I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1996/97:128 Ny
växtförädlarrättslag jämte två motioner som väckts med anledning av
propositionen. I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta
sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen
den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års
konventionstext). För att anpassa den svenska lagstiftningen till de krav som
den nya konventionstexten ställer, lägger regeringen också fram förslag till
en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av
ensamrätten till nya växtsorter. Vidare föreslås en ändrad instansordning som
innebär att beslut av Statens växtsortnämnd skall överklagas till
Patentbesvärsrätten. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats fem reservationer.
Propositionen
I proposition 1996/97:128 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen
1. godkänner den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella
konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter,
2. antar regeringens förslag till
- en ny växtförädlarrättslag,
- lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1996/97:L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget att tillträda 1991 års reviderade UPOV-
konvention för skydd av växtförädlingsprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förädlarbegreppet förtydligas så att det inte blir möjligt att
skydda vilda arter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för ett internationellt regelsystem som
gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i alla stater,
4. att riksdagen beslutar att växtförädlarrättens giltighetstid i
växtförädlarrättslagen skall förkortas till tio år,
5. att riksdagen, om yrkande 4 inte bifalls, som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att växtförädlarrättens giltighetstid
inte skall förlängas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom EU skall verka för en sänkning av
växtförädlarrättens giltighetstid,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
inom EU skall verka för att principen om global konsumtion skall gälla.
1996/97:L14 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen antar förslaget
till ny växtförädlarrättslag med den ändring som föreslås i motionen.
Utskottet
Allmän bakgrund
För nya växtsorter finns en särskild civilrättslig skyddsform,
växtförädlarrätt. Skyddet, som liknar patentskyddet, regleras i
växtförädlarrättslagen (1971:392) och växtförädlarrättskungörelsen (1971:393).
Enligt lagen kan den som har framställt en ny växtsort genom registrering få
växtförädlarrätt, vilket innebär en viss ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja
sorten. Skyddstiden är 20 år. Ansökningar om växtförädlarrätt prövas av
Statens växtsortnämnd. Växtförädlarrättslagen reglerar endast det
immaterialrättsliga skyddet för växtförädlingsprodukter. Därutöver finns en
offentligrättslig reglering som bygger på obligatorisk kvalitetskontroll och
certifiering av utsäde av lantbruks- och köksväxter som skall föras ut i
handeln. Den verksamheten regleras i utsädeslagen (1976:298). Rättsområdena
har viss beröring med varandra.
Genom förordningen (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt har
fr.o.m. den 27 april 1995 införts en gemensam europeisk växtförädlarrätt som
är gällande i alla unionens medlemsländer parallellt med de olika staternas
nationella skydd för växtsorter. Förordningen är direkt tillämplig och gäller
som lag här i landet. Visserligen innebär förordningen inget hinder för
medlemsstaterna att på nationell nivå behålla sina skyddssystem, men det är
inte möjligt att få en och samma växtsort skyddad både på nationell nivå och
enligt EG-systemet. Ett centralt växtsortregister förs av Gemenskapernas
växtsortmyndighet, vars verksamhet bedrivs i Bryssel. I december 1996 beslöts
att myndigheten skall lokaliseras till Angers i Frankrike. Med anledning av
förordningen har vissa kompletterade regler från den 1 juli 1996 förts in i
växtförädlarrättslagen. Det gäller regler om straffansvar vid intrång i en EG-
växtförädlarrätt och om avgifter vid ansökan om EG-växtförädlarrätt som ges in
till Statens växtsortnämnd (prop. 1995/96:177, bet. 1995/96:LU23).
Växtförädlarrättslagen bygger på 1961 års internationella konvention för
skydd av växtförädlingsprodukter (Convention Internationale pour la Protection
des Obtentions Végétales) allmänt benämnd UPOV-konventionen. De stater som har
tillträtt konventionen bildar en union för skyddet av växtförädlingsprodukter,
benämnd UPOV (l´Union Internationale pour la Protection des Obtentions
Végétales). Unionen, som har sitt säte i Genève, administreras i nära
anslutning till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten,
World Intellectual Property Organization (WIPO).
En reviderad text av 1961 års konvention antogs år 1978. Sverige har
tillträtt 1978 års konventionstext och år 1983 anpassat den svenska
lagstiftningen till den nya konventionstexten genom vissa ändringar i
växtförädlarrättslagen (prop. 1982/83:136, bet. LU 1982/83:4).
Den 19 mars 1991 reviderades konventionen på nytt. Sverige har undertecknat
men inte tillträtt den reviderade konventionstexten, som ännu inte har trätt i
kraft. Den nya texten innebär förändringar på flera väsentliga punkter, bl.a.
när det gäller ensamrättens omfattning. Syftet med det arbete som resulterat i
den nya texten har varit att i ljuset av vunna erfarenheter förtydliga vissa
bestämmelser, att stärka växtförädlarnas rättigheter samt att anpassa
konventionen till utvecklingen på bioteknikområdet.
Den nya konventionstexten träder inte i kraft förrän den har ratificerats
eller tillträtts av fem stater, varav minst tre måste vara anslutna till någon
av de äldre konventionerna. Hittills har tre stater, nämligen Danmark, Israel
och Nederländerna, ratificerat den nya konventionstexten. För samtliga
unionsstater torde en anslutning fordra mer eller mindre genomgripande
lagändringar. Det kan enligt regeringen antas att flera stater inom den
närmaste tiden kan avsluta sitt lagstiftningsarbete och att erforderligt antal
stater därför relativt snart kan ha anslutit sig till den nya
konventionstexten.
