Prop.
1995/96:49
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Europarådets kon-
vention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott (förverkandekonventionen). I propositionen föreslås
även att Sverige vid tillträdet skall avge förklaringar beträffande vissa
av bestämmelserna i konventionen.
Konventionen innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete
vid brottsutredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade
tillgångar och av brottsverktyg. Enligt konventionen åläggs parterna
bl.a. att straffbelägga gärningar som innefattar penningtvätt, dvs.
förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från
brottslig verksamhet. Syftet med konventionen är att stärka det
internationella samarbetet för att bekämpa allvarliga brott.
Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 49
Prop. 1995/96:49
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Ärendet och dess beredning .................... 4
3 Förverkandekonventionen...................... 5
3.1 Bakgrund............................ 5
3.2 Förverkandekonventionens huvudsakliga innehåll ... 6
4 Sveriges tillträde till förverkandekonventionen ......... 7
5 Nuvarande svenska regler i jämförelse med konventionen
m.m................................... 8
5.1 Definitioner (kapitel I, artikel 1) ............. 8
5.2 Åtgärder som skall vidtas på nationell nivå (kapitel II) 8
5.2.1 Förverkande (artikel 2)............... 8
5.2.1.1 Allmänt................... 8
5.2.1.2 Förklaring beträffande artikel 2 .... 9
5.2.2 Förberedande åtgärder m.m. (artiklarna 3-5) . 12
5.2.3 Penningtvättbrott (artikel 6) ............ 12
5.2.3.1 Allmänt................... 12
5.2.3.2 Förklaring beträffande artikel 6 .... 13
5.2.3.3 Övriga bestämmelser rörande penning-
tvättbrott ................. 15
5.3 Internationellt samarbete (kapitel III)........... 16
5.3.1 Gällande svenska bestämmelser.......... 16
5.3.1.1 Bevisupptagning.............. 17
5.3.1.2 Användning av vissa tvångsmedel på
begäran av främmande stat....... 18
5.3.1.3 Verkställighet av utländska
brottmålsdomar .............. 18
5.3.1.4 Säkerhetsåtgärder.............20
5.3.2 Förverkandekonventionens regler (kapitel III) . 21
5.3.2.1 Avdelning 1: Principer för inter-
nationellt samarbete (artikel 7).....21
5.3.2.2 Avdelning 2: Bistånd med efterspaning
(artiklarna 8-10) ............. 21
5.3.2.3 Avdelning 3: Säkerhetsåtgärder
(artiklarna 11 och 12).......... 23
5.3.2.4 Avdelning 4: Förverkande
(artiklarna 13-17)............. 24
5.3.2.5 Avdelning 5: Vägran och uppskjutande
av samarbete (artiklarna 18-20) .... 30
5.3.2.6 Avdelning 6: Underrättelser (delgivning)
och skyddande av tredje mans rättigheter
(artiklarna 21 och 22).......... 32
5.3.2.7 Avdelning 7: Procedurregler samt Prop. 1995/96:49
andra allmänna bestämmelser
(artiklarna 23-35)............. 35
5.4 Konventionens slutbestämmelser
(artiklarna 36-44) .................. 39
6 Behovet av tillämpningsföreskrifter ................ 39
7 Kostnader................................ 40
Bilaga 1 Europarådets konvention om penningtvätt, efter-
forskning, beslag och förverkande av vinning
av brott ............................ 41
Bilaga 2 Sammanfattning - departementspromemorian Sveriges
tillträde till Europarådets förverkandekonvention
(Ds 1993:17) ......................... 72
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig
över promemorian ...................... 73
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995 . 74
Prop. 1995/96:49
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Europarådets konvention
om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av
brott med de förklaringar beträffande artiklarna 2, 6, 21 och 25 som
regeringen förordat.
Inom Europarådet har utarbetats ett flertal konventioner om inbördes
rättshjälp och annat samarbete i brottmål. Bland dessa konventioner kan
nämnas 1957 års konvention om utlämning (utlämningskonventionen),
1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälps-
konventionen), 1970 års konvention om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), 1972 års konvention om
överförande av lagföring (lagföringskonventionen) och 1983 års
konvention om överförande av dömda personer (överförandekon-
ventionen).
I september 1990 antog Europarådets ministerråd en ny konvention
om internationellt samarbete i brottmål: konventionen om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (Convention
on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from
Crime, ETS No. 141), i fortsättningen kallad förverkandekonventionen.
Syftet med den nya konventionen är att utveckla och förstärka
samarbetet bl.a. för att kunna förverka vinsterna från allvarligare brotts-
lighet.
Konventionen öppnades för undertecknande den 8 november 1990 och
Sverige undertecknade den samma dag. Sedan tre stater -
Storbritannien, Nederländerna och Schweiz - ratificerat konventionen
trädde den i kraft den 1 september 1993. Övriga stater som hittills
tillträtt konventionen är Bulgarien, Italien, Finland, Norge och Litauen.
I likhet med Sverige har ett flertal stater undertecknat konventionen.
Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas att konventionen är
öppen för anslutning även av andra än Europarådets medlemsstater.
USA och Kanada har deltagit vid utarbetandet och Australien har den
28 september 1992 undertecknat konventionen.
Konventionstexten i engelsk lydelse och i svensk översättning finns i
bilaga 1. Till konventionen har också utarbetats en förklarande text.
I Justitiedepartementet har upprättats en departementspromemoria,
Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17).
I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda konventionen och att
Sverige vid tillträdet skall göra vissa förbehåll.
I promemorian behandlas även vissa förslag till lagändringar i syfte
att öka möjligheterna att lämna en annan stat bistånd i form av förhör
under förundersökning. Dessa frågor har tagits upp i prop. 1995/96:4
Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet, som regeringen
överlämnade till riksdagen i juni månad i år.
Promemorian har remissbehandlats. Promemorians sammanfattning Prop. 1995/96:49
finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju93/965).
Organiserad internationell brottslighet och annan allvarlig kriminalitet
ger ofta upphov till stora vinster. En viktig del av brottsbekämpningen
är därför att beröva gärningsmännen vinsterna av deras verksamhet.
Syftet med förverkandekonventionen är att utveckla samarbetet i fråga
om förverkande av utbyte av brott. Den ovan nämnda brottmåls-
domskonventionen innehåller visserligen också bestämmelser om verk-
ställighet av beslut om förverkande. Konventionen gäller dock endast
verkställighet av slutliga avgöranden och omfattar inte säkerhets-
åtgärder. Endast ett fåtal stater har anslutit sig till brottmåls-
domskonventionen och dess praktiska betydelse har visat sig vara
mycket begränsad. Förverkandekonventionen är avsedd att ge möjlighet
till rättsligt samarbete under alla stadier i förfarandet, dvs. från
förundersökningsskedet fram till dess att det finns ett slutligt beslut om
förverkande.
År 1988 antog FN en konvention mot olaglig hantering av narkotika
och psykotropa ämnen (FN:s narkotikabrottskonvention), som syftar till
att förstärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna
mot den internationella narkotikabrottsligheten. Konventionen innehåller
bl.a. krav på parterna att kriminalisera förfaranden som innebär hjälp
att dölja eller omsätta vinster från den illegala narkotikahandeln, dvs.
förfaranden som brukar kallas penningtvätt. Sverige har tillträtt
konventionen (prop. 1990/91:127 om Sveriges tillträde till FN:s narko-
tikabrottskonvention, m.m.).
Förverkandekonventionen har utarbetats med narkotikabrottskonven-
tionen som förebild. Många av de frågor som behandlas i narkotika-
brottskonventionen tas upp även i förverkandekonventionen. Konven-
tionen innehåller förutom bestämmelser om förverkande också regler
om penningtvätt. Till skillnad från narkotikabrottskonventionen är
emellertid förverkandekonventionen inte begränsad till någon viss typ av
förbrott. Syftet är att den skall kunna omfatta alla slags brott och
särskilt sådana brott som medför stora ekonomiska vinster.
Frågan om penningtvätt har också varit aktuell i andra internationella
sammanhang. Särskilt bör nämnas EG-direktivet om åtgärder för att
förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt
(91/308/EEG). Genom införandet av lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt den 1 januari 1994 har Sverige genomfört direktivet i
svensk lagstiftning (prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37, rskr.
1992/93:375).
Förverkandekonventionen är indelad i fyra kapitel. Kapitel I innehåller
definitioner av vissa termer som skall gälla vid konventionens
tillämpning. Kapitel II gäller åtgärder på nationell nivå. I kapitel III,
som är indelat i sju avdelningar, behandlas frågor om internationellt
samarbete. Kapitel IV innehåller konventionens slutbestämmelser med
bl.a. regler om ikraftträdande och reservationsmöjligheter. Konven-
tionen innehåller således två huvuddelar, nämligen dels regler som skall
gälla nationellt och dels föreskrifter om det internationella samarbetet.
När det gäller den första delen föreskrivs att den nationella lagen skall
ge möjligheter att förverka vinning av brott och föremål som använts
som hjälpmedel vid brott. Säkerhetsåtgärder som beslag och liknande
skall kunna vidtas.
En annan viktig punkt gäller kriminaliseringen av s.k. penning-
tvättbrott. Parterna skall straffbelägga uppsåtliga förfaranden som
innefattar hjälp att omsätta eller överlåta brottsligt förvärvad egendom.
Även gärningar som innebär döljande av egendomens ursprung och
liknande förfaranden omfattas av bestämmelserna. Skyldigheten att
kriminalisera handlingar av detta slag föreligger oavsett om förbrottet är
underkastat partens domsrätt. Parterna kan begränsa sin kriminalisering
till vissa förbrott eller kategorier av förbrott.
En central del i förverkandekonventionen gäller det internationella
samarbetet för att öka möjligheterna att förverka egendom som utgör
vinning av brott eller hjälpmedel vid brott. Parterna skall anpassa sin
lagstiftning så att det skall vara möjligt såväl att verkställa ett i en
annan stat meddelat beslut om förverkande som att vidta
säkerhetsåtgärder för att säkra ett framtida förverkande. Det sagda skall
gälla oberoende av om det är fråga om sak- eller värdeförverkande.
Parterna skall också lämna varandra hjälp vid identifiering och spårande
av egendom som kan vara underkastad förverkande.
En huvudprincip är att den anmodade staten skall godta det beslut
som har meddelats i den ansökande staten. Någon omprövning under
verkställighetsförfarandet av t.ex. den tilltalades skuld får således i
allmänhet inte ske.
Samarbete får vägras bl.a. om den sökta åtgärden skulle strida mot
grundläggande principer i den anmodade statens lag eller inkräkta på
dess suveränitet, säkerhet, allmänna rättsprinciper (ordre public) eller
andra väsentliga intressen. Är ärendet sådant att det enligt den
anmodade statens uppfattning inte motiverar åtgärden ifråga eller är den
brottslighet med vilken åtgärden har samband att anse som ett politiskt
eller fiskaliskt brott, kan samarbete också vägras. Grund för vägran är
även att frågan redan har prövats genom ett lagakraftvunnet avgörande
i en annan stat. Även i fall när den brottslighet med vilken åtgärden har
samband inte utgör brott enligt den anmodade statens lag kan samarbete
vägras.
Konventionen innehåller vidare regler till skydd för tredje mans
intressen. Konventionen ger bl.a. utrymme för att avslå en framställning
om verkställighet av förverkande, om tredje mans möjligheter att ta till Prop. 1995/96:49
vara sin rätt inte har tillgodosetts.
Enligt konventionen bör tvister i anledning av dess tillämpning lösas
genom förhandlingar mellan berörda parter eller genom att parterna
enas om att hänskjuta tvisten t.ex. till skiljedom. I anslutning härtill kan
tilläggas att Europarådets ministerkommitté i september 1991 antog en
rekommendation - Recommendation No.R(91)12 - angående hand-
läggningen vid sådant skiljeförfarande.
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda konventionen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En avgörande förutsättning för att
med framgång kunna bekämpa allvarlig kriminalitet är att det finns
effektiva möjligheter att beröva gärningsmännen vinsterna från den
brottsliga verksamheten. Det gäller framför allt, men inte uteslutande,
narkotikabrottsligheten där just den stora lönsamheten är själva driv-
kraften bakom brottsligheten. I takt med den ökande rörligheten mellan
olika länder ökar också över huvud taget brottslighet med internationella
förgreningar. En effektiv brottsbekämpning förutsätter därför i allt
högre grad ett utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete.
FN:s narkotikabrottskonvention från år 1988 medför att parterna åtar
sig att bredda de brottsbekämpande åtgärderna genom att bl.a.
kriminalisera gärningar som innebär bistånd med att omsätta vinsterna
från illegal narkotikahantering. I detta hänseende innebär förverkande-
konventionen en ytterligare utveckling på det sättet att det inter-
nationella samarbetet utvidgas till andra former av allvarlig kriminalitet.
Konventionen kan förväntas få betydelse också genom att dess principer
sannolikt kommer att tillämpas även i förhållande till utomeuropeiska
stater.
Förverkandekonventionen förutsätter att överensstämmande förverkan-
deregler finns i de till konventionen anslutna länderna. En bred anslut-
ning till konventionen ökar därför möjligheten till samarbete inter-
nationellt i dessa frågor.
Sverige har sedan länge deltagit i det straffrättsliga samarbetet främst
inom Europarådets ram. För Sveriges del är erfarenheterna därav
positiva. Som EU-medlem tar Sverige nu också del i EU:s rättsliga och
inrikes samarbete, vilket kommer att väsentligt öka våra möjligheter att
bedriva kampen mot den internationella brottsligheten på ett effektivt
sätt. Det är regeringens avsikt att Sverige aktivt skall medverka i detta
samarbete. Vad gäller det arbete som utanför EU - främst inom
Europarådets ram - bedrivs mot internationell brottslighet kommer Prop. 1995/96:49
Sverige också i fortsättningen att delta aktivt och bidra till att utveckla
det ytterligare. Ratifikation av förverkandekonventionen utgör ett
naturligt led i det internationella straffrättsliga samarbetet. Regeringen
föreslår därför att en sådan ratificering nu sker.
5.1 Definitioner (kapitel I, artikel 1)
Konventionens inledande artikel innehåller definitioner av vissa termer
som skall gälla vid konventionens tillämpning. I artikeln föreskrivs att i
konventionen avses med ”vinning” varje ekonomisk fördel av brott och
med ”egendom” all slags egendom. Vidare definieras i artikel 1 ”hjälp-
medel”, ”förverkande” och ”förbrott”.
Definitionerna är vidsträckta för att konventionen skall kunna få en så
omfattande tillämpning som möjligt. Det har därför överlämnats till de
tillträdande staterna att begränsa konventionens tillämpningsområde på
olika sätt genom avgivande av förklaringar. Regeringen återkommer till
detta beträffande artiklarna 2 och 6.
5.2.1.1 Allmänt
Allmänna regler om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken.
Enligt 1 § skall utbyte av brott enligt balken förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ersättning för kostnader
i samband med ett brott (förlag), om mottagandet av ersättningen utgör
brott enligt balken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas.
Utbyte av brott avser således såväl den konkreta egendom som
mottagits som det i pengar uppskattade värdet av det mottagna.
I 2 § föreskrivs att egendom som har använts som hjälpmedel vid
brott enligt brottsbalken eller som frambragts genom sådant brott får
förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om
det annars föreligger särskilda skäl. Förverkande kan också komma i
fråga beträffande egendom, vars användande utgör brott eller egendom
med vilken någon i annat fall har tagit brottslig befattning. Detta gör
förverkande möjligt bl.a. i fall då det föreligger sådan befattning med
t.ex. dyrkar, vapen eller förfalskningsverktyg som enligt 23 kap. 2 §
brottsbalken utgör straffbelagd förberedelse. På samma sätt som i fråga
om utbyte av brott kan i stället för egendomen dess värde förklaras
förverkat.
I 3 § ges vissa särskilda regler om förverkande i fall då något brott Prop. 1995/96:49
ännu inte har ägt rum. Sålunda får förverkande beslutas i fråga om
föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.
Bestämmelsen tar således sikte på typiska brottsverktyg. Under vissa
förutsättningar kan också föremål som är ägnade att användas som
vapen mot liv eller hälsa eller som hjälpmedel vid skadegörelse
förverkas. Eftersom 3 § tar sikte på förverkande av särskilt farliga
föremål, gäller att förverkande kan ske endast av föremålet i fråga och
inte av dess värde.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller endast i fråga om brott enligt
brottsbalken. Motsvarande förverkandebestämmelser finns emellertid i
viss specialstraffrättslig lagstiftning, t.ex. narkotikastrafflagen
(1968:64). Till skillnad från 1 och 2 §§ är däremot 3 § tillämplig inte
endast i fråga om brott enligt brottsbalken utan även när det gäller brott
enligt andra författningar.
Enligt förverkandekonventionens artikel 2, punkt 1 skall parterna
anpassa sin lagstiftning så att det blir möjligt att förverka hjälpmedel
och vinning eller egendom som motsvarar värdet av vinningen. Som har
påpekats är syftet att förverkandebestämmelserna skall ha en så
vidsträckt tillämpning som möjligt. Av denna anledning är definitionen
av begreppet utbyte vidsträckt. Utbyte avser enligt artikel 1 ”varje
ekonomisk fördel av brott”. Någon uttrycklig begränsning till något
visst eller vissa brott har inte tagits in i konventionen. I stället har det
överlämnats åt parterna att avgöra i vilken utsträckning förverkande bör
komma i fråga. Enligt punkt 2 har därför en part rätt att begränsa
tillämpningen till vissa bestämda brott eller vissa kategorier av brott.
5.2.1.2 Förklaring beträffande artikel 2
Regeringens förslag: Vid tillträdet till konventionen bör Sverige
i enlighet med artikel 2, punkt 2 avge en förklaring om att
bestämmelsen i artikel 2, punkt 1 för Sveriges del skall vara
tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid
brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken,
narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel. Beträffande annan brottslighet bör
Sverige förbehålla sig rätten att, i den utsträckning så är motiverat
med hänsyn till brottstypen, föreskriva förverkande i mer
begränsad omfattning.
Promemorians förslag: Att Sverige vid tillträdet till konventionen
skall göra förbehåll om att artikel 2, punkt 1 för Sveriges del skall vara
tillämplig på sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som
kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken och
narkotikastrafflagen.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker Prop. 1995/96:49
promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran.
Riksåklagaren delar uppfattningen att konventionens tillämpnings-
område bör begränsas på visst sätt, men framhåller att det framstår som
angeläget att Sverige inte begränsar konventionens användbarhet mer än
vad som är absolut nödvändigt eftersom varje enskilt förbehåll torde
medföra att konventionens genomslagskraft försvagas. Enligt Riks-
åklagaren krävs ytterligare överväganden innan slutlig ställning tas till
hur förbehållen skall utformas. Liknande synpunkter framförs av över-
åklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Västerås och Luleå samt
av Rikspolisstyrelsen.
Riksåklagaren och överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i
Västerås anser vidare att konventionen skall vara tillämplig även på
sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan
förverkas enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Rikspolisstyrelsen föreslår att möjligheter skapas för att utbyte av
varusmugglingsbrott skall kunna förverkas.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet utbyte av brott torde i allt
väsentligt motsvara vinning med den innebörd som detta uttryck har
enligt förverkandekonventionen. Trots det ger konventionens förver-
kandebestämmelser anledning till vissa tillämpningsproblem. Även om
förverkande av utbyte kan komma i fråga vid brottsbalksbrotten och
många brott inom specialstraffrätten, så sträcker sig lagstiftningen inte
alltid lika långt som förverkandekonventionen. Detta gäller t.ex. lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Enligt
9 § varusmugglingslagen kan sålunda i fråga om egendom som varit
föremål för varusmugglingsbrott endast egendomen eller, om egen-
domen inte längre finns i behåll, dess värde förklaras förverkat.
Förverkande kan alltså inte ske i fråga om annat utbyte av ett varu-
smugglingsbrott.
Även hjälpmedel skall kunna förverkas enligt artikel 2. Med hjälp-
medel avses enligt artikel 1 egendom som har använts eller ”varit
avsedd att användas” vid brott. Detta senare går längre än vad som är
generellt möjligt att förverka enligt svensk lag, även om egendom av
detta slag i många fall kan förverkas enligt 36 kap. 2 eller 3 § brotts-
balken.
Något behov av en generell utvidgning av möjligheterna till för-
verkande kan enligt regeringens mening inte anses föreligga. Frågan om
hur långt dessa möjligheter skall sträcka sig får i stället övervägas
särskilt för varje brott. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang
göra sådana överväganden. Enligt regeringens mening bör den möjlighet
att begränsa bestämmelsernas tillämpning som står till buds därför
utnyttjas av Sverige.
