Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU15

Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor


Innehåll

1996/97
KU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner från den allmänna motionstiden 1996
i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ämnen, nämligen
-  biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar m.m.,
-  ytterligare åtgärder mot barnpornografi etc.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Fyra reservationer har avgivits.

Motionerna

1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och heltäckande
lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som kriminaliserar
innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av
brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till
att även omfatta homosexuella.
1996/97:K405 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen begär förslag till lagstiftning om förändring av jurysystemet i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att
preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år.
1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för misstänkta
yttrandefrihetsbrott genom upptagningar.
1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan lagändring att preskriptionstiden för rasistisk text
förlängs.
1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
anspelningspornografi i alla dess former förbjuds.
1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
hets mot homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk.
1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av
preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller nazistisk musik.
1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
2. att riksdagen beslutar om ändring i brottsbalken,
3. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om granskning och kontroll av
filmer och videogram,
4. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om pliktexemplar av dokument.
1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning vad gäller underhållningsvåldets påverkan på
barn och ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trailrar på TV, video och bio,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förekomsten av underhållningsvåld på TV under dagtid och tidig
kväll,
5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk
förhandsgranskning av de filmer och videogram som säljs eller uthyrs till
allmänheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av
underhållningsvåld.
1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en 18-årsgräns för filmer och videogram.
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslut om förslag till lagändring.
1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att obligatorisk videogramkontroll skall införas,
1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av
alla videogram i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m.
Motionerna
I motion 1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken
(yrkande 2), lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram (yrkande
3) och lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4). Motionärerna anför
bl.a. Sverige tillhör de länder som har vuxencensur för film. Filmcensuren är
den enda form av censur som finns i öppna samhällen. Detta är svårförenligt
med yttrandefriheten och en onödig inskränkning i människors fria val.
Förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas. I stället bör en
ny åldersgräns på 18 år införas för offentlig visning av filmer och videogram.
Om filmen skall visas för yngre personer måste den genomgå en granskning
liknande den vi har i dag. Därmed förvinner de sista resterna av vuxencensuren
samtidigt som staten har kvar möjligheten att kontrollera filmer som riktar
sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att lämna ut filmer
till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i linje med vad som föreslås gälla
biograffilm, omfatta ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utlämnande till den
senare gruppen får ej ske om det är grovt våld som skildras. Motionärerna
lägger i motionen fram förslag till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen,
brottsbalken, lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram och
lagen om pliktexemplar av dokument.
I motion 1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av de
filmer och videogram som säljs eller uthyrs till allmänheten (yrkande 5) samt
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning vad
gäller underhållningsvåldets påverkan på barn och ungdomar (yrkande 1), om
informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser (yrkande 2), om
trailrar på TV, video och bio (yrkande 3), om förekomsten av
underhållningsvåld på TV under dagtid och kväll (yrkande 4) samt om
internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av
underhållningsvåld (yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. följande.
Skälet till att så många extremvåldsfilmer finns på den svarta marknaden är,
enligt motionärerna, inte bara den olagliga importen utan också att vi saknar
förhandsgranskning i Sverige. Obligatorisk förhandsgranskning av videogram är
en nödvändighet för att stoppa videovåldet. Kunskaper om bildvåldets effekter
har ökat på senare tid. Man har kunnat konstatera att våldsinslagen i medierna
kan leda till aggressioner på kort sikt. På lång sikt är det däremot svårare
att dra slutsatser om orsakssambanden. Forskning bedrivs på området, de filmer
som visas på biograferna förhandsgranskas och vissa åldersgränser har satts
upp på biograferna. Allt detta är bra men mycket återstår att göra. En
allsidig forskning är nödvändig. En fråga som ligger nära detta område är den
information som bör ges ute i skolorna om det verkliga våldets konsekvenser.
Informationsverksamhet ute i skolorna är nödvändig för att i möjligaste mån
förhindra det våld som genereras av underhållningsvåldet. Trailer är den
programtyp som innehåller största delen våld. Visandet av en trailer kräver
särskilt ansvar. Reklam för ett program med våldsinslag ska visas med
återhållsamhet. På TV får de inte förekomma under de tider på dygnet som barn
kan förväntas vara uppe. Vad gäller trailrar på bio och video ska samma regler
gälla. Det är viktigt att program med våldsinslag inte sänds på de tider när
man kan förvänta sig att barn är uppe. Sverige bör inom det nordiska
samarbetets ram och i den Europeiska unionen följa utvecklingen på
medieområdet och verka för gemensamma regler som begränsar utbudet av grovt
underhållningsvåld.
I motion 1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av alla videogram i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3).
I motion 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts om att obligatorisk videogramkontroll
skall införas (yrkande 10). Motionärerna anför följande. Statens biografbyrå
sköter kontrollen av film och videogram. Kontrollen av videogram är i dag
frivillig. Medievåld kan ses som en form av utövande informationsvåld. Barns
och ungdomars världsbild präglas vid tidiga år. I denna ingår föreställningar
om vilken typ av våld som bejakas - alternativt inte bestraffas -  av
samhället. Kontrollen skall utsträckas till att gälla samtliga videogram.
Avgifter för granskning skall därför kvarstå oförändrade för att finansiera
utökad verksamhet.
I motion 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs om ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en 18-årsgräns
för filmer och videogram (yrkande 6). Under senare år har medieutbudet och
antalet våldsskildringar i medierna ökat. Vi måste, enligt motionärerna, på
bred front begränsa våldsutbudet. I dag är den högsta åldersgränsen för
uthyrning av videogram 15 år. En tvingande 18-årsgräns för filmer, som skall
visas på biografer eller hyras ut som videogram kan, enligt motionärerna,
innebära en förbättring mot dagens regler. Med en sådan regel kan
tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska för ungdomar. Att
införa en sådan åldersgräns tvingar filmproducenterna att inte göra filmerna
våldsammare än att de kan tillåtas för den så kommersiellt viktiga
ungdomspubliken. På så sätt kan ett tryck på ytterligare självsanering skapas
inom branschen.
