Regeringens proposition
1995/96:52

En ny vapenlag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 oktober 1995

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny, språkligt och systematiskt
omarbetad, vapenlag. I huvudsak bygger förslaget på bestämmelserna i den nu
gällande vapenlagen (1973:1176).
Propositionen innehåller förslag till sådana ändringar av vapenlagstiftningen
som behövs för att i svensk rätt genomföra EG:s direktiv om kontroll av förvärv
och innehav av vapen (91/477/EEG). Direktivet föreskriver en miniminivå som
medlemsstaternas lagstiftning skall nå upp till i fråga om kontrollen av
skjutvapen och ammunition. Anpassningen innebär en viss skärpning av
bestämmelserna om innehav av ammunition samt vissa ändringar av bestämmelserna
om införsel av skjutvapen och ammunition till Sverige. För att uppfylla
direktivets krav föreslås vidare att regeringen skall bemyndigas föreskriva att
tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen och ammunition till ett
annat land. Därigenom ges också regeringen möjlighet att meddela bestämmelser
för att i ett visst avseende uppfylla direktivet om harmonisering av
bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor
för civilt bruk (93/15/EEG). Den höga skyddsnivå som gäller i Sverige
beträffande innehav av vapen och ammunition förändras inte på grund av
förslagen.
Bestämmelserna om överklagande av beslut enligt vapenlagen föreslås ändrade så
att polismyndighetens beslut skall överklagas till länsrätten i stället för som
i dag till länsstyrelsen. Kammarrätten skall pröva ett överklagande från
länsrätten endast om kammarrätten meddelat prövningstillstånd.
Vidare föreslås att polismyndigheten undantagsvis skall få bevilja tillstånd
att skjuta med ett vapen för vilket tillstånd till innehav meddelats för annat
ändamål än skjutning.
Det föreslås också att den som har särskilt tillstånd att inneha extra
vapendelar skall få byta ut dessa mot nya likadana utan att söka nytt tillstånd.
Härutöver behandlas i propositionen frågor om lasersikten, signalvapen,
tårgassprayer och andra liknande sprayer samt frågor om s.k. paintballvapen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1996.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 5

2 Lagtext.................................................... 6
2.1 Förslag till vapenlag............................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål........ 19
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel....................................... 20
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i
lagen (1992:1300) om krigsmateriel.................. 22
2.5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550).. 23

3 Ärendet och dess beredning................................. 24

4 Utgångspunkterna för regeringens förslag................... 25

5 EG-anpassning.............................................. 27
5.1 Allmänt om vapendirektivet.......................... 27
5.2 Definition av skjutvapen m.m........................ 29
5.3 Det europeiska skjutvapenpasset..................... 30
5.4 Handel med skjutvapen............................... 31
5.5 Förvärv, innehav och överlåtelse av skjutvapen och ammunition
.................................................... 33
5.6 Förflyttning av skjutvapen och ammunition mellan
medlemsländerna..................................... 39
5.7 Kontroll och påföljd................................ 50
5.8 Artikel 36 i Romfördraget........................... 52

6 Den språkliga och systematiska översynen av vapenlagen..... 53

7 Överklagande av beslut enligt vapenlagen................... 58

8 Lasersikten................................................ 63

9 Samlarvapen ............................................... 65

10 Utbyte av extra vapendelar................................. 66

11 Signalvapen................................................ 67

12 Tårgassprayer och liknande sprayer ..................... 67

13 Paintballvapen ........................................... 71

14 Kostnadskonsekvenser....................................... 74

15 Författningskommentar...................................... 75

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Vapenlagen
och EG (SOU 1994:4)................................. 90
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag............................. 94

Bilaga 3 Remissinstanserna - Vapenlagen och EG
(SOU 1994:4)....................................... 111

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag........................ 112

Bilaga 5 Lagrådets yttrande................................. 130

Bilaga 6 Rådets direktiv (91/477/EEG) av den 18 juni 1991
om kontroll av förvärv och innehav av vapen........ 133

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 5 oktober 1995...............................................147

Rättsdatablad....................................................148

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. vapenlag,
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra
farliga föremål,
3. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
4. lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till vapenlag

Härigenom föreskrivs följande1.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen
jämställs med skjutvapen.

2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel, harpuner
eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar,
kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor till
skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström
bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de
är avsedda för.

4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för
gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande
bruk, och
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen
som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner
och projektiler.

6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som
innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

7 § Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på,
och
e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.

8 § Denna lag gäller inte skjutvapen och ammunition som innehas av staten.

2 kap. Tillstånd och register

Tillståndsplikt

1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett kolsyre-
, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen
och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3
eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Tillståndsmyndighet

2 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

3 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det
frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet (skyttesammanslutningar),
c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse
som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i samlingarna,
och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.

4 § En enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast
om den enskilde behöver vapnet. Tillstånd att inneha ett skjutvapen som
huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för andra ändamål än skjutning. I ett sådant fall
får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

5 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen kan
antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd får meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Tillståndet får
förenas med villkor att vapnet skall förvaras på ett visst sätt eller att vapnet
skall göras varaktigt obrukbart. Tillståndet får tidsbegränsas, om det med
hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att
behövas varaktigt.

6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får meddelas
endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- eller
signalvapen.

7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall förvärva ett
sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex
månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten
bestämmer.

8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning
får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är
avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet
avser.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda personer
samt sådana skyttesammanslutningar och huvudmän för museer som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte
kommer att missbrukas.

9 § Skjutvapen eller ammunition får överlåtas endast till den som har tillstånd
eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition överlåts genom
ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.

Tillstånd till handel med skjutvapen

10 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som har rätt
att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och
pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas
yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet får dock begränsas
till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt gången.
Tillståndet får förenas med villkor att vapnen skall förvaras på ett visst sätt.

Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige

11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3-6 §§.
Tillstånd att föra in ammunition får meddelas den som har rätt att inneha
ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer
att missbrukas.

12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader från dagen
för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten bestämmer.

13 § Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in de skjutvapen och den ammunition som de i
Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Detta gäller också sådana
skyttesammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag som kan
meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig myndighet i
Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för
eget bruk, får medföra dessa vapen med tillhörande ammunition till Sverige för
tillfällig användning vid jakt eller tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen
får i ett sådant fall under högst tre månader från dagen för införandet innehas
utan tillstånd i Sverige av den som har fört in egendomen.

14 § Skjutvapen och ammunition får inte förvaras på tullager eller i frihamn
utan medgivande av länsstyrelsen. Endast den som har tillstånd att föra in
skjutvapen eller ammunition får ta hand om och i övrigt förfoga över sådan
egendom enligt 7 § första stycket tullagen (1994:1550) utan att egendomen har
förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.

15 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige för
personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får åter föras ut, om egendomen
anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och ammunitionen
tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen fyra månader efter en
sådan anmälan eller den längre tid därefter som Generaltullstyrelsen eller,
efter styrelsens bestämmande, en annan tullmyndighet i det enskilda fallet
bestämmer. I ett sådant fall skall egendomen behandlas som om den hade
förklarats förverkad.

16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd
att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet.

Register över vapeninnehav och beslut

17 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav
och beslut enligt denna lag.

3 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får under högst två veckor låna
ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.

2 § Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.

3 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas under
långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och
användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid tävling
eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen får lånas ut endast för användning
under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha avlagt
skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara
lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som
uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för provskjutning,
övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt.

6 § Vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan
provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning
eller vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

7 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevaknings-uppdrag som
kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare. Företaget får dock
endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån
inneha skjutvapen för sådant ändamål.

8 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om
inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser.
Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av
en skyttesammanslutning.

4 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras
så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda
vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att driva handel med
skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet.

2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten
eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan.
Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör,
pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med
avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan,
om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till polis-
myndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett intyg
från mottagaren att vapendelen har tagits emot för skrotning.

3 § För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till och
tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen eller den som
av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana åtgärder. För
reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den som skulle ha rätt
att låna och självständigt handha vapnet.

4 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad anmäla
detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset
samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för skrotning.

5 kap. Förvaring och transport av skjutvapen och ammunition

1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand om
egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att
någon obehörig kommer åt den.

2 § Skjutvapen och ammunition skall förvaras under säkert lås eller på något
annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert
förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att det inte kan
användas. Detta gäller dock endast om någon vapendel kan tas bort utan avsevärd
svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen.

3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin ammunition får
lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan för förvaring under högst
tre år åt gången. En sådan åtgärd får vidtas först efter skriftlig anmälan till
polismyndigheten. Vapnet eller ammunitionen får dock inte förvaras hos en person
som är under arton år eller som kan antas missbruka vapnet eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller hon har
tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition skall
vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet
eller ammunitionen.

5 § När det finns särskild anledning till det får en polismyndighet även i annat
fall än som avses i 2 kap. besluta att tillstånd att inneha skjutvapen skall
förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst sätt.

6 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och ammunition, m.m.

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till
Sverige får återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren missbrukat vapnet,
b) tillståndshavaren visat oaktsamhet med vapnet,
c) tillståndshavaren på annat sätt visat sig vara olämplig att inneha vapen,
d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

2 § Ett tillstånd att inneha ammunition får återkallas av polismyndigheten om
a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

3 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Omhändertagande av vapen och ammunition

4 § Polismyndigheten får besluta att ett vapen med tillhörande ammunition skall
tas om hand om
a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas
och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition tas om hand
även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid Kustbevakningen
och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden
skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om om-
händertagandet skall bestå.

5 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen
eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen lämnas tillbaka så snart
det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

Anmälningsskyldighet

6 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning
innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att den intagne
inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den
ort där patienten är folkbokförd.

**FOOTNOTES**

1 Jfr rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om
kontroll av förvärv och innehav av vapen (EGT nr L 256,
13.9.1991, s. 51, Celex 391L0477/S) samt 93/15/EEG av den 5
april 1993 om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande
av på marknaden och övervakning av explosiva varor för
civilt bruk (EGT nr L 121, 15.5.1993, s. 20, Celex
393L0015/S).

7 kap. Inlösen av vapen och ammunition

1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan att
egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha ett vapen eller
ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon innehar utan
att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har
beslutat att inte föra talan om förverkande.

2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen lämnas för
skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet eller
ammunitionen och om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen
återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades
av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om tillstånd
att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall vapnet eller
ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre månader från dagen för
beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den.
Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst
sex månader.

3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är skyldig
att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller ammunitionen till
polismyndigheten eller den som myndigheten bestämmer. Om det finns ett
tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, skall även den lämnas
över till polismyndigheten.

4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning med ett
belopp som motsvarar marknadsvärdet.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

8 kap. Vapen och ammunition i dödsbo och konkursbo

1 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får
utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet till dess
a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,
b) egendomen skall överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbo, 7 kap. 3 §,
eller
c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.

2 § Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får
polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall förvaras av
myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild
anledning till det. Den som har hand om boet är i så fall skyldig att efter
polismyndighetens beslut lämna över vapnen och ammunitionen till den som skall
förvara egendomen.

3 § Bestämmelser om inlösen av vapen och ammunition i dödsbo finns i 7 kap.

9 kap. Straff och förverkande

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller
överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha
vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något
annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 § andra
stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot föreskrifter eller villkor i
fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar, huvudmän för
museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som
innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § e genom
att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa fall.

3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § f genom
att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller utlåning av
skjutvapen, eller
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.

4 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller ammunition och
för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

5 § Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 § eller 2 § a skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller
ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § d eller 2 § e. I
stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat. Om ett
vapen förklaras förverkat får även ammunition som hör till vapnet förklaras
förverkad.

6 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid
Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i beslag
som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.

10 kap. Överklagande

1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall gälla
omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut om återkallelse
av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i de fall då så har
förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas om det finns
särskilda skäl.

11 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om
andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt
ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
- skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att
inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från
Sverige till ett annat land; och
f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett
skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall använda
vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polismyndigheten.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt
som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och
vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av
andra vapen än effektbegränsade vapen och på skyttesammanslutningars förvaring
av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt
denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att
inneha skjutvapen i Sverige.
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,
och
i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i
ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.

3 § Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition
som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen
för internationellt samarbete.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha, föra
in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha tillstånd till
det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen
(1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition,
vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen
(1973:1176). Detta gäller också den som fått ett föreskrivet bevis om att han
eller hon deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna
(deklarationsbevis).
4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra punkten i
övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen
(1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd får även
fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.
5. Den som vid lagens ikraftträdande med stöd av bestämmelsen i 12 § första
stycket vapenlagen (1973:1176) innehar ammunition som inte är avsedd för samma
ändamål som rätten att inneha vapnet avser, får utan särskilt tillstånd inneha
ammunitionen till den 1 oktober 1996 eller, om ansökan om tillstånd att inneha
ammunitionen gjorts före den tidpunkten, till dess ansökan har blivit slutligt
prövad.
Om innehavaren inte längre har rätt att inneha viss ammunition enligt första
stycket, skall ammunitionen lösas in av staten enligt bestämmelserna i 7 kap.
6. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1973:1176) tillämpas den
nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.
7. I fråga om överklagande gäller äldre bestämmelser, om polismyndighetens
beslut har meddelats före ikraftträdandet.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om vapen och andra I fråga om vapen och andra
föremål som vapenlagen (1973: föremål som vapenlagen (0000:
1176) är tillämplig på gäller 0000) är tillämplig på gäller
föreskrifterna där i stället för föreskrifterna där i stället för
denna lag. denna lag.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:413.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande
krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får inte bedrivas
här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet
utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller
sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela före-
skrifter om undantag från till- skrifter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (1973:1176) eller vapenlagen (0000:0000) eller
sådan hantering av ammunition sådan hantering av ammunition
eller annan explosiv vara som eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i regleras genom föreskrifterna i
lagen (1988:868) om brand- lagen (1988:868) om brand-
farliga och explosiva varor. farliga och explosiva varor.
6 §Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara
likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation eller på
annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning samt
skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller
övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
--------------------------------------------------------------------
4. sådana jakt- och tävlings- 4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande skjutvapen och tillhörande ammu-
ammunition som har förts in i nition som har förts in i landet
landet i enlighet med bestäm- i enlighet med bestämmelserna i
melserna i 16 § 2 vapenlagen 2 kap. 13 § b vapenlagen (0000:-
(1973:1176).
0000).
____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel i paragrafens
lydelse enligt lagen (1994:122) om ändring i nämnda lag samt
övergångsbestämmelserna till ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för
--------------------------------------------------------------------
1. ändring eller ombyggnad av 1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses skjutvapen i de fall som avses
i 24 § första stycket vapenlagen i 4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
(1973:1176), 0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget
bruk,
3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för
forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som
krigsmateriel.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter som
inte är affärsverk.
______________
--------------------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft, i
dag regeringen bestämmer. fråga om 3 § andra stycket första
punkten den 1 april 1996, och i
övrigt den dag regeringen
bestämmer.

2.5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att fjärde punkten i övergångsbestämmelserna till
tullagen (1994:1550) skall ha följande lydelse.

4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet och om Tullverkets
kontrollverksamhet enligt den upphävda tullagen skall fortfarande gälla ifråga
om krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och produkter
som avses i lagen (1991:341) om strategiska produkter när krigsmaterielen eller
produkterna förs ut ur landet till ett land som är medlem i Europeiska unionen.
Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den upphävda
tullagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att stanna på
tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall fortfarande gälla för varor som
skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen.
Detsamma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
--------------------------------------------------------------------
d. vapen och ammunition som d. vapen och ammunition som
avses i vapenlagen avses i vapenlagen (0000:0000),
(1973:1176),
e. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nit-
handskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller liknande,
f. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.,
g. hundar och katter för annat ändamål än handel,
h. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är medlem
i den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid med förbud
eller sker med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift.
_____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

3 Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i mars 1993 en särskild utredare, justitierådet Jan
Heuman, med uppdrag att göra en översyn av vapenlagen (1973:1176, omtryckt
1991:1181). Utredningen antog namnet Vapenlagsutredningen.
I januari 1994 lade utredningen fram betänkandet Vapenlagen och EG (SOU
1994:4). Betänkandet innehåller ett förslag till en ny, språkligt och
systematiskt omarbetad vapenlag, vari även tagits in bl.a. sådana materiella
ändringar som bedömts nödvändiga vid ett svenskt inträde i Europeiska unionen
(EU). I betänkandet behandlas också vissa andra frågor om vapenlagstiftningens
utformning som har väckts genom motioner i riksdagen. En sammanfattning av
betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju94/330).
Regeringen beslutade den 10 november att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag bl.a. att kartlägga rättsliga förhållanden m.m. i samband med försvarets
fredsfrämjande samarbete med andra länder. Utredningen antog namnet Utredningen
om rättsliga förhållanden i samband med försvarets fredsfrämjande samarbete med
andra länder. I maj 1995 lade utredningen fram betänkandet Samverkan för fred -
Den rättsliga regleringen (SOU 1995:53).
I betänkandet föreslås bland annat att det i vapenlagen förs in en bestämmelse
att regeringen får besluta att lagen inte skall gälla för en främmande stats
militära styrka, som besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete i
fredsbevarande verksamhet. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Regeringen behandlar i detta sammanhang endast förslaget till ändring i
vapenlagen.
Svenska Jägareförbundet har den 3 februari 1995 till Justitiedepartementet
kommit in med en skrivelse som innehåller förslag till viss ändring av
bestämmelserna i vapenlagen om utlåning av skjutvapen till personer under 18 års
ålder (dnr Ju95/539). Förbundet föreslår att det skall vara möjligt att låna ut
ett skjutvapen till en person som inte fyllt 18 år för självständigt
handhavande, om låntagaren själv har tillstånd att inneha ett skjutvapen av
samma typ som lånet avser.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 september 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över
de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har föreslagit att några av bestämmelserna i den remitterade
lagtexten ändras, huvudsakligen av lagtekniska skäl. Regeringen följer i
propositionen i princip Lagrådets förslag såvitt de avser 9 kap. 5 och 6 §§ samt
punkten 7 i övergångsbestämmelserna. Därutöver har vi gjort vissa redaktionella
ändringar. Vi återkommer i avsnitt 6 till Lagrådets övriga förslag och
påpekanden.

4 Utgångspunkterna för regeringens förslag

Den nu gällande vapenlagen (1973:1176) trädde i kraft år 1974. Den innehåller
föreskrifter om enskildas och organisationers m.fl. befattning med vapen och
ammunition; den är inte tillämplig på staten. Lagen kompletteras av
vapenförordningen (1974:123, omtryckt 1991:1257) och av föreskrifter och
allmänna råd som utfärdats av Rikspolisstyrelsen. Vad gäller tillverkning och
utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.
Regler om hantering och import av ammunition finns även i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Utanför vapenlagen faller knivar, andra stick- och skärvapen samt vissa andra
föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om sådana föremål finns i lagen
(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
(knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i förordningen (1990:415) om
tillstånd till införsel av vissa farliga föremål.
Vapenlagen har ändrats vid åtskilliga tillfällen sedan den trädde i kraft. Den
senaste övergripande genomgången av lagen företogs av 1987 års vapenutredning
som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU 1989:44). Utredningens förslag
ledde bl.a. till att bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition
skärptes, att det ställdes högre krav på förvaring av vapen och ammunition samt
att reglerna om återkallelse av vapentillstånd förtydligades och i viss mån
skärptes (prop. 1990/91:130, bet. 1990/91:JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS
1991:1181). Därefter har straffet för olaga vapeninnehav, respektive överlåtelse
eller upplåtelse av ett skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha
det, skärpts genom att en särskild straffskala för grovt brott har införts
(prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:208). I
detta sammanhang infördes också den tidsbegränsade lagen (1993:206) om
ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav. Genom denna lag gavs möjlighet för den som
olovligen innehade vapen eller ammunition att under en begränsad tid år 1993
lämna in vapnen eller ammunitionen till polisen utan att därvid dömas till
ansvar. Denna s.k. vapenamnesti utgjorde ett försök att minska risken för att
vapen eller ammunition skulle komma till brottslig användning. Vapenamnestin
medförde att en stor mängd vapen och ammunition lämnades in.
I samband med att de förslag till ändringar i vapenlagen vilka grundade sig på
1987 års vapenutredning behandlades i riksdagen, uttalade justitieutskottet att
vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla de krav på överskådlighet och
tillgänglighet som kan ställas på en modern lagstiftning (bet. 1990/91:JuU33 s.
32). Enligt utskottet borde lagen därför vid ett lämpligt tillfälle - exempelvis
i samband med en anpassning till en framtida EG-reglering - ingående ses över
både systematiskt och språkligt.
En anpassning av vapenlagstiftningen till de krav som ställs inom EU har
aktualiserats sedan rådet den 18 juni 1991 utfärdat ett direktiv om kontroll av
förvärv och innehav av vapen inom medlemsstaterna (91/477/EEG, nedan
vapendirektivet). Bland medlemsstaterna trädde detta i kraft den 1 januari 1993.
För Sveriges del har vapendirektivet blivit bindande i och med inträdet i EU
den 1 januari 1995.
Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93:JuU4 bl.a. motionerna
Ju220, Ju801, Ju802, Ju814, Ju815, Ju816, Ju822, Ju829 och Ju833, alla från
riksmötet 1991/92. I motionerna togs upp bl.a. frågor om prövningsförfarandet
enligt vapenlagen (Ju220, Ju802 och Ju814), rätt att inneha lasersikten (Ju801),
rätt att förvärva och inneha ammunition (Ju803, Ju815 och Ju822), behov av en
översyn av vapenlagstiftningen (Ju814, Ju828 och Ju829), förutsättningar för att
återkalla vapentillstånd (Ju815, Ju828 och Ju829) tillstånd för innehav av
samlarvapen (Ju816) och förvaringsbestämmelser beträffande ammunition (Ju829).
Utskottet fann inte skäl att ta ställning till de yrkanden som framställts i
motionerna, under åberopande att en utredning om EG-anpassning m.m. av
vapenlagen var förestående. I stället förutsatte utskottet att de i motionerna
aktualiserade spörsmålen i erforderlig omfattning skulle tas upp i det kommande
utredningsarbetet.
En fråga som endast översiktligt berördes av 1987 års vapenutredning är
förekomsten av s.k. paintballvapen, dvs. kolsyredrivna vapen som är avsedda att
användas i stridsliknande spel och lekar och med vilka deltagarna kan skjuta ut
färgampuller för att markera träffar på varandra. Förekomsten av paintballvapen
har ökat kraftigt under de senaste åren. Viss osäkerhet har ansetts råda om hur
vapenlagen skall tillämpas på dessa. Olika uppfattningar har också framförts om
hur det allmänna bör förhålla sig till företeelsen som sådan.
Vapenlagsutredningen har haft i uppdrag att se över vapenlagstiftningen främst
i nu nämnda avseenden. Enligt direktiven har det inte varit utredningens uppgift
att föreslå förändringar av vapenlagens grundläggande materiella regler i vidare
mån än vad som visar sig nödvändigt på grund av tvingande regler inom EG eller
på grund av vad som i övrigt framkommer under utredningsarbetet. De förslag som
regeringen lägger fram i det följande är huvudsakligen begränsade till de frågor
som redovisats ovan.
Det råder i vårt land sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om behovet av
en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet
med en sådan kontroll är att motverka missbruk av skjutvapen och att i
möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana
vapen. Av särskild betydelse är självfallet strävan att förhindra att vapen
används i brottslig verksamhet.
Mot bakgrund av bl.a. att våldet i samhället under senare år har blivit grövre
samt att antalet skjutvapen som innehas illegalt ökat, har regeringen under
våren 1995 tillsatt en utredning med uppgift att se över vapenlagstiftningen med
syftet att förebygga våldsbrott (Dir. 1995:39). Utredningen har antagit namnet
1995 års vapenutredning. I översynen ingår bl.a. en utvärdering av de ändringar
i vapenlagen som företogs på förslag av 1987 års vapenutredning och en
utvärdering av knivförbudslagen. Utredningen skall också på en rad olika punkter
överväga om lagstiftningen om knivar och andra farliga föremål i tillräcklig
grad är ägnad att förebygga att vapen eller vapenliknande föremål kommer till
användning vid våldsbrott. Utredningens arbete skall vara avslutat före utgången
av år 1996.
Med hänsyn till de omfattande redaktionella ändringar som föranleds av den
språkliga och systematiska översynen anser vi emellertid, såsom
Vapenlagsutredningen också föreslagit, att en ny vapenlag bör införas redan nu.
Som framgår av vad som sagts ovan, skall detta emellertid inte uppfattas som ett
förslag till omprövning av regelsystemets innehåll i dess helhet.
I det följande avser regeringen att ta upp frågor om EG-anpassning (avsnitt
5), språklig och systematisk omarbetning av vapenlagen (avsnitt 6),
överklagande av beslut enligt lagen (avsnitt 7), lasersikten (avsnitt 8),
samlarvapen (avsnitt 9), utbyte av extra vapendelar (avsnitt 10),
tillståndsplikt för signalvapen (avsnitt 11), tårgassprayer och liknade sprayer
(avsnitt 12) samt frågor om paintballvapen (avsnitt 13).
Som framgår av det ovanstående har Vapenlagsutredningen härutöver behandlat
frågor om återkallelse av tillstånd enligt vapenlagen, inköp och förvaring av
ammunition, förvaring av vapen samt ansvarsfrihet vid ammunitionsförvärv.
Samtliga dessa frågor anknyter emellertid till de ändringar i vapenlagen som
gjordes på grundval av förslag från 1987 års vapenutredning. Eftersom det ingår
i de ovan nämnda direktiven till en ny översyn av vapenlagstiftningen att
utvärdera dessa ändringar, finner regeringen inte skäl att nu behandla
Vapenlagsutredningens förslag i dessa delar.

5 EG-anpassning

5.1 Allmänt om vapendirektivet

Romfördraget anger som EG:s primära uppgift att upprätthålla och vidmakthålla en
gemensam marknad samt främja en gynnsam ekonomisk utveckling i medlemsstaterna
och främja närmare förbindelser mellan dessa. Man brukar som Romfördragets mål
bl.a. tala om de fyra friheterna, nämligen fri rörlighet för varor, tjänster,
personer och kapital. Den fria rörligheten skall säkerställas inom den inre
marknaden, som skall utgöra ett område utan inre gränser, och får inskränkas
endast för vissa angivna ändamål, exempelvis allmän ordning och säkerhet. För
att upprätta den inre marknaden och få den att fungera får EG:s ministerråd
bl.a. utfärda direktiv om tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och
andra författningar i medlemsstaterna som har betydelse härför. Ett direktiv är,
enligt Romfördraget, bindande för varje medlemsstat såvitt gäller det resultat
som skall uppnås. Valet av form och medel för att uppnå resultatet är emellertid
överlåtet till de enskilda medlemsstaterna. Anpassningen kan således ske på det
vis som bäst passar respektive stats regleringsteknik, förvaltningstradition och
rättssystem i övrigt. Positiva åtgärder är inte något krav; staten kan ju redan
ha föreskrifter som svarar mot avsedda målsättningar.
EG:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll av
förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG, nedan vapendirektivet). Det trädde i
kraft för medlemsstaterna den 1 januari 1993. Vapendirektivet bifogas såsom
bilaga 6.
Inledningsvis anges i vapendirektivet bl.a. att avvecklingen av den
systematiska gränskontrollen mellan medlemsländerna nödvändiggör att effektiva
regler införs för att inom länderna kunna kontrollera förvärv och innehav av
skjutvapen och även överföring av sådana mellan medlemsländerna. Det betonas att
en delvis harmoniserad lagstiftning i dessa frågor kommer att öka förtroendet
staterna emellan och att det därför kan vara lämpligt att bestämma vilka
kategorier av skjutvapen som privatpersoner inte alls får förvärva eller inneha
eller som de får inneha endast med tillstånd eller efter anmälan. I ingressen
deklareras vidare att det i princip inte bör vara tillåtet att ta med skjutvapen
mellan länderna, men att detta kan medges om ett förfarande antas som ger
staterna möjlighet att få underrättelse om att ett skjutvapen förs in i
respektive land. Smidigare regler bör dock antas för jakt eller tävlingsskytte
för att inte inskränka den fria rörligheten mer än nödvändigt.
Vapendirektivet berör inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder mot
illegal vapenhandel. Inte heller berörs staternas rätt att utfärda nationella
bestämmelser om tillstånd att inneha vapen eller om jakt och tävling med vapen.
Direktivet gäller inte heller sådana förvärv och innehav av vapen som är
förenliga med nationell rätt och som avser de väpnade styrkorna, polisen,
offentliga myndigheter och inte heller sådana vapensamlare och kulturella
historiska institutioner som har statens godkännande för sin verksamhet. Vidare
berör vapendirektivet inte kommersiella överlåtelser av krigsvapen och
ammunition till sådana vapen.
Vapendirektivet anger det minsta krav som medlemsstaternas lagstiftning skall
uppfylla men tillåter dessa att hålla en högre skyddsnivå. Den speciella
procedur med europeiska skjutvapenpass som avser jägare och tävlingsskyttar och
som behandlas i direktivets artikel 12 skall dock alltid kunna tillämpas med i
artikeln angivna begränsningar (se avsnitt 5.6). Det kan redan nu sägas att vår
vapenlagstiftning har en generellt sett hög skyddsnivå i förhållande till
direktivets bestämmelser. Den höga skyddsnivån påverkas inte av de förslag som
regeringen lämnar i detta lagstiftningsärende.

5.2 Definition av skjutvapen m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den indelning av skjutvapen i olika |
| kategorier som finns i vapendirektivet bör inte tas in i |
| vapenlagen. Kategoriindelningen kan tas in i en förordning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens
bedömning eller lämnar den utan erinran. Försvarets forskningsanstalt anser dock
att skjutvapen i vapenlagen bör delas in i tre klasser för att därigenom uppnå
dels en bättre anpassning till direktivet, dels en tydligare avgränsning mellan
krigsmateriel och vapen inklusive ammunition som främst används för jakt och
sportskytte.
Skälen för regeringens bedömning: I vapendirektivet avses med vapen dels
skjutvapen, dels andra vapen som i den nationella lagstiftningen definieras som
vapen. Det är huvudsakligen skjutvapen som behandlas i direktivet. Dessa delas
in i fyra kategorier till vilka hänvisas i direktivets olika bestämmelser:
kategori A - förbjudna skjutvapen, kategori B - skjutvapen för vilka det krävs
tillstånd, kategori C - skjutvapen som skall anmälas samt kategori D - andra
skjutvapen. Vilka skjutvapen som är att hänföra till respektive kategori framgår
av bilaga 1 till vapendirektivet. Under kategori A upptas även viss ammunition.
En vital del till ett skjutvapen, dvs. slutstycke, patronläge eller pipa,
betraktas också som skjutvapen och skall hänföras till samma kategori som vapnet
i fråga. Utanför definitionen på skjutvapen faller föremål som på ett godkänt
sätt gjorts obrukbara, är gjorda uteslutande för larm, signalering, livräddning,
slakt, harpunfiske eller industriellt eller tekniskt bruk eller anses vara
antika eller reproduktioner av antika vapen.
I vapenlagen definieras skjutvapen i de inledande bestämmelserna och på ett
allmänt sätt utifrån skjutvapnets grundläggande tekniska funktion. Med
skjutvapen avses sålunda enligt 1 § vapenlagen (1 kap. 2 § förslaget till ny
vapenlag) vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan
skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft
eller andra liknande utskjutningsmedel. Vissa uppräknade föremål behandlas
uttryckligen som skjutvapen (1 § andra stycket vapenlagen) medan vissa andra på
samma sätt undantas från bestämmelserna om skjutvapen (2 §).
Samtliga kategorier av skjutvapen i vapendirektivet omfattas av
tillståndsplikt enligt vapenlagen. Från den synpunkten finns inte skäl att
överföra vapendirektivets indelning i kategorier till vapenlagen. I vapenlagen
och vapenförordningen förekommer viss specifikation av olika vapentyper med
avseende på vilka krav som gäller för att tillstånd skall beviljas. Det torde
inte vara möjligt att anpassa denna specifikation till vapendirektivets olika
kategorier utan att göra omfattande materiella ändringar i vapenlagstiftningen.
Systematiken och terminologin i vapenlagen och vapenförordningen har också lång
tradition och får antas vara väl känd bland dem som har att tillämpa eller
berörs av bestämmelserna. Vapendirektivets kategoriindelning kan visserligen ha
betydelse vid tillämpningen av bestämmelserna om vapenpass, förflyttning av
skjutvapen mellan medlemsländerna, skyldighet att informera annan medlemsstat
etc. För dessa ändamål är det emellertid tillräckligt om indelningen i
kategorier görs i en förordning eller annan föreskrift. Det anförda leder till
slutsatsen att vapendirektivets kategoriindelning inte bör tas in i själva
vapenlagen.

