Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:48

Onsdagen den 31 januari

Kl. 9.00 15.44

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

________________________________________________________________________

1 § Nya riksdagsledamöter, m.m

Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter

Till Valprövningsnämnden har från Riksskattever-
ket inkommit bevis om att Karin Israelsson (c), Garg-
näs, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den
1 februari 1996 sedan Börje Hörnlund (c) entledigats
från sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från Riksskat-
teverket har också inkommit ny bilaga till tidigare
utfärdade bevis för ersättare i detta fall.

Vidare har från Riksskatteverket inkommit bevis
om att Lennart Bolander (m), Härnösand, och Heiki
Karjel (m), Sundsvall, utsetts till ersättare för riks-
dagsledamot fr.o.m. den 26 januari 1996.

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och de nya bilagorna till bevis för ersättare
och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med
15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 30 januari 1996

Lars Tottie/

Sven-Georg Grahn

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 25 januari.

3 § Meddelande om ändringar i kammarens
sammanträdesplan

Tredje vice talmannen meddelade att bordlägg-
ningsplenum fredagen den 2 februari kl. 15.00 skulle
utgå.

Tredje vice talmannen meddelade vidare att ar-
betsplenum onsdagen den 7 februari kl. 9.00 skulle
utgå. I stället skulle kammaren sammanträda för in-
terpellationssvar kl. 12.00.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1995/96:98 till lagutskottet

1995/96:126 till utrikesutskottet

Motioner

1995/96:K14 och K15 till konstitutionsutskottet

1995/96:U19 -U31 till utrikesutskottet

1995/96:T38 -T40 till trafikutskottet

1995/96:So10 till socialutskottet

1995/96:T41-T44 till trafikutskottet

Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att finansutskot-
tets betänkande FiU8, justitieutskottets betänkande
JuU12, utrikesutskottets betänkande UU11 och ut-
bildningsutskottets betänkanden UbU3, UbU5 och
UbU6 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

5 § Sammanställning av tilläggsbudget hösten
1995

Föredrogs

Finansutskottets betänkande 1995/96:FiU8

Sammanställning av tilläggsbudget hösten 1995

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

6 § Ny vapenlag

Föredrogs

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU12

Ny vapenlag (prop. 1995/96:52)

Anf. 1 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c)

Herr talman! I dag finns ett större antal illegala
vapen ute i vårt samhälle än någonsin tidigare. Som
en följd av det är det mycket enkelt att komma över
vapen, även om man saknar licens för innehav. Dessa
olagliga vapens ursprung varierar. En del kommer
från försvarets förråd, och andra är stulna från vapen-
handlare eller enskilda. En sak är däremot klar, och
det är att samhället har ett stort ansvar för att minska
tillgången på dessa vapen.

Det är mot den bakgrunden som Centerpartiet har
föreslagit en uppstramning av kontrollen över vilka
som har tillgång till vapen. Enligt 29 § vapenlagen
kan tillstånd att inneha vapen återkallas under vissa
förutsättningar. Det kan vara om innehavaren har
missbrukat vapnet, visat oaktsamhet eller på annat sätt
visat att han är olämplig som vapeninnehavare, t.ex.
genom upprepade rattfylleribrott. Det är viktigt att
den person som döms för våldsbrott samtidigt bedöms
om han är lämplig att inneha eventuell licens för
skjutvapen. För att säkerställa att det verkligen görs
en sådan prövning behövs det, enligt min mening, en
bättre rapportering, inte minst inom polisen, när det
gäller brott som kan föranleda återkallelse av vapenli-
censer.

Mot den bakgrunden hade det varit bra om riksda-
gen i enlighet med motion 807 yrkande 50 gett rege-
ringen i uppdrag att omedelbart vidta nödvändiga
åtgärder i det hänseendet.

Herr talman! Nästan dagligen kan man läsa i tid-
ningen eller se på TV hur människor skadas på grund
av misshandel och andra våldsbrott. Ofta är knivar
och andra stick- och skärvapen inblandande, och som
regel är dessutom unga människor inblandade. Allt
oftare kommer denna typ av vapen till användning vid
bråk i samband med nöjesliv, på restauranger och
dansställen, dvs. ganska vanliga mötesplatser för
människor, däribland ungdomar.

Det finns i dag inga möjligheter att tillämpa den
s.k. knivförbudslagen på de här platserna. Enligt den
lagen, som tillkom 1988 och vars tillämpningsområde
utvidgades 1990, är det förbjudet att på allmän plats
och på skolområden bära med sig knivar eller andra
stickvapen som kan användas mot andra människor.

Ur brottspreventiv synvinkel vore det bra om la-
gen även kunde tillämpas på nöjeslokaler. Jag tror
nämligen att vetskapen om att det inte är tillåtet att
bära på sig den här typen av vapen innebär att männi-
skor ändå drar sig för att göra det. Sedan finns det
alltid en grupp som inte bryr sig det minsta om för-
bud. Men om antalet stickvapen minskar på landets
krogar, innebär det minskad risk för våldsbrott utförda
med stickvapen och en typ av våld som dessutom ofta
medför stora skador och väldigt stort lidande. Vi har
kunnat läsa åtskilliga artiklar där människor har berät-
tat att de varit utsatta för det.

De flesta som tar med sig en kniv när de går ut på
lördagskvällen har säkert inga planer på att använda
den. Vi har också hört många unga människor vittna
om att de tar med sig den ifall de skulle bli påhoppade
eller om de skulle känna sig hotade. De känner sig i
varje fall säkrare om de bär kniven eller stickföremå-
let med sig. När det uppstår bråk och människor är
berusade eller uppjagade av andra orsaker är det gi-
vetvis en stor risk för att de här vapnen ändå kommer
till användning, fastän det inte var tänkt.

Från preventionssynpunkt är det alltså viktigt att
knivlagen även skall kunna tillämpas på nöjesställen.
Dels kommer färre att ta med sig vapen när de går dit,
dels kommer det att underlätta för polisen i dess arbe-
te. Jag tycker att det är synd att riksdagen inte i dag
fattar beslut i den riktningen utan avslår motion 809
yrkande 15 med hänvisning till den sittande utred-
ningen - detta med tanke på att det allvarliga våld
som förekommer på restauranger och danslokaler hela
tiden finns i verkligheten.

Jag har här lyft fram Centerns båda reservationer 5
och 6, men jag yrkar bifall bara till reservation 6.

Anf. 2 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Titeln på proposition 52 är alltså Ny
vapenlag. Men det är inte så mycket nytt i den vapen-
lagen, och titeln är därför litet förledande. "Ny" inne-
bär för mig radikala förslag till förändringar för att
begränsa vapeninnehavet i samhället. Men några
sådana förslag finns alltså inte i den här propositio-
nen, som mynnar ut i justitieutskottets betänkande.
Nya förslag skall komma vid ett senare tillfälle. Man
skall utreda än en gång. Det har förekommit många
utredningar i det här ämnet. Nu är det bara en språklig
och systematisk översättning, och det skall göras en
anpassning till EG:s vapendirektiv. Därför kallas
propositionen Ny vapenlag.

Om den här anpassningen till EG:s vapendirektiv
har vi i Miljöpartiet de gröna ingenting att säga, där-
för att kraven är väldigt låga. Däremot vill vi ta tillfäl-
let i akt och lyfta fram sådana frågor som verkligen är
av intresse.

Dessa förändringar, som jag kommer att lyfta
fram, borde ha införts vid den förra övergripande
genomgången. De lyftes fram i denna genomgång, i
utredningen, och det var redan 1987. Slutbetänkandet
lades fram 1989. I denna utredning fanns det många
bra förslag, men de genomfördes inte. Det är många
av dessa förslag som jag nu har tagit till vara, och
även i den utredning som nu är tillsatt, som heter 1995
års vapenutredning, skall de gamla förslagen dammas
av och än en gång lyftas fram. Men det här tar sådan
tid. Det händer ingenting, när utredning efter utred-
ning skall älta förslagen. Varför tar det då så lång tid?
Jag har roat mig med att titta litet på och läsa litet om
det här, och jag har då funnit att ämnet är mycket
kontroversiellt. I grunden är detta nämligen en manlig
företeelse - förtjusningen i vapen.

Det finns väldigt många organisationer och intres-
seföreningar som är välorganiserade. Jag kan bara
nämna några för att ge en känsla av omfattningen:
Sveriges vapenägares förbund, Svenska jägareförbun-
det, Frivilliga skytterörelsen, Svenska sportskytteför-
bundet, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska va-
penstiftelsen, Samlarförbundet Nordstjärnan - det
finns säkert några till.

Sammanlagt handlar det om 750 000 välorganise-
rade, röstberättigade personer, till största delen av
manligt kön. Detta utgör naturligtvis en kolossal styr-
ka, och dessa organisationer och personer är ju inte
intresserade av att få färre vapen - snarare tvärtom.
Motståndet är alltså stort.

Det är dock inte min mening att tala illa om dessa
medlemmar. Jag tror säkert att de är seriösa och med-
vetna i sin utövning. Men faktum är att det är de lega-
la vapnen som hamnar på den illegala marknaden och
sedan används vid brott. I dag uppskattar man antalet
illegala vapen till ungefär 30 000. Miljöpartiet de
grönas mål, herr talman, är ett samhälle utan illegala
vapen, och då måste fokus riktas mot hur de legala
vapnen handhas.

Vi anser att många av de förslag som fanns i 1987
års utredning inte behöver utredas ännu en gång. De
kunde ha varit med i den proposition vi nu skall be-
handla och i betänkandet.

Den förre utredaren Leif G.W. Persson, som till-
sattes 1987, har konstaterat att det finns ett klart sam-
band mellan mängden grova våldsbrott och den totala
mängden vapen i samhället. Likaså har han konstate-
rat att det är de legala vapnen som används vid mord,
dråp och vådaskjutning, liksom det är de legala vap-
nen som stjäls och hamnar i kriminella kretsar. Dessa
fakta måste vapenägarna inse, och de måste också
hjälpa till för att vi skall kunna eliminera detta pro-
blem.

Faktum är att vi måste få bort de legala vapen som
inte längre används av sina ägare, samtidigt som till-
flödet av nya vapen måste minskas. Den största
mängden legala vapen är jaktvapen. Dessa är det dock
svårt att ge sig på, eftersom det är väldigt infekterat.
Sammanlagt finns det 2,1 miljoner legala vapen.

Antalet årligen stulna vapen - och det är ju det
som är problemet - har ökat med 83 % om man jäm-
för år 1987 med år 1993. Det bör noteras att vapen
från försvaret endast står för 10 %. Man kan tro att
den siffran är högre, men det är den inte. De civila
vapnen dominerar alltså helt i brottsstatistiken, oavsett
om man ser till antal brott, antal stulna vapen eller
antal dödade och skadade.

Efter denna långa inledning och bakgrund kommer
jag in på Miljöpartiets reservationer. Jag ställer mig
bakom alla reservationerna - nr 1, 2, 3, 4 och 7 - men
för att vinna tid i kammaren yrkar jag bifall endast till
nr 1, 2 och 3.

Reservation 3 beträffande mom. 9 gäller handel
med vapen. Brottsstatistiken visar att pistol och revol-
ver användes vid 79 % av alla rån med skjutvapen
mot bank, post, butiker och värdetransporter under
åren 1987 och 1993. Denna typ av vapen, s.k. enhand-
svapen, dominerar stort även vid mord och mordför-
sök. Enhandsvapen är de populäraste vapnen i krimi-
nella kretsar, vilket avspeglar sig i att pistoler och
revolvrar står för en allt större andel av vapenstölder-
na. Trots att enhandsvapen utgör bara 7 % av alla
legala vapen stod de för en fjärdedel av alla stulna och
förkomna vapen år 1994.

Vem får då tillstånd för pistol och revolver? Jo,
det är bl.a. de som går med i en skytteklubb och de
som har tjänstevapen. Det som framför allt måste ses
över noga är hur de i skytteklubben hanterar sina
vapen. Det är skrämmande, men statistiken visar
faktiskt att av tio personer inskrivna i en skytteklubb
slutar nio sedan de fått licens. Sedan följs det inte upp
ordentligt hur alla dessa vapen tas om hand.

Något måste alltså göras på detta område. Miljö-
partiet de gröna yrkar att skytteklubbar skall anmäla
medlemmar som slutat vara aktiva i klubben till po-
lismyndighet och att det till medlemmar i skytteklub-
ben endast utfärdas tidsbegränsade licenser som måste
styrkas vartannat år. Detta borde ha införts för länge
sedan.

Skytteklubbarna är inte så glada åt sådana förslag.
De tycker att det är ett angiverisystem och att det inte
är lätt att hantera detta med sina medlemmar. Men
samtidigt har de ju ett stort ansvar, och all den statis-
tik jag har lagt fram här visar att det måste ske nå-
gonting. Vi kan inte ha det på det här viset! En ny-
ordning måste införas redan nu; det behövs inte ännu
en utredning.

Vapenhandlare är ett annat område. Det finns
1 243 vapenhandlare här i Sverige, och av dessa
handlar 115 med automatvapen. Det är inte bara anta-
let som förskräcker utan också vetskapen att det inte
fordras någon behörighet eller någon utbildning för att
handla med vapen. Denna handel bör naturligtvis
omfattas av stora krav och restriktioner, eftersom
vapen i orätta händer är ett allvarligt problem för
samhället.

En vapenhandlare har rätt att importera lika många
vapen som han har i lager, men tullen rapporterar inte
i sin tur till polisdistriktet om antalet vapen som verk-
ligen har importerats. Det bör ske restriktivare till-
ståndsgivning för vapenhandel, och det kan kanske
vara aktuellt med en sanering av handlare. Miljöpar-
tiet de gröna yrkar att det skall införas krav på behö-
righet för att få tillstånd att handla med vapen. Dess-
utom skall tullen naturligtvis detaljerat rapportera en
vapenhandlares import till polisdistriktet.

Tillstånd för automatvapen skall enligt vår mening
över huvud taget inte ges till privatpersoner. Inte
heller skall automatvapen säljas i vapenaffärer. Det är
olämpligt att polismyndigheterna skall ha tillståndsrätt
för vapen som inte bör finnas i civil ägo. Tillstånds-
givningen för jaktgevär med upprepningsverkan,
kulsprutegevär, kulsprutor, kanoner och andra militära
vapen skall prövas av regeringen enligt krigsmateriel-
lagen och inte som nu av polismyndighet i vissa fall.

Sedan har vi vapenförvaringen. Eftersom det stjäls
så många vapen måste vi göra något åt denna. Kraven
har skärpts tidigare men inte tillräckligt. Sveriges
vapenägares förbund rekommenderar i sina tidningar
typgodkända säkerhetsskåp, med Standardiserings-
kommissionens licensnummer SS 3492 inuti skåpet,
som det enda säkra. Därför yrkar vi att om man skall
ha vapen hemma skall de förvaras i dessa skåp.

Sedan kommer jag in på sådana ämnen som har
behandlats i propositionen men avslagits av regering-
en och även av utskottet. Det gäller lasersikten.

Utredningen som föregick propositionen föreslog
att det skulle krävas tillstånd för lasersikte, men rege-
ringen och utskottet har frångått detta. Miljöpartiet de
gröna håller däremot med utredningen om att lasersik-
ten bör omfattas av vapenlagen.

Det finns inget vettigt användningsområde för la-
sersikten. Det är vid olaga jakt eller brott som de är
bra att ha. Den som innehar ett lasersikte, ofta i kom-
bination med ett kikarsikte, behöver inte ta upp vapnet
framför ögat för att sikta och skjuta, utan det räcker
att pricka in målet med en laserstråle med röd färg
och så kan man skjuta. Även på långt håll kan man
sikta på målet på det sättet. Varför skall vi ha detta i
samhället?

Regeringen säger då att det blir så svårt att dra
gränser, eftersom det finns pennor som man använder
när man pekar på overheadbilder som fungerar på
samma sätt. Jag tycker inte att det är något bra skäl.

De här speciella siktena har tidigare varit väldigt
dyra att importera, men nu har det kommit billigare
varianter från öststaterna. Varför skall vi vänta när vi
ser att dessa lasersikten kan användas på ett oriktigt
och farligt sätt? De gör det ju enklare att pricka män-
niskor eller djur. Vi borde stämma i bäcken och redan
nu införa bestämmelser om att vi inte skall ha dessa.

Regeringen säger att vi noga skall följa utveck-
lingen när det gäller dessa sikten. Vad betyder det? Är
det när ett antal människor redan har dött som det
skall göras något?

Även Sveriges Vapenägares Förbund - de här in-
tresseföreningarna säger faktiskt vettiga saker också -
säger i sitt remissvar att det inte går att helt bortse
från att lasersikten erbjuder våldskriminella speciella
fördelar genom att ett lasersikteförsett vapen inte
behöver hållas i ögonhöjd för inriktning och avfyr-
ning. Lasersikte i kombination med apparat för mör-
kerseende erbjuder möjligheter som ingen kunde
förutse för några år sedan.

I betänkandet och propositionen tas även paint-
ball-vapen upp. De används för stridsliknande spel
och lekar. Men regeringen säger i propositionen att de
får anses vara avsedda för målskjutning. Målskjutning
innebär att man står vid en måltavla och skjuter prick,
men paintball-vapen används i dag för det mesta för
att pricka människor. Det är alltså en helt annan an-
vändning än dessa vapen har haft tidigare. Dessa spel
och lekar innebär att vuxna män springer och skjuter
på andra män - låt vara att de inte dör utan får en
färgprick på sig. Det förhärligar våldet.

Varför skall vi ha detta, när vi på alla möjliga sätt
arbetar för att minska våldet? Exempelvis satsar vi
mycket pengar för att minska våldet i samhället. Skall
vi då samtidigt tillåta sådana här gevär och sådana här
lekar? Jag kan inte se det vettiga i det. I varje fall
borde det krävas tillstånd för det. Seriösa paintball-
skyttar som verkligen använder vapnen för målskytte
tycker också att det skall krävas tillstånd.

Tiden går - det var hemskt vad jag pratar.

Jag har också stött andra motioner som väckts un-
der den allmänna motionstiden och som motionärer-
nas egna partier inte har stött. Det gäller t.ex. soft air
guns. De ser ut precis som riktiga vapen, så dem kan
man ha till att hota folk med. Även poliser har trott att
de varit riktiga vapen. Sådana vapen som liknar rikti-
ga så mycket att det kan hända en massa saker tycker
jag inte heller att man skall ha i samhället.

Jag har också stött en motion om stålhättade skor
och kängor. Jag tycker att de skall förbjudas - det
skulle underlätta för t.ex. skolor, där man ofta har
diskussioner om detta och egna ordningsregler. Stål-
hättade skor och kängor är jättefarliga, och de kan
åstadkomma väldiga skador. Inför vi förbud för dem
är det enklare.

Anf. 3 TREDJE VICE TALMANNEN

Nu måste också jag erinra om att den uppgivna
taletiden är överskriden med god marginal.

Anf. 4 SIGRID BOLKÉUS (s)

Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett
förslag till en ny, språkligt och systematiskt omarbe-
tad vapenlag.

Den nya vapenlagen bygger i huvudsak på be-
stämmelser i den nu gällande vapenlagen. Vapenlag-
stiftningen ändras för att uppfylla de krav som finns i
EU:s vapendirektiv. Vår vapenlag har hög skyddsnivå
och enbart smärre okontroversiella ändringar behöver
göras med anledning av vapendirektivet, som bara
föreskriver en miniminivå.

Ett europeiskt vapenpass skall krävas för överfö-
ring av skjutvapen och ammunition. Vapenpasset blir
en identitetshandling för vapnet och garanterar att
personen har licens i hemlandet. Vapenpasset har en
begränsad giltighetstid.

När det gäller överklagande av beslut enligt va-
penlagen föreslås viktiga förändringar. I dag får en
polismyndighets beslut överklagas till länsstyrelsen,
och länsstyrelsens beslut i fråga om vapenhandlartill-
stånd, återkallelse av vapen, ammunition eller va-
pentillstånd kan överklagas till Kammarrätten. Även
inlösen av vapen och ammunition kan överklagas till
denna domstol.

Att en person som fått vapenlicensen återkallad
har kunnat gå till domstol, medan en person som
nekats licens inte haft den möjligheten, har ansetts
märkligt och orättvist. Nu föreslås att polismyndighe-
tens beslut med några få undantag skall överklagas till
länsrätten. För ett överklagande vidare till Kammar-
rätten krävs prövningstillstånd.

I betänkandet behandlas även frågor om lasersik-
ten, tårgassprayer och s.k. paintball-vapen. Lagänd-
ringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1996.

Utskottet har behandlat flera motioner om illegala
vapen, militära och civila vapen och knivförbudsla-
gen. Den vapenlag vi behandlar i dag handlar mest
om anpassning till EG:s vapendirektiv och en moder-
nisering av vapenlagen. Direktiven till den nu sittande
Vapenutredningen täcker de frågor som tas upp i
motionerna. Rikspolisstyrelsens rapport och förslag
om illegala vapen kommer att övervägas. Utredningen
skall också utvärdera de ändringar som gjordes på
förslag av 1987 års vapenutredning, samt knivförbuds-
lagen.

Ett delbetänkande angående knivförbudslagen
väntas i februari. Den lilla förseningen beror på att en
del statistiska underlag fattas. Huvudbetänkandet skall
presenteras före utgången av 1996.

Herr talman! Flera motioner tar även upp militära
vapen, som behandlas av försvarsutskottet. Överbe-
fälhavaren har fattat beslut med anledning av Försvar-
smaktens egen utredning, och Försvarsdepartementets
utredning Säkrare hantering av statens skjutvapen
behandlades av regeringen den 25 januari i år.

Även om Centern har återkallat sin reservation
angående pepparspray behöver fakta komma ut om
dess farlighet. Den 5 maj 1995 besökte riksdagen
Östersund och ett av studiebesöken som erbjöds
handlade om försöksverksamheten med pepparspray.
Den informationen vi fick var bl.a. följande:

Efter åtta till nio sekunder går den sprayade perso-
nen ned för räkning. Först efter cirka en timme kan
ögonen öppnas igen. Eftersom halsen kan svullna
löper speciellt astmatiker risk att få andningssvårighe-
ter. Den som sprayar bör vara i sådan psykisk balans
att sprayen hamnar där den skall, och motvind kan få
motsatt effekt.

Efter att ha fått dessa upplysningar valde utsatta
kvinnor bort pepparsprayen, som ingår i trygghetspa-
ketet. Jämtland hade inte delat ut någon spray i maj,
och försöket skulle upphöra den 1 juni.

Nu har all försöksverksamhet med pepparspray
avbrutits sedan polisen begärt ett yttrande från För-
svarets forskningsanstalt. Polisen har hoppats på pep-
parspray som ett tjänstevapen mellan batong och
pistol. Det är inte aktuellt efter FOA:s yttrande, som
bl.a. säger att ca 30 personer som fått pepparspray i
ansiktet avlidit i USA. Rikspolisstyrelsen vill inte ta
på sitt ansvar att dela ut spray som FOA varnar för.

Hittills har inget dödsfall orsakats av tårgasspray,
och den är mer utprovad och utvärderad. Det behövs
en effektiv spray för t.ex. hotade kvinnor, och polisen
förhandlar nu med leverantörer för att ta fram en
tårgasspray som verkar snabbt. Den tårgasspray som
finns nu har en fördröjning på 40 sekunder, och på
den tiden kan det hända mycket.

Det blir en utvärdering av försöken i Jämtland,
Stockholm, Göteborg och Malmö även om underlaget
på ca 10 beviljade tillstånd är magert. Lars Svärd,
polismästare i Umeå, skriver utvärderingen som be-
räknas vara klar i början av september 1996.

Herr talman! Utskottet har enhälligt avslagit mo-
tion Ju8 om utlåning av vapen. Vi är väl medvetna om
den oro som det s.k. Rosénfallet i mars 1990 orsakat
och har därför i betänkandet yttrat oss utförligt över
motionen.

I reservation 1 från Miljöpartiets sida handlar det
om att lasersikten bör bli tillståndspliktiga. Min mo-
tion med samma krav skickades vidare till utredning-
en som också föreslog det. Efter massiv kritik från
remissinstanserna avstod regeringen från att lägga
fram förslaget i propositionen. Jag skrev motionen när
"lasermannen" John Ausonius härjade och spred
skräck. Efter att ha läst remissvar från t.ex. Riksåkla-
garen, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminalteknis-
ka laboratorium, delar jag utskottsmajoritetens be-
dömning. Det skulle innebära bl.a. ökad byråkrati till
liten eller ingen nytta och vanliga laserpekare kan
ersätta lasersikten. Utskottet vill dock poängtera att
regeringen avser att följa utvecklingen noga.

I reservation nr 2 från Miljöpartiet föreslås att det
skall krävas vapenlicens för innehav av s.k. paintball-
vapen. Utskottsmajoriteten anser, liksom regeringen,
att tillstånd inte skall behövas för den som fyllt 18 år.
Dessa vapen laddas med en färgampull och har låg
anslagsenergi. Inget har framkommit om att paintball-
skyttar skulle vara våldsbenägna, och vapnen används
inte i brottssammanhang.

Utskottet delar Miljöpartiets uppfattning i reser-
vation 3 att det är angeläget att antalet illegala vapen
minskar i samhället och att överläggningarna mellan
Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen leder till
gemensamma tag angående vapenimporten. Men det
behövs inget tillkännagivande till regeringen. De
frågor Miljöpartiet tar upp finns i direktiven och i
Tord Modins rapport om illegala vapen. Rikspolissty-
relsen finns, genom Sven-Bruno Nordenström, med i
Vapenutredning -95.

I reservation nr 4 vill Miljöpartiet att det skall krä-
vas vapenlicens för soft air guns, även för dem som
fyllt 18 år. Plastkulan har ringa effekt och det stora
problemet är att soft air guns är så lika handeldvapen.
Vapenutredning -95 skall ta upp även soft air guns
och bl.a. överväga om införsel och försäljning av
vapenattrapper kan regleras. Jag betvivlar att någon i
utskottet skulle protestera ifall utredningen, som har
till syfte att förebygga brott, skulle föreslå att både
import och försäljning förbjuds i Sverige.

Utskottet instämmer i Centerns reservation nr 5 att
det är viktigt att det vid våldsbrott görs en prövning av
om vapentillstånd skall återkallas. Även denna fråga
skall utredningen behandla. Utskottet utgår också från
att rapporteringsrutinerna ses över inom polisen.

Jag har talat med flera vapenhandläggare. De får
in domar som följs upp snabbt. Åtminstone på småor-
ter har de också uppsikt över personer som anmälts
utan att det lett till en dom. "Inga vapen till våldsbe-
nägna" är det entydiga svaret från vapenhandläggarna,
och det görs en noggrann kontroll av dem som söker
vapenlicens. Att rapporteringen mellan olika polis-
myndigheter kan ha brister betvivlar jag inte. Ett stort
problem är dock att folk inte anmäler personer som
har illegala vapen och våldsbenägna som absolut inte
borde få behålla vapenlicensen. Det är mig veterligt
bara läkare inom psykvården och domstolar som har
underrättelseskyldighet. Utredningen skall överväga
om polisens möjlighet att få information som bör leda
till indragna licenser kan förbättras. Ett annat problem
för polisen har varit att våldsbenägna och psykiskt
sjuka personer som fråntagits civila vapen har haft
militära vapen utan polisens vetskap. Där har samar-
betet mellan försvaret och polisen förbättrats väsent-
ligt det senaste året.

På s. 107 i Försvarsdepartementets rapport om
säkrare skjutvapen, som behandlades av regeringen
förra veckan, står: "Försvarsmakten skall informera
berörd lokal polismyndighet om sådana militära
skjutvapen som tilldelats hemvärnspersonal och som
förvaras i bostaden."

Centern tar upp en viktig fråga men ett tillkänna-
givande skulle bara tyda på att vi i utskottet inte läst
direktiven.

I reservation nr 6 vill Centern ge regeringen till
känna att knivförbudet skall gälla även nöjeslokaler.
Delbetänkandet om knivförbudslagen skall presente-
ras i februari. En uppgift är att överväga om knivför-
budet skall utvidgas till att gälla fler platser än i dag.
Vilka förslag utredaren kommer med får vi snart se,
och sedan har vi möjlighet att påverka t.ex. mo-
tionsvägen.

Reservation nr 7 från Miljöpartiet skulle försena
delbetänkandet om knivförbudslagen. Om det är svårt
med gränsdragningar när det gäller knivar är det ändå
svårare med olaga fotbeklädnad. Miljöpartiet vill ha
förbud mot stålhättade skor och kängor. Undantagna
skall vara skor som används i yrkeslivet. Alltså skulle
jag begå ett brott om jag gick ut med mina skidpjäxor
med stålkant fram, mina träskor med stålförstärkning-
ar och brodden jag tar på när det är glashalt. Hur skall
det gå till när polisen beslagtar olagliga skor? Är
Miljöpartiet berett att ge polisen de resurser och befo-
genheter som behövs?

Utskottsmajoriteten anser att olaga fotbeklädnad
inte hör hemma i vapenlagen och knivförbudslagen.
Dessutom tror jag att våldet skulle trappas upp om
polisen skall riva av människor skorna.

Kia Andreasson vill tydligen klämma åt jägarna
och sportskyttarna. Det har inget stöd i direktiven, för
där står det att den som seriöst använder vapen inte
bör drabbas av onödiga svårigheter och kostnader. Det
står det också i Rikspolisstyrelsens rapport om illegala
vapen och i Naturvårdsverkets remiss till den här
vapenutredningen. Jag kan upplysa om att antalet
skjutvapen som stulits från jägarna har minskat be-
tydligt sedan det blev regler om strängare vapenför-
varing den 1 juli 1992.

Det är så i Sverige att sportskytte och jakt är en
folkrörelse, och så skall vi behålla det. I de flesta
länder är det tjockleken på plånboken som avgör vem
som skall få jaga, men det systemet är inte önskvärt
hos oss.

Jag yrkar bifall till betänkandet och avslag på
samtliga motioner.

Anf. 5 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Miljöpartiet ville utöka beteckningen
för lasersikten till "elektro-optiska hjälpmedel". Det
finns en stor marknad för sådana. Jag vill bara säga
till Sigrid Bolkéus att elektro-optiska hjälpmedel som
kan sättas på skjutvapen är förbjudna i Tyskland re-
dan.

När det gäller paintball-vapen måste jag säga att
de fakta som underlaget är baserat på är felaktiga. Det
är konstiga ordvändningar både i propositionen och i
betänkandet. Basen är en teknisk utredning. Paintball-
vapen är ur vapenteknisk synpunkt inte farliga osv.
och de är mindre farliga än luftgevär. Men luftgevär
används ju inte för att pricka andra människor, så den
jämförelsen är väldigt konstig. Det väsentliga är ju
hur man använder dem. I slutet av propositionen sägs
att även om det således är fråga om skytte mot levan-
de mål - det konstaterar man att det verkligen är -
skall regeringen anse paintball-vapnen är avsedda för
målskjutning.

Hela utredningen glappar ju. Man säger att verk-
ligheten är på ett sätt, men blundar sedan och stoppar
huvudet i sanden och anser att den är på ett annat sätt.
Det är väldigt konstigt.

Jag sade också, Sigrid Bolkéus, att de medlemmar
som bedriver jakt och skytte säkert är seriösa, men det
är ju deras vapen som stjäls, och det är därför vi måste
ha restriktioner på detta område.

Anf. 6 SIGRID BOLKÉUS (s) replik

Herr talman! I de här tre olika reservationerna
fordrar Miljöpartiet vapenlicens för alla vapentyper:
lasersikten, paintball-vapen och soft air guns. När vi i
utskottet skall bestämma vilka s.k. vapen som skall
tas med skall vi titta på farligheten och den brotts-
förebyggande aspekten. När det gäller lasersikten har
de som skall tillämpa lagen gjort tummen ned. Är det
så att lasersikten kommer att användas i brottssam-
manhang, mer än i Ausoniusfallet, så var så säker på
att regeringen kommer tillbaka i den frågan.

Vad gäller paintball-vapnens farlighet vill jag säga
att färgen har en stor träffyta. Den har liten penetre-
ringsförmåga. Vapnen har inte orsakat några allvarli-
ga skador. De är tillverkade för paintball-sport och
kan inte jämföras med vanliga skjutvapen. Dessa
vapen har ett väldigt särpräglat utseende och används
inte i brottssammanhang. De kan inte förväxlas. Det
är inte bevisat att paintball-skyttar är särskilt våldsbe-
nägna.

Visst kan det vara oetiskt att man prickar varand-
ra, men det har man gjort i alla tider. Det gör man
också med vattenpistoler och i snöbollskrig. Vi finner
inte någon anledning att ingripa med stöd av vapen-
lagstiftningen.

Soft air guns innehåller en plastkula med ringa
anslagsenergi. Det besvärliga är att de används i
brottssammanhang vid rån osv., som Kia Andreasson
sade. Utredningen skall titta på detta. Det är fritt fram
för ett förslag om licens för att förebygga brott. I
Tyskland och i Norge ser man restriktivare på detta.
Utredningen skall titta på det. I USA är vapenattrap-
perna i klart lysande färger. Det kan också vara en
idé.

Anf. 7 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Eftersom frågan om paintball-vapen
har tagits upp i utredningen och i propositionen tycker
jag att det är nu vi skall bestämma oss. Det är nu vi
har frågan på bordet. Senare i utredningen kommer
man inte att ta upp just denna fråga.

Konsumentverket har uppmärksammats på att just
paintball-vapen sprids till minderåriga på skolgårdar
och att vapenförsäljare inte gör en tillräcklig kontroll
av köparens ålder. Det är detta som skulle bli bättre
om vi hade haft ett system med tillstånd.

Dessutom säger Rikspolisstyrelsen att man finner
det olyckligt att utredningen inte föreslagit någon
reglering av dessa vapen. Vidare finner styrelsen det
mycket tveksamt att skytte mot människor skall defi-
nieras som målskytte. Denna tolkning synes helt avvi-
ka från vad som hittills menats med begreppet mål-
skjutning.

Det är nu vi behandlar ärendet, och det är nu vi
skulle kunna reglera det.

Anf. 8 SIGRID BOLKÉUS (s) replik

Herr talman! Det finns inget ytterligare att uppre-
pa. Vi tycker inte att just paintball-vapen, som är till
för sportskytte, skall regleras i vapenlagen. Det blir
alltmer av sport av det. Det är ingen stridslek längre.

Anf. 9 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik

Herr talman! Jag begärde ordet i en principiell
fråga. Sigrid Bolkéus sade att om riksdagen uttalar en
stark viljeinriktning visar det att vi inte har läst ut-
redningsdirektiven. Jag anser principiellt att riksdagen
kan och bör uttala sig om man anser att något är vä-
sentligt, t.ex. i samband med knivförbudslagen och
nöjeslokaler. Det är helt rätt att uttala sig även om
utredningen pågår, för den skall titta även på andra
lokaler.

Här tycker jag att vi måste börja skärpa oss i riks-
dagen. Vi skall tala om vad vi vill ha. Utredningar kan
ta fram exakta förslag så att det går väldigt fort att
åstadkomma beslut.

Anf. 10 SIGRID BOLKÉUS (s) replik

Herr talman! När det gäller nöjeslokaler kommer
det snart ett förslag från utredningen. Man skall titta
på om det kan gälla annat än allmän plats. Man näm-
ner myndigheters lokaler som ett exempel. Det är
mycket möjligt att utredningen kommer med det för-
slaget.

Vi tycker att ett tillkännagivande är helt onödigt.
Det står i direktiven att frågan skall behandlas. Åter-
kallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet är
huvudpunkten i utredningen. Centern anser att vi för
säkerhets skull skall tillkännage något som inte är
nytt. Det skall väl inte gå inflation i tillkännagivan-
den! De skall gälla något nytt. Vi ser ingen anledning
att göra ett tillkännagivande.

Det står tydligt i direktiven att utredningen skall se
på frågan om återkallelsegrunderna och hur rapporte-
ringen fungerar inom polisen och överväga hur poli-
sen kan få bättre information osv. Vad är det som
Centern inte har hittat i direktiven? Jag har lusläst
dem och kan inte hitta någonting nytt.

Anf. 11 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik

Herr talman! Jag tog upp en principiell fråga. Det
går även inflation i utredningar ibland. Då får vi inte
hit konkreta förslag så att vi kan fatta beslut här i
riksdagen. Man säger att man avvaktar utredning.

Det var en principiell fråga jag tog upp. Jag ville
visa hur jag och vi i Centern vill göra när vi tycker att
någonting är angeläget. Det hindrar inte att utredning-
en tar fram ett konkret förslag, men man får en vink
om riksdagens uppfattning.

Anf. 12 SIGRID BOLKÉUS (s) replik

Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än
att det Centern tar upp är angeläget och att det skall
komma fram konkreta förslag. Men utredningen skall
jobba väldigt snabbt jämfört med 1987 års utredning.
Man skall klara av denna stora uppgift inom ett år.
Utredningen skall presenteras under 1996. Vi får ge
oss till tåls om vi skall kunna se helheten.

Det är mycket bra direktiv, och mycket bra folk
sitter i utredningen.

Anf. 13 ALICE ÅSTRÖM (v)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande i denna fråga.

Det debatten har kommit att handla om har varit
en mängd konkreta förslag till förändringar av inne-
hållet i vapenlagen. Från Vänsterpartiets sida tycker
vi att det har varit en olycklig modell.