Bakgrund
Bestämmelser om censur
Av 1 kap. 3 § YGL framgår att det inte får förekomma att något som är avsett
att framföras i ett radioprogram, en ljudupptagning eller film först måste
granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Genom lag får dock
meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas
offentligt. Sådana föreskrifter finns i lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram. Av lagens 1 § framgår att framställningen i
en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens
biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig
tillställning. Enligt 4 § får framställningen i en film eller ett videogram
eller en del därav inte godkännas för visning, om händelserna skildras på
sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande.
Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna
eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar
sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang.
Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett videogram inte godkännas
för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den
kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada.
Utan hinder av regeringsformens bestämmelser om mötesfrihet får i lag
föreskrivas att filmer och videogram icke får förevisas offentligt, om de ej
dessförinnan har godkänts för sådan visning. (Punkt 4 övergångsbestämmelserna
till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen, senast ändrad SFS
1985:862). Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av
lagen. Byrån skall därvid verka för att överträdelser av bestämmelserna
beivras.
Bestämmelser om förbud att sprida våldsskildringar m.m.
Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är varje svensk medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa
liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga
bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor
och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken döms den som i stillbild eller i en film,
ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar
sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring för olaga våldsskildring till böter eller
fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget
eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att
bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Samma gäller om någon av
oaktsamhet sprider våldsskildringar och spridningen sker i yrkesmässig
verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Dessa bestämmelser gäller dock inte
filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning. Begås
gärningen i t.ex. en film eller videogram skall den enligt 5 kap. 1 § YGL
anses som yttrandefrihetsbrott.
Utan hinder av YGL gäller, enligt lagens 3 kap. 11 §, det som föreskrivs i
lag för det fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år
lämnar ut filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Enligt 16 kap. 10 c
brottsbalken döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar
ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med
ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot
om våld mot människor eller djur för otillåten utlämning av film eller
videogram till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen gäller
inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under femton år.
Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna när det gäller rörliga bilder. Byrån ska verka för att
överträdelser av bestämmelserna beivras.
Genom radio- och TV-lagen (1996:844) infördes en ny bestämmelse enligt vilken
TV-program som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas under sådan tid och på
sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen,
såvida det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Bestämmelsen som finns
i lagens 6 kap. 2 § trädde i kraft den 1 december 1996.
Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller
pornografiska bilder i televisionen på tider och på sätt som avses i 6 kap. 2
§, får Justitiekanslern enligt 10 kap. 11 §, förelägga honom eller henne att
inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en
betydande risk för att barn kan se programmen. Föreläggandet får förenas med
vite.
Utredningar m.m.
Rådet mot skadliga våldsskildringar, Våldsskildringsrådet, inrättades år 1990
som ett organ med uppgift att samordna verksamhet mot skadliga
våldsskildringar i rörliga bilder.
Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en grundläggande uppgift för rådet att
vara ett samarbetsorgan för Skolöverstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens
biografbyrå, Brottsförebyggande rådet, Statens ungdomsråd, Arkivet för ljud
och bild och Barnmiljörådet. Tyngdpunkten i rådets samordnande uppgifter skall
ligga på information och utbildning. Rådet skall i sitt arbete prioritera
frågan om vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas inom utbildningsväsendet
och i lärarutbildningen för att det förebyggande arbetet skall kunna
förbättras. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan t.ex. gälla studier av skilda
samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga
utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på
videomarknaden. Rådets uppgift skall enligt direktiven vara att föreslå de
projekt som här kan vara lämpliga. Ansvaret för vad barn ser i sina hem ligger
enligt direktiven naturligt i första hand på föräldrarna. Men även skolan har
här en viktig roll. Den rörliga bilden måste ägnas en stor och kvalificerad
uppmärksamhet. Den delen av mediekunskapen måste fogas in i skolans arbete så
att alla elever kommer i kontakt med den. Det blir, enligt direktiven, en av
rådets viktigaste uppgifter att - i samråd med framför allt Skolöverstyrelsen
och Svenska filminstituet -  utforma de åtgärder som här kan vara motiverade.
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet (SOU 1993:39) En gräns
för filmcensuren. Rådet föreslog att vuxencensuren skulle tas bort. Rådet
förordade också att åldersgränserna för filmvisning på biografer skulle finnas
kvar oförändrade och att en ytterligare gräns vid arton år införs. Betänkandet
har remissbehandlats.
Utskottet har inhämtat att Våldsskildringsrådets betänkande bereds inom
regeringskansliet, men att det för närvarande inte är aktuellt med några
förslag.
Våldsskildringsrådet har avgivit ett antal rapporter och skrifter. Bland dessa
kan i rådets skriftserie nämnas nr 9: Våldsskildringar i TV-nyheter, nr 10:
Våldet i bildmedierna, reflektioner utifrån en attitydundersökning samt från
hösten 1996, nr 16: Toppmötet om TV och barns rättigheter.
Rådet har också givit ut skriften 40 timmar i veckan - en studie i sex
svenska TV-kanaler, som bygger på en veckas granskning av programutbudet i
SVT:s två kanaler, TV3, TV4, Kanal fem och TV 1000.
Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning (Nordicom)
finns i Göteborg och har funnits i drygt tjugo år. Nordicoms uppgift är att
sprida kunskap om medie- och kommunikationsforskningen i de nordiska länderna.
Genom olika nationella och nordiska kanaler förmedlar Nordicom kunskap om
forskningen och dess resultat till forskare, studenter, beslutsfattare,
mediepraktiker, journalister, informatörer, lärare och den intresserade
allmänheten.
Nordicom fick år 1996 i uppdrag av Unesco att bilda ett informationscentrum,
International Clearinghouse on Children and Violence on the Screen, för att
sprida information i hela världen om forskning kring barn, ungdomar och
medievåld.
I departementspromemorian Allas vårt ansvar - ett nationellt
brottsförebyggande program (Ds 1996:59) presenteras första etappen i
regeringens nationella brottsförebyggande arbete. En utgångspunkt för
regeringens arbete är att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste
angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Programmet har i huvudsak
tre byggstenar.
