Prop.
1995/96:38
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 februari 1996
Mats Hellström
Jan Nygren
(Civildepartementet)
I Skåne har det under en längre tid funnits en mycket bred enighet om att
hela landskapet skall utgöra ett län. I denna proposition föreslår regering-
en att Kristianstads och Malmöhus län läggs samman till Skåne län. Som
en följd av länssammanläggningen bör nuvarande länsstyrelser i de berör-
da länen föras samman till en länsstyrelse.
Regeringen anser att Malmö bör vara residensstad i Skåne län, men ett
förslag om residensstad kommer att läggas fram först sedan det har klar-
lagts vilken fördelning offentlig förvaltning kan komma att fa i regionen.
En särskild utredare kommer därför att tillkallas för att efter samråd med
berörda parter utarbeta ett underlag till regeringen om lokaliseringen av
regional offentlig förvaltning i det nybildade länet.
När det gäller Västsverige konstaterar regeringen att det finns skäl som
talar för att Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län bör läg-
gas samman. Den närmare utformningen av ett nytt västsvenskt län är
emellertid ifrågasatt. En särskild utredare kommer därför att tillkallas för
att ta upp överläggningar med berörda parter i Västsverige om den geo-
grafiska utsträckningen av ett nytt län.
I propositionen tar regeringen vidare upp frågan om benämningen på
Kopparbergs län. Regeringen föreslår att länets namn ändras till Dalarnas
län.
Länssammanläggningen i Skåne och namnbytet föreslås träda i kraft den
1 januari 1997.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen senare under år 1996
med förslag till lagstiftningsåtgärder som behövs till följd av länssamman-
1 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 38
läggningen och namnbytet. Då kommer regeringen också att redovisa sin Prop. 1995/96:38
bedömning om valet av residensstad i Skåne.
Regeringen avser att under våren 1997 återkomma till riksdagen om
länsindelningen i västra Sverige.
Prop. 1995/96:38
1 Förslag till riksdagsbeslut........................ 4
2 Ärendet och dess beredning ...................... 5
2.1 Länsindelningen i Skåne och Västsverige ........ 5
2.2 Utredning av Statskontoret .................. 5
2.3 Benämningen på Kopparbergs län.............. 6
3 Länsindelningen i Skåne och Västsverige............. 7
3.1 Inledning .............................. 7
3.2 Något om förhållandena i Danmark, Norge och
Finland................................ 8
3.3 Skåne................................. 10
3.3.1 Bakgrund.......................... 10
3.3.2 Sammanläggning av Kristianstads och Mal-
möhus län ......................... 11
3.3.3 Det nya länets namn .................. 15
3.3.4 Residensstad i det nya länet............. 15
3.4 Västsverige............................. 18
3.4.1 Bakgrund.......................... 18
3.4.2 Geografisk avgränsning av ett nytt väst-
svenskt län......................... 20
4 Den fortsatta handläggningen ..................... 28
4.1 Genomförandefrågor....................... 28
4.2 Landstingsindelningen ..................... 29
4.3 Statlig regional förvaltning m.m. vid sidan av läns-
styrelserna ............................. 30
5 Ändring av benämningen Kopparbergs län till Dalarnas
län ....................................... 31
Bilaga 1 Förteckning över remissyttranden som särskilt gäller för-
slagen om ändrad länsindelning i Skåne och Västsverige i
betänkandet Regional framtid (SOU 1995:27)...... 34
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari
1996 ...................................... 36
1* Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 38
Prop. 1995/96:38
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
1. att Kristianstads och Malmöhus län den 1 januari 1997 läggs samman
till Skåne län,
2. att nuvarande länsstyrelser i Kristianstads och Malmöhus län i en-
lighet med de riktlinjer som förordas i propositionen läggs samman till en
länsstyrelse den 1 januari 1997,
3. att Kopparbergs län från den 1 januari 1997 i stället skall benämnas
Dalarnas län.
Våren 1991 tillkallades två utredningar. Den ena. Regionutredningen,
skulle analysera den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och
göra en perspektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur (dir.
1991:30). Den andra, Västsverigeutredningen, fick i uppdrag att analysera
för- och nackdelar med den nuvarande länsindelningen i västra Sverige
och föreslå åtgärder för att komma till rätta med nackdelarna (dir.
1991:31).
Dessa utredningsarbeten redovisades i juni 1992 i betänkandena Regio-
nala roller - en perspektivstudie (SOU 1992:63) jämte bilagor (SOU
1992:64 och 65) samt Västsverige - region i utveckling (SOU 1992:66).
Det sistnämnda betänkandet remissbehandlades under hösten 1992.
I maj 1992 hemställde kommunförbunden och landstingen i Kristian-
stads och Malmöhus län samt Malmö kommun hos regeringen om att få
bedriva försöksverksamhet med en förändrad regional uppgiftshantering
i landskapet Skåne.
Landstingsförbundet begärde i en skrivelse till regeringen i juni 1992
att det på försök skulle inrättas en friregion i Västsverige.
Den 27 augusti 1992 tillkallades den parlamentariska kommittén Re-
gionberedningen för att, på grundval av de analyser som gjorts av Re-
gionutredningen och övrigt aktuellt utredningsmaterial, utforma förslag
om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional
nivå (dir. 1992:86).
Regeringen beslöt den 25 februari 1993 att Västsverigeutredningens be-
tänkande och remissyttrandena över detta skulle överlämnas till Regionbe-
redningen för fortsatta överväganden.
Beredningen presenterade i november 1993 delbetänkandet Västsverige
och Skåne - regioner i förändring (SOU 1993:97). Betänkandet har re-
missbehandlats. En sammanställning av remissvaren har publicerats (Ds
1994:110).
I mars 1995 lämnade Regionberedningen sitt slutbetänkande Regional
framtid (SOU 1995:27). Betänkandet har remissbehandlats.
I denna proposition tar regeringen upp Regionberedningens förslag om
länsindelningen i Skåne och Västsverige. En förteckning över dem som
har yttrat sig häröver finns i bilaga 1. Yttrandena finns tillgängliga i Ci-
vildepartementet (dnr C95/360). Regionberedningens övriga förslag bereds
vidare inom regeringskansliet.
Civildepartementet gav i augusti 1995 Statskontoret i uppdrag att redovisa
ekonomiska och övriga administrativa konsekvenser av en sammanlägg-
ning av län i Skåne och i Västsverige. En utgångspunkt var att länsstyrel-
sen skulle ha samma uppgifter och ambitionsnivå som i dag.
Avsikten med uppdraget var att kartlägga och redovisa vilka ekono-
miska konsekvenser som skulle följa av en sammanläggning av Kristian-
Prop. 1995/96:38
stads och Malmöhus län, med en länsstyrelse i Skåne. Statskontoret skulle Prop. 1995/96:38
vidare peka på vilka övriga administrativa konsekvenser som en samman-
läggning skulle medföra.
När det gäller Västsverige avsåg uppdraget dels Regionberedningens
förslag till sammanläggning av Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt
Skaraborgs län jämte Kungsbacka kommun i Hallands län, dels en sam-
manläggning av enbart Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län.
Uppdraget har redovisats i rapporten Nya län och länsstyrelser i Skåne
och Västsverige - konsekvenser för ekonomi och administration (rapport
1995:18). Av rapporten framgår att Statskontoret har funnit påtagliga be-
sparingsmöjligheter genom en sammanläggning av län i Skåne och Väst-
sverige.
Statskontoret har, på grundval av en s.k. regressionsanalys, beräknat en
långsiktig besparingspotential på i genomsnitt ca 32 miljoner kronor ge-
nom en sammanläggning av två länsstyrelser. Detta har uppskattats mot-
svara ca 88 årsarbetskrafter. Vid en sammanläggning av tre länsstyrelser
uppgår besparingen till ca 64 miljoner kronor, vilket motsvarar ca 164
årsarbetskrafter.
I rapporten redovisas även avvecklings- och etableringskostnader som
en följd av sammanläggning av län.
När det gäller de samhällsekonomiska konsekvenserna visar Statskon-
torets undersökning att dessa framför allt for näringslivet är små men att
de positiva följderna kan överväga på sikt.
Statskontoret har inte funnit några interna eller externa administrativa
konsekvenser som skulle utgöra allvarliga problem vid en länssamman-
läggning. Inte heller anses några problem uppkomma för andra statliga
myndigheter med länsanknuten regional organisation.
Det nuvarande samarbetet mellan de berörda länsstyrelserna belyses i
rapporten. Statskontoret konstaterar att det finns ett nära samarbete i
många centrala frågor och att en länssammanläggning skulle skapa förut-
sättningar för att i effektivare former befasta den samverkan som redan
sker.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bo-
hus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt StatstjänstemannafÖrbundet har
framfört synpunkter på Statskontorets rapport. Dessa finns tillgängliga i
Civildepartementet (dnr C95/1328).
Länsstyrelsen i Kopparbergs län hemställde i en skrivelse den 19 augusti
1994 att den officiella benämningen på myndigheten borde ändras till
Länsstyrelsen Dalarna.
Ärendet remitterades till Kammarkollegiet, som därvid hörde bl.a. Re-
gionberedningen. Ärendet har därefter beretts ytterligare.
Det svenska länsväsendet har gamla anor. Det uppkom redan under me-
deltiden. Den nuvarande ordningen och den ännu bestående länsindelning-
en har sitt ursprung i 1634 års regeringsform. Genom den skapades en
verklig länsindelning med en överallt lika organiserad styrelse. Landet
delades in i 23 län, varav i det egentliga Sverige elva län jämte överståt-
hållardömet Stockholm. Frånsett vissa mindre justeringar har dagens läns-
indelning bestått sedan år 1810, då Jämtlands och Norrbottens län bilda-
des. Förutom överståthållardömet har antalet län hela tiden varit 24 (bort-
sett från åren 1819-1824, då Öland var eget län). År 1968 lades överståt-
hållardömet och Stockholms län samman.
Länsindelningen i vårt land har diskuterats vid ett flertal tillfällen under
tiden efter andra världskriget. Diskussionen är emellertid betydligt äldre
än så. Krav på indelningsändringar har återkommande forts fram sedan
den nuvarande indelningen fastställdes år 1810. Det är dock bara små för-
ändringar som har genomförts.
En huvudförklaring till att länsindelningen så ofta har satts i fråga är det
faktum att samhället genomgått en radikal förändring sedan den ursprung-
liga indelningen tillkom. Åkerbruk och boskapsskötsel var då den helt do-
minerande näringsgrenen. Städerna var fa och mycket små. Kommunika-
tionerna var begränsade till sjöfart och till hästbuma eller hästdragna
transporter. Handeln var mycket ringa.
När landstingen inrättades år 1862 hade urbaniseringen, industrialiser-
ingen och andra samhällsförändringar redan fört Sverige ett gott stycke
mot nutidens helt annorlunda samhällsstruktur. Men statsmakterna fann
det ändå riktigt att låta landstingsgränserna följa länsgränsema.
Under 1950- och 1960-talen begärdes från olika håll en revision av
länsindelningen under hänvisning till bl.a. den genomgripande omvand-
lingen av samhällets sociala, ekonomiska och tekniska villkor. Den hade
medfört att gränserna för den administrativa indelningen hade kommit att
skilja sig alltmer från gränserna för den näringsgeografiska. Länen borde
därför utformas så, att de omfattade en befolkning som hörde samman ge-
nom intressegemenskap på samhällslivets olika områden. Kravet och argu-
mentet återkom ofta under 1970- och 1980-talen.
Vid 1990-talets början tillkom ett nytt argument. Det hade sin grund i
att utvecklingen på den europeiska kontinenten lett till att den regionala
nivån fatt ökad betydelse i såväl ekonomiskt som politiskt avseende.
När det gäller de rättsliga grundvalarna för länsindelningen kan man
konstatera att regeringsformen inte innehåller några bestämmelser om län-
en eller länsindelningen. Inte heller ger förordningen (1990:1510) med
länsstyrelseinstruktion några anvisningar om landets indelning i län. Indel-
ningen far i stället anses vila på sedvanerättslig grund. Den kan härledas
ur den liggare över rikets indelning som förs av Kammarkollegiet (jfr
SOU 1967:23 s. 59 f.).
