Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:81

Onsdagen den 17 april

Kl. 9.00 15.16

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

Protokoll

1995/96:81

----------------------------------------------------------

1 § Ny riksdagsledamot

Förste vice talmannen meddelade att enligt proto-
koll från Riksskatteverket hade till ny riksdagsleda-
mot för Stockholms kommuns valkrets fr.o.m. den 15
april 1996 utsetts Kristina Nordström (s) efter Mona
Sahlin (s).

2 § Särskilt anordnad debatt om barnens situ-
ation

Anf. 1 INGER DAVIDSON (kds)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag är
glad att denna debatt faktiskt kommit till stånd efter
en del förvecklingar. Vi kristdemokrater blev verkli-
gen förvånade när vi först fick avslag på vår begäran
om en aktuell debatt om barnens situation. Var skall
den diskussionen föras om inte här i riksdagen? Vis-
serligen fattas inte alla beslut om barn här i kammaren
utan på andra politiska nivåer, och de allra flesta
beslut om barnen fattas av deras mammor och pappor,
men vi riksdagsledamöter har ändå tillsammans med
regeringen ett övergripande ansvar för vilka förut-
sättningar vi ger föräldrarna att klara sin viktiga upp-
gift.

Det har den senaste tiden kommit ett antal rappor-
ter om hur våra barn mår. Om man skall sammanfatta
innehållet i dem kort kan man säga att barnens fysiska
hälsa på de flesta områden har förbättrats, men deras
psykiska hälsa tycks ha försämrats ganska drastiskt.

Riktigt små barn drabbas av övergivenhetsdepres-
sioner. Koncentrations- och personlighetsstörningar
har blivit vanligare. Fler pojkar visar ett aggressivt
och ofta våldsamt beteende. Fler flickor sluter sig
inom sig själva, men många flickor har också börjat
likna pojkarna och blivit hårdare och tuffare i sitt
uppträdande. Förmågan till inlevelse i hur andra kän-
ner - empati - och därmed respekten för andra män-
niskor har avtagit hos många barn. Det märks redan
långt ned i åldrarna. Bland tonårsflickor har själv-
mordstankar, självmordsförsök och genomförda
självmord ökat. I morse kom en ny rapport just om
detta.

Socialförvaltningar, mödravårdscentraler, lärare
och elevvårdande personal på skolorna, psykiska
barn- och ungdomsmottagningar och olika frivilligor-
ganisationer ger en samstämmig bild av att antalet
barn med psykiska problem ökar. På vissa håll är
ökningen drastisk. Barnombudsmannens rapport, som
presenterades häromdagen, bekräftar bilden.

Detta är uppgifter som vi måste våga ta till oss,
både som vanliga vuxna och som politiker. Det finns
självfallet inga helt entydiga svar eller generella lös-
ningar för att komma till rätta med problemen. Det
behövs många pusselbitar, och lösningarna kan se
olika ut för olika barn.

Det vore enkelt för mig att skylla barnens situation
på regeringens nedskärningspolitik. Den har varit
våldsam i vissa stycken. Jag kunde ge igen med sam-
ma mynt som socialdemokraterna betalade med när de
var i opposition. De skrädde inte orden när fyrklöver-
regeringen beslutade om en så måttlig besparing som
att frysa barnbidragen som ett led i den budgetsane-
ring som vi inledde.

Det är självklart att de stora nedskärningar som
riktats både mot barnfamiljerna direkt och mot verk-
samhet som de är beroende av och den fortsatt höga
arbetslösheten drabbar många barn. Föräldrarnas
ekonomiska problem blir barnens. Men jag tror ändå
inte att det är hela förklaringen till att så många barn
mår dåligt i dag.

Jag skulle önska att vi kunde vidga debatten och få
en konstruktiv diskussion och att vi trots våra olika
ideologiska utgångspunkter kan sätta barnens situa-
tion i centrum och utgå från deras perspektiv och
behov. Det vi borde kunna enas om är att något har
gått snett när hundratals barn varje år ringer till BRIS
hjälptelefon och säger: Ingen bryr sig om mig. De
vuxna varken orkar eller hinner. Inte förrän dessa
barn reagerar på ett sätt som vuxenvärlden inte kan
acceptera blir det en reaktion.

Diskussionen måste handla om hur vi med de
samlade resurser vi har skall forma samhället så att
vartenda barn får sitt behov av kärlek, trygghet och
bekräftelse tillfredsställt.

Det är den viktigaste uppgift vi har, menar jag,
som föräldrar, politiker, människor som arbetar pro-
fessionellt med barn och vanliga vuxna. Vi måste lösa
detta problem tillsammans. Därför måste frågan också
diskuteras på högsta politiska nivå, och det är orsaken
till att vi kristdemokrater har begärt denna debatt.

Anf. 2 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s)

Herr talman! Kristdemokraterna har begärt dagens
riksdagsdebatt om barnens situation, och det är bra att
den kommer till stånd. Vi har alla ett ansvar för bar-
nen i vårt land, och vi vet att barnens villkor förändras
i ekonomiskt kärva tider med hög arbetslöshet. Vår
gemensamma uppgift är att värna barnen och att sätta
barnens bästa i främsta rummet.

Den svenska familjepolitikens mål har varit att ge
alla barn en god och jämlik start i livet. Familjepoliti-
ken innehåller flera olika delar. Barnbidragen, lika till
alla barn, är en del. Barnomsorg, tillgänglig för alla
barn, är en annan. Föräldraförsäkringen, som ger
ersättning för inkomstbortfall för mamma eller pappa,
är en tredje.

Alla barn har rätt att känna sig efterlängtade och
älskade. Vi politiker kan hjälpa till genom att utforma
en politik till stöd för barnen och föräldrarna.

Vi har på många sätt lyckats ge våra barn goda
uppväxtvillkor. Alla barn har fått del i en positiv
utveckling. Det finns inget annat land där man träder
in i vuxenlivet med så jämlika förutsättningar som i
Sverige.

Herr talman! I Sverige föds barn i de flesta fall i
familjer där föräldrarna har hunnit etablera sig på
arbetsmarknaden och har en hygglig levnadsstandard.
Antalet barn som föds in i familjer med låg levnads-
standard är mycket mindre i Sverige än i andra länder.
Barnfamiljer har gynnats av att vi har omfördelat
resurser från familjer utan barn till familjer med barn.

Verksamheterna för barn, som skola, barn- och
skolbarnsomsorg och olika fritidsaktiviteter, har inte
bara förbättrat barns levnadsvillkor. De ger också
svenska barn en mer självständig ställning. I den
svenska skolan och barnomsorgen har också barn
inflytande. Det finns en demokratisk målsättning i det
arbete som utförs. Verksamheterna påverkar också
båda föräldrarnas möjligheter att kombinera förvärvs-
arbete och barn och därmed jämställdheten mellan
föräldrarna.

Men det finns oroväckande tendenser i dagens
Sverige. Precis som kds anfört i sin skriftliga begäran
om denna debatt är orsakssambanden komplexa. Vi
kan se att ensamstående föräldrar har fått svårare att
etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns flerbarns-
familjer som har det ekonomiskt kärvt. Barn till in-
vandrare kan ha påverkats av tendenser till ökad
rasism och av deras föräldrars svårigheter att etablera
sig på arbetsmarknaden. Besparingar som har gjorts i
verksamheter riktade till barn i många kommuner
under 90-talet kan ha påverkat barns levnadsvillkor.

Vi kan också se tendenser till en ökad social seg-
regering i boendet. I vissa boendemiljöer finns i dag
betydande sociala problem. Möjligheterna att fritt
välja skola, det ökande antalet friskolor och privata
daghem kan också ha accentuerat utvecklingen i ne-
gativ riktning för skolorna i dessa områden.

Herr talman! Från regeringens sida tar vi dessa
oroande rapporter på största allvar. Samtidigt som det
är viktigt att komma ihåg att de allra flesta barn har
det bra i Sverige är det vår uppgift att göra vårt ytters-
ta för att komma till rätta med de problem som finns.

En rad satsningar och projekt som rör barnens si-
tuation har startats, och andra planeras.

Storstadskommittén, som tillsattes av regeringen i
mars 1995, har tagit initiativ till att stödja utveckling
av verksamheter för barn i åldrarna 1-12 år som av
olika skäl står utanför barnomsorgen. Avsikten är att i
samarbete med socialtjänsten pröva olika typer av
verksamheter för barn som syftar till att öka integra-
tionsmöjligheterna i samhället.

Regeringen beviljade i mars 1996 Botkyrka, Gö-
teborgs, Malmö och Stockholms kommuner vardera
18 miljoner kronor för insatser i invandrartäta områ-
den. Huddinge, Solna och Södertälje beviljades var-
dera 9 miljoner kronor. Syftet är att utveckla insatser
för att stärka kompetensen främst hos invandrarkvin-
nor och flickor i olika åldrar.

Barnpsykiatriutredningen, som nyss påbörjat sitt
uppdrag, har till uppgift att definiera barn och ung-
domar med psykiska problem. Den skall också redo-
göra för och analysera hur olika samhällsinstanser
arbetar med barn och ungdom med psykiska problem
och hur samarbetet mellan dem fungerar. Utifrån detta
har kommittén till uppgift att överväga och föreslå
åtgärder och insatser.

En kommitté som nyligen tillsatts skall klargöra
hur svensk lagstiftning stämmer överens med FN:s
barnkonvention. Uppgiften är att

? göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och
praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmel-
ser,

? skapa större klarhet och ökat mått av samsyn vad
gäller innebörden av begreppet "barnets bästa" i
barnkonventionen och svensk rätt samt att därvid
också belysa och analysera eventuella målkonflikter,

? med förtur behandla frågan om barns ställning i
ärenden enligt utlänningslagen, bl.a. när det gäller
avvisning eller utvisning där barn berörs.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den
1 januari 1997.

Slutligen har Socialstyrelsen en rad arbeten som
pågår. Bl.a. bedrivs försök i tio kommuner med en ny
metod i arbetet med utsatta barn och föräldrar.

Herr talman! På Socialdepartementet pågår arbetet
med en särskild barnbilaga. Den kommer att lämnas
som bilaga till budgetpropositionen i september.

Motivet för att göra en särskild barnbilaga är att
det finns behov av att samla material och fakta om
barn som tagits fram på olika håll. Vi anser att det
behövs en samlad överblick och en helhetsbild av hur
livet gestaltar sig för barn i Sverige i dag. Det behövs
även fördjupningar i vissa frågor.

Vi vill diskutera och analysera utifrån grundfrå-
gorna:

? Vad är det som skapar gynnsamma betingelser under
barns uppväxt?

? Vilka negativa omständigheter resulterar i att vissa
grupper barn får sämre livschanser?

? Vad kan hejda nedåtgående spiraler?

? Vad är det främst vi vill värna?

Vi vill lyfta fram barnperspektivet, ha barnet i
blickpunkten, se barnet. Det handlar om vuxnas strä-
van att förstå barnet och få insikt om vad som är till
barnets bästa. Några av huvudrubrikerna kommer att
vara barnet och familjen, barnet och omvärlden, barn
och hälsa samt barn i riskzonen.

Exempel på frågor som skall belysas är hur famil-
jemönster ändras, vilken betydelse papporna har i
barnens liv och fostran samt hur barn påverkas av
föräldrars arbetslöshet. En mycket viktig fråga är var
gränsen går mellan föräldraansvar och samhäll-
sansvar. Vi vill också veta vad som påverkar barn och
hur deras bild av omvärlden skapas.

Herr talman! När vi diskuterar hur vi på bästa sätt
skall värna barnen tar vi ofta, helt naturligt, vår ut-
gångspunkt i de problem vi ser. Vi vill inte att barn
skall ha det svårt. Vi vill att alla barn skall ha de bästa
levnadsvillkoren. De allra flesta barn i Sverige har det
också bra. Gör vi internationella jämförelser om barns
levnadsvillkor ligger Sverige bland de främsta.

Häromdagen fick jag ta del av ännu ej publicerade
resultat från en omfattande riksrepresentativ under-
sökning av skolbarns hälsovanor. Den har genomförts
tre gånger i Sverige - 1985/86, 1989/90 och 1993/94
- och på samma sätt i ett antal andra europeiska län-
der. Syftet med undersökningen är att öka kunskapen
om de levnadsvanor och betingelser hos barn som
anses viktiga för deras hälsa. Projektet tar upp både
fysiska och psykiska aspekter på hälsa.

Sveriges skolbarn ligger i topp bland 25 länder.
Under mätperioden har andelen helt friska barn i
Sverige ökat.

Jag tycker det är viktigt att vi verkligen kan se det
som är positivt. Vi får inte låta oss förlamas av de
problem vi arbetar med. Vi måste också se de möjlig-
heter som finns, möjligheter att utveckla samhället i
en riktning som gynnar barnen.

Herr talman! Vårt land befinner sig i en svår eko-
nomisk situation. Arbetslösheten är hög, och det på-
verkar barnen. Därför måste vi bekämpa arbetslöshe-
ten med alla till buds stående medel, och vi måste se
till att få balans i landets ekonomi. Vi vill ge alla barn
en ljus framtid. Det är barnen som är vår glädje och
vår framtid.

Till slut vill jag citera några ord som Olof Palme
sade på 1975 års socialdemokratiska partikongress:

"Det är bara det att den enda praktiska anknyt-
ningen till framtiden som vi egentligen har är barnen.
Det är i dem man ser framtiden växa fram.

Ur detta växer också fram vårt gemensamma an-
svar för barnen i samhället. - - - Vi sysslar ju van-
ligtvis med allmänna problem, men vad det här hand-
lar om är sådant som vi inte gärna talar om eller sätter
på pränt såsom ömhet och livskänsla, värme och
spontanitet, samvaro och gemenskap. Allra längst bort
handlar det om någonting så fantastiskt som glädje."

Anf. 3 INGER DAVIDSON (kds)

Herr talman! Statsrådet räknade upp ett antal åt-
gärder som regeringen har på gång för att hjälpa barn
som har det svårt, utsatta barn. Dem har jag ingenting
emot, långt därifrån. Jag tackar också särskilt för det
vackra Palmecitatet. Jag kan också hålla regeringen
och Socialdemokraterna räkning för att ni har gjort
mycket för att öka föräldrarnas, eller om man så vill
kvinnornas, valmöjligheter när det gäller att fördela
förvärvsarbete och hemarbete.

Men i sin iver att snabbt uppnå jämställdhet på
alla områden har Socialdemokraterna bokstavligen
riskerat att hälla ut barnet med badvattnet.

Vi har förflyttat oss från ett dike till ett annat på
några årtionden. Min mamma hade i praktiken inga
valmöjligheter på 50-talet. Då gick jag och mina
kompisar, det minns jag mycket väl, förbi traktens
enda kindergarten, som det hette, med viss bävan. Vi
funderade på varför barnen måste leka innanför stake-
tet och fantiserade om att deras föräldrar var döda
eftersom de inte var hemma hos dem. Många vuxna
tittade säkert snett på de föräldrar som utnyttjade
kommunal barnomsorg då.

Sedan började daghemsutbyggnaden på 60-talet.
När jag själv fick mina barn på 70-talet hade pendeln
svängt - då var det dagis som gällde. Barn hade blivit
förvärvshinder. Visserligen var det fortfarande ont om
dagisplatser, men ropen fortsatte att skalla om dagis åt
alla. I praktiken hade inte jag heller så stora möjlighe-
ter att välja, därför att trycket var så stort att välja rätt,
dvs. att bara utnyttja de sex månader som föräldraför-
säkringen då omfattade och sedan återgå till jobbet.
Det var dessutom nästan omöjligt då att leva på en
lön, och det är det fortfarande.

De som det handlade om - barnen - tillfrågades
aldrig. I båda fallen var det de vuxna och den för
tillfället rådande politiska trenden som styrde utveck-
lingen.

Nu på 90-talet borde vi ha kommit till den punkt
då vi inser att alla inte kan eller vill göra lika. Dess-
utom har vi alla de rapporter som ligger till grund för
den här debatten och som pekar på att våra barn inte
mår bra med dagens system. De får inte den tid de
behöver, varken av sina föräldrar eller av personalen i
barnomsorg och skola.

Vi har kommit in i en ond cirkel som är ohållbar.
Först byggde vi ut och förbättrade den kommunala
barnomsorgen och utökade antalet stödpersoner kring
barnen i takt med att behoven växte. Budskapet till
föräldrarna var att de förväntades återgå till jobbet när
barnen var omkring ett år. Kommunen skulle i gen-
gäld stå för barnomsorgen.

När de flesta nu har anpassat sig till den modellen
visar det sig att statens och kommunens pengar är
slut. Plötsligt finns varken föräldrar eller stödpersoner
att tillgå för barnen i tillräcklig omfattning. Föräldrar-
na är pressade från alla håll. Antingen har de jobb upp
över öronen, eller också är de arbetslösa och tycker
sig ha förlorat sin identitet. Den är ju numera kopplad
till vilket jobb man har.

Relationsproblem och skilsmässor är vanliga, och
föräldrarna har helt enkelt ofta nog av sitt eget. Sam-
tidigt har barngrupperna på dagis och i skolorna blivit
större. Kuratorn och psykologen har sparats bort, och
bidragen till psykmottagningarna har dragits ned. Då
går ekvationen inte ihop längre, och risken med ett
statiskt och stelt system visar sig. Det borde vara en
lämplig tidpunkt att tänka om och se över systemen.

Herr talman! Det finns en stor kunskap om barns
behov. Vi vet att de skiftar med åldern. För det allra
minsta barnet räcker det med mat, kärlek, trygghet
och den stimulans som det innebär att mamma eller
pappa jollrar och kelar med det. Om identifikations-
processen skall fungera är det viktigt att det inte är för
många vuxna kring barnet. Något äldre barn har be-
hov av andra barn, får stimulans av att leka i grupp
och av att träffa andra vuxna än föräldrarna. Barn
mognar dessutom olika snabbt och är över huvud
taget små personligheter, med högst varierande tem-
perament och läggning. Det alla har gemensamt är att
de behöver bli älskade, sedda och bekräftade för att
må bra.

Den här insikten borde leda oss politiker till att
försöka utforma ett system för barnomsorg som inne-
bär att föräldrarna kan anpassa sig efter barnens be-
hov. Vi måste ge föräldrarna möjlighet att få det som
de allra helst vill ha: mer tid för sina barn. Vi måste
också erkänna att vi politiker inte klarar oss utan
föräldrarnas insatser, hur bra kvalitet vi än har på den
offentliga barnomsorgen. Det får aldrig vara så att
föräldrarna ses som komplement till barnomsorgen i
stället för tvärtom.

Vi har en barnomsorgslag som ger alla föräldrar
som arbetar eller studerar rätt till en dagisplats för
varje barn som fyllt ett år, och de flesta kommuner
arbetar för högtryck för att leva upp till den lagen.
När den infördes av fyrklöverregeringen kombinera-
des den med ett vårdnadsbidrag. Det är en nödvändig
komplettering, om föräldrarna inte skall tvingas in i
ett system som innebär att de inte kan ta hänsyn till
barnens varierande behov. Om alternativet till att få
en dagisplats för ettåringen är noll kronor i subven-
tion för att ordna barnomsorgen på annat sätt fungerar
det naturligtvis styrande.

Fördelen med ett bidragssystem som riktas direkt
till föräldrarna är att det kan användas på olika sätt av
olika familjer och på olika sätt av samma familj under
olika perioder. De många ensamstående arbetslösa
mammorna, för att ta ett exempel, som i dag måste
begära socialbidrag för att överleva, hade förmodli-
gen sluppit det om vårdnadsbidraget funnits kvar. I
tider med god tillgång på jobb ökar vårdnadsbidraget
föräldrarnas valmöjligheter och därmed möjligheterna
att ta hänsyn till barnet. I tider med hög arbetslöshet,
som nu, kan det hjälpa upp den ekonomiska situatio-
nen och därmed göra föräldrarna mindre pressade,
vilket också kommer barnen till godo. Det här är en
viktig systemförändring, som behöver återinföras. Jag
skall återkomma till flera sådana i nästa inlägg.

Anf. 4 LISELOTTE WÅGÖ (m)

Herr talman! Barns behov av stöd har ökat, men
antalet vuxna som kan hjälpa har minskat. Så skulle
man kunna sammanfatta Barnombudsmannens rap-
port, som nyligen har publicerats. Allt fler barn behö-
ver särskilt stöd inom barnomsorg och skola, och allt
fler drabbas av psykiska besvär. Antalet barn som har
behov av barnpsykiatrisk hjälp har enligt rapporten
ökat med hela 30 % på tre år.

Det här är allvarliga varningssignaler, och av det
skälet är den här debatten mycket viktig. Det här är en
debatt som inte bara kan handla om nedskärningar
som sker inom landsting och kommuner, utan debat-
ten måste också handla om de bakomliggande faktorer
som gör att vi nu ser skillnaden mellan barns villkor
och att allt fler barn växer upp under hård press.

Barnens tillstånd och antalet födda barn i ett land
brukar användas som mätare på nationens tillstånd.
Många och välmående barn indikerar ett gott samhäl-
le. Låga födelsetal och larmsignaler om barn som mår
dåligt antyder motsatsen. Nu är det emellertid så att
de allra flesta barn i Sverige - det är 2 miljoner - mår
bra. Men andelen som inte mår bra ökar, och det är
inte bra. Tillståndet i landet är inte bra när köerna till
barn- och ungdomspsykiatriska kliniker runt om i
landet växer.

Herr talman! Barns välbefinnande är framför allt,
vilket ständigt förtjänar att påpekas, en uppgift för
föräldrarna och inte bara samhällets uppgift. Det är
självklart så att barn kan fara illa när föräldrar är
arbetslösa och lever på marginalen, och när kommu-
ner och landsting inte anser sig ha tillräckliga resur-
ser, helt enkelt inte har råd att gå in med de insatser
som behövs för att stötta barn och familjer som har ett
utsatt läge.

Orsakssammanhangen är självklara och glasklara,
och de står naturligtvis att finna i regeringens politik.
Det gäller en rad områden: den ekonomiska politiken,
skattepolitiken i synnerhet, arbetsmarknadspolitiken
och inte minst familjepolitiken, eller, rättare sagt,
avsaknaden av en genomtänkt familjepolitik.

Skattepolitik och familjepolitik är i väsentliga av-
seenden sammankopplade. Det gäller bl.a. den all-
männa skattenivån och möjligheter för familjer att ha
bestämmanderätt över sin ekonomi. Skattetrycket i
Sverige är i dag drygt 50 % av hela ekonomin, och
om man ser på andelen av genomsnittshushållens
ekonomi är den sannolikt 60 %. Familjer disponerar
alltså förhållandevis liten del av sin ekonomi, vilket
gör att man blir beroende av bidrag och starkt sub-
ventionerade offentliga tjänster för att klara sin för-
sörjning.

Den socialdemokratiska politiken tar ingen som
helst hänsyn till familjers försörjningsbörda vad avser
skattepolitiken. Skatt efter bärkraft är uppenbarligen
ett okänt begrepp. Det kom till uttryck i kammaren i
går under remissdebatten, när statsrådet Klingvalls
kollega i regeringen, finansministern, sade att alla
måste vara med och betala.

Dagens familjepolitik utgår i stort sett från den
jämlikhetsrapport som under Alva Myrdals ordföran-
deskap lades fram 1969 inför den socialdemokratiska
kongressen. Den ekonomiska självständigheten makar
emellan som en grundförutsättning för jämlikhet
skulle ligga till grund för framtida lagstiftning inom
skattepolitik och socialförsäkringar. Utbyggnaden av
förskolan skulle i första rummet inriktas på att tillgo-
dose behovet av heldagstillsyn. Målet var ett samhälle
där både kvinnor och män förvärvsarbetade, medan
alla barn fick samma vård och fostran i kommunal
barnomsorg. Vi ser nu resultatet av den förda politi-
ken.

Det är ganska häpnadsväckande att lyssna på stats-
rådet Klingvall och höra att hon vill fokusera en del
av de här problemen på den valfrihetsreform som
genomfördes under den borgerliga regeringsperioden,
nämligen när man införde en valfrihet för föräldrar att
välja skola och barnomsorg. Den valfrihetsreform
som den borgerliga regeringen införde, i form av ett
blygsamt vårdnadsbidrag och avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader, blev dess värre en kort paren-
tes innan återställaren kom. När vårdnadsbidraget
togs bort ökade trycket på den kommunala barnom-
sorgen, och det är självklart att det resulterade i att
kvaliteten blev sämre, vilket också Barnombudsman-
nen påpekar i sin rapport.

Jag kan bara konstatera att denna socialdemokra-
tiska blockering när det gäller vårdnadsbidrag och
friskolor knappast har gagnat barn och föräldrar och
inte heller kommunerna.

Min första fråga till statsrådet Klingvall är: Vilka
åtgärder kommer statsrådet att vidta för att förbättra
situationen för de mest utsatta barnen och familjerna?
Och när avser statsrådet att lägga fram förslag till en
ny, modern familjepolitik?

Anf. 5 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c)

Herr talman! Det finns ett afrikanskt ordspråk som
säger: "It takes a village to raise a child." Det krävs
ett helt samhälle att fostra och utveckla ett barn. Är
det inte fint? Det krävs ett helt samhälle att fostra och
utveckla ett barn.

Jag hoppas att debatten i dag, som så förtjänstfullt
har begärts av kds, kommer att handla om just detta.

Det har sagts, och det kan sägas igen, att det stora
flertalet av våra svenska barn har det bra. Men de
barn och ungdomar som redan tidigare levde i en
jobbig tillvaro får det allt sämre, vilket gör att skillna-
derna mellan de barn som mår bra och de barn som
mår dåligt ökar.

Det står också klart att det är många barn som far
illa, och det är många invandrarbarn som far illa. Vi
måste nog börja bry oss om varandra litet mer. Sam-
hället i form av det offentliga klarar inte att ge all den
trygghet som vi människor kan ge varandra. Vi behö-
ver ge varandra och framför allt barnen mer tid.

I en tid med ekonomiska neddragningar får vi akta
oss för att skylla allt på ekonomin. Även barn måste
förstå ekonomiska realiteter. Det viktiga är att vi ger
ekonomiskt utrymme för att i första hand stötta dem
som verkligen behöver stöd. Jag tänker också på dem
som har svåra handikapp, där assistenthjälp handlar
om livskvalitet och inte bara pengar.

Vi politiker måste vara mycket observanta på de
förändringar som sker. Ingen av oss vill ha tillbaka
slumområden i Sverige. Men det finns signaler som vi
måste reagera på. Det finns en tendens till en kraftig
segregering i boendet. Det finns signaler från skolan
som vi måste vara lyhörda till. Skolan är ju en viktig
del av det lokalsamhälle, det grannskap som barn
lever i och utgör en stor del av deras tillvaro under
uppväxttiden.

Vi politiker har ett ansvar att gå före. Vi måste
stimulera fram en förändring. Översyner och kommit-
téer är väldigt bra, en barnbilaga som belyser situatio-
nen är bra, men jag skulle vilja fråga: Vilken strategi
har regeringen för att använda den här kunskapen till
att vända utvecklingen, till att gå före och medverka
till att överbrygga skillnader mellan kommuner och
mellan bostadsområden?

Jag är glad över den mycket mjuka framtoning
som statsrådet har i sociala frågor, för jag tror att vi
måste in med mycket mjukhet när vi pratar om våra
barn. Vi har alla ett ansvar för att ge barnen en hållbar
uppväxt. Det är den största garantin för Sveriges
framtida utveckling. Den sociala dimensionen måste
in i debatten om landets tillväxt. Så länge vi inte har
riktiga konsekvensbeskrivningar, förslag och beslut
vet vi faktiskt inte vad som inträffar, och då blir det
inte heller någon beredskap att möta besparingar och
nedskärningar så att prioriteringarna görs rätt.

Centerns förslag om ett beskattat barnkonto
handlar om en omfördelning till fördel för just de
familjer och barn som i dag har det svårast ekono-
miskt, t.ex. ensamma mammor, arbetslösa, lågin-
komsttagare, de som inte har tillgång till kommunal
barnomsorg. Barnkontot är för oss en prioriterad
reform, som handlar om rättvisa och valfrihet. Vård-
nadsbidraget var ett steg på vägen, men tyvärr vågade
inte regeringen ha det kvar så att det kunde utvärde-
ras.

I vårpropositionen har dessutom Centern försökt
att värna om barnfamiljernas ekonomi. Barn behöver
trygghet, tillit och tid. Barn behöver resurser i form av
vuxenkontakter.

Det finns en intressant kommunstudie som Rädda
Barnen har genomfört. Den bygger på intervjuer med
flera hundra barn i fyra kommuner. Genom att man
frågar barn får man veta också vad de tycker. Här
visar det sig att barn, framför allt flickor, är rädda för
det våld som finns mellan barn. Det finns inga vuxna
att vända sig till när det behövs.

Barnen behöver andra vuxna som komplement till
föräldrarna. De vuxna som inte orkar med sin föräld-
raroll behöver stöd av andra vuxna. Barns villkor
hänger intimt samman med föräldrarnas, varför deras
situation måste förändras för att barnens situation
skall kunna påverkas. När en familj får problem drar
sig samhället långsamt undan i stället för att grann-
skapet går in och stöttar där det finns problem.

Jag anser att det handlar mycket om att det sociala
kontaktnätet kring barnen fungerar sämre i dag. Vi har
inte tid att lära oss att lyssna, att förstå, att verkligen
sätta barnen i centrum. Vi har inte lärt oss att göra det
i de politiska besluten. Beslutsfattare vet inte hur man
gör, och därför hoppas jag att dagens debatt, de
kommittéer som arbetar och den översyn som pågår
skall lära oss i Sverige att sätta barnet i centrum för
att åstadkomma barnets bästa enligt barnkonventio-
nen.

Anf. 6 KARIN PILSÄTER (fp)

Herr talman! Alla barn är våra barn.

Så inleder vi i Folkpartiet vårt program för bättre
levnads- och uppväxtvillkor för barn och ungdomar.
Alla barn är våra barn. Det betyder att alla vi vuxna
har ett ansvar för barnen, de som är så helt beroende
av vuxenvärlden.

Självfallet är grunden för barnens trygghet och ut-
veckling familjelivet, deras hemmiljö och deras för-
äldrar. Vi är alltid som föräldrar huvudansvariga, men
det räcker inte. Alla föräldrar har inte alltid kraften
och möjligheten. Även vuxna lever i utsatta situatio-
ner där de behöver stöd och omsorg. Barn kan ha
behov som är större än vad föräldrarna klarar av att
tillgodose. För oss liberaler är kärnfamiljen och den
lilla världen aldrig någon gräns för vårt gemensamma
ansvar för barnen.

FN:s barnkonvention är ett viktigt redskap för att
förverkliga visionen om en värld där alla barn är våra
barn, där alla kan växa upp med likvärdiga livschan-
ser. Fjärde artikeln säger att vi skall vidta alla lämpli-
ga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för
att genomföra de rättigheter som finns i barnkonven-
tionen. Man skall utnyttja det yttersta av sina till-
gängliga resurser.

Vi vet att det i Sverige finns oerhört mycket gott
för våra barn, allt från barnhälsovård till parklekar.
Framför allt har vi successivt fått ett samhällsklimat,
en växande kultur där vi faktiskt lyssnar på barnen,
lyssnar till deras synpunkter, önskemål och behov och
lyssnar till deras åsikter när problem uppstår. Vi lyss-
nar och bryr oss om.

Ändå finns det alltför många barn som inte har
någon som lyssnar, inte har någon som orkar, som
klarar av att bry sig om. Och många barn blir utsatta
för övergrepp.

Vi skall använda det yttersta av våra resurser. Då
tror jag inte att några familjepolitiska reformer som
skulle hjälpa den ganska välartade medelklassen att
på ett bättre sätt klara sitt vardagsliv är det som främst
behövs. Självfallet är det angeläget, men det är inte
det som löser de problem som vi talar om nu.

Barnombudsmannen tillsattes efter förslag från vår
Folkpartiledare och barnminister Bengt Westerberg.
Det var ett led i förverkligandet av vår vision.

Barnombudsmannens rapport, som väl i mångt
och mycket är grunden för dagens debatt, visar att det
framför allt handlar om att den psykosociala hälsan
hos barn och ungdomar nu försämras. Fler barn lever i
utsatta situationer samtidigt som de resurser som finns
för att stödja, hjälpa och kompensera minskar. Kort
sagt: Fler barn med särskilda behov skall få stöd av
färre.

Allt fler föräldrar lever under hårda ekonomiska
villkor och i arbetslöshet. Det påverkar barnen. Ar-
betslösheten för yngre personer är betydligt högre än
för mer medelålders, ungefär dubbelt så hög för dem
som är i barnfamiljsåldern mot dem som är litet äldre.
Fördelningspolitiska studier visar att just barnfamiljer
har fått de största ekonomiska försämringarna. Det är
självklart svårt att vara en bra mamma om man är
arbetslös eller oroar sig för hur man skall kunna beta-
la hyran. Barn som med tryggare hemförhållanden
skulle finnas på rätt sida hamnar nu på fel när margi-
nalerna är så små.

Låt mig få poängtera att jag inte tycker att "barn
måste få kosta". Det blir bara barnen som får betala
förr eller senare. Men man kan spara på olika sätt. Det
finns tydliga vägval. Vi ser att regeringen inte alltid
gör samma prioriteringar som vi gör. Man har t.o.m.
slutat med de fördelningspolitiska redovisningarna i
propositionerna. Man visar inte längre hur barnfamil-
jer får det jämfört med andra hushåll, utan man redo-
visar enbart i inkomstklasser. Samtidigt har framför
allt ensamstående som försöker förbättra sin egen
situation och familjens framtid, t.ex. genom studier,
fått det svårare genom sänkningen av svux och svuxa
och borttagandet av barntillägget. Barn behöver för-
äldrar som orkar tänka framåt, som tror på framtiden
och som kan göra något åt sin situation.

Herr talman! Många barn växer upp i utsatta mil-
jöer. Livet i storstädernas förorter är hårt. Arbetslös-
het, låga inkomster, många ensamföräldrar, missbru-
kare, psykisk ohälsa, socialbidragsberoende och in-
vandrare som inte har kommit in i det svenska sam-
hället. I många områden är den här spiralen snabbt på
väg nedåt. Besparingar som i andra sammanhang
kanske inte nämnvärt påverkar verksamheten leder till
helt oacceptabla konsekvenser.

Många kommuner har fått en hårdare ekonomisk
situation på senare tid. Det är där de stora barngrup-
perna finns. Vi i Folkpartiet var mycket glada åt om-
läggningen av det kommunala utjämningssystemet,
som är en viktig del i att ge de här kommunerna bättre
förutsättningar. Vi vill ha en ytterligare omfördelning
till förmån för de kommuner som har de tyngsta socia-
la kostnaderna.