5.3 Det europeiska skjutvapenpasset

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett europeiskt skjutvapenpass skall |
| utfärdas på begäran av den som är bosatt i Sverige och som har |
| tillstånd att här inneha ett skjutvapen. Passen skall utfärdas av|
| polismyndigheten och ha den av kommissionen rekommenderade |
| utformningen samt en begränsad giltighetstid. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag med den skillnaden
att utredningen föreslår att vapenpass skall utfärdas endast för vapen som
innehas för jakt eller tävling.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Vapenstiftelsen och Samlarförbundet
Nordstjärnan anser att vapenpass skall kunna utfärdas även för samlarvapen.
Statens försvarshistoriska museer påpekar att vapenpasset synes kunna utfärdas
endast för individer och att detta kan medföra praktiska konsekvenser, t.ex. då
tillståndspliktiga vapen skall ingå i en svensk utställning i ett annat
medlemsland.
Skälen för regeringens förslag: Det europeiska skjutvapenpasset är ett
personligt dokument, som enligt artikel 1 punkt 4 i vapendirektivet på begäran
skall utfärdas av medlemsstaternas myndigheter åt personer som legalt förvärvar
och använder skjutvapen. I passet skall de skjutvapen innehavaren förvärvar och
använder föras in liksom förändringar i vapeninnehavet eller i vapnens
egenskaper samt förlust eller stöld av vapnen. Vidare skall passet enligt
vapendirektivet ha en giltighetstid på högst fem år med möjlighet till
förlängning. Om endast vapen i kategori D (se avsnitt 5.5) förs in i passet
skall dock giltighetstiden vara högst tio år. I bilaga 2 till vapendirektivet
anges närmare vilka upplysningar som skall framgå av passet. Kommissionen har
utfärdat en rekommendation avseende en enhetlig utformning av passet, Commission
recommendation of 25 February 1993 on the European Firearms pass (93/216/EEC).
Skjutvapenpasset medför ingen generell rätt att föra ett vapen mellan
medlemsländer, så till vida är benämningen pass missvisande. Snarare får
skjutvapenpasset betraktas som en identitetshandling för vapnet och ett bevis om
att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet i sitt hemland.
Bestämmelser om förflyttning av skjutvapen mellan medlemsländerna finns
artiklarna 11 och 12 i vapendirektivet. Vi återkommer till dessa bestämmelser i
avsnitt 5.6. Helt kort kan dock sägas att i artikel 11 regleras samtliga typer
av förflyttning av skjutvapen. Förflyttningar enligt denna artikel kräver
normalt att ett särskilt tillstånd utfärdas för varje enskilt fall. Endast
vapenhandlare kan erhålla generellt tillstånd. Det förutsätts inte att
skjutvapenpass har utfärdats för vapen som förflyttas med stöd av tillstånd
enligt artikel 11. I artikel 12 regleras förflyttning av vapen som medförs vid
en resa. Enligt första punkten i artikeln skall samtliga berörda medlemsstater
lämna tillstånd till överföringen. Medlemsstaterna får utfärda tillstånd som
avser en eller flera resor under maximalt ett år, med möjlighet till
förlängning. Sådana tillstånd skall föras in i skjutvapenpasset. Enligt andra
punkten i artikeln får jägare och tävlingsskyttar under vissa förutsättningar
medföra skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsländer utan att
särskilt tillstånd utfärdats. Den resande måste då medföra ett skjutvapenpass
där vapnet eller vapnen är införda samt kunna styrka skälet för resan, lämpligen
genom att visa upp en inbjudan. Denna enklare ordning för överföring av
skjutvapen gäller dock inte för resor till en medlemsstat som förbjuder förvärv
och innehav av vapnet i fråga eller som kräver tillstånd härför.
Av det anförda följer att skjutvapenpasset har störst betydelse för jägare och
tävlingsskyttar. Bestämmelsen i artikel 1 punkt 4 får emellertid uppfattas så
att skjutvapenpass skall utfärdas till samtliga personer som legalt förvärvar
och använder ett skjutvapen och som begär att ett pass skall utfärdas. Begreppet
använda bör därvid inte tolkas så snävt att exempelvis vapensamlare utesluts.
Även om andra vapenägare än jägare och tävlingsskyttar således alltid måste söka
tillstånd för att kunna medföra vapnet vid en resa har skjutvapenpasset
betydelse för samtliga vapenägare som vill medföra vapen vid en resa, eftersom
ett sådant tillstånd enligt artikel 12 första punkten skall föras in i passet.
Regeringen anser mot bakgrund härav att skjutvapenpass på begäran skall utfärdas
till fysiska personer som har tillstånd att inneha vapen i Sverige utan avseende
på det ändamål för vilket tillståndet har beviljats.
Artikel 12 kan inte tillämpas på juridiska personer. Vapen som innehas av
t.ex. museer får i stället förflyttas mellan medlemsländerna enligt den ordning
som föreskrivs i artikel 11.

5.4 Handel med skjutvapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den svenska vapenregleringen uppfyller |
| vapendirektivets krav. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig delar utredningens
bedömning eller lämnar den utan erinran. Kammarrätten i Göteborg förordar att
bestämmelserna om vad som skall anges i inköpsbok för identifiering av vapen bör
kompletteras med ordet modell så att uttryckssättet helt överensstämmer med
vapendirektivets uttryckssätt.
Skälen för regeringens bedömning: Varje medlemsstat skall enligt artikel 4
första stycket i vapendirektivet, åtminstone när det gäller vapen eller
ammunition ur kategorierna A och B, kräva tillstånd för den som utövar
yrkesmässig vapenhandel inom landet. Tillståndet skall minst grundas på den
sökandes personliga och yrkesmässiga hederlighet. Om det är fråga om en juridisk
person skall prövningen avse företagsledaren. De stater som inte kräver
tillstånd för handel med föremål ur kategorierna C och D skall i stället kräva
anmälan av verksamheten.
I Sverige regleras handel med skjutvapen i vapenlagen, vapenförordningen och
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen.
Enligt 18 § vapenlagen (2 kap. 10 § första stycket förslaget till ny vapenlag)
får tillstånd att driva yrkesmässig handel med skjutvapen meddelas den som har
de kunskaper som behövs och som anses vara ordentlig och pålitlig. För handel
med skjutvapen som bedrivs av en juridisk person skall enligt 25 §
vapenförordningen finnas en föreståndare som är godkänd av polismyndigheten och
som ansvarar för att rörelsen drivs riktigt. Förfarandet vid
tillståndsprövningen regleras i 24 § vapenförordningen. Rikspolisstyrelsen
meddelar närmare föreskrifter om krav på kunskap för att driva handel med
skjutvapen. I dessa hänseenden måste de svenska bestämmelserna anses väl fylla
vapendirektivets krav.
Enligt artikel 4 andra stycket i vapendirektivet skall en vapenhandlare föra
register över de skjutvapen han eller hon tar emot eller lämnar ut och som ingår
i kategorierna A, B eller C. Av registeruppgifterna skall framgå sådana
kännetecken för vapnet som medför att det kan identifieras, särskilt typ, märke,
modell, kaliber och tillverkningsnummer. Vidare skall registret uppta namn och
adress avseende leverantörer och förvärvare av vapen. Vapenhandlaren skall
bevara registeruppgifterna i fem år, även efter det att verksamheten upphört.
Medlemsstaterna skall utöva regelbunden kontroll över reglernas efterlevnad.
I 27 § vapenförordningen föreskrivs att en vapenhandlare skriftligt skall
rekvirera de skjutvapen han avser att förvärva och föra en särskild
inköpsförteckning över rekvisitionerna. Sålda vapen skall enligt 28 § samma
förordning antecknas i en särskild försäljningsförteckning. Förteckningarna
skall enligt 32 § förvaras under tio år från den dag då sista anteckningen
gjordes. Läggs rörelsen ned skall förteckningarna överlämnas till
polismyndigheten.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapen-
lagstiftningen skall inköpsbok innehålla överlåtarens respektive köparens namn
och adress, vapnets typ, kaliber, fabrikat (märke) och tillverkningsnummer.
Detta överensstämmer med vad som skall anges enligt vapendirektivet med undantag
för att det inte uttryckligen krävs att vapnets modell skall antecknas.
Skillnaden kan inte anses vara av sådan betydelse att de svenska reglerna inte
skall anses uppfylla vapendirektivets krav även på denna punkt. Praktiska skäl
talar emellertid för att föreskrifterna kompletteras så att full
överensstämmelse uppnås.

5.5 Förvärv, innehav och överlåtelse av skjutvapen och ammunition

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En person som är bosatt i ett annat |
| medlemsland och som söker tillstånd i Sverige att här förvärva ett|
| skjutvapen i kategori B skall, utöver sedvanliga villkor för |
| tillståndet, visa att vederbörlig myndighet i det land där |
| sökanden är bosatt gett sitt medgivande. På motsvarande sätt skall|
| en person som är bosatt i Sverige och som söker tillstånd i ett |
| annat medlemsland att där förvärva skjutvapen i kategori B kunna|
| få polismyndighetens medgivande till detta. Ett sådant |
| medgivande bör kunna förenas med ett tillstånd att inneha vapnet|
| i Sverige. Ammunition till ett vapen får innehas utan |
| särskilt tillstånd endast om den är avsedd för samma ändamål som|
| tillståndet att inneha vapnet avser. |
| Föreskrifter om underrättelseskyldighet enligt vapendirektivet |
| meddelas av regeringen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom såvitt avser
ammunition. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i den delen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt och Polismyndigheten i
Helsingborg anser att underrättelseskyldigheten enligt vapendirektivet bör
fullgöras av den myndighet som utfärdar tillstånd i stället för av
Rikspolisstyrelsen som utredningen föreslagit. Malmö tingsrätt har vidare anfört
att sådana skjutvapen som har samlar-, prydnads- eller affektionsvärde men som
inte ingår i samlingar eller finns hos institutioner torde omfattas av
vapendirektivet samt att ett krav på 18 års ålder för tillstånd till innehav av
sådana därför bör införas. Svenska Jägareförbundet har påpekat att under
kategori A i bilagan till vapendirektivet finns upptaget vissa
ammunitionseffekter och att utredningens slutsats att den gällande
lagstiftningen uppfyller vapendirektivets krav beträffande denna kategori därför
kan ifrågasättas.Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 första stycket
i vapendirektivet får endast personer som har giltiga skäl, som har fyllt 18 år
och som förutsätts inte utgöra en fara för sig själva eller för allmän ordning
och säkerhet, förvärva och inneha vapen i kategori B. Enligt andra stycket i
artikeln skall samma åldersgräns gälla beträffande innehav av vapen i
kategorierna C och D. Åldersgränsen gäller dock inte beträffande någon av
kategorierna B-D om vapnet skall användas för jakt eller tävlingsskytte. Enligt
tredje stycket skall en medlemsstat återkalla ett tillstånd att inneha vapen om
innehavaren brister såvitt avser någon av förutsättningarna att inte utgöra en
fara för sig själv eller för allmän ordning och säkerhet. I artikelns sista
stycke föreskrivs att medlemsstaterna inte får förbjuda personer bosatta inom
deras territorier att inneha vapen som förvärvats i ett annat medlemsland, om de
inte förbjuder förvärv av samma typ av vapen inom sitt eget territorium.

Tillstånd att inneha skjutvapen

I Sverige regleras frågor om tillstånd att inneha skjutvapen huvudsakligen i
vapenlagen och i vapenförordningen. Enligt 9 § första och andra styckena
vapenlagen (2 kap. 4 § och 5 § första stycket förslaget till ny vapenlag) får en
enskild person meddelas tillstånd att inneha skjutvapen om han behöver vapnet.
Tillstånd får också ges om vapnet har prydnadsvärde, samlarvärde eller särskilt
affektionsvärde för sökanden. I ett sådant fall får vapnet inte användas för
skjutning. Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det kan antas
att vapnet inte kommer att missbrukas. Detta innebär att det måste förutsättas
att sökanden inte utgör en fara för sig själv eller för allmän ordning och
säkerhet. I dessa hänseenden uppfyller de svenska bestämmelserna direktivets
krav.
I 5 § vapenförordningen anges de särskilda krav som gäller för att bevilja
tillstånd till innehav av vapen för skjutning. För de flesta typer av vapen
gäller att sökanden skall ha fyllt 18 år. Det är dock möjligt att göra undantag
från ålderskravet. Även om vapentillstånd i Sverige främst beviljas för jakt
eller tävlingsskytte, för vilka ändamål direktivets åldersgräns inte är
tillämplig, lämnar nuvarande regler en viss möjlighet att bevilja vapentillstånd
i strid med direktivets bestämmelse om lägsta ålder, t.ex. i sådana fall som
nämnts av Malmö tingsrätt. Det är emellertid tillräckligt att frågan om
åldersgränser liksom i dag regleras i förordning. Någon ändring av vapenlagen är
därför inte nödvändig i detta hänseende. Regeringen avser att i förordning
meddela de bestämmelser som är nödvändiga för att helt uppfylla direktivets krav
såvitt avser åldersgränser.

Återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen m.m.

När det gäller återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen finns
bestämmelser i 29 § vapenlagen (6 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag). Ett
tillstånd får återkallas bl.a. när förutsättningarna för tillståndet inte längre
finns. I detta avseende uppfyller de svenska bestämmelserna direktivets krav.

Förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A

Enligt den svenska vapenlagstiftningen gäller samma förutsättningar för
tillstånd till innehav av vapen oavsett om vapnet i fråga är införskaffat
utomlands eller inom landet. De svenska bestämmelserna kan därför inte anses stå
i strid med det sista stycket i artikel 5.
Enligt artikel 6 i vapendirektivet skall medlemsstaterna vidta alla lämpliga
åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av sådana vapen och sådan
ammunition som hör till kategori A. Tillstånd får emellertid ges i särskilda
fall, om det inte strider mot allmän ordning och säkerhet.
Enligt vapendirektivet omfattar kategori A explosiva militära missiler och
startlavetter, automatiska skjutvapen, skjutvapen maskerade till andra föremål
samt vissa typer av ammunition. Förvärv av de angivna vapentyperna är enligt den
svenska vapenlagstiftningen underkastad samma typ av tillståndsprövning som
andra skjutvapen. Tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen eller
enhandsvapen (utom start- eller signalvapen) får dock enligt 9 § tredje stycket
vapenlagen (2 kap. 6 § förslaget till ny vapenlag) meddelas endast om det finns
synnerliga skäl. Kunskaps- och behovsprövning enligt reglerna i 5, 5a och 6 §§
vapenförordningen görs således oavsett skjutvapnets kategoritillhörighet. Vid
behovsprövningen godtas knappast behov för andra ändamål än jakt eller
tävlingsskytte. Här bortses från skjutvapen som har samlarvärde, eftersom
erkända samlares innehav av vapen normalt torde falla utanför vapendirektivets
tillämpningsområde. Av de i kategori A upptagna vapentyperna är ingen avsedd för
jakt och endast automatvapnen kan komma i fråga för tävlingsbruk. Beträffande
dessa krävs, som nyss sagts, att det föreligger synnerliga skäl för att
tillstånd till innehav skall utfärdas. Enligt vår mening får därmed kraven i
artikel 6 i vapendirektivet avseende åtgärder för att förbjuda förvärv och
innehav av skjutvapen tillhörande kategori A anses uppfyllda. Frågor om
tillstånd till innehav av och handel med automatiska skjutvapen kommer
emellertid även att behandlas av den pågående utredningen för översyn av
vapenlagstiftningen med syftet att förebygga våldsbrott.

Förvärv och innehav av förbjuden ammunition

De typer av ammunition som upptas i kategori A utgörs av dels ammunition med
kroppsskyddspenetrerande projektiler, explosions- eller brandprojektiler och
projektiler för sådan ammunition, dels pistol- och revolverammunition med
utvidgande projektiler och projektiler för sådan ammunition, med undantag för de
fall då de skall användas till sådana vapen som är avsedda för jakt eller
målskjutning och innehas av personer med rätt att bruka dem.
I 12 § vapenlagen föreskrivs att den som har tillstånd att inneha visst vapen
för skjutning även får inneha ammunition till vapnet. Tillstånd att inneha
ammunition i annat fall får meddelas enskilda personer samt sammanslutningar och
huvudmän för museer, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att
missbrukas. Bestämmelsen är generellt utformad och gör inte skillnad mellan
olika slags ammunition. Den som har tillstånd att inneha ett visst vapen kan
således utan någon ytterligare prövning förvärva och inneha samtliga typer av
ammunition som passar till vapnet i fråga. Såsom Svenska Jägareförbundet påpekat
är denna reglering inte tillräcklig för att uppfylla vapendirektivets krav när
det gäller ammunition som faller under kategori A. För att uppnå
överensstämmelse med vapendirektivet krävs att någon begränsning införs vad
gäller förvärv och innehav av sådan ammunition. Ammunition med
kroppsskyddspenetrerande projektiler eller explosions- eller brandprojektiler
har knappast något civilt användningsområde, medan pistol- och
revolverammunition med utvidgande projektiler knappast har något annat
användningsområde än det som är godtaget enligt direktivet, nämligen jakt eller
tävlingsskytte. En lämplig anpassning till vapendirektivet kan därför uppnås
genom att till bestämmelsen om rätt att inneha ammunition till ett vapen, för
vilket tillstånd till innehav föreligger, foga ett krav på att ammunitionen
skall vara avsedd för samma ändamål som tillståndet att inneha vapnet avser.
Genom att på detta sätt knyta rätten att inneha ammunition till ändamålet med
vapeninnehavet, uppnås att de typer av ammunition som tas upp i kategori A
kommer att vara tillåten att inneha endast i särskilda fall. Rätt till innehav
är självfallet en förutsättning för att det skall vara tillåtet att förvärva
ammunitionen i fråga. Vidare bör i vapenförordningen föreskrivas att särskilt
tillstånd till innehav av sådan ammunition som anges i kategori A får meddelas
endast under de förutsättningar som anges i direktivet. En sådan bestämmelse
torde kunna meddelas med stöd av bemyndigandet i 48 § vapenlagen (11 kap. 2 § f
förslaget till ny vapenlag). De sålunda föreslagna regleringarna uppfyller
enligt vår mening kraven i artikel 6 i vapendirektivet såvitt avser åtgärder för
att förbjuda förvärv och innehav av ammunition i kategori A.

Förvärv och innehav av skjutvapen som är tillståndspliktiga enligt
vapendirektivet

Enligt artikel 7 i vapendirektivet får skjutvapen i kategori B inte förvärvas
eller innehas i ett medlemsland utan den statens tillstånd. Sådant tillstånd får
inte ges utan föregående medgivande från den medlemsstat som förvärvaren är
bosatt i. Har tillstånd getts för innehav av ett skjutvapen i kategori B skall
den medlemsstat där innehavaren är bosatt underrättas. Tillstånd till förvärv
och innehav av ett skjutvapen får ges i ett gemensamt beslut.
Som tidigare nämnts får, enligt den svenska vapenregleringen, skjutvapen
oavsett kategori i princip inte förvärvas eller innehas i Sverige utan
tillstånd. Det finns för närvarande inte - i förhållande till något annat land -
en bestämmelse liknande den att medgivande från den stat som den
tillståndssökande är bosatt i skall föreligga innan vapentillstånd ges. Det kan
emellertid nämnas att det enligt den europeiska konventionen av den 28 juni 1978
om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den
europeiska vapenkonventionen), till vilken Sverige har anslutit sig, föreligger
underrättelseskyldighet i förhållande till övriga konventionsstater. När någon
med stöd av vapenlagen lånar ut ett vapen till en person som är bosatt i en
annan konventionsansluten stat skall således enligt 59 § vapenförordningen
Rikspolisstyrelsen sända underrättelse till behörig myndighet i den staten.
Samma regel gäller då någon från Sverige medför ett skjutvapen för personligt
bruk till en annan konventionsstat, om vistelsen där skall vara mer än tre
månader. Av de länder som anslutit sig till konventionen är Danmark, Tyskland,
Italien, Luxemburg, Nederländerna och Portugal medlemmar i EU.
Utredningen har övervägt olika tänkbara lösningar för att uppfylla
vapendirektivets krav i denna del. Lika med utredningen anser vi att den
lämpligaste ordningen är att regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddelar föreskrifter med i huvudsak följande innehåll. Om en person
bosatt i ett annat medlemsland, i Sverige söker tillstånd att här förvärva ett
skjutvapen i kategori B skall, utöver sedvanliga villkor för tillståndet, krävas
att sökanden ger in bevis om medgivande från behörig myndighet i det landet till
polismyndigheten. En sådan föreskrift omfattas av bemyndigandet i 48 §
vapenlagen (11 kap. 2 § f förslaget till ny vapenlag).
För det motsatta fallet - att en person bosatt i Sverige söker tillstånd i
ett annat medlemsland att förvärva ett skjutvapen i kategori B - bör regeringen,
eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigas ge föreskrifter om
villkor för och förfaringssätt vid medgivande av förvärvet. Polismyndigheten bör
i sin egenskap av tillståndsmyndighet i vapenärenden vara den myndighet som
prövar frågor om medgivande skall ges. Samma bedömningsgrunder bör gälla vid en
sådan prövning som i ett vanligt tillståndsärende rörande innehav av skjutvapnet
i Sverige. Ett medgivande från svensk sida att en i Sverige bosatt person får
förvärva ett skjutvapen i ett annat medlemsland bör i och för sig kunna förenas
med ett tillstånd att inneha vapnet i Sverige. Om ett sådant tillstånd ges, bör
som villkor ställas att innehavaren anmäler till polismyndigheten när vapnet
förs till Sverige.
Utredningen har föreslagit att den underrättelseskyldighet som följer av
vapendirektivets bestämmelser bör fullgöras av Rikspolisstyrelsen, bl.a. för att
uppnå överensstämmelse med den ordning som gäller för underrättelser på grund av
bestämmelserna i den europeiska vapen- konventionen. Mot detta förslag har ett
par remissinstanser invänt att det utgör en onödig omgång att låta informationen
gå via Rikspolisstyrelsen och att underrättelseskyldigheten därför i stället bör
fullgöras av den enskilda polismyndigheten, såsom sker i bl.a. Danmark.
Regeringen har viss förståelse för remisskritiken. Bestämmelser om
underrättelseskyldighetens fullgörande behöver emellertid inte ges i lag.
Regeringen finner därför inte skäl att i detta sammanhang uttala någon bestämd
uppfattning i frågan. Mycket talar emellertid för att underrättelseskyldigheten
bör fullgöras av Rikspolisstyrelsen. Därmed skulle man få en ordning som
motsvarar den som gäller för underrättelser enligt den europeiska
vapenkonventionen.

Förvärv och innehav av skjutvapen som skall anmälas

Enligt artikel 8 i vapendirektivet skall innehav i ett medlemsland av skjutvapen
i kategori C anmälas till myndigheterna i den staten. Det ankommer på var och en
av medlemsstaterna att se till att sådana vapen anmäls på föreskrivet sätt inom
ett år från det att artikeln införlivats i den nationella rättsordningen. Varje
överlåtelse av skjutvapen i kategori C skall anmälas till myndigheterna i den
medlemsstat där transaktionen äger rum. Anmälan skall innehålla de uppgifter som
krävs för att vapnet och förvärvaren skall kunna identifieras. Om skjutvapnet
överlåtits till en person som är bosatt i ett annat medlemsland skall den staten
underrättas om överlåtelsen, både av den stat där transaktionen ägt rum och av
förvärvaren.
En medlemsstat som förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv eller innehav
av skjutvapen i kategori B, C eller D inom sitt territorium skall underrätta de
andra medlemsstaterna om detta. Dessa skall föra in en upplysning om förbudet
eller tillståndsplikten i de skjutvapenpass som utfärdas för vapen av
ifrågavarande slag.
Genom att samtliga skjutvapen av de angivna kategorierna i Sverige omfattas
av tillståndsplikt enligt vapenlagen är vapendirektivets krav på
anmälningsskyldighet uppfyllt. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör meddela föreskrifter om hur underrättelseskyldigheten mot andra
länder skall fullgöras. Detta bör kunna ske utan bemyndigande i lag.
Övriga medlemsstater bör underrättas, i enlighet med vapendirektivets krav, om
att det i Sverige krävs tillstånd för förvärv och innehav av skjutvapen i
samtliga de kategorier som anges i vapendirektivet.

Överlämnande av skjutvapen

För överlämnande i ett medlemsland av skjutvapen i kategori A, B eller C till en
person som inte är bosatt i det landet krävs enligt artikel 9, förutom vad som
redan sagts i artiklarna 6 - 8, att förvärvaren fått tillstånd i enlighet med
proceduren beskriven i artikel 11 (se nedan) att ta med sig vapnet till det land
där han är bosatt. Alternativt krävs att förvärvaren i en skriftlig anmälan till
staten där förvärvet skett intygar och motiverar sin avsikt att inneha vapnet i
det medlemslandet och att han uppfyller den medlemsstatens regler för att inneha
skjutvapnet i fråga. Medlemsstaterna får enligt sista stycket medge tillfälliga
överlämnanden av skjutvapen i enlighet med egna bestämmelser.
Skjutvapen får enligt vapenlagen bara överlåtas till den som har rätt att
inneha vapnet i fråga i Sverige. Detta framgår av 6 § vapenlagen ( 2 kap. 9 §
förslaget till ny vapenlag). Bestämmelsen är straffsanktionerad. Överlåtaren
måste kontrollera att förvärvaren har tillstånd enligt vapenlagen att inneha det
skjutvapen överlåtelsen avser. Eftersom innehav av samtliga skjutvapen i de
angivna kategorierna kräver tillstånd i Sverige är det möjligt att företa den
kontroll som förutsätts i artikel 9 i vapendirektivet redan vid prövningen av
ansökan om tillstånd. Sålunda bör i förordning, bland övriga villkor för
vapentillstånd, föreskrivas att när sökanden är bosatt i en annan medlemsstat,
någon av förutsättningarna i artikel 9 skall vara uppfyllda för att ansökan
skall beviljas. Undantaget i artikelns sista stycke torde bl.a. omfatta utlåning
av skjutvapen för en begränsad tid. Innehållet i artikel 9 föranleder därför
inga ändringar i vapenlagens bestämmelser om utlåning av skjutvapen.

Förvärv och innehav av ammunition

Enligt artikel 10 i vapendirektivet skall bestämmelserna om förvärv och innehav
av ammunition vara de samma som för innehav av de skjutvapen som ammunitionen är
avsedd för.
I 12 § vapenlagen (2 kap. 1 och 8 §§ förslaget till ny vapenlag) föreskrivs
att den som har tillstånd att inneha visst skjutvapen för skjutning också får
inneha ammunition till skjutvapnet. Innehav av ammunition i andra fall kräver
tillstånd på motsvarande sätt som för innehav av skjutvapen. Såsom anförts i det
föregående föreslår regeringen att en ytterligare begränsning införs, nämligen
att ammunitionen skall vara avsedd för samma ändamål som tillståndet att inneha
vapnet avser (2 kap. 8 § första stycket). Rätt att inneha viss ammunition är
alltid en förutsättning för att det skall vara tillåtet att förvärva den. Enligt
vår bedömning uppfyller de nu angivna bestämmelserna vapendirektivets krav
såvitt avser både artikel 6 och artikel 10.

5.6 Förflyttning av skjutvapen och ammunition mellan medlemsländerna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Tillstånd skall som huvudregel krävas för att|
| få föra in skjutvapen och ammunition i Sverige från ett annat |
| medlemsland. Den som har ett vapentillstånd som är utfärdat i |
| Danmark, Finland eller Norge skall dock utan särskilt tillstånd |
| få till Sverige föra in jakt- eller tävlingsskjutvapen med |
| tillhörande ammunition som omfattas av vapentillståndet. En |
| förutsättning är att vapnen och ammunitionen skall användas |
| tillfälligt vid jakt eller tävling här i landet. |
| Regeringen bemyndigas att utfärda bestämmelser om krav på |
| tillstånd till överföring av vapen eller ammunition från Sverige|
| till ett annat land. En särskild straffbestämmelse införs för |
| brott mot sådana bestämmelser. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det som huvudregel skall krävas
tillstånd för att föra in skjutvapen i Sverige. Medborgare i EU:s medlemsstater
skall dock utan tillstånd få föra in skjutvapen till Sverige för tillfällig
användning vid jakt eller tävling. Vapnen skall vara införda i ett europeiskt
skjutvapenpass och inbjudan till jakten eller tävlingen skall kunna förevisas.
För att en tillfredsställande kontroll av vapen och ammunition skall kunna
upprätthållas skall uppgifter lämnas om bl.a. vapnet och om den inresandes
adress under vistelsen i Sverige. Vidare föreslår utredningen att beslut om
utförsel av skjutvapen skall kunna utfärdas även för vapen som för personligt
bruk tillståndsfritt får föras ut ur landet. Detta för att möjliggöra en
förflyttning av ett skjutvapen från Sverige till en sådan medlemsstat i EU som
tillåter införsel av vapen efter beslut enbart av den stat vapnet lämnar.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar dem utan erinran. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i
Luleå ställer sig tveksam till förslaget att låta samtliga EU-medborgare i vissa
fall få föra in skjutvapen i Sverige endast med stöd av vapenpasset.
Rikspolisstyrelsen förutser att reglerna kring vapenpasset kommer att justeras
före år 1997 då kommissionen skall lägga fram en lägesrapport om direktivet och
förordar att Sverige skall avvakta den utvecklingen. Generaltullstyrelsen
påpekar bl.a. att det bör anges vilken myndighet som har ansvaret för
efterforskning av sådana införda vapen som inte utförts inom föreskriven tid.
Svenska Sportskytteförbundet anser att även Island bör omfattas av det regel-
system som föreslås gälla för EU.

Skälen för regeringens förslag:

Vapendirektivet

Förflyttning av skjutvapen mellan medlemsländerna regleras i artiklarna 11 och
12 i vapendirektivet. I artikel 11 regleras alla typer av förflyttning och
överföring, även postorderförsäljning. Enligt artikeln får skjutvapen förflyttas
mellan medlemsländerna endast enligt den ordning som föreskrivs där, om inte
artikel 12 tillämpas i stället. Före förflyttningen skall vissa i artikeln
närmare angivna uppgifter - bl.a. om avsändare och mottagare samt om
överföringssätt - lämnas till den medlemsstat där vapnet finns. Medlemsstaten
skall sedan undersöka på vilket sätt skjutvapnet skall förflyttas och därvid
särskilt beakta säkerheten. Om medlemsstaten tillåter överföringen skall den
utfärda ett tillstånd till denna. Ett sådant beslut skall följa skjutvapnet till
destinationsorten och skall på begäran visas upp för medlemsstaternas
myndigheter. Vapenhandlare kan beviljas ett generellt tillstånd för överföring
av skjutvapen till en vapenhandlare som är bosatt i ett annat medlemsland. Ett
sådant tillstånd får beviljas för högst tre år och kan när som helst återkallas
genom ett motiverat beslut. Varje medlemsstat skall tillhandahålla de övriga
medlemsstaterna en förteckning över vilka skjutvapen som utan medlemsstatens
föregående samtycke får överföras till dess territorium.
För skjutvapen som medförs vid resa genom två eller flera medlemsländer kan, i
stället för tillstånd enligt artikel 11, den ordning som föreskrivs i artikel 12
i vapendirektivet tillämpas. I artikel 12 föreskrivs såsom huvudregel att
tillstånd för förflyttning av skjutvapnet skall beviljas av samtliga berörda
medlemsstater. Sådana tillstånd kan beviljas för en eller flera resor och för en
maximitid om ett år. Perioden kan förlängas. Beslut om sådant tillstånd skall
föras in i det europeiska skjutvapenpasset, som skall medföras på resan och på
begäran visas upp för medlemsstaternas myndigheter. Från huvudregeln om krav på
föregående tillstånd från samtliga berörda medlemsstater finns ett undantag i
andra stycket i artikel 12. Sålunda föreskrivs att jägare får inneha vapen i
kategorierna C och D och tävlingsskyttar får inneha vapen i kategorierna B, C
och D under en resa genom två eller flera medlemsländer i syfte att utöva sina
aktiviteter, förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass där vapnet eller
vapnen är införda och förutsatt att de kan styrka skälet för resan, lämpligen
genom uppvisande av en inbjudan. Detta undantag gäller dock inte för resor till
ett medlemsland som förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv eller innehav
av vapnet i fråga. Anteckning om ett sådant förbud eller tillståndsskrav skall
enligt artikel 8 i vapendirektivet vara införd i passet. Genom avtal om
ömsesidigt erkännande av nationella dokument får två eller flera medlemsstater
införa ett smidigare system för resor med skjutvapen inom deras territorier än
det som beskrivs i artikel 12.
I detta sammanhang kan nämnas att varje medlemsstat enligt artikel 13 i
vapendirektivet skall överlämna all tillgänglig relevant information rörande en
permanent överflyttning av skjutvapen till den medlemsstat som tar emot vapnet.
Vidare skall all information om förvärv och innehav av skjutvapen, som rör
personer som inte är bosatta i landet och som en medlemsstat erhåller genom de
förfaranden som föreskrivs i artiklarna 7, 8 och 11, vidarebefordras till övriga
berörda medlemsstater (destinationsland och transiteringsland) senast vid den
tidpunkt då förflyttningen av vapnet sker. Medlemsstaterna skall anordna ett
system för det i vapendirektivet föreskrivna utbytet av information och upplysa
varandra och kommissionen om vilka myndigheter som ansvarar för
informationsutbytet och de formella förfarandena.

