Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:6

Onsdagen den 11 oktober

Kl. 9.01 19.23

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

______________________________________________________________________

1 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Karl Erik Olsson (c)
hade anhållit om att bli entledigad från uppdraget som
ledamot av riksdagen.

Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Anmälan av nya riksdagsledamöter

Talmannen meddelade att enligt protokoll från
Riksskatteverket hade till nya ledamöter fr.o.m. den
10 oktober 1995 utsetts för

Stockholms läns valkrets

Björn von Sydow (s)

Malmöhus läns norra valkrets

Christin Nilsson (s)

Göteborgs kommuns valkrets

Siw Wittgren-Ahl (s)

Norrbottens läns valkrets

Eva Persson Sellin (s)

och fr.o.m. den 11 oktober 1995 för

Kristianstads läns valkrets

Ingbritt Irhammar (c)

3 § Anmälan av ersättare för statsråd

Talmannen meddelade att följande ersättare kallats
att tjänstgöra i stället för riksdagsledamöter som är
statsråd:

Elisebeht Markström (s) för finansminister Göran
Persson

Kristina Nordström (s) för statsrådet Mats Hellström

Christina Axelsson (s) för statsrådet Pierre Schori

4 § Anmälan om kompletteringsval

Talmannen meddelade att på grund av uppkomna
vakanser hade

dels Socialdemokraternas riksdagsgrupp anmält
Kristina Nordström som ledamot i finansutskottet och
suppleant i skatteutskottet, Christina Axelsson som
ledamot i trafikutskottet och suppleant i utrikesutskot-
tet, Christin Nilsson som suppleant i justitieutskottet
och i socialutskottet, Eva Persson Sellin som supple-
ant i lagutskottet och i socialutskottet, Siw Wittgren-
Ahl som suppleant i jordbruksutskottet och i närings-
utskottet, Elisebeht Markström som suppleant i kon-
stitutionsutskottet och i utrikesutskottet,

dels Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp an-
mält Henrik S Järrel som ledamot i lagutskottet och
suppleant i konstitutionsutskottet, Lars Hjertén som
ledamot i utrikesutskottet och suppleant i kulturut-
skottet, Carl Erik Hedlund som suppleant i skatteut-
skottet och i näringsutskottet, Annika Jonsell som
suppleant i socialutskottet och i arbetsmarknadsut-
skottet,

dels Centerns riksdagsgrupp anmält Ingbritt Ir-
hammar som ledamot i justitieutskottet och suppleant
i utrikesutskottet,

dels Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp anmält Bo
Könberg som suppleant i socialförsäkringsutskottet.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i finansutskottet

Kristina Nordström (s)

ledamot i justitieutskottet

Ingbritt Irhammar (c)

ledamot i lagutskottet

Henrik S Järrel (m)

ledamot i utrikesutskottet

Lars Hjertén (m)

ledamot i trafikutskottet

Christina Axelsson (s)

suppleanter i konstitutionsutskottet

Elisebeht Markström (s)

Henrik S Järrel (m)

suppleanter i skatteutskottet

Kristina Nordström (s)

Carl Erik Hedlund (m)

suppleant i justitieutskottet

Christin Nilsson (s)

suppleant i lagutskottet

Eva Persson Sellin (s)

suppleanter i utrikesutskottet

Elisebeht Markström (s)

Christina Axelsson (s)

Ingbritt Irhammar (c)

suppleant i socialförsäkringsutskottet

Bo Könberg (fp)

suppleanter i socialutskottet

Annika Jonsell (m)

Christin Nilsson (s)

Eva Persson Sellin (s)

suppleant i kulturutskottet

Lars Hjertén (m)

suppleant i jordbruksutskottet

Siw Wittgren-Ahl (s)

suppleanter i näringsutskottet

Carl Erik Hedlund (m)

Siw Wittgren-Ahl (s)

suppleant i arbetsmarknadsutskottet

Annika Jonsell (m)

5 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 5 oktober

6 § Allmänpolitisk debatt

Provsprängningar av kärnvapen

Anf. 1 SVEN HULTERSTRÖM (s)

Fru talman! I inledningen till rapporten Gemen-
sam säkerhet berättade på sin tid Olof Palme om FN-
kommissionens besök i Hiroshima:

"En av de personer vi träffade där var en fotograf
som befunnit sig i staden den 6 augusti 1945. Han
skildrade fasorna den dagen, och så fortsatte han:

Det var som en samling spöken och jag kunde inte
förmå mig att fotografera en så miserabel scen. Men
jag förhärdade mig och tryckte till sist på slutaren.
Efter att ha tagit några foton ansåg jag att jag hade
fullgjort min plikt och jag kunde inte stanna längre.
Så ropade jag till dessa lidande människor att de
skulle ta väl vara på sig och sedan återvände jag hem.
Men än i dag hör jag deras röster som bönfaller om
vatten."

Vi i den nuvarande riksdagen kan finna inspiration
för att aktivt bekämpa spridningen av kärnvapen och
försöken att förfina dessa dödsmaskiner i arbetet av
tidigare riksdagsledamöter. Ett exempel är Inga
Thorsson, som många gånger betonade att "för att nå
framgång i fredsarbete krävs både kunskap och enga-
gemang". Ett annat exempel är Alva Myrdal, som år
efter år förhandlade med stormakterna och som ge-
nom sin gärning visade, som hon själv sade, att "det
är inte människovärdigt att ge upp".

Så har våra företrädare i riksdagen agerat. Det är
nu vårt ansvar att för vår egen, för våra barns och
barnbarns samt för kommande generationers skull
förhindra att kärnvapnen framgent skall vara ett hot
om total mänsklig förintelse.

Dessa vapen är ohyggliga krigsinstrument. Den
moderna tekniken har radikalt förändrat krigets san-
nolika karaktär och - än farligare - dess potentiella
risker. Vapen med interkontinental räckvidd, med
anflygningstider som mäts i minuter och med en tidi-
gare oanad sprängkraft kan inom loppet av några
sekunder rasera vad det tagit århundraden, ja, årtu-
senden att bygga upp.

Vi kräver - och vi gör det tillsammans med miljo-
ner och åter miljoner medborgare i världen - att
Frankrike, Kina och de övriga kärnvapenstaterna
avstår från kärnvapenprov.

Vi förväntar oss ett internationellt avtal nästa år
som för all framtid förbjuder kärnvapenprov. Vi krä-
ver att samtliga kärnvapenstater, även före ett sådant
avtal, avstår från kärvapenproven.

Det finns redan internationella förbud mot kemis-
ka och biologiska vapen. Om den politiska viljan
finns, kan man också nå en överenskommelse om att
förbjuda kärnvapnen och göra detta oerhörda hot till
en historisk parentes.

Fru talman! Låt oss se en framtid utan kärnvapen!

Anf. 2 LARS TOBISSON (m)

Fru talman! När frågan om Frankrikes återuppta-
gande av kärnsprängningarna i Stilla havet blev ak-
tuell i somras beklagade jag detta å Moderata sam-
lingspartiets vägnar. Det är förståeligt att det som
sedan dess skett särskilt upprör dem som bor i närom-
rådet, vilket begrepp i detta fall får ges en geografiskt
sett alldeles ovanligt vid mening. Men vad som gör
såväl de franska som de kinesiska kärnvapenproven
till en fara för hela mänskligheten är att den framgång
som föreföll ligga inom räckhåll i det mångåriga arbe-
tet på både provstoppsavtal och icke-spridningsavtal
nu äventyras.

När Margaretha af Ugglas som utrikesminister i
den borgerliga regeringen den 3 juni 1993 vid FN:s
nedrustningskonferens i Genève tog ett initiativ i
provstoppsfrågan, gällde det ett nytt förslag om för-
bud mot alla slags kärnsprängningar. Detta förslag
om ett totalförbud utgjorde ett viktigt led i strävan att
få till stånd en förlängning av avtalet om icke-
spridning av kärnvapen.

Det tidsbegränsade uppehåll med proven som
samtliga kärnvapenmakter utom Kina förband sig att
iaktta bidrog sannolikt till att icke-spridningsavtalet i
maj i år kunde förlängas utan någon begränsning i
tiden. Det är därför det är så olyckligt att Frankrike -
liksom Kina - efter avtalets godkännande men under
ratifikationsprocessen väljer att återuppta kärnvapen-
prov. Det rimmar mycket illa med den särskilda åter-
hållsamhet som kärnvapenstaterna ålade sig i avtalet.

Det är således, fru talman, mycket beklagligt att
Kina fortsätter med kärnvapenprov och att Frankrike
nu brutit mot det åtagande att avstå från sådana prov
som dessförinnan alla kärnvapenmakter utom Kina
stått bakom. I Frankrikes fall har det som skäl anförts
att det behövs fler prov för att säkerställa kärnvapnens
tillförlitlighet. Det är svårt att föreställa sig att detta
skulle vara nödvändigt med hänsyn till att den nuva-
rande presidentens företrädare genomförde 86 kärn-
vapenprov.

Från Sveriges sida bör vi dels uppmana Frankrike
och Kina att avstå från ytterligare prov, dels fullfölja
våra ansträngningar för att få till stånd heltäckande
förbud mot alla kärnsprängningar, såväl av vapen som
för s.k. fredliga ändamål. Därmed förbättras möjlighe-
terna till ratificering av det avtal som om icke-
spridning av kärnvapen som skall förhindra en ut-
veckling på detta område som annars utgör ett av de
största hoten mot internationell fred och säkerhet.

Anf. 3 HELENA NILSSON (c)

Fru talman! Efter det att Frankrike deklarerat att
man skulle återuppta de underjordiska kärnvapen-
sprängnigarna i Polynesien har protester höjts över
hela världen. Det har varit allt från enskilda männi-
skors bojkott av franska varor, till representanter för
parlament och regeringar som i olika sammanhang
uttala sin kritik och vädjat till Frankrike att inte ge-
nomföra dessa prov.

Frankrike har visat en maktens arrogans och non-
chalans inför denna kritik och dessa vädjanden och
redan genomfört två prov. Frankrikes arrogans kan
innebära att andra kärnvapennationer, t.ex. Kina,
följer efter med liknande prov och att provstoppsavta-
let som skall slutas 1996 äventyras. Deras arrogans
har också visat att de löften om att vetenskapsmän
från EU skulle få genomföra provtagningar i området
hittills inte har uppfyllts.

Fru talman! Tillåt mig också att tala som funge-
rande ordförande i den svenska delegationen i OSSE:s
parlamentariska församling. Vi var åtta svenska riks-
dagsledamöter som deltog i församlingens möte i
Kanada i juli. Sverige tog tillsammans med de övriga
nordiska länderna initiativ - och det var många andra
länder som också tog initiativ - till att anta en resolu-
tion på detta möte om att fördöma Frankrikes kärnva-
pensprängningar. Frankrike visade även där arrogans,
men tystnade då de insåg att 50 länder av 52 i Europa
tillsammans med Kanada och USA, beslöt sig för att
anta resolutionen om att fördöma Frankrikes återupp-
tagande av kärnvapenproven. Frankrike och Schweiz
lade ned sina röster.

Vi kan möta Frankrikes arrogans och nonchalans
genom att vi tålmodigt fortsätter med vår kritik, allti-
från enskildas bojkott till att vi i de sammanhang där
vi som politiker representerar Sverige talar om att vi
är missnöjda med Frankrikes agerande och att vi
tackar nej till erbjudandet att dessa kärnvapenprov är
ett sätt att få kärnvapen i EU. Vi kan som medlemmar
i EU vara med och påverka så att det inte blir så, och
vi kan som sagt fortsätta att protestera mot detta
agerande som så äventyrar framtiden för våra barn
och barnbarn, inte bara i Polynesien utan i hela värl-
den.

Anf. 4 LARS LEIJONBORG (fp)

Fru talman! Många av oss som nu är riksdagsle-
damöter tillhör den generation som växt upp med
kärnvapenhotet. Vetskapen om att kärnladdade strids-
spetsar ständigt var riktade mot oss fanns hela tiden
och präglade vår verklighet. Vi visste att förstörelse-
kapaciteten var tillräcklig för att utplåna allt liv på
jorden. Vi lärde oss i skolan att Hiroshimabomben var
svag i jämförelse med de atom- och vätebomber som
kunde sättas in vid nästa krigsutbrott.

Avspänningen och nedrustningen i slutet av 1980-
talet kändes som de första vårtecknen efter en lång
och kall vinter. Då tändes plötsligt ett hopp. Kapp-
rustningsspiralen gick att bryta. Utvecklingen var
påverkbar med rationella argument. Fruktans fred
kunde bytas mot en fred med spirande inslag av för-
troende. Och så fick vi uppleva de där otroliga TV-
bilderna där tankar och kanoner gjordes obrukbara
och kärnladdningar monterades bort från stridsspet-
sarna.

De fortsatta franska och kinesiska kärnvapenpro-
ven har brutalt påmint oss om hur långt vi har kvar på
vägen mot en värld fri från kärnvapen. Men de folkli-
ga protesterna har också blivit en påminnelse om hur
intensivt människor längtar efter att det målet skall
nås.

Det mest akuta hotet mot mänskligheten i dag är
att kärnvapen sprids till instabila diktaturregimer eller
terroristgrupper. Ett effektivt icke-spridningsavtal är
därför oerhört angeläget. Men varje nytt kärnvapen-
prov försvårar det arbetet. Varje prov demonstrerar
att användning av kärnvapen fortfarande är en del av
kärnvapenländernas strategiska tänkande, och blir
därmed ett argument för nya länder att försöka skaffa
sig det här vapnet.

Ett annat viktigt etappmål på vägen mot en kärn-
vapenfri värld är därför ett fullständigt provstoppsav-
tal. Vi har rätt att kräva av kärnvapenländerna att de
utan dröjsmål ingår ett sådant bindande avtal.

Av de kinesiska ledarna hade vi inte väntat någon
hänsyn till demokratiska protester, men av de franska
hade vi väntat mer. Frankrikes trovärdighet som le-
dande land i den europeiska unionen och som före-
språkare för fördjupat utrikespolitiskt samarbete i
Europa hade vunnit på att landet avstått från den
arroganta maktdemonstration som nu äger rum på en
atoll på andra sidan jordklotet.

Därför vill jag också här i kammaren upprepa det
som Maria Leissner och jag via den franska ambassa-
den i Stockholm har framfört till den franske presi-
denten: Avstå från ytterligare maktdemonstrationer,
avbryt kärnvapenproven nu!

Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v)

Fru talman! Först vill jag för Vänsterpartiets räk-
ning framföra ett tack till övriga partier för att vårt
förslag om en gemensam manifestation mot de frans-
ka kärnvapenproven har accepterats. Jag tror att det
har haft stor betydelse att vi agerar och att vi agerar
tillsammans som parlament.

Det svenska folket har genom tusentals brev,
spontana demonstrationer, bojkott av franska varor
m.m. visat sitt avståndstagande. Den svenska rege-
ringen har också på ett mycket tydligt sätt visat sitt
ställningstagande. Runt om i världen har omfattande
protester ägt rum. Att president Chirac in ens har stöd
av sina egna landsmän är helt uppenbart. Därför är vi
nog många som varit övertygade om att alla dessa
protester skulle ha fått president Chirac att avstå från
proven. Vi har sett att så inte är fallet.

Samtliga partiers ungdomsförbund, utom Modera-
ternas, har tillsammans med Greenpeace i ett uttalan-
de den 2 oktober vänt sig med vissa krav till den
svenska regeringen. Vänsterpartiet instämmer i dessa.

För det första att vi går vidare, att den svenska re-
geringen inom EU stödjer och aktivt driver förslaget
om att anmäla Frankrike till den internationella dom-
stolen för brott mot Euratomavtalet.

För det andra att hemkalla den svenska ambassa-
dören till dess att löften om provstopp gjorts.

För det tredje att avbryta allt militärt samarbete
med Frankrike.

För det fjärde att förklara ett planerat besök av
general Monchal i slutet av november som icke önsk-
värt.

Fru talman! Frankrike deltog i våras i NPT-
konferensen i New York. Då var stämningen mycket
hoppfull, och Frankrike uttalade för EU:s räkning:
"Vi är övertygade om att spridningen av kärnvapen är
ett hot mot fred och internationell säkerhet."

Nu, några månader senare, utgör just de franska
kärnvapenproven, liksom självklart de kinesiska
provsprängningarna, ett allvarligt hot mot säkerheten i
hela världen. Frankrike har därigenom, tvärtemot
icke-spridningsavtalet från i våras, ökat risken för
användning av kärnvapen i hela världen.

Vänsterpartiet fördömer de franska kärnvapenpro-
ven. Vi beklagar också djupt alla invånare i Franska
Polynesien och dess omgivning, vars liv och miljö
hänsynslöst har kränkts av Frankrike. Kampen för en
kärnvapenfri värld måste fortsätta.

Anf. 6 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Miljöpartiet de gröna fördömer kärn-
vapenprov varhelst i världen de utförs, om det är i
Lop Nor i Kina eller i Polynesien. Alla partier i
svenska riksdagen lämnar i dag sin deklaration mot
kärnvapen. Vi riksdagsledamöter kan gå ett steg läng-
re genom att ingå i det nya nätverket Parlamentariker
för en kärnvapenfri värld. Jag har lagt ut listor nere
vid informationsdisken. Jag hoppas att ni skriver på,
så att vi i alla sammanhang kan agera för att kärnva-
pen skall avskaffas.

Miljöpartiet anser att de som utför kärnvapenpro-
ven visar ett förakt inte bara mot den befolkning som
bor i de drabbade områdena, utan också mot vår pla-
net och mot kommande generationer. Oskyldiga
människor drabbas av sjukdomar relaterade till radio-
aktivitet. Den orsakar förgiftat vatten och förgiftad
mat. Ekologisk katastrof är ett faktum varhelst kärn-
vapen, uranbrytning eller kärnkraftsolyckor sker.
Kärnkraft - kärnvapen är siamesiska tvillingar.

En våg av protester har svept över världen mot de
franska provsprängningarna, inte bara bland politiker
utan också bland folk i gemen. Även vår utrikesminis-
ter har kritiserat Frankrike för att Frankrike inte in-
väntat kommissionens ställningstagande till om kärn-
vapenproven bryter mot Euratomavtalet.

Samtidigt kan man läsa i utländsk press, Indepen-
dent, om ett hemligt diplomatiskt memorandum mel-
lan Jacques Santer och president Chirac som säger att
kommissionen inte skall använda EU-lagen för att
föra ärendet vidare till Europadomstolen.

EU:s tre experter som skickades till Mururoa för
att studera effekten av provsprängningarna hann bara
vända ryggen till innan den andra sprängningen utför-
des. Att experterna dessutom inte fått granska mätut-
rustningen på Mururoa och förbjudits att besöka
Fangataufa och Faaa bekräftar bara president Chiracs
cynism och maktfullkomlighet.

Själv blev jag och sju andra parlamentariker er-
bjudna att åka på sightseeing på Mururoa. När vi
begärde att först bli befriade från vår fångenskap och
få tillbaka våra pass nekades vi detta. Motivet var att
vi då skulle kunna begära att få se sådant som de inte
ville visa oss.

De franska kärnvapenproven, som utförs på andra
sidan jordklotet, hos det polynesiska folket, berör
Sverige direkt, eftersom vårt land tillsammans med
Frankrike ingår i den europeiska unionen. Vi riks-
dagsledamöter, EU-parlamentariker och regerings-
medlemmar har en skyldighet att stoppa president
Chirac och hans kolonialism. Franska Polynesien är
en del av EU, liksom Sverige.

De franska kärnvapenproven tyder på arrogans.
Proven är en skymf mot befolkningen i Stilla havet
och hör inte hemma i en demokrati. Överlevande från
Hiroshima och Nagasaki kan fortfarande vittna om det
helvete som drabbade dem en augustidag för 50 år
sedan. Det vore betydligt bättre för prestigen om
president Chirac svalde sin stolthet och började stödja
ett avtal om totalt provstopp i stället för att undergrä-
va det.

Vi i Sverige kan göra så mycket mer. Därför upp-
manar jag och Miljöpartiet vår regering att agera ännu
mer kraftfullt genom att avbryta svenska kontrakt med
den franska militära industrin, inte tillåta besök av
general Monchal, lyfta upp Franska Polynesien på
FN:s dagordning, m.m. Vi måste tillsammans hjälpas
åt att trycka på Frankrike att stoppa de återstående
planerade kärnvapensprängningarna för att leva upp
till artikel 6 om avrustning i icke-spridningsavtalet.

Biologiska och kemiska vapen är förbjudna. Det
är hög tid att förbjuda kärnvapen.

Anf. 7 ALF SVENSSON (kds)

Fru talman! Europa står inför den största utma-
ningen sedan andra världskriget, att se till att de na-
tioner som i decennier terroriserats av kommunismens
och lögnens hantlangare får uppleva vad respekt för
människovärdet, frihet och demokrati står för. Vi
måste sträva efter ett samlat Europa.

Inget land kan svära sig fritt från sitt ansvar att
främja freden. Det europeiska samarbetet måste vara
baserat på lyhördhet för människors längtan efter en
tryggad framtid.

I detta läge riskerar Frankrikes president Jacques
Chirac genom de återupptagna kärnvapenproven att
uppamma gamla motsättningar mellan Europas re-
sursstarka länder, motsättningar som präglat Europas
historia ända fram t.o.m. andra världskriget. Den vilja
till gemenskap och ömsesidig respekt för varandra
som vi kristdemokrater så innerligt hoppas skall bli
den framtida europeiska färdriktningen vänder
Frankrikes president nu ryggen. Om den franske pre-
sidentens nonchalans inför omvärldens protester med-
verkar till att Europa åter faller sönder i rivaliserande
nationalstater tar han på sig ett ansvar som ingen
statschef, ingen nation mäktar bära.

Ju längre bort från andra världskriget vi kommer,
desto lättare blir det för nationer att skaffa sig kärnva-
pen. Ju längre bort från Hiroshima och Nagasaki vi
kommer, desto svårare blir det att förstå och komma
ihåg atombombernas fasor. Vi bävar för en utveckling
där allt fler stater skaffar sig kärnvapen. Det finns all
anledning att påpeka att Frankrikes agerande riskerar
provstoppsavtalet.

Vi måste alla tillsammans göra allt vi kan för att få
Frankrikes president att ta sitt förnuft till fånga. Där-
för uppmanar vi kristdemokrater Sveriges regering att
verka för att Europadomstolen prövar om Frankrike
brutit mot Euratomfördragets artikel 34, som säger att
innan farliga experiment sker bör kommissionens
åsikter efterhöras och medgivande ges. Eftersom
Frankrike har skrivit under Euratomfördraget borde
förslaget rimligtvis kunna tillämpas.

Det är utomordentligt viktigt att Sveriges regering
ger klara signaler och kräver att kommissionen under-
söker om Frankrike brutit mot ett tidigare accepterat
fördrag. Låt oss hoppas att den svenska regeringen tar
chansen att visa att Sveriges medlemskap i EU är ett
verktyg för att skapa en bättre och säkrare värld.

Anf. 8 TALMANNEN

Sedan samtliga partiers representanter nu redovi-
sat sin syn på provsprängningar av kärnvapen fram-
står det tydligt att den svenska riksdagen enstämmigt
kräver att samtliga länder skall medverka till att NPT-
avtalet kan fullföljas, till att fullständigt provstoppsav-
tal skall kunna slutas och en kärnvapennedrustning
genomföras.

Vi övergår nu till nästa avsnitt av den allmänpolitiska
debatten, som handlar om Sverige och EU. Reglerna
för debatten framgår av talarlistan.

Sverige och EU

Anf. 9 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! Svenska folkets beslut för elva måna-
der sedan var ett klokt beslut. Det var viktigt att vi
hade en folkomröstning så att beslutet fick en bred
folklig förankring. Det skall vi vara särskilt tacksam-
ma för efter valet till Europaparlamentet. Nu är vi
med, och nu är det viktigt att vi ser hur EU skall ut-
vecklas i framtiden.

Vi moderater ser fem viktiga handlingslinjer för
de närmaste fem tio åren.

Den första punkten är naturligtvis att den historis-
ka möjligheten att ena hela Europa tas till vara.

Den andra punkten är att skapa en effektiv och i
ordets verkliga betydelse gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, som med kraft kan förhindra att det
kommer ett nytt Sarajevo. Det är mer samarbete som
behövs, inte mindre.

Den tredje punkten är att EU behöver utveckla sin
förmåga att lösa gemensamma problem, som bäst
löses på europeisk nivå. Kampen mot knark, den
internationella brottsligheten, terrorismen och de
gränsöverskridande miljöföroreningarna är uppenbar-
ligen viktiga uppgifter för EU. Det behövs också en
gemensam flyktingpolitik, både för att göra flykting-
mottagandet effektivare och för att dela på bördorna.
Helst skall vi också försöka få till stånd en gemensam,
restriktiv narkotikapolitik över hela Europa. Det kan
bli en uppgift som tar lång tid. Inte desto mindre är
den viktig.

Den fjärde punkten är att skapa ett dynamiskt Eu-
ropa med en god och uthållig tillväxt, låg inflation,
låg arbetslöshet och sunda offentliga finanser.

Den femte punkten är att se till att EU är en stark
men avgränsad union, som koncentrerar sig på de
offentliga angelägenheter som bäst kan skötas på
europeisk nivå.

När Västeuropas starka samarbete startades efter
andra världskriget ledde detta till en unik period av
fred, frihet och välstånd i Europa.

Nu har vi en historisk chans att utvidga samarbetet
till de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.
Det skall vi göra, inte för att vara generösa, utan för
att EU står öppet för alla Europas folk som bekänner
sig till samma ideal, som det står formulerat i Rom-
traktatet. Det är helt enkelt vår skyldighet att öppna
samarbetet för de nya demokratier som vill vara med.

Historiens dom kommer att bli hård över vår gene-
rations politiker om vi inte kan axla det ansvar som
krävs av just oss.

Efter det första världskriget verkade den eviga
freden möjlig. Men det fanns inget fast och förplik-
tande samarbete. Nationernas förbund, som det hette
då, var ett slags vackert-väder-organisation. Den
fungerade bra när alla var överens men sämre när
spänningar uppstod.

När påfrestningarna kom under mellankrigstiden
agerade länderna egoistiskt. Tullmurarna höjdes mot
grannländerna. Man konkurrerade om att devalvera
valutorna för att vinna exportfördelar. Det blev en
accelererande spiral av ökade handelshinder och ökad
arbetslöshet. Massarbetslösheten blev ett faktum.
Kommunismen, fascismen och nationalismen växte
sig starka, och det blev som vi minns en katastrof.

Också i vårt grannskap, här kring Östersjön, såg
det ljust ut för 70 år sedan. Finland, Estland, Lettland
och Litauen liksom Polen hade blivit självständiga.
De två stormakterna, Tyskland och Ryssland, var
försvagade av krig och revolution.

Nu, 70 år senare, ser läget åter ljust ut. Men till
skillnad från då finns det nu ett fast och förpliktande
europeiskt samarbete. Det är den historiskt sett stora
skillnaden i Östersjöområdet mellan då, för 70 år
sedan, och i dag. Fyra av Östersjöns grannstater -
Finland, Sverige, Danmark och Tyskland - är redan
medlemmar av EU. Fyra andra länder - Estland,
Lettland, Litauen och Polen - är på väg in i ett kraft-
fullt samarbete, med sikte på medlemskap. Den nion-
de staten, Ryssland, sluter ett interimsavtal och kom-
mer i framtiden att ha ett s.k. partnerskaps- och sam-
arbetsavtal, som också kan växa sig starkare.

Det är just det här som Europasamarbetet faktiskt
handlar om: att se till att vi i Europa har ett fast och
förpliktande samarbete som ger en fast grund för
frihet, fred och välstånd på hela vår kontinent.

Jag tycker att det är beklagligt att de som företrä-
der nej-sidan i Europadebatten nästan aldrig talar om
det här. Det här försvinner för mera närliggande frå-
gor.

Jag vill fråga företrädarna för Vänsterpartiet och
Miljöpartiet: Skall vi gå tillbaka till den situation vi
hade med ofta svaga nationalstater, som agerade var
och en för sig, med den historiska erfarenhet vi har i
Europa av detta förfärliga tillstånd? Det är faktiskt ett
svar som jag tror att ni är skyldiga att ge.

Sveriges förra regering ingick våren 1992 ett fri-
handelsavtal med de tre baltiska länderna. Finland
och Norge följde efter. I vår medlemsansökan till EU
krävde vi att EU skulle göra detsamma när Sverige
gick med, och så skedde också. Redan ett halvår efter
vårt inträde var det klart med ett Europaavtal med
Estland, Lettland och Litauen. Det är en mycket viktig
framgång för svensk utrikespolitik, kanske en av de
viktigaste under efterkrigstiden.

Estlands, Lettlands, Litauens och Polens delaktig-
het i Europasamarbetet och deras framtida medlem-
skap innebär en stabilisering av Östersjöområdet, vars
betydelse för Sveriges framtida säkerhet inte kan
överskattas.

Därför är det viktigt att Sverige som EU-medlem
har möjlighet att agera för detta.

Jag har återigen en fråga till företrädarna för de
partier som vill att Sverige skall ta sig ur samarbetet:
Hur skall Sverige kunna agera kraftfullt för ett fast
samarbete i Östersjöregionen om Sverige skall ta sig
ur EU? Det finns ingen logik i att vi själva skall stå
utanför om vi skall arbeta för andras inträde.

Fru talman! Det är viktigt att arbeta för att främja
ett dynamiskt Europa, ett Europa som växer och ut-
vecklas. Därför måste den inre marknaden fullföljas.
EU måste bli öppnare mot omvärlden. En gemensam
valuta av god "kvalitet" är också av stort värde, inte
minst för Sverige, med vår historia av devalveringar.

Sverige stod utanför EU under lång tid, men vår
ekonomiska utveckling var inte särskilt framgångsrik.
Efter att ha legat i den europeiska toppen blev Sverige
ett mediokert land ur ekonomisk synpunkt. I stället för
att utvecklas genom högre produktivitet sänkte vi våra
reallöner jämfört med omvärlden - helt enkelt en
form av social dumpning. Sverige har blivit förknip-
pat med låga reallöner och hög arbetslöshet.

Om de gångna decenniernas relativa utveckling i
Sverige skulle få fortsätta skulle vi om 5- 15 år bli ett
av Västeuropas fattigaste länder. Även om huvudor-
saken till detta var den inhemska politiken var nog
priset för att stå utanför EU större än vad vi själva har
insett.

Men nu är vi med, och nu ser EU-medlemskapet
ut att bli en succé. Under det första halvåret av med-
lemskap har Sveriges ekonomi växt med ca två pro-
centenheter mer än vad som tidigare förväntats. Re-
dan första året skulle det svenska folkhushållet få över
30 miljarder kronor mer. Trots medlemsavgiften
stärks de offentliga finanserna redan första året, tack
vare EU.

Nu skall man inte vara så snabb att dra de här slut-
satserna. Det har ju bara gått ett halvår. Vi vet dess-
utom att ekonomisk utveckling hänger samman med
andra saker. Konjunkturerna går upp och ner, både i
och utanför EU. Skall vi vara riktigt seriösa skall vi
nog utvärdera EU-medlemskapets effekt på ekonomin
först efter en hel konjunkturcykel, dvs. kanske om
fem år, eller så.

Men en slutsats kan vi dra redan i dag. Det är att
nej-partiernas påståenden om förluster till följd av
EU-medlemskapet inte alls bygger på någon saklig
grund. Hittills finns det ingenting som pekar i den
riktningen.

Jag tycker det vore på sin plats om Vänsterpartiets
och Miljöpartiets representanter nu bad om ursäkt för
de här felaktiga påståendena. Jag tänker särskilt på
alla de offentliganställda som har skrämts av att EU-
medlemskapet skulle innebära negativa effekter på de
offentliga finanserna. Jag tycker faktiskt att man har
skyldighet att be om ursäkt för detta.

Snabb tillväxt är bra för att skapa nya jobb, nya
företag och därmed minska arbetslösheten. Men det
räcker inte. Vissa länder som haft en god tillväxt
under lång tid har likväl haft svårt att få ned en bestå-
ende hög arbetslöshet. Även arbetsmarknaden måste
fungera. I många länder är den så "stel" att unga,
lågutbildade och redan arbetslösa har svårt att komma
in. Arbetsmarknadens funktionssätt varierar mellan
EU:s medlemsländer. Det är också en av orsakerna till
att arbetslösheten varierar så kraftigt mellan medlems-
länderna. Arbetsmarknadspolitik och liknande är ju i
allt väsentligt nationella frågor.

Men EU har i sin prioritering av kampen för att få
ned arbetslösheten utarbetat rekommendationer som
medlemsländerna enats om att följa i sin nationella
politik. Det startade med den s.k. Delorsrapporten,
och det bekräftades senast vid toppmötet i Essen i
december förra året.

Därför har det väckt en sådan förvåning och
misstänksamhet när den svenska regeringen verkar
nonchalera programmet i viktiga avseenden och i
stället presenterar planer på någonting som kallas
sysselsättningsunion. Regeringen har ökat löneskat-
terna, inte minskat dem, och återreglerat arbetsmark-
naden, inte gjort den mer smidig.

Jag vill fråga Mats Hellström: Vore det inte bättre
att den svenska regeringen helhjärtat slöt upp bakom
EU:s program för ökad tillväxt, konkurrenskraft och
fler jobb i stället för att försöka göra en manöver som
uppfattas som en divisionsmanöver?

Anf. 10 HELENA NILSSON (c)

Fru talman! EU-kommissionens ordförande
Jacques Santer har varit mycket tydlig i fråga om den
stora utmaning för Europasamarbetet som 1996 års
regeringskonferens innebär. Han har vid flera tillfäl-
len varnat för att vi nu håller på att upprepa misstagen
från Maastricht. EU får inte uppfattas som - eller
ännu värre utvecklas till - ett projekt för politiker och
byråkrater. Detta skulle vara förödande för den folkli-
ga legitimiteten. Resultatet av 1996 års regeringskon-
ferens måste bli sådant att vi i en folkomröstning kan
få medborgarnas förtroende för fortsatt samarbete. Vi
har inte - och får inte ha - mer bråttom än att varje
steg på EU-samarbetets väg måste ske med eftertanke.

Fru talman! Resultatet av Europaparlamentsvalet
bör vara en väckarklocka för oss politiker. Vi har inte
förmått att förklara den styrka som EU-medlemskapet
innebär för Sverige. Vi som i samband med folkom-
röstningen förra hösten drev på för svenskt medlem-
skap och alltjämt tror på EU-samarbetets möjligheter
måste återkommande redovisa värdet av medlemska-
pet. Det går inte att sträcka vapen inför fanatiska EU-
motståndare, som gör sitt bästa för att misskreditera
EU och som inte respekterar folkomröstningens resul-
tat.

Valrörelsen inför EU-parlamentsvalet var i ett av-
seende positiv - den handlade faktiskt om Europafrå-
gorna. De farhågor som inledningsvis framfördes om
att inrikespolitiken skulle dominera kom på skam.
Partierna gav klargörande besked. Centerpartiets Nja-
paroll häcklades inledningsvis, men för den som öpp-
nade och läste vår valpraktika fanns klara besked på
vad vi tyckte i olika frågor. I de flesta frågor säger vi
ja, i några nej - jag återkommer till detta.

Centerpartiet prioriterar tre frågeställningar inför
regeringskonferensen: utvidgningen österut, miljöfrå-
gorna och ökad decentralisering genom maktspridning
och insatser för att stärka regionerna i Europa.

Utvidgningen österut till Central- och Östeuropa
och till de baltiska staterna och också till Cypern och
Malta är av avgörande betydelse för freden och sä-
kerheten i Europa. Utvidgningen är hela Europa-
samarbetets största utmaning de kommande åren.
Denna utvidgningsprocess får inte fördröjas av villkor
på att EU-samarbetet först genomgår omfattande
förändringar. Utvidgningen österut tas ibland till
intäkt för såväl kraftiga nedskärningar av EU:s ge-
mensamma jordbrukspolitik, CAP, som regionalpoli-
tiken och inskränkningar av EU-demokratin genom
avskaffad vetorätt, större makt för stora stater, färre
arbetsspråk och inskränkningar av det roterande ord-
förandeskapet.

Centerpartiet delar åsikten att en jordbruksreform
är nödvändig. Detta verkar samtliga svenska partier
vara eniga om. Reformeringen av jordbrukspolitiken
skall emellertid bedömas utifrån sina egna problem
och möjligheter. Man får inte ställa orealistiska krav
när det gäller takten i genomförandet eller villkora en
östutvidgning med att EU:s gemensamma jordbruks-
politik, CAP, först måste reformeras. Det är fel tänkt.

Detsamma gäller kraven på en åternationalisering
av jordbruket. En sådan lösning skulle bara innebära
att vissa länder kommer att stödja det egna jordbruket
med ännu större subventioner. Vi skulle åter få se
protektionistisk fingerfärdighet utvecklas på jord-
bruksområdet. Det är inte heller rimligt att diskutera
ett EU-medlemskap utan en jordbrukspolitik för Öst-
europa, i avvaktan på en reform. Jordbruket mår bra
av en vidgad inre marknad, och det är några länder
som är betjänta av stöd för att förändra sin jordbruks-
produktion.

Min slutsats är därför att de svenska partierna bör
söka en gemensam hållning i fråga om en reformerad
men gemensam jordbrukspolitik. Vi har i vårt land
goda erfarenheter av den avreglering av jordbruket
som inleddes 1990, och den svenska modellen för
avreglering röner stort intresse inom EU. Genom en
svensk samsyn på reformeringen av CAP, med ut-
gångspunkt i den svenska avregleringen, har vi goda
förutsättningar att lotsa en jordbruksreform flera steg
framåt. Centerpartiet var navet i den svenska avregle-
ringen, och vi är villiga att ta ansvar för en avregle-
ring också i Europa.

Sverige bör känna ett särskilt ansvar för Baltikums
möjligheter till EU-medlemskap i utvidgningsfasen.
Tyvärr blottlade kampanjen inför Europaparlaments-
valet ett skrämmande ointresse för balternas strävan
till EU-medlemskap bland företrädare som röstade nej
i folkomröstningen. Jag vill för Centerpartiets del vara
mycket tydlig i budskapet till Baltikums folk: Center-
partiet kommer att vara pådrivande nationellt och i
EU-parlamentet i EU:s utvidgningsprocess. Budska-
pet är att en breddning av EU-samarbetet är viktigare
än en fördjupning.

Fru talman! Europasamarbetet skall utvecklas till
ett effektivare instrument för att hindra försurande
utsläpp och andra gränsöverskridande föroreningar.
Centerpartiets offensiva miljöpolitik med hjärtefrågor
som kretslopp, koldioxidskatt, skatteväxling, förnyba-
ra energikällor, stöd till alternativa drivmedel och
kärnkraftsavveckling tar vi med oss i Europapolitiken.

EU måste utnyttjas för att skärpa utsläppsnormer-
na i Europa till nivåer som naturen långsiktigt tål.
Som Europaparlamentet beslutat måste kommissionen
nu ta fram ett förslag till koldioxidskatt som kan infö-
ras i alla medlemsländer.

Regionalpolitiken måste också ändras så, att EU
inte som i dag koncentrerar kraften till några storska-
liga prestigeprojekt som Öresundsbron utan i stället
förmår stödja småföretagande, miljöinvesteringar och
en utbyggnad av den elektroniska infrastrukturen i
hela Europa. En sådan förändring av EU:s struktur-
politik skulle gynna miljön men också stimulera en
hållbar utveckling i Europas alla regioner.

Centerpartiet är det svenska parti som med störst
trovärdighet kan driva miljöpolitik i EU. Den som
skyr EU-samarbetet och aktivt strävar att lämna säll-
skapet kan inte heller räkna med att få något inflytan-
de över besluten eller i debatten.

De partier som i valrörelsen talade sig varma för
miljöarbete på europeisk nivå måste också bedömas
utifrån deras ambitionsnivå i Sverige. Då inser väljar-
na att partier som tvekar eller ryggar inför skatteväx-
ling och en koldioxidskatt i Sverige kommer att vara
lika räddhågsna och viljelösa i det europeiska samar-
betet.

Jag vill ställa en konkret fråga till regeringen. Vi
har fått till oss regeringens lilla röda dokument om de
svenska principiella intressena inför regeringskonfe-
rensen 1996. Där finns inte ett ord om miljöarbetets
betydelse. Varför inte det?

För att stärka det mellanstatliga perspektivet och
öka effektiviteten samt för att ge medborgarna tilltro
till EU-projektet måste vi hitta en fungerande när-
hetsprincip. Centerpartiet kräver därför - det är fler
partier i Sverige som gör det - att vi kommer fram till
en gemensam tolkning av den s.k. subsidiaritetsprin-
cipen. Det är också viktigt att se till att de regler och
bestämmelser som inte fyller kraven på närhetsprinci-
pen utgår, att vi försöker rensa bort det som upplevs
som otympligt och detaljreglerande. I stället skall vi
försöka få tid att ägna oss åt de viktiga frågorna. För
Centerpartiets del är det utvidgningen till Central- och
Östeuropa inklusive Baltikum, Cypern och Malta, de
viktiga gränsöverskridande miljöfrågorna, som kräver
överstatliga beslut, och inte minst en fördjupning av
demokratin så att EU-medborgarna känner att de har
möjlighet till inflytande och påverkan för att forma
Europas framtid inom samarbetets ram.

Anf. 11 BO KÖNBERG (fp)

Fru talman! I den nyss avslutade valrörelsen förde
Folkpartiet liberalerna fram ett enkelt och tydligt
budskap: EU är till för att lösa gränsöverskridande
problem, och det skall vi göra tillsammans i Europa.
Övriga frågor skall vi klara i de olika länderna på de
nivåer vi där väljer.

Den största och viktigaste gränsöverskridande frå-
gan är förstås freden. Därför är den uppgift som står
över alla andra uppgifter i Europasamarbetet den att
se till att vi underlättar freden i Europa. Det finns
många aspekter på detta. Jag tänkte nämna två: Den
ena gäller östutvidgningen och den andra gäller den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den historiska uppgift som dagens politiker i Eu-
ropa står inför är att fatta de beslut som behövs för att
föra samman Europas två halvor. Den delning som
andra världskriget och den efterföljande sovjetiska
ockupationen av östra Europa ledde till måste vår
generation sätta punkt för.

EU är en union för europeiska demokratier. EU:s
nuvarande 15 medlemsländer måste därför vara posi-
tiva till ansökningar från de baltiska länderna, länder-
na i centrala Östeuropa samt Cypern och Malta.
Uppgiften måste vara att underlätta för dessa att bli
medlemmar i samma Europa som vi andra. Om EU
klarar detta fördubblas nästan antalet medlemsländer,
och det bör enligt vår uppfattning ske under de när-
maste tio åren. I en senare omgång bör också ett de-
mokratiskt Turkiet och demokratiska stater i Exjugo-
slavien och i den europeiska delen av det forna Sov-
jetunionen ges möjlighet att bli medlemmar.

Att göra Europa helt borde vara en okontroversiell
uppgift i Sverige. Tyvärr är det inte så. De två nej-
partierna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vill natur-
ligtvis inte att andra länder skall bli medlemmar i ett
EU som de hävdar att Sverige bör lämna, vilket de
vunnit många röster på. Och även om Socialdemokra-
terna säger nästan samma sak som vi i Folkpartiet om
det önskvärda i att östutvidgningen klaras av, är det
osäkert om detta så splittrade parti kommer att orka
med att driva de förändringar av dagens EU som
kommer att krävas för att göra Europa helt.

Det kommer att krävas mycket av ansökarländerna
för att de skall klara villkoren för att bli medlemmar.
Men det kommer också att krävas mycket av de nuva-
rande medlemmarna för att kunna ta emot ett dussintal
nya medlemmar. Det gäller en reformering från grun-
den av EU:s jordbrukspolitik och regionalpolitik, och
det gäller betydande förändringar av EU:s institutio-
ner och regelsystem. De regler som skapades för sex
medlemmar i slutet av 1950-talet kommer inte att
fungera för 27 medlemmar i början av nästa årtionde.

Sverige behöver en rejäl debatt för att kunna bidra
till den historiska uppgift som östutvidgningen inne-
bär vid nästa års regeringskonferens. Den socialde-
mokratiska regeringen har hittills inte klarat den upp-
giften och förefaller inte klara den under de närmaste
månaderna. Det senaste och tydligaste tecknet på
detta är att regeringen inte ens lyckats att i tid till
riksdagen lämna sitt förslag till svensk Europapolitik.

Om östutvidgningen är den helt dominerande frå-
gan för oss i Folkpartiet liberalerna, är det också
viktigt enligt vår mening att få till stånd en fungeran-
de gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, baserad
på att inget land skall kunna bromsa alla de andra
länderna. Samtidigt skall det land som vill avstå från
att delta i konkreta åtgärder ha möjlighet att stå utan-
för.

Det kanske tydligaste exemplet, vid sidan av fre-
den, på gränsöverskridande problem i vår världsdel är
förstås miljöproblemen. Vi har i Sverige varit utom-
ordentligt duktiga under de senaste 15 åren på att
minska svavelutsläppen. Vi har minskat dem med
bortemot fyra femtedelar inom en 15-årsperiod. Sam-
tidigt har effekten i vår egen luft varit kanske bara en
femtedel och det beror förstås på att en stor del av
miljöförstöringen i form av svavelnedsläpp kommer
från andra länder.

Det finns inget organ som kan fatta beslut om de
engelska skorstenarna annat än det engelska parla-
mentet, om man inte fattar gemensamma beslut i Eu-
ropa. Därför borde förstås alla miljövänner vara några
av dem som står längst fram i kampen för ett förbätt-
rat Europasamarbete med effektiva metoder. EU är
den organisation som kan göra det.

Jobben är inte lika tydligt en gränsöverskridande
fråga, men det finns flera punkter där vi kan underlät-
ta för att skapa jobb i vårt land genom ett förbättrat
EU-samarbete. Det kanske tydligaste exemplet är
frågan om koldioxidskatt, där i och för sig ansvaret
för att fatta beslut vilar på denna riksdag, men där
problemen skulle bli stora om vi ensamma genomför-
de en grön skatteväxling av den typ som Folkpartiet
är för. Där behövs åtgärder i samtliga europeiska
länder, och där är EU en mycket naturlig arena för att
få fram beslut.

Ett annat område, nu när vi är medlemmar i EU,
som skulle kunna förbättras genom samarbete i EU är
att se till att man har möjlighet att lätta på momsen på
tjänster i akt och mening att få flera jobb inom tjäns-
tesektorn. Tyvärr har den socialdemokratiska rege-
ringen gång på gång sagt nej till att driva denna fråga
inom EU.

Om EU då är till för de gränsöverskridande frå-
gorna är det självklart att EU inte är till för de frågor
som kan lösas i varje land. Den s.k. närhetsprincipen
måste skärpas. Vi använde en betydande del av valrö-
relsen för vår egen del att peka på olika frågor som
självklart är frågor för Sverige. Några är ganska
oomstridda - vi skall bestämma om sjukvården i Sve-
rige och vi skall bestämma hur vi skall ha det med
arbetslöshetsförsäkring och pensioner i Sverige i
debatten här.

På andra punkter är säkert många negativa till re-
sultaten av de beslut som fattats, om det nu gäller
färdskrivare på Norrtäljebussar eller storleken på
jordgubbar. Problemet är bara att man inte tillräckligt
ofta går till botten med varför det blir en färdskrivare
på Norrtäljebussen med det regelsystem som finns
inom EU.

Vi valde att exemplifiera det här med onödiga be-
slut på hög nivå med jordgubbarna. Efter valet skickar
man nu signaler, om man får tro massmedierna, från
EU att man är beredd att låta Sverige få dispens. Det
betyder väl att det som vi skrev på våra valplakat, om
att i liberalernas Europa får jordgubbarna se ut som
de vill, skulle åtminstone bli att de får se ut som de
vill i Sverige, och det är ju alltid ett framsteg, även
om det kunde ha varit större.

Den demokratiska kontrollen är en självklar och
viktig uppgift för ett liberalt parti att verka för. Vi gör
det genom att verka för att vi här - i den svenska
riksdagen, i den svenska EU-nämnden och i de svens-
ka fackutskotten - skall få mer att säga till om vad
gäller Sveriges position inom EU. Vi gör det också
genom att verka för mera öppenhet inom EU. Vi har
försökt driva den frågan i flera olika sammanhang,
bl.a. under valrörelsen i debatt med statsrådet Mats
Hellström, där vi inte tyckte att det var så lätt att få
reda på vad som verkligen händer i Ministerrådet. Till
svar fick vi snorkiga kommentarer om telefonnumret
till Europainformationen. Strax efteråt avslöjades det
att det inom Ministerrådet regelbundet förekommer
tillägg, hemliga sådana, till protokollen från olika
länder, tillägg som man förvisso inte kan få fram
genom att ringa något av Mats Hellström anvisat
telefonnummer, inte ens hans eget, gissar jag. Det
kanske vi kan få höra mer om i dag.

Öppenhetsfrågorna är alltså centrala och viktiga
frågor om vi skall ha någon demokratisk kontroll.
Möjligheten för medborgare runt om i Europa inom
EU att påverka EU hämmas förstås mycket kraftigt
om vi inte har tillgång till vad som är på gång inom
EU och kan kommentera detta.

Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för mer
europeiskt samarbete. Vi gjorde det i folkomröstning-
en och vi gjorde det i valet till Europaparlamentet. De
ideal vi då kämpade för handlade om att gränsöver-
skridande samarbete skall användas för att lösa gräns-
överskridande problem, om närhetsprincipen som
innebär att beslut skall fattas på den lägsta möjliga
nivån inom Europa och om större kontroll och större
öppenhet. Dessa ideal kommer vi, fru talman, att
fortsätta att arbeta för.

Anf. 12 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Inför regeringskonferensen anser vi i
Vänsterpartiet att det är sju huvudfrågor som rege-
ringen bör aktualisera. Jag skall utveckla vår stånd-
punkt när det gäller två av dessa senare.

För det första måste EU grundläggande demokra-
tiseras och göras öppnare.

För det andra måste tankarna på EMU avvisas,
eller så måste Sverige åtminstone skaffa sig juridiskt
hållbara undantag.

För det tredje måste EU förbli strikt civilt, och
alltså icke blir någon form av militärt samarbete.

För det fjärde får EU, eller för den delen
Schengenavtalet, icke leda till att en solidarisk flyk-
tingpolitik hindras.

För det femte får EU-medlemskapet inte skapa
regler som försvårar kampen mot knark och interna-
tionell brottslighet.

För det sjätte måste EU-fördragen genomgå en
miljörevision med inriktning på fastställande av mi-
nimikrav när det gäller miljölagar och miljöregler.

För det sjunde - tvärtemot vad vi som tillvitas här
- måste EU förändras så att det underlättar en ut-
vidgning mot övriga stater i Europa.

Valet till EU-parlamentet blev ett uttryck för be-
svikelse över och en protest mot EU-medlemskapet.
Det som kallas nej-sidan och som är en minoritet här i
riksdagen fick egentligen flest röster i EU-valet och
fick representera hälften av Sveriges EU-
parlamentariker.

Valdeltagandet var lågt. Många kände sig oberör-
da och utanför. Kanske tyckte en del att det var för
många nyheter i valsystemet. Många stannade säkert
hemma i protest och missnöje med vad de hittills hade
erfarit av EU. De som lät bli att rösta i EU-valet på
grund av sin entusiasm för EU var däremot sannolikt
få.

Det låga valdeltagandet har sagts vara ett nederlag
för demokratin. Men det är inte det låga valdeltagan-
det utan snarare EU-medlemskapet i sig som är ett
bakslag för demokratin.

Valet utgjorde på sitt sätt en dom över EU-
projektet. Som detta är uppbyggt är det inte folkens
projekt. EU har inte vuxit fram från en rörelse bland
de europeiska folken. Det är i stället en konstruktion
så att säga ovanifrån. Det är ett eliternas projekt, ett
projekt för vissa politiker och byråkrater, enligt det
citat som Helena Nilsson anförde.

Det ligger kanske i sakens natur att internationellt
politiskt samarbete har ett drag av elitism över sig.
Vid internationella fora representeras stater och or-
ganisationer av väl betrodda och högt uppsatta före-
trädare: ambassadörer, högre tjänstemän, regeringsle-
damöter osv.

Men det är skillnad på ett internationellt samarbe-
te där statens självständighet inte väsentligen anfräts
och där väljarnas mening i sista hand är styrande och
en överstatlig organisation där många beslut antas av
dessa eliter utan möjlighet för väljarna att påverka.

Väljarna i ett litet land som vårt kan ju bara byta
ut 22 av de 626 parlamentarikerna hur kritiska de än
skulle vara mot EU-parlamentets arbete. Vi är trots
allt en liten minoritet i rådet.

EU-systemets uppbyggnad innebär att politisk be-
slutsmakt förskjuts från riksdagen, från de folkvalda
och därmed från folket till organ som väljarna har
liten eller ingen insyn i, till kommissionen, domstolen,
Coreper och allt vad de heter.

Besluten fattas av rådet. Men informationen om
vad som sägs där är väldigt otillräcklig. I endast en
mindre del av de rättsakter som beslutas får vi veta
hur regeringarna konkret ställt sig, eftersom den över-
vägande andelen av lagbesluten framförhandlas av
ambassadörer inom Coreper.

EU innebär att parlamentarismen urholkas. Riks-
dagen upphör att vara lagstiftare på de områden där
EU-rätten gäller. Inom EU säger man att de nationella
parlamenten skall omvandlas från att vara lagstiftande
till att vara kontrollerande. Men inte heller den kon-
trollerande funktionen är egentligen utbyggd någon-
stans. För vår egen del har vi inte själva löst detta.
EU-nämnden har ju inte etablerat sig som ett reellt
samråds- eller kontrollorgan. De övriga riksdagsut-
skotten kommer i otillräcklig omfattning in i lagstift-
ningsarbetet inom EU.

Även om vi skulle utveckla riksdagens kontroll-
funktion när det gäller regeringens och dess tjänste-
mäns agerande i Bryssel, kan denna kontroll inte
ersätta den lagstiftande rollen. Valen till riksdagen är
intressanta och samlar ett stort deltagande därför att
det är en lagstiftande och beslutande församling som
man väljer. Men om överstatligheten inom EU ökar
riskerar vi att få riksdagsval som mest kommer att
likna en sorts revisorsval.

Tendensen inom EU är nämligen att allt fler beslut
skall fattas på EU-nivå. EU-parlamentet kräver också
ett ökat inflytande över lagstiftningsprocessen, vilket
riskerar att än mer hota riksdagens möjligheter att
påverka och därmed också även kontrollera lagstift-
ningen på EU-området.

Vi anser därför att det är ett minimikrav att Sveri-
ge under den stundande regeringskonferensen verkar
för att samarbetet blir mera mellanstatligt och för att
de nationella parlamentens inflytande inte ytterligare
reduceras.

Skall EU-systemet ha en möjlighet att vinna ett
folkligt förtroende krävs omfattande fördragsändring-
ar som rör EU:s institutioner. Det gäller bl.a. att
kommissionens initiativmonopol avskaffas och att
initiativrätt till ny lagstiftning flyttas till de nationella
parlamenten. Det kräver att en offentlighetsprincip av
svensk modell inkluderande meddelarfrihet införs i
hela EU:s förvaltning och i de olika kommittéer som
lyder under kommissionen. Öppenheten skall vara
grundprincip, i synnerhet är detta viktigt vid alla för-
slag till rättsakter.

Men det är också viktigt att relationerna mellan
EU:s institutioner ses över så att t.ex. den reella poli-
tiska makt som i dag tillkommer domstolen avgränsas.

Om regeringskonferensen leder till att EU mer och
mer unioniseras, mer och mer utvecklas till en sorts
förbundsstat, ja, då är förutsättningarna som gällde
när en majoritet av de svenska väljarna sade ja till EU
rubbade. Då krävs det enligt vår mening en ny folk-
omröstning.

En av de frågor som regeringen bör aktualisera på
regeringskonferensen är EMU. Sverige bör se till att
den frågan kommer upp på bordet och blir realbe-
handlad och att EMU omprövas och lyfts ur Romför-
draget.

Det är gott att den svenska regeringen har lyft
fram kampen mot arbetslösheten, men att den europe-
iska monetära unionen garneras med allmänna formu-
leringar om kamp mot arbetslösheten hjälper föga. Vi
bör i stället utveckla en samarbetsform mellan stater-
na där kampen mot arbetslösheten är det allt överord-
nade på det ekonomiska området.

EMU innehåller en målkonflikt mellan dess ensi-
diga betoning av inflationsmålet och kampen mot
arbetslösheten. Såväl inflationsmål som en stressad
neddragning av bruttoskulden kan innebära att arbets-
lösheten kraftigt ökar i Europa. EMU och dess ökade
makt för centralbankerna - politiskt oansvariga som
de skall vara - innebär en ytterligare utökning av
demokratin och måste därför avvisas.

Anf. 13 PETER ERIKSSON (mp)

Fru talman! Den politiska kartan i Sverige är på
väg att förändras. Det EU-val som vi nyss har upplevt
är bara en pusselbit av många i det nya mönster som
håller på att växa fram. Den långsiktiga utveckling
som vi har sett det senaste decenniet och som bl.a.
kännetecknas av att mittenpartierna är på väg ut för
att ersättas av de gröna är inte heller något unikt
svenskt fenomen. Vi ser samma sak hända såväl i
Tyskland, Österrike, Finland som i många andra län-
der. Den gröna rörelsen är en växande rörelse i global
skala.

Många är naturligtvis besvikna och bittra över att
förändringen går ut över dem. DN:s ledarsida i sön-
dags med rubriken "Återställ politisk jämvikt" är bara
ett av många exempel där man nostalgiskt blickar
tillbaka och där huvudbudskapet är att allt måste få
förbli vad det alltid har varit.

Men det vi ser just nu är en positiv utveckling.
Gamla förstelnade organisationer ersätts av moderna
partier med en levande idéutveckling. Torka och
trötthet ersätts av kreativitet och en våg av nya idéer.
Framför allt kommer dagens stora frågor att få möta
den nya tidens svar.

EU-frågan åskådliggör på ett utmärkt sätt den här
processen. Decentralisering, nätverk, demokratisk
förnyelse och ett globalt perspektiv kolliderar med
centralisering, byråkrati, hierarkier och regionala
stormaktsperspektiv med ett förflutet i kolonial-
maktstiden och det kalla kriget.

Federalisterna, stormaktsbyggarna, i den svenska
riksdagen har lidit ett fruktansvärt nederlag. Men man
skall komma ihåg att det bara var en rond av många.

Nu kommer IGC, den stora regeringskonferensen,
som blir avgörande för EU:s framtid. Äntligen har
federalisterna genom talet om utvidgningen fått ett
argument för vad de hela tiden önskat, dvs. att göra
hela EU-samarbetet överstatligt med majoritetsbeslut
och mer makt för de stora länderna. Betecknande är
det bekymrade konstaterande som kom från en direk-
tör i kommissionens IGC-grupp när vi häromveckan
var nere på besök. Han vek pannan i djupa veck och
sade: "Hur skall vi kunna sälja det här projektet om vi
inte har utvidgningen?"

Det var en riktig frågeställning. Folken i Europa
vill inte ha stormakten. Men retoriken och nyspråket
bland federalister och byråkrater slingrar sig fram på
vägar och stigar som blir allt smalare, och det blir allt
lättare att trilla ned. Det senaste jag sett när det gäller
det Orwellska nyspråket kom från den välkände fede-
ralisten Olof Ruin, som nu är i kommissionens sold
och som spelade en viktig roll för ja-sidan inför folk-
omröstningen i fjol. Han säger i Svenska Dagbladet
häromdagen att Sverige framstår som överdrivet
mellanstatligt fixerat men att småstater snarare än
stora är betjänta av en ökad grad av gemensamstatlig-
het, inte överstatlighet utan gemensamstatlighet. Det
är fyndigt och låter så himla gulligt dessutom.

Mitt intryck är tvärtom att socialdemokraterna för
varje månad som går tar små steg mot att överge veto-
rätten när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. I
våras, efter Lena Hjelm-Walléns berörda tal i Bryssel,
menade både Hellström och Hjelm-Wallén att rege-
ringen i allt väsentligt skulle hävda vetorätten. Nu
säger de svenska förhandlarna i reflektionsgruppen att
Sverige förordar en tredje väg, något mitt emellan
mellanstatlighet och överstatlighet. Kan man få en
förklaring? Var står regeringen? Det känns som en
glidning på ett sluttande plan som slutar med att ni
överger vetorätten.

Till det mest positiva efter EU-valet hör natur-
ligtvis att både Moderaterna Socialdemokraterna samt
också Centern rört sig åt vårt håll och inte längre
avvisar en folkomröstning om resultatet av regerings-
konferensen. Insikten sprider sig väl också om det
orimliga i att vi skall titta på när danskarna, frans-
männen och andra avgör vår framtid i nationella folk-
omröstningar. Om ni har något som helst förhoppning
om att få med svenska folket på det här tåget, måste ni
låta människorna vara med och bestämma. I dag har
ni en möjlighet att ge klara besked. Ställer ni upp på
en folkomröstning om resultatet av regeringskonfe-
rensen?

Men de två tyngsta frågorna handlar om säker-
hetspolitiken och EMU, den ekonomiska monetära
unionen.

Säkerhetspolitiken i Sverige har blivit ett moras.
Vi är varken neutrala eller med i någon allians. Rege-
ringens och Centerns upprepande av de gamla formu-
leringarna låter som allt ihåligare mantra för varje
gång de uttalas. I längden blir det här naturligtvis
orimligt. Vi kan inte vara med i en överstatlig organi-
sation med gemensam jordbrukspolitik, gemensam
handelspolitik, gemensamma tullar och yttre gränser
och ändå göra trovärdigt att vi står utanför alliansen.
Om vi dessutom kopplar på en överstatlig utrikes- och
säkerhetspolitik och en gemensam valuta blir det hela
pinsamt, för att inte säga direkt farligt.

Carlos Westendorp, ordförande i den s.k. reflek-
tionsgruppen, skriver i sin rapport att enskilda länder
inte måste ställa upp på gemensamma militära aktio-
ner men att de måste agera solidariskt både politiskt
och ekonomiskt.

Vi skall alltså finansiera EU:s militära aktioner
och ställa upp politiskt. Sanningens minut är nära.
Antingen måste EU förändras i grunden eller så måste
vi gå ur den här föreningen, om vi vill bevara allians-
friheten.

Något av det mest obegripliga i den här soppan är
ändå moderaternas agerande. Hur kan de högljutt
varna för att ryssen i full stridsmundering kan finnas
bakom nästa hörn samtidigt som de säger att världen
har förändrats och att vi därför inte har någon an-
vändning av neutraliteten?

Något man lugnt kan säga är i alla fall att modera-
terna inte har förändrats.

Också när det gäller den ekonomisk-monetära
unionen finns en växande insikt, som går ända in i
regeringen, om att vi har rätt. Sverige är en dollareko-
nomi. Skogen, gruvorna och bilindustrin är alla bero-
ende av relationen till den amerikanska dollarn. När
vi för inte länge sedan hanterade vår växelkurs genom
en valutakorg hade dollarn dubbel tyngd. Det är na-
turligtvis livsfarligt att knyta en valuta med så starkt
dollarberoende till den tyska D-marken. Det är märk-
ligt hur en sådan självklarhet har kunnat raderas ut ur
minnet på så många inom den svenska makteliten.

Därför vill jag till Göran Persson och ledamöterna
i riksbanksfullmäktige säga: Gör inte om samma
dumhet en gång till. Knyt inte kronan till ERM och
EU:s växelkurssystem. Det är bara valutaspekulanter-
na som blir glada över det.

I den svenska grundlagen står det att Riksbanken
är rikets centralbank med ansvar för valuta- och kre-
ditpolitik. Det står också att endast Riksbanken har
rätt att ge ut sedlar och mynt. Om vi skall gå med i
EMU krävs det en grundlagsändring. Sveriges riksdag
har redan uttalat detta när vi beslöt att gå med i unio-
nen.

Jag vill ställa ett par direkta frågor till Mats Hell-
ström: Varför har ni inte tillsatt någon utredning om
hur grundlagen skall ändras? När kommer utredning-
en om grundlagen och EMU? Det är hög tid att dra i
gång den här processen, om ni inte skall bestämma er
för att lägga hela frågan om valutaunionen i pappers-
korgen. Det är väl inte så illa att ni i regeringen arbe-
tar på ett sätt att försöka kringgå grundlagen?

Hur är det med Folkpartiet och EMU? Står Folk-
partiet bakom Maria Leissners utspel om en folkom-
röstning? Jag tror att det vore bra att få ett klargöran-
de i dag.

Tiden håller snabbt på att rinna ut för socialdemo-
kraterna när det gäller frågan om valutaunionen. Ni
har att välja på att anta vårt erbjudande om en folk-
omröstning eller att tvingas se att EMU blir en huvud-
fråga i valrörelsen 1998.

Miljöpartiet föreslår en gemensam folkomröstning
vintern 1997/1998 om både regeringskonferensen och
valutaunionen. Jag tycker att det borde ses som ett bra
erbjudande för socialdemokraterna och den bästa
chansen för dem att samla ihop sig inför nästa riks-
dagsval.

