Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1995/96:14
Onsdagen den 25 oktober
Kl. 12.01 15.57
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
_______________________________________________________________________
1 § Anförande med anledning av FN:s 50-
årsjubileum
Anf. 1 TALMANNEN
Ärade ledamöter!
Ett jubileum brukar ge anledning till hyllningstal
och högstämda lovord. När vi i år firar Förenta natio-
nerna 50 år ligger dock ord som eftertanke, uppgiven-
het, ja, rent av besvikelse nära till hands. De senaste
årens utveckling, inte minst i vår omedelbara närhet i
Europa, har tydligare än tidigare demonstrerat världs-
samfundets tillkortakommanden och svaghet.
Det erbjuder inga svårigheter att se mörkt på FN:s
möjligheter inför framtiden. Vi matas dagligen i våra
vardagsrum med bildbevis på hur Förenta nationernas
auktoritet trotsas, hur fredskrafter skändas.
Vi är väl medvetna om bristerna i FN:s organisa-
tion, om ineffektiv byråkrati och utdragna beslutspro-
cesser. Vi vet att många stater brister i lojalitet till de
stadgar de själva skrivit under, inte minst i fråga om
finansiellt stöd. Vi vet att detta dess värre också gäller
stater som i allra högsta grad besitter resurser att göra
rätt för sig.
Vi vet allt detta. Men det får inte stanna vid det.
Vi måste ställa oss frågan: Hur bör vi handla för att,
trots alla svårigheter och motgångar, kunna arbeta för
freden och ett stärkt internationellt samfund?
Sverige och riksdagen har sedan inträdet 1946 haft
ett intensivt engagemang i Förenta nationerna. Sveri-
ge tillhör det tjugotal länder som också har en parla-
mentarisk representation under FN-sessionerna. Detta
har varit och är en stor styrka gentemot vår omvärld.
Den visar en samsyn och enighet om vikten av ett
starkt världssamfund. Den betonar vårt ansvar som
ledamöter av Sveriges riksdag att förankra FN-arbetet
hos våra uppdragsgivare - medborgarna. En sådan
insats gjorde vi i går då vi medverkade vid FN-
manifestationer runt om i landet. Jag vill ta tillfället i
akt att särskilt tacka de ledamöter som under gårdagen
deltog i riksdagens aktion och informerade elever vid
180 gymnasieskolor, folkhögskolor och elever i
komvux om Förenta nationernas arbete.
Åren 1945-1988, under FN:s första 43 år, inleddes
13 fredsbevarande operationer. Under de följande sju
åren har inte mindre än ytterligare 22 kommit till.
Den utvecklingen är ett av många uttryck för hur
FN:s verksamhet och inriktning har kommit att för-
ändras. Förebyggande och fredsbevarande arbete har
trängts undan av kraven på snabba och kraftfulla
insatser vid uppflammande konflikter, som krävt
omedelbar aktion. FN tvingas i dag att satsa mång-
dubbelt större resurser på konflikt- och katastrofinsat-
ser än man har för det långsiktiga arbete, som skulle
kunna förhindra att de uppstår.
Så var inte tanken när FN-stadgan om fred, säker-
het, mänskliga rättigheter och bättre levnadsvillkor
antogs 1945. "Vi, de förenade nationernas folk, be-
slutna att rädda kommande släktled undan krigets
gissel - - -" blev stadgans första ord.
I dag, 50 år efter denna manifestation av vilja till
konfliktlösning, möjligheter till samförstånd och hopp
om en bättre framtid, inte bara kan vi, utan måste vi
hämta förnyad kraft och återuppväckt engagemang
därifrån. Frågan måste ju ställas - vad är annars vårt
alternativ?
FN är den demokratiska organisation som på ett
unikt sätt länkar samman 99 % av människorna på
jorden i 185 länder, från ö-staten Palaus 14 000 invå-
nare till Kinas 1,2 miljarder. Vår utmaning är att se
till att denna potentiella kraft får det politiska mandat
som krävs och de resurser som erfordras. Vår utma-
ning måste bli, att genomföra de reformer som krävs.
Vi saknar inte idéer. Vi saknar inte förslag. Grun-
den har lagts med de viktiga åtaganden som gjorts
under de stora FN-konferenserna under 90-talet. Den
kommission som leddes av statsminister Ingvar Carls-
son och Shridath Ramphal har lämnat konkreta för-
slag om hur FN skulle kunna reformeras och stärkas.
FN:s generalsekreterare har i sin Agenda for Pea-
ce i 86 punkter visat på möjligheter att uppnå interna-
tionell fred och säkerhet och ett långsiktigt arbete för
social och ekonomisk utveckling.
I An Agenda for Development fullföljer general-
sekreteraren kravet på att vända tyngdpunkten i FN:s
insatser från akut krishantering till åtgärder för uthål-
lig social och ekonomisk utveckling och en god miljö.
Här betonas, att demokrati och mänskliga rättigheter
utgör grunden för all utveckling.
Ärade ledamöter!
Vi kan i dag också glädjas åt vad Förenta natio-
nerna faktiskt uträttat under dessa 50 år. FN har för-
handlat fram 145 fredliga lösningar på regionala
konflikter i världen. FN har gjort det möjligt för
människor i 45 länder att delta i fria val. FN har bi-
dragit till att 60 % av alla vuxna i u-länder kan läsa
och skriva och att 80 % av barnen i dessa länder går i
skolan. Det är också genom arbetet i Förenta natio-
nerna som Sverige tillsammans med likasinnade fick
till stånd konventionen om barnens rättigheter.
Låt oss därför här i dag inrikta oss på att se möj-
ligheterna och aktivt medverka till att de tas till vara.
Nu krävs politiskt ledarskap, nu krävs mod och be-
slutsamhet, nu krävs gemensamt ansvarstagande. Det
är min förhoppning att det är i den andan vi nu skall
föra debatten om Förenta nationerna i framtiden.
(Applåder)
2 § Bordläggningsdebatt
Anmäldes skrivelse 1995/96:40 FN inför framti-
den.
Anf. 2 Utrikesminister LENA HJELM-WALLÉN
(s)
Fru talman! Riksdagens samling här i dag och le-
damöternas medverkan i många skolor i går är ett
tydligt uttryck för den betydelse FN har haft, fortfa-
rande har och i framtiden kommer att ha för Sverige.
Den hängivenhet för FN och FN-tanken som ofta
kommer till uttryck i Sveriges riksdag är inte bara ett
uttryck för solidaritet. Det visar också på ett upplyst
egenintresse. Det är inte bara FN och FN-tanken som
behöver vårt stöd. Vi behöver också FN.
För svenskar i allmänhet tror jag FN i första hand
är en mötesplats för världens alla länder för samtal,
förhandlingar och beslut i stora och övergripande
frågor.
Men när vi diskuterar hur FN kan förbättras är det
nödvändigt att också försöka förstå hur FN som or-
ganisation upplevs i vår omvärld.
I Bosnien ses FN, trots kriget, som en organisation
som finns till för att ge mat och förnödenheter åt
drabbade människor mitt i krigets vansinne.
I Guatemala gör FN att människor kan återvända
till sina hembyar efter år på flykt.
I Kambodja ledde FN arbetet för ordning och de-
mokrati, bl.a. genom att organisera det första valet.
I Moçambique röjer FN minor så att bonden utan
risk för sitt liv kan odla åkern igen.
I Namibia bidrog FN till att människor i dag kan
räta på ryggarna i en självständig nation.
När Nelson Mandela höll sitt första tal i FN som
nyvald president i ett demokratiskt Sydafrika kunde
han göra sig till talesman för de människor som på-
tagligt upplevt FN:s betydelse i sina egna liv. Han
sade: De miljoner människor över hela klotet som står
förväntansfulla vid hoppets portar ser upp till denna
organisation för att den ger dem fred, ger dem liv - ett
liv värt att leva.
Fru talman! Behovet av FN och FN:s arbete har
inte minskat genom åren. Det har tvärtom ökat.
Just nu genomgår världen stora förändringar vad
gäller människors livsbetingelser och hur våra samhäl-
len organiseras. Den snabba och genomgripande glo-
baliseringen av ekonomi, teknik, kunskap, kommuni-
kationer, livsstil, politik osv. har lett till att många av
de redskap vi tidigare litat till inte längre fungerar lika
effektivt.
I denna dynamiska internationella miljö finns det
nya vinnare och nya förlorare. Miljontals fattiga
människor i en del utvecklingsländer har fått nya
möjligheter till arbete och materiella förbättringar.
Samtidigt ökar de ekonomiska och sociala orättvi-
sorna mellan och - framför allt - inom länder. Väx-
ande löneskillnader och hög strukturell arbetslöshet
skapar en växande underklass i världen som helhet.
I den nya situationen blir det allt svårare för en-
skilda länder att på egen hand lösa de politiska, socia-
la och ekologiska utmaningar som vi människor ställs
inför.
Ur detta växer ofta frustration och en känsla av
hopplöshet hos stora grupper av människor, både i
den rika och i den fattiga delen av världen. Så skapas
en jordmån för många av de akuta problem vi i dag
ställs inför - flyktingströmmar, etniska motsättningar
och konflikter, terrorism, rasism, religiös intolerans
osv. Såväl de akuta hoten som de bakomliggande
orsakerna kan bara mötas genom ett väsentligt fördju-
pat och utvecklat internationellt samarbete.
FN:s främsta uppgift sammanfattas i inledningen
till FN-stadgan: "Vi, de förenade nationernas folk,
beslutna att rädda kommande släktled undan krigets
gissel."
Så hög måste självklart ambitionen vara, även om
vi väl känner den dystra verkligheten. En lärdom vi
bör dra för att fredsarbetet skall kunna bli mer kon-
struktivt är att FN måste agera mycket tidigare än vad
som sker i dag i de akuta konflikterna.
Vi måste handla tidigt, med större kraft och med
större resurser. När en konflikt övergår till att bli
väpnad släpps enorma krafter lösa - inte bara militära
utan också politiska och psykologiska. Detta gör det
så oändligt mycket svårare att senare finna lösningar.
Det är därför FN:s möjligheter till konfliktförebyg-
gande arbete måste stärkas.
Enligt FN-stadgan är det säkerhetsrådet som har
det främsta ansvaret för att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Säkerhetsrådet kan också sätta kraft
bakom sina beslut. Besluten är bindande för samtliga
medlemsstater, och rådet kan också besluta om eko-
nomiska sanktioner mot en stat och om militära
tvångsingripanden.
Med det kalla krigets slut upplöstes mycket av den
förlamning som präglat rådets arbete under efter-
krigstiden. De permanenta medlemmarna har i stället
för att blockera varandra inlett ett omfattande och
nära samarbete.
Den stora bristen i dag gäller i stället nästa fas:
genomförandet av och respekten för rådets beslut.
Respekten kan påverkas av att rådets samman-
sättning i minskande grad är representativ för med-
lemskretsen och de nya maktförhållandena i interna-
tionell politik. Särskilt u-länderna kritiserar rådet för
att brista i representativitet och i öppenhet.
Den svenska regeringen stöder en utvidgning av
säkerhetsrådet med nya medlemmar, både permanenta
och icke-permanenta.
Vi har argumenterat för en ökning till omkring 23
platser. Vi är också beredda att diskutera en modifie-
ring av vetorätten så att den inte försvagar säkerhets-
rådets möjligheter att genomföra sina stadgeenliga
uppgifter.
Vi vill också ha en ökad öppenhet i rådets arbete
gentemot ickemedlemmar och mer regelmässiga kon-
sultationer mellan rådet och de länder som bidrar med
trupper till fredsbevarande arbete.
Fru talman! FN är efter 50 år i behov av förnyelse
och reformer också på andra områden.
Den viktigaste omedelbara reformen handlar om
att få ordning på FN:s ekonomi. Finanskrisen förla-
mar FN och gör organisationen ineffektiv. När 1995
års generalförsamling inleddes var medlemsländerna
skyldiga FN 3,5 miljarder dollar i uteblivna obligato-
riska bidrag. Största delen av skulden svarar USA för.
I de här frågorna driver Sverige på med stor kraft.
På kort sikt handlar det om att skapa opinion och få
länderna att ta sitt ansvar, men också om att spara
inom organisationen och göra organisationen mer
effektiv.
För att få till stånd en sund och långsiktigt stabil
finansieringsbas är det viktigt att arbeta för nya och
rättvisare bidragsskalor som bättre speglar ländernas
betalningsförmåga och samtidigt inte gör FN så starkt
ekonomiskt beroende av ett enda land.
På längre sikt måste vi hitta kompletterande fi-
nansieringskällor. Vi behöver t.ex. överväga skatt på
internationella valutatransaktioner eller avgifter på
internationella flygbiljetter.
För FN:s utvecklingsarbete krävs det stabilare fi-
nansieringsformer och en jämnare bördefördelning
mellan givarländerna. Sverige och de andra nordiska
länderna bär i dag en oproportionerligt stor andel av
det finansiella ansvaret för den verksamheten.
Målet om minst 0,7 % av bruttonationalprodukten
till utvecklingsbistånd, som fastslogs av FN för mer
än 20 år sedan, måste hållas levande.
Jämsides med arbetet att tillföra FN nödvändiga
resurser behöver ytterligare ansträngningar göras för
att resurserna skall användas så effektivt som möjligt.
Onödig administration kan inte accepteras. FN-organ
som inte längre har relevanta uppgifter måste läggas
ned.
Det här utgör naturliga inslag i en process där FN
successivt reformeras för att bättre kunna svara mot
framtida uppgifter och utmaningar.
Statsminister Ingvar Carlsson har i arbetet i
Kommissionen för globalt samarbete, som han har lett
tillsammans med Sir Shirdath Ramphal, kraftigt enga-
gerat sig för FN:s reformarbete.
Det är min förhoppning att såväl regeringsskrivel-
sen, som i dag lämnas till riksdagen, som rapporten
Vårt globala grannskap från kommissionen skall sti-
mulera till en bred diskussion i riksdagen, bland folk-
rörelser och allmänheten om reformer av FN.
Fru talman! FN är ytterst beroende av den politis-
ka viljan hos medlemsländerna. Organisationen blir
aldrig starkare än de resurser och det mandat som
medlemsländerna är beredda att ge.
Sveriges kandidatur för en plats i FN:s säkerhets-
råd skall ses som ett uttryck för vårt engagemang. Vår
kandidatur har en mycket hög prioritet för regeringen.
Sverige skulle som medlem av säkerhetsrådet bidra
till rådets arbete med vår omfattande erfarenhet av
fredsbevarande arbete, med en konstruktiv reformvilja
för att effektivisera FN och med det starka engage-
mang som alltid präglat vårt medlemskap i FN till
stöd för FN:s idéer.
Mycket återstår att göra vad gäller att leva upp till
FN-stadgan. Men det gäller en dag som denna då vi
fortfarande firar 50-årsjubileet att känna att vi alla har
ett ansvar att se till att världen bättre lever upp till
FN-stadgans förpliktelser.
I den svenska debatten under dessa dagar av hög-
tidlighållandet har både tilltron till FN och kritiken av
bristerna belysts. De stora behoven av internationell
kraftsamling liksom begränsningar och möjligheter
har diskuterats på ett mycket brett sätt i hela vårt land.
Som ordförande för den svenska nationalkommittén
för högtidlighållandet av FN:s 50-årsjubileum är jag
imponerad över bredden i firandet - riksdagen inbe-
gripen - och vill till alla som deltagit rikta ett varmt
tack.
Anf. 3 GÖRAN LENNMARKER (m)
Fru talman! FN-stadgan har varit i kraft i 50 år.
Det är ett viktigt jubileum som vi nu firar. FN bilda-
des ur krigets och koncentrationslägrens fasor. Lär-
domen då var att det goda måste ha kraften att stå
emot det onda. Det är lika viktigt nu som då.
FN var de allierades initiativ. Den grundades i
Atlantdeklarationen, som Churchill och Roosevelt
utfärdade 1941. Syftet var att säkra en bestående fred
som kunde hålla efter det andra världskrigets fasor.
Sverige fick inte vara med i San Francisco när FN
utarbetades därför vi inte deltog i kampen mot natio-
nalsocialismen och fascismen utan stod neutrala. Det
var först i november 1946 som Sverige kom in som
medlem tillsammans med Island och Afghanistan.
FN startade alltså i krigskoalitionens mycket rea-
listiska uppfattningar om vad som krävs för att säkra
frihet och fred. Därför planerades ingen allmänt paci-
fistisk organisation utan ett kraftfullt instrument för
att "rädda kommande släktled undan krigets gissel".
Det behövs nämligen en handlingskraftig organisation
som kan förebygga och undanröja hot mot freden
samt undertrycka angreppshandlingar eller andra
fredsbrott, för att nu citera FN-stadgan.
Nu blev det inte riktigt så här. Sovjetunionen, som
inte ville erkänna de mänskliga rättigheterna eller
folkens frihet, förlamade mycket av FN:s verksamhet.
Det är en hel del saker som FN borde ha gjort men
som inte kunde göras till följd av detta. Likväl uträt-
tades mycket positivt. Sydkorea kunde försvaras mot
angrepp. Den internationella handeln, valutorna, fi-
nansiell samverkan stabiliserades genom Bretton
Woods-institutionerna. FN:s olika fackorgan fördju-
pade samarbetet på många olika områden. Ickesprid-
ning av kärnvapen, förbud mot kemiska och biologis-
ka vapen är andra goda exempel, liksom Agenda 21
för miljön i världen.
Fredsbevarande operationer och humanitära insat-
ser har på många ställen förhindrat krig, bidragit till
fred och räddat miljoner människoliv. Bosnien-
Hercegovina hade nog inte funnits kvar som en stat
om inte FN hade gjort sin insats. Den kan kritiseras,
men likväl får vi inte glömma bort huvudinsatsen.
Världen skulle ha varit betydligt sämre om FN inte
hade funnits.
Det fanns och finns en utbyggd motsättning i FN
redan från början. Å ena sidan skall FN följa sina
grundprinciper demokratin och deklarationen om de
mänskliga rättigheterna. Å andra sidan är FN öppen
för alla enligt universialitetsprincipen. Detta skapar en
spänning.
FN påverkades av att en majoritet av medlemmar-
na var diktaturer. Många debatter och resolutioner i
generalförsamlingen fick en antidemokratisk udd.
Israels rätt att existera ifrågasattes. Detta försvagade
allvarligt FN:s auktoritet. Likväl är principen om allas
deltagande fundamental. Det är bättre att påverka via
medlemskapet än att uteslutas.
Nu är situationen i det här avseendet betydligt
bättre. Demokratin har gjort stora framsteg i Östeuro-
pa, Latinamerika, Asien och faktiskt också i Afrika.
Två tredjedelar av medlemsländerna är demokratier
eller framväxande demokratier.
Fru talman! Det är naturligt att se tillbaka vid ett
jubileum. Lika viktigt är det att titta framåt. FN är
oundgängligt nödvändig. Men skall FN fungera bättre
måste den koncentrera sig på det som endast FN kan
klara. Enligt subsidiaritetsprincipen kan vissa saker
skötas av andra. Den europeiska samverkan kan klara
av många problem på vår egen kontinent. Regional
samverkan växer också fram på andra kontinenter och
kan avlasta FN-systemet. Likväl finns det, som vi ser
det, fyra väsentliga uppgifter som FN måste kraftsam-
la mot.
Den första och alldeles avgörande uppgiften är
naturligtvis säkerhetsrådets uppgift att upprätthålla
internationell fred och säkerhet. Det behövs en kraft-
fullt förbättrad ledningsförmåga för fredsbevarande
humanitära operationer. I än högre grad behövs större
resurser för att klara anspråken på sådana.
Stormakterna, som har givits speciella rättigheter
och skyldigheter, har här ett huvudansvar. Det gäller
särskilt USA som organisationens ledande makt. Utan
ett amerikanskt engagemang försvagas FN. USA
måste betala sina räkningar.
Att säkra den internationella rätten och de grund-
läggande rättigheterna är en annan huvuduppgift.
Tyngdpunkt i detta arbete ligger i dagens läge inte så
mycket i att bygga ut den internationella rätten som i
att se till att den efterlevs och att den som bryter mot
de mänskliga rättigheterna faktiskt bestraffas. Den
uppgiften bör bli lättare genom det ökade antalet
demokratier. Demokrati och mänskliga rättigheter går
hand i hand. De har ett starkt samband, även om det
inte alltid är hundraprocentigt.
Det finns inte längre något brett ideologiskt mot-
stånd mot mänskliga rättigheter och demokrati. En-
dast någon maläten diktator, som en relikt från det
förgångna, har tilltro till proletariatets diktatur. Oron
nu gäller ett antal regeringar som söker rättfärdiga
diktatur genom vantolkningar av islam.
Det bör vara generalförsamlingens uppgift att
varje år diskutera läget beträffande mänskliga rättig-
heter. Därmed sätts press på medlemsländernas rege-
ringar. Vissa regeringsföreträdare kanske har anled-
ning att tala med något mindre bokstäver.
Det vardagliga internationella samarbetet i FN-
organen - den tredje huvuduppgiften - har ständigt
sin betydelse. Här kan arbetet koncentreras. Vissa
organisationer gör ett mycket bra arbete. Andra kan
avvecklas.
Själv var jag en gång i tiden expert i UNCTAD.
Det var en organisation som sannerligen hade gjort
sitt.
Jag har också upplevt motsatsen en gång, för un-
gefär 15 år sedan, när Världshälsoorganisationen
WHO förklarade smittkopporna för utrotade från
jordens yta. Under detta FN-organs ledning uppnåd-
des en framgång som räddar miljontals människor
från en plåga som förföljt mänskligheten ända fram
till 1970-talet.
Sist och slutligen, fru talman, en fjärde huvud-
uppgift - men absolut inte den minsta - är att bidra
till en uthålligt kraftig tillväxt som är nödvändig för
att i snabb takt utrota fattigdomen i u-länderna.
Världsbanken har i praktiken en ledande roll för att
bidra till en förändrad inriktning i länder som stagne-
rar i sin utveckling och där fattigdomen ökar. IMF har
en nyckelroll i uppgiften att säkra betalningssystemet
och minska bördan i hårt skuldsatta u-länder på ett
sätt som inte främjar vanskötsel och korruption. Detta
är en av FN-systemets viktigaste uppgifter de kom-
mande åren. Vi kan erinra om att Mexico genom
IMF:s och USA:s försorg fick ett stöd på 40 miljarder
dollar. Hade inte det skett hade verkningarna kunnat
bli mycket svåra. Vi kände av dem även här i Sverige
den gångna vintern och våren.
Den för u-länderna viktigaste externa faktorn är
den globala frihandeln. Världshandelsorganisationen
har en nyckeluppgift i att fullfölja gjorda åtaganden
om tullsänkningar men också målmedvetet främja i
första hand u-ländernas tullfria tillträde till i-länderna.