Den nya vapenlagen - det är ett olyckligt namn -
skulle ges en ny språklig och systematisk omarbet-
ning, som skulle anpassas till internationella krav. En
stor del av orsaken till att den språkliga översynen
gjordes är att justitieutskottet vid ett tidigare tillfälle
uttalade att vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla
de krav på överskådlighet och tillgänglighet som kan
ställas på modern lagstiftning. Enligt utskottet borde
lagen därför vid ett lämpligt tillfälle, exempelvis i
samband med en anpassning till en framtida EG-
reglering, ingående ses över systematiskt och språk-
ligt. Det är vad propositionen till 99 % har handlat
om.

Samtidigt har det tillsatts en ny utredning - en
översyn av vapenlagstiftningen med syfte att förebyg-
ga våldsbrott - som just tar upp de frågor som har
väckts i motionerna. Vi i Vänsterpartiet delar till stora
delar de uppfattningar som finns i reservationerna och
i motionerna, men vi har ändå kunnat se att regering-
en har tillsatt en utredning som skall arbeta på mycket
kort tid och som dessutom skall komma med ett del-
betänkande när det gäller knivförbudslagen.

Vi i Vänsterpartiet har tittat på direktiven. Den
första formuleringen i direktivet handlar om varför en
översyn av vapenlagen skall göras nu. Man skriver att
våldet i samhället under senare år har blivit grövre.
Bl.a. har ett antal mycket allvarliga brott förövats med
användande av skjutvapen. Vidare har det blivit allt
vanligare att ungdomar beväpnar sig med knivar och
andra farliga föremål. Det förekommer också i ökad
utsträckning att tungt kriminellt belastade personer
innehar skjutvapen utan tillstånd. Åtgärder mot olov-
ligt innehav av vapen är av central betydelse inom
ramen för en bred satsning mot våldet i samhället.
Tillgången till vapen utgör många gånger en förut-
sättning för att grova brott, exempelvis rån mot pen-
ninginrättningar, skall komma till stånd.

Förekomsten av vapen innebär också att olika
våldssituationer i samhället riskerar att drabba fler
individer och få allvarligare konsekvenser än annars.
Extrema exempel på detta är de mycket allvarliga
våldsbrott som begicks förra året i Falun respektive
utanför restaurang Sturecompagniet i Stockholm.

Åtgärder för att förhindra olovlig tillgång till va-
pen måste sättas in på flera plan. Målet skall vara att
skapa ett samhälle där endast legal hantering av vapen
och ammunition förekommer.

Just det här stycket var en del av både Miljöparti-
ets och Centerpartiets argumentation för reservatio-
nerna och motionerna. Dessa synpunkter delas av i
stort sett alla partier i denna riksdag. Det är således
ingen konflikt här.

Tittar jag vidare på direktiven och ser till vad de
innehåller och vad som skall ses över, finner jag att
det är fråga om att illegal spridning och illegalt inne-
hav av skjutvapen måste förhindras. Reglerna om
handel med automatiska skjutvapen måste ses över.
Det bör inte vara tillåtet att medföra skjutvapen på
allmän plats. Utvärderingen av knivförbudet bör slut-
föras. En reglering beträffande tillhandahållandet av
vapenattrapper bör övervägas. Polisens kontrollmöj-
ligheter bör belysas. Dessutom bör ytterligare tänkba-
ra åtgärder redovisas just för att förhindra den vålds-
utveckling som vi sett i samhället.

Just därför har vi i Vänsterpartiet valt att följa
skrivningen i utskottets betänkande och att inte ställa
upp på reservationerna, även om vi kan ställa upp på
innehållet där.

Vi anser att det är otroligt viktigt att hanteringen
av det här, för att vi skall kunna komma till rätta med
våldsutvecklingen i samhället, inte blir en politisk
stridsfråga. Med gemensamma krafter måste vi kunna
presentera ett samlat grepp samt förslag om samlade
åtgärder på detta område.

Det har sagts tidigare i dag här i talarstolen från
Miljöpartiets sida att detta har utretts förut, att det inte
behövs någon ytterligare utredning. I dag sittande
utredare skall komma med ett delbetänkande ganska
snart, för detta skall vara klart under 1996.

Vidare är det ganska viktigt att se att våldsutveck-
lingen och utvecklingen i samhället har förändrats
ganska mycket sedan den förra utredningen lades
fram. Det är viktigt att även de här nya sakerna tas
med och övervägs i detta sammanhang.

Vänsterpartiet delar alltså de uppfattningar som
framkommer i många av motionerna, men vi anser att
det behövs ett gemensamt, ett samlat, grepp. Jag hop-
pas att vi gemensamt skall kunna arbeta med motio-
nerna och med förändringar i den nya vapenlagen när
utredningen väl är klar och det kommer ett konkret
förslag.

Anf. 14 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Alice Åström säger: Vi i Vänster-
partiet tycker ungefär så som man säger i reservatio-
nerna, men vi väntar.

Det är just denna passiva väntan som vi i Miljö-
partiet har reagerat på. 1987 tillsattes ju en vapenut-
redning, men det blev i stort sett inte mycket av den.
1992 gjorde Rikspolisstyrelsen en översyn, och kon-
kreta förslag lades fram. Det var ungefär samma för-
slag som de som utredningen kom med; möjligen gick
de litet längre. Inte heller det blev det något av. 1993
tillsattes den utredning som föregick just den proposi-
tion som i dag är aktuell. 1995 tillsattes en ny utred-
ning. Man kan faktiskt befara att även den rinner ut i
sanden, eftersom det har varit ett så långt tidsintervall.

Under tiden blir det allt fler vapen på marknaden
och dessa får vi besvär med - och inte litet besvär för
den delen. Därför säger vi att det här har utretts så
många gånger. Varför kan inte vi ta initiativ? Varför
skall vi passivt vänta ytterligare? Det finns ju redan
väl underbyggda förslag.

Alice Åström har inte sagt något om de ärenden
som var med den här gången. Det gäller då lasersikten
och paintball-vapen. Håller ni där med om att det inte
behövs några tillstånd? Jag tycker alltså att ni intar en
väldigt passiv hållning.

Anf. 15 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Herr talman! Ja, man kan tycka att vi intar en
passiv hållning. Men titta på kommittédirektiven! Där
finns ju alla de här frågorna. Det här skall övervägas i
ett bredare sammanhang. För mig handlar det om att
arbeta på ett sådant sätt att man har ett brett underlag
utifrån de nya förutsättningarna.

När det gäller paintball-vapen och lasersikten har
vi i utskottet ställt oss på utskottsmajoritetens sida. Vi
anser inte att det behövs en skärpning när det gäller de
här sakerna. Vidare behövs det inte tillstånd här.

När det gäller våldsutvecklingen i samhället eller
kontrollen av vapen och av utvecklingen tycker vi i
Vänsterpartiet inte att vapenlagstiftningen är det allra
viktigaste. En mängd åtgärder måste vidtas, men på
helt andra områden än på vapenlagens område. Att vi
skulle inta en passiv hållning tycker jag är hårda ord.
Tror man att det är enbart genom vapenlagstiftningen
som vi kan förändra våldsutvecklingen i samhället?

Anf. 16 KIA ANDREASSON (mp) replik

Herr talman! Våldsutvecklingen i samhället kan vi
inte förhindra genom lagstiftning när det gäller vapen-
lagen. Däremot kan vi förhindra att vapen kommer ut
och används vid vissa våldsbrott. Det är vad vi kan
göra.

Statistiken säger att mellan 1987 och 1995 har en
hög procent vapen stulits som nu är ute på marknaden
och gör skada. Vad det handlar om är alltså enbart att
förhindra att vapen kommer ut. Det gör vi genom en
effektiv och reglerad vapenlagstiftning.

Anf. 17 ALICE ÅSTRÖM (v) replik

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Kia Andreas-
son menar när hon talar om en effektiv kontroll och
om att förhindra att vapen kommer ut i handeln och
att just motionerna och reservationerna från Miljöpar-
tiet skulle behandla en sådan skärpning av vapenlag-
stiftningen.

Handeln med vapen är det område där det är vik-
tigt med omedelbara åtgärder. Men där finns det re-
dan ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och Tull-
verket. Här är det oerhört viktigt att inte göra väldigt
snabba och begränsade förändringar i handeln med
vapen. I stället är det viktigt att vi får en heltäckande
lagstiftning för att kunna skärpa reglerna. I det avse-
endet är jag helt överens med Miljöpartiet. Men att
binda sig för exakt de konkreta förslag som Miljöpar-
tiet lägger fram i sin motion och i reservation 3 skulle
inte i sak medverka till någon större förändring. Där
tycker jag alltså att det är viktigt att avvakta utred-
ningen. Det gäller ju att få en heltäckande lagstiftning.
Detta har också krävts av Rikspolisstyrelsen osv.

Anf. 18 SIW PERSSON (fp)

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
det som Sigrid Bolkéus i sitt inlägg sade om tårgas
och pepparsprej.

Man skall alltid fråga sig vad som är farligt och
vad som är dödligt. Man skall också fråga sig vad de
olika myndigheterna egentligen skriver.

När det gäller FOA:s utlåtande till Rikspolisstyrel-
sen 1995 fastslår vissa underställare av brevet att inga
dödsfall är konstaterade när det gäller tårgas. Samma
personer har i ett annat utlåtande 1993 konstaterat att
det förekommit dödsfall i samband med tårgas.

Efter att ha läst underlaget frågar jag mig varför
FOA har skrivit ett så oerhört tendentiöst brev. Det
väckte min nyfikenhet, så jag grävde vidare. Ganska
snabbt konstaterade jag att 1969 ansåg 70 länder tår-
gas vara så farligt att de ville ha den med på Genève-
konventionens lista över förbjudna krigsvapen. Vapen
som av ett antal länder ansetts vara så farliga skall
alltså utvecklas i Sverige för att vara till för kvinnor!

Då går jag vidare till frågan om pepparsprejen,
som FOA "skrev ner" och konstaterade att ett trettio-
tal människor blivit dödade. Jag kontaktade FBI i
USA och fick fram att man där på ett helt annat sätt
än inom Polisen i Sverige ansträngt sig för att få ett
ordentligt underlag till sina utlåtanden. Man har alltså
inte okritiskt bara tagit det som tydligen passar vissa
grenar.

Av de 30 dödsfall som Sigrid Bolkéus hänvisade
till utreddes 26. Det visade sig att möjligen ett kan
hänvisas till att vara orsakat av pepparsprej. Det skall
vi jämföra med att man även i fråga om tårgas har
konstaterat ett antal dödsfall. För undvikande av vida-
re diskussion nämner jag alltså att det är CS som
använts i Sverige, inte CN. FOA har försökt blanda
korten igen i ett svar till mig. Men FOA har skrivit
under på att det var CS.

Inom FBI i USA understryker man faran av dro-
ger, speciellt faran av droger i kombination med sprit,
och faran av att använda fängelser på fel sätt. Där har
det alltså konstaterats att om man använder hjälpme-
del, tårgas eller pepparsprej, på fel sätt, speciellt när
det gäller drogmissbrukare som också använder sprit,
kan missbrukare avlida. Den diskussionen måste vi
också ha.

Det som jag tycker är tragiskt i sammanhanget är
att FOA har skrivit ett oerhört tendentiöst brev. Riks-
polisstyrelsen har synnerligen okritiskt accepterat
detta. Vad drar jag för konsekvenser som enskild
kvinna som känner sig hotad? Strunta i svenska myn-
digheter, gå och köp cayennepeppar. Det är det som
finns i pepparsprejen.

Anf. 19 SIGRID BOLKÉUS (s)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi här i
riksdagen inte kan ta på vårt ansvar att förespråka
pepparsprej när inte Rikspolisstyrelsen vågar det.
Rikspolisstyrelsen hade verkligen satt sin förhoppning
till pepparsprejen just därför att man behöver ett mel-
lanting mellan batong och pistol.

Jag håller med om att det absolut behövs någon-
ting för hotade kvinnor. Kia Andreasson säger att vi
bara suttit här och inte gjort någonting när det gäller
vapen. Hon säger att det inte hände någonting med
anledning av 1987 års vapenutredning. Det gjorde det
visst. Det gjordes flera skärpningar bl.a. angående
förvaring av vapen. För ett vapen har det krävts en
tredelad förvaring så att man har en vital del under
lås.

Likadant är det när det gäller inköp och innehav
av olika slags ammunition. Vi har efter 1987 höjt
straffskalorna för brott mot vapenlagen. Rikspolissty-
relsens rapport om illegala vapen finns med i underla-
get. Det har hänt mycket där också.

Kia Andreasson nämnde Rikspolisstyrelsens och
Tullens samarbete. Det är viktigt med det samarbetet.
Där har det redan hänt någonting. I Rikspolisstyrel-
sens rapport om illegala vapen, som kom för drygt ett
år sedan, står det att Tullen är villig att hjälpa Polisen
med strängare kontroll av införsel av vapen. Det hän-
der alltså mycket även där, för att inte tala om den
militära sidan, som jag har varit så kritisk till. Det nya
handlar om att det ställs samma krav på de militära
vapnen som på de civila. Det gäller återkallelser,
lämplighetsbedömningar osv. Någon passivitet har det
inte varit, snarare aktivitet.

Anf. 20 SIW PERSSON (fp) replik

Herr talman! När det gäller pepparsprejens och
tårgassprejens vara eller inte vara vill jag än en gång
understryka att jag tycker att det är synnerligen an-
märkningsvärt att FOA okritiskt lämnat ett utlåtande
till förmån för tårgas och till nackdel för pepparsprej.
Rikspolisstyrelsen har alltså accepterat detta. Det är
faktiskt en myndighets ansvar att reagera om man ser
att saker börjar bli tendentiösa.

När det gäller tårgassprejen vill jag också säga till
Sigrid Bolkéus att det kanske inte är så konstigt att
man inte känner till så mycket, därför att många av
utredningarna har skett inom försvarets väggar. Då är
det svårt att få ut dem. Men man har alltså från FOA:s
sida ett ansvar att tillgodogöra sig det materialet. Det
är också anmärkningsvärt att man från RPS sida under
hela 80-talet inte tillgodogjort sig de vetenskapliga
fakta som finns i övriga världen. FOA är till för att
serva myndigheter. Därför är jag mycket upprörd över
att FOA inte har levt upp till det ansvar som det har.

Låt mig till sist säga till Sigrid Bolkéus att det inte
bara är fråga om att hitta någonting annat än ett död-
ligt vapen som hjälp för hotade kvinnor. Det är också
viktigt att polisen får någonting mellan pistol och
batong, någonting som verkar utan att döda.

Anf. 21 KIA ANDREASSON (mp)

Herr talman! Om det hänt mycket eller litet är
tydligen en subjektiv bedömning. Men av alla de
förslag som lades fram i 1987 års utredning är det
väldigt få som omsatts i lag. Det är många år mellan
1987 och 1995. Det har alltså hänt väldigt litet. Det
har varit en passivitet från riksdagens sida. Det hävdar
jag med tanke på de få förslag som genomförts.
Samma förslag som diskuteras 1987 dammas av 1995.
Det är inte många nya.

Rikspolisstyrelsen har gjort en kartläggning och
lagt fram en rad förslag som till stor del överens-
stämmer med de gamla. Då kan det inte talas om
särskilt febril verksamhet med att genomföra försla-
gen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

7 § UD-makars villkor

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU11

UD-makars villkor (skr. 1994/95:221)

Anf. 22 MARIANNE ANDERSSON (c)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utrikes-
utskottets hemställan när det gäller UD-makars vill-
kor.

Många tror kanske att våra diplomater och deras
medföljande har en mycket glassig tillvaro ute i värl-
den. Det är en betydande överdrift, särskilt när det
gäller de medföljande. Problemen vid hemkomsten är
också stora. Det är en grupp som till stor del hamnar
utanför våra trygghetssystem. Det har jag uppmärk-
sammat vid resor och i olika kontakter med dem som
finns vid våra beskickningar utomlands. Man blir
verkligen uppmärksammad på deras situation och på
den utsatta situationen för deras medföljande makar,
både när det gäller möjlighet till arbete och vid åter-
komsten samt när det gäller pensionsförmåner.

Jag fann detta oacceptabelt och orimligt. Därför
skrev andre vice talman Görel Thurdin och jag en
motion för ett par år sedan i syfte att förbättra deras
situation. Sedan dess har en hel del hänt, vilket också
beskrivs i regeringens skrivelse som behandlats av
utrikesutskottet. Jag vill egentligen bara uttala min
tillfredsställelse över att både utrikesutskottet och
regeringen tar dessa frågor på allvar. Jag vill ytterliga-
re betona angelägenheten av att den aviserade utred-
ningen om arbetslöshetsersättning till medföljande
snarast tillsätts.

I det här sammanhanget vill jag peka på en annan
utsatt grupp, nämligen biståndsarbetarna. Det är ange-
läget att se över också deras villkor, men det har vi
anledning att återkomma till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

8 § Vissa skolfrågor

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU3

Vissa skolfrågor

Anf. 23 RUNE RYDÉN (m)

Herr talman! Jag skall tala litet om utbildningsut-
skottets betänkande nr 3. Där behandlas motioner som
väcktes redan till förra riksmötet. Det är alltså ett
slags uppsamlingsheat som berör många olika områ-
den.

Vi från moderat håll har avgett ett antal reserva-
tioner till det här betänkandet. Men jag skall inled-
ningsvis, herr talman, yrka bifall till bara en av dessa,
nämligen reservation nr 4, som är vår första reserva-
tion, för att hålla fast vi den tradition som har inletts
här i kammaren, dvs. att man yrkar bifall bara till
partiets första reservation och därmed begär votering
om den.

Denna reservation handlar alltså om skolmåltids-
avgifter. Den rör också en annan ännu viktigare fråga,
nämligen frågan om vem som skall ha rätt att be-
stämma över detaljerna i fråga om skolan. För några
år sedan bestämdes det att skolväsendet skulle decent-
raliseras, och det var vi överens om över partigränser-
na. Men det verkar som att man redan hade glömt att
denna frihet för kommunerna existerade. Nu vill man
i detalj återgå till det gamla regleringssystemet inom
skolväsendet.

Vi från moderaterna, Folkpartiet och kds tycker att
kommunerna i den mån de så önskar skall ha möjlig-
het att ta ut en avgift för skolmåltider, men det finns
motioner där man förespråkar att regeringen redan nu
skall överväga möjligheten att lagstifta om ett förbud
mot att ta ut avgifter för skolmåltider i grundskolan
och gymnasieskolan, detta trots att det endast är ett
tjugotal kommuner som har infört eller som överväger
att införa sådana avgifter. Det är alltså mindre än
10 % av det antal kommuner som finns i landet. Trots
detta vill man redan nu slå till med en lagstiftning på
det här området. Det visar att den breda överenskom-
melse om decentralisering av skolverksamhet som
betänkandet gav uttryck för redan håller på att rivas
upp. Regleringsivrarna har kommit tillbaka, och det är
mycket beklagligt. Därför yrkar jag alltså bifall till
reservation nr 4.

Reservation nr 5 handlar om informationen om
skolväsendet, tillsyns-, uppföljnings- och utvärde-
ringsarbete. Den rör vissa frågor som också står i
konflikt mellan staten och kommunerna. Det gäller
vem som skall ha ansvaret för de nationella målen och
ange ramarna för verksamheten.

Kommunerna och andra huvudmän har ansvaret
för själva genomförandet. Men när det gäller de lång-
siktiga nationella målen anser vi att det är staten som
har ansvaret. Staten skall svara för uppföljning, utvär-
dering och tillsyn på det här området. Vi är inte riktigt
nöjda med den skrivning som finns i majoritetstexten.
Därför har vi reserverat oss.

Den tredje reservationen som vi ställer oss bakom
rör regleringen av läsårsindelningen. Det är också en
reservation som går på temat avreglering. Vi från
moderaterna och Folkpartiet tycker att kommunerna
själva skall få reglera läsårets längd och lägga ut det
på det sätt som man finner lämpligt. Vi antar att man
känner sitt ansvar och att variationerna kommer att
vara utomordentligt små. Majoriteten vill inte gå med
på detta utan man vill att läsårsindelningen skall reg-
leras i detalj. Vi föreslår alltså att regeringen skall ta
initiativ till en avreglering på det här området.

För cirka tio år sedan var jag med - men då under
helt andra premisser - om att i denna kammare lag-
stifta om att läsåret skulle omfatta ett visst antal ar-
betsdagar, nämligen 178 dagar. Men förhållandena är
helt annorlunda efter de förändringar som har genom-
förts under senare år. Jag tycker att detta är den väg
som man bör beträda i stället för att hålla kvar enskil-
da små regleringsdetaljer på det kommunala området.

Samma sak gäller egentligen reservation nr 8. Där
handlar det om skolledarutbildningen. Det är allmänt
känt att lärare känner sig litet övergivna av sina skol-
ledare. Man klagar på att de inte riktigt har kraften,
orken och möjligheterna att stödja lärarna på det sätt
som de skulle vilja. Talar man med skolledarna får
man ungefär samma besked. De beklagar att de inte
klarar av dessa uppgifter på det sätt som de skulle
önska. Därför tycker vi från moderat håll att det be-
hövs en påbyggnadsutbildning utöver rektorsutbild-
ningen för att ge den kompetens till skolledarna som
de saknar och som de så väl behöver. Detta är då en
statlig angelägenhet, eftersom den omfattar hela skol-
väsendet. De enskilda kommunerna kan inte alltid ta
ansvar för detta. Därför instämmer jag i reservation nr
8. Och med detta, herr talman, avslutar jag mitt anfö-
rande.

Anf. 24 MARIE WILÉN (c)

Herr talman! Kammaren behandlar i dag betän-
kandet Vissa skolfrågor. Det omfattar en rad frågor
som har tagits upp under den allmänna motionstiden
för ett år sedan. Jag vill bara kort beröra några av
dessa frågor som Centern reserverat sig för eller tagit
upp under den allmänna motionstiden.

Centern påpekade i sin partimotion värdet av att
sprida kunskaper och goda exempel när det gäller
skolgårdar. Det finns forskning som visar att de skol-
gårdar där man har tillgång till naturmark upplevs
som bättre än de skolgårdar där man inte har det.

Detta är värdefull kunskap ur flera perspektiv,
bl.a. för att ta till vara och utveckla barns och ungdo-
mars miljöintresse. Det kan också vara en väg för att
öka intresset för ämnena naturvetenskap och teknik.

Skolgårdens utformning är givetvis en kommunal
fråga. Jag anser dock att det projekt - Skolans uterum
- som kom till under fyrklöverregeringens tid på
initiativ av Inger Davidson har varit och är mycket
värdefullt. Det fungerar som en inspirationskälla och
kunskapskälla i det lokala arbetet. Enligt vad jag kän-
ner till ingår nu ca 600 skolor i ett nätverk som ett
resultat av projektet. Jag utgår också ifrån att detta
arbete kan fortsätta.

Centerpartiet påpekade i partimotionen värdet av
dessa kunskaper och att man borde sprida dem. Under
våren skickade Skolverket också ut en dokumentation
från "Skolans uterum" till landets alla skolor som
innehåller kunskaper och goda exempel. Detta var
vårt krav i motionen, och därför har vi inte reserverat
oss. Men vi kommer att fortsätta att följa det här arbe-
tet med stort intresse. Jag vet också att "Skolans ute-
rum" redan i nästa vecka kommer att ha premiärvis-
ning av en film i detta ämne som heter Barndomens
landskap. Den kommer säkert också att bidra till ökad
kunskapsspridning.

Så till reservationen som rör skolmåltidsavgifter.

Vi i Centerpartiet anser att skolmaten skall vara
gratis. Och det är den också i samtliga kommuner i
grundskolan och i en överväldigande majoritet av
gymnasieskolorna. Det hörde vi tidigare också Rune
Rydén nämna i sitt anförande.

Gratis skolmat är dock en fråga som skall avgöras
av kommunerna i enlighet med den decentralisering
av ansvaret för skolan som riksdagen beslutat om. Vi
anser inte att det skall ske genom en statlig lagstift-
ning såsom Socialdemokraterna, Vänstern och Miljö-
partiet föreslår.

Vi i Centerpartiet litar på våra kommunala före-
trädare. Vi anser att de har den bästa överblicken över
skolans verksamhet i den egna kommunen. Och vi
utgår också ifrån att de fattar de beslut som är bäst för
deras kommuns barn och ungdomar. Därför har Cen-
terpartiet reserverat sig i denna fråga.

Anf. 25 GUNNAR GOUDE (mp)

Herr talman! Vi har här i riksdagen under denna
mandatperiod varit med om att fatta beslut om ovan-
ligt stora bidrag till utbildningen. Det har motiverats
av att vi vill se en kompetenshöjning med tanke på
näringslivets behov. En annan tung motivering har
varit arbetslösheten i Sverige.

Det finns när det gäller de utbildningssatsningar
som riksdagen har gjort en stor grupp som nästan har
blivit helt bortglömd. Det är denna grupp jag huvud-
sakligen kommer att ägna mitt anförande åt. Det gäl-
ler dem som har särskilda läs- och skrivsvårigheter,
alltså barn med dyslexi.

Det gäller en pojke eller en flicka som under sin
första tid i skolan gör upptäckten att han eller hon inte
klarar av det som andra barn klarar av relativt lätt. Det
gäller dem som på grund av svårigheter med att läsa
och skriva halkar efter också i de andra ämnena. Det
gäller dem som, när det har gått några år, utvecklar en
självbild av att vara sämre. Deras självtillit får en
törn, och det sätter spår för resten av livet.

Vi möter dem som vuxna, de som lever sina liv
utan att kunna ta full del av det skrivna ordet. Det
handlar om svenskar som inte kan delta fullt ut i det
moderna samhällslivet, och vilkas demokratiska rät-
tigheter därmed också naggas i kanten. Det här är
ingen liten grupp. Kanske rör det sig om uppemot
300 000 personer här i Sverige. Någonstans mellan 5-
10 % av barnen i våra skolor har allvarliga läs- och
skrivsvårigheter. I genomsnitt handlar det alltså om
ett par barn i varje skolklass.

Dyslexin är väl känd och kartlagd. Vi vet att den
med speciella pedagogiska insatser går att avhjälpa.
Vi vet också att detta är lättare ju yngre barnet är. Vi
har undersökningar som visar att man erhåller de
största effekterna om stödet ges redan under de sista
åren i förskolan.

Problemet har uppmärksammats här i riksdagen år
efter år. Skolverket har gjort undersökningar om före-
komsten och man har studerat olika metoders effek-
tivitet. Man har anslagit medel för uppbyggnad av
några dyslexicentrum och man har givit bidrag till
utveckling av speciella utbildningsmedel. Denna
verksamhet har emellertid, sett i ett riksperspektiv,
varit blygsam. Den kan snarast beskrivas som en liten
försöksverksamhet som har kommit relativt få till del.
Det har år efter år konstaterats att grundskolans lärare
saknar utbildning om dyslexi, att lärarutbildningen
fortfarande är bristfällig på området och att inte ens
speciallärarna har utbildning, vare sig när det gäller
diagnostisering av eller specialpedagogik för barn
med läs- och skrivsvårigheter.

I utbildningsutskottets betänkande står återigen
just detta att läsa. Här beskrivs problemen och beho-
vet av kraftfulla åtgärder. Samtidigt refererar man till
de åtgärder som har vidtagits. Men man uppmärk-
sammar inte den stora diskrepans som råder mellan
behoven och de vidtagna åtgärdernas omfattning. I
betänkandet finns vaga skrivningar om direktiv till
Skolverket som, med alldeles otillräckliga resurser,
skall följa situationen för elever med behov av särskilt
stöd i syfte att hindra utslagning. Man refererar till
åtgärder av typen 45 stipendier till lärare för kurser
eller studiebesök som har att göra med läs- och
skrivsvårigheter.

Som tydligt framgår av regeringsdeklarationen
och av budgetsatsningarna har regeringen siktet in-
ställt på att höja den allmänna utbildningsnivån i
landet. Det är då förvånande att man i den mil-
jardsatsning som har gjorts inte har uppmärksammat
problemet med att en stor grupp svenskar inte kan läsa
och skriva. Det är svårt att förstå varför åtgärder inte
vidtas. Förekomsten av problemet är alltså känd sedan
länge. Diagnosinstrument finns, och metoderna för att
åtgärda problemen ligger inom ramen för vad det
vanliga skolsystemet skall klara av. Det handlar bara
om att få rätt utbildning av lärare och speciallärare.

Herr talman! Det handlar alltså om prioriteringar.
Miljöpartiet har andra prioriteringar än regeringen i
många frågor. Frågan om stöd till elever med särskil-
da behov är ett exempel. Vi kräver kraftfulla åtgärder
för att komma till rätta med dyslexiproblemet. Jag
yrkar bifall till reservation 3 mom. 23.

Som jag har sagt är stödåtgärder för barn med läs-
och skrivsvårigheter kanske mest effektiva om de
sätts in på ett tidigt stadium; redan i förskolan. Detta
leder vidare till ett annat problem som jag kort skulle
vilja beröra. Det gäller förskolans ställning i relation
till grundskolan.

Det har under förskolans utveckling blivit alltmer
uppenbart att förskolan skall förberedda barnen för
skolan. Det finns en tydlig koppling mellan förskola
och skola. Det gäller såväl sexåringsverksamheten
som förberedelserna för de femåringar som skall börja
grundskolan vid sex års ålder. Förskolan har en peda-
gogiskt förberedande uppgift som är nära knuten till
grundskolepedagogiken. Det är en brist att inte försko-
lan behandlas i skolplanen. Det skulle vara en fördel
om förskolepedagogiken fick en medveten formule-
ring i form av t.ex. en kommunal förskoleplan, knuten
till den kommunala skolplanen, där mål och medel för
kommunens förskolor presenterades. Det skulle kunna
gynna utvecklingen av förskolepedagogiken och gag-
na samarbetet mellan förskola och grundskola. Över-
gången från förskola till skola skulle underlättas och
möjligheterna till individuell anpassning skulle öka.

Herr talman! Miljöpartiet har i en motion före-
slagit en sådan upptagning av förskolan i det svenska
skolsystemet. I den motionen förslås också att fri-
tidspedagogernas verksamhet skall integreras i sko-
lans pedagogiska planering. Deras arbete utnyttjas
ofta inte alls på ett målmedvetet sätt för att höja kvali-
teten i undervisningen. Arbetet med barn med speciel-
la behov, t.ex. barn med läs- och skrivsvårigheter, är
ett exempel bland många på detta.

Jag vill yrka bifall till reservation 9 mom. 34 som
behandlar frågan om knytningen mellan förskola och
skola och fritidspedagogernas ställning.

Anf. 26 INGER DAVIDSON (kds)

Herr talman! Det tar tid för varje liten självcentre-
rad människounge att komma fram till övertygelsen
att andra också måste finnas; t.ex. syskon, de som är
duktigare och de som är svagare. Alltså inte bara dem
som man tycker bäst om. Som vuxna har vi inte alltid
hunnit utforma denna övertygelse, så att vi kan leva
upp till den i ord och handling alla dagar och i alla
sammanhang. Det är ju inte så lätt, fast vi så gärna
skulle vilja. De flesta av oss förstår ju förr eller senare
att om inte alla erkänner människovärdet hos alla
andra, så är vi alla utrotningshotade.

Dessa vackra ord har jag inte hittat på själv, utan
det är författarinnan Gunnel Linde som har formulerat
sig så. Hon är citerad i ett nyhetsbrev från Skolverket
som jag fick i min hand härom dagen. Jag blev glad
när jag fick det. Innehållet är nämligen delvis ett svar
på en av mina reservationer till det betänkande vi
behandlar i dag. Den handlar om etisk fostran i skolan
eller, som det uttrycks i nyhetsbrevet, om värdegrun-
den i praktiken.

För att målbeskrivningarna i läroplanen inte bara
skall bli vackra ord är det viktigt att de värderingar
som beskrivs också tillämpas i praktiken. Målet för
det praktiska arbetet måste vara att man lever som
man lär. Det handlar inte bara om att tala etik på vissa
lektioner, utan hela förhållningssättet och handlings-
mönstret måste förmedla läroplanens värdegrund. Det
viktigaste är att varje individ på skolan, både vuxna
och barn, möts med respekt och på det sättet också lär
sig att respektera andra.

I den kristdemokratiska reservationen skriver vi att
Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för
hur målbeskrivningarna angående etisk fostran skall
få en praktsik tillämpning. Det arbete som nu har
påbörjats genom att skolor inbjuds att medverka i ett
utvecklingsarbete på det här området, ser jag som ett
positivt första steg. Det kan följas upp med rapporter
om goda exempel på hur värderingsfrågorna kan föras
in i olika sammanhang i undervisningen. Detta kan
sedan komma andra skolor till del.

Vi kristdemokrater är övertygade om att klimatet i
skolan blir varmare, mjukare och mer respektfullt om
läroplanens inriktning på ett övergripande etiskt per-
spektiv med historisk förankring i vår kristna kultur-
arv tas på allvar i de enskilda skolorna.

Den aktuella diskussionen om att förbjuda rasis-
tiska symboler och andra attribut i skolan, liksom
frågor som mobbning och främlingsfientlighet, kan
också sättas in i sitt sammanhang när de kan relateras
till värdegrunden som den naturliga utgångspunkten
för hela skolarbetet. Det skall bli spännande att följa
utvecklingen på detta område, vilket kommer att bli
en av den svenska skolans viktigaste uppgifter under
de närmaste åren.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Nästa fråga som jag vill ta upp häng-
er egentligen samman med den föregående. Den
handlar om dyslexi, dvs. barn med grava läs- och
skrivsvårigheter. Dessa barn måste precis som alla
andra barn bemötas med respekt, som innebär att
deras handikapp inte nonchaleras. Barn med läs- och
skrivsvårigheter hamnar lätt i underläge i skolarbetet,
om inte orsaken uppdagas tidigt. De får då stämpeln
att de ingenting begriper, och självförtroendet rubbas
på ett sätt som är väldigt svårt att återställa senare.
För att kunna fånga upp dessa barn tidigt är det nöd-
vändigt att fortbildningen av förskollärare och grund-
skollärare på detta område prioriteras både nationellt
och lokalt. Metoderna finns efter flera års forskning.
Gunnar Goude har ju här redogjort för detta ganska
utförligt. Men metoderna har fortfarande inte nått ut
till de enskilda lärarna i en omfattning som är till-
fredsställande.

Därför yrkar jag nu bifall till reservation 3.

Om den mål- och resultatstyrning som nu införs på
skolans område skall fungera, är det nödvändigt att
tillsynen, uppföljningen och utvärderingen blir effek-
tiv.

När det gäller friskolorna är Skolverkets tillsyn
omfattande, men det kan knappast sägas om den of-
fentliga skolan ännu. Ett exempel: Under många år
har vissa ämnesgrupper förlagts i block. Det är en illa
dold hemlighet att vissa av ämnena i ett block behand-
las mycket styvmoderligt i förhållande till de övriga
ämnena. Det gäller t.ex. religionskunskap och natur-
kunskap, som ofta fått stryka på foten till förmån för
geografi och historia. Att ämnen förläggs i block är
positivt på det sättet att integreringen underlättas och
därmed möjligheten för eleverna att uppleva sam-
manhang i undervisningen. Men att vissa ämnen inte
får sin redan knappt tilltagna tid är oacceptabelt. Där-
för bör det snarast göras en särskild utvärdering av
hur ämnen som är förlagda i block behandlas sinse-
mellan, så att målen kan uppnås i vart och ett av de
ämnen som ingår i ett block.

Herr talman! När det slutligen gäller lagstiftningen
om fria skolmåltider, som flera redan har varit inne
på, är inte heller vi kristdemokrater beredda att gå
med på en lagstiftning på det området. Både föräldrar
och kommunpolitiker är väl medvetna om hur viktiga
skolmåltiderna är för att eleverna skall orka med
skolarbetet och må bra över huvud taget. Därför pri-
oriteras också fria skolmåltider när vissa områden
skall undantas från nedskärningar. Det visar utveck-
lingen väldigt tydligt. Samtliga grundskolor och näs-
tan alla gymnasieskolor - det finns bara ett par tre
undantag - har fortfarande fria skolmåltider.

När vi yrkar bifall till reservation 4 innebär det att
vi vill lita på att föräldrarna och kommunpolitikerna
tillsammans kommer att se till att eleverna även i
fortsättningen får den mathållning som de behöver för
att klara av sitt skolarbete.

Anf. 27 EVA JOHANSSON (s)

Herr talman! I detta betänkande behandlas drygt
80 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Jag
tänker inte kommentera vart och ett av dem, utan
koncentrerar mig nu på de punkter där vi i utskottet
har haft skilda uppfattningar om vad riksdagen bör
göra.

Det är rätt vanligt att riksdagen avslår motioner,
och det har vi gjort i hög grad också i detta betänkan-
de. Men det är inte alltid därför att vi är oense med
motionärerna i sak, utan därför att det som krävs i
motionerna redan är under utförande eller att ansvaret
ligger någon annanstans än här i riksdagen.

Det gäller en lång rad motioner som hänger sam-
man med den nya läroplanen för grundskolan och
gymnasieskolan. Det är läroplaner som just har införts
och vars hela verkningar vi ännu inte har sett. Skol-
verket har ett uppdrag att fortlöpande utvärdera verk-
samheten, och självfallet är vi alla intresserade av att
så tidigt som möjligt få veta hur den nya läroplanen
påverkar elevernas skolarbete.