1. Regeringen och regeringens myndigheter skall i ökad utsträckning
uppmärksamma hur samhällsutvecklingen i stort och politiska beslut på andra
områden än det rent kriminalpolitiska påverkar brottsligheten.  2.
Lagstiftningen och myndighetsarbetet inom det kriminalpolitiska fältet skall
utvecklas och effektiviseras.  3. Åtgärder skall vidtas för att stödja och
främja det medborgerliga engagemanget och samverkan mellan myndigheter,
företag, organisationer och enskilda i lokal brottsförebyggande verksamhet.
Det presenterade programmet skall enligt regeringen ses som en början på ett
brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och
uthålligt brottsförebyggande arbete inom alla samhällssektorer. En kommitté
ges i uppdrag att verka för att intentionerna i programmet genomförs, särskilt
på lokal nivå. En central uppgift för kommittén blir att genomföra och följa
upp det rådslag som regeringen initierat.
Utskottets tidigare behandling
I samband med riksdagens behandling av proposition 1989/90:70 om
våldsskildringar i rörliga bilder m.m., i vilken lagen om granskning och
kontroll av film och videogram föreslogs, yttrade konstitutionsutskottet bl.a.
följande till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när det gällde frågan om
förhandsgranskning av film och videogram för privat bruk. Mot obligatorisk
förhandsgranskning kan anföras viktiga principiella invändningar. Den utgör en
form av censur och innebär därför ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten.
Den enda form av censur som förekommer i vårt land är den sedan länge
förekommande förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas
offentligt. När det gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som är
avsedda för privat bruk gör sig emellertid enligt utskottet de principiella
invändningarna mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan länge har det
inte förekommit någon censur av yttranden som är avsedda att spridas till
medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk förhandsgranskning av
videogram och filmer som är avsedda för privat bruk skulle därför innebära ett
betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga
området. För en sådan censur krävs således mycket starka skäl. Det är inte
förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för att komma till
rätta med problemet med våldsskildringarna, om det finns någon annan lika
effektiv och mindre ingripande metod. Utskottet anser att det åtgärdsprogam
som läggs fram i propositionen - särskilt när det gäller förslagen om
straffbestämmelserna och om bättre kontroll och tillsyn - har goda
förutsättningar att få större effekt än obligatorisk förhandsgranskning. I
likhet med regeringen finner utskottet därför att det inte bör införas en
lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som sprids till
den enskilde konsumenten genom uthyrning eller försäljning.
När det gällde frågan om avskaffande av vuxencensuren uttalade utskottet
följande. Enligt utskottets mening framstår det som helt klart att det bör
förekomma förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas
offentligt för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda att visas
offentligt för barn inger inte heller några större yttrandefrihetsrättsliga
betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga är om förhandsgranskningen
också skall gälla för vuxna. Här gör sig givetvis de yttrandefrihetsrättsliga
aspekterna gällande med betydande styrka. Det kan dock knappast hävdas att en
lagstiftning som går ut på att förhindra offentlig visning av mycket extrema
våldsskildringar av spekulativ karaktär eller av barnpornografi utgör en fara
för yttrandefriheten. Det förekommer tendenser till spekulation i våld på
mediemarknaden. Enligt utskottet måste samhället ange gränser för vad som kan
tolereras när det gäller offentligt visade skildringar med sådant innehåll.
Utskottet anser att filmcensuren bör vara kvar och bedrivas i huvudsak på det
sätt som sker i dag.
I betänkandet 1993/94:KU2 behandlade utskottet ett motionsyrkande om
avskaffande av biografcensuren. Utskottet hänvisade till beredningen i
regeringskansliet av Våldsskildringsrådets förslag om avskaffande av den
statliga förhandsgranskningen av filmer som skall visas offentligt för vuxna.
Utskottet uttalade att beredningen inte borde föregripas genom något uttalande
från riksdagens sida och avstyrkte därför motionen.
Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. en motion vari yrkades
att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna skulle avskaffas och att i
stället en ny åldersgräns på 18 år borde införas för offentlig visning av
filmer och videogram samt en motion vari förordades en tvingande 18-årsgräns
både för filmer som skall visas på biografer och för distribution via
videogram. Utskottet gjorde följande bedömning. Våldsbrottsligheten är ett
allvarligt samhällsproblem. På senare tid har förekommit flera fall av
oprovocerat våld där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov
till oro på många håll. I motionerna finns också  uttryck för sådan oro. En
rad åtgärder har vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av
våldsskildringarna i medierna. De flesta videogram som distribueras är numera
också föremål för frivillig förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare
uttalat sig mot obligatorisk förhandsgranskning. Utskottet har erfarit att
regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet i samhället.
Utskottet utgår från att regeringen redovisar resultatet av arbetet och att
regeringen förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som
tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en
samlad analys och bedömning i det sammanhanget. Mot den bakgrunden bör
riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som tas upp i
motionerna. Riksdagen bör däremot med anledning av motionerna göra ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet också motionsyrkanden om
ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet i medierna. Utskottet
konstaterade i sin bedömning att en av Våldsskildringsrådets uppgifter är att
ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv.
Som exempel på sådana projekt nämner utskottet en TV-våldsundersökning som
gjordes vid institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid
Stockholms universitet. Vad som förespråkades i motionerna kunde enligt
utskottet tillgodses genom rådets verksamhet. Några åtgärder från riksdagens
sida med anledning av motionerna var därför inte påkallade. Utskottet
avstyrkte motionerna.
I betänkandet 1995/96:KU29 behandlades ett motionsyrkande om internationella
överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av underhållningsvåld. Utskottet
redovisade Europarådets konvention om gränsöverskridande television och EG:s
TV-direktiv. Vidare redovisades Rådets för mångfald inom massmedierna uppgift
att bl.a. följa den internationella utvecklingen, särskilt inom EU och
Europarådet samt de nordiska länderna. Rådet skall också vara svenskt
kontaktorgan till den expertkommitté rörande mediekoncentration och mångfald
som Europarådet upprättat och som skall ha korrespondenter i alla
medlemsstater. Utskottet konstaterade i sin bedömning att samarbete om
gränsöverskridande television är en fråga både för Europarådet och EU.