Av människan eller naturen framkallade kriser och
katastrofer måste lindras och avhjälpas. Unicef och
UNHCR har här nyckeluppgifter. Beredskapen att
effektivt och kraftfullt se till att hjälp verkligen kom-
mer fram snabbt måste ständigt upprätthållas.
Sovjetsystemets sönderfall och den ökade demo-
kratiseringen i världen gör att det finns större möjlig-
het att verka i FN:s ursprungliga anda. Samtidigt ökar
kraven, inte minst genom fler etiska och religiösa
konflikter. Utsattheten för invånare i länder som stag-
nerar blir också större. Uppgifterna blir fler och am-
bitionen större. Därför krävs det ett kraftfullt FN som
kan fullgöra sina viktiga åtaganden. Världen skulle
vara mycket mörkare och kallare om FN inte funnes.
Anf. 4 HELENA NILSSON (c)
Fru talman! Vi högtidlighåller FN:s 50-årsdag.
Förenta nationerna behövs! Utvecklingen i den värld
som är vår ställer krav på ett livskraftigt och starkt FN
även bortom år 2000, kanske till och med längre än
det vi brukar sjunga i samband med födelsedagar: "uti
hundrade år".
Jag tycker att ordet "kris" ges ett alldeles för stort
utrymme i diskussionen om FN:s framtid. Låt oss för
ett ögonblick tänka bort hela FN:s omfattande verk-
samhet, bortse från Världshälsoorganisationen,
Unicef, Världshandelsorganisationen, flyktingkom-
missariatet och icke-spridningsavtalet. Innan någon
med darr på stämman beskriver misslyckanden för det
internationella samfundet och frammanar bilden av
FN:s djupgående kris bör alternativet belysas. Hur
skulle en värld te sig där FN alls inte fanns? Ett så-
dant perspektiv förskräcker.
Det finns anledning att i debatten nyansera bilden
av FN. Låt oss lyfta fram FN:s betydelse för mänskli-
ga rättigheter, för barns och kvinnors ställning i värl-
den, för utveckling av hälsovård och utbildningsvä-
sende, för hjälp till flyktingar, för fred, nedrustning
och demokrati. Vid en bedömning av FN:s insatser
bör man ha i minnet att kraven på FN ökat enormt
utan att organisationen fått resurser nog att möta den
nya situationen med de nya kraven.
Likväl finns det anledning att vara bekymrad. FN
firar sitt 50-årsjubileum samtidigt som organisationen
upplever sin värsta ekonomiska kris någonsin. För att
FN skall kunna ha råd med löner, hyror och andra
löpande utgifter används fonder avsedda för fredsbe-
varande verksamhet. Detta är naturligtvis helt otill-
ständigt. Fördelningen av bidragsbördan bör ändras,
och man kan överväga om inte länder vars ekonomi
vuxit sig starkare borde betala mer än i dag. Men om
medlemsländerna inte är beredda att betala, bör man
också nu överväga nya finansieringsformer för FN.
Arbetet med att rationalisera och effektivisera FN
måste fortsätta, och där kan Sverige driva på en ut-
veckling mot minskad byråkrati. FN behöver utveckla
formerna för internrevision och noggrannt granska
sina tillkortakommanden. Men FN är inte starkare än
de politiska och ekonomiska ambitionerna hos med-
lemsländerna. FN är möjligheternas samarbete även
det kommande århundradet, och det saknas inte upp-
gifter.
Fru talman! Dagens debatt sker dels med anled-
ning av högtidsdagen och dels med anledning av att
riksdagen har fått en skrivelse från regeringen som
heter "FN inför framtiden". För Centerpartiets del är
det viktigt att inom FN:s ram fortsätta arbeta med
miljöfrågorna.
Den icke-socialistiska regeringen med Olof Jo-
hansson som miljöminister bedrev tillsammans med
ett stort antal organisationer och föreningar ett inten-
sivt förberedelsearbete inför 1992 års FN-konferens
om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. I flera avse-
enden var resultatet av Rio-konferensen en stor fram-
gång. På riksdagens bord ligger nu exempelvis för
godkännande FN:s konvention för bekämpning av
ökenspridning. Denna konvention är ett direkt resultat
av överläggningarna i Rio och av den icke-
socialistiska regeringens engagemang för den globala
miljön och mot klimatförändringen. Det samma gäller
arbetet med klimatkonventionen.
Vid Rio-konferensen etablerades en FN:s egen
närhetsprincip genom de lokala Agenda 21, hand-
lingsprogram för det tjugoförsta århundradet. De goda
resultaten av denna metodik att fatta beslut och ge-
nomföra FN:s ambitioner så nära människorna som
möjligt, inte minst i Sverige - vi ser mycket fram-
gångsrikt arbete ända ner på enskilda människors nivå
- manar till fortsatt tillämpning.
FN bör fortsättningsvis, precis som EU, utveckla
en närhets- och delaktighetsprincip för verksamheten.
Det gäller att tillvarata och uppmuntra människors
skaparkraft och engagemang för att generera handling
och resultat utifrån stolta deklarationer. Detta kan
också tas som intäkt för att jobba, inte minst efter
konferensen om befolkningsfrågor i Kairo, konferen-
sen om social utveckling i Köpenhamn och kvinno-
konferensen i Peking för några veckor sedan, också
för att dessa konferensers deklarationer skall resultera
mer i handling och inte bara i dokument.
Vi kan också se att även om det fanns framgångar
med Rio-konferensen har miljö- och utvecklingsfrå-
gorna en låg prioritering inom FN-systemet. Därför
förordar vi i Centerpartiet en sammanhållande kraft
för hållbar utveckling. Vi föreslår därför att FN inrät-
tar ett FN:s säkerhetsråd för hållbar utveckling. Det
säkerhetsråd som finns i dag klarar inte att hantera
också dessa frågor. Ett säkerhetsråd för hållbar ut-
veckling skulle ge världssamfundet förbättrade möj-
ligheter att hantera de globala miljömässiga hoten mot
mänskligheten.
Fru talman! Den 13 oktober avbröts i Wien FN:s
översynskonferens om särskilt inhumana vapen. I
stället för att enligt svensk linje enas om ett totalför-
bud mot antipersonella minor upplöstes mötet i total
oenighet. När mötet återupptas nästa år är prognosen
inte stort bättre än att endast marginella förändringar
är möjliga. Det är tänkbart att konferensen kan enas
om ett förbud mot icke detekterbara plastminor.
I ett läge när förhandlingarna i FN-regi har kört
fast måste Sverige ändra strategi. I regeringsförkla-
ringen den 3 oktober här i kammaren framhöll stats-
ministern: "Tillverkning och användning av antiper-
sonella minor måste förbjudas i internationell lag."
Jag vill med anledning av denna deklaration ställa en
rak fråga till utrikesminister Lena Hjelm-Wallén: Vad
avser regeringen nu att göra för att åstadkomma för-
bud mot och nedrustning av antipersonella minor?
För Centerpartiets del är svaret givet. Samman-
brottet vid översynskonferensen i Wien är en tydlig
signal till Sverige att ensidigt förbjuda de antiperso-
nella minorna. Sverige skall, liksom USA och Belgi-
en, beträda det enskilda föredömets väg i minfrågan.
Anf. 5 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
Fru talman! När stora delar av Europa låg i spill-
ror efter första världskrigets slut drogs slutsatsen:
Detta får aldrig hända igen. Aldrig mera krig. Natio-
nernas förbund bildades. Nu skulle en varaktig fred
säkras och världen bli trygg och mer demokratisk.
Två decennier senare bröt helvetet åter ut. Andra
världskriget var ett faktum. Fem år senare låg inte
bara Europa i spillror. Många länder utanför Europas
gränser drabbades brutalt. Hiroshimas och Nagasakis
utplåning blev kulmen på detta vansinniga krig och
folkmord genom fällandet av atombomberna.
Åter drogs slutsatsen: Detta får aldrig inträffa
igen. Aldrig mera krig. Förenta nationerna bildades. I
år kan vi fira FN 50 år.
"Är det något att fira? FN kan ju ändå inget uträt-
ta. Se vad som händer i Bosnien." Ja, det var en
kommentar jag fick när jag berättade att jag skulle
tala på en skola på FN-dagen. Men den som säger så
har inte förstått vad FN är, vad FN står för och vilka
enorma utmaningar FN har att hantera.
I stadgarna står det:
"att rädda kommande släktled undan krigets gis-
sel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänsk-
ligheten outsägligt lidande,
att ånyo betyga de grundläggande mänskliga rät-
tigheterna, på den enskilda människans värdighet och
värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för
stora små nationer".
Så inleds Förenta nationernas stadgar och över-
enskommelse som undertecknades den 26 juni 1945 i
San Francisco och som trädde i kraft den 24 oktober
1945.
Stadgarna fortsätter med orden:
"att i dessa syften öva fördragsamhet och leva till-
sammans i fred med varandra såsom goda grannar, att
förena våra krafter till upprätthållande av internatio-
nell fred och säkerhet".
Det är stora och förpliktande löften som medlems-
länderna säger sig vilja förverkliga.
Nu är inte organisationen starkare än sin svagaste
länk, och FN har tyvärr många svaga länkar i sin
sammanhållande kedja. Risken är stor att kedjan
brister. En sådan svag länk är FN:s ekonomi. Om alla
medlemsländer inbetalade sina årsavgifter till FN, sin
egen förening, skulle mycket av dagens svåra eko-
nomiska situation för FN klaras av. Men när bara ett
trettiotal av medlemsländerna uppfyller sina förplik-
telser är det klart att det blir nästintill omöjligt att
uträtta det som man är satt att genomföra. Det mandat
som FN har blir under sådana omständigheter omöj-
ligt. Därför blir också förväntningarna på FN orealis-
tiska.
När katastrofsituationer och outhärdligt grymma
bilder i form av svältande barn eller våldsamma krigs-
scener växer fram på våra TV-skärmar är det många
som förtvivlat frågar sig: Men varför gör inte FN
något? Dock har nog långt ifrån alla klart för sig un-
der vilka svåra omständigheter FN arbetar. Det är
därför viktigt med bred information om vad FN är och
vad FN under små omständigheter uträttar för att
förväntningarna skall vara realistiska.
USA som största avgiftsinbetalare på 25 % till
FN:s budget har stor betydelse i detta sammanhang.
USA:s släpande skuld till FN på 10 miljarder svenska
kronor kombinerat med fördröjda inbetalningar från
många andra länder gör naturligtvis situationen
mycket allvarlig. Någon förbättring är tydligen inte att
vänta som det ser ut i dag. Om de kraftiga nedskär-
ningar som i dagarna förbereds av USA:s kongress på
det här området förverkligas, kommer det att slå hårt
- ja, kanske t.o.m. äventyra hela FN-organisationen.
USA säger sig göra detta för att åstadkomma en
effektivisering av FN. Och visst är det riktigt att det
finns organisatoriska brister i en alltför stor och inef-
fektiv FN-byråkrati. Detta måste åtgärdas. Från
svensk sida har detta i olika sammanhang påpekats,
och Ingvar Carlssons kommission för globalt samar-
bete, "Vårt globala grannskap", ger exempel på vad
som måste göras. Men detta kan inte åstadkommas
genom nedskärningar. I stället bör man i dialog med
USA försöka åstadkomma dessa effektiviseringar med
förbättrat ekonomiskt stöd.
Jag vill i detta sammanhang fråga utrikesministern
om utrikesministern är beredd att ta ett initiativ för att
försöka åstadkomma en öppen och konstruktiv dialog
med USA för att på så vis genomföra rationaliseringar
och effektiviseringar inom FN-systemet, men med
bibehållna eller utökade ekonomiska bidrag. Det
borde vara möjligt att öppna en sådan dialog. Jag
skulle vilja ha utrikesministerns reaktion på detta.
Det är dock inte bara USA som sviker. Även tra-
ditionellt FN-vänliga länder börjar sända ut fel signa-
ler genom att skära i sina biståndsbudgetar. Här utgör
Sverige inte något undantag. De kraftiga nedskärning-
ar som gjorts under senare år av både den förra och
den sittande regeringen vad gäller biståndsbudgeten
är minst sagt oroväckande.
1-procentsmålet har i praktiken övergetts. I dag är
vi nere på mindre än 0,9 %, och genom den frysning
av biståndet fram till 1998 som den socialdemokratis-
ka regeringen i våras drev igenom kan vi komma att
hamna under FN:s uppsatta mål, 0,7 %.
Den budget som riksdagen beslutade om under
vårriksdagen innebar att det multilaterala biståndet via
FN-organ nu minskar med 120 miljoner kronor. Det
drabbar bl.a. Unicef, UNHCR och IPPF. Den svenska
regeringens senfärdighet och olika förbehåll beträf-
fande vädjanden från FN, exempelvis när det gällde
att svara på FN:s vädjan att ta emot flyktingar från
Bosnien, rimmar illa med Sveriges traditionellt FN-
vänliga inställning.
Den bästa födelsedagspresent som FN kunde få
vore att medlemsländerna äntligen bestämde sig för
att fullt ut ställa upp på sin egen organisation. Det
borde av alla medlemsländerna uppfattas som en
moralisk förpliktelse att göra så.
Den skrivelse som regeringen överlämnat till riks-
dagen om FN inför framtiden innehåller många bra
tankar och idéer. Skrivelsen slutar med följande ord:
"Regeringen ser det multilaterala samarbetet som
det viktigaste instrumentet för att komma tillrätta med
de stora överlevnadsfrågorna. Därför förblir Sverige
en aktiv FN-medlem. Därför stödjer Sverige helhjärtat
multilateralismen som inte bara en fråga om solidari-
tet, utan i hög grad ett uttryck för det upplysta egenin-
tresset. Därför skall Sveriges stöd för FN:s idéer och
verksamhet vara konkret, betydande och orubbligt."
Det är ord som förpliktar. För att omsätta orden i
handling duger det inte att genomdriva kraftiga ned-
skärningar i biståndsbudgeten. Det är att ge fel signal.
Även om FN hos allmänheten fått stå för mycket
av misslyckande och av bristande effektivitet är det
viktigt att framhålla, inte bara vid ett 50-årsjubileum
utan ständigt, vad FN varje dag uträttar för miljontals
människor.
Anf. 6 BJÖRN SAMUELSON (v)
Fru talman! Förenta nationerna föddes ur en
världsbrand. Syftet med organisationens tillkomst var
att förhindra en ny sådan. Krigen skulle upphöra och
freden skulle bevaras. Målsättningen var vällovlig.
Organisationens deklaration om mänskliga rättigheter
och många andra av dess konventioner och deklara-
tioner var till innehåll och form helt och hållet oan-
tastliga.
Trots färska minnen, bittra erfarenheter och oläkta
sår från det nyss utkämpade kriget och trots alla
fredsproklamationer ifrågasattes inte det viktigaste:
militarismen. Resultatet blev fred under kapprustning
och terrorbalans när det gällde stormakterna samt
konflikter, krig, svält och folkmord när det gällde små
stater och nationer. Det kalla kriget innebar militarism
av världsmåttstock. Där löstes konflikter mellan stor-
makter ofta genom krig - krig mellan små stater eller
mellan parter i ett inbördeskrig.
Till tidens vokabulär hörde termer som
"begränsade krig" eller "krig genom ombud" - termer
bakom vars mask av förment fredsvilja som, när vi i
dag ser den i den ursinniga kapprustningens perspek-
tiv, inte kan te sig som något annat än ett cyniskt spel
med folkens nationella självbestämmanderätt, med
människors rätt till liv, frihet och egendom - just de
värden som FN är skapat för att försvara.
Vilka slutsatser kan vi dra av en historisk resumé
av det slaget?
Det är inte Förenta nationerna som skall lastas för
det jag nyss beskrev. Felet ligger inte hos FN. Alla
torde vara ense om att det inte är något fel på de
ambitioner som formulerats när det gäller FN:s ytters-
ta mål och syften. Hotet mot freden, uppkomsten av
krig i olika hörn av världen samt åsidosättandet av
FN:s deklarationer och konventioner kan självfallet
inte skyllas på FN.
Jag drar upp dessa skenbara självklarheter därför
att det ibland i debatten hävdas att FN är maktlöst, att
FN är svagt och att slutsatsen kan dras att man lika
gärna kan lägga ner FN. Organisationen kan ändå
inget göra, sägs det. Men den slutsatsen är grovt fel-
aktig, därför att offret, inte gärningsmannen, anklagas.
För att bli klar över detta räcker det med att man
frågar: Vilka är det som försvagar FN? Vilka är det
som till följd av FN:s organisatoriska uppbyggnad
utövar det verkliga inflytandet över organisationens
handlande och ingripanden i olika delar av världen?
Vilka är de? Vilka är det som inte fullgör sina eko-
nomiska åtaganden när det gäller FN? Vem gör FN
svagt?
Här räcker det inte med att bara konstatera brottet.
Här handlar det också om att utpeka gärningsmannen
och om att peka på orsaken till brottet.
Svaret på samtliga frågor som jag har ställt är ett
och samma: Det är stormakterna. Det är stormakterna
som i säkerhetsrådet är beväpnade med den dubiösa
vetorätten. Det är stormakterna som i kraft av sitt veto
ofta låtit krigen fortgå. Det är stormakterna som inte
fullgjort, och fortfarande inte fullgör, sina ekonomis-
ka skyldigheter. Det är stormakterna som har drivit
sitt spel över de mindre nationernas huvuden med
människors liv, hus, hem och personliga säkerhet som
insats. Det är när man blickar tillbaka på efterkrigshis-
torien inte utan att man kommer att tänka på Bertolt
Brechts ord: "De stora skriver traktater. Lille man
skriv ditt testamente."
Sedan det kalla kriget tagit slut, har vi inträtt i en
ny historisk epok. Vi har inträtt i den så pass nyligen
att vi ännu inte har kunnat namnge den. Under den
nya epok som vi nu lever i har missförhållandena i
den tidigare epoken blivit mycket tydliga. Borta är en
rad illusioner och ideologiska föreställningar som hör
det förflutna till. Vi kan se klarare på det förgångna.
Det finns viktiga slutsatser att dra av det förflutna,
slutsatser som kan ha avgörande betydelse för framti-
den. Det kalla kriget medförde en sorts praxis när det
gällde att lösa konflikter som ofta ledde till att FN
bara fick, och kunde, ingripa i olika konflikter på ett
sådant sätt att dessa egentligen inte löstes utan endast
ledde till låsningar och till att konflikter permanenta-
des. Dessa låsningar blev inte sällan så hårda att de
ledde till lokala krig. Det var låsningar som inte helt
och hållet tilläts brista, eftersom detta skulle ha lett till
öppna stormaktskonflikter. Några exempel på detta är
utvecklingen i Nordkorea, Kuba med sitt läge mellan
USA och Sovjetunionen - ett läge som tillspetsades
alldeles särskilt i samband med Kubakrisen - samt
situationen i Berlin under det kalla kriget.
FN:s politik dikterades av förhållandet mellan
stormakterna. FN var vid vissa tillfällen så förlamat
av stormakternas hållning att man faktiskt aldrig kom
i närheten av att ingripa i efterkrigstidens stora kon-
flikter. Exempel på detta är Kubakrisen och Vietnam-
kriget.
Det kalla kriget innebar ett permanent spännings-
förhållande mellan stormakterna USA och Sovjet-
unionen. Det var ett spänningsförhållande som präg-
lade hela världspolitiken och som alla stater och na-
tioner var tvungna att på ett eller annat sätt förhålla
sig till. Det kalla krigets motsättningar kom att i sig
utgöra ett världssystem utifrån vilket alla stater och
nationer utformade sin in- och utrikespolitik, antingen
på någondera sidan i denna motsättning eller genom
att proklamera sig som alliansfria och neutrala. Detta
var "pocket och tvunget".
Detta tillstånd har nu sedan några år upphört. Det
kalla kriget har upphört. Det kalla krigets motsätt-
ningar är borta. Vi är inne i en ny epok. Några har i
och med det kalla krigets slut talat om historiens slut
och betraktat detta slut som en seger för vad man
kallar "den liberala kapitalismen".
Det är i så fall en mycket egendomlig seger och ett
beklagligt slut på historien. Vad vi har kunnat iaktta
är ju - förutom den ekonomiska, politiska, moraliska
och kulturella kollapsen i det forna Sovjetunionen -
hastigt uppflammande krigshärdar världen över, mas-
sarbetslöshet i den industrialiserade världen, tickande
miljöbomber i form av avfall från kärnvapenrustning
och kärnkraftverk, krympande ozonskikt osv.
Klyftan mellan rika och fattiga i den industrialise-
rade världen och mellan rika och fattiga länder för-
djupas i accelererande takt. När det kalla krigets
skugga, som överflyglat det mesta av internationell
politik försvann, blev en rad tidigare förträngda pro-
blem synliga.
Av detta kan vi dra slutsatsen att Förenta natio-
nerna behövs mer än någonsin. Vi måste också dra
slutsatsen att stormakter inte kan tillåtas att dominera
FN, oavsett om de är en eller flera. Vi har även efter
det kalla krigets slut sett hur stormaktsinititerade och
stormaktsdominerade FN-operationer har kommit till
korta.
De svåra miljöproblemen - kärnvapennedrust-
ningen och kärnvapenproven inräknade - måste tas på
allvar. Kärnvapenproven måste upphöra. Dessa frågor
är av internationell karaktär. Därför behövs det ett
FN. Därför behövs det ett globalt verktyg. Men det
kan inte vara ett stormakternas FN, utan ett FN som
ger de fattiga folken den plats och den demokratiska
röst i världen som de har all rätt till.
Avslutningsvis vill jag säga att den i januari pre-
senterade Carlsson-Ramphal-kommissionens
idéer är väl värda ett studium och en omfattande
debatt just i vår osäkra tid. Den visar att FN
behövs, om än i förändrat skick. Organisationen
behövs om vi, som författaren och poeten Arnold
Ljungdahl, vill "rycka tömmarna ur den blinde
körsvennens händer i hans färd mot avgrunden".
Anf. 7 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)
Fru talman! Som jag uppfattade utrikesministern,
talade hon om skatt på valutatransaktioner. Ingvar
Carlsson har i ett tal i FN i natt sagt att en internatio-
nell skatt på valutaöverföringar bör införas och att FN
skall få inkomsterna av skatten. Det handlar alltså om
att införa en internationell avgift på valutaöverföring-
ar och ge pengarna till FN.
Detta skulle verkligen hjälpa FN, som har
30 miljarder i skulder och som inte har några möjlig-
heter att låna pengar i banker. Det skulle göra FN
starkare, och FN skulle slippa vara beroende av med-
lemsländernas bidrag. Det skulle ha en lugnade effekt
på penning- och valutamarknaden. Särskilt små länder
är betjänta av att vettiga spelregler införs på den
snabbt växande valutamarknaden.
Jag vill naturligtvis speciellt tacka statsministern
som i natt i sitt tal har anslutit sig till Miljöpartiets
krav på en internationell valutaavgift. Den frågan har
vi drivit länge och i många debatter utan att få gehör
för den. Vi ser fram emot att i en parlamentarisk ut-
redning få arbeta fram ett förslag till en internationell
valutaavgift. Vi hoppas på en extra snabb utredning
för FN:s skull.