När det gäller ändringar av länsindelningen anses det att regeringen har
rätt att besluta om mindre ändringar (närmast som en följd av ändringar
i den kommunala indelningen), medan frågor om mera omfattande Prop. 1995/96:38
ändringar skall underställas riksdagen (jfr förfarandet då Stockholms stad
och län förenades den 1 januari 1968; prop. 1967:77, bet. 1967:SU97,
rskr. 1967:221; prop. 1967:162, bet. 1967:KU2, rskr. 1967:380). Eventu-
ella förändringar rörande länens namn eller residensstäder anses också
kräva riksdagens ställningstagande.
Om den rättsliga betydelsen av förekomsten av en residensstad finns det
anledning att säga följande.
Det kan i ett län finnas endast en residensstad. På samma sätt som en
annan myndighet, men även t.ex. ett aktiebolag (eller snarare dess styrel-
se), har varje länsstyrelse ett säte, dvs. ett formellt centrum för verksam-
heten. Sätet är avgörande för t.ex. valet av domstol. Laga domstol i tviste-
mål i allmänhet är, enligt rättegångsbalken, rätten i den ort där svaranden
har sitt hemvist. För aktiebolag m.fl. gäller normalt som hemvist den ort
där styrelsen har sitt säte. På motsvarande sätt framgår av rättegångsbal-
ken att staten i allmänhet söks där den myndighet som har att bevaka tal-
an i målet har sitt säte. (De allmänna underrätterna - tingsrätterna - har,
till skillnad från länsrätterna som är deras motsvarighet bland de allmänna
förvaltningsdomstolarna, kommunerna som grund för indelningen i dom-
kretsar - domsagorna.)
För länsstyrelsens vidkommande har det sedan gammalt gällt att sätet
för myndigheten är samma ort som den i vilken landshövdingen residerar,
dvs. residensstaden i länet. Vad däremot beträffar andra statliga regionala
myndigheter bestäms sätet individuellt och kan således vara en annan ort.
Detta är fallet beträffande t.ex. länsarbetsnämnden i Älvsborgs respektive
Skaraborgs län, som finns i Borås respektive Skövde och inte i residens-
städerna Vänersborg respektive Mariestad.
En myndighet, liksom t.ex. ett aktiebolag, kan givetvis välja en decent-
raliserad förvaltningsorganisation och bedriva verksamhet på mer än en
ort. Detta påverkar dock inte var myndigheten har sitt formella säte. Även
om t.ex. Patent- och registreringsverket har sin bolagsavdelning lokalise-
rad till Sundsvall, är myndighetens säte Stockholm.
Liksom i de övriga nordiska länderna har den statliga regionala för-
valtningen i Danmark byggts upp för att i första hand kontrollera genom-
förandet av statliga beslut. Efter flera förändringar av antal och uppgifter
är statsamten i dag 14 till antalet och de har i förhållande till tidigare
mycket begränsade uppgifter. De vanligaste ärendena gäller vissa frågor
vid adoption, arv, upplösning av äktenskap och andra familjerättsliga frå-
gor.
Amtskommunema är Danmarks motsvarighet till de svenska lands-
tingen. Deras gränser sammanfaller med statsamtens. Köpenhamn och
Frederiksberg utgör såväl kommuner som amtskommuner.
Den s.k. Hovedstadskommissionen har i ett nyligen framlagt betänkande
pekat på två olika modeller för en reform av den amtskommunala struk-
turen i huvudstadsområdet (betaenkning nr. 1307).
Den ena modellen - ett huvudstadsamt - omfattar Köpenhamns och
Frederiksbergs kommuner samt Köpenhamns amt. I detta alternativ foku-
seras de amtskommunala uppgifterna. Modellen bygger på gällande an-
svarsfördelning mellan kommuner och amtskommuner.
Enligt den andra modellen skapas en huvudstadsregion av Köpenhamns
och Frederiksbergs kommuner samt Köpenhamns, Frederiksborgs och
Roskilde amt. Här sätts hanteringen av regionala uppgifter i fokus. De-
centralisering till kommunerna av amtskommunala uppgifter övervägs.
Utvecklingen i Norge är snarlik den i Danmark. Tidigare fullgjorde ock-
så i Norge statens företrädare i amtet, omdöpt år 1918 till fylke, många
uppgifter som sedermera lagts till den folkvalda fylkeskommunen, den
norska motsvarigheten till det svenska landstinget. Fylkeskommunen om-
vandlades under åren 1975 och 1976 till ett direktvalt organ med egen be-
skattningsrätt.
Fylkesmannen i de numera 19 fylkena fullgör en rad kontrollfunktioner
gentemot kommunerna. Det statliga fylkesorganet handlägger också ett
antal frågor av ungefär samma karaktär som de svenska länsstyrelserna
har att hantera. De gäller bl.a. plan- och byggnadsärenden, miljövård, fa-
miljerättsliga frågor, socialfrågor, fiskefrågor, ärenden om civilförsvar
samt tillsyn av den kommunala ekonomin. Här kan tilläggas att Oslo ut-
gör både kommun och fylkeskommun. Oslo och Akershus fylken har en
gemensam fylkesman.
Fylkesindelningen i Norge är oförändrad sedan år 1866, med undantag
för sammanläggningen år 1972 av Bergen och Hordaland.
En utredning konstaterade våren 1992 att det finns behov av en genom-
gång av fylkesindelningen i hela Norge (NOU 1992:15). Det låg dock ut-
anför utredningens uppdrag att föreslå konkreta förändringar, förutom be-
träffande Oslo och Akershus. Enligt utredningens uppfattning borde de två
fylkena läggas samman.
Den norska regeringen tog under våren 1995 upp frågan om uppgifts-
fördelningen mellan olika förvaltningsnivåer. Vidare diskuterades fylkes-
kommunens fortbestånd. Regeringen ansåg att fylkeskommunen skall be-
stå och vidareutvecklas. Med denna utgångspunkt konstaterades att en icke
ändamålsenlig fylkesindelning medför demokratiska problem genom att
den försvårar de folkvalda organens möjligheter att agera effektivt. Det-
samma gäller statlig verksamhet, vars regionala indelning följer fylkes-
gränsema. Regeringen föreslog inga konkreta indelningsändringar. I stället
borde den nu gällande indelningen ses över. Stortinget borde kunna fatta
beslut om indelningen under stortingsperioden 1997-2001.
Det finns en bred enighet om behovet av en reform i huvudstadsom-
rådet. En kommitté har tillkallats för att närmare se över reformbehovet
och alternativ till lösningar, såsom fylkessammanläggning, mellankommu-
nalt samarbete och bildandet av en regionkommun. Kommittén skall pre-
sentera resultatet av sitt arbete före utgången av år 1996.
Finland har elva län jämte landskapet Åland, alla med en av republik-
ens president utsedd landshövding som chef. På länsstyrelserna ankommer
i Finland regionalförvaltningsuppgifter inom social- och hälsovårdsväsen-
det samt de regionala ledningsuppgifterna inom polis- och räddningsväs-
endet. Länsstyrelserna sköter även trafikuppgifter som regional förvalt-
Prop. 1995/96:38
ningsmyndighet och vissa av handels- och industriministeriets, justitiemi- Prop. 1995/96:38
nisteriets, undervisningsministeriets samt jord- och skogsbruksministeriets
regionala förvaltningsuppgifter.
Den finska länsindelningen har sina rötter i den svenska; Sverige och
Finland var ju ett fram till år 1809, då Finland blev ett autonomt storfurs-
tendöme under Ryssland.
I slutet av 1200-talet blev tre av de viktigaste slott som byggts för land-
ets försvar - i Åbo, Hämee och Viborg - basen för den s.k. slottslänsför-
valtningen. Ett förläningssystem tillämpades. Under perioden 1550-1680
fick länsorganisationen ett feodalt drag i och med att förläningama börja-
de gå i arv. Länsförvaltningen blev bestående genom 1634 års regerings-
form då Finland delades in i fyra län, främst på grundval av slottslänens
och landskapens gränser.
Länens antal har under åren 1721-1985 gradvis ökat, senast år 1985 då
åtta län blev elva (jämte landskapet Åland).
3.3.1 Bakgrund
Genom freden i Roskilde 1658 avträdde Danmark-Norge bl.a. Skåne och
Blekinge till Sverige. I mars samma år utnämndes riksamiralen Gustav
Otto Stenbock till generalguvernör över de skånska landskapen. Skånes
svenska period inleddes.
På den danska tiden fanns det slott i Malmö, Landskrona och Helsing-
borg, vart och ett med sitt län. Helsingborg svarade då, i varje fall tidvis
för hela norra Skåne. Sedan svenskarna år 1612 bränt Vä tvångsförflytta-
des invånarna till det nyanlagda Kristianstad, byggt som försvarsanlägg-
ning. Kristianstad blev eget län år 1617.
Efter erövringen år 1658 organiserades Skåne, Halland och Blekinge
som ett generalguvemement, dvs. både den civila och den militära makten
förenades i en och samma person, generalguvernören. Under denne fanns
befallningsmän, länshövdingar, kommendanter (benämningarna skiftade)
på slotten i Malmö, Landskrona, Helsingborg, Kristianstad, Sölvesborg
och Kristianopel, vart och ett med sitt ”län”. Åren 1670-1675 fanns det
två landshövdingedömen, ett för västra Skåne med Malmö som residen-
sort och ett för östra Skåne, inklusive Blekinge, med Kristianstad som re-
sidensort. Landshövdingedömena svarade för den civila makten. Den mili-
tära låg hos en gemensam överkommendant. Från och med år 1675 över-
fördes östra Blekinge (öster om Mörrumsån) till Kronobergs län. Under
det skånska kriget rådde allmän oreda, men år 1680 återinfördes general-
guvemementet och omfattade då förutom Skåne även Halland, Göteborgs
stad, Bohuslän och två härader i Västergötland där generalguvernör
Ascheberg hade besittningar. Blekinge blev eget län. Från år 1693 var
Skåne ett eget guvemement, som bestod så länge det stora nordiska kriget
varade. Först år 1719 blev den nuvarande länsindelningen i Skåne med de
två länen definitiv och påföljande år skedde en gränsreglering.
Därmed var grunden lagd för en administrativ indelning, som hittills har j 0
stått emot alla förändringar.
Beträffande Kristianstads och Malmöhus läns nuvarande geografiska Prop. 1995/96:38
omfattning kan konstateras att de så gott som helt motsvarar landskapet
Skåne. Endast Östra Karups församling i Båstads kommun, Kristianstads
län, avviker härifrån genom sin tillhörighet till landskapet Halland.
Skåne brukar anses vara en av de fa regioner i Sverige som uppvisar en
tydlig kulturell identitet. Det hävdas dock ibland, att hela det område som
utgjorde de tidigare danska ”Skånelanden” är en region. Då skulle även
förutom Skåne räknas in södra Halland och västra Blekinge.
3.3.2 Sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län
Regeringens förslag: Kristianstads och Malmöhus län läggs den 1
januari 1997 samman till ett län.
Samtidigt förs länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län
samman till en länsstyrelse.
Regionberedningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering-
ens.
Remissinstanserna: Med undantag för Länsstyrelsen i Malmöhus län in-
stämmer samtliga remissinstanser i Skåne, som har yttrat sig, i förslaget
att lägga samman de två Skånelänen. I en del fall görs tillstyrkandet bero-
ende av att det samtidigt görs en ändring av uppgiftsfördelningen mellan
staten (länsstyrelsen), landstingen och kommunerna. Detta gäller Kristian-
stads, Perstorps, Simrishamns, Tomelilla, Ängelholms och Örkelljunga
kommuner. Även Kommunförbundet Kristianstads län har denna uppfatt-
ning.
Också Kommunförbundet Malmöhus samt Skånestyrelsen - ett region-
övergripande organ bildat av de två landstingen och kommunförbunden
samt Malmö kommun - är positiva till bildandet av ett Skånelän.
Ledamöter och suppleanter i styrelsen för Länsstyrelsen i Malmöhus län
biträder i eget remissyttrande Skånestyrelsens synpunkter.
Några kommuner i Halland uppmärksammar konsekvenserna för Hal-
lands del av länssammanläggningar i södra och västra Sverige. Varbergs
kommun menar att en separat förändring i Skåne och Västsverige inte kan
genomföras om inte nuvarande Halland omfattas av en helhetslösning.
