Regeringens proposition
1995/96:226

Hållbar utveckling i landets fjällområden

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 1996

Göran Persson

Anna Lindh
(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas ett samlat förslag till åtgärder i syfte att främja en
hållbar utveckling i landets fjällområden.
Det föreslås lagändringar i terrängkörningslagen (1975:1313), körkortslagen
(1977:477), rennäringslagen (1971:437) och jaktlagen (1987:259).
I terrängkörningslagen föreslås möjlighet för regeringen att meddela skärpta
regler för undantag, exempelvis för skoterleder, i regleringsområden, tidigare
allmänt benämnda skoterförbudsområden. Vidare föreslås ett utökat skydd mot
terrängkörning på jordbruksmark. Bestämmelserna för överträdelser av
terrängkörningslagen föreslås också skärpas. I körkortslagen föreslås
traktorkort eller körkort som behörighetskrav för förare av terrängskoter.
I rennäringslagen föreslås införas miljömål för rennäringen. Vidare föreslås
ändrade regler i rennäringslagen och jaktlagen för överklagande av beslut i
rennäringsärenden.
I propositionen redovisas även andra åtgärder i syfte att främja en hållbar
utveckling i fjällen. En fjälldelegation för regionalt samarbete kommer att
inrättas.
För att minska störningarna från skotertrafiken avser regeringen att föreslå
att medel anvisas för bidrag till anläggande av skoterleder m.m. Ytterligare
regleringsområden kommer att införas i samband med en översyn av
regleringsområden med förbud mot skoterkörning. Skärpta regler kommer att
införas i vissa regleringsområden, bl.a. för yrkestrafik. Inför kommande beslut
om regleringsområden kommer fortsatta samråd att ske med berörda länsstyrelser
och kommuner. Även kommunerna kommer att ges möjlighet att besluta om
regleringsområden. En generell hastighetsbegränsning om 50 km/tim kommer att
införas för terrängskotrar. Obligatorisk anmälan för samråd med länsstyrelsen
införs för den som avser att anordna fast skoterled. Vidare kommer krav på
samråd med Naturvårdsverket att införas för länstyrelsen i fråga om beslut om
anläggande av skoterled i regleringsområde. Skyddet mot terrängkörning i ung-
och plantskog förtydligas. Föreslagna åtgärder rörande terrängkörning skall
följas upp och utvärderas.
För terrängskotrar föreslår regeringen att obligatoriska buller- och avgaskrav
efter anmälan till EG-kommissionen införs för nya fordon från den 1 juli 1998.
Åtgärdsprogram för överbetade områden i fjällen upprättas. Obligatorisk
anmälan för samråd med länsstyrelsen införs för anordnande av renstängsel m.m.
Åtgärder redovisas för att begränsa effekterna från barmarkskörning i fjällen.
Obligatorisk anmälan för samråd med länsstyrelsen införs i fråga om
undersökningsarbete för mineralutvinning i s.k. obrutna fjällområden.
Ändringarna i körkortslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. Övriga
lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

Innehållsförteckning

1 Beslut..................................................... 6

2 Lagtext.................................................... 7
2.1 Förslag till lag om ändring i terrängkörningslagen
(1975:1313);........................................ 7
2.2 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 9
2.3 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) 10
2.4 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259).. 12

3 Ärendet och dess beredning................................. 13

4 Allmänt.................................................... 15
4.1 Lägesbeskrivning och miljöhot i fjällområdena ...... 15
4.2 Allmänna överväganden för en hållbar utveckling i
fjällområdena....................................... 16

5 Utvecklad och samordnad fjällplanering..................... 18
5.1 Förstärkt samråd.................................... 19

6 Terrängkörning............................................. 20
6.1 Allmänt............................................. 20
6.2 Bestämmelser som reglerar rätten att färdas med
terrängmotorfordon.................................. 22
6.2.1 Allmänt om uttryck och författningar.......... 22
6.2.2 Terrängkörningslagen.......................... 23
6.2.3 Terrängkörningsförordningen och terrängtrafik-
kungörelsen................................... 23
6.2.4 Naturvårdslagen .............................. 24
6.2.5 Brottsbalken.................................. 24
6.2.6 Allemansrätten................................ 25
6.3 Översyn av regleringsområden........................ 25
6.4 Skärpt reglering i vissa områden.................... 28
6.5 Kommunerna får inrätta regleringsområden............ 30
6.6 Regler om hänsyn till naturmiljön och viltet........ 31
6.7 Skotertrafik på jordbruks- och skogsmark ........... 32
6.8 Terrängkörning på enskild väg....................... 34
6.9 Hastighetsbegränsning för terrängskotrar ........... 35

6.10 Skoterleder m.m..................................... 36
6.10.1 Medel för anläggande av skoterleder m.m..... 36
6.10.2 Samråd enligt naturvårdslagen för fast anordnande av
skoterleder................................. 38
6.10.3 Samråd inför beslut om skoterleder i regleringsom-
råden....................................... 39
6.10.4 Fjällsäkerhet på skoterleder................ 40
6.11 Reglering av terrängskotertrafik i känsliga skärgårdsområden
40
6.12 Skärpta bestämmelser för överträdelser av terräng-
körningslagen....................................... 41
6.13 Uppföljning och utvärdering av regleringen i fjällområdet 42

7 Miljökrav på terrängskotrar................................ 43

8 Behörighetskrav för förare av terrängskoter................ 45
8.1 Körkortskrav ....................................... 45
8.2 Förarlicens för skoterförare ....................... 47

9 Luftfartyg i fjällen ...................................... 48

10 Rennäringen................................................ 49
10.1 Nuvarande förhållanden.............................. 49
10.2 Central rennäringsmyndighet och rennäringspolitiska frågor 51
10.3 Miljömål för rennäringen............................ 53
10.4 Renbetesfrågor m.m.................................. 55
10.5 Markanvändningsredovisningar........................ 59
10.6 Stängselfrågor...................................... 60
10.7 Reglering av barmarkskörning på kalfjäll............ 62
10.8 Överklagande av beslut i rennäringsärenden.......... 63

11 Mineralutvinning i fjällområdena.......................... 66

12 Turism..................................................... 68
12.1 Allmänt............................................. 68
12.2 Turism och hållbar utveckling i fjällen............. 68
12.3 Miljömål för turistsektorn.......................... 71

13 Jakt och fiske............................................. 71

14 Ikraftträdande m.m......................................... 72

15 Författningskommentar...................................... 73
15.1 Förslaget till lag om ändring i terrängkörningslagen
(1975:1313)......................................... 73
15.2 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 75
15.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) 76
15.4 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 77

Bilaga 1 Betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU
1995:100)........................................... 78

Bilaga 2 Sammanfattning...................................... 82

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna till betänkandet Hållbar
utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100).... 86

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till betänkandet
Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97).......... 88

Bilaga 5 Författningsförslag i betänkandet Hållbar utveckling i
landets fjällområden (SOU 1995:100)................. 89

Bilaga 6 Författningsförslag i Slutbetänkandet Miljöklassning av
snöskotrar (SOU 1995:97) ........................... 96

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996.....106

1 Beslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i terrängkörningslagen (1973:1313),
2. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
3. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
4. lag om ändring i jaktlagen (1987:259).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313);

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 4 §§ terrängkörningslagen (1975:1313) skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
--------------------------------------------------------------------
Körning i terräng med Körning i terräng med motordrivet
motordrivet fordon för annat ända- fordon för annat ändamål än jordbruk
mål än jordbruk eller skogsbruk är eller skogsbruk är förbjuden i hela
förbjuden i hela landet landet
1. på barmark, 1. på barmark,
2. på snötäckt skogsmark med 2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det plant- eller ungskog, om det inte
inte är uppenbart att körningen är uppenbart att körningen kan ske
kan ske utan risk för skada på utan risk för skada på skogen,
skogen. 3. på snötäckt jordbruksmark, om
det inte är uppenbart att körningen
kan ske utan risk för skada på
marken.
Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i terräng
med motordrivet fordon förbjuden även på annan mark än som anges i första
stycket.
2 §
--------------------------------------------------------------------
Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får föreskrivasom regeringen bestämmer får
undantag från förbud enligt 1 § i meddela föreskrifter om undantag
fråga om körning i räddningstjänst från förbud eller i särskilt fall
eller viss näringsutövning eller medge undantag från förbud eller
när det annars föreligger särskildaföreskrifter enligt 1 § i fråga om
skäl. körning i räddningstjänst eller viss
näringsutövning eller när det annars
finns särskilda skäl.
För områden som avses i 1 § andra
stycket får regeringen föreskriva
att sådana föreskrifter eller
beslut om undantag får meddelas om
det finns synnerliga skäl.

4 §2
--------------------------------------------------------------------
Den som med uppsåt eller av Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 1 § första oaktsamhet bryter mot 1 § första
stycket 1 eller 2 eller mot stycket 1 - 3 eller mot förbud
förbud eller föreskrift som har eller föreskrift som har meddelats
meddelats med stöd av lagen döms med stöd av lagen döms till böter.
till penningböter. Om gärningen är Om gärningen är ringa skall inte
ringa skall dock inte dömas till dömas till ansvar.
ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Beslut om undantag från förbud
enligt denna lag som meddelats före den 1 januari 1997 gäller till den 1 juli
1997 om inte annat förordnas.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1989:319.

2 Senaste lydelse 1991:303.

2.2 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)1
dels att 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a § Terrängskoter får föras endast
av den som har körkort eller
traktorkort.
3 §
Moped får föras endast av den som har fyllt 15 år.
--------------------------------------------------------------------
Terrängskoter får föras endast av
den som har fyllt 16 år.
Utan hinder av 2 § får utomlands bosatt person som har fyllt 15 år och som
tillfälligtvis vistas här bruka av honom införd lätt motorcykel, om den
uppfyller de villkor som gäller för sådant fordon i hans hemland. Detta gäller
dock endast om motorn har en slagvolym som ej överstiger 50 kubikcentimeter och
om den som har infört fordonet får föra detta i hemlandet utan körkort eller
därmed jämförlig handling.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1980:977.

2.3 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs att 65 a och 99 §§ rennäringslagen (1971:437)1 skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65 a §2
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Rennäringen skall bedrivas med
bevarande av naturbetesmarkernas
långsiktiga produktionsförmåga så att
dessa ger en uthålligt god
avkastning samtidigt som den
biologiska mångfalden behålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
--------------------------------------------------------------------
Länsstyrelsen får meddela de Länsstyrelsen får meddela de
förelägganden eller förbud som förelägganden eller förbud som behövs
behövs för att föreskrifter som harför att föreskrifter som har
meddelats med stöd av första meddelats med stöd av andra
stycket skall efterlevas. stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får Föreläggande eller förbud får
meddelas först sedan det har meddelas först sedan det har visat
visat sig att länsstyrelsens råd sig att länsstyrelsens råd inte har
och anvisningar inte har följts. följts. I brådskande fall eller när
I brådskande fall eller när det det annars finns särskilda skäl, får
annars finns särskilda skäl, får länsstyrelsen dock omedelbart
länsstyrelsen dock omedelbart meddela förelägganden eller förbud.
meddela förelägganden eller förbud.
I beslut om föreläggande eller förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.

99 §3
--------------------------------------------------------------------
Länsstyrelsens beslut enligt 1, Länsstyrelsens beslut enligt
12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a denna lag eller enligt
och 71 §§, 72 § andra och tredje föreskrifter meddelade med stöd av
styckena samt 74, 79, 80, 93 och lagen får, om beslutet rör annat än
97 §§ denna lag får överklagas hos sådan upplåtelse som avses i 32 §,
allmän förvaltningsdomstol. Läns- överklagas hos allmän
styrelsens beslut att bevilja förvaltningsdomstol. Beslut att
registrering av renmärken får dock bevilja registrering av renmärken
inte överklagas. Prövningstillståndfår dock inte överklagas.
krävs vid överklagande till kam- Prövningstillstånd krävs vid
marrätten. överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut i övrigt Beslut om upplåtelse som avses i
enligt denna lag får överklagas 32 § får överklagas hos regeringen.
hos Statens jordbruksverk. Beslut som avser upplåtelse av rätt
till jakt eller fiske får dock
överklagas endast av sameby.

Jordbruksverkets beslut får
överklagas hos regeringen.
Verkets beslut i en överklagad
fråga som avser upplåtelse av rätt
till jakt efter älg får dock
överklagas endast av sameby.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, men skall inte tillämpas i de fall
där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1993:36.

2Senaste lydelse 1993:36.

3Senaste lydelse 1995:1693.

2.4 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 15 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §Har jakträtt upplåtits mot ersättning och gäller avtalet för viss tid som
överstiger ett år, skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att
gälla vid avtalstidens utgång. Sådan uppsägning skall ske på det sätt som gäller
för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken. Vill fastighetsägaren eller
nyttjanderättshavaren att villkoren för avtalet ändras för en ny
upplåtelseperiod, skall han meddela motparten detta i den ordning som gäller för
uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om villkorsändring skall ske
senast två månader före avtalstidens utgång.
Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses det
förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller, om
begäran om villkorsändring har gjorts, på den tid och de villkor i övrigt som
bestäms enligt 19 §.

--------------------------------------------------------------------
I fråga om upplåtelser med stöd Första och andra stycket gäller
av rennäringslagen (1971:437) inte upplåtelser med stöd av rennä-
samt upplåtelser som ingår i ringslagen (1971:437). För upplåt-
arrende eller hyra gäller elser som ingår i arrende eller
särskilda bestämmelser. hyra gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, men skall inte tillämpas för
beslut om upplåtelse som fattats med stöd av rennäringslagen (1971:437) före
denna lags i kraftträdande.

3 Ärendet och dess beredning

Den 26 januari 1995 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 1995:10) om
en hållbar utveckling i landets fjällområden för Miljövårdsberedningen
(Jo 1968:A). Beredningen fick i uppdrag att göra en samlad analys av
miljösituationen i landets fjällområden och lämna förslag till åtgärder för en
hållbar utveckling.
Genom beslut den 2 mars 1995 överlämnade regeringen till Miljövårdsberedningen
handlingarna i ärenden rörande tre utredningar om snöskotertrafik. Det gällde
betänkandet Skoterkörning på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och
åtgärdsförslag (SOU 1994:16), rapporten Snöskotern i naturen (Ds 1994:36) och
rapporten Projekt för översyn av skotertrafiken (RPS rapport 1993:5). Regeringen
fann att Miljövårdsberedningen borde överväga utredningarnas förslag och
remissynpunkter inom ramen för uppdraget om fjällen och redovisa dem samordnat
med beredningens förslag i övrigt vad gäller fjällområdena. Betänkandet
Skoterkörning på jordbruks- och skogsmark - kartläggning och åtgärdsförslag
(SOU 1994:16) överlämnades till regeringen i februari 1994. Genom beslut den
24 juni 1993 hade regeringen bemyndigat vederbörande statsråd att tillkalla den
särskilde utredaren (dir. 1993:85) med uppgift att kartlägga konsekvenserna för
jordbruket och skogsbruket av användningen av snöskotrar. Rapporten Snöskotern i
naturen (Ds 1994:36), vilken hade utarbetats av Länsstyrelsen i Västerbottens
län, redovisades till regeringen i februari 1994. Regeringens hade genom beslut
den 28 oktober 1993 uppdragit åt länsstyrelsen att kartlägga snöskotertrafikens
effekter på naturmiljön. Rikspolisstyrelsen hade i rapporten Projekt för översyn
av skotertrafiken (RPS rapport 1993:5), som i november 1993 överlämnats till
regeringen, låtit en särskild arbetsgrupp kartlägga bl.a. omfattningen av
snöskotertrafik och olyckor samt föreslå åtgärder. Betänkandet och rapporterna
har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet
(dnr M94/387, M94/442 och M94/702).
Regeringen har till Miljövårdsberedningen även överlämnat redovisningar från
länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
vilka hade utarbetats på regeringens uppdrag genom beslut den 9 juni 1994 om
utökat skydd mot buller från snöskotrar m.m. och luftfartyg i vissa
fjällområden.
Miljövårdsberedningen lämnade i oktober 1995 betänkandet Hållbar utveckling i
landets fjällområden (SOU 1995:100). Betänkandet innehåller förslag om åtgärder
rörande planeringsförutsättningar, mineralutvinning, rennäring, terrängkörning
och turism.
Vidare bemyndigade regeringen den 16 juni 1994 chefen för Miljö- och
naturresursdepartementet att uppdra åt den särskilde utredaren (M1993:08) med
uppgift att se över miljöklassystemet för bilar att bl.a. även utreda och lämna
förslag till ett system för miljöklassning av snöskotrar (dir. 1993:64).
Miljöklassutredningen lämnade i oktober 1995 betänkandet Miljöklassning av
snöskotrar (SOU 1995:97). Betänkandet innehåller förslag om miljökrav
(miljöklassning) på terrängskotrar och en differentierad försäljningsskatt på
nya terrängskotrar.
Betänkandena Hållbar utveckling i landets fjällområden och Miljöklassning av
snöskotrar har remissbehandlats. Utredningarnas sammanfattningar av betänkandena
finns i bilagorna 1 och 2. Förteckningar över remissinstanserna redovisas i
bilagorna 3 och 4. Sammanställningar av remissyttrandena finns tillgängliga i
Miljödepartementet (dnr M95/4169 och M95/4057). Betänkandenas lagförslag finns i
bilagorna 5 och 6.
Våren 1994 lämnades till riksdagen en regeringsskrivelse (skr. 1993/94:175) om
åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m. i vilken redovisades
olika bullerbegränsande åtgärder. Riksdagen anförde inga erinringar mot
skrivelsen (bet. 1993/94:JoU21, rskr. 1993/94:362). Utöver nämnda uppdrag om
översyn av utökat skydd mot buller från snöskotrar m.m. och luftfartyg i vissa
fjällområden samt om miljöklassning av snöskotrar har regeringen uppdragit åt
Boverket att utarbeta råd och goda exempel för bullerfrågornas behandling i
översiktsplaneringen samt uppdragit åt Vägverket att i samråd med ansvariga
myndigheter i Norge och Finland utreda och lämna förslag om en skärpt bullernorm
m.m. för snöskotrar och andra terrängskotrar. Vägverkets uppdrag har redovisats
till regeringen i maj 1995. Verkets förslag har därefter överlämnats till
Miljöklassutredningen. I regeringsskrivelsen uttalades att regeringen skulle
återkomma till riksdagen med ställningstaganden till de förslag som togs upp i
det betänkande och de rapporter som överlämnades till Miljövårdsberedningen den
2 mars 1995.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi har utarbetat en rapport
Hushållning med knappa resurser (Ds 1995:15) som i mars 1995 överlämnades till
Finansdepartementet. Rapporten behandlar bl.a. allemansrätten, fjällen och
skotertrafik i naturen.
I prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. anförde föredragande
statsrådet att starka skäl talade för att regeringen borde befrias från att
pröva överklaganden i förvaltningsärenden. Frågan ansågs dock behöva beredas
ytterligare. Mot denna bakgrund har det inom Jordbruksdepartementet upprättats
promemorian Överklagande av beslut i rennäringsärenden. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 7. Riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag till
ändrad lydelse av bl.a. 99 § rennäringslagen (1971:437) i prop. 1995/96:22 om
tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (bet. 1995/96:JuU7,
rskr. 1995/96:55) har medfört att viss förändring skett i förhållande till
promemorians lagförslag. Promemorian har remissbehandlats. Sametinget, Statens
jordbruksverk samt länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län har yttrat sig över promemorian. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Jordbruksdepartementet (dnr Jo95/2525).

