinnor
eller homosexuella skulle kunna utgöra
viss samhällsgrupp . Utskottet anser
dock att t.ex. ensamstående, muslimska
kvinnor som förföljs på grund av att de
inte har någon manlig släkting som kan
försvara dem likaväl som homosexuella
som förföljs i sitt hemland kan utgöra
viss samhällsgrupp .
EU hindrar inte ett enskilt medlemsland
att tillämpa vidare regler. Utskottet
anser att det är viktigt att Sverige är
ett föregångsland vad gäller tolkningen
av internationella konventioner.
Utskottet anser därför att de som
förföljs på grund av kön eller
homosexualitet skall falla under
flyktingkonventionens flyktingbegrepp.
Utskottet anser vidare att risk för
könsstympning bör betraktas som
tillräckligt skäl för uppehållstillstånd
på humanitär grund.
Inre flyktalternativet (mom. 19)
FN:s flyktingkommissariat har framfört
att den svenska tillämpningen av
begreppet inre flyktalternativ på sikt
kunde komma att undergräva asylrätten.
Detta alternativ kan bara föreligga om
de villkor i fråga om skydd mot
förföljelse, rörelsefrihet och möjlighet
till försörjning m.m. som
Flyktingpolitiska kommittén anger är
uppfyllda. Dessutom måste villkoret i
UNHCR:s handbok om att det under rådande
omständigheter måste ha varit rimligt
att förvänta sig att han eller hon
använt sig av ett inre flyktalternativ
vara uppfyllda. Utskottet anser också
att det är en humanitär plikt att inte
avvisa barnfamiljer till länder i krig
eller där krigstillstånd råder.
Första asylland (mom. 20)
Även den svenska tillämpningen av
begreppet första asylland kan enligt
FN:s flyktingkommissariat på sikt komma
att undergräva asylrätten. Den praxis
som utvecklats i fråga om återsändande
till första asylland innebär t.o.m. att
återsändande sker till länder som inte
tillträtt flyktingkonventionen, som inte
har en asylprocedur och som inte ger ett
effektivt skydd. Utskottet anser därför
att det är nödvändigt att göra
fullständigt klart för Invandrarverket
och Utlänningsnämnden att avvisningar
till första asylland bara får göras om
det landet dels underrättas om att
asylbegäran inte prövats i sak i
Sverige, dels garanterar att den
asylsökande får sin ansökan behandlad i
en reguljär asylprocess och dels har
tillträtt och tillämpar
flyktingkonventionen och ger effektivt
och varaktigt skydd åt skyddsbehövande.
Asylsökande kurder (mom. 23)
I princip pågår det ett inbördeskrig i
Turkiet. Mer än tjugo års politiskt våld
har bidragit till en minskad respekt för
mänskliga rättigheter. Värst utsatta för
regeringens terror är kurderna i
sydöstra Turkiet. Till denna verklighet
utvisas regelmässigt turkiska kurder
från Sverige. Det inre flyktalternativ
som Invandrarverket och
Utlänningsnämnden hänvisar till är
oacceptabelt. Enligt utskottets mening
är det ett oavvisligt krav att
regeringen i denna fråga omprövar sin
flyktingpolitik. Alla turkiska kurder
som varit i Sverige flera år måste få
möjlighet att få sin sak prövad en gång
till. Prövningen måste göras med
utgångspunkt i att de talar sanning och
att rädslan att återvända är befogad. En
samlad bedömning av all dokumention
måste göras. I Iran intensifieras
förtrycket av oliktänkande. De iranska
kurderna utsätts för en systematisk
förföljelse. Utskottet menar att
Invandrarverket och Utlänningsnämnden
bör ta särskild hänsyn till de iranska
kurdernas situation vid prövningen av
dessa ärenden. Vad utskottet anfört bör
ges regeringen till känna.
