Regeringens proposition

1995/96:23

Vissa ändringar i smittskyddslagen, m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 september 1995

Mona Sahlin

Ingela Thalén
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i smittskyddslagen (1988:1472).
Ändringarna är av huvudsakligen teknisk natur. Samtidigt föreslås vissa
preciseringar av tvångsisolerades rättigheter. En av ändringarna medför en
följdändring i sekretesslagen (1980:100). Vidare föreslås ändringar i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga samt i socialtjänstlagen (1980:620).
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.........................4
2 Lagtext.............................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472)......................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga......17
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall.............18
2.4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)19
2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 20
3 Ärendet och dess beredning.........................21
4 Nuvarande förhållanden.............................21
4.1 Allmänt........................................21
4.2 Tvångsåtgärder.................................23
5 Överväganden.......................................24
5.1 Anpassningar till följd av ny terminologi......24
5.2 Samhällsfarliga och andra anmälningspliktiga sjukdomar25
5.3 Anmälan........................................27
5.4 Smittkälla utanför landets gränser.............28
5.5 Obduktions- och laboratoriefynd................29
5.6 Behörig smittskyddsläkare......................31
5.7 Underrättelse om smittsam sjukdom till
föreståndare för särskilt ungdomshem eller LVM-hem31
5.8 Tvångsisolerades rättigheter...................33
5.9 Socialstyrelsen befogenheter...................35
5.10 Handläggning av mål enligt smittskyddslagen...37
5.11 Samverkan mellan smittskyddsläkare och
behandlande läkare..............................40
5.12 Uppgiftsskyldighet............................42
5.13 Övriga frågor.................................44
5.14 Kostnader och ikraftträdande..................45
5.15 Utvärdering av smittskyddslagen...............46
6 Ansökan om vård enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall ..........................47
7 Författningskommentar..............................48
7.1 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472).....................................48
7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga54
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall.............54
7.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)......................................54
7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)55

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian
den 24 januari 1995 Promemoria om vissa
ändringar i smittskyddslagen..................56
Bilaga 2 Sammanställning av remissvar över Promemoria
om vissa ändringar i smittskyddslagen.........58
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................81
Bilaga 4 Lagrådets yttrande..........................96

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 28 september 1995...............................100
Rättsdatablad.......................................101

2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),
2. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1988:1472)
dels att 3-9, 12, 20, 22-24, 29, 33-35, 38, 43, 50-53, 57, 62, 67 och 68 §§
samt bilagan skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 29 § skall sättas närmast före 30 §,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 24 a, 43 a, 43 b och
53 a §§, av följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny rubrik närmast före 29 § av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 § Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma sjukdomarna
skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana sjukdomar benämns
anmälningspliktiga sjukdomar.

-------------------------------------------------------
De samhällsfarliga De samhällsfarliga
sjukdomarna och de övriga sjukdomarna anges i bilaga
smittsamma sjukdomar som till denna lag. Regeringen
skall anmälas anges i meddelar föreskrifter om
bilaga till denna lag. vilka övriga smittsamma
sjukdomar som skall

anmälas.
4 §1 Om riksdagens beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, får rege-
ringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall
tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss

1 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.
smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet,
om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning,
dels medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En sådan
föreskrift får meddelas endast om nämnda verkningar av sjukdomen inte var kända
vid tillkomsten av bilagan.

-------------------------------------------------------
Regeringen får föreskriva
att en viss smittsam
sjukdom som annars inte är
anmälningspliktig skall
anmälas enligt föreskrifter-
na i denna lag.
-------------------------------------------------------
Föreskrifter som meddelas Föreskrifter som meddelas
med stöd av första eller med stöd av första stycket
andra stycket skall skall snarast underställas
snarast underställas riks- riksdagens prövning.
dagens prövning.
5 §
-------------------------------------------------------
Varje landstingskommun Varje landsting svarar
svarar för att behövliga för att behövliga smitt-
smittskyddsåtgärder vidtas skyddsåtgärder vidtas inom
inom landstingsområdet, i landstingsområdet, i den mån
den mån annat inte följer av annat inte följer av 9-11 §§.
9-11 §§.
-------------------------------------------------------
Vad som sägs i denna lag Vad som sägs i denna lag
om landstingskommuner om landsting gäller också
gäller också kommuner som kommuner som inte ingår i
inte ingår i en landstings- ett landsting.
kommun.
6 §
-------------------------------------------------------
I varje landstingskommun I varje landsting skall
skall det finnas en det finnas en smitt-
smittskyddsläkare, som skyddsläkare, som utses av
utses av hälso- och sjuk- en sådan nämnd som avses i
vårdsnämnden. I frågor som 10 § hälso- och sjuk-
inte gäller smitt- vårdslagen (1982:763). I
skyddsläkarens myn- frågor som inte gäller
dighetsutövning skall denne smittskyddsläkarens myndig-
verka under hälso- och hetsutövning skall denne
sjukvårdsnämnden. verka under nämnden.
7 § Smittskyddsläkaren skall, utöver vad som är särskilt föreskrivet i denna
lag,
1. planera, organisera och leda smittskyddet,
2. verka för samordning och likformighet av smittskyddet,
3. verka för att förebyggande åtgärder vidtas,

-------------------------------------------------------
4. fortlöpande följa 4. fortlöpande följa
smittskyddsläget i lands- smittskyddsläget i lands-
tingskommunen, tinget,
5. biträda miljö- och 5. hjälpa kommunala
hälsoskyddsnämnderna, läkare nämnder som fullgör
och andra som är verksamma uppgifter inom miljö- och
inom smittskyddet i deras hälsoskyddsområdet, läkare
smittskyddsarbete, och andra som är verksamma
inom smittskyddet i deras
smittskyddsarbete,
6. undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddspersonal i
smittskyddsfrågor,

7. lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt
8. även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.

8 §
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren skall Smittskyddsläkaren skall
få upplysningar från och få få upplysningar från och få
del av uppgifter i del av uppgifter i
handlingar hos miljö- och handlingar hos kommunala
hälsoskyddsnämnder samt hos nämnder som fullgör
läkare och andra som är uppgifter inom miljö- och
verksamma inom hälso- och hälsoskyddsområdet samt hos
sjukvården, om han i ett läkare och andra som är
enskilt fall begär det och verksamma inom hälso- och
behöver det för att kunna sjukvården, om han i ett
fullgöra sina uppgifter enskilt fall begär det och
enligt denna lag och behöver det för att kunna
föreskrifter som meddelats fullgöra sina uppgifter
med stöd av lagen. enligt denna lag och
föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
9 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och hälso- Den nämnd som fullgör
skyddsnämnden i en kommun uppgifter inom miljö- och
svarar för att smittskydds- hälsoskyddsområdet i en kom-
åtgärder vidtas mot sådana mun svarar för att
djur, livsmedel, smittskyddsåtgärder vidtas
vattentäkter, avlopps- mot sådana djur, livsmedel,
vatten, ventilationsanlägg- vattentäkter, avlopps-
ningar och andra objekt vatten, ventilationsan-
som sprider eller misstänks läggningar och andra objekt
sprida smittsamma sjuk- som sprider eller misstänks
domar. sprida smittsamma sjuk-

domar.
12 §
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren och Smittskyddsläkaren och de
miljö- och hälso- kommunala nämnder som
skyddsnämnderna skall sam- fullgör uppgifter inom
verka med varandra och med miljö- och hälsoskyddsområdet
myndigheter, behandlande skall samverka med
läkare och andra som varandra och med myndig-
bedriver verksamhet av heter, behandlande läkare
betydelse för smittskyddet. och andra som bedriver
Särskilt skall miljö- och verksamhet av betydelse för
hälsoskyddsnämnderna smittskyddet. Särskilt
informera smitt-skydds- skall nämnderna informera
läkaren om iakttagelser som smittskyddsläkaren om iakt-
kan vara av betydelse för tagelser som kan vara av
hans verksamhet och samråda betydelse för hans verksam-
med honom om beslut och het och samråda med honom
andra viktigare åtgärder som om beslut och andra vikti-
berör smittskyddet. gare åtgärder som berör
smittskyddet.
Smittskyddsläkarna skall Smittskyddsläkarna skall
samarbeta i smitt- samarbeta med varandra och
skyddsfrågor och vid behov med behandlande läkare i
utbyta uppgifter som är smittskyddsfrågor och skall
nödvändiga för verksamheten. lämna de uppgifter som är
nödvändiga för verksamheten.

Ett smittskyddsärende får,
om det är lämpligt och
smittskyddsläkarna är överens
om det, överlämnas till en
smittskyddsläkare i ett an-
nat landsting.
20 §2
-------------------------------------------------------
En läkare som i sin En läkare som i sin
verksamhet konstaterar att verksamhet konstaterar att
någon har smittats av en någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom samhällsfarlig sjukdom
skall anmäla detta till skall anmäla detta till
smittskyddsläkaren och smittskyddsläkaren och
Statens smittskyddsinsti- Smittskyddsinstitutet.
tut. Detta gäller även en läkare
som i samband med ob-
duktion finner smitta av
en samhällsfarlig sjukdom.
Sådan anmälan skall också
göras av läkare vid mikro-
biologiskt laboratorium,
som vid analys finner
smittämne av sådan
samhällsfarlig sjukdom som
avses i 1.1 och 1.2
bilagan till denna lag.
-------------------------------------------------------
Vid fall av Vid fall av
samhällsfarlig sjukdom som samhällsfarlig sjukdom som
avses i 1.2 bilagan till avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan denna lag skall anmälan
göras även till miljö- och göras även till den
hälsoskyddsnämnden. Anmälan kommunala nämnd som fullgör
till nämnden behöver dock uppgifter inom miljö- och
inte göras om om- hälsoskyddsområdet.
ständigheterna klart visar
att smittkällan finns
utanför landets gränser.
22 §3
-------------------------------------------------------
En läkare som i sin En läkare som i sin
verksamhet konstaterar att verksamhet konstaterar att
någon har smittats av en någon har smittats av en
annan anmälningspliktig annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta sjukdom skall anmäla detta
till smittskyddsläkaren och till smittskyddsläkaren och
Statens smittskydds- Smittskyddsinstitutet.
institut. Anmälan skall gör- Anmälan skall göras även
as även beträffande annan beträffande annan sjukdom
sjukdom som är eller som som är eller som misstänks
misstänks vara smittsam, om vara smittsam, om sjukdo-
sjukdomen har fått en men har fått en
anmärkningsvärd utbredning anmärkningsvärd utbredning
inom ett område eller inom ett område eller
uppträder i en elakartad uppträder i en elakartad
form. form.
Anmälningsskyldighet
enligt första stycket första
meningen gäller även för en
läkare som i samband med
obduktion finner smitta av
en annan
2 Senaste lydelse anmälningspliktig
1992:1561.
3 Senaste lydelse
1992:1561.
sjukdom än en
samhällsfarlig sjukdom.
Motsvarande gäller för en
läkare vid mikrobiologiskt
laboratorium, som vid
analys finner smittämne av
en sådan sjukdom.
-------------------------------------------------------
Vid fall av sjukdom som Regeringen får meddela
avses i 2.2 bilagan till föreskrifter om att anmälan
denna lag skall anmälan om förhållande som avses i
göras även till miljö- och första eller andra stycket
hälsoskyddsnämnden. även skall göras till den
kommunala nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet.
23 §
-------------------------------------------------------
En anmälan enligt 22 § En anmälan enligt 22 §
skall innehålla de upp- skall innehålla uppgift om
gifter som behövs för att den smittades identitet
kunna följa sjukdomens samt de övriga uppgifter
utbredning. Den skall inte som behövs för att kunna
innehålla uppgift om den följa sjukdomens
smittades identitet. På utbredning. På begäran av
begäran av smitt- smittskyddsläkaren eller
skyddsläkaren eller miljö- den kommunala nämnd som
och hälsoskyddsnämnden är fullgör uppgifter inom
dock den läkare som gjort miljö- och hälsoskyddsområdet
anmälan skyldig att lämna är den läkare som gjort
smittskyddsläkaren eller anmälan skyldig att lämna
nämnden uppgift om smittskyddsläkaren eller
identiteten samt andra nämnden även andra uppgifter
uppgifter av betydelse för av betydelse för deras
deras smittskyddsarbete. smittskyddsarbete.
24 §
-------------------------------------------------------
Om smittskyddsläkaren En anmälan enligt 20
efter att ha fått en anmälan eller 22 § skall göras till
enligt 20 eller 22 § finner smittskyddsläkaren i det
att ytterligare åtgärder landsting där den anmälande
behövs för att hindra läkaren har sin yrkesverk-
smittspridning, skall han samhet. Om
se till att sådana åtgärder smittskyddsläkaren efter
vidtas. att ha fått en sådan anmälan
finner att ytterligare
åtgärder behövs för att hindra
smittspridning, skall han
se till att sådana åtgärder
vidtas.
-------------------------------------------------------
24 a §
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen får meddela
föreskrifter om undantag för
läkare vid mikrobiologiskt
laboratorium från skyldig-
heten att göra anmälan såvitt
avser viss sjukdom, viss
uppgift i anmälan eller
till vilka anmälan skall gö-

ras.

-------------------------------------------------------
Uppgiftsskyldighet
29 §
-------------------------------------------------------
Beträffande den som för Regeringen får meddela
smitta av infektion av HIV föreskrifter beträffande en
är följande personer och viss samhällsfarlig sjukdom
myndigheter skyldiga att på om att följande personer
begäran av smittskyddsläka- och myndigheter är skyldiga
ren lämna honom de att på begäran av smitt-
uppgifter som han behöver skyddsläkaren lämna honom de
för att kunna fullgöra sina uppgifter om smittbäraren
åligganden enligt denna som smittskyddsläkaren behö-
lag: ver för att kunna fullgöra
sina åligganden enligt
denna lag:
-------------------------------------------------------
1. myndigheter som genom 1. myndigheter som genom
sin verksamhet får kännedom sin verksamhet får kännedom
om uppgifter av betydelse om uppgifter av betydelse
för smittskyddet och för smittskyddet och
2. personal inom enskild 2. personal inom enskild
hälso- och sjukvård som i hälso- och sjukvård som i
sin yrkesutövning står under sin yrkesutövning står under
tillsyn av social- tillsyn av Social-
styrelsen.
styrelsen.
33 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och En kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden får fullgör uppgifter inom
meddela de förelägganden och miljö- och hälsoskyddsområdet
förbud som behövs i enskilda får meddela de förelägganden
fall för att hindra och förbud som behövs i
spridning av en enskilda fall för att hin-
samhällsfarlig sjukdom. dra spridning av en
samhällsfarlig sjukdom.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

-------------------------------------------------------
Om någon inte följer ett Om någon inte följer ett
föreläggande eller förbud, fårföreläggande eller förbud, får
miljö- och hälsoskyddsnämndennämnden förordna om rättelse
förordna om rättelse på hans på hans bekostnad. Ett
bekostnad. Ett sådant sådant beslut får också
beslut får också meddelas meddelas utan föregående
utan föregående föreläggande föreläggande eller förbud, om
eller förbud, om nämnden med nämnden med hänsyn till
hänsyn till risken för risken för smittspridning
smittspridning finner att finner att rättelse bör ske
rättelse bör ske utan utan dröjsmål.
dröjsmål.
34 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och En kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden får låta fullgör uppgifter inom
förstöra gång- och sängkläder,miljö- och hälsoskyddsområdet
husgeråd, möbler och andra får låta förstöra gång- och
föremål av personlig natur sängkläder, husgeråd, möbler
samt låta avliva och andra föremål av person-
sällskapsdjur, om det är lig natur samt låta avliva
nödvändigt för att hindra sällskapsdjur, om det är
spridning av samhällsfarlig nödvändigt för att hindra
sjukdom. Nämnden skall spridning av samhällsfarlig
betala skälig ersättning sjukdom. Nämnden skall
till den som har drabbats betala skälig ersättning
av ett beslut om förstöring. till

den som har drabbats av
ett beslut om förstöring.
35 §
-------------------------------------------------------
För att kunna fullgöra För att kunna fullgöra
sina uppgifter enligt sina uppgifter enligt
denna lag har miljö- och denna lag har en kommunal
hälsoskyddsnämnden rätt till nämnd som fullgör uppgifter
tillträde till områden, inom miljö- och hälsoskydds-
lokaler och andra utrymmen området rätt till tillträde
varifrån smitta kan spridas till områden, lokaler och
och får där göra un- andra utrymmen varifrån
dersökningar och ta prov. smitta kan spridas och får
För uttaget prov betalas där göra undersökningar och
inte ersättning. ta prov. För uttaget prov
betalas inte ersättning.
38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångs-
isolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade
inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra
smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns grundad
anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och
underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning.

-------------------------------------------------------
Tvångsisolering skall ske Tvångsisolering skall ske
på sjukhus som drivs av en på sjukhus som drivs av ett
landstingskommun. landsting.
43 §
-------------------------------------------------------
Den som är tvångsisolerad Den som är tvångsisolerad
skall tas väl om hand. Han skall tas väl om hand. Han
skall få det stöd och den skall få det stöd och den
hjälp som behövs och hjälp som behövs och
motiveras att ändra sin motiveras att ändra sin
inställning och livsföring inställning och livsföring
så, att tvångsisoleringen så, att tvångsisoleringen
kan upphöra. kan upphöra. Den
tvångsisolerade får inte
utan stöd i denna lag
underkastas någon annan
inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med
isoleringen.
-------------------------------------------------------
Den tvångsisolerade skall
ges tillfälle till
sysselsättning och sådan
fysisk träning som är lämplig
med hänsyn till hans ålder
och hälsotillstånd.
Den tvångsisolerade skall
ges möjlighet att dagligen
vistas utomhus under minst
en timme, om det inte
finns synnerliga hinder
mot detta.
-------------------------------------------------------
43 a §
Den som är tvångsisolerad
har rätt att föra
telefonsamtal och ta emot
besök i den utsträckning det
kan ske med hänsyn till
vården eller ordningen på
sjukhuset. Besök kan för-
vägras, om ändamålet med
tvångsisoleringen skulle
motverkas därav. Besök skall
ske under sådana former att
risk för smittspridning och
införsel av sådan egendom
som avses i 45 § motverkas.
Den som är tvångsisolerad
har rätt att sända och, med
den begränsning som följer
av 47 §, ta emot brev och
andra försändelser.
-------------------------------------------------------
43 b §
Beslut om inskränkningar
i rättigheterna enligt 43 §
andra och tredje styckena
eller 43 a § meddelas av
chefsöverläkaren efter samråd
med smittskyddsläkaren.
50 §4 Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smitt-
skyddsläkaren efter samråd med chefsöverläkaren. Smittskyddsläkaren får
återkalla tillståndet om förhållandena kräver det.

-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren får
överlåta åt chefsöverläkaren
att pröva frågor om tillstånd
att tillfälligt vistas
utanför sjukhusets område.
50 a §5
-------------------------------------------------------
Landstingskommunen får Landstinget får förordna
förordna någon inom hälso- någon inom hälso- och
och sjukvården legitimerad sjukvården legitimerad
befattningshavare, som har befattningshavare, som har
tillräcklig kompetens och tillräcklig kompetens och
erfarenhet, att i chefs- erfarenhet, att i
överläkares ställe fullgöra dechefsöverläkares ställe
uppgifter som fullgöra de uppgifter som
chefsöverläkaren har enligt chefsöverläkaren har enligt
43 - 50 §§ vid tvångsisole- 43-50 §§ vid tvångsisolering
ring av den som för smitta av den som för smitta av
av infektion av HIV. infektion av HIV.
Vad som sägs i denna lag om chefsöverläkaren gäller också den som förordnats
enligt första stycket.

51 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och Beslut enligt denna lag
hälsoskyddsnämndens beslut av en kommunal nämnd som
enligt denna lag får över- fullgör uppgifter inom
klagas hos länsrätten. miljö- och hälso-

4 Senaste lydelse
1990:607.
5 Senaste lydelse skyddsområdet får överklagas
1991:880. hos allmän

förvaltningsdomstol.
52 §6
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkarens Smittskyddsläkarens
beslut enligt denna lag får beslut enligt denna lag får
överklagas hos länsrätten om överklagas hos allmän
beslutet gäller förvaltningsdomstol om be-
slutet gäller
1. förhållningsregler 1. förhållningsregler
enligt 17 §, enligt 17 §,
2. tillfälligt 2. tillfälligt
omhändertagande enligt 37 §, omhändertagande enligt 37 §,
3. avslag på en begäran 3. avslag på en begäran
att tvångsisoleringen skall att tvångsisoleringen skall
upphöra, upphöra,
-------------------------------------------------------
4. avslag på en begäran om 4. avslag på en begäran om
tillstånd att vistas utanför tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område enligt 49 sjukhusets område enligt 49 §
§, eller meddelande av
villkor i samband med en
sådan vistelse,
-------------------------------------------------------
5. återkallelse av 5. återkallelse av
tillstånd att vistas utanför tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område enligt 50 sjukhusets område enligt 50
§. §.
-------------------------------------------------------
Chefsöverläkarens beslut Chefsöverläkarens beslut
enligt 48 § får överklagas enligt 48 och 50 §§ får
hos länsrätten. överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Det-
samma gäller beslut enligt
43 b § om beslutet innebär
inskränkningar i särskilt
fall för en tvångsisolerad.
Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare får
inte överklagas.

53 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsens beslut Socialstyrelsens beslut
om föreläggande eller förbud om föreläggande enligt 67 §
enligt 67 § får överklagas får överklagas hos allmän
hos kammarrätten. förvaltningsdomstol.

-------------------------------------------------------
53 a §
I andra mål än sådana som
avser tvångsisolering eller
upphörande av
tvångsisolering krävs pröv-
ningstillstånd vid
överklagande till

kammarrätten.
57 §7
-------------------------------------------------------
I mål om tvångsisolering, I mål om tvångsisolering
som väckts vid länsrätten eller om upphörande av
genom ansökan av tvångsisolering skall läns-
smittskyddsläkaren, skall rätten och kammarrätten
6 Senaste lydelse
1990:607.
7 Ändringen innebär bl.a.
att andra stycket upphävs.
länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling,
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart
om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhand-
obehövligt. I andra mål ling skall alltid hållas i
enligt denna lag prövar sådana mål om någon part
rätten om det finns skäl att begär det. Parterna skall
hålla muntlig förhandling. upplysas om sin rätt att
begära muntlig förhandling.
-------------------------------------------------------
Om någon part begär
muntlig förhandling, skall
sådan hållas. Parterna skall
upplysas om sin rätt till
muntlig förhandling.
Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till
en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.

62 §8 Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av
1. smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,
2. smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall tas
om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller 39 §,
3. smittskyddsläkaren eller chefsöverläkaren för att återföra den som har
avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt
omhändertagen eller tvångsisolerad, eller den som inte har återvänt till
sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har gått ut
eller återkallats,

-------------------------------------------------------
4. miljö- och 4. en kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden för att fullgör uppgifter inom
bereda nämnden tillträde miljö- och hälsoskyddsområdet
till områden, lokaler och för att bereda nämnden
andra utrymmen som avses i tillträde till områden,
35 §, lokaler och andra utrymmen
som avses i 35 §,
5. Socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.

67 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsen får i sin Socialstyrelsen får i sin
tillsynsverksamhet meddela tillsynsverksamhet meddela
de förelägganden och förbud de förelägganden som behövs
som behövs för att denna lag för att denna lag eller
eller föreskrifter som har föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas. skall efterlevas.
-------------------------------------------------------
Ett föreläggande eller Ett föreläggande får förenas
förbud får förenas med vite. med vite.
68 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsen har rätt Socialstyrelsen har rätt
att inspektera smitt- att inspektera smitt-
skyddsverksamhet som skyddsverksamhet som
bedrivs av smitt- bedrivs av smitt-
skyddsläkare, miljö- och skyddsläkare, kommunala
hälsoskyddsnämnder nämnder med uppgif-

8 Senaste lydelse
1990:607.
och hälso- och sjuk- ter inom miljö- och hälso-
vårdspersonal. Den vars skyddsområdet och hälso- och
verksamhet inspekteras är sjukvårdspersonal. Den vars
skyldig att lämna det biträ- verksamhet inspekteras är
de som behövs vid skyldig att lämna det biträ-
inspektionen. de som behövs vid

inspektionen.

4

Bilaga

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-------------------------------------------------------
Anmälningspliktiga Samhällsfarliga sjukdomar

sjukdomar
-------------------------------------------------------
1 Samhällsfarliga sjuk-

domar
1.1 difteri
1.1 difteri fläckfeber
fläckfeber gula febern
gula febern hepatit B
hepatit B hepatit C
hepatit non A non B hepatit D
hepatit non A non B
non C non D non E
meningokockinfektion
meningokockinfektion polio
polio tuberkulos
tuberkulos virala hemorragiska
virala hemorragiska febrar
febrar exkl. nefropathia
exkl. hemorragisk epidemica
nefrosone frit återfallsfeber
återfallsfeber
-------------------------------------------------------
1.2 hepatit A 1.2 hepatit A
hepatit E
kolera kolera
mjältbrand mjältbrand
paratyfoidfeber paratyfoidfeber
pest pest
rabies rabies
salmonellainfektion salmonellainfektion
shigellos shigellainfektion
tyfoidfeber tyfoidfeber
-------------------------------------------------------
1.3 gonorré 1.3 gonorré
infektion av HIV infektion av HIV
(humant (humant
immunbristvirus) immunbristvirus)
klamydiainfektion klamydiainfektion
syfilis syfilis
ulcus molle
-------------------------------------------------------
2 Andra anmälnings-
pliktiga sjukdomar än
samhällsfarli ga
-------------------------------------------------------
2.1 amöbainfektion
hemorragisk
nefrosonefrit
infektioner orsakade
av atypiska mykobakterier
malaria
stelkramp
trikinos
tularemi
ulcus molle

2.2 botulism
campylobacter
giardia lamblia
legionärssjuka
listerios
papegojsjuka
toxoplasmainfektion

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

5

2.2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt
noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i
första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem.

-------------------------------------------------------
Får någon som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och
är verksam vid ett särskilt
ungdomshem kännedom om att
den unge har en sådan
smittsam sjukdom som en-
ligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en sam-
hällsfarlig sjukdom, skall
föreståndaren för hemmet
underrättas, om det inte
står klart att det inte
finns risk för smittsprid-
ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1Senaste lydelse 1993:2

6

2.3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
dels att 43 § skall följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande lydel-

se.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
26 a §
Får någon som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen och
är verksam vid ett LVM-hem
kännedom om att en intagen
har en sådan smittsam
sjukdom som enligt
smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom,
skall den som förestår vården
vid hemmet underrättas, om
det inte står klart att det
inte finns risk för smitt-

spridning.
43 § Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.