När vi beslutade om de nya läroplanerna strävade
vi utbildningsutskottet efter att bli så eniga som möj-
ligt. Det var angeläget, inte bara för att ge skolan
tydliga mål utan också långsiktiga mål som håller
över majoritetsskiften här i riksdagen. Om allt blev vi
inte överens. Vi socialdemokrater hade en rad reser-
vationer på viktiga områden. Men vi har avstått från
att använda den nya majoriteten till att riva upp de
nya läroplanerna. Vi gjorde tidigt klart att vi skulle
agera på det sättet. Därför känns det litet underligt att
nu behandla motioner från f.d. regeringspartier, vilka
för fram precis samma kritik, oro och farhågor som vi
gjorde men som nu talar för vår linje. Tänk om vi
hade kunnat ändra på litet mer i läroplansförslaget för
ett par år sedan, då skulle läroplanerna varit ännu
bättre än nu. Då hade vi också sluppit en och annan
reservation.

Detta gäller t.ex. reservation nr 1 från Centern och
kds om de praktisk-estetiska ämnena. Den uppföljning
som partierna har reserverat sig för pågår alltså, och
det behövs inget påpekande från oss här i riksdagen
om den saken. Men samma klarsyn för ett par år se-
dan hade dessutom kunnat förhindra den utveckling
som nu oroar både Centerpartiet och kds.

Jag tycker nog att Inger Davidson i reservation 2
slår in öppna dörrar, vilket hon ju också konstaterade
här nyss. Den utveckling av skolans ansvar för de
estetiska perspektiven i undervisningen som hon efter-
frågar pågår, både i skolornas eget utvecklingsarbete
och från Skolverkets sida, t.ex. genom det som Inger
Davidson nämnde här och i en rad olika fortbild-
ningsprojekt.

I detta sammanhang vill jag också ta upp modera-
ternas reservation nr 5 om information om skolväsen-
dets tillsyns- och uppföljnings- och utvärderingsarbe-
te. Det som de begär har redan gjorts och kräver ingen
ytterligare åtgärd här i riksdagen. Miljöpartiets och
kds reservation nr 3 hör egentligen också dit, men den
upplevs ändå som litet annorlunda. Den berör åtgärder
för att stärka skolans möjligheter att hjälpa barn och
unga med läs- och skrivsvårigheter. Vi är överens i
sak, och det har vi manifesterat här i riksdagen vid ett
flertal tillfällen. Men vi kan inte se att de påpekanden
som reservanterna vill göra skulle föra denna fråga
framåt. Mycket arbete är i gång, och departementet
har också påbörjat en angelägen översyn av lärarut-
bildningen. Lärarutbildningarna har tillåtits att spreta
rejält över landet, och vi vet inte i dag om de ger en
tillräcklig grund för den svåra uppgift som speciallä-
rare och andra har att hjälpa barn med läs- och skrivs-
vårigheter. Lika viktigt som det är med grundutbild-
ning är att det finns adekvat fortbildning som bl.a.
snabbt för ut forskningsrön i praktisk verklighet. Detta
är, och det betonar utskottet, ett ansvar för kommu-
nerna. Det är där de bäst känner till bristerna och det
är där de prioriteringar måste göras som bäst leder till
att läroplanens mål om likvärdighet uppnås. Jag vill
understryka att vi på den punkten är helt överens med
Gunnar Goude och Inger Davidson, som jag tycker
hade bra inlägg i det avseendet.

I reservation 4 avstyrker de fyra borgerliga parti-
erna gemensamt den enda motion som vi inte ville
avslå. Den handlar om skolmåltidsavgifter. Vi vet att
detta diskuteras även för grundskolan i ett antal, låt
vara, mycket hårt trängda kommuner. Sedan betän-
kandet skrevs har det dessutom förekommit tidnings-
uppgifter om att någon kommun har beslutat att införa
just skolmåltidsavgifter.

Skolmåltiderna är en frivillig verksamhet för
kommunerna. Men de har kommit att bli en integrerad
del av skoldagen, och de har på många ställen en
mycket viktig pedagogisk roll. Att de dessutom är en
förutsättning för att eleverna skall orka utföra det
arbete som lärandet innebär är nog de flesta överens
om.

Jag tror också att de flesta förstår att också ganska
låga terminsavgifter för maten för många familjer
med flera barn skulle bli en alltför tung börda att bära,
och de kan tvingas välja bort maten när alla räkningar
skall betalas. Vi vill undvika att en sådan utveckling
kommer till stånd. Vi föreslår nu att beredskapen höjs
för att man skall kunna stifta en lag som tar in skol-
måltiderna i det som skall erbjudas avgiftsfritt i sko-
lan, om det skulle visa sig att det behövs.

Vi är medvetna om att denna fråga döljer många
svåra avvägningar gentemot kommunernas självsty-
relse. Därför är det viktigt att kunna se över den i lugn
och ro i stället för att kanske tvingas till ett hastverk,
om det visar sig att allt fler kommuner vill slå in på
avgiftslinjen.

I Folkpartiets reservation 6 förespråkas kommuna-
la skolinspektörer. Vi tycker inte att riksdagen har
någon anledning att föreskriva hur kommunerna skall
uppfylla sitt ansvar för tillsyn, uppföljning och utvär-
dering av skolan utan bara slå fast att de har detta
ansvar.

I reservation 7 begär Moderaterna och Folkpartiet
att reglerna för läsårsindelning slopas. Det kan ligga
något i detta med tanke på den avreglering som har
skett och som i varje fall vi förespråkade. Det gjorde
dock inte Moderaterna och Folkpartiet på den tiden.
Men eftersom detta hänger ihop med reglerna för
studiestöd anser vi att man inte bör ta itu med denna
fråga nu, eftersom en utredning är tillsatt.

I reservation 8 vill Moderaterna att staten skall
erbjuda en kvalificerad ledarutbildning för skolans
rektorer. Det finns i dag en sådan utbildning som tar
sikte på de delar i rektorernas uppgifter som är styrda
av beslut i riksdag och regering. Den utbildning som
krävs för de kommunala åtaganden som rektorerna i
allmänhet också har, tycker vi att kommunerna skall
stå för.

Slutligen vill jag också kommentera Miljöpartiets
reservation 9 om ansvaret för förskolan och fritids-
verksamheten. Det är en viktig fråga. När vi beslutade
om läroplanen för ett par år sedan krävde vi att den
skulle utformas som ett gemensamt måldokument för
skolan och förskolan. Det hade varit en mycket bra
grund att stå på. Nu vet vi att mycket av denna verk-
samhet har börjat växa ute i kommunerna utan att vi
har föreskrivit något om den härifrån. Det hade under-
lättat med ett gemensamt måldokument, men vi får
glädjas åt att man inte har hindrats av frånvaron av ett
sådant. Jag vill bara hänvisa till det som jag sade
inledningsvis, nämligen att vi nu inte kan riva upp
läroplanen och börja med ett nytt stort läroplansarbete
i inledningen till genomförandet av den gamla.

Utöver detta har utskottet också kommit med klo-
ka förslag till riksdagen i många olika frågor - teck-
enspråk, mediakunskap, körkortsutbildning, vård-
gymnasier och mycket annat som tas upp i betänkan-
det - men dessa tänker jag inte ta upp nu. Vi är över-
ens om dessa frågor, och jag vill yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 28 INGER DAVIDSON (kds) replik

Herr talman! Eva Johansson önskar att vi skulle ha
ändrat på litet mer när vi skrev läroplanen. Hon menar
att om vi hade visat litet mer oro då på dessa områden
skulle vi inte ha behövt skriva några reservationer nu.
Jag vet inte om Eva Johansson menar att vi skall vara
bakbundna därför att vi har suttit med i en koalitions-
regering där vi var ense om väldigt mycket men inte
om allt. Detta var en fråga som vi inte var riktigt
överens om. Vi stred även då för att en uppföljning
och en utvärdering av ämnen i block skulle genomfö-
ras redan då, eftersom vi hade sett utvecklingen.

Eva Johansson tog upp det estetiska perspektivet.
Men det var inte riktigt detta som jag tog upp, utan
det var det etiska perspektivet. Det är kanske inte så
konstigt att jag vill att Skolverket skall göra en tydli-
gare uppföljning av detta och göra beskrivningar för
skolorna när det gäller hur detta kan gå till med tanke
på det stenhårda motstånd som Socialdemokraterna
gjorde när vi förhandlade om de skrivningar som så
småningom kom in angående värdegrunden i läropla-
nen. Jag tycker därför att det är mycket motiverat med
den reservation som vi har fogat till betänkandet om
detta.

Slutligen vill jag säga något om lagstiftningen när
det gäller fria skolmåltider. I alla andra sammanhang
hänvisar Eva Johansson till att det är kommunernas
ansvar - dyslexi, tillsyn och uppföljning, osv. Vi anser
att det skall vara kommunernas ansvar också att avgö-
ra om skolmåltiderna skall vara fria. Jag tror också att
debatten i sig om hur mycket dessa måltider kostar
osv. är bra, eftersom det skapar en medvetenhet om
att det faktiskt handlar om något som kostar pengar.
Jag har ju varit lärare i många år och sett hur det kan
gå till i matbespisningar, framför allt för några år
sedan. Då behandlade man varken maten eller de som
arbetade i skolköken med någon speciell respekt.
Därför är själva debatten bra. Men vi överlåter åt
kommunerna att avgöra hur de skall ha det.

Anf. 29 EVA JOHANSSON (s) replik

Herr talman! Inte skall Inger Davidson behöva va-
ra bakbunden av de gamla besluten. Det är bara bra
om hon ändrar sig till det bättre. Jag bara konstaterade
att hon inte hade behövt gå omvägen runt den läroplan
som förväntas gälla några år.

Jag talade nog också om de etiska perspektiven i
undervisningen. Innan jag tog upp dem nämnde jag de
praktisk-estetiska ämnena. Men det är naturligtvis en
stor skillnad mellan dessa.

Det är viktigt att denna utveckling pågår. Så sent
som i går deltog jag då Utbildningsnämnden i Kop-
parbergs län hade samlat all sin personal till en studi-
edag just om frågor om rasism och främlingsfientlig-
het och om hur man hanterar dessa frågor. Jag vet inte
i vad mån jag kunde bidra i någon större utsträckning
till att sprida ljus över församlingen, men jag vet i alla
fall att det pågår ett mycket viktigt arbete på skolorna
där uppe.

De fria skolmåltiderna är i mycket hög grad kom-
munernas ansvar, och vi skall inte ta över detta an-
svar. Men till skillnad från många andra frågor, t.ex.
om barn med läs- och skrivsvårigheter, där det pågår
ett viktigt utvecklingsarbete i rätt riktning, diskuteras
nu skolmåltidsfrågan i den andra riktningen, nämligen
att fler kommuner funderar på att införa skolmåltids-
avgifter. Därför vill vi vara ute i tid för att stävja
detta. Såvitt jag kan förstå vill inte heller Inger Da-
vidson ha en utveckling som innebär att man inför
skolmåltidsavgifter. Det kan kanske t.o.m. räcka med
denna markering. Förhoppningsvis slipper man ta till
en lagstiftning.

Anf. 30 INGER DAVIDSON (kds) replik

Herr talman! Det är bra att skolorna diskuterar
främlingsfientlighet och rasism. Vi har även fått en
debatt där Skolverket deltar, t.ex. när det gäller att
förbjuda nazistiska symboler och andra attribut. Men
det som är viktigt i detta sammanhang - detta har man
ju diskuterat länge - är att man inte har kopplat det till
skolans värdegrund och kopplat det till det självklara
att alla människor har samma värde och att det är en
helhetssyn på skolan. Det är därför som det är så
viktigt att vi funderar mer på detta. Det är inga lätta
frågor, och de flesta känner sig ganska handfallna och
tafatta inför denna diskussion. Men vi måste sätta oss
ned och föra den grundligt. Då är det viktigt att Skol-
verket driver på. Skolverket har också börjat med
detta, vilket jag också uttryckte glädje över i mitt
första inlägg. Jag kommer att följa denna utveckling
mycket noga.

Anf. 31 EVA JOHANSSON (s) replik

Herr talman! Jag måste säga att jag har rakt mot-
satt upplevelse av svensk skola. Visst tar man denna
fostrande uppgift på allvar, och visst förs det många
viktiga samtal ute i skolorna mellan personalen men
också mellan skolans personal, vuxna och eleverna
just med skolans värdegrund i botten. Skolans värde-
grund var inte något som togs med i den läroplan som
håller på att införas nu, utan den har funnits där i stort
sett orörd sedan lång tid tillbaka. Det var ju Inger
Davidsons parti som hävdade att denna värdegrund
skulle förändras, åtminstone uttrycken för den. Det
uppfattades ute på många skolor som att den blev
otydlig. Man blev orolig för vad man skulle göra.

Jag kan lugna Inger Davidson med att även om
inte allting är alldeles perfekt så pågår detta arbete.
Det är en glädjande utveckling som vi skall notera här
i riksdagen, och vi skall inte förneka att den pågår.

Anf. 32 RUNE RYDÉN (m) replik

Herr talman! Eva Johansson sade att detta betän-
kande behandlade 80 motionsyrkanden, och att alla
utom ett hade avstyrkts. Jag beklagar att man i så fall
inte hade avstyrkt alla 80. Det hade varit betydligt
bättre och konsekventare.

Jag vill inleda med att säga att det har varit hov-
samt och trevligt att lyssna till Eva Johansson i den
här debatten. Hon har uttryckt sig på ett nyanserat
sätt. Det finns kanske små nyansskillnader här. Men i
allt väsentligt är vi efter de inledande besluten om
läroplanen under den förra mandatperioden överens
på väldigt många punkter, och det gläder mig.

De reservationer som finns har ofta lämnats för att
påverka i en viss riktning när man vill driva frågan
vidare. På flera av dessa punkter har Eva Johansson i
sitt inlägg givit mig rätt. Hon har sagt att det ligger en
hel del i än den ena och än den andra reservationen.
Egentligen är det bara på en punkt som vi påtagligt
skiljer oss åt.

Det gäller den reservation som behandlar skol-
måltidsavgifterna. Det var där jag beklagade att ut-
skottet inte avstyrkte motionen som föreslog att man
skulle ha en beredskap för lagstiftning på detta områ-
de. I andra sammanhang i den här debatten har Eva
Johansson klart och tydligt sagt att det är ett kommu-
nalt ansvar och att det inte skall finnas någon regle-
ring. Hur totalt sett maximalt ett tjugotal kommuner
skall kunna utgöra ett hot har jag väldigt svårt att se.
Det är mindre än 10 %. Varför inte låta dem försöka
med detta?

Jag uppfattar det kanske som att detta var ett sätt
att lägga ett offer på regleringsaltaret för att hålla en
viss opinion inom Socialdemokraterna tyst, men att
det aldrig kommer att bli någon form av lagstiftning.
Om det är så att Eva Johansson här och nu kan bekräf-
ta det skall jag sitta tyst under resten av debatten och
känna mig nöjd.

Anf. 33 EVA JOHANSSON (s) replik

Herr talman! Vi är i stort sett överens i många av
sakfrågorna. Skillnaden för mig, Rune Rydén, är att
jag nu är betydligt mycket tryggare när det gäller
utvecklingen i skolan med en socialdemokratisk led-
ning i Utbildningsdepartementet och dessutom med
socialdemokrater i ledningen för de allra flesta kom-
muner, där så många viktiga prioriteringsfrågor skall
avgöras. Jag behöver därför inte uttrycka lika stor oro
nu som jag behövde göra under den förra mandatperi-
oden, när många saker gick åt fel håll.

Den finns en allmän opinion bland många föräld-
rar och elever mot skolmåltidsavgifterna i de kommu-
ner där detta diskuteras. Det är där som opinionen är
starkast, inte bland de socialdemokratiska kommun-
politikerna. De är lika hårt klämda som andra politi-
ker av att få budgeten att gå ihop och kan säkert också
tänka sig att vilja pröva detta.

Eftersom skolmåltiden är en så viktig del i skolda-
gen och en så viktig förutsättning för att de övriga
resurser som vi spenderar skall få avsedd effekt -
nämligen att ungarna också skall lära sig någonting i
skolan och orka med sitt arbete - vill vi ha en sådan
beredskap för en lagstiftning om det skulle behövas.
Jag för min del skulle vara väldigt glad ifall den inte
behövdes och de kommuner som nu resonerar om
detta säger: Nej, det är inte vettigt. Vi får göra andra
prioriteringar.

Anf. 34 RUNE RYDÉN (m) replik

Herr talman! Jag konstaterar att Eva Johansson ty-
värr tog tillbaka en del av det hon sagt tidigare. Det
verkar som att Eva Johansson och hennes partikamra-
ter inte riktigt litar på de kommunala förtroendemän-
nen.

Jag har också svårt att se att det har varit särskilt
stora diskussioner om införande av skolmåltidsavgif-
ter ute i landet. Jag bor själv i en kommun där man av
tradition har haft skolmåltidsavgifter i gymnasiet, och
det har aldrig lett till några diskussioner. Det finns där
en klar uppfattning över partigränserna att det är
lämpligt. Det är också ett bra sätt att vänja eleverna
vid att allting i livet inte är gratis. Det är också ett
pedagogiskt moment i den utbildning som skall ges i
samhället.

I övrigt tycker jag, som Eva Johansson sade i sitt
första inlägg, att det inte är så väldigt stora skillnader
mellan våra uppfattningar i utskottets betänkande. Det
är ett trevligt utslag av demokratin att vi har en väx-
ling vid makten. Att sedan Eva Johansson tycker att
det är utomordentligt trevligt att det är hennes parti-
kamrater som nu är vid makten hoppas jag inte kom-
mer att förändra hennes uppfattning när motsatsen
kommer att inträffa efter denna mandatperiod.

Anf. 35 EVA JOHANSSON (s) replik

Herr talman! Jag vill för säkerhets skull tala om
att jag inte tänker föreslå att vi skall avskaffa de all-
männa valen och den allmänna rösträtten.

Anf. 36 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Jag börjar
med att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag har
inte avgett några reservationer, och jag delar i stort de
åsikter som tidigare har framförts av Eva Johansson
och skall inte upprepa dem. Jag vill ändå här passa på
att uttrycka min glädje över utskottets positiva be-
handling av Vänsterpartiets motion Ub364 om förslag
till lagändring för att förhindra att avgifter tas ut för
skolmåltider på grundskolan och gymnasieskolan.

Vi ser utbildning på grundnivå som en självklar
rättighet som inte skall vara förenad med kostnader
för eleverna. Ingen skall behöva avstå från gymna-
sieutbildning av ekonomiska skäl. Alla barn och ung-
domar har rätt till likvärdig utbildning oberoende av
deras föräldrars inkomst. Alla typer av avgifter i sko-
lan är förmodligen ett av de säkraste sätten att öka
segregationen.

De urholkade statsbidragen har försatt många
kommuner i ett mycket svårt ekonomiskt läge. Det
har gjort att det blivit allt vanligare att diskussioner
förs om att avgiftsbelägga skolmåltiderna. Det gäller
då oftast gymnasieskolan. Denna utveckling är både
oroande och diskutabel. Resultatet skulle bli ojämlik-
het mellan invånare i skilda kommuner, vilket kan
upplevas som mycket orättvist.

Vi i Vänsterpartiet är medvetna om att det gäller
att uppfylla kraven på likvärdighet i skolan och sam-
tidigt värna om den kommunala självstyrelsen. Men i
det här fallet väger idén om en likvärdig skola för alla
tyngre än motiven bakom decentralisering. Det är en
basal och grundläggande idé.

Det är klart att inte heller vi tycker att det är något
självändamål med en lagstiftning. Det är en nödvän-
dighet för att värna om grundläggande värden, nämli-
gen barns lika värde och barns likvärdiga möjligheter
till utbildning. Om en del av kommunerna skulle
handla i enlighet med de diskussioner som förts skulle
detta drabba de ekonomiskt svaga grupperna ganska
hårt, och särskilt dem med många barn.

Jag har lyssnat på debatten. Jag blev litet förvånad
över Marie Wiléns från Centerpartiet, Inger Da-
vidsons och Rune Rydéns funderingar kring det
kommunala självstyret. Jag tänker på den massiva
misstro som jag har upplevt att samtliga dessa partier
hyser mot kommunalpolitikernas förmåga att rättvist
fördela befintliga resurser mellan kommunala skolor
och fristående skolor. Det är för mig en motsägelse-
fullhet som jag inte riktigt förstår.

Det är viktigt att barn får en fullvärdig kost under
sina ofta mycket långa arbetsdagar. I gymnasieskolan
befinner sig eleverna i skolan under åtskilliga timmar
på dagen. Annars blir ofta följderna att de får svårig-
heter att koncentrera sig, och då minskar också deras
förmåga till inlärning.

Vänsterpartiet har i motioner också uppmärksam-
mat den dramatiska ökningen av astma och allergis-
jukdomar. Det är vi inte ensamma om. Det beror
mycket på den dåliga inomhusmiljön och, framför
allt, bristfällig ventilation. Jag har gjort ett särskilt
yttrande för att markera vikten av att riksdagen vidtar
kraftfulla åtgärder så att någonting verkligen händer
och så att utvecklingen kan vändas.

Vi har också tagit upp skolhälsovårdens stora be-
tydelse. Jag skulle vilja markera något som jag tycker
är oerhört viktigt och som jag vill fästa utskottets och
riksdagens uppmärksamhet på. Det gäller de ned-
skärningar av skolans elevvård - skolsköterskor, kura-
torer och psykologer - som nu sker i våra kommuner
och som i dagsläget har medfört att ärendena på de
psykiatriska mottagningarna har ökat markant. Det är
ärenden som tidigare har kunnat tas om hand av sko-
lans elevvårdande personal. Det är barnen som drab-
bas hårt när man skär i den kommunala verksamhe-
ten. Barnens rop på hjälp syns bl.a. i den kraftiga
ökningen av antalet samtal till BRIS, men också i de
ökande köerna till BUP- och PBU-mottagningarna.

Anf. 37 RUNE RYDÉN (m) replik

Herr talman! Britt-Marie Danestig-Olofsson tog
upp skolmåltidsavgifterna. Det är i och för sig kanske
inte så förvånande. Det var en motion från hennes
parti, och jag beklagar att man inte avslog den. Britt-
Marie Danestig-Olofssons uppfattning att allt skall
vara betalt från statligt håll i skolväsendet stämmer
ganska väl överens med hennes ideologi. Jag tror inte
att en debatt mellan oss kommer att utjämna eller
överbrygga motsättningarna. Men jag tycker att Britt-
Marie Danestig-Olofsson skulle gå ut i skolorna och
se hur verksamheten fungerar. Det är som jag nämnde
högst ett tjugotal kommuner som har infört eller över-
väger att införa skolmåltidsavgifter. Detta gäller alltså
gymnasieskolor. Jag sade också att jag tycker att det
finns ett visst pedagogiskt moment i att ta ut en avgift.

Det som jag skulle vilja diskutera litet närmare är
hennes försåtliga angrepp mot övriga partier. Hon
sade att vi inte litar på den kommunala självstyrelsen
när det gäller friskolorna. Det gör vi inte alltid. Det
finns nämligen ideologiskt förblindade kommunal-
politiker som ibland vill klämma åt friskolorna. Det
kan vi väl vara överens om, Britt-Marie Danestig-
Olofsson. Dessa kommunalpolitiker är rädda för den
konkurrens och stimulans som det innebär för det
ordinarie skolväsendet att ha friskolor i kommunen.
Jag skulle här i kammaren kunna citera vad en leda-
mot av utskottet, Bengt Silfverstrand, har sagt i det
sammanhanget, men jag skall avstå från det eftersom
han inte finns i kammaren. Men det vore frestande.

Det är skälet, Britt-Marie Danestig-Olofsson, till
varför vi har det förslag som vi har.

Anf. 38 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Herr talman! Jag trodde att Rune Rydén observe-
rade vad jag sade: Ett lagförslag är något som vi i
sista hand vill ha. Det vore bättre om kommunerna
själva agerade och tog bort avgifterna där de före-
kommer.

Men det är bättre att stämma i bäcken än i ån. I det
kärva ekonomiska läge som - jag tror Rune Rydén
delar den bedömningen med mig - råder i många
kommuner tycker vi att det här är en oerhört viktig
fråga. Det gäller barns likvärdiga möjligheter till
utbildning.

Det var ju bra att Rune Rydén erkände att modera-
terna ibland inte litar på kommunalpolitikerna. Det
erkännandet har jag inte hört tidigare. I det samman-
hanget vill jag säga att det visst kan finnas ideologiskt
förblindade kommunalpolitiker. Men jag håller inte
för helt osannolikt att det även finns ideologiskt för-
blindade riksdagspolitiker.

Anf. 39 INGER DAVIDSON (kds)

Fru talman! Britt-Marie Danestig-Olofsson antyd-
de att vi kristdemokrater bland andra partier inte lita-
de på kommunalpolitikerna när det gäller fristående
skolor och jämförde det med att vi nu litar på dem i
fråga om skolmåltider.

Det här är två helt olika saker. Jag försöker utgå
ifrån verkligheten och den erfarenhet jag har när jag
bedömer olika frågor. Vad gäller fristående skolor
finns det en konkurrenssituation mellan offentliga
skolor och fristående skolor som kan vara svår för
vissa kommunalpolitiker att hantera. De fria skolmål-
tiderna är en prioriteringsfråga där man får väga olika
nedskärningar mot varandra. Erfarenheten visar att
det finns ett oerhört starkt motstånd mot att ta till
avgifter på skolmåltiderna.

Anf. 40 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Fru talman! Jag skulle vilja be Inger Davidson att
förtydliga sig. Vad menar hon egentligen när hon
säger att det råder en konkurrenssituation vad gäller
de fristående skolorna? På vilket sätt har det samband
med förslaget att man skall låta barnens behov vara
avgörande vid resurstilldelningen?

Jag skulle gärna vilja få de frågorna närmare ut-
vecklade.

Anf. 41 INGER DAVIDSON (kds) replik

Fru talman! Jag vet att vi kommer att få föra en
debatt om fristående skolor. Det har vi gjort ett antal
gånger redan, och vi kommer att få göra det igen
senare i vår.

Kristdemokraterna har en annan inställning i den
här frågan. Vi menar att det måste finnas en fastställd
grundsumma för det statliga bidraget till de fristående
skolorna om det skall bli konkurrens på lika villkor.
Vi bygger också vårt ställningstagande på erfarenhet.
Jag tror nog att Britt-Marie Danestig-Olofsson inser
att det finns konkurrens. Om man har ett offentligt
skolväsende och det kommer vad man uppfattar som
uppstickare, som vill jobba på ett litet annorlunda sätt,
kan det uppstå svårigheter när det gäller att bedöma
om de behövs eller inte. Det är en konkurrenssitua-
tion, helt enkelt.

Den situationen finns inte vad gäller fria skolmål-
tider. De flesta politiker är överens om att man bör
sträva efter att ha fria skolmåltider så långt det nå-
gonsin går. Det är skillnaden.

Anf. 42 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Fru talman! Jag måste säga att jag fortfarande inte
förstår sambanden. Avgiftsbelagda skolmåltider drab-
bar faktiskt de barn som kommer från ekonomiskt
resurssvaga hem. Särskilt de familjer som kanske har
både tre, fyra och fem barn i skolåldern drabbas hårt.
Det kan faktiskt göra att föräldrarnas valfrihet mins-
kar.

Vi får naturligtvis ta den här debatten senare. Jag
ser fram emot att diskutera de fristående skolorna. Jag
skall därför avstå från att kommentera dem nu.

Anf. 43 MARIE WILÉN (c) replik

Fru talman! Jag instämmer i Inger Davidsons re-
plik. Jag vill också från Centerpartiets sida markera
att det faktiskt inte går att jämföra skolmaten och
friskolorna, som Britt-Marie Danestig-Olofsson gör.
Jag tänker inte ge mig in i en friskoledebatt. Det finns
inte några avgifter på skolmåltiderna i grundskolan
och bara på ett litet fåtal gymnasieskolor. Det går inte
att säga att barn på grundskolan har drabbats av avgif-
ten eftersom den inte finns.

Jag tror också att det finns en mycket stor enighet
om att man inte skall ha avgifter på maten i skolan.
Den här debatten kan jämföras med den om friskolor-
na, där det milt sagt inte har rått enighet. Jag tänker
inte ge mig in i friskoledebatten nu. Men jag tycker att
det är en skillnad mellan frågan om skolmåltiderna
och den om friskolorna.

Anf. 44 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik

Fru talman! Om jag uppfattade Marie Wilén rätt
sade hon att det inte förekommer några avgifter för
skolmåltiderna. Men enligt de uppgifter jag har före-
kommer det avgifter. Det förs också en diskussion i
många kommuner, vilket kan leda till en utvidgning.
Det är en av orsakerna till att motionerna har skrivits.

När det gäller den kommunala beslutanderätten
och det kommunala självstyret är frågan - vi har
diskuterat det och jag har sagt det till Rune Rydén -
om riksdagen har förtroende för kommunalpolitiker-
na. Det är märkligt tycker jag att Centern i vissa fall
hävdar decentraliseringsprincipen hårt. Det är ju ett av
partiets tydliga argument. Men i ett sammanhang är
den principen nu helt utspelad: Just när det gäller de
fristående skolorna är den inte längre aktuell. Jag
tycker fortfarande att det är motsägelsefullt.

Anf. 45 MARIE WILÉN (c) replik

Fru talman! Jag vill bara tala om vad jag sade. Jag
sade att det inte finns några avgifter i grundskolan,
men det finns i ett fåtal gymnasieskolor. Vi tycker att
skolmaten skall vara avgiftsfri.

Anf. 46 STEN ANDERSSON (m)

Fru talman! Jag skrev i fjol en motion, Ub301,
som handlade om skåningars rätt att få information
och utbildning i skolan om sin historia före år 1658.
Det gäller förvisso även de andra landsdelar som inte
alltid har tillhört Sverige. Även de skall erhålla sam-
ma historieundervisning.

Svaret i betänkandet kan väl betraktas som att jag
försöker slå in öppna dörrar. Man aktualiserar i prak-
tiken ett ordstäv från Karl XI som säger att vad göras
skall är redan gjort. Man säger att det jag för fram i
min motion inte är korrekt. Utskottet betonar - och
jag vill understryka att det är ett enigt utskott - att min
motion inte är korrekt eftersom man i dag genomför
den undervisning som jag efterlyser. Men, fru talman,
jag vågar hävda att så inte är fallet.

På min tid, på 50-talet i folkskolan, lärde man sig
icke ett dugg om vad som hade hänt i Skåne före
1658. Jag har kontrollerat med dem som har gått i
skolan senare, och de säger att exakt samma sak gäller
för närvarande. Jag måste uttrycka min förvåning över
att utskottet kan skriva under ett tiotal rader i betän-
kandet som faktiskt inte överensstämmer med den
verklighet som finns ute i våra skolor i dag.

Fru talman! Vid högtidliga tillfällen brukar vi ofta
prata om vikten av att känna sin historia och känna
sina rötter. Det är inte så länge sedan som ledande
svenska politiker kritiserade Sovjetunionen för att
man där ville tvinga balterna att lära sig rysk historia.
När det gäller den invandring vi har i Sverige i dag
betonar vi också vikten av att invandrarna skall få
undervisning i den kultur som finns i det land som de
lämnat.

Jag tycker att samma rättighet även borde gälla för
skåningarna.

Magnus Ladulås, Erik XIV, och med tanke på
namnet på den kungens rådgivare skall man kanske
vara tacksam att han inte var skånsk kung, Gustav
Vasa och Gustav II Adolf var alltså inte skåningarnas
kungar. Vi läser aldrig om de kungar som regerade i
Skåne före 1658. Vi läser inte heller något om de
illdåd som Karl X och Karl XI genomförde i Skåne de
närmaste 30 åren efter 1658, och det kan jag förstå.

Kristian IV, jag tror att den danske kungen hade
det ordningsnumret, blev ju mest känd för att han
halshögg en del svenska adelsmän på ett torg inte så
långt härifrån. Under min tid i skolan fick jag lära mig
att han hade beteckningen Kristian tyrann, och det lär
man ut fortfarande. I Skåne på 1520-talet kallade man
honom för Kristian den gode.

Nu vet jag att allting är relativt beroende på från
vilken sida man ser saker och ting, men det visar ändå
att det finns brister i den undervisning vi bedriver i
dag i det här ämnet i den svenska skolan.

Fru talman! För att undvika missförstånd vill jag
också betona att jag anser att det är ytterst viktigt att
vi lär våra skolbarn svensk historia. Jag är alltså ingen
Skånefanatiker, och jag har inte något 08-komplex.
Jag önskar inte heller bifall till motionen. Enligt vad
som står i betänkandet skall det jag önskar redan
gälla. Jag vet inte vem som är skyldig till att det inte
gäller i praktiken.

Jag hoppas bara att en ändring sker och att även
skåningar, hallänningar, blekingar och jämtar får en
möjlighet till det som man betonar är så viktigt för
alla andra, nämligen att känna sin historia och sina
rötter.

Anf. 47 RUNE RYDÉN (m) replik

Fru talman! Jag står bakom utskottets betänkande,
men jag tycker ändå att det är ganska bra att Sten
Andersson har väckt den här motionen. Det här är
ingen ny fråga. Den har förekommit från tid till an-
nan. Jag minns att när jag var ny i riksdagen motione-
rade jag tillsammans med några andra i samma ämne.

Det finns en brist i de s.k. erövrade provinserna i
söder vad gäller historieundervisningen om den tid
som ligger före år 1658. I dagsläget har väldigt många
lärare börjat ta hänsyn till detta. Man lär sig alltmer
om den danska historien, men brister kvarstår. Om vi
fortsätter att bedriva det lobbyarbete som motioneran-
det och annat innebär tror jag att effekterna kommer
att bli påtagliga även ute i skolorna. Även lärarut-
bildningen i historia har ändrat sig i det här avseendet.

Om Sten Andersson går ut i skolorna i Malmö och
Lund i dag tror jag att han kommer att finna att histo-
rieundervisningen skiljer sig avsevärt från den som
han själv upplevde på 50-talet. Jag tycker att det lig-
ger en hel del i Sten Anderssons motion, men inte
tillräckligt för att det skall föranleda en annan skriv-
ning än den utskottet har föreslagit.

Anf. 48 LENNART FRIDÉN (m)

Fru talman! Det är inte lätt för dem som sätter
samman talarlistorna att veta vad man skall tala om.
Det innebär att vi genom mig kommer att återvända
till frågan om dyslexi.

Dyslexi är inte bara en skolfråga, det är en livsfrå-
ga. Förra året kunde vi se hur det lämnades rapporter
bl.a. från våra fängelser som pekar på att över hälften
av de svenska internerna på de svenska fängelserna
har läs- och skrivsvårigheter. Det bör ju föranleda
vissa slutsatser.

I höstas kom det ut en rapport i skriften Arbets-
marknad och arbetsliv, författad bl.a. av David Ing-
var, där man tog upp problemet med dyslektikerna
och arbetslösheten. Den slår ju extra hårt mot dem. Vi
kan se att även några av höstens nummer av andra
tidskrifter tar upp detta. Jag har här SEKO-magasinet
och ett av höstens nummer av ABF:s Fönstret som tar
upp detta. De pekar just på de oerhörda problem man
får när man väl har lämnat skolan med dessa bristfäl-
liga kunskaper i skriftlig kommunikation.

Vad som dessutom ofta inte är känt är att dyslekti-
ker har andra karaktäristika, nämligen att de har svårt
för att hålla ordning. Ni kan ju tänka er den situation
som man som dyslektiker drabbas av när man kom-
mer till skolan och inte har så lätt för att lära sig läsa
och skriva och dessutom har svårt för att hålla ord-
ning. Ofta har dessa personer en särskilt högt utveck-
lad kreativitet. Den kan väldigt lätt leda snett om man
upplever situationen i klassrummet som mindre me-
ningsfull.

Där har vi alltså redan de stenar som bygger på
och skapar en person som får sociala problem. Dess-
utom drabbas de som ändå försöker att slå sig igenom
en textmassa av trötthet. Jag har sett det på nära håll
bland släktingar.

Det är inte konstigt att lärare - jag är lärare själv
så jag säger inte detta för att hacka på våra pedagoger
- ser den här eleven som trött, slö, okoncentrerad, en
elev som inte vill lära sig läsa och som hittar på en
massa ofog. Man måste alltså känna till hela bilden
för den här typen av människor.

Det här leder till sociala problem, och de artiklar
som jag pekade på visar också detta.

Om vi dessutom vet att mellan 5 och 8 % har
drabbats av dyslexi - det är den gamla klassiska siff-
ran som vi har hört ett antal år - kan vi säga att det är
ca 10 % av gossarna. Det är som vanligt vi karlar som
tillhör det svagare könet även i det här samman-
hanget. Det gör att man får en större koncentration av
problem på pojksidan när det gäller både att lära sig
läsa och de sociala bekymmer som följer.

Utskottet hänvisar till pågående utredning m.m.
Till den hänvisar även Carl Tham i ett frågesvar som
jag fick av honom den 19 januari. Men det oroande
med det svaret är att han i slutet av det bara drar den
slutsatsen att om det kommer att finnas något behov
kan man tillse att speciella utbildningsbehov får sina
krav tillgodosedda - om. Det är inte fråga om om,
utan det är fråga om att vidta åtgärder och det snarast.

Upp till 10 000 elever lämnar grundskolan varje år
utan tillfredsställande skriftlig kommunikationsför-
måga. De flesta klarar sig ganska hyggligt ändå. Men
alltför många gör det inte. Avvakta, säger utskottet
och statsråden. Det är inte ett tillfredsställande svar.