Anf. 14 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Fru talman! Sverige genomgår en omfattande eko-
nomisk och politisk kris. Vårt starka beroende av
omvärldens utveckling ledde fram till ett svenskt
medlemskap i EU. Medlemskapet har ställt åtskilliga
krav på Sverige men har också lett till en stabilare
ekonomisk utveckling som gör att vi i dag ser ljus i
tunneln.

Det är självfallet svårt för svenska folket att skilja
på vad som är konsekvenser av svenskt medlemskap i
EU och vad som är obehagliga konsekvenser av våra
egna ekonomiska och politiska synder under 70- och
80-talen i Sverige. Historien kommer med största
sannolikhet att visa att EU under denna tid har fått klä
skott för alltför mycket negativism i svensk politik.

Inom loppet av cirka ett år har vi nu tre val bakom
oss - val som tyvärr präglats av demagogi och popu-
lism från flera partier.

I riksdagsvalet 1994 lovade Socialdemokraterna
svenska folket att det skulle slippa undan den obe-
hagliga borgerliga besparingspolitiken. Men sanning-
en blev att den nya regeringen fullföljer besparings-
programmen därför att verkligheten kräver detta.

Vid folkomröstningen om EU-medlemskapet i no-
vember 1994 lovades att EU i sig skulle lösa både
ekonomiska problem och sysselsättningsproblem för
Sverige, vilket naturligtvis inte kommer att ske. EU-
medlemskapet kommer att vara en långsiktigt stabili-
serande grundfaktor för svensk ekonomi som inte kan
intecknas på sex-åtta månader.

Vid valet till Europaparlamentet den 17 september
missbrukar Miljöpartiet och Vänsterpartiet den starka
negativa opinion som finns till svensk krispolitik och
den felaktiga koppling som görs till Europapolitiken, i
syfte att vinna framgång i Sverige för sina egna parti-
er, vilket leder till en mycket svag svensk representa-
tion i Europaparlamentet.

Jag vill belysa detta och beklaga att svensk riks-
politik uppenbarligen blir alltmer demagogisk och
manipulativ. Det är en stor brist hos svenska mass-
medier att inte bättre avslöja detta inför svenska fol-
ket.

Vilka blir konsekvenserna av en sådan politik?

1. De svikna socialdemokratiska löftena i riks-
dagsvalet 1994 kommer att underminera partiets tro-
värdighet.
2.
3. Entusiasternas övertro på EU:s förmåga i folk-
omröstningen 1994 kommer att starkt öka den negati-
va bilden av ett EU som inte kommer att motsvara
löftena.
4.
3. Historien kommer också att drabba Miljöpartiet
och Vänsterpartiet, som mot bättre vetande gjorde
valet till Europaparlamentet till ett val om ja eller nej
till EU, vilket det absolut inte handlade om.

Fru talman! Det är hög tid att ställa högre krav på
ärlighet och trovärdighet i svensk politik!

Skall vi gå vidare med Europapolitiken genom att
framför allt begära folkomröstningar på löpande band,
vilkas innehåll vi inte alls känner till ännu, eller skall
vi ägna tiden åt en debatt i sakfrågorna för att påverka
utvecklingen inom EU? Som fullvärdig medlem i EU
har Sverige nu ett ansvar för att utforma det Europa
som vi vill se i vårt närområde på 2000-talet, inte bara
att passivt ta ställning för eller mot framlagda förslag
på EU:s bord.

Fru talman! Vi kristdemokrater vill se en situation
där vi från svensk sida tillsammans med övriga med-
lemsländer arbetar för följande:

Att skapa en bättre situation för våra barn, dvs.
genuint långsiktiga värden för vårt land och för andra
nationer.

Att skapa fred, demokrati, fördjupade mänskliga
rättigheter och öppenhet bland länderna och mellan
länderna.

Att skapa en stabil ekonomi och en gemensam
välfärdsutveckling.

Att skapa en rättvisare fördelning av sysselsätt-
ning och social trygghet i Sverige och i andra länder.

Att gemensamt ta krafttag för en bättre miljö,
särskilt med avseende på vatten och luft.

Att öppna Gemenskapen för de öst- och central-
europeiska länderna. Vid sitt besök i Sverige under-
strök Estlands president Lennart Meri landets syn på
EU som garant för Estlands fred och frihet och lan-
dets önskan om medlemskap i unionen. Detta ställer
också krav på Sverige som stödland för Baltikum.

Att skapa en gemensam flyktingpolitik och ökat
ansvar för biståndspolitiken.

Fru talman! Med bevarad militär alliansfrihet bör
Sverige kunna spela en mycket mer aktiv roll i EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringens krav bör
vara betydligt djärvare vad avser ökat bistånd till
demokratiseringsprocesser och stöd till utvecklings-
länder i tredje världen. Vidare måste handeln med
dessa länder underlättas genom sänkta tullar.

En av grundidéerna med EU som gemensam
marknad är fri rörlighet för människor, varor, tjänster
och kapital. Samtidigt måste vi finna metoder för att
stoppa terrorism och ekonomisk brottslighet av nar-
kotika och vapen. Regeringen bör ta ett initiativ till ett
fördjupat utredningsarbete inom kommissionen i syfte
att nå ett polissamarbete som sätter stopp för detta
gissel. Som medborgare kan vi annars inte acceptera
öppna gränser inom EU.

Vi kristdemokrater vill fästa uppmärksamheten
också på ett annat gränsöverskridande
"miljöproblem", nämligen de elektroniska mediernas
snabba spridning av förnedrande pornografi och ned-
brytande underhållningsvåld. Gemensamma etiska
regler bör ge ett skydd mot destruktiv påverkan och i
stället stödja en positiv kulturell mångfald.

Fru talman! Inför regeringskonferensen 1996 vill
jag särskilt lyfta fram två ytterligare områden som är
viktiga för Sverige:

1. Att regeringen tillsammans med andra mindre
länder inom EU skapar en allians till stöd för de små
ländernas formella inflytande i den nya institutionella
beslutsordningen efter 1996. Irland har tidigare uttalat
ett intresse för ett sådant samarbete med övriga små
länder. Det gäller bl.a. antalet röster i ministerrådet
och frågan om huruvida varje land skall få rätt till en
egen kommissionär.
2.
2. Att noga utreda konsekvenserna för Sverige av
en gemensam valuta. Hur kommer en gemensam
valuta att påverka de ekonomiskt svaga regionerna i
relation till de ekonomiskt starka inom EU? Kommer
det att uppstå behov av regionalstöd? Kan Sverige
förväntas bli en svag region på grund av avståndet till
centrum av den gemensamma marknaden?

Detta är frågor som bör besvaras innan vi går till
någon folkomröstning.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga följande:
Det är många stora förändringar på gång inom EU
under de närmaste åren, vilka starkt påverkar Sverige.
Som medlem har vi både inflytande och ansvar för
hur EU skall utformas inför 2000-talet. Ytterst bär
riksdagen detta ansvar. Därför är det mycket positivt
att dagens debatt äger rum, och jag hoppas att den
återupptas och återupprepas inför de förestående
förändringsstegen som kommer att ske mycket snart
inom EU.

Anf. 15 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Fru talman! Knappast någon gång i Sveriges poli-
tiska historia har en så omfattande och djupgående
diskussion förts om Europa som under de senaste
åren. Den har också engagerat mycket stora delar av
svenska folket. Folkomröstningen föregicks av en
kampanj som nog blev till en av de största satsningar
på folkupplysning och folkligt deltagande någonsin i
vårt land. Mer än 80 % av väljarna deltog, och en
majoritet röstade ja till EU-medlemskap.

Genom folkomröstningen och inträdet i den Euro-
peiska unionen är vårt land nu med i ett spännande
och långsiktigt samarbete. Tillsammans med övriga
folk i Europa skall vi utveckla samarbetet för att tryg-
ga fortsatt fred, säkerhet och välfärd för de europeiska
folken. Regeringen avser att bedriva en aktiv och
framåtsyftande EU-politik och konstruktivt bidra till
att forma Europas framtid.

Sveriges inträde i EU och regeringens målmedvet-
na satsning på att sanera statsfinanserna - precis som
vi sade före valet 1994, Holger Gustafsson - har ska-
pat ett förnyat förtroende för Sverige i vår omvärld.
Vi har en tillväxt som är högre än på tio år, den star-
kaste ökningen av sysselsättningen sedan andra
världskriget, sjunkande räntor, kraftigt ökade in-
dustriiinvesteringar och den högsta ökningen av in-
dustriproduktionen sedan början av 1960-talet. Sam-
arbetet i riksdagen över blockgränserna har gett denna
politik en stabil grund. Regeringen engagerar sig
starkt för att denna positiva utveckling skall bestå.

Men EU-medlemskapet innebär förändringar, och
saneringspolitiken leder till påfrestningar för många.
EU har fått klä skott för människors missnöje på be-
tydligt fler områden än vad som är motiverat.

Och mitt i den stora förändringen, innan vi ens har
hunnit vänja oss vid formerna för vårt medlemskap,
höll vi val till Europaparlamentet. Det låga valdelta-
gandet har gett oss en rejäl tankeställare. Men med
litet perspektiv är det kanske inte så förvånande, trots
allt, att så få valde att utnyttja sin rösträtt. Man visste
att det var ett begränsat val. Det handlade om 22
svenska platser i det 626 personer starka Europapar-
lamentet, inte om något annat.

Fru talman! Det EU som vi nu är medlemmar i har
en period av stora förändringar bakom sig, inte minst
genomförandet av den gemensamma inre marknaden,
men än större utmaningar ligger framför oss. Utvidg-
ningen av medlemskretsen till kanske 27 medlemmar
kräver att EU:s institutioner anpassas för att kunna
fungera i en mycket större medlemskrets. En refor-
mering av den gemensamma jordbrukspolitiken och
strukturfonderna, en ny femårsbudget och den eko-
nomiska och monetära unionen - hur vi tillsammans
hanterar de här utmaningarna bestämmer mycket av
Europas framtid.

EU gjorde kriget i Västeuropa omöjligt. Samman-
flätningen av de europeiska samhällena och ekonomi-
erna gav immunitet mot krig och militära konflikter.
Medlemskap i EU är också en garanti för demokrati.
Diktatorer kan inte längre vrida klockan tillbaka i
Grekland, Portugal eller Spanien.

För länderna i Östeuropa och Centraleuropa är
medlemskap i EU ett politiskt mål av första rang. För
dem står EU för demokrati, välfärd och ett europeiskt
kulturarv.

För oss förstärker utvidgningen möjligheten till
fred i vårt närområde och kan därmed öka vår säker-
het. Ekonomisk utveckling och tillväxt i Östeuropa
skapar också nya marknader för svenskt näringsliv
och ger arbetstillfällen i Sverige. Utvidgningen är en
historisk uppgift.

Utvidgningsförhandlingarna bör inledas sex må-
nader efter regeringskonferensens slut för samtliga
kandidatländer. Hur den fortsatta förhandlingsproces-
sen fullföljs får sedan avgöras av ekonomisk utveck-
ling och förmåga att uppfylla de krav som medlem-
skapet ställer.

För regeringen är utvidgningen en fråga om soli-
daritet. Europa skadades när järnridån gick ner. Nu
får inte järnridån ersättas av en "fattigdomsridå",
osynlig men lika obönhörlig.

Ja, det kommer att kräva mycket att utvidga EU
österut. Ja, det kommer att innebära rejäla förändring-
ar - framför allt i jordbrukspolitiken men också på
andra områden, både hos oss och hos dem. Men priset
för att inte våga ta steget blir för högt, domen från
kommande generationer för hård, vi skall axla den
uppgiften med största ansvar. Inskränkt nationalism
skall inte få stoppa det arbetet.

Jag tycker att det varit trist att här och även tidiga-
re få ta del av Miljöpartiets syn, här uttryckt av Peter
Eriksson; att se den rädsla som man har och den
okänslighet som man visar för vad folken i öst faktiskt
själva önskar.

Men vår solidaritet är inte kravlös. Inför utvidg-
ningen driver Sveriges representant nu i reflektions-
gruppen att EG skall tillträda Europarådets konven-
tion om de mänskliga rättigheterna. Signalen till kan-
didatländerna om kraven på demokrati och mänskliga
rättigheter måste vara entydig och klar.

Fru talman! Regeringens ansträngningar för att sa-
nera nationens finanser börjar nu bära frukt. Somliga
hävdar att detta arbete tvingades på oss av Ma-
astrichtfördragets krav, att detta skulle ålägga oss att
föra en ekonomisk politik som leder till högre arbets-
löshet. Det är en felaktig syn, fru talman. Sunda stats-
finanser, stabila priser, låga räntor och en stabil väx-
elkurs är en förutsättning för hög tillväxt och låg
arbetslöshet.

Arbetslösheten leder - det vet vi alla - till den
hopplöshet och de antidemokratiska tendenser som
har fått växtkraft i dagens Europa. Att 18 miljoner
människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden
är fullständigt oacceptabelt och ett enormt slöseri med
mänskliga resurser. Det är ett hot mot ekonomisk och
social stabilitet, ja ytterst mot vårt demokratiska sty-
relseskick.

Den finansiella stabilitet som formulerats i Ma-
astrichtfördraget kan utgöra en viktig grund för en
politik som pressar ner arbetslösheten. Men det räcker
inte. Vem tror i dag att vi klarar sysselsättningen utan
samarbete med våra grannar? EU-länderna måste höja
ambitionen när det gäller att permanent bekämpa
arbetslösheten, och denna höjda ambition bör åter-
speglas i fördraget.

Toppmötena i Essen och i Cannes har lyft fram
sysselsättningen på dagordningen. Det har inte minst
varit socialdemokratiska regeringsföreträdare som har
lyft fram dem, och det är bra att också andra politiska
grupperingar har ställt upp för den politik som nu står
på dagordningen. Så är det, Göran Lennmarker.

Sverige har i förberedelserna för den kommande
regeringskonferensen lagt fram förslag med denna
inriktning. Vi vill se tydligare mål och en starkare
institutionell förankring av sysselsättningsfrågorna.
EU:s ambitioner när det gäller sysselsättningen måste
vara lika höga som när det gäller finansiell stabilitet.
En stark ekonomi förutsätter att människors vilja till
arbete tas till vara. Vi vill att EU skall bli en union för
sysselsättning.

För att öka sysselsättningen bör en närmare sam-
verkan ske i den ekonomiska politiken. Vi har mycket
att vinna på att i större utsträckning betrakta EU som
en integrerad ekonomi och att utforma den ekonomis-
ka politiken därefter.

Den ekonomiska och monetära unionen kan repre-
sentera ett viktigt steg i denna riktning, och den är ett
uttryck för den höga ambitionen i det europeiska
projektet. Men en valutaunion rymmer också risker.
Den innebär att vissa av EU:s medlemsländer kan
komma att gå snabbare fram än andra. De länder som
lyckas får starka motiv att fördjupa sitt ekonomiska
samarbete. EMU-processen måste därför hanteras
med varsamhet, så att den inte motverkar sitt syfte och
i stället leder till splittring och till att den inre mark-
naden eroderar.

Regeringen kommer inom kort att tillsätta en ut-
redning som skall analysera fördelar och nackdelar
med ett svenskt deltagande i den ekonomiska och
monetära unionen och dess tredje steg, valutaunionen.
Vi skall - i enlighet med svensk tradition - ha en
omfattande och bred debatt innan vi tar de avgörande
besluten.

Fru talman! Det är vår ambition att under rege-
ringskonferensen 1996 sätta sakfrågorna i centrum. Vi
måste visa att EU är av praktisk betydelse för vanliga
medborgare, att EU kan bidra till att skapa en trygg
och bra vardag för människorna. Det handlar om
sysselsättning, om bättre miljö, om ökad jämställdhet
mellan män och kvinnor och om kampen mot interna-
tionell brottslighet. Vem tror i dag att vi klarar dessa
frågor utan samarbete med våra grannar?

EU-fördraget är oöverskådligt och svårgenom-
trängligt. Allmänhetens tillgång till EU-dokument är
begränsad eller godtycklig. EU måste bli öppnare och
fördraget enklare och lättare att förstå. Regeringen
kommer att verka för detta i regeringskonferensen.

En offentlighetsprincip liknande den svenska bör
gälla också för institutionerna i EU. När rådet sam-
manträder som lagstiftare bör debatterna vara offent-
liga. Protokoll från mötena skall vara tillgängliga för
medier och allmänhet. Beslutsprocedurerna i rådet
och i parlamentet är i dag så många och så komplice-
rade att de är näst intill obegripliga, utom för möjli-
gen ett antal människor som kan räknas nästan på den
ena handens fingrar. Vi vill verka för färre och enkla-
re beslutsprocedurer.

EU har hittills framgångsrikt ägnat huvuddelen av
sin möda åt att ta bort handelshinder mellan länderna.
Men hittills har producenternas intressen stått i cent-
rum. EU behöver göra mer för att stärka konsumen-
ternas ställning, ge konsumenterna del av frukterna av
den gemensamma marknaden.

Vem tror i dag att arbetet för en bättre miljö klaras
utan samarbete med våra grannar? Men vi måste gå
längre vid regeringskonferensen, såsom också Lena
Nilsson har angivit i den röda skrift som regeringen
producerade i somras. Vi bör överväga att på miljöns
område fatta fler beslut i majoritet. Miljöhänsyn
måste komma in på alla politikområden, i Rio-
deklarationens anda, precis som öppenheten, enkelhe-
ten och jämställdheten mellan könen skall genomsyra
samarbetets olika delar.

På jämställdhetens område är regeringen redan
mycket aktiv i EU, och vi kommer också att föreslå en
skärpning av fördraget på denna punkt i regeringskon-
ferensen.

Även den internationella brottsligheten har tyvärr
dragit nytta av den gemensamma marknaden. Därför
måste samarbetet i rättsliga och inrikespolitiska frågor
effektiviseras, inte minst för att bekämpa den illegala
narkotikatrafiken. I ett Europa utan gränser måste
människor känna trygghet. Det är regeringens upp-
fattning att detta samarbete i allt väsentligt skall vara
mellanstatligt. Det hindrar inte att EU:s institutioner
bör kunna utnyttjas bättre än i dag. En viktig fråga
under regeringskonferensen måste bli vilken roll som
kommissionen och vår egen kommissionär Anita
Gradin skall spela, t.ex. i brottsbekämpningen.

Fru talman! Europa står i dag inför nya hot. Dit
hör etniska och religiösa motsättningar, främlingsfi-
entlighet, massiva flyktingströmmar, miljöproblem
och internationell brottslighet. Dessa problem kan
undergräva stabiliteten på vår kontinent, om de inte
hanteras på rätt sätt och i god tid. Det är något som
bara kan göras av de europeiska länderna i samver-
kan.

Kriget i forna Jugoslavien ligger som ett öppet sår
mitt i Europa. Det berör djupt människorna runt om
på vår kontinent. Människorna i Sverige och övriga
europeiska länder förväntar sig att vi i framtiden står
bättre rustade inför de nya möjliga konflikthärdar som
kan finnas. Det gäller att finna lösningar i ett tidigare
skede, innan blod har flutit.

Regeringen anser därför att det är viktigt att Sve-
rige bidrar till att EU utvecklar sin förmåga när det
gäller såväl humanitära och fredsbevarande operatio-
ner som konflikthantering och konfliktförebyggande.
För Sveriges del gäller oförändrat att vårt deltagande i
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och
insatser i fråga om förebyggande och hantering av
konflikter sker på grundval av den militära alliansfri-
heten. På denna grundval vill vi aktivt verka för en
alleuropeisk säkerhet.

Inför regeringskonferensen arbetar vi från svensk
sida för att EU skall stärka sin förmåga vad gäller
analys och förebyggande på det utrikespolitiska om-
rådet. Statsministern har i det syftet föreslagit att man
inrättar en särskild funktion för "tidig varning" vid
möjliga framtida konflikter.

Fru talman! Låt mig avsluta med att blicka ett par
år framåt i tiden. Nästa år inleds EU:s regeringskonfe-
rens. Den nya världshandelsorganisationen WTO -
GATT:s efterföljare -håller samma år sitt första mi-
nistermöte. WTO kan bidra till att riva de murar som
fortfarande finns mellan EU och omvärlden.

År 1997 och 1998 följer så nya utmaningar för det
europeiska samarbetet. Vi hoppas att utvidgningsför-
handlingarna skall inledas. Planerna för EMU kom-
mer att ha tagit form. En reformering av jordbruks-
politiken blir nödvändig, liksom för struktur- och
regionalfonderna.

Detta sker samtidigt som medlemsländernas riks-
dagar och parlament skall behandla resultaten av
regeringskonferensen. Det blir sålunda en tid av in-
tensiva förhandlingar med många skilda men parallel-
la processer. En strategi måste utformas som undviker
blockeringar och återvändsgränder. Reformprocessen
måste i stället drivas så, att de olika delresultaten
bygger under och ger stöd för nästa steg.

Regeringen kommer i denna process på bästa sätt
söka främja svenska intressen. Det innebär att vi
kommer att ta vårt ansvar för en stabil och fredlig
utveckling på vår kontinent, en hög och hållbar eko-
nomisk tillväxt, en full sysselsättning och en rättvis
fördelning av välfärden. I dessa frågor kommer vi, fru
talman, att nära samråda med riksdagen.

Anf. 16 GÖRAN LENNMARKER (m)

Fru talman! Vi moderater menar att de första län-
der i Central- och Östeuropa som uppfyller kraven för
medlemskap skall kunna bli medlemmar i den europe-
iska unionen redan år 2000. Det ställer krav på län-
derna själva. De skall vara demokratiska. De skall ha
reformerat sina ekonomier. De skall behandla sina
minoriteter väl och inte ha gränskonflikter.

Men det ställer också stora krav på EU och med-
lemsländerna i EU. Ett sådant är att regeringskonfe-
rensen avslutas helst under 1996, så att förhandlingar
kan påbörjas redan under 1997 - helst våren 1997. Vi
vet att förhandlingar tar tid, men det bör kunna vara
möjligt att avsluta dem senhösten 1998 för att ratifice-
ra under 1999. Därmed skulle vi kunna se de första
medlemmarna från Central- och Östeuropa vid sekel-
skiftet. Hur många det blir vet vi inte. Det beror i stor
utsträckning också på dem själva.

För att det skall gå måste man också under tiden
stärka samarbetet, förstärka Europaavtalen, se till att
miljösamarbete, brottsbekämpningssamarbete och
annat kan påbörjas redan innan medlemskapet är ett
faktum.

Det är en tuff tidtabell. Jag erinrar mig att det var
få som trodde på oss när vi satte upp tidtabellen för
det svenska medlemskapet - inte bara i Sverige, utan
också inom EU. Men den höll. Denna tidtabell skall
nog kunna hålla.

Fru talman! En gemensam stabil valuta skulle vara
en betydande fördel för hela Europa. EU har i dag 14
olika valutaområden vars gränser utgör ett hinder
främst för små företag och för hushåll. Genom att
eliminera transaktionskostnaderna och framför allt få
bort den osäkerhet som ligger i valutornas fluktuatio-
ner skulle betydande vinster uppnås. Låg inflation ger
de bästa förutsättningar för tillväxt, låg arbetslöshet
och högt sparande. Konkurrensen förbättras när pris-
relationerna inte förrycks på grund av hög inflation.

För Sveriges del skulle en gemensam valuta ha
stora fördelar. Det stora räntegapet mellan oss och de
framgångsrika europeiska valutorna skulle elimineras.
Inte minst skulle det kraftigt förbättra villkoren för de
små företagen och för hushållen. I dag har vi samma
räntenivå i Ystad och Haparanda. Vi kan föreställa
oss vilken vinst det skulle vara att ha samma räntenivå
både i Ystad, Haparanda och Frankfurt, vilket skulle
bli resultatet om man hade en gemensam valuta.

Det finns en oro för att många socialistpartier inte
är så intresserade av att genomföra Essendeklaratio-
nen i vissa avsnitt, Mats Hellström, just därför att det
misstänks att man vill försvara status quo. Det är
ingen politisk gruppering som kan slå sig för bröstet
när det gäller arbetslösheten, men är det någon som
har extra anledning att skämmas är det just socialist-
grupperingen. Från Spanien och Frankrike men också
från Sverige har man resultat som skrämmer med
mycket hög arbetslöshet. Därför är det bekymmersamt
om den svenska regeringen inte fullt ut stöder Essen-
programmet när det gäller att bekämpa arbetslösheten.

Fru talman! Nej-partiernas företrädare i denna de-
batt undvek många av de väsentliga frågorna. Hela
frågan om hur samarbetet skall se ut i Europa är man
ganska ointresserad av. Mest verkar det vara kritik
mot det samarbete som faktiskt finns. Men hur skall
samarbetet se ut? Är det en återgång till mellankrigs-
tidens ordning som Vänsterpartiet respektive miljö-
partiet vill ha i Europa? Det verkar ju så. Hur skall
man kunna ena Europa om Sverige skall stå utanför?
Skall vi försöka få med så många medlemmar som
möjligt från Central- och Östeuropa men själva stå
utanför? Det finns ingen logik i detta.

Det sägs inte ett ord om hur man skall undvika ett
nytt Sarajevo. Hela Europa diskuterar och plågas över
att man inte kunde förebygga detta.

Det sägs ej heller ett ord om hur man skall tala om
för alla offentliganställda och andra att Sverige såsom
medlem i EU faktiskt växer mycket kraftigare än vi
gjorde innan. Det vore intressant att höra någon syn-
punkt på detta.

Anf. 17 HELENA NILSSON (c)

Fru talman! Centerpartiet menar att vetorätten bör
bibehållas oinskränkt inom den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken - den som förkortas GUSP. Vi
ger klara besked om hur vi vill att EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik skall utvecklas.

Jag anser att det är ytterst osannolikt att rationali-
teten i den gemensamma utrikes- och säkerhetspoliti-
ken skulle förbättras genom fler majoritetsbeslut inom
utrikes- och säkerhetspolitiken.

När socialdemokrater, folkpartister, moderater och
kristdemokrater inför EU-parlamentsvalet stod på kö
för att överge vetorätten och därmed löften från folk-
omröstningskampanjen framförde vi från Centerpar-
tiets sida mycket hård kritik. Vi accepterade inte hel-
ler den linje som regeringen valt inför regeringskonfe-
rensen - en linje som innebär att vetorätten skall be-
hållas enbart i frågor som rör vitala nationella säker-
hetsintressen. Detta görs utan att definiera innebör-
den.

Medlemsländerna, med sina legitima krav om bi-
behållen nationell suveränitet, skulle med en sådan
lösning resa förbehåll för olika vitala nationella sä-
kerhetsintressen. I stället för en diskussion i sak riske-
rar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
att förlamas av 15 olika definitioner av "vitala natio-
nella säkerhetsintressen". Det ger också regeringen
tolkningsrätt om vad som är vitala nationella intressen
och lämnar riksdagen utan inflytande.

Centerpartiet anser inte heller att vetorätten skall
omtolkas till att bli en rätt att stå utanför ett gemen-
samt fattat beslut. Styrkan i den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken är ju att alla medlemsstater
kan sluta upp bakom besluten. Vi i Centerpartiet anser
att det vid regeringskonferensen tydligt måste klargö-
ras att den nationella suveräniteten inom utrikes- och
säkerhetspolitiken skall respekteras.

När det gäller frågan om den ekonomiska och mo-
netära unionens tredje steg med gemensam valuta och
centralbank fick vi i valrörelsen inget besked om var
regeringen står. Finansminister Göran Persson tillstod
att EMU-frågan var större än frågan om EU-
medlemskap. Men trots detta motsätter sig regeringen
en folkomröstning i frågan om svenskt deltagande.

Det är inget nytt. Jag ställde en fråga om detta i en
interpellation redan före folkomröstningen förra hös-
ten. Den blev besvarad efter folkomröstningen av
Göran Persson. Han svarade att man från regeringens
sida inte är intresserad av en folkomröstning om del-
tagande i EMU.

Centerpartiet tror inte att en
"sysselsättningsunion" kan parera de brister som finns
i EMU:s konvergenskriterier. Avsaknaden av kriterier
för arbetslöshetens minskning och för reduceringen av
respektive lands miljöskuld gör att EMU-projektet
haltar. Det gör att Centerpartiet är motståndare till
svenskt deltagande i EMU-projektet.

På en annan punkt verkar Socialdemokraterna,
och förvånande nog också Folkpartiet, att ha ändrat
åsikt efter EU-valet. Det gäller även det ett krav som
Centerpartiet har fört fram både i valrörelsen och
inför folkomröstningen i höstas, nämligen att man
skall ha en folkomröstning efter regeringskonferensen
om den innebär betydande förändringar av Europa-
samarbetet.

Det är ett svar till Peter Eriksson, som säger att det
verkar som om att även Centerpartiet har kommit på
det så här sent. Jag vill peka på inte minst en rad
artiklar av min kollega i presidiet, Andreas Carlgren.
Han drev hela förra hösten frågan om vikten av folk-
omröstningar. Det kan vara ett rimligt krav. Folkom-
röstningen i höstas handlade om ja eller nej till med-
lemskap enligt det då framförhandlade avtalet.

Om man som vi i Centerpartiet inte vill se en fede-
ral utveckling behöver man inte heller eftersträva en
sådan folkomröstning, utan kan i stället se regerings-
konferensen som en konsolidering kombinerad med
en östutvidgning och tro att regeringskonferensen
skall välja en sådan väg. Då behövs ingen folkom-
röstning.

Anf. 18 BO KÖNBERG (fp)

Fru talman! I mitt inledningsanförande talade jag
en hel del om behovet av östutvidgningen och varför
vi inom Folkpartiet liberalerna är så starkt för detta.
Jag sade också att den frågan tyvärr inte var helt
okontroversiell i Sverige och den svenska riksdagen. I
ett par inlägg har detta berörts.

Kenneth Kvist värjde sig mot den beskrivningen
för hans eget partis räkning. Han sade, och jag förstod
det rätt, att man inom Vänsterpartiet tänkt arbeta för
att underlätta för en utvidgning av EU med länderna i
Östeuropa, Centraleuropa och Baltikum. Han nämnde
dem inte vid namn, men det var uppenbarligen dem
han syftade på. Om detta är sant tycker jag att det är
alldeles utmärkt. Det kanske hade varit bra om det
kommit fram tidigare. Sent skall syndaren vakna. Jag
är inte helt övertygad förrän jag har hört Kenneth
Kvist bekräfta det från talarstolen.

Peter Eriksson värjde sig inte. Han använde
mycket av sitt anförande till att tala om det nya som
han och Miljöpartiet stod för. I andra sammanhang
skulle man väl ha använt ordet skryt om en stor del av
det anförandet. Nu skall jag inte klanka alltför mycket
på honom för detta. Jag vet inte om jag själv skulle ha
kunnat avhålla mig från det om jag fått 17 % i valet
häromsistens. Var och en får skärskåda sitt eget hjärta
och njurar.

Däremot är det intressant att få en diskussion om
vad det är som är så nydanande och framåtsyftande i
den politik som Peter Eriksson här har företrätt i Eu-
ropafrågan. Var ligger det nydanande och framåtsyf-
tande i att motarbeta att göra Europa helt? Var ligger
det nydanande och framåtsyftande i att hånfullt karak-
tärisera dem som är för att göra Europa helt och för-
söka tillvita dem andra motiv än de motiv som de
själva redovisar?

Till Miljöpartiets representant är det kanske inte
helt fel att ställa frågan: Var ligger den nydanande
och framåtsyftande i att motarbeta den mest effektiva
miljöorganisationen i Europa, nämligen EU? Ni har i
stor utsträckning vunnit era röster, de 17 procenten,
på att ni vill försvåra, förhindra, försvaga och försinka
samarbetet i Europa i de många gränsöverskridande
frågor som behöver lösas.

En hel del av Peter Erikssons anförande användes
också till att bolla med orden överstatlighet, mellan-
statlighet, m.m. Frågan är vad det egentligen är för fel
med att EU:s länder kan skärpa reglerna för svavelut-
släpp om de vill, även om något enstaka land skulle
vara emot det, exempelvis företrädare för Storbritan-
niens högerregering. Vad vore det för fel om man fick
ett beslut om koldioxidskatt i hela Europa? Nu tror
jag i och för sig att Peter Eriksson är för de sakerna.
Det intressanta är varför han är så negativ till beslut
av den här typen.

Det har ställts några frågor till mig vad gäller
folkomröstningar. Vår uppfattning redovisade vi på
den punkten lika tydligt och klart som på alla andra
punkter som omröstningen gällde i den nyss avslutade
valomgången.

Det är ganska naturligt att det är riksdagen som
fattar beslut om EMU. Det var ett problem när Soci-
aldemokraternas företrädare hävdade att de ville fatta
beslut i riksdagen våren 1998, dvs. före nästa riks-
dagsval, utan att i val tala om för svenska folket vad
man tycker i dessa frågor. Man passade ju i den frå-
gan.

Vad gäller frågan om en eventuell folkomröstning
i samband med regeringskonferensens resultat är det
vår bedömning att det förmodligen inte blir sådana
beslut i regeringskonferensen som förändrar EU på
något väsentligt sätt annat än på de punkter som vi
alla, förutom Peter Eriksson och möjligen Vänster-
partiet, har talat om, nämligen för att underlätta för
östutvidgningen. Låt oss ta den diskussionen ånyo om
det skulle bli jättelika förändringar.

Mats Hellström resonerade litet grand kring frågan
om kontroll, närhet, öppenhet och insyn. Jag undrade
i mitt förra inlägg om det telefonnummer man kunde
ringa för att få reda på allt som hände i Ministerrådet.
Nu hann inte statsrådet på sina 15 minuter besvara
den frågan. Men han har ju 4 plus 2 minuter kvar.

Anf. 19 KENNETH KVIST (v)

Fru talman! Det fanns i Mats Hellströms anföran-
de många vällovliga syften. Men grundbulten som
återstår att lösa när det gäller EU-systemet är att för-
djupa demokratin.

Mats Hellström uttryckte inför vissa utmaningar
han angav att de skall lösas tillsammans med övriga
folk i Europa. Men problemet med EU:s uppbyggnad
är att folken i så stor grad ställs utanför möjlighet till
insyn och kontroll. Det är snarare politiska och ad-
ministrativa eliter i medlemsstaterna som länkar ihop
sig och begränsar den insyn och kontroll som folken
borde ha, och därmed minskar det folkliga inflytan-
det.

Det är detta som gör att EU så som det är upp-
byggt hotar att urholka demokratin. Vi är alltså inte
emot, för att nu anknyta till det Göran Lennmarker
sade, ett internationellt samarbete mellan staterna.
Men EU, som det nu ser ut, är inte den naturlag som
många påstår den vara.

Man kan bygga upp ett internationellt samarbete
på olika sätt. Den överstatlighet som så mycket känne-
tecknar EU-samarbetet leder och har lett till att de-
mokrati urholkas och att de nationella parlamentens
egenskap av lagstiftare minskar. Därmed är det inte
de nationella parlamentarikernas inflytande som
minskar utan framför allt väljarnas inflytande.

Göran Lennmarker sjunger också en lovsång till
EMU. Jag noterar där att Mats Hellström var mer
öppen och diskuterande. Göran Lennmarker säger
t.o.m. att vår ekonomi har vuxit tack vare EU och att
en gemensam valuta är till välsignelse. Det är snarare
genom att vi drog oss ur knytningen till EU-valutan
och lät kronan flyta som vi fick de vinster som gör att
vi har fått en snabb tillväxt av svensk exportindustri
och därmed en gynnsam konjunktur i Sverige.

Det hade inte gått i vår dollarkänsliga ekonomi om
vi hade haft en fortsatt knytning till eller varit med i
en gemensam valutaunion.

Göran Lennmarker säger att han tycker att vi har
lurat de offentliganställda när det gäller riskerna av ett
EU-medlemskap. Men faktum är ju att konvergens-
kraven som räknar med att bruttoskulden kraftigt skall
minska hotar att leda till en ökad arbetslöshet, inte
minst bland de offentliganställda. Det är ju också vad
moderaterna eftersträvar med sin politik. Den har ju
en genklang ute i Europa och ute i EU, nämligen att
man skall få ner de offentliga utgifterna och antalet
offentliganställda och försöka ersätta det med privat
service.

Anf. 20 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Vi har haft ett antal ämnen uppe i
diskussionen. Jag har fått en del frågor, bl.a. från
Göran Lennmarker och Bo Könberg. Jag skall försöka
att svara på dem. Jag hoppas att ni nästa gång klarar
av att svara på de frågor jag har ställt.

När det gäller utvidgningen och samarbetet glo-
balt, internationellt och regionalt inom de olika områ-
dena är Miljöpartiets syn att vi behöver samarbeta
inom hela Europa om vi skall lösa problemen med
säkerhet och fred i Europa. Då räcker det inte att ta
med länderna i Västeuropa eller att dra en linje mellan
Polen och Ryssland eller mellan Ukraina och Ryss-
land. Vi måste också ha med Ryssland i det samarbe-
tet. Jag tror att ni måste inse det och ta det på allvar.
EU kommer aldrig att bli en organisation där vi får
med alla Europas länder.

EU har ju ingen lösning för att undvika ett nytt Sa-
rajevo. Till den som är intresserad av hur det gick till
i historien vill jag säga att EU snarare har bidragit till
det Sarajevo som vi har fått under 90-talet.

EU har inte heller någon lösning när det gäller
ekonomi och frihandel. Det viktigaste för att få ner
tullarna i världen är det globala samarbetet och arbe-
tet inom WTO t.ex. Det har lyckats få EU att sänka
sina tullar gentemot länderna i Östeuropa, och kom-
mer att göra det ännu mer i framtiden. Men EU självt
har inte klarat av detta.

Om man skall lösa miljöproblemen måste man
jobba både nationellt, regionalt inom Europa och
globalt inom FN-systemet, inom WTO och inom
andra organisationer. Vi är beredda att stödja alla
typer av samarbete, även inom EU, för att förbättra
detta. Problemet med EU är att vi de senaste åren har
sett en backlash. Man tar viktiga steg tillbaka och
försämrar miljösamarbetet och miljöreglerna. Där har
vi ännu inte sett någonting som pekar på att EU skulle
vara någon lösning. Men vi är beredda att ställa upp
på varje sak som förbättrar miljön, även inom EU.

Problemet med moderaterna och Göran Lennmar-
ker är att de inte är beredda att stödja miljöförbätt-
ringar i Sverige, utan bara om de eventuellt beslutas
inom EU. Det är en mycket märklig ståndpunkt, som
jag ser det.

Jag ställde frågor till Mats Hellström om grundla-
gen och EMU. Kommer vi att få en utredning om
grundlagen och EMU och de grundlagsförändringar
som behövs? Eller kommer det att ingå i den allmänna
utredning om EMU som Mats Hellström pratade om?
Jag vill ha ett rakare svar på detta.

Jag ställde en fråga till Folkpartiet om EMU och
folkomröstning, och jag ställde en fråga till Modera-
terna om hur det kommer sig att ni kan stå här och
skrämmas för ryssen. Ni säger att ryssarna kan stå
bakom nästa hörn i full stridsmundering och samtidigt
säger ni att vi inte längre behöver värna och förändra
neutraliteten. Hur går den logiken ihop?

Anf. 21 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Herr talman! Inom mitt parti har vi både EU-
entusiaster och EU-kritiker. Det gör att vi måste vara
ganska noga med vad som är verklighet och vad som
inte är det.

Kenneth Kvist säger att EU är ett projekt för en
politisk elit. Vilken elit är det? Det vore kanske klokt
att berätta det för svenska folket. Saknas det politiskt
förtroendevalda? Är det något fel på tjänstemännen?
Var är den politiska eliten? Vänstern och de gröna
inom Europapolitiken är för detta projekt för folkens
skull. Det är något som skiljer er från dem. Är det
kanske definitionen?

Makten går från riksdagen till EU, säger man litet
generellt. Är det verkligheten? Vi skall ju faktiskt ha
EU för de gränsöverskridande frågorna. Även om vi
skulle gå ur EU skulle vi inte få tillbaka de beslut som
det handlar om här, även om vi slår klubban i bordet
aldrig så många gånger. Detta är också en väsentlig
information till svenska folket. Det handlar inte om ett
övertagande. Det finns frågor som är gränsfall, men
det är ingen generell situation.

Allt annat, men inte EU, säger Peter Eriksson. När
man inte kan lösa problemen på en lokal nivå är det
alltid en teknik att lyfta upp dem på världsnivå och tro
att man skall kunna lösa dem där. Finns det inga pro-
blem inom FN? Kan de lösa alla frågor? FN:s eget
uttalande i säkerhetspolitiska och andra frågor är att
vi behöver regionala organisationer som EU för att vi
skall fungera. Detta tal om någonting annat för att
man vill komma förbi EU är bara ett svepskäl. Båda
behövs.

Ställer vi upp på en folkomröstning? Ja, i valrörel-
sen har vi sagt att vi gör det om det blir ett läge som
är så viktigt för svenska folket. Var är Miljöpartiets
och vänsterpartiernas engagemang i den här frågan?
Jo, det är nästan att ägna sig åt att organisera folkom-
röstningar. Är ni inte förtroendevalda i riksdagen? Är
ni inte beredda att ta det ansvaret, ni vänsterpartier,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet? Ni är faktiskt valda
av svenska folket att göra en bedömning och ta ert
ansvar. I stället är det nästan viktigare för er att enga-
gera svenska folket i folkomröstningar innan ni vet
vad de innehåller. Jag tycker att det är ett dåligt sätt
att förvalta det ansvar som egentligen har lagts på oss
som riksdagsledamöter.

När det gäller de nya tankarna vill jag instämma i
det som sades förut. De nya tankarna är faktiskt in-
stängdhet. Det är att stänga in oss i Sverige. Där skil-
jer ni er från era egna partigrupper i Europaparlamen-
tet. Är det nya tankar? Detta är väl tankar som vi
rimligtvis borde fjärma oss ifrån, och som vi sett nog
av tidigare i utvecklingen. De är uppbrutna nu och vi
bör lämna dem. Det är inga nya tankar.

Anf. 22 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att
Miljöpartiets uppträdande de senaste månaderna har
varit direkt uppseendeväckande. Man har gått in i en
valrörelse där man har utlovat väljarna att en röst på
Miljöpartiet innebär ett arbete för ett utträde ur EU
och en folkomröstning om utträde. Det var vad man
sade till väljarna i det Europaval som vi hade för
några veckor sedan.

Men i förra veckan här i riksdagen framgick det av
vad Miljöpartiets språkrör svarade på en fråga från
statsministern att det inte är så nu utan att man har
ändrat sig; man avser inte att kräva en folkomröstning
om utträde ur EU.

Det gick alltså bara några veckor innan Miljöpar-
tiet redovisade att det som man gick ut till sina väljare
med i Europavalet inte var någonting värt; man har
backat på den punkten. Det inger inte respekt för den
fortsatta hanteringen av den här frågan från Miljöpar-
tiets sida. Jag tycker att vi i debatten om den europe-
iska unionen här i dag borde kunna få någon sorts
förklaring till hur man kan lämna sina väljare i sticket
på det sättet efter några veckor.

Bo Könberg tog upp frågan om öppenhet i EU,
och det är förvisso en mycket viktig fråga. Jag bekla-
gar bara att Folkpartiet självt under valrörelsen bidrog
till den typ av mytbildning om EU som är så tråkig.
Gång på gång sade man från Folkpartiet: Varför be-
rättar ni inte om de hemliga omröstningsresultaten i
EU?

Nu är det faktiskt på det sättet att omröstningarna i
EU:s ministerråd är offentliga och redovisas av minis-
terrådets pressfolk i pressmeddelanden efter omröst-
ningarna. De är tillgängliga. Där står det hur olika
länder har röstat, dvs. hur Sverige har röstat och hur
andra länder har röstat.

Eftersom alla människor inte kan fara till Brys-
sel - även om det förvisso är möjligt för Hadar Cars
att få dessa uppgifter, då han råkar vara Europaparla-
mentariker - har vi dessutom sett till att dessa resultat
är tillgängliga på ett enkelt sätt också här hemma. Den
som vill ta del av omröstningsresultaten från minister-
rådet skall kunna göra det på ett enkelt sätt här hem-
ma, och vi har därför velat medverka till enkla vägar
för det, lika väl som en svensk medborgare kan ta del
av resultaten från de voteringar vi har här i riksdagen.
Konstigare än så är det inte, Bo Könberg.

När det gäller den andra frågan vet Bo Könberg
mycket väl att Sverige, sedan vi blev medlemmar, har
arbetat för att de protokoll som förs kring ministerrå-
det, om vad som har sagts och vad som läggs till i
protokollen som inte har med omröstningar att göra,
skall offentliggöras. Det är fullständigt absurt att
protokoll skall vara hemliga. Nu har det i viss mån
gått vår väg - det vet Bo Könberg; det arbete vi har
lagt ned där har redovisats, och vi har säkert samma
uppfattning. Det är ändå inte tillräckligt, och därför
kommer jag att ta upp också den frågan inför rege-
ringskonferensen.

Till Göran Lennmarker vill jag säga att det när-
mast är ni moderater som ställer er utanför, med den
nyliberala linje ni har valt just när det gäller syssel-
sättning och arbetsmarknad. Er partiledare säger att
det är patetiskt att ta in arbetsmarknadsfrågor som ett
samarbetsprojekt i EU.

Men vad Essentoppmötet handlade om var ju i
hög grad att gå från passiv till aktiv arbetsmarknads-
politik. Det är den typen av arbetsmarknadspolitik
som vi står för. Det handlar också om den flexibilitet
som vi gudskelov har på arbetsmarknaden och som är
mycket större än den är i många av de andra länderna
i EU.

Det är de svenska moderaterna som har valt att
ställa sig utanför och gå på en klart mer nyliberal
linje.

Glädjande nog ser det ut som vi vinner mer och
mer gehör utanför vår krets, så att vi i den europeiska
unionen kan få en ordentlig uppslutning kring tanken
att det behövs ett samarbete kring sysselsättningen.
Det är en viktig fråga för oss socialdemokrater.

Anf. 23 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Kenneth Kvist berörde frågan om
vad man är för. Det var mycket oklart. Ni i Vänster-
partiet har väl varit mot alla konkreta förslag. Ni var
mot EFTA, mot Sveriges frihandelsavtal med EU,
mot ESS och nu mot EU. Varje gång man har försökt
samarbeta har ni alltså varit mot det. Ni försöker
ibland framställa det så att ni har varit mot vissa detal-
jer i just det pågående samarbetet, men sanningen är
att ni i grunden har varit mot samarbete.

Jag blev mycket förvånad över att Kenneth Kvist
kunde tycka att det var bra att man genomförde real-
lönesänkningar. Det är ju det man gör när man deval-
verar; då sänker man reallönerna. Skall Sverige då
även fortsättningsvis konkurrera genom att sänka
reallönerna i förhållande till andra länder? Det verka-
de som om Kenneth Kvist tyckte att det var ett bra
sätt och därför ville försvara den möjligheten.

Idén med den gemensamma valutan bygger på en
erfarenhet från mellankrigstidens kaos och konkurre-
rande devalveringar. Man byggde sedan upp Bretton
Woods-systemet med dollarn som ankare, förankrad i
guldet. När det inte höll 1971 gick man så småningom
över till EMS.

Den lärdom man har dragit är att den här typen av
fasta, bundna växelkurser inte håller i det långa lop-
pet. När spänningarna blir för stora blir det spekula-
tioner, och så spricker det upp. Det är det som ligger
bakom idén med en gemensam valuta. Vi har ju en
historia att lära av, inte att bortse från.

Peter Eriksson tog upp frågan om samarbete med
Ryssland. Man skall väl just samarbeta med Ryssland.
EU strävar efter att skapa ett partnerskaps- och sam-
arbetsavtal med Ryssland just för detta. Alla är intres-
serade av det. Sedan är det en annan sak att man, om
detta går snett - om de rödbruna krafterna kommer till
Ryssland - måste gardera sig. Därför menar vi att
man även fortsättningsvis behöver ett starkt försvar.

När det gäller frågan om folkomröstning, har vi
alltid sagt att man skall folkomrösta om svenskt med-
lemskap i EU. Vi tyckte att det var mycket bra att
man gjorde det. Denna folkliga förankring är absolut
nödvändig. Det skall man också göra i framtiden inför
väsentliga förändringar. Det har vi tyckt i 30 års tid,
och det står vi kvar vid.

Anf. 24 HELENA NILSSON (c)

Herr talman! Först vill jag tacka Mats Hellström
för förtydligandet när det gäller miljöfrågorna. Det
finns ett mycket starkt intresse, oavsett vad man har
haft för grundtanke om medlemskapet, för att jobba
med miljöfrågorna. Då är det också viktigt att det inte
bara blir en läpparnas bekännelse utan också en kon-
kret handlingsinriktning i fråga om vad man vill göra
med miljön ute i Europa. Det var bra.

Som Europavän bävar jag för ett scenario där Eu-
ropatanken dör. Som övertygad förespråkare för ett
svenskt EU-medlemskap bävar jag för att samarbetet
för att bevara freden i Europa dör. Den ursprungliga
kraften för ett samarbete för att undvika ett storkrig
måste hållas levande, därför att den överskuggar ju
alla de kortsiktiga resultat man har efterlyst efter åtta
månaders medlemskap, oftast med en mycket egois-
tisk inriktning, att det skulle ha blivit så mycket bättre
för just oss i Sverige.

Om Europatanken dör, riskerar vår världsdel att
kastas tillbaka i ett tillstånd där nationalismen breder
ut sig, där murar av misstänksamhet åter reses, där
ekonomiska murar byggs, med ökade klyftor mellan
fattiga och rika.

Låt mig som representant för landsbygden göra en
liknelse. De som i debatten gör styrfarten till huvud-
saklig prioritet, har nog inte cyklat på en grusväg.
Inför ett vägskäl saktar man farten och tittar sig noga
omkring. Om man inte gör det - det vet de som har
cyklat på en grusväg - kan hela ekipaget sladda om-
kull, med blodvite som följd.

Anf. 25 BO KÖNBERG (fp)

Herr talman! På de frågor som jag ställde till Peter
Eriksson har jag delvis fått svar. Frågan om vad som
var så nydanande med att vara mot allting fick jag
inget svar på, men det kanske ligger i sakens natur.
Kontentan av Peter Erikssons svar är egentligen att
allting annat är bättre än EU, även om han säger att
man kan använda EU för miljöfrågor.

Den riktigt intressanta frågan är den som Holger
Gustafsson snuddade vid, nämligen varför det alltid
skall vara någonting annat. Ni har ju i Miljöpartiet ett
antal gånger, senast förra månaden, gått till val på att
ni vill motverka svenskt medlemskap i en organisa-
tion där den här typen av beslut kan fattas.

Då frågar man sig: Varför skall vi inte använda
den organisation som finns? Det är många gånger här
i livet så att man kan önska att någonting skulle vara
litet annorlunda än det som man har lyckats uppnå
eller det som finns tillgängligt. Skillnaden mellan de
partier som aktivt driver på för att vi skall ha ett så
bra EU som möjligt och att Sverige skall göra en
insats i Europa och EU, bl.a. Folkpartiet, och er är ju
att ni använder all er tid, kraft och den uppmärksam-
het ni kan få åt att motverka samarbete i praktiken.

Kenneth Kvist hävdade att EU inte är någon natur-
lag, och det är förstås riktigt. Men där har vi återigen
samma fråga: Varför inte använda sig av den organi-
sation som finns i Europa i dag och som kan fatta
beslut?

Mats Hellström förstod tydligen inte, eller ville
inte förstå, min fråga om öppenheten. Den handlade
om att Mats Hellström så sent som för någon månad
sedan gav intryck av att man mycket lätt kunde få
reda på vad som hände i ministerrådet. Han blev
t.o.m. upphetsad över att vi ställde frågor om detta.

I hans pressmeddelande finns dock inte ett ord om
att många länder samtidigt lägger till hemliga dekla-
rationer till protokollen. Jag vet att man nu från
svensk sida har arbetat för att ändra på detta, och det
är bra. Men sanningen är ju den att det för en månad
sedan inte gick att ringa något som helst telefonnum-
mer i världen för att få reda på vad som händer.

Sanningen är också att det inte heller går i dag,
såvitt jag förstår. De förändringar som ägt rum gör
inte ministerrådet så öppet som man måste kräva att
en lagstiftande församling är.

Anf. 26 KENNETH KVIST (v)

Herr talman! Alternativet till det elitistiska och
odemokratiskt fungerande EU är inte och får inte vara
snöd nationalism. Det gäller i stället att på olika om-
råden utveckla ett mellanstatligt samarbete, och om
det skall vara möjligt gäller det att skapa om EU. Då
blir inställningen till EU-organisationen naturligtvis
annorlunda.

Om man minskar de överstatliga inslagen och får
bort de byråkratiska dragen hos EU-organisationen
framstår ju en annan organisation för ett mellanstatligt
samarbete. Vi har inte på den här nivån löst frågan om
att fördjupa människornas inflytande över politiken
genom att flytta en rad viktiga beslut från de nationel-
la parlamenten till överstatliga organ.

Holger Gustafsson påstår att EU bara sysslar med
de gränsöverskridande frågorna, men så är det faktiskt
inte. EU lägger sig i hur mycket mjölk som skall få
produceras i Sverige, hur de nordfinska bönderna
skall få gödsla sina marker osv. Jordbrukspolitik och
många av de frågor om varukvaliteter och annat som
EU hittills har sysslat med - det är ju inte precis några
gränsöverskridande frågor. Det är en illusion att tro
det.

Slutligen vill jag också säga att med den politik
för jämnare fördelning som Vänsterpartiet vill föra
skulle konsekvenserna av en flytande valuta inte ha
blivit så negativa för stora folklager som de har blivit.
Men jag beskrev verkligheten, Göran Lennmarker. Så
var den. Det var inte tack vare EU utan när vi litet
grand bröt med valutasamarbetet med EU som den
ekonomiska utvecklingen i landet började gå bättre.

Anf. 27 PETER ERIKSSON (mp)

Herr talman! Miljöpartiet och jag blev här ankla-
gade från borgerligheten för att vi vill gå ur EU och
från socialdemokraterna för att vi inte vill gå ur EU.
Jag tycker att Mats Hellström kan vara helt lugn. Vi
arbetar för ett utträde ur den europeiska unionen.

Vilken är då vägen dit? Som vi sade i valrörelsen
och som vi har sagt under lång tid vill vi ha en folk-
omröstning kring det nya avtal som skapas efter rege-
ringskonferensen. Får vi då ett nej från svenska folket
aktualiseras frågan om ett utträde. Därför är natur-
ligtvis en folkomröstning efter regeringskonferensen
det första steget på en sådan väg.

Till Bo Könberg kan jag säga att vi är för samar-
bete men mot mer av överstatlighet i de allra flesta
frågorna. Det här grundar sig naturligtvis mycket på
demokratifrågan. Möjligheterna för ett rejält, funge-
rande folkstyre är mycket små, för att inte säga obe-
fintliga, när man kommer upp i organisationer med
hundratals miljoner människor. Vanliga människor
måste kunna vara med och påverka sin framtid, och
det är för mig mycket av grunden till kritiken mot den
här elitistiska unionen och dess politiska överbygg-
nad.

När det gäller EMU verkar Göran Lennmarker va-
ra beredd att acceptera en gigantisk arbetslöshet. Hela
EMU-konceptet bygger ju på att vi har samma situa-
tion som i USA, där människor är beredda att i stor
omfattning flytta från kust till kust, från delstat till
delstat. Jag kan hålla med: När vanliga människor i
Pajala är beredda att flytta till Milano eller Paris, då
kan vi ha en gemensam valuta i Europa. Intill dess är
det faktiskt skrämmande att höra människor stå och
säga att de i den här frågan är beredda att acceptera en
gigantisk arbetslöshet.

Anf. 28 HOLGER GUSTAFSSON (kds)

Herr talman! Peter Eriksson säger att vanligt folk
skall kunna påverka. Vad han egentligen arbetar för är
ju att se till att svenska folket skall bli ställt utanför
påverkansmöjligheten. Det är verkligheten.

Vi kristdemokrater är otåliga när det gäller syssel-
sättningspolitiken, och jag vill slutligen här rikta en
fråga till Mats Hellström: Varför dröjer den svenska
regeringen med att genomföra åtgärder mot arbetslös-
heten? Detta är något som har slagits fast av minister-
rådet i Essen i december och också i Europaparlamen-
tet under 1995. Jag tänker på Coatesrapporten, som
både kristdemokrater och socialister i parlamentet har
ställt sig bakom, också den svenska socialdemokratis-
ka gruppen. Jag tänker på viktiga åtgärder som ar-
betstidsdelning inom ramen för flexiblare arbetstid:
att vi delar på befintliga jobb vid varje tidpunkt,
sänkta skatter på arbete, avdragsmöjligheter och
sänkta skatter på tjänster för att skapa mer sysselsätt-
ning på dessa områden. Jag skulle vara väldigt tack-
sam om detta blev något belyst.

Anf. 29 Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s)

Herr talman! Nej, Holger Gustafsson, vi dröjer
inte, och vi redovisar vår politik. Arbetslösheten
sänks. Den sänks nu efter att tyvärr ha höjts under
åren alldeles före vårt ansvar.

Jo då, Bo Könberg, jag förstod frågan om öppen-
heten. På de konkreta frågor som Folkpartiet ställde i
valrörelsen, i ett förvånansvärt högt tonläge måste jag
säga, får ni tydligt svar i Sverige. Bidra inte själva till
att skapa nya och onödiga EU-myter, för det är fak-
tiskt vad ni gör.

Avslutningsvis skulle jag vilja ta upp den fråga
som Kenneth Kvist ställde om den folkliga förank-
ringen i EU. Det finns mycket att göra i det avseendet.
Men vi skall heller inte tappa perspektivet. Min erfa-
renhet som regeringsledamot är jag aldrig tidigare
varit med i ett samarbete där det, glädjande nog, är så
många förtroendevalda som är indragna i en process.
Väldigt mycket av annat samarbete som vi liksom
regeringar i övrigt deltar i är internationell diplomati
där diplomater träffar diplomater och regeringar träf-
far regeringar. Det gäller i högsta grad Förenta natio-
nerna men också många andra samarbetsformer.

EU skiljer sig i det avseendet genom att det är ett
system där visserligen många beslutsvägar är alltför
snåriga, vilket är ett problem, men där många grupper
och många förtroendevalda är indragna på ett såvitt
jag förstår unikt sätt i världen i modern tid. Sedan
hindrar inte det att det behöver göras mycket mera för
att EU skall bli en organisation som ger praktiska
resultat, en organisation som har praktisk betydelse
för vanliga medborgare när det gäller jobb, miljö,
jämställdhet, konsumenternas ställning - och öppen-
heten, inte minst. Det är särskilt på de områdena som
den svenska regeringen i samarbete med - det är jag
övertygad om - partierna i riksdagen skall verka inför
regeringskonferensen.

Anf. 30 STEN TOLGFORS (m)

Herr talman! Efter 50 år av påtvingad delning har
nu Europa möjlighet att enas igen - äntligen. En rad
länder, från Estland, Lettland och Litauen i norr till
Malta och Cypern i söder, strävar efter fullständigt
medlemskap i Europeiska unionen. Förhoppningsvis
utgör den här gruppen länder bara en första etapp i en
utvidgning.

Av fördragen framgår att gemenskapen skall vara
öppen för alla Europas länder. Att utvidgningen av
EU förverkligas utan dröjsmål är ett grundläggande
nationellt intresse för de nya kandidatländerna. Men
det är också ett grundläggande nationellt intresse för
Sverige - ekonomiskt, politiskt, säkerhetspolitiskt,
och det är därför någonting som vi måste arbeta för i
EU.

Demokratin, rättsstaten och den marknadsekono-
miska utvecklingen av ekonomin i kandidatländerna
stabiliseras och stärks av medlemskap. Det innebär
bättre förutsättningar för en positiv utveckling av
välfärden i de nya kandidatländerna men också för
samhällena i Västeuropa. Fri handel och fritt ekono-
miskt utbyte gynnar alla.

Kandidatländerna cementeras politiskt som en
självklar del i en tidigare västeuropeisk gemenskap,
och det har mycket stor säkerhetspolitisk betydelse
utan att över huvud taget vara förknippat med säker-
hetsgarantier.

Jag vill slå fast att medlemskap för de nya kandi-
datländerna inte är en ynnest från Västeuropa - det är
i ett historiskt perspektiv en självklarhet. Östersjön
har under huvuddelen av vår historia inte varit en
gräns som delat Sverige från Östeuropa utan tvärtom
den motorväg som bundit oss samman med länder
som Finland, Ryssland och de baltiska staterna. Nu
kan Östersjön igen bli ett Europasamarbetets innan-
hav, där åtta av nio länder inom kort kan vara full-
ständiga medlemmar i EU och ett land associerat.

Herr talman! Ofta radar vi i den svenska debatten
upp en rad hinder för EU:s utvidgning, och ofta
framställs det som om de hindren skulle ligga enbart
hos kandidatländerna. Så är inte fallet.

De kriterier som ställs upp för medlemskap gäller
i grunden respekt för mänskliga rättigheter och för
demokratins principer. Att de efterlevs är självklart ett
oundgängligt krav för medlemskap. EU är och skall
vara ett samarbete för fullvärdiga demokratier. Men
en liberalisering av EU:s jordbrukspolitik är nödvän-
dig, inte bara av budgetskäl utan också för att få bort
krångel och snedvridningar som den orsakar i eko-
nomin. Det är varken önskvärt eller möjligt att ut-
sträcka dagens omfattande subventioner till att omfat-
ta fler länder.

Det är dock inte så att kandidatländerna är de län-
der som mest högljutt kräver att subventionerna beva-
ras. Estland t.ex. har genomfört en långtgående avreg-
lering av jordbruket. I stället är det så att en del av
EU:s gamla medlemmar försvarar subventionspoliti-
ken.

Förändringen i de tidigare socialistiska länderna
går i flera fall fort. Efter ett inledande fall i bruttona-
tionalprodukten när länderna blir fria är deras BNP nu
generellt på väg upp igen.

Flera av de nya kandidatländerna ligger inte så
långt efter EU:s mindre välmående medlemsländer
som man ofta föreställer sig i debatten. Om man ser
till köpkraftskorrigerad BNP skiljer det, enligt siffror
som jag har fått tillgängliga för 1993, mindre mellan
Tjeckien och Grekland än mellan Grekland och Por-
tugal, och ungefär lika mycket mellan Grekland och
Estland som mellan Grekland och Portugal. - Jag
nämner detta för att ge ett perspektiv i debatten.

Den privata sektorn i Tjeckien är ungefär två
tredjedelar av BNP, i Estland ungefär hälften, precis
som i Ungern och Polen. Slovakien och Polen expor-
terar precis som Estland grovt sett två tredjedelar av
BNP - detta trots ett gammalt beroende av Sovjet-
unionen och Comecon. Polen är nu enligt den is-
ländske professorn Thor Gylfason en större handel-
spartner för EU än vad Kanada är. Återigen säger jag
detta för att ge perspektiv.

Marknadsekonomin börjar ge resultat i de länder
som valt den vägen. De länder som däremot har valt
att hänga kvar vid gamla strukturer eller som har
försökt finna egna, halvsocialistiska vägar utvecklas
sämre.

De nygamla demokratierna måste få komma med i
EU på samma villkor som gamla medlemsländer.
Länderna i Central- och Östeuropa kräver att bli tagna
på allvar och inte minst att deras kandidaturer tas på
allvar. Trots de politiska och ekonomiska problem
som kan finnas bör en första grupp länder kunna bli
medlemmar redan kring sekelskiftet.

Sverige visade under den borgerliga regeringen
vägen genom att kräva att EU skulle ge de baltiska
staterna frihandelsavtal av svensk modell för att Sve-
rige skulle gå med i gemenskapen. Sveriges mål måste
vara att inte minst de baltiska staterna skall kunna bli
fullvärdiga medlemmar i EU år 2000. Detta förutsät-
ter att medlemskapsförhandlingar sätts i gång ome-
delbart efter regeringskonferensens avslutande.

Man kan dock med fog säga att det svenska EU-
valets stora förlorare var våra grannar i Baltikum, som
förlorade chansen att få en tydlig svensk röst för ut-
vidgning av gemenskapen i och med att hälften av
parlamentsplatserna togs av samarbetets motståndare.
Hur skall en person som i själ och hjärta är emot ett
svenskt EU-medlemskap kunna arbeta med trovärdig-
het för att andra länder skall få komma med?

Herr talman! Som jag ser det är det centralt att det
svenska agerandet i EU präglas av en vilja att möjlig-
göra en snabb utvidgning av EU. Allt annat skulle
vara ett svek mot våra grannar i öster.

Anf. 31 BERIT LÖFSTEDT (s)

Herr talman! Det var i slutet av oktober eller möj-
ligen i början av november 1991. Jag medverkade på
ett möte med kristna socialdemokrater i Åtvidaberg.
Mötet skulle handla om vad som då för tiden be-
nämndes EG-frågan; det var innan Maastrichtfördra-
get var ratificerat och EG blivit EU.

Jag kan inte komma ihåg i detalj vad min inled-
ning innehöll, men det var säkert i huvudsak ett för-
sök att i folkbildande ordalag beskriva vad EG var
och kunde tänkas bli. Efter inledningen vidtog frågor
och samtal på vanligt mötesmanér. Någon frågade
mig: Vilket är det viktigaste skälet för svenskt med-
lemskap i EG och vilken är EG:s viktigaste uppgift
framöver?