-------------------------------------------------------
Beslut om överflyttning Beslut om överflyttning
enligt 25 § andra stycket enligt 25 § tredje stycket
får förordnas att gälla får förordnas att gälla
omedelbart, om det behövs omedelbart, om det behövs
från vårdsynpunkt. Andra från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår beslut av den som förestår
vården vid ett LVM-hem gäl- vården vid ett LVM-hem gäl-
ler omedelbart. ler omedelbart.
Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

7

2.4 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 47 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §1
-------------------------------------------------------
Uppdrag att besluta på Uppdrag att besluta på
socialnämndens vägnar får gessocialnämndens vägnar får ges
åt en särskild avdelning som åt en särskild avdelning som
består av ledamöter eller består av ledamöter eller
ersättare i nämnden i ärendenersättare i nämnden i ärenden
som ankommer på nämnden som ankommer på nämnden
enligt 25 och 28 §§ denna enligt 25 och 28 §§ denna
lag, 4 och 6 §§, 11 § första lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, och andra styckena, 13 §,
14 § tredje stycket, 21, 14 § tredje stycket, 21,
22, 24, 26, 27 och 43 §§ 22, 24, 26, 27 och 43 §§
lagen (1990:52) med lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om särskilda bestämmelser om
vård av unga samt 13 § lagen vård av unga samt 11 och 13 §§
(1988:870) om vård av lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall. missbru-kare i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Senaste lydelse 1991:1667.

8

2.5 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §1
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom
rättsmedicinsk och rättpsykiatrisk undersökning, insemination, fastställande av
könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering och åtgärder mot smittsamma
sjukdomar.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet
som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller
enskild hälso- och sjukvård.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patientjournal inom
enskild hälso- och sjukvård för upppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till
hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften behövs för vård eller behandling och
det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

-------------------------------------------------------
En landstingskommunal En landstingskommunal
eller kom-munal myndighet eller kom-munal myndighet
som bedriver verksamhet som bedriver verksamhet
som avses i första stycket som avses i första stycket
får lämna uppgift till en får lämna uppgift till en
annan sådan myndighet för annan sådan myndighet för
forskning eller framställ- forskning eller framställ-
ning av statistik eller för ning av statistik eller för
administration på administration på
verksamhetsområdet, om det verksamhetsområdet, om det
inte kan antas att den inte kan antas att den
enskilde eller någon honom enskilde eller någon honom
närstående lider men om upp- närstående lider men om
giften röjs. Vidare får utan uppgiften röjs. Vidare får
hinder av sekretessen utan hinder av sekretessen
uppgift lämnas till enskild uppgift lämnas till enskild
enligt vad som föreskrivs i enligt vad som föreskrivs i
lagen (1984:1140) om lagen (1984:1140) om
insemination, lagen insemination, lagen
(1988:1473) om undersökning (1988:1473) om undersökning
beträffande HIV-smitta i beträffande HIV-smitta i
brottmål och lagen brottmål, lagen (1991:1129)
(1991:1129) om om rättspsykiatrisk vård och
rättspsykiatrisk vård. smittskyddslagen
(1988:1472).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Senaste lydelse 1993:392.

9

3 Ärendet och dess beredning

Smittskyddslagen (1988:1472) trädde ikraft den 1 juli 1989. Lagen har varit
föremål för ändringar vid ett flertal tillfällen. Det har dock endast varit
fråga om följdändringar p.g.a ändringar i annan lagstiftning. Någon översyn av
lagens tillämpning har inte gjorts. Socialstyrelsen har däremot överlämnat en
rapport från januari 1992 från styrelsens arbetsgrupp för översyn av
smittskyddets funktion och därvid föreslagit vissa lagändringar inom
smittskyddets område. Socialstyrelsen har även i senare skrivelse föreslagit
ändringar i smittskyddslagen. Andra myndigheter; Domstolsverket, Riksdagens
ombudsmän och dåvarande Statens bakteriologiska laboratorium, har också inkommit
med skrivelser om smittskyddslagen. Vidare har Europarådets tortyrkommitté
uppmärksammat smittskyddslagen i en rapport om Sverige den 12 mars 1992.
Skrivelser med begäran om en översyn av smittskyddslagens tvångsbestämmelser
särskilt avseende HIV-infektion föreligger också från myndigheter, orga-
nisationer m.fl.
Lagförslagen i Socialstyrelsens rapport, senare skrivelse från Socialstyrelsen
och framställningar från andra myndigheter och tortyrkommittén samt ytterligare
frågor har behandlats i en promemoria från Socialdepartementet som har
remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian Vissa ändringar i smittskyddslagen finns i
bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna samt en sammanställning av deras
yttrande finns i bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag. Dessutom
har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till
Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.10 och 5.11 samt i författningskommentaren
till de lagrum vilkas utformning Lagrådet lämnat synpunkter på.

4 Nuvarande förhållanden

4.1 Allmänt

Smittskyddslagen (1988:1472) reglerar viss verksamhet till skydd mot att
smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Smittsamma sjukdomar indelas enligt
lagen i samhällsfarliga sådana och övriga smittsamma sjukdomar. De sjukdomar -
samhällsfarliga och andra - som skall anmälas tas upp i en bilaga till lagen.
I varje landsting finns en smittskyddsläkare, som leder smittskyddet.
Socialstyrelsen har en övergripande tillsyn över landets smittskydd.
En läkare som konstaterat en anmälningspliktig smittsam sjukdom skall göra
anmälan till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet. Vid vissa
samhällsfarliga sjukdomar, t.ex. kolera, pest och rabies, skall anmälan göras
även till den nämnd i kommunen som i smittskyddslagen betecknas som miljö- och
hälsoskyddsnämnden.
En anmälan om infektion av gonorré, infektion av HIV, klamydiainfektion eller
syfilis skall göras utan att den smittades namn, personnummer och adress eller
den sannolika smittkällan anges. Enligt smittskyddsförordningen (1989:301) skall
sådan anmälan till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet innehålla
uppgift om hemortslän och om de två första och de fyra sista siffrorna i
personnumret. Om en HIV-smittad tillhör en riskutsatt grupp, skall denna grupp
anges. Andra uppgifter om identiteten får inte lämnas i anmälan.
Smittskyddsläkaren kan alltid på begäran få del av den smittades identitet.
Den person som har anledning att tro att han är smittad av en samhällsfarlig
sjukdom skall utan dröjsmål söka läkare. Läkaren får göra nödvändiga
provtagningar och undersökningar. Om patienten visar sig vara smittad skall han
lämna upplysning till läkaren om den troliga smittkällan och om han kan ha
smittat andra. Den behandlande läkaren kan meddela förhållningsregler som
patienten är skyldig att följa.
Sådana regler får när det gäller en samhällsfarlig sjukdom avse patientens
kontakter med läkaren, hygien, isolering i hemmet, arbete och skolgång samt
livsföring i övrigt. Reglerna antecknas i patientjournalen. Den behandlande
läkaren skall också så långt det är möjligt se till att förhållningsreglerna
följs. Patienten kan få reglerna prövade av smittskyddsläkaren, som kan ändra
dem.
Om en patient, som är smittad av infektion av HIV, inte har följt, eller
misstänks inte ha följt förhållningsreglerna och den behandlande läkaren anmäler
förhållandet till smittskyddsläkaren, skall denne - om han bedömer att så behövs
- underrätta socialnämnden, polismyndigheten och frivårdsmyndigheten. Uppgift
lämnas därvid om vem som reglerna gäller och deras innebörd.
Om någon av de nämnda myndigheterna efter en sådan underrättelse skulle
uppmärksamma förhållanden som tyder på att reglerna inte följs, skall de anmäla
detta till den smittskyddsläkare, som lämnat underrättelsen till dem.
En behandlande läkare skall föra patientjournal. En patient kan begära att få
en anonym provtagning för infektion av HIV. Ingen registrering görs om patienten
inte är smittad. Är patienten däremot smittad måste en patientjournal upprättas
med identitetsuppgifter.
Enligt 7 kap. sekretesslagen (1980:100) får uppgifter inte lämnas ut från
hälso- och sjukvården om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Ett undantag är
undersökning om HIV-smitta i brottmål där målsägande får veta resultatet av
undersökningen. Bestämmelser finns i brottsbalken om straff för den som bryter
mot sekretessreglerna.

4.2 Tvångsåtgärder

Det anses vara en medborgerlig plikt att låta undersöka sig vid misstanke om att
man blivit smittad av en samhällsfarlig sjukdom. Denna plikt är också
lagstadgad. Något straff finns inte stadgat i smittskyddslagen för den som inte
iakttar bestämmelserna. Däremot kan smittskyddsläkaren besluta att den som har
anledning att tro att han är smittad skall undersökas av en läkare, som
underrättar smittskyddsläkaren om undersökningsresultatet. Smittskyddsläkaren
kan också besluta om tillfälligt omhändertagande på sjukhus om det av särskilda
skäl behövs för att förhindra befarad smittspridning av samhällsfarliga
sjukdomar med undantag av de veneriska.
Smittskyddsläkaren kan vidare ansöka hos länsrätten om tvångsisolering av
någon som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om denne inte frivilligt
medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Länsrätten
beslutar om tvångsisoleringen, som skall ske på sjukhus som drivs av ett
landsting eller av en kommun som inte ingår i ett landsting. Beslut om
tvångsisolering meddelas också om det finns grundad anledning att anta att den
smittade inte följer förhållningsreglerna och detta innebär en uppenbar risk för
smittspridning. Skulle det inte gå att avvakta länsrättens beslut utan fara, får
smittskyddsläkaren fatta beslutet om tvångsisolering. Sådant beslut skall
omedelbart underställas länsrätten. Länsrättens beslut kan överklagas hos
kammarrätten.
I de undantagsfall när en smittad person är en uppenbar smittrisk för det
övriga samhället, har det framstått som otillräckligt att endast rättsliga
påföljder i efterhand, t.ex. enligt brottsbalken, kan komma i fråga. Gärningen,
dvs. smittspridningen, har ansetts böra kunna förhindras så att andra människor
inte kommer till skada.
Tvångsisolering får pågå under högst tre månader, men länsrätten kan på
ansökan av smittskyddsläkaren besluta att förlänga tiden med högst sex månader
åt gången. När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall
smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att den skall upphöra. Han skall också
ofördröjligen ta ställning till frågan om upphörande om den tvångsisolerade
begär detta.
Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall få det stöd och den
hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så att
tvångsisoleringen kan avslutas. Siktet för åtgärderna skall alltså vara inställt
på att tvångsisoleringen skall kunna upphöra.
Den tvångsisolerade får underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är
nödvändig för att tvångsisoleringen skall genomföras. Han får emellertid ges
tillstånd att under viss tid vistas utanför sjukhusets område. Tillstånd
beslutas av smittskyddsläkaren. Sådan permission kan ges för att den
tvångsisolerade skall kunna få tillfälle att visa att han är villig till och har
förmåga att leva så att smittspridning inte sker.
Den tvångsisolerade får inte inneha narkotika eller alkohol eller egendom som
kan skada honom eller annan, m.m. Sådant får omhändertas. Chefsöverläkaren kan
besluta om kroppsvisitation som dock inte får göras mer ingående än vad
ändamålet kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas och
ett vittne skall närvara om detta är möjligt. Vidare kan chefsöverläkaren
besluta att försändelser till den tvångsisolerade får kontrolleras så att de
inte innehåller narkotika eller någonting annat som den tvångsisolerade inte får
inneha.
Genom ett tillägg i smittskyddslagen - 50 a § - får landstinget förordna
någon att fullgöra chefsöverläkarens uppgifter vid tvångsisolering. 5

Överväganden

5.1 Anpassningar till följd av ny terminologi

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: I smittskyddslagen (1988:1472)|
|skall benämningarna landstingskommun, hälso- och|
|sjukvårdsnämnd respektive miljö- och hälsoskyddsnämnd|
|ersättas av benämningarna landsting, sådan nämnd som|
|avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)|
|respektive kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom|
|miljö- och hälsoskyddsområdet. Vidare skall Statens|
|smittskyddsinstitut benämnas Smittskyddsinstitutet.|
|Hänvisningarna i lagen till länsrätt skall ändras till|
|allmän förvaltningsdomstol. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga erinringar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I samband med nya kommunallagens (1991:900)
tillkomst ersattes termen landstingskommun med landsting. Samtidigt togs
bestämmelserna om att vissa nämnder skulle finnas bort och det är numera
fullmäktige i kommunen eller landstinget som bestämmer vilka nämnder som skall
finnas för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter. Till följd härav
skall benämningarna landstingskommun, hälso- och sjukvårdsnämnd respektive
miljö- och hälsoskyddsnämnd ersättas med benämningarna landsting, sådan nämnd
som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) respektive kommunal nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Den myndighet som i smittskyddslagen benämns Statens smittskyddsinstitut har i
andra sammanhang benämnts Smittskyddsinstitutet, se bl.a. instruktionen för
institutet (förordning [1993:110] med instruktion för Smittskyddsinstitutet).
Den rätta benämningen skall vara Smittskyddsinstitutet vilket föranleder
ändringar i smittskyddslagen.
Numera framgår det av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
att länsrätt skall vara första domstolsinstans i ärende som skall prövas av
allmän förvaltningsdomstol. Härav följer att det inte särskilt behöver regleras
i smittskyddslagen. Bestämmelserna om att

21

överklagande skall göras till länsrätten skall därför ändras till allmän

förvaltningsdomstol.

5.2 Samhällsfarliga och andra anmälningspliktiga sjukdomar

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Riksdagen skall i lag bestämma|
|vilka smittsamma sjukdomar som skall anses vara|
|samhällsfarliga. Regeringen skall i förordning|
|föreskriva vilka övriga smittsamma sjukdomar som skall|
|vara anmälningspliktiga. |
| Sjukdomen ulcus molle skall i bilagan till|
|smittskyddslagen tas upp som samhällsfarlig under de|
|veneriska sjukdomarna och behandlas på samma sätt som|
|de. Hepatit non A non B skall delas upp i hepatit C,|
|D och E samt övriga hepatiter (hepatit non A non B non|
|C non D non E). De skall ingå bland de samhällsfarliga|
|sjukdomarna. De anmälningspliktiga sjukdomarna skall|
|konsekvent anges med namnen på sjukdomarna. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag frånsett att
övriga hepatiter, dvs. hepatit non A non B non C non D non E, inte föreslogs
ingå bland de anmälningspliktiga sjukdomarna.
Remissinstanserna: Länsrätten i Norrbottens län och Sveriges advokatsamfund
anser inte regeringen skall bemyndigas att bestämma vilka sjukdomar som skall
vara anmälningspliktiga utöver de samhällsfarliga. Smittskyddsinstitutet
föreslår, för att snabbare kunna anpassa listan efter epidemiologiska
förändringar, att Socialstyrelsen i samråd med Smittskyddsinstitutet bör få
bestämma vilka sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga utöver de
samhällsfarliga sjukdomarna. Smittskyddsinstitutet föreslår vidare att sorkfeber
benämns nephropathia epidemica, vilket är ett internationellt accepterat namn.
Örebro läns landsting anser också att Socialstyrelsen skulle kunna besluta vilka
sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga utöver de samhällsfarliga
sjukdomarna. Socialstyrelsen anför att den restgrupp av hepatiter (hepatit non A
non B non C non D non E) som ännu inte kunnat identifieras bör finnas kvar bland
de samhällsfarliga sjukdomarna men att det bör ankomma på Socialstyrelsen att
utforma terminologin och kriterierna för anmälan. Rättsmedicinalverket anför att
hepatit UNS, dvs. sådana hepatiter där undergruppen inte kunnat fastställas,
borde ingå bland de samhällsfarliga sjukdomarna. Övriga remissinstanser har inga
erinringar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Smittskyddslagen (1988:1472) regle-rar vissa
skyddsåtgärder mot smittsamma sjukdomar. Smittsamma sjukdomar indelas i
samhällsfarliga och övriga sjukdomar. De samhällsfarliga sjukdomarna omfattar i
första hand sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot befolkningens
hälsotillstånd. De samhällsfarliga och vissa övriga smittsamma sjukdomar är
anmälningspliktiga och anges i en bilaga till smittskyddslagen.
Anmälningsplikten gäller för läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon
har smittats. Anmälan skall göras till smittskyddsläkaren och
Smittskyddsinstitutet och i vissa fall även till kommunal nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. I bilagan till smittskyddslagen är
de samhällsfarliga sjukdomarna indelade i tre grupper; de som även skall anmälas
till kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet
(bilagan 1.2), de veneriska sjukdomarna (bilagan 1.3) och de övriga sam-
hällsfarliga sjukdomarna (bilagan 1.1). Övriga anmälningspliktiga sjukdomar är
indelade i två grupper; de som även skall anmälas till kommunal nämnd som
fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (bilagan 2.2) och övriga
(bilagan 2.1).
En person som drabbats av en samhällsfarlig sjukdom kan i vissa fall bli
föremål för tvångsåtgärder från samhällets sida. De samhällsfarliga sjukdomarna
bör därför vara reglerade i lag. När det gäller de övriga anmälningspliktiga
sjukdomarna kan personer med sådan smitta inte utsättas för något tvång från
samhällets sida. Vilka andra smittsamma sjukdomar än de samhällsfarliga som bör
vara anmälningspliktiga kan dessutom variera även i ett kort tidsperspektiv. Det
är därför en fördel om förfarandet i samband med påförande och avförande av
sjukdomar från en sådan lista kan förenklas och framförallt göras mindre
tidskrävande. Regeringen bör därför i förordning få föreskriva vilka smittsamma
sjukdomar, som utöver de samhällsfarliga, skall vara anmälningspliktiga. Detta
innebär att dessa sjukdomar kommer att upptas i bilaga till smitt-
skyddsförordningen (1989:301) i stället för till själva lagen. En konsekvens
härav blir att regeringen också kommer att föreskriva vilka av dessa sjukdomar
som skall föranleda anmälan till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet.
Sjukdomen ulcus molle är en venerisk sjukdom. Den fanns inte med bland de
anmälningspliktiga sjukdomarna i det förslag som förelades riksdagen inför
smittskyddslagens tillkomst. I en motion yrkades emellertid att sjukdomen skulle
inkluderas bland de samhällsfarliga sjukdomarna. Socialutskottet (bet.
1988/89:SoU9 s. 5) ansåg inte att sjukdomen kunde anses utgöra ett så allvarligt
hot mot befolkningens hälsotillstånd att den borde betecknas som samhällsfarlig
men att det fanns skäl att upprätthålla kontrollen över sjukdomens utbredning.
Sjukdomen togs därför upp såsom en annan anmälningspliktig sjukdom än en
samhällsfarlig sådan. Sjukdomen har flera likheter med de veneriska sjukdomar
som är att anse som samhällsfarliga. Den har före den nu gällande
smittskyddslagens tillkomst behandlats på samma sätt som de sistnämnda. Det
saknas skäl att ha ett annat förfarande för denna sjukdom än vad som gäller för
liknande sjukdomar. Ulcus molle bör därför föras in under de samhällsfarliga
veneriska sjukdomarna.
Hepatit non A non B, dvs. sådana hepatiter som inte är hepatit A eller B, är
upptagna under de samhällsfarliga sjukdomarna. Hepatit non A non B kan numera
identifieras som hepatit C, D, E och övriga hepatiter (hepatit non A non B non C
non D non E). Hepatiterna C, D och E bör även fortsättningsvis anses vara
samhällsfarliga sjukdomar och därmed anmälningspliktiga. Hepatit C och D kan
jämställas med hepatit B och bör tas upp i samma grupp. Hepatit E kan jämställas
med hepatit A och bör således tas upp i samma grupp som den. De övriga
hepatiterna bör, såsom Socialstyrelsen påpekat, också fortfarande anses vara
samhällsfarliga och vara kvar i samma grupp som de tidigare ej identifierbara
hepatiterna.
De anmälningspliktiga sjukdomarna bör konsekvent anges med sjukdomens namn.
Således bör hänvisningen till hemorragisk nefrosonefrit vara nephropathia
epidemica, som är den internationella benämningen på sjukdomen. Sjukdomen
shigellos bör benämnas shigellainfektion.

5.3 Anmälan

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Alla anmälningspliktiga sjukdomar|
|utom de veneriska (1.3 bilagan till smittskyddslagen|
|[1988:1472]) skall anmälas med uppgift om den|
|smittades identitet. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inget att
erinra mot förslaget. Sveriges advokatsamfund avstyrker dock upphävandet av
identitetsskyddet vid andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga med
motiveringen att skälen för upphävande av identitetsskyddet inte är så tungt
vägande att skyddet för den enskildes identitet bör träda åt sidan. Länsrätten i
Uppsala län anser inte att det finns tillräckligt starka skäl att ha starkare
identitetsskydd vid veneriska sjukdomar än vid andra sjukdomar. Länsrätten anför
att det är fråga om uppgiftsskyldighet mellan behandlande läkare och
smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet, dvs. till myndigheter för vilkas
verksamhet den stränga sekretessregeln i 7:1 sekretesslagen (1980:100) gäller
och att behovet att begränsa uppgiftsskyldigheten därför inte förefaller så
stort.
Skälen för regeringens förslag: Enligt smittskyddslagen skall en anmälan om en
samhällsfarlig sjukdom innehålla uppgifter om den smittades identitet, den
sannolika smittkällan, de sannolika smittvägarna, de förhållningsregler som
läkaren meddelat, de åtgärder som läkaren vidtagit för att förhindra
smittspridning och andra uppgifter av betydelse för smittskyddet. En anmälan
angående en venerisk sjukdom skall dock inte innehålla uppgift om personens
identitet och den sannolika smittkällan. En anmälan som avser en annan
anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig skall enligt lagen innehålla de
uppgifter som behövs för att kunna följa sjukdomens utbredning. Den skall inte
innehålla uppgift om den smittades identitet.

Om de smittade personernas identitet inte framgår av anmälan kan det medföra
att åtgärder för att begränsa smittspridningen hindras eller fördröjs. Det är
ofta av vikt att det t.ex. snabbt går att utreda var smittkällan är.
Utredningsarbetet underlättas i det avseendet om den smittades identitet är
känd. Det kan också vara av stor betydelse att smittskyddsläkaren med sitt
kunnande och sin erfarenhet kan ge råd och information i det enskilda fallet.
För att underlätta smittskyddsarbetet bör därför huvudregeln vara att
identitetsuppgifterna skall anges. När det gäller de veneriska sjukdomarna (1.3
bilagan till smittskyddslagen) kan dock uppgifterna vara så känsliga och behovet
av skydd för den enskildes integritet så stort att identitetsuppgiften inte bör
anges.

5.4 Smittkälla utanför landets gränser

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Anmälan av samhällsfarliga|
|sjukdomar till den kommunala nämnd som fullgör|
|uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall göras|
|även om omständigheterna klart visar att smittkällan|
|finns utanför landets gränser. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Samhällsfarliga sjukdomar skall i vissa fall
anmälas till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet. Sådan anmälan är motiverad av att åtgärder kan behöva vidtas
i den fysiska miljön. Det kan t.ex. vara åtgärder inom livsmedelshanteringen
eller smittrening av en vattentäkt. Åtgärderna vidtas i regel för att eliminera
smittkällan. Om smittkällan inte finns inom landet kan det tyckas onödigt att
anmälan skall göras även till sådan nämnd. Det kan dock inte uteslutas att även
smittkällor belägna utomlands kan påkalla åtgärder från en sådan nämnd inom lan-
det. Åtgärder kan behöva vidtas t.ex. när det gäller personalhygien enligt livs-
medelslagen (1971:511) om en livsmedelsarbetare smittats av en livsmedelsburen
samhällsfarlig sjukdom även om smittkällan är belägen utomlands. Anmälan enligt
smittskyddslagen till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet bör därför ske även när smittkällan är belägen utanför
landets gränser.

22

5.5 Obduktions- och laboratoriefynd

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: En läkare som i samband med|
|obduktion finner smitta av anmälningspliktig sjukdom|
|skall anmäla detta till smittskyddsläkaren,|
|Smittskyddsinstitutet och i vissa fall den kommunala|
|nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-|
|området. Vidare skall en läkare vid mikrobiologiskt|
|laboratorium, som vid analys finner smittämne av annan|
|samhällsfarlig sjukdom än venerisk sådan eller av annan|
|anmälningspliktig sjukdom också göra anmälan. Regeringen|
|eller, efter regeringens bemyndigande, Social-|
|styrelsen skall få meddela föreskrifter om undantag från|
|anmälningsskyldigheten för läkare vid mikrobiologiskt|
|laboratorium vad avser vilken sjukdom som skall an-|
|mälas, vilka uppgifter som skall lämnas och vart anmälan|
|skall göras. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag vad avser
anmälningsskyldigheten för läkare vid mikrobiologiskt laboratorium men i
promemorian föreslås inte att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen skall få göra undantag från anmälningsskyldigheten. I
promemorian lämnas inget förslag om att anmälningsskyldigheten skall gälla för
läkare som i samband med obduktion finner smitta av anmälningspliktig sjukdom.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det i lagen bör regleras att
uppgiftsskyldighet för laboratorierna skall föreligga för vissa smittämnen men
anser det önskvärt att Socialstyrelsen i samråd med Smittskyddsinstitutet får
föreskriva vid vilka sjukdomar och smittämnen anmälan skall göras samt vilka
ytterligare kriterier som skall gälla för anmälan. Livsmedelsverket anser att
det bör vara laboratoriet som anmälningsskyldigheten åvilar eftersom alla
mikrobiologiska laboratorier inte har tillgång till eller förestås av läkare.
Gävleborgs läns landsting anser att de mikrobiologiska laboratorierna endast bör
göra anmälan till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet. Föreningen för
medicinsk mikrobiologi anser att laboratorierna, liksom vid den nuvarande
frivilliga rapporteringen, skall göra anmälan till Smittskyddsinstitutet med en
kopia till smittskyddsläkaren. Malmö kommunstyrelse anser att sekretessfrågan
bör utredas ytterligare innan anmälningsplikten för laboratorierna vidgas till
annan kommunal nämnd än inom hälso- och sjukvården och anför att enligt
nuvarande praxis görs anmälan till bl.a. smittskyddsläkaren. Gävleborgs läns
landsting anser att antalet utförda analyser skall rapporteras till
smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet av de mikrobiologiska
laboratorierna. Landstingsförbundet anser att det bör prövas om inte också
antalet undersökta patienter bör rapporteras för att kravet på hög kvalitet vid
analysarbetet skall kunna tillgodoses. Smittskyddsläkarföreningen och
Folkhälsosekretariatet i Göteborgs stad anser att antalet undersökta prover
skall anmälas samt att laboratoriernas anmälningsskyldighet även skall omfatta
de veneriska sjukdomarna. Rättsmedicinalverket föreslår att även rättsmedicinska
avdelningar skall anmäla sina fynd till smittskyddsläkaren.
Skälen för regeringens förslag: Behandlande läkare skickar prov från sina
patienter till mikrobiologiska laboratorier för analys. Av Socialstyrelsens
rapport från 1992, Rapport från Socialstyrelsens arbetsgrupp för översyn av
smittskyddets funktion, framgår att laboratorierna veckovis sammanställer sina
resultat av smittosamma sjukdomar hos människa vilka påvisats vid laboratorierna
för redovisning till bl.a. smittskyddsläkaren. Denna frivilliga rapportering har
fungerat väl. Önskemål har framförts om att denna rapportering skall ges fastare
former. Det finns flera fördelar med att sådan rapportering görs. Det ger bland
annat en möjlighet till snabb överblick om spridningen av den smittosamma sjuk-
domen. När det gäller de veneriska sjukdomarna är behovet av en rapportering
från laboratorierna inte lika stort. Risken för en snabb utbredning är mindre
eftersom smittan nästan uteslutande förs vidare genom sexuella kontakter.
Anmälan om analysfynd av smittämne av anmälningspliktiga sjukdomar - med
undantag av de veneriska - bör därför göras till smittskyddsläkaren,
Smittskyddsinstitutet och den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet också av läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, dvs. en
reglering av den faktiska tillämpningen bör ske.
Socialstyrelsen och Föreningen för medicinsk mikrobiologi har påtalat att
förutsättningarna för anmälan är olika för de fynd som görs av den behandlande
läkaren och de fynd som görs av laboratoriet. Förekomsten av vissa bakterier
behöver inte innebära att det är fråga om ett sjukdomsfall som skall anmälas.
Detta kan vara svårt för läkaren vid laboratoriet att avgöra. Ibland är det
viktigt för smittskyddsläkaren att snabbt få en överblick av det epidemiologiska
läget. Vid sådana tillfällen är det inte alltid nödvändigt att anmälan görs till
den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Det varierar mellan de olika anmälningspliktiga sjukdomarna, vilka uppgifter
från de mikrobiologiska laboratorierna som är av värde för att kunna bedöma
smittskyddsbehovet och vart anmälan skall göras. Det är därför lämpligt att låta
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen meddela
föreskrifter om undantag från den i lagen föreskrivna anmälningsskyldigheten när
det gäller viss sjukdom, uppgift i anmälan eller vart anmälan skall göras.
Flera remissinstanser har påtalat ett behov av att antalet undersökta prover
anges av läkarna vid laboratorierna. Det skäl som åberopats är att det behövs
för att kunna bedöma det epidemiologiska läget; är det p.g.a. att antalet
provtagningar minskar som antalet anmälningar minskar? En sådan
uppgiftsskyldighet medför dock andra frågeställningar, t.ex. om antalet
undersökta prover bör rapporteras även om inga anmälningspliktiga fynd gjorts.
Underlaget för att nu införa en allmän uppgiftsskyldighet för antalet undersökta
prover kan inte anses tillräckligt.
Något sådant förslag framläggs därför inte i detta sammanhang.
Rättsmedicinalverket föreslår att även rättsmedicinska avdelningar skall
anmäla sina fynd till smittskyddsläkaren. Skälet är att även de rättsmedicinska
avdelningarna skickar prover för analys till mikrobiologiska laboratorier. De
fynd som laboratorierna gör kommer således att genom den föreslagna lagändringen
att omfattas av anmälningsskyldigheten. Det är av betydelse för
smittskyddsverksamheten att smittkällan spåras. Det gäller även om smittan
upptäcks när någon har avlidit. Även i de fallen bör utredning göras var smittan
kommit från och om den spridits. Ofta är det den läkare som utför obduktion som
uppmärksammar smitta hos avlidna. För att någon oklarhet inte skall råda om att
även läkare som utför obduktion omfattas av anmälningsskyldigheten för smitta
som konstateras hos avliden bör detta direkt framgå av lagtexten.

