Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1995/96:39

Fredagen den 15 december

Kl. 9.00 14.13

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

___________________________________________________________________________

1 § Nya riksdagsledamöter, m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsle-
damöter, m.m.

Till valprövningsnämnden har från Riksskattever-
ket inkommit bevis om

dels att Anders Ygeman (s), Enskede, utsetts till
ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 januari 1996
sedan Bengt Lindqvist (s) entledigats från sitt uppdrag
som riksdagsledamot

dels att Catherine Persson (s), Trelleborg, utsetts
till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 januari
1996 sedan Bo Bernhardsson entledigats från sitt
uppdrag som riksdagsledamot.

Från Riksskatteverket har också, i båda fallen, in-
kommit nya bilagor till tidigare utfärdade bevis för
ersättare för riksdagsledamöter.

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen för de nya ledamöterna och de nya bilagorna
till bevis för ersättare och därvid funnit att de blivit
utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 14 december 1995

Lars Tottie/

Sven-Georg Grahn

2 § Meddelande om frågor till regeringen un-
der juluppehållet

Tredje vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om frågor till regeringen under juluppehållet
hade delats ut till ledamöterna.

3 § Meddelande om manifestation mot
rasism

Tredje vice talmannen meddelade att tisdagen den
19 december kl. 9.00 skulle plenum inledas med en
manifestation mot rasism med körsång av Rinkeby
Kids och anförande av talmannen.

4 § Återkallelse av del av motion

Tredje vice talmannen meddelade att Göran
Lennmarker (m) i skrivelse den 13 december återkal-
lat yrkande 2 i den av honom m.fl. väckta motionen
1994/95:U808 Samarbete med Central- och Östeuro-
pa.

Tredje vice talmannen meddelade att han avskrivit
detta motionsyrkande.

Skrivelsen lades till handlingarna.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1995/96:39 till skatteutskottet

1995/96:68 till näringsutskottet

Skrivelse

1995/96:15 till konstitutionsutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovan angivna propositioner skulle förlängas
till den 26 januari 1996.

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Finansutskottets betänkanden 1995/96:FiU5 och FiU6

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JuU11

Socialutskottets betänkande 1995/96:SoU9

Trafikutskottets betänkanden 1995/96:TU8-TU11

7 § Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Ju-
goslavien

Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU4

Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien
(prop. 1995/96:113)

Kammaren biföll utskottets hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 1 LENNART ROHDIN (fp)

Herr talman! "Det här är kanske ingen rättvis fred,
men det är bättre än ingen fred alls", uttalade Bosni-
ens president Alija Izetbegovic i Dayton den 21 no-
vember. Nej, någon rättvis fred är det inte. Däremot
känner vi outsäglig lättnad över att den till slut är här
- och så känner naturligtvis de flesta i Bosnien. Vi
kan bara välkomna att kriget nu tycks vara över.

Efter år av folkmord och folkfördrivning har fre-
den fått en chans. För människorna i Bosnien och de
hundratusentals på flykt är helvetet förhoppningsvis
över. Men det är ingen fred som det internationella
samfundet kan känna någon stolthet inför. Det är en
fred som våra barn kan komma att ställa många frågor
till oss om. Och jag vet inte om de kommer att få
bättre svar på dem än man fått på liknande frågor
tidigare detta århundrade.

Väpnad aggression och etnisk rensning har lönat
sig. Folkrättsliga principer har inte kunnat hävdas.
Världssamfundet var inte berett att ge Bosnien det
stöd en sådan fred hade krävt. Stormakterna i den s.k.
kontaktgruppen har under hela konflikten varit djupt
splittrade och haft motsatta ambitioner, vilket tillåtits
förlama såväl FN som EU. Fredsöverenskommelsen i
Dayton präglas givetvis av att det främst är dessa
stater som medverkat till dess tillkomst.

Herr talman! I en artikel i DN visar Vilhelm Ag-
rell och Jesús Alcalá hur fredsöverenskommelsen i
väsentliga delar urgröper omvärldens ständiga försäk-
ran att Bosnien skall bestå och att etnisk rensning inte
skall belönas.

Republiken Srbska, den av serbiska terrorister ut-
ropade staten på etniskt rensat territorium, erkänns i
praktiken och får även i fortsättningen väsentlig kon-
troll över erövrat territorium. Den nya konstitutionen
bygger på etnisk gruppering - serber, kroater och
muslimer var för sig. Val till de olika konstitutionella
institutionerna skall göras på etnisk grund. Serber får
välja serbiska företrädare, kroater kroatiska och mus-
limer muslimska.

Men, herr talman, för en vecka sedan erhöll Mirko
Pejanovic, Bosniens serbiske vicepresident, det alter-
nativa nobelpriset - The Right Livelihood Award - i
andrakammarsalen här i huset i närvaro av vår talman.
Han mottog det som företrädare för Serbiska Med-
borgarrådet i Bosnien som samlar alla de tiotusentals,
kanske hundratusental, bosnienserber som aldrig ställt
upp på Karadzics och Mladics folkmordspolitik för
att skapa etniskt rena territorier.

Bosnienserber som tvärtom, i likhet med general
Jovan Divjak som i tre och ett halvt år lett regerings-
arméns försvar av Sarajevo mot Mladics belägring
och stryptag, enats i kampen för ett sammanhållet och
multietniskt Bosnien. General Divjak besökte för
någon månad sedan vårt land med en delegation från
Serbiska medborgarrådet.

Med på den resan var också den kroatiske vice-
presidenten i Bosnien, Stjepan Kljuic. Han stod likaså
emot de bosnienkroatiska fascisterna när de med
Zagrebs stöd under nästan ett år med etnisk rensning
sökte förverkliga den kroatisk-serbiska drömmen om
ett sinsemellan delat Bosnien.

De hundratusentals bosnienkroater och bosnien-
serber som under hela kriget motsatt sig grundvalen
för kroatisk och serbisk etnisk rensning - var hör de
hemma i det Bosnien som ritades upp i Dayton? Var
har de rösträtt, och vilka företrädare skall de rösta på i
de kommande bosniska valen? De frågorna saknar
svar.

Med dessa bosnienserber och med dessa bosnien-
kroater har ingen EU-medlare sett någon anledning att
söka en grund för freden i Bosnien. De har ju inte
tagit till vapen för att nå sina mål. De har ju inte drivit
i väg och utrotat dem som är annorlunda. De har ju
bara velat att serber, kroater och muslimer skall kunna
leva tillsammans i fred, så som de gjort i Bosnien
under större delen av historien.

De har i EU-medlarens ögon inte varit någon test
på Bosniens multikulturella identitet. Det är däremot
de av krigsförbrytare uppskrämda och hjärntvättade
bosnienserber som fruktar återkomsten av de bosnier
som under general Mladics ledning fördrevs från sina
hem i Sarajevos förorter.

Herr talman! När nu världssamfundet inte förmåd-
de stå upp för folkrätt och FN-stadga är det, som
president Izetbegovic konstaterade, i alla händelser
bättre med denna fred än med fortsatt krig.
Fredsöverenskommelsen ger i sig ingen fred, men
erbjuder en ram för att kunna bygga fred. Den inter-
nationella fredsstyrkan ger inte heller den i sig någon
fred, men är en absolut förutsättning för att kunna
börja bygga fred. Det är därför angeläget och väl-
kommet att Sverige i full politisk enighet kan delta i
fredsstyrkan.

Jag instämmer i regeringens bedömning att det
svenska deltagandet i fredsstyrkan också bör ses i ett
vidare perspektiv. Fredsstyrkan och återuppbygg-
nadsarbetet kan innebära att Europa efter flera års
handlingsförlamning äntligen tar några avgörande
steg på väg mot ett säkrare Europa. Också för Sverige
gäller att ett fullvärdigt deltagande i det europeiska
samarbetet är en förutsättning för att kunna påverka
utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och
säkerhetsordning i Europa. Med dagens beslut tar
Sverige ett stort, viktigt och förhoppningsvis oåterkal-
leligt steg på denna väg.

I ett par reservationer uttrycker Vänsterpartiet och
Miljöpartiet missnöje med att fredsstyrkan kommer
att verka under NATO-ledning och inte under FN, om
än under FN-mandat. Uppfattningen är inte direkt
oväntad. Låt mig ändå få uttrycka uppskattning över
att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna situation
valt att ställa sig bakom det svenska deltagandet i den
internationella fredsstyrkan.

Låt mig också få understryka att vi liberaler djupt
beklagar att FN visat sig oförmöget att på något avgö-
rande sätt ta itu med och lösa kriget i Bosnien. Det är
vad vi i Folkpartiet länge krävt, och som vi krävt att
den svenska regeringen med betydligt större kraft
skulle hävda. Det förutsätter att också vi i Sverige
skulle vara beredda att svara på FN:s önskemål om
utökad svensk medverkan. Man kan inte kräva av
andra vad man inte kan ställa upp på själv. Särskilt för
ett land som söker säte i säkerhetsrådet, för att där
bestämma över vad andra skall ställa upp med, vore
det en förödande dubbelmoral.

Efter det kalla krigets slut skulle FN ha kunnat
agera fullt ut enligt hela FN-stadgan för att värna fred
och säkerhet och komma till Bosniens skydd. Så har
vi liberaler velat se den nya världsordningen. Men det
har inte FN:s medlemsstater, och särskilt inte de
ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet. FN kan ald-
rig bli starkare än vad dess medlemsstater vill och
förmår. Därför blev det ingen rättvis fred i Bosnien.

Mot den bakgrunden kan vi dock inte dela kritiken
mot den utformning som den internationella freds-
styrkan i före detta Jugoslavien har fått. Den som med
ryggmärgen ser rött inför beteckningen NATO bortser
från att NATO utgörs av ett antal av världens mest
stabila demokratier. Det konstaterandet har inget att
göra med den i vårt land icke aktuella frågan om
NATO-medlemsskap. I före detta Jugoslavien kom-
mer den NATO-ledda fredsstyrkan att utgöra den
kanske viktigaste förutsättningen för att kunna börja
bygga en långsiktigt stabil fred. Det kan vi bara väl-
komna.

Herr talman! En förutsättning för att kunna bygga
en varaktig fred är att omvärlden är beredd att i hand-
ling visa vilja och fasthet att slå vakt om Bosnien som
en odelad stat med ett odelat Sarajevo som huvudstad,
att alla flyktingar också i praktiken kan återvända hem
samt att de ansvariga krigsförbrytarna ställs till an-
svar. Sveriges omfattande åtaganden hittills i konflik-
ten samt i det kommande återuppbyggnadsarbetet
liksom i den internationella fredsstyrkan ger oss goda
förutsättningar och skäl att hävda dessa krav.

Denna fasthet innebär bl.a. att samarbetsvilja i
fredsförhandlingarna inte får belönas med sänkta krav
vad gäller demokrati, mänskliga fri- och rättigheter
och minoriteters skydd och rättigheter. Det gäller
såväl en framtida integration i europeiska och inter-
nationella organisationer som i fråga om ekonomiskt
stöd till återuppbyggnadsarbetet. Den svenska linjen
att detta också måste innefatta den albanska befolk-
ningens situation i Kosova måste fortsatt hävdas med
största kraft.

Säkerhetsrådets beslut att suspendera sanktionerna
mot Serbien-Montenegro förutsätter samarbete med
alla berörda instanser. Det inbegriper den internatio-
nella krigsförbrytartribunalen i Haag. Frågan om
fredsstyrkans roll när det gäller att kunna arrestera
och överlämna efterlysta krigsförbrytare har tillmätts
stor betydelse av tribunalen. Jag vill i detta samman-
hang fråga utrikesministern: Har Sverige som viktig
deltagare i den kommande fredsstyrkan drivit kraven
på att detta klargörs i det kommande FN-mandatet?

Herr talman! Vi välkomnar utrikesministerns klara
och entydiga besked att svenskt deltagande i den
internationella fredsstyrkan sker på samma villkor
som för alla övriga medverkande. Något annat kan ju
heller aldrig ha varit avsett. Regeringens konstateran-
de att det inte blir aktuellt för de svenska förbanden
att genomföra regelrätta anfallsföretag, är ju egentli-
gen självklart.

Det kommer ju inte heller att bli aktuellt vare sig
för norska eller danska marktrupper, liksom inte hel-
ler för amerikanska eller några andra marktrupper.
Det vore tvärtom ytterst märkligt om någon trott att
något annat övervägande gjorts i något av de länder
som kommer att medverka i den internationella
fredsstyrkan.

Folkpartiet har länge hävdat att svenska soldater
är utrustade och utbildade på ett sätt som gör dem
synnerligen lämpliga för de svåra krav som gällt och
kommer att gälla i före detta Jugoslavien. De behöver
inte skyddas av några särskilda undantag. Många
vitsord har lämnats över hur väl svensk trupp fullgjort
sin uppgift. De är värda all uppskattning för sin insats,
vilket redan tidigare borde ha kommit tydligare till
uttryck.

Herr talman! Det kan vara rimligt att utgå från en
omfattning av den svenska truppstyrkan på högst 870
personer. Att av ekonomiska skäl överväga en lägre
insats vore däremot förnedrande, likaså att överväga
att t.ex. dra tillbaka FN-styrkan i Makedonien.

Fredsstyrkan kommer att organiseras och utplace-
ras under mycket kort tid. Liksom i vårt land förutsät-
ter givna utfästelser ofta nationella godkännanden
som ännu inte föreligger. För närvarande råder därför
ingen säkerhet om att alla utfästelser kommer att
kunna förverkligas fullt ut. I ett sådant läge kan det,
inte minst av tidsskäl, vara naturligt att i första hand
vända sig till länder som redan är i färd med att ställa
personal till förfogande.

Regeringen bör i ett sådant läge, om det bedöms
erforderligt och möjligt, skyndsamt kunna fatta
kompletterande beslut utan att avvakta ytterligare
beslut av riksdagen. Skulle det uppstå behov av vä-
sentligt större svenska truppinsatser eller vid en sena-
re tidpunkt bli aktuellt att väsentligt ändra omfatt-
ningen av styrkan, är det naturligt att regeringen åter-
kommer till riksdagen om detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
i övrigt till utrikesutskottets hemställan.

Anf. 2 EVA ZETTERBERG (v)

Herr talman! I går undertecknades fredsavtalet i
Paris. Det blev ingen rättvis fred, men det blev en
fred. Man kan också hävda att det blev en realpolitisk
fred på ett sätt som vi tidigare knappt har skådat.

Många har tagit upp frågan om man genom avtalet
i Dayton har stadfäst den etniska resningens princip.
Det finns väl all anledning att ändå se att drömmen
om ett multietniskt Bosnien har gått i kras.

Det finns förvisso väldigt mycket att anföra och
diskutera i det här ärendet, även om Vänsterpartiet
liksom alla andra partier har ställt sig bakom rege-
ringens proposition i princip. För tids vinnande skall
jag inskränka mig till några få synpunkter.

Det gäller till att börja med de villkor som vi stäl-
ler upp när det gäller den svenska fredsstyrkan.
Vänsterpartiet har accepterat och sett att det inte finns
något annat alternativ vid det här tillfället än att ställa
sig tillsammans med NATO och de andra gruppering-
arna som kommer att delta med fredsstyrkor. Vi me-
nar att man från svensk sida måste markera på ett
mycket tydligt sätt att det rör sig om ett undantag. Det
är inte normalt för Sverige att ingå i NATO-trupper
och stå under NATO-befäl. Vi menar att fredsopera-
tioner av den här karaktären självfallet borde ledas av
FN och inte bara grunda sig på ett beslut i FN:s sä-
kerhetsråd.

Vi tycker därför att det hade varit befogat att man
från regeringens sida liksom från utskottets sida - när
frågan behandlades - tydligt och klart hade sagt ifrån
att det gäller en unik situation och därför inte har
någon prejudicerande verkan. När Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har tagit upp de här synpunkterna har det
betraktats som att vi har tagit farhågor ur luften och
att det inte finns någon anledning att oroa sig över det
här. Men vi anser att det finns välgrundad anledning
till oro.

Vi kan ta del av vad exempelvis EU:s referens-
grupp säger när man talar om sambandet med VEU. I
den promemoria som har tillställts oss här i riksdagen
förklaras att det finns många inom gruppen som ser
fram emot starkare band mellan VEU och EU. Många
anser vidare att starkare band mellan VEU och NATO
är nödvändigt för framtiden.

Jag vill också peka på vad VEU:s generalsekrete-
rare Willem van Eekelen har sagt: "VEU:s opera-
tionsradie är den nya ring av krisområden som går
från Nordafrika, Mellanöstern till Central- och Mel-
laneuropa."

De här uttalandena kan knappast viftas bort. Det
finns uppenbarligen starka krafter som vill se mycket
starkare band mellan EU, VEU och NATO och som
vill att Sverige skall ingå där på samma villkor som
andra.

Vi har understrukit betydelsen av att Ryssland
finns med från första början. Man har ibland i de
politiska diskussionerna ansett att vi diskuterar på
samma sätt nu som man gjorde under det kalla kriget
och att vårt tänkande bygger på det. Men det är precis
tvärtom som vi från Vänsterpartiet har resonerat. Vi
menar att det i Ryssland finns oerhört många nationa-
listiska krafter, och engagemanget mot NATO och
VEU är mycket starkt där. Att då inte ha Ryssland
med från första början skulle skapa en klyfta; det
skulle skapa ännu större osäkerhet och risk för att det
kalla kriget skall blossa upp igen.

När vi fick propositionen blev vi i Vänsterpartiet
något undrande över att det inte fanns någon beskriv-
ning av vad vi faktiskt har gjort från svensk sida, just
för att få med Ryssland från första början. Därför
tycker jag att det är bra att vi har fått kompletteringar
i utskottets betänkande. Vi vet ju att den svenska
regeringen - det vill jag gärna lyckönska Lena Hjelm-
Wallén till - faktiskt har gjort stora ansträngningar.
Vi tror att det är oerhört betydelsefullt.

Den andra fråga jag vill ta upp - den återkommer i
en av Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer
- är FN:s roll. Vi har sett att FN - Lennart Rohdin var
också inne på det - har blivit oerhört försvagat. Man
kanske t.o.m. kan säga att FN absolut inte har spelat
den roll som det borde ha gjort.

Från Vänsterpartiets sida hävdar vi därför att det
hade varit synnerligen angeläget att FN hade stått i
ledningen både för fredsoperationen och för återupp-
byggnadsarbetet. Nu har det inte blivit på det viset,
och vi menar att den svenska regeringen borde ta upp
de här frågorna ytterligare och försöka stärka FN:s
roll i framtiden och även se till att FN får en helt
annan och mer aktiv roll i ledningen vid kommande
fredsoperationer.

Jag vill också understryka att det nu handlar om en
fredsstyrka med militär kapacitet. Den skall finnas
under ett år. Men vi måste ju understryka att återupp-
byggnadsarbetet inte handlar om ett år - det handlar
om ett mångårigt engagemang, ett engagemang där
Sverige måste fortsätta att delta aktivt under många
år.

Herr talman! Till slut har jag en fråga till utri-
kesministern. Den 22 november fattade man beslut i
FN:s generalförsamling om att stegvis upphöra med
allt vapenembargo - att först upphöra med sanktioner
när det gäller lättare vapen. Om det inte inträffar
några olyckliga händelser skulle vapenembargot när
det gäller alla tyngre vapen, minor, osv. upphöra efter
ett år.

Jag blev bestört över det här beslutet av FN - att
man redan efter ett år skulle vara villig att tillåta vil-
ken typ av vapenexport som helst till en del av värl-
den som har varit så härjat av krig under så många år.
Jag vill därför fråga utrikesministern: Har Sverige inte
agerat på något sätt här? Har vi inte talat om att vi
tycker att det här är olämpligt?

Om beslutet har fattats trots att Sverige inte har
den uppfattningen kan naturligtvis inte svenska rege-
ringen rå för det. Men jag har inte sett något uttalande
från utrikesmininstern eller regeringen om att vi häv-
dar att man behöver fortsätta vapenembargot och
definitivt inte kan acceptera någon vapenexport inom
överskådlig tid.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom båda re-
servationerna, men jag vill yrka bifall till Vänsterpar-
tiets och Miljöpartiets reservation nr 1.

Anf. 3 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Låt mig först korrigera mitt inlägg.
Det var givetvis reservation 3 som jag avsåg att yrka
bifall till.

Till Eva Zetterberg vill jag säga att vi delar upp-
fattningen att det är beklagligt att FN vare sig har
resurser eller i det här fallet beslutsförmåga att ta itu
med konflikten i f.d. Jugoslavien. När NATO nu
uppenbarligen av FN har bedömts ha förmåga att göra
den insats som är nödvändig och när uppenbarligen
ingen annan har denna förmåga måste detta väl ändå
vara välkommet. NATO utgörs ju av stabila demo-
kratier. Givetvis skall man arbeta med konfliktföre-
byggande åtgärder. Insatser med militära styrkor i
annat syfte än att förebygga bör naturligtvis komma i
sista hand.

Om nu FN saknar resurser och kommer att göra
det även i framtiden - varför är det då fel att FN eller
OSSE, som har resurser och som består av demokra-
tiska stater, med eget mandat ber regionala organisa-
tioner ställa upp? I likhet med Eva Zetterberg tror jag
inte att det här kommer att visa sig vara en engångsfö-
reteelse, men jag ser mot denna bakgrund inga prin-
cipiella hinder.

Anf. 4 EVA ZETTERBERG (v) replik

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande anser
Vänsterpartiet att det i dagsläget inte finns några
andra alternativ. Det är oerhört väsentligt att vi får en
svensk fredsstyrka, en styrka med svenskt deltagande,
i f.d. Jugoslavien. Därför har vi accepterat den här
lösningen. Men självklart ser vi hellre att det svenska
deltagandet sker i en helt annan typ av styrka i framti-
den. Det vi inte accepterar är att regionala organ tar
över - däremot kan man naturligtvis tänka sig OSSE.
Men det är en annan sak med NATO, som är en ren
militärallians. Jag hoppas att vi i framtiden inte behö-
ver gå den vägen.

Anf. 5 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Jag noterade med tacksamhet att
Vänsterpartiet har ställt upp i det här fallet. Men det
konstaterande som vi båda kan göra är att FN saknar
resurser. Det faktum att världen ser ut som den gör
och att det inte finns förutsättningar för en rättvis fred
gör väl ändå att vi har all anledning att vara så realis-
tiska att vi inte i framtiden räknar med att FN kommer
att förfoga över den typ av resurser som behövs för
den här typen av insatser. Det kommer att vara med-
lemsstaterna och olika typer av militärallianser som
har de resurserna i fortsättningen. Då måste det vara
bättre att man i framtiden kan utnyttja dessa. Det
gäller även NATO, som består av enbart stabila, de-
mokratiska stater.

Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v) replik

Herr talman! Varken Lennart Rohdin eller jag kan
ju uttala oss om vad som händer i framtiden och hu-
ruvida nya liknande situationer kan uppstå. Vi önskar
naturligtvis alla här att en situation som kriget i Jugo-
slavien aldrig mer skall uppstå i världen. Men jag har
inte givit upp förhoppningarna att FN skall spela den
roll som många medlemsländer vill att FN skall spela,
och det kommer jag att arbeta för.

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp)

Herr talman! Jag såg en samling uppsatser och
teckningar som var gjorda av barn i Sverige. Det
genomgående temat var freden. En liten åttaårig grabb
skrev: Om jag fick bestämma då skulle det vara fred i
världen. En flicka skrev: Jag är rädd att det skall bli
krig.

När jag läste detta tänkte jag: Om våra svenska
barn känner så inför kriget - hur känner då de barn
som har levt med kriget, som har vuxit upp med kriget
inpå bara skinnet, som verkligen har känt den fasa
som det måste vara att ha kriget inpå knuten och se
sina anhöriga massakreras, våldtas och berövas livet?

Samtidigt tror jag att den som är åtta år tänker:
Om jag fick bestämma skulle jag bestämma att det var
fred i världen. Och här sitter vi och får bestämma,
men vi klarar inte av uppgiften att bestämma att det
skall vara fred i världen. Men gör vi verkligen vårt
allra yttersta för att det skall vara fred i världen? Den
frågan borde vi nog alla ställa oss. Vi ser ju hur vapen
säljs och skickas över världen. Inte kämpar vi för att
det skall vara fred eller för nedrustning i tillräcklig
omfattning. Vi borde nog skärpa vår ståndpunkt där
och faktiskt anstränga oss mera, just för våra barns
och för vår framtids skull.

Vi har nu under fyra år via TV-kamerorna och ny-
hetsmedierna levt med kriget nära inpå oss och vi har
känt stor förtvivlan. Nu gläds vi kanske i ganska stor
omfattning över att ett fredsavtal äntligen skrivits
under, trots att vi tydligt ser att en mängd problem
kvarstår.

Den kanske största och viktigaste delen här är
FN:s roll. Vad kunde vi ha gjort om länderna och
beslutsfattarna tillsammans hade låtit FN ha en starka-
re och en möjlig arbetssituation? Tyvärr inträffade
inte detta. En del av ansvaret för det tycker jag att vi
kan lägga på de stora makthavarna i världen: USA
och NATO-länderna. Det är en av anledningarna till
att vi nu ser att man tvingat fram en annan situation än
den att FN skall vara den fredsbevarande faktorn. Nu
handlar det om NATO. Det har vi i Miljöpartiet de
gröna framfört kritik mot. Vi tycker att det borde vara
en självklarhet att FN, 50 år efter dess bildande, hade
stärkts så pass mycket att man hade kunnat utföra det
fredsbevarande arbetet efter det att fredsavtalet är
påskrivet. Därmed hade fler länder fått möjlighet att
vara med, att få insyn och att ha den fredsbevarande
roll som alla borde ha.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de två reservatio-
ner som vi är med på.

I den ena reservationen tas en fråga upp som jag
tycker att vi egentligen inte har fått något svar på från
regeringen. Det gäller då frågan om hur man ser på ett
fortsatt samarbete med NATO och om det här är en
engångsföreteelse så att säga.

Den andra reservationen handlar om så otroligt
viktiga saker i den här situationen som insyn och
inflytande, också när det gäller den framtida delen av
det fredsbevarande arbetet. Det sägs att detta skall
pågå i ett år. Men vad händer sedan? Om man inte har
insyn och inflytande kan vi återigen stå där med en
katastrof inpå våra landgränser.

Jag menar att Sverige mycket hårt måste driva frå-
gan om ett inflytande och om att man kan vara med.
Den återuppbyggnad i landet som nu måste komma är
ju också viktig, och bevarandet av freden bygger på
ett långsiktigt samarbete. Mot den bakgrunden har jag
några frågor till utrikesministern och försvarsminis-
tern. Det gäller då synen på det framtida samarbetet
med NATO och insynen och inflytandet i den här
delen. Vidare gäller det uppbyggnadsarbetet i den
civila delen. Det är otroligt viktigt att vi tar itu med
det här.

För att det skall bli fred och för att denna skall
kunna bevaras måste människorna ha rimliga möjlig-
heter att leva i sitt land. Jag tror att en sådan satsning
behövs och att den måste komma väldigt snabbt.
Dessutom gäller det att Sverige tillsammans med
övriga FN-länder driver den delen och ser till att den
kombineras med det uppdrag som man nu tar på sig.

Här finns det många delar för vilka man natur-
ligtvis känner oro. Framför allt finns oron för om
fredsavtalet kommer att hålla. Avtalet bygger ju inte
på en för alla rättvis situation, utan avtalet bygger på
den möjliga fredsförhandlingssituation som man hade.
Vi kommer säkert att se ytterligare problembilder
dyka upp med människor som inte kan komma tillba-
ka till det område där de tidigare bodde osv. Där är
det viktigt att knyta in den civila delen och att aktivt
jobba med den saken. Där vill jag höra litet mera från
både försvarsministern och utrikesministern om hur
man tänker gå vidare. Riksdagen ställer sig ju ändå
bakom detta.

Anf. 8 TREDJE VICE TALMANNEN

Det blir nödvändigt att ta replikerna från talarsto-
len, eftersom vi har ett tekniskt fel på mikrofonerna i
bänkarna.

Anf. 9 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Efter många års arbete i fredsrörelse-
sammanhang kan jag naturligtvis inte annat än helt
ansluta mig till allt det som Marianne Samuelsson
sade om hur hon skulle vilja se världen. Givetvis
gäller det också, och det har jag tidigare framfört, hur
vi skulle vilja se FN och FN:s roll när det gäller att
värna fred och säkerhet.

Men samtidigt tycker jag, Marianne Samuelsson,
att kriget i Bosnien under gångna tre och ett halvt år
visar oss att världen inte är sådan som vi önskar att
den skulle vara. I det forna Jugoslavien har ju angri-
parna, som ägnat sig åt etnisk rensning både på kroa-
tisk och på serbisk sida, haft full tillgång till alla va-
pen som behövts - mot vår vilja. Men den angripne,
Bosnien, hade inte den tillgången på grund av det
vapenembargo som vi av förklarliga skäl på princi-
piella grunder från början var med om att stödja. Jag
undrar, Marianne Samuelsson, om Miljöpartiet verk-
ligen menar att detta ledde till en rättvis fred i Bosni-
en.

Är det inte så, sett till de instrument/möjligheter
som finns när det gäller att värna freden och att möta
dem som till skillnad från oss ser våld och krig som
legitima medel för att främja sina mål, att man också
måste ta i anspråk de medel, även väpnade sådana,
som behövs för att stå emot detta? Det tycker jag att
inte minst erfarenheterna från andra världskriget har
visat. Även debatten hos De gröna i Tyskland har
mycket klart fastlagt det.

Anf. 10 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Våld föder alltid våld. Också i en
grupp med väldigt små barn upptäcker man mycket
snabbt att börjar en slå slår andra tillbaka.