Jag svarade ungefär så här: Ingenting kan vara
viktigare än att vara med och ta ansvar för att stärka
de nyblivna demokratierna i östra Europa, att med-
verka till att en ekonomisk utjämning sker mellan
Europas östra och västra delar, att hjälpa till att stabi-
lisera den sociala situationen i östra Europa och bidra
till att stora och svåra miljöproblem där får sin lös-
ning.

Svaren från hösten 1991 är för min del fortfarande
giltiga. Jag menar att en utvidgning av EU österut
handlar om solidaritet men också om att bevara den
säkerhetspolitiska stabilitet som så länge präglat vår
del av världen.

Vad händer om vi vänder människorna i Östeuro-
pa ryggen och säger: Ni är för fattiga, ni har för
smutsiga industrier, ni producerar för mycket stål och
för billiga livsmedel - vi har det för bra för att låta er
rubba våra cirklar.

Jag menar att EU:s utvidgning är viktig för fredens
skull. Vi vet alla att demokratin i de östeuropeiska
staterna är skör. De etniska och nationella spänning-
arna är stora. Samtidigt har marknadsekonomin hittills
faktiskt lett till sämre villkor för många medborgare.

Kanske var det fler än jag som i söndags lyssnade
till ett radioprogram om Schlesien. I det programmet
fanns det många som beskrev hur de numera var ar-
betslösa och kände sig otrygga. De kunde visserligen
tala mera fritt och det fanns varor i affärerna, men vad
hjälpte det när de hade lägre inkomster än förr eller
var arbetslösa?

En polsk arbetares reallön var 1993 hela 29 % läg-
re än 1989. De ryska reallönerna har fallit minst lika
mycket. I länder som Rumänien, Bulgarien och Uk-
raina har levnadsstandarden sjunkit än mer, och detta
gäller dem som har arbete. Samtidigt har arbetslöshe-
ten också blivit miljoner östeuropéers verklighet.
Bryts inte denna negativa utveckling kan en oerhört
farlig situation uppstå. Ett sökande efter syndabockar
kan börja, etniska konflikter kan förstärkas och popu-
listiska och auktoritära ledare kan utnyttja nationella
motsättningar för att komma till makten.

Den danska socialdemokratiska EU-
kommissionären Ritt Bjerregaard har träffande sagt:
Hanteringen av upplösningen i Jugoslavien har inte
varit något för EU att skryta med. Om inte unionen
kan hantera situationen vid sina östliga och sydliga
gränser bättre kommer tragedin i Bosnien att kommas
ihåg som ett obetydligt förspel.

När jag svarade som jag gjorde om EU:s framtida
uppgifter, i Åtvidaberg hösten 1991, så gjorde jag det
i huvudsak utifrån en övertygelse om att endast EU
som samlad organisation har den styrka som behövs
för att på ett avgörande sätt kunna påverka utveck-
lingen i Östeuropas länder. Inga enskilda stater, inte
ens Tyskland och rakt inte Sverige, kan ensamma ta
över den uppgiften.

Men för att lyckas måste EU anpassa sig till en ny
situation och en ny tid. Att säkra freden och demo-
kratin på 1950-talet var en sak. Att göra det på 1990-
talet och inför 2000-talet är en helt annan sak och
kräver andra lösningar.

Ett EU med 20-25 medlemmar måste också kunna
fatta viktiga beslut för medborgarna i medlemsländer-
na. Varken nya eller gamla medlemmar tjänar på att
EU drabbas av beslutsförlamning. De som var med
och grundade EU blir besvikna. De nya upptäcker att
EU inte alls gav det man hade tänkt sig. För min del
menar jag nu att det är angeläget att identifiera de
politiska områden där medborgarna har förväntningar
på gemenskapen. Det blir nödvändigt att lägga örat så
nära marken att medborgarnas förväntningar faktiskt
når fram.

Gör vi detta kan vi nog också finna lämpliga av-
vägningar mellan vad som bör bli föremål för majori-
tetsbeslut i rådet och vad som bör kvarstå som rent
mellanstatliga angelägenheter.

Herr talman! Uttrycket "demokratiskt underskott"
används ofta i EU-sammanhang och knyter sig därvid
i de flesta fall till Europaparlamentet och dess roll.
Själv skulle jag vilja göra en något annan definition,
nämligen - i de fall insyn och kontroll från direktval-
da parlamentarikers sida i EU:s beslutsmaskineri är
bristfälligt eller obefintligt råder ett demokratiskt
underskott.

Bland de nationella parlamenten i medlemsländer-
na pågår nu en intensiv och bitvis litet nymornad
debatt om just dessas roll i EU. Själva, i Sveriges
riksdag, arbetar vi om ännu ofullkomligt och litet
trevande men ändå engagerat med hur vi skall forme-
ra oss. Det finns säkert en hel del vi kan göra inom
ramen för EU-nämnden för att öka riksdagens med-
verkan. Just nu är det mest angelägna - eftersom allt
EU-arbete, så att säga, inte skall ske i EU-nämnden -
att vi får med våra fackutskott. De skall integreras i
EU-frågornas vardag. Bara då kan också vi lämna
ifrån oss välgrundade ståndpunkter i slutet av be-
slutsprocessen.

Herr talman! För min del menar jag att EU-
medlemskapet har inneburit ett demokratiskt tillskott.
Vi finns med i många fler sammanhang, deltar i debat-
terna och har utbyte med andra länder. Detta tycker
jag är ett demokratiskt tillskott.

Anf. 32 MARGIT GENNSER (m)

Herr talman! Efter andra världskriget ifrågasattes
Europa som civiliserad förebild. Arthur Koestler,
urtypen för en europé, letade efter bättre civilisatio-
ner. Hans slutsats blev trots allt att Europa är unikt.
Vår lilla världsdel, "en utväxt" på Asien, har genom
sin litenhet och sin mosaik av skillnader lett till
"idéernas korsbefruktning" och den moderna civilisa-
tionens framväxt.

Skillnader har varit utvecklingens motor, men
skillnader har också lett till bestialiska ogärningar.
Koestler ville få oss européer att se olikheternas vär-
de.

Jag var europé långt före anslutningen till EU. Jag
tillhör den generation som Koestler kallade "den
tysta" - skeptisk till politik och storvulna politiska
planer. Det är min rätt och skyldighet som EU-
medborgare att sätta upp ett varnande finger för så-
dant som verkar fel. Jag är kritisk till EMU.

Frågan om EMU har i första hand behandlats som
en ekonomisk fråga, fastän den egentligen inte är det.
Trots allt börjar jag med de ekonomiska argumenten.

1. Det sägs att en europeisk valutaunion drar lägre
kostnader. Växlings- och informationskostnaderna
blir lägre. Men vinsten med en valuta är liten, någon
promille av BNP.

2. En europeisk centralbank och ecu sägs ge pris-
stabilitet. Jag och många andra anser att detta är fel-
tänkt. En institution är inte orsak till att det går bra
eller dåligt i ett land. Det är sambandet mellan en rad
olika förhållanden - kultur, näringsliv, institutioner,
historisk utveckling, ja t.o.m. enskilda personers infly-
tande.

3. Ett område som är ett optimalt valutaområde
har lämpligen en enda valuta. Vad kännetecknar ett
optimalt valutaområde? Jo, geografisk arbetskrafts-
rörlighet. Den kan ersättas med fördelnings- och regi-
onalpolitiska åtgärder eller flexibla löner/priser. God
arbetskraftsrörlighet underlättas av språkliga och
kulturella likheter - just det som inte kännetecknar
Europa.

Makroekonomiska chocker som drabbat Sverige
och dess omvärld de senaste 20 åren skulle aldrig helt
kunnat rättas till genom högre geografisk rörlighet,
genom arbetskraftsutvandring. Anpassning av hela
landets pris- och lönenivå har skett genom devalve-
ringar, som känts frustrerande. Orsaken är de fasta
växelkurserna. Ändringarna har inte blivit kontinuer-
liga, utan därför dramatiska.

I dag har Sverige och Storbritannien flytande
växelkurser. Många felgrepp har rättats till. Varför
skall man då ha en fast EMU-regim 1997, 1999 eller
2002? En gemensam valuta kan ännu inte fungera
från Palermo till Korpilombolo eller från Lands End
till Jena. Vi är för olika. Varför låter man inte i stället
en gemensam valuta växa fram av sig själv underifrån
eller t.ex. först inom mindre områden?

4. EMU är inte främst ett ekonomiskt projekt.
Merparten av världens framstående ekonomer tror
inte på EMU. Den gemensamma valutan är ett poli-
tiskt projekt, som bottnar i gamla motsättningar,
rädslor och rivaliteter mellan Europas större stater.
Sprängkraften är stor. Tyskarna vill ha sin D-mark
och sin Bundesbank. Tyskar och fransmän ser med
skepsis på den anglosachsiska finansiella mark-
nadstraditionen. En gemensam valuta kräver en ge-
mensam penning- och finanspolitik. Risken är stor att
många grupper kommer att betrakta sig som
"överkörda minoriteter", och då kan man frukta att
den mörka sidan av Europas historia upprepas i ny
variant. Den folkliga legitimiteten för projektet är
svag. Varför ta en stor risk för misslyckande när
vinsterna är små? Vad händer om EMU misslyckas -
hur återställer man kronan, pundet, D-marken? Pro-
blemet liknar att återskapa fisken från fisksoppan.

Helmut Kohls djupa bindning till den gemensam-
ma valutan har varit Europafederalisternas hopp. Han
har enligt The Times avslöjat Maastricht-illusionen
genom att säga att "1999 är ett andra-rangs EMU-
intresse" och "utan EMU 1999 kollapsar inte värl-
den". The Times konstaterade den 2 oktober:

"det är nästan omöjligt att föreställa sig händelser
som kan leda till en valutaunion inom en förutsebar
framtid. Europafederalisternas slogan att ´Europa
måste byggas på en gemensam valuta´ håller inte. - -
- Sanningen är att ett stabilt, samarbetsvilligt och rikt
Europa måste byggas utan den gemensamma valutan".

Hayek visar hur svårt problemet med fasta och
rörliga växelkurser är. Med prestigelöshet konstaterar
han i "Hayek on Hayek" på sidan 150:

"Först trodde jag på fasta växelkurser. Regering-
arna skulle hindras att använda rörliga växelkurser för
att underlätta inflation. Men så såg jag hur inflation
kunde importeras, då stödde jag rörliga växelkurser
och så föddes idén att låta valutorna konkurrera."

Hayeks förslag underlättas av dagens teknik som
ger sekundsnabb information om valutornas värdeför-
ändringar. Det talar för flytande valutakurser.

Herr talman! Politiker i ett litet land i Europas ut-
kant bör vara avvaktande och försiktiga. Vår uppgift
är att vara öppna för utveckling men ändå inte hu-
vudstupa kasta oss in i "EMU-äventyret". I stället bör
vi prestigelöst samtala om valuta och penningpolitiska
problem. Många bättre lösningar än EMU ligger och
väntar på oss. Låt oss börja samtala och avsluta debat-
ten.

Anf. 33 MONICA GREEN (s)

Herr talman! Det handlar om jobben, miljön och
freden. Samtalen och diskussionen inför regerings-
konferensen måste handla om fred, om kvinnornas
Europa, om demokratins Europa och om miljö och
livskvalitet.

När det gäller kvinnornas Europa är grunden för
jämställdhet och frihet rätten till det egna arbetet,
rätten till den egna lönen. Så är det för alla kvinnor i
Europa. Samtidigt är det kvinnorna som uppvisar den
högsta arbetslösheten och som är de sämst avlönade i
Europa.

Europas kvinnor har samma behov av lika lön, li-
ka arbete, halva makten i beslutande församlingar,
gemensamt ansvarstagande samt gemensamt finansie-
rad vård och omsorg. Därför måste möjligheter till
kvinnors arbete finnas och därför vill vi använda det
europeiska samarbetet till att stärka kvinnors ställning
ekonomiskt, politiskt och socialt.

Full sysselsättning måste vara det viktigaste målet
för EU. Kvinnornas arbetslöshet måste tas på samma
allvar som männens. Sverige skall arbeta för att göra
välfärdspolitiken till en lika viktig del i EU-
samarbetet. Sverige kan bidra med goda exempel.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen måste
gå hand i hand. Vi vill att EU inför minimikrav på
medborgarnas välfärd. Det skall inte löna sig för före-
tag att investera i länder med ett dåligt socialt skydd.
Det har vi sagt många gånger. Kvinnor och män skall
ha lika lön för likvärdigt arbete. Vidare måste vi
svenska kvinnor behålla den självständiga ställning
som vi har genom beskattningen och genom socialför-
säkringar baserade på att vuxna individer försörjer sig
själva. Vi vill motverka att kvinnor blir en ny lågav-
lönad underklass med en låg facklig organiserings-
grad.

Vi vill också verka för att försök med kortare ar-
betstid införs. Det kan vi även göra som ett sätt att få
fler arbetstillfällen. Det finns ute i Europa många
goda exempel på att man har lyckats få fler arbetstill-
fällen genom kortad arbetstid. Inte minst metallin-
dustrin i Tyskland har gått i bräschen för att visa på
goda exempel här.

När det gäller demokratins Europa måste vi sam-
arbeta för att engagera fler folk och länder. Vi måste
utöka medlemsländerna till alla europeiska länder.

Vi har mycket att diskutera inför regeringskonfe-
rensen. Vi måste se till att folkrörelser, föreningar och
skolor får ett stort utrymme samt medel för ett folkligt
engagemang inför regeringskonferensen. Det handlar
om att göra folk engagerade och medvetna om vilka
möjligheter som det innebär att vara medlem i EU.

Vi måste också slåss för miljö och livskvalitet.
Kretsloppstänkandet måste genomsyra EU:s miljö-
politik. Dessutom måste vi slåss för att miljöanpassa-
de trafiksystem införs och vidareutvecklas samt för att
onödiga transporter motverkas inom EU. Dessutom
gäller det att EU skall verka för en avveckling av
kärnkraften. Då måste vi införa miniminivåer på
skatteuttag för koldioxid och energi.

Vi måste se till att jordbrukspolitiken reformeras,
så att överskotten minskar.

När det gäller livskvaliteten måste vi mycket hårt
arbeta mot narkotikan. Vi kan aldrig acceptera den
liberaliseringspolitik som drivs på många håll i Euro-
pa. Den utvecklingen måste stoppas.

Avslutningsvis: Det handlar om jobben, miljön
och freden. Vi vill utveckla demokratin, och vi ser
möjligheterna för kvinnornas Europa.

Anf. 34 STEN TOLGFORS (m) replik

Herr talman! Mycket av det som Monica Green
säger låter bra. Vi skall alltså syssla med välfärdspo-
litik och sysselsättning, och vi skall prata om kärn-
kraftens avveckling på ett slags Europabasis. Men i
samma andetag som Monica Green säger detta säger
hon att hon vill lyfta de frågorna från Sveriges riksdag
till en överstatlig nivå, något som i många fall går
fullständigt på tvärs med den subsidiaritetsprincip
som man varit så överens om tidigare i den svenska
debatten.

Samma tendens finns i regeringsdeklarationen.
Man pratar om att lyfta upp till Europanivå de frågor
som i vardagen berör folk. Detta förvånar. Det är
också förvånande med tanke på vad Socialdemokra-
terna tänker sig driva på regeringskonferensen. I
första hand handlar det om sådant som exempelvis
konsumentpolitik och jämställdhet - i sig viktiga
frågor, men ändå frågor som är ganska svagt rege-
ringskonferensrelaterade. Där riskerar Sverige att
hamna vid sidan av de stora och viktiga framtidsde-
batterna i EU.

Anf. 35 MONICA GREEN (s) replik

Herr talman! Nej, vi ser medlemskapet i EU som
en möjlighet att diskutera de här frågorna på en bre-
dare basis. Vi ser möjligheter till att det inte bara blir
fråga om marknadens och kapitalisternas villkor. Så
har det ju tidigare varit med EU. Nu kan vi göra det
möjligt att fler människor engageras och att en bred
diskussion kommer i gång om minimikrav både inom
miljöområdet och på den sociala välfärden. Här finns
en stor möjlighet för socialdemokratins projekt i Eu-
ropa.

Anf. 36 STEN TOLGFORS (m) replik

Herr talman! Jag är väl medveten om att detta var
den socialdemokratiska retoriken inför både Europa-
valet och folkomröstningen. Men faktum kvarstår:
Man kan inte ta bort makt och ge den till någon. Man
kan inte lyfta bort frågor från Sveriges riksdag utan att
det påverkar politiken här.

Man vill göra ett antal saker överstatliga - full-
ständigt på tvärs med tanken om subsidiariteten, dvs.
närhetsprincipen, närheten till beslutsfattandet. Ju
längre bort man lyfter de frågorna, oavsett vilka skä-
len är, desto längre bort från folk kommer de.

Anf. 37 MONICA GREEN (s) replik

Herr talman! Jag håller inte med om det. Jag tror
att saker kan diskuteras på flera olika håll. Vi kan
diskutera vägarna i Skultorp, där jag bor. Men vi kan
också diskutera transporter och hur vi kan få bättre
transportmöjligheter i hela Europa. Det går inte på
tvärs här, utan det kan ge möjligheter till ett ökat
engagemang bland folk. Närhetsprincipen tror också
jag på, men vi kan även öka makten genom att påver-
ka i Europa.

Anf. 38 LARS HJERTÉN (m)

Herr talman! Det är 50 år sedan FN bildades. Med
anledning av jubileet har man frågat svenska ungdo-
mar vilka frågor de tycker att det är viktigast att driva
på det internationella planet. De två dominerande
frågorna för ungdomarna är fred och miljö. De frå-
gorna är också mycket centrala i EU.

Vid den vallokalsundersökning som skedde i sam-
band med valet till EU-parlamentet sade de flesta att
freden i Europa var den viktigaste frågan för dem.
Därefter kom som ungefär likvärdiga frågor demo-
kratin, miljön och ekonomin.

Fredsfrågan var helt avgörande redan när samarbe-
tet tog sin början i Kol- och stålunionen och sedan i
den europeiska gemenskapen. Fredsfrågan är nu mer
aktuell än någonsin. Det räcker med att nämna staden
Sarajevo, som också har blivit ett begrepp.

Miljöfrågan har också kommit att betyda allt mera
inom EU. Här har svenska parlamentariker kommit att
spela en viktig roll. Miljöutskottets ordförande, den
brittiske labourpolitikern Ken Colins, har lovordat de
svenska parlamentarikernas insats i miljödebatten
både i utskottet och i parlamentet.

Klimatfrågan spelar en viktig roll i Brundtland-
kommissionens rapport från mitten av 80-talet. Sedan
kom Riokonferensen med en klimatkonvention och
kravet på begränsade utsläpp av koldioxid och växt-
husgaser. I arbetet med Agenda 21 diskuteras nu
dessa och andra miljöfrågor runt om i vårt land och,
förhoppningsvis, över hela världen.

Allt detta finns med i EU:s arbete för en bättre
miljö. I en rapport om koldioxidskatt som nyligen
tagits fram talar man om att minska koldioxidutsläp-
pen med 20 % fram till år 2005. Ett liknande förslag
har Moderata samlingspartiet tidigare lagt fram i den
svenska riksdagen.

Att använda ekonomiska styrmedel för en bättre
miljö är något som vi tillämpade för ungefär tio år
sedan, då vi just här i riksdagen föreslog en övergång
till avgasrenade bilar. På frivillig basis ville vi ha en
tvåårsperiod med ett rabattsystem. Det mötte då gans-
ka stor kritik. Men faktum är att mer än 400 000 bilar
med avgasrening började rulla på våra vägar. Det här
är erfarenheter som vi nu använder oss av i den euro-
peiska unionen.

Det är nödvändigt att det finns en plattform som
kan hantera gränsöverskridande luft- och vattenföro-
reningar, som för Sveriges del till 80-90 % kommer
från andra länder. Sverige kan genom sitt medlem-
skap fullt ut delta på alla nivåer i det här samarbetet.

EU:s arbete bedrivs ju inte bara av de styrande or-
gan som diskuteras mest: rådet, kommissionen och
parlamentet. Under institutionerna finns 60-70 arbets-
grupper på miljöområdet med svensk representation.
Arbetsgrupperna fördelar sig på en mängd olika äm-
nesområden, från luft och vatten till flora och fauna.

Om vi gick ur EU skulle vi förlora vår möjlighet
att, som en del säger, vara det goda exemplet i famil-
jen. Även från EU-håll avfärdas föreställningen att
man kan påverka utifrån, i alla fall särskilt mycket.
Man är utomordentligt nöjd med att Sverige har varit
med - inte minst när det gäller möjligheten att föra en
aktiv miljöpolitik. Frågor där svenska parlamentariker
hittills har varit med om att ta initiativ gäller t.ex.
koldioxidskatter, gröna nationalräkenskaper, utveck-
ling av miljövänliga hybridbilar och möjligheter att
förhindra oljeolyckor till sjöss.

Vi ser, som flera här i kammaren redan har varit
inne på, fram emot en utvidgad europeisk union. De
tio länder i Central- och Östeuropa som har Europaav-
tal bör, liksom Malta och Cypern, kunna inleda med-
lemskapsförhandlingar redan 1998. De länder som
uppfyller kraven för medlemskap kan inträda som
medlemmar redan år 2000. Vi vill aktivt medverka till
att dessa länder ges möjlighet till medlemskap. Den
europeiska unionen kan inte göra halt vid den tidigare
järnridån.

Inte minst för att få en god miljö är det nödvändigt
att knyta dessa stater till EU. Redan i dag präglas
miljöarbetet inom EU av strävan att se över de brist-
fälliga kärnkraftverken i öst, stänga dem som inte
klarar rimliga miljö- och säkerhetskrav och hjälpa till
med detta på olika sätt. Det är också viktigt att EU:s
minimikrav för miljön får gälla för hela Europa.

Ett särskilt intresse för Sverige med dess långa
Östersjökust är att alla stater som gränsar till Öster-
sjön ges möjlighet till ett fruktbart miljösamarbete
som medlemmar i EU.

Herr talman! Jag nämnde inledningsvis att mil-
jöutskottets ordförande i Europaparlamentet Ken
Colins sagt att svenskarna bidragit till en bra miljö-
politik. Han inbjöds till ett möte i Sverige för ett tag
sedan, men när han fick veta att de svenska inbjudar-
na inte ville samarbeta inom EU, utan i stället lämna
organisationen så snart som möjligt, tackade Colins
nej. Vill man inte delta i samarbetet, så väljer man ju
faktiskt själv att ställa sig utanför.

Det kommer i dagarna ut en bok om svensk utri-
kespolitik i praktik och teori under några händelserika
år i början på 1940-talet. Författare är historieprofes-
sorn Gunnar Richardson, tidigare ledamot av denna
kammare. Han har funnit åtskilliga motsägelser i den
svenska utrikespolitiken. I en artikel i Dagens Nyheter
i måndags skriver han om svensk utrikespolitik:
"Omtanken om den egna säkerheten och den egna
välfärden har varit det övergripande målet. Det tycks
vara det även efter EU-anslutningen: En egoistisk och
snävt nationalistisk utrikespolitik."

Jag tror att det nu är dags att samarbeta kring en
europeisk politik som gynnar hela Europa och därmed
också Sverige.

Anf. 39 RONNY OLANDER (s)

Herr talman! Tullens verksamhet i Sverige och
den fria rörligheten för personer och varor över grän-
serna i Europa har under den senaste tiden varit i
fokus för en intensiv debatt. Anledningen har varit
folkomröstningen om Sverige skulle ansluta sig till
den europeiska unionen eller inte. Valutslaget vet vi
alla: Det svenska folket sade ja till EU för ett år se-
dan.

Detta valutslag måste accepteras av alla partier
som ställde upp i valet. Med facit i hand ställer jag
mig dock tveksam till om detta är fallet från alla par-
tier. I nuvarande diskussioner om ett eventuellt
svenskt medlemskap med uppställda krav från svensk
sida i Schengensamarbetet uppfattar jag att tidigare
nej-anhängare framställer ett observatörskap, som det
blir frågan om innan medlemskapet kan komma i
fråga, som en inkörsport till helt fritt fram för knark
över våra svenska gränser. Det är ett argument som
också framfördes i folkomröstningskampanjen. Dessa
uttalanden skapar oro i vårt land och kan tyvärr också
indirekt uppmuntra till en främlingsfientlig attityd.
För en del människor är medlemskapet skrämmande.
"Det-var-bättre-förr"-argumenten är fortfarande starkt
förankrade hos många medborgare.

Jag vill klart markera att vi socialdemokrater ger
bekämpningen av narkotika en mycket hög prioritet.
Jag vågar även påstå att det finns en bred uppslutning
från övriga politiska partier i kammaren kring detta.

Jag har konstaterat att det finns ett märkligt synsätt
när det gäller människors möjlighet att röra sig fritt
över gränserna. Då skall alla möjliga hinder ställas
upp. Men för varor, tjänster och inte minst kapitalets
rörelse via datasystemen, skall en annan syn gälla. De
s.k. fyra friheterna för varor, tjänster, människor och
kapital reglerades redan i EES-avtalet. Detta avtal
godtas numera av alla partier som är representerade i
riksdagen. I den allmänna debatten finns det dock de
som tycks tro att om vi bara stänger våra gränser,
stänger vi också ute alla problem.

Så är det självfallet inte. Våra problem hanteras
oftast bättre med ett ännu kraftigare, intensifierat
myndighetssamarbete nationellt och - inte minst -
internationellt. Kopplingen till ett effektivt europeiskt
samarbete kan lösa många av problemen. Samarbetet
inom EU och Europol med tillgång till bl.a. gemen-
samma databaser och passagerarlistor skulle vara ett
välkommet inslag.

Jag tror inte att det är nyttigt att isolera Sverige
från vare sig Europa- eller världssamarbetet. Vi måste
öppna våra sinnen och försöka vara möjligheternas
ambassadörer i stället för svårigheternas konsulter.

Herr talman! Jag har under sommaren givits möj-
ligheten att följa tullens arbete. Jag har också ställt en
fråga till finansminister Göran Persson om tullens
möjlighet att utöva sin funktion på ett bra sätt i och
med vårt inträde i EU. Jag är mycket tacksam över det
svar som jag har fått. Statsrådet markerar enligt min
tolkning klart att det definitivt inte handlar om några
sänkta ambitionsnivåer i kampen mot narkotika.
Tvärtom - det handlar om nya tag och nya idéer i
detta mycket viktiga arbete.

En förhoppning från min sida är att specialhundar
utbildade till att finna narkotika skall kunna användas
mer i tullens verksamhet än vad som görs i dag. Hun-
den är ett tekniskt hjälpmedel som är mycket effektivt
och har en avskräckande attityd. Detta är allmänt
omvittnat. Hunden ger genom sin markering en indi-
kation om att det finns anledning att anta att någon
person medför varor som är förbjudna enligt artikel
36 i Romfördraget. Kostnaden är relativt stor, men
effekten torde mer än väl motivera en större använd-
ning av knarkhundar.

Det tycks råda en viss okunnighet bland politiker
och allmänhet om vad som gäller beträffande olika
former av kontroller. Personkontroll sköts av Polis-
myndigheten och varukontroll av Tullmyndigheten.
Vad gäller tullverksamheten i Skåne kan jag konstate-
ra att kontrollen vid den yttre gränsen enligt min be-
dömning fungerar. Denna uppfattning har ytterligare
stärkts genom besök och samtal med tullmyndigheter
och fackliga företrädare.

Vad gäller kontrollen av artikel 36 i Romfördra-
get, som gäller narkotika, sprutor, kanyler, illegala
vapen, stiletter, kaststjärnor, dopningsmedel o.d.,
samt kontrollen av farligt gods vid den inre gränsen,
är jag mer tveksam till resultatet. Jag är dock medve-
ten om att resultaten och uppfattningarna på denna
punkt skiljer sig åt på olika ställen i landet.

Jag förutsätter att Generaltullstyrelsen inom kort
gör en utvärdering, där det klarläggs om man lever
upp till det som regeringen avsett beträffande narko-
tikbekämpningen, samt värderar hur resurserna har
fördelats över landet med tanke på tidigare beslag av
narkotikapreparat, antal tullstationer och geografiskt
läge. Här vill jag att man i utvärderingen speciellt
uppmärksammar de skånska förhållandena.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag uppmana till
mer saklighet i debatten, både vad det gäller konsek-
venserna av Sveriges medlemskap i den europeiska
unionen och vad det gäller Sveriges begäran om ob-
servatörsskap i Schengensamarbetet. Det skulle göra
det lättare för alla, både för politiker och för medbor-
gare.

Anf. 40 BERTIL PERSSON (m)

Herr talman! Det viktigaste beslutet det här seklet,
nämligen inträdet i EU, skapar många möjligheter. En
av dem, kanske en av de allra viktigaste, är möjlighe-
ten att på ett effektivt sätt också hjälpa de fattigaste
länderna, både genom frihandel och genom ett effek-
tivt bistånd.

EU är världens största ekonomi, större än USA:s
och dubbelt så stor som Japans. I Maastrichtfördraget
talar man tydligt om behovet av fattigdomsbekämp-
ning i världen för att skapa varaktig ekonomisk och
social utveckling, integration av u-länderna i världse-
konomin, konsolidering av demokrati och rättsstat
samt respekt för mänskliga rättigheter. I den senaste
översynen av de här reglerna har Sverige också fått
med jämställdheten.

Det gemensamma biståndet via EU skall skapa
både komplementaritet, konsistens och samordning.
Man ger ett bistånd som är både finansiellt och tek-
niskt, man ger katastrofbistånd, strukturanpassnings-
bistånd och forskningsbistånd.

Vad som också är viktigt när det gäller biståndet
från EU är att man liksom Världsbanken ställer krav
för biståndet. Man ställer krav på respekt för mänskli-
ga rättigheter, på demokrati, på en ansvarsfull eko-
nomisk politik, på hänsyn till miljö, kvinnofrågor och
näringsliv. Man ställer också krav på insatsernas
effektivitet.

EU:s bistånd går framför allt via Lomékonventio-
nen. Det går i första hand till Afrika söder om Sahara,
där fattigdomen i dag ökar. Det är det enda område i
världen där fattigdomen nu ökar. Man ger också i stor
utsträckning sitt bistånd till länder som även Sverige
ger stöd, vilket gör att samverkansmöjligheterna
framöver är goda och möjligheterna att få bättre insat-
ser är påtagliga.

Men man ger också stöd till Karibien, man ger till
Stillahavsområdet. Man hjälper dessa länder med
friare handel. Man ger dem kompensation för prisfall
på jordbruksprodukter och produkter från gruvorna,
som är speciellt viktiga för de här ländernas ekonomi.
Man ger stöd till Mellanöstern och Nordafrika, dvs.
Maghreb- och Mashreq-länderna, och man ger stöd
till Asien och Latinamerika. Där gäller det framför allt
handelsområdet och miljöområdet.

Det finns två projekt som är speciellt intressant ur
svensk synpunkt. Det är naturligtvis TACIS och
PHARE. Det första är stödet till det forna Sovjet och
det senare stödet som tidigare gick till Polen och
Ungern men som nu går till hela Centraleuropa. På
det här området kan Sverige i samverkan med EU
åstadkomma mycket viktiga förändringar.

En av dem är att vi har fått ett Europaavtal för de
baltiska länderna. Det är kanske det viktigaste stöd
som Baltikum över huvud taget kunde få. Möjlighe-
terna till ett framtida medlemskap i EU skapar förut-
sättningar för att göra Östersjön till ett fredens hav,
som vi har talat om så mycket. Detta skulle kunna bli
en realitet framöver.

Där finns också möjligheterna att utnyttja den
samverkan som i dag sker mellan svenska landsting
och regioner på andra sidan Östersjön, mellan svens-
ka städer och städer på andra sidan Östersjön. Här
kan man genom gemensamma väl planlagda insatser
åstadkomma dramatiska förbättringar och skapa en
tillväxtregion runt Östersjön som vi inte har haft på
väldigt lång tid. Det här stödet till felutvecklade län-
der kan återskapa den styrka som Östersjön en gång i
tiden hade.

Ett annat område där Sverige kan göra stor nytta
är på frihandelsområdet. EU är från början en tulluni-
on, även om Loméländerna har haft en del förmåner
på tullsidan. Här gäller det framför allt för oss att
bryta tullmonopolen och tullmurarna när det gäller
jordbruk och teko, som är viktiga produkter för de
fattiga länderna. Där är Sveriges uppgift både i WTO
och i EU att se till att frihandeln blir global.

U-världens handel motsvarar tio gånger det sam-
manlagda bistånd som u-världen får. Jag tycker att det
finns anledning att se med optimism på utvecklingen i
u-världen. Man kan se på Stillahavsasien, där länder-
na på mindre än en generation, 20-30 år, har gått från
absolut fattigdom till relativt välstånd. I dag är det
bara, som jag nämnde, i Afrika som fattigdomen ökar.

I samverkan med EU och EU:s länder tror jag att
Sverige har en mycket bättre chans än någonsin att
aktivt bidra till att avskaffa fattigdomen i världen.

Anf. 41 INGVAR ERIKSSON (m)

Herr talman! Då det gäller jordbruket, livsmedels-
industrin och jordbrukspolitiken innebär EU-
medlemskapet stora förändringar. Förändringarna
betingas av att jordbrukspolitiken är gemensam inom
EU.

Det ligger en stor fördel i att jordbrukspolitiken är
gemensam EU-länderna emellan. Därmed kan inte
olika skydds- och stödnivåer längre snedvrida konkur-
rensförutsättningarna mellan medlemsländerna. T.ex.
är statligt stödd export, dumpning i annat EU-land,
icke möjlig, förutsatt att reglerna följs.

Vid ett fortsatt svenskt utanförskap skulle denna
snedvridande EU-export på Sverige ha fortsatt och till
och med ökat om man fortsatt på den väg man tidiga-
re slagit in på genom socialdemokraternas politik med
bl.a. ensidigt sänkta svenska gränsskydd. Detta var
det stora hotet mot svensk livsmedelsproduktion,
tillsammans med avgifts- och skatteökningarna.

Den svenska avregleringen av jordbrukspolitiken
1990 var riktig. Men för att bli lyckosam på längre
sikt måste även andra länder följa efter. Intentionerna
i GATT, att länderna ömsesidigt och i samma takt,
skulle sänka skydds- och stödnivåerna var riktiga.
Problemet var att resultatet av GATT-förhandlingarna
först fem år försenat kunde träda i kraft. Därigenom
kom svenska producenter i kläm och har producent-
prismässigt pressats hårt under de senaste fem åren.
Producentprisnivåerna har faktiskt varit lägre under
dessa år, trots ökade produktionskostnader, även
politiskt betingade sådana. Detta har lett till en kraftig
rationalisering och effektivisering, såväl inom lant-
bruket som inom livsmedelsindustrin i landet. Det
hade dock det goda med sig att svensk livsmedelspro-
duktion trots allt stod ganska väl rustad vid EU-
inträdet, med undantag av att exportkanalerna ännu
inte hunnit byggas upp till en tillräcklig styrka. Orsa-
ken till detta var att den gamla inhemska livsmedels-
politiken inte var exportinriktad och att förutsättning-
arna härför hämmats, bl.a. av den socialdemokratiska
ovilligheten att tänka nytt.

Herr talman! Ganska stor politisk enighet råder
här hemma om att EU:s jordbrukspolitik måste ge-
nomgå förändringar framöver. Avreglering och ökad
marknadsanpassning måste ske. Därvid är det självfal-
let viktigt att ömsesidigheten och takten länderna
emellan då det gäller förändringar sker i harmoni.

I sammanhanget har det talats om en renationali-
sering av jordbrukspolitiken. Detta skulle vara mycket
olyckligt genom att det uppenbarligen riskerar att leda
tillbaka till en nationell stödpolitik, som i sin tur
återigen skulle snedvrida konkurrensen. Var står re-
geringen i denna fråga, fru jordbruksminister?

Från moderat sida är vi inriktade på att driva på i
förändringsfrågan för ökad avreglering och mark-
nadsanpassning. Men, herr talman, vi är benhårda i
våra krav på att svenska livsmedelsproducenter skall
få verka på så lika villkor som möjligt. Därför kom-
mer vi att motarbeta alla ensidiga svenska politiska
förslag som snedvrider konkurrensen.

Är regeringen och ni socialdemokrater beredda att
acceptera och verka för att de svenska intressena på
detta område, liksom på området att utnyttja möjlighe-
terna fullt ut inom den nuvarande jordbrukspolitiken,
CAP, fullföljs? Självklart har, herr talman, EU-
inträdet skapat vissa problem. Tyvärr har problemen
förvärrats genom att regeringen på flera områden
frångick från det framförhandlade avtalet med EU, det
som svenska folket sade ja till i folkomröstningen
förra hösten.

Mjölkkvotshanteringen har inte skötts på ett bra
sätt, och problemen med slaktdjuren, inte minst i
Norrland, var onödigt komplicerade.

Olyckligt är också att de i EU-avtalet framför-
handlade miljöpengarna halverats genom uppgörelsen
mellan Centern och Socialdemokraterna. Förändring-
arna av de tidigare miljöprogrammen, liksom rege-
ringens senfärdighet med att sätta programmen i sjön,
riskerar att äventyra ytterligare många miljoner av det
som skulle återföras till Sverige från EU. Detta är
anmärkningsvärt, inte minst ur jordbrukets synpunkt
där dessa miljöpengar skulle kunna betyda mycket.

Vi moderater står fast vid den förra regeringens
förslag och anser att utnyttjandet av dessa pengar
skulle ha bidragit till såväl miljövinster som nya ar-
betstillfällen.

Då det gäller mjölkkvoterna har visserligen de
orimliga hoten om straffavgifter för den producent
som producerar för mycket temporärt hävts, men
själva frågan om kvotfördelning och försäljning av
kvoter är ännu inte löst. Hela problemet med mjölk-
kvoter är en praktisk fråga och kräver därför praktiska
och oteoretiska lösningar.

Vi moderater har länge krävt handling, och så sent
som i maj begärde vi moderater i jordbruksutskottet
tillsammans med Folkpartiets representant Eva Eriks-
son att utskottet skulle ta initiativ till frågans lösning.
Tyvärr fick vi inte stöd från övriga partier i utskottet.
Ohörsamhet och senfärdighet från regeringens sida
hotar nu att leda till ytterligare problem på området.

Jag hoppas att få nya besked på dessa områden
från jordbruksministern.

Anf. 42 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Herr talman! Sverige är sedan snart tio månader
medlem i Europeiska unionen. Det har på många sätt
varit en omvälvande tid. Människors oro inför med-
lemskapets konsekvenser för dem själva och för vårt
samhälle har inte kunna stillas.

Diskussionen om vad vi vill med vårt medlemskap
måste göras tydlig, och det måste i sin tur ske i en
bred dialog med svenska folket.

På ett område vet vi dock klart vad vi vill. EU:s
jordbrukspolitik utformades för snart 40 år sedan.
Syftet var att bygga upp ett konkurrenskraftigt europe-
iskt jordbruk och att minska de dåvarande medlems-
ländernas starka importberoende av livsmedel. Jord-
bruket avskärmades från internationell konkurrens,
och priserna reglerades för att driva upp produktionen
och för att säkerställa jordbrukarnas inkomster.

Ur detta perspektiv har politiken varit framgångs-
rik. Men nu har den kommit till vägs ände.

I stället för underskott kännetecknas det europeis-
ka jordbruket nu av överproduktion.

I stället för importberoende dumpas nu EU:s över-
skott på världsmarknaden och snedvrider världsmark-
nadspriserna till förfång för främst u-länderna.

Ett byråkratiskt och för många jordbrukare - och
även för politiker, måste det erkännas - obegripligt
administrativt system styr vad och hur mycket bön-
derna får producera. För konsumenter och skattebeta-
lare har systemet blivit orimligt dyrt.

Denna EU:s jordbrukspolitik måste moderniseras.
Producenter och konsumenter måste själva få be-
stämma vad som skall produceras och vad som skall
konsumeras. De otaliga kommittéerna i Bryssel, som
på administrativ väg skall försöka hantera utbud och
efterfrågan på livsmedel, måste ersättas med ett fritt
varuutbyte. Handeln med livsmedel både på den inre
marknaden och på världsmarknaden måste styras av
sunda ekonomiska principer.

En omläggning nödvändiggör också, menar jag, en
översyn av målen för EU:s jordbrukspolitik. Det är
mål som utformats i en annan tid och för ett annat
jordbruk än dagens. Bara det förhållandet att EU:s
politik saknar mål för jordbrukets roll i miljöpolitiken
är tillräckligt för att motivera en översyn av Romför-
draget i denna del.

Det finns alltså starka argument för en modernise-
ring av den gemensamma politiken. Styrkan i detta
faktum ökar i perspektivet av EU:s utvidgning mot
Öst- och Centraleuropa. Vid ett möte i Bryssel i förra
veckan med jordbruksministrarna i dessa länder sade
samtliga av dem att de eftersträvar medlemskap i EU.
Men samtliga ministrar såg också jordbruket som en
av de svåraste knäckfrågorna att hantera i de över-
läggningar som måste föregå anslutningen.

Varför är då detta en sådan knäckfråga? I de cen-
tral- och östeuropeiska länderna spelar jordbruket en
stor roll i ekonomin och för jobben. Det gäller för alla
länder, inklusive de baltiska staterna, men det gäller
särskilt i länderna Polen och Rumänien. Samtidigt är
jordbruket i dessa länder nedgånget; det lider brist på
allehanda insatsvaror och kämpar med stora struktur-
problem.

Det finns de som menar att en östutvidgning av
kostnadsskäl måste föregås av en reformering av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Det är riktigt att om
den gemensamma jordbrukspolitiken, som den ser ut i
dag, tillämpas i dessa länder kommer EU:s utgifter att
öka dramatiskt. Olika belopp förekommer i debatten,
men för Sveriges del skulle det kunna bli en ökning
på runt 40 % av avgiften till EU enbart för ökade
utgifter på det jordbrukspolitiska området.

Kostnadsaspekten av utvidgningen är därför vik-
tig. Vi har emellertid också skäl att fråga oss vad
EU:s jordbrukspolitik får för konsekvenser för de nya
medlemsländerna. Det är möjligt att de enskilda jord-
brukarna i dessa länder skulle välkomna frikostiga
EU-bidrag och högre priser på sina produkter. Men
det finns skäl att fråga sig vad resten av befolkningen
säger om det.

I de central- och östeuropeiska länderna är livs-
medelspriserna betydligt lägre än inom EU. Ändå
lägger hushållen i dessa länder ut mellan 30 % och
60 % av sina inkomster på mat. Skulle EU:s högpris-
linje bli gällande i dessa länder så skulle den andelen
öka betydligt. Inflationen skulle ta fart, och krav på
kompensation skulle riktas mot staten. Eftersom dessa
fattiga länder inte skulle klara av kraven är risken för
social oro överhängande.

De högre EU-priserna innebär också en stimulans
till högre produktion i jordbruket. Med hänsyn till de
strukturproblem som finns i jordbruket i de central-
och östeuropeiska länderna är det, åtminstone på kort
och medellång sikt, svårt att bedöma hur produktio-
nen kommer att utvecklas. Men faran för att vi snart
kommer i konflikt med GATT-åtaganden skulle vara
överhängande.

Långa övergångsregler anges ofta som en modell
för att införliva de central- och östeuropeiska länderna
i den gemensamma politiken. Jag vill inte utesluta att
sådana kommer att bli nödvändiga inom jordbruket.
Men jag tror inte att det betyder att EU:s jordbruks-
politik kan förbli oförändrad.

När de central- och östeuropeiska ländernas jord-
bruk har funnit sina former, när de kan utnyttja sina
komparativa fördelar och när de kan bli konkurrens-
kraftiga kommer vi att få ytterligare problem med
överskott som skall avsättas på den internationella
marknaden eller måste lagras lång tid.

Därför måste EU:s jordbrukspolitik förändras. Jag
tror att i denna fråga är samstämmigheten stor i Sveri-
ges riksdag. De skillnader som finns mellan de olika
politiska partierna på detta område i Sverige är vä-
sentligt mindre än åsiktsskillnaderna om den gemen-
samma jordbrukspolitiken i unionen. Där är en stor
majoritet väldigt ovilliga till en förändring.

Den svenska samsynen är viktig. Våra möjligheter
att modernisera EU:s jordbrukspolitik ökar väsentligt
om vi kan uppträda enat i denna fråga.

Anf. 43 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Herr talman! Jordbruksministern tog upp frågan
om EU:s utvidgning. Om jag uppfattade henne rätt
ansåg hon att den var viktig. Det gläder mig att höra
att också Margareta Winberg, liksom vi moderater,
anser att utvidgningen av EU är viktig. Då skall själv-
fallet vi svenskar även fortsättningsvis vara med i EU
och påverka utvecklingen.

Sedan gick Margareta Winberg in på förändringar
i jordbrukspolitiken och på att åsiktsskillnaderna är
större inom de andra EU-länderna än de är här hem-
ma, och det är ju uppenbarligen riktigt. Vi är tydligen
överens om att förändringar måste till.

Jag ställde några frågor i mitt anförande där jag
tog upp debatten kring förändringar. Det finns en del
debattörer som hävdar att det skulle ske en renationa-
lisering av jordbrukspolitiken, vilket - som jag sade -
skulle medföra nya problem med snedvriden konkur-
rens och inhemska nationella stödnivåer. Det vore
förödande för Sverige. Jag hoppas att Margareta
Winberg vill kommentera den frågan.

Vidare sade jordbruksministern ingenting om
konkurrensen i övrigt och om den socialdemokratiska
regeringens ambitioner när det gäller att arbeta vidare
för förändringar i EU:s jordbrukspolitik. Är ni social-
demokrater beredda att arbeta för att vi i Sverige fullt
ut skall utnyttja de möjligheter som CAP-politiken ger
även för svenskt vidkommande? Det är en angelägen
fråga.

Anf. 44 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Herr talman! Det vore litet förmätet av mig att stå
här i dag och beskriva i vilken takt och på vilket sätt
som EU:s jordbrukspolitik skall förändras. Riksdagen
har ju själv beställt en parlamentarisk utredning som
snart kommer att sätta i gång sitt arbete. Dessutom har
vi på Jordbruksdepartementet satt i gång ett liknande
arbete - men i ett litet mer kortsiktigt perspektiv -
inför regeringskonferensen nästa år, mycket då med
avseende på diskussioner som kommer om utvidg-
ningen mot Öst- och Centraleuropa.

Sedan tog Ingvar Eriksson upp mycket av det som
hade hänt under året. Han undrade om vi var beredda
att utnyttja möjligheterna fullt ut. Jag utgår ifrån att
han då undrar om vi vill använda oss av hela den
framförhandlade ekonomiska ramen. Ingvar Eriksson
vet mycket väl svaret. Centerpartisterna och social-
demokraterna i jordbruksutskottet har ju träffat en
uppgörelse som innebär en begränsning av den fram-
förhandlade ramen. På t.ex. miljöområdet kommer det
under en femårsperiod att satsas 7,5 miljarder kronor,
varav EU satsar hälften och svenska staten hälften.
Att vi inte kan utnyttja hela den ekonomiska ramen
har att göra med att vi som har och tar ansvar inte har
de pengar som moderaterna tydligen, åtminstone i
opposition, har.

När det sedan gäller kvotproblem har vi t.ex. tagit
hänsyn till riksdagens beslut om hur kvoterna skall
fördelas. Det beslutet fattades ganska sent. Produktio-
nen har dessutom ökat sedan det framförhandlade
resultatet blev verklighet. Då är det mycket komplice-
rat att fördela kvoterna ner på gårdsnivå med den
reduktion som är nödvändig.

Anf. 45 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Herr talman! Margareta Winberg talade om den
parlamentariska utredningen. Hon ville därför inte
svara på några principiella frågor av det slaget som
jag ställde om renationalisering. Jag ställer frågan
igen och kräver ett svar: Vad har jordbruksministern
för inställning? En renationalisering skulle ju innebära
en ny nationalisering av jordbrukspolitiken, nya na-
tionella stöd i olika länder på olika nivåer och därmed
en snedvridning av konkurrensen, vilket vore väldigt
olyckligt och förödande enligt vår uppfattning. Därför
tycker jag att det vore illa om vi i dag inte kan få ett
besked i alla fall på den punkten.

Sedan tycker jag också att det är beklagligt att
man inte har velat utnyttja hela ramen i det framför-
handlade EU-avtalet. Det är olyckligt, inte minst
därför att den ramen skulle ju ge t.ex. miljöinveste-
ringar och nya jobb i det svenska landskapet, vilket
skulle ha betydelse för jordbruk och landsbygd. Det
skulle också minimera miljöproblem, men det är kan-
ske en debatt som Anna Lindh och andra debattörer
här skall föra. Men det är ändå olyckligt att man inte
vill fullfölja detta.

När det gäller mjölkkvoterna anser vi moderater
att det är orimligt att man inte behandlar alla produ-
center lika. De som är på väg att bli pensionärer och
de som inte har orkat uppfylla nya krav borde i alla
fall få samma möjligheter att sälja sin kvot. Hade man
fått dessa möjligheter, hade av allt att döma en fri
kvot blivit aktuell. De som i dag producerar utan kvot,
dvs. de som producerar för mycket, skulle då ha kun-
nat få tillgång till den kvoten. Den här frågan är illa
skött, fru jordbruksministern. Jag hoppas verkligen att
ni lyssnar mera på oss i fortsättningen. Här var vi
beredda att samarbeta för praktiska och effektiva
lösningar.

Anf. 46 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Herr talman! Återigen: Jag vill inte föregå den
parlamentariska utredningen eller mitt eget arbete i
departementet. Men det är klart att jag kan väl ändå
sia om framtiden. Man måste fundera över vad mark-
naden klarar och inte klarar. Det marknaden inte kla-
rar är t.ex. att ge oss jordbruksprodukter av hög kvali-
tet eller att se till att det sker en produktion i alla
delar, helst i alla delar, av den europeiska unionen. Vi
måste sannolikt i framtiden fortfarande ha miljöstöd
och regionalpolitiskt stöd. Det är också på det viset
som man försöker att utforma CAP, även om det går
alldeles för långsamt.

Det är lätt för Moderata samlingspartiet i opposi-
tion att säga att man skall utnyttja hela ramen. När
man ingick i fyrpartiregeringen behövde man heller
aldrig anvisa var pengarna skulle tas ifrån. Vi har i
Sverige haft ett ekonomiskt läge där vi har tvingats till
hårda besparingar för olika grupper, för sjuka, pen-
sionärer, studerande och för barnfamiljer. Medlem-
skapet medförde för jordbruksnäringen att man fick
en ökad intäkt på i genomsnitt 11 %, olika beroende
på var i landet man bodde och vilken produktionsin-
riktning man hade. Att i det läget tro att man skulle ha
råd med ytterligare pengar utöver dem som vi kom
överens med Centerpartiet om är en illusion. Dessa
pengar finns inte. Det är också en politisk omöjlighet
att göra så, åtminstone för ett socialdemokratiskt
parti.

Anf. 47 GÖTE JONSSON (m)

Herr talman! Enligt uppgifter i massmedierna lär
det vara på det sättet att opinionen i Finland efter
folkomröstningen om EU-inträdet är annorlunda än i
Sverige. Den är mera positiv. Det finns ganska goda
skäl till att det är på det sättet. I Finland har man levt i
närheten av ett kommunistiskt hot, i närheten av en
hård diktatur byggd på en omänsklig ideologi. Man
ser nu tryggheten i samarbetet mellan demokratiska
stater i Europa.

Herr talman! Stämningen i Baltikum är precis
densamma. Man ser samarbetet som en möjlighet,
som en garanti för demokrati, frihet och trygghet.

Sverige har inte samma historia. Det är kanske
därför som den här opinionsyttringen förekommer. Vi
kan ställa oss frågan om vi inte bedrar oss själva.

EU-valet var ett bakslag för samarbetssträvandena
på alla de områden där samarbetet i Europa är viktigt
och värdefullt.

Tyvärr är det väl så att frågorna oftast har fastnat
på jordgubbsnivå. Vi borde i stället analysera hur vi
gemensamt skall lösa de stora problem som vi har på
olika områden eller hur vi i samarbete med andra
europeiska stater skall arbeta för att skapa en bättre
välfärd och bättre livsbetingelser för oss själva, som
innebär att vi alla utifrån den målsättningen får bättre
livsbetingelser.

Det här, herr talman, gäller inte minst på miljöom-
rådet. Europasamarbetet, vågar jag påstå, är avgöran-
de när det gäller det svenska miljöarbetet. Det torde
inte vara någon tvekan om detta. Vi i denna kammare
vet att det krävs samarbete för att klara problemen när
det gäller luft, vatten och geologisk mångfald. Vi vet
att det krävs samarbete för att vi gemensamt skall
kunna tillvarata de resurser som naturen ger. Vi kan-
ske har anledning att ställa oss frågan: Kände de som
röstade på Vänstern och Miljöpartiet till behovet av
samarbete för att klara miljön?

Vi vet att det genom EU nu finns instrument att
formellt fatta beslut på bl.a. miljöområdet som är
bindande för medlemsländerna och positiva för miljö-
arbetet samt positiva för hela välståndsutvecklingen. I
och med att vi vet att dessa möjligheter finns har
också optimismen och tilltron till att vi skall kunna
lösa de olika frågeställningarna ökat.

Skillnaden mellan ja och nej i EU-valet var ju
markant. Det är framför allt märkligt att just Miljö-
partiet motarbetar dessa viktiga strävanden när det
gäller samarbete för att lösa miljöproblemen i Europa.
Miljöpartiet har i första hand blivit ett nej-sägarparti
till samarbete och inte ett trovärdigt miljöparti utifrån
det sätt som man har agerat på.

Herr talman! Jag vill bara citera några punkter ur
Miljöpartiets uttalanden, kongressbeslut och valbro-
schyrer. Man säger att Miljöpartiets grundsyfte förblir
att Sverige inte skall vara medlem i EU, att Miljöpar-
tiet aktivt skall arbeta för att vi skall lämna EU så fort
som möjligt och att man inte vill att EU utökas vare
sig politiskt eller geografiskt.

Då ställer man sig frågan: Vad innebär då detta
om vi skulle hamna i den situationen? Jo, det innebär
givetvis att Sveriges möjlighet och inflytande på mil-
jöområdet i rådet, kommissionen eller parlamentet
uteblir fullständigt. Det innebär att Sveriges möjlighe-
ter att delta i 68 olika expertgrupper eller i 14 viktiga
miljöprogram också raseras, försvåras eller omöjlig-
görs. Det är ju detta som skulle bli följden om vi
lydde rådet från Miljöpartiet i det här sammanhanget.
Det skulle vara intressant att få veta vad Miljöpartiet
har för alternativ när det gäller det sätt på vilket vi
skall samarbeta för att lösa miljöproblemen.

Herr talman! Vi som tror på samarbetet har ett
gemensamt ansvar, oaktat vilket parti vi tillhör. Då
gäller det främst att skapa trovärdighet för miljöpoli-
tiken här hemma och att skapa trovärdighet när det
gäller klimatfrågorna och frågan om biologisk mång-
fald etc. Men vi måste också arbeta för att vi inom EU
får en miljöpolitik som är formad så att den löser våra
nationella miljöbehov och miljöproblem. Där återstår
en hel del att göra, därför att frågeställningarna är
olika i de olika länderna.

Från moderat sida har vi uppfattningen att vi kon-
struktivt skall gå in i detta samarbete, också i samar-
bete med andra svenska politiska partier som har
samma uppfattning, just för att vi skall kunna bidra
till en bättre framtidsmiljö för oss själva och våra
barn.

Anf. 48 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! Först kan det finnas skäl att litet
grand kommentera det som Ingvar Eriksson tidigare
sade om uppgörelsen och om resultatet av socialde-
mokraternas och centerns gemensamma arbete på
jordbruksområdet. Det lät på Ingvar Eriksson - och
jag har hört det förut - som om det skulle vara en
dålig uppgörelse och ett dåligt beslut. Det är ju inte
så, och det vet dess bättre Ingvar Eriksson också.

Jag vet att moderaterna har riktat kritik mot det
här beslutet, men det intressanta är att de också är de
enda som har gjort det.

Efter beslutet och uppgörelsen har jag försökt att
lyssna på vad olika grupper tycker, som på olika sätt
håller på med jordbruk. Jag har lyssnat på miljörörel-
sen som är mycket nöjd med det starka miljöstödet
genom det här beslutet. Jag har lyssnat på småbrukare
som är nöjda med att de nu kan styra över till en al-
ternativ eller ekologisk odling. Jag har också lyssnat
på jordbrukarnas organisationer som är nöjda med
detta beslut. Därför blir man litet ledsen när kritiken
enbart kommer från den här talarstolen när modera-
terna intar den. Det visar på något sätt att kritiken
kanske ändå inte är så djupt och fast förankrad i de
grupperingar och den verklighet som jordbruket ändå
finns.

Det kanske kan finnas skäl att något förtydliga det
som jordbruksministern sade om innebörden av upp-
görelsen och dess utsträckning i tiden. Både uppgö-
relsen i sig, det papper som ligger tryggt förvarat i
mitt kassaskåp, och det som sedan blev utskottsbetän-
kande och riksdagens beslut innehåller ju den ventil
som talar om att om det av miljöskäl är rimligt och
ekonomiskt möjligt så kan man utnyttja större delar
av ramen än vad som nu är fallet. Nu vet också jag att
det naturligtvis är svårt att börja peta i femåriga pro-
gram. Men det kan ändå finnas skäl att peka på att
dessa formuleringar finns med i alla s.k. auktoritativa
papper och i de beslut som har fattats.

Nu är det inte bara jordbruket som får nya villkor
och hamnar i en ny verklighet när vi är med i EU,
utan det gäller naturligtvis också på miljöområdet. I
den rapport som skrevs inför medlemskapet - EU,
EES och miljön - skrev utredarna mycket tydligt att
det nu gäller att förankra miljöbesluten i en europeisk
verklighet. Detta förtjänar litet eftertanke även i dag,
därför att vi måste naturligtvis se på miljöfrågorna
som hörande hemma i en europeisk verklighet på ett
helt annat sätt än tidigare. Det innebär att vi måste
tackla kemikaliefrågan och frågan om varuflödet och
att vi måste arbeta med frågan om luftföroreningarna
på ett helt annat sätt än tidigare.

En del tecken tyder väl på att denna politiska pro-
cess har börjat komma i gång. Litet saknar man kan-
ske det vassa, uddfyllda angreppssättet. Engage-
manget från svensk sida bör naturligtvis öka. Men en
del tecken är ändå positiva.

Nu räcker det inte med att ha ett arbete med en eu-
ropeisk helhetsbild, utan vi måste naturligtvis också
skicka det svenska budskapet genom att hantera frå-
gorna rätt på hemmaplan. Här intar några frågor en
alldeles speciell roll.

Den första är frågan om skatteväxlingen, som
självfallet måste få en svensk hantering insatt i ett
europeiskt perspektiv. Jag är övertygad om att det
finns starka miljöengagerade krafter i Sverige som
kommer att medverka till att den processen drivs
framåt.

Den andra frågan är kretsloppsarbetet, där vi bör
gå före och se till företagen tar ett tydligt producen-
tansvar som ett nav eller en motor i kretsloppsverk-
samheten.

Den tredje frågan som börjar bli alltmer, som det
heter, brännande aktuell är hanteringen av kärnkraf-
tens avveckling. Här har några andra europeiska län-
der visat kraften att gå före genom att genomföra
folkomröstningar och stänga av kärnkraften. Goda
exempel på detta är ju Italien och, numera som EU-
land, också Österrike. Där har man genomfört folk-
omröstningar där man utfärdat löften, och därefter har
man fullföljt löftena och avvecklat kärnkraften.

Nu är det inte bara politiker som skall ta till sig
den nya europeiska verkligheten, utan det skall natur-
ligtvis även näringslivet göra. Man ser med litet för-
våning på delar av näringslivet som ännu inte har
förstått möjligheterna att utnyttja den kvalitet som ett
miljöengagemang och en miljökompetens innebär i
sin produktion och i sina varor för att därmed utnyttja
det som är början till en växande och starkt expande-
rande grön marknad. Det är ett villkor som man kan
ställa på näringslivet. Då landar vi politiker och nä-
ringslivet på samma iakttagelse, nämligen att man
skall vara medveten om problemen som EU-
medlemskapet innebär men att man nu skall utnyttja
alla möjligheter.

Anf. 49 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Herr talman! Lennart Daléus är ledsen över att hö-
ra att jag kritiserar något i uppgörelsen mellan Cen-
terpartiet och Socialdemokraterna. Det är i så fall
motiverat att jag gör det. Jag beklagar att man inte
kom längre. Sanningen när det gäller jordbrukspoliti-
ken är att partierna i jordbruksutskottet, förutom So-
cialdemokraterna och Centerpartiet, var beredda att
gå längre i linje med det förhandlingsresultat som
uppnåddes i och med EU. Det var faktiskt Olof Jo-
hansson och Karl Erik Olsson som tillsammans med
Ulf Dinkelspiel förhandlade fram detta avtal. Men det
har ni faktiskt delvis frångått när det gäller miljön.
När det gäller jordbruket var vi beredda att gå längre.
Men där gav ni efter, vilket man naturligtvis får vara
beredd att göra för att nå en uppgörelse. Men det är
en risk som ni själva tar.

Lennart Daléus säger att han inte tror att min kritik
är förankrad. Jag tror att man ändå måste vara beredd
på kritik om man ger avkall på de intentioner som
man har förhandlat fram. Så enkelt är det, Lennart
Daléus. Vi är beredda att stå fast vid det förhandlings-
resultatet och jobba vidare. Nu är frågan: Kommer
Centerpartiet att medverka till att man breddar basen
för miljöåterföringen nästa år? Det här året är redan
förspillt. Man har förlorat många miljoner. Vi hoppas
nu att Lennart Daléus medverkar till att vi kommer
längre nästa år.

Anf. 50 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Ingvar Eriksson gör inte en riktig
verklighetsbeskrivning av vad som hände. Före detta
beslut hade LRF protestmöten, skickade budkavlar
runt landet, och det var en rejäl och tydlig folkstorm
därför att det förslag som man såg var på väg att bli
verklighet inte var rimligt när Sverige hade blivit
medlem i den europeiska unionen. Sedan gjorde So-
cialdemokraterna och Centern en uppgörelse som var
bra och som sedan väsentligen har applåderats av alla
som tidigare var tveksamma. Uppgörelsen kom ju till
därför att vi lyckades sammanjämka åsikter. Vår in-
ställning var att den svenska ekonomin inte tålde hela
det utnyttjande som Ingvar Eriksson talar om.

När proteststormarna och kritiken i övrigt har
tystnat undrar man litet grand över att kritiken finns
kvar hos några företrädare i ett parti i denna kamma-
re. Att säga att man var ledsen var kanske att säga för
mycket, men jag är i alla fall inte orolig för att detta
skall resultera i något problematiskt för det svenska
jordbruket efter denna uppgörelse.

Huruvida vi skall vara med om att utöka utnytt-
jandet av den här ramen nästa år vet jag inte. Det får
samhällsekonomin och miljöbehovet utvisa, vilket står
i dessa dokument. Jag har svårt att peka på något
sådant i dag.

Anf. 51 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Herr talman! Det är riktigt att de förändringar som
kom till stånd i uppgörelsen var förändringar som
gick i vår riktning och i den förra regeringens rikt-
ning. Därvidlag hade vi inget att erinra eller kritisera.
Men man kom inte ända fram. Jag är övertygad om att
om man i utskottet hade velat ha en bredare uppgörel-
se hade en sådan varit möjlig, och resultatet hade
blivit starkare. Men nu valde man att göra upp bakom
ryggen på utskottet i övrigt. Det är sanningen, Lennart
Daléus.

När det gäller fortsättningen har vi på område ef-
ter område upplevt att Centerpartiet sufflerar Social-
demokraterna. Det är oroande, därför att om vi vill ha
en inriktning på borgerlig grund är det viktigt att vi
försöker komma gemensamt framåt. Min fråga om
fortsättningen när det gäller utnyttjande av ramen är
därför mycket viktig. Vi är beredda att göra upp på en
bred linje som leder i rätt riktning. Vi tror att det var
olyckligt att man missade miljöpengar under det
första året. Vi får hoppas att det blir en förändring
nästa år.

Anf. 52 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Ingvar Eriksson talar om att en in-
riktning på borgerlig grund skulle vara ledstjärnan.
För oss är ledstjärnan att man skall komma fram till
kloka beslut. Om det sedan sker genom att de borger-
liga partierna samverkar, vilket ofta är fallet, är det
bra. Men om det, som denna gång, sker genom att vi
kommer överens med Socialdemokraterna är det
också bra.