Falkenbergs, Halmstads och Hylte kommuner framför åsikten att en ny
länsindelning bör klarläggas i ett sammanhang för hela landet. Denna
uppfattning förs fram även av Tranemo kommun.
Sydsvenska Handelskammaren, som stöder förslaget om förändring av
länsgränsema i Skåne, betonar dock att förändringen bör vara ett steg i
en mer omfattande förändringsprocess samt att en naturligt sammanhållen
region i södra Sverige måste utgöras av ett större geografiskt område.
Några kommuner i Kronobergs län anser att möjligheten bör utredas att
bilda en region inom området för Sydsam-samarbetet, dvs. Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.
Detta gäller Ljungby, Markaryds och Ålmhults kommuner. Även Tmgsryds
1** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 38
11
kommun anser att det regionala samarbetet inom Sydsam skall prövas Prop. 1995/96:38
innan nya länsindelningar görs.
Sydsam - ett regionalt samarbetsorgan som omfattar Jönköpings, Krono-
bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län-till-
styrker för sin del förslaget om Skåne län, under förutsättning att ett be-
tydande flertal av kommunerna och landstingen i regionen bekräftar detta.
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Köpmannaförbund
tillstyrker bildandet av Skåne län. Landstingsförbundet framhåller att den
förändrade länsindelningen syftar till att dels skapa en ändamålsenlig or-
ganisation för framtidens hälso- och sjukvård, dels ge förutsättningar för
en kraftsamling kring de regionala utvecklingsfrågorna. I det senare avse-
endet kan den förändrade länsindelningen ses som ett första steg, som bör
följas av beslut om en överflyttning av ansvaret för den regionala utveck-
lingen från länsstyrelserna till folkvalda organ. Svenska Kommunförbun-
det anser att Skåne län bör bildas tidigare än den 1 januari 1999, som
föreslagits av Regionberedningen.
Nästan alla statliga myndigheter som har yttrat sig i ärendet tillstyrker
Regionberedningens förslag till ändrad länsindelning i Skåne. Detta gäller
bl.a. Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Socialstyrelsen, Boverket, Statens
kulturråd, Lunds universitet och Lantmäteriverket. Skogsstyrelsen ser en
länssammanläggning i Skåne naturlig från såväl allmänna regionala ut-
gångspunkter som med hänsyn till de skogliga förutsättningarna.
Banverket framhåller att den större regionen kommer att underlätta sam-
arbetet mellan verket och den regionala nivån. Vägverket, som inte har
några invändningar mot en ändrad länsindelning i Skåne, påpekar att i
Skåne överensstämmer Vägverkets indelning med det föreslagna Skåne
län.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är av uppfattningen att hela landets
länsindelning borde ha behandlats i detta sammanhang. Inte heller AMS
har emellertid något emot att länsindelningen ändras i Skåne.
Statskontoret anser att en förändrad länsindelning i Skåne bör följas av
omedelbara initiativ till en dialog mellan regeringen, landstingen och
kommunerna om ytterligare indelningsändringar.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser det orimligt
att ta ställning till länsindelningen utan att samtidigt ta ställning till frågan
om ”regionparlament”. Därutöver anmäls i sak stor tveksamhet till Re-
gionberedningens förslag utifrån två aspekter: regional identitet och läns-
organens medborgarförankring.
Enligt Närings- och teknikutvecklingsverkets uppfattning kan beslut om
förändringar i den geografiska indelningen fattas först när frågan om upp-
giftsfördelningen har avgjorts. Resultaten av det arbete som utförs av
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU
2000) samt Förvaltningspolitiska kommissionen bör vidare avvaktas.
Överstyrelsen för civil beredskap avstyrker en ändring av länsindelning-
en till dess totalförsvarets förutsättningar har klargjorts. Det finns visser-
ligen behov av en förändring, men de föreslagna storlänen skulle t.ex.
med hänsyn till det stora antalet kommuner försvåra länsstyrelsernas upp- 12
gift att stödja och följa upp kommunernas beredskapsförberedande arbete.
Statens naturvårdsverk anser att det är lika viktigt som gränsändringar Prop. 1995/96:38
att utveckla samverkansmodeller för olika situationer. Det föreslagna Skå-
nelänet kan medföra svårigheter att upprätthålla meningsfulla kontakter
med kommunerna i vardagsarbetet. En förändring av länsindelningen bör
därför kombineras med initiativ till att utveckla och underlätta införandet
av olika typer av samverkansmodeller. Naturvårdsverket vill inte motsätta
sig att Skåne län bildas. Nackdelarna med de många kommunerna kan
nämligen kompenseras av att Skåne från många synpunkter utgör en funk-
tionell enhet.
Tjänstemännens Centralorganisation anser att ett beslut om ny länsin-
delning bör föregås av en samordning med Förvaltningspolitiska kommis-
sionen.
Stiftelsen Skånsk Framtid anser att en sammanslagning av landskap med
olika kulturhistorisk bakgrund och näringslivsmässiga förhållanden är klart
olämpligt. I stället föreslås att det för ”Skånelandsregionen” skall finnas
fem län; nordvästra Skåne bör brytas ut ur Malmöhus län och bilda Hel-
singborgs län.
Skälen för regeringens förslag: I Skåne finns nu en bred enighet om att
landskapet Skåne - som hålls samman av en stark kulturell identitet - är
en naturlig enhet för den regionala samhällsförvaltningen. Strävandena att
uppnå en gemensam regional indelning i denna del av landet har pågått
under flera år.
Den s.k. fempartsgruppen (landstingen och kommunförbunden i Kristi-
anstads och Malmöhus län samt Malmö kommun) hemställde i maj 1992
att det skulle få bedrivas försöksverksamhet med en förändrad regional
uppgiftshantering i landskapet Skåne. Framställningen kompletterades i
augusti 1993 med mera konkretiserade önskemål. Dessförinnan hade en
skrivelse med samma inriktning getts in av de politiska partierna i Skåne.
Fempartsgruppen har efter 1994 års val ersatts av Skånestyrelsen, nomi-
nerad av partiorganisationerna i Skåne och formellt utsedd av femparts-
gruppens medlemmar. En process med syfte att skapa en sjukvårdshuvud-
man för hela Skåne har också inletts.
Förändringar av den regionala indelningen i vårt land förutsätter en bred
lokal och regional förankring. En sådan föreligger nu i Skåne, där upp-
slutningen kring en sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län
är i det närmaste total. Regeringen anser därför att tiden nu är mogen att
tillmötesgå önskemålen om att bilda ett nytt Skånelän för att komma till
rätta med de besvärande problem i form av bl.a. bristande överblick och
möjligheter till samordning som den nuvarande indelningen för med sig
och som har beskrivits av Regionberedningen.
Som en följd av länssammanläggningen bör de nuvarande länsstyrelser-
na i Kristianstads och Malmöhus län föras samman till en länsstyrelse. En
sammanläggning av de båda skånska länen får således till följd att en
länsstyrelse i framtiden skall fullgöra de uppgifter som i dag är fördelade
på två.
Från organisationssynpunkt har framför allt två invändningar mot en
sammanläggning av de båda Skånelänen framförts.
13
Den första går ut på att 33 kommuner och 1,1 miljoner invånare är för Prop. 1995/96:38
mycket för att en länsstyrelse skall kunna upprätthålla dagens nära och
frekventa samarbete samt kvalitet i fråga om tillsyn och kontroll.
Enligt den andra invändningen finns det en risk för att den förhållande-
vis stora organisation som blir resultatet av en sammanläggning skulle by-
råkratiseras genom att länsexpertema fick ägna sin huvudsakliga tid åt
ledningsfrågor och följaktligen skulle fa mindre tid över för kontakter
med ”faltet”.
Värdet av dessa synpunkter skall inte förringas, men enligt regeringens
uppfattning är de antydda negativa konsekvenserna inte sådana att de inte
kan bemästras med en ändamålsenligt utformad organisation och ett för-
ändrat arbetssätt. De positiva följderna i form av bättre överblick och
samordning är så stora att de motiverar regeringens förslag.
Här skall framhållas att avstånden i Skåne är korta. Även resor över
hela det nya länet framstår därför inte som särskilt långa eller tidsödande.
Vidare bör inte all regional offentlig verksamhet lokaliseras till en enda
ort (se avsnitt 3.3.4). I framtiden bör man tänka sig helt nya förvaltnings-
strukturer med decentraliserade lösningar, användning av ny teknik eller
andra arbetsmetoder. Förutom den tillgång till service av olika slag som
detta innebär för medborgarna, minskar därigenom också behovet av res-
or.
Indelningsfrågan i Skåne måste, som flera remissinstanser också har an-
fört, ses även i ljuset av det samarbete som har utvecklats i den sydsven-
ska regionen.
I denna region, som utöver Skåne omfattar även Jönköpings, Krono-
bergs, Kalmar. Blekinge och Hallands län, bedrivs ett samarbete kring re-
gionala utvecklingsfrågor. Ett särskilt samarbetsorgan, Sydsam. har bildats
för ändamålet. Dess uppgift är att hävda Sydsveriges gemensamma intres-
sen inom landet och internationellt samt att vara ett komplement till det
arbete som bedrivs på läns- och kommunnivå samt öka kunskapsmängden
om regionens betydelse.
En länssammanläggning i Skåne innebär inte att landskapet skulle brytas
ut ur det sydsvenska samarbetet. Tvärtom visar de synpunkter i detta av-
seende som har förts fram av flera remissinstanser att man slår vakt om
ett fortsatt samarbete i Sydsverige kring frågor som spänner över en större
region än enbart Skåne.
Sammanläggningen av Kristianstads och Malmöhus län, och därmed
även de två länsstyrelserna, bör genomföras den 1 januari 1997.
14
3.3.3 Det nya länets namn
Regeringens förslag: Det nya länet i Skåne benämns Skåne län.
Regionberedningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Frågan behandlas inte särskilt i något av remissvaren.
Skälen för regeringens forslag: Det nya länets geografiska utsträckning
bör enligt regeringens mening avspeglas i dess namn. En namngivning
efter residensstaden skulle vara mindre lämplig, eftersom en sådan i allt-
för hög grad knyter an till en geografiskt avgränsad del av länet. En sam-
manläggning bör komma till uttryck genom ett nytt namn som bygger på
något som är gemensamt för hela det geografiska område som det nya
länet kommer att omfatta. Ett befintligt länsnamn bör då inte behållas och
utsträckas till att omfatta det nya, större länet.
Det nya länet kommer, med undantag för Östra Karups församling i Bå-
stads kommun, att helt motsvara landskapet Skåne. Enligt regeringens
mening är Skåne därför den gemensamma nämnare som bör läggas till
grund för länets namn.
Vi föreslår således att det nya länet benämns Skåne län.
3.3.4 Residensstad i det nya länet
Regeringens bedömning: Malmö bör vara residensstad i Skåne län,
men ett förslag läggs fram först sedan det har klarlagts vilken för-
delning offentlig förvaltning kan komma att få i regionen.
En särskild utredare kommer därför att tillkallas för att efter
samråd med företrädare för regionen och andra berörda parter utar-
beta ett underlag till regeringen om dessa frågor.
Regeringen kommer därefter att för riksdagen lägga fram förslag
om residensstad i Skåne län.
Regionberedningens förslag: Kristianstad bör vara residensstad i Skåne
län.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser i Skåneregionen
hänvisar till yttrandet från Skånestyrelsen, ett organ bildat av landstingen
och kommunförbunden i de två Skånelänen samt Malmö kommun. Däri
uttrycks uppfattningen att valet av residensstad och huvudort för den stat-
liga länsförvaltningen i första hand är en statlig angelägenhet. En vanlig
synpunkt är att decentraliserade lösningar bör prövas.
Bromölla, Klippans, Kristianstads, Osby, Simrishamns, Tomelilla och
Orkelljunga kommuner, Kristianstads läns landsting, Länsstyrelsen i Kris-
tianstads län samt Kommunförbundet Kristianstads län anser att Kristian-
stad skall vara residensstad i det nya länet. Därigenom uppnås en bättre
geografisk balans i länet än om Malmö skulle vara residensstad. En loka-
Prop. 1995/96:38
15
lisering av en sammanslagen länsförvaltning skulle vidare innebära en viss Prop. 1995/96:38
kompensation för det bortfall av arbetstillfällen som bl.a. nedläggningen
av regementena P 6 och A 3 inneburit. Länsstyrelsen framhåller att såväl
de båda skogsvårdsstyrelsemas gemensamma kansli i Skåne som Vägver-
kets Skåneregion och Södra militärområdesstaben alla är förlagda till
Kristianstad och att det finns goda lokalmässiga förutsättningar för en lo-
kalisering av Skånelänsstyrelsen till orten.
