Konstitutionsutskottets betänkande

1996/97:KU14

Fri- och rättigheter

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1996/97
KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 1996 och
en motion från allmänna motionstiden 1995. Motionerna har samband med de
grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen. Utskottet
behandlar i olika avsnitt frågor om
- religion och livsåskådning,
- förbud mot diskriminering av homosexuella,
- förbud mot rasistiska organisationer,
- fackliga rättigheter,
- generell integritetslagstiftning,
- förbud mot att bära mask vid demonstrationer,
- skyddet för äganderätten,
- generell regel om civila rättigheter och skyldigheter,
- förbud mot viss genteknik m.m.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Åtta reservationer har fogats till
betänkandet.

Motionerna

1994/95:K220 av Mariann Ytterberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av och
eventuell utformning av en ny religionsfrihetslag.
1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundlagsskydd åt äganderätten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av klargörande av beskattningsmaktens gränser.
1996/97:K204 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den enskildes
rättighet att välja vårdgivare grundlagsfästs i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:K402 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta sådan ändring i 2 kap. 18 §
regeringsformen som föreslagits i motionen,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 2 kap. 18 § regeringsformen att lagtext och motiv blir
förenliga med varandra samt att större hänsyn tas till ingripanden av miljö-
och hälsoskäl.
1996/97:K414 av Kia Andreasson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbjuda rasistiska organisationer och sammanslutningar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att
även rasistiska gärningar blir kriminaliserade i samband med förbudet mot
rasistiska organisationer.
1996/97:K421 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i aktuella lagar att möjligheterna att
bekämpa rasism förbättras genom att t.ex. all spridning av rasistiska budskap,
organisering av rasistisk propaganda samt stöd till rasistisk verksamhet
straffbeläggs.
1996/97:K423 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall kunna
påbjudas om polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.
1996/97:K424 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med inriktning på att grundlagens
egendomsskydd skall omfatta såväl fast som lös egendom.
1996/97:K425 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att, i enlighet med förslagen i SOU 1991:75, kriminalisera den som deltar i
eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk
förföljelse antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga
brott.
1996/97:K429 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en
sådan ändring i regeringsformen att andra livsåskådningar jämställs med de
religiösa i enlighet med vad i motionen anförts.
1996/97:K430 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell
integritetslagstiftning.
1996/97:K431 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag till skydd för fackliga
och demokratiska rättigheter för de anställda i arbetslivet införs i
regeringsformen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopande av skyddet för
lockouträtten i 2 kap. 17 § RF.
1996/97:K432 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om diskrimineringsförbud i regeringsformen av
homosexuella i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:K434 av Kenneth Kvist och Maggi Mikaelsson (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av grundlagsskyddet för
äganderätten.
1996/97:K903 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska tillämpningen av Europakonventionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om generell rättighetsregel i regeringsformen.
1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag som
innebär ett förbud i regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar
homosexuella.
1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter.
1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsändring som
innefattar skydd för människans gener enligt i motionen framförda riktlinjer,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att
patent på liv förbjuds.

Utskottet

Grundläggande fri- och rättigheter
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,
demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.
Yttrandefrihet definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Informationsfrihet definieras som frihet att inhämta och motta upplysningar
samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Mötesfrihet definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för
upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av
konstnärligt verk.
Demonstrationsfrihet definieras som frihet att anordna och delta i
demonstration på allmän plats.
Föreningsfrihet definieras som frihet att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften.
Religionsfrihet definieras som frihet att ensam eller tillsammans med andra
utöva sin religion.
De i paragrafen definierade friheterna kan gemensamt benämnas de positiva
opinionsfriheterna. Bland de negativa opinionsfriheterna kan nämnas skyddet
mot tvång att ge till känna åskådning i vissa hänseenden (2 kap. 2 §). En
annan är förbudet mot registrering av politisk åskådning (2 kap. 3 § första
stycket).
Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter innehåller
också föreskrifter om förbud mot diskriminering (2 kap. 15 och 16 §§) och om
egendomsskydd (2 kap. 18 §).
Sverige är sedan länge anslutet till Europarådets konvention om skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. (SÖ 1952:35). Den
har numera (sedan den 1 januari 1995) också direkt införlivats med svensk
lagstiftning (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94: 246, SFS
1994:1219). I regeringsformen föreskrivs också sedan 1995 att lag eller annan
föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av
konventionen (2 kap. 23 §).
Artiklarna 9-11 i konventionen handlar om opinionsfriheterna. Rätten till
tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet föreskrivs i artikel 9, rätten
till yttrandefrihet i artikel 10 och rätten till frihet att delta i fredliga
sammankomster och till föreningsfrihet i artikel 11.
Konventionen innehåller också ett förbud mot diskriminering (artikel 14) och
i första tilläggsprotokollet till konventionen en föreskrift om rätt till
respekt för sin egendom.
I sammanhanget kan också nämnas FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
och internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ
1971:42).
I deklarationen förklaras rätten för envar till tankefrihet, samvetsfrihet
och religionsfrihet (artikel 18), rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet
(artikel 19) och rätten till frihet i fråga om fredliga möten och
sammanslutningar (artikel 29).
Deklarationen innehåller vidare artiklar mot diskriminering (artikel 2) och
om rätt till egendom (artikel 17).
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
innehåller en bestämmelse om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
(artikel 18:1) samt bestämmelser om rätten till fredliga sammankomster
(artikel 21) och rätten till föreningsfrihet (artikel 22). En förpliktelse om
icke-diskriminering finns intagen i artikel 2.

Religion och livsåskådning

Motioner
I motion 1996/97:K429 av Karin Pilsäter (fp) yrkas att riksdagen beslutar om
en sådan ändring i regeringsformen att andra livsåskådningar jämställs med de
religiösa. Motionären anser att regeringsformen inte ger de icke-religiösa
någon rätt att utöva sin livsåskådning, och hon kritiserar bristen på
grundlagsskydd för den som deltar i civila ceremonier med motsvarande eller
liknande funktioner som vissa kyrkliga ceremonier. Hon föreslår att i 2 kap. 1
§ första stycket 6 regeringsformen ordet "religionsfrihet" skall bytas ut mot
orden "religions- och livsåskådningsfrihet" och att efter ordet "religion"
skall inskjutas orden "eller livsåskådning".
I motion 1994/95:K220 av Mariann Ytterberg m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av och eventuell utformning av en ny
religionsfrihetslag. Motionärerna anför att det är angeläget att en modern
demokratisk stat tydligt markerar sitt accepterande av religion som värdegrund
och värdegemenskap för medborgarna, liksom det är angeläget att ge lagligt rum
för frihet från religion för dem som så önskar. De anför vidare att slakt- och
födotraditionerna med rötter i religion och tro utgör de kanske allra
tydligaste exemplen på hur dessa svåra frågor berör människors liv. De tar
särskilt upp frågan om halal- respektive kosherslakt och påpekar att dispens
har givits i fråga om fjäderfä för en slaktmetod som judar och muslimer
accepterar, men att frågan vad gäller s.k. storboskap - får och nötkreatur -
är långt ifrån löst. I samband med en ny lag om staten och trossamfunden samt
frågor kring ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan kan det
enligt motionärerna vara lämpligt att i en övergripande lag fastslå
religionsfriheten utifrån de förutsättningar som gäller i vårt moderna
samhälle. En del principiella frågor som helgfrid, slakt- och kosttraditioner
och liknande skulle där kunna få rättsligt stöd och skydd.

Bakgrund

Allmänt om religionsfrihet m.m.
Religionsfriheten hör till de grundläggande fri- och rättigheter som skyddas i
2 kap. 1 § regeringsformen. Den definieras där som frihet att ensam eller
tillsammans med andra utöva sin religion och utgör liksom de övriga i
paragrafen definierade friheterna en positiv opinionsfrihet. I 2 kap. 2 §
regeringsformen föreskrivs skydd mot tvång att ge till känna sin åskådning i
politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende och att tillhöra
trossamfund eller annan sammanslutning för sådan åskådning som nämnts. Detta
skydd kan definieras som en negativ opinionsfrihet.
Efter 1976 års författningsreform (prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56 och
1976/77:1, rskr. 1976/77:2) kan religionsfriheten över huvud taget inte
begränsas. Religionsfriheten är den enda av de positiva opinionsfriheterna för
vilken detta gäller. Det hänger samman med det sätt varpå friheten har
definierats i grundlagstexten: definitionen syftar uteslutande på vad som är
specifikt just för religionsfriheten - att ensam eller tillsammans med andra
utöva sin religion. De moment i religionsfriheten som närmast är utflöden av
andra friheter, såsom yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten
och föreningsfriheten, kan begränsas enligt vad som gäller för dessa friheter.
Religionsfriheten beskrevs i den ursprungliga texten såsom "frihet att
sammansluta sig med andra till trossamfund och att utöva sin religion". Det
moment som utgjordes av frihet att sammansluta sig med andra fick utgå vid
1976 års reform. Härigenom ville man dels förebygga det missförståndet att
eventuella allmänna begränsningar av föreningsfriheten inte skulle gälla för
religiösa sammanslutningar, dels hindra regler som vände sig enbart mot
religiösa sammanslutningar.
I sin motivering för att religionsfriheten skulle åtnjuta ett absolut skydd
och alltså inte kunna begränsas uttalade föredragande statsrådet (a. prop. s.
115):

Det kan - - - hävdas att en reglering som innebär att religionsfriheten görs
begränsningsbar skulle ge en riktigare bild av rättsläget på området. Det
förhåller sig å andra sidan så att de moment i religionsfriheten som inte
hämtar inslag från övriga opinionsfriheter - främst friheten till enskild
religionsutövning - inte bör kunna underkastas några särskilda begränsningar.
Det finns inte heller någon anledning att tillåta sådana begränsningar av
religionsfriheten som utgörs av inskränkningar i rätten att yttra sig, ta del
av yttranden, anordna och delta i möten eller att bilda sammanslutningar just
i religiösa sammanhang. - - -

De allmänna begränsningar som gäller för människors handlande i samhället kan
i vissa fall komma att beröra åtgärder som uppfattas såsom utövande av
religionsfriheten. En i allmänhet straffbar handling är t.ex. inte skyddad
bara därför att den förekommer i ett religiöst sammanhang. Grundlagsskyddet
innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss
religionsutövning eller som, även om de har fått en mera allmän avfattning,
uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning.
Föredragande statsrådet framhöll att religionsfriheten närmast framstår som
ett omfattande rättighetskomplex med inslag av yttrandefrihet,
informationsrätt, mötesfrihet och föreningsfrihet, att i föreningsfriheten
ingår betydande inslag av mötesfrihet samt att demonstrationsrätten nästan
helt omfattas av mötesfriheten. Om den närmare innebörden yttrade statsrådet
(a. prop. s. 114):