Resultatet blev bättre än ursprungsförslaget genom
denna uppgörelse, vilket vi naturligtvis är mycket
nöjda med. Jag är mycket miljöengagerad och anser
att miljöfrågorna är stora, viktiga och avgörande i
samhällsarbetet. Men det hindrar inte att det även
finns en del ekonomiska realiteter. Och det fanns
faktiskt inte utrymme för att man under det första året
utnyttjade hela ramen. I efterhand kan man också se
att det kanske inte ens fanns behov av det. Sedan kan
jag tycka att det är tråkigt att det är svårt att ändra
femårsprogram och att detta alltså delvis blir styrande
för de kommande fem åren. Men det får man leva
med. Man får göra ansträngningar om ekonomin tillå-
ter och om miljöbehovet finns. Jag kan alltså lova att
om ekonomin tillåter och miljöbehovet finns kommer
vi att anstränga oss för att försöka få en höjning inom
ramen. Men jag kan inte säga något om detta i dag.
Jag är inte så synsk. I dag verkar det som om man har
fått ut så mycket pengar som mottagarna har förmått
att ta emot. Det tycket jag är bra. Jag tycker att det här
miljöprogrammet har en bra inriktning. Om det går att
utvidga senare, får vi diskutera nästa år. Men jag är
inte säker på att ekonomin klarar allt som vi skulle
vilja göra. Och jag vet inte hur miljöbehovet kommer
att se ut nästa år och vad som är möjligt inom femårs-
programmet.

Anf. 53 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Herr talman! Ibland framställs det som om Sverige
skulle vara så unikt för att man inte utnyttjar hela den
framförhandlade ekonomiska ramen. Men så är det
naturligtvis inte. Det finns gamla medlemsländer inom
EU som inte alls har denna typ av inslag. I vårt
grannland i öster, nämligen Finland, har man nu bytt
regering och tillsatt en jordbruksminister som är
opolitisk, därför att det var så kontroversiellt att skära
ned inom jordbruket där, vilket man nu är på gång att
göra ganska kraftigt. Det var inget politiskt parti som
orkade ta på sig den rollen. Också i det perspektivet
är det glädjande att vi i vår riksdag har orkat göra det
och har fått en så pass stabil majoritet för den här
politiken. Det är också bra att det är ett femårspro-
gram, eftersom jordbrukarna då vet vad de har att
rätta sig efter. Det är något som man har efterlyst
mycket länge.

Jag menar att miljöprogrammet, som det har
kommit att utformas och nivån på pengarna, innebär
ett lyft för miljöpolitiken inom jordbruket. Det består
av tre områden: Det första är öppna landskap och
vall- och betesstöd, vilket är mycket bra för den bio-
logiska mångfalden. Det andra är att särskilt mil-
jökänsliga områden skall kunna få stöd. Och det
tredje är den ekologiska produktionen. En helt enig
riksdag har sagt att senast år 2000 skall minst 10 % av
det konventionella jordbruket vara omlagt till ekolo-
gisk produktion. Det finns nu mycket goda utsikter för
att detta kommer att ske med den tredje delen i detta
miljöprogram.

Jag kan inte låta bli att kommentera det som sades
om att Centerpartiet och sossarna skulle ha gått bak-
om ryggen på utskottet. Jag kan försäkra att vi social-
demokrater talade med både Folkpartiet och Vänster-
partiet, men inte med Moderaterna, eftersom vi be-
dömde det som ganska lönlöst. Men vi fann att Cen-
tern var mest intressant.

Anf. 54 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Jordbruksministern berörde nu åter-
igen femårsprogrammet. Det kunde kanske vara
lämpligt att jordbruksministern bekräftade att det
både i uppgörelse och kanske också i riksdagsbeslut
finns en ventil om vad som kan ske om samhällseko-
nomin medger det och miljöbehovet finns. Jag vet att
det är svårt att närmare ange detta i ett femårspro-
gram, men eftersom Ingvar Eriksson hakar upp sig på
möjligheterna att agera i fortsättningen, skulle det
kanske verka rensande i debatten om Margareta Win-
berg kunde kommentera detta.

Anf. 55 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Fru talman! Det är bara att läsa innantill i ut-
skottsbetänkandet, som ju är offentligt. Där står det
som Lennart Daléus nu säger. Det kan också Ingvar
Eriksson läsa. Vi kan sedan alltid diskutera när sam-
hällsekonomin är sådan att denna ventil skulle kunna
utlösas.

Anf. 56 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Margareta Winberg säger att det var
lönlöst att besvära sig med att försöka göra upp med
moderaterna. Men, Margareta Winberg, ni försökte ju
inte. Sanningen är den att ni arbetade bakom ryggen
på oss i utskottet.

Margareta Winberg tar också upp återflödet av
miljöpengar från EU. Tidigare sade ni att vi inte har
råd att ta emot det. Vi har ändå förhandlat oss fram
till en ram. Man har ju lurat svenska folket. Medlems-
avgiften blir ju inte lägre, Margareta Winberg, därför
att vi inte utnyttjar det som vi har förhandlat fram. Det
är det som vi moderater beklagar. Att det kanske inte
verkar meningsfullt att göra upp med oss kan bero på
att vi står fast vid den linje som vi har hävdat.

Anf. 57 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s)

Fru talman! Ingvar Eriksson är så pass gammal i
riksdagen att han vet hur arbetet bedrivs. Han är ock-
så, inte minst med tanke på de våndor och mödor som
fyrpartiregeringen hade, väl medveten om att man
måste diskutera med varandra för att få någonting
som liknar en majoritet. Vi har inte egen majoritet i
kammaren, och vi måste därför alltid tala med andra
partier om de beslut som skall fattas. Så gjordes också
den här gången.

Konstigare än så är det inte. Jag tycker att det är
litet fult att kalla detta att gå bakom ryggen på någon.

Vad gäller att vi inte talar med moderaterna visar
denna debatt, liksom alla andra debatter som Ingvar
Eriksson och jag har haft i det här ämnet, att vi inte
kommer överens. Ni har alltid mera pengar till jord-
bruket än vad vi har, eftersom våra respektive priori-
teringar är olika.

Det sades vidare att vi skulle ha lurat svenska fol-
ket. Jag tror inte att det var frågan om 1,5 miljarder,
2,8 miljarder eller 3,1 miljarder till miljöpolitiken i
jordbruket som fick en majoritet av svenska folket att
rösta ja i folkomröstningen.

Anf. 58 INGVAR ERIKSSON (m) replik

Fru talman! Jag kan bara beklaga att de diskussio-
ner som ni förde på andra håll inte ledde ända fram.
Det är ändå så att återflödet av pengar till Sverige
skulle ha kunnat skapa miljövinster och nya jobb, och
det har vi inte gott om i Sverige. Mot den bakgrunden
beklagar vi det som skett.

Vi hade vidare i vårt budgetförslag klar täckning
för de förslag som vi har lagt fram här i riksdagen.

Anf. 59 EVA ERIKSSON (fp)

Fru talman! Nyligen nåddes vi av uppgifter från
Världshälsoorganisationen om att upp till flera hund-
ratusen människor i Europa får sina sjukdomar i luft-
rören förvärrade på grund av svavelutsläpp i luften.
Barnen drabbas av ökade luftvägsbesvär av kväveox-
idutsläppen. Nästan hundratusen barn per år berörs av
detta. Detta kan vi i Folkpartiet aldrig acceptera.
Svavelutsläppen måste minimeras och kväveoxidut-
släppen elimineras. Det handlar om våra barns och
barnbarns framtid.

Fru talman! Hotet om en galopperande växthusef-
fekt är en av vår tids viktigaste och svåraste miljöfrå-
gor. För en månad sedan kom uppgifter från IPCC,
som är en vetenskaplig panel under FN, att de samla-
de forskarrönen nu tydligare än tidigare visar att vi
har fått en global temperaturhöjning till följd av kol-
dioxidutsläppen. Den skepsis som tidigare funnits
bland forskare kan man nu avskriva.

Effekterna av en global temperaturhöjning är
svåröverskådliga. Det kan handla om allt ifrån stigan-
de havsytor till kraftiga stormar och förändrade
havsströmmar. Växthuseffektens konsekvenser för
nationer och enskilda individer kan bli katastrofala.

För mig som socialliberal är det självklart att
starkt reagera. Miljontals människor riskerar att få sin
frihet inskränkt av den hotande växthuseffekten. Häl-
sa, drömmar och livschanser slås i spillror. I spåren av
klimatförändringsproblematiken - inte bara i de värsta
scenarierna - kan man skönja konflikter om naturre-
surser och inskränkningar i demokratiska fri- och
rättigheter. Det krävs inte så mycket till för att det här
skall ske.

Fru talman! Vi liberaler vill bygga ett samhälle där
kretsloppen sluts och där mångfalden värnas, ett sam-
hälle där den enskildes hälsa, handlingsfrihet och
livschanser inte hotas av ekologisk kollaps. Vad som
nu skulle behövas är ett kraftfullt ledarskap och inter-
nationellt agerande, men tecknen är inte särskilt goda.
Just nu är det inte mycket som tyder på framgång.

Partskonferensen för klimatkonventionen har inte
lyckats nå fram till bindande överenskommelser.
Europeiska unionen diskuterar en koldioxid- och
energiskatt men har svårt att enas, eftersom de mest
motsträviga får bestämma takten.

Här i Sverige vann motståndarna till ett europeiskt
samarbete stora framgångar i valet till Europaparla-
mentet. Den socialdemokratiska regeringens inställ-
ning är negativ eller oklar i frågan om att ta bort veto-
rätten för miljöskatter i EU. Jag har fått ett skriftligt
frågesvar från miljöministern där hon avslöjade att
hon hade ett intresse för detta och att hon var beredd
att arbeta för att vetorätten skulle avskaffas. Men
osäkerheten om vad resten av regeringen vill finns
fortfarande kvar.

Regeringen verkar inte vilja ta tag i problemet
med växthuseffekten. I regeringsförklaringen priorite-
rar statsministern fyra andra viktiga miljöfrågor,
nämligen försurningen, kemikalierna, kretsloppsan-
passningen och naturvården. Det är mycket viktiga
frågor, men växthuseffekten nämns inte en enda gång.
Jag tycker att det är allvarligt, fru talman. I en av de
stora framtidsfrågorna duckar regeringen. Åtgärder
mot utsläppen måste för att bli framgångsrika vidtas
på en internationell nivå.

Det vore bra om vi nu kunde använda oss av EU i
det här sammanhanget, för att sedan kunna dra med
oss hela världssamfundet. EU-kommissionen har ju
ett förslag om energi- och koldioxidskatt, vars genom-
förande - som jag redan har nämnt - tyvärr bromsas
av ett litet antal medlemsländer. Vi i Folkpartiet tyck-
er att det är fel, och vi vill att vetorätten mot miljö-
avgifter skall avskaffas. Det är inte bara Socialdemo-
kraterna som har gått emot oss, utan märkligt nog
säger också Miljöpartiet nej. Jag tycker att det är
konstigt att miljöpartisterna säger nej nu, när vi kan
stärka samarbetet om miljöfrågorna i Europa och när
vi vi har chans att börja fatta beslut som verkligen
förbättrar miljön. Deras svar är: Vi vill att Sverige
skall lämna EU.

Det är säkert, fru talman, många både här i kam-
maren och ute i Sverige som undrar hur Miljöpartiets
politik skall kunna leda till en bättre miljö och hur
den över huvud taget skall kunna påskynda interna-
tionella åtgärder mot växthuseffekten, om man inte
ens vill vara med i samarbetet.

Nu har väl lyckligtvis Miljöpartiet inte så stort in-
flytande över de här frågorna, men jag tycker att re-
geringens inställning är mer illavarslande. Är man
intresserad av växthuseffekten? Vill man arbeta för en
obligatorisk koldioxidskatt i EU:s medlemsländer?
Har miljöministern möjligheter att påverka finansmi-
nistern, som måste ta sig an de här frågorna?

För oss liberaler handlar medlemskapet om att be-
kämpa den miljöförstöring som är ett hot mot männi-
skors frihet.

Fru talman! EU måste och skall bli världens bästa
miljöorganisation. Det handlar om våra barns och
barnbarns framtid.

Anf. 60 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Jag tror inte att Eva Eriksson har läst
vår EU-strategi, vilket förvånar mig eftersom vi har
haft ett gott samarbete om den. Där är försurnings-
och klimatfrågor upptaget som den första punkten.

Sverige har också varit drivande när det gäller
koldioxidskatten, eftersom det är ett av de viktiga
exemplen på hur vi kan påverka klimatfrågorna. Vi
har varit drivande dels genom att själva införa en
koldioxidskatt och därmed föregå med gott exempel,
dels genom att driva frågan om en koldioxidskatt i
EU. Både miljöministern och finansministern har
drivit frågan om en koldioxidskatt i EU.

Däremot är det viktigt att vi får en avgränsning
mellan miljöavgifter och övriga skattefrågor så att vi
inte sätter Sverige i en situation där även skattefrå-
gorna i allmänhet blir harmoniserade inom EU.

Anf. 61 EVA ERIKSSON (fp) replik

Fru talman! Det gläder mig att miljöministern har
agerat som hon har gjort tidigare. Jag sade också det i
mitt inledningsanförande. Min fråga gäller hur man
kommer att agera när Spencerrapporten nu snart lig-
ger på kommissionens bord. Den skall behandla kol-
dioxidskatter. Förslaget har vattnats ur och blivit ett
förslag om en frivillig skatt.

Kommer miljöministern och finansministern att
kräva att det skall vara en obligatorisk skatt, eller
kommer man att acceptera den rapport som nu kom-
mer att föreläggas? Det är en viktig fråga. Det är en
tydlig markering. Jag tycker att det vore bra om mil-
jöministern eller Sveriges regering - det kanske är
finansministern eftersom det gäller miljöavgifter som
fortfarande räknas som skatter - tidigt markerar att vi
från Sveriges sida inte kan tänka oss att överge posi-
tionen att skatten skall vara obligatorisk för varje
medlemsland.

Anf. 62 HANNA ZETTERBERG (v)

Fru talman! Jag tänker börja med att tala om att
Vänsterpartiet naturligtvis ser att ett internationellt
samarbete när det gäller miljöfrågorna är det absolut
viktigaste. Det är det vi alltid har sagt. Sverige kan
inte som enda land i världen jobba hårt med miljöfrå-
gorna. Det skulle aldrig fungera. Det tror jag att de
flesta är överens om.

Det som är intressant är ju vilka spelregler vi har
att rätta oss efter. Vilket lagutrymme har vi i dag för
att jobba med miljöfrågorna?

Jag tycker faktiskt att debatten hittills i dag mest
har bestått av fina ord som inte betyder någonting.
Fina ord kan vi alla säga, men det som är viktigt är ju
att konkretisera frågorna kring EU och miljöpolitiken.

Det är där Sverige har ett jättestort problem i dag.
Det vi säger och det vi gör hamnar ofta i direkt kon-
flikt.

Vi har t.ex. skrivit under Riodeklarationen. Vi har
lovat att prioritera biologisk mångfald. Samtidigt
bygger vi i dag ut vägar, vilket ökar kväveutsläppen.
Bilismen ökar, och vi får stora problem med både
växthuseffekt och biologisk mångfald. Det är det som
är problemet i dag.

Jag tänker försöka konkretisera debatten och dis-
kussionen i dag på två stora områden som direkt be-
rörs av EU:s lagstiftning. Det ena handlar om åter-
vinningssystem och avfallspolitik.

Det finns ett EG-direktiv om förpackningar och
förpackningsavfall som antogs i slutet av 1994 och
som träder i kraft i juni 1996. Det direktivet syftar till
att minska materialanvändning vid tillverkning av
förpackningar. Det som är intressant i direktivet är att
minst 50 % och högst 65 % av vikten av de förpack-
ningar som kommer ut på marknaden skall återvinnas.
Förpackningsavfallet skall materialåtervinnas till
minst 25 % och högst 45 %. Dessa kvoter skall vara
uppfyllda till år 2001.

Det som också är intressant i detta direktiv är att
återvinning innefattar energiutvinning. Däremot inne-
fattar det inte begreppet återanvändning. De produk-
ter som man återanvänder får alltså inte räknas in i
dessa kvoter.

Det kanske är bra, eftersom våra svenska nuva-
rande mål innebär att 95 % av alla standardförpack-
ningar av glas - öl och läskflaskor - skall återvinnas.
90 % av alla flaskor för vin och sprit som tappas i
Sverige skall återvinnas. För aluminiumburkar gäller
också 90 %. Det finns flera exempel på detta.

Det som är intressant är att alla dessa svenska
målsättningar ligger utöver EU:s ram. Som jag tolkar
EG-direktivet, vår tillämpning i Sverige och våra
svenska målsättningar bryter vi mot EU:s lagstiftning
på detta område.

Direktivet baseras på § 100 A i Romfördraget.
Vill man få tillstånd att överträda de maximinivåer
som gäller insamling och materialåtervinning måste
man vända sig till kommissionen. Detta extra undan-
tag får absolut inte innebära ett dolt handelshinder.

Varje land får använda sina egna ekonomiska
styrmedel. Jag har funderat på om de nationella pant-
och återvinningssystemen kan bli ett handelshinder.
Vi har alla olika typer av flaskor och olika typer av
förpackningar i EU:s länder. De skall kunna transpor-
teras och säljas i alla olika länder.

Skall vi t.ex. kunna lämna in danska flaskor i det
svenska pantsystemet? Urholkar vi inte förtroendet
för dessa system när det kommer in nya förpackningar
på marknaden som vi inte kan återvinna genom de
svenska systemen? Det är detta jag tror håller på att
hända. Det är väldigt viktigt att vi har ett starkt förtro-
ende för det miljöarbete vi driver.

Den andra område jag tänkte ta upp är koldioxids-
katten. Eva Eriksson tog också upp frågan, och Anna
Lindh har kommenterat den. Jag tycker att det känns
bra och förtroendeingivande att vi driver dessa frågor
väldigt hårt.

Det är kanske viktigast att försöka dela upp direk-
ta skatteregler och miljöavgifter. Det absolut viktigas-
te är att alla former av miljöbeslut gäller miniminivåer
och att de enskilda länderna alltid har en möjlighet att
gå vidare och jobba hårdare med de miljöfrågor som
de vill driva. Man skall använda § 130 S - tror jag - i
stället för § 100 A. Det är en väldigt viktig skillnad i
dessa stora miljöfrågor.

Till sist vill jag ställa en konkret fråga både till re-
geringens representant, som finns här i dag, och de
andra riksdagspartierna. Det handlar just om de kon-
kreta frågorna. Är vi beredda att faktiskt bryta mot
EU:s lagstiftning när det gäller återvinning? Är vi
beredda att göra det tills dess att vi har fått en föränd-
ring i EU:s lagar? Jag är beredd att göra det, därför att
jag tycker att det är så viktiga frågor. Det handlar om
återvinning men också om t.ex. koldioxidskatterna.

Jag tror att det är dessa konkreta frågor vi måste
börja diskutera nu. Vi kan alla prata om fina saker och
säga fina ord, men det är dessa konkreta frågor som
direkt gör att vi faller på eget grepp vad gäller EU-
medlemskapet och miljöfrågorna. Det finns många
fler exempel på att de svenska målen direkt strider
mot EU:s lagstiftning. Jag undrar hur vi gör då. Det är
den konkreta frågan.

Anf. 63 ANDRE VICE TALMANNEN

Ministrarna har ett anförande och sedan replikrätt.
Det blir bara replikrätter kvar. Jag vill bara påminna
om det.

Anf. 64 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Hanna Zetterberg har noterat den
stränghet med vilken den tidigare regeringen, på mil-
jöområdet ledd av Centern, införde producentansvar -
i detta fall framför allt när det gäller förpackningar -
och kretsloppstänkande. Hanna Zetterberg har uppen-
barligen också noterat den stränghet med vilken man
förde fram begreppen återanvändning och materialå-
tervinning som krav i hanteringen av förpackningar.

Däri ligger också svaret på Hanna Zetterbergs frå-
ga till några av oss: Är man beredd att bryta mot EU-
regelverket för att genomföra de krav vi har i Sveri-
ge? Det blir naturligtvis ett obetingat "ja" från Cen-
terns sida. Vi var beredda att göra det redan innan vi
var med i EU.

Vi kände till förpackningsdirektiv. När det gäller
nivåer och krav på avfallsområdet var Centern med
om att driva fram de nivåer och de beslut som blev
den tidigare regeringens. Men det finns några frågor
kvar att arbeta med.

Det gläder mig att Hanna Zetterberg identifierar
skillnaden mellan materialåtervinning och återan-
vändning å ena sidan och energiutvinning å andra
sidan. Där finns fortfarande en kamp att utkämpa,
nämligen kampen att se till att materialåtervin-
ningstänkandet och återanvändningstänkandet domi-
nerar över energiutvinningstänkandet.

Hanna Zetterberg ställde en fråga till oss. Jag kan
inbjuda Hanna Zetterberg till det arbete som innebär
att vi också i Sverige ser till att hålla borta tankarna
på att hämningslöst ägna sig åt energiutvinning när
materialåtervinning och materialåteranvändning bör
sättas i förgrunden.

Anf. 65 HANNA ZETTERBERG (v) replik

Fru talman! Jag är väldigt glad för det ja som
Lennart Daléus uttalar för Centerns räkning om att
bryta mot de EU-lagar som gäller om förpackningar
och återvinning förpackningar inom EU.

Det intressanta med dessa lagar, och som är skill-
naden gentemot de svenska, är att EU:s lagar mycket
mer gäller handelshinder. Det är det som är själva
motivet till att ha en övre gräns, t.ex. maxnivån på 45
%. De svenska målsättningarna, som jag tycker är bra,
t.ex. målsättningen om 90 % återvinning, är något
som vi skall sträva mot. Det är därför som jag vill
poängtera att det finns en stor skillnad i synen på
miljöarbetet inom EU och det som jag skulle vilja
vara synen på miljöarbetet.

Lennart Daléus talar också om att det är viktigt att
vi skall återanvända mer. Det håller jag helt och fullt
med om. Det som är intressant, och som jag kanske på
en gång kan bolla vidare till Anna Lindh, är den EU-
skrivelse som vi fick i våras.

Anf. 66 ANDRE VICE TALMANNEN

Repliken gäller nu Lennart Daléus.

Anf. 67 HANNA ZETTERBERG (v) replik

Fru talman! Det handlade om det arbete som vi i
Sverige bedriver gentemot EU. Där nämner man inte
återanvändning över huvud taget. Jag tror att det är
något som vi måste börja arbeta för.

I EG:s direktiv om förpackningar och återvinning
står det inte heller någonting om återanvändning. Det
ingår så att säga inte i målet. Det är också väldigt
intressant. Jag tror att vi behöver arbeta mycket mer
med detta.

Anf. 68 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Jag vill mycket kort säga till Hanna
Zetterberg var bollarna ligger. Det kan också vara
viktigt att veta.

De svenska kraven vad gäller återanvändning och
materialåtervinning för förpackningar är i form av en
förordning utfärdad av regeringen grundad på ren-
hållningslagen. Det kan vara värt att notera att om det
sker förändringar i de svenska ambitionerna måste de
i så fall ske genom förändringar av dessa förordning-
ar.

Jag tycker att innehållet i de förordningarna är bra.
De visar vägen, och bör också visa vägen, för EU:s
arbete. Jag är övertygad om att den svenska miljömi-
nistern ser det på det sättet och kommer att driva
arbetet med den utgångspunkten.

Anf. 69 EVA ERIKSSON (fp) replik

Fru talman! Hanna Zetterberg inledde sitt anfö-
rande med att säga att vi säger en massa fina ord som
inte betyder något. Jag vill ändå försäkra Hanna Zet-
terberg om att allt jag sade i mitt anförande är ord
som jag menar, och jag tänker med kraft arbeta för
genomföra detta. Jag vill göra det helt klart.

Det som är intressant med Hanna Zetterbergs an-
förande är att hon tar upp frågan om miljöavgifterna
och koldioxidskatterna och talar om vikten av att man
räknar dem till miljöfrågor och på det sättet får bort
vetorätten när det gäller miljöskatter och miljöavgif-
ter.

Den frågan togs under våren upp i kammaren. Då
röstade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet emot
det. Kan jag tolka det Hanna Zetterberg säger som att
Vänsterpartiet nu tycker att det är riktigt att det inte
skall finnas någon vetorätt när det gäller miljöavgifter
och miljöskatter, dvs. att den ambition man skall ha
när man inför t.ex. koldioxidskatt är att det skall vara
en obligatorisk skatt som skall gälla alla medlemslän-
der i EU?

Hanna Zetterbergs fråga om producentansvaret
och om vi från Folkpartiets sida är beredda att bryta
mot några lagar förstår jag inte riktigt. Det gör tydli-
gen Lennart Daléus. I Sverige har vi en mycket hög
ambition. Vi har en förordning om producentansvaret,
ett fördelat ansvar. Det finns inte på samma sätt i EU.

Så till frågan om vi bör ha en ambition att även i
EU få implementerad denna tanke och denna förord-
ning som vi i Sverige har ställt oss bakom. De regler
som finns i EU och de beslut som är fattade där ligger
ju långt över det ansvar som vi har tagit på oss i Sve-
rige. Vore det så att det ställdes krav på att vi skall
sänka vår ambition kommer jag inte att gå med på det.
Om det är det svaret som Hanna Zetterberg vill ha kan
jag säga att jag inte kommer att göra det.

Anf. 70 HANNA ZETTERBERG (v) replik

Fru talman! När jag talade om att det har varit
många tomma ord här i kammaren i dag menade jag
med det inte alls Eva Eriksson anförande. Det tycker
jag var ett av de bästa under dagen, om jag skall vara
riktigt ärlig. Det handlade mer om dem som talade
före Eva Eriksson.

Jag börjar med frågan om förpackningar. Jag tol-
kar det som att EU:s lagstiftning står i strid med den
svenska lagstiftningen. Det är därför som jag är orolig
för att vi eventuellt skulle sänka våra nivåer och am-
bitioner vad gäller dessa frågor. Jag hoppas verkligen
inte att vi kommer att göra det. Det vore mycket
olyckligt. Jag kommer naturligtvis att försöka få in de
svenska ambitionerna i EU:s lagstiftning, i den mån
det går. Det är det som är intressant.

När det gäller koldioxidskatten pekar jag på att det
finns mycket stora problem. Det finns många frågor
som man tar upp på dagordningen därför att miljön
kräver dessa stora förändringar i vårt samhälle. Jag
tror inte att man skall se det så konkret som att Väns-
terpartiet inte vill att vi skall ha kvar vetorätt eller
något liknande. Det handlar inte om det i just det här
fallet. Vetorätten innebär så mycket mer.

Däremot måste vi ta en diskussion om dessa frå-
gor. Hur gör vi i de konkreta fallen när lagstiftande
strider direkt mot miljöns krav, där enskilda länder
hindras att införa olika typer av skatter eller avgifter
och framför allt att gå vidare i olika typer av miljöfrå-
gor? Det är där som jag ser att de stora problemen
finns.

Jag är beredd att diskutera detta för att hitta lös-
ningar som gör att vi kan arbeta konstruktivt med
miljöfrågor även inom EU, eftersom vi nu är med-
lemmar, oavsett om vi ville det från början eller inte.

Anf. 71 GUDRUN LINDVALL (mp)

Fru talman! Vi hör i dag ofta många som diskute-
rar miljön säga att miljöproblemen bara kan lösas
internationellt - observera: bara. Jag menar att det
inte är sant. Alla som har arbetat länge med mil-
jöproblem vet att de måste lösas nationellt, regionalt
och internationellt. Man kan inte bortse från någon
nivå. Det är också därför många säger nej till EU. Det
är inte något samarbetsorgan som har visat sig sätta
miljöproblemen högt upp på dagordningen.

De som säger att miljöproblemen bara kan lösas
internationellt är ofta de som mycket starkt säger ja
till EU. Om vi skall vara ärliga är det också de som
inte brukar vara så intresserade av en radikal mil-
jöproblemlösning nationellt. De brukar hänvisa till
luftföroreningarna.

Just när det gäller luftföroreningarna är EU ett
stort problem. I en rapport som har kommit inför
Sofiamötet slås fast att i EU har trafiken fördubblats
1970-1990, och, hör och häpna, man räknar med att
den skall fördubblas ytterligare 1990-2010, trots att
just trafiken är ett av de största luftförorenings-
problemen.

Sverige har inte varit bättre. Vår trafik har nästan
tredubblats 1965-1995 fast vi under hela tiden har
diskuterat försurningen och också sagt oss vara med-
vetna om att kväveoxider är en av de stora källorna
till just försurningen.

Sverige är det land som deponerar mest kväveoxid
i Sverige. Om vi kom till rätta med de nationella pro-
blemen när det gäller kväveoxid skulle vi ha gjort
mycket. Vi exporterar också lika mycket som vi de-
ponerar i Sverige, ungefär 34 000 ton per år. Dessa
problem måste alltså lösas nationellt, regionalt och
internationellt.

En luftförorening som jag tror att man kommer att
prata alltmer om är det marknära ozonet. Här är det
bara den nationella depositionen som är av betydelse,
dvs. det vi släpper ut nationellt. Det är bara en natio-
nell politik som kan råda bot på problemen.

Om miljöproblemen bara kunde lösas internatio-
nellt skulle det också betyda att alla länder hade
samma miljöproblem, men det har man inte alls. I
Sverige är ungefär vartannat barn som börjar i skolan
vid sju års ålder allergiskt eller överkänsligt. I Balti-
kum är siffran 6-7 %. Det är ungefär samma siffra
som vi hade på 50-talet. Det finns alltså en stor skill-
nad.

Vi kan också se att den biologiska mångfald vi
hade i Sverige på 50-talet finns kvar i Baltikum. Det
finns någonting som skiljer över havet. Jag säger att
det som skiljer är kemikaliesamhället. Vi har enormt
mycket mer kemikalier här än man har i Baltikum.
Det är ett problem som i första hand måste lösas na-
tionellt.

När det gäller kemikalierna är EU ett stort pro-
blem. I EU är det svårt att föra en nationell miljöpoli-
tik när det gäller just kemikalierna. Här är allting
samordnat. De kemikalier som är tillåtna i ett land
skall även vara tillåtna i andra. Ett exempel på det är
att Sverige har fått en mängd undantag på fyra år när
det gäller kemikalier. Det gäller t.ex. klorerade lös-
ningsmedel, växtskyddsmedel, kadmium, arsenik,
tennorganiska föreningar, kvicksilver osv. Vi har fått
fyra års undantag. Om EU inte hinner ifatt oss för-
svinner möjligheterna att förbjuda ämnen som vi har
sagt att vi inte vill ha i Sverige.

EU:s politik riskerar alltså att leda till att den na-
tionella miljöpolitiken går bakåt. Det vore oerhört
allvarligt.

Om man tittar på vad som har hänt nationellt i
miljöpolitiken de senaste åren kan vi se att inga för-
bud mot nya kemikalier har kommit efter 1991. Det
har inte hänt någonting. EU-anpassningen ligger som
en död hand över miljöpolitiken. Vi för egentligen
ingen nationell radikal miljöpolitik i dag. Det är ett av
de stora problemen med EU.

Detta är inte bara gnäll utan en uppmaning till
miljöministern att ta tag i problemen, att inse att mil-
jöpolitiken måste föras nationellt, regionalt och inter-
nationellt. Man får inte glömma bort att föra den
nationellt.

Nu finns vi i Miljöpartiet i riksdagen igen, och vi
ställer upp på radikala miljöbeslut. Vi har ett samar-
bete runt miljöbalken som bådar gott. Men låt det inte
stanna vid det! Låt oss fortsätta att föra en bra natio-
nell miljöpolitik!

Vi i Miljöpartiet blir ofta beskyllda för att vara för
detaljerade, att inte bara prata i vackra ord och fraser,
som Hanna Zetterberg säger, utan vilja komma ner
konkret och se hur vägen ser ut för att nå de visioner
som ingen säger nej tack till. Alla säger i dag att vi
skall nå en hållbar ekologisk utveckling, att vi skall ha
ett samhälle i balans med naturen osv. Men det är
först när vi talar om hur vi skall ta oss till den visio-
nen som vi får en radikal miljöpolitik i Sverige.

Socialdemokraterna skulle aldrig drömma om att
bara sätta upp mål när det gäller arbetsmarknadspoli-
tiken och säga att vi skall minska arbetslösheten,
"punkt". Där är man mycket medveten om att det är
vägen till en lägre arbetslöshet som är politiken. På
samma sätt är det med miljöpolitiken. Det är vägen
till visionen som är miljöpolitiken. Den får inte
glömmas bort.

Jag vill uppmana Anna Lindh att se till att vi mil-
jövänner, t.ex. miljöförbunden, får fel när vi säger att
EU:s miljöpolitik kommer att göra att vi går bakåt i
Sverige. Låt oss inte få rätt den här gången!

Vi i Miljöpartiet kommer att fortsätta att lägga
fram detaljerade förslag när det gäller nonylfenol,
DEHP, PCB, bioackumulerande ämnen, miljöskatter,
skatteväxling, tungmetaller osv. för att ge ett instru-
ment att nå visionerna.

Detta är en utsträckt hand, Anna Lindh. Ta den!
Låt oss få en nationell miljöpolitik som dock inte
förglömmer att vi naturligtvis även måste agera i EU!
Det tycker vi i Miljöpartiet. Vi måste också agera i
alla de tusentals förbund där vi jobbar internationellt
med miljöpolitik. Glöm inte den nationella politiken!
Utan den får vi aldrig en förändring till stånd.

Anf. 72 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Jag blev bara litet nyfiken. Gudrun
Lindvall brukar ibland säga att vi gjorde uppgörelsen
med Socialdemokraterna på jordbruksområdet bakom
ryggen eller vid sidan av de andra partierna. Det bru-
kar Gudrun Lindvall säga med en viss kritik. Nu sade
Gudrun Lindvall något som gjorde mig litet nyfiken
just mot den bakgrunden. Hon berättade att Miljöpar-
tiet och Socialdemokraterna - eller regeringen och
miljöministern, jag kommer inte ihåg vilket - har ett
gott samarbete när det gäller miljöbalken. Det är ju ett
förslag som skall komma så småningom genom att en
utredning blir klar, en proposition läggs fram och allt
det vanliga. Jag undrar bara om Gudrun Lindvall kan
lyfta litet på förlåten och berätta litet om innebörden
av det här samarbetet, innehållet i det och riktlinjerna
för arbetet. Det vore spännande att få reda på så att vi
slapp att gå bakom ryggen på varandra.

Anf. 73 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Ja, Lennart Daléus, vi har debatterat
hur jordbruksuppgörelsen gick till många gånger i den
här kammaren, och det vet ju alla. Lennart Daléus
försökte få med flera partier, men jordbruksministern
valde bara Centern, LRF höll jag på att säga. Anled-
ningen var kanske att man ville slippa kritiken från
LRF. Jag övertygad om att om jordbruksministern och
Miljöpartiet hade gjort exakt samma uppgörelse hade
kritiken från LRF varit förödande.

Samarbetet runt miljöbalken har skett fullkomligt
öppet. De diskussioner vi har haft har förts på jord-
bruksutskottets möten. Vi har sagt att vi stöder det
förslag som Socialdemokraterna har lagt fram, nämli-
gen att återremittera miljöbalken och återgå till det
förslag som fanns innan den borgerliga regeringen
satte klorna i det hela och förstörde det förslag till
miljöbalk som fanns.

Ensamutredaren Petri kommer att vara med på
jordbruksutskottets möte om några veckor. Jag är
övertygad om att Lennart Daléus kommer att få alla
frågetecken uträtade då.

Anf. 74 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Det är riktigt att vi har pratat om jord-
bruksuppgörelsen tidigare i kammaren. Jag kommer
också ihåg vad vi sade då. Det skall vi inte upprepa.
Det är bara trams att Socialdemokraterna har gjort en
uppgörelse med LRF. Det var med Centerpartiet som
Socialdemokraterna gjorde upp. Men den delen kan vi
lämna därhän.

Av det Gudrun Lindvall berättar är det "bara" det
som sker i utskottet och de utfrågningar som vi kan
åstadkomma med Carl Axel Petri, som ju är en-
mansutredare, som hon syftade på när hon sade att
man har ett gott samarbete med Socialdemokraterna.
Om hon kan bekräfta det, finns det naturligtvis inget
ytterligare att berätta. Om det finns någonting annat
vore det spännande att få reda på det.

Anf. 75 EVA ERIKSSON (fp) replik

Fru talman! Jag vill också understryka det Gudrun
Lindvall säger att man skall ha ett nationellt, regionalt
och internationellt, och inte minst lokalt, miljöarbete.
Den enskilde individens engagemang i miljöfrågor
skall vara ledande. Detta kommer att vara kraften och
vapnet i en framtida miljöpolitik. Det håller jag med
om. Det finns ju inga konflikter i den frågan. Det står
vi säkert alla bakom.

Men jag måste ändå ställa en fråga till Gudrun
Lindvall. Hon säger att det är viktigt med internatio-
nellt samarbete. Det är viktigt att man nu använder sig
av de möjligheter man har. Är det så att Miljöpartiet
nu tycker att vi skall vara medlemmar i EU?

Anf. 76 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Jag vet att Eva Eriksson var med
mycket i den diskussion som föregick valet till EU-
parlamentet eftersom Eva Eriksson var en av kandida-
terna. Jag kan naturligtvis upprepa vad Miljöpartiet
sade då. Miljöpartiet anser att Sverige skall lämna den
europeiska unionen snarast möjligt. Så länge vi är
med i den skall vi göra allt för att göra den till den
miljöunion som man brukar hävda att den är, men
som den i dag är otroligt långt ifrån.

Det är väl ingen slump att den samarbetsorganisa-
tion som finns mellan de olika miljöorganisationerna
har gått ut och sagt att vi måste se till att börja driva
miljöfrågor i EU. Som det ser ut i dag, går det bakåt.
Om vi gemensamt kan arbeta för att EU i alla fall inte
skall fortsätta att gå bakåt har vi kommit någonstans
på vägen.

Det har blivit oerhört mycket svårare att driva en
radikal och bra miljöpolitik i Sverige efter det att vi
blev medlemmar. Om vi inte kan ändra det - men det
hoppas jag att vi kan - är det en anledning för mig att
definitivt inte fortsätta att vara med.

Anf. 77 EVA ERIKSSON (fp) replik

Fru talman! Jag måste ställa frågan en gång till.
Säger Gudrun Lindvall nu att Miljöpartiet tycker att vi
skall vara medlemmar i EU?

Anf. 78 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Jag säger att Miljöpartiet anser att vi
skall lämna den europeiska unionen snarast möjligt.
Man kan också diskutera hur länge den svenska riks-
dagen kan anse att vi skall fortsätta att vara medlem-
mar när vi ser hur opinionen svänger. Mer än 60 %
säger i dag nej till ett medlemskap.

Men så länge vi är medlemmar i den europeiska
unionen kommer vi att göra allt för att se till att det
fattas bra miljöbeslut där. På samma sätt driver vi att
bra miljöbeslut skall fattas i alla andra sammanhang
där vi diskuterar med andra stater. Men ett medlem-
skap i unionen rimmar mycket illa med den radikala
miljöpolitik som vi anser att vi skall föra i Sverige
och i världen i övrigt.

Anf. 79 TUVE SKÅNBERG (kds)

Fru talman! Den närmaste anledningen till att vi
debatterar i dag är den regeringsförklaring som
statsministern läste upp i denna talarstol förra veckan.
Det var med intresse som vi som är engagerade i
miljöpolitik lyssnade på vad som skulle sägas i detta
nio sidor långa dokument: Vad hade miljöministern
kunnat bidra med? Av dessa nio sidor handlade en
fjärdedel om miljöpolitik, och det är vackert så. Av
denna fjärdedel handlade två rader om ambitionsni-
vån inför EU:s miljöpolitik.

Låt oss ta fram luppen och se vad regeringen sä-
ger:

"Ambitionsnivån inom EU:s miljöpolitik måste
höjas. Försurningen, kemikalier, kretslopp och natur-
vård är prioriterade områden för Sverige."

Jag tycker självklart att alla områden inte kan vara
prioriterade när Sverige vill driva en tuff miljöpolitik
vid EU:s regeringskonferens 1996. Jag har inget att
invända mot att regeringen prioriterar försurning,
kemikalier, kretslopp och naturvård. Jag kan visserli-
gen förundra mig över att åtgärder mot försurning
skall vara prioriterade i EU, medan den socialdemo-
kratiska regeringen i Sverige skär ned kalkningen av
försurade sjöar. Det finns ingen konsekvens i det.

Liksom Eva Eriksson och andra tidigare i debat-
ten, saknar jag som kristdemokrat engagemanget för
en hållbar klimatstrategi i regeringsförklaringen. Kli-
matförändringarna är ju ett av de allvarligaste miljö-
hot som mänskligheten står inför. Miljöministern har
också fått gå i svaromål där. Men när det gäller de
prioriterade områdena aviserar inte heller regeringen
att EU skall prioritera projekt som leder till förbättrad
miljö i Öst- och Centraleuropa.

Enligt kristdemokraternas mening har Sverige ett
särskilt ansvar att lyfta fram vårt närområde med de
stater som har Östersjökust, och det är de baltiska
staterna, Ryssland och Polen. Men inte heller Öster-
sjöns miljö anger regeringen som prioriterad. Något
annat var väl heller inte att vänta, eftersom regeringen
i våras skar ned anslagen till förbättring av Östersjöns
miljö.

I detta anförande vill jag särskilt lyfta fram beho-
vet av att prioritera den biologiska mångfalden vid
EU:s regeringskonferens 1996. Trots att Sverige har
ett rikt naturliv hotas i dag 5-10 % av landets vilda
djur- och växtarter. Mångfalden i naturen minskar
hela tiden, men takten har ökat under senare tid. Jäm-
fört med den europeiska kontinenten har Sverige en
stor andel våtmarker, som innehåller ett mycket rikt
växt- och djurliv. När nu många arter som flyttar -
fåglar, fladdermöss och fjärilar - minskar, så är orsa-
ken att söka i det tryck som finns på naturen i europe-
iska länder nere på kontinenten. Detta har Sverige ett
ansvar att påtala.

Förutom vilda djur och växter bör också den bio-
logiska mångfalden gälla gamla lantraser och kultur-
växter. I och med EES-avtalet förband sig Sverige
bl.a. att följa EU:s regler för köksväxtfröer, dvs. grön-
saksfröer. För att en frösort skall få säljas måste den
finnas upptagen på en officiell sortlista, antingen i
något EU-land eller på EU:s gemensamma sortlista.
För att komma upp på en sortlista måste någon gå in
som ägare, vilket är kostsamt. Om en sort inte står
upptagen på listan får den inte säljas eller marknads-
föras. Dessa regler gynnar de stora fröfirmorna, som
ser mest till försäljningsvolymen. Totalt sett blir av-
giften lägre ju färre sorter man för i lager.

Argumentet att EU:s regelsystem skulle innebära
en kvalitetssäkring håller inte för att försvara att kra-
ven ställs på fröer också för hobbyodling. De kvali-
tetskrav som större odlare ställer om hög avkastning
och samtidig mognad är inte relevanta för hobbyodla-
ren, som i stället ser mer till smak, härdighet mot köld
samt resistens mot skadeinsekter och sjukdomar.
Reglerna innebär i princip att hälften av sorterna
försvinner inom kort, när de nya EU-bestämmelserna
träder i kraft på allvar. Hittills har närmare 2 000
sorter försvunnit inom EU-länderna, i praktiken för
alltid. Med dessa sorter raderas unika gener bort från
vårt kulturarv, gener med egenskaper som kunde ha
blivit livsviktiga, t.ex. vid en fruktad dramatisk kli-
matförändring, som vi har debatterat tidigare i dag.

Enligt det avtal som Sverige tecknade med EU är
det dock möjligt att göra ett undantag från regelverket
om "särskilda skäl" föreligger. Vi kristdemokrater
hävdar att Sverige bör verka för ett sådant generellt
undantag för portionsförpackat frö avsett för husbe-
hovsodlare. Chanserna för att få gehör för en sådan
regel bör vara goda, då även andra EU-länder är
missnöjda. Dessutom har EU-länderna slutit upp
bakom Agenda 21 och åtagit sig ett ansvar för att
skydda den biologiska mångfalden och dess genetiska
rikedom.

Avslutningsvis, fru talman, anser vi kristdemokra-
ter att Sverige har ett särskilt ansvar att driva miljö-
frågorna i EU. De viktigaste kraven som Sverige bör
driva inför regeringskonferensen är beslutet om att
miljöskatter skall tas med kvalificerad majoritet, att
man stärker miljögarantin och att ett nytt energiför-
drag skapas. För att göra det möjligt att driva ett dy-
namiskt och offensivt miljöarbete är det nödvändigt
med en vidgad offentlighet, ökade möjligheter till
insyn och dialog mellan medborgare och beslutsfatta-
re.

Anf. 80 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Just frågan om Baltikum och samarbe-
tet runt Östersjön är ett slående exempel på att miljö-
samarbetet måste ta andra former än EU. När det
gäller Östersjöproblematiken måste miljösamarbetet
utföras av de stater som finns runt kusten, och alla är
inte EU-medlemmar än. Ett sådant samarbete får inte
komma till korta på grund av EU.

Det var två saker i Tuve Skånbergs anförande som
jag reagerade på. För det första undrar jag vilja fjäri-
lar som flyttar. Jag känner till att amiral och tistelfjäril
flyttar hit på sommaren, men det är en vuxengenera-
tion, som dör här. Finns det några andra? Ge mig
gärna exempel på fjärilar som flyttar fram och tillba-
ka!

Det här är ganska slående. När det gäller biologisk
mångfald har jag upptäckt att ganska många riksdags-
ledamöter inte har någon egen erfarenhet av det som
de pratar om.

För det andra gällde det fröer i EU. Miljöpartiet
har motionerat om precis det Tuve Skånberg pratade
om, nämligen att vissa frösorter försvinner i och med
att EU-reglerna måste gälla. Faktum är att vi också
hade en reservation där vi tog upp exakt det som Tuve
Skånberg nämnde, när vi behandlade betänkandet om
det svenska miljöarbetet i EU. Det intressanta var att
vi i omröstningen fick stöd av Folkpartiet men att kds
lade ned sina röster. Jag hade tidigare talat med kds
och frågat om man tänkte stödja vår reservation, då
man också hade haft ett liknande yrkande i en motion.
Kds har ju inte representation i jordbruksutskottet.

Det verkar mycket underligt att Tuve Skånberg nu
står och talar för det som han inte stödde i vår reser-
vation i våras. För oss är det saken som är viktigast,
men för kds kanske det är viktigast att partiprofilera
sig. Det är osmakligt att Tuve Skånberg nu diskuterar
någonting som han inte ville stödja när det behandla-
des i våras.

Anf. 81 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Gudrun Lindvall skärper tonen och
säger att vi skulle ha dåligt samvete när det gäller
Östersjöländerna. Så är det inte alls. Gudrun Lindvall
bör vara medveten om att vi har motionerat om stöd
just när det gäller Östersjön och stöd till östländerna,
speciellt Baltikum. Är det inte Gudrun Lindvall som
bör rannsaka sitt samvete och sitt partis agitation när
det gäller ansvaret för att släppa in Öst- och Central-
europa i EU-samarbetet? Dessa länder står och
knackar på dörren och vill komma in, medan Gudrun
Lindvall och hennes parti säger att de för närvarande
inte kan beredas utrymme.

Vi vill aktivt släppa in speciellt Baltikum, mycket
för att säkra deras demokrati men också för att hjälpa
dem i miljöpolitiken. Tillsammans skulle vi kunna
göra Östersjön mycket renare och bättre.

Sedan hänvisar Gudrun Lindvall till att vi inte
skulle ha följt hennes förslag i en motion. Vi har or-
dentligt redovisat vad vi vill göra. Om det finns nå-
gonting i våra motioner som Gudrun Lindvall har
invändningar mot är hon välkommen att ta en saklig
debatt om det.

Anf. 82 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Det fanns ett förslag som tog upp
precis det som ni själva hade motionerat om när det
gällde fröer. Den motion som ni väckte i januari följ-
de vi upp när vi skrev motion på propositionen EU
och miljön. Det förslaget avvek inte från er motion.
Det förslaget följde vi upp med en reservation till
betänkandet. Men trots att det där står exakt det som
ni själva sade i er egen motion stödde ni inte reserva-
tionen.

Det måste jag tolka så, att ni egentligen inte är in-
tresserade av sakfrågan. Hade ni varit intresserade av
sakfrågan hade ni naturligtvis gjort som Folkpartiet -
tittat efter om reservationen stämde med vad ni själva
ville och sedan stött vår reservation! Jag kan bara
tolka det så, att det var viktigare för kds att profilera
sig än att stödja kraven på att fröer inte skall behöva
certifieras på det sätt som EU kräver, vilket slår ut
bl.a. en väldig massa gamla köksväxter. Det har redan
i dag slagit ut över 2 000 olika fröer i EU.

Hur kommer det sig att kds inte stödde en reser-
vation som hade exakt samma ordalydelse som Tuve
Skånbergs eget anförande från talarstolen i dag?

Anf. 83 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Det är som Gudrun Lindvall sade tidi-
gare - vi har inte representation i utskottet. Vi får i
stället följa upp våra motionskrav i kammaren: Vi får
läsa den reservation som ett annat parti har formulerat
och välja om vi vill stödja den eller inte.

Vår partigrupp valde då att inte stödja Miljöparti-
ets reservation, därför att den innehöll formuleringar
som vi inte var till fullo nöjda med - jag kan inte
redovisa dem här. Det vi står för är det jag har dekla-
rerat här i kammaren och vad vi har motionerat om.

Jag är den förste att beklaga att vi inte har respre-
sentation i det utskott som Gudrun Lindvall känner så
väl.

Anf. 84 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Sverige har nu varit medlem i EU i
nio månader. Jag tänkte informera riksdagen om hur
det har gått med den miljöpolitiska strategi som vi i
mycket stor enighet har bestämt oss för.

Den första punkten gäller försurnings- och klimat-
frågorna. De är oerhört viktiga - vi vet alla att ungefär
80 % av de sura regnen kommer utifrån. Där kan vi
glädja oss åt att kommissionen redan på första mil-
jöministermötet lovade att anta en europeisk strategi
mot försurningen och att vi då får EU:s första förslag
till aktionsplan nu i december.

Sverige har även lyckats genomdriva skärpningar i
den europeiska miljöskyddslagen; kommissionen
arbetar med frågan om tillverkaransvar för bilavgaser
enligt svensk modell. Sverige har också drivit frågan
om obligatorisk koldioxidskatt, även om vi ännu inte
har lyckats få igenom den.

Den andra punkten gäller kemikalierfrågorna. Där
pågår nu en översyn för att skärpa EU:s regler. Det är
ett stort steg framåt om vi får en skärpning av hela
Europas kemikalieregler.

Vi fortsätter under tiden det svenska arbetet med
att skärpa kemikaliereglerna. Jag vet inte vad som
hände under åren 1991-1994, men jag kan som ex-
empel nämna för Gudrun Lindvall att vi bara under
den här regeringens första tid har förbjudit blyad
bensin. Vi har också tagit första steget mot ett totalt
kvicksilverförbud.

Vidare har vi i EU fått igenom en ökad öppenhet
och en ökad information från myndigheter till allmän-
het när det gäller kemikaliefrågor.

Den tredje punkten gäller avfallsfrågorna. Hanna
Zetterberg sade att svensk lagstiftning på det området
skulle bryta mot EU:s lagar. Vi anser inte det! Vi
anser att vi är fria att försöka leva upp till höga mål-
sättningar när det gäller återvinning och när det gäller
att arbeta för återanvändning. Vi anser inte att våra
nuvarande lagar bryter mot EU:s direktiv.

Som det kanske främsta exemplet på en svensk
framgång skulle jag här vilja nämna förbudet mot
export av farligt avfall. Det är också ett bra exempel
på hur viktigt EU är i miljöarbetet. Det här är nämli-
gen en fråga som Sverige och Danmark har drivit
gemensamt - vi har försökt att få till stånd ett interna-
tionellt förbud mot att dumpa farligt avfall i östländer
eller u-länder. Hade Danmark varit ensamt tror jag
inte att man hade klarat det, men Danmark och Sveri-
ge lyckades tillsammans få igenom förslaget, först
bland de nordiska länderna, sedan i EU och därefter
som en global internationell konvention, där man
både förbjuder export och nu också vad som har kal-
lats export för återvinning och som har fungerat som
ett kryphål. Detta tycker vi är en stor framgång.

Den fjärde punkten gäller biologisk mångfald. Där
vill jag framför allt lyfta fram en fråga, nämligen det
som Sverige i fredags lyckades driva igenom på mil-
jöministermötet: att EU globalt skall driva att vi skall
ha juridiskt bindande regler för biosäkerhet och gen-
teknik. Även här handlar det i stor utsträckning om att
rädda u-länderna från experiment av internationella
företag eller västvärlden. Där skall vi nu arbeta ge-
mensamt, i EU och internationellt, för att vi skall få
ett bindande protokoll om genteknik och biosäker-
hetsfrågor.

När det gäller den biologiska mångfalden har vi
också arbetat mycket med naturvårdsfrågorna och fått
kommissionen att inrikta sig mer på naturvårdsfrågor-
na i Östeuropa, bl.a. för att rädda de arter som finns
kvar där och som inte längre finns kvar i t.ex. Sverige.
Jag kan glädja riksdagen med att vi också har fått stöd
till de första svenska miljöprojekten genom miljöfon-
den Life. Det är stöd till projekt för att rädda vitryg-
gig hackspett och stöd till Naturvårdsverkets myr-
marksprojekt.

De här prioriteringarna kommer vi att fortsätta att
arbeta med för att ta ytterligare steg framåt. Men jag
skulle också vilja nämna några andra viktiga frågor,
som kommer upp framöver.

En av de stora frågorna har ni redan diskuterat,
nämligen jordbrukspolitikens förändring. Jag skulle
vilja beröra några andra.

Den första och viktigaste tycker jag är utvidgning-
en österut. Kan vi få till stånd en anpassning till EU:s
miljöregler i Östeuropa gör vi den största vinst för
miljön som Europa totalt kan göra. Jag tycker att det
är obegripligt att vissa partier - Miljöpartiet och
Vänstern framför allt - inte tycker att det är viktigt att
arbeta för en utvidgning av EU.

Låt oss bara ta Östersjön som exempel. Har jag
någon vision så är det att mina barnbarn skall kunna
finna Östersjön lika ren som de i dag finner Mälaren.
Östersjöarbetet är ett av de prioriterade områdena för
regeringen. Det är också skälet till att Ingvar Carlsson
har inbjudit regeringscheferna runt Östersjön och att
vi kommer att inbjuda miljöministrarna runt Östersjön
till speciella möten i vår för att diskutera Östersjöns
miljö i framtiden och för att ta fram en Agenda 21-
plan för Östersjöns framtid.

Men det skulle vara mycket enklare och vi skulle
lättare komma framåt när det gäller Östersjön om alla
länder runt Östersjön också vore medlemmar i EU.

Det här är kanske också det viktigaste exemplet på
vad regeringskonferensen skall handla om. Men det
finns ju också andra frågor på regeringskonferensen
som är oerhört viktiga för miljön. Sverige driver att
en hållbar utveckling skall vara ett av EU:s främsta
mål. Vi måste också få miljömål för alla sektorer. Det
räcker inte med att miljöministrarna diskuterar miljö-
frågor, utan det skall självklart också vara mål för
EU:s transportarbete, för EU:s jordbrukspolitik, för
EU:s näringspolitik. Vi tycker också att det är viktigt
att man stärker miljöparagraferna i EU.

Den tredje fråga som jag tror att det är viktigt att
vi prioriterar framöver gäller att koppla ihop tillväxt-
frågor, sysselsättning och miljöfrågor, att visa att en
minskad arbetslöshet och en bättre miljö faktiskt går
hand i hand. Där har de europeiska socialdemokrater-
na gemensamt tagit fram förslag om hur man skulle
kunna göra ett plus av två minus: ta problemet med
arbetslösheten, ta problemet miljöförstöring och för-
söka vända det till en positiv möjlighet - att satsa på
nya gröna jobb.

Avslutningsvis vill jag säga att vi är nöjda med ar-
betet i EU hittills. Vi kommer att fortsätta att lägga
stor kraft vid både det internationella, globala arbetet,
vid EU-arbetet och vid det nationella arbetet.

Jag skulle också vilja berätta för riksdagens leda-
möter vad EU:s miljökommissionär sade när hon
nyligen var på besök i Sverige. Efter att ha varit här
ett par dagar och studerat den svenska miljöpolitiken
och det lokala arbetet i Sverige sade hon när hon åkte
hem: Jag visste att Sverige var bra på miljöområdet,
men ni är ännu mer revolutionerande och bättre än
vad jag trodde innan jag kom hit.

Vi är ofta väldigt lutherska - vi tycker inte om att
skryta och slå oss för bröstet, men jag tror att vi
ibland skall vara litet mindre lutherska och faktiskt
kunna glädjas åt det som är positivt. Vi skall också
fortsätta att utveckla svensk miljöpolitik och EU:s
miljöpolitik.

Anf. 85 GÖTE JONSSON (m) replik

Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att vi
har med oss en opinion. I princip varje människa skall
stå bakom de tankar vi har när det gäller miljöfrågor
och annat. Därför är det som jag ser det angeläget att
både regering och riksdag öppet diskuterar de frågor
som gäller miljö, de möjligheter som ett objektivt
miljösamarbete inom EU ger. Jag tror att ministern
delar min uppfattning på den punkten.

Efter att ha sagt detta har jag en fråga att ställa, en
fråga som rör klimatpåverkan. Moderaterna har när
det gäller klimatstrategin en högre ambition än vad
regeringen har haft. Vi har sagt att vårt mål måste
vara att uppnå Torontokonferensens mål från 1988.
Min fråga till miljöministern är följande: Skulle det
inte vara lämpligt att vi från svensk sida i EU-
sammanhang enas om att ha Torontokonferensens mål
från 1988 som mål också för Sveriges arbete i EU, så
att vi på det sättet bättre kan klara av klimatfrågorna
och få till stånd en vettig klimatstrategi?

Anf. 86 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Vi prioriterar, som jag har sagt tidiga-
re, klimatfrågorna väldigt högt. När det gäller det
internationella arbetet kan vi dock i dag se några stora
problem. Det är framför allt fråga om att Göte Jons-
sons partibröder i andra europeiska länder blockerar
överenskommelsen om en obligatorisk koldioxidskatt
och flera av de konstruktiva förslag som i dag finns i
fråga om hur vi skall minska koldioxidutsläppen. Jag
skulle därför mycket uppskatta om Moderaterna ville
ta en diskussion med sina syskonpartier i Europa om
att få bort det motstånd som finns mot att aktivt göra
något mot klimatpåverkan.

Anf. 87 GÖTE JONSSON (m) replik

Fru talman! Jag tror att det är angeläget att såväl
socialdemokrater och moderater som andra för en
debatt med sina syster- och broderpartier, och det gör
vi också i olika sammanhang, när det gäller både
miljöfrågor och andra frågor.

Min fråga var om miljöministern utifrån svensk
utgångspunkt - det kan ju ändå inte vara någon nack-
del - är beredd att utgå från Torontokonferensens
ambition när det gäller klimatpåverkan. Skall vi vinna
förtroende för en miljöpolitik i EU är det ju viktigt att
vår miljöpolitik har en förankring i Sverige och att vi
också driver de övergripande frågorna på ett sådant
sätt att den politiken inger förtroende. Torontokonfe-
rensens mål är viktigt och angeläget i det här sam-
manhanget. Varför kan inte regeringen ansluta sig till
vår uppfattning vad gäller den målsättningen för att
uppnå en vettig klimatstrategi?

Anf. 88 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Vi skall ha högsta möjliga målsättning
när det gäller koldioxidutsläppen. Vad gäller mål-
sättningarna för Sverige i framtiden i fråga om utsläp-
pen har vi varit överens om att avvakta det underlag
som Energikommissionen skall ta fram - och det är
bara en och en halv månad tills det presenteras -
innan vi konkretiserar de fortsatta svenska åtagande-
na.

Sverige har emellertid redan en hög trovärdighet i
internationella sammanhang, bl.a. beroende på vår
koldioxidskatt. Jag upprepar att det vore bra om Mo-
deraterna påverkade inte minst sitt broderparti i Eng-
land så att man där tog tillbaka sitt hårda motstånd
mot en koldioxidskatt i EU.

Anf. 89 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Miljöministern anser, kanske med
rätta, att vi då och då skall slå oss för bröstet därför
att vi är duktiga. Miljöministern nämnde som exempel
att den tidigare socialdemokratiska politikern Ritt
Bjerregaard, numera EU-kommissionär med ansvar
för miljöområdet, några dagar före ett svenskt EU-
parlamentsval sade att dagens svenska miljöpolitik är
fantastisk. Jag är emellertid inte övertygad om att det
exemplet ger hela bilden av hur den svenska miljö-
politiken skall bedömas, utan det kan ha funnits andra
bevekelsegrunder.

Det fanns mycket bra i miljöministerns beskriv-
ning - det rör sig förvisso om en strategi som vi har
diskuterat i kammaren. Några saker nämnde miljö-
ministern inte. Jag hörde inte ordet skatteväxling.
Skatteväxling finns inte med på Agenda 21, men det
finns normalt sett med på agendan, som ett viktigt
instrument i miljöarbetet. Den intressanta frågan är:
Hur intensivt är miljöministern beredd att driva den
frågan i EU? Och framför allt: Hur intensivt är hon i
dag beredd att driva den frågan i den svenska politi-
ken, och är hon beredd att se till att vi får ett konkret
resultat på det området? Finns det tidpunkter, nivåer
och annat är dessa mycket angelägna att ta fram.

En annan fråga som miljöministern inte nämnde
med ett ord är Euratom. Hur har Sverige agerat när
det gäller Euratom? Hur intensivt har man arbetat för
en förändring av det som åtminstone formellt är en
klar bundenhet till kärnkraften? Har man drivit frå-
gan? Vad har man gjort? Vad har resultaten blivit?

Den tredje frågan gäller gentekniken. Har miljö-
ministern några ambitioner att i Sverige samla ihop
det arbetet och ge det en sammanhållen inriktning?
Eller skall det, som det är i dag, vara utspritt och
ganska ohanterligt om vi skall ge ett exempel interna-
tionellt?

Anf. 90 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Lennart Daléus säger att jag inte alls
har tagit upp frågan om skatteväxling. Men en av de
frågor som jag tog upp i mitt anförande om EU var
den om koldioxidavgiften i EU. Det är ett exempel på
en miljöavgift inom EU.

Vad gäller det svenska arbetet kan man konstatera
att det var en socialdemokratisk regering som påbör-
jade arbetet med skatteväxling. Ingen skatteväxling
har varit så omfattande som den skattereform som vi
genomförde 1990/91. Det arbetet kommer att fortsät-
ta. Vi har redan nu aviserat skatt på avfall, på sopor,
och skatt på naturgrus. Vi vet också att vi skall få
inspiration till det mer långsiktiga arbetet genom
Skatteväxlingsutredningen, som så småningom kom-
mer att presentera sitt arbete.

Skall man gå från ord till handling på det här om-
rådet krävs det tydligen socialdemokratiska regering-
ar.

Vi menar att diskussionen om Euratom och de
förändringar som behöver göras är något för tidigt
väckt, men jag diskuterar gärna frågan med riksda-
gens olika partier för att få en uppfattning om vad det
finns för synpunkter på Euratomfördraget.

Regeringen har deklarerat att vi skall ha en samlad
hantering av biotekniken, och jag vill gärna återigen
framhålla att det enligt min uppfattning var ett stort
framsteg när vi fick EU att ställa upp bakom det
svenska kravet på ett protokoll för biosäkerhet.

Anf. 91 LENNART DALÉUS (c) replik

Fru talman! Det är en missuppfattning att man äg-
nar sig åt skatteväxling bara därför att man inför mil-
jöavgifter. Så är det inte, utan det är fråga om en
koppling mellan att systematiskt arbeta med skatter på
uttag av naturresurser och på miljöstörande verksam-
het och - märk väl - att sänka skatten på arbete. Det
är den systematiska kopplingen som är skatteväxling.
Olika partier och regeringar har tid efter annan ägnat
sig åt miljöavgifter. Men skattereformen var väl ingen
skatteväxling. Den innehöll visserligen förändringar
av skattesystemet, men det var inte fråga om någon
systematisk koppling mellan skatt på miljö och skatt
på arbete.

Miljöministern säger att Euratomfrågan skulle va-
ra för tidigt väckt, men det har jag svårt att förstå.
Centern har i olika sammanhang motionerat om för-
ändringar i Euratomfördraget, och jag vet att också
andra partier har gjort det. Om jag har begripit EU-
arbetet rätt gäller det att agera tidigt. Det är väl det
som är själva poängen med EU-arbetet. Jag har då
svårt att förstå värdet av att vänta med den här frågan.

Miljöministern undvek att svara på om man skulle
samla ihop det svenska arbetet kring gentekniken.
Lagstiftningen om genteknik rymmer i dag växtföräd-
lingsfrågor, och lagstiftning finns också på miljöom-
rådet. Hanteringen ligger på allt från Statens medi-
cinsk-etiska råd till Jordbruksverket, Justitiedeparte-
mentet och delar av Naturvårdsverket. Jag tror att en
neutral betraktelse av bioteknik/genteknik-frågan
visar på att verksamheten är utspridd och därmed
definitionsmässigt inte sammanhållen. Jag kan bekla-
ga att vi inte hann med allt detta under den förra re-
geringsperioden, men om vi skall kunna driva det här
arbetet kraftfullt i EU är det ändå angeläget att man
samlar ihop de här frågorna. Jag hoppas att Anna
Lindh delar min uppfattning på den punkten och att
hon också gör någonting åt saken.

Anf. 92 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! När det gäller den sista frågan har vi
sagt att det kommer ett samlat program och då kan vi
väl också ta en samlad diskussion.