Mot bakgrund av lokaliseringens betydelse för att locka såväl industri,
forsknings- och utvecklingsresurser som människor anser AB Skånebrän-
nerier att Kristianstad bör behållas som residensstad i avvaktan på att en
ny sydsvensk region bildas. Företagarnas Riksorganisation i Kristianstad
och i Åhus, Företagsgruppen C 4 och Kristianstadsindustrins samarbets-
grupp understryker vikten av att den regionala balansen bibehålls och be-
tonar att det geografiska läget för Kristianstad är idealiskt med tanke på
samarbetet över länsgränsema.
Burlövs, Malmö, Svedala, Vellinge och Ystads kommuner, Länsstyrelsen
i Malmöhus län, Lunds universitet, Svenska Arbetsgivareföreningen och
Sveriges Köpmannaförbund förespråkar i stället Malmö som residensstad.
Sydvästra Skånes kommunalförbund anser att Malmö eller Lund skall vara
residensstad. Även Helsingborg förs fram som ett alternativ till Kristian-
stad.
Bland de argument som anförs till stöd för Malmö märks särskilt följan-
de.
Rikets tredje stad bör även i fortsättningen vara residensstad. Köpen-
hamn-Malmö/Lund-regionen kommer att bli ett betydande kraftcentrum
i norra Europa. Det skulle då vara minst sagt anmärkningsvärt om inte
Malmö skulle vara residensstad i Skåne län. Till följd av befolkningsan-
delen i nuvarande Malmöhus län, koncentrationen av verksamhet till Skå-
nes västra och sydvästra del, tillkomsten av den fasta Öresundsförbindel-
sen, stora infrastrukturprojekt i nuvarande Malmöhus län samt det starka
exploateringstrycket i övrigt i det länet kommer det även i fortsättningen
att behövas en stark länsstyrelserepresentation i Malmö. Slutsatsen att
Kristianstad skulle innebära en bättre geografisk balans jämfört med
Malmö är därför förhastad. Kristianstad är inte heller en mer geografiskt
centrerad ort än Malmö; orterna ligger i var sitt höm av Skåne.
Vidare anförs att merparten av med länsstyrelsen samverkande myndig-
heter och företag finns i Malmöområdet, att Barsebäcksberedskapen ställer
krav på närhet till Beredskapsstyrelsen i Danmark (Köpenhamn), Syd-
krafts och Barsebäcks kompetens och till strålskyddskompetens vid Lunds
universitet.
Tetra Laval Group, Svenska Nestlé AB, PLM AB, Medeon AB, Euroc
AB, Kockums AB, Gambro Group, Cardo AB och Pågengruppen AB anser
att Malmö skall vara residensstad i Skåne län av framför allt följande
skäl. Öresundsregionen håller med accelererande fart på att bli ett betydel-
sefullt kraftcentrum; i detta bör regionens administration ha sitt säte. Uni-
versitetens verksamhet är en nyckelfaktor för regionens framgång. Vidare
är samarbetet mellan universiteten i Lund/Malmö-området och Köpen-
hamn av vital betydelse för regionen. Slutligen anförs att Malmö är och 16
kommer att förbli ett nav för kommunikationerna i södra Sverige; till-
gängligheten till länsstyrelsen får inte underskattas. Närheten till inter- Prop. 1995/96:38
nationella kontaktnät talar enligt Nordbankens och Skandinaviska Enskilda
Bankens regionkontor för Malmö som residensstad. Med tanke på bl.a. de
kraftigt ökade infrastruktursatsningama i Öresundsområdet, anser Trelle-
borg AB att länets aktivitetscentrum rimligen bör ligga i Öresundsregion-
en. Magnet Malmö AB och DataLogic AB anser att Malmö, som det
svenska navet i regionaliseringen av Öresundsområdet, är Skånes naturliga
residensstad.
Skälen for regeringens bedömning: En sammanläggning av länen i
Skåne innebär att det nya länet blir mer geografiskt omfattande samt får
ett betydligt större antal såväl invånare som kommuner och andra aktörer
än de nuvarande länen. Detta kan leda till att länsstyrelsens ledning får ut-
öva sin närvaro i länets olika delar på ett sätt som skiljer sig från den nu-
varande ordningen.
I fråga om lokaliseringen av residensstaden för Skåne län gör regering-
en följande bedömning.
Valet av residensstad kan ses som en symbolfråga. Vad saken gäller är
om detta - i fallet Kristianstad - skall bli beroende av strävanden att inom
Skåne försöka balansera olika delar av regionen i förhållande till varandra
eller om den ort - Malmö - som är den klart dominerande staden i Skåne
med många olika funktioner inom såväl offentlig förvaltning som det pri-
vata näringslivet också skall göras till regionens centrum för den statliga
länsstyrelseor ganisationen.
Regeringen finner i och för sig ambitionerna att uppnå balans mellan
Malmö/Lund-regionen och övriga delar av Skåne - inte minst de i nordost
- motiverade. Frågan är dock om detta bäst låter sig göras genom lokali-
seringen av sätet för länsstyrelsen. Regeringen utgår från att verksamhet
kommer att utövas i såväl Malmö som Kristianstad, oavsett vilken av
dessa orter som görs till residensstad i Skåne län. Strävandena att uppnå
inomregional balans bör tillgodoses t.ex. genom lokalisering av delar av
övrig regional offentlig förvaltning till andra orter än residensstaden. Län-
ets förhållandevis ringa yta och placeringen av Malmö respektive Kristi-
anstad i var sitt höm av regionen gör att enbart geografiska hänsyn inte
talar till någondera ortens fördel.
Vid en samlad bedömning anser regeringen att Malmö bör vara resi-
densstad i Skåne län. Innan ett förslag i frågan kan presenteras behöver
dock ytterligare utredningsmaterial tas fram.
Regeringen har från företrädare för Skåne erfarit att det i regionen finns
en uttalad vilja att i samförstånd utarbeta en gemensam strategi när det
gäller lokaliseringen av offentlig förvaltning i det nya länet. Valet av resi-
densstad utgör i detta sammanhang en viktig komponent. För lokalisering-
en av länsstyrelsens verksamhet bör en väsentlig utgångspunkt vara att
den kan bedrivas effektivt och rationellt samtidigt som medborgarnas be-
hov av tillgång till länsstyrelsens service beaktas.
En särskild utredare kommer att tillkallas för att efter samråd med före-
trädare för regionen och andra berörda parter utarbeta ett underlag om lo-
kaliseringen av regional offentlig förvaltning i Skåne län.
Regeringen kommer senare denna dag att besluta om direktiv för den 17
särskilda utredaren. Enligt dessa skall uppdraget redovisas senast den 30
april 1996. Regeringen avser att därefter återkomma till riksdagen med ett Prop. 1995/96:38
förslag om valet av residensstad i det nya Skånelänet.
3.4.1 Bakgrund
I 1634 års regeringsform fördelades landsregeringen på ett landshövdinge-
döme i Västergötland över Skaraborgs län, med Skara som residensstad,
och ett över Älvsborgs län och Dalsland, med Göteborg som residensstad.
Efter erövringen av Bohuslän och Halland år 1658 tillkom Göteborgs och
Bohus län samt Hallands län. Residensstäderna blev snart därefter de nu-
varande.
Götaälvsområdets indelningshistoria är komplicerad. Askims, Sävedals
och Vättle härader samt Lundby och Tuve socknar på Hisingen (dvs.
Östra Hisings härad, tidigare benämnt Svenska Hisingen), tillföll Sverige
tillsammans med bl.a. Sävedals härad någon gång mellan år 1206 och
1261. Området kom att ingå i landskapet Västergötland. Den mark på
vilken Göteborg vuxit upp tillhörde från början dels Sävedals. dels Östra
Hisings härad. Göteborg med Sävedals och Askims härader jämte Svenska
Hisingen hörde under perioden 1634-1679 till Älvsborgs län. Göteborg
var då residensstad i detta län.
Bohuslän, som alltså före år 1658 tillhörde Norge, har burit olika namn.
Den norra delen kallades Ranafylke och den södra Äivsyssel. Namnet Bo-
huslän, som först möter på 1400-talet, avsåg ursprungligen endast Äiv-
syssel. Det har sitt ursprung i fästningen Bohus, nu en ruin vid Kungälv.
Efter freden i Roskilde blev hela landskapet Bohuslän ett särskilt län.
Landshövdingen bar titeln guvernör och residerade åtminstone i fredstid
på Bohus.
En förändring av länsindelningen i Västsverige företogs år 1679. Då
förenades Göteborg, Sävedals, Askims och Vättle härader, Svenska His-
ingen, Bohuslän, Dal med Vänersborg och en del av Väne härad till ett
län med Göteborg som residensstad. Detta län benämndes Göteborgs och
Bohus län med Dal. Guvernör var Rutger von Ascheberg. Då denne år
1680 utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland, Göteborg och
Bohus län m.m., kom Bohuslän och Göteborg med Sävedals och Askims
härader jämte Svenska Hisingen att bilda ett särskilt län, benämnt Göte-
borgs och Bohus län. Detta bestod alltså av Skånska generalguveme-
mentets nordligaste del. Ascheberg residerade i Malmö och en landshöv-
ding utnämndes för det nya länet (inledningsvis benämnt Göteborg och
Bohus län, för att markera Göteborgs mäktiga ställning i länet). Under de
två första åren var Bohus residensstad, därefter Göteborg.
När det under Gustav Vasas tid upprättade ståthållardömet Västergöt-
land år 1634 delades, bildades Älvsborgs och Skaraborgs län. Att Göte-
borg med omnejd år 1679 bröts ut ur Älvsborgs län, har redan nämnts.
Älvsborgs läns namn är bildat efter de olika befästningar vid Göta Älvs
mynning, som har burit samma namn (Gamla Älvsborg anlades på 1300-
talet, Nya Älvsborg tillkom under 1640-1670-talen).
18
Vänersborg blev residensstad i Älvsborgs län år 1680. Därefter har Prop. 1995/96:38
såväl Göteborgs och Bohus som Älvsborgs län i princip haft en hävd-
vunnen geografisk omfattning (bortsett från perioden 1716-1719, då Gö-
teborgs och Bohus län, Halland, Västergötland, Närke och Värmland ut-
gjorde ett västsvenskt generalguvemement, under Carl Gustaf Mömer af
Morlanda).
Mariestad grundades år 1583 vid Tidans mynning mot Vänern av hertig
Karl (sedermera Karl IX) och namngavs efter hans första gemål, Maria
av Pfalz. Stadens näringsliv dominerades av seglationen på Vänern och
handeln på Värmlands bergslag. Konkurrensen med de andra Vänerstä-
dema ledde vid 1600-talets mitt till att städernas marknader och torgdagar
öppnades för konkurrenterna. År 1585 blev Mariestad säte för superinten-
denten (ett slags biskop) överbl.a. Värmland. Superintendenturen flytta-
des år 1647 till Karlstad. Från 1660-talets början blev Mariestad residens-
stad i Skaraborgs län. Folkmängden har sedan år 1800 ökat i samma takt
som svenska städer i genomsnitt, men inom länet har Mariestad förlorat
något i betydelse. Såväl Skövde och Lidköpings som Falköpings kommu-
ner har i dag fler invånare än Mariestads kommun.
När det gäller Västsveriges nuvarande geografiska omfattning kan följ-
ande sägas. Hallands län motsvarar i princip landskapet Halland medan
Göteborgs och Bohus län omfattar Bohuslän och delar av Västergötland.
Älvsborgs län omfattar Dalsland, med ett mindre undantag, och en betyd-
ande del av Västergötland. Skaraborgs län utgörs likaså av en betydande
del av Västergötland.