Lagrådet

Lagförslagen avser justeringar i redan befintliga lagar. Förslagen medför därmed
inte några bedömningsproblem i fråga om hur föreskrifterna förhåller sig till
grundlagarna och rättsordningen i övrigt eller hur de förhåller sig till
varandra. I rättssäkerhetshänseende finns det främst anledning att se på det
förslag som avser en ändring av påföljd i terrängkörningslagen. Regeringens
förslag i denna del är en återgång till vad som tidigare har gällt eftersom
syftet med den lagändring som genomfördes år 1986 har förfallit. Därmed
uppkommer inte några tidigare inte beaktade problem.
I det omfattande utredningsarbete som ligger bakom lagförslagen har inte
framkommit att några särskilda tillämpningsproblem finns och inte heller
remissinstanserna har påtalat att sådana förekommer.
Regeringen gör således den bedömningen att lagförslagen är av sådan art att
det skulle sakna betydelse att höra Lagrådet. Lagrådets yttrande över de nu
föreliggande lagförslagen har därför inte inhämtats.

4 Allmänt

4.1 Lägesbeskrivning och miljöhot i fjällområdena

Fjällområdet har som andra delar av landet påverkats av olika former av
mänskliga aktiviteter. Fjällområdet har såväl från nationella som
internationella utgångspunkter mycket stora natur- och kulturvärden och är
därför mycket attraktivt för rekreation och friluftsliv i olika former.
Samtidigt brukas i princip hela fjällområdet av rennäringen som bedrivs av den
samiska befolkningen.
Många anspråk på mark har ställts och ställs på fjällområdet bl.a. för
vattenkraftsutbyggnad, mineralutvinning, fjällnära skogsbruk och för
fjällturism. Under senare år har också påverkan från rennäringen och
terrängkörningen, särskilt snöskotertrafiken, ökat i omfattning. Intresse-
konflikterna har stundtals varit betydande. Därtill kommer nedfall av försurande
och andra miljöskadliga ämnen. Miljökvaliteten har också successivt försämrats
sett över en längre tidsperiod. Vissa områden i fjällvärlden uppvisar långt
gångna miljöskador. Detta kan komma att påverka möjligheterna att nyttja
fjällområdena för rennäring samt för friluftsliv och rekreation.
Fjällområdet är särskilt känsligt för slitage. Slitageproblemen är enligt
Miljövårdsberedningen tydligast i de södra fjälltrakterna där situationen på
vissa platser bedöms som allvarlig. De lavdominerade hedarna är lågproduktiva
och i torrt tillstånd känsliga för mekanisk påverkan. På vissa marker, t.ex.
kärr och sluttningar, uppstår lätt markskador. Det kalla klimatet och den korta
sommarperioden medför att såväl land- som vattenekosystemens produktionsförmåga
är låg. Effekterna av det kanaliserade slitaget, t.ex. från terrängkörning,
finns över hela fjällområdet.
Utbredningen av buller i våra natur- och rekreationsområden i fjällen har ökat
markant under de senaste åren, främst till följd av den ökade användningen av
snöskotrar. Områden med en låg bullernivå har därför blivit en allt mer knapp
naturresurs. Samtidigt är användning av terrängfordon och flyg i fjällområdet
nödvändig inom rennäring och viss annan näringsverksamhet samt för vissa
samhälleliga insatser, t.ex. sjuktransporter och fjällräddning. Snöskotrar och
flyg är dessutom värdefulla transportmedel för lokalbefolkningen och turister.

4.2 Allmänna överväganden för en hållbar utveckling i fjällområdena

Riksdagen beslutade år 1993 om en strategi för biologisk mångfald med
grundläggande principer för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald. Strategin omfattar dels en miljöanpassning av olika sam-
hällsverksamheter, dels skydd av värdefulla naturområden.
Stora områden i fjällen skyddas som nationalparker och naturreservat enligt
naturvårdslagen (1964:822). Den sammanlagda arealen skyddade områden ovanför
skogsodlingsgränsen i de fyra fjällänen utgör enligt Miljövårdsberedningen ca
24 700 km2. Planer finns dessutom på ytterligare nationalparker i fjällområdet i
Naturvårdsverkets nationalparksplan. Därtill planeras flera nya naturreservat.
Fjällområdena anges i 3 kap. naturresurslagen (1987:12) vara av riksintresse
med hänsyn till områdenas natur- och kulturvärden samt för friluftslivet. I de
grundläggande bestämmelserna (2 kap.) ges bl.a. skydd för mark- och
vattenområden som är opåverkade eller ekologiskt känsliga. Även områden av
betydelse för rennäringen skyddas enligt bestämmelserna i 2 kap.
naturresurslagen. I naturresurslagens särskilda hushållningsbestämmelser (3 kap.
5 §) ges för vissa fjällområden, de s.k. obrutna fjällområdena, ett starkare
skydd mot olika former av exploateringsåtgärder. Bestämmelserna i
naturresurslagen konkretiseras i den kommunala översiktsplaneringen enligt plan-
och bygglagen (1987:10) och bestämmelserna tillämpas vid beslut enligt de lagar
som är anknutna till naturresurslagen.
I fjällen finns 12 områden i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län där regeringen med stöd av terrängkörningslagstiftningen
förbjudit körning i terräng på snötäckt mark med motordrivna fordon. Områdena
anges av Miljövårdsberedningen omfatta en sammanlagd areal om ca 23 000 km2. I
flera av dessa områden har länsstyrelserna enligt bemyndigande i förordningen
till lagen medgett undantag från förbuden för skoterleder. Vidare har för vissa
nationalparker och naturreservat föreskrivits förbud mot terrängkörning enligt
bestämmelserna i naturvårdslagen. För vissa av områdena finns också
restriktioner mot flyg.
Sverige har under år 1995 till EG-kommissionen anmält områden som bör ingå i
Natura 2000, det sammanhängande europeiska ekologiska nät som skall skapas
enligt EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). Flera av dessa objekt avser
nationalparker och naturreservat i fjällområdet med betydande arealer. Vidare
har regeringen beslutat att ett vidsträckt område i Norrbotten - benämnt det
lappländska världsarvsområdet - skall föreslås som område på UNESCO:s
världsarvslista.
Regeringen anser att det, mot bakgrund av redovisade miljöhot mot
fjällområdenas stora natur- och kulturvärden, finns starka skäl att nu vidta
ytterligare åtgärder för en hållbar utveckling. De speciella ekologiska
förhållandena i fjällområdet och karaktären av storslaget naturlandskap med
stora sammanhängande ostörda områden bör vidmakthållas. Vidare bör utnyttjandet
av naturresurser inte få överskrida resursernas uthålliga produktionskapacitet.
En hållbar utveckling bör ses i ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt
perspektiv. De som bor i fjällregionen måste ges möjligheter till arbete,
utbildning, trygghet och livskvalitet inom ramen för vad naturen tål.
Utvecklingen i fjällområdet måste självfallet beakta den samiska befolkningens
kultur och dess rätt till nyttjande av fjällområdet samt rennäringens
möjligheter att utvecklas i ett modernt samhälle. Samtidigt måste rennäringen
bedrivas i sådana former att naturen inte tar skada.
I syfte att främja en hållbar utveckling i våra fjällområden lämnar regeringen
förslag till olika åtgärder för att stärka skyddet, särskilt inom de s.k.
obrutna fjällområdena. Förslagen har stöd hos remissinstanserna. Förslag till
lagändringar lämnas vad gäller terrängkörning, behörighetskrav för skoterförare
samt rennäring. I propositionen övervägs ytterligare åtgärder, bl.a. om
planeringsförutsättningar, organisation, turism, miljökrav på terrängskotrar
samt övriga författningsändringar om bl.a. mineralutvinning, översyn av s.k.
skoterförbudsområden, hastighetsbegränsning för terrängskotrar och anläggande av
skoterleder. Regeringen kommer inom kort att till EG-kommissionen anmäla förslag
om buller- och avgaskrav på terrängskotrar.
Självfallet kommer det framdeles att krävas ytterligare insatser, framför allt
lokalt. En förstärkt lokal dialog kring frågor om hållbar utveckling i
fjällområdena är därför viktig. Naturvårdsfrågor liksom andra frågor som hänger
samman med en hållbar utveckling i fjällen bör vara en angelägen uppgift också
för kommunerna. Det gäller även hur nationella intressen skall beaktas och
integreras i den lokala planerings- och beslutsprocessen. Att värna om
naturområden som inte är störda av buller utgör i det sammanhanget en viktig
lokal uppgift, bl.a. för att upprätthålla goda förutsättningar för friluftsliv
och turism.
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro år 1992
antogs Agenda 21, en handlingsplan för en globalt hållbar utveckling. Agenda
21-arbetet i kommunerna innebär goda möjligheter att skapa fora för att
diskutera och komma med förslag till åtgärder för en långsiktigt hållbar
utveckling.
EG:s strukturfonder som skall användas för stöd åt utvecklingen i det s.k. mål
6-området ger nya möjligheter till regional utveckling. Inom ramen för
utvecklingsprogrammet för mål 6 skall naturtillgångarna nyttjas varsamt genom
lämpliga åtgärder inom jordbruk, fiske, rennäring, skogsbruk samt malm- och
mineralbrytningsverksamhet.

5 Utvecklad och samordnad fjällplanering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En utvecklad kommunal översiktsplanering |
| enligt plan- och bygglagen (1987:10) ger med stöd av natur- |
| resurslagens (1987:12) hushållningsregler verkningsfulla medel |
| för kommunerna att ta hänsyn till de starka bevarandeintressena |
| i fjällområdena och att främja en hållbar utveckling i dessa |
| områden. |
| En översyn av bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen |
| (1987:12) bör anstå i avvaltan på Miljöbalksutredningens arbete.|
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: En utvecklad och samordnad fjällplanering bör
slås fast i de kommunala översiktsplanerna och berörda länsstyrelser bör bör få
i uppdrag att ta fram underlag för de fjällområden som omfattas av 3 kap.
naturresurslagen. Boverket bör ges i uppdrag att utforma vägledning för detta
arbete.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en utvecklad och
samordnad fjällplanering. Plan- och byggutredningen, Riksantikvarieämbetet och
Stockholms universitet är dock tveksamma till föreslagen indelning i zoner.
Kommunförbundet anser att utredningens förslag inte innebär någon egentlig
förändring utan att frågorna kan utvecklas i kommunernas översiktplanering.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällområdenas unika karaktär, och orördhet,
deras stora betydelse för naturvård, friluftsliv och rennäring utgör värden som
ställer särskilt höga krav på hänsyn och skydd. Genom de särskilda
hushållningsbestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen ges ett starkt skydd för
bevarandeintressena i fjällområdena. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut
enligt ett flertal till naturresurslagen knutna lagar som gäller användningen av
mark och vatten. Områdena som anges i 3 kap. naturresurslagen är i sin helhet av
riksintresse. Den kommunala översiktsplanen har en särskilt viktig roll för
tillämpningen av naturresurslagens bestämmelser. Av planen skall bl.a. framgå
hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen.
I propositionen Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m.,
(prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) betonas den fysiska
planeringens roll i en samlad politik för en hållbar utveckling. Regeringen
anser i denna att det är naturligt att den kommunala översiktsplanen utvecklas
till ett av de grundläggande instrumenten i det lokala miljöarbetet. Med stöd av
förslagen i propositionen har kraven på miljöhänsyn i översiktsplanen stärkts
och planens betydelse vid olika beslut gjorts tydligare. Vidare har
översiktsplaneringens roll i fråga om behandlingen av områden av riksintresse
enligt naturresurslagen förtydligats. Genom kravet på att kommunfullmäktige
minst en gång under mandatperioden skall ta ställning till översiktplanens
aktualitet ges förutsättningar för att diskussionen om den lämpligaste an-
vändningen av områdena hålls aktuell och levande. Med den ökade tyngd och de
vidgade möjligheter som översiktsplanen därmed har getts anser regeringen att
den som planeringsinstrument väl fyller de krav som ett ökat hänsynstagande till
bevarandevärdena i fjällområdena ställer.
Behovet av att i de stora fjällområdena avgränsa och närmare studera områden
med särskilda värden eller anspråk som grund för utvecklade insatser för
bevarande m.m. kan tillgodoses genom en fördjupning av översiktsplanen.
Regeringen anser därför att det nu inte finns skäl att införa särskilda krav på
planeringen för dessa områden.
Mot bakgrund av bl.a. de hot mot fjällområdenas värden som Miljö-
vårdsberedningen har beskrivit i sitt betänkande, anser regeringen att det är
angeläget att frågan om en hållbar utveckling i fjällen uppmärksammas av de
berörda kommunerna och ges en behandling i den kommunala planeringen enligt
plan- och bygglagen. Ansatser för en sådan utvecklad planering kan även i ett
kortare perspektiv vara av värde som underlag bl.a. för länsstyrelsernas översyn
av befintliga och planerade skoterleder och för de samråd som skall ske vid
översynen av regleringsområdena. Det är även angeläget att länsstyrelserna
utvecklar ett aktuellt och samlat material om värden och allmänna intressen i
fjällområdena som underlag för kommunernas planering.
Miljöbalksutredningen (M 1993:04) har i uppdrag att lägga förslag till en
samlad miljölagstiftning i en miljöbalk. Utredningen överväger frågan om hur
naturresurslagen kan föras in i en sådan miljöbalk. Boverket har i sin rapport
Områden av riksintresse enligt 3 kap. naturresurslagen (februari 1996), pekat på
behovet av en bred översyn av bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen.
Regeringen bedömer att frågan om en sådan översyn, vilken naturligen bör
innefatta skyddet för fjällområdena, bör anstå i avvaktan på
Miljöbalksutredningens arbete.