Religionsfriheten anges t.ex. normalt innefatta inte bara en frihet att hysa
viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att
sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i
gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.
Samtidigt som det är angeläget att bereda dessa särskilda inslag i
religionsfriheten ett tillfredsställande skydd är det självklart att reglerna
om religionsfriheten inte får hindra att de bestämmelser som i allmänhet
gäller för begränsning av yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations-
och föreningsfriheterna är tillämpliga också när dessa friheter utövas i
religiösa sammanhang. Det är t.ex. angeläget att under en epidemi kunna hindra
sammankomster där smitta kan spridas vare sig det är fråga om gudstjänster,
teaterföreställningar eller politiska möten. Ärekränkande yttranden måste, för
att ta ett annat exempel, kunna beivras också när de fälls i religiösa
sammanhang, och rasistisk verksamhet skall givetvis kunna hindras också när
den till äventyrs bedrivs under religiös täckmantel.
Om övriga friheter finns föreskrifter som anger hur och för vilka ändamål de
får begränsas (2 kap. 12 - 14 §§ RF). Begränsningar får göras endast för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den
utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens
grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Förbudet mot begränsning enbart på grund av åskådning gäller för både
lagstiftning och rättstillämpning och innebär således dels att lagstiftaren
inte kan besluta en föreskrift som möjliggör ingrepp "enbart på grund av
någons verkliga eller förmodade åskådning i politiska, religiösa eller andra
t.ex. konstnärliga eller vetenskapliga - frågor", dels att det inte heller
blir möjligt för en tillämpande myndighet att göra ingrepp i någons fri- och
rättigheter enbart på grund av dennes åskådning. En myndighet får alltså inte
enbart av någons åskådning dra slutsatsen att förutsättningarna för ingripande
är uppfyllda (a. prop. s. 120).
Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till
rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds
anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott.
Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får
begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om
särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar
som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet
och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter.
Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till
trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets
säkerhet eller för att motverka farsot.
Mötes- och demonstrationsfriheterna behandlas ibland som en och samma
rättighet, församlingsfrihet. Med sammankomst för "annat liknande syfte" avses
bl.a. gudstjänster och andra sammankomster för religionsutövning.
Mötesfriheten gäller inte bara allmän sammankomst utan även enskilt möte.
Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas
verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.
Sverige är som nämnts ovan anslutet till Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna med tilläggsprotokoll
och den har numera också direkt införlivats med svensk lagstiftning.
Konventionen är upprättad på engelska och franska, vilka båda texter är lika
giltiga.
Artiklarna 9-11 i konventionen handlar om opinionsfriheterna.
Enligt artikel 9 har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet, och denna rätt innefattar frihet bl.a. att byta religion
eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller
enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning,
sedvänjor och ritualer ("to manifest his religion or belief, in worship,
teaching, practice and observance" resp. "de manifester sa religion ou sa
conviction - - - par le culte, l'enseignement, les pratiques et
l'accomplissement des rites"). Friheten att utöva sin religion eller tro får
endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i
ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna
säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till
skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Genom att tanke- och samvetsfrihet nämns vid sidan av religionsfrihet görs
klart att konventionen skyddar såväl religiösa som icke religiösa
livsåskådningar. Det skall alltså stå var och en fritt att ansluta sig till
vilken religion som helst men också att ha en ateistisk uppfattning.
Enligt artikel 10 har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt
innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och
tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella
gränser. Utövandet av dessa friheter får underkastas sådana formföreskrifter,
villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som
i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet,
till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till
förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller
för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att
förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas
auktoritet och opartiskhet.
Enligt artikel 11 har var och en rätt till frihet att delta i fredliga
sammankomster samt till föreningsfrihet. utövandet av dessa rättigheter får
inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och
som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet
eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till
skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och
rättigheter.
Fri- och rättighetskommittén gjorde i sitt betänkande Fri- och
rättighetsfrågor (SOU 1993:40, del B s. 62) en jämförelse mellan
Europakonventionen och svenska regler till skydd för bl.a. religionsfriheten,
och kommittén fann inte annat än att svensk lagstiftning stod i
överensstämmelse med Europakonventionen.
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, sägs i
artikel 18 att envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och
att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin
religion eller tro genom undervisning, andaktsordningar, gudstjänst och
iakttagande av religiösa sedvänjor.
Rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet omnämns i artikel 19 och rätten
till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar i artikel 29.
Enligt artikel 29 har envar rätt till frihet i fråga om fredliga möten och
sammanslutningar och ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
innehåller också, som ovan nämnts, bestämmelser om tankefrihet, samvetsfrihet
och religionsfrihet (artikel 18) samt om rätt till fredliga sammankomster
(artikel 21) och rätt till föreningsfrihet (artikel 22).
Regler om religionsfriheten finns i religionsfrihetslagen (1951:680). I den
lagen sägs - med ett uttryckssätt ordagrant hämtat från tidigare gällande 16 §
i 1809 års regeringsform - att envar äger rätt att fritt utöva sin religion,
såvitt han inte därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän
förargelse (1 §). Vidare står det envar fritt att för religiös gemenskap delta
i sammankomst och sammansluta sig med andra (2 §). För offentlig gudstjänst
gäller inte andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för
sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde (3 §). Ingen får vara
skyldig att tillhöra trossamfund, och ett åtagande i strid med detta är utan
verkan (4 §). Med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning
för religiös verksamhet, vari ingår att ordna gudstjänst.

Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
Riksdagen fattade i december 1995 ett principbeslut om ändrade relationer
mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12, rskr.
1995/96:84).
Med anledning av beslutet tillsatte regeringen följande utredningar och gav
följande särskilda uppdrag (dir. 1995:162):
- utredning om konstitutionella och andra rättsliga frågor,
- särskilt uppdrag till Riksskatteverket att utreda formerna för statlig
uppbörd av kyrkoavgift,
- utredning om begravningsverksamheten,
- särskilt uppdrag till Kammarkollegiet att utreda den kyrkliga egendomen vid
en relationsändring,
- utredning om vården av kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom och
kyrkoarkiven,
- utredning om personalfrågorna vid en ändring av relationerna och om statligt
stöd till trossamfund.
De slutliga utredningsförslagen skall enligt direktiven redovisas senast den
31 mars 1997.
Ett särskilt beredningsorgan inrättades för att underlätta insyn och
samordning i utredningsarbetet. I direktiven föreskrevs också att samverkan
skall ske mellan statens och Svenska kyrkans utredningsarbeten.
Den nuvarande religionsfrihetslagen kan beräknas upphöra att gälla i samband
med att relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras och de
bestämmelser i lagen som anses behövliga tas in i annan lag, exempelvis i en
lag om trossamfund.

Djurskydd
Bestämmelser
I djurskyddslagen (1988:534) finns också bestämmelser om slakt. Bl.a.
föreskrivs att djur skall skonas från onödigt obehag och lidande när de förs
till slakt (13 §). Enligt 14 § första stycket skall husdjur vid slakten vara
bedövat när blodet tappas av, och andra åtgärder vid slakten får inte vidtas
innan djuret är dött. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Jordbruksverket får dock meddela föreskrifter om undantag från föreskriften om
bedövning för fjäderfä och kaniner (14 § tredje stycket) eller meddela
ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall (15
§). Jordbruksverket har i djurskyddsförordningen (1988:539) fått sådana
bemyndiganden av regeringen (31 resp. 32 §§).
Enligt Lantbruksstyrelsens föreskrifter (LSFS 1988:39) om undantag från
bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner gäller att fjäderfä och kaniner
utan föregående bedövning får avlivas genom att huvudet hastigt skiljs från
kroppen under förutsättning att avlivningen endast avser enstaka djur.
Regeringen har för visst slakteri medgivit dispens från Lantbruksstyrelsens
föreskrifter innebärande att fjäderfä får slaktas utan föregående bedövning på
sådant sätt att köttets beskaffenhet blir godtagbart från judisk religiös
synpunkt (kosher). Den senaste dispensen gäller t.o.m. den 30 juni 1998.
Sverige är anslutet till Europeiska konventionen om skydd av djur som förs
till slakt (SÖ 1982:1). I den finns bestämmelser om föregående bedövning vid
slakt (artiklarna 12 och 16) samt om möjlighet för en stat att bevilja
avvikelse från dessa bestämmelser vid slakt enligt religiösa ritualer (artikel
17).
Konventionen har godkänts på EG:s vägnar (rådets beslut 88/306/EEG).
EG har också egna direktiv om djurskyddet, bl.a. rådets direktiv 93/119/EEG
om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning. I inledningen till
detta direktiv hänvisas till den förklaring om djurskydd som är knuten till
slutakten av unionsfördraget, där unionens institutioner och medlemsstater
anmodas att vid utformning och införande av gemenskapslagstiftning om den
gemensamma jordbrukspolitiken fullt ut ta hänsyn till djurens behov av
välbefinnande. Direktivet innehåller bestämmelser för att undvika onödigt
lidande för djur före slakten. Bl.a. finns en föreskrift om bedövning före
slakt. Undantag från föreskriften gäller beträffande djur som slaktas med
särskilda metoder som krävs i samband med vissa religiösa ceremonier.

Rapport om slakt av djur utan föregående bedövning
Efter uppdrag av regeringen lämnade Statens jordbruksverk en rapport (1992:37)
Slakt av obedövade djur. Verket hade med anledning av uppdraget tillsatt en
arbetsgrupp med huvudsakligen veterinärmedicinsk kompetens. I rapporten
redovisades arbetsgruppens syn på möjligheterna att tillämpa en slaktmetod som
innebär att bedövning sker först efter det att skäktsnittet lagts och som dels
är förenligt med de krav som bör ställas från djurskyddssynpunkt, dels kan
accepteras från judisk och muslimsk religiös synpunkt.
Rapporten sammanfattades enligt följande.

Enligt svensk djurskyddslag skall husdjur vid slakt vara bedövat när blodet
tappas av. Detta innebär att religiös judisk och muslimsk slakt, där
halssnittet och avblodning sker på obedövade djur (skäktning), är förbjuden.
Arbetsgruppens uppgift har varit att bedöma om vägande skäl finns att medge
dispens från lagen i fråga, därest bedövning görs omedelbart efter
skäktsnittet. Gruppen har kommit till den enhälliga slutsatsen att dylik
dispens ej bör ges av i huvudsak följande skäl.
Bedövning utförd omedelbart efter det halsens mjukdelar genomskurits skulle
visserligen ge befrielse från ångest och annat lidande som kan uppkomma under
själva avblodningen. I djurskyddslagen föreskrivs dock utöver vad som ovan
angivits att när djur förs till slakt och när de slaktas, skall de skonas från
onödigt obehag och lidande. Den emotionella stress och ångest som djuren
sannolikt erfar under den för skäktning nödvändiga infängslingen och
fixeringen av huvudet samt under själva snittet strider mot denna bestämmelse.
Att medge dispens i en tid då strävandena att humanisera våra slaktmetoder
främst koncentreras på att skydda djuren från transport- och fixeringsstress
före bedövningen vore från djurskyddssynpunkt att ta ett stort steg tillbaka.
Ett annat, och i arbetsgruppens ögon tungt vägande skäl att ej ge dispens
för judisk slakt är att huvudparten av köttet från skäktade djur ej godkänns
för konsumtion enligt judisk ortodox tro. Detta kött skulle komma att
saluföras på den öppna marknaden. Det skulle innebära att många av de
människor, som av etiska skäl motsätter sig religiös slakt, skulle komma att
äta skäktat kött, oinformerade om ursprunget och mot sin övertygelse.
Arbetsgruppen redovisade i rapporten att en sammankomst arrangerats med
företrädare för berörda trossamfund och djurskyddsorganisationer. Något
sammanträffande med trossamfunden kom dock inte till stånd.
Till grund för regeringens uppdrag till Jordbruksverket låg en skrivelse från
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). DO hade själv låtit göra en
utredning om förbudet mot skäktning. DO uppmärksammade att skäktningsförbudet
hade införts i Sverige under det sena 1930-talet, liksom i andra europeiska
länder. DO påpekade vidare att förbudet efter krigsslutet 1945 upphävdes i de
länder där det införts under den nazistiska eran, utom i Norge, Schweiz och
Sverige, där det behölls. DO:s förslag till regeringen var att tillsätta en
utredning med uppdrag att undersöka förutsättningarna för en ändring av
djurskyddslagens bestämmelser om slakt och möjligheterna att införa en
slaktmetod medelst skäktsnitt med efterföljande bedövning. Utredningen borde
enligt DO inhämta lagstiftnings- och forskningserfarenheter från andra länder
med utgångspunkten att verka för en lagstiftningsharmonisering med Europa och
övriga världen.
Jordbruksverkets rapport har remissbehandlats. Under remissbehandlingen
framfördes från judiska och muslimska organisationer kritik mot verket för
bl.a. bristande samråd med organisationerna.
Beredningen inom regeringskansliet (Jordbruksdepartementet) är inte
avslutad. Enligt uppgift från departementet har ett stort antal uppvaktningar
och samtal förekommit i frågan.

Tidigare riksdagsbehandling
Den religiösa traditionen att slakta djur utan föregående bedövning
(skäktning) behandlades av riksdagen senast under riksmötet 1994/95.
Jordbruksutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1994/95:JoU1 till att utskottet vid flera tillfällen tidigare (bet. JoU
1987/88:22, 1988/89:JoU17 och 1990/91:JoU18) avstyrkt förslag om bl.a.
dispensmöjligheter för kosherslakt. I det sistnämnda betänkandet hade
jordbruksutskottet anfört följande.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare - - - avstyrkt förslag om
dispensmöjligheter för kosherslakt av övriga djurslag utöver fjäderfä.
Utskottet har inte heller nu funnit anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter. I detta
sammanhang vill utskottet beträffande vad som i motionen anförts om värnandet
av religionsfriheten framhålla följande. De allmänna begränsningar som gäller
för människors handlande i samhället kan i vissa fall komma att beröra
åtgärder som uppfattas såsom utövande av religionsfriheten. Som exempel kan
nämnas att en i allmänhet straffbar handling inte är skyddad bara för att den
förekommer i ett religiöst sammanhang. Allmänna regler om medborgarnas
handlingsfrihet gäller således också i religiösa sammanhang (se prop.
1975/76:209 s. 115).
Jordbruksutskottet hade mot bakgrund av det anförda inte funnit anledning att
föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av en föreliggande motion om
dispens utan avstyrkt motionen. Jordbruksutskottet fann vid 1994/95 års
behandling av frågan inte anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter och avstyrkte
även de då föreliggande motionerna.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om skydd för livsåskådning
Utskottet behandlade frågan om att i regeringsformen utvidga skyddet för
religionsfriheten till annan livsåskådning i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1992/93:KU2. Utskottet avstyrkte en då föreliggande motion med
hänvisning till att enligt utskottets mening livsåskådningsfriheten redan
skyddades av olika regler i regeringsformen och att i den mån begreppet
livsåskådningsfrihet inte omfattades av religionsfriheten andra i
regeringsformen upptagna fri- och rättigheter gav ett gott skydd mot icke
önskvärda ingrepp. Det kunde enligt utskottet inte heller bortses från de
avgränsningsproblem som kunde finnas när det gäller att avgöra vad som inryms
i begreppet livsåskådningsfrihet.

Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan om att i regeringsformen
ange att skyddet för religionsfriheten även gäller annan livsåskådning.
Utskottet anser således att livsåskådningsfriheten redan skyddas av olika
regler i regeringsformen. I den mån begreppet livsåskådningsfrihet inte redan
omfattas av religionsfriheten ger andra i regeringsformen upptagna fri- och
rättigheter ett gott skydd mot icke önskvärda ingrepp. Utskottet anser att det
inte heller kan bortses från de avgränsningsproblem som kan uppstå när det
gäller att avgöra vad som inryms i begreppet livsåskådningsfrihet.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1996/97:K429.
Som ovan nämnts kan religionsfrihetslagen i dess nuvarande utformning beräknas
upphöra att gälla, då relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras.
Enligt utskottets mening bör de bestämmelser om religionsfrihet som förs över
till exempelvis en lag om trossamfund inskränkas till det absolut nödvändiga.
De frågor som tas upp i motion 1994/95:K220 bör i stället beaktas i
lagstiftning på respektive område. Som nämns i motionen är kost- och
födotraditioner en viktig del i människors kultur, och dessa traditioner kan
också vara starkt bundna i religionen. Lagstiftning om slakt av djur utgör
därmed ett område där frågor om religion aktualiseras.
Beredningen av Jordbruksverkets ovan nämnda rapport pågår inom
Regeringskansliet. Utskottet utgår från att under den fortsatta beredningen -
utom djurskyddsaspekter på olika slaktmetoder - noga beaktas även vilka
förpliktelser Europakonventionen och andra internationella konventioner
ålägger oss. Härvid kommer också att beaktas betydelsen av att
Europakonventionen numera är svensk lag.
Utskottet utgår vidare från att beredningen av ärendet innefattar lämpliga
jämförelser med lagstiftning och erfarenheter i andra länder.
Med det anförda anser utskottet att något tillkännagivande med anledning av
motion 1994/95:K220 inte är påkallat. Motionen avstyrks.

Diskriminering m.m.

Diskriminering av homosexuella

Motioner
Tre motioner tar upp frågor om diskriminering av homosexuella.
I motion 1996/97:K432 av Kenneth Kvist m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om förbud i regeringsformen mot diskriminering av
homosexuella.
I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 5 yrkas också att
riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud i regeringsformen mot
lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Motionärerna hänvisar till att
utredningen om homosexuellas situation i samhället i sitt betänkande (SOU
1984:63) föreslog att diskrimineringsförbudet i regeringsformen skulle
utsträckas till att gälla lagar som diskriminerar homosexuella.
I motion 1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs
tillkännagivanden dels om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella
(yrkande 1), dels om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (yrkande 2).
Motionärerna anser att det finns många exempel på att nuvarande
diskrimineringsskydd för homosexuella inte är tillräckligt och att det därför
vore rimligt att genomföra en översyn av bestämmelserna i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen i syfte att åstadkomma förstärkt skydd mot sådan
diskriminering. De anser också, med hänvisning till Folkhälsoinstitutets
förslag, att Diskrimineringsombudsmannen bör få i uppdrag att bevaka
diskriminering av homosexuella.

Bakgrund
Gällande regler m.m.
De grundläggande bestämmelserna om skydd mot diskriminering finns i
regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära
att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg
eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 22 §
första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare
i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt
ursprung.
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i
brottsbalken (BrB) som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller
yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa
bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en
organiserad verksamhet. Således döms enligt 16 kap. 9 § brottsbalken en
näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte
gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra, för olaga diskriminering. För olaga
diskriminering döms också den som på samma sätt diskriminerar någon på grund
av att denne har en homosexuell läggning. Som en försvårande omständighet vid
bedömningen av straffvärdet skall enligt 29 kap. 2 § 7 BrB beaktas om ett
motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan
sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Kränkning på grund
av någons sexuella läggning omfattas enligt motivuttalande av denna regel.
Vidare finns lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering, som har till
ändamål att motverka sådan diskriminering. Med etnisk diskriminering avses
enligt denna lag att en person eller grupp av personer missgynnas i
förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller
kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse. Lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser mot
diskriminering i arbetslivet.
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innehåller också ett förbud
mot diskriminering. Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri- och
rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom
på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan
åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell
minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller i artikel 2 ett
förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion,
politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom,
börd eller ställning i övrigt.
Inom arbetet i EU:s regeringskonferens diskuteras bl.a. frågan om
grundläggande rättigheter och icke-diskriminering.

Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade under föregående riksmöte motioner om förstärkt skydd i
regeringsformen mot diskriminering (bet. 1995/96:KU8).
I anledning av motioner om förbud mot diskriminering av funktionshindrade
erinrade utskottet om att det i förarbetena till regeringsformen framhållits
att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder
lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper och att man i stället valt
ett stadgande som ger uttryck för grundsatsen om likabehandling av medborgare.
I fråga om motioner om förbud mot diskriminering av homosexuella uttalade
utskottet i samma betänkande att det enligt utskottets uppfattning inte kunde
råda någon tvekan om att de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet
i samhället alltjämt är en utsatt grupp. Det fanns alltså goda skäl för att
lagstiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett särskilt skydd. Utskottet
erinrade om att så sent som år 1994 införts en regel i brottsbalkens
straffmätningsbestämmelser som innebär att det är en försvårande omständighet
om motivet för ett brott varit att kränka någon på grund av dennes
homosexuella läggning. Utskottet ansåg det också värdefullt att det inom den
statliga verksamheten pågår ett fortlöpande arbete i syfte att öka skyddet för
de homosexuella. Utskottet hänvisade till att Folkhälsoinstitutet har
regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation,
bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna insatser för
homosexuella.
Utskottet ville vidare erinra om att den offentliga makten enligt
bestämmelsen i 1 kap. 2 § regeringsformen skulle utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Detta är visserligen, enligt vad utskottet anförde, ett s.k. programstadgande
som inte kan göras gällande i domstol, men det har likväl stor betydelse och
kan t.ex. åberopas av JO i ärenden som gäller diskriminering från offentliga
organs eller funktionärers sida.
Utskottet var inte berett att biträda ett motionsförslag om direkt
diskrimineringsförbud i regeringsformen. Tillräckliga skäl hade enligt
utskottet inte framkommit att ändra regeringsformen i detta hänseende.
Utskottet ville också erinra om att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 §
regeringsformen riktar sig till normgivaren, i första hand riksdagen. En
utvidgning av förbudet skulle alltså inte innebära ökade möjligheter att komma
till rätta med problem av det slag som togs upp i en av motionerna. Utskottet
avstyrkte de föreliggande motionerna.

Kommittédirektiv m.m.
På förslag av arbetsmarknadsutskottet har riksdagen gjort ett tillkännagivande
till regeringen om behovet av lagstiftning mot diskriminering av homosexuella
i arbetslivet (bet. 1995/96:AU3, rskr. 1995/96:3). Arbetsmarknadsutskottet
hade anfört att det utgick från att regeringen skulle överväga
lagstiftningsfrågan bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av annan
antidiskrimineringslagstiftning och att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med en redovisning av resultatet av dessa överväganden. Vidare hade
utskottet angivit att det utgick från att även den i sammanhanget väckta
frågan om utvidgning av Diskrimineringsombudsmannens mandat skulle bli belyst.
Regeringen har den 6 februari 1997 beslutat att en särskild utredare skall
tillkallas med uppgift (dir. 1997:7) att
- kartlägga och analysera behovet av en lagstiftning till skydd mot
diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet eller sexuell
läggning,
- kartlägga och redovisa andra länders lagstiftning och åtgärder i övrigt i
frågan,
- om utredaren finner det lämpligt, lägga fram ett förslag om hur en
lagstiftning med förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
homosexualitet eller sexuell läggning bör vara utformad,
- överväga hur sådana förbudsregler i så fall skall förhålla sig till
motsvarande bestämmelser i jämställdhetslagen, lagen mot etnisk
diskriminering och en eventuell lagstiftning mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder,
- analysera om det finns behov av att inrätta en myndighet som har till
uppgift att tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan
uppgift skall handhas av redan i dag befintliga myndigheter,
ombudsmannafunktioner och nämnder.
Utredaren skall samråda med utredningen om diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder och utredningen om översyn av lagen mot etnisk
diskriminering. Utredaren bör också i sitt arbete samråda med arbetsmarknadens
parter och Folkhälsoinstitutet.
Utredningsarbetet skall vara redovisat senast den 1 oktober 1997.

Utskottets bedömning
Utskottet, som konstaterar att en utredning om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av homosexualitet nu beslutats, vidhåller sin ovan
redovisade inställning i frågan om att i regeringsformen uttryckligen
föreskriva ett förbud mot diskriminering av homosexuella. Utskottet avstyrker
således motionerna 1996/97:K432, 1996/97:L416 yrkande 5 och 1996/97:L422
yrkande 1.
Enligt de ovan redovisade direktiven skall den särskilde utredaren analysera
om det finns behov av att inrätta en myndighet som har till uppgift att
tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skall
handhas av redan i dag befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och
nämnder. Utskottet anser att resultatet av utredningen bör avvaktas, och
utskottet avstyrker därmed motion 1996/97:L422 yrkande 2.

Rasistiska organisationer

Motioner
I motion 1996/97:K414 av Kia Andreasson och Yvonne Ruwaida (mp) begär
motionärerna med hänvisning till FN:s konvention mot rasism tillkännagivanden
till regeringen dels om förbud mot rasistiska organisationer och
sammanslutningar (yrkande 1), dels om ett förslag till sådan lagändring att
även rasistiska gärningar blir kriminaliserade i samband med förbudet mot
rasistiska organisationer (yrkande 2). Genom kriminalisering av rasistiska
organisationer och sammanslutningar kan, enligt motionärerna, gärningar såsom
uppvigling, stöd till verksamhet, propaganda, spridning av budskapet etc.
förbjudas trots de grundlagsenliga yttrande-, tryck-, mötes- och
demonstrationsfriheterna.
I motion 1996/97:K425 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om kriminalisering av den som deltar i eller lämnar stöd till
en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att
ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott. Motionärerna hänvisar till
förslagen i utredningsbetänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75).
I motion 1996/97:K421 av Carl-Johan Wilson (fp) föreslås att regeringen
skall lägga fram förslag till sådan ändring i aktuella lagar att möjligheterna
att bekämpa rasism förbättras genom att t.ex. all spridning av rasistiska
budskap, organisering av rasistisk propaganda samt stöd till rasistisk
verksamhet straffbeläggs. Motionären anser att det gång på gång har visat sig
att vår lagstiftning inte ger önskad möjlighet att bekämpa rasism och att
åtskilliga exempel på verksamhet med tydlig rasistisk tendens kan avfärdas med
att den rasistiska tendensen inte kan bevisas. Han anför att
Diskrimineringsombudsmannen under årens lopp har presenterat ett flertal
förslag till lagändringar, såsom förslag om straff för att sprida rasistiska
budskap, för att organisera rasistisk propaganda och för att stödja - även
ekonomiskt - rasistisk verksamhet.