Inhibition (mom. 44)
I ett fall där en iransk kvinna ansökt
om uppehållstillstånd i Sverige och där
Utlänningsnämnden avslagit hennes
ansökan tvingades hon gömma sig under
tiden som Europarådets kommission för de
mänskliga rättigheterna kommunicerade
ärendet med Sverige. Detta är förstås
inte acceptabelt. Utskottet anser därför
att det bör införas en regel i
utlänningslagen om att inhibition skall
beslutas om Europarådets kommission för
de mänskliga rättigheterna har beslutat
att kommunicera med regeringen en
anmälan om att ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut skulle strida mot
artikel 8 i den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Utlandsmyndigheternas befattning med
asylärenden (mom. 47)
Vid prövningen av asylärenden förekommer
det inte sällan att Sveriges ambassader
lämnar skriftliga rapporter och
yttranden. Utskottet anser att det finns
anledning att ifrågasätta lämpligheten i
detta förfarande. Dessa myndigheters
huvuduppgift är att värna om goda
relationer länderna emellan och främja
svenska företags marknadspositioner i
aktuellt land. När det gäller mänskliga
rättigheter torde t.ex. Amnesty
International och Human Rights Watch ha
större sakkunskap och kunna göra bättre
bedömningar. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Barnets bästa (mom. 62)
Utlänningsnämnden har i sin praxis
starkt bidragit till att
barnkonventionen inte blivit det verktyg
för genomförande av barnens rättigheter
som är konventionens syfte. Detta har
sin grund i att nämnden bortser från
Högsta domstolens och Regeringsrättens
praxis vad beträffar internationella
konventioners betydelse för svensk
rättstillämpning. Utskottet anser att
riksdagen som sin mening bör ge
regeringen detta till känna.
Utskottet anser att barnkonventionen
bör införlivas i svensk lagstiftning
genom inkorporation, dvs. att det
utfärdas en lag vari föreskrivs att
konventionen skall gälla som lag i
Sverige. Detta skulle medföra att
medvetenheten hos svenska myndigheter om
konventionen ökar och att dess status
höjs. Vad utskottet anfört om
inkorporering av barnkonventionen bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11,
12 19, 20, 23, 44, 47 och 62 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande
flyktingdefinitionen
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf13 yrkandena 10,
11, 15 och 16 och 1994/95:Sf637
yrkande 9 och med anledning av motion
1996/97:Sf18 yrkande 22 samt med
avslag på motion 1996/97:Sf21 yrkande
6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
12. beträffande förföljelse på
grund av kön och homosexualitet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf637 yrkande 11,
1996/97:Sf13 yrkande 5 och
1996/97:Sf18 yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 1994/95:Sf12
yrkande 1, 1994/95:Sf605 yrkande 2,
1994/95:Sf630 yrkande 10,
1996/97:Sf16 och 1996/97:Sf19 yrkande
8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
19. beträffande inre
flyktalternativet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 20,
1994/95:Sf637 yrkande 12 och
1994/95:U621 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
20. beträffande första asylland
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 8 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
23. beträffande asylsökande kurder
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:U621 yrkande 4,
1994/95:U640 yrkandena 5 och 8,
1996/97:Sf14 och 1996/97:U631 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
44. beträffande inhibition
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 23 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
47. beträffande
utlandsmyndigheternas befattning med
asylärenden
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkande 31 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
62. beträffande barnets bästa
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf13 yrkandena 34 och 35 och
med avslag på motionerna
1994/95:Sf630 yrkandena 4 och 7,
1994/95:So601 yrkande 8, 1996/97:Sf18
yrkande 23, 1996/97:Sf19 yrkande 7,
1996/97:Sf21 yrkandena 11 och 12 och
1996/97:Sf606 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie
Frebran (kd) anser
dels att utskottets yttrande i nedan
angivna avseenden bort ha följande
lydelse:
Europeiskt flyktingbegrepp (mom. 5)
Utskottet anser att Sverige i EU bör
verka för en gemensam flyktingdefinition
som överensstämmer med de
flyktingbegrepp som finns i OAU-
konventionen och Cartagenadeklarationen.
Skulle Sverige ensamt införa en sådan
definition av flyktingbegreppet skulle
det leda till ett ökat invandringstryck.
Enligt utskottets mening bör även rätten
till asyl föras in i Europarådets
konvention om de mänskliga
rättigheterna. Detta skulle innebära ett
närapå alleuropeiskt ansvarstagande för
asylsökande, och medlemsländernas praxis
skulle kunna prövas av Europadomstolen
för mänskliga rättigheter. Vad utskottet
anfört bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Andra anhöriga (mom. 27)
Enligt regeringens förslag kommer vissa
kategorier personer som hittills kunnat
få uppehållstillstånd att i
fortsättningen bara få det i
undantagsfall. Det gäller t.ex.
studerande barn över 18 år och barn som
gör militärtjänst men även sjuka,
handikappade och utvecklingsstörda som
bor på institution. Utskottet motsätter
sig också att möjligheterna begränsas
att bevilja uppehållstillstånd för den
s.k. sista länken. Det är inte rimligt
att för uppehållstillstånd för personer
inom dessa grupper kräva att de i
hemlandet skall ha ingått i samma
hushållsgemenskap. Utskottet anser
därför att regeringen bör återkomma med
lagförslag som tillgodoser vad utskottet
anfört.