Miljöpartiet de grönas grundståndpunkt är att vål-
det måste bort. Vi måste få bort det som leder till krig
och våld i världen.

Vapenembargot beslutades ju av FN. Vi stödde
FN i det arbete som FN skulle kunna ha gjort om
länderna i övrigt hade ställt upp. Jag tror att vi betyd-
ligt tidigare hade sett en fred om vi bara hade fått
länderna att ordentligt ställa upp på de delar som FN
ville ha hjälp med.

Tyvärr blev det inte så. Vi fick se ett mycket blo-
digt och hemskt krig därför att vi inte klarade att
bevara freden och att gå in med tillräckliga resurser
från FN. Jag menar att världens länder svek det forna
Jugoslavien och dess folk genom att inte satsa till-
räckligt på den fredsbevarande delen i FN:s arbete.

Anf. 11 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Ja, Marianne Samuelsson, våld föder
våld. Det är naturligtvis den grundläggande utgångs-
punkten för att vi måste arbeta långsiktigt i syfte att
undanröja sådant här.

Men Bosnienkriget har liksom andra världskriget
visat att det fortfarande finns de som har en helt annan
uppfattning och som ser våld och krig som legitima
medel för att främja sina intressen. Andra världskriget
och även kriget i Bosnien, vill jag hävda, har visat att
demokratiernas svaghet är att inte med fasthet möta
dem som inte väjer för våld. Det gäller i Sarajevo och
det gällde i Warszawas getto.

Att inte motsätta sig våld har inte visat sig leda till
att våldsverkarna låter bli våldet, utan då tar de för
sig. Detta är den bittra lärdomen av kriget i Bosnien,
på samma sätt som i andra världskriget.

Anf. 12 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Den bittra erfarenheten är också att
man med vapen har massakrerat och tagit död på en
otrolig mängd människor därför att man har haft till-
gång till vapen.

Jag tror inte, tyvärr, att fler människor skulle ha
räddats om man hade fått ytterligare vapen. Snarare
tror jag att ännu fler människor skulle ha varit döda
vid det här laget om man hade haft tillgång till fler
vapen. Man har haft tillräckligt med vapen för att
förgöra alltför många människor i detta grymma krig.

Världens länder ställde inte upp. Det gäller fram-
för allt USA och även NATO, som jag har förstått att
man i Folkpartiet är väldigt förtjust i och vill knyta
nära kontakter med. Jag antar att Folkpartiet också
helst vill att Sverige blir medlem i NATO. Om USA
då hade ställt upp med resurser och om NATO-
länderna hade gett sitt stöd, så att FN hade fått till-
räckligt med resurser för att kunna arbeta fredsbeva-
rande, skulle situationen ha varit annorlunda. De
resurserna fick man inte, och de gavs inte. Nu är man
villiga att gå in, men med rätten att själv bestämma
hur, var och när. Detta tycker jag inte är att främja
vare sig demokrati, mänskliga rättigheter eller fred.

Vi behöver värna FN:s roll i världen. Vi gör det
inte med vapen, utan genom att tillsammans med
människor från alla världens länder jobba för fred och
nedrustning i hela världen.

Anf. 13 VIOLA FURUBJELKE (s)

Herr talman! I går kväll tittade jag på samma ny-
hetssändning i TV tre gånger - jag såg Rapport, Ak-
tuellt och sena Rapport. Jag såg de tre presidenterna
Begovic, Tudjman och Milosevic underteckna
fredsavtalet i Paris. Jag ville se det alla tre gångerna,
därför att jag var rädd att vid något av tillfällena
skulle någon av dem neka att skriva under.

Det kändes som om tiden stod stilla en stund -
som en markering av ögonblickets högtidlighet. Det
kändes också som om Bill Clinton i sin uppmaning till
parterna gjorde en markering när han delade in tiden i
förfluten tid och i framtid och sade att det som har
gjorts inte kan göras ogjort, men att man nu måste
inrikta sig på att bygga en bättre framtid för sina barn.
Dessa ord kändes inte alls patetiska, utan det kändes
alldeles rätt vid det här tillfället. En bosnisk skolflicka
som intervjuades gjorde samma tidsmarkering. Hon
sade att det förstås aldrig mer blir som förr, men att
det blir lättare nu än under kriget.

Herr talman! Undertecknandet av fredsavtalet
mellan parterna i kriget i förra Jugoslavien är en mil-
stolpe på den mödosamma vägen mot fred på Balkan.
Självfallet ger inte fredsavtalet i sig automatiskt fred.
Från många utgångspunkter är det inte en rättvis fred,
men det är en fred. Det är en möjlig början till fred
för det svårt sargade f.d. Jugoslavien.

Det svåraste med att bygga freden blir kanske att
bygga fred i människornas sinnen. Det tar säkert
längst tid. Otroligt många och svåra praktiska pro-
blem återstår också att lösa. Sverige vill bidra till
fredsprocessen i alla dess led. I betänkandet UU4,
som handlar om svenskt deltagande i en fredsstyrka i
förra Jugoslavien, sägs att Sverige skall ställa en väp-
nad styrka om högst 870 man till förfogande i en
multinationell fredsstyrka i ett uppdrag som skall
beslutas genom en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Det är alldeles självklart att Sverige som har varit
engagerat i Unprofor, den förra FN-styrkan i Jugo-
slavien, också skall ställa upp i denna fredsstyrka. Det
finns nu ett fredsavtal att bevaka och det finns or-
dentlig grund för att detta skall kunna vara en freds-
bevarande styrka i dess rätta bemärkelse.

Vi ser denna insats som en del i ett stort paket.
Sverige har också tidigare engagerat sig på många
olika fronter när det gäller att bistå parterna i förra
Jugoslavien och framför allt i Bosnien. Inte mindre än
1,1 miljarder svenska kronor har utbetalats i rena
biståndspengar, katastrofbistånd och humanitärt bi-
stånd. Till detta skall läggas alla de insamlade medel,
kläder, persedlar, dagligvaror och resurser som folk-
rörelser har samlat in och skickat. Sverige har tagit
emot 80 000 flyktingar från kriget. När vi nu ställer
denna fredsstyrka till förfogande är också det ett led i
ett större paket.

SIDA satsar nu 150 miljoner kronor på återupp-
byggnad. Det är ett arbete där man sida vid sida med
framför allt de sex största folkrörelserna i Sverige
kommer att hjälpa till med husbyggande, telekom-
munikationer och en mängd andra olika projekt som
skall göra livet drägligare för människorna i Bosnien.
Man satsar också 50 miljoner kronor på demokratiin-
satser, vilket vi tycker är mycket betydelsefullt. Det är
viktigt att man nu passar på att bygga ett demokratiskt
samhälle som utgör en stabil grund för fred.

Vi gör också insatser här hemma som skall möj-
liggöra för flyktingarna att återvända. I en särskild
insats som regeringen nyligen har tagit initiativ till
kommer vi att hjälpa till att förbereda de val som skall
hållas. Regeringen står som värd för ett expertmöte
inför dessa fria val i januari månad.

Herr talman! Det råder enighet om att Sverige
skall ingå i denna styrka. De reservationer som finns
fogade till betänkandet rör framför allt formen för det
hela. I Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma
reservation skriver man att det skall vara en tydlig
svensk policy för sådana här insatser. Detta resone-
mang förefaller mig obegripligt. Inte kan vi väl ha en
svensk policy för någonting så onormalt och unikt
som krig? Varhelst detta sker så sker det på olika
villkor, och de svenska insatserna måste också ske på
olika villkor. Därför är det väldigt märkligt när man
också säger att detta skall vara en engångsföreteelse.
Att NATO ställer sig i spetsen för denna styrka och
tar kommandot för den är naturligtvis en nödvändig-
het i den situation som uppstod när FN inte fick till-
räckliga resurser och inte längre kunde vara kvar i f.d.
Jugoslavien.

Men om detta skulle vara en engångsföreteelse
skulle man, om en sådan här situation skulle återupp-
stå, vilket vi naturligtvis skall motarbeta, behöva
vända sig till riksdagen igen och begära att tidigare
riksdagsbeslut skulle rivas upp, vilket skulle ha en
stoppande verkan på ett svenskt deltagande.

Det är naturligtvis inte normalt, Eva Zetterberg, att
Sverige ingår i en NATO-styrka, men det är vid det
här tillfället en nödvändighet. Jag är glad för att
NATO har tagit på sig det här ansvaret, när ingen
annan kunde göra det. Sanningen är faktiskt den att
FN:s generalsekreterare tidigt på hösten mycket upp-
givet sade att vi nu drar oss ur det f.d. Jugoslavien.
FN har inte längre resurser och möjligheter att vara
kvar där. I det läget trädde NATO in och tog på sig
ansvaret.

Den utformning som fredsstyrkan får är oerhört
spännande, med ett stort antal icke NATO-länder,
däribland Sverige och även Ryssland. Vid sidan av
det nödvändiga i denna fredsstyrka kan den ha ett
stort inflytande på den framtida europeiska säker-
hetsstrukturen. Det är en positiv bieffekt av denna
insats.

I den andra reservationen framhålls att styrkan
skall ledas av FN, inte bara vara beslutad av FN. Det
finns möjligheter till detta i FN-stadgan, men man har
hittills aldrig lyckats praktisera dessa. FN har inte
förmått att bilda ett sådant stabskommando, och det
har inte varit praktiskt möjligt att utföra operationer
på detta sätt. Däremot har FN accepterat att överlåta
sådana på en part som har resurser och möjligheter att
utföra dessa. I FN-stadgan står mycket om att regiona-
la organisationer skall ha en uppgift i sådana här
sammanhang.

Man vill vidare att Sverige skall rikta kritik mot
FN för att FN inte leder styrkan och för att FN inte
visar tillräckligt engagemang och ansvar i denna ope-
ration. Jag tycker att man då litet grand slår mot sig
själv. Man kan naturligtvis sträva efter - vilket Sveri-
ge också gör - att FN skall vara starkt, att FN skall
kunna arbeta effektivt och att FN skall kunna uppfylla
sina förpliktelser. Men när det riktas kritik mot att FN
fått en försvagad roll i det jugoslaviska fredsarbetet
frågar jag mig: Mot vem skall vi rikta kritiken?

Sverige verkar i alla sammanhang för att stärka
FN och dess positioner, för att medlemsländerna skall
betala sina avgifter och för att man skall ställa trupp
till förfogande när FN ber om det, men det nyttar föga
att Sveriges riksdag beslutar att FN skall kritiseras för
att medlemsländerna inte har uppnått detta. För mig är
den här reservationen något obegriplig.

Slutligen en kommentar till Folkpartiets reserva-
tion, i vilken man vill öppna för att den svenska
truppstyrkan skulle kunna bli större än 870 man, om
det visar sig nödvändigt. Vi är i rådande ekonomiska
läge och med de medel som finns att tillgå inte alls
beredda att låta en sådan här operation verka så att
säga på löpande räkning. Det verkar ekonomiskt oan-
svarigt. Det är inte bara att räkna personer och huvu-
den i ett sådant här sammanhang. Det handlar också
om sammansättningen, om att få en effektiv styrka,
som kan verka för alla de uppgifter som den skall
fullfölja. Regeringen har begärt 870 man, och vi har
uttalat att utskottet ställer sig bakom högst 870 man
till en kostnad av 656 miljoner svenska kronor.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 14 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Viola Furubjelke uttryckte först sin
förvåning över tanken på en tydlig svensk policy i den
här aktionen, och hon undrade hur man skulle kunna
ha det. Jag undrar hur Sverige skall kunna fortsätta
att vara ett neutralt land, om vi inte har en tydlighet i
vår medverkan, och hur Sverige som neutralt land
skall kunna ingå i detta och fortsättningsvis kalla sig
neutralt.

Viola Furubjelke hyllade också NATO, som hade
tagit över ansvaret när FN inte kunde. Hon tyckte
också att det var spännande att flera länder ingick i
NATO-styrkan. Jag vet inte om jag tycker att detta är
speciellt spännande i detta läge. Det är snarare kanske
nödvändigt för fredens skull.

När det gäller NATO är jag mycket förvånad över
att man hyllar NATO för att det går in och tar den här
rollen. NATO var faktiskt en bidragande faktor till att
man inte kunde lägga över detta på FN. Den kostnad
som NATO nu tar på sig hade man naturligtvis kunnat
skjuta över och säga: Vi betalar detta till FN för att
detta skall kunna vara ett FN-uppdrag. Men det gör
man inte. Får man göra det hela på sitt eget vis, är det
tydligen bättre än att agera via FN. Jag tycker inte att
vi från svenskt håll skall hävda att detta är bra.

Vad gäller talet om en engångsföreteelse anser jag
självklart att man, om Sverige skall delta i liknande
aktioner i framtiden, vid varje tillfälle måste vända sig
till riksdagen. Detta fall får inte bli ett prejudikat
innebärande att Sverige alltid kan ställa upp när
NATO ropar på hjälp. Då har vi definitivt ingen tyd-
lighet om innebörden av vår neutralitet för framtiden.

Anf. 15 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Herr talman! Först vill jag till Marianne Samuels-
son säga att Sverige inte är ett neutralt land. Neutrali-
tet är ett folkrättsligt begrepp, och Sverige är i freds-
tid inte neutralt i den bemärkelsen. Vi är militärt alli-
ansfria, och vi skall så förbli. Denna insats kan
mycket väl genomföras inom ramen för vår militära
alliansfrihet.

Att NATO har tagit på sig den här uppgiften är en
förutsättning för att den över huvud taget skall bli av.
Marianne Samuelsson sätter likhetstecken mellan
NATO och USA. Att USA inte har betalat sina avgif-
ter till FN är något som också vi kritiserar och fördö-
mer. USA bör betala dessa avgifter, men jag känner
inte till att övriga NATO-länder på samma sätt som
USA har skulder till FN.

Det är vidare faktiskt så, Marianne Samuelsson,
att det i fredsstyrkan utöver NATO ingår, om jag är
rätt underrättad, 14 länder, däribland Ryssland. Det är
inte på något sätt en ensidig NATO-insats. Jag vill
alltså med kraft tillbakavisa det som Marianne Samu-
elsson säger. Jag tycker att det är litet konstigt att
Miljöpartiet, efter all den kritik som Marianne Samu-
elsson riktar mot betänkandet och mot den här insat-
sen, ändå ställer sig bakom den.

Marianne Samuelsson säger också att det här inte
kan bli något prejudikat, så att Sverige kommer när
NATO ropar. Nej, självklart inte. Sverige ingår inte i
NATO och behöver inte lyssna på några som helst
anrop från NATO. När det däremot finns en resolu-
tion från FN i botten och när FN begär och står bak-
om en sådan här insats, är det självklart att Sverige
skall ingå.

Skulle det vara värt att tala om någon policy i
sammanhanget, är det att insatsen skall vara beslutad
av FN eller en regional organisation som OSSE.

Anf. 16 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Jag håller helt med om att det själv-
klart måste ligga ett FN-beslut i botten, vilket också är
fallet och är det som gör att Miljöpartiet de gröna kan
ställa sig bakom detta. Men fortfarande tycker jag att
NATO och NATO-länderna tillsammans hade kunnat
ställa upp på ett sådant sätt att FN hade kunnat ge-
nomföra operationen. Anledningen till att FN drar sig
tillbaka är att FN saknar pengar och inte hade kunnat
genomföra operationen på ett bra sätt. Men det saknas
inte pengar inom NATO, och det måste innebära att
man skulle ha kunnat överföra pengar därifrån för att
se till att det blivit ett FN-uppdrag. När det gäller
fredsbevarande operationer är FN den organisation
som man kan lita på, och man känner folkrättsligt stor
trygghet inför en samlad FN-aktion.

Detta är bakgrunden till att jag tycker att det finns
anledning att från svenskt håll kritisera NATO. Man
hade därifrån faktiskt kunnat låta FN få en starkare
roll. Sverige bör självfallet också i större utsträckning
driva önskemålet att få vara med där besluten fattas,
så att vi får ett inflytande på dem.

Anf. 17 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Herr talman! NATO och NATO-länderna borde
kunnat ställa sina medel till förfogande, så att FN
kunde genomföra denna insats, säger Marianne Sa-
muelsson. Såvitt jag känner till är det flera av NATO-
länderna som regelbundet och i tid bidrar med sina
avgifter till FN. Att man skulle kunna lita på och
känna trygghet i FN vill jag gärna instämma i, men
FN blir, som någon sade tidigare, inte starkare än
medlemsländerna gör det till. I den situationen är det
bra att det finns en annan organisation som är villig
och beredd och har resurserna att ta över i en så svår
situation. Självfallet skall det då finnas ett FN-beslut i
botten.

Det är också fel, Marianne Samuelsson, att hävda
att FN självt skulle genomföra alla dessa organisatio-
ner. Det är inte förenligt med FN-stadgan. I dess kapi-
tel 8 står det tydligt att regionala organisationer med
fördel skall ta på sig ansvaret för regionala konflikter.
Många av NATO-länderna är europeiska länder.
Dessutom ingår också många andra länder i denna
styrka.

Marianne Samuelsson behöver inte alls vara rädd
för att det skulle innebära att Sverige skulle knytas
närmare till NATO på något sätt. Vi har i alla tänkba-
ra sammanhang betonat att Sverige inte har för avsikt
att bli medlem vare sig i NATO eller i Västeuropeiska
unionen. Däremot vill vi bistå och ingå i en sådan
styrka, när det handlar om att skapa och bygga fred i
förra Jugoslavien.

Anf. 18 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Den internationella fredsstyrkan
måste komma på plats mycket snabbt. Det finns inte
utrymme för tvekan eller förhalning i detta arbete.

När vi skrev vår reservation och tidigare motion
förutsåg vi den mer eller mindre sannolika risken att
inte alla stater som utfäst sig att delta skulle komma
att kunna fatta de beslut som gör att man fullt ut lever
upp till sina utfästelser. De senaste dagarna har väl
visat att det var en mer realistisk bedömning än vad vi
kanske trodde. Mot den bakgrunden är det kanske inte
någon större idé att här föra en diskussion om utökade
svenska möjligheter att fylla upp.

Men jag hoppas att andra stater som redan gjort
utfästelser och är på väg att uppfylla sina utfästelser,
på samma sätt som vi hade velat när det gäller Sveri-
ge, är beredda att fylla ut de luckor i den volym som
FN har begärt, vilket Sverige och andra länder genom
att inte fatta de nödvändiga besluten kan komma att
medverka till. Insatsen måste göras fullt ut. De stater
som har gjort utfästelser har störst möjligheter att se
till att de utfästelserna också uppfylls.

Det handlar inte om att bedriva fredsbevarande
verksamhet på löpande räkning. Skulle mandatet
behöva ändras - skulle styrkans omfattning behöva
ändras i framtiden - skall det givetvis förutsätta ett
nytt riksdagsbeslut. Men att nu snabbt kunna medver-
ka till att hela styrkan verkligen kommer på plats
borde alla medverkande stater vara beredda att göra.

Anf. 19 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Herr talman! Sverige ställer högst 870 man till
förfogande. Det är det som är beräknat vara Sveriges
insats för att den svenska försvarsmakten skall kunna
fullgöra uppdraget. FN:s generalsekreterare begärde
också för ett par månader sedan att Sverige skulle dra
ned den Unprofor-styrka som fanns i förra Jugoslavi-
en. Sverige har lagt sig på denna nivå därför att vi
anser att det går att genomföra det uppdrag vi har
ålagt denna styrka. Vad Lennart Rohdin nu säger är
att vi skulle träda in i andra nationers ställe om de
fallerar.

Sverige har väldigt ofta tagit på sig ett ansvar för
andra nationers bristande betalningsförmåga eller
insatsförmåga, men det känns inte rätt att i varje
sammanhang göra så. Alla måste ställa upp på detta.
Alla måste bidra så som de har utlovat. Det är just det
som hela fredsprocessen bygger på. Det är en multi-
nationell styrka med ett brett deltagande från många
nationer.

Att från svensk sida redan nu hoppa in och säga
att vi gärna tar över om någon annan inte kan skulle
ge alldeles felaktiga signaler.

Om det för att fullgöra den uppgift som Sverige
har tagit på sig skulle krävas fler personer än de 870
som vi nu medger tycker vi att regeringen kan komma
tillbaka till riksdagen. Då får vi ta det under övervä-
gande igen.

Anf. 20 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Jag tror att Viola Furubjelke och jag
är överens om att den insats som nu måste göras är ett
oerhört viktigt inslag för att förverkligandet av
fredsöverenskommelsen inte blir en balansgång på en
knivsegg. Då är det viktigt att den bedömning som har
gjorts, bl.a. av FN:s generalsekreterare, om en freds-
styrka på 60 000 personer också omedelbart kan upp-
fyllas.

Om flera ingående stater skulle göra bedömningar
att man gentemot gjorda utfästelser inte vill eller kan
ställa upp med mer än kanske 80 % är vi snabbt nere i
under 50 000. Det är en väsentligt annan storlek än
den som FN:s generalsekreterare har bedömt önsk-
värd. Då är det naturligtvis viktigt att man kan fylla
upp, för att inte ta de mycket stora risker som en
minskad volym skulle innebära. Då har av praktiska
skäl - inte av några andra skäl - förmodligen bara de
stater som planerar att delta möjlighet att göra detta
med den snabbhet som erfordras. Då bör Sverige,
liksom övriga stater, vara beredda att medverka till
detta. Jag tror inte att det kan bli fråga att Sverige
ensamt skulle fylla upp. De senaste dagarnas diskus-
sioner tyder snarare på motsatsen.

Anf. 21 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Herr talman! Jag tror inte heller att Lennart
Rohdin och jag har så skiljaktiga meningar vad avser
värdet av att operationen kan fullföljas fullt ut. Men
att redan innan den har påbörjats förutsätta att det
skulle misslyckas tycker jag verkligen är att måla hin
håle på väggen.

Det finns någonting som heter tankens kraft över
handlingen. Om man talar på detta sätt är jag är rädd
att det också kan bli på det sättet. Vi förutsätter själv-
fallet att alla lever upp till de åtaganden som de har
gjort.

Jag skulle också i sammanhanget vilja säga att det
visserligen är viktigt att de 60 000 man som general-
sekreteraren och FN:s säkerhetsråd bedömer som
nödvändiga skall ställas till förfogande och att de
skall inställa sig. Men jag skulle vilja avråda från att
fokusera alltför kraftigt på den militära insatsen.

De andra delarna i detta paket för att klara av
fredsprocessen i förra Jugoslavien är minst lika vikti-
ga. Där gör Sverige en mycket stor insats och är berett
att ta på sig åtaganden på många olika plan när det
gäller återuppbyggnad, flyktingar, att valen skall
kunna gå smidigt till osv. Där skall vi inte spara på
resurserna. Vi skall med folkrörelsernas hjälp göra
stora ansträngningar.

Att vi också ställer upp med 870 man i denna
styrka anser vi vara självklart och en nödvändig del,
men det hela skall ses som ett paket.

Anf. 22 GÖRAN LENNMARKER (m)

Herr talman! Daytonuppgörelsen, Londonkonfe-
rensen och gårdagens undertecknande av fredsavtalet
i Paris är historiska händelser i efterkrigstidens Euro-
pa. Uppgiften föreföll omöjlig bara för ett halvår
sedan. Tidigare försök att åstadkomma fred har miss-
lyckats.

Det var händelseutvecklingen där nere och USA:s
engagemang som förändrade förutsättningen. Detta, i
kombination med en mycket skicklig förhandling i
Dayton där för övrigt en ledamot i denna kammare
spelade en mycket avgörande roll, ledde till detta
avgörande. Fredsöverenskommelsen hade aldrig kun-
nat komma till stånd om inte Europa, USA och Ryss-
land stått eniga. Alla hade möjlighet att blockera den.
Endast enigheten möjliggjorde framgången.

USA:s och NATO:s väldiga militära styrka är
nödvändig för att få stopp på konflikten. Den behövs,
och den har en fredsskapande effekt. Samtidigt gäller
det att bygga den civila säkerheten. Där har EU det
avgörande ansvaret av de utomstående krafterna. Det
uthålliga långsiktiga arbetet från utsidan åvilar främst
EU.

Men det är klart att man inte kan få en varaktig
fred om man inte kan få fred mellan folken i Bosnien.
Hatet och bitterheten som har uppstått under kriget
kan lätt slå igenom i fortsatt våld om man inte kan
överbringa motsättningarna mellan folken och folk-
grupperna. Där är naturligtvis här som den avgörande
nyckeln ligger till att skapa en varaktig stabilitet och
fred i området.

Det har ibland i kritiken framförts att detta inte är
en rättvis fred. Det är klart att den inte är rättvis. Hur
kan man skapa en rättvis fred efter ett grymt, ohygg-
ligt krig? Syftet med freden är att ge en bättre bas för
att möjliggöra en framtida samlevnad. Alternativet till
freden är ett fortsatt blodigt krig.

Den militära insatsstrykan, IFOR, är en första
nödvändigt förutsättning för att kunna skapa detta.
Det är viktigt att den är stor och att den är stark. En-
dast NATO har den omfattande ledningsstruktur som
krävs för att kunna klara den uppgiften. Det är någon-
ting som vi har lärt oss av FN:insatsen i Bosnien, att
det behövs en kraftfull ledningsstruktur om man skall
kunna klara omfattande militära operationer.

Det är bra att också andra länder ingår i den styr-
kan, inklusive Ryssland. En av de mycket centrala
förutsättningarna för IFOR har varit att få med Ryss-
land, på samma sätt som att ha med Ryssland i kon-
taktgruppen. Det är inte någonting som har kommit in
i efterhand. Inte minst NATO självt och även Carl
Bildt har mycket starkt arbetat för just Rysslands
deltagande. Därmed manifesteras den bredare för-
ankring som är fredsavtalets förutsättning.

Det är självklart att Sverige skall delta. Det faktum
att styrkan är NATO-ledd påverkar inte alls detta. De
farhågor som reses i reservationer är mycket svåra att
förstå. Deltagandet i NATO-styrkan innebär självfal-
let inte någon alliansförpliktelse för Sverige. Sverige
förpliktar sig inte att försvara något annat land, och
något annat land förpliktar sig inte att försvara Sveri-
ge.

Vi har nu dessutom samverkat ganska länge med
NATO. Både de danska och de norska militära enhe-
terna är ju NATO-enheter. Vi har förra våren enhäl-
ligt fattat beslut i riksdagen om PFP. NATO-standard
blir nu standard för Europa och kanske hela världen
vad gäller militär samverkan, vilket också har stor
betydelse för effektiviteten vid denna typ av operatio-
ner.

Bildandet av IFOR-styrkan kan bli ett väldigt vik-
tigt steg i skapandet av en europeisk säkerhetsord-
ning. Vi har inte minst i denna riksdag många gånger
talat om vikten av att skapa en europeisk freds- och
säkerhetsordning. Det faktum att man nu kommer
samman tvärs över den gamla blockgränsen i Europa
och skapar denna omfattande militära enhet under
NATO-ledning kan bli ett väldigt viktigt steg i denna
strävan.

Villkoren för vårt deltagande i IFOR regleras i ett
deltagandeavtal mellan Sverige och NATO. Det är ett
avtal som är lika mellan alla deltagande länder. Det
får inte råda någon som helst tvekan om vad som
gäller för de svenska soldaterna, IFOR och parterna i
Bosnien. Även här i den svenska riksdagen måste vi
veta vad det är för villkor som gäller.

Utrikesutskottet noterar regeringens syn på de
grundläggande förutsättningarna. Vi noterar vidare
regeringens bedömning att regelrätta anfallsföretag på
marken inte kommer att bli aktuella för fredsstyrkan.
Det är självklart att IFOR inte skall anfalla. Hela
poängen med styrkan är att se till att anfallen upphör
och att stilleståndslinjerna respekteras.

Men vad händer om någon gör intrång i separa-
tionszonerna? Det finns anledning att räkna med att
det finns någon grupp som kommer att vilja spräcka
fredsöverenskommelsen. Det är inte bara antagligt
utan t.o.m. troligt, eftersom sådana krafter finns. Då
måste naturligtvis IFOR snabbt och kraftfullt förhind-
ra att en sådan styrka etablerar sig i separationszoner-
na.

Jag har förstått att IFOR i det fallet kommer att
kraftfullt agera, men knappast med anfallsföretag på
marken. Nu disponeras kraftiga understödsförband i
form av artilleri, attackhelikoptrar och flyg via de
amerikanska insatserna. Den svenska styrkan, liksom
för övrigt andra marktrupper, kan därför inte behöva
sättas in i riskabla motanfall. Det är viktigt när nu
försvarsministern är i kammaren att han klarlägger
detta. Det måste rimligtvis ingå i överenskommelsen
med NATO vilka villkor som gäller.

Det viktiga nu är ändå att se framåt och dra lär-
domar av den jugoslaviska tragedin. Tiden för upp-
marschen till de jugoslaviska krigen våren 1991 var
en tid av felanalyser och misslyckanden. Allvarliga
missgrepp gjordes. Framför allt var det passivitet och
oenighet som var det stora bekymret i Europas age-
rande. Samtidigt bör vi minnas att det då inte fanns
något EU, utan ett EG som inte hade en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik. Det var ett okoordinerat
agerande som stundtals präglades av rivalitet mellan
ledande länder i Europa, dvs. den klassiska europeis-
ka oenigheten.

Samtidigt skall vi i rättvisans namn säga att om
inte Unprofor och FN-insatsen funnits, skulle Bosni-
en-Hercegovina i dag inte funnits över huvud taget.
Förmodligen hade det varit delat mellan Kroatien och
Serbien. En omfattande humanitär hjälp räddade livet
på hundratusentals, kanske miljoner människor, under
förfärliga förhållanden, men likväl.