Bakgrund
Gällande bestämmelser
Som framgår ovan ingår föreningsfriheten i de grundläggande fri- och
rättigheter som tillförsäkras den enskilde i 2 kap. 1 § regeringsformen.
Föreningsfrihet definieras som frihet att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften. Friheten får begränsas endast för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och en
begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör
ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.
Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell
eller annan sådan åskådning. Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt
gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur
eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av
visst etniskt ursprung.
Enligt Europakonventionen har var och en rätt till frihet att delta i
fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet (artikel 11). utövandet av
dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är
föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn
till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av
oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för
andra personers fri- och rättigheter.
Rätten till föreningsfrihet föreskrivs också i konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. I föreningsfriheten inbegrips rätten att bilda och
ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen (artikel 22).
Sverige tillträdde år 1971 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering (SÖ 1971:40). Konventionen syftar till faktisk jämlikhet
mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt
eller etniskt ursprung.
Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla lämpliga medel,
däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på
rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida (artikel
2 1 d). Staterna skall, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med
vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som
uttryckligen anges i artikel 5, bl.a. olagligförklara och förbjuda
organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar
till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller
dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag (artikel 4
b). I artikel 5 nämns bl.a. rätten till åsikts- och yttrandefrihet samt till
församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte.
Den svenska lagstiftningen innehåller inte något direkt förbud mot att bilda
eller vara medlem i organisationer som ägnar sig åt rasistisk verksamhet. Det
är heller inte möjligt att tvångsvis upplösa sådana organisationer.
I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är
bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) av central betydelse. Den
brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller annat
meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart såväl
att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.
Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan
även t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder.
En motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11
tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen är således straffbelagd även när den
begås i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas även andra massmedier.
Den 1 januari 1989 trädde den senaste ändringen av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151, 1987/88:KU36, rskr. 290, SFS
1988:835). Syftet med ändringen var att ytterligare försvåra eller förhindra
verksamhet i rasistiska organisationer. Det är numera tillräckligt för
straffbarhet att ett hot eller ett uttalande av aktuellt slag över huvud taget
sprids. Det är således otillåtet att annat än inom den helt privata sfären
sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp. Också
spridning inom en förening eller annan avgränsad grupp av personer är efter
ändringen straffbelagd. Skärpningen var avsedd att försvåra för rasistiska
organisationer att nå ut med sitt budskap.

Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen behandlade utförligt frågor om rasistisk brottslighet under våren
1994 med anledning av ett regeringsförslag om åtgärder mot rasistisk
brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet (prop. 1993/94:101, bet.
1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). Förslaget grundades i denna del på
Utredningens för åtgärder mot etnisk diskriminering (EDU) betänkande
Organiserad rasism (SOU 1991:75). Bl.a. behandlades frågan om ett förbud mot
rasistiska organisationer.
I propositionen anförde regeringen bl.a. att enskilda ledamöter i FN:s
rasdiskrimineringskommitté hade kritiserat Sverige och hävdat att vi, för att
uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa ett uttryckligt förbud mot
rasistiska organisationer. Enligt regeringen hade dock Sverige, liksom flera
andra stater, hittills ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt
att lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att själv
bestämma vilka metoder som skall användas för att uppfylla konventionens
syfte. Trots att Sverige saknar ett uttryckligt organisationsförbud hade
enligt regeringen också vår inställning varit att vår lagstiftning uppfyller
konventionens krav. Skälet till detta ställningstagande var, anförde
regeringen, att vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är
förbjuden; lagstiftningen var därför tillräcklig för att i praktiken tvinga
organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Enligt
regeringens mening hade det inte framkommit något som gav anledning att ändra
den svenska inställningen att vi uppfyller konventionens krav.
I propositionen påpekade regeringen särskilt att bestämmelsen om hets mot
folkgrupp sedan den 1 januari 1989 var tillämplig i fall då rasistiska eller
liknande uttalanden sprids inom en förening. Härigenom hade rasistiska
organisationer i praktiken betagits möjligheten att verka utan att bryta mot
lagen. Regeringen anförde vidare att den föreslagna kriminaliseringen avsåg
ett visst samröre med en organisation, i vilken medlemmarna förutsätts göra
sådant som redan är kriminaliserat. Man kunde alltså, anförde regeringen, på
goda grunder anta att de föreslagna straffbestämmelserna skulle träffa
personer som redan i de allra flesta fall kunde straffas.
Vidare anförde regeringen i propositionen att de sammanslutningar som den
ifrågavarande straffbestämmelsen tog sikte på inte torde vara registrerade och
lätt kunde ombildas. De behövde inte ha någon styrelse eller några stadgar. I
praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta grupperingar utan någon
egentlig organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa straffbestämmelser av
detta slag kunde enligt propositionen leda till att bestämmelserna blev
ineffektiva och därigenom utgjorde ett dåligt hjälpmedel i kampen mot
rasismen. En rasistisk organisation kunde nämligen oförtjänt komma att
uppfattas som godkänd av samhället i fall då inget rättsligt förfarande
inleddes eller, om så skedde, detta inte ledde till fällande dom. Det
framhölls också att det inte är önskvärt att ge de aktuella organisationerna
ökad uppmärksamhet, bl.a. därför att allmänheten kan få en överdriven
föreställning om deras betydelse. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att det
fanns en påtaglig risk för att ett genomförande av förslaget till
kriminalisering inte skulle få den avsedda effekten.
En ytterligare aspekt som togs upp i propositionen var att det är svårt att
utforma straffbestämmelser av denna typ utan att eftersätta grundläggande
rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara
området. Osäkerheten gällde enligt regeringen både vilka sammanslutningar som
bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som
är avsedd att medföra ansvar. Eftersom de i propositionen med anledning av
utredningsförslaget diskuterade straffbestämmelserna skulle föra med sig en
inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talade enligt regeringen
det anförda med särskild styrka mot att genomföra förslaget om kriminalisering
av organiserad rasism m.m.
Sammanfattningsvis ansåg regeringen att utredningsförslaget om förbud mot
rasistiska organisationer och stöd till sådana organisationer inte borde
genomföras.
Justitieutskottet instämde i regeringens bedömning och avstyrkte bifall till
de då aktuella motionerna om förbud mot rasistiska organisationer.
Motioner om förbud mot rasistiska organisationer m.m. behandlades av riksdagen
senast under 1995/96 års riksmöte. I justitieutskottets av riksdagen godkända
betänkande 1995/96:JuU14 vidhöll utskottet sin inställning från våren 1994 och
avstyrkte en motion om sådant förbud. Justitieutskottet noterade att
riksdagen, i ärendet våren 1994 beslutade om införande den 1 juli 1994 av en
särskild straffskärpningsgrund i BrB med innebörd att det vid bedömningen av
ett brotts straffvärde särskilt skall beaktas om ett motiv för brottet varit
att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på
grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller
annan liknande omständighet.

EU
Nederländerna har i sitt program för ordförandeskapet inom EU under första
halvåret 1997 aviserat att frågan om inrättandet av ett observatorium
(Monitoring Centre) mot rasism och främlingsfientlighet är prioriterad. Ett
nära samarbete med Europarådet planeras på området. EU har också proklamerat
1997 som Europaåret mot rasism.

Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare bedömning i frågan om
förbud mot rasistiska organisationer m.m.. Motionerna 1996/97:K414 yrkandena 1
och 2, 1996/97:K421 och 1996/97:K425 avstyrks.

Fackliga rättigheter

Motion
En annan fråga som rör föreningsfriheten tas upp i motion 1996/97:K431 av
Kenneth Kvist m.fl. (v). Motionärerna anser att riksdagen hos regeringen bör
begära förslag dels till skydd i regeringsformen för fackliga och demokratiska
rättigheter för de anställda i arbetslivet (yrkande 1), dels till slopande av
skyddet för lockouträtten i 2 kap. 17 § regeringsformen (yrkande 2).
Motionärerna anser att regeringsformen i sin rättighetskatalog specifikt
borde ange att anställda har bestämda demokratiska fri- och rättigheter också
på sina arbetsplatser och gentemot sina arbetsgivare. Sådana rättigheter är
rätt till facklig organisering, rätt till yttrande- och åsiktsfrihet också på
arbetsplatsen, rätt att i anslutning till arbetet anordna möten för anställda,
rätt till fackliga stridsåtgärder.
Motionärerna kritiserar vidare att arbetsgivaren ges visst försteg genom att
arbetstagaren kan vidta stridsåtgärd endast i formen "förening av
arbetstagare", medan arbetsgivarna tilldelas denna rätt både i förening och
enskilt. Att arbetsgivarnas rätt till facklig stridsåtgärd underlättas i
förhållande till de anställdas rätt till stridsåtgärder innebär ett tveksamt
likställande i grundlag av två maktmässigt mycket olika parter och konserverar
därmed den starka partens rätt. Denna hållning torde enligt motionärerna
internationellt tillhöra de mest arbetsgivarvänliga. Bestämmelsen i 2 kap. 17
§ RF bör därför revideras så att grundlagsskyddet för lockout tas bort.

Bakgrund
Föreningsfriheten hör, som nämnts, till de fri- och rättigheter som
tillförsäkras medborgaren i 2 kap. 1 § regeringsformen.
En förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare
har enligt 2 kap. 17 § regeringsformen rätt att vidta fackliga stridsåtgärder,
om inte annat följer av lag eller avtal. Bestämmelsen gäller mot enskilda och
är därför ett undantag från regeln att regeringsformens fri- och rättigheter
endast gäller mot det allmänna. Regeln infördes på konstitutionsutskottets
enhälliga förslag (bet. KU 1973:26 s. 51-52).
Frågan om att bygga ut skyddet för fackliga friheter diskuterades härefter
av 1973 års fri- och rättighetsutredning. Tanken på en sådan utbyggnad
avvisades av utredningen i betänkandet Medborgerliga fri- och rättigheter (SOU
1975:75). Vid behandlingen av utredningens betänkande anslöt sig föredragande
statsrådet till utredningens ståndpunkt. Han anförde att enligt en i Sverige
fast etablerad tradition bör det i största möjliga utsträckning överlämnas åt
arbetsmarknadens parter att själva lösa uppkommande frågor på det fackliga
området utan inblandning från statens sida. Denna grundinställning hindrar
visserligen inte att lagstiftning tillgrips på ett visst område, om det visar
sig omöjligt att avtalsvägen nå en tillfredsställande reglering eller om andra
särskilda skäl talar härför. Några sådana skäl för en utförligare
grundlagsreglering till skydd för den fackliga verksamheten ansåg han
emellertid inte finnas. Tvärtom skulle man kunna riskera att en
grundlagsreglering av t.ex. förhandlingsrätten snabbt blir föråldrad. I
stället för att verka som ett skydd skulle grundlagsregler om de fackliga
friheterna enligt föredragande statsrådet kunna bli en broms för en önskad
utveckling (prop. 1975/76:209 s. 123). Även konstitutionsutskottet ansåg av
samma skäl att bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder skulle kvarstå
oförändrad (bet. KU 1975/76:56).
Rättighetsskyddsutredningen övervägde i sitt betänkande Förstärkt skydd för
fri- och rättigheter (SOU 1978:34) frågan om huruvida den fackliga
konflikträtten i 2 kap. 17 § regeringsformen skulle tillhöra de rättigheter
som föreslogs bli omfattade av ett särskilt beslutsförfarande vid
rättighetsbegränsande lagstiftning. Utredningen stannade för att inte lägga
fram något förslag i den delen. - Inom utredningen hade vidare ifrågasatts
huruvida det rättighetsskydd, som genom regeringsformen tillförsäkras
medborgarna gentemot det allmänna, borde utsträckas till att gälla det
samhälleliga livet som helhet och således även i förhållandet mellan enskilda.
Särskilt nämndes förhållanden på arbetsplatsen och vissa andra arbetsrättsliga
regler. Utredningen (majoriteten bestående av s-, m-, fp- och c-ledamöter)
ansåg emellertid att det inte var möjligt att gå in på dessa vittomfattande
problem och att det ej heller fanns skäl att föreslå någon grundlagsändring
som skulle medföra att helt nya principer måste komma till uttryck på det
arbetsrättsliga området.
I sin proposition anslöt sig regeringen till vad utredningen hade anfört,
och riksdagen följde propositionen (prop. 1978/79:195, bet. KU 1978/79:39 och
KU 1979/80:1, rskr. 1979/80:2).
Fri- och rättighetskommittén diskuterade i sitt utredningsbetänkande Fri- och
rättighetsfrågor (SOU 1993:40) om det i grundlagen borde införas ett skydd för
de fackliga fri- och rättigheterna, utöver det som redan finns för
strejkrätten. Kommittén hänvisade till den översyn av arbetsrätten som 1992
års arbetsrättskommitté fått i uppdrag att utföra och konstaterade att inom
denna översyn låg flera frågor som berörde omfattningen av de fackliga fri-
och rättigheterna och att detta talade för att man borde avvakta med att
grundlagsreglera området.
I samband med ärendet om inkorporering av Europakonventionen och andra fri-
och rättighetsfrågor behandlade utskottet under 1993/94 års riksmöte motioner
om stärkt grundlagsskydd för strejkrätten och om vidare grundlagsskydd för de
demokratiska fri- och rättigheterna på arbetsplatsen (prop. 1993/94:117, bet.
1993/94:KU24). Utskottet hänvisade till att 1992 års arbetsrättskommitté i
början av maj 1993 lämnat ett delbetänkande om ny
anställningsskyddslagstiftning och att kommittén skulle fortsätta sitt arbete
med en översyn av återstående delar av medbestämmandelagen och viss annan
arbetsrättslig lagstiftning. Utskottet konstaterade att, som Fri- och
rättighetskommittén uttalat, flera frågor som berör omfattningen av de
fackliga fri- och rättigheterna låg inom Arbetsrättskommitténs översyn. I
likhet med Fri- och rättighetskommittén ansåg utskottet att man därför borde
avvakta med att ta ställning till frågan om grundlagsreglering på området, och
utskottet avstyrkte föreliggande motioner. - 1992 års arbetsrättskommitté har
numera upphört, och riksdagen beslutade i december 1996 om vissa ändringar i
bl.a. lagen om anställningsskydd (prop. 1996/97:16, bet. 1996/97:AU4, rskr.
1996/97:107).
Som nämnts ovan är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet, varmed avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Den
enskilde tillförsäkras även bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Begränsning av dessa rättigheter få ske genom lag.
Kommunala förnyelsekommittén redovisade i sitt betänkande Förnyelse av
kommuner och landsting (SOU 1996:169), bilaga 3, en studie av vissa aspekter
på hur förnyelsearbetet kommit att påverka offentlighetsprincipen i kommuner
och landsting samt i kommunala företag.
Kommittén ansåg att yttrande- och meddelarfriheten för kommunalt anställda
har påverkats negativt under 1990-talets förnyelsearbete och neddragningar
samt att det krävs insatser i form av utbildning och uppföljning för att komma
till rätta med de problem som visat sig. Reglerna om handlingsoffentlighet
hade, enligt vad kommittén funnit, inte alltid tillämpats tillfredsställande,
och även på detta område behövde insatser göras för att åstadkomma en varaktig
förbättring.
Kommittén fann i detta betänkande inte anledning att föreslå någon lag-
ändring rörande offentlighetsprincipen utan ansåg att de problem som fanns kan
åtgärdas genom utbildnings- och informationsinsatser. Såväl Svenska
Kommunförbundet som Landstingsförbundet borde känna ett ansvar för
utvecklingen, och regeringen borde för statens del följa utvecklingen på
området.
I ett tidigare betänkande, Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader (SOU
1996:67), hade kommittén föreslagit att kommuner och landsting skulle åläggas
att i avtal med privata och delägda kommunala företag m.fl. juridiska personer
tillförsäkra allmänheten rätt till insyn i verksamheten. - Betänkandet har
remissbehandlats.
Båda de nämnda betänkandena övervägs för närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte en motion om att slopa grundlagsskyddet för lockouträtten
under 1975/76 års riksmöte. Utskottet finner inte skäl föreligga för en sådan
ändring av bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder.
Som framgår ovan ansågs det vid behandlingen av 1979 års ändringar i
regeringsformen inte finnas skäl till någon grundlagsändring som skulle
medföra att helt nya principer måste komma till uttryck på det arbetsrättsliga
området. Det rättighetsskydd som genom regeringsformen tillförsäkras
medborgarna gentemot det allmänna ansågs inte böra utsträckas till att gälla
det samhälleliga livet som helhet och således även i förhållandet mellan
enskilda, såsom förhållanden på arbetsplatser och vissa andra arbetsrättsliga
regler.
Utskottet anser att dessa uttalanden alltjämt äger giltighet och avstyrker
med det anförda motion 1996/97:K431 yrkandena 1 och 2.