Herr talman! Samtidigt måste givetvis orsakerna
angripas med all kraft. Den höga arbetslösheten ska-
par sociala problem och gör att vi får mindre resurser
att ge de mest utsatta det stöd de behöver. Men fram-
för allt förtar den människors framtidstro, och det är
nog det allra värsta. Barn som växer upp utan fram-
tidstro är barn som förvägras den allra viktigaste
livschansen. Därför sätter vi i Folkpartiet nu kampen
för jobben allra främst på vår politiska dagordning.

Barnombudsmannens årliga rapport bör och skall
leda till en riksdagsdebatt, en debatt som leder framåt.
Jag är mycket glad för det. De förslag som finns från
Barnombudsmannen skall vi ta till oss. Den utredning
som riksdagen ville ha och som nu har börjat jobba
med svensk tillämpning av barnkonventionen är
mycket bra. Genom det arbetet kan mycket bli bättre.
Vi behöver få handlingsplaner mot våld och mobb-
ning - ingen skall behöva vara rädd för att gå till
skolan. Vi måste bekämpa sexuella och andra över-
grepp mot barn. Jag tänker också på barns rätt vid
separationer, osv. Det finns mycket vi kan jobba vida-
re med och som inte främst är budgetfrågor.

Visst är det kommuner och landsting som i mycket
har huvudansvaret för den praktiska verksamheten,
men vi i riksdagen är ansvariga för lagar, ramar och
förmedling av attityder. Den viktigaste attitydföränd-
ringen handlar om att barnperspektivet måste genom-
syra all vår verksamhet. Barnombudsmannen skrev i
förrgår att det verkar vara stor tidsbrist eller brist på
intresse i de politiska partierna. Det gjorde mig
mycket, mycket olycklig. Låt oss nu gemensamt se till
att Barnombudsmannen aldrig mer har anledning att
framföra den kritiken.

I detta anförande instämde Margitta Edlund, Carl-
Johan Wilson och Siri Dannaeus (alla fp).

Anf. 7 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! Först vill också jag uttrycka min
uppskattning av att kds har tagit initiativ till att bar-
nens situation tas upp till diskussion och samtal här i
kammaren.

Sverige är ju en av initiativtagarna till FN:s barn-
konvention och också ett av de första länder som
ratificerade den. Därigenom blev konventionen folk-
rättsligt bindande, vilket innebär att vi har gjort ett
internationellt åtagande att följa den. När vi fattar
beslut som rör barn måste vi alltså utgå från principen
om barnets bästa och låta det komma i första hand,
och det gäller politiker på alla nivåer i samhället, och
även inom alla sektorer som berörs av barns och ung-
domars villkor. Det är därför bra, tycket jag, att Soci-
aldepartementet kommer med sin barnbilaga - det är
ett steg i rätt riktning. Det skall bli intressant att ta del
av en analys av de konsekvenser som regeringens
nedskärningar i tilläggsbudgeten får för bl.a. barn.

När det gäller barnkonventionen är frågan: Upp-
fyller vi åtagandena att följa konventionen, både till
innehåll, mening och anda? Jag skulle i mitt anföran-
de vilja utgå från en av de mer grundläggande artik-
larna, som talar om barns lika rätt att få sina behov
tillgodosedda oavsett kön, socialt eller etniskt ur-
sprung. Frågan är: Får de det? Hur mår barn i dagens
samhälle?

Låt mig också tydligt markera att de flesta barn
mår ganska bra. Internationellt sett mår svenska barn
bra över lag. Men - och det är mycket allvarligt - det
finns en ökande grupp barn och ungdomar som mår
allt sämre i samhället. Samstämmigheten i de rappor-
ter som publicerats under senare tid visar att så är
fallet. Det gäller såväl de undersökningar som Skol-
verket och Barnombudsmannen nyligen har presente-
rat som den som SKTF har gjort. Det gäller också
tidigare publicerade rapporter som Barns villkor i
förändringstider. Samtliga ger en ganska mörk bild av
förhållandena för de mest utsatta barnen.

Jag vill påminna Liselotte Wågö om att det här
inte är något nytt. Redan 1992 slog flera barn- och
ungdomspsykiatriska kliniker i landet larm om en
tydlig ökning av antalet nybesök. Redan året därpå
var den trenden etablerad i hela landet, och ökningar
med 20, 50 ja, ända upp till 200 % kunde rapporteras.
1995 larmades det åter om nya rekordstora ökningar
för de olika BUP-mottagningarna. Störst är ökningen i
tätorterna. Som konkret exempel kan jag nämna att i
Mjölby fördubblades antalet nybesök redan under
årets första fyra månader, och i Norrköping har man
infört ett s.k. intagningsstopp. Man tar bara fall som
är speciellt prioriterade.

Vilka psykiska problem i barn- och ungdomsåren
ökar då i det här samhällsklimatet? Ja, i princip alla
de problem som barn inte kan bemästra själva, utan
stöd från vuxenvärlden: sömnproblem, identitets-
problem, självdestruktivitet, personlighetsstörningar,
etc. De nya patienter som tillkommer är framför allt
yngre, stökiga tonårspojkar, men även inåtvända ton-
årsflickor med anorektiska problem hör till gruppen
som ökar mest. Ett särskilt problem är de som är inåt-
vända, tysta och deprimerade - de gör inte så stort
väsen av sig, och därför upptäcks de inte i tid.

Till barn- och ungdompsykiatriska mottagningarna
kommer också barn som är offer för familjevåld och
som har blivit känslomässigt övergivna mycket tidigt.
Dessa unga har djupa depressioner, känner livsleda,
gör självmordsförsök och skadar sig själva. Flykting-
barnen med sina upplevelser från krig och svält står
ännu bara på tröskeln till vården. Vi vet att alkohol-
missbruk har ökat enligt polisen och även gått nedåt i
åldrarna. Vi vet också att segregationen ökar. Det gör
även det oprovocerade och många gånger mycket
grova våldet.

Hur har det då blivit så här?

Först och främst ställer det moderna samhället sto-
ra krav. Föräldrarna ansträngs hårt av dubbelarbete,
ekonomisk stress och arbetslöshet. Barn får tidigt
vistas i miljöer som kräver förmåga att vistas i grup-
per och att lita på många personer. Kraven i skolan
blir snabbt höga. Stora grupper placeras redan under
skoltiden i samhällets B-lag. Vuxna värderingar och
livsstilar tränger långt ned i åldrarna och förkortar
barndomen och ungdomstiden. Leken ersätts med
träning, relationer sexualiseras och ungdom är en
marknad för droger. I spår av drogmissbruket är även
våld ett vanligt fenomen. Informationstrycket saknar
historiskt motstycke, och den tekniska utvecklingen
går så fort att vuxna inte självklart har kunskaper och
erfarenheter att hjälpa och stödja.

Men den främsta orsaken är att många barnfamil-
jers livssituation är hårt pressad till följd av arbetslös-
het med därtill hörande otrygghet, försämrad ekono-
mi, sänkta nivåer i a-kassan, sjukförsäkringssystemet,
minskade barnbidrag, minskat vuxenutbildningsstöd,
höjda taxor och avgifter osv. Särskilt har situationen
för yngre, lågutbildade, ensamstående mammor och
deras barn försämrats under senare år.

Till detta kommer de stora kommunala nedskär-
ningarna i barnomsorgen och skolan. Statsbidragens
andel av kommunernas externa utgifter har mellan
1985 och 1994 minskat med 6 %, vilket motsvarar 16
miljarder kronor. Allt fler kostnader har vältrats över
från stat till kommun. Socialbidragskostnaderna i
kommunerna har under den här tiden fördubblats.
Samhällets starkaste stöttepelare för barn i riskzonen
för psykisk ohälsa och social missanpassning - barn-
omsorgen, skolan och fritidsverksamheten - klarar
inte längre sin uppgift.

Det är detta som har lett till ökad utslagning bland
barn och även till ökad efterfrågan av psykisk barn-
och ungdomsvård. Vad vi ser är en systematisk ur-
holkning av barnens livsmiljöer. Inget enskilt beslut
är tillräckligt för att förklara detta, men summa blir ett
sammanbrott för barnens livsmiljöer, och det drabbar
ojämlikt - det vill jag återkomma till.

I detta anförande instämde Hans Andersson och
Maggi Mikaelsson (båda v).

Anf. 8 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Herr talman! Att vara barn i Sverige i dag ter sig
väldigt olika. Vårt samhälle är så mångfasetterat att
det inte finns en livsstil, en familjesammansättning
eller en nationalitet. Det gör att det är svårt att få ett
grepp om barn som grupp.

Statsrådet sade tidigare här att våra barn mådde
förhållandevis bra. Statistiskt sett kan man ganska
enkelt se att svenska barn har det bra. Våra barn har
t.ex. inte drabbats av det som Unicef i dag rapporterar
om, nämligen att 2 miljoner barn har dödats under de
senaste tio åren i väpnade konflikter. Det har våra
barn sluppit. Men säkert har våra vapen varit med och
dödat många av dessa barn.

Det innebär inte att man kan blunda för det som
håller på att hända i samhället i dag, nämligen att vi
med den förda politiken går med en rasande takt mot
tvåtredjedelssamhället.

I dag rapporterades det också om att självmords-
försöken bland unga flickor ökar. Nästan hälften av
de unga flickorna har funderat på att ta livet av sig. I
årskurs 8 var siffran 40 % och i gymnasiet 47 %.
Detta är mycket oroväckande. Med anledning av detta
hoppas jag att få höra vad regeringen har tänkt att
vidta för åtgärder. Det här kan man inte blunda för.
Man måste självfallet agera. Det är betydligt allvarli-
gare tycker jag än den stora aktivitet på ministernivå
som "galna ko-sjukan" förorsakade. Den smittan hade
funnits länge. Men detta är mycket oroväckande.

Vi måste också lära oss att på olika sätt lyssna på
barnen och de signaler som de ger. Det är ytterst
sällan som barn får tala och berätta om hur de upple-
ver sin situation. Ett bra undantag utgörs av den rap-
port som Rädda Barnen har tagit fram. Det rör sig om
ett femkommunsprojekt, där det bl.a. ingår en rapport
om barnen i Malmö. De har intervjuats om sin vardag,
och det är ingen upplyftande läsning. Ett påtagligt
inslag i barnens berättelser är rädslan för våld. 80 %
av de barn som intervjuats i Rosengård nämner spon-
tant våldet i skolan och på fritiden som ett av deras
största problem. 61 % av barnen nämner i samma
undersökning att de själva har blivit slagna, och då
var normala kamratkonflikter inte inräknade.

Över huvud taget går det i intervjuerna med dessa
barn en skiljelinje mellan dem som å ena sidan upp-
fattar vuxenvärlden runt omkring dem som trygg och
närvarande och å andra sidan de barn som känner sig
svikna av vuxna och som inte har någon att gå till när
de är ledsna. Att ha någon vuxen som ser en framstår
som en räddningsplanka i en vardagstillvaro fylld av
våld och hot. Politiska beslut som har fattats under de
senaste åren har lett till att just dessa räddningsplan-
kor utanför barnets egen familj har dragits in. Resur-
serna för kuratorn, fritidsledaren, extraläraren, ele-
vassistenten - alla de vuxna som fanns i barnens var-
dag - har reducerats. Naturligtvis är detta mycket
allvarligt, men i områden av Rosengårds karaktär är
det katastrofalt.

Att konsekvenserna har blivit att barn- och ung-
domspsykiatriska kliniker har fördubblat sina vänteti-
der är ganska väntat. I regeringens vårbudget nämns
inte ett ord om hur barnen påverkas av nedskärning-
arna. Det är bra att det i nästa budget skall komma en
barnrapport som bilaga. Hoppas bara att den inte ger
uttryck för samma handlingsförlamning som de mil-
jörapporter som vi har sett och där det inte har hänt
särskilt mycket på åtgärdssidan.

Jag vill därför ha en tydligare beskrivning av vad
regeringen tänker göra för de utsatta barnen än bara
dessa hänvisningar till pågående utredningar.

Statistiken är hela tiden oroväckande. 12 % av vå-
ra barn är i dag beroende av socialbidrag, och detta i
en tid då man måste kunna förlita sig på samhällets
skyddsnät. Vi har varit väldigt bra på att sörja för våra
barn i Sverige. Vi har kanske t.o.m. varit bäst i värl-
den, men det är vi inte längre.

Antalet anmälda fall av barnmisshandel har ökat
med 47 % under de senaste två åren. BRIS beräknar
att närmare 40 000 barn misshandlas i Sverige varje
år. Antalet barn som har beviljats en kontaktfamilj
eller en kontaktperson har fördubblats sedan början
av 80-talet. Det är en av de få åtgärder som kvarstår
för socialtjänsten att bevilja, eftersom resurserna har
försvagats.

Det som är viktigt och som vi måste ta tag i är att
vi måste lyssna på barnen. Vi måste ge barnen möj-
lighet att vara med i processen att påverka sitt samhäl-
le. Därför anser jag att vi måste ta itu med dessa frå-
gor. Jag tycker att det vore bra om man tog ett brett
parlamentariskt grepp, om så är möjligt. Men det är
bråttom. Det går inte att tillsätta utredningar som skall
arbeta i två år, vilket har föreslagits. Vi måste komma
betydligt snabbare i takt med hur våra barn mår.

I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild
Pohanka och Eva Goës (alla mp).

Anf. 9 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s)

Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
stora uppskattning över den konstruktiva ton som vi
har fått höra i den här diskussionen. Det känns väldigt
bra, därför att det visar också på den respekt som vi
alla känner inför denna stora och svåra fråga. Vi har
också fått redovisat det allvar som verkligen ligger
bakom många exempel från olika håll i vårt samhälle.
Jag tror att detta bidrar till att skapa en förståelse för
att vi som har det yttersta ansvaret är beredda att sätta
barnet i centrum.

Jag vill verkligen understryka det som sades i flera
av inläggen. Görel Thurdin sade att det fordras ett helt
samhälle för att fostra ett barn. Ja, visst är det så.
Karin Pilsäter sade att vi skall lyssna till barnen och
att det finns väldigt mycket som vi kan jobba vidare
med och föra en debatt om, en debatt som leder
framåt utan att vi fastnar i att bara tala om ekonomi.
Ja, visst är det så. Det är oerhört viktigt att betona vårt
gemensamma ansvar när vi vill ta steg framåt och
göra det bättre för barnen.

Den tonen andades också Inger Davidson, även
om jag gärna vill tillföra några saker. Inger Davidson
sade att våra barn inte mår bra med dagens system.
Jag kan tänka mig att hon åsyftade på dagens familje-
politik. Det är att förenkla, tycker jag. Det som ligger
i botten på mycket av barnens situation i dag är natur-
ligtvis deras föräldrars situation, hur samhället ser ut.
Den höga arbetslösheten har lett till otrygghet och just
bristande framtidstro, den framtidstro som vi är så
besjälade av att återskapa.

Arbetslösheten är ett oerhört gissel för människor-
na och för samhällsekonomin. Inger Davidson sade att
pengarna nu är slut just när vi har anpassat oss till det
här systemet. Vad beror då det på? Jo, det beror na-
turligtvis på att vi har haft flera år av svår ekonomisk
kris. Jag tänker inte börja diskutera den närmare nu.
Men det finns ett mycket stort ansvar att utifrån den
ekonomiska krisen se till att vi kan sanera statens
budget, få ned arbetslösheten och på det sättet klara
en bättre ekonomisk situation, både för samhället och
för den enskilde.

Att i det här läget, som Inger Davidson gör, på
nytt ta fram förslaget om vårdnadsbidrag är väldigt
märkligt. I och för sig förvånar det mig inte, för det är
en fråga som kds har drivit under många år. Men vad
som är mer intressant att notera i dag är att frågan om
vårdnadsbidrag, såvitt jag förstår, endast diskuteras i
Sveriges riksdag. Det finns ju inte något engagemang
eller tryck i frågan, utan det är här diskussionen förs.

Vår inställning till vårdnadsbidrag är ju väl känd.
Vi avskaffade det när vi återfick regeringsmakten. Att
man i dagens situation över huvud taget funderar på
att återinföra det förvånar mig mycket. Kostnaden för
vårdnadsbidraget var ju nästan 4 miljarder när det
infördes 1994, så bara det borde säga att det är en
omöjlighet.

Men jag skall återgå till dagens situation. Den
familjepolitik som vi har, med barnbidrag, föräldra-
försäkring och barnomsorg, har ju gett barn och för-
äldrar unika möjligheter att välja, kombinera och
finna den form av familjeliv som man har känt mest
för. Det som känns så angeläget i dag är naturligtvis
att vi kommer i balans och får ned arbetslösheten, så
att vi kan värna den välfärd som våra barn så oerhört
väl kommer att behöva inför en ny framtid.

Naturligtvis har vi alla en viktig uppgift. Hur skall
vi gå vidare med den kunskap som vi är på väg att
skaffa oss i de utredningar som finns och i de kommit-
téer som arbetar och inte minst i det som vi kommer
att få fram i barnbilagan? Självfallet skall kunskapen
vägleda oss i regeringen när vi går vidare. Den skall
också över huvud taget vägleda beslutsfattare i sam-
hället. Här är naturligtvis också det som händer i
kommuner och landsting av central vikt. Men det
skall också vägleda alla oss som föräldrar tycker att
barnfrågor är bland det viktigaste vi har att arbeta
med i vårt samhälle. Därför är det oerhört viktigt att
ha denna kunskap i botten.

Om vi skall kunna ha ett välfärdssamhälle med
stöd till barnfamiljerna i framtiden, måste vi nu få
bukt med problemen i ekonomin.

Anf. 10 INGER DAVIDSON (kds)

Herr talman! Vi tycks alla vara ganska överens om
lägesbeskrivningen. Men däremot tycker jag att det är
mer sällsynt med konkreta åtgärder för hur vi skall
ändra utvecklingen. Det som jag kanske saknar mest
är det förebyggande arbetet. Att vi måste sätta in
åtgärder när barnen redan börjat må dåligt är själv-
klart. Vi har kommit till ett läge där vi inte längre kan
dra ned på verksamhet som arbetar med utsatta barn. I
det avseendet har det ibland redan gått litet för långt
när det gäller psykiska ungdomsmottagningar och
liknande.

Men det är ju det förebyggande arbetet som är
viktigast. Vi kan inte skylla på den situation som vi
har just nu, när vi t.ex. läser om självmordsförsöken
och de genomförda självmorden bland tonårsflickor.
Det måste ju ha sin bakgrund längre tillbaka i tiden.
Det är inte heller så att det bara finns problem i so-
cialt utsatta familjer. Det är inte alls så att det alltid
syns på ytan om barn i en familj mår dåligt. Ofta är
det tidsbrist det handlar om.

Det är just för att ge föräldrarna möjlighet till mer
tid för sina barn som vi har detta förslag som vi envi-
sas med att upprepa, statsrådet, nämligen ett vård-
nadsbidrag. Det är inte så att förslaget bara diskute-
rats i riksdagen. Det var 166 000 föräldrar som frivil-
ligt valde vårdnadsbidraget framför en kommunal
dagisplats för sina ettåringar och tvååringar under den
korta tid som vårdnadsbidraget fick finnas till. Det är
inte heller så som Karin Pilsäter påstår. Hon har gått
på myten om att vårdnadsbidraget är en reform för
välutbildade medelklassfamiljer med god ekonomi.
Detta är en flexibel reform, vilket jag sade i mitt in-
ledningsanförande, som kan användas på olika sätt av
olika personer och familjer.

Statsrådet kallade här - liksom Leif Pagrotsky
gjorde häromdagen - vårdnadsbidraget för en kredit-
finansierad kosmetisk reform. Jag menar att varken
Maj-Inger Klingvall eller Leif Pagrotsky vet vad de
talar om i det här fallet.

Om bara några procent av de föräldrar som annars
skulle begära en mångdubbelt dyrare kommunal
barnomsorgsplats för sina ettåringar och tvååringar,
vilket de har rätt till, i stället valde vårdnadsbidrag, så
vore kalaset betalt. Eftersom långt mer än hälften av
de föräldrar som var berättigade till vårdnadsbidrag
tidigare valde detta vet vi att detta är en lönsam re-
form.

De positiva effekterna i form av möjligheter till
mer tid för barnen, som nästan alla föräldrar efterfrå-
gar i dag, är den viktigaste fördelen med bidraget. Jag
tror att den kan betecknas som kosmetisk bara av
någon som har umgåtts mer i finans- och aktieägar-
kretsar än med småbarnsföräldrar, som Leif Pagrotsky
har gjort. Jag vill också uppmana statsrådet att gå ut
och fråga småbarnsföräldrar, vars barns ettårsdag
närmar sig, hur många som skulle föredra att få något
mer tid för sina barn eller åtminstone en möjlighet att
jobba halvtid tills barnen blir litet större.

Jag tror också att arbetslivet måste förändras, om
vi skall kunna sätta barnens behov i första rummet.
Det var inte bara vårdnadsbidraget som drogs in av
Socialdemokraterna utan också rätten att vara tjänst-
ledig under tre år. Detta har jag ännu svårare att för-
stå. Är ni så säkra på att er modell är den rätta? Var-
för är ni rädda för att öppna möjligheten för små-
barnsföräldrar att vara hemma längre utan att behöva
mista jobbet? Rätten att få komma tillbaka är ju en
viktig förutsättning för att man skall våga avstå från
förvärvsarbete under en tid. Att rätten finns tvingar ju
ingen till ett beteende som ni tycker är felaktigt. Men
det är också ett viktigt budskap till arbetsmarknadens
parter från politikerna att man faktiskt har rätt att föda
barn och att vara förälder utan att helt avstängas från
arbetslivet.

I dag kommer det rapporter om att unga männi-
skor av sina arbetsgivare tvingas att skriva på baby-
kontrakt. Detta är fullständigt vansinnigt. Jag menar
att Socialdemokraterna har bäddat för ett sådant bete-
ende, bl.a. genom att de tagit bort rätten till tjänstle-
dighet för småbarnsföräldrar. Arbetsgivarna måste ju
också ta ansvar för utvecklingen i samhället. De är
också beroende av att barn och ungdomar inte mår så
dåligt att de inte klarar att fullfölja sin utbildning.
Arbetsgivarnas insats borde vara att ordna vikarier
under tjänstledigheten och erbjuda viss kontinuerlig
fortbildning för att göra det smidigt att komma tillba-
ka.

Vad jag efterlyser är en parlamentarisk kommitté.
Jag vet att det redan finns kommittéer. Men jag tror
att vi behöver göra en översyn, utifrån de resurser
som vi har, för att försöka komma fram till ett mer
flexibelt omsorgssystem, som ger föräldrarna möjlig-
het att anpassa sig till barnens behov såsom de ut-
trycks i barnkonventionen. Jag vill fråga statsrådet om
hon är beredd att överväga tillsättandet av en sådan
kommitté för att se över hela systemet.

Anf. 11 LISELOTTE WÅGÖ (m)

Herr talman! Att inom ramen för nuvarande famil-
jepolitik och ekonomiska politik påstå att familjer i
dag har valmöjligheter är magstarkt, statsrådet Kling-
vall. Talar inte statsrådet med vanligt folk? Det kan
väl inte vara så att statsrådet är omedveten om att
många familjer i dag har det bekymmersamt? Det är
väl också ansvaret för samhällets mest utsatta som är
välfärdens innebörd.

Jag tycker också att statsrådet skall tänka på att det
inte är krispaket som behövs utan framtidspaket och
långsiktiga, varaktiga lösningar. Det handlar inte bara
om att fördela. Det handlar om att få fart på tillväxten
i Sverige, så att det finns någonting att fördela. Det
handlar också om att se till att människor har sin för-
sörjning, att de kan leva på sin lön, och att man tar
hänsyn till hur många det är som skall leva på en
familjs samlade inkomst. Det handlar om skatt efter
bärkraft.

Familjepolitik handlar också om hur ansvaret skall
fördelas mellan den enskilde, familjen, staten och
marknaderna. Här anser åtminstone jag att det är
familjens ansvar som måste öka.

När föräldrar känner trygghet och vet att tillvaron
är säker och förutsägbar, ökar också möjligheten för
barn att känna trygghet i vardagen.

De rapporter vi den senaste tiden har fått ta del av
- rapporten om ensamstående föräldrars situation,
Riksförsäkringsverkets rapporter angående bidrags-
fusk i miljardklassen och nu senast Barnombudsman-
nens rapport - är tydliga tecken på att det föreligger
brister i det nuvarande systemet. Systemet klarar inte
av sina åtaganden, framför allt inte i lågkonjunktur.

Välfärdsstaten står vid vägs ände, statsrådet
Klingvall! Det är bara att inse det. Det ser vi inte
minst på det familjepolitiska området. Det måste
faktiskt vara något allvarligt fel när man inom ramen
för mer än 70 miljarder kronor, som det familjepoli-
tiska stödet för närvarande uppgår till, inte kan ge
stöd till de barn och familjer som är mest utsatta i
samhället.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet Klingvall.
Vad har statsrådet för belägg för att föräldrar och barn
skulle ha fått det sämre genom den valfrihetsreform
som genomfördes under den borgerliga regeringsperi-
oden gällande föräldrars möjlighet att välja skola och
barnomsorg för barnen?

Anf. 12 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c)

Herr talman! I Rädda Barnens kommunstudier,
som jag talade om tidigare, framgick också att kom-
munerna inte använder sina resurser på bästa sätt. Det
var dålig samordning. Vi har fortfarande en massa
förvaltningsgränser och sektorsgränser i vårt samhälle
som omöjliggör att man kan sätta barn och ungdomar
i centrum för de beslut som handlar om dem.

Vi har ju stor kunskap om barn i Sverige. Det är
faktiskt känt internationellt. Vi måste börja använda
den kunskapen, kopplad till prioriteringar av resurser,
för att vi verkligen skall kunna stödja där människor
behöver stöd och göra det i tid.

Vi kan lyfta fram detta med barnhälsovård. Det
kommer signaler om att man drar in resurser från just
barnhälsovården. Det finns inte tillgång till barnläka-
re. Det är nog nödvändigt att se över detta, för just
inom barnhälsovården säger man att man får de tidiga
signalerna om vilka barn som kommer att fara illa.
Det förundrar mig att vi fortfarande inte har ett sätt att
ta tag i de signaler som når barnhälsovården för att
verkligen följa upp och stödja de familjer som behö-
ver stöd för att inte barn och ungdomar skall fara illa.

300 000 kvinnor per år blir enligt BRIS slagna
och utsatta för våld här i Sverige. Då skall vi också
veta att i 85 % av de fallen står ett eller flera barn och
ser på. I de flesta fallen finns barnet eller barnen i
närheten. Hur påverkar inte detta deras syn på framti-
den och på sina möjligheter att använda det goda
inom sig för att åstadkomma en bra framtid för sig
själva? Vi måste börja titta på varför barn är rädda. I
hemmen begås väldigt många våldshandlingar, och
våld är ju många gånger ett rop på hjälp. Det kan bero
på långvarig arbetslöshet, drogmissbruk och sjukdom.
Det kan ha många olika orsaker.

Vad ger vi, om vi tittar på det här med våldet, för
signaler? Tar vi itu med barnet som kommer hem med
djävulstecken på skivomslaget? Diskuterar vi rätt och
fel och moral och etik med barnen på ett sätt som
visar att vi faktiskt respekterar dem som individer
med lika stort värde som vuxna? Gör vi det på ett
sådant sätt att de förstår att vi vill lyssna på vad de har
att säga och diskutera med dem?

Varje dag när jag går från Götgatan ner till riksda-
gen går jag förbi en förskräcklig affär. Allt som säljs
handlar om krig och strid och våld. En stor låda ligger
i skyltfönstret. På den står: The Blood Bowl. Det
handlar om fotboll! När mina pojkar var små handla-
de det om en tidning som hette Buster. Den handlade
om en fotbollsspelare som var duktig på att spela
fotboll, men som dessutom var snäll. Vilka förebilder
håller vi på att ösa över barn och ungdomar i vårt
samhälle utan att diskutera saker och ting med dem?
Hur många vuxna går in i den butiken och köper till
sina barn och ungdomar? Hur många pojkar får sina
förebilder via den sortens affärer?

Denna diskussion är väldigt viktig. Och nu kom-
mer jag till männen. Männen styr och ställer fortfa-
rande väldigt mycket i vårt samhälle. De hör till de
högsta beslutsfattarna i högre grad än vad kvinnorna
gör - även om vi har ett väldigt jämställt samhälle.
När det kommer till ekonomiska prioriteringar och
kalkyler handlar det till övervägande delen om män.
Men när det är stora bekymmer i familjerna saknas
ofta papporna. Männens engagemang i fråga om våra
barn och ungdomar måste öka.

Anf. 13 KARIN PILSÄTER (fp)

Herr talman! Jag vill gärna ta vid där Görel Thur-
din slutade, och ta upp diskussionen om familjen. För
mig verkar det litet grand som om vårdnadsbidraget
för kds är som ett slags Columbi ägg. Man vet inte
exakt vad det är, men det passar alltid väldigt bra in.

Jag tycker att det vore angeläget om man kunde
hitta en reform där småbarnsfamiljer fick möjlighet
till kortare arbetstid och till att utnyttja den hur de
vill. Men det förslag som vi genomförde under den
förra mandatperioden innebar inte det för stora grup-
per, framför allt inte för ensamföräldrar. Det medgav
inte en förkortad arbetstid, utan det var fråga om ett
val antingen eller. För många var det väldigt bra.
Problemet med reformen var att den innebar en utgift
som vi inte riktigt hade råd med.

I sitt första inlägg jämför Inger Davidson 50-talet
med 70-talet. Men nu är det 90-tal. Då, på 50-talet
och på 70-talet, handlade det om att mamma antingen
måste vara hemma eller jobba, men det var fortfaran-
de mamman som hade det hundraprocentiga ansvaret
för barnet oavsett vad hon valde. Nu, herr talman,
handlar det om delat ansvar och om nya möjligheter.
När vi pratar om mer tid för barnen handlar det om att
skapa möjligheter, både inom jobbet och inom famil-
jeekonomin, så att människor skall kunna välja själva.
Det handlar om att stödja familjerna att ta delat an-
svar. Barnen behöver både mamma och pappa. När
mamma och pappa delar på ansvaret får barnen
mycket mer tid av de vuxna. Delat ansvar ger mer tid.

Vi behöver ett arbetsliv där det de facto går att
förena föräldraskap med arbete. Man skall kunna vara
helt frånvarande, man skall kunna jobba deltid och
man skall kunna jobba i mycket mer flexibla former.
Delat ansvar ger större möjligheter.

Vi vet att det är ensamföräldrarna som har den
största pressen, både när det gäller tid och när det
gäller pengar. Det är där vi måste sätta in de första
stötarna.

Barn behöver båda sina föräldrar, särskilt när de
är små. Det var den viktigaste drivkraften för oss
liberaler när vi drev fram den s.k. pappamånaden.
Det var motigt, men vi fick nästan hela riksdagen med
oss. Vi ville villkora försäkringspengarna just för att
visa att barnen har rätt till sina pappor och att pappor-
na har rätt till sina barn - oavsett vad mamman, che-
fen, arbetskamraterna eller svärmodern säger. Den
pappa som en gång har fått komma nära sitt barn och
som tidigt har fått skapa den viktiga, nära relationen
försvinner inte sedan. Han låter sig inte köras bort.

Vi tycker därför att det är mycket allvarligt att so-
cialdemokraterna använder sin välbekanta osthyvel
även här. Sänkningen av ersättningsnivån på de indi-
viduella delarna är mycket mer än en inskränkning av
pengar. Det är en inskränkning av signalen att barn
har rätt till sina pappor.

Herr talman! Många särskilt utsatta barn bor i seg-
regerade områden. Det är en grov förenkling, för att
inte säga en förvanskning, att säga att segregationen
skulle öka när man även där får större möjligheter att
välja och att ha makten över sitt eget liv. Dessutom
visar alla utvärderingar att det ger helt fel resultat och
att det är helt fel tänkt.

Att ge även de utsatta, dem med dålig ekonomi
och sociala problem, makt över sin vardag är tvärtom
ett sätt för dessa att kunna stärka sin roll som föräld-
rar och att kunna stärka sin situation.

Herr talman! Några av de allra mest utsatta barnen
är barn med handikapp. Återigen: På initiativ av
Folkpartiet och Bengt Westerberg fick de rätt till
personlig assistans. Det är ett avgörande steg när det
gäller värdighet och livschanser. Vi tycker att rege-
ringens osthyvel är extremt okänslig nu när man, trots
att många av förslagen dragits tillbaka, ändå kommer
att inskränka möjligheterna för barn när det gäller
rätten till personlig assistans. Att de har fått möjlighe-
ter att något litet mera vara som vanliga barn och
klara mera på egen hand tycker vi inte är ett utslag för
att låta barnperspektivet genomsyra här. Det måste gå
att göra andra ekonomiska prioriteringar.

Anf. 14 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! Jag vet inte om Maj-Inger Klingvall
håller med mig om att klyftorna i samhället har ökat
och att det märks tydligt då det gäller barn och ung-
domar som mår dåligt och som saknar framtidstro. Jag
vet inte om Maj-Inger Klingvall håller med mig om
att vi har fått en klassbunden utslagning som präglas
av ekonomisk kris och isolering. Vardagliga svårighe-
ter förstärks till fördjupade problem och till slut till ett
manifest behov av hjälp från socialvård och sjukvård.

Jag skulle vilja ta upp något som står i slutrappor-
ten Barns villkor i förändringstider, som publicerades
redan 1994: Vissa barnfamiljer har mycket begränsa-
de möjligheter att ekonomiskt och på annat sätt kom-
pensera sina barn för bortfall i den offentliga servicen.
Grupper med små eller inga marginaler är familjer
med låg inkomst, många barn och ensamstående för-
äldrar. Ensamstående föräldrar har ofta mera begrän-
sade möjligheter att vid behov ägna mera tid åt sina
barn.

Som det nu ser ut har en spricka uppstått i väl-
färdssamhället. Förskräckande nog har det rapporte-
rats från de tre största städerna att det redan finns
barnprostitution och hemlösa ungdomar som är ute-
liggare. Det finns tendenser till att skjuta tyngdpunk-
ten och ansvaret från förebyggande insatser i miljön,
såsom satsningar på familjen, barnomsorgen och
skolan, till ett kontrollsystem byggt på ordningsmak-
ten där utslagning blir ett alltmer accepterat utfall.

Skillnaderna i samhället ökar mellan dem som har
arbete och bra inkomster och dem som är arbetslösa
eller låginkomsttagare. Allt detta drabbar inte bara de
vuxna i samhället. Även barnen påverkas av dessa
förhållanden. Den mest dramatiska skillnaden mellan
barn och vuxna är att barn inte för sin egen talan utan
är beroende av vuxna. De psykiskt sjuka och psyko-
socialt utsatta barnen är dubbelt drabbade, eftersom
även deras föräldrar ofta tillhör de tysta i samhället.
Ingen grupp kan ha större behov av det offentliga
samhällets uppmärksamhet och hjälp.

