Prop.
1995/96:23
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 28 september 1995
Mona Sahlin
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i smittskyddslagen (1988:1472).
Ändringarna är av huvudsakligen teknisk natur. Samtidigt föreslås vissa
preciseringar av tvångsisolerades rättigheter. En av ändringarna medför
en följdändring i sekretesslagen (1980:100). Vidare föreslås ändringar i
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt i social-
tjänstlagen (1980:620). Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1996.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
Prop. 1995/96:23
1 Förslag till riksdagsbeslut.............................4
2 Lagtext .........................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472)....................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga........... 17
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall .................. 18
2.4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ... 19
2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 20
3 Ärendet och dess beredning ..........................21
4 Nuvarande förhållanden .............................21
4.1 Allmänt......................................21
4.2 Tvångsåtgärder.................................23
5 Överväganden ....................................24
5.1 Anpassningar till följd av ny terminologi ..............24
5.2 Samhällsfarliga och andra anmälningspliktiga sjukdomar ... 25
5.3 Anmälan .....................................27
5.4 Smittkälla utanför landets gränser ...................28
5.5 Obduktions- och laboratoriefynd ....................29
5.6 Behörig smittskyddsläkare.........................31
5.7 Underrättelse om smittsam sjukdom till
föreståndare för särskilt ungdomshem eller LVM-hem.....31
5.8 Tvångsisolerades rättigheter........................33
5.9 Socialstyrelsen befogenheter .......................35
5.10 Handläggning av mål enligt smittskyddslagen ..........37
5.11 Samverkan mellan smittskyddsläkare och
behandlande läkare .............................40
5.12 Uppgiftsskyldighet .............................42
5.13 Övriga frågor .................................44
5.14 Kostnader och ikraftträdande ......................45
5.15 Utvärdering av smittskyddslagen ...................46
6 Ansökan om vård enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall .............................47
7 Författningskommentar..............................48
7.1 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472)................................... 48
7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ... 54
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall ..................54
7.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).................................... 54
7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 55
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian
den 24 januari 1995 Promemoria om vissa
ändringar i smittskyddslagen.....................56
Bilaga 2 Sammanställning av remissvar över Promemoria
om vissa ändringar i smittskyddslagen ..............58
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag .....................81
Bilaga 4 Lagrådets yttrande............................96
Prop. 1995/96:23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 28 september 1995 .............................. 100
Rättsdatablad ..................................... 101
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),
2. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Prop. 1995/96:23
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1988:1472)
dels att 3-9, 12, 20, 22-24, 29, 33-35, 38, 43, 50-53, 57, 62, 67 och
68 §§ samt bilagan skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 29 § skall sättas närmast före 30 §,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 24 a, 43 a, 43 b
och 53 a §§, av följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny rubrik närmast före 29 § av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdo-
mar och ö v r i g a smittsamma sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma
sjukdomarna skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana
sjukdomar benämns anmälningspliktiga sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna
och de övriga smittsamma sjuk-
domar som skall anmälas anges i
bilaga till denna lag.
De samhällsfarliga sjukdomarna
anges i bilaga till denna lag. Re-
geringen meddelar föreskrifter om
vilka övriga smittsamma sjukdo-
mar som skall anmälas.
4 §'
Om riksdagens beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, får
regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar
skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss
' Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda här i
landet, om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få
explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador
bland de smittade. En sådan föreskrift får meddelas endast om nämnda
verkningar av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan.
Prop. 1995/96:23
Regeringen får föreskriva att en
viss smittsam sjukdom som annars
inte är anmälningspliktig skall
anmälas enligt föreskrifterna i
denna lag.
Föreskrifter som meddelas med
stöd av första eller andra stycket
skall snarast underställas riks-
dagens prövning.
VarjeZ andstingskommun
svarar för att behövliga smitt-
skyddsåtgärder vidtas inom lands-
tingsområdet, i den mån annat
inte följer av 9-11 §§.
Vad som sägs i denna lag om
landstingskommuner gäller också
kommuner som inte ingår i en
land sting skom m un.
Föreskrifter som meddelas med
stöd av första stycket skall snarast
underställas riksdagens prövning.
Varje landsting svarar för
att behövliga smittskyddsåtgärder
vidtas inom landstingsområdet, i
den mån annat inte följer av
9-11 §§■
Vad som sägs i denna lag om
landsting gäller också kommuner
som inte ingår i ett landsting.
I varje landstingskommun skall
det finnas en smittskyddsläkare,
som utses av hälso- och sjuk-
vårdsnämnden. I frågor som inte
gäller smittskyddsläkarens myn-
dighetsutövning skall denne verka
under hälso- och sjukvårdsnämn-
den.
I varje landsting skall det finnas
en smittskyddsläkare, som utses
av en sådan nämnd som avses i
10 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). I frågor som inte gäl-
ler smittskyddsläkarens myndig-
hetsutövning skall denne verka
under nämnden.
7 §
Smittskyddsläkaren skall, utöver vad som är särskilt föreskri-
vet i denna lag,
1. planera, organisera och leda smittskyddet,
2. verka för samordning och likformighet av smittskyddet,
3. verka för att förebyggande åtgärder vidtas,
4. fortlöpande följa smittskydds-
läget i landstingskommunen,
5. biträda miljö- och hälso-
skyddsnämnderna, läkare och and-
ra som är verksamma inom
smittskyddet i deras smittskydds-
arbete,
4. fortlöpande följa smittskydds-
läget i landstinget,
5. hjälpa kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet, läkare
och andra som är verksamma
inom smittskyddet i deras smitt-
skyddsarbete,
6. undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddsper-
sonal i smittskyddsfrågor,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7. lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt
8. även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.
Prop. 1995/96:23
Smittskyddsläkaren skall få upp-
lysningar från och få del av upp-
gifter i handlingar hos miljö- och
hälsoskyddsnämnder samt hos
läkare och andra som är verksam-
ma inom hälso- och sjukvården,
om han i ett enskilt fall begär det
och behöver det för att kunna full-
göra sina uppgifter enligt denna
lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
Miljö- och hälso-
skyddsnämnden i en kom-
mun svarar för att smittskydds-
åtgärder vidtas mot sådana djur,
livsmedel, vattentäkter, avlopps-
vatten, ventilationsanläggningar
och andra objekt som sprider eller
misstänks sprida smittsamma sjuk-
domar.
12
Smittskyddsläkaren och miljö-
och hälsoskyddsnämnderna skall
samverka med varandra och med
myndigheter, behandlande läkare
och andra som bedriver verksam-
het av betydelse för smittskyddet.
Särskilt skall miljö- och hälso-
skyddsnämnderna informera smitt-
skyddsläkaren om iakttagelser
som kan vara av betydelse för
hans verksamhet och samråda
med honom om beslut och andra
viktigare åtgärder som berör
smittskyddet.
Smittskyddsläkarna skall samar-
beta i smittskyddsfrågor och vid
behov utbyta uppgifter som är
nödvändiga för verksamheten.
§
Smittskyddsläkaren skall få upp-
lysningar från och få del av upp-
gifter i handlingar hos kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsom-
rådet samt hos läkare och andra
som är verksamma inom hälso-
och sjukvården, om han i ett en-
skilt fall begär det och behöver
det för att kunna fullgöra sina
uppgifter enligt denna lag och
föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen.
§
Den nämnd som full-
gör uppgifter inom
miljö- och hälso-
skyddsområdet i en kom-
mun svarar för att smittskyddsåt-
gärder vidtas mot sådana djur,
livsmedel, vattentäkter, avlopps-
vatten, ventilationsanläggningar
och andra objekt som sprider eller
misstänks sprida smittsamma sjuk-
domar.
§
Smittskyddsläkaren och de kom-
munala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet skall samverka
med varandra och med myndig-
heter, behandlande läkare och
andra som bedriver verksamhet av
betydelse för smittskyddet. Sär-
skilt skall nämnderna informera
smittskyddsläkaren om iakttagel-
ser som kan vara av betydelse för
hans verksamhet och samråda
med honom om beslut och andra
viktigare åtgärder som berör
smittskyddet.
Smittskyddsläkarna skall sam-
arbeta med varandra och med be-
handlande läkare i smitt-
skyddsfrågor och skall lämna de
uppgifter som är nödvändiga för
verksamheten.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:23
20 §2
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskyddsläka-
ren och Statens smittskyddsinsti-
tut.
Ett smittskyddsärende får, om
det är lämpligt och smittskydds-
läkarna är överens om det, över-
lämnas till en smittskyddsläkare i
ett annat landsting.
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskyddsläka-
ren och Smittskyddsinstitutet. Det-
ta gäller även en läkare som i
samband med obduktion finner
smitta av en samhällsfarlig sjuk-
dom. Sådan anmälan skall också
göras av läkare vid mikrobiolo-
giskt laboratorium, som vid ana-
lys finner smittämne av sådan
samhällsfarlig sjukdom som avses
i 1.1 och 1.2 bilagan till denna
lag.
Vid fall av samhällsfarlig sjuk-
dom som avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan göras
även till den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet.
Vid fall av samhällsfarlig sjuk-
dom som avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan göras
även till miljö- och hälsoskydds-
nämnden. Anmälan till nämnden
behöver dock inte göras om om-
ständigheterna klart visar att
smittkällan finns utanför landets
gränser.
22 §
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren och Statens
smittskyddsinstitut. Anmälan skall
göras även beträffande annan
sjukdom som är eller som miss-
tänks vara smittsam, om sjukdo-
men har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren och Smitt-
skyddsinstitutet. Anmälan skall
göras även beträffande annan
sjukdom som är eller som miss-
tänks vara smittsam, om sjukdo-
men har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
Anmälningsskyldighet enligt
första stycket första meningen gäl-
ler även för en läkare som i sam-
band med obduktion finner smitta
av en annan anmälningspliktig
2 Senaste lydelse 1992:1561.
3 Senaste lydelse 1992:1561.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:23
Vid fall av sjukdom som avses i
2.2 bilagan till denna lag skall
anmälan göras även till miljö-
och hälsoskyddsnämnden.
23
En anmälan enligt 22 § skall in-
nehålla de uppgifter som behövs
för att kunna följa sjukdomens
utbredning. Den skall inte inne-
hålla uppgift om den smittades
identitet. På begäran av smitt-
skyddsläkaren eller miljö- och
hälsoskyddsnämnden är dock den
läkare som gjort anmälan skyldig
att lämna smittskyddsläkaren eller
nämnden uppgift om identiteten
samt andra uppgifter av betydelse
för deras smittskyddsarbete.
24
Om smittskyddsläkaren efter att
ha fått en anmälan enligt 20 eller
22 § finner att ytterligare åtgärder
behövs för att hindra smittsprid-
ning, skall han se till att sådana
åtgärder vidtas.
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom. Motsvarande gäller för
en läkare vid mikrobiologiskt la-
boratorium, som vid analys finner
smittämne av en sådan sjukdom.
Regeringen får meddela före-
skrifter om att anmälan om för-
hållande som avses i första eller
andra stycket även skall göras till
den kommunala nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet.
§
En anmälan enligt 22 § skall in-
nehålla uppgift om den smittades
identitet samt de övriga uppgifter
som behövs för att kunna följa
sjukdomens utbredning. På begä-
ran av smittskyddsläkaren eller
den kommunala nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet är den läkare
som gjort anmälan skyldig att
lämna smittskyddsläkaren eller
nämnden även andra uppgifter av
betydelse för deras smittskydds-
arbete.
§
En anmälan enligt 20 eller 22 /
skall göras till smittskyddsläkaren
i det landsting där den anmälande
läkaren har sin yrkesverksamhet.
Om smittskyddsläkaren efter att
ha fått en sådan anmälan finner
att ytterligare åtgärder behövs för
att hindra smittspridning, skall
han se till att sådana åtgärder vid-
tas.
24 a f
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Socialstyrelsen
får meddela föreskrifter om un-
dantag för läkare vid mikrobiolo-
giskt laboratorium från skyldig-
heten att göra anmälan såvitt av-
ser viss sjukdom, viss uppgift i
anmälan eller till vilka anmälan
skall göras.
Nuvarande lydelse
29
Beträffande den som för smitta
av infektion av HIV är följande
personer och myndigheter
skyldiga att på begäran av smitt-
skyddsläkaren lämna honom de
uppgifter som han behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden
enligt denna lag:
1. myndigheter som genom sin
verksamhet får kännedom om
uppgifter av betydelse för smitt-
skyddet och
2. personal inom enskild hälso-
och sjukvård som i sin yrkesutöv-
ning står under tillsyn av social-
styrelsen.
33
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall
för att hindra spridning av en
samhällsfarlig sjukdom.
Ett föreläggande eller förbud får
Om någon inte följer ett föreläg-
gande eller förbud, får miljö- och
hälsoskyddsnämnden förordna om
rättelse på hans bekostnad. Ett
sådant beslut får också meddelas
utan föregående föreläggande eller
förbud, om nämnden med hänsyn
till risken för smittspridning finner
att rättelse bör ske utan dröjsmål.
34
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
får låta förstöra gång- och säng-
kläder, husgeråd, möbler och and-
ra föremål av personlig natur samt
låta avliva sällskapsdjur, om det
är nödvändigt för att hindra sprid-
ning av samhällsfarlig sjukdom.
Nämnden skall betala skälig er-
sättning till den som har drabbats
av ett beslut om förstöring.
Föreslagen lydelse
Uppgiftsskyldighet
§
Regeringen får meddela före-
skrifter beträffande en viss sam-
hällsfarlig sjukdom om att följan-
de personer och myndigheter är
skyldiga att på begäran av smitt-
skyddsläkaren lämna honom de
uppgifter om smittbäraren som
smittskyddsläkaren behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden
enligt denna lag:
1. myndigheter som genom sin
verksamhet får kännedom om
uppgifter av betydelse för smitt-
skyddet och
2. personal inom enskild hälso-
och sjukvård som i sin yrkesutöv-
ning står under tillsyn av Social-
styrelsen.
§
En kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet får meddela de
förelägganden och förbud som be-
hövs i enskilda fall för att hindra
spridning av en samhällsfarlig
sjukdom.
förenas med vite.
Om någon inte följer ett före-
läggande eller förbud, får nämn-
den förordna om rättelse på hans
bekostnad. Ett sådant beslut får
också meddelas utan föregående
föreläggande eller förbud, om
nämnden med hänsyn till risken
för smittspridning finner att rättel-
se bör ske utan dröjsmål.
§
En kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet får låta förstöra
gång- och sängkläder, husgeråd,
möbler och andra föremål av per-
sonlig natur samt låta avliva säll-
skapsdjur, om det är nödvändigt
för att hindra spridning av sam-
hällsfarlig sjukdom. Nämnden
skall betala skälig ersättning till
Prop. 1995/96:23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
den som har drabbats av ett beslut
om förstöring.
Prop. 1995/96:23
35 §
För att kunna fullgöra sina upp-
gifter enligt denna lag har miljö-
och hälsoskyddsnämnden rätt till
tillträde till områden, lokaler och
andra utrymmen varifrån smitta
kan spridas och får där göra un-
dersökningar och ta prov. För ut-
taget prov betalas inte ersättning.
För att kunna fullgöra sina upp-
gifter enligt denna lag har en
kommunal nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet rätt till tillträde till
områden, lokaler och andra utrym-
men varifrån smitta kan spridas
och får där göra undersökningar
och ta prov. För uttaget prov beta-
las inte ersättning.
38 §
Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångs-
isolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den
smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att
hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns
grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhåll-
ningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smitt-
spridning.
Tvångsisolering skall ske på
sjukhus som drivs av en lands-
tingskommun.
Tvångsisolering skall ske på
sjukhus som drivs av ett lands-
ting.
43
Den som är tvångsisolerad skall
tas väl om hand. Han skall få det
stöd och den hjälp som behövs
och motiveras att ändra sin inställ-
ning och livsföring så, att tvångs-
isoleringen kan upphöra.
§
Den som är tvångsisolerad skall
tas väl om hand. Han skall få det
stöd och den hjälp som behövs
och motiveras att ändra sin inställ-
ning och livsföring så, att tvångs-
isoleringen kan upphöra. Den
tvångsisolerade får inte utan stöd
i denna lag underkastas någon
annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med
isoleringen.
Den tvångsisolerade skall ges
tillfälle till sysselsättning och så-
dan fysisk träning som är lämplig
med hänsyn till hans ålder och
hälsotillstånd.
Den tvångsisolerade skall ges
möjlighet att dagligen vistas
utomhus under minst en timme,
om det inte finns synnerliga hin-
der mot detta.
43 a §
Den som är tvångsisolerad har
rätt att föra telefonsamtal och ta
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
emot besök i den utsträckning det
kan ske med hänsyn till vården
eller ordningen på sjukhuset. Be-
sök kan förvägras, om ändamålet
med tvångsisoleringen skulle mot-
verkas därav. Besök skall ske un-
der sådana former att risk för
smittspridning och införsel av så-
dan egendom som avses i 45 §
motverkas.
Den som är tvångsisolerad har
rätt att sända och, med den be-
gränsning som följer av 47 §, ta
emot brev och andra försändelser.
43 b §
Beslut om inskränkningar i
rättigheterna enligt 43 § andra
och tredje styckena eller 43 a §
meddelas av chefsöverläkaren ef-
ter samråd med smittskyddsläka-
ren.
Prop. 1995/96:23
50 §4
Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smitt-
skyddsläkaren efter samråd med chefsöverläkaren. Smittskyddsläkaren
får återkalla tillståndet om förhållandena kräver det.
Smittskyddsläkaren får överlåta
åt chefsöverläkaren att pröva
frågor om tillstånd att tillfälligt
vistas utanför sjukhusets område.
50 a §5
Landstingskommunen får förord-
na någon inom hälso- och sjuk-
vården legitimerad befattningsha-
vare, som har tillräcklig kompe-
tens och erfarenhet, att i chefs-
överläkares ställe fullgöra de upp-
gifter som chefsöverläkaren har
enligt 43 - 50 §§ vid tvångsisole-
ring av den som för smitta av in-
fektion av HIV.
Landstinget får förordna någon
inom hälso- och sjukvården legi-
timerad befattningshavare, som
har tillräcklig kompetens och er-
farenhet, att i chefsöverläkares
ställe fullgöra de uppgifter som
chefsöverläkaren har enligt
43-50 §§ vid tvångsisolering av
den som för smitta av infektion av
HIV.
Vad som sägs i denna lag om chefsöverläkaren gäller också den som
förordnats enligt första stycket.
51
Miljö- och hälsoskyddsnämndens
beslut enligt denna lag får över-
klagas hos länsrätten.
§
Beslut enligt denna lag av en
kommunal nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälso-
4 Senaste lydelse 1990:607.
5 Senaste lydelse 1991:880.
Nuvarande lydelse
52 §6
Smittskyddsläkarens beslut en-
ligt denna lag får överklagas hos
länsrätten om beslutet gäller
1. förhållningsregler enligt 17 §,
2. tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §,
3. avslag på en begäran att
tvångsisoleringen skall upphöra,
4. avslag på en begäran om till-
stånd att vistas utanför sjukhusets
område enligt 49 §,
5. återkallelse av tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område
enligt 50 §.
Chefsöverläkarens beslut enligt
48 får överklagas hos läns-
rätten.
Prop. 1995/96:23
Föreslagen lydelse
skyddsområdet får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Smittskyddsläkarens beslut en-
ligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol om
beslutet gäller
1. förhållningsregler enligt 17 §,
2. tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §,
3. avslag på en begäran att
tvångsisoleringen skall upphöra,
4. avslag på en begäran om till-
stånd att vistas utanför sjukhusets
område enligt 49 § eller medde-
lande av villkor i samband med
en sådan vistelse,
5. återkallelse av tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område
enligt 50 §.
Chefsöverläkarens beslut enligt
48 och 50 §§ får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Det-
samma gäller beslut enligt 43 b §
om beslutet innebär inskränkning-
ar i särskilt fall för en tvångsiso-
lerad.
Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare
får inte överklagas.
53 §
Socialstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 67 §
får överklagas hos kammarrätten.
Socialstyrelsens beslut om före
läggande enligt 67 § får överklä
gas hos allmän förvaltningsdom
stol.
57
I mål om tvångsisolering, som
väckts vid länsrätten genom an-
sökan av smittskyddsläkaren, skall
55 a §
I andra mål än sådana som av-
ser tvångsisolering eller upp-
hörande av tvångsisolering krävs
prövningstillstånd vid överklagan-
de till kammarrätten.
§7
I mål om tvångsisolering eller
om upphörande av tvångsisolering
skall länsrätten och kammarrätten
6 Senaste lydelse 1990:607.
7 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket
upphävs.
12
Nuvarande lydelse
länsrätten och kammarrätten hålla
muntlig förhandling, om detta inte
är uppenbart obehövligt. I and-
ra mål enligt denna lag prövar
rätten om det finns skäl att hålla
muntlig förhandling.
Om någon part begär muntlig
förhandling, skall sådan hållas.
Parterna skall upplysas om sin
rätt till muntlig förhandling.
Föreslagen lydelse
hålla muntlig förhandling, om det-
ta inte är uppenbart obehövligt.
Muntlig förhandling skall alltid
hållas i sådana mål om någon
part begär det. Parterna skall
upplysas om sin rätt att begära
muntlig förhandling.
Prop. 1995/96:23
Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen
till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.
62 §8
Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av
1. smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,
2. smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall
tas om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller
39 §,
3. smittskyddsläkaren eller chefsöverläkaren för att återföra den som
har avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt
omhändertagen eller tvångsisolerad, eller den som inte har återvänt till
sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har
gått ut eller återkallats,
4. miljö- och hälsoskyddsnämn-
den för att bereda nämnden till-
träde till områden, lokaler och
andra utrymmen som avses i 35 §,
4. en kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet för att bereda
nämnden tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som
avses i 35 §,
5. Socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.
67
Socialstyrelsen får i sin tillsyns-
verksamhet meddela de föreläg-
ganden och förbud som behövs
för att denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av
lagen skall efterlevas.
Ett föreläggande eller förbud får
förenas med vite.
68
Socialstyrelsen har rätt att in-
spektera smittskyddsverksamhet
som bedrivs av smittskyddsläkare,
miljö- och hälsoskyddsnämnder
§
Socialstyrelsen får i sin tillsyns-
verksamhet meddela de föreläg-
ganden som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
Ett föreläggande får förenas med
vite.
§
Socialstyrelsen har rätt att in-
spektera smittskyddsverksamhet
som bedrivs av smittskyddsläkare,
kommunala nämnder med uppgif-
Senaste lydelse 1990:607.
13
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1995/96:23 |
|
och hälso- och sjukvårdspersonal. |
ter inom miljö- och hälso- |
14
Bilaga
Prop. 1995/96:23
Nuvarande lydelse
Anmälningspliktiga sjukdomar
1 Samhällsfarliga
sjukdomar
1.1 difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B
hepatit non A non B
meningokockinfektion
polio
tuberkulos
virala hemorragiska febrar
exkl. hemorragisk nefrosonefrit
återfallsfeber
1.2 hepatit A
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest
rabies
salmonellainfektion
shigellos
tyfoidfeber
1.3 gonorré
infektion av HIV (humant
immunbristvirus)
klamy diainfektion
syfilis
2 Andra anmälnings-
pliktiga sjukdomar än
samhällsfarliga
2.1 amöbainfektion
hemorragisk nefrosonefrit
infektioner orsakade av aty-
piska mykobakterier
malaria
stelkramp
trikinos
tularemi
ulcus molle
2.2 botulism
campylobacter
Föreslagen lydelse
Samhällsfarliga sjukdomar
1.1 difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B
hepatit C
hepatit D
hepatit non A non B
non C non D non E
meningokockinfektion
polio
tuberkulos
virala hemorragiska febrar
exkl. nefropathia epidemica
återfallsfeber
1.2 hepatit A
hepatit E
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest
rabies
salmonellainfektion
shigellainfektion
tyfoidfeber
1.3 gonorré
infektion av HIV (humant
immunbristvirus)
klamy diainfektion
syfilis
ulcus molle
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:23
giardia lamblia
legionärssjuka
listerios
papegoj sjuka
toxoplasmainfektion
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
16
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §'
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som
avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett
sådant hem.
Får någon som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och är
verksam vid ett särskilt ungdoms-
hem kännedom om att den unge
har en sådan smittsam sjukdom
som enligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en samhälls-
farlig sjukdom, skall förestånda-
ren för hemmet underrättas, om
det inte står klart att det inte
finns risk för smittspridning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
‘Senaste lydelse 1993:2
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
Prop. 1995/96:23
17
Prop. 1995/96:23
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 43 § skall följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 .
Får någon som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och är
verksam vid ett LVM-hem känne-
dom om att en intagen har en så-
dan smittsam sjukdom som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) utgör
en samhällsfarlig sjukdom, skall
den som förestår vården vid hem-
met underrättas, om det inte står
klart att det inte finns risk för
smittspridning.
43 §
Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.
Beslut om överflyttning enligt
25 § andra stycket får förordnas
att gälla omedelbart, om det be-
hövs från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår vården
vid ett LVM-hem gäller omedel-
bart.
Beslut om överflyttning enligt
25 § tredje stycket får förordnas
att gälla omedelbart, om det be-
hövs från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår vården
vid ett LVM-hem gäller omedel-
bart.
Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla ome-
delbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
18
Prop. 1995/96:23
Härigenom föreskrivs att 47 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
47 §
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges åt en
särskild avdelning som består av
ledamöter eller ersättare i nämn-
den i ärenden som ankommer på
nämnden enligt 25 och 28 §§ den-
na lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27
och 43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga samt 13 £ lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Föreslagen lydelse
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges åt en
särskild avdelning som består av
ledamöter eller ersättare i nämn-
den i ärenden som ankommer på
nämnden enligt 25 och 28 §§ den-
na lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27
och 43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga samt 11 och 13 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1991:1667.
19
Prop. 1995/96:23
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvår-
den för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga för-
hållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i
annan medicinsk verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättpsykiatrisk
undersökning, insemination, fastställande av könstillhörighet, abort,
sterilisering, kastrering och åtgärder mot smittsamma sjukdomar.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos
myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn
över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patient-
journal inom enskild hälso- och sjukvård för upppgift om enskilds häl-
sotillstånd eller andra personliga förhållanden. Utan hinder av sekre-
tessen får uppgift lämnas till hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften
behövs för vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att upp-
giften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
En landstingskommunal eller kom-
munal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en
annan sådan myndighet för forsk-
ning eller framställning av statis-
tik eller för administration på
verksamhetsområdet, om det inte
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Vidare får
utan hinder av sekretessen uppgift
lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1984:1140) om
insemination, lagen (1988:1473)
om undersökning beträffande
HIV-smitta i brottmål och lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård.