Lennart Daléus anser inte att skattereformen
1990/91 var ett exempel på skatteväxling. Jag tycker
att det är ett utmärkt exempel på skatteväxling, där
man minskade skatten på inkomster och ökade skatten
på bl.a. energi. Det är det enda ordentliga exempel
som vi egentligen har hittills på skatteväxling.

När vi nu fortsätter att diskutera skatteväxling är
det dock viktigt att tänka på vilket som är det främsta
syftet. Jag förstår av Lennart Daléus inlägg här att
hans främsta syfte är att sänka skatterna och inte att
det skall ha styrande inverkan på miljön. När jag talar
om skatteväxling - t.ex. skatt på avfall eller naturgrus
- handlar det för mig om att det skall ha en styrande
effekt. Mitt mål är att jag om ett antal år egentligen
inte skall ha kvar några inkomster alls, eftersom jag
har minimerat avfallet som skall deponeras och mini-
merat uttaget av naturgrus.

Anf. 93 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Några av de frågor som miljöminis-
tern tog upp vill jag kommentera och få ytterligare
belyst.

Östersjösamarbetet är naturligtvis ett samarbete
som har startat långt före Sveriges medlemskap i EU
och som framöver måste fortgå på ett mycket radikalt
sätt - även om Baltikum inte kommer att komma med
snabbt. Miljöpartiet säger att om de östeuropeiska
länderna vill komma med och har en klar demokratisk
uppfattning om att de vill göra det, kommer vi inte
alls att motarbeta det. Men Ryssland har också en
kust. Ryssland är också ett av de länder som måste
vara med i Östersjösamarbetet. Såvitt jag förstår är
det väl inget land som i dag driver att Ryssland skall
komma med i EU särskilt snabbt. Här gäller det att
vara radikal utanför EU om vi skall nå framgång.

Dessutom, Anna Lindh, är Sverige fortfarande det
land som per invånare släpper ut mest föroreningar i
Östersjön. Det är ett faktum som faktiskt visar att det
även behövs nationell politik.

När det gäller gentekniken blev jag litet förvånad
över Anna Lindhs påstående att det förs en radikal
politik i EU. I år har parlamentet faktiskt röstat nej till
att ge patent på liv. Bara en socialdemokrat röstade
nej till det förslaget, nämligen Maj Britt Theorin. Alla
andra socialdemokrater röstade för att vi skulle kunna
få patent på liv. Det rimmar illa med att Anna Lindh
nu anser att det här är en av de viktigaste frågorna.
Jag hoppas att Anna Lindh mera företräder den soci-
aldemokratiska linjen än vad de socialdemokratiska
EU-parlamentarikerna gjorde när frågan var uppe i
parlamentet.

Innebär det här också att Anna Lindh är villig att
förbjuda genmanipulerad raps i Sverige?

Jag skulle också gärna vilja veta vad som har hänt
med alla de kemikalier som Sverige har fått ett 4-årigt
undantag för. Det gäller t.ex. lösningsmedel,
växtskyddsmedel, kadmium, arsenik, organiska före-
ningar osv. Sker det ett radikalt arbete i dag i EU?
Finns det en chans att de hinner i kapp oss så att vi
slipper bli av med våra undantag om tre år?

Anf. 94 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Gudrun Lindvall började med att säga
att man från Miljöpartiet inte skall motarbeta de öst-
europeiska länderna om de vill bli medlemmar. Ja, det
får de väl tacka för. Jag tycker att det handlar om att
aktivt arbeta för att de skall få bli medlemmar. Det
skulle vara en stor framgång för både demokratin och
miljön, och det skulle betyda oerhört mycket för en
bättre miljö i hela Europa och runt Östersjön.

När det gäller gentekniken tror jag att Gudrun
Lindvall missuppfattade mig. Jag sade att vi har be-
tydligt strängare regler i dag i de olika västeuropeiska
länderna än vad man har i övriga delar av världen.
Därför finns det en stor risk för att företag bedriver
experimentverksamhet i framför allt u-länderna. Där-
för är det viktigt att man får ett internationellt och
globalt bindande avtal som ser till att man reglerar
den sortens förhållanden så att vi får stopp på all form
av experimentverksamhet.

Vi arbetar också mycket med kemikaliefrågorna,
inte minst när det gäller bekämpningsmedlen. Jag
tycker att vi har en bra modell att hålla fram. Vi kan
t.ex. visa hur vi har lyckats minska användningen av
bekämpningsmedel i det svenska jordbruket. I EU när
man i dag ser över kemikaliereglerna och använd-
ningen av bekämpningsmedel har man varit mycket
intresserade av och försöker nu arbeta efter den
svenska substitutionsprincipen. Vi vill att substitu-
tionsprincipen skall bli en europeisk princip, så att vi
får fram att man skall byta ut farliga kemikalier - t.ex.
bekämpningsmedel - mot mindre farliga eller helt
ofarliga.

Anf. 95 GUDRUN LINDVALL (mp) replik

Fru talman! Jag fick inget svar på frågan om gen-
manipulerad raps. Jag ber att få återkomma i en inter-
pellation.

När det gäller de kemikalier som Sverige har fått
undantag för har partiet i dag pratat med Kemikaliein-
spektionen för att höra om det händer någonting i EU.
Det vore väldigt olyckligt om de ämnen som vi har
sagt att vi inte vill ha i Sverige skulle börja användas
igen om tre år. Man kan undra vad som är viktigast i
EU - att sälja varor eller att låta ett land säga nej tack
till sådant som landet har bedömt vara både miljöfar-
ligt och hälsovådligt. Jag måste säga att listan över
vad som händer på det här området tyvärr är ganska
nedslående. Man säger t.ex. att beträffande kadmium
vet man över huvud taget inte vad som kommer att
hända, och beträffande arsenik förekommer inget
arbete alls. Det finns således en mycket stor risk för
att de fyraåriga undantagen bara kommer att vara just
fyraåriga undantag.

Det är risk för att det kommer att bli precis som
miljörörelsen befarar, när den här tiden har gått tving-
as vi säga ja till varor som innehåller dessa ämnen.
Detta kan ske trots att vi i Sverige har sagt att vi anser
att de här ämnena är både hälsovådliga och miljöfar-
liga.

Jag skulle verkligen önska att jag får fel på det här
området och att Anna Lindh kan driva miljöpolitiken
på ett sådant sätt i EU att jag inte får rätt. Jag önskar
att vi kunde behålla vårt förbud mot de här kemikali-
erna. Jag skulle också vara mycket glad om vi kunde
se en utveckling på det här arbetet. Vi kanske kan
vara så fräcka att vi trotsar EU och går före, fast vi
egentligen inte får göra det i dag, och fortsätter att ha
förbud för kemikalier som vi vet borde ha funnits med
på listan. Vi hann dock inte ta upp förbuden. Som
både jag och miljöministern vet skedde ingenting
under den borgerliga regeringen. Jag skulle verkligen
önska att Naturskyddsföreningen får göra en betydligt
bättre sammanfattning av den tid Anna Lindh sitter
som miljöminister än av Olof Johanssons tid. Huvud-
intrycket var då att det gick bakåt. I EU finns det en
stor risk - om det inte sker något nu.

Anf. 96 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Vi kommer att driva ett mycket aktivt
nationellt och internationellt arbete.

När det gäller förutsägelserna om hur det kommer
att gå med vår miljöpolitik efter det att vi har blivit
medlemmar i EU, kan jag försäkra Gudrun Lindvall
och kammaren om att Gudrun Lindvall kommer att få
fel - precis som hon själv önskar. Vi kommer att
kunna fortsätta att driva en bra miljöpolitik. Vi kom-
mer inte att behöva sänka våra krav. Det här var en av
de frågor som Sverige och jag mycket aktivt har dis-
kuterat med EU under hand. Frågan togs upp med
EU:s miljökommissionär när hon nyligen var på be-
sök i Sverige. Hon sade att hennes absoluta ambition
var, och hon försäkrade oss, att vi inte skulle behöva
sänka våra kemikalieregler eller våra miljöambitioner
på grund av att vi har blivit medlemmar i EU.

Anf. 97 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Det var glädjande att höra miljöminis-
terns engagemang för en renare Östersjö. Den Agenda
21-plan som var i faggorna lät mycket hoppingivande
liksom att vi delar arbetet för att östländerna runt
Östersjön skall bli med i EU.

Mot den bakgrunden och det engagemang som
miljöministerns tal andades undrar jag hur den social-
demokratiska regeringen för bara nio månader sedan
så kraftfullt kunde skära ned anslagen till just vården
av Östersjöns miljö. Hur kan det komma sig att den
socialdemokratiska regeringen dessutom drar ner på
kalkningen av försurade sjöar?

Orden var vackra men det måste smärta mycket
för miljöministern att tvingas gå under andra depar-
tements ledning och skära ned.

Anf. 98 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! När man har en sådan ekonomi -
medansvarig för den ekonomin är bl.a. den regering
som Tuve Skånbergs parti tillhörde - som gör att man
lånar till 30 % av sina utgifter, går det inte längre att
säga att man skall spara på små, speciella, utvalda,
lyxiga områden. Lånar man kontinuerligt till 30 % av
alla sina utgifter måste man skära på allt. Då måste
man också skära på sådant som kan smärta väldigt
mycket, oavsett om det gäller miljö, social trygghet,
kultur eller något annat.

Vad denna regering fick göra var att den fick läg-
ga ett ordentligt besparingsprogram som inte undan-
tog några områden. När det gällde sättet att lägga ut
våra besparingar försökte vi välja besparingar på
områden där vi kunde se att vi hade stora reservatio-
ner från tidigare år. Även om det var angelägna områ-
den visar de stora reservationerna att det hade varit
något fel med hur pengarna hanterades. Sådana reser-
vationer kunde vi se t.ex. när det gällde kalkningen
och östbiståndet. Vi menar att där måste det gå att få
ett betydligt rationellare sätt att hantera pengarna,
eftersom det uppenbarligen varit något problem med
hur de här pengarna hanterats under tidigare budgetår.

I fråga om kalkningen pågår dessutom en utred-
ning som just skall komma med förslag om hur vi
skall effektivisera och få en bättre kalkning till ett
rimligt pris.

Anf. 99 TUVE SKÅNBERG (kds) replik

Fru talman! Jag nöjer mig med att notera att kalk-
ning av försurade sjöar samt anslag till vården av
Östersjöns miljö av miljöministern kallas för lyxiga
områden.

Anf. 100 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Nej, jag tycker att Tuve Skånberg
skall lyssna litet bättre. Jag sade att det inte räcker att
ta från några speciella lyxiga områden, utan man får
välja - allt även när det smärtar. För mig är kalkning-
en och östbiståndet sådant som smärtar.

Anf. 101 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Fru talman! Först vill jag tacka för den informa-
tion som vi här i dag har fått av miljöministern. Men
ett område saknar jag. Egentligen ligger det kanske
inte inom Anna Lindhs område, men det berör direkt
miljöfrågorna. Det gäller trafiken.

Såvitt jag förstår byggs det väldigt mycket vägar
både inom EU och i Sverige. Det är något som den
socialdemokratiska regeringen stöttar. Jag skulle vilja
ha en kommentar på det området, därför att det här är
något som direkt hotar såväl den biologiska mångfal-
den och klimatfrågorna som en mängd olika andra
områden. Där hjälper det nog inte att endast införa
koldioxidskatt - det har ju inte lyckats ens inom EU -
utan det krävs mycket mera.

Jag hade också tänkt fråga om det här med kemi-
kalier och övergångsregler. I och för sig tror jag väl
inte att jag kan få ett svar som är bättre än det jag
redan har fått. Men intressant är kanske att vi har fått
tillåtelse att inte behöva sänka våra ambitioner när det
gäller kemikalier, vilket i och för sig är bra. Frågan är
emellertid om vi kan höja våra ambitioner.

Är Anna Lindh beredd att pröva EU:s lagstiftning
och faktiskt gå före och höja ambitionerna när det
gäller kemikalier för att se vad som händer på det
området?

Till sist en kommentar om utvidgningen österut.
Jag tror att det är något som vi behöver arbeta för.
Själv arbetade jag inte speciellt aktivt för att Sverige
skulle gå med i unionen, snarare tvärtom. Men om
Östeuropas länder efter demokratiska val och efter en
ordentlig demokratisk diskussion och process där
väljer att gå med, skall vi naturligtvis stötta dem.
Däremot tror jag inte att detta krävs för att man skall
kunna jobba med miljöfrågor i samarbete med de här
länderna. EU:s lagstiftning hindrar ju fortfarande i
mångt och mycket alla medlemsländerna att gå vidare
i miljöfrågan.

Anf. 102 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Beträffande det sista, Hanna Zetter-
berg, vill jag bara säga att EU:s lagstiftning i dag
faktiskt driver på en hel del av EU:s länder genom att
det är en minimilagstiftning. Det innebär att alla län-
der är fria att fortsätta att utveckla sitt miljöarbete,
men hela tiden höjs golvet.

Om Hanna Zetterberg skulle jämföra den miljösi-
tuation som i dag råder i t.ex. Östeuropa och de bal-
tiska länderna med den miljösituation som vi skulle
ha ifall dessa länder var medlemmar av EU och följde
EU:s miljöregler, skulle det vara en oerhörd förbätt-
ring - en mycket större förbättring än vad svenskt
miljöbistånd någonsin kommer att kunna leda fram
till. Det är definitivt en av de viktigaste miljöfrågorna
i Europa i dag, som vi kan se detta.

Jag kan hålla med Hanna Zetterberg om att trafi-
ken är ett av de allra största miljöproblemen. Det
gäller både i Sverige och i EU. Däremot pågår en del
arbete för att minska det miljöproblemet.

Vi talade tidigare om besparingar. Det här är ett
av de områden som har utsatts för ganska hårdhänta
besparingar och där man från den svenska regeringen
nu i princip har sagt nej till nya större motorvägsbyg-
gen.

När det gäller arbetet i EU kan vi också se att den
socialdemokratiska europeiska gruppen, vilken jag
tidigare talade om och vilken har tittat på hur det skall
gå att få fram nya gröna arbeten, bl.a. har prioriterat
just hur man skall satsa på ett miljövänligt transport-
system i Europa och bygga ut snabbjärnvägen.

Anf. 103 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Fru talman! Jag får tacka för svaret. Vi får väl se
vad som händer med den socialdemokratiska gruppen
i parlamentet - om dess förslag går igenom eller inte.
I och för sig hoppas jag väl att det gör det.

När det gäller östländerna och deras miljöarbete
vore det naturligtvis väldigt bra om nivån höjdes. Jag
tror, precis som Anna Lindh sade, att det kanske är en
av de viktigaste frågor som vi står inför i fråga om
just miljöarbetet i Europa. Men jag tror faktiskt inte
att ett medlemskap nödvändigtvis krävs, utan vad som
krävs och vad som är viktigt är att miljönivån - det
gäller därmed deras lagar - höjs. Ingenting säger att
de här länderna inte kan anpassa sig till EU:s lagar i
miljöfrågor om de inte blir medlemmar. Medlemska-
pet i sig gör alltså inte att de här länderna börjar jobba
med miljöfrågor på ett annat sätt, utan det är många
andra saker som krävs för det. Eftersom medlemska-
pet medför en hel del annat än just miljöfrågor tror
jag att man i alla de här länderna, precis som är fallet i
Sverige, behöver en stark och vid demokratisk debatt
innan de bestämmer sig för om de skall bli medlem-
mar eller inte. Vill de bli medlemmar, skall vi natur-
ligtvis hjälpa dem med det.

Anf. 104 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Det är klart att de här länderna skall
ha en bred och demokratisk debatt. Det är mycket
viktigt. Men det är medlemskapet i EU som ger såväl
oss och EU som de här länderna möjlighet att använ-
da både piska och morot för att öka miljökraven och
miljöstandarderna i alla östeuropeiska länder.

Piskan kan användas så till vida att det finns en
kravnivå som man måste leva upp till. Det går inte att
säga att vissa länder inte bryr sig om miljöfrågorna
beroende på den regering landet i fråga för tillfället
råkar ha. Vi har t.ex. sett att EU varit positivt för vissa
västeuropeiska länder som tidigare släpat efter på
miljöområdet.

Det här ger oss också möjlighet att använda moro-
ten och se till att vi fortsätter med att ge stöd till de
östeuropeiska länderna därför att de använder en allt
bättre miljöteknik. Jag vidhåller alltså att en östut-
vidgning från miljösynpunkt är det viktigaste som vi
kan åstadkomma på miljöområdet.

Anf. 105 EVA ERIKSSON (fp) replik

Fru talman! Jag tycker att det finns all anledning
att understryka vad som var så intressant i miljöminis-
terns anförande. Det ger ändå en tillit till det arbete
som Sverige kan åstadkomma i EU när det gäller
miljöarbetet.

Först vill jag dock framföra ett tack från oss i
Folkpartiet när det gäller den vitryggiga hackspetten.
Jag skulle tro att Lars Ernestam, f.d. folkpartistisk
riksdagsledamot, med glädje skulle vilja det. Den
vitryggiga hackspetten var en av hans viktigaste frå-
gor när det gäller biologisk mångfald. När nu det
arbetet är genomfört känns det bra.

Det är också glädjande att ministern är så tydlig i
frågan om att detta med en hållbar utveckling skall
skrivas in i EU:s fördrag och att det fastställs i EU:s
framtida miljöpolitik. Det är den inriktningen som
skall stå först på agendan.

Vidare är det intressant att miljöministern går in
på att man inte längre kan dela upp miljöarbetet i
sektorsansvar. I stället är det alla ministrarnas ansvar.
Här skulle jag vilja höra om miljöministern har funde-
rat över att ta initiativ till att alla ministrar någon gång
här i kammaren är med i en miljödebatt där frågor tas
upp från näringsministern, kommunikationsministern
och finansministern just för att se helheten i miljöfrå-
gorna. Jag tror att det skulle ge miljödebatten en väl-
dig kraft. Därmed skulle miljöfrågorna komma högt
upp på agendan i svensk politik. Det skulle jag önska.
Det skulle vara intressant att höra miljöministerns
synpunkter på ett sådant initiativ.

Också när det gäller koldioxidskatten är det bra att
miljöministern är tydlig. Man tänker arbeta för en
obligatorisk koldioxidskatt. Men det finns en fråga
här: Vad gör man åt de motsträviga krafterna om det i
EU fortsatt skall fattas skatte- och miljöavgiftsbeslut
med bibehållen vetorätt samt åt att de motsträviga
krafterna hela tiden får rätt? Det skulle vara intressant
att få veta om man tänker ta initiativ till att miljöavgif-
ter och miljöskatter får bli miljöfrågor där det skall
fattas majoritetsbeslut i EU.

Anf. 106 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Vi vet alla att det skulle vara bra om
alla länder i Europa införde miljöavgifter. Som jag
sade har Sverige också arbetat för det. Samtidigt
gäller det - som svar på Eva Erikssons sista fråga -
att se till att man har en klar gränsdragning för att det
inte skall innebära harmoniserade skatter i allmänhet.

När det sedan gäller förslaget till en bred miljö-
politisk debatt tackar jag Eva Eriksson för uppslaget.
Jag tyckte att det var ett intressant tema att ha alla
ministrar med på en miljöpolitisk debatt. Innan den
blir av kan jag dock avslöja att arbetet har kommit
ganska långt.

Näringsministern har både gett ut skrifter och haft
seminarier på temat En grön näringspolitik. För-
svarsministern har haft internationella seminarier om
militär och miljö, som Sverige har varit värdland för.
Socialministern har tillsatt utredningar om hälsa och
miljö. Mina kolleger är väl på gång, tycker jag, när
det gäller att ta sitt viktiga arbete i miljöfrågan på
allvar.

Anf. 107 SIVERT CARLSSON (c)

Fru talman! Källsortering, katalysatorer, slutna
system, klorfri massa, skatteväxling, ekologiskt jord-
bruk, Agenda 21, ungdomens miljöriksdag. Alla är
exempel på steg i rätt riktning mot ett nödvändigt
kretsloppssamhälle, där vi anpassar vårt leverne efter
naturens villkor och våra energisystem till de ständigt
förnybara resurserna, till de ständigt förnybara gåvor-
na, ett kretsloppssamhälle som också förutsätter inter-
nationell samverkan.

I ett nödvändigt kretsloppssamhälle skapar vi en
cirkulär tillväxt som är hållbar, också för kommande
generationer. Det är en tillväxt som bl.a. baseras på
energisystem som är olika, som är geografiskt sprid-
da, förnybara, säkra, effektiva och som dessutom
medverkar till bättre miljö, renare energi, ökat antal
arbetstillfällen, ökat oberoende och långsiktig varak-
tighet.

Fru talman! Efter att i litet mer än ett sekel - en
mycket liten bråkdel av jordens historia - ur jordens
begränsade skafferi ha grävt fram och levt på olja, kol
och uran och bl.a. skapat avfall som ännu ingen vet
var vi skall härbärgera, är det nu hög tid att fasa över
till en mer långsiktig, intelligent, ansvarsfull och håll-
bar utveckling, såväl i ekologisk som i ekonomisk
mening.

Väldigt många frågar sig i dag: Vad väntar vi på?
Vi inser nödvändigheten. Vi har möjligheterna. Det
som saknas är beslut.

Folkets besked 1980 om avveckling av kärnkraf-
ten här i landet var framsynt. Det gäller givetvis fort-
farande, men manar nu till beslut och handling. För nu
har halva tiden gått till år 2010, som bl.a. näringsut-
skottet 1979/80 fastslog som det år då "den sista reak-
torn skulle stängas".

I partiöverenskommelsen 1991 mellan Socialde-
mokraterna, Folkpartiet liberalerna och Centern kon-
stateras bl.a. "att det bör slås fast att den sista reaktorn
skall stängas senast år 2010".

Fyrklöverregeringen angav i sin regeringsförkla-
ring att: "Energiöverenskommelsen från 1991 ligger
fast", och nuvarande statsministern har ett flertal
gånger, också i regeringsförklaring, deklarerat att
ingångna överenskommelser på energiområdet skall
gälla.

Jag förutsätter att detta gäller såväl överenskom-
melsen 1980 med svenska folket som 1991 års ener-
giöverenskommelse. Något annat mandat har våra
uppdragsgivare, svenska folket, inte givit oss.

Fru talman! Mot den här bakgrunden måste nu
kärnkraftsavvecklingen klargöras i lagstiftningen för
att skapa klara riktlinjer och förutsättningar och för att
ge entydiga signaler beträffande morgondagens ener-
gisystem. Beslut måste fattas nu!

1. Minst en reaktor avställs under innevarande
mandatperiod.

2. År 2010 skall kärnkraften i vårt land vara av-
skaffad.

Med dessa två besked ges den klara och entydiga
signal som tekniker, innovatörer, elproducenter, in-
dustri, m.fl. behöver för att se framtiden, för att se
riktningen, för att utveckla och på bred front arbeta
vidare med de många alternativ som redan i dag finns:

Biobränslen, som i dag ger mer än vad vi får
från kärnkraften, kan till år 2010 fördubblas.

Förgasning i stället för förbränning av i dag
stora mängder "svartlutar" m.m. kan ge ca 10
TWh el, utan att ett enda extra träd behöver fällas.

Biobränslebaserad kraftvärmeproduktion.
Mängder av projekt är nu under snabb utveckling i
många svenska kommuner. Med ny svenskutveck-
lad teknik kan nu dessutom elproduktionen vid ett
normalstort kraftvärmeverk fördubblas.

Vindkraften är inne i ett intensivt utvecklings-
skede. Ett tecken är att nuvarande investerings-
stöd, som skulle räckt ytterligare ett år, redan är
förbrukat.

I USA, Indien, Kina, EU och Danmark sker nu en
snabb utbyggnad av vindkraftverk. Tyskland passerar
snart Danmark som EU:s vindkraftsledande land.

Ökad solvärmeteknik, effektivare vattenkraft-
verk, sparande och effektivare energianvändning
och naturgas som reservkraft tillsammans med
nyss nämnda energiformer visar att utvecklingsba-
ra alternativ finns för att ersätta den kärnkraft som
inte platsar i ett nödvändigt kretsloppssamhälle,
som måste bli en kort parentes och vars avveck-
ling måste konkretiseras.

Det är en avveckling som, när den konkretiseras,
kommer att föda utveckling. Som exempel vill jag
nämna mitt hemlän, Kalmar län, det skogrikaste länet
söder om Dalälven, som har världens modernaste
massafabrik i Mönsterås - självförsörjande på el och
där man nu också bygger en ny fabrik för 50 000 ton
pellets - som har stor energikompetens bl.a. vid Sim-
pevarp i Oskarshamn, som har landets längsta kust-
sträcka, som med Öland har tradition, kunskap och
expansion på vindkraftsområdet och som har en kva-
lificerad miljöinriktad högskola, har alla förutsätt-
ningar att bli ett naturligt utvecklingscentrum på
energins område. Oskarshamn har mycket stora förut-
sättningar att bli ett naturligt centrum för framtida
energiutveckling.

Fru talman! Beslut om en snar övergång till förny-
bar energi kommer att medföra innovationer, investe-
ringar, nya arbetstillfällen, men också konkurrensför-
delar. En alltmer miljömedveten marknad och kund-
krets kommer mycket snart att i ökad omfattning
kräva en "grön energi". Jag hyser därför ett visst hopp
om en bred vettig energiöverenskommelse, bl.a. där-
för att fler och fler, nu även landets statsminister,
inser konkurrensfaktorernas betydelse.

Denna "gröna tillväxt", denna utveckling och ut-
byggnad bör givetvis ske successivt och vara samord-
nad med kärnkraftens ovillkorliga avveckling. Då kan
en naturlig överfasning till ett hållbart, varaktigt,
miljöriktigt, inhemskt och förnybart energisystem ske,
med bibehållande av demokratisk trovärdighet och
med anpassning till naturens eget kretslopp. Det
kretslopp, fru talman, där all storhet är en samling
litenhet och det kretslopp som vi alla, förr eller sena-
re, är tvungna att rätta oss efter. Ju förr, desto bättre.
Tack.

Anf. 108 LENNART FREMLING (fp)

Fru talman! Många talare har här i dag berört
miljöfrågor i den allmänna EU-debatten. Det är
mycket glädjande att många har insett att vårt EU-
medlemskap ger nya möjligheter att agera för att
skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.

Liberal miljöpolitik, liksom all liberal politik, ut-
går från den enskilda människan. Vår politik syftar till
att ge individen frihet att i samverkan med andra
forma sitt liv. Miljöproblemen handlar i grunden om
att våra barn och barnbarn får sin frihet inskränkt av
vår slösaktiga livsstil.

Eva Eriksson har tidigare i denna debatt framhållit
vikten av att växthuseffekten bekämpas genom att
koldioxidutsläppen minskas. Vi liberaler vill använda
ekonomiska styrmedel i denna kamp. En skatteväxling
behöver genomföras och regeringen måste känna sitt
ansvar för att komma till riksdagen med konkreta
förslag om höjning av bl.a. koldioxidskatten samt
motsvarande skattesänkningar på arbetskraft, helst
koncentrerade till tjänstesektorn. Likartade regler
behövs internationellt. Vi har starkt stöd för dessa
tankegångar inom det liberala Europapartiet, ELDR.
Det gäller nu att även andra partier trycker på i sina
partigrupper inom EU-parlamentet för användning av
olika ekonomiska styrmedel. Dessutom måste Sveri-
ges regering agera aktivt inom EU för att få fram en
gemensam koldioxidbeskattning. Det är vi överens
om.

Vi liberaler har sedan länge sett ett behov av att
den svenska lagstiftningen inom miljöområdet sam-
ordnas till en miljöbalk. Arbete med detta pågick utan
större partipolitisk oenighet i många år. Strax före
valet 1994 lade den borgerliga regeringen fram sitt
förslag till riksdagen med ikraftträdande den 1 juli
1995. Av prestigeskäl återkallade den socialdemokra-
tiska regeringen den borgerliga propositionen. Där-
med tog man på sig ansvaret för en avsevärd förse-
ning.

När regeringen tillträdde uppskattade miljöminis-
tern denna försening till ett eller ett och ett halvt år.
Numera anges ett beräknat ikraftträdande till den 1
januari 1998. Det blir två och ett halvt år. Detta är en
oacceptabel försening. Det måste också kännas bittert
för Miljöpartiet att se att man faktiskt har medverkat
till dessa förseningar till skada för miljön.

Fru talman! Socialdemokraterna måste nu lämna
klara besked. Har man en realistisk tidsplan för miljö-
balksarbetet som gör att den nya lagstiftningen kan
träda i kraft med två och ett halvt års försening, eller
kommer det att bli ytterligare förseningar? Hur ser
tidsplanen ut, miljöministern?

Anf. 109 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Det är sant att vi återkallade miljöbal-
ken. Det är dock inte sant att vi gjorde det av presti-
geskäl. Vi gjorde det därför att vi gemensamt inser att
vi behöver en bra miljöbalk. En hel del av de dåliga
förslag som fanns i den tidigare miljöbalken, som jag
tror att varken Centern eller Folkpartiet egentligen vill
se, kan man nu få tillrättalagda genom att vi kommer
att lägga fram ett bättre förslag till miljöbalk.

Förseningen beror framför allt på att vi nu lägger
in en del lagar för att få en mer heltäckande miljöbalk.
Vi inkluderar stora delar av vattenlagen, de areella
näringarna m.m. Man ser också över miljöorganisa-
tionen, äldre miljöskador och miljöförsäkringar. Vi
ser över hur vi skall kunna få effektivare straffbe-
stämmelser för miljöbrotten.

Det är alltså en hel del förstärkningar och förbätt-
ringar som görs av miljöbalken och som är skälet till
att vi måste skjuta upp reformen något, men den 1
januari 1998 skall den nya miljöbalken träda i kraft.

Anf. 110 LENNART FREMLING (fp) re-
plik

Fru talman! Man hade kunnat låta balken träda i
kraft, som det var föreslaget, och sedan successivt
förstärka och komplettera den. Det är självklart att en
sådan här balk aldrig kommer att bli totalt färdig utan
kommer att leva sitt liv och successivt modifieras. Då
hade ändå ett stort antal förbättringar kunnat genom-
föras redan den 1 juli 1995.

Min fråga är: Hur ser tidsplanen ut? Efter vad jag
har förstått skall vi få ett huvudbetänkande sommaren
1996. För att det skall kunna behandlas i riksdagen i
god tid måste propositionen rimligen komma hösten
1996. Men det bör väl också bli tid för en allmän
remiss, en lagrådsremiss och även arbete i regerings-
kansliet. Kommer det att hinnas med?

Anf. 111 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Det blir ett pressat tidsschema, men vi
kommer att hinna med en allmän remiss, och sedan
lägger vi fram en proposition tidigt på våren 1997.
Det kommer alltså att hinnas med en ordentlig remis-
somgång, men vi kommer också att vara tvungna att
göra det här arbetet snabbt och effektivt och, som jag
hoppas, med resultatet att vi får en betydligt bättre
miljöbalk än vi annars skulle ha haft.

Jag vill också påpeka att man kan göra föränd-
ringar och förstärkningar under hand i en balk, men
man kan inte göra det grundläggande arbetet i efter-
hand. Skall man göra en sammanställning av olika
lagar, innebär det en så stor förändring av en balk att
arbetet måste göras innan balken läggs fram. Hade vi
valt att lägga fram det tidigare förslaget till balk, hade
vi heller aldrig kunnat komplettera den balken med
alla de lagar som nu kommer att ingå.

Anf. 112 LENNART FREMLING (fp) re-
plik

Fru talman! Jag tar det som ett löfte från miljömi-
nistern att det blir tillräckliga remisstider för den
allmänna remissen och att det blir lagrådsremiss samt
ett gediget arbete i regeringskansliet. Möjligen skulle
jag vilja veta från vilken tidpunkt räknar man med att
riksdagen skall kunna arbeta med det? Miljöministern
talar om våren 1997. Det är ändå ett mycket stort
lagstiftningsarbete, så propositionen behöver komma
väldigt tidigt under vårsäsongen för att riksdagen
realistiskt skall hinna bearbeta förslaget. Kan miljö-
ministern ange någon tidpunkt då den senast kommer?

Anf. 113 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Jag vågar inte säga någon exakt tid-
punkt än. Det finns säkert i våra interna arbetsplaner,
med dem har jag inte med mig, så jag vågar inte ange
den exakta tidpunkten. Däremot lovar jag att riksda-
gen kommer att få tid att arbeta med det under vår-
riksdagen.

Anf. 114 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Det är sällan man får vakna en mor-
gon och säga: Vad glad jag är över alla positiva nyhe-
ter. Inte heller denna dag. I dag fick jag serverat till
frukost att Energikommissionen kommit till den slut-
satsen att endast några reaktorer skall avvecklas till
2010. Till lunch fick jag Vattenfalls styrgrupps hem-
ligstämplade promemoria över hur man skall bearbeta
allmänheten så att kärnkraften kan vara kvar långt in
på 2000-talet. Årtalet 2010 är inte längre heligt trots
demokratiskt fattade beslut. Varför denna låga ambi-
tion? undrar en kärnkraftsmotståndare som jag.

Sverige har haft 15 år på sig att avveckla. Vad har
gått snett? Forskning och utveckling har visat på al-
ternativen, men har Sverige implementerat detta?
Andra länder i vår närhet har lyckats. Kan det möjli-
gen bero på viljan hos politiker och en ohelig allians
mellan industri och fack? Hur påverkar EU kärn-
kraftsavvecklingen?

Så länge det finns ett elöverskott som motsvarar
de sex första reaktorerna är motivationen låg att stop-
pa reaktorerna. Förmodligen vill man sälja och dumpa
priset på EU-marknaden. Med det kapital som stop-
pats i dessa gigantiska monument vill man köra kärn-
kraften i botten, och det är precis vad man också gör.
Myndigheter ger tillstånd att köra gamla utrangerade
reaktorer som USA har skrotat på grund av att de inte
håller måttet. Det blir för dyrt att bedriva livsuppehål-
lande långvård, billigare att lägga ned dem, resonerar
amerikanerna.

Så länge man tillåter utländska företag köpa in sig
i svensk kärnkraft, som det franska elbolaget, hindrar
man också kärnkraftsavvecklingen. Är det politikerna
eller ägarna som skall avgöra? Vem har makten?
Vilka lagar gäller?

Genom en ny lag har Sverige bundit ris åt egen
rygg. "Det kan bli betydligt dyrare för staten att av-
veckla kärnkraften än vad politiker räknat med."
Detta skrev TT den 27 september med anledning av
professor i civilrätt Bengtssons uttalande om den
grundlagsändring som Sverige genomfört.

Ägandet har förstärkts. Om man bedriver en miljö-
farlig verksamhet och skall lösa ut verksamheten, kan
ägarna begära skadestånd. De kan få ersättning för
både nedlagda kostnader och beräknade framtida
uteblivna vinster. Låter det inte makabert?

Hur skall vi komma åt ekologisk brottslighet? Vi
kommer inte att ha råd att stoppa de företag som hotar
våra liv och kommande generationer. Dit hör kärn-
kraftsbolagen. Professor Bengtsson anser att paragra-
fen borde ändras så att ersättning inte utgår om man
av säkerhets- eller miljöskäl måste inskränka en fas-
tighets användning.

Samtidigt skall det bli mig ett sant nöje att se Bar-
sebäcks bokförda värde, om det fortsätter att ligga på
samma låga nivå som vid den senaste redovisningen,
där man har bokfört det till ett värde på anläggningar,
maskiner osv. till dryga 300 000 kr. Om detta skall
inlösas blir det förstås inte så dyrt.

Fru talman! Det är upprörande hur det statliga
Vattenfall kan använda skattebetalarnas pengar för att
gå ut med braskande annonser och TV-reklam om
kärnkraftens förträfflighet. Det är en statlig kampanj,
står det i Expressen. Vattenfall hävdar att man inte
driver politik. Vad kallar man följande: "Vattenfall
skall skifta miljöfokus från strålningsrisk till försur-
ning och växthuseffekt för att därmed indirekt fördrö-
ja kärnkraftsavvecklingen"?

Vid Vattenfalls miljödag, som för övrigt också
miljöministern var närvarande vid, visade man over-
headbilder och ställde frågor som var direkt manipu-
lerande. Alla energikällor utom kärnkraften gav ut-
släpp. Otroligt! Vi vet ju att kärnkraften är livsfarlig
från vagga till grav, från uranbrytning till slutförvar.
Ingen vill ta hand om avfallet. Varför? Det hotar livet
på jorden, och alla måste inse att för var dag kärnkraf-
ten körs produceras mer och mer avfall - det har skett
en höjning tre miljoner gånger om genom processen i
reaktorn.

Kärnavfallet är det farligaste gift människan pro-
ducerat. Plutonium är hårdvaluta. Det är därför det är
så eftertraktat hos smugglare. Kärnkraft sprider kärn-
vapen. Det är schizofrent att sprida den fredliga kär-
nenergin men stoppa spridningen av kärnvapen.

Frankrike var den värsta förespråkaren för kärn-
kraft, men Sverige är tyvärr det kärnkraftstätaste lan-
det per capita i världen. Men Frankrike bryr sig inte
om fakta. Chirac drar sig inte ens för att spränga
kärnvapen på andra sidan jordklotet. Han vill bli
"president of the nuclear market".

Vi i Miljöpartiet betackar oss för att ingå i ett
franskt kärnvapenparaply. Vi betackar oss för franska
breedreaktorer som man har misslyckats med och
vilkas konsekvenser vid en olycka får oanade följder.

Vi vill satsa på energieffektivitet och förnybara
energislag, och det hoppas vi att också Euroatom skall
göra. Eller också skall man avskaffa Euroatom som i
sina statuter säger att kärnkraften skall utvecklas.

Fru talman! Det är positivt att man från EU-håll
har föreslagit energiskatt på både kärnkraftsel och
koldioxid. Det är början till döden för kärnkraften och
fossila energislag. Om detta blir verklighet får vi
gehör för Miljöpartiets förslag om skatteväxling,
vilket alla politiker i denna kammare borde ställa sig
bakom. Detta kan genomföras utan EU och trots EU.
Kärnkraften skall stå för sina reella kostnader. Man
skall inte bara socialisera kostnaderna och privatisera
vinsterna.

Vårt förslag från Miljöpartiet innebär förutom
uranskatt också att kärnkraftsägarna skall stå för sina
försäkringskostnader, betala sina avfallskostnader
m.m. Givetvis skall grundlagen ändras så att vi kan
stänga kärnkraften av säkerhets- och miljöskäl. Det är
bråttom. Världen har inte råd med flera olyckor.

I morgon skall jag träffa Tjernobylbarn i Ånger-
manland. Jag vill bara avsluta med en kort dikt som
heter Kylan av Tjernobyl.

Vinden tjuter bakom fönstret hela natten

Gör mig sorgsen och tråkar ut mig

Vinden driver bort all värme

lämnar bara kyla, snöstorm

Denna kyla lamslog hela själen

Frös snö för alltid

Den gav ingenting utom fasa

och lämnade mig frusen

Anf. 115 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Samtidigt som valet till EU-
parlamentet ägde rum, ägde ett annat mycket princi-
piellt och viktigt val rum. Vid det valet deltog 73 %
av de röstberättigade. Jag tänker då naturligtvis på
folkomröstningen i Storuman om att dit lokalisera en
slutförvaringsanläggning för utbränt kärnbränsle.

Hela 70 % av Storumans befolkning sade ett rung-
ande nej till en slutförvaringsanläggning inom de egna
kommungränserna. Det här är för oss en allvarlig
påminnelse om att kärnkraftens avfallsproblem fortfa-
rande inte är lösta.

Bortsett från att folkomröstningen i Storuman äg-
de rum samtidigt som EU-valet finns det också en
annan mycket mera påtaglig koppling mellan EU-
medlemskapet och avfallsfrågan.

I vårt avtal med EU har vi nämligen förbundit oss
att själva ta hand om vårt eget kärnbränsleavfall. Det
vilar därför ett ansvar på oss som nation gentemot
Europas övriga nationer att finna en hållbar lösning
på avfallsfrågan.

Genom detta avtal har vi vidgat vårt ansvar, inte
bara mot vårt eget folk och våra egna framtida gene-
rationer utan också mot hela Europas folk och dess
framtida generationer.

I det här ansvaret ligger också att vi som tekniskt
framstående nation skall kunna visa vägen för de
övriga länder som så småningom står inför en kärn-
kraftsavveckling. Jag tänker då naturligtvis i hög grad
på länderna i Östeuropa där dessa problem är mycket
stora.

Fru talman! Oavsett vad var och en av oss anser
om kärnkraftens vara eller icke vara kommer vi vid en
avveckling år 2010 att ha ca 250 000 kubikmeter
avfall att ta hand om. Det är ungefär en tredjedel av
Globens volym. Vi kan se Globen framför oss och
tänka oss att det handlar om att fylla upp en tredjedel
av anläggningen.

Om man utgår ifrån att driften av kärnkraftverken
pågår ända fram till 2010 utgör ca 20 000 kubikmeter,
dvs. ca 8 000 ton, av dessa 250 000 kubikmeter hög-
aktivt bränsle. Utgår man i stället ifrån 25 års drift för
varje reaktor rör det sig om mellan 6 000 och 7 000
ton. Med tanke på det oerhörda giftiga och miljöfarli-
ga avfall som det här rör sig om är detta oerhört stora
volymer.

Vi har alla i den generation som skapat dessa
problem och dragit nytta av den kärnkraft som har
producerats vid kärnkraftverken också ett ansvar för
att problemet blir löst. Men särskilt tungt, fru talman,
faller naturligtvis det här ansvaret på dem som fortfa-
rande hävdar att kärnkraften är en säker energikälla.
Det vore knappast ansvarsfullt att dölja sig bakom det
faktum att problemet inte heller är löst någon annan-
stans i världen, snarare tvärtom.

Förespråkarna för en fortsatt kärnkraftsanvänd-
ning bör ställa sig upp och tala om för Europas folk,
för dem som i dag är unga och som så småningom
skall ta över ansvaret för den värld vi lämnar efter
oss, hur ett säkert slutförvar skall se ut.

Den modell som i dag är huvudspåret i avfallsfrå-
gan är att man skall förvara avfallet på 500 meters
djup i berggrunden. Den tekniken och det konceptet
är långt ifrån ännu löst. Det finns en rad problem
behäftade med det här konceptet, en rad problem som
handlar om systemet som sådant, om transporter, om
förvar och om inkapsling som systemtanke.

Hur skall man lösa problemen med transporter och
inkapsling sett från ett systemtänkande? Hur skall
man lösa detta med kapslarnas konstruktion? Fortfa-
rande finns det ingen lösning på det problemet. Man
försöker och man prövar, men man har inte hittat
någon lösning. Vilken plats skall man välja utifrån
geologiska förhållanden? Nu skall man provborra litet
här och där vid en punkt i Sverige och se hur berg-
grunden ser ut. Faktum är att vi har väldigt dåliga
kunskaper i det här landet om hur de geologiska för-
hållandena totalt sett ser ut i Sverige. Vi vet hur det
ser ut punkt för punkt, men vi vet ytterst litet om hur
det ser ut i hela Sverige.

Dessutom har vi det demokratiska problemet. Hur
många Kyndelfjäll skall vi sitta med innan den här
frågan så småningom finner sin lösning? Kanske är
det rent av så att vi inte kan lösa detta problem under
vår generation. Den frågan lämnas öppen.

Kärnkraftsförespråkarna i Sverige är skyldiga, inte
bara inför svenska folket utan inför hela Europa, att
ange hur avfallsproblemet skall lösas på ett säkert
sätt. De måste ange hur man skall förvara detta kärn-
kraftsbränsle som alltså till en tredjedel kan fylla upp
Globen - vilket är den mängd avfall som vi redan har
i dag - innan man kan ta ställning till om det skall
produceras något nytt bränsle.

Jag vill avsluta med att ställa en fråga till miljö-
ministern. Vad har regeringen egentligen för strategi
när det gäller hur man skall ta det nya ansvaret i Eu-
ropa för kärnkraftsavfall? Vad finns det för lösning?
Tror miljöministern att avfallsproblemet är löst?

Anf. 116 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Till att börja med vill jag understryka
att det inte är fråga om ett gemensamt europeiskt
ansvar. Tvärtom är det mycket viktigt att detta ingår i
varje lands nationella politik. Sverige och enbart
Sverige bestämmer om det svenska kärnkraftsavfallet.
Man kan därvid inte heller tvinga något annat land att
ta emot kärnkraftsavfall.

Frågan är, som Roland Larsson påpekade, fortfa-
rande inte löst. Det brådskar i och för sig inte, det
viktigaste är att man får fram en bra metod. Oavsett
vad vi anser om kärnkraftens fortsatta drift måste vi
vara överens om att det gäller att hitta ett system för
det kärnkraftsavfall som vi redan har.

Principen är den att det är kärnkraftsföretagen som
skall ta fram och bekosta utredningar och förslag och
ge staten ett ordentligt underlag med ett antal alterna-
tiv.

Regeringen skall i den här processen stå oberoen-
de för att efter att ha fått ett ordentligt underlag kunna
fastställa det mest lämpliga alternativet. Undersök-
ningar och forskningsprogram pågår alltså fortfaran-
de. Vi i regeringen binder oss inte för något alternativ
förrän vi har fått frågan för avgörande.

Anf. 117 ROLAND LARSSON (c) replik

Fru talman! Om det alternativ som nu är huvud-
spåret när det gäller kärnkraftsavfallet, att borra för
att få ned avfallet i berggrunden på 500 meters djup,
skulle visa sig vara behäftat med så pass stora pro-
blem att man under vår generation inte kommer att
kunna lösa problemet, är då miljöministern beredd att
överlåta problemet till kommande generationer? Vad
finns det för annat alternativ som i dag studeras, om
det här alternativet inte håller? Miljöministern satsar
på ett enda kort i den här frågan. Håller det inte ända
fram, finns det inget annat alternativ. Därför är min
fråga mycket berättigad: Vad har regeringen för stra-
tegi för att hantera det här problemet? Jag menar då
inte att regeringen skall anvisa en lösning, för det är
kärnkraftsindustrin uppgift, utan en strategi för hur en
sådan lösning skall tas fram om det som nu studeras
inte håller.

Anf. 118 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Det är industrin som har ett ansvar att
ta fram förslag, men industrin skall också ta fram
olika alternativ. Regeringen har ännu inte ställt sig
bakom något alternativ eller någon huvudstrategi för
hur avfallet skall hanteras. SKB har ansvaret för att ta
fram ett antal förslag, däribland också förslag till
alternativ till att förvara avfallet i bergrum. I dag
pågår också ett forsknings- och utvecklingsarbete där
man tittar på olika internationella lösningar och på
vad det finns för andra forskningsprogram eller inter-
nationella försök på andra områden.

Jag tror att ett gemensamt bekymmer för partierna
är hur vi skall få fram lämpliga metoder för framtiden,
så att vi inte skjuter över frågan till våra barn eller
barnbarn. Men regeringen bör inte i det här läget låsa
sig för någon strategi eller säga att den ena eller den
andra metoden är vare sig önskvärd eller utesluten.

Anf. 119 ROLAND LARSSON (c) replik

Fru talman! En kort fråga: Kan miljöministern an-
ge ett enda alternativ till det berggrundsförvar som nu
studeras?

Anf. 120 Miljöminister ANNA LINDH (s)

Fru talman! Jag har precis försökt förklara för
Roland Larsson att regeringen inte kan och bör lägga
sig i lämpliga alternativ i det här skedet. Vi bör vara
fristående till dess frågan ligger under regeringens
prövning.

Anf. 121 TALMANNEN

Närvaron i kammaren är lika oursäktligt usel nu
som tidigare i dag. Jag vill rikta en uppmaning till
ledamöterna i partigrupperna att se till att närvaron
här i kammaren blir bättre när vi har viktiga debatter
som nu.

Anf. 122 EVA BJÖRNE (m)

Fru talman! Konsumentpolitikens mål och inrikt-
ning är för oss moderater att främja konsumenternas
intresse som aktörer på marknaden och som brukare
av varor och tjänster. Vi anser att politiken skall ut-
formas så att den skapar förutsättningar för den en-
skilde som konsument att nyttja sina möjligheter och
resurser i enlighet med egna önskemål. Vi motsätter
oss den socialdemokratiska överförmyndarattityden
och anser att statens och kommunernas roller bör
omfatta endast sådana konsumentpolitiska åtgärder
som inte kan utföras bättre av andra aktörer. Det är
nämligen den enskilde som är bäst lämpad att fatta
beslut i den egna livssituationen.

Politiska beslut skall ge konsumenten rättsligt och
ekonomiskt skydd samt skydd för hälsa, säkerhet, pris
och kvalitet. Politiken skall också främja konsumen-
tens intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt
hållbar utveckling.

I en marknadsekonomi fattas de ekonomiska be-
sluten av dem som är direkt berörda. Produkter och
tjänster som svarar mot konsumenternas krav på
kvalitet och pris efterfrågas. Marknadsekonomin ger
konsumenterna makt att välja och att välja bort. I en
marknadsekonomi sker en ständig utveckling och
förändring som syftar till att bättre tillfredsställa kon-
sumenterna.

Den konkurrensutsatta sektorn måste öka och den
privata näringsverksamheten få möjligheter att verka
inom fler områden. Konkurrens är den bästa garantin
för att konsumenten skall få så bra varor och tjänster
som möjligt till rimliga priser. Det är också av avgö-
rande betydelse för den internationella konkurrens-
kraften hos svenskt näringsliv att konkurrensen upp-
rätthålls på hemmamarknaden.

Många gånger är konsumentens ställning svagare
vid en tvist med en offentlig producent av tjänster och
service än med ett företag. En bättre information om
den offentliga sektorns service och övriga utbud
skulle underlätta för människor att både hävda sin rätt
och utnyttja den service som finns.

Förväntningarna vid vårt EU-inträde var stora.
Konkurrensen skulle öka och priserna på framför allt
livsmedel skulle sjunka. Det är ännu för tidigt att dra
några slutsatser därvidlag, men klart är att det finns
behov av att kontinuerligt följa upp hur priser, kvali-
tet, säkerhet och konkurrens utvecklas. Konkur-
rensverket och andra har gjort sådana uppföljningar.
Om jag har förstått det rätt planerar regeringen att på
något sätt göra sådana uppföljningar kontinuerligt.
Får sådana undersökningar även publicitet främst i
medierna, kommer det att stimulera till en ökad debatt
och medvetenhet hos konsumenterna. Det kommer
säkert också att bidra till en ökad konkurrens.

Ur konsumentperspektiv är det också angeläget att
man analyserar hur EU:s jordbrukspolitik, CAP, på-
verkar livsmedelsproduktion och livsmedelspriser.

Andra prioriterade frågor för oss moderater inom
EU är kravet på en fullständig innehållsdeklaration
för livsmedel och ett eventuellt europeiskt förbud mot
TV-reklam riktat till barn.

När det gäller produktsäkerheten är EU:s skade-
rapporteringssystem en mycket värdefull kunskapskäl-
la. Vi arbetar för att systemet skall få permanent sta-
tus inom EU. Systemet innebär att sjukhus lämnar
information om varor som varit inblandade i olyckor i
hemmen och under fritid. Informationen sammanställs
och åtgärder vidtas. Svenska sjukhus bör anslutas till
detta system och bidra till att produktsäkerheten ökar.
Det har under detta år visat sig vid bl.a. Konsument-
verkets kontroller att det finns stora brister när det
gäller säkerhet och uppfyllandet av de krav som gäller
för leksaker.

Enskilda, organisationer och näringsliv bör i ökad
omfattning uppmuntras att engagera sig i konsument-
frågor. De offentligt subventionerade institutionerna
försvårar förutsättningarna för privata engagemang.
För att konsumentsammanslutningar, andra organisa-
tioner och intresseorganisationer skall kunna växa och
ta på sig större uppgifter är det nödvändigt att mini-
mera det offentliga intresset.

Olika myndigheter och departement bör underlätta
för svenska konsumentorganisationer att få inflytande
inom EU genom att informera och ge kunskaper om
sina verksamheter.

Anf. 123 BENGT HARDING OLSON (fp)

Fru talman! Nu blir det allt vanligare att man lyf-
ter fram offerproblematiken. Det handlar väl främst
om brottsoffer, och ibland handlar det om myndig-
hetsoffer och medieoffer. Nu inställer sig frågan:
Finns det offer även på konsumentområdet, och är det
i så fall konsumenten eller kanske rent av företagaren
som är offer?

Inom konsumentpolitiken demonstreras två dia-
metralt motsatta grunduppfattningar. Det är planeko-
nomi kontra marknadsekonomi. Det planekonomiska
synsättet har företagaren som bov och konsumenten
som offer. Därför krävs det styrning, regleringar och
kontroller, och helst borde väl alla vara Konsummed-
lemmar och bara köpa blåvita varor.

Ett marknadsekonomiskt synsätt innebär att vi alla
är kunder, från vaggan till graven. Släpp därför före-
tagaren loss. Det är bäst. Privatisering och köp-sälj-
system är patentmedicinen.

Naturligtvis är dessa bilder övertydliga. Men de
framkallas lätt på näthinnan genom tvekampen mellan
socialdemokrater och moderater.

Fru talman! En modern konsumentpolitik har en
liberal utgångspunkt med Adam Smith som rättesnö-
re. Hans berömda uttalande är alltjämt gällande:
"Konsumtion är meningen med all produktion." Eller
för att tala som Nalle Puh: "Meningen med bin är att
göra håning och meningen med håning är att jag ska
äta upp den." Adam Smith fastslår bestämt:
"Producenternas intressen bör tillgodoses endast i den
mån det är nödvändigt för att främja konsumenternas
intressen."

Liberalismen hyser tilltro till konsumenten. Kon-
sumenten är inget hjälplöst offer. Vår grundbult är att
människor är kapabla och själva bäst känner sina
unika behov och önskemål. Därför är individen värd
att kraftfullt satsa på i alla olika roller inklusive i sin
konsumentroll. Det handlar om upplysning, utbildning
och information, men också om medborgarservice.
Särskilt angeläget är det med hushållsekonomisk
budgetrådgivning, eftersom privatekonomin blir allt
viktigare i takt med en krympande hushållskassa.

Vårt mål är glasklart: Folkpartiet vill ha kunniga
och kräsna konsumenter som väljer prisvärt och ratar
dåliga varor och tjänster. Härigenom styr alltså kon-
sumenten ytterst produktionen, och då i rätt riktning.

Hårda krav måste ställas på marknaden. Konkur-
rensen skall vara fri och rättvis. Alla konkurrensbe-
gränsningar måste stoppas, alltså monopol, kartell-
bildningar, kommunala bolag och annat otyg. Själv-
klart gäller att man skall kräva ett ansvar av företagen
för producerade varor och tjänster. De måste själv-
klart vara förenliga med hälsa, säkerhet, energi och
miljö. Men krav måste också ställas på den offentliga
sektorn. Det handlar ju faktiskt ofta om vår viktiga
sociala välfärd. Konsumentens ställning är faktiskt
svagare i den offentliga sektorn än i den privata. Där-
för måste man uppmuntra privata alternativ. Mångfald
ger valfrihet, vilket skärper konkurrensen och förbätt-
rar tjänsten.

Dessutom måste det medborgerliga konsumentin-
flytandet stärkas. Det är lättare att säga än att göra.
Jag är medveten om det. Men det går inte att kom-
mendera fram.

Vårt förslag har framlagts i riksdagen, och vi vill
ha medborgarkontrakt med medborgarkontor som
garanterar en god medborgarservice även på konsu-
mentområdet.

Fru talman! Nu är det dags för EU-satsningar. Fri
internationell handel förstärker konkurrensen till
konsumentens fördel. Vårt EU-medlemskap gynnar
konsumenten genom konkurrensregler, förbud mot
monopol och karteller. Det finns en särskild artikel
om konsumentskydd som tillfördes genom det s.k.
Maastrichtfördraget. Allt detta har föranlett många
viktiga nya rättsakter eller lagar. Nu gäller det att fullt
ut och aktivt utnyttja medlemskapet. Det kräver en
målmedveten satsning inom EU med aktivt arbete för
en hög konsumentskyddsnivå. Aktuella prioriteringar
kan vara bättre märkning av produkter och tjänster
och starkare rättsskydd på nya områden.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att kon-
sumenten skall vara en centralfigur på marknaden. Låt
oss gemensamt arbeta för att detta skall bli vardagens
verklighet.

Anf. 124 Civilminister MARITA
ULVSKOG (s)

Fru talman! Efter att ha lyssnat på dagens EU-
debatt, känner jag ett visst behov av att lätta något på
den dimma som lägrat sig över hela debatten.

Jag tror att vi måste slå fast följande: Det finns
faktiskt inget politiskt parti i denna riksdag som krä-
ver att Sverige skall lämna EU. Det finns de som
kräver folkomröstningar om EU:s framtida utveck-
ling. Det finns de som kräver att EU skall förses med
en formell utträdesparagraf. Det finns de som vill ha
så mycket mellanstatlighet som möjligt och så litet
union som möjligt. Men, återigen, det finns ingen -
vilket inte var alldeles lätt att lägga märke till i EU-
valrörelsen - som kräver att vi skall lämna EU. Det är
inte så konstigt, därför att det är ett krav som har
mycket litet av realism. Det är naturligtvis också där-
för som Marianne Samuelsson från Miljöpartiet i
förra veckans partiledardebatt också medgav att Mil-
jöpartiet icke kräver en folkomröstning som skulle
handla om ett utträde ur EU. Det är därför som den
nyvalde parlamentarikern i EU-parlamentet och som
representerar Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, när han
kommer ned till Strasbourg deklarerar att det för hans
del handlar om att påverka EU för att det skall bli mer
samarbete och mindre av union, dock icke ett svenskt
utträde.

Jag tillhörde dem som länge verkade för att Sveri-
ge inte skulle bli medlem i EU. Men det finns ingen
ångervecka. Sverige är nu medlem av EU, och då
handlar det om att göra det absolut bästa av situatio-
nen med respekt för folkomröstningsresultatet. Jag
tror att det är viktigt att ha denna grund för allt vi gör
politiskt. Själv har jag klargjort uppgiften som är hela
regeringens uppgift. Nu handlar det om att hävda
svenska intressen i EU och att kämpa mot att EU
utvecklas till en överstatlig koloss. Detta skall vi
naturligtvis göra på ett övergripande plan men också i
varje enskild sakfråga. Vi skall inte skapa överdrivna
förväntningar. Men vi skall inte heller undervärdera
våra möjligheter att påverka inom EU.

Därmed är jag framme vid det som är ett av mina
egna ansvarsområden som civilminister, nämligen
konsumentpolitiken. Redan EES-avtalet satte egentli-
gen konsumentpolitiken i centrum på ett helt nytt sätt.
I och EU-medlemskapet blev det än tydligare.

Det som man genom den inre marknaden borde
kunna förvänta sig åtminstone teoretiskt är ett ökat
utbud av varor och tjänster, ökad konkurrens och
prispress. Men vi vet att teori och praktik inte alltid är
samma sak. Utan ett konsumenttryck och utan en
aktiv konsumentpolitik riskerar hela det inre mark-
nadsprojektet att bli något som går stora grupper av
medborgare förbi. Det riskerar att bli enbart ett pro-
ducentprojekt, ett marknadsprojekt.

Om man som Eva Björne, moderat riksdagsleda-
mot som talade nyss, talar för enbart marknadseko-
nomins lov, om man sjunger marknadsekonomins
höga visa, då kanske det inte är ett så stort problem.
Men för den regering som jag representerar är detta
kolossalt viktigt.

Vi ser fördelarna med ett EU-medlemskap, men vi
ser också de klara avigsidorna. Risken för att dåliga
och farliga varor kommer till Sverige ökar med
gränslösheten. Det blir svårare för konsumenterna att
överblicka vilka varor och tjänster som finns, vilken
kvalitet de har och vad de kostar. Det blir en betydligt
tuffare och mer intensiv reklam, som inte alltid under-
lättar men i stället kan försvåra konsumenternas val.
Det blir svårare med reklamationer när man köper av
ett företag i utlandet osv.

Den här utvecklingen leder till ett ökat behov av
konsumentpolitiska insatser - självfallet också från
aktiva konsumenter, men vad kan en ensam konsu-
ment göra, Bengt Harding Olson och andra, om han
inte känner att han bakom sig har ett samhälle som
tycker att konsumentpolitik är viktig? Man behöver
faktiskt inte luta sig mot Adam Smith, utan det finns
också andra. Det kan vara så att både samhällsinsat-
serna och den aktiva konsumenten behövs.

Det här avspeglar sig i den senaste regeringsför-
klaringen. Vår inställning är den att konsumentpoliti-
ken är viktigare än någonsin just efter inträdet i EU.
Det avspeglar sig i att vi i två regeringsförklaringar
efter varandra har tagit upp de konsumentpolitiska
frågorna, och det var mycket länge sedan det skedde
sist.

I och med att vårt land är medlem i EU förfogar vi
inte oinskränkt över vilka konsumentskyddsregler
som skall gälla. Vi blir åtminstone till en del beroende
av EU:s konsumentpolitik. Man kan här bara konsta-
tera att svensk konsumentpolitik har längre tradition
och är betydligt mer heltäckande än EU:s och att det
är en förstahandsuppgift för regeringen att se till att
de regler som vi har i Sverige till skydd för konsu-
menterna inte försämras och försvagas.

Hur har det då gått? Vi har haft en kort tid på oss.
Vi har först måst ägna oss åt redskapen, helt enkelt åt
att markera att vi anser att konsumenterna måste få en
starkare ställning. Inför regeringskonferensen kommer
vi att försöka få till stånd förändringar i Romfördra-
get, det grundläggande fördraget, vilka stärker kon-
sumenternas ställning.

Vi har verkat för att konsumentministrarna skall få
mer att säga till om. Det finns i dag närings- eller
marknadsministrar som skall kämpa för konsumenter-
nas krav, och däri ligger förstås en inbyggd konflikt.
Det har skapats ett nytt direktorat inom ministerrådet,
som jobbar bl.a. med konsumentfrågor. En svenska,
Kerstin Niblaeus, är generaldirektör för denna nya
enhet.

I sak har vi kämpat t.ex. för barnsäkerhetsfrågor-
na, för en del prisfrågor, för innehållsdeklarationsfrå-
gor och för frågor som rör finansiella tjänster. Jäm-
förpriserna är ett mycket bra exempel på vad man
faktiskt kan åstadkomma.

Det första ministerrådsmöte som jag deltog vid
under förra hösten visade att jämförpriserna var på
väg åt alldeles fel håll, sett ur svenskt perspektiv.
Genom en undantagsregel om standardiserade för-
packningar skulle jämförpriserna på en del varupro-
dukter i praktiken helt enkelt försvinna. Vi agerade på
den punkten redan från början mycket hårt. Vi har
varit framgångsrika, och även om det formella beslu-
tet i EU ännu inte är fattat, kan man säga att vi har
räddat kvar jämförpriserna genom att vi har diskuterat
oss samman med andra länder som vi har kunnat
övertyga.

När det gäller ett annat exempel på sådant som vi
kommer att jobba med inom konsumentpolitiken
under det närmaste året riskerar vi ett bakslag, men vi
anser att frågan i sig är så viktig att vi ändå kommer
att engagera oss. Det handlar om TV-reklam direkt
riktad till barn.

Vi är mycket ensamma i vår uppfattning att barn
icke skall tvingas ta emot reklam riktad direkt till
dem. Lobbyisterna i Bryssel när det gäller den här
typen av frågor är kolossalt duktiga, och vi kommer
att ha svårt att få gehör för våra synpunkter. Likväl är
detta en så oerhört viktig svensk fråga att vi kommer
att försöka ta striden. Vi kommer inte att ge oss utan
kommer att mana på. Så måste vi arbeta när det gäller
konsumentpolitik i Bryssel. Jag återkommer senare
med fler detaljer.

Anf. 125 EVA BJÖRNE (m) replik

Fru talman! Civilministern är tydligen en klar
motståndare till marknadspolitik. Det har dock visat
sig att den fria konkurrensen och marknadspolitiken
driver utvecklingen framåt. Låt mig ta ett exempel på
vilka krav konsumenter kan ställa och hur marknaden
kan reagera, nämligen skogsindustrin och det klorfria
papperet. Nu kan man ange som en konkurrensfördel
att man går ut med en vara som bygger på ett kvali-
tets- och miljömedvetande.

Medvetna och kunniga konsumenter som kan ver-
ka ute på marknaden och jämföra olika varor gör
bättre val än de som ställs under förmyndare och som
inte har några val när det gäller olika varor. Vårt
samhälle blir ju mer och mer komplicerat. De varor
och tjänster som erbjuds blir alltmer sammansatta.
Det innebär att man måste utbilda oss som konsumen-
ter. Vi måste få mer av kunskaper.

Jag vill fråga civilministern: Finns några tankar på
att på det sättet ge konsumenterna en starkare ställ-
ning? Och hur ställer sig civilministern till olika fri-
villigorganisationer som vill sammansluta sig och
konsumenter som vill gå ihop om att samarbeta med
konsumentfrågor?

