Prop.
1995/96:35
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 30 november 1995
Lena Hjelm-Wallén
Mats Hellström
(Utrikesdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om vissa internationella
sanktioner. Förslaget innebär dels en lagteknisk och språklig bearbetning
av den nuvarande lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
(sanktionslagen), dels en anpassning till de krav som Förenta nationerna
(FN) ställer och till de förändringar som inträtt genom Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen.
Den nya lagen är en s.k. fullmaktslag som, liksom den nuvarande
sanktionslagen, är avsedd att tillämpas i första hand när sådana
internationella sanktioner skall genomföras som har beslutats eller
rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s
stadga. Lagen skall dessutom få tillämpas när vi i Sverige skall genomföra
sådana internationella sanktioner som har beslutats i överensstämmelse
med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i
Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet. Regeringens förordnande om
tillämpning av lagen måste i efterhand godkännas av riksdagen.
Regeringen föreslås få ett mer vidsträckt bemyndigande att meddela
föreskrifter om förbud än den har enligt den nuvarande sanktionslagen. En
annan nyhet är att regeringen skall få möjlighet att delegera ärenden som
avser undantag från förbud som har meddelats med stöd av lagen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 35
Prop. 1995/96:35
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 4
2 Lagtext..................................... 5
2.1 Förslag till lag om vissa internationella sanktioner ... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529).............................. 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor.......................... 9
3 Ärendet och dess beredning....................... 10
4 Sanktioner inom FN............................ 10
5 Sanktioner inom EU............................ 11
6 Genomförande av FN:s sanktioner ................. 12
7 En ny fullmaktslag............................. 13
8 Vad regeringen skall kunna förbjuda................. 15
9 Vad sanktioner skall kunna riktas mot................ 16
10 Avvisning av utlänning.......................... 17
11 Formerna för insyn och kontroll.................... 18
12 Dispens..................................... 19
13 Brott mot sanktionslagen begånget utomlands .......... 20
14 Förbud mot att uppfylla rättsanspråk................. 21
15 Kostnader ................................... 22
16 Författningskommentar .......................... 23
16.1 Förslaget till lag om vissa internationella sanktioner . 23
16.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529).............................. 30
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor.......................... 30
Bilaga 1 Utredningens lagförslag .................... 31
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna............. 35 Prop. 1995/96:35
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................. 36
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................... 40
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 30 november 1995 ............................... 42
Rättsdatablad...................................... 43
1* Riksdagen 1995^6. 1 saml. Nr 35
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om vissa internationella sanktioner,
2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
3. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor.
Prop. 1995/96:35
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1995/96:35
2.1 Förslag till lag om vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av internationella
sanktioner som
1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller
2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska
unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet.
Definition
2 § Med blockerad stat avses i denna lag en stat, ett område eller något
annat, exempelvis en organisation eller en regim, som är föremål för
sanktioner enligt 1 §.
Regeringens beslut om sanktioner
3 § Regeringen får förordna att sanktioner enligt denna lag skall
genomföras med anledning av ett beslut eller en rekommendation som
avses i 1 §. Förordnandet skall överlämnas till riksdagen for godkännande.
Ett förordnande upphör att gälla,
1. om det inte har överlämnats till riksdagen for godkännande inom en
månad från det att regeringen meddelade förordnandet, eller
2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att
förordnandet överlämnades till riksdagen.
Vid beräkning av tid for riksdagens godkännande enligt andra stycket 2
skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i kammarens
arbete än en månad.
4 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 §
första stycket får regeringen meddela föreskrifter om förbud i förhållande
till en blockerad stat i fråga om
1. utlänningars vistelse här i landet,
2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
3. tillverkning,
4. kommunikationer,
5. kreditgivning,
6. näringsverksamhet,
7. trafik, eller
8. undervisning och utbildning. Prop. 1995/96:35
Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga bruk.
5 § Förbud som har meddelats enligt 4 § gäller även förfaranden eller
åtgärder som omfattas av avtal som har träffats innan förbudet trädde i
kraft, om regeringen inte föreskriver något annat.
Upphävande av regeringens beslut
6 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande enligt
3 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett
sådant förordnande,
1. när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan
rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla, eller
2. om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut som
avses i 1 § 2 inte längre finns kvar.
Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter som
har meddelats i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första stycket, om
förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket.
Undantag från förbud
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för
särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats enligt 4 §.
Straff
8 § Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats enligt 4 §
döms till böter eller till fångelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fångelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i en förordning
om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen
med anledning av ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som
avses i 1 § 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till en
gärning som avses i denna paragraf.
9 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i
8 § skall dömas till ansvar enligt denna lag och vid svensk domstol.
Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig
och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.
Åtal
10 § Åtal för brott enligt 8 § får väckas bara efter förordnande av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Förverkande
11 § Utbyte av brott enligt 8 § skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt.
12 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 8 § eller
som har kommit till genom ett sådant brott får förklaras förverkad, om det
behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.
Detsamma gäller egendom med vilken någon har tagit sådan befattning
som utgör brott enligt 8 §.
I stället for egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
Avvisning
13 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt
3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om att en utlänning
kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om
1. utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en
blockerad stat, och
2. utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står i
strid med antingen förbud enligt 4 § eller förbud i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.
Tvångsmedel m.m.
14 § Bestämmelserna i 13-19 §§ lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott mot ett förbud mot in- eller utförsel av
varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel som har
föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som
avses i 8 § andra stycket.
Tillkännagivande i Svensk författningssamling
15 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer
som avses i 1 § 1 och för vilka straffansvar därför gäller här i landet
direkt enligt 8 § andra stycket.
Prop. 1995/96:35
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.
2. Den äldre lagen, med undantag av dess 9 §, gäller dock fortfarande
i fråga om sådana förordnanden och föreskrifter som regeringen har
meddelat med stöd av den lagen.
3. I fråga om undantag från förbud som har meddelats med stöd av
3-8 §§ i den äldre lagen gäller 7 § i den nya lagen.
1** Riksdagen 1995/96. 1 sand. Nr 35
2.2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) ProP- 1995/96:35
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §2
En utlänning får vidare avvisas
1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka,
samt för sin hemresa,
2. om det kan antas att han under sin vistelse i Sverige eller i något
annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att
han kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha
sådant tillstånd,
3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i
något annat nordiskt land,
4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan
antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller
5. om det med stöd av lagen
(1971:176) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
visning kan ske.
5. om det med stöd av lagen
(1996:000) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
visning kan ske.
En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det landet.
Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter
utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering
eller uppehållstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
1 Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 1995:773.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel
av varor
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:35
1 §'
Regeringen får, med den begränsning som följer av 2 §, meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till
risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av sär-
skilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten
hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövården, växtskyddet,
skyddet mot djursjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få
militär användning.
Regeringen får överlåta åt en
förvaltningsmyndighet att meddela
föreskrifter som avses i första
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
Senaste lydelse 1994:1822.
I lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen)
finns bestämmelser som gör det möjligt för Sverige att snabbt genomföra
sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
(FN:s) säkerhetsråd eller som har beslutats inom Europeiska
gemenskaperna (EG) eller Europeiska säkerhetskonferensen (ESK),
numera OSSE.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel i mars 1994 en särskild
utredare, regeringsrådet Elisabeth Palm, med uppdrag att se över
sanktionslagen (dir. 1993:144). Utredningen antog namnet Sanktionslags-
utredningen.
Utredningen överlämnade i mars 1995 betänkandet Lagen om vissa
internationella sanktioner - en översyn (SOU 1995:28). Utredningens
lagförslag finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning
av remissyttrandena har upprättats inom Utrikesdepartementets
handelsavdelning och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (R 116-1995).
Härutöver föreslås i propositionen en ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. I
samband med att lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och
växter som tillhör skyddade arter antogs av riksdagen gjordes en mindre
följdändring i 1 § första stycket den förutnämnda bemyndigandelagen
(prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU 10, rskr. 1994/95:94). Därvid kom
paragrafens andra stycke av misstag att falla bort. Nu föreslås att detta
rättas till.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har föreslagit vissa språkliga och redaktionella ändringar i det
remitterade lagförslaget. Regeringen har i propositionens lagförslag följt
Lagrådets förslag. Dessutom har ytterligare vissa redaktionella ändringar
gjorts i lagtexten.