Under hösten 1995 upprättades inom Justitiedepartementet promemorian Ds
1995:69 Ny växtförädlarrättslag, där frågan om ett svenskt tillträde till 1991
års konventionstext behandlades och ett förslag till ny växtförädlarrättslag
lades fram. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för
förslagen i förevarande proposition.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till den i
Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december
1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu
gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en
anslutning till konventionstexten innebär. Propositionen innehåller därför
också ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden
innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär
bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna
bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär
utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på
ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås en ändrad instansordning, så att
beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till Patentbesvärsrätten. Lagen
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Frågan om anslutning
I propositionen redovisas utförligt de skilda omständigheter som talar för
respektive mot en anslutning. Som tidigare nämnts har den senast gjorda
revisionen haft till syfte bl.a. att anpassa konventionen till den snabba
utveckling som skett på bioteknikområdet under de senaste 30 åren. Enligt
regeringen är syftet med anpassningen av regleringen till de vetenskapliga och
tekniska landvinningarna betydelsefullt. Vid tillkomsten av 1961 års
konvention förutsågs inte de möjligheter som bl.a. gentekniken skulle komma
att innebära. Detta har medfört att den laboratoriebaserade utvecklingen av
nya växtsorter har gynnats på den klassiska växtförädlingens bekostnad.
Reglerna i 1991 års text om väsentligen avledda sorter syftar till att
avhjälpa sådana missförhållanden. En anpassning till den nya konventionstexten
skulle därför enligt regeringen innebära att ett mer tidsanpassat instrument
får styra den svenska lagstiftningen.
En annan viktig skillnad mellan den äldre och den nya texten som regeringen
särskilt framhåller är att 1991 års konventionstext öppnar skyddssystemet för
hela växtriket. Detta medför enligt regeringen vinster från rättvisesynpunkt.
En förädlare riskerar nämligen inte att komma i en sämre situation därför att
han ägnar sin verksamhet åt någon art som inte finns med på den nationella
listan över arter och släkten på vilka växtförädlarrätten är tillämplig.
Ett ytterligare argument som talar för en anslutning till 1991 års text är
enligt regeringen det faktum att systemet med EG:s växtförädlarrätt, som redan
är tillämpligt i Sverige, har utformats i nära anslutning till 1991 års
konventionstext. För det överväldigande flertalet intressenter inom
växtförädling, jordbruk, trädgårdsnäring, handel och andra berörda områden
torde det enligt regeringen vara önskvärt att det nationella systemet i
möjligaste mån bärs upp av samma principer som EG-växtförädlarrätten. I
princip kommer en förädlare att kunna välja mellan att söka ett
gemenskapsskydd eller ett nationellt skydd för en viss växtsort, och om de
olika systemen avviker mycket från varandra kan det leda till praktiska
problem vid användningen av växtsorten. Intresset av såväl användarvänlighet
som konkurrensneutralitet mellan systemen talar därför enligt regeringen för
att den svenska lagstiftningen nära bör ansluta till den ordning som gäller på
gemenskapsnivå.
I sammanhanget bör enligt regeringen också beaktas de övriga konventioner
och andra internationella instrument som kan ha betydelse för Sveriges
åtaganden på området. Främst gäller det GATT-staternas bildande av World Trade
Organization (WTO). Till WTO-avtalet hör en för WTO-medlemmarna bindande
överenskommelse rörande immaterialrätten och dess handelsrelaterade aspekter,
Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPs-
avtalet). Inom UPOV har frågan väckts om en lagstiftning som är utformad i
enlighet med 1961 eller 1978 års konventionstext kan anses uppfylla de krav
TRIPs-avtalet ställer. Frågan kommer att bli föremål för fortsatta
diskussioner inom UPOV och TRIPs-rådet. Det kan således konstateras att det
råder tveksamhet huruvida den äldre konventionstexten är förenlig med TRIPs-
avtalet.
En omständighet som kan tala mot en svensk ratifikation av 1991 års
konventionstext är enligt regeringen den kraftiga förstärkning av förädlarnas
ställning som konventionen innebär. Det är viktigt att det finns en balans
mellan å ena sidan förädlarnas intressen och å andra sidan användarnas -
närmast konsumenter samt företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel
- intressen så att inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den
andra. Konventionstexten ger dock enligt regeringen utrymme för att vid
införlivandet i nationell rätt göra de anpassningar till användarnas förmån
som kan vara påkallade för att upprätthålla balansen mellan de motstående
intressena.
Sammantaget torde enligt regeringen den förstärkning av förädlarnas
ställning som följer av en anslutning till 1991 års konventionstext inte kunna
antas innebära att andra intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt.
Med hänsyn härtill och till att starka skäl i sig talar för en ratifikation
förordar regeringen - i likhet med det helt övervägande antalet
remissinstanser - att Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext.
I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) riktas kritik
mot 1991 års konventionstext. Motionärerna anser att trenderna inom
växtförädlingen inte är förenliga med ett hållbart jordbruk. En allt starkare
kommersialisering och monopolisering har enligt motionärerna lett till att få
växtsorter odlas på stora arealer, vilket bidrar till ekologisk sårbarhet. För
ett ekologiskt uthålligt system krävs en återgång till större genetisk
mångfald och en bättre lokal anpassning. Detta kräver att lantbrukarna återfår
ett större inflytande över inriktningen inom växtförädlingen genom att de åter
blir mer aktiva inom utsädesodlingen. En förstärkning av förädlarnas ensamrätt
kan enligt motionärerna hota tillgängligheten till den biologiska mångfalden,
framför allt för tredje världen. I motionen hänvisas till FN:s miljökonferens
1992 i Rio de Janeiro och den konvention som därvid antogs och som slår fast
alla staters rätt till sin biologiska mångfald. Motionärerna framhåller att en
stor del av de växtgenetiska resurserna finns i tredje världen, medan företag
och forskare som ägnar sig åt växtförädling finns i industriländerna. Risken
är därför, enligt motionärernas mening, stor att tredje världens genetiska
resurser utnyttjas som bas av växtförädlarna och att ensamrätten gör det
omöjligt för de fattiga länderna att dra nytta av de förädlade grödorna.
