Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:64

Onsdagen den 6 mars

Kl. 9.00 17.49

---

19.00 - 19.44

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

____________________________________________________________________________

1 § Ny riksdagsledamot, m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande
från Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdags-
ledamot och ersättare för riksdagsledamot

Till Valprövningsnämnden har från Riksskatte-
verket inkommit bevis om att Siri Dannaeus (fp),
Strängnäs, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 26 februari 1996 sedan Conny Sandholm
(fp) avlidit. Från Riksskatteverket har också in-
kommit ny bilaga till tidigare utfärdade bevis för
ersättare för riksdagsledmot.

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset och den nya bilagan till bevis för ersättare
och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet
med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 4 mars 1996

Lars Tottie/

Sven-Georg Grahn

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa
utskott

Förste vice talmannen meddelade

dels att Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
under Fredrik Reinfeldts ledighet anmält hans ersät-
tare Catharina Elmsäter-Svärd som suppleant i
konstitutionsutskottet och i finansutskottet,

dels att Socialdemokratiska riksdagsgruppen under
Karl Hagströms ledighet anmält hans ersättare
Agneta Brendt som suppleant i skatteutskottet

Förste vice talmannen förklarade valda till

suppleant i konstitutionsutskottet

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

suppleant i finansutskottet

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

suppleant i skatteutskottet

Agneta Brendt (s)

3 § Meddelande om torsdagen den 7 mars

Förste vice talmannen meddelade att efter torsda-
gens frågestund skulle talmannen avtacka statsminis-
ter Ingvar Carlsson.

4 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1995/96:154 till skatteutskottet

5 § Fri- och rättigheter

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU8

Fri- och rättigheter

Anf. 1 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskot-
tets hemställan i konstitutionsutskottets betänkande
nr 8 utom på en punkt där vi har reserverat oss,
nämligen frågan om hets mot homosexuella och att
detta bör kriminaliseras. Det är Folkpartiet, Väns-
tern, Miljöpartiet och Centern som anser att det nu är
dags att också inkludera homosexuella i den grupp
som det skall vara förbjudet att hetsa mot enligt den
här lagen.

Självfallet är det inte tillåtet att hetsa mot någon
människa, men vissa grupper har varit särskilt utsat-
ta, inte minst i Hitlertyskland. En del av de här
grupperna har ett särskilt skydd i lagen om hets mot
folkgrupp.

Nu finns det en övertygande bevisning för att
människor trakasseras bara därför att de är homo-
sexuella.

Orsaken till att regeringen inte tog upp det för-
slag som lades fram av utredningen om homosexuel-
las situation om att låta anspelning på sexuell lägg-
ning vara straffbart enligt lagen om hets mot folk-
grupp var att regeringen då inte ansåg att det förelåg
något påtagligt behov av en sådan lagändring. Riks-
dagen sade vid behandlingen av propositionen att
skulle det komma tecken på att ett sådant behov
föreligger måste frågan omprövas. Nu finns det en-
ligt Centerns mening sådana påtagliga behov av en
grundlagsändring som innebär att hets mot homo-
sexuella förbjuds.

Folkhälsoinstitutet har kartlagt förekomst,
mönster och skadeverkningar av hot och våld bland
homosexuella i Stockholm. KU har vidare tagit del
av material som visar skrämmande exempel på vad
homosexuella får utstå. Det är tydligt att tiden är
mogen för riksdagen att öka skyddet.

I utskottet är man också medveten om skyddsbe-
hovet och anför att det finns goda skäl för att lag-
stiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett
särskilt skydd. Utskottet tar också bestämt avstånd
från alla former av nedsättande uttalanden om homo-
sexuella. Man menar emellertid att det räcker med
den lagstiftning som finns mot förolämpning, upp-
vigling och olaga diskriminering men att dessa lagar
i större utsträckning bör omsättas i konkret handlan-
de.

I motsats till utskottet anser jag att det verkligen
har kommit fram omständigheter som talar för att
lagen om hets mot folkgrupp måste utsträckas till att
också omfatta homosexuella.

Utskottet anför argumentet att alla homosexuella
kanske inte vill betraktas som en grupp enbart på
grund av sin sexuella läggning. Men samma argu-
ment kunde användas i fråga om de grupper som nu
skyddas av lagen. Att man tillhör en viss ras eller
religion eller har ett visst nationellt eller etniskt
ursprung är ju inte heller grund för att pekas ut som
en speciell grupp i samhället. Orsaken till att dessa
grupper har valts ut är naturligtvis erfarenheterna av
att hets har förekommit mot dem på grund av dessa
egenskaper. Nu visar erfarenheten övertygande att
samma sak drabbar homosexuella.

I en reservation begär Folkpartiet, Vänstern,
Miljöpartiet och Centern en översyn av lagstiftning-
ens skydd av homosexuella som grupp. Jag yrkar,
herr talman, bifall till reservation nr 2.

Anf. 2 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Herr talman! Den viktiga frågan i denna debatt är
den som ställs genom reservation 2, alltså: Skall
lagen om hets mot folkgrupp, som vi har sedan länge
i Sverige, också uttryckligen omfatta hets mot homo-
sexuella? Det finns en del andra frågor i betänkandet
som är intressanta att fundera över och diskutera
men kring vilka det finns olika svårigheter när det
gäller den omedelbara möjligheten att hitta en lös-
ning.

Frågan om lagen om hets mot folkgrupp och om
den skall omfatta också homosexuella är emellertid
inte svårlöst. Det är inte fråga om att införa någon ny
princip i lagstiftningen. Lagen finns redan. Den är
allmänt accepterad och har varit det ända sedan den
tillkom. Alla vet mycket väl varför den tillkom,
nämligen att den tillkom strax efter andra världskri-
get mot bakgrund av den hets mot i första hand ju-
dar, zigenare och - som det hette - främlingar i
största allmänhet som hade pågått i Sverige under
30- och 40-talen.

Man kan naturligtvis - och detta bör man som li-
beral göra - fundera över hur en sådan lagstiftning
bör utformas för att den inte skall kollidera med
grundläggande krav på största möjliga yttrande- och
tryckfrihet. Då gäller det att inse att både tryckfrihe-
ten och insikten att minoritetsgrupper av olika slag
behöver ett rättsligt skydd i samhället utgår från
samma grundprincip, nämligen att alla människor i
ett civiliserat samhälle har rätt att bli behandlade
med samma hänsyn och respekt som andra. Därför är
det nödvändigt att det finns åtminstone vissa be-
stämmelser som så gott det går förhindrar hetspropa-
ganda i syfte att driva ut vissa utpekade grupper ur
samhället eller att skapa en opinion för att vålds-
handlingar begås mot dem, för att inte tala om att de
slås ihjäl - precis sådant förekommer ju.

Det är ingen slump att just frågan om en lag mot
hets mot homosexuella debatteras. Här är det nämli-
gen fråga om en klassisk uppsättning av måltavlor
för rasistiska, nazistiska och likartade gruppers pro-
paganda. De klassiska måltavlorna har varit judar,
zigenare, etniska minoriteter i övrigt, religiösa mi-
noriteter, homosexuella och i någon mån också psy-
kiskt utvecklingsstörda. Dessa representerar i de
rasistiska och nazistiska gruppernas föreställnings-
värld något som uppfattas som "mindervärdiga
människor", som över huvud taget inte har rätt att
existera.

Det är bara att konstatera att det förhåller sig på
det här sättet. Det här är en tradition av hets som har
funnits i flera hundra år i västvärlden och som under
vårt århundrade har fått rent mordiska konsekvenser.

Detta är fakta. Att behandla någon av de grupper
som ingår i denna uppsättning av traditionella mål-
tavlor som slumpvis utvald är orimligt. Det vittnar
bara om att man inte riktigt har velat ta till sig his-
toriens lärdomar. Det är alltid samma grupper det
hetsas mot. Vi ser exakt samma mönster i dag som vi
såg när nazismen tidigare var på marsch i Europa.

Hetsen är alltså densamma nu som då. I och för
sig har vi haft en ganska lång period då det inte har
bedrivits hets i någon större omfattning mot vare sig
judar, zigenare, homosexuella eller andra. Men detta
har, vad jag förstår, aldrig varit ett argument för att
avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Det hetsades
inte så mycket under 50- och 60-talen eftersom det
efter andra världskriget inte riktigt fanns en marknad
för sådant. Det viktiga var att lagen fanns där för den
händelse att den skulle behövas. Nu är vi där, och nu
behövs den också när det gäller hets mot homosex-
uella.

Det förekommer ett antal motargument. Det heter
t.ex. att det skulle vara ett omotiverat ingrepp att
utsträcka lagstiftningen på detta sätt. Det skulle, står
det i utskottsmajoritetens förslag, få svåröverblickba-
ra konsekvenser. Men om man argumenterar på det
sättet bör man vara konsekvent. Då bör man också
säga att den lagstiftning om hets mot folkgrupp vi
redan har är omotiverad och får svåröverblickbara
konsekvenser. Det finns ingen principiell skillnad.
Den slutsatsen har jag dock inte sett att majoriteten
vill dra. Jag frågar mig varför.

En annan tanke som förekommer är att detta
skulle innebära någon form av inskränkning i religi-
onsfriheten. Men i så fall gäller ju det också för den
lag om hets mot folkgrupp vi redan har. I de länder
där man har en hetslagstiftning som också omfattar
hets mot homosexuella, finns det, vad jag känner till,
inga exempel på att något sådant skulle ha uppstått.
Jag tror att risken är ytterst liten.

Tanken att homosexuella skulle känna sig utpe-
kade, och att det av det skälet skulle vara fel att ut-
vidga lagstiftningen, är också väldigt egendomlig.
Det är ju inte lagen som står för utpekandet, utan det
är de som hetsar som gör det, och det görs redan i
dag. Det är nazisterna som pekar ut. Det finns också
andra som gör det, men i praktiken är det huvudsak-
ligen nazistiska grupper som bedriver denna verk-
samhet. Det är de som pekar ut grupper. Lagen får
lov att följa den verklighet som finns.

Ytterligare en tanke som förekommer i motargu-
menteringen är att det ju finns andra bestämmelser,
t.ex. om ärekränkning och förtal, som gör att det inte
skulle behövas någon lagstiftning. Men också detta
är ett tankefel. Den lagstiftningen handlar ju om fall
där man pekar ut enskilda personer och på ett eller
annat sätt ifrågasätter deras hederliga vandel.

Den hetslagstiftning vi har, som tar sikte på hets
mot folkgrupp, handlar om sådan propaganda som
inte har ett dugg med någons hederliga vandel att
göra. Den handlar om sådan propaganda som ifråga-
sätter eller förnekar människors rätt att över huvud
taget existera i detta land och på denna jord - skur-
kar lika väl som hederliga människor, professorer
lika väl som spårvagnskonduktörer, studenter lika
väl som sjukvårdsbiträden - bara för att dessa män-
niskor råkar vara judar, zigenare eller homosexuel-
la, eller för att de tillhör någon annan av de minori-
teter som vi normalt brukar tycka skall skyddas av
hetslagstiftning.

Det finns därför ingen möjlighet att hänvisa till
bestämmelserna om ärekränkning och förtal. De
täcker inte in samma typ av brottsligt beteende som
hetslagstiftningen. Jag tvingas därför dra slutsatsen
att de argument som har använts mot att utsträcka
lagen om hets mot folkgrupp alla på olika sätt är fel
tänkta. De håller inte samman - vare sig rent logiskt
eller med hänsyn till den hets som faktiskt bedrivs.

Vi måste inse skälet till att vi har den hetslag-
stiftning vi har. Jag tror, som jag sade i början, att
alla inser varför vi har den. Det är för att vi förstår
att det finns en koppling mellan ord och handling.
Intensiv propaganda mot en grupp i samhället leder
förr eller senare till att det av personer i gränslandet
mellan normalt och kriminellt beteende börjar upp-
fattas som legitimt att begå våldshandlingar mot den
grupp som hetsen riktar sig mot. Det är det som är
grunden till att man över huvudtaget skall ha en
lagstiftning om hets mot folkgrupp.

Dessutom handlar det naturligtvis om rätten att,
även om det inte omedelbart kommer till våldshand-
lingar i stor skala, få känna sig trygg i det samhälle
man lever i, också om man tillhör någon av de grup-
per som är klassiska måltavlor för politiska extre-
mistgruppers hetspropaganda.

Om man inte tror att det finns en koppling mel-
lan ord och handling just när det gäller de homosex-
uella, så är det en ganska egendomlig logik. I så fall
borde man inte heller tro att det finns en koppling
mellan ord och handling när det gäller hets mot
judar eller zigenare. Där har vi dock alla insett att
det finns en sådan koppling.

Man brukar i sådana sammanhang peka på his-
torien osv. Alla vet ju vad som har hänt. Men mass-
morden riktades ju inte bara mot judar, utan också
mot just de grupper jag här har nämnt; zigenare och
homosexuella. Dessutom riktades de mot psykiskt
utvecklingsstörda - även om detta kanske inte var en
grupp som man hetsade mot på samma sätt som mot
de andra. Man tog livet av dem ändå. Det var liksom
fråga om olika problemställningar från den nazistis-
ka utgångspunkten.

Därför är det nödvändigt att vara konsekvent.
Skall man ha en lag om hets mot folkgrupp så bör
den omfatta de grupper som det hetsas mot, annars
är den ofullständig.

Jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt till
konstitutionsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde Birgit Friggebo, Bar-
bro Westerholm, Ola Ström och Kerstin Heinemann
(alla fp).

Anf. 3 KENNETH KVIST (v)

Herr talman! Också jag ber att få instämma i vad
Håkan Holmberg säger om lagen om hets mot folk-
grupp; att den måste utsträckas till att gälla även
homosexuella. När en grupp utsätts för fördomar,
hets, övergrepp och t.o.m. mord, är det nödvändigt
att riksdagen som lagstiftare starkt markerar mot och
sätter en gräns för detta. Det handlar om att ge en
utsatt grupp förstärkt lagskydd.

Men det är ju också så att vi har en regerings-
form. Den påverkas - framför allt kanske tryckfri-
hets- och yttrandefrihetsgrundlagarna - i någon i
mån av en utvidgning av lagen om hets mot folk-
grupp så att den även skyddar de homosexuella. Men
vår regeringsform, som ger ett gott lagskydd för
demokratiska fri- och rättigheter gentemot det all-
männa, bör också innefatta och slå fast att ingen
skall diskrimineras på grund av sin homosexualitet.

Vi slår i våra grundlagar fast många viktiga fri-
heter. Vi slår också fast att man inte får diskrimine-
ras av en räcka olika orsaker. En av de saker som
man inte borde diskrimineras för - inte heller av
myndigheter eller av lag - är homosexualitet. Det-
samma gäller för den delen även funktionshinder.

Jag delar därför uppfattningen i motion 431 av
Karin Pilsäter m.fl. från Folkpartiet där det talas om
att stärka skyddet mot diskriminering av homosex-
uella även i grundlagen. Jag menar att detta krav är
helt riktigt.

Homosexuella människor utsätts för diskrimine-
ring, och det är därför viktigt att det i grundlagen
manifesteras att de skall vara likställda med hetero-
sexuella inför myndigheter och lag. Det går att ändra
både 1 kap. 2 §, regeringsformen, och i 2 kap. 15 §
eller 16 §, regeringsformen, utan att man på ett
konstlat sätt bryter dispositionen av denna. Dess stil
kan bevaras. Regeringen bör alltså komma med ett
sådant förslag.

En annan grupp i samhället som också utsätts för
diskriminering är de funktionshindrade, men de
funktionshindrade utgör ingen särgrupp. En olycka
kan ju plötsligt ändra livet för vem som helst och ge
ett funktionshinder.

Handikapputredningen visar i sitt betänkande på
hur de funktionshindrade i sitt dagliga liv utsätts för
begränsningar och diskriminering. Det är i och för
sig uppgifter som i åratal har förts fram av handi-
kapprörelsen. Likaså har en statlig utredning slagit
fast att så är fallet. I arbetslivet, på bostadsmarkna-
den, i nöjeslivet och i samhället i stort är människor
med funktionsnedsättningar många gånger utestäng-
da från det liv som de som inte har funktionshinder
kan njuta av.

Därför finns det all anledning - men också inte
minst därför att handikappade eller människor med
funktionsnedsättningar är utsatta för olika former av
diskriminering och hot - att förelägga, liksom Han-
dikapputredningen föreslagit, ett förslag som stärker
de funktionshindrades rättigheter genom att dessa
människor ges skydd i grundlagen.

Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1 och reservation nr 3. Vidare instämmer jag
i Håkan Holmbergs och Birgitta Hambraeus bifall-
syrkande beträffande reservation nr 2.

Anf. 4 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Detta betänkande berör en rad mo-
tioner. Den motion som handlar om de homosexuel-
las situation är alltså en av flera. Till att börja med
tänkte jag ta upp ett par andra motioner. Sedan
kommer jag in på de homosexuellas situation och på
lagen om hets mot folkgrupp. Elisa Abascal Reyes
kommer senare i denna debatt att ta upp frågan om
genteknik.

Jag inleder med äganderättsfrågorna. Framför allt
Centern spelar, tycker jag, ett fult dubbelspel när det
gäller miljöfrågorna och grundlagsregleringen av
äganderätten. Just Centern var ju pådrivande för att
genomföra den kraftigt förstärkta äganderätt i
grundlagen som vi fick härom året. Redan i dag har
vi fått se hur detta har använts som ett argument mot
kärnkraftsavvecklingen i Sverige. Det är inte kons-
tigt. Energikommissionen har ju fått en rapport om
att grundlagsändringen innebär att kärnkraftsav-
vecklingen kommer att bli betydligt dyrare än vad
som tidigare har beräknats. Centern har därigenom
allvarligt försvårat kärnkraftsavvecklingen och san-
nolikt drivit fram miljardkostnader för staten för att
ersätta kärnkraftsbolagen för framtida vinster.

Naturligtvis finns motsvarande effekter också in-
om många andra miljöområden, där det blir dyrt och
svårt att ersätta miljömarodörer på grund av den
förstärkta äganderätten. Vidare blir det dyrare och
svårare att bilda och skydda värdefulla naturområden
- men inte nog med det! Flera centerpartistiska riks-
dagsledamöter har nämligen motionerat om ytterli-
gare stärkt äganderätt i grundlagen. Det har man
gjort dels i en flerpartimotion tillsammans med övri-
ga borgerliga partier, dels i en enskild motion. Nu
har Centern dock haft den goda smaken att inte
stödja sina egna motioner i konstitutionsutskottet.
Det är bara Moderaterna som i ett särskilt yttrande
markerat att man vill ta ytterligare steg. Orsaken är
kanske att man inte vill störa det goda samarbetet
med Centern. Men faktum är att Centern spelar ett
fult dubbelspel om äganderätten och kärnkraften.
När det kommer till kritan är, som så ofta är fallet,
ägarintresset, egenintresset, viktigare än miljöintres-
set.

Det finns ytterligare en motion som har direkt
anknytning till energidebatten och kärnkraftsav-
vecklingen, nämligen Miljöpartiets motion om att
grundlagsskydda våra orörda älvar och älvsträckor.
Tyvärr stöder inget annat parti denna tanke. Det är
synd, eftersom ett grundlagsskydd skulle innebära att
det äntligen blev omöjligt att genomdriva en utbygg-
nad av Europas sista älvar utan att folket kunnat säga
ifrån innan beslut är fattat.

Om en svensk regering eller Sveriges riksdag vill
rasera och avskaffa mänskliga fri- och rättigheter
krävs en procedur med val emellan. Det är rimligt att
ha samma synsätt när det gäller Europas sista stora
orörda älvar. De står för oersättliga värden. Men
95 % av Sveriges riksdag tycks vilja ha möjlighet att
snabbt bygga ut. Det stämmer väl överens med vad
åtminstone Socialdemokraterna säger i Energikom-
missionens betänkande.

Hatet och hetsen mot homosexuella är inget nytt.
Det är ingen tillfällig fluga som går över i morgon,
utan det är något som har funnits i flera tusen år och
som under vissa perioder och i vissa politiska klimat
har blommat upp, ungefär på samma sätt som hatet
mot judarna eller hatet mot zigenarna. Nu ser vi
återigen hur hatet växer, hur vissa grupper medvetet
pekar ut homosexuella som mindervärdiga avskum
som bör märkas och helst utrotas. Vi ser hur hatet
sätts på pränt. Vi ser att flera mord under de senaste
åren bär en tydlig prägel av hat mot homosexuella.

Folkhälsoinstitutet har kartlagt detta hot och
detta våld. Slutsatsen i den undersökningen är allde-
les entydig: Det är troligt att trakasserier, föraktfulla
uttalanden, förolämpningar och förtal samt hot och
våld mot homosexuella får näring i uttalanden,
skrifter och musik som, om det gällde ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,
skulle vara straffbara.

Författarna säger i studien att det är logiskt att fö-
ra in homosexuella i brottsbalkens regel om hets mot
folkgrupp. Socialdemokraterna och Moderaterna
väljer i det läget att blunda och att hävda att de inte
sett någonting nytt, att inga nya omständigheter har
kommit fram. Dessutom håller man fram risken för
att homosexuella utpekas som grupp. Detta är ur-
svagt och pinsamt för Sveriges två största partier, för
konstitutionsutskottet och för Sveriges riksdag.

Problemet bygger på att homosexuella sedan
länge utpekas som en grupp. De är redan omnämnda
i lagstiftningen. Man kan fråga sig: Hur mycket
måste hända innan sossar och moderater upptäcker
att något har hänt? Hur många bögar måste knackas
och mördas? Hur många lesbiska måste bli bespotta-
de och slagna innan ni anser att nya omständigheter
kommit fram och innan ni vågar ta risken att utpeka
homosexuella?

Budskapet från KU:s majoritet har i alla fall nått
fram och även nått ut över Sverige. I dag kom ett
brev från homosexuella i Helsingborg. De är mycket
oroade och fruktar att Socialdemokraternas och Mo-
deraternas ställningstagande leder till ännu mera
våld och att smånassarna skall ta dagens beslut till
intäkt för att det är okej att sprida hat och hets ge-
nom tidningar, flygblad och musik.

Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 4 och 5.

Anf. 5 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik

Herr talman! Det faller på sin egen orimlighet att
Centern skulle vilja öka skyddet för kärnkraften. Jag
tror inte att det är många som går på Peter Erikssons
synpunkter i fråga om detta. Motionerna handlar ju
om intrång i mark, alltså när en ägare av mark inte
har rätt att bruka den som han tidigare har gjort och
det görs intrång i hans äganderätt. Då anser en del
centerpartister som har skrivit motioner att man bör
öka skyddet. Men som Peter Eriksson påpekar har
Centerpartiet inte stött dessa motioner. Vi vet att
denna fråga är under utredning, och därför har vi
avstyrkt motionerna.

Att grundlagsskydda älvarna innebär en mycket
stel förordning. Denna fråga hör inte hemma i
grundlagen. Det är en helt främmande form för
skydd av älvar. Det anser vi nu liksom tidigare. Där-
emot har Centern medverkat till att våra outbyggda
älvar nu är nationalälvar och alltså har det starkaste
skyddet, vilket även andra värdefulla markområden,
naturskyddsområden osv., har. Jag tycker att det är i
klass med detta och tillräckligt att älvarna har detta
skydd. Självfallet vill inte heller Centern offra en
enda outbyggd älv i framtiden.

Anf. 6 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Ett grundlagsskydd av älvarna in-
nebär att riksdagen och regeringen inte kan fatta
beslut om att göra en utbyggnad utan att folket får
möjlighet att ta ställning i denna fråga i ett allmänt
val. Det tycker jag vore en mycket viktig och stark
förbättring av skyddet av älvarna.

När det gäller kärnkraften och äganderätten drev
bl.a. Centern igenom en grundlagsförändring och
förstärkning av äganderätten under den förra man-
datperioden. Man fick också igenom ett andra beslut
efter valet 1994. Det är detta jag reagerar mot. Jag
tycker personligen att Birgitta Hambraeus verkar ha
ett mycket starkt engagemang mot kärnkraft och
även i många andra miljöfrågor. Jag tror inte att
Birgitta Hambraeus personligen ligger bakom detta.
Men jag tycker att Centern som parti har agerat på
ett dåligt sätt i denna fråga och att man inte tycks
vilja inse att det finns en konflikt mellan äganderätt
och miljöfrågor i detta sammanhang. En kraftig
förstärkning av äganderätten gör att miljöintresset
förlorar inom många olika områden. Det finns också
ett antal höga jurister som har reagerat mot denna
förändring av äganderätten i grundlagen och som
säger att man bör genomföra en återgång till det
system som gällde tidigare. Detta är alltså inte något
som jag har hittat på som en konspirationsteori, utan
det är bl.a. regeringsråd som har reagerat över detta.

Anf. 7 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik

Herr talman! Peter Eriksson kan vara alldeles
lugn. Centern står enhälligt bakom en önskan att
avveckla kärnkraften enligt riksdagens beslut. Det
finns ingen som helst åsiktsskillnad i fråga om detta
i vårt parti. Lika litet som vi anser att det är lämpligt
att sätta in nationalparker, t.ex. den nya stadsnatio-
nalparken som Centern har genomdrivit här i Stock-
holm, i grundlagen, lika litet är det lämpligt att sätta
in älvarna där. Det hör enligt vår uppfattning inte
hemma i en grundlag. Men att skyddet skall vara
starkt och att de outbyggda älvarna skall vara starkt
skyddade råder det inga som helst tvivel om. Centern
står helhjärtat bakom det.

Anf. 8 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Om Centern har den inställningen
är det desto mer tragiskt att Centern ändå har drivit
igenom en lagstiftning som gör det mycket svårare
och dyrare att avveckla kärnkraften.

Anf. 9 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Jag anser att Peter Eriksson i hu-
vudsak har helt rätt när det gäller frågan om ägande-
rätten. Vi har också fogat ett gemensamt särskilt
yttrande till utskottets betänkande. Jag tycker också
att Peter Eriksson har en riktig inställning när det
gäller behovet av att slå vakt om de stora orörda
älvarna. Men i likhet med Birgitta Hambraeus måste
jag säga att det nog inte är en sak för grundlagsreg-
lering.

I grundlagen slår vi fast spelreglerna, och vi gör
vissa allmänna uttalanden om politikens mål som det
finns allmän enighet om. Men man kan inte börja
skriva in olika i och för sig behjärtansvärda och
riktiga sakståndpunkter i olika politiska frågor i
grundlagen. Då låser man nämligen upp hela det
politiska fältet. Jag säger inte detta för att ge några
möjligheter till en utbyggnad av älvarna. Sådana
tankar skall bekämpas när de dyker upp. Men vi
måste se vad grundlag är och vad annan lag och
annat politiskt beslutsfattande är. Vi får inte blanda
ihop dessa saker. Då blir grundlagen ett orimligt
dokument.

Anf. 10 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Syftet med att grundlagsreglera och
grundlagsskydda våra sista stora orörda älvar är just
att binda upp riksdagen och att göra det svårare att
genomföra en utbyggnad av älvarna på ett snabbt
sätt. Vi i Miljöpartiet anser att det skall vara trögt
och besvärligt och att det skall ta tid om man skall
vidta sådana drastiska och genomgripande åtgärder
som att bygga ut en av de sista orörda älvarna.
Svenska folket skall ha chansen att säga sitt innan
det definitiva beslutet är fattat.

Anf. 11 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Det skall inte vara trögt och ta tid.
Dessa älvar skall enligt min mening över huvud
taget inte byggas ut. Men likväl, var skall vi dra
gränsen om vi för in dem i grundlagen? Det finns
många andra politiska frågor som har en liknande
dignitet. Om vi skall börja grundlagsfästa den ena
saken efter den andra, var skall vi då dra gränsen om
vi får en grundlag som kommer att få oerhörda bris-
ter när det gäller överskådlighet. Grundlagen kom-
mer till slut att bli omöjlig att tolka om den får ett
omfång och griper in i en mängd olika delar av sak-
politiken på ett sådant sätt som ett sådant förslag
skulle medföra. Därför menar jag att jag inte kan
yrka bifall till reservationen, även om vi är helt över-
ens om nödvändigheten av kampen om att slå vakt
om de outbyggda älvarna.

Anf. 12 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Det är tråkigt om Kenneth Kvist
upplever att det blir mycket besvärligt och för många
saker som måste tas in i grundlagen om vi skall ta in
älvarna också. Men jag tror att detta problem är
relativt överkomligt. Om vi en gång får igenom detta
beslut, tror jag att Kenneth Kvist klarar att se över-
skådligt vad som står i grundlagen och vad som inte
gör det.

Anf. 13 CATARINA RÖNNUNG (s)

Herr talman! Konstitutionsutskottet tar i detta
betänkande upp motionskrav på utökat grundlags-
skydd för vissa grupper, för outbyggda älvar och
genteknik. Majoriteten anser att nuvarande skydd är
tillräckligt. Jag vill därför som utskottets talesman
yrka avslag på de till betänkandet fogade reservatio-
nerna.

Vilket lagskydd har i dag de homosexuella? Den
enskilde homosexuelle har som jag ser det ett fullgott
skydd. Det är brottsligt att smäda och kränka någon
och att säga att han uppför sig skymfligt. Man kan
då begå tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott.
Målsäganden åtalar. Men om någon förolämpats för
att vara homosexuell kan åklagare väcka åtal, om det
är försvarligt ur ett bredare samhällsperspektiv.
Samhället ser alltså allvarligare på om någon skym-
fas för att vara homosexuell än på annan förolämp-
ning.

Man kan dömas för uppvigling. Detta kan också
vara brott mot tryckfrihetslagen och yttrandefrihets-
grundlagen. Den som muntligen inför menighet eller
folksamling eller i skrift som sprids uppmanar till
brottslig gärning, t.ex. att skjuta och slå ner alla
bögar - för att använda ett autentiskt uttryck - begår
alltså ett brott i dagens läge.

Som näringsidkare i sin verksamhet får man inte
diskriminera någon för hans homosexuella läggning.
Riksdagen har så sent som 1994 infört en bestäm-
melse i brottsbalkens straffmätningsbestämmelse att
det är en försvårande omständighet om motivet för
brottet har varit att kränka någon på grund av hans
sexuella läggning. Det är alltså straffbelagt att krän-
ka, förolämpa, uppvigla mot eller diskriminera ho-
mosexuella.

Av Folkhälsoinstitutets utredning framgår att po-
lisen bemöter de homosexuella som vill göra en
anmälan med respekt. Lagstiftaren, riksdagen, har
följt målsättningsparagrafen i 1 kap. regeringsfor-
men: Den offentliga makten skall utövas med respekt
för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Där står också att
det allmänna skall värna den enskildas privatliv och
familjeliv. 2 kap. 15 § regeringsformen säger att
ingen medborgare får missgynnas därför att han med
hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör
en minoritet.

Den fråga som vi haft att ta ställning till är: Gyn-
nar det de homosexuellas sak om de i grundlag defi-
nieras som en särskild grupp? Jag tror inte på den
modellen, varken i dagens situation eller för framti-
den. Riksdagen har så sent som under riksmötet
1993/94 avvisat detta.

Min absoluta övertygelse är att ju mindre homo-
sexuella pekas ut som en särskild grupp, ju mer ho-
mosexualitet och heterosexualitet jämställs, desto
mer gynnas de homosexuellas sak. Att vara homo-
sexuell skall inte betraktas som så apart och udda att
de homosexuella vill skilja ut sig från andra och vara
en särskild grupp.

Vi är inte där än. Man måste naturligtvis erkänna
att det finns homofobi i samhället. Men utvecklingen
på senare år har snabbt gått åt rätt håll, mot ökad
tolerans och mindre homofobi. Det dröjde faktiskt
ända fram till 1979 innan homosexualitet ströks som
varande en abnormitet ur Socialstyrelsens sjuk-
domsklassifikation. 1987 fick vi ett förbud mot dis-
kriminering.

Lagutskottets ordförande, socialdemokraten Maj-
Lis Lööw, tog under Carl Bildt-regeringens tid ini-
tiativ till att föreslå en partnerskapslagstiftning, som
riksdagen följde trots att regeringen varit passiv i
denna fråga. Positiva händelser, som bryter ned för-
domar, är kändispartnerskap och att vårt public ser-
vice-företag i programmet Rederiet visar homosex-
uell tonårskärlek.

Varför skall just homosexuella och funktions-
hindrade ha ett grundlagsskydd? Det finns förvisso
andra grupper vuxna med i och för sig harmlöst
beteende med sexuell anknytning. Vad gör vi med
dem? Är inte de också en skyddsvärd grupp i så fall?
Hur gör vi med förståndshandikappade och mental-
sjuka, som nynazister pekar ut som
"Untermennschen". Ju fler grupper man räknar upp
som kräver grundlagsskydd, desto större blir risken
att man glömmer någon grupp som då lämnas ute i
kylan. Det ligger en fara i att även i bästa välmening
börja kategorisera medborgarna.

I reservation 2 vill man ha en översyn av skyddet
för homosexuella som grupp. Den översynen kan
leda till ytterligare inskränkningar i tryck- och ytt-
randefrihetsgrundlagarna. Finns behovet verkligen
av denna översyn i realiteten med tanke det mycket
starka skydd dessa grundlagar åtnjuter?

På sista tiden har nynazistiska grupper dykt upp.
Det är unga osäkra frustrerade och våldsbenägna
människor i samhällets utkanter. Det är människor
som har elementär skolning och som kanske saknar
framtidstro. De lever ut sina egna inneboende demo-
ner och sin skräck med hjälp av Sieg Heil-möten och
våldsbrott. Att störta demokrati, att sätta sig över
lagen, att sitta i fängelse som VAM-medlem är när-
mast en merit. Här behövs helt andra åtgärder från
samhället för att nå dessa marginalgrupper, helt
annat engagemang från vuxna, föräldrar, folkrörelse
och skola. Redan nu finns lagrum att komma åt de
nynazistiska tidningsbladen, som också talar om
judar och invandrare, ibland om homosexuella. De
nämner, såvitt jag vet, aldrig uteslutande homosex-
uella utan även i deras ögon fler undermåliga grup-
per.

Vi utgår givetvis ifrån att polis och domstolsvä-
sende agerar effektivt kraftfullt och använder sig av
de lagrum som redan i dag står till buds. Men an-
mälningarna om hets mot folkgrupp är få.

För övrigt är det på modet att vilja grundlagsreg-
lera företeelser som man som politiker tycker extra
illa om. Riksdagen binder då upp sig för lång tid för
beslut som i en framtid måhända kan visa sig mindre
kloka.

Vad gäller genteknik och outbyggda älvar har vi
redan en fullgod lagstiftning.

Anf. 14 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Herr talman! Jag konstaterar att Catarina Rön-
nung låter bli att utveckla det som står i majoritets-
texten om "omotiverat och svåröverblickbart". Jag
förstår det, för om hon gjorde det, skulle hon tvingas
att också argumentera mot den lag om hets mot folk-
grupp som redan finns. Det vill hon tydligen inte
göra. Det gläder mig i och för sig. Men det innebär
också att hela hennes övriga argumentering haltar.

Att homofobin har minskat i samhället är sant.
Det beror till mycket stor del på att de homosexuella
har kommit ut i samhället och gjort sig själva synli-
ga. Så talar Catarina Rönnung om att man inte skall
låta olika grupper synas på olika sätt. Ibland är det
viktigt att man just får synas som den man är för att
kunna bli respekterad. Men när det gäller hetslag-
stiftning och hetspropaganda är det de som bedriver
hets som gör utpekningen. I lagen är man tvungen ta
hänsyn till den hets som faktiskt bedrivs.

Catarina Rönnungs huvudargument är att nuva-
rande skydd skulle vara tillräckligt därför att den
enskilde kan föra talan ifall den enskilde uttsätts för
missaktning. Det är precis detta det inte handlar om.
Missaktning i denna mening är missaktning av hela
grupper. Det behöver inte alls handla om att man
säger att Pettersson är en skurk eller något annat i
den stilen eller att man uppmanar någon att slå ihjäl
Pettersson eller vem som helst. Det handlar i stället
om att man pekar ut en hel kategori människor som
mindre värdiga. Det är detta lagen om hets mot folk-
grupp handlar om. Om Catarina Rönnung inte har
förstått det tycker jag att hon skall fundera igenom
saken en gång till. Hon är ute på ett spår som ligger
helt vid sidan av det som debatten bör handla om.

Sedan måste jag säga att jag reagerade väldigt
kraftigt när Catarina Rönnung talade om att man
skall handskas på annat sätt med VAM-medlemmar
än att döma dem till fängelse. Här handlar det om
personer som är mördare, bankrånare och allt möjligt
annat i den stilen. Sådana skall sitta i fängelse.

Anf. 15 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Till att börja med har jag inte sagt
att VAM-medlemmar inte skall sitta i fängelse.
Självfallet skall de göra det. Men de har ju som merit
att sätta sig över demokratins lagar. Då blir de hjäl-
tar inom sina egna nynazistiska organisationer, efter-
som deras agerande framstår som tufft.

De nynazister som vi diskuterar i dag har tillgång
till små obskyra tidskrifter som är fyllda av hat och
hets mot judar, mot invandrare och mot homosexuel-
la. Dessa tidningar kan när som helst tas i beslag och
åtal kan väckas. Men de homosexuella har ju jämfö-
relsevis starka organisationer bakom sig som med
verkningsfulla medel att i vår demokrati slå tillbaka
och argumentera emot. För dem står alla seriösa
tidningars insändarsidor och debattsidor öppna för
genmäle och motargument.

Håkan Holmberg hade anmärkningar på logiken i
argumentationen. Om man skall ha kvar hets mot
folkgrupp när det gäller minoriteter är det då olo-
giskt att inte ta med de homosexuella. Men det finns
ju andra sexuella minoriteter som inte får det minsta
skydd, som kan glömmas bort och som förlöjligas på
ett mycket tydligare sätt än vad som sker med homo-
sexuella i dag. Vad gör vi med dessa? Skall inte
samhället se till att alla människors värde, värdighet
och frihet i privatlivet garanteras? Med den portalpa-
ragraf som finns i regeringsformen garanterar sam-
hället detta.

I sak är vi emot att de homosexuella bildar en
särskild grupp i vårt samhälle. Målet för de homo-
sexuella måste vara att få samma rättigheter och
betraktas som fullständigt lika på alla områden som
de heterosexuella. Man fryser ju utvecklingen om
man betraktar de homosexuella som en särskild
grupp, anser jag.

Anf. 16 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Herr talman! Jag är uppriktigt bekymrad över
Catarina Rönnungs oförmåga att förstå vad saken
gäller. Jag börjar undra var hon har befunnit sig
under de senaste åren då propagandan har trappats
upp i landet, inte bara mot homosexuella utan över
huvud taget. Propagandan har ökat mot judar, mot
zigenare, mot homosexuella och mot etniska minori-
teter, vilka alla är klassiska måltavlor för nazister
och rashetsare av olika slag.

Ett exempel på att Catarina Rönnung tydligen
inte vill se den verklighet som råder är hennes for-
muleringar om att propagandan förekommer i små
obskyra tidningar. Får jag upplysa om att en av de
största musiktidningar som i dag finns i landet och
som vänder sig direkt till ungdomar heter Nordland.
Den ges ut av en grupp personer som står mycket
nära VAM, som vi nyligen talade om. I nummer
efter nummer bedrivs denna hets oavbrutet. Det är en
mycket flott och välgjord tidning som ges ut i stora
upplagor. Försök att få in ett genmäle där, så får
Catarina Rönnung se hur lätt det är! Detta är inte
alls samma bild som fanns kanske för 15-20 år se-
dan. Nu har vi en ganska allvarlig situation. Lagen
bör behandla den hets som faktiskt bedrivs på samma
sätt, oavsett vilken grupp som det hetsas mot. Det är
alltid fråga om samma grupper, och då bör lagen
skrivas så, att det framgår att vi erkänner att vi kän-
ner till detta.

Anf. 17 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Håkan Holmberg nämner en enda
tidning. Men jag vill inte ge de nynazistiska organi-
sationerna en dimension av att utgöra ett hot mot
demokratin, vilket Håkan Holmberg målar ut dem
som. Det handlar om små grupper som verkar i
marginalen, och det finns lagmedel, t.ex. förbud mot
diskriminering och mot uppvigling till brott - både
muntligt och i skrift. Utgivarna av dessa tidningar är
i dag åtalbara och skall, som utskottet framhåller,
åtalas. Vi ser inte genom fingrarna i det fallet, Hå-
kan Holmberg.

Håkan Holmberg framställer historieskrivningen
i en falsk dager, tycker jag. Vi är medvetna om dessa
gruppers kriminalitet. Polis och åklagarväsende skall
verkligen agera med kraft här.

Anf. 18 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Catarina Rönnung argumenterar
precis som om allting vore bra som det är. Men helt
uppenbart är så inte fallet. Det finns, som Håkan
Holmberg sade, utomordentligt oroande tendenser.

Det är naturligtvis inte bara små, udda och ex-
trema grupper som kör med hets och homofobi, utan
det frodas ibland också i bredare grupper. Det är
nödvändigt att vi gör en kraftfull markering genom
att förstärka lagen om hets mot folkgrupp så att den
utvidgas. Detta har utomordentligt starkt stöd bland
de homosexuellas egna organisationer.

Catarina Rönnung sade litet snusförnuftigt att de
homosexuella inte skall utgöra en särskild grupp.
Men det som har gjort att det har skett framsteg för
deras rättigheter och att homofobin i samhället i stort
har trängts tillbaka är ju att de homosexuella har haft
modet att organisera sig, att föra en kamp för sina
rättigheter. De har också haft modet att framträda i
sin egenskap av homosexuella.

När människor är utsatta för diskriminering i
samhället - de må gälla homosexuella eller de funk-
tionshindrade, som är en annan stor grupp - är det
nödvändigt att det anges ett klart förbud i grundla-
gen. Det gäller likaväl som för andra grupper som
blir utsatta för diskriminering - etniska och religiösa
grupper. Detta är inte att vidga grundlagen eller att
införa katalogisering av människor, utan det är ett
sätt att tala om att samhället inte tolererar förtryck
och diskriminering av de grupper som genom histo-
rien har varit utsatta för sådant förtryck och sådan
diskriminering.

Anf. 19 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Jag ställde i mitt huvudanförande
en fråga som jag inte har fått svar på: Vad gör man
med andra sexuella minoriteter som inte är homo-
sexuella men som starkt förlöjligas i samhället, som
inte är farliga för barn utan där beteenden med sex-
uell anknytning gäller vuxna personer?

Kenneth Kvist vill som företrädare för ett enda
parti grundlagsskydda de funktionshindrades rättig-
heter. Det är inget annat parti som ställer sig bakom
detta. Men i den nynazistiska ideologin ingår ju
också förföljelse av mentalsjuka, av funktionshindra-
de, av olika etniska folkgrupper och av homosexuel-
la. Detta är grupper som man kan förlöjliga och som
på längre sikt kanske inte är värda att leva.

Man måste se samhället i stort när det gäller
grupper som inte är nazistiska - jag tänker då på
vanliga människors inställning till homosexuella.
Det måste erkännas att - trots att homofobi före-
kommer i vissa grupper - toleransen har ökat kraf-
tigt, vilket jag är oerhört tacksam för. Det kan, som
Kenneth Kvist säger, bero på att det har funnits
grupper som har ställt upp för de homosexuella. Men
framtiden borde väl vara att det inte borde finnas
något behov av sådana grupper. Den dag som de
homosexuellas och de heterosexuellas rättigheter är
jämställda är en sådan grupp faktiskt onödig.

Anf. 20 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Catarina Rönnung frågar varför vi
skulle ge ett särskilt skydd för de homosexuella och
säger att det kan finnas andra grupper med sexuell
särart i någon mening. Vilka grupper är det, Catari-
na Rönnung?

Det finns väl ingen grupp som så systematiskt har
varit utsatt för förföljelse och diskriminering som de
homosexuella, som ju har ett för dem naturligt um-
gänge mellan vuxna utan att det inbegriper någon
särskild form av förtrampande av medmänniskor,
utnyttjande av minderåriga eller liknande. Det finns
väl ingen annan sådan grupp. Nämn i så fall en så-
dan grupp. Jag känner inte till någon, men det kan ju
hända att mina kunskaper på området är för begrän-
sade.

Sedan satt det inte bara vänsterpartister i Handi-
kapputredningen. Utredningen var ju enig i sitt för-
slag om att man i grundlagen faktiskt borde föra in
ett förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Den ståndpunkten har vi alltfort.

Anf. 21 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Jag skall i klartext uttrycka vilken
annan grupp jag tänker på och som verkligen är
utsatt för löje, nämligen gruppen transvestiter. De
har väl ingen som för deras talan egentligen. De
måste väl också betraktas med värdighet. Deras sex-
uella läggning skadar ju inte exempelvis barn eller
andra. Jag har aldrig hört någon som stått upp för att
tala om att transvestiter skulle kunna vara en grupp
som kan behöva skydd.

Vi säger att regeringsformens portalparagraf är
stark och bra. Den talar om alla människors lika
värde. Att det sedan i regeringsformen också står om
etniska grupper beror ju på den historiska erfarenhet
som man drog efter andra världskriget. Det skulle ju
inte heller vara riktigt att utmönstra dessa grupper
med tanke på dagens invandrarfientlighet t.ex.

När det gäller homosexualitet finns det oerhört
många teorier om vad den beror på. Den ena teorin
kanske inte är bättre underbyggd än den andra. Men
det senaste jag läste i frågan förklarade att alla
människor bär med sig homosexualitet som ett mer
eller mindre latent arvsanlag och att detta arvsanslag
har haft betydelse som överlevnadsvärde för mänsk-
ligheten. Om man ser på homosexualiteten på det
sättet tycker jag att hela saken avdramatiseras väldigt
mycket. Jag önskar, även om vi inte är där än, ett
samhälle där denna grupp ges likvärdig behandling
med de heterosexuellas.

Anf. 22 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Jag måste säga att Catarina Rön-
nungs argumentation blir alltmer märkvärdig att
lyssna till. Hon jämför transvestiter med homosexuel-
la. Menar Catarina Rönnung att det finns ett lika
stort behov av att föra in exempelvis transvestiter i
lagen om hets mot folkgrupp som homosexuella?

Jag tycker att den argumentation som Catarina
Rönnung för är att kraftigt negligera problemen. Jag
vill därför upprepa den fråga som jag ställde i mitt
anförande. Hur mycket måste hända innan socialde-
mokraterna upptäcker att något har hänt? Hur många
bögar måste knackas och mördas? Hur många lesbis-
ka måste bli bespottade och slagna innan ni anser att
några nya omständigheter har kommit fram och
innan ni vågar ta risken att utpeka homosexuella?

Trots att homofobin i samhället kanske har mins-
kat, finns det växande grupper som alltmer tydligt
och öppet hetsar mot homosexuella, mot judar och
invandrare. Varför skall då homosexuella lämnas
utanför den lagstiftning som finns till skydd mot
denna hets? Argumentationen från dem som inte vill
gå med på denna ändring i lagstiftningen är full-
ständigt förvirrad.

Anf. 23 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Jag har gjort en lång beskrivning av
vilka lagrum en homosexuell kan åberopa för att få
sina lagliga rättigheter skyddade. Man får inte hetsa
mot homosexuella som grupp i den meningen att
man uppmanar till våld. Detta är i dag ett kriminellt
beteende. Man får inte uppmana någon att gå ut och
knacka bög, som man säger, för redan i dag är detta
ett brottsligt beteende som är åtalbart. Peter Eriksson
måste ju hålla i minnet vad som i dag är kriminellt
och inte kriminellt.

Vad man i reservation 2 vill åstadkomma med
översynen är att omdömen om homosexuella som
grupp skall kunna kriminaliseras. Men vi har sagt
att här kan det demokratiska samhället argumentera
oerhört kraftfullt för de homosexuellas rättigheter
genom press, radio, TV och övriga medier. Här har
det demokratiska samhället medel att slå emot ge-
nom den fria debatten.

Som sagt, det finns lagrum, det finns debatt och
det finns möjligheter till åtal, så Peter Erikssons
historieskrivning är ju inte med sanningen överens-
stämmande.

Anf. 24 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Det som Catarina Rönnung säger
innebär ju att lagen om hets mot folkgrupp är helt
onödig, att den inte alls skulle behövas över huvud
taget. Men så är inte fallet. Det är en lag som har en
väsentlig betydelse därför att samhället pekar ut att
de som hetsar mot dessa grupper begår allvarliga
brott. Lagen handlar alltså om hets mot grupper och
inte mot enskilda individer. Den lagstiftning som vi
har i dag täcker inte alls det som Catarina Rönnung
säger, utan vi behöver en förstärkt lagstiftning. Det
är möjligt att det inte heller räcker att skärpa lag-
stiftningen så att den också täcker hets mot individer.
Men det vore åtminstone en kraftig markering från
riksdagen, om vi fattade detta beslut, som visar att vi
inte accepterar den utveckling som faktiskt är på väg
i dag. Catarina Rönnung väljer emellertid att blunda
och säger att det antagligen inte har hänt så mycket,
att inget har förändrats, att vi har lagstiftning och
regler som duger i dag och att samhället skall ta till
kraftåtgärder. Men det är precis det ni inte gör.

Anf. 25 CATARINA RÖNNUNG (s) replik

Herr talman! Tvärtom, Peter Eriksson, har jag
sagt att just lagrummet hets mot folkgrupp är en bra
lag som medger att JK kan åtala alla dem som spri-
der de nazistblad som i dag är i svang. Där handlar
det också om invandrare, judar och andra folkgrup-
per. Jag har inte sett ett enda flygblad där bara ho-
mosexuella pekas ut, för i det fallet skulle JK stå utan
medel, utan nazistbladen tar ju upp alla kategorier
rakt över.

Som sagt, om man i grundlagen skall försöka
reglera alla skyddsvärda grupper, kan det lätt hända
att någon grupp glöms bort.

Som sagt: Jag har aldrig - för att återgå till andra
sexuella minoriteter - hört någon i denna kammare
propagera för att sådana grupper skulle ha ett skydd
likvärdigt med de homosexuellas. Men varför skulle
de inte ha det?

Anf. 26 NILS FREDRIK AURELIUS (m)

Herr talman! I detta betänkande behandlas ett
antal motioner från den allmänna motionstiden. Det
föreligger ingen moderat reservation, men jag vill
ändå kort kommentera ett särskilt yttrande som vi
har fogat vid betänkandet.

I regeringsformens 2 kap. 18 § står det att varje
medborgares egendom är tryggad genom att ingen
kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller
till någon enskild genom expropriation eller liknan-
de åtgärd. Inte heller behöver den enskilde tåla att
det allmänna inskränker användningen av mark eller
byggnad utom när det krävs för att tillgodose ange-
lägna allmänna intressen.

Därefter stadgas det om rätten till ersättning. Om
det allmänna inskränker användningen av mark eller
byggnad på sådant sätt att pågående markanvänd-
ning, som uttrycket lyder, inom en del av fastigheten
avsevärt försvåras eller om det uppkommer skada
som är betydande i förhållande till värdet på en del
av fastigheten, har ägaren rätt till ersättning.

Det är utmärkt att rätten till ersättning för rådig-
hetsinskränkningar avseende mark och byggnader
numera omfattas av grundlagsskydd på detta sätt.
Dock är det alltså så att ersättningen utgår bara om
skadan som uppkommit är, som det heter, betydande
i förhållande till värdet av den berörda delen av
fastigheten.

Vad menas då med begreppet betydande skada?
Detta uttryck förekommer också i 14 kap. 8 §
plan- och bygglagen. I samband med tillkomsten av
den lagen uttalade bostadsutskottet att ägaren bara
skulle behöva tåla en bagatellartad inskränkning och
att ingen i något fall skulle behöva acceptera en
skada som var större än 10 % av berörd del av fas-
tigheten. Den rättspraxis som har utvecklats vid
tillämpningen av lagen innebär dock att skadan
måste uppgå till mellan 10 och 20 % för att berättiga
till ersättning.

Detta är klart otillfredsställande. Det är möjligt
att man av praktiska skäl, för att slippa det rent baga-
tellartade, behöver arbeta med en ungefärlig gräns,
t.ex. 3 %, för att kunna tala om betydande skada. I
den moderata kommittémotionen anger vi just 3 %
som en rimlig och rättvis nivå. Upp till denna nivå
skulle alltså fastighetsägaren själv få stå för förlusten
för t.ex. en opåräknad begränsning av byggrätten.
Om skadan är större borde den uppfattas som bety-
dande i lagens mening. Varje medborgares egendom
skall vara tryggad står det ju i regeringsformen. En
sådan princip är fundamental för ett rättssamhälle,
och därför är frågan om ersättning vid rådighetsin-
skränkningar viktig.

Att dessa frågor är djupt ideologiska framgår inte
minst av det särskilda yttrandet från företrädarna för
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill försvaga
skyddet av den enskilda äganderätten. Men för att
lyckas med detta får de alltså försöka ändra grundla-
gen. Det hoppas jag att de inte kommer att lyckas
med.

Låt mig tillägga att påståendet att den enskilda
äganderätten skulle vara ett hot mot den goda miljön
stämmer utomordentligt illa med verklighetens vitt-
nesbörd. Är det någonting som historiskt och erfa-
renhetsmässigt har visat sig skada miljön, är det
frånvaro av enskild äganderätt.

Herr talman! Med tanke på frågans principiella
vidd skulle vi moderater normalt ha reserverat oss
när vi inte fick gehör för synpunkterna om skyddet
av den enskilda äganderätten vid rådighetsin-
skränkningar. Men eftersom det pågår en utvärde-
ring av ersättningssystemet enligt plan- och byggla-
gen, en utredning som skall vara klar vid halvårsskif-
tet, har vi nöjt oss med ett särskilt yttrande, som jag
här har redogjort för.