En landstingskommunal eller kom-
munal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en
annan sådan myndighet för forsk-
ning eller framställning av statis-
tik eller för administration på
verksamhetsområdet, om det inte
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Vidare får
utan hinder av sekretessen uppgift
lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1984:1140) om
insemination, lagen (1988:1473)
om undersökning beträffande
HIV-smitta i brottmål, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård och smittskyddslagen (1988:1472).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1993:392.
20
Smittskyddslagen (1988:1472) trädde ikraft den 1 juli 1989. Lagen har
varit föremål för ändringar vid ett flertal tillfällen. Det har dock endast
varit fråga om följdändringar p.g.a ändringar i annan lagstiftning. Någon
översyn av lagens tillämpning har inte gjorts. Socialstyrelsen har däre-
mot överlämnat en rapport från januari 1992 från styrelsens arbetsgrupp
för översyn av smittskyddets funktion och därvid föreslagit vissa lag-
ändringar inom smittskyddets område. Socialstyrelsen har även i senare
skrivelse föreslagit ändringar i smittskyddslagen. Andra myndigheter;
Domstolsverket, Riksdagens ombudsmän och dåvarande Statens bakte-
riologiska laboratorium, har också inkommit med skrivelser om smitt-
skyddslagen. Vidare har Europarådets tortyrkommitté uppmärksammat
smittskyddslagen i en rapport om Sverige den 12 mars 1992. Skrivelser
med begäran om en översyn av smittskyddslagens tvångsbestämmelser
särskilt avseende HIV-infektion föreligger också från myndigheter, orga-
nisationer m.fl.
Lagförslagen i Socialstyrelsens rapport, senare skrivelse från Socialsty-
relsen och framställningar från andra myndigheter och tortyrkommittén
samt ytterligare frågor har behandlats i en promemoria från Socialdepar-
tementet som har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian Vissa ändringar i smittskydds-
lagen finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna samt en
sammanställning av deras yttrande finns i bilaga 2.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bila-
ga 4.
Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi åter-
kommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.10 och 5.11 samt i
författningskommentaren till de lagrum vilkas utformning Lagrådet
lämnat synpunkter på.
Prop. 1995/96:23
Smittskyddslagen (1988:1472) reglerar viss verksamhet till skydd mot
att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Smittsamma sjuk-
domar indelas enligt lagen i samhällsfarliga sådana och övriga smittsam-
ma sjukdomar. De sjukdomar - samhällsfarliga och andra - som skall
anmälas tas upp i en bilaga till lagen.
I varje landsting finns en smittskyddsläkare, som leder smittskyddet.
Socialstyrelsen har en övergripande tillsyn över landets smittskydd.
En läkare som konstaterat en anmälningspliktig smittsam sjukdom
skall göra anmälan till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet. Vid
vissa samhällsfarliga sjukdomar, t.ex. kolera, pest och rabies, skall an-
mälan göras även till den nämnd i kommunen som i smittskyddslagen
betecknas som miljö- och hälsoskyddsnämnden.
En anmälan om infektion av gonorré, infektion av HIV, klamydia-
infektion eller syfilis skall göras utan att den smittades namn, person-
nummer och adress eller den sannolika smittkällan anges. Enligt smitt-
skyddsförordningen (1989:301) skall sådan anmälan till smittskydds-
läkaren och Smittskyddsinstitutet innehålla uppgift om hemortslän och
om de två första och de fyra sista siffrorna i personnumret. Om en
HIV-smittad tillhör en riskutsatt grupp, skall denna grupp anges. Andra
uppgifter om identiteten får inte lämnas i anmälan. Smittskyddsläkaren
kan alltid på begäran få del av den smittades identitet.
Den person som har anledning att tro att han är smittad av en sam-
hällsfarlig sjukdom skall utan dröjsmål söka läkare. Läkaren får göra
nödvändiga provtagningar och undersökningar. Om patienten visar sig
vara smittad skall han lämna upplysning till läkaren om den troliga
smittkällan och om han kan ha smittat andra. Den behandlande läkaren
kan meddela förhållningsregler som patienten är skyldig att följa.
Sådana regler får när det gäller en samhällsfarlig sjukdom avse patien-
tens kontakter med läkaren, hygien, isolering i hemmet, arbete och skol-
gång samt livsföring i övrigt. Reglerna antecknas i patientjournalen. Den
behandlande läkaren skall också så långt det är möjligt se till att för-
hållningsreglema följs. Patienten kan få reglerna prövade av smitt-
skyddsläkaren, som kan ändra dem.
Om en patient, som är smittad av infektion av HIV, inte har följt, eller
misstänks inte ha följt förhållningsreglerna och den behandlande läkaren
anmäler förhållandet till smittskyddsläkaren, skall denne - om han be-
dömer att så behövs - underrätta socialnämnden, polismyndigheten och
frivårdsmyndigheten. Uppgift lämnas därvid om vem som reglerna gäl-
ler och deras innebörd.
Om någon av de nämnda myndigheterna efter en sådan underrättelse
skulle uppmärksamma förhållanden som tyder på att reglerna inte följs,
skall de anmäla detta till den smittskyddsläkare, som lämnat underrättel-
sen till dem.
En behandlande läkare skall föra patientjournal. En patient kan begära
att få en anonym provtagning för infektion av HIV. Ingen registrering
görs om patienten inte är smittad. Är patienten däremot smittad måste
en patientjournal upprättas med identitetsuppgifter.
Enligt 7 kap. sekretesslagen (1980:100) får uppgifter inte lämnas ut
från hälso- och sjukvården om den enskildes hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Detsamma gäller
i annan medicinsk verksamhet, såsom åtgärder mot smittsamma sjukdo-
mar. Ett undantag är undersökning om HIV-smitta i brottmål där mål-
sägande får veta resultatet av undersökningen. Bestämmelser finns i
brottsbalken om straff för den som bryter mot sekretessreglerna.
Prop. 1995/96:23
22
Det anses vara en medborgerlig plikt att låta undersöka sig vid miss-
tanke om att man blivit smittad av en samhällsfarlig sjukdom. Denna
plikt är också lagstadgad. Något straff finns inte stadgat i smittskydds-
lagen för den som inte iakttar bestämmelserna. Däremot kan smitt-
skyddsläkaren besluta att den som har anledning att tro att han är smit-
tad skall undersökas av en läkare, som underrättar smittskyddsläkaren
om undersökningsresultatet. Smittskyddsläkaren kan också besluta om
tillfälligt omhändertagande på sjukhus om det av särskilda skäl behövs
för att förhindra befarad smittspridning av samhällsfarliga sjukdomar
med undantag av de veneriska.
Smittskyddsläkaren kan vidare ansöka hos länsrätten om tvångsisole-
ring av någon som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om denne
inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra
smittspridning. Länsrätten beslutar om tvångsisoleringen, som skall ske
på sjukhus som drivs av ett landsting eller av en kommun som inte
ingår i ett landsting. Beslut om tvångsisolering meddelas också om det
finns grundad anledning att anta att den smittade inte följer förhåll-
ningsreglema och detta innebär en uppenbar risk för smittspridning.
Skulle det inte gå att avvakta länsrättens beslut utan fara, får smitt-
skyddsläkaren fatta beslutet om tvångsisolering. Sådant beslut skall
omedelbart underställas länsrätten. Länsrättens beslut kan överklagas
hos kammarrätten.
I de undantagsfall när en smittad person är en uppenbar smittrisk för
det övriga samhället, har det framstått som otillräckligt att endast
rättsliga påföljder i efterhand, t.ex. enligt brottsbalken, kan komma i
fråga. Gärningen, dvs. smittspridningen, har ansetts böra kunna för-
hindras så att andra människor inte kommer till skada.
Tvångsisolering får pågå under högst tre månader, men länsrätten kan
på ansökan av smittskyddsläkaren besluta att förlänga tiden med högst
sex månader åt gången. När det inte längre finns skäl för tvångsisolering
skall smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att den skall upphöra.
Han skall också ofördröjligen ta ställning till frågan om upphörande om
den tvångsisolerade begär detta.
Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall få det stöd
och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och
livsföring så att tvångsisoleringen kan avslutas. Siktet för åtgärderna
skall alltså vara inställt på att tvångsisoleringen skall kunna upphöra.
Den tvångsisolerade får underkastas den begränsning av rörelsefriheten
som är nödvändig för att tvångsisoleringen skall genomföras. Han får
emellertid ges tillstånd att under viss tid vistas utanför sjukhusets om-
råde. Tillstånd beslutas av smittskyddsläkaren. Sådan permission kan
ges för att den tvångsisolerade skall kunna få tillfälle att visa att han är
villig till och har förmåga att leva så att smittspridning inte sker.
Den tvångsisolerade får inte inneha narkotika eller alkohol eller egen-
dom som kan skada honom eller annan, m.m. Sådant får omhändertas.
Chefsöverläkaren kan besluta om kroppsvisitation som dock inte får
Prop. 1995/96:23
23
göras mer ingående än vad ändamålet kräver. All den hänsyn som om-
ständigheterna medger skall iakttas och ett vittne skall närvara om detta
är möjligt. Vidare kan chefsöverläkaren besluta att försändelser till den
tvångsisolerade får kontrolleras så att de inte innehåller narkotika eller
någonting annat som den tvångsisolerade inte får inneha.
Genom ett tillägg i smittskyddslagen - 50 a § - får landstinget för-
ordna någon att fullgöra chefsöverläkarens uppgifter vid tvångsisolering.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: I smittskyddslagen (1988:1472) skall benäm-
ningarna landstingskommun, hälso- och sjukvårdsnämnd respektive
miljö- och hälsoskyddsnämnd ersättas av benämningarna landsting,
sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
respektive kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet. Vidare skall Statens smittskyddsinstitut benäm-
nas Smittskyddsinstitutet. Hänvisningarna i lagen till länsrätt skall
ändras till allmän förvaltningsdomstol.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga erinringar mot försla-
gen.
Skälen för regeringens förslag: I samband med nya kommunallagens
(1991:900) tillkomst ersattes termen landstingskommun med landsting.
Samtidigt togs bestämmelserna om att vissa nämnder skulle finnas bort
och det är numera fullmäktige i kommunen eller landstinget som be-
stämmer vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra kommunens
eller landstingets uppgifter. Till följd härav skall benämningarna lands-
tingskommun, hälso- och sjukvårdsnämnd respektive miljö- och hälso-
skyddsnämnd ersättas med benämningarna landsting, sådan nämnd som
avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) respektive kommunal
nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Den myndighet som i smittskyddslagen benämns Statens smitt-
skyddsinstitut har i andra sammanhang benämnts Smittskyddsinstitutet,
se bl.a. instruktionen för institutet (förordning [1993:110] med instruk-
tion för Smittskyddsinstitutet). Den rätta benämningen skall vara Smitt-
skyddsinstitutet vilket föranleder ändringar i smittskyddslagen.
Numera framgår det av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar att länsrätt skall vara första domstolsinstans i ärende
som skall prövas av allmän förvaltningsdomstol. Härav följer att det inte
särskilt behöver regleras i smittskyddslagen. Bestämmelserna om att
24
överklagande skall göras till länsrätten skall därför ändras till allmän Prop. 1995/96:23
förvaltningsdomstol.
Regeringens förslag: Riksdagen skall i lag bestämma vilka smitt-
samma sjukdomar som skall anses vara samhällsfarliga. Regeringen
skall i förordning föreskriva vilka övriga smittsamma sjukdomar som
skall vara anmälningspliktiga.
Sjukdomen ulcus molle skall i bilagan till smittskyddslagen tas upp
som samhällsfarlig under de veneriska sjukdomarna och behandlas
på samma sätt som de. Hepatit non A non B skall delas upp i hepatit
C, D och E samt övriga hepatiter (hepatit non A non B non C non D
non E). De skall ingå bland de samhällsfarliga sjukdomarna. De
anmälningspliktiga sjukdomarna skall konsekvent anges med namnen
på sjukdomarna.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
frånsett att övriga hepatiter, dvs. hepatit non A non B non C non D non
E, inte föreslogs ingå bland de anmälningspliktiga sjukdomarna.
Remissinstanserna: Länsrätten i Norrbottens län och Sveriges advo-
katsamfund anser inte regeringen skall bemyndigas att bestämma vilka
sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga utöver de samhällsfarliga.
Smittskyddsinstitutet föreslår, för att snabbare kunna anpassa listan efter
epidemiologiska förändringar, att Socialstyrelsen i samråd med Smitt-
skyddsinstitutet bör få bestämma vilka sjukdomar som skall vara an-
mälningspliktiga utöver de samhällsfarliga sjukdomarna. Smittskydds-
institutet föreslår vidare att sorkfeber benämns nephropathia epidemica,
vilket är ett internationellt accepterat namn. Örebro läns landsting anser
också att Socialstyrelsen skulle kunna besluta vilka sjukdomar som skall
vara anmälningspliktiga utöver de samhällsfarliga sjukdomarna. Social-
styrelsen anför att den restgrupp av hepatiter (hepatit non A non B non
C non D non E) som ännu inte kunnat identifieras bör finnas kvar bland
de samhällsfarliga sjukdomarna men att det bör ankomma på Social-
styrelsen att utforma terminologin och kriterierna för anmälan. Rätts-
medicinalverket anför att hepatit UNS, dvs. sådana hepatiter där under-
gruppen inte kunnat fastställas, borde ingå bland de samhällsfarliga
sjukdomarna. Övriga remissinstanser har inga erinringar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Smittskyddslagen (1988:1472) regle-
rar vissa skyddsåtgärder mot smittsamma sjukdomar. Smittsamma sjuk-
domar indelas i samhällsfarliga och övriga sjukdomar. De samhällsfarli-
ga sjukdomarna omfattar i första hand sådana sjukdomar som kan ut-
göra ett allvarligt hot mot befolkningens hälsotillstånd. De samhällsfarli-
ga och vissa övriga smittsamma sjukdomar är anmälningspliktiga och
anges i en bilaga till smittskyddslagen. Anmälningsplikten gäller för
läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats. Anmälan
25
skall göras till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet och i vissa
fall även till kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet. I bilagan till smittskyddslagen är de samhällsfarli-
ga sjukdomarna indelade i tre grupper; de som även skall anmälas till
kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området (bilagan 1.2), de veneriska sjukdomarna (bilagan 1.3) och de
övriga samhällsfarliga sjukdomarna (bilagan 1.1). Övriga anmälnings-
pliktiga sjukdomar är indelade i två grupper; de som även skall anmälas
till kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet (bilagan 2.2) och övriga (bilagan 2.1).
En person som drabbats av en samhällsfarlig sjukdom kan i vissa fall
bli föremål för tvångsåtgärder från samhällets sida. De samhällsfarliga
sjukdomarna bör därför vara reglerade i lag. När det gäller de övriga
anmälningspliktiga sjukdomarna kan personer med sådan smitta inte
utsättas för något tvång från samhällets sida. Vilka andra smittsamma
sjukdomar än de samhällsfarliga som bör vara anmälningspliktiga kan
dessutom variera även i ett kort tidsperspektiv. Det är därför en fördel
om förfarandet i samband med påförande och avförande av sjukdomar
från en sådan lista kan förenklas och framförallt göras mindre tidskrä-
vande. Regeringen bör därför i förordning få föreskriva vilka
smittsamma sjukdomar, som utöver de samhällsfarliga, skall vara an-
mälningspliktiga. Detta innebär att dessa sjukdomar kommer att upptas
i bilaga till smittskyddsförordningen (1989:301) i stället för till själva
lagen. En konsekvens härav blir att regeringen också kommer att före-
skriva vilka av dessa sjukdomar som skall föranleda anmälan till den
kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området.
Sjukdomen ulcus molle är en venerisk sjukdom. Den fanns inte med
bland de anmälningspliktiga sjukdomarna i det förslag som förelädes
riksdagen inför smittskyddslagens tillkomst. I en motion yrkades emel-
lertid att sjukdomen skulle inkluderas bland de samhällsfarliga sjukdo-
marna. Socialutskottet (bet. 1988/89:SoU9 s. 5) ansåg inte att sjukdo-
men kunde anses utgöra ett så allvarligt hot mot befolkningens hälsotill-
stånd att den borde betecknas som samhällsfarlig men att det fanns skäl
att upprätthålla kontrollen över sjukdomens utbredning. Sjukdomen togs
därför upp såsom en annan anmälningspliktig sjukdom än en samhälls-
farlig sådan. Sjukdomen har flera likheter med de veneriska sjukdomar
som är att anse som samhällsfarliga. Den har före den nu gällande
smittskyddslagens tillkomst behandlats på samma sätt som de sistnämn-
da. Det saknas skäl att ha ett annat förfarande för denna sjukdom än vad
som gäller för liknande sjukdomar. Ulcus molle bör därför föras in un-
der de samhällsfarliga veneriska sjukdomarna.
Hepatit non A non B, dvs. sådana hepatiter som inte är hepatit A eller
B, är upptagna under de samhällsfarliga sjukdomarna. Hepatit non A
non B kan numera identifieras som hepatit C, D, E och övriga hepatiter
(hepatit non A non B non C non D non E). Hepatiterna C, D och E bör
även fortsättningsvis anses vara samhällsfarliga sjukdomar och därmed
anmälningspliktiga. Hepatit C och D kan jämställas med hepatit B och
Prop. 1995/96:23
26
bör tas upp i samma grupp. Hepatit E kan jämställas med hepatit A och
bör således tas upp i samma grupp som den. De övriga hepatiterna bör,
såsom Socialstyrelsen påpekat, också fortfarande anses vara samhälls-
farliga och vara kvar i samma grupp som de tidigare ej identifierbara
hepatiterna.
De anmälningspliktiga sjukdomarna bör konsekvent anges med sjuk-
domens namn. Således bör hänvisningen till hemorragisk nefrosonefrit
vara nephropathia epidemica, som är den internationella benämningen
på sjukdomen. Sjukdomen shigellos bör benämnas shigellainfektion.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Alla anmälningspliktiga sjukdomar utom de
veneriska (1.3 bilagan till smittskyddslagen [1988:1472]) skall an-
mälas med uppgift om den smittades identitet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har
inget att erinra mot förslaget. Sveriges advokatsamfund avstyrker dock
upphävandet av identitetsskyddet vid andra anmälningspliktiga sjukdo-
mar än samhällsfarliga med motiveringen att skälen för upphävande av
identitetsskyddet inte är så tungt vägande att skyddet för den enskildes
identitet bör träda åt sidan. Länsrätten i Uppsala län anser inte att det
finns tillräckligt starka skäl att ha starkare identitetsskydd vid veneriska
sjukdomar än vid andra sjukdomar. Länsrätten anför att det är fråga om
uppgiftsskyldighet mellan behandlande läkare och smittskyddsläkaren
och Smittskyddsinstitutet, dvs. till myndigheter för vilkas verksamhet
den stränga sekretessregeln i 7:1 sekretesslagen (1980:100) gäller och
att behovet att begränsa uppgiftsskyldigheten därför inte förefaller så
stort.
Skälen för regeringens förslag: Enligt smittskyddslagen skall en an-
mälan om en samhällsfarlig sjukdom innehålla uppgifter om den smitta-
des identitet, den sannolika smittkällan, de sannolika smittvägarna, de
förhållningsregler som läkaren meddelat, de åtgärder som läkaren vid-
tagit för att förhindra smittspridning och andra uppgifter av betydelse
för smittskyddet. En anmälan angående en venerisk sjukdom skall dock
inte innehålla uppgift om personens identitet och den sannolika smitt-
källan. En anmälan som avser en annan anmälningspliktig sjukdom än
en samhällsfarlig skall enligt lagen innehålla de uppgifter som behövs
för att kunna följa sjukdomens utbredning. Den skall inte innehålla
uppgift om den smittades identitet.
27
Om de smittade personernas identitet inte framgår av anmälan kan det
medföra att åtgärder för att begränsa smittspridningen hindras eller för-
dröjs. Det är ofta av vikt att det t.ex. snabbt går att utreda var smittkäl-
lan är. Utredningsarbetet underlättas i det avseendet om den smittades
identitet är känd. Det kan också vara av stor betydelse att smittskydds-
läkaren med sitt kunnande och sin erfarenhet kan ge råd och informa-
tion i det enskilda fallet. För att underlätta smittskyddsarbetet bör därför
huvudregeln vara att identitetsuppgifterna skall anges. När det gäller de
veneriska sjukdomarna (1.3 bilagan till smittskyddslagen) kan dock
uppgifterna vara så känsliga och behovet av skydd för den enskildes
integritet så stort att identitetsuppgiften inte bör anges.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Anmälan av samhällsfarliga sjukdomar till den
kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet skall göras även om omständigheterna klart visar att
smittkällan finns utanför landets gränser.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra mot försla-
get.
Skälen för regeringens förslag: Samhällsfarliga sjukdomar skall i
vissa fall anmälas till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Sådan anmälan är motiverad av
att åtgärder kan behöva vidtas i den fysiska miljön. Det kan t.ex. vara
åtgärder inom livsmedelshanteringen eller smittrening av en vattentäkt.
Åtgärderna vidtas i regel för att eliminera smittkällan. Om smittkällan
inte finns inom landet kan det tyckas onödigt att anmälan skall göras
även till sådan nämnd. Det kan dock inte uteslutas att även smittkällor
belägna utomlands kan påkalla åtgärder från en sådan nämnd inom lan-
det. Åtgärder kan behöva vidtas t.ex. när det gäller personalhygien en-
ligt livsmedelslagen (1971:511) om en livsmedelsarbetare smittats av en
livsmedelsburen samhällsfarlig sjukdom även om smittkällan är belägen
utomlands. Anmälan enligt smittskyddslagen till den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet bör därför
ske även när smittkällan är belägen utanför landets gränser.
28
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: En läkare som i samband med obduktion fin-
ner smitta av anmälningspliktig sjukdom skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren, Smittskyddsinstitutet och i vissa fall den kom-
munala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området. Vidare skall en läkare vid mikrobiologiskt laboratorium,
som vid analys finner smittämne av annan samhällsfarlig sjukdom än
venerisk sådan eller av annan anmälningspliktig sjukdom också göra
anmälan. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Social-
styrelsen skall få meddela föreskrifter om undantag från anmälnings-
skyldigheten för läkare vid mikrobiologiskt laboratorium vad avser
vilken sjukdom som skall anmälas, vilka uppgifter som skall lämnas
och vart anmälan skall göras.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag vad
avser anmälningsskyldigheten för läkare vid mikrobiologiskt laborato-
rium men i promemorian föreslås inte att regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Socialstyrelsen skall få göra undantag från an-
mälningsskyldigheten. I promemorian lämnas inget förslag om att an-
mälningsskyldigheten skall gälla för läkare som i samband med obduk-
tion finner smitta av anmälningspliktig sjukdom.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det i lagen bör regleras
att uppgiftsskyldighet för laboratorierna skall föreligga för vissa smitt-
ämnen men anser det önskvärt att Socialstyrelsen i samråd med Smitt-
skyddsinstitutet får föreskriva vid vilka sjukdomar och smittämnen an-
mälan skall göras samt vilka ytterligare kriterier som skall gälla för
anmälan. Livsmedelsverket anser att det bör vara laboratoriet som an-
mälningsskyldigheten åvilar eftersom alla mikrobiologiska laboratorier
inte har tillgång till eller förestås av läkare. Gävleborgs läns landsting
anser att de mikrobiologiska laboratorierna endast bör göra anmälan till
smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet. Föreningen för medicinsk
mikrobiologi anser att laboratorierna, liksom vid den nuvarande frivilli-
ga rapporteringen, skall göra anmälan till Smittskyddsinstitutet med en
kopia till smittskyddsläkaren. Malmö kommunstyrelse anser att sekre-
tessfrågan bör utredas ytterligare innan anmälningsplikten för laboratori-
erna vidgas till annan kommunal nämnd än inom hälso- och sjukvården
och anför att enligt nuvarande praxis görs anmälan till bl.a. smittskydds-
läkaren. Gävleborgs läns landsting anser att antalet utförda analyser
skall rapporteras till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet av de
mikrobiologiska laboratorierna. Landstingsförbundet anser att det bör
prövas om inte också antalet undersökta patienter bör rapporteras för att
kravet på hög kvalitet vid analysarbetet skall kunna tillgodoses. Smitt-
skyddsläkarföreningen och Folkhälsosekretariatet i Göteborgs stad anser
att antalet undersökta prover skall anmälas samt att laboratoriernas an-
mälningsskyldighet även skall omfatta de veneriska sjukdomarna. Rätts-
medicinalverket föreslår att även rättsmedicinska avdelningar skall an-
mäla sina fynd till smittskyddsläkaren.
Skälen för regeringens förslag: Behandlande läkare skickar prov från
sina patienter till mikrobiologiska laboratorier för analys. Av Socialsty-
relsens rapport från 1992, Rapport från Socialstyrelsens arbetsgrupp för
översyn av smittskyddets funktion, framgår att laboratorierna veckovis
sammanställer sina resultat av smittosamma sjukdomar hos människa
vilka påvisats vid laboratorierna för redovisning till bl.a. smittskydds-
läkaren. Denna frivilliga rapportering har fungerat väl. Önskemål har
framförts om att denna rapportering skall ges fastare former. Det finns
flera fördelar med att sådan rapportering görs. Det ger bland annat en
möjlighet till snabb överblick om spridningen av den smittosamma sjuk-
domen. När det gäller de veneriska sjukdomarna är behovet av en rap-
portering från laboratorierna inte lika stort. Risken för en snabb utbred-
ning är mindre eftersom smittan nästan uteslutande förs vidare genom
sexuella kontakter. Anmälan om analysfynd av smittämne av anmäl-
ningspliktiga sjukdomar - med undantag av de veneriska - bör därför
göras till smittskyddsläkaren, Smittskyddsinstitutet och den kommunala
nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet också
av läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, dvs. en reglering av den
faktiska tillämpningen bör ske.
Socialstyrelsen och Föreningen för medicinsk mikrobiologi har påtalat
att förutsättningarna för anmälan är olika för de fynd som görs av den
behandlande läkaren och de fynd som görs av laboratoriet. Förekomsten
av vissa bakterier behöver inte innebära att det är fråga om ett sjuk-
domsfall som skall anmälas. Detta kan vara svårt för läkaren vid labora-
toriet att avgöra. Ibland är det viktigt för smittskyddsläkaren att snabbt
få en överblick av det epidemiologiska läget. Vid sådana tillfällen är det
inte alltid nödvändigt att anmälan görs till den kommunala nämnd som
fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Det varierar
mellan de olika anmälningspliktiga sjukdomarna, vilka uppgifter från de
mikrobiologiska laboratorierna som är av värde för att kunna bedöma
smittskyddsbehovet och vart anmälan skall göras. Det är därför lämpligt
att låta regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen
meddela föreskrifter om undantag från den i lagen föreskrivna anmäl-
ningsskyldigheten när det gäller viss sjukdom, uppgift i anmälan eller
vart anmälan skall göras.