Hur länge skall man avvakta? Hur många tusental
personer skall varje år gå ut med ett socialt handi-
kapp, för det är vad det rör sig om. Det finns ju bot.
Lärarutbildningen är den allra viktigaste.

Då hänvisar både utskottet och statsråden till att
det är kommunernas ansvar. Det är att göra det väldigt
lätt för sig. Det är fråga om en bra lärarutbildning, ett
nationellt ansvar och att så småningom kunna se till
att de lärare som har behov av det får en vidareut-
bildning och fortbildning. Det kräver också att det
finns en bra sådan utbildning i basen.

Det är årskurs ett som är viktigast för diagnosens
ställande, men hela vägen behövs det sedan en annor-
lunda pedagogik. Det är inte bara fråga om att ägna
litet mer tid åt dyslektiker. Det är fråga om att ha en
helt annan didaktisk metod, och den kan man inte lära
sig i ett nafs.

Samtidigt måste man vara medveten om de andra
effekterna av dyslexin, som jag har pekat på.

Jag lät i går en av mina söner fråga några av sina
kamrater som går på Lärarhögskolan om dyslexiun-
dervisningen på Lärarhögskolan. Man får av svaren
klart för sig att detta framför allt är något för dem som
så småningom skall bli speciallärare eller för dem
som är särskilt intresserade. Men detta är någonting
som måste meddelas alla inom undervisningssektorn.

Fru talman! Som politisk realist, med tanke på hur
ställningstagandet i utskottet ser ut, avstår jag från
yrkande. Men likt senator Cato i Rom kommer jag att
ständigt tjata i den här frågan. Han fick slutligen rätt.
Kartago förstördes. Men jag tycker att det bör vara
lättare att få rätt, att få någonting positivt uppbyggt,
nämligen en god meningsfull lärarutbildning på det
här området, som kan vara till fromma för de ca
10 000 barn som varje år föds i Sverige med en svag-
het i vissa sammanhang som vi kallar för dyslexi.

Anf. 49 EVA JOHANSSON (s) replik

Fru talman! Jag tycker att det är bra om Lennart
Fridén är med och tjatar om detta och ständigt uppre-
par behovet av insatser för att stödja barn med läs-
och skrivsvårigheter. Det har utskottet gjort vid ett
flertal tillfällen. Jag tycker ändå att vi kan se en ut-
veckling på det här området.

Som Lennart Fridén också sade är lärarutbildning-
en av mycket stor vikt i det här sammanhanget. Det är
bra att man på departementet och på Skolverket ser
över lärarutbildningen, dess innehåll och även priori-
teringen inom den.

Vad det handlar om här tror jag är att vi skaffar
oss kunskaper om dyslexi, om läs- och skrivsvårighe-
ter, orsakerna till den och effekterna av den, om olika
pedagogiska och andra metoder för att hjälpa och
stödja de här barnen och naturligtvis om vikten av att
tidigt få en diagnos. Jag tror att man till och med långt
tidigare än när barnen kommer till skolan kan ställa
den här diagnosen.

Sedan är det naturligtvis också en resursfråga. Det
handlar om hur mycket resurser vi kan avsätta. Men
det är också en resursfördelningsfråga. Därför har vi
alltid lagt mycket stor vikt vid och betonat skolans
ansvar för att ge en likvärdig utbildning. Det är också
därför som vi under de här åren mycket tappert har
slagits emot alla typer av skolpengssystem som vill ge
lika till alla, inte rättvist och likvärdigt.

Det är alltså inte fråga om om vi skall ta tag i de
här frågorna utan i väldigt hög grad om att vi skall
göra det. Det är en utveckling som glädjande nog är
på gång.

Anf. 50 LENNART FRIDÉN (m) replik

Fru talman! Jag skulle kunna vara elak och säga
som Hamlet: Ord, ord, ord.

Eva Johansson säger just att man i flera år från ut-
skottets sida har talat om vikten av detta. Då tycker
jag att utskottet lika gärna kunde ha sänt en klarare
signal, så att någonting verkligen sker. Det kunde man
ha gjort oavsett vilken regering man har haft. Jag vill
inte göra en partipolitisk fråga av det här, för det är
det inte. Det är inte dyslektikerna betjänta av.

I t.ex. vårt grannland Finland vill jag minnas att
det är fem professurer inrättade för dyslexi. I Sverige
är det två professorer som arbetar med detta mer
aktivt, varav en är emeritus. Det ger inget särskilt
starkt intryck. Här behöver, som jag säger, göras
väldigt mycket, och det är inte enbart en skolfråga.
Det är i högsta grad en social fråga.

När det gäller att fördela resurser kan man konsta-
tera att det är bättre att satsa på en vettig och bra lä-
rarutbildning än på att ha en efterhandsutbildning av
dem som sitter på våra fångvårdsanstalter.

Anf. 51 EVA JOHANSSON (s) replik

Fru talman! Också i detta är vi naturligtvis över-
ens. Visst är det många ord i den här kammaren. Det
är ju vårt arbetsredskap. Vi skall avgöra frågor efter
en diskussion. Någon annan metod för att avgöra
frågorna är inte så alldeles lyckad att förespråka.

Signalerna är skickade och signalerna har gått
fram. Det arbete som nu pågår tyder på att det tas på
allvar. Översynen av lärarutbildningen är ett exempel
just på att signalerna har gått fram. Det är ett av resul-
taten.

Jag vet också att det pågår ett utvecklingsarbete,
inte bara i regeringskansliet och på Skolverket, utan
framför allt ute i kommunerna.

Men vad det i hög utsträckning handlar om är en
resursfördelningsfråga, där man måste erkänna att
barn har olika behov och att det också måste ta sig
uttryck i att inte resurser fördelas lika till alla, utan
just rättvist och efter vars och ens behov. Det är bara
då, tror jag, som de här barnen kan få del av en lik-
värdig utbildning.

Den metodutveckling och pedagogiska utveckling
som Lennart Fridén efterfrågar är vi nog allihop över-
ens om att vi vill ha. Där finns ingen skillnad.

Anf. 52 LENNART FRIDÉN (m) replik

Fru talman! Det är skönt att vi kan vara överens
om det. Det är bara det att jag tycker att utskottet
borde ha kunnat markera kraftfullare.

Jag tog också upp detta problem i en skriftlig fråga
till Ylva Johansson på sensommaren. Men när man
bara hänvisar till att detta är kommunernas ansvar,
och det skriver också utskottet nu - utskottet erinrar
om att det är kommunerna som har ansvaret för att
fortbilda sin personal - tycker jag att man gör det litet
för lätt för sig. Många av våra små kommuner har
varken insikten eller några möjligheter att göra något
på det här området. Det är fråga om det nationella
ansvar som skall tas för en bra lärarutbildning.

Låt oss gemensamt arbeta för det. Sedan får vi se
till att det kommer klarare signaler i form av tillkän-
nagivanden från riksdagen i stället för bara ord.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

9 § Invandrarundervisningen

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU5

Invandrarundervisningen

Anf. 53 BEATRICE ASK (m)

Fru talman! I det betänkande som vi nu skall be-
handla har utbildningsutskottet hanterat en rad motio-
ner som rör invandrarundervisningen. Det råder i
stora drag enighet om att det är nödvändigt att pröva
formerna för svenska för invandrare, svenska som
främmande språk samt för hemspråk. Som framgår av
betänkandet pågår en rad utredningar och ett arbete
för att åstadkomma nyheter på detta område.

Skälet till detta är uppenbart. Vi kan i dag tydligt
se att invandrare har stora svårigheter i Sverige. Dessa
svårigheter handlar framför allt om bristande kunska-
per i svenska språket. Detta gäller vuxna och dessvär-
re också barn och ungdomar som gått i svensk skola
under ganska många år och kanske t.o.m. är födda i
Sverige.

Att det är ytterligt svårt att lära ut svenska till dem
som har kommit hit till Sverige som vuxna, ibland
utan någon som helst studievana, tycker jag att man
skall ha förståelse för. Jag har många gånger själv
funderat över vad som skulle hända om jag skulle
kastas i väg till Kina eller något annat land. Skulle jag
efter ett par månader kunna skriva enkla små uppsat-
ser och föra ett samtal på kinesiska? Jag har insett att
detta inte är den allra enklaste uppgift. Jag tycker att
man skall ha denna medvetenhet när man kritiserar
sfi-undervisningen. Likväl är det naturligtvis nöd-
vändigt att ständigt kritiskt granska effektiviteten i
svenskundervisningen för invandrare.

I motionen som handlar om mer intensiv svensk-
undervisning för invandrare tar man upp problemet
med att vi i dag nästan helt saknar former för att er-
bjuda välutbildade invandrare - och de är ganska
många - intensivkurser i svenska av den typ som
svenskar som skall jobba utomlands sätts i. Det finns
ett och annat frö till detta, men omfattningen är gans-
ka liten.

Naturligtvis kan den som har en längre akademisk
utbildning och är van att studera följa en helt annan
kurs än den som inte alls har denna bakgrund kan. Jag
tycker att det är synd att inte detta har gjorts tidigare,
men för närvarande är jag naturligtvis nöjd med att
regeringen i november bad Skolverket att i samråd
med Högskoleverket utreda frågan om ett utveck-
lingscentrum för svenskundervisning för invandrare.

Jag är inte säker på att detta handlar om samma
sak som det jag avser i min motion, men jag tycker att
det skall bli spännande att se resultatet den 1 april i år.
Även om det då kanske mer kommer att handla om
metodutveckling och annat, tror jag att detta kommer
att vara till nytta. Man får sedan arbeta vidare.

Inom ramen för Invandrarpolitiska Kommitténs
arbete sker nu också en generell översyn av svensk-
undervisningen för invandrare. Det är också bra, och
jag tycker naturligtvis inte att man egentligen skall
föregripa en sådan utredning. Vi Moderater har dock
tillsammans med andra reserverat oss till förmån för
en motion från Centerpartiet som handlar om att ta
fram en utbildningscheck för sfi-undervisningen.

Det finns många fördelar med ett sådant system.
Framför allt innebär det en möjlighet att välja mellan
olika utbildningsanordnare i en sund konkurrens. Det
ger utvecklingskraft utöver det som vanliga och nöd-
vändiga kvalitetskrav från myndigheterna kan åstad-
komma. Jag tycker att det vore väldigt synd om ett
sådant system inte skulle prövas, när vi nu är i färd
med att seriöst reformera invandrarundervisningen. Vi
Moderater tycker att man måste markera detta.

Motsvarande idé finns, vilket också framgår av
betänkandet, också för hemspråk. Vi Moderater anser
att formerna även för en hemspråkscheck skall utre-
das. Det är förmodligen mest intressant när det gäller
hemspråksundervisning utanför timplanebunden tid.
Jag tycker dock att man öppet måste pröva möjlighe-
terna att förnya hemspråksundervisningen generellt.
Det finns goda exempel på hemspråksundervisning
som bedrivs av invandrarföreningar och andra och
som väl uppfyller de kvalitetskrav man måste ställa.

Jag tror att även om hemspråksundervisningen är
en het potatis som vi politiker tassar runt väldigt för-
siktigt många gånger, så finns det anledning att vara
öppen för nya modeller. De resultat vi ser i dag är
nämligen icke tillfyllest - det är bara att konstatera.

Jag tycker också att det finns anledning att påmin-
na om - för att undvika missförstånd i debatten - att
hemspråksundervisningen enligt grundskoleförord-
ningen och den nya läroplanen kan ske i en rad olika
sammanhang. Den kan bedrivas i form av språkval,
inom ramen för skolans val, som elevens val och även
utanför timplanebunden tid. Man måste se detta bat-
teri av olika varianter för att förstå varför man behö-
ver pröva former med olika anordnare av undervis-
ningen.

Fru talman! Jag skall inte argumentera mer för
dessa förslag, utan nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 1. Skälet till att jag inte yrkar bifall till
båda reservationerna är att vi försöker bespara kam-
maren onödiga voteringar. Naturligtvis stödjer vi
Moderater samtliga reservationer i betänkandet som
vi har skrivit under.

Anf. 54 ANDREAS CARLGREN (c)

Fru talman! Vi lever i ett mångkulturellt samhälle.
Kanske kan man säga att vi svenskar vänjer oss vid att
leva i ett mångkulturellt samhälle. Människor med
olika bakgrund kommer hit och tillför nya inslag i vårt
samhälle. Detta skapar många gånger nya osäkerheter,
men också så oerhört många nya möjligheter.

Inte minst mot bakgrund av det vi har sett och dis-
kuterat, oroats för och många gånger känt sorg över
under senare tid i samhället när det har gällt invand-
ringen och hur stora svårigheter den har lett till, är det
viktigt att också tala om möjligheterna. Det är också
viktigt att tala om hur stora möjligheter det ligger i att
vi välkomnar varandra, och att det välkomnandet
grundar sig på att vi känner trygghet. Tryggheten är i
sin tur oerhört beroende av att vi har språket som ett
sätt att kommunicera med varandra på, och att vi
genom språket kan skapa samhörighet.

Det är därför helt avgörande att invandrarelever
ges goda kunskaper i svenska. Det är självfallet en
förutsättning för att de skall kunna följa den fortsatta
undervisningen, men också för att de skall kunna
komma vidare på arbetsmarknaden. Om man inte har
verkligt goda kunskaper i svenska kan man inte heller
tillgodogöra sig den övriga undervisningen tillräckligt
bra, och då är det svårt att ta sig vidare till jobb och
möjligheter på arbetsmarknaden.

Tillgången till hemspråksundervisning är många
gånger en förutsättning för att man skall kunna lära
sig ett nytt språk - i det här fallet svenska. Det är
viktigt att betona såväl betydelsen av kunskap i
svenska som möjligheten till hemspråksundervisning.

Centerpartiet har lagt fram ett förslag om att öka
valfriheten för den enskilde genom införandet av en
hemspråkscheck. Vår tanke är att man skall kunna
lösa in denna check hos en godkänd utbildningsan-
ordnare. Det kan självfallet vara skolan som organise-
rar och står för undervisningen, men det kan också
vara studieförbund, invandrarorganisationer eller
andra anordnare. Det är mycket viktigt att säkerställa
uppfyllandet av kraven på kvalitet. Det förutsätter
t.ex. att kraven på behöriga lärare måste uppfyllas för
att en hemspråkscheck skall kunna lösas in. På detta
sätt kan vi förena valfrihet och kvalitet.

Vi i Centerpartiet menar att det finns anledning att
se över formerna för när hemspråksundervisning skall
starta. Med vår modell för en hemspråkscheck skulle
invandrarbarn ha möjligheter att börja sin
hemspråksundervisning tidigare än vid skolstarten. Vi
tror att även detta skulle öka möjligheterna att tillgo-
dogöra sig det egna språket, och så småningom också
det svenska språket.

Vi menar också att en av fördelarna med vårt för-
slag är att mindre språk, för vilka det inte går att upp-
fylla kravet på minst fem elever som i dag är en förut-
sättning för att hemspråksundervisning skall anordnas,
ges ökade möjligheter till detta genom hemspråks-
checken. Förslaget ökar alltså inte bara valfriheten
utan gör det också lättare att få tillgång till
hemspråksundervisning.

Vi har nu tillsammans med företrädare för andra
partier reserverat oss för att detta förslag skall utredas
och prövas. Vi menar att det är mycket viktigt.

Det andra som jag vill ta upp gäller svenska för
invandrare. Vi vet att antalet avhopp är mycket högt.
En av orsakerna till det är att undervisningen inte
tillräckligt har anpassats till elevernas olika behov och
förkunskaper. I en del fall har elever med alltför olika
studiebakgrund fått arbeta tillsammans i gemensam-
ma undervisningsgrupper.

Också här vill vi pröva möjligheten att införa ett
checksystem, på motsvarande sätt som vi har före-
slagit när det gäller hemspråksundervisningen. Vi
menar att de som har uppehållstillstånd självklart skall
ha rätt till svenskundervisning. Vi vill dessutom ge
invandraren större valfrihet när det gäller organise-
randet och genomförandet av undervisningen. Också
här vill vi att checken skall kunna lösas in hos en
godkänd utbildningsanordnare när vissa kvalitetskrav
är säkerställda, t.ex. krav på behöriga lärare.

Vi menar att denna modell för undervisningen i
svenska för invandrare skulle lösa flera av de problem
som vi har i dag. Det skulle t.ex. göra det lättare att
göra en nivågruppering. Man väljer då den nivå och
den studietakt som passar de behov och de förkunska-
per som man har. Det skulle göra det lättare att varva
arbete och studier. Vidare skulle det bli lättare för
invandrare med barn att förena barnomsorg med ut-
bildning.

Vi menar att det också för undvikande av proble-
men med avhopp är viktigt att ställa krav på motpres-
tationer. Det har under senare tid förts en diskussion
om att ställa krav på svenskkunskaper. Det är någon-
ting som vi välkomnar och redan har tagit upp i en
motion som utskottet har behandlat.

Vi står från Centerpartiets sida bakom både reser-
vation 1 och reservation 4 vid utskottsbetänkandet,
men jag yrkar nu för att spara tid i kammarens arbete
bifall endast till reservation 1.

Anf. 55 CONNY SANDHOLM (fp)

Fru talman! Ett av problemen i invandrar- och
flyktingpolitiken - såväl för samhället som för den
enskilde - är svårigheterna och den långa tid som det
tar att komma in i och bli en del av det svenska sam-
hället. Grunden för att det skall gå är verkligen att
man lär sig att tala svenska. För att råda bot på detta
görs mycket stora insatser i kommunerna för att er-
bjuda svenskundervisning för invandrare.

Jag tror mig veta att vi är överens över alla gränser
om att snabbhet och effektivitet i undervisningen är
angeläget. Ett bra sätt att underlätta inlärningen och
därmed också snabba upp inlemmandet i samhället är
att ha ett stort utbud av utbildning. Jag tänker då inte
bara på antalet kurser utan snarare på kurser med
olika utformning och metodik. Jag tycker att Center-
motionen är värd att stödja, eftersom den öppnar
sådana möjligheter.

Precis som vi är invandrarna olika individer, och
jag är säker på att de, om det finns olika kurser, också
kan välja dem som passar dem bäst. Då blir även
inlärningen bättre och snabbare. Det är ett förhållande
som gäller för oss svenskar. Varför skulle det inte
gälla för nysvenskarna? Kan vi också nyttja skatte-
pengarna bättre och effektivare - och det gör vi, om vi
får en bättre och effektivare utbildning - minskar
kritiken mot systemet, och det tror jag är mycket
angeläget.

Problemet är ju inte att vi har något resursöver-
skott inom skolan utan att det där finns skriande be-
hov. Det borde därför vara mer av systematiskt sö-
kande och prövande av olika vägar och metoder. Det
borde vara en regel, inte ett undantag, just i avsikt att
få ut mer för skattepengarna. Tillåter vi oss inte att
prova olika vägar och olika metoder, hur vet vi då vad
som är bäst och effektivast? Bristen på resurser - som
är uppenbar för alla - borde leda till en allt större
öppenhet att ta till sig och seriöst pröva alla förslag.

Det är mot den bakgrunden, fru talman, som jag är
undrande och besviken över det stela för att inte säga
rigida bemötande som detta förslag har fått. Det ver-
kar som om man biter sig fast vid bordskanten och
drar ned luvan över öronen i stället för att öppna sig
och ta emot förslaget. Ett checksystem skulle för både
sfi-undervisningen och hemspråksundervisningen ge
såväl bättre valfrihet som bättre resultat.

Jag undrar ibland om problemet är mera seman-
tiskt än politiskt, om det är uttrycket "check" som
som är motbjudande. Om så skulle vara fallet, tror jag
att vi alla är villiga att ändra benämningen så att den
passar bättre in.

Det viktiga är ändå målet. Det är viktigare att få
en mångfald i utbudet, att studieförbund, invandraror-
ganisationer och andra aktörer kan komma in och
bredda utbudet. Då får vi bättre effektivitet, och den
enskilde nye medborgaren får en chans att välja.

Vi vill förbättra den kommunala hemspråksun-
dervisningen också på ett annat sätt, nämligen genom
att ge en möjlighet för hemspråkslärare att efter en
tilläggsutbildning i sitt språk fungera också som lärare
i B-språk i den ordinarie skolan. På det sättet kan man
få ett bredare utbud av språkundervisning i den ordi-
narie skolan samtidigt som de här lärarna får en bättre
tillvaro.

Jag tror att detta är ett bra förslag. Vi har inte rönt
större framgång med det, men vi får väl göra så som
någon tidigare sade här i kammaren: komma åter och
tjata med en viss iver och ihärdighet.

Jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reser-
vation 1 vid detta betänkande.

Anf. 56 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v)

Fru talman! Det råder såvitt jag kan förstå en stor
politisk samstämmighet om vikten av goda kunskaper
i svenska språket för de invandrare som kommer hit.
Det är en viktig förutsättning både för att de skall
känna tillhörighet till det svenska samhället och för att
de skall klara högre studier, och det är också avgöran-
de för möjligheterna att få ett jobb.

Vänsterpartiet har därför i en motion föreslagit att
riktvärdestiden för svenskundervisningen förlängs
med 100 timmar, från nuvarande 525 timmar till 625
timmar. Vi har gjort det därför att vi tror att det skulle
öka förutsättningarna att uppnå ett gott undervisnings-
resultat.

Vi är överens med utskottsmajoriteten om att det i
första hand är det individuella behovet som skall vara
avgörande, både för planeringen av undervisningen
och för dennas omfattning. Men vår erfarenhet säger
oss att kommunerna ibland tyvärr tolkar detta riktvär-
de som ett timtak, som inte kan eller får överskridas.

Jag vill därför nu yrka bifall till reservation nr 2
under mom. 5 angående svenskundervisningens om-
fattning.

Anf. 57 INGER DAVIDSON (kds)

Fru talman! Det är inte utan anledning vi kallar det
språk som vi är födda med för modersmål. Det finns
en oerhört stark laddning i det ordet, som visar att
språket hänger samman med hela vår person på ett
väldigt intimt sätt. Hur bra man än lär sig ett andra
eller ett tredje språk kommer det aldrig att bli en så
integrerad del av ens person som modersmålet är. För
våra invandrare är det därför nödvändigt både att få
lära sig så bra svenska som möjligt och att få under-
hålla och utveckla sitt modersmål.

Visserligen ingår i direktiven till Invandrarpolitis-
ka kommittén att undersöka hur kunskaper i svenska
språket påverkar invandrarnas förutsättningar i ar-
betslivet och delaktighet i samhället i övrigt, men att
avslå alla nya idéer med hänvisning till att vi inte vet
någonting innan den är färdig är ändå något överdri-
vet. Vi vet mycket väl att goda kunskaper i svenska är
den viktigaste förutsättningen för att invandrarna skall
kunna orientera sig i det svenska samhället, få ett
arbete och utveckla sociala kontakter.

Vi kristdemokrater anser att möjligheterna skulle
förbättras om det infördes ett system med utbildnings-
check för svenska för invandrare och en hemspråks-
check för hemspråksundervisning. Andreas Carlgren
har nyss beskrivit hur systemet skulle kunna fungera,
så jag tar inte upp det.

När det gäller svenska för vuxna invandrare är
fördelarna tydliga. Allmänna grundkunskaper och
förkunskaper i språket kan bli utgångspunkt för be-
dömning av studietakten. Undervisningen kan inriktas
på specialområden i första hand, som gör att en in-
vandrare med goda yrkeskunskaper snabbare kan få
ett jobb, så snart han har lärt sig svenska inom sitt
område. Flexibiliteten med ett checksystem underlät-
tar också för både mannen och kvinnan i en familj att
delta i undervisningen, även om de t.ex. har problem
med barnpassning.

Hemspråkschecken måste sättas in i sitt samman-
hang. Hemspråksundervisningen har av en del uppfat-
tats som ett onödigt extrainslag i skolan. Därför är det
viktigt att riksdag och regering slår fast den här un-
dervisningens betydelse. Utöver den vikt det har för
barnet att få kulturella rötter och möjlighet att kom-
municera med sina föräldrar och andra minoritets-
grupper finns det den rent samhällsekonomiska aspek-
ten. Sverige har nytta av många språkkunniga männi-
skor.

Häromdagen såg jag att ett företag annonserade
efter en person i en företagsledande ställning som
skulle kunna svenska, engelska och serbokroatiska.
Det var ett företag som skulle verka i Bosnien. Vem i
Sverige kan uppfylla de kraven, utöver ungdomar som
vuxit upp i Sverige och lärt sig alla tre språken?

De flesta anser att språksatsningen i skolan är oer-
hört viktig när vi nu är medlemmar i EU och när in-
ternationella engagemang ökar alltmer. Det har också
visat sig i undersökningar att en majoritet av ungdo-
marna kan tänka sig att arbeta utanför Sverige. Varför
inte se hemspråksundervisningen som en del i de
exportfrämjande åtgärderna? Det behövs också mer
udda språkkunskaper inom t.ex. diplomati och bi-
ståndsarbete och dessutom inom många yrkesområden
här hemma, från turist- och kulturliv till hemtjänst
och äldreomsorg. Vi måste avdramatisera diskussio-
nen om hemspråket. Det är helt enkelt vanlig språk-
undervisning, som dessutom råkar vara många elevers
modersmål.

Jag vet att man i den invandrarpolitiska kommittén
diskuterar hur ämnet bättre skall kunna integreras i
skolan. Ämnet måste få samma status som övriga
ämnen. Därför skall hemspråksundervisningen nor-
malt ingå i den vanliga skolans undervisning. Men de
regler som finns ger en viss begränsning. Det finns
språkgrupper som är så små att man inte kan samla
tillräckligt stora grupper, men de språken är lika vik-
tiga för de grupper som de berör, och kunskaperna
kan vara lika viktiga för samhället.

Som en kuriositet kan jag nämna att den japanske
nobelpristagaren i litteratur Kenzaburo Oe översattes
till svenska av en kvinna som fått hemspråksunder-
visning i Stockholm. Storleken på den undervisnings-
grupp som hon tillhörde skulle inte ha accepterats i
dag.

Det är inte minst för de små språkgrupperna som
en hemspråkscheck skulle ha betydelse. För-
äldragrupper, invandrarföreningar och studieförbund
kan ordna undervisning på olika sätt, alltifrån lör-
dagsundervisning till exempelvis några veckors lä-
gerskola med elever från hela landet.

Vi kristdemokrater arbetar för olika åtgärder som
skall stärka hemspråkets status i den vanliga skolan.
Vi tycker t.ex. att man borde börja med att byta namn
och kalla det för modersmålsundervisning. Men fram-
för allt för att de små minoriteternas barn skall få
chansen till undervisning vill vi också pröva ett sys-
tem med hemspråkscheck.

Jag yrkar bifall till reservation 1. I likhet med öv-
riga avstår jag från att yrka bifall till reservation 4,
men jag ställer mig också bakom den.

Anf. 58 NALIN BAKSI (s)

Fru talman! Min dröm om ett mångkulturellt sam-
hälle handlar om att människorna gemensamt har en
grund att stå på, att demokratin och lagarna är gemen-
samma, att man har ett språk som är gemensamt för
alla. Sedan får de gamla modersmålen komplettera
respektive grupp. Om jag skall kunna umgås med en
grek måste vi ha ett gemensamt språk, och det är
svenska i Sverige. Det är nästan ett villkor för att få
nya vänner att man har ett språk gemensamt.

Språket kan vara en brygga mellan människor från
olika kulturer, som ökar förståelsen och respekten
mellan individerna. Men bristande språkkunskaper
kan också vara en barriär, som döljer det viktiga,
människan och hennes personliga egenskaper, karak-
tär, intressen, åsikter och bakgrund.

Språkproblemen är även en del av den tilltagande
rasismen och främlingsfientligheten. För den som inte
kan svenska ökar utanförskapet och maktlösheten.
Man måste ta språkproblemen på allvar.

Därför är jag glad för att riksdagen våren 1994
gjorde ett tillkännagivande till regeringen om behovet
av ett särskilt utvecklingscentrum för undervisning i
svenska för invandrare. Utskottet ansåg att det är
angeläget att ett sådant centrum snarast inrättas vid
någon eller några lärarhögskolor för att där samla,
utveckla och förmedla kunskap och kompetens, me-
todik och pedagogiskt material i undervisningen i
svenska för invandrare.

Svenskundervisning för invandrare är för närva-
rande föremål för både utredning och utvärdering. I
Invandrarpolitiska kommitténs uppdrag att se över
den svenska invandrarpolitiken ingår att ägna särskilt
intresse åt effekterna av undervisningen i svenska
språket. Enligt direktiven är det en viktig uppgift att
undersöka hur kunskaper i svenska språket påverkar
invandrarnas förutsättningar i arbetslivet och delak-
tighet i samhället i övrigt.

Jag skulle vilja kommentera det Andreas Carlgren
tog upp om sfi-undervisningen och varför så många
hoppar av den. Den erfarenhet jag har från skolan i
Sverige, för 15 år sedan, är att undervisningen i sfi
tyvärr var anpassad till en annan tid. I de böcker vi
hade stod det att "fröken Olsson skall åka med hus-
vagn till Holland" och "vart skulle fröken Olsson åka
med husvagnen". Sverige har förändrats. De männi-
skor som kommer från Kurdistan, Somalia eller andra
ställen, som har varit med om krig och annat, struntar
fullständigt i vart fröken Olsson åker med husvagnen.

Därför är det viktigt att lärarna hela tiden får
fortbildning för att kunna anpassa sig till det nya sam-
hället. Jag tror att det för de eleverna - förutom att det
är viktigt att det är olika nivåer i olika grupper - är
viktigt att undervisningsmaterialet anpassas till det
nya samhället. Jag undrar ofta hur viktigt det skulle
kännas att lära sig svenska om man t.ex. fick olika
artiklar om just läget i världen och läget för flyktingar
i Sverige. Det viktigaste för många är att man känner
igen språket. Det är då man har intresse av att lära sig
det språket. Jag tror alltså att fortbildning för lärarna
är det viktigaste just när det gäller att lära invandrare
svenska.

Jag yrkar avslag på samtliga reservationer och bi-
fall till utskottets hemställan.

Anf. 59 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Nalin Baksi tar upp något som är vik-
tigt, nämligen att undervisningen i svenska för in-
vandrare måste vara mycket bättre anpassad till det
nya samhället och alla de villkor som gäller för in-
vandrare som kommer till Sverige i dag. Det är också
viktigt att fortbildningen för de lärare som deltar i den
här undervisningen blir bättre.

Något som ytterligare skulle kunna göra det bättre
vore att det fanns möjlighet att välja olika anordnare
av utbildningen. Det kan många gånger vara ett sätt
att få in nya metoder, att pröva andra vägar, att göra
det som är nytt och som är annorlunda men bra. Där-
för tycker jag att det som Nalin Baksi säger är viktigt
inte alls utesluter det förslag som vi har lagt fram om
en check för sfi, svenskundervisningen för invandrare.

Likadant är det med hemspråksundervisningen.
Där är ju utskottets motiv för avslag ännu kortare och
har ännu mindre innehåll. Jag hoppas det tyder på att
man egentligen skulle kunna vara beredd att tänka
över det här. Jag tror att det vore bra. Och som Conny
Sandholm sade: Är det ordet som är problemet skall
vi gärna tänka över ordet, och så hoppas jag att ni på
den socialdemokratiska sidan tänker över förslaget.

Anf. 60 NALIN BAKSI (s)

Fru talman! Först vill jag gärna säga att de lös-
ningar som är lämpliga på ett ställe kanske inte alltid
är lämpliga på ett annat. Jag tror att vi här i riksdagen
skall vara försiktiga med att besluta om det ena eller
det andra. Det kanske går att bedriva undervisning på
ett visst sätt i Tensta, men det kanske skall vara helt
annorlunda i Danderyd, just på grund av att förutsätt-
ningarna är olika.

Jag vet också många kommuner där problemet
inte är mängden hemspråk eller möjligheten till ut-
bildningscheck. Problemet är i stället att hitta
hemspråkslärare.

Därför är jag mycket försiktig, och vill också att
riksdagen skall vara mycket försiktig, när det gäller
att bestämma sig för saker som är så olika på olika
ställen.

Anf. 61 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Jag håller med om att det verkligen
finns fler problem att lösa än de som går att lösa med
vad vi har kallat för ett checksystem. Men jag hoppas
också att det Nalin Baksi säger om hur olika förut-
sättningarna är också kan vara ett skäl för Socialde-
mokraterna att fundera över det förslag vi har lagt
fram. Jag tror nämligen att det är ett av de olika sätten
att lösa det problemet.

Anf. 62 INGER DAVIDSON (kds)

Fru talman! Jag håller också med Nalin Baksi om
att pedagogiken är oerhört viktig och att lärarutbild-
ningen är en viktig del när det gäller att utveckla äm-
net svenska för invandrare. Men det har talats mycket
om signaler de senaste dagarna. Det har handlat om
vilka signaler vi som politiker sänder ut när det gäller
främlingsfientlighet och rasism.

Häromdagen sade Ingvar Carlsson att man nu
skulle tvinga invandrare att lära sig svenska. Att sända
ut det på det sättet är en signal. Jag undrar om Nalin
Baksi anser att detta är en bättre signal att sända ut än
den som vi talar för här, nämligen att öka möjlighe-
terna för invandrare att lära sig svenska genom att
skapa ett system som är så flexibelt som möjligt.

Nalin Baksi sade att det ser olika ut på olika håll i
landet och att det skulle vara en anledning till att inte
införa det här systemet. Men det är ju precis därför vi
vill att det skall prövas: därför att det ser så olika ut,
därför att det finns så olika förutsättningar och därför
att invandrarna själva har så olika förutsättningar.

Anf. 63 NALIN BAKSI (s)

Fru talman! Jo, rätt signaler är viktigt. Under 80-
talet var undervisningen väldigt dålig, såsom jag be-
skrev tidigare, och det var därför många invandrare
som hoppade av. Det är också den bilden man har av
den svenska undervisningen.

Jag ställer mig bakom det Ingvar Carlsson säger,
eftersom jag var med i just den kommitté som före-
slog att det skulle vara en skyldighet att lära sig
svenska. Detta vidhåller jag fortfarande. Som jag sade
i mitt anförande går det inte att få ett jobb, och det går
över huvud taget inte att komma in i det svenska sam-
hället, om man inte kan det svenska språket väldigt
bra.

Jag tror att det krävs både att invandrare tar det
ansvaret och känner den skyldigheten att lära sig
svenska och att man erbjuder en bra utbildning. Det är
vad det handlar om. Då tror jag inte att det skulle vara
så många som hoppar av sfi-undervisningen.

Anf. 64 INGER DAVIDSON (kds)

Fru talman! Jag håller självfallet med om att det
skall vara en skyldighet att lära sig svenska, eftersom
det är en förutsättning för att inlemmas i det svenska
samhället. Men det är en sak att lägga det på invand-
rarna genom att säga: Nu har ni skyldighet, och en
annan sak att säga: Nu skall vi öppna så många vägar
som möjligt för er så att det fungerar, så att ni kan
klara av det här på ett bra sätt, så snabbt som möjligt
och med de olika förutsättningar ni har. Jag tycker att
det är en viktig nyansskillnad som, som sagt, ger vissa
viktiga signaler.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

10 § Utbildning i Sverige för utlandssvenska
barn och ungdomar

Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande 1995/96:UbU6

Utbildning i Sverige för utlandssvenska barn och
ungdomar (prop. 1995/96:89)

Anf. 65 ULF MELIN (m)

Fru talman! Sveriges fortlöpande internationalise-
ring, den ökade konkurrensen, EU-medlemskapet och
behovet av att stärka Sveriges internationella konkur-
renskraft gör att vi i vårt land kommer att ha ett ökat
behov av internatundervisning för elever vars föräld-
rar under kortare eller längre perioder arbetar utom-
lands. Av samma skäl har Sverige behov av att kunna
erbjuda undervisning i internatform åt ett växande
antal ungdomar som av olika skäl behöver gå i denna
skolform.

För att dessa behov skall kunna motsvaras krävs
att det finns riksinternatskolor som har bredd och
kvalitet i sitt utbud. Det är också viktigt att skolan kan
rekrytera elever som kommer från den kommun som
skolan ligger i, och det är lika viktigt att elever från
glesbygd eller elever som behöver ett miljöbyte har
tillgång till dessa skolor.

Med en bredd av elever som av olika skäl går på
en riksinternatskola garanteras mångfald och öppen-
het. Därför vill vi slå vakt om och utveckla riksinter-
natskolorna Gränna, Lundsberg och Sigtuna i stället
för att avveckla dem, vilket nu regeringen indirekt
föreslår.

Det föreslås att utlandssvenska elever i princip
skall kunna välja skola och skolform. Det är bra. Det
har vi inga invändningar mot. Det är rimligt att en
elev skall kunna välja en annan skola eller skolform.
Det kan finnas släktingar, vänner m.m. som eleven
kan vara inackorderad hos.

Däremot delar vi inte majoritetens uppfattning att
ökade valmöjligheter skulle innebära att färre väljer
en riksinternatskola. Förutsättningen är förstås att
staten inte stryper dessa skolor ekonomiskt.

Vi anser att elever med föräldrar utomlands bör ha
tillgång till det sociala stöd som riksinternatet ger om
detta inte kan ordnas på annat sätt. Det är fel att tro att
en offentlig skola eller en fristående skola där eleven
har inackordering hos en familj kan ersätta en riksin-
ternatskola när det gäller elevhem, fritid, omtanke och
socialt nätverk - för inte menar väl Socialdemokra-
terna att eleverna skall driva vind för våg?