Anf. 126 Civilminister MARITA
ULVSKOG (s)

Fru talman! Jag tror att Eva Björne och jag har di-
ametralt motsatta grundvärderingar när det gäller
konsumentpolitiken. Det som hon kallar förmynderi
menar jag är ett sätt för samhället att visa att konsu-
mentfrågor är så viktiga att man bör engagera sig
gemensamt för att driva en konsumentpolitik. Det
utesluter inte på något vis ett engagemang från enskil-
da konsumenter, men vad kan en enskild konsument
göra mot Volvo? Kolossalt litet. Vad kan en enskild
konsument göra mot en handelskedja? Kolossalt litet.

Det är konsumenter tillsammans och konsumenter
stödda av ett samhällsengagemang som kan göra
storverk. Aktionerna när det gäller papper och t.ex.
konsumentbojkotten av franska viner har i och för sig
varit spontana, men visst har de gjorts av konsumenter
i förening.

Att regeringen och jag själv ser mycket positivt på
frivilligorganisationer framgick bl.a. av budgetpro-
positionen, där vi anslog särskilda medel just för att
frivilligorganisationerna skall kunna få en viss hjälp.

Anf. 127 EVA BJÖRNE (m) replik

Fru talman! Det är klart att en konsument i de allra
flesta fall gör egna val. När man går in i en butik och
väljer kläder, mat, bil e.d. är det egna valet som det
handlar om, och då gäller det att ha en hel del olika
varor att välja mellan för att kunna göra ett så bra val
som möjligt och gärna också att ha kunskaper för att
göra detta val.

Däremot har civilministern rätt i att när man skall
agera mot stora organisationer, mot en kommun, mot
ett kommunalt bolag eller något sådant räcker det inte
att komma ensam, utan då måste man gå fram till-
sammans med andra. Det var därför positivt att höra
att civilministern stödjer de frivilliga organisationer-
na, inte bara de etablerade offentliga organisationer-
na.

Med jag skulle gärna se att de medel som utbeta-
las fördelades ungefär lika mellan de här organisatio-
nerna, och att de offentliga organisationerna inte ställs
i en klass för sig och får betydligt mer medel än de
andra. Det ger orättvisa förutsättningar när det gäller
att arbeta med konsumentfrågor.

Anf. 128 Civilminister MARITA
ULVSKOG (s)

Fru talman! Jag vet inte vad Eva Björne menar
med "offentliga organisationer". Kanske menar hon
Konsumentverket. Det skulle inte förvåna mig. Det
som präglade den förra regeringens politik på konsu-
mentområdet var antingen passivitet eller djärva
framstötar från moderat håll om att antingen dela upp
eller helt lägga ned Konsumentverket. Det har skapat
en väldig osäkerhet. Nu har Konsumentverket äntli-
gen åter fått den arbetsro som behövs för att man skall
kunna vara den spjutspets i konsumentpolitiken som
man har möjlighet att vara.

Det finns ingen motsatsställning mellan aktiva
konsumenter, aktiva konsumentorganisationer och ett
aktivt konsumentverk. Det gör tvärtom konsumenter-
nas ställning betydligt starkare.

Anf. 129 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik

Fru talman! Marita Ulvskogs konsumentpolitiska
start skapade faktiskt väldigt stora förväntningar -
även hos undertecknad. Men jag tycker att de grusa-
des genom en tunn och väldigt defensiv konsument-
politisk proposition. "Berget födde en råtta" var
mångas omdöme om den. Jag skall naturligtvis inte gå
igenom hela propositionen, men jag skall ta upp två
förslag som fanns i den.

För det första skulle en kommitté tillkallas för att
öka medborgarnas inflytande i samhället. Det är ty-
piskt svenskt: Vi tillkallar en kommitté. Vad har hänt
sedan dess?

Varför inte satsa på vårt förslag som jag har antytt
här, nämligen medborgarkontrakt? Det är färdigt.
Systemet tillämpas i en del andra länder.

För det andra skulle en arbetsgrupp utarbeta en
EU-strategi på samma svenska maner. Vad har hänt
sedan dessa? Risken är stor att kon dör medan gräset
växer.

Marita Ulvskog har här talat om att tiden har varit
kort. Jag är medveten om det, men i EU gäller korta
frister. Man kan inte vänta när tåget går.

Marita Ulvskog säger att man inom regeringen
mest har fått koncentrera sig på verktygen. Det är bra,
men det är viktigt att man nu använder dessa verktyg.

Jag och många andra är väldigt nyfikna på vad
som hände med inflytandet för medborgarna, inklusi-
ve konsumenterna. Vad hände med EU-strategin?
Man gjorde stort nummer av båda de frågorna i pro-
positionen.

Anf. 130 Civilminister MARITA
ULVSKOG (s)

Fru talman! Bengt Harding Olson har missuppfat-
tat mig om han tror att vi har ägnat mesta tiden åt att
vässa verktygen för att arbeta konsumentpolitiskt i
EU. Det har vi definitivt inte gjort. Däremot var listan
så lång att jag inte hann med den under mitt tiominu-
tersanförande i början.

Vi har gjort mängder av saker. Jag nämnde några.
Vi har börjat med barnreklamen. Vi har vunnit vad
gäller jämförpriserna. Det gäller också gränsöverskri-
dande betalningar, ångervecka vid fjärrköp, tillsatser i
mat, innehållsdeklaration osv.

Bengt Harding Olson går plötsligt in på ett helt
annat område och börjar tala om den utredning om
medborgarnas makt och inflytande som jag har till-
satt. Den arbetar och kommer med förslag under
kommande år. Det finns i och för sig ett konsument-
perspektiv i det, men det viktiga är medborgarpers-
pektivet.

Jag uppfattade Bengt Harding Olson som att han
tyckte att vi inte skall reducera medborgarna till en-
bart kunder utan att man faktiskt skall vara medborga-
re i första hand. Det sysslar den utredningen med. Ni
kommer att få höra massor om den framöver.

När det gäller medborgarkontoren vill jag säga att
det har avlämnats en rapport om en försöksverksam-
het - ett betänkande - och vi kommer att jobba vidare
med detta från Civildepartementets sida. Verksamhe-
ten är inte på minsta vis nedlagd. Den kommer att
fortsätta växa framöver.

När det gäller EU-strategin vill jag säga att det la-
des fram en färdig rapport i somras. Den remissbe-
handlas, och vi återkommer med en skrivelse till
riksdagen i november. Det viktiga är ju att vi egentli-
gen redan praktiserar denna EU-strategi. Det har varit
en flygande start, och det har varit viktigare att göra
saker än att i varje läge fästa det vi gör på papper.

Anf. 131 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik

Fru talman! Jag tror inte att det var en missupp-
fattning från min sida. Låt mig ändå nämna två saker!

Det första jag talade om var medborgarens, inklu-
sive konsumentens, inflytande. Marita Ulvskog säger
att det är ett helt annat område. Det kan man kanske
säga. Det är bredare. Men varför i herrans namn togs
det då upp och gjordes ett stort nummer av i konsu-
mentpropositionen? Jag tycker faktiskt att det är vik-
tigt. Konsumenten har en stor roll i detta.

Medborgarkontor i all ära - jag stöttar det verkli-
gen - men jag talar inte om det. Jag talar om medbor-
garkontrakt som man kan använda vid medborgarkon-
tor. Det är en väldigt fin sammanfattning och en bra
effekt.

Sverige har en historisk chans att förbättra konsu-
mentpolitiken inom EU, och då även för svenskarna.
Jag hoppas att Marita Ulvskog tänker ta den chansen.
Civilministern får ursäkta, men jag är litet tveksam.
Vi har EU-valet bakom oss. Vi ser den interna splitt-
ringen i socialdemokratin. Jag efterlyser ett klart
besked. Vi har egentligen fått det. Marita Ulvskog
säger att hon inte skall kämpa för utträde ur EU. Det
är bra. Men det finns kanske människor med en annan
uppfattning runt omkring civilministern som utgör
mycket starka krafter. Jag hoppas att civilministern
kan stå emot.

Jag tycker att Marita Ulvskog fullt ut skall utnyttja
medlemskapets möjligheter till konsumentens from-
ma.

Anf. 132 Civilminister MARITA
ULVSKOG (s)

Fru talman! Jag tycker att Bengt Harding Olson
skall bekymra sig litet mer över tillståndet i sitt eget
parti än över hur vi har det inom socialdemokratin.
Jag kan försäkra Bengt Harding Olson att vi har ge-
mensamma ambitioner när det gäller att hävda kon-
sumenternas intresse i EU. Det var absolut nödvändigt
redan i och med det EES-avtal som vi fick före folk-
omröstningen och före medlemskapet.

Jag vill här ta upp två frågor som jag tycker är
viktiga och angelägna för konsumenterna och som vi
kommer att satsa på. Den ena är konkurrensfrågan.
Regeringen tar mycket allvarligt på de förväntningar
på EU-medlemskapet som icke har infriats. Det fram-
går också av den senaste regeringsförklaringen, där vi
lyfter fram just konkurrensfrågorna i livsmedelsked-
jans alla led. Bristen på konkurrens här hemma - till
en del beroende på att EU har en förfärlig jordbruks-
politik, men också på andra skäl - gör att vi kommer
att arbeta mycket engagerat med dessa frågor under
de närmaste åren.

Den andra frågan är prisfrågan. Jag hörde inte till
dem som skapade några överdrivna förväntningar
inför folkomröstningen om EU. Det är helt klart att vi
måste se till att svenska livsmedelspriser inte ligger
17 % över genomsnittet för övriga EU-
medlemsländer. Man kan diskutera siffrorna, men
rörelseriktningen är det riktigt bekymmersamma.
Konsumentpriserna går hela tiden åt fel håll och mat-
priserna rusar i väg. Det kommer vi att fortsätta enga-
gera oss i, särskilt inför den momssänkning som nu
förestår.

Anf. 133 RUNE BERGLUND (s)

Fru talman! Mitt konsumentpolitiska inlägg kom-
mer att ha en litet annorlunda vinkel - en delvis regi-
onalpolitisk inriktning.

När civilminister Marita Ulvskog för ett par veck-
or sedan kommenterade en SCB-statistik som visar att
matpriserna i Sverige är 17 % högre än genomsnittet i
EU protesterade branschen och sade att Ulvskog hade
fel.

Statistiken bygger på en undersökning av OECD i
samtliga EU-länder samt Norge. Det hävdas från
branschen att det inte går att göra den jämförelsen,
eftersom statistiken inte tar hänsyn till olika momssat-
ser i olika länder och inte heller till butikstyper eller
servicegrad. Jag kan hålla med om att om man skulle
ta hänsyn till sådana faktorer skulle det inte gå att få
fram en fungerande jämförelse mellan priser i olika
länder.

Jag tror inte att konsumenter tänker i de banorna
när de går och betalar för matkassen. Som kund fun-
derar man inte på hur mycket som var moms eller
vilken typ av butik man just varit inne i. Man tänker
på hur mycket man har betalat för innehållet i matkas-
sen inklusive alla andra kostnader. Jag tror också att
det var ministerns utgångspunkt när hon kommentera-
de svenska matpriser i förhållande till vad det kostar i
andra länder.

Vad är då orsaken till vi även efter momssänk-
ningen den 1 januari 1996 kommer att ha högre mat-
priser än i övriga Europa? Den svaga kronan, som gör
importen dyrare, säger några. Den höga räntan, säger
andra. För få och för dominerande grossister, säger
några. Det kan vara bidragande orsaker till våra dyra
livsmedel, men inte bara det.

Om det var så enkelt skulle matpriserna bli lägre
nu när kronan stärks och räntan faller. Det tror inte
jag kommer att ske. Det finns andra underliggande
orsaker som på lång sikt påverkar matpriserna i Sve-
rige. En viktig anledning som jag tror kommer att
hindra fallande matpriser är överetableringen av livs-
medelsbutiker.

Det finns i dag i Sverige om man räknar ytor för
livsmedelsförsäljning en total butiksyta som skulle
kunna betjäna 20 miljoner människor. Det ser jag på
sikt som ett hinder för lägre matpriser i framtiden. Vi
är inte fler än 9 miljoner invånare som skall ta kost-
naderna för överetableringen. Man skall vara medve-
ten om att någon skall betala för detta. Det handlar
om stora investeringar som ligger på långa avskriv-
ningstider. Det är fråga om butiker som står halvtom-
ma stora delar av öppettiderna. Det är inte gratis.
Hyror, räntor, personal och energikostnader skall
betalas även när aktiviteten är låg.

Någon kommer att säga till försvar för nuvarande
ordning att det är kundernas beteende som är orsaken.
Alla handlar på samma tider och samma dagar. Då
säger jag att så har det blivit just på grund av den
etableringsstruktur vi har haft de senaste 20 åren. Det
finns inte längre stora möjligheter att handla i sitt
närområde flera gånger i veckan. Det gäller för många
att planera stora inköp en gång per vecka. Det är
orsaken till att det trots överetablering blir trångt vissa
tider i stora butiker eller i närheten av köpcentrum.
Det gäller särskilt de köpcentrum som inte har ett
naturligt befolkningsunderlag i sin omgivning utan är
konstruerade för en bilburen kundkrets med vad det
innebär också ur en miljömässig synvinkel.

Vad är då orsaken till den etableringsstruktur som
vi har haft och fortfarande har? Det finns som jag ser
det två huvudsakliga skäl. Det första är skälet är den
stadsplanering som vi har ägnat oss åt och som inne-
bär att vi har separerat dagligvaruhandeln från boen-
demiljöerna på många ställen i landet. Det andra
skälet är den volymjakt som pågår mellan några få
stora butikskedjor.

Det är en tävlan som inte i första hand gäller om-
sorgen om kunderna och låga matpriser utan mer om
att vara störst, bäst och vackrast utifrån de bruttovins-
ter som är möjliga att skapa genom stora försälj-
ningsvolymer. Det finns tecken på att det på lång sikt
inte gynnar konsumenternas intressen vare sig pris-
mässigt eller på andra sätt när mångfald ersätts av
koncentration och när dagligvaruhandeln alltmer
separeras från boendet.

En glädjande utveckling som man kunnat notera
den senaste tiden är att kommunerna börjat bli mer
restriktiva men sina etableringstillstånd för livsme-
delshandel utanför citykärnorna. Man har upptäckt att
det kostar pengar att ge nya tillstånd som i princip slår
ut väl fungerande och väl etablerade infrastrukturer.
Kanske ser också kommunerna den negativa regionala
effekt som blir följden av att närbutikerna blir färre.
Det påverkar de svaga gruppernas möjlighet att klara
sina livsmedelsinköp på egen hand. Då ökar kommu-
nernas ansvar för deras varuförsörjning och därmed
också kommunernas kostnader.

Vi är för fri etableringsrätt i det här landet. Min
slutsats är att livsmedelshandeln i dag blivit övere-
tablerad så till den grad att den hämmar möjligheten
till lägre konsumentpriser på lång sikt. Min tes är att
konkurrensen inte fungerar inom ramen för nuvarande
etableringsstruktur.

Det är fel butiker som drabbas av nedläggning.
Det är på många orter butiker som ligger i områden
där människorna bor som slås ut och ersätts av någon
annan etablering någon annanstans, alltid större, näs-
tan alltid längre bort från människorna. Det försämrar
närservicen för dem som bäst behöver den.

Det konsumenterna behöver är inte lägre matpriser
genom större butiksytor utan genom större konkur-
rens. Konsumenterna behöver komma närmare en
livsmedelsbutik, inte längre bort och inte alltid vara
beroende av bil eller buss för att handla.

Livsmedelshandeln kan med nuvarande butiksytor
betjäna 20 miljoner människor. Vi har var och en som
bor i Sverige tillgång till dubbelt så stor kapacitet som
vi behöver. Man skulle enligt de marknadsmässiga
principerna kunna tro att det skulle leda till en tuff
konkurrens som skulle ge svenskarna Europas lägsta
matpriser. Nu när vi börjar få facit i hand kan vi kon-
statera att det inte har blivit resultatet. De fasta kost-
naderna tar också sin del av konsumentpriset.

Fru talman! Detta får bli en uppmaning till kom-
munerna att skärpa uppmärksamheten i etablerings-
frågor inom handeln.

Anf. 134 GÖTHE KNUTSON (m)

Fru talman! Jag vill börja med ett bibelcitat i detta
mitt inlägg som skall handla om rasism och brottslig-
het. I Paulus brev till galaterna 3:28 kan man läsa:
"Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri,
här är icke man och kvinna - - -". Så långt bibelcita-
tet.

Det kan finnas anledning att erinra om dessa kän-
da ord. Det finns vissa svenskar som pläderar för
svenskhet genom att skilja ut invandrare och asylsö-
kande från svenskar. Glöm då icke ni som gör utskil-
jandet att ni glömmer bort basen för den nationella
tillhörigheten. Den basen finns i bibeln. Det är den
västerländska kristenhet som icke skiljer ut och ned-
värderar olika folkgrupper. Rasisterna motverkar även
svenskheten med sina uttalanden.

Herr talman! Rasismen och våldet går ofta hand i
hand. Fotbeklädnaden är järnskodda kängor. Dessa
kängor ingår i det som alltmer blivit en politisk uni-
form. Politisk uniform är i lag förbjuden. Lagen är
från 1947 och borde prövas. Nynazisternas kängor
tjänar samtidigt som angreppsvapen och i flera fall
som mordverktyg.

Rasismen har alltmer visat sitt otäcka ansikte i vår
land. Självfallet kan rasism inte accepteras i vårt sam-
hälle. All rasism måste bekämpas, och detta inom
demokratins ram. Rasismens ansikte är oftast nazis-
tiskt och dessvärre också ungdomligt. Det finns också
kriminella element. Några av rasisterna har under
senare år i vårt land gjort sig skyldiga till fruktansvär-
da dåd.

Människor, oftast med invandrarbakgrund, har
dödats. Det har ofta skett under bestialiska former. I
del fall har offren för rasistiska kriminella element fått
behålla livet. Men de har varit svårt skadade och
handikappade för livet. Det finns flera kända förfä-
rande fall.

Enligt uppgift har säpo börjat undersöka före-
komsten av rasistiska och nazistiska kretsar och ak-
tiviteter i vårt land. Enbart under det senaste året
känner man till ett hundratal brottsfall med den här
bakgrunden.

Ett exempel är en invandrarfest som hölls den 9
april i Strömstad. Där kom 15 beväpnade skinnhuvu-
den och attackerade festdeltagarna.

Den 3 juni var det dags i Trollhättan. Där var det
en iranier som misshandlades av en rasist som tidigare
fällts för misshandel av en somalier i samma stad.

Några tidningar, bl.a. Svenska Dagbladet och
Göteborgstidningen, har gjort sammanställningar av
dessa rasistbrott under det senaste året. Man kan kon-
statera att den 5 juni misshandlades i kvinna i Rosen-
lund i Göteborg av tre skinnskallar som senare döm-
des för misshandel.

Den 7 juni attackerades en tolvårig flicka av fyra
skinnskallar i Masthugget i Göteborg. De ristade in ett
hakkors i hennes ansikte.

Den 20 juni brändes en skollokal i Mölndal som
användes för invandrarundervisning ner.

Den 17 augusti kom så den mycket uppmärksam-
made och fruktansvärda dödsmisshandeln av John
Hron, en 14-åring. Det var tre skinnhuvuden som
ställdes inför rätta. De är nu skickade till sinnesunder-
sökning. De gjorde sig skyldiga till ett bestialiskt dåd.

Det senast bokförda fallet ägde rum den 6-7 okto-
ber. Ett gäng skinnskallar hotade, skrämde och miss-
handlade invandrarungdomar i Uddevalla.

Det finns en lagstiftning i vårt land mot rasistisk
verksamhet. Den har utökats med en särskild skärp-
ning i fall av rasistisk brottslighet. Denna skärpning
skedde i fjol under den borgerliga regeringen. Men
samtidigt lagförs många fall av misshandel, mord och
annan grov brottslighet oavsett rasistiska förtecken.

Jag vill här och nu erinra om de behov av effekti-
vare åtgärder mot ungdomsbrottslighet som förelig-
ger. Vi moderater ser bristerna i lagstiftningen som ett
hot mot både ungdomen och samhället, dvs. allmänhe-
ten och invandrarna. Vi moderater har lagt fram en
rad förslag till effektivare åtgärder mot ungdoms-
brottsligheten.

Ett av dessa förslag är införandet av ungdoms-
straff. Ett annat förslag är inrättandet av särskilda
kriminalvårdshem.

Jag vill passa på att peka på ett missförhållande,
som jag ser det och många med mig, i en del rätte-
gångar där ungdomar står åtalade. Rätten beslutar då
om lykta dörrar. Så var det bl.a. i målet mot de tre
nynazisterna som mördade den 14-årige John Hron i
Kode. Det är beklagligt att den möjligheten finns. I
det här fallet förhindras att den otäcka sanningen
kommer fram.

Anf. 135 KERSTIN WARNERBRING (c)

Fru talman! Åtta har dödats bara i år, stod det med
stora bokstäver på första sidan i söndagens tidning.
Det handlade om rasismens offer. Hittills i år har åtta
unga män mördats i Sverige av personer med kopp-
lingar till nazismens och fascismens våldskulturer.
Sedan den 6 juni har minst 115 fall av misshandel,
gängbråk, mordbränder och annan kriminalitet med
anknytning till högerextremister inträffat. Siffrorna
förskräcker.

I hela Västeuropa växer främlingsfientlighet och
våldsövergrepp mot flyktingar i takt med ökat antal
asylsökande samtidigt som arbetslöshet och sociala
spänningar också ökar.

Så här sade statsministern förra tisdagen då han
presenterade regeringsförklaringen: "Denna riksdag,
bestående av svenska folkets valda representanter,
kommer aldrig någonsin tolerera att diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism får fotfäste i vårt
land."

Jag är alldeles övertygad om att vi alla ställer oss
bakom detta uttalande.

I år genomförs, i enlighet med ett riksdagsbeslut,
en kampanj mot främlingsfientlighet och rasism i nära
samband med Nordiska rådets och Europarådets
kampanjer. Det är bra, men det räcker inte.

De siffror jag nyss nämnde tyder på att läget
egentligen är akut och att de åtgärder som hittills
vidtagits inte har räckt till. Därför är den invandrar-
politiska kommitténs arbete, som skall vara avslutat i
början av nästa år, så oerhört viktigt.

Vi är i Sverige mycket angelägna om att värna
demokratin och yttrandefriheten, och det skall vi
också vara. Men bör ändå inte nynazisternas 30-
novemberdemonstrationer kunna ifrågasättas? Och
borde det inte vara självklart att nazisymboler för-
bjuds i skolan? Inte är väl det tyska samhället mindre
demokratiskt därför att man nu tar nynazismen på
allvar och förbjuder nazisymboler?

Det är hög tid att vi svenskar börjar delta i den
debatt som redan bedrivs med intensitet i övriga Eu-
ropa, inte minst eftersom vi nu också är medlemmar i
EU.

Men, fru talman, vi får inte heller glömma bort att
det vilar ett stort ansvar på oss alla i vår dagliga gär-
ning för att minska motsättningar mellan människor
från olika länder och kulturer.

Föräldrar har ansvar för att fostra sina barn till re-
spekt för alla medmänniskor. Barnomsorg och skola
kan hjälpa föräldrarna att ge barnen kunskap om olika
etniska grupper och även ge barnen en stabil förank-
ring i den egna kulturen och historien.

Trygghet och kunskap motverkar den misstänk-
samhet och rädsla som är grogrund för främlingsfi-
entlighet och rasism. Vi måste lära oss respektera
varandra i det mångkulturella samhälle vi de facto
redan har. Det är också nödvändigt att slå fast att lika
rättigheter också innebär lika skyldigheter och att alla
måste kunna känna delaktighet och ansvar.

Sverige har, och skall enligt Centerpartiets upp-
fattning också fortsättningsvis ha, en öppen och gene-
rös flyktingpolitik. Flyktingströmmarna ökar ständigt.
För närvarande finns mer än 18 miljoner flyktingar i
världen, varav omkring 3 miljoner i Europa. År 1983
var antalet asylsökande i Västeuropa 70 500. År 1992
var det 690 050.

Traditionellt har invandrings- och flyktingpolitik
inte hört till EG/EU:s samarbetsområden, utan det
organiserade samarbetet inom dessa områden inleddes
med Maastricht. Det är ett mellanstatligt samarbete
och regleras av konventioner som skall godkännas av
varje medlemslands parlament.

Enligt vår uppfattning måste Sverige nu se det
som en huvuduppgift att verka för att en generös
flyktingpolitik skall vinna brett stöd inom EU. Flyk-
tingproblematiken måste behandlas som en gemensam
europeisk angelägenhet. Alla länder måste ta sitt an-
svar för att inte generositeten i vissa länder skall hotas
av en alltför stor tillströmning av flyktingar. Den
ökade rörligheten och de öppnare gränserna under-
stryker också vikten av internationellt samarbete i
dessa frågor. En ökad samordning i Europa, byggd på
Genèvekonventionens regler, är nödvändig för att få
till stånd kraftfulla gemensamma insatser för att möta
flyktingproblematiken. Detta måste Sverige aktivt
arbeta för.

I en diskussion om flyktingpolitik är det nödvän-
digt att också ta upp biståndspolitiken. Bistånd som
syftar till att utveckla länder och regioner förebygger
konflikter och katastrofer och förhindrar därigenom
nya flyktingströmmar. Det är därför angeläget att
Sverige och andra länder på sikt kan öka det totala
biståndet. Även biståndsfrågorna måste därför vara
föremål för ett brett europeiskt samarbete.

Nu måste EU samla sig till särskilda åtgärder för
forna Jugoslavien. Europa kan naturligtvis inte ensamt
ta ansvar för återuppbyggnaden, utan FN, Världsban-
ken och USA måste också bidra.

Fru talman! Sverige bör i egenskap av EU-
medlem och neutralt land ta initiativ till ett gemen-
samt agerande för Jugoslaviens återuppbyggnad.

Anf. 136 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! I första numret av den nya tidningen
Expo, som har till uppgift att bevaka den svenska
nazismen och dess internationella grenar, finns en
genomgång av mord och våldsdåd med nazistisk
bakgrund i Sverige det senaste halvåret. De uppgifter
som Göthe Knutson och Kerstin Warnerbring har
refererat kommer ursprungligen därifrån.

Det visar sig att långt fler våldsdåd än vad som
blivit allmänt känt begås av personer med direkt an-
knytning till någon nazistisk grupp. Bakom rubriker
som misshandel, överfall och annat döljer sig mycket
ofta handlingar som begås av personer som drivs av
ideologiska motiv, som vet vad de gör, som har kun-
skap om metoder för politisk terrorism och tillgång
till namn och adress på tänkbara offer.

Det som politiker, polis och massmedier sedan
länge brukar beskriva som gängbråk, gruff och fylle-
uppgörelser begås till inte så liten del av personer som
medvetet valt ut måltavlor för sina aggressioner. Des-
sa är, påpekar forskaren Helene Löw, långt ifrån alltid
invandrare, judar, homosexuella eller någon annan
traditionell målgrupp, utan lika ofta, eller oftare, van-
liga svenskar som öppet talat för tolerans och demo-
krati.

Även om dessa våldsverkare inte är överväldigan-
de många finns ändå kanske något hundratal personer
i Sverige som helt och hållet lever i en kriminell och
ideologiskt våldsfixerad subkultur och några hundra
ytterligare som av och till ingår i kretsen. De hotar
inte det svenska samhället, men de kan vara ett död-
ligt hot mot enskilda personer.

När demokrati och tolerans gått under i andra län-
der har hatet och hetsen till en början riktats mot
någon enstaka grupp, ofta judarna, många gånger
invandrare i allmänhet, homosexuella, muslimer eller
zigenare. Men det slutar aldrig där det börjar. Om
hets och hot mot en grupp i samhället accepteras eller
bara leder till förströdda reaktioner, är det fritt fram
för hets, hot och våldsdåd mot vem som helst. Vi har
alla någonting i vår personlighet, vår bakgrund eller
vår bekantskapskrets som för någon kan vara motiv
för trakasserier, överfall, mord eller förintelse.

Jämfört med resten av Europa har Sverige länge
beskrivits som ganska förskonat från nazistisk och
annan politisk terrorism och propaganda. Men situa-
tionen är mer komplicerad. Andra länder är ofta värre
utsatta, men där finns också en större medvetenhet om
vad saken gäller. I andra europeiska länder inser ofta
både politiker, journalister och allmänhet t.ex. genast
att förnekande av Förintelsen är en form av hets mot
folkgrupp och är avsett att vara precis det.

Jag har i många år i kammaren talat om den pro-
paganda som har bedrivits av kretsen kring Radio
Islam och Ahmed Rami, Robert Fourisson och annat i
den stilen. I Sverige bedrevs just den här propagandan
öppet i en närradiosändare. Det ledde inte till de re-
aktioner som vi såg i andra länder. I stället fick Rami
komma ut och uppträda i skolor med samma budskap,
som om han vore en auktoritet på modern historia.

Just därför att vi i Sverige varit förskonade så
länge uteblir också de viktiga varningssignalerna när
nazismen visar sig i vårt eget land. Det finns analyti-
ker som menar att Sverige löper större risker i dag
vad gäller nazistisk smitta än många länder som direkt
berördes av kriget.

50 år efter krigsslutet finns en europeisk fascism
och nazism som går tillbaka på gamla förebilder, men
som inte är identisk med den gamla. Ett av de påtagli-
ga särdragen i den nya europeiska fascismen är att
dess aktivister arbetar internationellt. Instruktioner i
bombtillverkning, hur man kastar syrabomber på
andra och liknande sprids via Internet, på precis
samma sätt som annan information. Vid manifestatio-
ner av olika slag, t.ex. i Sverige, medverkar regelbun-
det nazister från hela Norden, från Tyskland, England
och andra länder. De demokratiska staterna i Europa
och därmed också deras samarbete, t.ex. i EU, uppfat-
tas gemensamt som "fienden". Det största enskilda
hotet mot det europeiska samarbetet i dag är sannolikt
att något av de partier som litet mer salongsfähigt
vädjar till samma stämningar på allvar skulle få del i
den politiska makten. Le Pen i en fransk regering
skulle troligen vara en lika stor katastrof för Europa-
tanken som för de människors som utsätts för Natio-
nella Frontens hatkampanjer.

Men de krafter som redan är fullt verksamma
måste bekämpas med lika stor kraft i alla länder i
Europa. Europaparlamentet har uppmanat medlems-
ländernas regeringar att se över sin lagstiftning så att
den antisemitiska propaganda som går ut på att förne-
ka att Förintelsen ens ägt rum behandlas lika överallt.
Detta är nyckelfrågan, därför att kan man bryta ned
kunskapen och motståndet på den punkten, har man
brutit ned det centrala, och då öppnas dörren för det
som de vill ha, nämligen en upprepning.

Här kommer det svenska problemet åter in i bil-
den. Vår relativa brist på förtrogenhet med nazismen
har ibland förefallit leda till en hållning - eller håll-
ningslöshet - som riskerat att göra Sverige till en
fristad för propaganda och annan verksamhet som inte
kan bedrivas på annat håll i Europa.

Fru talman! Det finns en risk för gradvis tillvänj-
ning till allt grövre rasistiskt våld och allt grövre pro-
paganda, i Sverige liksom i resten av Europa. Utan
tydliga signaler från riksdag och regering blir den
risken ännu större än vad den redan är.

Anf. 137 EVA ZETTERBERG (v)

Fru talman! I centrala Klippan dör en 18-årig poj-
ke långsamt. I många timmar vädjar han till förbipas-
serande om hjälp. När han till sist uppmärksammas
ligger han livlös i en plantering, avliden av blodför-
lust. Någon har misshandlat Patrick Nadji, flykting
från Elfenbenskusten. Ett helt samhälle har struntat i
hans vädjande om hjälp. Olyckliga omständigheter,
fastslår den lokala polisen. Tänk om det inte bara
handlar om olyckliga omständigheter, om det var en
mer generell sanning som mötte oss i Klippan. Är det
så att det som i ovanligt rå och naken form drabbade
Patrick bara är en extrem exponent för sådant som
blivit normalt i dagens Sverige? Alla färgade får
lyckligtvis inte ligga och förblöda, men våldet är
utbrett och liknöjdheten för dem som vi inte ser som
våra närmaste har en skrämmande omfattning.

Så inleddes en ledarartikel i Eskilstuna-Kuriren i
förra veckan.

Svenska Dagbladet gjorde nyligen en samman-
ställning av rasistiska våldsdåd som utförts i Sverige
under det senaste året och kom fram till minst 107
rasistiska våldsdåd.

Rockgrupper som öppet hyllar rasism och våld
och ofta är knutna till extremhögern får nu allt större
publik. Många invandrare är rädda för att vistas
utomhus. Jag har träffat på föräldrar till adopterade
barn som inte vågar vistas på offentliga platser.

Politiker och opinionsbildare som fördömer det
rasistiska våldet utsätts för mordhot. Dessa förhållan-
den är inte värdiga ett land som gör anspråk på att
vara ett civiliserat samhälle.

Jag vill också peka på en form av tyst våld som
det aldrig eller mycket sällan talas om, nämligen när
invandrare som själva känner kulturkonflikterna bli
övermäktiga tar sitt eget liv. Jag har personligen stött
på sådana exempel, som är minst lika upprörande och
som inte på något sätt får samma spridning i mass-
medierna. Det är ett problem som vi också måste ta
itu med.

Vad som nu krävs är inte i första hand fler politi-
kerfördömanden av de avskyvärda yttringarna av
främlingsfientlighet och rasism. Det är i och för sig en
bra början, men det måste följas av politisk och
mänsklig handling.

Jag tror att vi måste börja med att undersöka om
myndigheterna själva handlar på sätt som kan uppfat-
tas som uppmuntran till rasism. Jag liksom säkert
flera av er andra får ofta brev från förtvivlade männi-
skor om avvisningsärenden. Det visar sig att barnkon-
ventionen och den sociala lagstiftningen ofta inte
respekteras. Just i dagarna är ett exempel aktuellt där
en peruansk flicka skall avvisas trots att sociala dist-
riktsnämnden har klara indikationer på att detta är
olämpligt och strider mot LVU.

Vi skickar nästan rutinmässigt tillbaka asylsökan-
de som har dokumenterade tortyrskador. Vänsterpar-
tiets riksdagsgrupp har påtalat detta i ett brev till
regeringen förra året. Vi framförde där att det vore
nödvändigt att byta ut generaldirektören för Utlän-
ningsnämnden, men vi har fått ett nekande svar på
det.

Tyvärr har våra farhågor på det här området blivit
bekräftade: Svenska myndigheter behandlar faktiskt
asylsökande på ett sätt som strider mot både gällande
lagar och humanitära principer. Vi menar att det är
dags att återinföra rätten till asyl och att se till att
barnkonventionen respekteras.

Jag vill också påpeka för kammarens ledamöter att
FN den första september i generalförsamlingen tog
upp frågan om rasism. Det påpekades just att en all-
män uppfattning om att asylsökande inte har korrekta
skäl till sin asyl indirekt leder till rasism. Jag menar
att det var bl.a. sådana antaganden som låg till grund
för det betänkande som den invandrar- och flykting-
politiska utredningen nyligen lade fram och som ty-
värr har fått ett fotfäste bland många politiker i vårt
land.

Det finns andra konkreta åtgärder som kan vidtas.
Man kan exempelvis, som föreslogs av den förra
regeringen, kriminalisera deltagande i och stöd till
organisation som ägnar sig åt att förfölja invandrare
med våld, olaga hot eller olaga tvång. Vänsterpartiet
menar att man på nytt måste se över möjligheten att
införa den lagstiftningen.

Kanske viktigare än att införa lagändringar är det
att poliser faktiskt bedriver brottsutredningar om
rasistisk och nazistisk våldsbrottslighet med större
kraft och effektivitet. Vi måste se till att de lagar vi
faktiskt har efterlevs.

Fru talman! Jag vill också peka på den etniska
diskrimineringen på arbetsmarknaden, där vi har
antagit en lag. Det visar sig att den inte har givit något
resultat - inga anmälningar finns, trots att det har
visat sig att 60 % av exempelvis invandrade tandläka-
re är arbetslösa mot 20 % av tandläkare med svensk
bakgrund.

Fru talman! Jag vill också peka på att vi måste gå
vidare med mer kraftfulla åtgärder när det gäller dis-
kriminering på arbetsmarknaden. Men framför allt
måste vi satsa på positiva åtgärder, inom skolan t.ex.,
för att motverka de framväxande vålds- och rasideo-
logierna.

Jag vill också peka på kulturell verksamhet. Me-
delhavsmuseet exempelvis satsar nu stort på att lyfta
fram islam och visa på det kulturarv som många av de
länder som våra invandrare kommer ifrån har. Jag vill
också peka på Rinkeby, där Mångkulturellt folkbild-
ningscentrum bedriver en fantastisk verksamhet. Så-
dana verksamheter måste få ett betydligt mer aktivt
och större stöd, just för att motverka rasismen i vårt
land.

Anf. 138 ROLF ÅBJÖRNSSON (kds)

Fru talman! Framtidens samhälle blir öppnare och
mer mångkulturellt än dagens. Sveriges osedvanligt
homogena befolkning kommer att få inslag av männi-
skor med helt annan bakgrund och etnisk tillhörighet.
Detta kommer att skapa betydande spänningar.

Välfärdssamhället i sig skapar avsevärda problem,
särskilt beträffande många ungdomar. Basnäringarna
behöver allt mindre arbetskraft, arbetslösheten stannar
på hög nivå, många kommer att känna sig utanför.

Samhället bjuder inte det uppväxande släktet en
tillräckligt stark utmaning. Allt är iordningställt och
klart. Mat, husrum och andra livsnödvändiga förnö-
denheter erhålls automatiskt utan ansträngning. Det
civila samhället saknar dramatik. Människan som
biologisk varelse tappar fotfästet i tillvaron.

Nu angivna fenomen bäddar för våld och rasism.
Redan i dag kan man klart avläsa att för vissa ung-
domsgrupper erbjuder den brottsliga världen störst
utbyte, både när det gäller ekonomisk vinning, spän-
ning och dramatik, status och självförverkligande.

När dessa förhållanden möter ett svagt civilt sam-
hälle, där rättsordningen är svårt sargad, uppstår en
samhällsupplösande effekt av allvarligt slag. Ett kon-
kret och handfast exempel på detta är när kriminella
mc-gäng i dag anlitas av etablerade företag för t.ex.
inkassoverksamhet.

Det demokratiska samhället måste inse hotet från
de samhällsupplösande krafterna och vidta motåtgär-
der.

Fru talman! Grundläggande är den värdeoriente-
ring som måste utvecklas och överföras till nästa
generation, främst genom familj, skola och samhälle i
övrigt. Det går inte längre att blunda för det omistliga
värde som ligger i att barn får växa upp i stabila fa-
miljebildningar med kontakt med bägge föräldrarna.
Männen måste som fäder också ta sitt ansvar för det
uppväxande släktets väl. En trygg identitet är bästa
medlet mot rasism och främlingsfientlighet.

Vi måste skapa ett samhälle där människor bryr
sig och där varje människa känner sig behövd och
synliggjord. Medmänsklig omsorg och omvårdnad går
aldrig att köpa sig fri från genom aldrig så generösa
budgetdispositiner.

Rättsordningen måste också aktiveras i kampen
mot rasism. Vi kristdemokrater har beslutat föreslå
kriminalisering av stöd till rasistiska organisationer.
Bärandet av politiska uniformer och märken som är
knutna till rasistiska organisationer måste också vara
kriminaliserat.

Det är viktigt att myndigheterna ingriper redan
med den lagstiftning som i dag finns när det gäller
den här typen av aktiviteter. Det är bra att man i Gö-
teborg har aktiverat sig mot ungdomar som bär arm-
bindlar liknande dem som nazisterna bar. Rasismen i
Tyskland har en gång för alla lärt oss vilka krafter
som kan släppas fria om grumlig rasism kombineras
med slagkraftiga slagord och slående symboler.

Anf. 139 WIDAR ANDERSSON (s)

Fru talman! Yttrandefriheten är en omistlig del av
en levande demokrati. Jag tror att det i många svens-
kars självbild ingår en stark tro på att yttrandefriheten
är extra stor i vårt land.

Vår stolta självuppfattning beror nog dock till stor
del på att vi inte på mycket länge har prövat och prö-
vats på allvar. Det är först nu, när icke-demokratiska
krafter använder yttrandefriheten till att hota, för-
trycka och förstöra, som vi verkligen prövas på allvar.
Det är först nu, när vi verkligen delar övriga världens
villkor, med massarbetslöshet, rasism och främlings-
fientlighet och stora och allvarliga ekonomiska pro-
blem, som vi prövas.

När 400 rasistiska skinnskallar ville hyra Folkets
hus i lilla värmländska Deje för 14 dagar sedan an-
vände Folkets hus-ledningen sin yttrandefrihet på ett
mycket märkligt sätt. De hyrde ut sina lokaler med
hänvisning till rasisternas yttrandefrihet, synbarligen
utan en tanke på att de själva hade en egen yttrande-
frihet och en möjlighet att säga nej till uthyrningen.

När en rektor i Ale utanför Göteborg inte ville att
skolungarna skulle gå runt med nazistiska symboler
på sig anklagades hon för brott mot yttrandefriheten. I
en debatt i radions Studio Ett uttalade också Skolver-
kets generaldirektör sitt stöd för rasisternas yttrande-
frihet, synbarligen utan en tanke på att även judiska,
zigenska och för den delen svenska barn som går på
skolan har en yttrande- och rörelsefrihet som måste
värnas och beaktas. Synbarligen hade man heller inte
en tanke på att skolan och de vuxna borde använda
sin yttrandefrihet till något annat än att understöda
rasisternas frihet.

Rättegången mot de fyra nazistiskt och rasistiskt
influerade ungdomar som sparkade ihjäl, förnedrade
och dränkte en 14-årig utländsk pojke i Västsverige
hölls inför stängda dörrar. Varför det? Jag tror att den
främsta anledningen är att vi inte orkar med att se
verkligheten sådan den är. Dessa fyra ungdomar,
våldsverkare, har ju passerat genom skolor, har hem,
har kamrater, har fritidsledare, har horder av vuxna
som har valt att vara tysta, som har valt att se bort.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för det här. Det
är nu vi prövas.

Min slutsats, fru talman, av dessa och många and-
ra händelser är att en stor del av våra stolta principer
om yttrandefriheten har förlorat mycket i auktoritet
genom konfrontation med en hård och delvis ny verk-
lighet. Vi svenska medborgare är en del av världen,
och vi delar nu världens villkor. Vi måste inse att
värnet om demokratin, solidariteten och yttrandefrihe-
ten har ett personligt pris. Det finns nämligen inte
enligt min mening hur mycket frihet som helst. Den
enes frihet kan gå in och begränsa den andres.

Vi förtroendevalda riksdagsledamöter måste till-
sammans med övriga svenska folket ta till oss den nya
situationen och försöka ställa oss frågan: Vems ytt-
randefrihet är mest central? Jag tror, fru talman och
ärade ledamöter, att den tiden är förbi när vi kunde
besvara en sådan fråga med att säga att bådas är lika
viktiga eller att alla skulle få mer frihet. Jag tror att
den tiden är förbi. Vi måste välja vems frihet som i en
hård konfliktsituation är mest värd och viktigast att
försvara.

Arbetslösheten bland många utlänningar i Sverige
är enorm. Tusentals människor med utländsk bak-
grund mobbas varenda dag bort från arbetsplatserna.
Tillväxten av kriminella etniska gäng är stor i städer-
na. Vi saknar ett fungerande minoritetsskydd. Dis-
krimineringslagstiftningen är enligt min uppfattning
ett stort blaha - förlåt att jag använder det ordet, fru
talman.

Vi har ingen styrsel i integrationspolitiken, och
debatten slår ofta över i storsvenskhet och alltför
mästrande attityder i förhållande till människor från
andra länder. Jag tycker att man märker av den här
mästrande attityden på så vis att vi ofta kommer med
alltför enkelriktade krav på att "de skall lära sig
svenska", "bidragen skall skäras ner" och att "de får
minsann lära sig, precis som svenskar". När vi prövas
märker jag hos oss av samma defekter som vi kan se
hos människor i många andra länder.

Jag vill använda min yttrandefrihet till försvar för
demokratins yttre gränser och till försvar för dem som
förtrycks, hotas och jagas. Därför uppmanar jag rege-
ringen att använda sin yttrandefrihet till att åstad-
komma förslag till lagändringar vilka minskar rasis-
ternas frihet, vilka minskar förtryckarnas frihet och
ökar utrymmet och friheten för demokrater och fram-
tidsbyggare av alla de sorter.

Fru talman! Det finns inte hur mycket frihet som
helst. Vi måste välja, och detta är mitt val.

Anf. 140 GÖTHE KNUTSON (m) replik

Fru talman! Jag begärde ordet med anledning av
Widar Anderssons inlägg beträffande lyckta dörrar.
Widar Andersson sade bl.a. att det är fel att man till-
griper lyckta dörrar t.ex. i fallet med 14-åringen i
Kode, som blev så fruktansvärt brutalt mördad. Där
bestämde alltså rätten om lyckta dörrar i de flesta av
förhören med de tre tilltalade. Därmed blev det i stort
sett bara andrahandsuppgifter som kom ut till allmän-
heten.

Jag påpekade redan i mitt anförande tidigare att
detta är fel. Att försvarsadvokaterna begär lyckta
dörrar må vara en sak, men att rätten ställer upp på
detta innebär att vi, allmänheten, inte får höra san-
ningen, om än hemsk. Vi behöver få höra sanningen,
vi behöver göra det, och vi skall inte behöva vara
beroende av andrahandsuppgifter i fall som detta.

Jag uppmanar faktiskt regeringen att se över den
här lagstiftningen, som ger rätten rätt till lyckta dör-
rar.

Anf. 141 PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m)

Fru talman! Låt mig få börja med att instämma i
vad flera tidigare talare har uttryckt i form av avsky
för rasism och främlingskap och vad detta medför. Vi
kan i och för sig uttala kloka och välformulerade ord
om rasism och främlingskap från denna talarstol, men
vi måste också vara realister och vara beredda på
politisk handling.

Två städer i Malmöhus län ökade kraftigt sin be-
folkning under 1994, nämligen Malmö och Landskro-
na. I procent av invånarantalet ökade Landskrona näst
mest i landet, med hela 3,8 %. Praktiskt taget hela
denna ökning beror på en oplanerad inflyttning av
flyktingar, en kontinuerlig ström av inflyttare till
staden.

Landskrona har i många år haft en väl fungerande
flyktingmottagning, och man har genom förhandlingar
med SIV, Statens invandrarverk, förbundit sig att ta
emot ett visst antal årligen. Under 1994 skrev Lands-
krona avtal om 200 personer från förläggningar, men
under året kom 1400 flyktingar i en hittills oförmins-
kad tillströmning. Fram tills nu i år har Landskrona
tagit emot ytterligare 600 flyktingar, ett mottagande
som staden inte har haft någon möjlighet att lägga
någon synpunkt på - och detta trots att flykting-
strömmen till landet har avstannat.

Förhållandet är likartat i Malmö, men den procen-
tuella ökningen där är kanske inte lika stor: 5000
personer sökte sig till Malmö under det gångna året.

Jag ser framför allt fyra faktorer som medverkar
till denna kraftiga ökning:

En anledning är den geografiska närheten till kon-
tinenten.

En annan är att dessa städer har många invandrare
sedan tidigare, sedan den stora arbetskraftsinvand-
ringen på 70-talet, som vi har haft stor nytta och
glädje av.

Ytterligare en anledning är den stora tillgången på
outhyrda lägenheter, framför allt från 60- och 70-
talens miljonprogram, som har gett ett överutbud av
lägenheter. Dessa lägenheter finns naturligtvis också i
privatägda fastigheter, inte minst i städernas centrum,
där vi nu ser stora enklaver med enbart folk av ut-
ländsk härkomst.

Den största anledningen till denna koncentration
är, menar jag, möjligheten att fritt flytta inom landet.

Det finns inga arbetstillfällen för dessa människor,
och sådana saknas naturligtvis också för stora skaror
av landskronabor och malmöbor.

Den stora inflyttningen till Landskrona kommer,
om arbetslösheten fortfarande antas vara 80 % då
statsbidragen upphör för dessa grupper, att innebära
en ökad ekonomisk belastning på Landskrona kom-
muns egen budget med 43,4 miljoner kronor år 1997
och med 48,9 miljoner kronor år 1998. Detta motsva-
rar en skatteökning på 1:30 kr. Det kommer också att
innebära att socialbidragen till flyktingarna vida
överstiger de 36 miljoner kronor som budgeteras för
övriga socialbidragstagare, alltså kostnaden för övriga
landskronabors socialbidrag.

Denna koncentration av flyktingar medför både
ekonomiska och mänskliga påfrestningar. Belastning-
en på barnomsorgen och sjukvården ökar, liksom på
skolan. Det blir allt svårare att ge de nya invånarna en
rimlig start i vårt land. Dessutom försvåras möjlighe-
terna att ge fortsatt god service till alla gamla lands-
krona- och malmöbor.

Resultatet blir att integrationen försvåras och att
motsättningarna mellan befolkningsgrupperna ökar. I
Landskrona har vi tack och lov hittills varit förskona-
de från större incidenter mellan inflyttare och urbe-
folkning, om jag får använda den terminologin. Och
detta kan vi säkert tillskriva landskronabons goda
erfarenheter av den tidigare invandringen samt vår
närhet till kontinenten. Men vi ser i dag en ökande
aggression och då särskilt mellan flyktinggrupper!
Detta är illavarslande.

Fru talman! De problem jag här tar upp och be-
skriver får aldrig skyllas på de människor som
kommit hit för att söka skydd i vårt land. Vi måste
givetvis vara beredda att ställa upp när människor är i
nöd. Det är inte flyktingarna som skall hållas ansvari-
ga för de dåliga regler som vi själva har skapat.

Men vi måste, när vi ser att problem uppstår, vara
beredda att diskutera dem och att omvärdera gamla
principer som har styrt vår flyktingpolitik. Vi måste
vara beredda, fru talman, att göra detta utan att riskera
att bli kallade för rasister, flyktingfientliga eller osoli-
dariska.

Vi har alla - svenskar såväl som inflyttare - ett
gemensamt ansvar att lösa dessa svåra frågor. Jag
hoppas att regeringens flyktingproposition i vår skall
innehålla en hel del av de tankegångar som jag själv
har.

Jag menar att lagarna måste ändras så att flykting-
en vid ankomsten kan anvisas bostadsort för längre tid
än nu - kanske åtminstone för ett och ett halvt års tid.
Detta skulle underlätta kommunerans planering av
den nödvändiga anpassningen till vårt land, språk,
arbetsmarknad, osv.

Sedan menar jag att vi måste vara beredda att
rucka på en gammal helig princip, som inte minst vi
moderater har omhuldat, nämligen rätten att fritt få
flytta och bosätta sig var som helst i landet i det fall
man är flykting och helt beroende av vårt samhälle för
sitt uppehälle. En vidareflyttning borde således inte få
ske förrän flyktingen har en möjlighet att försörja sig.

Jag menar också att staten måste ta ett helt annat
ekonomiskt ansvar för den flyktingpolitik som har
bedrivits i det här landet. Det kan inte vara rimligt att
en invandrartät kommuns infödda befolkning skall få
stå för hela den ökning på socialbudgeten som en
ohämmad inflyttning medför. Då riskerar man, fru
talman, att motsättningarna ökar!

Låt mig till slut få uttrycka en önskan om att Carl
Bildt och hans kolleger skall uppnå den fred i forna
Jugoslavien som vi alla så hett önskar. Då kanske vi
slipper uppleva de motsättningar som jag annars befa-
rar ligger framför oss.

Anf. 142 JUAN FONSECA (s)

Fru talman! Hela Sverige har skakats av de senaste
brutala dåden i Kungälv och Klippan där två unga
människor blev brutalt misshandlade och mördade.
Man vet ännu i dag inte hur mordet i Klippan gick till.
Men vi vet alla i dag att mordet i Kungälv begicks av
unga människor som hyllar nazismen och har höger-
extremistiska ideal. Vi har också kunnat läsa i tid-
ningar och se på TV att det pågår en utveckling där
unga människor tvingar flyktingar att flytta från sina
bostadsområden, eftersom de inte står ut med trakas-
serier.

Tidningen Expressen har i flera reportage skrivit
om utvecklingen av nynazismen i Sverige. Den 17 juli
i år vältes ett tiotal gravstenar på en judisk begrav-
ningsplats i Karlskrona. Det var det fjärde attentatet
mot begravningsplatsen på två och ett halvt år.

"Högerextremismen är ett växande problem i
Sverige. De främlingsfientliga gruppernas verksamhet
måste hållas under uppsikt, även om de än så länge
inte utgör något hot mot rikets säkerhet". Detta säger
chefen för säkerhetspolisen, Anders Eriksson, i en
intervju i Dagens Nyheter den 7 oktober.

"Unga nynazister ser kampen som sin livsform.
Slag och sparkar ingår i deras danser, de är stolta över
sina ärr, de backar inte för våld. De hyllar styrka och
renhet". Det säger Helene Lööw, som i många år har
forskat om nazistiska rörelser i Sverige. Lööw tycker
också att det finns en stark tendens i det svenska sam-
hället att bagatellisera den ideologiska sidan av denna
typ av våldsbrott.

Fru talman! Vad håller på att hända i Sverige?
Kan sadismen och ondskan vinna terräng bland unga
människor? Jag känner djup oro för den utveckling
som kan komma att hota den dagliga gemenskapen
och de harmoniska relationerna i vårt land. Regering
och riksdag behöver enligt min mening titta närmare
på utvecklingen.

Det är viktigt att det politiska Sverige ställer sig i
spetsen i kampen mot rörelser som har som mål att
undergräva demokratin. När en ideologi som hyllar
våldet som konfliktlösare vinner anhängare, kommer
också så småningom konsekvenserna. I nazistisk
ideologi ses våldet som en renande process för utöva-
ren, och offret är en svag människa som bara får det
hon förtjänar. Bara de starka skall överleva.

Fru talman! Den 20 september 1995 presenterade
Socialstyrelsen en rapport där man bl.a. konstaterar
att socialbidragsberoendet ökar bland invandrare och
flyktingar medan det minskar för svenskarna. Rappor-
ten pekar på att massarbetslösheten bland invandrare
är den huvudsakliga orsaken till att många invandrare
tvingas att leva på socialbidrag. Vidare konstaterar
rapporten att det finns systemfel. Socialbidraget har
omvandlats från samhällets "yttersta skyddsnät åt
människor i tillfällig kris" till "permanent försörj-
ningsalternativ åt grupper som både kan och vill arbe-
ta". Vidare efterlyser rapporten "nya, kraftfulla åtgär-
der och snabbare genomförande av redan fattade
beslut". Rapporten menar också att samhället måste ta
"till krafttag mot den diskriminering och i vissa fall
till och med rasism" som förekommer på arbetsmark-
naden.

Fru talman! Jag är inte förvånad över rapportens
siffror. Det är väl känt att den svenska arbetsmarkna-
den i dag utesluter människor med invandrarbak-
grund. Medan mångfalden finns på landets gator, torg
och i bostadsområden i form av människor vars utse-
ende avviker, utvecklas arbetsmarknaden till något
slags reservat för den välutbildade medelklassen. Den
svenska arbetsmarknaden skulle kunna börja fundera
om det inte är dags att använda sig av den kunskap
och det språk som väldigt många invandrare har för
att utveckla sina egna affärer i Sverige och utomlands.

Fru talman! Det behövs nya idéer och strukturför-
ändringar samt en "upp-och-ner-strategi" för att be-
kämpa arbetslösheten och bidragsberoendet bland
invandrare. Det är angeläget att frigöra människors
egna idéer och skaparkraft. Det förutsätter att man
låter invandrare vara subjekt och inte objekt i arbets-
marknadspolitiken. En viktig premiss är att samhället
uppmuntrar till att hitta egna lösningar, vilket skulle
resultera i ökat ansvarstagande och initiativtagande.
Motsatsen skulle leda till passivisering och handlings-
förlamning.

Fru talman! Jag tror att det politiska Sverige kan
mycket bättre än vad man hittills visat bekämpa ar-
betslösheten och socialbidragsberoendet bland in-
vandrargrupperna. Sverige kan bli det första land i
Europa som bryter utvecklingen mot ett två tredje-
delssamhälle, marginalisering och diskriminering på
arbetsmarknaden.

Fru talman! Låt mig avsluta med att citera Martin
Luther Kings ord: "Det största sveket är att inte göra
någonting alls."

Kulturpolitik

Anf. 143 ELISABETH FLEETWOOD (m)

Fru talman! För drygt en månad sedan överlämna-
des Kulturutredningen efter två och ett halvt års arbe-
te till kulturminister Margot Wallström. Utredningen
bär namnet Kulturpolitikens inriktning.

Utredningen tillsattes i februari 1993 av dåvaran-
de kulturminister Birgit Friggebo. Sedan den nytill-
trädda socialdemokratiska regeringen bytt ut ordfö-
rande Ingemar Mundebo mot landshövding Gerd
Engman fick Kulturutredningen sig tilläggsdirektiv
förelagda. Efter att vid ett par tillfällen ha bett om
uppskov skedde så överlämnandet i september i år.

Fru talman! Ett par ord om direktiven. Kultur-
utredningen skulle utvärdera 1974 års kulturpolitiska
mål, analysera kulturella utvecklingsmöjligheter och
eventuellt lämna förslag om förändrade mål, precisera
statens ansvar för kulturpolitiken m.m. Men enligt
direktiven bör överväganden göras med utgångspunkt
från att nya offentliga åtaganden inom kulturpolitiken
inte får leda till en budgetförsvagning.

Den 24 mars 1994 fick samtliga kommittéer och
särskilda utredare tilläggsdirektiv om att pröva of-
fentliga åtaganden. Skälen till dessa direktiv är, enligt
de direktiv som regeringen då gav, att den ekonomis-
ka utvecklingen med stora underskott i de offentliga
finanserna ändrat förutsättningarna för finansiering av
offentlig verksamhet. Underskotten har medfört ett
stort statligt lånebehov och en snabbt stigande
statsskuld.

Efter regeringsskiftet hösten 1994 gav den social-
demokratiska regeringen ytterligare tilläggsdirektiv.
Dessa gällde i huvudsak jämlikhet och delaktighet i
kulturlivet, folkbildningen och folkrörelserna, barnen
och ungdomen, konstnärernas villkor, massmediernas
inverkan, kulturarvet och det svenska språket samt
den fysiska miljön. Vidare skulle kommittén lämna
förslag till en bibliotekslag.

Utredningen är nu ute på remiss, och svaren skall
vara departementet till handa i december. För att vara
ärlig och saklig måste jag säga att mottagandet av
utredningen från Kultursveriges sida varit delvis
ljumt, delvis avvisande - om än på vissa punkter
positivt.

Vad beträffar de kulturpolitiska målen från 1974
har en enig utredning decimerat dessa till fem. Por-
talmeningen lyder som följer: Kulturen ger människan
glädje, insikter, många uttrycksmöjligheter och ett
rikare liv.

De fem mål som således föreslås gäller följande:
att värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöj-
ligheter, att verka för delaktighet och stimulera eget
skapande, att främja konstnärlig och kulturell förnyel-
se och kvalitet, att ta ansvar för kulturarven och
främja ett positivt bruk av dem samt att ge kulturen
förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och
obunden kraft i samhället.

Fru talman! Eftersom bara sex minuters taletid står
till förfogande vill jag nu övergå till de förslag i Kul-
turutredningen där vi moderater reserverat oss eller
lagt särskilda yttranden - i en del fall tillsammans
med några av de övriga partierna.

Reservation nr 1 gäller ökade resurser till kultu-
ren. Mot den bakgrunden och mot bakgrund av de
direktiv som jag förut anmält här anser vi att majorite-
tens förslag stämmer illa överens med de krav på
återhållsamhet som vi dock ålades av såväl den bor-
gerliga som den socialdemokratiska regeringen. Det
har också blivit på det sättet att vi ålägger landsting
och kommuner nya åtaganden, nya utgifter, vilket vi
också vill protestera mot.

Reservation nr 2 gäller folkbildningens uppgifter.
Kommitténs majoritet förordar ökade satsningar på en
rad områden för folkbildningen. I våra diskussioner
har vi konstaterat att den här typen av insatser ligger
mycket nära de uppgifter som folkbildningen redan
har. Vi tycker att det vore naturligt att folkbildningen
här skulle ha ålagts att mera inom ramarna försöka
förändra och kanske t.o.m. effektivisera sin verksam-
het.

Reservation nr 3 gäller förslaget om en biblio-
tekslag. Det är således gemensamt med de övriga tre
partierna. Jag vill också här påpeka att Kommunför-
bundets representant i utredningen är av samma upp-
fattning som vi.

Vi moderater anser liksom övriga reservanter att
det finns en risk för att det blir en minimilag. När
kommunerna får ont om pengar - vi vet att de flesta
kommuner har det i dag - och det blir en lag om att
det skall finnas ett bibliotek i varje kommun, vad kan
då inte ske om det finns flera? Man säger: Ja, men vi
uppfyller lagen ändå. Vi kan dra in på något filialbib-
liotek.

Vi tycker att det är olyckligt. Förslaget strider, en-
ligt vårt sätt att se på detta, mot principen om kom-
munal självstyrelse. Detta har åvilat kommunerna. Det
finns ett väl utbildat folkbiblioteksnät i Sverige. Vi
tycker att det är onödigt att här, skulle jag vilja säga,
tafsa på kommunernas självstyrelserätt. Likaså ingri-
per vi här i kommunernas ekonomiska handlingsfri-
het.

Anf. 144 MARIANNE ANDERSSON (c)

Fru talman! För att vinna tid vill jag först bara sä-
ga att jag instämmer i det som Elisabeth Fleetwood
sade om en bibliotekslag.

Så här på tröskeln till ett nytt sekel och ett nytt
årtusende i en tid av allt snabbare förändringar och
delvis nya framtidsproblem framstår ett levande kul-
turliv som allt viktigare. Internationalisering och
invandring gör att vi får allt större inflytande utifrån.
Ofta görs kopplingen demokrati-fred. Jag vill vidga
detta till att koppla samman kultur, kretslopp, demo-
krati och fred. Inget är möjligt utan de andra.

En av kulturpolitikens uppgifter är att få det
mångkulturella samhälle som vi redan har att fungera,
till ömsesidig nytta. En annan uppgift är att stimulera
människors fria tänkande och skaparkraft. En tredje
uppgift är att vårda och förmedla vårt kulturarv till
barn och unga liksom till de nya svenskarna, samtidigt
som vi tar emot deras. Kulturarvet är inget statiskt,
utan det tillförs ständigt nya ingredienser. I en ska-
pande, utmanande och kreativ miljö frigörs idéer som
har betydelse för hela samhället, inte minst för nä-
ringslivet och jobben. Utan fantasi och kreativitet får
vi inte de nya uppfinningar som med framgång kan
föra Sverige in i nästa århundrade. Det är glädjande
att allt fler inser detta.

Kulturens betydelse för samhällsutvecklingen och
för människors välbefinnande speglas i Kulturutred-
ningens betänkande. Jag vill ge en eloge till er som
har jobbat i Kulturutredningen. Jag tycker att ni har
gjort ett bra jobb.

Det är angeläget att arbetet inför proposition och
riksdagsbeslut blir konstruktivt, att de goda förslag
som finns där tas till vara, att debatten förs med posi-
tiva förtecken och att fler engageras i ett aktivt kultur-
arbete. Det vore olyckligt om debatten skulle fokuse-
ras på en strid mellan Stockholm och resten av Sveri-
ge. Utgångspunkten måste vara att alla, oavsett var i
landet man bor, skall ha tillgång till ett levande kul-
turliv och att kostnaderna fördelas någorlunda rättvist.

Kulturen är viktig också som en lokaliseringsfak-
tor - därav förslaget om vissa omprioriteringar och
förstärkningar av den lokala och regionala kulturen.
Insikten om kulturens betydelse gör också att möjlig-
heterna att finna nya finansieringslösningar ökar, t.ex.
genom näringslivets engagemang i olika kulturpro-
jekt.

I den många gånger hårda värld som barn och
ungdomar växer upp i kan kultur och skapande verk-
samhet vara som en livförsäkring. Kulturen kan bli ett
verktyg för att skapa trygghet - ett verktyg för att
stärka självförtroendet och självkänslan, ja, helt en-
kelt för att stärka identiteten och få den unge att känna
att man är någon, att man är delaktig och kan ta an-
svar. Bristen på identitet och självkänsla är med sä-
kerhet orsaken till många av de våldsyttringar som vi
numera ständigt möts av. Historielösheten är en an-
nan. Organisationer med rasistiska förtecken bygger
ofta sin ideologi på en felaktig historisk bild.

Med kulturens hjälp kan man i stället på ett kon-
struktivt sätt kanalisera den kraft som finns inom alla
barn och ungdomar. Eftersom kultur omfattar så
många områden är det möjligt att fånga upp de allra
flesta i olika verksamheter - allt från musik, dans,
film och teater till handens arbete i form av t.ex. må-
leri eller slöjd.

Därför är det helt nödvändigt att prioritera barn-
och ungdomskulturen - i skolor och på fritid. I vår
kulturmotion från i våras inriktade vi oss starkt på
detta och lade fram en rad förslag för att stärka barn-
och ungdomskulturen. Dessa innebär att vuxna fak-
tiskt måste avstå en del av institutionernas verksamhet
till förmån för barn och ungdomar.