Anf. 27 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! Det finns här inte utrymme för att
ta upp den enskilda äganderätten i hela dess vidd.
Den enskilda äganderätt som det här handlar om och
som moderaterna av hävd vill ha ett utomordentligt
starkt grundlagsskydd för gäller inte den enskilda
personens ägande av sin kavaj, sin kjol, sin handväs-
ka eller något liknande, utan det handlar om egen-
domar som ger makt och som är av betydelse i sam-
hället. Det är det som den här äganderättsdiskussio-
nen handlar om. Man vill skydda en äganderätt som
bevarar samhällets maktförhållanden i avseende på
dem som kontrollerar stora egendomar och dem som
i den meningen är egendomslösa.

De konkreta förslagen till bl.a. skärpta ersätt-
ningsnivåer innebär ett försvårande för det allmänna
att bedriva en rimlig miljöpolitik, såsom vi har påpe-
kat i vårt särskilda yttrande. Så förhåller det sig med
den saken.

Anf. 28 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Herr talman! Jag tycker att Kenneth Kvist här
talar på ett sätt som var vanligt före marxismens
sammanbrott. Han säger att vi självfallet skall få ha
kvar ett ägande av våra kavajer och andra enskilda
föremål men att det däremot skulle vara diskutabelt
med enskilt ägande av mark. Jag trodde att Vänster-
partiet ändå något hade modifierat den ståndpunkten
under de senaste åren.

Jag vill upprepa att enskild äganderätt både vad
gäller mark och i övrigt har visat sig leda till att
marken och det andra ägda vårdas väl. Det som vi nu
diskuterar är inte i och för sig att det allmänna skall
kunna få inskränka delar av användningen av mar-
ken, utan huruvida detta skall ersättas och i vilken
utsträckning det skall ske.

Det kan, för att ta ett konkret exempel, vara så att
det allmänna vill bygga en flygplats. Då begränsar
man i viss utsträckning den enskilde markägarens
intressen och möjlighet att disponera den egna mar-
ken. Detta exempel hämtar jag från Fri- och rättig-
hetsutredningen. I ett sådant fall får det allmänna
bygga sin flygplats, men självfallet skall den enskilde
ha rätt till ersättning för den skada han då lider.

Frågan är då när denna skada är att anse som
betydande. En rimlig uppfattning är att den ganska
snart kan vara betydande. Rent principiellt borde
egentligen all skada ersättas, men av praktiska skäl
kan kanske en gräns vid 3 % vara lämplig.

Anf. 29 KENNETH KVIST (v) replik

Herr talman! För det första vill jag rätta Nils
Fredrik Aurelius vad gäller att marxismen som sam-
hällsteori skulle ha lidit ett sammanbrott. Den är
alltjämt en i högsta grad levande och vital teori.

För det andra är moderaternas motiv för skyddet
för äganderätten att den är en oförytterlig rättighet
som ett led i kampen för att befästa privilegiesamhäl-
let.

För det tredje innebär en ersättning till egendom-
sägare för förlust på grund av att pågående markan-
vändning i berörd del avsevärt försvåras att man
skall ge kompensation till markägare för att de inte
skall fortsätta att fördärva svårersättliga naturvärden,
precis som Peter Eriksson och jag har påpekat i vårt
särskilda yttrande.

Anf. 30 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Herr talman! Jag erinrar mig den första raden i
det kommunistiska manifestet, om att det går ett
spöke genom världen. Kommunismens spöke finns
kvar, men jag anser nog att ideologin i övrigt - för
att hänsyfta på betänkandet - har lidit avsevärd ska-
da.

Jag förstår inte riktigt hur Kenneth Kvist kan ut-
gå från att den enskilde markägaren skulle drivas av
en längtan att fördärva sin egendom, den mark som
han har. Erfarenheten visar att det inte alls fungerar
så. Den generella erfarenheten är att det enskilt ägda
vårdas bra.

Vad vi här diskuterar är naturligtvis den enskilda
äganderätten. Om denna rätt inskränks genom det
offentligas åtgärder är man berättigad till ersättning.
Så måste det fungera i ett rättssamhälle.

Anf. 31 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Nils Fredrik Aurelius tar upp ägan-
derätten och argumenterar mot att den i sig skulle
vara ett miljöhot. Det har jag naturligtvis all anled-
ning att hålla med Nils Fredrik Aurelius om. Ägan-
derätten i sig är inget miljöhot. Jag tycker att den är
ett positivt inslag i samhället.

Det är viktigt också ur ett miljöperspektiv att det
finns ett ägande. När man t.ex. ser till skogsfrågor
har privat, enskild bondeskog i många fall hanterats
på ett mycket bättre sätt än vad som har varit fallet
när det gäller det anonyma storskaliga ägandet - i
statens skogar eller i stora bolags skogar. Det är ett
mycket positivt inslag. Jag har inte argumenterat mot
äganderätten i det särskilda yttrandet.

Däremot måste man, även om man är moderat,
inse att det finns en konflikt mellan en lagstiftning
som på ett oerhört starkt sätt stöder äganderätten och
ett lösande av miljöproblemen. Vi tänker oss att en
ägare låter en industri eller en fabrik göra utsläpp
som drabbar samhället och miljön i stor omfattning.
Om samhället då måste dra in tillståndet för en så-
dan mijömarodör är det inte rimligt att ha en lag-
stiftning som skyddar miljömarodören. Det är inte
rimligt att han får ersättning för framtida vinster i
den omfattning som sker enligt den nuvarande lag-
stiftningen. Den lagstiftningen har Nils Fredrik Au-
relius varit med om att skapa.

Anf. 32 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Herr talman! Det var glädjande att Peter Eriksson
talade väl om det enskilda ägandet. Det finns det all
anledning att göra, även när det gäller ägande av
mark.

Jag konstaterar att de två skribenter som gemen-
samt skrivit under det enskilda yttrandet, alltså Ken-
neth Kvist och Peter Eriksson, inte helt och hållet
tycks ha samma syn på det enskilda ägandet.

Det kan naturligtvis förekomma att enskilda per-
soner likaväl som stater stör miljön. Det finns det
erfarenhet av. Då finns det lagstiftning att tillgripa.

Men det är inte riktigt det som vi nu diskuterar.
Det här handlar ju om att en enskild person som har
en pågående markanvändning - det kan vara ett
jordbruk eller byggnader - och som på grund av en
åtgärd från t.ex. kommunen inte längre kan fortsätta
med den pågående markanvändningen, lider en
skada som han har rätt till ersättning för. Han får
alltså finna sig i att han får ändra sin markanvänd-
ning t.ex. för att kommunen skall anlägga ett flyg-
fält. Men han måste ändå ha rätt till full ersättning
för den skada han lider. Det är det vi diskuterar, och
det tycker jag är ett rimligt krav i ett rättssamhälle.

Anf. 33 PETER ERIKSSON (mp) replik

Herr talman! Jag tycker att vi diskuterar precis de
sakerna. Tanken att en markägare, industriägare
eller aktieägare till ett industribolag som gör uppen-
bar och tydlig skada på miljön skall ha full ersätt-
ning även för framtida vinster tycker jag är helt
orimlig. Det har faktiskt gått åt det hållet med den
lagstiftning som den borgerliga majoriteten tillsam-
mans med socialdemokraterna drev igenom kring
valet 1994. Nu vill ni ta ytterligare steg för att för-
stärka den. Jag tycker att ni helt och hållet nonchale-
rar miljökonflikten. Skall man ha en seriös diskus-
sion kring de här problemen måste utgångspunkten
vara en helt annan än den Nils Fredrik Aurelius har.

Anf. 34 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik

Herr talman! Jag tror att Peter Erikssons fixering
kring kärnkraftsfrågan leder litet fel. Det är inte
riktigt det vi i första hand diskuterar.

Jag upprepar än en gång: Det handlar i stället om
vilken rätt till ersättning som en markägare har vid
rådighetsinskränkningar, dvs. när han på grund av
en åtgärd från det allmänna tvingas ändra sina pla-
ner.

Det är inte så att denna rätt är alldeles hundra-
procentig i alla avseenden. Det finns ett antal undan-
tag som jag har här framför mig, nedskrivna på ett
papper. Jag kanske inte skall gå igenom dem nu. Jag
vill bara nämna att markägaren t.ex. inte har rätt till
förväntningsvärden. Om han t.ex. har tänkt sig att ta
upp en grustäkt på ett område är det inte utan vidare
sant att han får ersättning för det faktum att han inte
får göra detta. Det finns alltså ett antal undantag.

Men grundprincipen måste ändå vara att om
markägaren har en pågående markanvändning som
ändras genom att det allmänna av i och för sig goda
skäl vill begränsa markägarens nyttjanderätt till
marken har markägaren rätt till ersättning. Det är
det som vi har velat påpeka i vårt särskilda yttrande.

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp)

Herr talman! Jag och några andra från Folkpar-
tiet har i vår motion fört fram frågan om att ett dis-
kriminerinsförbud mot homosexuella skall skrivas in
i regeringsformen. Utskottet påpekar att en sådan
reglering i första hand riktas mot riksdagen och den
lagstiftande och normgivande makten.

Jag tycker därför att det handlar om att det är mer
angeläget att i praktisk handling visa vad man me-
nar. I den här frågan får det vara upp till oss i riks-
dagen att bevisa att vi inte behöver några särskilda
stadganden i regeringsformen, utan att vi t.ex. kan
ändra på diskriminerande regler om bostadsbidrag
och annat.

Jag vill till fullo instämma i Håkan Holmbergs
inlägg och yrka bifall till reservation nr 2.

Nazistisk och nynazistisk hets mot homosexuella
är inte någon ny företeelse. Jag tror att det är vårt
eget samhälles traditionella fördomar som gjorde att
det inte fördes in något stadgande i lagstiftningen
alldeles från början. Det handlar inte om någon lätt
släng av homofobi, som många av oss kanske lider
av, utan om hat och ideologiskt betingade angrepp på
en grupp människor.

Under modern tid, särskilt under senare år, har
de homosexuella själva vetat att hets förekommer.
Det finns många exempel på det och att det i för-
längningen leder till aktiva handlingar och brott. Det
finns en koppling mellan ord och handling. Det är
hets i ordets rätta bemärkelse.

Andra lagar har skärpts och utvidgats, t.ex. när
det gäller straffskärpning. Ändå vill majoriteten i
utskottet inte inkludera homosexuella i början av
kedjan, d.v.s. när det gäller de ord som sedan leder
till praktisk handling. Jag tycker inte att majoriteten
tar det här på allvar. Moderaterna vill inte ens ta en
diskussion i frågan. Socialdemokraternas och ma-
joritetens argumentation är egentligen en argumen-
tation mot hela hetslagstiftningen och är irrelevant i
sammanhanget.

Det handlar inte om någon ny typ av lagstiftning
utan om att den klassiska måltavlan för nazister, dvs.
homosexuella, inte ingår. Det ger snarast en motsatt
signal från lagstiftaren - att det mer eller mindre är
okej. VAM - anhängare eller andra behöver i det här
fallet inte ens sätta sig över några lagar.

Utskottet anser inte heller att några nya omstän-
digheter har framkommit. Ja, det kan man ju hålla
med om. Vi andra visste redan att hets förekommer.
När skall majoriteten få tillräcklig information?

Herr talman! Utskottet anser att det här är en
omotiverad inskränkning av tryckfriheten och ytt-
randefriheten. Det är ganska häpnadsväckande. Jag
kan ge exempel på vad som förekommer i pamfletter
genom att läsa högt: Homosexuella har ingen rätt att
leva. Homosexualitet är en svulst på folkkroppen.
Sopa bort denna smuts ur samhället!

Budskapet är tydligt, men det innebär inte någon
direkt uppmaning till handling. Uppenbarligen tyck-
er man att det är motiverat att värna om detta.

De nazistiska angreppen blir faktiskt snarare le-
gitimerade av att vi inte vill inkludera detta i lag-
stiftningen mot hets mot folkgrupp.

För oss i Folkpartiet är det självklart att det inte
behövs mer bevis för behovet av en skärpning när det
gäller lagstiftningen. Historien har hittills talat sitt
tydliga språk. Jag yrkar bifall till reservation nr 2 av
Birgit Friggebo m.fl.

Anf. 36 ELISA ABASCAL REYES (mp)

Herr talman! Konstitutionsutskottet har gjort be-
dömningen att grundlagsskydd mot patent på liv inte
är nödvändigt eftersom gällande lagstiftning ger
tillräckligt skydd för att patent inte skall beviljas
uppfinningar vilkas nyttjande skulle strida mot god
sed. Därmed har utskottet förbisett en viktig aspekt
av den nya gentekniken.

Det kan ännu inte sägas att det i samhället bland
allmänheten finns en utbredd uppfattning som kan
ligga till grund för vad god sed i detta fall kan vara.
Gentekniken grundar sig på nya vetenskapliga rön
som spekulativt skulle kunna leda till hisnande upp-
finningar. Dock ligger de nu i händerna på veten-
skapsmännen och de som innehar kunskapen för att
kunna skapa dessa uppfinningar.

Såväl genteknik som patent på liv ställer en
människas grundvärderingar på sin spets. Enligt mitt
och Miljöpartiets sätt att se på saken speglas i ställ-
ningstagandet till patent på liv inte bara individens
människosyn utan dennes förhållande överlag till liv
och naturen på jorden. Ett patent på liv innebär att
människan gjort sig till obestridbar herre över allt
levande och att vetenskapen till sist helt går i lön-
samhetens ledband. Blir denna värdering styrande
finns det all anledning att ifrågasätta det skydd som
nu finns i form av god sed.

Gentekniken är ännu i gryningen av sin utveck-
ling. Det finns självfallet stora risker med denna.
Inte minst bör man ifrågasätta de påtagliga riskerna
med utplacering av genmanipulerat organiskt mate-
rial i den fria naturen. Ett grundlagsskydd mot patent
på liv innebär att en annan värdering än den kom-
mersiella dominerar synen på gentekniken. Respek-
ten för liv och ödmjukhet inför evolutionens naturli-
ga utveckling måste ingå i vårt samhälle som en
självklarhet och ha sin berättigade plats i grundla-
gen.

En annan aspekt som talar för ett grundlagsskydd
mot patent på liv är att man i vårt samhälle uttalat
såväl genom lagstiftning som genom fungerande
institutioner i samhället att djurs lidande respektive
välmående är en etisk angelägenhet även för männi-
skor. Denna etiska aspekt på andra djur visar på att
det sätt som vi förhåller oss till andra djur på jorden
även är talande för vårt beteende inom den egna
djurgruppen, nämligen människorna.

Att vi som människor med vissa specifika egen-
skaper förmår frångå andra lagar i naturen, såsom
den starkes rätt, gör att vi har unika möjligheter att
tillämpa våra värderingar även i relation till andra
levande organismer. När gentekniken går kommer-
sialismens intressen till mötes ställs olika värdering-
ar mot varandra beträffande djurs lidande och vår
syn på naturen, men det skapar även motstridiga
intressen bland jordens befolkning.

Vi vill i detta sammanhang betona u-
landsperspektivet och exemplifiera med konsekven-
sen av den gröna revolutionens framfart där vissa
genmanipulerade grödor bidragit till ekologiska
katastrofer, svält, kemikalieberoende och häl-
soproblem hos fattiga bönder. Utarmningen av olika
grödor har varit särskilt förödande. När röster höjts
för att återgå till de traditionella växtsorterna har
detta av ekonomiska skäl inte gått.

Patent på liv är en strikt kommersiell åtgärd som
kör över viktiga etiska ståndpunkter och lämnar
öppet för en skrämmande utveckling, om vi än inte
riktigt kan föreställa oss några konkreta scenarion.
Dock ger oss utvecklingen på detta område med
internationella exempel, och då inte minst de dis-
kussioner som pågår inom EU, en inblick i vilka
ställningstaganden som nu dominerar. Att manipule-
ra med mänskligt liv i form av manipulationer med
människors gener och ärftliga anlag är dessutom en
grov kränkning av människans integritet och speglar
tydligt en etisk människosyn som är ovärdig dagens
samhälle och vars rötter man finner i diverse mörke-
rideologier.

Ett grundlagsskydd mot patent på liv är nödvän-
digt av dignitetsskäl. Än en gång behöver männi-
skans grundläggande värderingar bekräftas. Denna
gång är det fråga om en förlängd mänsklighet, näm-
ligen den som inkluderar människan i förhållande
till naturen. Genterapi på könsceller borde rimligtvis
vara frånstötande för de flesta. Det borde därför vara
naturligt att grundlagsskydda mot just ett sådant
förfarande som så tydligt strider mot en förmodad
generell uppfattning.

Med detta vill jag yrka bifall till Miljöpartiets re-
servation om genteknik.

Anf. 37 CATARINA RÖNNUNG (s)

Herr talman! Det ankommer naturligtvis på oss
själva att vara observanta på den vetenskapliga ut-
vecklingen i framtiden. Men härifrån till att grund-
lagsreglera gentekniken är steget långt. Det betän-
kande som vi i dag behandlar tar på två hela sidor
upp och beskriver det lagskydd som i dag finns mot
missbruk av gentekniken.

För det första har vi implementerat två EG-
direktiv. För det andra, och det är viktigt, krävs sär-
skilda tillstånd för att använda genteknik vid hälso-
undersökningar. De tillstånden prövas av Socialsty-
relsen. Vid åtgärder med befruktade ägg, s.k. zygo-
ter, förutsätts samtycke av kvinnan och i vissa fall
mannen. Om ett befruktat ägg har varit föremål för
försök skall det befruktade ägget inte få återinföras i
kvinnans kropp.

När det gäller patent på människor, djur eller
kroppsdelar går inte detta att få. Den som påträffar
en okänd substans eller gen i människors eller djurs
kroppar gör inte någon uppfinning utan en upptäckt,
skriver utskottet. Redan på grund av detta är det
uteslutet att få patent på sådant material, eftersom
patent förutsätter en uppfinning.

Anf. 38 ELISA ABASCAL REYES (mp)

Herr talman! Jag uppskattar givetvis att utskottet
har behandlat ämnet så pass utförligt i betänkandet.
Jag anser att det är av största vikt i och med att den
här vetenskapen är så pass ny och allomfattande.
Den har absolut anknytning till den diskussion som
har förts här i kammaren i dag och som handlar om
skydd av vissa grupper. Gentekniken ställer etiska
värderingar på sin spets i den meningen att den om-
fattar människans integritet i sin helhet. Den ger
också möjlighet att reglera människan i grund och
botten.

Detta speglas i sin förlängning i den relation vi
har till djur och natur. Dagens lagstiftning visar
vilken syn som dominerar inom gentekniken, och det
är den kommersiella och inte den etiska. Vad gäller
förbud mot patent på liv är det upptäckten som Ca-
tarina Rönnung talar om men inte korsningen. Det är
onkomusen och manipulationen ett bra exempel på.

Vi står fast vid att den etiska värderingen måste
komma i första rummet. Den här diskussionen måste
i första hand handla om vilka värderingar respektive
ideologier individer och samhället är beredda att ta
ställning för beträffande denna nya vetenskap.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 9 §.)

6 § Förslag till tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1995/96 - presstödet

Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU33

Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för bud-
getåret 1995/96 - presstödet (prop. 1995/96:105
delvis)

Anf. 39 BIRGIT FRIGGEBO (fp)

Herr talman! Förslaget om höjning av presstödet
med 13 % mitt under löpande budgetår innehåller
många principiella frågor. För det första handlar det
om presstödets vara eller inte vara över huvud taget.
Just nu har vi en omfattande debatt om de selektiva
bransch- och företagsstöden. Det finns kraftiga
strömningar för att avveckla selektiva stöd och byta
ut dem mot generella åtgärder för att lyfta av pålagor
på företagen i allmänhet och småföretagen i synner-
het. T.o.m. näringsministern har visat ett viss intres-
se för den här frågan. Jag är av den uppfattningen att
selektiva stöd ofta gör mer skada än nytta. Jag skall
inte gå in närmare på den debatten nu. Vi får åter-
komma i det reguljära budgetarbetet eller när
Presstödsutredningens förslag blir proposition.

För det andra handlar det om att just nu komma
med höjningen, och det är inte någon liten höjningen
det är fråga om. Det handlar om 13 %. Det torde
vara sällsynt att någon budgetpost, möjligen vid
sidan av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, har
fått en så stor höjning. Det stramas snarare åt över-
allt. Jag tycker att det är utmanande att höja presstö-
det när barnbidrag, sjukersättningar, arbetslöshetser-
sättningar, osv. sänks.

Då kommer jag in på den tredje frågan och prin-
cipen. Man kan faktiskt inte utesluta att förslaget har
sin grund i att många av de stödberättigade tidning-
arna är regeringen och Socialdemokraterna närstå-
ende.

Det tycks vara lättare för socialdemokratiska tid-
ningar att få regeringens öra än för många andra
intressen i samhället. Tidningar i allmänhet har ju
fått bidra till den ekonomiska saneringen genom
införandet av momsen. Men nu skall presstödstid-
ningarna få full kompensation. De skall inte bidra.

För det fjärde är det uppseendeväckande att
komma med ett sådant här förslag mitt under löpan-
de budgetår. Presstödet får en egen snobbfil och
kommer inte in i den allmänna mangling och priori-
tering som sker, och skall ske i än högre grad i de
nya budgetprocessen.

Herr talman! Allt talar för avslag på propositio-
nen och bifall till reservationen.

Anf. 40 INGER RENÉ (m)

Herr talman! I detta betänkande föreslås en höj-
ning av presstödet med 53 miljoner kronor. Genom
det förslaget kommer presstödet att omfatta totalt
900 miljoner per år. Det framstår för oss moderater
egendomligt, för att inte säga lättsinnigt, att freda
just presstödet när vi skär ned på praktiskt taget allt
annat. Motiven är också mycket magra.

Man hänvisar till kostnadsökningar. Det torde
man kunna göra när det gäller de flesta övriga pos-
terna i statsbudgeten också. Vi moderater menar
alltså att beslutet innebär att statsbudgeten utsätts för
belastningar som måste prövas mycket mer noggrant
än vad som har varit fallet just när det gäller presstö-
det. Vi säger alltså nej till dessa 53 miljoner av
statsfinansiella skäl.

Ett annat bärande skäl till avslag är att presstödet
inte synes ha fungerat på det sätt som avsetts. Peng-
arna har använts till att täcka löpande utgifter i stäl-
let för att öka rationaliteten inom företagen. Därmed
har ett långsiktigt beroende av statliga bidrag inte
minskat utan snarare ökat, och det var faktiskt inte
meningen.

Av ekonomiska skäl och för att presstödet inte
fungerat som det var avsett yrkar vi sammanfatt-
ningsvis avslag på den föreslagna höjningen och
bifall till motionen.

Anf. 41 KURT OVE JOHANSSON (s)

Herr talman! Staten har sedan länge givit stöd till
dagspressen. Det första stödet infördes redan 1948.
Då undantogs dagstidningarna från pappersskatten.
Syftet var att hålla nere tidningarnas driftskostnader.
Det grundläggande målet för det statliga presstödet
har alltsedan dess varit att upprätthålla mångfald och
en väl fungerande demokrati.

Statens stöd till dagstidningarna består i huvud-
sak av tre delar. Det rör sig i dag om reducerad mer-
värdesskatt på upplageintäkter, reducerad annons-
skatt och ett s.k. direkt presstöd.

I den offentliga debatten har det direkta stödet
tilldragit sig störst intresse trots att det i kronor räk-
nat är mycket mindre än vad som utgår i form av
indirekt stöd, och som i princip tillkommer alla
dagstidningar. Att det blivit så beror sannolikt på att
det direkta stödet är lättare att värdebestämma än det
indirekta stödet.

Den debatt vi nu för gäller det direkta stödet över
statens budget. Det är frågan om att i tilläggsbudge-
ten föra upp 53 miljoner kronor till ökat driftsstöd.
Uppfattningarna om förslaget i utskottet går isär,
som har framgått här. De följer i princip samma
mönster som tidigare. Folkpartiet och Moderaterna
är emot förslaget medan de andra partierna i KU är
för. Kds är inte representerat i KU.

Det finns således en massiv uppslutning i den
svenska riksdagen bakom ett väl avvägt direkt stat-
ligt presstöd. Uppslutningen är så stark att inte ens
de senaste decenniernas regeringsskiften mer än
marginellt har kunnat påverka stödformen. Folkpar-
tiets och Moderaternas årliga attacker mot dagspres-
sens mångfald har alltid stött på patrull. De har dess
bättre fått finna sig i ett allt mindre stöd. Jag är na-
turligtvis glad över att kunna konstatera detta.

Herr talman! Moderater och folkpartister intar
således en särställning i den här frågan. Båda parti-
erna vill avskaffa det direkta stödet, men de vill inte
gå lika snabbt fram. Moderaterna har föreslagit att
det direkta stödet till dagspressen skall slopas redan
1997. Folkpartiet vill trappa ned stödet i snabb takt.
Deras inställning är, som jag ser det, från demokra-
tiska utgångspunkter mycket svår att förstå. Den är
antidemokratisk, för att uttrycka sig på ett annat sätt.

Ett genomförande av Folkpartiets och Moderater-
nas förslag skulle omedelbart få förödande konsek-
venser. Det skulle bli ett hårt slag mot den svenska
demokratin. Ett stort antal tidningar, både stora och
små, skulle inte längre kunna ges ut. Deras röster i
den politiska debatten skulle tystna. De många
människornas möjligheter att ge uttryck för sina
tankar skulle starkt beskäras. Man kan fråga sig om
det verkligen är en sådan demokrati vi vill ha. Mode-
rater och folkpartister vill det. Det stora folkflertalet
vill det inte. Vi vill det inte. Tidningsdöd och massa-
ker på mångfald är minst av allt vad svensk demo-
krati behöver i dag.

Den svenska presspolitiken har utgått ifrån att
bredd i opinionsbildningen innebär att det finns
konkurrerande och kompletterande tidningar på
varje marknad där så är praktiskt möjligt. Det finns i
dag, herr talman, inte några avgörande skäl för att ge
avkall på denna princip. Därför finns det faktiskt
många starka skäl för det ökade driftsstöd som nu
föreslås. Gör vi ingenting nu dukar många tidningar
under. Då flagnar mångfalden. Demokratin skulle ta
stryk. Det vill vi inte.

Presstödet har inte höjts på många år. Sanningen
är egentligen den motsatta. Stödet har urgröpts och
fått vidkännas regelrätta nedskärningar. 1992 sänk-
tes såväl utvecklingsstödet som distributionsstödet
med vardera 6 miljoner kronor. Den totala nedskär-
ningen jämfört med anslaget 1991/92 blev 57 miljo-
ner kronor. Det är ca 10 %. 1994 drogs också drifts-
stödet ned med 3 %. Det är alltså fel att påstå att
presstödet inte har fått vidkännas nedskärningar.

Till detta skall också läggas att priserna på tid-
ningspapper har stigit mycket kraftigt under de se-
naste två åren. Kostnadsstegringarna på tidnings-
papper var synnerligen snabba under 1995. Andra-
tidningarna har inte heller kunnat hävda sig i kon-
kurrensen med förstatidningarna på annonsmarkna-
den. Den är en viktig bit av tidningarnas ekonomi.

Talet om att det direkta presstödet snedvrider
konkurrensen på tidningsmarknaden, vilket Inger
René var inne på, är rent ut sagt struntprat. Det är
inte sant. Den höjning av driftstödet som nu föreslås
i tilläggsbudgeten är således väl motiverad.

Det är inte bara socialdemokratiska tidningar
som har regeringens öra, Birgit Friggebo. Presstöd
utgår nämligen inte bara till socialdemokratiska
tidningar. Det indirekta presstödet utgår, såvitt jag
förstår, till alla dagstidningar. Dagens Nyheter får
sin stora beskärda del av det indirekta stödet. Svens-
ka Dagbladet, som man kanske kan kalla moderat,
mottar det kanske kraftigaste presstödet av alla tid-
ningar. Det finns centerpartistiska tidningar som får
presstöd. Många tidningar utöver de socialdemokra-
tiska uppbär direkt presstöd. Att socialdemokratiska
tidningar specifikt skulle ha regeringens öra är alltså
inte sant.

Att det tillförs pengar i en tilläggspropoposition
är inte heller särskilt konstigt, Birgit Friggebo. Vad
har man egentligen tilläggspropositioner till? Man
kan göra mycket i dem, också tillföra pengar när
detta är motiverat. Denna gång är det i mycket hög
grad motiverat att tillföra det direkta driftstödet i
presstödet de 53 miljoner kronor som föreslås.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets hem-
ställan i betänkandet.

Anf. 42 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik

Herr talman! Jag tycker inte att Kurt Ove Johans-
son gav särskilt många skäl till att presstödet just nu
skall ökas med 13 %. Det måste finnas en bakomlig-
gande orsak till att regeringen och socialdemokrater-
na lyssnar mer till den socialdemokratiska pressen än
några andra intressen i samhället.

Är det verkligen så att demokratin går under och
att tidningarna är så svaga att de inte klarar sig utan
denna 13-procentiga höjning? Är vårt land verkligen
så illa ute?

Kurt Ove Johansson talar mycket om presstöd i
allmänhet. Han talar om momsen och om befrielser
av pålagor som ett stöd. Detta har sin utgångspunkt i
tanken att allting tillhör staten och att varje avståen-
de från konfiskation skall tolkas som en välvilja och
ett stöd. Det är ju frånvaro av pålagor det är fråga
om! Jag tycker att det är en allmän nedsmutsning av
språket att tala om stöd i sådana sammanhang.

Kurt Ove Johansson pekar ut Folkpartiet och
även Moderaterna och säger att de har en särställ-
ning. Vi i Folkpartiet har många gånger varit en-
samma om olika förslag, och så småningom fått stöd
från en allt bredare och större majoritet. Jag är allde-
les övertygad om att presstödet kommer att vara
avvecklat inom en inte alltför avlägsen framtid.

Anf. 43 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Herr talman! Birgit Friggebo tycks anse att mitt
sätt att föra resonemang om det indirekta presstödet
skulle vara mitt eget påhitt. Så är det naturligtvis
inte. De utgångspunkter som jag har haft för mitt
resonemang om det indirekta presstödet bygger på
presstödets effekter, och på utvärderingen i ESO-
rapporten som kom 1993, vid en tidpunkt när Birgit
Friggebo satt i regeringsställning. Det resonemang
jag för om det indirekta presstödet är alltså inte nå-
gon innovation av Kurt Ove Johansson. Det bygger
på detta rapportmaterial, som Birgit Friggebo gärna
kan få låna om hon vill fördjupa sina kunskaper om
det indirekta presstödet.

Jag tycker att jag gav tillräckliga skäl i mitt in-
ledningsanförande till att öka driftstödet med 53
miljoner kronor. Jag skulle måhända också kunna
tillägga en sak när det gäller pappersprisutveckling-
en. Den har varit väldigt snabb under de senaste två
åren och kostnaderna kommer sannolikt också att
öka snabbt under 1996 enligt de beräkningar som
görs.

Som jag tidigare påvisade har presstödet under
nittiotalets första år tagit väldigt mycket stryk. Nog
finns det starka motiv för att i tilläggsbudgeten föra
upp dessa ytterligare 53 miljoner kronor.

Anf. 44 INGER RENÉ (m) replik

Herr talman! Nej, Kurt Ove Johansson, jag sade
inte att presstödet snedvrider konkurrensen. Det
måtte Kurt Ove Johansson ha läst i sitt manuskript,
och inte hört vad jag sade. Men jag sade faktiskt inte
det, så det kan lyftas bort ur dagens debatt.

Kurt Ove Johansson menade att det bärande mo-
tivet till de 53 miljoner kronorna är att presstödet
skyddar demokratin - och det gör det naturligtvis.
Men det gör också bra skolor, bra dagis och mycket
annat. Min fråga är: Varför är just presstödet vikti-
gare än många av de andra områden som också byg-
ger upp ett bra demokratiskt samhälle i Sverige, och
där vi i dag sparar mycket stora summor?

Moderaterna och Folkpartiet är ensamma i denna
fråga, sade Kurt Ove Johansson. Tyvärr är det så.
Moderaterna har varit ensamma i många samman-
hang när det gällt att föreslå sparande, men nu har
också Socialdemokraterna insett att det är nödvän-
digt - dock inte vad gäller presstödet. Det gör mig
litet konfunderad. Jag vill inte vara lika konspirato-
risk som Birgit Friggebo, men litet förvånad och
förundrad är jag ändå.

Anf. 45 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Herr talman! Nej, jag har inte skrivit in mina
repliker till Inger René i förväg i mitt manuskript,
och hon behöver inte heller befara att jag kommer att
göra det. Jag tror att jag klarar att föra denna debatt
med Inger René tillräcklig bra på fri hand.

Jag bygger mitt resonemang på den reservation
som Moderaterna och Folkpartiet gemensamt har
skrivit. I en av de fem meningarna hävdas att effek-
tiviteten i tidningarnas utveckling hos dem som
mottar presstödet blivit lidande på grund av stödet.
Så är det inte. Det påståendet är helt gripet ur luften.
Det råkar nämligen vara så att det utvecklingsstöd
som bl.a. ingår i presstödet har betytt oerhört mycket
för tidningarnas effektivitetsbefrämjande. Detta visar
undersökningar som Presstödsnämnden har gjort. De
visar också att utvecklingsstödet i presstödet betyder
oerhört mycket för tidningarnas effektivitetsutveck-
ling.

Dessutom vilar inte de tidningar som mottar
presstöd på några lagrar, Inger René. Jag vågar för-
säkra att tidningsledningarna i dessa företag jobbar
minst lika hårt, kanske t.o.m. hårdare, än tidnings-
ledningarna hos de tidningar som genererar stora
vinster. Det är hela tiden fråga om en effektivitet-
sjakt och en kostnadsjakt även i dessa företag.

Anf. 46 INGER RENÉ (m) replik

Herr talman! Kurt Ove Johansson koncentrerar
sig på en av mina frågor, och kommer inte heller in
på konkurrensneutraliteten. Det må så vara, men min
bärande fråga är hur man kan hävda att just presstö-
det skall vara en fredad zon när det skärs i praktiskt
taget allting annat i statsbudgeten.

Anf. 47 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Herr talman! Presstödet är ingen fredad zon. Jag
ägnade åtminstone en tredjedel av mitt inledningsan-
förande åt att tala om på vilka områden presstödet
under nittiotalet fått vidkännas nedskärningar. Detta
är alltså ingen fredad zon.

Man skall dock komma ihåg att presstödet har
tillkommit för att garantera mångfalden och för att
slå vakt om viktiga demokratiska värden.

När man då kommer till en punkt där man ser att
om man inte gör någonting kommer många av de
språkrör som nu finns att tystna måste man natur-
ligtvis göra någonting åt det, såvida man inte vill
skada demokratin, mångfalden. Det är det som ligger
bakom förslaget.

Sedan till konkurrensneutraliteten. Om man tittar
närmare på t.ex. annonsutvecklingen finner man att
det inte är de stora tidningarna, förstatidningarna,
som tar stryk. De ökar faktiskt sina annonsintäkter.
De som tar stryk är andratidningarna; det är de som
får presstödet. Det är där utjämningen av kostnader-
na måste ske. Syftet med att man en gång i tiden
införde det direkta statliga stödet var just att man
ville utjämna kostnaderna. Ser man det från konkur-
renssynpunkt skulle man egentligen öka på driftsstö-
det ytterligare utöver de 53 miljonerna - det vill jag
försäkra Inger René.

Anf. 48 CARL-JOHAN WILSON (fp)

Värderade talman! Jag hade egentligen inte tänkt
delta i den här debatten. Jag hade tänkt nöja mig
med att den reservation som finns i ärendet stöder
den motion som jag har lämnat in, men när jag satt
på mitt rum och lyssnade kunde jag inte låta bli att
gå hit till kammaren.

Man talade här om att det är viktigt med mång-
fald och konkurrens, vilket det naturligtvis är, både
för tidningar och för speceriaffärer. Går en speceriaf-
fär av två på en ort dåligt kan man naturligtvis avgö-
ra om man vill samla ihop pengar för att stödja den
eller om den skall få konkurreras ut av den som
bättre lyckas markera samhörighet med kunderna.
Men på tidningsområdet har vi presstödet, som na-
turligtvis har haft stor betydelse för många tidningar
runt om i landet och varit avgörande för att de har
kunnat överleva. Men man kan inte säga annat än att
det har snedvridit konkurrensen.

Man skulle kunna tro att presstödet hade gynnat
de politiska partier som har den mindre tidningen -
den skulle annars kanske ha försvunnit. Men att det
är så kan man inte bevisa. Jag tror möjligen att man
kan säga att det blir något sämre nyhetsbevakning,
om den ena av två tidningar på en ort läggs ned och
den andra blir kvar. Konkurrensen sporrar nog jour-
nalister att vara på hugget och försöka vara först med
nyheter. På det viset tror jag att mångfalden kan vara
bra.

Men på många håll i landet har en enda stor tid-
ning varit avgörande för framgångarna för de poli-
tiska motståndarna till den tidningens ideologi, i
varje fall om tidningen inte har varit socialdemokra-
tisk. De tidningar som inte tillhör det socialdemo-
kratiska partiet har ofta visat mycket stor generositet
och öppenhet när det gällt att redovisa socialdemo-
kraternas intentioner t.ex. i kommunalpolitiken,
medan det har varit svårare för de borgerliga partier-
na att få motsvarande generösa behandling av social-
demokratiska tidningar på de få platser där de har
lyckats skaffa sig dominans.

Man har runt om i landet också kunnat reta sig
på märkliga grupperingar; där det har funnits små
centerpartistiska och socialdemokratiska tidningar
har Centern och Socialdemokraterna gått ut gemen-
samt i kommunerna och fått majoritet för kommunal
annonsering i tidningar som knappast har haft någon
relevant täckning i det område där kommunala
pengar har satsats på detta.

Men det som gjorde att jag bestämde mig för att
gå upp och säga några ord i den här debatten var
egentligen en annan sak. Jag tycker väldigt ofta att
det är roligt att samarbeta med socialdemokrater. Jag
känner stor samhörighet med socialdemokrater i
många frågor och tycker att det ganska sällan upp-
står riktigt svåra konflikter. Men jag blir så väldigt
besviken varje gång det kommer upp sådana här
ärenden, där man märker att socialdemokraterna
gynnar företag och organisationer som ligger nära
socialdemokraternas egen verksamhet.

Jag tyckte att det var viktigt att få detta taget till
protokollet i detta sammanhang. Den typen av
gruppegoism tycker jag att det skulle vara väldigt
fint om vi kunde få allt mindre av i svensk politik.
Ett litet steg på den vägen skulle vara att avslå det
här märkliga förslaget om att höja presstödet.

Anf. 49 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik

Fru talman! Om det hade varit som Wilson säger,
att presstödet enbart hade tillkommit för att gynna
socialdemokratiska tidningar, hade hans resonemang
varit bestickande. Men så är det ju inte. Jag har i
flera inlägg försökt att tala om vilka som var de
grundläggande orsakerna till att presstödet en gång
infördes.

Som jag sade gällde det generella presstödet från
1948 till slutet av 60-talet. 1969 fick vi det direkta
presstödet. Det tillkom i akt och mening att slå vakt
om mångfalden, och då inte bara i den meningen att
det skulle bli ett presstöd till socialdemokratiska
tidningar. Presstödet utgår ju, som jag har sagt tidi-
gare, till socialdemokratiska tidningar, till center-
tidningar och även till det moderata Svenska Dag-
bladet. Även andra tidningar, som måhända skulle
kunna föras till politiska kategorier, får ju presstöd
om de uppfyller kraven i det regelsystem som finns i
sammanhanget.

Det här är alltså inget stöd som är ensidigt riktat
till socialdemokrater, utan stödets syfte är att slå vakt
om den mångfald som Carl-Johan Wilson själv pri-
sade i sitt anförande och att se till att vi har en väl
fungerande demokrati. Jag tror att det är oerhört
viktigt att detta kommer fram. Jag är därför glad för
att Carl-Johan Wilson genom sitt inlägg gav mig
möjligheter att säga detta ännu en gång.

Anf. 50 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik

Värderade talman! Jag hoppas att jag inte ut-
tryckte mig så, att presstödet tillkom för att gynna
socialdemokratiska tidningar. Att ett sådant förslag
skulle läggas fram från socialdemokratiskt håll kan
naturligtvis inte inträffa - det förstår jag.

Men huvudskälet till att jag gick in i debatten var
känslomässigt - jag kände en sådan besvikelse över
att behöva notera den gruppegoism som jag ändå
tycker att det är uttryck för. Jag säger detta trots att
det möjligen ger Kurt Ove Johansson möjlighet att
nu gå upp i replik en gång till. I många sådana här
frågor är det svårt att hitta en millimeterrät linje.
Ibland är det rent känslomässigt - man känner att
här fungerar inte det politiska livet riktigt sakligt,
utan det kommer in gruppegoistiska tendenser. Det
tycker jag att det gör i det här ärendet.

Det är klart att man kan nämna Svenska Dagbla-
det som ett skäl till att ha kvar presstödet, men då
borde ju Moderata samlingspartiet hålla tyst i den
här debatten, i varje fall för att rädda Svenska Dag-
bladet. Men Moderaterna tycker ju, precis som jag,
att konkurrensen skall få gälla. Skulle så bli fallet
kan Moderaterna kanske räkna med att man skulle få
lägga ned Svenska Dagbladet. Men det kanske är
lättare att ordna insamlingar för Svenska Dagbladet
än för liberala och socialdemokratiska tidningar.

I stor utsträckning är det här alltså en känslo-
mässig reaktion. Jag vänder mig mot att Socialde-
mokraterna vid sådana här tillfällen, som jag uppfat-
tar det, agerar i en politisk fråga för att gynna sina
egna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 9 §.)

7 § Vissa läkemedelsfrågor

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU10

Vissa läkemedelsfrågor

Anf. 51 LEIF CARLSON (m)

Fru talman! När läkemedelsfrågor nu diskuteras
går det inte att komma förbi de principiella frågorna
kring monopolföretag med statligt ägande. Konsek-
venserna av sammanblandningen av myndighets-
uppgift och affärsrörelse i form av ineffektivitet och
högre priser för den enskilde är så klara. Skälen för
avreglering och privatisering av läkemedelsbran-
schen framträder så tydligt om man blickar något
tillbaka på branschens historia. En sådan återblick
kan därför vara befogad.

Det är med häpnad, fru talman, som det svenska
folket har tagit del av massmediernas skildring av
förhållandena vid Apoteksbolaget. Det är inte förvå-
nande. Mer förvånande är att insikten om att detta är
ett systemfel fortfarande tycks saknas även inom
stora politiska partier. Det är därför viktigt att klar-
göra att de missförhållanden som påvisats inte hu-
vudsakligen är en olycklig tillfällighet beroende på
persongalleriet utan en följd av den sammanbland-
ningsekonomi som fått breda ut sig under socialde-
mokratisk ledning. Från moderat sida har vi i våra
motioner pekat på vådan av en olämplig struktur,
och Margit Gennser har tydliggjort det i utredningen
LFU 92.

Förvisso, fru talman, har just apoteksväsendet
länge i hög grad varit i riskzonen för en samman-
blandning av olika intressen. Det har alltid varit hårt
reglerat av myndigheterna därför att läkemedels-
branschen är speciell och därför att kraven inom den
måste ställas speciellt högt. Apoteken drevs visserli-
gen av enskilda företagare, men deras verksamhet
påverkades i hög grad av statliga regleringar. Från
1920-talet betalades avgifter till staten som var ut-
formade så att apotekarens skicklighet som företaga-
re inte betydde någonting. Redan däri låg egentligen
ett frö till förstatligande.

Fru talman! Visserligen visade 1953 års läkeme-
delskommitté att det gick att skapa ett avgiftssystem
som skulle stimulera apotekaren att arbeta för en
rationell och kostnadseffektiv rörelse av apoteket,
men det föll på hälleberget. En sådan förändring
skulle också ha lett till att småföretagarandan kunde
ha uppmuntrats, men det skedde ingen sådan libera-
lisering. I stället föreslogs - efter en ny utredning -
ett förstatligande, inte för att de privata apoteken
missköttes och inte för att sänka kostnaderna för de
enskilda konsumenterna utan för att förstatligandet
skulle ge bättre möjlighet till anpassning till sam-
hällsandan. Det är ett anmärkningsvärt motiv.

Fru talman! Nu lät man komplettera Apoteksbo-
lagets affärsdrivande verksamhet med myndighets-
utövning. Apoteksbolaget skulle prisförhandla med
industrin och handha statens läkemedelsinformation.
Det blev också priskontrollant. Ändå var bolaget
privaträttsligt och skulle följa praxis från näringsli-
vet vad gällde vinstdrivande verksamhet. Man skulle
alltså driva affärer i monopolform samtidigt som
man hade offentligrättslig makt. Det är en samman-
blandning.

Rätten att själv fastställa sina handelsmarginaler
tillsammans med utdelningsbegränsningar medförde
självklart att kapitalet snabbt växte vilket naturligt
nog tog sig uttryck i växande aspirationer. Man kun-
de generöst ställa upp som sponsor åt t.ex. Socialde-
partementet i diverse projekt, och det uppfattades
som självklart att Apoteksbolaget alltid representera-
des som expert eller sakkunnig i alla utredningar
som på något sätt kunde beröra bolagets framtid.
Sedan var man också remissinstans för de utredning-
ar som man från början haft möjlighet att påverka i
önskad riktning. Det kan man kalla ett bra inflytan-
de.

Sammanblandningen av myndighetsuppgifter och
affärsdrivande verksamhet är förödande och skadlig
för demokratin och hotar det politiska systemets
legitimitet. Bl.a. därför är det så viktigt att vi snarast
privatiserar verksamheten vid Apoteksbolaget.

Monopol är ineffektiva och skadliga var de än
finns, och de bör avskaffas. Ett avskaffande av Apo-
teksbolagets detaljhandelsmonopol skulle öka till-
gängligheten och ge egenvården bättre förutsättning-
ar. En privatisering av Apoteksbolaget skulle leda till
billigare läkemedel vilket skulle minska kraven på
fortsatta besparingar på de sjuka.

Nu bör vi tillse att Riksförsäkringsverket får i
uppgift att inte bara fastställa apotekens inköpspri-
ser, som de numera gör, utan också deras utförsälj-
ningspriser för de läkemedel som omfattas av läke-
medelsförsäkringen samt att arbeta fram rutiner som
är anpassade till ett apoteksväsende som arbetar i
konkurrens. Vi bör avskaffa detaljhandelsmonopolet
så fort som möjligt och lagstifta om de regleringar
som kommer att behövas när monopolet avskaffats,
och vi bör snarast inleda arbetet med att privatisera
Apoteksbolaget. Bolagets aktier i partihandelsbolaget
Tambro bör också säljas.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 52 CONNY ÖHMAN (s)

Fru talman! I det här betänkandet behandlas ett
antal motionsyrkanden rörande läkemedelsfrågor. I
huvudsak handlar motionsyrkandena om två ämnes-
områden: dels frågan om Apoteksbolagets roll och
inriktning, dels behandlingsresurser för patienter
som redan drabbats av läkemedelsberoende och åt-
gärder för att motverka läkemedelsberoende.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på den moderata reservatio-
nen.

Målet för vår läkemedelsförsörjning är självfallet
en säker och effektiv läkemedelshantering. Hur lä-
kemedelshanteringen skall organiseras och regleras
har utretts i flera omgångar. För närvarande är en
rapport kallad Apoteksbolagets framtida roll, utarbe-
tad inom Socialdepartementet, ute på remiss. I be-
tänkandet refereras vad denna rapport innehåller.

Enligt uppgift förväntas en proposition i detta
ämne läggas fram hösten 1996. När propositionen
föreligger finns det anledning att debattera och ingå-
ende penetrera hur läkemedelsförsörjningen skall
organiseras. I avvaktan på detta skall jag nöja mig
med några kommentarer om den moderata reserva-
tionen.

Jag trodde att vi skulle kunna diskutera det här
ämnet i dag utan att blanda in det som har hänt in-
ternt inom Apoteksbolaget. För egen del tänker jag
avstå från den delen av frågan. Den behandlas i
annan ordning.

Moderaterna skriver i sin reservation att om man
upphävde Apoteksbolagets monopol skulle tillgäng-
ligheten till läkemedel ökas. Jag måste säga att det
inte är i många sammanhang under alla de år jag
sysslat med hälso- och sjukvårdsfrågor som jag har
upplevt kritik från människor när det gäller tillgäng-
ligheten till läkemedel. Dessutom hävdar man i den
moderata reservationen att detta skulle ge den en-
skilde bättre möjlighet att själv vårda sin hälsa. Det
torde vara ett påstående som inte har något sakligt
underlag. Det vore intressant om Leif Carlson i en
replik kunde utveckla det sakliga underlaget till detta
påstående. Därefter säger man att endast den som
fått särskilt tillstånd i ett första skede bör få försälja
läkemedel. I den moderata världen finns det alltså ett
andra och möjligtvis ett tredje skede senare, och det
skulle vara intressant att få ta del av vad dessa senare
skeden skulle innebära. Anser Moderaterna att han-
del med läkemedel är som handel med specerivaror
och liknande varor?

Jag tyckte att det var litet symtomatiskt att Leif
Carlson i sitt inlägg helt förbisåg det de flesta motio-
nerna behandlar, nämligen frågan om de människor
som fastnar i ett läkemedelsberoende. Det finns an-
ledning att vara orolig över de rapporter vi fått till
utskottet om läkemedelsmissbruk och läkemedelsbe-
roende.

Vi har alla fått lära oss namn på bensodiazepiner
och andra preparat som för många människor inne-
bär en olycklig tillvaro eftersom man har fastnat i
beroende av dem. Samtidigt som vi oroas över dessa
rapporter måste vi inse att dessa preparat för många
andra människor innebär en möjlighet att må bättre
eller att bli bra. Men rapporterna om den ökande
försäljningen av antidepressiva medel, de stora regi-
onala skillnaderna i förskrivningarna av dessa läke-
medelsgrupper i vårt land, rapporterna om den
ibland slentrianmässiga förskrivningen, t.ex. vid
kristillstånd, och den ibland bristfälliga uppföljning-
en från förskrivande läkare gör att det är angeläget
att fortsatta åtgärder vidtas av alla berörda parter.
Vid de kontakter som har förevarit med klientorgani-
sationerna är det också alltför vanligt att man rappor-
terar om att patienter ej informeras om att vissa av de
här preparaten är symtomdämpande och inte botan-
de.

Glädjande nog kan man dock konstatera, vilket
utskottet gör, att många av de inblandade parterna,
t.ex. Socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen, Läke-
medelsverket, Folkhälsoinstitutet och Apoteksbola-
get, har pågående aktiviteter inom detta verksam-
hetsfält. Likaså finns en aktiv klientrörelse vars kun-
skaper och erfarenheter bör tas till vara.

Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansie-
ring och organisation, HSU 2000, har i ett delbetän-
kande som heter Reform på recept föreslagit flera
åtgärder som syftar till att förbättra förskrivning av
läkemedel, information om läkemedel och uppfölj-
ning av läkemedelsförskrivning. Bl.a. föreslås att
läkemedelskommittéerna vidareutvecklas och ges
ökade resurser.

Vidare föreslår utredningen att två nya register
upprättas, ett förskrivarregister samt ett receptregis-
ter. Vi får anledning att senare diskutera HSU 2000:s
förslag, men enligt min bedömning torde båda dessa
förslag underlätta arbetet med att förhindra läkeme-
delsberoende.

På flera håll inom landet har startats speciella
enheter eller avdelats speciell personal som arbetar
med att hjälpa personer som redan fastnat i ett läke-
medelsmissbruk. Det är angeläget att den kunskap
som därmed skapats sprids till övriga vårdenheter
som kommer i kontakt med patienter med likartade
problem.

Slutligen, fru talman, behandlas i detta betänkan-
de några förslag om läkemedelsförpackningars stor-
lek. Av många skäl är det självfallet angeläget att
läkare aldrig skriver ut större förpackningar än nöd-
vändigt. Även här bör läkemedelskommittéerna spela
en mer aktiv roll än i dag.

Anf. 53 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Det vi har sett i Apoteksbolaget är,
som jag försökte framhålla, ett tecken på ett system-
fel, där konstruktionen, sammanblandningen mellan
att vara myndighet och affärsdrivande, leder till
aktioner som efter hand ter sig alltmer stötande. Det
är därför inte tillfredsställande att bara luta sig mot
att det har gjorts en utredning, när vi sedan ser vad
den föreslår. Man föreslår att Apoteksbolaget skall
behålla ensamrätten för receptbelagda läkemedel och
att staten skall fortsätta att vara ensam ägare. Det är
inte tillräckligt.

Jag tycker att det finns skäl att redan nu, eftersom
detta inte görs i en handvändning, sätta i gång arbe-
tet med att ändra de förhållandena.

Det är självklart, som Conny Öhman säger, att
dessa varor inte får säljas som vanliga livsmedel,
utan det måste givetvis ske genom en auktorisation.
Tryggheten i detta beror inte på något statligt ägande
eller på ett statligt monopol, utan på att det är rätt
personer som handskas med det på rätt sätt. Det når
man genom att t.ex. en privat ägare har en auktori-
sation och handlar efter den lagens bokstav som
gäller. Det finns alla skäl att agera på det sättet.

Det är självfallet så att det på många håll är långt
till ett apotek, och om tillgängligheten ökar är det
lättare för människor. Om det är lättare för männi-
skor att handla t.ex. receptbelagda läkemedel på
närmare håll är jag övertygad om att de, med de råd
och den utbildning som människor får i dag, har
möjlighet att bättre sköta sin hälsa och att göra det
som behövs, bl.a. för sjukvårdens skull, nämligen
öka andelen egenvård, därför att det är en betydligt
billigare vård.

Anf. 54 CONNY ÖHMAN (s) replik

Fru talman! Leif Carlson tror att det skulle bli
bredare och tätare försäljningsställen om man tog
bort Apoteksbolagets monopol. Men jag vill påminna
Leif Carlson om, att om det är något bolag som har
sett till att ha ombud ute i landet när det gäller dist-
ribution av sina varor så är det väl Apoteksbolaget.
Man kan t.o.m. i glesbygd få dessa varor distribuera-
de via lantbrevbärare och andra. Jag tror alltså att
nätet när det gäller för människor att få tag i de lä-
kemedel de skall ha inte kan bli mycket bättre. För
min del är det uppenbart att risken skulle vara gans-
ka stor att det här nätet får sprickor om man går den
väg som Leif Carlson vill förorda.