På riksinternatskolorna finns elever som inte har
möjlighet att åka hem under helgerna eller under en
hel termin. Det är under dessa omständigheter viktigt
att eleverna då inte bara får möjlighet till inackorde-
ring med tillsyn utan också har tillgång till väl inarbe-
tade elevhem med kunnig personal, ett rikt utbud av
fritidsaktiviteter m.m.

Vi får heller inte glömma bort den betydelse det
har att riksinternaten tar emot elever från närområdet.
Detta utgör en förutsättning för att riksinternaten kan
fungera som vanliga svenska skolor, vilket är grund-
tanken i att erbjuda utlandssvenska elever utbildning i
Sverige.

Det är vår uppfattning att riksinternatskolorna
även i fortsättningen skall erhålla ett schablonbidrag
för internatelever. Bidraget skall innehålla ersättning
för utbildningskostnaderna och internatkostnaderna.
Ersättningsnivåerna skall fastställas av regeringen
utifrån en bedömning av behovet av riksinternatplat-
ser generellt och kostnaderna för dessa vid respektive
skola. De skall också, liksom i dag, även i framtiden
ha en ställning som riksinternatskola.

Lundsbergs skola har blivit styvmoderligt behand-
lad av den socialdemokratiska regeringen i så motto
att den bara har fått bidrag till undervisningen och inte
till elevhemsverksamheten. Vi anser att Lundsbergs
skola skall ha samma villkor som de två andra riksin-
ternatskolorna.

Det föreslås att riksinternaten skall få bidrag för
externateleverna enligt samma regler som skall gälla
för fristående skolor. Mot bakgrund av de förslag som
Friskoleutredningen har lagt fram, vilka nu remissbe-
handlas och skall bli proposition i vår, ställer detta ett
antal frågor.

Socialdemokraterna har ju inte gjort sig kända för
att gilla fristående skolor, men här passar det helt
plötsligt att "privatisera" riksinternaten, för att nu
använda deras eget språkbruk. Men vilket regelsystem
skall gälla? Det har ju funnits två utredningar - en
som har sett över fristående skolor på grundskolenivå,
men också en som sett över fristående skolor på gym-
nasienivå.

När det gäller fristående skolor på grundskolenivå
är förslaget att lägeskommunen efter förhandlingar
skall bestämma vilka bidrag som skall lämnas. Denna
kostnad skall sändande kommuner betala. Men när det
gäller gymnasieskolan föreslår den utredningen att
hemkommunen, dvs. den sändande kommunen, efter
förhandling med friskolan skall avgöra vilket bidrag
som skall lämnas.

Här lägger man alltså i en proposition fram ett
förslag, som majoriteten i utskottet ställer sig bakom
och som gör att dessa skolor inte vet vilket regelsys-
tem som skall gälla. Det är ganska fantastiskt, fru
talman. Det vore bra om Torgny Danielsson kunde
utveckla detta under sina minuter här i talarstolen.

Dessa skolor kommer att bli utlämnade till kom-
munalt godtycke. Vad skall gälla om eleverna i läges-
kommunen vill välja den skolan? Är det då kommu-
nen som skall bestämma hur många elever som skall
gå där eller skall elever och föräldrar ha ett inflytan-
de? Det vore intressant att få veta det.

Just av dessa skäl anser vi att staten, precis som i
dag, skall fastställa och lämna bidragen per elev i
grundskolan respektive gymnasieskolans olika pro-
gram. Man kan undvika att externatelevernas hem-
kommuner får dubbelt statsbidrag, som det påstås i
propositionen, genom att göra en avräkning gentemot
den kommun som har elever i en riksinternatskola.

Socialdemokraterna talar ofta och gärna om seg-
regering när det gäller fristående skolor. Men om
riksdagen fattar de beslut som föreslås i propositionen
och i betänkandet får vi en rejäl segregering på de
skolor som i dag är riksinternatskolor. Kvar kommer
bara att bli utlandssvenska elever och elever vars
föräldrar har en tjock plånbok.

Det är vår uppfattning att ansvaret för utbildning
för de utlandssvenska barnen är en nationell angelä-
genhet. Staten stöder de svenska utlandsskolorna, och
skall göra det. Staten har också ett direkt ansvar för
den svenska utbildningen i Europaskolorna. I det
perspektivet är det också rimligt att staten även i
framtiden tar ett ansvar för och har inflytande över
riksinternatskolorna: Gränna, Sigtuna och Lundsberg.

Jag skulle slutligen, fru talman, vilja ställa ett par
frågor till Torgny Danielsson. Det är ju så att riksin-
ternatskolorna skall få en övergångsperiod om fem år
innan man tar bort benämningen riksinternatskolor.
Under tiden skall man utreda detta, säger man. Vore
det inte rimligt att man utredde riksinternatskolorna
innan man lägger fram ett förslag till riksdagen?

Den andra frågan gäller vilka konsekvenser detta
kommer att leda till. Är det så att riksinternatskolorna
kommer att få betydligt sämre ekonomiska resurser,
eller kommer resurserna att vara desamma som i dag?

Den tredje frågan är den jag nämnde tidigare: Vil-
ka regler skall gälla för riksinternaten - eftersom de
nu skall bli fristående skolor - när det gäller de elever
som kommer från grundskolan respektive från gym-
nasieskolan?

Den fjärde frågan gäller elever som behöver ett
miljöombyte; eleverna kan ju gå på riksinternatskola
av olika skäl. Vilka regler skall gälla för dem? Skall
riksinternatskolan förhandla med respektive sändande
kommun? Och vad händer då med den elev som be-
höver miljöombyte om kommunen säger nej? Vad blir
svaret då?

Det finns ett antal frågor som man inte har beak-
tat, vare sig i propositionen eller i betänkandet, och
sådana frågor tycker jag att skolorna och föräldrar och
elever har rätt att få svar på.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till re-
servation 1.

Anf. 66 ANDREAS CARLGREN (c)

Fru talman! Sverige är ju inne i en stor internatio-
nalisering. Fler och fler svenskar bor och arbetar
utomlands, och de vill många gånger naturligtvis att
barnen skall kunna få bra undervisning hemma i Sve-
rige. Centerpartiet menar att detta självklart är ett
nationellt ansvar i den meningen att det skall finnas
goda möjligheter för utlandssvenskars barn att få bra
undervisning i Sverige.

I dag finns det tre riksinternatskolor. Det är Grän-
naskolan, Humanistiska läroverket i Sigtuna och
Lundsbergs skola. Vid dessa skolor har man en unik
erfarenhet när det gäller att ta emot ungdomar som är
barn till svenskar som arbetar utomlands. Personalen
har god kunskap om olika länders skolsystem och
internationella skolors uppläggning, och det är själv-
klart en fördel för de elever som går där och som
kanske tid efter annan kommer att gå i skola också
utomlands.

Dessutom vet vi att riksinternaten spelar en viktig
roll för miljöombyteselever här hemma i Sverige,
elever som kanske en tid behöver gå i en annan skola,
få byta ut den invanda hemmiljön för att komma bort
från svåra problem. Många kommuner har velat an-
vända den möjligheten. Det är viktigt att den finns
också i fortsättningen.

När vi har behandlat det här ärendet har vi fått re-
dovisat från riksinternatskolorna att det där i flera fall
finns långa köer och stor efterfrågan på platser. Beho-
vet av undervisning för barnen till svenskar som bor
utomlands och vars barn vill gå i skola i Sverige
kommer att öka. Jag tror därför inte att riksinternaten
kommer att räcka till. Vi kommer att behöva utveckla
även andra möjligheter.

Därför har vi från Centerpartiets sida tyckt att det
är bra med ett system där statsbidraget följer eleven.
Det leder också till ökad valfrihet, och vi tycker att
det är bra.

En liten kommentar till det Ulf Melin sade nyss:
När den regering som bådas våra partier satt i lade
fram olika förslag till valfriheter var det ju rutin för
Socialdemokraterna att säga nej. När nu den social-
demokratiska regeringen lägger fram ett förslag med
valfrihetsmöjligheter blir det rutin också för er att
säga nej. Det tycker jag är litet synd.

Däremot är vi från Centerpartiets sida mycket kri-
tiska till att regeringen när den föreslår en bra princip
är så dålig på att redovisa vilka konsekvenser den
kommer att få och på att verkligen tänka igenom att
konsekvenserna av det konkreta sättet att genomföra
systemet blir bra.

Det är ju inte rimligt att riksdagen fattar beslut om
en förändring, om man inte kan säga vad den innebär.
Vi har under behandlingen av det här ärendet försökt
ställa frågor för att få reda på vilka ekonomiska kon-
sekvenser beslutet faktiskt skulle kunna få. Vi har då
förstått att man inte riktigt kan besvara sådana frågor.
Det gör mig upprörd. Jag tycker att det är ett sätt att
missköta en bra princip. Därför har vi från Centerpar-
tiets sida sagt att vi tycker att riksdagen skall se till att
ersättningen för utbildningskostnader och ersättningen
för internatkostnader till de här skolorna skall vara
desamma som tidigare.

När det gäller Lundsbergs skola har vi redan tidi-
gare intagit den ståndpunkten att samma villkor skall
gälla för den skolan som för de övriga riksinternaten.
Det tycker vi fortfarande, och vi har reserverat oss för
det.

Till sist: Regeringen föreslår att andra elever i
Sverige som söker till de nuvarande riksinternaten
skall få samma bidrag som fristående skolor. Även
här tycker jag att regeringen lägger fram ett förslag
där man inte kan redovisa konsekvenserna. Vi vet ju
att reglerna för de fristående skolorna har utretts, vi
vet att regeringen förbereder nya förslag, och vi vet
t.o.m. att regeringen har satt upp detta på listan över
kommande propositioner. Men varken vi i riksdagen
eller regeringen kan veta vad de förslagen kommer att
innebära. Ändå vill man att riksdagen nu skall besluta
att det är de reglerna som skall gälla för riksinterna-
ten.

Det kan inte vara rimligt att införa sådana regel-
förändringar så att säga i mörker, så att man inte kan
veta vad de skall betyda. Vi tycker att det här är för
viktigt. Därför har vi menat att man skulle se till att
riksdagen fick ta ställning till de här förslagen samti-
digt. Det har majoriteten i utskottet tyvärr sagt nej till,
och därför menar vi att i avvaktan på att de reglerna är
klara, så att vi vet spelreglerna, måste regeringens
förslag avvisas.

Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Anf. 67 ULF MELIN (m) replik

Fru talman! Det vi moderater i regeringsställning
sade ja till, säger vi nu nej till i opposition säger And-
reas Carlgren, men det stämmer ju inte. I så fall lyss-
nade Andreas Carlgren dåligt på vad jag sade. Jag
sade ju nämligen detta: Vi ställer upp på den princi-
pen att om utlandssvenska barn som skall studera i
Sverige vill välja en annan skola eller skolform är det
grönt, för att använda Centerns språkbruk. Det är
grönt; man kan göra detta, och man kan då bo hos
släkt, vänner etc. Vi behåller alltså den principen.

Däremot är det en skillnad mellan oss och Center-
partiet och även de övriga partierna när det gäller
detta förslag: Vi vill slå vakt om formen riksinternat.
Vi anser att det är en nationell angelägenhet att riksin-
ternaten finns av de skäl jag angav tidigare. Det är det
här som Centerpartiet inte ställer upp på, även om
Andreas Carlgren talade mycket väl om riksinterna-
tens framtid. Skall Andreas Carlgren vara konsekvent
utifrån sitt resonemang borde han också rösta ja till
reservation 4, där vi säger att riksinternaten skall
finnas i framtiden. Men Centern har valt att inte ställa
upp på reservationen, och det beklagar jag.

Anf. 68 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Vi behöver inte föra någon lång debatt
om det här, Ulf Melin och jag. Vad jag menade med
min lilla kommentar var att just systemet, dvs. att
statsbidraget följer eleverna - också när det gäller
riksinternaten - tycker jag borde vara en princip som
Moderaterna ställer upp på.

Vad jag menar är att regeringen har hittat ett dåligt
sätt att följa den principen, och det har vi varit emot.
Det var det jag menade med min anmärkning.

Till sist vill jag, bara för att det inte skall vara nå-
got missförstånd om vad vi faktiskt menar, säga detta:
Precis det som gäller för fristående skolor, som inte
heller får statsbidrag i klumpsumma direkt till skolan
utan en ersättning som följer eleven, tycker vi skall
gälla också för de nuvarande riksinternaten. Det är en
bra princip. Om jag inte vill ha en klumpsumma som
går direkt till riksinternaten betyder väl inte det att de
är dåliga, lika litet som Ulf Melin är emot fristående
skolor även om han tycker att systemet också där skall
vara att ersättningen följer eleven.

Jag menar att Centerpartiet är konsekvent, och jag
tycker att det är bra. Med min lilla anmärkning ifråga-
satte jag bara om Moderaterna är riktigt konsekventa i
det här fallet.

Anf. 69 ULF MELIN (m) replik

Fru talman! Vi kan naturligtvis diskutera klump-
summor eller inte, Andreas Carlgren och jag, men det
avgörande är ändå att vi i vår reservation tillsammans
med Folkpartiet och kristdemokraterna säger att ut-
bildningsformen riksinternat skall vara kvar och är en
nationell angelägenhet. Den delen säger ju faktiskt
Centern och de andra partierna nej till. Riksinternaten
kan mycket väl försvinna om de får njugga ekonomis-
ka villkor.

När det gäller fristående och offentliga skolor är
det klart att vi naturligtvis skall slå vakt om dem. Men
just för utlandssvenska barn, elever som behöver
miljöombyte och elever från glesbygd är det vår upp-
fattning att det också krävs en tredje utbildningsform,
nämligen riksinternaten. De fyller en oerhört viktig
funktion. Därför måste vi också se till att de får rimli-
ga ekonomiska villkor.

Vad kommer att hända om de försvinner? Vem
skall då ta ansvar för de utlandssvenska barnen i Sve-
rige? Det undrar jag. Vem skall göra det i så fall, när
staten frånsäger sig detta ansvar samtidigt som vi vet
att vi kommer att ha ett ökat utbyte och en ökad inter-
nationalisering? Svenskar kommer att behöva kunna
jobba utomlands under ett antal år, likväl som utländ-
ska medborgare skall kunna komma hit och arbeta i
Sverige. Det är just därför som även den här typen av
skolor kommer att finnas och behövas också i framti-
den.

Anf. 70 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Jag menar precis bara att principen att
ersättningen följer eleven naturligtvis inte i sig är ett
hot mot riksinternaten, lika litet som den är ett hot
mot de fristående skolorna. Just därför har ju Ulf
Melin och jag slagits för att fristående skolor skall ha
ersättning på det viset. Vi tror ju inte att de skall dö ut
då, utan tvärtom; vi tror att de skall leva av det. Rik-
sinternaten är tillräckligt bra för att också locka till-
räckligt många elever. Däremot är de njugga ekono-
miska villkor som Ulf Melin talar om ett problem,
men de beror ju på hur principen tillämpas i rege-
ringsförslaget, och just det kritiserar jag också.

Anf. 71 CONNY SANDHOLM (fp)

Fru talman! Innan jag gick upp här i talarstolen,
och innan den här lilla skärmytslingen, satt jag och
reflekterade över hur glädjande det var att det var en
sådan bred samsyn i skolfrågorna bland de forna re-
geringskamraterna. Men trots de här krumsprången
kan det finnas visst hopp. Jag tror inte att skillnaden
är så stor.

När det gäller propositionen och betänkandet om
statsbidragen till utlandssvenska elevers utbildning
finns mycket att säga, men jag skall begränsa mig till
ett par punkter: riksinternatens finansiering och
Lundsbergs skola.

Vid en ytlig betraktelse kan man se det här som en
marginell fråga och avfärda den med att skolorna
verkar vara en gräddfil och borde kunna klara sig.
Men om man försöker tränga in i frågan så upptäcker
man att just dessa skolor är en väldigt viktig del av det
svenska skolväsendet och att det inte alls går att göra
som regeringen föreslagit: att efter en försökstid ändra
deras villkor till villkor som liknar en vanlig friskolas.

Mot detta, fru talman, kan jag anföra två skäl. Det
ena är att jag anser att villkoren och framtiden för
våra friskolor med nuvarande politik är bland de osäk-
raste jag sett på länge och kan sägas egentligen bygga
till stor del på kommuners godtycke. Detta är en farlig
väg, oaktat vad förespråkarna för Friskoleutredning-
ens gemensamma förslag än försöker låta påskina.
Det andra är att riksinternaten är - och det har sagts
av tidigare talare - en nationell angelägenhet, och då
skall den också behandlas som en sådan i stödhänse-
ende.

Också här finner jag två skäl. Det ena är att vi har
en ökad internationalisering på alla områden. Ett
ökande antal svenskar behöver arbeta i utlandet. Det
andra skälet är att det finns även andra elever här i
Sverige som behöver just denna skolform.

Självklart skall de föräldrar som väljer att, eller
måste, arbeta i utlandet då kunna känna trygghet i att
det finns internat för barnen. Detta beror inte bara på
medlemskapet i EU. Hela vårt samhälle går mot ökad
internationalisering och samverkan där gränserna
försvinner. Då måste vi värna dessa internat så att de
blir kvar. De är väsentliga, både för barnen och för
föräldrarna, men också för de företag som driver
verksamhet i andra länder.

Det andra skälet, nämligen att dessa internat också
är ett alternativ för barn som behöver komma till en
annan miljö, gör också att riksinternaten måste finnas
kvar som alternativ. Genom en blandning mellan
riksinternatbarnen och de andra barnen blir det som
på en vanlig skola, och då är det en väldigt bra form.

Sammantaget, fru talman, stärker alla de argument
som har framförts tidigare och som jag själv har suttit
och funderat på åsikten att dessa internats fortsatta
existens bör garanteras. Det framgår tydligt av våra
reservationer i betänkandet.

Det faktum att internaten är ett viktigt alternativ
får inte förhindra föräldrarna att välja också andra
alternativ. Det primära är att riksinternaten skall ges
möjlighet att vara kvar. De är en nationell angelägen-
het.

Till sist, fru talman, vill jag beröra Lundsbergs
skola och dess möjligheter. Jag kan i likhet med övri-
ga inte se något skäl till att just denna skola inte skall
ha samma villkor som de andra två riksinternaten.
Naturligtvis skall även denna skola erhålla bidrag till
internatkostnader. Detta fel borde korrigeras omgåen-
de.

För tids vinnande begränsar jag mig till ett bifall
till reservationen 1.

Anf. 72 INGER DAVIDSON (kds)

Fru talman! Fler och fler svenskar av olika kate-
gorier kommer någon gång under sitt liv att arbeta
eller studera utomlands. Det tror jag att vi alla i denna
kammare är överens om. Innan man definitivt be-
stämmer sig för att lämna landet för en period är det
väldigt många beslut som man måste fatta. För famil-
jer som har barn i skolåldern är det just barnens situa-
tion som upplevs som avgörande för om man skall
våga eller vilja ta ett utlandsjobb, även om det i sig
skulle ge väldigt bra villkor.

Om det inte finns någon annan möjlighet än att
lämna barnen eller ungdomarna hemma medan man
själv lämnar landet kräver det att föräldrarna kan
känna sig fullständigt trygga med att barnen tas om
hand på bästa möjliga sätt. Det gäller både själva
utbildningen och boendet och omhändertagandet.

I dag har vi tre riksinternatskolor - i Sigtuna,
Gränna och Lundsberg - som erbjuder både under-
visning med speciell inriktning för utlandssvenska
barn och dessutom ett internatboende med personal
som har speciell erfarenhet av att arbeta med barn
som tillfälligt måste leva åtskilda från sina föräldrar.
Eftersom det har ansetts som en nationell angelägen-
het att erbjuda utbildningsmöjligheter till utlands-
svenska elever har skolorna drivits med statsbidrag.

Nu vill regeringen avveckla dessa tre skolor under
en femårsperiod. Tillvägagångssättet är mycket
märkligt. Samtidigt som man lägger fast att avveck-
lingsperioden skall vara just fem år skall en utvärde-
ring göras. Den skall belysa elevutvecklingen, hur
eleverna väljer, den sociala och pedagogiska kvalite-
ten på skolgången, vilka faktorer som påverkar ut-
landssvenskarnas val av skolgång osv.

Vad händer om utvärderingen visar att en majori-
tet av eleverna föredrar denna form av utbildning och
boende och att föräldrarna anser att den är en förut-
sättning för deras möjligheter att arbeta utomlands?
Riksdagen har ju vid det laget redan beslutat att sko-
lorna skall avvecklas.

Det märkliga är att utskottet utgår ifrån att många
av de utlandssvenska eleverna även fortsättningsvis
kommer att välja ett internatboende i nära anslutning
till den skola där de går. Så står det i betänkandet.
Regeringen skriver också i propositionen att flera av
de utlandssvenska eleverna fortfarande kommer att
välja internatboende, och att det är därför man vill ha
en övergångsperiod. Jag får inte det att gå ihop. Är det
bara just de internat som finns i dag som regeringen
vill få bort, samtidigt som nya internat med stor möda
skall byggas upp? Det måste ligga någon hund begra-
ven här som jag inte förstår.

Vilka tänker man sig skall vilja satsa på internat-
boende med alla de osäkra faktorer som byggs in i det
system som man nu lägger fram förslag om? Med de
instabila förutsättningar som råder för friskolor i all-
mänhet är det t.ex. mycket tveksamt om elever som är
bosatta i Sverige och som behöver byta miljö, och
därför går på ett riksinternat i dag, kommer att få
möjlighet till det i framtiden. Kommunernas skyldig-
het innebär ju enligt förslaget att de skall ge bidrag till
dessa elever på samma sätt som om eleven valt att gå
i en fristående skola. Just nu vet vi över huvud taget
inte vad det kommer att innebära i framtiden.

Varför är det så bråttom med just detta beslut? Vid
de flesta andra beslut utreder vi till ytterlighet innan
förslagen läggs fram. Det vore bra att få litet klarare
besked om hur regeringen ser på framtiden för de
utlandssvenska eleverna och för den elevgrupp som
av andra skäl valt att gå på en riksinternatskola i dag.
Hur ser den ut?

Det nya system som samtidigt införs vill jag ändå
gärna säga någonting positivt om. Det innebär att
utlandssvenska elever skall få ekonomiska förutsätt-
ningar att välja en skola var som helst i landet om de
har sitt boende ordnat. Om eleven har möjlighet att bo
hos en släkting, t.ex., kan det naturligtvis vara tryggt
och bra för alla parter. Det innebär kanske dessutom
att eleven slipper byta bostadsort.

Den delen av reformen ställer vi kristdemokrater
oss alltså bakom. Det vi vänder oss emot är att en av
valmöjligheterna - just den som upplevs så positiv
och trygg av alla elever och föräldrar - avvecklas utan
att någon utvärdering gjorts innan.

Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 73 TORGNY DANIELSSON (s)

Fru talman! Betänkandet handlar om hur vi löser
skolgången för våra barn och ungdomar som har för-
äldrar, varav minst en har svenskt medborgarskap,
som stadigvarande vistas i utlandet. Dessa barn kallas
för utlandssvenska elever och har rätt till utbildning i
Sverige.

Vi är alla överens om att staten bör stödja att dessa
elever får bra kvalitet i utbildningen och att det sam-
tidigt finns ett brett utbud som skapar möjligheter att
på olika sätt finna anpassade lösningar på hur skol-
gången skall ordnas. Inte minst gäller det att kunna
skapa en väl fungerande och trygg social situation för
alla berörda. Det är en förutsättning för att nå ett bra
resultat i undervisningen.

Det förslag till förändring av statsbidragen som
redovisas i betänkandet ger de utlandssvenska barnen,
ungdomarna och deras föräldrar ökad valfrihet och
ökade möjligheter att möta de olika behov som det
kan innebära att familjen långa tider lever åtskild.

Detta görs möjligt genom att det nya statsbidraget
följer den enskilde eleven oavsett val av skolform och
lämnas till den anordnare av utbildning som är aktuell
för just den eleven.

Eleven skall för sitt boende få ett inackorderings-
bidrag i enlighet med de bestämmelser som gäller för
studiestöd. Dessa regler gäller från det sjunde året i
grundskolan till gymnasietidens utgång.

På så sätt skapar vi ett system som stämmer över-
ens med dagens övriga avreglerade skola.

Det innebär t.ex. att barn som har sina föräldrar
arbetande och boende i Bryssel, som ju är ett ganska
vanligt exempel, i något fall kanske bor inackorderade
hos en släkting och går i någon lokal skola. I ett annat
fall är den bästa lösningen kanske att gå på riksinter-
naten, som med gedigen erfarenhet kan tillgodose
behovet av såväl undervisning som boende och om-
vårdnad. För en äldre elev på gymnasiet är ett eget
boende kanske det bästa alternativet. Ett barn med
någon typ av funktionsnedsättning har andra behov,
och för det finner man andra lösningar.

Ett statsbidrag som följer den enskilde eleven ger
ökade variationsmöjligheter. Dessutom ökar möjlighe-
terna för utlandssvenska barn att gå i den allmänna
grundskolan eller gymnasieskolan och därmed integ-
reras bland vanliga svenska barn och ungdomar. De
utlandssvenska barnen med erfarenhet från boende i
andra länder har säkert mycket att tillföra innehållet i
skolans vardag och kan stimulera såväl jämnåriga
kamrater som vuxna.

Även det omvända förhållandet gäller. Vad är
bättre än en typisk svensk skola om man som svensk
boende utomlands vill ge sitt barn en svensk identitet?
En skola för alla, där barn från olika delar av det
svenska samhället möts dagligen, borde väl kunna
representera det svenska samhället av i dag.

Fru talman! Vi lever i en värld som blir alltmer
internationaliserad och där avstånden krymper och
utbytet mellan olika länder och kontinenter ökar. Det
innebär med all säkerhet att antalet svenskar som bor
och arbetar utomlands ständigt ökar. Det torde inte
minst den gemensamma arbetsmarknaden och med-
lemskapet i EU ge som effekt.

Hur löser man då skolgången för sina barn?

Enligt Skolverket gick förra året 1 254 elever i
svenska utlandsskolor - drygt trettiotalet skolor rör
det sig om, alltifrån London och Moskva i vår närhet
till mera exotiska platser som S ão Paulo och
Kashmir.

Under samma år var det 323 barn och ungdomar
från utlandssvenska hem som gick på något av våra
tre riksinternat. Andra åter väljer utbildningar i olika
internationella eller nationella skolor i det land där de
bor.

Familjernas planer för framtiden, hur länge man
kommer att bo i respektive land och kultur samt rela-
tionerna till Sverige torde vara mest avgörande för hur
man väljer att lösa frågan om utbildningen för sina
barn.

Riksinternaten kommer under en övergångstid av
fem år att vara kvar som en särskild skolform. Sam-
tidigt skall en utvärdering göras baserad bl.a. på hur
utlandssvenskarna faktiskt väljer, utifrån den ökade
möjlighet som det nya statsbidraget ger och även med
avseende på den utveckling som sker vad gäller inter-
nationella skolor.

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet samt avslag på de reserva-
tioner som fogats till betänkandet.

Anf. 74 ULF MELIN (m) replik

Fru talman! Torgny Danielsson inledde väldigt lo-
vande och talade om hur det här med skolgången skall
lösas. Han sade också att det gäller att skapa en trygg
situation både för de utlandssvenska eleverna och för
deras föräldrar. Sedan kom kullerbyttan, nämligen att
riksinternaten skall avvecklas. Men då tar man bort
det sociala nätverket. Möjligheten till fritid, tillsyn,
omhändertagande osv. försvinner ju då.

Man skall ge riksinternaten fem år. Men vad hän-
der sedan, Torgny Danielsson? Hur löser Torgny
Danielsson då det här med en trygg situation?

Det finns ytterligare ett antal frågor som vi inte
har fått något svar på. Innan beslut fattas bör en ut-
redning göras av hur det skall se ut i framtiden. Men
även här gör man tvärtom. När riksinternaten avveck-
las skall man ju utreda deras framtid. Det är egentli-
gen ganska märkligt.

Vidare: Vilka ekonomiska konsekvenser får för-
slagen?

Vilka regler skall gälla? Vad ni nu gör är ju att ni
gör riksinternaten mera till fristående skolor. Är det
skolan i den aktuella kommunen som skall avgöra
vilka bidrag eller ersättningar som skolan skall ha för
elever som kommer från den egna kommunen eller
från andra kommuner? Eller skall skolan förhandla
med de sändande kommunerna? Det är ganska viktigt
att veta detta. Här läggs alltså ett förslag innan man
vet det. Det är egentligen ganska fantastiskt.

På samma sätt förhåller det sig när det gäller mil-
jöombytet. Vilka regler skall gälla där? Det vore in-
tressant att få svar på de här frågorna.

Anf. 75 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Det är en intressant rollförändring
som vi upplever i och med den oro som kamraterna på
den borgerliga sidan i utskottet uttrycker inför framti-
den. Vi går alltså ut med ett förslag om en avregle-
ring, vilket borde falla Ulf Melin m.fl. i smaken.

Men det kommer då en massa frågor om hur det
skall bli. Vi säger att vi följer detta noga. Det handlar
om det val som faktiskt föräldrar, elever och andra
aktörer gör, även skolorna - alltså hur de kommer att
agera för att tillmötesgå de behov som finns. Det
handlar då bl.a. om att skapa en trygg social situation
kring skolgången. För vissa barn gäller att de bor hos
en nära släkting som fullt ut kan fungera som vård-
nadshavare. Vidare kan någon typ av internatboende
vara aktuellt.

Inom ramen för reglerna för friskolor kan även
andra friskolor bygga upp internat av olika anledning-
ar. Vi har ju redan i dag t.ex. när det gäller riksid-
rottsgymnasierna olika skolor som väljer möjligheten
att erbjuda även internatboende i samband med skol-
gången. Det är fullt möjligt inom ramen för det nya
statsbidragssystem som vi sjösätter i och med detta
betänkande.

Anf. 76 ULF MELIN (m) replik

Fru talman! Om den del som gäller rätten att välja
skola är vi helt överens. Det har jag också sagt. Men
ni missar en sak här. Ni jämställer ju inackordering
med internatboende. Det är det som är den stora skill-
naden.

Det är bra om inackordering kan ordnas hos släkt
och vänner. Också det är vi överens om. Men om den
möjligheten inte finns är det viktigt med tillgången till
ett internatboende för elever som kanske under en hel
termin inte kan åka hem till sina föräldrar. Ni tar bort
den möjligheten. På ganska lösa grunder kommer ni
således att så att säga slå undan fötterna för riksinter-
naten.

Torgny Danielsson säger att han vill skapa en ty-
pisk svensk skola och att det är bra för eleverna. Ja,
men käre Torgny Danielsson, ett riksinternat är en
typisk svensk skola! Staten har ju där sett till att ele-
ver från den kommun där skolan ligger och även
elever från glesbygden eller elever som behöver mil-
jöombyte kan gå i dessa skolor. Då skapar man en
typisk svensk skola.

Men vad Torgny Danielsson och de partier som är
med på det här tåget skapar är faktiskt en skola där
det i princip bara kommer att finnas utlandssvenska
elever och elever vars föräldrar har tjocka plånböcker.
Då är det icke längre en typisk svensk skola!

Anf. 77 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Ulf Melin visar att han har dålig tilltro
till vad de tre riksinternat som i dag finns kan göra i
den nya situationen. Jag tror att riksinternaten i sig
kan ha en mycket lovande framtid. Med all säkerhet
kommer de att finnas kvar i någon form, så att olika
behov kan tillgodoses t.ex. när det gäller utlands-
svenskars behov. Som friskola har riksinternatet möj-
lighet att kanske skapa sig en internationell nisch eller
att på annat sätt berika det svenska skolväsendet.

Vi har ju varit överens om att antalet riksinternat i
framtiden - i dag är det ju bara fråga om en exklusiv
grupp om tre stycken - blir för litet med tanke på att
den ökande internationaliseringen gör att allt fler
kommer att efterfråga en viss typ av lösning för sina
barns skolgång. Sedan är det marknaden som be-
stämmer.

Vilka andra grupper är det som Ulf Melin och
Moderaterna känner ett speciellt behov av att ge sär-
skilda villkor och ersättningar, utan att det är konkur-
rens och utan att det här ingår i det som ni kallar för
en avreglering?

Anf. 78 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Det är bra att Torgny Danielsson sä-
ger att det är en ändrad stödform som regeringen
föreslår, inte en avveckling av riksinternaten.

Självklart tycker jag att riksinternaten kan leva vi-
dare som skolform i ett system där statsbidraget följer
eleven. Det är också en poäng i det som Torgny Da-
nielsson kallar för en avreglering.

Däremot måste det vara rimligt att kunna tala om
på vilka villkor avregleringen sker. Om man går över
till ett system där statsbidraget följer eleven måste
man kunna tala om vilka ekonomiska konsekvenser
det får. Jag undrar om Torgny Danielsson har möjlig-
het att ge ett svar om vad de regler som riksdagen nu
skall fatta beslut om kommer att innebära. Om en
riksinternatskola i framtiden tar emot lika många
elever som den gör i dag, kommer den då att få mer
eller mindre pengar? Såvitt jag förstår går det inte att
svara på den frågan. Det tycker jag är orimligt.

Det andra är att om en nuvarande riksinternatskola
tar emot andra elever från andra kommuner på samma
villkor som gäller för fristående skolor är ju detta en
princip som man kan tillämpa. Men när man inte kan
tala om vilka regler som kommer att gälla för de fri-
stående skolorna och därmed för riksinternaten, då
kan jag inte förstå hur man kan fatta beslut i dag. Eller
kan Torgny Danielsson svara på frågan vilka regler
som kommer att gälla från 1997? Jag har svårt att tro
det, eftersom ingen annan vet det. Men då är det ock-
så svårt att besluta om regelförändringar när man inte
vet vad de kommer att leda till.

Anf. 79 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! I och med det betänkande som vi be-
handlar här i dag får ju riksinternaten en övergång-
speriod som på sätt och vis innebär en fredad situation
där de garanteras statsbidrag för ett visst antal årsplat-
ser. Det är ju mer än vad någon annan friskola har
som utgångsläge för sin planering inför framtiden.

Dessutom är vi ju skyldiga att ge riksinternaten ett
besked om hur vi ser på dem. Nu har de fått det be-
skedet. De kommer att kunna fungera inom samma
ram som gäller för de fristående skolorna.

Det är viktigt att poängtera att utvärderingen inte
sätter riksinternaten i centrum utan den gäller ju det
nya statsbidraget och det behov som finns när det
gäller att ta ansvar för de utlandssvenska barnens
skolgång, att kvaliteten blir god och att det blir ett rikt
utbud i Sverige.

Anf. 80 ANDREAS CARLGREN (c) replik

Fru talman! Mycket kort: Det är sant att det blir en
övergångsperiod. Men Torgny Danielsson svarade
inte på frågan om vilka förutsättningar som skall gälla
för avregleringen efter den perioden. Jag tycker att
regeringen borde ha presenterat detta. Det är därför
som Centerpartiet inte håller med i den delen, även
om vi instämmer i principen om att statsbidraget skall
kunna följa eleven.

Torgny Danielsson svarade inte heller på frågan
om vilka villkor som skall gälla för de fristående
skolorna. Han säger bara att det skall vara samma
regler. Det är precis det som vi har konstaterat, att det
är fel att införa regler när man inte kan säga vad de
kommer att leda till. Det är därför som Centerpartiet
har en annan uppfattning. Det hade varit möjligt att
finna en bra form för en uppgörelse, men jag konsta-
terar att det inte har varit möjligt och att det också
finns skäl för det. Men det är inte bra för riksinterna-
ten.

Anf. 81 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Helt kort: När det gäller framtiden
kan ju ingen i detta samhälle garanteras ett besked om
hur det kommer att se ut om fem år. Principen är väl
ganska tydlig. Det handlar om att det inför varje pla-
cering, vare sig det gäller ett barn som skall placeras
på grund av miljöbehov eller glesbygdsbehov eller om
det rör sig om ett utlandssvenskt barn, sker någon typ
av förhandling mellan en ansvarig och den mottagan-
de skolan. I det här fallet är staten den ansvarige, i ett
annat fall - t.ex. när det gäller ett miljöombyte - är
det en annan kommun. Vi har ju ett marknadsanpassat
sätt att hantera detta på.

Jag tycker att det är märkligt att mina borgerliga
kamrater i utskottet inte tycker att det är bra. Om det
gäller semantiken och om vi hade kallat det för ut-
bildningscheckar för utlandssvenska barn hade det
kanske varit mer passande för mina borgerliga kamra-
ter.

Anf. 82 INGER DAVIDSON (kds) replik

Fru talman! Torgny Danielsson säger att riksinter-
natskolorna inte skall avvecklas. Det står i betänkan-
det att den särskilda utbildningsformen riksinternat-
skola behålls under en övergångstid om längst fem år
under vilken en utvärdering av det föreslagna syste-
met skall ske. Det vore intressant att höra hur Torgny
Danielsson tänker sig att det kommer att se ut efter
dessa fem år. Tror han att dessa tre internatskolor då
finns kvar under ungefär samma villkor, att de
blomstrar och att den trygga miljö som de i dag kan
erbjuda finns kvar?