Eftersom 1991 års konventionstext enligt motionärerna innebär en i många
avseenden alltför kraftig förstärkning av växtförädlarnas ställning på
bekostnad av lantbrukarna, anser de att Sverige inte bör tillträda den nya
texten, utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978 års
konventionstext. Till följd härav yrkas att riksdagen avslår förslaget att
tillträda 1991 års reviderade UPOV-konvention (yrkande 1).
Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet peka på att
regeringen i propositionen har ställt frågan om det i ett vidare perspektiv,
med hänsyn till sådana intressen som att värna den biologiska mångfalden och
främja utvecklingen i tredje världen, kan finnas anledning att ställa sig
skeptisk till en sådan förstärkning som den nya konventionstexten innebär.
Eftersom det främst är utvecklingsländerna som besitter de genetiska
resurserna, medan den moderna teknologin finns i den industrialiserade delen
av världen, torde det enligt regeringen ligga i hela mänsklighetens intresse
att det sker en överföring och ett utbyte av dessa tillgångar länderna
emellan. Detta är också en bärande tanke bakom den konvention som antogs vid
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I konventionen
tillerkänns staterna en suverän rätt till sina naturresurser. Genom ett antal
bestämmelser om tillträde till och överföring av de genetiska resurserna avser
man att skapa en marknad, där de länder som tillhandahåller resurserna får
delta i forsknings- och utvecklingsarbetet. Dessa skall också få del av
resultaten av detta arbete och i de vinster som uppkommer vid utnyttjandet av
de genetiska resurserna. Teknik som är av betydelse för den biologiska
mångfalden eller för utnyttjande av genetiska resurser skall överföras till
utvecklingsländerna på förmånliga villkor. Parterna skall samarbeta för att
säkerställa att immaterialrätten verkar till stöd för konventionens syften och
inte motverkar dem. Upplåtelse av licens för viss produktion på villkor som är
förenliga med konventionstexten kan enligt regeringen vara ett sätt att
överföra teknologi till utvecklingsländerna.
Enligt regeringens uppfattning torde det väsentliga för böndernas situation
i tredje världen vara hur utvecklingsländerna utvecklar sin egen
växtförädlarrätt. Om Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext och
anpassar sin lagstiftning därefter, får detta direkta effekter endast på den
svenska marknaden, även om det indirekt är ett stöd för ett internationellt
system med starka ensamrätter.
Vidare anförs i propositionen att det är svårt att se att det i förhållande
till utvecklingsländerna och till den genetiska mångfalden kan vara av någon
avgörande betydelse om det effektiva skyddssystemet utformas i enlighet med
1978 års eller 1991 års konventionstext. För de länder som har en lägre grad
av teknisk utveckling kan det t.o.m. vara en fördel med ett system som värnar
den traditionella växtförädlingen i förhållande till modern genteknik. I ett
längre perspektiv kan det därför enligt regeringen vara att föredra om
utvecklingsländerna uppfyller sina åtaganden enligt TRIPs-avtalet genom att
ansluta sig till 1991 års och inte 1978 års konventionstext.
Mot bakgrund av vad som redovisats kan utskottet konstatera att regeringen
noggrant har övervägt frågan huruvida Sverige bör tillträda 1991 års
konventionstext och därvid beaktat också sådana synpunkter som tas upp i
motionen. Utskottet ansluter sig till regeringens bedömningar och kan för sin
del inte se att det föreligger några egentliga motsättningar mellan
strävandena att främja den genetiska mångfalden i utvecklingsländerna och
växtförädlarrätten enligt UPOV-konventionen. Vad som anförts i motion L13
utgör således inte skäl för att man från svensk sida nu skulle avstå från att
ratificera 1991 års konventionstext.
Därutöver bör det enligt utskottet beaktas att förädlare redan nu har
möjligheten att välja mellan att söka skydd enligt det nationella systemet och
enligt EG-systemet, vilket inkluderar skydd även i Sverige. Om man från svensk
sida skulle välja att inte anpassa sin lagstiftning till 1991 års
konventionstext kan det, enligt utskottets mening, inte uteslutas att
förädlarna i många fall kommer att föredra EG-systemet med dess högre
skyddsnivå framför den nationella ordningen, även i sådana fall där ett skydd
på nationell nivå i och för sig skulle vara till fyllest.
Med det anförda förordar utskottet bifall till propositionens förslag om
godkännande av den år 1991 reviderade konventionstexten samt avslag på motion
L13 yrkande 1.
Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla det framlagda
lagförslaget i de delar som aktualiserats i motionsyrkandena eller som eljest
har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Växtförädlarrättens objekt och subjekt
För att en växtsort skall kunna skyddas enligt den nuvarande
växtförädlarrättslagen uppställs bl.a. särskillnads- och nyhetskrav. Dessutom
måste den tillhöra någon av de växtsläkten eller växtarter som är upptagna i
en bilaga till lagen. Bilagan innehåller numera över 100 släkten och arter
(växtförädlarrättens objekt).
Den som har framställt en sort, förädlaren, eller den till vilken
förädlarens rätt har övergått kan få växtförädlarrätt. Förädlaren är den
fysiska person som har framställt växtsorten. En juridisk person kan
registreras som rättighetshavare, om den har förvärvat förädlarens rätt.
Växtförädlarrätten, som är en ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja en sort
enligt lagen, beviljas genom registrering. Den som har framställt en växtsort
i Sverige och dennes rättsinnehavare kan erhålla växtförädlarrätt oavsett
medborgarskap och hemvistland. När det gäller en sort som har framställts
utomlands får sådan rätt enligt lagen förvärvas av den som är svensk
medborgare eller har hemvist i Sverige eller en sådan förädlares
rättsinnehavare.
