Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1996/97:63 Samverkan,
socialförsäkringens nivåer och administration, m.m. jämte motioner väckta dels
med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden 1996/97.
I propositionen redovisas vissa principer för en allmän försäkring vid
sjukdom och rehabilitering. Med utgångspunkt därifrån föreslås att
ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning samt sjuklön höjs till
80 % av förmånsgrundande inkomst. Även ersättningsnivån för föräldrapenning,
tillfällig föräldrapenning, havandeskapspenning, närståendepenning och
särskild sjukpenning från det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd
till 80 %.
Det föreslås vidare att minskningsregeln i sjukpenningförsäkringen ändras så
att kompletterande ersättning skall få ges även efter den 90:e dagen i en
sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Möjligheten att komplettera
ersättningen från den allmänna försäkringen begränsas enligt förslaget till en
sammanlagd kompensationsnivå om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön
om han eller hon varit i arbete. Såvitt gäller ersättning från
kollektivavtalad gruppsjukförsäkring föreslås att all sådan ersättning och
inte enbart sådan som fastställs genom avtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer skall likställas med lön från arbetsgivaren under sjukdom.
Vidare föreslås att riksdagen godkänner förslag till inriktningen av
samverkansformer inom rehabiliteringsområdet. Enligt dessa bör gemensamma
verksamhets- och handlingsplaner upprättas på central myndighets- och
regionnivå liksom program för gemensam utbildning. Det föreslås vidare att
samverkansprojekt bör ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men att de
ekonomiska besluten bör fattas av respektive myndighet/förvaltning. Detta
måste dock enligt förslaget kombineras med en systematisk resultat-
uppföljning.
Propositionen innehåller också förslag om ett utökat särskilt högriskskydd i
sjuklönesystemet och vissa ändringar av reglerna om sjukpenninggrundande
inkomst, bl.a. att en sjukpenninggrundande inkomst under vissa förutsättningar
skall kunna fastställas i efterhand. De föreslagna ändringarna föreslås i
huvudsak träda i kraft den 1 januari 1998. Vissa ändringar såvitt avser
sjukpenninggrundande inkomst föreslås dock träda i kraft redan den 1 juli
1997.
Vidare föreslås i propositionen att riksdagen godkänner regeringens förslag
till riktlinjer för förändringar i den nuvarande organisationen avseende
socialförsäkringsadministrationen. Under förutsättning av riksdagens
godkännande kommer dessa senare att genomföras dels genom
förordningsändringar, dels genom att regeringen förelägger riksdagen förslag
till lagändringar. Enligt regeringen bör socialförsäkringen även i framtiden
vara nationellt enhetlig och organisationsstrukturen måste tillgodose kraven
på en likformig och rättssäker tillämpning av socialförsäkringen och övriga
förmåner som handhas av socialförsäkringsadministrationen.
Försäkringskassornas roll bör därför stärkas och RFV:s roll klargöras. RFV:s
ledningsroll inom socialförsäkringen skall tydliggöras genom preciseringar i
verkets instruktion så att det framgår att RFV skall tolka och förtydliga de
mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering
ställer. I RFV:s uppdrag skall ligga att svara för den normgivning som skall
vara styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på
socialförsäkringsområdet och verket skall ha ansvar för att följa upp att
kassorna efterlever kraven som ställs på dem och återrapportera utfallet till
såväl den enskilda försäkringskassan som till regeringen. RFV skall också vara
ansvarig systemägare när det gäller ADB-systemen.
Enligt riktlinjerna skall försäkringskassans styrelse utses av regeringen.
Styrelsen skall bl.a. besluta om inrättande av socialförsäkringsnämnder och
utseende av ledamöter i dessa och lokalkontorsnätets utformning. Styrelsen
skall vidare efter hörande av RFV lämna förslag om anställning av direktören
till regeringen. Beslut fattas av regeringen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer om
socialförsäkringsadministrationen. Med anledning av en motion föreslår
utskottet ett tillkännagivande om nominering av ledamöter till
socialförsäkringsnämnderna. I övrigt biträder utskottet propositionens förslag
och tillstyrker den föreslagna inriktningen av samverkan inom
rehabiliteringsområdet samt avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats 37 reservationer och 6 särskilda yttranden.
Utskottet har den 10 april 1997 hållit en offentlig utfrågning om
försäkringskassornas situation. Utfrågningen redovisas i bilaga 2 till
betänkandet.
Propositionen
I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och
administration, m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att
riksdagen
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
5. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
dels godkänner vad regeringen föreslår om inriktningen av samverkan inom
rehabiliteringsområdet (avsnitt 7.6),
dels godkänner de föreslagna riktlinjerna för reformeringen av
socialförsäkringsadministrationen (avsnitt 12).
I propositionen har regeringen även lämnat förslag till lag om ändring i lagen
(1997:000) om arbetslöshetsföräkring (förslag 7). Propositionen i denna del
kommer utskottet att behandla under hösten 1997.
Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63
1996/97:Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarkonton,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja kompensationsnivån i
sjuk- och rehabiliteringspenningen, föräldraförsäkringen,
havandeskapspenningen samt närståendepenningen och i det statliga
personskadeskyddet i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändringar av
socialavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa minskningsregeln i
sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskningsregeln under sjuklöneperioden,
6. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i
sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om karensdag för skiftesarbetare eller anställd med fler än en
arbetsgivare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återförsäkringen för sjukkostnader för småföretagen,
9. att riksdagen beslutar avskaffa den förlängda sjuklöneperioden i enlighet
med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på finansiell samverkan
mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna i enlighet med
vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagshälsovården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i rehabiliteringsarbetet,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i
motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en förändring av
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar sänka livräntenivån i arbetsskadeförsäkringen för
tillkommande godkända livräntor i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Riksförsäkringsverkets tillsyns- och uppföljningsansvar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppsägning av försäkringsdirektörer.
1996/97:Sf36 av Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetsmarknadens parters representation i försäkringskassans
socialförsäkringsnämnder.
1996/97:Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser karensdagsregeln,
3. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen
med bibehållet allmänt högriskskydd om tio dagar per år,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på lokal finansiell samverkan
i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten,
7. att riksdagen beslutar avvisa förslaget om utökat särskilt högriskskydd,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på utökat särskilt
högriskskydd i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad,
3. att riksdagen beslutar att förlänga rätten till närståendepenning samt
den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120
dagar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade
förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och
förbättra rehabiliteringen m.m.,
6. att riksdagen beslutar om en halvering av sjuklöneperioden till två
veckor,
7. att riksdagen beslutar att arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de
arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering.
1996/97:Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från den
1 januari 1999,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restarbetsförmågan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser till rehabilitering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med
rehabiliterande verksamhet,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till
företagshälsovård,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagshälsovårdens verksamhet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rehabiliteringen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskild utbildning om ?main-streaming? i de olika
samverkansprojekten,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsskadeförsäkringen,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara
regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för
socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anförts om en demokratisk
styrning av den allmänna försäkringen,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som
skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen
anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett till-
synsorgan för den enskildes rättssäkerhet och integritet.
1996/97:Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av helhetssyn på socialförsäkringssystemen,
2. att riksdagen beslutar att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall
vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar motsvarande upp till 4,2
basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver,
3. att riksdagen beslutar om en enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar
vid inkomster motsvarande 6,5 basbelopp per år,
4. att riksdagen beslutar att garantinivån i föräldraförsäkringen skall vara
180 kr per dag,
5. att riksdagen, vid bifall till yrkande 4, beslutar att de tre extra
månaderna på garantinivå i föräldraförsäkringen tas bort,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av möjligheterna att låta även privata sjukförsäkringar
omfattas av minskningsregeln,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förkortning av
sjuklöneperioden till 14 dagar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och delar av
kommunernas socialtjänst på lokal nivå,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående preciseringen av Riksförsäkringsverkets roll i förhållande
till en med kommunen lokalt samordnad försäkringskassa,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift att utreda
arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av
styrelseledamöter i försäkringskassornas styrelser.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:Sf202 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av
lagen om allmän försäkring.
1996/97:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om fristående patientombudsmän.
1996/97:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av bestämmelser som
ger möjlighet till granskning och prickning av försäkringsläkare och
försäkringstandläkare.
1996/97:Sf206 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
försäkringskassans informationsskyldighet om rättigheter till bland annat
efterlevandepension i samband med anhörigs bortgång.
1996/97:Sf209 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ändra reglerna
beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier för dem som inte har
erhållit studiemedel.
1996/97:Sf210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning av
sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att timanställd
personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:Sf211 av Christer Erlandsson (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i lagstiftningen om
arbetsgivaransvar som förordats i motionen.
1996/97:Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utbildningssatsningar för försäkringskassans personal vad gäller reumatiska
sjukdomar.
1996/97:Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om möjligheterna att låta personer med
förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet.
1996/97:Sf224 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och
funktionshinder.
1996/97:Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga
socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning i stället för renodling av försäkringar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtidens arbetsmarknadspolitik,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på skapande av en
kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av
intresseorganisationer,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivåerna
i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per
månad,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivån i
sjukförsäkringen till motsvarande 5 400 kr per månad efter 6 månaders sjukdom,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ersättningsnivåer enligt
?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en enhetlig taknivå i sjuk-
, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp
i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett försörjningstillägg i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en gemensam
försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet i enlighet med vad som
anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av
kvalifikationskrav till långvariga socialförsäkringar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa och
arbetslöshet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiering av kortvariga försäkringar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten till minskade kostnader för försäkringsadministration
och socialbidrag,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialförsäkringarnas finansiering.
1996/97:Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
funktionshindrades möjlighet att delta i arvoderade verksamheter.
1996/97:Sf235 av Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringstillägg.
1996/97:Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av
sjuklön för timanställda.
1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen på den generella välfärdspolitiken.
1996/97:Sf242 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen blir
detsamma som i det reformerade pensionssystemet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela
ansvaret för sjukförsäkringen till landstingen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring
vid arbetsolycksfall.
1996/97:Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett
bredare perspektiv vid bedömning av ohälsoförsäkringen.
1996/97:Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av vad
de förändrade villkoren har inneburit för förtidspensionärer med
försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år.
1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en försäkring vid
tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarkonto,
4. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen
skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som
anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om den framtida
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sänkning av livräntan i
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär utredning om trafikolyckor och
sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
31. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen
skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som
anförts i motionen,
1996/97:A305 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av
minskningsregeln.
1996/97:So296 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (c)
vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tandvårdspersonal som drabbats av kvicksilverförgiftning måtte
få sina besvär erkända som arbetsskada.
1996/97:So638 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av en arbetslivsförsäkring.
Utskottet
Gällande regler för rätt till sjukersättning
Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har en arbetstagare rätt att under
de första 28 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss
del av lön och andra anställningsförmåner. Sjuklöneperioden var tidigare 14
dagar, men sedan den 1 januari 1997 är den förlängd till 28 dagar (prop.
1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22).
För den första dagen i sjuklöneperioden betalas ingen ersättning
(karensdag). För de återstående dagarna i perioden har den anställde rätt att
behålla 75 % av lön och andra anställningsförmåner som han eller hon gått
miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. Enligt SjLL är antalet
karensdagar begränsat till tio under en tolvmånadersperiod (allmänt
högriskskydd). Antalet karensdagar beräknas i förhållande till sjuklön från
varje arbetsgivare för sig.
Fr.o.m. den 1 maj 1997 har sjuklönelagen ändrats så till vida att regeln om
samordning mellan sjuklön och vissa ersättningar som utges till arbetstagaren
på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring har upphävts (prop. 1996/97:73,
bet. 1996/97:SfU9, rskr. 1996/97:173).
Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Sjukpenningen utgör 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. För den som inte omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och
uppdragstagare, utges sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början.
Sjukpenning utges dock inte för den första dagen i sjukperioden (karensdag).
För tid därefter utges sjukpenning med 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Även enligt AFL är antalet karensdagar begränsat till högst tio
under en tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). Antalet karensdagar
beräknas i förhållande till sjukpenning för sig och sjuklön för sig.
Sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad
kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen som arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund
(inkomst av annat förvärvsarbete). Vid beräkning av sjukpenninggrundande
inkomst bortses från inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som
överstiger 7,5 basbelopp. Fr.o.m. den 1 januari 1997 ingår den s.k.
semesterlönefaktorn och andra skattepliktiga förmåner än lön liksom
kostnadsersättningar inte längre i beräkningen av sjukpenninggrundande
inkomst.
Efter ansökan av en anställd som på grund av sjukdom kan antas komma att
vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning kan försäkringskassan
besluta att särskilda bestämmelser skall gälla för en sådan arbetstagare, s.k.
särskilt högriskskydd. Ett sådant beslut kan meddelas endast om arbetstagaren
lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med
sjuklön under en tolvmånadersperiod. Ett beslut varigenom kassan bifallit en
ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön efter en
kompensationsnivå om 75 % för den första dagen i varje sjuklöneperiod, dels
att ersättning kan betalas till arbetsgivaren från sjukförsäkringen för
kostnader för sjuklön till den anställde. Även enligt AFL kan sjukpenning
efter ansökan utges med 75 % i stället för karensdag.
I AFL finns särskilda regler om minskning av sjukpenning i vissa fall.
Minskningsreglerna blir tillämpliga om den försäkrade erhåller lön av
arbetsgivaren för samma tid som sjukpenning utges. Fri gruppsjukförsäkring som
åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal anses därvid som lön.
Om den försäkrade får sjukpenning samtidigt som han får sådana förmåner från
arbetsgivaren minskas under de första 90 dagarna i en sjukperiod sjukpenningen
med det belopp som förmånerna överstiger 10 % av vad den försäkrade skulle ha
fått i motsvarande förmåner om han varit i arbete. Fr.o.m. den 91:a dagen
minskas sjukpenningen med förmånernas hela belopp. Även förmåner som hänför
sig till inkomstdelar över 7,5 basbelopp påverkar sjukpenningen enligt
särskilda regler.
Socialavgifter erläggs enligt lagen (1981:691) om socialavgifter i form av
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Den totala avgiftssumman innevarande år
är för arbetsgivare 30,32 % av avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i
princip på lönesumman.
En egenföretagare erlägger för närvarande socialavgifter med 28,65 % av
avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i princip på inkomsten av annat
förvärvsarbete.
På inkomst av passiv näringsverksamhet, som inte är förmånsgrundande,
betalas särskild löneskatt som för närvarande uppgår till 22,42 %. Sådan
löneskatt betalas även på lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid
årets ingång är 65 år eller äldre.
Den som har inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete som är
pensionsgrundande erlägger enligt lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter
allmänna egenavgifter (pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift). Dessa uppgår
för år 1997 till sammanlagt till 5,95 % och beräknas på inkomster som inte
överstiger 7,5 basbelopp. Avgifterna är avdragsgilla vid taxeringen. Fr.o.m.
år 1998 höjs den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift med en
procentenhet (prop. 1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22).
Sjuk- och arbetsskadekommittén
Frågan om försäkringsskyddet vid ohälsa har utretts av Sjuk- och
arbetsskadekommittén, som presenterat förslag till uppläggning av och innehåll
i en allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering.
Kommittén, som bl.a. hade i uppdrag att lämna förslag med utgångspunkt från
att prövningen av arbetsförmågans nedsättning vid rätt till sjukpenning och
förtidspension mer renodlat än enligt nuvarande regler skall baseras på
medicinska grunder, har i delbetänkandet SOU 1995:149 lagt fram förslag till
ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension.
På grundval av kommitténs förslag har därefter vissa ändringar gjorts vad
gäller rätten till sjukpenning och förtidspension fr.o.m. den 1 januari 1997
(prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125). Ändringarna innebär
att utrymmet har minskat för att vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning beakta andra faktorer än rent medicinska. Enligt de nya reglerna
gäller vidare att en försäkrads arbetsförmåga i sista hand skall bedömas mot
alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten och att den som har
förmåga att klara något sådant arbete på heltid skall anses ha full
arbetsförmåga.
Kommittén har vidare haft till uppgift att analysera och föreslå åtgärder
som ger drivkrafter för arbetsgivare att förebygga sjukdom och skador samt att
lämna förslag till hur ansvarsfördelningen för rehabiliteringsarbetet kan
göras tydligare. Därtill kommer att Arbetsmarknadspolitiska kommittén
tillsammans med Sjuk- och arbetsskadekommittén har haft i uppdrag att se över
hur arbetsmarknadspolitiken bättre kan stödja svaga grupper på arbetsmarknaden
och undersöka hur en bättre samverkan kan uppnås mellan olika inblandade
parter vad gäller förebyggande insatser och rehabilitering. Översynen har dels
gällt rehabilitering av sjukskrivna anställda, dels rehabilitering av utsatta
grupper som saknar förankring på arbetsmarknaden.
Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:113)
funnit att rehabiliteringsreformens intentioner har fått ett alltför litet
genomslag. Arbetsgivaransvaret är vidare inte tillräckligt preciserat. Den
ekonomiska ansvarsfördelningen samt ansvaret för rehabiliteringsutredningarna
mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är enligt kommittén oklar, vilket
ger en dålig drivkraft för tidiga insatser. Kommittén anser att det endast i
mindre utsträckning finns behov av regeländringar. Det huvudsakliga problemet
är att det saknas en mer konsekvent genomförd metodik i
rehabiliteringsarbetet. Försäkringskassorna bör i större utsträckning arbeta
offensivt och arbetsplatsinriktat för att tidigt fånga upp behov av
rehabilitering.
I sitt slutbetänkande har kommittén lämnat förslag som innebär att
förtidspension och sjukbidrag skall integreras i en allmän ohälsoförsäkring
och att en ny ersättningsform, månadsersättning, skall införas i stället för
förtidspension/sjukbidrag med en kompensationsnivå på 65 %. Då kommitténs
förslag i denna del inte ansetts fullständigt har en särskild utredare fått i
uppdrag att med utgångspunkt från kommitténs princip om månadsersättning
utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt
nedsatt arbetsförmåga som skall ersätta dagens system med förtidspension och
sjukbidrag (dir. 1997:9). Utredaren skall redovisa resultatet av detta arbete
den 31 oktober 1997.
Kommittén har i slutbetänkandet också lämnat ett principförslag med innebörd
att beloppsgränsen avseende förmåner skall höjas från 7,5 basbelopp till 10
basbelopp och att taket för allmänna egenavgifter skall slopas. Vidare har
kommittén lämnat förslag om beräkning av inkomstunderlag i kort och medellångt
perspektiv. Kommittén har såvitt gäller inkomstunderlaget funnit att
beräkningsunderlaget skall baseras på aktuell inkomst och i möjligaste mån
motsvara det faktiska inkomstbortfallet.
Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
Propositionen
I propositionens avsnitt 4 framhålls att utgångspunkten för de principer och
förslag som läggs fram är att det grundläggande försäkringsskyddet vid sjukdom
och rehabilitering skall tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring,
att detta skydd skall bygga på principen om standardtrygghet samt att det
skall ge ersättning för inkomstbortfall. Den allmänna försäkringen bör vidare
så långt som möjligt innehålla drivkrafter till arbete och dess utformning bör
präglas av arbetslinjen. Vidare bör enligt propositionen rehabiliterande
arbete ingå som viktiga delar samtidigt som det måste finnas möjligheter att
kontrollera och begränsa samhällets kostnader för försäkringen.
Mot denna bakgrund läggs i propositionen fram förslag till en enhetlig
ersättningsnivå om 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. den 1 januari
1998, en åtgärd som aviserades i propositionerna 1995/96:150 och 1996/97:1.
Det föreslås nu att ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning
samt sjuklön höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. nämnda
tidpunkt.
Vidare föreslås att ersättningsnivån skall vara 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt också vad gäller
- föräldrapenningen för de dagar med föräldrapenning som ersätts med
sjukpenningbelopp,
- den tillfälliga föräldrapenningen,
- havandeskapspenningen.
Enligt vad som anges i propositionen skall de ändrade ersättningsnivåerna
avse samtliga som får del av föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och
havandeskapspenning för tid fr.o.m. den 1 januari 1998.
Även ersättningsnivån för närståendepenning och särskild sjukpenning från
det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd till 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt.
I propositionen anförs att den kostnadsökning - 624 miljoner kronor - som
uppkommer för arbetsgivarna med anledning av höjningen till 80 % under
sjuklöneperioden bör kompenseras genom en justering av avgiftsuttaget till
sjukförsäkringen. Regeringen avser att återkomma under september 1997 med
förslag om ändring av sjukförsäkringsavgiften.
Den allmänna försäkringen skall enligt vad som anges i propositionen även i
framtiden administreras av de allmänna försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket (RFV).
Enligt vad som anges i propositionen skall frågan om taket för uttag av
förmåner och avgifter beredas vidare inom Regeringskansliet i samband med
löneindexering av taket inom det nya ålderspensionssystemet.
Motioner
Moderaterna
I motion Sf254 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs utredning om en
försäkring vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet.
Motionärerna anser en sådan försäkring bör utformas som en allmän
trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga
förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör enligt motionärerna
ersätta sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen.
Nivån bör vara 75 % av sjukpenninggrundande inkomst med ett antal karensdagar.
Vidare bör möjlighet finnas att teckna individuella frivilliga
tilläggsförsäkringar. I samma motion begärs beslut att kompensationsnivån i
sjuk- och föräldraförsäkringen skall utgöra 75 % av sjukpenninggrundande
inkomst (yrkandena 4 och 31). I yrkande 16 begär motionärerna utredning om
trafikolyckor och sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna bör ett system
införas så att den del av sjukförsäkringskostnaderna som beror på
trafikolyckor bekostas av trafikförsäkringen. Därmed skulle kostnaderna kunna
minska med fem miljarder kronor. Kompensation till den enskilde för höjd
premie bör enligt motionärerna ske genom en sänkning av den allmänna
sjukförsäkringsavgiften. I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i
yrkandena 2 och 3 dels avslag på förslaget att höja kompensationsnivån, dels
som en följd därav avslag på förslag till förändringar av socialavgifter. I
samma motion yrkande 6 begärs beslut om införande av ytterligare en karensdag
i sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna skall dock ingen få vidkännas
mer än tio karensdagar under ett år.
I motionerna Sf35 yrkande 1 och Sf254 yrkande 2 begärs tillkännagivanden om
medborgarkonto. Enligt motionärerna måste frågan om medborgarkonton utredas
inom ramen för systemet med individuellt pensionssparande.
Centerpartiet
I motion Sf224 yrkande 1 av Olof Johansson m.fl. (c) och motion So638 yrkande
6 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivanden om en samordnad
arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder. Enligt
motionärerna bör en sådan försäkring utformas som en obligatorisk försäkring
för alla mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det
bör finnas krav på deltagande i rehabilitering och aktivering, och
ersättningsnivån bör sättas så att den ger incitament till arbete eller
rehabilitering. En grundpenning bör enligt motionärerna finnas som täcker
grundläggande behov. Den bör dock inte indexuppräknas. Grundpenningen bör
finansieras med en proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket.
Dessutom bör det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som ersätter 80
% av lönen samt bör möjlighet ges till kompletterande försäkringar genom avtal
eller enskilt. Gruppen handikappade bör ha rätt till en särskild högre
grundpenning i stället för förtidspension. Under tid för
rehabilitering/aktivering skall ett aktiveringstillägg kunna utges som tillägg
till arbetslivspenningen. Däremot bör enligt motionärerna ersättning inte
utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. Antalet karensdagar bör
dock maximeras till högst tio per år. Ersättning vid sjukdom utges utan
tidsbegränsning. Vid arbetslöshet skall det däremot finnas en s.k. bortre
parentes. Arbetslivsförsäkringen bör enligt motionärerna finansieras med
avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten och en fond inrättas som tillåts
att gå med underskott under en konjunkturcykel.
Folkpartiet
I motion Sf242 yrkande 1 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om principerna för socialförsäkringarna. Det bör finnas ett
direkt samband mellan avgifter och förmåner. Försäkringarna bör utformas så
att de gynnar rehabilitering och motverkar utslagning. Vidare bör de innehålla
självrisker, vara autonoma och finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter,
och statsbidrag. Det s.k. taket bör enligt motionärerna utformas så att
flertalet ligger under taket. I samma motion yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen
blir detsamma som i det reformerade pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp?
och uppräkning med standardstegringen i samhället.
I motion Sf38 yrkande 1 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna.
Motionärerna anser att socialförsäkringssystemet blivit alltmer
svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda framhålls
bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner.
Vänsterpartiet
I motion Sf241 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om inriktningen på den generella välfärdspolitiken.
Motionärerna menar att välfärden skall vara generell och omfördelande samt att
socialförsäkringarna skall bygga på inkomstbortfallsprincipen.
I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 %
av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999. Enligt motionärerna
räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. I samma motion yrkande 2
begärs ett tillkännagivande om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp
fr.o.m. den 1 januari 1999. Enligt motionärerna bör förslaget genomföras för
att undvika att försäkringens roll som allmän försäkring hotas. I yrkande 3
begär motionärerna ett tillkännagivande om uttag av avgifter över den högsta
ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle enligt motionärerna ge en inkomst-
ökning netto med 2,9 miljarder kronor per år. I samma motion yrkande 4 begärs
ett tillkännagivande om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen. Enligt
motionärerna slår karensdagsregeln hårdast mot låginkomsttagarna.
Miljöpartiet
I motion Sf225 yrkandena 1 - 4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs
tillkännagivanden om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de
statliga socialförsäkringarna och om olika principer för kortvariga och
långvariga ersättningar. Motionärerna förordar ett generellt
grundtrygghetssystem med liten eller ingen inkomstkoppling. Enligt
motionärerna bör det vidare finnas kortvariga omställningsförsäkringar - för
arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp till två år som bygger på en
modifierad inkomstbortfallsprincip med ett s.k. brutet tak. Längre
ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör enligt motionärerna utges
som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst. Motionärerna begär också
tillkännagivanden om samordning i stället för renodling av försäkringar och om
framtidens arbetsmarknadspolitik. De anser dels att försäkringarna mot ohälsa
och arbetslöshet bör slås ihop till en arbetslivsförsäkring, dels att det är
viktigt att börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas för en
framtida betydligt rörligare arbetsmarknad än dagens, där målet måste vara att
ingen lämnas utanför. I yrkandena 5 - 7 begärs förslag dels på skapande av en
kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av
intresseorganisationer, dels på höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra-
och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per månad. I
yrkandena 8 och 9 begär motionärerna förslag på ersättningsnivåer enligt
?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna och
på en enhetlig taknivå i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Enligt motionärerna skall ersättningsnivån vara 80 % av inkomstbortfallet för
inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar
däröver samt det övre taket för ersättning vara detsamma i alla försäkringar
och ligga vid en inkomst på 6,5 basbelopp. I yrkande 10 begär motionärerna
förslag på ett försörjningstillägg. Detta bör utformas som ett förenklat
socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga
sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är
tillräcklig. I yrkandena 11 och 13 begärs dels förslag på inrättande av en
gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet, dels ett
tillkännagivande om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig
ohälsa och arbetslöshet. Motionärerna anser att det skall finnas ett
grundskydd lika för alla på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för
en låginkomsttagare som tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer
barntillägg och bostadstillägg. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande om
finansiering av kortvariga försäkringar. Enligt motionärerna kostar ett
?brutet tak?-system ungefär lika mycket som nuvarande ersättningsnivå om 75 %.
Den höjda garantinivån i föräldraförsäkringen bör finansieras med förändringar
i SGI-regler och slopade garantidagar. I yrkande 21 begär motionärerna ett
tillkännagivande om socialförsäkringarnas finansiering. Försäkringarna bör
finansieras över statsbudgeten, arbetsgivaravgifterna bör slås ihop till en
post och de allmänna egenavgifterna tas bort och ersättas av miljörelaterade
skatter.
I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs i yrkande 1
ett tillkännagivande om behovet av en helhetssyn på socialförsäkringssystemen.
Motionärerna upprepar kravet på en kortvarig omställningsförsäkring och en
försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet. I samma motion yrkande 2
begärs beslut att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall vara 85 % av
inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och
40 % för inkomstdelar däröver. I yrkande 3 begärs att riksdagen beslutar om en
enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar vid inkomster motsvarande 6,5
basbelopp per år. I yrkande 4 begär motionärerna beslut att garantinivån i
föräldraförsäkringen skall vara 180 kr/dag och i yrkande 5 - vid bifall till
yrkande 4 - beslut att de tre extra månaderna på garantinivå i
föräldraförsäkringen tas bort.
Kristdemokraterna
I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 3 beslut om
införande av ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet
allmänt högriskskydd om tio dagar per år. En sådan åtgärd är nödvändig för
att motverka att sjukfrånvaron ökar vid höjd ersättningsnivå.
Enskild motion
I motion Sf235 av Lena Sandlin (s) begärs ett tillkännagivande om
socialförsäkringstillägg. Motionären anser att en utredning bör tillsättas för
att ta fram förslag i enlighet med de förslag som presenterades i rapporten Ds
S 1980:1 om socialförsäkringstillägg (SOFT). Rapportens förslag gick ut på att
dels vidga den ekonomiska grundtryggheten genom att komplettera
socialförsäkringen och det övriga bidragssystemet där dessa är otillräckliga,
dels att ta över en betydande del av socialhjälpen.
Utskottet
Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
I flera av motionerna föreslås olika försäkringslösningar eller begärs
tillkännagivanden om inriktningen på välfärdspolitiken. Bland annat tas frågor
upp om en samordnad försäkring för sjukdom och arbetslöshet, om tak för
inkomster och förmåner och om ersättningsnivåer och karenstider.
I propositionen anförs att utgångspunkten är att försäkringsskyddet skall
tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring. Enligt utskottet talar
starka skäl för att det är staten som skall stå för inkomstskyddet upp till en
viss nivå och för ett grundläggande skydd vid varaktig ohälsa för grupper som
inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Detta är enligt utskottets mening
naturligt, eftersom socialförsäkringarna är ett system för omfördelning av
resurser mellan medborgare. De påverkar många människors livsvillkor och
därmed samhällets möjligheter till jämlikhetsskapande.
När det gäller principen om standardtrygghet och ersättning för
inkomstbortfall kan utskottet konstatera att socialförsäkringarna har stor
betydelse för människors trygghet. Genom inkomstbortfallsprincipen garanteras
individen en bestämd standardnivå när han eller hon inte kan försörja sig
själv genom arbete. Försäkringssystem som ersätter bortfall av inkomst har
därmed stora fördelar framför försäkringar som bygger på en ren
grundtrygghetsprincip. Ett grundtrygghetssystem riskerar att leda till att
grupper av individer ställs utanför ett skydd mot en kraftigt försämrad
levnadsstandard. Även ett system som bygger på principen om ett s.k. brutet
tak, som endast i begränsad omfattning ersätter inkomstbortfall över ett tak
på 4,2 basbelopp, skulle för många innebära en försämrad levnadsnivå. Enligt
utskottets mening bör inkomstborfallsprincipen vara utgångspunkten för
försäkringsskyddet även framdeles.
Vidare måste, som också framhålls i propositionen, en allmän försäkring
uppfylla kraven på rättvisa och effektivitet. Försäkringen skall med andra ord
ges på lika villkor för alla och innehålla ett betydande mått av utjämning
mellan grupper som löper olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det
förhållandet att i princip alla är med och finansierar försäkringsskyddet
möjliggör enligt utskottets mening omfördelningar mellan olika grupper och
över livet. Vidare skall det finnas möjligheter att kontrollera och begränsa
samhällets kostnader för försäkringen. Uppföljning och utvärdering är i det
sammanhanget viktiga inslag liksom samverkan mellan myndigheter. Sist men inte
mindre angeläget är att försäkringsskyddet utformas så att det inte motverkar
jämställdhet mellan könen.
Med det anförda anser utskottet att motion Sf241 (v) yrkande 1 får anses
tillgodosedd. Motion Sf225 (mp) yrkandena 1 och 2 (delvis) avstyrks med
hänvisning till anförda.
Utskottet behandlar härefter övriga motionsyrkanden.
Samordning av olika socialförsäkringar
Såväl Moderaterna som Centerpartiet och Miljöpartiet har föreslagit eller
begärt utredning med sikte på att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna skall
samordnas till en försäkring. Folkpartiet framhåller vikten av enhetliga
regler för socialförsäkringen.
Utskottet kan för sin del inte förneka att det kan finnas vissa fördelar med
en samordnad försäkring av det slag som skisserats i några av motionerna. En
sådan ordning skulle framför allt vara enkel att administrera och lätt att
förstå för individerna, samtidigt som den skulle motverka spekulation från de
försäkrades sida om vilket försäkringssystem som är det mest fördelaktiga i
olika situationer. Utskottet anser dock att en renodling av de olika
försäkringssystemen är nödvändig då den tydliggör gränserna för vad som bör
ersättas från socialförsäkringen respektive från andra trygghetssystem, t.ex.
arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets mening skulle en samordnad
försäkring vid sjukdom och arbetslöshet dessutom kräva sådana anpassningar av
bl.a. ersättningsnivåer som antingen riskerar att leda till svåra ekonomiska
påfrestningar för stora och kanhända redan utsatta grupper eller till kraftiga
utgiftsökningar för staten. Utskottet kan mot denna bakgrund inte förorda en
sådan samordnad försäkringslösning. Enligt utskottets mening kan dock mycket
vinnas på att göra socialförsäkringssystemet tydligare och mer
lättöverskådligt. De enhetliga ersättningsnivåer som gäller sedan år 1996 är
ett viktigt steg i den riktningen. Med det anförda avstyrks motionerna Sf254
(m) yrkande 1 (delvis), Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), So638 (c) yrkande 6,
Sf38 (fp) yrkande 1, Sf225 (mp) yrkandena 2 (delvis), 3, 6, 7, 10 och 11 och
Sf40 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Som en följd härav avstyrks även motion Sf225
(mp) yrkandena 4 och 5 samt 18 och 21. Även motion Sf235 (s) avstyrks med
hänvisning till det anförda.
Förmåns- och avgiftstak
Sjukpenning m.fl. förmåner beräknas enligt 3 kap. 2 § AFL på inkomster upp
till 7,5 basbelopp. Arbetsgivaravgifter beräknas enligt lagen om
socialavgifter i princip på lönesumman och egenavgifter på inkomsten av annat
förvärvsarbete. När det gäller uttag av arbetsgivar- och egenavgifter finns
ingen begränsning till 7,5 basbelopp. Allmänna egenavgifter däremot beräknas
enligt lagen om allmänna egenavgifter på inkomster upp till 7,5 basbelopp.
I det reformerade ålderspensionssystemet skall enligt beslutade riktlinjer
(prop. 1993/94:250, bet. 1993/94:SfU24, rskr. 1993/94:439) de intjänade
pensionsrättigheterna inom fördelningssystemet årligen räknas upp med den
allmänna inkomstutvecklingen i samhället, dvs. med ett index som baseras på
den procentuella ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna. Utgående
pensioner från fördelningssystemet skall pris- och följsamhetsindexeras.
I motionerna framförs förslag på olika lösningar; bl.a. föreslår
Vänsterpartiet en höjning av förmånstaket till 10 basbelopp och att allmänna
egenavgifter tas ut över taket. Miljöpartiet föreslår en sänkning av
förmånstaket till 6,5 basbelopp. Folkpartiet menar att förmåns- och
avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen skall vara detsamma som i det
reformerade ålderspensionssy- stemet samt att avgifter inte skall tas ut på
inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner.
Utskottet noterar att regeringen i propositionen har förklarat att frågan om
förmåner och allmänna egenavgifter över 7,5 basbelopp skall beredas vidare
inom Regeringskansliet i samband med löneindexering av taket inom det nya
ålderspensionssystemet. Mot bakgrund härav anser utskottet att det för
närvarande inte är påkallat med något ställningstagande från riksdagens sida i
fråga om höjning och/eller anpassning av taket för förmåner och avgifter, och
utskottet avstyrker motionerna Sf242 (fp) yrkandena 1 (delvis) och 2 och Sf39
(v) yrkandena 2 och 3.
Vad gäller frågan om sänkning av taket anser utskottet att en sådan åtgärd
innebär att man skulle närma sig gränsen till ett system som bygger på
grundtrygghet. Som angetts ovan har utskottet motsatt sig ett sådant system.
Utskottet avstyrker därför motionerna Sf225 (mp) yrkande 9 och Sf40 (mp)
yrkande 3.
Enhetlig ersättningsnivå
Moderaterna förordar att ersättningsnivån i den allmänna försäkringen bestäms
till 75 %, medan Centerpartiet föreslår en grundpenning för att täcka
grundläggande behov och en inkomstrelaterad arbetslivspenning som skall
ersätta 80 % av lönen. Miljöpartiet å andra sidan förordar en modifierad
inkomstbortfallsprincip för kortvariga omställningsförsäkringar och en
ersättning vid långvarig ohälsa och arbetslöshet som är oberoende av tidigare
inkomst.
Sänkningen av ersättningsnivån till 75 % av den förmånsgrundande inkomsten
fr.o.m. den 1 januari 1996 ingick i det s.k. besparingsprogrammet, dvs. som
ett led i strävandena att sanera statens finanser. Utskottet anser att
åtgärden när den genomfördes var nödvändig på grund av det svåra ekonomiska
läge som landet då befann sig i. Enligt utskottets mening bör emellertid en
rimlig ersättningsnivå inte understiga 80 % av förmånsgrundande inkomst.
Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om höjd ersättningsnivå
för sjuk- och rehabiliteringspenningen. Mot bakgrund av att enhetliga
ersättningsnivåer bör eftersträvas tillstyrker utskottet förslaget att även
andra socialförsäkringsersättningar anpassas till den ändrade nivån.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf35 (m) yrkandena 2 och 3,
Sf254 (m) yrkandena 4 och 31 och motion Sf39 (v) yrkande 1. Mot bakgrund av
det anförda får motion Sf224 (c) yrkande 1 (delvis) anses tillgodosedd.
Som redovisats tidigare har utskottet motsatt sig ett system som bygger på
principen om ett s.k. brutet tak med dess begränsade ersättning på
inkomstdelar över 4,2 basbelopp. Enligt utskottets mening bör
inkomstbortfallsprincipen vara utgångspunkten för försäkringsskyddet även
framdeles. Frågan om brutet tak i socialförsäkringarna har även varit föremål
för behandling i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1.
Utskottet avstyrkte då ett motsvarande yrkande med hänvisning bl.a. till att
utgångspunkten bör vara att sjukförsäkringen skall vara en
inkomstbortfallsförsäkring och att införandet av ett brutet tak skulle bryta
mot denna princip.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker
motionerna Sf40 (mp) yrkande 2 och Sf225 (mp) yrkande 8.
I fråga om ersättningsnivåer vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga har som
tidigare redovisats en särskild utredare fått i uppdrag att utforma förslag
till ett system som skall ersätta dagens system för förtidspension och
sjukbidrag med utgångspunkt i Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag.
Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas och
avstyrker därför motion Sf225 (mp) yrkande 13.
Karensdag
Moderaterna anger att man vill ha två karensdagar. Detsamma gäller
Kristdemokraterna. Centerpartiet förordar att någon ersättning inte skall
utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. I övrigt anger man att
antalet karensdagar skall maximeras till tio. Folkpartiet menar att en allmän
försäkring skall innehålla självrisker, medan Vänsterpartiet anser att
karensdagen i sjukförsäkringen skall avskaffas.
Frågan om att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen har vid
flera tillfällen varit föremål för utskottets behandling. Senast frågan var
aktuell var i samband med behandlingen av 1996 års budgetproposition.
Utskottet avstyrkte då (bet. 1996/97:SfU1) yrkanden om ytterligare en
karensdag med hänvisning till att ytterligare en karensdag skulle innebära
alltför stora påfrestningar för redan utsatta gruppers försörjningssituation.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad beträffar kravet att avskaffa
karensdagen i sjukersättningssystemen anser utskottet att viss självrisk är
motiverad. Genom att behålla karensdagen och höja kompensationsnivån i övrigt
kommer självrisken att vara högre vid korta sjukfall till förmån för de
långvarigt sjuka.