Gällande bestämmelser om införsel

Enligt 5 § vapenlagen (2 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag) krävs tillstånd
för att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. I 16 § vapenlagen (2
kap. 13 §) föreskrivs undantag från kravet på tillstånd. Enligt 16 § första
stycket första punkten får en enskild person föra in skjutvapen, som han är
berättigad att i Sverige inneha för personligt bruk, samt ammunition som
behörigen har förvärvats i Sverige. Vidare sägs att detsamma skall tillämpas på
sammanslutningar, huvudmän för museer och bevakningsföretag. I andra punkten
föreskrivs att svenska, danska, finska eller norska medborgare som inte är fast
bosatta i Sverige får, för tillfällig jakt eller tävling i Sverige, införa jakt-
eller tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition från Danmark, Finland eller
Norge. Enligt samma punkt får vapnet eller ammunitionen i ett sådant fall utan
tillstånd innehas i Sverige av den som har infört egendomen under högst tre
månader från införseldagen. Detta undantag infördes år 1955. Motivet var att de
krav som ställdes för att få tillstånd till innehav av vapen i dessa länder var
jämförbara med dem som gällde i Sverige och att det därför syntes rimligt att
man i varje land godtog en licens som hade beviljats i något av de övriga
länderna (prop. 1955:37 s. 62).
I fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen och ammunition gäller enligt
14 § vapenlagen (2 kap. 11 § förslaget till ny vapenlag) att i princip samma
förutsättningar skall vara uppfyllda som gäller för tillstånd till innehav av
sådan egendom. Enligt 15 § (2 kap. 12 §) medför ett införseltillstånd även rätt
att under den tid och för det ändamål som särskilt anges i tillståndet i Sverige
inneha den egendom som införts med stöd av tillståndet. Införseltillståndet
gäller under förutsättning att egendomen förs hit inom viss närmare angiven tid.
Utan hinder av 14 § vapenlagen får vapenhandlare enligt 20 § (2 kap. 16 §
förslaget till ny vapenlag) meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana
skjutvapen som omfattas av hans handelstillstånd.
Enligt 22 § vapenförordningen skall i huvudsak samma krav gälla för tillstånd
till införsel av vapen och ammunition som enligt förordningen gäller för
tillstånd till innehav av sådan egendom. Om tillståndsansökan avser vapen eller
ammunition som skall användas tillfälligt vid jakt eller tävling, får sökanden
genom intyg från den som anordnar jakten eller tävlingen visa att föreskrivna
krav på skjutskicklighet och utbildning är uppfyllda och att behov av vapnet
föreligger.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapen-
lagstiftningen skall tillståndsgivningen vara liberal då ansökan avser
kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål, exempelvis jakt eller
tävling. Tillståndsmyndigheten bör dock infordra uppgifter om sökandens
kvalifikationer för vapeninnehav, exempelvis från den som anordnar jakten eller
tävlingen. I övriga fall bör dock en noggrannare utredning göras om sökandens
personliga förhållanden och behov av att få föra in vapen och ammunition.
Danska, finska eller norska medborgare som vill föra in skjutvapen till Sverige
för jakt eller tävling måste styrka sin rätt att inneha vapnet i utförsellandet.
I övrigt krävs endast att de lämnar in en skriftlig deklaration till
tullmyndigheten på införselorten angående vapnet i fråga (RPS FS 1992:2 FAP 551-
3).

Överväganden vad gäller införsel i allmänhet

Samtliga föremål som definieras som skjutvapen i vapendirektivet är underkastade
tillståndsplikt i Sverige. Den som i Sverige vill överlåta ett sådant vapen till
någon måste kontrollera att denne har tillstånd att inneha det. Den som
överlåter ett skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha det kan
dömas till straff enligt 37 § vapenlagen (9 kap. 1 § förslaget till ny
vapenlag). I enlighet härmed bör i princip inte heller andra skjutvapen få
föras in i landet än sådana som den som svarar för införseln har tillstånd att
inneha. Den prövning som enligt artikel 11 i vapendirektivet skall göras av den
medlemsstat där vapnet finns torde inte omfatta mottagarens rätt att inneha
vapnet i mottagarlandet. Om införsel av skjutvapen till Sverige fick ske med
stöd enbart av ett sådant tillstånd som avses i artikel 11, skulle detta skapa
möjlighet att beställa och ta emot exempelvis ett hagelgevär på postorder från
ett annat medlemsland, utan att tillstånd beviljats att inneha vapnet i Sverige.
Visserligen är den medlemsstat som beviljat tillståndet till överföringen
skyldig att vidarebefordra relevanta uppgifter om denna till mottagarlandet.
Även om överföringen därigenom blev känd för svenska myndigheter skulle det
emellertid inte vara möjligt att ingripa förrän vapnet kommit i mottagarens
besittning. En sådan ordning vore oacceptabel från brottsförebyggande synpunkt.
Regeringen delar sålunda utredningens bedömning att det inte skall vara
tillräckligt med ett sådant tillstånd som avses i artikel 11 i vapendirektivet
för införsel av vapen till Sverige. I stället för att till övriga medlemsstater
översända en sådan förteckning som avses i artikel 11, bör medlemsstaterna
underrättas om att all överföring av vapen till Sverige är underkastad krav på
tillstånd även från svensk myndighet.
Utredningen har föreslagit att en sådan underrättelse bör klargöra att
tillstånd inte krävs för effektbegränsade skjutvapen enligt 5 § andra stycket
vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget till ny vapenlag). Artikel 11 i
vapendirektivet omfattar emellertid endast skjutvapen såsom dessa definieras i
bilagan till direktivet. Denna definition torde inte omfatta annat än vapen vars
projektil drivs med en krutladdning. Överföring av effektbegränsade vapen torde
därför inte omfattas av direktivet. I stället kommer liksom tidigare att gälla
att sådana skjutvapen fritt får föras in i Sverige av den som fyllt 18 år.
Artikel 11 i vapendirektivet får anses omfatta en skyldighet för
medlemsstaterna att innan tillstånd till en överföring beviljas kontrollera om
det ifrågavarande skjutvapnet får överföras utan föregående godkännande från den
mottagande staten och, om så inte är fallet, huruvida sådant godkännande
lämnats. I förekommande fall avses den mottagande statens godkännande av
överföringen fogas som bilaga till tillståndsbeslutet. De tidigare
medlemsstaterna har gemensamt utformat blanketter att användas för ansökan och
beslut i respektive fall.
I praktiken torde det åligga den som vill ta emot ett vapen i Sverige att hos
polismyndigheten ansöka om tillstånd till införseln. Tillståndet får sedan
vidarebefordras till avsändaren av vapnet i det andra medlemslandet. Denne har
att ansöka om tillstånd till överföringen enligt artikel 11 i vapendirektivet.
När vapnet anländer till Sverige skall det vara åtföljt av en kopia av
tillståndet till överföring till vilket polismyndighetens beslut skall vara
bilagt.
Enligt 16 § första stycket första punkten vapenlagen får ett skjutvapen i
vissa fall föras till Sverige utan särskilt tillstånd, bl.a. av en enskild
person som har rätt att inneha vapnet i Sverige för personligt bruk. Det torde
inte vara möjligt för myndigheterna i övriga medlemsstater att beakta innehållet
i denna bestämmelse. Även i dessa fall måste alltså mottagaren av ett skjutvapen
från ett annat medlemsland begära ett särskilt tillstånd från polismyndigheten
till införseln, om överföringen skall ske med stöd av artikel 11 i
vapendirektivet. Ett sådant tillstånd bör emellertid kunna utfärdas snabbt och
enkelt.
I 16 § första stycket andra punkten vapenlagen finns ytterligare ett undantag
från kravet på särskilt tillstånd till införsel av skjutvapen, nämligen den ovan
nämnda bestämmelsen om införsel från Danmark, Finland och Norge för tillfällig
användning vid jakt eller tävling. I praktiken torde detta undantag endast vara
aktuellt att tillämpa när skjutvapen medförs vid en resa från något av de
angivna länderna. I ett sådant fall behöver inte förfarandet i artikel 11
tillämpas utan kan införsel ske med stöd av bestämmelserna i artikel 12 om resor
med skjutvapen inom unionen.
Vapenhandlare får enligt 20 § vapenlagen beviljas tillstånd att till Sverige
föra in sådana vapen som omfattas av dennes handelstillstånd. Bestämmelsen
torde tillämpas så att vapenhandlare beviljas generella tillstånd till införsel
av vissa typer av skjutvapen, utan att de enskilda vapnen eller
införseltillfällena specificeras. Det får antas att det kommer att vara
tillräckligt att en vapenhandlare åberopar ett sådant generellt tillstånd för
att en avsändare i ett annat medlemsland skall erhålla tillstånd till
överföringen.

Närmare om införsel av skjutvapen i samband med resa

Den förenklade ordning för införsel av jakt- och tävlingsvapen från annat
medlemsland som föreskrivs i artikel 12 i vapendirektivet gäller som tidigare
nämnts inte för resor till länder som förbjuder eller kräver tillstånd för
förvärv och innehav av vapnen i fråga. Sverige har således inte någon skyldighet
att godta att skjutvapen förs in i landet utan föregående tillståndsprövning.
Som medlemsstat bör Sverige naturligtvis medverka till att underlätta den fria
rörligheten inom EU. Detta intresse måste emellertid vägas mot
säkerhetsaspekten. De minimikrav som vapendirektivet uppställer beträffande
kontrollen över skjutvapen och ammunition inom respektive medlemsstat
understiger väsentligt den svenska vapenlagstiftningens kontrollnivå. Även om
många länder i likhet med Sverige redan har en relativt sträng vapenlagstiftning
torde det också finnas medlemsstater där kontrollen av förvärv av vissa typer av
skjutvapen, exempelvis hagelgevär, är i det närmaste obefintlig.
Möjligheten att hindra en person som på grund av tidigare brottslighet eller
av annan orsak inte bör anförtros skjutvapen att lagligen kunna införskaffa och
inneha sådana har en viktig brottsförebyggande funktion. Om den förenklade
ordningen enligt artikel 12 i vapendirektivet tillämpades i förhållande till
samtliga medlemsstater, skulle detta innebära att vissa skjutvapen kunde föras
in och innehas i Sverige så snart vissa formella förutsättningar var uppfyllda.
Något krav på personlig lämplighet och kunskaper hos innehavaren skulle inte
ställas. Detta skulle i vissa fall kunna få konsekvenser som inte är förenliga
med de strävanden som ligger till grund för den stränga svenska vapen-
lagstiftningen. Ett sådant system skulle också kunna minska förståelsen för de
förhållandevis höga krav som ställs på den som söker tillstånd i Sverige till
innehav av skjutvapen. Övervägande skäl talar därför mot att en sådan ordning
som föreskrivs i artikel 12 införs.
Utredningen har ifrågasatt om det skulle vara förenligt med förbudet inom
unionen mot diskriminering som grundas på nationalitet (artikel 6 i
Romfördraget) att tillåta nordbor att tillståndsfritt ta med sina skjutvapen
till Sverige för jakt eller tävling samtidigt som kravet på tillstånd
vidmakthölls mot personer bosatta i de övriga medlemsländerna. Utredningens
överväganden utmynnar i att kravet på nationell likabehandling innebär att samma
regler bör tillämpas på personer bosatta i ett annat medlemsland som vill
tillfälligt föra in skjutvapen i Sverige, oavsett personernas nationalitet.
Vidare anser utredningen att det vid bestämmande av vilka regler som skall gälla
bör göras en avvägning mellan säkerhetsfrågan och kravet på smidighet. Med
hänsyn härtill vill utredningen ogärna föreslå ett återinförande av
tillståndsplikten för jägare och tävlingsskyttar från Danmark, Finland och
Norge. Utredningen stannar i stället för att föreslå att i princip samma regler
som gäller för medborgare i dessa länder skall gälla för medborgare i samtliga
EU-länder.
Som tidigare nämnts medges i artikel 12 i vapendirektivet att två eller flera
medlemsstater genom avtal om ömsesidigt erkännande av nationella dokument inför
ett smidigare system för resor med skjutvapen inom deras territorier än vad som
föreskrivs i artikeln i övrigt. Här görs alltså ett undantag från kravet på
likabehandling. Bestämmelserna om ett förenklat förfarande för vissa fall av
införsel av skjutvapen från Danmark, Finland och Norge bygger visserligen inte
på något formellt avtal om erkännande av nationella dokument, men grundas liksom
passfriheten på gemensamma strävanden att underlätta samfärdseln mellan länderna
(prop. 1955:37 s. 62). Som ovan redovisats utgjorde också ett av motiven för att
införa den förenklade ordningen att det syntes rimligt att man i varje land
godtar en licens som har beviljats i något av de övriga, eftersom kraven för att
meddela tillstånd är likartade. Dessa omständigheter utgör enligt vår mening
tillräcklig grund för att kunna hänföra den förenklade ordningen för införsel av
skjutvapen under den nyssnämnda bestämmelsen i artikel 12. Det finns emellertid
ingen anledning att såsom i dag knyta det förenklade förfarandet vid införsel av
skjutvapen från Danmark, Finland och Norge direkt till medborgarskapet i dessa
länder. Om en medborgare i en annan medlemsstat skulle beviljas tillstånd till
innehav av vapen i t.ex. Danmark med tillämpning av dansk lag, bör den
förenklade ordningen även kunna tillämpas beträffande de vapen som omfattas av
tillståndet. Det får förutsättas att det därvid företagits en lika ingående
kontroll av tillståndshavarens person som om tillståndet hade gällt en dansk
medborgare. Ett skjutvapen som får innehas utan särskilt tillstånd av de
aktuella länderna kommer däremot, i motsats till vad som gäller i dag, inte att
omfattas av den förenklade ordningen för införsel. I ett sådant fall får
innehavaren söka tillstånd för införsel på vanligt sätt. Detta får anses vara en
rimlig konsekvens av vad som nu anförts, nämligen att den förenklade ordningen
för införsel av skjutvapen där tillstånd till innehavet meddelats i Danmark,
Finland eller Norge skall grundas på ett godtagande av den prövning som i
respektive land har skett av innehavarens lämplighet, inte på medborgarskapet i
sig.
Regeringen anser att en ordning som den här föreslagna inte kan anses strida
mot Romfördragets förbud mot diskriminering som grundas på nationalitet.

Överföring av skjutvapen från Sverige till ett annat medlemsland

I vapenlagen finns inga bestämmelser om utförsel av skjutvapen, annat än en
regel i 17 § (2 kap. 17 § förslaget till ny vapenlag) om att skjutvapen och
ammunition, som en resande medfört till Sverige för personligt bruk men inte
varit berättigad att föra in, får föras ut, om egendomen i behörig ordning
anmälts för tullmyndighet. Utförsel av skjutvapen regleras i stället i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.
Enligt 6 § krigsmateriellagen får såsom huvudregel krigsmateriel inte föras ut
ur landet utan tillstånd. Krigsmateriel definieras i en bilaga till
krigsmaterielförordningen. Samtliga skjutvapen som omfattas av tillståndsplikt
enligt vapenlagen, utom slätborrade skjutvapen för jakt eller sportskytte (dvs.
hagelgevär), räknas som krigsmateriel.
Särskilda bestämmelser om utförsel av handeldvapen finns i 9-14 §§
krigsmaterielförordningen. Enligt 9 § får en enskild person för personligt bruk
vid utresa från Sverige utan tillstånd föra med sig skjutvapen och ammunition
till vapnet, om han enligt vapenlagen är berättigad att inneha vapnet här i
landet och det skall återinföras. Enligt 11 § har att polismyndigheten att pröva
frågor om utförsel av andra skjutvapen än militära sådana, om sökanden är
berättigad att inneha vapnet enligt vapenlagen och
1. vill föra ut högst tio vapen vid flyttning till utlandet,
2. vill föra ut vapen för användning vid jakt, tävling eller övning utom
landet, om vapnen skall återinföras,
3. vill överföra högst tio vapen till en enskild person i ett nordiskt land
eller ett annat land som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen,
4. vill föra ut vapnet eller delar därav för reparation, översyn eller någon
annan liknande åtgärd, om materielen skall återinföras, eller
5. vill återutföra vapnet eller delar därav för reparation, översyn, eller
någon annan likande åtgärd, om utförseln skall ske till mottagare i land från
vilken införseln har skett.
Vidare sägs i paragrafen att utförsel av handeldvapen till en enskild person
enligt tredje punkten ovan får medges endast om sökanden kan visa att mottagaren
är berättigad att inneha vapnet i det land till vilket utförsel skall ske.
Enligt 14 § får Generaltullstyrelsen meddela föreskrifter om utförsel av sådana
handeldvapen med tillhörande ammunition som har förts in i landet med stöd av
bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen eller som resande har fört genom landet
enligt bestämmelserna i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m. i anslutning till jakt, tävling eller övning i
annat land.
Generaltullstyrelsen har i sina föreskrifter - GTS k (TFS 1974:73) om införsel
och återutförsel i vissa fall av jakt- eller tävlingsskjutvapen med tillhörande
ammunition - bl.a. föreskrivit att vid in- eller utförsel av skjutvapen enligt
16 § 2 vapenlagen utan stöd av särskilt tillstånd, skall deklaration ske till
tullmyndigheten. Vidare föreskrivs att utförsel får ske till annat land än
Danmark, Finland eller Norge endast om särskilt tillstånd till utförseln företes
för tullmyndigheten i utförselorten.
Enligt artikel 11 i vapendirektivet krävs, såsom ovan angetts, att vid
överföring av skjutvapen från ett medlemsland till ett annat tillstånd utfärdas
av den stat där vapnet finns. Tillämpas inte artikel 11 skall enligt artikel 12
innehav av skjutvapen vid en resa genom två eller flera medlemsländer såsom
huvudregel vara tillåten endast om var och en av de berörda staterna har gett
sitt tillstånd.
I artikel 14 sägs att medlemsstaterna skall anta alla bestämmelser som behövs
för att förbjuda införsel till deras territorier av bl.a. skjutvapen, utom i de
fall som anges i artiklarna 11 och 12 och förutsatt att de där föreskrivna
villkoren uppfylls. Det finns i direktivet inte något uttryckligt krav på att
utförsel av skjutvapen från ett medlemsland till ett annat i strid med artikel
11 eller 12 skall vara förbjudet. Härav skulle man kunna dra slutsatsen att en
överföring av skjutvapen mellan medlemsstaterna i strid med direktivet skulle
vara förbjuden och därmed straffbar endast i införsellandet. Mot en sådan
slutsats talar emellertid det förhållande att tillstånd till en överföring skall
beviljas av utförsellandet. Såväl systematiska som principiella skäl kan anföras
mot att myndigheterna i respektive medlemsstat skulle utfärda tillstånd för
något som redan är tillåtet enligt den statens lagstiftning. Vidare förefaller
det opraktiskt och ineffektivt om en person som, utan att iaktta förfarandet i
artikel 11, skickar ett vapen från ett medlemsland till en annat inte skulle
kunna straffas på initiativ av avsändarlandets myndigheter. Dessutom kan anföras
att för de fall där tillstånd till överföringen krävs också av införsellandet,
skulle kravet på tillstånd från utförsellandet knappast fylla någon funktion om
det inte behövdes för själva utförseln.
Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att direktivet skall
tolkas så att det skall vara förbjudet också enligt utförsellandets lagstiftning
att överföra ett skjutvapen från en medlemsstat till en annan i strid med
direktivets bestämmelser. Av detta följer att ett generellt krav på tillstånd
för överföring av skjutvapen från Sverige till ett annat land inom unionen måste
införas. Detta kan antingen ske genom en utvidgning av kravet på tillstånd
enligt krigsmateriellagstiftningen eller genom särskilda bestämmelser om
överföring av skjutvapen. Systematiska skäl talar för det senare alternativet.
Det bör vara tillräckligt att dessa bestämmelser meddelas av regeringen i en
förordning efter att bemyndigande därom tagits in i den nya vapenlagen. Ett
sådant bemyndigande bör kompletteras med en särskild straffbestämmelse avseende
det fall att någon bryter mot de av regeringen meddelade bestämmelserna genom
att överföra ett vapen från Sverige till ett annat land utan nödvändigt
tillstånd.
Som ovan nämnts krävs enligt huvudregeln i artikel 12 vid resa med skjutvapen
inom unionen tillstånd från var och en av de berörda medlemsstaterna. Tillstånd
får beviljas för en eller flera resor och för en maximitid om ett år, med
möjlighet till förlängning. Tillståndet skall föras in i det europeiska
skjutvapenpasset.
Med hänsyn härtill bör en bestämmelse i förordning om krav på tillstånd för
överföring av skjutvapen utformas så att den medger att tillstånd till
överföring i samband med resa inom unionen kan beviljas för flera resor under en
tid av högst ett år. Vidare måste bestämmelsen göra det möjligt att bevilja
generellt tillstånd för en vapenhandlares överföring av skjutvapen till annat
medlemsland. Ett sådant tillstånd skall, enligt vapendirektivet, få utfärdas för
högst tre år. Tillstånd till överföring bör kunna återkallas, om
förutsättningarna för tillståndet inte längre föreligger eller om det annars
finns skälig anledning till det.
Från kravet på tillstånd till överföring bör göras undantag för kommersiell
överlåtelse av krigsmateriel, under förutsättning att tillstånd krävs enligt
krigsmateriellagstiftningen och för skjutvapen som medförs vid resa under de
förutsättningar som anges i artikel 12 andra punkten och förutsatt att resan
endast berör sådana länder som godtar en sådan ordning.
Tillstånd bör, liksom i övriga ärenden enligt vapenlagen, meddelas av
polismyndigheten.

Närmare om överföring av ammunition.

Enligt artikel 10 i vapendirektivet skall bestämmelserna för förvärv och innehav
av ammunition vara samma som de som gäller för innehav av de skjutvapen som
ammunitionen är avsedd för. Enligt ett svar på en skriftlig fråga till
kommissionen, publicerat i EGT den 18 februari 1993 (93/C 47/45) är det
kommissionens uppfattning att artikeln, i förening med artikel 12, innebär att
innehav av ammunition under en resa inom unionen är underkastat samma
bestämmelser som gäller för innehav av det vapen för vilket ammunitionen är
avsedd. Om en resa med ett vapen kan företas med stöd endast av det europeiska
skjutvapenpasset enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 12 andra
punkten, får enligt kommissionen även ammunition till vapnet medföras utan
särskilt tillstånd. Om däremot sådant tillstånd som avses i första punkten i
artikeln krävs för att ett skjutvapen skall få medföras på resan måste
resenären, enligt kommissionens uppfattning, även ansöka om tillstånd för att få
medföra ammunition till vapnet på resan. Kommissionen förordar i sitt frågesvar
att ett och samma tillståndsförfarande används för både vapen och ammunition och
att tillstånd utfärdas i ett gemensamt dokument. Slutligen uttalar kommissionen
i sitt svar att definitiva överföringar av ammunition mellan medlemsländerna
inte omfattas av vapendirektivet, eftersom artikel 11 i direktivet endast
behandlar överföring av skjutvapen.
Det saknas enligt regeringens mening skäl att göra annan tolkning av
vapendirektivet än den som kommissionen har gett uttryck för i sitt frågesvar.
Överföring av ammunition inom unionen regleras inte endast i vapendirektivet
utan även i rådsdirektivet 93/15/EEG av den 5 april 1993 om harmonisering av
bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor
för civilt bruk (nedan explosivvarudirektivet). Till skillnad från
vapendirektivet gäller explosivvarudirektivet inte endast inom EU, utan inom
hela EES. Enligt inledningen till direktivet omfattar detta ammunition, men
endast vad gäller reglerna för kontroll av överföring och därtill knutna bestäm-
melser. Vidare sägs att eftersom ammunition omfattas av samma överföringsvillkor
som vapen bör överföring av ammunition regleras av samma bestämmelser som de som
gäller för vapen och som fastställs i vapendirektivet.
I artikel 10 i explosivvarudirektivet föreskrivs vad som skall iakttas vid
överföring av ammunition mellan medlemsländerna. Bestämmelsen är i det närmaste
identisk med artikel 11 i vapendirektivet såvitt avser de fyra första punkterna
och med artikel 13 såvitt avser sista punkten. Det finns emellertid inte någon
bestämmelse i explosivvarudirektivet som motsvarar artikel 12 i vapendirektivet
(överföring i samband med resa). Frågan uppkommer därför om den ordning som
föreskrivs i artikel 10 i explosivvarudirektivet skall tillämpas även
beträffande ammunition som någon medför vid resa mellan medlemsländerna.
Praktiska skäl talar emot att så sker. Den som medför ett skjutvapen vid en resa
inom unionen i syfte att delta i jakt eller tävling får normalt anses ha behov
av att även medföra ammunition som passar till vapnet. Om inte ammunitionen
kunde medföras med stöd av de föreskrifter som enligt artikel 12 i
vapendirektivet skall kunna tillämpas för vapnet, får denna bestämmelse en
ytterst begränsad praktisk betydelse. Övervägande skäl talar därför för att
artikel 10 i explosivvarudirektivet inte skall anses avse ammunition som förs
med vid en resa mellan två eller flera medlemsländer, om ammunitionen är avsedd
för ett vapen som medförs vid resan i enlighet med artikel 12 i vapendirektivet.
Enligt 5 § vapenlagen krävs såsom huvudregel tillstånd för att föra in
ammunition i Sverige. Bestämmelserna för sådant tillstånd motsvarar i huvudsak
bestämmelserna för tillstånd till införsel av skjutvapen. Undantag från kravet
på tillstånd finns i 16 § första stycket. Enligt första punkten får enskilda
personer, sammanslutningar, huvudmän för museer samt bevakningsföretag föra in
ammunition som behörigen har förvärvats i Sverige. I andra punkten föreskrivs
att medborgare i Danmark, Finland och Norge får föra in ammunition till de vapen
som de under vissa förutsättningar tillståndsfritt får föra in i Sverige.
I vapenlagen finns endast en bestämmelse om utförsel av ammunition (17 §). Där
regleras återutförsel av sådan ammunition som en resande fört med sig till
Sverige utan att vara berättigad att föra in den. Utförsel av ammunition
regleras i övrigt i krigsmateriellagstiftningen. Enligt krigsmateriellagen och
krigsmaterielförordningen gäller i huvudsak samma bestämmelser för utförsel av
ammunition som för de vapen för vilken ammunitionen är avsedd.
Ammunition omfattas även av lagstiftningen om brandfarliga och explosiva
varor. Enligt 11 § lagen om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd för
import av explosiva varor. Av förordningen till lagen framgår att när det gäller
import av ammunition meddelas tillstånd av polismyndigheten. Utförsel regleras
inte i lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor.
All införsel av ammunition bör liksom i dag som huvudregel kräva tillstånd
enligt vapenlagen. Tillståndsprövning enligt vapenlagen och enligt lagen om
brandfarliga och explosiva varor bör ske i ett sammanhang och resultera i ett
beslut. I de fall ett skjutvapen tillståndsfritt får föras in i Sverige bör
även ammunition för personligt bruk få föras in utan tillstånd enligt
vapenlagen, förutsatt att innehavaren är berättigad att inneha ammunitionen i
Sverige. Detta bör gälla oavsett om ammunitionen har förvärvats i Sverige eller
i något annat land. Om det i dessa fall skall krävas tillstånd till införseln
enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor får övervägas i samband med den
översyn av regelsystemet som sker i samband med genomförande av
explosivvarudirektivet.
Av artikel 10 i explosivvarudirektivet samt artiklarna 10 och 12 i
vapendirektivet följer, i enlighet med vad nu sagts, att tillstånd för
överföring av ammunition mellan medlemsländerna krävs i samma utsträckning som
för överföring av skjutvapen. Praktiska skäl talar för att överföring av
ammunition från Sverige till ett annat medlemsland regleras på samma sätt som
överföring av skjutvapen samt att tillstånd meddelas av samma myndighet. Ett
bemyndigande för regeringen att utfärda bestämmelser om överföring av vapen bör
därför även omfatta överföring av ammunition. Bestämmelserna bör utformas så att
ett gemensamt beslutsförfarande kan användas när skjutvapen och ammunition skall
överföras i ett sammanhang, oavsett om överföringen av ammunition sker enligt
artikel 10 i explosivvarudirektivet eller artikel 12 i vapendirektivet. Med
hänsyn bl.a. till att explosivvarudirektivet gäller inom hela EES bör
bemyndigandet i fråga om både skjutvapen och ammunition, utformas generellt och
alltså inte vara begränsat till överföring till endast andra medlemsländer.
Genom en sådan generell utformning ges möjlighet för regeringen att anpassa
regelverket till en framtida eventuell utvidgning av kravet på tillstånd för
överföring av skjutvapen och ammunition även till andra länder.

5.7 Kontroll och påföljd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den svenska vapenregleringen håller en |
| hög kontrollnivå och är så utformad att vapendirektivets |
| bestämmelser om kontroll och påföljd väl uppfylls. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i utredningens
bedömning eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 14 i vapendirektivet skall
medlemsstaterna anta alla bestämmelser som behövs för att förbjuda införsel till
deras territorier av dels skjutvapen som omfattas av direktivet, utom i de fall
som anges i artiklarna 11 och 12 under förutsättning av att de däri föreskrivna
villkoren uppfylls, dels av andra vapen, förutsatt att den ifrågavarande
medlemsstatens föreskrifter tillåter det.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 15 skärpa kontrollen av vapeninnehav vid
unionens yttre gränser. Särskilt skall medlemsstaterna övervaka att resande från
tredje land, som avser att resa vidare till ett annat medlemsland iakttar
bestämmelserna i artikel 12. Vidare sägs i artikeln att direktivet inte skall
utesluta kontroller som utförs av medlemsstaterna eller ett transportföretag i
samband med ombordstigning på ett transportmedel.
Enligt artikel 16 i vapendirektivet skall medlemsstaterna fastställa
sanktioner som skall tillämpas vid överträdelser av de bestämmelser som antas
enligt direktivet. Dessa bör enligt artikeln vara tillräckligt stränga för att
främja efterlevnaden av bestämmelserna.
Som tidigare angetts krävs enligt 5 § vapenlagen tillstånd för införsel av
skjutvapen till Sverige. Detta gäller inte endast skjutvapen och ammunition
enligt vapendirektivets definition utan också andra vapen, t.ex. tårgasspray,
harpuner, armborst m.m. När det gäller andra vapen än sådana som faller under
vapenlagen finns motsvarande krav i förordningen (1990:415) om tillstånd till
införsel av vissa farliga föremål. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till
införsel kommer det i framtiden, såsom redogjorts för i det föregående
avsnittet, att ställas krav på att de i artikel 11 respektive 12 föreskrivna
villkoren är uppfyllda. Regeringen gör den bedömningen att de i detta lagstift-
ningsärende föreslagna författningsändringarna väl uppfyller kraven i artikel 14
i vapendirektivet.
Utredningen har inte haft i uppdrag att behandla frågor om hur den praktiska
kontrollen av införsel av vapen skall utformas sedan Sverige blivit medlem i EU.
Allmänna frågor om gränskontrollerna vid ett EU- medlemsskap har behandlats av
EU-gränskontrollutredningen i betänkandet Skyddet vid den inre gränsen (SOU
1994:131) och av Yttre gränskontrollutredningen i betänkandet Varu- och
personkontrollen vid EU:s yttre gräns (SOU 1994:124). Betänkandena har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Yttre gränskontrollutredningen konstaterar i sitt betänkande att det ännu
måste anses råda osäkerhet om vilka krav på kontrollen av varor och personer
från andra länder än medlemsländerna som gäller för EU:s medlemsstater. På grund
härav och då det inte under utredningsarbetet framkommit några uppenbara brister
i den svenska gränskontrollen, har utredningen dragit slutsatsen att någon
omedelbar förändring av formerna för gränskontrollen vid den yttre gränsen inte
är påkallad i anledning av ett medlemsskap.
Med hänsyn till utredningens bedömning och då frågan om utformningen av de
yttre gränskontrollerna ännu inte slutbehandlats, finns inte anledning att nu
vidta någon särskild åtgärd i anledning av den aktuella föreskriften i artikel
15 i vapendirektivet.
I 37-38 a §§ vapenlagen (9 kap. 1-3 §§ förslaget till ny vapenlag)
straffbeläggs brott mot vapenlagens bestämmelser - utom såvitt avser olovlig
införsel av vapen eller ammunition, om vilket finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen) - och mot
föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av dessa. Straffskalorna
sträcker sig från enbart böter för vissa mindre allvarliga förseelser till
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för grova fall av olaga
vapeninnehav eller överlåtelse av skjutvapen till någon som inte är berättigad
att inneha vapnet. Frågan om det är påkallat att skärpa straffen för brott mot
vapenlagen kommer att övervägas av 1995 års vapenutredning, som för närvarande
ser över vapenlagstiftningen från brottsförebyggande utgångspunkter. När det
gäller olovlig införsel av vapen eller ammunition finns - som nyss sagts -
straffbestämmelser i varusmugglingslagen. Straffskalan sträcker sig från
penningböter för ringa brott till högst sex års fängelse för grovt brott. Vi
delar utredningens bedömning att utformningen och tillämpningen av nu angivna
bestämmelser är sådan att bestämmelserna i vapendirektivet om avskräckande
sanktioner är väl uppfyllda. Som angetts i föregående avsnitt finns emellertid
behov av att komplettera straffbestämmelserna i vapenlagen med en bestämmelse om
straff för brott mot de regler som regeringen utfärdar om överföring av vapen
och ammunition från Sverige till ett annat medlemsland eller, såvitt avser
ammunition, till ett annat land inom EES.