Vi skall följa detta noga, säger Torgny Danielsson.
Ja, problemet är att det går ganska snabbt att riva ner
någonting men det tar väldigt lång tid att bygga upp
något. Man måste ha en viss förståelse för de männi-
skor som skall driva en verksamhet, de som skall
ansvara för lärarlöner, för personal som skall arbeta
på elevhemmen osv. Att man har kunnat bygga upp
denna stabila verksamhet beror ju på att man har
garanterats ett visst antal årsplatser, vilket har utgjort
en grund för verksamheten. Att man nu väldigt sent,
kanske under terminen innan eller kanske t.o.m. under
sommaren, får reda på vilka elever som kommer till
just den skolan, tror jag kommer att innebära att inter-
natsdelen kommer att avvecklas, därför att det blir för
dyrbart för dessa skolor att tillhandahålla lokaler och
personal för elever som sedan kanske inte anländer.
Vad gör vi då? Om inte barn till utlandssvenskar har
släktingar där de kan inackorderas faller hela syste-
met. Jag känner mig orolig för den utvecklingen, och
jag undrar hur Torgny Danielsson ser på detta.

Anf. 83 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Fru talman! Jag tror att riksinternaten kommer att
vara kvar efter fem år. Det innebär inte att de kommer
att finnas kvar som skolform, men jag har en större
tilltro till den kompetens och de resurser som de tre
riksinternaten förfogar över. De har ju möjligheter att
göra sig intressanta som friskolor på olika sätt, kanske
- som jag tidigare sade - genom att slå an någon typ
av internationell nisch som lockar även andra elever,
både utlandssvenska barn och utländska elever som
inte har någon anknytning till Sverige men som är
intresserade av vårt land.

Jag tror att riksinternaten kommer att vara kvar
men i en något förändrad form. Det finns här en möj-
lighet att hitta nya sätt att utveckla ett innehåll som
kan vara berikande för det svenska skolväsendet.

Anf. 84 INGER DAVIDSON (kds) replik

Fru talman! Jag har stor tilltro till kompetensen
hos dem som driver den här typen av verksamhet.
Däremot är jag mer osäker beträffande de resurser
som de nu kommer att få för att driva verksamheten
med. Det fordras faktiskt en viss framförhållning när
man har ansvar för att det hela skall gå runt ekono-
miskt. Hur skall man kunna ha den framförhållningen
när man inte i förväg vet hur många elever som man
kommer att få? Detta är ju ett problem för vanliga
friskolor, men de har ju inte något internatboende där
hänsyn skall tas till att man skall ta hand om elever
dygnet runt och även på helger och se till att de får en
vettig fritidsverksamhet osv. Det är så mycket som är
kopplat till just dessa skolor som man inte har vid
andra friskolor. Även för vanliga friskolor är det ett
problem att de så kort tid innan vet hur många elever
de skall få, och för en internatskola blir ju detta helt
omöjligt.

Anf. 85 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Fru talman! Jag vill inte replikera på det som
Torgny Danielsson sade utan på det som han inte sade
och på avsaknaden av besked om riksinternatens
framtid, vilken det från många partier finns en uttalad
oro för.

Torgny Danielsson sade att internaten är väldigt
bra, att de har en god och lovande framtid. Men de
skall leva under ekonomiska villkor som vi ännu inte
vet någonting om. Man hänvisar till samma villkor
som gäller för friskolorna, och det gör det hela ännu
mer osäkert.

Varför kan vi inte få ett besked? Dessa skolor och
de företag, föräldrar och elever som nyttjar dem be-
höver ett sådant besked.

Sedan försökte Torgny Danielsson säga att det var
en semantisk fråga i stället för en politisk. Den här
frågan, Torgny Danielsson, är i hög grad en politisk
fråga och en viktig sådan.

Anf. 86 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Herr talman! Jag konstaterar att också Conny
Sandholm ställer sig bakom den misstro som Ulf
Melin tidigare deklarerade när det gäller tilltro till
avreglering. Då har jag samma fråga också till Conny
Sandholm: Vad är det mera som Folkpartiet inte vill
se avreglerat? Vad är det mera som ni inte vill ha
konkurrensutsatt? Vilka andra grupper än elever vid
riksinternaten vill Folkpartiet värna om och ge extra
garanterade resurser?

Det är inte vi här som avgör de frågor som Conny
Sandholm ställer. Han är själv inne på den tråden.
Detta avgörs ju faktiskt av de föräldrar, barn och
ungdomar som har behovet. I dag ser vi en ökning av
antalet svenskar som tidvis eller kontinuerligt bosätter
sig utomlands. Vi måste se vilka möjligheter det finns
att ordna en bra skolgång utomlands. Jag tror också att
internationaliseringen leder till att man, när man ändå
bor utomlands, mer och mer ger sina barn en interna-
tionellt präglad utbildning.

Men detta är som sagt inte någonting för mig att
avgöra, och det är det kanske inte för Conny Sand-
holm heller. Vi skall följa det som händer de närmaste
åren noga.

Anf. 87 CONNY SANDHOLM (fp) replik

Herr talman! Visst har jag en tilltro till avregle-
ringar. Men i det här fallet handlar det nog inte om
detta, utan om att erbjuda ett utbud som behövs. Det
handlar om en del av mångfalden i skolväsendet.
Bristen på tilltro gäller nog mer den socialdemokra-
tiska skolpolitiken än den gäller möjligheterna till
avregleringar.

Anf. 88 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik

Herr talman! Jag tycker att vi skall se till att vi får
ett statsbidragssystem som ger ett ökat utbud. Jag är
inte orolig. De utlandssvenska barnen och ungdomar-
na kommer även i framtiden att få en utbildning och
ett boende med bra kvalitet.

Anf. 89 GÖTE JONSSON (m)

Herr talman! Man kan fråga sig varför sådant som
är bra skall avvecklas. Sedan skulle jag redan inled-
ningsvis vilja ställa två frågor till Torgny Danielsson.

Var i propositionen och i betänkandet finns den
djupgående sociala analysen av förslagets effekter? Ni
har fastnat i teknikaliteter, men ni brister i socialt
ansvar när det gäller utlandseleverna och deras föräld-
rar. Var finns de sociala motiven och trygghetsmoti-
ven i de handlingar som vi nu har att behandla? Det är
väldigt tunt med detta.

Om vi analyserar de utredningar och de remisser
som har varit tidigare, visar det sig att det finns väl-
digt starka skäl för att behålla riksinternatet som skol-
form. De sociala aspekterna och trygghetsaspekterna
utelämnas i princip av den socialdemokratiska rege-
ringen och av riksdagsmajoriteten.

Vi talar om de allt fler utlandssvenskarna. Men re-
geringens handlande ger inte utlandssvenskarna förut-
sättningar att ge sina barn en god undervisning och en
god utbildning.

Jag skulle vilja sammanfatta riksinternatens ambi-
tion på tre sätt: För det första gäller det en god ut-
bildning. För det andra gäller det social omtanke. För
det tredje gäller det trygghet för föräldrarna. Alla tre
punkter är precis lika viktiga.

Jag har mest kunskap om Grännaskolan. Intresset
från utlandssvenskar och från elever i Sverige, inte
minst miljöelever, att gå på Grännaskolan har ökat.
Utifrån detta intresse, och utifrån en framtidstro, har
man på Grännaskolan gjort viktiga investeringar i
lokaler, teknik och miljö. Man har tagit ett socialt
ansvar och ett ansvar när det gäller fritid och liknande
saker. Inte minst har man sett till att man har en god
lärarkompetens så att man kan förmedla kunskaper.
Hur skall Grännaskolan kunna planera för framtiden
med tanke på den osäkerhet man nu står inför? Hur
skall man kunna planera, Torgny Danielsson?

När ni från socialdemokratisk sida talar om valfri-
het och marknad, så diskuterar ni på ett mycket märk-
ligt sätt. Ni säger att riksinternaten har goda möjlighe-
ter att klara sig i framtiden. Men egentligen vet vi inte
ett dugg om sådana viktiga komponenter som de eko-
nomiska förutsättningarna för riksinternatens framtid.
Ni säger att ni skall utvärdera någonting som samti-
digt skall avvecklas. Hur skall det gå till? Hur skall en
utlandssvensk förälder om två år våga placera sin elev
på riksinternatet i Gränna eller i Lundsberg eller på
Sigtunastiftelsen när man inte vet vad som händer om
fem år eller vad denna utvärdering över huvud taget
ger? Ni visar en utomordentlig brist på socialt ansvar
för, och omtanke om, de elever det här handlar om.

Det sociala ansvaret gäller hela miljön. Det gäller
personalens kunnande. Det gäller fritiden. Det är
fråga om ett samspel för eleverna. Internatskolemil-
jön skall ersätta familjetryggheten under den tid av
året då eleverna finns på internatet. Detta bryr ni er
inte om att diskutera. Ni bortser från den faktorn.
Detta innebär givetvis att det blir svårare för många
som gärna skulle vilja välja ett utlandsarbete eller ett
utlandsuppdrag att göra detta. Man måste ju ta hänsyn
till sina barn. Detta blir svårare om man vet att den
trygghetsfaktor som riksinternaten har utgjort inte
längre finns inom ramen för den svenska skolformen.
Detta är väldigt märkligt i ett sammanhang där vi talar
mycket om internationalisering.

Det är också viktigt med integration. De tre vikti-
ga baserna när det gäller rekryteringen till riksinterna-
ten är ju de internationella eleverna, alltså barn till
utlandssvenskar, de på orten boende eleverna och
miljöeleverna. Det har visat sig att integrationen fun-
gerar utomordentligt väl. De på orten boende eleverna
klarar sig i och för sig i sin egen skola. Men det är
miljöeleverna och de utlandssvenska eleverna som
förlorar på det beslut som majoriteten nu föreslår.
Detta visar återigen på ett bristande socialt ansvar.

Den som har litet erfarenhet av riksinternatens
verksamhet vet att en av de viktigaste kontakterna är
den mellan skola och föräldrar. Det finns en organise-
rad form för denna kontakt. Nu bryter man formellt
också denna om det skulle bli så att riksinternaten inte
kan fungera i framtiden. Detta är givetvis utomor-
dentligt allvarligt.

Svara mig, Torgny Danielsson: Varför har ni inte
analyserat de sociala aspekterna och trygghetsaspek-
terna? Och svara mig på nästa fråga: Hur skall man på
exempelvis Grännaskolan ekonomiskt kunna planera
en mångmiljonverksamhet när man inte känner till de
fundamentala förutsättningarna för hur verksamheten
skall kunna finansieras framöver?

Anf. 90 TORGNY DANIELSSON (s)

Herr talman! Varken jag eller någon annan i mitt
parti ifrågasätter riksinternatens kompetens och möj-
ligheter att tillgodose de behov de utlandssvenska
barnen har. Det handlar om att de får en bra, gedigen
utbildning, en trygg social situation, stimulans på
fritiden osv. Det handlar alltså om sådant som vi and-
ra föräldrar också ger våra barn.

Jag tror dock inte att riksinternaten är de enda
skolor i detta land som skulle kunna klara av denna
uppgift. Det gäller såväl utlandssvenska barn som
barn som behöver miljöombyte. Jag tycker att skillna-
den mellan de olika resonemangen är att vi sätter
barnen i centrum. Det är barnens behov som skall
vara avgörande. Därför behöver vi ett stort utbud, och
därför behöver vi ett system som kan fungera så att
statsbidraget följer den enskilde eleven.

Jag skulle inte vilja rekommendera någon jag kän-
ner som vill flytta till utlandet och som har t.ex. en
13-åring att sätta honom eller henne i ett riksinternat
där de bara får träffa sina föräldrar vid ett eller ett par
tillfällen per år. Då kan det kanske vara bättre att de
bor tillsammans med sina mor- eller farföräldrar eller
att man löser det på annat sätt. Man kan också re-
kommendera att de får sin utbildning i utlandet. Jag
visade med de siffror som Skolverket har tagit fram
att det är en femtedel av de utlandssvenska barnen
som går på riksinternat. De övriga går i skola i utlan-
det.

När det gäller tilltron till att t.ex. Gränna riksinter-
nat skall lösa problemet blir det i stället Gränna till-
sammans med staten som kommer att förhandla om
hur det skall se ut i framtiden. Jag tycker inte alls att
Göte Jonsson skall känna någon oro för riksinternatet
i Gränna.

Anf. 91 GÖTE JONSSON (m)

Herr talman! Jag tycker att det skorrar litet märk-
ligt när Torgny Danielsson säger: Vi har stort förtro-
ende för riksinternatens kompetens, för lärarna och
för andra. Varför avvecklar ni någonting som ni har
stort förtroende för? Den frågan måste ni svara på.

Torgny Danielsson säger att väldigt många av ut-
landssvenskarna väljer att ha sina barn i utlandsskolor
i utlandet. Är det socialdemokratins ambition att barn
till våra utlandssvenskar som jobbar utomlands egent-
ligen inte skall vara välkomna hem till Sverige utan
helst skall få sin utbildning utomlands i någon svensk
eller annan skola?

Torgny Danielsson säger också att det är väldigt
många som vill att farmor tar hand om eleven i stället
för att riksinternatet gör det. Visst är det väldigt
många som placerar sina barn hos farmor, men alla
kan inte göra det och alla vill inte göra det. Vad är det
då för brist i valfriheten om vi då behåller ytterligare
en möjlighet, nämligen riksinternaten. Men det är så,
som jag tidigare sade, att när Socialdemokraterna
diskuterar valfrihet och marknad är det nästan som
om det vore svartkonst ni diskuterar.

Det faktum att vi vill öppna upp för möjligheten
att välja ytterligare utbildningar för utlandssvenska
elever samtidigt som vi vill behålla riksinternaten
minskar ju inte valfriheten, utan det ökar den. Varför
skall inte 300-400 utlandssvenskar ha möjlighet att
placera sina barn vid riksinternaten? Är det bara ma-
joritetsgrupper som är intressanta för socialdemokra-
tin och inte behoven hos mindre grupper? Det är ju
detta som är det allvarliga. Hur skall riksinternaten
kunna planera utifrån ett beslut som fattas i riksdagen
som är så ihåligt som detta och när man inte ens kän-
ner till de ekonomiska förutsättningarna för en fem-
årsperiod?

Anf. 92 TORGNY DANIELSSON (s)

Herr talman! Det är varken Göte Jonsson eller jag
som skall avgöra i vilken skola barnen skall gå, utan
det måste ju vara föräldrarna tillsammans med barnen
som skall välja vilken lösning som är bäst. Göte Jons-
son är orolig för att de riksinternat som vi har, även
om vi gör om skolformen och de får heta fristående
skolor, inte skulle vara kapabla att konkurrera om att
få eleverna. Vi säger ju också att antalet barn och
ungdomar med detta behov kommer att öka. Därför är
det viktigt att vi låter utvecklingen avgöra hur det blir,
men det skall vara ett sammanhållet system för bidrag
till elever. Det kan väl inte vara fel?

Anf. 93 GÖTE JONSSON (m)

Herr talman! Jag delar Torgny Danielssons upp-
fattning på en punkt, nämligen att det är föräldrarna
som skall fatta avgörandet. Men hur i fridens namn
skall föräldrarna kunna avgöra att deras barn skall gå
på riksinternat när ni avvecklar dem? Då har de ju inte
den valmöjligheten. Det är så typiskt för socialdemo-
kratiskt resonemang om valfrihet, att ni skapar en
klyscha och säger att detta är valfrihet medan ni i
grunden begränsar valfriheten. Det är ungefär som
med religionsfriheten i gamla Sovjetunionen. Det är
så ni resonerar, och det skapar sannerligen ingen
valfrihet.

Det viktiga är ju att man ger förutsättningarna för
valfriheten, att det finns alternativ och att föräldrarna
verkligen får välja. Men skall jag tolka det så, som jag
tyckte att det fanns en antydan om i Torgny Daniels-
sons tidigare inlägg, att Socialdemokraterna egentli-
gen inte vill ha internatskolor? Är det detta som ligger
bakom? Passar det inte att vissa föräldrar väljer den
formen av trygghet för sina barn, den formen av
kombination mellan kunskapförmedlande, social
trygghet, meningsfull fritid och ytterligare kontakter?
Är det detta som är felet?

Jag skulle vilja vädja till Socialdemokraterna att
verkligen tänka över den här situationen och att i
någon mån försöka leva upp till valfrihetsresone-
manget. På så vis kan ni se till att förutsättningarna
för valfrihet finns för denna lilla grupp utlandssvenska
elever och för de föräldrar som tycker att det är bäst
om deras barn får placeras vid riksinternat. Men för-
utsättningen för den valfriheten, Torgny Danielsson,
är att riksinternaten finns kvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

FiU8 Sammanställning av tilläggsbudget hösten
1995

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU12 Ny vapenlag

Mom. 1 (lasersikten)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Votering:

285 för utskottet

15 för res 1

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 73 m, 20 c, 18 fp, 19 v, 13 kds

För res 1: 15 mp

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 3 (paintballvapen)

1. utskottet

2. res. 2 (mp)

Votering:

283 för utskottet

15 för res.1

2 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 73 m, 20 c, 17 fp, 19 v, 13 kds

För res.1: 15 mp

Avstod: 1 s, 1 fp

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 9 (handel med vapen m.m.)

1. utskottet

2. res. 3 (mp)

Votering:

285 för utskottet

15 för res. 3

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 73 m, 20 c, 18 fp, 19 v, 13 kds

För res. 3: 15 mp

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 12 (knivförbudslagen)

1. utskottet

2. res. 6 (c)

Votering:

278 för utskottet

19 för res. 6

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 70 m, 1 c, 18 fp, 19 v, 15 mp, 13
kds

För res. 6: 19 c

Frånvarande: 19 s, 10 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU11 UD-makars villkor

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU3 Vissa skolfrågor

Mom. 3 (etikfrågor i undervisningen)

1. utskottet

2. res. 2 (kds)

Votering:

286 för utskottet

14 för res. 2

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 73 m, 19 c, 18 fp, 19 v, 15 mp

För res. 2: 1 c, 13 kds

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 23 (utbildning och fortbildning av lärare om
dyslexi)

1. utskottet

2. res. 3 (mp, kds)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 24 (skolmåltidsavgifter)

1. utskottet

2. res. 4 (m, c, fp, kds)

Votering:

168 för utskottet

129 för res. 4

2 avstod

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 1 c, 19 v, 8 mp

För res. 4: 73 m, 19 c, 17 fp, 7 mp, 13 kds

Avstod: 1 s, 1 fp

Frånvarande: 20 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 34 (ansvaret för förskolan och fritidsverksam-
heten)

1. utskottet

2. res. 9 (mp)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU5 Invandrarundervisningen

Mom. 3 (utbildningscheck för svenska för invandrare)

1. utskottet

2. res. 1 (m, c, fp, kds)

Votering:

175 för utskottet

124 för res. 1

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 19 v, 15 mp

För res. 1: 73 m, 20 c, 18 fp, 13 kds

Frånvarande: 20 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Mom. 5 (svenskundervisningens omfattning i tid)

1. utskottet

2. res. 2 (v)

Votering:

281 för utskottet

19 för res. 2

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 73 m, 20 c, 18 fp, 15 mp, 13 kds

För res. 2: 19 v

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU6 Utbildning i Sverige för utlandssvenska
barn och ungdomar

Mom. 2 (statsbidrag till utlandssvenska elevers ut-
bildning, m.m.)

1. utskottet

2. res. 1. (m, fp, kds)

3. res. 2 (c)

Förberedande votering:

108 för res. 1

20 för res. 2

172 avstod

49 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Bodil Francke Ohlsson (mp) anmälde att hon avsett
att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Huvudvotering:

176 för utskottet

104 för res. 1

20 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 19 v, 15 mp

För res. 1: 73 m, 18 fp, 13 kds

Avstod: 20 c

Frånvarande: 19 s, 7 m, 7 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

Kammaren beslutade på förslag av tredje vice
talmannen att jordbruksutskottets betänkanden JoU4
och JoU10 skulle avgöras i ett sammanhang efter
avslutad debatt.

11 § Laxfiske m.m.

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU4

Laxfiske m.m.

Anf. 94 CARL G NILSSON (m)

Herr talman! Detta betänkande är något stympat i
förhållande till vad som var tänkt från början. Det var
som bekant meningen att propositionen om allmän
fiskevårdsavgift skulle ha behandlats här. Som också
är bekant drogs denna proposition tillbaka. Det var en
klok åtgärd på flera sätt. För det första var förslaget
fel i sak. En ny statlig skatt eller avgift med åtföljande
byråkrati och med en konstruktion som det inte skulle
gå att kontrollera efterlevnaden av dömdes ut av de
flesta remissinstanser. För det andra var det nog ur
regeringens synpunkt taktiskt klokt att dra tillbaka
förslaget. En omröstning i kammaren om denna mört-
skatt hade förmodligen inneburit ett nesligt nederlag
för jordbruksminister Margareta Winberg.

Nu hoppas jag att regering och riksdag kan utnytt-
ja läget på ett positivt sätt och göra en bra svensk
fiskevård ännu bättre. Lösningen ligger i att bilda
fiskevårdsområden, och ett enigt utskott uppmanar i
detta betänkande regeringen att beakta detta i det
fortsatta arbetet.

Det som nu återstår i det betänkande som ligger på
bordet handlar om hur vi skall kunna rädda och för-
stärka våra naturlekande laxstammar. Frågan är ange-
lägen eftersom dessa stammar kraftigt har decimerats.
Orsakerna till det är flera. Sjukdomen M 74 är en. Ett
alltför hårt fiske på lax i uppväxtområdena i södra
Östersjön är en annan.

Jag tror att det råder en bred enighet - i alla fall i
Sverige - om att det är nödvändigt och riktigt att
begränsa fisket efter lax. Men för att sådana begräns-
ningar skall få effekt måste lika regler gälla för alla
inom de aktuella vattnen. När det gäller laxstammarna
i Östersjön och Bottenhavet och i de vatten som rinner
ut där måste alltså beslut fattas i internationella sam-
manhang.

Den naturreproducerande svenska laxen, som har
sina tillväxtområden på internationellt vatten i södra
Östersjön, kan alltså inte räddas genom att man inför
restriktioner endast för svenska fiskare. Däremot har
de ensidiga restriktioner som redan har införts av
Fiskeriverket inneburit en utslagning av svenskt yr-
kesfiske och därmed också en utslagning av svensk
beredningsindustri.

Herr talman! Sverige bör inom ramen för EU och
inom ramen för Warszawakommissionen verka för
sådana begränsningar av uttaget av lax som bedöms
vara nödvändiga på biologiska grunder.

Jag ber att få yrka bifall till reservation 1.

Anf. 95 MAGGI MIKAELSSON (v)

Herr talman! Frågan om laxen är ett återkomman-
de ämne i kammaren. Jag vill använda mina minuter
till att prata om vad vi måste göra i Sverige för att
rädda den naturlekande och naturreproducerande
laxen. Det handlar om reservation 2 i det betänkande
om laxfiske som vi diskuterar just nu.

Vi kräver i reservationen tillsammans med Miljö-
partiet att Sverige måste gå före och införa ett stopp
för laxfiske i Östersjön. Att minska laxfisket i Öster-
sjön är enligt en samstämmig forskarkår det enda
sättet att rädda den vilda laxen. Ett viktigt skäl till att
Sverige skall gå före i det här sammanhanget och
införa ett svenskt fiskestopp är att av de återstående
älvar som har vilda laxstammar finns de allra flesta
längs Norrbottens- och Västerbottenskusten. Sverige
har också förbundit sig att leva upp till konventionen
om biologisk mångfald och vi har skrivit på EU:s art-
och habitatdirektiv. Där fastslås att vi måste ha ett
skydd och se till att laxstammarna bevaras.

Det har skett en kraftig minskning över åren. Tidi-
gare fanns det naturreproducerande lax i ett sjuttiotal
älvar runt hela Östersjön. Nu finns det lax i bara några
få av dem. Som jag sade finns de flesta av älvarna
längs Norrlandskusten. Populationerna är så små att
den genetiska variationen är begränsad in till utrot-
ningens gräns, enligt samstämmiga forskaruppgifter.

Som tidigare har sagts är det överfisket på lax som
är en orsak. Den andra orsaken är sjukdomen M 74.
Den drabbar laxyngel. I odlade bestånd har man kon-
staterat en överdödlighet på 75-90 % av stammarna.
Det är mycket allvarligt.

Man kan konstatera att det finns nya uppgifter som
visar en intressant men kanske också skrämmande
koppling till M 74:s utbredning och laxfiskens diet. I
Östersjön pågår nämligen överfiske inte bara av lax
utan också av sill. Det betyder att skarpsillen ökar på
bekostnad av sillen och också som ett inslag i laxens
diet. Uppgifterna visar att det just i skarpsillen finns
enzymer och andra miljögifter som försvårar laxens
upptagning av b-vitaminer. Det visar hur viktigt det är
att det finns balans i hela näringskedjan och hur svårt
det är för oss att återställa det som vi redan har för-
stört.

I en rapport från universitetet i Umeå föreslås -
tvärtemot vad Fiskeriverket har föreslagit - att yrkes-
fisket efter lax borde flyttas till älvmynningarna i
stället för man bedriver det mer storskaliga Östersjö-
fisket.

Naturligtvis måste man se till att freda älvar och
älvmynningar under den tid då det finns lekmogen
fisk som söker lekplatser. Men att, som Fiskeriverket
har gjort, besluta att avlysa allt laxfiske i de älvar som
har vild lax samtidigt som man tillåter de kvoter som
Sverige har fått i förhandlingarna med Warszawa-
kommissionen är ologiskt. Det är ett slag i luften.

Det är inte det kustnära fisket längs Norrlandskus-
ten eller älvfisket i några Norrlandsälvar som är hotet
mot vildlax. Det är överfisket i Östersjön som är ho-
tet. Det är där man måste sätta in de stora åtgärderna.

Samma slutsatser dras i en rapport från finska
Jord- och skogsbruksministeriet. Man skriver: Över-
fisket av lax inom havsområdet utgör ett fortlöpande
hinder för att tillräckliga mängder fisk skall nå sina
lekälvar. Därför föreslås att havsfisket begränsas i
väsentligt högre grad än för närvarande. Som en följd
av det fortsatta överfisket har naturlaxstammarnas
genetiska diversitet redan under flera år decimerats,
men den är trots det fortfarande större än den genetis-
ka diversiteten hos fiskodlingsanstalternas moder-
fiskstim.

Man drar också slutsatsen att Finland, förutom att
vara pådrivande för att uppnå en minskning av laxfis-
ket i internationella förhandlingar, också bör föregå
med gott exempel. Här finns ett utmärkt tillfälle att i
ett samnordiskt projekt göra gemensam sak med Fin-
land och se till att vi fredar laxen för åtminstone det
svenska och finska laxfisket.

Självklart innebär det att Sverige ändå måste fort-
sätta att driva på, för en minskning av totalkvoterna i
Warszawakommissionen. Det utgör inget hinder för
oss i Sverige att gå före och ta vårt ansvar för den
naturreproducerande laxen.

Härmed vill jag, herr talman, yrka bifall för reser-
vation 2 i betänkandet.

Anf. 96 CARL G NILSSON (m) replik

Herr talman! Maggi Mikaelsson tar upp något som
delvis står i reservation 2, nämligen att allt svenskt
fiske av lax bör stoppas samtidigt som Sverige fortsät-
ter att agera för en internationell begränsning av fis-
ket. Jag måste fråga Maggi Mikaelsson: Menar hon
verkligen att vi av svenska laxfiskare skall kräva att
de helt upphör med sitt fiske samtidigt som vi vet att
t.ex. EU:s fiskare har möjlighet att fiska på svenska
vatten?

Anf. 97 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Herr talman! Vi kräver det, Carl G Nilsson, och
man skulle kunna säga att vi gör det på uppdrag av
laxen. Alla är ju överens om att det är nödvändigt att
minska fisket av lax i Östersjön. När vi inte når till-
räckligt långt fram i internationella förhandlingar
måste vi själva gå före och göra det ensidigt från
svensk sida. Det är precis det vi har krävt.

Anf. 98 CARL G NILSSON (m) replik

Herr talman! Det torde väl säga sig självt att effek-
ten av förhandlingar om krav på internationella åtgär-
der blir ett slag i luften om man vet att vi inte ställer
samma hårda krav på de andra länderna. Jag tycker att
det är fullständigt otroligt att kräva detta av de svens-
ka fiskarna samtidigt som de ser att t.ex. EU:s fiskare
fiskar på svenska vatten. Jag tror inte på en sådan
lösning. Först måste vi ställa gemensamma krav på
alla fiskare runt hela Östersjön.

Anf. 99 MAGGI MIKAELSSON (v) replik

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att dessa
gemensamma krav inte räcker. Att ett land går före
och visar vägen är också en påtryckning på de inter-
nationella förhandlarna att se till att kvoterna minskas
i tillräcklig omfattning.

Det finns också möjligheter till ersättning, och det
har vi tagit upp i vår motion och fått ett bra svar på i
betänkandet. Det är nödvändigt för de fiskare som
drabbas av detta. Men detta handlar ju inte i första
hand om yrkesfiskets framtid på kort sikt. Det handlar
ju om möjligheterna att på lång sikt behålla en lax-
stam. Då måste man låta dessa krav gå före kraven på
att få fiska lika mycket som alla andra.

Anf. 100 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 2.

I början av december hade jag en interpellations-
debatt med jordbruksministern om den här frågan.

Många efterlyser någon sorts sanning om hur man
skall göra för att vara säker på att klara den viltrepro-
ducerande laxen. Egentligen kan man säga att det nu
börjar finnas en sådan sanning.

Det är nämligen så att det internationella havs-
forskningsrådets rådgivande organ, ACFM, som be-
står av biologiskt kunniga människor, menar att förut-
sättningen för att man skall kunna klara den naturre-
producerande laxen i dag är ett totalt fiskeförbud i
södra Östersjön.

Vi har alltså ett uttalande från dem som har fack-
kunskaper om hur vi skall agera för att klara den vilt-
reproducerande laxen. Om man inte vill ta till sig den
kunskapen anser man att Sverige skall fortsätta att
fiska. Vill man ta till sig kunskapen är det logiskt att
säga att Sverige skall upphöra med fiske i södra Ös-
tersjön för att den viltreproducerande laxen skall klara
sig.

Vi i Miljöpartiet anser ofta att Sverige skall gå fö-
re. Vi menar att det inte kan vara etiskt riktigt att säga
att så länge det finns någon som inte lyssnar på tydli-
ga signaler skall man inte bry sig om signalerna. Vi
borde snarare säga tvärtom. Vi lyssnar i alla fall på de
forskare som klart har tagit ställning för att förutsätt-
ningen för att rädda den naturreproducerande laxen i
Östersjön är att upphöra med fisket. Sverige måste gå
före, och Sverige måste visa att vi anser att den enda
möjligheten är att göra som de som har studerat detta
mycket länge säger.

I Warszawakommissionen har Sverige agerat
kraftfullt för att vi skall minska kvoterna, men vi har
inte nått fram dit vi har sagt. Sist ville Sverige ha en
kvot på 250 000 laxar. Det blev 450 000. Om vi hade
fått en kvot på 250 000 laxar hade de svenska fiskarna
fått ungefär 70 000 laxar. Med den kvot på 450 000
som blev fiskar vi upp 124 000. Man kan i alla fall i
anständighetens namn kräva att Sverige skall halvera
den nationella kvoten på eget bevåg och följa det vi
själva ansåg att vi skulle fått igenom i förhandlingar-
na.

Vi i Miljöpartiet anser att om vi har skrivit under
konventionen om biologisk mångfald måste det ha
betydelse när vi sedan skall omsätta den i praktisk
verklighet. Menar vi allvar med att den naturreprodu-
cerande laxen skall ha en chans i Östersjön är proble-
met nu så akut att det enda som kan hjälpa är ett stopp
för fisket i Östersjön. Man räknar med att ungefär
10 % av laxen är naturreproducerande. Det innebär att
av den kvot på 124 000 som Sverige har är ungefär
12 500 naturreproducerande. Det kan vara den mängd
som det står och faller med. Det kan vara den mängd
som gör att de naturreproducerande laxarna försvin-
ner. Faktum är att ACFM säger att om vi fortsätter att
fiska kan detta gå mycket fort. Den naturreproduce-
rande laxen kan vara borta inom ett år. Då har vi
ingen biologisk mångfald kvar att diskutera. Då är det
för sent.

Vi kan skriva på hur många konventioner om den
biologiska mångfalden som helst, men om vi inte
fattar riktiga beslut när en art är så akut hotad som
den naturreproducerande laxen vill jag påstå att en
sådan politik absolut inte är trovärdig. Här har Sverige
en chans att bli trovärdig när det gäller de konventio-
ner vi har skrivit på om biologisk mångfald. Den
politik vi har i dag när det gäller den naturreproduce-
rande laxen ger inte laxen de förutsättningar som
krävs för att den skall finnas kvar i framtiden.

Jag förutsätter att den här diskussionen inte är slut
i och med detta, utan att den kommer att tas upp igen.
Vi i Miljöpartiet kommer definitivt att fortsätta att
driva på så att Sverige lever upp till de konventioner
om biologisk mångfald som vi har skrivit under och
tar konsekvenserna av dessa konventioner i den prak-
tiska politiken. När det gäller laxen gör vi inte det.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 101 KAJ LARSSON (s)

Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i
dag har sin bakgrund i att det fanns en proposition
från regeringen med ett förslag om att det skulle infö-
ras en fiskevårdsavgift. Samtidigt med den proposi-
tionen kom också en redogörelse för laxproblemen i
Östersjön.

Låt mig först säga några ord om fiskevårdsavgif-
ten. Jag tycker naturligtvis att det är tråkigt att rege-
ringen drog tillbaka den. Bakgrunden till det var ju det
motstånd som partierna här i riksdagen, såväl Modera-
ta samlingspartiet som Centern och Folkpartiet, visade
mot förslaget. Detta piskade upp en stämning ute
bland vissa människor som gjorde att detta blev allde-
les fel. Informationen ut till den allmänhet som skulle
dra nytta av detta blev alldeles felaktig.

Varför skulle vi då ha en fiskevårdsavgift? Upp-
rinnelsen till detta var att prisregleringskassan, som
har finansierat stora delar av utsättningen av fisk, har
upphört i och med EES-avtalet. Därmed har den fi-
nansieringskällan försvunnit. Vi vet också att det
statsfinansiella läget inte är så bra. Då kan det inte
vara rimligt att tänka sig stora bidrag från statskassan
till att finansiera fiskevårdsavgiften. Detta var tankar-
na bakom att det var naturligt att de som fiskar är med
och finansierar. Samtidig var dessa människor positivt
inställda. Både Sportfiskarna och yrkesfiskarna var
positivt inställda till att detta skulle införas.

Då gick moderaterna ut och kallade det för mört-
skatt. Det var ju ingen skatt utan en avgift precis som
man har i de andra nordiska länderna. Vi hämtade det
här förslaget från Danmark. I dag finns det ingen i
Danmark som vill riva upp det danska beslutet, vad
jag har hört. Man har använt det här systemet i två år,
och det fungerar bra. Man hade problem i inkörnings-
skedet, men nu är man fullt belåten med det. Det
fungerar bra.

Vad skulle då en avgift användas till, och vad är
fiskevård?

För det första är det utsättningar. Fiskeriverket har
räknat ut, och lämnat fram ett förslag, att det behövs
65 miljoner kronor till fiskevården i Sverige per år.
Utsättningar av fisk kostar ungefär 20 miljoner kro-
nor. Under hela den debatt som vi har haft om den här
fiskevårdsavgiften, eller om vi skall använda det mo-
derata språket med mörtskatt, har ni inte någon gång
pekat på hur detta skall finansieras. Ni har bara varit
kritiskt inställda. Ni har inte en enda gång i debatter
sagt att ni finansierar detta så och så i stället.

Nu äventyrar vi hela fiskevården. Visserligen är
det en bra och positiv skrivning i betänkandet, men vi
vet också att det är osäkert när det gäller statsbudge-
ten. Vi har skrivit att vi förväntar oss detta, men hur
mycket som skall komma är inte uppbundet. Än så
länge har inte regeringen redovisat någonting.

Men det finns andra saker som är viktiga i fiske-
vården. Det är biotopvården. Det är att göra fiskevä-
gar. Bildandet av fiskevårdsområden, som Carl G
Nilsson var inne på, är också viktigt. Det finns an-
sökningar hos Fiskeriverket som har legat sedan 1990,
men som det inte finns pengar till. Jag tror att det för
hälften av de vattendrag man räknar med har bildats
fiskevårdsområden, den andra hälften behöver bildas.

Fisketillsynen är t.ex. också en viktig bit i fiske-
vården. Jag var på västkusten och pratade med yrkes-
fiskarna. De hade också hört talas om en fiskevårds-
avgift och tyckte att den var dum. Nu har jag förklarat
innebörden, för i deras resonemang fanns samtidigt en
begäran: Ni måste från riksdagens sida se till att vi får
en bättre tillsyn, så att bestämmelser och lagar ni
stiftar kan efterlevas. Man tänkte då på fritidsfiskare.

Jag sade att det var det som var tanken med att
skärpa eller förbättra fisketillsynen. Tankarna var
också att det här skulle ske på frivillig grund. Men det
behövs en utbildning och en stimulans för att männi-
skor skall kunna delta i fisketillsynen.

Nu är vi där. Det blir inget förslag. Man drog till-
baka det. Och vi står inför det faktum att vi måste
tänka oss en annan finansieringskälla. Då är frågan
naturligtvis vilken, och den enda tänkbara som jag
kan se är via statsbudgeten. Men när vi kommer dit-
hän hoppas jag att ni är beredda på att vi måste ta de
här pengarna från något annat håll. Om de tas från
Jordbruksdepartementets budget får ni kanske vara
beredda på att vi får stryka någonting annat inom det
område som vi behandlar för att kunna finansiera
detta.