Flera remissinstanser har påtalat ett behov av att antalet undersökta
prover anges av läkarna vid laboratorierna. Det skäl som åberopats är att
det behövs för att kunna bedöma det epidemiologiska läget; är det p.g.a.
att antalet provtagningar minskar som antalet anmälningar minskar? En
sådan uppgiftsskyldighet medför dock andra frågeställningar, t.ex. om
antalet undersökta prover bör rapporteras även om inga anmälningsplik-
tiga fynd gjorts. Underlaget för att nu införa en allmän uppgiftsskyldig-
het för antalet undersökta prover kan inte anses tillräckligt.
Något sådant förslag framläggs därför inte i detta sammanhang.
Rättsmedicinalverket föreslår att även rättsmedicinska avdelningar
skall anmäla sina fynd till smittskyddsläkaren. Skälet är att även de
Prop. 1995/96:23
30
rättsmedicinska avdelningarna skickar prover för analys till mikrobiolo-
giska laboratorier. De fynd som laboratorierna gör kommer således att
genom den föreslagna lagändringen att omfattas av anmälningsskyldig-
heten. Det är av betydelse för smittskyddsverksamheten att smittkällan
spåras. Det gäller även om smittan upptäcks när någon har avlidit. Även
i de fallen bör utredning göras var smittan kommit från och om den
spridits. Ofta är det den läkare som utför obduktion som uppmärk-
sammar smitta hos avlidna. För att någon oklarhet inte skall råda om att
även läkare som utför obduktion omfattas av anmälningsskyldigheten
för smitta som konstateras hos avliden bör detta direkt framgå av lag-
texten.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Anmälan skall göras till smittskyddsläkaren i
det område där den anmälande läkaren har sin yrkesverksamhet. Ett
smittskyddsärende skall kunna överlämnas till en smittskyddsläkare
i ett annat landsting om det är lämpligt och de berörda
smittskyddsläkarna är överens.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga erinringar mot försla-
gen.
Skälen för regeringens förslag: Av smittskyddslagen framgår inte till
vilken smittskyddsläkare anmälan skall göras. Det framgår heller inte
helt klart att en smittskyddsläkare kan överlämna ett ärende till en an-
nan smittskyddsläkare. I båda fallen bör reglering ske för att undvika
oklarheter. Naturligast är att anmälande läkare lämnar anmälan till smitt-
skyddsläkaren i det landsting inom vilket läkaren själv är verksam. I de
fall patienten är bosatt inom ett annat landsting och smittskyddsläkaren
där lämpligen bör vara den som har hand om smittskyddsärendet kan
den smittskyddsläkare som fått anmälan, efter överenskommelse med
den smittskyddsläkare som lämpligen bör handlägga det, överlämna
ärendet till denne. Detsamma gäller i det fall den smittade flyttar eller
ärendet av annan anledning bör handläggas av arman smittskyddsläkare.
Regeringens förslag: Föreståndare för ett särskilt ungdomshem eller
LVM-hem skall kunna underrättas om hälso- och sjukvårdspersona-
len verksam vid hemmet får kännedom om att någon som vistas där
har en samhällsfarlig sjukdom, om det inte står klart att det inte
finns risk för smittspridning.
31
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker för-
slagen till ändringar i LVM och LVU samt anför att det knappast verkar
motiverat att låta den motsvarande bestämmelsen i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt ha en annan formulering. Länsrätten i Norrbotten
anser att, efter mönster av lagen om kriminalvård i anstalt, underrättelse
bör begränsas till de fall där det behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas. Övriga remissinstanser har ingen erinran mot
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer kan det vara av
intresse för personalen vid särskilda ungdomshem och LVM-hem att ha
kännedom om vilka intagna som är smittbärare, särskilt av de samhälls-
farliga sjukdomarna. Det kan behövas för att erforderliga skyddsåtgärder
skall kunna vidtas för att förhindra smittspridning. I 37 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt stadgas att, när hälso- och sjuk-
vårdspersonal inom kriminalvården får kännedom om att en intagen
lider av sådan smittsam sjukdom som enligt smittskyddslagen utgör en
samhällsfarlig sjukdom, styresmannen skall underrättas om detta, om det
behövs med hänsyn till faran att smittan skall spridas. Motsvarande
underrättelseskyldighet till föreståndaren för en tvångsinstitution enligt
LVU och LVM saknas. Enligt gällande sekretessbestämmelser kan häl-
so- och sjukvårdpersonal anställda eller anlitade av ett sådant hem nor-
malt inte lämna uppgifter vidare till övrig personal om att någon av
patienterna har en smittsam sjukdom. Den enskilde kan dock lämna sitt
samtycke till att uppgiften lämnas ut. För andra intagnas och persona-
lens säkerhet bör ett sådant sekretessgenombrott få ske även om den
enskilde inte lämnat sitt samtycke i de fall det behövs med hänsyn till
smittrisken. De som oberoende av eget samtycke blivit intagna på sär-
skilda ungdomshem eller på LVM-hem skall naturligtvis vara garantera-
de att inte där utsättas för risk att smittas av allvarliga sjukdomar. Även
av den anledningen är det viktigt att föreståndaren kan vidta nödvändiga
åtgärder. Med hänsyn till den enskildes integritet bör uppgiftslämnandet
begränsas till de fall där det är av särskild vikt att hindra smittspridning.
Sekretessgenombrott bör därför kunna ske endast i de fall det är fråga
om en samhällsfarlig sjukdom. Bestämmelser bör tas in av innebörd att
hälso- och sjukvårdspersonal verksam vid särskilda ungdomshem och
hem för vård av vissa missbrukare (LVM-hem), som får kännedom om
att någon som vårdas i hemmet har en samhällsfarlig sjukdom, skall
underrätta den som förestår vården vid hemmet om detta om det inte
står klart att det inte föreligger risk för smittspridning. Personalen be-
höver inte vara anställd vid hemmet utan kan på annat sätt vara anlitad
för att svara för vården för att anses vara verksamma vid hemmet. Visst
tillägg med denna innebörd föreslås därför i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga samt 26 a § lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall. Formuleringen är något mera långt-
gående än vad som gäller enligt 37 § lagen om kriminalvård i anstalt
för underrättelse till styresmannen. Detta får dock anses motiverat med
hänsyn till att de som vårdas enligt LVU eller LVM i mycket stor ut-
Prop. 1995/96:23
32
sträckning har allvarliga missbruksproblem, vilket ökar risken för sprid- Prop. 1995/96:23
ning av vissa smittsamma sjukdomar. Hovrätten över Skåne och Ble-
kinge har påtalat att förhållandena ur smittspridningssynpunkt kan vara
desamma på en kriminalvårdsanstalt som vid nu aktuella hem. En änd-
ring i lagen om kriminalvård i anstalt bör emellertid inte övervägas i
detta sammanhang.
Regeringens förslag: Tvångsisolerade enligt smittskyddslagen skall
ges en lagstadgad rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Detta
innebär, förutom vad som gäller idag, rätt till sysselsättning, fysisk
träning, möjlighet att dagligen vistas utomhus, att föra telefonsamtal,
att ta emot besök och att sända och ta emot brev eller andra försän-
delser. Syftet med tvångsisoleringen skall dock kunna beaktas vid
beslut om sådana rättigheter. Beslut om inskränkningar i rättigheter-
na skall kunna fattas av chefsöverläkaren efter samråd med smitt-
skyddsläkaren. Beslut i enskilda fall skall kunna överklagas till all-
män förvaltningsdomstol.
Smittskyddsläkaren skall kunna överlåta till chefsöverläkaren att
pröva frågor om tillstånd för tvångsisolerad att tillfälligt vistas utan-
för sjukhusets område.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer i
att de tvångsisolerade enligt smittskyddslagen skall ha en lagstadgad rätt
att leva ett så normalt liv som möjligt men har synpunkter på hur detta
skall komma till uttryck i lagtext. Kammarrätten i Jönköping har inget
att invända mot de föreslagna bestämmelserna men konstaterar att mot-
svarande reglering saknas i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Länsrätten i
Norrbottens län anför att när det gäller uppgiften att besluta i fråga om
tillstånd för tvångsisolerad att vistas utanför sjukhusets område bör det
ankomma på en allmän förvaltningsdomstol och inte på smittskydds-
läkaren att göra den kvalificerade prövning det är fråga om. Länsrätten
anför att vid prövningen av en tillståndsfråga bör på motsvarande sätt
som vid prövningen av tillstånd för den som genomgår rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning att vistas utanför sjukvårdsin-
rättningens område, omgivningens skyddsbehov beaktas och att det
därför bör övervägas att föra in en bestämmelse i smittskyddslagen efter
mönster av 10 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Skälen för regeringens förslag: De grundläggande fri- och rättighe-
terna, t.ex. yttrandefriheten, informationsfriheten och mötesfriheten, är
reglerade i regeringsformen. Rättigheterna kan endast begränsas genom
bestämmelse i lag. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nöd-
vändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. Tvångsisolering
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
33
enligt smittskyddslagen innebär begränsning av den enskildes fri- och
rättigheter. Av lagen framgår inte klart hur långt denna begränsning
sträcker sig. När det gäller vissa andra situationer där den personliga
friheten är berövad någon är särskilda inskränkningar reglerade i lag.
Det ligger i sakens natur att personer som är intagna på kriminalvårds-
anstalt är förhindrade att utöva vissa av sina fri- och rättigheter. I lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt är det föreskrivet att vården skall
utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga
följder av frihetsberövandet motverkas. Den intagne skall behandlas med
aktning för hans människovärde. Den intagnes rättigheter är lagreglerade
när det gäller t.ex. fritidssysselsättning, sändande och mottagande av
brev och andra försändelser, besök och telefonsamtal. När det gäller
häktade personer regleras det i lagen (1976:371) om behandling av häk-
tade och anhållna m.fl. Sådana personer får inte underkastas mera om-
fattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
häktningen samt ordning och säkerhet. Därutöver finns bestämmelser
om de häktades rätt till sysselsättning, utevistelse, besök, telefonsamtal
m.m.
Det är angeläget att även de tvångsisolerades rättigheter är klart de-
finierade. Syftet med tvångsisolering är enbart att hindra smittspridning.
Den isolerade bör mot denna bakgrund ha rätt till en så normal livs-
föring som möjligt utan att syftet med isoleringen äventyras. Detta bör
som Lagrådet påpekat klart framgå av lagen. I smittskyddslagen anges
att den tvångsisolerade skall tas väl om hand. Vad detta innebär anges
inte närmare. Även om de tvångsisolerade inte kan jämställas med dem
som avtjänar ett frihetsstraff, kan bestämmelserna i lagen om kriminal-
vård i anstalt ändå tjäna till viss vägledning. Den tvångsisolerade bör ha
minst motsvarande rättigheter. Den tvångsisolerade bör således ha rätt
att få tillfälle till fysisk träning, daglig utevistelse och sysselsättning.
Aktiviteterna får självfallet anpassas till den isolerades ålder och hälso-
tillstånd. Den tvångsisolerade bör också få en lagstadgad rätt att ringa
och ta emot telefonsamtal och ta emot besök, i den omfattning som
vården, risken för smittspridning och ordningen på sjukvårdsinrättningen
ger utrymme för det. Han eller hon bör också ha uttrycklig rätt att sända
och, med den begränsning som följer av 47 § (dvs. kontroll av att för-
sändelserna inte innehåller narkotika e.d.), ta emot brev och andra för-
sändelser. Det är vidare självklart att den isolerade skall ha möjlighet att
få del av vad som händer i omvärlden genom tidningar, television m.m.
Detta behöver inte regleras särskilt.
De tvångsisolerades möjlighet att vistas utanför sjukhusets område
under vissa förutsättningar finns redan reglerad i smittskyddslagen. Det
är smittskyddsläkaren som beslutar om sådana permissioner. I vissa fall
kan permission vara nödvändig med kort varsel och avse endast kortare
tid. Det kan t.ex. gälla när en nära anhörig blivit svårt sjuk. Sådana
tillfälliga permissioner bör smittskyddsläkaren kunna överlåta till chefs-
överläkaren att besluta om.
Länsrätten i Norrbottens län har föreslagit att bestämmelserna om till-
stånd att vistas utanför sjukhusets område utformas på motsvarande sätt
Prop. 1995/96:23
34
som i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, dvs. att allmän för-
valtningsdomstol skall pröva frågan om tillstånd. Nämnda lag är till-
lämplig på dem som bl.a. är dömda till vård, intagna på kriminalvårds-
anstalt eller häktade. Även om det är viktigt att prövningen av frågan
om tillstånd att vistas utanför inrättningen är kvalificerad för dem som
är tvångsisolerade enligt smittskyddslagen kan den inte jämställas med
den prövning som måste göras beträffande psykiskt störda som begått
allvarliga brott, där helt andra hänsyn måste tas. Tillstånd att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område för de patienter som är föremål
för psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, meddelas av chefsöverläkaren. Ej heller här görs således
någon prövning av domstol. Att smittskyddsläkaren i samråd med den
behandlande läkaren prövar frågan får därför anses vara en tillräckligt
kvalificerad prövning.
Beslut om inskränkningar i en tvångsisolerads rättigheter enligt de nya
bestämmelserna bör meddelas av chefsöverläkaren efter samråd med
smittskyddsläkaren. Chefsöverläkarens beslut bör kunna överklagas till
länsrätten.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Socialstyrelsens rätt att i sin tillsynsverksam-
het meddela förelägganden och förbud som behövs för att smitt-
skyddslagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall
efterlevas begränsas till att avse enbart rätt att meddela föreläggan-
den. Socialstyrelsens beslut om sådana förelägganden skall i första
hand överklagas till länsrätt. Prövningstillstånd skall krävas vid över-
klagande till kammarrätt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att möjligheten att vid vite
utfärda förbud bör kvarstå och anför att möjligheten ej har tillämpats
men väl utgjort ett stöd för smittskyddsarbetet. Länsrätten i Uppsala län
anser att det bör preciseras om det är länsrätten i Stockholms län som
avses bli besvärsinstans vid överklagande av Socialstyrelsens beslut om
föreläggande. Övriga remissinstanser har inte haft några synpunkter på
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt smittskyddslagen får Socialsty-
relsen i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden och förbud
som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd
35
av lagen skall efterlevas. Bestämmelsen infördes i samband med nu
gällande smittskyddslags tillkomst. I förarbetena (prop. 1988/89:5) har
bestämmelsen inte närmare motiverats. Det framgår dock (s. 45) att
smittskyddsläkaren kan, om någon skulle vägra lämna honom eller hen-
ne begärda upplysningar, vända sig till Socialstyrelsen för att få rättelse.
Enligt uppgift från Socialstyrelsen har styrelsen aldrig använt sig av
någon av möjligheterna.
Mot bakgrund av att det är oklart i vilka situationer och mot vem So-
cialstyrelsens möjlighet att utfärda förelägganden och förbud kan an-
vändas samt den omständigheten att de faktiskt aldrig använts finns det
skäl att ifrågasätta om bestämmelserna fyller någon funktion. Det är
emellertid av värde att Socialstyrelsen i sin tillsynsverksamhet har möj-
lighet att vidta någon åtgärd för att få rättelse om brister föreligger inom
smittskyddet. Ett exempel kan vara det som angavs i förarbetena till
smittskyddslagen, dvs. att behandlande läkare inte samarbetar med
smittskyddsläkaren och vägrar lämna ut begärda uppgifter. Socialstyrel-
sen möjligheter att vidta åtgärder i tillsynsarbetet bör begränsas till att
meddela förelägganden. Föreläggandet bör dock, liksom hittills kunna
förenas med vite. Det stöd i tillsynsarbetet som Socialstyrelsen i sitt
remissyttrande efterlyser torde härigenom vara tillgodosett.
Socialstyrelsens ifrågavarande beslut kan överklagas hos kammarrät-
ten. Riksdagen har uttalat att instansordningen i de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna principiellt bör vara att länsrätten är första domstols-
instans (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 24 f och s. 93, bet. 1992/93:JuU24,
rskr. 1992/93:289). Ett omfattande arbete pågår med att reformera in-
stansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna i enlighet med av
riksdagen godtagna riktlinjer (prop. 1993/94:133 och prop. 1994/95:27).
Med hänsyn härtill bör länsrätt vara första domstolsinstans även när det
gäller överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt smittskyddslagen.
Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är
huvudregeln att ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars län
ärendet först prövats. Socialstyrelsen är belägen i Stockholm och de
beslut som fattas centralt skall därför överklagas till Länsrätten i Stock-
holms län. Socialstyrelsen har också sex regionala tillsynsenheter och
deras beslut skall överklagas till länsrätten inom det län tillsynsenheten
är belägen (jfr. Regeringsrättens årsbok 1995 ref. 20).
Bestämmelsen om att prövningstillstånd skall krävas vid överklagande
till kammarrätt (se avsnitt 5.10) kommer även att omfatta mål om So-
cialstyrelsens föreläggande enligt smittskyddslagen.
Prop. 1995/96:23
36
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Länsrätt och kammarrätt skall, om det inte är
uppenbart obehövligt, hålla muntlig förhandling i mål om tvångs-
isolering även om de anhängiggjorts genom underställning av smitt-
skyddsläkaren. Detsamma skall gälla i mål om upphörande av
tvångsisolering. I andra mål enligt smittskyddslagen skall förvalt-
ningsprocesslagens regler om muntlig förhandling tillämpas.
Vidare skall beslut om villkor i samband med tillstånd att vistas
utanför sjukhusets område kunna överklagas till allmän förvaltnings-
domstol
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt
utom i mål som gäller tvångsisolering eller upphörande av tvångs-
isolering.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anser inte att det ur
rättssäkerhetssynpunkt är motiverat med en ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling i mål om tvångsvårdens upphörande eftersom begäran om
tvångsisoleringens upphörande kan framställas obegränsat antal gånger
och eftersom tvångsisolering som sträcker sig längre än tre månader
skall omprövas av domstol. Kammarrätten ifrågasätter vidare om det är
motiverat med en mer omfattande rätt till muntlig förhandling än vad
som gäller enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, enligt vilka den allmänna
regeln i förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller. Länsrätten i Norr-
bottens län förordar att smittskyddsläkaren skall få överklaga beslut av
länsrätt i mål enligt smittskyddslagen för att garantera tillgodoseende av
smittskyddsmtressen.
Skälen för regeringens förslag: Om den som för smitta av en sam-
hällsfarlig sjukdom inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs
för att hindra smittspridning eller om det finns grundad anledning anta
att den smittade mte följer meddelade förhållningsregler och underlåten-
heten innebär en uppenbar risk för smittspridning skall länsrätten besluta
om tvångsisolering. Ansökan härom görs av smittskyddsläkaren. Om
länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan avvaktas får smittskydds-
läkaren fatta beslut om tvångsisolering. Smittskyddsläkarens beslut skall
omedelbart underställas länsrättens prövning.
I mål där ansökan om tvångsisolering gjorts av smittskyddsläkaren
skall länsrätt och kammarrätt hålla muntlig förhandling om det inte är
uppenbart obehövligt. Samma skyldighet finns inte i de mål där smitt-
skyddsläkarens beslutat om tvångsisolering och som sedermera under-
ställts länsrättens prövning. Bestämmelsen om när muntlig förhandling
skall hållas har utformats med motsvarande bestämmelse i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall som förebild. Enligt den
lagen skall beslut om omedelbart omhändertagande av en person under-
37
ställas länsrättens prövning. Ett sådant tvångsomhändertagande är emel-
lertid av jämförelsevis kort varaktighet och erfordrar att en ansökan om
vård inkommer inom viss tid.
Efter domstolens prövning av smittskyddsläkarens underställda beslut
om tvångsisolering erfordras dock inte att någon ytterligare prövning
görs för att beslutet skall förbli bestående tills det inte längre finns skäl
för det. Beslutet gäller dock längst i tre månader, om inte ansökan om
förlängning görs. Rättsverkningarna av domstolens beslut efter ansökan
av smittskyddsläkaren om tvångsisolering och efter underställning av
beslut om sådan isolering är desamma. Samma skäl som åberopas för att
muntlig förhandling skall hållas i länsrätt i mål om tvångsisolering efter
ansökan av smittskyddsläkaren kan också åberopas när det gäller mål
efter underställning av smittskyddsläkarens beslut. För den enskilde
saknar det betydelse hur frågan har väckts vid domstolen. Frågan är
densamma, tvångsisolering eller ej, och är i båda fallen av lika stor
betydelse för den enskilde. Någon anledning att ha olika bestämmelser
när det gäller frågan om muntlig förhandling synes inte föreligga. En
bestämmelse om att muntlig förhandling skall hållas i länsrätt och kam-
marrätt i mål om tvångsisolering efter underställning av smittskydds-
läkarens beslut om sådan isolering bör således införas.
I promemorian har också föreslagits att de bestämmelser i smitt-
skyddslagen som anger att muntlig förhandling alltid skall hållas om
någon part begär det skall tas bort utom vad gäller i mål om tvångs-
isolering eller om upphörande av tvångsisolering. I övriga mål föreslås
i stället att förvaltningsprocesslagens (1971:291) bestämmelser skall
tillämpas. Det innebär att förfarandet är skriftligt men att muntlig för-
handling får hållas när det kan antas vara till fördel för utredningen eller
främja ett snabbt avgörande av målet. Enligt LVU gäller idag att munt-
lig förhandling skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt eller om
part begär det i mål om beredande eller upphörande av vård eller fly tt-
ningsförbud enligt lagen. Vad gäller mål enligt smittskyddslagen är det
självklart att muntlig förhandling skall hållas om part begär det då det
är fråga om tvångsisolering. Även då det är fråga om upphörande av
tvångsisolering är frågan så viktig för den enskilde att muntlig förhand-
ling bör hållas om det begärs. I övriga mål inkl, de som nu föreslås
tillkomma enligt denna proposition, t.ex. överklagande av inskränkning-
ar i rätten att ta emot besök m.m., är det inte alltid lika angeläget att
den enskilde personligen får framföra sina synpunkter muntligen inför
rätten. Det förtjänar också att påpekas att förvaltningsprocesslagens
bestämmelser gäller i mål om en intagens rättigheter enligt lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det torde i motsvarande mål en-
ligt smittskyddslagen vara tillräckligt att muntlig förhandling hålls när
det är till fördel för utredningen eller främjar ett snabbt avgörande. När
så är fallet bedöms av rätten. Smittskyddslagens bestämmelser bör där-
för ändras med LVU som förebild.
Den som är tvångsisolerad kan erhålla tillstånd att vistas utanför sjuk-
husets område. Sådant tillstånd meddelas av smittskyddsläkaren efter
samråd med chefsöverläkaren. Tillståndet får förenas med särskilda
Prop. 1995/96:23
38
villkor i syfte att stödja den smittade under vistelsen utanför sjukhuset
och att hindra smittspridning. Ett avslag på en begäran om tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område kan överklagas till länsrätten. Att vill-
kor i samband med ett sådant beslut kan överklagas framgår inte.
När det gäller villkor i samband med tillstånd att vistas utanför sjuk-
huset kan det göras gällande att det är en fråga som berör vårdens in-
nehåll och inte lämpligen bör prövas av domstol. Detta gäller även för
andra förhållningsregler som smittskyddsläkaren kan besluta om. Dessa
kan överklagas särskilt. Argumentet kan därför inte anses hållbart. En
sådan permission varom fråga är har stora likheter med permission för
någon som tvångsvårdas inom ramen för psykiatrisk vård. Både när det
gäller lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och när det gäller
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård kan den tvångsvårdade över-
klaga såväl chefsöverläkarens beslut om avslag på en begäran att få
vistas utanför vårdinrättningens område som chefsöverläkarens beslut
om villkor i samband med tillstånd att göra det. I likhet med vad som
gäller enligt dessa lagar bör det införas en möjlighet för de tvångsisole-
rade att överklaga smittskyddsläkarens beslut om villkor i samband med
permission.
Länsrätten i Norrbottens län har tagit upp frågan om smittskyddsläka-
rens möjlighet att överklaga beslut av domstol. Sådan möjlighet har
smittskyddsläkaren enligt gällande praxis (jfr. Regeringsrättens årsbok
1993 ref. 5). Något behov av att reglera denna rätt har inte visats före-
ligga-
I samband med reformeringen av instansordningen i de allmänna för-
valtningsdomstolarna (jfr. avsnitt 5.9) införs prövningstillstånd vid över-
klagande till kammarrätt. Det innebär att målet tas upp till prövning om
det finns anledning att ändra länsrättens avgörande, om det är av vikt
för ledningen av rättstillämpningen att överprövning görs eller om det
annars finns synnerliga skäl att pröva talan. I andra fall tas överklagan-
det inte upp av kammarrätten. I liknande mål om administrativa frihets-
berövanden har det inte införts prövningstillstånd och det bör heller inte
göras när det gäller mål om tvångsisolering eller upphörande av sådan
isolering. I andra mål enligt smittskyddslagen kan det dock vara av vikt
att försöka begränsa instanskedjan för att främja snabba avgöranden. Det
gäller t.ex. frågor om permission, begränsning i rätten till fysisk träning
och begränsningar i andra rättigheter enligt lagen. Prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätten bör därför krävas i andra mål enligt
smittskyddslagen än de som gäller tvångsisolering eller upphörande av
tvångsisolering.
Lagrådet har påtalat att den som överklagat ett beslut om tvångsisole-
ring samtidigt kan överklaga ett annat beslut, t.ex. om förbud att ta
emot besök, och att fråga då kan uppkomma om målet i sin helhet skall
handläggas utan krav på prövningstillstånd. Vidare anser Lagrådet det
angeläget att bestämmelserna om prövningstillstånd utformas och får
samma innebörd i de författningar som rör administrativa frihetsberö-
vande och att det är påkallat att frågan utreds närmare. Regeringen delar
Lagrådets uppfattning om konformitet vad avser bestämmelserna om
Prop. 1995/96:23
39
prövningstillstånd i lagstiftning som behandlar administrativa frihetsbe- Prop. 1995/96:23
rövande. Det är därför av vikt att erfarenheten av prövningstillstånd
enligt smittskyddslagen tas tillvara och utvärderas om det blir aktuellt
att införa sådant tillstånd i ytterligare lagstiftning med administrativt
frihetsberövande.
Regeringens förslag: Smittskyddsläkaren skall vara skyldig att läm-
na uppgifter om en enskild patient, som är nödvändiga för smitt-
skyddsarbetet, till behandlande läkare utan hinder av sekretess.