Det är nu viktigt att vi drar lärdom av misstagen.
Jag tror att man kan drar några slutsatser för framti-
den. Sedan två år tillbaka har EU en gemensam utri-
kes- och säkerhetspolitik. Den är framgångsrik i sin
strategiska utformning: Europaavtalen, medlemskap-
sperspektiven till länderna i Central- och Östeuropa,
Balladurpakten, strävandena mot en frihandelszon i
medelhavsområdet, partnerskaps- och samarbetsavtal
med Ryssland och Ukraina, m.fl.

Den långsiktiga delen fungerar väl inom EU. EU
kommer också att ha en nyckelroll vad gäller att för-
ankra Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Jugoslavi-
en i Europa. Det är lång väg kvar, men målet måste
finnas. Om dessa länder utvecklas väl och blir stabila
demokratier där det råder respekt för mänskliga rät-
tigheter och minoriteters rätt har de rätten att delta i
den europeiska integrationen. Detta måste vara allde-
les klart.

Men om EU är starkt i sin långsiktiga och strate-
giska del har man problem med det kortsiktiga age-
randet. Man behöver en kraftfullare gemensam utri-
kes- och säkerhetspolitik för att agera snabbare, fram-
för allt på ett tidigt stadium, för att förebygga spän-
ningar, kriser och konflikter. Där är det nu viktigt
inför regeringskonferensen att man kan få en enklare
beslutsordning och ett kraftfullt gemensamt organ för
analys och planering.

Idén om att Västeuropeiska unionen och/eller EU
måste få möjlighet att genom förebyggande, fredsbe-
varande, humanitära och fredsskapande uppgifter
komma in på ett tidigt stadium är också mycket cen-
tral. De kallas för Petersbergsuppgifterna, med det
fikonspråk vi har i utrikespolitiken. Här menar vi att
alla länder i Europa, inklusive Sverige, bör delta. Som
hittills bör det dock vara den dubbla frivilligheten,
dvs. att Sverige avgör om svensk trupp skall delta,
och den enskilde soldaten deltar frivilligt. Det finns
ibland skäl till varför vissa länder skall avstå.

Detta att se till att vi verkligen får en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik är en av de absolut vikti-
gaste lärdomarna av Jugoslavienkriget. Det som yt-
terst avgör om framtida konflikter skall förhindras är
att det goda har kraft att stå emot det onda. Det måste
finnas tillräcklig militär styrka för att stävja aggres-
sion. De goda krafterna får inte nedrustas så långt att
de onda ges fritt spelrum. Det behövs en europeisk
freds- och säkerhetsordning. Men skall den fungera
måste den ha kraften att säkra freden och garantera
säkerheten också för det lilla försvarslösa landet.

Återigen kan här insatsen i Bosnien bli en viktig
milstolpe i arbetet på en europeisk freds- och säker-
hetsordning. För Sverige är det nu viktigt att arbeta
för en sådan och själv delta i denna. Med detta yrkar
jag bifall till hemställan i utrikesutskottes betänkande.

Anf. 23 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Jag noterar bara från Göran Lenn-
markers anförande att han inte anser att det finns
någon rättvis fred att eftersträva efter ett krig. Jag
antar att den moderata synen också har präglat kon-
struktörerna av Daytonuppgörelsen.

Anf. 24 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik

Herr talman! Krig är inte rättvisa utan djupt orätt-
visa. Fredsöverenskommelser efter krig baseras nor-
malt på realiteterna på marken, hur långt trupperna
har nått, vilka framgångar de har haft och därmed
nästan definitionsmässigt på den djupaste orättvisa.
Framgångarna och förlusterna på marken återspeglar
inte någon som helst rättvisa.

Detta är en realitet man måste starta i när det gäl-
ler en fredsöverenskommelse. Syftet med den är se-
dan att bygga en varaktig fred och så långt möjligt
återskapa rättvisa förhållanden. Det är den självklara
målsättningen för en fredsöverenskommelse.

Anf. 25 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Det är i alla avseenden långt mycket
allvarligare. Andra världskriget ansågs uppenbarligen
inte kunna slutföras på annat sätt än att angriparna -
de som startade kriget - inte tilläts att uppnå militära
realiteter på marken.

Efter andra världskriget har det, med Nürnbergrät-
tegångarna och på annat sätt, skapats folkrättsliga
regler som skall visa för världens stater vad den mel-
lanfolkliga samlevnaden skall gå ut på, vad som är
tillåtet och vad som inte är tillåtet. En rättvis fred bör
bygga på detta. Freden enligt Daytonöverenskommel-
sen bygger inte på detta.

Anf. 26 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik

Herr talman! Det är riktigt att Daytonöverens-
kommelsen inte bygger på samma principer som fre-
den efter andra världskriget där det ju handlade om en
total kapitulation av angriparmakterna i andra världs-
kriget. Alternativet till Daytonöverenskommelsen
hade naturligtvis varit ett fortsatt blodigt krig, som
kanske hade dragit ut på åtskilliga år ytterligare. Jag
är inte säker på att det hade varit ett mera tilltalande
alternativ för vare sig befolkningen i Bosnien eller när
det gäller utsikterna att skapa varaktigt fredliga och
rättvisa förhållanden i Bosnien-Hercegovina.

Anf. 27 HELENA NILSSON (c)

Herr talman! Sverige har inte tvekat att ställa upp i
fredsfrämjande insatser när FN kallat. Vi har 30 års
erfarenhet av FN-missioner, och Sverige har bidragit
med militära styrkor och observatörer i mer än 20
olika FN-missioner. Sverige har medverkat - och skall
medverka - i FN:s arbete för att främja fred, förso-
ning, återuppbyggnad och demokratisering. Regering-
en ger i den föreliggande propositionen en god be-
skrivning av Sveriges hittillsvarande insatser i f.d.
Jugoslavien. Över 1 miljard kronor har Sverige givit i
humanitär hjälp och därutöver ca 50 miljoner kronor i
stöd till demokrati- och försoningsinsatser och 150
miljoner kronor till återuppbyggnad. Många flykting-
ar från f.d. Jugoslavien har i Sverige fått en trygg
fristad.

Tillåt mig också att tacka regeringen för initiativet
till ett expertmöte i januari i OSSE:s regi. Det visar
Sveriges engagemang och ansvar i OSSE-
sammanhang.

Vi har bidragit med FN-trupp i Bosnien-
Hercegovina, i Makedonien och Kroatien. Soldaterna
och de förband som tjänstgjort där har rönt mycket
stor uppskattning inom FN och hos en hårt prövad
civilbefolkning. De svenska soldaterna är väl värda
allt beröm. Våra diskussioner här i riksdagen och
besluten om att delta i FN-insatser skulle inget vara
värda om det frivilliga engagemanget att ställa upp för
Sverige och FN i fredens tjänst saknades hos våra
krigsförband och bland befolkning i övrigt.

I samband med riksdagens FN-debatt den 25 ok-
tober deklarerade jag för Centerpartiets räkning hur vi
såg på ett svenskt deltagande i IFOR-missionen. Jag
sade då att: "Det är ytterst viktigt att både USA och
Ryssland deltar med trupp i en sådan FN-styrka och
att vi i Sverige också bör överväga att skicka trupp
om FN ber oss att göra det. Formerna för ledningen
av en sådan operation samt mandatets innehåll måste
vara klarlagda innan Sverige fattar sitt beslut."

Ytterligare en nödvändig pusselbit föll på plats då
parterna i Paris i går undertecknade fredsuppgörelsen
från Dayton. Fredsuppgörelsen anmodar FN att full-
följa insatsen i Bosnien- Hercegovina genom att ge en
multinationell fredsstyrka i uppdrag att implementera
fredsöverenskommelsen.

Herr talman! Fredsavtalet är en triumf för USA,
EU och Ryssland men samtidigt en illustration av
FN:s svaghet. Det hade självklart varit bättre om FN
också hade haft förmåga att leda och genomföra sitt
mandat i stället för att förlita sig på NATO. Detta
tillkortakommande måste analyseras i det fortsatta
arbetet med att reformera FN. I det uppkomna läget
visar flera av världens länder stor solidaritet med
människorna i f.d. Jugoslavien genom att ställa upp
med militär trupp.

Jag delar utrikesministerns bedömning att om
IFOR-missionen blir framgångsrik är denna ett kon-
kret bidrag till byggandet av en alleuropeisk
fredsordning. Samverkan inom IFOR bör kunna öpp-
na dörren för framtida gemensamma fredsfrämjande
insatser där inte NATO utan OSSE svarar för ledning
och genomförande. Rysslands deltagande i IFOR är
inte ett villkor för svenskt deltagande, som vi ser det,
men det är ytterligare ett skäl.

Så sent som förra onsdagen beslutade riksdagen
att Sverige skall gradera upp sitt internationella enga-
gemang genom att inrätta Försvarets internationella
styrka. Samtidigt bekräftade en enig riksdag återigen
att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast. Med
detta beslut om Sveriges säkerhetspolitik i ryggen
finns det ingen som helst anledning att se detta IFOR-
engagemang som en urholkning av alliansfriheten
eller som ett första steg för Sverige in i NATO. Om
några av riksdagens partier däremot hade svajat i
denna fråga hade jag och Centerpartiet hyst tveksam-
het inför att låta svensk trupp ställas under NATO-
befäl.

Det är viktigt att Sverige inte skickar en ofull-
ständig bataljon till det krävande uppdraget i Bosni-
en-Hercegovina. Strandade ersättningsförhandlingar
gick i lås i natt enligt nyheterna i morse, och det är
viktigt att de lett till ett resultat. Det fick inte råda
någon oenighet om detta uppdrag. Siffran om högst
870 personer som regeringen vill ha och som har
riksdagens stöd är självfallet inte någonting som till-
kommit av en slump eller som tagits till med margi-
nal. Det behövs i det närmaste 870 personer för att
fylla samtliga poster inom den mekaniserade bataljon
som vi skall ställa upp med. Därför är det viktig att vi
anslår medel för 870 soldater.

Herr talman! I den motion som min partikollega
Erik Arthur Egervärn lagt diskuteras de problem som
kan uppstå i skarven mellan den svenska styrka som
tjänstgör under nuvarande mandat för Unprofor och
innan den nya bataljonen under IFOR är i tjänst. Ut-
skottet hänvisar i detta sammanhang till pågående
förhandlingar mellan berörda stater och NATO.

Det får emellertid inte finnas någon misstanke om
att ärendets brådskande hantering gör att det slarvas
med soldaternas säkerhet. Nuvarande styrka får inte
heller sättas in i operationer som ligger utanför gäl-
lande mandat. De soldater som kontrakterar sig för
IFOR måste veta vad mandatet innebär.

Enligt den information som utskottet inhämtat un-
der ärendets behandling kommer det inte att bli någon
övergångsperiod. Eftersom ärendet behandlats snabbt
kanske någon av härvarande ministrar kan bekräfta att
det inte blir någon övergångsperiod.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan.

Anf. 28 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Det fredsavtal som i går underteck-
nades bekräftar Bosnien-Hercegovina som suverän
stat och att vapenvilan nu övergår i fred i f.d. Jugo-
slavien. Det är allas vår förhoppning att detta skall
markera ett definitivt slut på det grymma krig som
utspelats på Balkan under fyra år.

Med fredsavtalet som grund, och med en unik
kraftsamling från det internationella samfundets sida,
skall nu den mödosamma vägen mot normalt liv,
försoning och återuppbyggnad beträdas.

Det är mycket glädjande att riksdagen redan dagen
efter avtalsundertecknandet behandlar frågan om
svenskt deltagande i fredsstyrkan. Jag vill tacka riks-
dagen, särskilt utrikes- och försvarsutskotten, för en
snabb och effektiv hantering av denna viktiga fråga.
Det innebär också att svaret på Helena Nilssons fråga
är: Det kommer inte att behövas särskilda övergångs-
bestämmelser, utan det ena kommer att snabbt övergå
till det andra redan under måndagen.

Det är också med stor tillfredsställelse jag konsta-
terar en total uppslutning kring Sveriges deltagande i
den fredsstyrka som med FN-mandat och under
NATO:s militära ledning skall övervaka och stödja de
första stegen mot försoning och varaktig fred i f.d.
Jugoslavien.

I denna process spelar fredsstyrkan IFOR en viktig
roll - militärt för att säkra separationslinjer och skilja
parterna åt, men minst lika viktigt är att påtagligt visa
att omvärlden menar allvar. Med det fredsavtal som
nu undertecknats vill vi klargöra att det också skall
förverkligas, det civila samhället i Bosnien-
Hercegovina skall återupprättas.

Huvuduppgiften för IFOR är att säkra fundamentet
för fredsbygget. Det gäller sedan att med olika insat-
ser se till att det multietniska Bosnien-Hercegovina
åter kan bli ett tryggt land för dess medborgare. Ett
gott förhållande till grannländer ingår i fredsbygget,
liksom att alla inblandade länder som lever upp till
europeiska värden skall välkomnas i ett nära europe-
iskt samarbete.

Den första uppgiften är att möjliggöra för flyk-
tingarna att återvända till sina hem. En annan krävan-
de uppgift är att förbereda och genomföra de val som
skall hållas enligt den nya konstitutionen för Bosnien-
Hercegovina. Den svenska regeringen arbetar aktivt
med valfrågorna tillsammans med Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Vi kommer,
som har sagts här tidigare, att anordna en konferens
om valfrågorna i januari.

Det gäller också att skapa ett rättssamhälle där
individen står i centrum. Respekt för de mänskliga
rättigheterna och för minoriteternas rättigheter är,
liksom fria medier och ett fritt kulturliv, andra viktiga
byggstenar som kräver omvärldens aktiva engage-
mang.

Parallellt med en mängd civila insatser måste ock-
så andra åtgärder till, t.ex. för att begränsa rustningar-
na i området när vapenembargot hävs. Eva Zetterberg
påpekade detta.

Den svenska regeringen anser att det krävs stora
insatser för att parterna skall visa återhållsamhet. Vi
kommer aktivt att delta i arbetet att skapa en meka-
nism för rustningskontroll inom OSSE:s ram. Om
detta inte skulle fungera, måste frågan om vapenem-
bargo åter kunna tas upp. Rustningskontrollsfrågorna
behandlas redan på måndag i ett särskilt möte i Bonn.
Förbättrade grannskapsrelationer lades grunden till i
Paris dagen före undertecknandet genom ett initiativ
till ett regionalt bord inom stabilitetspakten.

Mycket omfattande insatser kommer också att
krävas för fysisk återuppbyggnad. Det handlar om hus
för de återvändande och för dem som nu lever i and-
ras bostäder, om att få så elementära saker som el,
vatten och kommunikationer att fungera, om att bar-
nen skall få gå i skolan och om att tidningar skall få
komma ut.

Än mer komplicerad är läkningsprocessen för det
som har raserats inom människorna genom krigets
grymheter. Olika folkgrupper i f.d. Jugoslavien får
inte tyngas av en kollektiv skuld som andra lägger på
dem. Däremot måste krigsförbrytare lagföras och
straffas. Att så sker är en mycket viktig del av förso-
ningsprocessen. Den svenska regeringen önskar där-
för att alla staters skyldighet att samarbeta med
Haagtribunalen tydliggörs i FN:s säkerhetsråds reso-
lution som väntas komma inom kort. Därmed har jag
svarat på frågan från Lennart Rohdin.

Uppgiften att omvandla konfliktområdena på Bal-
kan till normala europeiska samhällen är uppfordran-
de. Genom att fredsstyrkan IFOR finns på plats, ge-
nom FN:s mångahanda fortsatta uppgifter, både vad
gäller humanitärt stöd och fredsimplementering, och
genom omvärldens engagemang borde människorna i
Bosnien-Hercegovina nu kunna känna större tillförsikt
än tidigare. Men självfallet kan vi inte bortse från
risken för bakslag. Så är t.ex. situationen i de serbisk-
kontrollerade förstäderna till Sarajevo just nu oroan-
de. Den kommer att hållas under noggrann uppmärk-
samhet av omvärlden. Det gäller också oroshärdar
som Östslavonien i Kroatien och Kosovo i Serbien.
Befolkningarna inom dessa områden måste tillförsäk-
ras normala mänskliga rättigheter och en framtid utan
rädsla för myndighetsövergrepp.

Herr talman! Att riksdagen nu går mot ett beslut
om att Sverige skall delta i en NATO-ledd fredsstyrka
speglar på ett konkret sätt förändringarna i Europa
efter Berlinmurens fall för bara sex år sedan. Det nya
läget i Europa har inneburit att regeringen och riksda-
gen ingående har analyserat de vidgade möjligheterna
till nära samarbete med andra länder för fredsbeva-
rande uppgifter. Det är löftesrikt för framtiden, och
det är värt mer än många abstrakta diskussioner om en
ny europeisk säkerhetsordning, att NATO:s medlems-
länder, Ryssland och militärt alliansfria länder som
Sverige nu är beredda att gemensamt ta itu med Euro-
pas svåraste krishärd.

Detta konstaterande hindrar inte att jag, liksom
Marianne Samuelsson och andra, beklagar att FN inte
har haft möjlighet att ta på sig ledningen av denna
insats. Långsiktigt är det utomordentligt viktigt att FN
av sina medlemsländer ges resurser och politisk styr-
ka att återta den ledarroll organisationen borde ha.

När vi började arbetet med den här ovanliga ope-
rationen, angav vi naturligtvis tydliga förutsättningar
för förberedelsearbetet. Styrkan skulle ges ett tydligt
mandat av FN och ha parternas klara samtycke. Vi
önskade vidare en nordisk samverkan, ett brett multi-
nationellt deltagande och att den svenska styrkan i
huvudsak skulle utgå från nuvarande förband inom
NORDBAT, med fortsatt lokalisering i Tuzla. Vi
krävde också insyn och inflytande i planeringen och
genomförandet av operationen samt att ledningen för
IFOR enbart skall använda förbanden på ett sätt som
är förenligt med deras utrustning, utbildning och
samövning.

När FN:s säkerhetsråd i dag eller under helgen tar
sitt beslut, kan vi konstatera att alla våra förutsätt-
ningar är uppfyllda. Det beslut riksdagen kommer att
fatta innebär därmed ett svenskt deltagande i den
60 000 man starka multinationella fredsstyrkan. Till
detta skall läggas att Sverige har tagit emot över
120 000 flyktingar, varav 80 000 fått permanent up-
pehållstillstånd. Sverige har också varit en av de
största bidragsgivarna till humanitära insatser under
konflikten. Sverige lovar att framgent aktivt delta i
arbetet och att ge stöd till att återupprätta normalt liv i
Bosnien-Hercegovina och i övriga konfliktområden i
f.d. Jugoslavien.

Därtill synliggörs det svenska engagemanget ge-
nom skickligt arbete av Carl Bildt som EU-medlare
och nu som "high representative" med utomordentligt
viktiga samordningsuppgifter för hela operationen.

Sverige tar, genom dessa mångfasetterade insatser,
en viktig del av det gemensamma internationella an-
svaret. Att genomföra fredsbygget och försoningspro-
cessen, och att bygga ett normalt, civilt samhälle är
dock något som i första hand ankommer på parterna i
konflikten.

Det internationella samfundet kan bara acceptera
att alla inblandade nu kraftfullt anstränger sig att
infria civilbefolkningens och omvärldens förväntning-
ar på fred.

Anf. 29 EVA ZETTERBERG (v) replik

Herr talman! Först vill jag välkomna att utrikes-
ministern, liksom Miljöpartiet och Vänsterpartiet,
beklagar att FN inte har haft en större roll och en
starkare position vad gäller fredsarbetet i det f.d.
Jugoslavien.

Jag vill dock återkomma till den fråga jag reste
vad gäller vapenembargot. Det är naturligtvis oerhört
väsentligt att rustningskontrollsfrågorna kommer upp,
och att de gör det redan nästa vecka under OSSES:s
ledning. Det är naturligtvis mycket väsentligt att gå
till grunden med frågorna. Man måste upprätta olika
mekanismer.

Jag vill ändå få ett förtydligande av utrikesminis-
tern. Har Sverige till fullo accepterat den tidsplan som
FN lagt fram? Har man inte haft någon synpunkt på
att det inte är särskilt lämpligt att låta vapenembargot
upphöra totalt redan efter ett år? Har Sverige över
huvud taget inte tagit upp de frågorna när de behand-
lades i FN?

Anf. 30 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Det ligger i sakens natur att när man
väl har träffat en överenskommelse som skall norma-
lisera situationen skall den inte följas av vapenembar-
go. Däremot måste frågorna om rustningskontroll stå
högt på dagordningen. Det måste alltså ankomma på
parterna att visa den återhållsamhet med vapen som
ligger i hela den normaliserade tillvaron.

Det här är en uppgift huvudsakligen för OSSE att
hjälpa till med. Skulle detta gå om intet måste vi kun-
na använda möjligheten att införa vapenembargo
återigen. Men det är naturligtvis mycket bättre om
detta kan ske på ett normalt sätt i avtal mellan suverä-
na stater. Det är det vi önskar.

Anf. 31 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Jag vill börja med att i alla fall för
min del återgälda utrikesministerns tack till riksdagen
för snabb behandling med ett stort tack för utrikes-
ministerns insatser för det framsynta och rakryggade
förslag som riksdagen har förelagts i det här ärendet.

Jag har två frågor. När det gäller samarbete med
krigstribunalen är det bra att det framgår av FN-
mandatet att det gäller alla inblandade stater. Min
fråga gällde dock uttryckligen om mandatet kommer
att omfatta också NATO-styrkans roll när det gäller
att gripa och överlämna krigsförbrytare till tribunalen
i Haag. Det är en sak som jag vet, efter besök vid
tribunalen för ett par veckor sedan, att man fäster stor
vikt vid.

Min andra fråga är: Hur bedömer utrikesministern
följderna av om flera stater av olika skäl visar sig inte
förmå att fullt ut leva upp till sina antalsmässiga åta-
ganden för den internationella fredsstyrkan?

Anf. 32 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Parterna är ålagda att uppfylla alla
order eller önskemål från krigsförbrytardomstolen om
arrestering, häktning och överlämnande av personer i
fråga. Det gäller också alla stater.

Huruvida IFOR direkt skall medverka i detta är än
så länge icke fastslaget. Man håller fortfarande på och
arbetar på FN-resolutionen. Jag skulle önska att man
ger IFOR en roll i detta. Men vi är inte ensamma om
att besluta i den frågan.

Beträffande den andra av Lennart Rohdins frågor
vill jag säga att det nu är över 25 länder som deltar.
Det är fler än man från början hade hoppats på. Det är
ett mycket brett deltagande.

Man skall också ha klart för sig att det inte är nå-
gon vetenskap som säger att det skall vara exakt
60 000 soldater. Vad det så småningom kommer att
bli vet vi heller inte. Det är lika litet vetenskap när vi
har sagt att vi ställer upp med högst 870 mannar. Man
får göra ett antagande av vad som kan vara lämpligt
för de uppgifter som föreläggs. Med den allmänna
uppställning som olika länder gör i den här styrkan
och när väl det amerikanska beslutet är fattat tror jag
att man i stort kommer att uppfylla det som man har
föresatt sig.

Anf. 33 LENNART ROHDIN (fp) replik

Herr talman! Jag tolkar utrikesministerns svar på
min första fråga som att Sverige som, vilket utrikes-
ministern själv framhöll, har gjort och kommer att
göra mycket betydande insatser, även i fredsstyrkan
med kraft kommer att driva kravet på att mandatet vad
gäller NATO-styrkans samarbete med krigsförbry-
tartribunalen blir tydligt.

När det gäller den andra frågan är det naturligtvis
bara att hoppas att man lever upp till de åtaganden
som har gjorts. Det skulle, som jag sade redan i mitt
anförande, vara förnedrande både för enskilda stater
och för FN om man inte lyckades göra detta.

Jag är den förste att instämma med utrikesminis-
tern om att det antal som anges på olika sätt inte är
några vetenskapliga tal i något avseende. Däremot
tror jag att vi kan vara helt överens, om vi ser på de
gångna tre och ett halvt åren i Bosnien, om att det
antal trupper som har bedömts som rimligt att kräva
att medlemsstaterna ställer upp med aldrig har varit
tilltaget i överkant. Det visar inte minst utvecklingen i
somras när det gäller de fredade zonerna. Det är det
som gör det allvarligt om man skulle börja nagga den
bedömning som FN:s generalsekreterare har gjort i
kanten.

Anf. 34 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! På den senare punkten är det lätt att
ge Lennart Rohdin rätt. Jag vill erinra om att FN öns-
kade 34 000 soldater i styrkan i Bosnien. Det omvärl-
den ställde upp med var 7 000. Självfallet kunde inte
FN med en så liten andel av det man ursprungligen
ansåg sig behöva klara hela den uppgift som man
ålagts.

Det land som framför allt fallerade här och som
inte ville ställa upp, det sade man i och för sig också
tydligt från början, var USA. I dag när vi hyllar USA
för att man har ställt upp och gjort goda insatser i
Dayton - och det skall vi verkligen göra - står det
ändå klart att om USA tidigare hade önskat delta
också på marken, hade vi varit i en helt annan situa-
tion i dag.

Anf. 35 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Först vill jag uttrycka det positiva i
att också utrikesministern tycker att FN:s roll borde
varit starkare och att FN borde haft bättre möjligheter
från början, så att vi hade sluppit den situation vi har
nu.

Vi hade motionerat om detta som en engångsföre-
teelse. Vi tyckte att detta var en sak som vi kunde
besluta om nu, men att om det mot alla förhoppningar
skulle inträffa något liknande igen skulle riksdagen
fatta beslutet. Det avstyrktes av utskottet. Därför
skulle jag vilja veta om det också är regeringens och
utrikesministerns uppfattning att detta är något som
Sverige kan ställa upp med även vid andra tillfällen,
under andra förutsättningar, under ett annat militärt
paraply eller vad det kan bli fråga om.

Jag vill ta upp ledningsansvaret och samarbetet.
När FN har fredsbevarande aktioner har man ett na-
turligt organisatoriskt samarbete mellan den humani-
tära hjälpen och den militära delen. När NATO nu
skall ha ledningsansvaret står det i alla fall inte vad
jag har kunnat se någonstans tydligt angivet vem som
har ansvaret för den civila delen, i bemärkelsen hu-
manitär hjälp och annat som behövs. Sverige har ju
sagt att man ställer upp med detta. Men hur samman-
kopplar man de båda delarna så att hjälpen verkligen
kommer dit där den behövs och så att det kommer att
fungera?

Anf. 36 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Hur återuppbyggnadsbiståndet fak-
tiskt skall fungera behövs det fortfarande göras många
analyseras av, och man behöver även komma överens
om vem som skall göra vad. Vi driver från svensk
sida starkt att man måste sätta upp många tydliga
villkor. De som skall vara mottagare av stödet skall
också leva upp till fredsöverenskommelsens olika
delar.

Beträffande det andra som Marianne Samuelsson
talar om, riksdagens makt över världen, vill jag nog
bara konstatera att även om svenska riksdagen är
mäktig kan inte svenska riksdagen besluta att interna-
tionella konflikter av det här slaget är en engångsföre-
teelse.

Anf. 37 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Herr talman! Nej, naturligtvis kan vi inte det, hur
gärna vi än skulle vilja det. Men det var inte det frå-
gan gällde, utan det var frågan om det svenska delta-
gandet under ett annat militärt paraply, alltså icke
under FN utan under NATO, eller om det kan bli
frågan om något annat ledningsansvar i framtiden.
Skall det beslutet fattas av riksdagen, eller kommer
det beslut vi nu fattar även att inkludera eventuellt
annat deltagande, som då sker automatiskt?

Anf. 38 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)

Herr talman! Beslut om deltagande i olika kon-
fliktlösande uppgifter måste ju fattas från fall till fall.
Om vi kommer in i en situation där ett mycket stort
deltagande återigen skulle behövas, och på ett sätt
som inte precis är enligt regelboken, är det självfallet
att vi återkommer till riksdagen.

Anf. 39 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Herr talman! Ett par tusen svenska FN-soldater
har de senaste åren gjort en utomordentligt bra och
internationellt uppskattad insats i det krigshärjade
Bosnien för att rädda liv och för att skapa uthärdliga
levnadsförhållanden för utsatta och jagade människor.

Våra pojkar och flickor har ställt upp frivilligt och
på ett övertygande sätt visat prov på vad svenska
värnpliktiga duger till under svåra, ofta farliga och
riskfyllda förhållanden. Detta senare har vi nu för
övrigt tyvärr fått bekräftat.

Genom fredsöverenskommelsen i Dayton har en
fastare grund skapats för fred och återuppbyggnad i
det sargade Bosnien. Människorna har fått nytt hopp.
Vi svenskar skall göra vad vi kan för att bidra till att
det hoppet förverkligas.

När FN-styrkan nu ersätts av den nya fredsstyrkan
IFOR är det naturligt att svenska soldater fullföljer
sitt uppdrag i den nya styrkan. Vi skall fortsätta att
arbeta för freden. Vårt uppdrag i Bosnien har varit ett
fredsuppdrag, och vårt uppdrag i IFOR är också ett
fredsuppdrag. Det är en fredsstyrka med betydande
militär kapacitet som Sverige bidrar med.

Fredsstyrkan i Bosnien är också ett konkret ut-
tryck för strävan efter gemensam säkerhet i Europa.
Den nya fredsstyrkan är sammansatt av förband från
NATO-länder. USA, Frankrike och Storbritannien är
de största bidragsgivarna, men styrkan är också sam-
mansatt av förband från Ryssland och från en rad
alliansfria stater. Tack vare detta breda deltagande
blir IFOR ett led i formandet av en ny europeisk sä-
kerhetsordning.