Barns liv är alltid mer eller mindre problematiskt.
Den grundförutsättningen har dagens komplicerade
samhälle förstärkt. Desto viktigare är det då att de
miljöer där barn lever sina liv är stabila, stödjande,
hjälpande, förklarande, tröstande och läkande. Det
gäller i första hand familjen, skolan, dagis och fritis.
Det är i de miljöerna som livets normala svårigheter
får sin lösning innan de blir riktiga problem - dvs. om
de miljöerna tillåts fungera.

Problemet är att de samhällsförändringar som vi i
dag befinner oss mitt uppe i leder till sammanbrott i
barnens miljöer. Barnens livsmiljöer urholkas. Barn i
riskabla livssituationer förlorar mest. De får mera
psykosociala problem och riskerar en sämre prognos i
livet.

Vad tänker regeringen göra åt situationen? Tänker
ministern se till att de stora barnmiljöerna återupprät-
tas och dimensioneras så att de kan ge barnen en
värdig och utvecklande miljö med tillgång till goda
vuxna? Ett samhälle som så mycket tagit de vuxnas
liv i anspråk måste också ta ett stort ansvar för socia-
liseringen av barnen.

Vi var på väg, men nu har utvecklingen vänt
bakåt. Det är tragiskt att se, tycker jag. Vårt eget
samhälle har också kopplats närmare den världspoli-
tiska scenen. Stora grupper flyktingar och invandrare
ger samhället en ny bild av potentiella svårigheter om
vi inte förmår ge de här människorna ett värdigt mot-
tagande. Redan i dag finns det tendenser till att ghet-
tokulturer skapas i storstäderna. De ungdomsgrupper
som på det sättet ställer sig utanför samhället bekräf-
tar ständigt att de löper stor risk när det gäller både en
asocial och en kriminell identitet.

Anf. 15 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Herr talman! Vänta litet, lilla vän, vi skall utreda
hur du mår! Är detta det svar som vi tänker ge på de
skrik som vi i dag hör från barnen i samhället? Är
detta det svar som vi vill ge på Barnombudsmannens
oroande rapport? Är detta det svar som vi vill ge på
de forskningsrapporter som visar att våra barn mår
dåligt? Jag menar inte att alla barn mår dåligt, men en
stor andel av barnen mår dåligt. Det är de som inte
kan vänta på att vi återigen utreder om de mår dåligt.

Herr talman! Statsrådet Maj-Inger Klingvall ver-
kar utgå från att bara hon får en balanserad budget så
får vi automatiskt trygga barn. Först kan vi således
vänta på att få en balanserad budget. Sedan mår våra
barn bra. Men så enkelt är det inte!

Vi har t.o.m. haft budgetöverskott och ändå har
det funnits barn som mått dåligt. Det här har inget
samband. Självklart måste vi sanera budgeten, så att
vi inte lämnar över till våra barn att ta ansvar för det
som vi har levt upp. Men vi kan åtgärda barns situa-
tion utan att det behöver kosta skjortan, utan att det
behöver innebära dyra reformer och stora kostnader -
det är jag säker på - om bara den politiska viljan
finns.

Vi har sett t.ex. många lyckade grannskapsprojekt
där man har satsat på samvaro i grannskapet och där
man har tagit sig an barnen och därmed fått en betyd-
ligt bättre situation för barnen. Jag tycker att det är
dags att mynta ett nytt begrepp - barnen och framti-
den kräver - i stället för att tala om att marknaden och
budgetunderskottet kräver. Det är dags för oss att
börja fatta beslut utifrån barns behov!

Vår ekonomi är dålig. Detta får vi ständigt höra.
Och visst är det så, men det är också fråga om hur de
gemensamma pengar används som vi har. I dag flyttar
vi pengar från den ena påsen till den andra. Vi flyttar
människor från att ha ett arbete till att inte ha ett arbe-
te. Detta kostar! Där tycker jag att barnens situation
borde beaktas. Om barnen hade fått behålla de vuxna
på skolan som tagit sig an dem, skulle barnen säkert
ha mått bättre.

Jag tror inte att det går att bevisa att det varit en
samhällsekonomisk förtjänst att vi flyttat så många
människor från ett arbete inom skolans värld eller
inom barnomsorgen ut i arbetslöshet. Även arbetslös-
heten för med sig en mängd kostnader, och det kan de
barn visa på som kommer från hem med arbetslösa
föräldrar. Både föräldrarna och barnen mår sämre och
kostar samhället pengar inom andra instanser.

Sedan en viktig åtgärd: Sänk arbetstiden! Det är
dags för oss att dela på jobben. Låt människor få vara
i arbete och få känna att de behövs; detta i stället för
det utanförskap som vi håller på att skapa!

Anf. 16 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s)

Herr talman! Det jag tyckte lyfte diskussionen var
frågan om det delade ansvaret, den förändring som
har skett i familjernas syn på sina egna roller och på
sina barn. Männen har kommit in på ett helt annat
sätt. Papporna spelar en helt annan roll för sina barn i
dag. Detta var både Görel Thurdin och Karin Pilsäter
inne på. Det visar också hur en framtida familjepolitik
i ännu högre grad just skall betona det delade ansvaret
och hur fel tanken på vårdnadsbidrag ligger i fram-
tidssynen.

Till Karin Pilsäter: Den besparing som gjorts på
mamma- och pappamånaden innebär trots allt inte att
kvoteringen är borta. Kvoteringen är kanske den vik-
tigaste signalen till papporna att vara med och ta del
av föräldraförsäkringen och möjligheten att vara
hemma med sina barn. Den finns faktiskt kvar.

Karin Pilsäter var också inne på barns rätt till per-
sonlig assistans. Den finns också kvar i det förslag
som riksdagen så småningom skall behandla.

Det var intressant att höra synpunkterna som väx-
lades mellan Karin Pilsäter och Inger Davidson när
det gällde just vårdnadsbidraget. Jag vill återvända
kort till den frågan. Kds ser uppenbarligen vårdnads-
bidraget som en oerhört viktig del i att förändra vill-
koren. Där kan jag inte på något sätt instämma. Vård-
nadsbidraget kommer aldrig att klara att ge de en-
samstående lågutbildade mammorna någon valfrihet.
Däremot kan det naturligtvis vara bra för dem som
redan i dag har råd att vara hemma och kanske använ-
da det till att avlöna en barnflicka. Men att vårdnads-
bidraget på något sätt skulle ha bäring in i framtiden
och i den framtida familjerollen, hur föräldrarna ser
på detta med föräldraskap och förhållandet till sina
barn, tror jag inte på. Det visar också det sätt på vilket
familjerna har valt att leva i dag i Sverige.

Liselotte Wågö skulle jag vilja ställa ett par kon-
kreta frågor till efter ha hört hennes inlägg. Hur vill
Liselotte Wågö stödja de utsatta barnen och deras
föräldrar? Jag har inte fått något grepp om det genom
de inlägg som Liselotte Wågö har gjort. Hur skall det
stödet vara utformat?

Liselotte Wågö har talat mycket om ökad valfri-
het. Jag skulle vilja veta: Hur tänker Liselotte Wågö
öka valfriheten för den arbetslösa ensamstående
mamman, som finns beskriven i den nyligen publice-
rade rapporten från Socialdepartementet?

Klyftorna ökar, sade Britt-Marie Danestig-
Olofsson, och det sade också jag i mitt inlägg. Det
oroar oss självklart. Därför är regeringen så oerhört
bestämd i sitt mål att halvera den öppna arbetslöshe-
ten. Vi vet att arbetslösheten har ett oerhört starkt
samband med den ekonomiska situationen. Den har
ett oerhört starkt samband med människors framtids-
tro och trygghet. Där förstod jag att Marianne Samu-
elsson inte instämde. Jag vill därför fråga Marianne
Samuelsson: Finns det inget samband mellan den
höga arbetslösheten i ekonomin och människors
känsla av trygghet och framtidstro?

Marianne Samuelsson säger vidare att vi inte be-
höver utreda mer. Jag utgår från att Marianne Samu-
elsson också kan tala om vilka konkreta åtgärder som
Miljöpartiet föreslår när det gäller de utsatta barnen.

Anf. 17 INGER DAVIDSON (kds)

Herr talman! Jag efterlyser fortfarande de före-
byggande åtgärderna. Hur skall vi ge föräldrarna mer
tid till barnen? Jag hör ingenting om det.

Att vårdnadsbidraget inte blev så flexibelt som vi
kristdemokrater hade tänkt oss berodde, Karin Pilsä-
ter, på Folkpartiets insatser. Vi ville att det skulle vara
flexibelt så att man skulle kunna använda det till skära
ned sin arbetstid och dryga ut pengarna med vård-
nadsbidraget. Men tyvärr blev det ett något mer stelt
system på grund av de förhandlingar som vi hade.

Jag tror inte alls att vårdnadsbidraget är ett Co-
lumbi ägg. Men jag tror att flexibilitet är snudd på
det. Det är just det som behövs för att man skall kun-
na anpassa sig efter hur situationen är just för tillfäl-
let.

Föräldrarna har valt att leva som de gör, säger
statsrådet. Ja, har de i själva verket något val? Barn-
omsorgsplatserna är subventionerade till snudd på
100 %, men om man vill göra på något annat sätt får
man ingenting.

Innebär vårdnadsbidraget valfrihet för ensamstå-
ende mammor? Ja, fråga dem som i dag är arbetslösa
och som får gå till socialbyrån och få socialbidrag.
Om vårdnadsbidraget hade funnits hade de visserligen
inte fått valfriheten att välja ett jobb, eftersom de är
arbetslösa, men de hade haft de 2 000 kronorna i
månaden att dryga ut sina låga övriga inkomster med.
Jag förstår inte resonemanget. Vårdnadsbidraget är
bra för dem som utnyttjar det utan att det skadar dem
som väljer att inte utnyttja det. Paretokriteriet kan
man hänvisa till.

Ingvar Carlsson sade i en av sina avskedsintervju-
er, när han fick frågan om han var besviken på nå-
gonting under sin tid som statsminister: Jag är besvi-
ken på att vi byggde ett välfärdssamhälle och fick
droger och kriminalitet.

Jag tror att Ingvar Carlsson har börjat inse att
sambandet inte är så direkt att när alla får en upp-
byggd välfärd enligt den modell som Socialdemokra-
terna förordar är allt gott och väl. Vi behöver också
social gemenskap i små grupper. Jag menar att vi i
dag har en statsskuld inte bara av ekonomiskt slag
utan vi har också en mänsklig statsskuld. Vi har tillåtit
en kontaktlöshet att breda ut sig både mellan oss vux-
na - vi ägnar ingen tid åt våra relationer - och mellan
oss vuxna och barn. Det är det som har gett den här
utvecklingen när det gäller att barn mår psykiskt då-
ligt.

Barn som inte blir sedda och bekräftade mår förr
eller senare dåligt. Ibland dröjer det längre tid innan
det visar sig, men vi vet att det kommer. Då är den
bästa förebyggande insatsen att ge i första hand för-
äldrarna möjlighet att få mer tid, uppmuntra dem, tala
om att de är de bästa personerna för sina barn. Så är
det i 99 % av fallen. Tala om att samhället har behov
av deras insatser, ge dem litet civilkurage. I dag hän-
der det att föräldrarna abdikerar och säger: Nu får
samhället ta över, jag orkar inte, jag klarar inte det
här. Det beror ofta på att de har vuxit upp under den
tid då föräldrarollen har nedvärderats. Man har inte
insett hur viktig föräldrarollen är.

Med alla de fel och brister som vi alla har som
föräldrar är vi ändå det bästa för våra barn. Vi politi-
ker måste ge föräldrarna möjligheter till det. Sedan
skall vi vidta alla de åtgärder som bl.a Görel Thurdin
har räknat upp och börja tidigt för att upptäcka vilka
som behöver extra stödinsatser. Man säger på mödra-
vårdscentralerna att man ser det redan under gravidi-
teten. Då får det inte finnas några begränsningar av
ekonomiskt slag, utan då skall vi sätta in alla åtgärder
för att stödja i god tid.

Jag vill tacka alla som har deltagit i denna debatt.

Anf. 18 LISELOTTE WÅGÖ (m)

Herr talman! Till skillnad från statsrådet Klingvall
har jag för vana att svara på de frågor som ställs till
mig.

Vad skall man göra för de mest utsatta barnen?
Självklart skall man rikta åtgärder i det korta pers-
pektivet inom ramen för det stöd som finns i dag.

Man kan ju inte sitta helt passiv.

Och i ett längre perspektiv måste man naturligtvis
se till att man får en familjepolitik och en ekonomisk
politik i det här landet som gör att människor kan
känna sig trygga i sin föräldraroll. De måste ha till-
gång till de resurser som krävs när man kommer i
utsatta lägen. Vad har en ensamstående lågavlönad
eller arbetslös mamma för valmöjligheter? Varför
skall en lågavlönad ensamstående mamma betala en
tredjedel av sin lön i skatt och bli beroende av bidrag?
Hon hamnar kanske i ett bidragsberoende som gör att
hon inte har möjlighet att förbättra sin egen försörj-
ningssituation av egen kraft. Framför allt gäller det ju
att se till att vi får arbetstillfällen här i Sverige. Där är
ju statsrådet Klingvall delaktig i regeringens arbete.

För barnens skull behöver vi en ny modern famil-
jepolitik. Vi behöver en politik som bygger på lös-
ningar i det civila samhället. Det innebär att männi-
skor får ett större ansvar för sin situation och att de
också ges möjligheter att själva organisera tillvaron.
Detta skapar äkta trygghet.

Dagens familjepolitiska stöd ses ju ibland som nå-
gon sorts kompensation för att barnfamiljerna under
de senaste årtiondena drabbats av samma skattehöj-
ningar som alla andra. Men skattereformen har fak-
tiskt slagit långt hårdare mot barnfamiljerna än mot
andra hushåll eftersom man inte har tagit hänsyn till
skatteförmågan.

Skatteomläggningen har också framställts som en
möjlighet att höja familjestödet. Sanningen är den att
det är barnfamiljerna själva som har fått betala hu-
vuddelen av sitt ökade stöd. Och det har definitivt inte
blivit bättre av att den politiska styrningen av famil-
jerna ökat.

Herr talman! Den offentliga sektorn kan aldrig
administrera fram mer resurser. Den kan bara fördela
om dem som redan finns. Jag vill inte påstå att den
offentliga sektorn inte spelar någon roll för männi-
skors upplevelse av trygghet. Men när de offentliga
finanserna genomlever en ekonomisk kris känner
människor sig svikna. Man kan faktiskt tala om den
dubbla sociala nedrustningen. Först monteras de so-
ciala skyddsnäten ned. Sedan framtvingas en ned-
skärning av de offentliga sociala systemen. Resultatet
kan bara bli ett - individerna hamnar i en mycket
utsatt situation. I det här fallet är det barn och barn-
familjer som råkar illa ut.

En sänkning av det totala skattetrycket är en av de
viktigaste välfärdspolitiska reformerna. Om vi inte
tillåter människor att i större utsträckning själva pri-
oritera sina egna resurser kan man inte heller räkna
med att de skall ha en möjlighet att ta mer omfattande
ansvar, och då gäller det också ansvaret för barnen.

Vi moderater arbetar för en utveckling där famil-
jen ges en tydligare uppgift med ansvar för barnens
omvårdnad och uppväxt. Föräldrar vill och kan i
allmänhet ta ansvar och även fullfölja detta ansvar för
barn och familj. Det är när föräldrarna ges förutsätt-
ningar att ta ett sådant ansvar som möjligheterna för
barn att känna trygghet ökar. De barn som bäst behö-
ver samhällets stöd i dag får det inte, och det är oac-
ceptabelt, statsrådet Klingvall.

Anf. 19 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c)

Herr talman! Trygghet i uppväxten handlar också
om miljöfrågor. Hur många barn och ungdomar oroar
sig inte över att vi förstör för djuren och växterna?
Hur många barn måste inte leva i en ständig oro där-
för att de är allergiska och får astma och eksem av
olika miljöfaktorer, t.ex. tungmetaller? Hur många
barn får diabetes i dag?

Miljöfrågorna måste tydligare än tidigare kopplas
också till vår hälsa så att vi angriper orsaker i stället
för symtom. Därmed skapar vi större trygghet och
mindre utslagning på grund av detta. I den föregående
regeringen tog Centern initiativ till att åstadkomma
sådana förändringar.

Harry Martinson skrev en gång: Att verkligen le-
va, det är att våga välja verklighet och välja sina vyer
i stället för att tvingas välja verklighet.

Och många barn har påtvingats en verklighet som
inte är bra för dem. Vi behöver ju barn som faktiskt
också får möjlighet och vågar välja verklighet. De
måste känna att de kan påverka sin framtid och inte
bara är utsatta för omständigheter.

Det visionära samhället måste tas fram igen, och
vi måste börja tänka i nya banor. Vi måste nog börja
använda våra hjärnor litet annorlunda för att bryta den
uppbyggda strukturen som tydligen inte är riktigt bra
för våra barn i dag, och inte för oss andra heller.

Det svåra är att det egentligen inte finns någon
social beredskap, herr talman, för besparingar i sam-
hället. Det sociala trygghetsnät som en gång fanns har
ju brutits sönder i ett allt rörligare samhälle. Någon ny
stabil social struktur har inte vuxit fram. Var och en är
upptagen med sitt, och vi ställer inte upp för varandra.

Detta är naturligtvis ett mycket stort problem. Vi
måste bry oss, om inte annat så för barnens skull. It
takes a village to raise a child. Barnet mår bra om
föräldrarna mår bra. Föräldrarna mår bar om grann-
skapet fungerar och mår bra. Grannskapet mår bra om
hela samhället ställer upp och vi skapar de rätta sys-
temen som stöttar. Vi skall kanske inte lägga oss i
detaljer så mycket utan ge möjligheter.

Vi har nämligen alla ett slags föräldraansvar och
ett föräldraskap att utöva. Vare sig vi är mormor eller
farfar, granne, lärare, socialarbetare, idrottsledare,
reporter på tidningar och TV eller politiker har vi ett
slags föräldraskap att utöva. Vi har egentligen ett
ansvar för varje barn och ungdom vi möter på deras
väg genom livet.

Det krävs ett helt samhälle för att barnets bästa
skall kunna tillgodoses. Den visionen är mycket tydlig
i barnkonventionen. Det är också tanken i Centerns
vision om lokalsamhället där vi har en småskalighet
som gör att man känner trygghet i grannskapet, där
man finns och där man har sitt vardagsliv.

Då krävs det, Maj-Inger Klingvall, att vi jobbar
mycket tillsammans. Jag tror att den här debatten
kanske kan leda till att fler lyssnar till dessa frågor
även bland männen. Det har ju bara varit kvinnor som
har deltagit i debatten här. Vi måste få barnkon-
sekvensbeskrivningar och ungdomskonsekvensbe-
skrivningar på alla nivåer i samhället, t.ex. i myndig-
heter, kommuner, inför propositioner, inför riksdags-
beslut, i styrelserum och på tidningsredaktioner. Hela
samhället måste ställa upp för att ge våra barn en
trygg uppväxt.

Anf. 20 KARIN PILSÄTER (fp)

Herr talman! Jag skall börja med att kommentera
några saker från debatten. Jag vill återigen säga att det
vårdnadsbidrag som vi var med och införde faktiskt
inte ökade möjligheterna till förkortad arbetstid. När
bidraget hade gått till avgiften fanns inga pengar kvar
att klara kostnaden för en förkortad arbetstid. Det
finns ingen anledning att rota i det, men om man fi-
nansierar med indragningar i barnomsorgen blir det
en självklar effekt.

Till Maj-Inger Klingvall vill jag säga att visst
finns personlig assistans kvar, men inte i barnens
dagliga verksamhet i skolan. Det är kanske där det är
som allra mest viktigt att man kan vara med på någor-
lunda samma villkor. Att då bryta kontinuiteten och ta
in helt nya personer för att hjälpa till på olika sätt är
inte att utforma dessa barns vardag så att de får den
bästa möjliga livschansen.

Herr talman! Jag tror att det finns väldigt mycket
vi kan göra. Vi tycker olika om en hel del, och vi
kanske t.o.m. ibland har olika verklighetsbeskrivning
eller olika analys. Men det finns oerhört många kon-
struktiva möjligheter att kunna gå vidare och lyfta
fram barnen i centrum. Det kan vara allt från att på
lokal nivå förbättra möjligheterna med samtalsstöd på
barnavårdscentraler, i barnläkarverksamheten och i
barnomsorgen till föräldrastöd i skolan osv. Det kan
vara handlingsplaner mot mobbning. Inga barn skall
behöva vara rädda för att gå till skolan.

Men det handlar samtidigt om val och priorite-
ringar. Både landsting och kommuner har ett stort
ansvar för hur man fördelar resurser.

Det är t.ex. i Stockholms läns landsting väl känt
och visas av många gedigna forskningsrapporter att
behoven är större i vissa delar av länet än i andra. Där
barnen med de största behoven finns måste också de
största resurserna sättas in, inte tvärtom. Så är ändå
fallet när det gäller barnläkartätheten i nordost, som är
dubbelt så hög som i sydväst. Köerna till barn- och
ungdomspsykiatrin växer, och ändå föreslår social-
demokrater, vänsterpartister och miljöpartister att
resurserna till barn med psykiska och sociala problem
skall skäras ned. Detta kan inte vara det mest kon-
struktiva sättet att försöka fördela resurser i en tid av
problem.

Alla barn är våra barn, och om skall klara att byg-
ga upp en gemenskap där vi på alla nivåer kan ta ett
samfällt ansvar, måste vi bejaka den lokala utveck-
lingskraft som finns, framför allt i våra mest utsatta
bostadsområden. Vi måste då våga låta folk ta saken i
egna händer. För det krävs att vi ger dem möjligheter
och raserar hinder, inte att vi bygger upp nya hinder
och försvårar. Det kräver också att vi prioriterar. Där
de barn bor som har de sämsta möjligheterna att få
med sig något i bagaget hemifrån måste skolan bygga
upp de bästa möjligheterna för barnen.

Vi måste våga att till våra segregerade förorter
fördela mer av pengar och av resurser, de bästa lärar-
na och de bästa krafterna, för att kunna kompensera
barnen och ge dem en ny framtidstro, någonting att
stoppa i sin ryggsäck för sitt vidare arbete.

Detta är sådant som jag engagerat arbetar med i
Storstadskommittén. Det måste finnas utvecklings-
kraft, utvecklingsmöjligheter och bra uppväxtvillkor
för barn och ungdomar i våra segregerade förorter.
Det är hela Sveriges och allas vårt ansvar, inte någon-
ting som endast förortspolitiker eller någon storstads-
kommitté skall ha ansvar för. Barnen måste komma i
centrum, och det måste genomsyra vår debatt här i
riksdagen.

Återigen: Jag hoppas att Barnombudsmannen ald-
rig mer skall kunna kritisera riksdagen och de politis-
ka partierna för att vi inte avsätter tid för våra barn.

Anf. 21 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! När jag följer debatten i svensk press
och även här i kammaren tycker jag många gånger att
det har skett en strukturell förändring i vårt samhälle.
Det är som om innebörden av begrepp som rättvis
social fördelning av resurser, elever med särskilda
behov och likvärdighet gradvis har förskjutits och mer
och mer på allvar ersätts med begrepp som rätt att
välja skola och konkurrensutsättning. De marknadse-
konomiska lösningarna har gjort sin entré inom den
offentliga och gemensamma sektorn, och det verkar
som om de kanske är där för att stanna.

Det finns alltså i varje fall ett klart samband mel-
lan den ekonomiska politikens fördelningspolitiska
profil och barns situation. Om nedskärningarna i
barnomsorgen, i skolan och i landstingens budgetar
fortsätter, måste man dra den slutsatsen att barnens
behov inte längre tillgodoses, och gränsen har passe-
rats redan före nästa steg i den aviserade nedskär-
ningsprocessen. Enligt Kommunförbundet kommer
40 % av kommunerna att fortsätta att skära ned, och
då är det - det vet vi - just de här områdena som
drabbas väldigt hårt.

Jag är bekymrad över det här. Vi får inte undermi-
nera den offentliga verksamheten för barn och ung-
dom under några krisår på ett sådant sätt att det tar
decennier att reparera det. Jag tycker att det är en
mänsklig tragedi men dessutom inte samhällsekono-
miskt försvarbart. Vi har inte råd att bara se på när
ungdomsvåldet ökar och allt fler barn mår dåligt.

Men fortfarande finns det idéer, engagemang och
kunskaper hos många människor som jobbar med
barn och ungdom på det här området. Låt inte en
generation av barn och ungdomar få se många av sina
kamrater bli utslagna vrak. Jag menar att den kommu-
nala konsumtionen måste få ökat utrymme. Kommu-
nerna måste kompenseras för de riksdagsbeslut som
påverkar den kommunala ekonomin negativt. Det är
oerhört viktigt.

Maj-Inger Klingvall kan inte mena att kostnaderna
för utslagna barn, den ökande grupp som vi talar om
här, är acceptabla och nödvändiga för att Sverige
skall uppfylla konvergenskraven och pressas in i den
europeiska monetära unionen, något som en majoritet
av svenska folket vill stå utanför.

Maj-Inger Klingvall tog mycket riktigt upp be-
kämpningen av arbetslösheten, och jag håller helt med
om att det är den viktigaste uppgift som regeringen
och riksdagen har tillsammans. Jag är glad över rege-
ringens ambition att halvera den öppna arbetslöshe-
ten. Det är utmärkt. Men man måste fråga: Är det
möjligt att genomföra, och är löftet trovärdigt? Jag
hoppas det.

Den mest markanta åtgärden hittills i tilläggspro-
positionen är de de aviserade 130 000 utbildnings-
platserna inom vuxenutbildning och högskola. Det är
bra, säger jag, med fasta platser i stället för med det
ad hoc-system som vi hittills haft. Det underlättar
planeringen, och det höjer förmodligen kvaliteten i
undervisningen. Det är bra att pengar förs från ar-
betsmarknad till utbildning. Det är sådant som Väns-
terpartiet har föreslagit tidigare.

Men 130 000 nya utbildningsplatser är en bokfö-
ringsteknisk fint, en lek med siffror. I själva verket rör
det sig om 4 050 nya utbildningsplatser höstterminen
1996, om man räknar snällt. Åren 1997 och 1998
tillkommer ytterligare ca 50 000. Men med detta
kommer man inte till rätta med arbetslösheten.

Anf. 22 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Herr talman! Vi lever nog att döma av den här de-
batten i litet olika världar eller tänker åtminstone litet
olika på situationen för olika barn. Väldigt mycket har
varit den gamla vanliga valdebatten om föräldraledig-
het eller inte. Det var kanske inte just den problem-
bilden som vi skulle ta upp just i dag.

Tyvärr har statsrådet över huvud taget inte or-
dentligt berört frågan om de flickor som enligt dagens
rapport funderar på att begå självmord. Jag tror inte
att vi har givit ett enda svar till en tjej i åttonde klass
som brottas med sin förtvivlan. Vad gör vi åt dessa
flickors oro för våldet och åt deras arbetssituation i
skolan? De svar som de har fått under de senaste åren
är neddragningar och resultatenheter som skall vara
ekonomiskt effektiva och som innebär att allt fler
vuxna flyttas från deras värld, vilket minskar deras
möjligheter att i tid föra ett samtal med en vuxen som
har tid att lyssna på dem.

Jag menade att det inte skulle kosta så oerhört
mycket om vi utnyttjade den arbetslöshet som vi i dag
har till att sätta människor i arbete. Jag har en stor oro
för den höga arbetslöshet som vi har. Jag har särskilt
en stor oro för de neddragningar som sker inom skola
och barnomsorg och även inom äldreomsorg och som
gör att kvaliteten helt har förskjutits till förmån för
resultatenheter och de effekter man vill ha av dem.

Det är bra att regeringen nu säger att vi skall satsa
på skolan, på vuxenutbildningen, på universiteten och
högskolorna, men vad gör regeringen åt grundskolan
och gymnasiet? Vad gör man åt de oroväckande sig-
naler som vi har om att allt fler barn kommer ut från
skolan utan att ha kunnat tillgodogöra sig den utbild-
ning som vi ville att de skulle få?

Vad gäller lösningar tror jag inte på utredningar.
Jag blir faktiskt väldigt oroad av de utredningar som
är tillsatta och av hur man hanterar dem. I januari
hade vi här i kammaren en debatt om flyktingbarnens
situation.

Då tillsattes en utredning som specifikt skulle titta
på flyktingbarnens situation. Den skall vara färdig till
sommaren. Ändå börjar SIV att utvisa flyktingbarnen.

Samma barn som vi debatterade om har återigen
fått oroande signaler om att de inte får stanna i vårt
land. Två pojkar har varit här i 6 år. Invandrarminis-
tern sade att han särskilt skulle ta sig an dem, och de
börjar nu må dåligt inför hotet om utvisning.

Jag menar att vi inte har så stor nytta av våra ut-
redningar om vi inte ens inväntar dem utan fortsätter
samma dåliga trend.

För att komma till rätta med problemet måste bar-
nen, framför allt de litet äldre barnen, få vuxnas stöd
och tid. På den punkten tycker jag att vi har svikit
dem.

Jag menar också att vi måste sänka arbetstiden. Då
får vi mer tid för våra egna barn, och fler kan få arbe-
te. Detta är en viktig framtidsåtgärd. Samtidigt är de
ca 100 miljarder som går till att bekämpa arbetslöshe-
ten oförsvarbara i förhållande till de behov som finns
för att åstadkomma bra åtgärder för våra barn.

Jag tycker att de straffåtgärder som vi såg i vår-
budgeten och som regeringen tänker vidta om någon
kommun skulle vilja höja skatten för att satsa på bar-
nen är mycket oroväckande. Vi har lagt över mycket
ansvar för barnen på kommunerna i dag som inte har
en särskild god ekonomi.

Anf. 23 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt med kun-
skap och forskning. Jag tror också att det allra vikti-
gaste är att omsätta kunskapen i praktisk handling.

Jag tror att utgångspunkten för en framtidsinriktad
forskning är att titta på vad det är som gör att det går
bra för de allra flesta barn och vad som är goda ut-
vecklingsbetingelser, och att se möjligheter utan att
för den skull för en sekund bortse från de problem
som naturligtvis finns. Storstadskommitten håller på
med ett mycket intressant arbete som handlar om att
med kunskap i botten gå vidare och föreslå praktiska
åtgärder.

Rapporten om självmord som kom i dag och som
Marianne Samuelsson tog upp skall jag naturligtvis
titta på. Det har jag inte hunnit göra ännu.

Avslutningsvis vill jag understryka att den gene-
rella välfärden som omfattar alla barn är oerhört vik-
tig för att vi skall kunna minska klyftorna i samhället
och gå vidare. Däri ligger också regeringens mycket
starka prioritering av verksamheter i kommuner och
landsting - barnavårdscentraler, mödravårdscentraler,
utbildning och barnomsorg. Det måste få gå före
transfereringar. Det handlar om föräldrars möjligheter
att kombinera barn och familj och att vara självförsör-
jande. Arbetet är grunden för familjernas välfärd och
trygghet inför framtiden.

Jag är mycket glad över debatten i dag. Den visar
att alla vill vara med och ta ansvar. Det känns positivt,
och nu går vi vidare. Jag har fått många bra konstruk-
tiva förslag och har lyssnat till flera engagerande
inlägg.

Jag vill till slut säga: Det finns gott hopp för Sve-
riges barn. Vi har ett gott samhälle med många vuxna
som bryr sig, och det skall vi ha i framtiden också.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Meddelande om beslut om förlängd mo-
tionstid

Förste vice talmannen meddelade att tiden för av-
givande av motioner med anledning av proposition
1995/96:198 Ekonomisk-politiska åtgärder på skatte-
och avgiftsområdet skulle utgå torsdagen den 2 maj
kl. 16.30.

4 § Meddelande om svar på interpellationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1995/96:169

Till riksdagen

Interpellation 1995/96:169 av Göthe Knutson om
Försvarets Materielverk.

Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 25 april kl. 12.00.

Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna en
debattdag som passar.

Stockholm den 12 april 1996

Thage G Peterson

Interpellationerna 1995/96:129, 136, 137, 139, 145,
151och 165

Till riksdagen

Interpellation 1995/96:129 av Alf Svensson

Interpellation 1995/96:136 av Chris Heister

Interpellation 1995/96:137 av Chatrine Pålsson

Interpellation 1995/96:139 av Gun Hellsvik

Dessa interpellationer kommer att besvaras tisda-
gen den 23 april 1996.

Interpellation 1995/96:145 av Gunnar Hökmark

Interpellation 1995/96:151 av Gullan Lindblad

Dessa interpellationer kommer att besvaras tors-
dagen den 25 april 1996.

Skälet till dröjsmålet är att riksdagen har plenifritt
veckorna 14-15 och att närmast följande interpella-
tionsdebatt (den 16 april) är fulltecknad samt arbet-
sanhopning.

Interpellation 1995/96:165 av Margareta E Nor-
denvall.

Denna interpellation kommer att besvaras tisdagen
den 7 maj 1996.

Skälet till dröjsmålet är att interpellanten ej kan
närvara torsdagen den 25 april samt arbetsanhopning.

Stockholm den 15 april 1996

Margot Wallström

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motioner

1995/96:U43 och U44 till utrikesutskottet

6 § Länsindelningen i Skåne och Västsverige

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU9

Länsindelningen i Skåne och Västsverige (prop.
1995/96:38)

Anf. 24 OWE HELLBERG (v)

Fru talman! Frågan om länsindelning i Skåne och
Västsverige borde inte i första hand vara en fråga om
en administrativ förändring. Det är en fråga om att
utveckla den regionala demokratin, att flytta makt från
Stockholm ut till landets olika delar.

För oss i Vänsterpartiet är utgångspunkten i denna
förändring att länsstyrelsens politiska beslutsfattande
flyttas från länsstyrelsen och landshövdingeämbetet
till ett regionalt valt parlament, eller länsting som vi
vill kalla det.

Länstinget bygger på den nuvarande landstingsor-
ganisationen men har ökade befogenheter och utökat
politiskt ansvar för näringsliv, kommunikationer,
arbetsmarknadspolitik, kultur m.m. Länsstyrelsens
roll blir i fortsättningen att svara för statens myndig-
hetsutövning i regionen och att se till att nationella
mål och riktlinjer efterlevs.

En stor majoritet i Skåne anser att det är den här
vägen som det nya Skånelänet skall vandra. Man är
därför väl lämpad att vara pionjär när det gäller att
utveckla den regionala demokratin.

Jag som vänsterpartist vill dock betona att vår syn
på regional demokrati och vår länstingstanke inte har
något med EU:s regionalpolitik att göra. I vår regiona-
la demokrati är det regionen själv, via sin beskatt-
ningsrätt, och staten som solidariskt förmedlar medlen
till regionerna utifrån de behov och förutsättningar
som finns. Sedan är det länstingens och regionens sak
att på bästa sätt använda de tillförda medlen. Vi skall
flytta makt och medbestämmande, inte via Bryssel
utan från Stockholm, till landets olika delar, från
Skåne till Norrbotten.