Såsom konstateras i departementspromemorian är svårigheten emeller-
tid hur denna begränsning skall utformas. Enligt konventionen förutsätts
det att tillämpningen begränsas till vissa brott eller ”kategorier” av
brott. Det bör samtidigt betonas att artikel 2 endast avser åtgärder på
det nationella planet och att särskilda regler gäller för det internationella
samarbetet. Det torde betyda att parterna bör ha relativt stor frihet att
10
anpassa tillämpningen av förverkandebestämmelserna till de nationella Prop. 1995/96:49
lagarna. Som några remissinstanser framhållit är det emellertid viktigt
att inte begränsa konventionens tillämpningsområde mer än vad som kan
anses vara nödvändigt. De nationella bestämmelserna kommer ju att
ange ramarna för hur långt det internationella samarbetet kommer att
kunna sträcka sig och målsättningen bör, enligt regeringens mening,
vara att detta samarbete skall få en så vidsträckt omfattning som
möjligt.
Syftet med konventionen är att komma åt framför allt allvarligare
former av kriminalitet. De bestämmelser som är av central betydelse för
förverkande av vinning av sådan brottslighet återfinns i brottsbalken och
narkotikastrafflagen. Förverkandebestämmelserna i båda dessa lagar är
utformade på ett sådant sätt att konventionens förverkandebestämmelser
inte ger någon anledning till några tillämpningsproblem, varför artikel 2
för Sveriges del generellt bör kunna gälla utbyte och hjälpmedel för
vilka förverkande enligt dessa lagar kan komma i fråga.
Som framhållits av Riksåklagaren och överåklagaren vid
Regionåklagarmyndigheten i Västerås bör även lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel omfattas av konventionens
tillämpningsområde. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel har
utarbetats med narkotikastrafflagen som förebild, varför även
möjligheterna till förverkande överensstämmer med dem som ges enligt
sistnämnda lag.
Den svenska lagstiftningen medger dock i stor utsträckning
förverkande beträffande annan allvarlig brottslighet. Som exempel kan
nämnas varusmuggling av annat än narkotika, t.ex. vapen, och
människosmuggling. Även om förverkandebestämmelserna knutna till
dessa brottstyper inte medger lika långtgående möjligheter till
förverkande som förverkandekonventionen avser är det enligt
regeringens mening angeläget att skapa så goda generella förutsättningar
som möjligt för ömsesidigt samarbete avseende förverkande. Den
förklaring som Sverige, i enlighet med artikel 2, punkt 2, avger bör
därför vara utformad så att den klargör att möjligheter till förverkande
ges också vid annan brottslighet än enligt brottsbalken,
narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel, om
än att förutsättningarna vid andra brott kan vara något mer restriktiva.
Detta bör kunna åstadkommas genom att Sverige i sin förklaring anger
att Sverige beträffande annan brottslighet än brottsbalken,
narkotikastrafflagen och lagen om förbud mot vissa dopningsmedel
förbehåller sig rätten att, i den utsträckning så är motiverat med hänsyn
till brottstypen, föreskriva förverkande i mer begränsad omfattning.
Som tidigare framhållits anser regeringen att målsättningen bör vara
att förverkandekonventionens bestämmelser skall få en så vidsträckt
tillämpning som möjligt. Vid framtida överväganden beträffande
förverkandebestämmelser knutna till olika brottstyper bör därför hänsyn
tas till förverkandekonventionens bestämmelser.
11
Enligt artikel 3 skall parterna anta den lagstiftning som behövs för att
det skall vara möjligt att identifiera och spåra egendom som skall kunna
förverkas och förhindra transaktioner som gäller sådan egendom. Dessa
föreskrifter uppfylls för svensk del genom bestämmelserna i rätte-
gångsbalken om kvarstad, beslag och husrannsakan.
Enligt artikel 4, punkt 1 gäller att banksekretess inte får utgöra hinder
mot att domstol eller annan behörig myndighet skall kunna besluta att
dokument från banker eller andra handlingar med uppgifter om finan-
siella eller kommersiella förhållanden skall tas i beslag. Dessa före-
skrifter är uppfyllda i svensk rätt. Det finns sålunda inte några särskilda
begränsningar som hindrar att handlingar som rör ekonomiska
förhållanden tas i beslag, om de har betydelse för utredning om brott.
De rekommendationer som anges i punkt 2 om införande av speciella
spaningsmetoder som t.ex. rapporteringsskyldighet för banker, tele-
avlyssning m.m. innefattar inte några bindande förpliktelser för
parterna. Det kan dock anmärkas att en skyldighet för banker och andra
kreditinstitut att rapportera om transaktioner som kan tyda på
penningtvätt följer av 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penning-
tvätt. I Finansdepartementet bereds för närvarande direktiv till en
översyn av lagstiftningen om penningtvätt för att göra den effektivare.
Utredningen skall bl.a. överväga om särskilda regler behövs avseende
frysning av tillgångar samt om det bör införas regler om kontrollerat
genomförande av transaktioner rörande tillgångar som misstänks vara
föremål för penningtvätt. Den skall också överväga om lagen skall
omfatta flera aktörer än i dag, bl.a. med hänsyn till att penningtvätt kan
förekomma också utanför den krets av banker m.fl. som i dag omfattas
av lagen om penningtvätt.
Frågor om tvångsmedel med anknytning till databaserade uppgifter
behandlas i Datastraffrättsutredningens betänkande Information och den
nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110). Betänkandet har remiss-
behandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Artikel 5 behandlar möjligheten för den som berörs av ett beslut om
förverkande enligt artikel 2 eller av en förberedande åtgärd enligt
artikel 3 att få sin sak rättsligt prövad. Bestämmelsen omfattar även
tredje man. Vederbörande skall ha tillgång till ”effektiva rättsmedel”.
Därmed avses bl.a. att vederbörande skall underrättas om åtgärden i
fråga och ha möjlighet att påkalla domstolsprövning och kunna anlita
rättsligt biträde och åberopa vittnen. Svensk rätt uppfyller konven-
tionens krav i dessa hänseenden.
5.2.3.1 Allmänt
Enligt artikel 6 åtar sig parterna att straffbelägga s.k. penningtvättbrott.
I punkt 1 föreskrivs att parterna skall kriminalisera omsättning eller
12
överlåtelse av egendom som utgör vinning av brott, om det sker i syfte Prop. 1995/96:49
att dölja egendomens olagliga ursprung eller för att bistå någon som är
inblandad i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina
handlingar (a). Kriminaliseringen skall vidare omfatta gärningar som
innebär döljande av egendomens ursprung, förfogandet över den eller
dess förflyttande eller döljande av äganderätten eller andra rättigheter
till den med vetskap om att egendomen utgör vinning av brott (b).
Punkterna c och d anger vissa ytterligare gärningar som parterna skall
belägga med straff med reservation för vad som följer av en parts
konstitutionella principer och grundläggande rättsbegrepp. Det gäller
förvärv, innehav eller användning av egendom med kännedom om att
egendomen utgör vinning av brott (c), samt delaktighet i eller
samverkan och sammansvärjning till brott enligt a-c, försök till sådant
brott, medhjälp eller bistånd genom råd och dåd (d).
Bestämmelserna i artikel 6 är som tidigare har angetts utformade efter
mönster från FN:s narkotikabrottskonvention från år 1988. Det gäller
såväl deras sakliga innehåll som det förbehåll för grundläggande
nationella rättsprinciper m.m. som anges i fråga om punkterna c och d.
Sverige har anslutit sig till narkotikabrottskonventionen. I samband
därmed omarbetades bestämmelserna om häleri och häleriförseelse i 9
kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Ändringarna innebär bl.a. att straff-
ansvaret utvidgats till att omfatta den som otillbörligen främjar
möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från
brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom. Även den som med
uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som
härrör från ett brottsligt förvärv kan fällas till ansvar enligt de nya
reglerna. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop.
1990/91:127, bet. 1990/91 :JuU32, rskr. 1990/91:323, SFS 1991:451).
5.2.3.2 Förklaring beträffande artikel 6
Regeringens förslag: Vid tillträdet till konventionen bör Sverige
i enlighet med artikel 6, punkt 4 avge en förklaring om att
bestämmelsen i artikel 6, punkt 1 för Sveriges del skall gälla
egendom som härrör från brottsligt förvärv.
Promemorians förslag: Att förbehåll bör göras om att konventionens
bestämmelser skall gälla i fråga om egendom som härrör från brott
enligt brottsbalken eller narkotikastrafflagen.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran.
Riksåklagaren delar uppfattningen att konventionens tillämpnings-
område bör begränsas på visst sätt, men framhåller att det framstår som
angeläget att Sverige inte begränsar konventionens användbarhet mer än
vad som är absolut nödvändigt eftersom varje enskilt förbehåll torde
13
medföra att konventionens genomslagskraft försvagas. Enligt Riks-
åklagaren krävs ytterligare överväganden innan slutlig ställning tas till
hur förbehållen skall utformas. Liknande synpunkter framförs av över-
åklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Västerås och Luleå samt
av Rikspolisstyrelsen.
Riksåklagaren och överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i
Västerås anser vidare att konventionen skall vara tillämplig även på
sådant utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan
förverkas enligt lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om häleri och
häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken täcker i och för sig
gärningar enligt artikel 6, punkterna a och b och delvis också enligt
punkt c i förverkandekonventionen. Samtidigt måste understrykas att
förverkandekonventionen sträcker sig längre än narkotikabrottskonven-
tionen. Den är inte begränsad till narkotikabrottslighet utan gäller
generellt. Även om de svenska häleribestämmelsema också har en mera
generell omfattning, kan de inte utan vidare tillämpas på de aktuella
bestämmelserna i förverkandekonventionen.
De nya häleribestämmelserna är tillämpliga endast på egendom som
härrör från brottsliga förvärv. Denna begränsning utesluter ansvar för
häleri för t.ex. den som hjälper någon annan att omsätta pengar som
utgör undanhållna skattebelopp. Sådan egendom anses inte härröra från
något brottsligt förvärv (jfr prop. 1990/91:127 s. 40). Några mot-
svarande begränsningar finns inte i förverkandekonventionen. Som
tidigare har påpekats definieras i konventionen vinning som ”varje eko-
nomisk fördel” av ett brott. På samma sätt som i fråga om för-
verkandebestämmelserna har det överlämnats åt konventionsstaterna att
bestämma i fråga om vilka förbrott straffbestämmelserna om
penningtvätt skall tillämpas. Enligt artikel 6 punkt 4 kan straffbestäm-
melserna begränsas till vissa förbrott eller kategorier av sådana brott.
Eftersom tillämpliga svenska straffbestämmelser uppställer vissa
begränsningar som saknar motsvarighet i konventionen, bör den
möjlighet till sådan förklaring som finns enligt punkt 4 utnyttjas av
Sverige. Denna förklaring bör kunna utformas relativt fritt.
I promemorian konstateras att listan på de förbrott på vilka de svenska
häleribestämmelserna är tillämpliga skulle bli ganska lång, om de skulle
anges särskilt samt att en sådan ordning förefaller ganska opraktisk. För
att konventionen skall komma att omfatta den viktigaste straffrättsliga
lagstiftningen har i promemorian uppställts ett förbehåll om att artikel
6, punkt 1 skall gälla endast egendom som härrör från brott enligt
brottsbalken och narkotikastrafflagen.
Regeringen instämmer i bedömningen att en uppräkning av de förbrott
som kan bli aktuella förefaller komplicerad och opraktisk. Som har
framhållits av bl.a. Riksåklagaren är det emellertid angeläget att Sverige
inte begränsar konventionens användbarhet mer än vad som är absolut
nödvändigt. En lämplig ordning för att åstadkomma detta bör enligt
regeringens mening kunna vara att Sverige förklarar att konventionen i
berört avseende generellt är tillämplig inom de ramar som den svenska
häleribestämmelsen anger. Tekniskt sett bör förklaringen med hänsyn
Prop. 1995/96:49
14
härtill utformas så att artikel 6, punkt 1 i konventionen görs tillämplig Prop. 1995/96:49
på sådan egendom som härrör från brottsligt förvärv.
Såsom framhållits vid artikel 2 bör vid framtida överväganden av den
svenska lagstiftningens utformning förverkandekonventionens bestäm-
melser tas i beaktande med syfte att konventionens tillämpningsområde
skall göras så vidsträckt som möjligt.
5.2.3.3 Övriga bestämmelser rörande penningtvättbrott
Enligt punkt 1 d skall parterna straffbelägga samverkan och annan
delaktighet i penningtvättbrott liksom gärningar som motsvarar
stämpling, förberedelse och försök till sådant brott. Undantag får göras
om en sådan kriminalisering skulle vara stridande mot konstitutionella
principer eller andra grundläggande rättsbegrepp. Motsvarande bestäm-
melser finns i narkotikabrottskonventionen. Bestämmelserna om sam-
verkan och delaktighet motsvaras av de svenska straffbestämmelserna
om anstiftan och annan medhjälp. Däremot är gämingsformema
stämpling, förberedelse och försök inte belagda med straff när det gäller
häleri. Frågan om sådan straffbeläggning behandlades i propositionen
om Sveriges anslutning till narkotikabrottskonventionen. I det samman-
hanget gjordes bedömningen att en lagändring inte krävdes för en
svensk anslutning till konventionen. En utgångspunkt för tolkning av
konventionsbestämmelserna var enligt propositionen (prop. 1990/91:127
s. 19 f.) att konventionen skall kunna tillämpas av länder med olika
rättssystem och att det därför ansetts nödvändigt att i viss mån ta hänsyn
till den nationella lagstiftningen i de olika staterna. Det torde därför
enligt propositionen vara tillåtet att ge utrymme för sådana mera
allmänna principer som lett till att den nationella lagstiftningen ut-
formats på visst sätt. Överväganden av det slaget hade för Sveriges del
lett till att de aktuella gämingsformema inte kriminaliserats i fråga om
häleri. Någon skyldighet att utvidga kriminaliseringen på denna punkt
kunde mot bakgrund av det sagda inte anses följa av konventionen. Inte
heller av andra skäl borde enligt propositionen någon utvidgning ske.
Uttalandena i propositionen mötte inga invändningar under riksdags-
behandlingen.
Motsvarande synpunkter gör sig gällande även i förhållande till för-
verkandekonventionen. Inte heller i detta sammanhang kan någon
kriminalisering av de aktuella gämingsformema anses vara nödvändig
för att uppfylla konventionens krav. Samtidigt bör dock åter
understrykas att flertalet av de gärningsformer som anges i punkt 1 d
kan straffas som anstiftan eller annan medhjälp.
I artikel 6, punkt 2 a föreskrivs vidare skyldighet att straffbelägga
penningtvättbrotten oavsett huruvida förbrottet i sig självt faller under
den nationella jurisdiktionen. När det gäller häleribrott gäller enligt
svensk rätt inte något krav på att förbrottet skall ha begåtts i Sverige.
Bestämmelsen i konventionen torde således stå i överensstämmelse med
svensk rätt.
15
Genom punkt 2 b ges parterna möjlighet att föreskriva att penning- Prop. 1995/96:49
tvättbrotten inte skall tillämpas i fråga om den som har begått
förbrottet. Enligt svensk rätt föreligger visserligen inte något hinder mot
att döma en tjuv för häleri för befattning med det stulna, om han inte
kan överbevisas om stölden eller om stölden men inte häleriet skulle
vara preskriberat. Däremot skall inte samtidigt dömas för stöld och
häleri. Häleriet är i det fallet en straffri efterhandling. Huvudregeln
enligt konventionen tycks närmast vara den omvända. Det förbehåll för
den nationella lagstiftningens utformning som följer av punkt 2 innebär
att den svenska lagstiftningen inte strider mot konventionen.
I de fäll då vetskap, uppsåt eller avsikt utgör ett särskilt rekvisit i
bestämmelserna om penningtvättbrott anges i punkt 2 c att domstolen
skall ha rätt att dra slutsatsen att rekvisitet är uppfyllt utifrån de faktiska
omständigheterna. Det är således inte nödvändigt att föra särskild
bevisning om att det förelegat sådant direkt uppsåt som avses i t.ex.
punkt 1 a. Motsvarande bestämmelse finns i narkotikabrottskonven-
tionen (art. 3 punkt 3). Principen överensstämmer med svensk rätt.
Enligt punkt 3 bör parterna överväga att straffbelägga handlande
enligt punkt 1 även i de fall då vederbörande handlat oaktsamt (a),
handlat i vinningssyfte (b) eller för att främja fortsatt brottslig
verksamhet (c). Innebörden torde vara att understryka behovet av att i
vissa fall straffbelägga befattning med egendom som utgör utbyte av
brott, även om något direkt syfte att bistå den som förövat förbrottet
inte föreligger.
De svenska häleribestämmelserna i deras lydelse efter den 1 juli 1991
omfattar i viss utsträckning även sådana förfaranden. Punkt 3 innehåller
dock inte några obligatoriska föreskrifter.
I konventionens tredje kapitel behandlas frågor om internationellt
samarbete. Kapitlet är indelat i sju avsnitt, i vilka behandlas principer
för internationellt samarbete, bistånd med efterspaning, säkerhets-
åtgärder, förverkande, vägran och uppskjutande av samarbete,
underrättelser och skyddande av tredje mans rättigheter och slutligen
procedurregler samt andra allmänna bestämmelser.
Tyngdpunkten i fråga om förverkandekonventionen gäller det
internationella samarbetet. Det är därför lämpligt att först lämna en
redogörelse för gällande svenska regler, varefter konventionens
bestämmelser i kapitel III kommer att behandlas.
Som har nämnts inledningsvis har Sverige anslutit sig till ett flertal
europeiska konventioner om samarbete och rättshjälp i brottmål, bl.a.
1959 års rättshjälpskonvention, 1970 års brottmålsdomskonvention,
16
1972 års lagföringskonvention och överförandekonventionen från år Prop. 1995/96:49
1983.
Nedan lämnas en redogörelse för de svenska bestämmelserna rörande
bevisupptagning, användning av vissa tvångsmedel på begäran av främ-
mande stat, verkställighet av utländska brottmålsdomar samt bestäm-
melser om säkerhetsåtgärder.
5.3.1.1 Bevisupptagning
Rättshjälpskonventionen omfattar bevisupptagning för utredning, över-
lämnande av bevismaterial eller handlingar samt delgivning m.m.
Bestämmelserna om bevisupptagning vid svensk domstol och om
delgivning här på begäran av utländska myndigheter är i princip samma
för brottmål och tvistemål. De viktigaste bestämmelserna finns i lagen
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i kungörelsen
(1909:24 s. 1) angående delgivning av handlingar på begäran av
utländsk myndighet. Enligt 1946 års lag kan en svensk domstol på
begäran av en utländsk domstol föranstalta om bl.a. förhör med part
eller bevisupptagning genom vittne, sakkunnig eller syn. En förut-
sättning för att bevisupptagning i brottmål skall kunna äga rum enligt
lagen är att den gärning som framställningen gäller motsvarar brott
enligt svensk lag. Vissa begränsningar gäller också i fråga om brott som
har karaktären av politiskt brott.
Svenska myndigheters möjligheter att begära motsvarande rättshjälp
utomlands regleras i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk
domstol. För att lagen skall vara tillämplig krävs enligt 1 § att frågan
gäller ett mål eller ärende som är anhängigt vid domstol.
Mellan de nordiska länderna gäller en överenskommelse av den 26
april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och
bevisupptagning (SÖ 1975:42, jfr cirkulär 1995:419 om stats-
myndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning).
Överenskommelsen omfattar såväl brottmål som tvistemål.
Det bör framhållas att det också finns ett informellt, oreglerat,
samarbete mellan svenska och utländska polismyndigheter och
åklagarmyndigheter. Det förekommer sålunda att åklagare i samband
med en förundersökning i en annan stat håller förhör på begäran av en
utländsk åklagarmyndighet. Den svenska lagstiftningen saknar
emellertid regler om sådan internationell rättshjälp på förunder-
sökningsstadiet som gäller förhör. Det innebär att Sverige inte kan bistå
främmande stat med sådana åtgärder om den som skall höras inte
medverkar frivilligt. Att genom tvångsmedel tvinga fram förhöret är
således inte tillåtet. Eftersom många länder har ett krav på ömsesidighet
i sin lagstiftning på området, kan denna brist dessutom inverka negativt
på Sveriges möjligheter att få motsvarande hjälp. I propositionen
1995/96:4 Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet, som
regeringen överlämnat till riksdagen, har regeringen därför föreslagit
bl.a. att det införs regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att
2 Riksdagen 1995/96. I saml. Nr 49
lämna utländsk undersökningsdomare eller åklagare bistånd med förhör Prop. 1995/96:49
på förundersökningsstadiet. Härigenom kan tvångsmedel tillgripas om
den som skall höras inte medverkar frivilligt.
5.3.1.2 Användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat
Lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat (tvångsmedelslagen) ger möjlighet att använda beslag
och kvarstad i fråga om bl.a. egendom som har betydelse för utredning
av brott. Enligt lagen kan husrannsakan ske för att söka efter föremål
som är underkastade beslag. Vissa begränsningar för lagens tillämpning
gäller. I utomnordiska förhållanden uppställs sålunda bl.a. ett krav på
att den gärning som framställningen gäller motsvarar brott för vilket
enligt svensk lag fängelse i minst ett år kan följa. Om framställningen
kommer från en nordisk stat, gäller att åtgärden enligt lagen får vidtas
om svårare straff än böter kan följa på brottet.