Utskottet utgick från att regeringen noga bevakar dessa frågor och ansåg inte
att några tillkännagivanden behövdes.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottet viktigt att samhället på olika sätt informerar om och
söker motverka skadlig inverkan på barn och ungdomar av underhållningsvåld.
Utskottet kan också konstatera att en rad åtgärder har vidtagits. I radio- och
TV-lagen (1996:844) som trädde i kraft den 1 december 1996, har en ny
bestämmelse införts enligt vilken program med ingående våldsskildringar av
verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas i
televisionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande
risk för att barn kan se programmen. År 1990 inrättades Våldsskildringsrådet
som har i uppgift bl.a. att ta initiativ till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv. Nordiska Dokumentationscentralen för
Masskommunikationsforskning (Nordicom) har under 1996 fått Unescos uppdrag att
bilda ett informationscentrum för att över hela världen sprida information om
forskning kring barn, ungdomar och medievåld. Som utskottet tidigare
konstaterat är samarbete om gränsöverskridande television en fråga både för
Europarådet och EU.
Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande
arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen
förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår
från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld
och brottslighet. De frågor som tas upp i motionerna bör därefter kunna bli
föremål för en samlad analys och bedömning. Med hänvisning till det
tillkännagivande som riksdagen gav med anledning av betänkandet 1994/95:KU14
anser utskottet att några ytterligare åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionerna inte nu är påkallade och avstyrker därför motionerna.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Motionerna
I motion 1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och
heltäckande lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som
kriminaliserar innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i
motionen. Motionärerna anför bl.a. Sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar
är ett mycket allvarligt globalt problem. FN räknar med att varje år dras en
miljon nya barn in i sexhandel, barnprostitution och barnpornografi. I vårt
land har frågorna om kriminalisering av produktion, distribution, försäljning
och innehav av barnpornografi mest fokuserats kring en debatt om grundlagen
och yttrandefriheten, vilket förskjutit möjligheten till lagstiftning
ytterligare år, samtidigt som under tiden vissa ytterst tvivelaktiga krafter
fortsätter med en kommers som bygger på grova övergrepp på barn.
Barnpornografiutredningen väntas lägga ett förslag som kan ligga till grund
för lagstiftning före nästa val. Det förslag som regeringen förväntas
förelägga riksdagen måste vara heltäckande och framåtsyftande. Det får inte
innehålla luckor som gör det möjligt att sprida barnpornografi via nya,
moderna elektroniska medier. Hela kedjan, från produktion till innehav av
videofilm m.m. med barnsex, måste kriminaliseras. Om det krävs
grundlagsändring för att inte pedofiler och kommersiella intressen skall kunna
gömma sig och sin verksamhet bakom yttrandefriheten, måste det beslutet tas.
I motion 1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av att kriminalisera innehav av
barnpornografi (yrkande 1). Enligt motionärerna innebär dokumenterade sexuella
övergrepp på barn, utöver själva kränkningen vid övergreppet, en fortgående
kränkning av barnet varje gång filmer eller bilder visas. Användningen av
barnpornografi är en stöld av barnets mänskliga värdighet. Innehav av
barnpornografi saknar både tryckfrihets- och yttrandefrihetsvärde och bör
därför kriminaliseras.
I motion 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut om förslag till
lagändring (yrkande 14). Motionärerna anför bl.a. Barnpornografi förutsätter
ett sexuellt övergrepp, och varje gång någon ser en barnpornografisk bild
eller film är detta en pågående kränkning av barn. Därför är det nödvändigt
att täppa till alla möjligheter att inneha, överlåta, motta, visa, exportera
eller importera barnpornografi. All befattning med barnpornografi måste
kriminaliseras. Barnpornografi skall inte ha något som helst grundlagsskydd.
Det gäller även i de nya medierna t.ex. Internet. Regeringen bör lägga fram
ett sådant förslag i så god tid att beslut kan fattas före och efter valet
1998 så att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari 1999.
I motion 1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om att
anspelningspornografi i alla dess former förbjuds. Enligt motionärerna har
anspelningspornografi, där vuxna klär ut sig till barn en växande marknad i
Sverige. Sådana filmer bjuds ut på den norska porrmarknaden och enligt norsk
kriminalpolis är det en svensk firma som står bakom utbudet.
Bakgrund
Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn i pornografisk
bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn, för
barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. I samband med
införandet av bestämmelsen om barnpornografibrott i brottsbalken år 1980
infördes gärningen även i den s.k. brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen
(7 kap. 4 § 12 TF). När yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft år 1992
blev barnpornografi föremål för grundlagsreglering på motsvarande sätt när
sådana skildringar förekommer i filmer, videogram eller TV-sändningar (5 kap.
1 § YGL).
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 höjdes straffmaximum
i brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott från fängelse sex månader
till två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16. rskr. 1992/93:220).
Genom riksdagens beslut (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450 och bet.
1994/95:KU6, rskr. 1994/95:12) blev det möjligt att fr.o.m. den 1 januari 1995
konfiskera barnpornografiskt material som påträffas i samband med en
förundersökning och att förklara den ekonomiska vinningen av barnpornografi
förverkad.
Riksdagen beslutade också (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450) att som
vilande anta förslag till lagar om ändring i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen med ikraftträdande den 1 januari 1999. Förslagen
gäller kriminalisering av innehav av barnpornografi. Riksdagens vilande beslut
kan anmälas till kammaren för beslut först efter riksdagsvalet 1998.
Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern att tillkalla en
kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel
barnpornografi bäst kan bekämpas. Kommittén skall enligt direktiven (dir.
1994:117) undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett
effektivt sätt förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt
material. Med en sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare
överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra åtgärder som kan
anses motiverade för att förhindra förekomst och spridning av
barnpornografiskt material. Därvid skall frågor om kriminalisering av innehav
och annan befattning med barnpornografi övervägas särskilt. Kommittén skall
även behandla frågan om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om
barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att utredningsarbetet beräknas
vara avslutat i mars 1997.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. motioner
med yrkanden dels om att innehav av barnpornografi borde förbjudas, dels om
förbud mot anspelningspornografi. Utskottet gjorde följande bedömning.
Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till ändringar i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det
fr.o.m. den 1 januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet
skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till
riksdagen. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en annan
utformning för att tjäna sitt syfte är - som utskottet anförde då ärendet
behandlades våren 1994 - riksdagen under innevarande mandatperiod oförhindrad
att fatta erforderliga beslut härom utan att det kommer att försena ett
ikraftträdande den 1 januari 1999. En utredning har nu tillsatts med uppgift
att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan
bekämpas. Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten av
grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange vilka ändringar som
utredningen finner motiverade. Även frågan om en åldersgräns kan tas in i
bestämmelsen om barnpornografibrott skall behandlas av utredningen. Utskottet
fann att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna
således inte var påkallade och avstyrkte dessa.
Av en i Justitiedepartementet upprättad rapport från rådsmötet för rättsliga
och inrikes frågor den 28-29 november 1996 framgår att medlemsstaterna enades
om att vidta åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn.
Bl.a. skall innehav av barnpornografi vara straffbart. Ett formellt beslut om
gemensam åtgärd på grundval av artikel K3 i unionsfördraget fattades av rådet
den 24 februari 1997. Av beslutet framgår bl.a. att Europeiska unionens
medlemsstater bör vidta samordnade åtgärder när det gäller vissa former av
människohandel och sexuellt utnyttjande av barn för att i förekommande fall
undanröja hindren för ett effektivt rättsligt samarbete på området, i enlighet
med det fleråriga program om samarbete i rättsliga och inrikesfrågor som
antogs av rådet den 14 oktober 1996. Med sexuellt utnyttjande av barn avses
följande beteenden: a) att förmå eller tvinga ett barn att delta i varje form
av olaglig sexuell aktivitet, b) att utnyttja ett barn för prostitution eller
andra olagliga sexuella aktiviteter, c) att utnyttja barn i pornografiska
föreställningar och i pornografiskt material, däribland att framställa, sälja
eller distribuera eller på annat sätt bedriva handel med sådant material samt
att inneha sådant material (kursiverat här). Varje medlemsstat skall se över
gällande lag och praxis för att se till att bl.a. dessa beteenden är
straffbelagda och att dessa brott och, med undantag för innehav av
barnpornografi, medverkan i eller försök att begå dem, leder till effektiva,
väl avvägda och avskräckande straffrättsliga påföljder. Varje medlemsstat
skall till de behöriga myndigheterna överlämna lämpliga förslag för
genomförande av denna gemensamma åtgärd så att dessa kan överväga förslagen i
syfte att anta dem.

Utskottets bedömning
Barn måste skyddas mot övergrepp av olika slag. Det är därför riksdagens
skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra produktion och
spridning av barnpornografi. Det är enligt utskottet också viktigt att
säkerställa de principer som kommer till uttryck i tryckfrihets- och
yttrandefrihetslagstiftningen. Förbud mot innehav av barnpornografi kan komma
i konflikt med dessa principer och innebär därför svåra avvägningar.
Barnpornografiutredningen (Ju 1994:14), som har till uppgift att undersöka på
vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att
det produceras och distribueras barnpornografiskt material och därvid särskilt
överväga frågor om kriminalisering av innehav och all annan befattning med
barnpornografi, kommer enligt vad utskottet inhämtat att avlämna sitt
slutbetänkande i mars 1997. Utskottet anser att utredningens arbete inte bör
föregripas och avstyrker därför motionerna.
Kriminalisering av hets mot homosexuella
Motionerna
I motion 1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) hemställs om ett
tillkännagivande till regeringen om ändring av brottsbalkens och
tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att även omfatta
homosexuella. I tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § och brottsbalken 16 kap. 8
§ finns en bestämmelse om hets mot folkgrupp, där olika grupper nämns som av
olika skäl har utsatts för kränkningar och förföljelse. Där nämns ras,
hudfärg, nationellt och etniskt ursprung samt tro. Eftersom även homosexuella
som grupp utsätts för förföljelse och svåra smädelser i skrift är det, enligt
motionärerna, berättigat att lagen särskilt nämner denna grupp och därmed ger
möjlighet till åtal.
I motion 1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om hets mot
homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. Det är enligt
motionärerna uppenbart att skyddet mot hets mot homosexuella inte är
tillräckligt. En översyn av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och
brottsbalken bör därför ske. Homosexuella tillhör de klassiska, ideologiska
måltavlorna för nazistiska och fascistiska idéer. Det borde följaktligen ingå
i den lagstiftning som förbjuder hets mot folkgrupp.
Bakgrund
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning
på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms
enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp till böter eller
fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt skrift skall den enligt
7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott och begås
gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den enligt
5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott.
Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken kan en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av att denne har homosexuell läggning samt den
som anordnar allmän sammankomst eller offentlig tillställning och
diskriminerar någon av samma anledning, dömas för olaga diskriminering till
böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli
1987.
Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för
förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande.
Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med
anspelning på att han har homosexuell läggning. Enligt 5 kap. 5 § brottsbalken
får åklagaren i sådana fall åtala, om målsäganden angett brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen trädde
i kraft den 1 juli 1987. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller
yttrandefrihetsbrott om det begås genom tryckt skrift respektive i ett
radioprogram, en film eller en ljudupptagning.
I 29 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid
bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts-
typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en
person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan
liknande omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar
bestämmelsen sikte inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där
ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella
läggning. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU
1984:63) Homosexuella och samhället, att bestämmelserna om hets mot folkgrupp
i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på
sexuell läggning också skall vara straffbar.
Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället
(prop. 1986/87:124). I sin anmälan till propositionen förklarade
justitieministern att han ansåg att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå
en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern
konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även
tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde att starka skäl krävs för att
göra en grundlagsändring och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov.
Detta gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra inskränkningar i
tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt
land. Enligt justitieministern fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag
för någon bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i
tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av
brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket svårt att
överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Det var
t.ex. tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar med religiös
bakgrund och över huvud  taget snarare bidra till en konflikt mellan de
homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet.
Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet
med det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara
tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till
justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet.