Det är på tiden att regeringen ser till att något
händer när det gäller den regionala demokratin. Tidi-
gare regeringar har tillsatt utredningar som stoppats
eller lagts åt sidan. Inte heller den här propositionen
har en sådan inriktning, utan har mer till uppgift att
rationalisera en pågående verksamhet. Därför är det
bra att utskottet vill ge regeringen till känna det som
står i Vänsterpartiets motion och i flera andra motio-
ner om hur vi ser på den regionala demokratin och hur
den skall utvecklas. I maj är det aviserat att regering-
en skall komma med ytterligare förslag i frågan. Vi
väntar med spänning på den.

I det här perspektivet blir därför frågan om Malmö
eller Kristianstad skall vara länets residensstad del i
ett större sammanhang. Därför är det bra att utskottet
skriver att den frågan bör prövas förutsättningslöst.
Det kanske inte ens skall kallas residensstad i fort-
sättningen. Det förutsätter ju att någon residerar där,
och i nuläget är det landshövdingen. De nuvarande
landshövdingarna i Malmöhus län och Kristianstad
län är entledigade. För att markera att något nytt är på
väg att utvecklas föreslår Vänsterpartiet att någon ny
landshövding inte utses i det nybildade Skånelänet
utan tills vidare ersätts av en regionalt vald styrelse-
ordförande i länsstyrelsens styrelse. Ett demokratiskt
valt regionalt parlament, länsting, skall naturligtvis
inte styras av en av regeringen utsedd ämbetsman.

En av poängerna med ett demokratiskt valt parla-
ment, eller länsting, är att medborgarna i regionen
skall kunna ställa regionens företrädare till svars för
sin politik i allmänna val. Då måste man naturligtvis
även kunna avsätta dess ordförande, eller vad nu titeln
skall vara i framtiden. Att vara landshövding är för-
knippat med politisk makt och inflytande, utan att
regionens medborgare kan påverka förhållandena i
demokratiska val. Konungamakten i Sverige är i dag
närmast obefintlig, men konungens, numera av rege-
ringens utsedda, fogdar utövar fortfarande sitt ämbete
och har så gjort i flera hundra år.

Utskottet tycker att den här frågan kan vänta till
regeringens majproposition. Problemet är bara att om
regeringen vill att Skåne skall bli först med att utveck-
la den regionala demokratin kommer det inte att ske
förrän tidigast vid ordinarie val 1998. Länsstyrelsens
verksamhet föreslås ju att förändras fr.o.m. 1 januari
1997. En regionalt vald ordförande i länsstyrelsens
styrelse är en lämplig övergångslösning för att marke-
ra att något nytt är på gång.

Som jag tidigare sagt är Vänsterpartiets utgångs-
punkt när det gäller regional demokrati att man skall
utgå från landstingens geografiska utbredningsområ-
den. Finns det dock folklig förankring för att ändra
det området, som i Skåneförslaget, skall det natur-
ligtvis genomföras. Däremot skall man undvika för
stora områden både arealt och befolkningsmässigt för
de nya regionala parlamenten. Annars är det risk för
att de regionala företrädarna mister förankring och
kännedom som hur regionen fungerar både lokalt om
mera övergripande.

Därför skall man vara försiktig med att föreslå hur
den nya västsvenska regionen skall utformas och
utvecklas. Vänsterpartiet tycker att det skall ske förut-
sättningslöst, och att det skall framgå tydligt i direkti-
ven till den särskilde utredaren som skall arbeta med
denna fråga. Det kommer att ge bättre villkor för den
diskussion som utredaren skall ha med de tre länen
men också med de många kommuner i framför allt
Skaraborgslän som är mycket tveksamma till ett nytt
västsvenskt storlän med Göteborg som residensstad.

Att gå försiktigt fram är också viktigt med tanke
på att den regionala indelning kan få en annan roll än
vad den gamla länsindelningen hittills haft. Det är
något som Vänsterpartiet vill och tror på. Det är i
dagsläget svårt att säga vad alternativet är för de
kommuner, eller kanske hela Skaraborgs län, som inte
vill ingå i eller är tveksamma till att ingå i ett väst-
svenskt storlän. Utvecklingen av de regionala parla-
menten skall inte forceras fram uppifrån utan ha sin
förankring hos medborgarna inom regionen. Om detta
skall vara en fråga för folkomröstningar eller beslut i
nuvarande demokratiska församlingar får avgöras av
regionens egna medborgare.

Som en del i sin spariver har regeringen satt upp
ett sparbeting för den nya länsindelningen i Skånelän
liksom en sådan för det kommande västsvenska länet.
Man har utgått från en modell där länsstyrelsens
uppgift fyller ett basbehov och jämfört med kostna-
derna på Gotland. Sedan drar man slutsatsen, att om
två länsstyrelser blir en borde man kunna spara i mot-
svarande omfattning. Detta ter sig som ett något för-
enklat sätt att beräkna besparingar på.

Det är väl bra om man kan spara på statlig admi-
nistration. Men att fastställa så precisa sparbeting
verkar oklokt, och det blir naturligtvis en tung börda
för dem som skall genomföra omorganisationen och
den personal som befinner sig i den. Man kan ha det
som en målsättning, men inte som ett precist krav.

Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning i frå-
gan , och det är bra. Blir det dock en utveckling av
Skånelänets nya organisation där länsstyrelsen får mer
av en myndighetsutövande funktion och andra delar
av verksamheten flyttas över på ett regionalt valt
parlament, får frågan om besparing på länsstyrelserna
en helt annan dimension, och då gäller inte dessa
beräkningar över huvud taget. Det handlar i så fall om
någonting helt annat.

Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 1 och 2.

Anf. 25 PER LAGER (mp)

Fru talman! Miljöpartiet har ingenting att erinra
mot den aktuella sammanslagningen av länen och
länsstyrelserna i Skåne den 1 januari 1997 och där-
med att det nya Skåne län skapas. Här finns ett brett
folkligt stöd, och arbetet med att samordna verksam-
heter har pågått i flera år. Residensstadens placering
anser vi mindre viktig. Desto viktigare är decentrali-
seringen av den offentliga verksamheten och förvalt-
ningen över regionen.

Vi stöder förslaget om en utredare som kan ge ett
bredare underlag för riktiga avväganden i dessa frå-
gor. Inte heller finner vi anledning att ha någon avvi-
kande åsikt om att Kopparbergs län i stället skall
benämnas Dalarnas län från samma tidpunkt

Vi har ändå väckt motioner med anledning av
propositionen. Det handlar då om den framtida regio-
norganisationens och länsstyrelsens förändrade an-
svarsområden.

För Miljöpartiet de gröna är det en grundläggande
princip att politiska beslut skall fattas så nära de be-
rörda medborgarna som det bara är möjligt. Det
handlar om småskalighetens och mångfaldens förde-
lar. På varje beslutsnivå skall endast de beslut fattas
om inte kan fattas på en lägre nivå. Vi menar därmed
att ett stort antal arbetsuppgifter som i dag åvilar
staten med fördel kan överföras till regional nivå och
att demokratin skulle fördjupas genom direktvalda
regionfullmäktige, regionalparlament, länsting, eller
vilken beteckning man väljer att använda.

Det är dags att avveckla den nuvarande föråldrade
länsstyrelsemodellen och ge dagens läns- och/eller
landstingsregioner, förändrade eller inte, ett utvidgat
ansvar för den regionala planeringen, miljöfrågorna,
kommunikationerna, sjukvården och andra frågor med
ett klart gemensamt intresse över kommunnivån. Vi är
alltså i de här avseendena i stort sett överens med
Regionberedningen, som föreslår att det regionala
ansvaret förs över från länsstyrelserna till landstingen.
Även Vänsterpartiet har i sin motion formulerat en
likadan åsikt.

Förändringar av länsgränserna anser vi generellt
skall föregås av rådgivande folkomröstningar i berör-
da kommuner. Vad gäller Skånelänen tycks det dock
inte som det ser ut nu så här långt fram i processen att
vara nödvändigt. I Västsverige däremot råder inte alls
samma enighet, varför omröstningsinstitutet självklart
borde användas. Särskilt betydelsefullt är detta för
kommunerna i gränsområdena.

En administrativ region skall ha en geografiskt
naturlig avgränsning och framför allt inte vara större
än att folk kan känna sig hemma. Ju större en region
är, desto längre resavstånd och mindre samhörig-
hetskänsla. Men en region skall inte heller vara mind-
re än att det finns tillräckligt med befolkningsunderlag
och skattekraft för de samhällsfunktioner som den har
ansvar för.

Det finns i dag flera olika alternativ för ett föränd-
rat västsvenskt län. Den kan handla om den nuvarande
s.k. Göteborgsregionen, det kan också vara Göteborg
och Bohus län tillsammans med Älvsborgs län, eller
mer storvulna planer där man också inkluderar Skara-
borgs län och Kungsbacka kommun.

Det finns andra alternativ som är värda att fundera
över, t.ex. att Göteborg utgör en Göteborgsregion
tillsammans med Mölndal, Partille och Härryda, t.ex.
Man kan också i det sammanhanget göra en Bo-
hus- och Älvsborgsregion och låta Skaraborg vara en
egen region.

Att göra ett västsvenskt län av hela området tror
inte vi miljöpartister på. Den idéen har heller inte, i
alla fall inte nu, något täckande stöd.

Annika Nordgren kommer senare i sitt anförande
mer ingående att diskutera situationen just för Skara-
borgs län.

Rådgivande folkomröstningar måste ingå i förbe-
redelserna för sådana viktiga förändringar, anser vi.
Vi föreslår därför att regeringen skall aktualisera och
initiera en sådan process ute i kommunerna.

Den 22 januari i år beslöt regeringen att tillsätta en
utredare som skall ta upp överläggningar med berörda
parter i ett tänkt nytt västsvenskt län. Både Miljöpar-
tiet och Vänstern har reagerat på att man inte i direk-
tiven till utredaren poängterar vikten av ett förutsätt-
ningslöst utredningsarbete. Vi har därför gjort en
gemensam reservation om ett sådant tilläggsdirektiv.

Fru talman! Frågorna om den framtida regionor-
ganisationen - nya förändrade länsgränser - kommer
tillbaka, och vi får därför anledning att diskutera
frågan igen. Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationerna 2, mom. 6, och 3, mom. 7.

Anf. 26 LENNART NILSSON (s)

Fru talman! Jag skall inte här ge mig in på någon
större diskussion om Regionberedningens betänkan-
de, eftersom, som det skrivs i vårt utskottsbetänkande,
regeringen kommer att återkomma till denna fråga,
som naturligtvis är angelägen för oss alla. Det vittnar
den enighet som finns i utskottsbetänkandet om.

Denna fråga handlar om huruvida man skall bilda
ett län i Skåne genom en sammanslagning av Kristi-
anstads och Malmöhus län. Det råder en bred enighet
om att man bör göra detta. Därför finns det naturligt-
vis också med i förslaget.

Däremot finns det, i alla fall i remissorganen, en
oenighet om just residensstaden. Det är angeläget att
påpeka det som utskottet skriver. Regeringen kommer
att återkomma till frågan om var residensstaden skall
ligga under maj. Vi har betonat i utskottsbetänkandet
att det är viktigt att det blir en regional balans inom
Skåne när det gäller dessa olika verksamheter, så att
man inte utarmar olika delar av Skåne län.

Den andra delen, som handlar om Västsverige, är
som det sägs i utlåtandet föremål för en utredning.
Man skall titta på de olika delarna av Västsverige och
se hur detta västsvenska län skall se ut. Det är framför
allt kommunerna i utkanten av både Älvsborgs län
och naturligtvis Skaraborgs län som berörs.

Jag tycker att det finns en onödig misstänksamhet
fån reservanterna. De utgår ifrån att direktiven är så
snäva att utredningsmannen inte kan jobba förutsätt-
ningslöst. Jag utgår ifrån att man i utredningarna
arbetar förutsättningslöst och inte har förutfattade
meningar om hur ett västsvenskt län skall se ut.

Den diskussion man för i reservationerna handlar
om folkomröstningar. Jag instämmer i den inställning
som Per Lager och Owe Hellberg har redovisat, näm-
ligen att beslut skall fattas så nära människorna som
möjligt. Det innebär naturligtvis att man skall kunna
avkräva politiska företrädare ett ansvar oavsett om
frågorna ligger hos kommunen eller landstinget. Om
man har det som utgångspunkt stämmer det inte rik-
tigt att vi här i riksdagen skall tala om för människor
hur de skall göra.

Om man i någon kommun, Falköping t.ex., vill ha
en folkomröstning om dessa frågor, är det bara för
kommunen att bestämma sig för att hålla en folkom-
röstning. Det behöver inte vi tala om från Sveriges
riksdag.

Vi gör två tillkännagivanden kring denna fråga.
Jag är medveten om att många av dessa frågor hänger
ihop med hur vi vill att framtiden skall se ut när det
gäller den regionala demokratin - vilka uppgifter som
skall ligga på det ena eller det andra organet.

Från socialdemokratins sida har vi sagt att det bör
finnas tre nivåer i Sverige. Det handlar om kommu-
nerna. Det handlar om landstingen, eller vad de nu
skall kallas i framtiden - det vet inte jag. Så finns det
staten. Det finns alltså tre beskattningsnivåer.

Vi har i ett tillkännagivande sagt att man måste
plocka med de frågorna i en kommande proposition,
som förra statsrådet Jan Nygren har aviserat till maj.
Jag utgår ifrån att vi här i denna kammare kommer att
få diskutera de regionala frågorna under året för att ta
ställning till hur man skall utveckla den regionala
demokratin.

Den andra del som berördes här tidigare är de be-
springskrav som finns när man slår ihop de olika
länen. Vi har lyssnat på företrädare från de olika
länsmyndigheterna. Utskottet konstaterar att regering-
en måste återkomma. Det är kanske inte exakt just de
utgångspunkter man har haft för besparingar som
skall vara rådande när man fattar beslut, utan man
måste se frågan i sin helhet och kanske göra andra
bedömningar än dem som Statskontoret har gjort i
sina utgångspunkter när det gäller besparingar.

Om man gör en sammanslagning av olika län
måste man naturligtvis också bedöma helheten. Där-
för ger utskottet regeringen till känna att regeringen
måste titta på dessa besparingskrav och återkomma i
samband med budgetarbetet i höst, för att vi skall få
en helhetsbild.

Fru talman! Det råder alltså en bred enighet just
kring de sakfrågor som behandlas. När det gäller de
regionala frågorna får vi naturligtvis återkomma. Vi
gör två tillkännagivanden till regeringen i utskottsbe-
tänkandet. Härmed yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet.

Anf. 27 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Reservationen om hur man skall se på
den västsvenska regionen kom till på grund av skriv-
ningarna i texten. Det framgår där tydligt och klart att
det skall föras en förutsättningslös diskussion runt
frågan om residensstad, eller vad det skall kallas i
fortsättningen, i Skåne län. Men i texten om den nya
västsvenska regionen står det att de tre länen tillsam-
mans "i princip" skall bilda den nya västsvenska regi-
onen.

Jag tycker att det är en väldigt tydlig skillnad i
skrivning. Naturligtvis är det viktigast vad man gör,
men vad man säger är också viktigt.

När det gäller krav på folkomröstningar tycker
inte heller Vänsterpartiet att det är riksdagens sak. Jag
sade i mitt anförande att den frågan får avgöras på
den nivå och i de demokratiska församlingar som
redan finns. Den reservationen står inte Vänsterpartiet
bakom.

Till sist vill jag säga att jag är litet nyfiken, Len-
nart Nilsson. Vi har lagt fram ett förslag om att man
inte skall tillsätta en ny landshövding i Skåne län.
Tycker Lennart Nilsson att man skall satsa på den
gamla modellen med länsstyrelse och landshövding på
det sätt som vi har för övrigt i Sverige, om man menar
allvar med att göra någon förändring för framtiden?
Skåne skall ju vara pionjär i detta nya arbete. Det
skulle vara intressant att få veta.

Anf. 28 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! Orsaken till att det står "i princip" när
det gäller Västsverige är att Västsverige ser litet an-
norlunda ut än vad Skåne gör. Det är enkelt att kon-
statera.

Skåne som län betraktat är en helhet. Det är gans-
ka geografiskt avgränsat, och avstånden är kortare än
i Västsverige. Därför kan man konstatera att det är
ganska naturligt att lägga samman Kristianstads och
Malmöhus län till ett län.

När det gäller Västsverige finns det alltså ett
principuttalande. Det är inte heller så märkligt, efter-
som det i Västsverige finns en bred enighet om att
man i princip bör lägga samman dessa tre län till ett
län. Samtidigt finns det dock en del olösta frågor, och
det finns en del kommuner, framför allt i Skaraborgs
län, som har ifrågasatt den här tanken.

Nu skall man alltså titta på hur gränserna skall se
ut i Västsverige, och vi kommer att få diskutera detta
vid ett senare tillfälle. Jag utgår från att det här beslu-
tet kommer att innebära en helt annan länsindelning
för Västsverige än den nuvarande, men hur den skall
se ut, exakt vilka kommuner som skall ingå i det nya
västsvenska länet, skall man alltså titta vidare på.

När det gäller den andra delen, det som Owe
Hellberg har tagit upp i sin reservation, begriper jag
inte riktigt logiken. Man säger att länsstyrelserna bör
vara en myndighet, statens myndighet, och att man
därför bör lägga de regionala frågorna på ett annat
organ. Men då faller ju egentligen hela reservationen.
Om det kallas för landshövding eller inte måste väl
ändå vara upp till staten.

Anf. 29 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Lennart Nilsson blandar bort korten
litet grand. När det gäller det förutsättningslösa kravet
handlar det om residensstad; det handlar inte om
länen i Skåne. Vi är ju överens om att de skall läggas
samman. Det förutsättningslösa handlar om synen på
residensstad.

När det sedan gäller den andra frågan, landshöv-
ding eller inte, uppfattar vi det här som ett steg i den
demokratiska utveckling och förändring som vi vill
ha. Är det så att man inte vill ha den utan nöjer sig
med den nya länsindelning som nu blir - man kan
mycket väl stanna vid det, om staten så vill - då kan
man förstås köra på i gamla hjulspår. Men det här
skulle betraktas som en övergångslösning till någon-
ting nytt som inte kan komma förrän tidigast 1998.

Anf. 30 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! Om man skall ha län och en länssty-
relse utgår jag från att det måste finnas en chef. Vad
den chefen kallas kan man egentligen lämna därhän,
men det behövs naturligtvis en chef för den här myn-
digheten som är statens organ.

Sedan utgår jag från att om man renodlar den här
myndighetsrollen framöver så kommer det inte ens att
behövas en politiskt vald styrelse i länsstyrelsen. Jag
förutsätter att sådana frågor förs över till det regionala
organet och att det är där de politiska besluten fattas.
Länsstyrelsen får då en renodlad myndighetsroll.

Slutligen har naturligtvis inte landshövdingen i
dag heller den politiska makt som Owe Hellberg vill
göra gällande. Det finns omfattande länsstyrelsein-
struktioner om vad landshövdingens roll och uppgift
är, och det är att vara statens förlängda arm ute i lä-
nen. Det är alltså inte som det var förr i världen då det
fanns fogdar, vilket Owe Hellberg var inne på.

Anf. 31 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! Eftersom jag har ställt upp på samma
reservation som Owe Hellberg vill jag säga till Len-
nart Nilsson att jag har ungefär samma idé när det
gäller det här med skrivningen "i princip" och att en
utredare skall utreda förutsättningslöst.

Regionberedningen berättar ju om en stor oenighet
när det gäller det västsvenska länet. Ändå utgår man
ifrån att det skall bildas ett västsvenskt län. Därför
finns det också en rad mer eller mindre tunga förslag.
Jag nämnde några av dem förut. Därför är det extra
viktigt att man betonar vikten av att en sådan här
utredning är förutsättningslös. Detta gäller alltså länet
och inte specifikt det här med residensstad, även om
det givetvis ingår.

När det gäller folkomröstningarna är de förvisso
kommunernas angelägenheter. Det är självklart, Len-
nart Nilsson. Men vad jag ville var att regeringen
initierade och uppmärksammade det här behovet för
kommunerna, eftersom det är så viktiga frågor. Jag
tycker inte att det är något konstigt med det. Det vore
ganska naturligt att göra det när det handlar om så här
stora förändringar.

Anf. 32 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! Egentligen är det ganska onödigt med
sådana här reservationer. Om det tillsätts en utred-
ningsman som skall åka runt och lyssna på hur kom-
munföreträdare i Västsverige ser på det här, och om
frågan sedan kommer tillbaka till riksdagen så att vi
har chansen att diskutera länsgränserna vid ett senare
tillfälle, förstår jag över huvud taget inte att man
reserverar sig. Det här är ju en fråga som kommer att
återkomma till riksdagen. Jag utgår från att alla ut-
redningar prövar olika synpunkter och förslag från
såväl enskilda som företrädare för organisationer och
utifrån det lämnar förslag som vi senare kan behandla
här.

Anf. 33 PER LAGER (mp) replik

Fru talman! När man behandlar frågor finns det
situationer när man känner behov av att markera det
ena eller det andra. Det här är ett sätt att markera
behovet av att utredningen är förutsättningslös med
tanke på de förutsättningar som råder just nu. Det är
en viktig sak.

Sedan tycker jag också att det är viktigt att betona
vikten av att hålla folkomröstningar. Det är en viktig
signal att riksdagen väntar sig att sådana skall hållas.

Anf. 34 STIG GRAUERS (m)

Fru talman! "Länsindelningen i Skåne och
Västsverige m.m." är rubriken på det betänkande som
vi nu behandlar. Det är med förlov sagt en mycket
pretentiös rubrik med hänsyn till det magra och ofull-
ständiga innehållet i propositionen.

I propositionen finns tre förslag: att Kopparbergs
län fr.o.m. den 1 januari 1997 skall benämnas Dalar-
nas län, att Kristianstads och Malmöhus län den 1
januari 1997 läggs samman till Skåne län samt att de
nuvarande länsstyrelserna i Kristianstads och Malmö-
hus län i enlighet med de riktlinjer som förordas i
propositionen läggs samman till en länsstyrelse den 1
januari 1997.

När det gäller Västsverige, som nämns i rubriken,
lägger regeringen över huvud taget inte fram något
förslag. Det enda man gör är en bedömning, som
innebär att ytterligare en utredare skall ta sig an denna
fråga. Det enda positiva i denna del av propositionen
är att man betonar att den särskilde utredaren skall
arbeta förutsättningslöst, vilket diskuterats här tidiga-
re. Vi moderater förutsätter emellertid att utredaren
gör en helhetsbedömning när det gäller Västsverige-
frågan.

Att nuvarande Kopparbergs län i fortsättningen
benämns Dalarnas län finner jag ganska okontrover-
siellt.

När det gäller Kristianstads och Malmöhus län
finner vi moderater det vara i högsta grad angeläget
att denna sammanläggning nu kommer till stånd. Vi
har alltså ingen annan mening än regeringen när det
gäller strävandena att skapa en väl fungerande regio-
nal administration i Skåne. Detta vill jag understryka.

Enligt vår mening borde emellertid en fråga av
denna omfattning och betydelse ha presenterats med
ett betydligt mer genomarbetat och fylligt material
och i en helt annan handläggningsordning än den som
den nu fått.

Vi har i vårt särskilda yttrande framfört två viktiga
invändningar. Den första gäller den korta genomfö-
randetiden.

Under de drygt åtta månader som nu återstår till
dess sammanläggningen skall vara klar, skall dessa
stora myndigheter slås samman till en väl fungerande
regional organisation. Under tiden som sammanslag-
ningen sker förutses att verksamheten vid de båda
myndigheterna bedrivs utan avbrott. Myndighets-
utövningen förutses således bli intakt, likaså sam-
hällsservicen.

Vi tvivlar på att detta är praktiskt möjligt, särskilt
som regeringen uppdragit åt en utredare att närmare
studera lokaliseringen av den regionala offentliga
förvaltningen i det nya Skånelänet. Uppdrag skall
redovisas den 30 april, och beslut skall fattas här i
kammaren före sommaren. Att regeringen inte för-
mådde förelägga riksdagen ett genomarbetat förslag
avseende lokaliseringen i denna proposition, innebär
att genomförandetiden blir ett halvår, eller i praktiken
fem månader, om semesterperioden frånräknas.

Vi ser mycket allvarligt på detta förhållande och
bedömer den föreslagna genomförandetiden som helt
orealistisk.

För det andra reser vi invändning mot utskottets
beslut att av regeringen begära en proposition innehål-
lande Regionberedningens övriga förslag.

Regionberedningen föreslår nämligen införande av
regionparlament. Ett sådant innebär, enligt vår me-
ning, endast att en orationell och ineffektiv organisa-
tion konserveras, samtidigt som regionparlamentets
beskattningsrätt driver upp skattetrycket till ändå
högre nivåer än dagens.

Fru talman! Vi moderater är alltså, som framgår
av vårt särskilda yttrande, för sammanslagningen av
Kristianstads och Malmöhus län till ett Skånelän, men
vi är mycket kritiska till den korta genomförandeti-
den, och vi avvisar helt Regionutredningens skrivelse
om regionparlament.

Anf. 35 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! Vi hade i utskottet utfrågningar av re-
spektive länsförvaltning, och Stig Grauers minns nog
att deras besked till oss var följande: Dröj inte! Det är
bättre att fatta beslut, så att vi vet vad vi har att rätta
oss efter. Även om de hade invändningar just när det
gällde de ekonomiska förutsättningarna, diskussionen
om residensstäder och annat fanns det ett klart och
tydligt budskap, nämligen att vi skulle fatta beslut nu
och inte dröja. Det står alltså helt i motsats till det
Stig Grauers här säger.

Den debatt vi för här i dag handlar om att vi vill
utveckla demokratin. Jag skall bara läsa upp hur Mo-
deraternas syn på demokrati är. Det står följande i
deras särskilda yttrande: "Landstingens dominerande
uppgift är i huvudsak finansiering och produktion av
sjukvård. Dessa uppgifter kan med fördel föras över
till den privata sjukvårdssektorn."

Moderaterna vill alltså avveckla allt som handlar
om landsting och regional demokrati och föra över
det till den privata sektorn. Jag tycker att detta är
verkligt anmärkningsvärt, när man diskuterar demo-
krati i ett land.

Anf. 36 STIG GRAUERS (m) replik

Fru talman! Det är riktigt att företrädarna för de
båda länen betonade att den här sammanslagningen
inte skulle fördröjas ytterligare. Men detta var i och
för sig inget skäl för att lägga fram en ofullständig
och ogenomtänkt proposition. Det var absolut inget
skäl för att pressa genomförandetiden så till den grad
att två stora myndigheter, med flera tusen anställda,
skall läggas ned för att sedan växa upp i något helt
nytt under så kort tid som fem månader. Man får
komma ihåg att det inte bara är det att folk skall flytta
till en ny ort, utan människor skall också få nya upp-
gifter. En ny organisation skall bringas att fungera,
och en myndighetsutövning skall hållas intakt. Det är
detta som vi är mycket kritiska till.

Sedan är det så, som Lennart Nilsson säger, att vi
tycker att tre nivåer för den offentliga förvaltningen är
en nivå för mycket. Vi har bl.a. studerat, inte bara i
Sverige utan även i andra länder, och funnit att ju fler
nivåer man har, desto högre blir skattetrycket. Redan
detta är ett motiv för att se över den offentliga för-
valtningen i landet.

När det sedan gäller landstingens verksamhet, som
Lennart Nilsson pekade på, har vi tidigare vid många
tillfällen talat om att vi ser en omstrukturering av hela
sjukvården, där man kan lägga den såväl på en of-
fentlig verksamhet som på t.ex. landstingen, men
samtidigt vill vi ha en privat verksamhet. Vi menar att
det ger en jämförbarhet för människorna i samhället,
som ökar kraven på vården och som förbättrar vården.
Detta är alltså våra motiv.

Anf. 37 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! I min hand har jag bostadsutskottets
betänkande nr 9, som handlar om länsindelningen i
Skåne och Västsverige. Det finns inga moderata re-
servationer till betänkandet. Jag vill bara notera det,
med utgångspunkt i den kritik som Stig Grauers riktar
mot förslaget.

Anf. 38 STIG GRAUERS (m) replik

Fru talman! Det är riktigt att vi valde vägen att
inte lägga några reservationer, av det skälet att vi fann
det så angeläget att länsgränserna i Skåne nu klarades
ut en gång för alla. Då valde vi i stället att framföra
vår kritik mot det förslaget i ett särskilt yttrande. Vi
anser alltså att förslaget är ofullständigt, ogenomtänkt
och ogenomarbetat. Det har vi framfört i vårt särskil-
da yttrande. Men vi tycker att den dominerande tan-
ken, att få en ny struktur nere i Skåne, var det viktiga,
och därför valde vi att inte lägga någon reservation.

Anf. 39 RIGMOR AHLSTEDT (c)

Fru talman! Nu börjar jag förstå den diskussion
som moderaterna förde i bostadsutskottet.

Med den här propositionen, som vi nu debatterar
och som vi senare skall fatta beslut om, inleder vi ett
förändringsarbete i vårt land beträffande länens in-
delning och arbetssätt. Det kan sägas vara ett pilotpro-
jekt, och det är oerhört viktigt att detta blir rätt från
början, då det säkerligen kommer att ha en efterföljel-
se i andra delar av landet.

Kristianstads län och Malmöhus län läggs samman
till Skåne län. Om detta tycks det finnas en sam-
stämmighet, eftersom det finns praktiska frågor som
man nu anser att man kan hjälpas åt med på ett
mycket bättre sätt än tidigare.

När det gäller en sammanläggning av Västsverige
är det en betydligt svårare länsfråga att lösa. Här har
man inte heller folket med sig. Det finns de som inte
alls ser ett enat Västsverige som någon fördel. Man
vill behålla gränser eller ha en annan lösning. Jag
besökte Halland för en tid sedan, och där sade man
helt klart: Håll Halland helt!

Fru talman! Det är absolut nödvändigt att utred-
ningen lyssnar in och tar hänsyn till allas åsikter.
Detta vill vi skicka med till utredningen, som skall
vidareutreda Västsveriges organisationsmodell. Utan
folkets medgivande skall man inte genomföra något.
Länstillhörighet betyder hemhörighet, men det hand-
lar också om huruvida man har långt till eller nära till
samhällsservice.

Centerpartiet anser att en ny länsindelning absolut
måste kombineras med en reform som flyttar över
ansvaret för den regionala utvecklingen från länssty-
relser till ett folkvalt organ, ett regionfullmäktige.

Vi vet mycket väl att landstingen i dag är folkligt
förankrade, men de har inte helhetsbilden. Vi vet
också att det på länsstyrelsenivå finns ett tydligt de-
mokratiskt underskott. Huvuddelen av länsstyrelsens
ärenden avgörs av tjänstemän, utan offentlig debatt.

Jag har inte uppfattat att vi på något vis har fått en
lägre skatt för det, så jag förstår fortfarande inte vad
moderaterna är ute efter om man inte vill vara med
om att inrätta ett folkligt regionalt fullmäktige.

Vi förespråkar alltså direktvalda organ, som
övertar huvuddelen av länsstyrelsens och landstingets
uppgifter. Det skall finnas största möjliga närhet till
besluten genom lokalt beslutsfattande. Makt och be-
slut måste också flyttas härifrån, från staten, ned till
regional nivå.

En reform av länsindelningen får alltså inte endast
handla om att sammanföra två eller flera länsstyrelser
till en eller två eller flera län till ett län. Reformen
måste gå mycket djupare än så. Vi måste faktiskt
koppla detta till en utveckling av den lokala och regi-
onala demokratin. Medborgarna måste känna delak-
tighet. Politiken på alla nivåer måste hela tiden ha en
folklig förankring. Politiker som folkets ombud - för
det är vad vi är - måste också ha kontakt med männi-
skorna. Då kan människor känna tilltro till beslut som
skall fattas.

Det krävs nu en utveckling som stärker demokra-
tin sett från de enskilda människornas utgångspunkt
och inte ett synsätt som urholkar den. Besluten måste
fattas nära människorna. Människorna måste veta att
man får ut det man betalar för.

Fru talman! Vi vet också att under 1900-talet, sär-
skilt senare tid, har behovet av samverkan över grän-
ser ökat. Det finns många exempel på det. Det gäller
ekonomiska prioriteringar vid satsningar på järnvägar,
vägar och telekommunikationer. Det kan också gälla
synen på näringslivet och satsningar på utbildning och
kompetensutveckling, men inte minst gäller det sjuk-
vårds-, hälsovårds- och kultursidan. Även av den
anledningen är det viktigt att folket är med och att vi
får en förändrad länsindelning med en demokrati där
ansvar och befogenheter som i dag finns inom länssty-
relse och landsting överförs till ett direktvalt organ.

Centerpartiet anser att detta regionfullmäktige bör
koncentrera sig på följande fem viktiga uppgifter:

1. Ökade insatser för regionens behov av utveck-
lad infrastruktur.

2. Tydlig strategi för att aktivt bidra till regionens
kompetensutveckling.

3. Stärkt regionalt inflytande över näringslivsut-
vecklingen, arbetsmarknads- och regionalpolitik.

4. Ansvar för utveckling av miljökompetens och
de naturliga energitillgångar som varje region ändock
har.

5. Gemensamt och övergripande ansvar för sjuk-
vård och folkhälsa.

Fru talman! Jag har uppehållit mig vid de syn-
punkter som vi i Centerpartiet har tagit upp i vår mo-
tion. Jag anser att den motionen har blivit mycket
välvilligt behandlad av utskottets majoritet. Den star-
ka skrivning som nu finns i propositionen på s. 6 har
gjort att jag inte har funnit någon anledning att reser-
vera mig. Jag räknar med att Regionberedningen i sitt
fortsatta arbete beaktar vad utskottet har sagt, nämli-
gen att man skall ansluta sig till vad Centerpartiet har
framfört i sin motion angående vikten av demokra-
tifrågorna i denna reform av länsindelningen. Vi ser
det nybildade Skånelänet som en övergång till att vi
får ett regionalt fullmäktige även för Skåne.

Bifall till propositionen!

Anf. 40 STIG GRAUERS (m) replik

Fru talman! Det är naturligtvis glädjande att Rig-
mor Ahlstedt har kommit underfund med vad vi vill i
moderat politik och vad vi har sagt i bostadsutskottet,
även om jag tycker att det är ganska sent.

Varför frågar Rigmor Ahlstedt om moderaterna är
emot ett folkligt regionalt fullmäktige? Jag tycker att
detta är en viktig fråga och jag vill först säga att vi i
en mycket noggrann analys av svenskt offentligt sam-
hällsliv har funnit att två nivåer räcker.