5.3.1.3 Xbrkställighet av utländska brottmålsdomar
Åtagandena enligt brottmålsdomskonventionen och överförandekonven-
tionen regleras i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen).
Närmare tillämpningsföreskrifter ges i förordningen (1977:178) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom.
Enligt den internationella verkställighetslagen kan regeringen förordna
att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts
eller beslutats i en främmande stat får verkställas i Sverige eller att
verkställighet av en motsvarande dom eller beslut som meddelats i
Sverige får verkställas i någon annan stat.
Överförandekonventionen gäller endast överförande av till fängelse
dömda personer och de bestämmelser i internationella verkställighets-
lagen som är tillämpliga på denna konvention kan därför förbigås i detta
sammanhang.
En framställning om verkställighet som gäller brottmålsdoms-
konventionen skall enligt internationella verkställighetslagen göras hos
Utrikesdepartementet som, såvida inte regeringen direkt avslår fram-
ställningen, skall överlämna den till Riksåklagaren för vidare
handläggning (8 §). Riksåklagaren skall ansöka om prövning av
framställningen hos tingsrätten. Ensam behörig domstol enligt lagen är
Stockholms tingsrätt (35 §). Gäller framställningen böter eller
förverkande kan dock Riksåklagaren i vissa fäll själv pröva fram-
ställningen (16 §). Om framställningen prövas av rätten skall rätte-
gångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Rätten
avgör saken genom dom (9 §). Om det inte finns hinder mot verk-
ställighet här i landet, skall rätten bestämma ny påföljd enligt vad som
enligt svensk lag gäller för motsvarande brott (11 §).
18
I 5 och 6 §§ i lagen anges vissa omständigheter som utgör hinder för Prop. 1995/96:49
verkställighet i Sverige av en utländsk brottmålsdom. Verkställig-
hetshindren enligt 5 § är absoluta medan 6 § innehåller fakultativa
regler. Hinder mot verkställighet föreligger enligt 5 § bl.a. om domen
inte har vunnit laga kraft, om den gärning som påföljden avser inte
motsvarar brott enligt svensk lag, om verkställighet skulle vara
oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige eller
strida mot Sveriges internationella förpliktelser, om dom som avser
samma gärning har meddelats här i landet eller om dom har meddelats
i en annan stat och den tilltalade har frikänts eller verkställighet av
påföljden redan ägt rum eller pågår. Enligt 6 § får en ansökan om
verkställighet avslås bl.a. om det brott som verkställigheten gäller utgör
ett politiskt eller militärt brott, om förundersökning pågår för samma
brott eller åtal har väckts här i landet, om påföljden inte kan verkställas
här eller om preskription har inträtt i fråga om påföljden.
I flertalet fall ankommer det på regeringen att pröva om absoluta
verkställighetshinder föreligger, medan prövningen i övrigt är delad
mellan regeringen och domstolen.
Vad som i lagen sägs om påföljd skall också tillämpas i fråga om
förverkande (4 § tredje stycket). Det innebär att verkställighetshindren
gäller även i fråga om förverkande. Vissa av verkställighetshindren är
dock till sin karaktär sådana att de praktiskt sett har betydelse endast för
frihetsberö vande.
I fråga om förverkande finns i lagen dessutom vissa särskilda regler.
Avser förverkandet visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom,
skall omräkning ske enligt den växelkurs som gällde vid tiden för
beslutet. Jämkning av beloppet kan ske om beloppet överstiger det
belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag om rättegången ägt
rum i Sverige. Har ett föremål förverkats eller angår förverkandet
någon annan än den dömde, får rätten besluta om förverkande endast
om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag i en rättegång i
Sverige (14 §). Om förverkandet angår någon annan än den dömde skall
särskild talan föras mot honom om han inte har hörts i den utländska
rättegången (9 §).
Penningbelopp eller annan egendom som har förverkats med stöd av
lagen tillfaller svenska staten (36 §). Regeringen kan dock, på begäran
av den stat som har begärt verkställighet, förordna att ett föremål som
har förklarats förverkat skall återlämnas till den staten.
Internationella verkställighetslagen innehåller också bestämmelser om
verkställighet utomlands av svenska brottmålsdomar. Av dessa bestäm-
melser kan nämnas att enligt 29 § får verkställighet inte påbörjas i
Sverige sedan en framställning om verkställighet har gjorts till en annan
stat, om det inte är fråga om en frihetsberövande påföljd och den
dömde är häktad.
Internationella verkställighetslagen förutsätter i princip ömsesidighet,
dvs. att Sverige har ingått en överenskommelse med en främmande stat
om verkställighet av brottmålsdomar. Utöver domar och beslut som är
meddelade i stater anslutna till brottmålsdomskonventionen eller 19
överförandekonventionen kan lagen efter regeringens förordnande
tillämpas också i förhållande till andra stater med vilka Sverige har Prop. 1995/96:49
ingått andra överenskommelser än de två tidigare nämnda. Sålunda har
lagen gjorts tillämplig i förhållande till Storbritannien och Nordirland i
fråga om en år 1989 träffad överenskommelse om tvångsåtgärder och
förverkande avseende vinning av brott samt i förhållande till Thailand
enligt en överenskommelse samma år om överförande av frihets-
berövande påföljd. Slutligen är lagen också tillämplig i fråga om stater
som har tillträtt FN:s narkotikabrottskonvention avseende förverkande
som avses i konventionen.
Bestämmelserna i 5 och 6 §§ internationella verkställighetslagen gäller
formellt endast vid verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen.
Några motsvarande regler har inte ansetts behövliga enligt överförande-
konventionen med hänsyn till att det enligt denna konvention alltid står
öppet för en stat att avslå en framställning om straffverkställighet. Det
finns heller inte några särskilda regler i lagen för de fäll då verk-
ställighet skall ske i Sverige med stöd av någon annan överenskommelse
som Sverige har ingått med en främmande stat. I förarbetena till lagen
har det dock förutsatts att motsvarande prövning bör göras även när det
gäller andra överenskommelser som Sverige ingår, under förutsättning
att innehållet i överenskommelsen inte lägger hinder i vägen (prop.
1972:98 s. 107). Sådana föreskrifter har intagits i 1977 års förordning
(se bl.a. 21 a och 21 b §§ som gäller överenskommelsen med
Storbritannien och Nordirland samt FN:s narkotikabrottskonvention).
Kravet på att det skall firmas en bindande överenskommelse med en
annan stat är inte absolut. Om synnerliga skäl föreligger, kan
regeringen för särskilda fall förordna att lagen skall tillämpas trots att
någon överenskommelse med den främmande staten inte föreligger.
På det nordiska området gäller särskilda regler. Lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) reglerar
bl.a. möjligheterna att överflytta verkställighet av straff och förverkande
till något annat nordiskt land. Lagen har tillkommit i nordiskt samarbete
och övriga nordiska länder har motsvarande lagstiftning.
5.3.1.4 Säkerhetsåtgärder
Förutom när det gäller beslag för att säkerställa bevismaterial är lagen
(1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat (tvångsmedelslagen) tillämplig också i fråga om egen-
dom som kan förverkas på grund av brott. Enligt 2 a § lagen kan beslag
eller kvarstad komma i fråga för att säkerställa framtida verkställighet
av beslut om sak- eller värdeförverkande som meddelas i en annan stat.
Åtgärden kan vidtas när som helst under det utländska brottmåls-
förfarandets gång, således såväl innan åtal har väckts som efter det att
dom har meddelats i den främmande staten. En förutsättning för
tillämpning av denna bestämmelse är att också det slutliga beslut om
förverkande som meddelas i den främmande staten får verkställas i
Sverige. I första hand är möjligheterna att använda de nu berörda
20
säkerhetsåtgärderna avsedda att utnyttjas i avvaktan på att den utländska Prop. 1995/96:49
domen kan verkställas i Sverige. Den beslagtagna egendomen skall då
stanna kvar i Sverige till dess verkställighet av domen kan ske.
Enligt 2 § andra stycket tvångsmedelslagen finns emellertid också
möjlighet att i vissa fall ta ett föremål i beslag och överlämna det till
den främmande staten, oberoende av om verkställighet av domen
kommer att sökas i Sverige. Situationen kan vara den att det inte finns
något verkställighetsavtal med den främmande staten. Verkställighets-
frågor regleras av internationella verkställighetslagen och som tidigare
har påpekats förutsätter en tillämpning av den lagen i regel att det finns
en överenskommelse med den främmande staten. Även om ett
verkställighetsavtal med den främmande staten finns, kan det i vissa fall
vara mera lämpligt att direkt överlämna egendomen till den främmande
staten än att egendomen blir kvar i Sverige i avvaktan på att en
framställning görs om verkställighet enligt internationella verkställig-
hetslagen. Förutsättningarna för att den nu behandlade regeln skall
kunna tillämpas är att egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk
lag i en rättegång i Sverige och att det föreligger särskilda skäl att
överlämna egendomen till den främmande staten.
Tvångsmedelslagen är som har framgått tillämplig också i förhållandet
mellan de nordiska staterna. I sådana fall gäller dock vissa särskilda
regler som medger verkställighet i något större utsträckning än annars.
Vissa bestämmelser om säkerhetsåtgärder finns också i internationella
verkställighetslagen. Enligt 18 § kan egendom som förklarats förverkad
enligt en dom eller ett beslut som meddelats i en annan stat tas i beslag
sedan framställning om verkställighet av domen har gjorts i Sverige.
Till skillnad från tvångsmedelslagen medger denna bestämmelse inte
beslag innan dom har meddelats i den främmande staten. En förut-
sättning för beslag enligt bestämmelsen är att beslag hade kunnat ske
enligt svensk lag i en rättegång i Sverige. Riksåklagaren eller domstolen
(Stockholms tingsrätt) beslutar om beslaget.
5.3.2.1 Avdelning 1: Principer för internationellt samarbete (artikel 7)
Enligt artikel 7 skall parterna samarbeta med varandra i största möjliga
utsträckning vid brottsutredningar och andra rättsliga förfaranden som
avser förverkande av vinning och hjälpmedel. Bestämmelsen får anses
ge uttryck för mera allmänna principer för samarbetet.
5.3.2.2 Avdelning 2: Bistånd med efterspaning (artiklarna 8-10)
Enligt artikel 8 skall parterna på begäran lämna varandra största möjliga
hjälp vid identifiering och spårande av hjälpmedel, vinning eller annan
egendom som kan vara underkastad förverkande. Samarbetet skall
omfatta varje möjlig åtgärd för att tillhandahålla och säkra bevisning i
fråga om egendomen. Den begärda åtgärden skall enligt artikel 9
21
verkställas i enlighet med den anmodade statens lag och, i den utsträck- Prop. 1995/96:49
ning denna lag tillåter, i överensstämmelse med de procedurregler som
den ansökande staten begär.
Artikel 8 och 9 förutsätter att en formell framställning har gjorts. I
artikel 10 anges att en part även utan att en framställning har gjorts kan
överlämna information, om det skulle främja den andra partens
möjligheter att inleda eller fortsätta en brottsundersökning.
Artikel 8-10 gäller således rättshjälp framför allt i syfte att säkra
bevisning. Svenska regler om internationellt samarbete i dessa frågor
finns i 1946 års lag om bevisupptagning och i tvångsmedelslagen.
Eftersom det här är fråga om efterforskning av egendom är det i första
hand möjligheterna till husrannsakan och beslag enligt tvångs-
medelslagen som är av intresse.
Är någon i en främmande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för
någon där straffbelagd gärning, kan enligt 2 § första stycket
tvångsmedelslagen egendom som kan antas ha betydelse för utredning
om brott tas i beslag och överlämnas till den främmande staten. Om
framställningen inte kommer från någon av de nordiska staterna, får en
åtgärd enligt 2 § inte vidtas om vissa angivna hinder mot utlämning
skulle ha förelegat enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Detta innebär bl.a. ett krav på att gärningen motsvarar brott för vilket
enligt svensk lag fängelse i mer än ett år kan följa.
Något motsvarande villkor anges inte uttryckligen i förverkande-
konventionen. Av artikel 18, punkt 1 c framgår dock att framställningen
får avslås om ärendet enligt den anmodade parten inte är av sådan vikt
att det motiverar den begärda åtgärden. Om brottet inte har högre
maximistraff än fängelse ett år, bör denna undantagsregel vara
tillämplig. Det torde också i praktiken vara så att ett internationellt
förfarande knappast kommer att inledas för lindrigare brott.
Sammanfattningsvis bör därför nu angivna begränsningar i tvångs-
medelslagen inte anses strida mot konventionen.
I den mån upptagning av någon annan form av bevisning blir aktuell
regleras detta av 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol.
Enligt denna lag kan en svensk domstol föranstalta om
bevisupptagning genom förhör med part eller genom vittne, sakkunnig
eller syn. Också skriftliga bevis kan begäras fram genom ett sådant
förfarande. En förutsättning för att bevisupptagning i brottmål skall
kunna äga rum enligt lagen är att den gärning som framställningen
gäller motsvarar brott enligt svensk lag.
Förverkandekonventionen medger inte rätt att vägra bistånd för
utredning annat än då framställningen inbegriper någon form av
tvångsmedel, artikel 18, punkt 1 f Förverkandekonventionen innehåller
inte någon definition av vad som skall avses med tvångsmedel enligt
konventionen. Frågan får därför i första hand avgöras utifrån den
anmodade statens eget rättssystem. Enligt 5 § 1946 års lag skall svensk
lag gälla för handläggningen. Det innebär att rättegångsbalkens regler
om viten och hämtning är tillämpliga. Det bör därför vara förenligt med
konventionen att vägra bevisupptagning, om gärningen i fråga inte utgör
brott enligt svensk lag.
22
1946 års lag innehåller liksom tvångsmedelslagen vissa begränsningar Prop. 1995/96:49
när det gäller brott som har karaktären av politiskt brott (1 § andra
stycket). Detta är förenligt med förverkandekonventionen. Om
gärningen utgör politiskt brott, får samarbete vägras enligt artikel 18,
punkt 1 d.
I anslutning till artikel 9 bör påpekas att det vid bevisupptagning
enligt 1946 års lag finns utrymme för att tillämpa en utländsk
formföreskrift i den mån det inte strider mot svensk lag (8 §).
Enligt artikel 8 skall bistånd för att säkra bevisning lämnas ”i största
möjliga utsträckning”. Det är inte alldeles klart vilka förpliktelser detta
innebär. Bestämmelsen bör dock tolkas i ljuset av vilka grunder för
vägran som får åberopas. Enligt artikel 18, punkt 2 får en framställning
om bistånd för bevissyfte - om åtgärden avser tvångsmedel - avslås,
om motsvarande åtgärd inte får vidtas enligt den anmodade statens lag i
samband med förundersökning eller rättegångsförfarande i ett liknande
inhemskt ärende.
I många fall bör de möjligheter att lämna rättshjälp för bevissäkring
enligt 1946 års lag och tvångsmedelslagen motsvara vad som är möjligt
i ett motsvarande svenskt ärende. Vissa begränsningar gäller dock i
fråga om möjligheterna att lämna internationellt bistånd på
förundersökningsstadiet. Det gäller t.ex. utländska åklagares möjligheter
att hos svenska åklagare utverka förhör med misstänkta m.fl. Som
tidigare har påpekats förekommer ett informellt och för svensk del
oreglerat samarbete med polis- och åklagarmyndigheter i andra länder.
Detta informella samarbete utesluter dock användning av tvångsmedel.
Sådana begränsningar kan inte anses vara förenliga med de åtaganden
som följer av förverkandekonventionen. Den svenska regleringen är
också från andra synpunkter otillfredsställande och bör ändras
oberoende av ett svenskt tillträde till förvekandekonventionen. Rege-
ringen har därför i den tidigare nämnda propositionen 1995/96:4
Internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet föreslagit att det
införs regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att lämna
utländsk undersökningsdomare eller åklagare bistånd med förhör på
förundersökningsstadiet. Härigenom kommer tvångsmedel att kunna
tillgripas om den som skall höras inte medverkar frivilligt. Vidare
föreslås i propositionen bl.a. att även en annan utländsk myndighet än
en undersökningsdomare eller åklagare skall bli behörig att göra
framställning om förhör i den utsträckning Sverige kommit överens om
detta med den främmande staten. Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1996.
5.3.2.S Avdelning 3: Säkerhetsåtgärder (artiklarna 11 och 12)
Artikel 11 föreskriver att en stat på begäran av en annan stat, som har
inlett ett straffrättsligt förfarande eller annat förfarande som syftar till
förverkande, skall vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder som ”spärrande”
eller ”beslag” för att förhindra överlåtelse eller annat förfogande över
egendom som kan komma att begäras förverkad. Åtgärderna skall 23
kunna vidtas för att säkra såväl sakförverkande som värdeförverkande. Prop. 1995/96:49
Säkerhetsåtgärderna skall enligt artikel 12 verkställas i enlighet med
reglerna i den anmodade statens lag.
Säkerhetsåtgärder som beslag och kvarstad kan enligt tvångs-
medelslagen vidtas för att för en annan stats räkning säkerställa
förverkande. Enligt 1 § får på begäran av en främmande stat beslutas
om beslag och kvarstad om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i
den främmande staten för en gärning som är straffbelagd där.
Detsamma gäller om en separat talan förs om förverkande i den
främmande staten. Av 2 a § tvångsmedelslagen följer att samma typ av
åtgärder får vidtas på begäran av främmande stat för att säkra framtida
verkställighet här i landet av utländska förverkanden. Den typ av
åtgärder som denna lag erbjuder är i överensstämmelse med
förverkandekonventionen.
Som har framgått av det tidigare anförda förutsätter åtgärder enligt
2 a § tvångsmedelslagen att ett beslut om förverkande som meddelas i
den främmande staten kan verkställas här i landet. Verkställighet av
utländska brottmålsdomar regleras i internationella verkställighetslagen.
Det innebär att villkoren för tvångsmedelslagens tillämpning i stor
utsträckning är desamma som enligt internationella verställighetslagen.
Dessa villkor kommer att behandlas i det följande i samband med
förverkandekonventionens regler om verkställighet av förverkande.
Den svenska konstruktionen, att säkerhetsåtgärder för att säkerställa
verkställighet här i landet av framtida förverkande kan meddelas på
begäran av främmande stat endast under förutsättning att det utländska
förverkandebeslutet som sådant är verkställbart i Sverige, måste anses
vara i överensstämmelse med förverkandekonventionen. Denna förut-
sätter nämligen inte att egendom som belagts med kvarstad eller
liknande i något fall skall överlämnas till den främmande staten för
verkställighet där. Det kan därför inte ställas krav på svenska
säkerhetsåtgärder i fall där Sverige inte kan fullfölja åtgärden genom att
verkställa det utländska avgörandet.
Av det anförda följer att tvångsmedelslagens regler om säkerhets-
åtgärder sammantaget medför att förverkandekonventionens
bestämmelser härom är uppfyllda i svensk rätt.
5.3.2.4 Avdelning 4: Förverkande (artiklarna 13-17)
Artikel 13 motsvarar i sak narkotikabrottskonventionen (art. 5, punkt
4 a) och liksom i den konventionen anvisas två alternativa möjligheter.
Den anmodade staten skall antingen låta det utländska avgörandet vara
direkt verkställbart eller överlämna framställningen till egna behöriga
myndigheter för att där utverka ett beslut om förverkande och därefter
verkställa detta. Föreskrifterna är tillämpliga i fråga om både sak- och
värdeförverkande.
Bestämmelser om verkställighet av utländska domar och beslut om
förverkande finns i internationella verkställighetslagen. Denna lag
bygger i första hand på reglerna i brottmålsdomskonventionen. Huvud- 24
dragen i lagen har redovisats tidigare. Påpekas bör ånyo att lagen också Prop. 1995/96:49
gäller verkställighet av förverkande, såväl sak- som värdeförverkande.
Även om lagen i första hand är tillämplig på verkställighet enligt
brottmålsdomskonventionen, har i förarbetena förutsatts att lagens regler
skall ha motsvarande tillämpning i förhållande till andra internationella
överenskommelser om straffverkställighet som Sverige ingår, under
förutsättning att överenskommelsen medger det (prop. 1972:98 s. 107).
I 5 och 6 §§ i lagen anges vissa omständigheter som utgör hinder för
verkställighet här i riket av en utländsk brottmålsdom. Som tidigare har
angetts är verkställighetshindren enligt 5 § absoluta medan 6 § inne-
håller fakultativa regler.
Enligt 5 § gäller bl.a. att verkställighet inte får ske, om domen inte
vunnit laga kraft (punkt 1), om den gärning som påföljden avser inte
motsvarar brott enligt svensk lag eller om gärningsmannen, om
gärningen hade begåtts i Sverige, av annan anledning än att gärnings-
mannen vid tiden för brottet var under femton år inte skulle ha kunnat
ådömas någon påföljd (punkt 2). Den sistnämnda bestämmelsen tar
enligt förarbetena sikte bl.a. på fall då de allmänna straffrihetsgrundema
såsom nöd, nödvärn eller samtycke skulle innebära att gärningsmannen
inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet (prop. 1972:98 s.