5.8 Artikel 36 i Romfördraget

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Den svenska vapenlagstiftningen går inte |
| till någon del utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget |
| utgör godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten för varor.|
--------------------------------------------------------------------

Som inledningsvis nämnts är EG:s primära uppgift att upprätthålla och
vidmakthålla en gemensam marknad och främja en gynnsam ekonomisk utveckling i
medlemsstaterna och närmare förbindelser mellan dessa. Det är alltså fri
rörlighet på olika sätt i ekonomiskt hänseende som eftersträvas. Exempel härpå
är borttagande av tullmässiga hinder, import- och exportrestriktioner och fri
rörlighet för arbetskraft. Mot den bakgrunden bör övervägas om den svenska
vapenlagstiftningen till någon del kan antas gå utöver vad som enligt artikel 36
i Romfördraget utgör godtagbara skäl att inskränka den fria rörligheten. Av
särskilt intresse i detta sammanhang är sådana föremål som anges lagen
(1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål och, såvitt
gäller införsel, förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa
farliga föremål.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen instämmer i utredningens
bedömning eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Kvantitativa import- och exportrestriktioner
samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna enligt artiklarna 30 och 34
punkt 1 i Romfördraget. Under förbudet mot kvantitativa restriktioner faller
nationella export- och importrestriktioner. Förbudet har en mycket vid
omfattning. Även export- och importlicenser av övervakningskaraktär anses vara
indirekta handelshinder och är otillåtna i handeln mellan medlemsstaterna. Detta
gäller såväl när ett tillståndsförfarande enbart är en formalitet så till vida
att tillstånd ges automatiskt som när reglerna är formellt likabehandlande men i
realiteten innebär restriktioner. De rättsliga bedömningarna avser således både
åtgärdernas utformning och effekt.
I artikel 36 i Romfördraget anges att sådana åtgärder som annars skulle vara
förbjudna kan godtas under beaktande av vissa allmänna hänsyn om de inte utgör
medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av
handeln mellan medlemsstaterna. Således kan sådana förbud eller restriktioner
godtas som grundas på hänsyn till allmän sedlighet, ordning eller säkerhet eller
på intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter,
att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt
värde eller att skydda immateriell äganderätt.
Regeringen instämmer alltså i den bedömning som utredningen gjort, både
såvitt avser skjutvapen och ammunition och såvitt avser andra föremål som
omfattas av de inledningsvis nämnda författningarna. Restriktionerna i den
svenska vapenlagstiftningen beträffande innehav och införsel av egendom som
omfattas av den lagstiftningen måste anses motiverade med hänsyn till allmän
ordning och säkerhet. Bestämmelserna utgör varken medel för godtycklig
diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan
medlemsländerna. Således kan den svenska vapenlagstiftningen inte till någon del
anses gå utöver vad som enligt artikel 36 i Romfördraget utgör godtagbara skäl
att inskränka den fria rörligheten.

6 Den språkliga och systematiska översynen av vapenlagen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Vapenlagen ersätts av en ny kapitelindelad |
| vapenlag i modern språkdräkt. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens
förslag går dock något längre än regeringens när det gäller att ersätta
nuvarande vapenlagens bestämmelser med bemyndiganden för regeringen, eller
myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Ett flertal remissinstanser framför
språkliga synpunkter. Vissa remissinstanser framför i detta sammanhang också
sådana förslag som i praktiken innebär materiella ändringar. Länsrätten i
Stockholms län ifrågasätter bl.a. om utredningens förslag till alla delar
uppfyller grundlagens krav på att viktigare ämnesområden skall regleras av
riksdagen genom lag. Statens kriminaltekniska laboratorium anför bl.a. att 2
kap. 7 § första stycket b i utredningens förslag bör omfatta även projektiler
avsedda för kolsyrevapen. Krigsmaterielinspektionen anser att lagtexten bör
kompletteras med definitioner av vissa skjutvapen som överensstämmer med
definitionerna i krigsmateriellagen eller i vapendirektivet. Försvarets
forskningsanstalt föreslår att skjutvapen i vapenlagen delas in i tre klasser
får att på så sätt erhålla en klarare gränsdragning gentemot krigsmateriel.
Sveriges Riksidrottsförbund, Sveriges Militäridrotts- och Mångkampsförbund,
Svenska Sportskytteförbundet och Svenska Pistolskytteförbundet anser att 2 kap.
2 § b i utredningens förslag bör förtydligas så att det klarare framgår vilka
sammanslutningar som avses.
Skälen för regeringens förslag: Vapenlagen trädde i kraft år 1974 och
ansluter sig i princip både språkligt och systematiskt till den tidigare
gällande vapenregleringen, nämligen vapenkungörelsen (1934:315) som senare
ersattes av vapenförordningen (1949:340). Vapenlagen har mer eller mindre
genomgripande ändrats vid åtskilliga tillfällen. Den kan i sin nuvarande form
inte anses uppfylla de krav på överskådlighet och lättillgänglighet som bör
ställas på en modern lagstiftning. Dessa krav gör sig än mer påkallade när - som
i detta fall - lagstiftningen direkt berör en stor grupp människor.
Regeringen ansluter sig i huvudsak till utredningens förslag till hur en ny
vapenlag bör utformas. Således bör den nya lagen vara kapitelindelad och ha ett
begränsat antal paragrafer i varje kapitel. På så sätt underlättas framtida
ändringar i lagen. De bestämmelser som sakligt sett hör samman i lagen bör
samlas under informativa kapitel- eller mellanrubriker. Vidare bör språket i
lagen moderniseras. Meningarna bör göras kortare och onödiga ord strykas.
Meningsbyggnaden bör göras enklare. Onödigt långa paragrafer bör också delas
upp.
I den gällande vapenlagen finns ett omfattande system av hänvisningar mellan
stycken inom samma paragraf, mellan paragraferna och till andra lagar. Detta
sammantaget gör det onödigt svårt att tillgodogöra sig lagens innehåll. I
stället bör - som utredningen föreslagit - hela bestämmelserna skrivas ut, även
om detta medför viss upprepning. Vapenlagen bör alltså i huvudsak få den
disposition som utredningen föreslagit.
För att göra lagtexten mindre detaljerad och mer lättillgänglig har
utredningen föreslagit att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om förhållanden som i dag regleras
i lagen. Detta gäller regler om undantag från kravet på vapentillstånd i vissa
fall för vapen som överlämnats från staten och om skrotning av skjutvapen samt
bestämmelserna om att andra än polismän i vissa fall får ta hand om skjutvapen
och ammunition eller ta sådan egendom i beslag. Utredningen har gjort samma
bedömning beträffande den anmälningsskyldighet till polismyndigheten som i vissa
fall skall gälla för läkare som ansvarar för den psykiatriska vården av vissa
patienter som kan tänkas inneha skjutvapen. Regeringen ansluter sig till
utredningens principiella utgångspunkt. Vi anser dock att de sist nämnda
bestämmelserna, som i dag återfinns i 32, 41 respektive 46 § vapenlagen, är av
sådan beskaffenhet att de bör meddelas i lag. Bestämmelsen om läkares
anmälningsskyldighet bör tas in en särskild paragraf i kapitel sex i förslaget
till ny vapenlag. De två andra bestämmelserna bör tas in i de paragrafer i
förslaget till ny vapenlag, som motsvarar respektive paragraf i den nuvarande
lagen.
Som vi anfört under avsnitt 5.6 föreslår vi att regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifter om överföring av skjutvapen och ammunition från Sverige
till andra länder. I enlighet härmed föreslår vi att också de bestämmelser som i
dag finns i 22 § andra och tredje styckena och 28 b § vapenlagen, och som gäller
utförsel av skjutvapen till ett land som har tillträtt den europeiska
vapenkonventionen, eller utlåning av skjutvapen till en person bosatt inom ett
sådant land, ersätts med bemyndigande för regeringen att meddela nödvändiga
föreskrifter. Därigenom kan samtliga bestämmelser som gäller överföring av
skjutvapen enligt vapenlagstiftningen till andra länder samlas i en författning.
Länsrätten i Stockholms län har anfört att utredningen inte synes ha
underkastat sitt förslag till ny vapenlag tillräcklig analys ur normgivnings-
eller normprövningssynvikel. Därvid har länsrätten ifrågasatt om regelsystemets
utformning i alla avseenden står i överensstämmelse med regeringsformens krav på
att vissa bestämmelser skall meddelas i lag samt kraven i den europeiska
konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att
inskränkningar i skyddet av äganderätten skall stå i överensstämmelse med lag
samt uppfylla rimliga krav på tillgänglighet och förutsebarhet. Länsrätten har
som exempel anfört 2 kap. 3 och 4 §§ i utredningens förslag och påpekat att
dessa bestämmelser inte säger något om de personliga kvalifikationer, dvs.
omdöme, ålder, laglydnad och pålitlighet, som krävs för att komma i åtnjutande
av vapentillstånd. Mot bakgrund härav har länsrätten ifrågasatt om de
föreskrifter och allmänna råd som ligger till grund för beviljande av
vapentillstånd innehåller villkor och begränsningar utöver vad som kan inrymmas
i bestämmelserna i vapenlagen och därför möjligen enligt 11 kap. 14 §
regeringsformen inte skall tillämpas.
Regeringen delar inte länsrättens bedömning. I vapenlagen, såväl i dess
gällande lydelse som i vårt förslag, definieras på ett klart sätt omfattningen
av tillståndsplikten vad gäller innehav, införsel och handel med skjutvapen och
ammunition. Vidare anges på ett övergripande sätt vilka kriterier som skall vara
vägledande vid tillståndsprövningen. De närmare bestämmelserna om vilka krav som
skall gälla för tillstånd meddelas med stöd av bemyndigande av regeringen och,
efter vidaredelegation från regeringen, av Rikspolisstyrelsen. Dessa
bestämmelser innebär inte någon ytterligare inskränkning av den enskildes
frihet, utöver vad som följer av lagen. Regeringen är av den uppfattningen att
det i vårt förslag klart framgår att de förutsättningar för tillstånd som anges
i författningstexten inte på ett uttömmande sätt reglerar när tillstånd skall
beviljas. En sådan ordning hade knappast heller varit möjlig eftersom den skulle
kräva en mycket hög detaljeringsgrad med uppenbar risk för att utelämnande av
vissa kriterier som inte kan förutses skulle kunna leda till oönskade resultat.
Alternativet till den nuvarande uppbyggnaden av regelsystemet är en ökad
skönsmässighet vid prövningen hos tillståndsmydigheten. En sådan hade inneburit
minskad förutsebarhet för den enskilde. De kompletterande bestämmelser om vilka
förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall beviljas
publiceras i Svensk författningssamling respektive Rikspolisstyrelsens
författningssamling och är således tillgängliga för envar.
I övrigt har från remissinstanserna föreslagits en rad språkliga och
systematiska ändringar i förhållande till utredningens förslag. Vi har på
grundval bl.a. av dessa synpunkter gjort ett antal justeringar av utredningens
förslag till lagtext, dels i fråga om språket, dels i fråga om dispositionen.
Vissa av ändringarna innebär att vårt förslag ligger närmare den gällande
lagtexten än vad utredningen föreslår. I allt väsentligt har vi dock behållit
den av utredningen föreslagna strukturen och språkliga utformningen.
Vissa av de ändringar som har föreslagits av remissinstanserna förutsätter
överväganden beträffande lagens materiella innehåll. Detta gäller bl.a.
definition och klassindelning av skjutvapen i förhållande till krigsmateriel
samt frågan hur de sammanslutningar som kan beviljas tillstånd att inneha
skjutvapen och ammunition skall avgränsas. Det har inte ingått i utredningens
uppdrag att närmare överväga dessa frågor och något fullständigt underlag för
att ta ställning till förslagen finns därför inte att tillgå. Vi föreslår därför
att den nuvarande lagtexten överförs oförändrad, eller endast språkligt
förändrad i dessa delar. Det kan emellertid finnas anledning att i annat
sammanhang återkomma till de frågor som remissinstanserna väckt.
I samband med den språkliga och systematiska genomgången av lagtexten har vi
dock särskilt uppmärksammat en fråga som även har viss materiell betydelse.
Enligt 4 § vapenlagen (1 kap. 7 § förslaget till ny vapenlag) gäller endast
några uppräknade bestämmelser i vapenlagen för vissa projektiler, patroner och
patronhylsor som anges i paragrafen. Dessa bestämmelser avser förvaring,
omhändertagande, inlösen och förverkande. Emellertid hänvisas inte till
bestämmelserna om tillstånd till innehav, införsel eller handel. Detta innebär
att de angivna föremålen fritt får förvärvas och innehas av envar. Det kan mot
bakgrund härav från systematisk synpunkt ifrågasättas om några bestämmelser alls
i vapenlagen bör vara tillämpliga på dessa föremål. Exempelvis syftar
förvaringsbestämmelserna ju främst till att hindra att personer som inte har
rätt att inneha skjutvapen eller ammunition skall komma över sådan egendom.
Dessa bestämmelser fyller knappast någon funktion för egendom som får innehas av
envar. Samma sak kan sägas om bestämmelserna om omhändertagande, förverkande och
inlösen. När det gäller förverkande bör dock påpekas att det här endast är fråga
om förverkande enligt vapenlagen. Om de aktuella projektilerna skulle komma till
användning vid brott mot brottsbalken, eller befaras komma till brottslig
användning, kan förverkande ske med stöd av bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken. Vi föreslår med hänsyn härtill att de angivna föremålen helt
undantas från vapenlagens tillämpningsområde. I enlighet med vad Statens
kriminaltekniska laboratorium anfört bör paragrafen därutöver ändras så att den
även omfattar projektiler avsedda för kolsyrevapen. Sådana projektiler torde
redan i dag uppfattas som tillståndsfria enligt bestämmelsen. Ändringen utgör
endast en anpassning härtill.
Lagrådet har bl.a. ifrågasatt om den särreglering beträffande återutförsel
m.m. av skjutvapen som finns i 17 § vapenlagen (2 kap. 15 § förslaget till ny
vapenlag) alltjämt är motiverad. Därvid hänvisar Lagrådet till att det sedan
länge finns generella bestämmelser om förfarandet med varor som inte får föras
in till riket, bl.a. i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring
av införselreglerade varor, m.m. Lagrådet förordar att det övervägs om inte
paragrafen kan utgå.
Regeringen finner med hänsyn bl.a. till att lagen om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. inte gäller vid införsel av
gemenskapsvaror från ett annat land inom EU att bestämmelserna i 17 § vapenlagen
för närvarande inte kan utgå. Om bestämmelserna bör samordnas med den generella
regleringen av förfarandet med införselreglerade varor får övervägas vid senare
tillfälle. Lagrådet har vidare anfört att den
föreslagna placeringen av motsvarigheten till bestämmelsen i 47 § vapenlagen (2
kap. 17 § förslaget till ny vapenlag) blir missvisande med hänsyn till
bestämmelsens innehåll. Paragrafen, som reglerar även annan registrering än
sådan som avser tillståndspliktiga vapeninnehav var i det remitterarde
förslaget placerat under kapitelrubriken Tillstånd och underrubriken Register
över vapeninnehav . Lagrådet har som en möjlighet föreslagit att bestämmelsen
tas in i ett nytt kapitel med rubriken Register över vapeninnehav och beslut.
Enligt vår mening bör emellertid bestämmelsen stå kvar i 2 kap. i förslaget
till ny vapenlag, vilket kapitel reglerar de flesta av de tillstånd och beslut
som skall registreras. För att tillgodose det behov av förtydligande som
Lagrådet pekat på bör det vara tillräckligt att kapitelrubriken och
underrubriken ändras till Tillstånd och register respektive Register över
vapeninnehav och beslut .
När det gäller lagtextens utformning i övrigt redovisas våra överväganden i de
avsnitt som behandlar respektive sakområde samt i författningskommentaren.

7 Överklagande av beslut enligt vapenlagen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen |
| skall få överklagas till länsrätten. Kammarrätten skall pröva ett|
| överklagande från länsrätten endast om kammarrätten meddelat |
| prövningstillstånd. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser
instansordningen och krav på prövningstillstånd för överklagande av beslut att
avslå en ansökan om vapentillstånd eller om tillstånd att driva yrkesmässig
handel, beslut att återkalla ett sådant tillstånd samt beslut i fråga om inlösen
av vapen och ammunition. Övriga beslut bör enligt utredningen liksom för
närvarande få överklagas till länsstyrelsen, vars beslut inte bör få överklagas.
Utredningen anser inte att en tvåpartsprocess bör införas när det gäller
vapenärenden.
Remissinstanserna:Det flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Karlstads tingsrätt anser att även
polismyndighetens beslut att avslå ansökningar om ammunitionstillstånd,
införsel- och lånetillstånd samt tillstånd att få ändra skjutvapen bör kunna bli
föremål för domstolsprövning. Kammarrätten i Göteborg anser att alla beslut av
polismyndigheten i vapenärenden skall kunna överklagas till länsrätten samt att
polismyndigheten skall inta ställning som part i målet vid förvaltnings-
domstolen. Länsrätten i Kalmar län anser att även beslut om omhändertagande av
vapen och ammunition bör få överklagas till länsrätten samt att en
tvåpartsprocess bör införas vid förvaltningsdomstolen. Länsrätten i Stockholms
län anser att även polismyndighetens beslut om tillstånd till införsel av vapen
till Sverige bör kunna bli föremål för domstolsprövning. Sveriges domareförbund
anser att en tvåpartsprocess bör införas i vapenmål medan Sveriges
advokatsamfund anser att frågan bör utredas närmare.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 § vapenlagen får en polismyndighets
beslut i ett vapenärende överklagas hos länsstyrelsen. I den utsträckning som
framgår av paragrafens andra stycke får länsstyrelsens beslut överklagas till
kammarrätten. Detta gäller länsstyrelsens beslut i fråga om
vapenhandlartillstånd, återkallelse av vapen-, ammunitions- eller
vapenhandlartillstånd och om inlösen av vapen eller ammunition. Länsstyrelsens
beslut i andra vapenärenden får enligt 42 § tredje stycket vapenlagen inte
överklagas. Detta gäller länsstyrelsens beslut om avslag på ansökan om vapen-,
ammunitions-, införsel- eller lånetillstånd, avslag på ansökan om att få ändra
skjutvapen, beslut om särskilda förvaringsföreskrifter, beslut om förvaring hos
myndighet, beslut att omhänderta vapen, förlängning av frist för bl.a.
skrotning, anmaning att lämna vapen och beslut om förordnande av provledare.
Om en polismyndighet finner att dess beslut är uppenbart oriktigt på grund av
nya omständigheter eller av annan anledning, skall polismyndigheten ändra
beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel
för någon enskild part. Detta följer av 27 § förvaltningslagen (1986:223) och
gäller oavsett om beslutet överklagats eller inte. Vissa närmare angivna
undantag från skyldigheten att ompröva beslut föreskrivs dock i paragrafen.
Även i fall där länsstyrelsens beslut enligt vapenlagen inte får överklagas
kan en domstolsprövning under vissa förutsättningar ändå komma till stånd med
tillämpning av den tidsbegränsade lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut. I 1 § föreskrivs bl.a. att kammarrätten, på ansökan av en
enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos en förvaltningsmyndighet som
rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, skall
pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som
sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet.
Vidare föreskrivs att rättsprövning kan gälla endast sådana beslut som innebär
myndighetsutövning mot den enskilde, annars kan prövas av domstol endast efter
ansökan om resning och inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning.
Åtminstone länsstyrelsens beslut om avslag på ansökan om vapentillstånd torde
omfattas av möjligheten till rättsprövning.
Bestämmelserna om rättsprövning har tillkommit för att uppfylla Sveriges
åtaganden enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. I artikel 6:1 i konventionen sägs
bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till rättvis
och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag.
I samband med tillkomsten av lagen om rättsprövning uttalade föredragande
statsrådet (prop. 1987/88:69 s. 21) att det angivna tillämpningsområdet med bred
marginal täcker det som rimligen kan falla under konventionens begrepp civila
rättigheter och skyldigheter . Vid en förlängning av lagens giltighetstid
anförde föredragande statsrådet (prop. 1990/91:176 s. 8) dock att arbetet med
den översyn av olika författningar som bl.a. syftar till att svensk rätt skall
tillgodose Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning ännu inte
avslutats samt att resultatet kan komma att inverka på lagens tillämpnings-
område. Enligt lagens nuvarande lydelse är den tidsbegränsad till utgången av år
1997.

Instansordningen

Frågor om instansordningen och om partsställningen vid överklagande av
förvaltningsbeslut har behandlats av Domstolsutredningen i betänkandet
Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU
1991:106). Utredningen har som en principiell utgångspunkt anfört att den första
domstolsprövningen av ett förvaltningsärende alltid skall ske i länsrätt.
Utredningen har därför föreslagit att länsrätt i princip skall vara första
domstolsinstans i samtliga måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion och
anfört att det bör krävas starka skäl för att frångå denna princip. Följaktligen
har utredningen föreslagit att länsrätten blir första domstolsinstans även i
vapenmål. Domstolsutredningens förslag har remissbehandlats och i denna del
genomgående fått ett positivt mottagande.
Föredragande statsrådet anförde i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 25) att hon ansåg Domstolsutredningens principiella
utgångspunkt vara riktig och att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i
första instans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna, men att en ändrad
instansordning inte behöver gälla alla måltyper. Riksdagen godkände på
regeringens hemställan detta såsom en allmän riktlinje (bet. 1992/93:JuU24,
rskr. 1992/93:289). Domstolsutredningens förslag, att länsrätt i stället för
kammarrätt skall vara första domstolsinstans har därefter genomförts etappvis. I
en första etapp flyttades bl.a. studiestödsmål och kriminalvårdsmål ned till
länsrätt (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). I samma
lagstiftningsärende gavs länsrätt en generell behörighet att pröva mål som
första domstolsinstans om ärendet skall överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, jfr. 14 § lagen (1971:389) om allmänna förvaltnings-
domstolar. I en andra etapp, som trädde i kraft den 1 april 1995, flyttades ett
stort antal andra måltyper ned till länsrätt som första domstolsinstans (prop.
1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). Regeringen föreslår nu i en
proposition att såsom en tredje etapp resterande måltyper, med något undantag,
flyttas ned från kammarrätt till länsrätt (prop. 1995/96:22). Enligt vår mening
finns ingenting som talar emot att nu genomföra Domstolsutredningens förslag
även på vapenlagens område. Länsrätten bör alltså vara första domstolsinstans
även i vapenmål.
Vapenlagsutredningen har föreslagit att när möjlighet till domstolsprövning
finns bör polismyndighetens beslut överklagas direkt till länsrätten och
länsstyrelsen således uteslutas ur instanskedjan. En sådan ordning följer enligt
regeringens mening inte nödvändigtvis av nedflyttningen av mål från kammarrätten
till länsrätten. Det vore i och för sig möjligt att behålla länsstyrelserna som
första instans när det gäller överklagande av polismyndighetens beslut enligt
vapenlagen. Länsstyrelserna fyller väl de krav på sakkunskap och kompetens som
man kan ställa på prövningen av dessa ärenden. Nedflyttningen av vapenmålen från
kammarrätten innebär emellertid en förlängning av instanskedjan, som i detta
fall måste vägas mot såväl kostnadsaspekterna som mot intresset av att kunna
uppnå ett slutligt avgörande inom rimlig tid. Därvid uppkommer frågan om det är
nödvändigt att ett ärende enligt vapenlagen kan prövas av både länsstyrelse och
länsrätt. Till skillnad från många andra av de överklaganden som handläggs av
länsstyrelserna innehåller vapenärendena relativt renodlade frågor om
rättstillämpning där länsstyrelsernas särskilda sakkunskap eller möjligheter
till tvärsektoriella bedömningar inte gör sig särskilt gällande. Det bör därför
vara tillräckligt att vapenärendena prövas av länsrätten och att länsstyrelsen
således utesluts ur instansordningen. Regeringen instämmer i utredningens
bedömning i denna del.
Enligt utredningens förslag skulle alltså de ärendetyper som i dag får
överklagas från länsstyrelsen till kammarrätten överklagas direkt från
polismyndigheten till länsrätten. Ytterligare en ärendetyp nämligen
polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om vapentillstånd skulle
överklagas på samma sätt.
Övriga polismyndighetens beslut i vapenärenden skulle enligt utredningens
förslag liksom i dag överklagas till länsstyrelsen utan möjlighet till annan
domstolsprövning än den som följer av lagen om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut. Regeringen anser att en sådan lösning som utredningen
föreslår vore mindre lämplig eftersom den skulle innebära två olika
instansordningar för vapenärenden vilket inte minst för den enskilde vapenägaren
skulle vara opraktiskt. Vidare är den prövning som sker i olika typer av
vapenärenden många gånger likartad. Således måste i princip samma bedömning
göras av en persons lämplighet när fråga är om tillstånd till innehav av
skjutvapen som när det gäller tillstånd till införsel av vapen för jakt eller
tävling i Sverige. Praktiska skäl talar också för att t.ex. ett beslut om
omhändertagande av ett skjutvapen skall överklagas till samma instans som har
att handlägga ett överklagande av ett beslut om återkallelse av tillståndet att
inneha vapnet i fråga. Därtill kommer att det inte kan uteslutas att det även
bland de ärenden som enligt utredningens förslag skall överklagas till
länsstyrelsen kan förekomma frågor som berör en enskilds civila rättigheter i
Europakonventionens mening. Även med beaktande av möjligheten till rättsprövning
enligt lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut finns mycket som talar
för att också dessa ärenden bör omfattas av en instansordning där domstol ingår.
Regeringen anser på nu anförda skäl att samtliga ärendetyper enligt vapenlagen
bör kunna överklagas till länsrätt.

Prövningstillstånd

Enligt en ny bestämmelse i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 34 a § som
trädde i kraft den 1 oktober 1994, får i de fall det särskilt föreskrivits
kammarrätten pröva ett överklagande från länsrätten endast om kammarrätten har
meddelat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får enligt andra stycket i
paragrafen meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut
vartill länsrätten kommit eller det annars finns synnerliga skäl att pröva
överklagandet. Regeringen anförde (prop. 1993/94:133 s. 33 ) i propositionen som
låg till grund för införande av bestämmelsen bl.a. att nedflyttningen av
måltyper till länsrätten kommer att förlänga instanskedjorna i förvaltningsmål
samt att detta kommer att medföra att det dröjer längre innan det finns ett
slutligt avgörande i de mål som överklagas. Det är, menade regeringen, en fördel
både för samhället och för de enskilda om handläggningen av målen inte drar ut
alltför mycket på tiden. Regeringen ansåg också att ett system med
prövningstillstånd även i kammarrätt skapar möjligheter att bättre och mer
effektivt utnyttja de resurser som finns.
Krav på prövningstillstånd i kammarrätten har i princip undantagslöst
föreskrivits i samband med att olika måltyper enligt vad ovan sagts har flyttats
ned från kammarrätt till länsrätt. Vapenmålen skiljer sig inte på något
väsentligt sätt till sin natur från de övriga måltyper som fortsättningsvis
skall överklagas från förvaltningsmyndigheten till länsrätten. Regeringen delar
också Vapenlagsutredningens uppfattning att det inte är rimligt att ett
vapenärende fullt ut skall kunna prövas först av polismyndigheten och därefter
av två domstolar med möjlighet till prövningstillstånd i Regeringsrätten. I den
nya vapenlagen bör därför införas en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten. Av förvaltningprocesslagen följer att
kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd kan överklagas till
Regeringsrätten. Om kammarrätten beviljar prövningstillstånd, får enligt 33 §
tredje stycket förvaltningsprocesslagen det beslutet inte överklagas.

Partsställningen i vapenärenden

Frågan om partsställningen i vapenärenden har behandlats av 1987 års
vapenutredning i betänkandet Översyn av vapenlagstiftningen (SOU 1989:44).
Utredningen föreslog att Rikspolisstyrelsen skulle ges rätt att överklaga alla
beslut enligt vapenlagen, om det var av vikt för rättstillämpningen eller annars
från allmän synpunkt att saken prövades av högre instans. Syftet bakom förslaget
var bl.a. att försöka åstadkomma en enhetligare praxis i vapenärenden. Något
förslag av det innehåll som utredningen förordat lades emellertid inte fram.
Föredragande statsrådet anförde (prop. 1990/91:130 s. 51) bl.a. att Riks-
polisstyrelsen på ett lika ändamålsenligt men mindre kostsamt sätt kan medverka
till en enhetlig rättstillämpning genom att följa utvecklingen av överklagade
ärenden och sprida information om betydelsefulla avgöranden från såväl
länsstyrelsen som förvaltningsdomstolar.
Vapenlagsutredningen har ställt sig avvisande till möjligheten att ge
Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som fattat beslut i ärendet rätt att
överklaga. Att göra vapenmålen till en tvåpartsprocess skulle enligt
utredningens uppfattning i onödan göra handläggningen tyngre, mer omständlig och
tidskrävande samt mer kostsam, utan att på samma gång medföra några
beaktansvärda fördelar. Utredningen anför bl.a. att polismyndigheten har
möjlighet att framföra synpunkter på ett vapenärende i samband med
omprövningförfarandet vid ett överklagat beslut samt att domstolen alltid har
möjlighet att begära in yttrande från polismyndigheten eller Rikspolisstyrelsen.
Regeringen förslår emellertid - i den ovannämnda propostionen om genomförande
av Domstolsutredningens förslag om instansordning (prop. 1995/96:22) - att det
i förvaltningsprocesslagen skall föras in en generell regel om att den myndighet
som först har beslutat i ett ärende skall vara motpart till den enskilde vid ett
överklagande. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas om inget annat är föreskrivet
i den speciella lagstiftning som reglerar måltypen i fråga. För vapenärenden
innebär förslaget att, om inte annat föreskrivs i vapenlagen, polismyndigheten
alltid blir motpart till den enskilde vid ett överklagande till länsrätten. Av
allmänna processrättsliga regler följer att polismyndigheten därigenom även får
rätt att överklaga länsrättens beslut om det går myndigheten emot.
Genom den nu skisserade ordningen tillgodoses önskemålen från de
remissinstanser som förordat införandet av en tvåpartsprocess i vapenmålen.
Vidare kan ett sådant system antas gagna effektiviteten och leda till
processekonomiska fördelar hos domstolarna. Genom att ge polismyndigheten rätt
att överklaga länsrättens beslut ökar också möjligheterna att få till stånd
vägledande avgöranden och att rätta till enskilda beslut som framstår som
felaktiga från samhällets utgångspunkt.
Den eventuella ökning av polismyndigheternas arbetsbörda som kan bli följden
av att en tvåpartsprocess införs skall inte överdrivas. I de fall det inte finns
anledning att ändra polismyndighetens överklagade beslut, kan länsrätten enligt
förvaltningsprocesslagen fastställa beslutet utan vidare kommunikation med
polismyndigheten. Regeringen har i den ovan nämnda lagrådsremissen om ändring i
förvaltningsprocesslagen också föreslagit att en bestämmelse införs som ger
vidgade möjligheter att i vissa fall ändra polismyndighetens beslut utan
föregående skriftväxling, nämligen när sådan är onödig. Den ökade
arbetsbelastning som tvåpartsprocessen ändå kan antas medföra för
polismyndigheterna får enligt vår mening anses uppvägas av de fördelar från
effektivitetssynpunkt som en bättre prejudikatbildning på vapenområdet innebär.