Det andra jag vill säga är att när vi gör jämförelser
med andra länder finner vi att de länder som har flera
nivåer regelmässigt också har högre skattetryck, och
det är vi som bekant emot.

Rigmor Ahlstedt säger att besluten skall fattas nä-
ra människorna. Ja, vi säger helt enkelt att besluten
skall fattas av människorna. Det är detta som är vår
huvudinvändning mot en stor och ytterligare utbyggd
offentlig sektor, att människorna måste påverka sina
företrädare att fatta besluten, medan vi säger att
människorna själva skall fatta besluten. Det är den
springande punkten i den demokrati vi för fram.

Anf. 41 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik

Fru talman! Det finns onekligen frågor som man
kan lösa regionalt tillsammans med andra, det må
gälla över länsgränser. Men det finns också frågor där
man behöver fatta besluten ännu mer lokalt, nämligen
i kommunerna. Jag tycker att det är litet anmärk-
ningsvärt att moderaterna inte ser den biten också, ser
den lilla kommunen där man skall fatta de riktigt,
riktigt nära besluten till sådana övergripande frågor
som regionen skall fatta beslut om. Det är onekligen
ett långt steg till staten fortfarande.

Men jag kan hålla med om att när man har utrett
detta, när det har körts i gång, behövs det att man
hastar långsamt till nästa steg, så att man också tittar
över: Hur blev det egentligen med Skånelän?

Anf. 42 STIG GRAUERS (m) replik

Fru talman! Rigmor Ahlstedt och jag är helt över-
ens om att många beslut skall fattas på kommunal
nivå. De beslut som kommunerna skall och bör fatta
tycker vi också skall ligga på kommunal nivå. Det är
det viktiga. Det finns ingen anledning att ha en mängd
mellannivåer.

Fördelen är att kommuner som delar ett intresse på
ett område skall kunna enas om detta och fatta beslu-
ten kring det. Fler beslutsnivåer gör emellertid att
människorna får träda tillbaka och skjuta fram sina
politiska företrädare, och företrädaren kan aldrig
beskriva den enskildes villkor, möjligheter och idéer
så bra som den enskilde kan göra själv i ett fritt val.

Vi har alltså olika åsikter om detta, men kommu-
nernas ställning i det offentliga livet håller vi som
moderater fortfarande på.

Anf. 43 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik

Fru talman! Jag tycker att moderaterna glömmer
bort hur Sverige ser ut. Vi har ett mycket långsmalt
land. Norrland är totalt olikt Skåne. Jag tycker när jag
sitter i bostadsutskottet, där jag sitter i mitten, att jag
på något vis sitter litet grand i kläm mellan företräda-
re som kommer från Skåne, från Norrland och från
Västsverige. Uppland finns också. Vi är så väldigt
olika i vårt land, därför är det väldigt viktigt att det
finns regioner som håller samman likheterna i de olika
regionerna.

Jag tror aldrig att vi kommer så långt att vi får en-
bart Sverige och på nästa nivå små kommuner. Det
finns ett klart intresse av att det också finns regioner
som kan samarbeta.

Anf. 44 ERLING BAGER (fp)

Fru talman! Som framgår av detta betänkande
Länsindelningen i Skåne och Västsverige står Folk-
partiet bakom majoritetsskrivningen i betänkandet i
dess helhet.

Jag tycker också att det är mycket bra att vi i ut-
skottet i betänkandet så klart har kunnat formulera de
krav vi ställer på de kommande propositionerna gäl-
lande de länsindelningar som är aktuella.

Jag vill här kort understryka att utskottet nu för-
väntar sig att regeringen i maj månad lägger fram en
proposition om Skåne som klart lever upp till de krav
som utskottet här ställer. Allt annat handlande av
regeringen i denna fråga är självfallet oacceptabelt.

För att detta skall vara helt klart inför majproposi-
tionen har vi i betänkandet också föreslagit ett tillkän-
nagivande, där vi för fram att Regionberedningens
förslag skall behandlas i propositionen och att resulta-
tet av regeringens beredning av frågan om den regio-
nala ansvarsfördelningen då skall presenteras klart för
riksdagen. Därmed kommer ju också Regionbered-
ningens sammantagna förslag under riksdagens pröv-
ning. Den ståndpunkt som utskottet här intar ligger
också i linje med vad som i en rad motioner anförts
om den nya länsindelningen av Skåne.

Fru talman! När det gäller Västsverige kommer ju
propositionen först nästa år. Men vi påpekar också i
detta betänkande att det finns en bred uppslutning
kring en länsindelningsreform i Västsverige. Den
exakta geografiska indelningen skall en särskild utre-
dare nu på nytt gå igenom. Denne utredare får vi nu
vänta på till den 30 november 1996, då han senast
skall vara färdig.

Utskottet förutsätter också att de motionskrav som
har inkommit och som berör Västsverige skall prövas
på ett noggrant sätt i denna utredning. Det gäller inte
minst folkpartimotionen om residensstad.

Avslutningsvis vill jag betona det viktiga i att ock-
så tidsschemat för den kommande propositionen som
berör Västsverige hålls och att vi senast vårvintern
1997 till riksdagen får en proposition om en ny län-
sindelning också för Västsverige.

Anf. 45 BÖRJE NILSSON (s)

Fru talman! I Skåne pågår sedan flera år en pro-
cess i vilken kommuner och landsting gemensamt
arbetar för att Skåne skall bli en administrativ enhet
och för att de gemensamma resurserna skall användas
mer effektivt. Det finns också en mycket stor enighet i
Skåne om dessa strävanden.

Vi närmar oss nu slutfasen i utvecklingsprocessen
mot "ett enat Skåne". Konkret handlar det om sam-
ordning och uppbyggnad av hela den offentliga verk-
samheten i Skåne, vilket innebär sammanläggning av
de båda länen, Kristianstads och Malmöhus län, till
ett Skånelän samt sammanläggning av de tre sjuk-
vårdshuvudmännen till ett gemensamt landsting.

Regionberedningen, som har till uppgift att utreda
förändringen i Skåne, konstaterar i sitt betänkande
helt riktigt att den demokratiska förankringen är dålig
vid behandlingen av frågor som har stor betydelse för
Skånes utveckling. Jag tror att det är på samma sätt i
många andra delar av landet. Beredningen ansluter sig
därför till den uppfattning som vi har framfört från
Skånes sida, att viktiga frågor bör samlas i ett regio-
nalt demokratiskt organ, alltså i ett regionparlament
med vidgade befogenheter. Det bör nu ske.

Det som vi nu behandlar med anledning av bo-
stadsutskottets betänkande är bara en del av proces-
sen, nämligen sammanläggningen av de båda länen
till ett Skånelän. Det berör även den statliga förvalt-
ningen på regional nivå vid sidan av länsstyrelserna.

Beträffande landstingsindelningen finns det en
önskan att gå samman till ett landsting 1999. En Skå-
nestyrelse har också bildats för att ha ett sammanhål-
lande ansvar och en fastare organisation för de regio-
nala utvecklingsfrågor som berör hela Skåne.

Skånefrågan är ju ingalunda fri från komplikatio-
ner. Vi har haft och har delvis fortfarande en mycket
intensiv debatt, framför allt när det gäller lokalise-
ringen av förvaltningen. Det är i och för sig inte så
märkligt med hänsyn till att det är en stor fråga, som
innebär en genomgripande förändring av förvalt-
ningsorganisationen och styrfunktionen. Det är också
viktigt att den diskuteras rent allmänt av många.

En brist i Skåneprocessen är att man inte tidigare
har tagit ett helhetsgrepp och klarat ut lokaliseringen
av olika organ. Det sker nu genom den särskilde utre-
dare som regeringen har tillsatt.

Syftet med denna åtgärd är att han skall ge en
samlad bild av offentlig förvaltnings lokalisering i
regionen mot bakgrund av den nödvändiga balanse-
ringen av olika samhällsfunktioner i Skåne. Detta
innefattar enligt propositionen verksamhet som be-
drivs av den nya länsstyrelsen, det kommande Skåne-
landstinget, Skånestyrelsen och andra offentliga or-
gan.

Regeringen utgår i propositionen också från att
verksamhet kommer att utövas i såväl Malmö som
Kristianstad, oavsett vilken av dessa orter som görs
till residensstad i Skåne län. Strävandena att uppnå
inomregional balans tillgodoses genom lokalisering
av delar av övrig regional förvaltning till andra orter
än residensstaden, enligt regeringen. Det handlar
alltså i första hand om att peka ut dels en huvudort för
länsförvaltningen, dels ett regionalt politiskt centrum
med regionparlament samt förvaltning, inklusive
Skånelandstinget.

Jag tycker att det är bra att man nu tar ett samlat
grepp i denna ömtåliga lokaliseringsfråga, som dock
skall redovisas i uppföljningspropositionen i maj.

Jag kan också notera att bostadsutskottet betonar
vikten av att de pågående övervägandena i frågan om
lokalisering av förvaltningen i det nya länet görs så,
att en rimlig inomregional balans uppnås. Utskottets
uppfattning är att utredaren förutsättningslöst har att
pröva frågan och lägga fram förslag till regeringen.
När regeringen har fått ett beslutsunderlag och gjort
sin bedömning skall alltså frågan underställas riksda-
gen - det är ordningen.

Denna uppläggning sätter nu press på utredaren
och alla parter i Skåne som är med i diskussionen att
komma fram till en lösning som upplevs som rimlig
och som lägger grunden för ett bra samarbetsklimat i
Skåne i framtiden.

En oerhört viktig utgångspunkt för Skånesamman-
läggningen är att utveckla den regionala självstyrel-
sen. Regionberedningen har också föreslagit att det
regionala utvecklingsansvaret förs över från länssty-
relsen till den direktvalda församlingen, regionparla-
mentet. Genom att man lägger över hela utvecklingen
till ett folkvalt organ ökar demokratin i regionen högst
väsentligt.

Den verksamhet det här gäller omfattar regional
utveckling i vid mening såsom fysisk strukturplane-
ring, kommunikationer, kollektivtrafik, infrastruktur-
investeringar, högre utbildning och forskning. Ytterli-
gare uppgifter är hälso- och sjukvård, kultur och mil-
jö. På den här punkten är det alltså mycket viktigt att
man följer Regionberedningens förslag. Jag uppfattar
det också så, att det finns en mycket bred opinion för
att så sker.

Utskottet anger också i betänkandet att man från
regeringskansliet fått besked om att Regionberedning-
ens förslag om den regionala ansvarsfördelningen
kommer att behandlas i majpropositionen. Det är
värdefullt, men för att försäkra sig om att så verkligen
kommer att ske föreslår utskottet också ett tillkänna-
givande till regeringen att resultatet av beredningen
av denna fråga underställs riksdagens prövning. På
det sättet sätter man också ett tryck på regeringen,
vilket jag tycker är värdefullt.

I den socialdemokratiska motionen från Kristian-
stads län uttalade vi en tveksamhet att dela upp Skå-
nefrågan i olika propositioner. Vi förordade att lokali-
seringen av all regional förvaltning skulle klarläggas
fullt ut och behandlas sammanhållet med frågan om
det framtida regionparlamentets kompetens när det
gäller utvecklingsansvaret. Målet måste då vara att
hela Skåne skall utvecklas.

Jag uppfattar bostadsutskottets betänkande så att
vi längre fram i vår får en sammanhållen behandling
av frågan i riksdagen, vilket var syftet med vårt mo-
tionskrav. Det sägs också i betänkandet att utredaren
skall förutsättningslöst pröva lokaliseringen av olika
förvaltningar för att därefter redovisa dem till riksda-
gen. Garantier lämnas också i betänkandet om att
frågan om det regionala utvecklingsansvaret skall
behandlas i majpropositionen. Därmed får vi en be-
handling där frågan belyses i sin helhet.

Slutligen vill jag ge bostadsutskottet en eloge.
Man har hanterat frågan på ett klokt sätt. Vidare har
mycket viktiga markeringar i olika avseenden gjorts
som man måste ta hänsyn till. Genom det ställningsta-
gande som utskottet gör i betänkandet har jag inga
svårigheter att följa utskottets förslag.

Anf. 46 BERTIL PERSSON (m)

Fru talman! Ett enat Skåne är en efterlängtad in-
sats för södra delen av vårt land. Jag har många gång-
er i denna talarstol talat om behovet av att få bort den
gräns som alltsedan Roskildefreden har kluvit Skåne i
två delar.

Skåne är en enhet och har historiskt alltid varit en
enhet. Skåne har en egen identitet. Man rör sig inom
Skåne, men relativt litet utanför dess gränser.

Alltsedan Roskildefreden har Skåne alltså varit
delat. Man har velat separera de sävliga slättbönderna
från de hetsiga göingarna. Den delningen har varit
ytterligt frustrerande för oss under de senaste
300 åren.

Det är en hämsko för planeringen att ett naturligt
sammanhängande landskap är delat. Det har funnits
en bred politisk enhet, och denna har blivit alltmera
markant, om att inte minst med hänsyn till de nya
förutsättningarna i och med Öresundsbron och EU-
inträdet få möjlighet att driva en planering för Skåne
- gemensamt och i gemensamma forum.

I Skåne blir det rationellt att få ett gemensamt län,
en gemensam enhet. Allting finns ju i Skåne. Där
finns industritraditionen. Där finns universitet med
forskning och utbildning. Där finns småföretagsam-
het. Där finns ett brett fritidsutbud och ett stort kul-
turutbud. Där finns en stor livsmedelsproduktion.
Problemet är att det här är lokaliserat till olika orter
och olika län och att beslut fattas i olika forum.

Beslutsfunktionen är i själva verket uppdelad på
två län, tre landsting - dvs. två landsting och en
landstingsfri stad - två kommunförbund och fem
kommunalförbund. Det är klart att det har varit, och
är, väldigt svårt att hantera en rationell beslutsfunk-
tion med så många forum som skolat ta ställning i
olika sammanhang.

Ett enda län ger förutsättningar för både ett lands-
ting och ett gemensamt kommunalförbund. Att vi
avvisar ett regionalparlament har Stig Grauers gått in
på. Därför tänker jag inte beröra det. Jag vill bara
säga att jag stöder alla hans argument i frågan.

Här finns möjligheter att gemensamt i olika organ
planera för Skånes utveckling - för dess näringsliv,
dess miljö och dess trafik med tåg och vägar samt för
den fysiska planeringen och den mer avancerade
kulturen.

Inte minst på sjukvårdsområdet skapas det också
förutsättningar. Skåne har nämligen en lång rad sjuk-
hus lokaliserade längs landstingsgränserna. Man har
där konkurrerat och försökt hindra patienterna att
passera landstingsgränsen. Framöver kan man alltså i
ett gemensamt landsting på ett mycket enklare sätt
skapa en samverkan.

Det här med ett enat Skåne skapar också helt and-
ra förutsättningar för Östersjösamarbetet och för sam-
arbetet med Baltikum, Polen, Själland och Nordtysk-
land, eftersom en part förhandlar och diskuterar med
andra parter på andra sidan av Östersjöns vatten.

Naturligtvis kan det alltid hävdas att det går att lö-
sa samverkan i Skåne på andra sätt. Men det är ett
stort steg i rätt riktning när vi nu får ett län och förut-
sättningar för ett landsting och ett kommunalförbund
där vi gemensamt kan lösa våra framtidsfrågor.

Utskottets förslag om ett gemensamt Skånelän är
ett mycket viktigt steg på vägen mot att skapa en stark
tillväxtregion i Skåne.

Anf. 47 BENGT HARDING OLSON (fp)

Fru talman! Grundfrågan i dagens debatt är: Hur
skall Sverige egentligen styras på regional nivå? Det
regionala styrsystemet består av två tätt sammanfläta-
de delar: dels statlig regional styrning, dels regionalt
självstyre. Målet är att uppnå lämplig balans mellan
dessa båda.

Regeringens hantering av regionfrågan har be-
klagligtvis omöjliggjort en gemensam handläggning
av de båda delarna och därigenom försvårat en hel-
hetsbedömning i riksdagen. Detta är inte glädjande.
Däremot är det glädjande att ett enigt bostadsutskott
har gjort en, vill jag säga, enastående insats för att
säkra den regionala balansen genom sin beställning av
ett nytt regeringsförslag som innebär ett regionalt
självstyre, i linje med Regionberedningens modell.

Även om det från denna talarstol oftast utdelas
kritik i olika former vill jag faktiskt härmed framföra
mitt varma tack särskilt till Lennart Nilsson och övri-
ga socialdemokrater i bostadsutskottet, framför allt
därför att de representerar regeringsmakten.

Fru talman! Samtidigt hör man emellertid allt ofta-
re fula antydningar riktade mot utskottet om att man
egentligen inte vill ha regionalt självstyre, om att
skrivningen i betänkandet medvetet gjorts luddig och
om att utskottsbeslutet ingenting är värt.

Fula antydningar riktas också mot regeringen om
att man kommer att trotsa riksdagsbeslutet, om att det
kommande regeringsförslaget i bästa fall närmast blir
innehållslöst och inte ger regionalt självstyre värt
namnet och om att man helt struntar i Regionbered-
ningens modell.

Det är allvarliga anklagelser mot både utskottet
och regeringen. Jag vill inte tro på dem, men de måste
få ett svar här och nu i denna kammare, lämpligen av
bostadsutskottets presidium - Knut Billing och Len-
nart Nilsson - men också gärna av övriga partirepre-
sentanter i utskottet liksom av någon från regeringens
sida. Beklagligtvis är inrikesminister Jörgen Anders-
son inte i kammaren i dag. Men jag antar att någon
eller några av de socialdemokratiska ledamöterna
känner ett ansvar också för regeringens framtida
handlande. Om det är Lennart Nilsson eller Lars-Erik
Lövdén får ni själva avgöra.

Men jag tycker att dessa antydningar måste undan-
röjas. Jag hoppas på ett svar som innebär att vi återför
demokratin till ordningen i denna mycket viktiga
regionala fråga.

Anf. 48 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! När vi i bostadsutskottet har behandlat
den här frågan har i varje fall vi socialdemokrater
arbetat utifrån den utgångspunkten att det bör finnas
en bred uppslutning kring dessa frågor. Vi är intresse-
rade av och tycker att det är viktigt med demokra-
tifrågorna, att det hela utvecklas utifrån Regionbe-
redningens förslag.

Betänkandet bygger helt enkelt på att det förre
statsrådet Jan Nygren har sagt - och det har också
angetts i en propositionsförteckning - att dessa för-
slag skall tas upp i majpropositionen.

Om det nu är så som Bengt Harding Olson säger,
att det antyds att man skulle trotsa beslut osv., är detta
naturligtvis väldigt allvarligt. I och med att bostadsut-
skottet och därmed riksdagen gör ett tillkännagivande
måste den nuvarande regeringen och den nye minis-
tern i så fall lämna en bra motivation om det inte
skulle komma något förslag. Hela vårt utskottsbetän-
kande bygger på de uppgifter som har lämnats av Jan
Nygren. Skulle det ske några förändringar är det väl
lämpligt att Bengt Harding Olson ställer den frågan
till den nye ministern.

Anf. 49 BENGT HARDING OLSON (fp)

Fru talman! Det är intressant att få Lennart Nils-
sons svar på frågan. Jag hade kanske hoppats på ett
klarare besked. Jag inser att Lennart Nilsson inte sitter
i regeringen och att han inte är inrikesminister. Å
andra sidan är det beklagligtvis en viss glidning i
svaret, men jag hoppas att jag har uppfattat det fel.
Lennart Nilsson sade att det skulle finnas en möjlighet
för inrikesministern att inte komma med något för-
slag, om han har en bra motivering för detta. Enligt
min uppfattning finns det inga bra motiveringar för att
avstå från att komma med ett förslag om ett verkligt
regionalt självstyre. Det finns över huvud taget ingen
motivering som är acceptabel. Det är därför som jag
går upp i den här debatten. Vi skall klart från kamma-
ren markera att vad vi beställer är ett verkligt regio-
nalt självstyre, inte något snömos eller någon pap-
persprodukt.

Anf. 50 LENNART NILSSON (s) replik

Fru talman! Det var naturligtvis därför som jag
och bostadsutskottet fick beröm av Bengt Harding
Olson, för att vi gör ett tillkännagivande om att det
skall komma ett förslag. Jag utgår ifrån att det kom-
mer ett förslag utifrån den beställning som riksdagen
gör till regeringen. Men det är klart att jag kan ju inte
lämna någon garanti. Oavsett vem som regerar och
vad man hittar på i kanslihuset kommer riksdagen i
dag att fatta beslut om att det skall läggas fram ett
förslag.

Anf. 51 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik

Fru talman! Jag är mycket mera nöjd med Lennart
Nilssons svar nu. Han säger att han utgår ifrån att det
skall komma ett förslag om regionalt självstyre. Då är
jag nöjd och glad med det svaret. Även om vi inte har
någon representant från regeringen här utgår jag ifrån
att man kan läsa innantill i snabbprotokollet.

Anf. 52 OWE HELLBERG (v) replik

Fru talman! Egentligen håller jag med Bengt
Harding Olson om att den här frågan naturligtvis
skulle ha hanterats i ett sammanhang. Vi från Väns-
terpartiet skrev ju vår motion för att förklara att vi
ville se detta som en fortsättning. Vi anser ändå att
man kan börja med detta första steg, länsindelningen,
för att sedan gå vidare. Däremot kan frågorna om
länsförvaltningen och dess organisation komma i ett
helt annat ljus när man börjar att fundera över hur det
hela skall se ut. Så visst är det litet konfunderande och
litet svårt.

I slutbehandlingen av ärendet i utskottet fanns det
också de som ville ändra i skrivningarna, och det var
ledamöterna från Moderata samlingspartiet. Men jag
sade då med eftertryck att det som vi hade kommit
överens om skulle gälla i fortsättningen. Jag är tack-
sam för att också den socialdemokratiska gruppen och
övriga som deltog i beslutet ställde sig bakom detta.

Anf. 53 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik

Fru talman! Jag noterar med tacksamhet att också
Vänsterpartiet ställer sig bakom ett regionalt självsty-
re värt namnet. Mot den bakgrunden får vi en sådan
kraftfull majoritet, oavsett om det finns något parti
som inte är lika glasklart på den här punkten. Detta är
en utomordentligt viktig markering från riksdagen om
vad vi förväntar oss att propositionen i maj skall in-
nehålla.

Anf. 54 ANNIKA NORDGREN (mp)

Fru talman! Regeringen anser att Göteborgs och
Bohus län, Älvsborgs län samt Skaraborgs län skall
läggas samman till ett storlän som skall heta Västra
Götalands län.

Nu skall beslutet skjutas upp i och med att rege-
ringen inte anser sig kunna köra över en så stor ma-
joritet mot förslaget som finns speciellt i Skaraborg,
där det faktiskt bara är fem kommuner av 17 som vill
att länet skall upplösas för att ingå i detta storlän. Och
det är ju positivt att regeringen nu har tagit till sig
detta. Men intentionerna finns givetvis kvar, både i
regeringen och hos bostadsutskottets majoritet.

Majoriteten i bostadsutskottet skriver nämligen att
utskottet anser det vara viktigt att arbetet med att
bilda ett västsvenskt län drivs vidare så att beslut kan
fattas utan ytterligare dröjsmål. Man poängterar vik-
ten av att tidsgränser sätts och att de inte överskrids.
Detta anses nödvändigt så att ett västsvenskt län skall
kunna bildas den 1 januari 1998. Utskottet skriver "att
så bör ske är utskottets mening".

Regeringen skriver i propositionen: "Det finns en
bred uppslutning kring en länsindelningsreform i
Västsverige. Den närmare utformningen av ett nytt
västsvenskt län är emellertid ifrågasatt och därför går
det inte nu att lägga fram ett långsiktigt hållbart för-
slag om ny länsindelning."

Därför tycker regeringen att det nu skall utredas
hur det framtida storlänet kommer att se ut. Frågan
måste alltså övervägas ytterligare, och då har man
tillsatt en särskild utredare. Utredaren har i uppdrag
att ta upp överläggningar med företrädare för kom-
mun, landsting, länsstyrelse och andra berörda parter i
de berörda länen.

I propositionen står det att inriktningen på arbetet
bör vara att i princip Göteborgs och Bohus län, Älvs-
borgs län och Skaraborgs län den 1 januari 1998 läggs
samman till ett västsvenskt län samtidigt som länssty-
relserna i de berörda länen förs samman.

Det minsta man kan begära är att utredningsarbe-
tet skall ske förutsättningslöst, och detta har jag mo-
tionerat om. Som svar på mitt motionsyrkande skriver
bostadsutskottet att de överväganden som skall ske
kommer att ske förutsättningslöst i och med att det
framgår av utredarens direktiv. Då är min stilla und-
ran: Varför har man inte helt enkelt skrivit in detta i
direktiven?

Miljöpartiet i Skaraborg vill att det skall hållas
folkomröstning. Det skulle bilda en bra grund för
utredaren att gå vidare utifrån. Vi anser att föränd-
ringar av länsgränser - som Per Lager tidigare har
tagit upp - generellt skall föregås av rådgivande
folkomröstningar i berörda kommuner. Detta borde
givetvis genomföras innan man startar utredningen.

Jag undrar med vilken trovärdighet man kan hävda
att det är fråga om en utredning över huvud taget. Kan
det kallas utredning om man åker på turné och inhäm-
tar synpunkter, när alla vet vad regeringen tycker och
tänker om saken och vad man skriver i både proposi-
tionen och utskottsbetänkandet? Det enda man inte
vet är vilka kommuner som skall ingå i storlänet.

Vad vill man vinna med ett västsvenskt storlän
egentligen? Vad jag kan fundera ut efter att ha läst
betänkandet och propositionen är att det skall bli
rationellt med ett större län. Men hur och för vem det
skall bli rationellt redovisas inte. Det blir det knappast
för den enskilde individen i alla fall. Den enskilde
individen upplever ju i stället att det blir ett längre
avstånd till beslutsfattarna och att resurser tas från
regionens kransområden till storstäderna.

I propositionen hävdas att utvecklingen på den eu-
ropeiska kontinenten lett till att den regionala nivån
fått ökad betydelse i såväl ekonomiskt som politiskt
avseende. Man vill nu t.o.m. EU-anpassa den svenska
länsindelningen. Men här missar man en väldigt viktig
sak, nämligen att regionerna i EU är oändligt mycket
större än ett västländskt storlän någonsin skulle kunna
bli. Därför tycker jag att man borde undvika den om-
väg som det innebär att centralisera på bekostnad av
småskaligheten. Jag är nämligen helt övertygad om att
vi framöver kommer att se att behovet av ett småska-
ligt samhälle kommer att bli mer och mer uttalat.
Därför vore det att gå en väldig omväg, att centralise-
ra och göra sammanslagningar till storskaliga enheter,
stora län.

Regeringen skriver också i propositionen: "För ut-
vecklingen i Västsverige utgör nuvarande länsgränser
en olägenhet från planerings- och samordningssyn-
punkt."

Men jag undrar då hur i hela friden man skall
kunna uppnå en högre grad av samplanering och sam-
ordning, om man kör över en majoritet av befolkning-
en. Självfallet behöver vi mer samarbete, både inom
Skaraborg och mellan Skaraborg och andra län i
Västsverige. Men det går ju inte att administrera fram
kreativitet och samarbete, och det går ju inte att beslu-
ta om det. Däremot skall man skapa förutsättningar
för kreativitet och samarbete. Nya gränser skapar inte
mer samarbete, speciellt inte om man inte har hört vad
folket tycker om dessa gränser.

Fru talman! Slutligen har jag svårt att tro att någon
på allvar tror att det skulle vara främjande för samar-
bete och utveckling att köra över en så stor majoritet
av Skaraborgs kommuner och fortsätta driva storläns-
frågan.

Jag hoppas nu att denna debatt, i alla fall i riks-
dagsprotokollet, ger klara direktiv till utredaren om
behovet av att frågan utreds förutsättningslöst och att
man inte skall läsa så mycket om de intentioner som
både bostadsutskottet och regeringen har skrivit i
betänkandet respektive propositionen.

Anf. 55 ROLF GUNNARSSON (m)

Fru talman! Jag tänker hålla mig till den del i be-
tänkandet som kallas med mera och som gäller namn-
frågan på det län som jag representerar, nämligen
Kopparbergs län. Jag tror att alla här säger att jag
sitter på Dalabänken här i kammaren, inte på Koppar-
bergsbänken.

Det här är en gammal fråga som nu skall få ett
svar. Jag interpellerade dåvarande statsrådet Jan Ny-
gren i februari 1995. Han lovade då att regeringen
skyndsamt skulle komma med ett förslag. Nu har vi
förslaget. Även om det inte lagts fram skyndsamt, så
är det ett förslag i den riktning som statsrådet då an-
gav, riktningen mot namnet Dalarna, alltså ett namn-
byte.

Alla skall dock veta att det är ett delat landskap i
namnfrågan, något som är en viktig sak. Min stånd-
punkt är att det måste fattas ett beslut i frågan, så att
inte frågan behöver hänga obesvarad i luften. Jag tror
inte, trots rykten om och bevis för dalkarlars häftiga
humör, att vi behöver vänta oss något dalauppror i
frågan. Upproret kanske får vänta tills det eventuellt
kommer ett förslag om nedläggning av Dalregemen-
tet. Som ni hör finns dalanamnet med också här.

Fru talman! Det är ju faktiskt statens förlängda
arm i Kopparberg i Dalarna, nämligen länsstyrelsen,
som har drivit frågan eller t.o.m., rättare sagt, ändrat
namnet litet självsvåldigt - något som upprört vissa
departementstjänstemän här i huvudstaden.

Men det mesta hemma i länet har ett namn i vilket
Dalarna ingår. Det heter Landstinget Dalarna. Där
finns Kommunförbundet Dalarna. Där finns Försäk-
ringskassan Dalarna. Vi lyssnar på Radio Dalarna.
Det kommun- och landstingsägda bussbolaget heter
förstås Dalatrafik. Den skattesubventionerade länstea-
tern heter Dalateatern. Och själv har jag äran att vara
länsordförande i en partiorganisation som heter Mo-
deraterna i Dalarna. Så här skulle jag kunna fortsätta
ganska länge med Dalarnas jaktvårdsförbund, Dalar-
nas forskningsråd osv.

T.o.m. en av de myndigheter som litet smått arg-
sint avstyrkt namnbytet av vårt län - en institution i
museivärlden - heter, ja, just det, Dalarnas Museum.

Dalarna är helt klart ett bredare begrepp än Kop-
parberg. Namnet Dalarna är ett namn som också
klingar bra i Europaarbetet, inte minst med inriktning
på den viktiga turistnäringen - en näring som håller
stora delar av vårt län med massor av arbetstillfällen.
Alla lockande och färgglada turistbroschyrer lockar
med Dalarna, och alla känner till Dalahästen. Namnet
Kopparberg finns inte.

Det var som sagt självaste myndigheten länsstyrel-
sen som ändrade namnet utan att fråga. Civildeparte-
mentet har riktat frän kritik mot länsstyrelsen för detta
agerande, men länsstyrelsen har litet klurigt hävdat att
Länsstyrelsen Dalarna mer är ett arbetsnamn som säljs
utåt, medan man i rena beslutsärenden använder det
rätta namnet, Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Statsrådet Nygren krävde i interpellationsdebatten
en, som han sade, bred folklig förankring för att nam-
net skulle ändras. Man har tidigare här i kammaren
försökt att ändra namnet, men misslyckats. Bl.a. har
en företrädare till mig, Björn Körlof, försökt ett antal
gånger, tyvärr utan framgång. Men då var kanske inte
tiden mogen för att göra ändringen. Det var ett försök
som gjordes i slutet av 70-talet. Bättre gick det såle-
des med den motion som nu finns i frågan.

Den breda folkliga förankringen, som statsrådet
Nygren efterlyste, får väl anses vara politikerna i
länsstyrelsens styrelse som, om jag minns rätt, helt
enigt tillstyrkte namnbytet. Det gjorde även kommu-
nerna.

Men det finns också starka och goda argument
mot ett namnbyte. Dagens handlingar visar inte att det
finns så många röster mot ett namnbyte. Två halvstora
omröstningar har företagits av medierna i Dalarna,
och båda har givit ett nej till namnbyte. Men frågan är
vad regeringen menar med bred förankring för att
föreslå detta namnbyte.

Vad som talar mot ett namnbyte är den kulturhis-
toriska delen. Namnet härrör ju från länsindelningen
år 1634. Vi har namnet Kopparberget, något som
gjort länet internationellt känt med dess gruvdrift.
Kopparbergs län lär också vara det enda län som fått
sitt namn efter en för riket viktig näring.

Jag tycker att såväl regering som utskott kommer
fram till ett vettigt förslag när man föreslår ett namn-
byte. Orten Kopparberg ligger ju inte ens i Koppar-
bergs län. Dalarna är i dag ett bredare och mer väl-
känt begrepp än Kopparberg. Man skall veta att Kop-
parbergs län och landskapet geografiskt skiljer sig åt
på sex ställen. Men i de flesta områdena handlar det
dock om små befolkningstal.

Man skulle dock kunna hålla med om vad Kultur-
förvaltningen i residensstaden Falun skrev i sin remis-
somgång: "En fråga av det slaget kan inte besvaras
med någon typ av vedertagen sanning utan måste med
nödvändighet bli en kombination av logiska argument
för och emot, plus en rejäl dos tyckande." Så skrev
Kulturförvaltningen. Efter den meningen avstyrkte
kulturnämndens ledamöter namnbytet.

Jag kan instämma i meningen vad gäller både ve-
dertagna sanningar och logiska argument. Men även
om kulturfolket, efter sina värderingar av vedertagna
sanningar och logik, kom fram till ett nej till namnby-
te, så har jag kommit fram till ett ja till ett namnbyte
på samma grund.

Fru talman! Med vad jag här har sagt vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 56 ULLA RUDIN (s)

Fru talman! Det beslut som vi skall fatta i dag om
att sammanföra de två Skånelänen till ett är sannerli-
gen historiskt. Vi i Skåne har länge arbetat för att nå
ända hit. Denna dag skulle alltså kunna präglas av
glädje. Men, fru talman, det finns smolk i bägaren.

Jag representerar det mindre länet, men för den
skull det naggande goda Kristianstads län. Om vi hos
oss hade haft ett expansivt Öresundsbrobygge på
gång, hade jag väl inte känt så stor oro i dag. Men det
har vi inte.

Jag ställer mig naturligtvis bakom den motion som
vi har väckt och det anförande som länskollegan
Börje Nilsson hållit i dag. Men jag vill ändå med mitt
anförande ytterligare betona vikten av att utplacering-
en av de statliga och länsanknutna organen sker med
största omsorg.

Det hade varit bättre om utplaceringar och an-
svarsfördelningar hade varit klara inför dagens beslut.
Därför är det med viss oro jag bifaller utskottets
hemställan. Att jag trots allt gör det, beror på att jag
vet att ingen tjänar på att utarma vår länsdel. Kristi-
anstad saknar förvisso ett brobygge, men har i stället
många egna goda förutsättningar. Jag utgår från att
dessa tas till vara.