Omedelbar verkställighet (mom. 39)
Utskottet anser att rättssäkerhetsskäl
kräver att ett beslut om avvisning
aldrig skall få verkställas innan det
vunnit laga kraft. Regeringen bör
snarast lägga fram ett lagförslag härom.
Uppföljning av avvisade personer (mom.
42)
Asylsökande som avvisas från Sverige går
ett osäkert öde till mötes. Enligt
utskottets mening är det därför viktigt
att man från svensk sida så långt
möjligt vidtar åtgärder som stärker
deras säkerhet i hemlandet. Det är också
viktigt att Invandrarverket eller annat
lämpligt organ får till uppgift att
följa situationen för de personer som
avvisas, t.ex. i form av ett
representativt urval. Detta är
nödvändigt både av humanitära skäl och
för att man skall kunna bedöma
riktigheten av fattade beslut. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Direktavvisning av ett ensamt barn (mom.
63)
Ett asylsökande barn som kommer till
Sverige utan vårdnadshavare befinner sig
i en särskilt utsatt och sårbar
situation. Enligt utskottets mening bör
därför ett ensamt barn under inga
omständigheter avvisas till sitt hemland
utan att de svenska myndigheterna har
förvissat sig om att någon anhörig tar
emot barnet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Nya ansökningar (mom. 68)
Barnkommittén har tagit upp frågan om en
sökande skall behöva vara tillgänglig
för myndigheterna när en s.k. ny ansökan
om uppehållstillstånd skall prövas. Även
om regeringen inte nu lagt fram något
förslag anser utskottet att riksdagen
bör uttala att ett krav på
tillgänglighet för verkställighet inte
bör införas.
Rättshjälp (mom. 70)
Det är enligt utskottets mening inte
lämpligt att Invandrarverket är den
myndighet som skall förordna offentliga
biträden i ärenden som handläggs vid
verket. De offentliga biträdena bör i
stället utses av ett fristående organ.
Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5,
27, 39, 42, 63, 68 och 70 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande europeiskt
flyktingbegrepp
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkandena 4 och 5 och
med anledning av motionerna
1996/97:Sf13 yrkande 17 och
1996/97:Sf19 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
27. beträffande andra anhöriga
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:Sf18 yrkande 8 och
1996/97:Sf21 yrkandena 7 och 10 och
med anledning av motion 1996/97:Sf19
yrkande 11 samt med avslag på motion
1994/95:U610 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
39. beträffande omedelbar
verkställighet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf23 yrkande 6 och
1996/97:Sf21 yrkande 23 och och med
anledning av motion 1996/97:Sf13
yrkande 29 samt med avslag på motion
1994/95:Sf617 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
42. beträffande uppföljning av
avvisade personer
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:Sf609 och
1994/95:Sf611 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
63. beträffande direktavvisning av
ett ensamt barn
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf606 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
68. beträffande nya ansökningar
att riksdagen med bifall till motion
1996/975:Sf21 yrkande 19 och med
avslag på motion 1996/97:Sf12 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
70. beträffande rättshjälp
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Sf21 yrkande 22 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har i första hand
yrkat avslag på propositionen, eftersom
propositionen inte motsvarar
Miljöpartiets syn på flykting- och
invandrarpolitiken som vi anser skall
vara generös, human och solidarisk.
Miljöpartiet delar regeringens
uppfattning att flyktingpolitiken skall
ses som en helhet, där även utrikes-,
säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken innefattas.
Miljöpartiet anser däremot att
miljöflyktingar och de som på grund av
sitt kön eller sin homosexualitet
riskerar förföljelse skall få skydd som
konventionsflyktingar. Vidare bör de
facto-flyktingar och krigsvägrare
kvarstå som skyddsbegrepp. Begreppet
krigsvägrare bör därvid omfatta även den
som vägrar att delta i inbördeskrig och
andra interna konflikter.
Rättstillämpningen beträffande
möjligheterna att få uppehållstillstånd
av humanitära skäl har visat sig alltför
restriktiv, och utlänningslagen behöver
göras mer tydlig och generös. Vidare är
regeringens förslag till bestämmelser om
anhöriginvandring alltför snävt. Även i
andra frågor vill Miljöpartiet ha en
annan lösning.