När det gäller frågan om insjuknandedag noterar utskottet att det före den 1
december 1987 fanns bestämmelser om insjuknandedag. Dessa innebar att
sjukpenning inte utgavs för den dag då sjukdomsfallet inträffade. Med
insjuknandedag avsågs den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes hos
försäkringskassan. Regeln tillämpades så att insjuknandet kunde ha skett och
sjukanmälan kunde ha gjorts när som helst före kl. 24.00, även om den
försäkrade hade varit i arbete hela dagen och därför inte drabbats av någon
inkomstförlust. Om en regel om insjuknandedag skulle införas jämsides med
nuvarande regler om karensdag befarar utskottet att vissa personer i praktiken
skulle komma att få vidkännas förlust av inkomst för två dagar, medan andra -
om sjukanmälan görs efter arbetstidens slut - skulle få vidkännas
inkomstbortfall för en dag. Redan i dag förekommer att anställda sjukanmäler
sig till arbetsgivaren strax före arbetsdagens slut. Eftersom rätten till
sjuklön inte är förenad med något krav på att sjukfrånvaron skall ha varat en
viss minsta tid under en dag räknas den dagen som karensdag trots att
inkomstbortfallet blir mycket begränsat. I denna situation skulle en
insjuknandedag garantera att arbetstagare fick vidkännas åtminstone
inkomstbortfall för en hel dag. En del personer skulle dock kunna drabbas av
lönebortfall för två dagar, och utskottet kan därför inte tillstyrka
förslaget.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf254 (m) yrkande 1 (delvis),
Sf35 (m) yrkande 6, Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), Sf242 (fp) yrkande 1
(delvis), Sf39 (v) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 3.
Medborgarkonton
Med s.k. medborgarkonton brukar avses ett system som är tänkt att ersätta
försäkringsmoment i socialförsäkringarna med ett obligatoriskt sparande i
kombination med en rätt att utnyttja sparat kapital i vissa situationer eller
för ett visst ändamål. I sin renodlade form torde ett system med
medborgarkonton innebära att risken för att drabbas av t.ex. sjukdom eller
arbetslöshet kommer att bäras fullt ut av de drabbade individerna själva och
inte som i dag gemensamt av försäkringskollektivet.
Mot bakgrund av att utskottet ovan har uttalat sig för att en allmän
försäkring vid sjukdom och rehabilitering skall ges på lika villkor till alla
och innehålla ett betydande mått av utjämning mellan grupper som löper olika
risk att drabbas av sjukdom och skada kan utskottet inte förorda ett system
med medborgarkonton. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35 (m) yrkande 1
och Sf254 (m) yrkande 2.
Överförande av vissa kostnader till trafikförsäkringen
Vad därefter gäller frågan om överförande av sjukförsäkringskostnader som
beror på trafikolycksfall till trafikförsäkringen kan utskottet konstatera att
en betydande del av kostnaderna för personskador i trafiken bärs av
socialförsäkringssystemet. Det finns enligt utskottet både för- och nackdelar
med det nuvarande systemet. Det innebär att incitamenten till
skadeförebyggande åtgärder är begränsade. Men samtidigt kan
administrationskostnaderna hållas låga. Utskottet anser dock att ett system
där vissa skadetyper inte längre inryms i den allmänna försäkringen knappast
är tänkbart med hänsyn till försäkringskassans ansvar för samordning och
tillsyn av rehabiliteringsverksamheten. Utskottet kan främst av sistnämnda
skäl inte förorda ett sådant överförande som föreslås i motionen. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Sf254 (m) yrkande 16.
Minskningsregeln
Som redovisats i det föregående finns särskilda regler i AFL om minskning av
sjukpenning i vissa fall. Det gäller i de fall den försäkrade under sjukdom
får lön från arbetsgivaren eller ersättning från avtalsförsäkring eller att
lönen/ersättningen överstiger en viss nivå.
Enligt vad som anförs i propositionen är syftet med minskningsregeln att
kompensationen för försäkrade vid sjukfrånvaro för närvarande inte skall bli
högre än 85 % av förvärvsinkomsten för de dagar som följer efter karensdagen i
en sjukperiod och t.o.m. dag 90. Fr.o.m. den 91:a dagen är den högsta
kompensationen enligt nuvarande regler 75 % av förvärvsinkomsten.
I propositionen framhålls att skälet till att lagstiftaren fr.o.m. den 1
mars 1991 valde att begränsa möjligheten att komplettera sjukpenningen med
kollektivavtalade ersättningar var att den på kollektivavtal grundade rätten
till ersättning omfattar i stort sett hela arbetsmarknaden. Sedan marknaden
för privat sjukförsäkring, främst i form av gruppsjukförsäkring, snabbt har
expanderat har enligt propositionen förhållandena förändrats. Regeringen anser
att det är svårt att finna bärande skäl för att låta en minskningsregel
missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande ersättningar.
I propositionen föreslås därför att minskningsregeln fr.o.m. den 1 januari
1998 ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter den 90:e dagen
i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Därmed lämnas ett utrymme för
arbetsmarknadens parter att komma överens om huruvida en förlängning skall ske
av den tid under vilken komplettering via avtal skall utges.
Möjligheten att komplettera ersättningen från den allmänna försäkringen
skall dock enligt propositionen begränsas till en sammanlagd kompensationsnivå
om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön om han eller hon varit i
arbete. Till den del lönen under sjukdom utges i förhållande till lön i arbete
som för år räknat överstiger den högsta sjukpenninggrundande inkomsten skall
minskning endast ske med belopp som överstiger 90 % av lönen i arbete. Därmed
markeras att det är rimligt att den ersättning som kan lämnas enligt
överenskommelser i kollektivavtal blir densamma som rekommenderas för privat
försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller.
Vidare föreslås att ersättning från all kollektivavtalad
gruppsjukförsäkring, och inte enbart sådan som fastställts mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer, skall likställas med lön från
arbetsgivaren under sjukdom.
Motioner
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 4 avslag på
förslaget att avskaffa minskningsregeln. Förslaget öppnar enligt motionärerna
för 90 % ersättning efter dag 90. I samma motion yrkande 5 avvisar
motionärerna tanken på eventuella planer att lagstifta om kollektivavtalad
ersättning till 90 % under sjuklöneperioden. De begär ett tillkännagivande
härom.
I motion A305 yrkande 17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av
minskningsregeln. Motionärerna anser att regeln är ett ingrepp i den fria
förhandlingsrätten och ett brott mot Internationella arbetsorganisationens
(ILO) konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten.
I motion Sf40 yrkande 6 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett
tillkännagivande om att utreda möjligheterna att låta även privata
sjukförsäkringar omfattas av minskningsregeln. Den totala ersättningen vid
sjukdom riskerar annars att överstiga 100 %.
Utskottet
Vad först gäller frågan om minskningsregelns förenlighet med ILO:s konvention
nr 98 har utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4
avstyrkt ett liknande yrkande. Utskottet hänvisade då till att ILO
(expertkommittén) år 1993 - efter en anmälan av Tjänstemännens cen-
tralorganisation (TCO) - hade funnit att Sverige inte gjort sig skyldig till
kränkning av konventionen genom minskningsregelns införande. Mot bakgrund
härav kunde utskottet inte finna att de ifrågavarande reglerna strider mot
ILO:s konvention nr 98. Utskottet vidhåller sin inställning i frågan och
avstyrker motion A305 yrkande 17.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns skäl att
missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande sjukersättning. Den
utveckling som skett vad gäller marknaden för privat sjukförsäkring gör det
enligt utskottets mening befogat att söka likställa de olika alternativen när
det gäller möjlighet att lämna ersättning utöver den lagstadgade. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag om att kompletterande ersättning
skall kunna utges även efter den 90:e dagen i en sjukperiod. Utskottet
avstyrker därmed motion Sf35 yrkande 4.
Utskottet tillstyrker även i övrigt förslaget om ändring av
minskningsregeln.
Vad gäller frågan om möjliga planer på lagstiftning för att höja
ersättningsnivån till 90 % under sjuklöneperioden, konstaterar utskottet att
den nu behandlade propositionen inte innehåller vare sig förslag eller
uttalanden om kommande förslag i den frågan. Enligt utskottet är det därför
inte påkallat med något tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga.
Motion Sf35 yrkande 5 avstyrks därmed.
När det därefter gäller frågan om att utvidga minskningsregeln till att
omfatta även privat sjukförsäkring vill utskottet erinra om att utskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU20 har uttalat att det bör
finnas möjlighet för den enskilde att genom privata försäkringar i viss
utsträckning kompensera sig för inkomstbortfallet under sjukdom. Utskottet
framhöll dock att det är viktigt att man inom försäkringsbranschen tillämpar
självrisker som motverkar att försäkringarna överutnyttjas. Utskottet noterar
att enligt vad som anges i propositionen är 90 % den ersättningsnivå som
rekommenderas för privat försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf40 yrkande 6.
Sjuklönefrågor
Sjuklöneperiodens längd
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 9 beslut om ett
omedelbart avskaffande av den förlängda sjuklöneperioden. Även Sigge Godin
m.fl. (fp) begär i motion Sf38 yrkande 6 beslut om en halvering av
sjuklöneperioden till två veckor. Detsamma gäller Ragnhild Pohanka och Thomas
Julin (mp), som i motion Sf40 yrkande 8 begär förslag till förkortning av
sjuklöneperioden till 14 dagar.
Utskottet konstaterar att riksdagen på förslag av utskottet så sent som
hösten 1996 beslöt att förlänga sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar fr.o.m.
den 1 januari 1997. Frågan om att återgå till en sjuklöneperiod om två veckor
har därefter behandlats i utskottets av riksdagen godkända betänkande
1996/97:SfU1. Utskottet hänvisade då till riksdagens nyligen fattade beslut
och avstyrkte motionsyrkanden därom.
Utskottet anser inte att det finns skäl för riksdagen att frångå tidigare
ställningstaganden i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35
yrkande 9, Sf38 yrkande 6 och Sf40 yrkande 8.
Utökat särskilt högriskskydd
Propositionen
Som tidigare nämnts kan enligt reglerna om s.k. särskilt högriskskydd en
arbetstagare ansöka hos försäkringskassan om att i stället för karensdag få
sjuklön redan från den första dagen i varje sjuklöneperiod och att
arbetsgivaren skall få sina kostnader för sjuklön ersatta av kassan. Ett
sådant beslut kan fattas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan
antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en
tolvmånadersperiod. Med ett ?större antal? avses att antalet avslutade
sjukdomsfall under en tolvmånadersperiod bedöms överstiga tio. Även i AFL
finns motsvarande rätt att få sjukpenning i stället för karensdag.
I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget om en förlängd
sjuklöneperiod framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1996/97:SfU4 - med anledning av motioner rörande det särskilda högriskskyddet
- vikten av att en förlängd sjuklöneperiod inte medför att människor med
omfattande sjukfrånvaro får svårigheter att göra sig gällande på
arbetsmarknaden. Eftersom det särskilda högriskskyddet är förbehållet personer
med många korta sjukfall ansåg utskottet att ett motsvarande skydd borde
införas för personer med återkommande längre sjukperioder. Utskottet ansåg att
regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med lagförslag om ett utökat
särskilt högriskskydd. Enligt utskottet kunde det utökade skyddet utformas
antingen så att bedömningsperioden förlängs eller att prognosen angående den
framtida sjukfrånvaron avser färre men längre sjukperioder än det nuvarande
skyddet. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I den nu behandlade propositionen (avsnitt 8.2) återkommer regeringen med
lagförslag i frågan. Det föreslås att försäkringskassan efter ansökan skall
kunna besluta om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för kostnader
för sjuklön som utges till sökanden. Ett sådant beslut skall kunna meddelas om
den sökande har en sådan sjukdom som medför risk för en eller flera längre
sjukperioder under en tolvmånadersperiod. Beslutet skall avse sökandens
samtliga anställningar. En arbetsgivare som har haft kostnader för sjuklön för
en arbetstagare som omfattas av ett sådant beslut skall efter ansökan kunna få
ersättning från försäkringskassan.
I propositionen framhålls att den som har eller har haft en fastställd
sjukdom, t.ex. reumatism eller cancer, där sjukfrånvaron inte är frekvent men
som enligt medicinsk vetenskap medför en uppenbar risk för en eller flera
längre sjukperioder alternativt återfall bör omfattas av ett utökat
högriskskydd. Dessa personer bör ges möjlighet att ansöka hos
försäkringskassan om att ersättning skall kunna utges från sjukförsäkringen
för kostnader för sjuklön som utges för dem. Mot bakgrund av att
sjuklöneperioden har förlängts till 28 dagar bör enligt vad som anförs i
propositionen med längre sjukperioder avses att sjukdomen medför en uppenbar
risk för fler än 28 dagars sjukfrånvaro i en följd under en
tolvmånadersperiod. En person som under en tolvmånadersperiod har flera
sjukperioder vilka inte överstiger tio och ingen av perioderna riskerar att
omfatta minst 28 dagar kommer därmed inte att omfattas av det särskilda
högriskskyddet eller det utökade särskilda högriskskyddet. Detta gäller t.ex.
en person som har tre sjukperioder om vardera tio dagar.
Enligt propositionen bör i övrigt samma regler gälla som för nuvarande
högriskskydd, nämligen att försäkringskassans bedömning måste grunda sig på
sannolika effekter av den sjukdom den sökande lider av eller har lidit av. Av
betydelse för bedömningen bör då kunna vara hur den försäkrades sjukfrånvaro
sett ut i förfluten tid och vilken den angivna diagnosen är eller var. Det
framhålls i propositionen att man bör vara restriktiv vid tillämpningen och
avgränsa den grupp som kan beviljas utökat särskilt högriskskydd så att endast
personer med medicinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd kommer i fråga.
Om någon uppfyller kraven såväl för det nuvarande särskilda högriskskyddet
som för det utökade särskilda högriskskyddet bör enligt propositionen det för
den sökande mest förmånliga beslutet gälla, dvs. det nu gällande
högriskskyddet.
Om försäkringskassan har meddelat ett angivet beslut kan enligt förslaget
arbetsgivaren ansöka hos försäkringskassan om ersättning för kostnader för
utgiven sjuklön. Ett beslut bör gälla till förmån för samtliga arbetstagarens
arbetsgivare och avse alla sjukperioder under beslutets giltighetstid. Liksom
enligt nuvarande regler bör det endast vara personen själv som kan ansöka om
att försäkringskassan skall fatta ett dylikt beslut. För den som beviljas
utökat särskilt högriskskydd bör ersättning dock inte utges för den första
dagen i en sjukperiod.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och innebär en utgifts-
ökning på ca 40 miljoner kronor per år.
Motion
I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 att
riksdagen avvisar förslaget om utökat särskilt högriskskydd. Enligt
motionärerna är förslaget otillfredsställande då det inte ger skydd exempelvis
om en person har nio sjukfall per år med 27 dagar i varje sjukfall, medan
däremot ett sjukfall räcker om det omfattar 29 dagar. I samma motion yrkande 8
begärs att regeringen återkommer med ett bättre förslag.
Utskottet
Genom det nuvarande särskilda högriskskyddet tillförsäkras personer med en
medicinskt väl dokumenterad sjukdom som kan antas ge upphov till frekventa
sjukfall ett skydd. En sådan sjukdom kan t.ex. avse allergiska besvär eller
väl dokumenterade ryggbesvär. Ett av de stora problemen med denna typ av
sjukdomar är att de kräver ideliga sjukskrivningar och därför från en
arbetsgivares synpunkt kan upplevas som ekonomiskt betungande.
Genom förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd tillskapas ett skydd för
personer med sjukdomar, t.ex. reumatism eller cancer, som enligt den
medicinska vetenskapen medför en uppenbar risk för en eller flera längre
sjukperioder. Med denna utformning av högriskskyddet bör enligt utskottets
mening en arbetsgivares eventuella tvekan att anställa en person med en sådan
sjukdom påtagligt minska.
Som framhålls i motionen innebär propositionens förslag visserligen att det
utökade särskilda högriskskyddet gäller vid ett sjukfall om 29 dagar medan
däremot nio sjukfall per år om vardera 27 dagar inte omfattas av skyddet.
Enligt utskottets mening får dock ett sådant fall bedömas som extremt och
därmed knappast realistiskt.
Utskottet anser att förslaget utgör en rimlig avvägning när det gäller att
bestämma den närmare avgränsningen av ett utökat särskilt högriskskydd.
Utskottet vill särskilt framhålla det förhållandet att ett beslut om utökat
särskilt högriskskydd innebär att den anställdes alla sjukfall under den tid
beslutet gäller omfattas av skyddet och att detta gäller även om det i
efterhand visar sig att antalet dagar inte i något av sjukfallen uppgår till
mer än 28 dagar. Med hänsyn härtill och då bedömningen skall grunda sig på
sannolika effekter av sjukdomen i fråga samt endast personer med medicinskt
väl dokumenterade sjukdomstillstånd skall komma i fråga tillstyrker utskottet
regeringens förslag. Motion Sf37 yrkandena 7 och 8 avstyrks med det anförda.
Försäkringen mot kostnader för sjuklön
Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt 17 § SjLL möjlighet att
försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader avseende tid fr.o.m.
den tredje ersättningsdagen. Rätt att teckna en sådan försäkring har
arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår - exklusive
sociala avgifter och särskild löneskatt - inte beräknas överstiga 130 gånger
basbeloppet. Försäkringen ersätter försäkringstagarens kostnader för sjuklön
liksom kostnaderna för socialavgifter, allmän löneavgift och särskild
löneskatt. Avgiften är 2,5 % av de sammanlagda lönekostnaderna år 1997.
I motion Sf35 yrkande 8 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om återförsäkringen för sjuklönekostnader för småföretagen.
Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas för att utforma
försäkringen så att det inte är olönsamt för små företag att teckna
försäkring.
Enligt uppgift bereds frågan om en översyn av sjuklöneförsäkringen för
närvarande inom Regeringskansliet. Resultatet av en sådan översyn bör enligt
utskottet avvaktas. Motion Sf35 yrkande 8 får anses tillgodosedd med det
anförda.
Sjukpenninggrundande inkomst
Gällande regler
I 3 kap. AFL regleras en försäkrads rätt till sjukpenning samt hur den inkomst
som grundar rätt till ersättning skall beräknas. En försäkrad skall fr.o.m.
den månad han fyller 16 år skrivas in i försäkringskassan om han är bosatt i
Sverige. För rätt till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en
sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr.
Enligt 3 kap. 2 § AFL är en försäkrads sjukpenninggrundande inkomst den
årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få
för eget arbete på grund av antingen anställning eller annat förvärvsarbete.
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av
anställning och annat förvärvsarbete som överstiger 7,5 basbelopp.
Enligt 3 kap. 3 § AFL gäller att den som uppbär hel förtidspension eller hel
särskild efterlevandepension inte har rätt till sjukpenning.
I 3 kap. 5 § AFL föreskrivs att försäkringskassan i samband med inskrivning
av en försäkrad skall besluta om den försäkrades tillhörighet till
sjukpenningförsäkringen och samtidigt fastställa hans/hennes
sjukpenninggrundande inkomst. Sjukpenningförsäkringen skall enligt samma
paragraf omprövas i vissa situationer bl.a.
- när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden eller
andra omständigheter undergått ändring av betydelse för rätten till
sjukpenning eller sjukpenningens storlek,
- när förtidspension eller särskild efterlevandepension beviljas eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades
arbetsförmåga eller, vid särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet
att bereda sig inkomst genom arbete.
Ändring gäller fr.o.m. den dag då försäkringskassan fått kännedom om de
ändrade omständigheterna. Om anmälan om ändrade omständigheter görs i
anslutning till en period med sjukpenning eller annan ersättning som beräknas
per dag skall ändringen i stället gälla fr.o.m. den första dagen med
ersättning.
Av 3 kap. 5 § framgår vidare att sjukpenninggrundande inkomst under s.k.
SGI-skyddade tider får sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast
dessförinnan om försäkringskassan då hade känt till samtliga förhållanden.
Detta gäller bl.a. tid då den försäkrade bedriver studier, för vilka han
uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt
studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om
utbildningsbidrag för doktorander. Detsamma gäller enligt RFV:s föreskrifter
(RFFS 1981:5) om sjukpenninggrundande inkomst den som är arbetslös och anmäld
som arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete
i en omfattning som svarar mot fastställd sjukpenninggrundande inkomst.
Före den 1 juli 1994 gällde enligt 3 kap. 6 § AFL att en försäkrad var
skyldig att så snart det kunde ske och senast inom två veckor till
försäkringskassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden eller av sin
arbetstid eller andra omständigheter som påverkar rätten till sjukpenning
eller sjukpenningens storlek. Sedan den 1 juli 1994 gäller i stället att en
försäkrad när han gör anspråk på sjukpenning eller annan ersättning som
baseras på sjukpenninggrundande inkomst skall anmäla sådan ändring.
Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst
Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 9.1) har RFV i sitt remissvar
över Sjuk- och arbetsskadekommitténs slutbetänkande (SOU 1996:113) påtalat
effekterna av den ändring i 3 kap. 6 § AFL som trädde i kraft den 1 juli 1994.
Enligt RFV föreligger oklarhet i regelsystemet för t.ex. en försäkrad som är
arbetslös och som inte anmält sin inkomst till försäkringskassan under period
då han eller hon hade en anställning. Enligt RFV kan en sådan person vid
sjukdom under arbetslöshet med nuvarande bestämmelser inte få någon
sjukpenninggrundande inkomst fastställd i efterhand för sin
anställningsinkomst. I en sådan situation kan ersättningsnivån grundas på
sjukpenninggrundande inkomst från en tidigare anställning och ligga på en
betydligt lägre nivå än senaste anställningsinkomsten. Om den försäkrade över
huvud taget inte är sjukpenningplacerad tidigare får denne följaktligen inget
försäkringsskydd under arbetslöshet. RFV föreslår en lagändring med innebörd
att försäkringskassan i efterhand skall kunna fastställa en
sjukpenninggrundande inkomst.
I propositionen föreslås med hänvisning till RFV:s förslag att, om den
försäkrade skulle ha varit försäkrad för sjukpenning på en viss nivå om
försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden, försäkringskassan i
efterhand skall fastställa en sådan sjukpenninggrundande inkomst i samband med
ersättningsärendet. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
Lagförslaget har inte föranlett några motionsyrkanden, och utskottet
biträder förslaget.
Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller sjukbidrag
Enligt nu gällande regler har en försäkrad under tid då han eller hon har rätt
till sjukpenning eller rehabiliteringspenning eller annan jämförbar förmån
rätt att ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst. Den
sjukpenninggrundande inkomsten skall dessutom anpassas till löneutvecklingen
inom den försäkrades yrkesområde. Om den försäkrade beviljas helt sjukbidrag
eller hel förtidspension har han eller hon inte rätt att behålla den
sjukpenninggrundande inkomsten. Vid partiell förtidspension eller sjukbidrag
kan den sjukpenninggrundande inkomsten däremot fastställas på det
förvärvsarbete den försäkrade har vid sidan om pensionen.
I propositionens avsnitt 9.2 framhålls att reglerna innebär att den som har
haft helt sjukbidrag under en period och därefter är arbetslös inte har något
inkomstskydd vid händelse av sjukdom. Detta gäller även om personen skulle ha
rätt till arbetslöshetsersättning, t.ex. på grund av att han eller hon genom
förvärvsarbete tidigare kvalificerat sig för sådan ersättning.
Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén i
sitt delbetänkande SOU 1995:149 framhållit att det kan försvåra en
rehabilitering om den som har sjukbidrag riskerar att, när sjukbidraget
upphör, stå utan inkomsttrygghet i händelse av ny sjukdom. Det kan också
enligt kommittén synas orättvist att den som på ett tidigt stadium erhållit
sjukbidrag, för att prognosen då visat att arbetsförmågan var nedsatt för
avsevärd tid, skall komma i en sämre och osäkrare situation än den som under
samma tid i stället uppburit sjukpenning. Kommittén har därför föreslagit att
den sjukpenninggrundande inkomsten efter en period med sjukbidrag eller
förtidspension skall grundas på tidigare förvärvsinkomster.
I propositionen anförs att det är angeläget att hitta en lösning på
problemet inte minst mot bakgrund av de nya kriterier för rätt till
sjukpenning och förtidspension som gäller sedan årsskiftet och för att främja
arbetslinjen. Det bör enligt propositionen finnas incitament för den enskilde
att våga bryta en pensionsperiod.
Det föreslås därför att för en person vars förtidspension eller sjukbidrag
upphört eller minskat skall den sjukpenninggrundande inkomsten fastställas
till lägst det belopp som utgjorde den försäkrades årsinkomst innan respektive
förmån började utges. Den sjukpenninggrundande inkomsten skall därvid anpassas
till löneutvecklingen. I den mån den tidigare sjukpenninggrundande inkomsten
grundar sig på ett förvärvsarbete av större omfattning än som kan anses
motsvara den försäkrades arbetsutbud när förtidspensionen upphör skall enligt
propositionen den sjukpenninggrundande inkomsten anpassas härtill.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och innebär en
utgiftsökning på ca 3 miljoner kronor per år.
Utskottet biträder förslaget.
Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst
Den lägsta försäkrade inkomsten är i dag 6 000 kr per år. Denna nivå
fastställdes år 1980 och har enligt vad som anges i propositionen inte ändrats
sedan dess.
I propositionens avsnitt 9.3 anförs att den allmänna egenavgiften i form av
sjukförsäkringsavgift enligt 4 § lagen om allmänna egenavgifter inte skall
betalas om inkomsterna understiger 24 % av det vid årets ingång gällande
basbeloppet. För år 1997 är denna gräns ca 8 700 kr. Samma gräns gäller för
skyldigheten att upprätta självdeklaration. Vidare skall pensionsgrundande
inkomst, enligt de antagna riktlinjerna för det reformerade
ålderspensionssystemet, fastställas endast under förutsättning att den
försäkrades inkomst av anställning och annat förvärvsarbete uppgått till minst
ett belopp som motsvarar gränsen för skyldighet att avge självdeklaration.
En fördel med att anknyta till basbeloppet är enligt vad som anges i
propositionen att det automatiskt sker en viss årlig uppräkning av nivån och
att man därmed undviker att gränsen med tiden framstår som alltför låg.
I propositionen föreslås därför - i enlighet med Sjuk- och
arbetsskadekommitténs förslag - att den lägsta gränsen för rätt till
sjukpenning höjs till 24 % av basbeloppet.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och får till följd att
den som vid utgången av ett kalenderår har rätt sjukpenning beräknad på en
sjukpenninggrundande inkomst som understiger 24 % av basbeloppet för året
efter inte kommer att ha fortsatt rätt till sjukpenning.
Utskottet biträder förslaget.
Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst
Historisk inkomst
I motion Sf35 yrkande 13 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag om
förändring av beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Motionärerna anser
att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett genomsnitt av de
senaste 24 månadernas inkomst. Ett liknande yrkande återfinns i motion Sf37
yrkande 6 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd).
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat liknande yrkanden bl.a. i det
av riksdagen godkända betänkandet 1996/97:SfU1. Utskottet avstyrkte då
motionsyrkanden i ämnet med hänvisning till att Sjuk- och arbetsskadekommittén
hade lagt fram förslag om beräkning av sjukpenninggrundande inkomst i
slutbetänkande SOU 1996:113 och att dessa förslag då var föremål för
remissbehandling.
Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom
bidrags- och socialförsäkringssystemen därefter genom tilläggsdirektiv (dir.
1996:100) har fått i uppdrag att föreslå besparingar genom förändringar av
reglerna för sjukpenninggrundande inkomst. I direktiven anges bl.a. att
utgångspunkten skall vara att beräkningsunderlaget så långt det är möjligt
skall vara relaterat till faktiskt inkomstbortfall. Om detta är otillräckligt
för att nå den angivna besparingen är utredaren oförhindrad att pröva andra
alternativ. För den som saknar en dokumenterad inkomst av förvärvsarbete som
bortfaller vid sjukdom bör ersättningen kunna baseras på tidigare inkomster av
förvärvsarbete under en viss tidsperiod. I direktiven anges vidare att
utredaren är oförhindrad att analysera och föreslå andra förändringar av
reglerna för sjukpenninggrundande inkomst i den mån sådana ändringar kan anses
motiverade, t.ex. användandet av historisk inkomst för att fastställa
sjukpenninggrundande inkomst. Utredningen skall enligt uppgift redovisa
resultatet av sitt arbete senast den 30 maj 1997.
Utskottet noterar vidare att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1996/97:150) har aviserat att en proposition med förslag om ändringar
av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst kommer att föreläggas riksdagen
under september 1997. Utskottet anser att den aviserade propositionen bör
avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 13 och Sf37 yrkande 6.
Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
I motion Sf39 yrkande 6 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande
om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten. Motionärerna
anser att regelbundna inkomster för arbetad tid, t.ex. semesterlönefaktorn,
skall ligga till grund för ersättning.
Frågan huruvida den s.k. semesterlönefaktorn skall ingå i
sjukpenninggrundande inkomst eller inte har behandlats i utskottets av
riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4. Utskottet tillstyrkte då
regeringens förslag att fr.o.m. den 1 januari 1997 slopa semesterlönefaktorn
och andra skattepliktiga förmåner än lön m.m. vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst.
Därefter var frågan uppe till behandling i utskottets betänkande
1996/97:SfU1. Utskottet ansåg då att det inte fanns skäl att frångå tidigare
ställningstagande och avstyrkte motioner i ämnet. Detta blev också riksdagens
beslut (rskr. 1996/97:126).
Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden och avstyrker motion
Sf39 yrkande 6.
Jämförelseinkomst för egenföretagare
Enligt 3 kap. 2 § AFL får vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
inkomst av arbete för egen räkning inte beräknas högre än som motsvarar skälig
avlöning för liknande arbete för annans räkning.
I motion Sf202 av Carl-Fredrik Graf (m) begärs ett tillkännagivande om
behovet av en ändring i AFL. Motionären anser att regeln om att man vid
fastställelse av en egenföretagares sjukpenninggrundande inkomst skall jämföra
med en anställd är felaktig. Enligt motionären skall inte egenföretagare
drabbas av sämre ersättning bara av det skälet att vederbörande driver en egen
rörelse. Motionären hänvisar till förslag av Sjuk- och arbetsskadekommittén i
SOU 1996:113, enligt vilket reglerna om jämförelseinkomst slopas och
sjukpenninggrundande inkomst i stället beräknas på aktuell förväntad
nettointäkt utan begränsning till vad som motsvarar skälig avlöning för
liknande arbete för annans räkning.
Utskottet noterar att den tidigare nämnda Utredningen om översyn av
inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen även har i
uppdrag (dir. 1996:52) att göra en samlad översyn av inkomstbegreppet i de
författningar som reglerar olika bidrags- och socialförsäkringsförmåner.
Utredaren skall bl.a. redovisa förslag till så långt möjligt gemensamma regler
för hur inkomst skall beräknas. Målsättningen skall därvid vara ett system där
anställda, egna företagare, ägare till fåmansbolag och de som i olika former
kombinerar anställning med att vara egna företagare på ett likvärdigt sätt kan
åtnjuta de bidrags- och socialförsäkringsförmåner som finns. Såvitt gäller
egenföretagare anges att reglerna för inkomstberäkning bör utformas så att de
anpassas till de speciella förutsättningar som gäller för egenföretagares
inkomster. Enligt direktiven skall utredaren vara fri att i stället för eller
som komplement till detaljregler med anknytning till beskattningen föreslå en
schablonregel utan sådan anknytning.
Som tidigare redovisats har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en
proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande
inkomst till september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas
och avstyrker motion Sf202.
Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier
Som redovisats i det föregående får sjukpenninggrundande inkomst i vissa fall
sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om
försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Det gäller bl.a. då den
försäkrade bedriver studier och uppbär studiemedel, studiehjälp och särskilt
vuxenstudiestöd.
I motion Sf209 av Fanny Rizell (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet
av att ändra reglerna beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier
för dem som inte har erhållit studiemedel. Motionären framhåller att det är
otillfredsställande att den som vill leva på sparade medel straffas.
Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom
bidrags- och socialförsäkringssystemen enligt sina tilläggsdirektiv (dir.
1996:100) bl.a. skall föreslå grundläggande principer för vilka
kvalifikationsvillkor som skall gälla för sjukpenninggrundande inkomst samt de
grundläggande principer som bör gälla för rätten att behålla
sjukpenninggrundande inkomst under tid som förvärvsarbete inte utförs.
Utredningen skall därvid särskilt beakta reglerna i samband med arbetslöshet,
studieledighet och föräldraledighet.
Mot bakgrund av att regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en
proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande
inkomst till september 1997 anser utskottet att propositionen bör avvaktas.
Med det anförda avstyrks motion Sf209.
Övriga frågor om sjukersättning
Sjuklön/sjukpenning till timanställda
Enligt 3 § SjLL har en arbetstagare vid sjukdom rätt till sjuklön fr.o.m. den
första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare
än en månad inträder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren
tillträtt anställningen och därefter varit anställd 14 kalenderdagar i följd.
Tidigare anställningar hos samma arbetsgivare medräknas om tiden mellan
anställningarna inte överstiger 14 kalenderdagar.
För den som inte omfattas av sjuklönelagen utges enligt AFL sjukpenning som
svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av anställning för de första 14
dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha
förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.
I motion Sf210 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag som
innebär att timanställd personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden.
Enligt motionärerna får anställningsformen inte innebära att rätten till
sjukersättning åsidosätts.
I motion Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om
utredning av sjuklön för timanställda. Motionärerna framhåller att dessa
varken får sjuklön eller sjukpenning.
Enligt de ovan redovisade tilläggsdirektiven (dir. 1996:100) till
Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och
socialförsäkringssy- stemen har utredningen även i uppdrag att se över det
bristande sambandet mellan avgifter och förmåner för den som har kortare
anställningar samt lämna förslag till åtgärder som bör vidtas för att ett
bättre samband skall uppnås. Utredningen skall därvid undersöka hur en person
som under en viss tid har haft flera kortare anställningar kan kvalificera sig
för en sjukpenninggrundande inkomst.
Som tidigare nämnts har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en
proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande
inkomst till hösten 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och
avstyrker motionerna Sf210 yrkande 2 och Sf237.
Självriskens storlek i vissa fall
Som nämnts i det föregående utges sjuklön och sjukpenning med vissa undantag
inte för den första dagen i sjukperioden/sjuklöneperioden. Sjuklön eller
sjukpenning utges för övriga dagar med för närvarande 75 % av förmånsgrundande
inkomst. Antalet karensdagar är begränsat till tio dagar under en
tolvmånadersperiod och beräknas i förhållande till sjuklön från varje
arbetsgivare för sig. Arbetstagare med koncentrerad arbetstid kan till följd
av reglerna om karensdag få en större självrisk än personer med jämnt fördelad
arbetstid och den som har flera arbetsgivare kan drabbas av flera karensdagar
under en och samma sjukperiod.
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 7 ett
tillkännagivande om karensdag för skiftarbetare eller anställd med fler än en
arbetsgivare. Motionärerna framhåller att dessa kan drabbas av fler
karensdagar vid varje sjukfall än avsett.
I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser
karensdagsregeln. Motionärerna menar att särskild hänsyn bör tas till den
grupp som har mer än en arbetsgivare och till deltids- och skiftarbetare.
Utskottet erinrar om att redan när nuvarande karensdagsregler infördes
diskuterades frågan om särregler för arbetstagare med koncentrerad arbetstid
och för dem med flera arbetsgivare. Regeringen var dock enligt proposition
1992/93:31 inte beredd att föreslå några sådana särlösningar. Utskottet
tillstyrkte propositionens förslag (bet. 1992/93:SfU9).
Utskottet har därefter behandlat yrkanden som de nu aktuella i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU12. Utskottet anförde då bl.a. att
man vid införandet av en karensdag i sjukersättningssystemen var väl medveten
om konsekvenserna av detta såväl för enskilda som för vissa yrkeskategorier
men att dessa konsekvenser kunde ha fått större negativa ekonomiska effekter
än vad som förutsågs. Utskottet förutsatte att man inom Regeringskansliet
övervägde möjligheter till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone
dämpande effekt på de påtalade konsekvenserna av karensdagen. Utskottet ansåg
dock att något särskilt tillkännagivande till regeringen inte var påkallat och
avstyrkte motionsyrkanden i frågan.
Utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer i frågan om det visar
sig vara möjligt att finna en lämplig åtgärd för att mildra de nämnda
konsekvenserna, avstyrker motionerna Sf35 yrkande 7 och Sf37 yrkande 1.
Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster
Nuvarande regler
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst skall bortses från sådan inkomst
som överstiger 7,5 basbelopp. Det belopp som skall undantas skall i första
hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som har
sjukpenninggrundande inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete
skall ersättningen enligt AFL beräknas var för sig. För den del av
sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till anställningen tim/dagberäknas
sjukpenningen de första 14 dagarna av sjukperioden och för den del av
sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till annat förvärvsarbete
kalenderdagsberäknas sjukpenningen. Hel sjukpenning för en dag är summan av de
båda delarna. Timberäknad sjukpenning utges endast för dagar då den försäkrade
skulle ha arbetat. För den som omfattas av sjuklönelagen betalar arbetsgivaren
sjuklön under sjuklöneperioden (28 dagar).
Motion
I motion Sf210 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs skyndsam
utredning av sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster.
Motionärerna redovisar ett fall där den försäkrade arbetar både som anställd
och som egenföretagare. Inkomsten av anställning uppgår till 106 000 kr och av
annat förvärvsarbete till 264 000 kr, dvs. sammanlagt 370 000 kr. Vid sjukdom
erhåller den försäkrade i exemplet för de första 14 dagarna inte någon
sjukpenning beräknad på anställningsinkomsten, eftersom den försäkrade då inte
skulle ha arbetat som anställd. Däremot utges sjukpenning beräknad på
inkomsten av annat förvärvsarbete. På grund av reglerna i AFL utges dock
sjukpenningen endast på ett underlag om 165 500 kr, som är skillnaden mellan
anställningsinkomsten (106 000 kr) och den maximala sjukpenninggrundande
inkomsten år 1996, 271 500 kr (7,5 basbelopp). Motionärerna anser, inte minst
mot bakgrund av att avgifter betalas även på inkomstdelar över 7,5 basbelopp
att ersättningen blir för låg i ett fall som detta.
Utskottet
Utskottet har förståelse för uppfattningen att de aktuella reglerna i ett fall
som detta ger ett mindre tillfredsställande resultat. Utskottet kan dock
konstatera att denna effekt av reglerna förutsågs vid införandet av de s.k.
timsjukpenningreglerna (prop. 1986/87:69, bet. 1986/87:SfU12, rskr.
1986/87:182). I propositionen uttalades att det föreslagna beräkningssättet
för personer med blandad inkomst kan få till följd att ersättning till en
försäkrad vars sammanlagda sjukpenninggrundande inkomst helt eller delvis
överstiger 7,5 basbelopp kan bli för låg eller helt utebli. Det kan enligt vad
som anfördes i propositionen inträffa om en försäkrad med hög
anställningsinkomst på grund av sjukdom måste avstå från arbete en dag då han
inte skulle ha utfört arbete i anställningen men väl i den andra
sysselsättningen. Regeringen var bl.a. av administrativa skäl inte beredd att
föreslå särskilda regler för dessa fall.
Utskottet har i det föregående redovisat att i uppdraget (dir. 1996:52) för
Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och
socialförsäkringssystemen ingår även att redovisa förslag till så långt som
möjligt gemensamma regler för hur inkomst skall beräknas. Därvid skall
målsättningen vara ett system där anställda, egna företagare, ägare till
fåmansbolag och de som i olika former kombinerar anställning med att vara egna
företagare på ett likvärdigt sätt kan åtnjuta de bidrags- och
socialförsäkringsförmåner som finns.
Regeringen har som tidigare nämnts i proposition 1996/97:150 aviserat
förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till
september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och avstyrker
därför motion Sf210 yrkande 1.
Samverkan och rehabilitering
Allmänt om rehabilitering
Regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning finns i 22 kap. AFL.
Enligt dessa skall arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja
en rehabiliteringsutredning bl.a. när den försäkrade till följd av sjukdom
helt eller delvis har varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än
fyra veckor i följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av
kortare sjukperioder. I arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i
anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och
utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och
ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller
inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en
rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad
åtgärd. Rehabiliteringsersättning utges under vissa förutsättningar när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en
fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering.
Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning, som för närvarande
utges med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och ett särskilt bidrag.
För köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster avsätts särskilda medel
som får användas av försäkringskassorna för köp av sådana tjänster. För
budgetåret 1997 har avsatts 500 miljoner kronor för detta ändamål.
Inom ramen för den årliga överenskommelsen mellan regeringen och företrädare
för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
har under senare år avsatts särskilda medel för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Medlen utbetalas av
försäkringskassan efter det att en överenskommelse har träffats mellan kassan
och huvudmannen om medlens användning. För år 1997 har avsatts 250 miljoner
kronor för detta ändamål.
Enligt lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrivs sedan år 1993
försöksverksamhet på lokal nivå inom fem försöksområden (FINSAM). Försökstiden
är förlängd till utgången av år 1997. Syftet med försöksverksamheten är att
skapa drivkrafter inom systemen för socialförsäkring respektive hälso- och
sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna.
RFV och Socialstyrelsen har i en gemensam slutrapport (Finansiell samordning
1997:1) anfört bl.a. att samarbetet mellan de deltagande organisationerna
påtagligt har förbättrats och att viktiga insatser har kunnat göras i försöket
för att skapa insikt och medvetenhet om vilka fördelar som kan utvinnas för
patienter och försäkrade av gemensamma insatser.
Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om
regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun
som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att
pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser
(SOCSAM). Försöksverksamheten, som är begränsad till högst fem försöksområden,
startade den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid utgången av år 2000.
Propositionen
I propositionens avsnitt 7.6 framhålls att det finns ett stort behov av att
mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna
tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder. Många människor
med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem kan lätt
hamna i en gråzon mellan de olika ersättningssystemen eftersom problembilden
inte renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Det finns
därför starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som
ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbete.
Enligt vad som anförs i propositionen är det nu dags att införa en möjlighet
till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja alla som
är i behov av särskilda insatser. Arbetet bör därför inriktas på generella
lösningar. Framtida lokala samverkansprojekt skall inte behöva något särskilt
godkännande av regeringen eller respektive myndigheter. Det är de enskilda
aktörerna själva som enligt propositionen bör besluta om att bedriva samverkan
utifrån lokala förutsättningar och behov.
Det föreligger däremot enligt propositionen inte behov av ytterligare
försöksverksamhet vad avser olika samverkansmodeller inom
rehabiliteringsområdet utöver dem som för närvarande bedrivs. Nya strukturella
samverkansmodeller bör därför övervägas först när utvärdering av pågående
försöksverksamheter med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso-
och sjukvård och socialtjänst har redovisats.
I propositionen föreslås att följande riktlinjer gäller för samverkan inom
rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998:
- Gemensamma verksamhets- och handlingsplaner bör upprättas på central
myndighets- och regionnivå liksom program för gemensam utbildning.
- Försäkringskassorna bör inom ramen för särskilda medel ges möjlighet att
bedriva olika projekt i syfte att bl.a. uppnå samverkansvinster.
- Samverkansprojekt ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men de
ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet/förvaltning.
- En förutsättning är att alla inblandade parter bidrar med medel som står i
proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som
samverkansprojektet riktar sig till.
- Resultaten av samverkansprojekten skall systematiskt följas upp.
- Användningen av medel avsedda för samverkansprojekt skall gemensamt
utvärderas av RFV, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.
När det gäller frågan om gemensamma mål framhålls i propositionen att mål- och
resultatstyrning blir allt vanligare inom hela den offentliga sektorn.
Eftersom det är först när lokala lösningar tillåts som lokala problem kan
lösas måste målstyrning gälla även för den lokala nivån.
Enligt vad som anges i propositionen saknas t.ex. gemensamma mål för sådant
som flera myndigheter har ett gemensamt ansvar för eller så strider målen
delvis mot varandra. Detta framgår av regleringsbreven för Socialstyrelsen,
Arbetsmarknadsverket och socialförsäkringsadministrationen för budgetåret
1995/96.
I propositionen framhålls att det är nödvändigt att vissa gemensamma
övergripande mål formuleras och att regeringen bör vara tydlig i sitt uppdrag
till myndigheterna. Uppdraget bör därför göras likalydande för de berörda
myndigheterna och regleringsbreven bör enligt propositionen innehålla både
myndighetsspecifika och myndighetsgemensamma mål, uppdrag och
redovisningskrav. Resultatuppföljningen bör också ske gemensamt.
Det gemensamma målet för de samverkande myndigheterna bör enligt
propositionen vara att personer i t.ex. utsatta grupper, som saknar fast
förankring på arbetsmarknaden, i så stor utsträckning som möjligt, skall
befinna sig i aktiva åtgärder i syfte att få arbete. Målet kan också vara att
inom en överblickbar framtid uppnå resultat i form av t.ex. kortare
sjukskrivningstider, minskade kostnader för sjukpenning och
förtidspension/sjukbidrag samt färre socialbidragstagare.
I fråga om gemensam ram har enligt vad som anförs i propositionen en särskild
utredare haft i uppdrag att kartlägga olika lokala samverkansprojekt inom
rehabiliteringsområdet. I betänkandet EGON JÖNSSON - en kartläggning av lokala
samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) konstateras bl.a.
att bristen på pengar inte är det största problemet. Problemet är i stället de
regelverk som styr vem som får disponera medlen och för vilka ändamål dessa
medel får användas. Utredningens slutsats är att det går att uppnå betydande
samverkanseffekter utan att sammanläggning av olika medel är nödvändig.
Utredningen förordar en lösning som innebär att samverkansprojekt bör ha en
gemensam ram för åtgärder och insatser, men att de ekonomiska besluten bör
fattas av respektive myndighet/förvaltning.
I propositionen framhålls att det inte i första hand behövs ytterligare
resurser till samverkansområdet. Det gäller i stället att mobilisera
organisationernas egna resurser och möjligheter. Det är inte heller nödvändigt
med sammanslagningar av resurser utan det går enligt propositionen att komma
långt med att medelsramar sätts upp inom respektive myndighet/förvaltning för
användning i samverkansprojekt. Det är dock viktigt att det för varje projekt
klart anges vad projektet skall syfta till och vad som ingår i den ekonomiska
ramen med avseende på projektets egna kostnader, försörjningsmedel och
åtgärdsmedel. I den överenskommelse som görs kan enligt propositionen mycket
väl även kostnader för försörjning ingå utan att medlen för den skull blir
gemensamma.
Samverkansprojekt bör därför ges en gemensam ram för åtgärder och insatser
men de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet eller förvaltning.
En förutsättning är enligt propositionen att alla inblandade parter bidrar med
medel som står i proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som
samverkansprojektet riktar sig till.
Enligt vad som anges i propositionen har regeringen i den ekonomiska
vårpropositionen (prop. 1996/97:150) beräknat ramen för utgiftsområde 10 med
beaktande av att försäkringskassorna fr.o.m. år 1998 inom ramen för särskilda
medel skall ges möjlighet att bedriva olika projekt bl.a. i syfte att uppnå
samverkansvinster. Medlen ställs till försäkringskassornas förfogande genom en
sammanläggning av medel som för närvarande är avsatta för köp av
arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, arbetstekniska hjälpmedel,
läkarutlåtanden och läkarundersökningar. Dessutom tillförs vissa ytterligare
medel för detta ändamål.
När det gäller utvärdering anförs i propositionen att det har framkommit att
uppföljningsaspekterna eller formen för resultatredovisningen sällan har
diskuterats vid planeringen av projekt. Instrumenten för uppföljning och
resultatmätning har vidare konstaterats vara få och trubbiga.
Ett första steg mot bättre uppföljning och utvärdering av
samverkansprojekten är enligt propositionen att dokumentationen förbättras så
att det är möjligt att få reda på vilka resurser som avsatts och till vad de
har använts. Det är vidare betydelsefullt att samverkansparterna redan vid
starten av ett projekt har tillförsäkrat sig tillgång till
utvärderingskompetens och reserverat medel för detta. Resultaten av
samverkansprojekten skall därför systematiskt följas upp och användningen av
medel avsedda för samverkansprojekt gemensamt utvärderas av RFV,
Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen.
Såvitt gäller könsperspektiv framhålls i propositionen att en fortsatt och
permanentad lokal samverkan blir effektivare om ett genomtänkt könsper-
spektiv präglar verksamheterna. Det innebär att hänsyn tas till att kvinnor
och män ofta har olika livserfarenheter och olika villkor och attityder i
t.ex. arbetslivet. Könsperspektiv innebär att olikheterna bejakas och att
kunskaperna om detta används för att anpassa verksamheten och åtgärderna så
att både kvinnor och män på ett likvärdigt sätt kan rehabiliteras tillbaka
till egen försörjning. Det kan t.ex. vara nödvändigt att använda olika metoder
för kvinnor och män för att skapa goda rehabiliteringsmöjligheter för alla.
I propositionen konstateras dock att den särskilde utredaren i betänkande
SOU 1996:85 funnit att det så gott som helt saknas ett genomtänkt könsper-
spektiv i de projekt som utredningen studerat. Vidare konstateras att det av
utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 bl.a. framgår att en
kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år
liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för
män.
I propositionen anförs att kravet på att ett könsperspektiv skall prägla
arbetet särskilt bör framgå av uppdragen till de samverkande myndigheterna och
förvaltningarna. Könsperspektivet bör även ges särskilt utrymme i t.ex.
utbildningar samt olika rehabiliteringsinsatser redovisas separerade för män
och kvinnor.
Motioner
I några av motionerna tas frågan upp om införande av FINSAM-modellen i hela
landet. I motion Sf35 yrkande 10 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag
på finansiell samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och
kommunerna. Motionärerna anser att FINSAM-försöken bör permanentas och
lagregleras fr.o.m. den 1 januari 1998. I motion Sf38 yrkande 5 av Sigge Godin
m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att aktivera försäkringspengar i
syfte att korta köer och förbättra rehabiliteringen m.m. Motionärerna anser
att idén med FINSAM bör utvecklas till att gälla alla landsting. Även Lars
Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf242 yrkande 4 ett tillkännagivande om
en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela ansvaret för
sjukförsäkringen till landstingen. Enligt motionärerna har FINSAM-försöken
inneburit att kostnaden för sjukförsäkringen har minskat med 3 - 7 %.
Resultaten av försöken har således varit lyckade och bör därför ligga till
grund för överväganden om överföring till landstingen. Rose-Marie Frebran
m.fl. (kd) begär i motion Sf37 yrkande 5 förslag på lokal finansiell
samverkan. Motionärerna anser att FINSAM-modellen bör införas i hela landet
från den 1 januari 1998.
I två motioner berörs frågor som rör olika villlkor för kvinnors och mäns
rehabilitering. I motion Sf35 yrkande 12 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i
rehabiliteringsarbetet. Motionärerna anser att det är oacceptabelt att kvinnor
får kortare och sämre rehabilitering än män. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann
m.fl. (v) begärs i yrkande 14 ett tillkännagivande om särskild utbildning om
main-streaming i de olika samverkansprojekten. Motionärerna anser att det bör
uppdras åt myndigheterna i de olika samverkansprojekten att genomföra en
utbildning rörande kvinnors och mäns olika situation.
I två motioner tas frågan om helhetsperspektiv upp. I motion Sf225 yrkande
12 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att människans
hela situation skall beaktas vid bedömning av kvalifikationskrav till
långvariga socialförsäkringar. I motion Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om behovet av ett bredare perspektiv vid bedömning
av ohälsoförsäkringen. Enligt motionärerna bör det utredas om inte
försäkringen borde ha andra parametrar än rent medicinska bedömningar.
I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 7 ett
tillkännagivande om resurser till rehabilitering. Enligt motionärerna behövs
mer resurser till rehabilitering. I samma motion yrkandena 8 och 11 begärs 100
miljoner kronor för att underlätta försäkringskassornas arbete med
rehabilitering och 200 miljoner kronor för rehabiliteringsverksamheten. I
yrkande 13 begär motionärerna ett tillkännagivande om samverkan mellan
myndigheter när det gäller rehabiliteringen. De anser att samverkan är
nödvändig, men att problemet med olika regler inom de olika systemen vad
gäller ersättningen måste lösas.
I motion Sf40 yrkande 9 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett
tillkännagivande om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och
delar av kommunernas socialtjänst på lokal nivå. Motionärerna anser att en
sammanslagning av dessa myndigheter till en organisation ligger i linje med
förslaget att slå samman försäkringarna vid långvarig ohälsa och arbetslöshet
till en försäkring. Enligt motionärerna skulle en sådan åtgärd väsentligt
förbättra möjligheterna till samverkan.
Utskottet
I det föregående har vissa grundläggande principer för ett försäkringsskydd
vid sjukdom och rehabilitering slagits fast. En viktig princip är att
möjligheterna till rehabilitering måste finnas inbyggda i systemet. Människors
möjligheter att återvända till ett normalt liv efter sjukdom eller skada måste
enligt utskottets mening genomsyra den allmänna försäkringen. En bra och
effektiv rehabilitering är viktig både ur individens och samhällets
perspektiv. För individen leder den till minskat lidande och en större
möjlighet att komma tillbaka till ett aktivt liv. För samhället innebär den
minskade kostnader för både sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården.
På sätt som framhållits i propositionen finns det dock risk att människor
med sammansatta problem såsom långvarig arbetslöshet i kombination med
psykosociala eller hälsomässiga problem hamnar mellan olika ersättningssystem
eftersom problembilden inte renodlat faller inom någon viss myndighets
ansvarsområde.
Problem av detta slag har uppmärksammats av utskottet i samband med den
tidigare nämnda ändringen av kriterierna för rätt till sjukpenning och
förtidspension. En utgångspunkt för de fr.o.m. den 1 januari 1997 ändrade
kriterierna är en önskan att åstadkomma en renodling av trygghetssystemen
utifrån olika orsaker till behovet av insats där sjukpenning och
förtidspension skall vara ett skydd vid i huvudsak medicinskt grundad
nedsättning av arbetsförmågan. Utskottet, som tillstyrkte förslaget, framhöll
i betänkande 1996/97:SfU6 bl.a. att renodlingen av försäkringen inte får leda
till att en arbetsoförmåga som huvudsakligen grundar sig på medicinska orsaker
skall ?delas upp? för att i olika delar hänföras till andra orsaker, såsom
arbetsmarknadsmässiga eller sociala, när sådana finns. Enligt utskottet skall
där en medicinsk orsak innebär en nedsatt arbetsförmåga sjukpenning eller
förtidspension kunna utges även om det finns vissa inslag av t.ex. social
karaktär som inverkar på arbetsoförmågan. Utskottet framhöll också vikten av
att en samsyn finns mellan RFV och försäkringskassorna å ena sidan samt
arbetsmarknadsmyndigheterna å andra sidan vad gäller att bedöma om en person
är att anse som arbetsför. Utskottet förutsatte därvid ett samarbete
myndigheterna emellan såväl i enskilda fall som på central nivå. Utskottet
avstyrkte därmed motionsyrkanden om bl.a. samordningsproblem.
I fråga om bl.a. uppföljning framhöll utskottet att det finns anledning att
noga följa upp effekterna av förslagen och att det är angeläget att undersöka
vilka möjligheter som finns att undanröja problem som har sin grund i
bristande överensstämmelse mellan olika trygghetssystem. Utskottet avstyrkte
därmed bifall till motionsyrkanden i frågan.
Regeringen har i den nu behandlade propositionen lagt fram förslag till
riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998 som
enligt utskottets uppfattning huvudsakligen tillgodoser behoven av samordning
och samsyn mellan myndigheter såväl i enskilda fall som på central nivå.
Utskottet är av den uppfattningen att det inte i första hand är behov av
regeländringar eller avsaknaden av resurser totalt sett som är det stora
bekymret när det gäller att åstadkomma en bättre och samordnad rehabilitering.
Inte heller är en sammanslagning av resurser och/eller myndigheter någon
lösning på problemet. Däremot är, som framhålls i propositionen, mål- och
resultatstyrning av avgörande betydelse. Utan en medveten och uttrycklig
styrning saknas enligt utskottet förutsättningar att komma till rätta med
nuvarande problem. En sådan styrning bör komma till uttryck bl.a. i
regleringsbreven till myndigheterna. Dessa bör följas upp av i propositionen
angivna gemensamma verksamhets- och handlingsplaner upprättade på central
myndighets- och regionnivå. Även program för gemensam utbildning underlättar
en gemensam utveckling.
Liksom regeringen anser utskottet att det generellt bör införas en möjlighet
till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja personer
som är i behov av särskilda insatser. I motsats till de lokala
försöksverksamheterna skall sådana samverkansprojekt inte behöva något
särskilt godkännande av regeringen eller av någon myndighet. Däremot är det
nödvändigt att samverkansprojekten ges en gemensam ram för åtgärder och
insatser men att de ekonomiska besluten fattas av respektive
myndighet/förvaltning.
För att försäkringskassorna skall ha möjlighet att bedriva olika projekt i
syfte att uppnå samverkansvinster är det enligt utskottet viktigt att det
finns särskilda medel för detta ändamål. I propositionen anges att sådana
medel skall ställas till kassornas förfogande dels genom en sammanläggning av
redan befintliga medel för bl.a. köp av arbetslivsinriktade
rehabiliteringstjänster, dels genom ett tillskott av ytterligare medel.
Utskottet anser att förslagen till riktlinjer öppnar för ett effektivare
utnyttjande av samhällets samlade resurser och att människors behov av
stödåtgärder därmed bättre kan tillgodoses än för närvarande. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag till inriktning av samverkan inom
rehabiliteringsområdet.
Med bakgrund av det anförda kan utskottet inte förorda en lösning som
innebär att FINSAM-modellen nu permanentas och införs i hela landet. Utskottet
erinrar samtidigt om att nya strukturella samverkansmodeller enligt
propositionen bör övervägas när utvärdering av pågående försöksverksamheter
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst har redovisats. Utskottet avstyrker motionerna Sf35 (m) yrkande
10, Sf38 (fp) yrkande 5, Sf242 (fp) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 5. Med
hänvisning till det anförda avstyrks vidare motionerna Sf39 (v) yrkande 13 och
Sf40 (mp) yrkande 9. Motion Sf39 yrkande 7 får anses tillgodosedd med vad
utskottet anfört ovan.
Vad gäller frågan om olika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering kan
konstateras att det av betänkande SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt
saknas ett genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat.
Enligt utskottets mening är detta nedslående, i synnerhet som det av
utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår att en kraftig
systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år, liksom
att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män.
Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att regeringen har anfört att
kravet på ett könsperspektiv särskilt bör framgå av uppdragen till de
samverkande myndigheterna och förvaltningarna och att könsperspektivet bör ges
utrymme i t.ex. utbildningar. Med det anförda anser utskottet att motionerna
Sf35 (m) yrkande 12 och Sf39 (v) yrkande 14 i vart fall huvudsakligen får
anses tillgodosedda.
När det gäller frågan om ett helhetsperspektiv anser utskottet att de nyss
angivna riktlinjerna för samverkan skapar förutsättningar för ett samspel
mellan de olika myndigheter/förvaltningar som har ansvar för rehabiliteringen.
Detta i sin tur innebär att det blir möjligt att upprätthålla en helhetssyn på
individen, trots den renodling som skett t.ex. vad gäller gränsdragningen
mellan systemen för ersättning vid sjukdom och arbetslöshetsförsäkring
respektive socialbidrag. Med det anförda får motionerna Sf225 (mp) yrkande 12
och Sf251 (s) delvis anses tillgodosedda.
Frågan om ytterligare resurser till försäkringskassorna har nyligen
behandlats av utskottet i yttrande 1996/97:SfU6y till finansutskottet.
Utskottet anförde bl.a. att det är viktigt att regeringen inför höstens
budgetproposition beaktar behovet av en väl fungerande administration, så att
socialförsäkringen och bidragssystemen kan hanteras effektivt och rättssäkert.
Utskottet ansåg bl.a. det nödvändigt att försäkringskassorna förfogar över
tillräckliga resurser för att även fortsättningsvis arbeta aktivt med
rehabilitering.
Med beaktande av det anförda får motion Sf39 (v) yrkandena 8 och 11 anses
besvarade.
Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar
Propositionen
Rehabiliteringsansvaret för arbetslösa sjukskrivna ligger hos
Arbetsmarknadsverket och försäkringskassan. Undersökningar som gjorts på
senare tid visar enligt propositionen (avsnitt 7.5) att det delade
huvudmannaskapet innebär ett problem i rehabiliteringen av arbetslösa
sjukskrivna. Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och
arbetsskadekommittén i betänkande SOU 1996:113 föreslagit att
rehabiliteringsansvaret skall övergå till arbetsförmedlingen, som därmed
skulle få samma roll för denna grupp som arbetsgivaren har för de anställda.
För att detta skall fungera behöver försäkringskassan enligt kommittén
upprätta ett nära och organiserat samarbete med arbetsförmedlingen.
Arbetslösa sjukskrivna är enligt propositionen en växande grupp som ofta har
sammansatta problem. För att denna grupp inte skall öka är det viktigt att
försäkringskassan tillsammans med arbetsförmedlingen tidigt identifierar
behoven av rehabilitering. Enligt propositionen är det dock inte lämpligt att
arbetsförmedlingen får ett sådant rehabiliteringsansvar som kommittén
föreslagit bl.a. på grund av att en sådan ordning skulle innebära behov av
väsentliga förändringar av arbetsförmedlingens organisation, uppdrag och
resurser. Arbetsförmedlingen har i dag inte heller kännedom om de individer
som är arbetslösa och samtidigt sjukskrivna. Mot denna bakgrund kan enligt vad
som anges i propositionen kommitténs förslag inte läggas till grund för
förändringar av nuvarande regler. Däremot bör ett utökat samarbete förstärkas
och utvecklas mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, vilket bör
lösas inom ramen för de s.k. särskilda medel som försäkringskassan får till
sitt förfogande.
Motioner
I motion Sf38 yrkande 7 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs beslut att
arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de arbetslösa sjukskrivnas
rehabilitering.
I motion Sf37 yrkande 4 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar. Motionärerna
anser att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag om arbetsförmedlingens
ansvar bör finnas med i de fortsatta övervägandena vad gäller att finna ett
effektivt sätt att utöka det nödvändiga samarbetet.
Utskottet
Utskottet gör samma bedömning som regeringen i frågan om ansvaret för
rehabilitering av arbetslösa sjukskrivna. Denna grupp har, som påpekas i
propositionen, ofta problem som är av sammansatt karaktär och de har många
gånger inte enbart behov av att lösa sin arbetslöshetssituation. Det handlar
inte sällan om en kombination av ohälsa, arbetslöshet och sociala problem. Det
finns därför anledning anta att arbetsförmedlingen med nuvarande organisation
och resurser inte har den kompetens som behövs för att ta över
rehabiliteringsansvaret för denna grupp. Mot bakgrund härav anser utskottet
att det inte bör göras någon ändring vad gäller arbetsförmedlingens ansvar för
arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering. Utskottet erinrar dock om att de ovan
av utskottet tillstyrkta förslagen till riktlinjer för samverkan inom
rehabiliteringsområdet ger bättre möjligheter till samarbete och samsyn mellan
berörda myndigheter. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf38
yrkande 7 och Sf37 yrkande 4.
Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering
Propositionen
Arbetsgivaren har enligt AFL ett förstahandsansvar för den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Detta
rehabiliteringsansvar syftar till att återställa den enskildes arbetsförmåga.
I propositionen framhålls att AFL inte innehåller några bestämmelser om
sanktioner som är möjliga att rikta mot en arbetsgivare som inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen.
Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 7.2) har Sjuk- och
arbetsskadekommittén konstaterat att rehabiliteringsreformens intentioner fått
alltför litet genomslag. Trots att rehabiliteringsarbetet länge inriktats mot
att få till stånd insatser så tidigt som möjligt har detta inte skett.
Arbetsgivar- ansvaret är enligt kommittén inte tillräckligt preciserat. Den
ekonomiska ansvarsfördelningen mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är i
dag oklar. Det råder också oklarheter i regelverket när det gäller ansvaret
för rehabiliteringsutredningarna. Kommittén anser vidare att dagens problem
bara till en mindre del har sin grund i ett behov av regeländringar. Det
huvudsakliga problemet tycks vara att det saknas en mera konsekvent genomförd
metodik i rehabiliteringsarbetet. Enligt kommitténs förslag bör arbetsgivaren
inom fyra veckor ha kontakt med en anställd som drabbats av sjukdom för att
göra en prövning av behovet av rehabiliteringsinsatser samt vid behov ha
kontakt med försäkringskassan. Vidare bör arbetsgivaren efter fyra veckor
genomföra de åtgärder som behövs för att den anställde skall kunna återgå
eller vara kvar i sitt arbete samt fortlöpande informera försäkringskassan.
I propositionen framhålls arbetsgivarens betydelse för rehabilitering av den
enskilde. Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag bidrar enligt propositionen
emellertid inte till att undanröja nuvarande oklarheter vad gäller bl.a.
gränsdragningsproblematiken mellan arbetsgivaren och försäkringskassan.
Kommittén har t.ex. inte närmare preciserat hur långt arbetsgivarens
kostnadsansvar skall sträcka sig eller vilka rehabiliteringsåtgärder som skall
ingå i ansvaret. En annan fråga som inte har fått sin lösning är om detta
ansvar skall omfatta samtliga arbetsgivare, dvs. även småföretagare. Enligt
vad som anförs i propositionen räcker det föreliggande underlaget inte för att
ändra nuvarande regler om arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar.
Däremot bör enligt propositionen en utredning tillsättas med uppgift att
utreda denna fråga. En sådan utredning bör bl.a. utreda när arbetsgivarens
kostnadsansvar skall inträda och hur långt det skall sträcka sig. Utredningen
bör även belysa små och stora företags skilda förutsättningar att fullgöra det
rehabiliteringsansvar som ålagts dem och gränsdragningsproblematiken gentemot
övriga rehabiliteringsaktörer.
Motioner
I motion Sf39 yrkande 12 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen.
Motionärerna anser att krav skall ställas på arbetsgivaren att efter fyra
veckor dels göra en dokumentation, dels ha beredskap för rehabiliterande
insatser.
I motion Sf40 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs
ett tillkännagivande om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift
att utreda arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar. Om inte
motionärernas yrkande om att förkorta sjuklöneperioden till 14 dagar bifalls
bör utredningen analysera den förlängda sjuklöneperiodens effekter på
rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden.
I motion Sf211 av Christer Erlandsson (s) begärs förslag till ändring i
lagstiftningen om arbetsgivaransvar. Motionären påpekar att om en arbetsgivare
inte tar sitt rehabiliteringsansvar finns det inte någon sanktionsmöjlighet.
Däremot kan försäkringskassan dra in sjukersättningen för individen om han
eller hon inte följer kassans direktiv.
Utskottet
Utskottet anser att arbetsplatsen och därmed arbetsgivaren utgör en viktig bas
för rehabiliteringsarbetet. Eftersom det uppenbarligen föreligger oklarheter
hur långt arbetsgivarens ansvar i dessa hänseenden sträcker sig är det enligt
utskottets mening angeläget att ansvaret såväl vad gäller åtgärder för
rehabilitering som för kostnaderna för dessa förtydligas och preciseras.
Utskottet delar därför regeringens uppfattning att frågan bör utredas. Frågan
om effekterna på rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden bör däremot
inte utredas i detta sammanhang. Eftersom frågan om arbetsgivares
rehabiliteringsansvar är av stor vikt förutsätter utskottet att utredningen
kommer till stånd utan onödigt dröjsmål.
Med det anförda får motion Sf211 anses i huvudsak tillgodosedd. Motionerna
Sf39 yrkande 12 och Sf40 yrkande 11 avstyrks.
Företagshälsovård
Motioner
I motion Sf35 yrkande 11 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om företagshälsovården. Motionärerna anser att förslag bör
presenteras om hur företagshälsovården kan inrymmas i den finansiella
samverkan.
I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 9 förslag till en
lag om allas rätt till företagshälsovård. Om avtal inte träffas mellan
parterna bör enligt motionärerna samhället komplettera med en rättighetslag
med innebörd att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård.
En sådan bör finansieras av arbetsgivare med en differentierad avgift. I samma
motion yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om företagshälsovårdens
verksamhet. Motionärerna anser att tillsyn och utveckling av
arbetsmiljöverksamheten och därmed företagshälsovården skall handhas av
Arbetarskyddsstyrelsen. Företagshälsovården skall vidare ha ett huvudansvar
för att initiera rehabiliteringen medan försäkringskassan skall ha ansvaret
för att utredningar görs och åtgärder snabbt sätts in.
Utskottet
Sjuk- och arbetsskadekommittén har sitt slutbetänkande SOU 1996:113 tagit upp
frågor som rör företagshälsovården. Kommittén har föreslagit att
försäkringskassan, i syfte att nå målet om en god arbetsmiljö och effektiv
rehabiliteringsverksamhet, skall få möjlighet att ekonomiskt stimulera de små
arbetsgivarna till förebyggande och rehabiliterande insatser och till
anlitande av kvalitetssäkrad företagshälsovård eller motsvarande professionell
kompetens.
I den nu behandlade propositionen har inte lagts fram något förslag om
företagshälsovård. Däremot anförs i propositionen (avsnitt 7.2) att
Statskontoret har haft i uppdrag att bl.a. belysa och analysera
företagshälsovårdens tjänsteutbud och arbetssätt i förhållande till företag,
förvaltning och deras anställda. Uppdraget har vidare innefattat att göra en
lägesbeskrivning beträffande branschens arbete med att införa en
kvalitetssäkringsmodell för företagshälsovården. Statskontoret har i januari
1997 överlämnat sin rapport Företagshälsovården i dag (1997:2) till
regeringen. I propositionen anförs att beredning av frågan om vilka åtgärder
som behöver vidtas för att bygga vidare på och upprätthålla en bra
företagshälsovård för närvarande pågår inom Regeringskansliet.
Utskottet anser att regeringens beredning av frågan om företagshälsovården
bör avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 11 och Sf39 yrkandena 9 och
10.
Försäkring vid arbetsskada m.m.
Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar anställda,
uppdragstagare och egenföretagare och ger ersättning för inkomstbortfall till
den som drabbas av skada i sitt arbete. LAF omfattar skador enligt ett
generellt arbetsskadebegrepp. Begreppet arbetsskada är definierat som skada
till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan. Med annan skadlig
inverkan avses i princip varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan
påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.
Den 1 januari 1993 höjdes kravet på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor från
sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Samtidigt skärptes kravet på
orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och den försäkrades skada så
att samband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Före den
1 januari 1993 skulle samband anses föreligga om inte betydligt starkare skäl
talade emot samband.
Fr.o.m. den 1 juli 1993 slopades den särskilda arbetsskadesjukpenningen för
den som är sjukförsäkrad enligt AFL samt rätten till ersättning från
arbetsskadeförsäkringen för andra kostnader än för sjukvård utom riket,
tandvård och särskilda hjälpmedel.
Den som ådragit sig en arbetsskada har vid bestående nedsättning av
arbetsförmågan med minst en femtondel rätt till livränta för den
inkomstförlust som uppkommer. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den
inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte hade inträffat och den
inkomst den försäkrade trots skadan kan beräknas komma att få.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom socialavgifter och avkastning från
arbetsskadefonden. Avgiften för arbetsgivare är 1,38 % av avgiftsunderlaget
och för egenföretagare 1,4 % av underlaget. Arbetsskadefonden uppvisar sedan
år 1987 ett underskott, som vid utgången av år 1996 var ca 15 900 miljoner
kronor (ackumulerat). Sedan budgetåret 1994/95 är utgifterna lägre än
inkomsterna.
Propositionen
Enligt vad som anförs i propositionens avsnitt 11 har Sjuk- och
arbetsskadekommittén i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 granskat
förutsättningarna för en privatisering av arbetsskadeförsäkringen.
Utgångspunkten har varit att skapa en försäkring med en lagstadgad skyldighet
för arbetsgivare att hos valfri försäkringsgivare teckna arbetsskadeförsäkring
till förmån för sina anställda. Kommittén har dock funnit att en
arbetsskadeförsäkring i form av en offentlig försäkring har sådana fördelar
att något förslag om en privatisering inte lagts fram. Vidare har kommittén
granskat möjligheten att förbättra den ekonomiska ersättningen till de
arbetsskadade, i första hand för skador till följd av olycksfall i arbete.
Kommittén har emellertid konstaterat att det för närvarande inte är möjligt
att höja ersättningsnivåerna för alla typer av arbetsskador. En höjning av
ersättningsnivån (till 98 % av den sjukpenninggrundande inkomsten) bör enligt
kommittén i första hand avse skador till följd av olycksfall i arbete.
I propositionen framhålls vikten av att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar
i möjligaste mån behandlas lika, inte minst på grund av det s.k.
genderperspektivet. Bl.a. mot bakgrund härav bör enligt propositionen någon
höjning av ersättningsnivån i form av arbetsskadesjukpenning vid skada till
följd av olycksfall inte ske.
Eftersom den tidigare LAF-sjukpenningen kompenserade inkomstbortfallet med
100 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst hade tidpunkten för
övergång från arbetsskadesjukpenning till livränta i flertalet fall inte någon
större betydelse. Då den försäkrade numera uppbär sjukpenning eller
rehabiliteringsersättning under sjukdomstiden har tidpunkten för övergången
blivit central.
Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén
föreslagit vissa ändringar i syfte att klargöra att rätten till livränta vid
arbetsskada inträder vid den tidpunkt då den försäkrade fått sin förmåga att
skaffa inkomst genom arbete bestående nedsatt.
Enligt propositionen bidrar dock kommitténs förslag inte till att klargöra
problemen. Utredningen har inte heller belyst de ekonomiska effekterna som ett
klargörande av reglerna kan få för såväl försäkringen som administrationen.
Mot denna bakgrund bör enligt propositionen för närvarande inte någon ändring
ske av de nuvarande reglerna.
Däremot anges i propositionen att regeringen avser att se över reglerna för
arbetsskadeförsäkringen och att nuvarande regler därför tills vidare bör
bibehållas i avvaktan på denna översyn.
Motioner
I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 14 utredning om
den framtida arbetsskadeförsäkringen. Enligt motionärerna bör försäkringen
vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av arbetsgivare. Avgiften bör
differentieras och enmansföretagare undantas från att teckna försäkring. I
samma motion yrkande 15 begärs förslag om en sänkning av livräntan till 80 %.
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) återfinns liknande krav. I yrkande
14 begär motionärerna förslag på en förändring av arbetsskadeförsäkringen. I
yrkande 15 begär de beslut om sänkning av livräntenivån för tillkommande
godkända livräntor till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998.
I motion Sf242 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna
arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas
som en privat försäkring med differentierade avgifter. Enligt motionärerna
skall försäkringen överta kostnaderna från sjukförsäkringen vid
arbetsolycksfall.
I motion Sf39 yrkande 15 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om att det inte behövs någon ytterligare utredning om
arbetsskadeförsäkringen.
I motion So296 yrkande 12 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel
Thurdin (båda c) begärs ett tillkännagivande om att tandvårdspersonal som
drabbats av kvicksilverförgiftning måtte få sina besvär godkända som
arbetsskada.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att reglerna för
arbetsskadeförsäkringen bör ses över och att någon ändring av de nuvarande
reglerna därför inte bör ske. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionerna Sf254 yrkandena 14 och 15, Sf35 yrkandena 14 och 15, Sf242 yrkande
8 och Sf39 yrkande 15.
Vad gäller frågan om tandvårdspersonal som drabbats av arbetsskador till
följd av exposition för kvicksilver i amalgam har utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1995/96:SfU3 behandlat ett liknande yrkande.
Utskottet anförde då att lagstiftningen bl.a. med dess generella
arbetsskadebegrepp fick anses utformad på ett adekvat sätt. Beträffande lagens
tillämpning i praxis ansåg utskottet att utskottet varken kan eller bör
anlägga några synpunkter. I övrigt förutsatte utskottet att RFV, som har att
verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemen tillämpas på ett
likformigt och rättvist sätt, följer utvecklingen av praxis i arbetsskademål.
Utskottet avstyrkte därmed bifall till en motion i ämnet.
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motion
So296 yrkande 12.
Vissa ersättningsfrågor
Föräldrapenning
Gällande ordning
Föräldrapenning utges enligt 4 kap. 3 § AFL under 450 dagar i anslutning till
barns födelse eller adoption. När båda föräldrarna är vårdnadshavare har de
rätt till hälften var av det totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan
överlåta rätten till föräldrapenningdagar till den andre föräldern med
undantag av 30 dagar (de s.k. pappa- och mammamånaderna). Under 360 dagar
utges ersättning för närvarande med 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Ersättning utges dock alltid lägst enligt garantinivån som är 60 kr
om dagen. För resterande 90 dagar är ersättningen lika med garantinivån.
Föräldrapenning kan tas ut längst till dess barnet fyllt åtta år eller till
den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första skolåret.
Motion
I motion Sf38 yrkande 2 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad. En höjd
ersättningsnivå krävs enligt motionärerna för att stimulera fler fäder att ta
ut föräldraledighet.
Utskottet
Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1 behandlat
motionsyrkanden med krav på högre kompensationsnivå för mamma- och
pappamånaderna. Yrkandena avstyrktes med hänvisning till behovet av att sanera
statsfinanserna. Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker
motion Sf38 yrkande 2.
Närståendepenning
Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet
för närståendevård till den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en
närstående svårt sjuk person. Ersättning kan även utges om vården sker på
sjukvårdsinrättning. Antalet ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för
varje person som vårdas. Närståendepenning utges för närvarande med 75 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten för samtliga dagar i ersättningsperioden
och kan utges som hel, halv eller fjärdedels förmån. Närståendepenning kan
även utges för högst 240 dagar vid vård av en person som blivit hivsmittad vid
användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården.
I motion Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs i yrkande 3 beslut att
förlänga rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till
ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar. I samma motion yrkande 4
begärs ett tillkännagivande om överläggningar mellan kommunförbunden och
staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården.
I ovan nämnda betänkande 1996/97:SfU1 har utskottet även behandlat ett
yrkande om en förbättring av närståendepenningen. Utskottet ansåg dock med
hänsyn till det då alltjämt besvärliga budgetläget att det inte fanns utrymme
för att vidta ändringar som medförde kostnadsökningar. Utskottet avstyrkte
därmed bifall till yrkandet i fråga.
Även om budgetläget har förbättrats på senare tid anser utskottet att det
inte finns utrymme för en förbättring av det slaget som motionärerna förordat.
Utskottet avstyrker därför motion Sf38 yrkande 3.
Något uttalande från riksdagens sida om överläggningar mellan
kommunförbunden och staten beträffande närståendevården och hemsjukvården är
enligt utskottets mening inte påkallat, och utskottet avstyrker därför motion
Sf38 yrkande 4.
Frågor om förtidspension/sjukbidrag
Gällande ordning
Enligt 7 kap. 1 § AFL utges förtidspension till försäkrad som fyllt 16 år för
tid före den månad då han fyller 65 år om hans arbetsförmåga på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan
anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men
kan den antas bli bestående för avsevärd tid har den försäkrade rätt till ett
tidsbegränsat sjukbidrag.
Förtidspension/sjukbidrag utges sedan den 1 juli 1993 som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, allt efter graden av
nedsättningen av arbetsförmågan. För rätt till hel förmån krävs därvid att
arbetsförmågan är helt nedsatt. Inom ramen för hel förmån accepteras enligt
RFV:s allmänna råd 1993:5 (ändring 1994-03-29) visst mått av ideellt arbete
liksom mycket små inkomster. I de nämnda råden rekommenderas försäkringskassan
att vid bedömningen av arbetsförmågan bortse från arbetsinkomst som
understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst, dvs. för närvarande 6 000 kr.
I de allmänna råden rekommenderas vidare att kassan bortser från sådana
aktiviteter som kan jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en
yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid.
Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 7 kap. 3 § AFL att vid bedömning av i
vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att
försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på
arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den
försäkrade. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den
föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete
likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. Om det finns
särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning
beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden,
utbildning och tidigare verksamhet och liknande omständigheter. Bedömningen av
arbetsförmågans nedsättning skall göras i förhållande till ett heltidsarbete
(prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125).
Från och med den 1 januari 1997 har vidare de särskilda regler som gällde
för försäkrade som är 60 år eller äldre avskaffats (prop. 1994/95:147, bet.
1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343).