Anf. 57 LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Fru talman! I Skåne finns, såsom manifesterats i
dag, en väldigt bred enighet om att landskapet Skåne
är den naturliga enheten för den regionala samhälls-
förvaltningen. Under flera år har ett intensivt arbete
bedrivits i Skåne syftande till att uppnå en gemensam
och slagkraftig regional indelning. Vi har som mål
haft att rensa upp i vad vi kallar den regionala röran
och att skapa en regionalt sammanhållen organisation.

Det handlar då inte om att i första hand åstad-
komma administrativa rationaliseringar. Det handlar i
stället om att skapa förutsättningar för en överflytt-
ning av uppgifter från länsstyrelsenivå och annan
statlig nivå till regionalt, demokratiskt valda organ.

Det finns således en mycket stark beslutsamhet i
fråga om att riva hinder och gränser för en utveckling
av den regionala samverkan i Skåne. Det är en pro-
cess som går vidare med full kraft och under mycket
bred enighet.

Det är en beslutsamhet som gäller att åstadkomma
förutsättningar för ett demokratiskt forum för gemen-
samma frågor i Skåne. Det gäller t.ex. trafik, kom-
munikation, utbildning, kultur, miljö- och planerings-
frågor och näringspolitik.

Det är en beslutsamhet som gäller att åstadkomma
en regional organisation som kan ta över uppgifter
från nuvarande statligt ansvarsområde. Det gäller att
ha en beredskap för överförande av sådana uppgifter.

Det är en beslutsamhet som gäller att skapa en
sjukvårdshuvudman i Skåne från den 1 januari 1999.

Den fråga som kanske har vållat mest uppståndel-
se i debatten utåt har varit placeringen av residenssta-
den. Utifrån mina utgångspunkter bör rikets tredje
stad även i fortsättningen vara en residensstad. Kö-
penhamn-Malmö-Lund-regionen kommer att bli ett
betydande kraftcentrum i norra Europa. Det är bety-
delsefullt för hela den regionala utvecklingen i Skåne
att ha ett sådant kraftcentrum.

När jag har sagt detta, vill jag emellertid starkt
understryka vikten av regional balans i Skåne när det
gäller hela den offentliga förvaltningen. En särskild
utredare har ju nu också tillsatts för detta ändamål.
Denna utredare skall efter samråd med företrädare för
regionen, och med andra berörda parter, lägga fram
ett underlag för beslut om lokalisering av regional
offentlig förvaltning i Skåne län.

Det pågår ett intensivt arbete för att finna en regi-
onal balans vad gäller fördelning av de offentliga
förvaltningarna. Det handlar då inte enbart om läns-
styrelseverksamheten. Det handlar också om annan
statlig förvaltning och, inte minst viktigt, om hur den
regionala organisationen, det gemensamma lands-
tinget och de regionala uppgifterna i övrigt skall för-
delas på ett bra och ändamålsenligt sätt med tanke på
den regionala balansen i Skåne som helhet.

Jag är övertygad om att detta arbete kommer att
genomföras så att det slutliga förslaget kommer att
kunna vinna bred uppslutning. Vägledande är natur-
ligtvis att ha så små centrala enheter och så liten cen-
tral administration som möjligt på regional nivå, och
att verksamhet och administration så långt möjligt
skall föras ut på lokal nivå.

Fru talman! Det beslut vi skall fatta i dag är för-
visso historiskt. Det innebär att vi slår samman de
bägge Skånelänen till ett Skåne län. Det är ett viktigt
beslut och ett steg i den riktning som innebär att vi
kan skapa en sammanhållen regional organisation
totalt sett i Skåne län.

Än viktigare är dock vad som kommer, nämligen
frågan om ansvarsfördelningen mellan staten och den
regionala, demokratiskt valda organisationen. Här
hyser jag stora förväntningar på att regeringen, när
man skall behandla regionberedningens förslag och
lägga fram ett förslag på riksdagens bord i det avse-
endet, också kommer att ta ett rejält steg mot en regi-
onal självstyrelse.

Jag vill i detta sammanhang, liksom andra talare,
ge bostadsutskottet en eloge för att man har givit
regeringen i uppdrag att lägga fram förslag när det
gäller den regionala ansvarsfördelnigen. Jag tycker att
vi har att se fram emot det förslaget med spänd för-
väntan. Det är det viktiga steget när det gäller att
utveckla den regionala, demokratiska funktionen.

Anf. 58 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik

Fru talman! Jag noterar med tacksamhet Lars-Erik
Lövdéns viktiga inlägg. Det innehöll mycket klara
markeringar i flera avseenden. Han talar om en stark
beslutsamhet när det gäller att skapa ett demokratiskt
forum på regional nivå. Han talar om att regionen
skall få ta över viktiga uppgifter från den statliga
sidan, och han talar varmt om regional balans. Han
säger också att han har stora förväntningar på att det
kommande regeringsförslaget i maj skall innebära att
det regionala självstyret tar ett stort steg framåt.

Detta förpliktar. Lars-Erik Lövdén är ingen vanlig
riksdagsledamot. Han är en mäktig person, särskilt i
Skåne. Han har, vill jag påstå, ansvar för den skånska
uppfattningen i den här frågan. Han har också nära
kontakt med regeringssidan. Jag menar att allt detta är
utomordentligt viktiga signaler från denna kammare
till regeringen som nu verkligen, jag understryker det
än en gång, måste komma med ett förslag i maj som
ger regionalt självstyre. Allt annat är uteslutet.

Anf. 59 STEN ANDERSSON (m)

Fru talman! För oss som sedan 1658 är ockupera-
de är detta en historisk dag. Vi skall nu besluta om att
Skåne skall bli ett län. Jag tycker att det är naturligt
att utvecklingen har gått i den riktningen. Det är fråga
om två län som ligger sida vid sida och som har en
naturlig och logisk förankring till varandra.

Till skillnad från vad någon talare tidigare sade,
vill jag säga att detta är en glädjens dag. Det gäller
t.ex. fru Ulla Rudin. Det är en glädjens dag när vi nu
kan ena oss om detta beslut i riksdagen.

Jag tror, fru talman, att både vi från Malmöhus län
och de från Kristianstads län kommer att bli nöjda
med det resultat som utredaren kommer fram till. Jag
tror att ett starkt, enat Skåne innebär en framgång för
alla. Jag stöder propositionen i de delar som inte
avviker från det moderata särskilda yttrandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

BoU9 Länsindelningen i Skåne och Västsverige
m.m.

Mom. 4 (länsstyrelsens ledning)

1. utskottet

2. res. 1 (v)

Votering:

285 för utskottet

18 för res. 1

1 avstod

45 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 146 s, 68 m, 22 c, 23 fp, 13 mp, 13 kds

För res. 1: 18 v

Avstod: 1 m

Frånvarande: 15 s, 11 m, 5 c, 3 fp, 4 v, 5 mp, 2 kds

Mom. 6 (utredningsarbetets inriktning avseende ett
nytt västsvenskt län)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

273 för utskottet

31 för res. 2

1 avstod

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

För utskottet: 146 s, 70 m, 22 c, 22 fp, 13 kds

För res. 2: 1 fp, 18 v, 12 mp

Avstod: 1 m

Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 4 v, 6 mp, 2 kds

Kia Andreasson (mp) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.

Mom. 7 (rådgivande folkomröstningar inför beslutet
om omfattningen av ett nytt västsvenskt län)

1. utskottet

2. res. 3 (mp)

Votering:

291 för utskottet

12 för res. 3

2 avstod

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

För utskottet: 146 s, 70 m, 22 c, 22 fp, 18 v, 13 kds

För res. 1: 12 mp

Avstod: 1 m, 1 fp

Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 4 v, 6 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang efter avslu-
tad debatt.

7 § Arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet m.m.

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU27

Arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet m.m. (förs. 1995/96:RFK5)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 16 §.)

8 § Upphävande av vissa äldre skatteförfatt-
ningar

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU26

Upphävande av vissa äldre skatteförfattningar
(prop. 1995/96:143)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 16 §.)

9 § Produktsäkerhetslagen och offentlig verk-
samhet

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU21

Produktsäkerhetslagen och offentlig verksamhet
(prop. 1995/96:123)

Anf. 60 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m)

Fru talman! Lagutskottets betänkande
1995/96:LU21 med rubriken Produktsäkerhetslagen
och offentlig verksamhet låter lovande, precis som
proposition 1995/96:123 med samma rubrik. Men vid
en närmare granskning håller inte det som lovas vare
sig i betänkandet eller i propositionen, i alla fall inte
med tanke på rubriken. Man kan titta på "offentlig
verksamhet", slå upp i en ordlista och se vad verk-
samhet betyder. Det betyder bl.a. aktivitet, aktion,
funktion, rörelse, arbete, syssla, yrkesutövning.

Jag läser det därför att betänkandet vad gäller pro-
duktsäkerhetslagen tyvärr inte kommer att omfatta
offentliga tjänster utan bara varor. Det låter av rubri-
ken att döma som att både tjänster och varor skulle
omfattas av lagen. Så blir det inte.

Redan 1988/89, när produktsäkerhetslagen för
privata tjänster, varor och verksamheter infördes, var
det diskussion om de offentliga tjänsterna och varorna
skulle omfattas av produktsäkerhetslagen. Det väcktes
flera motioner, bl.a. från Moderaterna, Folkpartiet,
Centern och vpk, som partiet då hette. Utskottet kom
fram till att man skulle göra ett tillkännagivande till
regeringen att tillsätta en utredning. Så blev också
beslutet här i kammaren. Det tillsattes en utredning
som var färdig våren 1991. Men den ledde inte till
någonting. Våren 1993 uppdrog dåvarande civilminis-
tern åt en särskild utredare att titta över ändringar i
produktsäkerhetslagen med anledning av EG-direktiv
plus överväga och föreslå lagändringar till skydd mot
farliga varor och tjänster i offentlig verksamhet. Se-
dan kom propositionen i våras.

När man läser propositionen får man faktiskt alla
argument man behöver för att lagen också skall omfat-
ta offentliga tjänster, inte bara varor, som det nu fö-
reslås. Jag citerar ur propositionen: "Det sker också
förskjutningar i gränsdragningen mellan privat och
offentlig verksamhet. Utvecklingen under senare år
har inneburit att verksamhet som tidigare bedrevs av
offentliga organ i ökad utsträckning har kommit att
bedrivas i privat regi." Där talar man om både privat
och offentlig regi. Vidare säger man: "Mot att lämna
tjänster på det offentliga området utanför lagregle-
ringen kan invändas att det kan inträffa att likartade
tjänster blir underkastade olika slags kontroll beroen-
de på vem som är huvudman i det särskilda fallet.
Lagstiftningen blir alltså inte konkurrensneutral."

Detta går att läsa i propositionen. Anledningen till
att man inte föreslår att offentliga tjänster skall omfat-
tas av produktsäkerhetslagen är att det finns så
mycket specialregleringar för de offentliga tjänsterna.
Det finns säkert minst 15-20 olika regleringar. Men -
och detta är viktigt - lagutskottet var alldeles nyligen
på ett studiebesök hos Konsumentverket, och där
ställdes en rak fråga till de tjänstemän som behärskar
området väldigt väl om de kunde garantera att offent-
liga tjänster inte någonstans föll utanför den special-
lagstiftning som finns. Svaret blev nej. Det är uppen-
bart att det inte finns någonting heltäckande när det
gäller offentliga tjänster.

Ett annat argument i propositionen är att Mark-
nadsdomstolen inte någon gång under tio år har prö-
vat någon privat tjänst, om det har varit något miss-
förhållande på det privata området. Därför skulle det
inte heller behövas på det offentliga området. Nu
måste man säga att lagstiftning ändå har en förebyg-
gande funktion i samhället.

Som jag sade hade jag hoppats att lagen även
skulle omfatta offentliga tjänster, speciellt med tanke
på hur många motioner det väcktes med anledning av
propostionen. Det fanns motioner från oss moderater,
Folkpartiet, Miljöpartiet och även från socialdemokra-
ter. Alla var inne på precis samma sak, att även of-
fentliga tjänster måste omfattas av produktsäkerhets-
lagen.

Som moderat kan jag inte komma ifrån misstanken
att Socialdemokraterna inte vill ha konkurrensneut-
ralitet när det gäller tjänster som kan utföras både på
den offentliga och på den privata sidan.

Fru talman! Egentligen skulle jag vilja börja om
mitt anförande och argumentera för att produktsäker-
hetslagen inte skall gälla för privata tjänster. Varför
skulle jag vilja göra det? Jo, för att visa hur upprörda
vissa ledamöter, förmodligen socialdemokrater, skulle
bli om vi skulle ha en debatt om att ta bort lagen om
privata tjänster, för inte kan man väl utsätta våra
medborgare och konsumenter för den fara som det
skulle innebära om privata tjänster inte omfattades av
produktsäkerhetslagen.

Fru talman! Jag skulle också kunna ha ett anföran-
de - om lagen över huvud taget inte fanns men nu
skulle införas - om att lagen bara skulle omfatta of-
fentliga varor och tjänster. Då skulle säkert en del bli
väldigt upprörda. Det bästa är naturligtvis att produkt-
säkerhetslagen är som den är i dag men att den får
omfatta både offentliga varor och tjänster.

Med hänvisning till det jag har sagt, fru talman,
yrkar jag bifall till reservation 1 i lagutskottets betän-
kande 21.

Anf. 61 KERSTIN HEINEMANN (fp)

Fru talman! I samband med riksdagsbehandlingen
av den ursprungliga produktsäkerhetslagen, proposi-
tion 1988/89:23, var Folkpartiets huvudinvändning att
lagförslaget inte omfattade sådana varor och tjänster
som tillhandahålls inom ramen för offentlig service.

Vi framhöll då att framför allt för vissa av de of-
fentliga tjänsterna skulle konsekvenserna bli oaccep-
tabla. Vi pekade särskilt på sådana tjänster som kan
produceras antingen i privat eller offentlig regi. Såda-
na tjänster förekommer framför allt inom hälso- och
sjukvården, äldreomsorgen, skolor, daghem och fri-
tidshem. De tjänster som produceras inom dessa om-
råden rymmer samma risker oavsett om huvudmannen
för verksamheten är enskild eller offentlig.

Med anledning av bl.a. vår motion ansåg lagut-
skottet att frågan borde utredas. Detta har nu gjorts,
och i den proposition som behandlas i dag så föreslås
en ändring av lagen så att den gäller för varor som
tillhandahålls i offentlig verksamhet. Vi välkomnar
den ändringen, men den är inte tillräcklig. I likhet
med tunga remissinstanser som t.ex. Konkurrensver-
ket, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,
LO och Kooperativa förbundet anser vi inte att det
finns tillräckliga skäl att utesluta offentliga tjänster
från lagens tillämpningsområde.

Visserligen är en stor del av dessa offentliga
tjänster föremål för speciallagstiftning, men som
framkom vid lagutskottets studiebesök hos Konsu-
mentverket kan det dock inte uteslutas att vissa tjäns-
ter faller utanför en sådan reglering. Av denna anled-
ning, men också för att lagen skall vara konkurrens-
neutral, måste alltså lagens tillämpningsområde utvid-
gas mer än vad regeringen har föreslagit.

Fru talman! Vi anser att den nya produktsäkerhets-
lagen åtminstone borde innefatta sådan verksamhet
som kännetecknas av att medborgarna har ett kund-
liknande förhållande till det statliga eller kommunala
organet, vilket är fallet i hälso- och sjukvården, ut-
bildningsväsendet, barn- och äldreomsorgen samt
sport- och fritidsverksamheten.

När det gäller den nu förestående utvidgningen av
produktsäkerhetslagen har vi därför valt att föreslå att
den utvidgas till att också omfatta offentlig närings-
verksamhet. Det är ett begrepp som definierats i Un-
derprissättningsutredningens betänkande, som
"ekonomisk eller kommersiell verksamhet som drivs
av en offentlig huvudman". Det har vi alltså skrivit in
i vårt förslag.

Fru talman! Att utskottsmajoriteten, och då inte
minst socialdemokraterna, inte ställer upp på vårt
förslag är litet märkligt med tanke på att regeringen i
sin skrivelse Konsumentpolitik i EU - mål och in-
riktning för det svenska arbetet på s. 33 under rubri-
ken 7.2.3 Säkerhet för barn och ungdom skriver: "Det
finns vidare anledning att ägna ökad uppmärksamhet
åt tjänster och utrustning som tillhandahålls vid fri-
tidsaktiviteter som är särskilt vanliga bland barn och
ungdomar. Förutom när det gäller tjänster som är
förenade med uppenbara risker, som t.ex. brädåkning
och bergsklättring, råder dock stor brist på underlag
för att kunna identifiera vilka tjänster som kan innebä-
ra risker för ungdomar och andra konsumenters hälsa
och säkerhet. En europeisk kartläggning bör göras av
risker förknippade med olika tjänster för att ge under-
lag för en gemensam syn på vad som kan anses farligt
och för gemensamma åtgärder mot förekommande
risker."

En stor del av barn- och ungdomsverksamheten i
Sverige finns i offentlig regi. Därför måste jag ställa
en fråga till lagutskottets socialdemokratiske talesman
Anders Ygeman. Varför skall inte både privata och
offentliga tjänster omfattas av den svenska lagstift-
ningen när den socialdemokratiska regeringen menar
att det är angeläget att ägna detta en ökad uppmärk-
samhet och att göra en kartläggning i EU-
sammanhang?

Jag kan också rekommendera en läsning av mo-
tion L27. Där finns det också bra argument för vår
ståndpunkt. Den motionen är skriven av två socialde-
mokratiska riksdagsledamöter, nämligen Ingemar
Josefsson och Inga-Britt Johansson. Jag tycker att de
hjälper till att ge argument för att vi också skall ha en
lagstiftning som omfattar offentliga tjänster.

Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 2.

Anf. 62 ANDERS YGEMAN (s)

Fru talman! Den ursprungliga produktsäkerhetsla-
gen antogs av riksdagen 1988. Ändamålet var att den
skulle motverka skador på person eller egendom.
Genom lagen kan en näringsidkare åläggas att lämna
säkerhets- eller varningsinformation, beläggas med
sälj- eller exportförbud och åläggas att återkalla va-
ran.

Redan när riksdagen behandlade frågan påkallades
behovet av att utreda om lagen borde gälla även varor
som tillhandahålls på det offentliga området. Senare
utreddes också frågan i Produktsäkerhetsutredningen.

Nu föreslår regeringen, i enlighet med utredning-
en, att produktsäkerhetslagen skall utvidgas till att
även gälla varor på det offentliga området. Detta är
naturligtvis glädjande. Från konsumentens synvinkel
spelar det knappast någon roll vem som tillhandahål-
ler en farlig vara.

Ingen remissinstans har ställt sig negativ till denna
utvidgning. De har i stället betonat vikten av försla-
get.

Motioner har föreslagit att produktsäkerhetslag-
stiftningen även skall gälla tjänster på det offentliga
området. Detta har också utretts av Produktsäker-
hetsutredningen. Den slår fast att ett sådant behov ej
föreligger. Denna inställning delas också av flertalet
remissinstanser.

Det finns i dag inget behov av en sådan utvidg-
ning. Om det i framtiden skulle uppkomma ett sådant
behov förutsätter utskottet att regeringen återkommer
till riksdagen med lämpliga förslag. Detta framgår
även av propositionen.

Fru talman! Utskottet kan, inte utan viss glädje,
konstatera att produktsäkerhetslagstiftningen nu ut-
vidgas i enlighet med det utskottet tidigare påtalat.
Jag yrkar därmed bifall till hemställan i betänkandet
och avslag till samtliga reservationer.

Anf. 63 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik

Fru talman! Jag undrar om Anders Ygeman, här i
kammaren och till protokollet, kan försäkra att inga
offentliga tjänster faller utanför speciallagstiftningen,
dvs. att medborgarna har en garanti för att de har den
säkerhet som produktsäkerhetslagen ger på det privata
området.

Sedan har jag en fråga till Anders Ygeman. Vill
inte socialdemokraterna ha konkurrensneutralitet
mellan offentliga och privata tjänster?

Anf. 64 ANDERS YGEMAN (s) replik

Fru talman! Vi kan konstatera att den produktsä-
kerhetslagstiftning som reglerar tjänster på det privata
området, trots att den har varit i bruk i nästan tio år,
inte har lett till att ett enda fall har kommit upp i
Marknadsdomstolen. Ingen av remissinstanserna, och
inte heller Produktsäkerhetsutredningen, har kunnat
peka på ett enda fall där en sådan utvidgning skulle
kunna vara tillämplig.

Jag konstaterar att inte heller Marietta de Pour-
baix-Lundin här i dag kunnat påvisa ett enda fall. Tills
hon gör det, konstaterar jag att det inte finns något fall
där den skulle kunna vara tillämplig.

Anf. 65 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik

Fru talman! Jag kan bara konstatera att Anders
Ygeman undviker att svara på min fråga. Han vill inte
här, inför kammaren och till protokollet, försäkra att
inga offentliga tjänster kommer att falla utanför all
speciallagstiftning. Han talar runt detta och säger att
det inte har varit något fall på tio år. Det var precis
vad jag också sade. Men lagstiftning är faktiskt även
preventiv.

Sedan fick jag inget svar på min andra fråga om
socialdemokraterna inte vill ha konkurrensneutralitet
mellan offentliga och privata tjänster.

Anf. 66 ANDERS YGEMAN (s) replik

Fru talman! Låt mig börja med den andra frågan.
Socialdemokraterna vill naturligtvis ha konkurrens-
neutralitet. Jag menar att det finns i dag. De tjänster vi
pratar om, som faller under en speciallagstiftning,
kommer ju att falla under en speciallagstiftning även
om produktsäkerhetslagen utvidgas. Detta gäller ju
3 § i produktsäkerhetslagen som säger att en special-
lagstiftning gäller över den lagstiftningen. I det fallet
har vi ju konkurrensneutralitet och kommer även att
ha det i fortsättningen.

För att gå in på den andra frågan vill jag säga att
ingen människa kan garantera något för evig framtid -
- -.

Anf. 67 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik

Fru talman! Anders Ygeman sade att det egentli-
gen inte spelar någon roll vem som tillhandahåller
varor när säkerheten ändå kan garanteras. Jag ställer
mig då frågan varför detta inte skall gälla också för
tjänster. Det gäller här speciellt känsliga områden.
Det är i väldigt hög grad barn och ungdomar som
utnyttjar dessa tjänster.

Jag ställde i mitt huvudanförande en fråga till An-
ders Ygeman om varför regeringen anser att detta är
viktigt i EU-sammanhang men inte i svensk lagstift-
ning. Jag hoppas att jag kan få svar på den.

Anf. 68 ANDERS YGEMAN (s) replik

Fru talman! Jag konstaterar att inte heller Kerstin
Heinemann kan ange ett enda område där en sådan
här utvidgning skulle kunna vara tillämplig.

Vad gäller regeringen vill jag säga att vi i Sverige
bara har en enda regering, och den har i likhet med
Produktsäkerhetsutredningen föreslagit att vi inte
skall utvidga lagen till att gälla offentliga tjänster.

Anf. 69 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik

Fru talman! Måste det kunna anföras exempel på
att människor råkar illa ut innan vi politiker stiftar
lagar för att förhindra att sådant sker? Jag måste kon-
statera att den socialdemokratiska regeringen för en
konsumentpolitik när det gäller Sverige och en annan
när det gäller EU. Jag skulle vilja säga att den är
bättre i EU-sammanhanget.

Anf. 70 ANDERS YGEMAN (s) replik

Fru talman! Att regeringen vill utreda frågan på
Europanivå är väl bra. Det är ju samma regering som
har utrett frågan på hemmaplan, och den har här i
Sverige kommit fram till att det inte behövs någon
utvidgning, vilket också Produktsäkerhetsutredningen
har kommit fram till.

Om det på tio år inte har kommit upp ett enda fall
på den privata sidan, borde det leda åtminstone till en
viss eftertänksamhet vad gäller behovet av en liknan-
de lagstiftning på det offentliga området.

Anf. 71 ROY OTTOSSON (mp)

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna till
den här debatten, som jag inte skall förlänga särskilt
mycket.

Även Miljöpartiet anser att lagen bör vara gene-
rell, inte minst därför att den skall ha en preventiv
roll. De offentliga tjänsterna liknar nämligen på en
rad områden alltmer de privata. Det är tydligt när det
gäller hälso- och sjukvården, omsorgen, skolor, dag-
hem, friskolor osv.

Det har också i debatten visat sig att Anders Yge-
man som Socialdemokraternas representant inte har
något sakskäl att anföra mot ett utvidgande av
tillämpningsområdet också till offentliga tjänster.
Hans argument är att han ännu inte fått reda på något
exempel på att detta verkligen har behövts. Det är väl
ändå inte något argument om man är ute i preventivt
syfte. Man vill då tvärtom inte att något sådant skall
inträffa.

Vi har motionerat om det här. Tyvärr var ingen av
våra ledamöter närvarande när justeringen skedde i
utskottet, och därför finns vi inte med på någon reser-
vation. Hade vi varit representerade då, hade vi dock
ställt oss bakom reservation nr 1, och jag yrkar nu
bifall till den.

Anf. 72 ANDERS YGEMAN (s)

Fru talman! Jag konstaterar att inte heller Roy
Ottosson anger något enda exempel som den här
lagstiftningen skulle vara tillämplig på.

Roy Ottosson säger att jag inte har några argu-
ment. Ett bra argument är att Produktsäkerhetsutred-
ningen, som har analyserat frågan, inte anser den
efterfrågade utredningen vara nödvändig. Vidare har
flertalet remissinstanser, inklusive Konsumentverket,
ansett denna lagstiftning inte vara nödvändig.

För övrigt regleras barnomsorg, hälso- och sjuk-
vård och omsorger, som Ottosson tar upp, redan i §§
12-18 socialtjänstlagen, som såvitt jag förstår gäller
för både privata och offentliga barnomsorgstjänster.

Anf. 73 ROY OTTOSSON (mp)

Fru talman! Jag vill påstå att det som Anders
Ygeman nyss sade bekräftar det som jag tidigare sade,
nämligen att det inte finns något sakskäl mot en ut-
vidgning. Snarare är det så att man inte ser något
behov av en sådan därför att det ännu inte dykt upp
något fall. Mitt motargument är att det inte skall dyka
upp något sådant fall och att det inte finns anledning
att ha kvar någon som helst tveksamhet om att det inte
skulle vara konkurrensneutralt. Det skulle också kosta
mycket litet att erkänna denna poäng. Varför då inte
se till att lagstiftningen blir generell, så att den gäller
inte bara svenska varor - vilket i och för sig är ett
mycket bra framsteg - utan också svenska tjänster?

Anf. 74 ANDERS YGEMAN (s)

Fru talman! Jag och Socialdemokraterna har den
något oortodoxa uppfattningen att man skall besluta
om lagar därför att de behövs, inte för skojs skull eller
i förebyggande syfte. Jag konstaterar att det inte gäller
för Miljöpartiet.

Anf. 75 ROY OTTOSSON (mp)

Fru talman! Jag vill bestämt invända mot detta.
Jag menar att lagar inte är till för skojs skull. Produkt-
säkerhetslagen är viktig, och det är viktigt att det inte
i något läger finns tveksamhet när det gäller dess
konkurrensneutralitet. Flera har här invänt, och det
finns naturligtvis en opinion ute i landet. Det finns på
sina håll en tveksamhet, och det är litet svårt att be-
gripa vad som gör att man från socialdemokratiskt
håll så hårt argumenterar mot en sådan här utvidg-
ning.

Vi vill naturligtvis inte se något enda fall som den
här lagen skulle behöva användas på. Den skall vara
ett säkerhetsnät som samhället sätter upp, och det är
vår principiella uppfattning att detta skall vara gene-
rellt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 16 §.)

10 § Ändrade regler för näringsförbud

Föredrogs

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU22

Ändrade regler för näringsförbud (prop.
1995/96:98)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 16 §.)

11 § Tandvårdsfrågor (skr. 1995/96:147)

Föredrogs

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1995/96:SfU4

Tandvårdsfrågor (skr. 1995/96:147)

Anf. 76 MARGIT GENNSER (m)

Fru talman! Socialdemokraterna har en grundläg-
gande uppfattning att planering i form av fastställa
ramar, regler, av staten/offentliga sektorn avvägda
prioriteringar mellan olika behov etc. är bästa sättet
att främja hög levnadsstandard och ekonomisk ut-
veckling. I levande livet är det tyvärr ofta så att vi
möter paradoxer: Årtionden av statlig planering och
statligt fastställda prioriteringar har sammantaget
skapat låg tillväxt. Nu i de yttersta dagarna ser vi hur
socialdemokraternas planering ersatts av den värsta
formen av offentlig verksamhet, nämligen den i prin-
cip helt oplanerade, med snabba kast i gällande regel-
system. Det är inte bra, och tandvården tillhör de
grenar som kanske drabbats svårast, och det kommer
naturligtvis att gå ut över tandhälsan.

Redan 1991 lade vi moderater fram ett förslag om
att tandvårdsförsäkringen skulle revideras. Vi föreslog
att skyddet för de försäkrade skulle bestå av ett hög-
kostnadsskydd. Förslaget avfärdades som för långtgå-
ende och inte socialt väl förankrat. Kort sagt: Man
kunde inte sakligt och objektivt diskutera den före-
slagna modellen. Vi har hållit fast vid vårt förslag,
även om jag beklagar de extra turer som förekom
under den borgerliga tiden med premietandvård.
Koalitioner har ju sina särskilda problem.

Premietandvårdsförslaget, som fälldes bl.a. av so-
cialdemokraterna när de satt i opposition, kom igen
som ett socialdemokratiskt regeringsförslag men kun-
de inte vinna majoritet och återkallades därför. Vad
som blivit kvar att behandla i socialförsäkringsutskot-
tet är ett antal motioner, därav vår motion om hög-
kostnadsskydd med principer fastlagda redan 1991
och frågor om konkurrensneutralitet mellan privat-
tandvård och folktandvård, också innefattande neut-
ralitet för barn- och ungdomstandvården, etablerings-
frihet för tandläkare, borttagande av priskontroll och
utebliven rapporteringsskyldighet när inte statliga
försäkringspengar utgår. Konkurrens, fri etablering
och fri prissättning ger sannolikt den bästa möjliga
kostnadskontrollen. En väl utformad medicinsk revi-
sion och branschens egna etiska normer leder till att
kvalitetskrav uppfylls.

Utskottet brydde sig inte om att diskutera innehål-
let i förslaget. I stället skulle regeringen tänka ytterli-
gare. Detta tänkande har nu presenterats i vårproposi-
tionen. I den har man gjort en omsvängning vad gäller
tandvården som kan beskrivas som 180º förändring.

Den 1 oktober 1996 införs en reviderad tandvård-
staxa, och samtidigt slopas föräkringsersättningen för
allt tandtekniskt arbete och ädla metaller. Vidare skall
man tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta
förslag om tandvårdsföräkringen som endast ger stöd
till särskilda patientgrupper. Tandvårdsförsäkringen
skall alltså i princip avskaffas helt.

Det finns en fråga som brådskar med tanke på re-
geringens politik. Det är frågan om en realistisk tand-
vårdstaxa och absolut likformighet mellan de privata
tandläkarna och folktandvården. Att ingenting har
skett med tandvårdstaxans utformning och materiella
innehåll är beklagligt. Det långsiktiga sättet att lösa
frågan är, inte minst med tanke på det förslag som
regeringen ämnar lägga fram, att avskaffa priskontrol-
len helt om subventioner inte utgår.

Med tanke på vad som står i vårpropositionen
känns det överspelat att debattera SfU:s yttrande 4.
Vad jag kan slå fast är att vi moderater står fast vid
våra förslag, och har gjort det nu under en lång tid.
Tandvårdsföräkringen skall finnas, och den skall
bygga på ett högkostnadsskydd. Priskontroll och
etableringskontroll bör avskaffas utom på de områden
där högkostnadsskyddet griper in. Folktandvården
skall arbeta på konkurrensneutrala villkor. Det inne-
bär att redovisningen för tandvården i landstingen och
vissa kommuner skall utformas så att korrekta kostna-
der redovisas för verksamheten. Momsuttaget måste
ske på likvärdiga villkor, och samma gäller arbetsgi-
varavgifter, vilket inte är fallet i dag.

Dess värre känner jag mig väldigt pessimistisk.
Allt tyder på att skevheten mellan den privata och den
landstingskommunala sektorn kommer att förskjutas
än mer till landstingens favör. Förslagen om hur ra-
men kommer att se ut i tandvården 1998 och bortta-
gande av föräkringen tyder på att landstingen kommer
att få ett tillskott på 600 miljoner kronor, men skall i
stort sett göra de uppgifter de redan gör. Att säga,
som regeringen, att man önskar värna om småföretag
låter mycket som hyckleri för mina öron. Tandläkarna
är en av våra stora grupper småföretagare. Har man
glömt det?

Vi har två moderata reservationer i betänkandet,
nr 3 och 6. De är lika viktiga, men för att slippa alltför
många formella omröstningar yrkar jag endast bifall
till reservation 3.

Anf. 77 SIGGE GODIN (fp)

Fru talman! Sedan våren 1994 har riksdagen i oli-
ka omgångar arbetat med ett nytt ersättningssystem
för vuxentandvården. Den kritik som Socialdemokra-
terna riktade mot det förslag som den borgerliga re-
geringen lade fram har inte följts upp av den social-
demokratiska regeringen i ett senare skede. Däremot
försämrade regeringen i det förslag som sedan drogs
tillbaka bl.a. högkostnadsskyddet så att vanliga män-
niskor med höga kostnader för sin tandvård inte kun-
de få sina tänder lagade. Därför var det alldeles ut-
märkt att propositionen drogs tillbaka.

Folkpartiet har ett antal synpunkter på, utöver
högkostnadsskyddets utformning, hur vuxentandvård
skall organiseras. Dels skall reformarbetet präglas av
strävanden mot en allt bättre tandhälsa, dels skall
kostnadseffektivitet, patientinflytande och konkur-
rensneutralitet skapas.

Vi ser som viktigt att etableringsbegränsningarna
upphör, att konkurrensneutraliteten mellan folktand-
vården och privattandläkarna skapas, att folktandvår-
den särredovisar vuxentandvården så att klarhet nås
beträffande förhållandet mellan barn- och ungdom-
standvården och vuxentandvården när det gäller eko-
nomin.

Fru talman! Jag har upplevt att frågan om ökad
konkurrens inom barn- och ungdomstandvården är en
fråga som även Socialdemokraterna vill lösa. I betän-
kandet från 1993/94 från utskottet anger utskottsma-
joriteten att man förutsätter att regeringen, utan något
uttalande från riksdagen, skall överväga förändringar
för villkoren inom barn- och ungdomstandvården.