110). Verkställighetshinder föreligger vidare, om verkställigheten skulle
vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här
(punkt 4). Hinder för verkställighet föreligger också om en dom som
avser samma gärning har meddelats här i landet eller om här utfärdat
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning
har godkänts (punkt 6) eller om den dömde genom dom som har
meddelats i en annan stat än den som gjort framställningen har frikänts
eller dömts till påföljd som kan verkställas eller håller på att verkställas
eller om den dömde genom sådan dom har förklarats skyldig till brottet
utan att någon påföljd har dömts ut (punkt 7). Slutligen skall
verkställighet vägras, om den i övrigt skulle strida mot brottmåls-
domskonventionen .
Bestämmelserna i punkt 6 och 7 grundas på brottmålsdoms-
konventionens regler om ”ne bis in idem”, dvs. att en dom som har
verkställts eller håller på att verkställas i en annan konventionsstat utgör
hinder mot en ny prövning i en annan konventionsstat för samma
gärning (art. 53-55, jfr prop. 1972:98 s. 42 och 111 f.).
De hinder för verkställighet enligt 5 § internationella verkställig-
hetslagen som nu har redovisats har motsvarighet i förverkande-
konventionen (art. 18, punkt 4 e, punkt 1 f punkt 1 a och b samt punkt
1 é).
Kravet på dubbel straffbarhet regleras i punkt 2. Till skillnad från
brottmålsdomskonventionen (art. 4) innehåller förverkandekonven-
tionen inte någon uttrycklig hänvisning till att verkställighet skall vägras
även i sådana fall då gärningen i och för sig är straffbelagd i den
anmodade staten men då straffansvar ändå är uteslutet på grund t.ex. av
att nöd eller någon annan straffrihetsgrund förelegat. Formuleringen i
förverkandekonventionen (art. 18, punkt 1 f) att verkställighet får
25
vägras, om ”gärningen inte skulle ha utgjort brott enligt den anmodade Prop. 1995/96:49
statens lag” får dock anses täcka även sådana fåll.
Till skillnad från brottmålsdomskonventionen innehåller förverkande-
konventionen (art. 18, punkt 1 e) inte någon närmare beskrivning av i
vilka fall reglerna om ”ne bis in idem” utgör hinder för verkställighet.
Det får dock antas att förverkandekonventionens regler på denna punkt
har samma innebörd som den äldre konventionen.
5 § internationella verkställighetslagen innehåller vissa ytterligare
verkställighetshinder. Av dessa tar punkt 3 sikte uteslutande på frihets-
berövande påföljder och är därför inte tillämplig i detta sammanhang.
Enligt punkt 5 skall en framställning avslås om verkställigheten skulle
strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Någon direkt mot-
svarande grund för avslag finns inte i förverkandekonventionen. Enligt
artikel 18, punkt 1 b har dock en konventionsstat rätt att vägra
samarbete, om verkställigheten skulle inkräkta på statens suveränitet,
säkerhet, grundläggande principer för rättsordningen eller ”andra
väsentliga intressen”. Denna bestämmelse bör kunna åberopas om verk-
ställighet enligt förverkandekonventionen skulle kollidera med någon
annan internationell förpliktelse.
Sammanfattningsvis bör vad som nu har anförts betyda att reglerna i
förverkandekonventionen är i överensstämmelse med de absoluta
verkställighetsförbuden enligt 5 § internationella verkställighetslagen.
Enligt 6 § får en ansökan om verkställighet avslås, om den aktuella
gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott (punkt 1) eller om det
finns anledning att anta att domen har föranletts eller den utdömda
påföljden har skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller
politiska åtsikter (punkt 2). Verkställighet får också vägras, om den
gärning som framställningen avser redan är föremål för lagföring här i
landet (punkt 3), dvs. om gärningen omfattas av pågående för-
undersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen inte
skall väckas eller fullföljas. Verkställighet kan vidare vägras, om
gärningen inte har begåtts i den stat där påföljden har bestämts (punkt
4), om påföljden inte kan verkställas här (punkt 5), om det kan antas att
påföljden kan verkställas i den främmande staten (punkt 6), om den
dömde inte har fyllt femton år (punkt 7) eller om preskription har inträtt
i fråga om påföljden (punkt 8).
Av de nu nämnda fakultativa avslagsgrunderna har den i första
punkten angivna grunden att den gärning som påföljden avser utgör
politiskt brott en direkt motsvarighet i förverkandekonventionen (art.
18, punkt 1 d). Detsamma skall emellertid enligt samma bestämmelse
gälla också då gärningen utgör ett militärt brott. Någon motsvarande
bestämmelse finns inte i förverkandekonventionen. I sammanhanget bör
anmärkas att förbehåll för militärt brott har gjorts i fråga om andra
internationella straffrättsliga överenskommelser, t.ex. lagföringskonven-
tionen och utlämningskonventionen, se 8 § 3 lagen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen)
och 5 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
26
Förverkandekonventionen ger således inte utrymme för något direkt
förbehåll för militära brott. Å andra sidan är förbehållet enligt inter-
nationella verkställighetslagen i fråga om militära brott inte ovillkorligt.
Verställighet kan således ske även i fråga om militära brott. För det fall
verkställighet enligt förverkandekonventionen i fråga om ett militärt
brott skulle framstå som stötande, bör verkställighet i stället kunna
vägras under hänvisning till att verkställigheten skulle strida mot grund-
läggande principer för den svenska rättsordningen (5 § 4 internationella
verkställighetslagen jämfört med artikel 18 punkt 1 a och b i förverkan-
dekonventionen). Att förverkandekonventionen saknar uttryckliga möjlig-
heter till förbehåll i fråga om militära brott bör därför inte strida mot
internationella verkställighetslagen. Det bör anmärkas att prövningen av
om verkställighet bör vägras på nu angivna grund ankommer på
regeringen (8 § internationella verkställighetslagen). Det bör innebära
möjligheter till en allsidig bedömning av frågan om verkställighet bör
ske eller inte.
Vad som nu har sagts bör också gälla fakultativa verkställighetshinder
enligt 6 § 2 internationella verkställighetslagen, nämligen att det finns
grundad anledning att anta att domen föranletts av hänsyn till ras,
religion, nationalitet eller politiska åsikter eller att påföljden skulle ha
skärpts av motsvarande skäl. Även i sådana fall bör det således vara
möjligt att vägra verkställighet med hänvisning till grundläggande
rättsprinciper här i riket. I den mån domen ”föranletts” av något av de
angivna skälen kan det också i viss utsträckning vara möjligt att vägra
verställighet på grund av att gärningen inte är belagd med straff enligt
svensk lag.
Fakultativt verkställighetshinder föreligger enligt 6 § 3 internationella
verkställighetslagen, om den gärning som framställningen gäller
omfattas av en här i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, ut-
färdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller av
beslut om att åtal inte skall väckas eller fullföljas. Bestämmelsen
grundas på artikel 6, punkterna c, e, och f i brottmålsdomskonven-
tionen, som ger möjlighet att vägra verkställighet i dessa fall.
Motsvarighet till dessa föreskrifter saknas i förverkandekonventionen.
Av artikel 19 följer dock att den anmodade staten kan skjuta upp
verkställigheten av en framställning från en annan stat, om
verkställigheten kolliderar med ett rättsligt förfarande i den anmodade
staten. Det innebär att den anmodade statens anspråk har företräde.
Enligt artikel 20 föreligger också möjlighet till villkorad eller partiell
verkställighet. Även artikel 16 kan vara tillämplig i angivna fall. Denna
bestämmelse innehåller regler bl.a. om maximiförverkande. Finns det
en risk för dubbelförverkande, är parterna skyldiga att samråda. Att
Sverige och en annan stat konkurrerar i fråga om förverkande bör
därför i praktiken inte möta några problem.
Enligt 6 § 4 internationella verkställighetslagen föreligger vidare ett
fakultativt verkställighetshinder, om den gärning som påföljden avser
inte har begåtts i den stat där påföljden har bestämts. En liknande
bestämmelse finns i 8 § lagföringslagen.
Prop. 1995/96:49
27
Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte i förverkande-
konventionen. Något större behov av att i fråga om förverkande vägra
verkställighet på denna grund bör dock inte finnas. Tvärtom är ju ett av
syftena med konventionen att stärka möjligheterna att förverka egendom
oberoende av var den finns. Ett ökat internationellt samarbete kommer
också medföra ett ökat antal fall av detta slag. Om t.ex. lagföring för en
gärning som har begåtts utomlands överförs med stöd av
lagföringskonventionen till den dömdes hemland, bör det inte vara
främmande att medge verkställighet av förverkande av egendom som
finns i Sverige. Det torde därför inte finnas behov av att tillämpa denna
vägransgrund i förhållande till förverkandekonventionen. De verkställig-
hetshinder som anges i 6 § 5 och 6, nämligen att påföljden inte kan
verkställas här eller att påföljden kan verkställas i den främmande staten
tar i första hand sikte på verkställighet av utdömda straffpåföljder och
saknar betydelse i fråga om förverkande.
Enligt 6 § 7 får verkställighet vägras om den dömde vid tiden för
brottets begående inte hade fyllt femton år. En direkt motsvarighet
saknas i förverkandekonventionen. Enligt svensk lag kan under vissa
förutsättningar förverkande ske vid brott som har begåtts av någon
under femton år (38 kap. 13 § brottsbalken). Om verkställighet i en
sådan situation skulle framstå som stötande, bör verkställigheten i stället
kunna vägras med hänsyn till grundläggande rättsprinciper.
Slutligen föreligger enligt 6 § 8 fakultativt verkställighetshinder om en
tillämpning av 36 kap. 15 § brottsbalken skulle innebära att
förverkandet har bortfallit, dvs. att påföljdspreskription föreligger.
Motsvarighet finns i artikel 18, punkt 4 c i förverkandekonventionen.
Enligt 6 § andra stycket skall en preskriptionsavbrytande åtgärd som
företagits i den främmande staten ha motsvarande verkan i Sverige.
Bestämmelsen grundas på brottmålsdomskonventionen (art. 8).
Förverkandekonventionen saknar motsvarighet till denna bestämmelse.
Det innebär att enbart de svenska bestämmelserna om preskription blir
att tillämpa.
Sammanfattningsvis bör således bestämmelserna om verkställig-
hetshinder i internationella verkställighetslagen vara i överensstämmelse
med förverkandekonventionens föreskrifter.
För förfarandet vid verkställigheten skall enligt artikel 14 i för-
verkandekonventionen lagen i den anmodade staten gälla. Däremot skall
den anmodade parten vara bunden av den bedömning av vad som är
styrkt i målet som framgår av den dom eller det beslut som skall
verkställas. Någon omprövning av t.ex. den tilltalades skuld får alltså i
regel inte förekomma. Bestämmelsen är utformad med bl.a. artikel 42 i
brottmålsdomskonventionen som förebild. Till skillnad från den konven-
tionen ger dock förverkandekonventionen enligt punkt 3 möjlighet för
en konventionsstat att göra förbehåll, om en sådan bundenhet skulle
strida mot statens konstitutionella principer och grunderna för dess
rättsordning. För svensk del gäller enligt 10 § andra stycket
internationella verkställighetslagen att någon omprövning av skuldfrågan
inte skall ske. Principen om bundenhet är alltså redan accepterad i
Sverige.
Prop. 1995/96:49
28
Av övriga föreskrifter i artikel 14 bör i detta sammanhang också Prop. 1995/96:49
nämnas att den ansökande staten ensam skall ha rätt att besluta
angående en begäran om ny prövning av domen. Också denna
bestämmelse är utformad med brottmålsdomskonventionen som förebild
(art. 10, punkt 2).
I artikel 15 anges att den anmodade parten skall förfoga över den
förverkade egendomen i enlighet med vad dess nationella lag
föreskriver. I anslutning till denna bestämmelse kan anmärkas att enligt
36 § internationella verkställighetslagen gäller att penningbelopp eller
annan egendom som förklaras förverkad med stöd av lagen skall tillfålla
svenska staten. Har ett föremål förklarats förverkat, kan regeringen
förordna att föremålet i fråga skall överlämnas till den främmande
staten.
Oberoende av om en framställning om verkställighet har gjorts till en
annan stat är enligt artikel 16, punkt 1 den ansökande staten oförhindrad
att själv söka verkställa beslutet.
Denna reglering skiljer sig från brottmålsdomskonventionen. Enligt
artikel 11 i denna konvention kan verkställighet inte ske i den an-
sökande staten, så länge ansökan fortfarande är anhängig hos den
främmande staten. För det fall Sverige har ansökt om verkställighet hos
en främmande stat, finns det i överensstämmelse med brottmåls-
domskonventionen i 29 § internationella verkställighetslagen en bestäm-
melse om verkställighetsförbud här i riket.
Riksskatteverket har i sitt remissyttrande framfört bl.a. att mot
bakgrund av att förverkandekonventionen förutsätter att man vid
brottsbekämpningen utnyttjar effektiva och moderna metoder som bl.a.
innebär att infomation snabbt vidarebefordras över gränserna framstår
regeln om verkställighetsförbud som otidsenlig. Riksskatteverket
framför att det skulle vara mycket olyckligt om egendom som anträffats
i Sverige sedan verkställighet begärts utomlands, inte skulle kunna
säkerställas och anser att de svenska bestämmelserna inte bör begränsa
de möjligheter som konventionen ger.
Regeringen kan i och för sig hysa viss förståelse för de synpunkter
Riksskatteverket framför. Inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt är det
emellertid enligt regeringens mening viktigt att dubbelförverkande inte
sker. Regeln i 29 § internationella verkställighetslagen bör därför
tillämpas också i fall som omfattas av förverkandekonventionen, på
samma sätt som gäller för bl.a. narkotikabrottskonventionen.
Genom att 29 § internationella verkställighetslagen görs tillämplig bör
det inte föreligga någon risk för dubbelförverkande i de fall då det är
Sverige som begär verkställighet i ett annat land. Gäller det en
framställning till Sverige från en främmande stat, finns inte någon
motsvarande reglering. Å andra sidan bör noteras att det i artikel 27,
punkt d ii vid sidan av regeln om samråd i artikel 16, punkt 2 finns en
föreskrift om att den ansökande staten i samband med framställningen
om verkställighet skall ange om motsvarande åtgärd kan komma att ske
i den ansökande staten. Vidare följer av artikel 31, punkt 3 att den
ansökande staten har skyldighet att underrätta samtliga anmodade stater 29
om att verkställighet har sökts i flera stater. Dessa regler bör utgöra
tillräckliga garantier mot dubbelförverkande i det fall en främmande stat Prop. 1995/96:49
begär verkställighet i Sverige.
Artikel 17 gäller möjligheter att ålägga fängelsestraff eller annan
inskränkning av friheten i de fall en framställning om förverkande inte
kunnat verkställas. Bakgrunden till bestämmelsen är att det i vissa
länder finns möjligheter att ålägga fängelsestraff, om vederbörande
saboterar verkställigheten. Artikel 17 innebär att den anmodade parten
inte får vidta någon åtgärd som innebär frihetsberövande, om den
ansökande parten har förklarat att så inte får ske.
Som tidigare har nämnts skall verkställigheten vara underkastad
bestämmelserna i den anmodade partens nationella lag. Svensk rätt
tillåter inte frihetsberövande i motsvarande situationer. I fråga om fram-
ställningar från främmande stat bör bestämmelsen därför inte medföra
några problem. Gäller det däremot verkställighet utomlands av dom
eller beslut som meddelats i Sverige, kan beroende på lagstiftningen i
den främmande staten fråga om frihetsberövande och andra liknande
åtgärder uppkomma. Med hänsyn till att Sverige vid verkställighet inom
landet inte tillåter frihetsberövande av detta slag, bör det heller inte få
ske om verkställigheten skall äga rum utomlands. Regeringen kommer
därför att i samband med tillträdet till konventionen meddela en
föreskrift om att förbehåll mot frihetsberövande alltid skall göras.
5.3.2.5 Avdelning 5: Vägran och uppskjutande av samarbete
(artiklarna 18-20)
Flertalet av föreskrifterna i artikel 18 om möjligheterna att avslå en
framställning om samarbete har redan behandlats (se avsnitt 5.3.2.2 och
5.3.2.4). I fråga om verkställighet av förverkande finns emellertid vissa
ytterligare bestämmelser.
Till en början föreligger enligt punkt 4 a möjlighet att vägra verk-
ställighet, om lagen i den anmodade staten inte tillåter förverkande på
grund av sådant brott som framställningen gäller. Bestämmelsen tar
sikte på sådana brott som den anmodade parten i samband med
ratificeringen undantagit från konventionens tillämpning.
Punkt 4 b gäller vissa speciella fall där bifall till verkställighet skulle
komma i konflikt med den anmodade partens nationella lag. Bestäm-
melsen ger möjlighet att vägra verkställighet om ländernas rättssystem
är olika i frågan om sambandet mellan ett brott och vad som kan
betecknas som vinning av brott eller som hjälpmedel vid brott.
I 5 § 2 internationella verkställighetslagen föreskrivs att verkställighet
inte får ske här i landet om den gärning som påföljden avser ej
motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen på grund av
annan anledning än att han är under femton år inte skulle ha kunnat
ådömas påföljd för brottet. Skulle en konflikt uppkomma på det sätt
som anges i punkt 4 b bör även en framställning om förverkande kunna
avslås i enlighet med bestämmelsen i internationella verkställighets-
lagen.
30
I sammanhanget kan också anmärkas att det enligt 14 § första stycket Prop. 1995/96:49
internationella verkställighetslagen finns möjlighet att sätta ned det
belopp som yrkas förverkat, om beloppet uppenbarligen överstiger det
belopp som hade kunnat förverkas enligt svensk lag.
Av punkt 4 d framgår att verkställighet kan vägras, om fram-
ställningen inte grundas på en dom i brottmål eller om förverkandet inte
grundas på en brottslig gärning. Internationella verkställighetslagen är
tillämplig bara i fråga om påföljd eller förverkande som dömts ut eller
beslutats på grund av brott (jfr 8 § andra stycket). Motsvarande bör
gälla i fråga om förverkandekonventionen. Konventionen och svensk
lagstiftning överensstämmer således i detta avseende.
I brottmålsdomskonventionen, som internationella verkställighetslagen
bygger på, finns i artikel 23 och 24 bestämmelser om opposition, dvs.
omprövning av domar som meddelats i vederbörandes utevaro. Reglerna
bygger på tanken att det i detta fall skall finnas möjlighet att få till stånd
en prövning i den stat där verkställigheten skall ske. I 19-22 §§
internationella verkställighetslagen ges bestämmelser om rätt att föra
oppositionstalan i Sverige i det fall verkställighet av en utevarodom
överförts hit. Några motsvarande möjligheter till oppositionstalan ger
inte förverkandekonventionen. I stället finns regler om att verkställighet
får vägras. Enligt artikel 18, punkt 4/kan den anmodade parten vägra
verkställa ett beslut om förverkande, om beslutet har meddelats utan att
den som berörs har varit personligen närvarande vid förhandling i saken
inför domstol och om rättegångsförfarandet inte har gett den tilltalade
godtagbara möjligheter att försvara sig. Reglerna om utevarodom skall
dock inte tillämpas, om domen meddelats efter omprövning eller efter
överklagande på talan av den tilltalade. Vid bedömningen av om
vederbörandes rättigheter har tillvaratagits skall, enligt punkt 6, också
beaktas om denne avsiktligt undandragit sig det rättsliga förfärandet
eller låtit bli att överklaga domen trots att han haft möjlighet till det
eller om han försummat att inställa sig trots att han blivit vederbörligen
delgiven kallelse eller har underlåtit att begära uppskov.
I de situationer då det skulle framstå som stötande att verkställa en
dom som har meddelats utan att den dömde har varit närvarande bör
verkställighet kunna vägras med hänsyn till att detta skulle strida mot
grundläggande svenska principer om den misstänktes rätt att försvara
sig. Bestämmelsen i artikel 18 punkt 1 a om att samarbete kan vägras
om den begärda åtgärden skulle strida mot de grundläggande
principerna i den anmodade partens rättsordning torde kunna åberopas
som stöd härför.
Slutligen bör en bestämmelse i artikel 18, punkt 8 nämnas. Enligt
denna får enbart den omständigheten att en framställning om samarbete
gäller en juridisk person inte åberopas som grund för vägran. Verk-
ställighet får heller inte vägras på grund av att den som framställningen
gäller har avlidit eller, om framställningen avser en juridisk person, att
denna blivit upplöst.
36 kap. 5 § brottsbalken medger i och för sig att förverkande riktas
mot en juridisk person, t.ex. om denna beretts vinning genom brottet. 31
Förverkande kan vidare ske hos annan än gärningsmannen, om
vederbörande förvärvat egendomen med vetskap om egendomens Prop. 1995/96:49
samband med brottet eller om han hade skälig anledning att misstänka
att ett sådant samband fanns. Svensk rätt utesluter således inte att
förverkande kan ske i situationer som avses i punkt 8. Förverkande får
dock inte ske utan att särskild talan riktats mot den hos vilken
förverkande skall ske.