Fram till den 1 januari 1990 kunde barntillägg utges för varje barn under 16
år till förälder som uppbar ålderspension eller förtidspension. Barntillägg
utgavs med 26 % av basbeloppet eller, om barnet var berättigat till
barnpension, med 10 % av basbeloppet. Barntillägget avvecklades i samband med
reformeringen av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner och utges
övergångsvis till den som för december 1989 hade rätt till sådan förmån, om
förutsättningarna i övrigt för rätt till förmånen föreligger.
Motioner
I motion Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs en utredning om möjligheterna
att låta personer med förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet.
Motionärerna anser att även arvoden över 6 000 kr bör tillåtas men förmånen
skulle kunna reduceras om arvodet överstiger 6 000 kr per år.
Ett liknande yrkande finns i motion Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl.
(v). Motionärerna begär ett tillkännagivande om funktionshindrades möjlighet
att delta i arvoderade verksamheter. De anser att reglerna bör ses över så att
de med förtidspension eller sjukbidrag inte mister 25 % av förmånen på grund
av arvode från politiska uppdrag.
I motion Sf39 yrkande 5 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om restarbetsförmågan. Motionärerna anser att en modifierad
äldreregel vid förtidspension bör återskapas.
I motion Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
om en översyn av vad de förändrade villkoren inneburit för förtidspensionärer
med försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år. Motionärerna påpekar att
en sådan översyn krävs för att komma till rätta med eventuella
snedfördelningar till följd av budgetsaneringen.
Utskottet
Vad först gäller frågan hur arvode för politiska uppdrag m.m. skall värderas
vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning konstaterar utskottet att RFV i
de ovan redovisade allmänna råden har rekommenderat att försäkringskassan vid
bedömningen av arbetsförmågan bl.a. skall bortse från arbetsinkomst som
understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst. Utskottet har tidigare
behandlat liknande frågor. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1993/94:SfU12 hänvisade utskottet till nämnda allmänna råd. Utskottet ansåg
emellertid att det fanns anledning för regeringen att noga följa utvecklingen
av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer av förtidspension och
återkomma med förslag om tillämpningen ändå skulle bli sådan att handikappade
personer på grund av förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i
samhällslivet. Detta gavs regeringen till känna.
Utskottet har ovan tillstyrkt förslaget om höjning av den lägsta gränsen för
rätt till sjukersättning från 6 000 kr till 24 % av basbeloppet (f.n. ca 8 700
kr). Denna ändring torde få effekt även för gruppen förtidspensionärer som
uppbär en mindre inkomst.
I övrigt noterar utskottet att Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt
slutbetänkande 1996:113 föreslagit - förutom att man vid bedömning av rätt
till hel månadsersättning skall bortse från inkomster under 24 % av
basbeloppet - att försäkrade som uppbär hel månadsersättning under vissa
förutsättningar skall få möjlighet att utnyttja sin restarbetsförmåga. I
sistnämnda fall skall enligt förslaget månadsersättningen minskas med del av
arbetsinkomsten.
Regeringen har som tidigare nämnts givit en särskild utredare i uppdrag att
med utgångspunkt i kommitténs princip om månadsersättning utforma förslag till
ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga som
skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Utredaren
skall redovisa resultatet av detta arbete den 31 oktober 1997.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf220 och Sf234.
Beträffande frågan om införande av en modifierad äldreregel har utskottet
tidigare avstyrkt ett liknande yrkande i betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet
hänvisade då till att utskottet nyligen hade tillstyrkt regeringens förslag
(prop. 1996/97:28) om ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och
förtidspension. Utskottet hänvisade vidare till att förslaget innebär att det
skall finnas utrymme för att ta rimlig hänsyn till individuella förhållanden,
t.ex. ålder och bosättningsförhållanden, och att en sammanvägning av sådana
faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, i begränsad omfattning skall
kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv
genom arbete. Däremot innebär förslaget, som utskottet påpekade, inte något
återinförande av den s.k. äldreregeln. Utskottet, som förutsatte att en
grundlig och allsidig uppföljning och analys snarast skulle komma till stånd,
ansåg att det inte fanns skäl att föreslå riksdagen att en modifierad
äldreregel införs.
Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker motion Sf39
yrkande 5.
Beträffande frågan om situationen för förtidspensionärer med
försörjningsansvar för barn upp till 15 år noterar utskottet att det inom RFV
pågår ett projekt som har till syfte att kartlägga och analysera samhällets
ekonomiska stöd till barnfamiljer, inklusive de allmänna stödformer som alla
har rätt till. Avsikten är att härigenom få fram ett underlag för att bättre
kunna studera innebörden av förändringar i olika stödformer för skilda
mottagargrupper. Resultatet av det första delprojektet har redovisats i
rapporten Samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer - en kartläggning och
analys (RFV redovisar 1996:9).
Med hänsyn till att det pågår en kartläggning och analys av samhällets
ekonomiska stöd till barnfamiljer anser utskottet att det för närvarande inte
finns skäl att begära översyn av situationen för just gruppen
förtidspensionärer med barn. Utskottet avstyrker därför motion Sf252.
Socialförsäkringsadministrationen
Den nuvarande ordningen
Socialförsäkringsadministrationens uppgift är att administrera den allmänna
socialförsäkringen och ett antal anslutande bidragssystem. Administrationen
handhas av RFV och de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om allmänna
försäkringskassor finns i 18 kap. AFL. RFV utövar enligt 18 kap. 2 § AFL
tillsyn över försäkringskassorna och är, enligt förordningen (1988:1204) med
instruktion för Riksförsäkringsverket, central förvalt-ningsmyndighet för
socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. Verket skall särskilt svara
bl.a. för den centrala ledningen och tillsynen av försäkringskassornas
verksamhet, verka för att socialförsäkrings- och bidragssy- stemet tillämpas
likformigt och rättvist, se till att allmänheten får en tillfredsställande
service och information om trygghetsanordningarna samt följa utvecklingen av
de olika grenarna inom trygghetssystemet och utvärdera trygghetsanordningarnas
effekter för individ och samhälle.
I 18 kap. 1 § AFL stadgas att för varje landsting samt varje kommun som inte
tillhör något landsting skall det finnas en allmän försäkringskassa. En
försäkringskassas verksamhetsområde får dock, om regeringen för ett särskilt
fall bestämmer det, omfatta två landsting eller ett landsting och en sådan
kommun som nyss sagts. De allmänna försäkringskassorna är offentligrättsliga
organ med egna styrelser. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses av
regeringen. Övriga ledamöter utses av landstingen eller, i fråga om
försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av en kommun, av
kommunfullmäktige. Vid försäkringskassorna finns en direktör som har att leda
arbetet i enlighet med styrelsens anvisningar. Denne anställs och entledigas
av RFV, efter det att RFV inhämtat försäkringskassans yttrande. I landet finns
25 allmänna försäkringskassor.
Vidare stadgas i 18 kap. AFL att allmän försäkringskassa skall inrätta
lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. RFV har i anslutning härtill
utfärdat föreskrifter (RFFS 1987:6 med ändringar RFFS 1992:16) varav bl.a.
framgår att i varje kommun skall försäkringskassan ha minst ett lokalkontor. I
slutet av år 1996 fanns det ca 350 lokalkontor och ett trettiotal mindre
serviceenheter.
Försäkringskassornas huvudsakliga uppgifter är att handlägga enskilda
ärenden inom socialförsäkrings- och bidragssystemet. Beslut i försäkrings-
ärenden fattas av enskilda tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd.
Nämnderna beslutar bl.a. i ärenden rörande förtidspension, vårdbidrag och
handikappersättning. Regeringen beslutar om hur många nämnder det skall finnas
i riket. RFV beslutar om antalet nämnder i varje kassa. Nämnderna består av
sju ledamöter. Av dessa utses en ledamot, som skall vara ordförande, av
regeringen. Av övriga ledamöter utses tre av RFV och väljs tre av landstinget
eller, i fråga om försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av kommun, av
kommunfullmäktige.
Försäkringskassorna har i Försäkringskasseförbundet (FKF) en gemensam
intresse-, service- och arbetsgivarfunktion. Arbetsgivarfunktionen på central
nivå utövar FKF gemensamt med Arbetsgivarverket.
Tidigare utredningsarbete
Problem inom den nuvarande ordningen för socialförsäkringsadministrationen har
belysts i ett antal rapporter och utredningar. Riksrevisionsverket (RRV) har i
en rapport Effektiv ledning Förutsättningar för styrning och uppföljning inom
socialförsäkrings- och arbetsmarknadsområdet (RRV 1996:60) bl.a. funnit att
socialförsäkringsadministrationens organisationsform och ansvarsfördelning är
otydlig, vilket medför att diskussionerna tenderar att fokuseras på dylika
frågor på bekostnad av mer väsentliga frågor. I rapporten föreslår RRV bl.a.
att olika åtgärder vidtas för att klargöra ansvarsfördelningen inom
socialförsäkringsadministrationen och att regeringen klargör innebörd och
konsekvenser av RFV:s tillsynsansvar. Även Sjuk- och arbetsskadekommittén har
fört fram förslag angående styrning och ledning av den allmänna
sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadekommittén anser att försäkringen skall
administreras av försäkringskassor som arbetar med stor självständighet och
eget ansvar. Ledningen skall präglas av mål- och resultatstyrning liksom ett
starkt förtroendemannainflytande.
I det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU7 fann utskottet det
påkallat med en översyn avseende de krav som bör ställas på
försäkringskassornas lokalkontorsnät och vilket inflytande kassorna själva
skall ha på utformningen av detta respektive vilken styrande roll RFV skall
ha. I samband med detta uttalade riksdagen att vid översynen också borde ses
över formerna för RFV:s tillsyn av försäkringskassornas organisation.
Regeringen beslutade härefter om direktiv för en särskild utredare att göra en
översyn av socialförsäkringens administration. I betänkandet Försäkringskassan
Sverige - Översyn av socialförsäkringens administration (SOU 1996:64) har
utredaren presenterat förslag till att inordna de allmänna försäkringskassorna
i den statliga förvaltningsstrukturen samtidigt som kassornas befogenheter i
vissa avseenden vidgas.
Allmänna riktlinjer
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner regeringens förslag till
riktlinjer för förändringar av den nuvarande organisationen avseende
socialförsäkringsadministrationen. Detta skall ske så att den statliga
styrningen av verksamheten garanteras samtidigt som de allmänna
försäkringskassornas självständiga ställning fördjupas och utvecklas. Under
förutsättning av riksdagens godkännande av riktlinjerna kommer dessa att
genomföras dels genom förordningsändringar, dels genom att regeringen senare
kommer att förelägga riksdagen förslag till lagändringar. Regeringen föreslår
också en översyn av formerna för socialförsäkringsadministrationens ADB-
verksamhet.
De allmänna försäkringskassorna är från staten fristående offentligrättsliga
organ men kan vid myndighetsutövning betraktas som förvaltningsmyndigheter. I
betänkandet Försäkringskassan Sverige - Översyn av socialförsäkringens
administration föreslogs att försäkringskassorna inordnas i den statliga
förvaltningsstrukturen genom att organisationen anpassas till den gängse
ordning som gäller för regionala myndigheter i staten. I propositionen uppges
att med en sådan organisationsstruktur kan det vara svårt att bibehålla och
stärka det regionala och lokala inflytandet. Enligt regeringen är det därför
angeläget att med bibehållen associationsform för kassorna öka tydligheten
inom socialförsäkringsadministrationen bl.a. avseende ansvaret för olika
uppgifter.
Riksförsäkringsverkets roll
Propositionen
Enligt regeringen är en viktig utgångspunkt för rollfördelningen mellan RFV
och försäkringskassorna att socialförsäkringen är ett nationellt system med
staten som försäkringsgivare. Försäkringarna styrs av lagar och förordningar
som är beslutade av riksdag och regering. RFV skall tolka och förtydliga de
mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering
ställer. Genom kravet på nationell enhetlighet ligger det således enligt
propositionen i RFV:s uppdrag att svara för den normgivning som skall vara
styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på
socialförsäkringsområdet. De instrument som står RFV till buds för normgivning
är främst bindande föreskrifter och allmänna råd som komplettering till
statsmakternas författningar. RFV har också möjlighet att föra talan i domstol
mot beslut som fattats av kassorna och förvaltningsdomstolarna för att få fram
rättspraxis för regeltillämpningen. I RFV:s uppdrag ingår även att utöva
tillsyn över kassornas handläggning och regeltillämpning av trygghetssystemen.
I tillsynsansvaret ligger också att vid behov vidta åtgärder så att
förutsättningarna för en likformig och rättvis tillämpning av försäkringarna
säkerställs. Regeringen anser att denna del av RFV:s verksamhet behöver
utvecklas till att omfatta en systematisk och kontinuerlig uppföljning av
kvaliteten i tillämpningen inom samtliga försäkringsområden. I propositionen
framhålls vidare att inom det statliga budgetsystemet har under senare år
skett en successiv övergång till mål- och resultatstyrning. Detta har minskat
behovet av detaljreglering och möjliggjort en betydande decentralisering av
beslutsbefogenheter från RFV till försäkringskassorna. Det är enligt
regeringen angeläget att utvecklingen i denna riktning fortsätter. RFV:s
uppgift är att tolka mål- och resultatkraven och att förmedla dessa till
kassorna. I RFV:s regleringsbrev till försäkringskassorna bör anges vilka mål
och riktlinjer som skall gälla för försäkringskassorna när det gäller såväl
försäkringstillämpningen som kraven på kvalitet och effektivitet i
verksamheten. RFV skall ha ansvar för att följa upp att kassorna efterlever
kraven som ställs på dem och att återrapportera utfallet såväl till den
enskilda kassan som till regeringen. RFV har också att se till att en
försäkringskassa vidtar rättelse om det förekommer brister i tillämpningen och
om så ej sker påtala detta för regeringen.
I propositionen framhålls att informationen om socialförsäkringarna måste
vara korrekt och utformas på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig
kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter.
Enligt regeringen bör det vara RFV som ansvarar för innehållet i sådan
information. Därvid har enligt propositionen FKF en väsentlig roll att fylla
när det gäller informationens utformning, produktion och spridning.
RFV skall enligt propositionen även i fortsättningen ansvara som sy-
stemägare för de centrala ADB-systemen och för att de utvecklas i
överensstämmelse med regelverket för socialförsäkringarna. Enligt
propositionen skall formerna för hur ADB-verksamheten skall organiseras ses
över med syfte att effektivisera verksamheten och att pröva i vilken
utsträckning det är möjligt att konkurrensutsätta den samt att förbättra
försäkringskassornas möjlighet till reellt inflytande.
Motioner
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att motionärerna i stort
sett biträder regeringens förslag vad gäller socialförsäkringens
administration. De vill dock ytterligare betona RFV:s centrala roll med
avseende på verkets tillsyns- och uppföljningsansvar. Enligt motionärerna är
detta särskilt viktigt om riksdagen skulle biträda deras förslag om samverkan
mellan socialförsäkringen och andra aktörer inom rehabiliteringsområdet.
Motionärerna begär i yrkande 16 ett tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) yrkande 10 begärs
ett tillkännagivande om preciseringen av RFV:s roll i förhållande till en med
kommunen lokalt samordnad försäkringskassa. Motionärerna förordar därvid en
sammanslagning av de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och
delar av kommunernas socialtjänst till en organisation på lokal nivå. I en
sådan organisation kan enligt motionärerna RFV:s resurser kraftigt dras ned,
och RFV:s verksamhet skulle främst bestå i att svara för den statliga
planeringen inom området och för service till och uppföljning och revision av
verksamheten i kommunerna. I motion Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) läggs
fram ett antal förslag rörande socialförsäkringen, bl.a. införande av ett
grundskydd vid långvarig ohälsa och vid ålderdom samt förenkling och
samordning av regler inom socialförsäkringssystemen. Enligt motionärerna leder
deras förslag till minskade administrationskostnader och effektivitetsvinster
i försäkringssystemen. I yrkande 20 begärs ett tillkännagivande om möjligheten
till minskade kostnader för försäkringsadministration och socialbidrag.
Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) uppger i motion Sf206 att
bestämmelserna i 16 kap. AFL om bl.a. ansökan om pensionsförmån måste vara
avhängiga av att den berättigade känt till att såväl rätt till pension
föreligger som att ansökan skall ske inom viss tid. Att de försäkrade får
information om sina rättigheter i socialförsäkringshänseende måste vara en
skyldighet för berörda myndigheter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
det anförda.
Ulla Hoffmann m.fl. (v) framhåller i motion Sf39 att det finns allvarliga
brister i tillsynen av socialförsäkringssystemen. För att
försäkringsorganisationen skall leva upp till sitt mål anser motionärerna att
det behövs en från socialförsäkringsorganisationen fristående tillsynsfunktion
som rapporterar direkt till regering och riksdag. För rättssäkerhetens skull
behövs en instans som har sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde
behandlas i systemet. I yrkande 18 begärs förslag till skapandet av ett
tillsynsorgan för tillvaratagande av den enskildes rättssäkerhet och
integritet.
I motion Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om fristående
patientombudsmän. Motionären anför att allmän rättshjälp inte omfattar
förvaltningstvister och att den som är sjuk sällan har råd att betala dyra
arvoden till ett juridiskt biträde. Kostnaden för patientombudsmän bör kunna
tas ur de medel som varje år betalas till landsting, RFV och
försäkringskassorna.
Utskottet
Som ovan nämnts har såväl utskott och riksdag som andra myndigheter och
utredningar pekat på att det föreligger brister inom den nuvarande
socialförsäkringsadministrationen. Att så är fallet har också i viss
omfattning bekräftats vid utskottets offentliga utfrågning om
försäkringskassornas situation den 10 april i år (utskrifter från utfrågningen
finns i bilaga 2 till betänkandet).
Enligt utskottets mening präglas den nuvarande
socialförsäkringsadministrationen av problem som bl.a. hänger samman med att
det i tider av knappa resurser och genomgripande reformer på försäkringens
område ställs stora krav på administrationens kvalitet och effektivitet i
tillämpningen av socialförsäkringen men problemen hänger också samman med
brister i organisationen. Utskottet ser därför positivt på att regeringen i
sistnämnda hänseende nu föreslår riktlinjer i avsikt att skapa en klarare och
tydligare struktur i administrationen.
I likhet med regeringen anser utskottet att socialförsäkringen är ett
nationellt system och att staten därvid har ett legitimt behov av att kunna
styra verksamheten för att kunna garantera ekonomisk effektivitet och en
rättssäker och likformig tillämpning av försäkringen över hela landet. Vid
utskottets offentliga utfrågning framhöll justitieombudsmannen Jan Pennlöv att
enligt hans uppfattning hade den enskildes rättssäkerhet försämrats. Utskottet
vill därvid särskilt framhålla att en grundläggande princip i
socialförsäkringen måste vara att de försäkrade behandlas lika inte bara så
att materiellt riktiga beslut fattas utan också att regelsystemen tillämpas på
samma sätt oavsett vilken försäkringskassa det är fråga om. Det är därför
tillfredsställande att regeringen betonar att RFV:s tillsynsansvar i detta
hänseende behöver utvecklas och att det i tillsynsansvaret också skall ligga
befogenhet att vidta åtgärder för att säkerställa en likformig och rättssäker
tillämpning av försäkringen. Utskottet ser det också angeläget att betona
RFV:s ansvar vad gäller att följa upp att kassorna efterkommer de mål och
riktlinjer som ställs upp för dem. Slutligen vill utskottet betona vikten av
att teknikstödet och då främst ADB får en tillfredsställande lösning. Att det
nuvarande stödet har stora brister framhölls vid utskottets utfrågning av
såväl RFV som försäkringskassorna.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer med avseende på
RFV:s roll och ADB-verksamheten samt avstyrker bifall till motionerna Sf40
yrkande 10 och Sf225 yrkande 20. Utskottet anser vidare att syftet med motion
Sf35 yrkande 16 får anses tillgodosett med vad utskottet anfört.
Frågor om patientombudsman och liknande frågor har behandlats av utskottet i
det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU20. Utskottet hade därvid
förståelse för motionärernas önskemål om att stärka de enskildas möjligheter
att ta till vara sin rätt i olika avseenden. Utskottet erinrade dock bl.a. om
att det i förvaltningsärenden åligger myndigheten att sörja för att
erforderlig utredning tillförs de ärenden som handläggs, och utskottet
avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet vill nu också framhålla att
riktlinjerna med avseende på RFV:s roll i socialförsäkringsadministrationen
enligt utskottets uppfattning innebär ökade möjligheter för RFV att verka för
en likformig och rättvis tillämpning av försäkringen.
Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen bör avslå motionerna Sf39
yrkande 18 och Sf203.
I propositionen framhålls att informationen till allmänheten måste vara
korrekt och utformad på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig
kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter och
att det bör vara RFV:s uppgift att svara för att innehållet i sådan
information är korrekt. Att även en allmän försäkringskassa har skyldighet
informera och vägleda enskilda följer av förvaltningslagens bestämmelser.
Utskottet utgår från att informationsverksamheten kommer att skötas på ett
betryggande sätt. Det anförda får anses tillgodose syftet med motion Sf206.
Försäkringskassornas roll
Styrelse
Propositionen
I propositionen anförs att den nuvarande ordningen för utseende av styrelse
innebär att två valkorporationer är involverade. Detta kan enligt regeringen
medföra att det mandat som styrelsen har kan förefalla oklart. Regeringen
föreslår därför att reglerna för utseende av styrelse ändras så att hela
styrelsen utses av regeringen. Enligt propositionen tydliggörs på så sätt det
nationella ansvaret för verksamheten, och uppdraget får också en ökad
betoning. Styrelseledamöterna bör dock nomineras på samma sätt som i dag.
Mot bakgrund av bl.a. ändrad länsindelning i Skåne och kommande
sammanslagning av kassan till en allmän försäkringskassa i Västra Götaland
anser regeringen att det finns skäl att ändra bestämmelserna angående antalet
ledamöter i styrelserna. Antalet ledamöter föreslås bli beroende av
invånarantalet inom en försäkringskassas verksamhetsområde, dock maximalt nio
ledamöter. Utöver detta antal skall det också finnas en ordförande och en vice
ordförande.
Motioner
I motion Sf39 yrkande 16 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen
avslår regeringens förslag att det skall vara regeringens uppgift att utse
styrelse för försäkringskassorna. Motionärerna anser att en nationell styrelse
med verkställande funktion skall utses. Styrelsens uppgift skall vara att
tolka de riktlinjer och ramar som ges av regering och riksdag och föra ut
dessa i organisationen. Denna nationella styrelse skall utses av de politiska
partierna. Ordföranden i styrelsen kan enligt motionärerna vara en av
regeringen utsedd person.
Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begär i motion Sf40 yrkande 12 att
riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av ledamöter
i försäkringskassornas styrelser. Motionärerna framhåller att det är
väsentligt att det kommunala inflytandet i kassorna kvarstår eftersom kunskap
om lokala förhållanden är viktigt.
Utskottet
Utskottet delar uppfattningen att regeringen bör utse försäkringskassans
styrelse och att det nationella ansvaret för verksamheten på så sätt
tydliggörs. I propositionen uppges att ledamöterna bör nomineras på
motsvarande sätt som i dag, vilket innebär att partidistrikten även
fortsättningsvis kommer att nominera ledamöter. Enligt utskottets mening
innebär detta att nackdelarna med dagens ordning med två valkorporationer
försvinner samtidigt som den regionala förankringen bibehålls.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om utseende av ledamöter i
kassastyrelser och antalet ledamöter i dessa samt avstyrker bifall till
motionerna Sf39 yrkande 16 och Sf40 yrkande 12.
Direktör
Propositionen
I propositionen framhålls att det nationella ansvaret för socialförsäkringen
bör betonas även när det gäller direktörens arbete. Detta ansvar tydliggörs
enligt propositionen genom att styrelsen, efter hörande av RFV, lämnar förslag
om anställning av direktör till regeringen. Beslut fattas av regeringen.
Styrelsen har därefter det löpande arbetsgivaransvaret för direktören.
Regeringen skall utkräva ansvar av styrelsen och inte av direktören.
Motion
I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att det är positivt att
regeringen skall utse direktörerna för försäkringskassorna. Det bör dock
tydliggöras att det också är regeringen som skall ha rätt att säga upp dessa.
I yrkande 17 begärs ett tillkännagivande om det anförda.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara regeringen som fattar
beslut om tillsättande av direktör vid en allmän försäkringskassa. Utskottet,
som utgår från att frågan om rätt att avsätta en kassadirektör kommer att
klargöras i regeringens kommande förslag, avstyrker bifall till motion Sf35
yrkande 17.
Ledningens uppgifter
Propositionen
Den nuvarande regleringen i 18 kap. 6 § AFL att kassastyrelsen skall besluta i
angelägenheter som försäkringskassan har att befatta sig med bör enligt
propositionen utvecklas och kassornas befogenheter klargöras. Det är enligt
propositionen väsentligt att kassornas ansvar gentemot RFV, riksdag och
regering preciseras. Mot bakgrund av att verksamheten helt finansieras av
statliga medel är det viktigt att garantera den statliga styrningen av
verksamheten, samtidigt som det lokala och regionala inflytandet ges ökade
utvecklingsmöjligheter. Enligt regeringen kan därvid verksförordningen
(1995:1322) delvis utgöra en förebild för hur försäkringskassorna skall styras
från statsmaktens sida. I AFL bör därför föras in ett antal klargöranden om
försäkringskassans uppgifter och ansvar att:
- svara för att socialförsäkrings- och bidragssystemet tillämpas likformigt
och rättvist samt att aktiva åtgärder vidtas för att förebygga skada och
sjukdom och för att minska behovet av långa sjukskrivningar och för-
tidspensioneringar,
- ansvara för att verksamheten bedrivs författningsenligt, effektivt och i
överensstämmelse med syftet för verksamheten samt hushålla väl med statens
medel,
- utreda och besluta i ärenden som enligt lag eller annan författning
ankommer på försäkringskassan,
- följa RFV:s föreskrifter och de mål och riktlinjer som anges i RFV:s
regleringsbrev till försäkringskassorna,
- verka för samarbete med andra offentliga myndigheter och på annat sätt ta
till vara de fördelar som kan vinnas för staten och samhället som helhet,
- fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna
av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt
vidta de åtgärder som behövs,
- se till att allmänhetens och andras kontakter med försäkringskassan
underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom information och
genom ett klart och begripligt språk i försäkringskassans skrivelser och
beslut,
- arbeta för att de anställda är väl förtrogna med målen för verksamheten
samt skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas
kompetens och erfarenhet.
Den löpande förvaltningen skall enligt propositionen direktören svara för
enligt riktlinjer som meddelas av styrelsen.
Styrelsen skall i en arbetsordning fastställa organisationen och den
ansvars- och beslutsordning som anger formerna för verksamheten.
I styrelsens befogenheter skall vidare ingå att fatta beslut om att inrätta
lokalkontor eller motsvarande servicepunkter i den omfattning som behövs för
att ge de försäkrade en god service med beaktande av att tillgängliga medel
utnyttjas effektivt. I propositionen hänvisas till att riksdagen tidigare
uttalat att lokalkontorsnätet behöver anpassas till den rådande situationen i
försäkringskassorna. Enligt regeringen är det på den regionala nivån som den
bästa kännedomen om förhållanden inom regionen finns. Därför har
kassastyrelserna goda förutsättningar att bedöma uppbyggnaden av kontorsnät
och servicegrad. Lokalkontorsorganisationen och servicegraden bör enligt
propositionen grundas på kassornas ställningstagande efter en
verksamhetsanalys av de dominerande ansvarsområdena. Kassastyrelserna skall
vid beslut om lokalkontorsnät beakta krav på tillgänglighet, kvalitet,
geografiska förhållanden samt effektivitet i resursutnyttjandet. Med hänsyn
till verksamhetens beroende av ADB-stöd bör besluten föregås av samråd med
RFV.
Enligt propositionen bör kassastyrelsen besluta om inrättande av
socialförsäkringsnämnder och utseende av ledamöter i dessa. Motiven till detta
är likartade dem som anförts beträffande lokalkontorsnäten. Det är enligt
regeringen viktigt att det finns principer fastlagda för antalet nämnder inom
ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet till nämnderna bör ses
över. Väsentligt är att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning
samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Även de beslutsbefogenheter
nämnderna har i dag bör ses över. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med förslag till preciseringar avseende socialförsäkringsnämnderna
med målsättningen att nya regler kan träda i kraft i samband med att reformen
genomförs.
I styrelsens uppgifter bör enligt propositionen också ingå att besluta om
att till RFV avge årsredovisning och delårsrapport samt underlag för
budgetunderlag, och det bör särskilt anges att RFV är mottagare av detta. På
så sätt får enligt regeringen detta ekonomiska underlag en avsändare och RFV
får en central roll avseende ekonomistyrningen av hela
socialförsäkringsområdet.
Styrelsen bör vidare besluta om att vidta åtgärder med anledning av RFV:s
tillsynsrapporter och RRV:s revisionsrapporter och därefter inom en månad från
det rapporten överlämnades återrapportera till respektive verk om vilka
åtgärder som vidtagits.
Motioner
I motion Sf39 yrkande 17 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs att riksdagen
avslår förslaget att regeringen skall utse ledamöterna i
socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har på det lokala planet
förtroendemannainflytandet under den senaste tioårsperioden stärkts, och
motionärerna anser att detta ytterligare skall stärkas. Nämnderna bör utses
som majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där valresultatet
ger utslag i dess sammansättning.
Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) begär i motion Sf36 ett
tillkännagivande om arbetsmarknadens parters representation i
försäkringskassans socialförsäkringsnämnder. Motionärerna vill att regeringens
slutliga förslag om socialförsäkringens administration skall ge
arbetsmarknadens parter rätt att nominera ledamöter i
socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har de beslut som tas i
nämnderna till stor del sin upprinnelse i förhållandena på arbetsmarknaden och
är avgörande för individen. Kunskaper om förhållanden inom arbetsliv,
yrkeskrav och arbetsorganisation är därvid av största vikt för ett riktigt
beslut.
Utskottet
De av regeringen föreslagna riktlinjerna för ledningens uppgifter innebär
enligt utskottets mening att försäkringskassornas befogenheter och ansvar i
allt väsentligt kommer att bli lagreglerat. Detta innebär också att
rollfördelningen mellan försäkringskassorna och RFV markeras och tydliggörs på
ett bättre sätt än i dagsläget. Regeringens förslag innebär vidare ökade
befogenheter för kassastyrelserna, bl.a. med avseende på lokalkontorsnätet,
något som utskottet mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden ser positivt
på.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu behandlade avseenden.
Efter det att nu förevarande proposition förelagts riksdagen har regeringen
tillkallat en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av
socialförsäkringsnämnderna (dir. 1997:71). Enligt direktiven skall
utgångspunkten för uppdraget vara att de allmänna försäkringskassornas
styrelser fr.o.m. den 1 januari 1999 skall besluta att inrätta
socialförsäkringsnämnder och utse ledamöter i dessa. Fr.o.m. denna tidpunkt
kommer en försäkringskassas styrelse att vara utsedd av regeringen, under
förutsättning att riksdagen godkänner de i förevarande betänkande behandlade
riktlinjerna för utseende av bl.a. styrelser. I direktiven anförs vidare att
inför den föreslagna förändringen av socialförsäkringsnämnderna behöver de
principer fastslås som skall vara styrande för bestämmandet av antalet nämnder
inom ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet, nämndernas
sammansättning och de förtroendevaldas roll bör ses över. I direktiven anges
att det är viktigt att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning
samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Det är också viktigt att
nämnderna har en jämn könsfördelning. Utredaren skall också se över de
beslutsbefogenheter som en socialförsäkringsnämnd har enligt AFL och vissa
andra författningar. Enligt direktiven skall också utredaren beakta riksdagens
behandling av och ställningstagande till förevarande proposition.
Av de ledamöter som utses av RFV skulle före den 1 juli 1992 två ledamöter
utses efter förslag från arbetstagarsidan och en från den icke offentliga
arbetsgivar- och egenföretagarsidan för att tillgodose behovet av kunskap om
arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Arbetsgivarsidan har dragit sig tillbaka
från nämnderna, och därför har RFV fått rätt att utse ledamöter i
socialförsäkringsnämnderna utan att behöva inhämta förslag från
organisationerna. RFV inhämtar dock förslag från arbetstagarsidan.
Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens förslag angående utseende av
ledamöter i försäkringskassornas styrelser. Utskottet delar också regeringens
uppfattning att styrelsen bör besluta att inrätta socialförsäkringsnämnder och
utse ledamöter i dessa. Ledamöterna i dessa nämnder har såsom anförs i motion
Sf36 i många fall att fatta beslut som har sin upprinnelse i faktorer på
arbetsmarknaden som till exempel förtidspensionsärenden och ärenden enligt
lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt utskottets uppfattning är det därför av
väsentlig betydelse att nämnderna tillförs sakkunskap om villkor och
förhållanden på arbetsmarknaden och arbetsplatser. Arbetsmarknadens parter bör
mot bakgrund härav ges rätt att nominera ledamöter i
socialförsäkringsnämnderna. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion
Sf36 som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att motion Sf39 yrkande 17 avstyrks.
Ikraftträdande och kostnader angående administrationen
I propositionen anförs att förslagen avseende
socialförsäkringsadministrationen bör genomföras den 1 juli 1998. Tidpunkten
är enligt propositionen lämplig mot bakgrund av, att en ny mandatperiod för
försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder påbörjas den 1
januari 1999.
Enligt propositionen avses förslagen för socialförsäkringsadministrationen
vara kostnadsneutrala för administrationen.
Utskottet delar regeringens uppfattning angående tidpunkten när förslagen
avseende socialförsäkringens administration bör genomföras.
Övriga frågor väckta i motioner
Utbildningsinsatser
Motion
I motion Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) begärs ett
tillkännagivande om utbildningsinsatser för försäkringskassans personal vad
gäller reumatiska sjukdomar. I motionen framhålls att de reumatiska
sjukdomarna kan indelas i olika grupper. Sjukdomarna som på olika sätt
angriper leder, senor, bindväv, muskler och skelett orsakar oftast värk,
smärta och rörelseinskränkningar. De olika sjukdomstillstånden begräsar den
drabbades möjligheter att fullt ut delta i verksamheter på arbetsplatsen,
fritiden och i samhället i övrigt. Enligt motionärerna skall ca en miljon
svenskar ha någon form av reumatisk sjukdom. Reumatikerförbundet har under
åren 1992 - 1994 genomfört vissa informationsinsatser vid försäkringskassorna.
Målgrupperna har därvid varit tjänstemän som handlägger ärenden angående
bilstöd, handikappersättning och rehabilitering. Under detta arbete har det
enligt motionärerna framkommit att personalen önskar kunskaper om bl.a.
samtliga reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser, om rehabilitering och
reumatikers möjligheter och begränsningar i arbetslivet och i vardagslivet.
Motionärerna menar att det är angeläget att ytterligare insatser görs i syfte
att öka kunskaperna om reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser. Inte minst
viktigt är detta när det gäller att bedöma rehabiliteringsmöjligheterna.
Vidare anför motionärerna att det är väsentligt att utbildningen fokuseras på
att det oftast är kvinnor som drabbas och att kvinnor i viss utsträckning har
andra rehabiliteringsbehov än män. Utbildningssatsningar innebär att
tjänstemännen får bättre underlag för bedömning och förslag i ärenden rörande
reumatiker samt också bättre förutsättningar för adekvata beslut.
Remissyttranden
RFV, FKF och Reumatikerförbundet har inkommit med yttranden över motionen.
RFV uppger att det är värdefullt att försäkringskassans handläggare har god
allmänkunskap om olika sjukdomar och funktionshinder. Inom
socialförsäkringsområdet som helhet rör det sig om alla slags sjukdomar och
funktionsnedsättningar. Kassans personal genomgår olika typer av utbildning
inom detta vida område och har enligt verket i de flesta fall ganska god
uppfattning generellt om olika sjukdomars effekter på funktionsförmåga och
arbetsförmåga. Några djupgående kunskaper om olika sjukdomar är dock inte
något krav för att genomföra utredningar. Inom kassan informerar och
undervisar försäkringsläkarna handläggande tjänstemän och
socialförsäkringsnämndernas ledamöter i olika medicinska ämnen. En mer
informell kunskapsspridning i medicinska frågor sker enligt verket även i
samband med diskussioner i enskilda ärenden. RFV:s slutsats är att
kontinuerlig utbildning och utveckling är viktig och nödvändig inom
försäkringskassans olika ansvarsområden och kräver stora resursinsatser som
måste vägas mot andra insatser.
Enligt FKF:s uppfattning krävs god och djup kunskap, bred erfarenhet och
empatisk förmåga för att rehabilitera människor med reumatiska sjukdomar. Det
finns därför enligt FKF behov att förstärka informations- och
utbildningsinsatserna inom försäkringskassorna för att stärka personalens
kunskap och kompetens om sjukdomars uppkomstmekanismer, konsekvenser,
behandlingsalternativ etc. Detta oavsett sjukdomsgrupp. FKF anser
sammanfattningsvis att det är väsentligt att samarbete och informationsutbyte
kan ske mellan försäkringskassor och olika handikapporganisationer och att det
kan finnas skäl att uppmärksamma sjukdomsgrupper som särskilt drabbar
kvinnor, vilket exempelvis reumatism gör. FKF menar att tillräckliga resurser
bör avsättas så att de nämnda ambitionerna kan uppfyllas.
Reumatikerförbundet uppger bl.a. att den reumatiska sjukdomen genom smärtan
och tröttheten påverkar hela människan. Att drabbas av en reumatisk sjukdom
innebär för individen många och stora förändringar, oro för försämring,
förändrade relationer till familj, arbetskamrater och övrig omgivning,
beroende av andras hjälp och, för många yrkesaktiva, förtidspension. För en
reumatiker, som är beroende av många av de förmåner som administreras av
försäkringskassan, är det enligt förbundet viktigt med kontinuitet, trygghet
och empati under handläggnings- och utredningsskedet. Ett kunnigt och
kompetent bemötande är av största vikt. Reumatikerförbundet ser gärna ett ökat
informationsutbyte mellan försäkringskassa, reumatikerdistrikt och föreningar.
Detta skulle enligt förbundet ha stor betydelse för ömsesidig förståelse och
ökade kunskaper.
Utskottet
Utskottet har tidigare uppmärksammat frågor om behovet av kompetenshöjande
åtgärder och utbildningsinsatser för handläggare vid försäkringskassorna, inte
minst med avseende på rehabiliteringsarbetet. I betänkandet 1994/95:SfU10
konstaterade utskottet därvid att frågor rörande kompetenshöjande åtgärder
inom rehabiliteringsarbetet uppmärksammats i olika sammanhang och att ett
fortlöpande arbete skedde inom utbildnings- och kompetensområdet. Utskottet
underströk angelägenheten av att försäkringskassorna i det betydelsefulla
arbetet med rehabilitering gav personalens kompetensutveckling hög prioritet.
Utbildningsinsatser för handläggare hos försäkringskassorna vad gäller
sjukdomars uppkomst och konsekvenser, med avseende på såväl arbetsliv som på
det personliga planet, är enligt utskottets uppfattning väsentligt i olika
avseenden. Bättre kunskaper härom ökar inte bara förståelsen för den enskildes
speciella problem utan ger också bättre möjlighet att i de enskilda fallen
tillämpa det försäkringsrättsliga systemet på ett adekvat sätt. Därigenom kan
oklarheter eller eventuella felaktigheter i de olika beslut som kassan har att
fatta undvikas. Mot bakgrund av att det stora antal människor som drabbas av
olika reumatiska sjukdomar och med beaktande av att flertalet drabbade är
kvinnor, finns det enligt utskottets mening skäl att i det fortsatta
utbildningsarbetet uppmärksamma dessa sjukdomstillstånd. Utskottet anser att
motion Sf219 får anses tillgodosedd med det anförda.