Det är glädjande att Kulturutredningen tar fasta på
detta och bl.a. föreslår att en stor del av de 150 miljo-
ner kronor som Allmänna arvsfonden delar ut skall
användas till kultur bland barn och ungdomar. Det är
angeläget att alla som arbetar med kultur nu i ökad
omfattning anstränger sig att skapa projekt och verk-
samhet av hög kvalitet för just barn och ungdomar.

Fru talman! Kulturutredningens direktiv innebar
att inga nya resurser skulle tillskjutas kulturområdet.
Med tanke på de stora behov som finns ställer detta
krav på omprioriteringar och nya finansieringsvägar,
det ställer krav på engagemang och uppfinningsrike-
dom hos organisationer, folkbildning, företag och
enskilda på alla nivåer. Stiftelsen framtidens kultur
har här också en viktig funktion att fylla. Det är bra
att utredningen är enig om det.

Däremot har jag svårt att förstå att majoriteten i
utredningen vill begränsa utdelningen till enbart av-
kastningen av kapitalet. Antalet bra ansökningar är
mångdubbelt större än vad utdelningen räcker till. Det
är nu som behoven är stora, det är nu vi måste be-
gränsa utanförskap och våld i samhället, det är nu vi
måste få vårt mångkulturella samhälle att fungera. Det
är nu, inom de närmaste tio åren, som vi behöver
förstärka den kulturella basen. Då bör vi under denna
tid även kunna använda oss av kapitalet.

Kulturen har också stor betydelse för att minska
arbetslösheten. Alla de kulturarbetare som engageras
över hela landet ger betydande sysselsättning och
inkomster, plus alla kringaktiviteter som detta för med
sig. Inte minst kultur- och miljöturismen ger många
jobb, och där finns betydande tillväxtmöjligheter. Den
nya turistdelegationen och det nya marknadsförings-
bolaget samt alla som arbetar lokalt med turismen har
en stor utmaning att öka turismen i Sverige och att
knyta kultur, miljö och turism tätare samman.

Fru talman! Till slut vill jag bara nämna de stora
kulturmanifestationer som vi står inför, den stora
utställningen 1997 och Stockholm som kulturhuvud-
stad 1998. Det är viktigt att det blir som man har sagt,
en spegling av kulturen i hela landet, en stor manifes-
tation. Jag tror att det är viktigt som en symbol. Men
vi skall inte glömma att det viktigaste av allt är var-
dagskulturen, den som finns ute i skolor och på dag-
hem, i organisationer och på bibiliotek överallt i hela
landet.

Anf. 145 CARL-JOHAN WILSON (fp)

Värderade talman! I den här debatten skall jag
aktualisera enbart ett enda område av svenskt kultur-
liv. Det gäller den regionala musikverksamheten.

Vi vet att så gott som alla kommunala musikskolor
sedan flera år har stora ekonomiska problem. De
flesta inser att ur de kommunala musikskolorna rekry-
teras många av de ungdomar som sedan fortsätter med
musikstudier för att bli bärare av den musikkul-
turtradition som vi är så stolta över. En minskning av
musikskoleverksamheten kan utarma en viktig del av
grunden för svenskt musikliv.

På ett område inom musiklivet har resurserna dock
glädjande nog hittills kunnat bibehållas på ett ganska
gott sätt. Det gäller de regionala orkestrarna och den
verksamhet som bedrivs inom Länsmusiken runt om i
landet.

Ensembler som bildats med de resurserna har
blivit föredöme för många ungdomar och andra ama-
törmusiker som kommit i deras väg. Med idérik verk-
samhet och mängder av olika ensembeltyper har de
institutionerna blivit en enorm tillgång i musiklivet.
Konserter i olika besättningar, för alla åldrar, stöd-
verksamhet i amatörensembler av olika slag, samar-
betsprojekt med körer, dansare, fotografer, konstnä-
rer, föreningar, företag, uppsökande verksamhet på
institutioner och i skolor. Fantasirikedomen är mycket
stor. Jag uppfattar de regionala orkestrarnas och
länsmusikorganisationernas verksamhet som en musi-
kalisk folkbildningsinsats av stora mått.

De ensembler som har möjlighet till fast anställda
yrkesmusiker har givetvis organiserat dem i profes-
sionella ensembler. Men musikerna har också i stor
utsträckning utnyttjats som grund i ensembler till-
sammans med fritidsmusiker.

Verksamheten har också kunnat ge arbetstillfällen
för frilansande musiker på ett sätt som knappast hade
kunnat ske om motsvarande stöd från stat, landsting
och kommun hade gått direkt till sådan s.k. fri verk-
samhet.

Huvudskälet till att jag aktualiserar den här mu-
sikverksamheten i denna debatt är att verksamheten är
hotad. Det med stor spänning emotsedda betänkandet
från Kulturutredningen har kommit. I det betänkandet
framförs förslag som om de skulle genomföras skulle
få förödande effekt för en stor del av den regionala
musikverksamheten.

Kulturutredningen föreslår att statens stöd till re-
spektive länsmusik i framtiden bör motsvara halva
värdet av det stöd som utgår nu. Utredningen föreslår
märkligt nog att en del av de pengar som staten där-
med skulle spara skall användas för viss musikverk-
samhet av det slag som länsmusiken och de regionala
orkestrarna redan bedriver.

Jag vet att Kulturutredningen har lagt ner ett jätte-
jobb. Den del av betänkandet som gäller länsmusiken
och de regionala orkestrarna hör dock enligt min
uppfattning inte till utredningens lyckade delar.

Värderade talman! Än så länge är det enbart en ut-
redning som redovisar sina idéer. Kulturutredningens
synpunkter förväntas dock ligga till grund för rege-
ringens förslag på kulturområdet. Därför känns det
riktigt att omgående nämna åtminstone något som
regeringen inte kan vara säker på att få allmänt stöd
för, för den händelse det skulle överföras till en pro-
position. Därför aktualiserade jag i denna debatt den
enastående folkbildningsroll som länsmusiken och de
regionala orkestrarna har.

Anf. 146 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v)

Fru talman! Vi får inte glömma att från grottmål-
ning till dagens multimedia finns det en obruten kedja
av kulturyttringar. Det här är en ständig process som
länk för länk för ihop vår historia och vår kultur. För
att rätt förvalta och vårda den här arvskedjan måste vi
ha en generös och genomtänkt kulturpolitik. Därför
måste vi göra allt för att levandegöra kulturdebatten,
som i sin tur ger livskraft åt den demokratiska proces-
sen.

Den 4 april i år sade jag i den här talarstolen att
mycket av den kulturpolitiska debatten har slösats
bort. Det har blivit så på grund av att den kulturpoli-
tiska utredningen har lagt locket på. Alla gick vi då i
väntans tider. Vi väntade på en utvärdering av 74 års
kulturpolitik, som för övrigt med sina åtta målformu-
leringar är gångbar än i dag, skulle jag vilja säga.

Vad var det som kom? Delvis har Elisabeth Fle-
etwood redogjort för det och för sin inställning till
utredningen.

Målen har bantats till fem. Det innebär att tre mål
har tagits bort. De är målet att motverka kommersia-
lismens skadeverkningar, målet att kulturpolitiken i
ökad utsträckning skall utformas med hänsyn till
eftersatta gruppers behov och målet att främja det
internationella kulturutbytet.

Man kan undra varför. Våldet är större än någon-
sin, och det finns en stark opinion för att stävja detta.
Klasskillnaderna ökar, och det internationella arbetet
är viktigare än någonsin. Att ta bort de här målformu-
leringarna ser jag som en uppluckring av det offentli-
ga ansvaret för människans väl. Elisabeth Fleetwood,
Åke Gustavsson och Ewa Larsson, som också skall
debattera den här frågan i dag, kanske kan redogöra
för hur ni har tänkt just angående de här målen.

Kan det eventuellt innebära ett smalare public
service-uppdrag och fler kommersiella radio- och TV-
kanaler? Kan de statliga institutionerna, som Operan
och Dramaten, i en framtid kanske delvis finansieras
via reklamintäkter?

Innebär det här att ett systemskifte är på gång även
inom kulturpolitiken, likt det som nu genomförs inom
socialförsäkringarna? Det har inneburit att den of-
fentliga finansieringen har minskat och de privata
försäkringarna på de här områdena ökat.

Kan detta vidare leda till växande skillnader mel-
lan samhällsklasserna, som i sin tur hämmar det of-
fentliga samtalet, och till att demokratiska värden som
förståelse och respekt för varandra går förlorade?

Herr talman! Nu tror jag egentligen inte att en
majoritet av Kulturutredningens ledamöter vill ha en
ökad kommersialisering. Men trots deras vilja och
vision, som de delar med mig och Vänsterpartiet, är
den ekonomiska verkligheten i våra kommuner och
landsting så ansträngd att det inte finns utrymme för
att satsa mer pengar på kultur. Därför är risken stor att
den kulturpolitiska utredningen bara blir en pap-
persprodukt.

Den kulturpolitiska utredningens goda förslag på
ökad decentralisering av de statliga kulturpengarna
innebär ökad regional finansiering. Detta i sin tur
leder till ökat demokratiskt inflytande, under förut-
sättning att det finns pengar i våra kommuner och
landsting. Om det inte finns pengar öppnas en ny
marknad för kapitalet, vilket i sin tur leder till minskat
folkligt inflytande.

Ändock finns i Kulturutredningen en positiv
människosyn. Trots detta har debatten delvis hoppat i
galen tunna, just på grund av kommunernas och
landstingens dåliga ekonomi.

Aftonbladet bojkottar allt vad kulturutredning och
Margot Wallström heter. I en DN-intervju rasar kul-
turborgarrådet i Stockholm Tjia Torpe över att de
statliga medlen skall omfördelas från Operan och
Dramaten i Stockholm till landsbygden. Vi vägrar att
betala, säger hon.

Risken är att vi hamnar i en negativ spiral, där de
regionala kultursatsningarna ställs mot nedskärningar
inom sjukvård, skola och barnomsorg eller där vi
ställs inför faktum att ökat kommersiellt inflytande är
enda möjligheten för att ha verksamheten kvar.

I stället måste vi nu inrikta oss på det goda i Kul-
turutredningen, förslag som innebär att alla ges möj-
lighet till eget skapande. För mig är det självklart att
det skall ges till alla oavsett tjockleken på plånboken.
Detta ger i sin tur människan inflytande i samhällsde-
batten. Vi kan i och med detta göra likhetstecken med
en ökad demokratisering.

Kulturutredningen bygger på en tilltro till kom-
muner och landsting, att de skall odla de demokratis-
ka värdena samtidigt som de värnar kvalitet och rikt
kulturutbud. Jag delar utredningens positiva männi-
skosyn på livslust och glädje i eget skapande. Men jag
är allvarligt oroad över att kommunernas ekonomi
inte kommer att inrymma de omprioriteringar som
utredningen förutsätter.

Vänsterpartiet är därför berett att öka kommuner-
nas resurser. Frågan är: Är Socialdemokraterna det,
eller kan vi på annat något sätt få majoritet för det i
kammaren?

Anf. 147 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Jag är inte riktigt säker på vilka av
alla frågor som riktades till mig respektive till Ewa
Larsson som kommer att tala senare. Jag hinner ändå
bara ett par på två minuter.

När det gäller public service-uppdraget inom
massmedierna har vi den uppfattningen att public
service-utbudet måste vara av mycket hög kvalitet. De
smala programmen måste det finnas plats för. Det kan
de reklamfinansierade kanalerna ofta inte ta hand om,
utan här gäller public service, och det slår vi vakt om.
Men för att få en riktigt hög kvalitet och för att få
ekonomiska resurser för att fullfölja detta är vi bered-
da på en koncentration av public service-uppdraget -
färre kanaler än i dag. Vad man kommer fram till får
vi se. Vi har ju Radio- och TV-utredningen.

När det gäller den geografiska balansen, Operan
och Dramaten måste jag säga att vi har en fin opera i
Stockholm, en mycket fin opera i Göteborg, en enorm
succé för Kristina i Duvemåla i Malmö och Medea i
Stockholm. Vi har ett väldigt fint kulturutbud i Sveri-
ge, såvitt jag kan se. Men vad som gör mig litet orolig
är en viss Stockholmsfientlighet som jag som stock-
holmare tycker mig märka på olika håll. Vi finner inte
att ett dynamiskt kulturliv ute i landet skulle stå i
motsatsförhållande till Stockholm. Tvärtom tycker vi
att Stockholm i så fall såsom huvudstad skulle fungera
som en motor för den kultur som vi vill ha i hela lan-
det.

Stockholms uppgift är således inte att konkurrera.
Stockholms uppgift är att vara en del av Sverige och
se till att det kulturutbud som vi har här i största möj-
liga mån också kan presenteras i andra delar av lan-
det, vilket naturligtvis inte går till hundra procent.

Anf. 148 EWA LARSSON (mp)

Herr talman! Kära lyssnare och tittare! I mitt anfö-
rande har jag för avsikt att ta upp några punkter i
Kulturutredningen som jag tycker är bra, några punk-
ter som jag tycker kunde ha gjorts bättre och punkter
där jag inte alls delar utredningens slutsats. Eftersom
det sistnämnda är allvarligast och avgörande börjar
jag med det.

Först vill jag betona att jag helt ställer mig bakom
de mål som Kulturutredningen formulerat för kultur-
politiken. De frågor som Charlotta Bjälkebring ställde
till mig är berättigade, och jag svarar gärna på dem
efter mitt anförande i en replik.

Målen för kulturpolitiken är en sak, men jag och
Miljöpartiet ställer oss inte bakom hur dessa mål skall
kunna förverkligas med den låga ambitionsnivån för
vad kulturen får kosta. Tyvärr deltar inte kulturminis-
tern i dagens debatt och inte heller kulturutskottets
ordförande, så jag vet inte vem som i det regeringsbä-
rande partiet deltar i den här debatten. Det gör mig
litet upprörd. Vem företräder regeringen? När kul-
turministern inför 1994 års budgetbehandling talade
om att kulturen fick stå över ett kast för att sedan
komma igen när Kulturutredningen var klar, tog hon
udden av den kritiska debatten om sparbetingen på
kultur och Sveriges Radio och Television och Ut-
bildningsradion. Vem ville inte se att Sveriges eko-
nomi är i balans? Om barnfamiljerna skulle betala
måste väl kulturen också betala.

Miljöpartiet sade redan då väldigt bestämt - jag
vet att det var flera som sade så - att vi inte ansåg att
alla grupper eller verksamheter i Sverige solidariskt
skulle vara med och rädda landet. Trots det föreslog
vi ett större sparbeting än regeringen. Den enkla för-
klaringen är att vi definierar ordet solidariskt på ett
annorlunda sätt.

Kulturutredningen utgår från ett nollsummespel,
där omfördelning av pengar utgör en ledstjärna. Bl.a.
förväntas Stockholmsregionen betala för de nationella
uppdragen och med det finansiera mer projektinriktad
verksamhet. I skrivningarna byggs en tidigare och,
som jag betraktar det, förlegad motsättning in. Genom
att spela ut Stockholm så hårt mot andra regioner
riskerar ett gammalt samhällskontrakt att smulas sön-
der. Kontraktet innebär att huvudstaden, i egenskap
av ekonomisk och kulturell motor i nationen Sverige,
gör ekonomiska vinster som sedan fördelas ut till hela
landet. Stockholm är den stora nettobetalaren till
statskassan. Vi betalar alltså mer än vad vi får tillba-
ka. Som belöning får vi vara värd för en rad nationella
kulturinstitutioner, vilket anses vara en del av huvud-
stadsfunktionen. Det finns kanske de som anser att
själva huvudstadsbegreppet spelat ut sin roll, men då
är det den diskussionen som vi skall föra. Jag hoppas
innerligt att Mälardalsregionen även fortsättningsvis,
solidariskt, ställer upp på kommunal ekonomisk ut-
jämning.

Jag vet att en del politiker och samhällsdebattörer
i dag ifrågasätter Sverige som nation, som anser att
gränser inte längre spelar någon roll. Valet till EU-
parlamentet visade, med förkrossande tydlighet, att de
som tycker så inte lever i samma verklighet som
svenska folket. Några partier sade t.o.m. på valnatten
att de önskade sig ett nytt folk. Vi får väl önska dem
lycka till.

Jag och Miljöpartiet anser, precis tvärtemot vad
regeringen anser, att den svåra ekonomiska situation
vi har, med ett budgetunderskott i världsklass, gör att
vi behöver satsa extra mycket på kultur över hela
landet.

Ett rikt aktivt kulturliv ger den nationella identite-
ten självrespekt och ökar därmed möjligheterna till en
positiv och mångkulturell utveckling. Det är nödvän-
digt för att människor skall finna kraft att renovera,
vidareutveckla och förnya vårt land kulturellt, ekolo-
giskt och ekonomiskt. Ett av utredningens fem mål är
just att ge kulturen förutsättningar att vara en dyna-
misk utmanande och obunden kraft i samhället.

En annan avgörande fråga som har diskuterats
länge och där förväntningarna på Kulturutredningens
förslag har varit stora är konstnärernas ekonomiska
situation. Också där väljer Miljöpartiet en annan väg
att nå målet. Vi har valt att förorda ett mera generellt
inriktat konstnärsstöd, vilket vi tror främjar konstnär-
lig och kulturell förnyelse och kvalitet.

Välkommen, Åke Gustavsson!

Ett annat av de fem kulturpolitiska målen är alltså
att främja konstnärlig och kulturell förnyelse och
kvalitet. I stället vill regeringen fortsätta på redan
inslagen väg med livstidsstipendier fast till flera än i
dag. Eftersom konstnärligt skapande utgår från en
subjektiv känsla går det självfallet inte att uppställa
några enkla generella krav på hur man vid den indivi-
duella prövningen skall fördela stipendier eller konst-
närstillägg. Men jag anser att risken är överhängande
för att det system som vi har i dag gynnar konstformer
med mer akademikertradition och missgynnar andra
former av skapande och konstupplevelser.

Jag tycker också att utredningen skulle ha vågat att
ta upp upphovsrättsfrågor. Det är väldigt bra att ut-
redningen har behandlat arkitektur, att det nu ingår i
svensk kulturpolitik att vi påverkas av den miljö, den
skönhet och den fulhet som vi har runt omkring oss
samt att samhällsbygget visar på vår kulturella ut-
veckling.

Anf. 149 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Herr talman! Jag vill fråga Ewa Larsson hur Mil-
jöpartiet definierar solidaritet, eftersom hon påpekade
att ni hade en annan syn än vad Kulturutredningen
hade.

Sedan vill jag kommentera detta med att national-
scenerna kanske delvis har spelat ut sin roll. Jag tyck-
er att de delvis har gjort det. I och med Operan i Gö-
teborg, musikteatern i Malmö och Norrlandsoperan
har nog Stockholmsoperan och Dramaten delvis spe-
lat ut sin roll. Därmed har kanske Kulturutredningen
kommit mer i fas med den verklighet som nu råder.

Trots detta vill jag inte säga att vi inte skall ha nå-
gon nationalscen. Givetvis skall våra nationalscener
finnas kvar.

Anf. 150 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Med solidaritet menar vi i Miljöpar-
tiet att Charlotta L Bjälkebring och jag med en riks-
dagsledamotslön på 26 500 kr kan betala mer för att
hjälpa upp ett samhälle i ekonomisk obalans än den
som har en månadslön på 11 000 kr. Så definierar vi
solidaritet.

Charlotta Bjälkebring frågade mig om utredningen
var i fas med tidsandan genom att det har byggts flera
operor i Sverige. Charlotte Bjälkebring menar alltså
att Operan i Stockholm skall läggas ner och att vi inte
behöver någon nationalscen? Eller vad menar hon?
Menar hon att invånarna i Botkyrka, Rinkeby och i
Stockholms stad skall betala för att de är födda i en
stad och inte själva har valt att få en opera? Skall de,
och inte staten, via sin kommunalskatt betala för na-
tionalscenen? Är det så Charlotta Bjälkebring menar?

Anf. 151 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik

Herr talman! Givetvis skall vi inte lägga ner de
statliga institutionerna i Stockholm. Men om man ser
på det som Kulturutredningen har kommit fram till
angående rättviseaspekten lägger Stockholms stad och
Stockholms landsting ner förhållandevis mindre
pengar av kommunalskatten på kulturen. Då är nog
det som Kulturutredningen har kommit fram till rätt så
riktigt. Det anser åtminstone jag.

Anf. 152 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det är rätt att Stockholmsregionen
lägger ner mindre pengar på kultur än en del andra
regioner. Jag delar helt Charlotta L Bjälkebrings
uppfattning att det inte skall vara så. Nu har utred-
ningen valt att ta fram 1992 års siffror. I dag betalar
man väsentligt mera än vad man gjorde då. Men det
är ändå inte tillräckligt. Så det är en helt rimlig upp-
fattning.

Fortfarande kvarstår frågan: Är det skattebetalarna
i Rinkeby, i Salem, i Botkyrka som skall betala för
Stockholmsoperan? Är det närmare för dessa invånare
till Operan än vad det är för den som t.ex. bor i Öster-
sund? Det finns någonting som heter sociala barriärer.
Det är kanske precis lika långt till Operan för den som
bor i Salem som det är för den som bor i Östersund.
Det handlar om vilken utbildningsnivå som man har.
Utredningen tar ju fasta på att väldigt många i storsta-
den är välutbildade. Det är kanske detta som är varia-
beln.

Anf. 153 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik

Herr talman! Egentligen skall man väl inte fortsät-
ta debatten om Stockholm.

Jag håller med om att Stockholm fortfarande är
och har varit en motor i svenskt kulturliv. Men sam-
tidigt finns det oerhört mycket kultur ute i landet.

Jag tycker att det är bra att Kulturutredningen har
lagt fram ett förslag där man vill utjämna kostnaderna
för de kulturförmåner som man har tillgång till.
Stockholmarna skall kanske i ökad omfattning vara
med och betala det fantastiska utbud som finns här.

Det hör ju också till saken att det är många utifrån
som åker till Stockholm för att gå på museer, Drama-
ten, Operan och annat som finns här, vilket i sin tur
också genererar inkomster till staden. Det är svårt att
exakt räkna plus och minus och se vad som är effekt
av det ena eller andra. Jag är alldeles övertygad om
att det som finns och som betalas med statliga medel
också tillför Stockholm stad väldigt mycket inkoms-
ter. Men det är viktigt att det finns ett bra och levande
kulturliv i hela landet och att det finansieras någor-
lunda rättvist.

Anf. 154 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det ligger i själva huvudstadsfunk-
tionen att kunna bjuda på en vacker huvudstad, att se
till att den är ren och snygg, att bjuda på gratis vägar
osv. och att kanske få litet intäkter. Men i det här
fallet går intäkterna till det nationella museet, till den
statliga nationella Operan eller Dramaten. Krogägarna
kanske också får litet. Momsen på maten går då till
statskassan. Det gynnar statskassan mycket att vi
bjuder på den här fina staden, och det skall vi fortsätta
med.

Men vem tycker då Marianne Andersson att det är
i Stockholms stad som via skattsedeln skall betala för
Operan?

Anf. 155 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik

Herr talman! Det är väl ganska klart att det natur-
ligtvis är alla som skall vara med och betala, om kost-
naderna täcks via kommunalskatten.

Jag vill säga ytterligare en sak till Ewa Larsson.
Hon talade om sociala barriärer och förorter. Det är
väl i förorterna som en stor del av kulturen är det
viktigaste, bortsett från de stora scenerna och de stora
evenemangen som utgör symboler för kulturlivet. Det
är vardagskulturen, det som sker i organisationer och i
föreningsliv, i skolor och på daghem som gör att
människor kan ta till sig kulturen och bli delaktiga av
den. Det är väl det allra viktigaste att arbeta med just i
de områden som Ewa Larsson talade så mycket om.

Anf. 156 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Det tycker jag också. Jag hoppas att
Stockholms stad ökar kulturbudgeten - vilket jag vet
att man nu gör - så att hela staden kan få ett bättre
kulturliv. Om man jämför min förort Skarpnäck med
en medelstor svensk stad är Skarpnäck med 34 000
invånare helt kulturellt utarmat. Så det finns ohyggligt
stora hål att fylla i Stockholms stad.

Jag vill bara påminna Marianne Andersson om att
Stockholms stad redan betalar väldigt mycket till
statskassan. Vi betalar mera än vad vi får tillbaka.
Glöm inte det! Och det vill vi gärna göra, det bjuder
vi på. Men kom inte och säg att invånarna via skattse-
deln också skall betala för Operan. Jag tror inte att de
vill göra det. Jag kan göra det, men jag tror inte att vi
kan motivera stockholmarna att göra det. Det är den
sociala barriären och inte den fysiska närheten som är
avgörande för besöket. Per invånare betalar stock-
holmaren i dag 23 200 kr till statskassan.

Anf. 157 ELISABETH FLEETWOOD (m)

Herr talman! Jag begärde ordet när Ewa Larsson
talade om detta med Mälardalen och kommunal skat-
teutjämning. Jag tycker att mitt svar även kan riktas
till Charlotta Bjälkebring, även om det inte var avsik-
ten.

Kostnaderna för att bo i Stockholm blir allt högre.
Jag tänker då framför allt på fastighetsskatten. Jag har
här i min hand en redovisning för hur fastighetsskat-
ten slår i olika delar av Sverige. De tio mest drabbade
kommunerna ligger alla i Stockholms län. Det gäller
enorma höjningar. Nu är det inte bara Stockholm som
drabbas utan framför allt också skärgårdsområdena,
där det ofta bor äldre människor - pensionärer som
har amorterat färdigt sina hus och därför får både höjd
förmögenhetsskatt och höjd fastighetsskatt. Jag tycker
att detta är helt oefterrättligt.

Man måste också se till att stockholmare har råd
att bo kvar. Det finns många som har höga inkomster i
Danderyd och Lidingö, och de klarar detta. Men fler-
talet har normala inkomster. På grund av att deras
fastigheter ligger i en viss kommun i ett visst län råkar
de ut för denna höjning. Därför får man vara mycket
försiktig om kvaliteten skall kunna bibehållas i våra
fastigheter såsom det är avsett. Annars blir det helt
enkelt en minskning av värdet på det fastighetsbe-
stånd som vi har i landet.

Anf. 158 ÅKE GUSTAVSSON (s)

Herr talman! Innan jag går in i den regionala de-
batten vill jag ändå lyfta fram några saker i Kultur-
utredningen som jag tycker är centrala.

Det första är att under de mer än 20 år som nu gått
sedan de tidigare kulturpolitiska målen fastställdes har
det hänt ganska mycket. Inte minst har det hänt väl-
digt mycket inom medieområdet, vilket gör att vi i en
förhoppningsvis medveten statlig kulturpolitik också
lyfter in den utveckling som har skett på medieområ-
det. Det är det ena som är viktigt.

Det andra som jag tror är centralt med tanke på
den debatt som har förts runt om i landet under de
senaste åren är vikten av att någon ställer sig upp och
säger att kulturen faktiskt har ett egenvärde, att den är
utvecklande, frigör människor och ger människorna
ett rikare liv. Det är alltså det egenvärde som sats-
ningar på kulturen ytterst alltid måste motiveras uti-
från. Kulturen får inte reduceras till något slags hjälp-
gumma när det gäller regionalpolitik eller när det
gäller utveckling av en kursverksamhet eller något
annat, utan den skall stå på egna ben. Om den sedan,
vilket den ofta gör, ger positiva effekter på andra
områden så är det i och för sig bra. Men det är inte
detta som ytterst skall motivera satsningar på kultu-
ren.

När det gäller Kulturutredningen är det framför
allt tre områden som jag tycker är viktigt att lyfta
fram. Det första är satsningen på barn och ungdom
som tar sig uttryck i viljan att satsa på integrerad
kulturverksamhet i skolan och satsningen på ungdom,
inte minst när det gäller multimedieverkstäder. Jag
tror att detta är en prioriterad verksamhet som är
nödvändig om vi skall satsa på den unga generatio-
nen, och det skall vi.

Det andra området handlar om konstnärernas ar-
betsvillkor. Nu är det dags att ge kulturarbetarna
bättre möjligheter att försörja sig på sin verksamhet.
Därför lägger Kulturutredningen fram ett antal förslag
som bl.a. handlar om att vidga arbetsmarknaden och
att ge dem ökade utbildningsmöjligheter. Vidare
framläggs förslag för att de på ett bättre sätt skall
kunna få avsättning för sina produkter.

Nu skall det bli spännande att se hur remissinstan-
serna kommer att reagera på detta. Jag ser fram emot
en viktig och livlig debatt i detta avseende.

Det tredje området, som orsakat en del av den se-
naste debatten, handlar om kultur i hela landet. Den
har naturligtvis en geografisk men också en social
dimension. Den sociala dimensionen är ingen nyhet
för någon av oss, nämligen att huvudsakligen lågut-
bildade, utslitna människor som bor i glesbygd tillhör
lågkonsumenterna. Men de är med och betalar till
kulturen. Högkonsument är den välutbildade urbani-
serade människan i en storstadsmiljö.

Kulturen har också en jämlikhets- och rättviseas-
pekt i den meningen att jag, oavsett var jag bor i lan-
det, skall ha någorlunda hyggliga möjligheter att ta
del av ett kulturutbud, och jag skall vara med och
solidariskt betala till den.

En skattebetalare i exempelvis Stockholm, som
har tagits upp i debatten, satsar i genomsnitt 600 kro-
nor på kulturen i Stockholmsområdet medan en mal-
möbo och en göteborgare satsar 1 200-1 300 kronor
enligt de uppgifter som utredningen har tagit fram.
Man ställer sig frågan om det inte vore rimligt att
Stockholmsregionen - inte bara Stockholms stad - är
med och bär en del av kostnaderna för den statliga
satsningen på kulturen i Stockholm.

Operan och Dramaten frekventeras till ungefär 80
% av besökare från Stockholmsområdet. Stockholms
stad och kranskommunerna betalar ingenting för det-
ta. Ewa Larsson säger i sin reservation att hon avvisar
en ökad medfinansiering till nationalscenerna. Men
det är ju inte det det handlar om. De finansieras ju
inte över huvud taget av landstinget och Stockholms-
regionens kommuner. Jag tycker uppriktigt sagt att
det är ganska rimligt att också skattebetalarna i
Stockholms kommun eller i någon av kranskommu-
nerna får vara med och betala till detta liksom göte-
borgarna får vara med och betala till Göteborgsope-
ran, liksom man i Malmö får vara med och betala till
Musikteatern och Hippodromteatern.

Detta har väckt oerhörda känslor. En rubrik i
Svenska Dagbladet var: Detta är lantisarnas hämnd på
nollåttorna. I texten står det: Det här är bondläpparna
som nu går till angrepp mot stockholmarna. Alla som
inte bor i Stockholmsområdet är alltså enligt den
definitionen bondläppar. Jag tycker uppriktigt sagt att
det är pinsamt när debatten förs på den nivån. Vad det
handlar om är att olika regioner skall bära sina kost-
nader, oavsett om det gäller Länsmusiken eller, när
det gäller Stockholm, Blåsarsymfonikerna. Jag tycker
faktiskt att man måste vara med och ta ett regionalt
ansvar liksom vi i Jönköpings län t.ex. tar ett regionalt
ansvar för Länsmusiken i Jönköping. Så kan vi fort-
sätta på område efter område.

Jag tror att det går att utvidga kulturpolitiken på
ett bra sätt om olika delar av landet tar sitt ansvar.
Kulturpolitiken bygger ju till stor del på att varje del i
samhället är med och tar sitt ansvar. Jag hoppas också
att remissinstanserna kan ge en fortsatt vägledning i
dessa avseenden.

Anf. 159 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Jag delar helt Åke Gustavssons syn
när det gäller att de olika regionerna måste ta sitt
ekonomiska ansvar. Det jag förut redogjorde för var
att stockholmarna är en av de stora nettobetalarna till
statskassan.

Att de siffror som används i utredningen är från
1992 och inte stämmer med verkligheten tycker jag är
pinsamt. Det visar bara att man inte tar siffrorna på
allvar, utan att man redan tidigare har bestämt sig för
vad man vill. Annars hade man ansträngt sig för att ta
fram adekvata siffror.

Generellt kan jag säga att Stockholmsregionen be-
höver satsa mer på kultur i sin egen region för hela
folket. Om det är så att Åke Gustavsson tycker att det
inte längre behövs någon huvudstad med några natio-
nella uppdrag och att Operan inte längre skall betalas
av staten, så kan man ju flytta Operan till Nässjö.

Jättebra tycker jag att det är med områdena barn
och ungdom som skall intregreras och att man skall
intregrera kultur i skolan. Genomförandet torde dock
ligga på kommunerna. Då förstår jag inte varför rege-
ringen försämrar kommunernas ekonomiska förut-
sättningar att klara det.

Anf. 160 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik

Herr talman! Det blev, som jag befarade, en mun-
huggning mellan olika regioner i landet - i det här
fallet Stockholmsregionen mot rikets andra regioner -
vilket jag beklagar.

Jag hävdar att det utredningen har redovisat när
det gäller kostnaderna är korrekt i sak. Vi har inte
gjort några skrivningar om hur mycket det nya skat-
teutjämningsbidraget innebär i pluseffekt för Stock-
holms stad exempelvis, och det har inte heller varit
vår uppgift att göra.

Jag anser att Sverige även fortsättningsvis skall ha
en huvudstad och att denna huvudstad skall vara
Stockholm. Men jag anser inte att staten för den skull
skall bära hela kostnaden för Operan och Dramaten i
Stockholm, för att ta de exemplen.

Det som Ewa Larsson skriver i sin reservation är
alltså i sak felaktigt. Hon skriver: Jag anser inte att
detta kan innebära krav på ökad medfinansiering av
nationalscenerna.

Min enkla och raka fråga är: Vilken medfinansie-
ring har Stockholms kommun, regionen, landstinget
på Operan och Dramaten i Stockholm? Det är ju detta
som Ewa Larsson skriver i sin reservation.

Herr talman! Slutligen vill jag säga att det, bara
för att man har en huvudstad, inte innebär att alla
nationella uppdrag för den sakens skull skall ligga i
Stockholm. Vid närmare eftertanke tror jag att också
Ewa Larsson inser det. Utredningen var såvitt jag
förstår enig - men om Ewa Larsson nu vill anmäla
avvikande uppfattning är det intressant för kammaren
att få veta det - om att man skall lägga ut ett centrum
för form och design, och vi har föreslagit att ansvaret
skall ligga på Röhsska museet i Göteborg. Vi har sagt
att det skall göras en satsning på barnteatern, men vi
har inte tagit ställning till var den skall ligga, men vi
har diskuterat olika alternativ. Vi skall ha olika cent-
rum för olika musikgenrer. Vi har inte sagt var de
skall ligga. Jag anser att det långtifrån är självklart att
de skall ligga i Stockholm. Men om Ewa Larsson har
en avvikande uppfattning vore det bra om hon redovi-
sade den för kammaren här och nu.

Anf. 161 EWA LARSSON (mp) replik

Herr talman! Jag tycker att Åke Gustavsson är litet
barnslig nu. Jag tänker inte bemöta det som han sade
om andra nationella uppdrag på andra ställen än i
Stockholm.

När det gäller ökad medfinansiering, citerade jag
bara utredningen, och där står det ökad medfinansie-
ring. Åke Gustavsson får därför gå till utredningen
och rätta felet där.

Om Åke Gustavsson hade varit med under hela
debatten hade han inte behövt ställa så konstiga frå-
gor. Men han har ju inte varit med hela tiden.

Åke Gustavsson vill att kommuninvånarna i
Stockholms stad skall vara med och betala för Operan
och Dramaten. Men i Stockholm är man född med
dessa scener. De finns här. Om staten inte vill ta an-
svar för att det skall finnas nationella scener, då finns
det flera vägar att gå. En väg har Charlotta L Bjälke-
bring pekat på, nämligen ökad sponsring. Ett annat
förslag från utredningen är att öka biljettintäkterna. Vi
säger absolut nej till det. Vi anser att alla skall ha
möjlighet att gå till dessa nationella scener, och vi
anser att man inte skall öka biljettintäkterna utan att
staten även i fortsättningen skall betala för det. Vi vill
inte att det skall vara som på Operan i New York,
utan vi vill att Operan skall fortsätta att vara en upp-
levelse för fler än ett fåtal.

Anf. 162 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik

Herr talman! Jag vet inte om den fortsatta debatten
ger så mycket mer. När utredningen talar om ökad
medfinansiering, handlar det om ökad regional medfi-
nansiering av den högt statligt finansierade kulturen i
Stockholm. Det är alltså ett generellt uttalande. Jag
talar här om de två nationalscener som Ewa Larsson
själv säger att det handlar om och att det skulle vara
en medfinansiering. Det tycker jag är viktigt för klar-
läggandets skull att man inte är med och gör någon
finansiering i dessa avseenden.

Jag hoppas nu att remissomgången får ge uttryck
för vilka uppfattningar som finns ute i landet i den här
frågan. Vi är naturligtvis skyldiga att ta hänsyn till det
i det fortsatta politiska arbetet i riksdagen. Och jag
tror faktiskt att svenska folket i allmänhet tycker om
sin huvudstad, är rädd om den och är beredd att betala
litet extra av statliga medel till dessa nationella insti-
tutionerna i Stockholm av den anledningen att de
faktiskt har ett nationellt uppdrag. Men låt inte svens-
ka folket vara med och betala allt, när svenska folket i
praktiken har sämre möjligheter att utnyttja det. Det
är detta som jag hade hoppats att Ewa Larsson skulle
inse och också ställa sig positiv till. Jag beklagar
denna rigida inställning från Miljöpartiets företrädare
i denna debatt. Jag är inte säker på att det är Miljö-
partiets uppfattning som helhet, utan det är snarare en
uppfattning från Ewa Larsson som vi får höra i den
här debatten.

Anf. 163 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik

Herr talman! Först talade Åke Gustavsson om de
lågutbildade i glesbygden och intresset av att de skall
få del av kulturen. Självklart anser jag, Åke Gustavs-
son, att alla lågutbildade, oavsett om de bor i tätbygd
eller glesbygd, naturligtvis skall ha den rätten. Jag tror
att vi är helt eniga i fråga om detta.

När det gäller totalbilden av levnadsvillkoren,
skulle jag vilja tala om för Åke Gustavsson att taxe-
ringsvärdena på fastigheter i Stockholm ligger 90 %
över värdet i hela Sverige och 142 % över värdena i
hela övriga Sverige, om man bortser från Stockholms
län. Vad betyder det för skattebetalarna när de skall
betala fastighetsskatt, kommunalskatt och förmögen-
hetsskatt? Åke Gustavsson var inte här när jag talade
om detta tidigare. Vi får därför ta upp det vid ett sena-
re tillfälle.

När vi överlämnade Kulturutredningen sade t.o.m.
Margot Wallström: Hur bär man sig åt för att lugga en
skallig. Jag är rädd för att stockholmarna blir ganska
skalliga ekonomiskt sett med den fastighetsskatt som
drabbar dem. Det anser jag är mycket allvarligt. Jag är
därför mycket glad över det utskottsinitiativ som en
del moderater tydligen tänker ta för att se till att man
får ordning på fastighetsskatten. Det här är en utgift
som stockholmarna drabbas av och som många gång-
er överskrider det som Åke Gustavsson tar upp.

Jag vill gärna hålla med Åke Gustavsson om att
uttrycket om lantisarnas hämnd på nollåttorna är pin-
samt. Så lågt får vi inte sjunka. Vi kommer inte fram
den vägen. Då får vi bara en negativ inställning till
varandra. Vad vi måste finna är en väg som går fram
till mer deltagande i kulturlivet och ekonomisk möj-
lighet till det, oavsett var man bor, intill vissa gränser.
Man kan naturligtvis inte ha en opera i Korpilombolo,
även om många där kanske skulle önska det.

Anf. 164 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik

Herr talman! Jag vill först säga att jag är mycket
glad för den ansats som Elisabeth Fleetwood nu gör i
debatten. Låt oss med den framgång vi kan ha försöka
medverka till att vi blir av med den här diskussionen
om lantisarnas hämnd osv., som slogs upp på nyhets-
plats i Svenska Dagbladet innan Kulturutredningen
presenterades, och får en mer saklig diskussion.

I sak vidhåller jag naturligtvis de förslag som ut-
redningen har lagt fram. Jag är övertygad om att det
finns ett brett stöd för dem. Om vi menar allvar med
att hela landet skall leva och att vi skall ha kultur i
hela landet, så har staten ett ansvar också för den
regionala kulturpolitiken, så att regionerna kan ut-
vecklas. Regionerna är dessutom själva beredda att
ställa upp ganska mycket.

Det var någon skådespelare som i ett TV-program
sade att det bara är på Dramaten i Stockholm som
man kan hålla en tillräckligt hög kvalitet och att Dra-
maten därför är en nationalscen. Men de som i lör-
dags såg urpremiären av Kristina från Duvemåla, eller
läst recensionerna av den, tror jag har en helt annan
uppfattning. Jag är övertygad om att det som svenska
folket nu håller på att få uppleva är ett nytt musika-
liskt nationalepos, som verkligen står för det nya. Jag
var privilegierad nog att få se detta. Det är bland det
finaste som har hänt svenskt musikteaterliv under det
senaste årtiondet. Det skedde inte i Stockholm utan i
Malmö. Det om något visar att det finns kvalitet runt
om i landet.

Anf. 165 ELISABETH FLEETTWOOD (m)
replik

Herr talman! I en tidigare replik tog jag upp den
spridda fina och högt kvalificerade kulturen i Sverige.
Jag nämnde också Kristina från Duvemåla i Malmö,
Medea i Stockholm och Operan i Göteborg och
mycket annat. Jag vill också gärna avsluta den här
debatten. Men det är något som jag tycker att man
glömmer bort för stockholmarnas del, nämligen att
man måste se på våra totala levnadsomkostnader. Det
är därför som jag ställer fastighetsskatten och förmö-
genhetsskatten på fastigheter i bjärt kontrast till detta.
Det gäller inte bara stockholmare, vilket jag också
sade tidigare, Åke Gustavsson. Det gäller även t.ex.
våra kustområden i Göteborg, Bohuslän, Blekinge
och på många andra ställen. Det är sådana hänsyn
som måste tas för att människor skall kunna ha något
att bli luggade på. Man kan inte lugga en skallig.

Anf. 166 ÅKE GUSTAVSSON (s)

Herr talman! Nej, jag vill inte säga att Stockholms
stad är flintskallig. Jag är övertygad om att det finns
mycket av kreativitet och skaparkraft här liksom i det
övriga landet. Vad jag försökte säga med mina siffror
var att om en göteborgare eller en malmöbo skattevä-
gen satsar ungefär dubbelt så mycket som en stock-
holmare, har vi faktiskt anledning att fundera över om
man i Göteborg eller Malmö för den sakens skull med
statligt stöd och med egna insatser får ett kulturliv och
ett kulturutbud som när det gäller institutionerna är
dubbelt så omfattande som i Stockholms stad. Det är
inte så.

Förhållandet mellan denna höga nivå i Malmö och
i Göteborg och den låga nivån i Stockholm förklaras
av att staten tar ett stort ekonomiskt ansvar. Hälften
av de statliga kulturpengarna går till Stockholmsom-
rådet, som inte bara omfattar Stockholms stad utan
också regionen där omkring. Det är bra om Danderyd,
Lidingö och andra kranskommuner här är med om att
ta ett ekonomiskt ansvar också på de nu aktuella om-
rådena. Jag har inte kollat hur mycket som där betalas
per capita för satsningar på kulturen, men jag är rädd
för att det inte är så mycket att det stör i de avseende-
na.

Jag hoppas med detta, som sagt, att ett av de vikti-
gaste inslagen i Kulturutredningen, nämligen sats-
ningen på kulturen i hela landet, skall bli en verklig-
het.

Anf. 167 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v)

Herr talman! Jag delar verkligen Kulturutredning-
ens syn på decentralisering och regional finansiering,
men vi vet alla, även Åke Gustavsson, att ekonomin i
många kommuner och landsting är mycket ansträngd.
Det gäller kanske särskilt i Stockholms förortskom-
muner.

Jag undrar därför om socialdemokraterna är villiga
att öka kommunernas inkomster, exempelvis via ett
anpassat utjämningssystem eller via extra statsbidrag,
om det skulle visa sig att vissa kommuner faktiskt inte
har möjlighet till en medfinansiering, utan att en så-
dan för deras del skulle innebära att de i stället får dra
ner på det lokala kulturutbudet. Det går bra att svara
ja, nej eller nja, så kan vi förkorta den här debatten.

Anf. 168 ÅKE GUSTAVSSON (s)

Herr talman! Vi för nu inte en debatt om generella
statsbidrag eller skatteutjämningsbidrag. Den frågan
får Charlotta L Bjälkebring därför återkomma med i
ett annat sammanhang.

I stället för att säga ja, nej eller nja vill jag faktiskt
svara att det självklart är upp till varje kommun eller
region att själv avgöra hur mycket man vill satsa på
den egna kommunen eller regionen inom det kulturel-
la området. Staten kan stimulera och stödja genom att
medfinansiera. Det kan röra sig om att ha ett någor-
lunda anständigt grundbeloppssystem. Vi föreslår i
utredningen att ett sådant skall vara flexibelt och
inrymma möjlighet till större lokala hänsyn.

Jag ser faktiskt detta som en möjlighet för en
kommun eller en region att utifrån sina egna förut-
sättningar och sin egen vilja utveckla kulturpolitiken
på ett kanske smidigare sätt än vad man hittills kunnat
göra.

Försvarspolitik

Anf. 169 ARNE ANDERSSON (m)

Herr talman! Den proposition avseende delbeslut
om framtida svenskt försvar som nu sedan några da-
gar tillbaka ligger på riksdagens bord innehåller själv-
fallet en del som vi moderater tycker är bra och en del
annat som vi ifrågasätter. Vi tycker också att det sak-
nas en del som vi menar borde finnas där.

Jag ser allvarliga brister i propositionen, men jag
uppfattar dem ändå inte på annat sätt än som ett ge-
nomtänkt pedagogiskt grepp från regeringen för att få
till stånd en konstruktiv debatt i försvarsutskottet, så
att man där både breddar beslutsunderlaget och för
fram konstruktiva idéer som leder fram till ett ganska
normalt och bra försvarsbeslut. Vi skall göra vårt
bästa för att infria de förväntningarna.

Jag tänker under de få minuter som står mig till
buds försöka lyfta fram några av de punkter som vi
anser vara sämst tillgodosedda.

Vi anser att det säkerhetspolitiska underlaget in-
nehåller en bra dagslägesbeskrivning men saknar det
som skulle vara den egentliga säkerhetspolitiska de-
len, nämligen något som garderar oss under den inte
överblickbara period som utgör huvuddelen av den tid
som ett försvarsbeslut sträcker sig över. Det är lätt att
ha en mening om den överblickbara framtiden liksom
att dimensionera ett försvar för den tiden, men försla-
get bör också förses med en längre siktande analys,
med säkerhetspolitiska marginaler som räcker till
även för en osäker framtid.

Jag menar med detta att allt tal om budgetminsk-
ningar därför att andra länder har genomfört sådana är
tämligen ointressant. Jag vill föra fram två aspekter på
detta.

För det första: När andra länder under en 10-20-
årsperiod kraftigt har höjt sina försvarsanslag har vi
behållit en oförändrad försvarsekonomi. De länderna
kan då och då göra synbarligen stora nedskärningar
men likväl i reala termer ha en bättre försvarsekonomi
än vi. Vi har länge varit i otakt med omvärlden, och vi
får nog vackert fortsätta att vara det ett tag till, för då
blir det bättre.

För det andra är det föga intressant på sikt att se
till t.ex. Rysslands av olika skäl minskande krigsmakt.
För oss är det faktiskt, försvarsministern, egentligen
bara intressant hur mycket de har kvar. Har det som
finns kvar stor volym och hög teknisk kvalitet? Svaret
är i båda fallen ja.

Med detta lämnar jag säkerhetspolitiken.

Vi moderater ser med oro på den teknik som till-
lämpas i propositionen. Jag måste fråga försvarsminis-
tern och medbrodern - observera att jag inte sade
medbrottslingen - Anders Svärd hur ni har tänkt er att
vi i december skall kunna fatta ett beslut avseende
ekonomiska nivåer, då så mycket saknas som har
direkt påverkan på den ekonomiska nivån.

Mest anmärkningsvärt är enligt min mening att
försvarsmaterielfrågorna ställts utanför. Så kan man
naturligtvis göra, men i konsekvens med det måste
man då också undvika att låsa ekonomin. Härtill vill
jag lägga att stor oklarhet råder i viktiga personalfrå-
gor som har påverkan på ekonomin.

Ytterligare bör tilläggas att det omtalade svarta
hålet nu skjuts framför oss. Socialdemokraterna lova-
de i våras att det skulle bli föremål för studium av en
beredning. Det bör kanske göras, men så har inte
skett. Också detta har direkt påverkan på den ekono-
miska nivån, och det rör sig då om kanske 1½-2 mil-
jarder kronor.

Jag vill inte lägga ytterligare sten på börda, men
jag vill ändå erinra försvarsministern om att vårt ut-
landsengagemang i Bosnien har medfört en materiel-
förslitning av utomordentligt stora mått. Det finns
bedömare som uppskattar kostnaden för detta till
uppemot 2 miljarder kronor. När tar regeringen tag i
detta?

Det finns alltså inga belägg för att vi nu kan lägga
fast en ekonomisk nivå.

Jag vill gärna mycket kort också peka på ett par
andra saker. Det ges i propositionen utrymme för två
saker som jag tycker är anmärkningsvärda. Det åsyf-
tade gäller dels FN-styrkan, dels en utbildning för en
human städgummeverksamhet här hemma. Låt mig
börja med FN-styrkan.

Det har hittills varit möjligt, med den bredd och
kvalitet som svenskt försvar haft, att rekrytera en
internationell styrka ur de stående styrkor som vi har
haft och med utgångspunkt i de materiella förråd som
vi har här hemma. Det har varit en bra modell. Det
har funnits goda skäl för att den skulle tillämpas också
i fortsättningen.

Nu vill man vända på kuttingen och i stället starkt
betona den internationella styrkan. Svenskt försvar
blir nästan en restprodukt av internationell styrka.

Det kan inte vara möjligt att detta är grunden för
att ge ytterligare förstärkning åt folkförsvarsviljan här
hemma, försvarsministern!

Jag nämnde "städgummeverksamheten". Det är
alldeles uppenbart att det finns sådana behov. Men
kan försvarsministern här i debatten ge ett enda ex-
empel på någon typ av katastrof här hemma då För-
svarsmakten inte har ställt upp? Ett sådant exempel
finns inte. Följaktligen är detta ett okynnesbehov.

Jag tycker nog att Anders Svärd kunde blanda sig i
debatten och ge svar på frågan om det är bra att lägga
ned förband bara på grund av att man vill tillgodose
skapade eller påhittade behov.

Anf. 170 ANDERS SVÄRD (c)

Herr talman! Jag måste säga att jag är mycket till-
talad av den tvåstegsmodell som lagts upp för för-
svarsbeslutet. Vi får ett konstruktivt växelspel mellan
regering och riksdag. Genom uppläggningen av för-
svarsbeslutet i två etapper skapas utrymme för ytterli-
gare beredning. För försvarsutskottet borde också
denna tvåstegsmodell stimulera till debatt och dis-
kussion under höstens utskottsarbete. Våra slutsatser
kommer mycket tydligt att påverka försvarsbeslutets
utformning. Det finns också utrymme för en bred och
allmän debatt om vårt framtida totalförsvar.

Centerpartiet delar de bedömningar och stöder de
förslag som återfinns i propositionen. Genom samar-
betet med regeringen har Centerpartiet fått gehör för
viktiga delar av vår försvars- och säkerhetspolitik.

Att Centerpartiet tillsammans med den socialde-
mokratiska riksdagsgruppen bildar en majoritet här i
kammaren innebär inte att alla frågor därmed skall
anses avgjorda. För min och Centerpartiets räkning
vill jag här och nu gärna deklarera att vi eftersträvar
ett bredare samförstånd i de centrala försvars- och
säkerhetspolitiska frågor som vi nu har att pröva i
utskottet.

Jag vill särskilt lyfta fram några avsnitt i proposi-
tionen där Försvarsberedningen möjligen kunde upp-
fattas som onödigt låst i sitt ställningstagande och där
propositionen genom s-c-samarbetet öppnat för fort-
satta diskussioner och ytterligare beredning. Det gäl-
ler pliktfrågorna, den fortsatta materiella och tekniska
förnyelsen och försvarsindustrifrågorna men också
diskussionen om totalförsvarets ledningsorganisation.

Ett vidgat säkerhetsbegrepp kräver en värnplikts-
utbildning också för civila ändamål. Den eftersatta
bevakningen av våra skyddsobjekt kräver en för-
stärkning av bevakningsresurserna. För Centerpartiet
är det viktigt att utveckla i stället för att i praktiken
fortsätta att avveckla den allmänna värnplikten. Vi har
därför tagit initiativ till utredningsuppdrag för att
utröna formerna för en längre värnpliktsutbildning för
Civilförsvaret, men också möjligheterna att organisera
en kortare militär värnpliktsutbildning med inriktning
mot skyddsuppgifter och bevakning.

Värnpliktsutbildningen bör dessutom ses över i
syfte att åstadkomma ökad rationalitet och differenti-
ering av utbildningstiderna, vilket kan effektivisera
och kvalificera utbildningen. Den kortare värnplikten,
inriktad mot bevakningsuppdrag, skall ses som en del
av den ytterligare differentiering av de värnpliktigas
utbildningstid som vi eftersträvar. Den kategorin
värnpliktiga kan bli ett viktigt bidrag i arbetet med att
fylla hemvärnets behov av välutbildade soldater.

Jag vill betona att grundprincipen att värnpliktiga
skall utbildas för att fylla ett behov självfallet skall
vara utgångspunkten. Pliktfrågorna avhandlas slutligt
i etapp två hösten 1996, efter att myndigheterna
kommit med detaljerade förslag.

Det är viktigt att den materiella och kvalitativa
förnyelsen av försvaret fortsätter. Ökad rörlighet,
ökad kraft och ökat skydd för våra brigader skall vara
vägledande för planeringen. I propositionen står det:
"Det är därför nödvändigt att i etappen två av för-
svarsbeslutet, när myndigheternas kostnadsberäkning-
ar och förslag föreligger, noga pröva om försvarets
materielförsörjning i tillfredsställande grad kunnat
tillgodoses. Slutlig ställning i dessa frågor bör därför
tas först hösten 1996."

För Centerpartiet och regeringen är omsorgen om
en inhemsk försvarsindustri och bevarad kompetens
på ett antal strategiska teknologiområden viktigt för
vår alliansfria position.

Med en vidgad säkerhetspolitisk hotbild och däri-
genom en breddad uppgift för totalförsvaret ökar
behovet av samordning och samverkan mellan total-
försvarets civila och militära delar. Det nuvarande
ledningssystemet för totalförsvaret har sin grund i
andra förutsättningar än morgondagens.

Jag har aldrig haft några problem med att ställa
mig bakom de säkerhetspolitiska bedömningarna i
Försvarsberedningen. Man skriver: "Den allmänna
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har varit
gynnsam för Sverige. Väpnade angrepp som skulle
kunna hota Sverige ter sig i dagens politiska läge
mycket osannolika. Därtill kommer att de rent militära
förutsättningarna för att genomföra sådana angrepp
under lång tid kommer att vara starkt begränsade.
Detta gäller i synnerhet förmågan att genomföra en
kustinvasion. Anspråken på totalförsvarets förmåga
att möta väpnade angrepp kommer därför att vara
begränsade under ett antal år."

Det är mot denna bakgrund som Centerpartiet an-
ser att besparingar är möjliga och rimliga i en an-
strängd ekonomisk situation. Därmed kan Centerpar-
tiets saneringsplan för den svenska ekonomin fullföl-
jas genom att försvarsutgifterna som en del av sane-
ringsplanen minskas med 4 miljarder kronor t.o.m.
budgetåret 2001. Om man utgår från vad andra sam-
hällssektorer tvingas spara finns det inte något stöd
för att hålla vårt land med en större försvarskostym än
behövligt. För det folkliga stödet är också detta av
stor betydelse. En ramhöjning kan därför enligt min
mening endast komma i fråga vid ett försämrat säker-
hetpolitiskt läge. Om det säkerhetspolitiska läget
försämrats skall detta komma fram vid de kontrollsta-
tioner som också finns med i propositionen.

Anf. 171 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Anders Svärd kittlade nerven på mig
redan i början när han talade om att han hade fått
viktiga saker tillgodosedda. Jag vet inte om det var
några av dem han nämnde. Förstod jag det inte rätt
kan Anders Svärd kanske kan upprepa dem.

Jag upprepar också min fråga: Vad anser Anders
Svärd om budgettekniken? Kostnaden för något så
viktigt som materielen utgör rimligen uppskattnings-
vis halva kostnaden för vårt försvar. Vad är, enligt
Anders Svärd, det kloka i att låsa de ekonomiska
ramarna i år, medan man t.ex. låter frågor om flera
stora kostnadskrävande materiella saker ligga kvar till
nästa år? Det är en teknikfråga som vi är intresserade
av.

Anf. 172 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! En principiellt viktig del av det vi
har kommit fram till i överläggningarna mellan rege-
ringen och Centerpartiet är den öppenhet som gäller
för pliktfrågorna, materielfrågorna och frågorna om
ledningsorganisationen. Man låser inte fast sig, vilket
faktiskt var fallet i högre grad i Försvarsberedningen,
utan anmäler att det är områden som man måste titta
särskilt på.

Jag har nog faktiskt svarat på frågan beträffande
de ekonomiska ramarna. Vi gör den bedömningen att
det säkerhetspolitiska läget är sådant, att man kan
sänka anslaget. Jag menar att det är viktigt med tydli-
ga signaler till myndigheterna så att vi får fram effek-
terna inför det slutliga beslutet. Jag menar att det inte
bara finns utrymme för att beskriva hur svårt det är
utan också för att visa på möjligheter till rationalise-
ringar osv., och möta nedskärningarna på det sättet.
Det är alltså viktigt att tala om inom vilka ramar man
skall arbeta och utreda vidare. Det står vi fast vid.

Anf. 173 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Nu måste vi klara upp detta, Anders
Svärd! Det har ingenting med nivån att göra. Oavsett
om man kallar det oförändrad nivå eller säger att vi
drar in 4 miljarder är det tekniken det handlar om.
Man lämnar stora viktiga tunga ekonomiska frågor
obesvarade fram till nästa år medan man låser ramen i
år.

Kan jag, Anders Svärd, tolka detta så, att vi är
överens om att vi kanske inte skall gaffla in det så
alldeles rasande noga, utan helt enkelt ha ett bredare
spektrum för den ekonomiska nivån? Då kan vill
tillgodose detta. Var det så det skulle uppfattas tycker
jag att det är bra.

Sedan till sist ytterligare en fråga. Är det bra med
okynnesåtgärder som att lägga till en FN-styrka, en
"städgummehistoria" i Sverige, och sedan kanske
lägga ner regementen för att åstadkomma detta? Eller
kort uttryckt: Är det bra att försämra krigsorganisa-
tionen för att åstadkomma någonting som är ett påhit-
tat behov?

Anf. 174 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi be-
stämmer nivån på den totala ramen. Inom den skall
det sedan avgöras, sist och slutligen om ett år, hur vi
skall prioritera mellan de olika områdena. Detta kan
naturligtvis få konsekvenser. Men i detta säkerhets-
politiska läge handlar det om inom totalramen minus
fyra miljarder, som det står i propositionen.

Det som kan ändra detta, och det sade jag också i
mitt anförande, är om den säkerhetspolitiska situatio-
nen ändras. Då skall man naturligtvis kunna lägga dit
mer pengar om det behövs. Man skall också så små-
ningom i framtiden ytterligare kunna skära ner. Själv-
fallet. Man skall inte ha ett större försvar än vad som
behövs i förhållande till den säkerhetspolitiska situa-
tionen.

Sedan kan jag inte hålla med Arne Andersson om
att det är okynne att tillsammans med FN satsa på fred
i världen. Det tycker jag nästan får stå så naket och
dumt som det är.

Anf. 175 LENNART ROHDIN (fp)

Herr talman! Det är trevligt att kunna få diskutera
direkt med försvarsministern. Jag försökte i torsda-
gens remissdebatt att ta upp en del av de säkerhets-
politiska utgångsvärden som jag anser måste ligga till
grund för inriktning av kommande beslut. Det var
kanske förklarligt att ingen då var beredd att ta upp
den tråden, så jag gör ett nytt försök i dag.

Vi liberaler, i Sverige och ute i Europa, har en vi-
sion där de demokratiska staterna gemensamt uppträ-
der till försvar för fred, frihet och demokrati i vår del
av världen. I en intervju i Svenska Dagbladet den 24
september - för säkerhets skull en vecka efter valet
till EU-parlamentet - får man intrycket av att stats-
minister Ingvar Carlsson delar denna vision. Vad
statsministern drar för slutsats av sin vision har vi
däremot ingen aning om.

Vårens högljudda och för de flesta rätt obegripliga
debatt kan bara ha givit rakt motsatt intryck om vart
svensk socialdemokrati är på väg. Men strategin där
tycks ju vara att ständigt erbjuda hela paletten, så att
ingen åsiktsriktning skall känna sig främmande i rö-
relsens famn. Det enda som därmed är oklart är vart
landets regeringsparti och därmed Sverige är på väg.
Det är inte helt oviktigt när statsministern, vingklippt
och snöpt av EU- valet den 17 september, inom kort
skall företräda Sverige i regeringskonferensen om
EU:s framtid.

Herr talman! En vision om gemensam säkerhet le-
der inte långt om man inte drar någon slutsats av sin
vision, om man inte försöker att utforma en politik för
att förverkliga den, om man inte identifierar de möj-
ligheter som föreligger och om man inte klart och
tydligt söker vinna människor för att förverkliga vi-
sionen.

I den proposition som nu ligger på riksdagens
bord finns en rätt omfattande beskrivning av de sä-
kerhetspolitiska förutsättningar som råder, och fram-
för allt av den betydande osäkerhet som råder om
framtiden. Det som bekymrar är naturligtvis att man i
ett politiskt dokument finner så få slutsatser av be-
skrivningen och i än mindre utsträckning tankar om
vad som måste göras. Låt mig ta några exempel.

Propositionen pekar på två allvarliga risker för ut-
vecklingen i Europa, risken för en s.k. renationalise-
ring av säkerhets-och försvarspolitiken och risken för
ett allt mindre amerikanskt engagemang i Europa. Det
är i båda avseendena för europeisk och därmed
svensk säkerhetspolitik vitala frågeställningar. Men
vad drar regeringen för slutsats? Vad bör Sverige göra
för att motverka dessa risker? Regeringen blir som så
ofta förr svaret skyldig.

I torsdags konstaterade jag att den ofta påtalade
risken för renationalisering inte längre är en risk utan
redan förhärskande verklighet i Europa. Europas
staters agerande i Bosnien dikteras nästan uteslutande
från nationella utgångspunkter. Senast var det den
italienska regeringen som i ett febrilt försök att åter-
vinna ett internationellt erkännande, som gått förlorat
i den inrikespolitiska cirkusen på senare år, utövade
en fullkomligt vettlös utpressning för att få plats i den
s.k. kontaktgruppen om f.d. Jugoslavien. Serbiska
fascisters angrepp på och folkmord i Bosnien har
däremot fått äga rum i flera år medan Europa tittat på.

I Tjetjenien har Jeltsin fått härja fritt. Liksom i
fallet Bosnien värnar Washington. London, Bonn och
Paris - och för den delen också Stockholm - mer om
goda relationer till Moskva än om folkrätt och
mänskliga rättigheter. Att hålla igen med kritik för att
inte skada de demokratiska krafterna ger i Moskva
bara de nationalistiska krafterna än mer vind i seglen.

Herr talman! Är regeringen beredd att klargöra på
vilket sätt Sverige skall främja ett gemensamt uppträ-
dande i Europa, där vi från svensk sida avstår från att
i alla sammanhang driva svenska särlösningar eller
krav på en särskild status för Sveriges deltagande,
t.ex. i av FN:s generalsekreterare begärda kommande
fredsbevarande uppdrag i det forna Jugoslavien?

När det gäller USA:s framtida engagemang i Eu-
ropa tror jag att vi på allvar måste fundera på hur vi
skall möta detta i högsta grad reella hot. Är det genom
att Europas stater i alla sammanhang avvisar ameri-
kanska uppfattningar, t.ex. om fredsprocessen i Bos-
nien, för att sedan, när de har kört sitt alternativ i
kvav, tvingas åse att det bara är ett kraftfullt ameri-
kanskt uppträdande som kan vända utvecklingen mot
någon form av fredlig framtid?

Är det genom att på alla sätt fördröja och motver-
ka USA:s vilja att komma de nya demokratierna till
mötes - just mot bakgrund av Europas fiasko i Bosni-
en - när dessa önskar medlemskap i NATO? Är det
genom att i alla sammanhang fördöma den ameri-
kanska kritiken mot det byråkratiska och tungrodda
FN i stället för att gemensamt effektivisera och där-
med säkerställa ett FN som fullt ut enligt FN-stadgans
alla bestämmelser värnar fred och säkerhet?