Jag tror att den koppling som görs mellan till-
gängligheten till läkemedel och möjligheten att vår-
da sig själv är felaktig. Jag tror inte att det är den
kopplingen som skall göras i detta sammanhang.
Den koppling vi har i dag, där vi garanterar att man
varje gång man köper ett läkemedel har tillgång till
personal som kan informera och svara på frågor om
läkemedlets verkningar, hur det skall tas osv., måste
vi slå vakt om, om vi vill utveckla den delen av vår-
den som kan kallas egenvård.

Vid ett antal symposier som jag har deltagit i har
även svenska forskare - Bengt Jönsson är ett namn
som är känt av alla som sysslar med sjukvård -
kunnat vederlägga att den svenska kostnaden för
läkemedelsdistribution på intet sätt avviker negativt
från de kostnader som man har ute i världen för
detta. Påståendet att vi skulle kunna tjäna stora
pengar på en annan tingens ordning tror jag därför
inte mycket på.

Anf. 55 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Att man har lyckats, just genom att
ha ombud ute i glesbygden, att någorlunda upphäva
monopolets effekter på tillgängligheten är ju inte ett
skäl i sig för att monopolet skall vara kvar. Det bara
påvisar att det här, precis som allt annat - livsmedel
är tillgängligare - kan göras lika tillgängligt under
betryggande former. Det skall självfallet vara aukto-
risation, och vi måste självfallet också se efter på
vilket sätt information skall ges. Det är därför det är
dags att börja så fort som möjligt.

Till skillnad från vad Conny Öhman här säger,
finns det mycket som talar för att det här har kostat
mellan en halv och en miljard om året. Det finns
alltså möjlighet att göra den besparingen. Det är
ytterst väsentligt, därför att det kommer patienterna
till godo.

Vi har sagt att det skall tas flera steg, just för att
ta det bitvis, så att vi klarar det på ett ansvarsfullt
sätt, men vårt mål är självfallet att detta, som annat,
skall vara en fri verksamhet under laglig kontroll, av
auktoriserade innehavare.

Anf. 56 CONNY ÖHMAN (s) replik

Fru talman! När det gäller det ämnesområde som
upptar de flesta motionärers intresse, nämligen att
komma till rätta med de läkemedelsberoendes pro-
blem, noterar jag att Leif Carlson inte säger ett ord
om den problematiken. Däremot uppehåller han sig
tämligen länge vid frågan om monopol eller privati-
sering av verksamheten.

Till syvende och sist är det läkemedelskonsumen-
terna som är den viktiga parten i detta. Att säkerstäl-
la att de får tillgång till de läkemedel som de skall
ha, att det sker under betryggande former samt att de
får rådgivning och stöd, så att de inte fastnar i ett
beroende, är den viktiga aspekten på läkemedelsför-
sörjningen, inte den fråga som Leif Carlson gör till
huvudfråga.

Anf. 57 KERSTIN HEINEMANN (fp)

Fru talman! Från Folkpartiet liberalerna har vi i
vår motion So223 tagit upp problemen kring sömn-
medel och lugnande medel, bland vilka bensodi-
azepinerna utgör den största gruppen, och dessa
medels beroendeframkallande effekter. I motionen
anför vi vikten av epidemiologiska studier av läke-
medelsberoende, behovet av behandlingsresurser för
patienter med läkemedelsberoende och vikten av
forskning om läkemedelsberoende. Alla tre är områ-
den som hitintills varit eftersatta.

Utskottet har i sin behandling av vår motion och
andra motioner med liknande inriktning tagit dessa
frågor på stort allvar och anför också i betänkandet
att utskottet vid upprepade tillfällen påpekat det
angelägna i att åtgärder vidtas för att komma till
rätta med beroende och missbruk av vissa läkemedel.
Att problemen ändå kvarstår har utskottet fått belägg
för, bl.a. vid det studiebesök som utskottet har gjort
vid projektet Kilen här i Stockholm, dit människor
som har problem kan vända sig för att få hjälp med
sitt beroende, men också för att få upplysningar om
läkemedel som de har fått förskrivna av läkare, men
tydligen inte fått tillräcklig information om dess
beroendeframkallande risker.

En hel del åtgärder är nu på gång eller planeras
som tillmötesgår våra yrkanden.

I HSU 2000:s delbetänkande Reform på recept
föreslås ett förskrivarregister och ett receptregister,
som kan underlätta epidemiologisk forskning. Även
förslaget om förstärkta läkemedelskommittéer ser vi
som en möjlighet att bättre kunna sprida kunskap till
förskrivarna om beroendeframkallande medel. NEPI,
Nätverk för läkemedelsepidemiologi, och Folkhälso-
institutet planerar att genomföra en kartläggning av
omfattningen av läkemedelsberoendet, som vi efter-
lyser i vår motion.

Hälso- och sjukvården har ju ett ansvar för att
personer som har hamnat i beroende eller missbruk
får den vård och behandling de behöver. Det finns
olika projekt i landet för detta. Behandlingen av
personer med bensodiazepinberoende skiljer sig i
vissa avseenden från behandlingen av andra beroen-
detillstånd. Därför är det viktigt att kunskap sprids
och att stöd ges till olika projekt.

Fru talman! Problemen kring missbruk och bero-
ende av läkemedel behöver tas på stort allvar, och vi
anser att utskottet har gjort detta och att de yrkanden
vi har i motionen tillgodoses med de åtgärder som
jag tidigare har talat om. Vi ställer oss därför bakom
betänkandet. Men det är naturligtvis av stor vikt att
dessa frågor följs, så att vi ser att de åtgärder som nu
vidtas också får den önskade effekten.

Anf. 58 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! För att spara tid vill jag instämma i
Conny Öhmans huvudanförande. Jag delar hans
resonemang och hans slutsatser. Jag vill också yrka
avslag på Moderaternas motion och reservation.

Huvudtanken från Moderaternas sida är att avreg-
lera. Jag är litet förvånad över att man inte har lärt
sig någonting av alla de avregleringar man hann
genomföra under sin korta tid i regeringsställning,
t.ex. på taxi-, flyg-, post- och teleområdet. Vi kan
alla konstatera att avreglering leder till koncentra-
tionstendenser och slår sönder möjligheterna för
glesbygd och avlägsna landsdelar att ta del av en bra
distribution. Det är konsekvensen av avregleringar-
na.

En av våra motioner från den allmänna motions-
tiden behandlas i det här betänkandet. I den motio-
nen vill vi att läkemedelsindustrins styrande roll
granskas samt att Läkemedelsverket förstärks och
kompletteras med lokala och regionala läkemedel-
skommittéer. Vi har nu av både Kerstin Heinemann
och Conny Öhman hört hur mycket av detta som är
genomfört, och därför behöver vi inte tillstyrka den
motionen. Vi ser fram emot ett kraftigt förstärkande
av dessa läkemedelskommittéers roll i och med det
nya förslaget från HSU 2000.

HSU 2000 fortsätter nu sitt arbete, och utredning-
en har också uppmärksammat läkemedelsindustrins
styrande roll ur en annan aspekt. Det gäller vidare-
utbildningen, som är väldigt viktig för läkare och
sjukvårdspersonal. I måndags och tisdags hade vi ett
seminarium inom HSU 2000 där bl.a. den f.d. Astra-
chefen Lars Werkö medverkade. Han uppmärksam-
made utredningen på det stora inflytande läkeme-
delsbolagen har på det här området och uppmanade
utredningen att ta tag i de här frågorna. Jag tycker
det är väldigt glädjande när en så betydelsefull per-
son så att säga byter sida och påpekar vikten av att
samhället tar ett större ansvar för objektivitet, pro-
duktutveckling och utbildning. Det ser vi alltså fram
emot.

Jag vill också beröra en fråga som tangerar det
här området och som har givit upphov till en liten
folkstorm. Vi har fått massor med brev från upprörda
människor som är rädda att C-vitaminer, hälsokost,
homeopatiska preparat, naturmedel och liknande
skall monopoliseras och flyttas till apoteken. Jag vill
då säga att jag inte tror att det är aktuellt. För vår del
tycker vi att Livsmedelsverket har agerat onödigt
klåfingrigt i det här fallet, och där har man ju också
backat. Men det har också funnits antydningar om
att läkemedelsindustrin skulle vara inblandad, efter-
som det skulle ligga i dess intresse att ta hand om
även dessa lönsamma bitar.

Till sist vill jag bara, eftersom det ändå har
nämnts i den här debatten, uttrycka min uppskatt-
ning av Ingela Thaléns resoluta granskning av Apo-
teksbolagets styrelse och dess fallskärmsavtal m.m.
Jag tycker hon har agerat på ett föredömligt sätt, och
man skulle kanske önska mer sådant i förvaltningen.

Anf. 59 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Stig Sandström sade att vi inte har
lärt oss av nackdelarna med avreglering. Då vill jag
fråga: Har inte Stig Sandström under alla år lärt sig
någonting om nackdelarna med statliga monopol -
Apoteksbolaget är ett exempel - och monopolverk-
samhet över huvud taget, som är förödande?

Avregleringen har varit bra. Den kan ibland ha
gått för fort på en del ställen, och eftersom det här är
något vi har varit ovana vid i detta monopolsamhälle
har man inte följt upp med den lagstiftningsmässiga
reglering som behövts. I stort har dock avregleringen
varit bra. Jag får i dag en taxi i Stockholm när jag
vill ha den och inte när det behagar Taxi. Det tycker
jag är en fördel för mig som kund.

Det är därför jag säger att vi redan nu borde göra
vissa saker. Vi borde förbereda för lagstiftning inför
ett privatiserande, se vad som behöver göras lag-
stiftningsmässigt med tanke på ett apoteksbolag som
jobbar i konkurrerande former. Då skulle avregle-
ringen kunna ske på ett sådant sätt att det hela fun-
gerar, och vi kunde få fördelarna av den och slippa
gå på en eller annan obehaglig bakstöt. Därför måste
vi börja göra på det här sättet nu.

Det är riktigt att det är väsentligt med läkemedel-
skommittéerna. Det tycker jag att vi skall framhålla.
Min uppfattning är dock, till skillnad från övriga i
HSU 2000, att dessa skall vara fristående och obund-
na. De skall inte styras av vare sig Apoteksbolaget
eller landstingen utan vara fristående verksamheter
för att kunna ge verklig information om läkemedlen.
Där har vi olika uppfattning.

Vad gäller det som Stig Sandström tog upp om
missbruk är det inte en fråga för apoteken utan för
sjukvården. Det ligger under sjukvårdsdelen att se
till att förskrivning sker utifrån korrekta diagnoser
och på ett korrekt sätt. Det har ingenting med apote-
ket eller utlämnandet av en utskriven medicin att
göra.

Anf. 60 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Vad gäller Apoteksbolaget försöker
Moderaterna nu svära sig fria från vad som har hänt
i dess ledning med alla dessa fallskärmsavtal osv.
Om jag fattar saken rätt har ni också en del i den
byken. Jag ser dessa avarter mest som ett utslag av
den nyliberala anda som nu på 90-talet smittat av sig
även i den statliga sektorn. Fallskärmar är ju ingen-
ting specifikt för socialdemokrater och den statliga
sektorn.

I övrigt får vi inte glömma bort att Apoteksbola-
gets kärna i grund och botten är väldigt sund. Man
har en väldigt bra verksamhet på basplanet. Vi har
gjort besök där och fått veta att det kanske är det
mest välskötta distributions- och försäljningsbolaget i
hela Europa. I övriga EU-länder är det väldigt priva-
tiserat och fragmentiserat på det här området, och
det är också si och så med tillgängligheten. I det
avseendet tycker jag alltså att Apoteksbolaget är ett
välskött bolag. Rötan finns i toppen, men där har
Ingela Thalén vidtagit de åtgärder hon kan inom
gällande lag, och det tycker jag är bra.

Anf. 61 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Att Apoteksbolaget i vissa delar varit
välskött är fortfarande inte ett skäl till att behålla ett
monopol, en organisation som staten äger, när det
kan lösas betryggande på annat sätt.

Vad som har skett här är en sammanblandning av
roller. Staten har givit Apoteksbolaget en myndig-
hetsroll och samtidigt sagt att man skall bedriva
affärsverksamhet. Det är denna sammanblandnings-
ekonomi, som har ställt till så mycket också på andra
ställen, som vi här ser konsekvenserna av. Har man
den ställningen är det närmast ofrånkomligt att man
så småningom får dessa negativa effekter som vi har
sett. Därför skall alla typer av monopolverksamhet
bort. Det skall inte finnas någon sammanblandning
mellan offentlig verksamhet, myndighetsutövning
och affärsdrivande verksamhet, och staten skall inte
vara ägare.

Anf. 62 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Jag tycker att Leif Carlson och mo-
deraterna är litet ideologiskt förblindade vad gäller
monopol och konkurrens. Ibland kan det faktiskt
vara bra med monopol. Tittar man på ekonomins
kunskapslära ser man att konkurrensens slutpunkt
faktiskt ofta är monopolet. Det är dit all intensiv
konkurrens strävar. Det är det vi ser i den ekonomis-
ka teorin. Jag tycker att man skall bedöma litet från
fall till fall, och i fallet med Apoteksbolaget tycker
jag att det kan vara befogat med ett monopol.

Anf. 63 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Fru talman! I detta betänkande behandlas olika
läkemedelsfrågor. Vi kristdemokrater har i en mo-
tion, So484, krävt att man skall kunna samköra olika
apoteks register för en kartläggning av den totala
förskrivningen av bensodiazepiner. Vårt argument
för motionen är att den enskilde skall stå i centrum.
För den enskilda människan är det viktigt att even-
tuellt missbruk upptäcks så tidigt som möjligt. Då
måste man hitta metoder för det.

Problemet med missbruk av bensodiazepiner har
uppmärksammats de senaste åren. Trots det finns
stora problem kvar. I vissa fall har andra läkemedel
ersatt bensodiazepinerna, men grundproblemet finns
kvar. Det är därför som vi har motionerat, för detta
är en folkhälsofråga. I inledningen till Världshälso-
organisationens konstitution sägs: Hälsa är ett till-
stånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt
välbefinnande och ej blott frånvaro av sjukdom eller
handikapp.

Fru talman! Det är viktigt att vi har de här olika
målsättningarna i grunden när vi diskuterar även
sådana här frågor. Mest förskrivna psykofarmaka är
bensodiazepiner. De används för att behandla oro,
ångest och sömnstörningar. Det finns bland medi-
cinsk expertis en stor uppslutning kring nödvändig-
heten av att använda bensodiazepiner för många
olika patientgrupper. Totalt beräknas mellan 9 och
15 % av befolkningen använda något bensodiazepin-
preparat under ett år.

Fru talman! Läkemedelsutredningen behandlade i
sitt betänkande Läkemedel och hälsa, SOU 1987:20,
frågan om bensodiazepinernas användning och effek-
ter. Problemen med förskrivning och användning är
så betydande att åtgärder bör övervägas, och utred-
ningen nämnde särskilt missbruks- och beroendefrå-
gor, överkonsumtion och underkonsumtion.

Missbruk och beroende börjar nästan undantags-
löst med att patienten ordineras medlet av en läkare.
Läkemedelsutredningen framhåller att kunskapen
om missbruk och beroende av bensodiazepiner är
bristfällig. Sammanfattningsvis anges dock att det
får anses klarlagt att omfattningen av beroendet är
större än omfattningen av missbruket.

Studier av och erfarenheter från hälso- och sjuk-
vård, socialtjänst och polis visar att personer som är
alkoholberoende även använder bensodiazepiner i
betydande omfattning. Narkotikamissbrukare använ-
der dessa läkemedel som ersättning för andra droger.
Som en följd av detta har det uppkommit en illegal
försäljning och polisens och tullens beslag av ben-
sodiazepiner har ökat kraftigt under de senare åren.

Fru talman! Socialstyrelsen ansvarar för tillsynen
av läkares förskrivning av bensodiazepiner. Det är
viktigt att resurser finns för att så snabbt som möjligt
kunna uppmärksamma de läkare som missbrukar sin
förskrivningsrätt. Tillsynsutredningen, SOU
1991:63, menar att en större tillgänglighet för Soci-
alstyrelsen till de uppgifter om inköp som finns vid
apoteken skulle öka möjligheterna att identifiera
missbrukare av bensodiazepiner som vänder sig till
flera olika läkare för att erhålla recept.

Psykiatriutredningen har i sitt delbetänkande,
SOU 1993:5, behandlat bensodiazepiner och före-
slagit att den enskilde läkarens förskrivning av dessa
läkemedel skall registreras av apoteken vad avser
preparat, dos och förpackningsstorlek. Denna infor-
mation skall sedan återföras av Apoteksbolaget till
den förskrivande läkaren.

För att söka komma till rätta med sådana problem
som att flera läkare förskrivit samma läkemedel till
en patient bör samkörning av de olika apotekens
register ske. På så sätt kan snabb hjälp till den en-
skilde patienten sättas in samtidigt som en kartlägg-
ning av missbrukets utbredning kan ske. Utifrån
folkhälsoperspektiv är det viktigt att påskynda insat-
ser mot missbruk av bensodiazepiner.

Fru talman! Eftersom frågan för närvarande är
under behandling i samband med HSU 2000 har
utskottet ansett att man inte skall föregripa den be-
handlingen. Jag har som kristdemokrat ställt upp på
det, men kommer i fortsättningen att bevaka den här
frågan, som jag tycker är ett utomordentligt bra me-
del för att nå målet att upptäcka och förebygga miss-
bruk av bensodiazepiner.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 9 §.)

8 § Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU11

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Anf. 64 LEIF CARLSON (m)

Fru talman! Jag ämnar i mitt anförande koncent-
rera mig på två av de behandlade frågorna i SoU11,
hälso- och sjukvårdens finansiering och frågan om
destruktiva rörelser.

I utskottets majoritetstext om vissa hälso- och
sjukvårdsfrågor sägs det: "Alla måste kunna känna
trygghet att det finns en hälso- och sjukvård av god
kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på
lika villkor." Det tycker jag är rimliga krav. Men gör
människorna det? Kan de göra det?

Fru talman! Jag har en äldre släkting som hör
generande illa. Men väntetiden vid Karolinska sjuk-
huset för att få en hörapparat är 75 veckor. En be-
kant till mig blev häromdagen, en söndag, akut sjuk
och begav sig till Södersjukhuset. Där var väntetiden
på akutmottagningen mer än fem timmar.

Landstingsvärlden konstaterar att köerna ökar.
För en galloperation får man vänta 69 veckor i Göte-
borg, för framfallsoperation 36 veckor om man söker
i Skövde. Exemplen kunde mångfaldigas. 15 000 fler
patienter än för ett år sedan står nu i kö för behand-
lingar som omfattas av vårdgarantin. Var finns
tryggheten? Bara de som har råd kan utnyttja alter-
nativ i form av privat vård. Det är de svaga som
råkar illa ut.

Var någonstans i samhället utanför sjukvården
skulle sådant här bemötande kunna ske? Hur många
bilar skulle Volvo sälja om den som snabbt behöver
en bil för att klara sina dagliga åtaganden fick svaret:
Trevligt att du hörde av dig. Kom igen om 75 veckor
så skall vi se om vi har något! Hur länge skulle en
affär finnas kvar som bemötte en kund med ett de-
sperat behov av hjälp med orden: Var så god och sitt!
Vi tittar till dig om så där fem timmar. Jag tror att
man skulle få lägga till: Ta en banan, det är bra för
nerverna!

Fru talman! Den svenska sjukvården befinner sig
i kris, inte på grund av bristande kunskaper eller
omotiverad personal, utan på grund av det sätt som
sjukvården byggts upp och administreras på. Vi
borde fråga oss: Vad har vi gjort för fel och vad gör
vi för fel? Griper vi inte tag i problemen förlorar
sjukvården sin legitimitet.

Dagens sjukvårdssystem tar liten hänsyn till pati-
enten och personalens behov och önskningar.
Landstingssystemet sätter inte patientens rätt till
sjukvård i centrum. Patienternas möjlighet att välja
beskärs, och de anställdas möjlighet att påverka sin
arbetssituation är närmast obefintlig, som sköters-
kestrejken så tydligt visat. Någon verklig vårdar-
betsmarknad finns inte. Man kan strejka sig fördär-
vad utan att det berör en monopolarbetsgivare. Det är
bara det man inte vill som händer, nämligen att
patienterna skadas. Det måste finnas konkurrerande
vårdgivare.

Fru talman! Kraven på resurserna framdeles är
mycket stora. Samhällsekonomin kommer därför att
tvinga fram genomgripande förändringar i sjukvår-
den för att hejda kostnadsexplosionen. Sådana för-
ändringar är inte möjliga inom landstingsmonopolets
ram. Inom denna kommer erfarenhetsmässigt lös-
ningarna på vårdproblemet att bli pseudolösningar.
Höj skatten, öka politikerinflytandet, ransonera och
begränsa tillgången på vård. Historien, vårdköerna,
de desperata nedskärningarna och personalens ställ-
ning, som närmast kan liknas vid en modernare och
mjukare variant av gammal livegenskap, visar effek-
terna av sådana lösningar. Det finns då skäl att fråga
sig hur länge folk kommer att betala skatt till en
sjukvård som inte längre ger den vård som efterfrå-
gas och behövs.

Fru talman! Vilka är då de huvudsakliga brister-
na i dagens system? Landstingssystemet karakterise-
ras av oklara spelregler utan tydligt särskiljande av
olika roller i sjukvårdssystemet, som skulle möjliggö-
ra mångfald och valfrihet, en politisk detaljstyrning
som skapar otrygghet och ineffektivitet, brist på
pengar, svaga patienter och en monopolställning som
omöjliggör konkurrens men ger myndighetsprägel åt
vården. Sjukvården har byggts ut av politiska skäl
och inte vårdskäl. Besparingar sker på patienter och
på personal. Den viktiga specialistutbildningen, ST-
tjänsterna, vansköts av landstingen. Sjukvårdens
kostnadskris kan inte hanteras enbart med effektivi-
sering och ransonering inom nuvarande monopolsys-
tem med en bibehållen legitimitet för vården. Vi
måste alltså byta system.

Fru talman! Vad vi behöver nu är en principiell
diskussion om vad vi vill med sjukvården och om
hur en långsiktig uthållig finansiering, där de goda
incitamenten är inbyggda i systemet tillsammans
med en effektiv kostnadskontroll, skapas. En försäk-
ringslösning ligger då nära till hands. Moderata
samlingspartiet har länge talat för en allmän obliga-
torisk försäkring. En försäkringslösning har flera
fördelar. För det första omfattar den alla medborgare.
För det andra erbjuder den ett konkret och verk-
ningsfullt sätt att se till att alla verkligen får den
sjukvård de har rätt till och att de får den i rätt tid.
Alla får vård oavsett den egna ekonomiska styrkan. I
en försäkringsmodell följer pengarna patienten, och
patienten sätts alltså i centrum. Pengarna kan också
öronmärkas för vård på ett sätt som skatter inte kan.
Produktivitetskrav kan lätt läggas in i en försäk-
ringsmodell.

Fru talman! Vi har i rapporten "En allmän hälso-
försäkring" redogjort för hur en sådan försäkring
konkret skulle kunna utformas. Vi föreslår ett samlat
grepp över alla de resurser som har med medborgar-
nas hälsa att göra och som omsluter ca 170 miljarder
kronor. Riksdagen fastställer i demokratisk ordning
en försäkringsavgift och omfattningen av försäkring-
en - ett minimiinnehåll av behandlingar som för-
säkringen omfattar liksom minimitaxa för vårdgiva-
re. Alla omfattas. Ingen patient får avvisas från för-
säkringen. Etableringsfrihet råder. Alla betalar soli-
dariskt en försäkringsavgift som varierar efter in-
komst. Inga gratisåkare accepteras i systemet. Med
en hälsoförsäkring garanteras patienten vård, och
resurserna till sjukvården öronmärks. Patienten
kommer att ha en stark ställning, då han förfogar
över de ekonomiska medlen och kan gå dit där hans
krav bäst uppfylls. Pengarna följer alltså patienten.
Försäkringskassan, eller varför inte på sikt några
stycken kassor, sköter administrationen. Eftersom
den del av landstingsskatten som går till sjukvård
försvinner och ersätts av en försäkringsavgift så
försvinner landstingens ansvar för sjukvården. De
skall inte längre ha med finansieringen att göra.

Fru talman! Samordningen mellan alla resurser
runt ohälsan, som ersättning till huvudman, läkeme-
delsersättning, förtidspensionssystemet, landstings-
skatten och enligt min mening sjukpenningförsäk-
ringen, ger incitament till obrutna vårdkedjor och
färre förtidspensioner. Det blir enkla klara regler
utan politisk detaljstyrning, och makten flyttas från
politikerna till patienten. Vi menar att en statlig
medicinalstyrelse skall ansvara för godkännande av
vårdgivare och kvalitetskontrollen, och krav skall
finnas på alla som bedriver vård att ha fungerande
system för att säkra kvaliteten i vården.

Fru talman! Eftersom nackdelen med en allmän
försäkringslösning är att kunden handlar med någon
annans pengar och följaktligen inte är särskilt kost-
nadskänslig har i förslaget åtgärder för kostnadskon-
troll starkt betonats. Där finns patientavgifter, styr-
ningar mot rätt vårdnivå, vårdkedjor. Där finns en
minimitaxa som pressar kostnaderna samt en sam-
ordning mellan olika försäkringssystem. Speciellt
inom öppenvården finns risk för kostnadsdrivande
överförbrukning. Där kan ytterligare kostnadskon-
trollerande åtgärder tillskapas, där medborgaren
själv blir den viktigaste kostnadskontrollanten av sin
egen vård. Genom detta system kommer konkurrens
att möjliggöras och valfrihet för patienter och perso-
nal att öka samtidigt som resursutnyttjande optime-
ras.

Fru talman! Det går inte längre enligt min me-
ning att vänta med systemförändringar inom sjuk-
vården. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Utskottet har tagit upp frågan om
destruktiva rörelser, då det rapporterats från ansvari-
ga myndigheter att hälso- och sjukvården och social-
tjänsten möter människor som fått svåra psykiska
problem när de försökt lämna en del rörelser. Man
tycks inte riktigt veta hur man skall hjälpa de enskil-
da lidande. Eftersom man är villrådig om hur hjälp
bäst skall ges och okunnighet om problemets om-
fattning tycks föreligga föreslår utskottet därför att
man undersöker omfattningen av dessa problem och
hur man skulle kunna hjälpa och stödja de hjälpsö-
kande. Det är alltså inte frågan om, och det får enligt
moderat uppfattning inte vara frågan om, någon
kartläggning av olika rörelser och organisationer och
deras verksamhet. Det handlar om hur man kan
hjälpa människor som enligt rapporterna har kommit
till skada på områden där våra kunskaper om hur
man hjälper är dåliga. Den allra största respekt för
religions- och yttrandefriheten liksom för den enskil-
da människans värdighet och integritet måste visas.
Detta är en utomordentligt svår och känslig fråga.
Jag skall inte sticka under stol med att det är med
stor vånda som vi kommit fram till detta beslut. Det
är därför och enbart därför att enskilda människor,
unga och barn, uppenbarligen enligt rapporter
kommit till skada. Utredningen får på villkors vis
inte äventyra eller träda för när de grundläggande
fri- och rättigheterna. Vad som behövs är helt enkelt
bättre fackkunskaper om hur man hjälper människor
med en speciell typ av problem, där våra kunskaper i
dag är dåliga.

Fru talman! I betänkandet tas i övrigt många vä-
sentliga områden upp, men för tids vinnande avstår
jag härifrån att ta upp ytterligare frågor. Vi är i
mångt och mycket ense i dessa.

Anf. 65 KERSTIN WARNERBRING (c)

Fru talman! Centerpartiet har i det betänkande
som vi nu diskuterar en motivreservation som gäller
hälso- och sjukvårdens finansiering, mom. 1 och 2.
Vi vill genom den understryka nödvändigheten av att
skapa mångfald, valfrihet och kvalitet inom vården,
samtidigt som ekonomin kräver effektiviseringar och
förnyelse och att detta förutsätter konkurrens inom
ramen för ett offentligt och demokratiskt finansierat
system.

Alla medborgare måste garanteras tillgänglighet
till god vård och omsorg oavsett var i landet de bor.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall också patien-
terna ha insyn i och inflytande över vårdens innehåll
och utformning och alltså själva kunna välja både
vårdgivare och vårdinsats. Valfriheten kräver natur-
ligtvis en mångfald av olika utförare av vården.
Konkurrens är en nödvändighet. Vi vill därför un-
derstryka vikten av att landstingen, som på de flesta
håll satsat offensivt på förändring, förnyelse och
utveckling, också ser positivt på sin möjlighet att
skriva avtal med privata vårdgivare. Sjukvårdshu-
vudmännen kan på så sätt öka mångfalden, valfrihe-
ten och kvaliteten inom vården, samtidigt som de
också utövar kostnadskontrollen. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till reservationen 2, som gäller moti-
veringen.

I betänkandet behandlas också tre centermotio-
ner. En handlar om kvinnors hälsa, en om vikten av
förebyggande hälsovård och en om alternativ sjuk-
vård. Enligt Centerpartiets uppfattning behandlar
dessa motioner tre mycket angelägna frågor.

Det finns otvivelaktigt stora brister när det gäller
kunskap om kvinnors hälsa. Mannen tycks ha fått stå
modell också i det här sammanhanget. Kvinnans
livssituation är trots allt olik mannens. Kvinnans
åldrande skiljer sig från mannens. Kvinnans ohälsa
har ökat jämfört med mannens. Det är två tre gånger
vanligare att kvinnor blir behandlade för depressio-
ner än att män blir det.

Detta är bara några exempel som visar att det be-
hövs ökade anslag till forskning som rör kvinnors
hälsa. Det är ett av de områden som centerkvinnorna
tagit upp i sin motion.

Den förebyggande hälsovården måste ges hög
prioritet och stimuleras på olika sätt. Frågan om
alkoholmissbruk och användning av droger och
tobak måste, inte minst ur förebyggande hälso-
vårdsaspekt, få stor uppmärksamhet. Detta hörde vi
ju också för en stund sedan när det gällde läkeme-
delsdebatten.

Den tredje motionen visar på ett stort antal alter-
nativa terapier som finns i Sverige i dag. Många av
dem är mycket seriösa och borde betraktas som sjuk-
vård.

Vi i Centerpartiet står självklart bakom yrkande-
na i dessa motioner, men vi begär inte något till-
kännagivande, eftersom samtliga dessa frågor för
närvarande är föremål för utredningar av olika slag.

Slutligen, fru talman, vill jag när det gäller frå-
gan om det som i betänkandet benämns "destruktiva
rörelser", poängtera att det tillkännagivande som
också Centerpartiet står bakom, handlar om att kart-
lägga omfattningen av problemet. Det gäller att ur ett
hälso- och sjukvårdsperspektiv få kunskap om vilken
vård och behandling som bör erbjudas dem som
drabbas. Att närmare gå in på religions- och yttran-
defrihetsfrågor ligger helt utanför socialutskottets
kompetensområde.

Därmed, fru talman, yrkar jag återigen bifall till
reservation 2. I övrigt yrkar jag bifall till hemställan
i betänkandet.

Anf. 66 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Fru talman! Merparten av de motioner som be-
handlas i det nu aktuella betänkandet är över ett år
gamla. De är dock fortfarande aktuella. Jag vill här
lyfta fram några av de principiella ståndpunkter som
vi i Folkpartiet liberalerna värnar om.

För det första vill vi ha en solidarisk finansiering
av hälso- och sjukvården, och inte en försäkrings-
lösning. Det är intressant att konstatera att ingen av
de utländska experter som på uppdrag av HSU 2000
granskat det svenska sjukvårdssystemet förordar en
försäkringslösning. I ett trängt ekonomiskt läge
måste det vara patientens behov som styr priorite-
ringarna.

Vi har sett Prioriteringsutredningen som en ut-
märkt utgångspunkt för diskussion kring frågan om
vem som skall få vård först. Vi vill dock varna för att
man i fortsättningen formulerar alltför stela priorite-
ringsprinciper. Ingen patient är den andra lik. I fråga
om utbildningen av läkare och övrig hälso- och sjuk-
vårdspersonal är det viktigt att man just skapar kun-
skap och förmåga att i de enskilda fallen avgöra
vems behov som går före en annans.

Sedan vill vi ha en friare etableringsrätt än ma-
joriteten. Den nuvarande ordningen begränsar, inte
minst för kvinnor, möjligheterna både att byta ar-
betsgivare och att starta eget. Vi tycker att HSU 2000
borde få tilläggsdirektiv om att pröva hur regler om
bättre konkurrens mellan offentliga och privata
vårdgivare skall utformas.

Vi lägger stor vikt vid bra informationssystem -
inte minst för att vi vill möjliggöra för vårdgivarna
att kontinuerligt följa vårdens resultat, resultaten av
de egna medicinska åtgärderna. Jag har i tidigare
debatter tagit upp värdet av en sådan återföring av
data när det har gällt läkemedelsförskrivningen. Vi
har nu en klar dokumentation som visar att detta
leder till självkritisk granskning och till en rationel-
lare läkemedelsanvändning.

Säker användning av modern medicinteknik är
ett annat område vi vill lyfta fram. Vi anser att det
bör lagstadgas om ett ökat skydd för patienterna.
Sjukvårdshuvudmannen bör ta ansvar för att perso-
nalen har tillräcklig och adekvat utbildning beträf-
fande de medicinsk-tekniska produkterna och deras
risker. Sjukvårdshuvudmannen bör också se till att
tillräcklig medicinsk-teknisk kompetens finns till-
gänglig för att bedöma riskerna med, och behovet av,
underhåll av utrustningen samt att personalen har
tillräcklig utbildning för att handha utrustningen.

Vi efterlyser också lokala handlingsprogram för
en bättre folkhälsa. Det finns sådana på sina håll,
men det är på intet sätt heltäckande. När det gäller
barnen är det särskilt viktigt att stoppa ökningen av
de psyko-sociala problemen och av allergierna. Sär-
skilt invandrarbarnens behov måste sättas i fokus.

Forskning inom epidemiologi och hälsoekonomi
är ett annat område som vi lyfter fram. Det har på-
gått en debatt om mammografins värde. Mammo-
grafin är ju den hälsoundersökning som vi har bäst
dokumentation om både när det gäller den medicins-
ka nyttan och de ekonomiska konsekvenserna. Det
behövs mycket mer forskning av den typen för att vi i
en resursknapp tid skall kunna göra en avvägning
mellan argumenten för och emot olika behand-
lingsalternativ.

Ett särskilt område är sällsynta sjukdomar. Här
efterlyser vi i Folkpartiet liberalerna en kartläggning.
Det handlar om en del av det glömda Sverige, och
Socialstyrelsens vårdkatalog är helt otillräcklig. Den
bygger inte på en behovsanalys, utan på en inrappor-
tering från landstingen om vad de har att erbjuda.

Det finns dock en sjukdomsgrupp, vars omfatt-
ning vi inte känner till, som socialutskottets majori-
tet ställer upp för. Detta har redan berörts i de två
tidigare inläggen. Det handlar om människor som på
olika sätt har kommit i en sådan beroendeställning
till en rörelse eller en person att de helt förlorat
makten över sin egen vilja. Vid försök att frigöra sig
har de fått svåra psykiska problem, en del så svåra att
de har gjort självmordsförsök. En del har t.o.m. be-
gått fullbordade självmord.

Detta är en del av det glömda Sverige som Folk-
partiet strider för. Denna grupp har uppmärksam-
mats av andra. Jag vill särskilt nämna Svensk psy-
kiatrisk förening, som har konstaterat att Sverige
inte har behandlings- och rehabiliteringsresurser för
denna patientgrupp. Psykiatrikerna har förordat ett
rikscentrum för utveckling, behandling och rehabili-
tering. De har också förordat en kartläggning av
förekomsten av dessa psykiska problem och utveck-
ling av förebyggande insatser.

Jag vill understryka att det är den kartläggningen
det här handlar om. Det finns missuppfattningar ute
i samhället och i pressen om att det skulle vara fråga
om en kartläggning av rörelser. Det vore främmande
för mig som folkpartist och liberal att föreslå något
sådant. Det är kartläggningen av hälsoproblemet jag
i min motion har varit ute efter.

Jag skall också i samband med denna motion
nämna att förre diskrimineringsombudsmannen
Peter Nobel, som också har intresserat sig för detta
problem, har föreslagit en ändring i brottsbalken som
skulle ge den enskilde ett skydd gentemot mak-
tutövaren. Det handlar alltså inte om någon åtgärd
mot våra grundläggande lagar; religionsfrihet, ytt-
randefrihet, tryckfrihet osv.

I morse i konstitutionsdebatten om de homosex-
uella utvecklade Håkan Holmberg väldigt väl vad det
handlar om när vi har de här friheterna. Det kan
alltså finnas tillfällen då den enskilde måste ges ett
skydd, en möjlighet, som den enskilde kan bruka om
han eller hon råkar illa ut. Det vore mig fjärran att
gå in på de andra lagarna. Jag tycker att utskottets
skrivning här är utmärkt. I två omgångar stryker
man just under att den grannlaga uppgiften att utreda
detta hälsoproblem måste inbegripa att de här
grundläggande lagarna beaktas.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att
man nyligen i Frankrike utrett frågan. På national-
församlingens bord ligger ett förslag där de grund-
läggande fri- och rättigheterna här understryks. Man
föreslår att en enhet inrättas som skall ha uppgiften
att hjälpa människor som så behöver att återanpassas
i samhället. Någon antisektlagstiftning tänker man
sig inte i Frankrike. Jag upprepar för tredje gången,
för att vara riktigt tydlig, att inte heller jag kan tänka
mig en sådan.

Fru talman! Jag ser utskottets tillkännagivande
till regeringen med tillfredsställelse. Man har tagit
det här problemet på allvar. Men vi konstaterar ock-
så att vi i utskottet saknar underlag för att själva
kunna ta ställning till de här svåra frågorna och till
vilka åtgärder som är lämpligast. Därför föreslår vi
att regeringen på lämpligt sätt utreder frågan vidare.

Att döma av alla brev och telefonsamtal som jag
under de senaste dagarna har fått förstår jag att det
är långt fler än jag trott som fäster stora förhopp-
ningar vid den utredning som regeringen nu får i
uppdrag att genomföra.

Fru talman! Jag har skrivit ett särskilt yttrande
om gentester i arbetslivet och i samband med för-
säkringstagande. I dagarna har vi fått den departe-
mentspromemoria om gentester som vi i socialutskot-
tet för länge sedan bett om och som vi också påmint
om. Jag har läst promemorian litet ytligt, men med
stor tillfredsställelse. Jag hoppas att det inte dröjer
länge förrän den omformuleras till en proposition
och kommer på riksdagens bord, men då komplette-
rad med andra medicinska tester t.ex. drogtester i
arbetslivet.

Slutligen, fru talman, Folkpartiet liberalerna står
bakom reservationerna 3, 8 och 12. För tids vinnande
yrkar jag endast bifall till reservation 3. I övrigt
yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 67 STIG SANDSTRÖM (v)

Fru talman! Detta betänkande innehåller
80 motionsyrkanden. Närmare ett tjugotal av dem
står vi för, så det är omöjligt för mig att argumentera
för alla de yrkandena - även om det skulle vara an-
geläget. Jag tänker dock välja ut några yrkanden som
jag vill plädera för.

Först måste jag litet grand kommentera vad som
inledningsvis sades här av Leif Carlson och Kerstin
Warnerbring.

Leif Carlson tog upp bristerna och svårigheterna i
dagens sjukvård. Jag kan instämma i att det är gans-
ka uppenbart att det finns brister och att sjukvården
lever under svårigheter. Men den lösning som Mode-
raterna förespråkar kan vi inte ställa oss bakom.
Deras lösning är mera en utopisk vision. Kortfattat
uttryckt är det fråga mera om marknad och mindre
om planhushållning.

Vi är också bekymrade. Vi ser att sjukvårdens
andel är på väg ner mot 6 % av BNP, vilket är en av
de lägsta siffrorna i hela den utvecklade världen. I
flertalet andra länder ökar sjukvårdens andel av
bruttonationalprodukten. Det är väl bara Sverige och
något annat land som går på tvärs här.

Jag skall nämna ett exempel på marknadsutsatt
sjukvård. Standardexemplet är ju USA. Där är man
nu uppe i 14 % av BNP. Häromdagen såg jag en
intressant prognos från Svenska arbetsgivareföre-
ningen. Man försökte sig på att tala om varifrån de
nya jobben skall komma. Då hänvisades just till en
prognos från USA som pekar på att fram till år 2005
räknar man med att den privata tjänstesektorn där
kommer att öka väldigt starkt. Av den privata tjäns-
tesektorn svarar sjukvården och hälsovården för
nästan 50 %.

Det visar på litet olika synsätt och på vilka möj-
ligheter som egentligen skulle finnas för sjukvården
om den marknadsutsattes. Jag tror att det skulle bli
ett uppsving också för sjukvården i det här landet om
den marknadsutsattes, men jag tycker att det är onö-
digt att gå den vägen. Svensk sjukvård är ju väldigt
kostnadseffektiv och i hög grad demokratiskt funge-
rande. I stället skall man göra vad som behövs, näm-
ligen tillföra mera pengar. Det är där vi har en brist.
Något annat är det inte fråga om. Det handlar alltså
om en fördelning mellan olika sektorer i samhället,
och där har sjukvården i dag enligt vår uppfattning
för liten andel. Därför upprepar vi ihärdigt, bl.a. i
budgetdebatter, att kommuner och landsting måste
tillföras mera pengar.

Jag avser endast att tillstyrka ett av våra många
yrkanden här. Det gäller då reservation 4, mom. 1,
om ekonomiska styrmedel.

Vi säger att det kanske kunde vara litet högre
avgifter på sådant som vi vet påverkar folkhälsan.
Jag tänker då på t.ex. tobaken, alkoholen och trafi-
ken. Vi har också ett par förslag om att man exem-
pelvis kunde lägga en liten avgift på övertiden och
kanske också på videovåldsfilmer och den typen av
företeelser.

Utskottsmajoriteten tillbakavisar den tankegång-
en och framhäver: "Principerna om en solidariskt
finansierad och rättvist fördelad hälso- och sjukvård
är enligt utskottet centrala inslag i den generella
välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekono-
miskt kärva tider. Alla måste kunna känna trygghet
att det finns en hälso- och sjukvård av god kvalitet
och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika
villkor."

Självfallet instämmer vi i detta. Det är ju grund-
bulten i hela svenska sjukvårdssystemet. Men vi kan
inte acceptera att det står i motsättning till att avgif-
ter tas ut på tobak, alkohol, trafik osv. - det gör vi ju
redan i dag. Vi kan inte anse att taket där är nått,
utan det här är något som kan ses över. Kanske kan
även nya områden tillföras. I det fallet tror jag att vi
och Miljöpartiet har likartad syn. Därför yrkar jag
bifall i det avseendet.

När jag ändå är inne på avgifter tänkte jag kom-
mentera en annan typ av avgifter. Här är vi mera
återhållsamma. Vi har lagt förslag om låga avgifter
inom sjukvården när det gäller läkemedel, läkarbe-
sök osv.; detta av principiella skäl. Om avgifterna
blir för höga finns ju risken att vi får en A- och B-
sjukvård av den typ som man kan se på en del stäl-
len. Risken finns då att folk avstår från att ta ut sina
läkemedel eller från att gå till en läkare, vilket kan få
till följd att det blir större kostnader längre fram. Nu
finns tecken på att den senaste s-c-uppgörelsen -
höjningen av läkemedelsavgiften till 160 kr och
beträffande första läkemedlet och påföljande med
60 kr - slår väldigt hårt. Det finns rapporter från
husläkare och vårdcentraler som pekar på att man
börjar känna oro.

Jag vet att ett förslag från HSU 2000 är ute på
remiss. Detta har nämnts tidigare. Det här förslaget
är något bättre. De värsta skavankerna i s-c-
uppgörelsen har man rättat till i och med högkost-
nadsskyddet om 1 000 kr. Dessutom finns tanke-
gången att ingen skall behöva betala mer än 100 kr i
månaden för sina läkemedel.

Nackdelen är emellertid att man då tvingas införa
ett avbetalningssystem. Detta har framför allt äldre
personer reagerat mycket kraftigt mot. Det är mot
deras moraliska principer att göra avbetalningsköp.

Denna fråga är ute på remiss, och vi får invänta
remissinstansernas svar. Det är möjligt att vi kan
hitta någon annan lösning. Men jag vill framhålla
just den principiella sidan, att vi måste vara vak-
samma i fråga om avgifterna och att vi inte får höja
dem hur mycket som helst. I så fall får vi hellre infö-
ra skattehöjningar eller höja andra avgifter för att
finansiera sjukvården.

Vi har även tagit upp kvalitetssäkring. Det går
framåt på den fronten, inte minst efter Medanalyska-
tastrofen som blev mycket uppmärksammad. Jag
skall därför inte orda mer om det.

Patienternas ställning har vi tagit upp i motioner.
Den frågan är också föremål för behandling.

HSU 2000 arbetar intensivt med folkhälsan nu
och väntas komma med ett förslag. Det är helt klart
att sjukvården kan spela en viktig roll för folkhälsan,
framför allt som informationsförmedlare. Vi har
också sett att motivationen är stor ute bland läkare
och övrig sjukvårdspersonal när det gäller att arbeta
med dessa frågor. Det finns därför stora möjligheter
att göra framsteg. Vad som krävs är tid, pengar och
resurser för att kunna arbeta med detta. Det krävs
även ett områdesansvar, vilket vi har motionerat om
och vilket är på väg att återinföras till viss del.

En liten detalj i det förebyggande arbetet har varit
aktuell, nämligen mammografin. Jag vill passa på att
uttala att vi är bestämda motståndare till tanken på
vad de håller på att göra i mitt hemlän. Jag skäms
faktiskt litet för att man nu håller på att ta bort
mammografiundersökningarna i Älvsborgs län, ef-
tersom jag var med och införde denna screening. Det
är ju väl dokumenterat och bevisat att mammografi-
undersökningar för kvinnor över 50 år ger minskad
dödlighet och att de är kostnadseffektiva och mycket
värdefulla.

Avslutningsvis är jag också glad över att vi håller
på att uppmärksamma problemet med arbetslösheten.
Man börjar ta det på allvar i utredningsarbetet. Flera
separata utredningar är på gång, och jag hoppas att
vi skall komma fram till bättre kunskap på detta
område och kanske även bättre förslag till åtgärder.

Anf. 68 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Efter många års talande om sjukvår-
dens problem är det ändå ett framsteg att man även
från vänsterhåll ser att det finns brister i det system
som alltså har funnits så länge. Man borde då dra
slutsatsen att det måste hänga samman med systemet
på något sätt. Men det gör inte Stig Sandström. Han
drar enligt min mening alldeles fel slutsatser.

Vi har lagt fram ett ytterst konkret förslag, ingen
utopi. Enligt detta förslag sätts patienten i centrum.
Det medför ett effektivt användande av alla de eko-
nomiska medel som finns runt ohälsan för att nyttja
detta på ett maximalt sätt och på det för patienten
mest ändamålsenliga sättet. Genom att patienten står
i centrum stärker man verkligen patientens ställning.

Det är knappast någon lösning att föra över mer
skattepengar till ett monopolsystem som arbetar med
sammanblandande roller. Det skall vara finansiär,
producent och företräda patienten så att patienten
egentligen inte ens får företräda sig själv. Denna
sammanblandning gör att systemet blir ineffektivt.
Vi vet att vi kan stoppa in skattepengar där hur
många gånger som helst. Då löser man problemen på
ytan under ett eller två år innan det är dags för nästa
skattehöjning. Därför är detta ingen verklig lösning.
Det förslag som Stig Sandström för fram om att det
bara är att skjuta till pengar i det system som vi har
visar att han inte har sett vilken skadeverkan som
systemet har och hur illa det fungerar. Det finns skäl
att se på ett annat finansieringssystem och ett annat
sätt att producera sjukvården.

Anf. 69 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Vi har skilda åsikter i detta sam-
manhang. Därför skall vi kanske inte uppehålla oss
så mycket vid detta. Men visst kan man slå sönder ett
system om man drar undan pengar. Nu när vi när-
mar oss 6 % av BNP, vilket är lägre än många jäm-
förbara länder, är det klart att vi märker konsekven-
serna av det. I USA är man uppe i 14 % av BNP. Där
får marknaden avgöra vad sjukvården får kosta. Hur
är egentligen det systemet jämfört med vårt? Det har
också brister. Det är inte perfekt. Det kanske t.o.m.
har större brister än vårt. Men framför allt är det
mycket odemokratiskt och ojämlikt. Vi måste göra
sådana jämförelser.

Anf. 70 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Jag kan hålla med Stig Sandström
om en sak som jag tycker är mycket viktig, nämligen
att alla system har brister. Om det fanns ett sjuk-
vårdssystem som löste alla dessa problem så skulle
alla rusa till det. Men det är inte så, utan alla system
som vi kan se runt omkring oss har brister. Men vi
har ett system med alldeles uppenbara brister. Då
borde vi titta på det systemet och prova något annat
som innebär att vi försöker ta bort dessa brister för
att effektivisera systemet. Det hjälper inte att säga att
andra system som andra har försökt med också har
brister. Vi måste säga att vi har problem med sys-
tembrister i dag och att vi skall göra något annat. Vi
har ett konkret förslag som rimligen borde kunna
leda till en bättre och effektivare sjukvård. Sedan är
det möjligt att sjukvården kommer att behöva mer
pengar i vilket fall som helst. I fråga om detta säger
jag inte emot Stig Sandström. Det kan mycket väl bli
så med tanke på befolkningsutveckling och vad som
händer i samhället. Men alla pengar skall användas
effektivt. Det sker inte i dagens system.

Anf. 71 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Leif Carlson slår in öppna dörrar ge-
nom att säga att det finns brister i alla system. Vad
jag menar är att vårt system har vuxit fram under en
mycket lång tid, under ca 50 år. Det har ofta varit
konsensus att vi har varit överens över partigränser-
na om att vi vill ha detta system. Jag tror inte på att
man skall införa främmande element, kanske en
västtysk modell som Moderaternas förslag mest lik-
nar, i vår tradition. Det kan man inte göra bara hux
flux. Då blir det konsekvenser. Jag anser att vi skall
fortsätta att förbättra det system som vi har och för-
bättra det bl.a. genom att ta till oss ny teknik och nya
metoder. Jag tror att det är en framgångsväg.

Anf. 72 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik

Fru talman! Stig Sandström inledde sitt anföran-
de med att hänvisa dels till vad Leif Carlson hade
sagt, dels till vad jag hade tagit upp i mitt anförande.

I mitt anförande tog jag egentligen bara upp kon-
kurrensen, och följaktligen är det detta som jag up-
penbarligen behöver förtydliga för Stig Sandström.

Det är väl otvivelaktigt på det sättet att konkur-
rens stimulerar fram nya idéer och förnyelse. Den
medverkar också till att skapa den mångfald som
behövs för att vi skall kunna leva upp till den valfri-
het som vi så vackert talar om skall finnas i inom
hälso- och sjukvården. Men konkurrensen stimule-
rar naturligtvis också till effektiviseringar i ekono-
min.

Vad jag vill understryka en gång till är att vi plä-
derar för konkurrens inom ramen för ett offentligt
och demokratiskt finansierat system. När det handla-
de om den fria etableringen av läkare och sjukgym-
naster och det visade sig hur kostnaderna sköt i höj-
den så gick vi emot detta. Men vi menar att det är
mycket viktigt att landstingen nu utnyttjar sin möj-
lighet att skriva avtal med privata vårdgivare. De
kan då samtidigt behålla sin kostnadskontroll, vilket
är så otroligt viktigt för att vi nu skall kunna effekti-
visera ekonomin samtidigt som vi skapar valfrihet.

Anf. 73 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Jag hann inte utveckla min kritik. Ni
i Centern försöker att stå på två ben litet grand. Dels
skall ni vara lojala med socialdemokraterna och
deras syn, dels vill ni ha ett ben också i högerlägret
genom att ni uppmuntrar resonemanget om konkur-
rensen. Har inte Kerstin Warnerbring insett att det
nya modeordet inom sjukvården är samverkan? Det
är egentligen inget nytt. Konkurrens är inte alltid
bra. Det är bra med konkurrens när det gäller pro-
dukter och affärsverksamhet, men just inom sjukvår-
den är det väldigt viktigt att olika grupper - läkare,
team, sjuksköterskor, vårdbiträden - kan samarbeta
med varandra. Det är också viktigt att olika enheter
inom sjukvården kan samarbeta. Det gäller t.ex. den
medicinska servicen, primärvården. Hela sjukvården
präglas av att man kan samarbeta på ett bra sätt. Vad
som var till stor skada var alla experiment som ni
genomförde för några år sedan, bl.a. detta med köp-
och-sälj som bara trasslade till det och bröt sönder
mycket av det naturliga samarbete som fanns inom
sjukvården.

Anf. 74 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik

Fru talman! Vi är fullständigt överens om vikten
av samarbete och samverkan, Stig Sandström. Sam-
verkan och samarbete är på alla sätt vis oerhört vik-
tigt. Varför skall vi då icke samarbeta och samverka
också med privata vårdgivare?

Anf. 75 STIG SANDSTRÖM (v) replik

Fru talman! Det tycker jag att vi skall göra. Men
man får ta en sak i taget. Konkurrens är en sak och
samarbete en annan sak.

Anf. 76 THOMAS JULIN (mp)

Fru talman! Vi i Miljöpartiet är starkt oroade
över de neddragningar som pågår inom vårdsektorn.
Redan för tre år sedan uttalade jag mig i mitt hemlän
om att smärtgränsen var nådd. Förra året tog jag
också upp frågan här i kammaren.