Försäkringsläkare och försäkringstandläkare
Motion
I motion Sf204 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om införande av
bestämmelser som ger möjlighet till granskning och prickning av
försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Enligt motionären omfattas de
nämnda kategorierna av RFV:s tillsyn då de är tjänstemän på
försäkringskassorna. Även förvaltningslagens bestämmelser är tillämpliga och
detta gäller också om kassorna begär ett yttrande från en konsultläkare. Det
material som en försäkringsläkare eller försäkringstandläkare lämnar till
kassan i form av medicinska bedömningar utgör en del av beslutsunderlaget och
ingår på så sätt i prövningen vid beslutsfattandet. Försäkringsläkare kan inte
anmälas till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eftersom någon
patientrelation inte föreligger. Försäkringsläkare och försäkringstandläkare
kan granskas av Justitieombudsmannen (JO) men JO kan inte uttala sig i frågor
som rör medicinska bedömningar. Enligt motionären innebär detta att
försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna också står utanför JO:s
granskning. I motionen framhålls att de berörda tjänstemännen kan göra en -
medveten eller omedveten - felaktig medicinsk bedömning utan att riskera att
få denna prövad av vare sig JO eller Hälso- sjukvårdens ansvarsnämnd. En sjuk
människa kan enligt motionären bli utsatt för övergrepp från en
försäkringsläkare utan att ha möjlighet att få detta prövat
förvaltningsrättsligt.
Utskottet
Enligt 18 kap. 12 § AFL skall det i en försäkringskassa finnas en eller flera
försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Dessa skall biträda kassan i
frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap samt verka för gott
samarbete mellan kassan och de läkare och tandläkare som är verksamma inom
dess område.
I vissa typer av ärenden är försäkringsläkarens medverkan lagstadgad. Enligt
bestämmelser i 3 kap. AFL skall den försäkrade till kassan ge in ett särskilt
läkarutlåtande och en skriftlig försäkran för att styrka nedsättning av
arbetsförmåga på grund av sjukdom från och med den tjugoåttonde dagen efter
sjukanmälningsdagen. Försäkringskassan skall därefter, efter att ha hört
försäkringsläkaren, bedöma om fortsatt arbetsoförmåga föreligger.
Försäkringsläkarens medverkan krävs också enligt 7 kap. AFL i vissa fall vid
bedömning av om rätt till förtidspension föreligger.
En försäkringsläkare är anställd som tjänsteman i försäkringskassan. Enligt
vad utskottet erfarit innebär detta i flertalet fall en anställning uppgående
från några timmar per vecka till halvtidstjänstgöring. Resterande tid är i
övervägande fall försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna verksamma som
praktiserande läkare och tandläkare. Som försäkringsläkare och
försäkringstandläkare har han eller hon att agera som rådgivare till
handläggarna i medicinska frågor och fattar inte beslut i frågor om rätt till
ersättning. Besluten härvidlag fattas av kassans tjänstemän eller av en
socialförsäkringsnämnd. Försäkringsläkarens bedömning grundar sig på
behandlande läkares uppgifter i intyg och utlåtanden och försäkringsläkaren
skall inte i något fall själv undersöka den försäkrade.
Såsom motionären pekat på kan en försäkringsläkare i detta sitt arbete inte
ställas till ansvar enligt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso-
och sjukvårdens område, eftersom bestämmelserna i lagen endast omfattar
yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling av
patienter eller klinisk forskning på människor. En försäkringsläkare är som
anställd tjänsteman vid en allmän försäkringskassa underställd JO:s tillsyn
som inte enbart omfattar de formella beslutsfattarna. Den medicinska
rådgivningens innehåll kan däremot inte bli föremål för JO:s bedömning. En
försäkringsläkares råd i försäkringsärende innebär att denne med sina
kunskaper och erfarenheter utifrån ett skriftligt underlag gör en medicinsk
bedömning i olika avseenden. Om den åsikt försäkringsläkaren därvid framfört
kan anses felaktig eller mindre lämplig får i vart fall indirekt prövas på
rättslig väg genom den möjlighet som finns att överklaga ett negativt beslut
till en förvaltningsdomstol. Utskottet vill i sammanhanget också peka på att
bestämmelserna i brottsbalkens 20 kap. om tjänstefel m.m. kan bli tillämpliga
på en försäkringsläkare och en försäkringstandläkare. Enligt dessa
bestämmelser omfattar ansvaret inte endast åtgärder som i sig utgör
myndighetsutövning utan även andra åtgärder under ett ärendes handläggning som
står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövningen. En medveten
felaktig medicinsk bedömning torde utan vidare falla under
ansvarsbestämmelserna.
Utskottet vill i samband med försäkringsläkarnas och försäkringstandläkarnas
verksamhet betona vissa förhållanden. I en rapport (RFV anser 1997:3)
Försäkringsläkares medverkan i sjukpenningärenden har RFV på uppdrag av
regeringen utvärderat försäkringsläkarnas medverkan i sjukpenningärenden
enligt 3 kap. 8 a § AFL samt försäkringskassas möjlighet att införskaffa
kompletterande utredning enligt samma bestämmelse. Av rapporten framgår bl.a.
att RFV vid granskning av ärenden i försäkringskassorna ofta inte kunnat
utläsa att den fördjupade bedömningen av sjukpenningrätten gjorts efter
hörande av försäkringsläkaren. Vid samtal med handläggare, kontorschefer och
kassaledningar framkom att, med ett fåtal undantag, hörs alltid
försäkringsläkaren i dessa ärenden. RFV konstaterade därvid att det sannolikt
är dokumentationen i ärendena som brister. Vid en senare uppföljning framkom
dock att det är långt ifrån alltid som försäkringsläkarna konsulteras i dessa
ärenden. RFV ser allvarligt på de brister avseende dokumentationen som
förekommer och avser att även fortsättningsvis noggrant följa upp kassornas
hantering i dessa avseenden. Utskottet vill för sin del framhålla att det
måste vara ett oeftergivligt krav att försäkringsläkarens bedömning
dokumenteras på ett sådant sätt, att det går att utläsa hans eller hennes
ställningstaganden, i synnerhet om ett negativt beslut sedermera fattas.
Utskottet vill också peka på några områden som bör kunna utvecklas i syfte
att förbättra relationerna mellan behandlande läkare och försäkringskassan.
I olika sammanhang har framförts klagomål på de blanketter som behandlande
läkare har att fylla i. Det är enligt utskottets uppfattning värdefullt att
man vid utarbetande av dessa blanketter tar till vara de synpunkter som
behandlande läkare kan ha på utformningen av blanketterna så att de blir så
enkla och lätta att hantera som möjligt utan att syftet med dessa går
förlorat. Det kan också framhållas att Intygsutredningen (SOU 1994:71) bl.a.
föreslog att läkarna i sin grund- och vidareutbildning borde få en bättre
information om de krav som måste ställas på intyg och utlåtanden och om de
konsekvenser som bristfälliga intyg och utlåtanden kan få för såväl patienten
som samhället.
Utskottet anser vidare att om en försäkringsläkare har en annan uppfattning
än behandlande läkare avseende det medicinska underlaget bör försäkringskassan
lämpligen ta kontakt med den behandlande läkaren för att reda ut eventuella
oklarheter eller för att klargöra varför kassan har en annan uppfattning.
Ett annat område är läkarnas kunskap i försäkringsmedicin. Utskottet anser
det positivt att regeringen i propositionen har gjort den bedömningen att
Socialstyrelsen bör överväga att se över sina föreskrifter i syfte att
förstärka ämnet försäkringsmedicin när det gäller läkarnas allmäntjänstgöring
och specialistkompetens.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte bör införas några
särskilda ytterligare bestämmelser om granskning och prickning av
försäkringsläkare och försäkringstandläkare i deras egenskap av rådgivare till
försäkringskassornas handläggande tjänstemän. Utskottet utgår från att såväl
RFV som försäkringskassorna gör vad på dem ankommer för att skapa goda
relationer mellan de behandlande läkarna och försäkringskassan. Bättre kun-
skaper och information om bl.a. försäkringsläkarnas och
försäkringstandläkarnas roll är därvid av stor betydelse och kan medverka till
att öka förståelsen för de åtgärder som försäkringskassorna vidtar och de
beslut som fattas.
Utskottet avstyrker bifall till motion Sf204.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6,
1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena
1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225
yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31
och 1996/97:So638 yrkande 6 antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
res. 1 (m)
res. 2 (c)
res. 3 (fp)
res. 4 (v)
res. 5 (mp)
res. 6 (kd)
2. beträffande minskningsregeln
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5,
1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande 17 antar regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,
res. 7 (m)
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
3. beträffande sjuklöneperiodens längd
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9, 1996/97:Sf38
yrkande 6 och 1996/97:Sf40 yrkande 8,
res. 10 (m, fp, v, mp, kd)
4. beträffande utökat särskilt högriskskydd
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
såvitt avser 13 och 15 §§,
res. 11 (m, fp, mp, kd)
5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf35 yrkande 8,
res. 12 (m, fp, kd)
6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och 1996/97:Sf37
yrkande 6,
res. 13 (m, kd)
7. beträffande semesterlön m.m. vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf39 yrkande 6,
8. beträffande jämförelseinkomst för egenföretagare
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf202,
9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf209,
res. 14 (mp, kd)
10. beträffande sjukersättning till timanställda
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och
1996/97:Sf237,
res. 15 (m, fp, v, mp, kd)
11. beträffande självriskens storlek i vissa fall
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och 1996/97:Sf37
yrkande 1,
res. 16 (m, fp, kd)
12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf210 yrkande 1,
res. 17 (m, fp, kd)
13. beträffande inriktningen av samverkan inom
rehabiliteringsområdet
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10,
1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7,
8, 11 och 13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12,
1996/97:Sf242 yrkande 4 och 1996/97:Sf251 godkänner regeringens förslag,
res. 18 (m, fp, kd)
res. 19 (v)
res. 20 (mp)
14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och 1996/97:Sf39
yrkande 14,
res. 21 (m, v, mp)
15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och 1996/97:Sf38
yrkande 7,
res. 22 (fp)
16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12, 1996/97:Sf40
yrkande 11 och 1996/97:Sf211,
res. 23 (v, mp)
17. beträffande företagshälsovård
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 11 och 1996/97:Sf39
yrkandena 9 och 10,
res. 24 (v)
18. beträffande arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15,
1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf242 yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena
14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12,
res. 25 (m)
res. 26 (fp, kd)
res. 27 (v)
19. beträffande föräldrapenning
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkande 2,
res. 28 (fp, v)
20. beträffande närståendepenning
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkandena 3 och 4,
res. 29 (fp)
21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234,
res. 30 (v, mp, kd)
22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 5 och 1996/97:Sf252,
res. 31 (v)
23. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån
förslaget inte omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 2,
2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön i den mån förslaget inte
omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 4,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 16,
1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20 godkänner
regeringens förslag om riktlinjer,
res. 32 (m)
res. 33 (mp)
25. beträffande patientombudsmän m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 18 och
1996/97:Sf203,
res. 34 (v)
26. beträffande informationsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf206,
27. beträffande försäkringskassornas styrelser
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 16 och
1996/97:Sf40 yrkande 12 godkänner regeringens förslag om riktlinjer,
res. 35 (v)
28. beträffande direktör
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 17 godkänner
regeringens förslag om riktlinjer,
29. beträffande socialförsäkringsnämnder
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf36 och med avslag på
motion 1996/97:Sf39 yrkande 17
dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
nominering av ledamöter,
res. 36 (m, c, fp, mp, kd)
res. 37 (v)
30. beträffande utbildningsinsatser
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf219,
31. beträffande försäkringsläkare och försäkringstandläkare
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf204,
32. beträffande riktlinjer i övrigt för administrationen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner vad
regeringen i övrigt anfört om riktlinjer.
Stockholm den 27 maj 1997
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Margareta
Israelsson (s), Margit Gennser (m), Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt
(c), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund
Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran
(kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Rinaldo Karlsson (s), Åke Sundqvist (m) och Claes-
Göran Brandin (s).
Reservationer
1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 16.? bort ha följande lydelse:
Utskottet, som anser att 75 % är en lämplig och välbalanserad
ersättningsnivå, anser att regeringens förslag om höjning till 80 % bör
avslås. Det blir därmed obehövligt att av detta skäl ändra socialavgifterna
för att kompensera arbetsgivarna för höjd ersättningsnivå.
Enligt utskottets mening behöver det snarast tillsättas en utredning om ett
samlat försäkringssystem för skydd vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom
och arbetslöshet. Utskottet anser att en sådan försäkring bör utformas som en
allmän trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda ett grundläggande skydd vid
tillfälliga förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör ersätta
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen. Nivån bör
vara 75 % av förmånsgrundande inkomst och innehålla två karensdagar. Enligt
utskottet skall dock ingen få vidkännas mer än tio karensdagar under ett år.
Ersättningsnivån 75 % bör gälla också inom föräldraförsäkringen. I ett system
som det nu beskrivna bör det också finnas möjlighet att teckna individuella
frivilliga tilläggsförsäkringar. Utskottet anser vidare att en utredning bör
tillsättas för att utreda frågan om införande av ett system där den del av
sjukförsäkringskostnaderna som beror på trafikolyckor överförs till
trafikförsäkringen för att bekostas där. Enligt utskottet skulle en sådan
ordning innebära att kostnaderna skulle kunna minska med ca fem miljarder
kronor. För att kompensera den enskilde för höjd premie bör en sänkning av den
allmänna sjukförsäkringsavgiften ske. Dessutom är det enligt utskottets mening
angeläget att utreda frågan om medborgarkonton inom ramen för systemet med
individuellt pensionssparande. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och
1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och med anledning av
motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och 1996/97:Sf37 yrkande 3 samt med
avslag på motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,
1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225
yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:So638 yrkande 6
dels avslår regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Ingrid Skeppstedt (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det nuvarande försäkringssystemet bör ersättas med en
samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder.
En sådan försäkring bör utformas som en obligatorisk försäkring för alla
mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det bör finnas
krav på deltagande i rehabilitering och aktivering och ersättningsnivån bör
bestämmas så att det alltid finns incitament till arbete eller rehabilitering.
En grundpenning bör enligt utskottet finnas som täcker grundläggande behov.
Grundpenningen, som inte bör indexuppräknas, bör finansieras med en
proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket. Ovanpå denna
grundpenning skall det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som
ersätter 80 % av lönen. Det bör även ges möjlighet till kompletterande
försäkringar genom avtal eller enskilt. Gruppen handikappade bör enligt
utskottet ha rätt till en särskild högre grundpenning i stället för
förtidspension. Under tid för rehabilitering/aktivering skall ett
aktiveringstillägg kunna utges som tillägg till arbetslivspenningen. Däremot
anser utskottet att ersättning inte bör utges för insjuknandedagen och den
första sjukdagen. Antalet karensdagar bör dock maximeras till högst tio per
år. Ersättningen vid sjukdom bör utges utan tidsbegränsning medan det vid
arbetslöshet skall finnas en s.k. bortre parentes. Arbetslivsförsäkringen bör
enligt utskottet finansieras med avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten
och en fond inrättas som tillåts att gå med underskott under en
konjunkturcykel. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf224 yrkande 1 och
1996/97:So638 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35
yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1,
1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf225
yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och
31
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:
Utskottet, som vill understryka vikten av enhetliga regler för
socialförsäkringarna, konstaterar att försäkringssystemet blivit alltmer
svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda kan enligt
utskottet nämnas bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt
till förmåner. Ett annat inslag är den bristande finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som det skapas allt större överskott i
sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening bör socialförsäkringarna bygga på
principen om ett direkt samband mellan avgifter och förmåner. Ett
försäkringssystem bör vidare utformas så att det gynnar rehabilitering och
motverkar utslagning. Ersättningsnivån bör vara 80 % av förmånsgrundande
inkomst och innehålla en karensdag. Systemet bör också vara autonomt och
finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter, och statsbidrag. Det s.k. taket
bör enligt utskottet utformas så att flertalet ligger under taket. Förmåns-
och avgiftstaket bör utformas på samma sätt som i det reformerade
pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp? och uppräkning bör ske med
standardstegringen i samhället. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1 och
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35
yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,
1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225
yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf254
yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31, 1996/97:Sf235 och 1996/97:So638 yrkande 6
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet
noterar? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att välfärdspolitiken skall inriktas på att skapa en
generell välfärd som är omfördelande och ett socialförsäkringssystem som
bygger på inkomstbortfallsprincipen. Ersättningsnivån i socialförsäkringen bör
höjas till 85 % av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999.
Enligt utskottet räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. Vidare bör
karensdagen i sjukförsäkringen avskaffas då den enligt utskottet slår hårdast
mot låginkomsttagarna. För att undvika att försäkringens roll som allmän
försäkring hotas bör ersättningstaket höjas till 10 basbelopp fr.o.m. nämnda
tidpunkt. Dessutom anser utskottet att avgifter skall tas ut även på inkomster
över den högsta ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle ge en inkomstökning
netto med 2,9 miljarder kronor per år. Vad utskottet anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37
yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5,
1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21,
1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2,
1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I
propositionen? och på s. 20 slutar med ?yrkande 13.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör de statliga socialförsäkringarna bygga på
grundskyddsprincipen, dvs. utformas som ett generellt grundtrygghetssystem med
liten eller ingen inkomstkoppling. Det bör finnas kortvariga
omställningsförsäkringar - för arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp
till två år. Dessa bör bygga på en modifierad inkomstbortfallsprincip med ett
s.k. brutet tak. Längre ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör
enligt utskottet utges som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst.
Utskottet anser också att det är viktigt med ett försäkringssystem där
samordning prio-riteras framför renodling.
Försäkringarna mot ohälsa och arbetslöshet bör enligt utskottet slås ihop
till en arbetslivsförsäkring samtidigt som det är viktigt att börja planera
för hur socialförsäkringarna skall utformas för en framtida betydligt
rörligare arbetsmarknad än dagens och där målet måste vara att ingen lämnas
utanför. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag på en kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av
intresseorganisationer. Vidare bör regeringen återkomma med förslag dels om
höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna
till motsvarande 5 400 kr per månad, dels om ersättningsnivåer enligt ?brutet
tak?-principen och enhetlig taknivå i nämnda försäkring. Ersättningsnivåerna
bör enligt utskottet vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till
4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver. Det övre taket
för ersättning, som bör vara detsamma i alla försäkringar, bör ligga vid en
inkomst på 6,5 basbelopp. Utskottet anser också att regeringen bör återkomma
med förslag om ett försörjningstillägg, som bör utformas som ett förenklat
socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga
sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är
tillräcklig.
Utskottet vill vidare ha förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid
långvarig ohälsa och arbetslöshet med enhetliga ersättningar på
grundskyddsnivå. Enligt utskottet bör det finnas ett grundskydd lika för alla
på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för en låginkomsttagare som
tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer barntillägg och
bostadstillägg.
Vad gäller finansiering av kortvariga försäkringar gör utskottet den
bedömningen att ett ?brutet tak?-system kostar ungefär lika mycket som
nuvarande ersättningsnivå om 75 %. Den höjda garantinivån i
föräldraförsäkringen bör enligt utskottets mening finansieras med förändringar
i SGI-regler och slopade garantidagar. Försäkringarna bör vidare finansieras
över statsbudgeten och arbetsgivaravgifterna slås ihop till en post. De
allmänna egenavgifterna bör däremot tas bort och ersättas av miljörelaterade
skatter.
Vad utskottet anfört ovan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 och
1996/97:Sf225 yrkandena 1-7, 9-11, 13, 18 och 21 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3,
1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf224 yrkande
1, 1996/97:Sf225 yrkande 8, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31
och 1996/97:So638 yrkande 6
dels avslår regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Frågan om?
och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det förhållandet att ersättningsnivån i
socialförsäkringssystemet höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst riskerar
att leda till en ökad sjukfrånvaro. För att motverka en sådan utveckling anser
utskottet att det är nödvändigt att införa ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen. Dock bör ett allmänt högriskskydd om tio dagar per år gälla
även i fortsättningen. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma
med förslag härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och
1996/97:Sf37 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35
yrkandena 1-3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4,
1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225
yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1,
1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31
och 1996/97:So638 yrkande 6
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3
kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §,
2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23
§§,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Minskningsregeln (mom. 2)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse:
Utskottet, som vill betona betydelsen av arbetslinjen i socialförsäkringen,
anser att kompletterande ersättning inte bör utges efter den 90:e dagen i en
sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Regeringens förslag om ändring av
minskningsregeln i sjukförsäkringen bör därför avvisas. Vidare anser utskottet
att det under inga omständigheter bör införas rätt till kollek-tivavtalad
ersättning om 90 % redan under sjuklöneperioden. En sådan ordning skulle leda
till omfattande sjukskrivningar och höga kostnader för företagen. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande minskningsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 samt
med avslag på motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande
17,
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Minskningsregeln (mom. 2)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Vad först?
och slutar med ?A305 yrkande 17.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening utgör minskningsregeln i sjukförsäkringen ett
ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Minskningsregeln innebär ett brott mot
Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 98) om
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Utskottet anser
därför att minskningsregeln bör tas bort och parternas fulla förhandlingsrätt
återställas. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande minskningsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:A305 yrkande 17 och med
anledning av regeringens förslag och motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och
5 samt med avslag på motion 1996/97:Sf40 yrkande 6
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Minskningsregeln (mom. 2)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?När det? och
slutar med ?Sf40 yrkande 6.? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att minskningsregeln i AFL bör
ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter 90:e dagen i en
sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Utskottet är också av den
uppfattningen att den kompletterande ersättningen skall begränsas till 90 %
och omfatta all kollektivavtalad gruppsjukförsäkring. Emellertid anser
utskottet att det är mindre tillfredsställande att privata sjukförsäkringar
inte omfattas av minskningsregeln eftersom den totala ersättningen vid sjukdom
då kan komma att överstiga 100 %. Utskottet anser därför att möjligheten att
inbegripa även privata sjukförsäkringar bör utredas närmare. Vad utskottet
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande minskningsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 6 samt med
avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 och 1996/97:A305
yrkande 17
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v),
Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke
Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?Sf40 yrkande 8.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att sjuklöneperioden på två veckor på många sätt har
fungerat bra och visat sig ge incitament till förebyggande insatser på
arbetsplatsen och en förbättrad kontakt mellan arbetsgivaren och den
sjukskrivne. Den beslutade förlängningen till fyra veckor, med halv
kompensation till arbetsgivarna, har emellertid enligt utskottets mening lett
till negativa effekter för företagens vilja till expansion och
nyanställningar. Arbetsgivarna och facken har också gemensamt krävt att
beslutet upphävs. Sverige har i dag en katastrofalt hög arbetslöshet. I
arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare
att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är utskottets uppfattning att
sjuklöneperioden måste återgå till att gälla de första 14 dagarna såsom
reglerna var före den 1 januari 1997. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag till författningsändringar, i enlighet med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande sjuklöneperiodens längd
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 8 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9 och 1996/97:Sf38 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Genom det?
och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse:
Förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd har sin grund i det
förhållandet att sjuklöneperioden har förlängts från 14 dagar till 28 dagar
fr.o.m. den 1 januari 1997. Om sjuklöneperioden alltjämt var 14 dagar, vilket
enligt utskottets mening är det enda riktiga, skulle ett utökat särskilt
högriskskydd inte behövas. Eftersom sjuklöneperioden numera är 28 dagar är det
enligt utskottets mening nödvändigt med ett effektivt skydd mot att
arbetsgivare drabbas av alltför stora sjuklönekostnader. Emellertid anser
utskottet att regeringens förslag har fått en otillfredsställande lösning.
Såsom förslaget är utformat innebär det att en person med nio sjukfall per år
med 27 dagar i varje sjukfall inte skulle omfattas av skyddet. Däremot
omfattas en person som har ett sjukfall på 29 dagar. Men även i en situation
där antalet sjukfall är lägre än nio kan det för en arbetsgivare uppstå
ansenliga kostnader för sjuklön. Utskottet, som inte kan godta det
föreliggande förslaget, anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med
ett nytt förslag om ett utökat särskilt högriskskydd. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande utökat särskilt högriskskydd
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 dels
avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön såvitt avser 13 och 15 §§,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Enligt
uppgift? och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att
studera hur återförsäkringen för arbetsgivarna skall kunna utformas så att den
inte är olönsam för de små företagen. En möjlighet kan vara att helt avskaffa
dagens system och i stället låta sjukkostnaderna för arbetsgivare med få
anställda rymmas inom den offentliga försäkringen. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 6)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie
Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet
har? och slutar med ?yrkande 6.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett
genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst och att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag härom. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande
inkomst
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och
1996/97:Sf37 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ?Utskottet
noterar? och slutar med ?motion Sf209.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är reglerna för sjukpenninggrundande inkomst
otillfredsställande då de innebär att den som studerar inte får full
föräldrapenning med mindre än att vederbörande uppburit studiemedel under
studietiden. Det är endast under den förutsättningen som en studerande kan
omfattas av reglerna om SGI-skydd. Utskottet anser att reglerna måste ändras
så att den som vill leva på sparade medel inte straffas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf209 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v),
Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke
Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Som tidigare?
och slutar med ?och Sf237.? bort ha följande lydelse:
En person med timanställning kan bl.a. på grund av de s.k.
timsjukpenningreglerna ha problem att få sjukpenning under de första 14
dagarna av sjukperioden. Inte heller utges sjuklön eftersom personen inte
anses ha tillträtt en anställning. Enligt utskottets mening skall en person
med anknytning till arbetsmarknaden ha rätt till ersättning vid sjukdom.
Anställningsformen får inte innebära ett åsidosättande av denna rätt.
Utskottet anser således att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen
med förslag innebärande att även timanställda ges rätt till sjukersättning
under arbetsgivarperioden. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande sjukersättning till timanställda
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och
1996/97:Sf237 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Utskottet,
som? och slutar med ?Sf37 yrkande 1.? bort ha följande lydelse:
En arbetstagare som har mer än en arbetsgivare kan i dag drabbas av fler
karensdagar vid varje sjuktillfälle. Det s.k. allmänna högriskskyddet, som
innebär att antalet karensdagar är begränsat till högst tio under en
tolvmånadersperiod, räcker inte eftersom detta skydd omfattar sjuklön från
varje arbetsgivare för sig. Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en
utredning med uppgift att se över problemet och därefter återkomma med förslag
till regeländringar. Reglerna bör dessutom utformas så att särskild hänsyn tas
till dem som har deltids- eller skiftarbete. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande självriskens storlek i vissa fall
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och
1996/97:Sf37 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Utskottet har
förståelse? och på s. 35 slutar med ?Sf210 yrkande 1.? bort ha följande
lydelse:
I motion Sf210 redovisas ett fall där den försäkrade arbetar både som
anställd och som egen företagare och där reglerna i AFL leder till alltför låg
ersättning, inte minst i förhållande till inbetalda avgifter. Detta problem
kan uppstå på grund av att dagens sjukpenningregler har som huvudsaklig
utgångspunkt att den försäkrade har löneinkomster. Med hänsyn till att allt
fler personer har inkomster från såväl företagande som anställningar och olika
uppdrag är det enligt utskottets mening viktigt att reglerna för
sjukpenningberäkningen vid blandade inkomster skyndsamt ses över. Vad
utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf210 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är?
och slutar med ?anfört ovan.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är ytterst viktigt att lösa samverkansfrågorna för
att uppnå ett bättre resultat inom rehabiliteringsarbetet. En fungerande
samverkan är också mycket angelägen för utsatta grupper, som arbetslösa
sjukskrivna, personer med funktionshinder/arbetshandikapp eller personer med
psykosocial ohälsa. Dessa riskerar att skickas runt utan att någon tar ansvar.
Nyligen har Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen redovisat resultaten av
de s.k. FINSAM-försöken. Rapporten visar entydigt på de positiva effekter som
en samverkan mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården har
inneburit. Genom samverkan har lidandet för den enskilde individen kunnat
begränsas och kostnaderna för sjukskrivning, förtidspension och sjukvård har
minskat. Enligt utskottets mening bör därför de försöksverksamheter som finns
i dag permanentas och lagregleras. Det är inte möjligt att vänta på en
fungerande samverkan till den 1 juni år 2001, då slutrapporten från SOCSAM-
försöken skall avges. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma
till riksdagen med förslag som innebär att samverkan enligt FINSAM-modellen
införs generellt i landet från den 1 januari 1998. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10,
1996/97:Sf37 yrkande 5 och 1996/97:Sf38 yrkande 5 och med avslag på
regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och
13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242
yrkande 4 samt 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är?
och på s. 42 slutar med ?anses besvarade.? bort ha följande lydelse:
I dag går endast några få procent av de totala resurserna inom
socialförsäkringen till rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser att
differentierade former måste utvecklas och mer resurser skapas inom detta
område. Under senare tid har försäkringskassorna, som förmedlar en stor och
viktig del av vår välfärd, fått vidkännas kraftiga besparingar. Dessutom har
en mängd regeländringar genomförts på mycket kort tid, vilket ställt stora
krav på kassorna. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att
försäkringskassorna tilldelas ytterligare medel. Utskottet anser vidare att
ett fungerande rehabiliteringsarbete kräver, förutom ytterligare resurser, att
de olika myndigheterna samverkar. Den enskilde skall inte behöva hamna i en
rundgång mellan olika myndigheter eller vårdställen. Problemen med olika
regler för olika ersättningar måste också lösas. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och
13 samt med avslag på regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf35
yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf40
yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242 yrkande 4 och
1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?När det? och
slutar med ?anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
En renodling av försäkringarna leder till ytterligare utslagning av personer
med medicinska problem, en svag ställning på arbetsmarknaden och kanske också
sociala problem. Utskottet anser att det i stället för en renodling av de
olika systemen bör införas en ny gemensam statlig försäkring som skall träda
in vid långvarig ohälsa och/eller arbetslöshet. Denna nya försäkring skall
bygga på en helhetssyn, där människans hela situation granskas.
Regeringens förslag till nya riktlinjer för samverkan mellan myndigheter
inom rehabiliteringsområdet är, enligt utskottets mening, inte tillräckliga.
Det är nödvändigt att gå betydligt längre än vad regeringen föreslår.
Utskottet anser att de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och
delar av kommunens socialtjänst bör slås samman till en organisation. Detta
skulle öka samverkansmöjligheterna och åstadkomma en bättre administration av
socialförsäkringen.
Vad utskottet anfört om en gemensam försäkring och administration bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 9 och
1996/97:Sf225 yrkande 12 samt med avslag på regeringens förslag och
motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38
yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13, 1996/97:Sf242 yrkande
4 och 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulla Hoffmann (v), Ulf Kristersson
(m), Ragnhild Pohanka (mp) och Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?får anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
Vad gäller frågan om kvinnors och mäns rehabilitering kan konstateras att
det av betänkandet SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt saknas ett
genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat. Av
utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår också att en
kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år
liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för
män. Utskottet anser att detta är ytterst allvarliga tendenser och vill därför
understryka behovet av att just könsspecifika behov beaktas vid
rehabilitering. Utskottet menar också att det för att få en förändring till
stånd krävs ökad kunskap. De olika myndigheterna som skall ingå i
samverkansprojekten bör därför ges i uppdrag att genomföra en särskild
utbildning om kvinnors och mäns olika möjligheter, behov och förutsättningar.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och
1996/97:Sf39 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Utskottet
gör? och slutar med ?Sf37 yrkande 4.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag om ett utökat samarbete mellan
arbetsförmedlingen och försäkringskassan är otillräckligt. Många arbetslösa
riskerar i dag att hamna vid sidan av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. För att råda bot på detta är det enligt utskottets
uppfattning nödvändigt att arbetsförmedlingen ges samma ansvar för de
arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda. Regeringen bör
skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag härom. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och
1996/97:Sf38 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16)
Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?Utskottet an-
ser? och slutar med ?yrkande 11 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är av största vikt att rehabiliterande insatser
sätts in i ett tidigt skede. Det bör finnas ett krav på arbetsgivaren att
efter fyra veckor göra en dokumentation och förbereda eventuella åtgärder. För
de små företagen bör försäkringskassan kunna finansiera rehabiliteringen helt
eller delvis. Utskottet menar vidare att det i utredningen om arbetsgivarens
åtgärds- och kostnadsansvar bör ingå att se över frågan om tillsynsansvaret.
Arbetsmiljölagen bör ändras i enlighet härmed. Utredningen bör även omfatta en
analys av rekryteringseffekterna av den förlängda sjuklöneperioden. Vad
utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12 och
1996/97:Sf40 yrkande 11 samt med avslag på motion 1996/97:Sf211 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Företagshälsovård (mom. 17)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?yrkandena 9 och 10.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det krävs en kvalificerad företagshälsovård där den
förebyggande verksamheten prioriteras. Företagshälsovården måste få en klarare
organisation. I de fall avtal inte kan träffas mellan parterna om
organisationen bör samhället komplettera med lagstiftning. Arbetsgivaren bör
stå för finansieringen men med möjlighet för små företag att få ersättning
från staten. Tillsynsansvaret bör ligga på Arbetarskyddsstyrelsen.
Företagshälsovården bör ha huvudansvaret för att initiera rehabiliteringen
medan försäkringskassorna bör ansvara för att utredningar görs och åtgärder
snabbt sätts in. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande företagshälsovård
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 9 och 10 samt med
avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 11 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör arbetsskadeförsäkringen i första hand utformas
så att den motverkar arbetssjukdomar och arbetsolycksfall. Försäkringen bör
knytas så nära arbetsplatsen som möjligt och vara fri från statlig styrning
och finansiering. Den bör vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av
arbetsgivare. Avgiften bör differentieras och enmansföretagare undantas från
att teckna försäkring. En utredning med denna inriktning bör tillsättas med
det snaraste. Vidare anser utskottet att livräntenivån för tillkommande
godkända livräntor bör sänkas till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998 och att
regeringen bör återkomma med förslag härom. Vad utskottet anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och
1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och med anledning av motionerna
1996/97:Sf35 yrkande 15 och 1996/97:Sf242 yrkande 8 samt med avslag på
motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 15 och 1996/97:So296 yrkande 12 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Sigge Godin (fp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att arbetsgivaren skall åläggas att teckna
arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas
som en privat försäkring med differentierade avgifter och bör överta
kostnaderna för arbetsolycksfallen från sjukförsäkringen. Vad utskottet anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf242 yrkande 8 och med
anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och 1996/97:
Sf254 yrkande 14 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 15,
1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf254 yrkande 15 och 1996/97:So296
yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse:
Sjuk- och arbetsskadekommittén har bl.a. lagt fram förslag om att ersättning
i form av arbetsskadesjukpenning vid arbetsolycksfall skall utges med 98 % av
sjukpenninggrundande inkomst efter en samordningstid om 90 dagar. Utskottet
konstaterar att regeringen inte i den nu behandlade propositionen lagt fram
något förslag om höjd ersättningsnivå för arbetsolycksfall. Emellertid har
regeringen förklarat att man har för avsikt att se över reglerna för
arbetsskadeförsäkringen bl.a. vad gäller frågan om när rätt till livränta
inträder. Utskottet anser att riksdagen därvid bör uttala att utredningen inte
skall få lägga fram förslag om en högre ersättningsnivå för arbetsolycksfall
än för arbetssjukdomar då det saknas skäl att särbehandla arbetsolyckorna. Det
finns inte någon klart markerad gräns mellan arbetsrelaterade sjukdomar
respektive olycksfall. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 15 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15, 1996/97:Sf242
yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Föräldrapenning (mom. 19)
Sigge Godin (fp) och Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Utskottet
har? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:
För att stimulera fler fäder att ta ut föräldraledighet är det enligt
utskottets mening nödvändigt med någon form av extra stimulans. Utskottet
anser att en bra sådan stimulans är att utge högre föräldrapenning för pappa-
och mammamånaderna. Enligt utskottet bör 90 % av sjukpenninggrundande inkomst
utges för dessa månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande föräldrapenning
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Närståendepenning (mom. 20)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?I ovan? och
på s. 50 slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skulle förbättrade förhållanden för dem som önskar
vårda släktingar eller andra närstående i hemmet innebära både humanitära och
samhällsekonomiska vinster. Utskottet anser att rätten till närståendepenning
samt den därtill kopplade rätten till ledighet bör förlängas från nuvarande 60
dagar till 120 dagar. Vidare bör regeringen ta initiativ till överläggningar
mellan kommunförbunden och staten vad gäller förbättrade förutsättningar för
bl.a. närståendevården och hemsjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande närståendepenning
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 4 och med
anledning av motion 1996/97:Sf38 yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21)
Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Vad först?
och på s. 52 slutar med ?och Sf234.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte rimligt med regler som innebär att
förtidspension eller sjukbidrag minskar med 25 % på grund av att pensionären
uppbär arvode från politiska uppdrag. Genom att arvodena för t.ex. politiska
uppdrag varierar innebär det att en förtidspensionär eller sjukbidragstagare i
en kommun kan delta i kommunens alla fullmäktigemöten, medan man i en annan
kommun med högre ersättning tvingas att avstå från årets sista
fullmäktigemöten. Att på detta sätt ekonomiskt begränsa medborgares möjlighet
att delta i det politiska livet eller andra arvoderade verksamheter är inte
tillfredsställande ur bl.a. demokratisk synpunkt. Förtidspensionsreglerna
måste därför ändras så att funktionshindrade får möjlighet att delta i
arvoderade verksamheter. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Beträffande
frågan? och slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de alltmer renodlade försäkringssystemen innebär att
många personer sannolikt kommer att falla utanför eller mellan de olika
försäkringssystemen. Även om förtidspensioneringarna måste minska blir pressen
på individen med dagens arbetsmarknadssituation orimligt stor. Av det skälet
anser utskottet att en modifierad äldreregel bör införas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 5 och med
avslag på motion 1996/97:Sf252 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och
slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar i princip regeringens uppfattning när det gäller vilken roll
RFV skall ha inom socialförsäkringsadministrationen. Väsentligt är att
regeringen betonar att socialförsäkringen är ett nationellt system och att
staten har ett legitimt behov att kunna styra verksamheten för att kunna
garantera ekonomisk effektivitet och en rättssäker och likformig tillämpning
av försäkringen över hela landet. Om en samverkan enligt FINSAM kommer att
införas generellt i landet och dessutom företagshälsovården kommer att
inrymmas i den finansiella samverkan blir det enligt utskottets uppfattning än
viktigare att RFV:s centrala roll vad gäller tillsyns- och uppföljningsansvar
betonas vid en kommande ändring av instruktionen för RFV. Det anförda bör med
bifall till motion Sf35 yrkande 16 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 16 och med
anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna
1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20
dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och
slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse:
I motion Sf40 föreslås en genomgripande organisatorisk reform av
arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och socialpolitik på lokal nivå med
syfte att förbättra samordning och effektivitet i den totala organisationen.