Vidare uttalade utskottet då att en ökad konkur-
rens inom barn- och ungdomstandvården förutom
valfriheten också innebär en ökad effektivitet inom
den kommunala sektorn, och att denna uppfattning
också framförts av Konkurrensverket.

Trots detta dras frågan i långbänk. Jag upplever att
regeringen i dag står längre ifrån konkurrens inom
detta område än på länge.

Jag skulle vilja ställa en fråga till utskottets tales-
man. Hur ser ni socialdemokrater på denna fråga i
dag? Är valfriheten inte viktig? Är det inte bra med
konkurrens på lika villkor? Avser ni att göra något åt
denna fråga. Varför har ni inte drivit på i frågan? Är
det möjligen därför att Ny demokrati inte längre finns
att luta sig emot?

Fru talman! Det är av yttersta vikt att vi får ett nytt
ersättningsystem inom hela tandvårdssektorn och att
detta inbegriper även barn och ungdomstandvården.
Vi har god tandhälsa i landet tack vare skickliga
tandläkare såväl inom folktandvården som i den pri-
vata sektorn. Efter de besparingar som gjorts inom
tandvården och de besparingar som aviserats krävs
stora ansträngningar för att hitta ett system som ger ett
gott högkostnadsskydd, som ger konkurrensneutraliet
och valfrihet och som premierar den förebyggande
vården.

Att tro på möjligheten med två parallella system i
ett läge när statsbidragen dras ned årligen är inte
realistiskt. Därför krävs nytänkande och kreativitet för
att lösa frågan om ett nytt tandvårdssystem inom be-
gränsade ramar. Folkpartiets synpunkter på hur en väl
fungerande tandvård skall konstrueras utgår från vik-
ten av en god tandhälsa. Att rasera det arbete som
byggs upp under många år kommer att straffa sig på
sikt. Tandhälsan avgörs inte under några få år, utan
det är på lång sikt som man kan utläsa om tandvård-
sersättningen fungerar eller inte. Då kan det vara för
sent att vidta åtgärder.

Från Folkpartiets sida, fru talman, ser vi med stort
intresse fram emot vad regeringen nu håller på att
ställa till med. Den frågan är inte aktuell i dag, och vi
får anledning att återkomma till den vid en senare
debatt här i riksdagen.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 1 och 6.

Anf. 78 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Det blev i alla fall ett litet betänkande
i tandvårdsfrågor efter återkallandet av frågan om
premietandvård.

Sverige har haft en föredömlig tandvård genom
barn- och ungdomstandvården och genom relativt sett
generösa bidrag när det gäller vuxentandvård, även
om de sänkts betydligt under senare år. Självrisken
har höjts, och procenten i tandvårdsersättningen
sänkts.

I går kom också hotet om en verklig avrustning
när det gäller vuxentandvården, just när premietand-
vården är lagd på hyllan.

Det pågår försöksverksamheter i Kristianstads och
Bohus läns landsting och Göteborgs kommun. Förut-
sättningarna är där litet olika. Det måste vara svårt att
utläsa relevanta värderingar efter några få år, eftersom
patientens tandstatus utreds och förbättras innan man
går in i det nya systemet. Man kan anta att det kan ta
upp till fem eller tio år innan stora behandlingar be-
höver vidtas i en ordentligt sanerad mun på yngre och
medelålders patienter.

Moderaterna och Gullan Lindblad - i motion 467,
yrkande 3 - kds och Rose-Marie Frebran och Miljö-
partiet och Thomas Julin har alla samma krav, nämli-
gen en ersättning för specialisttandvård på liknande
sätt om i sjukvården. I Moderaternas och Miljöparti-
ets motioner skall det gälla endast vid utbyte av den-
talt material, dvs. så gott som alltid vid en amalgam-
sanering.

Jag yrkar bifall till reservation 5, mom. 4, som be-
handlar frågan.

Miljöpartiet anser att man vid en prövning om
samband föreligger mellan de sjukdomsbesvär som
patienten har och det tandlagningsmaterial som sätts
in skall ha en omvänd bevisbörda. Det betyder att det
skall vara läkarens och försäkringskassans uppgift att
styrka att sjukdomsbesvär inte är orsakade av tand-
vårdsmaterialet.

Det är viktigt eftersom man ofta får diffusa och
varierande symtom vid kvicksilverförgiftning.

En patient kan också visa allergier på grund av
vissa plastmaterial som ingår i lagningarna, även om
det är sällsynt.

Miljöpartiet är kritiskt till att begränsningarna av
etablering för tandläkare skall upphöra rakt av. Det är
viktigt att det sker med stor försiktighet eftersom det
kan öka kostnaderna i försäkringssystemet, så som har
skett när det gäller privatläkarna.

I dessa besparingstider bör det inte fattas några
beslut som ökar kostnaderna utan att fördelarna är
tydliga.

Däremot sympatiserar Miljöpartiet med förslaget i
vänsterns motion, Sf21, om att tillsätta en utredning
för att se om fördelningen av resurserna sker på ett
fördelningsmässigt rättvist sätt.

Men jag är dock inte säker på att en utredning är
det bästa sättet. Det bästa är nog att följa ett av utskot-
tets viktiga beslut. SfU har gång på gång i total enig-
het beslutat att vi skall kräva konsekvensanalyser av
hur förändringar i socialförsäkringssystemet verkar i
sin helhet för människorna.

Dessa analyser lyser fortfarande med sin frånvaro.
Miljöpartiet anser att dessa beslut i utskottet snarast
skall få sitt genomförande.

Anf. 79 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Fru talman! Vi behandlar ett betänkande som for-
mellt sett har kommit till på grund av ett återtagande
av en regeringsproposition.

Alla partier i riksdagen har tidigare under våren
jobbat mycket intensivt och seriöst med tandvårdsfrå-
gorna med anledning av den proposition som rege-
ringen lade på vårt bord.

Vi var överens i alla oppositionspartier om att
premietandvårdsförslaget inte var bra. Därför sade vi
nej, och regeringen drog tillbaka propositionen.

Men det fanns också ett ganska omfattande reso-
nerande i den propositionen om åtgärdstaxan och
andra typer av förändringar som skulle behöva göras i
tandvårdsförsäkringen. Därför är jag litet kluven i min
inställning till frågan om det var bra att propositionen
drogs tillbaka eller inte. En spontan reaktion var att
det var bra att premietandvårdsförslaget försvann.
Men allt det andra då? Jag tycker att mycket av de
övriga frågorna skulle ha behövt tas om hand av ut-
skottet och riksdagen. Det kommer att ske litet senare,
men under ganska förändrade förutsättningar.

Men eftersom vi kristdemokrater ansåg att man
behövde ta sig an åtgärdstaxan valde vi att motionera
med anledning av skrivelsen om tillbakadragande av
propositionen. Vi formulerade då för andra gången
under våren hur vi såg på tandvårdsförsäkringen och
åtgärdstaxan.

Nu har vi hamnat i den situationen att det samti-
digt som vi behandlar det här betänkandet i kammaren
och fattar beslut ligger ett nytt förslag på riksdagens
bord. Det innebär att vi kristdemokrater den 2 maj,
när motionstiden går ut, för tredje gången under den
här våren kommer att ha formulerat vår syn på tand-
vårdsförsäkringen i en motion i riksdagen. Det torde
nog vara unikt.

När vi nu känner till, fru talman, hur regeringen
vill gå vidare med att spara i tandvårdsförsäkringen
kan vi bara understryka vilken tur det var att vi lyck-
ades avstyra införandet av premietandvård som ett
andra parallellt system inom tandvårdsförsäkringen.
Vad skulle vi ha tagit oss till här i denna kammare i
riksdagen, i vårt utskott, om vi skulle ha behövt hante-
ra de nya besparingskraven i en försäkring med två
parallella modeller? Det var en oändlig tur att vi lyck-
ades hindra detta.

Det berodde naturligtvis inte på riksdagsledamö-
ternas tandläkarskräck, som den dåvarande socialmi-
nistern sade. Det var litet märkligt tycker jag att en så
pass förståndig och mogen kvinna som Ingela Thalén
visade sig vara en så dålig förlorare.

Premietandvården skulle ha smetat ut subventio-
nerna, till att gälla även för dem med den bästa tand-
hälsan som inte har behov av några subventioner.

Fru talman! Mot den bakgrunden och med tanke
på det förslag som nu ligger på riksdagens bord och
som vi senare i vår skall behandla kan jag inte avhålla
mig från att kraftfullt ta avstånd från förslaget redan
nu, eftersom det innehåller samma tanke om mer
subventioner för dem med låga kostnader, under en
period som sträcker sig från hösten och över nästa år,
och mindre subventioner för dem som har höga kost-
nader. Det går alltså ut på att höja subventionsgraden
i nivån från 700 kr upp till 3 000 kr från nuvarande
25 % till 35 %, men att höja högkostnadsskyddet från
dagens 7 000 kr till 13 500 kr.

Vi kristdemokrater kan lämna ett definitivt för-
handsbesked om att vi inte kommer att acceptera
detta. Vi säger bestämt nej och vi yrkar bifall till
reservation 4 i dagens betänkande. Reservationen
uttrycker vår syn på hur man snabbt skulle kunna göra
en liten revidering i åtgärdstaxan och sedan komma
igen från 1 januari 1998 med en större revidering.
Dessutom står vi naturligtvis även bakom reservation
2 och 6, men jag yrkar här bifall till reservation 4.

Anf. 80 ANITA JÖNSSON (s)

Fru talman! Vi behandlar nu motioner om tand-
vårdsförsäkringen, dels de som väckts med anledning
av regeringens återkallelse av proposition
1995/96:119 om reformerad tandvårdsförsäkring, dels
ett antal motionsyrkanden från den allmänna mo-
tionstiden 1995, som rör frågor med anknytning till
tandvårdsförsäkringen.

Låt mig först konstatera att den borgerliga rege-
ringen tidigare stod bakom ett förslag som syftade till
att genomföra vad vi kallar premietandvård. Kritik
riktades dock mot förslaget från riksdagen, och den
borgerliga regeringen fick då dra tillbaka förslaget.

När nu den socialdemokratiska regeringen lade
fram ett förslag som tog hänsyn till den kritik som
tidigare kommit från riksdagen, om bl.a. patientens
roll i det nya systemet, visar det sig att några av parti-
erna inte längre står för sina tidigare ståndpunkter vad
gäller principen om premietandvård.

Det innebar att regeringen tvingades ta tillbaka
propositionen om reformerad tandvårdsförsäkring,
och därför ges det inte möjlighet i dag att på ett kon-
struktivt sätt diskutera hur en framtida tandvårdsför-
säkring skall se ut. Det har oppositionspartierna sett
till genom att de alla yrkade avslag på propositionen
om reformerad tandvårdsförsäkring.

Med anledning av budgetarbetet har det, som någ-
ra av er har varit inne på, framkommit att tandvårds-
försäkringen står inför stora förändringar, vilket gör
den här debatten till enbart en parentes. Det finns
därför inte heller någon anledning att diskutera för-
slaget om premietandvård, eftersom regeringen tänker
återkomma med förslag om hur den framtida tandvår-
den skall utformas.

Jag vill därför begränsa mig till att ge några kom-
mentarer till de reservationer som är fogade till be-
tänkandet.

I det förslag till premietandvård som nu har dra-
gits tillbaka var inriktningen att den nya tandvårdsför-
säkringen skulle bygga på att bevara den goda tand-
hälsa som vi har uppnått under de 20 år som den
nuvarande försäkringen har varit i bruk. I dag har
större delen av svenska folket bra tänder. I det läget är
det mycket angeläget att vi sköter våra tänder väl i
förebyggande syfte för att undvika att de går sönder
och att vi behöver laga dem.

När tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 före-
låg en dålig tandhälsa hos stora delar av befolkningen
och därmed stora uppdämda behov. Då infördes
prestationstaxa, och den gäller i sina huvuddrag än i
dag. Vid den tiden blev det en stor efterfrågan på
vård, vilket medförde långa köer, eftersom det var
brist på tandläkare.

Den första översynen av försäkringen tillsattes i
slutet av 1970-talet och ledde till en revidering av
taxan år 1987. Efter detta har försök gjorts att refor-
mera systemet, eftersom tandhälsan successivt blivit
allt bättre utan att kostnaderna minskat i motsvarande
grad. Det beror bl.a. på ersättningssystemets kon-
struktion och en ökad kår av vårdgivare.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde
hösten 1994 bestämdes att arbetet med att reformera
tandvårdsförsäkringen skulle fullföljas och att premie-
tandvård skulle införas som ett alternativ till åtgärd-
staxa. Det innebar att både vårdgivare och patient
skulle kunna välja mellan systemen. Den kritik som
tidigare uttalats från riksdagen om det förslag till ny
tandsvårdsförsäkring som den tidigare borgerliga
regeringen föreslog var beaktad i det förslag som
regeringen nu har tagit tillbaka.

Det är därför märkligt att Folkpartiet nu i sin re-
servation nr 1 reserverar sig till förmån för just de
principer som fanns i den tillbakadragna propositio-
nen Reformerad tandvårdsförsäkring. Man reserverar
sig till förmån för något som man på annat sätt, dvs. i
sin motion, säger nej till. Det är ett mycket märkligt
förfarande och inte speciellt trovärdigt.

Av den skrivelse som regeringen lämnat om åter-
tagande av propositionen framgår att regeringen sena-
re återkommer med de förslag som kräver riksdagsbe-
handling som den fortsatta beredningen kan ge an-
ledning till. Utskottet anser att detta arbete bär avvak-
tas, och jag yrkar därmed avslag på reservationerna 1
och 2.

Två reservationer tar upp tandvårdstaxan. Som jag
tidigare sagt återkommer regeringen bl.a. i vårbudge-
ten om förändringar i den nuvarande åtgärdstaxan,
varför det inte nu finns anledning att göra några för-
ändringar vad gäller ersättningsnivåer och högkost-
nadsskyddets utformning och prissättning. Vi får
avvakta regeringens fortsatta arbete, och jag yrkar
därmed avslag på reservationerna 3 och 4.

Vad gäller amalgamsanering, som behandlas i re-
servation 5, fanns det även här förslag i den återkalla-
de propositionen. Det föreslogs att vid särskilda tand-
vårdsinsatser, som behövs som ett led i en sjukdoms-
behandling under en begränsad tid, skulle bestämmel-
serna om vårdavgifter enligt hälso- och sjukvårdsla-
gen gälla. Dessutom har utskottet vid flera tillfällen
behandlat frågan om amalgamsanering. Det visar på
att det finns ett stort allvar från utskottet inför de
problem som patienter kan uppleva med sina amal-
gamfyllningar. Utskottet förutsätter att dessa frågor
även fortsättningsvis kommer att uppmärksammas i
det fortsatta arbetet med översynen av tandvårdsför-
säkringen. Mot denna bakgrund yrkar jag avslag på
reservation 5.

Barn- och ungdomstandvården har på ett fram-
gångsrikt sätt bidragit till att dagens ungdomar går in i
vuxentandvården nästan helt kariesfria och i övriga
fall med lindriga skador. De undersökningar som görs
i världen på tandhälsan hos barn och ungdom visar att
de svenska barnen och ungdomarna kanske har den
bästa tandhälsan i vården. Den organisation som
byggts upp inom folktandvården för genomförandet
av barn- och ungdomstandvården spelar därvid en stor
roll.

Det finns därför ingen anledning att slå sönder ett
bra fungerande system. Det skulle kunna få negativa
konsekvenser med avseende på tandhälsan. Därmed
yrkar jag avslag även på reservation 6 och bifall till
utskottets hemställan i sin helhet i betänkande SfU4.

Anf. 81 MARGIT GENNSER (m) replik

Fru talman! Jag vill rätta till litet grand angående
de faktiska omständigheterna vad gäller förbättrad
tandhälsa. De absolut avgörande orsakerna har varit
fluorbehandling, fluortandkräm och naturligtvis också
sådant som bättre diet när vi fick det mycket bättre
under 60-talet och framöver.

Att man får högre kostnader beror faktiskt på att vi
har bättre tandhälsa. Människor har fler tänder kvar i
munnen mycket längre. Det betyder att de också
måste sköta dem. En annan sak är att vi har fått nya
metoder, bl.a. implantat, osv. Det är utmärkt för
människor att kunna få fasta tänder även om de mist
sina egna. Sedan har vi också fått en annan befolk-
ningsstruktur. Många människor har kommit från
utlandet och har haft mycket dålig tandhälsa.

Jag ger dessa råd med på vägen när man nu skall
se på ett nytt system och ett nytt högskostnadsskydd.
Det är alltid bra att göra reformer fotade i verklighe-
ten med faktiska uppgifter och inte i troende. Så en
sak vad gäller barn- och ungdomstandvården. Det
finns mycket som talar för valfrihet. Men den debat-
ten kan vi ta senare.

Anf. 82 ANITA JÖNSSON (s) replik

Fru talman! Det finns naturligtvis anledning att se
över tandvårdsförsäkringen utifrån frågan: Vad är det
som genererar kostnader? Men en sak vet vi dock.
Om man kan undvika att göra ingrepp i munnen inne-
bär det också att man inte behöver göra ytterligare
åtgärder under en längre tid. Kan vi på något sätt
stimulera att människor när de går in i vuxenvärlden
med den goda tandstatus de haft när de var barn kan
sköta sina tänder på ett bra sätt innebär det att det
dröjer längre tid innan någonting behöver göras i
munnen. Det innebär också att kostnaderna i tandvår-
den kan minskas.

Anf. 83 MARGIT GENNSER (m) replik

Fru talman! Det är alldeles riktigt. Vi kommer sä-
kert att få minskande behov av reparationer framöver.
Men det är väldigt långa processer, och det tar lång
tid. Barn och ungdomar sköter sina tänder på ett annat
sätt, och det fortsätter upp i medelåldern. Men kom
ihåg att vi fortfarande har generationer som lever kvar
och som är födda 1900, 1910, 1920 och 1930, när vi
hade en helt annan tandvård. Den är den processen
man måste se.

Vi skall vara glada för den tekniska utveckling
som har kommit. Man måste då se på kostnader och
de problem man har i tandvården på ett något mer
differentierat sätt än vad jag hörde i det första inläg-
get.

Anf. 84 ANITA JÖNSSON (s) replik

Fru talman! Vad jag ville förtydliga var, att när
man gör förändringar i tandvårdsförsäkringen måste
man göra det utifrån hur det ser ut i dag och i ett litet
längre perspektiv. För att inte dagens ungdomar skall
hamna i en situation med många amalgamfyllningar,
som den generation som jag tillhör, måste ersättning-
systemet på något sätt bejaka egentandvården.

Anf. 85 SIGGE GODIN (fp) replik

Fru talman! Låt mig göra några korta kommenta-
rer till vad Anita Jönsson här har sagt. När det gäller
premietandvården och det förslag som vi senast har
sett här, och som den socialdemokratiska regeringen
drog tillbaka, innehöll det inte ens det krav som soci-
aldemokraterna i socialförsäkringsutskottet skrev in i
betänkandet. Inte ens det hade ni levt upp till. Så är
fakta.

Sedan skulle jag vilja beröra barn- och ungdom-
standvården. I det betänkande från 1993/94 som jag
tidigare citerade från säger majoriteten, där Social-
demokraterna då ingick, att det var viktigt att rege-
ringen gjorde någonting åt konkurrensneutraliteten i
barn- och ungdomstandvården. I dag säger Anita
Jönsson: Det finns ingen anledning att slå sönder
systemet med barn- och ungdomstandvården.

Jag vill ställa ytterligare en fråga. Betyder det,
Anita Jönsson, att systemet i fortsättningen skall vara
som det är i dag? Föräldrar och barn skall inte ha
valfriheten att gå till den tandläkare som de vill ha.
Föräldrar och barn skall inte kunna bestämma, att om
föräldrarna själva har en bra tandläkare är det lämp-
ligt att också de egna barnen får gå dit. Är det så ni
menar? Vi måste klara ut den frågan en gång för alla.
Ni tänker inte låta konkurrensneutraliteten slå igenom
inom barn- och ungdomstandvården. Är det korrekt
uppfattat?

Sedan skulle jag vilja ta upp nästa fråga. I den
proposition som nu tack och lov har dragits tillbaka
fanns ett förslag om att högkostnadsskyddet skulle
höjas från 6 000 kr till 13 500 kr. Många människor
har faktiskt, precis som Margit Gennser sade, stora
problem och behöver ett skydd.

Anf. 86 ANITA JÖNSSON (s) replik

Fru talman! Låt mig börja med det som Sigge
Godin tog upp först, dvs. innehållet i den proposition
som nu har dragits tillbaka.

Jag såg en artikel i Kvällsposten om en tandläkare
som hade läst igenom alla motionerna från opposi-
tionspartierna. Efter att ha gått igenom dem sade han:
Motionerna vimlar av rena faktafel och missuppfatt-
ningar, och två folkpartistiska motioner använder
samma argument för avslag som man 1994 röstade
för. Tandläkaren är förbluffad över okunnigheten
bland de riksdagsledamöter som har väckt motioner-
na. I många motioner är det ett förfärligt tyckande,
med orimliga påståenden utan några som helst förslag
till lösningar.

Det som är så olyckligt för den framtida tand-
vårdsförsäkringen är att vi i dag, med anledning av
dessa motioner, inte kan diskutera frågan.

Låt mig också säga något om barn- och ungdom-
standvården och valfriheten. Det är naturligtvis viktigt
med valfrihet i olika situationer. Det finns dock andra
värden som man ibland måste väga in, som det kanske
just i det här specifika fallet finns anledning att ta till
vara. Sigge Godin sade t.ex. bara för en stund sedan
från talarstolen att han inte kunde tänka sig den val-
frihet som det skulle innebära att ha två olika tand-
vårdsförsäkringssystem att välja mellan. Men i den
här frågan är plötsligt valfriheten det avgörande.
Landstinget har valfrihet att om man vill köpa tjänster
från Folktandvården eller från de privata tandläkarna.
Det är viktigt att landstinget har huvudansvaret för att
följa upp och se till så att den goda tandhälsan bland
barn och ungdomar fortsätter att utvecklas på ett bra
sätt.

Anf. 87 SIGGE GODIN (fp) replik

Fru talman! Låt mig återigen ta upp högkostnads-
skyddet. Precis som Margit Gennser sade kan männi-
skor som är födda mellan 1910 och 1940 och som har
haft en dålig tandhälsa under sin uppväxttid få uppen-
bara problem, och för deras skull måste vi då ha ett
högkostnadsskydd som verkligen lever upp till nam-
net.

Det går alldeles utmärkt att citera tandläkare ute i
landet. De kan fritt tänka och tycka vad de vill, och de
gör också det. Det tycker jag är utmärkt i en demo-
krati.

Det är emellertid litet beklagligt att Anita Jönsson,
som företräder utskottet, inte behagar läsa innantill i
vår reservation där vi talar om vilket ersättningssys-
tem vi vill ha. Där står att man skall eftersträva kost-
nadseffektivitet, patientinflytande och konkurrens-
neutralitet, något som ni inte levde upp till i förslaget.
Av den anledningen har vi fogat reservation 1 till
betänkandet.

Den proposition som vi behandlar i dag visar att
det i det här statsbidragssystemet inte finns tillräckligt
med pengar för flera parallella system. Det skulle
nämligen innebära att mycket skulle rinna bort i före-
byggande insatser. Vi får se vad den socialdemokra-
tiska regeringen är beredd att lägga fram för förslag
om tandvården senare i höst, då det, om jag har för-
stått saken rätt, skall komma ett förslag på det områ-
det. Det skall bli mycket intressant att se.

Det är viktigt att vi ser tandhälsan på många års
sikt, så att vi inte ställer till med något som förvärrar
för människor när det gäller inte bara tandhälsan utan
människors hälsa totalt sett. Har man dåliga tänder
inverkar det på den totala livsmiljön och hälsan totalt
sett.

Anf. 88 ANITA JÖNSSON (s) replik

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i att
det är viktigt att vi följer upp de goda resultat som
kommer till stånd, oberoende av om det gäller tand-
hälsan eller annan hälsa. Jag förutsätter också att
regeringen i sitt fortsatta arbete gör det.

Jag tänker inte i denna debatt komma med några
synpunkter på var nivåerna i högkostnadsskyddet
skall ligga, eftersom vi får anledning att återkomma
till den frågan när vi behandlar förslagen i vårbudge-
ten.

Anf. 89 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Fru talman! Personligen arbetade jag inte alls med
den här typen av frågor under förra mandatperioden,
och jag känner därför ingen anledning att ta åt mig av
kritiken över att jag nu inte driver en fråga som fyr-
partiregeringen hade med i en proposition som pre-
senterades här i riksdagen då. Man skulle ändå kunna
uppta tid här i kammaren med att tala om under vilka
förutsättningar - bl.a. på besparingssidan - detta
förslag lades fram, att detta redan har klarats av samt
att problemen i att ha parallella system blir större ju
mindre pengar man har, något som jag också nämnde
i mitt anförande.

Anita Jönsson har ondgjort sig över motioner som
visar på okunnighet hos motionärerna, något som går
tillbaka på ett uttalande från en enskild tandläkare.
Min ödmjukhet förbjuder mig att tala om det betyg
som den kristdemokratiska motionen har fått från
officiellt tandläkarhåll.

Anita Jönsson har också uttalat sig för att vi inte
skall diskutera vad som komma skall, eftersom det
skall bli vidare beredning av ärendet. Vi vet att så inte
är fallet under de närmaste två åren, utan i vårbudge-
ten ligger ett definitivt förslag när det gäller perioden
mellan den första oktober 1996 och den 31 december
1997. Med tanke på hur det förslaget ser ut vill jag
fråga Anita Jönsson: Vad är det för fördelningspoli-
tisk ledstjärna som Socialdemokraterna numera föl-
jer?

Anf. 90 ANITA JÖNSSON (s)

Fru talman! Jag har precis samma uppfattning i
fråga om Rose-Marie Frebrans synpunkter på den
kommande vårpropositionen som i fråga om Sigge
Godins synpunkter, nämligen att vi får återkomma till
den debatten.

Jag kan i varje fall säga något om vår ledstjärna,
för en ledstjärna finns ju i fråga om alla beslut som
man är med och fattar. Vår ledstjärna är att vi skall se
till att få ordning i statens finanser, så att vi verkligen
kan ha olika försäkringssystem som gynnar en god
hälsa bland Sveriges invånare.

Sedan något om innehållet i motionerna. Rose-
Marie Frebran frågade själv i sitt huvudanförande om
det var rätt eller fel att oppositionspartierna var så
drastiska i sina förslag att man därmed avstyrkte pro-
positionen. Kanske hade det varit av större värde om
man - som vanligtvis är fallet - hade varit kritisk på
olika punkter och utifrån det hade lagt fram egna
förslag. Så har inte skett, utan oppositionspartierna
har utifrån tidigare ståndpunkter, som man nu har gått
ifrån, sett till att vi i dag inte kan debattera en refor-
merad tandvårdsförsäkring.

Anf. 91 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Fru talman! Anita Jönsson säger att Socialdemo-
kraternas fördelningspolitiska ledstjärna för närvaran-
de är att få ordning i statens finanser. Detta är ju otro-
ligt inskränkt. Man bestämmer sig för hur mycket man
av tvingande skäl måste spara - och så skall det ju
vara - men det är ju när man har gjort det som man
skall plocka fram den fördelningspolitiska ledstjärnan,
så att dessa nedskärningar sker på ett acceptabelt sätt.
Om man bestämmer sig för att man har en viss summa
i tandvårdsförsäkringen är det väl inte rimligt att höja
subventionen på de lägsta kostnaderna, som ni före-
slår att man skall göra den 1 oktober 1996, sänka
subventionen något på kostnader över 3 000 kr och
drastiskt på kostnader över 7 000 samt lägga taket vid
13 500 kr. Detta är ju fullkomligt orimligt, och att
förslaget kommer från en socialdemokratisk regering
kan jag icke för mitt liv begripa.

Anf. 92 ANITA JÖNSSON (s)

Fru talman! Jag slutar aldrig förvåna mig över de
debatter om ekonomi vi har här i kammaren. De bor-
gerliga partierna tycks inte på minsta sätt ha ansvar
för vad som hände under de tre borgerliga åren, det
som gör att vi nu tvingas gå in i de här försäkringssys-
temen som vi tycker är bra och som vi tycker sköts
bra fördelningspolitiskt.

Jag tycker, och det är också socialdemokratins be-
sked i budgetpropositionen, att det skall vara en rätt-
vis fördelningspolitik i de ekonomiska bedömningar
som man gör vad gäller skattehöjningar och vad gäller
förändringar och besparingar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 16 §.)

12 § Tilläggsbudget - Studiestöd och invand-
ring

Föredrogs

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1995/96:SfU5

Tilläggsbudget - Studiestöd och invandring
(prop.1995/96:100 delvis)

Anf. 93 SIGGE GODIN (fp)

Fru talman! I SfU:s betänkande om tilläggsbudget
för studiestöd och invandring tas den mycket viktiga
frågan om vuxenstudiestödet upp. Under den förra
socialdemokratiska regeringens tid fick vi höra att
kompetensutveckling, vuxenutbildning och komplet-
tering av studier för att senare kunna gå till universitet
och högskolor var av avgörande betydelse för Sveri-
ges framtid. I förrgår presenterade den nye finansmi-
nistern Åsbrink exakt samma åsikter som hans före-
trädare Göran Persson tidigare gjort.

Och visst har de rätt! Visst skall de människor
som behöver komplettera sin grundutbildning ges
möjligheter till detta. Visst är det de som har de
sämsta ekonomiska förutsättningarna som skall pre-
mieras. Om detta finns inga delade meningar.

Fru talman! När vi då är överens i den frågan kan
man undra hur det kommer sig att barntillägget i svux
och svuxa togs bort. Detta stöd är av avgörande bety-
delse för att ensamstående föräldrar med barn skall
kunna komplettera sin grundutbildning.

Vi varnade våren 1995 för att borttagandet skulle
leda till att denna grupp fick svårigheter att studera. I
dag vet vi resultatet. En mycket kraftig nedgång av
antalet studerande har skett. För ensamstående föräld-
rar, huvudsakligen kvinnor, har möjligheten spolie-
rats. Den begåvningsreserv som finns bland dessa
kvinnor och som är av vikt för att Sverige skall återfå
konkurrenskraft och återigen bli ett bättre land med
lägre arbetslöshet och god tillgång på välutbildad
arbetskraft - hur skall den tas till vara när regeringen
inte förstår sambanden?

Hur kan Socialdemokraterna bete sig på detta sätt?
Är det korrekt prioritering? Skall de som har de
sämsta förutsättningarna klämmas åt först? Var finns
den sociala prioriteringen? Det går inte att träffa dessa
ensamstående mammor och hänvisa till budgetunder-
skottet och kravet på besparingar. Visst skall vi spara,
men besparingarna måste läggas ut på ett skäligt sätt
så att neddragningarna i välfärden inte också i denna
fråga går ut över dem som har de sämsta förutsätt-
ningarna.

I den förra debatten hörde vi alldeles nyss att det
är de tre borgerliga åren som har inneburit att Sveri-
ges ekonomi har gått i sank. Låt mig, fru talman, få
påminna om 80-talets klipparekonomi. Huvuddelen
av den tiden leddes landet av en socialdemokratisk
regering. Därifrån har vi fått alla våra problem. De
skall faktiskt belasta den socialdemokratiska rege-
ringen. Det är på grund av konsekvenserna från den
tiden som ni får leva med de problem som finns i dag.

Det hindrar inte att man, precis som Rose-Marie
Frebran sade här, måste se till vilka grupper man
måste undanta när man skall spara. Att avveckla
barntillägget var fel, och därför föreslår vi att det skall
återinföras.

Fru talman! Jag vill också ställa en fråga till de
s.k. feministerna i Vänsterpartiet. Varför avstår ni från
att prioritera denna grupp av kvinnor? Var finns soli-
dariteten med de kvinnorna? Var det så viktigt att stå
på tå för regeringen Persson att ni övergav de ensam-
stående kvinnorna? Solidariteten med arbetarrörelsen
var tydligen större för Vänsterpartiet än solidariteten
med arbetarkvinnorna.

Fru talman! Med detta korta inlägg vill jag yrka
bifall till den reservation som fogats till betänkandet.

Anf. 94 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! I SfU5 behandlas två frågor: studi-
estöd och invandring.

När det gäller ökade anslag med 265,5 miljoner
kronor till CSN finns inget annat än bifall. De 30
miljoner som anslagits till administration är också
välbehövliga - det har de studenter fått känna av som
flera gånger har fått vänta på sina studiemedel.

Reservationsanslaget på 27 miljoner för åtgärder
mot främlingsfientlighet och rasism har också självfal-
let fått bifall av ett enigt utskott. Detta anslag pekar på
det stora behovet att komma till rätta med den växan-
de motsättningen mellan invandrare och svenskar,
mest synlig bland ungdomar. Miljöpartiet anser att det
är en oerhört viktig fråga, där opinionsbildning, in-
formation samt mer handgripliga åtgärder för att öka
utbildningsinsatserna och minska arbetslösheten,
speciellt bland ungdomar, sammantaget kan minska
motsättningarna.

Opinionsledargruppen Sverige 2000 skall arbeta
med just dessa frågor. I DN i går stod det också att
polisen skall ta hårdare tag mot rasismen. En kombi-
nation av de positiva åtgärder som bl.a. Sverige 2000-
gruppen skall syssla med samt krafttag mot rasismen
skulle kunna vara några av de rätta åtgärderna.

Den andra fråga som behandlas är barntillägget i
svuxa. Där har Folkpartiet, Miljöpartiet och kds en
gemensam reservation, och Vänsterpartiet har ett
särskilt yttrande. Jag yrkar bifall till reservationen,
som avser moment 4.

Det här är en stor och viktig fråga. Miljöpartiet
har också anslagit 90 miljoner till barntillägget fram
till nästa budget.

Det mörka scenario vi reservanter målade upp när
barntillägget togs bort har mer än önskvärt gått i upp-
fyllelse. Komvux och folkhögskolorna har fått en
annan profil på sina studerande. De ensamstående
föräldrarna, mest mammor, har minskat i antal efter-
som de inte kan finansiera sina studier. De kan, ba-
rockt nog, få en bättre ekonomi genom att stanna
hemma och inte göra någon insats i samhället.

Vi avvaktar Studiestödsutredningens förslag, men
mig veterligt löses inte heller där problemet för stude-
rande med barn.

Alla är överens om att vi går in i ett utbildnings-
samhälle där vi under våra liv upprepade gånger
måste vidareutbilda oss eller omskola oss. Regeringen
är också medveten om detta och satsar oerhört hårt på
ökad utbildning. Varför minskar man då så styvnackat
och hårt förutsättningarna för föräldrar med försörj-
ningsbörda att få den chans de så väl behöver?

Man lät dessutom beslutet verka retroaktivt, så att
en ganska stor grupp fick avbryta t.ex. sin gymnasie-
kompetensutbildning. Många hade samlat mycket
mod och kraft för att våga starta sina studier. Nu står
de där med en halv gymnasieutbildning. Skall de våga
starta om? Enbart på grund av majoritetens prestige
har de hamnat i denna situation.