I enlighet med konventionen och principen om nationell behandling kan
växtförädlarrätt vidare beviljas dels den som framställt en växtsort i en
främmande stat som är ansluten till 1961 års konvention dels beträffande
växtsort som framställts utomlands av en förädlare som är medborgare eller har
sin hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare med stöd av dessa
bestämmelser får förvärva växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans
rättsinnehavare, oavsett medborgarskap och hemvist (växtförädlarrättens
subjekt).
När det gäller växtförädlarrättens objekt innebär lagförslaget att det skall
vara möjligt att förvärva växtförädlarrätt för växtsorter av alla slags
växtarter och växtsläkten och att detta skall gälla redan vid den nya lagens
ikraftträdande.
I fråga om växtförädlarrättens subjekt föreslås att växtförädlarrätt skall
förvärvas enligt samma principer som nu gäller i fråga om platsen för
framställning av sorten och förädlarens medborgarskap och hemvist. Regeringen
föreslår vidare att regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter om
lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av
ömsesidighet eller om det följer av avtal med en främmande stat eller en
mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Med ett sådant bemyndigande
får regeringen formell kompetens att meddela de föreskrifter som är eller
visar sig bli nödvändiga till följd av konventionen, Romfördraget, EES-
avtalet, TRIPs-avtalet och andra internationella avtal.
Vad som sålunda föreslås i fråga om växtförädlarrättens objekt och subjekt
föranleder inga erinringar från utskottets sida.
En fråga som berör växtförädlarrättens objekt tas upp i motion L13 av Yvonne
Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp). I motionen anförs att det av
konventionstexten inte klart framgår att ensamrätt inte kan fås för vilda
arter. Där anges att förädlare är en person som upptäckt och förädlat en sort.
I lagförslaget används samma formulering, som enligt propositionen anses
garantera att en vild art inte kan komma i fråga för växtförädlarrätt. Enligt
motionärerna bör emellertid detta klargöras tydligare i lagtexten. I motionen
yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 2).
Utskottet finner att växtförädlarrätt, enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket i
lagförslaget, skall kunna förvärvas bl.a. av den som upptäckt och
vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare. I
författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen (s. 110) framhålls att
avsikten med den gjorda definitionen är att klargöra att enbart upptäckten av
en tidigare okänd växtsort inte berättigar till skydd. Om utgångsmaterialet är
en redan existerande växtsort, måste förädlaren ha vidareutvecklat den -
antingen genom traditionell växtförädling eller genom modern bioteknik - för
att växtförädlarrätt skall kunna komma i fråga.
Enligt utskottets mening kan den av motionärerna kritiserade formuleringen
inte anses innebära någon osäkerhet om innebörden. Redan ordalagen ger enligt
utskottet klart besked om att enbart upptäckten av en tidigare okänd sort inte
berättigar till växtförädlarrätt. I vart fall bör det mot bakgrund av vad som
anförs i författningskommentaren inte kunna råda någon som helst tvekan om hur
regeln skall tolkas. Något tillkännagivande i enlighet med vad som yrkas i
motionen är således inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L13 yrkande 2.
Överlåtelse av växtförädlarrätt
I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) yrkas ett
tillkännagivande om att regeringen bör verka för ett internationellt regel-
system som gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i
alla stater (yrkande 3).
Utskottet kan för sin del endast konstatera att vad motionärerna efterlyser
redan gäller. UPOV-systemet innebär nämligen inte något hinder mot överlåtelse
av växtförädlarrätt eller licensupplåtelse av sådan rätt. Detsamma gäller den
i propositionen föreslagna nya växtförädlarrättslagen.
I sammanhanget kan emellertid anmärkas att EG-växtförädlarrätten innebär en
annan ordning. Den förmögenhetstillgång som ensamrätten representerar skall i
första hand anses finnas i det medlemsland där sortinnehavaren har sitt
hemvist, säte eller driftsställe enligt vad som är antecknat i
växtsortregistret. En EG-växtförädlarrätt får i enlighet härmed överlåtas
endast till den som uppfyller kraven rörande medborgarskap och skyldighet att
i vissa fall ställa ombud.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 3.
Konsumtion av ensamrätten
Inom immaterialrätten gäller som huvudregel att en ensamrätt bara omfattar den
första överlåtelsen av ett exemplar av en skyddad produkt. Det är således
endast den första försäljningen som kontrolleras av rättighetshavaren. Sedan
exemplar av en produkt väl har förts ut på marknaden med rättighetshavarens
tillstånd kan han sedan inte hindra att dessa exemplar sprids vidare. När
rättighetshavarens spridningsrätt är inskränkt på detta sätt brukar man tala
om att den konsumeras. Regler om konsumtion av spridningsrätten bygger i
allmänhet på en avvägning mellan rättighetshavarens intressen och intresset av
bl.a. fri omstättning av varor både inom ett land och över gränserna.
Konsumtion av rätten till vidarespridning av skyddade produkter m.m. kan vara
nationell, regional eller global. Nationell konsumtion är den form som bäst
tillgodoser rättighetshavarens intressen medan global konsumtion är den mest
frihandelsvänliga. Vilken typ av konsumtion som tillämpas beror på det
enskilda landets lagstiftning. I vissa länder saknas helt denna inskränkning
av rättighetshavarens spridningsrätt.
Är konsumtionen nationell är inskränkningen av spridningsrätten begränsad
till det landet. Att en produkt släpps ut på marknaden i ett land hindrar då
inte att rättighetshavaren har kvar sin spridningsrätt i andra länder. Den
nationella konsumtionen påverkar därmed inte rättighetshavarens möjligheter
att separera marknaderna. Vid regional konsumtion gäller att exemplar av en
produkt fritt får säljas vidare inom hela regionen sedan de första gången
förts ut på marknaden i något av länderna som ingår i regionen. Inom regionen
kan rättighetshavaren alltså inte kontrollera varuflödet över gränserna.