Detta kan enligt motionärerna ske på så sätt att de lokala
arbetsförmedlingarna och försäkringskassornas organisation och personal förs
över till kommunerna som får det administrativa huvudansvaret för de samlade
verksamheterna. I motion Sf225 framläggs vidare olika förslag rörande
socialförsäkringen, bl.a. grundskydd vid långvarig ohälsa och ålderdom samt
förenkling och samordning inom socialförsäkringssystemen. Dessa förslag leder
enligt utskottets mening till effektivitetsvinster i försäkringarna och till
väsentligt lägre administrativa kostnader. I en sådan organisation kan RFV:s
administration kraftigt dras ned och RFV kan främst få i uppdrag att svara för
den statliga planeringen inom området samt för service, uppföljning och
revision av verksamheterna inom kommunerna. Vad utskottet anfört bör med
bifall till motionerna Sf40 yrkande 10 och Sf225 yrkande 20 ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 10 och
1996/97:Sf225 yrkande 20 och med anledning av regeringens förslag samt
med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 16
dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Frågor om?
och på s. 58 slutar med ?och Sf203.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det allvarliga brister i tillsynen av
socialförsäkringsverksamheten. För att organisationen skall kunna leva upp
till sitt mål behövs en tillsynsfunktion som rapporterar direkt till riksdag
och regering. Med den inriktning som nu finns på kostnaderna för försäkringen
anser utskottet att det för rättssäkerhetens skull behövs en instans som har
sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde behandlas i systemet. En sådan
tillsynsfunktion skall vara helt fristående från
socialförsäkringsorganisationen. Vad utskottet anfört bör med bifall till
motion Sf39 yrkande 18 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande patientombudsmän m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 18 och med
avslag på motion 1996/97:Sf203 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inte regeringens uppfattning att regeringen skall utse
försäkringskassans styrelse. Enligt utskottets mening bör en nationell
styrelse för socialförsäkringsverksamheten utses. Styrelsens uppgift skall
vara att tolka de riktlinjer och ramar som ges av riksdag och regering och att
föra ut dessa i organisationen. Styrelsen skall också i samråd med de
regionala enheterna utvärdera och utveckla verksamheten. Den nu föreslagna
styrelsen skall utses av de politiska partierna. Utseende av ledamöter i
kassastyrelserna på det sätt utskottet föreslår innebär också en bättre
demokratisk styrning av socialförsäkringen. Det anförda innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion Sf39 yrkande 16.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande försäkringskassornas styrelser
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 16 och med
anledning av motion 1996/97:Sf40 yrkande 12 samt med avslag på
regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin
(fp), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och
Åke Sundqvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara kassornas styrelser
som beslutar om inrättande av socialförsäkringsnämnder och utser ledamöter i
dessa. Det är enligt utskottets uppfattning på den regionala nivån som man
bäst kan bedöma vilka ledamöter som skall ingå i styrelsen. Det finns heller
inte någon anledning att ge arbetsmarknadens parter en direkt rätt att
nominera ledamöter. Om styrelsen finner att en sådan politiskt aktiv person
bör ingå i nämnden föreligger naturligtvis inga hinder häremot. Det anförda
innebär att utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker bifall till motionerna Sf36 och Sf39 yrkande 17. Vad utskottet
anfört om nominering av ledamöter bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande socialförsäkringsnämnder
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf36 och 1996/97:
Sf39 yrkande 17
dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Under den senaste tioårsperioden har enligt utskottets uppfattning
förtroendemannainflytandet i försäkringskassorna förstärkts, och utskottet
anser att detta ytterligare bör förstärkas. Utskottet anser därför att
regeringens förslag om hur ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna skall
utses bör avvisas. Enligt utskottets uppfattning skall dessa nämnder utses som
majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där ett valresultat ger
utslag i deras sammansättning. Detta är inte bara en fråga om organisation
utan också en fråga om demokrati. En decentraliserad handläggning med lokalt
ansvar och befogenheter ger enligt utskottets mening försäkringen en aktiv
inriktning där förebyggande och rehabiliterande insatser kommer att medverka
till att upprätthålla arbetslinjen. En sådan inriktning kommer att kräva
alltmer av individuella bedömningar och inslag av skälighetsbedömningar. Det
är därför väsentligt hur kassorna tar till sig detta och hur de bemöter sina
försäkrade. Enligt utskottets uppfattning är det bästa sättet att stärka
förtroendemannainflytandet att styrelser och nämnder på alla nivåer består av
förtroendevalda som skall ha en aktiv roll och stort ansvar för verksamhetens
styrning och ledning. Det anförda bör med bifall till motion Sf39 yrkande 17
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande socialförsäkringsnämnder
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 17 och med
avslag på regeringens förslag och motion 1996/97:Sf36 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3)
Ulla Hoffmann (v) anför:
I reservation 4 om sjuklöneperiodens längd begär vi att sjuklöneperioden bör
återgå till att gälla de första 14 dagarna i en sjukperiod. Vänsterpartiet
anser dessutom att företag med upp till tio anställda helt bör undantas från
ansvaret att utge sjuklön. De allra minsta företagen uppfattar ansvaret för
den förlängda sjuklöneperioden som betungande. Speciellt kan detta ansvar
kännas betungande för ett litet företag som står inför ett beslut att anställa
ytterligare en person. Den särskilda försäkringen mot kostnader för sjuklön i
vissa fall kan visserligen motverka rädslan för nyanställningar men enligt
Vänsterpartiet behövs det andra åtgärder för att komma till rätta med
problemet. Därför vill vi undanta de mindre företagen, något som vi tagit upp
i vår motion med anledning av vårpropositionen. Vi anser att dessa
förändringar av sjuklönesystemet är nödvändiga åtgärder för att öka viljan hos
företagen att göra nyanställningar och för att förhindra s.k.
utestängningseffekter på arbetsmarknaden.
2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 7)
Rose-Marie Frebran (kd) anför:
Fr.o.m. den 1 januari 1997 gäller att andra skattepliktiga förmåner än lön
liksom skattepliktiga kostnadsersättningar inte längre inräknas i den
sjukpenninggrundande inkomsten. Redan i samband med riksdagens behandling av
frågan om ändrad beräkning av sjukpenninggrundande inkomst motsatte sig
Kristdemokraterna denna ändring. Eftersom förmånerna måste betraktas som
inkomst för utfört arbete anser vi att att samtliga skattepliktiga förmåner
samt skattepliktiga kostnadsersättningar skall räknas in i den
sjukpenninggrundande inkomsten. Vi anser att frågan är angelägen och avser att
återkomma vid lämpligt tillfälle.
3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anför:
Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog att arbetsförmedlingen bör ha samma
roll för de arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda.
Detta förslag bör inte kategoriskt avvisas. Vi anser att ansvaret för de
arbetslösa sjukskrivna måste tydliggöras och betonas. Problemet med det dubbla
huvudmannaskapet bör lösas genom ett förstärkt och utvecklat samarbete. Vi
förutsätter att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag finns med i de
fortsatta övervägandena vad gäller ett effektivt sätt att utöka det nödvändiga
samarbetet.
4. Företagshälsovård (mom. 17)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson
(m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anför:
Inom Regeringskansliet bereds för närvarande frågan om hur företagshälsovården
skall utformas. Syftet är att stärka och klargöra företagshälsovårdens roll i
förhållande till bl.a. annan hälso- och sjukvård. Enligt vår mening krävs det
en samlad och långsiktig lösning. Vi har därför i samband med behandling av
proposition 1996/97:93 Privata vårdgivare begärt (se bet. 1996/97:SoU17,
reservation 5) bl.a. att en utredning tillsätts med uppgift att se över
företagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida finansiering.
Utredningen bör också se över i vilken utsträckning företagshälsovården kan
anslutas till försäkringskassa eller få vårdavtal med landstingen.
5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Ingrid Skeppstedt (c) och Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Vi anser att det är mycket otillfredsställande att tandvårdspersonal som
drabbats av skador till följd av exposition för kvicksilver i amalgam har så
svårt att få dessa klassade som arbetsskada. Som om inte detta vore nog
drabbas de också av en betydande misstro från myndigheternas sida. Det
förekommer också att de får sin sjukpenning indragen. Detta förhållande
innebär framför allt ett stort mänskligt lidande men även betydande kostnader
för samhället i en tid med alltmer minskande resurser till sjukvården.
Eftersom frågan har uppmärksammats förutsätter vi att den därmed får sin
lösning genom tillämpningen i arbetsskademål.
6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Ulla Hoffmann (v) anför:
I Vänsterpartiets reservation 27 ovan har vi förklarat att vi inte anser att
den av regeringen aviserade översynen av arbetsskadeförsäkringen skall få
lägga fram förslag som innebär att arbetsolycksfallen särbehandlas genom en
högre ersättningsnivå jämfört med arbetssjukdomarna. Vi vill här utveckla vår
syn på frågan om arbetsolycksfall kontra arbetssjukdomar.
Enligt vår uppfattning finns det inte några skäl att behandla arbetsolyckor
och arbetssjukdomar olika. Det finns ingen klart markerad gräns mellan dessa
typer av arbetsskador. Alla arbetsskador kan graderas linjärt från lättare
till svårare skador. Från lättare allergiska besvär på grund av arbetsmiljön
till svåra hjärnskador som uppkommit till följd av olycksfall i arbetet. På
den linjen kan man finna otalet svåra gränsdragningsfall. Exempelvis kan ett
oanmält olycksfall leda till sjukdomsbesvär som senare betraktas som en
arbetssjukdom. Genast blir det problematiskt med bevisföringen och därmed
årslånga överväganden. Enligt vår uppfattning finns det arbetssjukdomar som
klart och snabbt kan härledas till arbetsmiljön. Det är lika lätt, eller
svårt, att klart och snabbt fastställa en del arbetsrelaterade sjukdomar som
det kan vara att ta ställning till om det är ett olycksfall.
Det finns dessutom andra betänkligheter med att särskilja arbetsolyckorna
från de arbetsrelaterade sjukdomarna. De sistnämnda skadorna har utsatts för
en rad restriktioner som gjort det mycket svårt att få en sådan skada godkänd,
t.ex. ändringen av arbetsskadebegreppet fr.o.m. år 1993.
Generellt drabbas kvinnor av arbetssjukdomar och män av olycksfall i
arbetet. Detta beror på att kvinnorna är i majoritet i vård- och serviceyrken
där många drabbas av förslitningsskador. Förändringarna av
arbetsskadebegreppet har försvårat för kvinnor med förslitningsskador att få
skadorna godkända som arbetsskada. Även om skadorna godkänns är vägen till en
eventuell livränta nästan undantagslöst lång och påfrestande. Olycksfallen
synes i detta sammanhang ha en högre status och legitimitet. En ytterligare
särbehandling av arbetsolycksfallen kan i framtiden leda till att
arbetssjukdomar hänvisas till sjukförsäkringen med dess avsevärt lägre
ersättningsnivå. En sådan särbehandling skulle på så sätt leda till att pengar
överförs från arbetsskadade kvinnor till arbetsskadade män. En utveckling av
detta slag bidrar knappast till ett rättvist försäkringsskydd. Vänsterpartiet
vill i sammanhanget hänvisa till JämO:s remissvar på förslaget till nya
kriterier för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen framlagda lagförslag
Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen
Datum: torsdagen den 10 april 1997
Tid 09.00-12.00
Lokal: andrakammarsalen
Inbjudna deltagare: se bilaga
Börje Nilsson (s), ordförande i socialförsäkringsutskottet: På
socialförsäkringsutskottets vägnar hälsar jag er mycket välkomna till
utfrågningen om socialförsäkringsadministrationen, som skall pågå fram till
kl. 12 med en paus ca kl. 10 för kaffe. Utfrågningen har väckt mycket stort
intresse, vilket vi från utskottets sida naturligtvis är glada för. Det är ett
angeläget ärende som vi skall dryfta i förmiddag.
Socialförsäkringen är grundstenen i vårt sociala trygghetssystem. Varje år
utbetalas till hushållen över 300 miljarder kronor, vilket utgör närmare 20 %
av BNP. Socialförsäkringen har kommit att innehålla alltfler delar, som
tillsammans kräver en väl fungerande administration för att erbjuda det skydd
för medborgarna som är avsett. Försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket
delar på det administrativa ansvaret för socialförsäkringen. Väsentligt härvid
är att likformighet och kvalitet i handläggningen av försäkrings- och
bidragsärendena säkerställs, och att rättssäkerheten tillgodoses. Detta är
viktigt i handläggningen.
Enligt de mål som riksdag och regering lagt fast har administrationen också
att offensivt arbeta med, och samordna, rehabiliteringen och därigenom bidra
till att de som drabbas av sjukdom och skada ges möjligheter att återkomma
till arbetslivet.
Syftet med dagens utfrågning är att i en tid som präglas av knappa resurser
och genomgripande reformer på socialförsäkringens område belysa problem som
hänger samman med de stora krav som ställs på administrationens kvalitet och
effektivitet i tillämpningen av socialförsäkringen.
Utfrågningen kommer att inledas med ett anförande av direktören för
Västerbottenskassan, Birgit Högberg. Därefter har ledamöterna i utskottet
möjlighet att ställa frågor till Birgit Högberg och till övriga. Efter
kaffepausen lämnar jag ordet till justitieombudsmannen Jan Pennlöv, och på det
följer också frågor. Sådan är uppläggningen. Utfrågningen kommer att tas upp
på band, och jag ber dem som skall svara på frågorna att trycka in den svarta
knapp som finns i pulpeten samt att tala nära mikrofonen, så att vi verkligen
får med allt på bandet. Dessutom kan jag säga att en filmupptagning kommer att
ske. Stockholmskassan har fått tillstånd till en sådan, som sedan skall
användas i studiesyfte.
Mycket välkomna! Jag överlämnar ordet till Birgit Högberg.
Birgit Högberg: Utskottet var och hälsade på oss i Västerbotten i maj 1996 - i
den sköna ljusa våren. Därför tror jag att ni i utskottet vet en del om
Västerbotten. Visserligen kunde några av er inte vara med, t.ex. Gullan
Lindblad och några fler. Jag har funderat på hur jag skall presentera det här
för utskottet, och jag har bestämt mig för att göra det som en av våra
medarbetare i kassan och berätta i hennes perspektiv. Sedan får jag se om jag
klarar att låta bli att vara direktör ibland, men det kommer ni snabbt att
märka i så fall.
Först skall jag visa en overheadbild. När utskottet var hos oss och hälsade
på hade vi nio försäkringsområden. Det var vår kassa som startade med att slå
ihop kontor till områden, för att kunna klara försäkringen i vårt mycket glest
befolkade län. Vi är ungefär 265 000 invånare. Sedan dess har vi slagit ihop
några områden till, och har nu alltså sju stycken. Nu kommer vi att slå ihop
några till, och få sex stycken. Det känns ungefär som tio små negerpojkar. Vi
har tagit tillfället i akt därför att chefer har slutat. Vi har också känt att
vårt underlag, framför allt i inlandet, minskar både när det gäller pengar och
naturligtvis också när det gäller befolkning.
Jag skall beskriva Robertsforskontoret, som i sitt område hör ihop med
Nordmaling. Det verkar litet konstigt, men det har sina särskilda skäl. I
området finns ungefär 20 årsarbetare. Kommunerna Robertsfors och Nordmaling är
väldigt lika varandra - de kallades av Tibblin en gång för tvillingkommuner.
De har 7 000-8 000 invånare var. På kontoret i Robertsfors jobbar Marie
tillsammans med sina kompisar. De är ca 12 personer som jobbar hel- och
deltid.
Jag heter alltså Marie, och jag är inte särskilt gammal för att tillhöra
försäkringskassans personal - jag är under 40 år. Jag är mycket stolt över
mitt arbete, och jag är duktig på försäkringen. Jag är också mycket stolt över
att vi har klarat de många och stora förändringar vi har gått igenom. Vi har
varit duktiga på att göra nya saker på vårt kontor. Vi var väldigt tidiga med
tidig rehabilitering, och vi har gjort många bra projekt som vi är mycket
stolta över. Vi, 12 personer i Robertsfors, har klarat 340 förändringar under
90-talet. Det tycker vi är fantastiskt och otroligt, men vi tycker också att
det är dumt. Det är dumt att vi skall behöva genomföra så många förändringar
på så kort tid. Dessutom har vi gjort det med väldigt dåligt ADB-stöd. När det
gäller förändringarna och försäkringen i sig har inte ADB-stödet gett oss det
vi skulle behöva för att kunna klara jobbet på ett bra sätt.
Vi har dessutom fått arbetsuppgifter som inte förorsakats av förändringarna
i försäkringen. Vi skall t.ex. följa upp saker betydligt bättre, vilket vi
tycker är riktigt. Men till de 340 förändringarna kommer alltså väldigt många
uppföljningssystem som vi inte heller har ADB-stöd för. Många av dem, framför
allt när det gäller rehabiliteringen, har varit manuella. Vi har fått räkna på
våra kort och våra insatser för hand. Nu kommer dessutom internkontrollen. Jag
begriper att den också är viktig. Vi vet att vi skall göra rätt från början,
och fatta riktiga beslut. Men vi tycker att det börjar kännas som att det är
mycket nu, som de säger i Norrbotten. Det instämmer vi i. Detta läggs alltså
på oss i en tid när vi redan har alldeles tillräckligt att göra. Men vi har
förstått att Birgit inte ger sig. Vi skall lämna in en plan för genomförandet,
och vi skall göra det nu. Detta kommer vi inte ifrån.
Förändringarna har gett oss en bild av hur Robertsforsborna ser på
nyheterna. Under vecka 45 1996 gjordes 120 besök på Robertsforskassan och 442
människor ringde oss. Av dessa kom inte 236 fram, dvs. de fick ringa en gång
till. Vi var då 14 personer som tog emot det här; vi hade två
utbildningsvikariat under den här tiden. Detta innebar naturligtvis en stor
påfrestning för oss. Man kan tro att det här var en period när vi hade
ovanligt mycket, och det var det också. Folk var nämligen väldigt bekymrade
över de förändringar som skedde. Bostadsbidragets förändring betydde mycket
för oss. Folk är mycket ängsliga för hur de skall klara sina hyror.
Vi känner också att människor är allmänt oroliga över sina pengar. De vill
ha ut det mesta de kan få av försäkringen, och de är angelägna om att få sina
pengar väldigt fort. Det är svårt att få förståelse för en betalnings- och
handläggningstid på 30 dagar. Kommuner och landsting gör avdrag på lönen redan
den första månaden om man är sjuk eller ledig för vård av barn under de första
fjorton dagarna av månaden. Detta känner vi av. Vi känner att folk är oroliga,
och vi får väldigt mycket samtal och besök. Besöken handlar naturligtvis ofta
om att folk inte kan fylla i våra blanketter. Eftersom vi måste vara säkra på
att allting blir rätt och riktigt så blir det hela krångligt. Vår försäkring
skall vara så heltäckande som möjligt och det skall finnas så få kryphål som
möjligt, och därför blir blanketterna väldigt krångliga. Robertsforsborna
tycker också det.
De säger också att de mår dåligt. De tycker inte att staten håller sina
ingångna avtal, vare sig när det gäller pensioner till änkor eller när det
gäller bostadsbidrag. De förstår att det inte är vårt fel, men de vill ändå
tala om för oss vad de tycker - och förresten är ju vi dem som de kan prata
med. Vi brukar säga att de kan skriva till politikerna, och att de kan prata
med Rinaldo i Skellefteå. Jag tror säkert att ni får både brev och
telefonsamtal, och en del av dessa har vi uppmanat till.
Vi har det väldigt stressigt just nu. Vår fysiska arbetsmiljö är bra - vi
har det fint på kontoret. Vi har också bra ADB-apparater, men det vi får ut ur
burkarna är inte särskilt mycket, och det är ganska spretigt. Alla de bra
rapporter som Västerbottenskassan skriver hinner vi inte med att läsa. Janne
Almqvist var hos oss i veckan och sade att det görs väldigt bra
utvecklingsgrejer i Västerbotten, men vi hinner inte med att läsa allt. Vi
hinner inte heller ta till oss alla bra utvecklingsmöjligheter.
Uppsägningarna oroar oss mycket. Robertsforskontoret ligger i Umeåområdet,
vilket betyder att så fort det går åt pipan på Umeåkontoret får vi också hänga
med eftersom vi finns bara 6 mil från Umeå. Dessutom är vi unga och har inte
varit anställda så länge. Därför ryker alltid några av oss, fast det kanske
inte skulle behövas. Allt detta gör inte oss till några bra samtalspartner för
folk som har det svårt. Vi måste också lära oss att säga nej på ett bra sätt,
och vi måste också veta att våra beslut är underbyggda när vi gör det.
Västerbottningen är ingen otrevlig person, och folk försöker att inte skälla
på oss i onödan. Men vi känner att människor inte har det bra nu.
Vi har ett svårt sparbeting. Under 1997 och 1998 skall vi på våra ca 7
miljoner kronor i det här området - Nordmaling och Robertsfors - spara en
miljon. Vi sparar på allt vi kan. Vi tycker t.ex. att det är bra att
Sparbanken och Föreningsbanken skall slås ihop. De behöver litet mer lokaler,
och de kanske kan få några rum hos oss. På det viset kan vi tjäna några
kronor. Vi sparar alltså på allt. Om vi inte får de 200 miljoner som
Riksförsäkringsverket föreslår i sin begäran - egentligen är också det
alldeles för litet - kommer vi förmodligen ändå att bli tvungna att bli två
personer färre på Robertsforskontoret. Vi skall klara precis lika mycket med
två personer färre. Om förändringarna fortsätter vet vi inte riktigt hur detta
skall gå till.
Om det dessutom blir så att vi inte kan säga upp folk förrän
regleringsbrevet kommer lär vi inte bli fler än knappt hälften kvar på vårt
kontor efter den 1 januari 1998. Om Västerbottenskassan skall gå med balans
under 1998 säger Birgit att om vi säger upp någon den 1 januari 1998 så säger
vi upp 249 årsarbetare av våra 386. Då är det inte mycket att ha! Av oss blir
i så fall förmodligen bara 4-5 stycken kvar. Så kan det väl ändå inte behöva
bli, tycker jag. Vi får se till att kassan kommer överens med facket och får
sådana planeringsförutsättningar att vi får veta hur vi skall ha det med vårt
arbete.
Vi tycker att vi får alldeles för litet pengar under 1997 och 1998 för de
uppgifter vi är ålagda att göra. Vi är rädda att vi med de här besparingarna
kommer att bli stingsliga mot våra kunder - våra försäkrade - och det vill vi
inte. Man skall inte kunna läsa om att vi på försäkringskassan har en likadan
attityd till de försäkrade som man för ett tag sedan kunde läsa att man hade
inom socialförvaltningarna.
Vi vill inte ha sämre resultat i socialförsäkringen. Om vi blir två personer
färre på Robertsforskontoret kommer vi inte att kunna klara våra
handläggningstider. Vi är mycket stolta över vårt låga sjuktal, som ligger
ungefär på riksgenomsnittet, men vi är ängsliga för att de långa sjukfallen
kommer att öka nu. Om vi ökar vårt sjuktal i Västerbotten med två dagar kostar
det 79 miljoner kronor. Om vi ökar ohälsotalet med en dag kostar det 49
miljoner kronor. Det tycker vi är väldigt stora och dyra pengar, jämfört med
en besparing på Västerbottenskassan på ca 10 miljoner kronor.
Det här var bilden av Marie som jag ville ge er. Jag har träffat många Marie
under de senaste månaderna. Jag har nämligen varit runt på alla kontor i
Västerbotten och pratat med personalen. De är stolta över att jobba i
försäkringskassan, och de känner att de gör ett bra jobb. Än så länge tycker
de att de kan möta allmänheten på ett värdigt sätt. Men de har litet svårt att
försvara försäkringens alla förändringar. De känner sig inte på samma sätt som
tidigare integrerade med socialförsäkringen, och skjuter kanske just därför
oftare i väg frågeställningarna till er som politiker. De tycker att det är ni
som får svara, och inte de.
Jag minns en morgon när jag kom till Lyckselekontoret. Det var när
förtidspensionerna skulle sänkas för dem som var gifta med någon som inte hade
pension. Detta drabbade ofta dem som hade arbetslösa makar som just fått sänkt
arbetslöshetskassa. Då sade man på Lyckselekontoret: Varje morgon måste jag
intala mig att jag inte heter Ingvar Carlsson eller Ingela Thalén. Jag måste
komma ihåg att det inte är jag som har bestämt det här. Men jag måste ändå
vara vänlig, och svara på frågorna.
Personalen, och Marie, i Västerbotten vill till slut ge några råd och komma
med en vädjan till socialförsäkringsutskottet. Råden är: Se på helheten i
socialförsäkringen! Se hela försäkringen när ni funderar på förändringar! Kräv
konsekvensanalyser, för allmänheten men också för administrationen, i förväg!
Personalens vädjan, som jag hör varje dag, är: Låt försäkringen vara i fred nu
ett tag, så vi hinner skaffa oss system att hantera den med. Personalen vädjar
också om en annan sak. Man säger att man har klarat 1995-1996 och alla
förändringar under 90-talet hyggligt. Jan Pennlöv har säkert några synpunkter
på det, men personalen tycker i alla fall att man klarat det hyggligt under de
förutsättningar som funnits. Personalen är stolt över sitt jobb, och vill
kunna fortsätta att utföra ett bra arbete och kunna vara stolt även i
fortsättningen. Man vill arbeta effektivt och kunna ta vara på alla
förändringsmöjligheter. Man vill också förbättra kvaliteten och följa upp
resultaten. Vad personalen vädjar om är rimliga förutsättningar för allt
detta.
Ordföranden: Tack så mycket, Birgit Högberg. Detta var mycket intressant, och
jag tror att det kan föranleda en del frågor. Ordet är fritt.
Gullan Lindblad (m): Herr ordförande! Jag har fått ordförandens konstaterande
att jag var med i Västerbotten. Jag åker ofta ut till försäkringskassorna och
får värdefulla uppgifter.
Birgit Högberg talar om svårigheterna. Jag kan i alla fall trösta dig med
att vi får många samtal - oerhört många samtal. Jag har ett par frågor. Vi har
fått en del klander när det gäller bemötandet från försäkringskassornas sida.
Du antyder själv att det kan vara svårt att vara den där trevliga
tjänstemannen när man har mycket om sig och inte ser någon väg ut. Kan jag få
några synpunkter på detta?
En av mina stora intressefrågor är rehabiliteringen. Har ni lyckats lösa
rehabiliteringsfrågorna någorlunda, tycker du?
Birgit Högberg: Beträffande bemötandet kan jag säga att jag får andra samtal
från allmänheten i dag än jag fick förut. Tidigare var folk ledsna när de
hörde av sig, därför att de hade blivit illa bemötta. Nu tycker jag att jag
får fler telefonsamtal därför att människor förstår att personalen inte kan
klara utbetalningstider osv., och inte för att de har blivit dåligt bemötta.
Ibland säger man: jag förstår att hon är stressad, hon lät som om hon inte
hade tid att prata med mig så länge osv. I likhet med de flesta kassor jobbar
vi i Västerbotten med kundservice. Vi kommer att ta fram en kundpolicy och en
servicestrategi för att i det arbetet kunna diskutera igenom hur vi egentligen
skall ha det med vårt öppethållande, vårt bemötande osv.
Gullan Lindblad frågade också om rehabiliteringen. Riksförsäkringsverket var
uppe hos oss i veckan. När vi fick beskeden om bostadsbidragets och
underhållsstödets förändringar bestämde vi i vår ledningsgrupp, där alla
cheferna är med, att vi inte längre skulle kunna freda rehabarbetet helt och
hållet. I Västerbotten jobbar vi integrerat med rehabiliteringen, dvs. med
hela sjukfallet. Det betyder att vissa av dem som jobbar med detta också är
specialister på sjukpenningen, och just de har fått jobba med andra saker. För
första gången sedan jag började jobba med rehabilitering känner jag att vi har
börjat nagga detta arbete i kanten. Det är ju också ett jättesvårt arbete i
dag. Vad har hänt med de sju stegen? Allmänna rådet har inte kommit ut,
beslutet fattades i riksdagen den 18 december, vi skulle komma i gång den 1
januari, läkarna är mycket tveksamma till vad vi säger, vi måste föra en
diskussion med arbetsförmedlingen om när man är arbetsför i dag enligt
arbetslivets krav osv. Det här är en lång och svår process.
Jag skulle vilja redovisa några besökssiffror. 1992 gjorde vi en
besöksstatistik på de här kontoren i Västerbotten. Totalt hade vi 2 438 besök
under veckorna 47-50 1992. Samma veckor 1996 gjorde vi statistik igen, och då
hade vi 10 000 besök. Ibland när jag på verket har sagt att folk besöker
kassorna säger de att det behöver de väl inte göra nu. Nej, det kanske de inte
behöver, men de kommer. Och de kommer faktiskt för att de behöver det. Vi har
under de här åren jämförelsevis fått mindre resurser. Folk har i de här
förändringstiderna ett väldigt stort behov av att komma till kassorna, och vi
vill naturligtvis ta emot dem på ett värdigt sätt.
Anita Jönsson (s): Anledningen till att vi sitter här i dag är ju, precis som
Birgit sade, att vi har fått många signaler om hur man känner det ute på
försäkringskassorna. Med utgångspunkt från vad vi i socialförsäkringsutskottet
har att hantera, inte bara vad gäller den här frågan utan vad gäller den
svenska ekonomin över huvud taget, känns det bra att vi kan genomföra den här
utfrågningen.
Jag har ett par frågor som jag riktar både till Birgit och till RFV, om man
därifrån vill ge några kommentarer.
Du nämnde ADB-stödet, att ni hade vackra burkar men att innehållet var
begränsat. Vad menar ni är möjligt att göra, både på kort och på lång sikt,
för att få ett ordentligt ADB-stöd, som verkligen skulle fungera för dem som
jobbar på försäkringskassan?
Min andra fråga handlar om hur ni både på Riksförsäkringsverket och ute på
kassorna möter de nya förändringarna från riksdagen. Jag tänker då på den
kunskap och insikt som personalen behöver för att klara sina nya uppgifter.
Vilken möjlighet har man att utvecklas så att man klarar de här uppgifterna,
och vilken utbildning får man?
Jag har också en tredje fråga, som dök upp under ditt anförande, Birgit. Du
pratade om utbildningsvikariat. Tycker ni att det är en bra
arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att få in nya människor, samtidigt som ni
kan ge dem som jobbar på försäkringskassan en utbildning så att de klarar sitt
arbete bättre?
Birgit Högberg: Länsarbetsnämnden vill vanligtvis inte godkänna
utbildningsvikariat om vi säger upp folk, eftersom utbildningsvikariaten
innebär samma anställningsskydd som andra anställningsformer. Det är också i
dag dyrt med utbildningsvikariat. Vi har dragit nytta av dem så länge de har
varit billiga, men nu kostar de pengar, så nu klarar vi det inte. Men de har
varit bra. Vi har fått in mycket duktigt folk under den tid som vi har använt
oss av dem.
Beträffande kunskapsdelen har vi under 1995 och 1996 kraftigt ökat vårt
uttag - under 1996 rör det sig om över tolv dagar per anställd. Det mesta är
nyhetsutbildning och ADB-utbildning, och det handlar väldigt litet om
kompetensutveckling i övrigt. Lagutveckling, egenutveckling och sådant är det
väldigt litet av. Vi har fått lov att koncentrera oss. Det handlar mycket om
stegutbildningar. Jag begriper faktiskt inte hur man har klarat de här
förändringarna. Jag är stolt över att man har gjort det. Vår
kompetensutveckling är i dag till 80 % nyhetsutbildning och ADB-stöd.
Beträffande förändringarna av ADB-stödet kan man nog från
Riksförsäkringsverket ge besked om det.
Vi lever i ett oerhört gammalt, eller i varje fall i ett gammalt, system,
som alla är medvetna om måste göras om. Just nu har vi väldigt ofta datastopp,
och det beror naturligtvis på att det är en sådan väldig konkurrens om
tillgången till stödet. Det är naturligtvis oerhört irriterande och stressigt
när man inte kommer fram, när det är stopp, när man inte kan ladda. Det finns
heller inga vänteregister. När vi skall betala ut föräldrapenning kan vi inte
säga att den skall ut om 14 dagar. Antingen går den ut på en gång, eller så
måste vi vänta i 14 dagar med att stoppa in den i apparaterna. Att sådant
händer 1997 gör naturligtvis folk galna, det är givet. Det finns alltså
väldigt mycket vinster att göra, inte minst för att man skall kunna nyttja sin
tid väl och hinna med sitt jobb bättre. Vi har gemensamma stora planer på att
ändra detta. Däremot är väl inte tilltron hos kassapersonalen till snabba
förbättringar inom ADB-stödet alltför gott efter kapsejsandet av FAS 90 och
annat. Allt drar ju väldigt ut på tiden och kostar kassorna oerhörda pengar.
Bara ADB-kostnaden har ju ökat kraftigt, och det är klart att ibland undrar
nog medarbetarna om de har fått ut det i rationaliseringar. Det är heller inte
bara de som undrar - vi har inte det.
Kerstin Wigzell: Den sista frågan som Anita Jönsson ställde är stor och
oerhört viktig, så mitt svar kommer att bli ganska långt. Jag hoppas att det
är okej.
Birgit sade först att systemen är oerhört gamla och ändrade sig sedan till
att säga att de är gamla. Jag skulle ändå vilja säga att systemen är oerhört
gamla. När man talar om ADB och IT får nog system som har byggts upp på 70-
och 80-talet betecknas som oerhört gamla. Man behöver inte fördjupa sig i
historien och varför det ser ut som det gör i dag. Vi kan bara konstatera att
för den nya ledningen på verket, för hela verket och också för kassorna är
denna fråga av otroligt stor betydelse för hur vi skall klara framtiden.
Jag skulle vilja säga att tekniken och de politiskt beslutade förändringarna
är de två faktorer som gör administrationen mycket tungarbetad och som ligger
bakom den situation vi har i kassorna just nu. Tekniken måste underordna sig
de politiska besluten. Det går också att anpassa tekniken. Jag tror att det
finns stor anledning att vara väldigt förhoppningsfull. Den moderna tekniken
skulle mycket väl kunna klara alla de förändringar, det handläggarstöd, osv.
som vi behöver. Problemet är: Hur skall vi då komma dit?
I dag finns flera olika faktorer som kämpar om resursutrymmet när det gäller
teknikstödet. Det gäller själva förvaltningen. Vi gör 300 000 utbetalningar
och över en miljon transaktioner i ADB-systemen varje dag. Här får det inte
bli några fel. De här pengarna svarar för en stor del av den privata
konsumtionen, och de måste betalas ut den dag de skall ut. Hittills - det
erkännandet måste man ge administrationen - har det inte heller blivit just
några fel, utan det fungerar som ett urverk. Precis som Birgit sade finns det
tecken på att systemen inte räcker och att det framöver kan uppstå flera fel
om belastningen blir för stor.
En annan sak är de förändringar i regelsystemet som måste genomföras. Under
den senaste sexårsperioden har det, som Birgit nämnde, rört sig om 340
stycken, varav 60 det senaste året och ytterligare 20 vid årsskiftet. Att
anpassa systemen till förändringarna är oerhört resurskrävande, och detta i
onödan, därför att systemen är gamla. Det kan beskrivas som ett garnnystan där
det ena systemet går in i det andra. Vi har ungefär 7 500 system, och vi har
inte total koll på hur det ena systemet påverkar det andra. Även enkla
förändringar, t.ex. att ändra en nivå från 80 till 75 %, tar lång tid att
genomföra. Så skulle det inte alls behöva vara med en annan teknisk plattform.
Förutom förvaltningen och förändringar vill jag nämna betydelsen av
rationaliseringar. Det finns många idéer och projekt och stora möjligheter att
rationalisera, men då måste vi få tids- och resurs utrymme för det, och vi
måste få en ny teknisk plattform. Jag är inte tekniker, så jag kan inte
förklara detta något vidare bra, men en ny teknisk plattform skulle kunna
innebära att systemen inte längre behöver vara så invecklade i varandra, utan
man skall kunna göra förändringar i ett förmånsslag utan att det påverkar
andra på något komplicerat sätt.
Vi startade för några månader sedan ett utvecklingsprogram på ADB-området.
Syftet är att, utifrån en uppfattning om hur försäkringskassan skall se ut som
arbetsplats år 2005, skapa en ny teknisk plattform där man dels kan hantera
försäkringarna säkrare, dels på ett enkelt sätt kan genomföra förändringar,
dels också kan genomföra rationaliseringar. Försäkringkassan skall vara en
arbetsplats där man tillämpar moderna metoder och modern teknik i
försäkringstagarnas och arbetsmiljöns intresse. Att vi har samlat detta i ett
program beror på att vi vill kunna göra mycket medvetna prioriteringar, så att
vi verkligen satsar på de stora och fundamentalt viktiga projekten och inte
slösar bort vår tid och våra resurser på projekt som inte är långsiktigt
intressanta. De utvecklingsprojekt vi genomför skall också stämma med den
långsiktiga förändringen av den tekniska plattformen.
Till detta har också sekelskiftesproblematiken kommit. Vi beräknar att denna
kommer att kräva insatser från ungefär 100 årsarbetare under de två närmaste
åren och kosta ungefär 260 miljoner. I går läste vi också att ett gasmoln från
solen kanske skulle störa tekniken - fast det kanske vi slipper.
Som vi ser det - och det har vi också lyft fram i vårt budgetunderlag för
1998 och två år framåt - måste man investera för att kunna åstadkomma
rationaliseringar efter sekelskiftet. Vi kan egentligen inte se några goda
möjligheter över huvud taget att förena förvaltandet av det nuvarande, som
måste fungera varje dag, med framtagandet av den nya tekniska plattformen för
att få en bättre och modernare ADB-teknik. Vi har i budgetunderlaget, i samråd
med försäkringskassorna och Försäkringskasseförbundet, önskat oss
investeringsmedel på drygt 2 miljarder under de närmaste tre åren, och vi har
goda skäl att tro att vi kommer att kunna dra in detta i rationaliseringar
under de fem åren närmast efter sekelskiftet. Utan sådana investeringar tror
jag att kassornas svåra situation kommer att fortsätta och att felen kommer
att bli fler.
Sigge Godin (fp): Jag skall hålla mig till det som Birgit pratade om. Som
Birgit sade ligger Robertsfors i ett glesbygdslän. Det innebär att det handlar
om en befolkningsminskning, och när medel fördelas över landet blir
situationen besvärande för de här glesbygdslänen, genom att de förlorar
pengar. Jag kommer själv från ett glesbygdslän och vet därför att det inte är
de sjuka och de som behöver kassans medverkan som flyttar, utan det är de
friska och alerta människorna som hittar nya, fräscha jobb på annat håll i
landet. Det är jättebra att ungdomar får bra jobb - det är mest de som
flyttar.
Jag skulle vilja fråga Birgit, Riksförsäkringsverket och kanske också någon
från Försäkringskasseförbundet hur ni ser på att man skall spara det som
regeringen har kommit fram till samtidigt som befolkningsutvecklingen slår så
illa att man får ännu mer besparingar. Har ni funderat över hur man skall
kunna lägga ut i varje fall den besparing som har att göra med
befolkningsminskningen så att det går att komma över det, så att det inte slår
så drastiskt?
Birgit gav också rådet: Kräv konsekvensanalyser! Det gör vi. Min fråga är
snarast: Hur mycket kostar det kassorna i tid, arbete och kanske pengar att
det går så fort i dag, att besluten fattas så snabbt och skall sättas i sjön
så snabbt att det inte görs några konsekvensanalyser av värde? På kassorna
måste man ju också ta sig tid att förklara för människor att det blev litet
fel. Jag tänker på änkepensionen, underhållsstödet och bostadsbidraget. Jag
inbillar mig att detta kostar mycket tid och kraft. Är det någon på verket som
funderar på det här? Har ni kvantifierat det på något sätt?
Birgit Högberg: Vad gäller de snabba besluten kan jag hänvisa till
besöksstatistiken. Den visar ju på 10 000 besök i stället för 3 000. Det tror
jag är resultatet av att det fattas snabba beslut utan att det ges information
som är begriplig eller att folk har fått tid att tänka efter. Det är det mest
kvantifierade svar jag har, förutom att vår utbildning för 1995/96 kostade
ungefär 5 miljoner per år. Det här är som jag sade mycket nyhetsutbildningar
och ADB-utbildningar, och här ligger självfallet stora kostnader för kassorna.
Vi begriper förstås att det skall bli ändringar. Det skall självfallet ske en
anpassning av systemet, det förstår vi också.
Beträffande medelssystemet är jag part i målet, så jag överlämnar den frågan
till RFV. Vi har bråkat länge om detta.
Karin Israelsson (c): Jag har fått svar på en fråga jag hade om fortbildning
av personalstaben, men det finns i det sammanhanget också en liten praktisk
fråga. Om man är ett par stycken på ett kontor och skall åka på fortbildning
rätt ofta får man ju ett ännu tajtare program för service till människor ute i
bygden. Jag är också tacksam över att det är Rinaldo som ni rekommenderar när
ni rekommenderar politiker uppe i Västerbotten - jag har ändå tillräckligt med
sådana här samtal.
Också vi träffar väldigt många människor, och ibland förvånas man över att
de beslut vi har fattat här i riksdagen får den utformning de får i den
praktiska tillämpningen. Det händer faktiskt att det inte blev som vi hade
tänkt oss, och ibland undrar man då var felet ligger, om vi har varit oklara i
våra beslut eller om tillämpningen har utformats på ett sätt som inte var i
den anda som utskottet hade tänkt. Det är möjligt att vi inte förstår
varandras språk. Detta är en av de saker jag undrar över.
Man diskuterar ju nu möjligheten till litet mer gynnsamma förtida uttag av
ålderspensionen och möjligtvis också litet mer av förtidspensioneringar av
personer som är 60 år och äldre och som kanske har en sjukdom som inte är
rehabiliterbar, men som man med den lagstiftning vi har i dag har tvingats
rehabilitera. Skulle det medföra en avlastning av försäkringskassans arbete om
man fick bort en s.k. tung grupp från handläggningsärendena? Det rör sig ju om
tunga rehabiliteringsärenden när det gäller personer över 60 år. Jag vet inte
hur mycket kraft kassorna lägger ner på dessa ärenden, med dessa personer
skall enligt den lagstiftning som vi har rehabiliteras. De förslag som nu
diskuteras skulle då kunna medföra en viss avlastning.