Framväxten av en ny europeisk freds- och säker-
hetsordning, i stället för det kalla krigets blockupp-
delning, är sedan länge ett mål för svensk Europapo-
litik. Så var det när Olof Palme myntade begreppet
"gemensam säkerhet", och så är det i dag. Det kalla
krigets slut har öppnat nya möjligheter för vår Euro-
papolitik, och vårt deltagande i fredsstyrkan i Bosnien
är också ett sätt att tillvarata dessa nya möjligheter.

IFOR får sin legitimitet av FN:s säkerhetsråd, och
det är FN som bär ansvaret för internationell fred och
säkerhet. Mandatet från FN eller OSSE, som av FN
erkänts som regional organisation, är en förutsättning
för svensk medverkan i multinationella fredsstyrkor.

IFOR leds av NATO. Det är helt i överensstäm-
melse med FN-stadgan, enligt vilken FN kan uppdra
åt medlemsländer eller åt organisationer att genomfö-
ra fredsfrämjande operationer. Jag vill tillägga att det
också är ett uttryck för NATO:s nya vilja att ställa
resurser till FN:s och OSSE:s förfogande för freds-
främjande verksamhet. En sammanhållen ledning och
en klar befälsföring i fredsstyrkan är nödvändiga både
för utförandet av uppgiften - att övervaka att
fredsöverenskommelsen genomförs - och för solda-
ternas egen säkerhet.

Jag tror att jag var den förste i regeringen som
förklarade att den svenska bataljon som skall ingå i
IFOR bör ställas under NATO:s befäl. Att ifrågasätta
detta hade varit att undandra sig uppgiften att bevara
den sköra fred som vi nu sätter vårt hopp till. Det
hade dessutom varit liktydigt med att utsätta de
svenska soldaterna för högre risker än andra.

Jag är något överraskad av, och till och med litet
illa berörd av, att somliga velat förringa kraven på
säkerhet för de svenska soldaterna. Mycket av den
bitvis fräna och snedvridna debatt vi har haft i Sverige
om deltagandet i IFOR har handlat om att jag som
försvarsminister skulle ha lagt för stor vikt vid de
svenska ungdomarnas säkerhet.

Jag har hela tiden haft ett mycket rakt budskap
som jag har försökt föra fram. De svenska soldaterna i
NORDBAT 2 och i IFOR skall göra det de är bra på
att göra. De skall göra det de är utrustade för och
samtränade för att göra i fredens tjänst utanför våra
gränser. De skall inte kommenderas att göra det som
de inte är utrustade för och inte samtränade för att
göra.

De är i dag inte utrustade och samtränade för att
utföra regelrätta anfallsföretag. Detta är inte min
personliga bedömning. Det är en militär uppfattning,
som jag i egenskap av försvarsminister naturligtvis
måste göra till min.

Om man nu anser att det går att använda förbandet
i Bosnien, med den utrustning och den samträning de
har, i regelrätta anfallsföretag, kan man faktiskt mins-
ka den svenska värnpliktsutbildningen med två måna-
der. Det är nämligen samträning de värnpliktiga ägnar
sig åt att öva under de sista två månaderna av värn-
pliktsutbildningen.

Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar för
att värna om våra svenska ungdomars säkerhet. Re-
geringen har naturligtvis samma inställning. Därför
gav jag och regeringen ett uppdrag åt överbefälhava-
ren att se över säkerheten och redovisa säkerhetsåt-
gärderna.

Men regeringen har också, som en förutsättning
för svenskt deltagande i IFOR angett, och jag citerar
ur propositionen: "--- att ledningen för IFOR kom-
mer att använda de underställda enheterna på ett sätt
som är förenligt med varje förbands utrustning och
graden av samövning. Detta betyder för det svenska
förbandet att det inte kommer att användas för att
genomföra regelrätta anfallsföretag." Så står det i
propositionen.

Detta är en självklarhet. Jag har inte heller mött
några invändningar mot detta vare sig från NATO,
från mina nordiska kolleger eller från amerikanska
företrädare.

I den svenska debatten har man blåst till strid
kring detta självklara konstaterande, och man har
gjort det på ett sätt som jag anser vara djupt kränkan-
de för de svenska soldaterna i Bosnien och för svens-
ka värnpliktiga och befäl över huvud taget.

Herr talman! Svenska värnpliktiga är bra soldater,
lika bra som de bästa i andra länder. De har god ut-
bildning och modern utrustning, och de är väl övade
för att försvara vårt land.

De svenska ungdomarna i Bosnien har kallats
"veloursoldater". Den svenska FN-bataljonen har
utfört ett mycket värdefullt och, som jag sade, inga-
lunda riskfritt arbete. För ett par veckor sedan kunde
jag själv konstatera detta på plats i Tuzla. Jag har
också fått ta emot mycket internationellt beröm för de
svenska flickornas och pojkarnas insatser. De är inga
veloursoldater. De är svenska värnpliktiga som kan
utföra alla de soldatuppgifter som de är utrustade och
samövade för att utföra nere i Bosnien.

Och de kan mycket mera, just därför att de är
värnpliktiga och inte yrkessoldater. De förenar fasthet
med tålamod och förhandlingsförmåga. Att gripa till
våld är inte deras första reflex, vilket nog kommer att
visa sig vara en oskattbar tillgång i det svåra arbetet
framöver.

De svenska soldaterna har byggt upp ett värdefullt
förtroendekapital, både hos de stridande parterna och
hos civilbefolkningen. De har lagt en god grund för
det fortsatta återuppbyggnadsarbetet. Genom sin
varierande civila bakgrund kan de utföra en rad prak-
tiska uppgifter vid sidan av den rena soldattjänsten,
och detta är mycket viktigt. Det gäller att vara både en
god soldat och en god förhandlare.

De svenska soldaterna i Bosnien är representanter
för en fin svensk tradition, som har formats under
decennier av medverkan i FN:s fredsbevarande ope-
rationer. De företräder en svensk profil i internationell
fredsbevarande verksamhet.

Den traditionen skall vi nu fullfölja i IFOR. Det
betyder inte att de svenska soldaterna skulle undandra
sig uppgifter som de är utrustade och samövade för att
genomföra - självklart inte! Det är tvärtom ett an-
svarsfullt och riskfyllt uppdrag de har framför sig. Vi
får inte bortse från eller underskatta riskerna. De finns
där i hög grad - varje dag, för varje soldat.

Risken för direkta angrepp på fredsstyrkan har
minskat i och med att vi fått ett fredsavtal, godkänt av
parterna. IFOR är också genom sin styrka mera av-
skräckande än vad Unprofor var.

Men vi kan t.ex. inte vara säkra på att det inte
finns laglösa friskaror och krypskyttar. Och vi kan
inte bortse från risken för attentat. Och minfälten,
med hundratusentals minor, ligger kvar. De usla vä-
garna går bokstavligen genom minerat område. Min-
hotet bedöms vara det största hotet, som kommer att
bestå även om parterna - som vi alla hoppas -
samarbetar väl.

Det är alltså, fru talman, ingen uppgift för B-
soldater som de svenska ungdomarna i IFOR har
framför sig. Det är de själva väl medvetna om, och det
sade de klart och öppet till mig när jag mötte dem
nere i Tuzla.

Jag vet att de kommer att utföra sin uppgift med
stor skicklighet. Jag litar på de svenska soldaterna.
Men jag tänker också på deras säkerhet.

Fru talman! Sedan jag för drygt ett år sedan blev
försvarsminister har jag många gånger sagt att freds-
främjande verksamhet och humanitära insatser kom-
mer att bli en viktig uppgift för det svenska totalför-
svaret.

I totalförsvarspropositionen, som riksdagen be-
handlade i förra veckan, föreslog regeringen inrättan-
det av en försvarsmaktens internationella styrka lik-
som att civila styrkor för humanitära insatser skulle
skapas. Riksdagen godtog regeringens förslag.

Det viktiga inslag i vår internationella politik och i
vårt globala solidaritetsarbete som de blå baskrarna
har varit i 40 år kommer att fortsätta och byggas ut.
Vi har lagt en god grund. Vi har ett vinnande och
internationellt mycket uppskattat koncept. Den svens-
ka fredsbevarande profilen kommer att mejslas ut än
tydligare.

Vårt deltagande i IFOR är ett nytt kapitel i denna
utveckling. Men det är inget nytt slag av insats.

Anf. 40 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik

Fru talman! Låt mig först säga att jag tycker att det
är värdefullt att försvarsministern understryker bety-
delsen av NATO-ledningen. Det behövs en kraftfull
ledning, när det är fråga om stora och komplicerade
operationer. Det var också en lärdom vi drog under
Unprofortiden, just att ledningsfunktionerna lämnade
en del övrigt att önska. Inte minst för soldaternas
säkerhet är just den kraftfulla ledningsfunktionen en
nödvändighet.

Det är också bra att försvarsministern understryker
att denna insats kan komma att bli en betydelsefull del
i stegen mot en europeisk freds- och säkerhetsord-
ning. När historien om detta skall skrivas en gång i
framtiden, kan det, om det utvecklas väl, t.o.m. bli det
första avgörande steget i riktning mot en sådan.

Dock vill jag på en punkt göra en invändning.
Försvarsministern drar parallellen med begreppet
gemensam säkerhet för drygt tio år sedan. Det byggde
på rakt motsatt föreställning mot vad det handlar om i
dag. När begreppet då introducerades i svensk debatt
handlade det om att blunda för diktatur och acceptera
förtryck. Nu bygger vi den europeiska freds- och
säkerhetsordningen på demokrati och mänskliga rät-
tigheter, och vi accepterar inte diktatur och förtryck.

Slutligen vill jag ta upp det viktigaste, och det
gäller frågan om den svenska styrkans agerande. Det
står ju i propositionen att det för den svenska styrkan
inte blir aktuellt med regelrätta anfallsföretag på mar-
ken. Det är vi nog ganska överens om. Det finns dock
en formulering som är litet förbryllande. Det står
nämligen att det beror på "bl.a. det förhållandet att
fredsöverenskommelsen bygger på parternas sam-
tycke". Jag kan förstå den delen som innebär att det
inte blir några regelrätta motanfall från parterna, men
däremot är risken stor att det kommer att finnas en-
skilda grupper som vill sabotera fredsöverenskom-
melsen och som därmed t.ex. kan göra intrång i sepa-
rationszonerna.

Det får inte råda något tvivel om att sådana intrång
kommer att avvisas, dock rimligtvis inte av
marktrupp, utan på annat och mer kraftfullt sätt. Det
vore bra om försvarsministern kunde klarlägga vad
som står i överenskommelsen mellan Sveriges rege-
ring och NATO i detta avseende.

Anf. 41 Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s)

Fru talman! På åtskilliga punkter är Göran Lenn-
marker och jag överens, och det gläder mig.

Jag vill göra en markering, och det är att få männi-
skor i vårt land har arbetat så mycket för fred, för
demokrati och för internationell säkerhet som just
Olof Palme. Om det var någon som framhöll demo-
kratins betydelse, samförståndets betydelse och freds-
bevarandets betydelse var det just Olof Palme. Det
var grunden för hans stora och outtröttliga arbete för
freden. Jag stod honom nära i så många år att jag vet
hur intensivt han betonade just fredens möjligheter
och demokratins möjligheter och att man med militära
medel aldrig kan uppnå freden.

Här har Carl Bildt egentligen samma uppfattning
som Olof Palme, när Carl Bildt många gånger betonar
att när väl militärerna har gjort sitt måste politikerna
ta över, och då återstår det svåra jobbet att åstad-
komma freden.

Göran Lennmarker tog också upp villkoren. De
har redovisats mycket klart i regeringens proposition
på s. 11. Där står det, som Göran Lennmarker säkert
har läst, att regeringen har "angivit ett antal förutsätt-
ningar". Sedan redovisar regeringen sex förutsätt-
ningar. Det är för övrigt de förutsättningar som jag
från allra första stund angav när IFOR började disku-
teras. Jag vill hänvisa till utrikesministern, som för en
stund sedan i sitt tal sade, att när FN:s säkerhetsråd i
dag eller i helgen fattar sitt beslut är alla våra förut-
sättningar uppfyllda.

Anf. 42 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik

Fru talman! När det först gäller den gamla bety-
delsen av gemensam säkerhet, vill jag erinra om att
det fanns en socialdemokratisk utrikesminister som
hävdade att man inte fick kritisera diktatur i öst; man
fick möjligtvis kritisera enskilda händelser men inte
systemet. Det var en lågvattenpunkt i svensk utrikes-
politik. Det var väl ett utflöde av en konstig syn som
fanns på den tiden på hur gemensam säkerhet skulle
fungera. Efter det kalla krigets slut finns ju gemen-
samma värderingar, bl.a. i Parisöverenskommelsen,
om att det är demokrati och mänskliga rättigheter som
måste vara grunden för gemensam säkerhet.

Sedan är det frågan om villkoren. Jag har läst det
här i propositionen, och jag har ingen invändning. Vi
har inte heller reserverat oss mot detta från moderat
håll. Men det finns en punkt som måste klarläggas,
och det är att det kan komma att bli intrång i separa-
tionszonerna, kanske inte av de parter som har skrivit
under överenskommelsen men av andra grupperingar.
Då får det inte råda något tvivel om att man hävdar
dessa separationszoners integritet och att det kanske
kommer att kräva kraftfulla militära åtgärder. Men det
kommer inte, vilket är själva grunden, att behöva ske
genom regelrätta anfallsföretag på marken utan ge-
nom andra förband, där svenska marksoldater inte är
inblandade. Det är alltså därför som det inte kommer
att bli aktuellt.

Anf. 43 HÅKAN HOLMBERG (fp)

Fru talman! Utgångspunkten för dagens debatt är
inte i första hand en internationell diplomatisk fram-
gång, dvs. Daytonavtalet, utan ett internationellt poli-
tiskt misslyckande. Vilken lättnad vi än känner över
att det nu förefaller bli fred och att Bosniens invånare
besparas ännu en krigsvinter, får vi aldrig glömma
den tragedi, den katastrof, som praktiskt taget för-
verkligades.

Bosnien-Hercegovina är en internationellt erkänd
stat, medlem av FN. I enlighet med FN-stadgan har
den rätt till solidariska insatser av andra FN-stater om
den angrips, eller åtminstone rätt till sådan hjälp att
den kan sköta sitt eget försvar.

Detta har Bosnien-Hercegovina förvägrats av FN.
Det är första gången sedan FN bildades som en av
organisationens medlemsstater har behandlats på detta
sätt. T.o.m. i svensk debatt har det förekommit att
man försökt motivera den här underlåtenheten med
föreställningen att FN är skyldigt att vara neutralt i
alla tänkbara konflikter. FN har inte bildats för att
vara neutralt utan för att kunna bjuda gemensamt
motstånd mot fascister och krigshetsare. Det var exakt
därför som Förenta nationerna uppkom under andra
världskriget. Det var precis det som var syftet med
organisationen. Det är utifrån det syftet som man har
utformat sina grundläggande dokument.

Här har man under fyra års tid lämnat en angripare
praktiskt taget fria händer att utföra folkmord och
folkfördrivning. FN:s egen konvention om folkmord,
en av världsorganisationens mest grundläggande
texter, har lämnats åt sidan.

Det skapade en oerhört farlig situation som hade
kunnat äventyra FN-tankens framtid. Om detta hade
fått fullföljas - nu blir det av allt att döma inte så -
hade naturligtvis varje tänkbar diktator i varje tänk-
bart land som aspirerar på sina grannstater kunnat
säga: FN gjorde ingenting för att rädda Bosnien, en av
FN:s medlemsstater. Varför skulle FN göra något för
att rädda exempelvis Estland eller vilket annat land
som helst?

Att kriget nu äntligen har tagit slut beror inte på
det internationella samfundets beslutsamhet. Det
beror i stället på att en annan part i den här komplice-
rade konflikten, nämligen Kroatien, av egna nationa-
listiska motiv gjorde sitt bästa för att omintetgöra den
storserbiska dröm som var den yttersta orsaken till
kriget i Bosnien, och på att NATO och USA, Marian-
ne Samuelsson, drog slutsatsen att kriget måste få ett
slut. Man inledde till sist aktioner som, om de hade
inletts tidigare, kanske hade skapat en annan och mer
tillfredsställande situation än den vi nu har.

Det fredsavtal som vi nu ser är dubbeltydigt. Å
ena sidan erkänns Bosnien-Hercegovina som en ode-
lad stat inom sina nuvarande gränser. Vidare skall det
vara en gemensam valuta. Människor skall ha rätt att
flytta tillbaka till sina hem. Man skall fånga in krigs-
förbrytare och ställa dem inför rätta. Det skall hållas
val i hela landet.

Å andra sidan kan avtalet också läsas så att man
för första gången accepterar att en av FN:s medlems-
stater delas. Man godkänner i praktiken den s.k. ser-
biska republiken i Bosnien och godtar därmed något
som bara kan beskrivas som en fascistisk enhet och en
fascistisk statsbildning, eller försök till statsbildning,
mitt i Europa. Man godtar resultatet av etnisk rens-
ning. Man skapar naturligtvis i så fall på nytt en för
framtiden oerhört farlig situation.

Hoppet ligger inte i delningen av Bosnien. Hoppet
ligger naturligtvis i att en regim av det slag som har
upprättats och som har överlevt under några år i den
serbkontrollerade delen av landet icke kan överleva
fred. Sannolikt är det så att fascismen förutsätter krig
för att kunna behålla en maktposition i vilket land den
än finns. Det är tänkbart att regimen i Pale inte kom-
mer att överleva en verklig fredsutveckling. Det finns
kanske skäl att i det här sammanhanget påminna om
det som också Lennart Rohdin nämnde, nämligen att
till de stora förlorarna och till dem som glömts bort i
detta krig hör de serber som inte vill styras av fascis-
ter och krigsförbrytare. De är nog inte så få.

Får de en möjlighet att spela en roll i det nya
Bosnien som skall byggas upp? Eller kommer krigs-
förbrytarna, som egentligen borde fångas in och
skickas till domstolen i Haag, att förhindra att de
demokrater och samarbetsinriktade politiker som
existerar bland serberna får någon roll att spela?

Det här är sannolikt de frågor i Bosnien som
egentligen - på marken så att säga - kommer att av-
göra om det här fredsavtalet överlever eller inte.

Avtalet ger en ram som det är möjligt att bygga
vidare på. Men det vill till att alla som har engagerat
sig i detta internationella åtagande gör sitt yttersta för
att paragraferna om att krigsförbrytare skall fångas in
och ställas inför rätta förverkligas, för att återflyttning
faktiskt blir möjlig i hela landet för alla oavsett natio-
nalitet och för att grunden kan läggas för ett civilt
fredligt samhälle på icke-etnisk grund. Börjar man
godta, som det normala och som det som för all fram-
tid skall gälla i Bosnien, att politik förs mellan tre
krafter, nämligen mellan de tre stora folkgrupperna,
och inte efter normala politiska skiljelinjer och poli-
tiska partier, som t.ex. gröna, liberala och socialde-
mokratiska partier, har man i praktiken avskaffat
Bosniens möjlighet att bli en normal europeisk stat.
Det som därför är det allra mest avgörande är att vi
från Sveriges och från andra länders sida gör vårt
yttersta för att bygga upp de icke etniskt baserade
politiska krafter som finns i landet och som mot alla
odds och mot det internationella samfundets likgiltig-
het har lyckats överleva fyra års krig.

Jag yrkar bifall till reservation 3 från Folkpartiet
och i övrigt till hemställan i utskottets betänkande.

Anf. 44 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Fru talman! Håkan Holmberg säger att FN inte
skall vara neutralt och att det heller aldrig var me-
ningen att det skulle vara det.

När FN bildades existerade inte fredsbevarande
operationer ens i sinnevärlden. Fredsbevarande ope-
rationer tillkom långt senare, under Dag Hammar-
skjölds tid som generalsekreterare i FN.

FN skall naturligtvis inte vara neutralt. FN skall
stå på de mänskliga rättigheternas sida och slå vakt
om de gemensamma konventioner som FN står bak-
om. Däremot skall FN vara opartiskt vid utövandet av
fredsbevarande operationer och även när det gäller
fredsframtvingande operationer.

Håkan Holmberg vill fullständigt skriva ned FN:s
insats i f.d. Jugoslavien. Visst blev insatsen otillräck-
lig och visst misslyckades FN med att skapa fred.
Men vi måste ändå erkänna att FN:s insatser i f.d.
Jugoslavien har räddat hundratusentals liv och att man
har bistått flyktingar och civilbefolkning. Utan FN:s
insatser hade kriget och lidandet varit oerhört mycket
mer förödande och Bosnien hade sargats mycket mer.

Håkan Holmbergs inställning tyder på att han
egentligen inte alls ville se en fredsöverenskommelse
i det här läget. Men jag tror att de människor som har
varit utsatta för kriget i f.d. Jugoslavien har en helt
annan uppfattning. De är glada för att de nu kan börja
bygga på en fred som skall ge dem möjlighet att leva
ett normalt liv i fortsättningen.

Att skylla organisationen för ett stort misslyckan-
de är som att skjuta budbäraren för att han kommer
med ett dåligt budskap. FN är inte starkare än dess
medlemsländer. Sverige gör mycket för att stärka FN,
och det bör andra länder också göra. Men i det här
läget är FN som organisation inte att skylla för miss-
lyckandet.

Anf. 45 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Självklart kan FN inte göra någonting
som inte FN:s medlemsländer är med på att göra. Det
är så elementärt att det inte varje gång behöver upp-
repas. Jag tycker det är förvånande att i en replik få
höra att mitt påstående att FN borde ha följt det som
FN:s egen stadga ålägger organisationen och dess
medlemsländer att verka för och genomföra tolkas
som fientlighet mot FN som organisation. Bara därför
att jag säger att man borde ha gjort detta och beklagar
att man inte gjorde det tolkas det som ovilja mot det
som FN trots allt gjorde och som naturligtvis räddade
många människor därför att det åtminstone gjorde det
mer komplicerat för angriparen.

Det har gått så långt att det på grund av upprörd-
heten över oförmågan hos FN:s medlemsländer att
enas för att förverkliga det som organisationen bör
göra t.o.m. bildades ett politiskt parti i Sverige. Det
som jag och oerhört många andra har sagt är att man
just därför att FN-tanken är så oerhört viktig inte får
ta så lätt på de grundläggande dokumenten. FN är till
för att hävda sin egen stadga. Därför måste man bli
upprörd och beklaga att medlemsländerna inte lyckas
ena sig om en sådan grundläggande uppgift.

Anf. 46 VIOLA FURUBJELKE (s) replik

Fru talman! Jag är glad för att Håkan Holmberg nu
nyanserar sig litet mer i kritiken mot FN:s insatser i
det forna Jugoslavien.

Det är självklart så, att krig alltid föder frustratio-
ner. Det parti som bildades, inte på grund av FN:s
misslyckanden utan för att främja freden i det forna
Jugoslavien, hade naturligtvis rätt i sin argumentation.
Men det jag vänder mig emot - och det kan var och
en sedan läsa i protokollet - är den svartmålning av
FN som Håkan Holmberg ägnade sig åt i sitt inledan-
de anförande.

Anf. 47 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Jag tycker att det är en egenartad be-
skrivning att tala om svartmålning när man hänvisar
till en organisations grundläggande dokument, och då
inte bara deklarationen om mänskliga rättigheter utan
också den förutsättning som rådde för FN:s bildande,
nämligen att man skall stå det ondas och våldets
krafter emot. Det var ju därför som organisationen
tillkom.

Dessutom påminde jag om FN:s folkmordsdekla-
ration som är ett dokument av extremt central bety-
delse. Att påminna om så viktiga saker skulle vara att
svartmåla den organisation som har utfärdat dessa
dokument, detta går ju inte ihop.

Det har under en ganska lång tid funnits en uppgi-
venhet inför svårigheterna att samla FN:s medlems-
länder för att förverkliga det här, en uppgivenhet både
i Sverige och i större delen av världen som det känns
orimligt att bara acceptera eftersom den är så utbredd.

Anf. 48 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Fru talman! Håkan Holmberg hyllar NATO-
aktionen när det gäller att tvinga parterna till för-
handlingsbordet. Samtidigt skäller han på FN för att
man inte gjorde något innan. Det är ju samma länder
som ingår i FN. Efter över tre år gör man nu den här
aktionen som tvingar parterna till förhandlingsbordet.
Men under dessa tre år när FN begärde att få 34 000
soldater men fick 7 000, då var inte NATO och fram-
för allt USA särskilt villiga att vara med.

Det är gott och väl att man nu vill vara med. Det
är betydligt fler som nu är villiga att sända soldater
när man själv får bestämma hur uppdraget skall se ut
än vad man var när uppdraget skulle utföras under
FN-flagg.

Jag är litet förvånad över att Folkpartiet numera
alltid talar om NATO-fördelarna samtidigt som man
hackar på FN. Är det verkligen det som Folkpartiet
numera står för när det gäller vår utrikespolitik?

Anf. 49 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Men snälla Marianne Samuelsson,
grunden för det som vi nu skall fatta beslut om är ju
det fredsavtal som har tillkommit därför att några av
de länder som är med i FN och också i NATO till sist
beslutade sig för att en gräns ändå måste dras någon-
stans efter sommarens händelser då man under FN:s
flagg helt och hållet hade underlåtit eller inte haft
tillräckliga resurser. Det förfaller också i något fall
som att man helt och hållet underlät det lilla som man
hade kunnat göra. Det var t.ex. en utrikespolitisk
skandal i Holland angående de holländska truppernas
uppträdande under sommarens katastrofer.

Detta är bakgrunden. Sedan gjordes till sist nå-
gonting, och det råkade vara USA och NATO som
banade den institutionella vägen för detta. FN hade
uppenbarligen inte kunnat göra någonting av skäl som
jag tror att Marianne Samuelsson vid närmare efter-
tanke väl känner till.

Nu beklagar man plötsligt att det gick till på det
här sättet. Frågan blir då om Miljöpartiet egentligen
över huvud taget står bakom den svenska insatsen för
att genomföra fredsavtalet som vi nu skall fatta beslut
om, när dess representant uttalar sig på detta sätt.

Anf. 50 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik

Fru talman! Vi står bakom precis det som står i
propositionen, eftersom det inte finns några andra
alternativ just nu. Men vi beklagar den situation som
har uppstått på grundval av att bl.a. USA inte ställde
upp när FN behövde hjälp. Jag tycker att det ganska
klart och tydligt framgår när man tittar på relationen i
förhållande till det behov som förelåg för att man över
huvud taget skulle kunna lyckas med det fredsbeva-
rande uppdraget i det forna Jugoslavien och de resur-
ser som länderna ställde till förfogande. Det som man
nu tänker göra kräver betydligt större resurser, och då
är man villig att gå in och satsa. Som jag ser det är det
nödvändigt, men det är en skam att dessa länder inte
ställde upp tidigare. Det tycker jag faktiskt att även
Folkpartiet borde kunna poängtera, att man tycker att
det är dåligt av framför allt USA att inte ställa upp när
FN behövde det. Då hade vi kanske haft fred för länge
sedan, om det hade funnits en möjlig och rimlig chans
att utföra det uppdrag som FN ändå bad sina upp-
dragsgivare att vara med och bidra till.

Anf. 51 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik

Fru talman! Hela innehållet i det som jag försökte
att säga och senare vidareutveckla i replikskiftet med
Viola Furubjelke var att det är en skam att FN:s
medlemsstater - allihop, även USA och Sverige - inte
under fyra års krig lyckades samla sig till att genom-
föra det som faktiskt åläggs medlemsländerna enligt
FN:s egen stadga.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (Sveriges deltagande i IFOR och den europe-
iska säkerhetsordningen)

1. utskottet

2. res. 1 (v, mp)

Votering:

264 för utskottet

29 för res. 1

5 avstod

51 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 71 m, 21 c, 19 fp, 10 kds

För res. 1: 17 v, 11 mp, 1 kds

Avstod: 5 mp

Frånvarande: 18 s, 9 m, 6 c, 7 fp, 5 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 2 (insyn i och inflytande över fredsstyrkans
ledning)

1. utskottet

2. res. 2 (v, mp)

Votering:

265 för utskottet

28 för res. 2

5 avstod

51 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 143 s, 71 m, 21 c, 19 fp, 11 kds

För res. 2: 17 v, 11 mp

Avstod: 5 mp

Frånvarande: 18 s, 9 m, 6 c, 7 fp, 5 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 4 (svenska truppbidragets storlek)

1. utskottet

2. res. 3 (fp)

Votering:

272 för utskottet

19 för res. 3

5 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 142 s, 71 m, 21 c, 17 v, 10 mp, 11 kds

För res. 3: 19 fp

Avstod: 5 mp

Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 7 fp, 5 v, 3 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

8 § Ändringar i kapitaltäckningsreglerna
m.m.

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU8

Ändringar i kapitaltäckningsreglerna m.m.

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att näringsutskottets betänkanden NU9 och
NU10 fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

9 § Ökad bankkonkurrens

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU9

Ökad bankkonkurrens (prop. 1995/96:74 delvis,
1995/96:10 delvis, 1995/96:60 delvis och
1995/96:104 delvis)

Anf. 52 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Jag vill först tacka för att vi har fått
igenom en motion som har en väldigt bra skrivning.

Vi är för en ökad bankkonkurrens. Men det kan
också förekomma intressekonflikter och maktmiss-
bruk, om en bank smittas av problem i andra delar av
företagsgruppen, som vi säger. Vi har fått igenom att
det skall ske en utvärdering efter två år för att se över
om några defekter har inträffat. Det var ju inte alltför
länge sedan som vi fick känna av det som hände inom
bankvärlden med dess kriser. Vi tycker därför att det
är väldigt viktigt att det görs en uppföljning. Det har
vi fått gehör för i utskottet, vilket vi är glada för.