5.1 Förstärkt samråd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En fjälldelegation sammansatt av |
| representanter från länsstyrelserna i fjällänen bör inrättas. Den|
| organisationsform för samråd som finns i Norrbottens län i form |
| av ett s.k. fjällråd bör övervägas även i övriga fjällän. Fjällkommu-|
| nerna bör vidareutveckla det lokala samrådet. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser, såsom Boverket,
Sametinget, länsstyrelserna och flertalet kommuner, tillstyrker förslaget om
inrättande av en fjälldelegation. Många av remissinstanserna vill också ingå i
delegationen. Kommunförbundet, som avstyrker förslaget, anser att ett särskilt
samrådsorgan mellan berörda fjällkommuner och länsstyrelserna kan övervägas för
att ytterligare stärka samplaneringen i hela fjällregionen.
Nästan enbart positiva remissynpunkter framförs i fråga om länsvisa fjällråd.
Länsstyrelsen i Västerbottens län är positiv till en samarbetsgrupp utan
centrala myndigheter. Svenska samernas riksförbund och Svenska världsnaturfonden
har kritiska synpunkter liksom Arvidsjaurs kommun som avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Samråd och informationsutbyte mellan
myndigheter och organisationer bör intensifieras på olika nivåer och mellan
olika grupper och intressen. Det finns därför behov av olika fora för ett sådant
utökat samarbete. Den modell som redovisas i betänkandet, med råd på kommunal
nivå, fjällråd på länsnivå och en fjälldelegation på regional nivå, visar på hur
ett sådant samarbete kan organiseras. Syftet med en sådan modell är i första
hand att skapa fastare former för ett utökat informationsutbyte och samarbete.
Inget av organen bör ha myndighetsuppgifter. Regeringen avser att inrätta en
fjälldelegation sammansatt av representanter från berörda länsstyrelser som
skall främja en hållbar utveckling i fjällområdena. Det är viktigt att den
organisatoriska formen för fjälldelegationen övervägs noga bl.a. för att behålla
vitaliteten i delegationen. Regeringen avser att utfärda närmare föreskrifter
för delegationen.
Forum för samarbete mellan kommunerna och statliga centrala och regionala
myndigheter har i Norrbottens län organiserats genom ett s.k. fjällråd.
Regeringen finner det lämpligt att även övriga fjällän överväger ett motsvarande
forum för den typen av kontakter.
Kommunerna spelar en viktig roll för att skapa samråds- och diskussionsfora
för de människor som bor i fjällen och övriga som på olika sätt brukar fjällen.
Kommunerna har bl.a. genom sin verksamhet med den kommunala fysiska planeringen
erhållit betydande erfarenheter av samråd. Dessa erfarenheter är viktiga vid
samråd om nya frågor rörande fjällen, exempelvis hur ett hållbart nyttjande av
fjällen skall utformas.

6 Terrängkörning

6.1 Allmänt

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: I syfte att upprätthålla ostördheten i |
| värdefulla och känsliga fjällområden bör en utökning och översyn ske|
| av nuvarande regleringsområden för terrängkörning. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna:Flera remissinstanser ger stöd åt föreslagen reglering av
färdsel med terrängskoter, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Sveriges
lantbruksuniversitet, Åre kommun, Kungl. Vetenskapsakademien och
Friluftsfrämjandet. Naturvårdsverket och Sametinget förordar att terrängkörning
i fjällområdet skall vara tillåten endast på leder och i vissa områden.
Lantbrukarnas riksförbund anser att den rättsliga grunden för fri färdsel med
snöskoter saknas.
Skälen för regeringens bedömning: Användningen av motoriserade färdmedel i
fjällen har ökat markant under de senaste decennierna. Framför allt gäller detta
användningen av terrängskotrar, i första hand snöskotrar. Antalet registrerade
terrängskotrar i landet har ökat från ca 28 500 år 1975 till ca 147 000 i trafik
och ca 41 000 avställda i december 1995. Huvudparten av skotrarna finns i de
fyra nordligaste länen. Motoriseringen har medfört buller och andra störningar i
en allt större del av fjällvärlden, vilket också har lett till ökade konflikter
mellan olika kategorier av fjällbesökare.Störningar såsom buller och avgaser kan
också störa känslig fauna i områden som i övrigt är lite påverkade.
Tillgången till motoriserade fordon innebär samtidigt att människor lättare
kan komma ut i naturen. Det går att nå tidigare svårbesökta platser och få nya
naturupplevelser. För handikappade personer kan motordrivna färdmedel vara en
förutsättning för att de skall kunna ha en aktiv fritid. I många
glesbygdsområden ger jakt, fiske, svamp- och bärplockning ett väsentligt
tillskott i ekonomin för de enskilda hushållen. Fordonen innebär en
frihetskänsla och en möjlighet att röra sig i sin bygd och kan ibland vara en
förutsättning för att kunna bo kvar. Snöskotrar används dessutom yrkesmässigt
inom bl.a. rennäring, skogsbruk och fjällräddning och har stor betydelse för
dessa verksamheter.
I fjällen har regeringen med stöd av terrängkörningslagen (1975:1313) för-
bjudit körning med motordrivet fordon i terräng i 12 s.k. skoterförbudsområden.
Dessutom har för vissa nationalparker och naturreservat föreskrivits sådana
förbud med stöd av bestämmelserna i naturvårdslagen.Områdena ligger inom sådana
delar av fjällen som anges vara av riksintresse för friluftslivet eller med
hänsyn till områdenas natur- och kulturvärden enligt bestämmelserna i 3 kap.
naturresurslagen. Från bl.a. friluftslivssynpunkt är det av både nationell och
internationell betydelse att dessa områden så långt möjligt kan undanhållas de
störningar som följer av den allt mer omfattande skotertrafiken.
Norge och Finland har en betydligt mer restriktiv lagstiftning än Sverige när
det gäller terrängkörning. I Finland är körning i terräng med motordrivna
fordon, med vissa undantag, förbjuden utan markägarens tillstånd. I Norge är det
i princip förbjudet att köra med motordrivet fordon i terrängen. Dispens kan ges
om det finns särskilda skäl. I Finnmark och Nord-Tröms kan fylkesmannen tillåta
nöjesåkning på särskilda leder. Miljövårdsberedningen har bl.a. utrett
konsekvenserna av en övergång till ett regelsystem med ett generellt förbud mot
körning på snötäckt mark i kombination med vissa undantag. Följande alternativ
har övervägts:

1. Skotertrafiken i hela landet generellt tillåten endast på leder.
2. Skotertrafiken i fjällområdet generellt tillåten endast på leder ochivissa
områden.
3. Utökning av dagens förbudsområden.

Regeringen anser att konsekvenserna av att införa ett regelsystem enligt
alternativ 1 skulle bli allt för omfattande. I valet mellan en reglering enligt
alternativ 2 och alternativ 3 förordar regeringen, i likhet med
Miljövårdsberedningen, en översyn och utökning av nuvarande s.k.
skoterförbudsområden enligt terrängkörningslagen. Detta alternativ har också ett
bredare stöd bland remissinstanserna.
Vid körning med motordrivet fordon i terräng måste flera lagar beaktas. Någon
allmän färdselrätt för körning i terräng med motordrivna fordon kan inte anses
föreligga. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 6.2.

6.2 Bestämmelser som reglerar rätten att färdas med terrängmotorfordon

Miljövårdsberedningen har i sitt betänkande ett avsnitt benämnt Reglering av
färdselrätten. Uttrycket färdselrätt är hämtat från tidigare utredningar om
regleringen av skotertrafiken i fjällen. Någon positivt uttalad rättighet som
kan kallas färdselrätt, i likhet med allemansrätten, och läggas till grund för
i stort sett fri färd i naturen med terrängskoter kan emellertid inte anses
föreligga. Inte heller allemansrätten kan åberopas som grund för sådan trafik.
För att skapa en större klarhet i vad som gäller vid färd i naturen med
terrängmotorfordon görs en kort genomgång av gällande bestämmelser på området.
Vid remissbehandlingen av Miljövårdsberedningens betänkande har det framkommit
synpunkter om att särskilda regler gäller vid motoriserad färd i naturen för
mark som omfattas av avvittringsinstitutet som reglerar uppdelningen av mark
mellan kronan och enskilda. De regler som tas upp i det följande gäller även för
detta slag av mark.

6.2.1 Allmänt om uttryck och författningar

Begreppet snöskoter förekommer inte i lagstiftningen. Snöskoter ingår i vad som
betecknas terrängmotorfordon. Dessa delas i sin tur in i terrängskotrar, till
vilka snöskotrar räknas, och terrängvagnar, bl.a. snövesslor. Två- och
trehjuliga motorcyklar kan registreras som terrängskotrar och fyrhjulingar som
terrängmotorfordon eller traktor.
Bestämmelser om körning med terrängskoter, som i första hand har till syfte
att skydda allmänna intressen, finns i terrängkörningslagen (1975:1313),
terrängkörningsförordningen (1978:594), terrängtrafikkungörelsen (1972:594) och
naturvårdslagen (1964:822). Vidare finns särskilda regler för trafik med
terrängmotorfordon i vägtrafikkungörelsen (1972:603), i körkortslagen (1977:477)
en bestämmelse om lägsta ålder för att få framföra terrängskoter och i lagen om
transport av farligt gods (1982:821) med bestämmelser om transport av farligt
gods på väg eller i terräng.
När det gäller överträdelser i förhållande till enskilda intressen finns be-
stämmelser främst i brottsbalken. Överträdelser av bestämmelserna kan även få
skadeståndsrättsliga konsekvenser.
Naturvårdsverket har i Allmänna Råd (91:8) behandlat frågan om tillämpningen
av terrängkörningslagen.

6.2.2 Terrängkörningslagen

Terrängkörningslagen är en förbudslag som syftar till att skydda allmänna
intressen mot skador och störningar som orsakas av trafik med motordrivna
fordon. Mark och vegetation skall skyddas mot skador samt störningar på fauna
och friluftsliv minimeras. För näringsverksamheterna jordbruk och skogsbruk
finns ett generellt undantag från förbudet. I övrigt gäller lagens förbud mot
körning i terräng också om markägaren lämnar tillstånd till körningen.
Körning på barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog är
förbjuden, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på
skogen. Det finns flera undantagsbestämmelser för viktiga samhällsfunktioner och
för viss näringsverksamhet. Förbuden kan dessutom utvidgas genom regeringens
eller länsstyrelsens beslut. Regeringen har med stöd av 1 § andra stycket i
delar av fjällområdet inrättat 12 områden inom vilka det råder förbud mot att
köra motordrivet fordon även om detta annars skulle ha varit tillåtet enligt den
allmänna regleringen i 1 § första stycket. Enligt 3 § kan förbuden utvidgas om
terrängkörningen medför olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän
synpunkt under vissa angivna förutsättningar.
Med uttrycket terräng avses område som inte är väg. Detta innebär att åker,
äng, park, obanat naturområde och vägar som inte är allmänt befarna räknas som
terräng. Isbelagda vattenområden är en form av terräng vilket medför att lagen i
princip är tillämplig även vid färd på is. Eftersom is inte är barmark råder
dock inte enligt lagen något generellt förbud mot körning på istäckta
vattenområden.
Om markskador uppstår vid överträdelse av bestämmelserna i terrängkörninglagen
torde markägaren kunna åberopa skadeståndsgrundande vållande hos den som kört,
om inte markägaren har medgett körningen.
Överträdelser av bestämmelserna är straffsanktionerade.

6.2.3 Terrängkörningsförordningen och terrängtrafikkungörelsen

Terrängkörningsförordningen (1978:594) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594)
innehåller preciseringar av hur de skyddsintressen som terrängkörningslagen
omfattar skall kunna tillgodoses. Terrängtrafikkungörelsen innehåller
bestämmelser om fordon och vad man skall iaktta när man kör i terrängen.
Författningarna innehåller bestämmelser om hur och av vem undantag från de
grundläggande bestämmelserna och andra bestämmelser skall hanteras.
I 2 § terrängkörningsförordningen preciseras i fråga om skogsföryngringar
förbudet enligt terrängkörningslagen till skog vars träd har en medelhöjd som
understiger två meter över snötäcket.
Förbud eller föreskrift enligt 3 § terrängkörningslagen meddelas av
länsstyrelsen.
För körning med snöskoter i nationalparker eller i samband med försvarets
utbildnings- eller övningsverksamhet eller inspektionsverksamhet finns särskilda
bestämmelser.
Enligt 36 § terrängtrafikkungörelsen skall den som färdas i terräng anpassa
färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt så att människor och djur inte störs i
onödan och så att skador på annans mark och växtlighet undviks. Av 57 § samma
författning framgår att det kan finnas lokala trafikföreskrifter. En sådan
föreskrift kan avse förbud mot skoterkörning om regleringen sker av främst
ordnings- eller säkerhetsskäl.
Den som överträder sistnämnda bestämmelser döms till penningböter.

6.2.4 Naturvårdslagen

Enligt 1 § naturvårdslagen (1964:822) skall envar visa hänsyn och varsamhet vid
sitt umgänge med naturen. Denna bestämmelse är vägledande för att bedöma vilket
ansvar som den har som vistas i naturen, och därmed för den som färdas med ett
motordrivet fordon i naturen. Föreskriften innebär bl.a. en skyldighet att inte
orsaka ljud som kan verka störande för djurlivet eller andra människors
naturupplevelser. Det finns inte någon sanktion vid överträdelse av
bestämmelsen.
Den motordrivna trafiken i nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden
kan regleras enligt bestämmelserna i naturvårdslagen. För dessa områden gäller
att regeringen eller länsstyrelsen kan meddela de föreskrifter om rätten att
färdas i området som behövs för att trygga ändamålet med skyddet av området.
Länsstyrelsen kan besluta om undantag från bestämmelserna.
Skyddet för djurlivet enligt jaktlagstiftningen kan med stöd av natur-
vårdslagen kompletteras genom förbud mot att färdas och uppehålla sig inom ett
visst område.
Överträdelse av dessa bestämmelser är straffsanktionerade.

6.2.5 Brottsbalken

Enskilda intressen skyddas mot skador som orsakas vid terrängkörning bl.a. genom
bestämmelserna i 12 kap. brottsbalken. De första tre paragraferna innehåller
straffbestämmelser om förstörelse eller skadegörelse av annans egendom. Med
egendom avses såväl fast som lös egendom. Dessutom finns en särskild
ansvarsbestämmelse för tagande av olovlig väg över tomt, plantering eller annan
äga (4 §). Denna bestämmelse är av särskilt intresse i detta sammanhang. Andra
bestämmelser i brottsbalken som kan bli aktuella vid framförande av fordon i
terräng är 4 kap. 6 § om hemfridsbrott och olaga intrång och 4 kap. 7 § om
ofredande.
Ansvar för skadegörelse förutsätter, liksom för övriga brott, att handlingen
sker olovligen. Om markägaren samtycker till färd med motordrivet fordon över
hans ägor torde detta således normalt medföra att ansvar enligt de nu nämnda
bestämmelserna inte kommer i fråga.

6.2.6 Allemansrätten

Allemansrätten är grundläggande för hur friluftsliv utövas i vårt land. Genom
denna rätt har den enskilda individen möjlighet att med vissa undantag vistas
och färdas i naturen oberoende av vem som äger olika mark- och vattenområden
under förutsättning att risk för skada inte föreligger och att hemfriden inte
störs. Den är en sedvanerätt som inte är lagfäst till sina gränser. Begreppet
allemansrätten finns dock omnämnt i såväl 2 kap. 18 § regeringsformen som 1 §
naturvårdslagen.
Hur långt allemansrätten sträcker sig följer till viss del av bestämmelserna i
brottsbalken. För att undanröja sådana olägenheter som samhället inte vill
acceptera kan det som anses tillåtet enligt allemansrätten inskränkas genom
olika speciallagar. Man kan emellertid inte utgå från att alla icke
kriminaliserade former av vistelse i naturen eller uttnyttjande av den är
tillåtna. Allemansrätten måste anses vara snävare än lagstiftningens gränser för
straffbara handlingar. Detta innebär med andra ord att om en handling inte är
straffbar så följer inte därmed att handlingen är tillåten. I betänkandet
Naturupplevelser utan buller - en kvalitet att värna (SOU 1993:51) finns en
redovisning av allemansrätten som grundar sig på en promemoria av f.d.
justitierådet Bertil Bengtsson. Där framhålls att det saknas praxis till stora
delar av den behandlade frågeställningen och att spörsmålet är sparsamt
diskuterat i litteraturen. De synpunkter som framförs bygger på vissa allmänt
hållna motivuttalanden där man kan utläsa lagstiftarens inställning till
frågorna. I betänkandet redovisas slutsatsen att allemansrätten inte ger någon
allmän rätt till motoriserad färdsel i naturen och att allemansrätten
överhuvudtaget inte kan åberopas för att möjliggöra passage för motortrafik.