8 Lasersikten

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Lasersikten bör inte omfattas av |
| vapenlagen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att lasersikten skall omfattas av
vapenlagen och att tillstånd skall krävas för innehav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser pekar på
gränsdragningssvårigheter mellan lasersikten och andra laseranordningar.
Riksåklagaren ifrågasätter om den föreslagna utvidgningen är nödvändig medan
Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Rikspolisstyrelsen och
Polismyndigheten i Helsingborg avstyrker förslaget med motiveringen att en
tillståndsplikt inte är nödvändig. Statens kriminaltekniska laboratorium har
ställt sig tveksam till förslaget och bl.a. anfört att en tillståndsfri
laserpekare kan vara lika användbar som riktmedel samt att lasersikten kan vara
svåra att särskilja från laserpekare .
Skälen för regeringens bedömning: Av 1 och 2 §§ vapenlagen (1 kap. 2-4 §§
förslaget till ny vapenlag) framgår vilka föremål som är att betrakta som
skjutvapen och som således är tillståndspliktiga enligt vapenlagen. Inga sikten
omfattas av tillståndsplikten.
Ett lasersikte är ett riktmedel som kan monteras på olika typer av skjutvapen.
Det är så konstruerat att det sänder en kompakt ljusstråle i vapnets
skottriktning. Ljusstrålen skapar en lysande röd punkt på det föremål den
träffar. Det är meningen att siktet skall ställas in så att den röda punkten
överensstämmer med den punkt där ett skott från vapnet träffar. Den röda punkten
blir svagare på längre avstånd. För att den skall kunna ses kan därför en kikare
ingå i siktet. Strålen reflekteras också olika bra beroende på vilket material
den träffar. Förutsatt att lasersiktet används under sådana förhållanden att den
röda punkten kan ses med blotta ögat, innebär lasersiktet att skytten inte
behöver hålla vapnet vid ögat för att kunna rikta det mot målet.
Utredningen har uppmärksammat att lasersikten marknadsförs i Sverige och att
det därvid åberopas många användningsområden, t.ex. träning, utbildning, jakt
och säkerhetsändamål.
Laser omfattas av strålskyddslagen (1988:220). Beroende på strålskydds-
egenskaperna delas laseranordningar in i olika klasser. För de högre klasserna
gäller krav på tillstånd, bl.a. för innehav. De lasersikten som finns i handeln
är emellertid enligt utredningen klassade i någon av de lägsta klasserna och är
i princip ofarliga för ett oskyddat öga.
Utredningen motiverar sitt förslag med att det inte råder någon tvekan om att
lasersikten kan användas vid allvarlig brottslighet och att samhällets
uppmärksamhet därför är påkallad. Flera remissinstanser har avstyrkt förslaget
bl.a. med motiveringen att lasersikten inte utgör något problem från polisiär
synpunkt samt att gränsdragningssvårigheter kan uppstå i förhållande till
laserinstrument som används för andra ändamål, t.ex. en laserpekpinne för
overheadbilder eller laser för industriellt bruk. Statens kriminaltekniska
laboratorium har ställt sig tveksam till förslaget och därvid påpekat bl.a. att
användbarheten av ett lasersikte är störst på korta avstånd och under dåliga
ljusförhållanden. I sådana sammanhang är enligt laboratoriet en tillståndsfri
laserpekare lika användbar. Laboratoriet har även påpekat att lasersikten kan
vara svåra att särskilja från laserpekare och att lagförslaget därför inte
skulle uppnå den verkan som eftersträvades.
Med hänsyn bl.a. till vad Statens kriminaltekniska laboratorium anfört om
gränsdragningsproblem till instrument som rimligen inte bör falla inom
vapenlagstiftningens område och möjligheten att ersätta lasersikten med annan
liknande laserutrustning, anser regeringen att utredningens förslag i denna del
inte bör genomföras. Regeringen avser dock att mycket noga följa utvecklingen på
detta område och återkomma till riksdagen om det skulle visa sig att det finns
ett mer påtagligt behov av att kräva tillstånd för innehav av lasersikten.

9 Samlarvapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Tillstånd skall undantagsvis kunna meddelas|
| för skjutning med samlarvapen och andra vapen för vilka tillstånd|
| till innehav meddelats för annat ändamål än skjutning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Svenska Vapenstiftelsen ställer sig dock kritisk
till vissa av utredningens uttalanden om hur dispensmöjligheten skall tillämpas.
Skälen för regeringens förslag: Tillstånd till innehav av skjutvapen kan
enligt 9 § vapenlagen (2 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag) meddelas - utöver
de fall då sökanden har behov av vapnet för skjutning - för vapen som har
prydnadsvärde, samlarvärde eller särskilt affektionsvärde. I dessa fall får
vapnet inte användas för skjutning.
Den som ansöker om tillstånd att inneha ett vapen för skjutning skall enligt 5
§ vapenförordningen visa sig kunna handha ett sådant vapen som ansökan avser.
Detta gäller inte om ansökan avser innehav för annat ändamål, t.ex. att vapnet
skall ingå i en samling. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd till vapenlagstiftningen måste särskilda krav ställas på vapensamlares
personliga kvalifikationer. Det bör vidare stå klart att vederbörande har ett
seriöst intresse för verksamheten (RPS FS 1992:2 FAP 551-3). Den som har fått
tillstånd att inneha samlarvapen har emellertid inte behövt visa att han kan
handha vapen praktiskt på ett sådant sätt som avses i 5 § vapenförordningen.
Huvudregeln bör därför liksom för närvarande vara att när tillstånd till innehav
av ett vapen meddelats för annat ändamål än skjutning, dvs. för ett vapen som
har huvudsakligen samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde, får
vapnet inte användas för skjutning.
Däremot bör det inte finnas något hinder mot att i undantagsfall tillåta
skjutning med sådana vapen. Detta bör främst gälla när det föreligger intresse
från vapenteknisk synpunkt. Vi föreslår därför i likhet med utredningen att en
dispensmöjlighet införs. Denna avser i första hand samlarvapnen. Det kan
emellertid inte uteslutas att det någon gång kan finnas skäl att också meddela
tillstånd till skjutning med ett vapen som har huvudsakligen prydnadsvärde eller
särskilt affektionsvärde för innehavaren. Dispensmöjligheten bör därför gälla
generellt.
Frågan om utfärdande av tillstånd till skjutning behandlas närmare i
författningskommentaren (avsnitt 15).

10 Utbyte av extra vapendelar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En tillståndspliktig vapendel som är |
| försliten eller på annat sätt obrukbar skall få bytas mot en ny |
| likadan, under förutsättning att den gamla skrotas. Bytet skall |
| anmälas till polismyndigheten. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig antingen
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § vapenlagen (1 kap. 3 § f förslaget
till ny vapenlag) skall vad som i lagen sägs om skjutvapen också gälla bl.a.
pipor till skjutvapen. Det innebär bl.a. att den som vill inneha en extra pipa
till ett vapen utöver tillståndet för själva vapnet även måste söka tillstånd
för den extra pipan. Om den ordinarie pipan till vapnet förslits eller på annat
sätt blir obrukbar, får den enligt 24 § vapenlagen (4 kap. 2 § förslaget till ny
vapenlag) utan särskilt tillstånd bytas ut mot en ny likadan. Om däremot en
extrapipa blir sliten eller på annat sätt obrukbar erfordras ett nytt
vapentillstånd för att byta ut den. Särskilt när det gäller skjutvapen som är så
konstruerade att skytten själv på ett enkelt sätt kan byta pipa är denna
skillnad enligt vår mening svår att motivera.
En pipa eller en annan vapendel, som på grund av slitage eller på annat sätt
blivit obrukbar och därför bytts ut, bör skrotas. Med skrotning av skjutvapen
eller tillståndspliktig vapendel avses enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd till vapenlagstiftningen att vapnet eller vapendelen förstörs
så att ingen vital del kan komma till användning igen (RPS FS 1992:2 FAP 551-3).
Om en extra vapendel, som alltså kräver särskilt tillstånd till innehav, byts
ut, kommer vapendelen inte längre att vara identisk med den vapendel som
tillståndet avser. Detta har betydelse med hänsyn till att vapendelens nummer
normalt finns angivet i tillståndsbeviset. Genom att föreskriva att utbytet
skall anmälas till polismyndigheten kan emellertid myndighetens kontroll över
vapeninnehavet ändå upprätthållas. Detta gäller särskilt som intyg enligt
Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall utfärdas över skrotningen för
efterföljande ändring i vapenregistret. Den som tar emot vapen för skrotning
skall också, enligt 40 § vapenförordningen, föra förteckning över mottagna
vapen.
Vi föreslår mot bakgrund härav att den som låter skrota en vapendel, för
vilken särskilt tillstånd meddelats, skall få anskaffa en ny likadan i utbyte,
utan att ansöka om nytt vapentillstånd. Bytet skall dock anmälas till
polismyndigheten som därvid skall utfärda ett nytt tillståndsbevis.Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 25 b § vapenlagen (11
kap. 2 § d förslaget till ny vapenlag) utfärda närmare föreskrifter om själva
förfarandet.

11 Signalvapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Någon ändring av tillståndsplikten för |
| signalvapen bör inte göras. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del
antingen instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har behandlat frågan om
tillståndsplikten för signalvapen med anledning av en skrivelse till regeringen,
som har överlämnats till utredningen. I skrivelsen föreslås att en viss
nödsignalsutrustning som laddas med patroner skall kunna innehas utan särskilt
tillstånd.
Sedan den 1 januari 1988 (SFS 1987:1008) gäller enligt 1 § vapenlagen (1 kap.
3 § förslaget till ny vapenlag) reglerna för skjutvapen också signalvapen som
laddas med patroner. I samband med att förslaget till ändring lades fram anförde
föredragande statsrådet (prop. 1986/87:154 s. 11) bl.a. att möjligheterna att
missbruka dessa anordningar är stor, att det förekommer att de manipuleras så
att skarpa skott kan avlossas och att de också, när de används för sitt
egentliga ändamål, kan vara farliga med hänsyn till risken att någon träffas av
en utskjuten signal- eller lysprojektil. Föredragande statsrådet anförde att
behovet av signalanordningar i stor utsträckning kan tillgodoses genom olika
pyrotekniska produkter, men att tillstånd att inneha signalvapen givetvis bör
kunna beviljas för seriös användning. Tillståndsplikten bedömdes därför inte
medföra några större olägenheter för allmänheten. Vi instämmer i den bedömning
som sålunda gjordes när tillståndsplikten infördes och anser inte att någon
omständighet framkommit som bör föranleda någon annan bedömning.

12 Tårgassprayer och liknande sprayer

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Sådana sprayer avsedda för självförsvar som|
| innehåller tårgas eller andra tårretande ämnen skall omfattas av|
| vapenlagens regler för skjutvapen och vara tillståndspliktiga. |
| Detsamma skall gälla sprayer som innehåller ämnen med |
| morfinliknande effekter och som ger en temporär bedövning eller |
| förlamning. Sådana sprayer som innehåller ämnen som inte är |
| irritationsframkallande, t.ex. livsmedelsfärg, skall däremot |
| inte omfattas av vapenlagen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig antingen
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Vapenlagens bestämmelser om skjutvapen gäller,
förutom skjutvapen i egentlig mening, även vissa andra föremål som räknas upp i
1 § andra stycket. Bland dessa nämns särskilt tårgasanordningar. Med
tårgasanordningar torde avses även andra anordningar som till verkan och ändamål
är jämförliga därmed.
På marknaden förekommer en mängd olika typer av sprayer som är avsedda för
självförsvar eller för polisändamål. En del av dessa innehåller tårgas och är
därmed att direkt hänföra till tårgasanordningar. Det finns emellertid även
sprayer som innehåller andra tårretande ämnen eller som innehåller
bedövningsmedel. Det finns också försvarssprayer som påstås endast innehålla
färgämnen.
Utredningen har från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) inhämtat
yttrande över förekomsten av tårgasanordningar och andra jämförliga anordningar
(skyddssprayer). Därefter har utredningen inhämtat yttrande från Försvarets
forskningsanstalt (FOA) över sprayernas farlighetsgrad. FOA har begränsat sin
bedömning av farlighetsgraden till den situation i vilken skyddssprayer kan
tänkas användas. Därvid har FOA anfört att när det gäller farlighetsbedömningen
kan man inte enbart bedöma det ingående ämnets eller de ingående ämnenas
giftighet (toxicitet) utan att man även bör beakta att ingående ämnen kan
påverka giftigheten av varandra (interaktioner). Drivgaser och beståndsdelar
från vapnet kan också påverka giftigheten. Detta försvårar enligt FOA
bedömningen och gör den osäker, i vissa fall omöjlig.
Enligt yttrandena från SKL och FOA kan de aktuella sprayerna delas in i
följande fyra kategorier.

A. Sprayer som innehåller tårretande ämnen och slemmhinne- och hudirriterande
ämnen benämnda tårgas
Det finns olika ämnen som klassificeras som tårgas. De två vanligaste benämns CN
och CS. Det sistnämnda ingår i den svenska polisens tårgasutrustning och är
mindre giftigt än CN. Utmärkande för tårgaserna är enligt FOA att de har en
omedelbart retande effekt på ögon, hud och slemhinnor redan i låga
koncentrationer. I praktiken kan skadliga och dödande effekter uppkomma enbart
då någon utsätts för mycket höga koncentrationer, vilket exempelvis kan inträffa
när tårgasfacklor används i begränsade utrymmen. Även om dödsfall har beskrivits
är de ovanliga.

B. Sprayer innehållande andra tårretande ämnen än de tårgaser som nämnts under A

Hit kan hänföras olika typer av pepparextrakt, där den aktiva substansen är
capsaicin. Senapsolja med den aktiva substansen allylisotiocyanat kan också ingå
i denna grupp. Hit räknas de s.k. pepparsprayerna liksom diverse produkter som
uppges vara lämpade som skydd mot bitska hundar m.m.
Capsaicin är kraftigt irriterande på ögon, hud och slemhinnor. Enligt FOA har
på senare år pepparspray använts i polisiära sammanhang i vissa länder, t.ex.
vid upplopp. Trots bristfällig dokumentation i detta hänseende kan man enligt
FOA våga anta att de skadliga effekterna borde vara beskedliga.
Senapsoljan består av flyktig allylisotiocyanat. Den är irriterande på ögon,
hud och slemhinnor. Dess effekt påminner enligt FOA åtminstone kvalitativt om
capsaicinets. Skadliga effekter på ögon, hud och slemhinnor av senapsoljan har
inte rapporterats. Trots detta kan man enligt FOA:s bedömning knappast anta att
eventuella skador skulle vara av allvarlig natur.

C. Sprayer som innehåller diverse ämnen som inte är direkt
irritationsframkallande
Hit räknas ämnen som anses lämpade som skydd och samtidigt kan märka ut
angriparen. Livsmedelsfärger kan ingå i dessa sprayer. Vissa av dessa ämnen är
studerade från giftighetssynpunkt. Emellertid är deras skadlighet vid användning
i spray mycket sällan eller aldrig dokumenterade. Man kan likväl enligt FOA
förmoda att giftigheten är låg vid denna användning.

D. Sprayer eller andra jämförliga anordningar med innehåll som ger en temporär
bedövning eller förlamning
Det finns enligt FOA uppgifter som tyder på att denna typ av spray skulle
förekomma. Tänkbara ämnen i sådana sprayer är substanser med morfinliknande
effekter, t.ex. fentanylderivat eller ämnen med atropinlik effekt såsom
skopolamin. Det är inte möjligt att här ange vilken verkansgrad denna typ av
spray skulle kunna ha. Skulle verkansgraden vara mycket hög måste den enligt FOA
betecknas som alltför farlig för att användas av privatpersoner.

Tårgasanordningar har sedan lång tid tillbaka omfattats av vapenlagen och varit
underkastade samma krav på tillstånd m.m. som skjutvapen. Det saknas skäl att i
detta sammanhang överväga att ändra denna ordning. Även om risken är liten att
någon skall tillfogas allvarliga skador av tårgas, har tårgasanordningarna
karaktär av vapen. Syftet är att under en begränsad tid fysiskt sätta en person
ur spel. Utöver de polisiära användningsområdena är tårgasanordningarna avsedda
att användas i självförsvar. Emellertid är de minst lika effektiva som
angreppsvapen. Det har bl.a. visat sig att tårgassprayer ofta kommer till
användning vid rån och liknande överfall.
Sprayer i kategori A innehåller tårgas och är alltså direkt hänförliga till
tårgasanordningar. Denna kategori av sprayer skall självfallet anses falla under
vapenlagen.
Sprayer i kategori B innehåller andra tårretande ämnen än tårgaser. Som
framgår av det ovanstående liknar de aktiva ämnenas omedelbara verkan tårgasen.
Även dessa sprayer bör därför falla under vapenlagen.
Sprayer i kategori C innehåller ämnen som är inte direkt irritations-
framkallande. De kan enligt FOA förmodas ha låg giftighet. Vi utgår från att de
främst är obehagliga att få på sig och ofta har till syfte att för framtida
identifiering märka ut en angripare. Sådan sprayer skiljer sig väsentligt i
fråga om verkan och ändamål från tårgasanordningarna. Således saknas enligt vår
mening skäl att låta vapenlagens bestämmelser omfatta också dessa sprayer.
Sprayer i kategori D slutligen ger temporär bedövning eller förlamning. De kan
därför, även utan att irritera ögon, hud eller slemhinnor, ha en kraftigt
prestationsnedsättande effekt. Vi anser med hänsyn härtill att sådana sprayer i
fråga om verkan och ändamål kan jämföras med tårgasanordningar. De bör därför
omfattas av vapenlagen och vara tillståndspliktiga.
För att klargöra vapenlagens omfattning när det gäller olika skyddssprayer och
för att undanröja eventuella tveksamheter i legalitetshänseende föreslår vi en
justering av uppräkningen i 1 § andra stycket vapenlagen (1 kap 3 § förslaget
till ny vapenlag). Sålunda bör efter tårgasanordningar läggas till och andra
till verkan och ändamål jämförliga anordningar . Därigenom bör lagtexten komma
att stå i överensstämmelse med vad som ovan sagts om vapenlagens omfattning vad
gäller sprayer avsedda för självförsvar.
Regeringen har inte funnit skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om i
vilken utsträckning tillstånd bör beviljas för tårgasanordningar eller andra
tillståndspliktiga sprayer. I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
till vapenlagstiftningen (RPS FS 1992:2 FAP 551-3) anges att tillståndsgivningen
beträffande gaspistoler eller andra likartade vapen - t.ex. spray - bör vara
mycket restriktiv och att tillstånd endast bör beviljas undantagsvis, när ett
synnerligen starkt behov föreligger.
Frågan om skyddssprayer har emellertid aktualiserats genom att
Rikspolisstyrelsen har inlett en försöksverksamhet där hotade kvinnor som
komplement till s.k. trygghetspaket, som innehåller olika larmanordningar, efter
vederbörlig tillståndsprövning i varje enskilt fall också utrustats med
pepparspray. Regeringen har genom ett beslut den 18 november 1993 uppdragit åt
Rikspolisstyrelsen att utvärdera försöksverksamheten. Utvärderingen bör enligt
beslutet omfatta bl.a. frågorna om tårgas- eller pepparspray kan utgöra ett
effektivt skydd för hotade kvinnor och om innehavet av ett sådant försvarsmedel
upplevs som en trygghet för den hotade. Därutöver är utvärderingen avsedd att
belysa riskerna för att försvarsmedlet missbrukas eller på annat sätt föranleder
skada. Utvärderingen skulle enligt beslutet ha getts in till
Justitiedepartementet senast den 1 januari 1995. Rikspolisstyrelsen har
emellertid förklarat att underlaget ännu i juni i år var för litet för en
meningsfull utvärdering samt att man med hänsyn härtill beslutat förlänga
försöksperioden till den 1 juli 1996. Utvärderingen kan därför beräknas vara
färdig först i början av september 1996.

13 Paintballvapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Vapen laddade med färgampuller, s.k. |
| paintballvapen, som används vid stridsliknande spel och lekar |
| får anses vara avsedda för målskjutning och bör få innehas utan |
| tillstånd av personer som fyllt 18 år. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens såvitt gäller sådana
paintballvapen som uppfyller kriterierna för att anses vara effektbegränsade.
Enligt utredningen bör icke-effektbegränsade paintballvapen alltid vara
tillståndspliktiga och tillstånd meddelas synnerligen restriktivt.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig över
utredningens förslag tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Några
remissinstanser, däribland Rikspolisstyrelsen, efterlyser en mer ingripande
reglering av paintballverksamhet och föreslår att samtliga paintballvapen skall
vara tillståndspliktiga. Ett antal remissinstanser har framfört invändningar mot
utredningens bedömning att paintballskytte skall vara att betrakta som
målskjutning. Statens kriminaltekniska laboratorium har bl.a. anfört att
klassificeringen av paintballvapen inte är meningsfull i sin nuvarande form och
har lämnat förslag till alternativa lösningar.
Skälen för regeringens förslag: Paintballvapen är benämningen på en typ av
kolsyredrivna skjutvapen som är avsedda för stridsliknande spel och lekar där
deltagarna skjuter på varandra. Vapnen laddas med ett slags ampuller som har en
relativt stor kaliber och som består av ett gelatinskal innehållande flytande
färg. När ampullen träffar sitt mål brister gelatinskalet varvid färgen rinner
ut och markerar på så sätt en träff.
Enligt 5 § andra stycket vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget till
ny vapenlag) krävs inte tillstånd för den som fyllt 18 år att inneha, driva
handel med eller föra in effektbegränsade vapen. Ett sådant vapen är antingen
ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett
harpunvapen. Det skall därutöver ha en i förhållande till andra jämförliga
skjutvapen begränsad effekt. Vad som avses med en sådan begränsad effekt
definieras i vapenförordningen. I 1 a § sägs att ett kolsyre-, luft- eller
fjädervapen skall anses ha en begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra
meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än tio joule. När
det gäller hel- eller halvautomatiska vapen av dessa slag anges gränsen till tre
joule.
Statens kriminaltekniska laboratorium testar kolsyre-, luft- och fjädervapen
för att avgöra om dessa skall anses vara effektbegränsade eller inte. Det finns
i dag ett stort antal fabrikat och typer av paintballvapen vilka laboratoriet
vid sina tester funnit ha en sådan begränsad effekt som anges i
vapenförordningen. I stort sett samtliga dessa torde vara importerade.
Det andra kravet för att vapnen skall anses tillståndsfria för personer över
18 år - att vapnen skall vara avsedda för målskjutning - torde i praktiken ha
kommit att anses uppfyllt när det gäller paintballvapen. I vart fall har såvitt
vi känner till ingen myndighet ingripit mot att personer som fyllt 18 år utan
tillstånd importerat, sålt eller innehaft paintballvapen med begränsad effekt.
Från många håll har emellertid ifrågasatts om skytte mot levande mål, som ju
paintballverksamheten går ut på, någonsin kan betraktas som målskytte.
Verksamheten har också kritiserats för att vara våldsförhärligande.
Stridsliknande spel och lekar med paintballvapen förekommer under olika namn
såsom överlevnadsspel, paintballgames och survivalgames. Verksamheten bedrivs
kommersiellt på banor utomhus i skogsområden eller inomhus, t.ex. i före detta
industrilokaler. Det förekommer också paintballskytte i ideell regi genom olika
föreningar. Stridsspelen utövas ofta enligt fastställda regler. Dessa kan
innebära bl.a. följande. Två lag om högst tio spelare tävlar mot varandra på en
avgränsad plan. Vapnen kontrolleras före spelets början, bl.a. med avseende på
projektilens utgångshastighet. Minsta skjutavstånd är fem meter. Färgampullerna
får inte vara kylda så att de blir hårda. Skyddsmask måste bäras och deltagarna
bör ha heltäckande klädsel. Deltagarna måste omedelbart rätta sig efter direktiv
från domare och säkerhetschef.
Enligt utredningen kan en träff från ett paintballvapen från cirka tio meters
håll förorsaka smärta och ett blåmärke. Det har emellertid inte framkommit att
någon fått allvarligare skador på grund av enbart en träff från ett
paintballvapen.
Utredningen har uppskattat antalet paintballvapen i Sverige till mellan 25 000
och 100 000 stycken. Intresseorganisationen EPSF European Paint Sport Federation
har uppskattat antalet personer som regelbundet deltar i paintballaktiviteter
till 85 000.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har i sitt remissyttrande anfört
bl.a. följande. Jämfört med en luftgevärskula med samma anslagsenergi har en
paintballkula liten penetreringsförmåga på grund av dess stora träffyta och att
dess ytskikt brister vid en träff. Vid tester av olika paintballvapen har den
uppmätta anslagsenergin på flertalet vapen legat nära gränsvärdena på tio
respektive tre joule. Vapnen synes därför vara anpassade till svenska
bestämmelser. Paintballvapen kan dock oftast på ett enkelt sätt ändras så att
hastighet och anslagsenergi uppnår ett högre värde. Det finns anledning att tro
att de vapen som finns på marknaden kan ha högre prestanda än det vapen som
klassificerats. Ett sådant förhöjt värde ökar emellertid projektilens farlighet
endast marginellt. Risken för en framtida allmän prestandahöjning för
paintballvapen torde inte heller vara speciellt stor beroende på att det finns
praktiska faktorer hos dessa vapen och hos denna ammunition som naturligt
begränsar prestandan.
SKL anser på de anförda skälen att klassificeringen av paintballvapen inte är
meningsfull i sin nuvarande form. Laboratoriet föreslår att man föreskriver
antingen att alla hel- och halvautomatiska skjutvapen skall vara
tillståndspliktiga och de övriga tillståndsfria för den som fyllt 18 år eller
att samtliga paintballvapen skall vara tillståndsfria för personer som fyllt 18
år. Enligt SKL:s uppfattning finns det ur vapenteknisk synvinkel ingen större
anledning till särbehandling av de olika typerna av paintballvapen; eldhastighet
och projektilens farlighet skiljer sig inte åt.
Enligt vår mening bör utgångspunkten vid fastställande av tillståndspliktens
omfattning vara den direkta farligheten hos paintballvapen och risken i övrigt
att dessa kan komma att användas som hjälpmedel vid allvarlig brottslighet. Som
angetts i det ovanstående har inte framkommit att paintballvapnen i sig skulle
ha orsakat några allvarliga skador. Att vapnens farlighet skulle vara begränsad
vinner också stöd av SKL:s yttrande. Visserligen kan inte uteslutas att en träff
från ett paintballvapen på nära håll skulle kunna orsaka bestående skada hos ett
oskyddat öga. Som SKL påpekat är emellertid penetreringsförmågan hos projektilen
från ett paintballvapen väsentligt mindre än hos projektilen från ett
effektbegränsat luftgevär. Effektbegränsade luftgevär har sedan länge varit
tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Det finns heller inget stöd för att
paintballvapen skulle utgöra en fara i brottssammanhang. Vapnen har ett relativt
särpräglat utseende och kan svårligen förväxlas med ordinära handeldvapen.
En ytterligare aspekt på paintballvapnen, som framförts av bl.a.
Rikspolisstyrelsen, är att företeelsen som sådan i vissa fall skulle kunna ge
intryck av att förhärliga utövandet av våld. Emellertid har ingenting framkommit
som tyder på att det skulle kunna föreligga något samband mellan utövande av
paintballskytte och våldsbenägenhet i övrigt. Även om man från etiska
utgångspunkter kan anföra invändningar mot att anordna stridsliknande spel och
lekar med paintballvapen finns det knappast skäl att ingripa mot dessa med stöd
av vapenlagstiftningen. Man bör hålla i minnet att också flera etablerade
sporter är inspirerade av verklig våldsutövning mellan människor. Det finns
anledning tro att paintballskyttet med tiden i allt större utsträckning kommer
att bedrivas i organiserade former och att tävlingsmomentet därvid kommer att
bli mer framträdande än likheterna med en verklig eldstrid.
Med hänsyn till de skäl som nu anförts anser vi att paintballvapen i princip
bör vara tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. I enlighet med vad SKL har
anfört saknar de i vapenförordningen angivna gränserna för projektilens
anslagsenergi mening när det gäller paintball- vapen. Gränserna bör därför tas
bort beträffande dessa skjutvapen. Som framgår av SKL:s yttrande finns ingen
anledning att från farlighetssynpunkt göra någon skillnad mellan de olika
typerna av paintballvapen. Såväl hel- som halvautomatiska och övriga
paintballvapen bör anses ha sådan begränsad effekt som avses i 5 § andra
stycket vapenlagen. En föreskrift med detta innehåll bör tas in i
vapenförordningen.
Vapenlagstiftningen är uppbyggd kring tre huvudsakliga användningsområden för
skjutvapen. (Här bortses från sådana skjutvapen som innehas för annat ändamål än
skjutning, t.ex. samlarvapen.) Dessa användningsområden är målskjutning, jakt
och skyddsändamål. Kravet i 5 § andra stycket vapenlagen - att ett skjutvapen
skall vara avsett för målskytte för att vara tillståndsfritt för personer som
fyllt 18 år - utesluter således jakt och skyddsändamål som användningsområde för
de vapen som omfattas av bestämmelsen. Detta kan motiveras med att särskilda
kunskapskrav bör vara uppfyllda för innehav av jaktvapen samt att särskild
restriktivitet bör gälla för innehav av skjutvapen för skyddsändamål. Samma sak
bör gälla för paintballvapen. Detta uppnås om man behåller den nuvarande
lagtexten och anser paintballskytte utgöra målskytte. Alternativet är att skapa
en särreglering för paintballvapnen. Vi anser detta inte vara motiverat.
Paintballskyttet syftar inte till att åstadkomma annan effekt än att markera en
träff på en motspelare, som får förutsättas vara införstådd med denna konsekvens
av spelet. Även om det således är fråga om skytte mot levande mål anser vi att
paintballvapnen i vapenlagens mening - där avsikten alltså främst är att
utesluta andra användningsområden - bör anses vara avsedda för målskjutning. Vi
instämmer således i utredningens bedömning i denna del.

14 Kostnadskonsekvenser

Vi föreslår i avsnitt 5 en viss utökning av tillståndsplikten avseende
skjutvapen och ammunition. Detta gäller överföring av skjutvapen till ett annat
land inom EU eller, i fråga om ammunition, också inom EES. Vi föreslår också att
polismyndigheten skall åläggas att utfärda europeiska skjutvapenpass till
personer som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige. De merkostnader som
dessa förslag innebär för polismyndigheten bör emellertid kunna täckas med
avgifter enligt avgiftsförordningen (1992:191). Nödvändiga föreskrifter härom
bör meddelas av regeringen.
De förslag vi lämnar i fråga om instansordningen och partsställningen i
vapenmål är att hänföra till det pågående reformarbetet inom den allmänna
förvaltningsdomstolsorganisationen. Kostnadseffekterna av den
s.k. instansordningsreformen redovisas bl.a. i prop. 1995/96:22. Den totala
besparingen av reformen beräknas där till 22 - 24 miljoner kronor.
Kostnadskonsekvenserna av förslaget till ändrad partsställning vid överklagande
av polismyndighetens beslut behandlas mer utförligt i avsnitt 4.4. Där görs
bedömningen att den ökade arbetsbelastningen för polismyndigheterna uppvägs av
de fördelar från effektivitetssynpunkt som en bättre prejudikatsbildning på
vapenområdet innebär. Förslaget att länsrätten skall ersätta länsstyrelsen som
överklagandeinstans faller emellertid utanför instansordningsreformen. Förslaget
innebär en minskad arbetsbelastning för länsstyrelserna samt en viss ökning av
förvaltningsdomstolarnas arbetsbelastning. Netto bedöms förslaget innebära en
kostnadsökning för staten understigande en miljon kronor. Vårt förslag att det
skall vara möjligt att under vissa förutsättningar byta ut en extra vapendel
utan särskilt tillstånd kan antas medföra visst merarbete hos polismyndigheterna
med att justera innehållet i vapentillståndet avseende vapendelen m.m. Kostnaden
härför får emellertid bedömas vara försumbar.
I fråga om regleringen av paintballvapen innebär vårt förslag en förenkling
i förhållande till nuvarande ordning. Paintballvapen skall alltså inte behöva
testas med avseende på effekten för att man skall kunna konstatera att de är
tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Detta kan innebära en viss
besparing.
Övriga förslag har, såvitt går att bedöma, inga kostnadskonsekvenser.

15 Författningskommentar

1 kap.

I första kapitlet finns bestämmelser om vad som skall förstås med skjutvapen och
ammunition samt vilka andra föremål som faller inom lagens tillämpningsområde
respektive utanför detta område.

1 §

Paragrafen är ny och anger lagens tillämpningsområde.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
justerats språkligt.

3 §

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i nuvarande vapenlag.
Under e nämns, förutom tårgasanordningar, andra till verkan och ändamål
jämförliga anordningar . Detta utgör ett förtydligande i förhållande till den
nuvarande lagtexten. Uttrycket andra till verkan och ändamål jämförliga
anordningar innebär att också anordningar som innehåller andra ämnen än tårgas
kan omfattas av bestämmelsen. I avsnitt 12 har behandlats frågan hur olika typer
av skyddssprayer bör bedömas i detta hänseende.
I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts i förhållande till gällande
lydelse.
I 11 kap. 1 § a bemyndigas regeringen att föreskriva att vapenlagen eller
vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga
säkerhet.

4 §

Paragrafen motsvarar 2 § i nuvarande vapenlag och har endast justerats
språkligt.

5 §

Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 3 § första stycket
nuvarande vapenlag.

6 §

Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket nuvarande vapenlag och har endast
justerats språkligt.

7 §

Paragrafen motsvarar närmast 4 § i nuvarande vapenlag. Till uppräkningen av
föremål som undantas från lagens tillämpning har fogats projektiler avsedda för
kolsyrevapen. Därigenom avses bl.a. att sådana färgampuller som används som
ammunition till paintballvapen och som har beskrivits i avsnitt 13 skall
omfattas av bestämmelsen.
Till skillnad från bestämmelsen i den nuvarande vapenlagen innebär den
föreslagna lydelsen att inte några av vapenlagens bestämmelser är tillämpliga på
de uppräknade föremålen. Förslaget behandlas i avsnitt 6.

8 §

Paragrafen motsvarar 44 § i nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har justerats
språkligt. Någon saklig ändring är inte avsedd.
I 11 kap. 3 § i vårt förslag till vapenlag bemyndigas regeringen för vissa
fall besluta att vapenlagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition som
innehas av en främmande stats militära styrka.

2 kap.

I kapitlet har de bestämmelser som rör tillståndsfrågor och register samlats.