Bland avvikelserna härifrån kan nämnas att Hjärtums och Västerlanda
församlingar i Lilla Edets kommun hör till Älvsborgs län, men ligger i
Bohuslän. Till Göteborgs och Bohus län hör Lindome församling i Möln-
dals kommun, men församlingen ligger i landskapet Halland. Valbo-Ryrs
församling i Munkedals kommun, Göteborgs och Bohus län, ligger i Dals-
land. Södra Råda församling, Gullspångs kommun, tillhör Skaraborgs län
men ligger i landskapet Värmland. Finnerödja och Tiveds församlingar,
Laxå kommun, ligger i Västergötland men tillhör Örebro län.
Kulturdragen i de västsvenska landskapen visar ett starkt beroende av
den forna tillhörigheten till Sverige, Norge och Danmark. De kulturella
identitetema kan fortfarande mer anses följa de gamla landskapsgränserna
än de administrativa länsgränsema.
Det går en kulturgräns, den s.k. Tvååkersgränsen, genom Halland söder
om Varberg. Den kommer till uttryck genom bl.a. byggnadsskick, dialek-
ter, ortnamn, möbler, matkultur och textiltradition. Söder om gränsen do-
minerar skånska, danska och nordkontinentala företeelser som t.ex. kors-
virkeshus och fyrkantsgårdar. Norr därom möter ett område som bildar
övergångszon mot andra kulturdrag som man finner i det s.k. övre Väst-
sverige. De halländska ådalama har utgjort viktiga handels- och kulturför-
bindelser med Västergötland och Småland. Först vid 1800-talets slut bör-
jade Göteborg på allvar bli viktigare för de nordhalländska handels- och
kulturkontakterna.
Älvsborgs län består av Dalsland och västra Västergötland, men fördelar
sig närmare besett på en rad olika bygder med gamla kulturidentiteter. För 19
Göteborgs del blev landskaps- och länsgränsema ett större problem först
under 1900-talet och i takt med näringslivets expansion i Göteborgsom- Prop. 1995/96:38
rådet.
Skaraborgs läns namn är bildat efter det år 1612 forstörda kungshuset
med samma namn i Skara. Kännetecknande för länet är dess många mind-
re tätorter. Det är såväl ett jordbruks- som ett industrilän. En tredjedel av
landarealen är åker. Samtidigt är länet ett av de mest industritäta i landet
(räknat som andel av den totala sysselsättningen).
3.4.2 Geografisk avgränsning av ett nytt västsvenskt län
Regeringens bedömning: Det finns en bred uppslutning kring en
länsindelningsreform i Västsverige. Den närmare utformningen av
ett nytt västsvenskt län är emellertid ifrågasatt och därför går det
inte nu att lägga fram ett långsiktigt hållbart förslag om ny länsin-
delning.
Förutsättningarna för den framtida länstillhörigheten för vissa
enskilda kommuner i regionen måste övervägas ytterligare. En sär-
skild utredare kommer att tillkallas för detta. Inriktningen på arbetet
bör vara att i princip Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skara-
borgs län den 1 januari 1998 läggs samman till ett västsvenskt län
samtidigt som länsstyrelserna i berörda län förs samman.
Regeringen avser att under våren 1997 återkomma till riksdagen
i fråga om länsindelningen i västra Sverige.
Regionberedningens förslag: Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Ska-
raborgs län samt Kungsbacka kommun i Hallands län läggs samman till
ett län.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna i Hallands län ställer sig
bakom Regionberedningens förslag.
När det gäller Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län finns en bred
majoritet för att bilda ett nytt västsvenskt län. Ingen kommun och inget
landsting i dessa län, som har yttrat sig, avstyrker en förändrad länsindel-
ning.
Några kommuner - Essunga, Grästorps, Lidköpings, Skara och Vara
kommuner - i Skaraborgs län ställer sig positiva till Regionberedningens
förslag att även Skaraborgs län skall ingå i ett nytt västsvenskt län. Övriga
kommuner i länet har avvisat detta eller inte nu tagit ställning i frågan.
Bland de statliga myndigheter som ställer sig bakom eller inte har något
att invända mot Regionberedningens förslag återfinns Försvarsmakten,
Socialstyrelsen, Banverket, Vägverket, Göteborgs universitet, Arbetsmark-
nadsstyrelsen, Statens kulturråd samt Lantmäteriverket.
Som skäl för en länssammanläggning åberopas i stort sett samma argu-
ment som förts fram av Regionberedningen, dvs. strävan att undanröja de
olägenheter från bl.a. planerings- och samordningssynpunkt som de - i
perspektivet av dagens modema samhälle - irrationellt dragna länsgräns-
ema medför, att som en följd av en sådan förändring underlätta den eko-
20
nomiska utvecklingen i regionen samt att därigenom öka effektiviteten i Prop. 1995/96:38
gjorda insatser såväl inom den offentliga sektorn som på näringslivets om-
råde.
Statskontoret tillstyrker i princip Regionberedningens förslag, men anser
att en del ”ytterkantskommuner” särskilt bör inbjudas att yttra sig över om
de i stället skulle föredra att föras till grannlänet. Detta gäller Bengtsfors
och Åmåls kommuner i Älvsborgs län som anses kunna ha ett naturligt
hemvist i Värmlands län, Habo och Mullsjö kommuner i Skaraborgs län
som i mycket anses höra samman med Jönköpings län samt Gullspångs
kommun i Skaraborgs län med sin näringsgeografiska anknytning till Öre-
bro län. Om det inte bedöms möjligt att skapa det föreslagna Västra Göta-
lands län, bör som minimialternativ enligt Statskontorets uppfattning Gö-
teborgs och Bohus och Älvsborgs län läggas samman.
En något tveksam inställning till Regionberedningens förslag intas av
Boverket, som ser problem med bildandet av det stora Västra Götalands
län. Det är enligt myndigheten emellertid tänkbart att en sammanvägning
av samtliga de samverkansbehov som finns i Västsverige skulle kunna
motivera bildandet av det föreslagna västsvenska storlänet.
Landstingsförbundet tillstyrker en förändrad länsindelning i Västsverige.
Med åberopande av pågående diskussioner i regionen om omfattningen av
det nya större länet, hänvisar förbundet i denna del till remissyttrandena
från berörda kommuner och landsting. Även Svenska Kommunförbundet
anser att en förändring av länsindelningen i Västsverige nu bör komma
till stånd. Hur ett nytt län skall se ut måste emellertid enligt förbundet bli
beroende av remissynpunkterna från berörda kommuner och landsting.
Det är därvid inte givet att en ny länsindelning måste utgå från att i prin-
cip hela län förs samman.
Referensgruppen för kulturvetenskaplig forskning och utbildning i Väst-
sverige anser att Regionberedningens allmänna intentioner om en effekti-
viserad regional indelning i bl.a. Västsverige bör förverkligas.
En del remissinstanser förordar ett nytt län i Västsverige med en annan
geografisk omfattning än den som Regionberedningen föreslagit.
Göteborgs kommun anser det således vara nödvändigt med en bättre
samordning av den offentliga verksamheten i Västsverige. Regionbered-
ningens förslag kan dock enligt kommunen vara problematiskt att genom-
föra. Eftersom länsgränsen skär genom Göteborgsregionen är det mycket
angeläget att indelningsfrågan i Västsverige snarast löses oberoende av
hur beredningens förslag i övrigt vinner gehör. Göteborgs och Bohus och
Älvsborgs län borde därför läggas samman som ett första steg i den nya
länsstrukturen i Västsverige. Om detta inte är möjligt att genomföra utan
följ dkonsekvenser för landstingens indelning, föreslår kommunen som en
temporär lösning att en av de aktuella landshövdingarna förordnas att till-
lika vara landshövding i det andra länet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, utan att ta ställning till
Regionberedningens förslag, att Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län
skall läggas samman så snart nödvändiga förberedelser har vidtagits.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län avvisar en sammanläggning av Göteborgs
och Bohus och Älvsborgs län som ett första steg i en förändrad länsindel- 21
ning i Västra Sverige. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det viktigt att
hela Västsverige konstitueras redan från början; med Skaraborgs län som Prop. 1995/96:38
en naturlig del av en västsvensk region uppnås en god balans i regionen.
En förändring av nuvarande länsgränser måste emellertid kopplas till en
reformerad länsdemokrati i enlighet med Regionberedningens förslag.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att det i dag i många frågor finns
ett utvecklat samarbete inom regioner som är större än dagens län, inte
minst i Västsverige. Detta samarbete bör utvecklas och fördjupas. Närhet-
en till medborgarna och de demokratiska aspekterna skall vara grunden
för den geografiska indelningen. De framtida länsgränsema får inte utgöra
hinder för samarbete med andra regioner.
Bengtsfors kommun har i nuläget inget att erinra mot en sammanlägg-
ning av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län, under förutsättning att
länsförvaltningen lokaliseras till Vänersborg. En annan Dalslandskommun,
Åmåls kommun, anser att om ett västsvenskt län bildas, organisationen
måste utformas så att kompetens finns nära ytterområdena och för kom-
munens del nära Dalsland.
Rikspolisstyrelsen framhåller att Regionberedningens förslag skulle inne-
bära att ett mycket stort län bildas. För polisverksamhetens del kan detta
medföra att flera polismyndigheter behövs i det nya länet. Detta skulle
bryta mot den enhetliga myndighetsstruktur som eftersträvas. I det tidsper-
spektiv som Regionberedningen arbetat med skulle det från polisiär syn-
punkt därför vara mindre lämpligt att skapa det föreslagna storlänet. Där-
emot medför enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning en sammanläggning
av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län inga nackdelar.
Statens naturvårdsverk anser att det är lika viktigt som gränsändringar
att utveckla samverkansmodeller för olika situationer. Det föreslagna
Västra Götalands län kan medföra svårigheter att upprätthålla menings-
fulla kontakter med kommunerna i vardagsarbetet. En eventuell föränd-
ring av länsindelningen bör därför kombineras med initiativ till att
utveckla och underlätta införandet av olika typer av samverkansmodeller.
Naturvårdsverket har förståelse för att förändringar kan behöva göras
kring Göteborg. De bör i så fall koncentreras till de funktionellt direkt
sammanknutna områdena.
Sveriges Köpmannaförbund anser att en länssammanläggning bör be-
gränsas till Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län. Företagarnas Riks-
organisation i Ålvsborg kan möjligen tänka sig en sammanläggning av de
båda länen, under förutsättning att centrala länsfunktioner förläggs till Vä-
nersborg.
Hjo kommun anser att samordnings- och planeringsbehovet inom Göte-
borgsregionen bör kunna lösas på annat sätt än genom ett forcerat skapan-
de av det föreslagna Västra Götalands län. En början skulle kunna vara
ett samgående av län och kommuner i Göteborgsregionens närområde.
Mullsjö kommun är av åsikten att indelningsproblemen i Göteborgsregi-
onen bör kunna lösas med ett ingrepp av mera lokal karaktär; Skaraborgs
län torde i det sammanhanget helt sakna betydelse.
Skövde kommun avstyrker för närvarande Regionberedningens förslag
om Västra Götalands län, men motsätter sig inte marginella justeringar i
Göteborgsområdet. Det västsvenska samarbetet bör vidareutvecklas i andra 22
former.
I några remissvar förespråkas en annan regional indelning än den som Prop. 1995/96:38
Regionberedningen föreslagit eller en sammanläggning av Göteborgs och
Bohus och Älvsborgs län. Göteborgs och Bohus läns landsting anser så-
lunda att helst hela Halland bör ingå i ett nytt västsvenskt län. Munkedals
kommun har åsikten att ett nytt län bör bestå av Göteborgs och Bohus och
Älvsborgs län samt norra delen av Hallands län, dvs. inte enbart Kungs-
backa kommun. Enligt Västsvenska Handelskammarens mening bör ett be-
tydligt större grepp tas än vad Regionberedningen föreslagit: Ett nytt län
bör bestå av Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och
Värmlands län, de s.k. SNORP-länen (efter länsbokstäverna). Företagar-
nas Riksorganisation i Göteborg säger sig också kunna tänka sig att gå
längre än vad Regionberedningen föreslagit. Dessförinnan måste dock en
konsekvensanalys genomföras.
Vara kommun markerar sitt intresse att ingå i Västra Götalands län, oav-
sett vad övriga kommuner i Skaraborgs län anser i frågan.