Eftersom jag inte fått gehör i
utskottet för avslagsyrkandet, avstår
jag från att reservera mig i den delen
och återkommer i stället reservationsvis
med de alternativa förslag Miljöpartiet
har i de enskilda frågorna.
2. Tortyr och våldtäkt (mom. 15) och
beviskraven (mom. 17)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie
Frebran (kd) anför:
Den som känner välgrundad fruktan för
att utsättas för tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling
är enligt 3 kap. 3 § första stycket 1 i
förslaget till ändring av
utlänningslagen att anse som
skyddsbehövande. I propositionen har
också framhållits vikten av att
beviskraven inte ställs alltför högt när
det gäller risken för att utsättas för
sådan förföljelse, och att någon
fullständig bevisning om risken sällan
kan läggas fram varför sökandens
berättelse bör godtas om den framstår
som trovärdig och sannolik. Med hänsyn
härtill har vi avstått från att
reservera oss under momenten 15 och 17
och förutsätter att myndigheterna vid
sin tillämpning följer de uttalanden som
gjorts av regering och riksdag i
anslutning till den nya skyddsgrunden
och om bevisningen i asylärenden.
Som framgår av betänkandet har en
särskild utredare i uppdrag att
undersöka hur man kan undvika att
utländska medborgare söker sig till
Sverige på grund av anknytning till en
person som bor här, när risken bedöms
som påtaglig att den senare kommer att
utsätta den utländska medborgaren för
misshandel eller annan kränkande
behandling. Uppdraget skall vara
slutfört senast den 31 mars 1997. Vi har
med hänsyn härtill inget yrkande i
frågan, men vill understryka
angelägenheten av att uppdraget
resulterar i ett förslag till åtgärder
snarast från regeringen.
4. Besöksvisum (mom. 35)
Sigge Godin (fp) och Ragnhild Pohanka
(mp) anför:
Invandrarverkets praxis när det gäller
besöksvisum har enligt vår uppfattning
varit alltför restriktiv. Med de
uttalanden som gjorts om vikten av att
viseringskrav inte i onödan försvårar
besök av släktingar och genom att
viseringstiden numera kan förlängas till
ett år, förutsätter vi att praxis blir
mer generös. Vi har därför avstått från
att reservera oss i denna fråga.
5. Handläggningsfrågor (mom. 58)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie
Frebran (kd) anför:
Såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna
anser att asylärenden bör handläggas i
domstolsmässiga former. Regeringen
kommer att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppgift att bl.a. utreda
mer grundläggande förändringar av
instans- och processordningen. Vi avser
att inom ramen för denna utredning verka
för att vår uppfattning i frågan får
gehör.
6. Nya ansökningar (mom. 68)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie
Frebran (kd) anför:
Regeringen har inte lagt fram något
förslag om att utlänningar, som fått
avslag på sin ansökan om
uppehållstillstånd och därefter gömt
sig, skall finnas tillgängliga för
verkställighet om en ny ansökan skall
kunna prövas. Vi anser att detta är
tillfredsställande och förutsätter att
Miljöpartiet och Kristdemokraterna, om
frågan blir föremål för ytterligare
beredning, kommer att ha möjlighet att
påverka denna.
7. Barns asylskäl m.m. (mom. 72)
Sigge Godin (fp) och Ragnhild Pohanka
(mp) anser:
Folkpartiet och Miljöpartiet anser
liksom utskottet att de förslag
regeringen lagt fram, om att barnets
inställning skall klargöras vid en
ansökan om uppehållstillstånd,
förstärker barnets ställning i
asylprocessen. Vi förutsätter att
myndigheterna också följer de uttalanden
som regeringen gjort i anslutning till
förslaget och har därför för närvarande
inget yrkande i frågan.