Herr talman! Det var litet grand om fiskevårdsav-
giften.

Laxproblematiken, som betänkandet i och för sig
handlar om, kommer vi, som Gudrun Lindvall sade,
säkert tillbaka till. Men jag vill ta upp något som har
nämnts här i debatten av både Gudrun Lindvall och
Carl G Nilsson.

Bakgrunden är, som helt riktigt har sagts, laxsjuk-
domen M 74. Den har bidragit till en stor dödlighet,
och det är också den som har orsakat den kraftiga
åderlåtningen av den naturreproducerande laxen.

Men vi har från svensk sida ändå ingenting att
skämmas över, tycker jag, för vi har aktivt försökt att
påverka i Warszawakommissionen, som bestämmer
kvoterna på uttaget i Östersjön. 1991 och 1992 var det
en kvot i ton som, om man räknar om den, uppgick till
ungefär 800 000 laxar. Uttaget för 1996 är 450 000
laxar. Det har krympts. Det var inte 250 000 som
Gudrun Lindvall sade, utan vårt krav var 300 000
laxar. Utgångsläget var att vi hade 600 000 laxar och
skulle halvera det uttaget till 300 000, och det har vi
hållit fast vid.

Men om Gudrun Lindvall hade suttit med, som jag
har gjort, och diskuterat detta hade kanske Gudrun
Lindvall insett att det inte är så enkelt att komma
överens med de andra länderna. Jag delar den upp-
fattning som har framförts här, att Sverige inte ensi-
digt kan gå före och stoppa allt laxfiske.

Jag tror att det bästa sättet nu är att samarbeta med
Finland, och det samarbetet har inletts. Ministrarna
har träffats, den finska och den svenska jordbruksmi-
nistern har diskuterat det här. Arbetet har startat på
tjänstemannaplanet, och efter vad jag har hört är man
från Finlands sida beredd att sänka sina krav på utta-
get i Östersjön.

Kommer Sverige och Finland överens är detta
oerhört viktigt i EU, för det är EU som förhandlar för
oss i Warszawakommissionen. Är vi överens tror jag
att det har väldigt stor betydelse. Därför är samarbetet
med Finland oerhört viktigt.

När det gäller den beståndsvårdande delen är det
Fiskeriverket som har ansvaret. När Maggi Mikaels-
son kritiserar fiskestoppet i älvarna i de norra länen är
detta felaktigt. Det är på ungefär samma sätt som när
vi diskuterar andra saker här i riksdagens kammare,
t.ex. försvaret: Lägg inte ned mitt regemente! Ni får
lägga ned alla andra. Det är ungefär samma sak här:
Stoppa inte fisket i älven hemma hos mig! Men ni får
stoppa det i hela Östersjön och i alla andra älvar.

Det går inte att resonera så. Det var en fullständigt
enig styrelse i Fiskeriverket som fattade det här beslu-
tet. Det rådde enighet med sportfiskarna. Det rådde
enighet med yrkesfiskarna. Det tycker jag är långt
kommet, så överens har vi inte varit tidigare.

Vidare har Warszawakommissionen rekommende-
rat, som det står i betänkandet: "att fiskemyndigheter-
na i medlemsländerna utfärdar ett moratorium för
fiske i älvar och älvmynningar med naturreproduce-
rande laxbestånd."

Med andra ord tror jag att det bästa sättet att för-
bättra för den naturreproducerande laxen är att fortsät-
ta med den argumenteringen, men utöva ett större
tryck i Warszawakommissionen samtidigt som vi
inleder och har ett bra samarbete med Finland. Till-
sammans skall vi nog kunna göra det bra för laxen.

Anf. 102 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! För Miljöpartiets räkning vill jag
verkligen beklaga att fiskevårdsavgiften inte blev
verklighet. Jag vill också verkligen beklaga att rege-
ringen inte vågade löpa linan ut. Det fanns faktiskt en
majoritet i kammaren för att driva igenom fiskevårds-
avgiften.

Miljöpartiet ställde upp. Vänsterpartiet ställde
upp. Tillsammans med Socialdemokraterna hade vi
haft en stark majoritet. Jag är litet förvånad över att
Socialdemokraterna i det läget väljer att hellre lyssna
på vad Moderaterna och Centern säger, och jag tänkte
fråga: Kommer det här att vara en politik som vi får
vänja oss vid, att när det gäller miljöpolitiken är det
de partierna som skall få styra och ställa och deras
förslag som man är intresserad av? I så fall kan jag
säga att det inte kommer att bli mycket till miljöpoli-
tik i den här kammaren.

Kan vi räkna med att det kommer ett nytt förslag,
eftersom vi vet att det finns en majoritet i kammaren
för en fiskevårdsavgift? Eller kan man säga att rege-
ringen har lagt svansen mellan benen och inte vågar?

När det gäller antalet laxar kan jag tala om att jag i
den interpellationsdebatt som jag deltog i sade att
Sverige hade velat minska kvoten till 300 000 laxar.
Då blev jag tillrättavisad av jordbruksministern, som
sade ordagrant: "Om vi fått som vi velat hade kvoten
blivit 250 000 laxar." Är det jag eller jordbruksminis-
tern som har fel? Det skulle vara intressant att få veta
det. Jag trodde att jordbruksministern var väl inläst på
frågan och visste vad hon sade i interpellationsdebat-
ten. Var det inte så?

Vi kommer att diskutera M 74 snart. Men hur
kommer det sig, om man från socialdemokraternas
sida är så medveten om att laxen också utsätts för
hotet att få sjukdomen M 74, att man inte vågar fatta
de andra beslut som behövs, nämligen att börja för-
bjuda de halogenerade miljögifterna, dvs. sådana som
har klor, fluor, brom och jod i sig, framför allt de
klorerade ämnena? Alla indikationer i laboratorier
tyder på att här är det antagligen just ett klorerat mil-
jögift som spelar in. Men även här backar regeringen.

Anf. 103 KAJ LARSSON (s) replik

Herr talman! Som svar på den första frågan som
Gudrun Lindvall ställer, om regeringen kommer till-
baka, får jag lov att säga att regeringen inte kommer
tillbaka med ett nytt förslag om fiskevårdsavgifter. Vi
får väl anse att det här är begravt för evigt, tyvärr.

Däremot har ju regeringen pekat på att man skall
ta allvarligt på fiskevården, och sagt att den skall
finansieras på ett annat sätt. Det är naturligtvis min
förhoppning att man kommer tillbaka, antingen via
statsbudgeten eller någon annan väg som man kan
hitta. Vi är naturligtvis tacksamma för all hjälp med
förslag på hur detta skall kunna finansieras.

Nackdelen med att finansiera detta via statsbudge-
ten är att fiskevården framöver kommer att leva i en
osäkerhet. Det är nämligen enkelt att stryka, reducera
eller t.o.m. helt plocka bort detta ur statsbudgeten. Vi
kunde ha infört det andra systemet, som vi var helt
överens om och ställde upp på. Det håller jag med
Gudrun Lindvall om. Men det fanns andra partier som
drev frågan ute i landet, och piskade upp en negativ
stämning emot detta.

På frågan om det gällde 300 000 eller 250 000 är
mitt svar att tyvärr hade jordbruksministern fel. Sve-
riges bud var 300 000. Som jag sade tidigare gällde
det 600 000, vilket vi begärde en halvering av. Det har
vi hållit fast vid.

M 74-sjukdomen är ett problem. Forskarna kan
inte med säkerhet ge svar på vad som orsakar denna
sjukdom. Åtminstone har inte jag fått något klart
besked, utan här svävar man i osäkerhet. M 74 före-
kommer ju inte bara i Sverige, utan även i Canada.
Det forskas i vad som är orsaken till sjukdomen, men
något definitivt besked har vi inte fått.

Anf. 104 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag konstaterar med sorg att Social-
demokraterna är mer lyhörda för vad Moderater och
Centerpartister tycker i fråga om fiskevårdsavgiften
än för det faktum att det fanns en majoritet för försla-
get i kammaren. Det är sorgligt.

Miljöpartiet motionerade redan under den förförra
mandatperioden om att en fiskevårdsavgift skulle
införas. Vi anser att det är ett mycket bra sätt att
långsiktigt finansiera fiskevård. Fiskevården behövs!
Precis som Kaj Larsson framhöll finns det en mängd
områden där vi behöver pengar till fiskevården. Vi får
väl se vad som händer med den frågan framöver.

Det förvånar mig att ett bra förslag blir begravt
bara därför att vissa partier går ut och skriker i tid-
ningarna. Jag undrar om det är på det sättet som So-
cialdemokraterna i fortsättningen kommer att föra
politik även på andra områden.

Om en art utsätts för ett så stort hot som M 74 in-
nebär borde man verkligen se över vilka andra hot
som finns mot artens fortbestånd, och ifall det finns
något i dessa hot som kan påverkas. Vi kan konstatera
att hoten här är sjukdom och fiske. Vi vet inte exakt
vad sjukdomen beror på ännu. Vi vet att det antagli-
gen är ett miljögift, och att det antagligen är ett halo-
generat miljögift.

Fisket kan vi påverka. Om vi i detta läge väljer att
inte påverka det som vi kan påverka, undrar jag om
Kaj Larsson verkligen anser att vi gör vad vi kan för
att se till att den naturreproducerande laxen skall
finnas kvar.

När det gäller fisket i Norrlandsälvarna hyser jag
sympati för Kaj Larssons synpunkter.

Anf. 105 KAJ LARSSON (s) replik

Herr talman! Gudrun Lindvall säger att andra par-
tier har styrt miljöaspekten i fiskevården. Det är fel-
aktigt. Vi tar mycket allvarligt på fiskevården. Vad
som nu har hänt är att vi blivit osäkra i sista stund.
Efter behandlingen i utskottet löpte nämligen Väns-
terpartiet inte linan ut, utan meddelade dagen före
justeringen att man inte tänkte ställa upp till fullo. Då
bestämde vi oss för att göra på det andra sättet, och
eventuellt finansiera fiskevården genom statsbudge-
ten. Men kravet på fiskevården står kvar. Vårt ansvar
för fiskevården ger vi inte avkall på.

Det är enkelt för forskarna att kräva ett ensidigt
stopp av laxfisket i Östersjön. Visst, det vore absolut
det bästa att totalt stoppa fisket. Men hur blir det i
realiteten? Andra länder kommer naturligtvis att fiska,
och vi vet att kontrollen från dessa andra länder abso-
lut inte är på den nivå vi har i Sverige. Det gäller för
såväl Polen som de baltiska staterna. Följden blir att
fiskare kommer att ligga i Östersjön och fiska lax, och
sedan åka in till Gotland och leverera den. Under
tiden får våra egna yrkesfiskare stå på kajen och titta
på. Det tycker inte jag förbättrar situationen för laxen
i Östersjön.

Jag har tidigare redovisat det bästa sättet att driva
frågan på. Det är att tillsammans med Finland - vi är
överens med de finska myndigheterna - agera i Wars-
zawakommissionen för att minska kvantiteterna för
alla länder runt Östersjön.

Anf. 106 CARL G NILSSON (m) replik

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Kaj Lars-
son och jag är överens om att det gäller att verka
internationellt. En ensidigt svensk lösning kan inte
lösa laxproblemet.

Jag förstår att Kaj Larsson är bitter och besviken
över att detta förslag drogs tillbaka. Han har lagt ned
mycket energi och satsat mycket prestige på det. I den
ena intervjun efter den andra har vi läst i tidningarna
att ingenting nu kunde stoppa den allmänna fiske-
vårdsavgiften. Kaj Larsson säger att vissa partier
piskade upp stämningen, och att detta orsakade det
hela. Jag tror att det kanske är att något överskatta
partiarbetarnas möjligheter att påverka den stora opi-
nionen.

I själva verket fanns det - om jag inte minns allde-
les fel - 21 motioner med anledning av denna propo-
sition från riksdagens samtliga partier. I ett stort antal
av dessa motioner yrkades avslag på propositionen,
däribland i motioner från Kaj Larssons eget parti, i
vilka det alltså yrkades avslag på partiets egen pro-
position.

Om jag fortfarande minns rätt ville varken Väns-
terpartiet eller Miljöpartiet godkänna fiskevårdsavgif-
ten i den form som den föreslogs. Kaj Larsson bör
nog gå till det egna partiet i stället och analysera frå-
gan där. Han kommer att finna att det fanns ett icke
obetydligt motstånd även bland det egna partiets
medlemmar.

Kaj Larsson säger att vi inte har lämnat några al-
ternativa förslag. Det har vi visst! Vi har pekat på att
de fungerande fiskevårdsområdena säljer fiskekort för
ca 200-250 miljoner kronor per år enligt Per Wram-
ners utredning. Detta är pengar som i stort sett går
tillbaka till fiskevården. Vi har pekat på möjligheterna
att utvidga fiskevårdsområdesbildandet till att också
gälla Östersjökusten och de stora sjöarna. På det sättet
kan vi få en naturlig finansiering av fiskevården, så
som den fungerar inom de nu befintliga fiskevårdsom-
rådena.

Anf. 107 KAJ LARSSON (s) replik

Herr talman! Fiskevårdsområdena skall vara med
och betala - jo, jag har hört det, Carl G Nilsson. Men
i vattenägarnas eget förbund, som Carl G Nilsson har
varit ordförande i, fanns det en person som har gjort
en utredning om detta. Han hamnade inte på några
200 miljoner kronor, utan en betydligt mindre summa.
Jag tror att han kom fram till ungefär 30 miljoner
kronor.

Frågan är då om Carl G Nilsson för att få in sam-
ma summa stödjer förslaget som går ut på att fördubb-
la fiskekortsavgiften i fiskevårdsområdena, och betala
in hälften av den summan som sedan skall gå till
åtgärder för fiskevården?

När jag har gått ut och frågat sportfiskare och
vattenägare om detta har de vinkat med kalla handen
och sagt att detta inte får förekomma. Om detta är ett
förslag har det i så fall inte varit förankrat ute bland
allmänheten.

Carl G Nilsson döpte detta och gick ut med ordet
"mörtskatt". Jag tycker att han på ett orättvist sätt har
målat upp en nidbild av hela förslaget. I stället borde
han kanske ha hjälpt till att föra ut den rätta informa-
tionen, så att människor hade fått välja själva. Jag är
litet besviken på detta, Carl G Nilsson.

Anf. 108 CARL G NILSSON (m) replik

Herr talman! Jag måste erkänna att "mörtskatt"
ursprungligen inte är mitt ord. Jag brukar kalla det för
"metskatt", vilket jag tycker är mera relevant. Men
det kan vi strida om.

Också om hur mycket pengar som omsätts i fiske-
vårdsområdena och i fiskevårdsföreningarna kan vi
strida. Jag har hämtat min uppgift om drygt 250 mil-
joner kronor per år från en statlig utredning gjord av
Fiskeriverkets generaldirektör Per Wramner. Beloppet
kanske ligger någonstans mellan de nämnda siffrorna
- vad vet jag? Det är förresten fråga om gamla siffror.

Huvudsyftet med vårt förslag är att pengar till fis-
kevård skall gå kortaste vägen mellan konsument och
producent respektive mellan producent och konsu-
ment. De som vill utnyttja vissa eller alla specifika
vatten skall betala för sitt användande av dessa vatten,
och pengarna skall gå kortaste vägen och med minsta
byråkrati tillbaka till dem som sköter fiskevården,
nämligen fiskevattenägarna, som enligt Sveriges riks-
dags beslut har det övergripande ansvaret för den
konkreta fiskevården.

Anf. 109 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik

Herr talman! När det gäller fiskevårdsavgiften,
Kaj Larsson, tycker jag nog att regeringen får ta det
fulla ansvaret för att propositionen drogs tillbaka. Vi
var från Vänsterpartiet beredda att ställa oss bakom en
fiskevårdsavgift. Nog talat om det - det är historia.

När det sedan gäller laxen tycker jag att det haltar
när man menar att jag skulle värna om laxen bara
därför att jag råkar bo i Norrland. Det har hemskt litet
med det att göra. Jag kan lova Kaj Larsson att jag
skulle ha slagits lika mycket för fisket, om jag i stället
hade bott i Kalmar, i Karlskrona eller någon annan-
stans i närheten av de områden där fiskarna drabbas.

Det förslag som nu framlagts betyder att andra
fiskare drabbas, och det är inte poängen. Problemet är
att det faktiskt är ett akut hot om utrotning av ett antal
arter.

Jag tycker också att Sverige har agerat bra i Wars-
zawakommissionen, och det är bra att man samarbetar
med Finland i det sammanhanget. Frågan är hur EU
kommer att jobba för oss i dessa frågor. Jag vill fråga
om Kaj Larsson tycker att det är logiskt att man tillå-
ter laxfiske utöver den gräns som vi var beredda att gå
ned till i Östersjön, samtidigt som man sätter stopp för
det mycket lilla fiske som i dag bedrivs längs Norr-
landskusten.

Anf. 110 KAJ LARSSON (s) replik

Herr talman! Sverige kommer naturligtvis att följa
den uppgörelse som träffats i Warszawa. Det finns
ingen anledning att göra ett mindre uttag än vad man
har kommit överens om.

Som jag sade tidigare stoppar vi inte laxfisket ge-
nom att göra mindre uttag i Sverige. Andra länder
kommer att fortsätta att fiska, och den svenska in-
dustrin kommer att fortsätta att efterfråga lax. Det
stimulerar kanske både Polen och de baltiska staterna
till att fiska utöver sina kvoter, något som vi har väl-
digt svårt att kontrollera. Det innebär inte någon för-
bättring för den naturreproducerande laxen i Öster-
sjön.

Det är vidare gott om lax, inte brist på lax. Pro-
blemet är den naturreproducerande laxen. Av 10 laxar
i Östersjön är 9 utsatta och 1 naturreproducerad. Det
finns t.o.m. en del som hävdar att de odlade laxarnas
andel är ännu högre.

Det är alltså inte brist på den här varan. Skall vi
stoppa laxfisket i Östersjön, måste det vidtas också
andra åtgärder. Då måste vi stoppa utsättningarna,
både i Finland och i Sverige. Vi kan inte fortsätta att
sätta ut lax, om vi inte fiskar upp den.

Detta är viktiga synpunkter, och det är också där-
för som samarbetet med de finska fiskekollegerna nu
har inletts. Jag hoppas att det i EU kommer att ha
mycket stor betydelse vad Finland och Sverige, två
länder som är medlemmar i EU, tycker om fisket i
Östersjön.

Anf. 111 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik

Herr talman! Jag kan ställa mig bakom det som
sist sades. Jag tycker att det är bra att denna diskus-
sion mellan Finland och Sverige kommer i gång. Vi
måste kanske minska utsättningen av odlad lax för att
minska trycket på den naturreproducerande laxen.

Men jag håller inte med när Kaj Larsson säger att
det inte finns någon anledning för Sverige att gå under
den kvot som vi har förhandlat oss till. Vi var ändå
beredda att gå lägre, och det är åtminstone 10 % chans
att varje lax som man inte fångar är en naturreprodu-
cerad lax. Som Gudrun Lindvall sade tidigare är det
kanske de få laxar som är naturreproducerande som
får chansen att komma tillbaka till de svenska älvarna
och föröka sig där. Det är kanske precis det som är
avgörande för att de skall överleva som art. Jag tycker
därför att det finns all anledning att diskutera dessa
frågor.

Vi måste driva denna fråga mycket hårt. Det är bra
om det har kommit i gång diskussioner med finnarna.
Som jag har förstått saken har det tagit litet längre tid
för dem att inse vikten av detta. Det är också där som
merparten av odlingen och utsättningen av annan lax
sker.

Anf. 112 KAJ LARSSON (s) replik

Herr talman! Det är riktigt, Maggi Mikaelsson, att
finnarna inte har varit påskyndare när det gällt att dra
ned på fisket av lax i Östersjön.

Jag har full respekt för Fiskeriverkets styrelse, och
jag vill inte som politiker hoppa in i diskussionen om
detta. Man har diskuterat med förbunden både på
sportfiskar- och på yrkesfiskarsidan och kommit
överens med dem, och man har lyssnat på biologer
och fattat ett enhälligt beslut i Fiskeriverkets styrelse.
Det är dit som vi har delegerat omhändertagandet av
beståndsvården. Det känns fel att som politiker gå in
styrande och säga: Det som ni gör accepterar vi inte -
vi sätter stopp för fisket.

Det skedde faktiskt ett år genom Fiskeriverkets
försorg, men det blev helt fel. Den 1 december stop-
pade man laxfisket innan den svenska kvoten ens var
upptagen. Följden blev att många laxfiskare fick ligga
stilla, och det upphävdes ett ramaskri.

När man nu kommit så långt och varit så överens i
Fiskeriverkets styrelse tycker jag att vi skall låta den
fortsätta att arbeta med detta.

Anf. 113 EVA ERIKSSON (fp)

Herr talman! Det känns ganska konstigt att kom-
ma in i debatten i detta läge, eftersom det verkar som
man med de gjorda inläggen och replikskiftena nästan
har slutdebatterat denna fråga. Jag skall ändå nämna
några små punkter.

Jag vill först till Gudrun Lindvall säga något om
fiskevårdsavgiften, som jag inte hade tänkt nämna.
Att vissa partier skriker till i en fråga, så att de får
andra partier att ändra sig är för mig demokratins
gång. Det är ett sätt för partierna att bilda opinion, och
vi måste väl ha tillåtelse att göra det utan att bli upp-
läxade. Det är en helt legal del i den demokratiska
processen, inte minst viktig i partiernas opinionsbild-
ning.

Vi har alla i debatten understrukit att laxens fram-
tid i Östersjön är en viktig fråga. Den är viktig inte
bara för den biologiska mångfalden, naturen och mil-
jön utan också för yrkesfiskarna och sportfiskarna.
Den är också viktig för turistnäringen. Låt mig också
peka på vikten av politikernas vilja och förmåga att
bevara en starkt hotad art som värdefull naturresurs.

Detta blir något av ett test på om vi politiker för-
mår leva upp till de tjusiga nationella och internatio-
nella utfästelserna om att skydda den biologiska
mångfalden. I alla dessa frågor sammantagna gäller
det seriösa ställningstaganden. Det är för mig inte så
enkelt som att bara säga stopp. Det handlar här om
samverkan med andra länder, om att påverka andra
länder internationellt på bred front för att klara den
här frågan. Det handlar om en koppling mellan natur,
miljö och näring.

Jag hoppas att detta inte är sista gången som vi i
den här kammaren diskuterar laxpolitiken.

Jag hoppas att det inte blir samma sak med lax-
politiken som med den s.k. mörtskatten, att den går ett
snöpligt öde till mötes, genom laxens frånfälle. Vi
politiker i den här kammaren kommer naturligtvis inte
att tillåta att regeringen inte för upp frågan på dag-
ordningen igen. Jag utgår från att regeringen redovisar
vilka kontakter man har i Warszawakommissionen
och de åtaganden som man har i ett EU-perspektiv.
Jag utgår också från att regeringen noggrant följer
frågan och att den myndighet som är tillsatt av rege-
ringen för att följa frågan vidtar de nödvändiga och
kraftfulla åtgärder som kommer att krävas, samt att
regeringen återkommer till riksdagen.

Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till utskot-
tets hemställan. Vi har från utskottets sida i detta
betänkande klart understrukit vikten av att aktivt följa
denna fråga och att vidta kraftfulla åtgärder.

Anf. 114 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag vill bara kort säga till Eva Eriks-
son att jag har full respekt för att partier försöker bilda
opinion för sina synpunkter. Det är helt klart så de-
mokratin fungerar.

Vad jag däremot finner förvånande är att regering-
en inte driver igenom frågan, när man har stöd för den
i kammaren, utan kräver något slags konsensusbeslut.
Om det skall vara regeringens arbetssätt i fortsätt-
ningen vet vi att väldigt litet kommer att bli gjort.

Det här är alltså inte riktat mot dem som försöker
bilda opinion för sin egen uppfattning, utan snarare
mot regeringen för dess flathet att inte driva frågan
trots att det finns en majoritet i kammaren.

Anf. 115 CHRISTER SKOOG (s)

Herr talman! Laxfrågan och laxproblematiken har
alltid dominerat Fiskeriverkets styrelsesammanträden,
framför allt på senare tid, med tanke på den uppkom-
na situationen med den s.k. M 74-sjukdomen, som här
har nämnts, och en del andra hot mot de vilda lax-
stammarna. Fiskeriverkets styrelse har alltså vid flera
tillfällen behandlat frågan och försökt hitta de lös-
ningar som kan tillgodose alla de berättigade krav
som ställs. Det är miljökrav, yrkesfiskets krav, sport-
fiskets krav och därmed sportfisketurismens krav och
önskemål och inte minst de inkomstbringande sport-
fiskeuthyrningarna runtomkring i våra älvar.

Vi vet att det vid de särskilda förhandlingar som
sker varje år i Warszawa i samband med Östersjödis-
kussionen kommer råd från forskare och råd från dem
som har ekonomiska intressen, nämligen branschen
som sådan. Sedan görs det en sammanvägning, en
kompromiss, någon sorts likriktare, så att frågan av-
görs. Vissa forskare vill att laxfisket skall stoppas helt
till sjöss. Skälet till det är, enligt vad som har sagts
oss, att det av den lax som finns framför allt ute i
Östersjön är 90 % som är odlad och 10 % som är vild.

När den här frågan senast var uppe i Fiskeriver-
kets styrelse var det, precis som Kaj Larsson sade, en
enig styrelse som ställde sig bakom de regler som
gäller under innevarande år. Här har det alltså skett en
fördelning mellan de olika kuststräckorna runt Öster-
sjön, framför allt vid Norrlandskusten. Vad gäller
inskränkningen - förändringen eller försämringen -
av reglerna för de olika laxförande älvarna har enbart
biologisk hänsyn legat till grund för beslutet. Därför
sker det indragningar t.o.m. i den älv som är bäst från
laxens synpunkt, nämligen Mörrumsån, och vidare en
del indragningar i Norrland och stopp i en del älvar,
enbart av det skälet att vi i Sverige skall leva upp till
vad vi har kommit överens om internationellt.

Jag vill också gärna, herr talman, kommentera det
tidigare resonemanget om ensidiga svenska stopp för
yrkesfiske i Östersjön. Jag vill understryka vad Kaj
Larsson sade, dvs. att vi icke kan agera ensidigt, fram-
för allt inte nu, som medlemmar i EU, utan här gäller
det att försöka få en internationell förståelse för den
problematik som finns runt laxfisket och laxfiskefrå-
gan.

Vi hade för något år sedan ett ensidigt svenskt
stopp, och vad blev följden av detta? Jo, följden av
detta blev att svenska laxfiskare gick hemma på kajen
och sparkade sig trötta, medan danskar och andra
fiskade upp laxen. Laxen rönte alltså samma grymma
öde ändå, att hamna någonstans ovanför havet.

Därför är det viktigt att vi i Sverige, med vårt in-
ternationella anseende, verkligen lever upp till de
internationella överenskommelserna, även om vi inte
alltid tycker att vi når så långt som vi egentligen bor-
de. Men jag tror att det här på sikt kommer att tränga
igenom och att man i fortsättningen också ser till den
stora näring som yrkesfisket utgör, till sportfisket,
fisketurismen och fritidsfisket och därutöver det s.k.
husbehovsfisket, som också är en mycket viktig del
längs våra kuststräckor.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 12 §.)

12 § Kemikaliekontroll

Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU10

Kemikaliekontroll

Anf. 116 HANNA ZETTERBERG (v)

Herr talman! Vi har i dag att diskutera ett betän-
kande som handlar om kemikalier, och det är en stor
majoritet av utskottet som står bakom det. Det innebär
inte att de frågor som diskuteras här inte är kontro-
versiella. I många av frågorna, framför allt när det
gäller enskilda ämnen, är utredningar på gång, och det
händer väldigt mycket även i andra instanser som
sysslar med dessa frågor, som Naturvårdsverket och
liknande.

Jag har mycket stor respekt för att vi behöver
vänta på vad många av utredningarna kommer att
säga. Vi är inte experter, utan vi är politiker och vi
behöver hjälp med att komma till rätta med många av
dessa frågor.

Men det finns några saker som jag funderar kring,
och den viktigaste saken är den obligatoriska miljöva-
rudeklarationen, som vi har diskuterat vid tidigare
tillfällen. Jag tycker fortfarande att det är ett mycket
bra förslag. Utskottet hänvisar till att Kretsloppsdele-
gationen har den frågan på sitt bord och har diskuterat
den. Det är bra att Kretsloppsdelegationen har disku-
terat frågan, men jag undrar om det verkligen är så att
vi måste vänta. Kan vi inte gå vidare ändå?

Jag tror inte att det finns någonting som står i mot-
sats till att införa en obligatorisk miljövarudeklara-
tion. Det är inga andra skatter, och det finns inga
andra förslag.

Som konsumentupplysning är detta en nödvändig
sak. Någonting som är viktigt för producenterna är att
se över sin verksamhet, att se över vad som är inne-
hållet i själva produkten och hur produktionen sker.
Problemet är, som vanligt, inte de företag som går
vidare, tar enskilda initiativ och jobbar väldigt bra
med de här frågorna, utan problemet är de som inte
gör det. Det är dem som vi vill komma åt.

Det är inte, som sagt var, första gången som frå-
gan diskuteras. Det handlar i dag om varför vi måste
vänta på Kretsloppsdelegationen. Kan vi inte gå vida-
re i det här fallet?

En annan sak som jag också funderar på om vi
verkligen behöver vänta på gäller kadmium i batterier.
Det finns en bra kartläggning av hur mycket kadmium
som släpps ut i Sverige, och vi vet att den största
delen kommer från batterier. Vi vet också att insam-
lingen av batterier har fungerat väldigt dåligt. Enligt
Naturvårdsverket kommer vi inte att nå upp till de
krav som vi tidigare har satt upp bl.a. här i kammaren.

Insamlingen av batterier måste ju ske förr eller se-
nare. Det finns dessutom alternativ till kadmiumbat-
terierna. Att använda substitutionsprincipen i det här
fallet vore väl ganska bra, när det finns alternativ.

Det här är också ett exempel på ett ställe där jag
tror att utskottet skulle ha kunnat gå vidare och föreslå
någonting i stället för att vänta på utredningen. Ut-
skottet skulle ha kunnat föreslå en pant på batterier
redan nu och, naturligtvis, ha väntat på den pågående
utredningen, som förhoppningsvis kommer med ett
väldigt bra förslag på hur vi skall få in det kadmium
som sprids i vår natur.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr
3, som handlar om miljövarudeklaration. Här tycker
jag, såsom jag många gånger förut har sagt, att utskot-
tet gör ett misstag i att inte driva frågan om obligato-
risk miljövarudeklaration på varor och produkter.

Anf. 117 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Det här betänkandet baseras till stor
del på motioner som lagts av Miljöpartiet, både en-
skilda motioner och partimotioner. Många frågor som
diskuteras i dessa har en gemensam nämnare, nämli-
gen kemikaliesamhället.

Vi diskuterar försurning i många olika samman-
hang. Vi tittar på blödande granar. Vi kan se att en
stor del av de svampmycel som finns i skogen håller
på att försvinna.

Vi diskuterar allergier och ser att allt fler barn
börjar bli allergiska - det kommer siffror som visar att
så mycket som 70 % av alla barn som börjar skolan är
allergiska eller överkänsliga. Detta hänger ihop med
kemikaliesamhället. Vi diskuterar cancrar som i vissa
fall ökar.

Vi diskuterar minskningen av den biologiska
mångfalden. Många arter som är beroende av andra
arter i näringskedjan minskar. Exempelvis minskar
fåglar därför att insekterna minskar på grund av att vi
hanterar gifter i jordbruket på ett sätt som gör att
insekterna inte kan leva kvar. Vi vet att Sveriges jor-
dar i dag knappast är levande strukturer utan mera
odlingssubstrat, där kemikaliehanteringen har gjort att
mycket av de mikroorganismer som skall finnas i en
jord inte längre finns.

Vi har just diskuterat laxsjukdomen M 74. Där är
man i alla fall överens om en sak, nämligen att det är
miljöpåverkan som är orsaken. Exakt vilket ämne i
miljön det är som är orsaken vet vi inte.

Det här är väldigt vanligt när vi diskuterar den här
typen av frågor. Vi vet inte exakt vad det är. Många
kräver exakta bevis för vilket ämne det är som påver-
kar, men den frågan tror jag aldrig vi kommer att få
svar på. Svaret på alla de här problemen ligger i det
faktum att vi har ett kemikaliesamhälle där ungefär
15 000 kemikalier finns i omlopp.

Många av dessa är giftiga. Många är bioackumule-
rade, dvs. blir kvar i levande organismer. Något vi
definitivt aldrig vet är vilken effekt de har när man
blandar dem, och de blandas naturligtvis i allt levan-
de.

Vi behöver inte gå längre än till Baltikum för att
se att det inte förhåller sig likadant där som här. Det
finns det många undersökningar som visar. Där har
man en annan biologisk mångfald. Där har man be-
tydligt mindre allergier - ungefär 6 %, jämfört med
våra 70 % i vissa fall. Man har ett helt annat liv i
jorden, eftersom man inte har använt insektsmedel på
samma sätt osv.

Man kan också se att när människor flyttar från
dessa av kemikaliesamhället opåverkade samhällen
till den vanliga västvärlden får även dessa människor
samma problem som vi har som redan bor här.

För att kunna komma till rätta med alla de här
problemen borde vi alltså titta på roten till det onda:
kemikaliesamhället. Vi borde också vara öppna för att
bedriva en miljöpolitik där vi begränsar antalet kemi-
kalier. Där måste försiktighetsprincipen gälla, dvs. att
vi ibland begränsar kemikalier utan exakta bevis. Kan
man påvisa att ett ämne är giftigt måste vi också våga
förbjuda ämnen som är närstående och som med
största sannolikhet kan misstänkas ha samma effekter.

Det gäller framför allt de klorerade ämnena. Vi
vet att nästan alla ämnen som innehåller fluor, klor,
brom och jod, men framför allt de klorerade, är mil-
jögifter. De är ofta fettlösliga, och de är bioackumule-
rade. Här borde vi våga fatta politiska beslut.

Miljöpartiet blir ofta anklagat för att inte prata om
visioner utan om detaljer. Jag undrar om man skulle
acceptera den anklagelsen i andra debatter. Skulle
man kunna diskutera arbetslösheten och inte diskutera
även detaljerna? Eller skulle man kunna diskutera den
ekonomiska politiken utan att diskutera detaljerna?
Nej, det skulle man inte! Där vet man att politiken är
detaljerna. Jag påstår att det är likadant i miljöpoliti-
ken. Det är detaljerna som är politiken!

Om man sätter upp mål och tror att någon annan
skall fixa målen åt en tycker jag att man är politiskt
feg. Det är när man fattar beslut nere på detaljnivån
som man börjar ta steg på vägen mot visionen, och det
är först då man vågar bedriva en aktiv miljöpolitik.

Därför kommer vi att fortsätta att lägga fram för-
slag om detaljer. På så vis kan vi nå det samhälle vi
vill nå, nämligen ett samhälle som kan finnas kvar
långsiktigt och bli långsiktigt hållbart. I det samhället
finns det ingen plats för många av de kemikalier vi
har i dag.

Många av de 15 000 kemikalier vi i dag omger oss
med - internationellt kan man säga att det finns
100 000 kemikalier - hör inte hemma i ett långsiktigt
bärkraftigt och hållbart samhälle. De är giftiga! Cellen
är konservativ, och cellen har inte anpassat sig till
dem. Cellen kommer att behöva många, många gene-
rationer, kanske långt bortom den gräns då mänsklig-
heten inte längre finns, för att kunna anpassa sig - om
det ens någonsin är möjligt. I många fall är det inte
det.

Vi har bifogat en mängd reservationer till det här
betänkandet. Jag tänker ta upp några stycken. Natur-
ligtvis ställer jag mig för Miljöpartiets räkning bakom
samtliga, och eftersom vi nu av en minister har fått
veta att vi måste yrka bifall till dem för att säga att vi
stöder dem kommer jag att yrka bifall till ganska
många. För övrigt hoppas jag att talmannen tar itu
med det problemet.

Vi har en motion som handlar om materialbalan-
ser. Eftersom jag har varit ordförande i Miljö- och
hälsoskyddsnämnden i Södertälje i sex år och haft
tillsyn över stora industrier vet jag att ett av proble-
men - som jag vet att jag inte är ensam om - när man
utför denna tillsyn är att veta exakt vilka mängder av
kemikalier det finns i fabrikerna. Det finns nämligen
inga lagstadgade krav på någon exakt redovisning av
hur mycket som åker in, vad det används till i olika
led och hur mycket som kommer ut.

Det här är ett problem av praktisk karaktär som
gör att tillsynen i kommunerna många gånger blir
svår. Det man ofta diskuterar med olika industrier är
just exakt vilka mängder man stoppar in, hur det an-
vänds i olika led och hur mycket som kommer ut.
Hade vi ett krav på materialbalanser skulle mycket
vara vunnet. Det skulle vara mycket lättare för till-
synsmyndigheter att få en överblick över vad som
händer i industrierna. Jag yrkar alltså bifall till reser-
vation 1, som handlar om detta.