Om förverkandet angår någon arman än den dömde, gäller enligt
internationella verkställighetslagen att särskild talan skall föras mot
honom och att verkställighet får ske bara om förverkande hade kunnat
äga rum enligt svensk lag (9 och 14 §§). Bestämmelserna är i
överensstämmelse med förverkandekonventionen.
Det har redan tidigare påpekats att enligt tvångsmedelslagen gäller i
fråga om säkerhetsåtgärder att beslag och kvarstad till säkrande av
förverkande i regel kan ske endast om förverkande som beslutats i den
främmande staten är verkställbart i Sverige. Som genomgången av
internationella verkställighetslagens regler har visat är dessa regler i
överensstämmelse med förverkandekonventionen. Det innebär i sin tur
att också villkoren enligt tvångsmedelslagen för säkerhetsåtgärder som
t.ex. beslag bör vara förenliga med konventionen.
I fråga om förverkandekonventionens regler om säkerhetsåtgärder bör
tilläggas följande.
Om fråga uppkommer om hävande av en vidtagen åtgärd, skall enligt
artikel 12 om möjligt den ansökande parten få tillfälle att yttra sig innan
åtgärden hävs.
I 9 § tvångsmedelslagen finns en föreskrift om att en främmande stat
på vars begäran har förordnats om kvarstad eller beslag skall beredas
tillfälle att yttra sig innan åtgärden hävs, om det inte är uppenbart
obehövligt. Därmed bör föreskriften i artikel 12 vara uppfylld.
Artiklarna 19 och 20 har omnämnts i avsnitt 5.3.2.4.
5.3.2.6 Avdelning 6: Underrättelser (delgivning) och skyddande av
tredje mans rättigheter (artiklarna 21 och 22)
Delgivning (artikel 21)
Enligt artikel 21, punkt 1 skall parterna i största möjliga omfattning
lämna varandra inbördes rättshjälp för delgivning av rättegångs-
handlingar med personer som berörs av säkerhetsåtgärder och
förverkande. Detta åtagande skall enligt punkt 2 dock inte inverka på
möjligheten att per post skicka rättegångshandlingar direkt till personer
utomlands (a), eller möjligheten för judiciell personal, tjänstemän eller
andra behöriga myndigheter hos den part som utfärdat beslutet att delge
rättegångshandlingar direkt genom sina egna konsulära myndigheter
eller genom judiciell personal, tjänstemän eller andra behöriga
myndigheter hos den mottagande parten (b). I punkt 2 slås slutligen fast
att en konventionsstat har rätt att motsätta sig sådant delgivnings-
förfarande som avses i punkt 2 a eller b.
32
Regeringens förslag: I enlighet med artikel 21, punkt 2 bör
Sverige tills vidare utnyttja möjligheten att reservera sig mot
bestämmelsen i artikel 21, punkt 2 b som innebär att handlingar
kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på
tjänstemannanivå.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte något förslag
om förklaring beträffande artikel 21.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna uttalar sig endast
Riksskatteverket särskilt över artikel 21 och erinrar om att Sverige såvitt
avser Luganokonventionen reserverat sig mot att handlingar skall kunna
sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå.
Vidare har Riksskatteverket framfört att svenska myndigheter i dag inte
torde vara ovillkorligen skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord fram-
ställning som härrör från utomnordisk myndighet. Enligt Riksskatte-
verkets mening bör de svenska delgivningsreglerna snarast bli föremål
för en översyn och anpassas till internationell praxis, eftersom del-
givningsförfarandet skulle effektiviseras om direktdelgivning tilläts.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna om delgivning enligt artikel
21, punkt 2 a av personer som berörs av beslut om förverkande eller av
säkerhetsåtgärder motsvaras av föreskrifterna i kungörelsen (1909:24 s.
1) angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk
myndighet. För svensk del finns det inte något behov av att utnyttja
möjligheten enligt punkt 2 till förbehåll mot att den främmande staten
översänder handlingarna direkt eller via egna konsulära myndigheter till
den person som söks för delgivning i enlighet med punkt 2 a.
Som Riksskatteverket påpekat förhåller det sig emellertid annorlunda
då fråga är om de situationer som anges i punkt 2 b, dvs. att handlingar
skall kunna sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på
tjänstemannanivå.
Sverige har reserverat sig mot tillämpningen av motsvarande bestäm-
melser i såväl 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur som
konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar
på privaträttens område (Luganokonventionen).
Reservationen vid tillträdet till Haagkonventionen motiverades med att
svenska myndigheter enligt svensk rätt inte torde vara ovillkorligt
skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord framställning om delgivning som
härrör från utomnordisk myndighet och att det knappast förelåg något
praktiskt behov av att vid sidan av de i konventionen föreskrivna andra
metoderna för överlämnande av delgivningshandlingar införa en sådan
förpliktelse för de svenska delgivningsmyndigheterna (prop. 1969:32 s.
7f.).
Vid tillträdet till Luganokonventionen ifrågasattes om ett delgivnings-
förfarande på tjänstemannanivå skulle innebära någon effektivitetsvinst
för svenska förhållanden. En sådan ordning skulle enligt svenska
bestämmelser (1 § kungörelsen 1909:24 s. 1 angående delgivning av
Prop. 1995/96:49
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 49
handlingar på begäran av utländsk myndighet) innebära att delgivnings- Prop. 1995/96:49
handlingen får sändas direkt till länsstyrelse i stället för att sändas till
det svenska centralorganet, dvs. Utrikesdepartementet. Vid tillträdet till
Luganokonventionen framhölls att länsstyrelserna sedan flera år tillbaka
i praktiken inte tagit någon befattning med delgivningsframställningar
från utlandet. Detta gäller alltjämt. I stället ombesörjer Utrikes-
departementet delgivningen enligt delgivningslagens bestämmelser,
vilket i första hand innebär delgivning per post (ordinär delgivning)
eller genom bistånd från polismyndighet (stämningsmannadelgivning).
Enligt förarbetena om tillträdet till Luganokonventionen kunde det
beforas att en tillämpning av konventionens bestämmelser om delgivning
på tjänstemannanivå i Sverige - i strid med sitt syfte - skulle medföra
en försämrad effektivitet och framhölls att Utrikesdepartementet bl.a.
har en viktig samordnande och kontrollerande funktion som skulle
riskera att gå förlorad (prop. 1991/92:128 s. 132). Vidare framhölls att
de svenska bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden
- sådana de kommit att tillämpas - inte är avpassade för sådana
direktkontakter som avses samt att bestämmelserna var föremål för en
mer samlad översyn. Det ansågs mot den bakgrunden förhastat att
införa särbestämmelser som tog sikte enbart på Luganokonventionen,
varför reservationsrätten utnyttjades (a. prop. s. 133).
De omständigheter som legat till grund för reservationerna mot såväl
Haagkonventionens som Luganokonventionens bestämmelser om del-
givning på tjänstemannanivå är alltjämt gällande. I likhet med vad som
framhölls vid tillträdet till Luganokonventionen bör därför Sverige tills
vidare utnyttja den reservationsrätt som framgår av artikel 21, punkt 2.
Skyddande av tredje mans rättigheter (artikel 22)
I artikel 22 behandlas tredje mans rättigheter. Av bestämmelsen framgår
att den anmodade staten när det gäller bistånd i form av säkerhets-
åtgärder och verkställighet av beslut om förverkande skall godta de
beslut som fattats i den ansökande staten angående tredje mans rättig-
heter till egendomen i fråga. Det gäller dock inte om tredje man inte
haft möjlighet att nöjaktigt ta tillvara sina rättigheter (2 a), om beslutet
är oförenligt med ett beslut som har meddelats i den anmodade staten i
samma fråga (2 b), om beslutet skulle strida mot allmänna rättsprinciper
(ordre public) i den staten (2 c) eller om beslutet står i strid med
bestämmelser i den anmodade partens lag som innebär att den staten
förbehållit sig domsrätt i frågan (2 d).
Varken i tvångsmedelslagen eller internationella verkställighetslagen
finns några direkta motsvarigheter till punkt 2 a. I den senare lagen
finns emellertid bestämmelser (9 och 14 §§) som har samma syfte. De
innebär bl.a. att om en framställning om verkställighet som gäller
förverkande angår någon annan än den dömde särskild talan skall föras
mot honom, om han inte har blivit hörd i den utländska rättegången. I
fråga om punkterna 2 b och c föreligger verkställighetshinder enligt 5 §
34
4 och 6 internationella verkställighetslagen. Vad gäller punkt 2 d finns Prop. 1995/96:49
inte några sådana exklusiva jurisdiktionsregler i svensk lag.
Tvångsmedelslagen innehåller inte några uttryckliga föreskrifter som
motsvarar begränsningarna enligt artikel 22. Enligt huvudregeln förut-
sätter den lagen emellertid att ett framtida beslut om förverkande kan
verkställas här. På det sättet blir bestämmelserna i internationella verk-
ställighetslagen indirekt tillämpliga även i dessa fall.
Det bör påpekas att enligt 14 § tredje stycket internationella verk-
ställighetslagen gäller att förverkande som angår någon annan än den
dömde får beslutas bara om förverkande hade kunnat ske enligt svensk
lag vid en rättegång i Sverige. En begränsning som gäller enligt svensk
lag och som kommer att gälla också i dessa sammanhang är att
förverkande kan underlåtas om ett förverkande skulle vara uppenbart
oskäligt (36 kap. 1 § brottsbalken).
Vad som nu har sagts bör innebära att gällande regler utgör en
lämplig avvägning mellan intresset att tillgodose tredje mans intressen
och önskemålet att kunna verkställa utländska avgöranden i Sverige.
Förverkandekonventionen innehåller visserligen inte några direkta
motsvarigheter till den svenska regleringen om särskild talan mot tredje
man under verkställighetsförfarandet. Eftersom konventionen ger ut-
trycklig möjlighet att vägra verkställighet i det fall tredje mans rättig-
heter satts åsido bör det dock vara förenligt med konventionen att i
enlighet med de svenska reglerna förena möjligheten till verkställighet
med rätten för tredje man att göra sina anspråk gällande under
verkställighetsförfarandet. Sammanfattningsvis måste därför de svenska
reglerna anses vara i överensstämmelse med konventionen.
5.3.2.7 Avdelning 7: Procedurregler samt andra allmänna
bestämmelser (artiklarna 23-35)
Centralmyndighet och direkt översändande (artiklarna 23 och 24)
Enligt artikel 23 skall varje stat utse en eller flera centralmyndigheter
som skall svara för att avge eller motta framställningar om rättshjälp.
Normalt skall alltså framställningarna gå via dessa centralmyndigheter.
Genom artikel 24, punkt 2, öppnas dock möjlighet att i brådskande fäll
vända sig direkt till behörig myndighet i den anmodade staten. Sam-
tidigt skall en kopia av framställningen skickas till den utsedda
centralmyndigheten. Är den myndighet som tagit emot framställningen
inte behörig, skall enligt punkt 4 framställningen lämnas över till den
myndighet som är behörig samtidigt som den ansökande staten under-
rättas. Enligt punkt 3 skall en framställning också kunna göras via
Interpol. Avser framställningen samarbete för spaningsändamål som inte
omfattar användning av tvångsmedel utan endast information och
liknande, skall enligt punkt 5 skriftväxling alltid kunna ske direkt
mellan de berörda myndigheterna i respektive stat, oavsett om ärendet
är brådskande eller inte.
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att styrelsen, 35
jämte Utrikesdepartementet, skall vara centralmyndighet enligt artikel
23, eftersom flera av konventionens bestämmelser förutsätter snabba, Prop. 1995/96:49
polisoperativa beslut. Om Utrikesdepartementet ensamt skall vara
centralmyndighet innebär det, enligt Rikspolisstyrelsen, förutom onödig
administrativ omgång också inblandning av ytterligare en eller flera
kedjor av befattningshavare. Rikspolisstyrelsen anser inte att det skulle
medföra några särskilda problem om man här använder sig av två
centralmyndigheter; gemensamt kan dessa enligt Rikspolisstyrelsen
täcka ansökande parts behov av såväl ytterligt snabba åtgärder som
behovet av att ibland föra upp ett ärende till högsta möjliga officiella
status.
Tidigare har angetts att det förekommer ett informellt samarbete med
andra länders polis- och åklagarmyndigheter i frågor som inte omfattar
användningen av tvångsmedel. I sådana fall finns det inte några hinder
mot skriftväxling direkt mellan myndigheterna. Är det fråga om an-
vändning av tvångsmedel, är läget däremot ett annat.
Sverige har i fråga om rättshjälpskonventionen förklarat, att fram-
ställningar till Sverige om rättshjälp enligt konventionen skall göras på
diplomatisk väg. Framställningen skickas därefter till Utrikesdeparte-
mentet. I brådskande fall kan en framställning göras direkt till Utrikes-
departementet. Framställningen vidarebefordras av departementet till
behörig svensk domstol. Enligt internationella verkställighetslagen (8 §)
gäller också att en framställning om verkställighet skall göras hos
Utrikesdepartementet. Även enligt tvångsmedelslagen (5 §) skall en
framställning från ett icke nordiskt land förmedlas av Utrikesdeparte-
mentet, om inte Sverige i förhållande till den främmande staten har
kommit överens om en annan ordning. Enligt båda lagarna gäller att en
prövning i vissa hänseenden skall göras innan framställningen lämnas
vidare till den behöriga myndigheten. Sålunda gäller att regeringen skall
avslå ansökningen, om det är uppenbart att den inte skall bifallas (8
resp. 6 §).
I fråga om internationella verkställighetslagen gäller dessutom att
prövningen också av vissa andra frågor är förbehållen regeringen, bl.a.
huruvida ansökningen skall avslås med hänsyn till att det är fråga om ett
politiskt eller militärt brott.
Främst mot bakgrund av att det är regeringen som har att pröva de
frågor som kan uppkomma finns det, enligt regeringens mening, i vart
fall inte för närvarande skäl att frångå principen om att Utrikes-
departementet ensamt skall utgöra centralmyndighet för mottagande av
framställningar av aktuellt slag.
För flertalet fall är nuvarande svenska regler om skriftväxling i
överensstämmelse med förverkandekonventionen. Däremot ger varken
internationella verkställighetslagen eller tvångsmedelslagen möjlighet till
direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter ens i de undantagsfall
som avses i konventionen. Frågan om att öppna möjligheter till en
sådan direkt skriftväxling kompliceras av den prövning som det enligt
de gällande reglerna ankommer på regeringen att göra. Någon möjlighet
till förbehåll ger inte förverkandekonventionen.
Möjligheten till direktkontakt är emellertid avsedd endast för undan- 36
tagssituationer och myndigheten i fråga kan aldrig fatta några beslut
som enligt svensk lag skall prövas av regeringen. Genom att en kopia Prop. 1995/96:49
samtidigt skall tillställas den utsedda centralmyndigheten då möjligheten
till direktkommunikation utnyttjas får Utrikesdepartementet information
om ärendet. Handläggningen kan därför följa den ordning som förutsätts
i den svenska regleringen. Att Utrikesdepartementet fungerar som
förmedlande instans bör för övrigt inte behöva medföra någon särskild
tidsutdräkt med hänsyn till möjligheten att utnyttja moderna tele-
förbindelser som telefax och liknande.
Formkrav samt tillämpliga språk (artikel 25)
Regeringens förslag: I enlighet med artikel 25, punkt 3 bör
Sverige avge en förklaring om att en framställning ställd till
Sverige enligt konventionen skall vara avfattad på svenska,
danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning
till något av dessa språk.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En framställning skall enligt artikel
25 alltid göras skriftligen. Vid anslutning till konventionen kan en
förklaring avges om att en framställning och till den hörande handlingar
skall inges i översättning till den anmodade statens språk eller till något
av Europarådets officiella språk, engelska och franska. Det står också
en stat fritt att godta andra språk än de nu nämnda.
Tillämpliga språk enligt internationella verkställighetslagen är
svenska, danska, norska och engelska (4 och 15 §§ förordningen
1977:178 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom). Det är lämpligt att motsvarande gäller
i fråga om förverkandekonventionen.
Övriga procedurregler (artiklarna 26-35)
Enligt artikel 26 skall ingivna handlingar vara undantagna från
legalisering. Artikel 27 gäller de formella kraven på innehållet i en
framställning om samarbete och artikel 28 avser komplettering av
ofullständiga framställningar. Bestämmelserna behöver inte kommen-
teras närmare.
Om en stat har mottagit mer än en framställning som avser säker-
hetsåtgärder eller verkställighet av förverkande, gäller enligt artikel 29
att detta inte får hindra att interimistiska åtgärder vidtas. Den stat till
vilken framställningarna gjorts bör innan ytterligare åtgärder sker ta upp
förhandlingar med de ansökande staterna. Det får ankomma på
Utrikesdepartementet att i dessa fall ta kontakt med de berörda staterna.
Några särskilda regler därom bör inte behövas.
37
Enligt artikel 30 föreliggger skyldighet att lämna beslutsmotivering, Prop. 1995/96:49
om framställningen avslås. Artikel 31 gäller information som parterna är
skyldiga att lämna varandra. Bestämmelsen har delvis berörts i det före-
gående och behöver inte några ytterligare kommentarer.
Artikel 32 innehåller ett s.k. specialitetsförbehåll. En part kan som
villkor för att bevilja en framställning om bistånd föreskriva att
information eller bevis som lämnas ut inte får användas för något annat
ändamål än det som uttryckligen har angetts i framställningen. I sam-
band med ratificering kan en part förklara att ett sådant förbehåll alltid
skall gälla i fråga om information som lämnas av den parten.
För det fall upplysningar eller bevismaterial överlämnats till en svensk
myndighet för att användas vid utredning eller i ett annat rättsligt för-
farande med anledning av brott, gäller enligt 1 § lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet att
myndigheten skall följa de begränsningar om möjligheterna att använda
materialet som har ställts upp av den främmande staten. Genom denna
bestämmelse kan således ett förbehåll som ställs av en främmande stat
vid samarbete enligt förverkandekonventionen iakttas.
Artikel 33 innehåller föreskrifter om sekretess. Den anmodade staten
skall hålla innehållet i en framställning från en annan stat sekretess-
belagd i den utsträckning annat inte krävs för att verkställa fram-
ställningen. Kan kravet på sekretess inte upprätthållas, skall den
ansökande parten underrättas (punkt 1). Vidare skall den ansökande
staten hålla information som den fått från en annan stat under sekretess
i den utsträckning det begärs och inte strider mot grundläggande
nationella rättsprinciper. Sekretessen får hävas till den del det är
nödvändigt för att kunna fullfölja det rättsliga förfarandet (punkt 2). I
enlighet med föreskrifterna i den nationella lagstiftningen skall en stat
som med stöd av artikel 10 fått ”spontan” information hålla denna
sekretessbelagd. I annat fall skall den part som lämnat informationen
underrättas (punkt 3).
I 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om s.k.
förundersökningssekretess. Sekretess gäller bl.a. för uppgift som hänför
sig till en förundersökning i brottmål eller till ett ärende om användning
av tvångsmedel i sådant mål, om uppgiftens röjande skulle kunna
innebära att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas
eller att den framtida verksamheten skadas.
Bestämmelsen om förundersökningssekretess i sekretesslagen kan i
viss utsträckning också tillämpas när det gäller motsvarande åtgärder på
begäran av en främmande stat. Ibland kan också den s.k. utrikes-
sekretessen enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen vara tillämplig, dvs.
sekretess föreligger om ett röjande av uppgiften i fråga skulle störa
Sveriges förbindelser med en annan stat. Det bör dock noteras att den
aktuella föreskriften i punkt 1 inte ställer upp något absolut krav på
sekretess. Däremot torde punkterna 2 och 3 täckas direkt av reglerna
om förundersökningssekretess. Det är här fråga om sekretess hos den
stat som har fått informationen. Sammanfattningsvis torde Sverige
genom det ovannämnda uppfylla de krav på möjlighet till sekretess som 38
anges i artikel 33 i konventionen.
Enligt artikel 34 skall kostnaderna för förfärandet i regel bäras av den Prop. 1995/96:49
anmodade staten. Regeln överensstämmer med vad som gäller enligt
svensk lag. Artikel 35 behandlar underrättelseskyldighet i de fall då
skadeståndsanspråk görs gällande.
Artiklarna 36-44 innehåller konventionens slutbestämmelser, dvs.
bestämmelser om undertecknande, ikraftträdande, territoriell tillämpning
och reservationer. I dessa frågor hänvisas till konventionstexten.
Jämförelsen mellan de svenska lagreglerna och föreskrifterna i för-
verkandekonventionen visar att de svenska bestämmelserna om inter-
nationell rättshjälp m.m. i brottmål har täckning i konventionen och att
några särskilda lagstiftningsåtgärder inte är nödvändiga för att kunna
tillträda konventionen. Däremot måste bestämmelserna i internationella
verkställighetslagen göras tillämpliga i förhållande till förverkande-
konventionen. Det gäller bl.a. de ovillkorliga verkställighetshindren i
5 §, vissa av de fakultativa verkställighetshindren enligt 6 § samt regeln
i 29 § om verkställighetsförbud i Sverige om en framställning om verk-
ställighet har gjorts till en annan stat. Detsamma gäller reglerna för
handläggningen m.m. Dessutom bör det införas en regel om att en
framställning till en annan stat om verkställighet av förverkande alltid
skall vara åtföljd av ett förbehåll mot frihetsberövande på grund av
bristande fullgörelse (jfr artikel 17).