I inledningen till "FN för framtiden" står det att ett
stärkt och förnyat Förenta nationerna är en förutsätt-
ning för fred och säkerhet, för en hållbar utveckling,
för social rättvisa och för ett liv i värdighet för alla
människor. I inledningen av FN-stadgan sägs ungefär
samma sak, fast med andra ord och längre meningar. I
bägge texterna handlar det om den vanliga männi-
skans vanliga vardag - trots att den ursprungliga idén
var FN som en organisation länder och stater emellan
för att genom organiserat samarbete och diplomati
förebygga krig och åstadkomma en hållbar fred. Den
enskilda människan poängteras också särskilt i rege-
ringens skrivelse.
I FN-dokument och konventioner står den enskil-
da människan också i förgrunden, liksom i de många
konventionerna om mänskliga rättigheter. Det handlar
t.ex. om konventionen om medborgerliga politiska
rättigheter från 1966 eller barnkonventionen från
1989. I samband med miljökonferensen i Rio 1992
sades det också direkt att människan står i centrum för
strävandena mot en hållbar utveckling. Jag kan räkna
upp många konventioner av det slaget.
Det finns inga politiska och militära förutsättning-
ar för ett storkrig i dag. Hotbilden har förändrats. Det
är inte starka militära försvar som skapar stabila län-
der, utan det åstadkoms genom en framgångsrik kamp
mot fattigdom och sociala orättvisor och mot problem
som har med jordens överbefolkning att göra. Det har
också med överutnyttjande av naturresurser och med
förstöring av natur och miljö att göra. Det har med det
s.k. demokratiska underskottet och med mänskliga
rättigheter att göra.
Allt detta finns redan inom FN:s verksamhetsfält.
Men det behövs pengar, och det är brist på pengar
inom FN. Ett FN som inte kan agera starkt och kraft-
fullt löper stor risk att försvagas och marginaliseras.
Den risken påpekar regeringen i sin skrivelse. Resul-
tatet kan i förlängningen bli att andra tar över FN:s
biståndsarbete.
Det FN-arbete som får den största uppmärksamhe-
ten och blir mest känt för allmänheten är insatserna på
krigsskådeplatserna.
Det är ett svårt och ofta inte särskilt framgångsrikt
arbete. Det är starkt kritiserat, och mycket orättvist
kritiserat.
För att bilägga en konflikt på fredlig väg fordras
att alla i konflikten inblandade parter verkligen önskar
en fredlig avveckling utan nya konfliktskapande vill-
kor eller förbehåll. Man skall här komma ihåg att FN-
medlemmarna trots allt har skrivit under en stadga
som de inte rättar sig efter, vilket FN knappast kan
lastas för.
Det talas i skrivelsen också om att Sveriges aktiva
engagemang i FN utgör en hörnsten i svensk utrikes-
politik och att FN-arbetet också i fortsättningen ges en
central roll i svensk utrikespolitik. Vi i Miljöpartiet
anser att detta är oerhört viktigt, att det stöd Sverige
ger skall gå direkt till FN utan omvägar.
I skrivelsen står det: Den Västeuropeiska unionen
VEU har goda förutsättningar att tillhandahålla per-
sonal och resurser för fredsbevarande operationer i
FN:s regi. Regeringen önskar medverka till att så
sker. På grundval av Sveriges observatörsskap finns
beredskap att i vissa fall delta med personal.
Miljöpartiet har hela tiden ansett att observatörs-
skapet i VEU inte är förenligt med Sveriges uttalade
alliansfrihet och den neutralitet som det talas om i
texten.
Jag vill fråga utrikesministern om det inte vore
bättre att Sverige har direktkontakt med FN när det
gäller just fredsbevarande insatser. FN är ju inne i en
reformeringsprocess just nu och är också ekonomiskt
svagt. Det handlar om att Sverige går omvägen via en
europeisk militär försvarsunion, en ganska stark för-
svarsunion. Finns det inte stor risk att FN här också
marginaliseras?
FN:s finansiella kris slår hårt på viktiga akuta om-
råden som borde prioriteras. Jag tänker på arbetet
med de internationella krigstribunalerna som skall
undersöka anklagelserna om folkmord bl.a. i f.d.
Jugoslavien.
Ett resultat av krisen är utredningen om massaker-
na i det skyddade området i Srebrenica. Den måste
läggas ned. Ett annat resultat av krisen är att utred-
ningen om invasionen av ett serbkontrollerat område i
Kroatien i augusti också måste läggas ned. Hittills har
man åtalat 43 personer.
Den första rättegången angående krigsförbrytelser
på Balkan startar ändå som planerat i november. Att
ställa in den skulle skada det förtroende som FN har
som en oberoende och opartisk organisation, den enda
där ett krigsoffer kan få upprättelse gentemot dem
som har förbrutit sig mot henne eller honom.
I går när jag var ute och talade om FN träffade jag
en bosnier som på en videofilm hade stormningen och
erövrandet av hans hemby. Han hade funderat på att
lämna den till tribunalen, men han vågade inte av
rädsla för att hans familj var med på filmen och kunde
bli igenkänd. Han menade att det är farligt vittna i
dag, men han är inte rättslös, därför att en dag är det
möjligt. Vad han kände var inte hämnd utan ett lugn
över att rättvisa kan skipas, att svåra brott blir bestraf-
fade.
I detta sammanhang, när vi talar om en domstol,
vill jag ta upp ett krav från Miljöpartiet som vi har
ställt i en motion om en internationell miljödomstol.
Det är en följetong hos Miljöpartiet. Första gången
som motionen väcktes var 1991 och den andra gången
1994. I motionen hemställs att inte bara stater utan
även organisationer skall ha talerätt. Det finns ingen
internationell domstol där det är möjligt. Det finns
många tunga internationella miljöorganisationer som
skulle välkomna en sådan domstol. Men vi återkom-
mer om detta.
Anf. 8 INGRID NÄSLUND (kds)
Fru talman! Fru utrikesminister! Ärade kolleger!
FN angår oss alla. Sverige som är ett litet land är
beroende av FN, men FN är också beroende av Sveri-
ges medverkan. Om FN inte hade funnits i dag skulle
vi säkert uppfinna det eller dess motsvarighet. I sam-
band med FN-dagen och firandet av FN:s 50-årsdag
var jag i ett gymnasium och träffade ett par klasser för
att tala om FN:s roll och dess betydelse. En del elever
var snara att framföra kritiska synpunkter. Och det är
inte svårt att kritisera FN. Det kan vi göra litet till
mans. Eleverna kände väl till att många medlemslän-
der inte betalar sina avgifter till FN och att FN därför
är i ständig penningknipa. Flera tog fram den kontro-
versiella roll som FN har spelat i f.d. Jugoslavien och
menade att förtroendet för FN hade skadats allvarligt.
Vissa framförde att FN var en koloss på lerfötter och
därmed mycket inneffektivt. En del trodde sig veta att
FN var helt styrt av USA.
Allt detta låter sig sägas och kan inte utan vidare
avfärdas, men det är inte hela sanningen om FN. Det
finns också mycket som talar för att FN är oumbärligt.
FN:s konventioner om mänskliga fri- och rättigheter
borde ständigt tas upp i alla sammanhang. Reglerna
som finns i FN:s konventioner om de mänskliga rät-
tigheterna har enligt författarna sin utgångspunkt i tio
Guds bud, men de är generella och upplevs av männi-
skor över hela vår värld som något som stämmer med
deras övertygelse om hur vi skall behandla varandra.
Vi vet att miljoner och åter miljoner barn i Asien
lever ett ovärdigt liv i slavliknande förhållanden, där
de drivs att under dagens alla timmar arbeta långt
utöver sin kraft och förmåga. Andra säljs och utnyttjas
som prostituerade, både av sitt eget folk och av sam-
vetslösa västerlänningar.
Men det är inte bara i Asien som barn far illa. Så
sent som i går läste jag i tidningen om ett tyskt föräld-
rapar som lämnade tre minderåriga barn inlåsta i en
källare med bara bröd och några konservburkar som
de inte ens hade möjlighet att värma upp. Själva
skulle de resa på semester en vecka och hade tänkt
lämna barnen åt sitt öde. Detta upptäcktes emellertid
av en lärare som saknade de tre barnen i skolan.
Inte ens i vårt eget land tillämpar myndigheter
FN:s barnkonvention om att alltid sätta barns rättighe-
ter och barns bästa i första rummet. Vi behöver bara
nämna Evelyn, den peruanska lilla flickan, som med
all säkerhet skulle ha varit utvisad vid det här laget
om inte människor och massmedierna hade reagerat
så häftigt.
Inte minst när det gäller flyktingbarnen upplever
vi gång på gång hur barnkonventionen nonchaleras på
grund av stelbenthet i handläggning och brist på inle-
velse i barns situation. Jag skulle vilja fråga utrikes-
ministern om hon i regeringen vill medverka till att vi
får en större flexibilitet och verkligen sätter barnkon-
ventionen först, den konvention som vi starkt har
medverkat till att den har antagits av många länder.
FN:s möjligheter att ingripa för att försvara re-
spekten för den enskildes mänskliga rättigheter måste
stärkas. Vår vaksamhet får aldrig avta när det gäller
att upptäcka och beivra förtryck och övergrepp mot
både enskilda människors rättigheter och etniska
minoriteters frihet och rättigheter. En ovärdig be-
handling får inte förbigås med tystnad eller accepte-
ras.
I FN-stadgan uttalas mycket klart att varje individ,
oberoende av ras, ålder, kön och intellekt har ett
okränkbart värde. Men i åtskilliga länder som har
ratificerat FN-stadgan förtrampas ändå de mänskliga
fri- och rättigheterna gravt. I många FN-anslutna
länder råder diktatur. Medborgarna har inte rätt att
verka politiskt och fritt uttrycka sina åsikter. Vi måste
tyvärr konstatera att kvinnor förtrycks och diskrimine-
ras i många FN-länder. Diskriminering är snarare
regel än undantag trots konventionen om avskaffande
av all diskriminering av kvinnor, och vårt eget land
kan inte svära sig fritt.
Är då FN ett hopplöst företag? Förhållandena på
vår jord kommer aldrig att bli fullkomliga, men de
kan förbättras. Det är jag övertygad om. Jag vill påstå
att i många avseenden har viktiga framsteg gjorts, och
FN har tillsammans med andra goda krafter spelat en
viktig roll. Barnadödligheten har halverats i u-
länderna sedan 1960. Tre miljoner barn räddas till
livet varje år tack vare vaccinationer genomförda av
FN:s barnfond Unicef och Värdshälsoorganisationen.
Ideella organisationer och missionsarbetare har
tillsammans med FN bidragit till att 60 % av alla
vuxna i u-länderna kan läsa och skriva och till att 80
% av barnen i dessa länder går i skolan. Vi från krist-
demokratisk sida tror mycket starkt på de ideella
organisationernas förmåga att nå ut på den allra lägsta
nivån och att verkligen bygga upp det basarbete som
behövs för en stark utveckling.
Bristen på medel får inte betyda att vaccinationer-
na och annat förebyggande hälsoarbete måste avta.
Bassjukvården måste få fortsätta att utvecklas också i
de fattigaste länderna. Insatserna för att alla skall få
möjlighet att lära sig läsa och skriva får inte avta. Alla
människor på vår jord måste få rätt till en dräglig
tillvaro, till vatten och mat och till att tillfredsställa
sina basbehov. Vi har ett globalt ansvar, och Sverige
har också tagit på sig ett sådan ansvar på ett föredöm-
ligt sätt.
Men vi håller väl inte på tröttna på att tillsammans
med Norge vara världsledande på det här området?
Jag hör till dem som tror på välsignelsen av att inte
bara leva för sig själv, varken på det personliga planet
eller som nation. Jag är bekymrad över de signaler
som gavs i samband med förra årets biståndsbudget.
De inskränkningar som gjordes i biståndsbudgeten
tillsammans med dem som aviserades fram till 1998
gör att Sverige hamnar farligt nära, kanske t.o.m.
under, de 0,7 % som FN för mer än 30 år sedan re-
kommenderade världen att ge i bistånd till världens
fattigaste. Omräknat till procent kommer biståndet att
sänkas från en nivå på mellan 0,93 % och ända upp
till 1,02 %, som vi hade under den förra regeringen,
till 0,7 % eller ännu mindre under 1988, om inte re-
geringen kommer på bättre tankar.
Regeringen har också hotat med en framtida ned-
dragning på 20 % till FN:s olika utvecklingsorgan om
FN inte effektiviserar sitt arbete. Det är en ytterst
tveksam strategi i tider då FN trots sin skröplighet och
svaghet ändå utgör den enda multilaterala institution
med verkligt brett medlemskap som har möjlighet till
global påverkan.
Socialdemokraterna riktade ofta kritik mot den
borgerliga regeringen för bristande intresse för FN
och dess verksamhet. Att nu själva hota med ned-
dragning innebär att man riskerar att ytterligare be-
gränsa FN:s möjligheter till nödvändiga insatser på de
ekonomiska och sociala områdena.
Sverige bör även efter 50-årsjubileet och efter pre-
sentationen av Ingvar Carlsson-kommissionens rap-
port ha en generös inställning. Jag vill fråga utrikes-
ministern om vi kan förvänta oss att detta hot inte
sätts i verket.
Anf. 9 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)
Fru talman! I denna riksdag har vi en stor upp-
slutning kring FN. Det visar de inlägg som de olika
partiernas representanter har gjort. Därför blir det
kanske inte så mycket till debatt i dag, men den kan-
ske blir livligare när vi går in på de mer detaljerade
och konkreta FN-frågorna.
Jag vill ändå göra några kommentarer. Göran
Lennmarker tog upp frågan om att utnyttja de regiona-
la organisationerna för att avlasta FN en hel del arbe-
te. Jag delar uppfattningen att detta kan vara alldeles
utomordentligt bra. Vi har en sådan organisation i
Europa, nämligen organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, OSSE. Samtidigt vill jag peka på
att det är viktigt att man har FN som paraply också i
de sammanhang då de regionala organisationerna får
ta på sig uppgifter som t.ex. konfliktlösning och hu-
manitära frågor. För att kunna garantera en internatio-
nell rättsordning behövs FN som paraply.
Helena Nilsson frågade om de hemska minvapnen.
Det var ju en väldig besvikelse när man inte nådde
längre i minkonferensen. Sverige har lagt ned mycket
kraft på denna konferens, som också har en svensk
ordförande. Jag hade kontakter direkt efter konferen-
sen med den svenska ordföranden som nu fortsätter
att driva frågan på olika sätt. Vi får på inget sätt ge
tappt. Sverige försöker att under FN:s generalförsam-
ling få till stånd en resolution om moratorium för
tillverkning av personminor. Om detta är möjligt eller
inte vet vi än så länge inte, men vi gör försök på olika
sätt.
Jag har naturligtvis all respekt för kraven på att
enskilda länder, också Sverige i dag, skall gå före i
denna fråga. Men vi vet ändå att det är med den inter-
nationella lagen vi kan hindra att dessa hemska vapen
utnyttjas på det urskillningslösa sätt av vilket vi kan
se resultatet i dag. Det som skulle ge effekt är alltså
ett internationellt förbud. Det behövs också ett omfat-
tande program för att röja minor, och det behövs
bättre teknologi för detta. I detta arbete är Sverige
kraftfullt engagerat.
Karl-Göran Biörsmark frågade om vi har en kon-
struktiv dialog med USA vad gäller bidragen. Det
måste jag säga att vi har. När jag gjorde ett arbetsbe-
sök i Washington och hade en diskussion med min
kollega Warren Christopher var denna fråga en av de
mycket viktiga. Men i den amerikanska administratio-
nen bad man oss gå till kongressen, därför att det är
där besluten fattas i dessa frågor. Det gör vi natur-
ligtvis också, och påverkar kongressmän och senato-
rer. Även EU, som under generalförsamlingen för tre
veckor sedan hade ett möte med Warren Christopher,
har som grupp mycket kraftfullt fört denna aktiva
dialog med USA.
Till såväl Ingrid Näslund som Karl-Göran Bi-
örsmark vill jag säga att jag, med min bakgrund,
självfallet beklagar att vi måste hålla tillbaka våra
biståndsambitioner. Samtidigt måste vi i det här sam-
manhanget, när vi talar om FN, vara realister. Det
spelar ingen roll hur bra Sverige är - det som är be-
kymmersamt för världen är att de många riktigt rika
länderna inte alls har den biståndsvilja som vi i Sveri-
ge har och att dessa länder i sina budgetar avsätter en
många gånger lägre andel av bruttonationalprodukten
till bistånd än vad Sverige gör. Jag tycker att det
självfallet är en hederssak att inte komma under 0,7 %
av bruttonationalprodukten. Dessutom hotar Sverige
sig inte fram i FN - vi har ett konstruktivt samarbete.
Det är inte fråga om några generella neddragningar.
Däremot kan vi säga ifrån när vi ser en felanvändning
av resurser, och vi måste kunna göra detta också för
att kunna se de svenska skattebetalarna i ögonen.
Björn Samuelson tog upp stormakternas särskilda
ansvar. Detta ansvar vill jag gärna understryka. När
man sitter som permanent medlem i säkerhetsrådet
skall man också ha ett särskilt ansvar för finansiering-
en, för de fredsbevarande sammanhangen och allmänt
för FN:s idéer.
Bodil Francke Ohlsson och jag är överens när det
gäller nya finansieringskällor, och det är bra. Det är
nog lättare att vara överens här i Sverige än vad det
generellt är i världen, men det är bra att vi börjar här.
Beträffande Sveriges engagemang i fredsbevaran-
de verksamhet och hur vi där samverkar med länderna
inom den västeuropeiska unionen såsom observatörer,
måste man komma ihåg att detta är en praktisk sam-
verkan för att vi skall bli effektiva. Vi samverkar ju
också med NATO-länderna inom PFP på det sättet.
Men det är alltid FN som beslutar om de fredsbeva-
rande insatserna, och det är FN som ger oss mandat,
så dialogen med FN skall verkligen fortsätta.
Till Ingrid Näslund vill jag säga att vi i Sverige
verkligen skall leva upp till barnkonventionen. Detta
är en hjärtefråga för Sverige. Ingvar Carlsson var en
av de som tog initiativet till barntoppmötet. Självfallet
skall barnkonventionen avspeglas i vår lagstiftning,
och jag utgår ifrån att riksdagen som ytterst är det
lagstiftande organet ser till att så också sker. Om
tillämpningen visar att så inte sker och att lagstift-
ningen är otydlig får vi ha en debatt om detta. Kanske
kan vi ändra tillämpningen, annars får vi ändra regler-
na.
Anf. 10 GÖRAN LENNMARKER (m)
Fru talman! Det blir inte så mycket till debatt,
kanske därför att enigheten är så stor.
Jag tänkte dock koncentrera mig på några punkter
som gäller de mera praktiska och nära reformer som
kan behövas för att förstärka FN. En sådan gäller det
som har med fredsbevarande och med personer att
göra. Det vi har upptäckt är att det behövs en väsent-
ligt mycket starkare ledning och kompetens inom FN
för att hantera fredsbevarande, humanitära och andra
operationer. Det kanske är en av de fundamentala
lärdomarna från operationen nere i f.d. Jugoslavien att
detta måste förstärkas. Det hänger mycket på FN
självt att kunna göra just detta. Det kräver inte så
mycket nya resurser i denna del men däremot en fas-
tare organisation och ett bättre kunnande.
Operationen i Makedonien är ett exempel på just
detta förutseende som vi så länge har efterlyst. Det är
nästan första gången i världshistorien som det har
skett en förebyggande operation. Det är klart att Ma-
kedonien får ju inga rubriker, därför att man just har
gjort detta. Hur många hundra tusen döda och vilka
eländen som har undvikits därigenom får vi aldrig
veta, därför att om det fungerar så syns det inte, men
fungerar det inte så är det då det syns.
Detta att utnyttja Västeuropeiska unionen, som det
står i regeringens skrivelse, tycker jag är förtjänstfullt.
Också vi i Norden bör hålla i vårt gemensamma sam-
arbete i Nordbat. Det kan ju också användas på andra
ställen. Vi har ju vunnit goda erfarenheter av samar-
betet här.
Det behövs dock mera pengar till själva operatio-
nerna. Förutom det jag talade om tidigare, att man
skall betala sina räkningar, är det klart att avveckling
av en del av de FN-organ som inte behövs är ett sätt.
Ett annat är att just utnyttja t.ex. VEU. Det kan bli
viktigt i framtiden.
När det sedan gäller beslutsförmågan inom säker-
hetsrådet noterar jag regeringens skrivning. Som en
kommentar skulle jag vilja säga att jag tror att man
skall vara försiktig dock. Det viktiga nu är att inte
urholka beslutsförmågan utan verkligen se till att det
finns en kompetens att snabbt och effektivt genomföra
beslut. Det tror jag är det allra viktigaste. Hur snabbt
man skall gå fram är jag inte alldeles säker på. Jag
tror inte att det behövs flera veton framför allt.
Generalförsamlingen bör få en klarare uppgift,
kanske färre allmänna resolutioner, och bör koncent-
rera sig mycket på just de mänskliga rättigheterna och
folkrätten. Det är ju naturligt, för där finns alla med.
Det är också naturligt därför att man sätter press på de
politiker som finns där. Det är inte så roligt att vara
minister i en diktatur och hålla tal i FN, om man vet
att generalförsamlingen faktiskt granskar vad man
representerar eller snarare vad man inte representerar.
Många av dem har ju egentligen ingen demokratisk
legitimitet. Därför är det bra att det finns en rapportör
för mänskliga rättigheter som kan ge utförliga rappor-
ter.
För övrigt har vi moderater föreslagit att vi skall
göra samma sak här i riksdagen, framför allt i sam-
band med behandlingen av biståndsbetänkandet. Vi
skulle få ett hårdare tryck inom FN-systemets ram.
Till Björn Samuelson, som tog upp frågan om
Kuba, skulle jag vilja säga att det finns en mycket
enkel lösning på Kubaproblemet. Det vore faktiskt att
diktatorn avgick och Kuba blev en demokrati. Det är
så Kubaproblemet skall lösas.
Fru talman! Jag vill också något ta upp något om
detta med världshandel och regional organisation. Vi i
Europa bygger starka regionala organisationer på
handelns och ekonomins områden samt även på sä-
kerhetspolitikens område m.fl. Dessa organisationer
börjar byggas upp på många olika håll i världen. Nu
är det viktigt att se till att de här organisationerna blir
steg på vägen mot en global frihandel och att de inte
kommer att uppfattas som handelsblock som avskär-
mar och står emot varandra. Här har ju FN och den
nya världshandelsorganisationen en mycket central
uppgift att se till att våra regionala strävanden, som är
så oerhört viktiga, blir ett steg på vägen mot det glo-
bala, inte ett steg som förhindrar detta.