Visst har det funnits effektiviseringar och för-
ändringar att göra inom vården och som har varit
bra. Men vi i Miljöpartiet har ansett att effektivise-
ringsvinsten skulle ha använts för att ta bort vårdkö-
erna och för att höja omvårdnaden i stället för att
friställa tusentals, ja kanske tiotusentals, vårdanställ-
da - detta särskilt som alla är medvetna om att även
om den enskilda vårdenheten kan redovisa en bespa-
ring när den tar bort ett antal arbetstillfällen får
samhället ändå stora kostnader för den friställda
personalen.

Jag kan inte tro att de här stora neddragningarna
inom landstingssektorn görs utan att regeringen har
varit medveten om att det kostar att ta bort alla dessa
viktiga arbetstillfällen från vården. Ändå saknas det
en redovisning över hur stora samhällets verkliga
besparingar är, om det nu görs någon besparing över
huvud taget.

Det parti som i valrörelsen kritiserade den bor-
gerliga regeringen för neddragningar inom vårdsek-
torn fullföljer nu självt de neddragningarna. Social-
demokraterna har agerat så att tiotusentals vårdjobb
försvunnit samtidigt som de satsar miljarder på att
skapa nya arbetstillfällen och för att betala de arbets-
lösa.

Besparingarna i landstingen motiveras med bud-
getunderskottet. Men eftersom besparingen inte ställs
mot en tydlig redovisning av kostnaderna för de
förlorade arbetstillfällena kan jag inte annat än att se
att besparingen är en form av samhällsförändring.
Och till vilken nytta i så fall? Är det så att socialde-
mokraterna driver vården i en moderat riktning för
att med tiden tvinga fram ett försäkringssystem?

Nu handlar det inte bara om arbetstillfällen inom
vården, utan det handlar främst om vårdkvalitet och
omvårdnad.

Vad som förvånat mig under de här åren av ned-
dragningar är att de nästan alltid har skett under
täckmantel av att man har höjt vårdkvaliteten. Det är
inte min uppfattning. Jag har hört sjukhusdirektörer
som sagt att man måste genomföra dessa förändring-
ar därför att pengarna inte räcker till. Utåt har man
sagt att syftet har varit att höja vårdkvaliteten.

Jag har flera exempel på hur man nu tvingas slå
sönder viktig och bra verksamhet bara för att peng-
arna inte räcker till. Exemplen är från min hem-
kommun.

Barnkliniken i Hudiksvall är nu hotad. Försvin-
ner den blir det 14 mil till närmaste barnklinik. Den
som inte kan övernatta med sina barn får alltså resa
28 mil. Barnkliniken i Hudiksvall är en bra barnkli-
nik.

Vid Furulund i Hudiksvall bedriver man en psy-
kiatrisk korttidsvård i hemmiljö. Det är en mycket
bra verksamhet som t.o.m. är billigare än den vanli-
ga verksamheten. En patient har uttalat att under
hans 25-åriga sjukdomsperiod är det första gången
som han har upplevt en värdig vård när han har
vistats på Furulund. Nu är Furulund hotat. Pengarna
räcker inte till.

Vad som också oroar mig är att ett landstingsråd
har uttalat i TV att han ofta har sett den vård som
finns i andra länder. Jämfört med den vård som vi
har här hemma tycker han att vi kan dra ned på
vården här. Detta är litet av det som Stig Sandström
talade om. Jämfört med andra länder drar vi ned på
det som vi totalt satsar på vården.

Men jag har inte hört något landstingsråd som
har åkt till Stockholm och uppvaktat riksdag och
regering för att rädda sin verksamhet på samma sätt
som sker när det gäller att rädda regementen och
flygflottiljer eller när det gäller att försöka få motor-
vägar byggda i hemområdet. Det har jag aldrig hört
talas om. Men det skulle de nog behöva göra, om de
nu tycker att de har en bra verksamhet och den är
hotad.

Fru talman! Det är inte bara viktigt med arbets-
tillfällen och vårdkvalitet, utan det finns även andra
saker som är viktiga och som oroar mig. Det gäller
bl.a. yttrandefriheten. Det hårda klimatet har fått
personalen att tystna, vilket är en oroande föränd-
ring. För några år sedan var det vanligt med åsikter
och protester från vårdpersonalen. Nu har den till
stor del tystnat. Det finns några som fortfarande
vågar göra sig hörda.

Jag hörde en överläkare nyligen diskutera detta
med nedskärningar. Han uttalade att han inte vågade
säga vad han egentligen tyckte om förändringarna.
Han var ju tvungen att genomföra dem, men han var
rädd att uppfattas som obekväm om han uttalade sig.
Då kunde han straffas vid en personalminskning.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser att vi har råd
med den vård som svenska folket vill ha. Det är ett
påstående som vi förmodligen kommer att behöva
upprepa så många gånger att vi kanske uppfattas
som tjatiga. Men det är jag beredd att bjuda på.

För att vi skall få stopp på den förstörelse som nu
sker inom vårdsektorn fordras det att landstingen på
något sätt tillförs ytterligare medel. För att man skall
klara det förebyggande arbetet, vården, omvårdnaden
och rehabiliteringen måste det ske en omfördelning i
budgeten. Pengar måste också tillföras från det som
orsakar vård. Detta beskriver vi i vår motion.

Om inte vården tillförs ytterligare ekonomiska re-
surser är jag övertygad om att vi kommer att hamna
långt ifrån den vårdkvalitet som våra uppdragsgivare
önskar sig.

Fru talman! Vi måste därför få i gång en diskus-
sion där man besvarar frågorna: Vilken vård vill vi
ha? Hur betalar vi för den?

Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 5
under mom. 1. Jag yrkar även bifall till reservation 9
under mom. 9 och till reservation 14 under mom. 18.

Anf. 77 CHATRINE PÅLSSON (kds)

Fru talman! När det gäller behovet av god sjuk-
vård och omsorg har jag - precis som Thomas Julin
har gjort - många gånger stått i talarstolen och plä-
derat för att vi måste avsätta resurser för vård och
omsorg. Jag kan i stora delar hålla med Thomas
Julin i hans oro och i den beskrivning som han gör.

Fru talman! Jag kommer i mitt inlägg att beröra
tre av de punkter som behandlas i utskottets betän-
kande. Jag vill göra det med utgångspunkt från min
reservation nr 6, där jag tar upp kvalitetsarbetet och
sjukhusstrukturen för att senare också kommentera
min reservation nr 11 som gäller destruktiva rörelser.

Fru talman! Sverige har genom en överenskom-
melse med Världshälsoorganisationen inlett ett arbe-
te med att ta fram ett effektivt kvalitetssäkringssys-
tem för hälso- och sjukvården. Vi kristdemokrater
anser att detta arbete måste påskyndas och konkreti-
seras, eftersom de senaste årens utveckling mot
mångfald, konkurrens och ekonomistyrning inom
sjukvården ställer helt nya krav på kvalitetsuppfölj-
ning och kvalitetssäkring.

Vid organisationsförändringar är det viktigt att
ha kontroll över att vården är av samma höga kvali-
tet och att den ges på lika villkor. Patientens ställ-
ning i svensk sjukvård måste stärkas och valfriheten
ges en reell innebörd. För att detta skall kunna ske
måste både patienten själv och förtroendevalda pati-
entföreträdare kunna få information om kvaliteten
hos olika vårdgivare.

Kristdemokraterna vill arbeta för att ett ackredi-
teringssystem införs på nationell eller regional nivå.
Det finns i flera länder i dag. Ett ackrediteringssys-
tem innebär att en vårdproducent, privat eller offent-
lig, måste vara kvalitetsmässigt godkänd för att få
tillstånd att verka för landstingets pengar. En kvali-
tetsgaranti i form av en godkändstämpel skulle fun-
gera som en form av konsumentupplysning till pati-
enterna. Den skulle visa att sjukhusen, vårdcentralen
eller motsvarande uppfyller de höga krav som måste
ställas. Kvalitén i verksamheten skall sedan följas
upp med regelbundenhet.

För att utveckla kvalitetsarbetet bör vidare sär-
skilda kvalitetsrevisorer utbildas för att granska
vårdens medicinska och omvårdnadsmässiga kvali-
tet. Kvalitetssäkringsarbetet inom sjukvården bör
bedrivas kontinuerligt, och hänsyn till patientens
åsikter om vården bör tas till vara. I landstingens
kvalitetsarbete bör även etikfrågor och prioriterings-
frågor vara ett viktigt inslag.

Fru talman! Tidigare motioner i samma och lik-
nande ärende har avslagits av kammaren. Utskottet
har då motiverat sin uppfattning med att arbetet är
förestående eller att det pågår. Det har hänvisats till
HSU 2000. Men vi kristdemokrater ser det som ange-
läget att riksdagen ger regeringen till känna att ett
beslut om en kvalitetskontroll och ett kvalitetssäk-
ringssystem, som tillämpas allmänt i vården, bråds-
kar. Det är detta som är skälet till inlägget i reserva-
tion nr 6.

Så till sjukhusstrukturen. Sedan mitten av 1950-
talet har vi haft en organisation med indelning i
nivåer inom sjukvården med riks- och regionsjukhus,
länssjukhus samt länsdelssjukhus. Tanken har varit
att den mest elementära sjukvården skall ges på
länsdelssjukhuset, den mer kvalificerade på läns-
sjukhuset och den mest specialiserade på regi-
on- eller rikssjukhuset.

Utvecklingen under de senaste 20 åren har, bl.a.
på grund av de medicinska framstegen, inneburit en
ökad specialisering också inom länsdelssjukvården.
Länsdelssjukhusen har numera specialister inom i
stort sett alla områden. Mycket av den verksamhet
som tidigare var förbehållen läns- och regionsjukhu-
sen kan i dag även ske på länsdelssjukhusen. När det
krävs specialisthjälp har man direktkontakt med
regionsjukhuset. Detta har enligt vår bedömning
varit till stor fördel för patienterna. Det har förkortat
handläggningstiderna och därmed även väntetiderna.
Det har faktiskt också inneburit ekonomiska vinster.

I takt med att länsdelssjukhusen blivit alltmer
självförsörjande har länssjukhusen utvecklats till små
regionsjukhus i de egna länen. Detta kan på sikt
också hota regionvården. Vissa behandlingsformer är
ju så sällsynta att det krävs ett större befolkningsun-
derlag än vad ett län utgör.

Fru talman! På senare tid har länsdelssjukhusens
verksamhet och framtid varit föremål för debatt. Hot
om nedläggning eller krav på ändrad struktur av de
inre sjukhusen har framförts. Motiven är ökad kost-
nadseffektivitet och bättre kvalitet. Hälso- och sjuk-
vården har förändrats över tiden. Arbetsinsatser som
förr betraktades som nödvändiga att utföra på sjuk-
hus utförs i dag rutinmässigt inom primärvården.
Genom den slutna vården har metoder utvecklats
som möjliggör tidig hemgång. Dagkirurgin används
i allt större utsträckning både i Sverige och i andra
länder. Nu finns även praktiska förutsättningar för
att få kvalificerad sjukvård i hemmet. Strukturåtgär-
der har hittills ofta handlat om att lägga ned delar av
eller hela sjukhus. Sverige är faktiskt på väg att ge-
nomföra en sjukhuscentralisering som inget annat
land ägnat sig åt.

Fru talman! Jag menar att det är den gamla sjuk-
husstrukturen som gör att de mindre sjukhusen ho-
tas. Om vi nu vill ha en vårdstruktur, en sjukhus-
struktur, som klarar av högt ställda medicinska
kvalitetskrav och samtidigt är kostnadseffektiv och
praktisk, är det viktigt att samarbete. Men för att få
ett bra underlag för en vidare sjukhusutveckling tror
vi kristdemokrater att man behöver göra en översyn
av den gamla organisationsmodellen.

Fru talman! Så till reservation nr 11 som behand-
lar en utomordentligt komplicerad fråga. Med sitt
förslag om tillkännagivande till regeringen om s.k.
destruktiva rörelser anser jag att socialutskottets
majoritet har gett sig in på ett minerat område.

Först och främst är rubriceringen destruktiva rö-
relser i sig väldigt suspekt. Vem vill ta på sig ansva-
ret att definiera destruktiviteten? Jag kan bara erinra
om att definitionsfrågan har varit utomordentligt
svår i så uppenbara fall som när det gäller rasistiska
rörelser. Även här har många pekat på att politikerna
inte får inskränka åsiktsfriheten på ett otillbörligt
sätt.

Vilka är de destruktiva rörelser som man pekar
på? Är det Frimurarorden? Är det Svenska kyrkan?
Är det katolska kyrkan och dess ordnar? Är det Bap-
tisterna? Är det Pingstvännerna? Är det organisatio-
nen Fri eller Jehovas vittnen? Är det möjligen också
KPMLR - en organisation som en del kanske tycker
är manipulativ, antidemokratisk och auktoritär? Vem
skall sätta betygen? Vem skall uppträda som åsikt-
spolis?

När jag här har räknat upp ett antal organisatio-
ner är det inte för att göra utpekningar utan för att få
kammaren att förstå det principiellt betänkliga som
socialutskottets majoritet har gett sig in på.

Fru talman! Jag vill erinra om att Sverige fått ett
förstärkt skydd för de mänskliga fri- och rättigheter-
na genom att Europakonventionen införlivades i
svensk lag den 1 januari 1995. Vad är det som Bar-
bro Westerholm i sin motion ytterligare eftersträvar
till skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna?
Skall vi införa något slags järndetektor, som avslöjar
om impulser utifrån står i överensstämmelse med
människans fria vilja? Vem kan för övrigt mäta
graden av fri vilja? Hur fri är t.ex. röstningen här i
kammaren? Jag vill inte förringa att det hos svaga
människor kan uppstå speciella trauman när de
kommer i kontakt med fanatism och starka karisma-
tiska personligheter.

Självfallet skall hälso- och sjukvården hjälpa des-
sa människor till en tillvaro i själslig harmoni och
balans - det är väldigt viktigt att stryka under detta -
men det ansvaret har hälso- och sjukvården redan i
dag. Jag vill inte förringa att det finns situationer där
fanatiska rörelser utlöser sjukdomstillstånd hos psy-
kiskt svaga människor, men det finns faktiskt inget
vetenskapligt stöd för att s.k. mind control existerar.
Även om det nu funnes något sådant, hur skall man
kunna kontrollera vad som innerst inne är en männi-
skas egen fria vilja, och vem skall göra bedömning-
en? Skall vi ha något slags statligt åsiktskontrollverk
i Sverige?

Det är alltså, som jag sade inledningsvis, uppen-
bart att utskottets majoritet gett sig ut på ett minerat
område, nämligen hoten mot den fria åsiktsbildning-
en, vilken är demokratins absoluta grund. Männi-
skors politiska, religiösa och övriga övertygelsein-
riktningar omfattas av ett betydande skydd i grund-
lagarna. Det demokratiska samhället ger vida ramar
för skilda övertygelser och åsikter.

Det var inte så länge sedan som vi här i Sverige
hade en debatt om politisk åsiktsregistrering och
vådorna med den. Nu vill utskottets majoritet alltså
genomföra en kartläggning av icke specificerade
rörelsers åsikter. Frågan är om inte socialutskottets
majoritet avskärmat sig väl mycket från grundlagar-
nas syn på den fria åsiktsbildningen i samhället.

Fru talman! Jag ser att min taletid börjar ta slut.
Jag skulle vilja lägga fram ett förslag om återremiss
av betänkandet. Jag har förstått att man formellt
måste yrka på återremiss på hela betänkandet. Syftet
med det är att det skall gå tillbaka till socialutskottet,
som på nytt får pröva möjligheten att låta konstitu-
tionsutskottet yttra sig i denna mycket komplexa
fråga. Jag och andra har ställt en rad frågor som
socialutskottet inte har kompetens att behandla, och
jag anser därför att konstitutionsutskottet bör yttra
sig i denna mycket grannlaga fråga.

Mitt yrkande är i första hand återremiss, i andra
hand bifall till reservationerna 6, 7 och 11.

Anf. 78 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik

Fru talman! Chatrine Pålsson och jag är överens
om en sak, att detta är en svår fråga. Därför är det
också viktigt att den inte tappas bort utan utreds
vidare. Men huvudfrågan är patienternas otillfreds-
ställda vårdbehov. Det här är patienter som psykiskt
sett verkligen är riskpatienter. Svensk psykiatrisk
förening har starkt poängterat att man måste skapa
vårdresurser för dem.

När det sedan gäller den fria åsiktsbildningen har
dessa patienter det problemet att de med tanke på
risken för hämnd inte vågar uttala sin fria åsikt. Jag
fick i dag ett brev från en person som är anonym.
Hon skriver att hon blev folkpartist sedan Bengt
Westerberg i ett tal i mitten av 80-talet visade prov
på civilkurage. Hon tackade honom personligen, men
hon skriver att hon till mig tyvärr måste vända sig
anonymt, med anledning av bittra erfarenheter av
tidigare hämndreaktioner.

Det är sådant som det är fråga om. Detta är na-
turligtvis mycket knepigt att utreda. Det som Peter
Nobel har tagit fasta på när han har föreslagit tilläg-
get till brottsbalken är värnandet om människors
fria rätt att välja vilka organisationer, rörelser, parti-
er e.d. som de vill vara medlemmar i liksom också
deras fria rätt att gå ut ur dem.

Det som jag talar om är alltså en frihet. Detta
måste naturligtvis utredas i förhållande till de
grundlagar som vi har. Vi måste nu sätta dessa
människor i centrum. De far illa. Skulle man inte gå
vidare med en utredning, kommer det att tolkas som
att det är fritt fram för andra att fortsätta att hota och
hämnas på de här patienterna.

Anf. 79 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Fru talman! Jag är i min tur överens med Barbro
Westerholm om att människor som råkar illa ut
genom övergrepp av ett eller annat slag skall ha
hjälp. Jag vill gärna tydligt stryka under detta. Men
jag vill också återigen påminna Barbro Westerholm
om hur det var under den förra mandatperioden, när
vi försökte komma till rätta med barnpornografipro-
blematiken. Då om inte förr insåg många av Barbro
Westerholms partikamrater att det var jätteviktigt att
se på grundlagarnas stadganden om åsiktsfriheten.

Vi har i riksdagen under de senaste dagarna fått
en hel plansch om detta, och den kom mycket väl till
pass. Man har i utskottet tidigare tyckt som jag i den
här frågan, men man har ändrat sig. Jag tycker att
det är viktigt att man har ordentligt på fötterna i de
här konstitutionella frågorna och verkligen har med
ett yttrande från konstitutionsutskottet.

Jag vill till Barbro Westerholm ställa frågan om
hon tycker att detta är en nackdel. Jag skulle t.o.m.
vilja vädja till folkpartisterna att ställa sig bakom
återremissyrkandet.

Anf. 80 BARBRO WESTERHOLM, (fp)
replik

Fru talman! Nej, jag är övertygad om att det nu
vad gäller dessa patienter är fråga om ett mycket
stort steg framåt för det glömda och gömda Sverige.
Vad avser barnpornografin kan var och en studera
hur Folkpartiet liberalerna ser på värnandet av våra
grundlagsskyddade friheter.

Eftersom religionsfriheten ofta nämns i dessa
sammanhang, vill jag läsa upp några rader som Peter
Nobel har skrivit:

"Religionsfrihet innebär inte, att det inte är tillå-
tet att diskutera, ifrågasätta och även kritisera en
trosuppfattning, delar därav, dess uttryck eller dess
utövare och deras tillvägagångssätt."

Det är detta som min anonyma brevskrivare inte
vågar göra.

Han skriver vidare:

"Religionsfrihet innebär heller inte, att man i re-
ligionens namn får göra vad som helst. Religionsfri-
het kan inte med framgång åberopas i Sverige för att
undgå ansvar för en handling som enligt svensk lag
är straffbar."

Han skriver avslutningsvis:

"Religionsfrihet innebär slutligen inte heller, att
det vid värvandet av nya anhängare skulle vara tillå-
tet att kränka människors personliga integritet eller
senare söka hindra dem att lämna den religionen
eller dess samfund. Tvärtom innebär religionsfrihet
bl a frihet att byta religion eller tro, liksom att vara
eller bli ateist, om det är det man vill."

Anf. 81 LEIF CARLSON (m) replik

Fru talman! Detta är utomordentligt svårt, som
alla har betonat. Vi från moderat sida har alltid för-
sökt visa respekt för grundlagen, och det är det som
har gjort att vi i ställningstagandet till utsatta barn
har sett till vad den säger. Andra hade lätt för att
trampa på grundlagen.

Vi har i det här fallet sagt att det är andra som
kommer till skada men att det inte är fråga om att på
något sätt komma i konflikt med grundlagarna. Det
är inte fråga om åsiktsregistrering e.d., utan det
gäller att se efter vilken hjälp människor som faktiskt
söker sjukvård behöver. Vi vet att de som svarar för
behandlingen inte riktigt vet hur de skall göra, men
vi har funnit att man här inte kommer i konflikt med
grundlagen.

Jag erkänner att detta är utomordentligt svårt.
Om det hade framställts ett formellt yrkande i utskot-
tet om att konstitutionsutskottet skulle yttra sig, tror
jag att det hade varit annorlunda. Det förekom ett
resonemang om detta, men det ställdes inget verkligt
yrkande av denna innebörd.

Trots att läget i dag är väsentligt svårare tekniskt
för en återremiss för att få konstitutionsutskottets
synpunkter, vill jag inte motsätta mig en sådan. Vi
har väldigt stor respekt för grundlagen, och om en
återremiss kan göra att den besvärliga seglatsen
mellan Skylla och Karybdis känns tryggare för
kammaren, vill jag alltså inte motsätta mig en sådan.

Anf. 82 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Jag är naturligtvis glad över att
moderaterna är beredda att rösta för mitt återre-
missyrkande. Det borde vara en säkerhet att man gör
en mer djupgående analys av effekterna inför beslu-
tet.

Utskottet skriver att man skall kunna lägga fram
förslag om hur problem kan förebyggas. Det gör det
om möjligt ännu svårare att bevara religionsfriheten.

Anf. 83 CONNY ÖHMAN (s)

Herr talman! Spännvidden i de ca 80 motionsyr-
kanden som behandlas i detta betänkande sträcker
sig från sjukvårdens finansiering och styrning till
utbildning på ett enskilt medicinskt område, ortope-
disk medicin.

När det gäller de stora principiella frågorna finns
det en betydande åsiktsskillnad mellan flera partier.
När det gäller innehållet i själva vården finns det
däremot en glädjande samstämmighet inom de flesta
områden. Alla är ense om att hälso- och sjukvården
är av grundläggande betydelse för välfärden och
människornas trygghet liksom att folkhälsoarbete är
en viktig grund för att nå hälso- och sjukvårdens
mål.

Beträffande sjukvårdens finansiering och styrning
är Moderaterna det parti som genom sitt ställnings-
tagande för en försäkringslösning avviker kraftigast.
Moderaterna har uppenbarligen inte tagit intryck av
de expertrapporter som ganska entydigt visar att ett
skattefinansierat sjukvårdssystem är billigare och
fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende än de
försäkringslösningar som finns i jämförbara länder.
Jag tycker också att Leif Carlson i sin argumentation
helt bortser från den problembild som finns i de
länder som har valt försäkringslösningar. Åk ned till
Tyskland eller Holland¸ Leif Carlson, och följ dis-
kussionen om hur man skall klara problemen kring
försäkringssystemen! Då skulle kanske argumenten
som han använder bli annorlunda och den bild som
han ger här i dag bli något mer mångfacetterad.

Jag har också utomordentligt svårt att se hur ex-
empelvis folkhälsoarbete, som enligt moderaternas
förslag skall finansieras via en sjukvårdsförsäkring, i
en sådan konkurrens skulle ha några som helst möj-
ligheter att få några resurser.

Ett försäkringssystem måste leva med vissa eko-
nomiska restriktioner. Den trollformel som Leif
Carlson uttalade i sitt anförande, nämligen att en
försäkringslösning ger en långsiktigt trygg finansie-
ring av sjukvården, är ju inte mycket mer än en
trollformel om man inte talar om hur mycket resur-
ser, oavsett hur pengarna tas in, som man i realiteten
vill ge till den här viktiga samhällssektorn.

Eller är det så som ni skriver i er reservation:
"Ett ökat inslag av avgiftsfinansiering garanterar
enligt utskottet en god kostnadskontroll"? Det kan-
ske är den delen av sjukvårdens finansiering som i
dag är en rännil som i den moderata världen skall bli
en å eller en bäck - vad vet jag?

All erfarenhet talar för att det inte minst i eko-
nomiskt kärva tider finns anledning att slå vakt om
en solidarisk, skattefinansierad och rättvist fördelad
sjukvård. Det är glädjande att en klar majoritet av
riksdagens partier vill göra detta. Vi väntar nu alla
på HSU 2000:s bedömningar när det gäller häl-
so- och sjukvårdens framtida resursbehov. Den de-
mografiska utvecklingen och den medicinsk-tekniska
utvecklingen kommer att ställa hälso- och sjukvården
inför nya utmaningar. För min del tror jag att sjuk-
vården är av den karaktären att det alltid kommer att
finnas ekonomiska påfrestningar när det gäller att
klara sjukvården i ett samhälle.

Till Miljöpartiet och Thomas Julin vill jag säga
att det på intet sätt är så att vi socialdemokrater vill
driva vården mot ett moderat försäkringssystem. Det
skall vara entydigt uttalat, tycker jag.

Ett ofta återkommande konstaterande vid inter-
nationella jämförelser är att den svenska sjukvården
håller en jämn kvalitet. Trots det är det viktigt att
verksamhetsuppföljning och kvalitetssäkring blir
etablerade inslag i den svenska sjukvården så att vi
även framgent kan slå vakt om den kvaliteten i den
svenska sjukvården.

Flera motionsyrkanden rör folkhälsofrågor. Det
är ett område där det finns anledning att både glädjas
och oroas. Det finns anledning att glädjas därför att
det för många befolkningsgrupper kan konstateras en
fortsatt förbättrad folkhälsa långt upp i levnadsåren.

Men det finns också anledning att oroas därför att
en del grupper inte på samma sätt får del av denna
förbättring. Det gäller exempelvis invandrare, arbets-
lösa och lågutbildade kvinnor. Inte minst mot bak-
grund av dagens höga arbetslöshet finns det anled-
ning till oro över de folkhälsokonsekvenser av detta
som vi troligen kommer att se först om ett antal år.

Därför kan vi med tillfredsställelse konstatera att
regeringen låtit utarbeta kommittédirektiv rörande
nationella folkhälsomål. Det är angeläget att vi får
en kraftsamling inom detta område, att vi får en
diskussion om vilka folkhälsomål som bör prioriteras
och att vi får mål inom folkhälsoområdet som är
möjliga att följa upp och utvärdera.

Ett utredningsarbete pågår dessutom om hur
kvinnor och män bemöts i vården. Utredaren skall
bl.a. analysera och redovisa vilka effekter som skill-
nader i bemötande vid vård och behandling kan ha
ur ett folkhälsoperspektiv. Flera motioner behandlar
fri etableringsrätt. Denna fråga behandlades här i
kammaren för mindre än ett år sedan i samband med
avskaffandet av husläkarlagen. Jag har inte tänkt
återupprepa argumenten från den debatten utan bara
konstatera att sedan de nya reglerna fastställdes har
frågan debatterats väldigt litet, vilket talar för att det
var en bra avvägning som gjordes vid det beslutstill-
fället.

Så till den fråga i detta betänkande som uppen-
barligen väcker störst intresse i medierna, nämligen
den som handlar om destruktiva rörelser. Många av
oss i utskottet har också blivit uppvaktade, via både
skrivelser och telefon, i denna fråga. Bakgrunden var
att det vid den utfrågning som socialutskottet hållit
framkom, som det står i betänkandet, att även svensk
hälso- och sjukvård och socialtjänst ibland möter
människor som drabbats av svåra psykiska problem
sedan de frigjort sig eller stötts ut från rörelser till
vilka de hamnat i stark beroendeställning. Vidare
framkom att våra myndigheter, hälso- och sjukvård
och socialtjänst, ofta saknar kunskaper om vilket
stöd och vilken hjälp, vård och behandling som be-
höver ges.

Vid behandlingen av de här frågorna konstatera-
de utskottet att det även rent allmänt saknas tillräck-
ligt underlag för att ta ställning till dessa frågor,
varför vår bedömning var att regeringen på lämpligt
sätt bör kartlägga omfattningen av de här problemen
och hur kunskap och erfarenheter kan spridas till
berörda myndigheter som har ansvaret för att ta hand
om de här människorna. Liksom alla andra vill jag
uttala att ett sådant här arbete kräver bevarad respekt
för religionsfrihet och yttrandefrihet.

Jag tycker att Chatrine Pålssons argumentation
går litet längre i tolkning än vad diskussion i utskot-
tet eller skrivningarna ger vid handen.

Chatrine Pålsson talade om svaga människor -
ett uttryck som jag för övrigt inte alls tycker om -
och kartläggning av organisationer. På intet sätt har
det varit aktuellt i hjärnan hos någon som varit med i
den här diskussionen i utskottet. Vad det handlar om
är att kartlägga kunskap och vilken hjälp som man
kan ge i dessa sammanhang.

Herr talman! Liksom tidigare år finns det en lång
rad motioner som uppmärksammar enskilda sjukdo-
mar och behandlingsresurser för patienter med dessa
sjukdomar. Flera motioner berör vårdområden där
kunskapen om sjukdomen ökat under senare år och
därmed möjligheterna till behandling. Detta gäller
exempelvis epilepsikirurgi och vården vid anorexi
och bulimi. Det är angelägna och viktiga frågor som
aktualiseras i dessa motioner. Men i första hand bör
dessa frågor diskuteras i en dialog med sjukvårdshu-
vudmännen, eftersom det är resurser till behand-
lingsinsatser som efterfrågas.

I samband med behandlingen av den aviserade
propositionen om prioriteringsfrågor inom hälso- och
sjukvården och propositionen och forskningspoliti-
ken kan det finnas anledning att återkomma till vissa
övergripande frågor när det gäller prioriteringar
inom sjukvården. Men när det gäller frågor om di-
rekta resurser till behandling av enskild sjukdom är
det så organiserat i Sverige att det är sjukvårdshu-
vudmännen som man i första hand skall föra en
dialog med. Det kan i samband med diskussioner
framöver om forskningspolitik i Sverige finnas an-
ledning att återkomma till frågan om standardisering
och normering av psykologiska test så att de blir
rättvisande i svensk miljö.

Herr talman! Så några avslutande ord om gen-
teknik. Vi kan nog alla föreställa oss en skräckbild
av vart utvecklingen skulle kunna ta vägen om inte
samhället ställer upp klara regler för detta område.
Så fort genteknik diskuteras bör vi alltid påminna
om humanism och alla människors lika värde. Sam-
tidigt tror jag att det flesta av oss också vill påminna
om att denna teknik kan ge oss kunskap som kan
användas i människans tjänst.

Det arbete som Socialdepartementet nu har gjort
och som behandlar frågan om skyddet för genteknis-
ka data i patientjournaler och det arbete som pågår
när det gäller medicinska kontroller i arbetslivet
måste självfallet diskuteras och noga prövas fram-
över. Samhället måste ställa klara krav på denna
verksamhet.

Herr talman! Jag yrkar slutligen bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på de reservationer som
framförts.

Anf. 84 LEIF CARLSON (m) replik

Herr talman! Det är förvisso som Conny Öhman
säger. Vi är oense i dessa frågor. Det är ingen nyhet.
Nu säger Conny Öhman att alla utredningar visar att
det inte skulle fungera med en försäkringslösning. Så
är inte fallet. I stället visar de mycket väl att en lös-
ning med allmän obligatorisk försäkring skulle fun-
gera bra. Med ett sådant system skulle valfrihet och
konkurrens fungera utmärkt.

Jag frapperas också ibland i sjukvårdsdebatten av
hur man på s-sidan har ropat: Titta på USA och
Hillary Clintons system! - och gett intryck av att det
skulle vara något svenskt socialdemokratiskt system.
Det är ett system som ligger väldigt nära det som vi
Moderater föreslår och som man sett på därför att
man behöver göra någonting åt sitt system.

Det är som det tidigare har sagts här i dag: Alla
system har problem. Det finns inget perfekt sjuk-
vårdssystem. Man har problem i Holland och i
Tyskland. Därför bör vi arbeta för att hitta system
som är effektivare än ett system som vi har sett inte
fungerar effektivt, inte lämnar valfrihet till patienten
och inte ställer patienten i centrum.

Conny Öhman säger att jag inte har sagt ett dugg
om resurser. Jag sade mycket tydligt att vi moderater
vill samla alla resurser som finns runt hälsan. Jag
räknade upp alla de resurser som plockas in av sam-
hället som skulle gå till en allmän obligatorisk för-
säkringsavgift. Det rör sig om i storleksordningen
170 miljarder, eller 18 000-19 000 kr per invånare i
landet, om vi räknar alla, eller 44 000 kr, om vi
räknar hushållen.

Det betalar vi i dag. De medlen skulle samlas
ihop. Man skall nyttja detta så att man får ut syner-
gieffekterna, en vårdkedja och att rehabilitering
kommer till. Man skall väga sjukskrivning mot lä-
kemedelsförbrukning och mot operation på ett ratio-
nellt sätt så att de utnyttjas på effektivaste sätt, får in
alla sådana effekter i systemet och på det sättet spa-
rar pengar.

Herr talman! Jag vill kort säga något angående
etableringsfriheten. Det är möjligt att Conny Öhman
inte har hör någonting om den. Det kanske beror på
det som Thomas Julin berörde förut om att man inte
vågar säga så mycket. Människor ringer om det här.
Jag får återkomma till detta i min nästa replik.

Anf. 85 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Nu var det inte så att jag sade att
det inte skulle fungera med en försäkringslösning,
Leif Carlson. Går det i andra länder skulle det väl
också gå i Sverige, om det är vad man eftersträvar.
Det är konsekvenserna av en försäkringslösning det
handlar om. Den bild Leif Carlson gav i sitt hu-
vudanförande var att detta i stort sett var ett problem-
fritt system som dessutom gav en långsiktigt trygg
finansiering för hälso- och sjukvården.

Det var Leif Carlsons egna ord som jag skrev
upp. Då ger han en något glättad bild, om han sam-
tidigt är medveten om vilka åtgärder som man disku-
terar i Tyskland och Holland som har valt det syste-
met. I Tyskland diskuterar man att plötsligt över en
natt göra en reduktion i ersättningen för given vård
med 10 %. Då diskuterar man enbart utifrån pen-
ningen och inte vilka konsekvenser för vårdgivare
och vårdtagare som ett sådant system skulle få.

När det gäller den sista delen i Leif Carlsons hu-
vudanförande där han sade att man skulle få färre
förtidspensionärer med ett försäkringssystem efter-
strävar vi socialdemokrater också en samverkan
mellan försäkring och sjukvården. Det finns utred-
ningar som i dag tittar på den frågan. Men att påstå
att det finns garantier för att en försäkringslösning
skulle vara överlägsen och ge färre förtidspensionä-
rer kräver argumentation, Leif Carlson. Det är inte
tro vi behöver, utan det är vetande.

Anf. 86 LEIF CARLSON (m) replik

Herr talman! Jag vill först kommentera etable-
ringsfriheten. Den beskärs i dag. Privata husläkare
får inte vårdavtal. Man arbetar på annat sätt, tar bort
de passivt listade som har stått hos privata husläkare
och för över dem till offentliga läkare, och på så sätt
rycker man undan försörjningsbasen. Här föreligger
ett problem.

Försäkringar fungerar i övrigt. Det gäller tand-
vårdsförsäkring och socialförsäkring. Varför skulle
det inte göra det här? Jag gav inte en glättad bild -
det var i så fall oavsiktligt. Detta är ett svårt pro-
blem. Jag föreslår inte en lösning som Tysklands
eller Hollands, men det innehåller sådana element.
Vi vill arbeta fram förslag som vi tror tar bort en stor
del av de svagheter som finns. Det kommer säkert att
visa sig svagheter även i det nya systemet. Det är jag
medveten om, och det får vi jobba med.

Det system som vi har i dag har stora svagheter,
eftersom det inte arbetar med patienten i centrum.
Patienten är svag, och patienten möter sjukvården
som en myndighet. Det gör man inte om man förfo-
gar över pengarna själv. Det menar vi är det viktiga i
detta. Vårt system bygger på patientens ställning.
Han skall ha vård när han behöver och inte behöva
vänta. Resurserna skall vara effektiva.

Det samarbete som man i dag försöker genomfö-
ra, precis som Conny Öhman säger, går inte bra. Det
finns inte naturliga incitament till samarbetet. I stäl-
let håller det på att skära ihop på flera av de ställen
där man provar samarbete. Det saknas, som jag
framhöll i mitt anförande, naturliga incitament. Det
får man i en försäkringslösning, eftersom man då
kommer att se vilka delar som behöver användas.

Har vi naturliga incitament att sätta in rehabili-
tering kommer antalet förtidspensionärer att bli fär-
re. Saknas dessa är det lätt att skjuta kostnaden från
ena verksamheten till den andra och få över proble-
met till en annan portmonnä. Där kan vi sitta och
försöka göra samarbeten. Vi har talat om att bygga
broar mellan huvudmän och mellan verksamheter i
15, 20 år, men det finns ännu inte en bro byggd. Det
fungerar faktiskt urdåligt när det gäller samarbeten.

Anf. 87 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Leif Carlson talar om patientens
ställning. Man kan konstatera att patientens ställning
i dag är helt annan än vad den var för 20, 30 år se-
dan, trots att vi inte har ändrat system, Leif Carlson.
Patientens ställning går självfallet att stärka oavsett
vilket system man har. Jag ser fram emot - vilket
HSU 2000 jobbar med i dag - att ytterligare stärka
patientens ställning. Det är inte vad frågan handlar
om.

Frågan handlar ju om att använda de pengar som
vi har råd att anslå till hälso- och sjukvården på
bästa möjliga sätt. Vi måste utnyttja pengarna så
effektivt som möjligt. Det är ju på intet sätt så, Leif
Carlson, att man kan bevisa att kostnadsbilden och
effektiviteten i andra system skulle vara överlägsna
det svenska.

Leif Carlson talar aldrig om de plusvärden som vi
har i det svenska systemet. Vi har en jämn kvalitet
på sjukvården oavsett var i Sverige vi befinner oss
och en jämn spridning av sjukvården över alla be-
folkningsgrupper. Vi har en prioritering så att de
människor som har störst behov av sjukvård får den
först. Det är dessa värden hos det system vi har i dag
som Leif Carlson helt bortser ifrån i sin argumenta-
tion.

Anf. 88 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik

Herr talman! Conny Öhman tog upp att det inte
är någon debatt kring den fria etableringsrätten och
att allt därför är gott och väl. Jag tror inte att man
kan ta en frånvaro av debatt till intäkt för att allt är
gott och väl. Detta går ut över framför allt kvinnors
möjligheter att starta eget eller byta arbetsgivare. Jag
är övertygad om att vi kommer igen i den debatten.

Sedan tycker jag att det var glädjande och skönt
att höra att Socialdemokraterna ser den i dag så
debatterade frågan om de destruktiva rörelserna som
en hälso- och sjukvårdsfråga där det är patienternas
behov av hjälp som står i centrum. Det är ju därför
som vi i socialutskottet har fått att behandla den
frågan.

Anf. 89 THOMAS JULIN (mp) replik

Herr talman! Jag tycker att det var bra att Conny
Öhman redogjorde för att man inte var på väg mot
den moderata försäkringsmodellen. Men vart är i så
fall Socialdemokraterna på väg? De stora nedskär-
ningar som sker i dag visar ju att ni är på väg åt
något håll, men jag vet inte riktigt vart. Det vore bra
med ett svar på den frågan.

Anf. 90 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Vi är förhoppningsvis på väg mot
att sanera svensk ekonomi, Thomas Julin. Vi är på
väg mot att ytterligare ta till vara de effektivise-
ringsvinster som faktiskt finns i sjukvården. Det är
inget nytt i dag att man börjar använda all modern
teknik och alla möjligheter som finns. Detta har ju
pågått ett antal år i svensk sjukvård.

Jag tror egentligen att det började någon gång i
början på 80-talet, då vi började se att det inte bara
gällde att öka på pengarna till svensk sjukvård utan
också att använda de pengar man har på bästa möjli-
ga effektiva sätt. Jag tror inte att vi är vid vägs ände
när det gäller detta.

Men till bilden hör självfallet också - och det är
min egen bestämda uppfattning - att vi har nått
smärtgränsen på en del områden. Det är därför som
HSU 2000 har fått det tunga uppdraget att göra en
kartläggning av sjukvårdens framtida resursbehov
för att vi skall ha en bra plattform att utgå ifrån när
vi långsiktigt skall diskutera hur sjukvårdens eko-
nomiska ramar skall se ut. Vi väntar alla på det arbe-
tet. När vi har det som underlag skall vi ta en grund-
lig debatt om var smärtgränsen går för den svenska
hälso- och sjukvårdens ekonomi.

Anf. 91 THOMAS JULIN (mp) replik

Herr talman! Om det sker av besparingsskäl,
Conny Öhman, anser jag att Socialdemokraterna
måste göra en redovisning som visar att ni verkligen
sparar. All den personal som friställs kostar ju ändå.
Det skall ju även vägas mot den nytta de gör. Jag
tycker att det är viktigt att få den redovisningen.

Anf. 92 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Nu är vi enligt min uppfattning
delvis inne på ett annat politikområde. Men det
måste väl ändå vara så, Thomas Julin, att en produ-
cerande människa i full drift alltid kostar mer än en
människa som inte är producerande.

Sedan tycker jag också att det ligger mycket i det
resonemang som Thomas Julin för. När vi väl har
fastställt vilka ekonomiska ramar hälso- och sjukvår-
den behöver är jag beredd att vara med och föra en
debatt för att försvara att sjukvården skall ha en
anständig andel av samhällets totala resurser. Som
jag sade i mitt anförande, är hälso- och sjukvård
något av det mest basala som skapar trygghet för
människor i det här samhället.

Anf. 93 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Jag vill kommentera det Conny
Öhman sade om att ingen av oss i utskottet har tänkt
på de frågor jag radade upp. Jag undrade om man
kunde tänka sig att de gällde dessa rörelser. Det är
just detta som är ett argument för att vi måste se
igenom det en gång till ur konstitutionell synpunkt.

Jag måste ärligt och uppriktigt säga att jag har
försökt att tänka igenom och arbeta med den här
frågan. Den är inte lätt. Den är komplex och känslig.
Vår ambition har verkligen varit att göra detta så
riktigt som möjligt.

Det som jag tycker är så utomordentligt svårt -
och som jag nämnde i min förra replik - är hur det
skall kunna förebyggas. Då kan man börja fundera
litet grand över hur det skall kunna göras med en
bevarad religions- och yttrandefrihet. När man ser
det problemet måste det väl vara bättre att ta sig en
riktig funderare till över hur detta skall vara möjligt.
Sedan kommer ju ärendet tillbaks till kammaren
igen.

Anf. 94 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Vårt ansvar i socialutskottet är ju
vården för människorna, Chatrine Pålsson. Exper-
terna talar om för oss att i dag kommer människor
till vården med den här problembilden, och vi kän-
ner att vi inte har underlag för att ta ställning och
rekommendera vad man bör göra i den här situatio-
nen. Om vi då säger till regeringen att den bör ta
fram ett underlag i den här frågan måste det väl vara
ett uppdrag som är fullt möjligt att utföra utan att gå
över de gränser som Chatrine Pålsson talar om,
nämligen religionsfrihet och yttrandefrihet. Det står
vi ju alla bakom.

Anf. 95 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Ytligt sett kan det betraktas som
riktigt, Conny Öhman. Men man måste ju ha ett
ordentligt underlag när riksdagens kammare och
majoriteten av parlamentarikerna fattar vissa beslut.
Det är detta underlag som först bör vara genom-
gånget på alla sätt, speciellt med tanke på att utskot-
tet inte tidigare har resonerat på det här sättet. Detta
är någonting som är nytt och annorlunda. Då finns
det ännu större anledning att ha ordentligt på fötter-
na innan kammaren fattar beslut.

Anf. 96 HENRIK S JÄRREL (m)

Herr talman! Bland de många behjärtansvärda
motioner som väcktes under den föregående allmän-
na motionstiden 1995 fanns det även en motion av
Elisabeth Fleetwood som behandlar bullerskador. Det
är ett osynligt och bortglömt handikapp. Bullerska-
dor åstadkommer mycket lidande för de människor
som drabbas. Det finns en tendens till att allt fler
drabbas av detta.

Det gäller att minska exponeringen för skadliga
ljud. Inom industrin har man under de senaste de-
cennierna i samverkan med arbetarskyddsorganen
vidtagit en del kloka åtgärder för att minska expone-
ringen och öka informationen om skadliga ljud.
Frågan om hur skyddsutrustningen skall användas är
dock mycket beroende av hur väl informerade och
kunniga de enskilda individerna är.

Under senare tid har nya och kraftiga ljudkällor
kommit till. Antalet bullrande maskiner och musi-
kanläggningar har ökat enormt, även i den offentliga
miljön. Många ungdomar utsätts för kraftiga ljud och
för musik från freestyle, disco och rockgalor. Inte
minst musikerna är särskilt utsatta enligt forsknings-
rön.

Framför allt verkar förståelsen hos ungdomar för
de skadeverkningsrisker de utsätter sig för vara
mindre god. Risken för att unga får sin hörsel obot-
ligt skadad genom bullret är överhängande. Ökade
kunskaper måste till. Särskilda insatser bör därför
göras för att reducera riskerna för handikappande
hörselskador.

En individuell variation i örats tolerans för kraf-
tiga ljud, liksom tidsfaktorn, har betydelse. Forskar-
na menar att det även finns en utnötningsfaktor som
är värd att beakta.

Herr talman! I vårt rättsystem finns klara regler
för maximalt godtagbara ljud i lägenheter, arbets-
platser och områden i närheten därtill, t.ex. flygplat-
ser. Vardags- och fritidsbullret har som sagt ökat.
Det finns en risk för att människor inte alltid är på
det klara med vad de utsätter sig för. En så enkel sak
som en gräsklippare kan åstadkomma en bullerskada
hos en människa om motorljudet är väldigt högt och
människan särskilt känslig.

Bullerskador leder ofta till kraftig nedsättning av
hörseln, inte minst när det gäller de s.k. diskantlju-
den. Att kompensera bullerskador genom hörappara-
ter är inte särskilt bra. Dessa förstärker nämligen
ofta alla kringliggande ljud. Den som använder hör-
selapparaten får svårt att uppfatta t.ex. samtal som
pågår mellan flera människor i samma rum.

En bullerskada upplevs ofta som besvärande. Den
ger trötthet och avtagande koncentrationsförmåga.
Om omgivningen inte känner till att man är drabbad
av en bullerskada kan missförstånd lätt uppstå.

Utöver den egentliga hörselnedsättningen drabbas
många av s.k. tinnitus. Det är kraftiga ljudsignaler,
brus, tjut eller buller som alstras inne i innerörat
eller i själva hörselnerven. Dessa ljud bär den drab-
bade mer eller mindre ständigt med sig. Man har
uppmätt att dessa brus-, tjut- och bullerljud i örat kan
motsvara så mycket som 85-100 decibel. Ljudet kan
vara konstant, men också ha varierande tonomfång.

Ofta lider en människa som drabbats av tinnitus
mer av detta ständiga brusljud än av själva hörsel-
nedsättningen. Få människor tycks känna till sam-
bandet mellan bullerskada och tinnitus, som alltså
kan drabba den som i grunden fått en bullerskada.
Tinnitus går inte att bota, och förvärras ofta med
åren. Man räknar med att 10 % av människor över
40 års ålder lider av tinnitus. Tyvärr verkar åkom-
man öka också i lägre åldrar, inte minst till följd av
att ungdomar bullerexponeras.

Det gäller att förbättra informationen om riskerna
för bullerskador. Skolan och hemmen tillika med
massmedierna är här viktiga exponenter för att föra
ut denna information. Det forskas mycket på detta
område, både i Sverige och utomlands. Forskning
bedrivs på t.ex. Sahlgrenska och Karolinska sjukhu-
sen samt Huddinge sjukhus. Namn som professor Alf
Axelsson, Ulf Rosenhall och docent Bo Ahlner har
lämnat viktiga bidrag till forskningen om bullerska-
dor och tinnitus. Deras arbete är värt all fortsatt
uppmuntran och stöd.

Vad motionären, Elisabeth Fleetwood, efterlyser
är inte nya ekonomiska resurser så mycket som ett
ökat medvetande och ett rationellt agerande. Tinnitus
är ett bortglömt handikapp. Regeringen borde, till-
sammans med de myndigheter som underställs den-
samma, initiera adekvata åtgärder för att öka medve-
tenheten om bullerskadornas existens och de riskex-
poneringar för att t.ex. ådra sig tinnitus som förelig-
ger.

Utskottet har i sitt yttrande över motionen So457
varit litet kallsinnigt, om jag får uttrycka det så. Man
hänvisar till pågående utredningar inom HSU 2000
och till direktiven för den parlamentariska kommitté
som skall utarbeta förslag till nationella mål för
hälsoutvecklingen. Det lär också finnas en särskild
statsrådsgrupp som nyligen tillsatts med uppdrag att
främja arbetet med folkhälsofrågor. Tinnitus är ett
allvarligt bekymmer som är i tilltagande. Det borde
inte vara så svårt för utskottet att acceptera tanken på
att förstärka informationsinsatserna i dessa delar.

Herr talman! Jag vill därför ge stöd åt och yrka
bifall till reservation nr 1 av den moderata delen av
utskottsgruppen. De konstaterar mycket riktigt att
folkhälsoarbetet är viktigt. Information om t.ex.
rökningens, alkoholens och kostens betydelse för
hälsan, vikten av att motionera på rätt sätt osv. ger
stora mänskliga vinster. Utskottet anser vidare att
informationen om riskerna för bullerskador bör för-
bättras. I huvudsak behövs ett ökat medvetande och
ett rationellt agerande.

Herr talman! Med dessa synpunkter yrkar jag bi-
fall till reservation nr 1 till stöd för mer och bättre
information om bullerskador, tinnitus och de risker
som är förbundna med bullerskador.

Anf. 97 RAGNHILD POHANKA (mp)

Herr talman! Det som har hänt i dag har förstärkt
min uppfattning att jag gjorde rätt som röstade med
utskottet när det gäller destruktiva rörelser.

I dag har jag fått ett brev. På baksidan av det står
att man vill döda alla homosexuella. Detta berördes
också i morse i samband med behandlingen av KU:s
ärenden. Brevet stärker övertygelsen om att vi behö-
ver få ett skydd av de homosexuella i grundlagen,
och idén om att vi måste göra någonting åt dessa
rörelser. De hotar med mord, förföljelse och terror.
Diskussionen har fokuserats enbart på de religiösa
rörelserna, men jag vill betona att det också finns
andra destruktiva rörelser.

Miljöpartiet biföll denna kartläggning av de-
struktiva rörelser med viss tvekan. Skrivningen i
betänkandet lyder:

"Vid kartläggningen måste yttrande- och religi-
onsfrihetsfrågor beaktas."

Denna viktiga aspekt om hjälp och stöd för utsat-
ta personer framgår tydligt. Det är alltså ingen tve-
kan om att man kan stödja detta förslag.

Motionen av Barbro Westerholm tar i första hand
sikte på den som lämnat sådana här rörelser, och på
grund av detta förföljs på olika sätt. Miljöpartiet
anser att en viktig orsak, kanske den viktigaste, till
att dessa problem bör tas på stort allvar är att vi
stöder religions- och yttrandefrihet.

De människor, mest ungdomar, som beslutat att
lämna en sådan här rörelse omfattas ju inte av religi-
ons- eller yttrandefriheten. Det har alltså ingen sådan
frihet. De förföljs och tystas. Det är viktigt att de
själva kan lämna rörelsen och tillåts ha vilken reli-
giös övertygelse som helst, eller ingen alls, utan att
förföljas. Det är för deras skull detta görs. Att kunna
lämna en rörelse och fortsätta att ha en annan tro -
det är religionsfrihet. Detta har inte beaktats så
mycket, men jag tycker att det är viktigt. Dessa
människor får inte isoleras eller förföljas på grund av
sin nya eller nygamla livsinställning.

Detta gäller också extrema rasistiska organisatio-
ner som förföljer före detta medlemmar. Miljöpartiet
stöder ett förbud av dessa organisationer. Vi skall i
dag även behandla ett betänkande om detta. Det är
ganska fantastiskt hur denna dag hålls ihop av dessa
saker. Miljöpartiet stöder även detta.

Någonting måste göras. Det händer nämligen så
mycket under jorden. Man säger ju att någonting går
under jorden när det förbjuds, men dessa organisa-
tioner är redan under jorden. Den lilla del som stick-
er upp är obetydlig. Men inte heller i mitt parti råder
någon total enighet i denna fråga.

Sedan vill jag nämna ännu en fråga med stark
sprängkraft - en fråga med stark livskraft i stället för
motsatsen. Jag vill nämligen tala för en centermotion
som är skriven av Birgitta Hambraeus och som
handlar om alternativ medicin. Det framhålls där att
ca 700 terapeuter med stor erfarenhet har bedömt
vilka terapiformer som kan anses vara acceptabla och
som bör räknas till sjukvården. Vissa terapier anses
inte seriösa. Andra syftar inte till att vårda sjuka utan
kan hänföras till egenträning, personlighetsutveck-
ling eller religion, även förebyggande vård. Om de
klassas som sjukvård avskaffas momsen, och i och
med detta blir de inte längre alternativa. Så fort en
behandlingsmetod antas inom sjukvården är den inte
längre alternativ. Man kan därför avskriva dem - de
är inplanterade i eller använda av skolmedicinen.