I betänkandet 1992/93:KU2 behandlade konstitutionsutskottet frågan med
anledning av några motionsyrkanden. Utskottet uttalade att det inte var berett
att förorda en utvidgning av tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens
bestämmelser om hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har
homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller det vid
utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta avvägningen mellan
yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande
omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknades det mot bakgrund av
vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot
hets mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella.
I betänkandet 1993/94:KU2 gjorde utskottet med anledning av motionsyrkanden
om en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta
hets mot homosexuella följande bedömning. Tryckfriheten har sedan lång tid ett
mycket starkt skydd i vårt land i tryckfrihetsförordningen. Nyligen har
yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett liknande
grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om det förslag som
förs fram i motionerna delar utskottet i allt väsentligt den uppfattning som
redovisas i proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället.
Man kan inte heller bortse från att motionernas förslag kan leda till att de
homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell
grupp i samhället. Utskottet vill således inte frångå sitt ställningstagande
från föregående riksmöte och avstyrkte motionerna.
Utskottet tog också upp frågan i betänkandet 1995/96:KU8. Utskottet ansåg
inte att några nya omständigheter som talar för kriminalisering kommit fram.
Utskottet vidhöll således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad
inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med
svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kunde man
inte heller bortse från att en lagändring kan leda till att de homosexuella på
ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i
samhället.
Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de
homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna
insatser för homosexuella. Det har för institutets räkning genomförts en
studie av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland
homosexuella i Stockholm. Studien offentliggjordes i februari 1996 och har
titeln Hot, hat och våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. Studien
omfattar en enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30
djupintervjuer med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. Av dem
som deltagit i enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på
grund av förmodad homosexualitet. Hela skalan av brott finns representerad,
allt från förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Frågan om
inlemmande av gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har
inte varit i fokus vid kartläggningen. Författarna anser dock att det är
tydligt att respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem
och frånvaron av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Det är
enligt författarna troligt att trakasserier, föraktfulla uttalanden, föro-
lämpningar och förtal samt hot och våld mot homosexuella får näring i
uttalanden och skrifter som, om de gällde ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse, skulle vara straffbart.
Utskottets  bedömning
Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en kriminalisering i enlighet med
motionsyrkandena skulle innebära en omotiverad inskränkning i den
grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara
konsekvenser samt att en lagändring kan leda till att de homosexuella på ett
sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället.
Utskottet anser inte att några nya omständigheter som talar för en
kriminalisering kommit fram och avstyrker därför motionerna.
Preskriptionstiden för rasistisk musik
Motionerna
I motion 1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) hemställs att riksdagen beslutar att
preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år.
Rasistisk musik på cd har i dag en preskriptionstid på ett år från det att
cd:n ?lämnades ut för spridning?. Det problematiska med denna preskriptionstid
är, enligt motionären, att man kan lämna ut ett fåtal exemplar för spridning
så att det i praktiken inte märks. Nu gällande preskriptionstid medför att
rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring
och förstöring annat än i undantagsfall.
I motion 1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för
misstänkta yttrandefrihetsbrott genom upptagningar. En allt större del av den
nazistiska och rasistiska propaganda som bedrivs i Sverige och i resten av
världen sker i dag, enligt motionären, genom musik. Det är uppenbart att
åtskilliga av de budskap som framförs inom denna nazistiska musikindustri
måste anses falla under de bestämmelser om hets mot folkgrupp som vi sedan
länge har i svensk lagstiftning. Det har visat sig att det i dag är svårt att
utreda yttrandefrihetsbrott inom den nu gällande preskriptionstiden, alltså
ett år. Tryckfrihetsförordningens ettårsregel har visat sig svår att tillämpa
för nya tekniska medier. Enligt motionären talar därför starka skäl för att
preskriptionstiden förlängs så att polisens utredningsmöjligheter förbättras.
I motion 1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) begärs förslag till sådan
lagändring att preskriptionstiden för rasistisk musik förlängs. Kampen mot
rasism skall föras så effektivt som möjligt. Därför bör, enligt motionären,
preskriptionstiden för rasistisk musik förlängas.
I motion 1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) begärs ett tillkännagivande
om förlängning av preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller
nazistisk musik. Det är visserligen förbjudet enligt lagen om hets mot
folkgrupp att sprida bl.a. musik med detta innehåll. Preskriptionstiden för
brottet är endast ett år och därför är det svårt för åklagaren att hinna föra
upp fallet i domstol och få det behandlat innan preskriptionstiden löpt ut.
Bakgrund
Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse, dömas för hets mot folkgrupp till böter
eller fängelse i högst två år. Begås gärningen i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning skall den, enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL), anses som yttrandefrihetsbrott. Vad som är föreskrivet i lag om påföljd
för brottet skall, enligt 5 kap. 4 § YGL gälla också när brottet är att anse
som yttrandefrihetsbrott.
Enligt 7 kap. 1 § YGL är den tid inom vilken allmänt åtal för
yttrandefrihetsbrott skall väckas, i fråga om radioprogram, sex månader från
det att programmet sändes samt beträffande filmer och ljudupptagningar, ett år
från det att upptagningen lämnades ut för spridning. I fråga om olaga
våldsskildring och barnpornografibrott gäller, enligt paragrafens sista
mening, vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan. Enligt 35
kap. 1 § brottsbalken må påföljd ej ådömas med mindre den misstänkte häktats
eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år om svåraste straffet för
brottet är högre än fängelse i ett år men icke överstiger fängelse i två år.
I en framställning den 5 juli 1996 till regeringen föreslår Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO) en ändring av 7 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
så att brottet hets mot folkgrupp kommer att omfattas av paragrafens sista
mening. Förslaget är motiverat av att nu gällande preskriptionstid medför att
rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring
och förstöring annat än i undantagsfall. Framställningen har överlämnats till
Mediekommittén (Ju 1994:13).
Utskottet har inhämtat att Mediekommittén kommer att ta upp frågan om
lagändring i sitt betänkande som skall avlämnas i mars 1997.
Utskottets bedömning
Mediekommittén kommer att behandla den aktuella frågan i ett betänkande som
skall avlämnas i mars 1997. Utskottet anser inte att resultatet av kommitténs
arbete bör föregripas och avstyrker därför motionerna.