Däremot kan han fortfarande hindra att produkten importeras till regionen från
utanförstående länder. När konsumtionen är global innebär det att rätten till
vidarespridning helt konsumeras så fort produkten marknadsförts någonstans i
världen med rättighetshavarens tillstånd.
För undvikande av missförstånd bör det understrykas att det är importen till
ett land som kan ingå i rättighetshavarens ensamrätt i det landet. Hans
möjligheter att kontrollera exporten av varor från ett land konsumeras däremot
när varorna släpps ut på marknaden i exportlandet.
Det ligger i sakens natur att en ordning där rättighetshavare har ensamrätt
att marknadsföra sina produkter kan utgöra ett hinder för den fria
världshandeln. Den kan också leda till en form av konkurrensbegränsning som är
till nackdel för köparna av produkterna vare sig de är näringsidkare eller
konsumenter.
Enligt den nuvarande lagen (4 § tredje stycket) omfattar växtförädlarrätten
inte utnyttjande av det material av en växtsort som har bringats i omsättning
inom EES av sortinnehavaren eller med dennes samtycke. Bestämmelsen reglerar
när spridningsrätten till skyddade exemplar skall vara konsumerad.
Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa de nationella lagarna till de
principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella rättigheter. Vid
riksdagsbehandlingen av proposition 1992/93:48 angående EES-avtalet och
immaterialrätten konstaterade utskottet att Sveriges åtaganden enligt EES-
avtalet krävde en övergång från den dittills rådande principen om nationell
konsumtion - innebärande att ensamrätten uttöms i det land där förfogandet har
ägt rum - till regional eller EES-vid konsumtion (bet. 1992/93:LU17). Det bör
i fråga om växtförädlarrätten noteras att konsumtionsregeln endast träffar den
mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om det
växtmaterialet sedermera förökas, återuppstår därför sortinnehavarens
ensamrätt när det gäller följande generation. Det fordras således samtycke av
sortinnehavaren för att denna senare generation växtmaterial skall kunna
användas för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning.
I propositionen föreslås att växtförädlarrätten - i enlighet med vad som
gäller enligt den nuvarande lagen - inte skall omfatta utnyttjande av material
av en växtsort, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes
samtycke (EES-vid konsumtion).
I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att
principen om regional konsumtion utgör ett handelshinder gentemot länder
utanför EU och motionärerna begär att Sverige skall verka för att principen om
global konsumtion tillämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 7).
Utskottet kan konstatera att 1991 års konventionstext visserligen
föreskriver nationell konsumtion som huvudregel, men att Sverige redan till
följd av EES-avtalet förpliktats att införa en regel om regional konsumtion i
växtförädlarrätten. Häri ligger dock ingen motsättning, eftersom konventionen
medger stater som ingår i mellanstatliga organisationer att jämställa
konsumtionsgrundande handlingar i andra medlemsstater med sådana handlingar på
det egna territoriet. De konventionsstater som tillhör organisationen måste
agera gemensamt för att denna undantagsbestämmelse skall få tillämpas. I
propositionen framhålls att det generellt inom immaterialrätten gäller att
konsumtion bara avser det överlåtna exemplaret, inte nya exemplar som
framställs av detta. På växtförädlarrättens område innebär detta att
ensamrätten konsumeras bara beträffande just det växtmaterial som är föremål
för det ursprungliga förfogandet. Om materialet därefter används för förökning
anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda beträffande avkastningen.
Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte en
följande generation.
Mot den bakgrunden och då Sverige - liksom övriga Norden - tidigare anslutit
sig till principen om nationell konsumtion saknar utskottet för närvarande
underlag för att bedöma önskvärdheten av en ordning inom växtförädlarrätten
med global konsumtion. Därtill kommer att det i alla händelser framstår som
föga meningsfullt att förespråka en ändring av konventionstexten redan innan
den senast reviderade versionen ännu hunnit träda i kraft.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 7.
Jordbruksundantag
Enligt gällande svensk rätt omfattar ensamrätten varken framställning av
förökningsmaterial för eget bruk eller själva användningen av
förökningsmaterialet som utsäde. Ensamrätten omfattar inte heller yrkesmässig
framställning av förökningsmaterial för annat ändamål än att materialet bjuds
ut till försäljning eller tillhandahålls på annat sätt. Följaktligen kan
alltså även yrkesmässig rensning och betning på uppdrag av den som redan
disponerar över växtmaterialet - s.k. legorensning - ske utan sortinnehavarens
samtycke. Detta är en konsekvens av gällande regler om ensamrättens
omfattning.
1991 års konventionstext innehåller en fakultativ bestämmelse om
jordbruksundantag. De fördragsslutande staterna får, inom rimliga gränser och
under förutsättning att förädlarens legitima intressen tillgodoses, begränsa
ensamrätten i syfte att tillåta jordbrukare att använda sina skördeprodukter
för förökningsändamål. Som villkor för ett sådant undantag föreskrivs att
materialet skall ha skördats efter sådd eller plantering på bondens mark och
att användningen för ny förökning också skall ske där. Bestämmelsen är inte
begränsad till vissa släkten eller arter. Staterna får således göra undantag
av detta slag beträffande vilka växtsorter som helst.