Kan det inte, försvarsministern, vara så, att för-
ståelsen i USA i någon mån står i relation till den av
oss i Europa allt mer demonstrerade bristande förstå-
elsen för USA:s åsikter och tankegångar? Hur skapar
vi en ömsesidig atlantisk dialog som visar att vi i
Europa i tid är beredda att lyssna också till USA, inte
bara skrika på hjälp när vi kapsejsat?

Herr talman! Regeringen lyfter fram det interna-
tionella perspektivet och medverkan i fredsfrämjande
uppdrag. Det är utmärkt! Jag citerar:"Det ställer krav
på särskilda förberedelser. För att möjliggöra effekti-
va svenska bidrag krävs anpassning till internationell
standard vad gäller metoder och material. Samarbete
med andra länder om utbildning och övningar bör ske
- - -".

Utmärkt! Det var, som en erfaren och läskunnig
statsman som försvarsministern väl vet, det vi i Folk-
partiet ville att Försvarsberedningen skulle få titta på,
men som när det avvisades tvingade oss att lämna
beredningen och som senare gav flygvapenchefen en
reprimand. Nu när EU-valet är över tycks det ske
öppningar åt alla håll. När regeringen nu skjuter alla
andra viktiga beslut framför sig till hösten 1996 kan-
ske tiden ändå skulle räcka även till det.

Anf. 176 JAN JENNEHAG (v)

Herr talman! Sällan har försvarsfrågor diskuterats
inom två på varandra följande och med ett underlag,
nämligen en av regeringen nyligen framlagd proposi-
tion. Den här debatten, som kallas allmänpolitisk,
kommer naturligtvis att ha propositionen som grund.
Så har skett under debatten mellan föregående talare,
och också jag kommer att upphålla mig vid den.

Det har talats om Sveriges internationella uppgif-
ter. I ett klimat där Sverige på ett av alla omvittnat
förtjänstfullt sätt fullgör internationella uppgifter
inom FN-systemet är det inte konstigt om vi hamnar i
ett läge där de internationella uppgifterna blir dimen-
sionerade för i första hand försvarsmakten.

Det är bra att det också finns diskussioner om civi-
la uppgifter i propositionen och att Sverige också
skall kunna ta ett större ansvar när det gäller dem.

Det säkerhetspolitiska resonemang som finns i
propositionen uppehåller sig en hel del kring den
framtida relationen till Ryssland, vad vi kan förvänta
oss av utvecklingen där och i vilken utsträckning det
påverkar vårt agerande framöver. Det sker naturligtvis
med rätta om vi tittar på den historiska bakgrunden.

Men vi har också andra historiska erfarenheter. I
propositionen tar man upp detta på ett sätt - jag vill
inte kalla det för lättfärdigt - som jag tror att vi får
anledning att följa med ökad uppmärksamhet i framti-
den. Det gäller Tyskland.

Efter andra världskriget var en av huvuduppgifter-
na för segrarmakterna att se till att krig icke mer
skulle utgå från tysk jord. Den konstruktion man fann
var inte särdeles lyckad. Det kan vi säga nu i efter-
hand.

Nu har Tyskland återfått sin plats i europeisk ut-
veckling. Tysklands intresse av att rikta uppmärksam-
heten utåt tror jag kommer att förstärkas i och med att
man lyckas med att integrera sina västra och östra
delar. Jag tror att man kommer att lyckas med det.
Hittills har man varit upptagen med det. Det har krävt
mycket och kommer att kräva mycket, men man
kommer att lyckas.

I det spel som då kommer att finna sin plats inom
Europeiska unionen tror jag att vi kommer att behöva
vara mycket vaksamma på i vilken utsträckning EU
blir ett instrument för att kontrollera tyska expansiva
tendenser. Motsatsen, att EU skulle bli ett instrument
för tysk maktpolitik, tror jag ingen vill ha. Jag har
inget förslag till lösning av detta, men jag tror att
detta kommer att vara en mycket viktig uppgift i den
säkerhetspolitiska analysen.

Jag vill peka på en principiell fråga av viss bety-
delse. Det är i vilken utsträckning vi i nästa etapp
kommer att lägga allvar vid detta att åstadkomma en
grundläggande robusthet och flexibilitet inom våra
civila system, det vi kallar infrastruktur, dvs. elför-
sörjning, telekommunikationer, informationssystem,
ledningssystem m.m.

Att vi säger detta, men inte ger pengar till det
kommer nog att motverka sitt syfte, liksom det har
gjort tidigare. Vi har talat om beredskapshänsyn i
samhällsutveckling och samhällsplanering, men vi har
inte anslagit pengar till det. Jag tror att vi måste se
allvarligare på den delen framöver.

En annan princip som slås fast i propositionen är
att vi inte skall behålla system som inte skall ha en
framtid i svenskt totalförsvar. Så snabbt som möjligt
skall vi göra oss av med dem. I förra veckans debatt
nämndes bl.a. ubåtarna. Det är självklart att om vi inte
tror att vi i slutet på en tioårsperiod behöver fler än
sju ubåtar behöver vi dem inte heller i en närtid, spe-
ciellt som resonemanget bygger på att vi i närtid kan
se att de militära hoten är små. Vad som sedan händer
är en annan sak. Men om vi skall hålla på principen i
propositionen bör vi också skrota fler ubåtar än vad
som sägs nu.

Herr talman! Det finns mycket att säga om syste-
met med värnpliktsutbildning. Jag anser att det är fel
att vi fastslår ett antal. I propositionen står det att
30 000 man per år skall utbildas. Detta stämmer inte
med huvudinriktningen i propositionen, att det är
säkerhetspolitiken som skall styra utbildningen.

Anf. 177 ANNIKA NORDGREN (mp)

Herr talman! Den bedömda hotbilden skall alltid
styra Sveriges rustningsnivå. Så står det i propositio-
nen som regeringen har lagt på riksdagens bord. I och
med detta slår man fast det som jag tycker är själv-
klart, nämligen att man inte skall dimensionera för-
svaret efter ett värsta fall. Men med det resonemanget
slår man också fast att det är bäst att möta oro och en
negativ utveckling i vår omvärld med upprustning i
Sverige. Här finns grundläggande skillnader mellan
Miljöpartiet och andra partier.

Jag är nämligen övertygad om att man möter hot
mer effektivt på andra sätt än genom avskräckning
genom ett starkt militärt försvar. Det är min uppfatt-
ning i grunden.

Man har också i detta resonemang bortsett från
den vidgning av hotbilden som propositionen förslår.
Andra hot som nu lyfts upp i säkerhetspolitiken, t.ex.
sårbarheten i samhället, miljöhot, ökade ekonomiska
och sociala klyftor mellan människor och mellan olika
länder möter man inte med rustning i Sverige.

Det civila försvaret får en mer framskjuten roll i
och med Försvarsberedningens rapporter och den
proposition som nu ligger på riksdagens bord. Den
ökade vikt som ges till det civila försvaret innebär
också mer pengar till verksamheten enligt det förslag
som ligger. Det tycker jag är positivt.

Jag skulle gärna se att vi kunde ha en speciell de-
batt om det civila försvaret i framtiden här i kamma-
ren. De skulle ge möjlighet för intresserade att speci-
fikt debattera de civila delarna av totalförsvaret i
framtiden.

Herr talman! Under dessa få minuter som jag har
på mig vill jag koncentrera mig speciellt på tre sak-
frågor i propositionen. Det är tre sakområden där jag
lämnar en avvikande mening till beredningens rappor-
ter.

Det gäller pliktfrågan, synen på EU, VEU och va-
penexport och materielfrågor.

När det gäller pliktfrågorna har jag en uppfattning
som är vitt skild från andra partiers. Det ligger till
grund för min inställning till regeringens och Centerns
ambition att öka folkförankringen genom att utbilda
fler totalförsvarspliktiga.

Jag kan inte se ett sådant automatiskt samband
mellan antalet utbildade och försvarsviljan och folk-
förankringen som Socialdemokraterna och Centern
gör. Vänstern hyser ju tvivel om det här sambandet,
men går med på själva förslaget.

Jag tycker att det är olyckligt att man till en stor
kostnad vill driva igenom ett förslag om att utbilda
fler i t.ex. bevakningsuppgifter baserat på ett antagan-
de om detta samband. Jag tror att det finns risk för att
det blir tvärtom.

Jag skulle vilja att försvarsministern berättar hur
ett sådant samband kan mätas och vad försvarsminis-
tern egentligen menar med begreppet folkförankring.

I propositionen finns det några viktiga avvikelser
från vad beredningen kommit fram till i sina rappor-
ter. En av dessa avvikelser gäller antalet ubåtar, som
Jan Jennehag var inne på. Beredningen säger sju och
regeringen säger nio. Jag frågade företrädarna för
Centerpartiet och regeringspartiet i den debatt som
hölls här i kammaren i förra veckan om detta. Jag
frågade om det innebär en fortsatt utveckling av Ubåt
2000. På den frågan fick jag klara nej från Britt
Bohlin och Anders Svärd. Det är glädjande.

Mindre glädjande är att regeringen nu går ifrån sitt
eget kongressbeslut från 1993 som säger att någon
ytterligare beställning av JAS-plan inte skall komma i
fråga.

Propositionen förmedlar en syn på EU och VEU
som jag inte delar. Jag ser inte EU som ett fredspro-
jekt. Jag ser med oro på vad som skrivs om VEU i
propositionen. Det står att man vill verka för att stärka
VEU såväl generellt som speciellt vad gäller förmå-
gan till snabba och tidiga fredsfrämjande insatser.

Kan försvarsministern utveckla hur man ser på EU
och VEU i framtiden? Menar regeringen och Center-
partiet verkligen att man vill stärka VEU generellt?
Hur menar man att detta bör göras? Skall det ske på
bekostnad av FN? Detta är en farlig utveckling, enligt
min mening.

Kapitlet i propositionen om vapenexport och för-
svarsindustri är en sorglig läsning för en miljöpartist.
Det rimmar illa med den helhetssyn som man nu, i
och med det vidgade säkerhetspolitiska begreppet,
skall ha. Man måste titta i ett vidare perspektiv på
vapenexporten än bara på den kortsiktiga ekonomiska
vinningen. Man hänger sig i propositionen åt för-
hoppningar om hur mycket mer vapen vi kan sälja och
hur mycket billigare vapen vi kan köpa, genom
"aktivt deltagande i olika internationella fora". Man
skriver t.ex. om ett närmande till WEAG.

Herr försvarsminister! Skall vi inte vara glada åt
att marknaden för vapen minskar? I propositionen
skriver regeringen snarare i ett beklagande tonfall om
den vikande försvarsmaterielmarknaden. Det borde
väl vara allas vår förhoppning att vi inte för all fram-
tid skall ägna oss åt vapenhandel och rustning och åt
att bygga vår gemensamma säkerhet på starka militära
försvar!

Miljöpartiet vill ha en global nedrustning. Det är
vår vision inför framtiden, och det är den visionen
som jag hela tiden vill ha framför mina ögon. Jag
hoppas att jag aldrig kommer att sluta med det.

Anf. 178 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Jag tycker inte att det är något fel på
Annika Nordgrens vision om framtiden, och hon kan
gärna hålla fast vid den. Däremot är jag inte säker på
att Sverige är den världsnation som kan gå i täten. Vi
är beroende av försvaret, därför att andra nationer bär
sig åt. För den skull önskar jag Annika Nordgren
lycka till. Jag vidhåller ändå min idé om att Sverige
fortfarande skall ha ett fredsbevarande och starkt
försvar. Det är till gagn t.o.m. för det som Annika
Nordgren håller på med.

Hon konstaterade inledningsvis att man i proposi-
tionen inte tar hänsyn till ett "värsta fall". Det var det
jag talade om, men jag använde inte samma uttryck.
Men det är det som är allvarligt. Det anordnas många
stora tävlingar här i världen, och det är inte så dumt
att bli tvåa i en sådan tävling. Men har Annika Nord-
gren tänkt på att det inte är bra att bli tvåa i ett krig?

Anf. 179 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Herr talman! Jag är glad att min vision om en glo-
bal nedrustning delas av Arne Andersson, och jag
hoppas att den delas av alla försvarsutskottets ledamö-
ter.

Men man får inte bara skjuta detta framför sig och
lägga över ansvaret på alla andra nationer i världen.
Vi måste också kunna driva på, genom att omsätta det
i praktiken i vårt eget land. Det är kanske den skillnad
mellan mig och Arne Andersson som jag kan peka på
här.

Menar Arne Andersson verkligen att vi skall di-
mensionera det svenska totalförsvaret efter det värsta
tänkbara scenariot? I så fall tror jag att Arne Anders-
son har många fler miljarder att hämta hem till för-
svarsbudgeten.

Anf. 180 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Jag börjar hålla med Annika Nord-
gren på punkt efter punkt. Det blir nog så, att även
efter detta försvarsbeslut är ni andra skyldiga mig en
och annan brigad. Så till vida kommer det kanske inte
att sluta väl för mig.

Om jag får börja i en annan ände, är det nämligen
så att man aldrig kan besluta om trovärdighet. Man
kan bara skapa förutsättningar för trovärdigheten
avseende vår vilja och förmåga att värna om den
svenska befolkningens integritet och oberoende. Det
är lustigt nog inte vi själva som kan bestämma, utan
det är omvärlden som värderar oss. Jag vill ha ett
sådant försvar att omvärlden värderar oss på det sättet
att man anser att vi har trovärdighet. Då kan vi fortsät-
ta, och då kan Annika Nordgren fortsätta med det
globala arbetet. Lycka till!

Anf. 181 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Herr talman! Är det inte intressantare, och främjar
det inte vår trovärdighet mer, om vi i stället för att
diskutera att vi skulle ha ett totalförsvar dimensione-
rat efter ett "värsta fall", förekommer de här hoten
som kan dyka upp och försöker skapa förutsättningar
för en fredlig utveckling? Vi kan satsa dessa miljar-
der, som Arne Andersson vill satsa på det militära
försvaret, på att förebygga att sådana hot uppkommer.
Jag tycker att det är en vettigare och rimligare inves-
tering, Arne Andersson.

Anf. 182 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! Annika Nordgren var inne på frågan
om utbildningen. Vi har alltså ett vidare säkerhetspo-
litiskt begrepp, och det finns ett antal bevaknings-
uppgifter som i dag inte fullgörs. Det finns alltså
behov av utbildning. Men den utbildningen skall
naturligtvis inte skötas på ett gammaldags sätt, utan
det är viktigt att utbildningen formas för de uppgifter
som vi bestämmer att de som utbildas så småningom
skall utföra. Det är en bättre differentiering men också
en effektivisering av utbildningen. Det ligger ingen
poäng i att det är en lång utbildning, utan det skall
vara utbildning anpassad till behovet. Det är alltså det
säkerhetspolitiska läget som skall bestämma hur stor
organisation vi behöver ha.

Om detta resonemang leder till att vi kan hålla oss
kraftfullt över nivån där 50 % får fullgöra plikttjänst-
göring, är det bättre än att gå mot under 50 %, som i
dag. Jag tror att det har en betydelse för försvarsvil-
jan.

När det gäller vapenindustrin behöver vi, enligt
bedömningarna, en vapenindustri i Sverige. Vi har
väldigt restriktiva regler för försäljning av vapen och
annan krigsmateriel. Det skall vi ha; det är ett sätt att
dela på kostnaderna. Vi kan också sälja till andra,
som uppfyller villkoren.

Anf. 183 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Herr talman! Det var nästan samma tema som jag
diskuterade med Arne Andersson. Jag undrar om man
inte kan satsa de dyra pengar som det kostar att utbil-
da flera inom totalförsvaret på att i stället förebygga
den sårbarhet i samhället som i vissa fall leder till att
vi har objekt som vi måste bevaka. Det är smartare
och ett mer långsiktigt sätt att se på saken.

Dessutom står min fråga kvar, och jag ställer den
igen: Hur vet Anders Svärd att graden av utbildade
har direkt bäring på försvarsviljan och folkförank-
ringen?

Anf. 184 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! Svaret på den sista frågan är att ing-
en vet exakt var brytpunkten ligger. Jag tror ändå att
det är stor klokhet att inte låta det antal som deltar i
plikttjänstgöring komma ned i de tal som vi är på väg
mot nu. Det är lika viktigt att den utbildning som man
får genomgå har ett meningsfullt syfte och att de som
genomgår utbildningen känner att de fyller ett behov
och att de får en utbildning som är användbar.

Sedan är det också så att de 10 000 extra som
skall utbildas för det civila försvarets behov rimligtvis
borde stämma ganska väl med de ambitioner som
Annika Nordgren har. Det civila samhället skall ju i
princip byggas säkert, men flyktingströmmar och
katastrofer, var de än uppkommer, är sådant som man
inte kan bygga in ett försvar för i det normala samhäl-
let.

Det borde väl ändå vara bra, Annika Nordgren,
om vi nu är överens om att det här är en bra vidgning
av det säkerhetspolitiska begreppet - och det är vi -
att det också finns några människor som är beredda
och utbildade för att delta i den delen av totalförsva-
ret.

Anf. 185 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Herr talman! Vidgningen av det säkerhetspolitiska
begreppet är jag och Anders Svärd helt överens om,
och även regeringen.

Anders Svärd sade att ingen vet exakt var bryt-
punkten finns, och det innebär att detta förslag bygger
på ett antagande, som jag sade i mitt anförande. Syftet
och meningsfullheten i utbildningen är oerhört vikti-
ga, som Anders Svärd sade, annars främjas absolut
inte folkförankringen och försvarsviljan. Då blir det
kontraproduktivt. Där är vi helt överens.

Däremot finns det alltså grundläggande skillnader
mellan våra åsikter om hur pliktsystemet skall utfor-
mas i framtiden. Det är det som ligger till grund för
mina ställningstaganden i denna fråga.

Anf. 186 ÅKE CARNERÖ (kds)

Herr talman! Europa genomgår en förvandling,
och dess stater och folk måste finna sin plats i detta
nya Europa. Slutet på den politiska, ideologiska och
militära konfrontationen mellan öst och väst har inne-
burit en ny öppenhet och därmed skapat nya möjlighe-
ter för förståelse och samarbete.

Det kalla krigets slut har inneburit att riskerna för
ett storskaligt krig kraftigt reducerats på kort sikt,
men på längre sikt vet vi inget. På grund av att all
militär försvarsberedskap tar lång tid att bygga upp är
det för tidigt att dra alltför radikala slutsatser av det
nya läget. I västra Europa fortsätter det fredliga integ-
rationsarbetet, och i östra Europa finns både positiva
tecken på återhämtning och vilja till samarbete men
också ökad regional instabilitet. Det rörliga och svår-
förutsägbara säkerhetspolitiska läget gör det nödvän-
digt att försöka skapa en regional säkerhetsordning.
EU har ju här en avgörande betydelse för stabiliteten i
vår världsdel.

Vi vet från tidigare decennier alltför väl att vårt
geografiska läge gjorde vårt territorium synnerligen
intressant. Vi vet att spionverksamhet och infiltration
i olika sammanhang har varit omfattande. Det finns
klara belägg för att andra länder alltjämt känner be-
hov av att bedriva en inte obetydlig underrättelseverk-
samhet också i vårt land.

Herr talman! Karakteristiskt för det nordiska om-
rådet är dess närhet till och beroende av andra strate-
giska regioner - Ryssland, Nordatlanten och norra
delen av det kontinentala Europa. Östersjön är en
centralt belägen kommunikationsled. I händelse av
konflikter kan Östersjön därför komma att utgöra en
mycket viktig konfrontationszon.

Den strategiska situationen i norra delen av det
nordiska området är i sina grunddrag oförändrad. Som
en följd av den samlade utvecklingen inom kärnva-
penområdet kan områdets strategiska betydelse t.o.m.
öka. De konventionella stridskrafterna i det ryska
norra militärområdet har minskat men genomgått en
omfattande modernisering genom tillbakadragandet
av styrkor från Centraleuropa. Tillskott av flyg- och
helikopterförband har skett även om utbildningsverk-
samheten är låg.

Även om Rysslands offensiva förmåga i området
är begränsad i dag finns de rent tekniska förutsätt-
ningarna att sätta befintliga resurser i stånd. Rege-
ringen skriver i propositionen: "De alltmer förbättrade
möjligheterna att uppnå överraskning med strategiskt
rörliga insatsstyrkor bör dock observeras". Vi vill nu
bygga in bra anpassningsförmåga, förmåga att höja
vår krigsduglighet, och därför undrar jag vad som
ryms i "en betryggande beredskap att höja denna
förmåga om det säkerhetspolitiska läget försämras"?

Vi måste beakta de osäkerheter som finns i vår
omvärld. När framtiden är okänd - och det torde
historiens lärdomar visa att den alltid är - bör nyckel-
ordet vara handlingsberedskap. Vi som lever vid
havet vet att båtar alltid skall förtöjas som om storm
väntades. Ett bedrägligt lugn kan nämligen snabbt
ersättas av oro.

Herr talman! Kristdemokraterna tycker att det är
bra att satsningar görs inom det civila försvaret för att
möta det moderna samhällets sårbarhet. I en motion
skrev vi 1992 att "vårt samhälles förmåga att möta
störningar är en angelägenhet för alla, och en nog-
grann utredning skulle härvidlag öka förståelsen bland
oss medborgare för civilförsvarets betydelse".

Hot- och riskutredningen tillsattes, och dess arbete
ger nu ett värdefullt bakgrundsmaterial till det vidga-
de säkerhetsbegreppet.

De ungdomar som nu föreslås få utbildning för
civila beredskapsstyrkor kommer att ha ökat sitt sä-
kerhetsmedvetande och kan därmed bidra till att
minska sårbarheten i samhället. Ett viktigt område för
denna utbildning är vård och omsorg, dvs. sjukvård
och socialtjänst i kriser och krig. Hot- och riskutred-
ningen har även visat att inte minst informationsför-
medlingen är mycket viktig vid allvarliga störningar.

Förbättrad förmåga att delta i fredsfrämjande in-
satser är en naturlig utveckling, eftersom det enligt
säkerhetspolitiska bedömningar kommer att finnas
behov av att agera snabbt vid kriser och katastrofer.
Operationerna blir alltmer blandat militära och civila,
vilket ställer nya krav på samordning av olika insat-
ser.

Herr talman! I propositionen ges många uppdrag
till vårt totalförsvar. Vi skall kunna möta väpnat an-
grepp, och därför skall vi fortlöpande upprätthålla en
betydande förmåga, inte minst kvalitativt. Vi skall
kunna möta en angripare som utnyttjar moderna stra-
tegiska insatsstyrkor för att nå snabba framgångar,
oavsett vilka delar av landet som utgör mål för an-
greppet. Det svenska försvaret skall långsiktigt ha en
sådan teknisk modernitet och förtrogenhet med taktisk
och operativ utveckling som krävs för att möta strids-
krafter i omvärlden som skulle kunna sättas in i Sve-
rige. Vi skall kunna hindra en angripare att få herra-
välde i luften.

Med tanke på att ett framtida krig karakteriseras
av att kvalificerad militärteknik och strategiska in-
satsstyrkor kommer till användning undrar jag hur vi
skall tolka följande citat ur propositionen: "Luftvärnet
är en viktig del av vårt luftförsvar. Modernisering och
förnyelse av luftvärnet fordrar dock ytterligare över-
väganden."

ÖB menar att på den ekonomiska nivå som Cen-
tern och Socialdemokraterna är överens om får För-
svarsmakten begränsad förmåga att hejda en angripare
samtidigt som förmåga att slå en angripare inte torde
föreligga. Vår förmåga att snabbt och säkert förflytta
stridskrafter över hela landet blir starkt eftersatt. Detta
innebär en stor risktagning med tanke på de väpnade
angrepp som trots allt skulle kunna ske med styrkor
som snabbt sätts i stånd. Ger detta trovärdighet åt vår
vilja att försvara oss själva, och skapar det säkerhets-
politisk stabilitet i vår omvärld?

Herr talman! Kristdemokraterna hävdar att den fö-
reslagna neddragningen av ytterligare 2 miljarder från
1999 innebär en kraftig urholkning av försvarsförmå-
gan tillsammans med den vidgade tillämpningen av
totalförsvarplikten samt den höjda ambitionsnivån
vad gäller internationella insatser. En allvarlig följd
kan bli en obalans mellan säkerhetspolitikens mål och
totalförsvarets uppgifter och resurser.

Anf. 187 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! Åke Carnerö sade att det är viktigt
att inte dra alltför långtgående slutsatser av det för-
bättrade läget på säkerhetspolitikens område. Risker-
na kan öka, vi måste ha en betryggande beredskap och
man skall alltid förtöja som om storm väntades. Den
naturliga frågan till Åke Carnerö är då: Kan vi klara
"storm" med ytterligare 2 miljarder? Jag har en känsla
av att det inte riktigt är där som skillnaderna ligger.
Om det handlar om det värsta fall som har nämnts i
den tidigare delen av den här debatten tror jag att det
handlar om belopp av en helt annan storleksordning.

Jag vill också påminna om vikten av de särskilda
säkerhetspolitiska kontrollstationer som finns med i
propositionen. Den första är den som finns med redan
i denna proposition, och de kommande är den inför
beslutet nästa höst och den inför beslutet 1998. Där
skall det kunna både läggas till och dras ifrån. Det
säkerhetspolitiska läget skall styra.

Men är det faktiskt så, Åke Carnerö, att man klarar
stormen med 2 miljarder till och att vi är slagna utan
ytterligare 2 miljarder?

Anf. 188 ÅKE CARNERÖ (kds) replik

Herr talman! Anders Svärd tog upp det här med
storm. Det här skall inte tolkas som ett värsta fall -
jag inser naturligtvis att 2 miljarder inte kommer att
räcka för det. Vi kan alltså inte dimensionera vårt
totalförsvar för det värsta fallet. Jag menar inte att
förslaget om ytterligare 2 miljarder skall tolkas på det
sättet, men vi skall vara mycket noga med att se efter
om oron i vår omvärld ökar. Man skall naturligtvis
alltid vara beredd - så tycker jag att vi skall tolka det
här.

Vi kristdemokrater tycker att kontrollstationerna
är ett mycket värdefullt tillskott. Det är bara så att
totalförsvaret måste planeras långsiktigt. Jag menar att
kontrollstationernas utvärdering av den säkerhetspoli-
tiska situationen inte enbart kan användas så att den
ekonomiska ramen får gunga upp och ned hur som
helst. Jag tror att Anders Svärd inser att det inte är
avsikten. Men det finns viss planering som måste ske
långsiktigt. Det är viktigt för att vi skall kunna få den
grund som vi vill ha för att kunna anpassa oss efter
den ändrade omvärldsutvecklingen.

Anf. 189 ANDERS SVÄRD (c) replik

Herr talman! Av vad Åke Carnerö nu säger drar
jag slutsatsen att det kanhända att även kds så små-
ningom kan tänka sig att stödja det förslag som nu
föreligger, när vi i försvarsutskottet får titta igenom
ordentligt vad som faktiskt står på de här områdena.
Det finns ju med tankar om hur man skall klara av
förändringar. Det finns inbyggt hur krigsdugligheten
inom ett års sikt skall höjas till den nivå som behövs
utan några speciella åtgärder, och Försvarsmakten får
också i uppdrag att utreda och komma med förslag
om hur den långsiktiga, planerade upprustningen skall
gå till. Detta har man tänkt på, och man har kontroll-
stationerna i botten. Jag menar att det finns goda
förutsättningar att klara av det som vi har att klara av,
baserat på en säkerhetspolitisk situation, men också
att göra en rimlig insats för att få ordning på Sveriges
ekonomi.

Anf. 190 ÅKE CARNERÖ (kds) replik

Herr talman! Anders Svärd berörde långsiktighe-
ten, och jag vill än en gång betona hur viktig den är.
Jag har fått den uppfattningen i beredningsarbetet att
Centern och Socialdemokraterna redan har bestämt
sig för en neddragning av 2 plus 2, alltså 4, miljarder.
Hade det funnits en öppning att se konsekvenserna av
det förslag som har lagts fram skulle det kunna bli en
helt annan diskussion under år 1996.

Anf. 191 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för sex
sakliga och innehållsrika inledningsanföranden.

Jag vill också bemöta de antaganden som för-
svarsutskottets ordförande förde fram. Han sade att
han eftersträvade en konstruktiv dialog med alla par-
tier i försvarsutskottet för att få med så många partier
som möjligt. Det har varit min strävan hela tiden. Jag
inledde min gärning som försvarsminister med att
säga just detta. Så vi kan faktiskt, Arne Andersson,
inleda debatten med att säga att vi är överens om
denna utgångspunkt.

Mitt arbete med att få med alla partier i Försvars-
beredningen underströk också detta, och jag har aldrig
riktigt förstått eller fått en hållbar förklaring till varför
Moderaterna och Folkpartiet lämnade Försvarsbe-
redningen.

Jag vill också, herr talman, säga att jag gillade Ar-
ne Anderssons öppenhet och lågmälda ton. Det var en
befriande skillnad mot de mycket högljudda röster
som har hörts under den senaste veckan.

Egentligen har vi, Arne Andersson, en bra gemen-
sam utgångspunkt i överensstämmelsen mellan våra
säkerhetspolitiska bedömningar. Vad en enig för-
svarsberedning sade om det säkerhetspolitiska läget,
vilket bildar underlag för Socialdemokraternas och
Centerpartiets försvarspolitiska överenskommelse,
återfinns faktiskt i Moderata samlingspartiets säker-
hets- och försvarspolitiska program. Jag har tagit fram
ett par citat som visar detta. I programmet står:

"Vår militära utsatthet har som helhet inte ökat.
Tvärtom har det som tidigare definierats som hotet
mot Sverige relativt vår egen försvarsförmåga inte
varit svagare sedan 1920-talet."

Jag vill ta fram också ett annat citat ur Moderater-
nas rapport:

"Vår politiska säkerhet är större än någonsin tidi-
gare under vår moderna politiska historia."

Det borde därmed finnas goda möjligheter för
Moderaterna att ansluta sig till regeringens förslag.
Moderaterna har ju bara att dra konsekvenserna av sin
egen analys.

Det kalla kriget är slut. I Sverige kan vi, liksom
man gör i flertalet andra länder, konstatera att hotet
om ett stormaktskrig i Europa är långt borta. I vårt
eget närområde har den politiska och militära situa-
tionen förändrats drastiskt i och med Sovjetblockets
sönderfall, våra baltiska grannfolks återvunna frihet
och Tysklands återförening.

Vårt lands radikalt förbättrade säkerhetspolitiska
läge ligger till grund för regeringens förslag till in-
riktning av totalförsvaret inför nästa sekelskifte. Det
är just detta som motiverar en måttfull besparing på
försvarsutgifterna om sammanlagt 10 % under bud-
getåret 1995/96 t.o.m. år 2001. Låt mig få understryka
detta klart och tydligt: Det är det nya säkerhetspolitis-
ka läget som gör att den svenska regeringen, i likhet
med en rad andra västeuropeiska regeringar och den
amerikanska regeringen, sänker försvarskostnaderna.
Den måttfulla besparingen om 10 % är säkerhetspoli-
tiskt motiverad.

Men till detta kommer det självklara, att försvaret
måste bära sin del av bördan för att sanera Sveriges
ekonomi. Försvaret kan inte få vara en fredad zon när
sjuka, gamla, arbetslösa, ensamstående föräldrar och
barn måste göra stora uppoffringar för vårt lands
framtid och oberoende.

Jag har en speciell motivering till att säga detta.
Om vi nu inte minskar försvarspremien, när detta är
säkerhetspolitiskt motiverat och möjligt, riskerar vi
faktiskt för första gången i modern tid att skapa en
klyfta mellan det svenska folket och försvaret och
därmed allvarligt skada försvarsviljan. Jag har hört
denna argumentation på ett par möten under de senas-
te dagarna - i Enköping i måndags kväll och i Gamla
stan på ett möte i går kväll.

Det påstås från somligt håll att den förändrade
hotbilden intecknades redan i 1992 års försvarsbeslut.
Det är fel i flera avseenden. För det första var föränd-
ringarna inte lika tydliga då som i dag. Den utveck-
ling man kunde konstatera 1992 har befästs ytterligare
under tre år. För det andra drog man 1992 ingalunda
fullt ut konsekvenserna av det förändrade säkerhets-
politiska läget. Det är först genom förslaget i proposi-
tionen om en ny inriktning av totalförsvaret som man
på ett genomtänkt sätt tar fasta på förändringarna i vår
omvärld - allt det positiva som har skett men också de
nya hot och risker som utvecklingen för med sig.

Vårt militära försvar skall kunna avhålla från och
möta ett angrepp på vårt land. Men det är i dag svåra-
re än det var under det kalla krigets blockkonfronta-
tion att förutse de politiska och militära omständighe-
terna kring en väpnad stormaktskonflikt som Sverige
skulle kunna dras in i trots vår militära alliansfrihet.
Ingen vet hur ett eventuellt angrepp på Sverige skulle
kunna se ut i framtiden, och vi kan inte planera efter
något syntetiskt konstruerat anfallsscenario. Därför
måste vårt militära försvar vara modernt och flexibelt
och kunna anpassas efter förändrade politiska och
militära förhållanden i vår omvärld.

Detta, att vårt försvar skall ha förmåga till an-
passning, är en bärande princip i regeringens förslag.
Denna princip är lika gammal som krigshistorien, men
den är samtidigt nydanande i modern svensk för-
svarsplanering. Jag utgår från att den kommer att sätta
sin prägel på den framtida planeringen av vårt försvar.

Nu säger somliga att anpassningen inte kan ge-
nomföras om det verkligen gäller, att vi i stället måste
ge upp alliansfriheten om vi nu drar ner på försvaret.
Jag tycker att det både är ett uttryck för uppgivenhet
och en nedvärdering av vårt försvar i dag. Något
måste vi väl ändå ha fått för alla de miljarder som vi
varje år har satsat på att just få ett modernt försvar.

Jag för min del vet att vi har ett bra försvar och att
vi kommer att ha ett bra försvar också med 90 % av
dagens försvarsutgifter. Vi kommer också efter denna
måttfulla besparing att ha en god grund för anpass-
ning i händelse av ett förändrat säkerhetspolitiskt
läge. Alliansfriheten är vårt viktigaste medel för att
även i framtiden slippa dras in i ett krig. Det vet
svenska folket, och därför sluter en överväldigande
majoritet av vårt folk upp kring den militära allians-
friheten. Den är inte till salu eller förhandlingsbar.
Den militära alliansfriheten är inte, som somliga gör
gällande, något man köper eller säljer för 10 % eller 4
miljarder mer på försvarsbudgeten.

Jag vill samtidigt med kraft framhålla att det kalla
kriget inte har ersatts av den eviga freden. Kriget i
Bosnien påminner oss varje dag om att vår egen kon-
tinent, Europa, på samma sätt som andra delar av
världen härjas av väpnade konflikter, där åldringar
slås ihjäl, kvinnor våldtas och barn svälter. Den de-
mokratiska utvecklingen i Ryssland är kantad av
många problem och osäkerhetsfaktorer. Jag har sagt
många gånger denna höst att jag skulle ha känt mig
betydligt lugnare om vi hade haft fem år av demokra-
tisk utveckling i Ryssland.

Men stabil fred och säkerhet kan byggas bara på
gemensam säkerhet. I vår tid krävs ett gemensamt
ansvar för freden och säkerheten, och regeringen
föreslår därför att Sverige väsentligt skall förbättra
förmågan att delta i fredsfrämjande insatser genom
inrättandet av försvarsmaktens internationella styrka
och genom skapandet av civila internationella styrkor
för humanitära insatser.

Säkerhet handlar inte bara om militära hot. I vår
moderna tid handlar säkerhet alltmer om icke-militära
hot och risker. Regeringen har dragit konsekvenserna
av detta och föreslagit ett vidgat säkerhetsbegrepp och
en ny helhetssyn på totalförsvarets verksamhet i såväl
krig som fred. Vi måste ha en beredskap för att kunna
möta terrorism och attentat, svåra olyckor och stör-
ningar i vårt moderna industri- och informationssam-
hälle. Vi kan inte heller längre betrakta naturkatastro-
fer med resignerad ödestro. Vi måste ha en beredskap
för att bekämpa dem och lindra deras följder.

I krig och kris är totalförsvaret hela samhället. För
detta finns beredskap, planering och resurser, och den
tillgången måste samhället kunna utnyttja också i fred.

Anf. 192 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Jag harangerades för den lågmälda
tonen. Jag tackar för det. Jag skall fortsätta att hålla
den lågmälda tonen, eftersom jag tror på det jag sade
- vi skall försöka att umgås om de här problemen i
försvarsutskottet. Jag kan vara riktigt retlig ibland,
men jag skall i alla fall inte vara det före den 6 de-
cember, om vi då inte har kommit till något hyggligt
resultat.

Jag skall likväl göra några kommentarer. Försvaret
får inte vara någon fredad zon. Ja, det låter sig sägas -
paraplyet för all annan verksamhet än människornas
integritet och oberoende i vårt land. Försvarsminis-
tern, man blir, som jag sade för en stund sedan, aldrig
tvåa i ett krig. Jag tror att vi skall fundera på det ock-
så i utskottet. Detta uttryck togs av försvarsministern
som intäkt för att det var det som knäsatte den starka
svenska försvarsviljan. Jag tror att det kan ha betydel-
se.

Låt mig bara peka på en liten detalj i propositio-
nen, där jag anser att försvarsministern är med och tär
på försvarsviljan. Varför skall man göra så stora
strukturella förändringar till förmån för att utbilda
soldater som icke skall ingå i krigsorganisation? De
skall utbildas för att bilda opinion och sannerligen
inte för det försvar de inte får delta i. De känner att de
är dåligt utbildade och till ingen nytta. Detta är en
farlig tanke. Det här måste vi också försöka rätta till
under tiden.

Anf. 193 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Herr talman! Jag tror att Arne Andersson och jag
är överens om att det är oerhört viktigt att vi värnar
försvarsviljan. Det är en styrka för vårt land att Sveri-
ges folk ställer upp för försvaret. Men jag har faktiskt
under min tid som försvarsminister mött så väldigt
många människor från alla politiska partier - eftersom
jag känner dem jag talar med - som har sagt att för-
svaret också måste ha krav på kostnadskontroll, ef-
fektivitet och besparingar emot sig precis som alla
andra verksamheter i samhället. Har inte försvaret
sådana krav på sig, ställer man inte upp för försvaret.
De signalerna tycker jag att vi politiker måste ta åt oss
och lyssna på.

Jag vill ändå en gång påpeka att detta inte för mig
har varit huvudorsaken till den måttfulla 10-
procentiga besparingen. Orsaken tog både jag och
Anders Svärd upp i våra anföranden, nämligen det
säkerhetspolitiska läget.

Jag förstår inte varför alla andra länder kan spara
på sina försvar betydligt mera än våra 10 % med
samma säkerhetspolitiska bedömning som vi har i
Sverige. Vi har inte konstruerat någon egen säker-
hetspolitisk bedömning i Stockholm. Den bedömning
vi har gjort delas av regeringarna i Helsingfors, Oslo,
Washington och i NATO-länderna. Vi gör ingenting
annat än att dra konsekvenserna av ett nytt säkerhets-
politiskt läge, vilket man har gjort i många andra
länder. Om detta tycker jag att vi borde vara överens,
eftersom Moderaterna gör samma säkerhetspolitiska
bedömning som majoriteten i Försvarsberedningen.

Anf. 194 ARNE ANDERSSON (m) replik

Herr talman! Det är litet retfullt att behöva uppre-
pa sig. Jag gör det ändock, herr talman, eftersom
försvarsministern frågar just på någonting som jag
sade i mitt huvudanförande.

Under 15-20 års tid har andra länder ökat sina
försvarsanslag med mycket stora belopp, upp till 40-
45 % i de enskilda fallen. Då låg vi stilla. Det finns
rum för att sänka med 25 % i de länderna, och de
ligger ändå på en högre realpolitisk nivå än vi. Detta
material finns till sista kronan, eller sista miljonen,
uträknat i ÖB:s beräkningar och finns att tillgå, så det
behöver vi inte diskutera.

Jag sade att om vi har varit i otakt under 15-20 år
får vi vackert finna oss i att vara i otakt litet till. Vi
kanske kommer i balans, försvarsministern, och då
blir det bra.

Jag vill gärna tacka försvarsministern för att han
läste ur vårt säkerhetspolitiska program. Jag hade så
kort om tid att jag verkligen är tacksam för att jag fick
ett par minuter extra. Däremot är det kanske överma-
ga att utbe sig om att sidan skall läsas färdigt. Där står
nämligen vad jag också sade i mitt anförande, att den
riktigt långsiktiga analysen - den del som vi inte vet
något om, de 10 år som ett försvarsbeslut har påver-
kan på och som är helt oförutsägbar tid - skall i sä-
kerhetspolitiken ha marginalerna på sin sida även för
de åren. Därför har vi litet olika mening om det lång-
siktiga synsättet. Men varför gräla om det, vi skall ju
umgås om det.

Anf. 195 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Herr talman! Jag tog fasta på Arne Anderssons
slutord att vi skall fortsätta att umgås. Det har jag inte
precis hört från moderathåll och högerpressen de
senaste veckorna. Därför är Arne Andersson en befri-
ande fläkt från den gamla högertiden då högern verk-
ligen var pålitlig i försvarsfrågan och ville göra upp
med socialdemokratin i försvarspolitiken. En tidigare
partiordförande, Gösta Bohman, har också längtat
tillbaka till den gamla tiden då socialdemokraterna
och högerpartiet kunde göra upp om försvarspoliti-
ken.

Jag tror också att vi skall kunna klara ut det här
om statistiken och vad som ligger bakom olika län-
ders besparingar. På Försvarsdepartementet saknar vi
inte heller argument i den här frågan. En representant
för departementet kommer gärna till försvarsutskottet
för att hjälpa till att reda ut de här begreppen. Jag
vidhåller fortfarande att 10 % är en mycket måttfull
besparing. I den ligger mycket av en normal kost-
nadskontroll, ett normalt effektivitetskrav som alla
andra verksamheter i statsförvaltningen utsätts för.
Jag tror säkerligen att om det bara är fråga om att tyda
statistiken, Arne Andersson, skall vi nog bli överens
om det mesta.

Anf. 196 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Om det inte var en felsägning tror
jag ändå att jag nog gör en något annan bedömning än
försvarsministern när han säger att det säkerhetspoli-
tiska läget för Sverige har förbättrats radikalt sedan
försvarsbeslutet 1992. Det är faktiskt så att hela det
långa kriget, folkmordet, i Bosnien har ägt rum efter
försvarsbeslutet 1992. Detsamma gäller för överfallet
på Tjetjenien. Det är under de här åren som FN,
OSSE och EU har demonstrerat sin oförmåga att
hantera de nya hoten i Europa. Vi tvingas alla beklaga
att det kanske visar sig att det är NATO som är den
enda sammanslutningen som visar någon kraft. De
nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa har note-
rat detta. Det tvingas vi vill ändå visa en viss förståel-
se för.

Det var dock inte därför jag begärde replik, utan
för att återknyta till de två frågor jag ställde i mitt
anförande till försvarsministern. Kap. 2 i propositio-
nen, om säkerhetspolitiken, redovisar inga slutsatser
om det man beskriver som risk och hot i Europas
utveckling. Det gäller för det första den alltmer acce-
lererande renationaliseringen av Europas försvars-
och säkerhetspolitik. Vad kan Sverige göra för att
motverka detta? För det andra gäller det den påtagliga
risken av ett minskat amerikanskt engagemang i Eu-
ropa. Hur bär vi oss åt för att skapa en ömsesidig
dialog, där man skapar ökad förståelse mellan Europa
och USA för de här allvarliga frågorna.

Anf. 197 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Herr talman! Jag noterade Lennart Rohdins två
frågor. Han talade om en renationalisering av utrikes-
politiken och menar att den svenska inställningen till
NATO-styrkan i Bosnien är ett exempel på det. Jag
menar att det är helt fel. Vi vill göra det som vi är bäst
på - fredsfrämjande verksamhet, humanitära insatser
och återuppbyggnadsarbete. Det visar i stället en
konstruktiv internationalism och solidaritet.

Min uppfattning är alltså tvärtemot den som Len-
nart Rohdin förde fram.

Så till NATO-utvidgningen. Självklart skall varje
land självt avgöra sin säkerhetspolitik. Vad regering-
en anser, och hela tiden har upprepat, är att inga nya
skiljelinjer får skapas i Europa. Jag är oerhört rädd för
att en alltför högljudd politik leder till att delar av
Europa isoleras och vi får nya gränser.

Jag har själv i flera sammanhang uttryckt, och jag
sade det också i min inledning till den försvarspolitis-
ka propositionen - jag har där använt samma ordval
som det som NATO har - att alliansens utvidgning
bör vara en del av en europeisk säkerhetsarkitektur.
Nya skiljelinjer får inte dras upp i Europa.

Att jag skriver det och återger NATO:s ord är inte
att vara kritisk mot USA. Tvärtom respekterar jag
USA:s hållning, och USA respekterar Sveriges in-
ställning. Jag är oerhört mån om att USA fortsatt skall
spela en stor roll i säkerhetspolitiken i Europa. För
övrigt hoppas jag att jag i början av nästa vecka i just
USA skall få en chans att diskutera de här frågorna
och också lämna information om den svenska inställ-
ningen i de här frågorna.

Anf. 198 LENNART ROHDIN (fp) replik

Fru talman! Det finns säkert anledning att diskute-
ra Sveriges inställning och Sveriges agerande på olika
sätt. Där kan vi ha skilda åsikter. Men jag tror inte att
det är det stora problemet.

Vad jag försökte skissa på i mitt anförande är det
faktum att vi över hela Europa har en snarast galoppe-
rande renationalisering av försvars- och säkerhetspo-
litiken från samtliga stater i Europa. Skall Sverige
kunna bidra i den utvecklingen gäller det naturligtvis
att hitta en strategi och också att föra en trovärdig
politik för att kunna vända denna utveckling. Det
behöver vi nog fundera en hel del på.

På samma sätt är det när det gäller USA:s enga-
gemang i Europa. Det jag pekade på - jag tror att
försvarsministern kommer att få möta detta under sitt
besök i USA - är att det inte bara är så att man har
fattat beslut om att gå olika vägar. Det har man kan-
ske inte gjort, men framför allt divergerar synsätten
alltmera. Det gäller då det amerikanska synsättet och
de olika europeiska staternas synsätt. Detta står säkert
i relation till det framtida amerikanska engagemanget
i Europa. Jag tolkar propositionen så, att det är väldigt
angeläget att slå vakt om det. Därför kanske man bör
ta sig en funderare också på hur vi konstruktivt kan
bidra till att öka förståelsen för skilda synsätt, inte
skapa konfrontation kring dem.

Dessa saker skulle jag vilja att försvarsministern
och regeringen - och vi alla - funderade på, för det
här är vitala frågor för den säkerhetspolitiska utveck-
lingen i Europa framöver.

Anf. 199 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Fru talman! Jag kan dela uppfattningen att det här
är vitala frågor. Men när jag nu får tillfälle till ett
tankeutbyte med Lennart Rohdin vill jag, om jag får
göra det i mitt inlägg, säga att min nyfikenhet under
hela min tid som försvarsminister gällt frågan: Hur ser
Folkpartiets försvarspolitik ut?

Jag har hittat en faktisk konsekvens och logik i
Folkpartiets agerande i Försvarsberedningen så länge
man var kvar. Folkpartiet begärde två utredningar.
För det första ville man få ett alternativ för det framti-
da försvaret utrett som innebar en sänkning av för-
svarsutgifterna med 27 %. För det andra ville man ha
förutsättningarna och konsekvenserna för försvaret av
en svensk NATO-anslutning klarlagda. Jag tycker
faktiskt att det här hänger ihop.

Folkpartiet vill spara på försvaret och tro att det
blir lättare om Sverige uppger den militära alliansfri-
heten. Eller också är det NATO-medlemskapet som är
det viktigaste och neddragningen av det svenska för-
svaret en bonuseffekt från liberal synpunkt.

Jag tycker faktiskt att Folkpartiet - Lennart
Rohdin och Maria Leissner - skall tala om för svens-
ka folket vad Maria Leissner och hennes parti vill och
vad man tänker göra av den försvars- och säkerhets-
politiska isoleringen. Den procentuella skillnaden
mellan Folkpartiet och Moderaterna är faktiskt 54 %.
Det är en oerhört hög siffra. Moderaterna vill öka lika
mycket som Folkpartiet vill dra ner.

Jag vet inte om Lennart Rohdin har rätt till ytterli-
gare replik. Men frågan kan föras ut i luften. Det kan
ges svar på den vid försvarsutskottets behandling,
eller också kan Lennart Rohdin och jag mötas på
Försvarsdepartementet för ett samtal kring de här
frågorna. Jag ber att generöst få inbjuda till en kopp
kaffe kring den här frågeställningen.

Anf. 200 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Fru talman! Jag skulle vilja fråga herr försvars-
ministern vad regeringen menar med att vilja stärka
VEU generellt. Jag frågade om det i mitt anförande
här tidigare. Men jag blir alltmer angelägen om att få
ett svar efter att ha hört försvarsministerns anförande.
Han betonade vikten av den militära alliansfriheten.

Jag och Miljöpartiet värnar oerhört starkt den mili-
tära alliansfriheten och ser därför med oro på vad
regeringen skriver om VEU. Jag skulle alltså gärna
vilja ha ett svar i det avseendet.

Anf. 201 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Fru talman! Det är lätt att svara på Annika Nord-
grens fråga. Den svenska regeringen, och jag utgår då
från stöd från samtliga partier i riksdagen, vill att vi
skall få en så bra gemensam säkerhets- och utrikes-
politik som möjligt i Europa som inte drar upp nya
gränser, som inte utesluter någon och som inte drar
upp skiljelinjer som betyder isolering, främlingskap
och mycket mera.

Den svenska regeringen har sagt att vi inte ger upp
vår militära alliansfrihet. Men det betyder ingalunda
att vi inte skulle kunna samarbeta och ha öppna och
bra relationer med försvarsallianserna. Det har Sveri-
ge med NATO. Vi samarbetar inom ramen för PFF,
Partnerskap för fred. Vi är observatörer i VEU. Min
avsikt är att vi skall bli allt aktivare i VEU och att vi
skall kunna delta i fredsfrämjande operationer som
VEU står inför, men vi avser inte att söka medlem-
skap.

Genom ett sådant svenskt deltagande ökar vi
tryggheten och säkerheten i Europa. Så enkelt är det.

Anf. 202 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik

Fru talman! Konstigt nog kan jag hålla med om
nästan allt vad försvarsministern sade i den första
delen av sitt föregående inlägg. Men när vi kommer
till det här med att ha öppna och bra relationer, en allt
aktivare medverkan och allt vad det nu var som för-
svarsministern här räknade upp blir jag lite betänk-
sam.

Jag ser väldigt betydande motsägelser i vad för-
svarsministern säger om militär alliansfrihet och detta
med att stärka VEU generellt. De frågetecknen tycker
jag borde kunna rätas ut. Militär alliansfrihet är för
mig och Miljöpartiet ett aktivt val. Jag tycker inte att
det är förenligt ens med ett aktivt observatörsskap i
VEU. Där skiljer vi oss alltså åt, försvarsministern!

Anf. 203 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Fru talman! I min vision för ett tryggare och säk-
rare Europa finns faktiskt att Sverige deltar i allt arbe-
te där vi kan åstadkomma ökad demokrati samt social
och ekonomisk utjämning och där vi får så många
som möjligt med i gemenskapen.

Det vore beklagligt om Miljöpartiet, som för öv-
rigt står för väldigt många unga värderingar, inte
skulle bejaka detta. Det farligaste för Sverige, om vi
vill ha ett inflytande i Europa, är om vi isolerar oss.
Därför är det oerhört viktigt att vi använder vårt
medlemskap i EU för att arbeta för demokrati samt
social och ekonomisk utveckling. Jag menar att EU
för Sverige kan bli hävstången till ett demokratiskt
och fredligt Europa. Då skall vi delta i det arbetet och
inte vända ryggen åt det.

Anf. 204 BRITT BOHLIN (s)

Fru talman! Vi socialdemokrater presenterar nu
tillsammans med Centern förslag och tankar om en
försvars- och säkerhetspolitik som faktiskt är början
för ett nytt årtusende. Den fasta grunden för våra
förslag är vår övertygelse om att ett relativt litet land
som Sverige behöver ha alla sina medborgare engage-
rade, men på olika sätt alltefter förutsättningar och
behov i arbetet för fred, frihet och trygghet i vårt land,
i Europa och i världen.

Fred, frihet och trygghet är begrepp som inte bara
behöver komma nationer till del, utan oss alla med-
borgare och individer. Att låta den grundsynen kom-
ma till uttryck i alla berörda sammanhang är viktigt,
vare sig vi talar om bistånds- och solidaritetsarbete
eller kommunal planering.

Men på några viktiga områden inom totalförsva-
rets ram måste vi göra mer. Vi måste ta ett steg fram-
åt.

Svåra påfrestningar på oss som medborgare och
nation i form av katastrofer och olyckor av olika slag
måste till varje pris förebyggas. Ändå vet vi att det
aldrig hjälper till hundra procent. Därför vill vi nu, för
att möta just detta hot, skaffa oss en bättre beredskap i
form en s.k. civil insatsstyrka. Att negligera den frå-
gan är faktiskt att medvetet sätta människors liv på
spel.

Men den yttersta katastrofen är naturligtvis krig.
Vi har lagt ned ett stort arbete på att studera olika
utvecklingsvägar för det svenska militära försvaret.
Ingen väg leder dock tillbaka till 1925 eller 1939.
Gårdagens krig kommer inte i repris.

Det är bl.a. våra studier av omvärldens militära
doktriner som styrt vår planering. Jag vill inte påstå
att vi har lyckats till hundra procent, men vi är en bra
bit på väg mot ett väl avvägt totalförsvar.

Men framtidsdebatten ger ibland anledning till
oro. Det förekommer stora vida slängar, inte i kväll
men vid många andra tillfällen. I en del fall är det väl
alldeles uppenbart att värdet av att se sin egen bild på
debattsidor i tidningen har varit större än värdet av att
delta i en seriös diskussion om svåra avvägningsfrå-
gor för landets och totalförsvarets bästa.

Får jag ställa en liten fråga till moderaterna, för att
klara ut vår syn på säkerhetspolitiken. Den är ganska
kritiserad från många olika håll och av många olika
företrädare för Moderata samlingspartiet.

Henrik Landerholm, som ofta företräder partiet i
försvarsdebatten, säger i en artikel: Att avvisa risken
för ett angrepp mot Sverige vid sidan av en stor-
maktskonflikt, tror jag är en allvarlig felsyn och de-
finitivt en kvarleva från det förra kalla kriget.

Carl Bildt säger den 13 februari 1992, i den pro-
position som lade grunden till det försvarsbeslut som
vi nu lever med, egentligen exakt samma sak som vi
har sagt i vår proposition som nu presenteras: Plane-
ringen inom totalförsvaret skall även fortsättningsvis
utgå från ett militärt angrepp på Sverige eller att andra
svåra säkerhetspolitiska påfrestningar skulle utgöra ett
led i en vidare konflikt mellan stormakter.

Har moderaterna den uppfattning som Henrik
Landerholm ger till känna? Innebär det i så fall att
Carl Bildt led av en allvarlig felsyn och att han
"definitivt var en kvarleva från kalla kriget"? Det är
vad vi ofta kallas för när vi hävdar exakt samma sak.

Ett annat litet exempel. Vad är det för fel på an-
passningsbar? Svårt kritiserat i vårt förslag. I samma
försvarsbeslut som vi just nu lever med kan man läsa
på sidan 41: Planering för långsiktiga förändringar av
den säkerhetspolitiska miljön, planering för konflikter
i kortare tidsperspektiv, osv.

Alla människor vet att vi just nu lever i ett system
med olika krigsduglighetskrav på olika förband. Men
när vi talar om att något är anpassningsbart är det helt
plötsligt någon sorts oseriöst inlägg i debatten. Jag
tycker att det är konstigt, och det behöver nog klaras
ut.

En annan liten fråga skulle jag vilja ställa till
Folkpartiet. Innan jag ställer frågan vill jag bara säga
att jag blir litet ledsen, inte å mina vägnar, men å alla
deras vägnar som varje dag, till skillnad från oss som
sitter i ombonad miljö i Stockholm, Mellerud eller var
det nu är, faktiskt riskerar sina liv för att göra tillva-
ron något litet drägligare för de människor i Bosnien
som lever under så svåra förhållanden, när det sägs att
vi i Sverige inte gör någonting alls, utan att vi bara
låter det ske. Det tycker jag är djupt orättvist och
kränkande mot om inte annat de människorna.

Det jag har hört från Folkpartiet i den här frågan
är egentligen inga andra lösningar än att man krävde
att vapenembargot skulle upphävas. Jag vet inte allt
om Bosnien, långt därifrån. Få vet kanske det. Men en
sak vet jag säkert efter att ha farit omkring i Bosnien
vid ett par tillfällen, och det är att inga mer vapen
kommer att kunna lösa någonting alls i Bosnien.

I övrigt tycker jag att många av de folkpartistiska
förslagen har blivit tillgodosedda i den proposition
som nu föreligger. Min fråga är därför enkel: Har
Folkpartiet ändrat uppfattning, eller vad är det egent-
ligen fråga om? Är det fel på vår proposition, eller har
Folkpartiet ändrat sin uppfattning?

Vi har nu en politik för en ny tid. Alternativen
handlar ofta om att ängsligt se tillbaka till en svunnen
tid. Men detta är ofruktbart. Det är dags för en refor-
mering, och den nya försvarspropositionen ger oss en
bra grund för detta.

Anf. 205 ARNE ANDERSSON (m) replik

Fru talman! Tiden lider, jag vill inte säga och vi
med den.

Eftersom jag harangerat försvarsministern för att
han bistod oss med ett par minuters läsning ur den
moderata säkerhetspolitiska rapporten får jag väl
tacka också Britt Bohlin när hon läser Landerholms
och Carl Bildts tal, om jag nu hörde rätt. Jag hör inte
så bra.

Eftersom försvarsministern och jag är överens om
att vi skall umgås om detta i utskottet, får väl Britt
Bohlin rätta sig därefter.

Anf. 206 BRITT BOHLIN (s) replik

Fru talman! Det är svårt att säga emot det. Jag
konstaterar bara att om vi lämnar rallarsvingarna åt
sidan tror jag säkert att det går att umgås konstruktivt
både i och utanför utskottet. Men det var viktigt att få
klarhet i om moderaterna har ändrat uppfattning jäm-
fört med förra försvarsbeslutet.

Anf. 207 LENNART ROHDIN (fp) replik

Fru talman! Det vore naturligtvis intressant att re-
flektera över motiven bakom den typ av rallarsvingar
som förekom i anförandet nyss. Det handlade uppen-
barligen inte om vad som har sagts i dagens debatt.
Har Britt Bohlin fått för sig det, går det bra att läsa i
protokollet efteråt vad som faktiskt har sagts. Jag har
hittills inte sett Britt Bohlin i kammaren när Folkpar-
tiet har diskuterat Bosnien, så det kanske också föran-
leder litet innantilläsning.

Det är möjligt att det Folkpartiet har krävt finns
tillgodosett i den här propositionen. Jag vill läsa in-
nantill vad som står om fredsfrämjande verksamhet:
Detta ställer krav på särskilda förberedelser. För att
möjliggöra effektiva svenska bidrag krävs anpassning
till internationell standard vad gäller metoder och
materiel. Samarbete med andra länder om utbildning
och övningar bör ske för att säkerställa effektiv sam-
verkan i fredsfrämjande verksamhet.

Det var faktiskt det enda vi från Folkpartiets sida
begärde i Försvarsberedningen i våras. Skall jag tolka
Britt Bohlins inlägg här i dag som att det vi har begärt
nu är tillgodosett, då ser jag med stort intresse fram
emot de slutsatser som socialdemokratin och rege-
ringen kommer att dra av det man skriver i proposi-
tionen.

Anf. 208 BRITT BOHLIN (s) replik

Fru talman! Jag tycker inte att jag förtjänar att det
kallas rallarsvingar när jag stillsamt försöker fråga
Folkpartiet: Vilken försvarspolitik har ni? Vi vet
ganska mycket om vad Lennart Rohdin säger om
säkerhetspolitiken, men vilken försvarspolitik driver
ni? Någonstans i sista andetaget kan man ibland läsa
om vikten av luftförsvar.

Det jag försöker fråga om har att göra med att
många delar av inriktningen i totalförsvaret och de
avvägningar vi har gjort, enligt vad jag har begripit nu
tillgodoser gamla folkpartistiska krav, t.ex. materiell
förnyelse - möjligen med undantag från hur många
värnpliktiga vi anser behöver grundutbildas. Då und-
rar jag bara: Är detta rätt uppfattat, eller har Folkpar-
tiet i grunden ändrat sin försvarspolitik, inte sin sä-
kerhetspolitik?

När jag pratar om Bosnien gör jag det utifrån det
Lennart Rohdin alldeles nyss sade i sitt anförande, där
han återigen, precis som i förra veckan, anklagar
Stockholm - jag tror det var så han uttryckte det - för
att inte göra någonting medan folkmordet pågår i
Bosnien. Jag tycker fortfarande att det inte är riktigt
sant.

Anf. 209 LENNART ROHDIN (fp) replik

Fru talman! Det kan vara svårt att hålla ihop det
som föregående talare har sagt. Det jag sade i tors-
dags och det jag sade i dag är att de nya demokratier-
na i Öst- och Centraleuropa drar slutsatser av hur FN,
OSSE och EU lyckas förhindra det angreppskrig och
det folkmord som har ägt rum i Bosnien. Det handlar
inte om de värdefulla humanitära och andra insatser
som har gjorts när detta fruktansvärda ändå får pågå.
Det är två helt olika saker. Det handlar om vilka slut-
satser omvärlden för sin del drar för sin egen säkerhet
inför framtiden.

Britt Bohlin är naturligtvis fullt medveten om att
motionstiden går ut nästa fredag när det gäller den
proposition som nu ligger på bordet.

Ett litet parti kanske får be om ursäkt för att vi inte
hinner med i de ständiga förändringar som föreslås
från regeringens och socialdemokratins sida i för-
svarsbesluten - allt fler frågor skjuts framåt. Men jag
lovar att vi kommer med ett heltäckande svar från vår
sida i den partimotion som vi lägger med anledning av
propositionen. Vi brukar arbeta så i riksdagen.

Anf. 210 BRITT BOHLIN (s)

Fru talman! För ett litet parti i synnerhet - jag vet
inte mycket om det - måste det vara viktigt att ha god
tid på sig och ha goda möjligheter att få ett bra under-
lag innan man bestämmer sig i sakfrågan. Av det
skälet beklagar jag att inte Lennart Rohdin tillsam-
mans med oss hade kunnat arbeta fram och ta del av
ett sådant underlag i Försvarsberedningen. Nu har vi
nästa möjlighet, två steg, i försvarsutskottet. Vi får ta
vara på den möjligheten litet bättre från ömse håll.

(forts. prot. 7)

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1995/96:16 till lagutskottet

1995/96:21 till justitieutskottet

1995/96:24 till skatteutskottet

1995/96:26 till lagutskottet

1995/96:27 till utrikesutskottet

1995/96:28 till utrikesutskottet

1995/96:29 till utrikesutskottet

1995/96:41 till justitieutskottet

1995/96:45 till skatteutskottet

1995/96:47 till lagutskottet

1995/96:51 till justitieutskottet

1995/96:53 till skatteutskottet

1995/96:60 till näringsutskottet

1995/96:62 till näringsutskottet

1995/96:67 till bostadsutskottet

1995/96:72 till socialutskottet

Motioner

1995/96:Ju1 till justitieutskottet

1995/96:Fi1 till finansutskottet

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositioner

1995/96:44 riktlinjer för upphandling av Gotlandstra-
fiken m.m.

1995/96:46 köp av interregional persontrafik på järn-
väg

1995/96:65 vissa frågor inom Luftfartsverkets område
m.m.

1995/96:71 ändringar i pliktexemplarslagen

1995/96:75 uppsägning av dubbelbeskattningsavtalet
mellan Sverige och f.d. Sovjetunionen, m.m.

1995/96:79 minderåriga i arbetslivet - skyddsregler
vid arbete i arbetsgivarens hushåll

1995/96:80 ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan

1995/96:86 funktionshindrades tillgång till teletjäns-
ter

Förslag

1995/96:RFK2 skrivelse från riksdagens förvaltnings-
kontor med överlämnande av förslag från arbets-
gruppen för utredning om registrering av ledamö-
ternas ekonomiska intressen

9 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 11 oktober

1995/96:8 av Birgitta Wistrand (m) till
kulturministern om Stockholm som kulturhuvudstad
1998

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 oktober.

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 11 oktober

1995/96:28 av Birgitta Hambraeus (c) till justitiemi-
nistern om rekrytering av nämndemän

1995/96:29 av Rose-Marie Frebran (kds) till fi-
nansministern om barnfamiljerna och kreditgarantier-
na vid villaköp

1995/96:30 av Mats Odell (kds) till kommunika-
tionsministern om försöksverksamhet med

alkolås

1995/96:31 av Tuve Skånberg (kds) till
finansministern om fastighetstaxering

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 17 oktober.

11 § Kammaren åtskildes kl. 19.23

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 19 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 53
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 118
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 146 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 197
(delvis),

av talmannen därefter till sammanträdets slut.