Som har framgått av det föregående är internationella verkställighets-
lagen direkt tillämplig i fråga om ärenden enligt brottmålsdoms-
konventionen och överförandekonventionen (2 § första och andra
styckena). För brottmålsdomskonventionen gäller bestämmelserna i 4-
24, 26 och 28-41 §§ och för överförandekonventionen gäller 25 a, 25 b,
34 a, 35 och 37-41 §§. Det har dock förutsatts att lagen skall kunna
göras tillämplig även i fråga om andra internationella överenskommelser
som Sverige ingår. För sådana fall har regeringen fått befogenhet att
meddela de bestämmelser som behövs (2 § tredje stycket). Bestäm-
melserna i 25-34 §§ skall dock alltid gälla i tillämpliga delar.
Som också har redovisats tidigare har lagen gjorts tillämplig på en
överenskommelse med Thailand om överförande av dömda, på en
överenskommelse med Storbritannien om förverkande av utbyte av brott
samt på FN:s narkotikabrottskonvention. Detta har skett genom att
tillämpningsföreskrifter intagits i 21-21 b §§ förordningen (1977:178)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verk-
ställighet av brottmålsdom. På motsvarande sätt bör internationella verk-
ställighetslagen göras tillämplig på förverkandekonventionen. Rege-
39
ringen har för avsikt att återkomma med sådana tillämpningsföre- Prop. 1995/96:49
skrifter.
Ett svenskt tillträde till förverkandekonventionen medför en förbättring
av Sveriges internationella samarbete på brottmålsområdet. I den
utsträckning framställningar enligt förverkandekonventionen kommer att
göras till Sverige innebär tillträdet till konventionen en ökad belastning
på rättsväsendet. Det torde dock röra sig om en endast försumbar
förändring av den totala belastningen. Vidare måste även beaktas de
effektivitetsvinster som ligger i att Sverige kan få bistånd i förverkande-
frågor av andra länder enligt förverkandekonventionen.
40
CONVENTION ON LAUNDE-
RING, SEARCH, SEIZURE
AND CONFISCATION OF
THE PROCEEDS FROM
CRIME
PREAMBLE
The member States of the Council
of Europé and the other States signa-
tory hereto,
Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve a
greater unity between its members;
Convinced of the need to pursue
a common criminal policy aimed at
the protection of society;
Considering that the fight against
serious crime, which has become an
increasingly international problem,
calls for the use of modern and ef-
fective methods on an international
scale;
Believing that one of these
methods consists in depriving crimi-
nals of the proceeds from crime;
Considering that for the attain-
ment of this aim a well-functioning
system of international co-operation
also must be established,
Have agreed as follows:
USE OF TERMS
Artide 1
Use of terms
For the purpose of this Conven-
tion:
a. ”proceeds” means any econo-
mic advantage from criminal offen-
KONVENTION OM PEN-
NINGTVÄTT, EFTERFORSK-
NING, BESLAG OCH FÖR-
VERKANDE AV VINNING
AV BROTT
INLEDNING
Europarådets medlemsstater och
övriga som undertecknat denna kon-
vention,
som beaktar att Europarådets än-
damål är att uppnå en större enighet
bland sina medlemmar,
som är övertygade om behovet av
att vidta gemensamma brottsbe-
kämpande åtgärder för att skydda
samhället,
som anser att kampen mot allvar-
liga brott, som har blivit ett allt större
internationellt problem, kräver ett ut-
nyttjande av moderna och effektiva
metoder på internationell nivå;
som anser att en av dessa metoder
består i att beröva brottslingar vin-
ningen av deras brott;
som anser att även ett väl funge-
rande system för internationellt sam-
arbete måste upprättas för att upppnå
detta mål;
har kommit överens om följande:
DEFINITIONER
Artikel 1
Definitioner
I denna konvention avses med
a. ”vinning” varje ekonomisk
fördel av brottsliga gärningar. Den
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
41
ces. It may consist of any property
as defined in subparagraph b of this
artide;
b. ”property” includes property
of any description, whether corpo-
real or incorporeal, movable or im-
movable, and legal documents or
instruments evidencing title to, or
interest in such property;
c. ”instrumentalities” means any
property used or intended to be
used, in any manner, wholly or in
part, to commit a criminal offence or
criminal offences;
d. ”confiscation” means a penalty
or a measure, ordered by a court
following proceedings in relation to
a criminal offence or criminal offen-
ces resulting in the final deprivation
of property;
e. ”predicate offence” means any
criminal offence as a result of which
proceeds were generated that may
become the subject of an offence as
defined in Article 6 of this Conven-
tion.
MEASURES TO BE TAKEN AT
NATIONAL LEVEL
Article 2
Confiscation measures
1. Each Party shall adopt such
legislative and other measures as
may be necessary to enable it to
confiscate instrumentalities and pro-
ceeds or property the value of which
corresponds to such proceeds.
2. Each Party may, at the time of
signature or when depositing its in-
strument of ratification, acceptance,
approval or accession, by a declara-
tion addressed to the Secretary
General of the Council of Europé,
declare that paragraph 1 of this ar-
ticle applies only to offences or cate-
gories of offences specified in such
declaration.
kan bestå av all sådan egendom som
anges i b i denna artikel;
b. ”egendom” all slags egendom,
materiell eller immateriell, lös eller
fast egendom, samt juridiska hand-
lingar eller urkunder som styrker
äganderätt eller annan rätt till sådan
egendom;
c. ”hjälpmedel” all slags egendom
som på något sätt, helt eller delvis,
använts eller varit avsedd att använ-
das för att begå brottslig gärning el-
ler brottsliga gärningar,
d. ”förverkande” sådant straff el-
ler annan åtgärd beslutad av domstol
efter rättegång på grund av brottslig
gärning eller brottsliga gärningar
som innebär slutgiltigt berövande av
egendom;
e. ”förbrott” varje brottslig gär-
ning som resulterat i sådan vinning
som kan vara föremål för brott enligt
artikel 6 i denna konvention.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
ÅTGÄRDER SOM SKALL VID-
TAS PÅ NATIONELL NIVÅ
Artikel 2
Åtgärder för förverkande
1. Varje part skall vidta sådana
lagstiftningsåtgärder och andra åt-
gärder som kan vara nödvändiga för
att kunna förverka hjälpmedel och
vinning eller egendom vars värde
motsvarar sådan vinning.
2. Varje part kan vid tidpunkten
för undertecknandet eller när den de-
ponerar sitt ratifikations-, godta-
gande-, godkännande- eller anslut-
ningsinstrument genom en förkla-
ring, ställd till Europarådets general-
sekreterare, förklara att punkt 1 i
denna artikel är tillämplig endast på
de brott eller kategorier av brott som
anges i förklaringen.
42
Article 3
Investigative and provisional measu-
res
Each party shall adopt such legis-
lative and other measures as may be
necessary to enable it to identify and
trace property which is liable to con-
fiscation pursuant to Article 2, para-
graph 1, and to prevent any dealing
in, transfer or disposal of such pro-
perty.
Article 4
Special investigative powers
and techniques
1. Each Party shall adopt such
legislative and other measures as
may be necessary to empower its
courts or other competent authorities
to order that bank, financial or com-
mercial records be made available or
be seized in order to carry out the
actions referred to in Artides 2 and
3. A Party shall not decline to act
under the provisions of this article
on grounds of bank secrecy.
2. Each Party shall consider
adopting such legislative and other
measures as may be necessary to
enable it to use special investigative
techniques facilitating the identifi-
cation and tracing of proceeds and
the gathering of evidence related
thereto. Such techniques may in-
clude monitoring orders, observa-
tion, interception of telecommuni-
cations, access to Computer systems
and orders to produce specific do-
cuments.
Artikel 3
Åtgärder för att efterspana egendom
och säkerhetsåtgärder
Varje part skall vidta sådana lag-
stiftningsåtgärder och andra åtgärder
som är nödvändiga för att kunna
identifiera och spåra egendom som
kan förverkas enligt artikel 2, punkt
1, och för att förhindra handel med,
överlåtelse eller undanskaffande av
sådan egendom.
Artikel 4
Särskilda åtgärder och metoder
för efterspaning
1. Varje part skall vidta sådana
lagstiftningsåtgärder och andra åt-
gärder som är nödvändiga för att
domstolar eller andra behöriga
myndigheter skall kunna förordna att
bank- eller affärshandlingar eller
andra handlingar rörande ekono-
miska förhållanden skall göras till-
gängliga eller beslagtas för att möj-
liggöra åtgärder som avses i artikel 2
och 3. En part skall inte vägra att
vidta åtgärder enligt bestämmelserna
i denna artikel under hänvisning till
banksekretess.
2. Varje part skall överväga att
vidta sådana lagstiftningsåtgärder
och andra åtgärder som är nödvän-
diga för att kunna använda sådana
särskilda metoder för efterspaning
som underlättar identifiering och
spårande av vinning och insamlande
av bevis som har anknytning därtill.
Sådana metoder kan innefatta beslut
om rapporteringsskyldighet, över-
vakning, teleavlyssning, tillträde till
datasystem och beslut om editions-
föreläggande.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
43
Article 5
Legal remedies
Each party shall adopt such legis-
lative and other measures as may be
necessary to ensure that interested
parties affected by measures under
Artides 2 and 3 shall have effective
legal remedies in order to preserve
their rights.
Article 6
Laundering offences
1. Each Party shall adopt such
legislative and other measures as
may be necessary to establish as of-
fences under its domestic law, when
committed intentionally:
a. the conversion or transfer of
property, knowing that such pro-
perty is proceeds, for the purpose of
concealing or disguising the illicit
origin of the property or of assisting
any person who is involved in the
commission of the predicate offence
to evade the legal consequences of
his actions;
b. the concealment or disguise of
the true nature, source, location,
disposition, movement, rights with
respect to, or ownership of, pro-
perty, knowing that such property is
proceeds;
and, subject to its constitutional
principles and the basic concepts of
its legal system:
c. the aquisition, possession or
use of property, knowing, at the
time of receipt, that such property
was proceeds;
d. participation in, association or
conspiracy to commit, attempts to
commit and aiding, abetting, facili-
tating and counselling the com-
mission of any of the offences
established in accordance with this
article.
Artikel 5
Rättsmedel
Varje part skall vidta sådana lag-
stiftningsåtgärder och andra åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa
att den som berörs av åtgärder enligt
artikel 2 och 3 har tillgång till effekti-
va rättsmedel för att kunna bevaka
sina rättigheter.
Artikel 6
Penningtvättbrott
1. Varje part skall vidta sådana
lagstiftningsåtgärder och andra åtgär-
der som är nödvändiga för att enligt
sin nationella lagstiftning belägga
följande handlingar med straff när de
begås uppsåtligen:
a. omsättning eller överlåtelse av
egendom med vetskap om att egen-
domen utgör vinning, om det sker
för att dölja eller maskera egendo-
mens olagliga ursprung eller för att
bistå en person som är delaktig i
förbrottet att undandra sig de rätts-
liga följderna av sina handlingar;
b. döljande eller maskering av
egendomens rätta art eller ursprung,
av dess belägenhet eller förfogandet
över den eller dess förflyttning eller
av äganderätten eller andra rättigheter
till den med vetskap om att egen-
domen utgör vinning;
och, med reservation för sina
konstitutionella principer och grund-
begreppen i sin rättsordning:
c. förvärv, innehav eller använd-
ning av egendom om gärnings-
mannen vid mottagandet kände till att
egendomen utgjorde vinning;
d. delaktighet i brott som anges i
denna artikel, samverkan eller sam-
mansvärjning i avsikt att begå sådana
brott, försök att begå eller medhjälp
eller bistånd till, främjande av eller
råd för genomförandet av sådant
brott.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
44
2. For the purpose of implemen-
ting or applying paragraph 1 of this
article:
a. it shall not matter whether the
predicate offence was subject to the
criminal jurisdiction of the Party;
b. it may be provided that the of-
fences set forth in that paragraph do
not apply to the persons who com-
mitted the predicate offence;
c. knowledge, intent or purpose
required as en element of an offence
set forth in that paragraph may be in-
ferred from objective, factual cir-
cumstances.
3. Each Party may adopt such
measures as it considers necessary
to establish also as offences under
its domestic law all or some of the
acts referred to in paragraph 1 of this
article, in any or all of the following
cases where the offender:
a. ought to have assumed that the
property was proceeds:
b. acted for the purpose of ma-
king profit;
c. acted for the purpose of pro-
moting the carrying on of further
criminal activity.
4. Each Party may, at the time of
signature or when depositing its in-
strument of ratification, acceptance,
approval or acession, by declaration
addressed to the Secretary General
of the Council of Europé declare that
paragraph 1 of this article applies
only to predicate offences or cate-
gories of such offences specified in
such declaration.
2. För att genomföra eller tillämpa
punkt 1 i denna artikel
a. skall det inte tillmätas någon
betydelse huruvida förbrottet var
föremål för partens straffrättsliga
domsrätt eller inte;
b. kan föreskrivas, att gärning
som anges i den punkten inte skall
föreligga i fråga om den som har be-
gått förbrottet.
c. får vetskap, uppsåt eller avsikt
som erfordras för att gärning som
anges i den punkten skall föreligga
härledas från yttre faktiska om-
ständigheter.
3. Varje part kan vidta sådana åt-
gärder som den anser nödvändiga
för att enligt sin nationella lagstift-
ning också straffbelägga alla eller
vissa av de gärningar som avses i
punkt 1 i denna artikel i något eller
samtliga av följande fall då gärnings-
mannen
a. borde ha insett att egendomen
var vinning;
b. handlat i vinstsyfte;
c. handlat i syfte att främja fortsatt
brottslig verksamhet.
4. Varje part kan vid tidpunkten
för undertecknandet eller när den de-
ponerar sitt ratifikations-, god-
tagande-, godkännande- eller an-
slutningsinstrument genom en för-
klaring ställd till Europarådets gene-
ralsekreterare förklara att punkt 1 i
denna artikel endast är tillämplig på
sådana förbrott eller sådana katego-
rier av förbrott som anges i förkla-
ringen.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
45
INTERNATIONAL CO-OPERA-
TION
Principles of international co-opera-
tion
Article 7
General principles and measures for
international co-operation
1. The Parties shall co-operate
with each other to the widest extent
possible for the purposes of investi-
gations and proceedings aiming at
the confiscation of instrumentalities
and proceeds.
2. Each Party shall adopt such
legislative or other measures as may
be necessary to enable it to comply,
under the conditions provided for in
this chapter, with request:
a. for confiscation of specific
items of property representing pro-
ceeds or instrumentalities, as well as
for confiscation of proceeds consis-
ting in a requirement to pay a sum of
money corresponding to the value of
proceeds:
b. for investigative assistance and
provisional measures with a view to
either form of confiscation referred
to under a. above.
Investigative assistance
Article 8
Obligation to assist
The parties shall afford each
other, upon request, the widest
possible measure of assistance in the
INTERNATIONELLT SAMAR-
BETE
Principer för internationellt sam-
arbete
Artikel 7
Allmänna principer och åtgärder för
internationellt samarbete
1. Parterna skall i största möjliga
utsträckning samarbeta med varandra
då det gäller brottsutredningar och
rättsliga förfaranden som syftar till
att förverka hjälpmedel och vinning.
2. Varje part skall vidta sådana
lagstiftningsåtgärder och andra åtgär-
der som är nödvändiga för att enligt
villkoren i detta kapitel kunna verk-
ställa framställningar som gäller
a. förverkande av bestämda före-
mål som utgör vinning eller hjälp-
medel liksom sådant förverkande av
vinning som består av ett åläggande
att betala ett penningbelopp motsva-
rande värdet av vinningen.
b. bistånd med efterspaning och
säkerhetsåtgärder med avseende på
de slag av förverkande som avses i
a. ovan.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
Bistånd med efterspaning
Artikel 8
Skyldighet att lämna bistånd
Parterna skall på begäran lämna
varandra bistånd i största möjliga
omfattning vid identifiering och spå-
46
|
identification and tracing of instru- |
rande av hjälpmedel, vinning och Prop. 1995/96:49 för förverkande. Sådant bistånd skall |
|
Article 9 |
Artikel 9 |
|
Execution of assistance |
Verkställighet av bistånd |
|
The assistance pursuant to Article |
Bistånd enligt artikel 8 skall läm- |
|
Article 10 |
Artikel 10 |
|
Spontaneous information |
Frivillig information |
|
Without prejudice to its own in- |
Om det inte är till skada för egna |
47
|
Section 3 |
Avdelning 3 Prop. 1995/96:49 Bilaga 1 |
|
Provisional measures |
Säkerhetsåtgärder |
|
Article 11 |
Artikel 11 |
|
Obligation to take provisional |
Skyldighet att vidta säkerhetsåtgär- |
|
1. At the request of another Party |
1. På framställning av annan part |
|
2. A Party which has received a |
2. En part som har mottagit |
|
Article 12 |
Artikel 12 |
|
Execution of provisional measures |
Verkställighet av säkerhetsåtgärder |
|
1. The provisional measures |
1. De i artikel 11 angivna säker- |
|
2. Before lifting any provisional |
2. Innan en säkerhetsåtgärd som |
48
Confiscation
Article 13
Obligation to confiscate
1. A Party, which has received a
request made by another Party for
confiscation concerning instrumen-
talities or proceeds, situated in its
territory, shall:
a. enforce a confiscation order
made by a court of a requesting
Party in relation to such instrumen-
talities or proceeds; or
b. submit the request to its com-
petent authorities for the purpose of
obtaining an order of confiscation
and, if such order is granted, en-
force it.
2. For the purpose of applying
paragraph l.b of this article, any
Party shall whenever necessary have
competence to institute confiscation
proceedings under its own law.
3. The provisions of paragraph 1
of this article shall also apply to
confiscation consisting in a require-
ment to pay a sum of money corre-
sponding to the value of proceeds, if
property on which the confiscation
can be enforced is located in the re-
quested Party. In such cases,when
enforcing confiscation pursuant to
paragraph 1, the requested Party
shall, if payment is not obtained,
realise the claim on any property
available for that purpose.
4. If a request for confiscation
concems a specific item of property,
the Parties may agree that the re-
quested Party may enforce the con-
fiscation in the form of a require-
ment to pay a sum of money corre-
sponding to the value of the
property.
Förverkande
Artikel 13
Skyldighet att förverka
1. En part som har mottagit en
framställning om förverkande från
en annan part beträffande hjälpmedel
eller vinning som finns på dess om-
råde skall
a. verkställa ett beslut om förver-
kande meddelat av en domstol i den
ansökande staten avseende sådana
hjälpmedel eller sådan vinning, eller
b. överlämna framställningen till
sina behöriga myndigheter för att ut-
verka ett beslut om förverkande och,
om ett sådant beslut meddelas, låta
verkställa det.
2. För tillämpningen av punkt l.b
i denna artikel skall varje part, när så
är nödvändigt,vara behörig att inleda
förfarande om förverkande enligt
dess egen lagstiftning.
3. Bestämmelserna i punkt 1 i
denna artikel skall också tillämpas på
förverkande som består i ett åläg-
gande att betala ett penningbelopp
motsvarande värdet av vinning, om
egendom som kan tas i anspråk för
förverkande finns på den anmodade
partens område. Om betalning inte
har erhållits, skall den anmodade
parten i sådana fall när den verk-
ställer förverkande enligt punkt 1,
verkställa kravet i annan egendom
som är tillgänglig för ändamålet.
4. Om en framställning av för-
verkande avser ett bestämt föremål
kan parterna komma överens om att
den anmodade parten kan verkställa
förverkandet i form av ett åläggande
att betala ett penningbelopp motsva-
rande värdet av egendomen.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 49
49
Article 14
Execution of confiscation
1. The procedures for obtaining
and enforcing the confiscation under
Article 13 shall be govemed by the
law of the requested Party.
2. The requested Party shall be
bound by the the findings as to the
facts in so far as they are stated in a
conviction or juridical decision of
the requesting Party or in so far as
such conviction or juridical decision
is implicity based on them.
3. Each Party may, at the time of
signature or when depositing its in-
strument of ratification, acceptance,
approval or accession, by a declara-
tion addressed to the Secretary
General of the Council of Europé,
declare that paragraph 2 of this ar-
ticle applies only subject to its con-
stitutional principles and the basic
concepts of its legal system.
4. If the confiscation consists in
the requirement to pay a sum of
money, the competent authority of
the request Party shall convert the
amount thereof into the currency of
that Party at the rate of exchange
ruling at the time when the decision
to enforce the confiscation is taken.
5. In the case of Article 13, pa-
ragraph l.a, the requesting Party
alone shall have the right to decide
on any application for review of the
confiscation order.