Val av jurymedlemmar
Motionen
I motion 1996/97:K405 av Anders Björck m.fl. (m) begärs ett förslag till
lagstiftning om förändring av jurysystemet i enlighet med vad som anförts i
motionen. Ett utslag i Europadomstolen innebär, enligt motionärerna, att vi
måste ändra i det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål. Förhållandet att
svenska jurymedlemmar utses av en politiskt sammansatt valkorporation gör att
den av Europadomstolen inte anses opolitisk. Problemen i det svenska systemet
uppkommer när tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmålet handlar om en skrift
eller ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar till ett politiskt
parti. Juryn som är tillsatt av ett politiskt organ kan då inte hävdas vara
opartisk. Sverige måste få en ordning där de som känner sig förtalade får en
rättegång med en jury som är oavhängig och opartisk. Detta måste gälla även om
framställningen gjorts i en skrift eller upptagning utgiven av någon som står
nära politiska partier. Nuvarande sätt att utse jurymedlemmar måste därför
ändras så att det partipolitiska inslaget vid valet av dessa försvinner.
Bakgrund
I 12 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) finns bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål. Samma regler gäller, enligt 9 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen, även för rättegången i yttrandefrihetsmål.
I tryckfrihetsmål, vari talan förs om ansvar, skall frågan huruvida brott
föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna förklarar att
de i stället hänskjuter målet till rättens avgörande. Finner juryn att brott
icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit att brott
föreligger skall även rätten pröva denna fråga (12 kap. 2 § TF).
Jurymän skall utses för varje län (12 kap. 3 §). Jurymännen utses genom val
för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas av landstinget i länet
eller, då inom länet finns kommun som ej tillhör landstingskommun, av
landstinget och kommunfullmäktige i förstnämnda kommun ( 12 kap. 4 §).
Till jurymän skall utses svenska medborgare som är bosatta inom länet. De
bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland
jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar
av länet vara företrädda (12 kap. 5 §).
För jurymännen gäller, enligt 12 kap. 10 §, jävsbestämmelserna i 4 kap. 13 §
rättegångsbalken. Detta innebär att juryman bl.a. är jävig ?om eljest särskild
omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i målet?.
Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:KU2 motioner med samma yrkanden som
i nu aktuell motion. Utskottet redogjorde för att det hos Domstolen för de
mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) hade anhängiggjorts ett mål mot
Sverige som gällde huruvida utseendet av jurymän kränker konventionen. Målet
hade föranletts av ett fall där ett åtal för förtal i en skrift utgiven av ett
förlag som står nära ett politiskt parti hade ogillats av en jury vars flesta
medlemmar angavs stå nära partiet. Förhandlingar inför domstolen ägde rum i
juni 1993 och någon dom hade, enligt utskottet, ännu inte meddelats. Utskottet
ansåg i sin bedömning att ett ställningstagande till frågan om en ändring av
reglerna om utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål borde
anstå till dess målet i Domstolen för de mänskliga rättigheterna avgjorts.
Utskottet, som utgick från att regeringen följer ärendet, avstyrkte
motionerna.
1993 års domarutredning tillsattes i april 1993 med syfte att kartlägga
behovet av att stärka domarnas ställning. Utredningen hade enligt direktiven
(dir. 1993:47) också i uppdrag att överväga formerna för att utse jurymän
bland vilka sedan medlemmar väljs till den jury som i tingsrätt prövar om
tryck- eller yttrandefrihetsbrott föreligger.
Utredningen lämnade i juni 1994 betänkandet (SOU 1994:99) Domaren i Sverige
inför framtiden. I ett avsnitt tar utredningen upp frågan om hur jurymän skall
utses och anför bl.a. Yttrandefrihetsutredningen diskuterade olika lösningar
för att komma till rätta med risken för misstankar om politiskt färgade
juryutslag. Det enda säkra sättet att lösa problemet ansågs vara att man
tillämpade ett rent slumpmässigt urvalsförfarande. En sådan metod skulle å
andra sidan inte ge några garantier för att juryn skulle få den önskvärda
kompetensen och avfärdades därför som ett tänkbart alternativ till det
gällande valsystemet. Med hänsyn till tryckfrihetsjuryns särskilda karaktär
anser inte heller 1993 års domarutredning att en övergång till att ta jurymän
direkt från röstlängderna vore ett system att rekommendera. Eftersom
utredningen har stannat vid att det nuvarande systemet där valen sker av
politiska valförsamlingar fortfarande är det bästa alternativet beträffande
nämndemännen får samma synpunkter även sägas gälla för jurymännens
vidkommande. Utredningen anser därför inte att en annan urvalsmetod bör
införas.
I ett avsnitt i betänkandet om jävsfrågor i jurysystemet diskuterar 1993 års
domarutredning de frågor som aktualiserats i anledning av Europadomstolens dom
i målet Holm. Målets utgång innebar att Sverige fälldes eftersom domstolen
ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella tryckfrihetsmålet
med dess politiska bakgrund innebar att domstolens objektiva opartiskhet kunde
ifrågasättas. Utredningen anför bl.a. jurymännens, liksom nämndemännens,
uppdrag får betraktas som ett förtroendeuppdrag till vilket inte är knutet
uppgifter av politisk natur och som inte är förenat med något politiskt
ansvar. Likväl kan det inte helt uteslutas att valsystemet i kombination med
juryns särskilda uppgifter kan medföra att det någon gång på grund av
särskilda omständigheter kan uppkomma grundad anledning att anta att en
juryman kan komma att påverkas av partipolitiska eller andra ovidkommande
hänsyn vid sin prövning i ett mål. Utredningen föreslår att det införs en
möjlighet att under särskilda omständigheter bestämma att skuldfrågan skall
prövas utan jurys medverkan även om parterna inte är ense om detta. De fall
det här är fråga om är sådana där med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna medverkan av jury uppfattas stå i strid med kravet på en
oavhängig och opartisk prövning. I sådana fall borde, enligt utredningen,
Högsta domstolen kunna ge tillstånd att målet prövas enbart av rätten (dvs.
utan jurymedverkan men med nämnd). När en fråga uppkommer om en medverkan av
jury kan innebära att domstolens objektiva opartiskhet sätts i fråga, skall
tingsrätten på yrkande av en part eller om det eljest anses föreligga
anledning till det, hänskjuta frågan om uteslutande av juryprövning i målet
till Högsta domstolen som skall pröva om sådant tillstånd bör ges. Utredningen
föreslår att en ny paragraf införs i 12 kap. TF.