6.3 Översyn av regleringsområden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Vid en översyn av regleringsområden för |
| terrängkörning bör ytterligare regleringsområden i fjällen införas.|
| För vissa regleringsområden eller delar därav bör en mer skärpt|
| reglering av skotertrafiken införas (jfr avsnitt 6.4). Åtgärderna|
| bör genomföras efter samråd med berörda länsstyrelser och kommuner.|
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Nuvarande s.k. skoterförbudsområden i fjällen
enligt terrängkörningslagen skall benämnas regleringsområden. En utökning av
nuvarande regleringsområden föreslås. Regeringen föreslås avsätta fyra nya
regleringsområden (Kebnekaise, Sulitelma, Tjuoltadalen och Transtrandsfjällen)
och ge fyra befintliga områden (Dellikälvens dalgång, Frostviken, Hothagen och
Långfjället) utökade gränser. Restriktionerna skärps i vissa regleringsområden
och i områden som är skyddade enligt naturvårdslagen. I sex områden föreslås
rätten till generella undantag begränsas och anmälningsplikt för viss
skotertrafik införas.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Boverket,
Sametinget och Naturskyddsföreningen är positiva till att ytterligare
regleringsområden avsätts. Berörda länsstyrelser är kritiska mot flertalet
föreslagna nya och utökade områden. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
beredningen föreslagit alltför långtgående begränsningar. Även kommunerna, bl.a.
Arjeplogs kommun, Arvidsjaurs kommun och Storumans kommun, är i allmänhet
kritiska mot ytterligare regleringar. Svenska jägareförbundet,
skoterorganisationer och skoterklubbar är också kritiska.
Kommunförbundet anser att kommunernas åsikter och översiktsplaner skall vara
vägledande för regeringsbeslut om regleringsområden. Försvarsmakten anser att
föreslagna generella förbud i vissa områden inte bör innefatta militär
verksamhet. Försvarsmakten förutsätter att det i flera föreslagna
regleringsområden kan göras avsteg för övnings- och beredskapsverksamhet. Kungl.
Vetenskapsakademien förutsätter dispens för vetenskaplig forskning.
Skälen för regeringens bedömning: Bullret har ökat i naturen. Detta har
medfört att rekreationsområden med låg bullernivå är en knapp naturresurs. Det
är viktigt att bättre än hittills hushålla med de naturkvaliteter som är
förknippade med tystnad och stillhet. En mer hållbar utveckling i våra
fjällområden ställer ökade krav på åtgärder för att begränsa olika typer av
störningar och konflikter i dessa.
Miljövårdsberedningen anser att störningar och buller från motortrafiken i
väglösa fjällområden, framför allt från snöskotrar och luftfarkoster, håller på
att bli ett allt större hot mot riksintressen för naturvård och friluftsliv.
Samtidigt behövs såväl snöskotrar som flyg som transportmedel. Snöskoteråkningen
är viktig för framför allt lokalbefolkningens näringar och rekreation. Därutöver
är användningen av terrängfordon nödvändig för rennäringen och för tillsyn,
sjuktransporter, fjällräddningen och Försvarsmaktens verksamheter.
Fjällområdena skyddas genom bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Fjällen är av riksintresse med hänsyn
till områdenas natur- och kulturvärden samt för friluftslivet. Vidare ges i
bestämmelserna bl.a. skydd för mark- och vattenområden som är opåverkade eller
ekologiskt känsliga. För de s.k. obrutna fjällområdena finns dessutom ett
starkare skydd. Bl.a. får det inom dessa områden endast vidtas åtgärder som kan
ske utan att områdenas karaktär påverkas.
Förutsättningarna för terrängkörning med motordrivna fordon i fjällen har
ändrats påtagligt sedan regeringen på 1970-talet beslutade om nuvarande 12
skoterförbudsområden.
Användningen av motoriserade färdmedel i fjällen, främst terrängskotrar, har
ökat markant under de senaste decennierna. Dessa har mer än femfaldigats på 20
år. Från att i början främst nyttjats för yrkestrafik har terrängskotern
huvudsakligen kommit att användas för rekreation.
Syftet med den ursprungliga regleringen kan inte tillgodoses fullt ut med den
omfattande skotertrafik som nu förekommer. Regelverket rörande terrängkörning är
inte heller anpassat till en omfattande skotertrafik. Enligt
Miljövårdsberedningen förekommer det omfattande skotertrafik i vissa delar av de
nuvarande skoterförbudsområdena. I flera förbudsområden har länsstyrelserna
medgett undantag från förbuden för skoterleder. Enligt beredningen har det
anlagts ca 200 mil skoterleder i områdena.
De nuvarande områdena med förbud mot terrängkörning bör i fortsättningen
kallas regleringsområden.
I skrivelsen (skr. 1993/94:175) våren 1994 om åtgärder mot buller i
fjällområden och skärgårdar m.m. redovisades olika bullerbegränsande åtgärder i
värdefulla natur- och rekreationsområden bl.a. uppdrag om utökat skydd motbuller
från snöskotrarm.m. i vissa fjällområden.
Regeringen uppdrog därefter åt länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län att, med utgångspunkt i utredningens förslag
se över och precisera avgränsningen av de områden som behöver stärkt skydd mot
buller och att närmare överväga vilka regler som bör gälla i dessa områden.
Länsstyrelsernas redovisning tillgodosåg endast i mycket begränsad utsträckning
den i uppdraget uttalade ambitionen om ytterligare reglering av skotertrafiken.
Miljövårdsberedningen har övervägt olika typer av regelsystem för
snöskotertrafiken och därvid förordat en utökning av nuvarande förbudsområden.
Enligt Miljövårdsberedningen finns det för närvarande totalt ca 23 000 km2
regleringsområden beslutade av regeringen enligt 1 § terrängkörningslagen.
Beredningen föreslår en utökning med ca 3 000 km2. Beredningen föreslår dessutom
att ca 3 000 km2 av nya och befintliga regleringsområden ges ett starkare skydd
mot buller genom att även yrkestrafiken begränsas.
Miljövårdsberedningen anger olika typer av regleringsområden, nämligen orörda
områden med mycket starka begränsningar för motoriserade färdmedel, ostörda
områden med relativt starka begränsningar för skotertrafik och med endast få
eller inga skoterleder samt kanaliseringsområden som har omväxlande tysta
partier och mer bullriga stråk samt som kan ha gott om skoterleder.
Regeringen anser, i likhet med Miljövårdsberedningen och många
remissinstanser, att skyddet mot terrängtrafik i vissa fjällområden behöver
förstärkas och att ytterligare regleringsområden behöver beslutas. Regeringen
avser också att meddela särskilda föreskrifter, t.ex. för viss yrkestrafik, i
vissa områden med särskilda natur- och miljökvaliteter och med stora krav på
ostördhet. Invändningar mot en utökning av antalet regleringsområden har
framförts av länsstyrelser, kommuner samt Snofed och skoterklubbar. Regeringen
kommer därför att samråda med berörda länsstyrelser och kommuner innan beslut
fattas om avgränsning eller särskilda föreskrifter. För områden där
utredningsarbete pågår beträffande terrängkörningen anser regeringen att en
fortsatt lokal/regional process kan komma att övervägas. Vissa nationalparks-
bestämmelser kan behöva ses över.
När nya bestämmelser för terrängkörning införs behöver berörda länsstyrelser
se över bestämmelserna för nuvarande regleringsområden.
Regeringen anser att beredningens redovisade mål för enskilda områden bör
komma till uttryck i de särskilda föreskrifter som regeringen efter samråd med
berörda länsstyrelser och kommuner kommer att föreskriva för vissa områden.
I andra fjällområden kommer det att behövas regionala och lokala insatser för
att begränsa störningarna från skotertrafiken. Det kan gälla ökad kanalisering
av skotertrafiken samt inrättande av regionala och lokala regleringsområden.
Denna fråga behandlas i avsnitt 6.5.
Det ankommer på länsstyrelserna att tillgodose natur- och friluftsvärdena i
befintliga och tillkommande naturreservat vid sin hantering av terrängkörningen
i reservatsföreskrifter, vid dispensgivning och dragning av leder. Ett
motsvarande ansvar åligger på Naturvårdsverket vad gäller nationalparker.
En kommande uppföljning och utvärdering av den skärpta regleringen av
skotertrafiken behandlas under avsnitt 6.13.

6.4 Skärpt reglering i vissa områden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Inom de delar av fjällområdet för vilka |
| regeringen beslutar om förbud mot körning i terräng med motor- |
| drivet fordon får regeringen föreskriva att det krävs synnerliga|
| skäl för att medge undantag från förbudet. |
| Regeringens bedömning: Begränsningar för viss yrkestrafik i |
| regleringsområden bör kunna införas. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser ger stöd åt föreslagen skärpt
reglering i vissa områden, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Boverket, Sveriges
lantbruksuniversitet, Åre kommun, Kungl. Vetenskapsakademien och
Friluftsfrämjandet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att föreslagna
begränsningar av möjligheterna att köra i terrängen med motorfordon genom
skärpta restriktioner i vissa områden i princip är bra. Synnerliga skäl för
undantag bör dock begränsas till områden med särskilda föreskrifter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beredningen föreslagit alltför
långtgående begränsningar. Övriga länsstyrelser framför i huvudsak invändningar
rörande enskilda områden. Flera kommuner, bl.a. Arjeplogs, Arvidsjaurs och
Storumans kommuner, är kritiska mot ytterligare regleringar. Även Svenska
jägareförbundet, skoterorganisationer och skoterklubbar är kritiska.
Kommunförbundet anser att kommunernas åsikter och kommunala översiktsplaner
skall vara vägledande för regeringsbeslut om regleringsområden. Även
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att närmare utformning av regler för
områdena måste ske med lokalt och regionalt inflytande.
Naturvårdsverket, Sametinget, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Naturskyddsföreningen och Svenska världsnaturfonden förordar att regleringen av
terrängtrafiken bör skärpas ytterligare.
I fråga om föreslagna begränsningar för yrkestrafiken anser Försvarsmakten att
föreslagna generella förbud i vissa områden inte bör innefatta militär
verksamhet. Rikspolisstyrelsen förutsätter att personal för räddningstjänst
tillförsäkras oinskränkt rätt att vistas i regleringsområdena. Kungl.
Vetenskapsakademien förutsätter dispens för vetenskaplig forskning.
Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet anför liknande
synpunkter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen kan med stöd av 1 §
andra stycket terrängkörningslagen förbjuda all terrängkörning inom delar av
fjällområdet. Länsstyrelserna får med stöd av terrängkörningsförordningen medge
undantag från förbudet. Denna undantagsmöjlighet avser såväl enskilda fall som
undantag för fast anordnade leder.
De fjällområden som inrättats med stöd av denna bestämmelse har allmänt
betecknats som skoterförbudsområden. Inom områdena har det i regel funnits
möjlighet att i begränsad omfattning köra skoter. Därför bör dessa, som tidigare
nämnts, kallas regleringsområden.
Regeringens beslut att inrätta ett regleringsområde innebär endast en
geografisk avgränsning av området. Kvaliteten i fråga om tystnad och ostördhet
inom området bestäms av i vilken utsträckning länsstyrelserna beviljar enskilda
dispenser och undantag för skoterleder för terrängtrafik.Systemet bygger på att
en restriktiv hållning intas när det gäller dispenser för att syftet med
regleringsområdena skall uppfyllas och berörda riksintressen enligt
naturresurslagen tillgodoses. Nuvarande praxis har enligt regeringens mening
getts en alltför generös inriktning. Den innebär att det i regleringsområdena
inte har kunnat upprätthållas den kvalitet i fråga om tystnad och ostördhet som
varit avsikten.
Regeringen anser i likhet med Miljövårdsberedningen att det i vissa
regleringsområden av utpräglad vildmarkskaraktär bör kunna ställas särskilt höga
krav på bullerfrihet. För att nå det önskade målet för ostördhet i de delar av
fjällområdet som avses bör därför kraven för dispenser kunna ställas högre än
vad som nu är fallet. En sådan skärpning kan uppnås genom att 2 §
terrängkörningslagen (1975:1313) ändras så att regeringen får föreskriva att
kravet för undantag från förbud eller föreskrifter höjs från nuvarande särskilda
skäl till synnerliga skäl. En sådan skärpning kommer att leda till motsvarande
författningsförändringar i tillämpningsförordningen. En skärpning kan även komma
att beröra de verksamheter som i dag har generella undantag från förbuden.
Skärpningen innebär inte att möjligheterna för Försvarsmakten att utbilda och
öva krigsförband, liksom att utbilda och öva för medverkan i t.ex.
räddningstjänst, skall påtagligt förändras.
Samtidigt finns det behov att ha möjlighet att besluta om vissa undantag från
förbudet. Handläggningen av dessa frågor bör ske av en myndighet med
lokalkännedom. Länsstyrelsen har denna kännedom. Beslutsrätten för dispenser bör
därför ligga kvar på länsstyrelserna.
För dessa regleringsområden med särskilt unika bevarandevärden bör starka
begränsningar införas även vad gäller yrkestrafik. Det gäller nu undantagen
terrängkörning enligt 4, 6 och 7 §§ i terrängkörningsförordningen.
Bestämmelserna omfattar användning av terrängfordon i samband med arbeten för
gas- och kraftledningar, vatten eller avloppsledning samt radio- och
teleanläggning, hämtning av fällda djur och vid arbete inom vilthägn i direkt
samband med djuruppfödning samt användning vid projektering, byggande och
underhåll av väg samt vid skötsel- och anläggningsarbeten inom park-, idrotts-
och friluftsområden. Sådan yrkestrafik med terrängskoter bör inte vara generellt
undantagen utan bör endast få förekomma efter särskild dispens i enskilt fall.
Terrängkörningsförordningen bör ändras för att tillgodose detta syfte.

6.5 Kommunerna får inrätta regleringsområden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Kommuner bör ges möjlighet att inrätta |
| regleringsområden för terrängkörning. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Bl.a. Länstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker. Många
kommuner och skoterklubbar anser att inrättandet av eventuella regleringsområden
bör vara en kommunal angelägenhet. Några kommuner, bl.a.
Gällivare kommun och Krokoms kommun, framhåller problemen med skoterkörning i
tätorter.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällen är bl.a. viktiga för närrekreation
och dagsturturism. Konflikterna mellan olika intressen kan vara betydande även i
sådana områden. Regleringar av skotertrafiken är ofta en förutsättning för att
områdena skall behålla sina värden för rekreation och turism. Kommunerna har ett
stort ansvar för att tillgodose behovet av bullerfria områden.
Det är viktigt med ett ökat lokalt ansvarstagande för skotertrafiken. Lokala
insatser är nödvändiga för områden med konflikter när det gäller skotertrafik,
exempelvis kring anläggningar för turism och närområden till tätorter med många
snöskotrar. För att begränsa störningarna från terrängskotrar och i ökad
utsträckning kanalisera skotertrafiken bör kommunerna ges möjligheter att
inrätta regleringsområden på motsvarande sätt som länsstyrelsen har haft. En
ändring som tillgodoser detta syfte bör införas i 5 §
terrängkörningsförordningen (1978:594). I avsnitt 6.10.2 föreslås också att
medel anvisas för bidrag till anläggande av skoterleder m.m. i syfte att
kanalisera skotertrafiken och därmed begränsa störningar och konflikter.
Kommunerna har därutöver sedan tidigare haft möjlighet att reglera
skotertrafiken genom att avsätta kommunala naturreservat och genom lokala
trafikföreskrifter.
Kommunerna kan aktivt bidra till en mer hållbar utveckling när det gäller
skotertrafiken inte bara i fjällområdet utan även i inlandet.
Boverket har haft regeringens uppdrag att utarbeta råd och exempel för
bullerfrågornas behandling i den kommunala översiktsplaneringen i syfte att
minska bullret i natur- och rekreationsområden. Uppdraget kommer att redovisas i
Boken om översiktsplan , del 3 (Boverket 1996).

6.6 Regler om hänsyn till naturmiljön och viltet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Bestämmelser om hänsyn till naturmiljön |
| finns i terrängtrafikkungörelsen. Dessa bestämmelser bör inte föras|
| över till terrängkörningslagen. |
| De bestämmelser som finns i jaktlagen om förbud mot att ofreda |
| eller förfölja viltet är tillräckliga. Det behövs alltså inte någon|
| ytterligare reglering i detta hänseende. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Terrängkörningslagens regler skall
kompletteras med regler om hänsyn till naturmiljön och andra allmänna intressen.
Dessutom har beredningen föreslagit att terrängkörningskungörelsen kompletteras
med en bestämmelse om att det är förbjudet att med snöskoter följa spår av djur.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och vissa
länsstyrelser, tillstyrker förslaget att regler om hänsyn till naturmiljön och
andra allmänna intressen förs in i terrängkörningslagen. Riksantikvarieämbetet
vill införa även hänsyn till kulturmiljön i lagen. Kammarrätten i Sundsvall, som
avstyrker förslaget. och Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en
komplettering av lagen är onödig med hänsyn till bestämmelserna i
terrängtrafikkungörelsen.
Kammarrätten och Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker att det
införs en bestämmelse i terrängtrafikkungörelsen med förbud om att med snöskoter
följa spår av djur. Kammarrätten anser dock att förslaget först bör övervägas
ytterligare. Naturvårdsverket föreslår att jaktlagen i stället förtydligas.
Sametinget förutsätter att förslaget inte avser spår efter renar.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 36 § terängtrafikkungörelsen skall
den som färdas i terräng anpassa färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt så att
människor och djur inte störs i onödan och att skador på annans mark och
växtlighet undviks. Miljövårdsberedningen anser att denna regel i stället bör
tas in i terrängkörningslagen.
Terrängkörningslagen är att betrakta som en förbudslag. Terrängtrafik-
kungörelsen innehåller regler om terrängfordon, utrustning och om de särskilda
trafikregler som närmare gäller vid färd med motordrivet fordon i terräng. Till
trafikreglerna hör naturligt också grundläggande aktsamhetsregler.
Som tidigare har redovisats är de regler som ger möjlighet att med motorfordon
färdas i terräng inte samlade i en författning. När det gäller hänsynen till
naturen finns förutom bestämmelsen i terrängtrafikkungörelsen bestämmelser också
i naturvårdslagen. Inte heller dessa regler är tillräckliga för att avgöra vad
som gäller vid körning i terräng. Körning med terrängskoter i naturen kan inte
heller ske under åberopande av allemansrätten.
Eftersom regelsystemet är omfattande är det angeläget att alla de regler som
gäller för terrängkörning alltid beaktas vid sådan körning. Den av
Miljövårdsberedningen föreslagna ändringen, som för övrigt inte utgör en ändring
i sak, bör inte genomföras. Om bestämmelsen skulle föras in i
terrängkörningslagen skulle detta kunna bidra till intrycket av att den lagen
uttömmande reglerar vad som gäller vid färd med motordrivet fordon i terrängen.
Miljövårdsberedningen har även föreslagit att terrängtrafikkungörelsen
kompletteras med en bestämmelse om förbud mot att med snöskoter följa spår av
djur. Beredningen har som motiv för förslaget framfört att förbudet i jaktlagen
att spåra vilt med snöskoter gäller om syftet är jakt och att detta förhållande
medför tillämpningproblem. I 5 § andra stycket jaktlagen finns emellertid ett
förbud mot att ofreda eller förfölja viltet. Detta förbud är, till skillnad från
bestämmelsen i 31 § jaktlagen generellt och tar inte sikte på jakt. Bestämmelsen
gäller således även vid spårning av djur med t.ex. snöskoter. Den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot bestämmelsen döms till böter. Ännu en
föreskrift på detta område gör inte lagstiftningen mer ändamålsenlig. Tvärtom
skapas enligt regeringens mening onödiga konkurrensproblem vid tilllämpningen.
Förslaget bör därför inte genomföras.