1 §

Paragrafen motsvarar 5 § första - tredje styckena nuvarande vapenlag.
Paragrafen anger när vapentillstånd krävs. I klargörande syfte har i första
stycket a lagts till att det krävs tillstånd att inneha ammunition. Att den som
har tillstånd att inneha ett visst vapen för skjutning utan ytterligare
tillstånd även får inneha ammunition till vapnet följer av 8 § i förevarande
kapitel.
Uttrycket effektbegränsade vapen - som har förts in i andra stycket -
betecknar vapen som har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga
skjutvapen. Med stöd av bemyndigandet i 11 kap. 1 § b får regeringen föreskriva
att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen
skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat.
Av 10 § andra stycket i förevarande kapitel följer att skjutvapen får innehas
av vapenhandlare. Skjutvapen får vidare under vissa omständigheter innehas som
lån enligt reglerna i 3 kap. Skjutvapen får också innehas utan särskilt
tillstånd av den som tar hand om ett dödsbo eller konkursbo enligt vad som sägs
i 8 kap.
Undantag från tillståndsplikten enligt denna paragraf får enligt bemyndigandet
i 11 kap. 1 § c föreskrivas av regeringen för innehav av skjutvapen som lämnats
över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det
militära försvaret, räddningstjänsten eller polisväsendet. Detsamma gäller vapen
som överlämnats från staten till den som för statens räkning tillverkar
krigsmateriel eller till skyttesammanslutningar. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får enligt 11 kap. 2 § a föreskriva undantag från
tillståndskravet för att inneha start- eller signalvapen.

2 §

Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 7 § nuvarande vapenlag.

3 §

Paragrafen motsvarar 8 § första och andra styckena nuvarande vapenlag.
Skyttesammanslutningar införs under b som beteckning på skytteförbund,
skyttekretsar eller skytteföreningar som hör till det frivilliga, statligt
kontrollerade skytteväsendet.
Tillstånd får enligt d meddelas auktoriserade bevakningsföretag att inneha
skjutvapen för utlåning till väktare i samband med bevakningsuppdrag. De närmare
bestämmelserna om sådan utlåning har flyttats till 3 kap. 7 §.
I 11 kap. 1 § d bemyndigas regeringen att föreskriva att även andra
sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att inneha
skjutvapen.

4 §

Paragrafen motsvarar 9 § första stycket nuvarande vapenlag.
I 11 kap. 2 § b bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
att föreskriva krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de villkor i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen.
När det gäller skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har beviljats för
annat ändamål än skjutning är huvudregeln att dessa inte heller får användas
till skjutning. I förhållande till den nuvarande lydelsen av paragrafen har
emellertid denna ändrats så att en möjlighet ges för polismyndigheten att ändå
meddela särskilt tillstånd för skjutning med sådana vapen. Denna ändring
kommenteras närmare i avsnitt 9. Tillstånd skall meddelas för ett visst
tillfälle och för ett visst vapen. Vid tillståndsprövningen bör polismyndigheten
fästa avseende vid syftet med skjutningen samt säkerheten, däri inbegripet
sökandens kvalifikationer när det gäller att praktiskt handha vapnet.
Av 12 § vapenlagen (2 kap. 8 § förslaget till ny vapenlag) följer att den som
har tillstånd att inneha ett skjutvapen för annat ändamål än skjutning måste
ansöka om särskilt tillstånd för innehav av ammunition till vapnet. I de fall
tillstånd meddelas för skjutning med ett sådant vapen bör tillstånd till innehav
av den mängd ammunition som behövs för skjutningen kunna meddelas i ett
sammanhang.

5 §

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket samt 10 § nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt.

6 §

Paragrafen motsvarar 9 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Exemplifieringen av de helautomatiska vapnen och enhandsvapnen har tagits
bort. Detta innebär endast en språklig justering.

7 §

Paragrafen motsvarar 11 § nuvarande vapenlag och har endast justerats språkligt.

8 §

Paragrafen motsvarar 12 § nuvarande vapenlag. I första stycket har som en
ytterligare förutsättning för rätt att inneha ammunition lagts till att
ammunitionen skall vara avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten
till innehavet av skjutvapnet avser. Tillägget, som har behandlats närmare i
avsnitt 5.5, innebär att rätten att utan särskilt tillstånd inneha ammunition
begränsas till ammunition vars användningsområde överensstämmer med det ändamål
för vilket tillstånd till innehav av ifrågavarande skjutvapen beviljats eller
annars rätten att inneha vapnet avser.
Andra stycket har endast justerats språkligt i förhållande till den nuvarande
lydelsen.

9 §

Paragrafen motsvarar 6 och 13 §§ nuvarande vapenlag.
Skjutvapen och ammunition får enligt förslaget liksom enligt nuvarande
vapenlag endast överlåtas till personer som enligt vapenlagen har rätt att
inneha vapnen eller ammunitionen. Således får bl.a. den som lånar ett vapen även
inneha ammunition till vapnet. Utformningen av bestämmelsen har väsentligt
förenklats i förhållande till den gällande vapenlagen. Någon saklig ändring är
emellertid inte avsedd.
Den som överlåter skjutvapen eller ammunition till någon annan måste således
förvissa sig om att denne har rätt att inneha egendomen.

10 §

Första stycket motsvarar 18 § nuvarande vapenlag. Stycket har endast justerats
språkligt. Kravet att sökanden skall ha rätt att driva handel i allmänhet syftar
främst på att han eller hon inte skall ha näringsförbud enligt lagen (1986:436)
om näringsförbud eller vara försatt i konkurs.Andra stycket motsvarar 19 §
nuvarande vapenlag med viss språklig justering. Någon ändring i sak är inte
avsedd.
I 11 kap. 2 § c bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
att föreskriva krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med
skjutvapen och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel.

11 §

Paragrafen motsvarar 14 § nuvarande vapenlag.
Samma förutsättningar gäller för tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige
som för tillstånd att inneha vapnen här i landet.
Förflyttning av skjutvapen och ammunition inom EU och, såvitt avser
ammunition, inom EES har behandlats i avsnitt 5.6.

12 §

Paragrafen motsvarar 15 § nuvarande vapenlag och har endast justerats språkligt.
Genom justeringen har betonats att tillståndet ger endast en tidsbegränsad rätt
att inneha det införda i landet. Vid längre vistelse måste tillstånd sökas
enligt 1 § första stycket a i förevarande kapitel.

13 §

Paragrafen motsvarar 16 § första stycket nuvarande vapenlag. I punkten a har
kravet på att ammunition skall ha förvärvats i Sverige ersatts med krav på att
ammunitionen skall vara avsedd för personligt bruk och att den som för in
ammunitionen skall ha rätt att inneha den i Sverige. Denna ändring har
behandlats i avsnitt 5.6. I övrigt har endast språkliga justeringar gjorts.
Punkten b har ändrats på det sättet att undantaget från kravet på tillstånd i
vissa fall när det gäller införsel av skjutvapen och ammunition från Danmark,
Finland eller Norge har knutits till att tillstånd att inneha vapnet har
beviljats i något av dessa länder. Det saknar alltså betydelse från vilket land
införseln sker och i vilket land tillståndshavaren är medborgare. Kravet att den
som för in vapnen skall ha ett permanent tillstånd till innehav i något av de
angivna länderna innebär att tillståndet inte skall vara av tillfällig karaktär.
Det är alltså inte tillräckligt med ett sådant tillstånd som en besökare kan
tänkas få för att under en begränsad tid bedriva jakt eller tävling i landet.
Att tillståndet är tidsbegränsat i enlighet med tillståndslandets lagstiftning
eller praxis avseende ordinära vapentillstånd utgör emellertid i sig inte något
hinder för införsel med stöd av förevarande bestämmelse. De övriga förut-
sättningarna för införsel enligt den ifrågavarande punkten kvarstår oförändrade.
Den föreslagna ändringen har behandlats närmare i avsnitt 5.6.

14 §

Paragrafen motsvarar 16 § andra stycket nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt. Hänvisningen till tullagen har ändrats till
motsvarande bestämmelse i den nya tullagen som trädde i kraft den 1 januari
1995.

15 §

Paragrafen motsvarar 17 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats
språkligt.

16 §

Paragrafen motsvarar 20 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats
språkligt.

17 §

Bestämmelsen i paragrafen har förts över oförändrad från 47 § nuvarande
vapenlag.

3 kap.

I kapitlet har reglerna om utlåning samlats.

1 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkterna 1 och 2 nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt.

2 §

Paragrafen motsvarar 23 § andra stycket nuvarande vapenlag.

3 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 3 nuvarande vapenlag.
I 22 och 23 §§ nuvarande vapenlag har olika sätt använts för att uttrycka den
form av övervakning som ansetts erforderlig vid utlåning av ett skjutvapen.
Denna variation i ordval har varit förvirrande. Det är självklart att den
uppsikt som krävs vid utlåning av ett skjutvapen för att undvika olyckor
varierar med hänsyn till omständigheterna. Ordet uppsikt har därför under a och
b ersatt de tidigare uttryckssätten.
Under e har förts in ett i förhållande till nuvarande vapenlag nytt undantag
från kravet att låntagaren skall ha uppnått 18 års ålder. Om låntagaren själv
har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ som lånet avser, får utlåning
ske även för användning utom långivarens uppsikt. I ett sådant fall har
låntagarens lämplighet att inneha skjutvapnet redan prövats i tillståndsärendet.
Undantaget gäller endast om låntagarens tillstånd avser innehav av motsvarande
vapen för skjutning. Detta torde följa av 5 § i förevarande kapitel.
I övrigt har bestämmelserna endast justerats språkligt.

4 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 4 nuvarande vapenlag.
Exemplifieringen av enhandsvapen och helautomatiska vapen har tagits bort.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte
avsedd. Begreppet uppsikt kommenteras också under 3 § i förevarande kapitel.

5 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 5 nuvarande vapenlag.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte
avsedd. Se också under 3 § i förevarande kapitel.

6 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket punkt 6 nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Se också under 3 § i förevarande kapitel.

7 §

Paragrafen är ny och har förts in i kapitlet för att klargöra att auktoriserade
bevakningsföretag har rätt att låna ut skjutvapen på det sätt som förutsätts i 2
kap. 3 § d förslaget till ny vapenlag. Enligt den gällande vapenlagen har rätten
till sådan utlåning ansetts framgå av 8 § andra stycket. Någon saklig ändring är
alltså inte avsedd. Bestämmelserna om bevakningsföretags rätt att låna ut vapen
har av systematiska skäl placerats i detta kapitel. Enligt andra meningen i
paragrafen får utlåning ske endast till den som har meddelats särskilt tillstånd
att som lån inneha skjutvapen för bevakningsuppdrag som kräver beväpning.
Bestämmelsen motsvarar 8 § andra stycket andra meningen nuvarande vapenlag. Av 2
kap. 8 § förslaget till ny vapenlag följer att låntagaren även får inneha
ammunition till vapnet. Bestämmelsen har justerats i enlighet härmed.

8 §

Paragrafen motsvarar 23 § första stycket nuvarande vapenlag. Paragrafen har
endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd. Se också under
3 § i förevarande kapitel.

4 kap.

Kapitlet innehåller regler om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen.
I 11 kap. 2 § d bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
att föreskriva vad som utöver bestämmelserna i 4 kap. skall iakttas vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen.

1 §

Paragrafen motsvarar 24 § första stycket nuvarande vapenlag och har endast
justerats språkligt.

2 §

Första stycket motsvarar 24 § andra stycket nuvarande vapenlag. En hänvisning
motsvarande den till 1 § i den lagen har ansetts onödig. I praktiken får vilken
del som helst av ett skjutvapen bytas ut. I övrigt har bestämmelsen endast
justerats språkligt.
Andra stycket är nytt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10. Ett utbyte av
en vapendel skall genast, dvs. inom någon dag, anmälas till polismyndigheten. Om
det behövs skall polisen därvid utfärda ett nytt tillståndsbevis. Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förutsätts att med stöd av
bemyndigandet i 11 kap. 2 § d meddela närmare föreskrifter om förfarandet.

3 §

Paragrafen motsvarar 25 § och 25 a § första stycket nuvarande vapenlag.
Bestämmelsen har endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.

4 §

Paragrafen motsvarar 25 a § andra stycket nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt. Ingen saklig ändring är avsedd.

5 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om förvaring och transport av skjutvapen och
ammunition.
Utöver vad som här sägs om förvaring kan enligt 2 kap. 5 § tillstånd att
inneha skjutvapen förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst sätt.

1 §

Paragrafen motsvarar 26 § första stycket nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.

2 §

Paragrafen motsvarar 26 § andra stycket nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt.
Enligt 11 kap. 2 § e får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
föreskriva krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring
av vapen. Detta gäller dock inte effektbegränsade vapen. Möjligheten att ge
föreskrifter gäller även skyttesammanslutningars förvaring av ammunition.

3 §

Paragrafen motsvarar 26 § tredje och fjärde styckena nuvarande vapenlag.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt.

4 §

Paragrafen motsvarar 28 a § andra stycket nuvarande vapenlag.
Både den som sänder i väg ett skjutvapen eller ammunition och den som
transporterar egendomen åt någon annan skall vidta sådana åtgärder att någon
obehörig inte kan komma åt vapnet eller ammunitionen. Transporten skall således
utföras på ett säkert sätt.
Första stycket i 28 a § i nuvarande vapenlag har inte någon motsvarighet i
vårt förslag. Posten drivs numera som ett bolag i konkurrens med andra företag
som befordrar post och paket. De befordringstjänster som Posten och andra
erbjuder ändras med avseende på namn och innehåll. Det är därför inte lämpligt
att i lag ange visst befordringssätt. Det får ankomma på varje
befordringsföretag att upplysa om vilka befordringssätt som uppfyller så högt
ställda krav på stöldskydd m.m. att de är lämpliga att användas för vapen. Som
en riktlinje kan dock anges att hela transporten bör ske under särskild uppsikt
eller i låsta utrymmen samt att försändelsen bör vara identifierad så att den
kan spåras av befordringsföretaget.

5 §

Paragrafen motsvarar 27 § nuvarande vapenlag.

6 kap.

I kapitlet behandlas frågor om återkallelse av tillstånd och omhändertagande av
vapen och ammunition.

1 §

Paragrafen motsvarar 29 § nuvarande vapenlag. Den har endast ändrats på så sätt
att ordet polismyndigheten har förts in. Detta för att klargöra att det är
polismyndigheten som prövar en fråga om återkallelse såsom första instans.

2 §

Paragrafen motsvarar 30 § nuvarande vapenlag. Ordet polismyndigheten har förts
in av skäl som angetts ovan under 1 §.

3 §

Paragrafen motsvarar 31 § nuvarande vapenlag. Ordet polismyndigheten har förts
in av skäl som angetts ovan under 1 §.

4 §

Paragrafen motsvarar 32 § första och andra styckena nuvarande vapenlag.
Bestämmelserna har endast justerats språkligt. Någon saklig ändring är inte
avsedd.

5 §

Paragrafen motsvarar 32 § tredje stycket nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har
endast justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.

6 §

Paragrafen motsvarar 46 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats
språkligt.

7 kap.

I kapitlet behandlas frågor om inlösen av vapen och ammunition.

1 §

Paragrafen motsvarar 33 § nuvarande vapenlag. Bestämmelserna har endast
justerats språkligt.

2 §

Paragrafen motsvarar 34 § nuvarande vapenlag. Bestämmelserna har endast
justerats språkligt.

3 §

Paragrafen motsvarar 35 § nuvarande vapenlag. Bestämmelserna har endast
justerats språkligt.

4 §

Paragrafen motsvarar 36 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har endast justerats
språkligt.

5 §

Paragrafen är ny. Den har förts in för att klargöra att det är polismyndigheten
som prövar frågor om inlösen som första instans.

8 kap.

Kapitlet behandlar vapen och ammunition i dödsbo och konkursbo.

1 §

Paragrafen motsvarar 21 § nuvarande vapenlag.
Den som tar hand om ett dödsbo eller ett konkursbo får även utan eget
vapentillstånd ta hand om skjutvapen och ammunition som ingår i boet. Denna rätt
upphör under de förutsättningar som anges i punkterna a-c.
I förhållande till gällande vapenlag har bestämmelsen ändrats på så sätt att
den även omfattar ammunition. Detta har skett för det fall att den avlidne eller
konkursgäldenären innehaft ammunition med stöd av ett särskilt tillstånd enligt
2 kap. 8 § andra stycket. I övrigt är någon saklig ändring inte avsedd.

2 §

Paragrafen motsvarar 28 § nuvarande vapenlag. Av skäl som nämnts ovan under 1 §
har bestämmelsen ändrats så att den även omfattar ammunition. I övrigt har
bestämmelserna endast justerats språkligt.

3 §

Paragrafen är ny och innefattar en upplysning om att bestämmelser om inlösen av
skjutvapen och ammunition i dödsbo finns i 7 kap.

9 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om ansvar och påföljd.

1 §

Paragrafen motsvarar 37 § nuvarande vapenlag. Begreppen vapenbrott respektive
grovt vapenbrott har förts in som brottsbeteckningar för de två allvarligaste
brotten. Detta har skett för att förenkla benämningen av dessa brott vid
handläggningen av mål och ärenden hos myndigheter och domstolar samt i
registersammanhang.
I övrigt har bestämmelsen endast justerats språkligt.

2 §

Paragrafen motsvarar 38 § nuvarande vapenlag. Under punkten g har förts in en ny
bestämmelse som innebär att ansvar enligt paragrafen kan ådömas den som överför
vapen till ett främmande land i strid med bestämmelser som meddelats av
regeringen med stöd av bemyndigande i 11 kap. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 5.6. Den avser således i första hand sådana föreskrifter som regeringen
meddelar för att uppfylla EG:s vapendirektiv respektive explosivvarudirektiv.
Det kan emellertid inte uteslutas att föreskrifter om överföring i framtiden
kommer att meddelas även av annan anledning.
I övrigt har paragrafen endast justerats språkligt.

3 §

Paragrafen motsvarar sakligt sett 38 a § nuvarande vapenlag. Hänvisningen till
11 kap. 1 § f avser i första hand sådana föreskrifter som behövs för att
uppfylla Sveriges åtaganden enligt den europeiska vapenkonventionen och som
enligt vårt förslag skall tas in i förordning i stället för i vapenlagen (se
avsnitt 6).

4 §

Paragrafen motsvarar 39 § nuvarande vapenlag och har endast justerats språkligt.

5 §

Paragrafen motsvarar 40 § nuvarande vapenlag. Bestämmelsen har utformats enligt
Lagrådets förslag.

6 §

Paragrafen motsvarar 41 § nuvarande vapenlag och har utformats med utgångspunkt
i Lagrådets förslag. I 27 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivs generellt att ett
föremål som skäligen kan antas vara förverkat genom brott får tas i beslag.
Någon bestämmelse av innebörden att rättegångsbalkens regler om beslag gäller
även förverkande enligt vapenlagen har därför inte ansetts böra tas in i
paragrafen. I övrigt har paragrafen endast justerats språkligt.

10 kap.

Kapitlet reglerar hur man överklagar ett beslut enligt vapenlagen.

1 §

Paragrafen motsvarar närmast 42 § nuvarande vapenlag. Enligt vårt förslag skall
emellertid polismyndighetens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Detta innebär enligt 14 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar att överklagande skall göras till länsrätten. Kammarrätten
skall få pröva ett överklagande av länsrättens avgörande endast om kammarrätten
meddelat prövningstillstånd. Vårt förslag har behandlats närmare i avsnitt 7.

2 §

Paragrafen motsvarar 43 § nuvarande vapenlag. Den har ändrats i enlighet med
vårt förslag till ändrad instansordning. I övrigt har paragrafen endast
justerats språkligt.

11 kap.

I kapitlet har samlats bemyndiganden för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.

1 §

I paragrafen har samlats sådana bemyndiganden som endast gäller regeringen.
Punkten a motsvarar 1 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Punkten b har ingen motsvarighet i nuvarande vapenlag. Enligt bemyndigandet
får regeringen närmare precisera förutsättningarna för att ett skjutvapen skall
anses som effektbegränsat.
Punkten c bemyndigar regeringen att meddela bestämmelser som motsvarar de som
finns i 45 § första och andra styckena nuvarande vapenlag. Förslaget har
behandlats i avsnitt 6.
Punkten d motsvarar 8 § tredje stycket nuvarande vapenlag.
Punkten e bemyndigar regeringen att utfärda nödvändiga föreskrifter för att
Sverige skall kunna anpassa sig till EG:s skjutvapendirektiv och direktiv om
explosiva varor såvitt gäller överföring av skjutvapen och ammunition till ett
annat land inom unionen respektive EES. Bestämmelsen är generellt utformad för
att regeringen vid behov skall kunna införa krav på tillstånd till överföring av
skjutvapen och ammunition även i förhållande till andra länder. Förslaget har
behandlats i avsnitt 5.6.
Punkten f bemyndigar regeringen att utfärda sådana bestämmelser som finns i 22
§ andra stycket och 28 b § nuvarande vapenlag. Förslaget har behandlats i
avsnitt 6.

2 §

I paragrafen har samlats bemyndiganden som gäller regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
Punkten a motsvarar 5 § fjärde stycket nuvarande vapenlag.
Punkten b motsvarar 9 § fjärde stycket nuvarande vapenlag.
Punkten c motsvarar 18 § andra stycket nuvarande vapenlag.
Punkten d motsvarar 25 b § nuvarande vapenlag.
Punkten e motsvarar 26 § femte stycket nuvarande vapenlag.
Punkten f motsvarar 48 § nuvarande vapenlag.
Punkten g bemyndigar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
meddela nödvändiga föreskrifter vad gäller utfärdande av europeiska
skjutvapenpass, för att Sverige skall kunna anpassa sig till EG:s
skjutvapendirektiv.
Punkten h bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela föreskrifter för att kunna medge personer bosatta i Sverige
tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land. Ett sådant medgivande kan i
vissa fall krävas enligt bestämmelserna i EG:s skjutvapendirektiv.
Punkten i bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att meddela föreskrifter om att en person som förvärvat ett skjutvapen i Sverige
och som är bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.
Sådan underrättelseskyldighet följer av artikel 8 i vapendirektivet och har
behandlats i avsnitt 5.5.

3 §

Paragrafen är ny. Den grundar sig på ett förslag från Utredningen om rättsliga
förhållanden i samband med försvarets fredsfrämjande samarbete med andra länder.
Enligt paragrafen får regeringen besluta att lagen inte skall gälla för
skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid
besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete. Bakgrunden är att det
vid internationellt samarbete av förevarande slag är önskvärt att all materiel,
inklusive skjutvapen och ammunition, utan onödiga tullformaliteter och tillstånd
kan föras mellan de länder som deltar i samarbetet.
Det förekommer för närvarande att regeringen fattar beslut om införsel av
bl.a. skjutvapen till Sverige för att möjliggöra besök av en militär styrka från
ett främmande land. Detta har ansetts kunna ske med hänsyn till att den
främmande statens militära styrka är den svenska statens gäst i Sverige och att
de skjutvapen som medförs vid besöket därvid skulle omfattas av undantaget för
staten i 44 § nuvarande vapenlag. Genom den föreslagna bestämmelsen ges
regeringen en uttrycklig rätt att fatta sådana beslut. Vi anser det angeläget
att detta sker utan att avvakta beredningen av den ovan nämnda utredningens
övriga förslag.
Bemyndigandet för regeringen att fatta beslut om undantag från vapenlagen
gäller endast främmande staters militära styrkor. Något behov av att låta
bestämmelsen omfatta även andra väpnade enheter torde inte finnas.

Övergångsbestämmelserna

Första och andra punkterna innebär att den nuvarande vapenlagen ersätts med den
föreslagna lagen den 1 april 1996. Tidpunkten för ikraftträdande har valts så
att det skall vara möjligt för Rikspolisstyrelsen att till ikraftträdandet ha
utarbetat nya föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen samt ha
förberett utfärdandet av europeiska vapenpass.
Tredje punkten motsvarar andra punkten i övergångsbestämmelserna till
nuvarande vapenlag med den ändringen att även nuvarande vapenlag har lagts till
uppräkningen av äldre författningar. Bestämmelsen innebär att ett tillstånd som
meddelats enligt äldre författningar kommer att gälla även enligt den nya lagen.
Detsamma gäller sådana deklarationsbevis som anges i bestämmelsen.
Fjärde punkten innebär att den som sedan tiden före den 1 januari 1988 innehar
ett start- eller signalvapen som laddas med patroner även fortsättningsvis får
inneha vapnet utan tillstånd.
Femte punkten avser den skärpning som föreslås av kraven för innehav av
ammunition enligt 12 § första stycket vapenlagen (2 kap. 8 § första stycket
förslaget till ny vapenlag). Den som vid lagens ikraftträdande lagligen innehar
ammunition, som han eller hon inte får inneha enligt den nya lydelsen av
bestämmelsen, har möjlighet att antingen söka särskilt tillstånd till innehavet
enligt 2 kap. 8 § andra stycket eller att begära att staten löser in
ammunitionen enligt bestämmelserna i 7 kap. En ansökan om tillstånd måste göras
före den 1 oktober 1996.
Enligt sjätte punkten gäller bestämmelserna i den nya lagen vid prövning även
av sådana ansökningar som har kommit in till polismyndigheten men inte avgjorts
före ikraftträdandet.
Enligt sjunde punkten, som har utformats enligt Lagrådets förslag, skall
bestämmelserna i nuvarande vapenlag tillämpas i fråga om överklagande av beslut,
om polismyndighetens beslut meddelats före ikraftträdandet av den nya lagen.
Detta innebär att beslut som har meddelats av polismyndigheten före
ikraftträdandet skall överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får
sedan överklagas till kammarrätten i den utsträckning som bestämmelserna i
nuvarande vapenlag medger. Som framgår av sjätte punkten skall dock den nya
lagens materiella bestämmelser alltid tillämpas vid prövning i sak av ett ärende
efter ikraftträdandet.

Sammanfattning av betänkandet Vapenlagen och EG(SOU 1994:4)

Vår uppgift

Utredningens uppgift har varit att se över vapenlagstiftningen. I detta har
ingått att undersöka vilka ändringar i denna som behövs för att de krav som
ställs vid ett medlemskap i EG skall uppfyllas och att utarbeta förslag till
sådana ändringar. Vi har också haft i uppdrag att göra en språklig och
systematisk översyn av vapenlagen och att ta upp vissa andra frågor om
vapenlagstiftningen.

EG-anpassningen

Utgångspunkten för en anpassning till EG:s bestämmelser har varit Romfördraget
av år 1957, den europeiska gemenskapens grundläggande rättskälla, och det
direktiv EG:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och
innehav av vapen (91/477/EEG, nedan vapendirektivet). Frågan har varit om den
svenska lagstiftningen på något sätt går utöver vad som enligt artikel 36
Romfördraget utgör godtagbara skäl för att inskränka den fria rörligheten och om
den uppfyller vapendirektivets krav på kontroll av skjutvapen och ammunition.
Vår uppfattning är att den svenska vapenlagstiftningen inte går utöver vad som
enligt artikel 36 Romfördraget utgör godtagbara skäl att inskränka den fria
rörligheten.
Vapendirektivet anger de minsta krav som medlemsstaternas lagstiftning skall
uppfylla när det gäller förutsättningar för att få handla med, förvärva, inneha
eller överlåta skjutvapen och vad som skall gälla vid förflyttning av
skjutvapen. En högre skyddsnivå tillåts. Direktivet föreskriver en speciell
procedur för jägare och tävlingsskyttar som utan särskilt införseltillstånd
skall kunna resa mellan medlemsländerna med sina skjutvapen införda i ett
europeiskt skjutvapenpass. Förfarandet med skjutvapenpass skall alltid kunna
tillämpas med undantag för resor till en medlemsstat som förbjuder eller kräver
tillstånd för innehav av vapnet i fråga.
Vapenlagen håller en generellt sett hög skyddsnivå i förhållande till
vapendirektivet. Ändrade bestämmelser för innehav av vapen inom Sverige behövs
bara för det fall någon som är bosatt i en annan EG-medlemstat söker tillstånd
att här i landet förvärva ett sådant skjutvapen som enligt vapendirektivet skall
vara tillståndspliktigt. Vi föreslår därför att det utöver sedvanliga villkor
för vapentillstånd då skall krävas bevis om medgivande från en behörig myndighet
i hemlandet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreslås ge
föreskrifter om det närmare förfarandet.
Nya regler behövs för det fall att någon som är bosatt i Sverige önskar få
medgivande från en svensk myndighet för förvärv i en annan EG-medlemsstat av ett
skjutvapen som enligt vapendirektivet skall vara tillståndspliktigt. Samma
bedömningsgrunder bör i huvudsak gälla som i ett tillståndsärende rörande
innehav av skjutvapnet i Sverige. Ett sådant medgivande bör i och för sig kunna
förenas med ett tillstånd att inneha vapnet inom Sverige. I sådan fall bör
tillståndet vara förenat med villkoret att innehavaren skall anmäla till
polismyndigheten när vapnet förs in till Sverige. Vi föreslår att regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas ge föreskrifter om för-
farandet.
Förflyttningen av skjutvapen mellan Sverige och andra EG-medlemsstater bör
enligt vårt förslag kunna ske så säkert och smidigt som möjligt utifrån de krav
som ställs i vapendirektivet.
Medborgare i EG-medlemsstater bör som huvudregel få ta med skjutvapen till
Sverige först efter tillstånd från en svensk myndighet. För tillfällig
användning vid jakt eller tävling bör medborgare i EG-medlemsstater utan
föregående tillstånd få ta med skjutvapen till Sverige under förutsättning att
vapnen är införda i ett europeiskt skjutvapenpass. Sådana pass skall utfärdas av
polismyndigheten på begäran av den som är bosatt här och som har tillstånd att
här i landet inneha skjutvapen för jakt eller tävling.
I de fall tillstånd att flytta ett skjutvapen från Sverige till en annan
medlemsstat krävs för att uppfylla vapendirektivets krav, skall på begäran
tillstånd att flytta vapnet kunna ges även om vapnet får föras ut ur landet
tillståndsfritt.

Den språkliga och systematiska översynen av vapenlagstiftningen

Vi föreslår att vapenlagen ersätts av en ny kapitelindelad vapenlag. Vår strävan
har varit att göra lagtexten så lättillgänglig som möjligt. Därför har vi bl.a.
skrivit korta paragrafer, tagit bort hänvisningar och lyft bort vissa
detaljbestämmelser ur vapenlagen. Vi förutsätter att de borttagna reglerna
kommer att tas in i vapenförordningen eller i någon annan författning.

Vissa andra frågor

I vårt uppdrag har också ingått att ta del av vad som anförts i vissa motioner
från riksmötet 1991/92 och som behandlats i Justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU4 samt överväga om någon eller några frågor som väckts genom
motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagen.
Vi har därvid övervägt om nuvarande bestämmelser om återkallelse av
vapentillstånd fyller godtagbara krav på rättssäkerhet och funnit att så är
fallet.
I detta sammanhang har vi haft att överväga om nuvarande bestämmelser om
överklagande av beslut enligt vapenlagen är tillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt, särskilt med beaktande av den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Vi har kommit fram till att polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om
vapentillstånd eller om tillstånd att driva yrkesmässig handel, beslut att
återkalla ett sådant tillstånd liksom beslut i fråga om inlösen av vapen eller
ammunition bör kunna komma under domstolsprövning. Vi föreslår därför att polis-
myndighetens beslut i sådana frågor skall få överklagas till länsrätten.
Kammarrätten skall få pröva ett överklagande från länsrätten endast om
kammarrätten meddelat prövningstillstånd. Kammarrättens beslut att inte meddela
prövningstillstånd skall få överklagas till regeringsrätten. Polismyndighetens
beslut i andra vapenärenden får liksom för närvarande överklagas till
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.
Vi har beträffande ammunition funnit att reglerna för förvärv genom ombud är
befogade och bör bestå. Vi anser inte heller att det är påkallat att ändra
bestämmelserna om ansvarsfrihet vid vissa otillåtna ammunitionsinnehav. Vi
föreslår att tillstånd att inneha ammunition för annat ändamål än skjutning för
att undvika onödigt krångel och besvär skall meddelas utan att en tidsfrist
gäller för förvärvet av ammunitionen.
Skjutvapen skall enligt vår uppfattning som regel tas om hand av innehavaren.
Undantagsvis bör vapnen emellertid liksom för närvarande kunna förvaras hos
någon annan. Vi föreslår att förvaringsreglerna för skjutvapen inte skall gälla
för effektbegränsade vapen och vapen som gjorts varaktigt obrukbara.
Lasersikten bör enligt vårt förslag omfattas av vapenlagen och få förvärvas
först efter polismyndighetens tillstånd. Lasersikten som förvärvats före lagens
ikraftträdande skall lösas in av staten. För lasersikten som löses in skall
betalas ersättning med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.
Undantagsvis bör enligt vårt förslag tillstånd kunna ges att skjuta med
samlarvapen.
Genom skrivelser som kommit in till utredningen har frågan väckts om
tillståndspliktiga vapendelar tillståndsfritt i vissa fall skall få bytas ut och
om viss nödsignalsutrustning skall få innehas utan tillstånd. Vi föreslår att
tillståndspliktiga vapendelar som skrotas utan tillstånd skall få bytas mot nya
likadana. Bytet skall anmälas till polismyndigheten. Däremot föreslår vi ingen
ändring i tillståndsplikten för signalvapen. Sådana sprayer avsedda för
självförsvar som innehåller tårgas eller andra tårretande ämnen bör omfattas av
vapenlagens regler för skjutvapen. Sprayer som innehåller morfinliknande ämnen
och som ger en temporär bedövning eller förlamning bör också omfattas. Sådana
sprayer som innehåller ämnen som inte är irritationsframkallande, t.ex. livs-
medelsfärg, bör däremot inte vara tillståndspliktiga.