Promemorians förslag: Bestämmelserna om sekretess mellan smitt-
skyddsläkare och behandlande läkare bör inte ändras.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen hemställer om att smittskydds-
läkaren skall ges en skyldighet att till den behandlande läkaren i det
enskilda fallet lämna ut den information som är nödvändig för smitt-
skyddsverksamheten. Styrelsen anför bl.a. att det är önskvärt att smitt-
farliga beteenden tidigt korrigeras av den behandlande läkaren så att
minsta möjliga risk för smittspridning uppstår och utan att smittskydds-
läkaren i ett sent stadium tvingas tillgripa myndighetsåtgärder. Kammar-
rätten i Jönköping anser att det i smittskyddslagen (1988:1472) bör
klargöras att smittskyddsläkare och behandlande läkare kan samråda
utan hinder av bestämmelserna om sekretess. Kammarrätten förordar
också att det i smittskyddslagen införs en föreskrift om att samma upp-
gifter som lämnas till smittskyddsläkaren även får lämnas till förvalt-
ningsdomstol i mål om tvångsisolering och upphörande av tvångsisole-
ring. Folkhälsosekretariatet i Göteborgs stad anser det angeläget att
smittskyddsläkaren har rätt att ge den behandlande läkaren den informa-
tion om patienten som behövs för smittskyddsarbetet. Stockholm läns
landsting anser att det skulle gagna smittskyddet inom landstinget om
smittskyddsläkaren kan ges möjlighet att lämna uppgifter, utöver de som
behövs för den medicinska vården, till den behandlande läkaren om en
enskild patient. Svenska infektionsläkarföreningen, Svenska Läkaresäll-
skapet och Smittskyddsläkarföreningen anser också att informationsut-
bytet borde vara fritt mellan smittskyddsläkaren och den behandlande
läkaren.
Skälen för regeringens förslag: I smittskyddslagen (12 §) finns en
bestämmelse om att smittskyddsläkaren och den kommunala nämnd som
fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet bör samverka
med varandra och med myndigheter, behandlande läkare och andra som
bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet. Detta innebär inte
automatiskt att sekretess inte råder mellan dem. Möjligheten att lämna
ut uppgifter utan hinder av sekretess följer av andra bestämmelser.
Smittskyddsläkaren har alltid rätt att få upplysningar och del av uppgif-
40
ter i ett enskilt fall av t.ex. behandlande läkare. Detta följer direkt av
bestämmelserna i smittskyddslagen. Uppgiftslämnandet från smitt-
skyddsläkaren till behandlande läkare är däremot inte reglerat i smitt-
skyddslagen utan vägledning måste sökas på annat håll. Här gäller då
den sekretess som vanligtvis gäller inom hälso- och sjukvården eller i
annan medicinsk verksamhet såsom åtgärder mot smittsamma sjukdomar
(7 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100]), dvs. smittskyddsläkaren får bara
lämna ut uppgifter om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga
förhållande om det står klart att uppgiften kan lämnas utan att den en-
skilde eller någon honom närstående lider men. För vården är det i regel
en fördel om behandlande läkare har så bred information som möjligt
om patienten. De uppgifter som smittskyddsläkaren kan ha kännedom
om och som han anser kan behövas av behandlande läkare för vården
av en patient kan således i allmänhet lämnas ut till behandlande läkare
utan att det kan anses vara till men för patienten. Av bestämmelsen om
samverkan mellan smittskyddsläkaren och t.ex. behandlande läkare föl-
jer vidare att smittskyddsläkaren utan att gå in på någon enskild individ
kan informera om det epidemiologiska läget, åtgärder som allmänt sett
är lämpliga att vidta för att hindra spridning av viss sjukdom m.m. Flera
remissinstanser har påtalat behovet av att även uppgifter som gäller en
enskild smittbärare skall kunna lämnas till den behandlande läkaren från
smittskyddsläkaren utan hinder av sekretessbestämmelserna. Det är na-
turligtvis viktigt att smittskyddsarbetet inte i onödan hindras av att sek-
retess råder mellan smittskyddsläkaren och behandlande läkare. Det är
fråga om den enskildes rätt till integritet i förhållande till vikten av ett
effektivt smittskyddsarbete. I de flesta fall råder ingen motsättning mel-
lan dessa båda intressen. I de fall det gör det får betydelsen för samhäl-
let att effektivt kunna hindra spridningen av smittsamma sjukdomar
anses vara av större vikt än den enskildes intresse av integritet. Smitt-
skyddsläkaren bör således kunna lämna all information till den behand-
lande läkaren som har betydelse för smittskyddsarbetet. För att detta
skall kunna göras utan hinder av sekretessbestämmelserna måste en
skyldighet att lämna uppgifterna föreligga. Regeringen föreslår därför att
en sådan skyldighet skall införas i smittskyddslagen.
Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen kan uppgift, utan hinder av sekre-
tess, lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag
eller förordning. För att uppgift, för vilken sekretess gäller enligt sekre-
tesslagen, skall kunna röjas för en enskild erfordras att det anges i sek-
retesslagen eller lag eller förordning som sekretesslagen hänvisar till. En
bestämmelse om uppgiftsskyldighet för smittskyddsläkaren till behand-
lande läkare i smittskyddslagen är således tillräcklig för att uppgifter
skall kunna lämnas till behandlande läkare verksamma inom den offent-
liga vården. Såsom Lagrådet har påpekat erfordras emellertid ett tillägg
i sekretesslagen (1980:100) för att uppgifter skall kunna lämnas till
behandlande läkare inom enskild verksamhet.
Prop. 1995/96:23
41
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Smittskyddsläkaren skall kunna inhämta upp-
gifter om enskild som har viss samhällsfarlig sjukdom från andra
myndigheter och från hälso- och sjukvårdspersonal. Vilka samhälls-
farliga sjukdomar som detta skall gälla får föreskrivas av regeringen.
Regeringens bedömning: Någon självständig uppgiftsskyldighet för
socialnämnder eller andra myndigheter bör inte införas.
Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser det nödvändigt att smitt-
skyddsläkaren får möjlighet att ta del av myndigheters uppgifter obero-
ende av sekretess vid samtliga samhällsfarliga sjukdomar och att detta
bör regleras i smittskyddslagen. Länsrätten i Norrbottens län anser att
det bör ankomma på riksdagen att bestämma vilka sjukdomar som skall
kunna föranleda att smittskyddsläkaren inhämtar uppgifter om den som
för smittan från andra myndigheter och från hälso- och sjukvårdsperso-
nal.
Socialstyrelsen anser att det skall finnas möjlighet för socialtjänsten att
på eget iniativ lämna uppgifter till smittskyddsläkaren. Styrelsen anför
att socialtjänsten är den myndighet som i många fall har den regelbund-
na kontakt med de smittade personerna som utgör en förutsättning för
att få inblick i smittfarliga beteende. Svenska Läkare sällskapet anser att
det blir svårt att minska nysmittan av HIV-infektion utan möjlighet för
socialtjänsten att på eget initiativ lämna underrättelse till smittskydds-
läkaren om smittfarligt beteende. Länsrätten i Uppsala anser också att
det finns anledning att förorda en uppgiftsmöjlighet från socialtjänstens
sida till smittskyddsläkaren med hänsyn till att det är fråga om mycket
allvarliga sjukdomar och att smittskyddsintresset måste anses vara
mycket stort. Stockholms stad anser att möjligheten för socialtjänsten att
på eget iniativ kunna underrätta smittskyddsläkaren när de kommer i
kontakt med individer med en samhällsfarlig sjukdom som utsätter and-
ra för smittrisk ytterligare bör beaktas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Inom hälso- och
sjukvården gäller sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men
(7 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100]). Motsvarande sekretess gäller
inom socialtjänsten för uppgift om någon enskilds personliga förhållan-
den (7 kap. 4 § sekretesslagen). Sekretessen gäller också mellan myn-
digheter om inte uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (1 kap.
3 § och 14 kap. 1 § sekretesslagen). En myndighet får dock lämna ut
uppgift utan hinder av sekretess om det är nödvändigt för att myndig-
heten skall kunna fullgöra sin verksamhet (1 kap. 5 § sekretesslagen).
42
Enligt smittskyddslagen kan smittskyddsläkaren begära uppgifter om
HIV-smittade patienter från vissa myndigheter, däribland socialnämn-
derna, som han behöver för kunna fullgöra sina åligganden. När det
gäller HIV-smittade patienter är en socialnämnd, som av smittskydds-
läkaren erhållit underrättelse om att en viss person inte följer eller miss-
tänks inte följa givna förhållningsregler, även skyldig att anmäla till
smittskyddsläkaren om de uppmärksammar att förhållningsreglerna inte
följs. I övrigt saknas bestämmelser om uppgiftsskyldighet för social-
tjänsten.
Frågan om möjligheten för socialtjänsten att på eget initiativ lämna
uppgifter till smittskyddsläkaren har behandlats av JO i ett beslut den
18 maj 1994. I en anmälan önskade en kommundel snämnd att JO skulle
granska landstingets kurator och distriktsläkare vad gäller handläggning
av ärenden i fall där HIV-smittade enligt socialtjänsten inte följer smitt-
skyddslagens föreskrifter samt se över sekretesslagens bestämmelser om
information mellan myndigheter i dessa fall. Av beslutet framgår att
kommundelsnämnden uppgett att socialsekreterare i sitt arbete kommer
i kontakt med klienter som de misstänker är HIV-infekterade och lever
så att de utsätter andra för smittrisk samt att kommundelsförvaltningen
påtalat detta för landstinget utan att åtgärder vidtagits. JO tar i beslutet
upp frågor som hänger samman med överförande av sekretesskyddade
uppgifter mellan olika myndigheter och anför angående tillämpningen
av 1 kap. 5 § följande.
Enligt förarbetena skall bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt.
Det bör dock noteras att ett utlämnande med stöd av 1 kap. 5 § sek-
retesslagen inte förutsätter någon uppgiftskyldighet för myndigheten
utan bestämmelsen gäller generellt. För områden där mottagande
myndighet själv har möjlighet att begära in uppgifterna med stöd av
annan författningsbestämmelse, framstår sekretesskyddet som mindre
uttalat, och det kan många gånger vara en tillfällighet om uppgift be-
gärts eller ej beträffande viss information. I de fall där ett ingripande
från smittskyddsläkaren framstår som klart påkallat, är omständig-
heterna ofta även sådana att ingripandet har betydelse för socialför-
valtningens möjligheter att fullgöra sina åligganden. Det bör därför
enligt min mening även i här aktuell situation vara möjligt för social-
förvaltningen att på eget iniativ ta kontakt med smittskyddsläkaren
och upplysa denne om att information finns som smittskyddsläkaren
bör infordra från förvaltningen.
Verksamheten inom socialtjänsten bygger enligt socialtjänstlagen
(1980:620) på respekt för människors självbestämmande och integritet.
Insatserna skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde.
En grundläggande förutsättning för socialtjänstens arbete är att den
enskilde känner förtroende för verksamheten och känner att han eller
hon kan vända sig dit med sina problem utan att detta skall föranleda
ingripande från andra myndigheter. Detta skall vägas mot samhällets
önskan att effektivt kunna bekämpa spridningen av smittsamma sjuk-
domar. Att skälen för en effektiv bekämpning väger tungt har bl.a. visat
sig i det förhållandet att sekretessen för uppgifter inom socialtjänsten
delvis luckrats upp. Smittskyddsläkaren har möjlighet att, när det gäller
Prop. 1995/96:23
43
personer med viss angiven smitta, på eget initiativ erhålla uppgifter om
denne. Socialtjänsten har också en möjlighet att lämna ut uppgifter om
det behövs för fullgörandet av den egna verksamheten. En utvidgad
möjlighet eller skyldighet för socialtjänsten att på eget initiativ under-
rätta smittskyddsläkaren om att en person förmodas utsätta andra för
smittrisk kräver särskilda övervägande när det gäller konsekvenserna för
bl.a. missbrukarvården. Sådana överväganden bör ske i ett vidare sam-
manhang än vad som varit möjligt inom ramen för arbetet med den
promemoria som legat till grund för denna proposition.
Smittskyddsläkarens möjlighet att inhämta uppgifter om enskild från
bl.a. andra myndigheter gäller som nämnts enbart HIV-smittade patien-
ter. Det är naturligtvis olyckligt att den enskilde härigenom också blir
utpekad som bärare av HIV-smitta. En utvidgning av bestämmelsen till
att även omfatta en rätt att inhämta uppgifter om bärare av andra sam-
hällsfarliga sjukdomar måste dock förutsätta att det finns ett smitt-
skyddsintresse av att få tillgång till sådana uppgifter, vilka i övrigt bör
åtnjuta ett starkt sekretesskydd. Socialstyrelsen har pekat på att det för
samhällsfarliga sjukdomar finns behov av att få tillgång till sådana upp-
gifter. Det gäller bl.a. uppgifter om den smittades identitet och vistelse-
ort. Rätten att inhämta uppgifter bör dock vara begränsad till enbart de
fall där smittskyddsintresset föranleder det. De omständigheter som
åberopats kan inte anses tillräckliga för att rätten att inhämta uppgifter
skall utvidgas till att omfatta alla de samhällsfarliga sjukdomarna. Det
bör därför överlåtas till regeringen att föreskriva vilka samhällsfarliga
sjukdomar som är av den arten att smittskyddsläkaren skall kunna in-
hämta uppgifter från andra myndigheter och från hälso- och sjukvårds-
personal.
Prop. 1995/96:23
Regeringens bedömning: Smittskyddsläkarens skyldighet att vidta
de åtgärder som behövs för att hindra vidare smittspridning eller för
att få till stånd läkarundersökning av den som misstänks vara smittad
bör inte ändras.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Folkhälsosekretariatet i Göteborg stad anser att
smittskyddsläkaren bör ges en tydlig möjlighet att göra en epidemiolo-
gisk bedömning av lämplig åtgärd vid brott mot förhållningsregler eller
underlåtelse att infinna sig för undersökning vid misstanke om samhälls-
farlig sjukdom och att riktlinjer om detta bör skrivas in i Allmänna råd
från socialstyrelsen. Örebro läns landsting anför att det bör finnas en
44
lagstadgad möjlighet för smittskyddsläkaren att vid mycket speciella Prop. 1995/96:23
tillfällen kunna underlåta att fullfölja alla tvångsåtgärder fram t.o.m.
polisingripande om smittspridningsrisken bedöms som mycket ringa,
trots att den ej kan uteslutas.
Skälen för regeringens bedömning: En behandlande läkare skall
underrätta smittskyddsläkaren om han eller hon har anledning att anta
att en patient som för eller misstänks föra en samhällsfarlig sjukdom
inte kommer att följa eller inte följer meddelade förhållningsregler.
Underrättelse skall också ske om en patient utan att den behandlande
läkaren är införstådd med det avbryter pågående behandling. Vidare
skall en behandlande läkare som i samband med smittspårning finner
anledning anta att en person har smittats av en samhällsfarlig sjukdom
och personen inte utan dröjsmål låter sig läkarundersökas underrätta
smittskyddsläkaren om detta. Efter underrättelse skall smittskyddsläka-
ren enligt gällande bestämmelser vidta de åtgärder som behövs för att
hindra vidare smittspridning eller för att få till stånd läkarundersökning
av den som misstänks vara smittad. I första hand skall smittskyddsläka-
ren försöka få den smittade eller misstänkt smittade att gå med på åt-
gärderna frivilligt. Om det inte går eller om det inte av annan anledning
kan ske utan risk för smittspridning får tvångsåtgärder, såsom tvångs-
undersökning, tillfälligt omhändertagande m.m., tillgripas.
Smittskyddsläkaren är skyldig att bl.a. vidta de åtgärder som behövs
för att hindra vidare smittspridning. I det ligger att han eller hon måste
göra en bedömning av om ytterligare åtgärder är nödvändiga för att
hindra vidare spridning och om så är fallet, vilka åtgärder som bör vid-
tas. Det kan leda till att smittskyddsläkaren kommer fram till att det inte
behövs vidtas fler åtgärder. Det torde dock endast vara i sällsynta fall
som ytterligare ågärder kan underlåtas. Syftet med smittskyddet är att
hindra att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Det är extra
viktigt att de samhällsfarliga sjukdomarna inte sprids. Av den anled-
ningen har smittskyddsläkaren när det gäller sådana sjukdomar en skyl-
dighet att vidta behövliga åtgärder, även om det måste ske mot den
enskildes vilja. För att syftet med smittskyddet skall uppnås bör denna
skyldighet finnas kvar. Socialstyrelsen kan härtill utfärda de allmänna
råd för tillämpningen som styrelsen finner påkallade.
Den nu föreslagna lagstiftningen kommer inte att innebära något mer-
arbete för smittskyddsläkarna, behandlande läkare eller chefsöverläkama.
Ärendehanteringen kan förmodas öka något vid domstolarna eftersom
fler frågor föreslås kunna föras dit. Den merkostnad detta kan medföra
uppvägs dock av att instanskedjan och möjligheterna till muntlig för-
handling begränsas något.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1996.
45
Prop. 1995/96:23
Regeringens bedömning: En parlamentariskt sammansatt utredning
bör tillsättas med uppdrag att utvärdera smittskyddslagen. I en så-
dan utvärdering bör särskilt övervägas den rättsliga regleringen av
åtgärder mot spridning av HIV, oavsett om de regleras i smitt-
skyddslagen eller i annan lag. Även straffrättsliga aspekter bör här-
vid beaktas.
Promemorian: Har inte behandlat frågan.
Remissinstanserna: Folkhälsoinstitutet vill framhålla att en mer om-
fattande utredning av lagen bör ske avseende reglerna och tillämpningen
beträffande HIV-infektion och den behandlande läkarens anmälnings-
skyldighet vid misstanke om smittspridning. Institutet anser också att en
översyn bör ske av möjligheterna till tvångsisolering av HIV-smittade.
Bland annat behöver konsekvenserna för det förebyggande arbetet när-
mare analyseras. Posithiva gruppen anser det bör undersökas om smitt-
skyddslagen är lämplig när det handlar om HIV/aids och om lagen mot-
arbetar eller har en positiv inverkan på HIV- preventionen. Riksförbun-
det för HIV-positiva anser att HIV-infektionen inte skall omfattas av
smittskyddslagen och efterlyser en total revidering av lagen. Riksför-
bundet för Sexuellt likaberättigande (RFSL) och Riksförbundet för sexu-
ell upplysning (RFSU) anser att frågan om smittskyddslagens tillämplig-
het på HIV-infektion bör utvärderas. Svenska infektionsläkarföreningen
och Svenska Läkaresällskapet anser att tvångsvårdsparagrafen bör revi-
deras och föreslår att brott mot förhållningsregler kriminaliseras. Riks-
åklagaren vill aktualisera frågan om ett införande av en straffsanktione-
rad bestämmelse i smittskyddslagen eller i brottsbalken för den som
genom sexuella handlingar sprider eller riskerar att sprida HIV-smitta.
Skälen för regeringens bedömning: Den nu gällande smittskyddsla-
gen trädde i kraft den 1 juli 1989. Någon mera omfattande utvärdering
av smittskyddslagens funktion och effektivitet när det gäller att för-
hindra att smittsamma sjukdomar får en hotande utbredning bland be-
folkningen har inte gjorts. Mot bakgrund av att förändringar i samhället
påverkar de smittsamma sjukdomarnas förekomst och spridningsmönster
bör smittskyddslagen utvärderas utifrån de idag gällande samhällsför-
hållandena.
Skrivelser med begäran om en översyn av smittskyddslagens tvångs-
bestämmelser särskilt avseende HIV-infektion föreligger också sedan
tidigare från myndigheter, organisationer m.fl.
En utvärdering av smittskyddslagen bör inriktas på huruvida smitt-
skyddslagen och därtill hörande författningar ger förutsättningar för ett
effektivt smittskydd. I sammanhanget bör även den faktiska tillämp-
ningen av smittskyddslagen belysas. Utvärderingen bör vidare kartlägga
och analysera positiva och negativa effekter av smittskyddslagen.
46
Utvärderingen bör dessutom omfatta vissa särskilda frågeställningar.
Bl.a. bör rättssäkerheten för den enskilde och huruvida tvångsvård kan
bidra till minskad smittspridning av epidemiologisk betydelse belysas.
Även konsekvenserna av tvångsvård för det förebyggande arbetet be-
höver analyseras. Under senare år har HIV-infektion blivit ett stort
mänskligt och socialt problem. Än så länge finns det inte någon verk-
sam behandling mot sjukdomen även om det finns förhoppningar om att
en lösning inte är alltför avlägsen. Erfarenheterna av smittskyddslagens
tvångsbestämmelser avseende i första hand HIV-infektion bör särskilt
uppmärksammas i utvärderingen.
Riksåklagaren har i sitt remissvar pekat på problem vid tillämpningen
av de allmänna straffbuden om brott mot liv och hälsa och allmänfarliga
brott vid handlingar som innebär överföring eller risk för överföring av
HIV-smitta. Svenska infektionsläkarföreningen har föreslagit att brott
mot förhållningsregler kriminaliseras.
Regeringen anser att utvärderingen bör ges ett brett perspektiv och
omfatta bl.a. olika reaktionsmöjligheter mot spridning av HIV eller
kombinationer av sådana, oavsett om de regleras i själva smittskydds-
lagen eller i annan lag. Det framstår därför som naturligt att även straff-
rättsliga sanktioner som kan vara av betydelse för att hindra spridningen
måste belysas vid värderingen.
Av särskilt intresse att uppmärksamma vid en utvärdering av smitt-
skyddslagen är internationella erfarenheter av åtgärder för att hindra
smittspridning av HIV-infektion.
Prop. 1995/96:23
Regeringens förslag: Uppdrag att på socialnämndens vägnar ansöka
om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
skall enbart kunna ges åt en särskild avdelning som består av leda-
möter eller ersättare i nämnden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) skall socialnämnden, om det
finns skäl att bereda någon tvångsvård, ansöka om sådan vård. Det finns
inte några särskilda bestämmelser om socialnämndens rätt att delegera
sin beslutanderätt i nämnda ärenden. Det innebär att bestämmelserna om
kommunala nämnders möjlighet att delegera beslutanderätt i 6 kap 33
och 34 §§ kommunallagen (1991:900) gäller i här aktuella fall. Enligt
kommunallagen får en nämnd uppdra åt en ledamot eller ersättare eller
åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst
ärende eller en viss grupp av ärenden med undantag av bl.a. ärenden
som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell be-
47
skaffenhet eller annars är av större vikt. Möjligheten att delegera be- Prop. 1995/96:23
slutanderätten för här aktuella ärenden enligt LVM till t.ex. en enskild
tjänsteman är således omfattande.
När det gäller socialnämndens möjlighet att delegera beslutanderätten
om ansökan om tvångsvård enligt lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU) är den reglerad i 47 § socialtjänst-
lagen. Där anges att sådana beslut enbart får delegeras till en särskild
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden, dvs. till ett
arbetsutskott.
Socialstyrelsen har i allmänna råd (SOSFS 1994:17) rekommenderat
att socialnämndens beslut om ansökan om tvångsvård enligt 11 § LVM
enbart delegeras till arbetsutskott.
Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande, Ny socialtjänstlag
(SOU 1994:139), föreslagit att socialnämndens beslut om ansökan om
tvångsvård enligt LVM endast skall kunna delegeras till arbetsutskott.
Som ovan framgått är möjligheterna att delegera beslut om ansökan
om vård enligt LVU begränsade. Denna ordning har gällt alltsedan
LVU:s tillkomst. LVM är en lag med likartad uppbyggnad som LVU
även om de båda lagarna också företer inbördes skillnader. Den annor-
lunda ordning som kommit att gälla enligt LVM efter det att bl.a. upp-
giften att ansöka om vård flyttats från länsstyrelsen till kommunens
socialnämnd är därför ägnad att leda till viss osäkerhet i tillämpningen.
Mot denna bakgrund bör den ordning som gäller beträffande LVU infö-
ras även i fråga om motsvarande ärenden enligt LVM.
I tredje stycket föreslås en ändring innebärande att regeringen meddelar
föreskrifter om vilka smittsamma sjukdomar som skall vara anmälnings-
pliktiga, utöver de samhällsfarliga.
I paragrafen föreslås att andra stycket tas bort. Stycket innehåller en
bestämmelse om att regeringen får föreskriva att viss smittsam sjukdom
skall vara anmälningspliktig. Ett sådant beslut skulle enligt tredje styck-
et underställas riksdagens prövning. Med hänsyn till att det i tredje
paragrafen föreslås ett bemyndigande för regeringen att besluta om vilka
andra smittsamma sjukdomar än de samhällsfarliga som skall vara an-
mälningspliktiga behövs bestämmelsen inte längre.
48
5 — 9 §§ Prop. 1995/96:23
Föreslagna ändringar innebär endast redaktionella anpassningar. Flertalet
av de föreslagna ändringarna är en följd av reglerna och terminologin i
den nya kommunallagen (1991:900).
Bestämmelserna i paragrafen är ett av flera uttryck i smittskyddslagen
för vikten av samverkan på smittskyddsområdet. I första stycket föreslås
endast redaktionella ändringar.
I andra stycket föreslås att smittskyddsläkarna skall utbyta uppgifter
som är nödvändiga för smittskyddsarbetet förutom med varandra även
med behandlande läkare. Denna möjlighet finns redan idag mellan
smittskyddsläkarna. Smittskyddsläkaren blir härigenom skyldig att till
den behandlande läkaren lämna alla uppgifter om en enskild patient som
har betydelse för smittskyddsarbetet. Såsom Lagrådet har påtalat erfor-
dras ett tillägg i 7 kap. 1 § femte stycket sekretesslagen (1980:100) för
att smittskyddsläkaren utan hinder av sekretess skall kunna lämna ut
uppgifter till en läkare inom enskild verksamhet.
I ett nytt tredje stycke föreslås en bestämmelse om överlämnande av
ärende från en smittskyddsläkare till en annan. Möjligheten att göra det
har funnits tidigare men inte varit reglerad. Det förutsätts t.ex. i 31 § att
möjlighet finns för en smittskyddsläkare att lämna över ett ärende till en
annan smittskyddsläkare.
I första stycket föreslås att anmälningsskyldigheten vid konstaterad sam-
hällsfarlig sjukdom utvidgas till att gälla även för läkare som i samband
med obduktion finner smitta och för läkare vid mikrobiologiskt labora-
torium såvitt gäller andra samhällsfarliga sjukdomar än de veneriska.
Hittills har sådan anmälningsskyldighet gällt för varje läkare som i sin
verksamhet konstaterar att någon har smittats av en samhällsfarlig sjuk-
dom. I praxis har detta tolkats som att anmälningsskyldigheten gällt
endast för behandlande läkare. Anmälningar från de mikrobiologiska
laboratorierna har däremot byggt på överenskommelser mellan dåvaran-
de SBL och laboratorierna.
I stycket har därutöver benämningen Statens smittskyddsinstitut änd-
rats till Smittskyddsinstitutet i enlighet med vad som gäller enligt för-
ordningen (1993:110) med instruktion för Smittskyddsinstitutet.
I andra stycket har benämningen på miljö- och hälsoskyddsnämnden
anpassats till kommunallagens regler. Därutöver föreslås att sista me-
ningen tas bort. Härigenom kommer den kommunala nämnd som fullgör
uppgifter på miljö- och hälsoskyddsområdet alltid och oavsett var smitt-
källan finns, att få anmälan vid fall av sådan samhällsfarlig sjukdom
som avses i 1.2 bilagan.