5.6 Behörig smittskyddsläkare

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Anmälan skall göras till|
|smittskyddsläkaren i det område där den anmälande läkaren|
|har sin yrkesverksamhet. Ett smittskyddsärende skall|
|kunna överlämnas till en smittskyddsläkare i ett annat|
|landsting om det är lämpligt och de berörda|
|smittskyddsläkarna är överens. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga erinringar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Av smittskyddslagen framgår inte till vilken
smittskyddsläkare anmälan skall göras. Det framgår heller inte helt klart att en
smittskyddsläkare kan överlämna ett ärende till en annan smittskyddsläkare. I
båda fallen bör reglering ske för att undvika oklarheter. Naturligast är att
anmälande läkare lämnar anmälan till smittskyddsläkaren i det landsting inom
vilket läkaren själv är verksam. I de fall patienten är bosatt inom ett annat
landsting och smittskyddsläkaren där lämpligen bör vara den som har hand om
smittskyddsärendet kan den smittskyddsläkare som fått anmälan, efter
överenskommelse med den smittskyddsläkare som lämpligen bör handlägga det,
överlämna ärendet till denne. Detsamma gäller i det fall den smittade flyttar
eller ärendet av annan anledning bör handläggas av annan smittskyddsläkare.

5.7 Underrättelse om smittsam sjukdom till föreståndare för
särskilt ungdomshem eller LVM-hem

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Föreståndare för ett särskilt|
|ungdomshem eller LVM-hem skall kunna underrättas om|
|hälso- och sjukvårdspersonalen verksam vid hemmet får|
|kännedom om att någon som vistas där har en|
|samhällsfarlig sjukdom, om det inte står klart att det|
|inte finns risk för smittspridning. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker förslagen
till ändringar i LVM och LVU samt anför att det knappast verkar motiverat att
låta den motsvarande bestämmelsen i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
ha en annan formulering. Länsrätten i Norrbotten anser att, efter mönster av
lagen om kriminalvård i anstalt, underrättelse bör begränsas till de fall där
det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Övriga
remissinstanser har ingen erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer kan det vara av intresse
för personalen vid särskilda ungdomshem och LVM-hem att ha kännedom om vilka
intagna som är smittbärare, särskilt av de samhällsfarliga sjukdomarna. Det kan
behövas för att erforderliga skyddsåtgärder skall kunna vidtas för att förhindra
smittspridning. I 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt stadgas att,
när hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården får kännedom om att en
intagen lider av sådan smittsam sjukdom som enligt smittskyddslagen utgör en
samhällsfarlig sjukdom, styresmannen skall underrättas om detta, om det behövs
med hänsyn till faran att smittan skall spridas. Motsvarande
underrättelseskyldighet till föreståndaren för en tvångsinstitution enligt LVU
och LVM saknas. Enligt gällande sekretessbestämmelser kan hälso- och
sjukvårdpersonal anställda eller anlitade av ett sådant hem normalt inte lämna
uppgifter vidare till övrig personal om att någon av patienterna har en smittsam
sjukdom. Den enskilde kan dock lämna sitt samtycke till att uppgiften lämnas ut.
För andra intagnas och personalens säkerhet bör ett sådant sekretessgenombrott
få ske även om den enskilde inte lämnat sitt samtycke i de fall det behövs med
hänsyn till smittrisken. De som oberoende av eget samtycke blivit intagna på
särskilda ungdomshem eller på LVM-hem skall naturligtvis vara garanterade att
inte där utsättas för risk att smittas av allvarliga sjukdomar. Även av den
anledningen är det viktigt att föreståndaren kan vidta nödvändiga åtgärder. Med
hänsyn till den enskildes integritet bör uppgiftslämnandet begränsas till de
fall där det är av särskild vikt att hindra smittspridning. Sekretessgenombrott
bör därför kunna ske endast i de fall det är fråga om en samhällsfarlig sjukdom.
Bestämmelser bör tas in av innebörd att hälso- och sjukvårdspersonal verksam vid
särskilda ungdomshem och hem för vård av vissa missbrukare (LVM-hem), som får
kännedom om att någon som vårdas i hemmet har en samhällsfarlig sjukdom, skall
underrätta den som förestår vården vid hemmet om detta om det inte står klart
att det inte föreligger risk för smittspridning. Personalen behöver inte vara
anställd vid hemmet utan kan på annat sätt vara anlitad för att svara för vården
för att anses vara verksamma vid hemmet. Visst tillägg med denna innebörd
föreslås därför i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga samt 26 a § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Formuleringen är något mera långtgående än vad som gäller enligt 37 § lagen om
kriminalvård i anstalt för underrättelse till styresmannen. Detta får dock anses
motiverat med hänsyn till att de som vårdas enligt LVU eller LVM i mycket stor
utsträckning har allvarliga missbruksproblem, vilket ökar risken för spridning
av vissa smittsamma sjukdomar. Hovrätten över Skåne och Blekinge har påtalat att
förhållandena ur smittspridningssynpunkt kan vara desamma på en
kriminalvårdsanstalt som vid nu aktuella hem. En ändring i lagen om kriminalvård
i anstalt bör emellertid inte övervägas i detta sammanhang.

5.8 Tvångsisolerades rättigheter

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Tvångsisolerade enligt|
|smittskyddslagen skall ges en lagstadgad rätt att leva|
|ett så normalt liv som möjligt. Detta innebär, förutom|
|vad som gäller idag, rätt till sysselsättning, fysisk|
|träning, möjlighet att dagligen vistas utomhus, att föra|
|telefonsamtal, att ta emot besök och att sända och ta|
|emot brev eller andra försändelser. Syftet med|
|tvångsisoleringen skall dock kunna beaktas vid beslut|
|om sådana rättigheter. Beslut om inskränkningar i|
|rättigheterna skall kunna fattas av chefsöverläkaren|
|efter samråd med smittskyddsläkaren. Beslut i enskilda|
|fall skall kunna överklagas till allmän för-|
|valtningsdomstol. |
| Smittskyddsläkaren skall kunna överlåta till|
|chefsöverläkaren att pröva frågor om tillstånd för|
|tvångsisolerad att tillfälligt vistas utanför sjukhusets|
| |
|område. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer i att de
tvångsisolerade enligt smittskyddslagen skall ha en lagstadgad rätt att leva ett
så normalt liv som möjligt men har synpunkter på hur detta skall komma till
uttryck i lagtext. Kammarrätten i Jönköping har inget att invända mot de
föreslagna bestämmelserna men konstaterar att motsvarande reglering saknas i
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Länsrätten i Norrbottens län anför att när det gäller
uppgiften att besluta i fråga om tillstånd för tvångsisolerad att vistas utanför
sjukhusets område bör det ankomma på en allmän förvaltningsdomstol och inte på
smittskyddsläkaren att göra den kvalificerade prövning det är fråga om.
Länsrätten anför att vid prövningen av en tillståndsfråga bör på motsvarande
sätt som vid prövningen av tillstånd för den som genomgår rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning att vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område, omgivningens skyddsbehov beaktas och att det därför bör övervägas att
föra in en bestämmelse i smittskyddslagen efter mönster av 10 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Skälen för regeringens förslag: De grundläggande fri- och rättigheterna, t.ex.
yttrandefriheten, informationsfriheten och mötesfriheten, är reglerade i
regeringsformen. Rättigheterna kan endast begränsas genom bestämmelse i lag.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den. Tvångsisolering enligt smittskyddslagen innebär
begränsning av den enskildes fri- och rättigheter. Av lagen framgår inte klart
hur långt denna begränsning sträcker sig. När det gäller vissa andra situationer
där den personliga friheten är berövad någon är särskilda inskränkningar
reglerade i lag. Det ligger i sakens natur att personer som är intagna på
kriminalvårdsanstalt är förhindrade att utöva vissa av sina fri- och
rättigheter. I lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt är det föreskrivet att
vården skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och
skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Den intagne skall behandlas med
aktning för hans människovärde. Den intagnes rättigheter är lagreglerade när det
gäller t.ex. fritidssysselsättning, sändande och mottagande av brev och andra
försändelser, besök och telefonsamtal. När det gäller häktade personer regleras
det i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. Sådana
personer får inte underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som
påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Därutöver finns
bestämmelser om de häktades rätt till sysselsättning, utevistelse, besök,
telefonsamtal m.m.
Det är angeläget att även de tvångsisolerades rättigheter är klart definie-
rade. Syftet med tvångsisolering är enbart att hindra smittspridning. Den
isolerade bör mot denna bakgrund ha rätt till en så normal livsföring som
möjligt utan att syftet med isoleringen äventyras. Detta bör som Lagrådet
påpekat klart framgå av lagen. I smittskyddslagen anges att den tvångsisolerade
skall tas väl om hand. Vad detta innebär anges inte närmare. Även om de
tvångsisolerade inte kan jämställas med dem som avtjänar ett frihetsstraff, kan
bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt ändå tjäna till viss
vägledning. Den tvångsisolerade bör ha minst motsvarande rättigheter. Den
tvångsisolerade bör således ha rätt att få tillfälle till fysisk träning, daglig
utevistelse och sysselsättning. Aktiviteterna får självfallet anpassas till den
isolerades ålder och hälsotillstånd. Den tvångsisolerade bör också få en lag-
stadgad rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta emot besök, i den
omfattning som vården, risken för smittspridning och ordningen på
sjukvårdsinrättningen ger utrymme för det. Han eller hon bör också ha uttrycklig
rätt att sända och, med den begränsning som följer av 47 § (dvs. kontroll av att
försändelserna inte innehåller narkotika e.d.), ta emot brev och andra för-
sändelser. Det är vidare självklart att den isolerade skall ha möjlighet att få
del av vad som händer i omvärlden genom tidningar, television m.m. Detta behöver
inte regleras särskilt.
De tvångsisolerades möjlighet att vistas utanför sjukhusets område under vissa
förutsättningar finns redan reglerad i smittskyddslagen. Det är
smittskyddsläkaren som beslutar om sådana permissioner. I vissa fall kan
permission vara nödvändig med kort varsel och avse endast kortare tid. Det kan
t.ex. gälla när en nära anhörig blivit svårt sjuk. Sådana tillfälliga
permissioner bör smittskyddsläkaren kunna överlåta till chefsöverläkaren att
besluta om.
Länsrätten i Norrbottens län har föreslagit att bestämmelserna om tillstånd
att vistas utanför sjukhusets område utformas på motsvarande sätt som i lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, dvs. att allmän förvaltningsdomstol skall
pröva frågan om tillstånd. Nämnda lag är tilllämplig på dem som bl.a. är dömda
till vård, intagna på kriminalvårdsanstalt eller häktade. Även om det är viktigt
att prövningen av frågan om tillstånd att vistas utanför inrättningen är
kvalificerad för dem som är tvångsisolerade enligt smittskyddslagen kan den inte
jämställas med den prövning som måste göras beträffande psykiskt störda som
begått allvarliga brott, där helt andra hänsyn måste tas. Tillstånd att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område för de patienter som är föremål för psyki-
atrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, meddelas
av chefsöverläkaren. Ej heller här görs således någon prövning av domstol. Att
smittskyddsläkaren i samråd med den behandlande läkaren prövar frågan får därför
anses vara en tillräckligt kvalificerad prövning.
Beslut om inskränkningar i en tvångsisolerads rättigheter enligt de nya
bestämmelserna bör meddelas av chefsöverläkaren efter samråd med
smittskyddsläkaren. Chefsöverläkarens beslut bör kunna överklagas till
länsrätten.

5.9 Socialstyrelsens befogenheter

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Socialstyrelsens rätt att i sin|
|tillsynsverksamhet meddela förelägganden och förbud som|
|behövs för att smittskyddslagen eller föreskrifter|
|meddelade med stöd av lagen skall efterlevas begränsas|
|till att avse enbart rätt att meddela förelägganden.|
|Socialstyrelsens beslut om sådana förelägganden skall i|
|första hand överklagas till länsrätt. Prövningstillstånd|
|skall krävas vid överklagande till kammarrätt. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att möjligheten att vid vite utfärda
förbud bör kvarstå och anför att möjligheten ej har tillämpats men väl utgjort
ett stöd för smittskyddsarbetet. Länsrätten i Uppsala län anser att det bör
preciseras om det är länsrätten i Stockholms län som avses bli besvärsinstans
vid överklagande av Socialstyrelsens beslut om föreläggande. Övriga
remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt smittskyddslagen får Socialstyrelsen i
sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att
lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd

av lagen skall efterlevas. Bestämmelsen infördes i samband med nu gällande
smittskyddslags tillkomst. I förarbetena (prop. 1988/89:5) har bestämmelsen inte
närmare motiverats. Det framgår dock (s. 45) att smittskyddsläkaren kan, om
någon skulle vägra lämna honom eller henne begärda upplysningar, vända sig till
Socialstyrelsen för att få rättelse. Enligt uppgift från Socialstyrelsen har
styrelsen aldrig använt sig av någon av möjligheterna.
Mot bakgrund av att det är oklart i vilka situationer och mot vem So-
cialstyrelsens möjlighet att utfärda förelägganden och förbud kan användas samt
den omständigheten att de faktiskt aldrig använts finns det skäl att ifrågasätta
om bestämmelserna fyller någon funktion. Det är emellertid av värde att
Socialstyrelsen i sin tillsynsverksamhet har möjlighet att vidta någon åtgärd
för att få rättelse om brister föreligger inom smittskyddet. Ett exempel kan
vara det som angavs i förarbetena till smittskyddslagen, dvs. att behandlande
läkare inte samarbetar med smittskyddsläkaren och vägrar lämna ut begärda
uppgifter. Socialstyrelsen möjligheter att vidta åtgärder i tillsynsarbetet bör
begränsas till att meddela förelägganden. Föreläggandet bör dock, liksom
hittills kunna förenas med vite. Det stöd i tillsynsarbetet som Socialstyrelsen
i sitt remissyttrande efterlyser torde härigenom vara tillgodosett.
Socialstyrelsens ifrågavarande beslut kan överklagas hos kammarrätten.
Riksdagen har uttalat att instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna
principiellt bör vara att länsrätten är första domstolsinstans (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 24 f och s. 93, bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289).
Ett omfattande arbete pågår med att reformera instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna i enlighet med av riksdagen godtagna riktlinjer (prop.
1993/94:133 och prop. 1994/95:27). Med hänsyn härtill bör länsrätt vara första
domstolsinstans även när det gäller överklagande av Socialstyrelsens beslut
enligt smittskyddslagen. Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar är huvudregeln att ett beslut skall överklagas till den
länsrätt inom vars län ärendet först prövats. Socialstyrelsen är belägen i
Stockholm och de beslut som fattas centralt skall därför överklagas till
Länsrätten i Stockholms län. Socialstyrelsen har också sex regionala
tillsynsenheter och deras beslut skall överklagas till länsrätten inom det län
tillsynsenheten är belägen (jfr. Regeringsrättens årsbok 1995 ref. 20).
Bestämmelsen om att prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till
kammarrätt (se avsnitt 5.10) kommer även att omfatta mål om Socialstyrelsens
föreläggande enligt smittskyddslagen.

23

5.10 Handläggning av mål enligt smittskyddslagen

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Länsrätt och kammarrätt skall, om|
|det inte är uppenbart obehövligt, hålla muntlig|
|förhandling i mål om tvångsisolering även om de|
|anhängiggjorts genom underställning av smittskydds-|
|läkaren. Detsamma skall gälla i mål om upphörande av|
|tvångsisolering. I andra mål enligt smittskyddslagen|
|skall förvaltningsprocesslagens regler om muntlig|
|förhandling tillämpas. |
| Vidare skall beslut om villkor i samband med|
|tillstånd att vistas utanför sjukhusets område kunna|
|överklagas till allmän förvaltningsdomstol. |
| Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till|
|kammarrätt utom i mål som gäller tvångsisolering eller|
|upphörande av tvångsisolering. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anser inte att det ur
rättssäkerhetssynpunkt är motiverat med en ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling i mål om tvångsvårdens upphörande eftersom begäran om
tvångsisoleringens upphörande kan framställas obegränsat antal gånger och
eftersom tvångsisolering som sträcker sig längre än tre månader skall omprövas
av domstol. Kammarrätten ifrågasätter vidare om det är motiverat med en mer
omfattande rätt till muntlig förhandling än vad som gäller enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, enligt vilka den allmänna regeln i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
gäller. Länsrätten i Norrbottens län förordar att smittskyddsläkaren skall få
överklaga beslut av länsrätt i mål enligt smittskyddslagen för att garantera
tillgodoseende av smittskyddsintressen.
Skälen för regeringens förslag: Om den som för smitta av en samhällsfarlig
sjukdom inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra
smittspridning eller om det finns grundad anledning anta att den smittade inte
följer meddelade förhållningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk
för smittspridning skall länsrätten besluta om tvångsisolering. Ansökan härom
görs av smittskyddsläkaren. Om länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan
avvaktas får smittskyddsläkaren fatta beslut om tvångsisolering.
Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas länsrättens prövning.
I mål där ansökan om tvångsisolering gjorts av smittskyddsläkaren skall
länsrätt och kammarrätt hålla muntlig förhandling om det inte är uppenbart
obehövligt. Samma skyldighet finns inte i de mål där smittskyddsläkarens
beslutat om tvångsisolering och som sedermera underställts länsrättens prövning.
Bestämmelsen om när muntlig förhandling skall hållas har utformats med
motsvarande bestämmelse i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
som förebild. Enligt den lagen skall beslut om omedelbart omhändertagande av en
person underställas länsrättens prövning. Ett sådant tvångsomhändertagande är
emellertid av jämförelsevis kort varaktighet och erfordrar att en ansökan om
vård inkommer inom viss tid.
Efter domstolens prövning av smittskyddsläkarens underställda beslut om
tvångsisolering erfordras dock inte att någon ytterligare prövning görs för att
beslutet skall förbli bestående tills det inte längre finns skäl för det.
Beslutet gäller dock längst i tre månader, om inte ansökan om förlängning görs.
Rättsverkningarna av domstolens beslut efter ansökan av smittskyddsläkaren om
tvångsisolering och efter underställning av beslut om sådan isolering är
desamma. Samma skäl som åberopas för att muntlig förhandling skall hållas i
länsrätt i mål om tvångsisolering efter ansökan av smittskyddsläkaren kan också
åberopas när det gäller mål efter underställning av smittskyddsläkarens beslut.
För den enskilde saknar det betydelse hur frågan har väckts vid domstolen.
Frågan är densamma, tvångsisolering eller ej, och är i båda fallen av lika stor
betydelse för den enskilde. Någon anledning att ha olika bestämmelser när det
gäller frågan om muntlig förhandling synes inte föreligga. En bestämmelse om att
muntlig förhandling skall hållas i länsrätt och kammarrätt i mål om
tvångsisolering efter underställning av smittskyddsläkarens beslut om sådan
isolering bör således införas.
I promemorian har också föreslagits att de bestämmelser i smittskyddslagen som
anger att muntlig förhandling alltid skall hållas om någon part begär det skall
tas bort utom vad gäller i mål om tvångsisolering eller om upphörande av
tvångsisolering. I övriga mål föreslås i stället att förvaltningsprocesslagens
(1971:291) bestämmelser skall tillämpas. Det innebär att förfarandet är
skriftligt men att muntlig förhandling får hållas när det kan antas vara till
fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Enligt LVU
gäller idag att muntlig förhandling skall hållas om det inte är uppenbart
obehövligt eller om part begär det i mål om beredande eller upphörande av vård
eller flyttningsförbud enligt lagen. Vad gäller mål enligt smittskyddslagen är
det självklart att muntlig förhandling skall hållas om part begär det då det är
fråga om tvångsisolering. Även då det är fråga om upphörande av tvångsisolering
är frågan så viktig för den enskilde att muntlig förhandling bör hållas om det
begärs. I övriga mål inkl. de som nu föreslås tillkomma enligt denna
proposition, t.ex. överklagande av inskränkningar i rätten att ta emot besök
m.m., är det inte alltid lika angeläget att den enskilde personligen får
framföra sina synpunkter muntligen inför rätten. Det förtjänar också att påpekas
att förvaltningsprocesslagens bestämmelser gäller i mål om en intagens
rättigheter enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det torde i
motsvarande mål enligt smittskyddslagen vara tillräckligt att muntlig
förhandling hålls när det är till fördel för utredningen eller främjar ett
snabbt avgörande. När så är fallet bedöms av rätten. Smittskyddslagens
bestämmelser bör därför ändras med LVU som förebild.
Den som är tvångsisolerad kan erhålla tillstånd att vistas utanför sjukhusets
område. Sådant tillstånd meddelas av smittskyddsläkaren efter samråd med
chefsöverläkaren. Tillståndet får förenas med särskilda villkor i syfte att
stödja den smittade under vistelsen utanför sjukhuset och att hindra
smittspridning. Ett avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område kan överklagas till länsrätten. Att villkor i samband med ett
sådant beslut kan överklagas framgår inte.
När det gäller villkor i samband med tillstånd att vistas utanför sjukhuset
kan det göras gällande att det är en fråga som berör vårdens innehåll och inte
lämpligen bör prövas av domstol. Detta gäller även för andra förhållningsregler
som smittskyddsläkaren kan besluta om. Dessa kan överklagas särskilt. Argumentet
kan därför inte anses hållbart. En sådan permission varom fråga är har stora
likheter med permission för någon som tvångsvårdas inom ramen för psykiatrisk
vård. Både när det gäller lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och när
det gäller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård kan den tvångsvårdade
överklaga såväl chefsöverläkarens beslut om avslag på en begäran att få vistas
utanför vårdinrättningens område som chefsöverläkarens beslut om villkor i
samband med tillstånd att göra det. I likhet med vad som gäller enligt dessa
lagar bör det införas en möjlighet för de tvångsisolerade att överklaga
smittskyddsläkarens beslut om villkor i samband med permission.
Länsrätten i Norrbottens län har tagit upp frågan om smittskyddsläkarens
möjlighet att överklaga beslut av domstol. Sådan möjlighet har
smittskyddsläkaren enligt gällande praxis (jfr. Regeringsrättens årsbok 1993
ref. 5). Något behov av att reglera denna rätt har inte visats föreligga.
I samband med reformeringen av instansordningen i de allmänna för-
valtningsdomstolarna (jfr. avsnitt 5.9) införs prövningstillstånd vid över-
klagande till kammarrätt. Det innebär att målet tas upp till prövning om det
finns anledning att ändra länsrättens avgörande, om det är av vikt för ledningen
av rättstillämpningen att överprövning görs eller om det annars finns synnerliga
skäl att pröva talan. I andra fall tas överklagandet inte upp av kammarrätten. I
liknande mål om administrativa frihetsberövanden har det inte införts
prövningstillstånd och det bör heller inte göras när det gäller mål om
tvångsisolering eller upphörande av sådan isolering. I andra mål enligt
smittskyddslagen kan det dock vara av vikt att försöka begränsa instanskedjan
för att främja snabba avgöranden. Det gäller t.ex. frågor om permission,
begränsning i rätten till fysisk träning och begränsningar i andra rättigheter
enligt lagen. Prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten bör därför
krävas i andra mål enligt smittskyddslagen än de som gäller tvångsisolering
eller upphörande av tvångsisolering.
Lagrådet har påtalat att den som överklagat ett beslut om tvångsisolering
samtidigt kan överklaga ett annat beslut, t.ex. om förbud att ta emot besök, och
att fråga då kan uppkomma om målet i sin helhet skall handläggas utan krav på
prövningstillstånd. Vidare anser Lagrådet det angeläget att bestämmelserna om
prövningstillstånd utformas och får samma innebörd i de författningar som rör
administrativa frihetsberövande och att det är påkallat att frågan utreds
närmare. Regeringen delar Lagrådets uppfattning om konformitet vad avser
bestämmelserna om prövningstillstånd i lagstiftning som behandlar administrativa
frihetsberövande. Det är därför av vikt att erfarenheten av prövningstillstånd
enligt smittskyddslagen tas tillvara och utvärderas om det blir aktuellt att
införa sådant tillstånd i ytterligare lagstiftning med administrativt
frihetsberövande.