En majoritet av dessa har varit kritiska till att ingå i ett nytt västsvenskt
län. Gullspångs kommun anser att ett alternativ till ett storlän är en utökad
västsvensk samverkan som bygger på ett samspel mellan kommuner,
landstingen och länsstyrelserna. Mariestads kommun anser att det inte
finns någon opinion i kommunen för en ändrad länsindelning i Västsveri-
ge. Skaraborgs län är en relativt väl avgränsad region. Det samarbete som
successivt har vuxit fram i regionen är ett bra alternativ till en förändrad
länsindelning.
Tidaholms kommun anser att den nuvarande länsindelningen har skapat
onödiga administrativa gränser. Det är viktigt att klara ut hur samverkan
skall ske med övriga regioner så att inte nya administrativa gränser upp-
står. Regionberedningens betänkande ger ingen bild av hur länsindelning-
en kommer att se ut i resten av Sverige, vilket är en brist. Kommunen
ställer sig tveksam till att ingå som en del i ett nytt storlän. Det finns stor
risk att Tidaholm och östra Skaraborg hamnar i det nya länets utkanter.
Töreboda kommun konstaterar att det av Regionberedningen föreslagna
Västra Götalands län skulle omfatta drygt 50 kommuner, varav många
små. Dessa kan fa problem att hävda sig och sina intressen i ett storlän.
Det finns inte skäl att blanda in Skaraborgs län i debatten om den otymp-
liga länsindelningen i Göteborgs närområde. Regionberedningen har inte
konkret visat vilka fördelar som skulle vinnas med ett storlän.
En del västsvenska kommuner - Tanums, Ale och Lilla Edets kommuner
- anser länsindelningsfrågan vara så viktig, att den måste lösas oavsett
vad som händer med Regionberedningens övriga förslag. Statskontoret
anser att en ändrad länsindelning kan genomföras med nuvarande upp-
giftsfördelning utan att avvakta ett ställningstagande till Regionberedning-
ens övriga förslag.
Från flera kommuner i Västsverige - Kungälvs, Lysekils, Tanums, Ud-
devalla, Bollebygds, Borås, Lilla Edets, Svenljunga och Trollhättans kom-
muner - framförs åsikten att om Västra Götalands län inte kan genom-
föras, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län snabbt bör läggas samman
som ett första steg i en förändrad länsindelning i Västsverige. Denna åsikt
delas av bl.a. Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Statskontoret och 23
Älvsborgs kommunförbund.
I några remissvar behandlas frågan om länsindelningen i övriga delar Prop. 1995/96:38
av landet.
Vägverket, som inte har några invändningar mot en ändrad länsindel-
ning, anser att om en sådan genomfors, en mera genomgripande översyn
bör göras av möjligheterna att lägga samman län till större enheter över
hela landet. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är av uppfattningen att
Regionberedningen borde ha behandlat indelningen i hela Sverige. Inte
heller AMS har emellertid något emot att länsindelningen ändras i Väst-
sverige.
Åsikten att en förändrad länsindelning bör ske i ett sammanhang för
hela landet uttrycks av Halmstads, Tranemo, Vänersborgs, Falköpings,
Tibro och Töreboda kommuner. Vänersborgs kommun anför i övrigt att
den i huvudsak delar Regionberedningens beskrivning av behovet av sam-
arbete över länsgränsema. En stor del av nuvarande hinder har i Väst-
sverige bryggats över genom samarbete mellan Göteborgs och Bohus och
Älvsborgs län. Kommunen vill inte utesluta smärre förändringar av länsin-
delningen. De mest akuta problemen är koncentrerade till Göteborgsregi-
onen. I övrigt anser kommunen att Västsverige inte intar någon särställ-
ning.
Älvsborgs läns landsting anser att om den regionala uppgiftsfördel-
ningen inte klarläggs nu, frågan om sammanläggning av län i Västsverige
bör skjutas på framtiden. Det kan inte vara rimligt att bygga upp en ny
länsstyrelseorganisation utifrån dagens uppgiftsfördelning, om denna strax
därefter kan komma att förändras på ett omfattande sätt. Motsvarande
synpunkt anförs av Karlsborgs kommun. Enligt Kungsbacka kommun är
frågan om kommunens länstillhörighet inte aktuell förrän en tillfredsställ-
ande lösning finns beträffande de administrativa nivåerna. Genomförandet
av Regionberedningens förslag bör delas upp i två etapper. Reformeringen
av den offentliga sektorn är den första etappen, som skall vara helt
avslutad innan frågan om länsindelningen behandlas.
Statskontoret anser att en förändrad länsindelning i Västsverige bör
följas av omedelbara initiativ till en dialog mellan regeringen, landstingen
och kommunerna om ytterligare indelningsändringar.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser det orimligt
att ta ställning till länsindelningen utan att samtidigt ta ställning till frågan
om ”regionparlament”. Enligt Närings- och teknikutvecklingsverkets upp-
fattning kan beslut om förändringar i den geografiska indelningen fattas
först när frågan om uppgiftsfördelningen har avgjorts. Resultaten av det
arbete som utförs av Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering
och organisation (HSU 2000) samt Förvaltningspolitiska kommissionen
bör vidare avvaktas.
Även i andra svar hänvisas till Förvaltningspolitiska kommissionen, vars
arbete borde avvaktas innan länsindelningsfrågan avgörs. Detta gäller
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Skaraborgs läns landsting, Falköpings,
Grästorps, Götene, Habo, Mariestads, Skara och Tibro kommuner samt
Företagarnas Riksorganisation i Skaraborg, Tjänstemännens Centralorga-
nisation och Kommunförbundet Skaraborg.
24
Enligt Svenska Kommunförbundets uppfattning bör länssammanlägg- Prop. 1995/96:38
ningen ske tidigare än - som Regionberedningen föreslagit - den 1 janua-
ri 1999.
Skogsstyrelsen anser det vara olämpligt att skapa ett Västra Götalands
län utan att dessförinnan dels på ett mer uttömmande sätt ha klarlagt de
övergripande förutsättningarna för en helhetslösning när det gäller den
administrativa indelningen, dels ha bedömt och föreslagit åtgärder för att
möta konsekvenserna inom intilliggande regioner, främst Halland. Skulle
en förändring ändå genomföras bör den inte bli så omfattande som
föreslagits. En möjlig förändring kunde vara att lägga samman Göteborgs
och Bohus och Älvsborgs län, men därvid låta Kungsbacka vara kvar i
Hallands län.
Samarbetsnämnden för Dalsland ansluter sig inte till Regionberedning-
ens förslag. En framtida indelning måste mera naturligt sammanfalla med
etablerade samarbetsformer. Om Regionberedningens förslag vinner gehör
måste enligt nämnden även sydvästra Värmland omfattas av förändringen.
Samarbetsnämnden anser, tillsammans med Regionkommittén för Fyrstad,
att Vänersborg måste bli residensstad och centralort för länsförvaltningen
i ett nytt västsvenskt län. Säffle kommun anser att i vart fall de västra del-
arna av Värmlands län bör ingå. Filipstads kommun framhåller att, om
den statliga länsnivån måste samordna sina resurser till större enheter, det
från kommunens horisont är i riktning mot Örebro län och Bergslagen
som Värmland bör söka sig.
Överstyrelsen för civil beredskap avstyrker en ändring av länsindelning-
en till dess totalförsvarets förutsättningar har klargjorts. Det finns visser-
ligen behov av en förändring, men de föreslagna storlänen skulle t.ex.
med hänsyn till det stora antalet kommuner försvåra länsstyrelsernas upp-
gift att stödja och följa upp kommunernas beredskapsförberedande arbete.
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om länsindelningen i Väst-
sverige har utretts många gånger. Det är naturligt att förhållandena kring
Göteborg har rönt den största uppmärksamheten. Det är här som proble-
men när det gäller överblick och samordning under lång tid har visat sig
svårast att komma till rätta med. Den vidare frågan om utsträckningen av
en efter funktionella kriterier avgränsad västsvensk region har emellertid
också ägnats betydande intresse.
Två perspektiv gör sig således gällande i fråga om den administrativa
indelningen i Västsverige.
Det första, bredare perspektivet tar sikte på den västsvenska regionen
från verksamhets- och kontaktsynpunkt. Frågan gäller den rumsliga ut-
bredningen av de nätverk som formas av främst näringsliv, kommunika-
tioner, utbildning, forskning och kultur med centrum i Göteborgsregionen
och där de offentliga insatserna ökar i effektivitet om de hanteras i en ge-
mensam administrativ indelning.
I ett andra, snävare perspektiv ligger fokus på förhållandena i Storgöte-
borg och de förändringar som behövs för att råda bot på de brister som
följer av att länsindelningen splittrar en sammanhållen bostads- och ar-
betsmarknadsregion.
25
Den administrativa indelningen i Storgöteborg berör ett förhållandevis Prop. 1995/96:38
begränsat antal kommuner. I fråga om den västsvenska regionens utbred-
ning är det länen som utgör byggstenarna.
I flera sammanhang framhålls att den västsvenska regionen utgörs av de
s.k. NORP-länen (dvs. Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt
Älvsborgs län). Dessa län ingår i ett flertal av de administrativa regionin-
delningar ovanför länsnivå som olika myndigheter och andra organisa-
tioner använder sig av. Flera utredningar har kommit till slutsatsen att
NORP-länen bör läggas till grund för en ny administrativ indelning för
Västsverige.
Det är, som har framhållits i fråga om Skåne län, en grundläggande ut-
gångspunkt att indelningsändringar skall ha en bred lokal och regional
förankring för att kunna genomföras. Det kan konstateras att en sådan
uppslutning inte föreligger när det gäller Kungsbacka kommun. Den delen
av Västsverige kan därför enligt regeringens mening inte nu inordnas i ett
nytt västsvenskt län.
Det råder å andra sidan en bred uppslutning bland remissinstanserna i
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län om att länsindelningen i Väst-
sverige bör förändras genom en sammanläggning av län. Det skall dock
konstateras att tre av de fem Dalslandskommunema i norra delen av Älvs-
borgs län (Dals-Eds, Färgelanda och Melleruds kommuner) inte har gett
till känna någon åsikt om Regionberedningens förslag. Kritiska synpunkter
har förts fram från Samarbetsnämnden för Dalsland. Bengtsfors kommun
har sagt sig inte ha något att erinra i nuläget, under förutsättning att Vä-
nersborg blir residensstad i det nya länet. Åmåls kommun anser att läns-
organisationen måste utformas så att kompetens finns nära ytterområdena.
Samarbetsnämnden för Dalsland och Regionkommittén för Fyrstad har an-
fört att det är en förutsättning för en bred regional uppslutning kring en
ändrad länsindelning att Vänersborg blir residensstad i det nya länet.
Vad beträffar Skaraborgs län är bilden mera splittrad och komplex.
Kommunerna i den västra delen av länet är positiva till att ingå i ett
nytt västsvenskt län. De anför till grund för den uppfattningen bl.a. att det
är naturligt att orientera sig västerut och att samarbetet med övriga delar
av Västsverige är väl utvecklat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har marke-
rat vikten av att Skaraborgs län redan från början ingår i ett nytt län i
Västsverige.
När det gäller övriga kommuner i Skaraborgs län har flertalet uttryckt
skepsis till förslaget om Västra Götalands län. De har framfört tveksamhet
beträffande förutsättningarna att känna samhörighet inom ett så geogra-
fiskt omfattande nytt västsvenskt län. Mullsjö kommun har i sitt remissvar
pekat på sin samhörighet med Jönköpings län samt anfört att om förslaget
om ett nytt västsvenskt län genomförs, kommer kommunen troligen att
tvingas aktualisera frågan om sin framtida länstillhörighet. Även andra
gränskommuners länstillhörighet torde, vilket också har framgått under re-
missförfarandet, kunna komma att tas upp till diskussion.
Mot bakgrund av de entydiga ställningstagandena i Göteborgs och Bo-
hus samt Älvsborgs län och efter överläggningar med företrädare för olika
politiska partier och andra aktörer finner regeringen att det trots allt finns 26
starka skäl för att Skaraborgs län i princip bör ingå i ett nytt västsvenskt
län. Det främsta argumentet för detta ställningstagande är att det är väs- Prop. 1995/96:38
entligt att det nya länet redan från början ges en sådan geografisk omfatt-
ning att en god balans uppnås mellan den faktiska västsvenska regionens
olika delar.