Vissa integritetsfrågor

Generell integritetslagstiftning

Motion
I motion 1996/97:K430 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell
integritetslagstiftning. Motionären anför att ett starkt skydd för den
personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle och att
ordningen måste bygga på en huvudregel som ger skydd för den personliga
integriteten inom den privata sfären och att undantag sedan får göras vid
befogat samhällsintresse, då den personliga integriteten får brytas igenom. En
översyn bör göras av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning
på att förstärka detta skydd, även på mediaområdet. Behovet har också
uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har kartlagts rättsläget i
Sverige och ett antal europeiska länder. Därefter har i en särskild rapport
till Justitiedepartementet rekommenderats en generell integritetslagstiftning.
Trots detta fick den parlamentariska kommitté som tillsattes
otillfredsställande direktiv med huvudriktningen att skapa en ny datalag och
inte - som i flera andra länder - en generell integritetslagstiftning.

Bakgrund
Bestämmelse i regeringsformen
Till skydd mot kränkning av den personliga integriteten föreskrivs i
regeringsformen (2 kap. 3 § andra stycket) att registrering av personuppgifter
genom ADB endast får ske i den utsträckning som anges i lag.

Pågående utredning
Regeringen beslöt i juni 1995 att låta tillsätta en kommitté med uppgift att
lägga fram förslag om en ny datalag. Kommittén (Ju 1995:08) är parlamentariskt
sammansatt och skall enligt sina direktiv (dir. 1995:91) analysera på vilket
sätt ett kommande EG-direktiv om skydd för personuppgifter skall införlivas i
svensk lagstiftning samt lägga fram förslag till en ny lag på området.
Kommittén skall också föreslå de ändringar i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet som är motiverade för att
grundlagsregleringen skall vara anpassad till den nya tekniken och
terminologin på området.
Bakgrunden till att den nya datalagskommittén tillsattes var bl.a. att EU:s
ministerråd i februari 1995 kommit fram till en gemensam ståndpunkt i fråga om
ett förslag till ett direktiv om skyddet för enskilda personer med avseende på
behandlingen av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter,
det s.k. dataskyddsdirektivet, och att ett slutligt ställningstagande till
direktivet förväntades. Syftet med direktivförslaget är att skapa en gemensam,
hög nivå på integritetsskyddet för att därigenom möjliggöra ett fritt flöde av
personuppgifter medlemsländerna emellan. Medlemsstaterna får inom den ram som
ges i direktivet närmare precisera villkoren för när behandling av
personuppgifter får förekomma. Dessa preciseringar får dock inte hindra det
fria flödet av personuppgifter inom unionen. Direktivet är tillämpligt på all
behandling av personuppgifter och således också på manuella register, dock
endast på sådana manuella register som är sökbara utifrån särskilda kriterier.
Direktivet är inte tillämpligt på sådan behandling av personuppgifter som
faller utanför gemenskapsrätten (t.ex. den som gäller allmän säkerhet, statens
säkerhet eller statens verksamhet på straffrättens område) och inte heller på
register för personligt bruk. Behandling av personuppgifter för
journalistiska, konstnärliga och litterära ändamål undantas från direktivets
materiella bestämmelser.
Utgångspunkten för kommitténs arbete skall vara att tillförsäkra den
enskilde ett fullgott integritetsskydd i IT-samhället. Intresset av ett starkt
integritetsskydd får dock enligt direktiven inte hämma användningen av ny
teknik i samhällsutvecklingen och får inte heller försvåra behandling av
personuppgifter för forsknings- eller statistikändamål. Kommittén skall i sitt
arbete bl.a. beakta utvecklingen på IT-området. Den skall utgå från att en
kommande lag skall vara teknikoberoende.
Kommittén beräknas enligt direktiven avsluta sitt arbete senast den 31 mars
1997.

Utskottets tidigare bedömning
Utskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:KU4
Datalagsfrågor bl.a. en motion om en allmängiltig integritetslagstiftning.
Utskottet redogjorde för kommittédirektiven om en ny datalag m.m. och
hänvisade till att den fråga som togs upp bl.a. i den aktuella motionen skulle
komma att behandlas av kommittén. Utskottet avstyrkte följaktligen motionen.

Utskottets bedömning
Frågor som är betydelsefulla för den personliga integriteten regleras i många
lagar. Grundläggande är bestämmelserna om fri- och rättigheter i
regeringsformens andra kapitel.
Det för den personliga integriteten viktiga skyddet för personuppgifter
behandlas av den ovan nämnda kommittén. Någon utredning därutöver av det slag
som begärs i motion 1996/97:K430 är enligt utskottets mening inte påkallad.
Utskottet utgår dock från att vissa ytterligare frågor som tas upp i motionen
ändå kan antas bli belysta inom utredningen och vid beredningen av kommitténs
förslag. Utskottet avstyrker motionen.

Förbud att bära mask vid demonstration

Motion
I motion 1996/97:K423 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) yrkas ett
tillkännagivande om förbud mot mask vid demonstration. Motionärerna föreslår
att polisen skall kunna meddela ett sådant förbud vid tillståndsgivningen om
den så finner lämpligt. De anför att regeringsformen sagts lägga hinder i
vägen för en sådan åtgärd, som ansetts utgöra en begränsning av
demonstrationsfriheten. Motionärerna anser dock att ett förbud mot mask vid en
demonstration inte skiljer sig så grundläggande från sådana villkor som
polisen får ställa upp vid sin tillståndsprövning och som kan gälla tid, plats
och marschvägar m.m.

Bakgrund
Mötes- och demonstrationsfrihet
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna
tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet
definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av
konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet definieras som frihet att anordna och
delta i demonstration på allmän plats.
Mötes- och demonstrationsfriheterna behandlas ibland som en och samma
rättighet, församlingsfrihet. En skillnad är att en demonstration kan
genomföras av en enda person eller ett mycket litet antal, ett möte däremot
kräver rimligen åtminstone tre deltagare. Mötesfriheten och
demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid
sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa
friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att
motverka farsot.

Tidigare riksdagsbehandling

Den fråga som tas upp i motionen har tidigare behandlats av riksdagen.
Justitieutskottet beredde den senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
1995/96:JuU14. Justitieutskottet hänvisade därvid till sin behandling av
frågan våren 1993 (bet. 1993/94:JuU1). Justitieutskottet hade då uttalat att
varje medborgare enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna är
tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet och
att demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en
demonstration på allmän plats. Justitieutskottet hade vidare framhållit att
begränsningar av de olika opinionsfriheterna endast får ske för att tillgodose
för varje frihet särskilt angivna syften. Justitieutskottet hade konstaterat
att mötes- och demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 14 § första stycket
regeringsformen får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid
sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa
friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att
motverka farsot. Justitieutskottet hade avstyrkt den då aktuella motionen med
hänvisning till denna reglering, och utskottet vidhöll den ståndpunkten vid
sin behandling av frågan under 1995/96 års riksmöte.

Utskottets bedömning
Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att frångå sin
tidigare bedömning i frågan. Utskottet avstyrker motion 1996/97:K423.

Skyddet för äganderätten m.m.

Äganderättsskyddet

Motioner
I två motioner begärs att grundlagsskyddet för äganderätten skall förstärkas.
I motion 1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas tillkännagivanden om
grundlagsskyddet för äganderätten (yrkande 4) och om behovet av att klargöra
beskattningsmaktens gränser (yrkande 5).
Motionärerna anser att den enskildes äganderätt i Sverige saknar fullgott
grundlagsskydd. Äganderätten utgör, framhålls i motionen, en av grundstenarna
för vår rättsordning. Den möjliggör en spridning av makt, ansvar och
beslutsfattande från ett fåtal till ett flertal och leder härigenom till
personlig och samhällelig utveckling, och det enskilda ägandet utgör en
grundläggande förutsättning för den enskildes ekonomiska välfärd och befrämjar
marknadsekonomin som är grunden för den samhälleliga välfärden. Enligt
motionärerna är det nu angeläget att införa en regel i regeringsformen som
slår fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att
inskränkningar endast får ske i klart angivna fall med full ersättning till
den enskilde.
Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har nära
beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan
accepteras. Motionärerna kritiserar behandlingen av frågan i
utredningsbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40) och anser att
vårt demokratiska system inte utgör ett tillräckligt starkt skydd för
enskildas äganderätt så länge riksdagen med endast en rösts övervikt kan
besluta om skattehöjningar och därmed åstadkomma inskränkningar i den enskilda
äganderätten. En viktig del av demokratin är enligt motionärerna att skydda
minoriteten, och frågan om beskattningsmaktens gränser bör bli föremål för en
förnyad, seriös utredning.
I motion 1996/97:K424 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) begärs att
en utredning med inriktning på att grundlagens egendomsskydd skall omfatta
såväl fast som lös egendom. Ett likartat skydd som för mark och byggnader bör
enligt motionärerna ges även annan egendom.
I två andra motioner kritiseras grundlagsskyddet för äganderätten.
I motion 1996/97:K434 av Kenneth Kvist och Maggi Mikaelsson (v) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av grundlagsskyddet för
äganderätten. Motionärerna påpekar att enskild egendom har ett starkt skydd i
vanlig lag. De anför vidare att en äganderätt som innebär makt över
samhällstillgångar och över andras arbete och liv är grunden för samhällets
sociala och politiska klyftor samt att en äganderätt som har ett kvalificerat
grundlagsskydd också försvårar ett samhälleligt miljöarbete. Förutom att
upphäva bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen bör Sverige också deklarera
undantag för äganderätten i sin anslutning till Europakonventionen.
I motion 1996/97:K402 av Peter Eriksson m.fl. (mp) begär motionärerna i
första hand att riksdagen beslutar att såsom vilande anta sådan ändring i
2 kap. 18 § regeringsformen som föreslagits i motionen (yrkande 1), i andra
hand - om yrkande 1 avslås - att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 2 kap. 18 § regeringsformen att lagtext och motiv blir
förenliga med varandra samt att större hänsyn tas till ingripanden av miljö-
och hälsoskäl (yrkande 2).
Motionärerna hänvisar till kritik inom doktrinen mot den nya utformningen av
bestämmelsen. De framhåller att lagtexten inte stämmer överens med den avsikt
att inte ändra rättsläget som uttalades i motiven till 1994 års ändring i
paragrafen, och de anser det angeläget att lagtexten ändras så att bättre
överensstämmelse nås. En sådan ändring skulle åstadkommas genom följande
ändringar.
I paragrafens första stycke ändras orden "angelägna allmänna intressen" till
"allmänna intressen" som krav för inskränkning i användningen av mark eller
byggnad.
Paragrafens andra stycke ges följande lydelse (ändringar i förhållande till
nuvarande lydelse kursiverad).