5.11 Samverkan mellan smittskyddsläkare och behandlande
läkare

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Smittskyddsläkaren skall vara|
|skyldig att lämna uppgifter om en enskild patient, som|
|är nödvändiga för smittskyddsarbetet, till behandlande|
|läkare utan hinder av sekretess. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Bestämmelserna om sekretess mellan smittskyddsläkare och
behandlande läkare bör inte ändras.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen hemställer om att smittskyddsläkaren skall
ges en skyldighet att till den behandlande läkaren i det enskilda fallet lämna
ut den information som är nödvändig för smittskyddsverksamheten. Styrelsen anför
bl.a. att det är önskvärt att smittfarliga beteenden tidigt korrigeras av den
behandlande läkaren så att minsta möjliga risk för smittspridning uppstår och
utan att smittskyddsläkaren i ett sent stadium tvingas tillgripa
myndighetsåtgärder. Kammarrätten i Jönköping anser att det i smittskyddslagen
(1988:1472) bör klargöras att smittskyddsläkare och behandlande läkare kan
samråda utan hinder av bestämmelserna om sekretess. Kammarrätten förordar också
att det i smittskyddslagen införs en föreskrift om att samma uppgifter som läm-
nas till smittskyddsläkaren även får lämnas till förvaltningsdomstol i mål om
tvångsisolering och upphörande av tvångsisolering. Folkhälsosekretariatet i
Göteborgs stad anser det angeläget att smittskyddsläkaren har rätt att ge den
behandlande läkaren den information om patienten som behövs för
smittskyddsarbetet. Stockholm läns landsting anser att det skulle gagna
smittskyddet inom landstinget om smittskyddsläkaren kan ges möjlighet att lämna
uppgifter, utöver de som behövs för den medicinska vården, till den behandlande
läkaren om en enskild patient. Svenska infektionsläkarföreningen, Svenska
Läkaresällskapet och Smittskyddsläkarföreningen anser också att informationsut-
bytet borde vara fritt mellan smittskyddsläkaren och den behandlande läkaren.
Skälen för regeringens förslag: I smittskyddslagen (12 §) finns en bestämmelse
om att smittskyddsläkaren och den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom
miljö- och hälsoskyddsområdet bör samverka med varandra och med myndigheter,
behandlande läkare och andra som bedriver verksamhet av betydelse för
smittskyddet. Detta innebär inte automatiskt att sekretess inte råder mellan
dem. Möjligheten att lämna ut uppgifter utan hinder av sekretess följer av andra
bestämmelser. Smittskyddsläkaren har alltid rätt att få upplysningar och del av
uppgifter i ett enskilt fall av t.ex. behandlande läkare. Detta följer direkt av
bestämmelserna i smittskyddslagen. Uppgiftslämnandet från smittskyddsläkaren
till behandlande läkare är däremot inte reglerat i smittskyddslagen utan
vägledning måste sökas på annat håll. Här gäller då den sekretess som vanligtvis
gäller inom hälso- och sjukvården eller i annan medicinsk verksamhet såsom
åtgärder mot smittsamma sjukdomar (7 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100]), dvs.
smittskyddsläkaren får bara lämna ut uppgifter om den enskildes hälsotillstånd
eller andra personliga förhållande om det står klart att uppgiften kan lämnas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. För vården är det
i regel en fördel om behandlande läkare har så bred information som möjligt om
patienten. De uppgifter som smittskyddsläkaren kan ha kännedom om och som han
anser kan behövas av behandlande läkare för vården av en patient kan således i
allmänhet lämnas ut till behandlande läkare utan att det kan anses vara till men
för patienten. Av bestämmelsen om samverkan mellan smittskyddsläkaren och t.ex.
behandlande läkare följer vidare att smittskyddsläkaren utan att gå in på någon
enskild individ kan informera om det epidemiologiska läget, åtgärder som allmänt
sett är lämpliga att vidta för att hindra spridning av viss sjukdom m.m. Flera
remissinstanser har påtalat behovet av att även uppgifter som gäller en enskild
smittbärare skall kunna lämnas till den behandlande läkaren från
smittskyddsläkaren utan hinder av sekretessbestämmelserna. Det är naturligtvis
viktigt att smittskyddsarbetet inte i onödan hindras av att sekretess råder
mellan smittskyddsläkaren och behandlande läkare. Det är fråga om den enskildes
rätt till integritet i förhållande till vikten av ett effektivt
smittskyddsarbete. I de flesta fall råder ingen motsättning mellan dessa båda
intressen. I de fall det gör det får betydelsen för samhället att effektivt
kunna hindra spridningen av smittsamma sjukdomar anses vara av större vikt än
den enskildes intresse av integritet. Smittskyddsläkaren bör således kunna lämna
all information till den behandlande läkaren som har betydelse för
smittskyddsarbetet. För att detta skall kunna göras utan hinder av
sekretessbestämmelserna måste en skyldighet att lämna uppgifterna föreligga.
Regeringen föreslår därför att en sådan skyldighet skall införas i smittskydds-
lagen.
Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen kan uppgift, utan hinder av sekretess,
lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller
förordning. För att uppgift, för vilken sekretess gäller enligt sekretesslagen,
skall kunna röjas för en enskild erfordras att det anges i sekretesslagen eller
lag eller förordning som sekretesslagen hänvisar till. En bestämmelse om
uppgiftsskyldighet för smittskyddsläkaren till behandlande läkare i
smittskyddslagen är således tillräcklig för att uppgifter skall kunna lämnas
till behandlande läkare verksamma inom den offentliga vården. Såsom Lagrådet har
påpekat erfordras emellertid ett tillägg i sekretesslagen (1980:100) för att
uppgifter skall kunna lämnas till behandlande läkare inom enskild verksamhet.

24

5.12 Uppgiftsskyldighet

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Smittskyddsläkaren skall kunna|
|inhämta uppgifter om enskild som har viss|
|samhällsfarlig sjukdom från andra myndigheter och från|
|hälso- och sjukvårdspersonal. Vilka samhällsfarliga|
|sjukdomar som detta skall gälla får föreskrivas av|
|regeringen. Regeringens bedömning: Någon självständig|
|uppgiftsskyldighet för socialnämnder eller andra|
|myndigheter bör inte införas. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser det nödvändigt att smittskyddsläkaren
får möjlighet att ta del av myndigheters uppgifter oberoende av sekretess vid
samtliga samhällsfarliga sjukdomar och att detta bör regleras i
smittskyddslagen. Länsrätten i Norrbottens län anser att det bör ankomma på
riksdagen att bestämma vilka sjukdomar som skall kunna föranleda att
smittskyddsläkaren inhämtar uppgifter om den som för smittan från andra
myndigheter och från hälso- och sjukvårdspersonal.
Socialstyrelsen anser att det skall finnas möjlighet för socialtjänsten att på
eget iniativ lämna uppgifter till smittskyddsläkaren. Styrelsen anför att
socialtjänsten är den myndighet som i många fall har den regelbundna kontakt med
de smittade personerna som utgör en förutsättning för att få inblick i
smittfarliga beteende. Svenska Läkaresällskapet anser att det blir svårt att
minska nysmittan av HIV-infektion utan möjlighet för socialtjänsten att på eget
initiativ lämna underrättelse till smittskyddsläkaren om smittfarligt beteende.
Länsrätten i Uppsala anser också att det finns anledning att förorda en
uppgiftsmöjlighet från socialtjänstens sida till smittskyddsläkaren med hänsyn
till att det är fråga om mycket allvarliga sjukdomar och att
smittskyddsintresset måste anses vara mycket stort. Stockholms stad anser att
möjligheten för socialtjänsten att på eget iniativ kunna underrätta
smittskyddsläkaren när de kommer i kontakt med individer med en samhällsfarlig
sjukdom som utsätter andra för smittrisk ytterligare bör beaktas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Inom hälso- och sjukvården
gäller sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men (7 kap. 1 § sekretesslagen
[1980:100]). Motsvarande sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om
någon enskilds personliga förhållanden (7 kap. 4 § sekretesslagen). Sekretessen
gäller också mellan myndigheter om inte uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning (1 kap. 3 § och 14 kap. 1 § sekretesslagen). En myndighet får dock
lämna ut uppgift utan hinder av sekretess om det är nödvändigt för att myndig-
heten skall kunna fullgöra sin verksamhet (1 kap. 5 § sekretesslagen).

Enligt smittskyddslagen kan smittskyddsläkaren begära uppgifter om HIV-
smittade patienter från vissa myndigheter, däribland socialnämnderna, som han
behöver för kunna fullgöra sina åligganden. När det gäller HIV-smittade
patienter är en socialnämnd, som av smittskyddsläkaren erhållit underrättelse om
att en viss person inte följer eller misstänks inte följa givna
förhållningsregler, även skyldig att anmäla till smittskyddsläkaren om de
uppmärksammar att förhållningsreglerna inte följs. I övrigt saknas bestämmelser
om uppgiftsskyldighet för socialtjänsten.
Frågan om möjligheten för socialtjänsten att på eget initiativ lämna uppgifter
till smittskyddsläkaren har behandlats av JO i ett beslut den 18 maj 1994. I en
anmälan önskade en kommundelsnämnd att JO skulle granska landstingets kurator
och distriktsläkare vad gäller handläggning av ärenden i fall där HIV-smittade
enligt socialtjänsten inte följer smittskyddslagens föreskrifter samt se över
sekretesslagens bestämmelser om information mellan myndigheter i dessa fall. Av
beslutet framgår att kommundelsnämnden uppgett att socialsekreterare i sitt
arbete kommer i kontakt med klienter som de misstänker är HIV-infekterade och
lever så att de utsätter andra för smittrisk samt att kommundelsförvaltningen
påtalat detta för landstinget utan att åtgärder vidtagits. JO tar i beslutet upp
frågor som hänger samman med överförande av sekretesskyddade uppgifter mellan
olika myndigheter och anför angående tillämpningen av 1 kap. 5 § följande.

Enligt förarbetena skall bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt. Det bör
dock noteras att ett utlämnande med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen inte
förutsätter någon uppgiftskyldighet för myndigheten utan bestämmelsen gäller
generellt. För områden där mottagande myndighet själv har möjlighet att begära
in uppgifterna med stöd av annan författningsbestämmelse, framstår
sekretesskyddet som mindre uttalat, och det kan många gånger vara en
tillfällighet om uppgift begärts eller ej beträffande viss information. I de
fall där ett ingripande från smittskyddsläkaren framstår som klart påkallat,
är omständigheterna ofta även sådana att ingripandet har betydelse för
socialförvaltningens möjligheter att fullgöra sina åligganden. Det bör därför
enligt min mening även i här aktuell situation vara möjligt för socialförvalt-
ningen att på eget iniativ ta kontakt med smittskyddsläkaren och upplysa denne
om att information finns som smittskyddsläkaren bör infordra från förvalt-

ningen.

Verksamheten inom socialtjänsten bygger enligt socialtjänstlagen (1980:620) på
respekt för människors självbestämmande och integritet. Insatserna skall
utformas och genomföras tillsammans med den enskilde. En grundläggande
förutsättning för socialtjänstens arbete är att den enskilde känner förtroende
för verksamheten och känner att han eller hon kan vända sig dit med sina problem
utan att detta skall föranleda ingripande från andra myndigheter. Detta skall
vägas mot samhällets önskan att effektivt kunna bekämpa spridningen av
smittsamma sjukdomar. Att skälen för en effektiv bekämpning väger tungt har
bl.a. visat sig i det förhållandet att sekretessen för uppgifter inom
socialtjänsten delvis luckrats upp. Smittskyddsläkaren har möjlighet att, när
det gäller personer med viss angiven smitta, på eget initiativ erhålla uppgifter
om denne. Socialtjänsten har också en möjlighet att lämna ut uppgifter om det
behövs för fullgörandet av den egna verksamheten. En utvidgad möjlighet eller
skyldighet för socialtjänsten att på eget initiativ underrätta
smittskyddsläkaren om att en person förmodas utsätta andra för smittrisk kräver
särskilda övervägande när det gäller konsekvenserna för bl.a. missbrukarvården.
Sådana överväganden bör ske i ett vidare sammanhang än vad som varit möjligt
inom ramen för arbetet med den promemoria som legat till grund för denna
proposition.
Smittskyddsläkarens möjlighet att inhämta uppgifter om enskild från bl.a.
andra myndigheter gäller som nämnts enbart HIV-smittade patienter. Det är
naturligtvis olyckligt att den enskilde härigenom också blir utpekad som bärare
av HIV-smitta. En utvidgning av bestämmelsen till att även omfatta en rätt att
inhämta uppgifter om bärare av andra samhällsfarliga sjukdomar måste dock
förutsätta att det finns ett smittskyddsintresse av att få tillgång till sådana
uppgifter, vilka i övrigt bör åtnjuta ett starkt sekretesskydd. Socialstyrelsen
har pekat på att det för samhällsfarliga sjukdomar finns behov av att få
tillgång till sådana uppgifter. Det gäller bl.a. uppgifter om den smittades
identitet och vistelseort. Rätten att inhämta uppgifter bör dock vara begränsad
till enbart de fall där smittskyddsintresset föranleder det. De omständigheter
som åberopats kan inte anses tillräckliga för att rätten att inhämta uppgifter
skall utvidgas till att omfatta alla de samhällsfarliga sjukdomarna. Det bör
därför överlåtas till regeringen att föreskriva vilka samhällsfarliga sjukdomar
som är av den arten att smittskyddsläkaren skall kunna inhämta uppgifter från
andra myndigheter och från hälso- och sjukvårdspersonal.

5.13 Övriga frågor

-------------------------------------------------------
|Regeringens bedömning: Smittskyddsläkarens skyldighet|
|att vidta de åtgärder som behövs för att hindra vidare|
|smittspridning eller för att få till stånd|
|läkarundersökning av den som misstänks vara smittad bör|
|inte ändras. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Folkhälsosekretariatet i Göteborg stad anser att
smittskyddsläkaren bör ges en tydlig möjlighet att göra en epidemiologisk
bedömning av lämplig åtgärd vid brott mot förhållningsregler eller underlåtelse
att infinna sig för undersökning vid misstanke om samhällsfarlig sjukdom och att
riktlinjer om detta bör skrivas in i Allmänna råd från socialstyrelsen. Örebro
läns landsting anför att det bör finnas en

lagstadgad möjlighet för smittskyddsläkaren att vid mycket speciella tillfällen
kunna underlåta att fullfölja alla tvångsåtgärder fram t.o.m. polisingripande om
smittspridningsrisken bedöms som mycket ringa, trots att den ej kan uteslutas.
Skälen för regeringens bedömning: En behandlande läkare skall underrätta
smittskyddsläkaren om han eller hon har anledning att anta att en patient som
för eller misstänks föra en samhällsfarlig sjukdom inte kommer att följa eller
inte följer meddelade förhållningsregler. Underrättelse skall också ske om en
patient utan att den behandlande läkaren är införstådd med det avbryter pågående
behandling. Vidare skall en behandlande läkare som i samband med smittspårning
finner anledning anta att en person har smittats av en samhällsfarlig sjukdom
och personen inte utan dröjsmål låter sig läkarundersökas underrätta
smittskyddsläkaren om detta. Efter underrättelse skall smittskyddsläkaren enligt
gällande bestämmelser vidta de åtgärder som behövs för att hindra vidare
smittspridning eller för att få till stånd läkarundersökning av den som
misstänks vara smittad. I första hand skall smittskyddsläkaren försöka få den
smittade eller misstänkt smittade att gå med på åtgärderna frivilligt. Om det
inte går eller om det inte av annan anledning kan ske utan risk för
smittspridning får tvångsåtgärder, såsom tvångsundersökning, tillfälligt
omhändertagande m.m., tillgripas.
Smittskyddsläkaren är skyldig att bl.a. vidta de åtgärder som behövs för att
hindra vidare smittspridning. I det ligger att han eller hon måste göra en
bedömning av om ytterligare åtgärder är nödvändiga för att hindra vidare
spridning och om så är fallet, vilka åtgärder som bör vidtas. Det kan leda till
att smittskyddsläkaren kommer fram till att det inte behövs vidtas fler
åtgärder. Det torde dock endast vara i sällsynta fall som ytterligare ågärder
kan underlåtas. Syftet med smittskyddet är att hindra att smittsamma sjukdomar
sprids bland människor. Det är extra viktigt att de samhällsfarliga sjukdomarna
inte sprids. Av den anledningen har smittskyddsläkaren när det gäller sådana
sjukdomar en skyldighet att vidta behövliga åtgärder, även om det måste ske mot
den enskildes vilja. För att syftet med smittskyddet skall uppnås bör denna
skyldighet finnas kvar. Socialstyrelsen kan härtill utfärda de allmänna råd för
tillämpningen som styrelsen finner påkallade.

5.14 Kostnader och ikraftträdande

Den nu föreslagna lagstiftningen kommer inte att innebära något merarbete för
smittskyddsläkarna, behandlande läkare eller chefsöverläkarna. Ärendehanteringen
kan förmodas öka något vid domstolarna eftersom fler frågor föreslås kunna föras
dit. Den merkostnad detta kan medföra uppvägs dock av att instanskedjan och
möjligheterna till muntlig förhandling begränsas något.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1996.

25

5.15 Utvärdering av smittskyddslagen

-------------------------------------------------------
|Regeringens bedömning: En parlamentariskt sammansatt|
|utredning bör tillsättas med uppdrag att utvärdera|
|smittskyddslagen. I en sådan utvärdering bör särskilt|
|övervägas den rättsliga regleringen av åtgärder mot|
|spridning av HIV, oavsett om de regleras i smitt-|
|skyddslagen eller i annan lag. Även straffrättsliga|
|aspekter bör härvid beaktas. |
-------------------------------------------------------

Promemorian: Har inte behandlat frågan.
Remissinstanserna: Folkhälsoinstitutet vill framhålla att en mer omfattande
utredning av lagen bör ske avseende reglerna och tillämpningen beträffande HIV-
infektion och den behandlande läkarens anmälningsskyldighet vid misstanke om
smittspridning. Institutet anser också att en översyn bör ske av möjligheterna
till tvångsisolering av HIV-smittade. Bland annat behöver konsekvenserna för det
förebyggande arbetet närmare analyseras. Posithiva gruppen anser det bör
undersökas om smittskyddslagen är lämplig när det handlar om HIV/aids och om
lagen motarbetar eller har en positiv inverkan på HIV- preventionen. Riksförbun-
det för HIV-positiva anser att HIV-infektionen inte skall omfattas av smitt-
skyddslagen och efterlyser en total revidering av lagen. Riksförbundet för
Sexuellt likaberättigande (RFSL) och Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
anser att frågan om smittskyddslagens tillämplighet på HIV-infektion bör
utvärderas. Svenska infektionsläkarföreningen och Svenska Läkaresällskapet anser
att tvångsvårdsparagrafen bör revideras och föreslår att brott mot
förhållningsregler kriminaliseras. Riksåklagaren vill aktualisera frågan om ett
införande av en straffsanktionerad bestämmelse i smittskyddslagen eller i
brottsbalken för den som genom sexuella handlingar sprider eller riskerar att
sprida HIV-smitta.
Skälen för regeringens bedömning: Den nu gällande smittskyddslagen trädde i
kraft den 1 juli 1989. Någon mera omfattande utvärdering av smittskyddslagens
funktion och effektivitet när det gäller att förhindra att smittsamma sjukdomar
får en hotande utbredning bland befolkningen har inte gjorts. Mot bakgrund av
att förändringar i samhället påverkar de smittsamma sjukdomarnas förekomst och
spridningsmönster bör smittskyddslagen utvärderas utifrån de idag gällande
samhällsförhållandena.
Skrivelser med begäran om en översyn av smittskyddslagens tvångsbestämmelser
särskilt avseende HIV-infektion föreligger också sedan tidigare från
myndigheter, organisationer m.fl.
En utvärdering av smittskyddslagen bör inriktas på huruvida smittskyddslagen
och därtill hörande författningar ger förutsättningar för ett effektivt
smittskydd. I sammanhanget bör även den faktiska tillämpningen av
smittskyddslagen belysas. Utvärderingen bör vidare kartlägga och analysera
positiva och negativa effekter av smittskyddslagen.

Utvärderingen bör dessutom omfatta vissa särskilda frågeställningar. Bl.a. bör
rättssäkerheten för den enskilde och huruvida tvångsvård kan bidra till minskad
smittspridning av epidemiologisk betydelse belysas. Även konsekvenserna av
tvångsvård för det förebyggande arbetet behöver analyseras. Under senare år har
HIV-infektion blivit ett stort mänskligt och socialt problem. Än så länge finns
det inte någon verksam behandling mot sjukdomen även om det finns förhoppningar
om att en lösning inte är alltför avlägsen. Erfarenheterna av smittskyddslagens
tvångsbestämmelser avseende i första hand HIV-infektion bör särskilt
uppmärksammas i utvärderingen.
Riksåklagaren har i sitt remissvar pekat på problem vid tillämpningen av de
allmänna straffbuden om brott mot liv och hälsa och allmänfarliga brott vid
handlingar som innebär överföring eller risk för överföring av HIV-smitta.
Svenska infektionsläkarföreningen har föreslagit att brott mot förhållnings-
regler kriminaliseras.
Regeringen anser att utvärderingen bör ges ett brett perspektiv och omfatta
bl.a. olika reaktionsmöjligheter mot spridning av HIV eller kombinationer av
sådana, oavsett om de regleras i själva smittskyddslagen eller i annan lag. Det
framstår därför som naturligt att även straffrättsliga sanktioner som kan vara
av betydelse för att hindra spridningen måste belysas vid värderingen.
Av särskilt intresse att uppmärksamma vid en utvärdering av smittskyddslagen
är internationella erfarenheter av åtgärder för att hindra smittspridning av
HIV-infektion.

6 Ansökan om vård enligt lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Uppdrag att på socialnämndens vägnar|
|ansöka om vård enligt lagen (1988:870) om vård av|
|missbrukare i vissa fall skall enbart kunna ges åt en|
|särskild avdelning som består av ledamöter eller|
|ersättare i nämnden. |
-------------------------------------------------------

Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) skall socialnämnden, om det finns skäl att bereda
någon tvångsvård, ansöka om sådan vård. Det finns inte några särskilda
bestämmelser om socialnämndens rätt att delegera sin beslutanderätt i nämnda
ärenden. Det innebär att bestämmelserna om kommunala nämnders möjlighet att
delegera beslutanderätt i 6 kap 33 och 34 §§ kommunallagen (1991:900) gäller i
här aktuella fall. Enligt kommunallagen får en nämnd uppdra åt en ledamot eller
ersättare eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett
visst ärende eller en viss grupp av ärenden med undantag av bl.a. ärenden som
rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller
annars är av större vikt. Möjligheten att delegera beslutanderätten för här
aktuella ärenden enligt LVM till t.ex. en enskild tjänsteman är således
omfattande.
När det gäller socialnämndens möjlighet att delegera beslutanderätten om
ansökan om tvångsvård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) är den reglerad i 47 § socialtjänstlagen. Där anges att sådana
beslut enbart får delegeras till en särskild avdelning som består av ledamöter
eller ersättare i nämnden, dvs. till ett arbetsutskott.
Socialstyrelsen har i allmänna råd (SOSFS 1994:17) rekommenderat att
socialnämndens beslut om ansökan om tvångsvård enligt 11 § LVM enbart delegeras
till arbetsutskott.
Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande, Ny socialtjänstlag (SOU
1994:139), föreslagit att socialnämndens beslut om ansökan om tvångsvård enligt
LVM endast skall kunna delegeras till arbetsutskott.
Som ovan framgått är möjligheterna att delegera beslut om ansökan om vård
enligt LVU begränsade. Denna ordning har gällt alltsedan LVU:s tillkomst. LVM är
en lag med likartad uppbyggnad som LVU även om de båda lagarna också företer
inbördes skillnader. Den annorlunda ordning som kommit att gälla enligt LVM
efter det att bl.a. uppgiften att ansöka om vård flyttats från länsstyrelsen
till kommunens socialnämnd är därför ägnad att leda till viss osäkerhet i
tillämpningen. Mot denna bakgrund bör den ordning som gäller beträffande LVU
införas även i fråga om motsvarande ärenden enligt LVM.

7 Författningskommentar

7.1 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472)

3 §
I tredje stycket föreslås en ändring innebärande att regeringen meddelar
föreskrifter om vilka smittsamma sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga,
utöver de samhällsfarliga.

4 §
I paragrafen föreslås att andra stycket tas bort. Stycket innehåller en
bestämmelse om att regeringen får föreskriva att viss smittsam sjukdom skall
vara anmälningspliktig. Ett sådant beslut skulle enligt tredje stycket
underställas riksdagens prövning. Med hänsyn till att det i tredje paragrafen
föreslås ett bemyndigande för regeringen att besluta om vilka andra smittsamma
sjukdomar än de samhällsfarliga som skall vara anmälningspliktiga behövs
bestämmelsen inte längre.

5 - 9 §§
Föreslagna ändringar innebär endast redaktionella anpassningar. Flertalet av de
föreslagna ändringarna är en följd av reglerna och terminologin i den nya
kommunallagen (1991:900).

12 §
Bestämmelserna i paragrafen är ett av flera uttryck i smittskyddslagen för
vikten av samverkan på smittskyddsområdet. I första stycket föreslås endast
redaktionella ändringar.
I andra stycket föreslås att smittskyddsläkarna skall utbyta uppgifter som är
nödvändiga för smittskyddsarbetet förutom med varandra även med behandlande
läkare. Denna möjlighet finns redan idag mellan smittskyddsläkarna.
Smittskyddsläkaren blir härigenom skyldig att till den behandlande läkaren lämna
alla uppgifter om en enskild patient som har betydelse för smittskyddsarbetet.
Såsom Lagrådet har påtalat erfordras ett tillägg i 7 kap. 1 § femte stycket
sekretesslagen (1980:100) för att smittskyddsläkaren utan hinder av sekretess
skall kunna lämna ut uppgifter till en läkare inom enskild verksamhet.
I ett nytt tredje stycke föreslås en bestämmelse om överlämnande av ärende
från en smittskyddsläkare till en annan. Möjligheten att göra det har funnits
tidigare men inte varit reglerad. Det förutsätts t.ex. i 31 § att möjlighet
finns för en smittskyddsläkare att lämna över ett ärende till en annan

smittskyddsläkare.

20 §
I första stycket föreslås att anmälningsskyldigheten vid konstaterad sam-
hällsfarlig sjukdom utvidgas till att gälla även för läkare som i samband med
obduktion finner smitta och för läkare vid mikrobiologiskt laboratorium såvitt
gäller andra samhällsfarliga sjukdomar än de veneriska. Hittills har sådan
anmälningsskyldighet gällt för varje läkare som i sin verksamhet konstaterar att
någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom. I praxis har detta tolkats som
att anmälningsskyldigheten gällt endast för behandlande läkare. Anmälningar från
de mikrobiologiska laboratorierna har däremot byggt på överenskommelser mellan
dåvarande SBL och laboratorierna.
I stycket har därutöver benämningen Statens smittskyddsinstitut ändrats till
Smittskyddsinstitutet i enlighet med vad som gäller enligt förordningen
(1993:110) med instruktion för Smittskyddsinstitutet.
I andra stycket har benämningen på miljö- och hälsoskyddsnämnden anpassats
till kommunallagens regler. Därutöver föreslås att sista meningen tas bort.
Härigenom kommer den kommunala nämnd som fullgör uppgifter på miljö- och
hälsoskyddsområdet alltid och oavsett var smittkällan finns, att få anmälan vid
fall av sådan samhällsfarlig sjukdom som avses i 1.2 bilagan.