Med hänsyn till det motstånd som finns i vissa kommuner i Skaraborgs
län mot att ingå i ett nytt västsvenskt län, anser regeringen emellertid att
en länsindelningsreform i denna del av landet inte nu kan genomföras ge-
nom en sammanläggning av hela län. Enligt vår mening måste de närmare
förutsättningarna för vissa enskilda kommuners framtida länstillhörighet
utredas ytterligare, innan ett förslag om ändrad länsindelning kan läggas
fram. För detta ändamål avser regeringen att tillkalla en särskild utredare,
som genom överläggningar med berörda parter i Västsverige skall klar-
lägga den framtida länstillhörigheten för enskilda kommuner i gränsområ-
dena.
Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den sär-
skilda utredaren. Enligt dessa skall uppdraget redovisas senast den 30 no-
vember 1996.
Inriktningen på det fortsatta reformarbetet bör enligt vår uppfattning
vara att i princip Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län
den 1 januari 1998 läggs samman till ett västsvenskt län samtidigt som
länsstyrelserna i berörda län förs samman. Regeringen avser att under vår-
en 1997 återkomma till riksdagen i fråga om länsindelningen i västra Sve-
rige.
I likhet med vad som gäller för Skåne bygger synen på behovet av en
ändrad länsindelning i Västsverige på lokala och regionala initiativ och
opinioner samt övergripande bedömningar om vikten av samverkan i de
aktuella regionerna. Ställningstagandet skall således inte ses som en inled-
ning på någon mera allmän process i vårt land med sammanläggningar av
län.
En organisation av ett västsvenskt läns storlek kan påkalla decentrali-
serade lösningar. Därigenom kan en förgrening och specialisering av verk-
samheten ske med utgångspunkt i de förutsättningar som olika delar av
det nya länet erbjuder. Ett stort län behöver alltså inte innebära en centra-
lisering av viktiga samhällsfunktioner som medborgarna har behov av att
ha nära till hands.
Samtidigt som svårigheterna med en stor organisation inte skall under-
skattas, erbjuder den likväl avsevärda möjligheter till rationalisering och
effektivt handhavande av olika uppgifter.
Det stora antalet kommuner, den mångfasetterade verksamheten och den
förhållandevis stora förvaltningsorganisationen kommer att ställa stora
krav på länsledningen. Det kommer att bli nödvändigt att på olika sätt ut-
veckla organisation och arbetsformer, bl.a. genom att finna och pröva nya
lösningar.
En särskild utredare måste enligt regeringens mening tillkallas för att
beskriva hur en länsstyrelseorganisation skulle kunna se ut i ett nytt väst-
svenskt län. Det blir därvid en uppgift för utredaren att oberoende av val-
et av residensstad ange närmare form och innehåll för den decentralisera-
de länsförvaltningsorganisation som förhållandena i regionen skulle kräva.
27
I remissyttranden över Regionberedningens slutbetänkande har synpunk- Prop. 1995/96:38
ter förts fram om att en kraftsamling behövs i Västsverige kring de regio-
nala utvecklingsfrågorna. För utvecklingen i Västsverige utgör nuvarande
länsgränser en olägenhet från planerings- och samordningssynpunkt.
Landstingen i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län har
tillsammans med Göteborgs kommun tagit fasta på detta och bildat ett
kommunalförbund för samarbete om landstingskommunala angelägenhet-
er. Även på den statliga sidan förekommer samarbete i olika frågor. Detta
bör enligt regeringens mening vidareutvecklas och fördjupas. En viktig
uppgift i detta sammanhang bör vara att verka för en utökad västsvensk
samverkan som bygger på ett samspel mellan kommuner, landsting och
länsstyrelser.
Sedan riksdagen har godkänt ett förslag om ändrad länsindelning är det
regeringens uppgift att genomföra ändringen. Det far bli en uppgift för en
organisationskommitté att ha hand om det närmare arbete beträffande den
utformning av länsstyrelseorganisationen i Skåne, som följer av en sådan
förändring.
Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den orga-
nisationskommitté som skall förbereda och genomföra bildandet av den
nya länsstyrelsen i Skåne. I uppdraget skall ingå bl.a. att lämna anslags-
framställning för länsstyrelsen. Arbetet skall bedrivas med beaktande av
att slutligt ställningstagande beträffande valet av residensstad i Skåne län
ännu inte föreligger. Enligt vår bedömning är det möjligt att spara minst
30 miljoner kronor genom en sammanläggning av länsstyrelserna i Kristi-
anstads och Malmöhus län.
I årets budgetproposition återkommer vi till riksdagen med förslag till
anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1997.
Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den sär-
skilda utredare som skall beskriva en ny länsstyrelseorganisation i Väst-
sverige. Enligt vår bedömning är det möjligt att spara minst 60 miljoner
kronor genom en sammanläggning av länsstyrelserna i Göteborgs och Bo-
hus, Älvsborgs samt Skaraborgs län. Utredarens arbete skall bedrivas för-
utsättningslöst vad beträffar det framtida valet av residensstad i ett nytt
västsvenskt län.
Även om det inte krävs någon särskild lagstiftning för att genomföra en
ändrad länsindelning så aktualiseras ändringar i de lagar som hänvisar till
de berörda länen. Utöver lagarna påverkas ett flertal författningar av annat
slag, huvudsakligen förordningar.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till konsek-
vensändringar i de berörda lagarna.
28
4.2 Landstingsindelningen prop. 1995/96:38
Enligt 1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) omfattar varje landsting ett
län, om inte något annat är särskilt föreskrivet (avser Göteborgs, Malmö
och Gotlands kommuner, som står utanför landstingsindelningen). Om två
eller flera län läggs samman, skall en sammanläggning därför ske också
av landstingen.
I Skåne pågår sedan flera år en process i vilken kommuner och lands-
ting gemensamt arbetar för att Skåne skall bli en administrativ enhet och
för att de gemensamma resurserna skall användas mera effektivt. En
framställning till regeringen om försöksverksamhet med förändrad regio-
nal uppgifitshantering gjordes i maj 1992. Sedan år 1995 bedrivs föränd-
ringsprocessen jämsides i två olika former.
Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län samt Malmö kommun
har i en framställning till regeringen i april 1995 uttryckt sin önskan att
gå samman till ett landsting den 1 januari 1999.
En Skånestyrelse har bildats för att ha ett sammahållande ansvar och en
fastare organisation för de regionala utvecklingsfrågor som berör hela
Skåne. Skånestyrelsen har nominerats av de skånska partiorganisationerna
och utsetts av de två landstingen, Malmö kommun samt kommunerna ge-
nom de båda länsvisa kommunförbunden.
Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län hemställde i augusti 1994
om att det skulle införas möjligheter för de båda landstingen att ha en ge-
mensam nämnd för ledning av hälso- och sjukvården inom Österlens och
Ystads sjukvårdsdistrikt.
Som en följd härav har riksdagen nyligen beslutat att införa en möjlig-
het till försöksverksamhet innebärande att två eller flera landsting far till-
sätta en gemensam nämnd för att enligt 10 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) fullgöra ledningsuppgifter inom hälso- och sjukvården (prop.
1995/96:59, bet. 1995/96:KU10, rskr. 1995/96:49). Lagstiftningen trädde
i kraft den 1 januari 1996 och gäller till utgången av år 2000 (SFS
1995:1285).
I Västsverige pågår flera utredningar om olika slag av samverkan i frå-
ga om hälso- och sjukvården. Anledningen är det behov av omstrukturer-
ing av sjukhusvården som både den medicinsk-tekniska utvecklingen och
den ekonomiska åtstramningen fört med sig. Syftet är att uppnå en effek-
tivare sjukvårdsorganisation och en bättre sjukvård till samma eller lägre
kostnad som den nuvarande.
De av utredningarna föreslagna åtgärderna samt pågående översyn och
därav föranledda diskussioner hos berörda sjukvårdshuvudmän vittnar
också om det behov av ny organisationsstruktur på den regionala nivån
i Västsverige som Regionberedningen liksom flera tidigare utredningar har
konstaterat.
Två av utredningarna har avsett ett förslag till ett allmänt regionalt sjuk-
vårdssamarbete och ett gemensamt huvudmannaskap mellan Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs läns landsting för länssjukhusen i norra Älvs-
borg (NÄL) och Uddevalla. Som ett resultat därav har en sammanlägg-
ning skett till ett sjukhus (NU).
29
Den tredje utredningen avser ett försök att nå en överenskommelse om Prop. 1995/96:38
en rationalisering genom omstrukturering av verksamheten vid Sahlgrens-
ka sjukhuset och Östra sjukhuset i Göteborgs kommun samt Mölndals
sjukhus i Göteborgs och Bohus läns landsting. Denna benämns Sjukvård
i samverkan i Storgöteborg (SiSiS) och omfattar bl.a. akut-, kvinno-,
barn- och ungdomssjukvården. En enig politiker grupp med representanter
för samtliga partier i de båda fullmäktigeförsamlingama har i oktober
1995 slagit fast att det behövs en gemensam organisation för dessa sjuk-
hus, för att klara kravet att ge bästa möjliga vård med tillgängliga re-
surser. En gemensam organisation med gemensam ledning bör därför in-
rättas. Arbetet med reformeringen av denna pågår. Grunderna för hur
sjukhusvården skall förändras har i december 1995 lagts fast av politiker-
gruppen genom bl.a. ställningstagande till var den basala sjukvården skall
finnas.
Det fördjupade sjukvårdssamarbetet i Västsverige realiserades genom
bildandet den 1 januari 1996 av Västsveriges kommunalförbund för lands-
tingsangelägenheter. Medlemmar i förbundet är Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting samt Göteborgs kommun. För-
bundet skall verka för en god hälso- och sjukvård till samhälleligt ac-
ceptabla kostnader och på lika villkor för dem som är bosatta inom sam-
arbetsområdet. Vidare skall förbundet verka för samarbete i landstingsan-
gelägenheter mellan medlemmarna.
Bestämmelser om förfarandet vid en ändring av landstingsindelningen
finns i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner
och landsting. Som Regionberedningen har konstaterat, är den lagen inte
anpassad till större sådana indelningsförändringar.
Regeringen avser att genom kontakter med berörda landsting och kom-
muner inhämta deras synpunkter i de frågor som avser en förändrad
landstingsindelning. Vi återkommer senare till riksdagen i den utsträck-
ning den fortsatta beredningen ger anledning till detta.
Ett flertal offentliga organ bygger på länsindelningen. Detta gäller t.ex.
skatteförvaltningen, kronofogdemyndigheterna, länsrätterna, de allmänna
försäkringskassorna och länsarbetsnämnderna. Sammanläggningar av län
påverkar därför även det geografiska verksamhetsområdet för dessa organ.
Som har framgått av den tidigare redovisningen (avsnitt 3.3.4) avser
regeringen att tillkalla en särskild utredare med anledning av länssamman-
läggningen i Skåne. Syftet med denna åtgärd är att skaffa en samlad bild
av viss offentlig förvaltnings lokalisering i regionen mot bakgrund av den
nödvändiga balanseringen av olika samhällsfunktioner i Skåne. Detta in-
nefattar verksamhet som bedrivs av den nya länsstyrelsen, det kommande
Skånelandstinget, Skånestyrelsen och andra regionala offentliga organ.
Regeringen avser att återkomma även till dessa frågor i den tidigare
nämnda uppföljningspropositionen.
Regeringens förslag: Benämningen Kopparbergs län ersätts den 1
januari 1997 av Dalarnas län. Som en följd därav kommer länsstyr-
elsen i länet att byta namn.
Framställningen:! en skrivelse den 19 augusti 1994 hemställde Länsstyr-
elsen i Kopparbergs län att den officiella benämningen på myndigheten
skall vara Länsstyrelsen Dalarna. Enligt myndigheten har erfarenheterna
varit goda av den åtgärd som vidtogs år 1991 och som innebar att myn-
digheten i sina kontakter utåt som regel kommit att använda sig av den
benämningen. Tiden har därför nu ansetts vara mogen att fullfölja namn-
bytet formellt.
Remissinstanserna: Ärendet remitterades till Kammarkollegiet, som hör-
de bl.a. Regionberedningen. Beredningen uttalade som en grundläggande
princip att förändringar av lokala och regionala offentliga strukturer - in-
begripet en sådan fråga som benämningen på länen och länsstyrelserna -
skall bygga på ett underifrånperspektiv och att det därför är viktigt att ta
vara på synpunkter från dem som berörs av den verksamhet som bedrivs
på dessa nivåer.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt Ortnamns-
arkivet i Uppsala (OAU) motsätter sig en namnändring av främst be-
greppsmässiga, funktionella, språkliga och kulturhistoriska skäl.