Om detta nu sker bör vi titta på flera alternativ.
Det är behandlingsmetoder som Sveriges folk så väl
behöver för att behålla sin hälsa eller bota sjukdom
och ohälsa. Men man kan naturligtvis inte jämställa
en treveckors kurs i alternativ behandling med fler-
åriga studier. Därför kan man inte säga: Vi godkän-
ner alla alternativa vårdformer.

Då invänder människor att de som använder des-
sa behandlingsmetoder kan ha naturliga förutsätt-
ningar. Ja, det är mycket möjligt, men utbildning
skadar dem inte. När de är ordentligt utbildade kan
man tänka sig att dra in flera. Det är många alterna-
tiva vårdformer som i dag är accepterade, som arbe-
tar jämsides med skolmedicinen.

Jag tycker att det här är oerhört viktigt. Det är
också en sak - man pratar ju jämt om pengar - som
man kan spara mycket pengar med samtidigt som
man kan öka svenska folkets välbefinnande. Det
finns egenvård, självvård och liknande typer av rö-
relser, och dem kan även riksdagen uppmuntra.

Anf. 98 CHATRINE PÅLSSON (kds) re-
plik

Herr talman! Ragnhild Pohanka tar då alldeles
hårresande exempel, som verkligen inte hör hemma
här. Det finns klara regler i vår svenska lagstiftning
om att man inte får mordhota enskilda människor
eller speciella grupper. Det har inte med den här
saken att göra - jag vill gärna säga det.

Barbro Westerholms motion har överskriften
Andlig kränkning, och det kan bara riktas åt ett visst
håll. Allt det andra, att man skulle mordhota en
speciell grupp som homosexuella, vill jag verkligen
på det bestämdaste fördöma. Det hoppas jag att vi
alla gör med kraft.

Anf. 99 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik

Herr talman! Jag förstår att Chatrine Pålsson med
sitt sociala patos naturligtvis stöder det här. Det har
jag inte betvivlat. Men jag menar att det här är ex-
empel på destruktiva rörelser; de är svåra att komma
åt, och de är inte kartlagda. Vi i Miljöpartiet är inte
alls för att man skall kartlägga människor, avlyssna
och registrera dem. Men det är en annan sak när det
går så långt som det gör här.

Jag har haft kontakt med en del ungdomar som
har utsatts för den här andliga kränkningen. De är
skadade för livet. Huvudtanken i motionen är ju att
man skall stödja rehabilitering och hjälpa dem som
har kommit ut därifrån. Men jag anser att man också
kan förebygga det här. De här människorna är så
skadade att de har svårt att anpassa sig i samhället
igen.

Anf. 100 BO NILSSON (s)

Herr talman! Socialutskottets yttrande över min
motion om bättre epilepsivård är varken varmt eller
kallt, tycker jag. "Utskottet har förståelse för att
motionärerna har velat fästa riksdagens uppmärk-
samhet på - - -", skriver utskottet. Det är inte det
som frågan gäller.

Den gäller att samhället har skyldighet att ta
krafttag för att ge också personer med epilepsi en
adekvat vård - korta väntetider, bättre diagnostik,
barnens berättigade krav på ett vårdprogram som
ökar möjligheten för dem att växa upp till ett normalt
liv. Jag har under de senaste åren krävt förbättrad
vårdkvalitet av olika slag, rikscentra, epilepsiteam
för barn och vuxna, team på regional- och länsnivå
och fler operationer. Kön är upp till 5 000 personer,
och man räknar med att det görs mindre än hundra
operationer i Sverige per år. Var och en kan då räkna
ut hur många år det skulle ta att operera bort kön.

Jag har pekat på att en aktiv rehabilitering skulle
spara stora summor för samhället. Tidigare sade
utskottet i sina svar att man ville avvakta resultatet
av de utredningar som Gertrud Sigurdsen, vår tidiga-
re socialminister, hade tagit initiativ till. Sedan, när
de var färdiga, sade utskottet att man väntade på
Socialstyrelsens behandling av utredningarna. Det är
nu nästa två år sedan. Då löd argumentationen: "Jag
delar Bo Nilssons uppfattning att handläggningen av
detta ärende - - - tog lång tid. - - - nu väntar man
på vad remissinstanserna kommer att säga. - - - Mot
den bakgrunden, när man har fått det fylliga re-
missyttrandet från Svenska epilepsiförbundet och
yttranden från Läkaresällskapet, jag tror också från
Medicinska forskningsrådet, Landstingsförbundet
och Läkemedelsverket, bedömer socialutskottet att
man just nu bör avvakta vad Socialstyrelsen kommer
att säga, innan vi från socialutskottet i riksdagen
föreslår att man skall gripa in i detta ärende. Just nu
tycker jag att det inte är tid för detta. Det är för tidigt
att göra. Men det är mycket viktigt att frågan beva-
kas och följs."

Nu har det gått två år sedan dess, och mig och
Epilepsiförbundet veterligt har inget positivt hänt.
Remissvaret från läkarna och Epilepsiförbundet var
positivt, så där finns inga hinder att göra något
kraftfullt. Vad är det egentligen vi väntar på?

Och så nu detta svar 1996: Vi blandar oss inte i
enskilda sjukdomar. Tror ni i utskottet att det var
därför som Gertrud Sigurdsen tillsatte de tre utred-
ningarna om en bättre epilepsivård? Tror ni att det är
därför som olika läkare har lagt ned ett stort arbete
för att få fram utredningarna, med mycket bra och
relevanta förslag? Tror ni att det är det som vi i Epi-
lepsiförbundet har väntat oss när vi tålmodigt har
väntat år efter år?

Herr talman! Nu skriver utskottet att detta är en
fråga för sjukvårdshuvudmännen och att Socialsty-
relsen vid behov skall tillhandahålla underlag. Allt
underlag måste nu finnas - utredningar och positiva
remissvar. Då återvänder jag till vad som sades vid
den förra debatten - det är för tidigt att göra något
men det är viktigt att bevaka frågorna. Vad tror ni att
de som väntar på operation tycker om dessa lång-
bänkar? Vad tror ni att mamman med tre handikap-
pade barn anser?

I min motion i år kräver jag bättre vård, team på
region- och länsnivå, fler specialistneurologer, fler
operationer och kanske rikscentra för barn och vux-
na. Jag kan konstatera att flera av kraven gäller regi-
onövergripande frågor. Flera landsting måste samar-
beta. Det gäller t.ex. utbildning av läkare. Det kan
därför inte vara en fråga för enskilda landsting - det
måste till övergripande beslut, beslut fattade av nå-
gon central organisation, t.ex. Socialstyrelsen. Om
Socialstyrelsen inte vill eller kan får riksdagen ge-
nom socialutskottet faktiskt gripa in. Det får inte
vara så att viktiga vårdfrågor faller mellan olika
stolar, så att ingenting händer. I den förra debatten
sade Jerzy Einhorn: Jag tror att det är viktigt att vi
återkommer till frågan vid lämpliga tidpunkter.

Herr talman! Nu har vi igen missat möjligheten
att ge personer med epilepsi förhoppningar om en
bättre vård. Nu har vi missat att från centralt poli-
tiskt håll ange en viljeinriktning. Jag tycker att det är
genant.

I ett betänkande om medicinska äktenskapshinder
som avlämnades 1960 skrev utredningen:

"De svårigheter i socialt hänseende, som epilep-
tikern ibland ställs inför är, generellt sett, inte direkt
betingade av hans sjukdomstillstånd. När sådana
svårigheter uppträder, sammanhänger de ofta med
den socialt ofördelaktiga särställning vari epilepti-
kern blivit placerad genom bestämmelser som den
förevarande om äktenskapshinder. Erfarenheten ger
sålunda belägg för att denna särbehandling hos all-
mänheten grundlagt och vidmakthållit rent vidskep-
liga, ofta skräckblandade föreställningar om epilepsi.
De ogynnsamma psykologiska återverkningarna av
omgivningens inställning måste givetvis vara ägnade
att ytterligare försvåra epileptikerns situation och
medföra en känsla av socialt mindervärde och isole-
ring i samhället."

Det är bl.a. detta som gör att jag anser att vi, dvs.
samhället, har ett alldeles speciellt ansvar när det
gäller att lösa epilepsins gåta och att vi skall tillhan-
dahålla en adekvat vård för personer med epilepsi.

Herr talman! Eftersom utskottets text inte ger
några som helst löften skall jag i alla fall avge ett
härifrån talarstolen: Jag ger mig inte. Jag kommer
tillbaka med bevakning och krav så fort tillfälle ges
att förbättra vården för personer med epilepsi.

Om det skulle bli votering kommer jag att rösta
för reservation nr 12 i detta betänkande.

Anf. 101 CONNY ÖHMAN (s) replik

Herr talman! Bo Nilsson har vältaligt talat för de
patienter som har epilepsi. Jag tycker självfallet
också att det är angeläget att de får sina vårdbehov
tillgodosedda, vilket utskottet också för fram. Men vi
skall ju så småningom diskutera hela frågan om
prioriteringar inom sjukvården, Bo Nilsson, i sam-
band med att proposition kommer utifrån Priorite-
ringsutredningen. I Prioriteringsutredningen talas
om hög prioritet för patienter med kroniska sjukdo-
mar, och epilepsi är ju en sådan sjukdom. I det sam-
manhanget tycker jag att det finns all anledning att
diskutera olika sjukvårdsgrupper och prioriteringar
mellan dem. Men att enskilt diskutera en sjukdom,
vilket den här motionen går ut på, och säga att riks-
dagen skall ta ställning i den frågan går inte med det
sjukvårdssystem vi har, där det faktiskt är sjukvårds-
huvudmännen som disponerar resurserna.

Bo Nilsson säger att frågan måste tas upp på
riksdagsnivå enligt hans sätt att se, eftersom en del
frågor är landstingsövergripande och berör hela
regioner. Jag har inte den uppfattningen. När jag var
landstingspolitiker i mitt landsting behandlade vi
frågan om resurserna för epilepsikirurgi i den sam-
verkansnämnd som finns för samverkan mellan de
landsting som ingår i den sjukvårdsregionen. Så nog
finns det organ även inom svensk sjukvård som skall
hantera de frågor där det finns behov av att samverka
utöver det egna landstinget.

Anf. 102 BO NILSSON (s) replik

Herr talman! Jag är medveten om att det finns
regioner och områden där stora insatser har gjorts
när det gäller vården av personer med epilepsi, men
det finns också exempel på motsatsen. I Norrbotten
finns det inte en enda neurolog som kan ta hand om
personer med epilepsi. Detta är inte någonting som
man vill framhålla som ett gott exempel.

Det är inte så att vi kräver detta centralt i stället
för att gå ut i landstingen. Vi kräver naturligtvis
detta på alla nivåer. Men man har tillsatt utredning-
ar, och utredningarna har kommit fram till behov.
Man har remissbehandlat detta och sagt att det ut-
redningarna föreslår är viktigt. Ändå måste patien-
terna vänta år efter år. Det är klart att de blir besvik-
na och otåliga och vill trycka på och försöka att
verkligen påverka situationen. Det tycker jag är na-
turligt.

Conny Öhman har, tycker jag i alla fall, lämnat
något som liknar ett löfte, nämligen att när utred-
ningarna nu kommer är epilepsin en av de sjukdo-
mar som skall tas på allvar i beredningen. Därför får
jag just nu nöja mig med detta, men jag lovar Conny
Öhman och andra i denna kammare att jag inte
kommer att ge mig. Jag kommer att väcka denna
fråga också nästa omgång när de här frågorna be-
handlas.

Anf. 103 ELISA ABASCAL REYES (mp)

Herr talman! Socialutskottet har i dag avstyrkt en
motion från Miljöpartiet avseende genteknik. I
kammaren tidigare i dag debatterades konstitutions-
utskottets betänkande om fri- och rättigheter där
även gentekniken behandlades. I betänkandet av-
styrktes förslag från Miljöpartiet om att grundlagstif-
ta om förbud mot patent på liv och förbud mot gente-
rapi på könsceller.

Minst lika viktiga är dock de aspekter som den
miljöpartistiska motionen tar upp i ämnet och som
behandlas i socialutskottet.

Gentekniken ställer otvivelaktigt olika intressen
mot varandra och kan såväl tjäna som motarbeta
människor och djur. Det är i alla fall utan tvekan så
att klara riktlinjer med utgång från en så humanis-
tisk inställning som möjligt skapas. I dag ligger
gentekniken främst i händerna på vetenskapsmän
inom framför allt naturvetenskapen och på vissa
initierade politiker. Men vi vet att ett samhälles
grundvärderingar och spelregler inte kan skapas av
en forskarelit som kan förvandlas till ett teknokra-
tiskt maskineri. I perspektivet av de civiliserade
samhällenas begynnelse kan de fruktansvärda ex-
emplen på brist på omdöme och omänsklighet hos
vissa forskare under mitten av 1900-talet knappast
räknas som historiska och därmed avlagda inrikt-
ningar utan som högst relevanta i dagens diskussio-
ner om människosyn och forskning.

Varje grupp och varje individ eftersträvar i sitt liv
i någon mån perfektionism för vissa syften. En eko-
nomisk organisation strävar sålunda efter att maxi-
mera sina vinster på kort eller medellång sikt. Vissa
mänskliga reaktioner på mänskligt lidande och den
medicinska forskning som följer därav är ett natur-
ligt inslag i vårt samhälle. Men i vilken mån skall
enskilda intressen ha tillgång till information som
kan leda till förtryck och diskriminering av individer
med s.k. icke önskvärda egenskaper?

Man skall inte tro att världen kan indelas i goda
och onda sidor helt tveklöst. Det är inte bara obskyra
och marginaliserade organisationer såsom de nazis-
tiska och fascistiska som hyser en frånstötande
människosyn. Inom flera områden i samhället kan
man finna klart integritets- och pluralistfientliga
attityder inom de mest rumsrena sällskap. Det är
alltså väsentligt att gentekniken, som skulle kunna
kränka en människas integritet betydligt, diskuteras
och att människor klart informeras om vilka värde-
ringar som ligger till grund för vilket handlande.

Forskningens konsekvenser måste dramatiseras
och drivas till sin spets för att människor verkligen
skall förstå vad det är frågan om, dvs. vilka konflik-
ter som föreligger. Därför väljer jag också dramatis-
ka exempel. Är det t.ex. önskvärt att manipulera
människans arvsanlag så att enligt samhällsidealen
önskvärda egenskaper framträder? Skall man gen-
manipulera fram långa basketbollspelare och simma-
re med starka ryggmuskler? Detta kan tyckas vara
absurda exempel, men jag väljer dem just därför att
de lättillgängligt illustrerar de verkliga konflikterna
bakom människans genetiska integritet. Hur pass
mycket elitism eller perfektionism skall ett samhälle
eftersträva om det alls skall göra det? Vilka risker
finns med den nuvarande forskningen? Vad betyder
forskningens mål för de människor som i dag lever i
vårt samhälle och enligt perfektionistprincipen skulle
räknas som defekta? Självklart kommer detta att ge
ett politiskt utslag även i dagsläget.

Att påtala riskerna med gentekniken har ingen-
ting med teknikfientlighet eller bakåtsträvan att göra.
Men vi vet redan nu, även om vi faktiskt vet förfä-
rande litet om själva tekniken, att genteknik lätt kan
fylla cyniska, teknokratiska och fascistiska syften.

Mindre dramatiskt och mer konkret blir det när
vi direkt kan översätta detta nya område till dagens
situation med hög arbetslöshet. Om det skall bli
möjligt för en arbetsgivare att göra narkotikatest på
sina anställda, vad är det då som säger att denne inte
skall få söka efter "dåliga anlag" hos en anställd?
Här behöver vi klara riktlinjer och en mycket tydlig
diskussion om de specifika integritetsfrågor som rör
en människas arvsanlag.

Det traditionella klassamhället bygger enligt ett
klassiskt synsätt på ojämlikheter på grund av ojäm-
likt fördelade materiella resurser. Men i dagens sam-
hälle och i ett framtida samhälle skulle vi kunna
prata om ett annat klassamhälle, där de ojämnt förde-
lade resurserna ligger i människans arvsanlag och
genetiska egenskaper.

En människas genetiska anlag måste få vara en
del av hennes okränkbara integritet. Respekten för
denna måste vara tveklös. De flesta av oss önskar
trots allt att samhället skall präglas av tolerans och
mångfald. Vi äter inte upp våra svagare individer
eller lämnar dem att dö. Tvärtom utvecklar vi stöd
och vill att insatser skall sättas in så att alla får ett
fullvärdigt liv, även om alla inte har de egenskaper
som blir nödvändiga i dagens samhälle.

Den diskussion jag för i dag kan tyckas något till-
spetsad, men faktum är att diskussionen behöver
föras ut i samhället. Det är därför av yttersta vikt
att debatten på initiativ från politikerna startas.
Vi har från Miljöpartiet motionerat om att de
sociala risker med gensökning och genteknik som
föreligger måste uppmärksammas och att man
måste lagstifta för att skydda en människas
integritet. Socialutskottet har i sitt
ställningstagande avstyrkt motionen med moti-
veringen att det inte vill föregripa det arbete som
pågår inom regeringen. Miljöpartiet har dock en
väldigt klar ideologisk ståndpunkt i dessa frågor,
så det blir alldeles naturligt för mig att yrka bifall
till reservation nr 14.

Anf. 104 BARBRO JOHANSSON (mp)

Herr talman! Jag har begärt ordet för att prata om
min och Miljöpartiets motion om vikten av att me-
dicindosering för kvinnor grundas på normer som
gäller för kvinnokroppen.

Herr talman! I vårt förändrade samhälle intar
kvinnorna allt högre tjänster på arbetsmarknaden.
De har chans att vara chefer och mycket annat.
Kvinnor konkurrerar då med männen på männens
villkor. Men huvudansvaret för hem och barn ligger
fortfarande på kvinnan.

Kvinnor har på grund härav blivit utsatta för
ökade stressfaktorer och således en ökande mängd
stressjukdomar.

Hjärtinfarkter hos kvinnor ökar, men det visar sig
att kvinnor har svårare att klara infarkter än vad män
har. Det beror ofta på hur en kvinna blir omhänder-
tagen när hon kommer in på sjukhus, men det är
också svårt att få rätt medicindosering, bl.a. för
hjärtbesvär.

Mallar för medicindosering som är baserade på
kvinnokroppen saknas. Doseringen av medicin vid
olika sjukdomstillstånd utgår från den manliga krop-
pen, och undersökningar har gjorts på hur väl en
man tål olika mediciner. Hur stor dos som skall ges
till kvinnan utgår från mannens kropp.

Trots att vi nu befinner oss i slutet av 1900-talet
har ingen förändring skett. Under 1980-talet ökade
ohälsotalet för kvinnor medan det minskade för män.
Arbetet med kvinnors hälsa och en helhetssyn på
kvinnors situation är nödvändiga. Kvinnor har stort
ansvar men liten makt över sina liv vad gäller hälsa.

Herr talman! Den vetenskapliga forskningen,
speciellt den medicinska, är helt inriktad på män.
Det är unga män som är norm för alla standardvär-
den. I många fall är det unga män som gör sin
värnplikt som ingår i undersökningar och utgör
underlag för forskningen. Det är alltså vältränade
unga män i sin bästa ålder som kan vara grunden för
hur en kvinna i 50-60-årsåldern behandlas när hon
läggs in på sjukhus för hjärtbesvär.

Förklaringen ligger i att forskare tycker att kvin-
nor är svårare att pröva på grund av deras hormon-
cykler och annorlunda livscykler. En sådan livscykel
är att kvinnor kan få barn, och då är detta också en
orsak till att det är lättare att fastställa medicinska
värden efter manskroppen. Forskningen bedrivs av
män, för män och på män. När det gäller försök med
möss och råttor används t.o.m. handjur av samma
orsaker.

Det är viktigt att både kvinnor och män utgör
grunden för normering inom främst den medicinska
forskningen. Detta kommer att bidra till att minska
ohälsotalet och medverka till en bättre helhetsbild av
kvinnan, med skillnaden i biologi, vilket är av bety-
delse för både arbete och fritid.

Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall till re-
servation 9 till betänkandet som gäller Miljöpartiets
motion.

Anf. 105 BARBRO WESTERHOLM (fp)

Herr talman! Folkpartiet liberalerna har under
debatten om mom. 12 i SoU11 inte ändrat uppfatt-
ning i sakfrågan. Vi ser det som mycket angeläget att
personer som på olika sätt har kommit i sådan bero-
endeställning till en rörelse eller en person att de helt
förlorat makten över sin egen vilja och vid försök att
frigöra sig fått svåra psykiska problem - så svåra att
de t.o.m. gjort självmordsförsök eller begått själv-
mord - får den hjälp och det stöd av hälso- och sjuk-
vård och socialtjänst som de behöver.

Eftersom vi är ett parti som gått i bräschen och i
frontlinjen när det gäller att värna om människors
grundlagsskyddade fri- och rättigheter, vill vi inte
motsätta oss återremissen av SoU11. Vi kommer
alltså att rösta för en sådan återremiss.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 9 §.)

9 § Tystnadsplikt inom enskild familjerådgiv-
ning

Föredrogs

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU12

Tystnadsplikt inom enskild familjerådgivning (prop.
1995/96:117)

Anf. 106 STIG SANDSTRÖM (v)

Herr talman! Jag vill nöja mig med att yrka bifall
till reservationen.

Anf. 107 THOMAS JULIN (mp)

Herr talman! I kommunerna har det blivit allt
vanligare att familjerådgivning läggs ut på entrepre-
nad, men socialtjänstlagen stadgar hittills bara om
tystnadsplikt för familjerådgivare i kommunal regi.
Regeringen vill nu ändra lagen så att både tyst-
nadsplikt och anmälningsplikt även gäller privata
rådgivare.

Ändringen omfattar såväl socialtjänstlagen som
rättegångsbalken och sekretesslagen. Miljöpartiet
instämmer i vad regeringen anfört om behovet av
lika regler mellan kommunala och privata rådgivare.
Men vi vill lyfta fram kritiska aspekter på regering-
ens bristfälliga definition av begreppet familjerådgi-
vare.

I lagförslaget står det att kommunen skall sörja
för att familjerådgivning genom kommunal försorg
eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas
dem som begär det. Med familjerådgivning avses i
denna lag en verksamhet som bedrivs av det allmän-
na eller yrkesmässigt av enskild.

Som regeringen skriver i sin proposition, håller
familjerådgivningen i Sverige hög kvalitet. Ofta är
det psykologer och kuratorer med mångåriga erfa-
renheter och långa vidareutbildningar som bedriver
denna rådgivning.

Miljöpartiet instämmer i att det är angeläget att
behålla denna höga kvalitet. Enligt propositionen är
det även fortsättningsvis möjligt för den som så öns-
kar att kalla sig familjerådgivare, och det är också
möjligt för en kommun att sluta avtal med en enskild
rådgivare som erbjuder sig att yrkesmässigt bedriva
familjerådgivning.

I Miljöpartiet anser vi att det är viktigt att krite-
riet yrkesmässigt därför definieras ytterligare, an-
tingen genom legitimationstvång eller genom att
någon form av auktorisering av rådgivare införs.

Vi vill också påpeka att uttrycket lämplig rådgi-
vare i ett hårdnande ekonomiskt klimat för en kom-
mun annars kan vara den som erbjuder rådgivning
till lägsta pris.

I förslaget till ändring av lagtexten när det gäller
anmälningsplikt borde det ha varit en skärpning i
skrivningen. Anmälningsplikt föreslås gälla om en
familjerådgivare får kännedom om att en underårig
utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.
Skrivningen borde ha skärpts till att gälla både i och
utanför hemmet. Det skulle ha varit en viktig änd-
ring.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 108 MARIANNE JÖNSSON (s)

Herr talman! Det betänkande som vi nu behand-
lar gäller familjerådgivning.

I slutet av 1993 beslöt riksdagen att i socialtjänst-
lagen införa en regel om att kommunerna skulle vara
skyldiga att erbjuda familjerådgivning till dem som
begär detta. Vid samma tillfälle beslöts att det skulle
gälla enhetliga bestämmelser för tystnadsplikt för all
familjerådgivning, oavsett om den bedrevs av kom-
munen eller av en entreprenör.

Efter ett initiativ av socialdemokraterna i riksda-
gen vill nu regeringen skärpa bestämmelserna för
tystnadsplikt och föreslår i sin proposition Tyst-
nadsplikt inom enskild familjerådgivning ytterligare
förändringar i socialtjänstlagen.

Det nya förslaget innebär:

- att begreppet familjerådgivning definieras,

- att samma stränga tystnadsplikt införs för fa-
miljerådgivning i enskild regi som redan gäller för
familjerådgivning i kommunal regi,

- att skyldighet att göra anmälan till socialtjäns-
ten i vissa fall skall omfatta både kommunal famil-
jerådgivning och enskilt bedriven sådan samt

- att den begränsning i meddelarfrihet som gäller
för kommunal familjerådgivning också skall gälla
enskild familjerådgivning.

Herr talman! Att hjälpa och råda människor i kris
är en utomordentligt viktig uppgift. Förutsättningen
för att människor skall efterfråga familjerådgivning
är att man vet att de förtroenden som familjemed-
lemmar ger till rådgivaren också stannar inom rum-
mets fyra väggar.

Familjerådgivningen håller mycket god kvalitet i
vårt land, vilket också Thomas Julin påpekade. Det
är givetvis angeläget att det så förblir. Därför, sägs
det i propositionen, bör verksamheter drivas yrkes-
mässigt, dvs. på ett seriöst sätt av välutbildad perso-
nal.

Den vanligaste modellen för familjerådgivning är
att kommunen köper tjänsterna antingen av lands-
tingen eller av andra kommuner. Familjerådgivning i
privat regi börjar dock bli allt vanligare.

Det åvilar kommunen att ansvara för att den
hjälpsökande hänvisas till lämplig rådgivare. Som
f.d. socialnämndspolitiker vet jag att man i kommu-
nerna är medveten om vikten och värdet av att famil-
jerådgivningen håller en god kvalitet. Här kan
många familjetragedier förhindras.

Herr talman! Utskottet utgår ifrån att familjeråd-
givning även fortsättningsvis kommer att hålla god
kvalitet och att kommunerna även i bistra ekonomis-
ka tider inser värdet av familjerådgivning. Utskottet
förutsätter också att Socialstyrelsen följer utveckling-
en av den privata familjerådgivningen.

Utskottet delar för övrigt regeringens förslag att
tystnadsplikt bör gälla för all familjerådgivning och
tillstyrker de förändringar i lagen som bör göras för
att uppfylla intentionerna.

Slutligen yrkar jag bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

KU8 Fri- och rättigheter

Mom. 1

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (grundlagsskydd mot diskriminering av
homosexuella)

1. utskottet

2. res. 1 (v)

Votering:

282 för utskottet

22 för res. 1

1 avstod

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 71 m, 20 c, 21 fp, 13 mp, 14
kds

För res. 1: 1 c, 19 v, 2 mp

Avstod: 1 s

Frånvarande: 17 s, 9 m, 6 c, 5 fp, 3 v, 3 mp, 1
kds

Ingrid Skeppstedt (c) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 3 (kriminalisering av hets mot homosexuella)

1. utskottet

2. res. 2 (fp, c, v, mp)

Votering:

226 för utskottet

79 för res. 2

1 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 71 m, 14 kds

För res. 2: 22 c, 21 fp, 19 v, 17 mp

Avstod: 1 s

Frånvarande: 19 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

Mom. 4 (grundlagsskydd mot diskriminering av
funktionshindrade)

1. utskottet

2. res. 3 ( v)

Votering:

289 för utskottet

20 för res. 3

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 71 m, 22 c, 21 fp, 16 mp, 14
kds

För res. 3: 19 v, 1 mp

Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

Mom. 5 (grundlagsskydd mot viss genteknik)

1. utskottet

2. res. 4 (mp)

Votering:

277 för utskottet

32 för res. 4

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 71 m, 22 c, 20 fp, 18 v, 1 kds

För res. 4: 1 fp, 1 v, 17 mp, 13 kds

Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

Mom. 6 (grundlagsskydd för outbyggda älvar och
älvsträckor)

1. utskottet

2. res. 5 (mp)

Votering:

291 för utskottet

18 för res. 5

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 145 s, 71 m, 22 c, 21 fp, 19 v, 13
kds

För res. 5: 17 mp, 1 kds

Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

KU33 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1995/96 - presstödet

1. utskottet

2. res. (m, fp)

Votering:

215 för utskottet

92 för res.

2 avstod

40 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet 145 s, 22 c, 19 v, 17 mp, 12 kds

För res.: 71 m, 21 fp

Avstod: 2 kds

Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

SoU10 Vissa läkemedelsfrågor

Mom. 1 (Apoteksbolaget)

1. utskottet

2. res. (m)

Votering:

232 för utskottet

72 för res.

2 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 144 s, 1 m, 22 c, 16 fp, 18 v, 17
mp, 14 kds

För res.: 70 m, 2 fp

Avstod: 2 fp

Frånvarande: 17 s, 9 m, 5 c, 6 fp, 4 v, 1 mp, 1
kds

Mom. 2 och 3

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU11 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Återförvisningsyrkande (kds)

För bifall räckte att en tredjedel av de röstande anslöt
sig till detta.

Votering:

116 för bifall

192 för avslag

1 avstod

40 frånvarande

Tredje vice talmannen konstaterade att minst en
tredjedel av de röstande hade bifallit återförvisning-
syrkandet.

Kammaren hade således bifallit återförvisning av
ärendet till utskottet för ytterligare beredning.

Partivis fördelning av rösterna:

För bifall: 71 m, 10 c, 20 fp, 1 v, 14 kds

För avslag: 145 s, 12 c, 18 v, 17 mp

Avstod: 1 fp

Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 1
kds

SoU12 Tystnadsplikt inom enskild familjerådgiv-
ning

Mom. 1 (begreppet familjerådgivning)

1. utskottet

2. res. (v, mp)

Votering:

268 för utskottet

36 för res.

45 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 71 m, 20 c, 21 fp, 13 kds

För res.: 19 v, 17 mp

Frånvarande: 18 s, 9 m, 7 c, 5 fp, 3 v, 1 mp, 2
kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav
kammaren att skatteutskottets betänkande SkU24,
justitieutskottets betänkanden JuU13, JuU14 och
JuU16, utrikesutskottets betänkande UU14 samt
försvarsutskottets betänkande FöU3 fick avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.

10 § Vissa bestämmelser om tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtal

Föredrogs

Skatteutskottets betänkande 1995/96:SkU24

Vissa bestämmelser om tillämpningen av dubbelbe-
skattningsavtal (prop. 1995/96:121)

Anf. 109 CARL FREDRIK GRAF (m)

Herr talman! I det här betänkandet behandlas
bestämmelser om tillämpning av dubbelbeskatt-
ningsavtal, och syftet med lagförslaget är att minska
möjligheterna till skatteundandragande. Utskottet i
sin helhet är överens om att vi inte skall medverka
till sådana möjligheter.

Betänkandet innehåller också ett par problem.
Det problem som vi moderater har vänt oss mot och
som vi också har reserverat oss mot är att det med de
bestämmelser som här föreslås enligt vår mening blir
fråga om retroaktiv lagstiftning. Vi vänder oss
självfallet av principiella skäl mot detta. Vi anser att
det för den skattskyldige alltid skall vara förutsägbart
vilken konsekvens hans handlande får ur skattesyn-
punkt. Detta tar vi upp i vårt andra yrkande.

Vi säger också i ett yrkande att vi vill att riksda-
gen skall ge regeringen till känna att man skall vara
mycket aktsam i fråga om möjligheterna att införa
retroaktiv lagstiftning. Utskottets majoritet skriver i
betänkandet att man också är av den uppfattningen,
men man vill inte medverka till att framställa det här
tillkännagivandet. Jag tycker att det är litet motsä-
gelsefullt. Det hade nog varit välgörande om vi hade
kunnat framföra det här tillkännagivandet och på det
viset hade understrukit behovet av tydliga, klara och
förutsägbara lagar i skattelagstiftningen.

Med det här förslaget kan det bli på det sättet att
olika bestämmelser kan komma att gälla för olika
inkomstslag när det gäller beskattningen för en en-
skild person, och det är naturligtvis olyckligt.

Herr talman! Det här betänkandet är inte särskilt
tjockt. Jag tror inte att någon blir särskilt ledsen om
jag inte utnyttjar hela min angivna talartid utan
avslutar mitt anförande nu. Jag yrkar därmed bifall
till reservationen till betänkandet.

Anf. 110 LARS HEDFORS (s)

Herr talman! Det är alltid viktigt att motverka
skatteplanering. Jag skulle vilja påstå att det är allde-
les särskilt viktigt att göra det i dessa tider, när vi
tvingas till mycket impopulära och svåra besparings-
beslut, som i allra högsta grad drabbar dem som
kanske har det allra sämst ställt i Sverige.

Det som har hänt nu är, precis som Carl Fredrik
Graf sade, att Regeringsrätten har avkunnat en dom,
som gör att vi har fått en helt ny praxis när det gäller
tillämpningen av de s.k. dubbelbeskattningsavtalen.
Det finns en alldeles uppenbar risk att det skulle
kunna leda inte bara till skatteundandragande, som
Carl Fredrik Graf nämnde, utan också till rättsförlus-
ter för den enskilde i form av förlorad avdragsrätt.

Det här är alltså någonting som måste undanröjas
snabbt, och därför har regeringen lämnat från sig en
proposition som i vissa avseenden innebär en retro-
aktiv lagstiftning. Som alla vet är det enligt den
undantagsbestämmelse som finns i 2 kap. regerings-
formen fullt möjligt att genomföra en sådan retroak-
tiv lagstiftning - speciellt när det som i det här fallet
är fråga om att undanröja en osäkerhet i rättsläget
och motverka skatteundandragande.

Det råder också stor enighet om förslaget. Mode-
raterna har emellertid som vi hörde reserverat sig på
två punkter. Det gäller retroaktiviteten i förmögen-
hetsbeskattningen och att man vill ha ett tillkännagi-
vande om vikten av en noggrann och restriktiv
prövning av just retroaktiv lagstiftning.

Vad gäller den senare punkten råder det inga som
helst delade meningar. Alla är överens om att man
måste göra en sådan restriktiv prövning, och det är
säkert också regeringens uppfattning. Vi menar
därför att det inte behövs något tillkännagivande i
det fallet.

Vad gäller retroaktiviteten för förmögenhetsskat-
ten vill jag säga följande. Man kan helt enkelt inte ha
en sorts bestämmelser före den 22 november 1995
och en annan sorts bestämmelser efter den 22 no-
vember. Det skulle ofelbart utnyttjas för skatteplane-
ring och skatteundandragande, och det motsätter vi
oss.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i skatteutskottets betänkande och avslag
på reservationen.

Anf. 111 CARL FREDRIK GRAF (m)

Herr talman! Jag vill ställa en kort fråga till Lars
Hedfors. Anser Lars Hedfors att riksdagen nu kom-
mer att besluta om retroaktiv lagstiftning i den delen
som avser förmögenhetsskatten?

Anf. 112 LARS HEDFORS (s)

Herr talman! Jag är inte säker på att jag uppfatta-
de frågan korrekt. Det jag kan säga är att förslaget i
propositionen är helt i överensstämmelse med rege-
ringsformen. Därmed kan vi också fatta ett sådant
här beslut om retroaktivitet när det gäller förmögen-
hetsbeskattningen. Detta har också granskats av
Lagrådet, som är den högsta instansen vad gäller
granskning av lagstiftnings överensstämmelse med
våra grundlagar. Lagrådet har inte haft några in-
vändningar, och då borde inte heller Carl Fredrik
Graf behöva ha några invändningar.

Anf. 113 CARL FREDRIK GRAF (m)

Herr talman! Även om Lars Hedfors måhända
inte uppfattade min fråga gav han i varje fall i slutet
av sitt inlägg svaret på den. Han gjorde klart att det
rör sig om retroaktiv lagstiftning. Å andra sidan sade
han att det var fråga om retroaktiv lagstiftning som
var i enlighet med regeringsformen. Därvidlag har vi
tydligen litet olika uppfattningar, och det får vi leva
med.

Jag vill än en gång understryka två saker. Vi har
medverkat till en lagstiftning som minskar möjlighe-
terna till skatteundandragande med anledning av att
människor har bosättning i olika länder. Om den
delen är vi överens i utskottet. Vi är däremot inte
överens om vilket taxeringsår vad gäller förmögen-
hetsskatten som dessa bestämmelser skall träda i
kraft. Vi reservanter har en restriktiv syn vad gäller
riksdagens möjligheter att använda sig av retroaktiv
lagstiftning. Detta tycker jag att riksdagen borde slå
vakt om genom att bifalla yrkande 1 i vår motion.

Anf. 114 LARS HEDFORS (s) replik

Herr talman! Jag tror att vi är fullständigt över-
ens just när det gäller en restriktiv syn på den retro-
aktiva lagstiftningen. Det är bara det att vi för vår
del inte har velat ge regeringen detta till känna. Det
behövs inte. Regeringen känner till detta. Den är
precis lika angelägen som Carl Fredrik Graf när det
gäller försiktighet på denna punkt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 15 §.)

11 § Ny åklagarorganisation

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU13

Ny åklagarorganisation (prop. 1995/96:110)

Anf. 115 JEPPE JOHNSSON (m)

Herr talman! Vi moderater instämmer i att det
behövs en reformering av åklagarväsendet. Åklagar-
na har en nyckelroll i kampen mot brottsligheten.
Enligt vår uppfattning skall en reformering av
åklagarväsendet ge ett åklagarväsende som är mindre
sårbart, mer flexibelt och har ökad kvalitet - en
åklagarorganisation som står rustad att ta itu med
den brottslighet som i större utsträckning kommer att
utredas av närpoliser, men även en organisation som
på ett bättre sätt kan klara av mer komplicerad
brottslighet, inte minst ekonomiska brott och narko-
tikabrott.

Herr talman! Vi moderater motsätter oss de be-
sparingar som regeringen aviserar i propositionen.
Till dessa besparingar måste vi lägga löneökningar-
na. Varje led inom rättsväsendet måste få tillräckliga
ekonomiska resurser för att kunna bedriva ett effek-
tivt brottsbekämpande arbete. De rationaliseringar
som väntas uppkomma med den nya åklagarorgani-
sationen kan inte kompensera den aviserade ned-
dragningen av de ekonomiska resurserna.

Det pågår en domstolsutredning med uppgift att
bl.a. föreslå något färre tingsrätter. Utredningen skall
vara klar i slutet av detta år. Enligt majoriteten i
utskottet skall närheten till tingsrätterna prioriteras
då man bestämmer vart de nya åklagarkamrarna
skall lokaliseras. Men hur skall man kunna ta hän-
syn till detta redan innan denna utredning om tings-
rätterna är klar?

Herr talman! Det beräknas att ungefär 80 % av
brottsligheten skall utredas av närpoliserna. Åkla-
garna och närpoliserna kommer att ha ett stort behov
av att dagligen kunna konferera med varandra. Där-
för anser vi att det måste inrättas ett tillräckligt antal
åklagarkamrar. Enligt vår uppfattning bör åklagar-
kamrarna lokaliseras till de platser som har polisiära
utredningsresurser.

Slutligen: Det råder oklarhet över myndighetsni-
våerna i regeringens förslag till ny åklagarorganisa-
tion. Vilken ställning skall åklagarkamrarna ha? Vi
anser att regeringen snarast bör klargöra sina avsik-
ter när det gäller myndighetsnivåerna i den framtida
åklagarorganisationen.

Herr talman! Vi moderater står naturligtvis bak-
om samtliga moderata reservationer, nr 2, 3 och 4,
men jag väljer här att endast yrka bifall till reserva-
tion nr 2.

Anf. 116 INGBRITT IRHAMMAR (c)

Herr talman! Också vi i Centern inser att en re-
formering av åklagarväsendet behövs. Vi står också
bakom vissa delar av propositionen, nämligen när
det gäller förändringar bl.a. av det regionala
åklagarväsendet. Vi i Centern har däremot alltid
värnat om ett decentraliserat rättsväsende. Därför
motsätter vi oss självklart den del i propositionen
som nu talar om att antalet lokala åklagarkamrar - i
dag åklagarmyndigheter - kan komma att halveras
med det förslag som framförs i propositionen.

Situationen är att brottsligheten mätt i antal po-
lisanmälda brott har ökat under senare år. Vi vet att
det för att minska brottsligheten krävs både förebyg-
gande insatser och möjligheter att beivra brotten. För
att beivra brotten är det oerhört viktigt med ett de-
centraliserat rättsväsende. Det gäller både polisvä-
sende, åklagarväsende och domstolsväsende. Vi
menar att Domstolsutredningen och det förslag som
skall komma från domstolskommittén skall avvaktas
innan man gör dessa radikala förändringar på de
lokala åklagarmyndigheterna.

Vi tycker också att det är oerhört viktigt att rätts-
väsendet finns lokalt som service också på mindre
orter för befolkningen. Det är ett sätt att värna om
juridiskt kunnande lokalt i samhället. Därför har vi
reserverat oss när det gäller den lokala åklagarorga-
nisationen. Jag yrkar därför bifall till reservation nr
1.

Anf. 117 HELENA FRISK (s)

Herr talman! Vi har i dag att debattera riktlinjer
för åklagarväsendets organisation. Syftet med försla-
gen, som vilar på en lyckad process inom åklagarvä-
sendet, är som tidigare har sagts att skapa en organi-
sation som är mer kostnadseffektiv, mer flexibel och
mindre sårbar än nuvarande organisation. Genom
detta kommer åklagarväsendet att vara bättre anpas-
sat till dagens alltmer komplicerade brottslighet.

Inte minst polisväsendets omfattande omorgani-
sation och de förändringar som kan förväntas ske på
domstolssidan gör att det nu är angeläget att organi-
satoriskt anpassa åklagarverksamheten till statsför-
valtningen i övrigt och till den pågående förnyelsen
av denna.

Frågan om åklagarväsendets organisation har
under senare år varit föremål för ett betydande ut-
redningsarbete. Resultaten av dessa utredningar har
dock varit mycket begränsade.

Åklagarväsendet har sedan förstatligandet år
1965 genomgått i stort sett endast en större föränd-
ring. Det var regionreformen som kom 1985. Led-
nings- och styrformerna har sedan förstatligandet i
huvudsak varit oförändrade. Följden har blivit att
åklagarväsendet fortfarande är uppbyggt enligt prin-
ciper som var förhärskande inom statsförvaltningen
under början av 1960-talet. På grund av sin struktur
har åklagarorganisationen begränsade möjligheter att
utnyttja främst sina personalresurser fullt ut. Man
saknar också nödvändiga förutsättningar och instru-
ment för att kunna utveckla och förnya verksamhe-
ten.

Syftet med förslagen är alltså, som jag tidigare
sade, att skapa en organisation som är kostnadsef-
fektiv, mer flexibel och mindre sårbar än den nuva-
rande. I dag har drygt hälften av landets 86 lokala
åklagarmyndigheter endast två till tre åklagare an-
ställda, vilket har inneburit konsekvenser för verk-
samheten vid t.ex. sjukdom eller ledighet. Även vissa
myndigheter på regional nivå är i dag för små för att
kunna fungera effektivt.

Enligt Brottsförebyggande rådets framtids- och
omvärldsanalys har antalet polisanmälda brott ökat
markant. Utvecklingen mot allt fler och mer kompli-
cerade mål om ekonomisk brottslighet samt grövre
våldsbrott leder till att arbetssituationen inom
åklagarväsendet blir mer ansträngd.

Den allmänna inriktningen är att förlägga tyngd-
punkten av åklagarverksamheten så nära medbor-
garna som möjligt och att införa mål och resultatori-
enterad styrning, med en renodling av ledningsfunk-
tioner och brottsbeivrande verksamhet.

Den brottsbeivrande verksamheten bör vara kon-
centrerad till åklagarkamrarna där cheferna får an-
svaret för ledningen av i princip all sådan verksam-
het. I enlighet med Riksåklagarens förslag bör
åklagarväsendet i princip bestå av tre myndighetsni-
våer; central, regional och lokal nivå. I princip
handlar det alltså om samma myndighetsstruktur
som redan finns i dagens organisation.

Regeringen anser att landet skall vara regionalt
indelat i åklagardistrikt med en åklagarmyndighet i
varje distrikt. På lokal nivå bör åklagarväsendet bestå
av åklagarkammare.

Åklagarmyndigheterna och åklagarkamrarna fö-
reslås bli betydligt färre än nuvarande regionalåkla-
garmyndigheter och storstadsmyndigheter respektive
lokala myndigheter. Riksåklagaren ser tio åklagare
som ett riktmärke för det lägsta godtagbara antalet
åklagare vid en myndighet i den lokala organisatio-
nen. Om man väsentligt understiger detta antal,
återkommer enligt riksåklagaren de nackdelar i form
av sårbarhet m.m. som finns i den nuvarande organi-
sationen.

Såsom anförs i propositionen bör beslut om den
regionala organisationen, dvs. om indelningen i
åklagardistrikt och om de regionala åklagarmyndig-
heterna, fattas av regeringen, som ju har den i det
här fallet nödvändiga överblicken över statsförvalt-
ningen i stort.

Herr talman! När det gäller utformningen av
åklagarväsendets regionala organisation, vill utskot-
tet särskilt peka på behovet av rimlig samhällsservice
och vikten av att geografiska, demografiska och
ekonomiska förhållanden beaktas.

När det gäller beslut om den lokala organisatio-
nen, alltså om åklagarkamrarnas antal och lokalise-
ring, krävs det detaljkunskaper. Detta sköts därför
bäst på en nivå närmare verksamheten, i det här
fallet alltså av Riksåklagaren efter samråd med åkla-
garmyndigheten. Riksåklagaren bör också höra
Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen, samt berörda
tingsrätter, polismyndigheter och länsstyrelser.

Regeringen framhåller också betydelsen av närhe-
ten till Polisen för att åklagarnas verksamhet skall
kunna bedrivas effektivt. För att ett effektivt förun-
dersökningsförfarande skall kunna åstadkommas,
förutsätts att det finns en viss närhet mellan åklagar-
na och polisens utredare. Eftersom polisväsendet är
starkt decentraliserat bör därför, vilket också anförs
i propositionen, åklagarverksamheten bedrivas på ett
relativt stort antal platser i landet - i princip på
samma antal platser som i dag.

Som jag tidigare sagt, har det sedan länge funnits
en insikt om att åklagarväsendets organisation inte
varit fullt ändamålsenlig. Justitieutskottet ser nu med
tillfredsställelse att det mångåriga utredandet av
åklagarväsendets organisation har resulterat i ett
förslag från regeringen.

Herr talman! Det är nu angeläget att denna re-
form kan komma till stånd så snart som möjligt,
d.v.s. den 1 juli i år. Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 118 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik

Herr talman! Nu slår Helena Frisk fast att det är
viktigt med närhet mellan åklagarväsende och polis.
Samtidigt innebär ju detta förslag i stort sett en hal-
vering av de lokala åklagarkamrarna. Det har skett
en fantastiskt fin närpolisreform i landet. Denna
reform visar på hur man kan decentralisera rättsvä-
sendet. Detta är vad samhällsmedborgarna önskar,
och vad vi gemensamt bland alla partier har strävat
efter. Och så kommer detta dråpslag för samarbetet
mellan polis och åklagare! Kamrarna halveras i stort
sett!

Hur kan man då säga att man i princip skall fort-
sätta på samma platser som tidigare, och med det
goda samarbete som redan finns? Det här är ju i
stället ett sätt att försämra samarbetet och att försäm-
ra situationen för allmänheten när det gäller att ha
ett lokalt rättsväsende nära sig. Jag skulle vilja ha en
förklaring.

Anf. 119 HELENA FRISK (s) replik

Herr talman! Det är precis så som jag sade i mitt
anförande. Det kommer att bedrivas åklagarverk-
samhet på samma antal platser som i dag. Här
handlar det om att lägga om själva myndighetsstruk-
turen. Vi kommer att ha mindre myndigheter när det
gäller åklageriet. Däremot handlar det inte om
plocka bort åklagarna från verksamheten nära med-
borgarna. Självklart värnar vi om den verksamheten.

Det är, precis som Ingbritt Irhammar säger, vik-
tigt med tanke på Polisens omorganisation att
åklagarverksamheten bedrivs i nära samarbete med
polisverksamheten. Men det hänger ju inte på var
myndigheterna är förlagda.

Anf. 120 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik

Herr talman! Det blir intressant att spara detta
protokoll för framtiden. Vi skall nu granska hur
denna reform slår ut. Nu har vi alltså fått garantier
från Socialdemokraterna, som har lagt fram denna
proposition, att detta förslag, trots en halvering av de
lokala åklagarkamrarna, innebär att åklagarna skall
vara kvar på samma platser som i dag och jobba nära
Polisen.

Nu skall vi granska detta under de kommande
åren, och se vad som ligger bakom sådana här löften.
För jag ser detta som ett löfte. Blir det som Helena
Frisk säger är det bara bra. Blir det inte så, tycker jag
att det är mycket tragiskt att hon far med osanning.

Det är här vi fattar besluten. Visserligen är detta
ett principbeslut; sedan överförs frågan till Riksåkla-
garen som mer i detalj skall bestämma. Sedan kan ju
regeringen skylla ifrån sig. Den kan säga att det här
beslutet har vi lämnat ifrån oss, det är andra som har
beslutat. Jag menar dock att det vi uttalar här, måste
gälla lokalt ute i landet för den som genomför beslu-
ten.

Jag ser också en annan fara med denna minsk-
ning. När man nu har minskat ned på de lokala
åklagarkamrarna tror jag, men det är också något
som vi kan följa upp sedan, att detta kommer att tas
till intäkt för att minska ned på de mindre tingsrät-
terna. Man kommer att säga att eftersom man inte
har kvar de lokala åklagarkamrarna, kan man också
minska ned på de mindre tingsrätterna. Jag undrar
hur Helena Frisk ser på detta: Är detta ett första steg
mot att även minska ned på de mindre tingsrätterna?

Anf. 121 HELENA FRISK (s) replik

Herr talman! Jag skall inte återupprepa vad jag
redan har sagt. Jag vill bara säga att det självklart är
viktigt att dessa verksamheter ligger nära varandra.

Jag vill ta upp det som Ingbritt Irhammar kom in
på i slutet av sitt anförande, detta med den dom-
stolsutredning som nu sitter. Utredningen kommer ju
med sitt första delbetänkande i december i år. I deras
direktiv finns bl.a. en minskning av tingsrätterna.
Men diskussionen om att minska tingsrätterna får vi
ju ta då. Det är inte den diskussionen vi för just nu.
Den får vi återkomma till när Domstolsutredningen
kommer med sitt delbetänkande.

Anf. 122 JEPPE JOHNSSON (m) replik

Herr talman! Jag hade i viss mån tänkt ta upp det
som Ingbritt Irhammar tog upp. Litet av det som
sades vill jag dock kommentera.

Ingbritt Irhammar vill lägga åklagarkamrarna så
nära medborgarna som möjligt. Det tror jag att vi
alla vill, för annars är ju det hela ganska menings-
löst. Det nämndes också att åklagarkamrarna skall
ligga nära polisen. Tidigare i betänkandet nämns
dock att de skall ligga närmare tingsrätterna. En av
mina frågor är: Vilket är viktigast - nära polisen och
närpolisen eller nära tingsrätterna?

Vidare: Förslaget om var tingsrätterna skall ligga
kommer mig veterligt icke att vara klart förrän i
december, men när det gäller åklagarkamrarna skall
det vara klart tidigare. Hur skall man då kunna veta
var åklagarkamrarna skall läggas?

Anf. 123 HELENA FRISK (s) replik

Herr talman! När det gäller detta med att ha
åklagarverksamheten så nära medborgarna som
möjligt menar jag verkligen åklagarverksamhet, inte
att det prompt skall finnas en åklagarkammare i X
antal kommuner i landet. Däremot är det viktigt att
åklagarkamrarna finns i närheten av tingsrätterna.
Hur lokaliseringen av åklagarkamrarna kommer att
se ut kan jag i dag inte ge något svar om. Jag har inte
hört något om det. Riksåklagaren tillsammans med
intressenter kommer att avgöra den frågan.

Anf. 124 JEPPE JOHNSSON (m) replik

Herr talman! Jag tror inte att det redan när åkla-
garkamrarna skall lokaliseras ut kommer att finnas
information om var tingsrätterna skall ligga. Såvitt
jag förstår vet vi inte när åklagarkamrarna skall
komma till stånd. Det här blir alltså ganska svårt.
Därför skulle jag vilja rekommendera att man litet
mera tittar på närheten till polisen. Jag tror nämligen
att det är betydligt viktigare. Det är ju där som det
förebyggande arbetet sker. Processen i domstolen är
sedan en annan sak. Viktigare är nog alltså närheten
till den brottsutredande myndigheten.

Anf. 125 HELENA FRISK (s) replik

Herr talman! Egentligen har jag inte särskilt
mycket mer att säga utöver att det är viktigt att
åklagarverksamheten bedrivs så nära medborgarna
som möjligt. Självklart är det också viktigt att åkla-
garkamrarna finns nära tingsrätt och polis. Det
framgår både av propositionen och av betänkandet
att närhetsprincipen skall beaktas.

Anf. 126 HANS KARLSSON (s)

Fru talman! Det är viktigt att regering och riks-
dag kontinuerligt följer upp myndighetens organisa-
tion, funktion och effektivitet. Det är viktigt att de
skattepengar som dessa verksamheter kostar används
så bra som möjligt och att i detta fall åklagarnas
viktiga verksamhet fungerar effektivt och med hög
kompetens.

När man diskuterar effektivitet och kompetens är
det betydelsefullt att definiera innehållet. Ofta kom-
mer närheten och det lokala perspektivet bort i dessa
sammanhang, trots att just närheten och det lokala är
mycket viktiga inslag, inte minst när det gäller den
rättsvårdande verksamheten.

Det är därför mycket glädjande att utskottets före-
trädare i debatten här uttalat: När det gäller utform-
ningen av åklagarväsendets regionala organisation
vill utskottet särskilt peka på behovet av rimlig sam-
hällsservice och vikten av att geografiskt, demogra-
fiskt och ekonomiskt förhållande beaktas.