Enligt FN:s stadga kan FN:s säkerhetsråd under vissa förhållanden anta
resolutioner om sanktioner av icke militär natur i syfte att upprätthålla
eller återställa internationell fred och säkerhet (jfr prop. 1946:196). Sådana
resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer.
En stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och
verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner. En
Prop. 1995/96:35
10
rekommendation av rådet är däremot endast en uppmaning till
medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft. För att en resolution om
sanktioner skall få rättsverkningar for enskilda fysiska och juridiska
personer krävs att den genomfors i nationell lagstiftning.
I fråga om sanktioner av icke militär natur anges i FN-stadgans kapitel
VII artikel 41 att åtgärderna kan innefatta fullständigt eller partiellt
avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-,
telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel liksom också
avbrytande av de diplomatiska förbindelserna. Artikelns uppräkning av
åtgärder som kan komma i fråga är inte uttömmande utan är en
exemplifiering. Alla slags sanktioner som inte innefattar bruk av
vapenmakt (enforcement actions) anses falla under artikeln.
Enligt kapitel V artikel 27 i FN-stadgan krävs för beslut i säkerhetsrådet
en majoritet av nio av rådets femton medlemmar, däribland de fem
ständiga rådsmedlemmama, i alla frågor utom procedurfrågor. För beslut
i procedurfrågor räcker det med en majoritet av nio rådsmedlemmar vilka
som helst. En fråga om ett visst ärende är en procedurfråga eller inte
avgörs genom beslut som skall stödjas av alla de ständiga medlemmarna.
FN:s medlemsstaters förpliktelser enligt FN-stadgan går före andra
folkrättsliga förpliktelser.
I Fördraget om Europeiska unionen, det s.k. Maastrichtfördraget, kom
medlemsstaterna överens om att fastställa och genomföra en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), EU-samarbetets andra pelare.
Artikel J i avdelning V i fördraget behandlar utförligt samarbetets syften,
omfattning och beslutsformer.
Fördraget skiljer principiellt på två olika slags beslut inom området för
GUSP. Det ena slaget, som regleras i artikel J.2, innebär att
medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt (common position).
Denna skall vara vägledande för varje lands nationella politik och landets
uppträdande inom internationella organisationer och på internationella
konferenser. Ett sådant beslut fattas av ministerrådet och alltid enhälligt.
Det andra slaget av beslut, som regleras i artikel J.3, avser s.k.
gemensamma åtgärder (joint actions). Rådet skall på grundval av allmänna
riktlinjer från Europeiska rådet besluta att en fråga skall bli föremål för
en gemensam åtgärd. Även ett sådant beslut måste vara enhälligt. Rådet
kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka frågor under den gemensamma
åtgärdens förlopp som kan avgöras med kvalificerad majoritet. I beslutet
skall anges bl.a. åtgärdens exakta omfattning, mål, tidsram, medel och
förfaranden.
Gemensamma åtgärder är, när de väl har beslutats, förpliktande.
Gemensamma ståndpunkter lägger fast ramen för medlemsstaternas
agerande på de berörda områdena.
Genom Maastrichtfördraget infördes i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen (Romfördraget) artikel 228a som reglerar hur ett
Prop. 1995/96:35
11
beslut om ekonomiska sanktioner inom det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet skall omvandlas till åtgärder under EU:s s.k. första pelare:
”Om en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har
beslutats enligt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen förutsätter ett
handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller
begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder,
skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet
skall besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.”
Artikeln utgör i stort en kodifiering av gällande praxis. Den förutsätter
således att en gemensam ståndpunkt eller åtgärd om sanktioner enligt
artikel J.2 eller J.3 antagits.
Genom Maastrichtfördraget har också införts en artikel 73 g i
Romfördraget, vilken (punkt 1) medger rätt for rådet att i vissa fall av
internationella sanktioner besluta om restriktioner for kapitalrörelser och
betalningar. Den situation som avses är då beslut tas om inskränkningar
av de ekonomiska relationerna med ett eller flera tredje länder enligt
bestämmelserna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Även åtgärder enligt artikel 73g första punkten förutsätter att en
gemensam ståndpunkt eller åtgärd om sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3
antagits.
För att de resolutioner om sanktioner som har antagits av FN:s
säkerhetsråd skall bli tillämpliga i de stater som är medlemmar i EU krävs
antingen åtgärder på gemenskapsnivå i form av en förordning eller att
nationella åtgärder vidtas. FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner har
genomförts i gemenskapen genom rådsförordningar. Dessa är direkt
tillämpliga i varje medlemsstat, och någon nationell lagstiftningsåtgärd är
inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna.
Artikel 113.1 i Romfördraget har fram till år 1993 utgjort den rättsliga
grunden för införlivande av FN-sanktioner i gemenskapen. Det har rört sig
om beslut om t.ex. sanktioner på varuhandelsområdet, förbud mot trafik
och icke-finansiella tjänster. Artikel 113.1 i Romfördraget har följande
lydelse: ”Den gemensamma handelspolitiken skall grundas på enhetliga
principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull- och
handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder,
exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid
dumpning och subventioner.” Såvitt gäller förbud mot tillgodoseende av
rättsliga anspråk från en blockerad stats sida har dock artikel 235 i
Romfördraget åberopats.
I och med Maastrichtfördraget har den formella beslutsgången varit att
ministerrådet enats om en gemensam ståndpunkt enligt artikel J.2.
Artiklarna 228a och 73g i Romfördraget har utgjort den rättsliga grunden
for utfärdande av förordningar på alla de områden som fallit inom
gemenskapens kompetens.
Prop. 1995/96:35
12
I ett fall, som gäller de dåvarande FN-sanktionema mot Haiti, har Prop. 1995/96:35
ministerrådet avseende frysning av haitiska tillgångar avgivit en
rekommendation med åberopande av artikel 73g. Rekommendationen om
frysning av haitiska tillgångar grundade sig troligtvis på att säkerhetsrådet
inte hade fattat bindande beslut, utan bara på det bestämdaste anmodat
FN:s medlemsstater att vidta sådana åtgärder mot Haiti.
Genom Maastrichtfördraget har gemenskapskompetensen utökats så att
den nu omfattar t.ex. frysning av tillgångar och alla tjänster, såväl
finansiella som icke-finansiella. Förordningarna täcker emellertid inte alla
delar av säkerhetsrådets sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder behövs
därför. Så är t.ex. fallet vad gäller vapenembargo.
Regeringens förslag: Sanktionslagen ersätts med en ny
fullmaktslag. Regeringen skall kunna tillämpa den nya lagen om det
behövs för att genomföra sanktioner som
- har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga,
eller
- har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om
Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller
återställa internationell fred och säkerhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag om en ny fullmaktslag eller lämnar det utan erinran. Några
remissinstanser framför språkliga synpunkter. Socialstyrelsen anser liksom
utredningen att införlivandet av FN-sanktioner med svensk rätt bäst
tillgodoses om regeringen som hittills i en fullmaktslag får bemyndigande
att meddela föreskrifter. Socialstyrelsen är något tveksam till det andra
bemyndigandet som utredningen föreslår eftersom det inte framgår vilka
syften som skall kunna föranleda sanktioner inom EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik, det s. k. GUSP-samarbetet, men har inget att
anföra ur rättssäkerhetssynpunkt. Socialstyrelsen delar utredningens
uppfattning att samarbetet inom OSSE skall lämnas utanför den föreslagna
lagens tillämpningsområde. Sveriges Industriförbund och Svenska
Bankföreningen anser att det av lagtexten bör framgå att den föreslagna
sanktionslagen inte kommer att vara tillämplig i den mån EG utfärdar
rådsförordningar som täcker beslutade FN-sanktioner.
Skälen för regeringens förslag: Sverige är som medlem i FN
folkrättsligt bundet av sådana sanktioner av icke militär natur som FN:s
säkerhetsråd beslutar i syfte att upprätthålla eller återställa internationell
13
fred och säkerhet. För att Sverige snabbt skall kunna följa ett beslut eller Prop. 1995/96:35
en rekommendation av säkerhetsrådet infördes år 1971 sanktionslagen.