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
49
I första stycket föreslås att Statens smittskyddsinstitut ändras till Smitt-
skyddsinstitutet.
I andra stycket föreslås att även läkare som i samband med obduktion
finner smitta av annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom och läkare vid mikrobiologiskt laboratorium som vid analys
finner smittämne av sådan sjukdom skall vara anmälningsskyldiga.
I tredje stycket, hittillsvarande andra stycket, föreslås en följdändring
till förslaget om att regeringen får meddela föreskrifter om vilka andra
sjukdomar än de samhällsfarliga som skall vara anmälningspliktiga.
Dessutom föreslås att hänvisningen till miljö- och hälsoskyddsnämnden
ändras till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1995/96:23
Den sakliga ändringen i paragrafen innebär att anmälan angående andra
anmälningspliktiga sjukdomar än de samhällsfarliga skall ske med upp-
gift om den smittades identitet. Samtliga aktuella sjukdomar utom de
veneriska kommer därmed att anmälas med angivande av den smittades
identitet.
Genom att den smittades identitet anges redan i anmälan kan smitt-
skyddsläkaren och andra ansvariga myndigheter snabbare få uppgifter
om när och var de smittade utsatts för smittan. Sådana uppgifter är nöd-
vändiga för att behövliga åtgärder mot smittspridning snabbt skall kunna
sättas in.
Ändringarna i övrigt i paragrafen är endast redaktionella.
I paragrafen föreslås ett tillägg om till vilken smittskyddsläkare anmälan
skall göras. Detta har tidigare inte varit reglerat. I praktiken har anmälan
gjorts till smittskyddsläkaren i det landsting där den anmälande läkaren
är verksam. Förslaget innebär att tillämpningen blir lagreglerad.
I paragrafen ges regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, So-
cialstyrelsen möjlighet att meddela föreskrifter om undantag för läkare
vid de mikrobiologiska laboratorierna från skyldigheten att göra anmä-
lan i vissa fall. Det kan gälla undantag för viss sjukdom, vissa uppgifter
i anmälan eller vart anmälan skall göras. Ett exempel där undantag kan
meddelas är då endast sjukdomsfall och inte förekomsten av viss bakte-
rie är av intresse för smittskyddet.
I paragrafen regleras skyldigheten för hälso- och sjukvårdspersonal och
myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av
50
betydelse för smittskyddet att på begäran av smittskyddsläkaren lämna
uppgifter om enskild. Enligt hittillsvarande bestämmelse gäller det bara
uppgifter om den som för smitta av infektion av HIV. Förslaget innebär
att regeringen i förordning skall kunna bestämma vilka samhällsfarliga
sjukdomar som skall kunna föranleda att uppgifter inhämtas om dem
som för smitta av sjukdomen. Det är inte enbart vid infektion av HIV
som behov kan finnas för smittskyddsläkaren att få in uppgifter. Det
gäller även vid t.ex. hepatit B. Det är dock inte vid alla samhällsfarliga
sjukdomar som detta behov föreligger.
Prop. 1995/96:23
1 paragraferna föreslås anpassningar till ny terminologi.
I paragraferna förslås vissa rättigheter för de tvångsisolerade bli lagreg-
lerade. Bestämmelserna har utformats med lagen (1974:203) om krimi-
nalvård i anstalt som förebild.
I första stycket föreslås ett tillägg innebärande att inskränkningar i en
tvångisolerads frihet skall vara motiverade av ändamålet med tvångs-
isoleringen.
I andra stycket föreslås att den tvångsisolerade skall ges tillfälle till
sysselsättning och sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till
hans ålder och hälsotillstånd. I tredje stycket föreslås den tvångsisolera-
des rätt till utevistelse bli reglerad. Det är självklart att aktiviteterna
måste anpassas så att syftet med vården kan upprätthållas. Om det finns
synnerliga hinder mot att den isolerade vistas ute kan detta vägras ho-
nom eller henne. Synnerliga hinder kan t.ex. vara att den enskildes häl-
sotillstånd inte tillåter en utevistelse.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen föreslås den tvångsisolerades rätt till att ringa eller ta emot
telefonsamtal och besök samt rätten att sända och ta emot brev eller
andra försändelser bli reglerad. Även i dessa fall bör, särskilt när det
gäller rätten att ta emot besök, syftet med vården beaktas. Naturligtvis
måste besöken ske under sådana former att risken för smittspridning
motverkas. Vården sker på ett sjukhus och med hänsyn till andra patien-
ter och till personalen är det inte alltid lämpligt att tillåta besök i vilken
utsträckning som helst även om den tvångsisolerades eget tillstånd skul-
le tillåta det. Ibland är det nödvändigt att kunna begränsa besöken till
särskilda tider. Den tvångsisolerade får inte inneha egendom som kan
skada honom själv eller annan eller vara till men för ordningen på sjuk-
huset. Det gäller t.ex. narkotika, andra droger och injektionssprutor. Det
51
är viktigt att besöken sker så att den isolerade inte kan förses med sådan Prop. 1995/96:23
egendom.
Besluten om inskränkningar i rättigheterna enligt 43 och 43 a §§ före-
slås fattas av chefsöverläkaren efter samråd med smittskyddsläkaren.
Besluten kan vara både generella och avse den enskilde. Generella be-
slut kan vara t.ex. beslut om besökstider för avdelningen eller tider för
när möjlighet till utevistelse skall ges. Beslut som gäller den enskilde
kan avse begränsningar eller villkor avseende rätten att ta emot besök
eller möjligheten till daglig utevistelse.
Det kan i vissa fall vara motiverat med tillfälliga permissioner för de
tvångsisolerade. Det kan vara fråga om möjlighet att delta i närståendes
högtidsdagar e.d. Hittills har endast smittskyddsläkaren kunnat meddela
tillstånd till sådana permissioner. I paragrafen föreslås nu en möjlighet
för smittskyddsläkaren att överlåta till chefsöverläkaren att pröva frågor
om tillstånd för en patient att tillfälligt vistas utanför sjukhusets område.
Förslagen innebär anpassningar till ny terminologi.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. I första stycket
punkt 4 föreslås ett tillägg om att smittskyddsläkarens beslut om villkor
i samband med tillstånd att vistas utanför sjukhusets område för tvångs-
isolerade får överklagas.
I andra stycket föreslås en möjlighet för en tvångsisolerad att över-
klaga chefsöverläkarens beslut om inskränkning i patientens rättigheter
att ta emot besök m.m. och om tillstånd att tillfälligt vistas utanför sjuk-
husets område. Generella beslut om besökstider o.d. kan däremot inte
överklagas enligt denna bestämmelse.
Socialstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud som har behövts
för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas får enligt gällande bestämmelse överklagas till kammarrätten.
Med hänsyn till den allmänna strävan att alla mål skall följa den vanliga
instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna föreslås att
bestämmelsen ändras så att överklagande i första hand skall ske till
länsrätt. Bestämmelsen föreslås avse enbart överklagande av beslut om
föreläggande som en följd av att styrelsens möjligheter att vidta åtgärder
enligt 67 § ändras till att avse enbart meddelande av föreläggande.
52
53 a § Prop. 1995/96:23
I paragrafen föreslås att prövningstillstånd skall införas vid överklagan-
de till kammarrätt i alla mål utom de som gäller tvångsisolering eller
upphörande av tvångsisolering.
Paragrafen har omarbetats enligt mönster av 35 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Förslaget innebär att
länsrätt och kammarrätt skall hålla muntlig förhandling i mål om
tvångsisolering inkl, mål som väckts genom underställning av smitt-
skyddsläkaren om det inte är uppenbart obehövligt. Motsvarande be-
stämmelse finns idag men gäller endast för mål som väckts genom an-
sökan av smittskyddsläkaren. Rättsverkningarna av domstolens beslut är
densamma i båda fallen och handläggning bör därför vara densamma.
Vidare gäller liksom tidigare en ovillkorlig skyldighet att i sådana mål
hålla muntlig förhandling om någon part begär det. Motsvarande bör
gälla i mål där den enskilde begärt att tvångsisoleringen skall upphöra.
När det gäller övriga mål enligt smittskyddslagen saknas däremot an-
ledning att ha en så vittgående skyldighet att hålla muntlig förhandling.
I sammanhanget bör även uppmärksammas att enligt förslaget rätten att
överklaga utsträcks till ett antal nya typer av beslut under isolerings-
tiden. För övriga mål bör därför behovet av muntlig förhandling prövas
av rätten enligt reglerna i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), på
samma sätt som gäller enligt regleringen i LVU.
I paragrafen görs en anpassning till ny terminologi.
Socialstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder begränsas till att avse
meddelande av förelägganden. Möjligheten att förena föreläggandet med
vite föreslås finnas kvar.
I paragrafen görs en anpassning till ny terminologi.
Bilagan
Ändringarna i bilagan har behandlats i avsnitt 4.2. Den största föränd-
ringen är att de smittsamma sjukdomar som utöver de samhällsfarliga
skall anmälas inte längre finns uppräknade i bilagan till själva lagen. De
kommer i stället att upptas i bilaga till smittskyddsförordningen
((1989:301).
I bilagan till smittskyddslagen har ulcus molle förts till de samhälls-
farliga veneriska sjukdomarna. Innebörden härav är att sjukdomen i
likhet med andra sexuellt överförda infektioner skall anmälas under kod.
53
Bland de samhällsfarliga sjukdomarna har i övrigt hepatit non A non B Prop. 1995/96:23
delats upp i hepatit C, D, E och övriga hepatiter (hepatit non A non B
non C non D non E), varav hepatit C och D tagits upp under grupp 1.1
och hepatit E under grupp 1.2. Övriga hepatiter tas upp under grupp 1.1.
Vidare har benämningarna shigellos och hemorragisk nefrosonefrit änd-
rats till shigellainfektion resp, nefropathia epidemica.
I ett nytt tredje stycke föreslås en skyldighet för den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och som är verksam vid särskilda ungdomshem
och som får kännedom om att den unge har en samhällsfarlig sjukdom
att underrätta föreståndaren på hemmet, om det inte står klart att det
inte finns risk för smittspridning. Detta kan i vissa fall vara nödvändigt
för att behövliga åtgärder skall kunna vidtas för att skydda personal
samt andra intagna. Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver inte vara
anställd vid hemmet för att skyldigheten skall föreligga. Även personal
som på annat sätt anlitas för att svara för vården vid hemmet skall ha
denna skyldighet. En liknande skyldighet finns idag för hälso- och sjuk-
vårdspersonal inom kriminalvården enligt lagen (1974:203) om krimi-
nalvård i anstalt om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall
spridas.
Förslaget har samma innehåll och motivering som förslaget till ändring-
en i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
I paragrafen hänvisas till 25 § andra stycket. Denna paragraf erhöll
genom SFS 1993:3 ett nytt första stycke varför hänvisningen i 43 §
rätteligen skall vara 25 § tredje stycket.
Paragrafen skall även tillämpas på beslut om ansökan om tvångsvård
enligt 11 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Det
innebär att beslutanderätten i sådana ärenden endast får delegeras till ett
arbetsutskott.
54
7 kap.
I femte stycket föreslås ett tillägg innebärande att uppgift, utan hinder av
sekretess, får lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i smitt-
skyddslagen. Tillägget är nödvändigt för att smittskyddsläkaren skall
kunna lämna uppgifter till behandlande läkare inom enskild verksamhet.
Ändringen föreslås efter påpekande från Lagrådet.
55
Prop. 1995/96:23
Bilaga 1
I promemorian föreslås vissa ändringar i främst smittskyddslagen
(1988:1472). Ändringarna är i de flesta fall föranledda av påpekande om
brister i lagstiftningen från bl.a. myndigheter. Andra är en följd av att
det i andra sammanhang gjorts ändringar av namn eller terminologi. I
promemorian föreslås bl.a. att de samhällsfarliga smittsamma sjuk-
domarna skall vara angivna i lag medan de övriga anmälningspliktiga
sjukdomarna anges av regeringen i förordning. Sjukdomsbeteckningama
i bilagan till smittskyddslagen föreslås bli moderniserade. I denna del
föreslås också att ulcus molle (mjuk schanker) förs över till de sam-
hällsfarliga sjukdomarna och tas upp under punkten 1.3, som avser
sjukdomar vilka smittar sexuellt. Dessa sjukdomar anmäls under kod.
Hepatit non A non B föreslås delas upp i hepatit C, D och E och ingå
bland de samhällsfarliga sjukdomarna. Sjukdomarna yersiniainfektion,
mässling, påssjuka, röda hund och haemophilus influenzae typ B (Hib)
föreslås bli införda bland övriga anmälningspliktiga sjukdomar. Vidare
föreslås att trikinos och tularemi tas upp under den punkt som avser
sjukdomar som skall anmälas till den kommunala nämnden för miljö-
och hälsoskydd. Hittills har en anmälan av annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sådan inte omedelbart innehållit uppgift
om den smittades identitet. Sådan uppgift lämnas dock i de fall smitt-
skyddsläkaren eller den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet begär det. Nu föreslås att sådan anmälan från
första början skall innehålla uppgift om den smittades identitet. An-
mälan enligt smittskyddslagen till den kommunala nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet föreslås i fortsättningen
ske även när smittkällan är belägen utomlands. Vidare föreslås att en
skyldighet införs även för läkare vid mikrobiologiskt laboratorium att
anmäla fynd av smittämne av andra anmälningspliktiga sjukdomar än
veneriska till smittskyddsläkaren, Smittskyddsinstitutet och den kommu-
nala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Det klargörs i förslaget till vilken smittskyddsläkare som anmälan skall
göras och hur smittskyddsläkaren skall kunna överlämna ett smitt-
skyddsärende till en annan smittskyddsläkare. I promemorian föreslås
också att hälso- och sjukvårdspersonal verksam vid särskilda ungdoms-
hem och hem för vård av vissa missbrukare (LVM-hem), som får
kännedom om att någon som vårdas i hemmet har en samhällsfarlig
sjukdom, skall underrätta den som förestår vården vid hemmet. Under-
rättelse skall ske om det inte står klart att det inte föreligger risk för
smittspridning. Ändringar i sådant syfte föreslås när det gäller lagarna
med särskilda bestämmelser om vård av unga och om vård av miss-
brukare i vissa fall. När det gäller vården av den som tvångsvårdas med
stöd av smittskyddslagen, föreslås preciseringar och tillägg som slår fast
rätten att leva ett så normalt liv inom sjukhusområdet som möjligt under
56
hänsynstagande till tvångsisoleringens syfte. Beslut om vissa inskränk-
ningar av den tvångsisolerades frihet föreslås bli fattade av chefsöver-
läkaren efter samråd med smittskyddsläkaren. Chefsöverläkarens beslut
om inskränkningar i den enskildes rättigheter föreslås kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Det föreslås också att beslut om villkor
i samband med tillstånd att vistas utanför sjukhusets område för en
tvångsisolerad skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Socialstyrelsens rätt att i sin tillsynsverksamhet meddela förelägganden
och förbud som behövs för att smittskyddslagen eller föreskrifter med-
delade med stöd av lagen skall efterlevas föreslås begränsas till att avse
enbart rätt att meddela förelägganden. Socialstyrelsens beslut om sådana
förelägganden föreslås i första hand överklagas till länsrätt. Muntlig
förhandling hos länsrätten och kammarrätten i ärenden om tvångsisole-
ring enligt smittskyddslagen skall enligt promemorian i regel hållas
även i underställningsärenden. Detsamma gäller i mål av upphörande av
tvångsisolering. I andra mål enligt lagen föreslås att frågan om muntlig
förhandling prövas enligt 9 § förvaltningsprocesslagen. Slutligen före-
slås att smittskyddsläkarens möjlighet att inhämta uppgifter från t.ex.
andra myndigheter om den som för smitta av infektion av HIV utvidgas
till att avse även den som för smitta av annan samhällsfarlig sjukdom.
Det överlämnas åt regeringen att bestämma vilka av dessa sjukdomar
som bör omfattas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1996
Prop. 1995/96:23
Bilaga 1
57
Efter remiss av promemorian om vissa ändringar i smittskyddslagen har
yttrande avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs
tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Uppsala län, Läns-
rätten i Norrbottens län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, Rätts-
medicinalverket, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Smittskydds-
institutet, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Statens livs-
medelsverk, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Riksdagens ombudsmän,
Gävleborgs läns landsting, Göteborgs kommun, Kronobergs läns lands-
ting, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Malmö kom-
mun, Posithiva gruppen, Riksförbundet för HIV-positiva, Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande, Riksförbundet för Sexuell Upplysning,
Stockholms kommun, Stockholms läns landsting, Svenska infektions-
läkarföreningen, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges läkarförbund,
Vårdförbundet SHSTF och Örebro läns landsting. Sveriges Akademikers
Centralorganisation avstår från att besvara remissen och hänvisar istället
till det remissvar som ingivits direkt av medlemsförbundet Sveriges
läkarförbund. Stockholms tingsrätt, Svenska kommunförbundet har inte
funnit några skäl att redovisa synpunkter med anledningen av remissen.
Yttrande har inte inkommit från Tjänstemännens Centralorganisation
och Uppsala läns landsting.
Promemorian har mottagits huvudsakligen positivt av remissinstanserna.
Bland de remissinstanser som i allt väsentligt tillstyrkt förslagen kan
nämnas Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping,
Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Norrbottens län, Kriminalvårds-
styrelsen, Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Smitt-
skyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Statens
livsmedelsverk, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs
läns landsting, Göteborgs kommun, Kronobergs läns landsting, Malmö
kommun, Stockholms kommun, Stockholms läns landsting, Svenska
infektionsläkarföreningen, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Advokat-
samfund, Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet SHSTF och Örebro läns
landsting.
Följande instanser har lämnat förslagen utan erinran: Göteborgs tings-
rätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Riksdagens om-
budsmän, Landsorganisationen i Sverige och Landstingsförbundet.
Kritiska synpunkter på smittskyddslagen och dess tillämpning vid
HIV-infektion har framförts av Posithiva gruppen, Riksförbundet för
HIV-positiva, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande och Riks-
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
58
förbundet för Sexuell Upplysning. En utvärdering av smittskyddslagen
och dess tillämpning vid HIV-infektion efterlyses av Folkhälsoinstitutet,
Posithiva gruppen, Riksförbundet för HIV-positiva, Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande och Riksförbundet för Sexuell Upplysning.
Svenska infektionsläkarföreningen och Svenska Läkarsällskapet efter-
lyser en utvärdering av reglerna för tvångsisolering av patienter med
smittsamma sjukdomar.
Riksåklagaren har aktualiserat frågan om ett införande av en straff-
sanktionerad bestämmelse i smittskyddslagen eller i brottsbalken för den
som genom sexuella handlingar sprider eller riskerar att sprida HIV-
smitta. Riksåklagaren har i sammanhanget bifogat Högsta Domstolens
dom DB 241.
I det följande lämnas en redovisning av remissinstansernas mer utför-
liga kommentarer till promemorians förslag. Redovisningen anknyter till
promemorians avsnittsindelnmg. De instanser som helt kort tillstyrkt
eller avstyrkt de olika förslagen eller lämnat dem utan erinran anges ej.
Detta innebär att huvudsakligen kritiska synpunkter på förslagen redovi-
sas i det följande.
Promemorians förslag: Riksdagen bör i lag bestämma vilka smittsam-
ma sjukdomar som skall anses vara samhällsfarliga. Regeringen bör i
förordning kunna bestämma vilka övriga smittsamma sjukdomar som
skall vara anmälningspliktiga. Sjukdomen ulcus molle bör i bilagan till
smittskyddslagen tas upp som samhällsfarlig under de veneriska sjuk-
domarna och behandlas på samma sätt som de. Hepatit non A non B
bör delas upp i hepatit C, D och E. De bör ingå bland de samhälls-
farliga sjukdomarna. Av de icke samhällsfarliga anmälningspliktiga
sjukdomarna bör fall av sjukdomarna trikinos och tularemi vara an-
mälningspliktiga även till kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet. Sjukdomarna yersiniainfektion, mäss-
ling, påssjuka och röda hund bör tillhöra de anmälningspliktiga sjuk-
domarna. De anmälningspliktiga sjukdomarna bör konsekvent anges
med namnen på sjukdomarna.
Länsrätten i Norrbottens län
I förslagets 3 § ges bemyndigande för regeringen att meddela före-
skrifter om vilka sjukdomar utöver de samhällsfarliga som skall vara
anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Enligt länsrättens upp-
fattning har i promemorian inte anförts tillräckliga skäl för ett sådant
bemyndigande. Som föredragande anfört i prop. 1988/89:5 s 61 är det
konsekvent att riksdagen även bestämmer vilka övriga sjukdomar som
skall omfattas av anmälningsskyldighet. Länsrätten anser för övrigt att
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
59
4 § andra stycket smittskyddslagen ger en ventil för brådskande fall och
torde vara fullt tillräckligt för att snabbt kunna ingripa mot nya smitt-
samma sjukdomar när riksdagens beslut inte kan avvaktas. Länsrätten
avstyrker därför den föreslagna bestämmelsen.
Socialstyre Isen
I promemorian föreslås i bilagan över uppräknade sjukdomar ett utbyte
under samhällsfarliga sjukdomar av hepatit non A och B mot hepatit C
och hepatit D under 1.1 och hepatit E under 1.2. Mot bakgrund av
förslaget vill Socialstyrelsen framhålla att det fortfarande finns hepatiter
som ännu inte kunnat identifieras. Socialstyrelsen anser därför att en
mindre restgrupp hepatit non A non B non C non D non E måste finnas
kvar bland de samhällsfarliga sjukdomarna. Terminologin och kriterierna
för anmälan bör åligga Socialstyrelsen att utforma. Vidare bedömer
styrelsen att kikhostevaccination inom en snar framtid kommer att
återinföras i barnens grundvaccinationsschema. Därmed behöver också
kikhosta införas i smittskyddslagen under övriga anmälningspliktiga
sjukdomar. I bilagan till smittskyddslagen över smittsamma sjukdomar
som skall anmälas enligt 22 § i smittskyddslagen bör beteckningen
"haemophilus typ b" ändras i överensstämmelse med benämningen på
övriga sjukdomar till "haemophilus influenzae typ b infektion".
Rättsmedicinalverket
Rättsmedicinal verket anser att även hepatit UNS borde mgå i de sam-
hällsfarliga sjukdomarna.
Sm ittskyddsinstitutet
I bilagan 3 § rörande samhällsfarliga sjukdomar föreslås sorkfeber er-
sätta tidigare hemorrhagisk nefrosnefrit. Sorkfeber är ett bra förslag till
svensk term, men har ännu ej fått fullständig acceptans. Sjukdomen har
ett vedertaget namn som också är internationellt accepterat nämligen
nephropathia epidemica. Smittskyddsinstitutet föreslår att denna termi-
nologi används. I bilaga § 22 gällande smittsamma sjukdomar bör stå
invasiv haemophilus typ B infektion istället för enbart haemophilus B.
Följande önskemål om tillägg av anmälningspliktiga sjukdomar belyser
behovet av snabba förändringar
1. Bordetella pertussis infektion, med motivering att allmän vaccina-
tion med all sannolikhet kommer att införas under hösten 1995.
2. Humant T-cells lymfotropt virus (HTLV) infektion, med motivering
att allmän screening av blodgivare har införts.
3. Infektion med resistenta Streptococcus pneumoniae, med motivering
att risk för spridning av dessa bakterier är ett akut hot.
4. Cryptosporidium infektion, med motivering att denna parasit givit
stora utbrott i USA och utgör ett hot för spridning till Sverige. I § 22
anges att anmälan även skall göras till kommunal nämnd. Vi ifrågasätter
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
60
detta behov, det borde räcka med anmälan till smittskyddsläkaren som
har ansvar och kunskap att vidta åtgärder. I promemorian föreslås att
Regeringen får föreskriva vilka sjukdomar som skall anmälas enligt
§ 22 smittskyddslagen för att snabbare kunna anpassa listan efter epide-
miologiska förändringar. Detta är bra men för att möjliggöra än bättre
anpassning föreslås att Socialstyrelsen i samråd med Smittskyddsinstitu-
tet bör få sådant bemyndigande.
Gävleborgs läns landsting
Gävleborgs läns landsting framhåller som synpunkt på anmälningsplik-
tiga sjukdomar att WHO i sitt Global Programme on Infectious Diseases
(GPI) rekommenderar stater med låg prevalens av polio att rapportering
av slappa pareser hos barn införs för att aktivt leta poliofall inför målet
att utrota polio till år 2000. Landstinget föreslår därför att man över-
väger anmälningsplikt för slappa pareser hos barn.
Göteborgs kommun
Göteborgs kommun anser att kikhosta bör vara anmälningspliktig. Det
är av stort intresse att framdeles följa epidemiologin beträffande denna
sjukdom eftersom vaccination kommer att införas. Det är enligt smitt-
skyddsläkaren svårt att förstå varför kikhosta inte skall vara anmälnings-
pliktig i nuvarande situation.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
Kronobergs läns landsting
Enligt förslaget vill man inte föra in kikhosta som anmälningspliktig
sjukdom. Förhoppningsvis kommer vi att kunna återinföra vaccinering
mot kikhosta inom de närmaste åren. För att kunna kvalitetssäkra våra
vaccinationsprogram, är det viktigt att vi har tillgång till hur sjukdoms-
incidensen kommer att utvecklas. Om kikhosta ej blir anmälningspliktig
nu, bör den komma med den dag vi inför kikhostevaccin på våra barna-
vårdscentraler.
Sveriges Advokatsamfund
Riksdagen bör liksom hittills bestämma vilka smittsamma sjukdomar
som skall vara anmälningspliktiga. 4 § andra stycket i gällande lag
uppfyller behovet av snabbt ingripande, eftersom regeringen får före-
skriva att viss sjukdom skall vara anmälningspliktig även om beslutet
skall underställas riksdagen.
Örebro läns landsting
Örebro läns landsting anser att det är bra att riksdagen beslutar om vilka
sjukdomar som skall vara samhällsfarliga. Däremot är det tveksamt om
de övriga sjukdomarna skall vara beroende av ett regeringsbeslut, det
61
borde kunna beslutas av Socialstyrelsen. Epidemiologin är snabbt
föränderlig. Socialstyrelsen ger ut sk. Allmänna råd om vaccinationer
t.ex. barnvaccinationsprogrammet. Sjukdomar som ingår där skall
lämpligen vara anmälningspliktiga vilket gör det möjligt att följa effek-
terna oavsett vaccination. Det stämmer med det föreliggande förslaget.
Om Socialstyrelsen reglerar vaccinationerna tycks det ologiskt att
regeringen skall reglera anmälningsplikten som bygger på Socialstyrel-
sens beslut. Det tycks rimligare att Socialstyrelsen har beslutanderätten
i bägge fallen då de bygger på samma kunskapsgrund, annars blir
regeringsbeslutet bundet av Socialstyrelsens beslut. Frågan om kik-
hostevaccination kan vara belysande i denna sak och den frågan kan
eventuellt hinna komma upp innan lagändringen träder i kraft.