Låt mig slutligen något kommentera frågan om
skatt på överföring av kapital. Jag vill erinra om att de
stora nettomottagarna av kapital är u-länderna. Om
Vietnam skulle betala 1 % i skatt på kapitalöverfö-
ring, skulle det motsvara ungefär Sveriges bistånd till
Vietnam. Svenska staten är en av de största nettoupp-
lånarna av internationellt kapital. Vi kan ju räkna ut
vad det skulle betyda för statsbudgeten om vi införde
skatt på sådant kapital. Mycket av pengarna är för
övrigt pensionspengar som rör sig, så det skulle ju
också få sina konsekvenser. Jag tror inte att det vore
en framgångsrik väg. Det skulle framför allt drabba de
u-länder som tar emot huvuddelen av det kapital som
rör sig i världen.
Anf. 11 HELENA NILSSON (c)
Fru talman! Jag delar helt utrikesministerns upp-
fattning att vi inte får ge tappt när det gäller att få till
stånd ett internationellt förbud mot antipersonella
minor.
Det är ofta barn som drabbas, barn som är ute och
leker utanför de hus där de bor eller barn som är ute
på fälten tillsammans med sina nära för att söka efter
mat. Det är det som gör att vi väldigt intensivt måste
fortsätta detta arbete.
Jag delar också uppfattningen om vikten av min-
röjning och att det måste satsas resurser för att få till
stånd minröjning i de länder som är drabbade.
Däremot tycker jag och vi i Centerpartiet att ett
enskilt land skulle kunna gå före genom att få till
stånd ett förbud.
Vi i Sverige har nästan 30 års erfarenhet av freds-
bevarande FN-aktioner. Det som svenska medborgare
i FN-tjänst har gjort för enskilda människor och ka-
tastrofområden är stortartat. De som deltar eller har
deltagit i insatser i FN-regi har ju tagit ansvar för en
fredlig utveckling av vår värld. Deras kunskaper och
erfarenheter bör vårt land sätta bättre värde på, exem-
pelvis inom totalförsvaret och utbildningsväsendet.
Men även om det varit en aldrig så framgångsrik
fredsbevarande eller fredsframtvingande FN-mission,
så är det ju ett misslyckande därför att det visar att en
konflikt har fått gå så långt att det har lett till en väp-
nad konflikt mellan länder eller inom länder. Därför
är det viktigt, som det står i skrivelsen från regering-
en, att FN-systemet etablerar former för tidig kon-
flikthantering. Det gäller alltså att kunna agera så
tidigt att inte en väpnad konflikt utvecklas.
FN-systemet bör också kunna samverka med regi-
onala organ. Där delar jag utrikesministerns uppfatt-
ning att för Europas del är OSSE ett viktigt regionalt
organ som jobbar just med konflikthantering men
också att FN utgör ett paraply för dessa aktioner.
På grund av att FN-operationer har fördröjts just
för att få till stånd olika trupper och styrkor har akuta
konflikter hunnit fördjupas. Rwanda är ett tragiskt
exempel på detta. Därför stöder vi i Centerpartiet att
en särskild FN-styrka inrättas för att snabbt kunna
agera om militära insatser blir nödvändiga. Detta har
ju också aviserats i den försvarsproposition, som
Centern stöder och som betonar försvarets internatio-
nella insatser. Det gäller såväl militära som civila
styrkor. Genom att delar av dessa styrkor skall ha
extra hög beredskap att rycka ut i FN-insatser tar
Sverige sitt ansvar för att en FN-styrka snabbt kan
bildas.
I måndags möttes presidenterna Clinton och Jelt-
sin för överläggningar, framför allt om den FN-styrka
för övervakning av fredsbyggande som skall ta över i
Bosnien efter ett fredsavtal. Det är ytterst viktigt att
både USA och Ryssland deltar med trupp i en sådan
FN-styrka och att vi i Sverige också bör överväga att
sända trupp om FN ber oss att göra det. Formerna för
ledningen av en sådan operation samt mandatets inne-
håll måste vara klarlagda innan Sverige fattar sitt
beslut.
Det är viktigt att FN-arbetet fortsättningsvis kom-
mer att ges en central roll i svensk utrikespolitik. Där
delar jag regeringens uppfattning i skrivelsen liksom
synen på det multilaterala samarbetet för att komma
till rätta med de stora överlevnadsfrågorna. Därför bör
Sverige fortsätta att vara en aktiv FN-medlem och slå
vakt om FN, Förenta nationerna, som ett globalt ver-
kande organ som får, men också inger, respekt för sitt
värdefulla arbete.
Anf. 12 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
Fru talman! Jag vill också passa på att uttrycka
min glädje och uppskattning över den stora enighet
som råder här i Sveriges riksdag när det gäller att
stödja FN. Nu gäller det att försöka vara konstruktiva
och hitta vägar för att förbättra FN.
På min fråga när det gällde det ekonomiska stödet
svarade utrikesministern att vi måste vara realistiska
och att Sverige är ett litet land i sammanhanget. Det
är ju sant. Jag tror att vi står för ungefär 1,5 % av
FN:s budget, att jämföra med USA:s 25 %.
Det är en hederssak att vi inte skall hamna under
0,7 %. Det borde, enligt mitt förmenande, också vara
en hederssak att inte hamna under 1,0 %. Detta är vad
den här riksdagen har lovat en gång, vilket vi nu kraf-
tigt har svikit. Vi får tillfälle att återkomma till den
här debatten.
Även om Sverige är ett litet land i det här sam-
manhanget, tror jag att Sverige internationellt sett i
många sammanhang har varit föregångare och en
spjutspets. När Sverige viker från det här blir det en
signal. Kan Sverige så kan vi, så resonerar man i en
del länder när det gäller biståndsbudgeten och ned-
skärningar av den.
Jag tror att allmänheten till stor del förknippar FN
med just de blå baskrarna. FN-soldaterna framtonar
klarast som FN:s redskap. Men FN har så mycket
mera på sitt program.
I går när jag var ute i gymnasieskolorna frågade
jag om någon kände till något annat än de blå bask-
rarna och om det var någon som kände till något FN-
organ. Det var ganska tunt med förslag. Man kände
dock till FN-organet Unicef, men sedan tog det som
regel slut. Jag tror att det är viktigt att vi nu går ut
med bred information om vad FN är. FN är inte bara
de blå baskrarna, utan det är Unicef, Unesco,
UNHCR osv.
Jag tror också att det är viktigt att vi tar fasta på
vad Ingvar Carlsson-kommissionen skriver om en-
skilda organisationer. I "Vårt globala grannskap" sägs
att enskilda organisationer är bra exempel på effektiv
användning av resurser som står till förfogande. Man
föreslår ökat gemensamt arbete och finansiering mel-
lan regeringar och enskilda organisationer. Det är ett
bra förslag, och det skall vi följa upp.
FN gör också ett bra arbete när det gäller valöver-
vakning - ett viktigt instrument för att förstärka de-
mokratin.
Konferenser har ägt rum. Nästa år är det Habitat-
konferens i Istanbul om boende. Det är också ett vik-
tigt initiativ.
Fru talman! Låt 50-årsjubileet av FN:s bildande
bli en nystart för organisationen så att informationen
kring FN:s arbete fördjupas och breddas för att öka
förståelsen för vad 50-åringen uträttar för människor i
dag. Miljoner människor på vår jord får i dag bättre
levnadsförhållanden tack vare FN. Detta arbete måste
intensifieras, utökas och bli effektivare - allt för att
skapa en fredligare värld för kommande generationer.
Anf. 13 BJÖRN SAMUELSON (v)
Fru talman! Dag Hammarskjöld skrev bl.a. om två
synsätt på FN:
"Det första är fast förankrat i den beprövade
åskådningen hos suveräna nationalstater i väpnad
tävlan, där det mesta man kan förvänta sig på det
internationella området är fredlig samlevnad.
Det andra räknar med möjligheten till ingripande
på många regeringars vägnar, som sträcker sig utöver
denna utveckling och banar väg för högre utvecklade
och allt effektivare former av konstruktivt internatio-
nellt samarbete".
Detta är mycket tänkvärda ord, och de går bra
mycket mer på djupet än det senaste inlägget från
Göran Lennmarker. Dessa problem och frågeställ-
ningar återfinns i den viktiga Carlsson-Ramphal-
kommissionens rapport.
Vi i Vänsterpartiet anser att kommissionen väl har
förvaltat Dag Hammarskjölds vision om ett själv-
ständigare FN - ett FN som syftar till att vara något
mera än summan av dess medlemmar. Kommissionen
har väl insett det ohållbara i säkerhetsrådets nuvaran-
de sammansättning och dragit kloka slutsatser därav,
så att det inte blir ett forum för verbala och diploma-
tiska - inte sällan resultatlösa - kraftmätningar mellan
de stater som en gång var andra världskrigets segrar-
makter och efterkrigstidens stormakter.
Man är realistisk och inser att en förändring av
FN:s organisation kräver en stabil finansiering av
FN:s verksamhet. I det sistnämnda fallet föreslår
kommissionen en internationell beskattning på affär-
stransaktioner m.m. som görs dagligen, "sekundligen"
och delar av sekunder. Det skall vara en skatt på alla
de transaktioner som har gjort den världsekonomiska
utvecklingen oförutsägbar, vilket vi också drabbas av
här i Sverige. Det är en verksamhet som omintetgör
en ansvarsfull ekonomisk planering.
Om denna form av transaktioner sägs en hel del i
Carlsson-Ramphal-rapporten. Men i regeringens skri-
velse står inte mycket att läsa om det här. Därför har
jag följande fråga till Lena Hjelm-Wallén: Hur avser
regeringen att arbeta fram substantiella och konstruk-
tiva förslag i de här frågorna? De är nämligen avgö-
rande för framtidens resursfördelning och de är en del
i grunden för en god miljö och en hållbar utveckling.
Det är viktiga frågor, och jag tycker att riksdagen på
alla sätt bör informeras om detta och aktivt få ta del i
det här arbetet.
Fru talman! Detta är allvarliga frågor, men det
finns alltid stunder då det blir litet lättare och man får
skratta. Att FN ständigt är närvarande i vår vardag är
det kanske svårt för oss politiker och för oss som är
intresserade av de här frågorna att bevisa. I går när
jag var ute på en skola var jag tvungen att göra ett
toalettbesök. Jag såg en skylt på denna toalett som
helt plötsligt fick mig att tänka på Agenda 21 och
miljökonferensen i Stockholm - jag vill minnas att
året var 1972 - som handlade mycket om vattenfrå-
gor. Vatten är hårdvaluta i dagens värld. Jag kom
också att tänka på kvinnokonferensen och på jäm-
ställdheten. På skylten stod: "Spotta ej ut snuset i
handfatet. Spola ut det i toaletten." Det är fråga om
åtta liter vatten för ett hälsofarligt leverne. Skylten var
undertecknad "Städerskan". Det är säkert en kvinna.
Vi har mycket arbete framför oss. Vi måste ut och
arbeta i skolorna. Jag märker att det finns ett stort
behov av information. Vi måste fördjupa och intensi-
fiera debatten om den värld vi lever i - det globala
samhället. Det går inte att slå mot FN och säga: Lägg
ner. Vi måste öka kommunikationen och få männi-
skor, framför allt unga människor, att förstå att de är
en del i detta.
Det får inte vara så, Lena Hjelm-Wallén, att när
jag kommer ut på en skola där eleverna vet om att jag
skall prata om FN att de på frågan om vad de associe-
rar Carlsson-rapporten till svarar Strindberg och
Hemsöborna. Det var visserligen i Värmland. Men det
är fråga om något helt annat.
Anf. 14 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp)
Fru talman! Jag tänker också tala om vatten. I da-
garna har det på många riksdagsledamöters bord legat
ett resultat av Riokonferensen - FN:s konvention för
bekämpning av ökenspridningen. År 1977 hade FN
sin första konferens om vatten. Redan 1964 kom
Georg Borgströms bok "Gränser för vår tillvaro" ut.
På omslaget stod: "Tillgången på jord, vatten och
skog är begränsad. Därför hårdnar kampen för föda
allteftersom nya människomiljoner väller fram."
Jag vill tala mycket väl om FN. När jag har tittat
litet närmare på småsaker har jag upptäckt att det inte
bara gäller stora konventioner och stora avtal, utan
det gäller även ganska små saker som passerar ganska
obemärkt. FN följer faktiskt upp sina konventioner,
även direkt praktiskt. I september t.ex. hölls med stöd
av FN en konferens i Uzbekistan. Syftet med konfe-
rensen var att rädda och återskapa så mycket som
möjligt av Aralsjön, som en gång var världens största
sjö. När man avledde vatten från bifloderna till stora
bomullsodlingar i närheten torkade sjön ut, och den
har i dag bara en fjärdedel av sin forna yta. Det har
fört med sig mycket, mycket mera än att sjön dog ut
och att försörjningsmöjligheterna för fiskarbefolk-
ningen försvann. Luften i området har också försäm-
rats så mycket att luftvägssjukdomar är mycket vanli-
ga där.
FN är utblottat - det vet vi. Det står i skuld till si-
na fordringsägare. Men ändå lyckas FN hjälpa ett land
som så dåligt klarar av detta stora vattenproblem och
som vill börja ta itu med det. Vilken annan instans i
världen gör det?
Detta är ungefär samma fråga som jag ställde när
det gällde tribunalen. Det finns inte pengar men ändå
skall tribunalen hållas.
När jag tänkte på det här kom jag att tänka på hur
det är i vår värld i dag. Det mesta i vår värld i dag
räknas i pengar. Gotland är ett land med hög standard
och med bra köpkraft. Ett framgångsrikt företag är ett
företag som är lönsamt och som har hög vinst som
kan delas mellan aktieägarna. En människas ställning
och anseende kan mycket väl vara beroende av hur
mycket pengar han tjänar eller hur stor den privata
förmögenheten är. Det gäller att vara lönsam! Är FN
lönsamt?
Ja, jag tror att FN är väldigt lönsamt. Jag tror att
det kommer att bli ännu mera lönsamt, för krig och
konflikter kostar pengar. Jag tror att det kostar mycket
mer än löner för de observatörer och konfliktlösare
som är på plats i ett land där en konflikt håller på att
bryta ut. Jag tror att ett reformerat, effektivt FN är så
lönsamt att det blir svårt att rikta någon som helst
kritik mot FN för brist på effektivitet när det gäller
budget och penninghantering.
Anf. 15 INGRID NÄSLUND (kds)
Fru talman! Jag vill säga till Lena Hjelm-Wallén
att jag är glad för de svar jag har fått, speciellt när det
gäller barnkonventionen - vi är fullt överens där.
Vi är naturligtvis också överens om att vi hårt
skall driva kraven på effektiviseringar och att vi skall
använda all vår kreativitet för att hjälpa till. Jag vet att
ett arbete påbörjades under förra regeringen och att ni
fortsätter det med all kraft för att driva fram effektivi-
seringar, och jag hoppas att vi skall vara framgångsri-
ka, både för vår egen skull och för FN:s.
Jag vill också ta upp några punkter som jag inte
hade tillfälle att ta upp i mitt förra anförande.
Vi har ju bara en jord, och det är vårt gemensam-
ma ansvar att förvalta den så att vi överlämnar den till
våra barn och barnbarn i minst lika bra skick som det
vi själva tog emot den i. För oss kristdemokrater är
förvaltarskapstanken ett bärande fundament i ideolo-
gin. FN:s första stora miljökonferens ägde rum i
Stockholm 1972, och i Rio 1992 blev en hållbar ut-
veckling ett begrepp som vi alla har ansvaret för att
förverkliga i vårt dagliga liv.
Vi kanske tycker att vi står oss bra vid en jämfö-
relse med många andra länder när det gäller respekten
för mänskliga rättigheter, även om vi har påpekat att
vi ingalunda är fullkomliga. Om u-länderna skulle
utnyttja jordens resurser, inte minst dess energitill-
gångar, i lika stor utsträckning som vi tillåter oss
själva att göra skulle situationen mycket snart bli
ohållbar. Därför är det nödvändigt att varje medbor-
gare tar ett personligt ansvar för en uthållig utveckling
både för miljö och mänskliga resurser. Detta vet vi att
FN driver på många olika sätt och gör det med fram-
gång.
När FN bildades för 50 år sedan var det efter den
smärtsamma upplevelsen av allt det mänskliga lidande
och den förödelse två världskrig hade inneburit. Även
om optimismen inte kan ha varit allenarådande efter
misslyckandet med Nationernas förbund i form av
andra världskriget insåg ändå ett femtiotal stater nöd-
vändigheten av ett globalt samarbete för fred och
demokrati. Man hade också lärt sig att förödmjukelse
av förlorare var den absolut sämsta vägen att gå om
man ville uppnå en varaktig fred.
Konflikterna har ändrat karaktär sedan andra
världskrigets slut och har blivit mer regionala. I allt
större utsträckning har interna och etiska motsättning-
ar kommit i förgrunden. Död och förintelse har i allt
högre grad drabbat civilbefolkningen, inte minst
kvinnor och barn. Oräkneliga barn har lämnats föräld-
ralösa i krigets spår, och miljontals människor har
drivits på flykten.
UNHCR har spelat en mycket aktiv roll för att lö-
sa flyktingproblemen på olika håll i vår värld och fått
Nobels fredspris både 1954 och 1981 för sitt arbete
med flyktingarna i Europa och Asien. Det är ett arbete
där vi alla måste vara villiga att ställa upp när
UNHCR kallar, och där behöver kanske även vi en
uppmaning för att inte våra hjärtan skall hårdna.
Övertygelsen om att större ansträngningar måste
göras, bl.a. från FN:s sida, för att på ett tidigare stadi-
um komma in och avstyra väpnade konflikter växer
sig allt starkare - det har redan sagts av flera talare.
Mycket mänskligt lidande kunde undvikas om kon-
fliktförebyggande åtgärder sattes in på ett tidigt stadi-
um. FN måste bli bättre på att identifiera konflikthär-
dar på ett tidigt stadium och få möjlighet att gå in med
förebyggande diplomati och demokratiuppbyggande
åtgärder.
Jag vill bara till sist nämna den insats som nu görs
från Sveriges sida i Burundi, där Karl-Göran Bi-
örsmark och även jag har varit med och där Kristina
Svensson gör ett mycket fint arbete. Vi har sett hur
det gick i Rwanda, och den situationen vill vi till varje
pris undvika i Burundi. Det här tror jag är ett sätt att
praktiskt försöka åstadkomma fred och försoning
innan katastrofen bryter ut.
Anf. 16 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s)
Fru talman! Björn Samuelson frågade vad som nu
händer med den kommission som Ingvar Carlsson har
lett och om det här blir konkreta förslag.
Ingvar Carlssons vistelse i New York den här
veckan har syftet inte bara att delta i firandet av FN:s
50 år utan också att sammanträda med stats- och re-
geringschefer från ett stort antal länder för att just
arbeta fram konkreta förslag. Hur bra vi än skulle
göra det här i landet är det viktigt att förslagen har en
internationell förankring.
Om utvecklingsbiståndet vill jag säga att Sverige
där har varit en föregångare. Sverige är fortfarande ett
land som många u-länder håller fram, just som en
förebild. U-länderna inser att även Sverige kan ha
budgetära problem då och då, men man vet samtidigt
att Sverige kommer att hålla fast vid FN:s bistånds-
mål. Vi kommer också att göra allt vad vi kan för att
uppnå vårt eget mål, som ju är 1 % av bruttonational-
inkomsten.
Jag vill sluta den här debatten med ett citat av
Olof Palme. För tio år sedan uttryckte han sig så här:
Förenta nationerna måste få lyckas, lyckas i an-
strängningen att främja fred och nedrustning, lyckas i
att förhindra en ekologisk katastrof, lyckas i kampen
mot hunger och umbäranden. Det finns helt enkelt
inget alternativ till internationellt samarbete. Endast
genom förenade ansträngningar kan vi hoppas övergå
från gemensam fruktan till gemensam säkerhet.
Anf. 17 VIOLA FURUBJELKE (s)
Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse som
utrikesutskottet tar emot den FN-skrivelse som i dag
remitteras till oss. FN:s verksamhet har under senare
år så gott som dagligen debatterats i massmedierna,
men det har inte förrän nu funnits motsvarande tillfäl-
le för riksdagen till en övergripande idédebatt om
FN:s roll i dag och i framtiden. Med FN-skrivelsen
som grund kan det djupa och långvariga engagemang
för FN som finns hos svenska folket, här i riksdagen
och i regeringen också komma till uttryck här i kam-
maren, och det är bra.
FN-skrivelsen borde inte vara en engångsföreteel-
se med anledning av FN:s 50-årsfirande. FN är kan-
ske det viktigaste av alla de internationella organ som
Sverige verkar inom och förtjänar ett större utrymme i
riksdagen. Precis som nu sker med vår verksamhet i
övriga internationella organisationer, t.ex. i Europarå-
det, Nordiska rådet, OSSE och senare i Europaunio-
nen, bör enligt min mening riksdagen också få en årlig
FN-skrivelse med motionsrätt.
Riksdagen skulle därmed få en chans att regelbun-
det följa och debattera de numera snabbt föränderliga
förutsättningarna för FN:s verksamhet.
Under det halvsekel som FN har verkat har värl-
den förändrats radikalt på i stort sett alla områden och
med en alltjämt accelererande hastighet. Världen har
blivit både större och mindre, och ingenting är egent-
ligen sig likt, jämfört med hur det såg ut för 50 år
sedan.
Antalet länder har nästan tredubblats, och världs-
befolkningen har ökat från 2,5 miljarder människor
till över 5 miljarder i dag. Tillväxten i industri- och
jordbruksproduktion har varit enastående. Världseko-
nomin har ökat sexfalt och världshandeln många fler
gånger. Medelinkomsten per capita har ökat, men det
har också klyftan mellan fattiga och rika, inom och
mellan länder. I dag lever en fjärdedel av världens
befolkning i absolut fattigdom.
Men världen har också krympt, blivit mindre. I
dag kan vi på några få timmar färdas sträckor som det
tidigare tog dagar och veckor för oss att färdas. Hän-
delser från världens alla hörn serveras oss hemma i
vardagsrumssoffan i samma stund som de sker ute i
världen. Världen kan med rätta beskrivas som den
globala byn.
Vi är mycket mer beroende av varandra än tidiga-
re. Ekonomiska transaktioner och kapitalflöden över
gränserna men också miljöproblem och andra globala
hot gör ett närmare internationellt samarbete nödvän-
digt.
Världen har förvisso gjort framsteg, men tillvaron
är ändå mycket osäker och otrygg för många männi-
skor på vår planet.
Den dominerande uppgiften för FN har under dess
hittillsvarande 50 år varit att försöka förhindra krig
och konflikter. Efter det kalla kriget har förväntning-
arna på FN i det här avseendet vuxit lavinartat. Med-
lemsländernas förväntningar på FN-organisationen
har tyvärr inte åtföljts av nödvändiga resurser för att
lösa uppgifterna.