Article 15
Confiscated property
Any property confiscated by the
requested Party shall be disposed of
by that Party in accordance with its
domestic law, unless otherwise
agreed by the Parties concemed.
Artikel 14
Verkställighet av förverkande
1. Förfarandet för att uppnå och
verkställa förverkande enligt artikel
13 skall regleras i enlighet med den
anmodade partens lagstiftning.
2. Den anmodade parten skall
vara bunden av den bedömning av
vad som är styrkt i målet som
uttryckligen framgår av den dom
eller det beslut som skall verkställas
eller som det indirekt framgår att
domen eller beslutet grundar sig på.
3. Varje part kan vid tidpunkten
för undertecknandet eller när den de-
ponerar sitt ratifikations-, godta-
gande-, godkännande- eller anslut-
ningsinstrument genom en förklaring
ställd till Europarådets general-
sekreterare förklara att punkt 2 i
denna artikel endast är tillämplig i
den mån detta är förenligt med
partens konstitutionella principer och
grundbegreppen i dess rättsordning.
4. Om förverkandet består i ett
åläggande att betala ett penning-
belopp, skall den anmodade partens
behöriga myndighet omräkna belop-
pet till den partens valuta enligt den
växelkurs som gäller när beslutet om
verkställighet av förverkandet fattas.
5. Vid tillämpningen av artikel 13
punkt 1 .a skall den ansökande parten
ensam ha rätt att besluta om vaije an-
sökan om omprövning av beslutet
om förverkande.
Artikel 15
Förverkad egendom
All egendom som förverkats av
den anmodade parten skall förfogas
över av den parten i enlighet med
dess nationella lag, såvida inte de be-
rörda parterna kommit överens om
annat.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
50
Article 16
Right of enforcement and maximum
amount of confiscation
1. A request for confiscation
made under Article 13 does not af-
fect the right of the requesting Party
to enforce itself the confiscation ord-
er.
2. Nothing in this Convention
shall be so interpreted as to pennit
the total value of the confiscation to
exceed the amount of the sum of
money specified in the confiscation
order. If a Party finds that this might
occur, the parties concerned shall
enter into consultations to avoid
such an effect.
Article 17
Imprisonment in default
The requested Party shall not im-
pose imprisonment in default or any
other measure restricting the liberty
of a person as a result of a request
under Article 13, if the requesting
Party has so specified in the request.
Refusal and postponement of co-
operation
Article 18
Grounds for refusal
1. Co-operation under this
chapter may be refused if:
a. the action sought would be
contrary to the fundamental prin-
ciples of the legal system of the re-
quested Party; or
Artikel 16
Rätt till verkställighet samt högsta
belopp som kan förverkas
1. En framställning om förver-
kande enligt artikel 13 påverkar inte
den ansökande partens rätt att själv
verkställa beslutet om förverkande.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
2. Ingenting i denna konvention
skall tolkas så att det totala värdet av
förverkandet får överstiga det pen-
ningbelopp som anges i beslutet om
förverkande. Om en part finner att
detta kan bli fallet, skall de berörda
parterna samråda för att undvika att
så sker.
Artikel 17
Aläggande av fängelsestraff vid
bristande fullgörelse
Den anmodade parten skall inte
till följd av en framställning enligt
artikel 13 ålägga fängelsestraff vid
bristande fullgörelse eller vidta
annan åtgärd som inskränker en per-
sons frihet, om den ansökande
parten i framställningen har förklarat
att så inte får ske.
Vägran och uppskjutande av samar-
bete
Artikel 18
Skäl för avslag
1. Samarbete enligt detta kapitel
kan vägras om:
a. den begärda åtgärden skulle
strida mot de grundläggande princi-
perna i den anmodade partens rätts-
ordning, eller
51
b. the execution of the request is
likely to prejudice the sovereignty,
security, ordre public, or other es-
sential interests of the requested
Party; or
c. in the opinion of the requested
Party, the importance of the case to
which the request relätes does not
justify the taking of the action
sought; or
d. the offence to which the requ-
est relätes is a political or fiscal of-
fence; or
e. the requested Party considers
that compliance with the action
sought would be contrary to the
principle of ne bis in idem, or
f. the offence to which the re-
quest relätes would not be an
offence under the law of the re-
quested Party if committed within its
jurisdiction. However, this ground
for refusal applies to co-operation
under Section 2 only in so far as the
assistance sought involves coercive
action.
2. Co-operation under Section 2,
in so far as the assistance sought in-
volves coercive action, and under
Section 3 of this chapter, may also
be refused if the measures sought
could not be taken under the do-
mestic law of the requested Party for
the purposes of investigations or
proceedings, had it been a similar
domestic case.
3. Where the law of the requested
Party so requires, co-operation
under Section 2, in so far as the
assistance sought involves coercive
action, and under Section 3 of this
chapter may also be refused if the
measures sought or any other
measures having similar effects
would not be permitted under the
law of the requesting Party, or, as
regards the competent authorities of
the requesting Party, if the request is
not authorised by either a judge or
b. verkställighet av den begärda
åtgärden sannolikt skulle skada den
anmodade partens suveränitet, sä-
kerhet, allmänna rättsprinciper (ordre
public) eller andra väsentliga intres-
sen, eller
c. brottet inte är av sådan vikt att
det enligt den anmodade partens
uppfattning motiverar den begärda
åtgärden, eller
d. brottet som framställningen av-
ser är politiskt brott eller fiskaliskt
brott, eller
e. den anmodade parten anser att
bifall till den begärda åtgärden skulle
strida mot principen ne bis in idem,
eller
f. det brott som framställningen
avser inte skulle utgöra brott enligt
den anmodade partens lag om brottet
förövats inom dess område. Detta
skäl för avslag får emellertid tilläm-
pas på samarbete enligt avdelning 2
endast om det begärda biståndet in-
nebär användning av tvångsmedel.
2. Samarbete enligt avdelning 2
såvitt det begärda biståndet innebär
användning av tvångsmedel och
samarbete enligt avdelning 3 i detta
kapitel kan även vägras, om de be-
gärda åtgärderna inte skulle vara
tillåtna enligt den amodade partens
nationella lag för brottsutredningar
eller rättsliga förfaranden om det
gällt ett motsvarande inhemskt fall.
3. Om det är nödvändigt enligt
den anmodade partens lag kan även
samarbete enligt avdelning 2 såvitt
det begärda biståndet innebär an-
vändning av tvångsmedel och sam-
arbete enligt avdelning 3 i detta kapi-
tel, vägras, om de åtgärder som be-
gärts eller andra åtgärder med mot-
svarande verkan inte skulle vara
tillåtna enligt den ansökande partens
lag eller, vad beträffar den ansö-
kande partens behöriga myndigheter,
om framställningen inte godkänts av
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
52
another judicial authority, including
public prosecutors, any of these
authorities acting in relation to cri-
minal offences.
4. Co-operation under Section 4
of this chapter may also be refused
if:
a. under the law of the requested
Party confiscation is not provided
for in respect of the type of offence
to which the request relätes; or
b. without prejudice to the obli-
gation pursuant to Article 13, pa-
ragraph 3, it would be contrary to
the principles of the domestic laws
of the requested Party concerning
the limits of confiscation in respect
of the relationsship between an
offence and:
i. an economic advantage that
might be qualified as its proceeds; or
ii. property that might be quali-
fied as its instrumentalities; or
c. under the law of the requested
Party confiscation may no longer be
imposed or enforced because of the
lapse of time; or
d. the request does not reläte to a
previous conviction, or a decision of
a judicial nature or a statement in
such a decision that an offence or se-
veral offences have been committed,
on the basis of which the confis-
cation has been ordered or is sought;
or
e. confiscation is either not en-
forceable in the requesting Party, or
it is still subject to ordinary means of
appeal; or
f. the request relätes to a confis-
cation order resulting from a deci-
sion rended in absentia of the person
against whom the order was issued
and, in the opinion of the requested
Party, the proceedings conducted by
the requesting Party leading to such
decision did not satisfy the minimum
rights of defence recognised as due
to everyone against whom a criminal
charge is made.
en domstol eller någon annan rättslig
myndighet, inbegripet allmän åkla-
gare, i samband med handlägg-
ningen av brottmål.
4. Samarbete enligt avdelning 4 i
detta kapitel kan även vägras om:
a. enligt den anmodade partens
lag förverkande inte är möjligt vid
den typ av brott som framställningen
avser, eller
b. det utan att inskränka skyldig-
heten enligt artikel 13, punkt 3 skulle
strida mot sådana principer i den
anmodade partens nationella lag som
begränsar möjligheterna till förver-
kande med hänsyn till förhållandet
mellan ett brott och:
i. en ekonomisk fördel som kan
betecknas som vinning därav, eller
ii. egendom som kan betecknas
som hjälpmedel; eller
c. förverkande enligt den anmo-
dade partens lag inte längre kan
åläggas eller verkställas på grund av
preskription, eller
d. framställningen inte grundas på
föregående dom i brottmål eller be-
slut av rättslig natur eller ett uttalande
i ett sådant beslut om att ett eller flera
brott har begåtts och på grundval av
vilket förverkandet har beslutats eller
begärts, eller
e. förverkandet inte kan verkstäl-
las hos den ansökande parten eller
om förverkandet fortfarande är
föremål för överklagande i ordinär
ordning.
f. framställningen avser ett beslut
om förverkande som grundas på ett
avgörande som har fattats utan att
den person som beslutet gäller har
varit närvarande och om, enligt den
anmodade partens uppfattning, de
rättsliga förfaranden som vidtagits av
den ansökande parten och som ledde
till ett sådant avgörande inte gav ve-
derbörande de möjligheter att för-
svara sig som bör tillkomma den
som är anklagad för brott.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 49
53
5. For the purposes of paragraph
4. f of this article a decision is not
considered to have been rendered in
absentia if:
a. it has been confirmed or pro-
nounced after opposition by the per-
son concerned; or
b. it has been rended on appeal,
provided that the appeal was lodged
by the person concerned.
6. When considering, for the
purposes of paragraph 4, f of this
article, if the minimum rights of
defence have been satisfied, the re-
quested Party shall take into account
the fact that the person concerned
has deliberately sought to evade
justice or the fact that that person,
having had the possibility of lodging
a legal remedy against the decision
made in absentia, elected not to do
so. The same will apply when the
person concerned, having been duly
served with the summons to appear,
elected not to do so nor to ask för
adjoumment.
7. A Party shall not invoke bank
secrecy as a ground to refuse any
co-operation under this chapter.
Where its domestic law so requires,
a Party may require that a request for
co-operation which would involve
the lifting of bank secrecy be autho-
rised by either a judge or another
judicial authority, including public
prosecutors, any of these authorities
acting in relation to criminal offen-
ces.
8. Without prejudice to the
ground for refusal provided for in
paragraph 1. a of this article:
a. that fact that the person under
investigation or subjected to a con-
fiscation order by the authorities of
the requesting Party is a legal person
shall not be invoked by the re-
quested Party as an obstacle to
affording any co-operation under
this chapter;
5. Vid tillämpning av punkt 4 f i
denna artikel skall ett avgörande inte
anses ha fattats i den berörda per-
sonens frånvaro om
a. det har bekräftats eller medde-
lats efter opposition av den berörda
personen, eller
b. det har meddelats efter över-
klagande på talan av den berörda
personen.
6. Vid bedömningen enligt punkt
4 f i denna artikel huruvida de mi-
nimiregler som bör gälla för möj-
ligheterna att försvara sig har tillgo-
dosetts, skall den anmodade parten
beakta att den berörda personen
avsiktligen har undandragit sig det
rättsliga förfarandet eller att denne
valt att inte överklaga det avgörande
som fattats i hans frånvaro trots att
han haft tillfälle att göra det. Detta
gäller även de fall då den berörda
personen efter att ha blivit veder-
börligen delgiven kallelse valt att inte
inställa sig och inte heller begärt
uppskov.
7. En part får inte åberopa bank-
sekretess som skäl för vägran att
samarbeta enligt detta kapitel. Om
dess nationella lag gör det nödvän-
digt, kan en part kräva att en fram-
ställning om samarbete som skulle
innebära hävande av banksekretess
skall vara godkänd antingen av en
domstol eller av någon annan rättslig
myndighet, inbegripet allmän åkla-
gare, i samband med handlägg-
ningen av brottmål.
8. Utan att inskränka på de skäl
för vägran som anges i punkt 1. a i
denna artikel:
a. får det faktum att den som är
föremål för utredning eller berörs av
ett beslut om förverkande, meddelat
av den ansökande partens myndig-
heter, är en juridisk person inte åbe-
ropas av den anmodade parten som
hinder för att samarbeta enligt detta
kapitel;
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
54
b. the fact that the natural person
against whom an order of confisca-
tion of proceeds has been issued has
subsequently died or the fact that a
legal person against whom an order
of confiscation of proceeds has been
issued has subsequently been dis-
solved shall not be invoked as an
obstacle to render assistance in
accordance with Article 13, pa-
ragraph 1 a.
Article 19
Postponement
The requested Party may post-
pone action on a request if such ac-
tion would prejudice investigations
or proceedings by its authorities.
Article 20
Partial or conditional granting of
a request
Before refusing or postponing
co-operation under this chapter, the
requested Party shall, where appro-
priate after having consulted the re-
questing Party, consider whether the
request may be granted partially or
subject to such conditions as it
deems necessary.
Notification and protection of
third parties' rights
Article 21
Notification of documents
1. The Parties shall afford each
other the widest measure of mutual
assistance in the serving of judicial
documents to persons affected by
provisional measures and confisca-
tion.
b. får det faktum att en fysisk
person mot vilken ett beslut om för-
verkande av vinning har fattats där-
efter har avlidit eller det faktum att en
juridisk person mot vilken beslut om
förverkande av vinning har fattats
därefter har upplösts inte åberopas
som hinder för att lämna bistånd i
enlighet med artikel 13, punkt 1. a.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
Artikel 19
Uppskov
Den anmodade parten kan skjuta
upp en begärd åtgärd om den skulle
vara till skada för dess myndigheters
brottsutredningar eller rättsliga förfa-
randen.
Artikel 20
Partiellt eller villkorligt bifall till
en framställning
Innan samarbete enligt detta kapi-
tel avslås eller skjuts upp skall den
anmodade parten, efter samråd med
den ansökande parten där så är lämp-
ligt, överväga huruvida framställ-
ningen kan medges delvis eller på de
villkor som den anser nödvändiga.
Underrättelser och skyddande av
tredje mans rättigheter
Artikel 21
Underrättelse om handlingar
1. Parterna skall i största möjliga
omfattning lämna varandra inbördes
rättshjälp för delgivning av rätte-
gångshandlingar med personer som
berörs av säkerhetsåtgärder och för-
verkande.
55
2. Nothing in this article is inten-
ded to interfere with:
a. the possibility of sending judi-
cial documents, by postal channels,
directly to persons abroad;
b. the possibility for judicial offi-
cers, officials or other competent
authorities of the Party of origin to
effect service of judicial documents
directly through the consular autho-
rities of that Party or through judicial
officers, officials or other competent
authorities of the Party of destina-
tion.
unless the Party of destination
makes a declaration to the contrary
to the Secretary General of the
Council of Europé at the time of sig-
nature of when depositing its in-
strument of ratification, acceptance,
approval or accession.
3. When serving judicial docu-
ments to persons abroad affected by
provisional measures or confiscation
orders issued in the sending Party,
this Party shall indicate what legal
remedies are available under its law
to such persons.
Article 22
Recognition offoreign decisions
1. When dealing with a request
for co-operation under Sections 3
and 4, the requested Party shall
recognise any judicial decision taken
in the requesting Party regarding
rights claimed by third parties.
2. Recognition may be refused if:
a. third parties did not have
adequate opportunity to assert their
rights; or
b. the decision is incompatible
with a decision already taken in the
requested Party on the same matter;
or
2. Ingenting i denna artikel avser
att inverka på
a. möjligheten att per post skicka
rättegångshandlingar direkt till per-
soner utomlands,
b. möjligheten för judiciell perso-
nal, tjänstemän eller andra behöriga
myndigheter hos den part som utfär-
dat beslutet att delge rättegångshand-
lingar direkt genom sina egna kon-
sulära myndigheter eller genom ju-
diciell personal, tjänstemän eller
andra behöriga myndigheter hos den
mottagande parten,
om inte den mottagande parten
genom en förklaring till Europa-
rådets generalsekreterare vid tid-
punkten för undertecknandet eller
när den deponerar sitt ratifikations-,
godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument förklarar att så
inte får ske.
3. Vid delgivning av rättegångs-
handlingar med personer utomlands
som berörs av säkerhetsåtgärder eller
beslut om förverkande som fattats av
den part som sänder handlingarna
skall parten ange vilka rättsmedel
som de enligt den partens lag har till
sitt förfogande.
Artikel 22
Erkännande av utländska beslut
1. Den anmodade parten skall vid
handläggningen av en framställning
om samarbete enligt avdelning 3 och
4 erkänna vaije rättsligt beslut som
fattats av den ansökande parten i
fråga om rättigheter som gjorts
gällande av tredje man.
2. Erkännande kan vägras om:
a. tredje man inte haft tillräcklig
möjlighet att hävda sina rättigheter,
eller
b. beslutet är oförenligt med ett
beslut som redan har fattats av den
anmodade parten i samma fråga,
eller
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
56
|
c. it is incompatible with the |
c. det är oförenligt med den an- Prop. 1995/96:49 |
|
or d. the decision was taken con- |
per (ordre public), eller d. beslutet har fattats i strid mot |
|
Section 7 |
Avdelning 7 |
|
Procedural and other general rules |
Proceduregler samt andra allmänna |
|
Article 23 |
Artikel 23 |
|
Central authority |
Centralmyndighet |
|
1. The parties shall designate a |
1. Parterna skall utse en central- |
|
2. Each Party shall, at the time of |
2. Varje part skall vid tidpunkten |
|
Article 24 |
Artikel 24 |
|
Direct communication |
Direkt översändande |
|
1. The central authorities shall |
1. Centralmyndigheterna skall |
|
2. In the event of urgency, re- |
2. I brådskande fall kan fram- |
|
sent at the same time to the central |
ansökande partens centralmyndighet Prop. 1995/96:49 |
|
3. Any request or communication |
3. Framställningar eller medde- |
|
4. When a request is made |
4. Om en framställning sänds i |
|
5. Requests or communication |
5. Framställningar eller medde- |
|
Article 25 |
Artikel 25 |
|
Form of request and languages |
Formkrav samt tillämpliga språk |
|
1. All requests under this chapter |
1. Alla framställningar enligt detta |
|
2. Subject to the provisions of |
2. Med förbehåll för bestämmel- |
|
3. At the time of signature or |
3. Varje part kan vid tidpunkten |
58
supporting such requests be accom-
panied by a translation into its own
language or into one of the official
languages of the Council of Europé
or into such one of these languages
as it shall indicate. It may on that oc-
casion declare its readiness to accept
translations in any other language as
it may specify. The other Parties
may apply the reciprocity rule.
Article 26
Legalisation
Documents transmitted in appli-
cation of this chapter shall be exempt
from all legalisation formalities.
Article 27
Content of request
1. Any request for co-operation
under this chapter shall specify:
a. the authority making the re-
quest and the authority carrying out
the investigations or proceedings;
b. the object of and the reason for
the request;
c. the matters, including the rele-
vant facts (such as date, place and
circumstances of the offence) to
which the investigations or procee-
dings reläte, except in the case of a
request for notification;
d. in so far as the co-operation
involves coercive action:
i. the text of the statutory provi-
sons or, where this is not possible, a
statement of the relevant law appli-
cable; and
ii. an indication that the measure
sought or any other measures having
similar effects could be taken in the
territory of the requesting Party un-
der its own law;
e. where necessary and in so far
as possible:
jämte till sådana framställningar
fogade handlingar skall åtföljas av en
översättning till dess eget språk eller
till ett av Europarådets officiella
språk eller till det av dessa språk
som den anger. Parten kan samtidigt
förklara sig beredd att godkänna
översättningar till varje annat språk
som den anger. De andra parterna
kan tillämpa regeln om ömse-
sidighet.
Artikel 26
Legalisering
Handlingar som sänds i enlighet
med detta kapitel skall vara undan-
tagna från alla legaliseringsformalite-
ter.
Artikel 27
Framställningens innehåll
1. Varje framställning om samar-
bete enligt detta kapitel skall ange:
a. den myndighet som gör fram-
ställningen och den myndighet som
handlägger brottsutredningen eller
det rättsliga förfarandet,
b. föremålet för framställningen
samt skälen för den;
c. de ärenden, inbegripet de fakta
som är av betydelse i ärendet (såsom
tid och plats samt andra omständig-
heter rörande brottet), som brottsut-
redningen eller det rättsliga förfaran-
det avser utom då framställningen
avser en begäran om underrättelse;
d. om samarbetet innebär an-
vändning av tvångsmedel:
i. texten till relevanta lagbestäm-
melser eller, där detta inte är möjligt,
redogörelse för tillämplig lag; och
ii. huruvida den begärda åtgärden
eller andra åtgärder med samma
verkan kan komma att vidtas på den
ansökande partens område i enlighet
med dess egen lag;
e. om det är nödvändigt och i den
utsträckning det är möjligt:
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
59
1. details of the persons concer-
ned, including name, date and place
of birth, nationality and location,
and, in the case of a legal person, its
seat; and
ii. the property in relation to
which co-operation is sought, its lo-
cation, its connection with the per-
son or persons concerned, any con-
nection with the offence, as well as
any available information about ot-
her persons' interests in the pro-
perty; and
f. any particular procedure the re-
questing Party wishes to be follo-
wed.