Promemorians förslag: Alla anmälningspliktiga sjukdomar utom de
veneriska (1.3 bilagan till smittskyddslagen [1988:1472]) bör anmälas
med uppgift om den smittades identitet.
Länsrätten i Uppsala län
Länsrätten i Uppsala län anser att det inte finns tillräckligt starka skäl
att ha starkare identitetsskydd vid veneriska sjukdomar än andra. Det är
fråga om uppgiftsskyldighet mellan behandlande läkare, smittskydds-
läkare och Smittskyddsinstitutet, alltså mellan myndigheter för vilkas
verksamhet gäller den stränga sekretessregeln i 7 kap 1 § sekretesslagen
(omvänt skaderekvisit). Behovet av att begränsa uppgiftsskyldigheten
dessa myndigheter emellan förefaller därför inte så stort. Rådmannen
EvaMargareta Nilsson har anmält skiljaktig mening i frågan.
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges Advokatsamfund avstyrker upphävandet av identitetsskyddet
vid andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga. Motivering-
en för upphävandet av identitetsskyddet, såsom den framgår av Social-
styrelsens rapport i promemorian, är enligt samfundets mening inte så
tungt vägande att den enskildes integritet bör träda åt sidan.
Promemorians förslag: Läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, som
vid analys finner smittämne av annan samhällsfarlig sjukdom än vene-
risk sådan eller av annan anmälningspliktig sjukdom bör anmäla detta
till smittskyddsläkaren, Smittskyddsinstitutet och den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
62
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen framhåller att kriterierna för när en laboratorieanmälan
resp, en klinisk anmälan bör göras skiljer sig åt. Styrelsen anser att det
i lagen bör regleras att uppgiftsskyldighet skall ske vid vissa smitt-
ämnen. Det är dock önskvärt att i lag eller förordning överlåta på
Socialstyrelsen att efter samråd med Smittskyddsinstitutet föreskriva vid
vilka sjukdomar och smittämnen anmälan skall göras samt vilka ytterli-
gare kriterier som skall gälla för anmälan. Ett sådant förfarande torde
inte sekretesslagens regler lägga hinder i vägen för. Smittsamma sjuk-
domar orsakas av mikrober såsom bakterier, virus, protozoer, maskar
m.fl. En mikrob hos en individ kan i varierande grad ge övergående
bärarskap, kvarstående bärarskap, lätt sjukdom, svår sjukdom, död. För
att kunna motverka smittspridning behöver man känna till vissa basdata
om smittämnet. I smittskyddslagen anges att vissa "smittsamma sjuk-
domar" skall anmälas av behandlande läkare till smittskyddsläkaren,
Smittskyddsinstitutet och miljö- och hälsoskyddsnämnden/motsvarande.
I bilaga till lagen räknas dessa sjukdomar upp. Vilka data som behövs
för att bedöma smittfarligheten samt motverka spridning av smittan
beror på vilket smittämne som diskuteras och vilken situation det är
frågan om. Således är det t.ex. vid smittämnet difteri angeläget att
känna till alla bärare av difteribakterien oavsett sjukdom eller ej. Vid
t.ex. meningokocker är bärandeskap av bakterien inte intressant men väl
sjukdomstillfället. Ett laboratorium som t.ex. gör menigokockfynd i
svalg eller näsodling vet inte om detta är ett sjukdomsfall eller om
fyndet är normalflora. Vid meningokocker borde laboratoriet enbart
anmäla fynd av meningokocker i normalt sterila kroppsvätskor. Som
anmälningsskyldigheten är formulerad i promemorieförslaget kommer
detta att skapa oklarheter. Vid olika smittämnen bör man därför sätta
upp kriterier för när en anmälan skall göras. Dessa kriterier ändras med
tiden beroende på nytillkommande diagnostiska metoder och/eller annan
ny kunskap. Under många år har man uppfattat förekomsten av smitt-
samma sjukdomar som avtagande och för samhället av mindre betydel-
se. Olika faktorer har ändrat bilden. De öppna gränserna med sociala
problem i många närbelägna länder, utvecklingen av resistensproble-
matik bland tidigare lätt behandlade sjukdomar, hygienproblem inom
sjukvården är exempel på sådana faktorer. Vid vissa tillstånd behöver
man snabbt få en överblick av förekomsten av ett visst smittämne. För
att ha ett säkert rapporteringssystem brukar man epidemiologiskt kräva
två av varandra oberoende rapporteringslinjer. Så är kraven formulerade
i EIJ kommissionens förslag till handlingsprogram för smittsamma
sjukdomar (94/0222 COD). Den kliniska rapporteringen, som använts i
Sverige, är en sådan väg. Nu föreslås också en rapporteringslinje från
laboratorierna, vilket är utmärkt. På samma sätt som ovan beskrivits är
inte alla fynd av betydelse för handläggningen av smittsamma sjuk-
domar eftersom fyndet kan bero på vilken vävnadstyp som undersökts.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
63
Fyndet har också olika grad av säkerhet beroende på vilken metod för
undersökning som använts. För laboratorier liksom för kliniska an-
mälningar bör man därför sätta upp kriterier för vad som är fynd och
vad som skall anmälas. Det bör åligga Socialstyrelsen att föreskriva
dessa kriterier efter samråd med Smittskyddsinstitutet.
Rättsmedicinalverket
Rättsmedicinalverket föreslår att även rättsmedicinska avdelningar skall
anmäla sina fynd till smittskyddsläkaren. Rättsmedicinska avdelningar
remitterar ofta prover till mikrobiologiska laboratorier. Visserligen kan
det i många fall röra sig om dubbel anmälan men samma princip gäller
också vid canceranmälan med syfte att fånga upp tumörer var de än
dyker upp.
Statens livsmedelsverk
När det gäller den föreslagna anmälningsskyldigheten enligt 20 och
22 §§ vill verket göra ett par påpekanden. Från de kommunala nämn-
dernas sida har framförts klagomål på att anmälan från läkare ofta
dröjer, vilket försvårar nämndernas utredningar och åtgärder. Man vill
därför att i lagen införs krav på att anmälan skall göras skyndsamt.
Verket ställer sig bakom ett sådant krav och föreslår därför att för-
slagsvis 23 § kompletteras med krav på skyndsamhet vid anmälan av
upptäckta smittfall. I 20 § föreslås att även läkare vid mikrobiologiskt
laboratorium skall anmäla vissa smittfall. I och för sig kan detta vara en
effektivisering av smittskyddsarbetet. Verket vill emellertid påpeka att
många mikrobiologiska laboratorier inte nödvändigtvis har tillgång till
eller förestås av läkare. Bestämmelsen bör därför ändras så att det är
laboratoriet som sådant som har anmälningsskyldighet. Detta kan
enklast göras genom att orden "läkare vid" utgår ur 20 § första stycket.
Gävleborgs läns landsting
Gävleborgs läns landsting föreslår att 22 § 3:e stycket "Anmälan enligt
första och andra styckena skall också göras av läkare vid mikrobiolo-
giskt laboratorium" ändras till "Anmälan enligt första stycket...". Lands-
ting bedömer att utvidgningen av anmälningarna från mikrobiologiska
laboratorier även den kommunala nämnden är meningsfull utan att det
räcker med laboratorieanmälningar till smittskyddsläkare och smitt-
skyddsinstitut enligt första stycket. Motsvarande bör gälla även för 20 §.
Landstinget föreslår vidare att även antalet utförda analyser rapporteras
till smittskyddsläkare och Smittskyddsinstitutet. Landstinget framhåller
att en rapportering av antalet utförda analyser är av intresse som under-
lag för olika bedömningar. Andra sekundära fördelar är att det kan
utgöra underlag för bedömningar av såväl provtagarens som labora-
toriets förmåga att hantera undersökningen rätt, dvs. ett underlag för
kvalitetsbedömning.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
64
Göteborgs kommun
Göteborgs kommun stöder Socialstyrelsens synpunkt att antalet på
laboratorier inlämnade prover bör rapporteras. Möjligheten att bedöma
epidemiologin beträffande olika sjukdomar är begränsad, när antalet
provtagna är okänt. En minskning i antalet fall kan bero på att provtag-
ningen minskar. Det är med nuvarande system nödvändigt att göra
särskilda studier för att bedöma epidemiologin för de olika smittämnena.
Detta medför kostnader och merarbete. Det är därför angeläget att
laboratorierna regelmässigt tar fram uppgiften om antal prov som
lämnats in. Anmälan från laboratorier om grupp 1.3 sjukdomar är
önskvärd. Orsaken att de inte tas med anges vara att risken för snabb
smittspridning inte föreligger. Även om utbredningen inte är snabb är
det viktigt att kunskapen om grupp 1.3 sjukdomarnas förekomst i
samhället är god. Bedömningen av utbredningen av HIV och klamydia
skulle avsevärt förbättras om antalet positiva prov kunde ställas mot
antalet prover enligt resonemanget ovan. Bibehållen sekretess är härvid
viktig. Det bör inte vara något problem att avidentifiera provsvaren.
Kronobergs läns landsting
Smittskyddsläkaren i Kronobergs läns landsting framhåller att mforma-
tion från laboratorier är mycket viktig för smittskyddsarbetet. Smitt-
skyddsläkaren får på detta vis snabbt information och även möjlighet att
kontrollera anmälningsförfarandet från behandlande läkare. Därför bör
även bestämmelser om antalet undersökta patienter införas. Även detta
är en viktig information när det gäller våra möjligheter att verka för ett
effektivt smittskydd.
Landstingsförbundet
Landstingsförbundet anser att det bör prövas om inte de föreslagna
förändringarna, som gäller läkare vid mikrobiologiskt laboratorium i
samband med anmälan av smittämne, skulle utvidgas till att också
reglera frågan om rapportering av även antalet undersökta patienter.
Denna grunduppgift från laboratorierna om provvolymen mätt i antalet
undersökta patienter är viktig för att kunna tillgodose kraven på hög
kvalitet vid ett analysarbete. Saknas dessa uppgifter kan en minskning i
antalet registrerade smittosamma sjukdomar tolkas som en faktisk
reducering medan den egentliga orsaken härtill kan vara att antalet
undersökta patienter har minskat.
Malmö kommun
Malmö kommun anser att sekretessfrågan bör utredas ytterligare innan
anmälningsplikten vidgas till att annan kommunal nämnd än inom
hälso- och sjukvården.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
65
Sveriges läkarförbund
Sveriges läkarförbund anser att uppgifter om antalet undersökta patien-
ter, från smittskyddsläkarens synpunkt, är av yttersta vikt när det gäller
att följa ett epidemiologiskt skeende. Förbundet framhåller vidare att det
är önskvärt att den frivilliga laboratorierapporten ersätts med en obliga-
torisk sådan, men att anmälan görs enligt tidigare till Smittskyddsinstitu-
tet med kopia till smittskyddsläkaren.
Promemorians förslag: Föreståndare för ett särskilt ungdomshem eller
LVM-hem bör kunna underrättas om hälso- och sjukvårdspersonalen
verksam vid hemmet får kännedom om att någon som vistas där har en
samhällsfarlig sjukdom, om det inte står klart att det inte föreligger risk
för smittspridning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i och för sig förslagen i
denna del till ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga och i lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Hovrätten påpekar
dock att det knappast är motiverat att låta den motsvarande bestämmel-
sen i lagen om kriminalvård i anstalt ha en annan utformning. Även
klientelet på kriminalvårdsanstalterna har i stor utsträckning missbruks-
problem med åtföljande risk för spridning av vissa smittsamma sjuk-
domar.
Länsrätten i Norrbottens län
Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU, och lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, LVM, anser Länsrätten att underrättelseskyldig-
heten är för vittgående.
Efter mönster av 2 kap 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt bör underrättelse begränsas till de fall där det behövs med
hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Länsrätten förordar därför
att 12 § tredje stycket LVU och 26 a § LVM ändras på följande sätt.
Orden "om det inte står klart att det inte föreligger risk för smittsprid-
ning" ersätts med orden "om det behövs med hänsyn till risken för
smittspridning".
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
66
Promemorians förslag: Tvångsisolerade enligt smittskyddslagen bör
ges en lagstadgad rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Detta
innebär, förutom vad som gäller idag, rätt till fritidssysselsättning, fysisk
träning, möjlighet att dagligen vistas utomhus, att föra telefonsamtal, att
ta emot besök och att sända och ta emot brev eller andra försändelser.
Syftet med tvångsisoleringen bör dock kunna beaktas vid beslut om
sådana rättigheter. Beslut om inskränkningar i rättigheterna bör kunna
fattas av chefsöverläkaren efter samråd med smittskyddsläkaren. Be-
sluten bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer i tanken att ge de
tvångsisolerade enligt smittskyddslagen en lagstadgad rätt att leva ett så
normalt liv som möjligt. Hovrätten föreslår dock en annan lydelse av
43 § 2 st: Den som är tvångsisolerad skall ha rätt att leva ett så nor-
malt liv som möjligt. Inskränkningar i den tvångsisolerades rättigheter
enligt denna lag får ske endast i den mån det är betingat av syftet att
begränsa smittspridning. Förslaget motiveras med att lagen om krimi-
nalvård i anstalt, vilken använts som utgångspunkt för paragrafens
lydelse, inte har samma syfte som smittskyddslagen. Medan frihets-
berövandet i sig är själva syftet med kriminalvård i anstalt är frihets-
berövande enligt smittskyddslagen enbart till för att förhindra smittsprid-
ning. Hovrätten anser att det av lagtexten bör framgå att begränsningar
av de tvångsisolerades rättigheter enbart får ske med hänsyn till vad
som är betingat av syftet att begränsa smittspridning. Den därpå följan-
de paragrafen, 43 a §, bör uppta vad som i förslaget upptagits i 43 § 2
och 3 st, medan de två följande paragraferna betecknas 43 b § och
43 c §. Möjligheten att inskränka den tvångsisolerades korrespondens är
enligt 47 § begränsad till rätten att ta emot brev och försändelser varför
lydelsen av 43 b § 2 st borde vara följande: Den som är tvångsisolerad
har rätt att sända och, med den begränsning som följer av 47 § , ta
emot brev och andra försändelser. Hovrätten anser vidare att bestäm-
melsen om den tvångsisolerades rätt att vistas utomhus (43 a § 2 st) ger
intryck av att begränsa tiden väl snävt. Hovrätten framhåller att be-
stämmelsen har hämtats från lagen om kriminalvård i anstalt och att
även här de olika syftena med frihetsberövande gör sig gällande. Den
föreslagna lydelsen ger intryck av att begränsa tiden väl snävt. Hov-
rätten anser att bestämmelsen borde vara mera allmänt hållen och
innebära t.ex. att den tvångsisolerade skall ha rätt att vistas utomhus i
skälig omfattning.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
67
Kammarrätten i Jönköping
Kammarrätten i Jönköping har inget att invända mot de föreslagna
ändringarna men konstaterar att motsvarande reglering vad gäller den
enskildes rättigheter saknas enligt LPT och LRV.
Länsrätten i Norrbottens län
När det gäller uppgiften att besluta i fråga om tillstånd för tvångs-
isolerade att vistas utanför sjukhusets område talar goda skäl för att den
kvalificerade prövning som det därvid är fråga om bör ankomma på en
allmän förvaltningsdomstol - i detta fall länsrätten - och inte på smitt-
skyddsläkaren. Vid prövning av en tillståndsfråga bör ju på motsvarande
sätt som vid prövning av tillstånd för den som genomgår rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning att vistas utanför sjukvårds-
inrättningens område, beaktas omgivningens skyddsbehov. Man bör
därför överväga att föra in en bestämmelse i smittskyddslagen efter
mönster av 10 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Länsrätten
föreslår därför att 50 § första stycket smittskyddslagen ges lydelsen
" Frågan om tillstånd att vistas utanför sjukhusets område prövas av
länsrätten efter ansökan av smittskyddsläkaren eller den tvångsisolera-
de." och att andra stycket samma lag utgår. Konsekvensändringar bör
vidtas i 52 § samma lag.
Promemorians förslag: Socialstyrelsens rätt att i sin tillsynsverksamhet
meddela föreläggande och förbud som behövs för att smittskyddslagen
eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas bör
begränsas till att avse enbart rätt att meddela förelägganden. Social-
styrelsens beslut om sådana förelägganden bör i första hand överklagas
till länsrätt.
Socialstyrelsen
När det gäller Socialstyrelsen möjligheter att använda förbud förenat
med vite bör denna möjlighet kvarstå. Stadgandet har ej tillämpats men
väl utgjort ett stöd för smittskyddsarbetet.
Promemorians förslag: Länsrätten och kammarrätten bör, om det inte
är uppenbart obehövligt, hålla muntlig förhandling i mål om tvångs-
isolering även om de anhängiggjorts genom underställning av smitt-
skyddsläkaren. Detsamma bör gälla i mål om upphörande av tvångs-
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
68
isolering. I andra mål enligt smittskyddslagen bör förvaltningsprocess-
lagens regler om muntlig förhandling tillämpas.
Vidare bör beslut om villkor i samband med tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätt utom i
mål som gäller tvångsisolering eller upphörande av tvångsisolering.
Kammarrätten i Jönköping
Kammarrätten i Jönköping finner det inte ur rättssäkerhetssynpunkt
motiverat med en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling i frågor om
vårdens upphörande. Den tvångsisolerade kan i princip framställa
begäran om att vården skall upphöra ett obegränsat antal gånger. Frågan
om tvångsisolering kommer dessutom att omprövas av domstol för det
fall tvångsisoleringen skall sträcka sig över längre tid än tre månader
och därefter var sjätte månad. Mot bakgrund härav bör ovillkorlig rätt
till muntlig förhandling förbehållas frågan om tvångsisolering. Kammar-
rätten ifrågasätter också om det är motiverat med en mer omfattande rätt
till muntlig förhandling i mål enligt smittskyddslagen än vad som gäller
enligt LPT och LRV. Kammarrätten förordar att regeln om muntlig
förhandling utformas med 36 § LPT som förebild istället för 35 § LVU.
Länsrätten i Uppsala län
Länsrätten i Uppsala län anser att det bör preciseras om det är länsrätten
i Stockholms län som avses bli besvärsinstans vid överklagande av
Socialstyrelsens beslut om föreläggande.
Länsrätten i Norrbottens län
För att garantera tillgodoseendet av smittskyddsintressen förordar
länsrätten att smittskyddsläkaren bör kunna överklaga beslut av läns-
rätten i mål enligt smittskyddslagen.
Promemorians förslag: Smittskyddsläkaren bör kunna inhämta upp-
gifter om enskild som har viss samhällsfarlig sjukdom från andra
myndigheter och från hälso- och sjukvårdspersonal. Vilka av dessa
sjukdomar som skall kunna föranleda att uppgifter inhämtas bör kunna
bestämmas av regeringen.
Promemorians bedömning: Någon utvidgning av uppgiftsskyldig-
heten för socialnämnderna eller annan myndighet bör inte införas.
Bestämmelserna om sekretess mellan smittskyddsläkare och behand-
lande läkare bör inte ändras.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
69
Kammarrätten i Jönköping
Kammarrätten i Jönköping delar inte bedömningen att bestämmelse om
uppgiftslämnande från smittskyddsläkaren till behandlande läkare skulle
vara obehövligt. Det är inte självklart att uppgiftslämnande mellan
smittskyddsläkare och behandlande läkare alltid är till den enskildes
fördel och att det därför generellt kan sägas att uppgiftslämnande dem
emellan inte hindras av sekretesslagen 7 kap. 1 § På de skäl som
Socialstyrelsen anfört om det angelägna i att smittskyddsläkare och
behandlande läkare kan samråda i dessa frågor bör det enligt kammar-
rättens mening klargöras att så får ske. I mål vid förvaltningsdomstol
om tvångsisolering och upphörande av tvångsisolering är det angeläget
att effektiviteten i rättskipningen garanteras med avseende på den
vittnesbevisning som får åberopas. Det framstår som naturligt att upp-
giftsskyldigheten för den behandlande läkaren enligt 27 § smittskydds-
lagen sammanfaller med dennes vittnesplikt enligt rättegångsbalken
36 kap. 5 § andra stycket. Det är tveksamt hur det för närvarande
förhåller sig i detta hänseende. Kammarrätten förordar att i smittskydds-
lagen införs en föreskrift om att samma uppgifter som lämnas till
smittskyddsläkare får lämnas även till förvaltningsdomstol i mål om
tvångsisolering och upphörande av tvångsisolering.
Länsrätten i Uppsala län
Länsrätten i Uppsala län förordar en uppgiftsmöjlighet från social-
tjänstens sida till smittskyddsläkaren med hänsyn till att det är fråga om
mycket allvarliga sjukdomar och att smittskyddsintresset måste anses
som mycket stort. Rätten anser att det är socialförvaltningen som har
den bästa kännedomen om människor som lever på ett sådant sätt att
smittspridning kan befaras. Någon anledning att befara att socialtjänsten
skulle missbruka denna möjlighet finns knappast. Effekten för den
enskilde vad avser benägenheten att söka vård bedöms inte heller vara
avgörande. Det är också viktigt att undanröja den osäkerhet som tycks
finnas idag hos socialtjänsten om vilka möjligheter man har att sam-
arbeta med smittskyddsläkaren. Då det är fråga om uppgifter mellan
myndigheter för vilkas verksamhet den stränga sekretessregeln i 7 kap.
1 § sekretesslagen gäller. Rådmannen EvaMargaretha Nilsson har
anmält skiljaktig mening i frågan.
Länsrätten i Norrbottens län
Förslagets 29 § innehåller ett bemyndigande för regeringen att före-
skriva vilka samhällsfarliga sjukdomar som skall kunna föranleda rätt
för smittskyddsläkaren att inhämta uppgift om den som för smitta av
sjukdomen från andra myndigheter och hälso- och sjukvårdspersonal.
Länsrätten delar den i promemorian redovisade uppfattningen att rätten
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
70
att inhämta uppgifter bör vara begränsad till enbart de fall där smitt-
skyddsintresset föranleder det. Länsrätten anser dock att det bör an-
komma på riksdagen att besluta om vilka sjukdomar som skall kunna
föranleda det utvidgade uppgiftslämnandet. Länsrätten föreslår därför att
paragrafen ges en motsvarande innebörd.
Socialstyrelsen
I promemorian bedöms 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) vara
tillräcklig reglering för informationsutbyte mellan smittskyddsläkaren
och behandlande läkare om den smittfarlige personens vård. Mot bak-
grund av bl.a. den förändrade omvärldssituationen vill Socialstyrelsen
ånyo aktualisera sin tidigare framförda begäran om att smittskyddslagen
ändras så att smittskyddsläkaren får skyldigheten att till den behand-
lande läkaren i det enskilda fallet lämna ut den information som är
nödvändig för smittskyddsverksamheten. Det är önskvärt att smittfarliga
beteenden tidigt korrigeras av den behandlande läkaren så att minsta
möjliga risk för spridning uppstår och utan att smittskyddsläkaren i ett
sent stadium tvingas att tillgripa myndighetsåtgärder. Det är i regel den
behandlande läkaren som har patientens förtroende och som redan i ett
tidigt stadium kan ingripa och påverka smittfarliga beteenden. Smitt-
skyddsläkaren kan också behöva diskutera handläggningen av ett utbrott
såsom t.ex. salmonella med behandlande läkare, där flera individer är
inblandade. Det har härvid visat sig att sekretesskyddet skapat problem.
De uppgifter som smittskyddsläkaren anser att behandlande läkare
behöver har i regel att göra med att försöka hindra smittspridning och
inte med vården. Att stödja ett sådant uppgiftslämnande med att det inte
är till men för patienten som görs i promemorian har alltså inte fog för
sig. En reglering av en uppgiftsskyldighet för smittskyddsläkaren till
behandlande läkare behövs därför. Informationsskyldigheten måste vara
tydlig, så att smittskyddsarbetet inte försenas eller onödigt försvåras.
Socialstyrelsen anser vidare det nödvändigt att smittskyddsläkaren får
möjlighet att ta del av myndigheters uppgifter oberoende av sekretess
vid samtliga samhällsfarliga sjukdomar. Detta bör regleras i smitt-
skyddslagen. Enligt nuvarande smittskyddslag har inte smittskydds-
läkaren möjlighet att hos andra myndigheter än hälso- och sjukvårds-
myndigheter få del av personuppgifter och andra uppgifter av betydelse
som kan underlätta smittspårning och smittskyddsåtgärder vid epidemi-
utbrott av andra samhällsfarliga sjukdomar än HIV. Detta bedömer
Socialstyrelsen avsevärt nedsätter smittskyddets förmåga att kunna agera
snabbt och kraftfullt i olika situationer med mycket farliga smittsamma
sjukdomar. Smittskyddsläkaren har idag inte möjlighet att från t.ex.
socialtjänsten erhålla information om personers identitet, vistelseort och
andra uppgifter av betydelse för smittskyddet vid spridning av t.ex.
tuberkulos, pest, difteri. Många av dessa sjukdomar drabbar först perso-
ner med sociala problem där den sociala myndigheten har bättre känne-
dom om individerna och deras kontaktnät. Erfarenheten vid difteri-
utbrottet på 80-talet i Stockholm visade detta tydligt. Mot denna bak-
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
71
grund bedömer Socialstyrelsen att det är nödvändigt att smittskydds-
läkaren får möjlighet att ta del av myndigheters uppgifter oberoende av
sekretess vid samtliga samhällsfarliga sjukdomar. Socialstyrelsen delar
inte den bedömningen som framkommer i promemorian att det skulle
finnas viss möjlighet för socialtjänsten att med stöd av 1 kap. 5 §
sekretesslagen lämna information till smittskyddsläkare. Behovet av att
reglera en anmälningsskyldighet för socialtjänsten i dessa fall kvarstår
därför. Socialtjänsten är den myndighet som i många fall har den
regelbundna kontakten med de smittade personerna som utgör en
förutsättning för att få inblick i smittfarliga beteenden. Den har i många
fall endast en begränsad kontakt som inte möjliggör en allsidig be-
dömning av den smittade personens sociala situation och förutsättningar
att följa förhållningsreglerna.
Göteborgs kommun
Det finns i nuvarande regelverk en oklarhet beträffande smittskydds-
läkarens möjlighet att utlämna information till behandlande läkare. Detta
har lett till problem i samarbetet mellan smittskyddsläkare och behand-
lande läkare i svåra och angelägna patientärenden. Behandlande läkare
måste ha fullständig information om förhållanden kring sin patient och
känna till varför risk för smittspridning finns, för att kunna påverka
patienten att ändra beteende och för att kunna lägga upp en behand-
lingsplan. Endast den som har all information kan göra en behand-
lingsplan. Om denna person är smittskyddsläkaren skulle det innebära
att behandlingsansvaret bättre skulle ligga hos smittskyddsläkaren vilket
inte är i linje med lagens intention. Den typ av information det gäller
kan vara till men för patienten. Smittskyddslagen ser ju till samhällets
intresse. Det är därför angeläget att det tydligt står i smittskyddslagen
att smittskyddsläkaren har rätt att ge behandlande läkare den informa-
tion om patienten som behövs för smittskyddsarbetet.