Trots de svårigheter och misslyckanden som FN
har fått vidkännas är FN:s sammantagna insatser un-
der de här 50 åren imponerande. Som fru talmannen
tidigare sade i sin inledning, har FN faktiskt bidragit
till fredlig lösning av 145 lokala och regionala kon-
flikter.
FN:s utvecklingsarbete och humanitära arbete har
hittills inte fått den uppmärksamhet det förtjänar och
inte heller de resurser som verksamheten kräver.
Verksamheten bygger i dag på frivilliga bidrag, men
de har sannolikt räddat långt fler människoliv än de
av säkerhetsrådet beslutade aktionerna för fredsbeva-
rande och fredsframtvingande verksamhet. Tack vare
FN har 3 miljoner barn varje år kunnat räddas till
livet, och 1,3 miljarder människor har i dag tillgång
till rent dricksvatten.
FN är engagerat i miljöfrågor, befolkningsfrågor,
mänskliga rättighetsfrågor, nedrustningsfrågor och på
många andra områden. Det här är insatser som sam-
mantaget har bidragit till ett bättre liv för världens
folk.
I dag finns det en tydlig rågång mellan FN:s arbete
för utveckling och humanitära insatser å ena sidan och
säkerhetsrådets arbete för fred och säkerhet å andra
sidan. Den uppdelningen är inte längre gångbar.
Hoten mot fred och säkerhet har kraftigt ändrats.
Konfliktbilden ser inte ut på samma sätt. Det är inte
längre regeringars fiendskap som utgör konfliktorsa-
ken, utan det är att folkgrupper inom länder är socialt
och ekonomiskt eller etniskt och religiöst diskrimine-
rade. Av 82 krig som pågick under perioden 1989-
1992 var 79 konflikter av det här slaget.
Säkerhet kan inte upprätthållas med vapen och
militär i den här typen av konflikter. För att möta de
nya hoten måste FN hitta nya instrument. Carlsson-
kommissionens rapport Our Global Neighbourhood
utgör ett av de mest genomarbetade bidragen i det här
avseendet.
Ekonomiska och sociala orättvisor liksom etnisk
och religiös diskriminering måste i framtiden ses i ett
säkerhetspolitiskt perspektiv. Rågången mellan säker-
hetsrådets arbete och de humanitära organisationernas
och utvecklingsorganisationernas arbete måste upphö-
ra. Världssamfundet måste fås att se den tickande
sociala bomben och göra allt för att desarmera den
innan den exploderar.
Att, som nu, vänta tills en konflikt brutit ut kostar,
förutom allt mänskligt lidande, oerhörda summor
pengar. Att ingripa tidigt, innan en konflikt bryter ut,
medan parterna fortfarande kan tala med varandra, att
analysera orsakerna, att medla och kanske, om det
visar sig nödvändigt, bistå ekonomiskt till social och
ekonomisk utveckling - det måste bli FN:s högst
prioriterade uppgift i framtiden.
Fru talman! FN:s 50-årsjubileum innebär ett tillfäl-
le för oss och för världssamfundet att med nya kun-
skaper och med ambitiösa förslag som bas ta ut en ny
kompassriktning, formulera nya mål och metoder i
syfte att skapa en bättre värld för kommande genera-
tioner. Med utgångspunkt från den nu avgivna FN-
skrivelsen kommer utrikesutskottet att ge ett bidrag i
den processen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Skrivelsen bordlades.
3 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 17, 18 och 19 ok-
tober.
4 § Ny riksdagsledamot, m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsle-
damot och ersättare för riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från Riksskattever-
ket inkommit bevis om att Bodil Francke Ohlsson
(mp) utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den
23 oktober 1995 sedan Per Gahrton (mp) entledigats
från sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från Riksskat-
teverket har också inkommit ny bilaga till tidigare
utfärdade bevis för ersättare för riksdagsledamöter.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och den nya bilagan till
bevis för ersättare och därvid funnit att de blivit utfär-
dade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 24 oktober 1995
Lars Tottie/
Sven-Georg Grahn
5 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motioner
1995/96:Fö1-Fö11 till försvarsutskottet
1995/96:Sk4-Sk8 till skatteutskottet
1995/96:So4-So7 till socialutskottet
1995/96:L5-L8 till lagutskottet
6 § Ny ellagstiftning
Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1995/96:NU1
Ny ellagstiftning (prop. 1994/95:222)
Anf. 18 MIKAEL ODENBERG (m)
Herr talman! Dagens ärende på kammarens före-
dragningslista är näringsutskottets betänkande om ny
ellagstiftning. Det är ett stort och komplicerat ärende,
som handlar om en elmarknadsreform vars syfte är att
stärka elkundernas ställning genom att åstadkomma
en fri konkurrens mellan dem som producerar elek-
trisk energi.
Syftet med denna reform är att vi skall få ett mer
rationellt utnyttjande av våra resurser och att vi skall
kunna tillförsäkra kunderna, företag och individer,
flexibla leveransvillkor och el till lägsta möjliga pri-
ser.
Det här är ingen framhafsad reform. Tvärtom är
den väl förberedd och väl genomarbetad. Det arbetet
bedrevs länge under bred parlamentarisk enighet.
Inledningsvis medverkade i hög grad socialdemo-
kratin. Man bolagiserade Vattenfall, och man tillsatte
Ellagsutredningen. Arbetet togs sedan över av den
nya borgerliga regeringen och dåvarande näringsmi-
nister Per Westerberg. Våren 1994 lade regeringen
fram ett förslag till en ny ellagstiftning, och riksdagen
beslöt våren 1994 att genomföra reformen från den 1
januari 1995.
Trots det här gedigna beredningsförfarandet valde
Socialdemokraterna vid den tidpunkten att rösta nej
till elmarknadsreformen. Plötsligt riskerade den nya
ellagstiftningen att försvåra en kärnkraftsavveckling.
Plötsligt hotade den glesbygdskundernas ställning.
Plötsligt skulle elmarknadsreformen beröva Sveriges
riksdag och regering möjligheten att bedriva en aktiv
energipolitik.
Efter valet och regeringsskiftet valde den nya so-
cialdemokratiska regeringen att riva upp reformen.
Bara tolv dagar före ikraftträdandet uppsköts den på
obestämd tid. I stället gavs den sittande energikom-
missionen i uppdrag att titta närmare på och utreda de
plötsligt påkomna socialdemokratiska farhågorna.
Om det här kan sägas två saker, herr talman.
Den första kommentaren är att Energikommissio-
nen har fullföljt det här uppdraget. I våras presentera-
de vi i kommissionen ett delbetänkande där det fram-
gick att enligt Energikommissionens uppfattning
påverkar inte elmarknadsreformen förutsättningarna
för investeringar i ny kraftproduktion. Elmarknadsre-
formen försvårar inte heller möjligheterna till effekti-
vering av elanvändningen. Den låser definitivt inte
Energikommissionen i dess fortsatta arbete. Den gör
ingenting för att försvåra en aktiv energipolitik -
tvärtom gör kanske de nya ekonomiska styrmedlen på
en avreglerad elmarknad energipolitiken ännu mer
verkningsfull än tidigare.
Energikommissionen kunde också konstatera att
utrikeshandeln inte var ett hot utan tvärtom ger oss
stora fördelar i form av lägre produktionskostnader
och bättre miljö. Inte heller fanns det några risker för
att en avreglering av elmarknaden skulle leda till en
våldsam export av el som skulle riskera att priserna
höjdes.
Kommissionens slutsats blev att elmarknadsre-
formen borde genomföras och det snarast möjligt.
Kommissionen lade fram en del smärre förslag till
justeringar i den vilande lagstiftningen som regering-
en nu tar upp i sin proposition. Men det är alltigenom
små, närmast kosmetiska förändringar, vilket tydligt
avslöjar att socialdemokratins invändningar våren
1994 faktiskt saknade grund.
Man kan fråga sig om motståndet då var ett utslag
av någon sorts reflexmässig oppositionspolitik. Den
mest näraliggande slutsatsen är naturligtvis ändå att
det var - återigen, frestas man tillägga - intern social-
demokratisk splittring och inte elmarknadsreformen i
sig som utgjorde problemet.
Den andra kommentar jag vill göra till dagens
ärende, herr talman, är att inga av de förslag som nu
framläggs i propositionen är av den digniteten att de
sakligt sett har motiverat ett ettårigt uppskov med
reformens ikraftträdande. Jag tycker nog att detta är
det allvarliga i den här frågan, eftersom det säger
någonting om vilka prioriteringar regeringen och
socialdemokratin gör.
Alla, även regeringen, är ju på det klara med att
långsiktighet och fasta spelregler är av vital betydelse
för investeringar, företagande och tillväxt. Ändå tilläts
den interna socialdemokratiska oenigheten i den här
frågan leda till att man med bara tolv ynka dagars
varsel inställde en reform som varit beslutad i över ett
halvår, som varit väl förberedd och som alla aktörer
på marknaden har ställt in sig på och förberett sig
inför.
Det är givet att den typen av veckopolitik skapar
förvirring, alldeles bortsett från att det naturligtvis
också har inneburit att de vinster vi kan göra på ratio-
naliseringar i distribution och produktion av elektrici-
tet hittills har uteblivit.
Men när det sedan visar sig, och det har det gjort
både i Energikommissionens betänkande och i dagens
proposition, att de invändningar som man haft och
som officiellt motiverat uppskovet i det närmaste varit
helt obefogade kan naturligtvis inte regeringen undgå
allvarlig kritik för det.
Detta är nu historia, herr talman. Nu har man tagit
sig samman, och vi kan i dag äntligen fatta ett beslut
som innebär att marknadens aktörer får klart besked
om vilka spelregler som gäller på elmarknaden. Det är
givetvis mycket positivt.
Vi kan också konstatera att det beslut som vi fattar
senare i eftermiddag kommer att fattas under bred
parlamentarisk enighet. Det finns invändningar från
Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt ett antal över-
körda ledamöter av den socialdemokratiska riksdags-
gruppen, men det kan vi kanske, herr talman, leva
med. Det förändrar dock inte faktum: Det finns i dag
ett brett parlamentariskt stöd för att äntligen genomfö-
ra reformen.
Vi moderater har invändningar på en mindre punkt
som har med utrikeshandeln med el att göra. Energi-
kommissionen visade nämligen i sitt delbetänkande
att statsmakterna med det gamla, vilande lagförslaget
har det inflytande över utrikeshandeln som man kan
begära att staten skall ha. Energikommissionen säger i
delbetänkandet rent ut att det i ett kortare tidspers-
pektiv inte finns något behov av ökade möjligheter till
kontroll och styrning.
Nu vill regeringen ändå införa ett särskilt konces-
sionsförfarande för varje kontrakt som ingås för ex-
port eller import av el. Man vill också slå fast att alla
eventuella tillkommande utlandsförbindelser skall
ägas och förvaltas av staten. Med stöd i Energikom-
missionens betänkande finner vi detta onödigt, och vi
yrkar avslag på regeringsförslaget i dessa delar.
För formens skull, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den gemensamma reservation som Modera-
terna och Folkpartiet liberalerna har avgivit, reserva-
tion nr 7. Jag yrkar också bifall till den motivreserva-
tion som Moderata samlingspartiet, Folkpartiet libera-
lerna och Kristdemokratiska samhällspartiet har av-
givit i reservation nr 4, som handlar om ägarförhål-
landena i Vattenfall.
Talmannen har för någon tid sedan påtalat det
oartiga och otillständiga i att ledamöter som debatte-
rar här i kammaren avlevererar sina inlägg och sedan
lämnar kammaren utan att höra vad andra debattörer
har att tillföra. Jag delar talmannens uppfattning på
den punkten, och jag vill därför oförbehållsamt be
kammaren om ursäkt för att detta är just vad jag strax
kommer att göra, nämligen avvika härifrån. Detta
beror inte på ointresse utan på att jag befinner mig i
en tvångssituation: Jag skall nämligen gå och delta i
ett sammanträde med Energikommissionen vars ären-
den är av sådan art att jag behöver vara med.
I det sammanhanget vill jag säga att Energikom-
missionen ju nu arbetar med sitt digra underlag för att
om en månad presentera sitt slutbetänkande och lägga
fram sina synpunkter på den framtida energipolitiken i
Sverige. När Energikommissionen tillsattes med den
uppgiften hade vi 18 månader till vårt förfogande.
Den nya regeringen förkortade den tiden i slutet med
en månad, och genom hattandet med elmarknadsre-
formen har kommissionen tvingats ägna betydande tid
åt just den frågan.
Detta har inneburit att Energikommissionen till sin
huvuduppgift har fått 9 månader i stället för 18 måna-
der till sitt förfogande. När jag nu avviker till Energi-
kommissionens sammanträde är det bl.a. för att fram-
föra uppfattningen att man faktiskt inte kan beröva en
statlig utredning halva den tid som står till dess förfo-
gande utan att det får konsekvenser.
Det är rimligt att Energikommissionen också i
slutskedet av sitt arbete bedriver det så att de experter
som kommissionen själv har engagerat får möjlighet
att ha synpunkter på det underlagsmaterial som tas
fram. Det är naturligtvis bra att man tar fram ett gedi-
get underlagsmaterial, men det är ju onekligen en
fördel, om man nu skall ha en kommission, att leda-
möterna får erforderlig tid för att ingående diskutera
och värdera det framtagna materialet.
Min slutsats är att det inte är möjligt för Energi-
kommissionen att till den 1 december på ett seriöst
sätt behandla, diskutera, processa och förankra det
digra utredningsmaterialet, som inte ens till alla delar
är färdigt. Moderaterna kommer mot den här bak-
grunden att begära utsträckt tid, så att kommissionen i
stället får avge sitt slutbetänkande under det första
kvartalet 1996. Att vi tvingas ta det steget beror ute-
slutande på regeringens hantering av elmarknadsfrå-
gan.
Anf. 19 KERSTIN WARNERBRING (c)
Herr talman! För en positiv utveckling av närings-
livet och samhällsekonomin är det viktigt med lång-
siktiga och stabila spelregler på elmarknaden. Därför
är det bra att vi nu står i begrepp att besluta om el-
marknadsreformen. Genom ökad konkurrens på el-
marknaden kan vi få ett mer rationellt utnyttjande av
resurserna inte bara i vårt land utan också sett i ett
internationellt perspektiv. Både Norge och Finland
har avreglerat sina elmarknader, och min förhoppning
är att vi inom kort skall få till stånd en nordisk elbörs.
Den ökade konkurrens som reformen innebär stär-
ker konsumenternas ställning på elmarknaden och bör
medföra effektivitetsvinster som gynnar de enskilda
konsumenterna. Reformens främsta syfte är ju också
att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor till
lägsta möjliga priser.
Men, herr talman, jag vill starkt understryka att det är
absolut nödvändigt att reformen inom alla dess områ-
den följs upp och utvärderas så att eventuella missför-
hållanden kan förebyggas eller åtgärdas. Alldeles
speciellt gäller detta villkoren för de små elkonsumen-
terna och för konsumenterna i glesbygd. Några regio-
nala orättvisor får inte uppstå till följd av reformen.
Därför är det övervakningsuppdrag - tillåt mig att
kalla det så - som NUTEK, Konkurrensverket och
Svenska Kraftnät får enligt regeringens förslag så
viktigt.
Det är också nödvändigt att en billigare mätteknik
utvecklas skyndsamt för att de små elkonsumenterna
verkligen skall kunna ta del av reformens fördelar.
För detta vilar ett stort ansvar på NUTEK, liksom
också ansvaret för att utveckla prognosmetoder för
både användningen och tillförseln av el och annan
energi. Det är därför bra att detta speciellt poängteras
i förslaget.
Sveriges framtida energisystem måste baseras på
förnybara energikällor. Det kommer efter reforme-
ringen av elmarknaden att bli möjligt för enskilda och
företag att välja att köpa elenergi som är producerad
av förnybara energikällor. Miljömedvetenhet kan
alltså utgöra ett konkurrensmedel mellan elleverantö-
rerna.
Det är viktigt att den småskaliga miljövänliga el-
produktionen får ekonomiska villkor som stimulerar
till fortsatt utbyggnad, vilket också Energikommissio-
nen påtalar i sitt delbetänkande. Genom förslaget om
att utsträcka leveranskoncessionssystemet från tre till
fem år får de små elproducenterna bättre förutsätt-
ningar för sin avsättning på en reformerad elmarknad.
Det är viktigt att också detta följs upp och utvärderas i
tid.
Vi i Centerpartiet är inte överens med övriga vad
gäller den behandling som frågan om regleringen av
ersättningen till de små elproducenterna fått i betän-
kandet. Det behövs helt enkelt en annan modell för att
förenkla beräkningarna och undvika onödiga och
kostsamma beräknings- och tolkningstvister.
Vi föreslår i stället att priset på el från de små
kraftverken fastställs till en viss procent av den sam-
manlagda el- och nättaxan inom det aktuella distribu-
tionsområdet. Om man fastställer ersättningen till
70 % av den samlade intäkten, minus skatter, nås
både enkelhet och åsyftad tidsförbättring. Ett liknande
system tillämpas redan i t.ex. Tyskland och även i
Danmark.
Tyvärr, herr talman, har vi inte fått gehör för detta
förslag. Därför har vi en reservation i frågan: reserva-
tion nr 13. Naturligtvis står jag fortfarande bakom
reservationen, men i detta läge avstår jag från att yrka
bifall.
Anf. 20 TORSTEN GAVELIN (fp)
Herr talman! Det är bra att socialdemokraterna har
förmått samla sig till ett någorlunda vettigt förslag till
avreglering av den svenska elmarknaden. Visserligen
har det tagit ett år längre än nödvändigt, men bättre
sent än aldrig.
Eftersom det är viktigt att snabbt få förnuftiga,
stabila och klara spelregler på elmarknaden stöder
Folkpartiet liberalerna i huvudsak föreliggande för-
slag. Syftet med förslaget är ju att stärka konsumen-
ternas ställning.
Det är framför allt på en punkt som vi är kritiska.
Det gäller utrikeshandel med el. Vi hävdar att frihan-
del och sund konkurrens är viktiga välståndsbildande
krafter. Redan i förslaget från förra regeringen fanns
en hel del inskränkningar i den fria handeln med el,
och nu tar Socialdemokraterna ytterligare steg bort
från frihandel och mot nya begränsningar och regle-
ringar.
Enbart staten skall få äga nya utlandsförbindelser.
Det skall göras en utredning om särskild koncession
för export och import. Uppgifter om motpart skall
finnas med i den anmälan om långsiktig elhandelsav-
tal som även fanns med i tidigare regeringsförslag.
Insikten om fördelarna med en internationell el-
marknad syns vara bristfällig och tilltron till regle-
ringar för att upprätthålla nationell försörjningstrygg-
het alltför stor. Vi kan aldrig någonsin reglera oss till
ökat välstånd i den internationella ekonomi som vi i
dag lever i.
Vad gäller Vattenfalls ställning vill jag säga att vi
senare kommer att diskutera frågan om försäljning.
En återgång till affärsverksformen anser vi inte vara
aktuell.
Med sin marknadsdominans - halva den svenska
elmarknaden utgörs av Vattenfall - har Vattenfall ett
stort ansvar för att den fria elmarknaden skall fungera
på avsett sätt.
Vi i Folkpartiet är vaksamma mot monopol- och
oligopoltendenser. Jag har i olika sammanhang varit
kritisk mot Vattenfalls agerande mot bl.a. en del små
kommunala energiverk. Jag förutsätter att man snabbt
rättar till tidigare missgrepp och i fortsättningen age-
rar på ett sådant sätt att Konkurrensverket inte behö-
ver ingripa.
Skillnaderna i det pris som elkonsumenten får be-
tala när avregleringen har slagit igenom fullt ut kom-
mer till stora delar att avspegla skillnaderna i nätkost-
nader mellan olika distributionsföretag. Jag ser fram
emot en intensiv debatt om dessa monopolföretags
struktur och effektivitet. Konsumenttrycket måste
göra det ohållbart att behålla olika nättaxor inom
relativt små områden. I dag finns det t.o.m. kommuner
med flera distributörer, och därmed flera nättaxor. Jag
ifrågasätter om detta system i framtiden kan upprätt-
hållas inom länen eller ens inom landsdelarna med
tanke på den ökade styrka som konsumenterna får
efter dagens beslut.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till våra reservatio-
ner 4 och 7.
Anf. 21 LENNART BEIJER (v)
Herr talman! Trots att Sverige har en mycket ef-
fektiv elmarknad med hög leveranssäkerhet och ett av
världens lägsta elpriser vill regeringen nu genomföra
den avreglering som förberetts av den tidigare bor-
gerliga regeringen. Det är inte konstigt att det nu
börjar komma protester från flera håll än från riks-
dagspartier och kommunalråd. I dag har det kommit
en protestskrivelse från villaägarna i Västervik, och i
morse ansåg SSU att man inte borde genomföra för-
slaget.
Beroende på frågans tekniska krånglighet har det
inte blivit någon bred debatt. Men följer man diskus-
sionen i riksdagen våren 1994 eller i senaste valrörel-
sen ser man att det varit en stor fråga för partierna och
kommunerna.
När regeringen hösten 1994 drog tillbaka förslaget
till ny ellagstiftning och sköt upp ikraftträdandet var
vi många som hoppades på att förslaget skulle föränd-
ras i grunden. De ideologiskt motiverade avreglering-
arnas tid var över, trodde vi.
Herr talman! Det är intressant att syna den dis-
kussion som försiggick i frågan för ungefär ett år
sedan. Som exempel kan jag ta det den f.d. EU-
parlamentarikern Reynoldh Furustrand sade i riks-
dagsdebatten den 26 maj. Man blir nästan lyrisk när
man läser de synpunkter han då framförde: "Det var
vi socialdemokrater som först tog upp frågan om
avregleringen av elmarknaden. Det har hänt en hel del
saker sedan frågan först kom upp på dagordningen för
några år sedan. Jag vill peka på två faktorer som in-
nebär nya förutsättningar." Han fortsätter: "Vattenfall
är ett av de största projekten för utförsäljning. Hur
regeringen ser på detta kopplat till reglering av el-
marknaden avslöjade Per Westerberg för flera år
sedan - - - Där avslöjade han att när avregleringen av
elmarknaden är genomförd kan Vattenfall privatise-
ras."
Furustrand fortsätter: "Vårt elsystem är en del av
landets infrastruktur i likhet med vägsystem och järn-
vägar." Vidare säger han: "Vi socialdemokrater kan
inte acceptera förändringar av regler som har som
främsta syfte att bana väg för privatisering av Vatten-
fall. Avregleringen hör ihop med utförsäljningen av
Vattenfall. Vi har fått detta bekräftat av både nä-
ringsministern och statsministern."
Här finns, om man läser vidare, slående likheter
med Vänsterpartiets yrkanden och de socialdemokra-
tiska motionerna, där man yrkat blankt avslag på
propositionen.