När det gäller EG-växtförädlarrätten innebär förordningen om gemenskapens
växtförädlarrätt att vissa särskilt angivna arter omfattas av
jordbruksundantaget. Utsäde av de särskilt angivna arterna som en jordbrukare
själv producerar på de egna ägorna får användas på dessa ägor utan
sortinnehavarens medgivande. Rätten att utnyttja sorten enligt denna
undantagsregel innebär dock inte någon fullständig befrielse från
ersättningsskyldighet. Bönderna skall betala ersättning till sortinnehavaren
för det utnyttjande som sker med stöd av undantagsbestämmelsen, dock skall
ersättningen vara betydligt lägre än en ordinarie licensavgift. Den som
bedriver mindre jordbruk skall i vissa fall vara helt befriad från
ersättningsskyldighet. Sådan befrielse från ersättningsskyldigheten gäller
spannmålsodlare, vars odlingsareal enligt en viss standardiserad beräkning
inte är större än vad som krävs för att producera 92 ton spannmål. Villkoren i
övrigt för jordbruksundantaget regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter.
I dessa anges bl.a. vilken mark som skall anses vara bondens ägor, vilka som
skall anses vara ?småjordbrukare? när det gäller andra växtslag än spannmål
samt sortinnehavarens rätt till information och kontroll.
I propositionen föreslås att jordbruksundantaget ges samma omfattning och
förenas med samma villkor i den nya lagen som det har i EG-växtförädlarrätten.
Eftersom EG-reglerna är mycket omfattande och då det knappast finns
förutsättningar att tynga lagen med en upprepning av dessa regler, föreslår
regeringen att det i lagen tas in en direkt hänvisning till EG-reglerna,
inklusive tillämpningsföreskrifterna.
En effekt av förslaget att anpassa jordbruksundantaget till EG-reglerna är
att jordbrukarna som regel skall betala ersättning för att de utnyttjar en
växtsort med stöd av undantagsregeln. Denna ersättningsskyldighet har ansetts
följa av det uttryckliga villkoret i 1991 års konventionstext att
inskränkningen skall hållas inom rimliga gränser och att förädlarens legitima
intressen skall beaktas. EG-växtförädlarrätten är komplicerad, både i fråga om
gränsdragningen mot de jordbruk som är så små att de skall undantas från
ersättningsskyldigheten och fastställandet av ersättningens storlek. Det
förväntas att förädlarnas och jordbrukarnas organisationer kommer att träffa
vägledande överenskommelser om ersättningsnivåerna.
Enligt artikel 14.3 andra satsen i EG-förordningen omfattar
jordbruksundantaget rätt för bonden att bearbeta eller låta någon annan
bearbeta utsädet. Däremot sägs ingenting om förhållandet mellan rensaren och
sortinnehavaren i en situation där en bonde lämnat säd som omfattas av
jordbruksundantaget till legorensning. Enligt regeringens mening ger
utformningen av EG-förordningen inte grund för någon helt säker tolkning av
vad som skall gälla. Frågan bör därför enligt regeringen lämnas till
rättstillämpningen att avgöra. Ytterst blir det en fråga för EG-domstolen att
ta ställning till.
I motion L14 av Agne Hansson m.fl. (c) diskuteras utformningen av
jordbruksundantaget. Motionärerna, som påpekar att det i stor utsträckning
förekommer att bönder legorensar åt varandra, anser att utgångspunkten måste
vara att även den som utför rensning och betning av säd som omfattas av
jordbruksundantaget skall omfattas av undantaget. Grunden för det synsättet är
att det bör vara själva användningen av det uppförökade materialet som
sortinnehavaren har rätt till ersättning för. Rensning och andra åtgärder med
materialet bör däremot anses falla utanför den ersättningsgrundande
hanteringen. Det är otillfredsställande att frågan om förhållandet mellan
sortinnehavare och rensare lämnas öppen i lagförslaget under hänvisning till
vad EG-domstolen kan komma att anse om frågan aktualiseras där. Enligt
motionärerna bör EG-reglerna tolkas så att de inte ger sortinnehavare utrymme
att begära ersättning av legorensarna för det utsäde som omfattas av
jordbruksundantaget. I motionen yrkas att detta bör framgå av förarbetena.
Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas uppfattning att det
är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgår vad som skall
gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan
legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde
som omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhåller finns det
anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten. Utformningen
av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och jordbrukare är i
många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig. Andra lösningar
skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition. Trots de
invändningar som kan resas mot utformningen av EG-rätten i nu diskuterat
avseende delar utskottet regeringens bedömning att intresset av en samordning
av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på
gemenskapsnivå bör vara utslagsgivande.
Utskottet delar också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon
säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare
och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att
den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt bör emellertid enligt
utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar att den
svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som sedermera visar
sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle enligt utskottet
sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad den tills vidare
rådande osäkerheten kan antas förorsaka. Utskottet utgår ifrån att
representanter för de berörda parterna i den rådande situationen kommer att
träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande avgöranden, skall
tillämpas. Till följd av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L14.
Skyddstidens längd
Skyddstidens längd är enligt gällande regler generellt 20 år. Genom en lag-
ändring 1982 förlängdes skyddstiden till den nivån efter att tidigare ha varit
anpassad till konventionens minimikrav, nämligen 15 år för växter i allmänhet
och 18 år för vin och vissa träd samt deras grundstammar. En anledning till
förlängningen var att de flesta konventionsstaterna tillämpade längre
skyddstider än Sverige. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen som
en allmän utgångspunkt (prop. 1981/82:136) att tiden å ena sidan skall vara så
lång att förädlaren är i stånd att under normala förhållanden få igen sina
kostnader för utveckling av den nya sorten och därjämte en skälig vinst för
sitt förädlingsarbete. Å andra sidan borde den inte vara längre än vad som är
nödvändigt för att uppnå detta syfte. Departementschefen menade att de
tidigare gällande skyddstiderna i och för sig torde vara tillräckliga för de
flesta växtsorter som är aktuella för registrering i Sverige. Men han framhöll
också att vissa växtsorter har stort värde för folkhushållet under lång tid,
20 år eller däröver. Det är många gånger dyrbart för förädlarna att
upprätthålla en sort, då det kan krävas omfattande arbete för att
kontinuerligt ta fram nytt förökningsmaterial. Detta gäller i hög grad för en
så viktig växtart som potatis. För att en förädlare skall ha ekonomiskt
intresse av att upprätthålla en sort under längre tid, måste han därför få
intäkter som täcker kostnaderna för detta. Mot bakgrund härav föreslogs den
lagändring som ledde till förlängning av skyddstiden till nuvarande nivå.