Svenska Läkarsällskapet
Svenska Läkarsällskapet anser att det är önskvärt ur smittskydds-
synpunkt att socialtjänsten ges möjlighet att på eget initiativ underrätta
Smittskyddsläkaren i de fall socialtjänsten får kännedom om personer
med en samhällsfarlig sjukdom som har ett smittfarligt beteende. Social-
tjänsten har i många fall den bästa kännedomen om en klients beteende
och exempelvis narkotikamissbrukarna kännetecknas enligt social-
tjänsten av stor destruktivitet. Det är visat att de aktiva insatser som för
närvarande görs beträffande HIV-infektion bland intravenösa miss-
brukare har pressat ned nysmittan till en, i jämförelse med andra grup-
per, låg nivå vilken varit oförändrad de sista fyra åren. Det blir sanno-
likt svårt att ytterligare minska nysmitta inom denna grupp utan social-
tjänstens möjlighet att på eget initiativ lämna underrättelse till Smitt-
skyddsläkaren om smittfarligt beteende. När det gäller samverkan i 12 §
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
72
mellan smittskyddsläkaren och behandlande läkare borde det klart
framgå att informationsutbyte får ske.
Stockholms läns landsting
Stockholms läns landsting anser mot bakgrund av de erfarenheter som
vunnits i landstinget att det hade varit värdefullt om smittskyddsläkaren
givits möjlighet att till den behandlande läkaren utlämna uppgifter om
en enskild patient utöver de som erfordras för den medicinska vården.
Detta skulle gagna smittskyddet inom landstinget. I de fall sådana
ändringar inte är lagmässigt möjliga föreslår landstinget att tillsynsmyn-
digheten får i uppdrag att klargöra hur smittskyddslagen och sekretess-
lagen skall tolkas för att smittskyddsläkaren och behandlande läkare
skall samverka på bästa sätt.
Svenska infektionsläkarföreningen
Svenska infektionsläkarföreningen anser att 12 § borde kompletteras så
tillvida att det klart framgår att informationsutbyte får ske mellan
smittskyddsläkaren och behandlande läkare. Smittskyddsläkaren erhåller
ju information från andra än behandlande läkare, t.ex. sociala myndig-
heter, polis m.m. Effektivt smittskyddsarbete i ett enskilt ärende bygger
på förtroende mellan patient och behandlande läkare. Skall behandlande
läkare kunna bedriva ett effektivt smittskyddsarbete i ett enskilt ärende
så krävs att denna får tillgång till information som smittskyddsläkaren
kan ha i ett enskilt ärende. Smittskyddsläkaren har rätt att begära
uppgifter som har betydelse för smittskyddsarbetet av den behandlande
läkaren, denna måste dock få avgöra vilka uppgifter som har sådan
relevans. Smittskyddsläkaren bör inte utan medgivande av den behand-
lande läkaren få tillgång till den smittades patientjournal.
Sveriges läkarförbund
Sekretessproblemet mellan smittskyddet och behandlande läkare är
dåligt belysta. Enligt promemorian är det i regel en fördel för vården
om behandlande läkare har så bred information som möjligt om patien-
ten. De uppgifter som smittskyddsläkaren kan ha kännedom om, skulle
därför i allmänhet kunna utelämnas till behandlande läkare utan att
därför sekretessbrott skulle begås. Smittskyddsläkarens uppgift är ju
bland annat att ta tillvara samhällets intressen gentemot den enskilde,
varför uppgifter som smittskyddsläkaren kan finna angelägna att med-
dela behandlande läkare ofta kan uppfattas som negativt för patienten.
Läkarförbundet ansluter sig till Socialstyrelsens skrivelse från november
1994 där man vill införa en uppgiftsskyldighet. Dessa frågor utgör ofta
problem inom smittskyddet varför ett förtydligande vore välkommet.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
73
Promemorians bedömning: Smittskyddsläkarens skyldighet att vidta de
åtgärder som behövs för att hindra vidare smittspridning eller för att få
till stånd läkarundersökning av den som misstänks vara smittad bör inte
ändras.
Göteborgs kommun
Göteborgs kommun stöder Socialstyrelsens skrivelse om att smittskydds-
läkaren bör ges en tydlig möjlighet att göra en epidemiologisk bedöm-
ning av lämplig åtgärd vid brott mot förhållningsregler eller Underlätelse
att infinna sig för undersökning vid misstanke om samhällsfarlig sjuk-
dom. Riktlinjer bör skrivas in i Allmänna råd från Socialstyrelsen.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
Kronobergs läns landsting
Kronobergs läns landsting konstaterar att det fortfarande råder viss
oenighet i vilken mån en smittskyddsläkare kan underlåta att vidta
tvångsåtgärder i det enskilda fallet. Den nuvarande formuleringen har
tolkats olika. Även högt uppsatta jurister menar att det inte finns möjlig-
het för smittskyddsläkaren att komma fram till att ytterligare åtgärder ej
behövs. För rättssäkerheten är det därför viktigt att detta klargörs,
antingen att lagtexten förändras eller att vi får allmänna råd, som
vägledning.
Örebro läns landsting
Örebro läns landsting anser att det bör finnas en lagstadgad möjlighet
för Smittskyddsläkaren att vid mycket speciella tillfällen kunna under-
låta att fullgöra alla tvångsåtgärder fram t.o.m. polisingripande om
smittspridningsrisken bedömes som mycket ringa, trots att den ej kan
uteslutas. När denna möjlighet kan komma i fråga kan strikt beskrivas
av Socialstyrelsen i allmänna råd. Smittskyddslagens § 1 får ej mot-
verkas vilket dock kan bli fallet om polisingripande o dyl drivs till sm
spets vid samtliga möjliga tillfällen.
Riksåklagaren
Riksåklagaren har i sitt yttrande aktualiserat frågan om ett införande av
en straffsanktionerad bestämmelse i smittskyddslagen eller i brottsbalken
för den som genom sexuella handlingar sprider eller riskerar att sprida
HIV-smitta. Riksåklagaren anser att nu finns behov av att utreda förut-
sättningarna för att införa ett särskilt HIV-brott och det mest naturliga är
74
att straffbudet införs i smittskyddslagen, där HIV-infektion upptas som
en samhällsfarlig sjukdom. I avsaknad av ett särskilt HIV-brott tillämpas
de allmänna straffbuden om brott mot liv och hälsa och allmänfarliga
brott, på handlingar som innebär överföring eller risk för överföring av
HIV-smitta. Tillämpningen är ofta förknippad med problem, främst
angående vilket uppsåt gärningsmannen har haft vid gärningstillfället.
Det finns ett antal domstolsavgöranden, där män som genom sexuella
handlingar smittat eller riskerat att smitta kvinnor med HIV-infektion
dömts för grov misshandel respektive försök till samma brott. Dom-
stolarna har funnit att de har haft eventuellt uppsåt, vilket innebär att
domstolen i det enskilda fallet har ansett att mannen insett att han
kunnat smitta kvinnan med HIV-infektion och att han skulle ha handlat
som han har gjort även om han varit säker på att han skulle smitta
henne. Det säger sig självt att ett sådant hypotetiskt resonemang är
förenat med stora svårigheter. Justitierådet Lind har i Högsta domstolens
dom den 31 oktober 1994, DB 241 pekat på svårigheterna i den här
typen av mål. I debatten kring de här gärningarna framförs ofta syn-
punkten om att oaktsamhetsbrotten, vållande till sjukdom och fram-
kallande av fara för annan, skulle ligga närmare till hands att tillämpa
än de uppsåtliga brotten. Enligt riksåklagarens uppfattning är straff-
skalan för dessa oaktsamhetsbrott alltför låg, med hänsyn till det straff-
värde som en gärning innebärande överförande eller risk för överförande
av HIV-smitta har. Ytterligare ett problem finns vid utredning av brott
rörande överförande av HIV-infektion, och det gäller den sekretess som
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller inom hälso- och
sjukvården. För att de skall brytas och åklagare och polis ska kunna få
tillgång till en patientjournal rörande en person som misstänks för att ha
överfört HIV-infektion, krävs att misstanken rör ett brott för vilket inte
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. De ansvarsbestämmel-
ser som i regel blir tillämpliga, grov misshandel och försök till sådant
brott, har för låg straffskala. Det innebär att åklagare och polis i ifråga-
varande utredningar inte kan få tillgång till patientjournalen, om inte
personen ifråga själv häver sekretessen. Annorlunda förhåller det sig om
misstanken kan sägas röra det allmänfarliga brottet spridande av smitta,
grovt brott, där minimistraffet är fängelse i fyra år. En tillämpning av
den bestämmelsen torde dock bli aktuell endast i vissa extrema och
sällan förekommande situationer. Högsta domstolen har nyligen, i dom
den 10 mars 1995, DB 33, dömt en man för försök till spridande av
smitta, grovt brott. Han har överfört HIV-infektionen till två kvinnor
och utsatt ytterligare tre kvinnor för risk att bli smittade. Härigenom har
han ansetts ha försökt framkalla allmän fara för människors liv eller
hälsa. Sekretessfrågan kan naturligtvis lösas genom ändringar i sekre-
tesslagen. Däremot är det troligen inte möjligt att lösa frågan genom
ändrade straffskalor för aktuella brott i brottsbalken. Sammanfattningsvis
anser Riksåklagaren att de närmare förutsättningarna för att införa en
straffsanktionerad bestämmelse i brottsbalken eller i smittskyddslagen
avseende spridande av HIV-smitta bör utredas.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
75
Kriminalvårdsstyrelsen
Kriminalvårdsstyrelsen har angett att andelen intravenösa missbrukare
som av olika anledningar är frihetsberövade inom kriminalvården är
mycket stor. Antalet årliga intagningar i häkte uppgår till omkring
35 000 och i anstalt omkring 14 000. Av bestämmelserna i smittskydds-
lagen följer vissa skyldigheter när läkaren på häktet såsom behandlande
läkare har undersökt den som är anhållen eller häktad och ombesörjt
den provtagning som omnämns i 13 § smittskyddslagen. Visar prov-
svaret att den undersökte är smittad av en samhällsfarlig sjukdom skall
den behandlande läkaren bl.a. försöka klarlägga smittkällan och om
patienten kan ha smittat andra. Om den som är smittad av samhällsfarlig
sjukdom inte följer meddelade förhållningsregler eller kan han antas inte
komma att följa dessa skall den behandlande läkaren enligt 25 § smitt-
skyddslagen skyndsamt underrätta smittskyddsläkaren. De tider som den
frihetsberövade tillbringar i häkte varierar avsevärt och i många fall är
frihetsberövandet av endast kortvarig natur. Det är därför inte ovanligt
att patienten visar sig vara satt på fri fot vid den tidpunkt då provsvaret
anländer till häktet. Det är i sådana fall förenat med stora svårigheter för
läkaren att fullgöra smittskyddslagens åligganden för den behandlande
läkaren. Klienter inom kriminalvården kännetecknas i många fall av stor
rörlighet och kan även sakna fast bostadsadress. Det är i det närmaste
omöjligt för läkaren inom kriminalvården att få kontakt med en sådan
patient för att delge honom provsvaret och vidta de åtgärder i övrigt
som provsvaret kan föranleda. Emellertid har häktesläkaren stora pro-
blem med att iaktta de åligganden som åvilar en behandlande läkare
även i sådana fall när en kontakt kan etableras med den som har frigi-
vits. Ur säkerhetssynpunkt är det mindre lämpligt att personer som är
frigivna från häktet är hänvisade till läkaren vid häktet för delgivning av
provsvaret m.m. Den som har försatts på fri fot från ett häkte kan inte
heller antas vara särskilt positivt inställd till att uppsöka läkaren på det
häkte där han har vistats som frihetsberövad. I det fall ett positivt
provsvar ankommer till ett häkte eller kriminalvårdsanstalt för en person
som har frigivits därifrån bör enligt styrelsens mening kriminalvårds-
läkarens ansvar som behandlande läkare upphöra genom att han anmäler
förhållandet till smittskyddsläkaren i länet. Denna bör därefter tillse att
den smittade erhåller en behandlande läkare inom hälso- och sjukvår-
den. Kriminalvårdsstyrelsen föreslår därför att smittskyddslagen ändras
på sådant sätt att läkare inom kriminalvården under de förutsättningar
som redovisats ovan kan befrias från uppgiften att vara behandlande
läkare.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen föreslår att undersökningar av samhällsfarliga sjukdomar
från smittskyddssynpunkt, bör vara gratis för patient hos läkare med
kompetens för uppgiften (10 § i smittskyddslagen). Kompetensen
preciseras i allmänna råd. Oberoende av patientens förmåga eller villig-
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
76
het att betala måste smittskyddsaspekterna beaktas vid samhällsfarliga
sjukdomar så att alla personer, som vistas i Sverige och insjuknar med
samhällsfarlig sjukdom, kan undersökas. En spridning av smittsamma
sjukdomar är för samhället mer kostnadsdrivande än ett begränsat antal
ytterligare undersökningar. Dessutom bör vid uppenbar misstanke
diagnos på samhällsfarlig sjukdom ställas för korrekt omhändertagande
och förhållningsregler vid vistelse i Sverige. Antalet turister som insjuk-
nat med samhällsfarlig sjukdom i Sverige är mycket litet, varför den
merkostnad detta skulle innebära är obetydlig.
Smittskyddsinstitutet
I promemorian används genomgående begreppet sjukdom. Det är ej
nödvändigt att alla infekterade personer är sjuka, dvs har klinisk sym-
tom. Dessa individer är smittbärare och är viktiga länkar i en smittsprid-
ning. Sådana smittbärare har noterats i § 29 gällande samhällsfarliga
sjukdomar. Motsvarande förtydligande synes ej ha gjorts beträffande
§ 12 i förslag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård
av unga. Beträffande förordningen om ändring i smittskyddsförord-
ningen har i § 5 a speciellt angetts bärare av smitta av infektion av HIV
eller hepatit B. En genomgång av smittskyddslagen med hänsyn till be-
greppen sjukdom och infektion bör göras för att få konsekvens i regler
rörande smittbärare. Förslagsvis skall termen sjukdom ersättas med det
mer heltäckande begreppet infektion. Alla sjukdomar/infektioner som är
upptagna som anmälningspliktiga bör anmälas. Oberoende av individens
sjukdomssymtom för att smittspridning effektivt skall kunna förhindras.
Folkhälsoinstitutet
Folkhälsoinstitutet framhåller att en mer omfattande utredning av
smittskyddslagen bör ske avseende reglerna och tillämpningen beträffan-
de hiv-infektion och den behandlande läkarens anmälningsskyldighet vid
misstanke om smittspridning och tvångsisolering av hivsmittade. Bland
annat behöver konsekvenserna för det förebyggande arbetet närmare
belysas.
Gävleborgs läns landsting
För smittskyddsläkare har det uppfattats som en obalans vad gäller
biträde av polismyndighet. Om grundad anledning finns att misstänka
samhällsfarlig sjukdom finns med stöd av 13, 36, 37, och 62 §§ möjlig-
het att begära biträde av polismyndighet. Om samhällsfarlig sjukdom
däremot är konstaterad hos en person som sedan bryter mot givna
förhållningsregler finns inte möjlighet att begära biträde av polismyndig-
het för så vitt det inte gäller beslut om tvångsisolering enligt 39 §. En
möjlighet att med biträde av polismyndighet att återuppta kontakten
med behandlande läkare för person som brutit mot förhållningsregel
bedöms kunna vara en värdefull åtgärd att vidtaga före tvångsisolering
som idag är alternativet.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
77
Göteborgs kommun
Göteborgs kommun framhåller att om en patient har förhållningsregler
att komma på återbesök, men trots upprepade kallelser inte infinner sig
hos läkaren saknas, i nuvarande regelverk, möjlighet att med polishand-
räckning få patienten till undersökning. Enda möjligheten är att då
begära tvångsisolering och enligt § 39 underställa beslutet länsrättens
prövning. Det finns behov av att kunna göra tvångsundersökning, vid
misstanke om samhällsfarlig sjukdom. Det kan röra sig om en patient
som har en psykisk sjukdom eller av och till missbruk och där det är
nödvändigt att avgöra varför patienten inte kommer på återbesök. Det är
inte säkert att det faktum att patienten inte kommer på återbesök är
liktydigt med att han/hon sprider smitta. En undersökning av behand-
lande läkare, eventuellt även av psykiatrer, kan behövas för att göra en
rättvisande bedömning av det smittsamma beteendet. Med nuvarande
regelverk finns det risk att handläggningen av dessa ärenden fördröjs.
Om underlaget för att begära tvångsisolering är för litet kan lång tid gå
utan att patienten har kontakt med sm läkare och då finns inte möjlighet
att avgöra om patienten har smittfarligt beteende.
Landsorganisationen i Sverige
I promemorian föreslås att hälso- och sjukvårdspersonal, verksam vid
särskilda ungdomshem och hem för vård av vissa missbrukare ska ha
anmälningsplikt om de får veta att någon som värdas där har en sam-
hällsfarlig sjukdom. LO vill betona att detta kräver att arbetsgivarna ger
utbildning i smittskyddslagen och dess tillämpning till berörd personal.
Det krävs också beredskap om det med anledning av anmälningsplikten
uppstår konflikt mellan personal och den som vårdas.
Posithiva gruppen
Posithiva gruppen anser att smittskyddslagen motverkar sitt eget syfte,
nämligen att hindra smittspridning, att den medför en oacceptabel
rättslöshet för den enskilde. Gruppen anser även att man inte får lägga
ansvaret för hivprevention på smittskyddsläkaren. Gruppen efterlyser
vidare en utvärdering av smittskyddslagen och dess lämplighet och
funktion när det gäller hivprevention.
Riksförbundet för HIV-positiva
Riksförbundet för HIV-positiva anser att hivinfektion inte skall omfattas
av smittskyddslagen. Förbundet anser vidare att hivprevention bäst sker
med frivillighet och inte med tvång. Rättssäkerheten är med nuvarande
smittskyddslagstiftning också i det närmaste obefintlig. Förbundet anser
att en total revidering av smittskyddslagen måste ske och ställer sig
positiv till att deltaga i ett sådant arbete.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
78
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande är kritiska till att prome-
morian inte omfattar en utvärdering huruvida smittskyddslagens till-
lämplighet på hivinfektion kommit att främja eller faktiskt motverka
preventionen. Förbundet har gjort bedömningen att förebyggandet av
smittspridning av hiv bäst sker genom frivillighet och respekt och inte
med kontroll och tvång. Sammantaget anser förbundet att smittskydds-
lagen motverkar sitt eget syfte - att hindra smittspridning - och att den
medför en oacceptabel rättslöshet för den enskilde. Därför skall smitt-
skyddslagen inte omfatta hivinfektion. Förbundet framhåller också att
smittskyddslagens användning på hivinfektioner strider mot både
Världshälsoorganisationens (WHO) och Europarådets rekommendationer
om hiv och aids som bygger på frivillighet och respekt för den enskilde;
Sverige har därför som enda medlemsland i Europarådet inte heller
undertecknat rådets rekommendation (nr 14/89) om hivsmittades rättig-
heter. Förbundet anser, i det fall hivinfektion skall vara kvar i smitt-
skyddslagen, att 7 § 3:e stycket borde ändras så att ansvaret för hiv-
prevention läggs på annan än smittskyddsläkaren. Erfarenheten visar
nämligen att uppgiften att ansvara för tvångsåtgärder enligt smittskydds-
lagen inte står i samklang med intentionerna för en god och fungerande
allmänprevention.
Riksförbundet för sexuell upplysning
Riksförbundet för sexuell upplysning anser att en utvärdering av smitt-
skyddslagens tillämpning på hiv måste göras. Förbundet framhåller att
när beslutet togs om att göra smittskyddslagen tillämplig på hivinfektion
i november 1985 var situationen helt annorlunda än idag. Då fanns det
ingen svensk erfarenhet av hur man förebygger en sjukdom som hiv.
Rena skräckvisioner av kommande smittspridning förekom i debatten.
Olika vandringshistorier om ansvarslösa smittospridare cirkulerade. Det
var inte heller ovanligt med missförstånd om hur hiv smittade.
Svenska infektionsläkarföreningen
Svenska infektionsläkarföreningen föreslår att de hittillsvarande erfaren-
heterna av tvångsvård utvärderas. En utvärdering bör särskilt beakta
rättssäkerhetsaspekter och inkludera huruvida tvångsvården verkligen
bidragit till minskad smittspridning av epidemiologisk betydelse, dvs att
utfallet verkligen är i enlighet med lagens intentioner och mål.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
Svenska läkaresällskapet
Svenska läkaresällskapet anser att förslaget borde ha innehållit ett klart
ställningstagande mot tvångsvård av smittsam person.
79
Örebro läns landsting
Örebro läns landsting har tagit upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat, landsting, kommun och enskild person. Hur kostnaderna
skall fördelas mellan stat, landsting och kommun finns delvis reglerat i
nuvarande regelverk. Dock förekommer situationer där reglering saknas
eller där nuvarande reglering ger lösningar som ej förefaller adekvata
såsom t.ex. för en person som ej innefattas av landets allmänna sjukför-
säkring och ej är asylsökande/motsvarande, den personen måste söka
privatläkare för att få kostnadsfri undersökning avseende samhällsfarlig
sjukdom. Det förefaller osannolikt att lagstiftaren önskar att dessa
personer skall undvika den offentliga sjukvården. Ytterligare svårigheter
finns beskrivna i en utredning som genomförts på Socialstyrelsens
initiativ. Här finns utrymme till förbättringar i regelverket som styr
kostnadsfördelningen.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 2
80
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1988:1472)
dels att 3-9, 12, 20, 22-24, 29, 33-35, 38, 43, 50-53, 57, 62, 67 och
68 §§ samt bilagan skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 29 § skall sättas närmast före 30 §,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 24 a, 43 a, 43 b
och 53 a §§, av följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny rubrik närmast före 29 § av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma
sjukdomarna skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana
sjukdomar benämns anmälningspliktiga sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna
och de övriga smittsamma sjuk-
domar som skall anmälas anges i
bilaga till denna lag.
De samhällsfarliga sjukdomarna
anges i bilaga till denna lag. Re-
geringen får meddela föreskrifter
om vilka övriga smittsamma sjuk-
domar som skall anmälas.
4 §
Om riksdagens beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, får
regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar
skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss
smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda här i
landet, om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få
explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador
bland de smittade. En sådan föreskrift får meddelas endast om nämnda
verkningar av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan.
Regeringen får föreskriva att en
viss smittsam sjukdom som annars
inte är anmälningspliktig skall
anmälas enligt föreskrifterna i
denna lag.
Föreskrifter som meddelas med
stöd av första eller andra stycket
skall snarast underställas riks-
dagens prövning.
Föreskrifter som meddelas med
stöd av första stycket skall snarast
underställas riksdagens prövning.
1 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
81
Nuvarande lydelse
5 §
Varje landstingskommun svarar
för att behövliga smittskyddsåtgär-
der vidtas inom landstingsområ-
det, i den mån annat inte följer av
9-H §§■
Vad som sägs i denna lag om
landstingskommuner gäller också
kommuner som inte ingår i en
landstingskommun.
6 §
I varje landstingskommun skall
det finnas en smittskyddsläkare,
som utses av hälso- och sjuk-
vårdsnämnden. I frågor som inte
gäller smittskyddsläkarens myn-
dighetsutövning skall denne verka
under hälso- och sjukvårdsnämn-
den.
Föreslagen lydelse
Varje landsting svarar för att be-
hövliga smittskyddsåtgärder vidtas
inom landstingsområdet, i den
mån annat inte följer av 9-11 §§.
Vad som sägs i denna lag om
landsting gäller också kommuner
som inte ingår i ett landsting.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
I varje landsting skall det finnas
en smittskyddsläkare, som utses
av en sådan nämnd som avses i
10 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). I frågor som inte gäl-
ler smittskyddsläkarens myndig-
hetsutövning skall denne verka
under nämnden.
7 §
Smittskyddsläkaren skall utöver vad som är särskilt föreskrivet i denna
lag,
1. planera, organisera och leda smittskyddet,
2. verka för samordning och likformighet av smittskyddet,
3. verka för att förebyggande åtgärder vidtas,
4. fortlöpande följa smittskydds-
läget i landstingskommunen,
5. biträda miljö- och hälso-
skyddsnämnderna, läkare och and-
ra som är verksamma inom
smittskyddet i deras smittskydds-
arbete,
4. fortlöpande följa smittskydds-
läget i landstinget,
5. hjälpa kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet, läkare
och andra som är verksamma
inom smittskyddet i deras smitt-
skyddsarbete,
6. undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddsper-
sonal i smittskyddsfrågor,
7. lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt
8. även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.
Smittskyddsläkaren skall få upp-
lysningar från och få del av upp-
gifter i handlingar hos miljö- och
hälsoskyddsnämnder samt hos
läkare och andra som är verksam-
ma inom hälso- och sjukvården,
om han i ett enskilt fall begär det
och behöver det för att kunna full-
göra sina uppgifter enligt denna
lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
Smittskyddsläkaren skall få upp-
lysningar från och få del av upp-
gifter i handlingar hos kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsom-
rådet samt hos läkare och andra
som är verksamma inom hälso-
och sjukvården, om han i ett en-
skilt fall begär det och behöver
det för att kunna fullgöra sina
uppgifter enligt denna lag och
82
Nuvarande lydelse
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
i en kommun svarar för att smitt-
skyddsåtgärder vidtas mot sådana
djur, livsmedel, vattentäkter, av-
loppsvatten, ventilationsanlägg-
ningar och andra objekt som spri-
der eller misstänks sprida smitt-
samma sjukdomar.
Smittskyddsläkaren och miljö-
och hälsoskyddsnämnderna skall
samverka med varandra och med
myndigheter, behandlande läkare
och andra som bedriver verksam-
het av betydelse för smittskyddet.
Särskilt skall miljö- och hälso-
skyddsnämnderna informera smitt-
skyddsläkaren om iakttagelser
som kan vara av betydelse för
hans verksamhet och samråda
med honom om beslut och andra
viktiga åtgärder som berör smitt-
skyddet.
Smittskyddsläkarna skall samar-
beta i smittskyddsfrågor och vid
behov utbyta uppgifter som är
nödvändiga för verksamheten.
20
En läkare som i sm verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskydds-läka-
ren och Statens smittskyddsinsti-
tut.
Föreslagen lydelse
föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen.
§
Den nämnd som fullgör upp-
gifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet i en kommun sva-
rar för att smittskyddsåtgärder
vidtas mot sådana djur, livsmedel,
vattentäkter, avloppsvatten, venti-
lationsanläggningar och andra ob-
jekt som sprider eller misstänks
sprida smittsamma sjukdomar.