I propositionen framlagda lagförslag
Av utskottet framlagda lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)
Härigenom föreskrivs att 41 §
rättshjälpslagen (1972:429)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §2
Rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas i mål eller ärende
1. hos allmän förvaltningsdomstol
angående medgivande till fortsatt
tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 §
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård och vid överklagande enligt
32 eller 33 § samma lag av beslut om
intagning för tvångsvård eller om avslag
på en begäran att tvångsvården skall
upphöra, angående medgivande till
fortsatt vård enligt 13 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
angående upphörande av sådan vård enligt
16 § samma lag, vid överklagande av
beslut om rättspsykiatrisk vård enligt
18 § första stycket 1 eller 2 samma lag
eller angående tillstånd eller
återkallelse av tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård med
beslut enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
om särskild utskrivningsprövning,
2. hos allmän förvaltningsdomstol
angående inskrivning i eller utskrivning
från vårdhem eller specialsjukhus enligt
35 § lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2
eller 3 §, omedelbart omhändertagande
enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21
§, flyttningsförbud enligt 24 § eller
upphörande av flyttningsförbud enligt 26
§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller hos
allmän förvaltningsdomstol vid
överklagande enligt 41 § första stycket
1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol
angående beredande av vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall eller angående omedelbart
omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående 5. angående
avvisning enligt avvisning enligt
utlänningslagen utlänningslagen
(1989:529), dock (1989:529), dock
inte hos inte hos
polismyndighet, polismyndighet,
såvida inte såvida inte
utlänningen enligt utlänningen enligt
6 kap. 2 eller 3 § 6 kap. 2 eller 3 §
utlänningslagen utlänningslagen
hållits i förvar hållits i förvar
längre än tre längre än tre
dagar, dagar; offentligt
biträde skall dock
alltid förordnas
för barn under 18
år som hålls i
förvar enligt 6
kap. 3 §
utlänningslagen, om
barnet saknar
vårdnadshavare här
i landet,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6. angående utvisning enligt 4 kap.
3 § utlänningslagen,
7. angående utvisning och
anmälningsplikt enligt lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll,
8. angående uppehållstillstånd enligt
2 kap. 5 b § utlänningslagen, om
Utlänningsnämnden meddelat beslut om
inhibition i ärendet om avvisning eller
utvisning,
9. angående 9. angående
verkställighet verkställighet
enligt enligt
utlänningslagen, om utlänningslagen, om
utlänningen hålls i utlänningen hålls i
förvar enligt 6 förvar enligt 6
kap. 2 eller kap. 2 eller
3 § utlänningslagen 3 § utlänningslagen
sedan mer än sedan mer än tre
tre dagar, dagar; offentligt
biträde skall dock
alltid förordnas
för barn under 18
år som hålls i
förvar enligt 6
kap. 3 §
utlänningslagen, om
barnet saknar
vårdnadshavare här
i landet,
10. hos regeringen angående beslut
enligt 11 § lagen om särskild
utlänningskontroll,
11. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen,
12. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,
13. angående verkställighet utomlands
av frihetsberövande påföljd enligt lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m. eller
lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
14. angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller
behandling,
15. angående kastrering enligt lagen
(1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,
16. hos allmän förvaltningsdomstol
angående tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38,
39 eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 §
smittskyddslagen (1988:1472).
__________________________
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1997.
1 Lagen omtryckt 1993:9.
2 Senaste lydelse 1995:775.
Av utskottet framlagt förslag till
lydelse av 11 kap. 8 § utlänningslagen
(1989:529)
Lydelse enligt bet. Utskottets förslag
1996/97:JuU3
11 kap.
8 §
I ärende angående
1. avvisning, dock inte hos
polismyndighet, såvida inte utlänningen
enligt 6 kap. 2 eller 3 § hållits i
förvar sedan mer än tre dagar,
2. utvisning enligt 4 kap. 3 §,
3. uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b
§, om Utlänningsnämnden meddelat beslut
om inhibition i ärendet om avvisning
eller utvisning,
4. verkställighet enligt denna lag om
utlänningen hålls i förvar enligt 6 kap.
2 eller 3 § sedan mer än tre dagar,
eller
5. hemsändande enligt 12 kap. 3 §,
skall offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det inte
måste antas att behov av biträde saknas.