Dessutom uttalar Helena Frisk: Eftersom polisvä-
sendet är starkt decentraliserat bör, som också an-
förts i propositionen, åklagarverksamheten bedrivas
på ett relativt stort antal platser i landet - i princip
alltså på de platser där det i dag bedrivs åklagarverk-
samhet. Detta tolkar jag så att den motion som jag
har skrivit är tillgodosedd i detta avseende.

Anf. 127 CARINA HÄGG (s)

Fru talman! Inom den offentliga verksamheten
har rättsväsendet en central roll. Där ingår polis,
domstolar, kriminalvård, rättshjälp, åklagarväsende
m.m. Regeringen föreslog i en proposition sent förra
året förändringar av en del av rättsväsendet, åklagar-
väsendets organisation. Andra delar har det redan
fattats beslut om, medan andra väntar på det.

Efter en omfattande utredningsprocess, som i vä-
sentliga delar går tillbaka till 1979 och Åkla-
garutredningen, var beslutsutslaget väntat. Målsätt-
ningen är att inom givna ramar kunna skapa de för
myndigheten bästa förutsättningarna att klara de av
riksdagen uppsatta målen, inklusive de ekonomiska.
Självklart instämmer jag i det nödvändiga med att
skapa en så effektiv, flexibel, osårbar och tidsenlig
organisation som möjligt. Men åsikterna har skilt sig
när det gäller hur man bäst uppnår de här målen.

Åklagarväsendet föreslås även i framtiden bestå
av tre myndighetsnivåer: en central, åtta regionala
nivåer samt den lokala nivån - de regionala anpas-
sade till hovrättsområdena och nästföljande nivå
kraftigt reducerad till ungefärligen halva antalet.
Men det har vi fått dementerat här i dag. Den regio-
nala nivån, åklagarmyndighetens geografiska place-
ring, föreslås bli beslutad av regeringen. När det
gäller den lokala nivån, som numera benämns åkla-
garkammare, föreslås i stället att både antal och
lokalisering skall beslutas av Riksåklagaren eller,
efter beslut av honom, den myndighet som han utser.

Utskottet pekar särskilt på att behovet av rimlig
samhällsservice och på närheten till polis samt på
vikten av att de geografiska, demografiska och eko-
nomiska förhållandena beaktas. Besluten om åkla-
garkamrarnas antal och lokalisering kommer ändå
att fattas utan direkt politisk medverkan och ansvar.
Detta är inte uttryckt som något önskvärt men hade
ändå varit fullt möjligt.

Beslut kommer däremot att föregås av samråd
med berörda myndigheter. Att myndighetssamråd
har en given plats i sammanhanget är rimligt och att
polisväsendet, domstolsväsendet och åklagarväsendet
har ett nära samarbete är en förutsättning för ett
effektivt arbete. Men det är en ordning som innebär
en betydande koncentration av åklagarresurserna på
ett för mig svårförståeligt sätt, särskilt mot bakgrund
av att polisens utveckling varit den motsatta. Därför
uppstår nu också frågan om även polisen inom en
nära framtid kommer att skifta till en mera koncent-
rerad organisation för att underlätta det framtida
samarbetet med just åklagarmyndigheterna.

Det som i dag omnämns i betänkandet är hur
Regionberedningens förslag ger eventuella organisa-
tionskonsekvenser för olika myndigheter framöver.

Fru talman! Hur ser man på risken att snävare
myndighetsperspektiv än befogat kan leda till att
andra aspekter på denna viktiga samhällsfunktion får
stå tillbaka - med försämrad service och tillgänglig-
het för allmänhet, offentlig verksamhet och närings-
liv i länens regionala centralorter som möjligt resul-
tat? Värnamo är en sådan regional centralort med
tradition av rättsskipning sedan Birger Jarls dagar i
början av 1200-talet, anor som det även i dag finns
sakskäl för och en lokal uppfattning om att bevaras
obrutna men inte oförändrade.

Detta är enligt min uppfattning ett ärende som
borde ha föregåtts av en bredare konsekvensanalys,
där exempelvis närpolisens och domstolsväsendets
kommande förändringar och lokala konsekvenser
hade beskrivits i ett sammanhang. Nu är detta inte
vanligt för ärenden som behandlas i denna kammare
men förekommer med positivt resultat i en allt större
omfattning som underlag på andra politiska nivåer
och borde även övervägas för det framtida arbetet i
regering och riksdag. Det här är en fråga som vi
formellt inte kan behandla här i dag men som det
finns anledning att återkomma till längre fram och
då i en annan ordning.

Övriga synpunkter beskrivs i vår motion,
1995/96:Ju14. Jag avstår emellertid här från att
hemställa yrka bifall i det avseendet. Jag har ju tagit
del av Helena Frisks uttalande här i dag och nöjer
mig med att följa frågan framöver. Inte minst gäller
det vad som händer med utredningen om domstol-
sväsendets organisation senare i år.

Anf. 128 HELENA FRISK (s)

Fru talman! Det gäller bara ett litet tillrättaläg-
gande. Carina Hägg sade att det i fortsättningen
kommer att vara samma antal åklagarmyndigheter
som i dag. Men så blir det inte. Antalet åklagar-
kammare kommer att minska, men det innebär inte
att åklagarverksamheten försämras. Den verksamhe-
ten kommer fortsatt att bedrivas på samma sätt som i
dag, bl.a. med anledning av att man avvaktar Dom-
stolsutredningens delbetänkande i december. Det
kommer alltså inte att vara så många myndigheter
som i dag, men verksamheten kommer ändå att fin-
nas där.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 15 §.)

12 § Vissa straffrättsliga frågor

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU14

Vissa straffrättsliga frågor

Anf. 129 JEPPE JOHNSSON (m)

Fru talman! I justitieutskottets betänkande 14,
Vissa straffrättsliga frågor, behandlas ett antal mo-
tioner från den allmänna motionstiden. Behandling-
en i utskottet har lett till ett antal reservationer, varav
vi moderater står bakom tre.

I dagens samhälle konfronteras våra barn och
ungdomar allt oftare med skildringar som innehåller
våld och människoförakt. En del av detta kommer
via våra nyhetssändningar och är dess värre en del av
vardagen för många människor på vårt jordklot. Att
undanhålla detta för våra unga är som jag ser det inte
någon önskvärd lösning. Däremot bör det inte före-
komma i nyhetssändningar alltför tidigt på dagen
eller i anslutning till barnprogram. Det är viktigt att
barnen har nått en viss ålder och att de har möjlighet
att diskutera det som de har sett med vuxna.

I dag finns det emellertid en uppsjö av olika vi-
deogram som skildrar grovt våld och grovt förakt för
kvinnorna, grovt förakt för medmänniskorna. Dessa
skildringar kan få mycket allvarliga konsekvenser för
ungas relationer till andra människor. Den bästa
injektionen mot att barn och ungdomar tar skada av
detta är naturligtvis stöd från föräldrar och andra
vuxna. Föräldrarna har alltid huvudansvaret för att
överföra grundläggande normer om moral och etik
till sina barn. Vi får inte heller glömma bort den
insats som andra vuxna i t.ex. skolan kan och skall
göra. Dessa insatser är extra värdefulla för de barn
som av olika anledningar inte har tillräckligt stöd
hemifrån.

Det behövs goda initiativ. Nämnas kan Åhléns
som fastställt en icke-våldspolicy som skall påverka
sortimentsvalet, varurepresentationen och reklamut-
formningen. Åtgärder liknande denna är värda all
uppmuntran. Vår uppfattning är att regeringen än
mer skall uppmärksamma och stödja en utveckling i
riktning mot en självsanering.

Men trots alla goda krafter kommer det även i
framtiden att finnas bl.a. videofilmer som, även om
man förbjuder dem, på inga villkor bör ses av under-
åriga. Här vilar ett oerhört stort ansvar på dem som
framställer och inte minst på dem som hyr ut video-
filmer.

I brottsbalken 16 kap. 10 c § finns bestämmelser
och straffsatser när det gäller uthyrning av videofil-
mer till unga. Och det är av stor vikt att de ålders-
gränser som finns respekteras. Här har vi alla en
skyldighet att se till att dessa lagar följs i samhället.
Som vuxna kan vi aldrig komma ifrån detta, och vi
bör alltså säga ifrån när vi ser att man bryter mot
dessa bestämmelser.

Jag har själv i en sådan videobutik stått bakom en
ung tjej som hörde hur jag sade till. Då fick jag na-
turligtvis kommentaren att mamma har ringt. Men
det är inte tillåtet att mamma skickar med barnen en
lapp. Det kan jag upplysa dem som hyr ut videofil-
mer om. En viktig del i arbetet att se till att lagen
efterlevs kan faktiskt också bli våra nya närpoliser.

Fru talman! Vår uppfattning är att det förutom de
åtgärder som är vidtagna behövs ytterligare initiativ
från regeringen. Vi kräver att riksdagen ger rege-
ringen i uppdrag att vidta åtgärder så att de ålders-
gränser som finns i dag verkligen följs.

Fru talman! För oss moderater har kampen mot
narkotika alltid haft en hög prioritet. Vi säger nej till
all narkotika, med undantag av medicinskt bruk. Det
anses råda politisk samsyn om behovet av en restrik-
tiv narkotikapolitik i vårt land. Men verkligheten är
att ända sedan narkotikastrafflagen kom till 1968 har
Socialdemokraterna motsatt sig våra förslag till
skärpningar i lagstiftningen. Ända fram till 1988
motsatte sig Socialdemokraterna kriminalisering av
eget bruk av narkotika. När de väl gav efter för det
tryck som fanns i opinionen åstadkom de en verk-
ningslös lag genom att inte införa fängelse i straff-
skalan. Då hade polisen inte möjlighet att ta blod-
prov och urinprov på misstänkta.

Den borgerliga regeringen som tillträdde 1991
deklarerade redan i sin regeringsförklaring att kam-
pen mot narkotikan skulle prioriteras. Fängelse in-
fördes i straffskalan för eget bruk av narkotika. I och
med detta fick polisen en riktig möjlighet att på ett
effektivt sätt ta tag i inte minst ungdomar som riske-
rar att fastna i ett narkotikamissbruk. Socialdemokra-
terna reserverade sig. Nu är vår förhoppning att
Socialdemokraterna äntligen inser hur viktig denna
lagändring är och låter bli att komma med återställa-
re, åtminstone på detta område.

För att man skall bli effektiv i kampen mot nar-
kotika är det viktigt att man bekämpar både grossist-
led och användarled. Tidigare har Socialdemokrater-
na, med rätta, hävdat att vi måste komma åt grossist-
ledet. De stora bovarna är de som tjänar de stora
pengarna. Nu finns faktiskt en möjlighet till hand-
ling.

Fru talman! De grova narkotikabrottslingarna är
människor som cyniskt profiterar på andra männi-
skors beroende och olycka. Med hänsyn till detta
anser vi att de straffsatser som i dag kan utdömas
inte är tillräckliga. Vi kräver att lagens strängaste
straff, livstids fängelse, skall kunna utdömas för
grova narkotikabrott.

Fru talman! Många av de allra farligaste brotts-
lingarna finns bland dem som överlämnas till psyki-
atrisk vård. Dessa brottslingar blir inte sällan försatta
på fri fot efter betydligt kortare tid än dem som döms
till fängelse för samma brott. Det är naturligtvis
mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd brotts-
ling kommer att återfalla i brottslighet. Vår uppfatt-
ning är att det nuvarande förbudet att döma psykiskt
störda brottslingar till fängelse bör avskaffas. Endast
i ett fåtal fall där gärningsmannen är så allvarligt
störd att han inte är medveten om vad han gör sig
skyldig till skall han straffriförklaras och inte dömas
till fängelsestraff.

De som döms till straff och är i behov av psykisk
vård skall kunna avtjäna en del eller hela straffet på
psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens
ansvar. När vårdbehovet har upphört skall den döm-
de avtjäna eventuellt resterande del av straffet i van-
ligt fängelse.

Fru talman! För att man på ett riktigt sätt skall
kunna ta hand om de fängelsedömda, och då i syn-
nerhet dem som är i behov av psykiatrisk vård, krävs
naturligtvis ekonomiska förutsättningar. Det hårda
besparingskrav som lagts på kriminalvården är
mycket negativt, inte minst för det påverkansarbete
som man kan bedriva i fängelset. Vi moderater mot-
sätter oss denna nedrustning. Att man genom bespa-
ringar på personalen skall kunna klara dessa bespa-
ringar tror inte vi på. Det kommer naturligtvis att gå
ut över de fängelsedömda. De kommer att få sämre
kvalitet i det påverkansarbete som är så viktigt för att
vi skall få ett bra resultat och för att säkerheten för
allmänheten skall förbättras.

Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga mo-
derata reservationer, 3, 7 och 8. Men för att spara tid
här i kammaren yrkar jag bifall endast till reserva-
tion 7.

Anf. 130 SIW PERSSON (fp)

Fru talman! Bilbomb i centrala Helsingborg mot
mc-medlem. Skottlossning mellan rivaliserande
Bandidos- och Hells Angels-anhängare på en parke-
ringsplats i centrala Helsingborg.

Där bilen stod passerar tiotusentals ungdomar
varje skoldag. Vid parkeringsplatsen, där skottloss-
ningen skedde, stod ett trettiotal personer och tittade
förvånat på vad som hände. Vi är lyckligtvis än så
länge inte så vana vid skottlossning på öppen gata.
Dessa personer reagerade därför inte och tog inte
skydd.

Detta är bara de senaste dagarnas händelser i
Helsingborg. Det kommer mera. Men det är inte
något trevligt som i TV, utan det kommer mera
otrevligheter. Det är så dessa män, som har valt att
stå utanför lagen, jobbar.

Det finns de som säger att du och jag inte behö-
ver vara rädda om vi håller oss undan. Men vi kan
komma i vägen. Det gjorde den elvaåring i Kanada
som var på väg hem från skolan. Han råkade komma
i skottlinjen i en uppgörelse mellan rivaliserande
motorcykelgäng. I Köpenhamn för några år sedan
var det fyra personer som också råkade komma i
vägen. De finns inte i livet de heller.

Den verksamhet som utförs av medlemmar i de
s.k. outlaw-klubbarna har nu fått en sådan omfatt-
ning i vårt samhälle att vi måste agera kraftfullt för
att bekämpa dem. Tyvärr kommer vi aldrig att få
bort dessa klubbar. Det har alltid funnits och det
kommer alltid att finnas människor som av olika
anledningar bestämmer sig för att ställa sig utanför
lagen. Men vi som försöker att vara laglydiga skall
se till att det blir så svårt som det över huvud taget
kan bli för de människor som har valt att ställa sig
utanför lagen.

Straffen för övergrepp i rättssak, dvs. hot mot
vittnen och målsägande, måste skärpas likaväl som
straffen för våld mot tjänsteman. Straffvärdet för
denna typ av brottslighet är sådant att påföljden
typiskt sett alltid borde bli fängelse.

Det måste också på olika sätt bli bättre skydd och
stöd för målsägande och vittnen i samband med
rättegångar. Detta gäller naturligtvis inte bara i sam-
band med rättegångar utan hela vägen från det att
vittnet ställer upp och talar om vad han/hon har sett
fram till rättegången och om det behövs också efter-
åt. Vi är väl medvetna om att det blir allt svårare att
få vittnen att ställa upp, och detta är en mycket all-
varlig utveckling. Utan vittnen blir det ingen rätte-
gång. Utan rättegång har inte den lagliga delen av
samhället en chans att överleva. Detta är ett grund-
läggande hot mot rättssäkerheten.

Men jag vill också passa på att här i dag uttrycka
både min förvåning och min vrede över att dyrbar tid
går till spillo för maktkamp inom polisen. Där bråkar
man om vem som skall styra vem.

Nu måste ställningskriget ta slut. Se i stället till
att det bildas speciella kommenderingar med poliser
från de områden där mc-klubbarna har fått starkt
fäste, dvs. främst i Helsingborgsområdet, i Malmö-
området och i Stockholmsområdet.

Det skall vara poliser som till att börja med t.ex.
under ett år målinriktat arbetar mot mc-klubbarna.
Vi skall veta att förutsättningarna är ovanligt goda
nu med anledning av att det är så stora problem med
de interna uppgörelserna.

Jag vill också passa på att säga till er att ingen
annanstans i världen är det så oroligt inom dessa
kretsar som det är i Skandinavien just nu.

Naturligtvis måste Rikspolisstyrelsen se till att
det finns resurser avdelade till detta. Under det
gångna året är det många som gått omkring i den
tron att det funnits 60 miljoner kronor avdelade till
bekämpning av mc-brottsligheten. Inför den här
debatten tog jag reda på vilket konto dessa pengar
egentligen fanns insatta på. Det visade sig då att
pengarna aldrig har funnits. Inget polisdistrikt har
fått några extra resurser för detta ändamål. Inte en
enda krona har man ansett sig behöva avsätta extra
till denna så viktiga verksamhet.

Förra året begärde polisen i Malmöhus län 5
miljoner kronor extra, men även denna begäran
avslogs.

Jag vill bara ta upp ett enda exempel. Helsing-
borgspolisen har länge fått arbeta med tillfälliga
lösningar med överskridande av budgeten för att
klara uppgifterna. Hade man fått extra resurser hade
t.ex. piketgruppen, som är väldigt viktig i det här
sammanhanget, kunnat arbeta långsiktigt med den
framförhållning som verkligen behövs.

Alltså hoppas jag och många med mig att po-
lisledningen och då främst RPS nu äntligen ser till
att man inte bara sammanträder och lägger upp
storslagna planer utan också att man börjar lyssna
till poliserna som är ute på fältet. De har en mycket
bra kännedom om problemen. De har många bra
förslag om hur man skall göra, och de väntar på att
äntligen under rimliga förhållanden få genomföra
sina förslag.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1.

Jag vill också yrka bifall till reservation 4, som
handlar om hets mot folkgrupp. Där pekar vi i Folk-
partiet på hur viktigt det är att vi i Sverige verkligen
ser till att vi i fortsättningen inte skall ha en svagare
lagstiftning än vad man har i övriga Europa när det
gäller brottet hets mot folkgrupp. Min kollega Håkan
Holmberg kommer närmare att tala om detta.

Vidare vill jag yrka bifall till reservation 6, som
gäller brott mot homosexuella. Jag vill då hänvisa till
den debatt som hölls tidigare under dagen där min
partikollega Karin Pilsäter på ett förträffligt sätt har
talat om varför vi vill yrka bifall till denna reserva-
tion.

Anf. 131 ALICE ÅSTRÖM (v)

Fru talman! Det här betänkandet innehåller en
mängd olika viktiga frågor. De två föregående talar-
na har talat om olika reservationer och olika motio-
ner i betänkandet.

Det är olyckligt när så här stora och viktiga frå-
gor inte kan debatteras mer ingående än vad vi kan
göra när de behandlas på det här sättet. Jag tänker
därför bara i stort sett inrikta mig på de reservationer
som Vänsterpartiet har avgivit. Men jag kommer
ändå att beröra några av de andra reservationerna.

När det gäller påföljden för övergrepp i rättssak
och de reservationer och motionen om att lagstift-
ningen behöver skärpas delar jag den uppfattningen
- jag tror att hela utskottet har samma uppfattning.
Just nu förbereds en promemoria på Justitiedeparte-
mentet där man föreslår en skärpning av lagstift-
ningen. Det finns även förslag om att böter skall utgå
som påföljd vid övergrepp i rättssak, vilket jag tycker
är en oerhört viktig fråga. Rättsväsendet kan inte
fungera om vi inte skyddar det mot övergrepp.

Men den här frågan kommer att tas upp senare i
ett annat sammanhang. Jag är övertygad om att det
då kommer att genomföras sådana förändringar som
är till skydd för vittnen och som innebär en straff-
skärpning.

Moderaterna tog tidigare upp här frågan om
kampen mot narkotika. Jag tycker att det är synd att
den debatten skall handla om lagstiftning och straff
och att man skall bekämpa båda leden. Vi har alla en
gemensam syn. Narkotika är någonting som vi inte
vill ha i Sverige. Det är viktigt att vi skyddar våra
ungdomar, och det är viktigt att man gör insatser.
När man inte vill gå med på skärpt lagstiftning inne-
bär det däremot inte att man är för narkotika. Debat-
ten om narkotikautbredningen och om det ökande
drogmissbruket bör i dag i stället handla om den
ökande utslagningen bland människor och främst då
bland ungdomar. De viktiga sociala insatser som i
dag behöver göras ute på fältet existerar knappt.

Men vi kan se att polisen rensar Plattan från
missbrukare för att visa att man gör insatser. Där
finns också missbrukare som har sökt hjälp och som
vill komma in på behandling, men i dag finns det
inga pengar. De får ingen behandling. Det är detta
som det är oerhört viktigt att lyfta fram i debatten.
Det handlar inte om att man är drogliberal eller att
man inte betraktar kampen mot narkotika som viktig
bara för att man inte vill gå med på en straffskärp-
ning. Det handlar om olika synsätt på hur vi bäst
bekämpar och bemöter drogproblematiken.

Den ena av de två reservationer som Västerpartiet
står bakom är reservation nr 4 om hets mot folk-
grupp. Reservationen går ut på att förnekandet av
den nazistiska förintelsen av judar under det andra
världskriget bör föras in under hets mot folkgrupp.
Västerpartiet anser att detta förnekande är att utså
missaktning mot judarna som grupp. Detta har man
kriminaliserat i ett flertal europeiska länder. Där är
det ett brott att förneka förintelsen. Jag tycker att det
är oerhört viktigt att vi ser till att lagstiftningen
skärps när det gäller de yttranden som dessa grupper
gör och som faktiskt uttrycker ett förakt mot en folk-
grupp. Det är viktigt att vi förbjuder den typen av
yttrande.

Det är också oerhört viktigt att just lagstiftningen
om hets mot folkgrupp skärps. Yttrandefriheten är
viktig att försvara, men vi måste se till att de yttran-
den som skadar andra människor inte alltid skyddas.
Jag är emot generella förbud mot organisationer. Det
är därför angeläget att vår lagstiftning beivrar de
yttranden och beteenden som vi inte ställer upp på.

Därför yrkar jag bifall till reservation 4.

Dessutom har vi i Vänsterpartiet en reservation
nr 6 om brott mot homosexuella. Jag vill hänvisa till
vad våra partiföreträdare sade tidigare i dag under
debatten om homosexuella. När vi nu börjar få en
kartläggning, som tydligt visar på en väldigt stor
brottslighet mot homosexuella och att gruppen är så
utsatt, är det viktigt att vi vidtar åtgärder omedelbart
för att ge denna grupp ett ökat skydd. Vi måste också
tydligt markera att vi inte accepterar att man utsätts
för förföljelse och brott på grund av sin sexuella
läggning.

Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna
4 och 6. Men jag hoppas att diskussionen också i de
övriga frågorna blir djupare när vi behandlar dem
här i andra sammanhang.

Anf. 132 KIA ANDREASSON (mp)

Fru talman! Vi hoppar här från ämne till ämne.

Miljöpartiet har skrivit under tre av alla de reser-
vationer som finns när det gäller motionerna från
allmänna motionstiden, som nu klumpas samman.
Först gäller det reservation 4 om hets mot folkgrupp,
som inte bara Miljöpartiet utan också andra partier
står bakom.

I flera europeiska länder utgör ett förnekande av
förintelsen ett brott, som vi tidigare hörde. Men i
Sverige har vi en mycket svagare lagstiftning. Det är
alltså tillåtet att framföra alla åsikter om det mass-
mord som benämns förintelsen, om det verkligen ägt
rum, dess omfattning och om det sätt på vilket det
skett. Svensk lag förbjuder inte en diskussion om
frågan. För några år sedan inbjöd vi några utländska
föredragshållare att tala om just detta.

Det som är så allvarligt är att ungdomar kan få
en helt förljugen bild av historien, som kan ligga till
grund för rasistiska organisationer. Det är mycket
olyckligt. Därför tycker vi att det skall ske en skärp-
ning av lagstiftningen och en kriminalisering av
detta.

När motionen skrevs undertecknades den av
samtliga partier utom just Miljöpartiet, eftersom vi
inte hade tillfrågats. Men när vi nu har den till avgö-
rande har varken socialdemokraterna, moderaterna
eller centerpartiet ställt sig bakom den - något som
jag vill poängtera. Det är ofta så det går till under
allmänna motionstiden, för om en motion eller en
åsikt inte är förankrad så röstas den ned av övriga
partikolleger.

Fru talman! Reservation 5 handlar om förbud
mot rasistiska organisationer. Detta är ett väldigt
svårt ämne och svårt att veta hur man skall göra.
Men efter att ha studerat och sett hur det fungerar
och efter att ha studerat lagstiftningen, kan jag inte
komma fram till någon annan slutsats än att det
måste ske en skärpning och en samlad lagskrivning i
enlighet med FN:s konvention mot rasism. I den sägs
att alla länder bör olagligförklara och förbjuda or-
ganisationer, organiserad och annan propaganda som
främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt
förklara deltagande o.d. i organisationer eller verk-
samheter som en brottslig handling, straffbar enligt
lag.

Men detta har vi inte följt i Sverige, utan vi har
spridda lagar, vilket inte är tillräckligt. Vi har en
grundläggande bestämmelse om att vi skall respekte-
ra människor, att vi inte skall diskriminera grupper
osv. Vidare har vi straffstadgan i brottsbalken, som
direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller
yttringar som är rasistiska eller diskriminerande.

Trots dessa bestämmelser förekommer det ändå
demonstrationer, konserter, sammankomster och
manifestationer av just rasistiska grupper. Om vi har
en lagstiftning som är tillfyllest, hur kan då dessa
aktioner pågå? Detta har pågått under en längre tid
och det ser inte ut att upphöra. Det är alltså något
som inte stämmer. Jag vet att man inte kan stoppa
företeelser bara genom en lag, men man kan uppnå
ett bättre ingripande med lagar som är täckande. På
det sättet talar man också om vad samhället verkli-
gen tycker.

Den svenska lagstiftningen innehåller inget di-
rekt förbud mot att bilda eller delta i organisationer
som ägnar sig åt rasistisk verksamhet. Det är alltså
inte möjligt att tvångsvis upplösa sådana organisa-
tioner.

Vid studiebesök vid polisdistrikt har det fram-
kommit att det finns en stor osäkerhet om hur lagar-
na skall tolkas och vad som är möjligt att göra för att
förhindra rasistiska manifestationer. De har det
ganska jobbigt, eftersom de får både pressen och
allmänheten på sig när de gör fel därför att de inte
vet exakt hur de skall bära sig åt. Det finns alltså en
motsättning.

Samtidigt som det i svensk lag finns en bestäm-
melse om grundläggande skydd mot etnisk diskrimi-
nering finns det grundläggande rättigheter enligt
regeringsformen 2 kap. Där står det att det inte är
förbjudet att vara nazist, att man får uttrycka sina
synpunkter och har rätt att samlas oavsett vad man
tycker och tänker. Det är alltså yttrandefrihet och
mötesfrihet som ställs mot lagarna om hets mot folk-
grupp. Så här kan vi inte ha det, för det blir inte
effektivt. När poliser eller andra anmäler yttringar
till domstol visar det sig att domstolen inte dömer i
enlighet med de lagar som finns, eftersom det råder
stor osäkerhet.

Jag kan nämna några exempel på domstolsfall.
En anmälan om bärande av nazistiska symboler
gjordes till Mölndals och Göteborgs tingsrätter, vilka
har gjort prövningar. Vidare gjordes anmälan om
några ungdomar som bar armbindlar med hakkors.
Till Mölndals tingsrätt gjordes en anmälan om ung-
domar som bar tröjor med örn- och solljusemblem.
Detta är ju helt klara symboler för oss alla. Men vad
hände? Jo, båda tingsrätterna ogillade åtal enligt
uniformslagen, därför att det skulle drabba alla åsikt-
syttringar och uppenbart strida mot regeringsformens
regler om yttrandefrihet. Detta är ett exempel, där
det framgår att det inte funkar.

Ett annat exempel handlar om en nazisthälsning.
Göteborgspolisen rapporterade i samband med en
demonstration i november 1995 att ca 20 personer
gjorde tydliga hälsningar och skrek orden Sieg Heil.
Men det ledde inte till någon fällande dom för hets
mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.

Samtidigt som jag nu refererar dessa fall vet jag
att justitieministern i en interpellationsdebatt har
sagt att vi har lagar som kan täcka allt. Men de fall
jag nämnde visar ju att det inte stämmer.

På grund av detta yrkar jag bifall till reservation
5, som föreslår en samlad och bättre lagstiftning som
hjälp för poliser, skolpersonal och andra människor i
samhället att veta vad som gäller.

Reservation 6 gäller brott mot homosexuella.
Som redan sagts har man fört en ingående och djup
diskussion om detta under förmiddagen. Det gäller
en utsatt grupp, för vilken lagstiftning och andra
åtgärder i dag tydligen inte är tillräckliga. Den är
fortfarande inte trygg och känner sig inte ha stöd.
Det bör ske en skärpning, så att dessa människor
känner att samhället verkligen vill att de skall få
hjälp och stöd.

Jag vill vidare något kommentera Jeppe Johns-
sons anförande vad gäller videovåld. Jag har verkli-
gen kämpat mot videovåldet. Det är en uppgift som
jag brinner för. Jag tycker att Jeppe Johnsson sade
kloka saker, men vi går in för olika lösningar. Jag
tror inte att det hjälper med hårdare fängelsestraff.
Tyvärr är det föräldrar och kompisar som står för
spridningen, och det kommer man inte kommer åt.

Jag är beredd att gå mycket längre. Jag vill att
våldsvideor inte skall få nå ut på marknaden. Vem
behöver dessa videofilmer? Vem mår bra av dem?
Vem utvecklas och uppmuntras av de här filmerna?
Ingen människa blir vänligt sinnad eller en kreativ
samhällsmedborgare av dem. Jag tycker att vi skall
granska och t.o.m. ha censur på våldsvideor. Det är
ingen som är betjänt av dem.

Anf. 133 ROLF ÅBJÖRNSSON (kds)

Fru talman! Jag yrkar för kristdemokraternas
räkning bifall till reservation 4, Hets mot folkgrupp,
och till reservation 5, Förbud mot rasistiska organi-
sationer. I frågan om hets mot folkgrupp finns det
flera reservanter, och jag tycker att det som behöver
sägas i den frågan redan har sagts.

Vad gäller förbud mot rasistiska organisationer
har Kia Andreasson mycket tydligt utvecklat grun-
den för att man skulle behöva strama upp lagstift-
ningen. Jag vill närmast göra några tekniska obser-
vationer i samband med detta.

Jag vill peka på ett egendomligt förhållande.
Sverige har som nation tillträtt en konvention som
uttryckligen ålägger Sverige att olagligförklara och
förbjuda organisationer som främjar och uppmanar
till rasdiskriminering. I andra legala sammanhang är
detta ett otvetydigt uttryck för en förpliktelse som
man har åtagit sig. I betänkandet redovisas att Sveri-
ge har tolkat det här på ett sådant sätt att man inte
behöver handla i enlighet härmed. Det är möjligt att
man i internationella sammanhang kan tillåta sig
sådant som normalt sett inte förefaller möjligt. Jag är
inte övertygad om att det här är korrekt. När jag
läser vidare i regeringens argumentation för att man
inte lagstiftar i det här hänseendet blir jag ganska
häpen. Man anför följande:

"Vidare anförde regeringen i propositionen (s. 24
f) att de sammanslutningar som den ifrågavarande
straffbestämmelsen tog sikte på inte torde vara re-
gistrerade och lätt kan ombildas. De behöver inte ha
någon styrelse eller några stadgar."

Vem säger det? Det är klart att vi kan definiera
vad vi menar med en organisation. Det är ganska
naturligt att ansluta till vad som enligt svensk civil-
rätt i dag anses vara en organisation. Det är enligt
svensk rätt fullständigt entydigt vad det är.

Det är alltså snarare tvärtom: Det krävs en utom-
ordentligt enkel lagteknisk metodik för att klara ut
detta.

Man utvecklar ytterligare flera argument för att
det är svårigheter förenade med detta. Man skriver
bl.a.: "Det framhölls också att det inte är önskvärt att
ge de aktuella organisationerna ökad uppmärksam-
het, bl.a. därför att allmänheten kan få en överdriven
föreställning om deras betydelse. Regeringen ansåg
mot denna bakgrund att det fanns en påtaglig risk för
att ett genomförande av förslaget till kriminalisering
inte skulle få den avsedda effekten."

Med ett vidareutvecklande av de funderingar som
framförs här skulle man kunna avskaffa stora delar
av den lagstiftning som vi i dag har, särskilt t.ex.
inom ekobrottsligheten. Så här kan man inte resone-
ra. Man får självklart ta till de medel som man har
för att lösa svåra problem. Ett lagtekniskt mycket
gångbart sätt är att anknyta till väldigt formella för-
hållanden.

Det som man t.ex. lättast kommer åt inom
ekobrottsligheten i dag är bokföringsbrott. T.o.m. en
svensk domstol kan klara ut att en företagare som
inte har någon bokföring har begått ett brott. Här
föreligger motsvarande förhållande. Även en svensk
domstol skulle kunna klara att upplösa en organisa-
tion med rasistiskt syfte.

Däremot är det utomordentligt svårt att fånga in
de materiella förhållandena. Det är säkerligen så som
Kia Andreasson säger, att det bara rinner ut i san-
den, även om man på sin kammare tycker att man
har fört ett intellektuellt mycket gångbart resone-
mang för att inte uppfylla sina internationella för-
pliktelser.

Om det är detta som ligger bakom, tycker jag att
det är mycket egendomligt. Det är snarast ett uttryck
för att vi inte vill ha en reglering, och vi försöker
hitta argument för detta som vi kan ta fram i dagslju-
set. Jag tror dock att det är någonting annat som
ligger bakom att man inte reglerar det här, något
som är mycket egendomligt. Jag kan inte begripa
varför man inte har genomfört den här lagstiftning-
en.

Anf. 134 LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Fru talman! I det här betänkandet behandlas en
rad motioner som berör det straffrättsliga området,
och ett antal reservationer har fogats vid betänkan-
det. Jag tänker kommentera åtminstone de flesta av
reservationerna.

Vad gäller reservation 1, Mc-relaterad brottslig-
het, och reservation 2, Påföljden för övergrepp i
rättssak, är det alldeles klart att den brottslighet som
är relaterad till vissa motorcykelklubbar - jag vill
understryka vissa, eftersom det finns ett stort antal
motorcykelklubbar i vårt land som bedriver en seriös
verksamhet - är utomordentligt allvarlig. Det är
fråga om en organiserad kriminalitet som har mycket
grova inslag och som måste bekämpas med kraft.

Det pågår också ett omfattande arbete i den rikt-
ning som tas upp i de båda reservationerna. Det
gäller att stärka vittnenas situation och att ingripa
mot mc-kriminaliteten med större kraft än vad man
hitintills har förmått.

Jag vill bara nämna den departementspromemo-
ria som har remitterats och som är föremål för be-
redning i regeringskansliet. Man för där fram en rad
olika förslag för att stärka vittnenas och målsägan-
denas situation. Det har också på justitieutskottets
initiativ tillsatts en brottsofferutredning, som skall
göra en genomgång av alla de insatser som under
senare år har gjorts på brottsofferområdet och lägga
fram förslag till förbättringar. Också den berör bl.a.
målsägandenas och vittnenas situation.

Vidare har Rikspolisstyrelsen tagit initiativ till
åtgärder riktade mot mc-brottsligheten. I det hand-
lingsprogram som är antaget förutskickas en sam-
ordnad och förstärkt kriminalunderrättelseverksam-
het med inriktning på mc-kriminalitet, som i dag
bedrivs i mycket dolda och slutna former. Vi måste
bygga upp ett mer effektivt underrättelsearbete i detta
sammanhang.

Rikskriminalens arbetsinsatser skall också utökas
och en samverkan skall ske med polismyndigheter,
säkerhetspolisen, tullen, Kriminalvårdsstyrelsen och
utländska och mellanstatliga polisorganisationer.

Precis som Siw Persson säger är ju den typ av
kriminalitet som är knuten till mc-brottsligheten
utbredd också i en rad andra länder. Men nu är
trycket starkt när det gäller Sverige och Finland, och
vi måste se till att vi skärper våra insatser på det här
området. Jag tycker att de krav som förs fram i de
båda reservationerna är att slå in öppna dörrar efter-
som åtgärder är på gång precis i den riktning som
efterlyses.

I reservation nr 3 kräver moderaterna ökade in-
satser för att beivra otillåten utlämning av film och
videogram. Jag vill bara hänvisa till vad kulturminis-
tern anförde på en pressträff den 12 december. Hon
redovisade då en handbok om våldsskildringar som
nu går ut till breda lager i samhället som ett infor-
mations- och diskussionsmaterial. I anslutning till att
hon på pressträffen presenterade handboken sade
hon också att Kulturdepartementet avser att se över
de myndigheter som har till uppgift att bevaka och
granska våldsskildringarna. En sådan översyn skall
alltså göras för att få myndigheterna att arbeta effek-
tivare när det gäller att använda den lagstiftning som
finns i dag.

Reservation nr 4 tar upp frågan om utvidgning av
lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Man kan väl i
dag konstatera att det efter den utvidgning som träd-
de i kraft 1989 numera är tillräckligt för straffbarhet
att ett hot eller uttalande om hets mot folkgrupp
sprids. Även om yttrandena sprids i en förening är de
alltså kriminaliserade.

Däremot är det inte kriminaliserat i dag att göra
uttalanden om att förintelsen inte ägde rum. Att
kriminalisera det skulle vara ett mycket klart ingrepp
i den väldigt generösa yttrandefrihet som vi har i
Sverige i dag. Jag tycker att det viktigt att det förs en
öppen debatt med de grupper eller personer som för
fram så befängda påståenden som att förintelsen inte
har ägt rum. Men precis som konstitutionsutskottet
sade när man behandlade liknande motionsyrkanden
våren 1992 är det samtidigt också viktigt att värna
yttrandefriheten och en allmän och fri debatt. Jag
tror att vi mest är betjänta av att öppet föra debatten
med de antidemokratiska krafter som verkar på det
här området.

När det gäller förbudet mot rasistiska organisa-
tioner skulle jag till Rolf Åbjörnsson vilja ställa en
fråga. Det fanns en antydan i hans anförande om att
det skulle finnas något slags annat dunkelt motiv till
varför man inte vill kriminalisera rasistiska organi-
sationer. Nu vill jag att Rolf Åbjörnsson utvecklar
vad det är för farhågor för dunkla motiv i detta avse-
ende.

Det har snarare förts ett resonemang om vilken
grad av effektivitet vi uppnår med olika typer av
lagstiftningsåtgärder. Vi som har varit motståndare
till en kriminalisering av rasistiska organisationer
har inte sett det som ett effektivt instrument utan
snarare som ett kontraproduktivt instrument för att
bekämpa rasistiska yttringar och organisationer.

Socialdemokraterna ser naturligtvis mycket all-
varligt på de yttringar som kanske har växt sig star-
kare under senare tid när det gäller rasism, nazism
och främlingsfientlighet. Det är yttringar som med
kraft måste bekämpas från samhällets sida. Jag tror
att polisens och säkerhetspolisens arbete med en
ökad tonvikt på brottsbekämpningen på det här om-
rådet kan vara framgångsrikt. Men jag tror inte att
en kriminalisering och ett förbud av rasistiska orga-
nisationer på de grunder som har anförts i utskottets
utlåtande är ett särdeles effektivt instrument i det
avseendet.

Jag skall inte fortsätta diskussionen om brott mot
homosexuella. Frågan har ju behandlats tidigare i
dag i kammaren. Jag skall på den punkten bara yrka
avslag på reservationen.

I stället går jag till frågan om påföljder för grova
narkotikabrott. Låt mig till Jeppe Johnsson säga att
jag tycker att det har rått en bred enighet - jag har
understrukit det i flera debatter i kammaren - om
svensk restriktiv narkotikapolitik. Jag tror inte att
den enigheten faller på frågan om man förespråkar
livstidsstraff eller inte. Vi har i dag i Sverige en
mycket hård narkotikastrafflagstiftning med ett
maximibrott på 10 år i straffskalan och med en möj-
lighet att vid flera brott döma till upp till 14 och vid
återfall i brottslighet upp till 18 års fängelse. Med de
straffen tycker jag inte att man kan påstå att vi be-
handlar grovt narkotikabrott som ett milt brott. Vi
har en utomordentligt hård strafflagstiftning i detta
avseende. Det är en hård strafflagstiftning också på
det viset att all befattning med narkotika är straffbe-
lagd i Sverige, till skillnad från en del andra länder.

Pratar man narkotikapolitik tror jag att det är
viktigt precis som Alice Åström underströk att inte
bara uppehålla sig vid strafflagstiftningen. Att vi
bakåt i tiden har varit framgångsrika i narkotika-
kampen hänger nog mer samman med att vi har gått
fram på olika fronter. Vi har försökt att se till att ha
en utbyggd social behandlingsorganisation. Det finns
brister i den i dag. Vi har försökt att arbeta mycket
förebyggande med informationsinsatser, och vi har
haft en restriktiv kontrollpolitik. De här tre fram-
gångslinjerna tror jag sammantaget har gjort att vi
har varit framgångsrika i Sverige. Andra länder har
inte haft en sådan sammanhållen narkotikapolitik.

Därför tycker jag nog att det är litet onödigt att
utmåla förslaget som förs fram av moderaterna om
att införa livstidsstraff som den stora skillnaden när
det gäller narkotikapolitik. Det skulle inte spela
någon som helst roll för framgången när det gäller
att bekämpa narkotika om man införde livstidsstraff.
Vi har i dag som jag underströk en utomordentligt
hård syn på narkotikabrott, vilket framgår av de
straffbestämmelser som finns.

När det gäller påföljden för psykiskt störda lag-
överträdare i reservation nr 8 innebar 1991 års re-
form en ökad restriktiv användning av överlämnan-
depåföljden. Vi tog bort jämställdhetsfallen och vi
införde också möjlighet till särskild utskriv-
ningsprövning när domstol skulle ta ställning till
utskrivningsförfarandet och vid vilken tidpunkt man
kunde tänka sig att skriva ut dem som var dömda till
psykiatrisk vård.

Nu har det skett en utvärdering av 1991 års re-
form av socialstyrelsen, och Straffansvarsutredning-
en som arbetar med en del av de här frågekomplexen
kommer att lämna förslag inom en inte alltför avläg-
sen framtid. Utskottet tycker att det finns skäl att
avvakta Straffansvarskommittén innan det finns
anledning att överväga förändringar av den lagstift-
ning som infördes så sent som 1991.

Fru talman! Med de här kommentarerna till re-
servationerna vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 135 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Fru talman! Jag vänder mig litet grand mot reso-
nemanget när det gäller hets mot folkgrupp. Lars-
Erik Lövdén säger att det är viktigt att försvara ytt-
randefriheten och att man måste angripa de här frå-
gorna på ett annat sätt.

Jag delar uppfattningen att man måste angripa
frågorna på väldigt många olika sätt. Men när det
gäller just yttrandefriheten, att man skall vara så
försiktig med att begränsa den, vill jag göra några
kommentarer.

Den här reservationen handlar ju om frågan om
förnekande av den nazistiska förintelsen av judar
skall betraktas som ett hot och som den typen av
yttrande. Det är inte någon förändring i yttrandefri-
heten som efterfrågas i reservationen. Det handlar
mer om en definition och om uttalandet om att den
nazistiska förintelsen inte har ägt rum skall betraktas
som hets mot folkgrupp.

Jag delar annars Lars-Eriks Lövdéns åsikter om
att vi måste kunna bemöta dessa företeelser och na-
zistiska organisationer i en öppen debatt och med
demokratiska medel och att förbud inte alltid är det
rätta. Men när vi har en lagstiftning som förbjuder
en viss typ av yttranden som hets mot folkgrupp
anser jag att just detta uttalande bör hamna under
denna lag.

Anf. 136 JEPPE JOHNSSON (m) replik

Fru talman! Lars-Erik Lövdén vittnar här om den
breda enigheten om restriktiva åtgärder. Allting har
naturligtvis en gradskillnad. Faktum kvarstår att när
vi har föreslagit restriktiva åtgärder har ni för det
mesta velat gå mildare fram. Men kriminaliseringen
av eget bruk av narkotika gick ni ju långt om länge
med på. Efter den borgerliga regeringens tillträde
infördes också fängelse i straffskalan, vilket gör att
denna lag inte blev en tandlös lag utan verkligen ger
polisen rätt att ta blod- och urinprov.

Ändringen är naturligtvis inte tillkommen för att
straffa narkomaner utan för att man i god tid skall
kunna få tag på inte minst ungdomar, Lars-Erik
Lövdén, för att kunna ge dem den vård som både
Lars-Erik Lövdén och jag tycker är så viktig. Men ni
var motståndare när vi ville införa fängelse i straff-
skalan.

Jag vill här fråga Lars-Erik Lövdén: Anser Lars-
Erik Lövdén att de nya bestämmelserna är bra i
kampen mot narkotikamissbruket, eller kommer
Lars-Erik Lövdén och hans parti att komma med en
återställare?

Anf. 137 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik

Fru talman! Frågan kan besvaras med ett klart
nej. Vi kommer inte att gå tillbaka till den gamla
lagstiftningen. Det beror inte på att jag tror att den
lagstiftning med fängelse i straffskalan som infördes
av den borgerliga regeringen har någon större prak-
tisk betydelse. Det har gjorts en del utvärderingar -
en av Rikspolisstyrelsen och en av en mer oberoende
forskare. De är ganska motstridiga. Jag tror inte att
lagstiftningen har haft någon större effektivitet på
området. Men någon återställare i det avseendet
planeras inte av regeringen.

Jag vill anknyta till något som jag är något be-
kymrad över i den narkotikapolitiska debatten. Mo-
deraterna uppehåller sig väldigt mycket vid straffska-
lor och straffnivåer men talar sällan om behovet av
åtgärder på andra områden. Jag känner i dag betyd-
ligt större bekymmer för utvecklingen när det gäller
de sociala insatserna och behandlingsinsatser.

Vi har till följd av det statsfinansiella moras som
vi satts i och som vi försöker att ta oss ur haft svårt
att ställa medel till förfogande för en utbyggnad av
de sociala vård- och behandlingsinsatserna. Vi vet
också att man inom socialtjänsten i storstadskommu-
nerna är mycket arbetsbelastad med socialbidragsut-
betalningar och andra insatser, vilket gör att man har
svårt att ägna tillräcklig kraft åt det förebyggande
arbetet på detta område.

Detta känner jag som ett större bekymmer när det
gäller narkotikapolitiken än att resonera kring straff-
satser och livstidsstraff. Vi skall veta att det redan i
dag döms ut väldigt hårda straff. Vi ligger högt i
straffskalorna när det gäller narkotikabrott till skill-
nad från utdömda straff vid andra typer av brottslig-
het.

Anf. 138 JEPPE JOHNSSON (m) replik

Fru talman! Jag delar naturligtvis Lars-Erik Löv-
déns oro för vad som händer i samhället. Jag delar
också hans åsikt att det är viktigt att bekämpa nar-
kotika på mer än en front. Där ingår givetvis ett
förebyggande arbete. I det förebyggande arbetet är
det viktigt att så få som möjligt börjar använda nar-
kotika. Men också de som är på väg in i ett narkoti-
kamissbruk måste vi kunna fånga upp väldigt tidigt.

Narkotikabrottslighet är en mycket allvarlig
brottslighet. Man profiterar på enskilda människors
olycka och drogberoende. Då skall straffskalorna
innehålla ett högt straffvärde för de allra grövsta
narkotikabrotten. Därav vår motion och vårt yrkan-
de.

Anf. 139 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik

Fru talman! Jag har tyckt mig märka en ny anty-
dan om att vi inte dömer till hårda straff för narkoti-
kabrott. Vi dömer i dag till utomordentligt hårda
straff för narkotikabrott. Domstolarna ligger högt
upp i straffskalorna. De kan, som jag nämnde i mitt
anförande, döma till så långa påföljder som 18 års
fängelse.

Jag måste säga att jag blir förvånad när jag hör
att man kräver livstidsstraff, eller antyder det, och
tror att det skulle leda till bättre förhållanden när det
gäller att motverka narkotikabrottslighet. Om man
skulle införa livstidsstraff kommer det naturligtvis
inte att påverka narkotikabrottsligheten över huvud
taget, eftersom vi redan i dag har väldigt stränga
påföljder vid narkotikabrott.

Anf. 140 ROLF ÅBJÖRNSSON (kds) re-
plik

Fru talman! Om Lars-Erik Lövdén nu säger att
det beror på effektivitetshänsyn och att det skulle
vara kontraproduktivt att lagstifta mot rasistiska
organisationer respekterar jag det. Mitt uttryck för en
förundran beror på att jag har väldigt svårt att begri-
pa det resonemanget. Där gör vi helt enkelt olika
bedömning av sakläget. Jag tycker precis tvärtom.

Jag skulle sätta stort värde på att möjligen få nå-
gon kommentar till hur Sverige med hedern i behåll
kan så fullständigt nonchalera ett klart uttalat krav
om att lagstifta i detta hänseende.

Anf. 141 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik

Fru talman! Det är inte bara regeringen som har
haft uppfattningen att vi uppfyller Europakonventio-
nens krav. Den uppfattningen har också riksdagen
haft. Anledningen till att vi har gjort den bedöm-
ningen är ju att vår lagstiftning innebär att varje
yttring av rasism är förbjuden.

Detta gäller särskilt efter den lagändring som
tillkom år 1989 och som innebär att varje sådan
yttring, även om den sker inom föreningens slutna
väggar, är förbjuden. På det sättet har vi ansett att vi
uppfyller konventionens krav. Konventionen förut-
sätter också att varje stat har rätt att själv bestämma
vilka metoder som man skall använda för att uppfylla
konventionskraven.

Jag vill än en gång knyta an till den fråga som
jag riktade till Rolf Åbjörnsson. Det är bra att vi har
klarat ut detta, eftersom jag tyckte att det fanns nå-
gon sorts antydan till att vi som är motståndare till
ett organisationsförbud inte skulle se allvarligt på
den här typen av företeelser i samhället. Det gör vi
sannerligen.

Vi har intagit den positionen, på de grunder som
finns redovisade i utskottsbetänkandet, att just en
kriminalisering av rasistiska organisationer inte
skulle vara en framgångsrik och effektiv väg att
beträda för att komma åt den här typen av yttringar.

Anf. 142 KIA ANDREASSON (mp) replik

Fru talman! Lars-Erik Lövdén säger när det gäl-
ler hets mot folkgrupp att man inte vill ha ingrepp i
yttrandefriheten. Det argumentet möter jag ofta när
man talar om frågor där problemet är att någon
grupp skadar en annan grupp. Då handlar det alltid
om yttrandefriheten. Men det måste väl finnas regler
även för yttrandefriheten, Lars-Erik Lövdén? Frihe-
ten för en betyder ju ofrihet för andra, som lever
under tyck och press.

Det står även i FN:s deklaration artikel 5 att rät-
ten till åsikts- och yttrandefrihet samt till försam-
lings- och föreningsfrihet gäller sådant som sker i
fredligt syfte. Dessa grupper har direkt uppmanat till
att skada andra människor. Vi kan inte säga att vi
har en effektiv lagstiftning när dessa grupper får
samlas, demonstrera och ha en verksamhet. Polisen
säger i dag att det finns sådana personer som skulle
kunna organisera en fast grupp. Det finns möjlighe-
ter till det. Skall vi sitta och vänta på det och sedan
stå handfallna?

Jag skulle vilja ha svar på om detta med yttrande-
friheten alltid är helt utan restriktioner.

Anf. 143 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi be-
håller en vidsträckt yttrandefrihet av flera skäl. Det
är tillåtet i Sverige att även ge uttryck för befängda
uppfattningar och befängda tankar. Dem skall vi i så
fall bemöta genom att föra en debatt. Jag tycker att
det är viktigt för ett demokratiskt samhälle att värna
yttrandefriheten på det sättet.

Sedan vill jag kommentera det Kia Andreasson
tog upp i sitt anförande om att lagstiftningen på en
del områden inte är tillräckligt effektiv i dag när det
gäller att bekämpa rasistiska yttranden. Nu vet väl
Kia Andreasson också om att det sker en översyn av
bl.a. uniformsförbudslagstiftningen. Där är inrikt-
ningen ganska klar. Det handlar om att göra den
gamla lagstiftningen från 1947 effektivare så att vi
kan ingripa mot nazistiska symboler och liknande.

Det sker alltså ett arbete i Justitiedepartementet,
och jag hoppas att det skall komma ett resultat av det
arbetet inom kort.

Anf. 144 KIA ANDREASSON (mp) replik

Fru talman! Jag tycker ändå att det finns en dub-
belmoral i detta med yttrandefriheten. Det kräver ju
sina offer. Jag får svaret att yttrandefriheten skall
gälla när det gäller barnpornografi, jag får det när
det gäller pornografiska framställningar där kvinnor
framställs på ett mycket förtryckande sätt och jag får
det nu när det gäller rasistiska organisationer. Jag får
det även när det handlar om våldsvideo. De männi-
skor som producerar dessa saker skall ha frihet, men
det kräver offer.

Det finns också en annan utveckling som vi kan
se när det gäller dessa rasistiska organisationer. Vem
är det - mer än polisen som skyddar dem - som ryck-
er ut när de samlas och demonstrerar? Vem är det
som polisen skyddar dem emot? Jo, det är ju andra
grupper som tycker att detta är fruktansvärt fel. På
det viset blir det konfrontationer och ännu mer våld.
Någonting är ju fel när vi tillåter detta gång på gång.

Anf. 145 SIW PERSSON (fp) replik

Fru talman! Lars-Erik Lövdén underströk att det
bara rörde sig om vissa MC-klubbar. Jag hoppas att
jag underströk det när jag sade att det var de s.k.
outlaw-klubbarna. Som både Lars-Erik Lövdén och
jag vet är det som väl är bara ett trettiotal som hittills
har bestämt sig för att stå utanför lagen.