6.7 Skotertrafik på jordbruks- och skogsmark

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett allmänt förbud införs i terrängkörnings-|
| lagen mot körning med motordrivet fordon på jordbruksmark om det|
| sker för annat ändamål än för jord- eller skogsbrukets behov. |
| Förbudet gäller dock inte om det är uppenbart att körning kan ske|
| utan risk för skada på marken. |
| Regeringens bedömning: Reglerna för terrängkörning i skogsmark bör|
| förtydligas och anpassas till nya skogsbruksmetoder vad gäller |
| begreppet ung- och plantskog. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag vad gäller reglering av terrängkörning på jordbruksmark.
Miljövårdsberedningen har dock föreslagit att körning skall få ske med
markägarens tillstånd.
Ett allmänt förbud föreslås mot körning på snötäckt skogsmark med plant- och
ungskog om inte uppenbar risk för skada på skogen föreligger eller utan
tillstånd av markägaren.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall,
Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, vissa
kommuner och Kommunförbundet, tillstyrker förslaget om förbud mot terrängkörning
på jordbruksmark. Hovrätten i Övre Norrland och Vägverket anser att oklarhet
föreligger beträffande markägarens tillstånd. Även Jordbruksverket, som
tillstyrker i princip, anser också att definitionen är oklar. Sametinget och
Samernas riksförbund, som tillstyrker, anser att renskötseln skall undantas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att förslaget kan utgå eftersom frågan
redan är reglerad. Sveriges lantbruksuniversitet, vissa kommuner och Snofed
avstyrker.
Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Kopparbergs
och Norrbottens län, vissa kommuner och Kommunförbundet tillstyrker förslaget om
ändrade bestämmelser gällande förbudet mot terrängkörning i plant- och ungskog.
Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över förslaget framhåller dock att
författningsförslaget behöver förtydligas. Hovrätten i Övre Norrland och
Lantbrukarnas riksförbund anser att oklarhet föreligger vad gäller markägarens
tillstånd. Skogsstyrelsen, som tillstyrker, anser att definitionen av plant- och
ungskog är oklar eftersom terrängkörningsförordningens bestämmelser inte täcker
nya föryngringsmetoder i skogen. Även Skogsägarnas riksförbund anser att
förordningen bör förtydligas med hänsyn till ändrade skötselmetoder. Sametinget
och Samernas riksförbund, som tillstyrker, anser att renskötseln skall undantas.
Fastighetsverket, som tillstyrker, motsätter sig restriktioner som kan beröra
skogsbrukets nyttotrafik. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att
förslaget kan utgå eftersom frågan redan är reglerad. Kammarrätten i Sundsvall,
Sveriges lantbruksuniversitet och Snofed avstyrker. Kammarrätten anser att
begränsningarna redan nu kan göras med stöd av gällande bestämmelser.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Vid upprepad körning med
terrängskoter på snötäckt jordbruksmark finns det risk för att snön packas
hårdare till följd av fordonens tyngd än vad som eljest sker. Detta blir
särskilt påtagligt när skoterleder dras över jordbruksmark. Den ökande trafik
som blir följden av en sådan kanalisering ökar dessutom risken för skador. Den
öppna brukade marken är lättillgänglig för snöskoteråkande. Snöpackning till
följd av skotertrafik kan medföra senare snömältning och tjällossning av
markunderlaget än vad som annars skulle vara fallet. Gröda eller annan
vegetation kan ta skada av detta. Växtodlingssäsongen och brukandet av marken
kan komma att påverkas negativt. Det finns även risk för att
täckdikningssystemen kan ta skada av det ökade marktrycket.
I betänkandet har inte lämnats någon definition av begreppet jordbruksmark.
För att ett förbud mot att köra på jordbruksmark skall kunna genomföras fordras
att det finns tillräckliga möjligheter att bedöma vad som är sådan mark. Med
jordbruksmark menas, enligt 1 § lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
sådan åker- och betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som
jordbruksfastighet. I svensk standard för ägoklassificering av mark för jordbruk
och skogsbruk (SCB Meddelanden i samordningsfrågor 1981:4) definieras åkermark
som mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och
som är lämplig att plöjas. Som betesmark definieras mark som används eller
lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas. Begreppet
jordbruksmark bör inte ges någon annan innebörd i detta sammanhang. Även om
begreppet jordbruksmark får anses vara tillräckligt klart kan gränserna för
jordbruksmark vara svåra att uppfatta. Emellertid gäller vid all vistelse i
naturen och vid färd med fordon i terrängen i synnerhet att det finns krav på
att iaktta försiktighet. En regel av innebörden att det är förbjudet att köra på
snötäckt jordbruksmark, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk
för skada på jordbruksmarken betonar ytterligare de försiktighetskrav som redan
gäller vid all motoriserad färd i terrängen och stärker därigenom skyddet för
näringens mark. Förbudet är motiverat främst av hänsyn till näringen.
Ett längre gående förbud än det nu föreslagna, vilket kan ses som en tydligt
markerad försiktighetsregel, skulle innebära ett generellt förbud för
skotertrafik på jordbruksmark. Regeringen anser att konsekvenserna av införandet
av ett sådant förbud blir alltför omfattande.
Erforderliga undantag för försvarets verksamhet kan göras med stöd av
terrängkörningsförordningen.
Regeringen gör bedömningen att terrängkörningslagen enbart skall innehålla
offentligrättsliga regler och inte regler av civilrättslig karaktär. Det innebär
att regler om medgivande från markägaren inte bör tas med i lagen vare sig för
körning på jordbruksmark eller skogsmark. Som tidigare har redovisats skyddar
bestämmelserna i lagen främst allmänna intressen. Överträdelser i förhållande
till enskilda intressen regleras främst på annat sätt. Det intresse som i första
hand gör sig gällande för den enskilde är ersättning för skador. I de fall
markägaren har medgett körningen kan som tidigare redovisats i avsnitt 6.2
överträdelse av terrängkörningslagens bestämmelser påverka bedömningen om skade-
ståndsgrundande vållande har förekommit.
De undantag från förbudet mot terrängkörning som behövs vid anordnandet av
fasta leder för terrängskotrar kan beslutas med stöd av bestämmelserna i i
terrängkörningsförordningen både när det gäller jordbruksmark och skogsmark.
Anordnandet av sådana leder torde dessutom kräva medgivande från markägaren.
Riksdagens beslut år 1993 om en ny skogspolitik innebär bl.a. att för-
yngringsmetoderna numera kan vara mera varierade och mindre enhetliga än
tidigare. Flera remissinstanser har framhållit att med dagens mera varierade
skogsbruk har det blivit avsevärt svårare att bedöma om det uppstår skada på
skogsföryngringen eller inte vid snöskoterkörning. Nu gällande undantag från
förbudet mot körning med snöskoter på skogsmark med plant- och ungskog inträder
om det är uppenbart att det inte finns någon risk för skada. Regeringen anser
mot den bakgrunden att terrängkörningsförordningen bör ändras så att det klart
framgår när förbudet gäller. Förordningstexten bör utformas så att det klart
framgår att körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jord-
bruk och skogsbruk är förbjuden på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog
vars medelhöjd över snötäcket är lägre än 2 meter. Avsikten är att i
förordningen närmare precisera hur plant- och ungskogens medelhöjd skall
uppskattas. Av vad som tidigare anförts framgår att markägarens medgivande
förutsätts för viss terrängkörning. Liksom hittills skall förbudet inte gälla
viss typ av näringsverksamhet eller tjänst, t.ex. räddningstjänst eller
skogsbruk.

6.8 Terrängkörning på enskild väg

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Det bör förtydligas att trafik med |
| motordrivet fordon på enskild väg är förbjuden om inte vägens ägare|
| har gett tillstånd till denna trafik. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens bedömning: Snöskotertrafik på enskild väg är förbjuden
redan med gällande lagstiftning
Remissinstanserna: Miljövårdsberedningens syn om att regler inte behöver
införas i terrängkörningslagen, eftersom frågan redan är reglerad, delas av
bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i
Västernorrlands län och Snofed. Skogsägarnas riksförbund anser att det är moti-
verat att införa regler om skoterkörning på skogsbilvägar i
terrängkörningslagen. Även Lantbrukarnas riksförbund anser att detta bör framgå
av lagen. Naturvårdsverket anser att ett generellt förbud bör införas i väg-
trafiklagstiftningen. Sveriges lantbruksuniversitet, som avstyrker, anser att
förslaget inte är tillräckligt väl analyserat.
Skälen för regeringens bedömning: I betänkandet Skoterkörning på jordbruks-
och skogsmark (SOU 1994:16) föreslogs att det i terrängkörningslagen skall
införas ett förbud mot skotertrafik på snötäckt enskild väg om inte väghållaren
gett sitt tillstånd. Miljövårdsberedningen gör den bedömningen att sådan trafik
är förbjuden redan med gällande lagstiftning och att någon reglering inte
behöver ske i terrängkörningslagen.
Trafik med snöskoter på snötäckt, oplogad skogsväg kan leda till så omfattande
tjäle i vägkroppen att angelägna virkestransporter försenas eller omöjliggörs i
samband med tjällossningen. Som Miljövårdsberedningen och Naturvårdsverket
påpekar står det emellertid inte var och en fritt att färdas med motordrivet
fordon på enskilda vägar. Detta gäller oavsett om vägen är snötäckt eller inte.
Enligt 151 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) ankommer det sålunda på vägens
ägare att avgöra om trafik med motordrivna fordon eller visst slag av sådana
fordon får äga rum.
Att frågan över huvud taget har aktualiserats tyder på att bestämmelsen är
otydlig och kanske även mindre känd. Regeringen har mot den bakgrunden för
avsikt att i förtydligande syfte ändra bestämmelsen så att det klart framgår att
trafik med motordrivet fordon på enskild väg är förbjuden om inte vägens ägare
har gett tillstånd till denna trafik.

6.9 Hastighetsbegränsning för terrängskotrar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En generell hastighetsbegränsning på 50 |
| km/tim för terrängskotrar bör införas. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissutfallet är starkt splittrat. Flera remissinstanser
tillstyrker en begränsning till 50 km/tim bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Väg-
och trafikinstitutet, Sametinget, Naturvårdsverket, flera länsstyrelser bl.a.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, samt några kommuner. Vissa instanser förordar
en begränsning till 70 km/tim, bl.a. Rikspolisstyrelsen, som dock inte har någon
erinran mot 50 km/tim, Länsstyrelsen i Norrbottens län samt flera kommuner.
Många remissinstanser påtalar svårigheterna med övervakning. Vägverket anser att
effekterna blir små av en hastighetsbegränsning.
Flera remissinstanser avstyrker en generell hastighetsbegränsning, bl.a.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Kommunförbundet, vissa kommuner samt
skoterorganisationer och skoterklubbar. Svårigheterna med övervakning anför
bl.a. som motiv. Skoterorganisationerna vill i stället ha lokala
hastighetsbegränsningar.
Skälen för regeringens bedömning: Redan år 1975 lämnades i rapporten
Motortrafik i terräng förslag om en generell hastighetsbegränsning, framför allt
för att minska bulleravgivningen. Den tekniska utvecklingen av snöskotrarna har
medfört att dessa, under gynnsamma betingelser när det gäller underlaget, kan nå
en betydande hastighet, långt över 100 km/tim. Tidigare fanns en frivillig
överenskommelse mellan Kommunikationsdepartementet och Svenska Snöskoterleve-
rantörernas Branschorganisation om att begränsa snöskotrarnas effekt genom att
inte importera starkare maskiner än 50 hk. Detta hade en återhållande verkan
också på hastigheten. Körstil och hastighet påverkades också av reklam som
betonade utflykter och familjeanvändning i stället för snöskotrarnas styrka och
fart. Överenskommelsen träffades år 1981 men frångicks definitivt år 1992, då
allt fler starka maskiner började importeras. Dagens marknadsföring betonar mer
skotrarnas effekt och fart.
Regeringen anser att det av säkerhets- och miljöskäl, främst för att begränsa
bullerstörningarna, samt för att begränsa konflikterna gentemot övrigt
friluftsliv är befogat att införa en generell hastighetsgräns för
terrängskotrar, i synnerhet som det inte finns någon frivillig effektbegränsning
av snöskotrar. Såväl buller som utsläpp av föroreningar har samband med
hastigheten. De säkerhetsmässiga aspekterna gäller såväl förare och passagerare
som annan friluftsverksamhet. Vid normal användning av terrängskoter i terräng
är det knappast möjligt och inte heller nödvändigt att i de flesta fall framföra
normala skotrar med högre hastighet än 50 km/tim. Bestämmelser om en sådan
hastighetsbegränsning bör införas i terrängtrafikkungörelsen (1972:594).
Därutöver har kommunen möjlighet att införa lokala regler om lägre hastighet i
tätbebyggt område och länsstyrelsen inom regleringsområden och områden som
skyddas enligt naturvårdslagen (1969:822). Naturvårdsverket kan dessutom reglera
hastigheten i nationalparker.

6.10 Skoterleder m.m.

6.10.1 Medel för anläggande av skoterleder m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: För att åstadkomma en bättre kanalisering|
| av skotertrafiken och därmed påtagliga miljöförbättringar kommer|
| regeringen att föreslå att medel anvisas för en treårsperiod som|
| bidrag till anläggande av skoterleder och andra anläggningar för|
| skotertrafik samt för informationsinsatser. Bidrag bör kunna |
| lämnas med högst 50 % av kostnaderna. Regeringen återkommer till|
| riksdagen i denna fråga i budgetpropositionen hösten 1996. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget.
Kommunförbundet och flera kommuner anser att staten även bör svara för
kostnaderna för underhållet. Arvidsjaurs och Kiruna kommun anser att bidrag bör
utgå för hela kostnaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att bidraget bör
förenas med åtagande från sökanden att svara för underhållet. Riksrevisions-
verket, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Västernorrlands län är kritiska.
Riksrevisionsverket framhåller att kostnaden för förslaget inte har klarlagts.
Naturvårdsverket, som förordar en årlig skoteravgift, är positivt till bidrag
endast i det fall terrängkörningen enbart tillåts på skoterleder. Verket är dock
berett att åta sig fördelningen av medel.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är angeläget att
kanalisera skotertrafiken för att minska bullerstörningar och konflikter med
andra intressen, t.ex. friluftsliv. Även kring turistanläggningar och i
anslutning till tätorter i Norrland finns det ibland skäl att separera
skotertrafiken. Även andra förslag till åtgärder, t.ex. kommunala
regleringsområden, syftar till att styra skotertrafiken till särskilda leder i
större omfattning än för närvarande. Detta kräver en utbyggnad av
skoterledsnätet och därmed ökade resurser.
Regeringen avser därför att i budgetpropositionen 1996 föreslå att medel
anvisas för en treårsperiod som bidrag till kostnaderna till uppbyggnad av
skoterleder och andra anläggningar för skotertrafiken, t.ex. terminaler, samt
för information. Bidrag bör kunna lämnas med högst 50 % av kostnaderna.
Regeringen avser att lämna ett uppdrag till berörda länsstyrelser om att från
kommunerna begära in ett underlag för prioritering av de medel som kommer att
tillföras respektive län för att anlägga skoterleder m.m.
Statsbidrag bör i första hand ges för skoterleder och andra anläggningar för
skotertrafik som har angetts i den kommunala planeringen eller som efter samråd
med kommun prioriterats av länsstyrelsen. Självfallet bör lederna ha varit
föremål för en samrådsprocess med markägare. Sådana skoterleder skall
prioriteras som ingår i områden där terrängkörning regleras till skoterleder
eller som syftar till att lösa konflikter mellan olika intressen. I samband med
utbyggnad av skoterleder eller inrättande av regleringsområden kan också
särskilda informationsinsatser komma att behövas.
Staten bör svara för kostnaderna för utbyggnad av de skoterleder som inrättas
inom de av regeringen beslutade regleringsområdena. För övriga skoterleder m.m.
är det viktigt att de som i första hand utnyttjar lednätet tar ett
kostnadsansvar för såväl anläggande som underhåll av skoterleder.
Skoterklubbarna utför för närvarande ett betydelsefullt frivilligt arbete med
skoterleder. Byggande och underhåll av skoterleder ger också vissa syssel-
sättningseffekter. Bl.a. i Norrbottens län har skoterleder anlagts med
ALU-medel.