Jan-Åke Brorsson: Alla förändringar innebär som sagt mycket av
nyhetsutbildning. Folk måste då lämna kontoren för att få utbildningen, och
det är klart att det sätter en ökad press på de små kontoren. Det är
otvetydigt att detta får den effekten.
Sedan till frågan om intentionerna i riksdagsbesluten och hur besluten ser
ut när de kommer ut till medborgarna. Det har under det senaste året förts en
debatt som har varit litet olycklig. Vissa riksdagsledamöter har uppfattat det
som att tillämpningen inte överensstämmer med intentionerna. Då får ni fundera
över hur ni skriver utskottsbetänkanden och hur Riksförsäkringsverket utformar
riktlinjer till kassorna utifrån utskottsbetänkandena. Det finns anledning att
fundera igenom detta, om man nu upplever att sådana här förändringar uppstår.
Det här hänger också samman med vad det är för typ av förändringar. I och med
att det handlar om negativa förändringar tror jag att detta är av betydelse,
men det skulle inte behöva vara på samma sätt om det var fråga om positiva
saker.
Birgit Högberg: Jag vill säga något om frågan om 60-åringarna. Du förstår vad
det betydde för oss när de möjligheterna försvann. Jag anser att det för oss i
Västerbotten borde vara rimligt att få pension av arbetsmarknadsskäl, dvs. att
den som har varit arbetslös, är sjuk och skall rehabiliteras kan få en
möjlighet till förtidspension. De sju stegen passar inte in på en
skogsarbetare, en småbrukare eller en diversearbetare uppe i Norrlands inland.
Marie Engström (v): Det var intressant att få höra från verket att det är
tekniken och de gamla systemen tillsammans med mängden av politiska beslut som
ligger bakom situationen på kassorna i dag. Jag har några frågor kring detta.
Vi fick förut se siffror på att besöken på kassorna hela tiden tenderar att
öka. Det faktum att det är ganska kort tid mellan det att vi fattar beslut i
riksdagen och besluten skall verkställas, kan inte det vara orsaken till att
besöken ökar i antal och att det blir väldigt många frågor? Vid de kontakter
jag själv har haft med personal på kassorna har jag fått vittnesbörd om att
man där helt enkelt inte har hunnit utbilda sig, att man på den ena kassan
kanske inte ger samma svar som ges på en annan kassa. Jag tror att vi på det
här sättet kanske medverkar till att ge kassornas personal en ganska orimlig
arbetssituation.
Birgit Högberg: Ja, det är precis så. Det är just det här som personalen vill
vädja till er om, att de skall få rimliga arbetsförhållanden. Många människor
i Sverige lever i dag väldigt bra, har det bra ställt. Jag antar att
majoriteten i det här rummet inte har det så dåligt ställt som en del andra i
landet. Men många människor är beroende av de ersättningar som kassan
transfererar, de är faktiskt beroende av vartenda öre. För dem innebär
förändringar oro. De blir dödsförskräckta. Skall pengarna inte räcka till
hyran nu? Vad händer med pensionen? Skall de ta 10 000 eller 2 000? Skall jag
drabbas eller bara min granne? Den här oron finns hos allmänheten, och de som
väl kan artikulera allmänhetens oro är naturligtvis de som i sin profession
möter dessa människor, nämligen kassans personal.
Jag ser därför kassans personals redovisning av människorna som de möter
inte som något slags gnäll över hur man har det på kassorna, utan i väldigt
hög grad som en spegling av hur människorna i Robertsfors eller andra orter
faktiskt upplever situationen. Den som är frisk tiger still. Den som inte har
några bekymmer tiger still. Men när många blir oroliga är det många som
kommer.
Kerstin Wigzell: Också jag vill kommentera det som sagts om hastigheten.
Birgit nämnde att det ännu inte har kommit allmänna råd om förändringarna när
det gäller förtidspensionen. Det stämmer. De här snabba besluten med ett
snabbt ikraftträdande påverkar också jobbet för oss på RFV, till förfång för
kassorna. De allmänna råden används mycket, det vet vi. Det är
Riksförsäkringsverkets sätt att verka för likformighet, vilket är en av våra
tyngsta uppgifter. Det vi säger i de allmänna råden används, och det stöder
likformigheten. I de allmänna råden skall vi gå några steg längre än vad man
gör i själva lagstiftningen, genom att bl.a. studera tidigare domslut med
betydelse också för tolkningen av bestämmelserna. Detta tar tid. Det är inte
bara så att våra jurister skall fundera, utan vi vill också kolla med
försäkringskassor hur de läser råden och även ha samråd med
handikapporganisationer och andra berörda. Sådant samråd och sådana
diskussioner tar tid.
Då kan man säga att vi skall förarbeta detta, och det gör vi också i väldigt
stor utsträckning. Jag vill dock ta LASS som exempel på svårigheter som kan
uppstå. Vad gäller de ändringar som kom förra våren visste vi att de var på
gång och att det skulle bli ett väldigt snabbt ikraftträdande bara någon månad
efter det att riksdagen fattat sitt beslut. Eftersom LASS är en ganska svår
lagstiftning att tillämpa hade vi information och utbildning för kassorna
innan riksdagen hade fattat sitt beslut. Vi delade också ut litet material,
naturligtvis fullt med reservationer för att ärendet inte var färdigbehandlat.
Sedan blev det ändringar i riksdagen, och vi kan konstatera att detta inte
trängde fram riktigt överallt. Nu har det gjort det. Det har alltså sina
problem att föregå behandlingen i riksdagen.
Ragnhild Pohanka (mp): Först ett konstaterande. Ute på arbetsplatser som
skolor, sjukvård och försäkringskassor, i detta land med hundratusentals
arbetslösa, som bevisligen ofta kostar lika mycket som de som arbetar för
samhället, har människor problem med att hinna med. Det är märkligt.
Sedan vill jag tala om en sak som kanske är litet svår, nämligen den tystnad
som man talar om sprider sig på arbetsplatserna. När jag är ute på
försäkringskassor och talar litet mer officiellt får jag höra helt andra saker
än då jag har besök av personer som arbetar på kassorna. Dessa människor vågar
alltså inte kritisera det som händer, eftersom man skall vara lojal mot sin
arbetsgivare, även om det inte är kassorna som beslutar om nedskärningar. Det
är möjligt att man är rädd för att man själv får gå nästa gång det blir en
nedskärning om man har kritiserat för mycket. Jag har belägg för det här, men
det är klart att jag inte kan lägga fram dem. Jag undrar om ni som sitter ännu
närmare har någon uppfattning om detta.
Börje Johansson: Det stämmer att när det blir trångt om resurserna blir också
inflytandet och medbestämmandet mindre på arbetsplatsen. Jag vill gärna koppla
ihop detta med en del frågor som har ställts tidigare. Det var egentligen
Birgit Högberg som ställde slutfrågan: Hur har personalen klarat den här
situationen efter alla verksamhetsförändringar och med de resurser man har i
dag?
Från politiskt håll säger man ofta att det är arbetsgivarens uppgift att
klara detta inom de ramar som ges. Men situationen i dag är ju sådan att det
inte går att säga att det enbart är arbetsgivarens fel. Här måste det finnas
förutsättningar för arbetsgivaren att driva en vettig personalpolitik.
De undersökningar som finns om arbetssituationen för personalen visar att
personalen mår mycket dåligt. Det visar också jämförelser med andra
yrkesgrupper i samhället. Det här beror på att man jobbar oerhört hårt. Man
jobbar mer övertid och flextid och man har stora semesterskulder. Men det
finns också oerhört mycket svart arbete, en del kallar det kanske för ideellt
arbete.
Jag vill ta upp en sak som inte Birgit Högberg nämnde. Som ni vet är det
ungefär 85 % kvinnor som jobbar inom försäkringskassorna. Jag vill påstå att
tack vare att det är 85 % kvinnor fungerar kassorna över huvud taget. Det
finns alltså trots allt en så kraftfull lojalitet mot försäkringen hos
personalen inte mot arbetsgivaren eller mot riksdagen utan mot försäkringen.
Detta måste man se upp med. Det finns en undersökning, som utskottet också har
tillgång till, som visar att om man trivs med sitt jobb och slits successivt
innebär det också att utbrändheten kommer mycket snabbt. Det är detta som
händer i dag. Personalen orkar inte längre. Därför måste ni hjälpa till att ge
förutsättningar.
Det får inte bli som med teknikfrågorna. Jag har nämligen varit med sedan
Allfa utredningens tid i slutet på 70-talet. I 20 år har vi utrett ADB-
tekniken för kassorna utan att egentligen komma till en ny strategi. Därför
måste samspelet mellan er folkvalda i riksdagen och administrationen bli
bättre så att det som Kerstin Wigzell redovisade tidigare verkligen kan bli
något. Vi kan inte hålla på i 20 år till och inte komma fram till en ADB-
strategi som ger vettiga arbetshjälpmedel för personalen.
Detta är en sak som ändå tar några år. Just nu måste det helt enkelt till
mer resurser. Jag saknade det i Birgit Högbergs slutsats. Det går inte att
komma runt detta, utan det måste till mer administrativa resurser för att
arbetsgivaren skall kunna bedriva en vettig arbetsgivarpolitik för de
anställda i kassorna.
Ragnhild Pohanka (mp): Är det inte så att försäkringskassorna egentligen har
oerhört låga administrationskostnader? De handskas ju med så mycket pengar och
i förhållande till det är de väldigt låga. Är det så?
Börje Johansson: De är 2 % av de totala kostnaderna. Den allra största delen
är ju personalkostnader. Det är därför det blir personalen som drabbas när de
administrativa anslagen dras ned.
Birgit Högberg: Jag ville säga något om detta med öppenheten. I min kassa
pratar vi om trygghet, öppenhet och tillit. I dag är det svårt för personalen
att våga känna tryggheten, öppenheten och tilliten när det är ont om tid.
Marie pratar inte om resurser. Hon pratar om att hon skall ha tillräckligt med
pengar eller tillräckliga villkor. Vi bits ju när vi får det trångt. Då tittar
vi snett på varandra. Hon som är 60 år kan väl gå. Hon som är 30 år kan väl få
vara kvar. Varför slutar inte han, eller varför går inte hon hem som har en
gubbe med bra lön som försörjer henne?
Det blir sådant som kommer. Vi försöker verkligen jobba med öppenheten.
Sedan är man ju van att försvara försäkringarna, som Börje Johansson sade. Där
är man ju lojal mot riksdag och regering. Man vill inte skälla på de
försäkringar man skall administrera. Det är många som i stället försöker att
låta bli att prata så mycket om det, men det måste de ju.
Jag tycker inte att vi som arbetsgivare i kassan djävlas med folk för att de
är öppna. Det är läget på marknaden i kassan som gör att man blir rädd om sitt
eget skinn. Då blir det stopp.
Margit Gennser (m): Vi fick en bild där man visade vilka ansvällningar av
besök och telefonsamtal som kommer vid regeländringar. Detta är ju inte något
enastående för kassorna. Det sker precis samma sak i banker och
försäkringsbolag när vi har ändringar av skatter och avgifter och andra
ändringar i socialförsäkringssystemen.
Jag undrar om man har försökt att använda sig av den teknik som dessa stora
organisationer använder. När det kommer nyheter, när man vet att det blir
toppar, har man förstärkt telefonanvändningen genom att ha andra system. Man
skickar i väg en del samtal till specialister som snabbt kan rensa ut de enkla
ärendena, slussa vidare halvsvåra ärenden till dem som kan svara på dem och
använder sig av den dyraste resursen, personligt besök, för de svåra ärendena.
Då kan man inte arbeta ensam i väldigt decentraliserade organisationer. Ringer
man till Skandia får man besked från Göteborg även om man ringer från
Lappland. Jag vet att ni har ett aber med datautvecklingen, men det är
decennier av synder som visar sig.
Sedan har jag en andra fråga. Utskottet såg till att 33 miljoner kronor togs
som engångsbelopp från Riksförsäkringsverket för att förstärka kassornas
resurser. Hur har de använts? Har de använts för att klara av dessa toppar med
arbetsbelastningar så att man inte sliter ut personalen.
Jag har en tredje fråga också. Det är dyrt att skicka folk till utbildning.
Försöker man med videoutbildning? Vi borde också kunna ha mycket utbildning
per data, men där har vi ju ett dataproblem.
Ronny Olander (s): Jag har en viktig fråga som jag tycker är något av en
kärnfråga vid den här typen av utfrågning. Den är riktad till de tre aktörerna
RFV, FKF och FF. Anser ni att socialförsäkringarna och trygghetssystemen
hanteras på ett likformigt och anständigt sätt ur rättstrygghetssynpunkt?
Jan-Åke Brorsson: Låt mig börja med den sista frågan. Det brukar alltid vara
lättast att börja bakifrån. Vi får väl mer svar på detta efter kaffet, vad jag
förstår. Vi ser inte några signaler i form av att mer besvär och JO-
anmälningar går igenom och visar på att vi har hamnat i en mycket svår
situation när det gäller rättssäkerheten eller likformigheten. Det är vår
bedömning att vi inte har kommit dit ännu men att det finns risk för att vi
kommer dit.
Låt oss sedan titta litet grand på de frågor som Margit Gennser ställde. Där
vill jag säga att det pågår en organisationsförändring kontinuerligt ute på
kassorna, bl.a. pekade Birgit Högberg på detta med områdesorganisationen. Det
är ett led i att försöka möta kunderna på ett bättre sätt med generalister i
de frågor där det behövs och specialister i de frågor där det behövs. Den
typen av utveckling pågår i hela landet.
Det handlar naturligtvis också om att använda telefontekniken. Det finns
exempel på detta i Västerbotten och Östergötland, och det dras i gång ett
telefoniprojekt mer successivt under våren. Det är också ett nytt sätt att
möta kunderna. Den typen av förändringar sker ju ständigt för att
rationalisera verksamheten.
Jag skulle vilja prata litet grand om effektivitetsutveckling och
besparingar i ett 90-talsperspektiv, men det får jag kanske tid till senare.
De 33 miljonerna är ju inte till för att riktas mot vissa toppar, utan de
har gått in i verksamheten för att klara det akuta inför 1997.
När det gäller utbildningsinsatser vill jag peka på att det nu finns
framtaget ett material där varje kassa tar ansvar för att sköta ett
utbildningsmaterial för ett visst försäkringsområde. Det kommer nu att läggas
in i datasystemet så att man kan jobba med utbildning i dessa
försäkringsfrågor genom datasystemet.
Lena Schalin Bergman: Jag kommer från en ganska stor försäkringskassa i
Stockholm. Vi ser litet andra förhållanden än dem som Birgit Högberg har
redovisat, och ändå är de så väldigt lika fast man får ta allting gånger fem
eller gånger tio när man kommer till Stockholm. Jag har jobbat mer än 25 år på
kassan nu. Jag tycker att jag genom åren har kunnat se hur vi ständigt har
omorganiserat. Vi har ständigt försökt att ta till vara och effektivisera
verksamheten för att kunna möta kunden på ett bra sätt.
Precis som Jan-Åke Brorsson säger, och som Birgit Högberg tidigare har
visat, jobbar vi med olika typer av telefongrupper eller specialister som tar
emot och sorterar. Vi omorganiserar verksamheten för att kunna ge kunden en
bättre service utifrån de minskade resurserna. Vi har minskat personalen med
20 % under de senaste sex åren, och vi ser egentligen ingen minskning av
arbetsbördan utan tvärtom.
Här kan jag kanske också ta upp den ökade invandringen. Den slår ju också
igenom. Vi har en stor andel som har svårt att behärska det svenska språket.
Vi talar om svenskar som har svårt att läsa våra blanketter. Jag kan vidimera
att våra invandrare också har ganska svårt att göra det.
På ett av våra kontor, det mest invandrartäta kontoret, hade vi under en
vecka, när vi fick de nya bostadsbidragen, ca 1 300 besök. Besöken tar mellan
en kvart och en halvtimme och förutsätter att man verkligen tar sig tid med
kunden. Detta är en bild ur verkligheten. Detta med kundmötet är inte alldeles
enkelt. Jag tror att personalen klarar av dessa toppar, men den ser den
långsiktiga förändringen som ett stort problem. Det blir mindre resurser, man
får mindre tid att ägna åt kunden och man tycker att arbetssituationen känns
ganska arbetsam.
Kerstin Wigzell: Jag tänkte kommentera några av de här frågorna. När det
gäller det som Margit Gennser tog upp vill jag säga att vi inom
administrationen arbetar med ett servicetelefoniprojekt. Vi hoppas att det
skall kunna sjösättas enligt planerna den 1 januari 1998. Men det är
naturligtvis beroende av hur det går med de övriga frågorna som vi arbetar med
på ADB-området. Vi tror att servicetelefon kan betyda väldigt mycket.
Det har redan sagts här hur de 33 miljonerna används inom
försäkringskassorna. De kommer från Riksförsäkringsverkets anslag. Vi är
mycket beroende av att dessa pengar åter kommer tillbaka till oss för att vi
skall kunna bedriva det här utvecklingsarbetet. Får vi inga ökningar av
anslagen eller inte dessa återlagda har vi, vid sidan av att
sekelskiftesomställningen kommer att kosta 100 miljoner nästa år, ytterligare
50 miljoner som vi måste spara in någon annanstans än på utvecklingsområdet.
Det blir kanske i så fall på uppföljningar, konsekvensanalyser, uppdateringar
av allmänna råd osv.
När det gäller frågan om rättssäkerheten, anständigheten och likformigheten
finns det kända problem. Det gäller framför allt tillämpningen av
förvaltningslagen och bristfälliga beslutsunderlag. Men dessa problem har ju
funnits i många år. Vi tycker inte att vi kan se någon försämring därvidlag.
När det gäller bemötande i övrigt görs det ju hela tiden serviceundersökningar
på olika sätt. Där kan vi egentligen inte heller se att människor nu uppfattar
att de blir sämre bemötta än tidigare. Det finns möjligen en svag tendens till
att man är litet mer missnöjd med servicen, men den är inte särskilt tydlig.
Svåra regler och svåra blanketter är det stora problemet för
försäkringstagarna
Om vi tittar på siffrorna för landet som helhet - de är ju litet äldre än
den dagsaktuella bild som Birgit Högberg ger - kan vi se att det finns en svag
tendens till att handläggningstiderna ökar också.
Börje Johansson: Vi fick en fråga från Ronny Olander om socialförsäkringen
hanteras på ett bra sätt. Man kan grovt dela in socialförsäkringen i två
delar, nämligen den efterfrågestyrda verksamheten och den ambitionsstyrda
verksamheten. När det gäller efterfråge- och utbetalningsverksamheten hinner
inte personalen med generellt sett i landet. Det bekräftas av dem som säger
att väntetiderna blir längre. Man är inte nöjd med sitt arbete. Detta går ut
över den ambitionsstyrda verksamheten, dvs. förebyggande arbete,
rehabilitering, kontroll- och uppföljningsverksamhet. Det leder till
försämringar i kvaliteten. Det kommer väl också att visas på från olika håll
efter pausen. Men det går också ut mer pengar än vad som skulle vara
nödvändigt. Jag hoppas att få en chans att återkomma till den frågan senare.
Ulf Kristersson (m): Jag har en mycket kort fråga. Ni talar hela tiden om
kunden. Det förvånar mig litet. Jag har inga principiella invändningar mot
affärsverksamhet, men människor i Sverige står väl inte i ett kundförhållande
till försäkringskassan? Jag är bara förvånad.
Ordföranden: Jag föreslår att vi funderar på den frågan under kaffepausen.
Därefter skall vi försöka vidga detta med ett anförande av
justitieombudsmannen.
Ordföranden: Vi sätter i gång med detsamma. Jag föreslår att vi nu vidgar det
hela, och släpper in justitieombudsmannen, Jan Pennlöv.
Jan Pennlöv: Jag skall berätta litet om de här frågorna, sedda ur ett JO-
perspektiv. Jag skall kortfattat tala om vad JO är och på vilket sätt vi
kommer i kontakt med försäkringskassorna och socialförsäkringssystemet.
Vi är fyra justitieombudsmän, som är valda av riksdagen för en
fyraårsperiod. Vi kan väljas om, och själv har jag varit JO i sju år. JO:s
uppgift är att granska statliga och kommunala myndigheter och deras
tjänstemän. Granskningen gäller sättet att handlägga ärenden som berör
enskilda. JO granskar handläggningen ur rättssäkerhets- och
opartiskhetssynpunkt. Det är alltså inte fråga om en ekonomisk granskning
eller en effektivitetsgranskning.
JO tar normalt sett inte ställning i sakfrågor och kan inte ändra en dom
eller ett beslut. Om ett beslut skall ändras kräver det omprövning och
överklagande till domstolen. JO:s vapen är att kritisera och i sista hand att
inleda förundersökning och åtala. Självklart innehåller ett beslut av JO inte
enbart kritik. Det innehåller också en redovisning av hur det aktuella ärendet
enligt JO:s uppfattning skulle ha hanterats. JO:s beslut är alltså tänkta som
ett slags vägledning.
Ärendena hos JO aktualiseras på tre sätt. Det sker genom anmälningar från
allmänheten, genom inspektioner hos myndigheter och genom JO:s eget initiativ
med anledning av vad man kan läsa i dagstidningar eller vad som sägs i radio
och TV.
Vi är som sagt fyra justitieombudsmän, och vi har delat upp vårt arbete i
fyra sakområden. Mitt arbete omfattar kriminalvård, skatt, tull, kronofogdar,
militär, överförmyndare och socialförsäkring. Inom mitt område kommer det in
ungefär 1 400 anmälningar per år från allmänheten. Anmälningarna hos mig
fördelar sig ungefär så här: kriminalvård, 600, kronofogdar, 150, skatt och
tull, tillsammans 200, överförmyndare och militär, vardera 30, och
socialförsäkring, ungefär 350.
Jag och mina medarbetare gör inspektioner hos myndigheter ungefär 20
arbetsdagar per år. I minst två län per år besöker vi försäkringskassor. Varje
sådan inspektion brukar omfatta ungefär tre arbetsdagar.
Mitt första verksamhetsår som JO, den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991, var
antalet anmälningar angående socialförsäkring 141. Det senast redovisade året,
den 30 juni 1995 till den 1 juli 1996, var motsvarande siffra 361. Det är
alltså en ökning med 150 %. Jag kan säga att övriga anmälningar ökade under
samma tid med 25 %. Av de anmälningar som görs till JO föranleder ungefär 13 %
kritik. Motsvarande siffra för socialförsäkring är mellan 18 och 19 %. Antalet
anmälningar och antalet kritiserande beslut har under det senaste halvåret
relativt sett ökat ytterligare vad gäller socialförsäkring.
Bilden av socialförsäkringsväsendet jämfört med annan verksamhet som står
under min tillsyn måste man ur den här aspekten alltså se som ganska mörk.
Vad gäller då anmälningarna från allmänheten? Det är klart att många
anmälningar gäller kassornas bedömning i sakfrågor. Detta kan JO som sagt inte
ta ställning till. Men ofta ser man i akten felaktigheter av annat slag. En
väldigt vanlig anmälningsanledning är långsam handläggning. Det gäller
handläggning vad gäller omprövning och överklagande, men även annat. Jag skall
som exempel läsa upp en anmälan som kom in för någon vecka sedan. Det står så
här:
Den 3 februari och den 5 februari 1997 var mina barn sjuka och min sambo
stannade hemma från arbetet. Vår anmälan om vård av barn kom försäkringskassan
till handa den 14 februari. Då vi den 19 mars fortfarande inte hade fått
ersättning från försäkringskassan tog vi telefonkontakt med dem och fick som
svar att man den dagen, alltså den 19 mars, öppnade posten som var inkommen
den 11 februari.
Jag har inte kontrollerat de här uppgifterna. Jag påstår alltså inte att de
är riktiga. Men de är alltså ett exempel på vad man kan se.
En annan typ av anmälan gäller formlöst stopp av utbetalning av förmåner,
t.ex. sjukpenning. Man stoppar utbetalningen formlöst, utan att fatta ett
formellt beslut som kan överklagas. En annan anmälningsanledning är ofta en
underlåten eller bristfällig kommunikation av handlingar. Det förekommer
beslut på helt bristfälligt underlag. Det förekommer bristande och felaktig
dokumentation i akter. Så förekommer anmälningar om dåligt bemötande av
anställda. Om detta skall jag säga att jag inte tror att antalet anmälningar
vad gäller dåligt bemötande är flera inom det här området än inom andra som
jag har tillsyn över.
I samband med inspektioner upptäcker vi regelmässigt vissa fel, t.ex.
felaktigt utformade beslut. Vi ser en bristande överensstämmelse mellan de
beslut som socialförsäkringsnämnden faktiskt har fattat och det
beslutsmeddelande som har gått ut till den försäkrade. Man ser överklaganden
som inte har omprövats utan blivit liggande och överklaganden som inte har
skickats vidare till länsrätt. Man ser ganska ofta felaktiga
fullföljdsanvisningar. Ibland, särskilt under senare tid ser man också en stor
osäkerhet när det gäller ny lagstiftning, där vare sig förarbeten, blanketter,
datastöd eller utbildning egentligen har hunnit med. Under den senaste
inspektionen i mars i år såg man t.ex. när det gäller reglerna om
underhållsstöd att kunskaperna är helt bristfälliga.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ur ett JO-perspektiv förefaller
försäkringskassorna ha ett högt och ökande antal handläggningsfel i jämförelse
med annan verksamhet. Detta innebär att den enskildes rättssäkerhet har
försämrats. Jag tror att det är ganska oundvikligt att konstatera det. Jag
utgår från att vi kommer att diskutera orsakerna till detta närmare.
Låt mig till slut bara säga att mitt intryck när jag kommer ut på en
försäkringskassa är att de enskilda tjänstemännen, kassamedarbetarna, har en
god ambition och försöker göra ett gott arbete. Därvidlag skiljer sig inte
försäkringskassorna, i varje fall inte negativt, från andra myndigheter. Men
förutsättningarna tycks vara sämre.
Maud Björnemalm (s): Det var ju en ganska betydande höjning av antalet
anmälningar mellan 1996 och 1997. JO säger att när det gäller
socialförsäkringar föranledde mellan 18 och 19 % kritik.
Jag undrar då: Finns det någon statistik på hur det ser ut inom
socialförsäkringarna, eftersom det är en ganska vid ram? Är det de ärenden som
bedöms av socialförsäkringsnämnden eller är det andra enskilda ärenden som har
bedömts?
Rose-Marie Frebran (kd): Nu fick vi uppgifter som tyder på att det har skett
en ökning av antalet anmälningar och att rättssäkerheten faktiskt har
försämrats. Samtidigt har Jan-Åke Brorsson, tror jag, i ett svar redan
tidigare berört de här sakerna och sagt att det inte finns någonting som tyder
på några försämringar. Därför skulle jag vilja ha en kommentar från Jan-Åke
Brorsson till den föredragning som vi nu har fått.
Jan Pennlöv sade också att förutsättningarna alltså tycks vara sämre för
personalen just inom det här området jämfört med andra områden. Då tänker jag
på Birgits ena vädjan: Ge oss rimliga förutsättningar! Jag skulle vilja att
någon från Socialdepartementet kommenterar den biten.
Sigge Godin (fp): JO säger att det finns en osäkerhet när det gäller ny
lagstiftning. Har ni någon uppfattning om vad den osäkerheten grundar sig på?
Handlar det om det som vi riksdagsmän tycker är så jobbigt, nämligen att fatta
ett beslut i slutet av november som skall effektueras på kassorna den 1
januari? Eller handlar det om oklarheter i vårt sätt att skriva i utskottet
eller i Socialdepartementets sätt, i det här fallet, att bygga upp
propositionen? Har ni någon uppfattning om vad det här egentligen utgår från?
Lennart Klockare (s): Jag skulle vilja komplettera den fråga som Maud
Björnemalm ställde. Hon frågade om olika försäkringsgrenar. Jag skulle vilja
veta om de anmälningar som kommer in är jämnt fördelade över hela landet eller
om de är knutna till vissa regioner. Hur ser man i så fall på de skilda
anmälningsantalen i förhållande till hur administrationen hanteras och vilka
resurser som finns? Har JO genom de genomgångar man har haft sett om det är
brister i likformigheten?
Ingrid Skeppstedt (c): JO sade att det fanns tendenser till bristfällig
dokumentation. Man hade också upptäckt att det fanns felaktigt fattade beslut.
Har just det här ett samband eller är det olika saker som har relaterats?
Det är också allvarligt om överklaganden inte har gått vidare och
rättssäkerheten sätts ur spel. Det skulle jag vilja ha en kommentar till.
Ronny Olander (s): Jag uppfattade att JO sade att förutsättningarna har blivit
sämre för att bedriva arbetet i dag. Han framförde också en del andra
synpunkter.
Vilka mer konkreta förutsättningar tänker JO på? Ger JO generell vägledning?
Eller gör man kanske inte det?
Jan Pennlöv: Jag skall försöka svara på frågorna.
Först frågan om varför den osäkerhet som man kan konstatera finns. Tar man
det exempel jag hade med reglerna om underhållsstöd som kom nu i år är det
ganska uppenbart att det gick väldigt snabbt. Det gick så snabbt att man ute
på kassorna inte hann med. Man fick inte blankettstöd, man fick inte datastöd,
enligt min uppfattning. Förarbetena var snabba, om jag får uttrycka mig så.
Det var en svår situation för dem ute på kassorna, enligt min uppfattning.
En fråga var om det finns regionala skillnader vad gäller felaktigheterna.
Ja, det gör det. Det är klart att antalet anmälningar är större från vissa
områden än från andra. Vad detta beror på kan vara väldigt svårt att bedöma.
Det har ju t.ex. i vissa län förekommit organiserade grupper som har sysslat
med att granska försäkringskassorna. Det är klart att den typen av verksamhet
har förorsakat ganska många anmälningar och problem för kassorna.
Vad gäller påståendet att kassorna skulle ha sämre förutsättningar
återkommer jag till det som det talades om under förmiddagen, nämligen att
lagstiftningen har kommit mycket snabbt. Det stöd som kassorna skulle ha i
olika avseenden vad gäller data, blanketter och framför allt utbildning och
undervisning av olika slag har inte följt med, enligt min uppfattning. Man kan
inte komma ifrån att man möter en betydande osäkerhet hos många anställda på
kassorna. Det är det intryck jag får i varje fall.
Så frågan om felen gäller ärenden handlagda av tjänsteman eller av
socialförsäkringsnämnd. Rent generellt kan man väl säga att felen ofta är fel
vad gäller tillämpningen av förvaltningslagen. Felen gäller både
socialförsäkringsnämndens handläggning och enskilda tjänstemäns handläggning.
Jag tror inte att man kan dra någon särskild slutsats, och någon form av
statistik i den delen har jag inte.
Bo Gunnar Hemtke: Jag kommer alltså från LO Rättsskydd. Jag är förbundsjurist
där. Vi på LO Rättsskydd handlägger något tusental arbetsskadeprocesser varje
år och har viss erfarenhet kanske framför allt från arbetsskadeförsäkringens
område.
Jag tänkte säga litet grand om de erfarenheterna, sedda ur vårt perspektiv.
De sammanfaller, kan man säga, helt och hållet med de erfarenheter som
Riksförsäkringsverket har gjort när det gäller tillämpningen av de regler om
ett nytt skärpt arbetsskadebegrepp som trädde i kraft den 1 januari 1993.
Riksförsäkringsverket har gjort en uppföljning som har redovisats i
skriftserien RFV redovisar, 1997:1, Nya arbetsskadebegreppet,
beslutsunderlagens kvalitet.
Där sägs det att RFV har genomfört en uppföljning av det arbetsskadebegrepp
som trädde i kraft den 1 januari 1993. Samtliga försäkringskassor i landet har
ombetts sända in ett antal ärenden för granskning. Beslutsunderlagens kvalitet
har granskats och bedömts i 338 arbetsskadeärenden, där beslut har fattats
under tiden mars-december 1994.
I ett arbetsskadeärende är det ju viktigt med en arbetsplatsutredning för
att ta reda på vad i arbetsmiljön som har varit skadligt. När det gäller
arbetsplatsutredningarna har Riksförsäkringsverket gjort bl.a. följande
iakttagelse: av de granskade ärendena konstaterar RFV att hälften av
arbetsplatsutredningarna är bristfälliga och saknar beskrivning om vad i
arbetet som är skadligt och vad det är som har orsakat den försäkrades besvär.
Alltså: av 338 arbetsskadeärenden är hälften bristfälliga när det gäller
arbetsplatsutredningen och med bristfälligt beslutsunderlag i hälften av
fallen.
Så till skadlighetsfrågan. För att det skall föreligga en arbetsskada skall
den skadade ha varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet. När det gäller skadlighetsfrågan konstaterar Riksförsäkringsverket: i
och med att arbetsplatsutredningarna är bristfälliga blir även utredningen och
bedömningen av skadebegreppet dåligt. Ca 45 % av de granskade ärendena är
enligt RFV:s mening dåligt utredda. När det gäller sambandsbedömningen
konstaterar RFV att 45 % av ärendena är dåligt utredda.
När man i ett arbetsskadeärende skall ta ställning till om en sjukdom beror
på arbetsmiljön är det naturligtvis viktigt att man har ett fullgott
medicinskt underlag för sin bedömning i socialförsäkringsnämnden. Jag
konstaterar att även när det gäller det läkarutlåtande som skall ingå som en
automatisk del i utredningen konstaterar RFV att man inte ställer de frågor
till läkaren som man behöver för att kunna bedöma ärendet. Ännu mer
anmärkningsvärt är kanske att i 54 % av de granskade ärendena har kassan inte
ens rådfrågat sin egen försäkringsläkare.
Vad blev det då för beslut i de 338 ärenden som har granskats av RFV? Jo, i
82 fall, 26 %, har man godkänt arbetsskada. I 239 fall, 74 %, har man gett
avslag. Man kan alltså säga att en fjärdedel blir godkända och tre fjärdedelar
blir underkända. Men det sker på basis av ett beslutsunderlag där man
sammanfattningsvis kan säga att hälften av ärendena är undermåligt utredda.
Det är Riksförsäkringsverkets uppfattning och det stämmer helt och hållet med
den erfarenhet som vi har gjort på LO Rättsskydd.
Jag kan stanna med denna redovisning. Jag tycker att den delvis ger svar på
en del av de frågor som har ställts här och som har handlat om rättssäkerhet,
om vad nyheter inom försäkringen kan betyda och om hur ärendena blir utredda
och bedömda från försäkringskassans sida.
Astrid Christiernsson: Jag vill börja med att säga att vi alla eftersträvar
att de försäkrade skall få korrekta beslut och att besluten skall vara riktiga
från början. Det är en utgångspunkt vi har. Det förutsätter att man har
kunskap om regelsystemet, men det förutsätter också naturligtvis att
beslutsunderlagen är korrekta och fullständiga och att man i handläggningen
följer förvaltningslagens bestämmelser. Det har visat sig under senare år att
det finns brister i försäkringskassornas handläggning när det gäller både
beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen. Vi har redovisat det i
ett antal uppföljningar på senare år, och det har också kommit fram vid de
särskilda kassabesök som vi har gjort under årens lopp. Det stämmer också väl
överens med den bild som JO visar i sin föredragning.
Då kan man fråga sig vad det har lett till och om vi har gjort någonting åt
de här sakerna. Det har pågått en mängd aktiviteter. Vi har haft seminarier
för alla försäkringskassor där vi har gått igenom förvaltningslagen. Vi har
haft JO som föreläsare. Men man måste notera att det är s.k. stegutbildning.
Vi träffar ett antal personer i kassorna som sedan skall åka hem och försöka
föra informationen vidare på ett bra och förståeligt sätt. Vi skickar varje
kvartal för kännedom ut de JO-beslut som kommer till kassorna för att de skall
få ledning av dem. Vi tar numera fram och skickar ut ett särtryck från JO:s
ämbetsberättelse för att det också skall spridas kunskap om de här frågorna. I
de resultatdialoger som vi nu kommer att föra mellan Riksförsäkringsverket och
enskilda kassor kommer de här frågorna naturligtvis att tas upp. Vi har
försäkringskonferenser där det är en stående punkt på dagordningen att man
talar om beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen.
Jag vill också säga att vi vet att försäkringskassorna knepar på hemma och
försöker med utbildning och aktiviteter för att de här frågorna skall lyftas.
Men fortfarande finns det brister. Det är alldeles klart att vi behöver ta nya
tag och få nya infallsvinklar i de här frågorna.
Det finns ett par aktiviteter som jag vill nämna. Bl.a. är de riktlinjer för
internkontroll som togs fram under föregående år ett instrument som jag tror
kan vara verkningsfullt. Avsikten är att de skall kunna fungera som en
kvalitetssäkringskontroll och innebära att man i större utsträckning får
beslutsunderlag som är riktiga från början och också ett slags checklista på
att man handlägger ärendena med kvalitet. Vi har också tagit fram ett antal
kvalitetssäkringsinstrument, som vi kallar dem, dvs. gemensamt framtagna
underlag för att bedöma hur man har handlagt ärendena. De innehåller
avstämningspunkter och frågor som man skall ge svar på för att få klart för
sig om man har gjort rätt i de olika skedena. Detta kan också ge underlag för
att få en bättre handläggning. Sådana här instrument är framtagna på ett par
områden, och vi har för avsikt att i samverkan med kassorna ta fram
ytterligare instrument.
Det sista som jag vill säga och som jag tror är viktigt är följande: när de
här rapporterna nu har diskuterats på våra direktionsmöten med verkets ledning
och alla försäkringskassors direktörer har de här frågorna kommit upp. Vi kom
då gemensamt fram till att det här är mycket allvarliga saker där vi faktiskt
måste ta nya tag. Det utsågs en aktionsgrupp för att försöka hitta litet nya
grepp. Denna grupp har träffat ett antal medarbetare ute på
försäkringskassorna för att se hur det kommer sig att trots att man får
utbildning, trots att man får information och trots att man faktiskt
egentligen vet, så blir det ändå inte som det skall. De förutsättningar som
gäller för rättssäkerhet och beslutsunderlag blir inte genomförda. Det kom
fram en hel del intressanta saker vid den träffen. Aktionsgruppen kom tillbaka
till direktionsmötet och rapporterade om ett antal åtgärder, som nu skall
genomföras.
Alla var överens om att ansvaret för att få en ändring till stånd faktiskt
åvilar varje försäkringskassa. Man måste inom sin egen kassa jobba med de här
frågorna. Varje försäkringskassa kommer att ta fram en handlingsplan för hur
man skall agera när det gäller beslutsunderlagen och
förvaltningsrättsfrågorna, och det här kommer att komma upp igen i juni när vi
träffas i direktionen. Riksförsäkringsverket har åtagit sig att ta fram
ytterligare kvalitetssäkringsinstrument, som ju är ett verktyg för att bedöma
hur väl utredda ärendena är och hur de skall se ut. Jan-Åke nämnde det
utbildningspaket med grundutbildningsmaterial som kommer ut i ADB-form till
försäkringskassorna. Vi har också sagt oss att vi snabbare måste få ut
information och instruktioner. Vi har nu introducerat våra allmänna råd,
författningar och domar m.m. i kunskapsbanken på ett intranät, som alltså är
gemensamt tillgängligt för alla inom socialförsäkringen.
Det är några aktiviteter som är på gång nu. Jag vill bara understryka att vi
ser mycket allvarligt på den här situationen. Jag tror att det i stor
utsträckning är en ledningsfråga att se till att man verkligen lyfter det här
och jobbar intensivt med det.
Hans Andersson: Det ställdes en fråga om bättre förutsättningar för
socialförsäkringsadministrationen, och jag kopplar den till det råd som Birgit
Högberg gav till socialförsäkringsutskottet, nämligen att ge personalen
rimliga förutsättningar att bedriva sitt arbete. Vad kan då
Socialdepartementet göra i det stycket? Ja, en sak är naturligtvis en bättre
organisation, en klarare och tydligare struktur i
socialförsäkringsadministrationen. Det arbetar vi med för närvarande.