Kammarkollegiet avstyrker för sin del framställningen. Myndigheten
framhåller det orimliga i att ändra namnet på myndigheten men behålla
länets namn. En sådan lösning skulle onekligen skapa förvirring hos all-
mänheten. Vidare anfördes att ändring av namn på myndigheter och indel-
ningsenheter vållar besvär och kostnader för det allmänna. En namnänd-
ring borde därför genomföras endast om det ställdes utom tvivel att den
medför klara fördelar.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) uttalar förståelse för att
länsstyrelsen föredrar att använda namnet Länsstyrelsen Dalarna. I läns-
styrelsens aktiva utvecklingsarbete spelar frågor om regional identitet och
marknadsföring av länet en central roll. Att länsstyrelsen i det samman-
hanget vill arbeta under namnet Dalarna som är det mest kända såväl
nationellt som internationellt, är enligt NUTEK:s mening naturligt.
Statskontoret anser att det, från de synpunkter myndigheten har att före-
träda, inte synes föreligga något hinder för ett namnbyte.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillfrågat landstinget och kommu-
nerna samt folkrörelser m.fl. i länet om deras inställning till ett namnbyte.
Enligt länsstyrelsens redovisning stöds ett namnbyte av samtliga de 14 av
länets 15 kommuner som har svarat samt av bl.a. ABF, Dalamas Kom-
munförbund. Dalaåkama, Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa,
Kopparbergs läns landsting, Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, Nyk-
terhetsrörelsens Bildningsverksamhet samt Högskolan i Falun/Borlänge.
Prop. 1995/96:38
31
Domkapitlet i Västerås stift har avstått från yttrande medan bl.a. Dalrege- Prop. 1995/96:38
mentet I 13, Dalarnas museum samt Dalarnas Fomminnes- och Hem-
bygdsförening har avstyrkt ett namnbyte.
Skälen for regeringens förslag: Frågan om ändrad benämning för Kop-
parbergs län behandlades i riksdagen såväl år 1978 som 1980 och var där-
efter återigen föremål för diskussion år 1994 och 1995.
I mot. 1977/78:850 hemställdes att riksdagen hos regeringen skulle be-
gära att namnet Kopparbergs län ändrades till Dalarnas län. I motionen
anfördes bl.a. att namnet Dalarna för befolkningen i länet, för flertalet
svenskar och även för de tusentals utländska medborgare som besökt länet
torde ha större spridning och genomslagskraft än länets nuvarande namn.
Det skulle enligt motionären till och med kunna hävdas att det nuvarande
namnet utgör en källa till missförstånd i olika sammanhang. Det som gjort
och gör länet känt både i vårt land och utomlands torde i allt väsentligt
ha sin anknytning till namnet Dalarna.
Civilutskottet anförde för sin del (bet. 1977/78:CU25) att det historiska
ursprung som namnet Kopparbergs län har gör det unikt bland våra läns-
namn; inget annat län har namngivits efter en industriellt betydelsefull
epok i Sveriges historia. Det ligger ett betydande kulturellt värde i att
bl.a. länsnamnen bibehålls. Inte minst viktigt är det att ett namn med så
unik historia som benämningen Kopparbergs län får leva kvar som länsbe-
teckning. Slutligen ansåg utskottet att olägenheten av att läns- och land-
skapsnamnet inte överensstämmer är begränsad. Med detta hemställde ut-
skottet att motionen skulle avslås.
Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan.
I mot. 1979/80:1505 hemställdes än en gång att riksdagen hos regering-
en skulle begära att benämningen Kopparbergs län ändrades till Dalarnas
län.
Förutom de skäl som uttalats i 1978 års motion anfördes denna gång
bl.a. att landskapsnamnet sannolikt har ett större kulturellt värde än den
nuvarande länsbenämningen, att Dalarna är den äldre benämningen, att
Dalarna redan från 1300-talet även omfattat området från By till Tuna
samt Västerbergslagen, att namnet Kopparberg inte har samma hävd och
inte utnyttjats av invånarna lika mycket som Dalarna, att det synes tvek-
samt om namnet Kopparberg skulle ha en unik historia som länsnamn
samt att namnet Kopparberg bör förbehållas den kultur och den verksam-
het som är förknippad med Kopparberget i Falun.
Riksantikvarieämbetet, Lantmäteriverket och Länsstyrelsen i Koppar-
bergs län yttrade sig över motionen. I samtliga fall avstyrktes den.
Civilutskottet fann inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagan-
de och hemställde därför att motionen skulle avslås (bet. 1980/81:CU2).
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I mot. 1993/94:Bo307 anfördes att ”länen själva” borde få bestämma sitt
namn och att statsmaktens intresse endast ligger i att det skall finnas en
entydig beteckning.
Bostadsutskottet uttalade (bet. 1993/94:BoU13) - mot bakgrund av att
det erfarits att företrädare för Civildepartementet och länsstyrelsen under
hand diskuterat frågan om ett officiellt namnbyte - som sin ståndpunkt att 32
riksdagen inte borde påverka de överväganden i frågan som kan pågå
genom ett ställningstagande i den ena eller andra riktningen utan utgick
från att länsstyrelsen, om den skulle finna det lämpligt, skulle ta de ytter-
ligare initiativ som kunde erfordras i sammanhanget. Med det anförda av-
styrktes motionen. Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan.
Namnfrågan togs också upp vid föregående riksmöte i interpellation
1994/95:64. Interpellanten frågade vilka åtgärder regeringen avsåg att vid-
ta för att det inarbetade namnet Länsstyrelsen Dalarna kunde legaliseras.
Av samordningsministems svar, i vilket konstaterades att det är länens
namn som styr länsstyrelsernas benämningar, framgick att han ansåg att
det i frågor av det här slaget är viktigt att ta hänsyn till lokala opinioner
och synpunkter.
Regeringen konstaterar att såväl länsnamnet Kopparberg som landskaps-
namnet Dalarna har stort kulturhistoriskt värde. Det föreligger nu en bred
uppslutning i Kopparbergs län om ett namnbyte till Dalarnas län. Bl.a. har
landstinget i länet och samtliga kommuner, som har yttrat sig, tillstyrkt
en sådan förändring. Enligt regeringens uppfattning bör dessa entydiga
önskemål tillgodoses. De invändningar av framför allt kulturhistorisk art
som har framförts mot att genomföra ett namnbyte är enligt regeringens
mening inte av sådan tyngd att en så gott som samstämmig lokal och re-
gional opinion inte skall tillgodoses.
Vi föreslår således att Kopparbergs län i stället skall benämnas Dalarnas
län. Som en följd därav byter länsstyrelsen i länet namn. Namnbytet bör
genomföras den 1 januari 1997.
Liksom de län som i denna proposition föreslås läggas samman, nämns
även Kopparbergs län i ett antal lagar. Också i dessa fall måste därför
konsekvensändringar vidtas. Regeringen återkommer till detta i den tidiga-
re nämnda uppföljningspropositionen.
Prop. 1995/96:38
33
Förteckning över remissyttranden som särskilt
gäller förslagen om ändrad länsindelning i Skåne
och Västsverige i betänkandet Regional framtid
(SOU 1995:27)
Efter remiss har yttranden över förslagen i betänkandet om ändrad länsin-
delning i Skåne och Västsverige (kap. 9) inkommit från Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten i Älvsborgs län,
Domstolsverket, Riksåklagaren,Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Över-
styrelsen för civil beredskap, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Ban-
verket, Vägverket, Statskontoret, Boverket, Lunds universitet, Göteborgs
universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens kulturråd, Riksantikvarieäm-
betet och statens historiska museer, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Öre-
bro och Västmanlands län, Statens naturvårdsverk, samtliga kommuner i
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt
Skaraborgs län förutom Hässleholms, Hörby, Lunds, Trelleborgs, Möln-
dals, Partilie, Stenungsunds, Tjöms, Dals-Eds, Färgelanda och Lerums
kommuner samt vidare Eksjö, Gislaveds, Jönköpings, Nässjö, Sävsjö, Vär-
namo, Ljungby, Markaryds, Tingsryds, Växjö, Älmhults, Olofströms, Ar-
vika, Filipstads, Kils, Säffle, Årjängs, Hällefors, Ljusnarsbergs, Hallsta-
hammars och Surahammars kommuner, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands läns landsting,
Mellanskånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund,
Sydvästra Skånes kommunalförbund, Göteborgsregionens kommunalför-
bund, Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Sydsvenska Handelskamma-
ren, Västsvenska Handelskammaren, Försäkringskasseförbundet, Lands-
tingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Svenska Lokaltrafikfören-
ingen, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svens-
kaArbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Hembygdsförbund, Sydsam och Stiftelsen Skånsk Framtid.
Kammarkollegiet, Melleruds kommun, Kommunalförbundet Bosam
samt Kooperativa förbundet har avstått från att yttra sig.
Utöver från remissinstanserna har synpunkter på förslagen inkommit
från Kurt Lagerstedt, Hylte hembygdskrets, Civilekonomerna, Christer
Holm. Kommunförbundet Värmland. Halländska hembygdsrådet, Jonny
Gahnshag. Vänsterpartiet Gävleborg, Kommunförbundet Kristianstads län,
Socialdemokraterna i Västsverige, Olof Hammarberg, Kommunförbundet
Malmöhus, Skånestyrelsen, Älvsborgs kommunförbund, Skaraborgs dist-
rikt av Centerpartiet, Centern i Malmöhus län, Sveriges Köpmannaför-
bund, Kommunförbundet Skaraborg, Folkpartiet Liberalerna i södra Älvs-
borg, Centern i Bohuslän, Norra Älvsborgs Centerdistrikt, Folkpartiet Li-
beralerna i norra Älvsborg, Samarbetsnämnden för Dalsland, Moderata
fullmäktigegruppen i Borås kommun, Folkpartiet liberalerna i Skaraborg,
Centern i Göteborg, ledamöter och suppleanter i Länsstyrelsens i Malmö-
hus län styrelse, Lantmäteriverket, Moderaterna i Bohuslän, Stiftelsen
Prop. 1995/96:38
Bilaga 1
Stolta Stad, Miljöpartiet de Gröna i Trollhättan, Tetra Laval Group,
Svenska Nestlé AB och PLM AB, referensgruppen for kulturvetenskaplig
forskning och utbildning i Västsverige, Gambro AB, MEDEON AB, Eu-
roc AB och Kockums AB, Kommunförbundet Västerbotten, Trelleborg
AB, Nordbanken och Skandinaviska Enskilda Banken. Karl-Erik Wide-
gren, Moderata Samlingspartiet i Skaraborg, ledamöter i Länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län styrelse, Folkpartiet liberalerna i Västsverige,
Regionkommittén förFyrstad, GöteFridh, Sveriges Kommunaltjänsteman-
naförbund, de socialdemokratiska riksdagsledamöterna för Kristianstads
län, Gunnar Rådmark, Ann-Britt Nyholm, AB Skånebrännerier, Höörs ar-
betarekommun, Celsius AB, Stig Ahl, Margareta Hellström m.fl., Rolf
Börjesson, Rigmor Stevenson, Lars-Eric Jonsson, Gyproc Group AB, På-
gengruppen AB, Thomas Dellans, Datalogic AB, Charlotte Weibull, Nils
Ersin, Magnet Malmö AB, Thorsten och Maud Lunderquist, Bodil Wing-
erstrand, Christian Arp, Göran Jensen, Henrik Hammar, Börje Nilsson,
lärare vid Malmö latinskola, Aktion Skåne-Miljös förtroenderåd, ST-Läns-
styrelse i Malmö, Företagsgruppen C 4 och Kristianstadsindustrins samar-
betsgrupp, The Consular Corps of Southern Sweden, Cardo AB samt
Matts Prahl och Statstjänstemannaförbundet.
Prop. 1995/96:38
Bilaga 1
35
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996
Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Peterson,
Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Johansson
Föredragande: statsrådet Nygren
Regeringen beslutar proposition 1995/96:38 Länsindelningen i Skåne
och Västsverige m.m.
gotab 49569, Stockholm 1996
36