22 §
I första stycket föreslås att Statens smittskyddsinstitut ändras till Smitt-
skyddsinstitutet.
I andra stycket föreslås att även läkare som i samband med obduktion finner
smitta av annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom och
läkare vid mikrobiologiskt laboratorium som vid analys finner smittämne av sådan
sjukdom skall vara anmälningsskyldiga.
I tredje stycket, hittillsvarande andra stycket, föreslås en följdändring till
förslaget om att regeringen får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar än
de samhällsfarliga som skall vara anmälningspliktiga. Dessutom föreslås att
hänvisningen till miljö- och hälsoskyddsnämnden ändras till den kommunala nämnd
som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

23 §
Den sakliga ändringen i paragrafen innebär att anmälan angående andra
anmälningspliktiga sjukdomar än de samhällsfarliga skall ske med uppgift om den
smittades identitet. Samtliga aktuella sjukdomar utom de veneriska kommer därmed
att anmälas med angivande av den smittades identitet.
Genom att den smittades identitet anges redan i anmälan kan smittskyddsläkaren
och andra ansvariga myndigheter snabbare få uppgifter om när och var de smittade
utsatts för smittan. Sådana uppgifter är nödvändiga för att behövliga åtgärder
mot smittspridning snabbt skall kunna sättas in.
Ändringarna i övrigt i paragrafen är endast redaktionella.

24 §
I paragrafen föreslås ett tillägg om till vilken smittskyddsläkare anmälan skall
göras. Detta har tidigare inte varit reglerat. I praktiken har anmälan gjorts
till smittskyddsläkaren i det landsting där den anmälande läkaren är verksam.
Förslaget innebär att tillämpningen blir lagreglerad.

24 a §
I paragrafen ges regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, So-
cialstyrelsen möjlighet att meddela föreskrifter om undantag för läkare vid de
mikrobiologiska laboratorierna från skyldigheten att göra anmälan i vissa fall.
Det kan gälla undantag för viss sjukdom, vissa uppgifter i anmälan eller vart
anmälan skall göras. Ett exempel där undantag kan meddelas är då endast
sjukdomsfall och inte förekomsten av viss bakterie är av intresse för
smittskyddet.

29 §
I paragrafen regleras skyldigheten för hälso- och sjukvårdspersonal och
myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av betydelse för
smittskyddet att på begäran av smittskyddsläkaren lämna uppgifter om enskild.
Enligt hittillsvarande bestämmelse gäller det bara uppgifter om den som för
smitta av infektion av HIV. Förslaget innebär att regeringen i förordning skall
kunna bestämma vilka samhällsfarliga sjukdomar som skall kunna föranleda att
uppgifter inhämtas om dem som för smitta av sjukdomen. Det är inte enbart vid
infektion av HIV som behov kan finnas för smittskyddsläkaren att få in
uppgifter. Det gäller även vid t.ex. hepatit B. Det är dock inte vid alla
samhällsfarliga sjukdomar som detta behov föreligger.

33 - 35 och 38 §§
I paragraferna föreslås anpassningar till ny terminologi.

43 och 43 a §§
I paragraferna förslås vissa rättigheter för de tvångsisolerade bli lagreg-
lerade. Bestämmelserna har utformats med lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt som förebild.

43 §
I första stycket föreslås ett tillägg innebärande att inskränkningar i en
tvångisolerads frihet skall vara motiverade av ändamålet med tvångsisoleringen.
I andra stycket föreslås att den tvångsisolerade skall ges tillfälle till
sysselsättning och sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans
ålder och hälsotillstånd. I tredje stycket föreslås den tvångsisolerades rätt
till utevistelse bli reglerad. Det är självklart att aktiviteterna måste
anpassas så att syftet med vården kan upprätthållas. Om det finns synnerliga
hinder mot att den isolerade vistas ute kan detta vägras honom eller henne.
Synnerliga hinder kan t.ex. vara att den enskildes hälsotillstånd inte tillåter
en utevistelse.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

43 a §
I paragrafen föreslås den tvångsisolerades rätt till att ringa eller ta emot
telefonsamtal och besök samt rätten att sända och ta emot brev eller andra
försändelser bli reglerad. Även i dessa fall bör, särskilt när det gäller rätten
att ta emot besök, syftet med vården beaktas. Naturligtvis måste besöken ske
under sådana former att risken för smittspridning motverkas. Vården sker på ett
sjukhus och med hänsyn till andra patienter och till personalen är det inte
alltid lämpligt att tillåta besök i vilken utsträckning som helst även om den
tvångsisolerades eget tillstånd skulle tillåta det. Ibland är det nödvändigt att
kunna begränsa besöken till särskilda tider. Den tvångsisolerade får inte inneha
egendom som kan skada honom själv eller annan eller vara till men för ordningen
på sjukhuset. Det gäller t.ex. narkotika, andra droger och injektionssprutor.
Det
är viktigt att besöken sker så att den isolerade inte kan förses med sådan

egendom.

43 b §
Besluten om inskränkningar i rättigheterna enligt 43 och 43 a §§ föreslås fattas
av chefsöverläkaren efter samråd med smittskyddsläkaren. Besluten kan vara både
generella och avse den enskilde. Generella beslut kan vara t.ex. beslut om
besökstider för avdelningen eller tider för när möjlighet till utevistelse skall
ges. Beslut som gäller den enskilde kan avse begränsningar eller villkor
avseende rätten att ta emot besök eller möjligheten till daglig utevistelse.

50 §
Det kan i vissa fall vara motiverat med tillfälliga permissioner för de
tvångsisolerade. Det kan vara fråga om möjlighet att delta i närståendes
högtidsdagar e.d. Hittills har endast smittskyddsläkaren kunnat meddela
tillstånd till sådana permissioner. I paragrafen föreslås nu en möjlighet för
smittskyddsläkaren att överlåta till chefsöverläkaren att pröva frågor om
tillstånd för en patient att tillfälligt vistas utanför sjukhusets område. 50 a
och 51 §§
Förslagen innebär anpassningar till ny terminologi.

52 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. I första stycket punkt 4
föreslås ett tillägg om att smittskyddsläkarens beslut om villkor i samband med
tillstånd att vistas utanför sjukhusets område för tvångsisolerade får
överklagas.
I andra stycket föreslås en möjlighet för en tvångsisolerad att överklaga
chefsöverläkarens beslut om inskränkning i patientens rättigheter att ta emot
besök m.m. och om tillstånd att tillfälligt vistas utanför sjukhusets område.
Generella beslut om besökstider o.d. kan däremot inte överklagas enligt denna
bestämmelse.

53 §
Socialstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud som har behövts för att
lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas får
enligt gällande bestämmelse överklagas till kammarrätten. Med hänsyn till den
allmänna strävan att alla mål skall följa den vanliga instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna föreslås att bestämmelsen ändras så att
överklagande i första hand skall ske till länsrätt. Bestämmelsen föreslås avse
enbart överklagande av beslut om föreläggande som en följd av att styrelsens
möjligheter att vidta åtgärder enligt 67 § ändras till att avse enbart
meddelande av föreläggande.

53 a §
I paragrafen föreslås att prövningstillstånd skall införas vid överklagande till
kammarrätt i alla mål utom de som gäller tvångsisolering eller upphörande av

tvångsisolering.

57 §
Paragrafen har omarbetats enligt mönster av 35 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Förslaget innebär att länsrätt och
kammarrätt skall hålla muntlig förhandling i mål om tvångsisolering inkl. mål
som väckts genom underställning av smittskyddsläkaren om det inte är uppenbart
obehövligt. Motsvarande bestämmelse finns idag men gäller endast för mål som
väckts genom ansökan av smittskyddsläkaren. Rättsverkningarna av domstolens
beslut är densamma i båda fallen och handläggning bör därför vara densamma. Vid-
are gäller liksom tidigare en ovillkorlig skyldighet att i sådana mål hålla
muntlig förhandling om någon part begär det. Motsvarande bör gälla i mål där den
enskilde begärt att tvångsisoleringen skall upphöra. När det gäller övriga mål
enligt smittskyddslagen saknas däremot anledning att ha en så vittgående
skyldighet att hålla muntlig förhandling. I sammanhanget bör även uppmärksammas
att enligt förslaget rätten att överklaga utsträcks till ett antal nya typer av
beslut under isoleringstiden. För övriga mål bör därför behovet av muntlig
förhandling prövas av rätten enligt reglerna i 9 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291), på samma sätt som gäller enligt regleringen i LVU.

62 §
I paragrafen görs en anpassning till ny terminologi.

67 §
Socialstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder begränsas till att avse
meddelande av förelägganden. Möjligheten att förena föreläggandet med vite
föreslås finnas kvar.

68 §
I paragrafen görs en anpassning till ny terminologi.

Bilagan
Ändringarna i bilagan har behandlats i avsnitt 4.2. Den största förändringen är
att de smittsamma sjukdomar som utöver de samhällsfarliga skall anmälas inte
längre finns uppräknade i bilagan till själva lagen. De kommer i stället att
upptas i bilaga till smittskyddsförordningen ((1989:301).
I bilagan till smittskyddslagen har ulcus molle förts till de samhällsfarliga
veneriska sjukdomarna. Innebörden härav är att sjukdomen i likhet med andra
sexuellt överförda infektioner skall anmälas under kod. Bland de samhällsfarliga
sjukdomarna har i övrigt hepatit non A non B delats upp i hepatit C, D, E och
övriga hepatiter (hepatit non A non B non C non D non E), varav hepatit C och D
tagits upp under grupp 1.1 och hepatit E under grupp 1.2. Övriga hepatiter tas
upp under grupp 1.1. Vidare har benämningarna shigellos och hemorragisk
nefrosonefrit ändrats till shigellainfektion resp. nefropathia epidemica.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga

12 §
I ett nytt tredje stycke föreslås en skyldighet för den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen och som är verksam vid särskilda ungdomshem och som får
kännedom om att den unge har en samhällsfarlig sjukdom att underrätta
föreståndaren på hemmet, om det inte står klart att det inte finns risk för
smittspridning. Detta kan i vissa fall vara nödvändigt för att behövliga
åtgärder skall kunna vidtas för att skydda personal samt andra intagna. Hälso-
och sjukvårdspersonalen behöver inte vara anställd vid hemmet för att
skyldigheten skall föreligga. Även personal som på annat sätt anlitas för att
svara för vården vid hemmet skall ha denna skyldighet. En liknande skyldighet
finns idag för hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården enligt lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt om det behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall

26 a §
Förslaget har samma innehåll och motivering som förslaget till ändringen i 12 §
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

43 §
I paragrafen hänvisas till 25 § andra stycket. Denna paragraf erhöll genom SFS
1993:3 ett nytt första stycke varför hänvisningen i 43 § rätteligen skall vara
25 § tredje stycket.

7.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

47 §
Paragrafen skall även tillämpas på beslut om ansökan om tvångsvård enligt 11 §
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Det innebär att
beslutanderätten i sådana ärenden endast får delegeras till ett arbetsutskott.

7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap.
1 §
I femte stycket föreslås ett tillägg innebärande att uppgift, utan hinder av
sekretess, får lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i smittskyddslagen.
Tillägget är nödvändigt för att smittskyddsläkaren skall kunna lämna uppgifter
till behandlande läkare inom enskild verksamhet.
Ändringen föreslås efter påpekande från Lagrådet.

26

Sammanfattning av promemorian den 24 januari
1995 Promemoria om vissa ändringar i
smittskyddslagen

I promemorian föreslås vissa ändringar i främst smittskyddslagen (1988:1472).
Ändringarna är i de flesta fall föranledda av påpekande om brister i
lagstiftningen från bl.a. myndigheter. Andra är en följd av att det i andra
sammanhang gjorts ändringar av namn eller terminologi. I promemorian föreslås
bl.a. att de samhällsfarliga smittsamma sjukdomarna skall vara angivna i lag
medan de övriga anmälningspliktiga sjukdomarna anges av regeringen i förordning.
Sjukdomsbeteckningarna i bilagan till smittskyddslagen föreslås bli
moderniserade. I denna del föreslås också att ulcus molle (mjuk schanker) förs
över till de samhällsfarliga sjukdomarna och tas upp under punkten 1.3, som
avser sjukdomar vilka smittar sexuellt. Dessa sjukdomar anmäls under kod.
Hepatit non A non B föreslås delas upp i hepatit C, D och E och ingå bland de
samhällsfarliga sjukdomarna. Sjukdomarna yersiniainfektion, mässling, påssjuka,
röda hund och haemophilus influenzae typ B (Hib) föreslås bli införda bland
övriga anmälningspliktiga sjukdomar. Vidare föreslås att trikinos och tularemi
tas upp under den punkt som avser sjukdomar som skall anmälas till den kommunala
nämnden för miljö- och hälsoskydd. Hittills har en anmälan av annan
anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sådan inte omedelbart innehållit
uppgift om den smittades identitet. Sådan uppgift lämnas dock i de fall smitt-
skyddsläkaren eller den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet begär det. Nu föreslås att sådan anmälan från första början
skall innehålla uppgift om den smittades identitet. Anmälan enligt smitt-
skyddslagen till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet föreslås i fortsättningen ske även när smittkällan är belägen
utomlands. Vidare föreslås att en skyldighet införs även för läkare vid
mikrobiologiskt laboratorium att anmäla fynd av smittämne av andra
anmälningspliktiga sjukdomar än veneriska till smittskyddsläkaren,
Smittskyddsinstitutet och den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet. Det klargörs i förslaget till vilken smittskyddsläkare
som anmälan skall göras och hur smittskyddsläkaren skall kunna överlämna ett
smittskyddsärende till en annan smittskyddsläkare. I promemorian föreslås också
att hälso- och sjukvårdspersonal verksam vid särskilda ungdomshem och hem för
vård av vissa missbrukare (LVM-hem), som får kännedom om att någon som vårdas i
hemmet har en samhällsfarlig sjukdom, skall underrätta den som förestår vården
vid hemmet. Underrättelse skall ske om det inte står klart att det inte
föreligger risk för smittspridning. Ändringar i sådant syfte föreslås när det
gäller lagarna med särskilda bestämmelser om vård av unga och om vård av miss-
brukare i vissa fall. När det gäller vården av den som tvångsvårdas med stöd av
smittskyddslagen, föreslås preciseringar och tillägg som slår fast rätten att
leva ett så normalt liv inom sjukhusområdet som möjligt under hänsynstagande
till tvångsisoleringens syfte. Beslut om vissa inskränkningar av den
tvångsisolerades frihet föreslås bli fattade av chefsöverläkaren efter samråd
med smittskyddsläkaren. Chefsöverläkarens beslut om inskränkningar i den
enskildes rättigheter föreslås kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Det föreslås också att beslut om villkor i samband med tillstånd att vistas
utanför sjukhusets område för en tvångsisolerad skall kunna överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Socialstyrelsens rätt att i sin tillsynsverksamhet meddela förelägganden och
förbud som behövs för att smittskyddslagen eller föreskrifter meddelade med stöd
av lagen skall efterlevas föreslås begränsas till att avse enbart rätt att
meddela förelägganden. Socialstyrelsens beslut om sådana förelägganden föreslås
i första hand överklagas till länsrätt. Muntlig förhandling hos länsrätten och
kammarrätten i ärenden om tvångsisolering enligt smittskyddslagen skall enligt
promemorian i regel hållas även i underställningsärenden. Detsamma gäller i mål
av upphörande av tvångsisolering. I andra mål enligt lagen föreslås att frågan
om muntlig förhandling prövas enligt 9 § förvaltningsprocesslagen. Slutligen
föreslås att smittskyddsläkarens möjlighet att inhämta uppgifter från t.ex.
andra myndigheter om den som för smitta av infektion av HIV utvidgas till att
avse även den som för smitta av annan samhällsfarlig sjukdom. Det överlämnas åt
regeringen att bestämma vilka av dessa sjukdomar som bör omfattas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

56

Sammanställning av remissvar över Promemoria
om vissa ändringar i smittskyddslagen

Efter remiss av promemorian om vissa ändringar i smittskyddslagen har yttrande
avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten
i Jönköping, Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Norrbottens län,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd, Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Statens
institutionsstyrelse, Statens livsmedelsverk, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Riksdagens
ombudsmän, Gävleborgs läns landsting, Göteborgs kommun, Kronobergs läns lands-
ting, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Malmö kommun,
Posithiva gruppen, Riksförbundet för HIV-positiva, Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande, Riksförbundet för Sexuell Upplysning, Stockholms kommun,
Stockholms läns landsting, Svenska infektionsläkarföreningen, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet SHSTF och Örebro läns
landsting. Sveriges Akademikers Centralorganisation avstår från att besvara
remissen och hänvisar istället till det remissvar som ingivits direkt av
medlemsförbundet Sveriges läkarförbund. Stockholms tingsrätt, Svenska
kommunförbundet har inte funnit några skäl att redovisa synpunkter med
anledningen av remissen. Yttrande har inte inkommit från Tjänstemännens
Centralorganisation och Uppsala läns landsting.

Allmänna synpunkter

Promemorian har mottagits huvudsakligen positivt av remissinstanserna. Bland de
remissinstanser som i allt väsentligt tillstyrkt förslagen kan nämnas Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Uppsala län,
Länsrätten i Norrbottens län, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd, Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,
Statens institutionsstyrelse, Statens livsmedelsverk, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Gävleborgs läns landsting, Göteborgs kommun, Kronobergs läns
landsting, Malmö kommun, Stockholms kommun, Stockholms läns landsting, Svenska
infektionsläkarföreningen, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet SHSTF och Örebro läns landsting.
Följande instanser har lämnat förslagen utan erinran: Göteborgs tingsrätt,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Riksdagens om-budsmän,
Landsorganisationen i Sverige och Landstingsförbundet.
Kritiska synpunkter på smittskyddslagen och dess tillämpning vid HIV-infektion
har framförts av Posithiva gruppen, Riksförbundet för HIV-positiva,
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande och Riksförbundet för Sexuell
Upplysning. En utvärdering av smittskyddslagen och dess tillämpning vid HIV-
infektion efterlyses av Folkhälsoinstitutet, Posithiva gruppen, Riksförbundet
för HIV-positiva, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande och Riksförbundet
för Sexuell Upplysning. Svenska infektionsläkarföreningen och Svenska
Läkarsällskapet efterlyser en utvärdering av reglerna för tvångsisolering av
patienter med smittsamma sjukdomar.
Riksåklagaren har aktualiserat frågan om ett införande av en straffsank-
tionerad bestämmelse i smittskyddslagen eller i brottsbalken för den som genom
sexuella handlingar sprider eller riskerar att sprida HIV-smitta. Riksåklagaren
har i sammanhanget bifogat Högsta Domstolens dom DB 241.
I det följande lämnas en redovisning av remissinstansernas mer utförliga
kommentarer till promemorians förslag. Redovisningen anknyter till promemorians
avsnittsindelning. De instanser som helt kort tillstyrkt eller avstyrkt de olika
förslagen eller lämnat dem utan erinran anges ej. Detta innebär att
huvudsakligen kritiska synpunkter på förslagen redovisas i det följande.

Samhällsfarliga och andra anmälningspliktiga sjukdomar
(4.2)

Promemorians förslag: Riksdagen bör i lag bestämma vilka smittsamma sjukdomar
som skall anses vara samhällsfarliga. Regeringen bör i förordning kunna bestämma
vilka övriga smittsamma sjukdomar som skall vara anmälningspliktiga. Sjukdomen
ulcus molle bör i bilagan till smittskyddslagen tas upp som samhällsfarlig under
de veneriska sjukdomarna och behandlas på samma sätt som de. Hepatit non A non B
bör delas upp i hepatit C, D och E. De bör ingå bland de samhällsfarliga
sjukdomarna. Av de icke samhällsfarliga anmälningspliktiga sjukdomarna bör fall
av sjukdomarna trikinos och tularemi vara anmälningspliktiga även till kommunal
nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Sjukdomarna
yersiniainfektion, mässling, påssjuka och röda hund bör tillhöra de
anmälningspliktiga sjukdomarna. De anmälningspliktiga sjukdomarna bör konsekvent
anges med namnen på sjukdomarna.

Remissinstanserna

Länsrätten i Norrbottens län

I förslagets 3 § ges bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
vilka sjukdomar utöver de samhällsfarliga som skall vara anmälningspliktiga
enligt smittskyddslagen. Enligt länsrättens uppfattning har i promemorian inte
anförts tillräckliga skäl för ett sådant bemyndigande. Som föredragande anfört i
prop. 1988/89:5 s 61 är det konsekvent att riksdagen även bestämmer vilka övriga
sjukdomar som skall omfattas av anmälningsskyldighet. Länsrätten anser för
övrigt att 4 § andra stycket smittskyddslagen ger en ventil för brådskande fall
och torde vara fullt tillräckligt för att snabbt kunna ingripa mot nya smitt-
samma sjukdomar när riksdagens beslut inte kan avvaktas. Länsrätten avstyrker
därför den föreslagna bestämmelsen.

Socialstyrelsen

I promemorian föreslås i bilagan över uppräknade sjukdomar ett utbyte under
samhällsfarliga sjukdomar av hepatit non A och B mot hepatit C och hepatit D
under 1.1 och hepatit E under 1.2. Mot bakgrund av förslaget vill
Socialstyrelsen framhålla att det fortfarande finns hepatiter som ännu inte
kunnat identifieras. Socialstyrelsen anser därför att en mindre restgrupp
hepatit non A non B non C non D non E måste finnas kvar bland de samhällsfarliga
sjukdomarna. Terminologin och kriterierna för anmälan bör åligga Socialstyrelsen
att utforma. Vidare bedömer styrelsen att kikhostevaccination inom en snar
framtid kommer att återinföras i barnens grundvaccinationsschema. Därmed behöver
också kikhosta införas i smittskyddslagen under övriga anmälningspliktiga
sjukdomar. I bilagan till smittskyddslagen över smittsamma sjukdomar som skall
anmälas enligt 22 § i smittskyddslagen bör beteckningen "haemophilus typ b"
ändras i överensstämmelse med benämningen på övriga sjukdomar till "haemophilus
influenzae typ b infektion".

Rättsmedicinalverket

Rättsmedicinalverket anser att även hepatit UNS borde ingå i de samhällsfarliga

sjukdomarna.

Smittskyddsinstitutet

I bilagan 3 § rörande samhällsfarliga sjukdomar föreslås sorkfeber er-sätta
tidigare hemorrhagisk nefrosnefrit. Sorkfeber är ett bra förslag till svensk
term, men har ännu ej fått fullständig acceptans. Sjukdomen har ett vedertaget
namn som också är internationellt accepterat nämligen nephropathia epidemica.
Smittskyddsinstitutet föreslår att denna terminologi används. I bilaga § 22
gällande smittsamma sjukdomar bör stå invasiv haemophilus typ B infektion
istället för enbart haemophilus B. Följande önskemål om tillägg av
anmälningspliktiga sjukdomar belyser behovet av snabba förändringar
1. Bordetella pertussis infektion, med motivering att allmän vaccination med
all sannolikhet kommer att införas under hösten 1995.
2. Humant T-cells lymfotropt virus (HTLV) infektion, med motivering att allmän
screening av blodgivare har införts.
3. Infektion med resistenta Streptococcus pneumoniae, med motivering att risk
för spridning av dessa bakterier är ett akut hot.
4. Cryptosporidium infektion, med motivering att denna parasit givit stora
utbrott i USA och utgör ett hot för spridning till Sverige. I § 22 anges att
anmälan även skall göras till kommunal nämnd. Vi ifrågasätter detta behov, det
borde räcka med anmälan till smittskyddsläkaren som har ansvar och kunskap att
vidta åtgärder. I promemorian föreslås att Regeringen får föreskriva vilka
sjukdomar som skall anmälas enligt § 22 smittskyddslagen för att snabbare kunna
anpassa listan efter epidemiologiska förändringar. Detta är bra men för att
möjliggöra än bättre anpassning föreslås att Socialstyrelsen i samråd med
Smittskyddsinstitutet bör få sådant bemyndigande.

Gävleborgs läns landsting

Gävleborgs läns landsting framhåller som synpunkt på anmälningsplik-tiga
sjukdomar att WHO i sitt Global Programme on Infectious Diseases (GPI)
rekommenderar stater med låg prevalens av polio att rapportering av slappa
pareser hos barn införs för att aktivt leta poliofall inför målet att utrota
polio till år 2000. Landstinget föreslår därför att man överväger
anmälningsplikt för slappa pareser hos barn.

Göteborgs kommun

Göteborgs kommun anser att kikhosta bör vara anmälningspliktig. Det är av stort
intresse att framdeles följa epidemiologin beträffande denna sjukdom eftersom
vaccination kommer att införas. Det är enligt smittskyddsläkaren svårt att
förstå varför kikhosta inte skall vara anmälningspliktig i nuvarande situation.

Kronobergs läns landsting

Enligt förslaget vill man inte föra in kikhosta som anmälningspliktig sjukdom.
Förhoppningsvis kommer vi att kunna återinföra vaccinering mot kikhosta inom de
närmaste åren. För att kunna kvalitetssäkra våra vaccinationsprogram, är det
viktigt att vi har tillgång till hur sjukdomsincidensen kommer att utvecklas. Om
kikhosta ej blir anmälningspliktig nu, bör den komma med den dag vi inför
kikhostevaccin på våra barnavårdscentraler.

Sveriges Advokatsamfund

Riksdagen bör liksom hittills bestämma vilka smittsamma sjukdomar som skall vara
anmälningspliktiga. 4 § andra stycket i gällande lag uppfyller behovet av snabbt
ingripande, eftersom regeringen får föreskriva att viss sjukdom skall vara
anmälningspliktig även om beslutet skall underställas riksdagen.

Örebro läns landsting

Örebro läns landsting anser att det är bra att riksdagen beslutar om vilka
sjukdomar som skall vara samhällsfarliga. Däremot är det tveksamt om de övriga
sjukdomarna skall vara beroende av ett regeringsbeslut, det borde kunna beslutas
av Socialstyrelsen. Epidemiologin är snabbt föränderlig. Socialstyrelsen ger ut
sk. Allmänna råd om vaccinationer t.ex. barnvaccinationsprogrammet. Sjukdomar
som ingår där skall lämpligen vara anmälningspliktiga vilket gör det möjligt att
följa effekterna oavsett vaccination. Det stämmer med det föreliggande
förslaget. Om Socialstyrelsen reglerar vaccinationerna tycks det ologiskt att
regeringen skall reglera anmälningsplikten som bygger på Socialstyrelsens
beslut. Det tycks rimligare att Socialstyrelsen har beslutanderätten i bägge
fallen då de bygger på samma kunskapsgrund, annars blir regeringsbeslutet bundet
av Socialstyrelsens beslut. Frågan om kikhostevaccination kan vara belysande i
denna sak och den frågan kan eventuellt hinna komma upp innan lagändringen
träder i kraft.

Anmälan (4.3)

Promemorians förslag: Alla anmälningspliktiga sjukdomar utom de veneriska (1.3
bilagan till smittskyddslagen [1988:1472]) bör anmälas med uppgift om den
smittades identitet.

Remissinstanserna

Länsrätten i Uppsala län

Länsrätten i Uppsala län anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att
ha starkare identitetsskydd vid veneriska sjukdomar än andra. Det är fråga om
uppgiftsskyldighet mellan behandlande läkare, smittskyddsläkare och
Smittskyddsinstitutet, alltså mellan myndigheter för vilkas verksamhet gäller
den stränga sekretessregeln i 7 kap 1 § sekretesslagen (omvänt skaderekvisit).
Behovet av att begränsa uppgiftsskyldigheten dessa myndigheter emellan
förefaller därför inte så stort. Rådmannen EvaMargareta Nilsson har anmält
skiljaktig mening i frågan.