Utskottet har inhämtat att det inom Justitiedepartementet förbereds en
departementspromemoria som behandlar de aktuella frågorna. Arbetet med
promemorian väntas vara avslutat under mars månad 1997.
Utskottets bedömning
Genom Europadomstolens dom i målet Holm mot Sverige aktualiserades frågor som
gäller det svenska jurysystemet i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.
Europadomstolen ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella
tryckfrihetsmålet med dess politiska bakgrund innebar att den svenska
domstolens opartiskhet kunde ifrågasättas.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna skall gälla som lag här i landet. Enligt
konventionens artikel 6 gäller bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva
hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott,
vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och
inför en oavhängig och opartisk domstol. Den svenska lagstiftningen får inte
strida mot konventionen. Utskottet har inhämtat att frågor som gäller
jurysystemet behandlas i den promemoria som förbereds i Justitiedepartementet.
Utskottet utgår från att förslag till lagändringar kommer att presenteras. Det
är enligt utskottet synnerligen viktigt att detta arbete slutförs snarast.
Utskottet vill inte föregripa arbetet i Justitiedepartementet och avstyrker
därför motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar
m.m.
att riksdagen avslår motionerna  1996/97:K433, 1996/97:K709,
1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97: Ju903
yrkande 6,
res. 1 (m, fp)
res. 2 (c)
res. 3 (mp)
2. beträffande åtgärder mot barnpornograf m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K208, 1996/97:Ju506 yrkande 1,
1996/97:Ju917 yrkande 14 och 1996/97:K418,
3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motionerna  1996/97:K404 och 1996/97:K422,
res. 4 (c, fp, v, mp)
4. beträffande preskriptionstid för rasistisk musik
att riksdagen avslår motionerna  1996/97:K406, 1996/97:K415, 1996/97:K416
och 1996/97:K428,
5. beträffande val av jurymedlemmar
att riksdagen avslår motion  1996/97: K405.
Stockholm den 25 februari 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson
(s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c),
Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist
(v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg
(fp).

Reservationer

1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet
vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande
arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen
förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår
från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld
och brottslighet.
Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från
att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för
offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera
filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att
lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta
ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utskottet anser dock inte att det är
påkallat med obligatorisk förhandsgranskning av alla filmer och videogram som
säljs eller hyrs ut till allmänheten. Vuxencensuren har sedan länge spelat ut
sin roll. Enligt utskottet bör därför förhandsgranskning av biograffilm för
vuxna avskaffas. Denna filmcensur är svårförenlig med yttrandefriheten och en
onödig inskränkning i människors fria val. Genom straffbestämmelserna i
brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller dem som i t.ex. film
eller videogram skildrar sexuellt våld eller tvång, eller närgånget eller
utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur, ges en viss garanti för
att filmer som visas offentligt inte innehåller olaga våldsskildringar.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om höjda åldergränser och
avskaffandet av vuxencensuren.
Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:K433 men avstyrker övriga
motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K709, 1996/97:
Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97:Ju903 yrkande 6 samt
med anledning av motion 1996/97: K433 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om höjning av åldersgräns och biografcensur
m.m.
2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)
Birgitta Hambraeus (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet
vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande
arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen
förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår
från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld
och brottslighet.
Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från
att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för
offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera
filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att
lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta
ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag i enlighet härmed. Utskottet anser att förhandsgranskningen av
biograffilm för vuxna bör behållas.
Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 men avstyrker
övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709,
1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och med bifall till
motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en höjning av åldersgränsen m.m.
3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet
vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande
arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen
förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår
från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld
och brottslighet. Enligt utskottet är det nödvändigt att begränsa våldsutbudet
för våra barn och ungdomar. Genom att införa en obligatorisk
förhandsgranskning av de filmer och videogram som hyrs ut på marknaden kan
tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska. Obligatorisk
förhandsgranskning bör därför införas. Förhandsgranskningen av biograffilm för
vuxna bör enligt utskottet behållas. Däremot anser inte utskottet att det bör
införas en åldersgräns på 18 år för offentlig visning av film.
Utskottet tillstyrker således motionerna 1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr4
yrkande 10 och 1996/97:Kr257 yrkande 3 men avstyrker övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709
yrkandena 1-4 och 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 6  och med bifall till
motionerna  1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr257 yrkande 3 och
1996/97:Kr4 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om obligatorisk förhandsgranskning av filmer och
videogram.
4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter
Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet har
tidigare? och slutar med ?avstyrker därför motionerna? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det föreligger omständigheter som talar för att
utsträcka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella.
Detta framgår också av Folkhälsoinstitutets ovan refererade rapport.
Lagstiftningens skydd av homosexuella som grupp bör därför ses över. Översynen
måste ske med stor respekt för de svåra avvägningsfrågor som uppkommer mellan
samhällets behov av att skydda en utsatt grupp och samhällets intresse av
vidast möjliga tryck- och yttrandefrihet. Utskottet tillstyrker därför
motionerna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K404 och 1996/97:K422
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m. 3
Motionerna 3
Bakgrund 4
Utskottets bedömning 9
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 10
Motionerna 10
Bakgrund 11
Utskottets bedömning 13
Kriminalisering av hets mot homosexuella 13
Motionerna 13
Bakgrund 14
Utskottets bedömning 16
Preskriptionstiden för rasistisk musik 16
Motionerna 16
Bakgrund 17
Utskottets bedömning 18
Val av jurymedlemmar 18
Motionen 18
Bakgrund 18
Utskottets bedömning 20
Hemställan 21
Reservationer........................................22
1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 22
2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23
3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23
4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3) 24