Jag yrkar också bifall till Miljöpartiets och Väns-
terns gemensamma reservation om obligatoriska mil-
jövarudeklarationer. Den plädering som Hanna Zet-
terberg höll gör dock att jag kan hoppa över den.

Sedan kommer vi till det som anses som detaljer,
nämligen enskilda ämnen. De enskilda ämnen Miljö-
partiet har motionerat om är sådana där vi har en stor
kunskap. Vi vet att så fort man diskuterar miljögifter
kommer man också att diskutera dessa ämnen. Vi kan
ta kadmium som ett exempel. Här yrkar jag bifall till
reservationerna 4 och 5.

Vi vet att kadmium är ett ämne som definitivt inte
hör hemma i något kretslopp i naturen. Det är ett
giftigt ämne, en tungmetall som inte har här att göra.
Det bästa vi kan göra är att se till att förbjuda det så
att halterna minskar.

I dag kommer ungefär 90 % av allt kadmium från
batterier. Tyvärr är det så att den återvinning av
kadmium som vi skall ha inte alls fungerar, utan
kadmiumet kommer ut i naturen. Vi anser att om man
menar allvar med att kadmiumet måste försvinna
måste man förbjuda kadmium i varor och produkter.
Vi anser också att detta förbud måste komma snabbt,
för här har vi kunskapen. Det finns ingen anledning
att vänta. Därför föreslår vi att förbudet skulle komma
redan inom ett år.

Det finns ingen som i dag argumenterar mot att
kadmium är ett ämne som bör försvinna. Ändå har vi
inte fattat de politiska beslut som behövs för att det
skall försvinna ur cirkulationen. Det finns kvar, och
det anser vi är väldigt olyckligt.

Samma sak gäller kvicksilver, också det en tung-
metall som definitivt inte hör hemma i det biologiska
livet men som ändå finns. Här föreslår vi också ett
förbud vad gäller försäljning. Vi säger att den 1 janu-
ari 1998 vore en lämplig tidpunkt och skulle önska att
regeringen återkom med ett sådant förslag.

Vi menar också att man borde titta över blyets fö-
rekomst i naturen. Bly är också ett ämne som inte
skall finnas, och det ökar i marken i dag.

Trots att vi vet att bly är giftigt ökar alltså mäng-
den. Bly finns t.ex. i blymantlade kablar, som man har
på många ställen. Dessutom låter man ofta kablarna
ligga kvar när de är uttjänta. Det blyet börjar nu läcka.
Det finns indikationer på att blyet läcker om kablarna
ligger i närheten av vatten.

Bly finns också i sänken och i ammunition. Det
har diskuterats hemskt mycket utan att riksdagen har
kunnat komma till skott och förbjuda det.

Jag yrkar alltså bifall till reservation 6.

I reservation 7 tar vi upp en sak där Sverige också
internationellt skulle kunna få stöd, om man anser att
Norden är internationellt, nämligen problemen med en
ny typ av miljögift som kallas hormongifter, i det här
fallet nonylfenol. Det är ett ämne som är mycket
vanligt förekommande och finns i tvättmedel och
plaster. Nonylfenol påminner i strukturen om östro-
gen, ett kvinnligt könshormon. Man vet att nonylfenol
påverkar könskaraktären hos exempelvis fisk och
krokodiler i USA, men man misstänker starkt att det
också påverkar könskaraktären hos människor.

Danska miljöministern har tagit ett initiativ och
menar att man borde utreda ett förbud mot den här
typen av ämnen i Danmark. Vi får ofta höra att det är
svårare att gå före nu när Sverige har blivit medlem i
EU. Men även Danmark är med i EU, och kan Dan-
mark så kan vi. Sverige och Danmark kanske kunde
göra gemensam sak och se till att skapa ett förbud mot
den här typen av ämnen, som vi vet är otäcka och som
antagligen kommer att diskuteras mycket i framtiden.

Jag yrkar alltså bifall till reservation 7. Jag menar
att Sverige har möjligheter. Vi skulle vilja att rege-
ringen återkom med ett förslag om förbud mot nonyl-
fenol, gärna i samarbete med Danmark, så att vi kan
utöva påtryckningar om att hela EU skall förbjuda
ämnet. Det borde bort!

Jag yrkar också bifall till reservation 9 om av-
veckling av klorerade lösningsmedel. Det är också
ämnen som borde bort enligt vad alla är överens om.
Det är ämnen som antagligen påverkar laxen, t.ex. när
det gäller sjukdomen M 74.

Jag yrkar också bifall till reservation 10. I den tar
vi upp arsenik, krom, kreosot, koppar och tenn, som
fortfarande används som impregnering i trä, trots att
man vet att de här ämnena vid den användningen
kommer ut i naturen. Här finns det föreskrifter som i
och för sig är bättre än de gamla men som inte efter-
levs i Sverige i dag. Det säljs fortfarande mycket
impregneringsmedel som definitivt borde tas ur cirku-
lation. Här menar vi att man borde använda substitu-
tionsprincipen och substituera dessa ämnen så snart
det kommer ett miljövänligare alternativ.

Om man inte vågar göra det anser vi att man i alla
fall skall se till att ha en rejäl miljöavgift för de här
ämnena, som definitivt borde tas bort ur cirkulationen.
Vi har föreslagit t.ex. 250 kr/kg för arsenik för att få i
gång en teknikutveckling. Det finns faktiskt redan i
dag försök som visar att ättikssyra skulle kunna an-
vändas lika väl som de här ämnena. Vi måste få i
gång en utveckling så att vi inom en snar framtid kan
få ett förbud mot de här ämnena.

Detta är ett mycket viktigt betänkande som visar
att vi politiker måste diskutera detaljerna för att vi
skall kunna nå de miljömål vi har satt upp och som vi
av Naturvårdsverket utvärdering vet att vi inte kom-
mer att nå som det ser ut i dag. Annars kommer vi
aldrig att ge de signaler som gör att de myndigheter
som skall hjälpa oss att hantera de här frågorna kom-
mer att ta steget fullt ut. Politiken i miljöpolitik lik-
som i annan politik är också diskussion och beslut i
detaljer.

Anf. 118 LENNART DALÉUS (c)

Herr talman! De olika resonemangen i det här be-
tänkandet visar tydligt, tycker jag, det engagemang
som jordbruksutskottet har i de viktiga miljöfrågorna,
i det här fallet kemikaliefrågorna. Vi resonerar kring
och återför i stora stycken diskussionen till det berät-
tigade arbete som samhället måste bedriva för att
komma till rätta med de negativa effekterna av kemi-
kaliehantering.

Den diskussion som har förts hittills och den re-
dovisning som har gjorts av Hanna Zetterberg och
Gudrun Lindvall visar också på det starka engage-
manget för att hantera de här frågorna på ett allvar-
samt sätt. Sedan har vi litet olika utgångspunkter när
det gäller hur vi skall hantera frågorna.

I utskottet har vi den mycket bestämda uppfatt-
ningen att det finns en ansvarsfördelning mellan olika
aktörer i samhället, en ansvarsfördelning som vi är
beredda att ansluta oss till. Den säger att de politiska
resonemangen skall föras i detta forum. Därmed får
regeringen och ytterst ansvariga myndigheter delege-
rat till sig den fortsatta hanteringen av inte minst
detaljer kring enskilda kemikalier.

Skälet till att vi för det här resonemanget är att
riksdagen inte förfogar över de utredningsresurser
som skulle behövas för att vi i detalj skulle kunna
väga de olika kemikalierna och deras risker mot var-
andra. Det skulle se ut, om kammarkansliet gjordes
om till något slags kemiskt laboratorium för att vi
skulle kunna analysera och diskutera de här olika
frågorna. Eller om vi skulle ägna oss åt laborativ
verksamhet uppe i korridorerna kring jordbruksutskot-
tet. Det fungerar ju inte! Samhället har delegerat de
uppgifterna till andra, och vi ansluter oss till anhäng-
arna av en sådan delegering.

Detta gör vi mycket tydligt på s. 11 och 12 i be-
tänkandet. Vi slutar i en sammanfattning där vi säger:
Det är enligt utskottets mening mest ändamålsenligt
att frågorna - de frågor som är av den karaktär som
jag här har redovisat - hänvisas till den berörda myn-
digheten, som under lång tid byggt upp en betydande
specialistkompetens och värdefulla erfarenheter av
tillämpningen av lagen om kemiska produkter.

Den här bedömningen är vi eniga om i utskottet.
Det är alltså en enhällig bedömning i utskottet att
frågorna bör hänvisas till den behöriga myndigheten.
Anledningen till att jag poängterar detta är att alltså
även Gudrun Lindvall och Vänsterpartiets represen-
tant i utskottet instämmer i den. Efter den diskussion
som förts här en stund kan man då fråga sig: Vilken
tolkning gör Gudrun Lindvall av det ställningstagande
som återges i betänkandet från jordbruksutskottet, att
frågorna bör hänvisas till den behöriga myndigheten,
som byggt upp kompetens, osv.?

Den andra omständighet som man kan nämna är
att det finns andra, väl så viktiga kemikalier som de
som har tagits upp här i detalj. Hur skall avvägningen
bäst kunna ske - sker den bäst i riksdagen, sker den
bäst i regeringen eller möjligen någon annanstans?
Jag säger detta för att inte andra kemikalier som är
nog så diskutabla skall komma på undantag i hante-
ringen.

Den tredje principiella omständigheten är miljö-
balken, till vilken vi i jordbruksutskottet - berättigat -
hänskjuter mycket av diskussionen kring den detalje-
rade lagstiftningen. Vi är ju många som inte ville att
vi skulle stå utan en miljöbalk i den situation som
råder i dag. Men genom just Gudrun Lindvalls och
Vänsterpartiets försorg har ju miljöbalken kunnat dras
tillbaka från den här kammaren, och ändå vill just de
aktörerna gå in och ingripa i det arbete som de själva
har sett till nu kommer till stånd i regeringens regi.
Det rimmar litet illa. Jag skulle vilja veta vad Gudrun
Lindvall menar att miljöbalken skall ha för uppgifter
som hon inte genom agerande i kammaren vill ta över
genom ett omedelbart riksdagsbeslut.

När jag nu är litet kritisk mot de resonemang som
har förts av Miljöpartiet och till viss del Vänsterpar-
tiet är det viktigt att framhålla det gedigna engage-
mang som jag tror finns i jordbruksutskottet när det
gäller hanteringen av kemikaliefrågorna - jag talar då
självklart för mitt eget parti, Centerpartiet. Men det
måste ske genomtänkt - man måste veta vad det är
man gör.

Jag tycker att mängden av reservationer - mäng-
den i sig, men också innehållet i reservationerna -
visar att de förslag som läggs fram inte är genomtänk-
ta.

Jag skall tillåta mig några exempel, herr talman,
och inte sedan fördjupa mig ytterligare i detaljer. I
reservationen nr 5 som gäller insatser mot kadmium
säger Miljöpartiet att man vill ha förbud mot all för-
säljning av varor och produkter innehållande kadmi-
um från den 1 januari 1997.

Nu är det så, herr talman, att det i det här samhäl-
let finns en mängd varor som innehåller kadmium,
t.ex. bilar, plastskålar, skrivbordsunderlägg och pen-
nor. Man kan räkna upp snart sagt alla tänkbara varor
och produkter som finns i samhället. Självklart är en
del begagnade och en del nya. Då måste man ju ställa
frågan till Gudrun Lindvall, herr talman: Hur hade
hon tänkt sig att man skall kunna förbjuda all försälj-
ning av varor och produkter som innehåller kadmium
från den 1 januari 1997? Är det begagnade produkter,
nya produkter, stora produkter, små produkter, sam-
mansatta produkter - - - Vad menar Gudrun Lind-
vall? Vad är tanken bakom detta? Och framför allt:
Var är den rediga tanken bakom de resonemangen?

Likartat resonemang, herr talman, förs ju gemen-
samt av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och jag har
all respekt, skall jag säga, för det Hanna Zetterberg
sade om angelägenheten i att snabbt komma fram med
olika förslag. Jag kan som ordförande i Kretsloppsde-
legationen försäkra Hanna Zetterberg om att det
kommer förslag i den riktning som Hanna Zetterberg
efterfrågar under det här året. Jag kan glädja Hanna
Zetterberg med att det första förslaget med sådan
inriktning kommer att överlämnas till miljöministern
nu på fredag. Det gäller producentansvar för byggpro-
dukter, och jag hoppas att det kommer att uppfattas
som ett klart, tydligt, redigt och radikalt förslag, men
det får vi säkert anledning att återkomma till senare.

Också i frågan om obligatorisk miljövarudeklara-
tion är jag litet undrande. Det sägs i reservationen att
det skall upprättas en miljövarudeklaration på alla
varor och produkter. Varor och produkter; det är en
gammal pinnstol, en penna, en glasflaska och ett par
skor. Är det det Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar
att man skall upprätta miljövarudeklarationer för? Hur
har man tänkt? Vad är tanken, och var är framför allt
den rediga tanken bakom de resonemangen?

Det här, herr talman, är några exempel som visar
att det inte är rimligt, och jag förstår att det har blivit
litet oredigt här och där i de här förslagen. Det beror
just på att riksdagen icke är ett forum som skall arbeta
på det sättet. Vi skall arbeta med en övergripande
politisk ansats och överlåta till de berörda myndighe-
terna att utforma i detalj bedömningar och resone-
mang som håller för framtiden och för skapandet av
en bättre miljö och en bättre kemikaliekontroll.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till hem-
ställan i jordbruksutskottets betänkande nr 10.

Anf. 119 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Det är en mängd frågor som Lennart
Daléus ställer, och jag är litet förvånad att Lennart
Daléus som ordförande inte är intresserad av att ta
diskussionen i utskottet. Det hade jag nog trott att man
hade, men jag har förstått att det är viktigare att profi-
lera sig när man kommer till kammaren. Diskussio-
nerna vi har i jordbruksutskottet blir allt torftigare,
herr talman, för det finns inget intresse. Men det kan-
ske beror på att det egentligen inte finns något intresse
för frågorna.

Jag har förstått att när det gäller Centerns miljöin-
tresse är det ungefär så här: Man tycker att det är bra
med utredningar, och man tycker att det är bra att det
kommer någonting någon annan gång.

Jag kan gärna ställa upp, Lennart Daléus, och sva-
ra på de här frågorna, men eftersom jag har två minu-
ter på mig här lär jag inte hinna det nu. Det kanske
inte heller var avsikten från Lennart Daléus sida att få
svar på frågorna.

Jag kan svara på en sak. Om obligatorisk miljöva-
rukontroll står det i reservationen "kemiska produkter
och varor". Lennart Daléus har uppenbarligen inte läst
reservationen. Vad som brukar anses som kemiska
produkter och varor tror jag att Lennart Daléus ganska
väl känner till.

Diskussionen om miljöbalken hoppas jag att vi
inte behöver ha här för säkert den tionde gången. Jag
försäkrar Lennart Daléus att det kommer att komma
en miljöbalk som är betydligt bättre än det urvattnade
moderat-centerförslag som lades förra gången och
som också visade precis vilket miljöengagemang man
egentligen har när det kommer till konkret politisk
handling. Ord är en sak, Lennart Daléus, men det är
när man skall träda till handling som det visar sig om
intresset finns, eller om man nöjer sig med utredning-
ar och "någon annan gång".

Anf. 120 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Det där är ju bara prat. Det är inget
konkret resonemang kring hur Gudrun Lindvall ser på
den här rollfördelningen jag talade om. Det är natur-
ligtvis heller inget konkret resonemang om hur Gud-
run Lindvall tycker att relationen skall vara till miljö-
balken.

Det var en konkret sak, herr talman, som Gudrun
Lindvall tog upp, och det var att det i reservationen
står, säger hon, kemiska produkter och varor. Nu har
ju alla i kammaren tillgång till materialet, nämligen s.
24 i vårt betänkande, reservation 3. Fyra rader nedi-
från börjar meningen "MVD skall finnas på alla varor
och produkter". Det tror jag att alla i hela kammaren
kan läsa. Det står ingenting om kemiska varor och
produkter.

Och även om så hade varit, herr talman, är be-
greppet kemiska varor ett förhållandevis oklart be-
grepp. Kemiska produkter, à la bonheure, men kemis-
ka varor, herr talman, det är någonting som inte duger
att ha som utgångspunkt för det resonemang man har
här i reservationen.

Anf. 121 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik

Herr talman! Jag är övertygad om att Miljöpartiet
och Centern i många fall kommer att diskutera den
praktiska miljöpolitiken, och vi kan väl konstatera att
det finns en stor skillnad. Centerpartiets intressesfär
när det gäller miljöpolitiken är mycket snäv. Den
omspänner PVC och kärnkraft. Sedan kan det handla
om vad som passar för jordbruket, men det är en an-
nan fråga.

Jag får väl också läsa högt i den här reservationen
då: "som anförs i motion Jo687 (mp), miljövarudekla-
rationer (MVD) blir obligatoriska för kemiska pro-
dukter och varor". Det råder väl ingen tvekan om vad
det är, Lennart Daléus.

I övrigt skulle jag mycket hellre ha sett en diskus-
sion om vilken miljöpolitik man vill att regeringen
skall föra under den här tiden vad gäller specifika
ämnen, än att bara diskutera vem som skall göra vad,
som om det vore det viktigaste i miljöpolitiken. Det
viktigaste, Lennart Daléus, måste ändå vara att se till
att de här kemiska ämnena tas upp till diskussion. De
är garanterat farliga och bioackumulerande och hör
inte hemma i ett kretsloppssamhälle som Lennart
Daléus kallar det eller ett långsiktigt och bärkraftigt
samhälle som jag kallar det. Jag hade hellre sett att
diskussionen om dem hade varit ledande, i stället för
diskussionen om var i organisationen respektive be-
slut skall fattas. Antingen har man ett levande miljö-
engagemang, och då vill man diskutera sakfrågorna,
eller så tycker man att administrationen är intressanta-
re att diskutera.

Anf. 122 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Det finns inget samband mellan ett
levande miljöengagemang och kravet på att alla beslut
som rör miljön skall fattas i denna kammare. Något
sådant samband finns inte, herr talman. Man kan ha
ett levande miljöengagemang - jag tilltror mig själv
ett sådant - men ändå tycka att det finns olika sam-
hällsorgan och samhällsaktörer som är bäst skickade
att utföra vissa uppgifter. I själva verket kan det vara
så att om man tvingar in alla frågor i den här kamma-
ren kan de få en sämre saklig behandling än vad de
kan få ute på en myndighet som har den nödvändiga
kompetensen.

Jag skall inte ägna mer diskussion åt de här reser-
vationerna. De står liksom för sig själva. Det citat
Gudrun Lindvall gör av vad motionen innehåller är
alldeles riktigt. Vad jag talar om är vad reservationen
innehåller, och det är reservationen, herr talman, som
vi har att ta ställning till senare i kväll.

Anf. 123 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! Jag tänker kommentera miljövaru-
deklarationen, som också handlar om var saker och
ting skall beslutas om. Jag tycker att just beslut om
miljövarudeklarationer är någonting som skall fattas
här i kammaren. Det handlar om ramarna och om att
försöka förändra det sätt på vilket många företag
producerar sina varor. I kammaren har vi fattat många
bra beslut om förbud mot produkter och ämnen, och
vi kommer att göra det senare i kväll. Vi har behand-
lat miljöfrågor på ett mycket konstruktivt sätt. Men
det viktiga är att det sker någonting ute i samhället.

Jag tror att det just är en sak som miljövarudekla-
rationer som kan få många som sysslar med dessa
frågor på ett helt annat sätt än vad vi gör att faktiskt
börja fundera på ett annorlunda sätt.

Det jag försöker säga är att det är viktigt att vi
fattar beslut här, men det viktigaste är att det händer
någonting någon annanstans, i en annan del av kedjan.
Det är då vi kan förändra.

Jag väntar med spänning på Kretsloppsdelegatio-
nen. Jag hoppas att det kommer ett förslag om obliga-
torisk miljövarudeklaration under detta år, men jag
tror också att det finns många andra saker som vi
behöver diskutera på ett annorlunda sätt. Det har inte
bara att göra med miljövarudeklaration.

Jag tror att diskussionen om vad som skall fattas
beslut om fortfarande är viktig, även om jag anser
riksdagens viktigaste uppgift vara att fatta beslut om
ramarna.

Anf. 124 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Jag är beredd att lägga mig platt in-
för det resonemang som Hanna Zetterberg för. Det är
ett alldeles riktigt resonemang. Naturligtvis skall
dessa frågor, t.ex. de om miljövarudeklaration, tas in i
och bli en viktig del av ett övergripande miljöpolitiskt
beslut och därmed riksdagsfrågor. Det är alldeles
självklart.

Min poäng tidigare i resonemanget var naturligtvis
att det är bra att få underlag för ett korrekt och riktigt
ställningstagande. Jag tror att Hanna Zetterberg kan
hålla med mig om att man i reservationen kan se en
del formuleringar som visar att det inte är slut- eller
färdigtänkt, om jag uttrycker det försiktigt. Kanske
har vi ändå nytta av att få in material just från krets-
loppsdelegation och från andra utredningar och myn-
digheter, utan att vi för den skull skall vänta för länge.
Får vi in tillräckligt mycket material i form av ett
underlag gör det att vi kan fatta ett samlat och klokt
beslut i frågorna.

Jag tycker att de frågorna hör hit, men jag tycker
att vi behöver ett underlag. Jag är för min del beredd
att vänta något på ett underlag som ändå resulterar i
ett klokt beslut. I övrigt delar jag Hanna Zetterbergs
uppfattning i dessa frågor.

Anf. 125 HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik

Herr talman! Jag är rädd att det ändå går för lång-
samt. Redan 1994 fanns det i en SOU ett ganska bra
förslag till miljövarudeklaration som man skulle ha
kunnat börja utveckla då. Jag hoppas att det är det
förslaget som Kretsloppsdelegationen tittar på för
tillfället, för det är en ganska bra grundläggande för-
utsättning för miljövarudeklaration.

Anf. 126 LENNART DALÉUS (c) replik

Herr talman! Vad som kommer från Kretsloppsde-
legationen kan jag inte redogöra för nu - varken för
det som kommer på fredag eller det vi kommer med i
ett slutligt material.

Det är, herr talman, egentligen inte min mening att
retas med Hanna Zetterberg, men det är faktiskt så att
diskussionen kring dessa frågor fördes i ganska god
omfattning, vågar jag säga, i samband med ett tidigare
miljöbalksförslag. Nu ville några inte diskutera det
förslaget i kammaren, utan man ville ha ett nytt. Jag
kan böja mig för att det blev på det sättet, men däri
har vi ändå en förklaring till att frågorna ännu inte
finns på riksdagens bord. Jag är inte den förste som
har bidragit till den fördröjningen. Jag hoppas att det
till slut kommer bra material som vi kan diskutera
även när det gäller dessa deklarationer. Då kanske vi
får anledning att göra gemensam sak i ställningsta-
gandet.

Anf. 127 ÅSA STENBERG (s)

Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar
handlar om 40 motionsyrkanden från allmänna mo-
tionstiden - de flesta från Miljöpartiet, som Gudrun
Lindvall påpekade. De ligger alla inom ämnesområdet
kemikaliekontroll. Jag vill säga något om syftet med
kemikaliekontroll till att börja med.

Syftet är ju att minska riskerna för skador på
människa och miljö, som kan uppstå av kemiska pro-
dukter av olika slag. Olika aktörer har olika ansvar.
Tillverkare och importörer har huvudansvar för de
kemiska produkter som de levererar. De som sedan
använder produkterna har ansvar för att hanteringen
inte orsakar skador på miljön.

Samhället, dvs. tillsynsmyndigheterna, skall se till
att företagen gör vad de skall för att minska skadorna
och undanröja riskerna. Den lag som reglerar detta
arbete är lagen om kemiska produkter, LKP. Det är en
utpräglad ramlagstiftning. Riksdagen har stiftat lagen,
och riksdagen lägger fast de grundläggande principer-
na. Sedan har riksdagen delegerat beslutanderätten
och föreskriftsrätten när det gäller detaljer till rege-
ringen och till de myndigheter som regeringen be-
stämmer.

Vid flera tillfällen har vi diskuterat kemikaliekon-
trollens inriktning, bl.a. i samband med kretslopp-
spropositionen. Då har vi här i riksdagen bl.a. slagit
fast, även om jag inte var med vid det tillfället, att
kemikaliekontroll är viktigt i arbetet för en långsiktigt
hållbar utveckling, att begränsning av risker är bety-
delsefullt att jobba med, att substitutionsprincipen
skall tillämpas och att den kanske behöver vidareut-
vecklas, att Sverige bör verka med kraft inom EU
eftersom vi ofta har längre gående krav, och att vi
skall jobba aktivt i de baltiska staterna och Östeuropa
och prioritera att hjälpa till där. Vi tog också ställning
för att det är viktigt att ge stöd och kunskapsöverfö-
ring till kommuner och till små företag, t.ex.

Motionerna kan indelas i två grupper: dels motio-
ner som behandlar övergripande frågor som lagstift-
ning, mål och riktlinjer, dels motioner som tar upp
mer specificerade produkter och som kräver förbud
eller restriktioner.

Under den första delen av betänkandet, som berör
lagstiftning, finns det tre reservationer. Jag yrkar
avslag på de reservationerna med motiveringen att de
i stort är tillgodosedda. Jag vill tillägga att kemikalie-
kontrollen även berörs av miljöbalksutredningen och
att det blir möjligt att återkomma till denna fråga.

Till Hanna Zetterberg vill jag säga att jag tror att
miljövarudeklarationer är ett bra instrument, men att
det är bra om vi vet litet mer om vad det innebär och
vilka konsekvenser det får innan vi fattar beslut. Jag
har också förmånen att få sitta i Kretsloppsdelegatio-
nen och diskutera frågan. Jag tror att det är ett bra
medel att använda i miljöarbetet.

Nu, herr talman, vill jag gå över till den andra de-
len av betänkandet, där de motioner behandlas som
innehåller speciella yrkanden runt en rad kemiska
produkter och varor. Det finns specifika krav på för-
bud utan undantag och vid en viss tidpunkt. Det finns
förslag om att befintliga dispensmöjligheter inte skall
tillämpas osv.

Jag vill först poängtera att jag liksom utskottet -
för övrigt i full enighet, vilket Lennart Daléus också
tog upp - tycker att det är oerhört angeläget att man
vidtar åtgärder mot alla de produkter som aktualiseras
i motionerna. Det är inte så att vi inte tycker att det
skall till åtgärder mot de produkterna.

Utskottet har för att öka sina kunskaper inom detta
område genomfört en utfrågning av Kemikalieinspek-
tionen. Det visade sig, inte oväntat, att Kemikaliein-
spektionen har samtliga nämnda ämnen och produkter
under uppsikt. Eftersom riksdagen genom lagen om
kemiska produkter har givit regering och kemikaliein-
spektion befogenhet att ingripa med förbud och andra
restriktioner har utskottet inte funnit det nödvändigt
att göra några särskilda uttalanden. Vi måste kunna
lita på våra myndigheter och på att de vidtar rätt åt-
gärder utifrån våra direktiv. Som jag sade tidigare har
vi diskuterat riktlinjer långtgående vid många tillfäl-
len här i riksdagen.

Egentligen skulle man kunna se det som en prak-
tisk arbetsfördelning, tycker jag. Riksdagen kan inte
peta i alla detaljer. Jag vill hävda det, även om Gud-
run Lindvall säger emot. Det finns stora risker för att
en sådan politisk detaljstyrning kan leda till låsningar
och bristande flexibilitet som minskar effektiviteten
vid myndigheterna i deras arbete med att begränsa
användningen av farliga ämnen och kemikalier. Det är
väldigt svårt att väga olika ämnen och deras farlighet
mot varandra och veta vad som är viktigast att sätta in
krafttag emot.

När jag lyssnar på Gudrun Lindvall finner jag att
vi väldigt mycket är överens när det gäller kemikalie-
samhällets nackdelar. Vi måste införa begränsningar
och försöka minska användningen av alla farliga pro-
dukter så fort som möjligt.

Vad som skiljer oss åt är väl vårt sätt att förhålla
oss till hur det här skall ske. Gudrun Lindvall och
Miljöpartiet skiljer sig åtminstone från oss socialde-
mokrater, men kanske också från andra partier. Vi har
nämligen en tilltro till myndigheters och departements
goda uppsåt och vilja. Det är inte bara riksdagsleda-
möterna som vill förbjuda och ta bort farliga ämnen.

Ibland kan man faktiskt tro att Gudrun Lindvall
tycker att kunskaper om miljön och miljövetande bara
finns i Miljöpartiet. Jag ställer inte upp på den be-
dömningen. I jordbruksutskottet finns det ju väldigt
mycket av samlade kunskaper. Därför blir jag litet
ledsen när Gudrun Lindvall beskriver våra diskussio-
ner som torftiga.

Riksdagen, regeringen och Kemikalieinspektionen
skall arbeta med högsta möjliga ambitionsnivå på de
nivåer där vi finns. Regeringen och Kemikalieinspek-
tionen skall jobba inom de ramar som riksdagen be-
slutar. Det är hela utskottets mening. Beträffande det
resonemanget finns det heller inga reservationer i det
här betänkandet, som Lennart Daléus tidigare påpeka-
de. Därför är jag överraskad över att det finns så
många reservationer om specifika ämnen.

Med detta, herr talman, yrkar jag avslag på samt-
liga reservationer och bifall till hemställan i betän-
kandet. Avslagsyrkandena beror framför allt på att jag
tycker att det inte är riksdagens uppgift att fatta såda-
na beslut.

Anf. 128 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Det måste naturligtvis kunna finnas
tillfällen när man som politiker anser att det när det
gäller de andra myndigheterna, som självfallet också
skall hantera dessa frågor, går litet långsamt och när
man menar att det finns anledning att kanske skynda
på processen. Man känner att det är en sak som ligger
partiet varmt om hjärtat. Då måste det finnas möjlig-
heter för ett politiskt parti att även agera på de områ-
dena, för annars har delegationerna inneburit att vi
politiker har sett till att vi inte har en möjlighet att
påverka verkligheten och det var väl inte riktigt me-
ningen.

Jag har tittat litet grand på de miljömotioner som
Miljöpartiet lade fram under tiden 1988-1991 och kan
konstatera att många av dem - som då blev avslagna,
eftersom de också ansågs vara alltför detaljerade - så
småningom har förverkligats. Man får väl se detta på
det viset att vi som parti i dag får vara ett parti som
trycker på och som visar på det som vi tycker är vik-
tigt. Sedan får vi hoppas att andra partier också tryck-
er på och kanske ser till att saker sker litet fortare än
som i dag är fallet. Jag är också säker på att vi är
övertygade om att just de ämnen som här tagits upp är
de ämnen som bör försvinna.

Det enda som vi alltså kan glädja oss åt är att vi är
överens om problemen, men det vore naturligtvis
mycket intressantare om vi också fick lösningar på
problemen. Det är först då som vi kan säga att miljön
påverkas.

När det gäller diskussionerna i utskottet är Åsa
Stenberg lika medveten som jag om att det numera är
en ganska teknisk hantering av ärendena i utskottet.
Vi anger var vi inte tycker lika, men någon diskussion
förekommer nästan inte. Diskussionen har ju krympt
allteftersom. Jag förmodar att det har att göra med att
det är så man vill ha det. Detta beklagar jag, därför att
jag anser att vi bör ha en levande diskussion i utskot-
tet. Om vi är ense om att öka diskussionen, Åsa Sten-
berg, ställer jag upp på det.

Anf. 129 ÅSA STENBERG (s)

Herr talman! Det gläder mig att Gudrun Lindvalls
aggressiva attityd något dämpades.

Jag tror att man får hitta olika arbetsformer i ut-
skottet. Detta är i mångt och mycket en arbetsmiljö-
fråga. Om vi i jordbruksutskottet hade genomgripande
diskussioner i alla ämnen skulle det ta väldigt lång tid.
Jag tror därför att det är bättre att vi på andra sätt
aktivt jobbar för miljön. Däremot kan vi ha vissa
frågor som skall tas upp. Vi har också vid flera tillfäl-
len haft hearingar med inbjudna, och då blir det ju
möjligt att föra en mera aktiv diskussion.

Anf. 130 GUDRUN LINDVALL (mp)

Herr talman! Diskussionen om detaljer/mål blir
litet konstig i skenet av den undersökning som Natur-
vårdsverket har gjort. Där visar man på att vi inte
fattar de politiska beslut som behöver fattas för att vi
skall nå de mål som vi har satt upp. Vi ger alltså inte
de signaler som gör att vi når de mål som vi har satt
upp.

Även om vi har målsättningar i miljöpolitiken
gäller det först att de detaljer verkligen tas som det
behöver fattas beslut om för att vi skall nå målen, dvs.
miljöpolitiken måste vara en kombination av att mål
sätts upp och av att man ser till att de steg tas som
behövs för att vi skall nå målen. Om vi kan hitta ett
sätt att få den ekvationen att gå ihop, Åsa Stenberg,
skulle jag vara tacksam. I dag känns det som att vi
politiker kan sätta upp målen, men sedan säger vi att
vi inte har de verktyg som behövs för att se till att
målen realiseras. Jag anser dock inte att det är så, utan
jag anser att vi faktiskt har möjligheter att påverka så
att även de beslut behöver tas som gör att vi realiserar
målen. Att, som nu är fallet, börja ändra på målen
därför att vi inte har nått dem, är inte en speciellt
framåtsyftande miljöpolitik, Åsa Stenberg!

Anf. 131 ÅSA STENBERG (s)

Herr talman! Jag tror inte att jag har sagt att vi
skall ändra på målen. Vi har nog fortfarande mycket
att lära när det gäller att hitta framkomliga vägar.

För att ge ett exempel på att vi har misslyckats
med ett mål men vidtagit åtgärder kan jag peka på
frågan om nickel-kadmium-batterier. Målet är ju att
dessa skall försvinna från samhället, och branschen
har åtagit sig att frivilligt se till att vi får bort nickel-
kadmium-batterierna. Men detta lyckades inte på
långa vägar. Man kom nämligen bara en bit på vägen.

Då man såg detta tillsattes en ny utredning av de-
partementet. Den kommer att lägga fram sitt
förslag på tisdag nästa vecka. Jag tycker att det är
ett vettigt arbetssätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

JoU4 Laxfiske m.m.

Mom. 3 (den naturreproducerande laxen i Östersjön)

1. utskottet

2. res. 1 (m)

3. res. 2 (v, mp)

Förberedande votering:

78 för res. 1

33 för res. 2

185 avstod

53 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

192 för utskottet

72 för res. 1

33 avstod

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 19 c, 18 fp, 13 kds

För res. 1: 72 m

Avstod: 19 v, 14 mp

Frånvarande: 19 s, 8 m, 8 c, 8 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU10 Kemikaliekontroll

Mom. 6 (materialbalanser)

1. utskottet

2. res. 1 (mp)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 11 (obligatorisk miljövarudeklaration)

1. utskottet

2. res. 3 (v, mp)

Votering:

264 för utskottet

33 för res. 3

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 72 m, 19 c, 18 fp, 13 kds

För res. 3: 19 v, 14 mp

Frånvarande: 19 s, 8 m, 8 c, 8 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 12 (insatser mot spridning av kadmium)

1. utskottet

2. res. 4 (v, mp)

Votering:

263 för utskottet

33 för res. 4

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 140 s, 72 m, 19 c, 19 fp, 13 kds

För res. 4: 19 v, 14 mp

Frånvarande: 21 s, 8 m, 8 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom., 13 och 14 (förbud mot all försäljning av varor
och produkter innehållande kadmium från den 1 janu-
ari 1997 och förbud mot all försäljning av kadmium-
batterier den 1 januari 1996)

1. utskottet

2. res. 5 (mp)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 15 (förbud mot all användning av kvicksilver
den 1 januari 1998)

1. utskottet

2. res. 6 (mp)

Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 18 (användning av nonylfenol)

1. utskottet

2. res. 7 (mp)

Votering:

283 för utskottet

14 för res. 7

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 71 m, 19 c, 19 fp, 19 v, 13
kds

För res. 7: 14 mp

Frånvarande: 19 s, 9 m, 8 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 21 (snabbare avveckling av klorerade lös-
ningsmedel)

1. utskottet

2. res. 9 (mp)

Votering:

284 för utskottet

14 för res. 9

51 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 72 m, 19 c, 19 fp, 19 v, 13
kds

För res. 9: 14 mp

Frånvarande: 19 s, 8 m, 8 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Mom. 24 och 26 (förbud mot impregnering av trä med
arsenik, krom, kreosot, koppar och tenn och avgifter
för träskyddsmedel i avvaktan på förbud)

1. utskottet

2. res. 10 (mp)

Votering:

282 för utskottet

15 för res. 10

52 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 71 m, 19 c, 19 fp, 18 v, 13
kds

För res. 10: 1 v, 14 mp

Frånvarande: 19 s, 9 m, 8 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 2 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1995/96:138 Allmänna arvsfonden

14 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 31 januari

1995/96:67 av Ann-Kristine Johansson (s) till jord-
bruksministern

Produktionshöjande hormoner

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 6 februari.

15 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 31 januari

1995/96:250 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Jörgen Andersson

Vätgas

1995/96:251 av Bengt Harding Olson (fp) till justi-
tieministern

Myndighetsoffrens rättsställning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 6 februari.

16 § Kammaren åtskildes kl. 15.44.

Förhandlingarna leddes av

tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 8 § anf. 37 (delvis),

andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 85
(delvis),

förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 118
(delvis) och

tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.