Den har senare ändrats för att man skall kunna genomföra sanktioner som
har beslutats inom EG eller OSSE.
Sanktionslagen har under årens lopp ändrats flera gånger och framstår
nu som - åtminstone i vissa delar - oöverblickbar och svårtillgänglig. Det
är därför angeläget att lagen nu moderniseras och samtidigt tekniskt
anpassas dels till de nya krav som Förenta nationerna kan komma att
ställa, dels till de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap
i EU.
Den nuvarande sanktionslagen är uppbyggd som en s.k. fullmaktslag.
Regeringen kan med stöd av lagen genomföra sanktioner som har
beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse
med FN:s stadga. Denna möjlighet bör finnas kvar. Även när Sverige är
medlem i EU behövs en beredskap för att genomföra FN-sanktioner.
Som medlem i EU behöver Sverige också en beredskap för att
genomföra sanktioner som kan komma att beslutas i överensstämmelse
med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i
Maastrichtfördraget. Sådana beslut fattas med enhällighet.
Om gemenskapen har kompetens på området genomförs sanktioner som
har antagits av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-samarbetet
i allmänhet genom rådsförordningar. Dessa är bindande och direkt
tillämpliga i varje medlemsstat. Någon nationell lagstiftningsåtgärd är inte
tillåten i de frågor som regleras av förordningarna. Detta följer av EG-
rätten och behöver inte, som Sveriges Industriförbund och Svenska
Bankföreningen har föreslagit, framgå av lagtexten. På områden där
gemenskapen saknar kompetens eller där man inom EG avstår från att
utnyttja sin lagstiftningskompetens, kan det bli nödvändigt att genomföra
FN- eller GUSP-sanktioner på nationell nivå.
För att Sverige lojalt skall kunna verkställa sanktioner som har antagits
av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-samarbetet måste
genomförandet ske snabbt. Kravet på ett sådant genomförande kan
uppenbarligen bäst tillgodoses om regeringen även i framtiden i en
fullmaktslag far bemyndigande att meddela föreskrifter.
Regeringens bemyndigande bör begränsas till att gälla sanktioner som
vidtas i freds- och säkerhetsbevarande syfte. Så är fallet med FN:s
säkerhetsråds sanktioner.
I Maastrichtfördraget uttalas inte närmare vilka syften som skall kunna
föranleda sanktioner inom GUSP-samarbetet. I fördraget anges endast
målen för samarbetet. Bedömningen av om ett beslut inom GUSP-
samarbetet syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet far ankomma på regeringen. Eftersom Sverige som medlem i EU
är med och fattar besluten torde den bedömningen inte vålla några
problem.
Regeringen kan förordna om den nuvarande sanktionslagens
tillämpning, om samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK)
för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det.
ESK var intill nyligen en konferens. I december 1994 vid ESK:s p
toppmöte i Budapest fattades beslut om att förändra ESK till en
organisation. Samtidigt bytte ESK namn till Organisationen för säkerhet Prop. 1995/96:35
och samarbete i Europa (OSSE).
Någon särskild ordning för att komma överens om ekonomiska
sanktioner finns inte inom OSSE. Samarbetet inom OSSE bör därför
lämnas utanför den nya lagens tillämpningsområde.
Regeringens förslag: Regeringen skall kunna meddela föreskrifter
om förbud i fråga om
- utlänningars vistelse här i landet,
- in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
- tillverkning,
- kommunikationer,
- kreditgivning,
- näringsverksamhet,
- trafik, eller
- undervisning och utbildning.
Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga bruk.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar
utredningens förslag. Riksåklagaren anser att även om vissa principiella
skäl kan anföras mot det mer generella bemyndigande för regeringen som
utredningen föreslår torde skälen för ett sådant bemyndigande överväga.
Socialstyrelsen anser att det finns fog för utredningens förslag.
Generaltullstyrelsen föreslår att det görs klart att bestämmelsen omfattar
också andra penningtransaktioner än in- och utförsel av pengar. Styrelsen
framför också vissa synpunkter på utformningen av bestämmelsen som
anger att ett förbud inte får gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga användning. Statens jordbruksverk är positiv till
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Under senare år har FN:s säkerhetsråd
enats om flera omfattande sanktioner av bindande natur med långtgående
förbud. Sverige har i avsaknad av tillräckliga bemyndiganden i
sanktionslagen inte alltid omedelbart kunnat genomföra sådana sanktioner.
För att göra det lättare att med tillämpning av sanktionslagen genomföra
sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller inom GUSP-
samarbetet bör bemyndigandet till regeringen att meddela föreskrifter om
förbud vara så vidsträckt som möjligt.
Det bör vara tillräckligt att i ett bemyndigande ange de delegeringsbara
ämnena i 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen i de delar som kan
antas bli aktuella på sanktionsområdet. Med ett sådant bemyndigande
15
1*** Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 35
behöver regeringen enbart beakta FN-resolutionema respektive besluten Prop. 1995/96:35
inom GUSP-samarbetet och se till att de svenska föreskrifterna håller sig
inom det delegerade området. På så sätt blir risken mindre att den
situationen uppkommer - som nu kan inträffa genom att den nu gällande
sanktionslagen är så detaljerad - att regeringen saknar bemyndigande att
vidta åtgärder som besluten eller rekommendationerna kan komma att
innehålla. Förutsättningen är naturligtvis att sanktionerna håller sig inom
det delegerade området.
Generaltullstyrelsen har påpekat att det bör göras klart att
bemyndigandet omfattar också andra penningtransaktioner än in- och
utförsel. Regeringen vill for sin del framhålla att bemyndigandet givetvis
omfattar även andra sådana transaktioner så länge de håller sig inom
ramen för t.ex. ämnena kreditgivning eller näringsverksamhet.
Regeringens uppgift bör liksom hittills bli att i sina föreskrifter på ett
entydigt sätt ange vilka förfaranden som förbjuds till följd av
sanktionerna.
I likhet med vad som nu gäller bör ett förbud inte gälla egendom som
är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.
Generaltullstyrelsen har föreslagit att undantag också skall göras for
varor av icke kommersiell karaktär som är avsedda för en mottagares
personliga användning. Enligt regeringens bedömning skulle ett så
generellt undantag kunna komma i konflikt med beslutade sanktioner. I
den mån sanktionerna ger utrymme for det kan sådana undantag i stället
föreskrivas av regeringen i det enskilda fallet. Generaltullstyrelsens förslag
bör därför inte genomföras.
Regeringens forslag: Sanktioner skall kunna riktas inte bara mot
en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en
organisation eller en regim.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invändningar
i sak mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande sanktionslagen kan
användas för att genomföra sanktioner som riktar sig mot en stat eller ett
område.
Inom FN:s säkerhetsråd diskuteras för närvarande möjligheten av att
precisera och förfina sanktionsinstrumentet för att få ut största möjliga
politiska effekt och minsta möjliga skada. Möjligheten av att man i
säkerhetsrådet kan komma att fatta beslut eller anta rekommendationer om
sanktioner riktade mot mer väldefinierade målgrupper än en stat eller ett
område bör inte uteslutas. Detsamma gäller sanktioner som kan komma
att beslutas inom ramen för GUSP-samarbetet.
16
Regeringen bör därför få möjlighet att rikta sanktioner mot inte bara det Prop. 1995/96:35
som enligt nuvarande sanktionslag utgör en stat eller ett område utan
också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim.
Regeringens förslag: Regeringen skall kunna meddela föreskrifter
om att en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529),
om
- utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en
blockerad stat, och
- utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står
i strid med förbud som föreskrivits enligt den nya
sanktionslagen.
Detsamma skall också gälla vid handlingar som står i strid med
förbud i en sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har
beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller
rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s
stadga.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat frågan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen får enligt den nuvarande
sanktionslagen förordna att en utlänning kan avvisas i den ordning som
föreskrivs i utlänningslagen (1989:529), om utlänningen skäligen kan
antas ha hemvist i en blockerad stat och har begått eller avser att begå en
sådan handling som står i strid mot förbud som meddelats med stöd av
sanktionslagen. Så bör det vara också i fortsättningen.