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin
egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning
skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker en
laglig användning av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning avsevärt försvåras eller, i fråga om byggnad, skada uppkommer
som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Vad
som nu sagts gäller dock inte när inskränkningen sker av särskilt vägande
miljö- eller säkerhetsskäl. Ersättning skall bestämmas enligt grunder som
anges i lag.
Första och sista meningarna lämnas således enligt förslaget oförändrade. Den
föreslagna lydelsen av andra meningen innebär utöver vad som framgår av
kursiveringarna ovan att hänvisningen till berörd del av fastigheten i fråga
om försvårad användning utgår. En ny tredje mening förs in.

Bakgrund
Gällande grundlagsregler
Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen ny lydelse. Enligt
paragrafen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas
avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom
expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna
inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att
tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller
annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den
för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på
sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till
värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt
grunder som anges i lag. - I paragrafen stadgas också att alla skall ha
tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits
enligt ovan.
I de förarbeten som låg till grund för ändringen av 2 kap. 18 §
regeringsformen (prop. 1993/94:117) framhölls att det egendomsskydd som
Europakonventionen ger borde preciseras närmare i regeringsformen. Förutom ett
skydd mot tvångsöverföring genom expropriation eller annat sådant förfogande
borde även ges ett motsvarande skydd mot inskränkningar i användningen av mark
och byggnader. Vidare borde grundlagsskyddet utökas genom en rätt till
ersättning för förlusten vid både tvångsöverföringar och
rådighetsinskränkningar. Ersättningsregeln för rådighetsinskränkningar borde
utformas i enlighet med de huvudprinciper för ersättning som gällde redan i
vanlig lag vid inskränkningar i rätten att använda mark och byggnader. De
närmare grunderna skulle anges i vanlig lag.
Flera remissinstanser hade ansett att den enskilde genom
grundlagsbestämmelsen borde tillförsäkras full ersättning eller ersättning för
hela förlusten. Enligt regeringen skulle detta dock inte vara helt rättvisande
med hänsyn till att sådana förväntningsvärden som enligt 4 kap. 3 §
expropriationslagen (1972:719) inte är ersättningsgilla inte omfattas av
skyddet. I den bestämmelsen tillförsäkrades den vars egendom togs i anspråk
genom expropriation eller annat sådant förfogande ersättning för förlusten.
Detta fick enligt regeringen anses ge uttryck för att den drabbade skulle
hållas skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skulle betalas ut. Ett
skydd som tillförsäkrade den enskilde ersättning för inskränkning utan
avseende på intrångets eller skadans storlek överensstämde enligt regeringen
inte med gällande rätt. Inskränkningen måste ha uppnått en viss
kvalifikationsgrad för att ersättning skulle komma i fråga. En motsvarande
begränsning borde komma till uttryck i grundlagsbestämmelsen. Regeringen
framhöll att meningen inte var att i grundlagen precisera beräkningsgrunderna
utan endast att ange huvudprinciperna. Att rätten för rådighetsinskränkningar
nu gavs ett grundlagsskydd innebar enligt regeringen således inte att
ersättningsrätten utvidgades i förhållande till de dittills gällande
ersättningsreglerna.
Ersättning utgår således inte för den förlust som kan bestå i att
förväntningar om ändring i markens användningsområde inte infrias till följd
av dispositionsinskränkningar. Ersättning utgår vidare inte för ingrepp i form
av strandskyddsförordnande eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet
tillstånd till en ny verksamhet, t.ex. grustäkt eller markavvattning samt
vägrad strandskyddsdispens, ersätts inte enligt denna princip. Inte heller
skall ersättning utgå för sådana - till tid och omfattning - mindre ingripande
inskränkningar i rätten att fritt nyttja sin egendom. Regeringen menade att
avsikten således inte var att andra typer av rådighetsinskränkningar i mark
eller byggnader än vad som då gällde skulle vara förenade med rätt till
ersättning.
Konstitutionsutskottet avstyrkte en rad motioner som gällde regeringens
förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen (bet. 1993/94:KU24).
Utskottet ansåg det därvid inte motiverat att låta all egendom, både fast och
lös, omfattas av grundlagens egendomsskydd. Utskottet pekade också på att
bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full ersättning eller
ersättning för hela förlusten inte skulle vara helt rättvisande med hänsyn
till att s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla. Utskottet
underströk vidare att införandet av ett grundlagsskydd för
rådighetsinskränkningar i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i
förhållande till vad som redan gällde.

Europakonventionen
I första tilläggsprotokollet till konventionen, som trädde i kraft 1954,
föreskrivs i artikel 1 att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt
till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i
det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i
folkrättens allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker dock inte en
stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för
att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas
intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor
eller av böter och viten.

Andra internationella överenskommelser
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns också (artikel 17)
rätten att äga egendom och att inte godtyckligt berövas sin egendom.

Gällande regler i annan lagstiftning
Den enskildes egendom har ett starkt skydd i vanlig lag. Den som utan lagstöd
angriper annans egendom kan räkna med straffrättsliga sanktioner och
skadeståndsskyldighet. Den civilrättsliga lagstiftningen skyddar den rådande
egendomsordningen genom att ange dess gränser.
I plan- och bygglagen (1987:10), PBL, finns regler om rätt och plikt för det
allmänna att lösa in mark. Till övervägande del innehåller lagen dock
bestämmelser som reglerar användningen av mark och som således utgör hinder
för ägaren att fritt råda över sin mark. I lagens 14 kap. finns bestämmelser
om ersättning till följd av beslut eller åtgärder som har vidtagits med stöd
av bestämmelser i lagen och som innebär inskränkningar i den enskildes rätt
att fritt råda över sin fastighet. Vissa ingrepp medför inte någon
ersättningsrätt alls. Avgörande är en avvägning mellan allmänna och enskilda
intressen. De ersättningsregler som är av störst intresse i sammanhanget är de
som kräver en viss kvalificerad skada för att ersättning skall utgå.
Bestämmelserna återfinns i 8 § och utgör de centrala reglerna om ersättning
vid rådighetsinskränkningar i svensk lagstiftning. Bestämmelserna är utformade
på olika sätt beroende på om de åtgärder som utlöser ersättningen är
byggnadsreglerande eller markreglerande.
I fråga om byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om
skada uppkommer till följd av att bygglov vägras till att ersätta en riven
eller en genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likartad
byggnad eller till följd av att rivningsförbud meddelas i en detaljplan eller
i områdesbestämmelser, eller rivningslov vägras utan att sådant förbud har
meddelats. När det gäller en vägran att ge bygglov för att ersätta en genom
olyckshändelse förstörd byggnad föreligger alltid rätt till ersättning. I
övriga fall av byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om
skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.
När det gäller markreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om
skada uppkommer till följd av att skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan
eller i områdesbestämmelser för byggnader som är särskilt värdefulla från
t.ex. kulturhistorisk synpunkt. Likaså finns det en rätt till ersättning om
skadan uppkommit till följd av att områdesbestämmelser meddelats angående
vegetation samt markytans utformning och höjdläge i områden avsedda för
bebyggelse eller i närheten av anläggningar (flygplatser m.m.) som kräver ett
skydds- eller säkerhetsområde. Också om skadan uppkommit till följd av att
marklov vägras i vissa särskilt angivna situationer finns en rätt till
ersättning. I dessa markreglerande fall föreligger rätt till ersättning om
skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del
av fastigheten.
I samband med tillkomsten av plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet
vissa kompletterande uttalanden angående tolkningen av uttrycket "avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten". Utskottet ansåg att en
fastighetsägare endast skall behöva tåla en skada som är bagatellartad för
honom och att därför någon fast procentsats inte borde anges. Enligt utskottet
borde dock en toleransgräns på 10 % inom berörd del få anses vara den högsta
som i något fall skulle behöva accepteras. Den gränsen borde gälla endast om
den berörda delen representerade ett i pengar litet belopp. Ett för ägaren i
absoluta tal stort belopp kunde enligt utskottet aldrig anses bagatellartat
(bet. BoU 1986/87:1 s. 150 f.).
Med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822) kan på både allmän och
enskild mark bildas naturreservat, naturminne, strandskyddsområde och
naturvårdsområde. Också naturvårdslagens ersättningsbestämmelser utgår från
principen att ersättning endast betalas för sådant intrång som medför att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.
Ersättning lämnas inte för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller
förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till grustäkt e.d.
ersätts inte heller till följd av principen om att förväntningsvärde inte
ersätts.

Plan- och byggutredningen
Frågan om ersättning vid intrång i äganderätten har utretts av Plan- och
byggutredningen (M 1992:03). Utredningen fick i maj 1995 genom
tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) i uppdrag att bl.a. utvärdera
ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Utredningen skulle utvärdera
hur plan- och bygglagens bestämmelser om ersättning har tillämpats i praktiken
i kommunerna, bl.a. när det gäller ersättningarnas storlek och vilka intrång
som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor rörande kulturmiljöhänsyn
fallit när ersättningsanspråk framställts. Mot den bakgrunden skulle
utredningen göra en fördjupad analys av ersättningssystemet enligt plan- och
bygglagen och lämna de förslag som föranleds av den. Även förhållandena inom
EU borde undersökas. Utredningens resultat har redovisats i betänkandet
Översyn av PBL och va-lagen (SOU 1996:168), som avlämnades i november 1996.
De ersättningssituationer som främst varit föremål för utredningens
överväganden är de som gäller när beslut meddelas om restriktioner för
användningen av en fastighet. Regleringen är enligt utredningen onödigt
komplicerad, och den föreslår därför att skadetröskeln "betydande skada" skall
utmönstras ur lagen och att den i fastighetsrättslig lagstiftning mer
frekventa skadetröskeln "pågående markanvändning avsevärt försvåras" skall
gälla i samtliga skadefall där en kvalifikationsgräns skall tillämpas.
Samtidigt föreslås att ett avdrag för skada under kvalifikationsgränsen skall
göras i samtliga fall, dvs. även i de fall när skyddsbestämmelser eller
markreglerande bestämmelser meddelas.
I sin diskussion framhåller utredningen betydelsen av att
kulturmiljöfrågorna hanteras på ett sådant sätt att skada över huvud taget
inte uppkommer.