När man studerar vad nuvarande arbetsmark-
nadsminister Anders Sundström sade i valrörelsen
1994 blir man ännu mer frågande inför vad som
egentligen håller på att ske. Han sade: Den borgerliga
regeringen har lagt fram en proposition om en s.k.
avreglering av elmarknaden. Förslaget innebär den
största energipolitiska förändringen under hela efter-
krigstiden. Det blir dramatiska förändringar för pris-
sättning på el, försämrade incitament för investeringar
i nya energianläggningar, m.m.
Han fortsätter: Regeringens projekt är ett gigan-
tiskt experiment där vi inte vet något om utfallet. Vi
socialdemokrater anser inte att vi har råd med sådana
experiment. Han säger vidare: Vad är det egentligen
som gör en snabb avreglering nödvändig. Vem älskar
avregleringen. Att Per Westerberg gör det är väl känt.
Men att Centern i regeringsställning lånar sig till att
bli stödtrupp åt Moderaterna i energipolitiken är
minst sagt förvånande.
Man undrar vem som i dag agerar stödtrupp till
Moderaterna. Frågan om en ny ellagstiftning är natur-
ligtvis en ideologisk fråga. Nog är det en naturlig
undran hur och varför Socialdemokraterna har kunnat
svänga 180 grader på bara ett drygt år. De förändring-
ar som gjorts mot det borgerliga förslaget ger knap-
past motiv för detta. Förlängningen av systemet med
leveranskoncessioner från tre till fem år ger visserli-
gen ett visst skydd för små elkonsumenter. Men detta
skydd är övergående.
För dryga året sedan talade de socialdemokratiska
representanterna klartext. Både Furustrand och Sund-
ström ansåg att avreglerad elhandel banade väg för
privatisering av Vattenfall AB. Hur förklarar Barbro
Andersson i dag den situationen? Har ni fått garantier
från de borgerliga partierna att de inte skall driva
privatisering av Vattenfall om de återkommer i rege-
ringsställning?
I riksdagsdebatten i maj förra året sade näringsut-
skottets nuvarande ordförande att energi inte är en
vara vilken som helst. Hon har naturligtvis helt rätt.
Energiförsörjningen, postdistributionen, telekommu-
nikationerna och järnvägstransporterna ingår i den
basservice där riksdagen måste ta ett speciellt ansvar.
På dessa områden behövs det ibland vissa regleringar
för att skydda samhällsintresset och lika villkor var än
du bor i landet, osv. Tidigare avregleringar för exem-
pelvis flyget förskräcker.
Herr talman! Regeringen har inte orkat stå emot
trycket från de stora elproducenterna, de stora distri-
butörerna och storindustrin. Förberedelserna för en
avreglerad handel med el hade redan kommit för
långt. Regeringen klarade inte att återställa ordningen,
detta trots att man i de egna leden hade haft stort stöd
för en sådan inriktning. Jag beklagar det.
Vänsterpartiets förslag innebär dock inte ett blankt
avslag på propositionen. Vi anser att man kan uppnå
samma fördelar som regeringen önskar - effektivare
utnyttjande, bättre prissättning, nordisk marknad -
genom att endast utsätta råkraften för konkurrens.
Genom att behålla distributionsområdena och nu-
varande koncessionsområden och låta dessa handla el
hos valfri leverantör i Norden undviker man dessutom
den uppenbara risken att de små konsumenterna får
betala industrins lägre elkostnader. De flesta kommu-
nala elverk ges då möjlighet att fortsätta med sin
effektiva verksamhet till gagn för energieffektivise-
ring och till gagn för vanliga konsumenter.
Herr talman! Jag vet att Vänsterpartiets förslag är
godtagbart för de flesta kommunala företrädare, både
socialdemokrater och faktiskt också en hel del bor-
gerliga, samt naturligtvis fackliga representanter.
Göran Johansson i Göteborg skulle välkomna ett
sådant balanserat förslag till ellagstiftning.
I frågan om Vattenfall AB är skillnaden mellan ut-
skottsmajoriteten och Vänsterpartiet liten. Vänster-
partiet vill att riksdagen uttalar sig för att Vattenfall
följer ägarens intentioner i energipolitiska frågor.
Även om nu inte majoriteten vill ge några skriftliga
pekpinnar till det statliga bolaget finns det anledning
att i denna debatt markera att Vattenfall självklart
skall följa ägarens intentioner.
Frågan är återigen: Står den socialdemokratiska
bedömningen kvar att en avreglerad handel med el
banar väg för privatisering av Vattenfall?
Små elkonsumenter och konsumenter i glesbygd
är givetvis en av huvudfrågorna när vi nu skall fatta
detta beslut. Regeringens förslag till ny ellagstiftning
kommer med säkerhet att få till följd att små konsu-
menter och konsumenter i glesbygd får högre elkost-
nader samtidigt som det är lika säkert att större indu-
stri och andra större sammanslutningar kommer att få
sänkta elkostnader. Att påstå någonting annat är fel.
Marknadsekonomins funktion vad gäller priser till
små och stora förbrukare av en vara är härvidlag
ganska solklar. Bl.a. därför föreslår Vänsterpartiet att
systemet med leveranskoncession permanentas.
I betänkandet ställer utskottsmajoriteten sig bak-
om regeringens förslag att små elproducenter som kan
leverera en effekt om högst 1 500 kW skall erhålla
skälig ersättning för den levererade kraften. Med
hittillsvarande synsätt har detta motsvarat alternativ-
kostnaden, dvs. små producenter skall ha samma
ersättning som stora producenter med viss hänsyn till
minskade överföringsförluster. Men det är inte skäligt
att använda en sådan princip.
Varför det inte är skäligt att använda denna prin-
cip beror på att det stora vattenkraftverken har till-
kommit med stöd av Vattenkraftlånefonden, där rän-
tan var satt mycket lågt, och i vissa fall har även fi-
nansieringen skett över statsbudgeten. Den storskaliga
vattenkraften blev därför ganska snabbt mycket lön-
sam och kunde stödja den senare utbyggnaden av
kärnkraften. Det är därför inte skäligt att småskalig
elproduktion utan dessa förutsättningar skall ersättas
på samma vis.
Om det är så att förutsättningen för att bygga ny
elproduktion i Sverige skall vara att företaget innehar
gammal lönsam vattenkraft måste denna förutsättning
betraktas som ett etableringshinder. Vid en jämförelse
med övriga Europa finner man att svenska små elpro-
ducenter har en mycket låg ersättning, ca 24-28 öre,
medan man i Schweiz får 89 öre och i Tyskland 74
öre. Därför föreslår Vänsterpartiet att de små elpro-
ducenterna skall ges goda utvecklingsmöjligheter för
småskalig kraft.
Regeringen föreslår ett tillfälligt förbud för över-
gång till elvärme i sådana områden där fjärrvärmen
har svag konkurrenskraft. Både Vänsterpartiet och
Miljöpartiet vill permanenta det förbudet av naturliga
skäl. Regeringen bör återkomma med förslag om hur
man klarar detta i framtiden.
Regeringen vill också, och det är en mycket viktig
fråga för de kommunala verken i framtiden, att nät-
verksamhet och produktion/handel med el skall ske i
olika juridiska personer. Vänsterpartiets förslag om en
mer balanserad förändring av elhandeln skulle onö-
diggöra förslaget om två juridiska personer.
Men även i det fall att regeringens förslag till ny
ellagstiftning vinner en majoritet är det onödigt,
krångligt och kostsamt att tvinga små kommunala
elverk att bilda två bolag eller juridiska personer.
Vänsterpartiet stödjer därför det moderata yrkandet
att företag med mindre än 10 000 abonnenter enbart
skall behöva göra en särredovisning av nätverksamhet
och produktion eller handel med el.
Varför skall vi tvinga de kommunala distributions-
företagen att bolagisera och öka sina administrativa
kostnader? Varför skall vi pressa de kommunala ver-
ken till utförsäljning?
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till re-
servationerna 1, 3 och 20.
Anf. 22 BIRGER SCHLAUG (mp)
Herr talman! Ni som lyssnar på läktaren, och ni
som tittar på TV! Den moderat som var här i kamma-
ren var en lustig figur. Han sade vad han tyckte, och
sedan gick han. Han vill inte vara med och debattera.
Han tyckte inte att andras åsikter var så intressanta,
och han skulle till Energikommissionen.
Då ställer man sig frågan: Finns det ingen annan
moderat som kan energifrågor, eller är det ett väldigt
förakt för riksdagen? Jag vet inte. Kanske talmannen
kan redogöra för det vid ett annat tillfälle.
Vi har haft en FN-debatt här alldeles nyss. Nu har
vi en energidebatt, vilket får mig att vilja utgå från ett
för många partier ganska svårsmält dokument, nämli-
gen Brundtlandkommissionens dokument, där det
slogs fast att vi i industrivärlden måste halvera vår
energiomsättning.
Det handlar alltså om en halvering.
Då uppkommer frågan om det vi skall diskutera i
dag, avreglering av elmarknaden, leder det till målet,
dvs. en halvering av energiomsättningen.
Som regeringen har lagt upp det och som ut-
skottsmajoriteten har lagt upp det måste svaret bli nej.
Det visar att det är lätt att prata om FN och global
solidaritet för att nå de fina målen på förmiddagen,
men mycket svårt när man kommer till praktisk hand-
ling där man måste ifrågasätta sin egen gamla förle-
gade världsbild. Det är ju tyvärr så att de gamla parti-
ernas ideologier vilar på en sådan.
Det som krävs är en ramplan för att vi skall veta
inom vilken energiomsättning vi måste hålla oss.
Sedan får vi ta fram ekonomiska styrmedel så att vi
uppnår dessa effekter och detta mål.
Nu skall detta alltså avregleras, eller omregleras
som socialdemokraterna litet fantasifullt döpt om det
till. Det finns ju en del regler kvar. Det är mycket bra.
Vi kan inte gå på den folkpartistiska totalt anarkistis-
ka modellen. Den är inte speciellt lysande.
Reglering eller avreglering är ofta en klassisk
ideologisk fråga, som Vänsterpartiet har pekat på.
Den här frågan kan också användas i valrörelser för
att markera revir och för att bygga upp låtsasmotsätt-
ningar mellan t.ex. socialdemokraterna och de tradi-
tionellt borgerliga partierna.
Innan valet 1994 gillade inte socialdemokraterna
avregleringar, vilket var bra. I dag, efter valet, gillar
de det. Det gäller att göra ett SM i politik mellan
socialdemokraterna och moderaterna. Då får man
ibland försöka hitta på några motsättningar. Detta var
väl en sådan påhittad motsättning, vad jag kan förstå.
Den ideologiska argumenteringen bygger ofta på
huruvida staten eller marknaden skall styra och ha ett
mycket stort inflytande. Avregleringen har alltså blivit
en ideologisk fråga. Ibland har det gått åt fanders.
Taxinäringen och flyget är exempel på mindre lysan-
de avregleringar. Tyvärr kan det gå lika illa den här
gången.
Det finns nämligen en annan dimension än den
klassiska höger - vänster-dimensionen. Det finns en
grön dimension i detta som är viktig.
Den gröna rörelsen ser ganska pragmatiskt på
detta med avreglering eller reglering. Den väg som vi
skall gå är den väg som gynnar ett ekologiskt och
socialt hållbart samhälle. Då kan det ibland vara bra
med avregleringar och ibland mindre bra. Men det
finns ingen ideologisk blockering från vår sida när det
gäller dessa frågor. Det är målet vi skall nå. Medlen
är inget självändamål, som bl.a. Elisa Abascal Reyes
många gånger har sagt här i talarstolen när det gäller
andra avregleringar inom kommunikationssektorn.
I det här fallet gäller det alltså elmarknaden och en
fri konkurrens för produktion och försäljning av el.
Det finns ingen som helst anledning att tillstyrka den
här propositionen från regeringen.
Orsaken är enkel - förslaget är en halvmessyr. Det
utmynnar nämligen i att man skall privatisera vinster-
na och socialisera kostnaderna. Det är ett mycket
märkligt synsätt, men det är detta det går ut på. Orsa-
ken till detta är mycket enkel. De externa kostnader-
na, dvs. miljökostnaderna, vill man socialisera. Dem
skall den offentliga sektorn ta hand om när de privata
aktörerna och andra aktörer har tagit åt sig vinsterna.
Skall vi kunna lösa detta med en avreglering på ett
riktigt sätt måste naturligtvis de externa kostnaderna
vara inbakade i det pris som konsumenten betalar. Så
länge det inte är så har vi inte ens någon marknad. Det
är en dålig marknad som inte fungerar. Därför handlar
detta med avregleringen mer om traditionella modera-
ta besvärjelser. De bygger på det enkla faktum att
man vill privatisera vinsterna och socialisera kostna-
derna. Kostnaderna för miljöskador, hälsoeffekter,
samhällsrisker och långverkande radioaktiv förstöring
av de mänskliga cellerna får den offentliga sektorn ta
på sig medan vinsterna skall privatiseras.
Jag måste fråga moderaterna en sak. Det kanske
finns någon annan moderat som kan gå upp och för-
svara detta. Jag undrar varför just moderaterna avskyr
detta med verklig marknad så oerhört starkt. Varför är
man så rädd för detta med externa kostnader? Varför
är man så rädd för att låta energislagen betala sina
verkliga miljökostnader? Det är ju detta som är verk-
lig marknad. Det är detta som är verklig marknadse-
konomi. Varför är man så rädd?
Jag får förmodligen inget svar från Mikael Oden-
berg eftersom han sprang i väg när han hade sagt sitt.
Jag är förvånad över att han sprang, men inte över det
han sade.
I propositionen talar socialdemokraterna om att
man på ett kostnadseffektivt sätt och till stabila och
rimliga priser skall få fram el. Utskottets majoritet
håller med. Men detta är inte sant. Det kan aldrig bli
kostnadseffektivt om inte miljökostnaderna ligger i
priset.
På vilket sätt anser socialdemokraterna att det är
kostnadseffektivt att släppa marknaden fri när den
slipper ta hand om miljökostnaden? Hur kan det bli
kostnadseffektivt? Ge mig ett enda intellektuellt he-
derligt svar på den frågan!
Hade avregleringen kombinerats med EU-
kommissionens förslag om att el från kärnkraftverk
skall miljöbeskattas med 6,5 öre hade det varit något
annat. Då hade det varit något helt annat, med det
ställer man inte upp på.
Jag vill passa på att citera några socialdemokratis-
ka motionärer i ärendet. Leif Marklund, Carin Lund-
berg, Bo Holmberg, Berit Andnor m.fl. har skrivit
bl.a. följande i en motion: "Detta" - dvs. avreglering-
en - "är katastrofalt inte minst med tanke på att kärn-
kraften skall avvecklas."
Katastrofalt, skriver de. SSU har sagt samma sak.
Jag tror att det vore bra om den socialdemokratis-
ka riksdagsledningen började fundera över om man
inte skall lyssna på den mer moderna delen av den
socialdemokratiska rörelsen.
I en annan motion från socialdemokraterna, av
bl.a. Arne Kjörnsberg och Christina Zedell, talas om
hotet mot glesbygden på ungefär samma sätt som vi
har talat om det i vår motion.
Jag vill också passa på att fråga hur Folkpartiet ser
på detta med avreglering. Linje 2, som Folkpartiet
och Socialdemokraterna stod bakom, sade ju inför
folkomröstningen om kärnkraften att kärnkraften
skulle vara avvecklad år 2010. Det var avveckling
med förnuft. Låt oss nu avveckla med förnuft! Kan
man göra det med den här avregleringen? Nej, det kan
man inte.
Men hur är det med linje 2:s handlingsplan och
deras löften? Man kan aldrig någonsin få kärnkraften
avvecklad om man avreglerar elmarknaden utan att
baka in miljökostnaderna för kärnkraften.
Jag skulle också vilja ta upp detta med utrikeshan-
del med el. Min fråga går då till Centerpartiet. När vi
så småningom förmodligen får en inre elmarknad
inom EU, en fri marknad med en mer eller mindre fri
utrikeshandel, tror inte Kerstin Warnerbring att det
kommer att innebära att elpriset i Sverige kommer att
öka högst avsevärt. Varför skall svenska kraftbolag
sälja el till svenska hushåll och inte få ut lika mycket
som om man säljer till tyska hushåll? Man kan kanske
t.o.m. få ut det dubbla priset.
Om detta blir verklighet, finns det då utrymme för
att Sverige skall skatteväxla på det sätt som både
Centern och Miljöpartiet vill? Finns det utrymme för
ytterligare elskattehöjningar t.ex.? Eller blir priset så
högt i alla fall? Jag undrar om Centern ser ett visst
problem i detta.
Jag stöder alla reservationer som Miljöpartiet har
skrivit under, och jag yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 23 LENNART BEIJER (v) replik
Herr talman! Miljöpartiet har ett yrkande om att
man skall sälja ut Vattenfall AB till de landsting där
dessa kraftverk befinner sig. Då blir man litet orolig.
Här finns ju andra förslag om att privatisera och sälja
ut Vattenfall AB.
Min fråga till Birger Schlaug är: Finns det någon
situation där Miljöpartiet kan tänka sig att stödja en
allmän privatisering av Vattenfall?
Anf. 24 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Nej, det gör det inte. Vi tycker att
Vattenfall skall förbli i offentlig ägo. Däremot har vi
inte - som andra kanske har - några ideologiska
blockeringar som leder till att vi menar att Vattenfall
måste vara statligt.
Anf. 25 KERSTIN WARNERBRING (c) re-
plik
Herr talman! Birger Schlaug ställde en direkt fråga
till mig om hur jag ser på utrikeshandeln med el. Mitt
svar är att vi redan i dag säljer el till och köper el från
utlandet och att jag inte har kunnat se att detta har
påverkat det svenska elpriset. Vi köper el från Norge,
Tyskland och Danmark, och vi säljer el via Baltic
Cable till Tyskland. Jag kan därför inte se att det skall
bli några större skillnader.
Inte heller kan jag se att handeln med andra länder
i någon utsträckning skall kunna påverka en skatte-
växling. I EU diskuterar man redan skatteväxlings-
problematiken, och man kommer med största sanno-
likhet att liksom vi vill göra i Sverige genomföra en
skatteväxling. Följaktligen bör inte heller det kunna
påverka utrikeshandeln med el.
Anf. 26 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Vad gäller skatteväxling var det väl i
förrgår en katastrof som inträffade på Ekofinmötet,
där tyvärr inte Göran Persson medverkade men Sveri-
ge ändå var representerat. Det som där skedde var väl
en katastrof när det gällde synen på koldioxidskatt,
energiskatter och annat. Inget talar väl för att EU just
nu kommer att stödja de förslag som EU-
kommissionen har lagt fram. De berörda ministrarna
är ju hela tiden motsträviga.
Sverige hanterade frågan ganska bra i måndags, så
att man slapp låsa fast sig vid ett mycket dåligt fem-
årsbeslut och trots allt kan hålla diskussionen vid liv.
Det blir ingen skillnad på elpriset, säger man nu
från Centerpartiet, och det var intressant. Andra cen-
terpartister som talar om energifrågor brukar säga
precis tvärtom, att det inte är kärnkraftsavvecklingen
som leder till ökat pris, utan den totala avregleringen
av köp och försäljning av el, så att svenska kraftbolag
får sälja el till tyska hushåll för dubbla priset. Det är
den argumentation som man har då.
Vilket ben skall man egentligen stå på inom Cen-
terpartiet?
Det är väl vidare ändå litet skillnad mellan dagens
situation och den som man inom EU jobbar för, dvs.
en totalt fri elmarknad. Man kan nog inte jämföra
gårdagen eller dagen med morgondagen så som Kers-
tin Warnerbring gör.
Anf. 27 KERSTIN WARNERBRING (c) re-
plik
Herr talman! Jag tycker att det går alldeles ut-
märkt att jämföra gårdagen, dagen och morgondagen
med varandra. Det är nämligen genom historien som
vi lär oss att tolka framtiden, Birger Schlaug.
Jag har sagt att det redan i dag pågår ganska
mycket av utrikeshandel med el och att detta, såvitt
jag vet, inte i någon nämnvärd utsträckning har på-
verkat elpriserna i Sverige. Däremot är jag alldeles
övertygad om att vi i framtiden måste få mycket dyra-
re elpriser även i Sverige. Det är en självklarhet om vi
över huvud taget skall kunna klara av dels kärn-
kraftsavvecklingen, dels allt annat som hör samman
med elförsörjningen.
Vi har i Sverige ovanligt låga elpriser, och följ-
aktligen finns det också utrymme för en viss höjning.
Anf. 28 BIRGER SCHLAUG (mp)
Herr talman! Jag delar helt Kerstin Warnerbrings
uppfattning att det finns ett utrymme för högre el-
och energipriser. Men vitsen med både Centerns och
vårt skatteväxlingsförslag är att denna ökning i första
hand skall ligga på skatten. Då får vi nämligen in
skatter så att vi kan sänka skatten på arbete.
Men en fullständigt fri elmarknad kommer att
pressa upp priset. Säg mig det kraftbolag i Sverige
som säljer för halva priset till svenska konsumenter
när det kan få hela priset hos danska, tyska eller
franska konsumenter! Jag förstår inte riktigt Kerstin
Warnerbrings resonemang, men det får vi kanske
debattera en annan gång, när vi har mer av repliker till
förfogande.
Anf. 29 DAN ERICSSON (kds)
Herr talman! Dagens betänkande följer i stort sett
den proposition om en avreglering av elmarknaden
som regeringen presenterade före sommaren. Den
propositionen följde i sin tur det delbetänkande som
Energikommissionen presenterade i februari. I det
föreslogs vissa smärre justeringar i den tidigare av
riksdagen under mandatperioden beslutade avregle-
ringen.
Man kan då fråga varför denna omtagning är nöd-
vändig. I realiteten har vi fått en försening av avreg-
leringen av elmarknaden. Någon större övrig effekt
har inte uppkommit. I ett särskilt yttrande till Energi-
kommissionens delbetänkande konstaterade ledamö-
terna från de partier som ingick i den förra regeringen
att det när kommissionens betänkande nu föreligger är
lätt att se att de socialdemokratiska farhågor som
föranledde uppskovet med reformen varit obefogade.
Slutsatsen är densamma i dag, vilket också framgår av
det särskilda yttrandet vid dagens betänkande.
Herr talman! Eftersom propositionen näst intill
slaviskt följde vad Energikommissionen föreslog,
fann vi från Kristdemokraternas sida ingen anledning
att motionera. Våra synpunkter hade blivit tillgodo-
sedda i kommissionsarbetet. När betänkandet nu fö-
religger ställer vi oss också bakom det, utom på en
punkt som inte hör ihop med propositionen och avreg-
leringen. Utskottet går längre än vad regeringen har
gjort i synen på Vattenfall.