Regeringen har tidigare (avsnitt 9) föreslagit att sanktioner skall kunna
riktas inte bara mot en stat eller ett område utan också mot något annat,
t.ex. en organisation eller en regim. Enligt regeringens mening bör
möjligheten till avvisning finnas även för en utlänning som skäligen kan
antas tillhöra exempelvis en regim som sanktionerna riktar sig mot och
som har begått eller avser att begå en handling som står i strid med
förbud som har föreskrivits enligt den nya sanktionslagen.
Eftersom FN:s säkerhetsråds resolutioner sannolikt till stor del kommer
att genomföras på gemenskapsnivå, i form av rådsförordningar, bör
bestämmelsen även omfatta handlingar som står i strid med förbud i en
sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med
anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s
säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga.
17
Regeringens förslag: Regeringens förordnande om att genomföra
sanktioner skall inom en månad överlämnas till riksdagen för
godkännande.
Utredningens förslag: Förfarandet med riksdagens godkännande i
efterhand av tillämpningsförordnanden ersätts med att samråd med
Utrikesnämnden skall föregå ett förordnande av regeringen att tillämpa
bemyndigandena i sanktionslagen, utom i de fall det rör sig om bindande
beslut av FN:s säkerhetsråd.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att det i lagtexten
direkt bör anges att regeringen får meddela föreskrifter enligt 3 och 12 §§
i stället för att regeringen först skall förordna om paragrafernas
tillämpning och anser i likhet med utredningen att ett godkännande av
riksdagen i efterhand av regeringens förordnanden om tillämpning av
sanktionslagen inte kan anses erforderligt. Kammarrätten framför som ett
alternativ till utredningens förslag om samråd med Utrikesnämnden att
regeringen i en skrivelse till riksdagen anmäler vilka föreskrifter som
meddelats. Justitiekanslern anser att Utrikesnämnden genom utredningens
förslag i viss mån tilldelas en ny roll. Justitiekanslern vill väcka frågan
om Utrikesnämnden med dess särskilda konstitutionella ställning bör
tilldelas uppgifter genom vanlig lag. Vidare vill Justitiekanslern peka på
att valet av lösning ger mindre öppenhet än den ordning som nu gäller.
Socialstyrelsen anser att utredningen inte anfört övertygande skäl för att
frångå regeln om riksdagens godkännande i efterhand av
tillämpningsförordnanden. Sveriges redareförening har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: En särskild fråga är om eller i vilken
utsträckning riksdagens medverkan bör krävas för att lagen skall kunna
tillämpas.
Enligt den ordning som nu gäller skall regeringens beslut att tillämpa
sanktionslagen föreläggas riksdagen för godkännande inom en månad. Om
detta inte sker och riksdagen inte godkänner beslutet inom två månader,
förfaller beslutet. Det är endast tillämpningsförordnandet som skall
föreläggas riksdagen för godkännande. På så sätt är det möjligt för
regeringen att vid behov snabbt ändra föreskrifterna inom ramen för
tillämpningsförordnandet. Enligt regeringens mening bör denna ordning
behållas också för framtiden.
Det finns anledning att anta att sanktioner i de allra flesta fall kommer
att genomföras på gemenskapsnivå genom rådsförordningar. Ett
genomförande av sanktioner på nationell nivå kommer liksom hittills att
ha stor utrikespolitisk betydelse och kräva särskilda överväganden, även
om sanktionerna har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för
GUSP. Det saknas därför anledning att frångå den ordning för riksdagens
insyn och kontroll som gäller i dag i dessa fall.
Prop. 1995/96:35
18
Prop. 1995/96:35
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer prövar frågan om undantag från förbud som
har meddelats enligt den nya sanktionslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser stöder förslaget om
delegering. Justitiekanslern erinrar om den skyldighet som enligt 10 kap.
8 § regeringsformen föreligger för statliga myndigheter att hålla chefen
för det departement till vilket utrikesärendena hör underrättad när frågor
som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller mellanfolklig
organisation uppkommer. Detta gäller även om regeringen har delegerat
beslutanderätt till en myndighet. Kommerskollegium tillstyrker förslaget
om delegering, under förutsättning att frågor av principiell vikt och
politiskt känsliga ärenden kan underställas regeringens prövning. Antalet
ärenden som skall omfattas av en delegering måste bedömas bli så många
att det motiverar uppbyggnaden av en kompetens på myndigheten.
Socialstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om delegering dels av
principiella skäl, dels av praktiska skäl. Finansinspektionen anser att det
bör övervägas om den myndighet som ärenden delegeras till bör åläggas
en skyldighet eller en möjlighet att samråda med andra berörda
myndigheter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande sanktionslagen
kan regeringen i enskilda fall medge undantag från förbud som har
meddelats med stöd av lagen. Dispensgivningen sker restriktivt. Undantag
från förbud far inte medges när åtgärden kan medföra nytta för den som
sanktionerna riktas mot eller i övrigt är ägnad att motverka det allmänna
syftet med sanktionen.
En strävan har sedan länge varit att avlasta regeringen förvaltnings-
ärenden och i största möjliga utsträckning delegera sådana ärenden till
myndighetsnivå. En sådan delegering bör kunna ske också när det gäller
dispens från sanktioner.
Sanktioner är i varje enskilt fall unika. Regeringen bör därför i samband
med genomförandet av sanktionerna bedöma huruvida delegering till
myndighetsnivå är lämplig. I fall där de utrikes- och säkerhetspolitiska
aspekterna inte är så framträdande bör prövningen av sanktionsärenden
kunna delegeras till den myndighet som regeringen bestämmer.
Utredningen har bedömt Kommerskollegium som en lämplig myndighet
för dessa uppgifter. I likhet med remissinstanserna delar regeringen
utredningens bedömning. Detta hindrar emellertid inte att någon annan
myndighet skulle kunna ha hand om dispensprövningen, vilket dock får
bero på utformningen av sanktionerna. Det bör ankomma på regeringen
att bestämma detta.
Även i fall där regeringen har delegerat dispensgivningen kan frågor av
principiell betydelse uppstå. För sådana fall bör man se till att
myndigheten kan lämna över ärendet till regeringen för avgörande. Det
19
bör dock ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om detta. Prop. 1995/96:35
I vissa fall kan det finnas anledning till samråd med andra myndigheter
innan ett dispensärende prövas. Frågor om hur och i vilka fall ett sådant
samråd bör äga rum får bedömas av regeringen i samband med att den
genomför beslutade sanktioner.
Regeringens förslag: En svensk medborgare som utomlands har
begått brott som avses i den nya sanktionslagen skall dömas till
ansvar enligt lagen och vid svensk domstol. Detta gäller även om
2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap.
5 a § första och andra styckena brottsbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om
jurisdiktionsregeln inte bör utsträckas till att avse även brott begångna
utomlands av utlänningar med hemvist i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om i vilken utsträckning
svensk straffrätt är tillämplig och svensk domstol behörig att döma finns
i 2 kap. brottsbalken. 12 § andra stycket ställs krav på dubbel straffbarhet
i fråga om brott som har begåtts utomlands. I 3 § anges vissa specialfall
som faller under svensk straffrättslig jurisdiktion. I 5 a § regleras frågan
i vilken utsträckning utomlands meddelad dom i brottmål skall utgöra
hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning.
Enligt den nuvarande sanktionslagen kan regeringen förordna att brott
som avses i sanktionslagen begånget utomlands av svensk medborgare
skall falla under svensk jurisdiktion även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra
stycket den balken. Bestämmelsen har tillkommit därför att kravet på
dubbel straffbarhet innebar en begränsning av svensk straffrättslig
behörighet som inte stämde överens med vad som krävdes för
genomförande av de resolutioner om sanktioner som har antagits av FN:s
säkerhetsråd.
Bestämmelsen, som tillkom före 1974 års regeringsform, innebär en
utsträckning av befogenheterna att utöva rättskipning i förhållande till
brottsbalkens regler. Den nya regeringsformen medger inte delegation av
normgivning i sådana fall. Den utsträckta jurisdiktionen bör därför
regleras direkt i lagen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om inte undantag från
kravet på dubbel straffbarhet också skall gälla utlänningar med hemvist
i Sverige.