Men jag har funnit att sparlåneföreningarna kom-
mer i kläm i betänkandet. Meningen är ju att alla skall
kunna rymmas på den ökade bankkonkurrensmarkna-
den. Vad vi finner är att de små föreningarna klarar
sig liksom även de stora. Men de som ligger däremel-
lan kommer i kläm. Det är därför som jag har avgett
en reservation för att försöka hitta andra lösningar.

Det har t.ex. framkommit av Nordiskt sparlån att
man där helt enkelt inte har råd att gå in med det egna
kapital som förslaget förutsätter. Man föreslår därför
en annan gräns för balansomslutning på 50 miljoner
kronor i stället för gränsen i förslaget på 1 000 med-
lemmar.

Det finns ju t.ex. ekobyföreningar som samman-
sluter sig. Det är många enskilda personer, men de har
väldigt litet kapital att komma med. De finner att detta
vore en bättre modell för dem som skulle göra att de
kunde överleva. De tycker att de tappas bort i det
liggande förslaget. Om man gör jämförelsen med ett
hus kan man säga att de får kliva från våning 1 till
våning 4 på en gång, och det klarar de inte. De tycker
därför att balansomslutningen skulle kunna ligga på
50 miljoner kronor och att det ändå kan finnas en
kapitaltäckning, därför att de är måna om att konsu-
menterna skyddas. I förslaget till ökad bankkonkur-
rens sägs också att konsumenten skall skyddas, vilket
är oerhört viktigt. Med den metod som Nordiska
sparlån förespråkar skulle de få en rimlig chans att
finnas kvar. De anser också att man som juridisk
person skall kunna existera i den här världen, vilket
man inte kan i dag. I förslaget står det enskild person.

Också Socialdemokraterna har väckt motioner i
frågan, vilket jag själv inte har gjort. Jag tycker att vi
faktiskt borde se över frågan, så att juridiska personer
skall ha en chans att fortsätta verka i Sverige. Men då
sägs det att EG-direktivet säger att det inte går. Jag
har emellertid fått uppgifter om att detta existerar i
EU som vi nu är medlemmar i. Man har gjort undan-
tag i Italien, Frankrike, Irland och England. Det på-
minner mycket om credit unions.

Jag vill nu slå ett slag för att vi även i Sverige
skall försöka finna en form för att ge spar- och låne-
föreningar samt -kassor en chans att överleva. Det är
viktigt att vi som medlemsland gör undantag, för de
nämnda medlemsländerna har gjort sådana undantag.

Anf. 53 SYLVIA LINDGREN (s)

Fru talman! Det råder stor enighet om näringsut-
skottets betänkande om ökad bankkonkurrens.

I bankfrågor får man dock aldrig glömma konsu-
mentintresset. Därför måste reglerna vara tydliga. Ett
av syftena med propositionen är också att få en tydli-
gare definition av begreppet bankrörelse.

Utskottet har tagit några initiativ, bl.a. när det
gäller vissa övergångsregler för inlåningsverksamhe-
ten.

Utskottet har också ställt sig bakom en motion
från Miljöpartiet om redovisning av erfarenheterna av
regeländringen för icke-finansiella företag att äga
banker.

En reservation är bifogad betänkandet, trots ett
idogt manglande. Den reservationen står Miljöpartiet
ensamt bakom. Den går ut på att man vill att även
juridiska personer skall tillåtas vara medlemmar.

Anledningen till kravet på att endast fysiska per-
soner får vara medlemmar är att det självfallet finns
ett intresse att hålla nere verksamhetens omfattning.
Det tror jag faktiskt också att Eva Goës kan ställa sig
bakom.

Om man tillåter juridiska personer att vara med-
lemmar, finns det en risk för att verksamheten i före-
ningen sväller ut ordentligt, vilket kan få negativa
konsekvenser. Men det handlar inte bara om det. Det
kan också strida mot vissa EG-bestämmelser.

Jag vet att Eva Goës är väl initierad i detta förhål-
lande, men hon har ändå valt att reservera sig i utskot-
tet till förmån för en skrivelse som har kommit utskot-
tet till handa. I skrivelsen har man emellertid sagt att
om man inte får igenom sitt förstahandskrav, vill man
att övergångstiden för att utöka kapitalet skall vara
längre. Jag skulle haft förståelse för det, om man hade
varit ovetande om förändringen och om förslaget hade
trätt i kraft med omedelbar verkan. Men så är inte
fallet. De riktlinjer som vi nu står i begrepp att stad-
fästa har man varit medveten om och de har varit på
gång under en längre tid. Fortfarande har man ett
drygt halvår på sig att göra vissa omdisponeringar.
Det är alltså inte fråga om något nytt som kan betrak-
tas som nyhetens obehag, tvärtom. Vårt syfte måste
vara att skapa tydliga regler. Därmed måste det också
finnas gränser.

Fru talman! Det känns oerhört positivt att vi nu
också tillåter Konsumkort, ICA-kort och allt vad de
nu heter och att vi också höjer gränsen för behållning-
en på kontot till högst 15 000 kr. Det är dock viktigt
att betona att dessa konton inte skall omfattas av be-
greppet inlåningsverksamhet, utan att det är fråga om
betalning av varor och tjänster - ett system som un-
derlättar planeringen för kundkretsen.

Fru talman! Det är bra med ökad bankkonkurrens,
men den skall självfallet ske med förnuft. Regler och
riktlinjer måste vara klara, och det tycker jag, fru
talman, att detta betänkande ger uttryck för. Därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på
eventuell reservation, på vilken jag icke hörde något
yrkande.

Anf. 54 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Jag får yrka bifall till vår reservation
som det första jag gör.

Jag är inte ute efter att söka konflikt i den här frå-
gan utan tycker att man skall söka öppningar. Vi i
Sverige har lätt gått på EG-direktiven. Både Sylvia
Lindgren och jag har varit väldigt noga med att ta
reda på bakgrunden, och i vissa fall har man faktiskt
haft tid att tänka över om man vill bli medlemsbank.
Det är okej. Men det finns några som inte vill bli
medlemsbanker utan vill fortsätta att jobba i före-
ningsform som just ekobyar, vindkraftsföreningar osv.
De vill inte gå in i den här formen utan vill hitta andra
former. Varför skall det inte finnas utrymme för en-
tydiga och tydliga regler? Jag menar att man skulle
kunna återkomma med ett förslag med de nämnda
undantagen.

Bortåt 100 miljoner människor i över 70 000 fö-
reningar världen över är i dag medlemmar i credit
union. I England är det ca 500 varav flera av dem har
bortåt 5 000 medlemmar. De har inte några stora
kapital att sätta in. I USA finns det ca 35 000 före-
ningar. Bara dessa har en inlåning om drygt 400 mil-
jarder dollar. De är inte ute efter att försöka komma
undan regler och insyn, utan de vill kunna existera i
en annan form. Det borde det finnas utrymme för i
Sverige. Men då är det vi som medlemsstat som måste
godkänna det.

Anf. 55 SYLVIA LINDGREN (s)

Fru talman! Anledningen till att Nordiskt sparlån
har hört av sig - de är de enda som har hört av sig i
det här sammanhanget - är att de är emot att man
skriver in att en förening med högst 1 000 medlemmar
bör kunna hållas utanför det reglerade området.

Gränsen, 1 000 medlemmar, representerar ett väl
avvägt medlemsantal, påstår jag och övriga utskottet.
Den frågan har också penetrerats mycket noggrant.

I andra hand vill man utöka övergångsreglerna,
som ändå inte träder i kraft förrän vid halvårsskiftet
1996. Här finns det, fru talman, en risk för att man gör
dessa föreningar en björntjänst. Det kan man göra om
man gång på gång skjuter besluten på framtiden. Det
här är, som jag sade i mitt inledningsanförande, inget
nypåkommet, utan det finns tid att göra justeringar för
att inordna sig i systemet.

Anf. 56 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Jag tycker att Sylvia Lindgren är så
klok i det här fallet - det är inte det som det hänger
på.

Jag har frågat: Finns det någon möjlighet för er att
existera under nuvarande förhållanden? Man har då
svarat: Då måste vi starta många föreningar med
1 000 medlemmar i varje förening, och sedan får vi
försöka slå ihop dem, för att vi över huvud taget skall
ha en chans att gå in med eget kapital, eftersom det
ligger så pass högt, och vi är inte så kapitalstarka.

Med den nya lagen om ökad bankkonkurrens blir
det då antingen ingenting eller också allting, säger
man. Det är å ena sidan de små föreningarna, och å
andra sidan de stora, stora bankerna, som lyckas ta
makten och kommer att härska på den här marknaden.

Det här med credit unions är ju så oerhört intres-
sant. Vi har ju inte kommit så långt med det i Sverige
att vi har sett hur sådana låneföreningar fungerar.
Men det är oerhört noga med konsumentintressena i
dessa föreningar, och det är det definitivt i sparlåne-
kassorna och sparlåneföreningarna - det vet jag. Det
är oerhört stor insyn.

Det är ju inte de stora drakarna som skall vinna på
det här systemet. I så fall hade det inte alls behövts en
ny lagstiftning. Det är de små som den skall tilltala,
anser vi i Miljöpartiet. Det är därför vi vidhåller vår
reservation.

Anf. 57 SYLVIA LINDGREN (s) replik

Fru talman! Om vi skall vara snälla mot varandra
så kan jag säga att jag tycker att Eva Goës också har
varit klok att resonera med i det här sammanhanget.
Men Eva Goës reservation bygger på en skrivning
från Nordiskt Sparlån som hon har hängt upp på en
socialdemokratisk motion där samma saker har an-
tytts. Skall man vara krass bör man kanske gå in och
titta närmare på hur det ser ut hos Nordiskt Sparlån.
Antalet medlemmar i den föreningen ökar drastiskt -
det vet Eva Goës lika väl som jag. När det gäller
kapitalet är jag övertygad om att man klarar av att
hitta system för det inom Nordiskt Sparlån i god tid
före den 1 juli 1996.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

10 § Säkrare finansiering av framtida kärnav-
fallskostnader m.m.

Föredrogs

Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU10

Säkrare finansiering av framtida kärnavfallskostnader
m.m. (prop. 1995/96:83)

Anf. 58 MIKAEL ODENBERG (m)

Fru talman! På måndag kommer Energikommis-
sionens slutbetänkande att överlämnas till energimi-
nistern; arbetet slutfördes i går. Vi har väl, får man
misstänka, att se fram emot en ganska intensiv period
av energipolitisk debatt.

Av medierna har ju framgått att socialdemokrater-
na och även kristdemokraterna nu har påbörjat den
smärtsamma men nödvändiga frigörelsen från gamla
låsningar i energifrågan, och det är bra. Ännu återstår
dock åtskilligt av omprövningsarbete innan energi-
politiken slutgiltigt kan återföras till det som måste
vara utgångspunkten, nämligen hur den bäst kan
främja tillväxt, sysselsättning, välfärd och en god
miljö.

Innan jag går in på dagens ärende vill jag säga att
vår sammanfattande bedömning är att den kompro-
miss som har träffats mellan tre partier utgör en gans-
ka bräcklig grund för framtiden. Till den bedömning-
en bidrar naturligtvis också att de tre partierna redan
är i färd med att göra olika uttolkningar av vad man
egentligen avser.

Dagens ärende handlar om en mer begränsad
energipolitisk fråga, nämligen hur vi bäst skall garan-
tera att vi i framtiden kan ta hand om utbränt kärn-
bränsle från våra reaktorer och garantera att ägarna
kan motsvara de krav vi ställer på omhändertagande
av avfall och rivning av reaktorbyggnader. Kostnads-
ansvaret för dessa åtgärder åvilar dem som äger kärn-
kraftsreaktorerna.

Vi har därför infört en särskild lag som kallas fi-
nansieringslagen. Den går ut på att reaktorägarna
varje år som en reaktor är i drift betalar in en avgift
till staten; den avgiften bygger upp ett kapital och det
kapitalet skall när reaktorerna ställs av garantera att
man kan ta hand om kostnaderna för bränslehantering
och rivning.

Hittills har dessa pengar betalats in till Statens
kärnkraftinspektion, och sedan har pengarna satts in
och vuxit på ett konto i Riksbanken. Nu har man
kommit på att det kanske inte är den allra bästa me-
delsförvaltningen - det rör sig här om mycket pengar;
det är någonting mellan 15 och 19 miljarder som nu
finns på konto i Riksbanken. Därför tillsatte regering-
en Kärnbränslefondsutredningen, som skulle se över
hur man bäst kan förvalta dessa pengar. Den proposi-
tion som vi nu skall behandla innehåller regeringens
förslag med anledning av Kärnbränslefondsutredning-
ens förslag.

Det är tre saker som regeringen tar upp. Den första
är att reaktorägarnas kostnadsansvar skall utökas.
Utöver det här med avfall och rivning av byggnader
skall pengarna räcka till för att också täcka de kostna-
der som staten har för det råd för kärnavfallsfrågor
som finns. Det tycker vi är ett invändningsfritt förslag.

Man lägger också fram förslag om att reaktorägar-
na skall ställa kompletterande säkerheter till förfo-
gande för sina åtaganden. Man kan ha en del synpunk-
ter på det förslaget, men vi finner också det i huvud-
sak okontroversiellt och kan biträda det.

Sedan är det då det tredje förslaget, nämligen att
slopa ordningen med insättningen på räntebärande
konto i Riksbanken. Där ville Kärnbränslefondsut-
redningen att man skulle skapa en särskild kärnbräns-
lefond, och så skulle pengarna inte nödvändigtvis
behöva stå på ett räntebärande konto i Riksbanken,
utan man skulle kunna ha en vidare placeringsmöjlig-
het. Man skulle kunna placera i lågriskpapper, skuld-
förbindelser med lång kredittid, börsnoterade aktier
och aktiefonder. Man skulle också öppna begränsade
möjligheter att placera pengarna i optioner och termi-
ner.

Tanken bakom detta är att med en effektivare me-
delsförvaltning skulle kapitalet kunna växa snabbare,
och vi skulle då ha en ökad säkerhet i förutsättningen
att reaktorägarna skall ta ansvar för alla kostnader
som kan uppstå.

I utredningen övervägde man också ett alternativ
som innebar att pengarna skulle lånas ut till Riks-
gäldskontoret mot en real avkastning. Men utredning-
en avvisade det förslaget därför att vi inte har någon
väl fungerande realränteobligationsmarknad i Sverige.
Det har bevisats genom att Riksgäldskontoret vid två
tillfällen har emitterat sådana realräntelån, men inget
av dem har blivit fulltecknat.

På grundval av denna och en del andra invänd-
ningar kom utredningen alltså fram till att det här inte
var något särskilt begåvat förslag. Man stannade där-
för för den vidgade placeringsmöjlighet som jag tidi-
gare har refererat.

I remissomgången på Kärnbränslefondsutredning-
ens förslag pekade Riksgäldskontoret självt på att det
här med inlåning i Riksgäldskontoret inte var bra och
avrådde i sitt remissvar bestämt från det alternativet,
just med hänvisning till att vi inte har någon väl fun-
gerande realräntemarknad i Sverige.

Det originella med regeringsförslaget är att rege-
ringen nu föreslår just detta. Man säger nej till den
vidgade placeringsmöjligheten; i stället för att man
bara skall kunna sätta in pengarna på räntebärande
konto i Riksbanken, vilket inte är bra, föreslår man nu
precis den lösning som såväl Riksgäldskontoret självt
som Kärnbränslefondsutredningen har avrått från,
nämligen att pengarna måste in i Riksgäldskontoret.

Då frågar man sig: Hur kan regeringen komma på
idén att föreslå just det som Riksgäldskontoret självt
avråder från, just det som Kärnbränslefondsutred-
ningen efter utredningsarbete har funnit inte är ett bra
förslag? Ja, det är frågan.

Läser man igenom propositionen ett par gånger
hittar man några avslöjande rader som indikerar vad
orsaken till detta är - det är bokföringstekniska skäl.
Det är nämligen så att om fondmedlen betalas in till
Riksgäldskontoret påverkar det av redovisningstek-
niska skäl statens balansräkning, och det leder till den
fiffigheten att Göran Persson vid någon kommande
finansministerpresskonferens kan säga: Regeringens
politik för sanering av statsfinanserna har varit utom-
ordentligt framgångsrik.

Upplåningsbehovet har minskat med - och sedan
kan han utöver den minskning av upplåningsbehovet
som de facto har skett lägga till de 18-19 miljarder
som finns i Kärnbränslefonden.

Vår enkla synpunkt är att detta naturligtvis inte är
ett seriöst argument för att placera dessa stora pengar
i en förvaltningsform som både Kärnbränslefondsut-
redningen och Riksgäldskontoret har avrått oss från
att använda.

Som vi har skrivit i vår motion kan vi förstå fres-
telsen att välja den här vägen, eftersom det naturligt-
vis bidrar till att ge ett utomordentligt fint intryck av
handlingskraft, beslutsamhet och fast hand över rikets
finanser. Men som vi också har skrivit kan vi inte
acceptera att finansdepartementala PR-aspekter skall
styra förvaltningen av de medel som reaktorägarna
betalar in till statskassan med ett helt annat syfte,
nämligen att vi alla skall känna trygghet i den fasta
förvissningen att det under driften av våra kärnkraft-
verk avsätts tillräckligt mycket pengar för att garante-
ra att alla kostnader är täckta för omhändertagande av
kärnbränsle och annat radioaktivt avfall samt för
rivning av reaktorbyggnaderna.

Mot den här bakgrunden, fru talman, begär jag att
få yrka bifall till reservationerna 1 och 8, som vi från
moderat sida har avgivit tillsammans med företrädare
för Kristdemokratiska samhällspartiet.

Anf. 59 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att det här ären-
det är något av en politisk slamkrypare. Det ger in-
tryck av att vara en sak men är i själva verket till stora
delar något helt annat.

Den bestickande rubriceringen motsvaras inte av
innehållet. Det här förslaget innebär inte att vi kom-
mer fram till en säkrare finansiering av de framtida
kärnavfallskostnaderna. Vad förslaget i realiteten
innebär är att en del av de kostnader som kan uppstå
för en avveckling av kärnkraften finansieras med t.ex.
vattenkraftstillgångar. Eller med andra ord: Den från
miljösynpunkt skadliga kärnkraften betalas delvis
genom den miljövänliga vattenkraften.

Det har från allra första början varit ett villkor att
kärnkraften skall svara för sina egna kostnader. Vi vet
att det inte är så. När det t.ex. gäller försäkringsansva-
ret, som har diskuterats väldigt mycket, svarar inte
kärnkraften för sina egna kostnader. Det här är ett sätt
att gå ytterligare ett steg i den riktningen, att överföra
en del av kostnaderna på andra energikällor än på
kärnkraften.

Det kommer vid avvecklingen att finnas ungefär
250 000 kubikmeter avfall. Av dessa 250 000 kubik-
meter, vari ingår rivningsavfall, driftsavfall och ut-
bränt kärnbränsle, är ungefär 8 000 ton högaktivt
bränsleavfall. Jag återkommer till det om ett ögon-
blick.

För att finansiera kostnaderna för detta avfall av-
sätts i dag i genomsnitt 1,9 öre per producerad kilo-
wattimme. SKI har föreslagit en höjning till 2,4 öre.
Man har under flera år i rad velat ha en höjning, men
både den nuvarande och den förra regeringen har
hänvisat till utredningen och sagt sig vilja avvakta
den.

För närvarande finns det i den här fonden ungefär
15-16 miljarder kronor. Den totala kostnaden för
avvecklingen är beräknad till 45 miljarder kronor.
Fondens pengar är för närvarande placerade på ett
räntebärande konto hos Riksbanken.

När man beräknat avvecklingskostnaderna har
man utgått från det s.k. djupförvaret. Detta är i sig en
osäkerhetsfaktor, eftersom vi inte kan säga säkert att
det blir den lösningen man slutligen kommer att välja.

Man har räknat på en realränta på 2,5 %. Nu har
det egentligen inte någon större betydelse, eftersom
avsättningen årligen justeras. Skulle realräntan inte bli
vad man räknade med när man lade upp förutsättning-
arna måste man justera avsättningen till fonden något
tiondels öre eller så.

Man har räknat med en 25-årig intjänandetid, och
man har räknat med avveckling till år 2010. Det är
alltså vad som gäller nu.

Just det här sista är viktigt. Om man räknar med
en intjänandetid på 25 år handlar det om ungefär
8 000 ton utbränt bränsle. Räknar man däremot med
att avvecklingen skall vara klar år 2010 handlar det
om 6 000 ton. Det är alltså olika volymer vi talar om
här, beroende på vilken utgångspunkt man har.

Det förslag som nu föreligger bygger på den ut-
redning som Mikael Odenberg nämnde. Det är den
regeringen i allt väsentligt har gått efter. Tanken med
förslaget är att man skall finansiera en del av de kost-
nader som kan uppstå inte genom att avsätta pengar
till fonden utan genom att ställa säkerheter för av-
vecklingskostnaderna.

Om ett kärnkraftverk behöver avvecklas innan 25
år har gått har man inte räknat in det från början, utan
då kommer det en extra kostnad för det. Likaså om
kostnaderna efter avveckling skulle visa sig bli större
än vad man räknat med från början, har SKI tagit med
det i beräkningen av beloppet 2,4 öre. I stället vill
man nu med det här förslaget finansiera genom att
ställa säkerheter i andra tillgångar.

Vilka tillgångar är det då kraftbolagen har? Jo, det
är vattenkraft eller fastigheter. Detta är ju inte på
något sätt en säkrare finansiering. Var och en som var
med på 80-talet vet ju att det inte är någon höjdare att
ställa säkerheter i fastigheter om man skall ha garanti
för att denna säkerhet verkligen består. Då är reda
pengar naturligtvis betydligt säkrare.

Pengarna skall nu förvaltas av en särskild fond vid
namn Kärnavfallsfonden. Det föreslås att fonden skall
placeras hos Riksgäldskontoret, till skillnad från den
fria placering som utredningen föreslog. Jag tycker i
och för sig att det är bra. Att det händelsevis uppstår
en teknisk förändring när det gäller behovet av upp-
låning till statsbudgetens underskott får inte var ett
skäl att inte välja den vägen.

Jag tycker att det finns en poäng i att det blir en
säkrare placering än det annars skulle ha varit. Säker-
heten måste sättas främst här. Ökad avkastning inne-
bär också ökad risk, och med dessa pengar får man
inte ta några risker.

Fru talman! Det här förslaget innebär egentligen
inte alls en säkrare finansiering utan en osäkrare, på
så vis att man intecknar fastigheter eller vatten-
kraftstillgångar och ställer dessa till förfogande för att
betala eventuella avvecklingskostnader som kommer
på toppen. Det handlar om inteckningar i miljövänlig
vattenkraft och inteckningar i fastigheter för att kärn-
kraftens kostnader skall kunna hållas nere.

Det här leder i sin tur till att man naturligtvis kan
hålla priset på kärnkraften nere. Det handlar om skill-
naden mellan 1,9 och 2,4 öre - där har ni kärnan,
mina vänner! Det är det som det handlar om - att
pressa ned priset på kärnkraftsel med hjälp av säker-
heter i vattenkraftstillgångar. På så sätt betalar inte
kärnkraften sina egna kostnader.

Det finns också en risk att det uppstår en ägarkon-
centration. Det är i allt väsentligt Vattenfall som har
vattenkraftstillgångar. Visst har Sydkraft en del också,
men om man tittar på vilka tillgångar utöver kärnkraf-
ten de olika kraftbolagen har kan man se att det finns
en stor skillnad. Risken finns att de ser en möjlighet
att slå sina påsar ihop för att få fram dessa säkerheter.
På så sätt kunde de på ett annat sätt ställa säkerheten
för hela verksamheten. Den risken skall man inte
bortse ifrån.

Dessutom tar det resurser från det som skulle kun-
na ha blivit en satsning på alternativa energikällor. De
säkerheter som nu tas i anspråk för att ställas till
kärnkraftens förfogande skulle lika gärna kunnat
använts för investeringar i alternativa energikällor.
Om inte annat måste dessa tillgångar finnas i händelse
av att det skulle ske en kärnkraftsolycka så att det
åtminstone finns några garantier utöver det otillräck-
liga försäkringsskydd som finns. Det föreskrivs ju
också i atomansvarighetslagen.

Vad menar man med att ta bort årtalet 2010 i det
här förslaget? Vi kan bortse ifrån diskussionen i
Energikommissionen. Detta handlar inte om det utan
om finansieringen. Men i och med att man tar bort det
här begreppet ökar man volymen med 2 000 ton, eller
minskar den beroende på hur man ser det.

Fru talman! Allt detta kan sammanfattas på följan-
de sätt. Osäkrare i stället för säkrare. Finansiering av
kärnkraftskostnaderna med vattenkraft. Resurser som
kunde ha använts för utbyggnad av alternativa energi-
källor täcker i stället kostnaderna för kärnkraften som
då inte täcker sina egna kostnader. Omställningen till
andra energikällor försvåras genom att dessa resurser
binds upp i kärnkraften, och elpriserna hålls nere på
ett konstlat sätt. Detta är, fru talman, den slamkrypare
som jag har velat peka på i det här sammanhanget.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 2, vidare
till reservation 5 under förutsättning att reservation 2
vinner kammarens gillande och till reservation 9 un-
der förutsättning att reservationerna 2 och 5 vinner
kammarens gillande.

Anf. 60 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Roland Larsson behöver inte vara så
orolig för det här med årtal och tider. När kärnkraft-
verken drivs längre tid än 25 år växer tillgångarna i
Kärnbränslefonden snabbare än högen med radioak-
tivt avfall.

Anledningen till att jag begärde ordet för den här
repliken var att Roland Larsson sade att den omstän-
digheten att regeringsförslaget kan leda till en del PR-
vinster för finansministern inte bör vara skäl till att vi
avvisar förslaget. Det kan jag hålla med om. Även om
jag representerar ett oppositionsparti är jag inte
främmande för att hjälpa finansministern med litet
PR. Han kan behöva den hjälpen.

Men poängen är ju att man föreslår en förvalt-
ningsmetod som innebär att pengarna skall in i Riks-
gäldskontoret. Riksgäldskontoret självt och Kärn-
bränslefondutredningen avvisar den metoden efter ett
långt utredningsförfarande därför att vi inte har en
fungerande realräntemarknad i Sverige. Då är detta ett
oklokt beslut. Det innebär risker för medelsförvalt-
ningen. Det gäller ju att välja en kombination som
innebär bästa möjliga avkastning till lägsta möjliga
risk.

Hur den metoden ser ut har Kärnbränslefondut-
redningen talat om i ett enhälligt betänkande. Den har
fått stöd av remissinstanserna. Ändå väljer regeringen,
uppenbarligen bara på grund av PR-aspekten, en
metod att förvalta dessa pengar som inte är lika säker
och som, vad värre är, också riskerar att ge en lägre
avkastning. Det är en god grund för att avvisa rege-
ringens förslag och biträda Kärnbränslefondutred-
ningens. Det gör man genom att rösta på vår reserva-
tion, Roland Larsson.

Anf. 61 ROLAND LARSSON (c) replik

Fru talman! Det skall inte bortses ifrån att Mikael
Odenberg har en poäng i detta. Det finns en viss osä-
kerhet när det gäller den här typen av realräntesäkra
lån som är utlånade till Riksgäldskontoret. Det har
också framgått av utredningen. Men det råder litet
olika meningar om detta är prövat i tillräcklig om-
fattningen eller inte.

Vi i Centern tycker att det är väsentligt att man
inte tar några risker med dessa pengar. Då menar vi
att det är osäkrare att placera pengarna i aktier och
den typen av handlingar. Där finns ett ökat mått av
risktagande. Det ligger i saken natur att om man vill
ha en högre avkastning måste man ta en högre risk.
Det är den naturlag som gäller.

Men jag skall inte förneka att det ligger en poäng i
att det finns en viss bristfällighet i detta. Jag tycker att
fondstyrelsen som kommer att hantera detta får åter-
komma om den inte kan klara av det.

Anf. 62 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Jag tackar för det erkännandet. Po-
ängen är ju just avvägningssvårigheten - å ena sidan
största möjliga säkerhet, å andra sidan bästa möjliga
avkastning. Det var för ju för att komma till de rätta
slutsatserna i den avvägningen som regeringen tillsat-
te Kärnbränslefondutredningen. Det var ju just upp-
giften för utredningen - och den har enhälligt fram-
lagt ett förslag som är avvägt med hänsyn till detta.
Remissinstanserna har stött förslaget.

Ändå väljer regeringen en annan väg, och dess-
utom en väg som utredningen har bedömt och avvisat.
Den instans som är berörd, Riksgäldskontoret, avvisar
också denna. Detta gör regeringen utan att anföra
något annat skäl än att det påverkar statens bokföring
och gör att man kan förmedla det skenbara intrycket
av att statens upplåningsbehov har minskat, dvs. un-
derförstått att regeringens politik har varit fram-
gångsrik.

Fru talman! Jag menar att detta inte är en fullt se-
riös behandling. Dessutom är inte detta statens egna
pengar utan i någon mening reaktorägarnas pengar.
Det är ju pengar som är reserverade för att ta hand om
kärnbränsle och rivning av byggnaderna. Det bör
också leda till att staten är litet återhållsam med att ta
ut svängarna.