Regeringen skrev i sin proposition att det finns
starka skäl som talar för att Vattenfall bör kvarstå i
statlig ägo, men utskottet skriver att man definitivt vill
ha kvar Vattenfall i statlig ägo. Detta kan synas vara
en liten skillnad, men vi tycker att det är en onödig
markering i dag, innan Energikommissionen har lagt
fram sitt slutbetänkande.
Avregleringen av elmarknaden kan bli ett viktigt
instrument för energieffektivisering, som är en grund-
bult i en strategi för kärnkraftsavveckling. Vidare
möjliggörs nu på ett tydligt sätt för elkonsumenterna
att efterfråga en ur miljöns och ur kommande genera-
tioners synpunkt hållbar elproduktion, av s.k. grön el.
Uppföljningen av den nya elmarknaden, innebär bl.a.
att man bevakar att de små elproducenterna, som ofta
arbetar med förnybar elproduktion, inte missgynnas -
vilket är viktigt - och att kommuner har möjlighet att
skydda fjärrvärmen där den har en svag konkurrens-
kraft.
Herr talman! Det finns både hängslen och livrem
på den här avregleringen. Jag yrkar bifall till utskot-
tets hemställan utom beträffande den text som berörs i
reservation 4.
Man kan också ha en stilla förhoppning om att
Energikommissionen nu skall kunna samla en motsva-
rande bred enighet kring hur omställningen av energi-
systemet skall genomföras. Jag som sitter i denna
kommission kan omvittna att det är en något svårare
uppgift, men vi skall inte lämna något oprövat och
skall verkligen anstränga oss för att försöka komma
överens också i denna för helheten i energipolitiken
helt avgörande fråga.
Herr talman! Jag har också ett par kommentarer
till ett par inlägg som gjorts här tidigare.
Jag har förstått att Birger Schlaug inte tycker att
Energikommissionens arbete är så viktigt. Det fram-
gick av hans tidigare inlägg. Han har också deklarerat
att han mitt i detta arbete vill öppna egna fronter. Jag
kan konstatera att Birger Schlaugs respekt för det
politiska arbetet kanske inte är så total, trots att han
hade synpunkter på vår respekt för riksdagens arbete.
Kommissionen håller faktiskt just i dag och en månad
framöver på med att försöka slutföra ett arbete. Jag
tycker att man skall ha en viss respekt för det arbetet.
Avregleringen är en sak. De ekonomiska styrmedlen
för hur vi skall baka in de externa kostnaderna be-
handlas nu, och resultatet härav kommer så småning-
om att redovisas i slutbetänkandet.
Jag kan också säga till Lennart Beijer att det från
Vänsterpartiet över huvud taget inte fanns någon
reservation till delbetänkandet från Energikommissio-
nen. Det är med viss förvåning som jag noterar att ni
efter arbetet i den nu har ändrat uppfattning.
Anf. 30 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Jag har naturligtvis respekt för
Energikommissionens arbete. Det vore mycket märk-
ligt annars. Men jag förstår inte riktigt hur du på all-
var kan mena att vi först skall avreglera och sedan kan
hoppas att de externa kostnaderna, dvs. miljökostna-
derna, skall kunna bakas in i priset.
Jag menar att man naturligtvis måste gå den andra
vägen. Först garanterar man att det är verkliga kost-
nader som vi betalar för elen, dvs. miljökostnaderna
ingår i priset. Sedan kan vi börja diskutera avregle-
ring. Annars får vi ingen verklig marknad. Då får vi
bara ett system där man privatiserar vinsterna och
socialiserar kostnaderna.
Anf. 31 DAN ERICSSON (kds) replik
Herr talman! Det är uppenbart att Birger Schlaug
över huvud taget inte har läst betänkandet från Ener-
gikommissionen när det gäller avregleringen av el-
marknaden.
Jag har just bläddrat igenom det igen och ser att
det på ställe efter ställe mycket tydligt står att man
återkommer till frågan om hur man skall baka in mil-
jökostnaderna i energipriset. Jag kan återge ett enda
ställe: Inte heller de ekonomiska styrmedlen torde
komma att förlora i styrka - i samband med avregle-
ringen. Liksom hittills kan skatter och avgifter använ-
das för att i förbrukningsledet påverka användningen
av energin och därmed exempelvis minska miljöbe-
lastningen från skadliga ämnen som bildas och emitte-
ras vid energianvändningen.
Det är precis det vi sysslar med nu. Ni slår faktiskt
in helt öppna dörrar i det här sammanhanget. Det vi
diskuterar i dag är avregleringen av elmarknaden.
Sedan har vi helheten, och den kommer kommissio-
nen snart fram till ett slutbetänkande om.
Anf. 32 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Naturskyddsföreningens energiex-
pert Tomas Kåberger sitter för Miljöpartiet i Energi-
kommissionen. Han har alltså tvingats att reservera
sig mot de dumheter ni håller på med, genom att ni
inte ser till att de verkliga miljökostnaderna ingår i
elpriset innan man avreglerar.
Dessutom sade Dan Ericsson att man pratar om att
de ekonomiska styrmedlen inte skall förlora i styrka.
Det är inte detta det handlar om. De måste ju bli
verkliga. Det betyder att de måste öka mycket i styrka.
Anf. 33 DAN ERICSSON (kds) replik
Herr talman! Jag kan väl konstatera att det i sam-
band med betänkandet från Energikommissionen även
förekom en del tveksamheter i det politiska arbetet
som rörde Miljöpartiet. Det var först efter det att vi
var klara och arbetet var avslutat som det inflöt en
reservation, som tog upp andra saker.
Har man den synen på politiskt arbete att man inte
i en utredning kan diskutera olika ståndpunkter, så att
vi vet var vi har varandra, kan jag tala om att det är
mycket svårt att ta ställning till nya förslag som läggs
fram i form av en reservation när man har slutfört
arbetet. Det är inte respekt för det politiska arbetet,
Birger Schlaug.
Anf. 34 BARBRO ANDERSSON (s)
Herr talman! "Allt går ju med elektricitet, elek-
triskt det är nåt konstigt med det. Elektriskt det
strömmar ju som ni vet, härs och tvärs igenom trå-
den."
Citatet är av Tage Danielsson.
En omreglering och reformering av ellagstiftning-
en ger konsumenterna en starkare ställning än med
nuvarande ellag. Konsumenterna får ett inflytande
över prissättningen, eftersom upphandlingen kommer
att ske i konkurrens.
Om detta handlar, som framgått av tidigare inlägg,
denna debatt, och jag är glad att samstämmigheten är
så pass stor som den är. Vissa reservationer finns,
men en stor enighet finns i utskottet om färdriktning-
en.
Tanken med elmarknadsreformen är just att ge-
nom ökad konkurrens stärka konsumenternas ställning
på marknaden. Avsikten är att skapa förutsättningar
för en effektiv elförsörjning. Den förra socialdemo-
kratiska regeringen inledde detta arbete genom att ta
initiativ till en bolagisering av Vattenfall och att i
samband därmed överföra storkraftnätet till en sär-
skild organisation, Svenska Kraftnät. Det är dock
regeringens och utskottsmajoritetens mening att Vat-
tenfall skall förbli i statlig ägo.
Nu fullföljs arbetet på elmarknadsreformen. För
att säkerställa konkurrens på lika villkor krävs ett nytt
regelverk. Det är alltså fråga om en omreglering sna-
rare än en avreglering av elmarknaden. De stora in-
dustrikunderna har redan nu vissa möjligheter att
förhandla med olika kraftbolag om villkoren för leve-
ranser av högspänd el. Genom elmarknadsreformen
får också andra kunder den möjligheten.
Utskottet besökte Norge i våras och kunde då ta
del av deras erfarenheter på det här området. Deras
erfarenheter är mycket goda. Ingen aktör önskar åter-
gå till det gamla. Man har fått en klarare målsättning
och tydligare roller. Det är lättare att arbeta. Man har
en överblick, och priserna har sjunkit för konsumen-
terna.
En nordisk elbörs diskuterades också vid detta be-
sök. Liksom de nordiska energiministrarna är aktörer-
na mycket angelägna om att en organiserad han-
delsplats kommer till stånd. Utskottet delar denna
uppfattning, vilket framgår av betänkandet. Med det
beslut som vi tar i dag i denna kammare kommer vi
ett stort steg närmare målet. En gemensam nordisk
elmarknad ger Sverige större handlingsfrihet inför de
diskussioner som skall föras inom EU om en gemen-
sam framtida elmarknad.
Den förra regeringen ville avreglera tidigare. Det
har vi hört från den här talarstolen. När vi bytte rege-
ring och riksdagsmajoritet sköts detta upp, och de
tidigare regeringspartierna fullföljer sin politik i detta
betänkande med en reservation.
Vad vi socialdemokrater sade då var att man innan
man avreglerar eller omreglerar bör titta på vad det
innebär för omställningen av energisystemet, hur det
påverkar utrikeshandeln och vad det innebär för gles-
bygden. Energikommissionen fick i uppdrag att med
förtur utreda detta och lägga fram förslag. Så har
skett, och propositionen och detta betänkande behand-
lar ingående de mera genomtänkta delarna. Beträffan-
de utrikeshandeln med el kommer en särskild utredare
att titta närmare på det.
I propositionen står det att utrikeshandeln med el
innebär fördelar för den svenska elförsörjningen, inte
minst i perspektivet av en kommande avveckling av
kärnkraften.
Utskottsmajoriteten delar den uppfattningen. Vår
grundinställning är att handelsutbyte med andra län-
der innebär fördelar för Sverige. Fördelarna är, som vi
säger i betänkandet, en ökad produktionseffektivitet
och stabilare prisnivå. Naturligtvis kan en situation
uppstå då en viss reglering kan bli nödvändig, exem-
pelvis om försörjningstryggheten skulle hotas. Därför
är det bra att låta en särskild utredare titta närmare på
det.
Vi ser också med tillfredsställelse på förslaget att
tillkommande utlandsförbindelser skall ägas och för-
valtas av staten och tillstyrker detta.
Många har haft funderingar kring och varit tvek-
samma till de små konsumenternas och gles-
bygdskundernas ställning. Utskottet har diskuterat
dessa frågor ingående. NUTEK kommer att få ett
uppföljningsansvar, och jag vill gärna här från talar-
stolen betona vikten av just uppföljning. En viss ga-
ranti blir det för små kunder genom uppdelningen i en
nätdel och en eldel. Distributörer kan spela ut produ-
center mot varandra och därmed pressa priset. Vi har i
Sverige låga elpriser, och det finns enligt NUTEK och
Konkurrensverket ingenting som säger att de inte kan
bli lägre.
Glesbygdskunderna bör följas noga. Detta betonar
vi i betänkandet. Regeringen har också för avsikt att
uppdra åt NUTEK att särskilt övervaka kostnadsut-
vecklingen för glesbygdskunderna. Regeringen påpe-
kar särskilt att vid tariffsättning på regionledningar
skall huvudprincipen vara en avståndsoberoende tariff
för uttag av el. I dag gäller att man inte får ha olika
priser för olika kunder, och risken för att just gles-
bygdskunderna får betala mer för eldelen bedömer jag
som liten.
Nätkostnaden är officiell och lika för alla. Det
som blir avgörande för priset är kundstorleken. Det
spelar ingen roll om man bor i lägenhet i centrala
Uppsala eller i ett litet hus på norra Gräsö i detta
avseende.
Prisskillnaderna är i dag stora. Råkraften är
mycket billigare i vissa delar av landet än i andra.
Boden köper t.ex. sin råkraft 30-35 % billigare än
Östhammar, för att ta ett exempel.
Särredovisning, eller uppdelning i olika juridiska
personer, är en fråga som diskuteras på olika håll.
Utskottsmajoriteten menar att en klar uppdelning
behövs för att undvika korssubventioneringar. Små,
kommunala elbolag som jag har talat med menar att
bolag är den bästa formen. Verksamheten skulle helt
enkelt inte fungera annars.
Omställningen av hela det svenska energisystemet
kommer att behandlas i särskild ordning. Energi-
kommissionen skall lämna sitt betänkande i decem-
ber. Därefter kommer remissomgång och breda dis-
kussioner, och så småningom kommer proposition,
utskottsbehandling och kammardebatt.
Med det beslut vi fattar i dag underlättar vi denna
omställning. Vi öppnar för kundernas fria val. Den
som vill kan välja sin el från förnybara energikällor,
s.k. grön el.
Herr talman! Som framgår av betänkandet och
som framgått av debatten här i dag finns några reser-
vationer fogade till betänkandet. Propositionen och
betänkandet grundar sig i sin tur bl.a. på Energi-
kommissionens delbetänkande kring dessa frågor. De
reservationer som fogats till betänkandet i dag stäm-
mer inte överens med delbetänkandet från Energi-
kommissionen. Jag är litet förvånad över vissa partier.
Är det så att den som sitter i Energikommissionen
talar för sig själva och den som sitter i näringsutskot-
tet talar för sig? Vilken är då partilinjen, och hur skall
de viktiga energifrågorna behandlas i en kommande
debatt?
Herr talman! 1902 års ellag har varit gällande
länge. Det är nu dags att möta framtiden med en ny.
En modern ellag, anpassad till den nya tiden med
samarbete över gränserna, kommer att medföra ett
nytt tänkande. En VD vid ett kommunalt elbolag som
jag har talat med säger: Tänk vad bra det blir när vi
skall utvecklas till ett serviceföretag. I stället för att
säga till folk som ringer och klagar att vi har rätt och
de har fel får vi jobba på ett annat sätt; vi får bli mer
serviceinriktade.
Herr talman! Jag tror att det här blir bra. Jag är sä-
ker på att vi om några år, när vi har sett hur det här
verkar, inte kan tänka oss att återgå till det gamla, på
samma sätt som man har upptäckt i Norge. Tänk när
olika elbolag kommer till oss med olika erbjudanden
om energisnåla apparater, lågenergilampor och annat
som vi inte har kommit oss för med tidigare. Tänk när
vi tillsammans i allmännyttan, i bostadsrättsförening-
ar, villaägarföreningar har pressat priserna, sett till att
höja effektiviteten, serviceandan hos Vattenfall, Syd-
kraft eller våra kommunala bolag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i sin helhet och avslag på samtliga reservatio-
ner.
Anf. 35 LENNART BEIJER (v) replik
Herr talman! Man blir nästan imponerad av den
självsäkerhet och den säkerhet som utskottsmajorite-
ten visar i fråga om förslagets positiva sidor. Det som
Barbro Andersson framhåller om möjligheterna att
köpa grön el är nästan paradisiskt. De små samman-
slutningarna skall kunna pressa priserna osv.
Jag skulle vilja ställa ett par väldigt konkreta frå-
gor. Är Barbro Andersson inte det minsta orolig för
att förslaget framför allt kommer att gynna de stora
energianvändarna? Redan har vi fått signaler om att
de priser som bestäms nu för nästkommande år visar
att man räknar upp priserna till enskilda konsumenter,
medan man håller igen på priserna till industrin - man
räknar alltså inte med att kunna höja de priserna.
Tvärtom måste man konkurrera om de stora kunderna.
Är ni inte rädda för att förslaget får denna konsek-
vens?
Bör man inte vara litet försiktig med våra små
kommunala elverk? Fyller de inte en väldig viktig
funktion? Har det inte visat att de är mycket effektiva
i sitt arbete? Är det verkligen meningen att vi skall
pressa dem för att de skall bli uppköpta av de stora på
marknaden?
Jag vill att Barbro Andersson reder ut ståndpunk-
terna. Det sades för ungefär ett år sedan att en avreg-
lerad elmarknad skulle bana väg för en privatisering
av Vattenfall. De misstankarna från socialdemokratins
sida har ni i dag lagt åt sidan, eller?
Anf. 36 BARBRO ANDERSSON (s) replik
Herr talman! Jag vill gärna se möjligheterna med
det här förslaget. Det finns många möjligheter. Om
man sätter sig in i förslaget noga, om man diskuterar
med människor som är verksamma i branschen och
som vill se möjligheterna och inte hoten, då upptäcker
man dem också. Därför vill jag gärna stryka under
dem.
Beträffande priserna skiljer man på en nätdel och
en eldel, vilket gör att det inte har så stor betydelse
för de små konsumenterna om man bor i en lägenhet
centralt i en stad eller ute på landet i en villa.
Jag tror att riskerna för de små elbolagen är över-
drivna. Man måste ju inte sälja sitt elbolag till de
stora om man inte vill. Om vi dessutom får en nordisk
elmarknad, som vi alla gärna vill se, kommer de i dag
stora bolagen - Vattenfall och Sydkraft och andra - så
att säga minska i storlek genom att det blir fler aktörer
på marknaden.
Anf. 37 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Barbro Andersson sade att hon tror
att detta leder till en effektiv elförsörjning. Jag förstår
inte vad hon menar med "effektiv" när inte miljökost-
naderna finns inräknade. Hur kan det då vara effek-
tivt?
Leif Marklund, Berit Andnor och Bo Holmberg
m.fl. drar i sin motion slutsatsen att det blir en kata-
strof, inte minst med tanke på att kärnkraften skall
avvecklas. Hur ser utskottsmajoriteten och socialde-
mokraterna i utskottet på det?
En konkret fråga till: Varför skulle svenska kraft-
bolag sälja billigt till svenska konsumenter när man
får en gemensam elbörs inom EU där man kan sälja
dyrt till andra länders konsumenter?
Anf. 38 BARBRO ANDERSSON (s) replik
Herr talman! Under arbetet med det här betänkan-
det i utskottet har Birger Schlaug inte varit närvaran-
de, inte följt debatten. Jag förstår att det kan vara litet
svårt att följa med. Om man läser betänkandet och
propositionen noga ser man att vi på varje punkt har
bemött de farhågor och påståenden som finns i de
olika motionerna. Vi har med det förträffliga kansliets
benägna hjälp sett till att vi fått bra skrivningar som
en klar majoritet står bakom. Om Birger Schlaug läser
betänkandet noga får han svar på de frågor som han
ställt.
Anf. 39 BIRGER SCHLAUG (mp) replik
Herr talman! Jag har faktiskt läst både betänkan-
det, kommissionens delbetänkande och mycket annat.
Jag ställde några konkreta frågor. Hur kan det vara
effektiv elhantering och effektiva elkostnader när man
inte räknar in miljökostnaderna? Jag vill ha svar på
den frågan. Den besvaras inte i betänkandet. Dess-
utom skulle jag vilja ha ett enkelt svar på följande
fråga: Varför skulle svenska kraftbolag sälja billigt till
svenska konsumenter när man kan få ut dubbelt så
högt pris om man säljer till tyska eller andra konsu-
menter, om EU nu skall ha en gemensam elbörs, vil-
ket Barbro Andersson talade om? Är det av ren god-
het som svenska kraftbolag skall sälja billigt och
minska vinsten? Varför?
Anf. 40 BARBRO ANDERSSON (s) replik
Herr talman! Jag skall ta det sista gällande utri-
keshandeln först. Det är just för att man skall kunna
besluta hur det hela skall se ut som vi föreslår den här
konstruktionen för handeln.
Den effektiva elförsörjningen får vi genom upp-
delningen, som tydligt framgår av betänkandet.
Dessutom rör detta de frågor som kommer att behand-
las av Energikommissionen i ett senare läge och som
inte berör debatten här i dag.
Anf. 41 ARNE KJÖRNSBERG (s)
Herr talman! Med talmannens benägna tillstånd
tänker jag först ta upp en fråga som inte har med
denna debatt att göra utan med alla debatter i denna
kammare. Jag vet att talmännen vill ha rappa och litet
livfulla debatter. Men första förutsättningen för det är
att man hör sina ärade meddebattörer. När man måste
uppbringa all sin energi för att över huvud taget höra
vad meddebattörerna säger är det ganska hopplöst att
få dessa livfulla och rappa debatter som vi vet att
talmännen gärna vill att vi skall ha i denna kammare
för att göra riksdagen till centralpunkten för politiken
i Sverige.
Därefter över till ämnet: Bakom den något oskyl-
diga rubriken "Ny ellagstiftning" ryms utan tvekan
den största energipolitiska reformen under hela efter-
krigstiden. Det elförsörjningssystem som vi har nu har
gett oss en hög teknisk nivå, stor leveranssäkerhet,
internationellt sett låga priser och ett rimligt system
för taxesättning.
Den som vill ändra på detta - som framgått av de-
batten och betänkandet vill näringsutskottet göra det -
har, menar jag, hela bevisbördan. Den som vill ändra
systemet måste leda i bevis att ett nytt system blir
bättre och ger samhällsekonomiska och inte minst
miljömässiga vinster.
Näringsutskottet säger att det främsta syftet med
dessa förslag är att stärka konsumenternas ställning. I
min hand har jag en broschyr från Svenska Elverksfö-
reningen. Inom parentes har nog Svenska Elverksfö-
reningen missförstått riksdagens roll, eftersom man
påstår att riksdagen har beslutat om en del föränd-
ringar. Vi kommer att besluta om någon halvtimma
eller timma om detta. I broschyren finns en rubrik
som lyder "Lönar det sig att byta?" Under den kan
man läsa följande: "Hur mycket pengar finns det att
hämta om man byter elleverantör? Det beror natur-
ligtvis på vilka villkor man har idag och hur mycket el
man förbrukar. Men för de allra flesta hushåll blir nog
svaret: inte särskilt mycket.
Den som byter elleverantör måste nämligen ha en
elmätare som mäter elförbrukningen timme för timme.
Kostnaden för den noggrannare mätningen skall beta-
las av kunden.
För de flesta hushåll blir det därför antagligen inte
ekonomiskt lönsamt att byta elleverantör." Detta säger
Svenska Elverksföreningen.
I en av de största landsortstidningarna kunde man
i söndags läsa en intervju med en hög chef inom Vat-
tenfall. Han fick frågan: "Men varför då en avregle-
ring, har det inte fungerat bra som det gjort?" Efter att
han talat om att det finns vissa tendenser till att bli
pösig - man blir något överraskad att denne Vatten-
fallschef talar så fritt ur hjärtat; det finns nog andra
medel att behandla pösigheten med - säger han: "Det
handlar dock inte så mycket om priset, Sverige har
trots sitt utpräglade monopol världens lägsta elpriser."
Detta är alltså inte mitt ordval utan Vattenfallsche-
fens.
Följdfrågan från journalisten blev: "Men nackde-
larna då? För nog finns det en baksida på medaljen."
Jo, det var den här mannen klart medveten om. Han
nämnde avregleringen av flyget som avskräckande
exempel. "Även taxi har ju efter avregleringen haft
kaos på sina håll ---." Han ser också en fara för
elmarknaden. "Mindre seriösa aktörer --- kommer att
försöka tjäna snabba pengar på att köpa och sälja
elström.
- Vi kommer nog tyvärr att få se sådana ---."
Vattenfallschefen hade fel i ett, eller kanske två,
av sina påståenden. Jag tänkte ta upp det här med
världens lägsta elpriser. Till industrin har faktiskt
Sydafrika och Kanada lägre pris. Sverige däremot har
klart lägst priser i Europa, vilket Vattenfall har visat i
en liten brochyr jag har och vilket Dagens Industri
visade i en artikel i mitten av förra månaden.