Regeringen anser för sin del att en sådan möjlighet inte bör finnas. FN
har i säkerhetsrådets resolutioner hittills bara krävt att medlemsstaterna
straffar sina egna medborgare för gärningar som de har begått utomlands.
20
Att straffa utlänningar i motsvarande fall skulle kunna leda till för den Prop. 1995/96:35
enskilde orimliga konsekvenser. Sålunda skulle en utlänning i sådana fall
kunna straffas för en gärning som han kan ha varit skyldig att utföra
enligt lagen på gämingsorten.
Regeringens bedömning: Någon särskild regel med förbud att
uppfylla rättsanspråk bör inte tas in i en ny sanktionslag.
Utredningens bedömning: Överensstämmer huvudsakligen med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Sveriges Industriförbund och Svenska
Bankföreningen anser att det behövs en regel i den föreslagna
sanktionslagen som gör det möjligt för Sverige att förbjuda uppfyllande
av rättsanspråk, om FN:s säkerhetsråd eller EU inom ramen för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i ett enskilt fall inte beslutat
att införa ett sådant förbud, alternativt har upphävt ett sådant.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 7 c § sanktionslagen får
regeringen meddela föreskrifter om förbud mot att uppfylla rättsanspråk,
om anspråket grundas på ett avtal eller en skuld- eller garantiförbindelse
som inte har kunnat fullgöras på grund av sanktioner. En förutsättning för
detta är naturligtvis att lagen är tillämplig t.ex. genom att FN:s
säkerhetsråd har fattat ett beslut om att införa ett förbud mot att tillgodose
rättsanspråk.
Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen har ansett att det
behövs en särskild regel i den föreslagna sanktionslagen med förbud mot
att uppfylla rättsanspråk oavsett om säkerhetsrådet eller EU inom ramen
för GUSP-samarbetet har beslutat om ett sådant förbud eller har beslutat
ett sådant förbud och sedan har upphävt förbudet.
Om utvecklingen inom gemenskapen fortsätter på samma sätt som
hittills, kommer förbud mot att tillgodose rättsanspråk i varje enskilt
sanktionsfall att regleras inom gemenskapen i en rådsförordning.
Sannolikheten talar för att så blir fallet. En direktverkande bestämmelse
i sanktionslagen med förbud mot att tillgodose rättsanspråk i samtliga
sanktionsfall skulle då kunna komma i konflikt med gemenskapsrätten
eftersom en reglering i en rådsförordning utesluter en nationell reglering.
Om sanktionslagen inte är tillämplig och det bedöms angeläget att i
samband med att man inför sanktioner också inför förbud mot att uppfylla
rättsanspråk, får det ske i särskild lag.
21
Prop. 1995/96:35
Regeringens bedömning: En ny sanktionslag bör i sig inte leda till
ökade kostnader.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens uppfattning
att en delegering sammantaget inte bör leda till ökade kostnader.
Skälen for regeringens bedömning: Förslaget till ny sanktionslag
innebär i huvudsak en modernisering och förenkling av den nu gällande
lagstiftningen. Den bör i sig inte leda till ökade kostnader för enskilda
eller det allmänna.
Enligt förslaget skall regeringen kunna delegera dispensprövningen till
en förvaltningsmyndighet. Om regeringen utnyttjar denna möjlighet, kan
det leda till ett ökat resursbehov hos myndigheten. Detta bör dock kunna
balanseras mot det minskade resursbehov hos regeringen som en sådan
delegering för med sig. Regeringen kan dock i sådana fall komma att
handlägga överlämnade ärenden. Kostnaderna för detta får dock bedömas
bli försumbara och under alla förhållanden kunna klaras av inom ramen
för befintliga resurser.
22
16.1 Förslaget till lag om vissa internationella sanktioner
Lagens innehåll
Prop. 1995/96:35
1 § Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av
internationella sanktioner som
1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga,
eller
2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska
unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Definition
2 § Med blockerad stat avses i denna lag en stat, ett område eller
något annat, exempelvis en organisation eller en regim, som är
föremål för sanktioner enligt 1 §.
Paragrafen, som delvis motsvarar 2 § första stycket i den nuvarande
sanktionslagen, definierar uttrycket blockerad stat. Begreppet används i 4
och 13 §§ i den föreslagna nya lagen.
I förhållande till den nu gällande definitionen i 2 § första stycket
sanktionslagen (jfr prop. 1971:77 s. 71) har den ändringen gjorts att med
blockerad stat skall avses inte bara en stat eller ett område utan även
något annat som är föremål for sanktioner. Beträffande den närmare
motiveringen till ändringen kan hänvisas till vad som tidigare sagts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 9).
23
Regeringens beslut om sanktioner
Prop. 1995/96:35
3 § Regeringen får forordna att sanktioner enligt denna lag skall
genomföras med anledning av ett beslut eller en rekommendation
som avses i 1 §. Förordnandet skall överlämnas till riksdagen for
godkännande.
Ett förordnande upphör att gälla,
1. om det inte har överlämnats till riksdagen for godkännande
inom en månad från det att regeringen meddelade förordnandet,
eller
2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att
förordnandet överlämnades till riksdagen.
Vid beräkning av tid for riksdagens godkännande enligt andra
stycket 2 skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre
uppehåll i kammarens arbete än en månad.
Paragrafen anger när regeringen far meddela beslut om sanktioner.
Förfarandet består av två led. Först skall regeringen meddela ett mera
allmänt förordnande om att sanktioner enligt lagen skall genomföras.
Detta förordnande skall överlämnas till riksdagen för godkännande.
Regeringen får därefter meddela mera detaljerade föreskrifter om förbud
eller avvisning. Det följer av föreslagna 4 och 13 §§.
Regeringen får, enligt första stycket, förordna att sanktioner enligt lagen
skall genomföras om det behövs med anledning av sanktioner som har
beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse
med FN:s stadga, eller om det behövs med anledning av sanktioner som
har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik i Maastrichtfördraget och som syftar till att
upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
Vid bedömningen av frågan om ett förordnande behövs, måste
regeringen beakta om gemenskapen har meddelat bindande bestämmelser
som genomför sanktionsbeslutet. Om det har genomförts genom en
rådsförordning inom gemenskapen är några nationella bestämmelser inte
tillåtna i de frågor som regleras av förordningen.
Förordnande att genomföra sanktioner enligt lagen skall i princip
meddelas när säkerhetsrådet fattat bindande beslut om sanktioner. Det
följer av den folkrättsliga förpliktelsen for FN:s medlemsstater att
efterkomma sådana beslut.
Det föreligger inte någon folkrättslig förpliktelse att genomföra sådana
säkerhetsrådets resolutioner som bara avser rekommendationer. Frågan om
sådana rekommendationer om sanktioner bör genomföras får bedömas
efter omständigheterna i det enskilda fallet. En relativt fri bedömning får
göras med beaktande av utrikespolitiska, ekonomiska och andra faktorer.
Sanktioner som har beslutats inom ramen för GUSP-samarbetet och som
syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet
skall i princip också genomföras. Frågan huruvida och i vilken
utsträckning ett genomförande behöver ske på nationell nivå beror på
GUSP-beslutets utformning.
24
Andra och tredje styckena motsvarar 1 § tredje stycket i den nuvarande
sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1635, jfr prop.
1994/95:87).
Om ett förordnande att genomföra sanktioner skulle upphöra att gälla
måste regeringen upphäva de föreskrifter som den har meddelat i enlighet
med förordnandet. Det framgår av föreslagna 6 §.
Prop. 1995/96:35
4 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande
enligt 3 § första stycket får regeringen meddela föreskrifter om
förbud i förhållande till en blockerad stat i fråga om
1. utlänningars vistelse här i landet,
2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
3. tillverkning,
4. kommunikationer,
5. kreditgivning,
6. näringsverksamhet,
7. trafik, eller
8. undervisning och utbildning.
Ett förbud far inte gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga bruk.
Första stycket motsvarar i sak delvis 3-8 §§ i den nu gällande
sanktionslagen.