Fri- och rättighetskommitténs behandling av frågan om skatter och avgifter
I Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU
1993:40) behandlades, som nämns i motion K202, skyldigheten att erlägga
skatter och avgifter. I kommitténs direktiv uttalades att skyldigheten att
erlägga skatter och avgifter till stat och kommun också har beröringspunkter
med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan accepteras.
Svårigheter föreligger dock när det gäller att definiera vad skatter och
avgifter är och att ange gränser för det allmänna att ta ut sådana pålagor.
Härvid hänvisar direktiven även till det förbud mot retroaktiv
skattelagstiftning som finns i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen.
Kommittén borde enligt direktiven mot bakgrund av denna regel söka klarlägga
beskattningsmaktens gränser. Kommittén borde vidare lämna förslag till
eventuellt motiverade ändringar i regeringsformens regler om skatter och
avgifter.
Kommittén anförde i sina överväganden (del A s. 110) att det sedan länge
rått enighet om att rättighetsskyddet i regeringsformen måste utformas på ett
sådant sätt att det inte ger upphov till några förskjutningar i det vanliga
politiska maktsystemet. Denna tes blev särskilt aktuell när man börjar
diskutera en grundlagsändring av gränserna för beskattningsmakten. Det torde
vara få instrument som är så viktiga för genomförandet av den politiska viljan
som just beskattningsrätten. Enligt kommitténs uppfattning förhöll det sig
också så att det bästa skyddet mot ett missbruk av denna rätt stod att finna i
vårt demokratiska system där väljarna har möjlighet att i fria val ge uttryck
för sin uppfattning om hur beskattningsrätten utnyttjas.
Kommittén hade ändå övervägt om det fanns något behov att i grundlagen
införa ett skydd mot sådan skattelagstiftning som skulle kunna sättas i fråga
från konstitutionell synpunkt och då främst med hänsyn till skyddet för den
enskildes egendom. Kommittén hade därvid bl.a. studerat den grundlagsreglering
som gäller i Tyskland. Artikel 14 i den tyska grundlagen ansågs således
innebära att skattebördan inte får bli så stor att den i grunden påverkar den
skattskyldiges förmögenhetsförhållanden, vilket i så fall skulle innebära att
själva grundrättigheten urholkades. Var denna gräns går var emellertid oklart
och erfarenheterna från Tyskland visade på stora och komplicerade
gränsdragningsproblem. Kommittén hade därför inte funnit det lämpligt att
föreslå en liknande regel för vår del. Inte heller hade kommittén funnit det
lämpligt att på annat sätt i grundlagen ange en gräns för det högsta tillåtna
skatteuttaget.
Kommittén hade även övervägt om bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen om förbud mot retroaktiv skattelagstiftning var tillräckligt
effektiv eller om reglerna härom borde förändras. Kommittén anförde dock att
det utredningsarbete som ligger bakom den nuvarande re- gleringen klart visar
vilka svårbemästrade gränsdragningsproblem som måste övervinnas vid denna typ
av grundlagsreglering där motstående intressen ofta bryts mot varandra. Enligt
kommitténs uppfattning var de argument som åberopades till stöd för den
nuvarande regleringen alltjämt hållbara. Den utformning som bestämmelsen
erhållit syntes också vara lämpligt avvägd.
Kommittén hade slutligen också övervägt att i grundlagen föra in en
definition av begreppen skatter och avgifter. Det hade emellertid visat sig
att det var mycket svårt att utforma en definition av skattebegreppet som
täcker alla de olika existerande skatteformerna, samtidigt som en sådan
definition måste vara någorlunda enkel och klar för att systematiskt passa in
i regeringsformens regelsystem. För fortsatta överväganden skulle det krävas
ett så omfattande utredningsmaterial att det inte var möjligt för kommittén
att ta fram ett sådant. Att finna en lämplig definition för avgiftsbegreppet
hade visat sig än svårare eftersom gränserna var flytande inte bara mot
skattebegreppet utan även mot ren prissättning för en vara eller en tjänst.
Härtill kom att värdet av en sådan reglering kunde ifrågasättas av flera olika
skäl. Kommittén hade sammantaget funnit att skälen mot en sådan grundlagsregel
var betydligt starkare än de skäl som kunde tala för en sådan. Kommittén
avstod därför från att lägga fram något förslag i denna del.

Utskottets tidigare bedömning
Som ovan redovisats avstyrkte konstitutionsutskottet inför 1994 års
förändringar i regeringsformen (bet. 1993/94:KU24) en rad motioner som gällde
regeringens förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen. Utskottet
ansåg det därvid inte motiverat att låta all egendom, både fast och lös,
omfattas av grundlagens egendomsskydd. Utskottet pekade också på att
bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full ersättning eller
ersättning för hela förlusten inte skulle vara helt rättvisande med hänsyn
till att s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla. Utskottet
underströk vidare att införandet av ett grundlagsskydd för
rådighetsinskränkningar i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i
förhållande till vad som redan gällde.
Utskottet behandlade därefter i sitt av riksdagen godkända betänkande
1995/96:KU8 motioner om förbättrad ersättning vid ingrepp i äganderätten.
Utskottet hänvisade till Plan- och byggutredningens då pågående arbete med en
utvärdering av ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Enligt
utskottets mening borde detta arbete inte föregripas, och utskottet avstyrkte
motionerna.

Utskottets bedömning
Frågan om egendomsskyddet i regeringsformen behandlades senast inför 1994 års
grundlagsändringar. Utskottet anser inte att någon ändring nu bör göras i den
överenskommelse som då nåddes mellan partierna. Utskottet avstyrker därför
motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97: K402 yrkandena 1 och 2,
1996/97:K424 och 1996/97:K434.

Generell rättighetsregel m.m.

Motion
I motion 1996/97:K903 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas tillkännagivanden dels
om den svenska tillämpningen av Europakonventionen (yrkande 1), dels om
behovet av en generell rättighetsregel i regeringsformen (yrkande 2).
Motionären anser att det behövs en bred kartläggning av domstolarnas och
myndigheternas tillämpning av Europakonventionen. Han anser vidare att det
konstitutionella grundbegreppet "civila rättigheter och skyldigheter" borde
införas i vår grundlagstiftning i form av en generell rättighetsregel i
regeringsformen för att främja den framtida rättstillämpningen av
konventionen. Därmed borde man på ett bättre sätt garantera den rättsliga
harmoniseringen med den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och därmed
Europadomstolens rättspraxis.

Bakgrund
Enligt Europakonventionens artikel 6 skall var och en vid prövningen av hans
civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott
vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och
inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
I Fri- och rättighetskommitténs betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU
1993:40) gjordes en jämförelse mellan svensk rätt och Europakonventionen.
Bl.a. diskuterades begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" (del B s.
44 f.). Det framhölls att begreppet är oklart till sin innebörd, även om det
på senare år vuxit fram en omfattande praxis. Klart var, enligt kommittén, att
begreppet måste ges en självständig tolkning av konventionsorganen och detta
oberoende av vad begreppet har för innebörd i respektive stats inhemska rätt.
En första grupp av tvister som enligt betänkandet ansetts beröra civila
rättigheter är de som gäller äganderätten, vare sig det är fråga om rätten att
förvärva egendom, att behålla egendom eller att använda egendom. En annan
grupp är rättigheter att bedriva viss verksamhet, och en tvist om civila
rättigheter har även ansetts föreligga när en enskild genom beslut av
offentlig myndighet fråntagits ett tillstånd som är av betydelse för
möjligheten att bedriva näringsverksamhet. Ytterligare en grupp rättigheter
som ansetts som civila är de fall då klagandena ansett sig ha anspråk på
skadestånd, även om anspråket riktar sig mot staten, en myndighet eller en
tjänsteman. Även familjerättsliga rättigheter är att hänföra till civila
rättigheter.

Utskottets bedömning
Som ovan redovisats har Europakonventionen inkorporerats i svensk lagstiftning
fr.o.m. den 1 januari 1995 samtidigt som vissa ändringar gjordes i
regeringsformen med hänvisning till Europakonventionen. Utskottet anser inte
att det finns anledning för riksdagen att initiera en kartläggning av
tillämpningen av denna del av lagstiftningen. Utskottet anser inte heller att
de nyligen gjorda ändringarna i regeringsformen bör kompletteras med den
rättighetsregel som motionären föreslår. Utskottet avstyrker med det anförda
motion 1996/97:K903 yrkandena 1 och 2.

Ytterligare skydd i grundlagen

Viss genteknik

Motion
I motion 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till grundlagsändring som innefattar skydd för
människans gener (yrkande 2). Motionärerna anser att en människas arvsanlag är
unika för henne och att grundlagens krav på respekt för den enskilda
människans integritet (frihet och värdighet) också måste omfatta hennes
genuppsättning. De vill därför att ett skydd införs i grundlagen för
människans gener så att t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med
bl.a. ärftliga effekter blir olagliga. Motionärerna anser vidare att
genteknisk forskning inte bör stimuleras och att riksdagen därför hos
regeringen bör begära förslag till en ny svensk grundlag som innebär att
patent på liv och livsformer förbjuds (yrkande 7).

Bakgrund
Grundläggande och övergripande regler om bl.a. tillståndskrav och tillsyn
finns i lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer. Mer detaljerade
bestämmelser finns i förordning och i myndighetsföreskrifter. Lagen är
tillämplig på innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer och när produkter som innehåller eller består av sådana
organismer släpps ut på marknaden.
Genom denna lag har två EG-direktiv genomförts i svensk lagstiftning. Dessa
är direktiven 90/219/EEG om innesluten användning av genetiskt modifierade
organismer och 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer. Båda direktiven är föremål för revideringsarbete.
Den 1 oktober 1991 trädde lagen (1991:113) om användning av viss genteknik
vid allmänna hälsoundersökningar och lagen (1991:114) om åtgärder i
forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa i kraft.
När det gäller patent på liv kan nämnas att ett patent som meddelas av en
nationell patentmyndighet blir gällande endast i den staten. Önskas
patentskydd i mer än ett land måste patent sökas i varje land. Genom
Europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en
patentsökande samtidigt kan få patent i flera länder, s.k. Europeiskt patent.
I likhet med vad som gäller enligt den svenska patentlagen (1967:837) kan
Europeiskt patent inte meddelas på uppfinningar som avser växtsorter,
djurraser eller väsentligen biologiska förfaranden för framställning av växter
eller djur. Mikrobiologiska förfaranden liksom alster härav får dock
patenteras. Genom att Sverige tillträtt konventionen kan Europeiska
patentverket meddela patent som blir gällande i Sverige på samma sätt som om
patentet beviljats av det svenska patentverket.
För en utförligare bakgrundsbeskrivning hänvisas till utskottets redovisning
i betänkande 1995/96:KU8.

Utskottets tidigare bedömning
Utskottet påpekade vid sin behandling av motsvarande motionsyrkanden under
förra årets riksmöte (se bet. 1995/96:KU8) att riksdagen år 1991 beslutat om
två lagar som noga reglerar användningen av genteknik. Enligt utskottets
mening gavs härigenom ett tillräckligt starkt skydd för mänskliga gener.
Utskottet var inte berett att härutöver förorda ett grundlagsskydd. Inte
heller när det gällde frågan om patent på liv ansåg utskottet att en
grundlagsreglering behövdes. Utskottet ville hänvisa till det skydd som fanns
genom att patent inte får beviljas på uppfinningar vars utnyttjande skulle
strida mot goda seder eller allmän ordning och genom det förhållandet att
upptäckter av gener hos människor och djur inte är uppfinningar och därigenom
inte kan patenteras. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena.

Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan och avstyrker motion
1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7.

Rätt att välja vårdgivare

Motion
I motion 1996/97:K204 av Margareta E Nordenvall (m) kritiserar motionären
bruket av remisstvång i primärvården. Hon anser att riksdagen hos regeringen
bör begära dels förslag om förbud mot sådant remisstvång (yrkande 1), dels
förslag som innebär att den enskildes rättighet att välja vårdgivare utan
remisstvång grundlagsfästs (yrkande 2).
Yrkande 1 i motionen bereds av socialutskottet.

Utskottets bedömning
Utskottet, som noterar att sakfrågan i motionen bereds av socialutskottet,
anser inte att den fråga som tas upp bör regleras i grundlag. Utskottet
avstyrker motion 1996/97:K204 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande religion och livsåskådning
att riksdagen avslår motion 1996/97:K429,
2. beträffande religionsfriheten
att riksdagen avslår motion 1994/95:K220,
3. beträffande diskrimineringsförbud i regeringsformen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K432, 1996/97:L416 yrkande 5 och
1996/97:L422 yrkande 1,
res. 1 (v, mp)
4. beträffande DO:s uppgifter
att riksdagen avslår motion 1996/97:L422 yrkande 2,
5. beträffande förbud mot rasistiska organisationer
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K414, 1996/97:K421 och
1996/97:K425,
res. 2 (mp)
6. beträffande fackliga rättigheter
att riksdagen avslår motion 1996/97:K431,
res. 3 (v)
7. beträffande generell integritetslagstiftning
att riksdagen avslår motion 1996/97:K430,
res. 4 (m, fp)
8. beträffande maskering vid demonstration
att riksdagen avslår motion 1996/97:K423,
9. beträffande skyddet för äganderätten
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5,
1996/97:K402, 1996/97:K424 och 1996/97:K434,
res. 5 (m)
res. 6 (v)
res. 7 (mp)
10. beträffande generell rättighetsregel
att riksdagen avslår motion 1996/97:K903 yrkandena 1 och 2,
11. beträffande förbud mot viss genteknik
att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7,
res. 8 (mp)
12. beträffande val av vårdgivare
att riksdagen avslår motion 1996/97:K204 yrkande 2.

Stockholm den 25 februari 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson
(s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c),
Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist
(v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg
(fp).