Då är frågan: Har näringsutskottet kunnat visa att
svenska konsumenter kommer att få lägre priser? Mitt
svar är obetingat: Den som vill göra denna stora för-
ändring av ett system som har gett oss Europas abso-
lut lägsta priser och bland de lägsta priserna i världen
måste kunna leda denna fråga i bevis.
Låt oss se på en vanlig hushållskonsument. Det
hushåll jag tar upp bor i lägenhet och förbrukar ca
4 000 kWh per år. Den mätutrustning som behövs för
att mäta förbrukningen timme för timme kostar, säger
man, 5 000 - 8 000 kr. Jag vill inte ta i så mycket, så
jag räknar lågt i mitt exempel och antar att en sådan
kostar 6 000 kr. I exemplet utgår jag ifrån att konsu-
menten får ett lägre pris på 2 öre per kWh. Det bety-
der att denne hushållskonsument kommer att få en 80
kr lägre kostnad för den el han använder under ett år.
För att betala kostnaden för mätaren behöver man
alltså hålla på i 75 år innan den är betald. Det öppnar i
och för sig oanade perspektiv på det att man skall
stärka konsumentens ställning.
Detta visar att möjligen, och jag understryker
möjligen, kan avregleringen vara till fördel för de
absolut största förbrukarna som genom sin styrka och
sina kunskaper kan sätta kraft bakom sina ord i för-
handlingarna. Dessa möjligheter har inte hushållen
och, vad kanske värre är, inte heller småföretagen.
Till sist vill jag nämna den väsentligaste invänd-
ningen på den här punkten. Elmarknaden i Sverige är
en utpräglad oligopolmarknad, inte som Vatten-
fallschefen påstod monopolmarknad. Det finns alltså
väldigt få leverantörer. Elmarknaden tenderar dess-
utom att bli allt mindre. En sådan marknad kommer
inte, menar jag, att leda till konkurrens som kommer
de små kunderna till del i varje fall. All erfarenhet
från denna och andra branscher visar obetingat att jag
har rätt.
Utskottet skriver i betänkandet att det främsta ar-
gumentet för den lagstiftning som utskottet nu föreslår
är omsorgen om konsumenterna. Med det räkneexem-
pel jag nyss visade är de naturliga frågorna med en
lätt travesti på Gustav Möller: "Omsorg för vem?
Omsorg till vad?"
Herr talman! Låga elpriser, hög leveranssäkerhet,
hög teknisk nivå och rimlig taxeersättning har varit till
fördel för vårt land, för näringslivet och för övriga
elkonsumenter. De förslag som nu föreläggs riksda-
gen för beslut har inte på något av dessa områden
visat att det blir bättre.
Till detta skall läggas att Sverige står inför en
omställning av energisystemet som inget annat land
genomfört. Vi har ambitionen - det tror jag att vi alla
är överens om - att den skall ske med bibehållen god
leveranssäkerhet och till konkurrenskraftiga priser.
Den skall ske i ordnade former och inte i panik.
Dessutom anser vi att det är rimligt att skillnaderna i
pris för nyttigheten el inte blir alltför stora mellan
olika delar av vårt land.
Alla dessa problem sammantagna kommer genom
de förslag som riksdagen nu har att behandla att
överlämnas till marknaden, en marknad vars största
och oftast enda drivkraft är att tjäna pengar och i en
del fall, dess värre, tjäna snabba pengar. Jag har inga
invändningar mot det. Det är rimligt att det är på det
här sättet i ett marknadsekonomiskt system. Men man
kan fråga sig om man skall överlåta allt till ett sådant
system.
Detta, herr talman, är enligt min mening tillräck-
ligt för att motivera det avslagsyrkande som finns i
den motion där jag står som första namn och vars
beteckning är 1994/95:N25.
Jag vill ändå ta upp en tråd till. Jag går då tillbaka
några år i tiden och knyter an till vad näringsutskottet
har sagt tidigare.
I slutet av 1980-talet gjordes en del stora föränd-
ringar, vilket bl.a. Barbro Andersson talade om. Man
bolagiserade exempelvis Vattenfall. Det grundläg-
gande skäl som då fördes fram var att det var viktigt
att vårt land var i takt med förändringarna i dåvarande
EG. Det tyckte också ett enhälligt näringsutskott vå-
ren 1992, då utskottet talade om att det var viktigt att
beakta utvecklingen inom EG innan beslut fattades
om förändring av svensk elmarknad.
Det verkade rimligt då och jag tycker att det ver-
kar rimligt nu. Att Sverige skulle eftersträva samti-
dighet var näringsutskottets enhälliga uppfattning
1992. Jag vet inte hur mycket denna uppfattning
präglades, eller var beroende, av att den allänna me-
ningen då ute i Europa var att en omfattande avregle-
ring var på gång. Jag kan alltså inte bedöma det.
Det är bara det att nu är de allra flesta bedömare
överens om att denna förändring, alltså strävan mot en
avreglering, har avstannat. Endast ett av länderna i
dåvarande EG, Storbritannien, har avreglerat. Det
finns grundläggande meningsskiljaktigheter bland de
stora länderna inom EU. Flera av dem anser det vara
ett nationellt intresse att slå vakt om möjligheterna att
med politiska medel styra elmarknaden till båtnad för
landets industri, hushåll och medborgare och inte
överlåta detta faktiskt en smula svåra problem till
marknaden.
Det betyder att den kanske viktigaste utgångs-
punkten i näringsutskottets, tycker jag, välgrundade
uppfattning från 1992 - samtidigheten - inte talar för
en avreglering av vår elmarknad.
Herr talman! Jag har samma uppfattning som nä-
ringsutskottet år 1992 hade i denna del. Men i motsats
till näringsutskottet står jag fast vid den uppfattning
som jag då hade. Detta är i sig ett skäl så gott som
något för att yrka avslag på motion N25.
Jag hade tänkt yrka bifall till motion N25 och till
motion N27, vilken har Leif Marklund som första
namn. Men jag har fått lära mig av kammarkansliets
eminenta tjänstemän att jag av formella skäl inte kan
göra det. Anledningen är att båda motionerna täcks in
av reservation 2. Därför kommer vi motionärer att vid
kommande votering rösta för reservation 2.
Till sist: Vi, Sveriges riksdag, som sitter här på
uppdrag av medborgarna har i denna fråga uppdraget
från våra barn och barnbarn att genomföra en total
omställning av det svenska energisystemet. Vår abso-
luta strävan är att detta skall kunna göras under ord-
nade former och, som sagt, inte i panik. Alla åtgärder
som vi vidtar på det energipolitiska området måste
präglas av detta uppdrag. Detta, herr talman, är det
grundläggande skälet till mitt ställningstagande i
denna fråga.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad, Leo
Persson, Sigrid Bolkéus, Rune Berglund, Carin Lund-
berg, Lennart Klockare, Birgitta Gidblom, Eva Pers-
son Sellin, Lars U Granberg, Ulf Kero och Kristina
Zakrisson (alla s).
Anf. 42 LEIF MARKLUND (s)
Herr talman! Som tidigare sagts i denna kammare
var det föregående borgerliga regering som både
inledde och genomförde avregleringen av elmarkna-
den. Det här drogs tillbaka av den socialdemokratiska
regeringen på grund av den stora osäkerheten om vad
som skulle hända. Vi gav Energikommissionen
tilläggsuppdraget att analysera konsekvenserna av en
sådan här avreglering, eller omreglering - en lek med
ord enligt min mening.
Energikommissionens arbete ledde till ett delbe-
tänkande där några små förändringar föreslogs. Dessa
ändringar gick naturligtvis i rätt riktning, men det var
inte på långt när tillräckligt för att övertyga mig och
många andra. Enligt min och många andras mening
var det alltför många osäkerhetsfaktorer som trädde
fram. Dessa osäkerheter uttrycks i propositionen i ett
förslag om fortsatt utredning och uppföljning. Det är i
och för sig vällovligt att man, när så stor osäkerhet
råder, ser till att det blir utredningar och uppföljning-
ar. Propositionen andas dock en alltför stor osäkerhet
och bör därför avslås.
Herr talman! Jag har försökt att hitta motivet till
denna omställning av den svenska ellagstiftningen,
men jag har inte lyckats. Att ta ytterligare ett steg mot
en avreglering och att låta marknaden styra svensk
elförsörjning och de svenska elpriserna bortom den
politiska församlingens möjlighet att påverka tycks i
dag vara ett självändamål.
Motivet, en effektivisering av elmarknaden och en
stärkt ställning för konsumenterna, åtföljs i betänkan-
det av en mening om att denna effektivisering med
ökad konkurrens verkar komma - där finns också en
osäkerhet - enskilda konsumenter till del. Visst låter
det bra! Men sedan redovisas att NUTEK, Konkur-
rensverket och Svenska kraftnät får i uppdrag att
övervaka och följa händelseutvecklingen. Här redovi-
sas ju också en klar osäkerhet om följderna av refor-
men.
I motionerna N25, N26 och N27 lyfter vi motionä-
rer fram en hel del problem som icke är lösta och där
det finns en oerhört stor osäkerhet. Vi lyfter fram
glesbygdskonsumenterna. Hur skall detta komma dem
till del? Kan man tänka sig att sitta uppe i Åsele
hemma i vardagsrummet framför en dator och där
följa elmarknaden och elbörsen efter att först kanske
ha investerat 5 000 eller 10 000 kr i en ny mätare för
att nästa dag kunna köpa den billigaste elen? Det är
nonsens, och det är fåfängligt att tro att svenska hus-
håll skall hantera sina elkostnader på det sättet.
När det gäller glesbygdskonsumenterna avstyrker
utskottet med motiveringen att grund saknas för vårt
tvivel att det här skall komma nämnda konsumenter
till godo. Även här uttrycks ju en stor osäkerhet. Det
är faktiskt det enda ställe som vi har hittat där man
argumenterat mot de motiv som vi motionärer fört
fram.
När det gäller förslagets inverkan på omställning-
en av vårt energisystem påpekar Energikommissionen
att det inte är möjligt att med säkerhet avgöra om
faktorerna i förslaget kommer att öka eller minska
investeringarna i vårt energisystem. Energikommis-
sionen har inte sagt att detta underlättar, vilket tidiga-
re framförts i denna kammare. I stället har man sagt
att man inte kan avgöra den saken. Här kommer också
en osäkerhet fram.
Jag tycker att detta är att föregripa det stora ener-
gipolitiska beslut som vi står inför - ja, ett av de stör-
re energipolitiska beslut som svenska parlamentariker
och svensk politik kommer att stå inför. Här föregri-
per vi Energikommissionens slutbetänkande. Vi före-
griper alltså det beslutsunderlaget och rycker bort en
del av verktygen för att kunna ställa om vårt energi-
system.
I motsats till utskottsmajoriteten tror jag faktiskt
att omställningen därmed försvåras. Jag tror alltså att
vi försvårar den omställning som egentligen kan ske
när det gäller avvecklingen av kärnkraften och inves-
teringar i nya energikällor.
Herr talman! Motionerna N25 och N27 har som
utgångspunkt att vi i dag har en väl fungerande el-
marknad. Både i ett europeiskt och i ett internationellt
perspektiv har vi låga elpriser, vilket Arne Kjörnsberg
mycket bra utvecklade. Det gäller såväl industrin som
hushållen. Vi ser därför stora hot inför den omställ-
ning som liggande förslag innebär. Propositionen
leder egentligen mycket långt.
Det råder inga delade meningar om att vi i dag har
låga elpriser. Det har vi också hört i denna kammare.
Alla är överens om att vi i dag har oerhört låga elpri-
ser. Vi har dessutom hög elsäkerhet och hög leverans-
säkerhet i elsystemen. Det borde inte råda delade
meningar om att styrningen av energin har varit ett
viktigt samhällsplaneringsinstrument. Detta överläm-
nas nu till marknaden. Samtidigt måste jag hålla med
de talare som sagt att det här underlättar en privatise-
ring av Vattenfall.
Den regionalpolitiska propositionen 1994/95:161
anger att de övergripande målen för regionalpolitiken
skall vara uthållig tillväxt, rättvisa och valfrihet. Lik-
värdiga villkor skall skapas för medborgarna i hela
riket.
Det upplevs egentligen som ganska motsägelse-
fullt att vi nu tar bort ett av de kanske viktigaste inci-
tamenten när det gäller att bedriva en regionalpolitik
som syftar till att uppfylla nämnda mål. Dels slår
förslaget hårt mot vår glesbygd, dels blir det stora
påfrestningar på vår elintensiva industri som är utpla-
cerad på bruksorter runt om i vårt land.
Den föreslagna enerigiomställningen kan få en
betydande inverkan på våra basindustriers utveckling
beroende på att vi öppnar vägen för en snabb anpass-
ning av svenska elpriser mot världsmarknadsnivå.
NUTEK:s scenariestudie när det gäller Långtids-
utredningens bilaga 6, Tillväxtalternativet, visar att en
tillväxtprocess som drivs av en strukturomvandling
skulle kunna resultera i dramatiska förskjutningar av
industriproduktionen och nettoexportens samman-
sättning under en 30-årsperiod. Skogsindustrins netto-
exportandel exempelvis skulle minska från 50 % år
1992 till 20 % år 2010. Det är alltså gigantiska för-
ändringar som föreslås.
Skogsindustrin skulle i detta fall bromsas av
energiprisutvecklingen - alltså inte på grund av kapi-
talbrist eller brist på arbetskraft, utan på grund av att
vi tar felaktiga beslut i fråga om energin.
Herr talman! De största försämringarna i samband
med denna avreglering kommer som vi ser det natur-
ligtvis att drabba konsumenterna i glesbygden. För-
slaget om att nättaxan skall vara avståndsberoende
kommer inte att få full genomslagskraft direkt, men
efter en övergångstid på fem år är jag helt övertygad
om att glesbygden kommer att ligga väldigt långt ner
på prioriteringslistan när det gäller att leverera elkraft.
Dels är man starkt beroende av el, dels har man en
oerhört låg förbrukning. Vem vill leverera till små
kunder?
Elmarknaden i framtiden är för viktig för att utsät-
tas för sådana här experiment. För att ändra de nuva-
rande, fungerande systemen i den omfattning som
föreslås måste man kunna bevisa att samhällsekono-
miska vinster uppnås vid denna omdaning. Effekterna
av tidigare avregleringar borde stämma till eftertanke.
Ta avregleringen av flyget som på ett mycket drama-
tiskt sätt försämrade kommunikationerna i vår gles-
bygd. Menar vi i Sveriges riksdag allvar med att hela
Sverige skall leva, borde vi stanna upp och närmare
utvärdera och analysera vad vi håller på med.
Det har meddelats att regeringen nu avser att till-
sätta en utredare med uppdrag att se över hur föränd-
ringarna inom den statliga sektorn har påverkat den
regionala utvecklingen samt vilka konsekvenserna av
privatiseringar, avregleringar och bolagiseringar har
blivit. Vidare sägs att utredningen skall ligga till
grund för regeringens fortsatta arbete. Detta är bra.
Men varför skall vi då hasta fram en massa avregle-
ringar innan vi vet vad konsekvenserna blir?
Tidigare beslut som näringsutskottet tog 1992 och
som Arne Kjörnsberg redogjorde för står jag fortfa-
rande bakom. Men detta är naturligtvis en avkrok som
absolut inte har någonting med det nämnda beslutet
att göra.
Enligt min mening har de negativa effekterna av
avregleringen varit betydligt större än de positiva. För
att gå vidare måste vi i vårt beslutsunderlag kunna
uttrycka oss med större säkerhet än vad vi gör i den
här propositionen. Den oro som det ges uttryck för i
kommunerna, hos LO-distrikten, hos LO centralt,
bland enskilda konsumenter och i viss mån också hos
företag visar på en misstro mot avregleringsförslaget.
Vi kan titta på Assi Domän, Gränges och Avesta
Sheffield. De har de sista dagarna hastat fram och
tecknat långa kontrakt om energi med Vattenfall.
Varför gör man det? Jo, naturligtvis av den anled-
ningen att man är helt övertygad om att de svenska
elpriserna kommer att justeras mot världsmarknads-
priser. Industrins konkurrenskraft kommer att försäm-
ras. Nu tecknas upp till tjugoåriga kontrakt, för att
man vill tillskansa sig själv skadeslöshet. Och vilka
kommer att drabbas? Jo, naturligtvis konsumenterna.
Vi får inte låta avregleringarna bli ett självända-
mål. Därför hemställer jag att riksdagen avvisar för-
slaget. För mig liksom för Arne Kjörnsberg är det så
att problematiken kring den tekniska hanteringen när
det gäller behandlingen av detta ärende i kammaren
har gjort att jag inte kan yrka bifall till min motion.
Precis som Arne Kjörnsberg inser jag att mina syn-
punkter är tillgodosedda i reservation 2 och jag kom-
mer i omröstningen att stödja den reservationen.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad, Arne
Kjörnsberg, Leo Persson, Barbro Hietala Nordlund,
Axel Andersson, Sigrid Bolkéus, Sven Lundberg,
Rune Berglund, Carin Lundberg, Bengt-Ola Ryttar,
Lennart Klockare, Birgitta Gidblom, Eva Persson
Sellin, Ulf Kero, Kristina Zakrisson, Lars U Granberg
(alla s) samt Birger Schlaug (mp).
Anf. 43 HANS KARLSSON (s)
Herr talman! I betänkande 1995/96:NU1 behand-
las proposition 1994/95:222 om ny ellagstiftning
jämte ett antal motioner inom samma sakområde. Jag
tycker att det är olyckligt att utskottsmajoriteten vill
driva fram en så omfattande avreglering av elmarkna-
den utan att tillräckliga analyser av konsekvenserna
har gjorts. Jag instämmer i de argument som Arne
Kjörnsberg och Leif Marklund tidigare har framfört i
debatten. Det har varit argument som reser många
frågetecken beträffande en avreglering och konsek-
vensen av en sådan. Min bedömning är att konsekven-
sen av en avreglering måste belysas mer omsorgsfullt
än vad som hittills har skett.
Det har genomförts ett antal avregleringar i Sveri-
ge under senare år. Jag tycker att samtliga dessa har
gett oss den erfarenheten att en noggrann analys och
en försiktigare takt är till gagn för samhället och med-
borgarna. Utan att dra alltför långtgående slutsatser av
avregleringen av taxi och inrikesflyget är det ändå
uppenbart att priset för enskilda människor och för
samhället har varit högt i dessa fall.
Herr talman! Jag kan inte finna något skäl till att
hasta fram i denna fråga. Vi kan mycket väl invänta
Energikommissionens slutgiltiga ställningstagande;
Inte minst med tanke på att jag inte har tolkat det som
att det finns någon större entusiasm för avregleringen
i det som Energikommissionen hittills sagt.
Det är för närvarande mycket tveksamt vilken
trygghet de små konsumenterna i allmänhet och de
som bor i glesbygden i synnerhet kan känna i den
utveckling vi står inför om utskottsmajoriteten beträf-
fande avregleringen vinner majoritet i kammaren. Det
finns skäl att vara mycket orolig för prisutvecklingen
för dessa konsumenter.
För mig är den enskilda människans möjlighet att
hävda sina intressen viktig. I en värld som alltmer
styrs av marknadsekonomiska överväganden ställs
den enskilda människan åt sidan till förmån för nä-
ringslivets vinstintressen. Jag tycker att den svenska
modellen för marknadsekonomi är betydelsefull för
att skapa dynamik i utvecklingen och samtidigt skyd-
da den enskilda konsumenten. En avreglering som
inte tar hänsyn till enskilda konsumenter och som inte
väger in de olika förhållanden som råder inom den
elintensiva industrin och konsumenter i glesbygden
går på tvärs mot dessa värderingar.
Herr talman! Med hänvisning till vad jag har an-
fört vill jag meddela kammaren att jag inte kommer
att rösta för utskottsmajoritetens förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
NU1 Ny ellagstiftning
Mom. 1 (frågan om ny ellagstiftning)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
16 röster för res. 2
38 röster för res. 1
246 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
238 röster för utskottet
45 röster för res. 2
16 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 71 m, 22 c, 19 fp, 11 kds
För res. 2: 20 s, 9 v, 16 mp
Avstod: 9 s, 7 v
Frånvarande: 17 s, 9 m, 5 c, 7 fp, 6 v, 2 mp, 4 kds
Ann-Marie Fagerström (s) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 2 (omställningen av energisystemet)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
262 röster för utskottet
33 röster för res. 3
5 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 71 m, 22 c, 18 fp, 10 kds
För res. 3: 16 v, 16 mp, 1 kds
Avstod: 4 s, 1 fp
Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 7 fp, 6 v, 2 mp, 4 kds
Mom. 3 (Vattenfall AB)
1. utskottets hemställan med av utskottets motivering
2. motiveringen i res. 4 (m, fp, kds)
Votering:
169 röster för utskottet
99 röster för res. 4
30 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan med godkän-
nande av utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 22 c, 4 v
För res. 4: 70 m, 18 fp, 11 kds
Avstod: 2 s, 12 v, 16 mp
Frånvarande: 16 s, 10 m, 5 c, 8 fp, 6 v, 2 mp, 4
kds
Mom. 4 (utrikeshandeln med el)
1. utskottet
2. res. 7 (m, fp)
Votering:
184 röster för utskottet
89 röster för res. 7
27 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 22 c, 1 fp, 7 v, 11 kds
För res. 7: 71 m, 18 fp
Avstod: 2 s, 9 v, 16 mp
Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 7 fp, 6 v, 2 mp, 4 kds
Mom. 13 (produktion av el i nätverksamhet, m.m.)
1. utskottet
2. res. 20 (v)
Votering:
264 röster för utskottet
16 röster för res. 20
20 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 71 m, 22 c, 19 fp, 11 kds
För res. 20: 16 v
Avstod: 4 s, 16 mp
Frånvarande: 16 s, 9 m, 5 c, 7 fp, 6 v, 2 mp, 4 kds
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
7 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
1995/96:54 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Sydafrika
1995/96:58 EG:s andra förenklingsdirektiv och den
svenska mervärdesbeskattningen
1995/96:83 Säkrare finansiering av framtida kärnav-
fallskostnader m.m.
1995/96:85 Hemlig kameraövervakning
1995/96:89 Utbildning i Sverige för utlandssvenska
barn och ungdomar
1995/96:95 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Malta
Skrivelse
1995/96:40 FN inför framtiden
8 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 23 oktober
1995/96:63 av Siw Persson (fp) till finansministern
om fastighetstaxering
den 24 oktober
1995/96:64 av Barbro Westerholm (fp) till utrikes-
ministern om homosexuellas situation i Zimbabwe
1995/96:65 av Susanne Eberstein (s) till
socialministern om äldres rätt att byta kommun
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 7 november.
9 § Kammaren åtskildes kl. 15.57.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 18 (delvis) och
av förste vice talmannen
därefter till sammanträdets
slut.