Bemyndigandet upprepar direkt vissa delegeringsbara ämnen i 8 kap.
7 § första stycket regeringsformen. De angivna ämnena är sådana som kan
väntas bli aktuella vid genomförande av sanktioner.
Andra stycket motsvarar 2 § tredje stycket i den nuvarande
sanktionslagen (jfr prop. 1971:77 s. 72).
5 § Förbud som har meddelats enligt 4 § gäller även förfaranden
eller åtgärder som omfattas av avtal som har träffats innan förbudet
trädde i kraft, om regeringen inte föreskriver något annat.
Paragrafen motsvarar 10 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast
genom SFS 1979:515, jfr prop. 1978/79:91).
25
Upphävande av regeringens beslut
6 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande
enligt 3 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats i
enlighet med ett sådant förordnande,
1. när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en
sådan rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört
att gälla, eller
2. om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut
som avses i 1 § 2 inte längre finns kvar.
Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter
som har meddelats i enlighet med ett förordnande enligt 3 § första
stycket, om förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra
stycket.
I paragrafens första stycke, som i huvudsak motsvarar 1 § sista stycket i
den nuvarande sanktionslagen, anges när regeringen skall upphäva ett
förordnande eller föreskrifter som har meddelats i enlighet med
förordnandet.
Enligt första punkten skall ett förordnande eller föreskrifter som har
meddelats i enlighet med förordnandet upphävas, när och i samma
utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan rekommendation som
avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla. Exempel på situationer då
beslut eller rekommendationer utan att ha upphävts formellt ändå måste
anses ha upphört att gälla är när den internationella respekten för
ifrågavarande sanktioner har urholkats så att det rimligen måste anses att
de inte längre gäller.
Enligt andra punkten skall detsamma gälla, om förhållandena har
ändrats så att syftet med ett sådant beslut som avses i 1 § 2 inte längre
finns kvar. Det kan vara fallet, om syftet med sanktionerna har ändrats till
ett annat än för att upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet.
I paragrafens andra stycke anges att regeringen skall upphäva
föreskrifter som har meddelats i enlighet med ett förordnande, om
förordnandet har upphört att gälla enligt 3 § andra stycket. Den föreslagna
regeln är ny och har kommit till för att tydliggöra att regeringen skall
upphäva föreskrifter i de fall förordnandet har förfallit.
Undantag från förbud
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
för särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats
enligt 4 §.
Paragrafen reglerar frågan om undantag från förbud meddelade med stöd
av lagen. Den motsvarar delvis 9 § i den nuvarande sanktionslagen
(ändrad senast genom SFS 1979:515, jfr prop. 1978/79:91).
Prop. 1995/96:35
26
Regeringen kan för särskilda fall medge undantag från förbud som har Prop. 1995/96:35
meddelats enligt 4 §. I förhållande till vad som nu gäller har den
ändringen gjorts att regeringen ges möjlighet att delegera beslutanderätten
till en förvaltningsmyndighet.
Beträffande den närmare motiveringen till ändringen kan hänvisas till
vad som tidigare sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 12).
Straff
8 § Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats
enligt 4 § döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som har begått
gärningen av grov oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i
högst sex månader.
Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i en
förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med anledning av ett sådant beslut eller
en sådan rekommendation som avses i 1 § 1.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är
ringa. Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller
medhjälp till en gärning som avses i denna paragraf.
Paragrafen motsvarar 11 § första, andra och tredje styckena i den
nuvarande sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop.
1994/95:97).
9 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som
avses i 8 § skall dömas till ansvar enligt denna lag och vid svensk
domstol.
Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är
tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena
brottsbalken.
Paragrafen motsvarar delvis 11 § fjärde stycket i den nuvarande
sanktionslagen (ändrad senast genom SFS 1994:1665, jfr prop.
1994/95:97).
Enligt den ordning som nu gäller är det regeringen som far föreskriva
om bestämmelsens tillämpning. Med hänsyn till den nya regeringsformen
måste sådana bestämmelser numera ges i lag.
Åtal
10 § Åtal för brott enligt 8 § far väckas bara efter förordnande av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
27
Paragrafen motsvarar 14 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast Prop. 1995/96:35
genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).
Förverkande
11 § Utbyte av brott enligt 8 § skall förklaras förverkat, om det inte
är uppenbart oskäligt.
Paragrafen motsvarar 12 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast
genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).
12 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 8 §
eller som har kommit till genom ett sådant brott far förklaras
förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det annars
finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom med vilken någon
har tagit sådan befattning som utgör brott enligt 8 §.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad senast
genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).
Avvisning
13 § För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande
enligt 3 § första stycket far regeringen meddela föreskrifter om att
en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om
1. utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en
blockerad stat, och
2. utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står
i strid med antingen förbud enligt 4 § eller förbud i en sådan av
Europeiska gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra
stycket.
Paragrafen motsvarar delvis 15 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad
senast genom SFS 1989:536, jfr prop. 1988/89:86).
I förhållande till den nu gällande sanktionslagen har den ändringen
gjorts att föreskrifterna om avvisning även kan avse en utlänning som
skäligen kan antas tillhöra en blockerad stat och som har begått eller avser
att begå en handling som står i strid med ett förbud enligt lagen. Med
tillhöra en blockerad stat åsyftas t.ex. en utlänning som tillhör en regim
mot vilken sanktioner riktas.
Vidare har den föreslagna bestämmelsen gjorts tillämplig även på
handlingar som står i strid med förbud i en sådan av Europeiska
gemenskapen beslutad förordning som avses i 8 § andra stycket.
28
Tvångsmedel m.m.
Prop. 1995/96:35
14 § Bestämmelserna i 13-19 §§ lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott mot ett förbud mot in- eller utförsel
av varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel som har
föreskrivits
1. enligt 4 §, eller
2. i en sådan av Europeiska gemenskapen beslutad förordning som
avses i 8 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar delvis 16 § i den nuvarande sanktionslagen (ändrad
senast genom SFS 1994:1665, jfr prop. 1994/95:97).
I förhållande till den nu gällande sanktionslagen har den ändringen
gjorts att hänvisningen till ”förbud som avses i 3 § eller 5 § 2 eller 5”
ersatts av en hänvisning till ”förbud mot in- eller utförsel av varor eller
åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel”. Ändringen är en följd av
att regeringens bemyndiganden i 3-8 §§ i den nuvarande sanktionslagen
ersätts med ett mer vidsträckt bemyndigande i 4 §.
Tillkännagivande i Svensk författningssamling
15 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna
vilka förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av
Europeiska gemenskapen med anledning av sådana beslut eller
rekommendationer som avses i 1 § 1 och för vilka straffansvar
därför gäller här i landet direkt enligt 8 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar 17 § i den nuvarande sanktionslagen (jfr prop.
1994/95:97).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.
2. Den äldre lagen, med undantag av dess 9 §, gäller dock
fortfarande i fråga om sådana förordnanden och föreskrifter som
regeringen har meddelat med stöd av den lagen.
3. I fråga om undantag från förbud som har meddelats med stöd
av 3-8 §§ i den äldre lagen gäller 7 § i den nya lagen.
Enligt första punkten föreslås den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1996,
då nu gällande sanktionslag skall upphöra att gälla.
Andra punkten innebär att den nuvarande sanktionslagen av praktiska
skäl fortfarande skall gälla i fråga om sådana förordnanden och
föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av den lagen.
Enligt tredje punkten skall den nya lagens 7 § även tillämpas i fråga om
29
förbud som har meddelats med stöd av 3-8 §§ i sanktionslagen. Detta är Prop. 1995/96:35
föranlett av att regeringen skall ha möjlighet att delegera ärenden
avseende undantag från förbud som meddelats med stöd av den nuvarande
sanktionslagen.
16.2 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)
Förslaget innebär att den nuvarande hänvisningen till sanktionslagen
ändras till den nya lagen.
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel
av varor
1 §
Lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter
antogs av riksdagen den 15 december 1994 (prop. 1994/95:117, bet.