Anf. 63 ROLAND LARSSON (c) replik

Fru talman! Vi har just haft en diskussion om re-
dovisningstekniker. Vi hos oss kom fram till att vi får
bortse ifrån denna del. Det viktiga i den här frågan är
ju att pengarna får en mycket säker placering. Vi har
sett den placering som nu föreslås som säkrare om
man inte vill ta några risker.

Detta är naturligtvis en fråga som skulle kunna
diskuteras mycket mer, men jag tycker att detta är den
bättre lösningen. Det får inte vara något hinder att det
redovisningstekniskt blir på det här sättet, som jag
sade förut, därför - och det är den viktiga poängen
här - det är precis som Mikael Odenberg säger att
detta är reaktorägarnas pengar. Det är avveck-
lingspengar som skall tas i anspråk. Det kommer inte
att förändras av att man redovisningstekniskt lägger
dem på ett annat sätt.

Anf. 64 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Jag instämmer i mycket av vad Ro-
land Larsson sade. Det här är en slamkrypare. Det är
inte många som har insett att det vi bestämmer i dag
betyder oerhört mycket för framtiden. Därför har jag
också en hel del reservationer.

Jag tänker börja med att yrka bifall till reservatio-
nerna 3, 4, 6 och 7.

Reservation 3 handlar om säkerheter för täckande
av framtida kostnader. Reservation 4 handlar om
realränta, reservation 6 om avgiftens storlek och re-
servation 7 om oberoende expertis.

Jag tar upp dem därför att vi har varit mycket in-
blandade i det spel som har pågått i Sverige när det
gäller att ta hand om avfallet. Detta började ju för
många Herrans år sedan med att man över huvud taget
inte tittade på avfallet och kostnaderna för det.

Man var mycket intresserade av avfallet. På den
tiden, i tidernas begynnelse i Sverige, ville man gärna
ha avfallet för att kunna framställa en atombomb.
Men mycket kloka kvinnor i riksdagen lyckades stop-
pa det, bl.a. Ulla Lindström.

Sedan byggde Sverige ut kärnkraften till tolv reak-
torer. I dag är vi det kärnkraftstätaste landet per capita
i världen. I England har man 16 reaktorer med mindre
kapacitet och effekt, och där finns det 56 miljoner
människor. Det ger ett litet hum om hur vi har byggt
ut vår produktion och därmed skapat avfall.

Avfallet ökar för varje dag som går. Det ökar med
ungefär 800 kilo per dygn. Jag tycker att det värsta är
att vi i dag inte har en lösning av hur vi skall ta hand
om det. Hur kan man då bedöma avfallskostnaden?
Det blir ju bara en hypotes. Ingen har ju någon metod
för hur vi skall ta hand om det.

Huvudspåret finns, och det handlar om att stoppa
ner det 500 meter under jorden. Roland Larsson bru-
kar använda uttrycket huvudspåret. När man inte vet
hur detta skall gå till måste man redan i dag garantera
att det finns tillräckligt med pengar den dagen man
skall ta hand om det. Detta skall inte föras över på
kommande generationer.

Man får göra ett tankeexperiment för att kanske
kunna lösa frågan. Vi tycker att man då skall utgå från
en realränta om 0 %. På det sättet kan vi i dag garan-
tera finansieringen av avfallets kostnader.

Detta är nämligen akut. Jag tänker på olika
skräckexempel som finns, bl.a. på den senaste rappor-
ten i Dagens Nyheter om hur man i Murmansk förva-
rar avfall ovan jord nära gränsen till Norge. Det är ju
väl att vi inte tar hand om avfallet på det sättet i Sve-
rige.

Vi måste här inte bara ha hängslen och livrem,
utan vi måste ha alla garantier för att avfallet skall
kunna tas om hand. Jag tycker egentligen att man
momentant skulle stoppa driften, eftersom man i dag
inte klarar detta omhändertagande.

Ju snabbare vi avvecklar, desto bättre. Dessutom
bygger vi då bort överkapaciteten. Varje dag som
kärnreaktorerna går betalar vi för en överkapacitet.
Om vi har överskott på vete i Sverige, dumpas det på
marknaden till ett låst pris. Det är samma sak med
vårt överskott av el. Det är helt klart att vi har ett
elöverskott, och vi dumpar detta på marknaden. Detta
fortsätter vi med fastän vi vet att vi har haft fem kärn-
reaktorer avställda och ändå har klarat oss. Vi frös då
inte ihjäl i Sverige, och vi behövde inte tvätta på
nätterna. Också industrins verksamhet fortgick.

I Oskarshamn har en reaktor stått sedan den 26
augusti 1992. Nu talar man om avvecklande av en
reaktor som om detta skulle vara något fantastiskt,
men en har stått där under hela denna tid.

Varför tycker jag vidare att det är så oerhört vik-
tigt med avsättande av pengar till oberoende expertis?
Jo, det beror på att jag har följt det som skett i Storu-
man och i Malå. Även till Härnösand har SKB
kommit för att informera och fiska efter acceptans,
innan man över huvud taget hade gjort en inventering
i hela Sverige. Vad är det som man söker efter? Söker
man efter berg med sprickor eller efter berg utan
sprickor? Vilken metod är det som man söker? Vad
ser man efter när man söker efter platsen?

Föredragshållarna från SKB, SKI och SSI kom-
mer tillsammans och klappar varandra på axeln. Jag
har varit ute och lyssnat på dem, och jag har sett att de
har blivit kompisar. Riksrevisionsverket har också
påpekat att det är farligt med det kamratskap som
utvecklas mellan myndigheter och reaktorägarnas
förespråkare SKB. De har makten i sin hand, och
kommunernas företrädare lyssnar på dem.

Det är svårt att ordna med oberoende expertis,
som miljörörelsen vill anlita, eftersom det kostar
pengar. Man får ofta samla in pengar lokalt för att
kunna anlita oberoende expertis, knuten till Chalmers,
Kungliga tekniska högskolan eller något amerikanskt
eller tyskt institut. Annars har man inte råd med detta.

Det räcker inte med skrivningen att kommunerna
skall få del av pengarna från Kärnavfallsfonden, utan
vi tycker att de skall kunna gå direkt till miljöorgani-
sationerna, så att de kan anlita oberoende expertis.

Roland Larsson var inne på frågan om avgiftens
storlek. I betänkandet framhålls bl.a. följande:

"Enligt beräkningar som SKI har gjort i samband
med sin skrivelse till regeringen angående avgifter för
år 1996 (SKI rapport 1995:52) skulle den genom-
snittliga avgiften behöva stiga från dagens 1,9 öre till
4,8 öre per kWh om realräntan sattes till 0 %."

Vi i Miljöpartiet har mot denna bakgrund före-
slagit att den här avgiften skall uppgå till 5 öre. En
avgift om 1,9 öre är urusel. Som Roland Larsson
tidigare sade har man i fyra år tjatat om att denna
avgift skall höjas. Det måste man göra för att vi i
Sverige över huvud taget skall ha någon garanti för
täckande av avfallskostnaderna.

När det sedan gäller säkerheterna har vi en annan
åsikt än Centern. Vår Tomas Kåberger, som har suttit
i Kärnavfallsfondsutredningen, hävdar att det är oer-
hört viktigt att lagstifta om att reaktorägarna skall
kunna garantera säkerheterna. Han har en helt avvi-
kande uppfattning, som kanske innebär att reakto-
rägarna kan komma att gå i konkurs. Han har också
visat på skaleffekterna.

Man påstår ibland att reaktorägarna har god eko-
nomi. Andra gånger passar det med en annan bokfö-
ring, och då är de fattiga. Som jag inlednings

vis skrivit i min motion: Upp till bevis! Är man
fattig, eller är man rik? Är man ett konkursbo eller
inte? Det är mot denna bakgrund som vi har satt våra
resonemang på pränt och valt den av oss föreslagna
lösningen.

Jag vet att Roland Larsson är mycket insatt i dessa
frågor, eftersom han sitter i SKI:s styrelse, och jag är
verkligen mottaglig för argument.

Anf. 65 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Huruvida man är fattig eller rik är ett
intressant filosofiskt spörsmål, som jag inte skall gå in
på. När det gäller vissa delar av Eva Goës anförande
vet jag över huvud taget inte vad hon talade om. Jag
skall begränsa mig till den lilla del som jag begrep,
och det gäller de realränteantaganden som man bör
göra när man fastställer den avgift som reaktorägarna
skall betala in för att bygga upp Kärnavfallsfonden.

Det är självklart att man bör göra ett antagande
om en tillväxt i ekonomin och en avtappning av med-
len, eftersom det kommer att göra att medlen i slutän-
den blir större än om man bara mekaniskt adderar de
inbetalda avgifterna.

Miljöpartiet vill, antagligen bara för att avgiften
därmed skall kunna höjas, räkna med en realränta om
0 %. Som framgår av betänkandet har vi under de
senaste tio till tolv åren, trots svåra tider i landet, haft
en genomsnittlig real avkastning på fondmedlen om
4,1 %. Jag tycker att det räcker för att visa att de
antaganden som ligger till grund för dagens nivå på
avgiften, 2 ½ %, är ganska konservativa.

Eva Goës säger att den bör vara 0 %, eftersom
man inte kan vara säker på att realräntan kommer att
vara positiv för all framtid. Låt mig säga att vi den
dag när Eva Goës sitter i en regering kan vara beredda
att ta upp en diskussion om den frågan. I det läget kan
man ifrågasätta om man längre kan få någon avkast-
ning på kapital i vårt land.

Det andra argumentet för att ha realräntan 0 %,
nämligen att detta skulle leda till att kraftföretagen för
att vinna ränteinkomster uppskjuter åtgärder för om-
händertagandet av avfallet, är totalt obegripligt. Detta
påverkar inte kraftverksägarnas ambitioner att ta hand
om avfallet. Det är ett åliggande som de har. Kärnav-
fallsfonden är statens garanti för att det åtagandet
fullgörs.

Anf. 66 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Mikael Odenberg förutsätter att vårt
land kommer att vara stabilt och att även ekonomin
kommer att vara stabil. Ja, vi har ju sett hur det har
varit - räntan har gått upp och ned som en guttaper-
kaboll, och den har varit uppe i 500 %.

Vårt förslag innebär att vi i dag kan garantera att
det finns tillräckligt mycket pengar i fonden. Om vi
skulle vara tvungna att stänga av om två år eller i
övermorgon, skall det ändå reellt finnas tillräckligt
mycket kontanta medel för att klara detta. Det är det
som detta handlar om.

Visst kan jag vara mottaglig för Mikael Odenbergs
argument och de senast anförda siffrorna, men vi
anser det vara korrekt att basera avgiftssättningen på
en realränta om 0 %. Vi har sedan perioden 1988-
1991 hävdat att detta är det enda sättet.

Att Mikael Odenberg inte förstod vad jag sade be-
ror kanske på att vi talar olika språk. Vi har olika
inställning till kärnkraften. Jag tror inte att han ser
kärnkraft och kärnvapen som siamesiska tvillingar
eller inser att hanteringen av kärnkraftsavfallet inne-
bär ett risktagande.

Vi har nyligen varit uppe i Murmansk, och med
tanke på det instabila läge som där finns är jag mycket
orolig för att man också kan börja smuggla ut en hel
del av avfallet. Det finns risker som man över huvud
taget inte har räknat in i sina bedömningar. Man har
räknat med att avfallet skall tas om hand på ett visst
sätt, men man har inte räknat in samhällsriskerna. Vi
lever inte i ett till 100% stabilt världssamhälle.

Anf. 67 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Mycket kort: Jag delar fullt Eva Goës
oro för kärnsäkerheten i Murmanskområdet. Däremot
är jag inte så orolig för kärnsäkerhetsläget i Sverige.
Men sett över en lång tillväxtperiod kan man givetvis
utgå från att det förekommer en viss avkastning på
kapitalet.

Det gäller, om man vill skapa säkerhet, att inte gö-
ra antaganden som är överdrivna om vad denna reala
avkastning på kapitalet uppgår till. I detta samman-
hang arbetar den svenska staten och myndigheterna
med ganska konservativa antaganden, vilket också
framgår av betänkandet. Det är mot den bakgrunden
inte seriöst när man som Eva Goës och Miljöpartiet
föreslår en realränta på 0 %.

Realräntan kommer under en lång tidsperiod inte
att kunna bli så låg - inte ens om Miljöpartiet hade
suttit i regeringsställning.

Anf. 68 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Var det där sista smicker? Det låter
nästan som om vi är på gång! Det blir nog bra. Vi
kanske hittar en bra kombination av partier, trots det
som hände i går.

Jag vill gå över till att tala om att man dumpar pri-
serna i dag. Det är det man gör. Man täcker över
huvud taget inte in vad kärnkraften kostar i dag, och
definitivt inte avfallskostnaderna.

Om vi använder oss av alla dessa metoder - 5 öre
per kWh, realränta på 0 % och säkerheter - har vi fått
en helhetssyn. Vi tror att det finns en chans att räkna
in avfallskostnaderna.

Det finns faktiskt i dag inte en enda miljökon-
sekvensbeskrivning över hur man skall ta hand om
kärnavfall - inte en enda i hela världen! Kärnavfallet
är det mest livsfarliga "gift" som existerar i världen.
Ändå har ingen kunnat prestera en miljökonsekvens-
beskrivning. Ingen kan egentligen avgöra vad det
kommer att kosta.

Man har redan rivit en Westinghousereaktor i
USA. Det kostade 2 609 miljoner kronor. I Sverige
har man räknat med en tredjedel av den kostnaden för
rivning av en liknande reaktor. Man räknar med att
det skall kosta runt 900 miljoner kronor. Det är en
lögn! Det är lurendrejeri. Det kommer att kosta mer
än det smakar.

Vi säger att vi skall börja avveckla. Från den da-
gen man stoppar reaktorn tar det 17 år att ta hand om
den genom rivning, nedmontering osv. Då kan man
börja prata om att avveckla kärnreaktorer!

Anf. 69 ROLAND LARSSON (c) replik

Fru talman! Eva Goës och jag är helt överens, och
t.o.m. Mikael Odenberg är överens med oss om att det
är absolut nödvändigt att reaktorägarna tar hand om
ansvaret för det utbrända bränslet. Min fråga gällde
egentligen inte detta, Eva Goës, utan hur det skall
ske. Skall det ske genom att man betalar in pengar till
fonden, eller skall det ske genom att man sätter säker-
heter i vattenkraft eller andra tillgångar? Det är en
viktig fråga. Det är detta det handlar om. Det är en
viss skillnad. Det skiljer mellan ungefär 1,9 öre och
2,4. Man behöver förmodligen även i fortsättningen
bara betala in 1,9 öre om man ställer säkerhet i stället.

Jag tror att Eva Goës och hennes parti bör titta på
detta och fundera över det som jag har sagt nu. Jag
tror inte att vi har delade meningar i sak.

Det är litet svårt att förstå resonemanget om en
realränta på 0 %, måste jag säga. Det har bara bety-
delse vid det tillfälle då man beslutar hur mycket man
skall avsätta årligen. Om man då säger att realräntan
framöver skall vara 0 % blir det naturligtvis en högre
avsättning vid den tidpunkten. Men om man utgår
ifrån att det handlar om totalt 45 miljarder uppnår
man de 45 miljarderna mycket tidigare om man avsät-
ter mer, för man får ju ränta på pengarna under alla
omständigheter, och inflationen är ju som den är.
Realräntan är ju skillnaden mellan räntan och inflatio-
nen. Det blir en avkastning på fonden oavsett om man
vill placera pengarna eller ej. Man kommer att uppnå
beloppet tidigare, vilket betyder att man framigenom
måste börja betala tillbaka pengar till reaktorägarna,
som då kan använda dem till annat. Det kan i och för
sig vara en poäng.

Anf. 70 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Jag skall läsa innantill i den reserva-
tion vi har skrivit. Det krävs att man preciserar kraven
på säkerheter på en sådan nivå att tryggheten verkli-
gen åstadkoms. Vi vill ha en precisering av hur det
skall gå till. För att undvika att säkerheter för mycket
stora belopp blir mer kostsamma än nödvändigt skulle
säkerheter för successiva intervall kunna godkännas i
stället för solidariska säkerheter. Därmed skulle man
liksom i ovanstående förslag angående olycksriskerna
få en naturlig marknadsvärdering av var gränsen för
de ekonomiska riskerna går.

Det är den reservation som vi har inför Energi-
kommissionen. Det är så vi har tänkt oss det hela.

Anf. 71 BARBRO ANDERSSON (s)

Fru talman! Att vi skall ta hand om avfallet från
kärnkraftsverksamheten är de flesta överens om. Vi
vet också att det kostar pengar. För närvarande har
rektorinnehavarna en skyldighet att betala avgifter
enligt finansieringslagen.

En säker finansiering av framtida avfallskostnader
är något som vi alla är beredda att medverka till. När
nu regeringen föreslår vissa ändringar i lagen är syftet
just att säkra denna finansiering. Därför föreslås att
reaktorinnehavarnas nuvarande skyldighet att betala
in avgifter skall kompletteras med en skyldighet att
ställa säkerheter för dessa kostnader. Säkerheterna
kan bestå av borgensåtaganden, kreditförsäkringar
eller liknande.

Kärnkraften kommer att kosta pengar långt efter
det att produktionen har upphört. Det använda kärn-
bränslet skall hanteras, kärnavfallet skall tas om hand
om kärnkraftverken skall rivas. För att finansiera detta
betalar kärnkraftsbolagen i dag en årlig avgift som
placeras på ett konto i Riksbanken.

De fyra reaktorinnehavarna har bildat bolaget
SKB, som skall ta hand om avfallet och hitta en
lämplig plats för slutförvaring. De totala framtida
kostnaderna beräknas till ungefär 45 miljarder kronor.

Avfallshanteringen kommer att pågå många år ef-
ter det att ett kärnkraftverk har ställts av, och därefter
kan det komma att behövas någon form av övervak-
ning. Tillförlitligheten i det nuvarande systemet bör
förstärkas och avgiftsmedlen förvaltas på ett sådant
sätt att avkastningen blir bättre. Finansieringslagen
kompletteras så att de grundläggande principerna för
kostnadsansvaret för använt kärnbränsle och kärnav-
fall tydligt framgår.

För att kompensera de avgiftsintäkter som fonden
skulle förlora om en reaktor stängs av innan intjänan-
detiden gått ut, dvs. de beräknade 25 åren, bör god-
tagbara säkerheter ställas. Det nämns i propositionen
och i betänkandet och kallas säkerhetsbelopp. Det
innebär att fonden kommer att tillföras medel i samma
takt som om reaktorn varit i drift hela tiden.

Säkerhetsbelopp II innebär att reaktorinnehavaren
ställer godtagbara säkerheter som täcker en eventuell
brist i fonden om det visar sig att fondbehållningen
faktiskt inte räcker. Det tycker jag och utskottsmajori-
teten är bra. Det blir en säkrare finansiering. Ut-
skottsmajoriteten delar också regeringens uppfattning
att Kärnavfallsfondens medel skall placeras hos Riks-
gäldskontoret.

Fru talman! Det finns några reservationer fogade
till betänkandet. Låt mig kort kommentera en del av
dessa.

Moderaterna och kristdemokraterna förordar som
vi har hört en annan placering - en fri placeringsrätt.
Det innebär förvisso möjligheter till en högre avkast-
ning, men det innebär också större risker. Därför
motsätter sig utskottsmajoriteten det. Det handlar om
en säkrare finansiering - inte om en mera riskfylld.

Centern hyser farhågor om att kraftföretagen låser
upp sina tillgångar i de säkerhetsbelopp som föreslås i
propositionen och därmed försvårar investeringar i
alternativ energiproduktion. Till det vill jag säga att
utbyggnaden av den alternativa energiproduktionen
styrs av andra mekanismer. Den styrs av utbud och
efterfrågan. Det finns många möjligheter för den som
vill göra investeringar på det området. Den elmark-
nadsreform som vi nyligen beslutade om i denna
kammare underlättar möjligheterna för investeringar i
alternativ energiproduktion.

Miljöpartiet menar, som vi här har hört, att fonden
bör byggas upp snabbare och för också fram sitt
gamla krav om en höjning av avfallsavgiften. Den
avgiften fastställs årligen av regeringen efter förslag
från Kärnkraftinspektionen. Till grund för Kärnkraf-
tinspektionens förslag ligger kostnadsberäkningar
utförda av SKB. De faktorer som påverkar är realrän-
tans storlek, den nuvarande fondbehållningen, de
framtida kostnaderna och storleken på de framtida
elleveranserna. Där ingår också ett påslag för osäkra
kostnader. Nu föreslås en ändring så tillvida att något
påslag för osäkerhet inte längre skall tas med i be-
räkningarna. I stället skall de täckas av garantibelopp.
Utskottsmajoriteten delar denna uppfattning.

Miljöpartiet menar också att kommuner, sakägare
och miljöorganisationer skall kunna få stöd ur avfalls-
fonden för bl.a. information. Till detta vill jag säga att
medel från Kärnavfallsfonden får användas av staten,
kommunerna eller reaktorinnehavarna just för infor-
mation till allmänheten i dessa viktiga frågor. Min
erfarenhet av den här typen av informationer är
egentligen den, att alltför få frågar efter den, är intres-
serade och vill tillgodogöra sig den. Det finns utrym-
me för betydligt fler.

Under många år har vi i lokala säkerhetsnämnden
vid Forsmark bedrivit information. Många skickliga
informatörer har anlitats, och företrädare för kommu-
nen och miljöorganisationer, m.fl. har deltagit. Men
alltför få har kommit för att ta del av informationen
och delta i debatten. Det är något som jag verkligen
har saknat, ett intresse för dessa frågor. Många möj-
ligheter finns redan i dag men utnyttjas alltför litet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till näringsutskottets
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga re-
servationer.

Anf. 72 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Moderaterna och kristdemokraterna
föreslår inte en fri placeringsrätt. Vi föreslår en friare
placeringsrätt än i nuläget på grundval av det förslag
om framlagts av en enig Kärnbränslefondutredning.

Ni socialdemokrater föreslår att man skall ha en
inlåning till Riksgäldskontoret, trots att en enig Kärn-
bränslefondutredning har sagt att det inte är bra, och
trots att den berörda myndigheten Riksgäldskontoret
avråder med hänvisning till att det inte finns en funge-
rande realränteobligationsmarknad i Sverige.

Tillåt mig att ställa frågan: Finns det något annat
skäl än Göran Perssons PR-behov som motiverar att
socialdemokraterna kör över Kärnbränslefondutred-
ningen, Riksgäldskontoret, övriga remissinstanser,
Moderata samlingspartiet och Kristdemokratiska
samhällspartiet?

Anf. 73 BARBRO ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Jag är ledsen om rösten inte riktigt
bär, men jag skall försöka. I propositionen kan man
läsa kommentarerna kring just den här utredningen.
Där står: Alternativet med inflationsskyddad och
riskfri inlåning i Riksgäldskontoret ansåg ändå kunna
ha väsentliga fördelar. Man förordade därför att rege-
ringen ytterligare lät undersöka möjligheterna till
detta alternativ. Det är det som regeringen har gjort,
och det är det som regeringen nu lägger fram förslag
om.

Anf. 74 MIKAEL ODENBERG (m) replik

Fru talman! Att rösten inte bär är ursäktligt, att ar-
gumentationen inte bär är värre.

Jag vill upprepa frågan. Riksgäldskontoret avråder
självt regeringen från att vidta denna åtgärd med
hänvisning till att det inte finns en fungerande realrän-
teobligationsmarknad i landet. Eftersom det för mig
inte varit möjligt att utläsa något annat skäl i proposi-
tionen måste jag upprepa frågan.

Har jag missuppfattat någonting? Finns det något
annat skäl än Finansdepartementets PR-behov som
motiverar att socialdemokraterna kör över Kärnbräns-
lefondutredningen, Riksgäldskontoret, remissinstan-
serna och moderaterna och kristdemokraterna?

Anf. 75 BARBRO ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Skälet till att förslaget ser ut som det
gör är att man vill ha just en säkrare finansiering. Jag
hänvisar till vad utredningen sade, att man bör ytterli-
gare undersöka möjligheterna. Det är faktiskt vad man
har gjort, och man har kommit fram till att detta var
det bästa sättet.

Anf. 76 EVA GOËS (mp)

Fru talman! Det är riktigt att staten, kommuner
och reaktorägarna har rätt att informera allmänheten.
Vi tycker att sakägarna och miljörörelsen skall få
pengar från avfallsfonden, och inte bara staten, kom-
muner och reaktorägarna.

Också jag kan beklaga att inte fler kommer och
lyssnar. Men jag kan tala om att det är många som
kommer och lyssnar i Överkalix, Storuman och Malå
där man har varit och projekterat eller gjort förstudier
- i Överkalix lyckades man avstyra det. Människor
kommer och lyssnar när de är direkt berörda. Det kan
jag garantera. Men det kostar skjortan för dem att få
dit oberoende expertis.

Miljöpartiet vill definitivt ha en snabbare upp-
byggnad av Kärnavfallsfonden. Om vi stänger av i
morgon skall vi också kunna garantera att vi kan ta
hand om avfallet. Jag instämmer också i det Barbro
Andersson säger att det kommer att ta tid efter det att
vi avvecklat kärnkraften. Det var det jag sade. 17 år är
ingenting. Det kommer att fortsätta längre. Det är den
erfarenhet man har av de reaktorer som är avstängda i
USA, där man inte, som vi har gjort, har fortsatt att
byta t.ex. ånggeneratorer och satsa miljarder på det.
De har varit kloka nog där.

Det senaste glädjande budskapet häromdagen var
att man i England, British Energy, inte kommer att
satsa på två nya reaktorer, eftersom marknadskrafter-
na råder. Det finns alltså ingen marknad för dem. Det
är för dyrt att satsa på det. De andra alternativen är
billigare.

Jag är glad att Barbro Andersson säger att det
finns andra krafter som råder när det gäller de alter-
nativa energislagen. Med vårt förslag till skatteväx-
ling kommer det verkligen att bli utrymme för den
lokala produktionen av inhemska bränslen och förny-
bara bränslen. Det kommer det att bli. Jag hoppas att
riksdagen kommer att fatta beslut om det under denna
mandatperiod.

Anf. 77 BARBRO ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Den information som både jag och
Eva Goës tycker är så viktig hänger inte på huruvida
man har mycket pengar till sitt förfogande. Det beror
väldigt mycket på intresset hos människorna som bor i
närheten.

Som jag tidigare sade bor jag i kärnkraftskommu-
nen Östhammar, där vi hyser Forsmarks kärnkraftverk
inom våra gränser. Vi har via den lokala säkerhets-
nämnden gett omfattande informationer. Vi har möj-
ligheter att inom den ramen tillkalla alla typer av
expertis, även från miljörörelsen och från miljöorga-
nisationerna. Men det tråkiga är egentligen att männi-
skor engagerar sig alldeles för litet, trots att de bor i
närheten.

Det finns möjligheter för information. Det finns
pengar för information, och det rymmer alla.

Anf. 78 EVA GOËS (mp) replik

Fru talman! Jag vet att det finns projekt som heter
Dialogprojektet och Låna varandras glasögon, där
man möts inom kärnkraftsindustrin och miljörörelsen.
Det har funnits väldigt bra projekt i Uppsalatrakten
och i Barbro Anderssons område. Men så är det inte
överallt. Det vill jag verkligen betona.

Nu är vi inne på frågan om avfall. Jag tror att man
i Sverige har beräknat rivningskostnaden till en tred-
jedel. Tänk om det är så att de 45 miljarder som nu är
beräknade för avfallsfonden skulle vara tre gånger
mer, att det egentligen borde ligga 150 miljarder i
fonden. Tänk om det är så? Vi vet hur det är när man
kalkylerar för broar och liknande. Ofta kostar det
dubbelt så mycket.

Kalkylerna har hittills aldrig hållit. Hur skall man
kunna lita på de ekonomer som lägger fram kalkyler
när de över huvud taget aldrig har hållit? En gång i
tiden skulle vi bryta uran, och då skulle vi tjäna 2
miljoner per svensk, eftersom det var så fantastiskt
ekonomiskt att bryta i Ranstad. Men det gör vi inte,
och vi vet varför. Vi vill inte utsätta oss för de miljö-
konsekvenserna. Dessutom var det så väldigt liten
uranhalt i kroppsådern.

Vi har redan i dag jättestora problem med avfall.
Vi har t.ex. höganrikat avfall - high enriched uranium
- i Studsvik som vi inte vet hur vi skall bli av med,
och som USA egentligen skall ta hand om. Ingen vet
var det skall ta vägen. Nu börjar man tala om att man
skall leverera det halvvägs och eventuellt försöka att
skicka det till en upparbetningsanläggning i Skottland.

Sådana frågor är inte lösta. Därför menar jag att
det behövs en enorm garanti och säkerhet för att man
skall kunna se till att avfallskostnaden täcks in. Vi
tycker att lagförslaget inte är tillräckligt långtgående.
Regeringen måste återkomma med uppgifter om vilka
säkerheter som man har tänkt att sätta in för att garan-
tera att vi kan ta hand om kärnavfallet.

Anf. 79 BARBRO ANDERSSON (s) replik

Fru talman! Eva Goës och jag är helt överens om
att det behövs säkerheter för att man skall kunna vara
övertygad om att det finns medel när den dagen
kommer. Det är precis därför som man föreslår dessa
säkerhetsbelopp. Det som kallas för säkerhetsbelopp
2 är avsett att säkerställa finansieringen om fondbe-
hållningen är otillräcklig efter det att samtliga reakto-
rer stängts av. Allt det som Eva Goës efterlyser finns
med i propositionen och i betänkandet.