Sveriges Advokatsamfund

Sveriges Advokatsamfund avstyrker upphävandet av identitetsskyddet vid andra
anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga. Motiveringen för upphävandet av
identitetsskyddet, såsom den framgår av Socialstyrelsens rapport i promemorian,
är enligt samfundets mening inte så tungt vägande att den enskildes integritet
bör träda åt sidan.

Laboratoriefynd (4.5)

Promemorians förslag: Läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, som vid analys
finner smittämne av annan samhällsfarlig sjukdom än venerisk sådan eller av
annan anmälningspliktig sjukdom bör anmäla detta till smittskyddsläkaren,
Smittskyddsinstitutet och den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet.

Remissinstanserna

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen framhåller att kriterierna för när en laboratorieanmälan resp.
en klinisk anmälan bör göras skiljer sig åt. Styrelsen anser att det i lagen bör
regleras att uppgiftsskyldighet skall ske vid vissa smittämnen. Det är dock
önskvärt att i lag eller förordning överlåta på Socialstyrelsen att efter samråd
med Smittskyddsinstitutet föreskriva vid vilka sjukdomar och smittämnen anmälan
skall göras samt vilka ytterligare kriterier som skall gälla för anmälan. Ett
sådant förfarande torde inte sekretesslagens regler lägga hinder i vägen för.
Smittsamma sjukdomar orsakas av mikrober såsom bakterier, virus, protozoer,
maskar m.fl. En mikrob hos en individ kan i varierande grad ge övergående
bärarskap, kvarstående bärarskap, lätt sjukdom, svår sjukdom, död. För att kunna
motverka smittspridning behöver man känna till vissa basdata om smittämnet. I
smittskyddslagen anges att vissa "smittsamma sjukdomar" skall anmälas av
behandlande läkare till smittskyddsläkaren, Smittskyddsinstitutet och miljö- och
hälsoskyddsnämnden/motsvarande. I bilaga till lagen räknas dessa sjukdomar upp.
Vilka data som behövs för att bedöma smittfarligheten samt motverka spridning av
smittan beror på vilket smittämne som diskuteras och vilken situation det är
frågan om. Således är det t.ex. vid smittämnet difteri angeläget att känna till
alla bärare av difteribakterien oavsett sjukdom eller ej. Vid t.ex.
meningokocker är bärandeskap av bakterien inte intressant men väl
sjukdomstillfället. Ett laboratorium som t.ex. gör menigokockfynd i svalg eller
näsodling vet inte om detta är ett sjukdomsfall eller om fyndet är normalflora.
Vid meningokocker borde laboratoriet enbart anmäla fynd av meningokocker i
normalt sterila kroppsvätskor. Som anmälningsskyldigheten är formulerad i
promemorieförslaget kommer detta att skapa oklarheter. Vid olika smittämnen bör
man därför sätta upp kriterier för när en anmälan skall göras. Dessa kriterier
ändras med tiden beroende på nytillkommande diagnostiska metoder och/eller annan
ny kunskap. Under många år har man uppfattat förekomsten av smittsamma sjukdomar
som avtagande och för samhället av mindre betydelse. Olika faktorer har ändrat
bilden. De öppna gränserna med sociala problem i många närbelägna länder,
utvecklingen av resistensproblematik bland tidigare lätt behandlade sjukdomar,
hygienproblem inom sjukvården är exempel på sådana faktorer. Vid vissa tillstånd
behöver man snabbt få en överblick av förekomsten av ett visst smittämne. För
att ha ett säkert rapporteringssystem brukar man epidemiologiskt kräva två av
varandra oberoende rapporteringslinjer. Så är kraven formulerade i EU
kommissionens förslag till handlingsprogram för smittsamma sjukdomar (94/0222
COD). Den kliniska rapporteringen, som använts i Sverige, är en sådan väg. Nu
föreslås också en rapporteringslinje från laboratorierna, vilket är utmärkt. På
samma sätt som ovan beskrivits är inte alla fynd av betydelse för handläggningen
av smittsamma sjukdomar eftersom fyndet kan bero på vilken vävnadstyp som un-
dersökts. Fyndet har också olika grad av säkerhet beroende på vilken metod för
undersökning som använts. För laboratorier liksom för kliniska anmälningar bör
man därför sätta upp kriterier för vad som är fynd och vad som skall anmälas.
Det bör åligga Socialstyrelsen att föreskriva dessa kriterier efter samråd med

Smittskyddsinstitutet.

Rättsmedicinalverket

Rättsmedicinalverket föreslår att även rättsmedicinska avdelningar skall anmäla
sina fynd till smittskyddsläkaren. Rättsmedicinska avdelningar remitterar ofta
prover till mikrobiologiska laboratorier. Visserligen kan det i många fall röra
sig om dubbel anmälan men samma princip gäller också vid canceranmälan med syfte
att fånga upp tumörer var de än dyker upp.

Statens livsmedelsverk

När det gäller den föreslagna anmälningsskyldigheten enligt 20 och 22 §§ vill
verket göra ett par påpekanden. Från de kommunala nämndernas sida har framförts
klagomål på att anmälan från läkare ofta dröjer, vilket försvårar nämndernas
utredningar och åtgärder. Man vill därför att i lagen införs krav på att anmälan
skall göras skyndsamt. Verket ställer sig bakom ett sådant krav och föreslår
därför att förslagsvis 23 § kompletteras med krav på skyndsamhet vid anmälan av
upptäckta smittfall. I 20 § föreslås att även läkare vid mikrobiologiskt
laboratorium skall anmäla vissa smittfall. I och för sig kan detta vara en
effektivisering av smittskyddsarbetet. Verket vill emellertid påpeka att många
mikrobiologiska laboratorier inte nödvändigtvis har tillgång till eller förestås
av läkare. Bestämmelsen bör därför ändras så att det är laboratoriet som sådant
som har anmälningsskyldighet. Detta kan enklast göras genom att orden "läkare
vid" utgår ur 20 § första stycket.

Gävleborgs läns landsting

Gävleborgs läns landsting föreslår att 22 § 3:e stycket "Anmälan enligt första
och andra styckena skall också göras av läkare vid mikrobiologiskt laboratorium"
ändras till "Anmälan enligt första stycket...". Landsting bedömer att
utvidgningen av anmälningarna från mikrobiologiska laboratorier även den
kommunala nämnden är meningsfull utan att det räcker med laboratorieanmälningar
till smittskyddsläkare och smittskyddsinstitut enligt första stycket.
Motsvarande bör gälla även för 20 §. Landstinget föreslår vidare att även
antalet utförda analyser rapporteras till smittskyddsläkare och
Smittskyddsinstitutet. Landstinget framhåller att en rapportering av antalet
utförda analyser är av intresse som underlag för olika bedömningar. Andra
sekundära fördelar är att det kan utgöra underlag för bedömningar av såväl
provtagarens som laboratoriets förmåga att hantera undersökningen rätt, dvs. ett
underlag för kvalitetsbedömning.

Göteborgs kommun

Göteborgs kommun stöder Socialstyrelsens synpunkt att antalet på laboratorier
inlämnade prover bör rapporteras. Möjligheten att bedöma epidemiologin
beträffande olika sjukdomar är begränsad, när antalet provtagna är okänt. En
minskning i antalet fall kan bero på att provtagningen minskar. Det är med
nuvarande system nödvändigt att göra särskilda studier för att bedöma
epidemiologin för de olika smittämnena. Detta medför kostnader och merarbete.
Det är därför angeläget att laboratorierna regelmässigt tar fram uppgiften om
antal prov som lämnats in. Anmälan från laboratorier om grupp 1.3 sjukdomar är
önskvärd. Orsaken att de inte tas med anges vara att risken för snabb
smittspridning inte föreligger. Även om utbredningen inte är snabb är det
viktigt att kunskapen om grupp 1.3 sjukdomarnas förekomst i samhället är god.
Bedömningen av utbredningen av HIV och klamydia skulle avsevärt förbättras om
antalet positiva prov kunde ställas mot antalet prover enligt resonemanget ovan.
Bibehållen sekretess är härvid viktig. Det bör inte vara något problem att
avidentifiera provsvaren.

Kronobergs läns landsting

Smittskyddsläkaren i Kronobergs läns landsting framhåller att information från
laboratorier är mycket viktig för smittskyddsarbetet. Smittskyddsläkaren får på
detta vis snabbt information och även möjlighet att kontrollera
anmälningsförfarandet från behandlande läkare. Därför bör även bestämmelser om
antalet undersökta patienter införas. Även detta är en viktig information när
det gäller våra möjligheter att verka för ett effektivt smittskydd.

Landstingsförbundet

Landstingsförbundet anser att det bör prövas om inte de föreslagna för-
ändringarna, som gäller läkare vid mikrobiologiskt laboratorium i samband med
anmälan av smittämne, skulle utvidgas till att också reglera frågan om
rapportering av även antalet undersökta patienter. Denna grunduppgift från
laboratorierna om provvolymen mätt i antalet undersökta patienter är viktig för
att kunna tillgodose kraven på hög kvalitet vid ett analysarbete. Saknas dessa
uppgifter kan en minskning i antalet registrerade smittosamma sjukdomar tolkas
som en faktisk reducering medan den egentliga orsaken härtill kan vara att
antalet undersökta patienter har minskat.

Malmö kommun

Malmö kommun anser att sekretessfrågan bör utredas ytterligare innan
anmälningsplikten vidgas till att annan kommunal nämnd än inom hälso- och

sjukvården.

Sveriges läkarförbund

Sveriges läkarförbund anser att uppgifter om antalet undersökta patienter, från
smittskyddsläkarens synpunkt, är av yttersta vikt när det gäller att följa ett
epidemiologiskt skeende. Förbundet framhåller vidare att det är önskvärt att den
frivilliga laboratorierapporten ersätts med en obligatorisk sådan, men att
anmälan görs enligt tidigare till Smittskyddsinstitutet med kopia till

smittskyddsläkaren.

Underrättelse om smittsam sjukdom till föreståndare för
särskilt ungdomshem eller LVM-hem (5.7)

Promemorians förslag: Föreståndare för ett särskilt ungdomshem eller LVM-hem bör
kunna underrättas om hälso- och sjukvårdspersonalen verksam vid hemmet får
kännedom om att någon som vistas där har en samhällsfarlig sjukdom, om det inte
står klart att det inte föreligger risk för smittspridning.

Remissinstanserna

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i och för sig förslagen i denna
del till ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen
om vård av missbrukare i vissa fall. Hovrätten påpekar dock att det knappast är
motiverat att låta den motsvarande bestämmelsen i lagen om kriminalvård i
anstalt ha en annan utformning. Även klientelet på kriminalvårdsanstalterna har
i stor utsträckning missbruksproblem med åtföljande risk för spridning av vissa
smittsamma sjukdomar.

Länsrätten i Norrbottens län

Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU, och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall, LVM, anser Länsrätten att underrättelseskyldigheten är för
vittgående.
Efter mönster av 2 kap 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt bör
underrättelse begränsas till de fall där det behövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas. Länsrätten förordar därför att 12 § tredje stycket LVU
och 26 a § LVM ändras på följande sätt. Orden "om det inte står klart att det
inte föreligger risk för smittspridning" ersätts med orden "om det behövs med
hänsyn till risken för smittspridning".

58

Tvångsisolerades rättigheter (5.8)

Promemorians förslag: Tvångsisolerade enligt smittskyddslagen bör ges en
lagstadgad rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Detta innebär, förutom
vad som gäller idag, rätt till fritidssysselsättning, fysisk träning, möjlighet
att dagligen vistas utomhus, att föra telefonsamtal, att ta emot besök och att
sända och ta emot brev eller andra försändelser. Syftet med tvångsisoleringen
bör dock kunna beaktas vid beslut om sådana rättigheter. Beslut om
inskränkningar i rättigheterna bör kunna fattas av chefsöverläkaren efter samråd
med smittskyddsläkaren. Besluten bör kunna överklagas till allmän

förvaltningsdomstol.

Remissinstanserna

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer i tanken att ge de tvångsisolerade
enligt smittskyddslagen en lagstadgad rätt att leva ett så normalt liv som
möjligt. Hovrätten föreslår dock en annan lydelse av 43 § 2 st: Den som är
tvångsisolerad skall ha rätt att leva ett så normalt liv som möjligt.
Inskränkningar i den tvångsisolerades rättigheter enligt denna lag får ske
endast i den mån det är betingat av syftet att begränsa smittspridning.
Förslaget motiveras med att lagen om kriminalvård i anstalt, vilken använts som
utgångspunkt för paragrafens lydelse, inte har samma syfte som smittskyddslagen.
Medan frihetsberövandet i sig är själva syftet med kriminalvård i anstalt är
frihetsberövande enligt smittskyddslagen enbart till för att förhindra
smittspridning. Hovrätten anser att det av lagtexten bör framgå att
begränsningar av de tvångsisolerades rättigheter enbart får ske med hänsyn till
vad som är betingat av syftet att begränsa smittspridning. Den därpå följande
paragrafen, 43 a §, bör uppta vad som i förslaget upptagits i 43 § 2 och 3 st,
medan de två följande paragraferna betecknas 43 b § och 43 c §. Möjligheten att
inskränka den tvångsisolerades korrespondens är enligt 47 § begränsad till
rätten att ta emot brev och försändelser varför lydelsen av 43 b § 2 st borde
vara följande: Den som är tvångsisolerad har rätt att sända och, med den
begränsning som följer av 47 § , ta emot brev och andra försändelser. Hovrätten
anser vidare att bestämmelsen om den tvångsisolerades rätt att vistas utomhus
(43 a § 2 st) ger intryck av att begränsa tiden väl snävt. Hovrätten framhåller
att bestämmelsen har hämtats från lagen om kriminalvård i anstalt och att även
här de olika syftena med frihetsberövande gör sig gällande. Den föreslagna
lydelsen ger intryck av att begränsa tiden väl snävt. Hovrätten anser att
bestämmelsen borde vara mera allmänt hållen och innebära t.ex. att den
tvångsisolerade skall ha rätt att vistas utomhus i skälig omfattning.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten i Jönköping har inget att invända mot de föreslagna ändringarna men
konstaterar att motsvarande reglering vad gäller den enskildes rättigheter
saknas enligt LPT och LRV.

Länsrätten i Norrbottens län

När det gäller uppgiften att besluta i fråga om tillstånd för tvångsisolerade
att vistas utanför sjukhusets område talar goda skäl för att den kvalificerade
prövning som det därvid är fråga om bör ankomma på en allmän förvaltningsdomstol
- i detta fall länsrätten - och inte på smittskyddsläkaren. Vid prövning av en
tillståndsfråga bör ju på motsvarande sätt som vid prövning av tillstånd för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område, beaktas omgivningens skyddsbehov. Man bör
därför överväga att föra in en bestämmelse i smittskyddslagen efter mönster av
10 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Länsrätten föreslår därför att
50 § första stycket smittskyddslagen ges lydelsen " Frågan om tillstånd att
vistas utanför sjukhusets område prövas av länsrätten efter ansökan av
smittskyddsläkaren eller den tvångsisolerade." och att andra stycket samma lag
utgår. Konsekvensändringar bör vidtas i 52 § samma lag.

Socialstyrelsens befogenheter (5.9)

Promemorians förslag: Socialstyrelsens rätt att i sin tillsynsverksamhet meddela
föreläggande och förbud som behövs för att smittskyddslagen eller föreskrifter
meddelade med stöd av lagen skall efterlevas bör begränsas till att avse enbart
rätt att meddela förelägganden. Socialstyrelsens beslut om sådana förelägganden
bör i första hand överklagas till länsrätt.

Remissinstanserna

Socialstyrelsen

När det gäller Socialstyrelsen möjligheter att använda förbud förenat med vite
bör denna möjlighet kvarstå. Stadgandet har ej tillämpats men väl utgjort ett
stöd för smittskyddsarbetet.

Handläggning av mål enligt smittskyddslagen (5.10)

Promemorians förslag: Länsrätten och kammarrätten bör, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla muntlig förhandling i mål om tvångsisolering även om de
anhängiggjorts genom underställning av smittskyddsläkaren. Detsamma bör gälla i
mål om upphörande av tvångsisolering. I andra mål enligt smittskyddslagen bör
förvaltningsprocesslagens regler om muntlig förhandling tillämpas.
Vidare bör beslut om villkor i samband med tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätt utom i mål som
gäller tvångsisolering eller upphörande av tvångsisolering.

Remissinstanserna

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten i Jönköping finner det inte ur rättssäkerhetssynpunkt motiverat med
en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling i frågor om vårdens upphörande. Den
tvångsisolerade kan i princip framställa begäran om att vården skall upphöra ett
obegränsat antal gånger. Frågan om tvångsisolering kommer dessutom att omprövas
av domstol för det fall tvångsisoleringen skall sträcka sig över längre tid än
tre månader och därefter var sjätte månad. Mot bakgrund härav bör ovillkorlig
rätt till muntlig förhandling förbehållas frågan om tvångsisolering. Kammar-
rätten ifrågasätter också om det är motiverat med en mer omfattande rätt till
muntlig förhandling i mål enligt smittskyddslagen än vad som gäller enligt LPT
och LRV. Kammarrätten förordar att regeln om muntlig förhandling utformas med 36
§ LPT som förebild istället för 35 § LVU.

Länsrätten i Uppsala län

Länsrätten i Uppsala län anser att det bör preciseras om det är länsrätten i
Stockholms län som avses bli besvärsinstans vid överklagande av Socialstyrelsens
beslut om föreläggande.

Länsrätten i Norrbottens län

För att garantera tillgodoseendet av smittskyddsintressen förordar länsrätten
att smittskyddsläkaren bör kunna överklaga beslut av länsrätten i mål enligt

smittskyddslagen.

Sekretessfrågor (4.11)

Promemorians förslag: Smittskyddsläkaren bör kunna inhämta uppgifter om enskild
som har viss samhällsfarlig sjukdom från andra myndigheter och från hälso- och
sjukvårdspersonal. Vilka av dessa sjukdomar som skall kunna föranleda att
uppgifter inhämtas bör kunna bestämmas av regeringen.
Promemorians bedömning: Någon utvidgning av uppgiftsskyldigheten för
socialnämnderna eller annan myndighet bör inte införas. Bestämmelserna om
sekretess mellan smittskyddsläkare och behandlande läkare bör inte ändras.

Remissinstanserna

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten i Jönköping delar inte bedömningen att bestämmelse om
uppgiftslämnande från smittskyddsläkaren till behandlande läkare skulle vara
obehövligt. Det är inte självklart att uppgiftslämnande mellan smittskyddsläkare
och behandlande läkare alltid är till den enskildes fördel och att det därför
generellt kan sägas att uppgiftslämnande dem emellan inte hindras av sekretess-
lagen 7 kap. 1 § På de skäl som Socialstyrelsen anfört om det angelägna i att
smittskyddsläkare och behandlande läkare kan samråda i dessa frågor bör det
enligt kammarrättens mening klargöras att så får ske. I mål vid
förvaltningsdomstol om tvångsisolering och upphörande av tvångsisolering är det
angeläget att effektiviteten i rättskipningen garanteras med avseende på den
vittnesbevisning som får åberopas. Det framstår som naturligt att upp-
giftsskyldigheten för den behandlande läkaren enligt 27 § smittskyddslagen
sammanfaller med dennes vittnesplikt enligt rättegångsbalken 36 kap. 5 § andra
stycket. Det är tveksamt hur det för närvarande förhåller sig i detta hänseende.
Kammarrätten förordar att i smittskyddslagen införs en föreskrift om att samma
uppgifter som lämnas till smittskyddsläkare får lämnas även till förvalt-
ningsdomstol i mål om tvångsisolering och upphörande av tvångsisolering.

Länsrätten i Uppsala län

Länsrätten i Uppsala län förordar en uppgiftsmöjlighet från socialtjänstens sida
till smittskyddsläkaren med hänsyn till att det är fråga om mycket allvarliga
sjukdomar och att smittskyddsintresset måste anses som mycket stort. Rätten
anser att det är socialförvaltningen som har den bästa kännedomen om människor
som lever på ett sådant sätt att smittspridning kan befaras. Någon anledning att
befara att socialtjänsten skulle missbruka denna möjlighet finns knappast.
Effekten för den enskilde vad avser benägenheten att söka vård bedöms inte
heller vara avgörande. Det är också viktigt att undanröja den osäkerhet som
tycks finnas idag hos socialtjänsten om vilka möjligheter man har att samarbeta
med smittskyddsläkaren. Då det är fråga om uppgifter mellan myndigheter för
vilkas verksamhet den stränga sekretessregeln i 7 kap. 1 § sekretesslagen
gäller. Rådmannen EvaMargaretha Nilsson har anmält skiljaktig mening i frågan.

Länsrätten i Norrbottens län

Förslagets 29 § innehåller ett bemyndigande för regeringen att föreskriva vilka
samhällsfarliga sjukdomar som skall kunna föranleda rätt för smittskyddsläkaren
att inhämta uppgift om den som för smitta av sjukdomen från andra myndigheter
och hälso- och sjukvårdspersonal. Länsrätten delar den i promemorian redovisade
uppfattningen att rätten att inhämta uppgifter bör vara begränsad till enbart de
fall där smittskyddsintresset föranleder det. Länsrätten anser dock att det bör
ankomma på riksdagen att besluta om vilka sjukdomar som skall kunna föranleda
det utvidgade uppgiftslämnandet. Länsrätten föreslår därför att paragrafen ges
en motsvarande innebörd.

Socialstyrelsen

I promemorian bedöms 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) vara tillräcklig
reglering för informationsutbyte mellan smittskyddsläkaren och behandlande
läkare om den smittfarlige personens vård. Mot bakgrund av bl.a. den förändrade
omvärldssituationen vill Socialstyrelsen ånyo aktualisera sin tidigare framförda
begäran om att smittskyddslagen ändras så att smittskyddsläkaren får
skyldigheten att till den behandlande läkaren i det enskilda fallet lämna ut den
information som är nödvändig för smittskyddsverksamheten. Det är önskvärt att
smittfarliga beteenden tidigt korrigeras av den behandlande läkaren så att
minsta möjliga risk för spridning uppstår och utan att smittskyddsläkaren i ett
sent stadium tvingas att tillgripa myndighetsåtgärder. Det är i regel den
behandlande läkaren som har patientens förtroende och som redan i ett tidigt
stadium kan ingripa och påverka smittfarliga beteenden. Smittskyddsläkaren kan
också behöva diskutera handläggningen av ett utbrott såsom t.ex. salmonella med
behandlande läkare, där flera individer är inblandade. Det har härvid visat sig
att sekretesskyddet skapat problem. De uppgifter som smittskyddsläkaren anser
att behandlande läkare behöver har i regel att göra med att försöka hindra
smittspridning och inte med vården. Att stödja ett sådant uppgiftslämnande med
att det inte är till men för patienten som görs i promemorian har alltså inte
fog för sig. En reglering av en uppgiftsskyldighet för smittskyddsläkaren till
behandlande läkare behövs därför. Informationsskyldigheten måste vara tydlig, så
att smittskyddsarbetet inte försenas eller onödigt försvåras. Socialstyrelsen
anser vidare det nödvändigt att smittskyddsläkaren får möjlighet att ta del av
myndigheters uppgifter oberoende av sekretess vid samtliga samhällsfarliga
sjukdomar. Detta bör regleras i smittskyddslagen. Enligt nuvarande
smittskyddslag har inte smittskyddsläkaren möjlighet att hos andra myndigheter
än hälso- och sjukvårdsmyndigheter få del av personuppgifter och andra uppgifter
av betydelse som kan underlätta smittspårning och smittskyddsåtgärder vid
epidemiutbrott av andra samhällsfarliga sjukdomar än HIV. Detta bedömer
Socialstyrelsen avsevärt nedsätter smittskyddets förmåga att kunna agera snabbt
och kraftfullt i olika situationer med mycket farliga smittsamma sjukdomar.
Smittskyddsläkaren har idag inte möjlighet att från t.ex. socialtjänsten erhålla
information om personers identitet, vistelseort och andra uppgifter av betydelse
för smittskyddet vid spridning av t.ex. tuberkulos, pest, difteri. Många av
dessa sjukdomar drabbar först personer med sociala problem där den sociala
myndigheten har bättre kännedom om individerna och deras kontaktnät.
Erfarenheten vid difteriutbrottet på 80-talet i Stockholm visade detta tydligt.
Mot denna bakgrund bedömer Socialstyrelsen att det är nödvändigt att
smittskyddsläkaren får möjlighet att ta del av myndigheters uppgifter oberoende
av sekretess vid samtliga samhällsfarliga sjukdomar. Socialstyrelsen delar inte
den bedömningen som framkommer i promemorian att det skulle finnas viss
möjlighet för socialtjänsten att med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen lämna
information till smittskyddsläkare. Behovet av att reglera en
anmälningsskyldighet för socialtjänsten i dessa fall kvarstår därför.
Socialtjänsten är den myndighet som i många fall har den regelbundna kontakten
med de smittade personerna som utgör en förutsättning för att få inblick i
smittfarliga beteenden. Den har i många fall endast en begränsad kontakt som
inte möjliggör en allsidig bedömning av den smittade personens sociala situation
och förutsättningar att följa förhållningsreglerna.

Göteborgs kommun

Det finns i nuvarande regelverk en oklarhet beträffande smittskyddsläkarens
möjlighet att utlämna information till behandlande läkare. Detta har lett till
problem i samarbetet mellan smittskyddsläkare och behandlande läkare i svåra och
angelägna patientärenden. Behandlande läkare måste ha fullständig information om
förhållanden kring sin patient och känna till varför risk för smittspridning
finns, för att kunna påverka patienten att ändra beteende och för att kunna
lägga upp en behandlingsplan. Endast den som har all information kan göra en
behandlingsplan. Om denna person är smittskyddsläkaren skulle det innebära att
behandlingsansvaret bättre skulle ligga hos smittskyddsläkaren vilket inte är i
linje med lagens intention. Den typ av information det gäller kan vara till men
för patienten. Smittskyddslagen ser ju till samhällets intresse. Det är därför
angeläget att det tydligt står i smittskyddslagen att smittskyddsläkaren har
rätt att ge behandlande läkare den information om patienten som behövs för

smittskyddsarbetet.

Svenska Läkarsällskapet

Svenska Läkarsällskapet anser att det är önskvärt ur smittskyddssynpunkt att
socialtjänsten ges möjlighet att på eget initiativ underrätta Smittskyddsläkaren
i de fall socialtjänsten får kännedom om personer med en samhällsfarlig sjukdom
som har ett smittfarligt beteende. Socialtjänsten har i många fall den bästa
kännedomen om en klients beteende och exempelvis narkotikamissbrukarna
kännetecknas enligt socialtjänsten av stor destruktivitet. Det är visat att de
aktiva insatser som för närvarande görs beträffande HIV-infektion bland
intravenösa missbrukare har pressat ned nysmittan till en, i jämförelse med
andra grupper, låg nivå vilken varit oförändrad de sista fyra åren. Det blir
sannolikt svårt att ytterligare minska nysmitta inom denna grupp utan social-
tjänstens möjlighet att på eget initiativ lämna underrättelse till Smitt-
skyddsläkaren om smittfarligt beteende. När det gäller samverkan i 12 §
mellan smittskyddsläkaren och behandlande läkare borde det klart framgå att
informationsutbyte får ske.