1994/95 :JoU 10, rskr. 1994/95:94). I samband därmed företogs en mindre
följdändring i 1 § första stycket lagen med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor (se SFS 1994:1822). Av ett
förbiseende kom paragrafens andra stycke att falla bort. Lagförslaget
innebär att det av misstag upphävda stycket återinförs i paragrafen.
Lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt. Den föreslås därför
träda i kraft den 1 april 1996.
30
1. Förslag till lag om vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs följande.
När lagen får tillämpas
1 § Regeringen får förordna att 3 och 12 §§ skall tillämpas om det behövs
med anledning av ett beslut som fattats eller en rekommendation som
antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med
Förenta nationernas stadga.
Detta gäller också ett beslut som fattats i överensstämmelse med
bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget
om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. En förutsättning här är att nationella
åtgärder måste vidtas omedelbart.
2 § Samråd med utrikesnämnden skall föregå ett förordnande av
regeringen att tillämpa 3 och 12 §§, utom i de fall det rör sig om
bindande beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.
Vad regeringen får föreskriva förbud om
3 § Regeringen far meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en
stat eller ett område eller annan som i övrigt är föremål för sanktioner
enligt ett beslut eller en rekommendation som avses i 1 § (blockerad stat)
och som rör något eller några av följande ämnen:
- utlänningars vistelse i landet,
- in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
- tillverkning,
- kommunikationer,
- kreditgivning,
- näringsverksamhet,
- trafik, eller
- undervisning och utbildning.
Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga användning.
4 § Ett förbud som har meddelats med stöd av 3 § gäller även om det
avser ett förfarande eller en åtgärd som det har slutits avtal om innan
förbudet trädde i kraft. Detta under förutsättning att regeringen inte har
förordnat något annat.
När ett förbud inte längre skall gälla
5 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av förordnandet, om
- säkerhetsrådets beslut eller rekommendation helt eller delvis har
återkallats eller upphört att gälla,
Prop. 1995/96:35
Bilaga 1
31
- ett beslut som har fattats i överensstämmelse med bestämmelserna om Prop. 1995/96:35
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska Bilaga 1
unionen helt eller delvis har upphävts eller upphört att gälla, eller
- förhållandena har ändrats så att syftet med ett förordnande inte längre
kvarstår.
Undantag från förbud
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan för
ett visst fall medge undantag från förbud som meddelats med stöd av 3 §.
Straff m.m.
7 § Den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 3 § döms,
om gärningen begåtts uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Har gärningen
begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Det som sägs i första stycket gäller också den som bryter mot förbud
i förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer
som avses i 1 § första stycket.
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas i ringa fall. Till
ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till gärningar
som avses i denna paragraf.
8 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i
7 § skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol. Detta gäller även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap.
5 a § första och andra stycket den balken.
9 § Utbyte av brott enligt 7 § skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt.
10 § Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt 7 § eller
som frambragts genom ett sådant brott kan förklaras förverkad, om det
behövs till förebyggande av brott eller det annars finns särskilda skäl.
Detsamma gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott
enligt 7 §.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
11 § Åtal for brott enligt 7 § far väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen bemyndigar.
12 § Regeringen far meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas
i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen (1989:529), om
utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat
och har begått eller avser att begå en sådan handling som står i strid med
antingen förbud enligt 3 § eller förbud i sådana av Europeiska 3;
gemenskapen beslutade förordningar som avses i 7 § andra stycket.
13 § Har regeringen med stöd av 3 § meddelat förbud mot in- eller
utförsel av varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel, gäller
13-19 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling vid brott mot ett
sådant förbud.
Detsamma gäller vid brott mot motsvarande förbud i sådana av
Europeiska gemenskapen beslutade förordningar som avses i 7 § andra
stycket.
Tillkännagivande i Svensk författningssamling
14 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna, vilka
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer
som avses i 1 § första stycket och för vilka straffansvar därför gäller i
landet direkt enligt 7 § andra stycket.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1995 då lagen (1971:176)
om vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen, med undantag av 9 §, gäller dock fortfarande
i fråga om sådana tillämpningsförordnanden och föreskrifter som
regeringen meddelat före ikraftträdandet av den nya lagen.
3.1 fråga om undantag från förbud som meddelats med stöd av 3-8 §§
i den upphävda lagen gäller 6 § i den nya lagen.
33
2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) skall
ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
En utlänning far vidare avvisas
1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka,
samt för sin hemresa,
2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat
nordiskt land och det kan antas att han inte kommer att försörja sig på ett
ärligt sätt eller att han kommer att bedriva sådan verksamhet som kräver
arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd,
3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i
något annat nordiskt land,
4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan
antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller
5. om det med stöd av lagen
(1971:176) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
visning kan ske.
5. om det med stöd av lagen
(1995:000) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
vis’ .ng kan ske.
En utlänning far avvisas även i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det landet.
Avvisning enligt denna paragraf far inte ske senare än tre månader efter
utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering
eller uppehållstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1995.
34
Sanktionslagsutredningens betänkande (SOU 1995:28) Lagen om vissa
internationella sanktioner - en översyn har tillställts totalt 40
remissinstanser. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm,
Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Stiftelsen Stockholms
internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Kommerskollegium,
Stockholms handelskammare, Försvarsmakten, Kustbevakningen,
Överstyrelsen for civil beredskap (ÖCB), Svenska röda korset,
Socialstyrelsen, Statens järnvägar (SJ), Luftfartsverket,
Generaltullstyrelsen, Finansinspektionen, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Statens
invandrarverk, Konkurrensverket, Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska
Bankföreningen och Svenska åkeriförbundet.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Åklagarmyndigheten i
Stockholm och Göteborg samt från Regionåklagarmyndigheten i Västerås.
Riksdagens ombudsmän (JO) har från de synpunkter som JO har att
beakta inte funnit anledning att kommentera de forslag betänkandet
innehåller.
Sjöfartsverket har, utifrån de intressen Sjöfartsverket har att bevaka, inte
haft något att anföra.
Sveriges riksbank, Svenska handelskammarforbundet, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Försäkringsförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Posten AB, Scandinavian Airlines System
(SAS), Svenska Alliansmissionen, Svenska FN-fÖrbundet och Sveriges
speditörforbund har beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från
att yttra sig.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 2
35
1. Förslag till lag om vissa internationella sanktioner
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller föreskrifter om genomförandet av internationella
sanktioner som
1. har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas
säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller
2. har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska
unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet.
Definition
2 § Med blockerad stat avses i denna lag en stat, ett område eller något
annat, exempelvis en organisation eller en regim, som utsätts för
sanktioner enligt 1 §.
När regeringen får meddela föreskrifter
3 § Regeringen får förordna att 5 och 14 §§ skall tillämpas i förhållande
till en blockerad stat, om det behövs för att genomföra sådana sanktioner
som avses i 1 §.
4 § Regeringen skall överlämna vaije förordnande enligt 3 § till riksdagen
för godkännande.
Ett förordnande upphör att gälla, om
1. det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en
månad från det att regeringen har meddelat förordnandet, och
2. riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att
förordnandet har överlämnats till riksdagen.
Vid beräkning av tid för riksdagens godkännande enligt andra stycket 2,
skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i kammarens
arbete än en månad.
Vad regeringen får förbjuda
5 § Regeringen far meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en
blockerad stat i fråga om
1. utlänningars vistelse i landet,
2. in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
3. tillverkning,
4. kommunikationer,
5. kreditgivning,
6. näringsverksamhet,
Prop. 1995/96:35
Bilaga 3
36
7. trafik, eller
8. undervisning och utbildning.
Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för
innehavarens personliga bruk.
6 § Förbud som har meddelats med stöd av 5 § gäller även förfaranden
eller åtgärder som omfattas av avtal som har träffats innan förbudet trädde
i kraft, om regeringen inte föreskriver något annat.
När föreskrifter skall ändras eller upphävas
7 § Regeringen skall så snart som möjligt upphäva ett förordnande enligt
3 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av ett sådant
förordnande,
1. när och i samma utsträckning som ett sådant beslut eller en sådan
rekommendation som avses i 1 § har upphävts eller upphört att gälla, eller
2. om förhållandena har ändrats så att syftet med ett sådant beslut som
avses i 1 § 2 inte längre finns kvar.