Anf. 95 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)

Fru talman! Det är inte första gången som vi pratar
om svuxa i kammaren under det här riksmötet, och
under det förra. Vi har haft anledning att göra det vid
olika tillfällen, inte minst i frågestunder, då vi har
tagit upp det med olika statsråd. Det har också varit
aktuellt på många sätt genom olika typer av uppvakt-
ningar.

Det gäller självfallet barntillägget inom svuxa.
Alla de farhågor som man har haft anledning att hysa
när det gäller konsekvenserna av borttagande har
besannats, eftersom väldigt många, främst ensamstå-
ende mödrar, inte har haft möjlighet att fortsätta sina
studier.

Om det är några som behöver ett kunskaps- och
kompetenslyft är det just den här gruppen av kvinnor,
med låg utbildning, lågavlönade arbeten, perioder av
arbetslöshet och barn att dra försorg om. Om de inte
behöver detta, vilka behöver det då? Om dessa inte
behöver det allra mest, vilka skulle i så fall behöva
det? Jag kan inte tänka mig några andra grupper, utan
det här är för mig den allra viktigaste gruppen när det
gäller att satsa på detta kunskaps- och kompetenslyft
på grundnivå. Det handlar t.o.m. om grundskolenivå
och sedan gymnasienivå.

Alla talar väldigt mycket om behovet av att höja
kompetensen för hela arbetskraften i landet. Men även
här måste man kunna peka ut grupper som mer än
någon annan behöver detta. Om man kan vara överens
om att det finns en grupp som är i skriande behov av
detta, som inte har någon framtid på arbetsmarknaden
utan att få höja sin kompetens, borde man också kun-
na vara överens om att man skall göra det möjligt för
den här gruppen människor att bedriva de studier som
de behöver.

Satsningen på utbildningsplatser, dvs. på den
kvantitativa delen när det gäller utbildningen, riskerar
att delvis bli en flopp, om man inte gör det möjligt för
dem som bäst behöver den här utbildningen att tillgo-
dogöra sig den, genom att de får möjlighet att finansi-
era sina studier.

Studiestödsutredningen har nämnts här tidigare,
och den är försenad. När den har kommit med sina
förslag skall de remissbehandlas, och så småningom
skall det komma en proposition hit till kammaren. Jag
är tveksam till om man kommer fram med något för-
slag som verkligen gynnar den här gruppen.

När man behandlar alla studenter, oavsett nivå och
oavsett förhållanden, på samma sätt och bestämmer
en högsta summa för möjlighet till lån och bidrag,
som är lika för alla dessa, kommer man inte att lösa
problemet, åtminstone inte för de ensamstående möd-
rarna med ett eller flera barn.

Idealt sett, sägs att det här skall lösas inom famil-
jepolitiken. Det finns inget instrument inom familje-
politiken som löser det här, så jag undrar hur det skall
lösas. Det är min fråga till Socialdemokraterna.

Jag uppfattar det så att barntillägget inom svuxa
fortfarande är borta på grund av principskäl och sedan
prestigeskäl.

I det jämlika Sverige, där alla skall behandlas lika,
och i det socialdemokratiska Sverige skall alla - med
betoning på alla - vara med och spara. Dels skall
barntillägget tas bort i svuxa därför att det inte finns i
det andra studiemedlet, dels skall den här gruppen
vara med och kraftfullt spara därför att andra grupper
skall spara. Alla skall vara med och spara - det låter
jätterättvist när man hör det. Men man måste tänka
på, att när vi började med sparpaket fanns det männi-
skor som inte hade några marginaler. Nu fortsätter vi
med det ena och det andra, och alla skall vara med
varje gång, även de som inte ens hade någon marginal
i första omgången. Var skall vi då hamna? Är det inte
vi andra, som har marginalerna, som skall ta det här?

Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 96 MONA BERGLUND
NILSSON (s)

Fru talman! Sverige är fortfarande i ett sådant
ekonomiskt svårt läge att vi inte har råd med att sluta
saneringen av finanserna.

I ett rättvist och jämställt samhälle måste männi-
skor själva ha möjlighet att försörja sig på eget arbete.

Som alla här i kammaren vet, är studiestödet inte
det enda området som är utsatt för besparingar -
nödvändiga besparingar för att vi skall komma till
rätta med Sveriges dåliga ekonomiska situation.

Vi socialdemokrater står fortfarande fast vid att
vår största uppgift är att bekämpa arbetslösheten. Om
vi vill ha ett samhälle byggt på att människor själva
försörjer sig på eget arbete måste vi komma till rätta
med obalansen i ekonomin. Det är ett måste för att
bekämpa arbetslösheten.

För att skapa goda förutsättningar för ekonomisk
tillväxt och för att människor bättre skall kunna möta
de krav som framtidens arbetsmarknad kan ställa, vill
vi socialdemokrater satsa 10 miljarder kronor på att
höja utbildnings- och bildningsnivån i hela det svens-
ka samhället.

Fru talman! Jag, precis som andra riksdagsledamö-
ter, blir ofta uppvaktad av allmänheten. Jag förstår
verkligen de ensamstående föräldrarnas svåra situa-
tion, framför allt situationen för de lågavlönade kvin-
norna, som under arbetslöshet vill fortbilda sig för att
ha en bättre möjlighet på arbetsmarknaden. Jag förstår
deras svåra situation till följd av slopandet av barn-
tillägget. Det är alltid ett hårt slag att i svåra tider ta
bort så behjärtansvärda saker, som skapats i bra eko-
nomiska tider.

Men jag vill påpeka att det med barntillägget inom
svux och svuxa fanns vissa orättvisor, med tanke på
att de som uppbär a-kassa eller utbildningsbidrag inte
fick något barntillägg utbetalat. Det är ett perspektiv
som man bör ha med i beräkningen.

Fru talman! Jag vill hänvisa till den parlamenta-
riska kommitté som regeringen tillsatte i december
1994. Den s.k. Studiestödsutredningen, där samtliga
partier finns representerade, kommer med sitt slutbe-
tänkande i juni. Mycket tyder på att dess förslag till
samordnat studiestöd kommer att tillgodose de brister
som uppstod i samband med barntilläggets borttagan-
de, åtminstone för det stora flertalet. Detta görs främst
genom en kraftig höjning av bidragsdelen och ett fast
fixerat totalbelopp - något som kommer att gynna de
lågavlönade.

Fru talman! Det finns enligt majoriteten i utskottet
stor anledning för såväl regeringen som Studiestöds-
utredningen att särskilt uppmärksamma och överväga
vilka åtgärder som behöver vidtas för att intentionerna
bakom vuxenstudiestödet skall kunna förverkligas.
Utskottet anser dock att det inte finns anledning för
riksdagen att förorda att barntillägget i svux och
svuxa skall återinföras, utan den samlade bedömning-
en av hur tillgängligt utrymme för vuxenstudiestöd
bäst kan användas borde ankomma på regeringen.
Studiestödsutredningens arbete borde därvid kunna ge
vägledning.

Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i social-
försäkringsutskottets betänkande nr 5, moment 4, och
avslag på reservationen.

Anf. 97 SIGGE GODIN (fp) replik

Fru talman! Jag har litet svårt att förstå när Soci-
aldemokraterna talar om att alla måste spara och spara
rätt över, inte efter förmåga och inte utifrån något
solidaritetstänkande, att svaga grupper måste lösas ut.
Visst skall vi spara. Vi i Folkpartiet har ofta anklagats
för att klämma åt människor väldigt hårt när vi sparar.
Det som skedde under de borgerliga åren var ändå en
bagatell i förhållande till det sätt på vilket socialde-
mokratiska regeringar sparar i dag.

Jag frågar socialdemokraterna: När Göran Persson
talar om utbildningslyftet, att man skall satsa miljar-
der på utbildning för människor, har ni ingen känsla
av att det ekar tomt och innehållslöst när ni klämmer
åt en sådan grupp som ensamstående med barn när
barntillägget, som ni inte kan acceptera, inte kostar
speciellt mycket? Ni säger att man får lösa problemet
i Studiestödsutredningen. Ja, fram till dess hade man
ju kunnat ha barntillägget kvar, för det är faktiskt en
mycket liten kostnad.

Jag har tagit kontakt med vår representant i ut-
redningen och frågat hur man ämnar lösa frågan. För
närvarande finns ingen lösning och det ser inte ut att
finnas någon framöver heller. Därför hävdar Folkpar-
tiet att barntillägget borde återinföras och vara kvar så
länge man inte hittar en sådan lösning. Det kommer
också att vara det krav som vi kommer att ställa i
utredningen, om jag förstod vår representant rätt i all
hast.

Är det på det här sättet vi skall bedriva politik i ett
socialdemokratiskt samhälle? Eller skall svaga grup-
per, ensamstående med barn, handikappgrupper, m.fl.,
särbehandlas så långt möjligt? Min fråga kvarstår:
Hur skall ni hantera de grupperna?

Anf. 98 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik

Fru talman! Jag håller med Sigge Godin om att det
finns många saker som man just för tillfället inte kan
säga exakt hur de skall se ut. Men utbildning, Sigge
Godin, är oerhört viktig.

När det gäller de ensamstående föräldrarna tror
jag att man över huvud taget måste se över vilken
hjälp det är som de skall ha i framtiden.

Jag vill fortfarande hänvisa till vad Studiestödsut-
redningen kommer fram till. Jag hoppas och tror att
där kommer direktiv som särskilt skall hjälpa de en-
samstående föräldrarna.

Anf. 99 SIGGE GODIN (fp) replik

Fru talman! Jag tar de orden till mig och konstate-
rar att socialdemokraterna från och med i dag i Studi-
estödsutredningen kommer att verka för att den här
frågan blir löst, eftersom vi är helt överens om det. Då
kommer ni också att få stöd av Folkpartiet.

Anf. 100 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik

Fru talman! Jag kan inte lova någonting i dag. Det
vet Sigge Godin lika väl som jag. Vi kan bara framfö-
ra de åsikter som vi har kommit fram till.

Anf. 101 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik

Fru talman! Vi kristdemokrater är lika överens
med socialdemokraterna som någon annan om att det
måste sparas i statsfinanserna. Utgifter måste finansie-
ras. Men det är inte detta det handlar om.

Jag kan med hundraprocentig säkerhet utlova att
när vi lägger fram vår ekonomiska motion den 2 maj
kommer vi att ha ett minst lika starkt eller starkare
budgetsaldo än det socialdemokraterna har presente-
rat. Men återigen, det är inte detta det handlar om.

Vi anser på samma sätt att man måste ge ekono-
min goda möjligheter genom att sanera. Men finns det
någon annan grupp som ni socialdemokrater kan peka
på som har fått kännas vid en motsvarande försämring
av sin ekonomi som gruppen ensamstående mödrar
som tidigare studerade med svuxa inklusive barn-
tillägg? Finns det någon annan grupp?

Anf. 102 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik

Fru talman! Rose-Marie Frebran tar upp en sär-
skild grupp. Jag kan inte i dag rabbla upp hur många
det är som har blivit lidande av dessa besparingar.
Men det finns säkert många fler än ensamstående
föräldrar. I dag befinner sig faktiskt många på kanten
av den ordinarie arbetsmarknaden. Långa perioder av
sjukskrivningar eller socialt bidrag är vanliga. Dålig
utbildning och bristande självförtroende är faktiskt
orsak till att vi skall få en satsning på utbildning.

Det är klart att detta måste brytas, Rose-Marie
Frebran. Men jag tycker inte att det bryts genom att
man inför barntillägget igen.

Jag vill återkomma till att säga att jag tycker att vi
skall vänta och se vad Studiestödsutredningen kom-
mer fram till i juni månad.

Anf. 103 ROSE-MARIE FREBRAN (kds)
replik

Fru talman! Nej, jag förväntade mig inte heller att
få exempel på någon grupp, för jag tror inte att soci-
aldemokraterna kan plocka fram en sådan som har fått
vidkännas samma ekonomiska neddragning som en-
samstående mödrar som tidigare studerade med svuxa
inklusive barntillägg.

Såvitt jag vet är Berit Andnor den enda socialde-
mokrat som rent, klart och tydligt och utan att svänga
sig i den här kammaren har erkänt att ur ett jämställd-
hetsperspektiv var det ett misstag att ta bort barn-
tillägget i svuxa. Jag beklagar verkligen om hon är så
ensam.

Vad är då det socialdemokratiska rådet till dessa
ensamstående mödrar? Vad skall de göra som inte
kunde fortsätta att studera? Vi har sett hur siffrorna
har gått ned. Vad har ni för lösning? Hur ser deras
framtid ut?

Anf. 104 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik

Fru talman! Jag vill återkomma till det som jag har
sagt vid ett flertal tillfällen nu, att jag tycker att vi
skall vänta och se vad Studiestödsutredningen kom-
mer fram till i juni månad.

Anf. 105 EWA LARSSON (mp)

Fru talman! Jag vill passa på att göra en extra
markering från Miljöpartiets sida av hur vi ser på
regeringens bakvända politik. Jag vill också poängtera
några fromma förhoppningar på Studiestödsutred-
ningen.

Först lotsar regeringen fram ett beslut om att ta
bort det skattepliktiga barntillägget från de vuxenstu-
derande. Sedan tillsätter man en studiestödskommitté
med direktiv att se över hur bl.a. jämställdheten för de
studerande kan öka och hur vi kan minska den sociala
snedrekryteringen till högskolorna.

När i princip alla organisationer som hanterar frå-
gor kring vuxenstuderandes situation säger att kon-
sekvenserna av ett borttagande av barntillägget kom-
mer att medföra studieavbrott negligeras det. Däremot
lovar regeringen att noga följa utvecklingen, precis
som om det inte vore regeringens förbaskade skyldig-
het.

Så blev det då som alla med kompetens inom om-
rådet hade sagt - ensamstående med barn, i synnerhet
på folkhögskolor, avbröt sina studier för att passivt
lyfta socialbidrag eller, som en del valde, för att
skuldsätta sig för att skaffa grundläggande utbildning.
Studiemedel ger ett högre totalbelopp. De som valde
att skuldsätta sig var de som har ett lägre särskilt
vuxenstudiestöd, en lägre a-kassenivå. Det är mest
kvinnor, så klart.

Den här utvecklingen förvånar ingen. Det som
förvånar oss är regeringens cynism. När kritiken av de
ensamstående föräldrarnas sammantagna svåra eko-
nomiska situation inte tystnade tillsatte regeringen av
ren utmattning en utredning. Utredningen bekräftar att
situationen är svår, att vissa grupper, såsom ensamstå-
ende med barn, drabbats synnerligen hårt av alla
sparbeting. Då får studiestödskommittén ett tilläggsdi-
rektiv, ett bland flera.

Kommittén skall beakta rapporten om de ensam-
stående föräldrarna i övervägandet om hur studier
skall kunna underlättas för dem med stor försörj-
ningsbörda. Men kommitténs uppgift är också att
föreslå ett samlat studiestödssystem. De här uppdra-
gen går inte ihop.

Familjepolitiken skall inte blandas ihop med ut-
bildningspolitiken. Jag tycker att det är skamligt att
bolla runt med ansvarsfrågan på det här sättet. En-
samstående studerande föräldrars ekonomiska situa-
tion skall lösas utan socialbidragsberoende.

Utskottet påtalar nu att barntillägget i studieme-
delssystemet togs bort redan 1989. Det är ett helt
korrekt påpekande. Det barntillägget var ett lån. Skä-
let för att ta bort det var att barnfamiljer inte skulle
behöva skuldsätta sig mer än andra grupper i samhäl-
let. Familjens situation skulle lösas inom socialför-
säkringssystemets ram.

Ja, så sades det då, och det lät ju rimligt. Men ing-
enting har skett inom försäkringssystemet som har
gynnat barnfamiljer.

I stället används nu det tidigare borttagna, låneba-
serade barntillägget som ett tillhygge för att legitimera
att det skattepliktiga bidraget för barn tas bort. Vem
tror regeringen egentligen att den lurar? Säg ärligt i
stället: Vi tycker att det är bra som det är.

Miljöpartiet anser inte att det är bra som det är,
och vi kommer att fortsätta att avsätta medel för att
återinföra barntillägget för särskilt vuxenstuderande
till dess att barnfamiljernas ekonomiska situation
verkligen åtgärdas inom socialförsäkringssystemet. Vi
hoppas på fortsatt kraftfulla protester från de närmast
sörjande, och vi noterar med tillfredsställelse att
Kommunförbundet protesterar mot att allt fler männi-
skor, däribland en stor del ensamstående med barn,
vältras över till socialbidragsberoende.

Nu pratar Mona Berglund Nilsson om nödvändiga
besparingar. Det ställer vi i Miljöpartiet upp på, men
det här är ingen besparing. Det är mänskligt lidande,
och det innebär kostnader.

Mona Berglund Nilsson säger också att hon för-
står att det är svårt för lågutbildade kvinnor som vill
utbilda sig. Vill inte regeringen att de skall utbilda sig
då? Vad vill regeringen egentligen?

Att höja bidraget för alla - som Mona Berglund
Nilsson sade att kommittén funderar på att föreslå -
hjälper inte dem som har extra kostnader. Däremot
minskar det skuldsättningen för alla, och det är bra.

Jag vill påstå att regeringens politik leder till
minskad jämställdhet och till ökad snedrekrytering till
högskolorna. Jag kommer att försätta att påstå det tills
motsatsen är bevisad.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 16 §)

13 § Vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen m.m. för år 1996

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU13

Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
för år 1996 (skr. 1995/96:122)

Anf. 106 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Detta är inget stort ärende. Det är sna-
rare ett sådant ärende som brukar passera ganska
obemärkt, även om det handlar om drygt 1 300 miljo-
ner. Enligt min mening finns det en politisk spräng-
kraft i det här som jag vill göra kammaren uppmärk-
sam på.

Det gäller en post som handlar om 30 miljoner.
Det är de medel som nu avsätts till de diabetessjuka.
Det är ett förslag från en utredning som jag själv har
suttit med i och som heter HSU 2000. Vi föreslog att
man skall upprätta särskilda vårdprogram för diabeti-
ker och att även det fria insulinet skall ingå i dessa
vårdprogram.

Jag vill nämna detta därför att det har funnits star-
ka krafter för att ta bort detta fria läkemedel. Det är
inte en slump att det här förslaget har kommit nu, utan
det är en eftergift för den samlade handikapprörelsen
och för den kamp som vi från Vänsterpartiet har fört
för att bevara de fria läkemedlen för svårt kroniskt
sjuka.

Vi är naturligtvis tacksamma för att vi lyckades så
långt. Men det är 31 diagnosgrupper som blir utan
sina fria läkemedel. Från utredningens sida har vi sagt
att man på sikt skall utvidga dessa vårdprogram till
övriga diagnosgrupper. Det står också i det betänkan-
de vi nu diskuterar att Socialdepartementet och
Landstingsförbundet är överens om detta.

I betänkandet heter det vidare: "- - - parterna an-
ser att s.k. vårdkontrakt bör upprättas för sådana pati-
entgrupper där det finns en tydlig diagnos och kon-
sensus om adekvata behandlingsåtgärder. För att
vårdkontrakt skall kunna upprättas är det viktigt att
vårdprogram utarbetas. Detta kan ske såväl centralt,
på nationell nivå, som lokalt inom respektive lands-
tingsområde."

Nu har vi till det här betänkandet fogat en reser-
vation om reumatikerna, som vi anser kan vara en
sådan grupp som man kan gå vidare med. Det är
många grupper som återstår. För vår del tycker vi att
det på sätt och vis är ett nytänkande inom sjukvården
att man ser till hela terapikedjan och inte bara läke-
medlet eller en enskild åtgärd. Vi tror att det är ett
framsteg att man tar ett helhetsgrepp på sjukdomen
och patientens situation och utarbeta vårdprogram.
Därför skulle jag vilja yrka bifall till den reservation
som Vänsterpartiet har i det här ärendet. Det är en
riktningsangivelse för hur vi kan gå vidare med detta
nytänkande. I övrigt har jag ingenting att anmärka.

Anf. 107 PER LAGER (mp)

Fru talman! Det har hänt en hel del på vårdområ-
det sedan vi skrev vår motion under den allmänna
motionstiden för drygt ett år sedan. Jag tänker då bl.a.
på den utvidgade vårdgarantin. Ett tag såg det också
ut som om vårdköerna skulle kunna hamna inom
acceptabla gränser, men så ökade väntetiderna igen,
både enligt utskottets bedömning och enligt uppgifter
i medierna.

Jag har en god vän som för ett par år sedan råkade
ut för en slemsäcksinflammation i den ena axeln. Det
är ingen ovanlig åkomma, men den medför ett lidan-
de, en klart nedsatt arbetsförmåga och sjukskrivning.
Med en relativt enkelt operation kan man snabbt
återställa axelns och armens funktion och helt ta bort
smärtan.

Min vän fick besked om att en sådan operation
kunde bli aktuell första om cirka sex månader. Det
fanns ingen ledig operationskapacitet att erbjuda inom
landstinget eller i det landstingskommunala samarbe-
tet. Sex månaders sjukskrivning - det innebär stora
kostnader för arbetsplatsen och för staten och medför
ett onödigt mänskligt lidande, minskad livskvalitet.

Min vän valde då att vända sig till en privat ki-
rurg, betala 15 000 kr ur egen ficka och få operatio-
nen genomförd inom en vecka. På så sätt kunde hon
snabbt återvända till sin arbetsplats, slippa det per-
sonliga lidandet och sparade samtidigt in minst
60 000 kr åt staten i bara den förkortade väntetiden.
De försök som gjordes att få försäkringskassan med
på en hel- eller delfinansierad lösning var inte fram-
gångsrika, trots att alla skulle ha tjänat på det. Den
smidigheten finns fortfarande inte i systemet när det
gäller medicinska tjänster.

Den här lilla berättelsen var upprinnelsen till
Miljöpartiets motion om att förkorta operationsköer-
na. Vi föreslår i motionen att en utredning tillsätts för
att undersöka möjligheterna att upprätta ett register
över den samlade lediga operationskapaciteten i hela
landet - inte bara, som i dag, inom vissa regioner.
Avsikten är att underlätta och bättre utnyttja den ledi-
ga operationskapaciteten.

Det finns i dag ett register på Landstingsförbundet
för de tolv tillstånd som omfattas av vårdgarantin. Det
gäller från årsskiftet 1995/96 och innehåller bl.a.
skattade väntetider. Men vad gäller övriga tillstånd
tycks det inte finnas intresse av att föra register. Var-
för inte låta t.ex. Socialstyrelsen upprätta ett sådant?
Där införs ju redan uppgifter om alla utförda opera-
tioner och om sluten vård. Det var i mitten av 80-talet
som Socialstyrelsen slutade med att samla in uppgifter
om köer och väntetider på vård i den svenska sjuk-
vården.

Vi menar i vår motion också att möjligheterna till
transfereringar mellan sjukvården och försäkringskas-
san måste utredas. Att få en patient tillbaka till ar-
betslivet igen så fort det är lämpligt och möjligt måste
vara ett självklart mål. Transfereringssystemet behö-
ver inte vara krångligt. Det som i dag finns för reha-
biliteringstjänster borde självklart också kunna utvid-
gas till att omfatta medicinska tjänster.

En ytterligare fråga vi tar upp i vår motion handlar
om att prioriteringen av vårdgarantins tolv tillstånd
kan få en diskriminerande effekt. Skapas här något av
det vi ibland kallar för "gräddfil"? Det är viktigt att få
bort alla långa väntetider för att spara mänskligt li-
dande och pengar. Vi menar också att det nu är hög
tid för en omfattande etikdiskussion i de här priorite-
ringsfrågorna.

Fru talman! Med det här vill jag yrka bifall till re-
servation 2 under moment 3.

Anf. 108 CONNY ÖHMAN (s)

Fru talman! I detta betänkande behandlas i huvud-
sak två saker, dels vissa ersättningar för 1996 till
sjukvårdshuvudmännen, dels fem motioner från all-
männa motionstiden.

Beträffande överenskommelsen om ersättningen
till sjukvårdshuvudmännen råder det bred politisk
enighet. Jag vill därför inskränka mig till att notera
två positiva saker i överenskommelsen.

För det första har parterna varit överens om att
ytterligare något förstärka ramen för psykoterapeutisk
verksamhet varigenom tillgången till psykoterapibe-
handlingar kan förstärkas något ytterligare.

För det andra har parterna varit eniga om att dia-
betiker under 1996 som första patientgrupp skall
erbjudas ett s.k. vårdkontrakt utformat utifrån ett
nationellt vårdprogram. Avsikten är dessutom att
under innevarande år gå vidare med ytterligare ett par
patientgrupper. Den motion som handlar om diabetes
och som behandlas i detta betänkande blir därmed väl
tillgodosedd genom denna överenskommelse.

De två reservationer som fogats till betänkandet
handlar dels om rehabiliteringsresurser för reumati-
ker, dels om ett krav på att frågan om ett nationellt
register över all ledig operationskapacitet skall utre-
das.

Bra rehabiliteringsresurser för reumatiker - liksom
för många andra patientgrupper - är självfallet viktigt.
Men jag tycker att det är svårt att instämma i argu-
mentationen i Vänsterpartiets reservation. Det kan
aldrig vara fel om ett landsting kan erbjuda sina invå-
nare vårdresurser på hemmaplan i stället för att remit-
tera patienter till avlägset belägna vårdenheter - detta
självfallet under förutsättning att erbjuden vård är av
bra eller likvärdig kvalitet. Att som Vänsterpartiet gör
i sin reservation ta det förhållandet att ett antal lands-
ting prioriterar resurser på hemmaplan som intäkt för
att vårdresurserna och rehabiliteringsresurserna mins-
kar tycker jag är ett något konstigt resonemang.

När det gäller operationskapaciteten vill jag kon-
statera att det inom de flesta svenska sjukvårdsregio-
ner i dag redan finns ett system i full drift för att hålla
reda på köer och operationskapacitet. Jag har själv
som landstingspolitiker i min egen sjukvårdsregion
varit med om att fatta beslut om införandet av ett
sådant system. Erfarenheterna visar att viss opera-
tionskapacitet utnyttjas via detta system, men att den
övervägande majoriteten invånare ändå föredrar att
opereras så nära sin egen bostadsort som möjligt.

Beträffande Per Lagers synpunkter på samverkan
mellan rehabilitering och sjukvårdsförsäkring och
mellan sjukvård och sjukförsäkring vill jag bara kon-
statera att dessa frågor är föremål för överväganden
på många håll. När det gäller rehabiliteringsdelen är
detta frågor som är högaktuella just nu i Sjuk- och
arbetsskadekommitténs arbete.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande och avslag på de båda reservatio-
nerna.

Anf. 109 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Argumenteringen i vår motion bygger
på att reumatiker är beroende av specialister. Reuma-
tikerförbundet har som Conny Öhman själv känner till
två egna sjukhus som man har satsat väldigt hårt på.
Dessa sjukhus finns i Östersund och i Stenshult i
Halland.

Eftersom jag jobbar inom länssjukvården i södra
Älvsborg vet jag av egen erfarenhet att man från
länssjukvården upphör att remittera till just dessa
sjukhus i trängda tider. Man tycker att det kostar för
mycket. Men då kan man samtidigt rycka undan un-
derlaget för dessa två specialistsjukhusen som Reu-
matikerförbundet anser vara väldigt värdefulla. Det är
från den synpunkten som vi har uppmärksammat detta
i vår argumentering. Vi har pekat på det förhållandet
att man måste göra en viss skillnad mellan olika sjuk-
domstyper.

Anf. 110 CONNY ÖHMAN (s)

Fru talman! Jag är medveten om att detta på sikt
kan innebära en risk för dessa båda sjukhus. Men jag
vill påstå att om man för samma summa pengar kan
erbjuda mera vård genom att organisera den på hem-
maplan under förutsättning att vårdkvaliteten är lik-
värdig eller bättre, så är detta i dessa kärva ekonomis-
ka tider ändå att föredra. Genom de kontakter som jag
har haft med reumatiker har jag kommit underfund
med att merparten av dessa föredrar att vårdas på
hemmaplan om den möjligheten kan erbjudas.

Anf. 111 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Okej, det kan väl vara bra om man
kan vårdas på hemmaplan. Men jag tror också att
reumatikerna är väldigt rädda om sina sjukhus. Det
var inte det som var huvudpoängen i min ursprungliga
argumentering, utan det var att man borde upprätta
vårdprogram för reumatiker på ett nationellt plan.

Anf. 112 CONNY ÖHMAN (s)

Fru talman! Men det var ju inte det som var inne-
hållet i er reservation. När det gäller vårdprogram för
reumatiker kan jag mycket väl tänka mig att det är en
sådan sjukdomsgrupp som i framtiden kommer att bli
föremål för vårdprogram.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 16 §.)

14 § Allmänna arvsfonden

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU14

Allmänna arvsfonden (prop. 1995/96:138)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 16 §.)

15 § Vissa internationella ungdomsfrågor

Föredrogs

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KrU10

Vissa internationella ungdomsfrågor (prop.
1995/96:144)

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

(Beslut fattades efter 16 §.)

16 § Forskning inom skogs- och livsmedelsin-
dustrierna

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU19

Forskning inom skogs- och livsmedelsindustrierna

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.

KU27 Arvode m.m. till Sveriges företrädare i Eu-
roparalamentet m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU26 Upphävande av vissa äldre skatteförfatt-
ningar

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU21 Produktsäkerhetslagen och offentlig verk-
samhet

Mom. 1 (ändring i produktsäkerhetslagen)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

3. res. 2 (fp)

Förberedande votering:

80 för res. 1

35 för res. 2

191 avstod

43 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

188 för utskottet

87 för res. 1

37 avstod

37 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 21 c, 18 v

För res. 1: 73 m, 13 mp 1 kds

Avstod: 24 fp, 1 v, 12 kds

Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 c, 2 fp, 3 v, 5 mp, 2 kds

Mom. 2

Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU22 Ändrade regler för näringsförbud

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU4 Tandvårdsfrågor

Mom. 1 (ersättningssystemet för vuxentandvård)

1. utskottet

2. res. 1 (fp)

Votering:

235 för utskottet

24 för res. 1

51 avstod

39 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 28 m, 23 c, 18 v, 14 mp, 3 kds

För res. 1 24 fp

Avstod: 42 m, 9 kds

Frånvarande: 12 s, 10 m, 4 c, 2 fp, 4 v, 4 mp, 3 kds

Eva Björne, Chris Heister och Elisabeth Nyström
(alla m) anmälde att de avsett att avstå från att rösta
men markerats ha röstat ja.

Mom. 3 (tandvårdstaxan)

1. utskottet

2. res. 3 (m)

3. res. 4 (kds)

Förberedande votering:

74 för res. 3

13 för res. 4

228 avstod

34 frånvarande

Kammaren biträdde res. 3.

Huvudvotering:

228 för utskottet

72 för res. 3

14 avstod

35 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 23 c, 23 fp, 19 v, 14 mp

res. 3: 72 m

Avstod: 1 fp, 13 kds

Frånvarande: 12 s, 8 m, 4 c, 2 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats som frånvarande.

Mom. 4 (amalgamsanering)

1. utskottet

2. res. 5 (mp)

Votering:

280 för utskottet

34 för res. 5

1 avstod

34 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 73 m, 21 c, 22 fp, 2 v, 13 kds

För res. 5: 2 c, 1 fp, 17 v, 14 mp

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 c, 2 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 6, 7 och 8 (etableringsbegränsningar, barn- och
ungdomstandvård och konkurrensfrågor)

1. utskottet

2. res. 6 (m, c, fp, kds)

Votering:

168 för utskottet

147 för res. 6

34 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 19 v

För res. 6: 73 m, 23 c, 24 fp, 14 mp, 13 kds

Frånvarande: 12 s, 7 m, 4 c, 2 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU5 Tilläggsbudget - Studiestöd och invandring

Mom. 1-3

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 4 (barntillägget i svuxa)

1. utskottet

2. res. (fp, mp, kds)

Votering:

239 för utskottet

75 för res.

35 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 149 s, 67 m, 23 c

För res: 5 m, 24 fp, 19 v, 14 mp, 13 kds

Frånvarande: 12 s, 8 m, 4 c, 2 fp, 3 v, 4 mp, 2
kds

SoU13 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen m.m. för år 1996

Mom. 2 (rehabiliteringsinsatser)

1. utskottet

2. res.1 (v)

Votering:

293 för utskottet

19 för res. 1

37 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 148 s, 72 m, 23 c, 23 fp, 14 mp, 13 kds

För res. 1: 19 v

Frånvarande: 13 s, 8 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 3 (operationsköer m.m.)

1. utskottet

2. res. 2 (mp)

Votering:

299 för utskottet

14 för res. 2

1 avstod

35 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 148 s, 73 m, 22 c, 24 fp, 19 v, 13 kds

För res. 2: 1 c, 13 mp

Avstod: 1 mp

Frånvarande: 13 s, 7 m, 4 c, 2 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Per-Ola Eriksson (c) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU14 Allmänna arvsfonden

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU10 Vissa internationella ungdomsfrågor

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU19 Forskning inom skogs- och livsmedelsin-
dustrierna

Kammaren biföll utskottets hemställan.

17 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1995/96:201 Vissa regionalpolitiska frågor

18 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 16 april

1995/96:177 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet
Pierre Schori

Asylsökande med barn

1995/96:178 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern

Jakttid för morkulla

den 17 april

1995/96:179 av Kjell Ericsson (c) till finansministern

Fastighetstaxeringen

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 april.

19 § Anmälan om skriftliga frågor

Anmäldes att följande skriftliga frågor framställts

den 17 april

1995/96:382 av Carina Hägg (s) till kommunika-
tionsministern

Distanstolkning

1995/96:383 av Carina Hägg (s) till statsrådet Björn
von Sydow

Europeiska Utvecklingsfonden

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 april.

20 § Anmälan om svar på skriftliga frågor

Anmäldes att följande svar på skriftliga frågor
framställts

den 17 april

1995/96:352 av Ulla Hoffmann (v) till inrikesminis-
tern

Erotiserad reklam

1995/96:357 av Majléne Westerlund Panke (s) till
inrikesministern

Bidraget till kommuner för invandrare

1995/96:367 av Carina Hägg (s) till utrikesministern

Minfria zoner

1995/96:369 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till
utrikesministern

Kina

1995/96:371 av Bengt Hurtig (v) till statsrådet Leif
Pagrotsky

Vapenexport till Indonesien

1995/96:373 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Leif Pagrotsky

Vapenexport till Indonesien

1995/96:374 av Carina Hägg (s) till försvarsminis-
tern

Inhumana vapen

1995/96:375 av Isa Halvarsson (fp) till miljöminis-
tern

Närövningsfältet i Kristinehamn

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 23 april.

21 § Kammaren åtskildes kl. 15.16.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 24 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen kl.
12.49 och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.