6.10.2 Samråd enligt naturvårdslagen för fast anordnande av skoterleder

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med |
| länsstyrelsen bör införas för anläggande av fast led för körning med|
| terrängskoter. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Beredningen har förslagit att regeringen skall
införa ett obligatoriskt samråd för fast anordnande av skoterleder utanför
detaljplanelagt område och att samrådet skall kunna delegeras till kommun när
det inte gäller statens mark.
Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker samråd med länsstyrelsen.
Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan bör regleras genom en särskild
bestämmelse i naturvårdslagen. Kammarrätten är också positiv till att i vissa
områden delegera samrådet till kommunen. Flera kommuner, bl.a. Härjedalens,
Krokoms, Gällivare och Storumans kommuner, anser att samrådet i stället bör ske
med kommunen. Även Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör övervägas att
utanför statens mark lägga samrådet direkt på kommunen. Boverket vill ha
klarlagt om delegationen skall vara av generell karaktär. Lantbrukarnas
riksförbund framhåller att det alltid krävs överenskommelse med markägare eller
nyttjanderättshavare för att anlägga fasta leder.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att en viktig åtgärd för
att begränsa bullerstörningarna från snöskotrar i fjällen är att i ökad
utsträckning kanalisera skotertrafiken till särskilda skoterleder. Det finns i
dag ett stort antal skoterleder och ett stort intresse för att anlägga
ytterligare sådana. Skoterleder påverkar naturmiljön och kan medföra påtagliga
förändringar i fråga om tystnad och ostördhet.
Kommunerna har det primära ansvaret för planeringen av marken, vattnet och den
lokala miljön. Den kommunala planeringen enligt plan- och bygglagen (1987:10)
har sådana förfaranderegler som gör den lämplig att använda för att få till
stånd den dialog som eftersträvas. Enligt regeringens mening kan det vara
lämpligt att behandla skoterleder i den kommunala översiktsplaneringen. Någon
formell anknytning till plan- och bygglagen anser regeringen dock inte
erforderlig.
För att ytterst garantera att de allmänna intressena beaktas föreslår Miljö-
vårdsberedningen att det bör införas en särskild samrådsskyldighet vid
anläggande av fasta snöskoterleder. Med hänsyn till att det här handlar om
frågor som till stor del påverkar naturmiljön bör en sådan skyldighet regleras
med stöd av naturvårdslagen (1964:822).
Enligt 20 § första stycket, första meningen naturvårdslagen skall samråd med
länsstyrelsen ske innan arbetsföretag som kan komma att väsentligt ändra
naturmiljön utförs. Enligt paragrafens andra mening kan regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer föreskriva att anmälan för samråd alltid skall
göras i fråga om särskilda arbetsföretag. I 20 § andra stycket finns dessutom
möjligheter till ingripanden.
Regeringen avser att komplettera naturvårdsförordningen (1976:484) med
bestämmelser om obligatorisk anmälan för samråd för fast anordnade leder för
terrängskotrar. Regeringen gör mot bakgrund av detta bedömningen att det saknas
anledning att i naturvårdslagen ta in särskilda bestämmelser om skoterleder.
Markägarens medgivande fordras för anordnande av ifrågavarande fasta leder.

6.10.3 Samråd inför beslut om skoterleder i regleringsområden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Länsstyrelsen bör samråda med Natur- |
| vårdsverket före beslut om undantag för skoterled i regleringsom-|
| råde. Naturvårdsverket bör ges möjlighet att överklaga länsstyrel-|
| sens beslut till regeringen. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning. Beslut om undantag för skoterled i regleringsområden bör fattas i
samråd med Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. I första hand tillstyrker
centrala myndigheter, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Boverket och
Naturvårdsverket. Även Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län,
några kommuner, Lantbrukarnas riksförbund och Svenska turistföreningen
tillstyrker. Kommunerna Dorotea och Storuman förutsätter att även kommunen skall
ingå i samrådskretsen. Kritiska är Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens
län, flertalet kommuner och skoterorganisationerna. Kommunerna, som uttalat
kritik mot att samråda med Naturvårdsverket, anser att samrådet i stället bör
ske med länsstyrelsen. Jokkmokks kommun förordar att samrådet i stället skall
ske med skogsvårdsstyrelsen.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen kan besluta att terrängkörning är
förbjuden i områden i fjällen med stöd av 1 § andra stycket
terrängkörningslagen. Länsstyrelsen får med stöd av 2 § terrängkörningslagen och
5 § terrängkörningsförordningen medge undantag från förbudet för individuella
dispenser och för skoterleder. Naturvårdsverket får överklaga länsstyrelsens
beslut till allmän förvaltningsdomstol.
Regeringens beslut om att inrätta ett regleringssområde innebär enbart en
geografisk avgränsning. Kvaliteten i området bestäms bl.a. av vilka störningar
som förekommer i området. Detta bestäms av i vad mån länsstyrelsen tillåter
skoterleder och beviljar dispenser inom regleringsområdet. Systemet förutsätter
att länsstyrelsen är restriktiv mot terrängkörning i regleringsområdena för att
syftet med regleringen skall tillgodoses. Berörda länsstyrelser har emellertid i
inte så liten utsträckning medgett undantag i regleringsområdena.
För att kunna garantera kvaliteten i tillkommande och befintliga regle-
ringsområden avser regeringen att stärka det centrala myndighetsansvaret vad
gäller beslut om skoterleder i regleringsområden.
Det bör därför finnas starka skäl för att medge undantag för terrängkörning i
regleringsområdena i fjällen. I fortsättningen bör det, som framgår av avsnitt
6.4, kunna införas krav på synnerliga skäl för att medge sådana undantag.
Regeringen kommer att ändra terrängkörningsförordningen så att beslut om
undantag för skoterleder i regleringsområden skall fattas efter samråd med
Naturvårdsverket. Verket kommer samtidigt att få möjlighet att överklaga dessa
beslut till regeringen.

6.10.4 Fjällsäkerhet på skoterleder

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att i |
| samverkan med Fjällsäkerhetsrådet klarlägga hur säkerheten skall|
| tillgodoses på skoterleder som anläggs med statligt stöd utanför|
| det statliga ledsystemet. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har kommenterat förslaget om säkerhet på
leder. Länsstyrelsen i Norrbottens län, vissa kommuner och Snofed tillstyrker
förslaget. Flera skoterklubbar anser att säkerheten kan skötas av
fjällräddningen i samverkan med skoterklubbarna.
Skälen för regeringens bedömning: Det är viktigt att en god säkerhet kan
upprätthållas på skoterleder oavsett vem som är huvudman för leden. I miljöer
som fjällen med snabbt skiftande väderförhållanden ställs särskilda krav på
säkerheten. Viktigt för säkerheten är att skoterleder har god kvalitet och att
de underhålls kontinuerligt. Ansvaret för säkerheten bör klarläggas. Det är
naturligt att Naturvårdsverket i samverkan med Fjällsäkerhetsrådet får i uppdrag
att klarlägga hur säkerheten skall tillgodoses på sådana skoterleder i fjällen
som har annan huvudman än staten. Berörda kommuner och intresseorganisationer
kommer att få delta i arbetet.

6.11 Reglering av terrängskotertrafik i känsliga skärgårdsområden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Det är angeläget att berörda länsstyrelser|
| överväger behovet av att inrätta regleringsområden i känsliga |
| skärgårdsområden. Kommunerna får möjlighet att inrätta sådana |
| regleringsområden. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket tillstyrker att länsstyrelserna inför
liknande bestämmelser som i Norrbottens län. Även Kammarrätten i Sundsvalls
kommun tillstyrker. Länstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att även kan införas
för andra liknande områden av riksintresse.
Skälen för regeringens bedömning: Skärgårdsområden kan vara väl så känsliga
som fjällområden när det gäller störningar från t.ex. motordrivna fordon. De
erfarenheter som vunnits av de begränsningar som Länsstyrelsen i Norrbottens län
har infört i länets kust- och skärgårdsområden har varit positiva. Även andra
berörda länsstyrelser bör närmare överväga de begränsningar av skotertrafiken
som är motiverade från såväl allmänna naturvårds- och kulturmiljövårdssynpunkter
som för att begränsa främst bullerstörningar i känsliga skärgårdsområden. Det
bör ske i nära samarbete med kommunala myndigheter.
Genom ändrade bestämmelser i terrängkörningsförordningen föreslås i avsnitt
6.5 att även kommunerna skall få möjlighet att inrätta regleringsområden vad
avser terrängkörning. Härigenom ökas det lokala ansvarstagandet att reglera
körningen med terrängfordon. Kommunerna kan därmed inrätta regleringsområden i
känsliga skärgårdsområden.

6.12 Skärpta bestämmelser för överträdelser av terrängkörningslagen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet |
| bryter mot bestämmelserna i terrängkörningslagen eller förbud |
| eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till |
| böter. Om gärningen är ringa skall inte dömas till ansvar. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Miljövårdsberedningen har dock inte föreslagit något undantag för ringa
fall och har föreslagit att fängelse skall ingå i straffskalan. Beredningen har
vidare föreslagit att naturvårdsvakternas befogenheter skall utvidgas till att
även omfatta områden enligt 1 § första stycket terrängkörningslagen.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker, bl.a. Hovrätten och
Kammarrätten i Sundsvall, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Kopparbergs län och
vissa kommuner. Hovrätten anser att ringa gärningar bör vara straffria.
Kammarrätten anser att det är angeläget att lagstiftaren klarlägger vilka
rättigheter markägaren kan hävda. Riksrevisionsverket anser att inte bara
påföljden påverkar efterlevnaden; risken för upptäckt är minimal. Länsstyrelsen
i Norrbottens län, Arvidsjaurs kommun och Snofed tillstyrker straffskärpning men
avvisar fängelse. Kalix kommun avstyrker.
Skälen för regeringens förslag: Påföljden för överträdelse av
terrängkörningslagen (1973:1313) är enligt nuvarande bestämmelse i 4 §
penningböter. Denna påföljd infördes år 1986 efter att tidigare ha utgjorts av
dagsböter. Motivet för ändringen var att förenkla lagföringen vid vissa
trafikförseelser som kunde anses vara av ordningskaraktär (jfr prop. 1986/87:34
om vissa delegeringsfrågor på vägtrafikens område).
Överträdelser av lagen har emellertid inte kommit att tillhöra de brott för
vilka ordningsbot kan föreläggas, eftersom Riksåklagaren inte har utfärdat några
bestämmelser på området (jfr. Riksåklagarens beslut om ordningsbot för vissa
brott, SFS 1991:2047). Någon ändring i detta hänseende är heller inte
förestående. Från Riksåklagaren har under hand inhämtats att överträdelser av
terrängkörninglagen inte är av sådan frekvens, kanske beroende på
övervakningsproblem, att det för närvarande finns fog för att föra upp brotten
på listan om ordningsbot.
Syftet med ändringen kan således sägas ha förfallit. Det finns därför
anledning att återgå till den tidigare gällande påföljden, böter. Återgången
till böter medför även att sanktionen kommer att stå i bättre överensstämmelse
med sanktionen för likartade brott enligt naturvårdslagen (1964:822). Liksom
enligt nuvarande bestämmelse bör gärningar som är att bedöma som ringa undantas
från det straffbara området.
Det finns för närvarande ca 20 naturvårdsvakter vilka huvudsakligen verkar i
fjällvärlden. De personella resurserna är således mycket begränsade. Regeringen
anser mot den bakgrunden att det inte är möjligt att utöka naturvårdsvakternas
geografiska kompetensområde på det sätt som Miljövårdsberedningen har
föreslagit. Det är heller inte lämpligt att utan närmare utredning utöka
naturvårdsvakternas polisiära befogenhet.

6.13 Uppföljning och utvärdering av regleringen i fjällområdet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Berörda länsstyrelser bör ges i uppdrag att|
| i samråd med Naturvårdsverket göra en årlig uppföljning av |
| föreslagen reglering av terrängkörningen i fjällen, bl.a. i fråga|
| om kommunernas arbete med regleringsområden. År 2001 bör en mer |
| samlad utvärdering och redovisning ske avseende lokalt och |
| regionalt arbete med regleringen av färdseln med fordon i |
| terrängen. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat frågan. Krokoms
kommun har uttalat sig positivt till förslaget. Åre kommun anser att tiden är
för kort för kommunerna för att utföra erforderligt arbete innan utvärdering
skall ske.
Skälen för regeringens bedömning: Ansvaret för att användningen av
terränggående fordon inte leder till förslitning eller störningar för andra
intressen kommer framdeles att åvila en större krets än tidigare. Det är viktigt
att följa upp att de föreslagna förändringarna får avsedd effekt. Det är därför
angeläget att det samlade arbetet om reglering av färdseln med terrängfordon
utvärderas. Berörda länsstyrelser kommer att ges i uppdrag att i samråd med
Naturvårdsverket göra en årlig uppföljning av utvecklingen på området, bl.a. när
det gäller kommunernas arbete med regleringsområden.
Regeringen bedömer att en samlad redovisning och utvärdering bör ske efter
ungefär fyra år. Om problemen då i allt väsentligt skulle kvarstå kan regeringen
komma att överväga en mer skärpt reglering.

7 Miljökrav på terrängskotrar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En första nivå av obligatoriska avgaskrav|
| bör införas för nya terrängskotrar från och med den 1 juli 1998.|
| Regeringen avser att inom kort anmäla ett sådant förslag till EG-|
| kommissionen och WTO-sekretariatet. |
--------------------------------------------------------------------

Miljöklassutredningens förslag: Ett system med tre miljöklasser föreslås
införas för terrängskotrar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att
införa miljökrav på terrängskotrar. Till dessa hör Statskontoret, Vägverket,
Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska kommunförbundet,
Naturskyddsföreningen och Sametinget. Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att en
positiv effekt av förslagen om sänkta bulleremissioner är att de minskar risken
för hörselskador och medför en förbättring av arbetsmiljön för dem som använder
skotern yrkesmässigt. Kommerskollegium anser att förslaget inte är
proportionerligt i förhållande till det angivna syftet. Arjeplogs kommun,
Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges snöskoterägares riksorganisation
(Snofed) avstyrker förslaget. AB Svensk Bilprovning (ASB) anser att införandet
av ett miljöklassystem bör anstå till dess att bättre underlag föreligger
beträffande gränsvärden och provmetoder. Många remissinstanser pekar på
betydelsen av internationell harmonisering, i första hand på nordisk nivå och
med USA och Kanada. Till dessa hör Kammarrätten i Sundsvall, Kommerskollegium.
Närings- och teknikutvecklingsverket, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Arjeplogs. Arvidsjaurs, Borlänge, Krokoms, Sorsele och Älvdalens kommuner, ASB,
Nordiska snöskoterrådet, SIS- Standardiseringen i Sverige och Snofed. Sveriges
snöfordonsleverantörer ser positivt på ökad miljöanpassning av snöskotrar men
förespråkar att förslaget skjuts på framtiden tills en harmonisering kan ske.
Skälen för regeringens bedömning: Frihet från buller och avgaser är en viktig
kvalitet i fjällområdena. Terrängskotrar är i detta sammanhang ett problem
eftersom bullret kan vara betydande och avgasutsläppen kan ge upphov till lokalt
höga halter av främst kolväten.

Buller

Många människor söker sig till fjäll, skärgårdar och skogslandet bl.a. för att
de uppskattar de bullerfria miljöerna. I sådana områden upplevs även relativt
låga bullernivåer som störande. I dessa områden är motordrivna farkoster den
viktigaste källan till störande buller. Genom den ökande användningen av bl.a.
terrängskotrar blir det allt svårare att finna ostörda miljöer i fjällen och
deras närområde.
I betänkandet Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97) konstaterade
Miljöklassutredningen att det finns flera utrustningsdetaljer som kan åtgärdas i
syfte att minska snöskotrarnas bulleremissioner.