Regeringen skall också så snart som möjligt upphäva föreskrifter som
har meddelats med stöd av ett förordnande enligt 3 §, om förordnandet
har upphört att gälla enligt 4 § andra stycket.
Undantag från förbud
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får for
särskilda fall medge undantag från förbud som har meddelats med stöd av
5 §•
Straff
9 § Den som uppsåtligen bryter mot förbud som har meddelats med stöd
av 5 § döms till böter eller till fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som har begått gärningen av grov
oaktsamhet döms till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Första stycket gäller också den som bryter mot förbud i förordningar om
ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska gemenskapen
med anledning av sådana beslut eller rekommendationer som avses i
1 § I-
Till ansvar enligt denna paragraf skall inte dömas om brottet är ringa.
Till ansvar skall inte heller dömas för anstiftan av eller medhjälp till
gärningar som avses i denna paragraf.
10 § En svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i
9 § skall dömas till ansvar enligt denna lag och vid svensk domstol.
Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig
och trots 2 kap. 5 a § första och andra stycket den balken.
Åtal
11 § Atal för brott enligt 9 § får väckas bara efter förordnande av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 3
Förverkande
12 § Utbyte av brott enligt 9 § skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt.
13 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 9 § eller
som har kommit till genom ett sådant brott far förklaras förverkad, om det
behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.
Detsamma gäller egendom med vilken någon har tagit sådan befattning
som utgör brott enligt 9 §.
I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
Avvisning
14 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas
på det sätt som föreskrivs i utlänningslagen (1989:529), om
1. utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en
blockerad stat, och
2. utlänningen har begått eller avser att begå en sådan handling som står
i strid med antingen förbud enligt 5 § eller förbud i sådana av Europeiska
gemenskapen beslutade förordningar som avses i 9 § andra stycket.
Tvångsmedel m.m.
15 § Bestämmelserna i 13-19 §§ lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling gäller vid brott mot ett förbud mot in- eller utförsel av
varor eller åtgärder som främjar sådan in- eller utförsel som har
föreskrivits
1. med stöd av 5 §, eller
2. i sådana av Europeiska gemenskapen beslutade förordningar som
avses i 9 § andra stycket.
Tillkännagivande i Svensk författningssamling
16 § Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka
förordningar om ekonomiska sanktioner som har beslutats av Europeiska
gemenskapen med anledning av sådana beslut eller rekommendationer
som avses i 1 § 1 och för vilka straffansvar därför gäller här i landet
direkt enligt 9 § andra stycket.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen, med undantag av dess 9 §, gäller dock
fortfarande i fråga om sådana tillämpningsförordnanden och föreskrifter
som regeringen har meddelat före ikraftträdandet av den nya lagen.
3. I fråga om undantag från förbud som har meddelats med stöd av
3-8 §§ i den upphävda lagen gäller 8 § i den nya lagen.
38
2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529)’ skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §2
Prop. 1995/96:35
Bilaga 3
En utlänning far vidare avvisas
1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka,
samt för sin hemresa,
2. om det kan antas att han under sin vistelse i Sverige eller i något
annat nordiskt land inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att
han kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha
sådant tillstånd,
3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i
något annat nordiskt land,
4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan
antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller
5. om det med stöd av lagen
(1971:176) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
visning kan ske.
5. om det med stöd av lagen
(1996:000) om vissa internationella
sanktioner har föreskrivits att av-
visning kan ske.
En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det landet.
Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter
utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering
eller uppehållstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 1995:773.
39
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-11-10
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 1995 (Utrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om vissa internationella sanktioner,
2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Beatrice
Hemqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
1 lagrådsremissen föreslås en ny lag om vissa internationella sanktioner,
som skall ersätta den nuvarande lagen i samma ämne. Liksom enligt
gällande lag ankommer det på regeringen att för Sveriges del meddela
beslut om sanktioner. Avsikten är att regeringen liksom hittills skall gå
fram i två steg (jfr författningskommentaren till 3 § i det remitterade
förslaget). Regeringen skall sålunda till en början meddela ett mera
allmänt förordnande om att sätta lagen i tillämpning. Detta förordnande
skall underställas riksdagen för godkännande. Regeringen skall vidare, i
enlighet med förordnandet, meddela mera detaljerade föreskrifter om vilka
förbud det är fråga om (5 § i remissförslaget). Den praxis som hittills har
brukat tillämpas innebär att det allmänna förordnandet och
detaljföreskriftema beslutas i ett sammanhang.
Enligt Lagrådets mening bör den tänkta ordningen komma till ett tydligare
uttryck än som har skett i det remitterade förslaget. Lagrådet föreslår att
de bestämmelser som handlar om regeringens allmänna förordnande (3
och 4 §§ i remissförslaget) förs samman till en paragraf, 3 §. Vidare bör
lagtexten justeras i vissa avseenden.
Lagrådet föreslår att den nya 3 § får följande lydelse:
”Regeringen får förordna att sanktioner enligt denna lag skall genomföras
med anledning av ett beslut eller en rekommendation som avses i 1 §.
Förordnandet skall överlämnas till riksdagen för godkännande.
Ett förordnande upphör att gälla,
1. om det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en
månad från det att regeringen meddelade förordnandet, eller
2. om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att
förordnandet överlämnades till riksdagen.
Vid beräkning av tid för riksdagens godkännande enligt andra stycket
2 skall man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i
kammarens arbete än en månad.”
Prop. 1995/96:35
Bilaga 4
Lagrådet anser vidare att rubriken före 3 § bör lyda ”Regeringens beslut
40
om sanktioner”.
För att riksdagen skall få ett tillräckligt underlag för sitt ställningstagande
får det förutsättas att regeringen liksom hittills, i samband med att ett
förordnande underställs riksdagen för godkännande, lämnar riksdagen
vissa upplysningar om vilka detalj föreskrifter som regeringen har
meddelat eller eventuellt avser att meddela. Ett minimikrav torde vara att
riksdagen informeras om vilka typer av sanktioner enligt uppräkningen i
5 § som det är fråga om. Vidare bör riksdagen ha tillgång till det beslut
eller den rekommendation av ett internationellt organ som ligger till grund
för regeringens förordnande.
Sammanförs regleringen i remissförslagets 3 och 4 §§ till en paragraf,
påverkar det paragrafnumreringen i det följande. Vidare får olika
hänvisningar ändras.
I 5 § (4 § enligt Lagrådets förslag), som handlar om vilka
detalj föreskrifter som får meddelas av regeringen, bör göras vissa
förtydliganden. För att sambandet med regeringens mera generella
förordnanden skall markeras, bör paragrafen inledas med orden: ”För att
genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande enligt 3 § får
regeringen meddela föreskrifter ...”. Vidare bör i första stycket punkt 1
användas formuleringen ”utlänningars vistelse här i landet”.
Lagrådet anser också att den särskilda rubriken framför den nu behandlade
paragrafen bör kunna utgå. Paragrafens innehåll får anses täckt av den
tidigare förordade rubriken framför 3 § (”Regeringens beslut om
sanktioner”).
I 7 £ (6 § enligt Lagrådets förslag) bör, på samma sätt som i 5 § (4 §),
talas om föreskrifter som har meddelats ”i enlighet med” ett
regeringsförordnande. Paragrafens rubrik bör lämpligen lyda ”Upphävande
av regeringens beslut”.
14 § (13 § enligt Lagrådets förslag) bör, i likhet med 5 § (4 §), inledas
med orden ”För att genomföra sanktioner i enlighet med ett förordnande
enligt 3 § får regeringen meddela föreskrifter ...”.
I övrigt lämnas förslagen i lagrådsremissen utan erinran.
Prop. 1995/96:35
Bilaga 4
41
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Hellström, Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Andersson, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson
Föredragande: statsrådet Hellström
Regeringen beslutar proposition 1995/96:35 En ny lag om vissa
internationella sanktioner.
42
Prop. 1995/96:35
Författnings rubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag (1996:000) om vissa 3, 4, 13 §§
internationella sanktioner
Lag om ändring i lagen 1 §
(1975:85) med
bemyndigande att
meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av
varor
43
gotab 49351, Stockholm 1995