2. A request for provisional mea-
sures under Section 3 in relation to
seizure of property on which a con-
fiscation order consisting in the re-
quirement to pay a sum of money
may be realised shall also indicate a
maximum amount for which reco-
very is sought in that property.
3. In addition to the indications
mentioned in paragraph 1, any re-
quest under Section 4 shall contain:
a. in the case of Article 13, para-
graph l.a:
i. a certified true copy of the con-
fiscation order made by the court in
the requesting Party and a statement
of the grounds on the basis of which
the order was made, if they are not
indicated in the order itself;
ii. an attestation by the competent
authority of the requesting Party that
the confiscation order is enforceable
and not subject to ordinary means of
appeal;
iii. information as to the extent to
which the enforcement of the order
is requested; and
iv. information as to the necessity
of taking any provisional measures;
1. uppgifter om de personer som
berörs, såsom namn, födelsedatum
och födelseort och uppehållsort och,
om framställningen gäller en juridisk
person, platsen där denna har sitt
säte, och
ii. den egendom i fråga om vilken
samarbete begärs, dess belägenhet,
dess samband med den eller de per-
soner som berörs, varje samband
med brottet liksom tillgänglig infor-
mation om vilka intressen andra per-
soner har i egendomen, och
f. vilka särskilda formkrav som
den ansökande parten önskar skall
tillämpas.
2. En framställning om säkerhets-
åtgärder enligt avdelning 3 som gäl-
ler beslag av egendom, i vilken ett
beslut om förverkande som består i
ett åläggande att betala ett penningbe-
lopp kan verkställas, skall även ange
det högsta belopp för vilket verkstäl-
lighet söks i den egendomen.
3. Utöver vad som anges i punkt
1 skall varje framställning enligt av-
delning 4 innehålla:
a. i fråga om artikel 13, punkt
l.a:
i. en bestyrkt kopia av det beslut
om förverkande som meddelats av
domstolen i den ansökande staten
och en redogörelse för de skäl på
vilka beslutet grundas, om de inte är
angivna i beslutet;
ii. ett intyg av den ansökande
partens behöriga myndighet om att
beslutet om förverkande kan verk-
ställas och inte är föremål för över-
klagande;
iii. information om i vilken ut-
sträckning verkställighet av beslutet
begärs, och
iv. information om nödvändighe-
ten att vidta säkerhetsåtgärder;
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
60
b. in the case of Article 13, pa-
ragraph 1 .b, a statement of the facts
relied upon by the requesting Party
sufficient to enable the requested
Party to seek the order under its do-
mestic law;
c. when third parties have had the
opportunity to claim rights, docu-
ments demonstrating that this has
been the case.
Article 28
Defective requests
1. If a requests does not comply
with the provisions of this chapter or
the information supplied is not suf-
ficient to enable the requested Party
to deal with the request, that Party
may ask the requesting Party to
amend the request or to complete it
with additional information.
2. The requested Party may set a
time-limit for the receipt of such
amendments or information.
3. Pending receipt of the re-
quested amendments or information
in relation to a request under Sec-
tion 4 of this chapter, the requested
Party may take any of the measures
referred to in Sections 2 or 3 of this
chapter.
Article 29
Plurality of requests
1. Where the requested Party re-
ceives more than one request under
Sections 3 or 4 of this chapter in re-
spect of the same person or pro-
perty, the plurality of requests shall
not prevent that Party from dealing
with the requests involving the ta-
king of provisional measures.
b. i fråga om artikel 13 punkt l.b
en redogörelse för de omständigheter
som åberopas av den ansökande
parten och som skall vara tillräckligt
omfattande för att den anmodade
parten skall kunna utverka ett beslut
enligt sin nationella lag;
c. handlingar som visar att tredje
man har haft möjlighet att göra sina
rättigheter gällande.
Artikel 28
Ofullständiga framställningar
1. Om en framställning inte upp-
fyller bestämmelserna i detta kapitel
eller om den information som läm-
nats inte är tillräcklig för att den an-
modade parten skall kunna pröva
framställningen, kan den parten an-
moda den ansökande parten att göra
ändringar i framställningen eller
komplettera den med ytterligare upp-
lysningar.
2. Den anmodade parten kan be-
stämma en tidsfrist inom vilken så-
dana ändringar eller upplysningar
skall göras.
3. I avvaktan på begärda än-
dringar eller upplysningar i fråga om
en framställning enligt avdelning 4 i
detta kapitel kan den anmodade
parten vidta någon av de åtgärder
som avses i avdelning 2 eller 3 i
detta kapitel.
Artikel 29
Flera framställningar
1. Om den anmodade parten
mottar fler än en framställning enligt
avdelning 3 eller 4 i detta kapitel
gällande samma person eller egen-
dom, skall detta inte hindra parten
från att handlägga de framställningar
som innebär vidtagande av säker-
hetsåtgärder.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 49
61
|
2. In the case of plurality of re- |
2. Om flera framställningar enligt Prop. 1995/96:49 |
|
Article 30 |
Artikel 30 |
|
Obligation to give reasons |
Skyldighet att ange skäl |
|
The requested Party shall give re- |
Den anmodade parten skall ange |
|
Article 31 |
Artikel 31 |
|
Information |
Information |
|
1. The requested Party shall |
1. Den anmodade parten skall ge- |
|
a. the action initiated on a request |
a. den åtgärd som vidtagits till |
|
b. the final result of the action c. a decision to refuse, postpone d. any circumstances which ren- e. in the event of provisional me- |
b. det slutgiltiga resultatet av den c. beslut att helt eller delvis vägra, d. varje omständighet som gör det e. om säkerhetsåtgärder vidtagits i |
2. The requesting Party shall
promptly inform the requested Party
of:
a. any review, decision or any
other fact by reason of which the
confiscation order ceases to be
wholly or partially enforceable; and
2. Den ansökande parten skall
genast underrätta den anmodade
parten om
a. varje omprövning, beslut eller
annan omständighet som innebär att
beslutet om förverkande helt eller
delvis upphört att vara verkställbart,
och
62
|
b. any development, factual or |
b. varje ny omständighet, faktisk Prop. 1995/96:49 |
|
3. Where a Party, on the basis of |
3. Om en part pä grund av samma |
|
Article 32 |
Artikel 32 |
|
Restriction of use |
Begränsningar i fråga om använd- |
|
1. The requested Party may make |
1. Den anmodade parten kan |
|
2. Each Party may, at the time of |
2. Varje part kan vid tidpunkten |
63
Article 33
Confldentiality
1. The requesting Party may re-
quire that the requested Party keep
conftdential the facts and substance
of the request, except to the extern
necessary to execute the request. If
the requested Party cannot comply
with the requirement of confldentia-
lity, it shall promptly inform the re-
questing Party.
2. The requesting Party shall, if
not contrary to basic principles of its
national law and if so requested,
keep confidential any evidence and
information provided by the re-
quested Party, except to the extern
that its disclosure is necessary for
the investigations or proceedings
described in request.
3. Subject to the provisions of its
domestic law, a Party which has
received spontaneous information
under Article 10 shall comply with
any requirement of confldentiality as
required by the Party which supplies
the information. If the other Party
cannot comply with such require-
ment, it shall promptly inform the
transmitting Party.
Article 34
Costs
The ordinary costs of complying
with a request shall be bome by the
requested Party. Where costs of a
substantial or extraordinary nature
are necessary to comply with a re-
quest, the Parties shall consult in or-
der to agree the conditions on which
the request is to be executed and
how the costs shall be bome.
Artikel 33
Sekretess
1. Den ansökande parten kan
kräva att den anmodade parten iakttar
sekretess beträffande framställningen
och dess innehåll utom i den om-
fattning som erfordras för att verk-
ställa framställningen. Om den an-
modade parten inte kan följa en be-
gäran om sekretess, skall den genast
underrätta den ansökande parten.
2. Den ansökande parten skall,
om så begärs och det inte står i strid
med de grundläggande principerna i
dess nationella lag, iaktta sekretess i
fråga om bevismaterial och infor-
mation som lämnats av den anmo-
dade parten utom i den omfattning
som de i framställningen angivna
brottsutredningarna och rättsliga för-
farandena kräver att uppgifterna röjs.
3. Med förbehåll för bestämmel-
serna i sin nationella lag skall den
part som har mottagit frivillig infor-
mation enligt artikel 10 följa de krav
på sekretess som begärs av den part
som lämnar informationen. Om den
andra parten inte kan följa ett sådant
krav, skall den genast underrätta den
part som lämnar informationen.
Artikel 34
Kostnader
Den anmodade parten skall stå för
sedvanliga kostnader som är före-
nade med verkställighet av de be-
gärda åtgärderna. Om verkställighe-
ten medför stora eller extraordinära
kostnader, skall parterna samråda för
att fastställa vilka villkor som skall
gälla för verkställigheten och på vil-
ket sätt kostnaderna skall bäras.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
64
Article 35
Damages
1. When legal action on liability
for damages resulting from an act or
omission in relation to co-operation
under this chapter has been initiated
by a person, the Parties concerned
shall consider Consulting each other,
where appropriate, to determinate
how to apportion any sum of dama-
ges due.
2. A Party which has become
subject of a litigation for damages
shall endeavour to inform the other
Party of such litigation if that Party
might have an interest in the case.
FINAL PROVISIONS
Article 36
Signature and entry into force
1. This Convention shall be open
for signature by the member States
of the Council of Europé and non-
member States which have partici-
pated in its elaboration. Such States
may express their consent to be
bound by:
a) signature without reservation
as to ratification, acceptance or app-
roval; or
b) signature subject to ratifica-
tion, acceptance or approval, follo-
wed by ratification, acceptance or
approval.
2. Instruments of ratification, ac-
ceptance or approval shall be depo-
sited with the Secretary General of
the Council of Europé.
Artikel 35
Skadestånd
1. Om någon väcker talan om
skadestånd till följd av en handling
eller underlåtenhet i samband med
samarbete enligt detta kapitel, skall,
där så är lämpligt, de berörda par-
terna överväga att samråda med
varandra för att fastställa på vilket
sätt skadeståndsansvaret skall för-
delas.
2. En part som är indragen i en
rättslig tvist om skadestånd skall
söka underrätta den andra parten om
tvisten, om den parten kan ha in-
tresse i saken.
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 36
Undertecknande och ikraftträdande
1. Denna konvention är öppen för
undertecknande av Europarådets
medlemsstater samt för icke-med-
lemsstater som har deltagit i utarbe-
tandet av konventionen. Sådana
stater kan uttrycka sitt samtycke till
att vara bundna av:
a) undertecknande utan förbehåll
för ratifikation, godtagande eller
godkännande; eller
b) undertecknande med förbehåll
för ratifikation, godtagande eller
godkännande, följt av ratifikation,
godtagande eller godkännande.
2. Ratifikations-, godtagande- el-
ler godkännadeinstrumenten skall
deponeras hos Europarådets general-
sekreterare.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
65
|
3. This Convention shall enter |
3. Denna konvention träder i kraft Prop. 1995/96:49 |
|
4. In respect of any signatory |
4. I förhållande till varje signa- |
|
Article 37 |
Artikel 37 |
|
Accession to the Convention |
Anslutning till konventionen |
|
1. After the entry into force of |
1. Efter denna konventions |
|
2. In respect of any acceding |
2. I förhållande till en stat som |
66
Article 38
Territorial application
1. Any State may, at the time of
signature or when depositing its in-
strument of ratification, acceptance,
approval or accession, specify the
territory or territories to which this
Convention shall apply.
2. Any State may, at any later
date, by a declaration addressed to
the Secretary General of the Council
of Europé, extend the application of
this Convention to any other terri-
tory specified in the declaration. In
respect of such territory the Con-
vention shall enter into force on the
first day of the month following the
expiration of a period of three
months after the date of receipt of
such declaration by the Secretary
General.
3. Any declaration made under
two preceding paragraphs may, in
respect of any territory specified in
such declaration, be withdrawn by a
notification addressed to the Secre-
tary General. The withdrawal shall
become effective on the first day of
the month following the expiration
of a period of three months after the
date of receipt of such notification
by the Secretary General.
Article 39
Relationship to other conventions
and agreements
1. This Convention does not af-
fect the rights and undertakings de-
rived from international multilateral
conventions concerning special mat-
ters.
Artikel 38
Territoriell tillämpning
1. En stat kan vid tidpunkten för
undertecknandet eller när den depo-
nerar sitt ratifikations-, godtagande-,
godkännande- eller anslutningsin-
strument ange för vilket territorium
eller vilka territorier denna konven-
tion skall gälla.
2. En stat kan vid en senare tid-
punkt, genom en förklaring ställd till
Europarådets generalseskreterare,
utsträcka tillämpningen av denna
konvention till vatje annat territorium
som anges i förklaringen. I förhål-
lande till ett sådant territorium träder
konventionen i kraft den första da-
gen i den månad som följer efter ut-
gången av en period om tre månader
från den dag då generalsekreteraren
mottog förklaringen.
3. En förklaring som avgetts i en-
lighet med de båda föregående
punkterna kan i förhållande till ett
territorium som angetts i förkla-
ringen återtas genom en underrättelse
ställd till generalsekreteraren. Åter-
tagande träder i kraft den första
dagen i den månad som följer efter
utgången av en period om tre måna-
der från den dag då generalsekretera-
ren mottog underrättelsen.
Artikel 39
Förhållandet till andra konventioner
och avtal
1. Denna konvention inverkar inte
på de rättigheter och åtaganden som
följer av internationella multilaterala
konventioner som gäller särskilda
ämnen.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
67
|
2. The Parties to the Convention |
2. Konventionens parter kan ingå Prop. 1995/96:49 |
|
3. If two or more Parties have al- |
3. Om två eller flera parter redan |
|
Article 40 |
Artikel 40 |
|
Reservations |
Förbehåll |
|
1. Any State may, at the time of |
1. En stat kan vid tidpunkten för |
|
2. Any State which has made a |
2. En stat som har gjort förbehåll |
68
|
3. A Party which has made a re- |
3. En part som har gjort förbehåll Prop. 1995/96:49 |
|
Article 41 |
Artikel 41 |
|
Amendments |
Ändringar |
|
1. Amendments to this Con- |
1. Ändringar i denna konvention |
|
2. Any amendment proposed by a |
2. Varje ändring som föreslås av |
|
3. The Committee of Ministers |
3. Ministerkomittén skall över- |
4. The text of any amendment
adopted by the Committee of minis-
ters in accordance with paragraph 3
of this article shall be forwarded to
the parties for acceptance.
5. Any amendment adopted in ac-
cordance with paragraph 3 of this
article shall come into force on the
thirtieth day after all Parties have in-
formed the Secretary General of
their acceptance thereof.
4. Texten till varje ändring som
antas av ministerkommittén i enlighet
med punkt 3 i denna artikel skall
översändas till parterna för godta-
gande.
5. Varje ändring som antas i en-
lighet med punkt 3 i denna artikel
träder i kraft den trettionde dagen
efter det att samtliga parter har un-
derrättat generalsekreteraren om sitt
godtagande av ändringen.
69
Article 42
Settlement ofdisputes
1. The European Committee on
Crime Problems of the Council of
Europé shall be kept informed re-
garding the interpretation and appli-
cation of this Convention.
2. In case of a dispute between
Parties as to the interpretation or
application of this Convention, they
shall seek a settlement of the dispute
through negotiation or any other pe-
aceful means of their choice, inclu-
ding submission of the dispute to the
European Committee on Crime
Problems, to an arbitral tribunal
whose decisions shall be binding
upon the Parties, or to the Inter-
national Court of Justice, as agreed
upon by the parties concerned.
Article 43
Denunciation
1. Any Party may, at any time,
denounce this Convention by means
of a notification addressed to the
Secretary General of the Council of
Europé.
2. Such denunciation shall be-
come effective on the first day of the
month following the expiration of a
period of three months after the date
of receipt of the notification by the
Secretary General.
3. The present Convention shall,
however, continue to apply to the
enforcement under Article 14 of
confiscation for which a request has
been made in conformity with the
provisions of this Convention be-
fore the date on which such a
denunciation takes effect.
Artikel 42
Lösning av tvister
1. Europarådets kommitté för
brottsfrågor skall hållas underrättad
om tolkningen och tillämpningen av
denna konvention.
2. Vid tvist mellan parter om tolk-
ningen eller tillämpningen av denna
konvention skall de söka uppnå en
lösning genom förhandling eller
andra fredliga medel efter deras eget
val, inbegripet hänskjutande av tvis-
ten till Europarådets kommitté för
brottsfrågor, till skiljedomstol, vars
avgöranden skall vara bindande för
parterna, eller till Internationella
domstolen efter överenskommelse
mellan de berörda partema.
Artikel 43
Uppsägning
1. En part kan när som helst säga
upp denna konvention genom en un-
derrättelse ställd till Europarådets
general sekreterare.
2. Uppsägningen träder i kraft
den första dagen i den månad som
följer efter utgången av en period om
tre månader från den dag då general-
sekreteraren mottog underrättelsen.
3. Konventionen i dess nuva-
rande lydelse skulle dock fortsätta att
vara tillämplig på verkställighet av
förverkande enligt artikel 14, om
framställning därom har gjorts i en-
lighet med denna konvention innan
den tidpunkt då en sådan uppsägning
träder i kraft.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
70
Article 44
Notification
The Secretary General of the
Council of Europé shall notify the
member States of the Council and
any State which has acceded to this
Convention of:
a. any signature;
b. the deposit of any instrument
of ratification, acceptance, approval
or accession;
c. any date of entry into force of
this Convention in accordance with
Artides 36 and 37;
d. any reservation made under
Article 40, paragraph 1;
e. any other act, notification or
communication relating to this Con-
vention.
In witness whereof the undersig-
ned, being duly authorised thereto,
have signed this Convention.
Done at Strasbourg, this 8th day
of November 1990, in English and
in French, both texts being equally
authentic, in a single copy which
shall be deposited in the archives of
the Council of Europé. The Secre-
tary General of the Council of
Europé shall transmit certified copies
to each member State of the Council
of Europé, to the non-member States
which have participated in the elabo-
ration of this Convention, and to any
State invited to accede to it.
Artikel 44
Underrättelse
Europarådets generalsekreterare
skall underrätta Europarådets med-
lemsstater och varje stat som har an-
slutit sig till denna konvention om
a. undertecknande,
b. deponering av ratifikations-,
godtagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument,
c. dag för konventionens ikraft-
trädande enligt artiklarna 36 och 37,
d. varje reservation gjord enligt
artikel 40, punkt 1,
e. andra åtgärder, underrättelser
eller meddelanden som rör denna
konvention.
Till bekräftelse härav har under-
tecknade, därtill vederbörligen be-
fullmäktigade, undertecknat denna
konvention.
Upprättad i Strasbourg den 8 no-
vember 1990 på engelska och fran-
ska, vilka båda texter är lika giltiga, i
ett enda exemplar, som skall depone-
ras i Europarådets arkiv. Europa-
rådets generalsekreterare skall över-
sända en bestyrkt kopia till varje
medlemsstat i Europarådet, till alla
icke-medlemsstater som har deltagit i
utarbetandet av konventionen och till
varje stat som har inbjudits att an-
sluta sig till den.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 1
71
I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till en inom
Europarådet utarbetad konvention om förverkande m.m. Konventionen
innehåller regler om ett vidgat internationellt samarbete vid brotts-
utredningar och vid förverkande av brottsligt förvärvade tillgångar och
av brottsverktyg. Enligt konventionen åläggs parterna bl.a. att
straffbelägga penningtvätt, dvs. förfaranden som innebär hjälp att dölja
eller omsätta vinsterna från brottslig verksamhet. Syftet med kon-
ventionen är att stärka det internationella samarbetet för att bekämpa
allvarliga brott.
I promemorian föreslås att Sverige, som har undertecknat
konventionen, ratificerar denna. Promemorian innehåller också förslag
till lagändringar i syfte att öka möjligheterna att lämna en annan stat
bistånd i form av förhör under förundersökning. Förslaget kan
underlätta för åklagare att få motsvarande bistånd av andra stater.
72
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Svea
hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Riksskatteverket,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Advokatsamfund,
Svenska Bankföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges Domareförbund.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål och överåklagarna vid Region-
åklagarmyndigheterna i Västerås, Härnösand och Luleå.
Prop. 1995/96:49
Bilaga 3
73
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:49 Sveriges tillträde till
Europarådets förverkandekonvention.
74
gotab 49065, Stockholm 1995