I propositionen föreslås att en allmän skyddstid om 25 år införs. För
potatis, vin och träd skall dock skyddstiden vara 30 år.
I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att
växtförädlarrättens giltighetstid är för lång. Enligt motionärerna är det inte
ens rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att utnyttja
dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning. Än mindre
rimligt är det att, som en anpassning till EG-växtförädlarrätten, förlänga
giltighetstiden till 25 respektive 30 år. Motionärerna yrkar till följd av det
anförda att riksdagen beslutar att förkorta ensamrättens giltighetstid till 10
år (yrkande 4). Om det yrkandet inte skulle vinna bifall, yrkas att
giltighetstiden inte skall förlängas (yrkande 5). Vidare begärs ett
tillkännagivande om att regeringen inom EG skall verka för en sänkning av
växtförädlarrättens giltighetstid (yrkande 6).
Utskottet erinrar om att skyddstiden enligt 1991 års konventionstext inte
får vara kortare än 20 år räknat från tidpunkten för bifall till en ansökan om
växtförädlarrätt. För träd och vin är minimitiden 25 år. Eftersom skyddstiden
enligt gällande regler är 20 år, fordras i och för sig inte mer än en
förlängning av skyddstiden för vin och träd med fem år för att Sverige skall
uppfylla konventionens minimikrav.
En naturlig utgångspunkt är enligt regeringens bedömning att skyddstiden för
immateriella ensamrätter inte bör vara längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation för sitt arbete
och skälig vinst. Detta talar i och för sig för att man håller sig till de
skyddstider som konventionen föreskriver, men enligt regeringen måste
innehållet i EG-växtförädlarrätten beaktas i sammanhanget. I EG-växt-
förädlarrätten är skyddstiden 25 år för växtslag i allmänhet och 30 år för vin
och träd. Det är enligt regeringen inte önskvärt att skyddstiden skall fälla
avgörandet när en förädlare står inför valet att skydda en växtsort genom EG-
växtförädlarrätt eller genom nationell växtförädlarrätt. Det nationella
systemet bör nämligen framstå som det naturliga alternativet när förädlaren
inte har behov av skydd i mer än ett eller ett fåtal länder. En kortare
skyddstid i den nationella rätten medför en risk för att det inhemska systemet
konkurreras ut av EG-växtförädlarrätten även i fall där en växtsort inte är
intressant för gemenskapsmarknaden som helhet. Det finns därför enligt
regeringen goda skäl att bestämma skyddstiden så att den står i harmoni med
det system som finns på gemenskapsnivå.
Utskottet delar regeringens bedömning. Skall den svenska växtförädlarrätten
kunna utgöra ett realistiskt alternativ till EG-växtförädlarrätten torde det
enligt utskottets mening inte vara möjligt att i en så central fråga som
skyddstidens längd avvika på det sätt som förespråkas i motionen. Till följd
härav avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkandena 4 och 5.
Som tidigare sagts trädde EG-förordningen om växtförädlarrätt i kraft den 1
september 1994, och det har alltsedan den 27 november 1995 varit möjligt att
ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt. Enligt utskottet finns inga
omständigheter som talar för att det skulle vara meningsfullt att verka för en
sänkning av skyddstiderna enligt EG-växtförädlarrätten i ett läge där systemet
varit i verksamhet under mer än två år. Utskottet avstyrker därför bifall
också till motion L13 yrkande 6.
Mot de delar av propositionen som inte särskilt berörts har utskottet ingen
erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande 1991 års konventionstext
att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motion 1996/97:L13 yrkande 1 godkänner den i Genève den 19 mars 1991
reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter,
res. 1 (mp)
2. beträffande skydd för vilda arter
att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 2,
3. beträffande överföring av växtförädlarrätt
att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 3,
4. beträffande konsumtion av ensamrätten
att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 7,
res. 2 (mp)
5. beträffande jordbruksundantaget
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L14 antar regeringens förslag
till växtförädlarrättslag såvitt avser 2 kap. 5 §,
res. 3 (c, mp)
6. beträffande skyddstidens längd
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L13 yrkandena 4 och 5 antar 6
kap. 1 § i regeringens förslag till växtförädlarrättslag,
res. 4 (mp)
7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt
att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 6,
res. 5 (mp)
8. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels ny växtförädlarrättslag i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
dels lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.
Stockholm den 13 maj 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Eva Persson Sellin (s).
Reservationer
1. 1991 års konventionstext (mom. 1)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Med anledning?
och på s. 7 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar i allt väsentligt de bedömningar som görs i motionen. Vad
som framför allt ger anledning till betänkligheter är enligt utskottets mening
den omotiverat kraftiga förstärkning av förädlarnas ställning som konventionen
innebär. Utskottet kan mot den bakgrunden inte dela regeringens uppfattning
att förädlarnas starkare ställning inte skulle innebära att andra intressen
träds för när på ett icke godtagbart sätt. Som regeringen anfört i
propositionen är det viktigt med en balans mellan å ena sidan förädlarnas
intressen och å andra sidan användarnas - främst konsumenter samt företrädare
för jordbruk, trädgårdsnäring och handel - intressen så att inte den ena sidan
otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. En noggrann granskning av
konventionstexten med utgångspunkt i denna princip måste enligt utskottets
mening leda till en annan slutsats än den regeringen har kommit till. En
förstärkning av ensamrätten i enlighet med 1991 års konventionstext står
nämligen enligt utskottets uppfattning i ett uppenbart motsatsförhållande till
dels önskemålen om ett jordbruk som är baserat på ett ekologiskt uthålligt
system, dels strävan att slå vakt om den biologiska mångfalden och dels
lantbrukarnas möjligheter att ta aktiv del i utsädesodlingen. Därtill kommer
att en förstärkning av ensamrätten även innebär ett otillbörligt utnyttjande
av tredje världens genetiska resurser som gör det omöjligt för de fattiga
länderna att dra nytta av de förädlade grödorna.