§
Smittskyddsläkaren och de kom-
munala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet skall samverka
med varandra och med myndig-
heter, behandlande läkare och
andra som bedriver verksamhet av
betydelse för smittskyddet. Sär-
skilt skall nämnderna informera
smittskyddsläkaren om iakttagel-
ser som kan vara av betydelse för
hans verksamhet och samråda
med honom om beslut och andra
viktiga åtgärder som berör smitt-
skyddet.
Smittskyddsläkarna skall sam-
arbeta med varandra och med be-
handlande läkare i smitt-
skyddsfrågor och får utan hinder
av sekretess lämna de uppgifter
som är nödvändiga för verksam-
heten.
Ett smittskyddsärende får, om
det är lämpligt och smittskydds-
läkarna är överens om det, över-
lämnas till en smittskyddsläkare i
ett annat landsting.
§2
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskyddsläka-
ren och Smittskyddsinstitutet. Det-
samma gäller en läkare som i
samband med obduktion finner
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
2 Senaste lydelse 1992:1561.
83
Nuvarande lydelse
Vid fall av samhällsfarlig sjuk-
dom som avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan göras
även till miljö- och hälsoskydds-
nämnden. Anmälan till nämnden
behöver dock inte göras om om-
ständigheterna klart visar att
smittkällan finns utanför landets
gränser.
22 §
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren och Statens
smittskyddsinstitut. Anmälan skall
göras även beträffande annan
sjukdom som är eller som miss-
tänks vara smittsam, om sjukdo-
men har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
Föreslagen lydetse
smitta av en samhällsfarlig sjuk-
dom. Sådan anmälan skall också
göras av läkare vid mikrobiolo-
giskt laboratorium, som vid ana-
lys finner smittämne av sådan
samhällsfarlig sjukdom som avses
i 1.1 och 1.2 bilagan till denna
lag.
Vid fall av samhällsfarlig sjuk-
dom som avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan göras
även till den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Vid fall av sjukdom som avses i
2.2 bilagan till denna lag skall
anmälan göras även till miljö-
och hälsoskyddsnämnden.
En läkare som i sin verksamhet
konstaterar att någon har smittats
av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren och Smitt-
skyddsinstitutet. Anmälan skall
göras även beträffande annan
sjukdom som är eller som miss-
tänks vara smittsam, om sjukdo-
men har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
Detsamma gäller en läkare som i
samband med obduktion finner
smitta av en annan anmälnings-
pliktig sjukdom än en samhälls-
farlig sjukdom.
Regeringen får meddela före-
skrifter om att anmälan även skall
göras till den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet.
Anmälan enligt första och andra
styckena skall också göras av lä-
kare vid mikrobiologiskt laborato-
rium, som vid analys finner
smittämne av en annan anmäl-
ningspliktig sjukdom än en sam-
hällsfarlig sjukdom.
3 Senaste lydelse 1992:1561.
84
Nuvarande lydelse
23
En anmälan enligt 22 § skall in-
nehålla de uppgifter som behövs
för att kunna följa sjukdomens
utbredning. Den skall inte inne-
hålla uppgift om den smittades
identitet. På begäran av smitt-
skyddsläkaren eller miljö- och
hälsoskyddsnämnden är dock den
läkare som gjort anmälan skyldig
att lämna smittskyddsläkaren eller
nämnden uppgift om identiteten
samt andra uppgifter av betydelse
för deras smittskyddsarbete.
24
Om smittskyddsläkaren efter att
ha fått en anmälan enligt 20 eller
22 § finner att ytterligare åtgärder
behövs för att hindra smittsprid-
ning, skall han se till att sådana
åtgärder vidtas.
29
Beträffande den som för smitta
av infektion av HIV är följande
personer och myndigheter
skyldiga att på begäran av smitt-
skyddsläkaren lämna honom de
uppgifter som han behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden
enligt denna lag:
1. myndigheter som genom sin
verksamhet får kännedom om
uppgifter av betydelse för smitt-
Föreslagen lydelse
§
En anmälan enligt 22 § skall in-
nehålla uppgift om den smittades
identitet samt de uppgifter som
behövs för att kunna följa sjukdo-
mens utbredning. På begäran av
smittskyddsläkaren eller den kom-
munala nämnd som fullgör upp-
gifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet är den läkare som
gjort anmälan skyldig att lämna
smittskyddsläkaren eller nämnden
även andra uppgifter av betydelse
för deras smittskyddsarbete.
§
En anmälan enligt 20 eller 22 §
skall göras till smittskyddsläkaren
i det landsting där den anmälande
läkaren har sin yrkesverksamhet.
Om smittskyddsläkaren efter att
ha fått en sådan anmälan finner
att ytterligare åtgärder behövs för
att hindra smittspridning, skall
han se till att sådana åtgärder vid-
tas.
24 a §
Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Socialstyrelsen
får medge undantag för läkare vid
mikrobiologiskt laboratorium att
göra anmälan såvitt avser viss
sjukdom, viss uppgift i anmälan
eller till vilka anmälan skall gö-
ras.
Uppgiftsskyldighet
§
Regeringen får meddela före-
skrifter beträffande en viss sam-
hällsfarlig sjukdom om att följan-
de personer och myndigheter är
skyldiga att på begäran av smitt-
skyddsläkaren lämna honom de
uppgifter om den som för smitta
av sjukdomen som smittskyddslä-
karen behöver för att kunna full-
göra sina åligganden enligt denna
lag:
1. myndigheter som genom sin
verksamhet får kännedom om
uppgifter av betydelse för smitt-
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
85
Nuvarande lydelse
skyddet och
2. personal inom enskild hälso-
och sjukvård som i sin yrkesutöv-
ning står under tillsyn av social-
styrelsen.
33
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall
för att hindra spridning av en
samhällsfarlig sjukdom.
Ett föreläggande eller förbud får
Om någon inte följer ett föreläg-
gande eller förbud, får miljö- och
hälsoskyddsnämnden förordna om
rättelse på hans bekostnad. Ett
sådant beslut får också meddelas
utan föregående föreläggande eller
förbud, om nämnden med hänsyn
till risken för smittspridning finner
att rättelse bör ske utan dröjsmål.
34
Miljö- och hälsoskyddsnämnden
får låta förstöra gång- och säng-
kläder, husgeråd, möbler och and-
ra föremål av personlig natur samt
låta avliva sällskapsdjur, om det
är nödvändigt för att hindra sprid-
ning av samhällsfarlig sjukdom.
Nämnden skall betala skälig er-
sättning till den som har drabbats
av ett beslut om förstöring.
35
För att kunna fullgöra sina upp-
gifter enligt denna lag har miljö-
och hälsoskyddsnämnden rätt till
tillträde till områden, lokaler och
andra utrymmen varifrån smitta
kan spridas och får där göra un-
dersökningar och ta prov. För ut-
taget prov betalas inte ersättning.
Föreslagen lydelse
skyddet och
2. personal inom enskild hälso-
och sjukvård som i sin yrkesutöv-
ning står under tillsyn av Social-
styrelsen.
§
En kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet får meddela de
förelägganden och förbud som be-
hövs i enskilda fall för att hindra
spridning av en samhällsfarlig
sjukdom.
förenas med vite.
Om någon inte följer ett före-
läggande eller förbud, får nämn-
den förordna om rättelse på hans
bekostnad. Ett sådant beslut får
också meddelas utan föregående
föreläggande eller förbud, om
nämnden med hänsyn till risken
för smittspridning finner att rättel-
se bör ske utan dröjsmål.
§
En kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet får låta förstöra
gång- och sängkläder, husgeråd,
möbler och andra föremål av per-
sonlig natur samt låta avliva säll-
skapsdjur, om det är nödvändigt
för att hindra spridning av sam-
hällsfarlig sjukdom. Nämnden
skall betala skälig ersättning till
den som har drabbats av ett beslut
om förstöring.
§
För att kunna fullgöra sina upp-
gifter enligt denna lag har en
kommunal nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet rätt till tillträde till
områden, lokaler och andra utrym-
men varifrån smitta kan spridas
och får där göra undersökningar
och ta prov. För uttaget prov beta-
las inte ersättning.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
86
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 §
Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångs-
isolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den
smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att
hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns
grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhåll-
ningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smitt-
spridning.
Tvångsisolering skall ske på Tvångsisolering skall ske på
sjukhus som drivs av en lands- sjukhus som drivs av ett lands-
tingskommun. Ung.
43 §
Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall få det stöd
och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och
livsföring så, att tvångsisoleringen
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
kan upphöra.
Den tvångsisolerade skall ges
tillfälle till fritidssysselsättning
och sådan fysisk träning som är
lämplig med hänsyn till hans ål-
der och hälsotillstånd.
Den tvångsisolerade skall ges
möjlighet att dagligen vistas
utomhus under minst en timme om
det inte finns synnerliga hinder
mot detta.
43 a §
Den som är tvångsisolerad har
rätt att föra telefonsamtal och ta
emot besök i den utsträckning det
kan ske med hänsyn till vården
eller ordningen på sjukhuset. Be-
sök kan förvägras om ändamålet
med tvångsisoleringen skulle mot-
verkas därav. Besök skall ske un-
der sådana former att risk för
smittspridning och införsel av så-
dan egendom som avses i 45 §
motverkas.
Den som är tvångsisolerad har
rätt att sända och, med den be-
gränsning som följer av 47 §, ta
emot brev och andra försändelser.
43 b §
Beslut om inskränkningar i
rättigheterna enligt 43 § andra
och tredje styckena eller 43 a §
meddelas av chefsöverläkaren ef-
ter samråd med smittskyddsläka-
87
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
50 §4
Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smitt-
skyddsläkaren efter samråd med chefsöverläkaren. Smittskyddsläkaren
får återkalla tillståndet om förhållandena kräver det.
Smittskyddsläkaren får överlåta
åt chefsöverläkaren att meddela
tillstånd att tillfälligt vistas utan-
för sjukhusets område.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
50
Landstingskommunen får förord-
na någon inom hälso- och sjuk-
vården legitimerad befattningsha-
vare, som har tillräcklig kompe-
tens och erfarenhet, att i chefs-
överläkares ställe fullgöra de upp-
gifter som chefsöverläkaren har
enligt 43 - 50 §§ vid tvångsisole-
ring av den som för smitta av in-
fektion av HIV.
a §5
Landstinget får förordna någon
inom hälso- och sjukvården legi-
timerad befattningshavare, som
har tillräcklig kompetens och er-
farenhet, att i chefsöverläkares
ställe fullgöra de uppgifter som
chefsöverläkaren har enligt
43 - 50 §§ vid tvångsisolering av
den som för smitta av infektion av
HIV.
Vad som sägs i denna lag om chefsöverläkaren gäller också den som
förordnats enligt första stycket.
51
Miljö- och hälsoskyddsnämndens
beslut enligt denna lag får över-
klagas hos länsrätten.
52
Smittskyddsläkarens beslut en-
ligt denna lag får överklagas hos
länsrätten om beslutet gäller
1. förhållningsregler enligt 17 §,
2. tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §,
3. avslag på en begäran att
tvångsisoleringen skall upphöra,
4. avslag på en begäran om till-
stånd att vistas utanför sjukhusets
område enligt 49 §,
5. återkallelse av tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område
enligt 50 §.
Chefsöverläkarens beslut enligt
48 § får överklagas hos läns-
rätten.
§
En kommunal nämnds beslut en-
ligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
§6
Smittskyddsläkarens beslut en-
ligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol om
beslutet gäller
1. förhållningsregler enligt 17 §,
2. tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §,
3. avslag på en begäran att
tvångsisoleringen skall upphöra,
4. avslag på en begäran om till-
stånd att vistas utanför sjukhusets
område enligt 49 § eller medde-
lande av villkor i samband med
en sådan vistelse,
5. återkallelse av tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område
enligt 50 §.
Chefsöverläkarens beslut enligt
48 och 50 §§ får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol Det-
4 Senaste lydelse 1990:607.
5 Senaste lydelse 1991:880.
6 Senaste lydelse 1990:607.
88
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
samma gäller beslut enligt 43 h §
om beslutet innebär inskränk-
ningar i särskilt fall för en
tvångsisolerad.
Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare
får inte överklagas.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
53
Socialstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 67 §
får överklagas hos kammarrätten.
§
Socialstyrelsens beslut om före-
läggande enligt 67 § får överkla-
gas hos allmän förvaltningsdom-
stol.
53 a §
I andra mål än sådana som av-
ser tvångsisolering eller upp-
hörande av tvångsisolering krävs
prövningstillstånd vid överklagan-
de till kammarrätten.
57
I mål om tvångsisolering, som
väckts vid länsrätten genom an-
sökan av smittskyddsläkaren, skall
länsrätten och kammarrätten hålla
muntlig förhandling, om detta inte
är uppenbart obehövligt. I andra
mål enligt denna lag prövar rät-
ten om det finns skäl att hålla
muntlig förhandling.
Om någon part begär muntlig
förhandling, skall sådan hållas.
Parterna skall upplyses om sin
rätt till muntlig förhandling.
§
I mål om tvångsisolering eller
om upphörande av tvångsisolering
skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om det-
ta inte är uppenbart obehövligt.
Muntlig förhandling skall alltid
hållas om någon part begär det.
Parterna skall upplysas om sin
rätt att begära muntlig förhand-
ling.
Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen
till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.
62 §7
Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av
1. smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,
2. smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall
tas om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller
39 §,
3. smittskyddsläkaren eller chefsöverläkaren för att återföra den som
har avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt
omhändertagen eller tvångsisolerad, eller den som inte har återvänt till
sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har
gått ut eller återkallats,
7 Senaste lydelse 1990:607.
7 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 23
89
Nuvarande lydelse
4. miljö- och hälsoskyddsnämn-
den för att bereda nämnden till-
träde till områden, lokaler och
andra utrymmen som avses i 35 §,
Föreslagen lydelse
4. en kommunal nämnd som full-
gör uppgifter inom miljö- och häl-
soskyddsområdet för att bereda
nämnden tillträde till områden,
lokaler och andra utrymmen som
avses i 35 §,
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
5. Socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.
67
Socialstyrelsen får i sin tillsyns-
verksamhet meddela de föreläg-
ganden och förbud som behövs
för att denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av
lagen skall efterlevas.
Ett föreläggande eller förbud får
förenas med vite.
68 §
Socialstyrelsen har rätt att in-
spektera smittskyddsverksamhet
som bedrivs av smittskyddsläkare,
miljö- och hälsoskyddsnämnder
och hälso- och sjukvårdspersonal.
Den vars verksamhet inspekteras
är skyldig att lämna det biträde
som behövs vid inspektionen.
§
Socialstyrelsen får i sin tillsyns-
verksamhet meddela de föreläg-
ganden som behövs för att denna
lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.
Ett föreläggande får förenas med
vite.
Socialstyrelsen har rätt att in-
spektera smittskyddsverksamhet
som bedrivs av smittskyddsläkare,
kommunala nämnder med uppgif-
ter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet och hälso- och
sjukvårdspersonal. Den vars verk-
samhet inspekteras är skyldig att
lämna det biträde som behövs vid
inspektionen.
90
Bilaga
Nuvarande lydelse
Anmälningspliktiga sjukdomar
1 Samhällsfarliga sjukdomar
1.1 difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B
hepatit non A non B
meningokockinfektion
polio
tuberkulos
virala hemorragiska febrar
exkl. hemorragisknefrosone-
frit
återfallsfeber
1.2 hepatit A
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest
rabies
salmonellainfektion
shigellos
tyfoidfeber
1.3 gonorré
infektion av HIV (humant
immunbristvirus)
klamy diainfektion
syfilis
2 Andra anmälningspliktiga sjuk-
domar än samhällsfarliga
2.1 amöbainfektion
hemorragisk nefrosonefrit
infektioner orsakade av aty-
piska mykobakterier
malaria
stelkramp
trikinos
tularemi
ulcus molle
2.2 botulism
campylobacter
giardia lamblia
Föreslagen lydelse
Samhällsfarliga sjukdomar
1.1 difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B
hepatit C
hepatit D
hepatit non A non B
non C non D non E
meningokockinfektion
polio
tuberkulos
virala hemorragiska febrar
exkl. nefropathia epidemica
återfallsfeber
1.2 hepatit A
hepatit E
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest
rabies
salmonellainfektion
shigellainfektion
tyfoidfeber
1.3 gonorré
infektion av HIV (humant
immunbristvirus)
klamy diainfektion
syfilis
ulcus molle
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
91
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
legi onärssjuka
listerios
papegojsjuka
toxoplasmainfektion
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
92
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §'
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som
avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett
sådant hem.
Får hälso- och sjukvårdsperso-
nal verksam vid ett särskilt ung-
domshem kännedom om att en
intagen har en sådan smittsam
sjukdom som enligt smittskydds-
lagen (1988:1472) utgör en sam-
hällsfarlig sjukdom, skall före-
ståndaren för hemmet underrättas
om detta, om det inte står klart
att det inte finns risk för smitt-
spridning.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
'Senaste lydelse 1993:2
93
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 43 § skall följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande lydelse.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
43
Beslut om omhändertagande enligt
Beslut om överflyttning enligt
25 § andra stycket får förordnas
att gälla omedelbart, om det be-
hövs från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår vården
vid ett LVM-hem gäller omedel-
bart.
Föreslagen lydelse
26 a §
Får hälso- och sjukvårdsperso-
nal verksam vid ett LVM-hem
kännedom om att en intagen har
en sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen (1988:1472)
utgör en samhällsfarlig sjukdom,
skall den som förestår vården vid
hemmet underrättas om detta, om
det inte står klart att det inte
finns risk för smittspridning.
§
13 § gäller omedelbart.
Beslut om överflyttning enligt
25 § tredje stycket får förordnas
att gälla omedelbart, om det be-
hövs från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår vården
vid ett LVM-hem gäller omedel-
bart.
Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla ome-
delbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
94
Härigenom föreskrivs att 47 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
47 §
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges åt en
särskild avdelning som består av
ledamöter eller ersättare i nämn-
den i ärenden som ankommer på
nämnden enligt 25 och 28 §§ den-
na lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27
och 43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga samt 13 § lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Föreslagen lydelse
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges åt en
särskild avdelning som består av
ledamöter eller ersättare i nämn-
den i ärenden som ankommer på
nämnden enligt 25 och 28 §§ den-
na lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27
och 43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga samt II och 13 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
1 Senaste lydelse 1991:1667.
95
Prop. 1995/96:23
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-07
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 15 juni 1995 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till vissa
ändringar i smittskyddslagen, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Marie
Jönsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
12 §
Den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke innebär bl.a. att en
smittskyddsläkare utan hinder av sekretess får lämna de uppgifter till
den behandlande läkaren som är nödvändiga för verksamheten. I lag-
rådsremissens allmänna motivering hänvisas till sekretessbestämmelser-
na i 7 kap.
1 § sekretesslagen och anförs att de uppgifter, som smittskyddsläkaren
kan ha kännedom om och som han anser kunna behövas av behandlande
läkare för vården av en patient, i allmänhet kan lämnas ut till den
behandlande läkaren utan att det kan anses vara till men för patienten.
Innebörden av menbegreppet är emellertid sådan att det inte kan
uteslutas att en patient skulle kunna anses lida men av att en uppgift om
hans hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden lämnas från smitt-
skyddsläkaren till den behandlande läkaren. Sekretess föreligger då
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt 14 kap. 1 § samma lag hindrar
denna sekretess inte att uppgift lämnas till annan myndighet, om upp-
giftsskyldighet följer av lag eller förordning. Uppgiften får emellertid
enligt 1 kap. 2 § sekretesslagen inte röjas för enskild i andra fall än som
anges i den lagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen
hänvisar.
Av 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen framgår att sekretessen enligt 1 § inte
gäller vissa beslut enligt smittskyddslagen. Hänvisningen till smitt-
skyddslagen avser således endast sådana beslut. En bestämmelse i
smittskyddslagen om rätt för en smittskyddsläkare att för den behand-
lande läkaren, för det fall att denne inte är offentlig funktionär, röja en
sekretessbelagd uppgift kan därför inte anses förenlig med stadgandet i
1 kap. 2 § sekretesslagen. Om en sådan möjlighet skall införas, mot
96
vilket Lagrådet inte har någon erinran, bör en komplettering därför ske
genom ett tillägg i sekretesslagen. Ett sådant tillägg skulle kunna göras
i 7 kap. 1 § femte stycket.
Vid en sådan lagteknisk lösning bör orden "utan hinder av sekretess"
utgå i det föreslagna andra stycket av 12 §.
22 §
I lagrådsremissen föreslås vissa tillägg till paragrafens föreskrifter om
anmälningsskyldighet för läkare som i sin verksamhet konstaterar smitta
av annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sådan eller
uppmärksammar någon annan faktiskt eller misstänkt smittsam sjukdom
som har fått en anmärkningsvärd utbredning eller uppträder i elakartad
form. De föreslagna kompletteringarna har inte fått en tillfredsställande
utformning. Tillägget i första stycket avseende läkare som i samband
med obduktion finner smitta av en annan anmälningspliktig sjukdom än
en samhällsfarlig sådan har språkligt knutits an även till andra meningen
i stycket, trots att denna gäller vissa andra sjukdomar än dem som ob-
duktionsläkarens fynd av smitta skall avse. Vidare upptar det föreslagna
nya tredje stycket - vilket tar sikte på läkare vid mikrobiologiskt labora-
torium som vid analys finner smittämne av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom - en hänvisning till anmälan
enligt första stycket. Detta blir på motsvarande sätt som nyss sagts be-
träffande tillägget i första stycket motsägelsefullt. Det nya tredje styck-
ets hänvisning till anmälan enligt andra stycket framstår inte heller som
adekvat, eftersom det föreslagna andra stycket enbart innehåller en be-
stämmelse om bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
anmälan till kommunal nämnd. Om avsikten är att de ifrågavarande
laboratorieläkarna skall göra anmälan till kommunal nämnd, kan detta
lämpligen anges i föreskrifter av regeringen som meddelas med stöd av
bemyndigandet. Det kan också påpekas att ordningsföljden mellan andra
och tredje styckena inte är lämplig.
Mot bakgrund av det anförda kan en lösning vara att föra tredje styck-
ets föreskrift samman med tillägget i första stycket till ett andra stycke
och låta bemyndiganderegeln bilda det nya tredje stycket. Andra stycket
skulle förslagsvis kunna utformas enligt följande: "Anmälningsskyldig-
het enligt första stycket första meningen gäller även för en läkare som i
samband med obduktion finner smitta av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom. Motsvarande gäller för en läkare
vid mikrobiologiskt laboratorium, som vid analys finner smittämne av
en sådan sjukdom."
I bemyndiganderegeln bör preciseras vad anmälan skall kunna avse.
För det fall regeln förs till tredje stycket kan det ske t.ex. genom att
omedelbart efter ordet "anmälan" infoga orden "om förhållande som
avses i första eller andra stycket".
Prop. 1995/96:23
Bilaga 4
97
43 §
I denna paragraf och i 43a § föreslås en reglering av vissa rättigheter
som avses tillkomma den som är tvångsisolerad. Regleringen, som tar
sikte på fritidssysselsättning, fysisk träning, utevistelse, telefonsamtal
samt avsändande och mottagande av brev, har utformats efter mönster
av motsvarande bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt.
Alla bestämmelser i lagen om kriminalvård i anstalt om de intagnas
rättigheter har emellertid inte fått någon motsvarighet i det remitterade
förslaget. I den allmänna motiveringen har i denna del uttalats att det är
självklart att den tvångsisolerade exempelvis skall ha möjlighet att få
del av vad som händer i omvärlden genom tidningar och television (jfr.
24 § lagen om kriminalvård i anstalt). Uttalandet torde utgå från den för
en reglering av förevarande slag naturliga grundprincipen att den
tvångsisolerade inte bör få underkastas annan inskränkning i sin frihet
än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet. Till förebyggan-
de av ej avsedda motsatsslut synes det dock lämpligt att - i linje med
vad Hovrätten över Skåne och Blekinge förordat vid remissbehandling-
en - nämnda princip kommer till klart uttryck i lagen på samma sätt
som har skett i annan lagstiftning om frihetsberövande, t.ex. lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (1 §). En
regel av detta slag synes lämpligen kunna tas in som en ny tredje me-
ning i 43 § första stycket av följande lydelse:
"Den tvångsisolerade får inte utan stöd i denna lag underkastas någon
annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
isoleringen."
I remissen föreslås att det i 43 § andra stycket skall tas in en bestäm-
melse om att den tvångsisolerade skall ges tillfälle till lämplig fritids-
sysselsättning. En motsvarande regel finns 14 § lagen om kriminalvård
i anstalt. Där får emellertid regeln ses mot bakgrund av kriminalvårdens
skyldighet att bereda den intagne lämpligt arbete, undervisning eller
annan motsvarande sysselsättning och den intagnes häremot svarande
skyldighet att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller mot-
svarande som anvisas honom (10 och 12 §§ lagen om kriminalvård i
anstalt). Någon sådan ordning gäller inte enligt smittskyddslagen, men
det får av den grundläggande föreskriften om att den tvångsisolerade
skall tas väl om hand anses följa att man från sjukhusets sida efter om-
ständigheterna skall söka bereda den isolerade en meningsfull sysselsätt-
ning inte bara under vad som kan betecknas som fritid för denne. Med
hänsyn härtill förordar Lagrådet att "fritidssysselsättning" byts ut mot
"sysselsättning".
53a §
I lagrådsremissens allmänna motivering sägs att det i mål om admini-
strativa frihetsberövanden inte har införts krav på prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätt och att det inte heller bör göras när det
Prop. 1995/96:23
Bilaga 4
98
gäller mål om tvångsisolering eller upphörande av sådan isolering. Lag-
rådet kan dela denna uppfattning.
Det kan emellertid tänkas att den som har överklagat ett beslut om
tvångsisolering samtidigt har överklagat ett annat beslut, t.ex. om förbud
att ta emot besök. Om båda överklagandena handläggs i samma mål kan
fråga uppkomma om målet i sin helhet skall handläggas utan krav på
prövningstillstånd. Motsvarande fråga kan uppkomma när det gäller
andra administrativa frihetsberövanden. Det är enligt Lagrådets mening
angeläget att bestämmelserna om prövningstillstånd utformas och får
samma innebörd i de författningar som behandlar administrativa frihets-
berövanden. Det synes påkallat att frågan närmare utreds. Med den
reservationen har Lagrådet ingen erinran mot förslaget i 53a §.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1995/96:23
Bilaga 4
99
Prop. 1995/96:23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1995
Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hellström,
Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg,
Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh
Föredragande: statsrådet Ingela Thalén
Regeringen beslutar proposition 1995/96:23 Vissa ändringar i smitt-
skyddslagen, m.m.
100
Prop. 1995/96:23
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upp- regler repar ett normgiv- |
|
Smittsky ddslagen |
3, 4, 22, 24 a, 29 §§ |
(1988:1472)
101
gotab 49028, Stockholm 1995