Paintballvapen

Vår uppgift har innefattat att bedöma paintballvapnens farlighet och lämna
förslag till hur dessa vapen skall regleras. Paintballvapen är en relativt ny
företeelse i Sverige. De används vid stridsliknande spel och lekar. Det har inte
kommit till vår kännedom att någon fått allvarligare skador vid
paintballaktiviteter. Vi anser att paintballvapen får anses avsedda för
målskytte och att sådana paintballvapen som har en begränsad effekt således inte
är tillståndspliktiga enligt vapenlagen för den som fyllt 18 år. Paintballvapen
med en högre anslagsenergi är tillståndspliktiga. Enligt vår uppfattning bör
tillstånd att inneha sådana vapen meddelas synnerligen restriktivt. Verksamheten
med paintballvapen behöver enligt vår uppfattning inte regleras med några
särskilda lagstiftningsåtgärder.

Kostnadskonsekvenser

De kostnader som föranleds av våra förslag om utfärdande av europeiska
skjutvapenpass, medgivande av att personer bosatta i Sverige får förvärva
skjutvapen i andra EG-medlemsstater och tillstånd att föra ut skjutvapen ur
landet till en annan EG-medlemsstat bör fullt ut täckas av avgifter. Samma
gäller de kostnader som föranleds av våra övriga förslag i tillståndsfrågor.
Vi utgår från att våra förslag rörande domstolsprövningen och instansordningen
endast kommer att medföra marginella kostnadskonsekvenser. Förslaget om
prövningstillstånd i kammarrätten för vapenmål får antas medföra att vissa
resurser frigörs.
Eftersom lasersikten normalt varken förekommer vid jakt eller tävling utgår vi
från att det endast finns en tämligen begränsad mängd och att det föreslagna
inlösenförfarandet därför skulle innebära endast en marginell kostnad för
staten.
Våra förslag kan således inte förutses medföra några beaktansvärda
kostnadskonsekvenser.

--------------------------------------------------------------------
Betänkandets lagförslag

1 Förslag till Vapenlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition.

2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel, harpuner
eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar,
kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

3 § Vad som gäller skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor till
skjutvapen eller armborststommar med avfyrningsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström
bedöva människor eller tillfoga dem smärta,
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de
är avsedda för, och
i) lasersikten.

4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för
gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande
bruk, och
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen
som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner
och projektiler.

6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som
innehåller gift finns även i lagen (1985:426) om kemiska produkter och i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

7 § Endast vissa bestämmelser i denna lag gäller
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler, avsedda för armborst eller för luft-, fjäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på,
och
e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.
Dessa bestämmelser avser
- förvaring, 5 kap. 1-3 §§ och 11 kap. 2 § e,
- omhändertagande, 6 kap. 3 och 4 §§,
- inlösen, 7 kap. 1 §, och
- förverkande, 9 kap. 5 §.

8 § Denna lag gäller inte staten.

9 § Bestämmelser om utförsel av krigsmateriel finns i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel.

2 kap. Tillstånd

Tillståndsplikt

1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet
- är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller
ett harpunvapen, och
- har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförligaskjutvapen
(effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3
eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Förutsättningar för tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas
a) enskilda personer,
b) skyttesammanslutningar, dvs. skytteförbund, skyttekretsar eller skytte-
föreningar som tillhör det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet,
c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse
som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i samlingarna,
och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning i samband med bevak-
ningsuppdrag till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett
sådant vapen med ammunition.

3 § En enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen om
behov av vapnet föreligger.
Tillstånd får också meddelas om vapnet huvudsakligen har prydnadsvärde,
samlarvärde eller särskilt affektionsvärde för den sökande. I sådana fall får
vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

4 § Tillstånd att inneha ett skjutvapen får meddelas den som har den
skjutskicklighet och utbildning som behövs och endast om det skäligen kan antas
att vapnet inte kommer att missbrukas.

5 § Tillstånd att inneha skjutvapen skall meddelas endast för särskilt angivna
ändamål. Tillståndet får förenas med villkoret att vapnet skall förvaras på ett
visst sätt eller att vapnet skall göras varaktigt obrukbart. Tillståndet får
tidsbegränsas om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att
vapnet inte kommer att behövas varaktigt.

6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen utom start-
eller signalvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl.

7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall förvärva ett
sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex
månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som
tillståndsmyndigheten bestämmer.

8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning
får utan tillstånd inneha ammunition till vapnet.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda personer
samt skyttesammanslutningar och huvudmän för museer om det skäligen kan antas
att ammunitionen inte kommer att missbrukas.

9 § Skjutvapen eller ammunition får endast överlåtas till den som har tillstånd
eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition överlåts genom
ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.

Tillstånd till handel med skjutvapen

10 § Tillstånd att driva yrkesmässig handel med skjutvapen får meddelas den som
har de kunskaper som behövs och som anses vara ordentlig och pålitlig.
Tillståndet får begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett
visst antal åt gången. Tillståndet får förenas med villkoret att vapnen skall
förvaras på ett visst sätt.

Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige

11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 2-6 §§.
Tillstånd att föra in ammunition får meddelas den som har rätt att inneha
sådan ammunition i Sverige.

12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader från dagen
för tillståndet eller den längre tid som tillståndsmyndigheten bestämmer.

13 § Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in sådana skjutvapen som de i Sverige har rätt
att inneha för eget bruk samt ammunition som på lagligt sätt har förvärvats i
Sverige. Detta gäller också sådana skyttesammanslutningar, huvudmän för museer
och bevakningsföretag som kan meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.
b) Medborgare i medlemstaterna i Europeiska gemenskaperna och i Sverige,
Finland och Norge som inte är fast bosatta i Sverige får föra in jakt- eller
tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition från medlemsstater i Europeiska
gemenskaperna, Finland eller Norge till Sverige för tillfällig användning vid
jakt eller tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen får i ett sådant fall
under högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i
Sverige av den som har fört in vapnen och ammunitionen.

14 § Endast den som har tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition får
förvara dem på tullager eller i frihamn utan medgivande av länsstyrelse eller ta
hand om och i övrigt förfoga över vapnen eller ammunitionen enligt 8 § första
stycket tullagen (1987:1065) utan att de har förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.

15 § Skjutvapen eller ammunition som resande fört med till Sverige för
personligt bruk men inte haft rätt att föra in får de åter föra ut, om de anmält
dessa i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapen och ammunition tillfaller
staten om de inte förs ut igen inom antingen fyra månader efter en sådan anmälan
eller den längre tid därefter som Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens
bestämmande, en annan tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer. I ett
sådant fall skall de behandlas som om de hade förklarats förverkade.

16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd
att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet.

Tillståndsmyndighet

17 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

Register över vapeninnehav

18 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav
och beslut enligt denna lag.

3 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Den som har rätt att inneha skjutvapen får under högst två veckor låna ut
vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.

2 § Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.

3 § Vapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas under
långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och
användas under långivarens uppsikt, eller
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid tävling
eller övning.

4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen får lånas ut endast för användning
under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha avlagt
skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara
lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som
uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för provskjutning,
övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt.

6 § Vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan
provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning
eller vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid provskjutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

7 § Den som lånar ut skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat som har
tillträtt den europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om kontroll av
enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska
vapenkonventionen) skall omedelbart anmäla utlåningen till polismyndigheten, om
inte låntagaren skall inneha och använda vapnet endast inom Sverige.

8 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om
inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser.
Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av
en skyttesammanslutning.

4 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

1 § Ett tillstånd upphör att gälla, om den som innehar ett skjutvapen ändrar
det så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt
annorlunda vapen. Den som har tillstånd att driva handel med vapen får dock
vidta sådana åtgärder, om det ändrade vapnet omfattas av tillståndet.

2 § Vid reparation av skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, förslitna eller
på annat sätt oanvändbara slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar,
lådor och trummor eller armborststommar med avfyrningsanordningar bytas ut mot
nya likadana vapendelar.

3 § Den som har tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor,
stommar, lådor och trummor eller armborststommar med avfyrningsanordningar får
utan särskilt tillstånd byta ut dessa mot nya likadana om de lämnas för
skrotning. Bytet skall anmälas till polismyndigheten.

4 § För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till och
tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen eller den som
av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana åtgärder. För
reparation eller översyn får ett vapen lämnas till den som skulle ha rätt att
låna och självständigt handha vapnet.

5 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad anmäla
detta till polismyndigheten.

5 kap. Förvaring och transport av skjutvapen eller ammunition

1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand om och
hålla dessa under sådan uppsikt att det inte är fara för att någon obehörig
kommer åt dem.

2 § Skjutvapen eller ammunition skall förvaras i säkerhetsskåp, under säkert
lås eller på något annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert
förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att det inte kan
användas. Detta dock endast om någon vapendel kan tas bort utan avsevärd
svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen och
effektbegränsade vapen samt ammunition till sådana vapen. De gäller inte heller
för vapen som gjorts varaktigt obrukbara.

3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin ammunition får
lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan för förvaring under högst
tre år åt gången. Detta dock först efter skriftligt anmälan till
polismyndigheten. Vapnet eller ammunitionen får dock inte förvaras hos en person
som är under arton år eller som kan antas missbruka vapnen eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnen förvaras får inte använda vapnen utan tillstånd att
inneha sådana vapen.

4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition skall
vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet
eller ammunitionen.

5 § Den som för personligt bruk skall föra ut skjutvapen ur Sverige till en
stat som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen skall före utförseln
anmäla detta till polismyndigheten, om vistelsen i den främmande staten skall
vara i mer än tre månader.

6 kap. Återkallelse av tillstånd och omhändertagande av vapen och ammunition

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller att föra in
skjutvapen eller ammunition till Sverige får återkallas, om
a) tillståndshavaren visat att han är olämplig att inneha vapnet eller
ammunitionen,
b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas, om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Omhändertagande av vapen och ammunition

3 § Polismyndigheten får besluta att ett vapen med tillhörande ammunition skall
tas hand om, om
- det finns risk att vapnet missbrukas, eller
- det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och
det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition tas hand om
även utan ett sådant beslut. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till
polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.

4 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över det som tagits
hand om skall varan lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte
längre finns någon risk för missbruk.

7 kap. Inlösen av vapen och ammunition

1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten, om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan att
dessa samtidigt har förklarats förverkade eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits om tillstånd att inneha ett vapen eller ammunition
som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammuntion som innehas av någon
utan tillstånd inte skall förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har
beslutat att inte föra talan om förverkande.

2 § Vapnet eller ammunitionen skall inte lösas in, om de lämnas för skrotning
eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet eller ammunitionen och
om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen
återkallades, ansökan om innehav avslogs eller beslut i förverkandefrågan
meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in om ansökan om tillstånd
att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall vapnet eller
ammunitionen lösas in, om de inte inom tre månader från dagen för beslutet i
tillståndsärendet överlåtits till någon som har rätt att inneha vapnet eller
ammunitionen.
Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst
sex månader.

3 § Innehavare av ett vapen eller ammunition som skall lösas in är skyldiga att
efter polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller ammunitionen till
polismyndigheten eller den som myndigheten bestämmer. Om det finns
tillståndsbevis eller andra motsvarande handlingar, skall även de lämnas över.

4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning med ett
belopp som motsvarar marknadsvärdet.

8 kap. Vapen i dödsbo och konkursbo

1 § Skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får utan särskilt
tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet.

2 § Om ett skjutvapen ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får
polismyndigheten besluta att vapnet tills vidare skall förvaras av myndigheten
eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild anledning till
det. Den som har hand om boets egendom är i så fall skyldig att efter
polismyndighetens beslut lämna över vapnet till den som skall förvara det.

3 § Bestämmelser om inlösen av vapen i dödsbo finns i 7 kap. 1 § b och c, 2 § a
och 3 §.

9 kap. Ansvar och påföljd

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller
överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha
vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet anses som grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något
annat ändamål än det som tillståndet avser,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 § andra
stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot någon föreskrift om förvaring
av vapen som meddelats med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar, huvudmän för
museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som
innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer beslut att
lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till den som inte har rätt att inneha ammunitionen,
eller
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa fall.

3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
a) omedelbart på föreskrivet sätt anmäla till polismyndigheten att ett
skjutvapen lånas ut till någon som är fast bosatt i en stat som har tillträtt
den europeiska vapenkonventionen,
b) i förväg anmäla till polismyndigheten att ett skjutvapen för personligt
bruk förs ut ur Sverige till en stat som har tillträtt den europeiska
vapenkonventionen, eller
c) inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till polismyndigheten att ett
vapen lämnats till skrotning.

4 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel av vapen eller ammunition och
för försök till ett sådant brott finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

5 § Ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut enligt 1 § eller som
använts enligt 2 § a skall förklaras förverkat, om detta inte är uppenbart
oskäligt. Även ammunition som innehafts enligt 2 § d eller överlåtits enligt
2 § e får förklaras förverkad, om detta inte är uppenbart oskäligt. I stället
för vapnet eller ammunitionen kan vapnets eller ammunitionens värde förklaras
förverkat.

6 § Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även vid ett förverkande
enligt denna lag. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller endast
då rätten utsatt en sådan tid.

10 kap. Överklagande

1 § En polismyndighets beslut enligt 2 kap. 2 och 10 §§ eller 6 kap. 1 och 2 §§
eller i fråga om inlösen av skjutvapen eller ammunition får överklagas hos
länsrätten. Kammarrätten får pröva ett överklagande från länsrätten endast om
kammarrätten meddelat prövningstillstånd enligt 34 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
En polismyndighets beslut i andra ärenden enligt denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

2 § En polismyndighets, länsstyrelses och domstols beslut enligt denna lag
skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut om
återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i fall då så
har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas om det finns
särskilda skäl.

11 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen bemyndigas att föreskriva att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas i fråga om
föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa
eller personliga säkerhet,
b) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän, personer som tillhör försvars-, civilförsvars- eller
polisväsendet, om dessa är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten, eller
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel,
c) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att
inneha skjutvapen,
d) undantag får göras för vissa typer av vapen från skyldigheten att till
polismyndigheten anmäla
- utlåning av skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat som har
tillträtt den europeiska vapenkonventionen, och
- utförsel av vapen ur Sverige till en stat som tillträtt konventionen,
e) undantag får göras från 2 kap. 1 § för innehav av skjutvapen som lämnats
över från staten till skyttesammanslutningar,
f) andra än polismän får ta hand om vapen och ammunition enligt 6 kap. 3 §
eller ta vapen och ammunition i beslag enligt 9 kap. 6 §, och
g) anmälningsskyldighet till polismyndigheten i vissa fall skall gälla för
läkare som ansvarar för den psykiatriska vården av en patient som är intagen på
sjukvårdsinrättning för vård av psykisk störning, om patienten kan tänkas inneha
ett skjutvapen som patienten inte bör inneha.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att
föreskriva
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de villkor i övrigt som
skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och
vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav för vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av
andra vapen än effektbegränsade vapen och för skyttesammanslutningars förvaring
av ammunition,
f) de villkor i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt denna
lag,
g) att ett europeiskt skjutvapenpass skall utfärdas på begäran av den som har
tillstånd att inneha ett skjutvapen för jakt eller tävling i Sverige samt
villkor för och förfaringssätt vid utfärdande av ett sådant pass,
h) villkor för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i
Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i andra EG-stater, och
i) att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i en annan
EG-stat skall underrätta den staten om förvärvet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Ett beslut enligt vapenlagen (1973:1176) gäller som beslut enligt denna
lag.
4. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före lagens
ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.
5. Innehar någon vid lagens ikraftträdande ett lasersikte, får han fortfarande
inneha siktet utan tillstånd till den 1 juli 1995 eller, om ansökan om tillstånd
har gjorts före den tidpunkten, till dess ansökan har blivit slutligt prövad.
Avslås en ansökan om tillstånd att inneha ett lasersikte som innehafts vid
lagens ikraftträdande skall lasersiktet lösas in av staten. För ett lasersikte
som löses in skall betalas ersättning med ett belopp som motsvarar
marknadsvärdet.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdesskatt

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdesskatt skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §
Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärshändelser
genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.
Uppkommer förlust på fordran, för vilken utgående skatt har redovisats, får
ett mot denna skatt svarande belopp avdragas i redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter därefter betalning för sådan fordran skall
beloppet åter upptagas i redovisningen. Återtages vara med stöd av förbehåll om
återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen (1992:830) eller lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får avdrag göras för vad säljaren vid
avräkning gottskriver köparen för värdet av den återtagna varan, endast om det
kan visas att köparen helt saknat rätt till avdrag för ingående skatt som hänför
sig till dennes förvärv av varan.
Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s.k. villkorlig
rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig omsättning, för vilken
utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande den del av den tidigare
redovisade skatten som belöpt på den utgivna förmånen avdragas i den ordning som
gäller för den skattskyldiges redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till
skattskyldig skall avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av
handlingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.
Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för avdrag för
annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.
Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket, inom
tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyldighet inträtt
enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till annan än som anges i
2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna avdrag för ingående skatt för
ifrågavarande fastighet eller del därav återföras. Sker sådan uthyrning eller
upplåtelse sedan tre men inte sex år har förflutit från utgången av det
kalenderår under vilket skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall
återföring göras med hälften av det belopp som nu sagts.
Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar uthyrd
eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för användning i verksamhet
som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller upplåten fastighet säljs.
Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under vilken
den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört eller fastigheten
har sålts.
Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående mervärdes-
skatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om den skattskyldige
inte visar att varan har innehafts endast av skattskyldiga. De varor som avses
är
1) andra varor än sådana som avses i 18 § fjärde stycket och som helt eller
till väsentlig del består av guld, silver eller platina,
2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,
3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn,
brons eller nysilver,
--------------------------------------------------------------------
4) vapen med undantag av sådana 4) vapen med undantag av sådana
skjutvapen som omfattas av skjutvapen som omfattas av
vapenlagen (1973:1176), vapenlagen (0000:0000),
5) alster av bildkonst,
6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,
7) möbler,
8) fartyg eller luftfartyg.
Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den redo-
visningsperiod under vilken varan har exporterats.
Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2 första
stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av personbil, får
anstå till den sista redovisningsperioden under det kalenderår nyttjandet har
skett.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

--------------------------------------------------------------------
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om vapen och andra I fråga om vapen och andra föremål
föremål som vapenlagen (1973:1176) som vapenlagen (0000:0000) är
är tillämplig på gäller tillämplig på gäller föreskrifterna
föreskrifterna där i stället för där i stället för denna lag.
denna lag.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för
--------------------------------------------------------------------
1. ändring eller ombyggnad av 1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i skjutvapen i de fall som avses i
24 § första stycket vapenlagen 4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
(1973:1176), 0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget
bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter som
inte är affärsverk.

4 §
Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande
krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får inte bedrivas
här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet
utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller
sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har till-stånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela föreskrif-
skrifter om undantag från till- ter om undantag från till-
ståndskravet enligt första och ståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan andra styckena i fråga om sådan
handel med skjutvapen som handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (1973:1176) eller vapenlagen (0000:0000) eller sådan
sådan hantering av ammunition hantering av ammunition eller
eller annan explosiv vara som annan explosiv vara som regleras
regleras genom föreskrifterna i genom föreskrifterna i lagen
lagen (1988:868) om brandfarliga (1988:868) om brandfarliga och
och explosiva varor. explosiva varor.
6 §
Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara
likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation eller på
annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning samt
skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller
övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
--------------------------------------------------------------------
4. sådana jakt- och tävlings- 4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu- skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet nition som har förts in i landet i
i enlighet med bestämmelserna i enlighet med bestämmelserna i
16 § 2 vapenlagen (1973:1176). 2 kap. 13 § b vapenlagen (0000:
0000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Remissinstanserna - Vapenlagen och EG
(SOU 1994:4)

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Hovrätten för Nedre
Norrland, Karlstads tingsrätt, Malmö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i
Stockholms län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska
laboratorium, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i Helsingborg,
Polismyndigheten i Jönköping, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i
Östersund, Brottsförebyggande rådet, Krigsmaterielinspektionen, Kommers-
kollegium, Försvarsmaktens organisationsmyndighet, Statens försvarshistoriska
museer, Försvarets forskningsanstalt, Barnombudsmannen, Generaltullstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Sprängämnesinspektionen, SP- Sveriges
Provnings- och Forskningsinstitut, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen
i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Kommittén om nya former för narkotikabekämpning i ett EU-
perspektiv (Ju 1994:01), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Riksidrottsförbund, Svenska Jägareförbundet,Frivilliga skytterörelsen,
Svenska Sportskytteförbundet, Svenska Pistolskytteförbundet, Sveriges
Vapenägares Förbund, Svenska Vapenstiftelsen, Samlarförbundet Nordstjärnan samt
Leverantörsföreningen för Sport- och Fritidsartiklar.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid Åklagarmyndigheten
i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad och Regionåklagarmyndighten i
Luleå.
Riksidrottsförbundet har bifogat ett yttrande från Sveriges Militäridrotts-
och Mångkampsförbund.
Yttrande har därutöver inkommit från inkommit från Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Kullens Skyttesällskap och John-Erik Ahlberg.
Riksförbundet Hem och Skola, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare, Svenska
Armborst Unionen, Svenska Svartkrutsfederationen samt Sveriges
Vapenhandlareförening har såsom remissinstanser inbjudits att lämna synpunkter,
men har inte avhörts.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till vapenlag

Härigenom föreskrivs följande.
--------------------------------------------------------------------

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen
jämställs med skjutvapen.

2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel, harpuner
eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar,
kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också
a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,
b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,
c) start- och signalvapen som laddas med patroner,
d) armborst,
e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,
f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor till
skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,
g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström
bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och
h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de
är avsedda för.

4 § Vad som sägs om skjutvapen gäller inte
a) salutkanoner,
b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för
gastäta enhetspatroner,
c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,
d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande
bruk, och
e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

5 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till handvapen
som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner
och projektiler.

6 § Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som
innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

7 § Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,
b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller
harpunvapen,
c) kolsyrepatroner,
d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på,
och
e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.

8 § Denna lag gäller inte skjutvapen och ammunition som innehas av staten.

2 kap. Tillstånd

Tillståndsplikt

1 § Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen eller ammunition,
b) driva handel med skjutvapen, eller
c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige.
Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnetär ett kolsyre-,
luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen,
och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra
jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen).
Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3
eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Tillståndsmyndighet

2 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

3 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas
a) enskilda personer,
b) skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det
frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet (skyttesammanslutningar),
c) huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda
föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse
som står under länsstyrelsens tillsyn: för vapen som skall ingå i samlingarna,
och
d) auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har
meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.

4 § En enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast
om den enskilde behöver vapnet. Tillstånd att inneha ett skjutvapen som
huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för
sökanden, får meddelas även för andra ändamål än skjutning. I ett sådant fall
får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

5 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen kan
antas att vapnet inte kommer att missbrukas.
Tillstånd får meddelas endast för särskilt angivna ändamål. Tillståndet får
förenas med villkor att vapnet skall förvaras på ett visst sätt eller att vapnet
skall göras varaktigt obrukbart. Tillståndet får tidsbegränsas, om det med
hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att
behövas varaktigt.

6 § Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får meddelas
endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller dock inte för start- eller
signalvapen.

7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall förvärva ett
sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex
månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten
bestämmer.

8 § Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning
får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är
avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet
avser.
Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda personer
samt sådana skyttesammanslutningar och huvudmän för museer som får meddelas
tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte
kommer att missbrukas.

9 § Skjutvapen eller ammunition får överlåtas endast till den som har tillstånd
eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition överlåts genom
ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.

Tillstånd till handel med skjutvapen

10 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som har rätt
att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och
pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas
yrkesmässigt.
Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet får dock begränsas
till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt gången.
Tillståndet får förenas med villkor att vapnen skall förvaras på ett visst sätt.

Tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige

11 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma
förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen enligt 3-6 §§.
Tillstånd att föra in ammunition får meddelas den som har rätt att inneha
ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer
att missbrukas.

12 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det
ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den
ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under
förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader från dagen
för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten bestämmer.

13 § Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt
tillstånd i följande fall:
a) Enskilda personer får föra in de skjutvapen och den ammunition som de i
Sverige har rätt att inneha. Detta gäller också sådana skyttesammanslutningar,
huvudmän för museer och bevakningsföretag som kan meddelas tillstånd att inneha
skjutvapen.
b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig myndighet i
Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för
eget bruk, får medföra dessa vapen med tillhörande ammunition till Sverige för
tillfällig användning vid jakt eller tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen
får i ett sådant fall under högst tre månader från dagen för införandet innehas
utan tillstånd i Sverige av dem som har fört in egendomen.

14 § Endast den som har tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition får
förvara sådan egendom på tullager eller i frihamn utan medgivande av
länsstyrelse eller ta hand om och i övrigt förfoga över vapnen eller
ammunitionen enligt 7 § första stycket tullagen (1994:1550) utan att egendomen
har förtullats.
I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.

15 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige för
personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får åter föras ut, om egendomen
anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och ammunitionen
tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen fyra månader efter en
sådan anmälan eller den längre tid därefter som Generaltullstyrelsen eller,
efter styrelsens bestämmande, en annan tullmyndighet i det enskilda fallet
bestämmer. I ett sådant fall skall egendomen behandlas som om den hade
förklarats förverkad.

16 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd
att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet.

Register över vapeninnehav

17 § Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav
och beslut enligt denna lag.

3 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får under högst två veckor låna
ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser.

2 § Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att
missbruka vapnet.

3 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om
a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning,
b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas under
långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller
helautomatiskt vapen,
c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och
användas under långivarens uppsikt,
d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid tävling
eller övning, eller
e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

4 § Enhandsvapen och helautomatiska vapen får lånas ut endast för användning
under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under
uppsikt av en skyttesammanslutning.
Detta gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen
eller i fråga om start- eller signalvapen.

5 § Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha avlagt
skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara
lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som
uppfyller samma krav.
Detta gäller dock inte när vapnet skall användas enbart för provskjutning,
övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt.

6 § Vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan
provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning
eller vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av
polismyndigheten att närvara vid provskjutning.
Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett
vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.

7 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevaknings-uppdrag som
kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare. Företaget får dock
endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån
inneha skjutvapen för sådant ändamål.

8 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen
förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om
inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser.
Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av
polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av
en skyttesammanslutning.

4 kap. Ändring, reparation och skrotning av skjutvapen

1 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras
så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda
vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att driva handel med
skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet.

2 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten
eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan.
Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör,
pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med
avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan,
om den utbytta delen lämnas för skrotning. Bytet skall genast anmälas till
polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett
intyg från mottagaren att vapendelen har tagits emot för skrotning.

3 § För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till och
tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen eller den som
av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana åtgärder. För
reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den som skulle ha rätt
att låna och självständigt handha vapnet.

4 § Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad anmäla
detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset
samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för skrotning.

5 kap. Förvaring och transport av skjutvapen och ammunition

1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand om
egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att
någon obehörig kommer åt den.

2 § Skjutvapen och ammunition skall förvaras under säkert lås eller på något
annat lika betryggande sätt.
Om ett vapen inte förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert
förvaringsutrymme, skall en vapendel tas bort från vapnet så att det inte kan
användas. Detta gäller dock endast om någon vapendel kan tas bort utan avsevärd
svårighet. Vapen, vapendel och ammunition skall förvaras var för sig.
Dessa krav på förvaring gäller inte för start- och signalvapen.

3 § En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin ammunition får
lämna över vapnet eller ammunitionen till någon annan för förvaring under högst
tre år åt gången. En sådan åtgärd får vidtas först efter skriftlig anmälan till
polismyndigheten. Vapnet eller ammunitionen får dock inte förvaras hos en person
som är under arton år eller som kan antas missbruka vapnet eller ammunitionen.
Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller hon har
tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition skall
vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet
eller ammunitionen.

5 § När det finns särskild anledning till det får en polismyndighet även i annat
fall än som avses i 2 kap. besluta att tillstånd att inneha skjutvapen skall
förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst sätt.

6 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och ammunition samt
anmälningsskyldighet

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till
Sverige får återkallas av polismyndigheten om
a) tillståndshavaren missbrukat vapnet,
b) tillståndshavaren visat oaktsamhet med vapnet,
c) tillståndshavaren på annat sätt visat sig vara olämplig att inneha vapen,
d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

2 § Ett tillstånd att inneha ammunition får återkallas av polismyndigheten om
a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,
b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller
c) om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

3 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas av
polismyndigheten om
a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,
b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,
c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller
d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Omhändertagande av vapen och ammunition

4 § Polismyndigheten får besluta att ett vapen med tillhörande ammunition skall
tas om hand om
a)det finns risk att vapnet missbrukas, eller
b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas
och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande.
Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition tas om hand
även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän,
jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid Kustbevakningen
och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden
skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om om-
händertagandet skall bestå.

5 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen
eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen lämnas tillbaka så snart
det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

Anmälningsskyldighet
6 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning
innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att den intagne
inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för den
psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den
ort där patienten är folkbokförd.

7 kap. Inlösen av vapen och ammunition

1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om
a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan att
egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b) innehavaren har avlidit,
c) ansökan har avslagits om tillstånd att inneha ett vapen eller ammunition
som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon innehar utan
att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har
beslutat att inte föra talan om förverkande.

2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen lämnas för
skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet eller
ammunitionen och om detta görs inom
a) ett år från det att innehavaren avled, eller
b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen
återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades
av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes.
Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om tillstånd
att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall vapnet eller
ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre månader från dagen för
beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den.
Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst
sex månader.

3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är skyldig
att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller ammunitionen till
polismyndigheten eller den som myndigheten bestämmer. Om det finns ett
tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, skall även den lämnas
över till polismyndigheten.

4 § För vapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning med ett
belopp som motsvarar marknadsvärdet.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

8 kap. Vapen och ammunition i dödsbo och konkursbo

1 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får
utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet till dess
a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,
b) egendomen skall överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om dödsbo, 7 kap. 3 §,
eller
c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.

2 § Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får
polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall förvaras av
myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild
anledning till det. Den som har hand om boet är i så fall skyldig att efter
polismyndighetens beslut lämna över vapnen och ammunitionen till den som skall
förvara egendomen.

3 § Bestämmelser om inlösen av vapen och ammunition i dödsbo finns i 7 kap.

9 kap. Straff och förverkande

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller
överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha
vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år.
Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något
annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,
b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 § andra
stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot någon föreskrift om förvaring
av vapen som meddelats med stöd av denna lag,
c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1-3 §§ i fråga om
skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar, huvudmän för
museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som
innehas av vapenhandlare,
d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut
att lämna över ammunition för inlösen,
e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha ammunitionen,
f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller
g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § e genom
att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.
Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa fall.

3 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § f genom
att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller utlåning av
skjutvapen, eller
b) underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till
polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.

4 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller ammunition och
för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

5 § Ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut enligt 1 § eller som
använts enligt 2 § a skall förklaras förverkat, om detta inte är uppenbart
oskäligt. Även ammunition som innehafts enligt 2 § d eller överlåtits enligt
2 § e får förklaras förverkad, om detta inte är uppenbart oskäligt. I stället
för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen
förklaras förverkat får även ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad.

6 § Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag gäller även vid förverkande
enligt denna lag.
Av länsstyrelsen förordnade jakttillsynsmän samt personal vid Kustbevakningen
och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen har samma
rätt att ta egendom i beslag som en polisman.

10 kap. Överklagande

1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall gälla
omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut om återkallelse
av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i de fall då så har
förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas om det finns
särskilda skäl.

11 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att
a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om
andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt
ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet,
b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett
skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara
effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,
c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av
skjutvapen som lämnats över från staten till
- statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret,
räddningstjänsten eller polisväsendet,
- den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller
- skyttesammanslutningar,
d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att
inneha skjutvapen,
e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från
Sverige till ett annat land; och
f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett
skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land inte skall använda
vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polismyndigheten.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt
som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och
vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av
andra vapen än effektbegränsade vapen och på skyttesammanslutningars förvaring
av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt
denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till de som har tillstånd att
inneha skjutvapen i Sverige.
h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer
bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,
och
i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i
ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.