Offentligt biträde
skall alltid
förordnas för barn
under 18 år som
hålls i förvar
enligt 6 kap. 3 §,
om barnet saknar
vårdnadshavare här
i landet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 2
Motionerna 3
Utskottet 19
Omvärldsbakgrund Sverige och
världen 19
Internationella konventioner och
flyktingbegreppet 19
Internationella organisationer 21
Migration och flyktingsituationen
i världen 22
Invandringen till Sverige 23
Grunderna för migrationspolitiken 25
Propositionen 25
Motionerna 27
Utskottets bedömning 28
Det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet och
Sveriges roll 28
Samarbetet i ett globalt
perspektiv 28
Samarbetet i regionalt perspektiv
och samarbetet inom EU 30
Motionerna 32
Utskottets bedömning 34
Utlänningslagstiftningen och dess
tillämpning 35
Rätt till skydd och invandring i
Sverige 35
Skyddsbehövande 36
Propositionen 37
Motionerna 41
Utskottets bedömning 45
Övriga skyddsbehövande 46
Beviskrav m.m. 48
Rätt till invandring i andra fall 49
Gällande ordning 49
Propositionen 50
Motionerna 51
Utskottets bedömning 53
Återkallelse av
uppehållstillstånd 55
Gällande bestämmelser 55
Motionerna 55
Utskottets bedömning 56
Visering 57
Gällande bestämmelser 57
Propositionen 57
Motionerna 58
Utskottets bedömning 58
Tidsbegränsade uppehållstillstånd 59
Gällande bestämmelser 59
Propositionen 60
Motionerna 61
Utskottets bedömning 61
Verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut 62
Gällande bestämmelser 62
Propositionen 63
Motionerna 64
Utskottets bedömning 65
Ansvariga myndigheter 67
Gällande ordning 67
Propositionen 68
Motionerna 69
Utskottets bedömning 71
Styrning av rättstillämpningen 73
Gällande ordning 73
Propositionen 73
Motionerna 75
Utskottets bedömning 75
Rättssäkerhet 76
Identitetsfrågor 76
Propositionen 76
Motionerna 77
Utskottets bedömning 77
Muntlig handläggning 78
Beslutsmotiveringar 79
Överklagande av beslut 80
Vilandeförklaring av ärenden 80
Handläggning 82
Propositionen 82
Motionerna 83
Utskottets bedömning 84
Organiserad illegal invandring 84
Transportörer 85
Barn 86
Barnkonventionen 86
Hänsynstagande till barnets bästa 89
Motionerna 90
Utskottets bedömning 92
Verkställighet 92
Motionerna 93
Utskottets bedömning 93
Familjeåterförening 94
Motionerna 94
Utskottets bedömning 95
Gömda barn 95
Motionerna 96
Utskottets bedömning 96
Förvar 97
Motionerna 98
Utskottets bedömning 99
Rättshjälp 99
Ställföreträdare 101
Utredning 101
Motionerna 103
Utskottets bedömning 103
Omhändertagande enligt LVU 103
Motionerna 104
Utskottets bedömning 104
Faderskapsutredning 105
Återvandring 105
Utskottets bedömning 107
Ikraftträdande 108
Hemställan 108
Reservationer 116
1. Krav på försörjning m.m.
(mom. 28, 36, 60 och 61) 116
2. Regeringens ärendeprövning m.m.
(mom. 52, 58 och 67) 118
3. Europeiskt flyktingbegrepp m.m.
(mom. 5, 12, 14, 27, 29, 32, 36,
58, 62 och 69) 119
4. Europeiskt flyktingbegrepp m.m.
(mom. 5, 7, 8, 10, 15, 16, 26, 30,
31, 36, 39, 48, 49, 53, 55, 57, 58,
59, 61, 64, 66, 67, 69, 71, 72 och
75) 122
5. Schengenöverenskommelsen m.m.
(mom. 7, 14, 29, 41, 53, 56, 57, 67
och 69) 131
6. Grunderna för
migrationspolitiken m.m. (mom. 2,
14, 24, 62 och 69) 134
7. Invandrarverket (mom. 50) 136
8. Krigsvägrare (mom. 13) 136
9. Visering m.m. (mom. 34 och 73) 137
10. Asylsökande från Kosova (mom.
22) 137
11. Visering inom EU m.m.(mom. 8, 9
och 65) 138
12. Avvisning av f.d. jugoslaver
m.m. (mom. 21, 25, 32, 43 och 45) 139
13. Organiserad illegal invandring
(mom. 60) 141
14. Grunderna för
migrationspolitiken m.m. (mom. 2,
4, 51 och 61) 141
15. Flyktningdefinitionen m.m.
(mom. 11, 12, 19, 20, 23, 44, 47
och 62) 142
16. Europeiskt flyktingbegrepp m.m.
(mom. 5, 27, 39, 42, 63, 68 och 70)146
Särskilda yttranden 148
1. Avslag på propositionen (mom. 1)148
2. Tortyr och våldtäkt (mom. 15)
och beviskraven (mom. 17) 149
3. Uppskjuten invandringsprövning
(mom. 31) 149
4. Besöksvisum (mom.35) 149
5. Handläggningsfrågor (mom. 58) 150
6. Nya ansökningar (mom. 68) 150
7. Barns asyskäl (mom.72) 149
Bilaga 1 Regeringens lagförslag .150
Bilaga 2 Av utskottet framlagda
lagförslag 172