Stockholms läns landsting

Stockholms läns landsting anser mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits i
landstinget att det hade varit värdefullt om smittskyddsläkaren givits möjlighet
att till den behandlande läkaren utlämna uppgifter om en enskild patient utöver
de som erfordras för den medicinska vården. Detta skulle gagna smittskyddet inom
landstinget. I de fall sådana ändringar inte är lagmässigt möjliga föreslår
landstinget att tillsynsmyndigheten får i uppdrag att klargöra hur
smittskyddslagen och sekretesslagen skall tolkas för att smittskyddsläkaren och
behandlande läkare skall samverka på bästa sätt.

Svenska infektionsläkarföreningen

Svenska infektionsläkarföreningen anser att 12 § borde kompletteras så tillvida
att det klart framgår att informationsutbyte får ske mellan smittskyddsläkaren
och behandlande läkare. Smittskyddsläkaren erhåller ju information från andra än
behandlande läkare, t.ex. sociala myndigheter, polis m.m. Effektivt
smittskyddsarbete i ett enskilt ärende bygger på förtroende mellan patient och
behandlande läkare. Skall behandlande läkare kunna bedriva ett effektivt
smittskyddsarbete i ett enskilt ärende så krävs att denna får tillgång till
information som smittskyddsläkaren kan ha i ett enskilt ärende.
Smittskyddsläkaren har rätt att begära uppgifter som har betydelse för
smittskyddsarbetet av den behandlande läkaren, denna måste dock få avgöra vilka
uppgifter som har sådan relevans. Smittskyddsläkaren bör inte utan medgivande av
den behandlande läkaren få tillgång till den smittades patientjournal.

Sveriges läkarförbund

Sekretessproblemet mellan smittskyddet och behandlande läkare är dåligt belysta.
Enligt promemorian är det i regel en fördel för vården om behandlande läkare har
så bred information som möjligt om patienten. De uppgifter som
smittskyddsläkaren kan ha kännedom om, skulle därför i allmänhet kunna utelämnas
till behandlande läkare utan att därför sekretessbrott skulle begås.
Smittskyddsläkarens uppgift är ju bland annat att ta tillvara samhällets
intressen gentemot den enskilde, varför uppgifter som smittskyddsläkaren kan
finna angelägna att meddela behandlande läkare ofta kan uppfattas som negativt
för patienten. Läkarförbundet ansluter sig till Socialstyrelsens skrivelse från
november 1994 där man vill införa en uppgiftsskyldighet. Dessa frågor utgör ofta
problem inom smittskyddet varför ett förtydligande vore välkommet.

59

Övriga frågor (4.12)

Promemorians bedömning: Smittskyddsläkarens skyldighet att vidta de åtgärder som
behövs för att hindra vidare smittspridning eller för att få till stånd
läkarundersökning av den som misstänks vara smittad bör inte ändras.

Remissinstanserna

Göteborgs kommun

Göteborgs kommun stöder Socialstyrelsens skrivelse om att smittskyddsläkaren bör
ges en tydlig möjlighet att göra en epidemiologisk bedömning av lämplig åtgärd
vid brott mot förhållningsregler eller underlåtelse att infinna sig för
undersökning vid misstanke om samhällsfarlig sjukdom. Riktlinjer bör skrivas in
i Allmänna råd från Socialstyrelsen.

Kronobergs läns landsting

Kronobergs läns landsting konstaterar att det fortfarande råder viss oenighet i
vilken mån en smittskyddsläkare kan underlåta att vidta tvångsåtgärder i det
enskilda fallet. Den nuvarande formuleringen har tolkats olika. Även högt
uppsatta jurister menar att det inte finns möjlighet för smittskyddsläkaren att
komma fram till att ytterligare åtgärder ej behövs. För rättssäkerheten är det
därför viktigt att detta klargörs, antingen att lagtexten förändras eller att vi
får allmänna råd, som vägledning.

Örebro läns landsting

Örebro läns landsting anser att det bör finnas en lagstadgad möjlighet för
Smittskyddsläkaren att vid mycket speciella tillfällen kunna underlåta att
fullgöra alla tvångsåtgärder fram t.o.m. polisingripande om smittsprid-
ningsrisken bedömes som mycket ringa, trots att den ej kan uteslutas. När denna
möjlighet kan komma i fråga kan strikt beskrivas av Socialstyrelsen i allmänna
råd. Smittskyddslagens § 1 får ej motverkas vilket dock kan bli fallet om
polisingripande o dyl drivs till sin spets vid samtliga möjliga tillfällen.

Övriga synpunkter på smittskyddslagen

Riksåklagaren

Riksåklagaren har i sitt yttrande aktualiserat frågan om ett införande av en
straffsanktionerad bestämmelse i smittskyddslagen eller i brottsbalken för den
som genom sexuella handlingar sprider eller riskerar att sprida HIV-smitta.
Riksåklagaren anser att nu finns behov av att utreda förutsättningarna för att
införa ett särskilt HIV-brott och det mest naturliga är att straffbudet införs i
smittskyddslagen, där HIV-infektion upptas som en samhällsfarlig sjukdom. I
avsaknad av ett särskilt HIV-brott tillämpas de allmänna straffbuden om brott
mot liv och hälsa och allmänfarliga brott, på handlingar som innebär överföring
eller risk för överföring av HIV-smitta. Tillämpningen är ofta förknippad med
problem, främst angående vilket uppsåt gärningsmannen har haft vid
gärningstillfället. Det finns ett antal domstolsavgöranden, där män som genom
sexuella handlingar smittat eller riskerat att smitta kvinnor med HIV-infektion
dömts för grov misshandel respektive försök till samma brott. Domstolarna har
funnit att de har haft eventuellt uppsåt, vilket innebär att domstolen i det
enskilda fallet har ansett att mannen insett att han kunnat smitta kvinnan med
HIV-infektion och att han skulle ha handlat som han har gjort även om han varit
säker på att han skulle smitta henne. Det säger sig självt att ett sådant
hypotetiskt resonemang är förenat med stora svårigheter. Justitierådet Lind har
i Högsta domstolens dom den 31 oktober 1994, DB 241 pekat på svårigheterna i den
här typen av mål. I debatten kring de här gärningarna framförs ofta synpunkten
om att oaktsamhetsbrotten, vållande till sjukdom och framkallande av fara för
annan, skulle ligga närmare till hands att tillämpa än de uppsåtliga brotten.
Enligt riksåklagarens uppfattning är straffskalan för dessa oaktsamhetsbrott
alltför låg, med hänsyn till det straffvärde som en gärning innebärande
överförande eller risk för överförande av HIV-smitta har. Ytterligare ett
problem finns vid utredning av brott rörande överförande av HIV-infektion, och
det gäller den sekretess som enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller
inom hälso- och sjukvården. För att de skall brytas och åklagare och polis ska
kunna få tillgång till en patientjournal rörande en person som misstänks för att
ha överfört HIV-infektion, krävs att misstanken rör ett brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. De ansvarsbestämmelser som i
regel blir tillämpliga, grov misshandel och försök till sådant brott, har för
låg straffskala. Det innebär att åklagare och polis i ifrågavarande utredningar
inte kan få tillgång till patientjournalen, om inte personen ifråga själv häver
sekretessen. Annorlunda förhåller det sig om misstanken kan sägas röra det
allmänfarliga brottet spridande av smitta, grovt brott, där minimistraffet är
fängelse i fyra år. En tillämpning av den bestämmelsen torde dock bli aktuell
endast i vissa extrema och sällan förekommande situationer. Högsta domstolen har
nyligen, i dom den 10 mars 1995, DB 33, dömt en man för försök till spridande av
smitta, grovt brott. Han har överfört HIV-infektionen till två kvinnor och
utsatt ytterligare tre kvinnor för risk att bli smittade. Härigenom har han
ansetts ha försökt framkalla allmän fara för människors liv eller hälsa.
Sekretessfrågan kan naturligtvis lösas genom ändringar i sekretesslagen. Däremot
är det troligen inte möjligt att lösa frågan genom ändrade straffskalor för
aktuella brott i brottsbalken. Sammanfattningsvis anser Riksåklagaren att de
närmare förutsättningarna för att införa en straffsanktionerad bestämmelse i
brottsbalken eller i smittskyddslagen avseende spridande av HIV-smitta bör

utredas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen har angett att andelen intravenösa missbrukare som av
olika anledningar är frihetsberövade inom kriminalvården är mycket stor. Antalet
årliga intagningar i häkte uppgår till omkring 35 000 och i anstalt omkring
14 000. Av bestämmelserna i smittskyddslagen följer vissa skyldigheter när
läkaren på häktet såsom behandlande läkare har undersökt den som är anhållen
eller häktad och ombesörjt den provtagning som omnämns i 13 § smittskyddslagen.
Visar provsvaret att den undersökte är smittad av en samhällsfarlig sjukdom
skall den behandlande läkaren bl.a. försöka klarlägga smittkällan och om
patienten kan ha smittat andra. Om den som är smittad av samhällsfarlig sjukdom
inte följer meddelade förhållningsregler eller kan han antas inte komma att
följa dessa skall den behandlande läkaren enligt 25 § smittskyddslagen skyndsamt
underrätta smittskyddsläkaren. De tider som den frihetsberövade tillbringar i
häkte varierar avsevärt och i många fall är frihetsberövandet av endast
kortvarig natur. Det är därför inte ovanligt att patienten visar sig vara satt
på fri fot vid den tidpunkt då provsvaret anländer till häktet. Det är i sådana
fall förenat med stora svårigheter för läkaren att fullgöra smittskyddslagens
åligganden för den behandlande läkaren. Klienter inom kriminalvården känne-
tecknas i många fall av stor rörlighet och kan även sakna fast bostadsadress.
Det är i det närmaste omöjligt för läkaren inom kriminalvården att få kontakt
med en sådan patient för att delge honom provsvaret och vidta de åtgärder i
övrigt som provsvaret kan föranleda. Emellertid har häktesläkaren stora problem
med att iaktta de åligganden som åvilar en behandlande läkare även i sådana fall
när en kontakt kan etableras med den som har frigivits. Ur säkerhetssynpunkt är
det mindre lämpligt att personer som är frigivna från häktet är hänvisade till
läkaren vid häktet för delgivning av provsvaret m.m. Den som har försatts på fri
fot från ett häkte kan inte heller antas vara särskilt positivt inställd till
att uppsöka läkaren på det häkte där han har vistats som frihetsberövad. I det
fall ett positivt provsvar ankommer till ett häkte eller kriminalvårdsanstalt
för en person som har frigivits därifrån bör enligt styrelsens mening
kriminalvårdsläkarens ansvar som behandlande läkare upphöra genom att han
anmäler förhållandet till smittskyddsläkaren i länet. Denna bör därefter tillse
att den smittade erhåller en behandlande läkare inom hälso- och sjukvården.
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår därför att smittskyddslagen ändras på sådant
sätt att läkare inom kriminalvården under de förutsättningar som redovisats ovan
kan befrias från uppgiften att vara behandlande läkare.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen föreslår att undersökningar av samhällsfarliga sjukdomar från
smittskyddssynpunkt, bör vara gratis för patient hos läkare med kompetens för
uppgiften (10 § i smittskyddslagen). Kompetensen preciseras i allmänna råd.
Oberoende av patientens förmåga eller villighet att betala måste
smittskyddsaspekterna beaktas vid samhällsfarliga sjukdomar så att alla
personer, som vistas i Sverige och insjuknar med samhällsfarlig sjukdom, kan
undersökas. En spridning av smittsamma sjukdomar är för samhället mer
kostnadsdrivande än ett begränsat antal ytterligare undersökningar. Dessutom bör
vid uppenbar misstanke diagnos på samhällsfarlig sjukdom ställas för korrekt
omhändertagande och förhållningsregler vid vistelse i Sverige. Antalet turister
som insjuknat med samhällsfarlig sjukdom i Sverige är mycket litet, varför den
merkostnad detta skulle innebära är obetydlig.

Smittskyddsinstitutet

I promemorian används genomgående begreppet sjukdom. Det är ej nödvändigt att
alla infekterade personer är sjuka, dvs har klinisk symtom. Dessa individer är
smittbärare och är viktiga länkar i en smittspridning. Sådana smittbärare har
noterats i § 29 gällande samhällsfarliga sjukdomar. Motsvarande förtydligande
synes ej ha gjorts beträffande § 12 i förslag om ändring i lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga. Beträffande förordningen om ändring i
smittskyddsförordningen har i § 5 a speciellt angetts bärare av smitta av
infektion av HIV eller hepatit B. En genomgång av smittskyddslagen med hänsyn
till begreppen sjukdom och infektion bör göras för att få konsekvens i regler
rörande smittbärare. Förslagsvis skall termen sjukdom ersättas med det mer
heltäckande begreppet infektion. Alla sjukdomar/infektioner som är upptagna som
anmälningspliktiga bör anmälas. Oberoende av individens sjukdomssymtom för att
smittspridning effektivt skall kunna förhindras.

Folkhälsoinstitutet

Folkhälsoinstitutet framhåller att en mer omfattande utredning av smitt-
skyddslagen bör ske avseende reglerna och tillämpningen beträffande hiv-
infektion och den behandlande läkarens anmälningsskyldighet vid misstanke om
smittspridning och tvångsisolering av hivsmittade. Bland annat behöver
konsekvenserna för det förebyggande arbetet närmare belysas.

Gävleborgs läns landsting

För smittskyddsläkare har det uppfattats som en obalans vad gäller biträde av
polismyndighet. Om grundad anledning finns att misstänka samhällsfarlig sjukdom
finns med stöd av 13, 36, 37, och 62 §§ möjlighet att begära biträde av
polismyndighet. Om samhällsfarlig sjukdom däremot är konstaterad hos en person
som sedan bryter mot givna förhållningsregler finns inte möjlighet att begära
biträde av polismyndighet för så vitt det inte gäller beslut om tvångsisolering
enligt 39 §. En möjlighet att med biträde av polismyndighet att återuppta
kontakten med behandlande läkare för person som brutit mot förhållningsregel
bedöms kunna vara en värdefull åtgärd att vidtaga före tvångsisolering som idag
är alternativet.

Göteborgs kommun

Göteborgs kommun framhåller att om en patient har förhållningsregler att komma
på återbesök, men trots upprepade kallelser inte infinner sig hos läkaren
saknas, i nuvarande regelverk, möjlighet att med polishandräckning få patienten
till undersökning. Enda möjligheten är att då begära tvångsisolering och enligt
§ 39 underställa beslutet länsrättens prövning. Det finns behov av att kunna
göra tvångsundersökning, vid misstanke om samhällsfarlig sjukdom. Det kan röra
sig om en patient som har en psykisk sjukdom eller av och till missbruk och där
det är nödvändigt att avgöra varför patienten inte kommer på återbesök. Det är
inte säkert att det faktum att patienten inte kommer på återbesök är liktydigt
med att han/hon sprider smitta. En undersökning av behandlande läkare,
eventuellt även av psykiatrer, kan behövas för att göra en rättvisande bedömning
av det smittsamma beteendet. Med nuvarande regelverk finns det risk att
handläggningen av dessa ärenden fördröjs. Om underlaget för att begära
tvångsisolering är för litet kan lång tid gå utan att patienten har kontakt med
sin läkare och då finns inte möjlighet att avgöra om patienten har smittfarligt

beteende.

Landsorganisationen i Sverige

I promemorian föreslås att hälso- och sjukvårdspersonal, verksam vid särskilda
ungdomshem och hem för vård av vissa missbrukare ska ha anmälningsplikt om de
får veta att någon som vårdas där har en samhällsfarlig sjukdom. LO vill betona
att detta kräver att arbetsgivarna ger utbildning i smittskyddslagen och dess
tillämpning till berörd personal. Det krävs också beredskap om det med anledning
av anmälningsplikten uppstår konflikt mellan personal och den som vårdas.

Posithiva gruppen

Posithiva gruppen anser att smittskyddslagen motverkar sitt eget syfte, nämligen
att hindra smittspridning, att den medför en oacceptabel rättslöshet för den
enskilde. Gruppen anser även att man inte får lägga ansvaret för hivprevention
på smittskyddsläkaren. Gruppen efterlyser vidare en utvärdering av
smittskyddslagen och dess lämplighet och funktion när det gäller hivprevention.

Riksförbundet för HIV-positiva

Riksförbundet för HIV-positiva anser att hivinfektion inte skall omfattas av
smittskyddslagen. Förbundet anser vidare att hivprevention bäst sker med
frivillighet och inte med tvång. Rättssäkerheten är med nuvarande
smittskyddslagstiftning också i det närmaste obefintlig. Förbundet anser att en
total revidering av smittskyddslagen måste ske och ställer sig positiv till att
deltaga i ett sådant arbete.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande är kritiska till att promemorian
inte omfattar en utvärdering huruvida smittskyddslagens tilllämplighet på
hivinfektion kommit att främja eller faktiskt motverka preventionen. Förbundet
har gjort bedömningen att förebyggandet av smittspridning av hiv bäst sker genom
frivillighet och respekt och inte med kontroll och tvång. Sammantaget anser
förbundet att smittskyddslagen motverkar sitt eget syfte - att hindra
smittspridning - och att den medför en oacceptabel rättslöshet för den enskilde.
Därför skall smittskyddslagen inte omfatta hivinfektion. Förbundet framhåller
också att smittskyddslagens användning på hivinfektioner strider mot både
Världshälsoorganisationens (WHO) och Europarådets rekommendationer om hiv och
aids som bygger på frivillighet och respekt för den enskilde; Sverige har därför
som enda medlemsland i Europarådet inte heller undertecknat rådets
rekommendation (nr 14/89) om hivsmittades rättigheter. Förbundet anser, i det
fall hivinfektion skall vara kvar i smittskyddslagen, att 7 § 3:e stycket borde
ändras så att ansvaret för hivprevention läggs på annan än smittskyddsläkaren.
Erfarenheten visar nämligen att uppgiften att ansvara för tvångsåtgärder enligt
smittskyddslagen inte står i samklang med intentionerna för en god och
fungerande allmänprevention.

Riksförbundet för sexuell upplysning

Riksförbundet för sexuell upplysning anser att en utvärdering av smitt-
skyddslagens tillämpning på hiv måste göras. Förbundet framhåller att när
beslutet togs om att göra smittskyddslagen tillämplig på hivinfektion i november
1985 var situationen helt annorlunda än idag. Då fanns det ingen svensk
erfarenhet av hur man förebygger en sjukdom som hiv. Rena skräckvisioner av
kommande smittspridning förekom i debatten. Olika vandringshistorier om
ansvarslösa smittospridare cirkulerade. Det var inte heller ovanligt med
missförstånd om hur hiv smittade.

Svenska infektionsläkarföreningen

Svenska infektionsläkarföreningen föreslår att de hittillsvarande erfarenheterna
av tvångsvård utvärderas. En utvärdering bör särskilt beakta
rättssäkerhetsaspekter och inkludera huruvida tvångsvården verkligen bidragit
till minskad smittspridning av epidemiologisk betydelse, dvs att utfallet
verkligen är i enlighet med lagens intentioner och mål.

Svenska läkaresällskapet

Svenska läkaresällskapet anser att förslaget borde ha innehållit ett klart
ställningstagande mot tvångsvård av smittsam person.

Örebro läns landsting

Örebro läns landsting har tagit upp frågan om kostnadsfördelningen mellan stat,
landsting, kommun och enskild person. Hur kostnaderna skall fördelas mellan
stat, landsting och kommun finns delvis reglerat i nuvarande regelverk. Dock
förekommer situationer där reglering saknas eller där nuvarande reglering ger
lösningar som ej förefaller adekvata såsom t.ex. för en person som ej innefattas
av landets allmänna sjukförsäkring och ej är asylsökande/motsvarande, den
personen måste söka privatläkare för att få kostnadsfri undersökning avseende
samhällsfarlig sjukdom. Det förefaller osannolikt att lagstiftaren önskar att
dessa personer skall undvika den offentliga sjukvården. Ytterligare svårigheter
finns beskrivna i en utredning som genomförts på Socialstyrelsens initiativ. Här
finns utrymme till förbättringar i regelverket som styr kostnadsfördelningen.

60

Lagrådsremissens lagförslag

2.1 Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1988:1472)
dels att 3-9, 12, 20, 22-24, 29, 33-35, 38, 43, 50-53, 57, 62, 67 och 68 §§
samt bilagan skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 29 § skall sättas närmast före 30 §,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 24 a, 43 a, 43 b och 53 a
§§, av följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny rubrik närmast före 29 § av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 § Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar.
De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma sjukdomarna
skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana sjukdomar benämns
anmälningspliktiga sjukdomar.

-------------------------------------------------------
De samhällsfarliga De samhällsfarliga
sjukdomarna och de övriga sjukdomarna anges i bilaga
smittsamma sjukdomar som till denna lag. Regeringen
skall anmälas anges i får meddela föreskrifter om
bilaga till denna lag. vilka övriga smittsamma
sjukdomar som skall

anmälas.
4 §1 Om riksdagens beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, får rege-
ringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall
tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom
som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet, om sjukdomen bedöms
dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels medföra hög
dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En sådan föreskrift får
meddelas endast om nämnda verkningar av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten
av bilagan.

-------------------------------------------------------
Regeringen får föreskriva
att en viss smittsam
sjukdom som annars inte är
anmälningspliktig skall
anmälas enligt föreskrifter-
na i denna lag.
-------------------------------------------------------
Föreskrifter som meddelas Föreskrifter som meddelas
med stöd av första eller med stöd av första stycket
andra stycket skall skall snarast underställas
snarast underställas riks- riksdagens prövning.
dagens prövning.

1 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

81

5 §
-------------------------------------------------------
Varje landstingskommun Varje landsting svarar
svarar för att behövliga för att behövliga smitt-
smittskyddsåtgärder vidtas skyddsåtgärder vidtas inom
inom landstingsområdet, i landstingsområdet, i den mån
den mån annat inte följer av annat inte följer av 9-11 §§.
9-11 §§.
-------------------------------------------------------
Vad som sägs i denna lag Vad som sägs i denna lag
om landstingskommuner om landsting gäller också
gäller också kommuner som kommuner som inte ingår i
inte ingår i en ett landsting.
landstingskommun.
6 §
-------------------------------------------------------
I varje landstingskommun I varje landsting skall
skall det finnas en det finnas en smitt-
smittskyddsläkare, som skyddsläkare, som utses av
utses av hälso- och sjuk- en sådan nämnd som avses i
vårdsnämnden. I frågor som 10 § hälso- och
inte gäller sjukvårdslagen (1982:763).
smittskyddsläkarens myn- I frågor som inte gäller
dighetsutövning skall denne smittskyddsläkarens myndig-
verka under hälso- och hetsutövning skall denne
sjukvårdsnämnden. verka under nämnden.
7 § Smittskyddsläkaren skall utöver vad som är särskilt föreskrivet i denna
lag,
1. planera, organisera och leda smittskyddet,
2. verka för samordning och likformighet av smittskyddet,
3. verka för att förebyggande åtgärder vidtas,

-------------------------------------------------------
4. fortlöpande följa 4. fortlöpande följa
smittskyddsläget i lands- smittskyddsläget i lands-
tingskommunen, tinget,
5. biträda miljö- och 5. hjälpa kommunala
hälsoskyddsnämnderna, läkare nämnder som fullgör
och andra som är verksamma uppgifter inom miljö- och
inom smittskyddet i deras hälsoskyddsområdet, läkare
smittskyddsarbete, och andra som är verksamma
inom smittskyddet i deras
smittskyddsarbete,
6. undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddspersonal i
smittskyddsfrågor,
7. lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt
8. även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.

8 §
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren skall Smittskyddsläkaren skall
få upplysningar från och få få upplysningar från och få
del av uppgifter i del av uppgifter i
handlingar hos miljö- och handlingar hos kommunala
hälsoskyddsnämnder samt hos nämnder som fullgör
läkare och andra som är uppgifter inom miljö- och
verksamma inom hälso- och hälsoskyddsområdet samt hos
sjukvården, om han i ett läkare och andra som är
enskilt fall begär det och verksamma inom hälso- och
behöver det för att kunna sjukvården, om han i ett
fullgöra sina uppgifter enskilt fall begär det och
enligt denna lag och behöver det för att kunna
föreskrifter som meddelats fullgöra sina uppgifter
med stöd av lagen. enligt denna lag och
föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
9 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och Den nämnd som fullgör upp-
hälsoskyddsnämnden i en gifter inom miljö- och
kommun svarar för att hälsoskyddsområdet i en
smittskyddsåtgärder vidtas kommun svarar för att
mot sådana djur, livsmedel, smittskyddsåtgärder vidtas
vattentäkter, avlopps- mot sådana djur, livsmedel,
vatten, ventilationsanlägg- vattentäkter,
ningar och andra objekt avloppsvatten, venti-
som sprider eller misstänks lationsanläggningar och
sprida smittsamma andra objekt som sprider
sjukdomar. eller misstänks sprida
smittsamma sjukdomar.
12 §
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren och Smittskyddsläkaren och de
miljö- och hälso- kommunala nämnder som
skyddsnämnderna skall sam- fullgör uppgifter inom
verka med varandra och med miljö- och hälsoskyddsområdet
myndigheter, behandlande skall samverka med
läkare och andra som varandra och med myndig-
bedriver verksamhet av heter, behandlande läkare
betydelse för smittskyddet. och andra som bedriver
Särskilt skall miljö- och verksamhet av betydelse för
hälsoskyddsnämnderna smittskyddet. Särskilt
informera smitt-skydds- skall nämnderna informera
läkaren om iakttagelser som smittskyddsläkaren om iakt-
kan vara av betydelse för tagelser som kan vara av
hans verksamhet och samråda betydelse för hans verksam-
med honom om beslut och het och samråda med honom
andra viktiga åtgärder som om beslut och andra vikti-
berör smittskyddet. ga åtgärder som berör smitt-
skyddet.
Smittskyddsläkarna skall Smittskyddsläkarna skall
samarbeta i smitt- samarbeta med varandra och
skyddsfrågor och vid behov med behandlande läkare i
utbyta uppgifter som är smittskyddsfrågor och får
nödvändiga för verksamheten. utan hinder av sekretess
lämna de uppgifter som är
nödvändiga för verksamheten.
Ett smittskyddsärende får,
om det är lämpligt och
smittskyddsläkarna är överens
om det, överlämnas till en
smittskyddsläkare i ett an-
nat landsting.
20 §2
-------------------------------------------------------
En läkare som i sin En läkare som i sin
verksamhet konstaterar att verksamhet konstaterar att
någon har smittats av en någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom samhällsfarlig sjukdom
skall anmäla detta till skall anmäla detta till
smittskydds-läkaren och smittskyddsläkaren och
Statens smittskyddsinsti- Smittskyddsinstitutet.
tut. Detsamma gäller en läkare
som i samband med ob-
duktion finner

2 Senaste lydelse
1992:1561. smitta av en samhällsfarlig
sjukdom. Sådan anmälan skall
också göras av läkare vid
mikrobiologiskt
laboratorium, som vid ana-
lys finner smittämne av
sådan samhällsfarlig sjukdom
som avses i 1.1 och 1.2
bilagan till denna lag.
-------------------------------------------------------
Vid fall av Vid fall av
samhällsfarlig sjukdom som samhällsfarlig sjukdom som
avses i 1.2 bilagan till avses i 1.2 bilagan till
denna lag skall anmälan denna lag skall anmälan
göras även till miljö- och göras även till den
hälsoskyddsnämnden. Anmälan kommunala nämnd som fullgör
till nämnden behöver dock uppgifter inom miljö- och
inte göras om om- hälsoskyddsområdet.
ständigheterna klart visar
att smittkällan finns
utanför landets gränser.
22 §3
-------------------------------------------------------
En läkare som i sin En läkare som i sin
verksamhet konstaterar att verksamhet konstaterar att
någon har smittats av en någon har smittats av en
annan anmälningspliktig annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom skall anmäla detta sjukdom skall anmäla detta
till smittskyddsläkaren och till smittskyddsläkaren och
Statens Smittskyddsinstitutet.
smittskyddsinstitut. Anmälan skall göras även
Anmälan skall göras även beträffande annan sjukdom
beträffande annan sjukdom som är eller som misstänks
som är eller som misstänks vara smittsam, om sjukdo-
vara smittsam, om sjukdo- men har fått en
men har fått en anmärkningsvärd utbredning
anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller
inom ett område eller uppträder i en elakartad
uppträder i en elakartad form. Detsamma gäller en
form. läkare som i samband med
obduktion finner smitta av
en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom.
-------------------------------------------------------
Vid fall av sjukdom som Regeringen får meddela
avses i 2.2 bilagan till föreskrifter om att anmälan
denna lag skall anmälan även skall göras till den
göras även till miljö- och kommunala nämnd som fullgör
hälsoskyddsnämnden. uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet.
-------------------------------------------------------
Anmälan enligt första och
andra styckena skall också
göras av läkare vid
mikrobiologiskt laborato-
rium, som vid analys
finner smittämne av en
annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig
sjukdom.