Lars-Erik Lövdén sade att det pågår ett omfattan-
de arbete. Det vet jag också, men problemet är ju att
tiden rinner i väg och kriget trappas upp. Man kan ju
faktiskt ta initiativ under pågående utredning om
man anser att det krävs.

Jag tycker att det är konstigt att det var först i
höstas som RPS beslutade sig för ett handlingspro-
gram. Det var först nu i januari som det bildades en
samordningsgrupp. Visst finns det att göra. Det
gäller att se sanningen i vitögat. Verkligheten är
värre än vad vi vill inse. Folk på gatan är inte bara
oroliga - de är rädda. Det får inte gå så långt att man
inte vågar gå ut därför att man riskerar sitt liv.

Anf. 146 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik

Fru talman! Siw Persson och jag är överens om
att det behövs åtgärder både för att stärka vittnenas
situation och för att ingripa mer aktivt polisiärt mot
MC-klubbarnas verksamhet. Nu är dessa åtgärder
redan på gång. I mitt anförande hänvisade jag till
den departementspromemoria som tar upp förslag på
en rad insatser för att stärka vittnenas situation. Den
presenterades förra året och bereds nu i regerings-
kansliet. Vi kan alltså vänta oss förslag från Justitie-
departementet i syfte att just stärka vittnenas situa-
tion.

Sedan kan man naturligtvis vara kritisk till att
polisen inte har agerat tidigare med kraft mot MC-
klubbarnas verksamhet. Nu har ändå Rikspolisstyrel-
sen och de berörda lokala polismyndigheterna
kommit fram till gemensamma handlingslinjer. De
innefattar insatser både från Rikskriminalens sida
och från de berörda lokala polismyndigheternas sida.

Jag vill än en gång understryka vikten av att poli-
sen bedriver det arbetet med kraft så att vi inte får en
mer permanent och etablerad MC-brottslighet i Sve-
rige som vi på sikt kommer att få mycket stora pro-
blem med. Vi har redan problem med detta, men vi
kan få ännu svårare att möta detta om vi inte vidtar
åtgärder just nu.

Anf. 147 SIW PERSSON (fp) replik

Fru talman! Det är klart att vi är överens, Lars-
Erik Lövdén. Det vore ju konstigt annars. Jag tror
inte att det finns någon som tycker annorlunda
egentligen. Men det praktiska problemet är att de
som jobbar ute på fältet inte känner att de har den
stöttning som de borde. Dyrbar tid har i onödan
runnit i väg därför att det, som vanligt tyvärr, har
lagts för mycket energi på prestige.

Anf. 148 SIVERT CARLSSON (c)

Fru talman! Tiden går, och jag skall fatta mig
ganska kort efter den här diskussionen.

Under senare tid har ett antal fall uppmärksam-
mats då vittnen har tagit tillbaka tidigare avlagda
vittnesmål och där det har varit uppenbart att någon
form av hot har varit orsaken till tillbakadragandet.
Omfattningen är inte klarlagd, men det är dock
klarlagt att hot och våldsyttringar mot vittnen före-
kommer. Det är givetvis ett problem för rättsväsen-
det, men kanske än mer för den enskilde.

Enligt Centerpartiets och min mening - och jag
tror att många är överens med oss om det - krävs det
dels ökade satsningar och en rad åtgärder för vittnes-
skydd såsom stödpersoner, målsägarbiträden, lokala
handlingsplaner, eventuella ombyggnader av domsto-
lar m.m., dels, och kanske framför allt, en förändring
i brottsbalken som innebär att straffskalan skärps
beträffande övergrepp i rättssak, som det heter.

Fru talman! Enligt min mening är det inte rimligt
att det kan dömas ut böter och villkorlig dom för den
här typen av brott - att tysta och hota vittnen. Jag
tycker att brottet övergrepp i rättssak är så pass all-
varligt att nuvarande straffskala bör skärpas för att
förhindra och förhoppningsvis stoppa en hotande
pågående negativ utveckling.

Fängelsestraff bör här vara den regelmässiga och
naturliga åtföljden och straffutmätningen. Jag skulle
vilja uttrycka det så här: Ett absolut skydd för vittne
och vittnes integritet är en av de fundamentala
grundstenarna i en rättsstat. Jag vill inte använda
uttrycket att slå in öppna dörrar. Det är snarare en
markering, en drivning och ett yrkande till något
som mycket snart blir nödvändigt.

Fru talman! Jag ställer mig bakom de reservatio-
ner i vilka Centern har deltagit, och yrkar med detta
bifall till reservation 2.

Anf. 149 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Jag skall begränsa mig till att säga
något om moment 6 i utskottets yttrande. Det hand-
lar om hets mot folkgrupp. Jag vill uttrycka min
förvåning över att det inte finns någon argumente-
ring i sak här mot det som förespråkas i den motion
som finns i bakgrunden. Det finns egentligen inte
heller någon argumentering mot det som sägs i re-
servationen.

Det som står i majoritetstexten är självklarheter
som inte alls berör de specifika problem som motio-
nen tar upp, och som i grunden har att göra med
definitionen av vad som skall förstås med hets mot
folkgrupp. Jag konstaterar att Lars-Erik Lövdén, som
hade chansen nyss när Alice Åström mycket klargö-
rande påpekade precis detta, inte ens kommenterade
saken. Det tycker jag var tråkigt. Vi har nämligen en
lag om hets mot folkgrupp, och frågan är vad som
skall uppfattas som hets mot folkgrupp.

Problemet i detta fall har mycket väl utvecklats i
motionen. Det har även utvecklats i debatten i olika
sammanhang, såväl i som utanför kammaren, och
under rätt många år. Problemet är den tillämpning
av lagen om hets mot folkgrupp som nu förekommer.
Detta illustreras allra tydligast av de tre rättegångar i
rad som hölls mot Radio Islam och Ahmed Rahmi
för ett par år sedan.

Om man som säger, vilket Radio Islam gjorde då
och då i sina sändningar, att förintelsen är påhittad
av judarna så döms man. Det blev en fällande dom
för de uttalandena. Men det fanns ett antal andra
tillfällen då Radio Islam rationaliserade argumente-
ringen och tog det litet snabbare. Man sade bara att
förintelsen är påhittad, och hoppade just i den me-
ningen över satsen med judarna för att sedan komma
in på den någon annanstans, t.ex. tre rader längre
fram. I dessa fall friades man, därför att meningen
var annorlunda uppbyggd.

I formell mening pekar man ju inte ut någon
grupp om man säger att förintelsen är påhittad - men
var och en inser att den reella skillnaden mellan
dessa två typer av uttalanden är noll. Det är bara
hårklyverier att försöka göra gällande att det ena är
hets mot folkgrupp och det andra inte. Naturligtvis
är det fråga om det i båda fallen.

Därmed har rättspraxis olyckligtvis kommit att
öppna ett fönster för en typ av hets som vi inte skall
ha i Sverige, och som man i andra europeiska länder
har sett till att inte släppa fram. På detta sätt bidrar
vi olyckligtvis i vårt land till att legitimera den mest
förrädiska formen av nynazistisk propaganda, näm-
ligen den som går ut på att bryta ned det avgörande
motståndet mot en upprepning av det som har hänt.
Vi vet ju alla att detta har hänt.

Om man kan få tillräckligt många att tro att detta
är omstritt bland forskarna och att det finns olika
teorier osv., har man tagit det första och viktigaste
steget mot det man vill uppnå - att upprepa alltsam-
mans. Egentligen behöver man inte säga detta, men
jag gör det ändå. Att förintelsen inte skulle ha ägt
rum är inte fråga om en vetenskaplig teori. Men det
är precis vad de som påstår detta vill få oss att tro.

De uppträder maskerade till forskare. I Kaliforni-
en finns ett helt institut. Det kallas så, fast det bara
är en helt vanlig nazistisk propagandalokal. Man
kallar det för institut och skickar ut en tidskrift över
världen som heter Journal of Historical Review. Den
innehåller artiklar försedda med fotnoter och annat
som hör hemma i vilken vetenskaplig tidskrift som
helst. Det är bara det att ingen av dem som skriver i
tidningen är forskare, och i synnerhet inte i historia.
Det är de vanliga nazistiska propagandisterna. Det är
inte de allra vulgäraste som förekommer där - de är
förmodligen inte kapabla att skriva - men de något
mer sofistikerade som kan formulera fullständiga
meningar. Faurisson, mannen som är den mest kän-
da i Europa av denna kategori personer, är inte his-
toriker alls. Han är litteraturvetare, vilket är någon-
ting annat.

Tyvärr finns ett problem - om man vill kalla det
så - i reciten i betänkandet. Där hänvisas, liksom i
motionen, till Europaparlamentet. Europaparlamen-
tet har förstått vad detta handlar om - till skillnad
från utskottets majoritet, tvingas jag erkänna. Men
Europaparlamentet har råkat uttrycka sig så klum-
pigt att det talas om just "teorier". Detta är inte teo-
rier. Det finns inte en historikerskola som säger att
förintelsen är påhittad. Det finns icke en historiker i
världen som hävdar detta. Det handlar om någonting
annat, och det tror jag att vi alla förstår.

Jag tror att det vore bra om det på något sätt
klargjordes i den diskussion som möjligen kommer
efter mig att vi i denna del är helt överens, alla som
deltar här, om att detta inte är en fråga om två jäm-
ställda teorier. Det är fråga om å ena sidan den his-
toriska sanningen som man sedan kan analysera på
olika sätt, och å andra sidan ren nazistisk propagan-
da.

Denna propagandas karaktär är mycket genom-
skinlig och tydlig. När dessa personer får hålla på en
stund klargör de själva att de mycket väl vet att det
är fråga om propaganda. Man vet att man ljuger, så
att säga. Detta har formulerats mest slagkraftigt av
den tyska nynazismens kanske mest intellegente
ledare i modern tid, Michael Kühnen, med orden
"Sänk slagskeppet Auschwitz!" Detta är alltså vad
man skall göra - bryta ned motståndet genom att
bryta ned kunskapen.

I VAM:s tidningar i Sverige ser man bilder på
nynazister som står och gör Hitlerhälsning framför
gaskamrar i gamla koncentrationsläger. Visst vet de
vad det är frågan om! Det är inte frågan om två teo-
rier, utan om propaganda som syftar till att bereda
vägen för att på nytt få göra det som man inte kunde
fortsätta med efter 1945. Det vore lämpligt om vi
som sitter här och stiftar svensk lag visade att vi
förstår vad det är frågan om och att vi inte låter oss
luras av det här packet.

Anf. 150 LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Fru talman! Jag vill göra en kommentar till det
Håkan Holmberg säger om att vi i utskottsmajoritets-
texten har hänvisat till Europaparlamentet, där det
talas om teorier.

Naturligtvis är det inga vetenskapliga teorier -
det är påståenden. Jag tror att Europaparlamentet
också avsåg detta. Vi har bara citerat vad Europapar-
lamentet har sagt i sin resolution. Jag vill göra klart
att det naturligtvis inte är fråga om några vetenskap-
liga teorier, utan yviga påståenden.

Anf. 151 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Jag är tacksam för detta påpekande.
Jag hade inte väntat mig någonting annat, men jag
menar att det är viktigt att detta sägs. Detta är näm-
ligen en fråga som berör många människor oerhört
starkt.

Jag vill erinra om vad som hände för bara några
månader sedan i en svensk TV-studio. Programleda-
ren hade fått för sig att ordna en debatt mellan någon
som hävdade att detta var lögn och någon som häv-
dade motsatsen. Den som skulle hävda motsatsen var
Hedi Fried, en av Sveriges mest kända överlevande
från förintelsen. Hon har varit med om detta, och
klarat sig. När hon begrep vad programledaren hade
för egendomlig tanke om hur det hela skulle läggas
upp, reste hon sig och gick ut ur studion. Det är
precis så väldigt många som har varit med om detta,
och som har minnen av det i sin familj, reagerar
inför varje försök att likställa den medvetna lögnen
med den historiska verklighet vars följder vi alla ser
runt omkring oss varenda dag.

Jag är alltså tacksam för detta klargörande. Jag
trodde inte att något annat skulle sägas, men det är
viktigt att det står i protokollet. Det var därför jag tog
upp frågan. Dessutom vidhåller jag mitt bifallsyr-
kande till reservationen med den motivering jag
nämnde nyss. Det är respektabelt - om man så vill -
att vilja avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Men
vill man ha den kvar bör den vara konsekvent.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 15 §.)

13 § Antalet ledamöter i Högsta domstolen
och Regeringsrätten, m.m.

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU16

Antalet ledamöter i Högsta domstolen och Rege-
ringsrätten, m.m. (prop. 1995/96:116)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen ta-
lare var anmäld.

(Beslut fattades efter 15 §.)

14 § Förnyad förklaring enligt artikel 46 i
Europakonventionen

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU14

Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakon-
ventionen (prop. 1995/96:126)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen ta-
lare var anmäld.

(Beslut fattades efter 15 §.)

15 § Lånefinansiering av förskottsbetalning-
ar

Föredrogs

Försvarsutskottets betänkande 1995/96:FöU3

Lånefinansiering av förskottsbetalningar (prop.
1995/96:105 delvis)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen ta-
lare var anmäld.

(Beslut fattades efter 15 §.)

Beslut

SkU24 Vissa bestämmelser om tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtal

Mom. 2 (retroaktiviteten i reglerna, m.m.)

1. utskottet

2. res. i motsvarande del (m)

Votering:

228 för utskottet

69 för res.

1 avstod

51 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 21 c, 19 fp, 17 v, 17 mp, 13 kds

För res.: 69 m

Avstod: 1 kds

Frånvarande: 20 s, 11 m, 6 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU13 Ny åklagarorganisation

Mom. 2 (åklagarkamrarnas antal)

1. utskottet

2. res. 1 (c)

Votering:

269 för utskottet

21 för res. 1

8 avstod

51 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 69 m, 19 fp, 18 v, 7 mp, 14 kds

För res. 1: 21 c

Avstod: 8 mp

Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 c, 7 fp, 4 v, 3 mp, 1 kds

Mom. 3 (närheten till polisens utredare)

1. utskottet

2. res. 2 (m)

Votering:

212 för utskottet

87 för res. 2

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 19 c, 19 fp, 18 v, 14 kds

För res. 2: 69 m, 1 c, 17 mp

Frånvarande: 19 s, 11 m, 7 c, 7 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU14 Vissa straffrättsliga frågor

Mom. 1 (mc-relaterad brottslighet)

1. utskottet

2. res. 1 (fp)

Votering:

280 för utskottet

19 för res. 1

1 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 69 m, 21 c, 18 v, 16 mp, 14 kds

För res. 1: 19 fp

Avstod: 1 mp

Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 c, 7 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 2 (påföljden för övergrepp i rättssak)

1. utskottet

2. res. 2 (c)

Votering:

278 för utskottet

21 för res. 2

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 69 m, 19 fp, 18 v, 16 mp, 14 kds

För res. 2: 21 c

Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 c, 7 fp, 4 v, 2 mp, 1 kds

Mom. 6 (hets mot folkgrupp)

1. utskottet

2. res. 4 (fp, v, mp, kds)

Votering:

229 för utskottet

67 för res. 4

1 avstod

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 68 m, 19 c, 1 kds

För res. 4: 19 fp, 18 v, 17 mp, 13 kds

Avstod: 1 c

Frånvarande: 20 s, 12 m, 7 c, 7 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 7 (förbud mot rasistiska organisationer)

1. utskottet

2. res. 5 (mp, kds)

Votering:

266 för utskottet

28 för res. 5

3 avstod

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 139 s, 69 m, 21 c, 18 fp, 18 v, 1 mp

För res. 5: 15 mp, 13 kds

Avstod: 1 s, 1 mp, 1 kds

Frånvarande: 21 s, 11 m, 6 c, 8 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 9 (brott mot homosexuella)

1. utskottet

2. res. 6 (fp, v, mp)

Votering:

243 för utskottet

55 för res. 6

1 avstod

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 69 m, 19 c, 14 kds

För res. 6: 1 c, 19 fp, 18 v, 17 mp

Avstod: 1 s

Frånvarande: 19 s, 11 m, 7 c, 7 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Mom. 12 (påföljden för grovt narkotikabrott)

1. utskottet

2. res. 7 (m)

Votering:

230 för utskottet

69 för res. 7

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 1 m, 20 c, 19 fp, 18 v, 17 mp, 14
kds

För res. 7: 68 m, 1 c

Frånvarande: 20 s, 11 m, 6 c, 7 fp, 4 v, 1 mp, 1 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU16 Antalet ledamöter i Högsta domstolen och
Regeringsrätten, m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU14 Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Eu-
ropakonventionen

Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU3 Lånefinansiering av förskottsbetalningar

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av andre vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras fär-
digt under återstoden av dagens sammanträde fick
avgöras i ett sammanhang vid arbetsplenum onsda-
gen den 13 mars.

16 § Arbetsskadefrågor m.m.

Föredrogs

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1995/96:SfU3

Arbetsskadefrågor m.m.

Anf. 152 HANS ANDERSSON (v)

Fru talman! Det är i första hand två ting som jag
tänkte ta upp, och de relaterar till två Vänsterparti-
motioner. Det första kan tyckas vara en begränsad
fråga, men den är viktig ändå. Den utmynnar för vår
del i en reservation till betänkandet, nämligen reser-
vation nr 3, som handlar om arbetshjälpmedel till
synskadade.

Vårt förslag innebär inga ökade kostnader. Vårt
förslag innebär i själva verket att det blir mera prak-
tiskt, att det blir en snabbare hantering att få tag i
talkassetter och punktskrift just för människor som
är väldigt beroende av att utveckla sin kompetens
och behöver de här hjälpmedlen i arbetslivet. Det är
en omständlig process i dag.

Vi har fått en väldig mängd information från de
synskadade i arbetslivet och från deras organisatio-
ner, som säger att en åtgärd i enlighet med vårt för-
slag och reservation nr 3 skulle vara till stor fördel.
Det skulle bli en gemensam instans som behandlar
arbetshjälpmedlen. Man skulle slippa tidsspillan. Det
skulle faktiskt också bli billigare. Det skulle inte
dröja så länge. Det skulle vara till gagn för de syn-
skadade i arbetslivet.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reserva-
tion nr 3.

Så går jag över till den större frågan. Den hand-
lar om arbetsskadorna och därmed arbetsmiljön. Där
beslutade riksdagen, mot Vänsterpartiets uppfatt-
ning, att förändra arbetsskadebegreppet och bevisreg-
lerna när det gällde arbetsskador 1993. Vi menade
då att det här skulle innebära stora nackdelar. Det
skulle innebära svårigheter framför allt för kvinnor,
som alltmer drabbas av arbetssjukdomar, och den
delen av arbetsskadebegreppet, t.ex. belastningsska-
dor. När det gäller olycksfallen är det ingen större
förändring, och det är egentligen en situation som
handlar om män.

Jag är mycket besviken på utskottets behandling;
det är egentligen bara en rundgång från förra gången
ärendet var uppe. Man avvisar rutinmässigt dessa
frågor, trots att verkligheten talar ett annat språk.
Det gäller hela området arbetsmiljö, rehabiliterings-
frågor, företagshälsovård, att införa bättre incitament
på våra arbetsplatser, att göra något åt arbetsmiljön
och att få i gång rehabiliteringen samt att inte låta de
arbetande i kraft av sina skador bära bördorna av
produktionen.

Vi har föreslagit att man på det här området, lika
väl som när det gäller de allmänna miljöfrågorna,
skall internalisera kostnaderna, låta produktionen
verkligen bära de reella kostnaderna för arbetslivet.
Vi har menat att differentierade arbetsgivaravgifter,
alltefter vilken skadefrekvens arbetsställena har, vore
en bra metodik. Kostnadsansvaret måste läggas där
det hör hemma: inte i socialförsäkringssystemet och
inte i förtidspensionssystemet, utan i näringslivet,
som producerar arbetsskadorna och därmed kostna-
derna.

Det finns många myter, och en myt som länge
var väldigt gångbar hette att det var arbetsskadeför-
säkringen som producerade de arbetsskadade och
snarast förhindrade förebyggande arbetsmiljöarbete
och rehabilitering.

Riksförsäkringsverket har gjort en rejäl genom-
gång av flera tusen sjukfallsärenden från perioden
1986-1991 och konstaterar att "det kanske mest
frapperande resultatet i sökandet efter faktorer som
ökar den försäkrades möjligheter till rehabilitering
har varit att en anmälan om arbetsskada främjar
påbörjandet av rehabilitering". Man "avfärdar påstå-
enden om att arbetsskadeförsäkringen skulle vara
rehabiliteringshämmande".

De förändringar som föreslogs innebar att det
blev svårare att få en arbetssjukdom klassad som en
arbetssjukdom. Det tidigare begreppet sannolikt
ändrades till hög grad av sannolikhet. Och den tidi-
gare definitionen om ej betydligt starkare skäl talar
mot det ersattes med om övervägande skäl talar för
det.

Den tidigare lagstiftningen var till förmån för den
som var drabbad av arbetssjukdom. Den nuvarande
är till för, som jag ser det, att sortera ut många ska-
dor, framför allt belastningsskador, från arbetssjuk-
domsbegreppet.

De fackliga organisationerna har naturligtvis sett
det här. LO konstaterar följande i sin skrift om ohäl-
soförsäkringen:

"Det nya skadebegreppet drabbar främst belast-
ningsskador. Det har blivit betydligt svårare att bevi-
sa att axel-, rygg- och nackskador beror på arbetet.
Förändringen drabbar främst de lågavlönade och
allra mest kvinnorna eftersom 80 procent av alla
arbetssjukdomar som drabbar kvinnor är belast-
ningssjukdomar - - -."

Därför är det inte så konstigt att LO, när man ger
ut en skrift om klass, kön och fördelningseffekter i
vårt samhälle, bland riksdagens beslut under senare
år så kraftigt lyfter upp just arbetsskadeförsäkringen.

Jag tycker, med tanke på att det finns ett generellt
direktiv att titta på konsekvenser ur jämställdhets-
synpunkt, att det vore självklart att belysa kvinnoas-
pekten och jämställdhetsaspekten av de förändringar
som man gjorde när man beslutade om förändrat
arbetsskadebegrepp. Att kvinnor drabbas så mycket
tror jag beror på att mycket i arbetslivet har mannen
som norm - verktyg, arbetsställningar, bord och
stolar osv. Vi lever fortfarande kvar i stenåldern,
trots att en del är gjort när det gäller arbetsmiljöerna.
Det beror också på att kvinnor ofta har monotona
arbeten och befinner sig längst ned i hierarkin och på
att kvinnor har servicearbeten, som ofta inte anses
vara tunga. Det är butiksarbete vid kassor, vård- och
omsorgsarbete, lokalvård och städarbete, som är
tungt och sliter ned kroppen. Det är ingen tillfällig-
het att det är en så hög skadefrekvens, så många
arbetssjukdomar och en hög frekvens förtidspensio-
ner bland kvinnor.

När beslutet fattades i december 1992 var Social-
demokraterna överens med oss om denna uppfatt-
ning. Både i kammardebatten och i reservationerna
framgick det klart att Socialdemokraterna inte kunde
ställa upp på detta. Man ansåg att det inte var rimligt
att införa de här försämringarna i försäkringssyste-
met, innan man hade noggrant belyst och genomlyst
konsekvenserna. Det skulle göras i vad som kom att
bli Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Den har ännu
inte lagt fram förslag på det här området. Den har
knappast tagit upp detta till diskussion. Det har jag
fått erfara när jag har lyssnat på vad man har gjort.

Därför blir jag mycket bekymrad när jag ser vad
utskottet säger i sin nuvarande text på s. 3, där man
hänvisar till det gamla utskottsbetänkandet. Man
ansåg då att det "var tveksamt om gränserna för de i
grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke ar-
betsrelaterade skadorna kunde upprätthållas. Enligt
utskottet kunde ett genomförande av de föreslagna
reglerna innebära bättre möjligheter i detta hänseen-
de och på så sätt stärka det förebyggande arbetsmil-
jöarbetet."

Det talas alltså om "bättre möjligheter". Ja, vad
som har hänt är att man praktiskt taget inte kan få
belastningsskador godkända och att kvinnor till
mycket stor del sorteras ut. Att det är så har vidime-
rats för mig vid mängder av arbetsplatsbesök, i
verkstäder inom verkstadsindustrin och på vårdar-
betsplatser i kommunerna. Den som orkar kan lyfta
luren och prata med Metall, Kommunal eller några
av dem som företräder de lågavlönade människor
som har manuella arbeten och som i mycket hög
grad drabbas av dessa skador.

Det vi föreslår är helt enkelt det som Socialde-
mokraterna stod bakom för några år sedan, nämligen
att vi skall återinföra det gamla arbetsskadebegreppet
och de gamla bevisreglerna tills vi har utrett frågan,
sett konsekvenserna och kan ta ansvar för en ny
tingens ordning. Jag står kvar vid den uppfattningen,
och det är skälet till att jag vill tillstyrka reservation
nr 1. Därmed är reservation nr 2 av Ragnhild Po-
hanka automatiskt tillgodosedd.

Anf. 153 RAGNHILD POHANKA (mp)

Fru talman! Det mest förvirrande under den här
riksdagsperioden tycks mig vara att utskottens ma-
joritet ömsom ändrar regler under utredningarnas
pågående arbete och ömsom vid beslut hänvisar till
att man inte skall ändra någonting under utred-
ningstiden. Just den här förvirringen härrör sig från
tidigare år, men det är väldigt ofta på det sättet. Det
är litet förundrande, och orsakerna till det är helt
förvirrande.

Miljöpartiet yrkar bifall till reservation 1 och står
bakom reservation 2. Jag reserverade mig i utskottet
till förmån för en Vänsterpartimotion, och då tycker
jag inte att det är motiverat att våra reservationer
ställs mot varandra i en votering.

Vi anser att kravet på skärpt bevisning har mins-
kat möjligheterna att få en arbetsskada godkänd,
vilket väl var avsikten. Det gäller speciellt belast-
ningsskador, som till allra största delen drabbar
kvinnor. Om färre arbetsskador godkänns kan det
självklart innebära att arbetsgivarna anser arbetsmil-
jön godkänd och att incitamentet att förbättra den
minskas.

"Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på skad-
lighet hos en arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet
till hög grad av sannolikhet", står det i betänkandet.
"Även den s.k. bevisregelns utformning har skärps
så att orsakssamband numera skall anses föreligga
mellan en skada och ett olycksfall eller annan skad-
lig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för
ett sådant samband", står det vidare. Det här är en
sorts omvänd bevisföring, och man får alltså mycket
svårare att bevisa sin arbetsskada.

Betänkandet fortsätter: "Vidare gäller sedan den
1 juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har
slopats för den som är försäkrad enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring." Det minsta Mil-
jöpartiet begär är att lagändringen återställs tills
Sjuk- och arbetsskadekommitténs arbete resulterar i
en proposition i frågan och vi får se hur den blir. Jag
vet att kommittén ännu inte har behandlat det här
färdigt, men vi hoppas kunna påverka behandlingen
något med den här lilla debatten och med reservatio-
nerna.

Anf. 154 SVEN-ÅKE NYGÅRDS (s)

Fru talman! I betänkandet har utskottet behandlat
sex motionsyrkanden som i huvudsak rör arbetsska-
deförsäkringen. En av motionerna gäller arbets-
hjälpmedel till synskadade.

Utskottsbehandlingen har gett anledning till tre
reservationer.

Reservationerna 1 och 2 handlar om arbetsskade-
begreppet och rehabilitering vid arbetsskada. De krav
som tas upp i reservationerna har tidigare avslagits
av riksdagen. Utskottsmajoriteten anser att arbets-
skadebegreppet skall behållas, med de argument som
anges i betänkandet. Jag vill också erinra om det
arbete som pågår i Sjuk- och arbetsskadekommittén.
En del av de ställda förslagen behandlas i kommit-
téns arbete.

I reservation 3 tas frågan om arbetshjälpmedel för
synskadade upp. Även denna fråga har tidigare be-
handlats av riksdagen för ungefär ett år sedan. I
utskottsbehandlingen inhämtades yttrande från både
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbun-
det. Dessa hade den bestämda uppfattningen att
nuvarande ordning skall behållas. Det blev också
utskottsmajoritetens förslag till riksdagen, som då
biföll förslaget. Som framgår av betänkandet föreslås
riksdagen att inte biträda förslaget nu heller.

Fru talman! Med detta yrkar jag att riksdagen
avslår reservationerna och bifaller utskottsmajorite-
tens förslag.

Anf. 155 HANS ANDERSSON (v) replik

Fru talman! Först vill jag säga något om frågan
om hjälpmedel för de synskadade. Det är riktigt att
ni för något år sedan gjorde den koll med myndighe-
terna och fick det tjänstemannasvar som Sven-Åke
Nygårds tar upp. Varför inte, Sven-Åke Nygårds,
tala med de synskadade i arbetslivet? Varför inte
lyssna med de synskadades riksförbund? Då får man
en helt annan bild. Det är de som är berörda av det
här krånglet. Det här är ingen fråga som kostar
pengar, utan det hade varit goda riktlinjer för att få
en smidigare tågordning.

Men den stora frågan gäller arbetsskadebegrep-
pet. Det är mycket som ligger nere vad gäller före-
tagshälsovård och rehabilitering. Detta har inte
kommit någon vart. Jag förväntade mig inte så
mycket av en borgerlig regering, men jag förväntade
mig en snabbstart när vi fick en socialdemokratisk
regering. Jag är utomordentligt besviken på vad jag
har sett.

Om man tittar på frågan om skadebegreppet och
bevisreglerna kan man finna något ganska märkligt.
Samma utredning som Sven-Åke Nygårds nu hänvi-
sar till har man också en gång hänvisat till i en re-
servation, som undertecknats bl.a. av en person som
råkar vara identisk med vår värderade talman. I den
reservationen sade man att det är "rimligt att parter-
na inom ramen för den kommande beredningen ges
möjlighet att diskutera innehållet i försäkringen
innan några genomgripande förändringar genom-
förs". Med genomgripande förändringar avsågs na-
turligtvis de här förändringarna av bevisreglerna och
arbetsskadebegreppet. Socialdemokraterna yrkade då
avslag på den borgerliga regeringens förslag.

Det är precis det jag nu gör genom att säga att vi
skall återställa situationen som den var tills vi har en
genomlyst reform på det här området. Vi har under
dessa två år sett utomordentligt starka försämringar
för dem som har de tyngsta och svåraste arbetena.
Det är framför allt lågavlönade kvinnor det handlar
om. Om Sven-Åke Nygårds slår en signal till vårt
gemensamma förbund Metall, eller varför inte
Kommunal eller vilket fackförbund som helst, får
han klart för sig hur verkligheten ser ut.

Anf. 156 SVEN-ÅKE NYGÅRDS (s) re-
plik

Fru talman! Hans Andersson är besviken, och det
kan man kanske vara när det tar litet tid att klara ut
sådana här frågor. Uppgiften om att Sjuk- och ar-
betsskadekommittén inte handlägger den här frågan
känner jag inte till. Jag utgår från att den gör det,
eftersom den skall ligga på dess bord.

När det gäller arbetsskadorna hänvisade Hans
Andersson till en massa arbetsplatsbesök där han fått
bevis för sin uppfattning. Jag har också gjort den
erfarenheten på de arbetsplatsbesök jag gör, men jag
har också träffat på en annan sak som är viktig i den
här frågan. Det pågår nämligen ganska mycket före-
byggande arbete när det gäller arbetsskador, och det
var också syftet med det här beslutet. Det tror jag är
det allra viktigaste här - inte vad man får för ersätt-
ning efteråt. Vi skall givetvis se till att människor
inte skadas i arbetet, och då måste vi se till att det
blir ett bra förebyggande arbete.

Anf. 157 HANS ANDERSSON (v) replik

Fru talman! Jag är helt överens med Sven-Åke
Nygårds om att det förebyggande arbetet är det vikti-
gaste. Det är skälet till att de övriga yrkandena i vår
motion handlar om just det: att skaffa bättre incita-
ment för att arbetsgivare verkligen uppfyller vad vi
skulle kalla en miljö för det goda arbetet. Det är
därför vi har föreslagit differentierade arbetsgivar-
avgifter. Det är därför vi har föreslagit personalre-
dovisningssystem, förbättrad företagshälsovård osv.

Men vad jag nu tar upp är särskilt den här frågan
om bevisregler och arbetsskadebegrepp. Detta har
nämligen gjort att människor i flera års tid - och det
kommer att bli flera år utöver de som nu har gått -
inte har fått sina skador klassificerade som arbets-
sjukdomar.

Jag instämmer i vad LO skriver i sin skrift om
ohälsoförsäkring:

"Det nuvarande arbetsskadebegreppet sägs vis-
serligen vara generellt. I teorin skall det gälla alla
skador i arbetet. Men i realiteten innebär de båda
bevisreglerna för samband att stora grupper av ar-
betsskador inte kan erkännas som sådana. Det med-
för att det i dag är mycket lättare att få ett olycksfall
godkänt som arbetsskada än de stora grupperna av
arbetssjukdomar, framför allt belastningssjukdomar.
Detta drabbar främst LO:s grupper och framför allt
då kvinnorna."

Det är sanningen. Därför borde vi, i enlighet med
reservation 1, snabbt återgå till tidigare tillstånd tills
vi har en genomlysning av utredningen. Den har vi
inte i dag, Sven-Åke Nygårds.

Anf. 158 GULLAN LINDBLAD (m)

Fru talman! Förändringen av själva arbetsskade-
begreppet var helt motiverad. Det var tidigare vi
hade en omvänd bevisföring i arbetsskadeförsäkring-
en, nämligen den att om inte särskilda skäl talade
emot ett samband mellan den försäkrades problem
och arbetsmiljön så skulle arbetsskadan godkännas.
Detta gjorde att ca 90 % av alla arbetsskador som
gick till Försäkringsöverdomstolen blev godkända,
med resultat att Arbetsskadefonden tömdes. Vad jag
vet har den för närvarande ett minus på över 20
miljarder kronor - det är alltså ett stort svart hål i
den fonden.

Jag tillhör dem som har jobbat praktiskt med den
gamla arbetsskadeförsäkringen. Jag har gjort hundra-
tals arbetsplatsbesök. Jag varnade tidigt här i kam-
maren, redan 1979/80, för vad som skulle hända med
försäkringen om ingenting ändrades, och kassans
personal såg också att försäkringen brakade åt sko-
gen. Jag var en livlig tillskyndare - det vill jag gärna
erkänna - till att försäkringen ändrades, så att den
blev en riktig försäkring med en riktig bevisföring.

Men jag kan också säga att jag är litet förvånad
över att vi trots det fruktansvärt hårda motstånd vi då
hade från socialdemokratiskt håll i dag kan notera en
fullständig kovändning i den frågan. Där är jag över-
ens med Hans Andersson.

Jag är överens med honom även ur en annan as-
pekt, nämligen den att det är de som orsakar arbets-
skadorna som egentligen skall stå för kostnaden.
Därför vill vi moderater, och det har vi åtskilliga
reservationer för här i kammaren, att försäkringen
skall brytas ur den allmänna försäkringen och läggas
på företagen som en obligatorisk skadeförsäkring.
Detta skulle ge ett ökat incitament för företagen att
verkligen se till att arbetsmiljöerna blev de bästa.

Jag tror också, om jag inte missminner mig, att
Vänsterpartiet och vi gemensamt har menat att man
åtminstone kunde sänka arbetsgivaravgifterna i före-
tag som orsakar lågt antal arbetsskador. Detta skulle
alltså vara en morot för att verkligen få till stånd
ännu bättre arbetsmiljöer. Dock vill jag säga, och det
har jag sagt många gånger i den här kammaren, att
vi nog har bland världens starkaste fackföreningar
och bland världens bästa arbetsmiljöer, så jag tror
inte att det är riktigt så illa ställt som man kanske
säger.

Jag vill också till sist säga att jag är djupt besvi-
ken över att Sjuk- och arbetsskadekommittén inte har
kommit längre i sin utredning. Jag tycker också att
det är riktigt att höra efter att det verkligen sker en
uppföljning och utvärdering av de skadefrekvenser
som vi nu ser. Men det är tyvärr så, att så länge man
har en utredning på gång kan vi heller inte från
utskottet göra en uppföljning och utvärdering, vilket
är en av utskottets uppgifter bl.a. när det gäller ar-
betsskadeförsäkringen.

Men, fru talman, summan av mitt lilla anförande
är ändå att jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 159 HANS ANDERSSON (v)

Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten så
mycket. Det Gullan Lindblad sade var intressant,
bl.a. hennes förvåning, som jag också delar, över den
socialdemokratiska kovändningen.

Men jag vill kommentera några saker som hon
säger. Jag vet att det var en mycket stark ökning efter
regeländringarna i slutet av 70-talet. Vi gick från
40 000 godkända fall 1980 till 117 000 godkända fall
1988. Jag var också inblandad i den processen, på
verkstadsgolvet, och bedömde sådana här skador.

Det är möjligt att man hade anledning att titta på
regelförändringar. Jag har aldrig förnekat det. Men
jag har sagt att man skulle ha väntat tills man verk-
ligen hade tittat och genomlyst konsekvenserna.

Jag vet också att en stor del av den väldiga volym
arbetsskador och arbetssjukdomar som vi registrera-
de under den här perioden var upplagrad. Jag hade
själv sett hur man i ett stort, viktigt svenskt företag
faktiskt producerade arbetssjukdomar. Det tog sig
uttrycket att oerhört många människor hade stora
svårigheter. Därför håller jag med om att det vikti-
gaste vi kan göra är att förbättra arbetsmiljöer. Jag
lyfte fram företagshälsovården, och det är helt kor-
rekt att vi har föreslagit en differentiering av arbets-
givaravgiften för att hitta incitament.

Det är svårt att göra saker medan en utredning
pågår, brukar det sägas. Men det var det ni föreslog
när den borgerliga regeringen faktiskt ändrade bevis-
reglerna och arbetsskadebegreppet innan utredning-
en hade sagt flasklock. Nu jobbar utredningen. Jag
har erfarit att den hittills inte har kommit särskilt
mycket i närheten av den här frågan, utan mer tittar
på försäkringsfrågor, nivåfrågor, osv. Det är skälet
till att jag är utomordentligt kritisk till att man inte
kan rätta till felet som man gjorde för några år se-
dan, återställa begreppet och bevisreglerna för att
utredningsmässigt titta noga på frågan. Då skulle
man nog kunna tillfredsställa det vi önskar, både
statsfinansiellt och för arbetstagarnas hälsa.

Anf. 160 GULLAN LINDBLAD (m)

Fru talman! I princip tycker jag också att föränd-
ringar av olika försäkringar skall föregås av ordent-
liga utredningar. Jag var ordförande i utskottet förra
perioden och är nu vice ordförande och jag beklagar
att vi har nödgats att göra så snabba, hårda bespa-
ringar som vi har gjort inom olika försäkringar, utan
att vi egentligen har haft ett ordentligt utredningsma-
terial. Men vad gör man när kassan är tom, och inte
bara det, vi har t.o.m. jättestora underskott. Då måste
man gå in och ändra försäkringen så att vi åtminsto-
ne inte låter miljarderna rulla vidare.

Vi har alltså fortfarande enorma underskott i den
här försäkringen och därför finns det inte möjlighet
att i dag ändra på den. Men i princip är vi överens
om att stora förändringar bör föregås av utredning.

Jag hoppas också att den här utredningen någon
gång blir färdig, att socialdemokraterna inte strider
inbördes eller visar stor tvehågsenhet - de vet tydli-
gen inte vad de vill - utan att man verkligen kom-
mer till skott och åtminstone kan presentera riksda-
gen ett utredningsförslag som vi har att följa och
komma med synpunkter på. I dag står allting stilla. I
dag är det bara den socialdemokratiska partikongres-
sen som är intressant.

Anf. 161 HANS ANDERSSON (v)

Fru talman! Det var ord och inga visor. Får jag
hålla mig litet grand till den fråga vi började diskute-
ra så vill jag säga att det är riktigt att det finns ett
ackumulerat underskott. Men det ackumulerade
underskottet handlade just om det faktum att man
under decennier hade producerat arbetssjukdomar
och arbetsskador hos människor. När man betade av
dessa blev det en stor kostnad, och försäkringen gick
med underskott. Men i dag, Gullan Lindblad, går
försäkringen med löpande överskott. Det löpande
saldot visar överskott. Det är det viktiga.

Sedan noterar jag bara till min glädje att vi är
överens om att man inte borde ha gjort som man
gjorde. Jag noterar att vi är överens i princip, men i
praktiken tycker Gullan Lindblad att det var okej att
låta just de människor som hade drabbats av arbets-
sjukdomar betala statsfinanserna. Jag har alltid före-
slagit att de välbärgade med en skattehöjning skulle
kunna ta den smällen och inte de som var särskilt illa
drabbade i samhället. Men det är en skillnad i män-
niskosyn och möjligtvis också i uppfattningen om
vad solidaritet innebär.

Anf. 162 GULLAN LINDBLAD (m)

Fru talman! Nej, vi är inte överens. Jag har inte
beklagat att vi gjorde som vi gjorde. När det gällde
arbetsskadeförsäkringen var det alldeles nödvändigt
att en förändring skedde. Däremot är vi överens om
att lägga kostnaden på företagen och den är de också
själva beredda att ta om de får ett incitament.

Det finns inget överskott när det gäller Arbets-
skadefonden. Där är det enorma underskott. Dock är
det, och det är jag medveten om, ett överskott i
sjukförsäkringen beroende på att vi numera inte bara
tar ut arbetsgivaravgifter fullt ut, utan den enskilde
skall också betala egenavgifter. Det är en annan
historia, som vi kan diskutera i annat sammanhang.
Men nivåerna i arbetsskadeförsäkringen bör inte
förändras.

Däremot håller jag med om att de förändringar
som görs bör föregås av bättre utredningar än som
varit fallet under senare år.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 mars.)

17 § Organisationen av den periodiska for-
donskontrollen

Föredrogs

Trafikutskottets betänkande 1995/96:TU13

Organisationen av den periodiska fordonskontrollen
(skr. 1995/96:93)

Anf. 163 BIRGITTA WISTRAND (m)

Fru talman! Vi skall gå över till trafikutskottets
betänkande om den periodiska fordonskontrollen.
Jag vill börja med att yrka bifall till den reservation
som vi har gemensamt med Centern och Folkpartiet,
där vi kräver att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med förslag om avreglering i enlighet med
det riksdagen tidigare har beslutat.

Denna fråga är som sagt ingalunda ny. Under
1994 var den uppe på riksdagens bord två gånger. Vi
fattade redan den 8 juni 1994 här i riksdagen beslut
om att kontrollbesiktningen skulle öppnas för kon-
kurrens, så att de kontrollorgan som hade blivit ac-
krediterade av SWEDAC, uttytt Styrelsen för teknisk
ackreditering, skulle få utföra sådana besiktningar.
Vi hade också föreslagit från den borgerliga rege-
ringens sida att alla typer av fordonskontroller skulle
kunna ske på detta sätt, men det gick riksdagen inte
med på. Det blev bara den vanliga kontrollbesikt-
ningen som blev konkurrensutsatt.

Senare under året ville man flytta på tidpunkten.
Man menade nämligen att det var ett stort förbere-
delsearbete, och därför kunde beslutet inte träda i
kraft förrän den 1 juli 1995. Detta begärde AB
Svensk Bilprovning. Detta gick också riksdagen med
på.

Den 20 december ville man flytta datumet ytterli-
gare framåt - till den 1 januari 1996. Inte nog med
det: Den 20 december tillsatte regeringen två utreda-
re som skulle utreda frågan om konsekvenserna av
en avreglering på nytt. Självfallet hade den borgerli-
ga regeringen redan innan den lade fram sitt förslag
1994 undersökt konsekvenserna av ett borttagande av
monopolet.

Den utredningen kom redan 1992, och den hette
Kontroll i konkurrens. I den har man mycket nog-
grant gått igenom vad det fanns för problem och hur
man skulle lösa dessa problem. Den utredningen
ville regeringen inte ta hänsyn till vid det tillfället.

Den utredning som regeringen tillsatte har också
blivit klar. Den kom i maj. Den säger ungefär samma
sak som sades i utredningen från 1992. Jag vill kort
redogöra för situationen.

Vad regeringen säger nu är nämligen att man vill
vila på hanen ytterligare. Man vill fortfarande inte gå
tillbaka till det beslut om att avreglera som riksdagen
har fattat. I stället säger man att man ytterligare vill
utreda konsekvenserna för glesbygden.

I den utredning som kom fram 1992 sägs det att
Svensk Bilprovning hade 157 stationer. 19 av dem
bar inte sina egna kostnader. Förlusterna uppgår
ungefär till 8,6 miljoner kronor. De flesta kan inte
täcka sina kostnader till 21-30 %, utan får bidrag.

Man visar också på att det finns ganska stora
möjligheter att komma åt dessa kostnader och säker-
ställa servicen i glesbygden. Man kan göra på olika
sätt. Man kan förlänga perioden för inställelse av
personbilar. Man kan tillåta etableringar av mobila
anläggningar. Man kan tillåta fri prissättning. Man
kan låta Vägverket ge dispenser. Det finns många
möjligheter att på detta sätt ge service också i gles-
bygden.

Regeringen var som sagt inte nöjd med detta.
Trots att man har fått nytt underlag säger man att
man inte vill gå på utredningens förslag.

De utredare som har gjort den senaste utredning-
en säger faktiskt att det inte finns några skäl som
talar för att en avreglering skulle innebära negativa
konsekvenser, varken för miljön eller trafiksäkerhe-
ten. I stället säger man att den kan nedbringa sam-
hällsekonomiska kostnader, att kostnaderna för kun-
den blir bättre och att kundanpassningen av servicen
blir bättre. Man säger också att ett etableringsbidrag
från staten kan innebära en rimlig servicenivå även
för glesbygden.

Min slutsats är faktiskt att frågan om monopol för
svensk bilprovning är tillräckligt utredd. Det finns
inga konkreta skäl som talar för att monopolet skall
få fortsätta. Jag kan inte göra någonting annat än att
komma till slutsatsen att man vill behålla monopolet.
Man vill inte kundanpassa verksamheten. Man vill
behålla denna dyra och för kunden oftast otillgängli-
ga och svåra verksamhet för att undvika en fri kon-
kurrens.

Jag vet inte vilka utredningar regeringen nu
skulle kunna tillsätta som skulle kunna komma fram
till några andra konsekvenser och några andra resul-
tat än de redan genomförda.

Som så många gånger tidigare har en traditionell
socialdemokratisk politik fått gå före vad som är bäst
för medborgarna, och i detta fallet vad som är bäst
för dem som är innehavare av bilar. På det sättet vill
man slå vakt om monopolet. Det är bilisterna som får
betala priset för den socialdemokratiska politiken.
Jag tycker att det är synd att vi skall få en återställare
en gång till. I stället för att köra framåt kör nu rege-
ringen bakåt.

Anf. 164 KENTH SKÅRVIK (fp)

Fru talman! Det är många som minns de oändli-
ga köer som ringlade sig framför Svensk Bilprov-
nings anläggningar när semestrarna startade år 1994
och 1995. Telefonanläggningar vid nämnda företag
blockerades av nervösa människor som ville beställa
tid för provning. Irriterade medborgare hade svårt att
få sina bilar besiktigade i tid innan de skulle i väg på
semestrarna.

Nu skall vi här inte bara ondgöra oss över Svensk
Bilprovning i vad det gäller tidsbeställning, för det är
nog bara att konstatera att vi människor ibland också
är något sena med att beställa tid för att erhålla bil-
provning. Vi drar gärna ut på det till sista stund.

Men, fru talman, det berodde också på andra or-
saker, som t.ex. att den förhöjda avgiften under de
två sista besiktningsmånaderna var borttagen och att
man därför kunde besiktiga sin bil till samma pris
under hela inställelseperioden. Vilka effekter denna
ändring i avgiften kunde få var Svensk Bilprovning
dock troligen högst ovetande om.

Ärendet om bilprovningens eventuella avregle-
ringar börjar nu alltmer likna en långbänk. Riksda-
gen beslutade i juni 1994 att bilprovningen skulle
avregleras från den 1 januari 1995. På hösten före-
slog den då nytillträdda socialdemokratiska rege-
ringen att avregleringen skulle skjutas upp till den 1
juli 1995. Detta förslag instämde vi i från Folkparti-
ets sida, då det visade sig att det var alltför kort tid
kvar för att klara av att genomföra förslaget till den 1
januari 1995.

Detta förslag blev ej genomfört, eftersom social-
demokraterna i utskottet körde över sin egen rege-
ring och beslutade att skjuta på avregleringen till den
1 januari 1996. Nu har frågan återigen hamnat på
riksdagens bord i form av en skrivelse där man
skjuter avregleringen på obestämd framtid. Frågan
skall nu ytterligare utredas, vilket alltid är ett sätt att
fördröja ett ärende när man inte vet eller inte vill gå
till beslut.

Fru talman! För oss liberaler är marknadseko-
nomi och fri konkurrens hjärtefrågor. Det är genom
fri konkurrens och mångfald som vi bäst tillgodoser
kundens krav och önskemål. Detta gäller i högsta
grad också bilprovningen. Vi måste komma bort från
monopolet på området.

Vi hoppas nu att det inför sommaren 1996 skall
fungera bättre, med mindre köer, än vad det gjorde
de senaste åren.

Fru talman! Jag är övertygad om att vi, om vi av-
reglerar bilprovningen i kombination med lokala
lösningar, får en god tillgång till prövningsställen i
hela landet inklusive glesbygden.

Till slut vill jag ställa en fråga till företrädare för
Socialdemokraterna i utskottet. Vet ni om det finns
någon planering ifrån Svensk Bilprovnings sida inför
den kommande sommarens bilprovningar, så att vi
slipper höra talas om de långa köerna? Tror ni att ni
över huvud taget någon gång kan komma till skott
och få fram ett förslag för att avmonopolisera Svensk
Bilprovning? I annat fall: Ge oss klara besked om
vad ni vill.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationen i betänkandet TU13.

Anf. 165 LENA SANDLIN (s)

Fru talman! För drygt 30 år sedan fattade riksda-
gen beslut om återkommande besiktning av fordon
och bildande av AB Svensk Bilprovning, ASB. An-
ledningen till det var att vi skulle öka trafiksäkerhe-
ten genom att minska antalet olyckor i trafiken som
förorsakas av fordonstekniska fel. Efter hand har
kontrollen utökats i olika steg till att också gälla
fordonens miljöegenskaper. I dag har vi ett väl fun-
gerande system för att kontrollera att de bilar som
rullar på våra vägar är i gott skick både ur trafiksä-
kerhetssynpunkt och i miljöhänseende.

Det finns i dag ett rikstäckande nät av 175 bil-
provningsstationer. Över 97 % av fordonsägarna har
tillgång till en bilprovningsstation inom 30 kilome-
ters avstånd. 99 % av fordonsägarna har en bilprov-
ningsstation inom 60 kilometers avstånd från bo-
stadsorten. Vi har alltså i dag en mycket god tillgång
till besiktningsservice. Dessutom kan vi konstatera
att besiktningsavgiften i Sverige är låg i en interna-
tionell jämförelse.

Riksdagen beslutade 1994 att införa ett system
med kontrollbesiktning i konkurrens mellan fristå-
ende ackrediterade besiktningsföretag den 1 januari
1995. Under hösten 1994 gav vi i riksdagen den
nytillträdda regeringen till känna att vi önskade en
redovisning av effekterna på trafiksäkerheten, servi-
cen och kostnaden vid ett avskaffande av Svensk
Bilprovnings monopol. AB Svensk Bilprovning
ansåg att det behövde mer tid för att förbereda av-
monopoliseringen bl.a. i form av nya besiktningsru-
tiner och myndighetsföreskrifter. Därför föreslog
regeringen att tidpunkten för ikraftträdandet skulle
skjutas upp till den 1 juli 1995. När vi behandlade
frågan i riksdagen beslöt riksdagen att ställa sig
bakom en motion där man yrkade på att AB Svensk
Bilprovning skulle få utföra kontrollbesiktningar
med ensamrätt fram till den 1 januari 1996. Den
förlängda tidsrymden skulle användas för att skapa
ett rådrum för regeringen att försäkra sig om att en
avreglering av kontrollbesiktningar inte skulle leda
till att trafiksäkerheten, miljön eller servicen försäm-
rades eller att kostnaderna ökades.

Med anledning av det riksdagsbeslutet tillsatte
Kommunikationsdepartementet en utredning, som
den 15 maj 1995 avlämnade rapporten Bilbesiktning
i konkurrens - effekter på trafiksäkerheten, miljön,
servicen och kostnaderna.

Utredarna menar att det, under förutsättning att
en ordentlig tillsynsverksamhet för kontroll av be-
siktningsverksamheten byggs upp, inte finns några
skäl för att en avreglering skulle komma att försämra
kvaliteten i större delar av landet. Men utredningens
slutsatser visar också att glesbygden inte kommer att
garanteras en likvärdig eller bättre service, inte hel-
ler att glesbygden kan garanteras likvärdiga eller
minskade kostnader. Utredarna pekar snarare på
risker för att servicen i glesbygden blir sämre och att
priserna ökar.

Utredarna poängterar vidare att de privata företa-
gen, för att kunna driva sin verksamhet med till-
fredsställande lönsamhet, kommer att rikta in sig på
områden och fordonstyper med stort fordonsunder-
lag. Med andra ord kommer konkurrensen att hårdna
och priserna att sjunka för besiktning av personbilar
i storstäderna, medan kostnaderna och priserna
kommer att öka i glesbygd.

Utredarna menar vidare att när ASB tappar
marknadsandelar till konkurrenter, vilket framför
allt förväntas hända i områden med ett stort antal
fordon, minskar de finansiella möjligheterna för
ASB att upprätthålla service och uppgifter som inte
är företagsekonomiskt lönsamma. Med andra ord
hotas service och tillgänglighet i glesbygd.