Reservationer

1. Diskrimineringsförbud i regeringsformen (mom. 3)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet,
som" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelsen i
1 kap. 2 § regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors lika
värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är ett s.k.
programstadgande som inte kan göras gällande i domstol. Utskottet anser därför
att denna bestämmelse inte ger de homosexuella tillräckligt skydd mot
diskriminering. Regeringen bör därför, som anförs i motionerna 1996/97:K432
och 1996/97:L416 yrkande 5 överväga och lägga fram förslag till ett direkt
förbud i regeringsformen mot att i lag eller annan föreskrift särbehandla
homosexuella. Härmed tillgodoses också i huvudsak motion 1996/97:L422 yrkande
1.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande diskrimineringsförbud i regeringsformen
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K432 och 1996/97:L416
yrkande 5 och med anledning av motion 1996/97:L422 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 5)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "1996/97:K425 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att riksdagen nu bör modifiera sin tidigare uppfattning om
förbud mot rasistiska organisationer. Erfarenheter från många länder visar att
rasism och främlingsfientlighet inte kan motverkas utan en effektiv
lagstiftning. Enligt utskottets uppfattning måste, i linje med FN:s konvention
om rasism, övervägas ett direkt förbud mot organisationer som uppenbart har
som sitt viktigaste syfte att sprida ett rasistiskt och diskriminerande
budskap, och det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag till
lagstiftning med denna inriktning.
Det anförda bör med bifall till motion 1996/97:K414 ges regeringen till
känna. Härigenom tillgodoses också i huvudsak motionerna 1996/97:K421 och
1996/97:K425.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande förbud mot rasistiska organisationer
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K414 och med anledning av
motionerna 1996/97:K421 och 1996/97:K425 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

3. Fackliga rättigheter (mom. 6)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottet
avstyrkte" och slutar med "och 2." bort ha följande lydelse:
Anställdas demokratiska rättigheter på sina arbetsplatser - såsom rätten
till facklig organisering, rätten till yttrande- och åsiktsfrihet också på
arbetsplatsen, rätten att i anslutning till arbetet anordna möten för
anställda och rätten till fackliga stridsåtgärder - har enligt utskottets
uppfattning ett svagt stöd i regeringsformen. Möjligheten att inskränka
strejkrätten genom lag begränsar de arbetandes yttersta vapen för värnandet om
sin värdighet och bestämmande över den egna arbetskraften. Regeringsformens
skydd för de angivna rättigheterna bör således stärkas.
För lockouträtten gäller det motsatta. Arbetsgivarsidan har en övermakt
gentemot de arbetande, och denna övermakt bör inte förstärkas genom
grundlagsskydd. Grundlagsskyddet för lockouträtten bör därför slopas.
Utskottet föreslår att riksdagen hos regeringen med bifall till motion
1996/97:K431 yrkandena 1 och 2 hos regeringen begär förslag i enlighet med det
anförda.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande fackliga rättigheter
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K431 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Generell integritetslagstiftning (mom. 7)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Frågor som"
och slutar med "avstyrker motionen." bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion 1996/97:K430 bör ett starkt skydd för den personliga
integriteten vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Utskottet anser att
direktiven till den kommitté som skall lägga fram förslag till en ny datalag
varit för begränsade. Enligt utskottets uppfattning krävs inte bara en
anpassning till EG:s direktiv om skydd för personuppgifter utan en utredning
bör göras om hur skyddet för enskilda personers privatliv kan förstärkas
generellt. En sådan utredning bör ha som utgångspunkt att den personliga
integriteten skall vara huvudregel och att undantag från denna regel skall
motiveras med ett befogat samhällsintresse. Regeringen bör låta göra denna
utredning.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande generell integritetslagstiftning
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K430 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Skyddet för äganderätten (mom. 9)
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"
och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion K202 att äganderätten utgör en av
grundstenarna för vår rättsordning. Äganderätten möjliggör en spridning av
makt, ansvar och beslutsfattande från ett fåtal till ett flertal och leder
härigenom till personlig och samhällelig utveckling. Ett välkommet resultat av
den partipolitiska överenskommelsen i olika grundlagsfrågor hösten 1993 var
att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar genom lagstiftning och
myndighetsbeslut avseende mark och byggnader numera omfattas av
grundlagsskydd. Enligt utskottets uppfattning är skyddet emellertid inte
tillräckligt omfattande. I regeringsformen bör slås fast att den enskilda
äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i
klart angivna fall med full ersättning till den enskilde.
Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har nära
beröringspunkter med frågan om vilka inkränkningar i äganderätten som kan
accepteras. Fri- och rättighetskommittén behandlade skattefrågan alltför
summariskt, och frågan om beskattningsmaktens gränser bör enligt utskottets
uppfattning bli föremål för en ny och seriös utredning.
Det anförda bör med bifall till motion 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5 ges
regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som
tillkännagivandet ger anledning till.
Genom detta tillkännagivande tillgodoses i viss mån motion 1996/97: K424.
I motionerna 1996/97:K434 och 1996/97:K402 begärs att grundlagsskyddet för
äganderätten skall slopas respektive försvagas. Som framgår ovan anser
utskottet att skyddet i stället bör förstärkas. Dessa motioner avstyrks
således.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande skyddet för äganderätten
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, med
anledning av motion 1996/97:K424 och med avslag på motionerna
1996/97:K402 och 1996/97:K434 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

6. Skyddet för äganderätten (mom. 9)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"
och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:
Grundlagsskyddet för egendom gäller formellt all egendom. Det är dock stor
skillnad på olika egendom. Personligt ägande skiljer sig från ägande av
naturresurser, produktionsmedel och stora kapital som bildar grund för makt
över andra. Egendomsskyddet i grundlagen har i praktiken bara betydelse för
den senare typen av egendom. Många stora egendomar har byggts upp genom
exploatering av andras egendom och arbete. Den makt som följer av vissa stora
egendomar ger makt över andras möjlighet till fri- och rättigheter. Att ge
grundlagsskydd åt äganderätten är att ge grundlagsskydd åt maktolikheten.
Enligt utskottets uppfattning bör med hänsyn till det anförda, och som begärs
i motion 1996/97:K434, det generella egendomsskyddet i grundlagen slopas.
Förslaget i motion 1996/97:K402 innebär en försvagning av grundlagsskyddet
av äganderätten och är därmed ett steg i rätt riktning. Den föreslagna
försvagningen är emellertid otillräcklig, och motionen bör, liksom motionerna
1996/97:K202 yrkandena 4 och 5 och 1996/97:K424 om förstärkning av
grundlagsskyddet för äganderätten, avslås.
Regeringen bör lägga fram förslag om sådan ändring i regeringsformen att
grundlagsskyddet för egendom avskaffas.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande skyddet för äganderätten
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:K434 och med avslag på
motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K402 och 1996/97:K424
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Skyddet för äganderätten (mom. 9)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Frågan om"
och slutar med "och 1996/97:K434." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion 1996/97:K402 har Sverige genom 1994 års ändring i 2
kap. 18 § regeringsformen fått ett av världens starkaste egendomsskydd.
Åtgärder beträffande en fastighet har betydelse även för andra människor än
den som äger fastigheten. Det kan därför sägas ligga i sakens natur att
handlingsfriheten vid ägande av fast egendom måste vara mer begränsad än vid
ägande av lös egendom. Regelsystemet som styr innehållet i äganderätten till
fast egendom måste således vara en kompromiss mellan å ena sidan den enskilda
fastighetsägarens intresse av att efter eget gottfinnande kunna förfoga över
sin egendom och å andra sidan det allmännas intresse av ett ur skilda
synvinklar godtagbart utnyttjande av jorden.
Genom grundlagsändringen har ett lagstöd för ersättningsrätt skapats för
vissa fall där ersättningsregler tidigare har saknats.
Lagtextens nya formulering aktualiserar flera frågor som motiven inte ger
några klara svar på. Den stämmer inte heller särskilt väl överens med
motivuttalandena. En ledande tanke var att man skulle grundlagsfästa det
dåvarande rättsläget; bl.a. var regeln i andra stycket om ersättning för
inskränkning i användningen av mark och byggnad en direkt motsvarighet till
regler i bl.a. plan- och bygglagen och i naturvårdslagen, och någon vidgad
rätt till ersättning avsågs inte. Enligt lagtextens ordalydelse synes däremot
ersättning kunna komma att utgå i strid med tidigare gällande rätt vid
åtskilliga typer av ingrepp i markanvändningen, t.ex. miljöskydds-,
naturvårds- och kärnkraftslagstiftningen, och detta kanske t.o.m. när
ingreppet är starkt motiverat från miljö- eller säkerhetssynpunkt. -
Motivuttalandena återspeglar den politiska uppgörelse som låg bakom ändringen.
Det är enligt utskottets mening angeläget att rätta till den otydlighet som
uppstått genom paragrafens nuvarande lydelse - särskilt såvitt avser dess
andra stycke - så att den stämmer bättre med de avsikter lagstiftaren
deklarerat. Utskottet föreslår därför att riksdagen - med avslag på motionerna
1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K424 och 1996/97:K434 - som vilande
antar det förslag till ändring i regeringsformen som läggs fram i motion
1996/97:K402.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande skyddet för äganderätten
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K402 och med avslag på
motionerna 1996/97:K202 yrkandena 4 och 5, 1996/97:K424 och 1996/97:K434
som vilande antar följande

Förslag till lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 18 § regeringsformen skall ha följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
|Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse |
--------------------------------------------------------
| |
| 2|
|kap. 18 § |
-------------------------------------------------------
|Varje medborgares egendom | Varje medborgares|
|är tryggad genom att ingen |egendom är tryggad genom|
|kan tvingas avstå sin |att ingen kan tvingas|
|egendom till det allmänna |avstå sin egendom till det|
|eller till någon enskild |allmänna eller till någon|
|genom expro- priation |enskild genom expro-|
|eller annat sådant |priation eller annat|
|förfogande eller tåla att |sådant förfogande eller|
|det allmänna inskränker |tåla att det allmänna|
|användningen av mark eller |inskränker användningen av|
|byggnad utom när det krävs |mark eller byggnad utom|
|för att tillgodose |när det krävs för att|
|angelägna allmänna |tillgodose allmänna|
|intressen. |intressen. |
| Den som genom | |
|expropriation eller annat | Den som genom|
|sådant förfogande tvingas |expropriation eller annat|
|avstå sin egendom skall |sådant förfogande tvingas|
|vara tillför- säkrad |avstå sin egendom skall|
|ersättning för förlusten. |vara tillför- säkrad|
|Sådan ersättning skall |ersättning för förlusten.|
|också vara tillförsäkrad |Sådan ersättning skall|
|den för vilken det |också vara tillförsäkrad|
|allmänna inskränker |den för vilken det|
|användningen av mark eller |allmänna inskränker en|
|byggnad på sådant sätt att |laglig användning av mark|
|pågående markanvändning |eller byggnad på sådant|
|inom berörd del av |sätt att pågående|
|fastigheten avsevärt |markanvändning avsevärt|
|försvåras eller skada |försvåras eller, i fråga|
|uppkommer som är betydande |om byggnad, skada|
|i förhållande till värdet |uppkommer som är betydande|
|på denna del av |i förhållande till värdet|
|fastigheten. Ersättningen |på denna del av|
|skall bestämmas enligt |fastigheten. Vad som nu|
|grunder som anges i lag. |sagts gäller dock inte när|
| |inskränkningen sker av|
| |särskilt vägande miljö-|
| |eller säkerhetsskäl. |
| |Ersättningen skall|
| |bestämmas enligt grunder|
| |som anges i lag. |
--------------------------------------------------------
|Alla skall ha tillgång till naturen enligt|
|allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.|
--------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

8. Förbud mot viss genteknik (mom. 11)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "och 7." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att grundlagens krav på respekt
för den enskilda människans frihet och värdighet också måste omfatta hennes
genuppsättning. Därför bör det föras in ett skydd för människans gener så att
t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med bl.a. ärftliga effekter
icke kan tillåtas. Skyddet bör vara utformat så att patent på liv och
livsformer också blir förbjudet i grundlag. Detta bör riksdagen med bifall
till motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande förbud mot viss genteknik
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkandena 2 och 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1
Motionerna..........................................1
Utskottet...........................................3
Grundläggande fri- och rättigheter..................3
Religion och livsåskådning..........................4
Diskriminering m.m.................................13
Diskriminering av homosexuella.....................13
Rasistiska organisationer..........................16
Fackliga rättigheter...............................20
Vissa integritetsfrågor............................23
Generell integritetslagstiftning...................23
Förbud att bära mask vid demonstration.............25
Skyddet för äganderätten m.m.......................26
Äganderättsskyddet.................................26
Generell rättighetsregel m.m.......................33
Ytterligare skydd i grundlagen.....................35
Viss genteknik.....................................35
Rätt att välja vårdgivare..........................36
Hemställan.........................................36
Reservationer......................................38
1. Diskrimineringsförbud i regeringsformen (mom. 3)38
2. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 5)...38
3. Fackliga rättigheter (mom. 6)...................39
4. Generell integritetslagstiftning (mom. 7).......39
5. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............40
6. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............40
7. Skyddet för äganderätten (mom. 9)...............41
8. Förbud mot viss genteknik (mom. 11).............43