Avgaser

Avgörande för utsläppens storlek och sammansättning är att snöskotrar med ett
fåtal undantag drivs med tvåtaktsmotorer. Ett viktigt motiv till detta är att
tvåtaktsmotorn har hög driftsäkerhet. Kostnaden är dessutom lägre.
I Länsstyrelsens i Västerbottens län rapport Snöskotrar i naturen (Ds 1994:36)
har länsstyrelsen utgått från Naturvårdsverkets rapport Luftföroreningar från
arbetsfordon - Handlingslinjer vid beräkningar av luftföroreningar.
Beräkningarna som avsåg år 1988, uppdaterades enligt nedan av
Miljöklassutredningen.

Emissioner i ton/år från snöskotertrafiken i Sverige

--------------------------------------------------------------------
|Förorening |Snöskotrar |Snöskotrar |Summa |
| |friluftsändamål |yrkestrafik | |
--------------------------------------------------------------------
|Kolväten | 9 750 | 7 500 | 17 250 |
|Kolmonoxid | 19 500 | 15 000 | 34 500 |
|Kväveoxider | 145 | 100 | 245 |
|Partiklar | 245 | 190 | 435 |
|Svaveldioxid | 2 | 3 | 5 |
|Koldioxid | 19 440 | 32 400 | 51 840 |
--------------------------------------------------------------------

De redovisade utsläppsmängderna från snöskotertrafiken utgör en liten del av
totalutsläppen i Sverige. Regionalt sett är dock skotertrafiken en av de
viktigaste källorna till utsläpp av kolväten i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. I samma område är bidraget till utsläppen av kväveoxider,
svaveldioxid och koldioxid betydande.
Lokalt har mycket höga halter av luftföroreningar uppmätts nära hårt
trafikerade skoterleder. Exempelvis har bensenhalter över såväl tyska som
brittiska gränsvärden uppmätts.
Terrängskotrarnas betydelse för lokala och regionala utsläpp motiverar att
avgaskrav införs. Som ovan redovisats lämnar de även ett mindre bidrag till de
nationella utsläppen. Enligt regeringens redovisning i Vår miljö - miljöarbetet
under året (skr. 1995/96:120, bet. 1995/96:JoU17) minskar nu utsläppen av
kolväten, kolmonoxid, kväveoxider och partiklar bl.a. på grund av åtgärder mot
utsläpp från vägtrafiken. Ett värdefullt bidrag till ytterligare
utsläppsminskningar kan erhållas genom åtgärder mot andra grupper av fordon, som
sammantaget utgör en betydande källa till luftföroreningar. Förutom förslag om
avgaskrav för snöskotrar avser regeringen att inom kort lägga fram förslag till
avgaskrav för båtmotorer. Beslut om gemensamma utsläppskrav för vissa
dieseldrivna arbetsmaskiner som skall införas under år 1997 kommer troligen att
beslutas av Europeiska unionens råd i juni 1996. Gemensamma regler om avgaskrav
för motorcyklar och mopeder kommer också inom kort att antas inom EU. Arbetet
med att minska utsläppen av luftföroreningar utökas därmed till att omfatta allt
fler fordonsgrupper.
Miljöklassutredningen föreslog ett system med tre miljöklasser, varav
miljöklass 3 i stort sett omfattade dagens skotrar och miljöklass 2 en
tekniknivå som utredningen ansåg vara möjlig att uppnå genom en optimering av
dagens tvåtaktsmotorer. Miljöklass 1 förutsatte en utvecklad tvåtaktsteknik
eller en övergång till fyrtaktsmotorer.
Regeringen bedömer att det efter år 2000 kan komma att finnas gemensamma
kravnivåer som kan tillämpas för terrängskotrar. Därmed är det inte troligt att
en nationell svensk standard motsvarande Miljöklassutredningens förslag till
miljöklass 1 kan införas. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att
miljökrav för terrängskotrar inledningsvis införs genom att nya terrängskotrar
efter ett visst datum skall uppfylla bestämda krav. Frågan om ett system med
flera miljöklasser kan därmed anstå till dess att internationellt etablerade
kravnivåer kan utnyttjas i systemet.
Regeringen avser nu att anmäla ett förslag till svenska regler om
obligatoriska buller- och avgaskrav för terrängskotrar i de anmälningsprocedurer
för förslag till tekniska regler som finns i EG och enligt GATT-avtalet. De
kravnivåer som kommer att anmälas grundas på Miljöklassutredningens förslag till
krav i miljöklass 2.

8 Behörighetskrav för förare av terrängskoter

8.1 Körkortskrav

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: För att få framföra terrängskoter skall det|
| krävas traktorkort eller körkort. Bestämmelser om behörighetskrav|
| införs i körkortslagen (1977:477). |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överenstämmer med regeringens.
Miljövårdsberedningen föreslog även ett tillägg till straffbestämmelserna i 3 §
trafikbrottslagen (1951:649).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att
behörighetskrav med lägst traktorkort införs. Det gäller bl.a. Rikspolis-
styrelsen, Vägverket, Sametinget, Naturvårdsverket, flertalet länsstyrelser,
Kommunförbundet, vissa kommuner och Svemo. Kammarrätten i Sundsvall förordar en
ny körkortsklass. Kritiska är bl.a. Länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län, vissa kommuner samt skoterorganisationer och skoterklubbar.
Skälen för regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen har i rapporten Projekt för
översyn av skotertrafiken (RPS rapport 1993:5) föreslagit att en form av
obligatoriskt förarbevis för terrängskoter införs. Motiven till detta var att
försöka bryta olycksfallsutvecklingen genom att öka kunskapsnivån hos förarna.
Efter att ha tagit del av remissynpunkterna föreslog Rikspolisstyrelsen att
lägst traktorkort bör krävas för att få framföra terrängskoter.
Rikspolisstyrelsen har fått stöd för sitt förslag i betänkandet Skoterkörning på
jordbruks- och skogsmark (SOU 1994:16) som menar att en obligatorisk
förarutbildning ger tillfredställande kunskaper om gällande regler hos
snöskoterförarna men också om terrängens olika förutsättningar för körning.
Kraven på skoterföraren måste anpassas till faktiska förhållanden för att
bryta en icke önskad utveckling när det gäller regelöverträdelser. Detta innebär
att kraven på skoterföraren bör skärpas utöver vad som gäller i dag. Det enda
krav som för närvarande ställs är att föraren har fyllt 16 år. Regeringen finner
det inte motiverat att införa en särskild förarbehörighet för snöskotrar och
andra terrängskotrar i körkortslagen (1977:477). Sedan lagens tillkomst har
också behovet av behörighetskrav för förare av andra fordon än motorcykel,
personbil, lastbil och buss lösts inom ramen för gällande förarbehörigheter. Så
är t.ex. den som har B-behörighet behörig att köra terrängvagn liksom vissa
tyngre motorredskap. Kraven på förare av sådana fordon borde vara större än de
som ställs på förare av snöskoter, men de kräver ändå ingen egen körkortsklass.
Med utgångspunkt i körkortslagens kompetenskrav är det därför omotiverat att
särskilja just terrängskotrar och att införa en särskild förarbehörighet för
detta fordonslag. Genom att kräva traktorkort eller körkort av den som framför
terrängskoter markeras att skoterkörning är något som kräver ansvarstagande och
kunskap. En sådan reglering gör sanktionsmöjligheterna vid regelöverträdelser
tydligare genom att körkortslagens bestämmelser, om bl.a. återkallelse, varning
m.m., kan tillämpas. Regeringen finner i likhet med flertalet remissinstanser
att behörighetskraven för att framföra terrängskoter bör skärpas och att krav om
lägst traktorkort bör införas i körkortslagen.
Flera remissinstanser har invänt att kravet på körkort eller traktorkort kan
innebära problem för ett fåtal avlägset eller väglöst boende äldre personer med
lång skotervana vars körskicklighet inte kan ifrågasättas.
Bestämmelserna i 101 § körkortsförordningen (1972:722) innebär bl.a. att
undantag från 4 § körkortslagen om krav på körkort eller traktorkort för att få
framföra traktor kan medges i enskilda fall om det finns synnerliga skäl och om
det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Regeringen finner att bestämmelsen
kan utvidgas till att gälla även kravet i den föreslagna 2 a § körkortslagen på
körkort eller traktorkort för att få framföra terrängskoter. Kravet på
traktorkort torde dock inte vara oöverstigligt.
Kravet på körkort eller traktorkort innebär att straffbestämmelserna i
körkortslagen och i trafikbrottslagen (1951:649) måste ses över. Dessa ändringar
behöver övervägas ytterligare. Regeringen återkommer i denna fråga.

8.2 Förarlicens för skoterförare

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: En särskild förarlicens bör införas för förare|
| av terrängskoter. Utformningen av en sådan licens bör emellertid|
| först utredas närmare. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: För att få köra terrängskoter skall - utöver
traktorkort eller körkort - även krävas en särskild förarlicens. Utbildning och
examination skall genomföras efter auktorisation från Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en obligatorisk
förarlicens. Samtliga länsstyrelser och ett flertal kommuner tillstyrker.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och vissa kommuner anser att förarlicensen skall
gälla även för utländska besökare. Snofed är positiv till en obligatorisk licens
i skoterklubbarnas regi. Vägverket, Jokkmokks kommun och Grossistförbundet
Svensk handel avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: I likhet med Miljövårdsberedningen anser
regeringen att snöskoterkörning ställer påtagliga krav på särskilda kunskaper
för att öka säkerheten och minska de problem som beror på okunnighet. Det är
rimligt att samhället får en garanti för att förare av terrängskoter har en
adekvat utbildning vad gäller framför allt miljöhänsyn och säkerhetsfrågor.
Regeringens anser, i likhet med beredningen, att det bör ställas krav på
skoterförarna i form av en förarlicens. Inrättandet av ett krav på förarlicens
väcker dock en rad frågor om t.ex. kunskapskrav, kunskapskontroll, registrering
och övergångsbestämmelser.
Skoterföreningarna har i flera år bedrivit en på många sätt förtjänstfull
frivillig utbildning av skoterförare. Det är angeläget att denna resurs tas till
vara i det fortsatta arbetet. Utfärdandet av en förarlicens är en sådan
myndighetsutövning som inte kan överlåtas till en organisation eller
samfällighet utan stöd av lag (11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen).
Någon sådan organisation har Miljövårdsberedningen inte pekat ut. Frågan om
registrering av förarlicenser har inte heller fått en tillfredsställande
lösning.
Ett alternativ kan vara att låta den lokala polismyndigheten utfärda
licenserna, medan skoterföreningarna svarar för utbildningen. En sådan
konstruktion har t.ex. föreslagits i departementspromemorian Snöskotern i
naturen (Ds 1994:36). En sådan ny uppgift för polisen - eller någon annan
myndighet - kräver emellertid överväganden om befintliga resurser och kostnader
för verksamheten. En inte oväsentlig aspekt i sammanhanget är den att
utbildningsinsatsen kan förväntas bli intensiv i ett inledningsskede. Detta kan
dessutom kräva ytterligare överväganden om övergångsbestämmelser eller liknande.
Regeringen bedömer att dessa frågor behöver utredas närmare. Regeringen avser
därför att återkomma i frågan om genomförandet av krav på en förarlicens.
Regeringen avsikt är att framdeles införa en obligatorisk förarlicens.
Skoterförare bör i avvaktan härpå stimuleras att genomgå den frivilliga
utbildningen.

9 Luftfartyg i fjällen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedöming: Luftfartsverket bör ges i uppdrag att, i |
| samarbete med bl.a. Naturvårdsverket och Försvarsmakten, se över|
| behovet av ytterligare restriktioner för överflygningar med |
| luftfartyg i fjällen. Vissa bestämmelser i |
| luftfartslagstiftningen om landning bör ses över av |
| Luftfartsverket. Berörda länsstyrelser bör ges i uppdrag att se |
| över restriktioner för landning i olika regleringsområden. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Landningsförbud föreslås i ett flertal
områden. Restriktioner för överflygning bör utredas av Luftfartverket i samråd
med Naturvårdsverket.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket,
Naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen, anser att flygverksamheten i
fjällen bör begränsas. Luftfartsverket, som är beredd att tillsammans med
Naturvårdsverket göra en översyn av restriktionerna för flyget, anför att vissa
frågor först bör utredas. Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan om
överflygning bör utredas ytterligare. Flera remissinstanser, bl.a.
Försvarsmakten, Sametinget, Länsstyrelsen i Norrbottens län och flygets
organisationer, har framfört kritik och anser att restriktioner rörande
flygtrafiken inte bör införas eller utredas närmare. Boverket påpekar vissa
oklarheter vad gäller flyget i naturresurslagens och luftfartslagens
bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning: Flygtrafiken utgör en av bullerkällorna i
fjällen. Regeringen anser att det med anledning av Miljövårdsberedningens
förslag och remisssynpunkterna finns skäl att se över behovet av ytterligare
restriktioner för flyget i känsliga fjällområden. Regeringen anser, i likhet med
Miljövårdsberedningen och remissinstanserna, att nu gällande och föreslagna
restriktioner för överflygning bör utredas vidare av Luftfartsverket i samarbete
med bl.a. Naturvårdsverket och Försvarsmakten.
I regeringens uppdrag till berörda myndigheter kommer att ingå att belysa
konsekvenserna för flygets del.
I samband med regeringens översyn av regleringsområdena vad gäller terräng-
körning kommer regeringen att uppdra åt berörda länsstyrelser att se över
restriktioner beträffande landning med luftfartyg i olika regleringsområden i
syfte att begränsa störningar från flyget så att områdenas karaktär av ostördhet
kan upprätthållas. Luftfartsverket har i sitt remisssvar anfört att det finns
behov att ändra bestämmelserna i luftfartslagstiftningen vad gäller begreppet
tillfällig landning. Det är en central fråga för flygverksamhet i fjällen.
Regeringen avser att uppdra åt Luftfartsverket att göra en sådan översyn. Denna
bör bl.a. utgöra underlag för länsstyrelsernas bedömning.

10 Rennäringen

10.1 Nuvarande förhållanden

Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437).
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län.
Bruttoarealen av de svenska renbetesmarkerna uppgår till ca 165 000 km2. När
bruttoarealen reducerats med vattenområden, högfjällsimpediment samt bebyggd och
odlad mark återstår en nettoareal på ca 137 000 km2. Renbetesmarken omfattar i
runda tal en tredjedel av Sveriges totala yta. Vinterbetesmarkernas omfattning
är omtvistad inom vissa delar av området.
De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer. Det
finns ca 900 rennäringsföretag i 51 samebyar.
Samernas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den
sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för samer
att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten
ingår bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten
tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Rätten får
dock endast utövas av den som är medlem i en sameby.
I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får användas för
renbete och om betestiden längd. Renskötseln får bedrivas hela året på de s.k.
åretruntmarkerna i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför
odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder
bedrivs under våren, sommaren eller hösten om marken antingen utgör renbetesland
eller tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark).
Renskötsel får vidare bedrivas hela året på renbetesfjällen i Jämtlands län och
inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992
tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.
De s.k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden den 1
oktober - den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken nedanför
odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och renbetesfjällen där
renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår. Vid
renräkningar och i renlängder registreras vinterhjorden, dvs. den renhjord man i
huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvningssäsong. Enligt
renlängderna fanns det 292 000 renar år 1988. Länsstyrelsen bestämmer det högsta
antal renar som får hållas på bete i en sameby. När renantalet fastställs skall
hänsyn tas till andra intressen. Länsstyrelsen kan besluta om inskränkningar i
betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller för att annars främja
renskötseln. Om samebyn har fler renar än länsstyrelsen beslutat, kan
länsstyrelsen vid vite förelägga byn att minska renantalet till det tillåtna.
Samebyns renar skall räknas varje år. Sker inte detta kan länsstyrelsen vid vite
förelägga en sameby att genomföra renräkningen. Samebyn skall underrätta
länsstyrelsen om tid och plats för byns renräkning så att länsstyrelsen vid
behov kan utse någon att närvara vid renräkningen. Samebyns renräkning ligger
till grund för den renlängd som skall upprättas. I renlängden skall ägarna till
de räknade renarna anges. Samebyarnas renlängder ligger till grund för det
företagsregister som förs av Jordbruksverket.
För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som medlemmar.
Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad mellan sådana byar i
särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer renskötseln inom byns betesområde och
företräder medlemmarna i bl.a. frågor som rör renskötselrätten.
Samebyn har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta
renskötseln. Samebymedlems rätt att delta i beslut om hur byn skall styras
utövas på bystämman. För att leda renskötseln inom byn och ombesörja de
gemensamma arbeten som behövs finns en styrelse som utses av bystämman. Byns
kostnader för renskötseln fördelas mellan renägarna efter reninnehavet.
Vid renskötselns utövande skall hänsyn tas till andra intressen. Renarna skall
såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller att
annars vålla skada eller olägenhet. Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
intressen vid utövande av renskötseln. Föreskrifterna får dock inte vara så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Länsstyrelsen
meddelar de förelägganden eller förbud som behövs för att föreskrifterna om
hänsynen skall efterlevas. Om länsstyrelsen meddelar föreläggande eller förbud
får länsstyrelsen även sätta ut vite. Om renar uppehåller sig på mark när
renskötsel inte får bedrivas där kan länsstyrelsen vid vite förelägga samebyn
att föra bort renarna.
Den som äger eller brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela året får
vid användningen av marken inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för
renskötseln. Mark får dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller
för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Renbetesmark har
mot ersättning tagits i anspråk för företag som prövats enligt vattenlagen eller
gruvlagstiftningen. Genom bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. har renskötseln getts en starkare ställning vid avvägningar
mot andra intressen vid intressekonflikter om markens användning.
Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i en sameby får
upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på kronomark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av länsstyrelserna. Den
upplåtelseavgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan samebyarna och
samefonden. Inom nationalparkerna är det Naturvårdsverket som svarar för
markupplåtelserna.
Statens jordbruksverk är central myndighet för rennäringsfrågor. De med
rennäringen sammanhängande regionala frågorna handhas av länsstyrelsen. Beslut i
rennäringsfrågor fattas inom länsstyrelsen av en särskild rennäringsdelegation.
Till skillnad mot de tidigare strikt myndighetsreglerade lappbyarna har de
nuvarande samebyarna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för
renskötseln har överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas
renar skall vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter
med gemensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser
skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill organisera sin
verksamhet.