Det anförda bör enligt utskottet leda till att Sverige inte skall tillträda
den nya konventionstexten utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978
års konventionstext. Till följd härav avstyrker utskottet, med bifall till
motion L13 yrkande1, propositionens förslag i denna del.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande 1991 års konventionstext
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 1 avslår regeringens
förslag om godkännande av den i Genève den 19 mars 1991 reviderade
internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter.
2. Konsumtion av ensamrätten (mom. 4)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet
kan? och slutar med ?yrkande 7? bort ha följande lydelse:
Med anledning av vad som anförts i motionen kan utskottet konstatera att
1991 års konventionstext visserligen föreskriver nationell konsumtion som
huvudregel, men att Sverige redan till följd av EES-avtalet förpliktats att
införa en regel om regional konsumtion i växtförädlarrätten. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att en ordning med regional konsumtion innebär ett
omotiverat handelshinder gentemot länder utanför EES-området. Detta är enligt
utskottets mening inte tillfredsställande. Sverige bör därför i lämpliga
sammanhang verka för att principen om global konsumtion skall tillämpas även
inom växtförädlarrätten. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13
yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande konsumtion av ensamrätten
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Jordbruksundantaget (mom. 5)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet
har? och slutar med ?motion L14? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande
att det av lagförslaget inte framgår vad som skall gälla i förhållandet mellan
å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas
uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget.
Eftersom det i grunden är själva användningen av det uppförökade materialet
till utsäde som motiverar kompensationen till sortinnehavaren, bör enligt
utskottets mening rensning och andra åtgärder med förökningsmaterialet falla
utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje med detta synsätt bör den
enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt utskottets mening vara att
sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av legorensare för det
utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet förordar mot den
bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L14, godkänner vad utskottet
sålunda anfört.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande jordbruksundantaget
att riksdagen dels med bifall till motion 1996/97:L14 godkänner vad utskottet
anfört, dels antar regeringens förslag till växtförädlarrättslag såvitt
avser 2 kap. 5 §.
4. Skyddstidens längd (mom. 6)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet
erinrar? och på s. 14 slutar med ?och 5? bort ha följande lydelse:
En naturlig utgångspunkt vid bedömningen av vad som är en skälig skyddstid
måste enligt utskottet vara att ensamrätten inte får vara längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation
för sitt arbete jämte en skälig vinst. Eftersom det mot den bakgrunden inte
ens kan anses rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att
utnyttja dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning,
förordar utskottet en förkortning av skyddstiden. Enligt utskottets mening är
en längre skyddstid än tio år inte oundgängligen nödvändig.
Med det anförda förordar utskottet, med bifall till motion L13 yrkande 4 och
med anledning av yrkande 5 i samma motion, att riksdagen antar regeringens
förslag till växtförädlarrättslag såvitt avser 6 kap. 1 § med den ändringen
att skyddstiden skall vara tio år.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande skyddstidens längd
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 4 och med anledning
av motion 1996/97:L13 yrkande 5 antar 6 kap. 1 § i regeringens förslag
till växtförädlarrättslag med den ändringen att paragrafen erhåller i
bilaga 2 som Reservantens förslag betecknade lydelse.
5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mom. 7)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Som tidigare?
och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att skyddstiderna enligt EG:s
växtförädlarrätt är orimligt långa. En lämplig skyddstid är i enlighet med vad
som tidigare anförts 10 år (se reservation 4). Sverige bör därför verka inom
EG för en sänkning av skyddstiderna enligt EG-förordningen.
Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 6, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till växtförädlarrättslag
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till
växtförädlarrättslag
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| |
| 1 § |
-------------------------------------------------------
|Växtförädlarrätten gäller | Växtförädlarrätten |
|från den dag då ansökan om |gäller från den dag då|
|registrering bifölls och |ansökan om registrering|
|kan upprätthållas under 25 |bifölls och kan|
|år räknat från och med den |upprätthållas under 10 år|
|1 januari året efter det |räknat från och med den 1|
|då beslutet om |januari året efter det då|
|registrering vann laga |beslutet om registrering|
|kraft. I fråga om potatis, |vann laga kraft. |
|träd och vin kan dock | |
|växtförädlarrätten | |
|upprätthållas under 30 år | |
|räknat från samma | |
|tidpunkt. | |
-------------------------------------------------------
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................2
Allmän bakgrund.....................................2
Propositionens huvudsakliga innehåll................3
Frågan om anslutning................................4
Växtförädlarrättens objekt och subjekt..............7
Överlåtelse av växtförädlarrätt.....................8
Konsumtion av ensamrätten...........................9
Jordbruksundantag..................................10
Skyddstidens längd.................................13
Hemställan.........................................14
Reservationer........................................15
1. 1991 års konventionstext (mp)...................15
2. Konsumtion av ensamrätten (mp)..................16
3. Jordbruksundantaget (c, mp).....................16
4. Skyddstidens längd (mp).........................17
5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mp)...18
Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................19
Bilaga 2 Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till
växtförädlarrättslag
36