Regeringen har nu lämnat en skrivelse till riks-
dagen där planerna för en framtida organisation av
den periodiska fordonskontrollen behandlas. Rege-
ringen föreslår ingen förändring när det gäller AB
Svensk Bilprovnings ensamrätt att utföra kontroll-
besiktningar. Anledningen till att regeringen inte
föreslår någon förändring i dagsläget är att man
bedömer att ytterligare underlag behövs bl.a. om hur
servicen i glesbygden skall kunna tryggas.

Staten har det yttersta ansvaret för att en rimlig
service finns att tillgå i alla delar av landet. En av-
veckling av monopolet för bilbesiktningen förutsätter
därför ett system för bilbesiktning också i glesbygd.

Då Vägverket har det sammanhållna ansvaret för
fordonsbesiktningen skall det få i uppdrag att urfor-
ma ett förslag till ett system som håller också i gles-
bygd. Regeringen har för avsikt att återkomma till
riksdagen angående fordonskontrollens framtida
organisation då förslaget från Vägverket ligger och
man kan ta ställning till det. Utskottsmajoriteten
menar att det är av största vikt att fordonskontrollen
även i framtiden sker i effektiva former som tryggar
en god kvalitet och en bra service i hela landet.
Därför ställer vi oss bakom regeringens skrivelse.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på reservationen.

Sedan tänkte jag svara på den fråga som Kenth
Skårvik ställde till mig när det gäller sommarmåna-
dernas bilbesiktning. Ägare till de bilar som skall
besiktigas i sommar har redan i dagsläget fått papper
om inställningstid. Det handlar väldigt mycket om
personlig planering. Jag skulle vilja fråga Kenth
Skårvik om han tror att köerna skulle minska om vi
avreglerar bilprovningen.

Anf. 166 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik

Fru talman! Lena Sandlin hänvisar till den andra
utredningen om vad som skulle hända om vi skulle
tog bort monopolet. Man kan alltid läsa utredningar
på olika sätt beroende på vilka glasögon man har satt
på sig. Jag tycker att utredarna säger att det finns
vissa risker, men de ger också förslag till hur man
skall lösa servicefrågan när det gäller glesbygden. De
talar om ett etableringsbidrag. Redan den tidigare
utredningen visade att det finns en rad aktiviteter,
t.ex. mobila besiktningsanläggningar, som gör att vi
kan få en jämn och hög kvalitet över hela landet.

Jag är ledsen, men jag måste säga att jag inte tror
att dessa utredningar egentligen har annat syfte än
att förlänga det hela. Om ett år står vi här igen och
får höra: Nej, det blev tyvärr ingen avreglering alls.

Anf. 167 LENA SANDLIN (s) replik

Fru talman! Det är inte alls så att vi försöker dra
ut på debatten och förhala ett beslut. Vi måste ta
ansvar för den verksamhet som skall bedrivas i gles-
bygden också. Det handlar om att vi socialdemokra-
ter känner ett ansvar för hela Sverige och inte bara
för vissa delar. Det är inte bråttom med ett beslut. Vi
har i dag en väl fungerande verksamhet i AB Svensk
Bilprovning. Det finns ingenting som gör att vi
måste hetsa fram ett beslut.

Låt oss nu titta på det förslag som Vägverket
kommer att lägga fram och återkomma med ett be-
slut i frågan.

Anf. 168 BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik

Fru talman! Om den är väl fungerande eller ej
beror på vem vi talar med. Kenth Skårvik hade andra
erfarenheter, och det har vi moderater också.

Jag skulle vilja fråga Lena Sandlin: När kan vi
beräkna att vi får ett svar? När är denna nya utred-
ning klar? När kan vi ta upp den här frågan till dis-
kussion igen?

Anf. 169 LENA SANDLIN (s) replik

Fru talman! Vi måste naturligtvis invänta Väg-
verkets förslag till regeringen och låta regeringen ta
ställning till det. I dagsläget kan jag inte ange ett
bestämt datum. Men vi kommer naturligtvis att så
snart som möjligt få tillbaka ärendet till riksdagen
för behandling.

Anf. 170 KENTH SKÅRVIK (fp) replik

Fru talman! Jag fick i första delen av Lena Sand-
lins anförande en känsla av att Socialdemokraterna
egentligen inte var så intresserade av att ha konkur-
rens, utan det var bra som det var. Sedan ändrades
det litet efter hand som anförandet fortsatte, och man
kom in på att det fanns möjligheter för det ändå.

Vi är inte på något sätt emot Svensk Bilprovning,
utan vi tror att det skulle vara behövligt för bilägarna
att få ytterligare ställen för bilprovning, t.ex. hos
märkesfabrikanter, som ju definitivt kan sina bilar
både ute och inne. Det skulle kunna gå. Jag tror
därför att fler ställen skulle innebära kortare köer.

Jag sade i mitt anförande att det kanske denna
gång var ren tillfällighet på grund av att man var
sen, att priserna hade gått ned därför man hade tagit
bort straffavgifterna.

Jag tror i alla fall inte att det blir höjda priser,
utan jag tror att man skall kunna ligga kvar på de
priser man haft förut. Jag tror inte att det handlar om
priserna. Det är ändå ganska billigt att lämna in
bilen för provning. Det handlar om att få tillgång till
flera verkstäder. Trots att de flesta verkstäderna
ligger i storstäderna, tror jag att även glesbygden
kommer att få stora fördelar av att få flera ställen att
prova på.

Anf. 171 LENA SANDLIN (s) replik

Fru talman! Vi kan inte göra annat än att konsta-
tera att vi har en väldigt bra verksamhet i dag i AB
Svensk Bilprovning. Vi har god tillgänglighet, och vi
har relativt låga priser om man ser det i ett interna-
tionellt perspektiv.

Skall vi börja överväga att konkurrensutsätta
denna verksamhet, vill vi vara trygga och veta att
den kommer att bli bra för alla människor i Sverige,
och inte bara på ställen där det bor en större folk-
mängd. Vi vill alltså trygga glesbygdens fordonsbe-
siktning också. Det är därför vi vill titta litet ytterli-
gare på hur frågan skall lösas.

Anf. 172 KENTH SKÅRVIK (fp) replik

Fru talman! Jag tror att det på sätt och vis skulle
vara bra med konkurrens. Det är inte bara en prisfrå-
ga. Utredningsstatistiken för några dagar sedan var
ju inte den allra bästa för Svensk Bilprovning. Man
hade åkt runt och besökt olika ställen, och det visade
sig att man hade fått olika fel på samma bilar. Jag
vet att sådant kan hända vem som helst, men det är
litet graverande.

Får man konkurrens av märkesverkstäder eller
liknande, tror jag att man kommer att skärpa sig
även på Svensk Bilprovning. Jag tror alltså att vi
både kan ha Svensk Bilprovning och andra. Jag tror
att konkurrensen är viktig och nödvändig för oss.

Anf. 173 LENA SANDLIN (s) replik

Fru talman! Vi diskuterar ju inte frågan om av-
reglering eller inte i dag. Vad vi gör att vi ger rege-
ringen ytterligare rådrum för att bl.a. utreda konsek-
venserna för glesbygden. Den diskussionen kan vi
kanske ta senare här i kammaren.

Anf. 174 ELISA ABASCAL-REYES (mp)

Fru talman! Jag skall försöka bidra till att debat-
ten förkortas, och bara mycket kort ange de skäl som
gör att Miljöpartiet i dag stöder majoriteten.

Vi ser inte AB Svensk Bilprovning som något
negativt monopol. Vi ser ingen anledning att ifråga-
sätta den monopolsituation vi i dag har. Vi ser det
nuvarande förfarandet som positivt. Ordet
"myndighet" har ofta en väldigt negativ klang, men i
det här fallet tycker vi absolut att konstruktionen är
vettig.

Den speciella konstruktion som kom till när det
gäller ägandet, med bl.a. Svenska Åkeriförbundet
som delägare i Svensk Bilprovning, bedömer vi som
positiv. Man har fått en unik möjlighet till samarbete
mellan myndigheten och de olika branschorganisa-
tioner som har intresse av frågan. Dessa har kunnat
bidra till, och ha insyn i, verksamheten på ett sätt
som kanske inte alls hade varit möjligt under andra
omständigheter.

Det alternativ som Kenth Skårvik pekar på, att
märkesfabrikanter skulle kunna ackrediteras för att
utföra bilbesiktningar, ser vi som ytterst skrämman-
de. Vi tror inte att det är bra för objektiviteten när
det finns vinstintressen i ett myndighetsutövande. Nu
är det ju så att bilprovningen är obligatorisk, och det
talar absolut för högsta möjliga objektivitet.

Sedan gäller det detta om att man med en avreg-
lering skulle kunna klara kapacitetsproblemen. Ur-
säkta att jag lägger mig i den frågan och besvarar
den efter egen spekulation. Jag ser det som föga
troligt att överbelastningen på sommaren, som inte
kommer att inträffa i lika stor utsträckning i år - det
kan jag nästan lova, skulle avhjälpas med en avreg-
lering. Jag kan inte tänka mig att det finns några
ackrediterade bilprovningar som skulle arbeta endast
under sommarmånaderna och få det att gå runt på
det sättet. Det vore väl ändå något optimistiskt att tro
att överbelastningen på sommaren skulle kunna
klaras på det sättet.

AB Svensk Bilprovning förser i dag bilisterna
med god service till ett lågt pris. Lena Sandlin gjorde
en internationell jämförelse, men jag skulle också
vilja ta upp det ur svenskt perspektiv. Det nuvarande
priset har inte justerats i förhållande till prisindex i
fråga om övriga delar av marknaden. Man befinner
sig ungefär 5 % under vanlig prisutveckling. Företa-
get har en mycket god soliditet, och investeringar
planeras. Syftet med dessa investeringar är att för-
bättra servicen och tillförlitligheten i resultatet.

Inte minst glesbygdsperspektivet är en viktig or-
sak till att vi i Miljöpartiet har tagit den ställning vi
har. En viss del av intäkterna från tätorter kompen-
serar kostnaderna för glesbygden. För oss är detta
ytterst behjärtansvärt.

Det som präglar vår syn på hur bilprovningen
skall fungera är alltså säkerhet, service, opartiskhet
och om möjligt också miljöhänsyn. Vi avvaktar
självfallet Vägverkets förslag, men vi anser att det
nuvarande systemet i stort sett är bra. Det har inte
med återställare eller med ideologiska orsaker att
göra, utan orsakerna är rent pragmatiska.

Anf. 175 KENTH SKÅRVIK (fp) replik

Fru talman! Jag blir litet förundrad av Elisa
Abascal-Reyes anförande. Hon säger att inte märkes-
fabrikanterna skulle kunna sköta detta, men är det
några som över huvud taget känner till sina bilar, är
det ju de! Jag skulle som bilägare aldrig lämna in
min bil någon annanstans än hos dem som har gjort
den bil jag har. Det är väl de som känner till bilen
allra bäst. Sedan kan man kanske av kostnadsskäl
ibland göra annorlunda, men när det gäller känne-
dom om bilen, tror jag att de skulle klara av detta
perfekt.

Anf. 176 ELISA ABASCAL-REYES (mp)
replik

Fru talman! Kenth Skårvik anför att märkesfab-
rikanterna har god kännedom om bilen. Jag har inte
på något sätt ifrågasatt att märkesfabrikanterna kän-
ner till konstruktionen på de bilar de tillverkar. Det
är ju ganska självklart. Däremot ifrågasätter jag
objektiviteten i en besiktning utförd av en märkes-
fabrikant.

Anf. 177 LENNART FREMLING (fp)

Fru talman! Först vill jag instämma i det som
Kenth Skårvik har sagt om avmonopoliseringen av
bilprovningen. Efter några kringelkrokar i debatten,
där jag tycker att Lena Sandlin tvekade om huruvida
hon ville ha en avmonopolisering, är nu ett tydligt
besked lämnat om att socialdemokraternas avsikt är
att avmonopolisera. Oenigheten gäller bara hur
snabbt det skall ske.

Fru talman! I Folkpartiets motion hade vi också
ett avsnitt om flygande inspektion. Jag vill kommen-
tera detta. Vi anser att olika former av trafikkontrol-
ler på väg är ett effektivt sätt att öka trafiksäkerhe-
ten, och att de därmed bidrar till den angelägna
uppgiften att minska det mänskliga lidande vi dagli-
gen får rapporter om från vägtrafiken.

Det finns ett behov av att följa upp och utvärdera
verksamheten med de tekniska kontrollerna på våra
vägar. Vi har nu uppfattat att regeringen utan något
formellt initiativ från riksdagens sida kommer att
genomföra ungefär det som vi kortfattat beskrivit i
vår motion. Den blir således i praktiken tillgodosedd,
och det är naturligtvis tillfredsställande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att man
för trafiksäkerhetens skull bör tänka på helheten i
polisens arbete med trafikövervakning. Det handlar
inte bara om teknisk fordonskontroll, utan även
kontroll av kör- och vilotider i yrkestrafiken, nykter-
hetskontroller, hastighetskontroller m.m.

Polisen har i dag en väldigt decentraliserad or-
ganisation. Det försvårar för Vägverket att ta ett
helhetsgrepp på trafiksäkerhetsarbetet. Regeringen
bör därför överväga att inrätta en central, samord-
nande ledning för polisens arbete med trafiköver-
vakning, lämpligen genom att inrätta en särskild
enhet för trafikövervakning inom Rikspolisstyrelsen.

Ett ytterligare argument för en centralisering är
att det finns vissa internationella överenskommelser
om gemensamma, gränsöverskridande trafiköver-
vakningsinsatser. Det blir svårt att få dessa att funge-
ra om den utländska myndigheten hänvisas till att
diskutera med ett stort antal lokala svenska polis-
myndigheter.

Fru talman! Genom att skapa möjligheter att ta
nya, samlade grepp över trafiksäkerhetsfrågorna, tror
vi att man kan minska det stora mänskliga lidande
som varje svår trafikolycka ger upphov till.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.49 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

18 § Djurförsök

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU18

Djurförsök

Anf. 178 HANNA ZETTERBERG (v)

Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall
till de reservationer i betänkandet som Vänsterpartiet
står bakom, nämligen reservationerna 3 och 8.

Reservation 3 handlar om djurtest av kosmetika.
Texten på s. 8 i betänkandet tyder faktiskt på att
utskottets majoritet gjort ett ganska otydligt ställ-
ningstagande. Utskottet skriver att den principiella
uppfattningen är att djurförsök inte skall förekomma
vid framställning av kosmetika, men att kosmetika
inte skall undantas från de produktkrav som gäller
kemiska produkter i allmänhet.

Vidare menar utskottet att det inte är menings-
fullt att utforma en reglering som enbart gäller ett
förbud i Sverige, eftersom inga djurförsök på kosme-
tikaområdet sker i Sverige. Ett förbud skall i stället
förenas med import- och försäljningsrestriktioner.
Detta kan få handelspolitiska konsekvenser, eftersom
vi är medlemmar i den europeiska unionen.

Inom EU finns det ett beslut avseende förbud mot
kosmetikatest på djur. Förbudet skall träda i kraft
den 1 januari 1998, och det här beslutet fattades
redan för två år sedan. EU-parlamentets ställningsta-
gande i frågan har varit tydligt. Man har vid ett
flertal tillfällen velat påverka skrivningen och ge-
nomförandet av direktivet så att det blir starkare.
Bl.a. har parlamentet haft diskussioner med rådet
vad gäller att ge tillstånd för undantag, dvs. en peri-
od om ytterligare två år efter 1998. Rådet har nekat
parlamentet att vara medbestämmande i den här
frågan.

I ett betänkande daterat den 28 juni 1995 från
EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och
konsumentskydd tar man upp kommissionens rap-
port för 1994 kring validation och juridiskt godkän-
nande av alternativa metoder för djurförsök. I betän-
kandet framkommer ganska starka skrivningar mot
kommissionens sätt att arbeta med frågan:

"Parlamentet finner det beklagligt att kommis-
sionen två år efter att direktivet 93/35/EEG antagits
inte är i stånd att ge en utförlig analys av omfatt-
ningen av och ändamålen med djurförsök med kos-
metika i Europeiska unionen."

Vidare sägs det:

"Parlamentet fördömer att framstegen i fråga om
att ersätta djurförsöken med alternativa metoder varit
så små, äventyrar den i direktivet 93/95/EES fast-
ställda tidpunkten (1 januari 1998) för införande av
förbud mot djurförsök."

Bakom betänkandet står en stor majoritet av
nämnda utskott i parlamentet. Någon tid innan be-
tänkandet togs, närmare bestämt den 9 maj 1995, var
det en debatt här i kammaren mellan socialdemokra-
ten Birgitta Gidblom och socialminister Ingela
Thalén om just kosmetikatest. Av den debatten
framgår klart och tydligt att socialministern i alla fall
vid det tillfället tagit ställning för EU:s direktiv vad
gäller förbud mot djurtest av kosmetika. Hennes sista
mening i huvudanförandet lyder: "Regeringens av-
sikt är att införa förbudet i svensk lagstiftning så att
det är tillämpligt senast den 1 januari 1998."

Det förvånar mig faktiskt att utskottet inte kan
kosta på sig en bättre skrivning än denna. Vi verkar
ju vara överens om att djurtest av kosmetika skall
vara förbjudna fr.o.m. januari 1998.

Vad är det som hindrar oss att genomföra det här
redan nu? Som land har vi ju inte längre den här
typen av verksamhet. Vad är det vi väntar på? Eller:
Vem är det som stoppar oss när det gäller att anta de
skrivningar som så småningom ändå behöver antas?

När det gäller förbud mot djurtest av kosmetika
finns det faktiskt motioner från flertalet partier. Un-
dantag utgör Moderaterna och kds.

När det gäller reservation nr 8 om en utvärdering
av djurförsökens relevans vill jag poängtera att
Djurförsöksetiska nämndens beslut inte kan överkla-
gas. Därför är det av vikt att djurförsöken kan utvär-
deras i efterhand. Det finns en rad viktiga frågor att
ställa i efterhand för att avgöra om ett försök faktiskt
varit relevant eller inte och om det hade kunnat ge-
nomföras på ett annat sätt.

Ett tydligt exempel är en ansökan från en gym-
nasieskola i Stockholmsområdet. Man har där ansökt
om att få använda råttor vid djurförsök. Nämnden
tillstyrkte ansökan, trots att det i propositionen angå-
ende djurskyddslagen finns en diskussion om huru-
vida djurförsök är av allmänintresse. Som ett tydligt
exempel pekar man på att den här typen av försök på
grundskole- och gymnasienivå inte är att betrakta
som allmänintresse. Detta uppfattar jag så att nämn-
den faktiskt inte riktigt klarat av att tolka lagstift-
ningens motivuttalanden. Därför kan det vara av vikt
att just ha möjlighet att i efterhand utvärdera den här
typen av försök.

Anf. 179 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! I detta betänkande behandlas
många enskilda motioner. För några veckor sedan
behandlades ett annat betänkande om djurskydd.
Även där fanns det enskilda motioner.

I det här fallet finns det två centerpartistiska en-
skilda motioner. På samma sätt förhöll det sig beträf-
fande betänkande 1995/96:JoU14. Vidare finns det
en folkpartistisk enskild motion i samband med da-
gens betänkande. Förra gången fanns det två. Det
finns tre socialdemokratiska enskilda motioner i det
här sammanhanget, liksom det fanns förra gången.

Samtliga dessa motioner avslås. Partiet ställer
alltså inte upp på vad enskilda ledamöter tycker i
sina motioner. Ännu konstigare blir det när man
konstaterar att det är sällsynt att de här personerna,
ofta är det samma personer, inte är med i debatterna.
De var inte med i djurskyddsdebatten. Såvitt jag kan
se är ingen av dem anmäld på dagens talarlista för
den här debatten om djurförsök.

Finns verkligen avsikten hos de personer som
väcker sådana här motioner att motionerna skall gå
igenom? Är det meningen att de motioner som väcks
bara skall avslås? De avslås ju egentligen med syn-
punkten att det är bra som det är. Eller är det kanske
så att motioner väcks framför allt för att de här per-
sonerna vill visa gentemot organisationer som tryck-
er på att någon i partiet bryr sig om dessa frågor?
Det brukar nämligen heta att de här personerna är de
i partiet som är ansvariga för frågan.

Kan vi kalla de här personerna för organisa-
tionstillfredsställare som för en politik i riksdagen
som egentligen inte är allvarligt menad utan som
mest tjänar som en sorts spel för galleriet? Jag bara
undrar. Jag är ju ny i riksdagen och är mycket förvå-
nad över att enskilda motioner i de här frågorna
mycket sällan följs upp av respektive parti.

Samtidigt måste jag säga att det är bra att det
finns många motioner. 1978 års beslut om djurförsök
var mycket bra. Fortfarande finns det saker där som
man borde arbeta vidare på.

Det beslut som togs 1988 och som faktiskt inne-
bar en skärpning av en del av de här kraven är ännu
inte riktigt i hamn. I praktiken är det alltså inte rik-
tigt genomfört. Därför är det mycket bra att det finns
människor inom varje parti som är missnöjda med
tingens ordning i dag. Det vore väldigt bra om de här
människorna också vann gehör i respektive parti. Så
tycks det dock inte vara.

Vi är nu medlemmar i EU. I och med det finns
det andra möjligheter, men även svårigheter, att
bedriva djurskyddsfrågor. Sverige måste trycka på i
dessa frågor. I EU vill man egentligen i frågor rö-
rande t.ex. djurförsök att det skall vara enhetliga
regler i unionen. Då måste Sverige verkligen driva
den svenska linjen och visa att vi vill gå längre än de
flesta andra EU-länder i dessa frågor. Det är alltså
viktigt att Sverige har en stark roll i detta samman-
hang.

Vi i Miljöpartiet har avgivit flera reservationer.
Jag ställer mig naturligtvis bakom alla, men för tids
vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 1,
2, 4 och 5.

När det gäller EU:s förbud mot kosmetikatester
kan vi se att det finns en hel del hakar i detta beslut.
Det måste verkligen jobbas rejält från de medlems-
stater som vill att man skall mena allvar med detta
och som vill att det skall genomföras i praktiken. Om
Sverige verkligen menar allvar med detta, vilket
antyds i betänkandet, vore ett sätt att göra som vi
föreslår i vår reservation, nämligen att Sverige gör
det som vi fick höra inför EU-omröstningen att man
kunde göra, nämligen att gå före. Det finns ingenting
som säger att vi i Sverige inte skulle kunna fatta
beslut om ett förbud mot kosmetikatest i Sverige.
Naturligtvis skall detta kombineras med import- och
försäljningsförbud av kosmetika som har testats på
djur. Det skulle visa att vi menar allvar i denna frå-
ga. Det skulle också vara en mycket tydlig signal till
alla EU-länder att vi anser att frågan skall tas på
allvar och att man skall se till att detta beslut verkli-
gen genomförs inom EU. Detta utvecklar vi i reser-
vation 4.

Många djurskyddsfrågor diskuteras i EU:s femte
handlingsprogram. Även i detta sammanhang måste
Sverige trycka på, eftersom det just nu händer gans-
ka litet på djurskyddsområdet. Sverige har en mycket
viktig roll i EU-arbetet att få tillstånd lagar och reg-
ler så att djurförsöken verkligen nedbringas. Tyvärr
är det nämligen på det sättet i dag, i både Sverige
och många andra länder, att antalet djur som an-
vänds i djurförsök ökar.

EU har anslutit sig till CITES-konventionen om
utrotningshotade arter. Där sägs det bl.a. att vi skall
skydda apor från att utnyttjas i djurförsök. Sverige
har sedan många år krävt att importerade apor skall
vara uppfödda just för ändamålet. Ändå kan vi se att
Sverige handlar med länder som Filippinerna och
Kina, där vi vet att förhållandena inte alls är sådana
att vi själva skulle nöja oss med dem. I Filippinerna
är det mycket tveksamt om aporna är uppfödda för
ändamålet. I Kina vet vi att man har en djurtillsyn
som inte alls är den som vi själva vill ha.

Det enda sättet att komma till rätta med detta
vore naturligtvis att sätta stopp för att apor används i
försök i Sverige. Ett minimikrav är i alla fall att
statliga institutioner får ett krav på sig att upphandla
djur endast där det kan bevisas att de inte är vilt-
fångade.

Det har väckts flera enskilda motioner om detta.
Eftersom detta tas upp i reservation 2 finns det möj-
lighet för de ledamöter som har väckt motioner om
detta och inte fått igenom sina krav i sina partigrup-
per att stödja denna reservation. Denna reservation
har jag också yrkat bifall till.

Det har kommit en ny utredning som heter Of-
fentlig djurskyddstillsyn. Den innebär ytterligare ett
steg på rätt väg. I den tas två paragrafer som vi har
talat mycket om upp, nämligen 4 § och 2 §. I 4 §
föreslår den nuvarande utredningen att man skall ta
bort det tillägg som tidigare fanns och där det sades
att 4 § gällde enbart djur som används för produktion
av livsmedel, ull och pälsar eller djur som används
för tävling. För dessa djur gällde att de skulle ha
möjlighet att bete sig naturligt. Om denna passus
försvinner kommer 4 § att innefatta även försöksdjur,
vilket vore mycket bra. Jag hoppas att regeringen
verkligen kan fullfölja det förslag som finns i utred-
ningen. Det kommer vi i Miljöpartiet att ställa oss
bakom. Det skulle innebära att många försöksdjur
skulle få en betydligt bättre situation. Då skulle de
nämligen få möjlighet att bete sig naturligt, vilket de
inte får i dag.

När det gäller 2 § sades det från början i den att
den skulle gälla för alla djur och att djur inte skulle
utsättas för onödigt lidande. Tyvärr ändrade man
denna paragraf 1990. Då beslöt man att göra ett
tillägg för försöksdjur, vilket innebär att försöksdjur
inte skall anses vara utsatta för onödigt lidande om
försöket godkänts av en försöksdjursetisk nämnd.
Eftersom 99 % av alla ansökningar godkänns av en
djurförsöksetisk nämnd kan man konstatera att de
djurförsöksetiska nämnderna tydligen inte anser att
djuren utsätts för onödigt lidande. Då kan man fråga
om lidandet är nödvändigt, eftersom det är fråga om
ett lidande. Om vi kan få en förändring till stånd av
denna paragraf skulle det i alla fall innebära en för-
bättring. Jag skulle gärna se att paragrafen skärptes
ytterligare jämfört med utredningens förslag. Jag
hoppas att vi kan diskutera detta. Här har man föl-
jande tillägg: och utförs i enlighet med den tillstyrkta
ansökningen. Det är i och för sig ett konstigt tillägg,
eftersom det antyds att det finns djurförsök som inte
bedrivs i enlighet med den tillstyrkta ansökningen.
Men vi vet att så är fallet. Anledningen till att man
ändrade 2 § var just att det fanns en miljö- och häl-
soskyddsnämnd som tog sin djurskyddslag på allvar
och utfärdade förbud mot ett planerat försök trots att
det var godkänt av en djurförsöksetisk nämnd. När
detta skedde 1990 innebar det alltså att djurförsöks-
ledare utstötte ett ramaskri, och då fick de denna
förändring till stånd, vilket alltså innebar en försäm-
ring av 2 §.

Det finns mycket att säga om djurförsöksetiska
nämnder. Vad vi kan konstatera är att det tyvärr har
blivit nämnder som inte riktigt har fått den hand-
lingskraft som man skulle ha önskat. Vi kan nästan
säga att de på sätt och vis är handlingsförlamade.
Det finns mycket få djurförsök som inte går igenom
de djurförsöksetiska nämnderna. Det finns också
djurförsök där man i efterhand kan se att de inte har
utförts enligt ansökan. De har då åter tagits upp i
djurförsöksetiska nämnder. Men inte ens då har
nämnderna velat ge försöksledaren en reprimand,
utan nämnderna har godkänt försöken i efterhand.

Jag är övertygad om att detta är ärenden som vi
kommer att diskutera väldigt mycket. Vi i Miljöpar-
tiet har bl.a. krävt att de som sitter i djursförsöksetis-
ka nämnder skall genomgå en obligatorisk utbild-
ning för att lära sig hur djur fungerar, hur djur beter
sig naturligt och för att dessa personer skall kunna se
hur försök genomförs och hur djur avlivas. Detta har
vi inte fått igenom i utskottet. Utskottsmajoriteten
anser att man, i och med att det är ett frivilligt åta-
gande att sitta i dessa djurförsöksetiska nämnderna,
inte kan tvinga människor till detta. Vi har utvecklat
detta i ett särskilt yttrande, där vi säger att vi förut-
sätter att intresserade och ansvarstagande ledamöter
skaffar sig kunskaper och erfarenhet enligt ovan. Av
egen erfarenhet kan jag säga att det tyvärr är på det
sättet att om man jobbar med djur och djurförsök
tvingas man till en viss avtrubbning. Det vore nog
bra om de ledamöter som sitter i dessa nämnder såg
försöken med egna ögon och kanske kunde påverka
de forskare som bedriver försöken att få dem att se
detta med litet andra ögon.

Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 1,2, 4
och 5 som vi har fogat till betänkandet.

Anf. 180 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! I detta betänkande behandlas ett
antal motioner som gäller djurförsök och tillhörande
frågor. Man kan säga att resultatet är ett förhållan-
devis samstämt betänkande. Det redovisar en grund-
läggande gemensam syn på dessa frågor från samtli-
ga i jordbruksutskottet. Mycket värdefullt i arbetet
och skapandet av denna bas har varit de hearingar,
som det numera heter på svenska, och de besök som
vi har kunnat göra för att behandla dessa motioner.
Vi har varit på institutioner och företag i Sverige för
att få reda på hur man rent praktiskt hanterar dessa
frågor. I relation till det som har sagts här tidigare
kan jag säga att dessa besök liksom existensen av
motionerna har naturligtvis drivit fram innehållet i
detta betänkande. Därmed vill jag ha sagt att just
engagemanget i motionerna har varit värdefullt i
denna process.

Utskottet har valt att avstyrka ett antal motioner.
Det beror inte på att majoriteten i grunden har någon
annan uppfattning än de ambitioner och det engage-
mang som avspeglas i motionsyrkandena, utan det
beror mer på andra förhållanden, t.ex. att det i några
fall pågår utredningar som skall redovisa, rapportera
och lämna ett underlag för behandling. I något fall
beror det på att den berörda myndigheten - jag tän-
ker på Jordbruksverket - har uppmärksammat de
frågor som motionärerna pekar på. I något fall, t.ex.
när det gäller djurförsök för att testa kosmetika, är
det på det sättet att utskottet med rätta inte anser att
detta sker i Sverige. Om man skall ha ett förbud
krävs det att det skall vara kopplat till möjligheter att
kontrollera efterlevnaden av förbudet.

Om det skall vara meningsfullt, måste det i det
här fallet också förenas med import- och försälj-
ningsrestriktioner. Då kommer vi in på vårt medlem-
skap i EU, där det - som Hanna Zetterberg tidigare
redovisade - pågår ett arbete som det finns skäl att
följa.

Det är den typen av redovisning som har gjort att
utskottet inte har ställt sig bakom de motionsyrkan-
den som har resulterat i reservationer. Sammanfatt-
ningsvis tycker jag att det är alldeles uppenbart att
betänkandet visar en samstämmig svensk syn på
djurförsöken. Betänkandet innehåller också flera
uppmaningar och förutsätter ett fortsatt kraftfullt
agerande från regeringen i internationella samman-
hang.

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till hemställan i jordbruksutskottets betänkande nr
18.

Anf. 181 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Vi har hört det som vi brukar höra
från Lennart Daléus, nämligen att vi alla är så över-
ens. Det är mycket märkligt att det då är många som
skriver motioner år efter år - också från Lennart
Daléus eget parti - om nu alla är så överens. Hur
kommer det sig?

Jag tycker inte att vi är så överens. Vi har ganska
diametralt olika syn på detta. Somliga tycker att det
är bra som det är medan andra - bl.a. i mitt parti -
anser att går att åstadkomma förbättringar på en lång
rad punkter. Vi har t.ex. föreslagit att man skulle
inrätta en professur och en institution för att se över
möjligheterna att hitta alternativ till djurförsök. Det
skulle vara ett sätt att kunna påverka framtiden.

Vi är också kritiska mot Centrala djurförsöks-
nämndens agerande. Vi tycker att det borde finnas
möjligheter för Centrala djurförsöksnämnden att
kunna agera för att få fram alternativa försök. Vi
föreslår också att om ett alternativt försök är godkänt
i ett land så skall Sverige automatiskt godkänna det.

På punkt efter punkt skulle jag kunna visa att vi
alls inte är överens. Det visar också det faktum att
många av motionerna återkommer år efter år. Hur
kan det komma sig, Lennart Daléus, att samma mo-
tioner återkommer när alla är så överens? Visar detta
att det finns tydliga sprickor inom Centern, Social-
demokraterna och Folkpartiet?

Anf. 182 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag vidhåller ändå att vi är överens
i de grundläggande uppfattningarna. Sedan finns det
ju flera särresonemang som Gudrun Lindvall för
fram om en särskild professur, särskilda institutioner
och hur olika alternativa försök i andra länder skall
värderas i Sverige. Visst har vi i de fallen delade
meningar som också resulterar i att särkraven av-
styrks av utskottet. Det är väl inget som hindrar att
man från tid till annan återkommer med förslag till
riksdagen. Det finns ändå en grundläggande gemen-
sam syn på både etiska och vetenskapliga värdering-
ar när det gäller djurförsöken. Jag är övertygad om
att debatten och förslagen återkommer. Men det
hindrar inte att jag tycker att denna samstämmighet
är någonting att bygga på.

Anf. 183 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag kan inte tolka det på annat sätt
än att det finns djupa sprickor inom Centerpartiet i
dessa frågor, eftersom det finns ledamöter som stän-
digt återkommer med motioner vilka helt talar emot
det som Lennart Daléus säger.

Vi är än så länge en liten minoritet i riksdagen
som skulle vilja gå längre i djurskyddsfrågor, som
skulle vilja att djurförsöken ersattes med andra för-
sök och som skulle vilja att antalet djur som används
vid djurförsök nedbringades. Det antalet ökar faktiskt
i dag.

I många fall finns det i de sju etiska nämnderna
reservationer mot att man har godkänt vissa djurför-
sök. Det är många vanliga människor som anser att
dessa försök inte borde ha godkänts. Vid många
försök kan man också verkligen ifrågasätta om det
inte skulle finnas alternativ eller om lidandet är
nödvändigt.

Jag menar att det i Sveriges riksdag finns en stor
motsättning i det här fallet. Om det inte fanns det,
skulle några av de förslag som läggs fram i motioner
år efter år någon gång bifallas, Lennart Daléus. Det
måste ju kunna skapas nya majoriteter för några av
dessa förslag. Men så sker ju inte. Förslagen åter-
kommer. De resulterar i reservationer. Sedan kom-
mer man tillbaka året efter med samma förslag igen.
När skall vi ta nästa steg i debatten? När skall vi
börja att förbättra på djurförsökssidan?

Anf. 184 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Så gör vi ju successivt i samhället.
Vi förbättrar hanteringen av djur och av djurförsök.
Det sker bl.a. genom att det väcks motioner i Sveri-
ges riksdag med olika krav som skapar debatt och
som påverkar utvecklingen. Resultatet blir att både
regeringen och berörda myndigheter lyssnar. Jag
tycker att det är en positiv hantering.

Sedan kan man möjligen diskutera med ledamö-
terna i försöksnämnderna. Det är klart att det ligger i
sakens natur att man reserverar sig. Man borde beja-
ka att de olika intressena redovisar olika synpunkter
och reserverar sig mot en del förfaranden. Det är ju
en del i beslutsprocessen.

Herr talman! Allra sist: Möjligen har Gudrun
Lindvall och jag litet olika uppfattning om vad som
kan betecknas som djupa sprickor i Centern. Den här
frågan gör det i alla händelser inte.

Anf. 185 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Lennart
Daléus om den här enigheten och djurförsök när det
gäller kosmetika. Om vi nu är så eniga, vilket jag är
benägen att hålla med om, undrar jag varför Centern
har gått med på den skrivning som utskottet har.

Den svidande kritik som har kommit från EU-
parlamentet och i samband med kommissionens
arbete kring den här frågan tyder enligt min mening
på att vi just nu skulle kunna ha en litet hårdare
skrivning, en skrivning som vi faktiskt alla står bak-
om och som dessutom anknyter till direktiven till
kommissionen.

Jag har här ett brev som är undertecknat av Olof
Johansson. Det skrevs under den tid som han var
statsråd, vilket i och för sig är ett tag sedan. Där
skriver han: Enligt den information som jag har
erhållit genomförs inte några kosmetikatester på djur
i Sverige, vilket inte förhindrar att ett förbud skulle
ha en symbolisk betydelse.

Det är precis det som det handlar om. Ett förbud
skulle ha en symbolisk betydelse för Sverige, och jag
tycker att den betydelsen är fruktansvärt viktig. Men
är det så att efter det att vi blev medlemmar i EU så
vågar man inte ta ställning? Har ni ändrat er? Eller
är det här bara Olof Johanssons utgångspunkt? Jag
förstår inte varför Centern inte kan gå med på en
bättre skrivning i den här frågan.

Anf. 186 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Det är klart att det finns symboliska
värden i förbud även i Sverige. Men jag skall villigt
erkänna att situationen har förändrats sedan vi gick
med i EU. Det är ganska uppenbart. Därmed har
även den symboliska betydelsen av ett förbud mins-
kat i värde, eftersom det är andra förhållanden som
spelar den avgörande rollen såsom import- och för-
säljningsrestriktioner. Då är det viktigare att vi tyd-
ligt talar om för regeringen vilken vår uppfattning är
i dessa frågor. Hanna Zetterberg vet ju att vi i vårt
yttrande i samband med den proposition som gällde
inför regeringskonferensen tydligt markerat vår
enighet i utskottet. Frågan om djuromsorg och djur-
skydd bör utgöra en del av grunddokumenten i EU:s
arbete. Detta är en tydlig markering och ett tydligt
resonemang. Jag hoppas och utgår ifrån att regering-
en arbetar med detta i sina relationer med EU-
kommissionen, ministerrådet och de andra EU-
länderna.

Jag tror ändå att värdet av ett symboliskt beslut
om ett förbud i Sverige, där verksamheten inte före-
kommer, i dag är begränsat. Jag tror att det är så.

Anf. 187 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! Bara helt kort: Naturligtvis är det
en symbolisk fråga för Sverige, eftersom vi i princip
inte har kvar den här typen av djurförsök. Men för
EU, kommissionen och för de resterande länderna
tror jag inte att det enbart är en symbolisk fråga. Jag
tycker att vi i det här läget kunde trycka på litet mer.
Naturligtvis skall vi utöva påtryckningar på olika
sätt. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar aktivt
med dessa frågor. Men det är just den här tydligheten
som jag saknar i utskottets betänkande.

Anf. 188 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag tycker inte att den saknas. Det här
handlar om kommunicerande kärl. Det är klart att
man genom ett förbud kan utöva påtryckningar så att
EU förändras. Men förbudet i Sverige - om det nu
vore möjligt att införa ett sådant - inverkar på det
svenska agerandet i Sverige. Det intressanta är ju att
trycka på regeringen så att den kan bidra till att det
sker en förändring i EU. Här kan vi ha olika upp-
fattningar. Men jag vidhåller ändå att ett symboliskt
beslut om förbud mot den här verksamheten i ett
land som Sverige, där verksamheten inte förekom-
mer, tror jag inte imponerar så mycket på de övriga
beslutsfattarna i EU. Jag tror att det är bättre att se
till att Sveriges företrädare i EU med kraft driver
frågorna där.

Herr talman! Hanna Zetterberg och jag kan väl
försöka hjälpa till på olika sätt så att det också blir
fallet.

Anf. 189 ANN-KRISTINE
JOHANSSON (s)

Herr talman! Djurförsök upprör många männi-
skor, speciellt när man i massmedier visar bilder på
hur djur används. Det är möss, marsvin, hundar,
apor m.fl. som ofta är rakade, sydda och har slangar
fastsatta på sig. Många av bilderna ser väldigt
grymma ut.

Visst blir man upprörd och förtvivlad när man ser
bilderna, och man funderar över hur djuren används.
Tyvärr förklaras inte försöken särskilt bra i mass-
medierna. Vi får en felaktig bild av hur försöken går
till och hur djuren används.

Forskarna, som använder djur vid försök, är inga
grymma människor som tycker om att plåga djur,
utan de arbetar ofta för mänskligheten. Vad vi måste
fråga oss är om vi vill förstå hur människan funge-
rar, hur man kan skydda sig mot sjukdomar och om
vi vill ha fram botemedel mot sjukdomar som finns
och som kommer framöver. Visst finns det alternati-
va metoder, som också används i allt större ut-
sträckning. Men i vissa fall måste djur användas.

Vi skall ha klart för oss att djurförsöken är dyra.
De alternativa metoderna är billigare, inte minst med
tanke på arbetskraftskostnaderna. Så det är oekono-
miskt att använda djur, om det finns andra metoder.

I grundforskningen t.ex. behöver djur användas
för att söka ny kunskap. Vi behöver förstå hur olika
organ fungerar. Visst har vetandet ökat enormt under
de senaste 40-50 åren. Det är lätt att tro att vi nått
slutmålet och att vi känner till och vet allt. Men vi
har långt kvar. Vår kunskap om vår egen kropp är
bristfällig.

Herr talman! Nya sjukdomar dyker upp. Man kan
se hur världen ser ut med farsoter som sprider sig
och nya virus som vi inget vet om. Det måste hela
tiden forskas om hur olika organ reagerar och funge-
rar.

Sedan kan man ifrågasätta om alla försök är nöd-
vändiga. Men då tror jag att de djurförsöksetiska
nämnderna har känslan, kunskapen och viljan att
förbjuda försök som inte är etiskt försvarbara. De
skall ju väga nyttan med försöket mot djurets lidan-
de, och det tror jag att de klarar av. De djurförsök-
setiska nämnderna består av en majoritet av lekmän
som representerar allmänheten. Nämndledamöterna
har möjlighet att närvara vid försöken.

Genom Centrala djurförsöksnämndens försorg
genomförs fortbildningar, studiebesök osv. Det tyck-
er jag borgar för att djurförsöken alltid ifrågasätts
och att inga onödiga försök genomförs.

Från vissa håll kritiseras nämnderna. Det är möj-
ligt att det behövs justeringar, men inte i den ut-
sträckning som några av motionärerna vill med bl.a.
tvingande föreskrifter. Det vore inte förenligt med
frivillighet och personligt engagemang, vilket nämn-
derna egentligen baseras på.

Herr talman! När det gäller de kommunala
nämndernas tillsyningsansvar har utredaren, som
regeringen tillsatte i somras, efter riksdagens utta-
lande om och revisorernas kritik mot brister i djur-
skyddstillsynen lämnat sitt material. Där ger han
förslag på hur bl.a. paragraferna 2 och 4 kan ändras,
så att även försöksdjuren omfattas. Vi får nu avvakta
regeringens förslag i frågan.

Användningen av försöksdjur till kosmetika har
debatterats ett antal gånger här i kammaren, senast
för drygt ett år sedan, då vi sade att försöksdjur inte
bör accepteras. I dag används heller inga försöksdjur,
som sagts här tidigare, och det har inte gjorts på flera
år.

I vårt beslut i dag står vi självfallet fast vid det
gamla beslutet. Regeringen skall arbeta aktivt inter-
nationellt för att få till stånd skärpta regler.

Ett förbud måste förenas med import- och för-
säljningsförbud, vilket kan få handelspolitiska följder
nu när vi faktiskt är med i EU. I EU finns det för-
budsbeslut som vi tidigare har diskuterat. Det skall
träda i kraft 1998. Men EU skall göra en lägesbe-
dömning den 1 januari 1997 av om det är möjligt att
genomföra det beslutade förbudet. Inför lägesbe-
dömningen måste regeringen aktivt medverka vid
utarbetandet av det underlag som skall ligga till
grund för ställningstagandet, så att förbudet genom-
förs. Det är otroligt viktigt, och det är något som jag
tror att regeringen gör.

När det gäller frågan om avveckling har CFN,
Centrala försöksdjursnämnden, ansvaret för den
långsiktiga planeringen av djurförsöksverksamheten
i Sverige. Nämnden skall se till att antalet försök
minskas och att alternativa metoder tas fram och
används. Målsättningen har formulerats genom de
tre R:en - Replace, Reduce och Refine - dvs. att
djurförsöken ersätts med någon annan metod, att
antalet försök minskas och förfinas. Det betyder
mindre risker för lidande och stress för djuren.

CFN har också ansvaret för att redovisa statistik.
De skall stödja alternativa metoder, och de ger ut
skriftserier.

EU har i sitt femte miljöhandlingsprogram slagit
fast att antalet djurförsök skall halveras fram till år
2000.

Utskottet delar alltså den syn som kommer fram i
många motioner, att antalet djurförsök måste mins-
ka, och det anser jag att detta betänkande ger uttryck
för. Även från forskarhåll och inom läkemedelsin-
dustrin finns det en vilja att minska antalet djurför-
sök.

Herr talman! Med detta vill jag yrka avslag på
samtliga reservationer och bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet.

Anf. 190 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag tvivlar inte på att det bland
riksdagens ledamöter finns ett intresse och en vilja
att minska antalet djurförsök. Tyvärr ser det litet
annorlunda ut i verkligheten. Där ökar antalet djur-
försök. Vi skulle gärna se att de institutioner som
använder djur ålades ett ansvar, så att de tvingades
att arbeta också med alternativen och visa vilka al-
ternativ som kan finnas samt att de också hade en
plan för hur man jobbar för att ersätta djurförsök
med andra metoder. Så sker inte i dag.

Med tanke på att 99 % av alla djurförsök godkäns
av Djurförsöksetiska nämnden är det väldigt tufft och
svårt att sitta i en sådan nämnd och säga nej till
djurförsök.

De försöksledare som utför djurförsök har inte
utbildning för detta. De har inte veterinärutbildning
och ofta inte kunskap om etologi, utan de har sin
forskarutbildning. Det finns också en viss risk för att
de avtrubbas. De blir liksom tvungna att avtrubbas
för att stå ut med vad de gör. Det känns otäckt att
säga det, men precis de djurförsök som Ann-Kristine
Johansson redovisade är naturligtvis otäcka att se
även för en försöksledare. Därför känns det angelä-
get att hjälpa till att skärpa upp processen genom att
se till att vi får en bättre lagstiftning, genom att
stödja de djurförsöksetiska nämnderna och genom att
skärpa de krav vi ställer på ledamöterna. Det är i dag
sällsynt att ledamöter i de djurförsöksetiska nämn-
derna är ute och tittar på hur djurförsöken går till.

Från Miljöpartiets sida menar vi att om den in-
tention som jag tror finns i riksdagen verkligen skall
få genomslag i praktiska ting, så måste vi skärpa
lagstiftningen. Jag kan inte se att det finns någon
annan möjlighet.

Jag hoppas att de förslag som finns i paragraferna
2 och 4 i utredningen kommer att gå igenom. Det
finns dock en tro på att verkligheten sköter sig själv,
men det tror inte jag.

Anf. 191 BIRGITTA GIDBLOM (s)

Herr talman! Det mesta av vad jag tänkte säga i
kväll är redan sagt. Men jag vill ändå understryka en
del saker, eftersom jag har skrivit en del motioner i
ämnet.

Det är inte förstå gången frågan om djurförsöken
behandlas här i kammaren. Efter vad jag har läst är
det nästan 20 år sedan riksdagen uttalade en vilja att
minska djurförsöken. Trots det pågår det fortfarande
alltför många djurförsök, vilket jag tycker är förvå-
nande. Tyvärr ökar antalet djurförsök, enligt uppgift,
och jag tror att långt ifrån alla är nödvändiga.

En av CFN:s huvuduppgifter är att begränsa be-
hovet av försöksdjur, skriver utskottet. Det är också
enligt min mening nödvändigt att arbetet med att
minska antalet försöksdjur intensifieras.

Det har i kväll talats om EU:s förbud mot kosme-
tikatester. Det är också min mening att regeringen
måste följa utvecklingen på detta område. Jag tycker
att det är bra att många människor i vårt land och i
övriga världen upprörs över det sätt på vilket djuren
behandlas. Många är engagerade i arbetet med att
förbättra för djuren.

Jag tycker också att det är bra att kritiken mot
djurförsöken tilltar och att allt fler väljer att inte
köpa kosmetika som har testats på djur. Jag skulle
vidare ha önskat att den märkning som det tidigare
har talats om hade genomförts. Jag tycker att rege-
ringen på den punkten har en viktig uppgift, efter-
som EU:s regler om märkning av kosmetiska pro-
dukter lägger hinder i vägen.

Apor används i djurförsök också i Sverige. Det är
upprörande att läsa om hur aporna behandlas på
uppfödningsanläggningarna och under transporterna.
Utskottet anför att alla apor skall vara uppfödda för
ändamålet, och det låter ju bra. Men man kan inte
helt garantera att aporna är uppfödda. Det kan fyllas
på med viltfångade apor i uppfödningsanläggningar-
na, och de kan därifrån säljas som uppfödda i fång-
enskap.

Tack vare olika kampanjer har importen av apor
minskats, men den borde enligt min mening helt
upphöra. Alternativen till djurförsök bör i ännu stör-
re utsträckning utvecklas och användas.

Verkligheten är dock i dag den att vi på ett antal
ställen i landet har apor som används till djurförsök.
De måste åtminstone hållas på ett sådant sätt att de
får sina behov av stimulans, sociala kontakter med
artfränder, motion, dagsljus och frisk luft tillfreds-
ställda. Så är det tyvärr inte på alla ställen.

Aporna sitter ensamma i små metallburar, utan
dagsljus, frisk luft och motion. Jag tycker inte att
detta är acceptabelt, inte heller det faktum att aporna
på vissa ställen får mat bara en gång per dag, efter-
som personalen inte har tillräckligt med tid. Det
borde finnas heltidsanställd kompetent personal, som
kan ge aporna den tillsyn och stimulans som behövs.
Plågsamma försök på apor skall inte heller få före-
komma.

Herr talman! Jag kommer att följa utvecklingen
på dessa områden. Jag förutsätter också att utskottet
och regeringen fortsätter sitt arbete med att förbättra
förhållandena för djuren. Sverige är ett föregångs-
land när det gäller djurskyddsfrågor, och vi kan bli
ännu bättre. Det finns fortfarande alltför många
brister i vår behandling av djuren.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 mars.)

19 § Energistadgefördraget

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU14

Energistadgefördraget (prop. 1995/96:68)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen ta-
lare var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 13 mars.)

20 § Tilläggsbudget för budgetåret 1995/96 i
vad avser bostadsutskottets beredningsområde

Föredrogs

Bostadsutskottets betänkande 1995/96:BoU13

Tilläggsbudget för budgetåret 1995/96 i vad avser
bostadsutskottets beredningsområde (prop.
1995/96:105 delvis)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen ta-
lare var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 13 mars.)

21 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1995/96:135 Godkännande av 1995 års internatio-
nella naturgummiavtal

Förslag

1995/96:RR8 Riksdagens revisorers förslag angående
insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet

1995/96:RR9 Riksdagens revisorers förslag angående
tillämpningen av skuldsaneringslagen

22 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 6 februari

1995/96:102 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern

Marina däggdjur och drivgarnsfiske i Östersjön

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 mars.

23 § Anmälan om skriftlig fråga

Anmäldes att följande skriftliga fråga framställts

den 6 mars

1995/96:320 av Annika Nordgren (mp) till civilmi-
nistern

Reklam för porr i värnpliktstidning

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 mars.

24 § Anmälan om svar på skriftliga frågor

Anmäldes att följande svar på skriftliga frågor
inkommit

den 5 mars

1995/96:297 av Lars Hjertén (m) till försvarsminis-
tern

Överflödig militär materiel

1995/96:310 av Annika Nordgren (mp) till för-
svarsministern

Åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet inom
totalförsvaret

den 6 mars

1995/96:294 av Sivert Carlsson (c) till jordbruksmi-
nistern

Mellanskarven

1995/96:298 av Gun Hellsvik (m) till justitieminis-
tern

Intagnas ekonomiska bidrag till brottsförebyggande
arbete

1995/96:299 av Gun Hellsvik (m) till justitieminis-
tern

Skuldsaneringslagen

1995/96:300 av Ola Ström (fp) till arbetsmark-
nadsministern

Arbetshandikappade

1995/96:301 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) till justi-
tieministern

Försöksverksamhet med s.k. samhällskonferenser

1995/96:302 av Maggi Mikaelsson (v) till miljömi-
nistern

Skogsvårdslagen

1995/96:304 av Martin Nilsson (s) till näringsminis-
tern

Upphandling av elektrisk kraft

1995/96:307 av Tuve Skånberg (kds) till jordbruks-
ministern

Salmonellakontroll av livsmedel

1995/96:309 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
till utbildningsministern

Tillgodoräknande av moment i högskoleutbildningen

1995/96:312 av Jan Backman (m) till finansminis-
tern

Förmånsränta vid personalkrediter

1995/96:313 av Eva Goës (mp) till utrikesministern

Östtimor

1995/96:314 av Lena Sandlin (s) till statsrådet Ylva
Johansson

Ämnet Idrott och hälsa i skolan

1995/96:315 av Inger Lundberg (s) till finansminis-
tern

Åtgärder för att minska räntekostnaderna

1995/96:316 av Hanna Zetterberg (v) till jord-
bruksministern

Bevarande av lantraser

1995/96:317 av Birger Schlaug (mp) till miljöminis-
tern

Stockholms ström

1995/96:318 av Tuve Skånberg (kds) till jordbruks-
ministern

En djurskyddsmyndighet

1995/96:319 av Ulla Hoffmann (v) till finansminis-
tern

Momsfusk m.m.

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 mars.

25 § Kammaren åtskildes kl. 19.44.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 48 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 81,

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 124
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 152
(delvis),

av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.49
och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.