Anf. 80 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Jag får tacka Barbro Andersson för ett
utmärkt referat av propositionen och betänkandet.
Ingenting i det Barbro Andersson sade avslöjar om
hon har lyckats upptäcka den bockfot som döljer sig i
det här. Ingenting av det hon sade avslöjar om hon
insett att det här faktiskt betyder att man med hjälp av
säkerheter i bl.a. vattenkrafttillgångar finansierar
omhändertagandet av det utbrända bränslet. Ingenting
av detta framgår av det hon har sagt. Det är litet oro-
ande. Det ger mig känslan att man från Socialdemo-
kraternas sida inte upptäckt om inte bockfoten så i
varje fall slamkryparen.

Barbro Andersson säger att det nuvarande syste-
met kompletteras med en säkerhet. Det är inte så,
Barbro Andersson. I stället ställer man ut säkerheter
för en del av det som nu betalas med reda pengar.

Kontentan är att oavsett om det finns säkerheter
eller pengar avsatta har ändå kärnkraftverken det
slutliga ansvaret för avfallet. Det handlar här om en
finansieringsform.

Anf. 81 BARBRO ANDERSSON (s)

Fru talman! När jag läste Centerns motion hade
jag litet svårt att förstå den. Jag läste den flera gånger.
Till slut var jag tvungen att fråga Roland Larsson vad
han egentligen menade. Det framgick inte så tydligt.
Nu har Roland Larsson förklarat det från talarstolen.
Vad ni egentligen säger är att man borde höja avgiften
från 1,9 öre till 2,4 öre, men det är inte det ni föreslår.
Det hade varit bättre om ni hade uttryckt det tydligare
så att vi hade kunnat ta ställning till och debattera det.

Anf. 82 ROLAND LARSSON (c)

Fru talman! Det handlar inte om det, utan jag ut-
går ifrån vad SKI har sagt. Man har sagt att om vi
fortsätter med dagens system måste vi höja avgiften
till 2,4 öre. Fortsätter man inte med dagens system
utan övergår till det nya behöver man inte höja. Det är
inte några siffror som vi har konstruerat, utan vårt
resonemang bygger på vad SKI har sagt i samman-
hanget. Det kan vara en tiondels öre hit eller dit, men
det är i den storleksordningen som de här säkerheter-
na är värda. Vi har inte gett oss in på några öresreso-
nemang i vår motion. Det här handlar om principer
och system och inte om de beslut som följer av detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

NU9 Ökad bankkonkurrens

Mom. 3 (mindre spar- och låneföreningar)

1. utskottet

2. res. (mp)

Votering:

279 för utskottet

16 för res.

1 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 70 m, 20 c, 19 fp, 18 v, 11 kds

För res.: 16 mp

Avstod: 1 v

Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU10 Säkrare finansiering av framtida kärnav-
fallskostnader m.m.

Mom. 1 (förvaltningen av fondmedlen)

1. utskottet

2. res. 1 (m,kds)

Votering:

215 för utskottet

80 för res. 1

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 20 c, 19 fp, 19 v, 15 mp, 1 kds

För res. 1: 70 m, 10 kds

Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 4 kds

Rose-Marie Frebran (kds) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 2 (säkerheter för täckande av framtida kostna-
der)

1. utskottet

2. res. 2 (c)

3. res. 3 (mp)

Förberedande votering:

21 för res. 2

16 för res. 3

259 avstod

53 frånvarande

Kammaren biträdde res. 2.

Huvudvotering:

258 för utskottet

20 för res. 2

18 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 69 m, 19 fp, 19 v, 10 kds

För res. 2: 20 c

Avstod: 1 m, 16 mp, 1 kds

Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 3 (realräntans storlek)

1. utskottet

2. res. 4 (mp)

Votering:

279 för utskottet

16 för res. 4

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 69 m, 20 c, 19 fp, 19 v, 11 kds

För res. 4: 16 mp

Frånvarande: 20 s, 11 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 4 (beräkning av avgiftens storlek)

1. utskottet

2. res. 6 (mp)

Votering:

274 för utskottet

17 för res. 6

5 avstod

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 70 m, 14 c, 19 fp, 19 v, 11 kds

För res. 6: 1 c, 16 mp

Avstod: 5 c

Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Mom. 5 (information angående slutförvaringen av
använt kärnbränsle)

1. utskottet

2. res. 7 (mp)

Votering:

280 för utskottet

16 för res. 7

53 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 141 s, 70 m, 20 c, 19 fp, 19 v, 11 kds

För res. 7: 16 mp

Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 7 fp, 3 v, 2 mp, 4 kds

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § Viss fråga om arbetsplatsintroduktion för
ungdomar

Föredrogs

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1995/96:AU5

Viss fråga om arbetsplatsintroduktion för ungdomar

Anf. 83 KENT OLSSON (m)

Herr talman! För att skapa fler arbetstillfällen be-
hövs det sänkta skatter för företag. Det behövs sänkta
arbetsgivaravgifter, förändrad arbetsrätt, med möjlig-
het till ökad provanställningstid, till att börja med till
12 månader, ökad möjlighet till visstidsanställning vid
arbetstoppar, ändrade ungdomslöner och bättre före-
tagsklimat.

Arbetsrätten som den är utformad i dag utestänger
i stor omfattning ungdomar från möjlighet till arbete.
Arbetsrätten är skapad för dem som har arbete men
knappast för dem som står utanför arbetsmarknaden.

Det är tillväxt som skapar arbete. För att få tillväxt
i företag måste vi politiker underlätta för företagsam-
heten och inte försvåra för den, som regeringen har
gjort.

Trots högkonjunkturen har vi i dag ca 600 000 ar-
betslösa och mer än 400 000 förtidspensionerade av
arbetsmarknadsskäl. Enligt AMS är 12,2 % arbetslö-
sa. Från moderat sida har vi föreslagit åtgärder, enligt
det jag nämnde tidigare och i våra motioner, för att
komma till rätta med arbetslösheten.

Men låt oss nu övergå till det speciella problem
som dagens betänkande handlar om, nämligen ung-
domsarbetslösheten och om arbetsplatsintroduktionen
för ungdomar.

Den ungdomspraktik som fyrpartiregeringen ge-
nomförde 1992 var mycket enkel att hantera och
minskade snabbt ungdomsarbetslösheten. Som mest, i
februari 1993, var 93 000 ungdomar i ungdomsprak-
tik, och över 50 % av dessa fanns i enskilda företag.
Många av dessa ungdomar fick också senare, efter
avslutad praktik, arbete i det företag som de varit
ungdomspraktikanter i.

Men när den socialdemokratiska regeringen till-
trädde hösten 1994 skulle denna framgångsrika ar-
betsmarknadspolitiska åtgärd givetvis ändras. I bud-
getpropositionen 1994/95 skrev regeringen att alla
ungdomar under 25 år skulle vara i arbete, utbildning
eller aktiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd efter 100
dagars arbetslöshet. Detta löfte gavs i budgetproposi-
tionen och i stället för den framgångsrika ungdom-
spraktiken infördes API.

I detta betänkande finns domen över regeringens
politik för våra ungdomar. I betänkandet konstateras
att en tredjedel av ungdomarna i åldersgruppen 20-24
år har varit arbetslösa mer än 100 dagar. Så gick det
med löftet att alla skulle vara i arbete. Det går inte att
i slagord kommendera fram jobb. Detta är en bitter
erfarenhet för de över 18 % arbetslösa 20-24-åringar
som vi har.

Man säger också i det här betänkandet att i må-
nadsskiftet oktober-november 1995 var antalet ung-
domar i åldersgruppen 20-24 år på API-platser ca
12 000. Siffran 12 000 kan jämföras med ungdom-
spraktikplatserna som vintern 1993/94 omfattade ca
90 000 ungdomar och vintern därpå 50 000. Enligt
AMS är behovet av en åtgärd med API:s syfte och
innehåll större för den aktuella ungdomsgruppen än
vad som hittills uppnåtts volymmässigt.

En faktor som kan förklara en stor del av tröghe-
ten är enligt AMS att det för den aktuella gruppen 20-
24-åringar finns ett krav på minst sex månaders an-
ställning hos anordnaren efter praktiken. Den stora
skillnaden mellan den gamla framgångsrika ungdom-
spraktiken och den nya icke framgångsrika arbets-
platsintroduktionen är att när det gäller arbetsplatsin-
troduktionen får en åtgärd som sagt var endast bevil-
jas om den följs av en anställning som varar i sex
månader. Detta gäller dock enbart för privata arbets-
givare och inte för kommuner.

Kravet på anställning har varit ett stort hinder för
att få företag att ta emot ungdomar i API. Med detta
initiativ vill utskottet att kravet på särskilda skäl vid
anställning skall frångås, och dessa särskilda skäl
skall då bedömas av det lokala facket och arbetsför-
medlingen från fall till fall.

Från moderat håll välkomnar vi förändringen.
Men vi frågar oss varför man inte helt och hållet slo-
par kravet på anställning. Man har ju konstaterat att
det inte ger några jobb. Varför skall man då byråkrati-
sera ytterligare och låta arbetsförmedling och fack
komma in innan ungdomar kan få praktik? Detta är
helt obegripligt.

Erkänn i stället att tanken med att anställning
skulle vara nödvändig för att få praktik var feltänkt
från början. Det kan väl inte vara så att prestigen är
viktigare än ungdomars väl och ve. Prestigen innebär
bara att socialdemokraternas löfte om åtgärd inom
100 dagar för att komma till rätta med ungdomsar-
betslösheten framstår än mer tomt. Om man erkände
detta skulle majoriteten vara tvungen att erkänna att
den gamla ungdomspraktiken var bättre. Därför an-
vänder man sig av denna konstiga nyordning.

Men, herr talman, låt oss ändå konstatera att detta
utskottsinitiativ går åt rätt håll. Det är likväl otillräck-
ligt. Av konstitutionella skäl saknas möjlighet för oss
att nu påverka en mer ändamålsenlig lösning av detta
viktiga problem. Av det förstnämnda skälet bör ini-
tiativet bibehållas samtidigt som det av sistnämnda
skäl finns anledning för riksdagen att vid tidigast
möjliga tidpunkt fatta beslut om en ordning motsva-
rande den tidigare ungdomspraktiken.

Anf. 84 ELVER JONSSON (fp)

Herr talman! Efter drygt ett år av socialdemokra-
tiskt regeringsinnehav kan man för hela arbetsmark-
naden summera: fler arbetslösa, var åttonde vuxen
utanför reguljär arbetsmarknad, fler långtidsarbetslö-
sa. För ungdomarnas del innebär det att nära 20 % av
åldersgruppen 20-24 år är utan jobb. Av arbetslösa
ungdomar har mer än var tredje en långtidsarbetslös-
het. Regeringens stolta proklamation om att ingen ung
människa skulle vara arbetslös mer än 100 dagar ekar
ihåligt. Hela det scenariot har ju fallit platt till mar-
ken.

Herr talman! För drygt en vecka sedan förde vi en
debatt här i kammaren som jag bedömde som onödig,
därför att regeringen inte hade lyssnat in situationen.
Folkpartiet m.fl. hade då varit med om att justera och
stärka lönebidragen. Nu är vi här igen. Ämnet är vis-
serligen ett annat. Då gällde det de arbetshandikappa-
de, nu är det ungdomsarbetslösheten vi debatterar.

Även den här gången hade det varit bra om rege-
ringen hade tagit fasta på den allvarliga situationen.
Det betänkande vi nu har uppe till behandling är ju ett
kvitto på att regeringen har brustit i politiskt ansvar
och insikt om det här området. Det ärende som nu
förs fram i kammaren i form av ett enigt utskottsini-
tiativ innebär att ledamöterna från såväl Socialdemo-
kraterna som alla oppositionspartier har ställt sig
bakom och i den här frågan kört över regeringen.

Läget är utomordentligt allvarligt. Till saken hör
också att vi, när vi nu har lämnat ett yttrande till fi-
nansutskottet - som vi skall diskutera på tisdag - har
påtalat brister i förslaget till ändringar av bestämmel-
ser i arbetslöshetsförsäkringen, som regeringen lade
fram i samband med tillväxtpropositionen.

Då inställer sig frågan: Var finns regeringen? Man
deltar inte i debatten, och det är väl inte alltid att
begära. Men vad gör regeringen? Där brister det
oerhört. Därför har riksdagen känt sig föranlåten att ta
initiativ. Frågan är befogad: Vad gör regeringen åt
den arbetslöshet som man i opposition påstod att man
snabbt skulle häva, så att den öppna arbetslösheten
under detta år skulle vara under 5 %?

Statistiken visar att 330 000 människor är arbets-
lösa. Det är inte under 5 %. Det är nära 8 % öppen
arbetslöshet. De långtidsarbetslösa är fler den här
novembermånaden än i november i fjol. Med tanke på
de 143 000 ungdomar som står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden i november är det väldigt höga tal.

Vi kan också konstatera att varslen ökar. Det är
nära en tredjedel fler varsel i november månad 1995
än vad det var för ett år sedan. De nyanmälda platser-
na är färre. Det ser alltså dystert ut trots att vi haft,
och fortfarande har, högkonjunktur på många områ-
den.

Det här har arbetsmarknadsutskottet tagit fasta på.
Vi säger i betänkandet att vi ser väldigt allvarligt på
arbetsmarknadssituationen för ungdomar. Vi hade
annars ställt oss bakom regeringens proklamation från
i våras att alla ungdomar under 25 år skulle vara i
arbete, utbildning eller aktiv arbetsmarknadspolitisk
åtgärd inom 100 dagars arbetslöshetsperiod. Nu kon-
staterar vi att det är en tredjedel i den aktuella ung-
domsgruppen som faktiskt har drabbats av långtidsar-
betslöshet.

Vi kan inte acceptera en sådan utveckling utan att
statsmakterna reagerar. Statsmakten i detta fall skall
inte tydas som regeringen, därför att den har inte
reagerat, utan som arbetsmarknadsutskottet. Giss-
ningsvis kommer även riksdagen att instämma i det.
Det är viktigt att bryta den negativa trenden när det
gäller ungdomarnas situation på arbetsmarknaden.

Den bedömning som man skall göra - ungdomar
skall undantas från kravet på att ha en anställning när
de börjar provtjänstgöring - måste medge undantag
från bestämmelsen om att API för ungdom under 25
år får beviljas endast om den följs av en anställning
som varar sex månader. Sedan lägger vi till att rege-
ringen nogsamt bör följa denna fråga.

Vi har i det särskilda yttrandet från Folkpartiet,
Centern och kds sagt att vi finner situationen alarme-
rande. Vi menar också att regeringen, när det utfärdas
bestämmelser för denna förordning, skall vinnlägga
sig om att man får en hög rationalitet och smidighet i
den hantering som nödvändigtvis måste finnas i den
dagliga verksamheten. Vi har pekat på att man bör ta
till vara väldigt mycket av de positiva erfarenheterna
från ungdomspraktiken under den förra regeringsperi-
oden.

Nu tror jag, om jag skall gissa varför det har varit
så trögt från regeringshåll att använda sig av en god
åtgärd, att orsakerna är ideologiskt, och kanske också
i andra avseenden, betingade hämningar som man har.
Man vill helt enkelt inte erkänna att det fanns ord-
ningar under den förra regeringsperioden som var
framgångsrika. Både i betänkandet och hittills i debat-
ten har man påvisat att väldigt många kunde nyttiggö-
ras i ungdomspraktiken. Den ledde dessutom ofta till
en anställning.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall till hemstäl-
lan i betänkandet. Min förhoppning är att regeringen
agerar snabbt när det gäller att förändra förordningen
så att det kan gå ut besked till länsarbetsnämnder och
arbetsförmedlingar om att en ny ordning nu gäller och
att detta kan bli ungdomar till glädje. Det finns knap-
past något som är allvarligare än att unga människor
går långa perioder utan meningsfull sysselsättning.
Det är riksdagens och vårt ansvar att se till att vi gör
vårt yttersta för att förhindra det.

Anf. 85 HANS ANDERSSON (v)

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till hemstäl-
lan i utskottets betänkande, som alltså är ett initiativ
som innebär ev viss uppmjukning av regelverket när
det gäller arbetsplatsintroduktion.

Jag vill också slå fast att det här är ett misslyckan-
de. Det är en del av misslyckandet när det gäller ar-
betsmarknadspolitiken. Arbetslösheten har bitit sig
fast, och det drabbar naturligtvis också ungdomar på
ett sätt som man kanske inte skulle kunnat ana bara
för ett år sedan.

Ändå är det på det sättet, och det säger jag gärna
till mina borgerliga kolleger här, att den öppna arbets-
lösheten var högre för ett år sedan, väsentligt högre.
Den totala mängden människor utanför ordinarie
arbetsmarknad var väsentligt högre, ungefär 30 000.
Men det är klart, konjunkturläget är mycket bättre i
dag, och vi borde ha kommit mycket längre. Att vi har
ungefär 25 000 som har passerat hundradagarsgränsen
är ju faktiskt ett direkt svek mot ungdomsgrupperna.

Tittar man noggrannare efter skall man finna att vi
har en rundgångsproblematik också bland ungdom.
Många ungdomar har varit inskrivna och gått i öppen
arbetslöshet eller olika former av åtgärder i flera år
nu, och det är väl det värsta sättet att starta sitt liv.
Det tycker jag är utgångspunkten, och jag tror att alla
är överens om detta. Det är ett misslyckande och ett
nederlag för vårt samhälle. Våra unga medborgare ges
inte en rimlig chans när de ställs utanför möjligheten
att försörja sig.

Det har diskuterats mycket varför ungdomsarbets-
lösheten är hög. Man har pratat om att lönenivån är
för hög. Man har pratat om att anställningstryggheten
är för god; Kent Olsson var inne på detta. Det har
gjorts ett flertal undersökningar, och mycket forsk-
ning har ägnats den tanken. Man har tänkt: Se där har
vi nog resultat - det är bara att sänka lönerna och
försämra anställningstryggheten så löser sig det här.

All sådan forskning visar att det inte handlar om
detta. Det är egentligen ganska enkelt. När vi har haft
ett efterfrågeras, när det inte efterfrågas arbetskraft
och man har en grupp som är ny på arbetsmarknaden,
som kommer och knackar på dörren, så är det klart att
den gruppen drabbas. När specifikt den gruppen be-
står av människor som inte tidigare egentligen har haft
jobb, utan är utan erfarenhet när det är erfarenhet som
alltmer efterfrågas, är det självklart att den gruppen
sitter illa till.

Ungdomspraktiken talas det väldigt gott om. Den
släpptes in som en sistahandslösning. Riksdagen upp-
repade gång efter annan att detta är en sistahandsmöj-
lighet. Det dröjde inte länge innan den var första-
handsmöjligheten. 90 000, som Kent Olsson sade,
fraktades över, fördes bort, ur den verkliga arbets-
marknadspolitiken till den kanske mest lågkvalitativa.
Det är därför både AMS och nästan alla forskare som
har uttalat sig om det här, inklusive den senaste och
kanske bästa experten på ungdomsarbetslöshet som vi
har, Lena Schröder, har varnat för den typen av åt-
gärd.

Vi kan också se hur väldigt många i ungdom-
spraktik hamnade i mycket små verksamheter där det
var lätt att göra bruk av arbetskraften direkt. Man
kunde jobba i t.ex. kiosker, hotell och restaurang.
Men det var väldigt litet av den sektor som alla vi
säger skall vara framtidssektorn som kräver kompe-
tens och utveckling och som kan vara inkörsporten till
ett verkligt arbetsliv för många ungdomar.

Dessutom var ersättningen dålig, och samhället
stod för hela ersättningen. Vi upplevde att ungdom-
spraktiken mer och mer förvandlades till det ordinarie
sättet att provanställa ungdomar. Samhället fick alltså
betala en provanställning som inte ens var en anställ-
ning. Man hade en mycket oklar relation till det verk-
liga arbetet och till arbetskamraterna, ingen delaktig-
het i facklig gemenskap och ingen riktig lön, utan ett
bidrag vid sidan av från samhället. Det förvånar mig
att Moderaterna när det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken med sådan kraft försvarar det bidragsträsk som
innebär att ingenting kan ske annat än genom att sta-
ten öser in gratispengar till företagen.

Jag tycker att vi skall erkänna att vi har ett system-
fel på arbetsmarknaden. När vi har en konjunkturned-
gång och det inte efterfrågas tillräckligt med arbets-
kraft, ja då kommer det generation på generation ut ur
skolorna - de unga människorna - och de får inte
plats.

Arbetslivet i Sverige erbjuder inga reella praktik-
platser. Jag har talat för obligatoriska praktikplatser,
så att det ingår i arbetslivet och i näringslivet att ställa
praktikplatser till förfogande. Sedan får man allt efter-
som man tittar på olika branscher och konjunkturlä-
gen avropa ett nödvändigt antal praktikplatser från
länsarbetsnämndernas eller arbetsförmedlingarnas
sida.

Dra in de fackliga organisationerna och arbetsgi-
varparterna! Låt dem skriva praktikavtal, utbildnings-
avtal, kompetensavtal och ungdomsplatsavtal!

När det var som allra värst under 1993 tog de
fackliga organisationerna initiativ, och det blev en del
avtal, på Almegaområdet med Industrifacket och på
verkstadsindustrins område med Metall. Det har inte
givit någonting. Man gick in med lägre löner. Man
gick in med en idé om kompetensutveckling med god
handledning och olika praktikarbeten. Fackförening-
arna på företagen var mycket positiva. Ingenting hän-
de. Jag tror att det är två eller tre personer som har
fått pröva på sådana praktikplatser. Jag tycker att
detta är nättupp skandalöst.

Den här frågan vetter också litet åt den fråga som
diskuteras alltmer, nämligen behovet av en bättre
övergång mellan skola och arbetsliv. Vi har ibland,
liksom flera andra, talat om det i termer av lärlings-
utbildning, lärlingskap. Det viktiga med det är att
samhället, staten, har sitt intresse, att utbildningsenhe-
terna har sitt intresse i kommunerna, att arbetsgivarna
och de fackliga organisationerna har sitt intresse. Det
blir naturligt att starta ett arbetsliv på det sättet. Jag
tycker att det bör kunna ske så som har skett tidigare i
Sverige på många företag, nämligen i form av kort-
tidsanställningar, som kan vara ettåriga eller tvååri-
ga - eller hur lång tid praktiken eller utbildningen har
varit.

Det är bedrövligt att arbetslivet inte har kunnat
fungera, som det faktiskt gör på en del andra håll. De
som har tittat på lärlingssystemen i Tyskland vet vil-
ken mängd praktikplatser som där ställs till förfogan-
de. Det är inte nödvändigt att vi inför ett helt lärlings-
system, med alla dess komplikationer när det gäller
utbildningspolitiken, för att få fram den rimliga intro-
duktionen i arbetslivet. Men det krävs socialt ansvar
och ett samarbetsklimat. Jag fattar inte att vi inte kan
få det på svensk arbetsmarknad, för att klara ungdo-
marnas introduktion.

Vänsterpartiet har länge varnat för den här situa-
tionen. Vi sade att de här problemen skulle uppstå,
inte bara med ungdomarna utan generellt, när vi i
våras fattade beslutet om arbetsmarknadspolitiken och
den ekonomiska politiken. Vi föreslog särskilda insat-
ser för ungdomar, med otraditionella medel. Man
skulle kunna jobba med Agenda 21-program i kom-
munerna, med miljöinriktning, kulturverksamheter
etc. Men vi föreslog också system med obligatoriska
praktikantplatser. Jag tror att det är lösningen. Men
det kräver att man är beredd att ta ett rejält ansvar för
ungdomarnas yrkesliv.

Det förslag som nu läggs fram innebär, som har
sagts tidigare, att regelsystemet bevaras men att man
från fall till fall, alltefter den enskildes behov, medger
möjlighet att göra avsteg från det obligatoriska kravet
på sex månaders anställning. Det innebär att man
kanske inte behöver ha någon anställning eller ha den
kortare - det beror på.

Hittills har vi gjort liberaliseringar för de allra
mest utsatta grupperna, nämligen de handikappade
och invandrarna. På invandrarsidan går API faktiskt
bättre än förväntat.

Jag tycker inte att vi skall utnyttja det här till
kortsiktiga slagsmål mellan partierna, när det handlar
om att Sverige står utan ett bra system för att introdu-
cera ungdomar i arbetslivet och om att de parter som
skulle kunna ta ansvaret, som har kompetens men
också resurser, inte tar det ansvaret.

Med de orden, herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.

Anf. 86 ELVER JONSSON (fp) replik

Herr talman! Hans Andersson sade försonligt att
vi inte skall ha kortsiktiga slagsmål mellan partierna,
och det är en bra utgångspunkt.

Annars är väl det nya som kan noteras att man från
Vänsterpartihåll känner en sådan entusiasm över den
tyska lärlingsmodellen. Det finns skäl till det i vissa
avseenden; den är ju starkt marknadsorienterad. Det
ingår väl i den skinnömsning som Vänsterpartiet ge-
nomgår. När det går åt rätt håll är det bara att hälsa
det med tillfredsställelse.

Hans Andersson orerar om hur dålig den svenska
ungdomspraktiken var och säger att ersättningen var
dålig. Det är väl ingenting mot vad det är nu. Samhäl-
let fick betala, säger Hans Andersson retoriskt. Det är
väl ingenting mot de kostnader vi har nu, när ungdo-
mar går långtidsarbetslösa och kanske blir deformera-
de för hela livet.

Hans Andersson talar för att vi borde ha en ord-
ning med skola-arbetsliv-praktik. Jag har ingen in-
vändning mot den analysen. Men Hans Andersson har
ingen annan modell. Han säger att det skall avropas
och att det skall vara fackliga avtal. Det vi har sett på
det området är ett misslyckande. Metall och Verk-
stadsföreningen hade ju ett avtal som blev en jättestor
flopp; i praktiken kom ingen till anställning.

Därför skall vi inte bara ägna oss åt de utopiska
modellerna, som ännu inte har fått markkontakt, utan
ta fasta på det som lyckades riktigt bra. Jag vill hävda
att ungdomspraktiken var en god modell; den gav
många ungdomar jobb. Det var det viktigaste i sam-
manhanget.

Anf. 87 HANS ANDERSSON (v) replik

Herr talman! Jag sade att ungdomspraktiken till
slut nästan utvecklades till en obligatorisk provan-
ställning, när den omfattades av 90 000 ungdomar.
Det är helt klart belagt att det uppföljningsarbete som
arbetsförmedlingarna skulle göra var omöjligt att
genomföra, med de volymer man hade. Det är helt
klart att ungdomar placerades på områden där vi från
samhällets sida inte önskar att de skall placeras, om
de skall få en framgångsrik utveckling i sitt yrkesliv
på tillväxtområdet. Det gick tvärtemot det vi pratar
om när det gäller tillväxtpolitik osv. Det blev ett sätt
att förvara ungdomar, men det var naturligtvis gratis
arbetskraft för många arbetsgivare. Därför blev det ett
sätt att introducera ungdomar i arbetslivet.

Det kan statistiskt avläsas att 20-25 % - det är
olika siffror i olika undersökningar - fick anställning.
På samma sätt har det kunnat konstateras att mellan
15 och 25 % av praktikplatserna har lett till direkta
undanträngningseffekter. Om det är någonting man
har varit överens om - såväl i Långtidsutredningen
och AMS som inom forskningen - är det att den här
typen av lågkvalitativ arbetsmarknadspolitisk insats,
med undanträngningseffekter och utan större kompe-
tenshöjning, inte skall användas annat än som en
absolut sistahandsåtgärd, för att man inte skall bli
hängande på gärdsgården.

Anf. 88 ELVER JONSSON (fp) replik

Herr talman! Jag kan hålla med om att det brast i
uppföljningen, främst på grund av att det var så stora
volymer. Men det hindrar inte att det var ett mycket
gott tillskott i en svår situation. Vi får inte glömma att
vi hade den svåraste lågkonjunkturen i efterkrigstid.
Det var därför som det var helt nödvändigt att ha
något okonventionellt och användbart.

Hans Andersson förväxlar ett par saker, när han
säger att ungdomspraktiken blev ett sätt att förvara.
Nej, så var det inte alls. En tredjedel av ungdomarna
fick jobb. Däremot var ungdomsintroduktionen i
kommunal regi mycket av förvaringsverksamhet. Den
har vi i stort sett kommit bort från, och det är mycket
viktigt. Ungdomarna behöver jobb, och de behöver
s.k. riktiga jobb, nämligen främst i enskilt näringsliv.

Anf. 89 HANS ANDERSSON (v) replik

Herr talman! Jag vädjar till andra partiers repre-
sentanter att tänka igenom om det är rimligt att vi på
ett normalt sätt skall föra en arbetsmarknadspolitik
som till oerhört stora kostnader för in ungdomar i
yrkes- och arbetslivet. De länder som har olika former
av i arbetslivet inbyggda praktiksystem, där det finns
avtal mellan parterna och där myndigheterna bidrar
t.ex. med utbildningssystem, har också relativt låg
ungdomsarbetslöshet jämfört med den allmänna ar-
betslösheten.

Vi kan inte förlita oss bara på det samhälleliga bi-
dragssystemet, som likt ett skohorn skall skyffla in
ungdomarna i arbetslivet. Arbetslivet måste ta sitt
ansvar, och då krävs det rejäla partsavtal. Att det har
misslyckats hittills beror på att arbetsgivarparten inte
har tagit sitt sociala ansvar. Fackföreningarna kan inte
gärna anställa folk i företagen.

Anf. 90 KENT OLSSON (m) replik

Herr talman! Det vi diskuterar i dag, Hans An-
dersson, är hur vi skall få ungdomar i arbete. Vi dis-
kuterar ett speciellt utskottsbetänkande. Vi har från
vår sida klart och tydligt sagt att vi inte tror att den
här typen av åtgärder är det som skapar arbete. Vi har
tidigare anfört att det behövs sänkta skatter, sänkta
arbetsgivaravgifter, bättre företagsvillkor och ett
förändrat arbete. Det är våra synpunkter på hur man
får ungdomar i arbete.