3 Senaste lydelse 1992:1561.
23 §
-------------------------------------------------------
En anmälan enligt 22 § En anmälan enligt 22 §
skall innehålla de upp- skall innehålla uppgift om
gifter som behövs för att den smittades identitet
kunna följa sjukdomens samt de uppgifter som
utbredning. Den skall inte behövs för att kunna följa
innehålla uppgift om den sjukdomens utbredning. På
smittades identitet. På begäran av
begäran av smitt- smittskyddsläkaren eller
skyddsläkaren eller miljö- den kommunala nämnd som
och hälsoskyddsnämnden är fullgör uppgifter inom
dock den läkare som gjort miljö- och hälsoskyddsområdet
anmälan skyldig att lämna är den läkare som gjort
smittskyddsläkaren eller anmälan skyldig att lämna
nämnden uppgift om smittskyddsläkaren eller
identiteten samt andra nämnden även andra uppgifter
uppgifter av betydelse för av betydelse för deras
deras smittskyddsarbete.
smittskyddsarbete.
24 §
-------------------------------------------------------
Om smittskyddsläkaren En anmälan enligt 20
efter att ha fått en anmälan eller 22 § skall göras till
enligt 20 eller 22 § finner smittskyddsläkaren i det
att ytterligare åtgärder landsting där den anmälande
behövs för att hindra läkaren har sin yrkesverk-
smittspridning, skall han samhet. Om
se till att sådana åtgärder smittskyddsläkaren efter
vidtas. att ha fått en sådan anmälan
finner att ytterligare
åtgärder behövs för att hindra
smittspridning, skall han
se till att sådana åtgärder
vidtas.
-------------------------------------------------------
24 a §
Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen får medge
undantag för läkare vid
mikrobiologiskt laborato-
rium att göra anmälan såvitt
avser viss sjukdom, viss
uppgift i anmälan eller
till vilka anmälan skall gö-

ras.
-------------------------------------------------------
Uppgiftsskyldighet
29 §
-------------------------------------------------------
Beträffande den som för Regeringen får meddela
smitta av infektion av HIV föreskrifter beträffande en
är följande personer och viss samhällsfarlig sjukdom
myndigheter skyldiga att på om att följande personer
begäran av smittskyddsläka- och myndigheter är skyldiga
ren lämna honom de att på begäran av smitt-
uppgifter som han behöver skyddsläkaren lämna honom de
för att kunna fullgöra sina uppgifter om den som för
åligganden enligt denna smitta av sjukdomen som
lag: smittskyddsläkaren behöver
för att kunna fullgöra sina
åligganden enligt denna
lag:
-------------------------------------------------------
1. myndigheter som genom 1. myndigheter som genom
sin verksamhet får kännedom sin verksamhet får kännedom
om uppgifter av betydelse om uppgifter av betydelse
för smittskyddet och för smittskyddet och
2. personal inom enskild 2. personal inom enskild
hälso- och sjukvård som i hälso- och sjukvård som i
sin yrkesutövning står under sin yrkesutövning står under
tillsyn av social- tillsyn av Social-
styrelsen.
styrelsen.
33 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och En kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden får fullgör uppgifter inom
meddela de förelägganden och miljö- och hälsoskyddsområdet
förbud som behövs i enskilda får meddela de förelägganden
fall för att hindra och förbud som behövs i
spridning av en enskilda fall för att hin-
samhällsfarlig sjukdom. dra spridning av en
samhällsfarlig sjukdom.
Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

-------------------------------------------------------
Om någon inte följer ett Om någon inte följer ett
föreläggande eller förbud, fårföreläggande eller förbud, får
miljö- och hälsoskyddsnämndennämnden förordna om rättelse
förordna om rättelse på hans på hans bekostnad. Ett
bekostnad. Ett sådant sådant beslut får också
beslut får också meddelas meddelas utan föregående
utan föregående föreläggande föreläggande eller förbud, om
eller förbud, om nämnden med nämnden med hänsyn till
hänsyn till risken för risken för smittspridning
smittspridning finner att finner att rättelse bör ske
rättelse bör ske utan utan dröjsmål.
dröjsmål.
34 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och En kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden får låta fullgör uppgifter inom
förstöra gång- och sängkläder,miljö- och hälsoskyddsområdet
husgeråd, möbler och andra får låta förstöra gång- och
föremål av personlig natur sängkläder, husgeråd, möbler
samt låta avliva och andra föremål av person-
sällskapsdjur, om det är lig natur samt låta avliva
nödvändigt för att hindra sällskapsdjur, om det är
spridning av samhällsfarlig nödvändigt för att hindra
sjukdom. Nämnden skall spridning av samhällsfarlig
betala skälig ersättning sjukdom. Nämnden skall
till den som har drabbats betala skälig ersättning
av ett beslut om förstöring. till den som har drabbats
av ett beslut om förstöring.
35 §
-------------------------------------------------------
För att kunna fullgöra För att kunna fullgöra
sina uppgifter enligt sina uppgifter enligt
denna lag har miljö- och denna lag har en kommunal
hälsoskyddsnämnden rätt till nämnd som fullgör uppgifter
tillträde till områden, inom miljö- och hälsoskydds-
lokaler och andra utrymmen området rätt till tillträde
varifrån smitta kan spridas till områden, lokaler och
och får där göra un- andra utrymmen varifrån
dersökningar och ta prov. smitta kan spridas och får
För uttaget prov betalas där göra undersökningar och
inte ersättning. ta prov. För uttaget prov
betalas inte ersättning.

38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångs-
isolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade
inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra
smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns grundad
anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och
underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning.

-------------------------------------------------------
Tvångsisolering skall ske Tvångsisolering skall ske
på sjukhus som drivs av en på sjukhus som drivs av ett
landstingskommun. landsting.
43 §
Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall få det stöd och den
hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så, att
tvångsisoleringen kan upphöra.

-------------------------------------------------------
Den tvångsisolerade skall
ges tillfälle till fri-
tidssysselsättning och sådan
fysisk träning som är lämplig
med hänsyn till hans ålder
och hälsotillstånd.
Den tvångsisolerade skall
ges möjlighet att dagligen
vistas utomhus under minst
en timme om det inte finns
synnerliga hinder mot

detta.
-------------------------------------------------------
43 a §
Den som är tvångsisolerad
har rätt att föra
telefonsamtal och ta emot
besök i den utsträckning det
kan ske med hänsyn till
vården eller ordningen på
sjukhuset. Besök kan för-
vägras om ändamålet med
tvångsisoleringen skulle
motverkas därav. Besök skall
ske under sådana former att
risk för smittspridning och
införsel av sådan egendom
som avses i 45 § motverkas.
Den som är tvångsisolerad
har rätt att sända och, med
den begränsning som följer
av 47 §, ta emot brev och
andra försändelser.
-------------------------------------------------------
43 b §
Beslut om inskränkningar
i rättigheterna enligt 43 §
andra och tredje styckena
eller 43 a § meddelas av
chefsöverläkaren efter samråd
med smittskyddsläkaren.
50 §4 Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smitt-
skyddsläkaren efter samråd med chefsöverläkaren. Smittskyddsläkaren får
återkalla tillståndet om förhållandena kräver det.

-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkaren får
överlåta åt chefsöverläkaren
att meddela tillstånd att
tillfälligt vistas utanför
sjukhusets område.
50 a §5
-------------------------------------------------------
Landstingskommunen får Landstinget får förordna
förordna någon inom hälso- någon inom hälso- och
och sjukvården legitimerad sjukvården legitimerad
befattningshavare, som har befattningshavare, som har
tillräcklig kompetens och tillräcklig kompetens och
erfarenhet, att i chefs- erfarenhet, att i
överläkares ställe fullgöra dechefsöverläkares ställe
uppgifter som fullgöra de uppgifter som
chefsöverläkaren har enligt chefsöverläkaren har enligt
43 - 50 §§ vid tvångsisole- 43 - 50 §§ vid
ring av den som för smitta tvångsisolering av den som
av infektion av HIV. för smitta av infektion av

HIV.
Vad som sägs i denna lag om chefsöverläkaren gäller också den som förordnats
enligt första stycket.

51 §
-------------------------------------------------------
Miljö- och En kommunal nämnds beslut
hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får
enligt denna lag får över- överklagas hos allmän
klagas hos länsrätten.
förvaltningsdomstol.
52 §6
-------------------------------------------------------
Smittskyddsläkarens Smittskyddsläkarens
beslut enligt denna lag får beslut enligt denna lag får
överklagas hos länsrätten om överklagas hos allmän
beslutet gäller förvaltningsdomstol om be-
slutet gäller
1. förhållningsregler 1. förhållningsregler
enligt 17 §, enligt 17 §,
2. tillfälligt 2. tillfälligt
omhändertagande enligt 37 §, omhändertagande enligt 37 §,
3. avslag på en begäran 3. avslag på en begäran
att tvångsisoleringen skall att tvångsisoleringen skall
upphöra, upphöra,
-------------------------------------------------------
4. avslag på en begäran om 4. avslag på en begäran om
tillstånd att vistas utanför tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område enligt 49 sjukhusets område enligt 49 §
§, eller meddelande av
villkor i samband med en
sådan vistelse,
-------------------------------------------------------
5. återkallelse av 5. återkallelse av
tillstånd att vistas utanför tillstånd att vistas utanför
sjukhusets område enligt 50 sjukhusets område enligt 50
§. §.
-------------------------------------------------------
Chefsöverläkarens beslut Chefsöverläkarens beslut
enligt 48 § får överklagas enligt 48 och 50 §§ får
hos länsrätten. överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Det-
4 Senaste lydelse
1990:607.
5 Senaste lydelse
1991:880.
6 Senaste lydelse samma gäller beslut enligt
1990:607. 43 b § om beslutet innebär
inskränkningar i särskilt
fall för en tvångsisolerad.
Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare får
inte överklagas.

53 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsens beslut Socialstyrelsens beslut
om föreläggande eller förbud om föreläggande enligt 67 §
enligt 67 § får överklagas får överklagas hos allmän
hos kammarrätten. förvaltningsdomstol.

-------------------------------------------------------
53 a §
I andra mål än sådana som
avser tvångsisolering eller
upphörande av
tvångsisolering krävs pröv-
ningstillstånd vid
överklagande till

kammarrätten.
57 §
-------------------------------------------------------
I mål om tvångsisolering, I mål om tvångsisolering
som väckts vid länsrätten eller om upphörande av
genom ansökan av tvångsisolering skall
smittskyddsläkaren, skall länsrätten och kammarrätten
länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling,
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart
om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhand-
obehövligt. I andra mål ling skall alltid hållas om
enligt denna lag prövar rät- någon part begär det.
ten om det finns skäl att Parterna skall upplysas om
hålla muntlig förhandling. sin rätt att begära muntlig
förhandling.
-------------------------------------------------------
Om någon part begär
muntlig förhandling, skall
sådan hållas. Parterna skall
upplyses om sin rätt till
muntlig förhandling.
Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till
en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.

62 §7 Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av
1. smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,
2. smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall tas
om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller 39 §,
3. smittskyddsläkaren eller chefsöverläkaren för att återföra den som har
avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt
omhändertagen eller tvångsisolerad, eller den som inte har återvänt till
sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har gått ut
eller återkallats,

7 Senaste lydelse 1990:607.

-------------------------------------------------------
4. miljö- och 4. en kommunal nämnd som
hälsoskyddsnämnden för att fullgör uppgifter inom
bereda nämnden tillträde miljö- och hälsoskyddsområdet
till områden, lokaler och för att bereda nämnden
andra utrymmen som avses i tillträde till områden,
35 §, lokaler och andra utrymmen
som avses i 35 §,
5. Socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.

67 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsen får i sin Socialstyrelsen får i sin
tillsynsverksamhet meddela tillsynsverksamhet meddela
de förelägganden och förbud de förelägganden som behövs
som behövs för att denna lag för att denna lag eller
eller föreskrifter som har föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas. skall efterlevas.
-------------------------------------------------------
Ett föreläggande eller Ett föreläggande får förenas
förbud får förenas med vite. med vite.
68 §
-------------------------------------------------------
Socialstyrelsen har rätt Socialstyrelsen har rätt
att inspektera smitt- att inspektera smitt-
skyddsverksamhet som skyddsverksamhet som
bedrivs av smitt- bedrivs av smitt-
skyddsläkare, miljö- och skyddsläkare, kommunala
hälsoskyddsnämnder och hälso-nämnder med uppgifter inom
och sjukvårdspersonal. Den miljö- och hälsoskyddsområdet
vars verksamhet in- och hälso- och sjuk-
spekteras är skyldig att vårdspersonal. Den vars
lämna det biträde som behövs verksamhet inspekteras är
vid inspektionen. skyldig att lämna det biträ-
de som behövs vid

inspektionen.

82

Bilaga

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-------------------------------------------------------
Anmälningspliktiga Samhällsfarliga sjukdomar

sjukdomar

1 Samhällsfarliga sjukdomar
-------------------------------------------------------
1.1 difteri 1.1 difteri
fläckfeber fläckfeber
gula febern gula febern
hepatit B hepatit B
hepatit non A non B hepatit C
hepatit D
hepatit non A non Bnon C non D non E
meningokockinfektion
meningokockinfektion polio
polio tuberkulos
tuberkulos virala hemorragiska
virala hemorragiska febrarexkl. nefropathia
febrarexkl. hemorragisk epidemica
nefrosonefrit
återfallsfeber återfallsfeber
-------------------------------------------------------
1.2 hepatit A 1.2 hepatit A
kolera hepatit E
mjältbrand kolera
paratyfoidfeber mjältbrand
pest paratyfoidfeber
rabies pest
salmonellainfektion rabies
shigellos salmonellainfektion
tyfoidfeber shigellainfektion
tyfoidfeber
-------------------------------------------------------
1.3 gonorré 1.3 gonorré
infektion av HIV infektion av HIV
(humant (humant
immunbristvirus) immunbristvirus)
klamydiainfektion klamydiainfektion
syfilis syfilis
ulcus molle
-------------------------------------------------------
2 Andra anmälningspliktiga
sjuk- domar än
samhällsfarli ga
-------------------------------------------------------
2.1 amöbainfektion
hemorragisk
nefrosonefrit
infektioner orsakade
av atypiska mykobakterier
malaria
stelkramp
trikinos
tularemi
ulcus molle

2.2 botulism
campylobacter
giardia lamblia
legionärssjuka
listerios
papegojsjuka
toxoplasmainfektion

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

83

2.2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt
noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i
första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem.

-------------------------------------------------------
Får hälso- och sjukvårds-
personal verksam vid ett
särskilt ungdomshem kännedom
om att en intagen har en
sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en sam-
hällsfarlig sjukdom, skall
föreståndaren för hemmet
underrättas om detta, om
det inte står klart att det
inte finns risk för smitt-
spridning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1Senaste lydelse 1993:2

84

2.3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
dels att 43 § skall följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 26 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
26 a §
Får hälso- och sjukvårds-
personal verksam vid ett
LVM-hem kännedom om att en
intagen har en sådan smitt-
sam sjukdom som enligt
smittskyddslagen
(1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom,
skall den som förestår vården
vid hemmet underrättas om
detta, om det inte står
klart att det inte finns
risk för smittspridning.
43 § Beslut om omhändertagande enligt 13 § gäller omedelbart.

-------------------------------------------------------
Beslut om överflyttning Beslut om överflyttning
enligt 25 § andra stycket enligt 25 § tredje stycket
får förordnas att gälla får förordnas att gälla
omedelbart, om det behövs omedelbart, om det behövs
från vårdsynpunkt. Andra från vårdsynpunkt. Andra
beslut av den som förestår beslut av den som förestår
vården vid ett LVM-hem gäl- vården vid ett LVM-hem gäl-
ler omedelbart. ler omedelbart.
Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

85

2.4 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 47 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §1
-------------------------------------------------------
Uppdrag att besluta på Uppdrag att besluta på
socialnämndens vägnar får gessocialnämndens vägnar får ges
åt en särskild avdelning som åt en särskild avdelning som
består av ledamöter eller består av ledamöter eller
ersättare i nämnden i ärendenersättare i nämnden i ärenden
som ankommer på nämnden som ankommer på nämnden
enligt 25 och 28 §§ denna enligt 25 och 28 §§ denna
lag, 4 och 6 §§, 11 § första lag, 4 och 6 §§, 11 § första
och andra styckena, 13 §, och andra styckena, 13 §,
14 § tredje stycket, 21, 14 § tredje stycket, 21,
22, 24, 26, 27 och 43 §§ 22, 24, 26, 27 och 43 §§
lagen (1990:52) med lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om särskilda bestämmelser om
vård av unga samt 13 § lagen vård av unga samt 11 och 13 §§
(1988:870) om vård av lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall. missbru-kare i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Senaste lydelse 1991:1667.

86

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-07

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 15 juni 1995 (Socialdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till vissa ändringar i
smittskyddslagen, m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Marie Jönsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

12 §
Den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke innebär bl.a. att en
smittskyddsläkare utan hinder av sekretess får lämna de uppgifter till den
behandlande läkaren som är nödvändiga för verksamheten. I lagrådsremissens
allmänna motivering hänvisas till sekretessbestämmelserna i 7 kap.
1 § sekretesslagen och anförs att de uppgifter, som smittskyddsläkaren kan ha
kännedom om och som han anser kunna behövas av behandlande läkare för vården av
en patient, i allmänhet kan lämnas ut till den behandlande läkaren utan att det
kan anses vara till men för patienten.
Innebörden av menbegreppet är emellertid sådan att det inte kan uteslutas att
en patient skulle kunna anses lida men av att en uppgift om hans hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden lämnas från smittskyddsläkaren till den
behandlande läkaren. Sekretess föreligger då enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen.
Enligt 14 kap. 1 § samma lag hindrar denna sekretess inte att uppgift lämnas
till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Uppgiften får emellertid enligt 1 kap. 2 § sekretesslagen inte röjas för enskild
i andra fall än som anges i den lagen eller i lag eller förordning till vilken
sekretesslagen hänvisar.
Av 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen framgår att sekretessen enligt 1 § inte gäller
vissa beslut enligt smittskyddslagen. Hänvisningen till smittskyddslagen avser
således endast sådana beslut. En bestämmelse i smittskyddslagen om rätt för en
smittskyddsläkare att för den behandlande läkaren, för det fall att denne inte
är offentlig funktionär, röja en sekretessbelagd uppgift kan därför inte anses
förenlig med stadgandet i 1 kap. 2 § sekretesslagen. Om en sådan möjlighet skall
införas, mot vilket Lagrådet inte har någon erinran, bör en komplettering därför
ske genom ett tillägg i sekretesslagen. Ett sådant tillägg skulle kunna göras i
7 kap. 1 § femte stycket.
Vid en sådan lagteknisk lösning bör orden "utan hinder av sekretess" utgå i
det föreslagna andra stycket av 12 §.

22 §
I lagrådsremissen föreslås vissa tillägg till paragrafens föreskrifter om
anmälningsskyldighet för läkare som i sin verksamhet konstaterar smitta av annan
anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sådan eller uppmärksammar någon
annan faktiskt eller misstänkt smittsam sjukdom som har fått en anmärkningsvärd
utbredning eller uppträder i elakartad form. De föreslagna kompletteringarna har
inte fått en tillfredsställande utformning. Tillägget i första stycket avseende
läkare som i samband med obduktion finner smitta av en annan anmälningspliktig
sjukdom än en samhällsfarlig sådan har språkligt knutits an även till andra
meningen i stycket, trots att denna gäller vissa andra sjukdomar än dem som ob-
duktionsläkarens fynd av smitta skall avse. Vidare upptar det föreslagna nya
tredje stycket - vilket tar sikte på läkare vid mikrobiologiskt laboratorium som
vid analys finner smittämne av en annan anmälningspliktig sjukdom än en
samhällsfarlig sjukdom - en hänvisning till anmälan enligt första stycket. Detta
blir på motsvarande sätt som nyss sagts beträffande tillägget i första stycket
motsägelsefullt. Det nya tredje styckets hänvisning till anmälan enligt andra
stycket framstår inte heller som adekvat, eftersom det föreslagna andra stycket
enbart innehåller en bestämmelse om bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om anmälan till kommunal nämnd. Om avsikten är att de ifrågavarande
laboratorieläkarna skall göra anmälan till kommunal nämnd, kan detta lämpligen
anges i föreskrifter av regeringen som meddelas med stöd av bemyndigandet. Det
kan också påpekas att ordningsföljden mellan andra och tredje styckena inte är
lämplig.
Mot bakgrund av det anförda kan en lösning vara att föra tredje styckets
föreskrift samman med tillägget i första stycket till ett andra stycke och låta
bemyndiganderegeln bilda det nya tredje stycket. Andra stycket skulle förslags-
vis kunna utformas enligt följande: "Anmälningsskyldighet enligt första stycket
första meningen gäller även för en läkare som i samband med obduktion finner
smitta av en annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom.
Motsvarande gäller för en läkare vid mikrobiologiskt laboratorium, som vid
analys finner smittämne av en sådan sjukdom."
I bemyndiganderegeln bör preciseras vad anmälan skall kunna avse. För det fall
regeln förs till tredje stycket kan det ske t.ex. genom att omedelbart efter
ordet "anmälan" infoga orden "om förhållande som avses i första eller andra
stycket".

96

43 §
I denna paragraf och i 43a § föreslås en reglering av vissa rättigheter som
avses tillkomma den som är tvångsisolerad. Regleringen, som tar sikte på
fritidssysselsättning, fysisk träning, utevistelse, telefonsamtal samt
avsändande och mottagande av brev, har utformats efter mönster av motsvarande
bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Alla bestämmelser i lagen om kriminalvård i anstalt om de intagnas
rättigheter har emellertid inte fått någon motsvarighet i det remitterade
förslaget. I den allmänna motiveringen har i denna del uttalats att det är
självklart att den tvångsisolerade exempelvis skall ha möjlighet att få del av
vad som händer i omvärlden genom tidningar och television (jfr. 24 § lagen om
kriminalvård i anstalt). Uttalandet torde utgå från den för en reglering av
förevarande slag naturliga grundprincipen att den tvångsisolerade inte bör få
underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med
omhändertagandet. Till förebyggande av ej avsedda motsatsslut synes det dock
lämpligt att - i linje med vad Hovrätten över Skåne och Blekinge förordat vid
remissbehandlingen - nämnda princip kommer till klart uttryck i lagen på samma
sätt som har skett i annan lagstiftning om frihetsberövande, t.ex. lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (1 §). En regel av
detta slag synes lämpligen kunna tas in som en ny tredje mening i 43 § första
stycket av följande lydelse:

"Den tvångsisolerade får inte utan stöd i denna lag underkastas någon annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med isoleringen."

I remissen föreslås att det i 43 § andra stycket skall tas in en bestämmelse om
att den tvångsisolerade skall ges tillfälle till lämplig fritidssysselsättning.
En motsvarande regel finns 14 § lagen om kriminalvård i anstalt. Där får
emellertid regeln ses mot bakgrund av kriminalvårdens skyldighet att bereda den
intagne lämpligt arbete, undervisning eller annan motsvarande sysselsättning och
den intagnes häremot svarande skyldighet att utföra det arbete eller delta i den
undervisning eller motsvarande som anvisas honom (10 och 12 §§ lagen om
kriminalvård i anstalt). Någon sådan ordning gäller inte enligt smittskydds-
lagen, men det får av den grundläggande föreskriften om att den tvångsisolerade
skall tas väl om hand anses följa att man från sjukhusets sida efter om-
ständigheterna skall söka bereda den isolerade en meningsfull sysselsättning
inte bara under vad som kan betecknas som fritid för denne. Med hänsyn härtill
förordar Lagrådet att "fritidssysselsättning" byts ut mot "sysselsättning".

53a §
I lagrådsremissens allmänna motivering sägs att det i mål om administrativa
frihetsberövanden inte har införts krav på prövningstillstånd vid överklagande
till kammarrätt och att det inte heller bör göras när det gäller mål om
tvångsisolering eller upphörande av sådan isolering. Lagrådet kan dela denna
uppfattning.
Det kan emellertid tänkas att den som har överklagat ett beslut om
tvångsisolering samtidigt har överklagat ett annat beslut, t.ex. om förbud att
ta emot besök. Om båda överklagandena handläggs i samma mål kan fråga uppkomma
om målet i sin helhet skall handläggas utan krav på prövningstillstånd.
Motsvarande fråga kan uppkomma när det gäller andra administrativa
frihetsberövanden. Det är enligt Lagrådets mening angeläget att bestämmelserna
om prövningstillstånd utformas och får samma innebörd i de författningar som
behandlar administrativa frihetsberövanden. Det synes påkallat att frågan
närmare utreds. Med den reservationen har Lagrådet ingen erinran mot förslaget i
53a §.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

97

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1995

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Hellström, Thalén,
Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg,
Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh

Föredragande: statsrådet Ingela Thalén

Regeringen beslutar proposition 1995/96:23 Vissa ändringar i smittskyddslagen,
m.m.

100

Rättsdatablad

-------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som Celexnummer för
inför, ändrar, upp- bakomliggande
häver eller upp- EG-
repar ett regler
normgiv-
ningsbemyndigande

-------------------------------------------------------
Smittskyddslagen 3, 4, 22, 24 a,
(1988:1472) 29 §§

101