Regeringen kommer att lägga fram en proposition i frågan alldeles snart, i
anslutning till vårpropositionen, som handlar om Sjuk- och
arbetsskadekommitténs betänkande men också om ÖSA-utredningen. Denna är alltså
ännu inte förelagd riksdagen, men den kommer alldeles snart. Förhoppningsvis
kommer den att bringa större klarhet i samspelet mellan de olika aktörerna
inom socialförsäkringsadministrationen.
En annan åtgärd man kan vidta är naturligtvis att tillföra resurser i form
av pengar till socialförsäkringsadministrationen. Den frågan kommer vi från
regeringens och departementets sida att beröra i vårpropositionen, som också
snart kommer att föreläggas riksdagen. Jag kan allmänt säga att något större
återlägg av pengar till administrationen inte kommer att ske, men möjligen
kommer det i alla fall att ges en del öppningar som kan ge utrymme för ett
fortsatt reformarbete av den typ som Kerstin Wigzell tidigare berörde.
En annan förutsättning för administrationen är bättre ADB-teknik. Det är en
fråga som vi inte direkt berörs av, i varje fall som vi inte styr direkt. Det
är i stället en fråga för Riksförsäkringsverket i första hand och självklart
också för kassorna. Jag tror att problemet här t.o.m. är något större än det
som Kerstin Wigzell tog upp när hon anknöt till förnyelse av ADB-systemen och
att skapa en ny teknisk plattform. Det är också större än att vi har problem
inför tusenårsskiftet. Vi har ju också införandet av ett nytt pensionssy-stem,
som kommer att ta väldigt mycket resurser från den befintliga organisationen
och konkurrera om resurserna, bl.a. resurserna för det förbättrade ADB-stöd
som har efterlysts här. De här sakerna behöver inte utesluta varandra, men det
är en komplikation att man under en mycket kort tid framöver skall genomföra
tre stora händelser inom ADB-verksamheten. Det kan hända att reformtakten när
det gäller utvecklingen av de allmänna systemen måste hållas något lägre än
vad som kommit till uttryck i de planer som Riksförsäkringsverket har lagt
fram. Vi får från departementets sida diskutera med verket hur det här skall
gå till i praktiken.
När det gäller bättre förutsättningar kan man också ha förhoppningar om
enklare lagstiftning, dvs. enklare regler. Här har i några sammanhang förts
fram de nya regler som gäller för bostadsbidrag och underhållsstöd. Det måste
man väl erkänna, åtminstone vill jag personligen göra det, att de regelverken
väl inte är något under av enkelhet och klarhet. Och det faktum att de har
genomförts under mycket kort tid har naturligtvis inte underlättat för
försäkringsadministrationen att ta hand om detta. Men det har ju varit
nödvändigt att göra mycket kraftfulla ingrepp i socialförsäkringen av
ekonomiska skäl, som ni alla känner till. Det har också varit nödvändigt att
skapa regler som kommer till rätta med oklarheter och kanske även möjligheter
att på ett något oegentligt sätt utnyttja de här systemen. Det är det som har
lett fram till den utformning de har fått. Kanske är det inte reglernas
utformning som har varit det största problemet utan den snabbhet med vilken de
här reformerna har måst genomföras. Det i sin tur hänger ju ihop med det
besvärliga ekonomiska läge som regeringen har haft att hantera och åtgärda.
En annan förutsättning, som också har tagits upp i den hittillsvarande
diskussionen, är att man får en lägre takt i reformarbetet. Det är litet grand
kopplat till det jag nyss sade. Man kan väl, tror jag, utgå från att
reformarbetet under resten av 1900-talet - det är ju inte så många år kvar -
kommer att gå i något långsammare takt än vad det har gjort nu under två
mycket hektiska år och att kassorna på det sättet kan få en andhämtningspaus
och litet grand konsolidera sig.
Mona Berglund Nilsson (s): Birgit berättade på morgonen om Marie som var 40
år. Jag tror nog att genomsnittsåldern ser litet annorlunda ut ute på
försäkringskassorna, och min fråga är hur man i framtiden kommer att klara den
generationsväxling som måste ske.
Sedan vet vi också att försäkringskassepersonalen gör ett enormt fint
arbete. Vi har också hört hur svårt man har det. Jag undrar hur mycket pengar
som läggs på den psykosociala arbetsmiljön.
Åke Sundqvist (m): Det finns tydligen signaler om att personalen har en ganska
stark press på sig på grund av ändrade arbetsrutiner, omorganisationer och
personalminskningar. Min fråga är: Hur ser hälsotillståndet ut bland
personalen, och har någon förändring skett på senare tid?
Gullan Lindblad (m): Vi har fått en fyllig redogörelse. Det finns dock några
frågor i diskussionen som jag skulle vilja att flera tog upp, inte minst Jan-
Åke Brorsson som ju står på tur att lämna en kanske litet fylligare
redogörelse. Jag vill för det första något komplettera Klockares fråga. Han
frågade JO om det finns vissa regionala skillnader. Jag skulle också vilja
fråga om man ser någon tendens till att det är inom vissa delar av
försäkringen som den största oron finns. Jag är personligen mest oroad över
att den rehabiliteringsreform som vi genomförde för något år sedan håller på
att förfuskas. Till en del beror det på bristande resurser. Då gäller det
själva försäkringen. Jag tänker på huruvida man verkligen har pengar till
olika rehabiliteringsåtgärder, till kontakter med företagshälsovård och annat.
Men det skall vi inte ta upp i denna debatt.
Däremot undrar jag hur man över huvud taget orkar med
rehabiliteringsfrågorna. Vid mina besök på kassan har det sagts, och det
framkom också i Birgits redogörelse, att det finns en risk att
rehabiliteringen får stå tillbaka därför att man nu håller på med
underhållsstöd och, framför allt, bostadsbidrag. Då tycker jag att en väldigt
viktig reform har fått vika för andra förändringar. Jag skall inte säga att de
är av mindre betydelse, men den stora förändringen i försäkringen har dock
varit att vi har gått från en passiv utbetalning till att göra någonting
verkligt med kassans pengar. Här skulle jag vilja höra både verkets och
Försäkringskasseförbundets synpunkter, och det passar ju bra i Brorssons
redogörelse.
Sedan tycker jag kanske att det har blivit något för mycket eländes elände
här. Jag vet från mina besök i kassorna att det också har framkommit oerhört
många stimulerande försök och nytänkande. Det har delvis kommit fram här, men
jag tror att vi bör lyfta fram det så att vi ser framåt - i all synnerhet som
man kanske inte behöver göra så stora förändringar som departementet nu
antyder.
Till slut vill jag säga: Finns det inte ändå en risk att om vi sparar i ena
änden, dvs. på administrationen som trots allt är relativt liten i omfattning,
får vi betala mångdubbelt i andra änden, dvs. när det gäller själva
försäkringen? Här kanske både departementet och Riksförsäkringsverket kan ha
synpunkter. Om så är fallet biter vi ju oss själva i svansen - om vi sparar
här medan försäkringen, som verkligen kostar pengar, inte kan skötas på ett
riktigt bra sätt.
Jan Pennlöv: När det gäller inom vilka områden de flesta felen förekommer,
ämnesmässigt så att säga, är förstås sjukpenning och rehabilitering områden
där det ofta förekommer felaktigheter. Men jag kan också säga så här: När vi
åker ut till en försäkringskassa är man där ofta väldigt förvånad över att vi
så snabbt kan hitta de felaktigheter som finns. Det är i själva verket mycket
enkelt, för felen är likadana överallt. Om man går igenom t.ex.
socialförsäkringsnämndens protokoll och tittar på de beslutsmeddelanden som
har skickats ut finner man nästan undantagslöst att det finns skillnader där.
Det kan vara skillnader i sak, skillnader i tidpunkt och även andra saker som
skiljer dem åt. De här frågorna har vi återkommit till i en mängd protokoll
under årens lopp. Men, som sagt, de återkommer ständigt.
I övrigt måste jag nog återkomma till att de stora problemen uppenbarligen
ligger i den nya lagstiftningen och att man inte hinner med.
Jan-Åke Brorsson: Vi sitter ju här på grund av att vi är i något av en akut
situation när det gäller kassornas läge, både resurs- och arbetsmässigt. Det
är ju också så att varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Man får en
koncentration på de problem som vi just nu upplever.
Men det kanske också är viktigt att titta tillbaka på vad som har hänt för
att få det som en plattform för framåttittandet. Jag har varit med i den här
världen i tolv år, sedan 1985, och jag kan konstatera att det inte alls är
samma försäkringskassa man jobbar inom nu som när jag kom med för tolv år
sedan. Det har skett fantastiskt mycket i form av utveckling av organisation,
arbetssätt och kompetens inom kassorna under den här perioden. Samtidigt har
det skett mycket när det gäller effektiviteten i organisationen, arbetet och
verksamheten. Man kan bara peka på allt som har skett inom
rehabiliteringsområdet, samverkansfrågorna och de delarna, och naturligtvis
också på att vi under 90-talet har tagit till oss de 340 ändringarna och
genomfört dem på ett sådant sätt som vi har gjort.
Det är den ena biten. Men det finns någonting annat som det är viktigt att
lyfta upp och diskutera. Vi pratar mycket om resurser, och det är alldeles
riktigt, men vi måste också prata om verksamhetsutvecklingen. Ibland möts jag
i debatten av attityden: Visst, det är väl inte så konstigt att man kan skära
ned på resurser när verksamhetsvolymerna går ned. Sedan pratar man om
sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring m.m. Vi har försökt göra en uppskattning
av hur utvecklingen har varit under 90-talet, och då har vi tre
verksamhetsgrenar som vi tittar på. Verksamhetsgren 1 är utbetalningssidan.
Rehab/ohälsoarbetet är gren 2. Uppföljnings- och utvärderingsfrågorna, som ju
har tillkommit de senaste åren, är gren 3.
Tittar man på verksamhetsgren 1, utbetalning, och försöker göra en
uppskattning av hur volymutvecklingen där har varit och vad det innebär för
själva verksamhets- och arbetsvolymerna skulle man kunna säga: okej, där har
vi sedan 1992/93 och fram till 1996 sänkt verksamhetsvolymen med ungefär 1 700
årsarbeten. Men tittar man sedan på vad vi skall göra inom hela rehab-området,
dvs. överföra resurser för att jobba med rehab-området, de krav som har kommit
på uppföljning och utvärdering och kraven vad gäller förändringsarbete,
dokumentation, kvalitetsökningar osv. är det vår bedömning att de här 1 700
årsarbetena har ätits upp av de andra ökade kraven. Vi menar alltså att
verksamhetsvolymen åtminstone inte är mindre 1996/97 än vad den var i början
av 90-talet.
Då skall vi mot det ställa att enligt Riksförsäkringsverkets budgetunderlag
från tiden runt 1990 fram t.o.m. 1997 har kassorna, i genomsnitt och i fasta
priser, sparat 1,9 % varje år. Det visar att det har skett en effektivisering
av kasseorganisationen. Till det kan man lägga alla de förändringar i
arbetssätt - kompetensutveckling, organisationsutveckling osv. - som har skett
och som fortfarande pågår. Inte minst samverkansfrågorna får där en allt
större betydelse. Jag tycker att det är viktigt att föra fram den bilden av
det hela. Det är inte fråga om en stillastående organisation som plötsligt har
hamnat i en massa svåra resursproblem, utan det är en organisation som har
utvecklats hela tiden och förbättrat sig men samtidigt fått väldigt kraftiga
krav på sig de senaste åren. Inte minst är det under de senaste åren
oplanerade krav som gjort att vi har kommit in i en väldigt stark
förändringsprocess just nu. Det är en viktig bild av det hela. Man kan
samtidigt lyfta fram att antalet anställda under tiden 1990-1996 har minskat
med 20 %, så det är också ett bevis för detta.
Sedan skulle jag vilja lyfta fram ytterligare en bit i det här: tittar vi på
vår kostnadsstruktur och jämför hur den såg ut i början av 90-talet och nu, så
ser vi att vi nu i runda tal betalar 250 miljoner mer, vilket är ytterligare
ungefär 5 % av anslaget, i ADB-kostnader och pensionskostnader än vad vi
gjorde i början av 90-talet. Det är också någonting som vi alltså måste ha
effektiviserat oss fram till.
För att litet grand återknyta till det vice ordföranden tog upp: det har
skett väldigt mycket, och det sker väldigt mycket ute. Och som Birgit sade
inledningsvis: Marie i Robertsfors är stolt över den utvecklingen och över det
som de gör. Men det går litet för fort nu. Där kan jag återknyta till
kommentaren till mig om den bild som JO tar fram. Jag gav min bild utifrån
vilka omprövningsbeslut, besvär och sådant som finns ute på kassorna, och de
signaler jag har fått därifrån visar inte att dessa har ökat på något
dramatiskt sätt. Det här ger mig en bild som det gäller att ta till sig,
fundera på och sätta in i det här perspektivet, nämligen att det är viktigt
att vi tar upp de här rättssäkerhetsfrågorna och ser hur vi skall jobba med
dem. Det är bara att ta till sig den bilden och jobba vidare med den delen.
Men, herr ordförande, jag ville alltså ge den här bilden av att det faktiskt
har skett effektiviseringar i kasseorganisationen. Vi har klarat av väldigt
starka besparingskrav under hela 90-talet. Och det är inte därför att det har
blivit lägre volymer som vi har kunnat göra det, utan det beror på
effektiviseringar. Men till bilden hör också att det kanske har gått litet för
fort, och det har därför blivit effekter för de försäkrade som det gäller att
se upp för. Där har vi väl ett gemensamt intresse av att se hur vi skall kunna
ta tag i och hantera de frågorna, dvs. de snabba förändringarna och hur vi
skall kunna hänga med i detta.
Kerstin Wigzell: Jag skulle först vilja säga att den bild som Jan-Åke Brorsson
ger av utvecklingen under 90-talet i stort sett stämmer med vår bild, även om
jag skulle vilja poängtera att det här med 1,9 % per år inte skiljer sig från
de krav som statliga myndigheter och statlig förvaltning har utsatts för. I
det perspektivet är inte siffran så hög. Men under de två senaste åren - förra
året och det här budgetåret - är det ett högre procenttal än 1,9 %, nämligen
drygt 5 % respektive drygt 4 %. Det handlar alltså i det perspektivet väldigt
mycket om just de här två åren.
När det gäller frågan om växling mellan generationerna skulle jag vilja
återkomma till det som jag var inne på före kafferasten, nämligen vår önskan
att investera oss fram till lägre administrativa kostnader. Jag sade att vi
önskade tillskott för att kunna utveckla den nya tekniken och på det viset
vinna rationaliseringsmöjligheter. Där ser vi det som en klok idé att använda
oss av den yngre generationen för förändringsarbetet, eftersom det är där
kunskaper om nya arbetsmetoder finns. Dessutom vet vi att nya generationer har
andra sätt att se på hur man jobbar, hur man bemöter människor osv. Det är ju
helt naturligt. Den äldre generationen, den som i dag finns på kassorna, måste
stå för sakkunskapen och kontinuiteten. Om man sammansmälter de här olika
erfarenheterna och kunskaperna under ett antal år tror vi att det skulle vara
väldigt befruktande för försäkringsadministrationen och säkert, på litet
längre sikt, leda till en större blandning generationsmässigt. Om vi inte tar
in unga nu, och det kostar pengar nu, kan det bli mycket svårt när alla skall
gå i pension samtidigt och då också går i pension med den kunskap som finns.
Det här är alltså ett långsiktigt arbete som man måste påbörja nu.
Det frågades också om snabbheten kostar när det gäller att gå från beslut
till genomförande av beslutet. Vi har ingen analys som kan göra anspråk på att
vara säkerställd för helheten, men som jag sade förut krävs det ju väldigt
mycket resurser, både på Riksförsäkringsverket och i kassorna, för att
genomföra de här snabba förändringarna. Både hjärnor och pengar koncentreras
på det, och det leder för Riksförsäkringsverkets del bl.a. till att vi inte
kan ta hand om det långsiktiga förändringsarbetet på teknikområdet. Kunde vi
göra det tror vi att det finns besparingsmöjligheter i administrationen på
15-20 % med en annan ADB-teknik. Det är också det vi skriver om i vårt bud-
getunderlag
Sedan har vi ett rätt bra praktiskt exempel när det gäller bostadsbidragen
som illustrerar det här. Kanske Jan Almqvist kan ta det.
Jan Almqvist: Jag kanske också kan få kommentera vice ordförandens fråga om
det här med ohälsa, om det finns en tendens att försäkringskassorna arbetar
mindre med rehabilitering nu. Vi på Riksförsäkringsverket genomför just nu en
riktad ohälsouppföljning, och vi besöker då samtliga försäkringskassor under
en kort period. Vi har nu besökt 15 kassor. Vi var hos Birgit i förra veckan,
och veckan dessförinnan var vi i Stockholmskassan.
Det allmänna intryck jag får när det gäller ohälsoområdet,
rehabiliteringsområdet, består av två delar. Den första är att när det gäller
beslutsunderlagen, som vi ju har pratat väldigt mycket om, är det likadant på
alla kassorna. Det finns mycket att önska när det gäller beslutsunderlagen.
Det finns många förbättringsområden i fråga om att få den fördjupade
bedömningen, försäkringsläkarbedömningen osv. Där kan jag instämma i att det
kan innebära att man de facto betalar ut ersättning när man egentligen skulle
försöka få en person tillbaka till arbete. Vi hade ju uppe en fråga om
huruvida kostnaderna för försäkringen stiger i höjden om man minskar
administrationen, och där är ju rehabiliteringsområdet ett typiskt och bra
exempel. Är det så att man inte gör bra beslutsunderlag och inte arbetar
aktivt fortsätter personen att gå sjukskriven. Eventuellt blir det en
förtidspension, och det blir ju stora kostnader.
Det är den ena delen. Den andra delen när det gäller rehabiliteringsarbetet
är att det allmänna intrycket ändå är att man håller fanan högt på
försäkringskassorna. Man jobbar mycket aktivt med att utveckla
samordnarrollen. Man jobbar aktivt med samverkan med andra
rehabliteringsaktörer och med att utveckla den nya yrkesrollen. Runt
årsskiftet har det dock varit så otroligt mycket regelförändringar vad gäller
bostadsbidrag och underhållsstöd att man kan märka en tendens till att det nu
har blivit litet hopplösare. Man känner att man inte orkar jobba lika mycket.
Vi får ibland höra: Nu har man tagit några som tidigare jobbade med
sjukpenning och förtidspension över till bostadsbidragen. Det tror jag i och
för sig har varit tillfälliga åtgärder i samband med alla de här
ansökningarna, men det är ändå något som man bör vara observant på.
Den andra frågan, den som Kerstin tänkte på, gällde bostadsbidragen. Det
system vi hade tidigare, när vi fick in en ansökan och sedan hade
efterkontroll efter 15 månader, medförde självklart att det rann ut ganska
mycket pengar eftersom man då 15 månader efteråt fick arbeta med att försöka
rätta till de ersättningar som gått ut felaktigt. Där är det nya systemet
betydligt bättre, för där får vi faktiskt facit efter ett år när vi får den
rätta taxeringen. Men det innebär ändå att man måste lägga ned mycket arbete
på att få det rätt från början, för det är väldigt svårt och väldigt
arbetskrävande att ta tillbaka pengar som tidigare har gått ut.
Billy Gustafsson: En fråga om den anställdes perspektiv bl.a. från
arbetsmiljösynpunkt, om jag uppfattade saken rätt, kom upp här och jag skulle
vilja ge en kommentar. Det gör jag utifrån min referens. Min verksamhet är
normalt förlagd till en försäkringskassa, Östgötakassan.
När jag reflekterar över den diskussion som förts här under den senaste
timmen känner jag ett behov av att sätta in de här frågorna i någon form av
helhetsperspektiv. När vi diskuterar de brister som JO och andra här har
vidimerat är min utgångspunkt att detta inte beror på en bristande respekt för
regler eller på att man uppsåtligt bryter mot givna föreskrifter osv.
Förklaringen måste i stället stå att finna någon annanstans. Om jag fattade
rätt sammanfaller ökningen av antalet ärenden till JO till stora delar med
tidpunkten för de dramatiska besparingar som skett. Det är ett observandum.
Hur är situationen ute på kassorna? Ja, låt mig ta ett exempel från min
kassa. Vi för diskussioner och förhandlingar om att ungefär 10 % av de
anställda måste sägas upp och försvinna från kassan. I ett möjligen något
desperat försök att minska tvånget gick vi ut med ett erbjudande om att den
som så ville skulle kunna få sluta och i stället få en ersättning som
motsvarade den uppsägningslön som vederbörande skulle ha fått vid en
uppsägning. Varken kassans ledning eller vi andra trodde väl att det här
skulle ge någon nämnvärd effekt. Men 50 % av behovet av uppsägningar klarades
genom att människor valde denna möjlighet, trots att de allra flesta av dem
inte hade något nytt jobb att gå till.
Måste man då inte fundera över varför människor medvetet går rakt ut i
arbetslöshet med tio månaders eller, i bästa fall, tolv månaders lön som
kompensation, trots att mer än 20 år återstår till ordinarie
pensionstillfälle? Och måste man inte fundera över vilka bevekelsegrunder
människor har som gör sådana val? Vi tog kontakt med samtliga, och de svarade
ungefär så här: Vi känner en oerhörd utbrändhet i dag. Jag går hellre ifrån
detta, som jag upplever är mig oöverstigligt, ut i ovisshet, trots att jag
känner till förutsättningarna och bristerna på förutsättningar. Vi känner inte
längre någon framtidstro. Vi känner att det här inte längre fungerar på det
sätt som vi utifrån vår yrkesstolthet skulle vilja bidra med inom
socialförsäkringen. Därför väljer jag hellre denna otrygga forskning än att
fortsätta.
Detta ger mig anledning till reflexioner och till att sätta in det här i en
sorts helhetsperspektiv. Dessutom säger man: Vi upplever i dag ett icke
uttalat krav. Jag känner inom mig att jag måste kompensera resursbristen med
ett obetalt arbete. Det är något som man skäms över och därför får vi aldrig
ett grepp om omfattningen, men att resursbristen är betydande är ställt utom
allt tvivel.
Avslutningsvis: Ni och vi samfällt - jag utgår nämligen från att det gäller
oss alla här - är väl måna om att vi även i framtiden skall ha en bra och
effektiv socialförsäkring. Då tror jag att det finns ett par saker att
reflektera över. Vad skall vi bygga det här på? De anställdas tillit,
förtroende och trygghet är en helt avgörande förutsättning för att vi skall
uppnå en bra och effektiv socialförsäkring och ha en sådan år 2001, år 2005
osv. I dag, mina vänner, är dilemmat just att tilltron, tilliten och
tryggheten saknas hos alldeles för många försäkringskasseanställda. Jag hoppas
att detta kan vara ett sätt att beskriva den anställdes perspektiv.
Marietta de Pourbaix-Lundin (m): De många och snabba förändringarna här har
redovisats. Finns det någon uppskattning av vad det kostar, exempelvis i tid,
att inte göra rätt från början? Jag menar då inte att man försöker sätta sig
över reglerna, utan jag avser detta med att man inte hinner, att man är
stressad osv. och därför inte gör rätt redan från början. Dessutom gäller det
naturligtvis allt det som berör den enskilde medborgaren, men det går jag inte
in på. Litet grand handlar det väl om att snålheten bedrar visheten. Har man
försökt göra en uppskattning av vad det kostar att behöva gå tillbaka och göra
om alla telefonsamtal etc.?
Ordföranden: Kanske Birgit kan kommentera den saken och varför det heter
?kund?.
Birgit Högberg: Frågan om ?kund? får Lena ta.
Någon mätning av vad det kostar att inte göra rätt från början har vi nog
inte mäktat med. Jag kan dock säga att vi har gjort hemskt mycket tokigt
beroende på att vi inte har fått ett bra stöd. Underhållsstödet var
bedrövligt. Jan Pennlöv har helt rätt. Situationen var rent hopplös - för att
inte tala om alla datastopp! Vi fick göra om saker gång efter annan. Vi fick
vänta osv. Vad allt detta har kostat oss vet vi inte.
Ordföranden: Vari låg felet?
Birgit Högberg: Genomförandetiden var en omöjlighet både för verket och för
oss. Det var en viktig orsak.
Jag instämmer helt i det som Billy sade, men jag vill samtidigt säga att det
går att göra något åt detta. Jag antar att varken ni eller vi vill se att
socialförsäkringsadministrationen faller samman. Om jag väntar med att säga
upp folk till den 1 januari 1998 får jag, som sagt, säga upp två tredjedelar
av kassapersonalen. Och tänk om jag måste vänta på regleringsbrevet och detta
sedan dessutom ger mig det hemska budskapet - Hans Andersson var inne på den
saken - att det inte blir några pengar utöver dem som aviserats! Jag antar
alltså att vi här inte tänker finna oss i det. Därför måste vi göra något åt
detta. Vi måste se till att socialförsäkringen får administrationsresurser, så
att jobbet kan klaras på ett rimligt sätt.
Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga. Egentligen är jag litet
trött på detta med ledningsfråga. När det är riktigt krångligt säger man på
ett av mina kontor: Det där är en ledningsfråga. Sedan lägger man armarna i
kors och låter det hela vara. Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga,
men ni känner väl precis som jag att det också handlar om tid för att kunna
göra detta på ett riktigt sätt. Förutom att det handlar om att ta fram ett
administrativt stöd handlar det alltså om reda pengar.
De anställda på kassorna mår i dag inte bra, men de är inte sjuka. De är på
jobbet - än så länge, säger personalen till mig. Sedan vet man ju inte hur
länge det håller. Folk är i alla fall på jobbet, men man är väldigt orolig för
detta med uppsägningar. Jag tycker att vi har dåliga förutsättningar mänskligt
sett i frågan om avgång. Vi har ju Trygghetsrådet. Men där har man minskade
pengar, så vi kommer inte att få hjälp med handlingsplanen på samma sätt som
tidigare. Risken finns att vi fram till sista dagen måste använda de personer
som vi säger upp. De får alltså ingen bra hjälp när de skall gå. Vi har
således inga möjligheter att hjälpa till så att det blir en bra avveckling
innan de här personerna blir pensionärer.
Förutom att vi behöver mera pengar för driften behöver vi alltså, det måste
man se, en fond för att kunna hjälpa till med avvecklingen av vår personal, så
att det hela sker på ett bra sätt. Vi skall kunna stå upp som bra
arbetsgivare. Vi skall ju ute i länen vara bra föredömen för arbetsgivare och
då måste vi bete oss på ett korrekt sätt gentemot vår personal.
Ordföranden: Lena, varför heter det ?kund??
Lena Schalin Bergman: Ja, varför skulle det inte heta ?kund?? Jag tror att
?kund? är ett uttryck för att vi på kassorna har börjat arbeta på ett annat
sätt. Vi är fullt medvetna om att vi är en myndighet och att vi, det är en
självklarhet, skall tillhandahålla den service som behövs. Man väljer ju inte
att vara inskriven i en försäkringskassa, till skillnad från hur det är om det
är fråga om ett privat företag. Då väljer man vem man vill köpa något av.
När vi talar om att vi jobbar med kundorientering tycker vi att det är
viktigt att försöka lyssna mera på medborgarnas önskemål om service från oss.
I den meningen har det uppstått ett kundbegrepp. Jag vet att det kan låta
konstigt, men jag tror att det är ett viktigt sätt att förmedla att en
servicekultur är införd på kassorna som vi inte kunde se för 10 eller 20 år
sedan. Vi kan i och för sig också tala om DF, de försäkrade.
Jan Almqvist: Underhållsstödet är ett väldigt bra exempel på vad ett allt för
snabbt genomförande egentligen kostar. Tyvärr kan jag inte ange någon siffra,
för det är otroligt svårt att göra beräkningar. Vad vi däremot kan konstatera,
och det hade jag förmånen att berätta för er i socialförsäkringsutskottet då
ni för ett tag sedan besökte oss på RFV - jag beskrev då alla aktiviteter som
måste hinnas med från det att riksdagen fattar beslut och fram till dess att
kassorna kan börja med handläggningen - är att tiden var alldeles för kort.
Vad vi de facto vet är att det har inneburit att det blivit ca 15 miljoner
kronor dyrare att ta fram ADB-systemet. Vi har ju varit tvungna att se till
att de försäkrade får sina beslut i rätt tid. Det har vi alltså varit tvungna
att prioritera. Därför blev handläggarstödet väldigt dåligt, som många här har
sagt. Vi var tvungna att se till att boföräldrarna fick sina underhållsstöd
och att de föräldrar som skall betala fick sina betalningsbeslut. Det har vi,
med nöd och näppe, lyckats med.
Vi har alltså fått ut besluten, men teknikstöd för underhållsstödet har ännu
inte blivit bra. Det innebär att vi nu måste börja konstruera om ADB-systemet.
Därför kostar det ytterligare 15 miljoner kronor. Om vi hade kunnat göra de
här sakerna samtidigt och haft sex månader på oss, skulle det enligt min
bedömning ha blivit hälften så dyrt att genomföra själva ADB-stödet. Vidare
har vi försäkringskassans handläggare som naturligtvis fått jobba betydligt
mera på grund av bristande ADB stöd än vi från början hade räknat med.
Börje Johansson: Jag vill anknyta till Gullans inlägg och till detta med att
vi ständigt biter oss i tummen. Sparar vi på administrationen så ökar alltså
försäkringskostnaderna. Samhällets och statens kostnader i besparingsarbetet
ökar således.
Vi håller nu på med ett arbete som vi hade hoppats skulle bli klart i dag,
men som blir klart nästa vecka. Vi har gått igenom en mängd rapporter från
Riksrevisionsverket, Riksförsäkringsverket, Riksdagens revisorer m.fl. just
för att utröna om sådana här analyser görs och om det finns goda exempel när
det gäller just den här frågeställningen. Preliminärt kan vi i dag konstatera
att bristen på analyser är stor, både före beslut och i samband med
utvärderingar. Det gäller då inte bara samhällsekonomiska analyser utan också
statsfinansiella analyser av helheten.
Preliminärt har vi kommit fram till att för varje anställd vid kassorna som
sägs upp förlorar samhället 2 miljoner kronor. Vid de försök på
rehabiliteringsområdet som gjordes i början av 90-talet i Malmöhus län,
Blekinge län och Norrbottens län visar resultatet att varje insatt krona gav 6
kr tillbaka. Fyra eller fem år senare, när organisationen har jobbat in sig -
som en del har pekat på har det skett en utveckling - kan det konstateras att
varje insatt krona ger minst 10 kr tillbaka, ibland uppemot 30 kr. Frågan är:
Varför tar man sig inte an detta och utvecklar metodiken? Och varför tittar
man inte ordentligt på detta som en helhet? Det gäller då riksdagen,
regeringen, Socialdepartementet och Finansdepartementet. Varför tas inte
signalerna på allvar och varför ser man inte till helheten? Marie från
Robertsfors sade ju: Se till helheten! Gullan tog också upp det. Det gäller
att se till helheten i ekonomin.
Vi kan inte fortsätta med det kamerala synsättet. Vi måste se på de
98 procenten och inte fortsätta med att se på de återstående 2 procenten,
vilket vi gjort sedan 1982. Vi har ju bara granskat 2 procent, inte sambandet
med de 98 procenten. Nu måste vi komma in på det området.
Ordföranden: Jag tycker att det ändå är ganska mycket aktiviteter från verkets
sida när det gäller programutveckling. Det tycker jag är positivt och något
som kan resultera i vinster och en bättre handläggning. Kanske vill Kerstin
ytterligare kommentera den delen. Såvitt jag förstår pågår alltså ett stort
arbete.
Kerstin Wigzell: Ja, så är det. Men det känns, måste jag säga, som en
kapplöpning med tiden. Det finns verkligen ett behov av extra resurser om
detta skall kunna genomföras. Vi ser nu hur marknaden blir allt besvärligare
när det gäller att anställa och att få tillgång till folk som kan ADB, bl.a.
inför sekelskiftet. Av det skälet ökar både våra kostnader och svårigheten att
över huvud taget få tag i tillräcklig kompetens. Vidare är behovet av
prioriteringar stort. Vi måste alltså i första hand ta fasta på den nya
tekniska plattformen, sekelskiftet och det nya pensionssystemet, som Hans
Andersson påpekade.
På den ljusa sidan finns detta med att rationaliseringspotentialen är
väldigt stor. Det kan bli mycket bättre så att vi kan avlasta personal på
försäkringskassorna till totalt sett lägre kostnader. Dessutom gäller det att
få en mindre stressad situation och att bemöta kunderna, de försäkrade, på ett
ännu bättre sätt än som i dag är fallet.
Ronny Olander (s): Riksdagens revisorer gjorde för en tid sedan en
undersökning. Man konstaterade då att 20 % av tiden för personalen på
försäkringskassorna gick åt till att förklara de ?enkla? system som vi
politiker hade lyckats ordna med. Den kritiken får vi kanske ta till oss. Vi
får väl också fundera över de förändringar som sker.
Om jag uppfattade Birgit Högbergs redovisning rätt handlade en av
frågeställningarna om hur enskilda försäkrade bemöts. Under vecka 45 i fjol
fick ni 443 samtal. Av dessa var 236, som det heter, spärrade. De som ringde
upp blev bemötta på det sättet att ingen ville prata med dem. Sedan fick de
ringa upp igen. Om jag minns rätt har RFV ett telefoniarrangemang. Man skall
kunna knappa in anmälan om sjukdom etc. Det finns olika graderingar. Men var
finns detta? Kanske finns det i viss mån. Det är mycket möjligt att det är så.
Sammantaget blir det i alla fall en stressad situation. Om jag själv ringer
och inte kommer fram är temperaturen, när jag väl kommer fram, något högre än
den skulle ha varit om jag omedelbart hade kommit fram. Jag hoppas att ni
förstår vad jag menar.
Birgit Högberg: Jag förstår vad du menar. Det här visar på ett par saker.
Antalet uppringare exempelvis är större än antalet svarande. Det är alltså en
för stor ingång av samtal.
Det telefoniprojekt som vi är med i och som jag hoppas kommer att ge ännu
mera är nu fem månader försenat. Vi i Västerbotten har sett fram emot att få
komma med i projektet, så att vi kan få hjälp av Datasvar. Det skulle hjälpa
oss med en hel del, bl.a. med anmälan av tillfällig föräldrapenning, dvs. vård
av barn, och sjukanmälan. Det gäller också enklare förfrågningar. Vi vet att
sådant döljs bakom en del av samtalen.
När man så småningom kommer fram säger man: Vad gör ni? Sitter ni bara i
telefon? Ja, säger handläggarna, och sitter återigen vid telefon. Så är det
helt klart. Telefonmätning har vi inte tidigare gjort. Däremot har vi gjort en
besöksmätning. Då såg vi vilka stora skillnader som fanns. Jag tror att det
här har att göra med att det är så mycket som är oklart och med den myckna
oron. Men det finns också en allmän oro bland människor och det gör att man
ringer mera än man tidigare gjort.
Ordföranden: Jag tycker att vi av er alla har fått en väldigt god belysning av
situationen på försäkringsområdet.
Vi kan väl konstatera att det är tufft och ansträngt ute på
försäkringskassorna. Kanske blir det snabba beslut när ett mycket stort
budgetunderskott måste tas ned. Det ser dock litet ljusare ut för framtiden.
Vår målsättning är i varje fall att vi inte skall behöva spara ytterligare.
Läget måste stabiliseras för försäkringskassorna.
Det är alltså både ansträngt och tufft. Naturligtvis är det också
alarmerande att, som Justitieombudsmannen sade, rättssäkerheten har
försämrats. Detta måste vi alla ta till oss.
Som Billy Gustafsson sade handlar det om att bygga upp de anställdas tillit,
förtroende och trygghet. Det betyder oerhört mycket för en väl fungerande
administration. Också detta är viktigt.
Utskottet prövar just nu resursfrågan och kommer att göra det också till
hösten. Vi står även inför behandlingen av Sjuk- och arbetsskadekommitténs
betänkande och ÖSA-utredningen, som berör organisationen och detta med en
bättre struktur. Vi står alltså inför viktiga beslut och en viktig prövning,
men vi har ambitionen gemensamt att det skall vara en bra socialförsäkring.
Den försäkringen betyder ju oerhört mycket för enskilda människor. Då krävs
det en väl fungerande administration. Detta är också vår målsättning.
Tack så mycket för er medverkan i denna utfrågning!
Bilaga
Inbjudna myndigheter och organisationer till socialförsäkringsutskottets
utfrågning om socialförsäkringsadministrationen den 10 april 1997
Riksdagens ombudsmän
Jan Pennlöv
Lia von Sivers
Riksförsäkringsverket
Kerstin Wigzell
Jan Almqvist
Astrid Christiernsson
Jan Andersson
Försäkringskasseförbundet
Jan-Åke Brorsson
Jonas Rhodin
Birgit Högberg - Västerbottenskassan
Lena Schalin Bergman - Stockholmskassan
Försäkringsanställdas Förbund
Börje Johansson
Billy Gustafsson
Ulf Dragovski
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Hans Rudin
Hans Bylund
Rolf Löfberg
LO-Rättsskydd AB
Claes Jansson
Bo Gunnar Hemtke
Socialdepartementet
Hans Svensson
Hans Andersson
Eva Stina Alfredsson
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................2
Motionerna............................................3
Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63 3
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 6
Utskottet.............................................9
Gällande regler för rätt till sjukersättning 9
Sjuk- och arbetsskadekommittén 11
Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering 12
Propositionen 12
Motioner 13
Utskottet 17
Minskningsregeln 21
Motioner 22
Utskottet 23
Sjuklönefrågor 23
Sjuklöneperiodens längd 23
Utökat särskilt högriskskydd 24
Försäkringen mot kostnader för sjuklön 26
Sjukpenninggrundande inkomst 27
Gällande regler 27
Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst 28
Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller
sjukbidrag 28
Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst 29
Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst 30
Historisk inkomst 30
Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 30
Jämförelseinkomst för egenföretagare 31
Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier 32
Övriga frågor om sjukersättning 32
Sjuklön/sjukpenning till timanställda 32
Självriskens storlek i vissa fall 33
Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster 34
Samverkan och rehabilitering 35
Allmänt om rehabilitering 35
Propositionen 36
Motioner 39
Utskottet 40
Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar 42
Propositionen 42
Motioner 43
Utskottet 43
Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering 43
Propositionen 43
Motioner 44
Utskottet 45
Företagshälsovård 45
Motioner 45
Utskottet 45
Försäkring vid arbetsskada m.m. 46
Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring 46
Propositionen 47
Motioner 47
Utskottet 48
Vissa ersättningsfrågor 48
Föräldrapenning 48
Närståendepenning 49
Frågor om förtidspension/sjukbidrag 50
Socialförsäkringsadministrationen 52
Den nuvarande ordningen 52
Tidigare utredningsarbete 53
Allmänna riktlinjer 54
Riksförsäkringsverkets roll 55
Propositionen 55
Motioner 56
Utskottet 57
Försäkringskassornas roll 58
Styrelse 58
Direktör 59
Ledningens uppgifter 59
Ikraftträdande och kostnader angående administrationen 62
Övriga frågor väckta i motioner 63
Utbildningsinsatser 63
Motion 63
Remissyttranden 63
Utskottet 64
Försäkringsläkare och försäkringstandläkare 65
Hemställan 67
Reservationer........................................71
1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 72
2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 73
3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 74
4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 75
5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 75
6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
(mom. 1) 77
7. Minskningsregeln (mom. 2) 77
8. Minskningsregeln (mom. 2) 78
9. Minskningsregeln (mom. 2) 78
10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 79
11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4) 80
12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5) 80
13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
(mom. 6) 81
14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9) 81
15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10) 82
16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11) 82
17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12) 83
18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 83
19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84
20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84
21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14) 85
22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 86
23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16) 86
24. Företagshälsovård (mom. 17) 87
25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 87
26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88
27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88
28. Föräldrapenning (mom. 19) 89
29. Närståendepenning (mom. 20) 89
30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21) 89
31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22) 90
32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 90
33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 91
34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25) 91
35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27) 92
36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 92
37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 93
Särskilda yttranden..................................93
1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 94
2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom.
7) 94
3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 94
4. Företagshälsovård (mom. 17) 95
5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95
6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95
Bilaga 1: Propositionens lagförslag..................97
Bilaga 2: Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen 112