Men eftersom regeringen, tillsammans med
Vänsterpartiet, inte är beredd att göra dessa föränd-
ringar får vi vidta andra åtgärder under tiden.

Man kan konstatera att 90 000 människor var i
verksamhet i den tidigare ungdomspraktiken. Nu är
det 12 000.

Hur man än räknar blir skillnaden mellan 90 000
och 12 000 lika med 78 000.

Om Hans Andersson tycker att det är bättre att
78 000 ungdomar står helt utanför arbetsmarknaden
så må han väl tycka det. För oss är det väsentligare att
människor ändå gör någonting än att de går utan sys-
selsättning.

Han säger att det moderata alternativet är sänkta
löner och försämrade arbeten. Det är icke försämrade
arbeten. Det är att förändra arbetet och ge möjlighet
för människor till provanställning, vilket också ger
jobb. Vi tror också på att sänkta ungdomslöner kom-
mer att innebära fler jobb. Vi har också sett ett antal
exempel på att det är så.

Vi moderater tycker inte alls, Hans Andersson, att
det är bra med bidrag, snarare tvärtom. Men vi tycker
ändå att det är bättre med ungdomspraktik, som ger
ungdomar möjligheter att slippa gå hemma och vara
arbetslösa, än med API, som inte ger någonting.

Vi är också överens om att API skall förändras så
att den blir mer lik ungdomspraktiken. Det är även
Hans Andersson, med på, om jag förstått honom rätt.

Anf. 91 HANS ANDERSSON (v) replik

Herr talman! Vi har haft många debatter om hur
man får i gång den ordinarie arbetsmarknaden, och vi
kommer att ha många fler. Kent Olsson och jag har
helt olika uppfattningar.

När det gäller arbetsmarknadspolitik och hur
mycket vi kan klara av att göra för de arbetslösa,
inklusive de unga arbetslösa, kan jag bara konstatera
att Moderata Samlingspartiet föreslår väsentligt mind-
re summor - pengar som kan användas för att ta hand
om dem som är värst drabbade, som handikappade,
invandrare och ungdomar.

Jag har inte sett några kreativa arbetsmarknads-
politiska förslag. När vi har kommit med förslag har
vi aldrig fått stöd. Det har gällt förslag av okonven-
tionell, projektinriktad eller miljömässig typ som kan
engagera ungdomar.

Det som försvaras är det mest passiva och kravlö-
sa, som mest påminner om att bara skyffla i väg gratis
arbetskraft, dvs. den gamla ungdomspraktiken, som
alla ekonomer oavsett färg, långtidsutredningar och
forskning varnar för. Vi bör se upp med den typen av
åtgärder och minimera den, men vi bör också se till
att ha den som ett absolut sista alternativ.

Kent Olsson hänvisar till att det var mycket bättre
förr. Men om man tittar på AKU-siffrorna ser man att
den öppna arbetslösheten för ungdomar mellan 20 och
24 år var bortåt 19 %. Det är dåligt nu också - jag
försvarar inte regeringen. Siffran är i dag ungefär
14 %. Det var alltså värre förr. Som jag tidigare sade,
var det 30 000 fler ungdomar i åldern 20-24 år som
stod utanför arbetsmarknaden 1993 jämfört med i
dag, trots den stora volymen lågkvalitativa insatser.

Jag förespråkar aktiv arbetsmarknadspolitik, en
del okonventionella åtgärder och ett system med in-
byggd praktik som avtalas mellan parterna.

Anf. 92 KENT OLSSON (m) replik

Herr talman! Det hade varit oerhört dåligt om si-
tuationen inte hade förbättrats när vi nu har den
största högkonjunkturen någonsin under 1900-talet
här i landet - under den borgerliga fyrpartiregeringen
hade vi en oerhörd lågkonjunktur. Trots det har ar-
betslösheten som helhet inte minskat.

Eftersom vi inte är överens, Hans Andersson och
jag, vill jag säga att de åtgärder som vi förespråkar i
den normala politiken skulle leda till lägre arbetslös-
het. Vi skall inte diskutera det nu. Jag vill ändå påpe-
ka att de åtgärder vi föreslår för den normala markna-
den kommer att leda till fler arbeten. Det är alla över-
ens om.

När vi nu diskuterar det här nya initiativet, tycker jag
mig ändå kunna konstatera att Hans Andersson inte är
nöjd med den nuvarande situationen utan vill gå i
riktning mot den gamla ungdomspraktiken. Den gav
fler ungdomar möjlighet att komma ut i praktik.
90 000 ungdomar är i jämförelse med 12 000 ungdo-
mar 78 000 fler. Tycker Hans Andersson att det är
bättre att 78 000 människor går hemma och inte gör
någonting så må han tycka det. För oss är arbetslöshe-
ten så pass viktig att vi tycker att det är bättre att
ungdomar gör någonting än att de bara går hemma.
Därför är det här ett förslag åt rätt håll, även om det
hade varit ännu bättre att gå över till den gamla ung-
domspraktiken. Vi tycker att passiviteten är det värs-
ta. Jag är litet förvånad över att Hans Andersson inte
tycks se detta som ett större problem.

Anf. 93 HANS ANDERSSON (v) replik

Herr talman! Jag ser visst passiviteten och ung-
domsarbetslösheten som det värsta problemet, Kent
Olsson.

Därför är vårt överordnade mål för den ekonomis-
ka politiken att få i gång folk i arbete och aktivitet.
Jag är djupt kritisk mot den här regeringen. Det fram-
förde Vänsterpartiet mycket kraftfullt i samband med
t.ex. tillväxtpropositionen i höstas och i samband med
att kompletteringspropositionen diskuterades i våras.
Det jag kunde se var en lägre ambitionsnivå från
Moderaterna. Jag var i och för sig inte så förvånad.

Men vi skulle ändå möjligen kunna enas om att
det är en systemfråga. Vi har ett stort problem i Sve-
rige när det gäller övergång från skola till arbetsliv.
Det kan väl inte vara riksdagens åsikt att det i princip
skall lösas med någon slags fri dragningsrätt, finansie-
rad av staten, i form av gratis arbetskraft. Den funge-
rar ibland som provanställning och ibland bara som
en tur-och-retur-resa inom ofta helt ovidkommande
områden på arbetsmarknaden.

Vi skall tillsammans se till att ungdomarna fasas
in på en tillväxtorienterad arbetsmarknad, där de
verkligen får lära sig någonting, delta i arbetet och
dras in på samma villkor som människor som arbetar,
dvs. vara under avtal.

Jag anser att finansieringsansvaret i första hand
skall ligga inom ramen för arbetslivet och näringsli-
vet. Så har man det i Tyskland, där man lägger ned
mycket stora belopp, bortåt 40 miljarder D-mark, för
att klara av den här mycket viktiga infasningen av
ungdom i arbetslivet. Om någon tycker att jag därmed
har glidit över åt marknadshållet, så gärna för mig.
Det kan vara alldeles utmärkt. Men det är konstrukti-
va synpunkter jag vill se och inte partipolitiskt gnäll,
Kent Olsson.

Anf. 94 DAN ERICSSON (kds)

Herr talman! Jag trodde ett tag när jag lyssnade
på debatten att jag hade kommit in i fel debatt och att
det var en omfattande arbetsmarknadspolitisk debatt
som pågick. Sedan tittade jag efter i betänkandet och
såg att det handlar om en viss fråga, nämligen om
arbetsplatsintroduktion för ungdomar. Jag konstaterar
också att utskottet är enigt och att det inte finns några
reservationer i betänkandet. Jag är därför något förvå-
nad över att debatten glidit över i något helt annat.

Orsaken till att riksdagen tagit det här initiativet är
socialdemokraternas misslyckande med att bekämpa
ungdomsarbetslösheten. När regeringen inte klarar av
situationen måste riksdagen ingripa. I november i år
var 62 000 ungdomar under 25 år arbetslösa -
62 000!

Socialdemokraterna lovade i valrörelsen att ung-
domar inte skulle vara arbetslösa längre än 100 dagar.
25 000 ungdomar, dvs. nästan hälften av alla arbetslö-
sa ungdomar, har varit arbetslösa i mer än 100 dagar.
Det talar för sig självt.

Vi saknar arbetsmarknadsminister Anders Sund-
ström i den här debatten. Men för att han ändå skall få
vara med vill jag läsa upp vad han sade i den senaste
debatten i det här ämnet den 12 oktober:

"Vår största utmaning är att se till att ungdomarna
ges möjlighet till utbildning, praktik eller jobb. Jag är
övertygad om att vi kommer att klara målet, att ung-
domarna inom 100 dagar också får det."

Dess värre, herr talman, kan vi nu konstatera hur
verkligheten ser ut. Utskottet skriver i sitt betänkande:

"Under vårriksdagen ställde sig riksdagen bakom
regeringens mål att alla ungdomar under 25 år skall
vara i arbete, utbildning eller aktiv arbetsmarknads-
politisk åtgärd inom 100 dagars arbetslöshet. Siffror
som redovisats ovan är därför alarmerande."

Siffrorna avser de 25 000 ungdomar som har varit
arbetslösa i mer än 100 dagar.

Man kan fråga sig hur länge det här skall fortgå,
att man inte har lyckats med det som man har före-
speglat väljarna.

Jag tycker litet synd om Kristina Zakrisson, som
får klä skott i den här debatten för regeringens och
Anders Sundströms misslyckande.

Jag tycker att det är bra, herr talman, att socialde-
mokraterna agerar när regeringen är handlingsförla-
mad inom det här området. Egentligen är det här
betänkandet en mycket kraftig vidräkning med rege-
ringen. Det är ett underkännande av regeringens poli-
tik.

Jag har sett att det spekuleras i massmedierna om
arbetsmarknadsutskottets ordförande som ny arbets-
marknadsminister. Men i praktiken är vi redan där.
Arbetsmarknadspolitiken utformas ju alltmer i utskot-
tet. Så är det i dag, och så kommer det att vara nästa
vecka när vi skall behandla frågor om arbetslöshets-
försäkringen.

Det är bra om vi på det här sättet kan korrigera re-
geringens politik, men man kan fråga sig hur länge
detta kan fortgå.

Herr talman! Nu försöker vi att i någon mån
komma till rätta med de svårigheter som regeringen
skapat när det gäller möjligheterna för unga att få
jobb. Därför är initiativet här bra.

I annat sammanhang driver vi också fortsätt-
ningsvis vår samlade politik för att komma till rätta
med arbetslösheten. Men jag tänker inte nu uppta
kammarens tid med att gå igenom det, utan vad jag
här sagt får räcka så här långt.

Anf. 95 KRISTINA ZAKRISSON (s)

Herr talman! I detta betänkande behandlas, som
Dan Ericsson påpekade, enbart en förändring av reg-
lerna för API för 20-24-åringar.

Jag tycker inte att det är speciellt synd om mig när
jag nu får ta det här ärendet. Jag tycker att det är bra
att vi kan förändra regler om det gynnar arbetslösa
ungdomar. Det är alltså inte fråga om en dom över
regeringens hela arbetsmarknadspolitik, utan det är en
liten justering av en av åtgärderna.

Man kan tycka att det är märkligt att reglerna
måste förändras för gruppen 20-24-åringar, som vi nu
pratar om. Man skulle ju kunna tro att den här grup-
pen kan komma ut på arbetsmarknaden. De här ung-
domarna är ju nyutbildade och förmodligen mycket
duktiga och ambitiösa. Men med den situation som
råder på arbetsmarknaden i dag betraktas t.o.m. män-
niskor som vi tycker är i sina bästa år som gamla när
de söker jobb.

Folk över 45 år upplever att det inte är någon idé
att söka jobb. De får inget jobb. De är för gamla.
Situationen är extrem, men det här har inte inträffat i
år. Mot den bakgrunden måste vi faktiskt frångå vissa
principer, även om det ibland är mindre roligt.

Just när det gäller ungdomar tycker jag att det
faktiskt finns anledning att justera reglerna. Det är ju
oerhört viktigt att ungdomarna kommer ut i arbetsli-
vet. Man måste, som det sagts tidigare här, få en
chans att klara sitt eget liv. Man måste klara sin egen
försörjning och sin egen bostad och att ta ansvar för
sitt eget liv. Man måste få komma in på arbetsmark-
naden för att få arbetslivserfarenhet.

Men det handlar inte bara om att tjäna pengar för
att försörja sig. Ungdomarna måste också få en social
gemenskap. De måste få känna att de behövs. Person-
ligen tycker jag att det är viktigt att ungdomarna
kommer in i ett normalt samhällsmönster - att de går
och lägger sig på kvällen, stiger upp på morgonen,
jobbar så att de är trötta på kvällen och har sin aktiva
tid på dagen, inte på natten. Jag tror att detta är oer-
hört viktigt.

Anledningen till att vi nu gör allt för att öka anta-
let praktikplatser är att det är viktigt att folk kommer
ut. Den som är arbetslös skall inte sitta passiv hemma.
Utbildning är A och O och ökar alltid chanserna att få
ett jobb. Men det är också mycket värt att kunna pro-
va på andra yrken och bryta invanda mönster. Kanske
handlar det om att prova på ett jobb som är väldigt
könsbundet.

Som det sagts här tidigare har alla partier ställt sig
bakom målet att få arbetslösa ungdomar i någon sorts
åtgärd inom 100 dagar. Tyvärr har vi ännu inte lyck-
ats nå det målet, men vi skall naturligtvis jobba vidare
för det.

Om denna justering medför att vi lättare når målet
tycker jag att vi skall göra avsteget i fråga. Men här
handlar det om undantag i regeln. Detta skall från fall
till fall bedömas av arbetsförmedlingen och det lokala
facket. Det rör sig alltså fortfarande om ett undantag,
inte om en regel.

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottet har vi fö-
reslagit en förändring av reglerna för API. Vi har
alltså begagnat oss av initiativrätten. Därmed vill jag
inte ha sagt att vi dömt ut regeringens arbetsmark-
nadspolitik, utan vi har gjort en liten justering beträf-
fande en av åtgärderna.

Jag vill alltså än en gång betona att ambitionen
fortfarande är att man skall ha anställning efter prak-
tiktiden. I vissa fall kan dock undantag göras. Jag
tycker också att ett stort ansvar ligger på näringslivet.
Man måste leva upp till vad som här behövs och ta
sitt ansvar. Det gäller ju att få ut ungdomarna, så att vi
även i framtiden har erfarna och kompetenta arbetsta-
gare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande.

Anf. 96 KENT OLSSON (m) replik

Herr talman! Jag förstår att Kristina Zakrisson inte
vill döma ut regeringens politik. Man kan väl konsta-
tera att den har dömt ut sig själv, därför att det är bara
12 000 personer som har fått någon form av arbets-
platsintroduktion. Man konstaterar nu att detta är så
dåligt och Kristina Zakrisson säger att man enbart vill
göra en liten justering och inte förändra. Varför vill
man då inte förändra? En liten justering kommer väl
knappast att hjälpa. Varför säger man inte att detta
inte behöver leda till ett jobb? Man vet ju att det då
blir en ökning. Varför byråkratiserar man ytterligare
genom att säga att facket skall bedöma detta från fall
till fall? Vad har facket för kunskaper som gör facket
speciellt lämpligt för detta? Varför säger man att
arbetsförmedlingen skall avgöra detta? Om man kon-
staterar att en åtgärd är katastrofal med utgångspunkt
från löften som ges skall man väl inte göra små juste-
ringar och låtsas som om det var allt som behövdes.

Jag skulle vilja veta varför man inte säger: Det här
har inte lyckats. Vi gör ett nytt försök och tar bort
kravet på anställning. Kanske blir det då fler ungdo-
mar i verksamhet.

Att Socialdemokraterna inte gör några förändring-
ar i den normala politiken det kan, tragiskt nog våra
svenska ungdomar och även äldre konstatera med
tanke på den höga arbetslösheten. Att det behövs
åtgärder som förändrar arbetsrätten och lägre skatter
är de flesta överens om. Jag begär inte att Kristina
Zakrisson skall lova något i dag, med tanke på att
ingen annan av socialdemokraterna vågar göra det. I
stället låter man det bara fortgå och utreder. Jag skulle
vara väldigt glad om jag kunde få svar på frågan om
varför man gör små justeringar i stället för stora.

Anf. 97 KRISTINA ZAKRISSON (s) replik

Herr talman! Moderaterna vill förändra så att det
inte blir någon regel alls. Arbetsgivaren skall alltså
kunna få gratis arbetskraft i den mån det önskas. Så
vill inte vi socialdemokrater ha det.

Vårt system innebär inte någon ytterligare byrå-
kratisering. Redan nu är facket med och samråder om
var det är lämpligt att förlägga praktikplatserna. Detta
är ingen ytterligare byråkratisering. Dessutom tycker
jag att det är mycket lämpligt att facket är med i dis-
kussionerna så att vi kommer bort från risken med
undanträngningseffekter.

Jag vidhåller att denna justering är rimlig. Det
finns orter där arbetsmarknaden är bättre och där man
tagit emot och också anställt praktikanter. Men det
finns också orter där det är väldigt svårt att få ut
praktikanter. Jag menar att vi skall kunna använda
undantagsregeln från fall till fall.

Anf. 98 KENT OLSSON (m) replik

Herr talman! Det är ju faktiskt, Kristina Zakrisson,
enbart 12 000 personer som har kommit ut i åtgärder.
Alltså är det väl inte små justeringar som behövs, utan
stora, för att få ut dessa ungdomar i stället för att de är
hemma och inte gör någonting.

Jag begriper inte talet om gratis arbetskraft. Det
föreslås ju nu att man skall få jobb efteråt. Men så är
det inom den kommunala sektorn och det systemet har
ju inte visat sig ge några jobb. Då behövs förändring-
ar!

Jag förstår inte varför man inte gör det. Man sä-
ger: Egentligen är det bra, men vi gör en liten föränd-
ring. Vi pratar med dem i facket först och ser om de
kan gå med på detta.

Men det är ju inte bra - det är det som är proble-
met. Just därför skall man göra stora förändringar.
Eller är Socialdemokraterna nöjda om man ökar anta-
let från 12 000 till 15 000? Om det blir ökningar
kanske Socialdemokraterna blir nöjda. För oss mode-
rater är det en katastrof att så många ungdomar inte
kommer ut i åtgärder.

Om jag hade varit socialdemokratisk riksdagsman
skulle jag ha varit mycket betänksam i dag och sagt:
För oss är det viktigt med stora förändringar. Här har
vi misslyckats och måste därför göra någonting nytt.

Både Kristina Zakrisson och jag konstaterar ju att
vi har misslyckats.

Anf. 99 KRISTINA ZAKRISSON (s) replik

Herr talman! Jag kan hålla med Kent Olsson om
att det är en katastrof att vi har så många arbetslösa
ungdomar. Men detta har ju inte inträffat under detta
år direkt.

Om vi kan öka antalet platser från 12 000 till
15 000 tycker jag att det är bra. I regeringens förslag
var målet 26 000 ungdomar i API. Då återstår 14 000
personer innan vi nått det målet.

Jag anser fortfarande att arbetsmarknadens parter,
och då menar jag i första hand arbetsgivarna, borde ta
ett större ansvar för att ungdomarna kommer ut på
arbetsmarknaden och får samma rättigheter som andra
arbetstagare. Man kan fråga sig varför arbetsgivarna
inte har använt sig av denna möjlighet. De vill ha
längre provanställningstid, och det här är faktiskt en
variant. Ändå har man inte använt sig av det som
Moderaterna förespråkar.

Anf. 100 ELVER JONSSON (fp) replik

Herr talman! Jag hade tänkt fråga den socialde-
mokratiska talesmannen om hon är nöjd med läget på
arbetsmarknaden när det gäller ungdomarnas situa-
tion. Men jag behöver inte fråga om det, eftersom
Kristina Zakrisson sade i sin replik att det nu är kata-
strof. Detta är naturligtvis riktigt, sett till både antalet
ungdomar som är utan jobb och, framför allt, vad som
hade ställts i utsikt.

Jag blir litet betänksam när Kristina Zakrisson
gång på gång återkommer till att det är fråga om en
liten justering från fall till fall här. Hon talar som om
detta skulle gälla en liten grupp ungdomar. Jag vill
påminna lyssnarna om att det är angeläget att läsa in
vad utskottet enhälligt skriver på s. 3 i betänkandet:

"För att uppnå det av statsmakterna uppsatta målet
om att ungdomar under 25 år inte skall behöva vara
arbetslösa under en längre tid är utskottet emellertid
berett förorda att det obligatoriska anställningskravet
kan frångås när det föreligger särskilda skäl."

Det handlar om att gå från fall till fall - det skall
ju prövas individuellt. Men, herr talman, det blir icke
få. Det är katastrofalt många, för att använda Kristina
Zakrissons ord, som är utan arbete. Utskottet har
bedömt det som oerhört angeläget att dessa ungdomar
snabbt kommer i gång med meningsfull sysselsätt-
ning.

Herr talman! När nu riksdagen skriver till rege-
ringen och myndigheten sedan läser in detta är det
därför viktigt att man tar fasta på vad utskottet enhäl-
ligt har skrivit. "Från fall till fall" är tyvärr många
fall.

Anf. 101 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik

Herr talman! Jag kanske skall förtydliga mig. Jag
kan förstå att Elver Jonsson uttrycker sig som han gör.
Jag tycker att det är katastrofalt att så många ungdo-
mar är arbetslösa, men som jag sade tidigare är detta
ingenting som har inträffat i år. Arbetslösheten har
rusat i höjden under de senaste åren. Faktum är att
ungdomsarbetslösheten har sjunkit något i år.

När jag talar om en liten justering menar jag en
justering av reglerna. Om denna lilla justering medför
stora förändringar för stora grupper tycker jag att den
är försvarbar.

Anf. 102 ELVER JONSSON (fp) replik

Herr talman! Jag tackar för det klargörande Kris-
tina Zakrisson gjorde. Hon talar nu om den lilla jus-
tering som skall åstadkomma stora förändringar. De
förändringar, herr talman, som den förra regeringen
gjorde t.ex. på arbetsrättens område och som underlät-
tade för unga att komma in på arbetsmarknaden var i
sig inte särskilt stora - men de betydde väldigt mycket
psykologiskt.

När sedan de socialdemokratiska återställarna
kom var inte heller de stora, men psykologiskt innebar
de stora hinder. Dessa hinder försöker vi nu forcera,
och jag är glad över att den här modellen har stora
likheter med ungdomspraktiken. Detta faktum hindrar
inte att såväl facket som arbetsförmedlingen har infly-
tande över hur detta hanteras. De har också ett stort
ansvar för att hjälpa ut ungdomarna i arbetslivet. Det
är den viktigaste insats vi kan göra just nu.

Anf. 103 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik

Herr talman! Elver Jonsson hänvisar till att för-
ändringar i de arbetsrättsliga reglerna skulle kunna
göra nästintill underverk på arbetsmarknaden. Arbets-
rättskommissionen arbetar nu men vi kan inte vara
säkra på vad den kommer fram till förrän den presen-
terat sitt förslag. Det skall bli väldigt intressant att se
förslaget, och hur partierna kan komma överens.

Min uppfattning är fortfarande att arbetsrättsliga
regler som arbetstagaren kan känna sig trygg med
även måste gälla ungdomar. Jag tror faktiskt att det
gynnar arbetsgivarna också. Det gynnar arbetsmark-
naden att ha regler som gör att arbetstagarna känner
en trygghet i sitt arbete. Det är viktigt att de ungdo-
mar som skall ut i arbetslivet får praktik, men inte till
vilket pris som helst. Det måste finnas ett skydd även
för dessa ungdomar.

Anf. 104 ELISA ABASCAL REYES (mp)

Herr talman! Jag vill särskilt uttrycka min glädje
över att utskottet tagit detta initiativ, eftersom jag
personligen på flera olika sätt uppmärksammats på
problemet. Miljöpartiet stöder helhjärtat detta initia-
tiv.

Kanske kan det tyckas något begränsat att exemp-
lifiera bara med ett enda län, men jag vill i samman-
hanget ändå berätta om de synpunkter jag har fått med
mig från mitt hemlän Södermanland.

Södermanland har en nedslående arbetsmark-
nadssituation, och Eskilstuna har Sveriges högsta
ungdomsarbetslöshet - 23 %. Trots insatser går ut-
vecklingen trögt. Under riksdagens förra plenifria
vecka i år besökte jag ett antal arbetsförmedlingar i
Södermanland för att förhöra mig just om bl.a. ung-
domars situation. Dessa samtal var väldigt givande.
Bl.a. framfördes synpunkter från personalen som jag
särskilt skulle vilja peka på i dag.

Synpunkterna var att ungdomsarbetslösheten, så
länge som den har funnits och så stor som den är, är
oroväckande hög. Ungdomar upp till 25 år är särskilt
utsatta, och ungdomar upp till 25 år med fullgjorda
gymnasiestudier har en god arbetssökardisciplin. De
är under en relativt lång tid motiverade och fortsätter
hoppas på att få ett jobb.

Hur ser situationen ut för dess ungdomar när de
väl söker ett jobb eller sysselsättning? Det säger väl
sig självt att en arbetsgivare hellre anställer en person
som fyllt 25 år och som med större säkerhet har någon
arbetslivserfarenhet än den som kommer in direkt på
arbetsmarknaden. Om det dessutom inte föreligger
något anställningskrav på den äldre personen måste
valet vara ganska enkelt för arbetsgivaren. Ingen
arbetsgivare i dag köper grisen i säcken.

Om anställningskravet nu modifieras kommer
detta att öppna möjligheterna för betydligt fler ung-
domar. Trots att ersättningen för API är låg är den
bättre än ingenting. Det har talats mycket om betydel-
sen av att ha ett jobb och påpekats särskilt att ungdo-
mar behöver ett jobb för att utvecklas. Jag vill under-
stryka att i dagens krassa verklighet är ungdomar
precis lika mycket som andra vuxna i behov av att
kunna försörja sig. Arbetsplatsintroduktion må vara
sämre än en tillsvidareanställning, men det är bättre
än ingenting.

Enligt de observationer som Arbetsförmedlingen i
Flen har gjort ledde de tidigare åtgärderna, då an-
ställningskrav för denna åldersgrupp inte förelåg,
många gånger till om inte fast anställning så i varje
fall ett vikariat av varierande längd, från sommarvi-
kariat till halvårsvikariat; detta förstås under förut-
sättning att praktiken utformades i linje med den ar-
betssökandes utbildning, erfarenhet och intresse. I
Flen uppgick antalet ungdomar i arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder till ungefär 100 personer för några år
sedan, då denna åtgärd var aktuell. I dag är siffran
27-28, vilket man förklarar med att anställningskravet
gör det betydligt svårare att få ut ungdomarna på
arbetsmarknaden.

Detta är givetvis siffror som inte på saklig grund
kan sägas representera hela landets situation, men
Flens situation kan inte sägas vara unik. Utskottet är
ju såvitt jag vet bekant med den situation som råder i
övriga landet. I betänkandetexten redogörs utförligt
för den situation som råder i dag och för vad det är
som har föranlett utskottet att ta detta initiativ. Jag vet
inte om det råder fullständig enighet i kammaren om
detta, men min bedömning är att anställningskravet är
en av de faktorer som väsentligen bidragit till att
ungdomarna ännu inte har kommit ut i de åtgärder
som finns tillgängliga.

Konsekvenserna av ungdomsarbetslösheten i dag
kommer att bli väldigt svåra att överblicka. Det har
dock skett stora omställningar för ungdomar under de
senaste åren; dels skolreformer under den borgerliga
perioden, dels reformer i utbildningssystemet under
den socialdemokratiska regeringen. Det är därför
väldigt viktigt att de ungdomar som inte får jobb i dag
inte förlorar sin studiemotivation och arbetssökarmo-
tivation som en konsekvens av den osäkerhet som har
rått i systemen och den otacksamma situation som
ungdomar befinner sig i när de oerfarna kommer ut på
arbetsmarknaden.

Jag vill sluta med att återge vad en arbetsplatsför-
medlare sagt till mig på telefon. När jag berättade för
henne att utskottet har tagit detta initiativ sade hon: Å,
det låter som musik i mina öron.

Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets betänkande

1995/96:KU18 Reform av spörsmålsinstituten

Finansutskottets betänkande

1995/96:FiU1 En politik för arbete, trygghet och
utveckling

Näringsutskottets betänkande

1995/96:NU13 Exportinsatser för små och medelstora
företag, m.m.

Skatteutskottets betänkanden

1995/96:SkU15 Vissa mindre ändringar i kommunal-
skattelagen, m.m.

1995/96:SkU16 Beskattning av utländska kapitalför-
säkringar

1995/96:SkU17 Vissa punktskatte- och tullfrågor

1995/96:SkU18 Skatt på naturgrus

1995/96:SkU19 Skatteregler med anledning av nya
årsredovisningslagar, m.m.

1995/96:SkU20 Skattelättnad för riskkapital, m.m.

1995/96:SkU21 Trädgårdsnäringen och handlägg-
ningen av energibeskattningen

13 § Meddelande om SkU15-SkU19 och
SkU21

Förste vice talmannen meddelade att talmannen
måndagen den 18 december skulle föreslå kammaren
att skatteutskottets betänkanden SkU15, SkU16,
SkU17, SkU18, SkU19 och SkU21 fick behandlas
efter endast en bordläggning.

14 § Kammaren åtskildes kl. 14.13.

Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen från
sammanträdet början t.o.m. 7 § anf. 39 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen kl.
12.54 och

av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.