3 § Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition
som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen
för internationellt samarbete.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
2. Genom lagen upphävs vapenlagen (1973:1176).
3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha, föra
in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha tillstånd till
det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen
(1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition,
vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen
(1973:1176). Detta gäller också den som fått ett föreskrivet bevis om att han
eller hon deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna
(deklarationsbevis).
4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra punkten i
övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen
(1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd får även
fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.
5. Den som vid lagens ikraftträdande med stöd av bestämmelsen i 12 § första
stycket vapenlagen (1973:1176) innehar ammunition som inte är avsedd för samma
ändamål som rätten att inneha vapnet avser, får utan särskilt tillstånd inneha
ammunitionen till den 1 oktober 1996 eller, om ansökan om tillstånd att inneha
ammunitionen gjorts före den tidpunkten, till dess ansökan har blivit slutligt
prövad.
Om innehavaren inte längre har rätt att inneha viss ammunition enligt första
stycket, skall ammunitionen lösas in av staten enligt bestämmelserna i 7 kap.
6. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1973:1176) tillämpas den
nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.
7. I fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före lagens
ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och
andra farliga föremål skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om vapen och andra I fråga om vapen och andra föremål
föremål som vapenlagen (1973:1176) som vapenlagen (0000:0000) är
är tillämplig på gäller tillämplig på gäller föreskrifterna
föreskrifterna där i stället för där i stället för denna lag.
denna lag.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmaterielHärigenom
föreskrivs att 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §
Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande
krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får inte bedrivas
här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet
utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller
sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om
verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av
uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gälleer.
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela föreskrifter
skrifter om undantag från till- om undantag från tillståndskravet
ståndskravet enligt första och enligt första och andra styckena i
andra styckena i fråga om sådan fråga om sådan handel med
handel med skjutvapen som skjutvapen som regleras genom
regleras genom föreskrifterna i föreskrifterna i vapenlagen
vapenlagen (1973:1176) eller (0000:0000) eller sådan hantering
sådan hantering av ammunition av ammunition eller annan
eller annan explosiv vara som explosiv vara som regleras genom
regleras genom föreskrifterna i föreskrifterna i lagen (1988:868)
lagen (1988:868) om brandfarliga om brandfarliga och explosiva
och explosiva varor. varor.
6 §
Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara
likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation eller på
annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning samt
skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller
övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
--------------------------------------------------------------------
4. sådana jakt- och tävlings- 4. sådana jakt- och tävlings-
skjutvapen och tillhörande ammu- skjutvapen och tillhörande ammu-
nition som har förts in i landet nition som har förts in i landet i
i enlighet med bestämmelserna i enlighet med bestämmelserna i
16 § 2 vapenlagen (1973:1176). 2 kap. 13 § b vapenlagen (0000:
0000).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen
(1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel i paragrafens
lydelse enligt lagen (1994:122) om ändring i nämnda lag samt
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för
--------------------------------------------------------------------
1. ändring eller ombyggnad av 1. ändring eller ombyggnad av
skjutvapen i de fall som avses i skjutvapen i de fall som avses i
24 § första stycket vapenlagen 4 kap. 1 § vapenlagen (0000:
(1973:1176), 0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget
bruk,
3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för
forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som
krigsmateriel.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter som
inte är affärsverk.

________________

--------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den dag Denna lag träder i kraft, i fråga
regeringen bestämmer. om 3 § andra stycket första punkten
den 1 april 1996, och i övrigt den
dag regeringen bestämmer.

--------------------------------------------------------------------

5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att fjärde punkten i övergångsbestämmelserna till
tullagen (1994:1550) skall ha följande lydelse.

4. Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet och om Tullverkets
kontrollverksamhet enligt den upphävda tullagen skall fortfarande gälla ifråga
om krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och produkter
som avses i lagen (1991:341) om strategiska produkter när krigsmaterielen eller
produkterna förs ut ur landet till ett land som är medlem i Europeiska unionen.
Bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt den upphävda
tullagen, samt 63 §, 64 § till den del den avser skyldighet att stanna på
tullmyndighets anmaning och 65 § samma lag skall fortfarande gälla för varor som
skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen.
Detsamma gäller
a. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
b. injektionssprutor och kanyler,
c. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
--------------------------------------------------------------------
d. vapen och ammunition som d. vapen och ammunition som
avses i vapenlagen (1973:1176), avses i vapenlagen (1995:0000),
e. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nit-
handskar och batonger samt karatepinnar, blydaggar, spikklubbor eller liknande,
f. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.,
g. hundar och katter för annat ändamål än handel,
h. spritdrycker, vin eller starköl,
som förs in i landet från eller förs ut ur landet till ett land som är medlem
i den Europeiska unionen om införseln eller utförseln står i strid med förbud
eller sker med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.

--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-28

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 14 september 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
l. vapenlag,
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra
farliga föremål,
3. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
4. lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300) om
krigsmateriel,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders Perklev.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till vapenlag

Förslaget innefattar i huvudsak en systematisk och språklig översyn av
vapenlagen (1973:1176) samt en anpassning till tvingande regler i EG-rådets
direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG). Det är
således inte fråga om en mer genomgripande förändring av vapenlagens grund-
läggande materiella bestämmelser. En omprövning av regelsystemets innehåll kan
bli aktuell, sedan 1995 års vapenutredning har avslutat sitt arbete, vilket
förväntas ske före utgången av år 1996.
Med dessa utgångspunkter innebär det remitterade förslaget att flertalet av
vapenlagens bestämmelser efter endast språkliga justeringar förts över till den
nya lagen. Lagrådet har vid sin granskning kunnat konstatera att det sakliga
innehållet i en del av dessa bestämmelser kan ifrågasättas från sådana
synpunkter som en lagrådsgranskning skall tillgodose. Det bör i sammanhanget
noteras att den nuvarande vapenlagen inte granskades av lagrådet. Eftersom det
kan förväntas att vapenlagen inom en förhållandevis kort tid kommer att i
viktiga delar genomgå en saklig revision och att denna blir föremål för
lagrådsgranskning, anser Lagrådet att det inte är angeläget att redan nu gå in
på en närmare granskning av de materiella bestämmelserna i förslaget.

2 kap.

15 §

Denna paragraf, som är avsedd att reglera förfarandet när en resande fört
med sig vapen till Sverige för personligt bruk men saknat rätt att föra in det,
motsvarar 17 § i nuvarande vapenlag, vilken i sin tur utan sakliga ändringar
hämtats från 35 § 2 mom. i 1949 års vapenförordning. Numera gäller emellertid
sedan länge generella bestämmelser om förfarandet med varor som inte får föras
in till riket, se lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m. samt särskilt 28 och 29 §§ tullförordningen
(1994:1558). Dessa bestämmelser avviker i flera hänseenden från regleringen i
förevarande paragraf, även om de i praktiken torde leda till ett likartat
resultat. Lagrådet saknar underlag för att bedöma om en särreglering beträffande
vapen alltjämt är motiverad i förevarande hänseende men förordar att det i det
fortsatta arbetet övervägs om inte paragrafen kan utgå.

17 §

Förslaget innebär att polismyndigheten skall föra register över tillstånds-
pliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. En motsvarande bestämmelse
finns i 47 § gällande vapenlag under rubriken Särskilda bestämmelser.
Den nu föreslagna paragrafen, som alltså reglerar även annan registrering än
sådan som avser tillståndspliktiga vapeninnehav, är placerad i det kapitel som
rubriceras Tillstånd med underrubriken Register över vapeninnehav. Enligt
Lagrådets mening blir en sådan placering missvisande med hänsyn till
bestämmelsens innehåll. En möjlighet är att bestämmelsen i stället tas in i ett
särskilt kapitel, förslagsvis som ett nytt 9 kap., med rubriken Register över
vapeninnehav och beslut.

9 kap.



Enligt förslaget skall ett vapen som innehafts, överlåtits eller lånats ut
enligt 1 § eller som använts enligt 2 § a i kapitlet förklaras förverkat, om det
inte är uppenbart oskäligt. Detsamma skall gälla ammunition som innehafts enligt
2 § d eller överlåtits enligt 2 § e. Detta innebär en avvikelse från
formuleringen i 40 § nuvarande vapenlag, enligt vilken förutsättningen för
förverkande är att egendomen har varit föremål för brott enligt motsvarande
paragrafer. Nuvarande reglering torde i enlighet härmed innebära att förverkande
inte kan ske vid ett förfarande som visserligen omfattas av något av de förbud
som avses i de ifrågavarande paragraferna men likväl är straffritt enligt all-
männa ansvarsfrihetsregler, t.ex. därför att handlingen ägt rum i en
nödsituation. Lagrådet vill förorda att man återgår till den tidigare
formuleringen, eftersom det i annat fall uppkommer en saklig skillnad i
förhållande till den tidigare regleringen som inte torde vara avsedd. Första och
andra meningarna bör i så fall lyda:
Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 § eller 2 § a skall
förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller
ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § d eller 2 § e.

6 §

I första stycket anges enligt förslaget att rättegångsbalkens bestämmelser om
beslag gäller även vid förverkande enligt förevarande lag. Med hänsyn till att
det enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken generellt föreskrivs att föremål som
skäligen kan antas vara förverkat genom brott får tas i beslag är bestämmelsen
överflödig, och den blir även missvisande så till vida som rättegångsbalkens
regler om beslag gäller även för andra fall än då ett föremål kan antas bli
förverkat. Lagrådet förordar att stycket utgår. Den bestämmelse som enligt
förslaget upptas i andra stycket bör då förslagsvis få följande lydelse: En av
länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman samt en tjänsteman vid Kustbevakningen
eller Tullverket eller en särskilt förordnad tjänsteman vid länsstyrelsen har
samma befogenhet som en polisman att ta sådan egendom i beslag som skäligen kan
antas vara förverkad enligt denna lag.

Övergångsbestämmelserna

I punkt 7 föreskrivs att äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande av
ett beslut som har meddelats före nya vapenlagens ikraftträdande den 1 april
1996. Med övergångsbestämmelsen avses att ange att alla överklaganden, oavsett i
vilken instans de förekommer, skall handläggas enligt den tidigare gällande
ordningen, om den första beslutsinstansens - polismyndigheten - avgörande har
meddelats före den 1 april 1996. Detta kommer med den föreslagna formuleringen
inte till klart uttryck, t.ex. när polismyndighetens beslut har meddelats före
den 1 april 1996 men detta har överklagats och länsstyrelsens beslut har
meddelats efter nämnda datum. En annan utformning av övergångsbestämmelsen är
därför att föredra. Lagrådet förordar att övergångsbestämmelsen ges följande
lydelse: I fråga om överklagande gäller äldre bestämmelser, om
polismyndighetens beslut har meddelats före ikraftträdandet .

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

RÅDETS DIREKTIV

av den 18 juni 1991

om kontroll av förvärv och innehav av vapen

(91/477/EEG)

--------------------------------------------------------------------------------
---------
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

i samarbete med Europaparlamentet,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

och med beaktande av följande:

Enligt artikel 8a i fördraget skall den inre marknaden upprättas senast den 31
december 1992. Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser med fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, i enlighet med bestämmel-
serna i fördraget.

Europeiska rådet fastställde uttryckligen som mål vid mötet den 25 och 26 juni
1984 i Fontainebleau att avskaffa alla polis- och tullformaliteter vid
gemenskapens inre gränser.

Ett fullständigt avskaffande av kontroll och formaliteter vid gemenskapens inre
gränser förutsätter att vissa grundläggande villkor uppfylls. Kommissionen
konstaterade i sin vitbok Fullbordandet av den inre marknaden att avskaffandet
av personkontrollen och säkerhetskontrollen av transporterade föremål bland
annat förutsätter en tillnärmning av vapenlagstiftningen.
______________

1 EGT nr C 235, 1.9.1987, s. 8 och
EGT nr C 299, 28.11.1989, s. 6.
2 EGT nr C 231, 17.9.1990, s. 69 och
EGT nr C 158, 17.6.1991, s. 89.
3 EGT nr C 35, 8.2.1988, s. 5.
Avskaffandet av kontrollen av vapeninnehav vid gemenskapens inre gränser kräver
att effektiva regler införs som gör det möjligt att inom medlemsstaterna
kontrollera förvärv och innehav samt överföring av skjutvapen till en annan
medlemsstat. Systematiska kontroller vid gemenskapens inre gränser bör därför
avskaffas.

Det ömsesidiga förtroende inom området för skydd av personers säkerhet, som
dessa regler kommer att skapa mellan medlemsstaterna, blir större om reglerna
har stöd av en delvis harmoniserad lagstiftning. Det kunde därför vara lämpligt
att bestämma kategorier av skjutvapen som privatpersoner inte alls får förvärva
eller inneha eller som de får inneha endast med särskilt tillstånd eller efter
anmälan.

Det bör i princip vara förbjudet att inneha vapen vid passage från en
medlemsstat till en annan; ett undantag härifrån kan bara godtas om ett
förfarande antas som gör det möjligt för medlemsstaterna att hålla sig
underrättade om när ett skjutvapen förs in på deras territorium.

Smidigare regler bör dock antas för jakt och tävlingsskytte för att inte
inskränka den fria rörligheten för personer mer än nödvändigt.

Direktivet berör inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder för att förhindra
illegal handel med vapen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

Räckvidd

Artikel 1

1. Med vapen och skjutvapen menas i detta direktiv föremål som definieras i
bilaga 1. Skjutvapen klassificeras och definieras i avsnitt II i bilaga 1.

2. Med vapenhandlare menas i detta direktiv varje fysisk eller juridisk person
vars näringsverksamhet helt eller delvis utgörs av tillverkning, handel,
byteshandel, uthyrning, reparation eller ombyggnad av skjutvapen.

3. Vid tillämpningen av detta direktiv skall en person betraktas som bosatt i
det land som anges i adressen i någon handling som utvisar personens hemvist,
såsom pass eller identitetskort som visas upp för myndigheterna i ett med-
lemsland eller för en vapenhandlare vid kontroll av innehav eller vid förvärv.

4. Europeiska skjutvapenpasset är en handling som på begäran utfärdas av en
medlemsstats myndigheter för en person som legalt förvärvar och använder ett
skjutvapen. Passet skall ha en giltighetstid av högst fem år. Giltighetstiden
får förlängas. Om endast skjutvapen ur kategori D är införda i passet skall den
högsta giltighetstiden vara tio år. Passet skall innehålla de upplysningar som
finns i bilaga 2. Europeiska skjutvapenpasset är en personlig handling där det
eller de skjutvapen förs in som passets innehavare äger och använder. Den som
använder skjutvapnet skall alltid medföra passet. Förändringar i
skjutvapeninnehavet eller i skjutvapnets egenskaper skall anges i passet, liksom
förlust eller stöld av skjutvapnet.

Artikel 2

1. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av nationella bestämmelser om
rätten att bära vapen och om jakt och tävlingsskytte.

2. Detta direktiv skall inte tillämpas på förvärv och innehav av vapen och
ammunition i enlighet med den nationella lagstiftningen av de väpnade styrkorna,
polisen, offentliga myndigheter eller av samlare och institutioner som anlägger
kulturella och historiska aspekter på vapen och som erkänts som sådana av den
medlemsstat inom vars territorium de är verksamma. Det gäller inte heller för
kommersiell överlåtelse av krigsvapen och ammunition till sådana vapen.

Artikel 3

Medlemsstaterna får i sin lagstiftning anta strängare bestämmelser än vad som
föreskrivs i detta direktiv, med förbehåll för de rättigheter som ges personer
bosatta i medlemsstaterna genom artikel 12.2.

KAPITEL 2

Harmonisering av lagstiftningen om skjutvapen

Artikel 4

Åtminstone när det gäller kategorierna A och B skall varje medlemsstat göra
utövandet av verksamhet som vapenhandlare beroende av ett tillstånd som minst
skall grundas på en kontroll av vapenhandlarens personliga och yrkesmässiga
hederlighet. Om det rör sig om en juridisk person skall kontrollen avse före-
tagsledaren. När det gäller kategorierna C och D skall varje medlemsstat, som
inte gör utövandet av verksamheten som vapenhandlare beroende av ett tillstånd,
kräva en anmälan av verksamheten.

Varje vapenhandlare skall föra ett register över de skjutvapen i kategorierna A,
B och C som han tar emot eller lämnar ut, med uppgifter som möjliggör
identifiering av vapnet, särskilt typ, märke, modell, kaliber och
tillverkningsnummer samt namn och adress på leverantörer och förvärvare.
Medlemsstaterna skall regelbundet kontrollera att vapenhandlarna respekterar
denna skyldighet. Vapenhandlaren skall bevara registret i fem år, även efter
det att verksamheten har upphört.

Artikel 5

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 skall medlemsstaterna bara
tillåta förvärv och innehav av skjutvapen tillhörande kategori B för personer
som har giltiga skäl och som

a) fyllt 18 år utom i fall av jakt eller tävlingsskytte,

b) inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller för allmän ordning och
säkerhet.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 skall medlemsstaterna bara
tillåta personer som uppfyller kraven i första stycket a att inneha skjutvapen i
kategorierna C och D.

Medlemsstaterna får återkalla tillståndet att inneha skjutvapen om något av
villkoren i första stycket b inte längre är uppfyllt.

Medlemsstaterna får inte förbjuda personer bosatta inom deras territorier att
inneha vapen som förvärvats i en annan medlemsstat, om de inte förbjuder förvärv
av samma vapen inom sitt eget territorium.

Artikel 6

Medlemsländerna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och
innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori A. I särskilda fall
får de behöriga myndigheterna bevilja tillstånd för sådana skjutvapen och sådan
ammunition om det inte strider mot allmän ordning och säkerhet.

Artikel 7

1. Ett skjutvapen i kategori B får inte förvärvas inom en medlemsstats
territorium utan den medlemsstatens tillstånd.

Ett sådant tillstånd får inte ges till en person som är bosatt i en annan
medlemsstat utan den senare statens föregående samtycke.

2. Ett skjutvapen i kategori B får inte innehas inom en medlemsstats
territorium utan den medlemsstatens tillstånd. Om innehavaren av vapnet är
bosatt i en anan medlemsstat skall denna informeras.

3. Tillstånd att förvärva och tillstånd att inneha ett skjutvapen i kategori B
får ges i ett gemensamt förvaltningsbeslut.

Artikel 8

1. Innehav av ett skjutvapen i kategori C är bara tillåtet om innehavaren har
lämnat uppgift om detta till myndigheterna i den medlemsstat där vapnet innehas.

Medlemsstaterna skall föreskriva att alla skjutvapen i kategori C som för
närvarande innehas inom deras territorier men som inte tidigare anmälts, skall
anmälas senast ett år efter ikraftträdandet av den nationella lagstiftning som
antas för att genomföra detta direktiv.

2. Varje säljare, vapenhandlare och privatperson skall informera myndigheterna
i den medlemsstat där transaktionen äger rum om överlåtelse eller utlämnande av
ett skjutvapen i kategori C med angivande av de uppgifter som krävs för att
vapnet och förvärvaren skall kunna identifieras. Om den som förvärvar ett sådant
skjutvapen är bosatt i en annan medlemsstat skall denna informeras om förvärvet
av såväl medlemsstaten där transaktionen ägde rum som av förvärvaren.

3. Om en medlemsstat förbjuder eller kräver tillstånd för förvärv och innehav
av ett skjutvapen i kategori B, C eller D inom sitt territorium, skall den
underrätta de andra medlemsstaterna om detta; dessa stater skall enligt artikel
12.2 föra in en uttrycklig anmärkning om detta förhållande i varje europeiskt
skjutvapenpass som de utfärdar för ett sådant skjutvapen.

Artikel 9

1. Överlämnande av ett skjutvapen i kategori A, B och C till en person som inte
är bosatt i den aktuella medlemsstaten skall tillåtas under förutsättning att
bestämmelserna i artikel 6-8 iakttas, om

- förvärvaren fått tillstånd enligt artikel 11 att själv utföraöverföringen
till det land där han är bosatt,
- förvärvaren lämnar in en skriftlig anmälan där han intygar och motiverar
sin avsikt att inneha skjutvapnet i den medlemsstat där förvärvet skett,
förutsatt att han uppfyller medlemsstatens rättsliga villkor för
innehavet.

2. Medlemsstaterna får tillåta tillfälliga överlämnanden av skjutvapen enligt
närmare föreskrifter som de själva bestämmer.

Artikel 10

Bestämmelserna för förvärv och innehav av ammunition skall vara samma som de som
gäller för innehav av de skjutvapen som ammunitionen är avsedd för.

KAPITEL 3

Formaliteter för förflyttning av vapen inom
gemenskapen

Artikel 11

1. Skjutvapen får utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 föras över
från en medlemsstat till en annan endast i enlighet med bestämmelserna i
följande stycken. Dessa bestämmelser skall också gälla för överföring av
skjutvapen efter försäljning via postorder.

2. Om ett skjutvapen skall föras över till en annan medlemsstat, skall den
berörda personen först lämna följande uppgifter till den medlemsstat där
skjutvapnet finns:

- Namn och adress på den som säljer eller överlåter skjutvapnetoch på den
som köper eller förvärvar det eller i förekommandefall ägaren.

- Den adress som skjutvapnet skall transporteras till.

- Antalet skjutvapen som skall transporteras.

- Uppgifter som möjliggör identifiering av skjutvapnet samt en angivelse om
att vapnet har kontrollerats i enlighet med konventionen av den 1 juli
1969 om ömsesidigt erkännande av kontrollmärkning av handeldvapen.

- Överföringssättet.

- Dag för avsändandet och beräknad ankomstdag.

Upplysningarna i de sista två strecksatserna behöver inte lämnas om överföringen
sker mellan två vapenhandlare.

Medlemsstaten skall undersöka under vilka omständigheter överföringen skall ske,
särskilt med tanke på säkerheten.

Om medlemsstaten tillåter en sådan överföring skall den utfärda ett tillstånd
med alla de uppgifter som nämns i första stycket. Ett sådant tillstånd skall
följa skjutvapnet till dess destinationsort; det skall visas upp på begäran av
medlemsstaternas myndigheter.

3. Utom i fråga om krigsvapen, som enligt artikel 2.2 är undantagna från
tillämpningsområdet för detta direktiv, får varje medlemsstat ge vapenhandlare
rätt att utan föregående tillstånd enligt punkt 2 föra över vapen från sitt
territorium till en vapenhandlare som är bosatt i en annan medlemsstat. För
detta ändamål skall den utfärda ett tillstånd som gäller högst tre år och som
när som helst kan dras in tillfälligt eller upphävas genom ett motiverat beslut.
En handling som hänvisar till detta tillstånd skall följa skjutvapnet till
destinationsorten; detta dokument skall visas upp på begäran av medlemsstaternas
myndigheter.

Senast vid tidpunkten för överföringen skall vapenhandlaren lämna alla uppgifter
som nämns i punkt 2 första stycket till myndigheterna i den medlemsstat från
vilken överföringen skall äga rum.

4. Varje medlemsstat skall tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en
förteckning över vilka skjutvapen som utan medlemsstatens föregående samtycke
får överföras till dess territorium.

Förteckningarna skall förmedlas till vapenhandlare som enligt förfarandet i
punkt 3 medgivits rätt att föra över skjutvapen utan föregående tillstånd.

Artikel 12

1. Tillämpas inte förfarandet i artikel 11, skall innehav av skjutvapen under
en resa genom två eller fler medlemsstater vara tillåtet endast om den berörda
personen har fått tillstånd av var och en av dessa medlemsstater.

Medlemsstaterna får ge sådana tillstånd för en eller flera resor och för en
maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana tillstånd skall
föras in i det europeiska skjutvapenpass som den resande måste visa upp på
begäran av medlemsstaternas myndigheter.

2. Utan hinder av punkt 1 får jägare i fråga om vapen i kategori C och D, samt
tävlingsskyttar i fråga om vapen i kategori B, C och D, utan föregående
tillstånd inneha ett eller flera skjutvapen under en resa genom två eller flera
medlemsstater i syfte att utöva sina aktiviteter, förutsatt att de har ett
europeiskt skjutvapenpass där vapnet eller vapnen är införda och förutsatt att
de kan styrka skälet för resan, lämpligen genom uppvisande av en inbjudan.

Detta undantag skall dock inte gälla för resor till en medlemsstat som förbjuder
förvärv och innehav av skjutvapnet i fråga eller som kräver ett tillstånd enligt
artikel 8.3; detta förhållande skall i så fall uttryckligen anmärkas i Europeis-
ka skjutvapenpasset.

I samband med den i artikel 17 omnämnda rapporten skall kommissionen i samråd
med medlemsstaterna överväga effekterna av tillämpningen av andra stycket,
särskilt beträffande dess inverkan på allmän ordning och säkerhet.

3. Genom avtal om ömsesidigt erkännande av nationella dokument får två eller
flera medlemsstater införa ett smidigare system för resor med skjutvapen inom
deras territorier än som föreskrivs i denna artikel.

Artikel 13

1. Varje medlemsstat skall lämna alla relevanta upplysningar den har tillgång
till angående slutgiltiga överföringar av skjutvapen till den medlemsstat till
vars territorium överföringen har skett.

2. De upplysningar som medlemsstaterna får genom förfarandena enligt artikel 11
om överföring av skjutvapen och enligt artikel 7.2 och artikel 8.2 om
utlandsbosattas förvärv och innehav av skjutvapen, skall senast vid tidpunkten
för den aktuella överföringen meddelas den medlemsstat som är destinationsland
och, i förekommande fall, de medlemsstater som är trasiteringsländer.

3. Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 1993 upprätta nätverk för utbyte
av upplysningar i syfte att tillämpa denna artikel. De skall informerna de andra
medlemsstaterna och kommissionen om de nationella myndigheter som ansvarar för
att lämna och ta emot upplysningar och för att tillämpa de formaliteter som
avses i artikel 11.4.

Artikel 14

Medlemsstaterna skall anta alla bestämmelser som behövs för att förbjuda
införsel till deras territorier av

- skjutvapen utom i de fall som anges i artiklarna 11 och 12och
förutsatt att de där föreskrivna villkoren uppfylls,

- andra vapen än skjutvapen, förutsatt att den ifrågavarande med-
lemsstatens nationella föreskrifter tillåter det.
KAPITEL 4

Slutbestämmelser

Artikel 15

1. Medlemsstaterna skall skärpa kontrollen av vapeninnehav vid gemenskapens
yttre gränser. De skall särskilt övervaka att resande från tredje land som avser
att resa vidare till en annan medlemsstat iakttar bestämmelserna i artikel 12.

2. Detta direktiv skall inte utesluta kontroller som utförs av medlemsstaterna
eller transportföretaget i samband med ombordstigning i ett transportmedel.

3. Medlemsstaterna skall underrätta kommisionen om hur kontrollerna i punkt 1
och 2 utförs. Kommissionen skall sammanställa dessa upplysningar och göra dem
tillgängliga för alla medlemsstater.

4. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sina nationella
bestämmelser, däribland om ändringar som berör förvärv och innehav av vapen, om
den nationella lagstiftningen är strängare än minimikraven. Kommissionen skall
vidarebefordra sådana upplysningar till de andra medlemsstaterna.

Artikel 16

Medlemsstaterna skall fastställa sanktioner som skall tillämpas vid över-
trädelser av de bestämmelser som antas enligt detta direktiv. Sanktionerna bör
vara tillräckligt stränga för att främja efterlevnad av bestämmelserna.

Artikel 17

Inom en tid av fem år från dagen för genomförandet av detta direktiv i den
nationella lagstiftningen skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet
överlämna en rapport om den situation som tillämpningen av direktivet har
resulterat i, vid behov åtföljd av förslag till åtgärder.

Artikel 18

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv i så god tid att de åtgärder som
föreskrivs i direktivet kan börja tillämpas senast den 1 januari 1993. De skall
genast underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om de vidtagna åt-
gärderna.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning
till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.
Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat
själv utfärda.

Artikel 19

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 18 juni 1991.

På rådets vägnar

G. WOHLFART

Ordförande

BILAGA 1

I. I detta direktiv avses med vapen:

- alla skjutvapen som definieras i avsnitt II i denna bilaga,
- andra vapen än skjutvapen såsom dessa definieras i dennationella
lagstiftningen.

II. I detta direktiv avses med skjutvapen:

A. Alla föremål som faller inom någon av följande kategorier, med
undantag av föremål som motsvarar definitionen men som
utesluts av någon av anled-ningarna i avsnitt III.

Kategori A -- Förbjudna skjutvapen

1. Explosiva militära missiler och startlavetter.

2. Automatiska skjutvapen.

3. Skjutvapen maskerade som andra föremål.

4. Ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler, explosions- eller
brandprojektiler och projektiler för sådan ammunition.

5. Pistol- och revolverammunition med utvidgande projektiler och
projektiler för sådan ammunition, med undantag för de fall då de skall
användas till sådana vapen avsedda för jakt eller målskjutning som
inehas av personer med rätt att bruka dem.

Kategori B -- Skjutvapen för vilka det krävs tillstånd

1. Halvautomatiska eller repeterande korta vapen.

2. Korta vapen med enkelskott med centralantändning.

3. Korta vapen med enkelskott med kantantändning, vars totala längd är
mindre än 28 cm.

4. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patronläge
tillsammans kan innehålla mer än tre skott.

5. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patronläge
tillsammans inte kan innehålla mer än tre skott och där laddnings-
mekanismen kan tas bort eller det inte är uteslutet att vapnet med
hjälp av vanliga verktyg kan omändras på sådant sätt att magasin och
patronläge tillsammans kan innehålla mer än tre skott.

6. Repeterande och halvautomatiska långa skjutvapen med slätborrade lopp
som inte överstiger 60 cm i längd.

7. Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med
automatisk mekanism.

Kategori C -- Skjutvapen som skall anmälas

1. Repeterande långa skjutvapen andra än de som står upptagna i
kategori
B punkt 6.

2. Långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott.

3. Halvautomatiska långa skjutvapen som inte omfattas av kategori B punkt
4-7.

4. Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte
är mindre än 28 cm.

Kategori D -- Andra skjutvapen

Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp.

B. Varje vital del av sådana skjutvapen:

Slutstycket, patronläget och pipan till ett skjutvapen tillhör som
separata delar samma kategori som det skjutvapen de är eller är tänkta
att vara monterade på.

III. Definitionen av skjutvapen skall i denna bilaga inte omfatta föremål som
stämmer med definitionen men som

a) har gjorts varaktigt obrukbara genom tillämpning av ett tekniskt
förfarande som ett officiellt organ har garanterat eller erkänt,

b) är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller
harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de
bara kan användas i ett sådant syfte.

c) betraktas som antika vapen eller reproduktioner av sådana, om dessa
inte har inkluderats i de föregående kategorierna och är föremål för
nationell lagstiftning.

I avvaktan på samordning inom gemenskapen får medlemsstaterna tillämpa sin
nationella lagstiftning på skjutvapnen i detta avsnitt.

IV. I denna bilaga avses med:

a) Korta vapen: ett skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller
vars totala längd inte överstiger 60 cm.

b) Långa vapen: alla skjutvapen som inte är korta vapen.

c) Automatvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett
skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med ett tryck på
avtryckaren.

d) Halvautomatiskt skjutvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt
varje gång ett skott avfyras och som bara kan avfyra ett skott med ett
tryck på avtryckaren.

e) Repeterande skjutvapen: ett skjutvapen som efter att ett skott har
avfyrats är avsett att laddas om från ett magasin eller cylinder med
hjälp av ett manuellt tillvägagångssätt.

f) Skjutvapen för enkelskott: ett skjutvapen utan magasin som laddas för
varje skott genom att man manuellt sätter in ett skott i patronläget
eller i ett laddningsutrymme där pipan bryts.

g) Ammunition med kroppsskyddspenetrerande kulor: ammunition för militärt
bruk där kulan är försedd med mantel och har en massiv hård kärna.

h) Ammunition med explosiva projektiler: ammunition för militärt bruk där
projektilen innehåller en laddning som exploderar när den stöter emot
något.

i) Ammunition med brandprojektiler: ammunition för militärt bruk där
projektilen innehåller en kemisk blandning som börjar brinna vid kontakt
med luften eller vid anslaget.

______

BILAGA 2

EUROPEISKA SKJUTVAPENPASSET

Passet skall innehålla följande avsnitt:

a) Innehavarens identitet.

b) Identifikation av vapnet eller skjutvapnet med angivande av kategori enligt
detta direktiv.

c) Passets giltighetstid.

d) Ett avsnitt att användas av den medlemsstat som utfärdar passet
(tillståndens art, referenser etc.).

e) Ett avsnitt för ifyllnad av andra medlemsstater (tillstånd till inresa i
landet etc.).

f) Anmärkningarna:

"Rätten att resa till en annan medlemsstat med ett eller flera i passet
uppräknade skjutvapen i kategori B, C eller D förutsätter ett eller
flera föregående tillstånd från det besökta medlemslandet. Detta eller
dessa tillstånd får noteras i passet.

Ett sådant föregående tillstånd som avses ovan är i princip inte nödvändigt
för att resa med ett skjutvapen i kategori C eller D i syfte att delta i
jakt eller med ett skjutvapen i kategori B, C eller D för att delta i
tävlingsskytte, förutsatt att resenären har ett skjutvapenpass och kan
styrka skälet för resan."

Om en medlemsstat har informerat de andra medlemsstaterna i enlighet med
artikel 8.3 om att innehav av vissa skjutvapen i kategori B, C eller D är
förbjudet eller kräver tillstånd skall en av följande anmärkningar läggas
till:

"Inresa i ... (berörda stater) med skjutvapen ... (identifikation) är
förbjuden."

"Inresa i ... (berörda stater) med skjutvapen ... ( identifikation) kräver
tillstånd."

__________

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm-
Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori,
Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

____________

Regeringen beslutar proposition 1995/96:52 En ny vapenlag.

Rättsdatablad

--------------------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för
ändrar, upphäver eller bakomliggande EG-
upprepar ett regler
normgivnings-
bemyndigande

--------------------------------------------------------------------
Vapenlag (0000:000) 11 kap. 1 och 2 §§ 391L0477/S
393L0015/S

**ENDNOTES**