10.2 Central rennäringsmyndighet och rennäringspolitiska frågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedöming: Det centrala myndighetsansvaret för |
| rennäringen bör ligga kvar på Jordbruksverket. Sametinget har |
| också ett särskilt ansvar för att styra utvecklingen av |
| rennäringen. Någon kommitté med uppgift att utreda förslag till en|
| rennäringspolitik behövs inte. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Det centrala myndighetsansvaret
för rennäringen föreslås överföras från Jordbruksverket till Glesbygdsverket. En
kommitté tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till en rennäringspolitik.
Remissinstanserna: Remissutfallet i fråga om det centrala ansvaret för
rennäringen är splittrat. Jordbruksverket, Glesbygdsverket, Naturvårdsverket och
vissa kommuner tillstyrker. Hovrätten för Övre Norrland och Länsstyrelsen i
Jämtlands län tillstyrker med tvekan. Hovrätten och Kammarrätten i Sundsvall,
som också är tveksam, anser att frågan bör utredas ytterligare. Enligt Boverket
och Länsstyrelsen i Västerbottens län bör frågan behandlas i den föreslagna
rennäringspolitiska utredningen. Sametinget och Boverket anser att Sametinget
bör övervägas som renäringsmyndighet. Vissa instanser påtalar risken för
splittring. Flera remissinstanser är kritiska eller avstyrker. Det gäller
Sveriges lantbruksuniversitet, Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län samt vissa kommuner. Även Samernas riksförbund avstyrker och anser att
ändringen leder till en förvirrad situation. Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Arjeplogs och Kiruna kommuner anser att rennäringsfunktionen bör flyttas till
Norrbotten.
I stort sett samtliga remissinstanser, bl.a. Sametinget, Jordbruksverket och
länsstyrelserna, är positiva till att en rennäringspolitisk kommitté tillsätts.
Sveriges lantbruksuniversitet och Glesbygdsverket är tveksamma. Glesbygdsverket
anser att det i stället bör bildas en beredning som är underställd regeringen.
Samernas riksförbund avstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Statens jordbruksverk är central
förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Enligt 1 § förordningen (1996:148)
med instruktion för Statens jordbruksverk skall verket inom rennäringens område
arbeta aktivt för en konkurrenskraftig, miljöanpassad och djurskyddsanpassad
livsmedelsproduktion.
Jordbruksverkets arbetsbörda har ökat med anledning av Sveriges inträde i EU.
Detta har enligt Miljövårdsberedningen medfört att rennäringsfrågorna inte fått
den prioritet som vore önskvärd. För att ge större tyngd åt rennäringsfrågorna
bör enligt beredningen ansvaret flyttas till en myndighet där dessa frågor kan
ges större utrymme. Glesbygdsverket är enligt beredningen den lämpligaste
förvaltningsmyndigheten för rennäringsfrågorna. Verket är en förhållandevis
liten myndighet vilket innebär att rennäringsfrågorna skulle få en relativt sett
stor tyngd i myndigheten.
Regeringen gör följande bedömning. Efter en omorganisation av Jordbruksverket
våren 1995 handläggs rennäringsfrågor främst på företagsenheten och
kontrollenheten. Även miljö-, smittskydds-, djurhälso-, landskaps- och
informationsenheterna berörs av rennäringsfrågor. Jordbruksverkets
arbetsuppgifter inom rennäringsområdet avser rena näringsfrågor, miljöfrågor,
administration av pristillägg och ersättningar på grund av Tjernobylolyckan,
rådgivning, utbildning, information, köttklassificering och lånegarantier. Som
en följd av bland annat prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur har verket
under senare år utfört ett antal utredningsuppdrag.
I och med Sveriges medlemskap i EU kan startstöd utgå till rennäringsföretag
liksom stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter.
Dessa stöd handlägges också av Jordbruksverket. Rennäringsfrågorna sträcker sig
således över ett flertal verksamheter. Omfattningen av varje delverksamhet är
dock oftast liten. Den nuvarande resursåtgången kan beräknas till fem
årsarbetskrafter, där en tämligen omfattande arbetsuppgift är handläggningen av
överklaganden av länsstyrelsens beslut i rennäringsfrågor. Regeringen föreslår
emellertid nu i avsnitt 10.8 att den centrala rennäringsmyndigheten befrias från
dessa arbetsuppgifter. Resursbehovet kommer därmed att minska.
Ren och produkter av ren omfattas av EU:s bestämmelser om jordbruksprodukter.
Vissa med EU-medlemskapet sammanhängande frågor berörande rennäringen har därför
sådant samband med Jordbruksverkets arbetsuppgifter att de inte kan frikopplas
från verkets ansvarsområde. Jordbruksverket har vidare ansvaret för hanteringen
av de för all animalieproduktion övergripande frågorna om veterinärmedicin och
djurskydd samt frågor om biologisk mångfald. Glesbygdsverket har däremot en
allmän samhällsplaneringsprofil med inriktning på utrednings-, informations-
och projektverksamhet. Verket har inget primärt engagemang inom djurproduktion,
biologi och ekologi. Enligt förordningen (1990:1008) med instruktion för
Glesbygdsverket har verket nämligen till uppgift att stödja utvecklingen för och
lämna förslag till förbättringar med avseende på glesbygds- och
landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden i olika delar av landet.
Tyngdpunkten i arbetet skall avse skogslänens inre delar och skärgårdsområdena.
Dessutom har verket under senare år fått nya och utökade uppgifer i samband med
EG:s strukturfonder. De resurser som skulle kunna överföras från Jordbruksverket
till Glesbygdsverket är begränsade. Av statsfinansiella skäl kan andra resurser
inte tillföras Glesbygdsverket. Verkets kompetens vad gäller rennäringsfrågor
skulle därmed bli begränsad.
Enligt regeringen bör, mot bakgrund av ovanstående, Jordbruksverket även i
fortsättningen vara central myndighet för rennäringsfrågor. Regeringen anser att
rennäringsfrågornas hantering inom verket bör särskilt uppmärksammas vid en
utvärdering av den under år 1995 genomförda omorganisationen.
Miljövårdsberedningen föreslår att det tillsätts en kommitté med uppgift att
utarbeta förslag till en rennäringspolitik. Enligt beredningen bör behovet av
utökad stimulans och stöd till binäringar inom rennäringen för att förbättra
ekonomin inom rennäringsföretagen särskilt övervägas. Samebyarnas ställning och
verksamhet bör belysas. Frågan om breddad sysselsättning inom samebyns ram bör
övervägas. Ett vidgat samebybegrepp skulle nämligen innebära att fler samer kan
vara verksamma inom olika binäringar till renskötseln, men fortfarande inom
ramen för samebyn.
Regeringen gör följande bedömning. Rennäringskommittén presenterade sina
förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Kommitténs förslag har
behandlats av regeringen och riksdagen vid olika tillfällen, senast i prop.
1992/93:32 om samerna och samisk kultur. Samerättsutredningens olika förslag i
betänkandena (SOU 1989:41) Samerätt och sameting samt (SOU 1990:91) Samerätt och
samiskt språk behandlades också i den nämnda propositionen. Lantbruksstyrelsens
rapport Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi, som bl.a. tog
upp frågan om samebyns rätt att bedriva annan ekonomisk verksamhet än
renskötsel, behandlades också i den propositionen. Regeringen föreslog i
propositionen att de medlemmar i en sameby som vill bedriva annan verksamhet än
renskötsel får göra det enskilt eller i bolagsform. Riksdagen godtog förslaget
(bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115). Det statsfinansiella läget tillåter inte
ökade bidrag till rennäringen och dess binäringar. Sametinget disponerar numera
s.k. mål 6 - medel inom ramen för av EU medfinansierade regionalpolitiska stöd
för bl.a. utveckling av rennäringen. Under perioden 1995-1999 står 8 miljoner
kronor per år från EU till förfogande för ändamålet. Eftersom Sametinget
beslutar om hur medlen skall användas har näringen själv möjligheter att styra
hur rennäringen bör utvecklas. Det torde i dessa hänseenden vara en fördel för
samerna och rennäringen om utvecklingen sker under Sametingets ledning.

10.3 Miljömål för rennäringen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I rennäringslagen föreskrivs som miljömål att|
| rennäringen skall bedrivas så att naturbetesmarkernas långsiktiga|
| produktionsförmåga upprätthålls och att markerna uthålligt ger en|
| god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker. Jordbruks-
verket anser att frågan om miljömål bör diskuteras i den föreslagna
rennäringspolitiska kommittén. Kammarrätten i Sundsvall, som avstyrker, anser
att det är principiellt betänkligt att i lag föreskriva att en näring skall ha
ett visst mål.
Skälen för regeringens förslag: Renskötsel är en areell näring som bedrivs
extensivt i den norra delen av Sverige. Enligt 65 § första stycket ren-
näringslagen (1971:437) skall vid renskötselns utövande skälig hänsyn tas till
andra intressen. I paragrafens andra och tredje stycke preciseras närmare på
vilket sätt bevakning och flyttning skall ske för att renarna inte skall vålla
skada eller olägenhet.
Det kan vid renskötselns utövande förekomma konflikter med naturvårdens
intressen, särskilt med hänsyn till den rationalisering och mekanisering som
skett inom rennäringen under de senaste decennierna. Därtill kommer att
renskötseln i stor utsträckning bedrivs på marker som är särskilt känsliga för
påverkan. För att förtydliga den skyldighet som rennäringen liksom andra
näringar har när det gäller att ta skälig hänsyn till andra intressen infördes
efter förslag i prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. i 65 a §
rennäringslagen en bestämmelse som ger regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer bemyndigande att meddela föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötselns
utövande. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att avsevärd olägenhet
för renskötseln uppkommer. Bestämmelsen i 65 a § rennäringslagen innebär att det
ställs krav på rennäringen att verksamheten bedrivs på det sätt som naturen tål
i ett långsiktigt perspektiv.
Miljövårdsberedningen anser att renskötseln tydligare måste accepteras som en
areell näring och jämställas med jordbruket och skogsbruket både vad gäller
förutsättningarna för dess bedrivande och dess hänsynstagande till miljön.
Beredningen föreslår därför att ett miljömål fastställs för rennäringen.
Näringen skall enligt beredningens förslag bedrivas med hänsyn till
naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa uthålligt ger
god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bibehålls.
Jordbruksverket har i sin aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av
den biologiska mångfalden inom rennäringen föreslagit ett liknande övergripande
miljömål för rennäringen.
Även om den samiska kulturen och rennäringen är starkt förenade med varandra
är det rimligt att betrakta rennäringen som en med andra areella näringar
jämställd näring. För att betona detta bör därför enligt regeringens uppfattning
rennäringslagen kompletteras med ett miljömål i enlighet med
Miljövårdsberedningens förslag. Miljömålet innebär att samebyarnas betesuttag,
renantal och hjordsammansättning skall vara anpassade till betesmarkernas
långsiktiga produktionsförmåga och bevarandet av den biologiska mångfalden. Ett
uppfyllande av detta miljömål är en mycket viktig fråga för såväl rennäringens
framtid som för den biologiska mångfalden. Därigenom bidrar detta miljömål
också till att stärka en verksamhet som är av central betydelse för att
långsiktigt säkra den samiska kulturen. Miljömålet innebär samtidigt att kraven
på hänsynstagandet till miljön vid rennäringens utövande görs tydliga. Hänsynen
gäller inte enbart själva renbetet utan även påverkan på naturmiljön av
rennäringens anläggningar och driftsformer.
Regeringen finner i likhet med Miljövårdsberedningen att bestämmelserna i
rennäringslagstiftningen i övrigt är tillräckliga för att åtgärda och förebygga
skador på miljön.

10.4 Renbetesfrågor m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Ny metod för renbetesinventering bör |
| utvecklas i enlighet med tidigare upplagt program. I samband |
| med översynen av det svenska miljöersättningsprogrammet för jord-|
| bruksnäringen kommer att övervägas om rennäringen även kan omfattas|
| av miljöstöd. Berörda länsstyrelser bör ges i uppdrag att i samråd|
| med berörda samebyar upprätta åtgärdsprogram för överbetade områden.|
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Renbetesinventeringar skall utgöra grunden när
högsta renantal fastställs. Inventeringarna skall bedrivas med högsta prioritet.
Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Sametinget bör utreda hur en kombination
av prisstöd och miljöstöd kan utformas för miljöförbättrande åtgärder i
renskötseln. Rådgivning och stimulansåtgärder bör utvecklas. Överensstämmer med
regeringens bedömning beträffande åtgärdsprogram för överbetade områden.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Sametinget, Glesbygdsverket
och Samernas riksförbund, tillstyrker att renbetesinventeringar genomförs.
Jordbruksverket är positivt till att länsstyrelserna för diskussioner med same-
byarna om betesproblemen. För närvarande saknas metod att effektivt fördela
betestrycket till olika områden. Sveriges lantbruksuniversitet anser att
betesinventeringar enligt nuvarande metoder är otillräckliga för att fastställa
högsta renantal.
Positiva synpunkter vad avser ekonomisk stimulans lämnas av bl.a. Sametinget,
Naturvårdsverket och Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt
vissa kommuner. Jordbruksverket anser att målen för rennäringspolitiken först
bör läggas fast och frågan om stöd bör därför behandlas av den
rennäringspolitiska kommittén. Sveriges lantbruksuniversitet anser att
stödåtgärder kan leda till ökat renantal.
Skälen för regeringens bedömning:

Renbetesinventeringar

Länsstyrelsen bestämmer enligt 15 § rennäringslagen (1971:437) det högsta antal
renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. När det högsta
tillåtna renantalet bestäms skall hänsyn även tas till andra intressen.
Renantalet har tidigare varierat starkt mellan goda och dåliga betesår. Genom
modern stödutfodring, ofta med statligt bidrag, har under senare år dessa
fluktuationer minskat. På längre sikt varierar renantalet även genom
födoresursernas bärkraft. Ett problem för rennäringen som Miljövårdsberedningen
tagit upp är den fördröjning som finns mellan den nedgång i renarnas födoresurs
som beror på överbetning och det aktuella renantalet. Trots överbetning kan
renantalet fortsätta att öka under en period för att sedan mycket snabbt gå ned
som en följd av betesbrist. På grund av klimatet kan det ta mycket lång tid för
renbetet att återhämta sig efter en överbetning. Detta påverkar självfallet
möjligheten att bygga upp samebyns renantal till en storlek som ger tillräcklig
ekonomisk avkastning. Det är således angeläget att överbetning snabbt kan
konstateras och att renantalet då snabbt kan minskas. För att fastställa be-
tesmarkernas kapacitet erfordras renbetesinventeringar.
Det är enligt Miljövårdsberedningen angeläget att en enhetlig grund för att
fastställa högsta renantal inom olika delar av renskötselområdet skyndsamt
utarbetas. Normen bör baseras på vegetationens långsiktiga produktionsförmåga,
bevarandet av den biologiska mångfalden och hänsynen till andra intressen. En
viktig faktor i detta sammanhang är vad som avses med vegetationens produktion,
nämligen den potentiella produktionsförmågan eller produktionen under ett visst
betestryck. Dessutom förekommer en stor variation i produktion mellan åren
baserade på variationer i klimatet och liknande. Enligt Miljövårdsberedningen
bör ett medelvärde uppskattas av olika vegetationstypers produktionsförmåga.
Detta produktionsmedelvärde skall årligen kunna betas utan att vegetationstypen
ändrar karaktär. Markens produktionsförmåga sätter enligt beredningen den yttre
gränsen för att fastställa renantalet. Av hänsyn till den biologiska mångfalden
och andra intressen måste emellertid en snävare gräns för renantalet sättas. Vid
renbetesinventeringarna måste således en kvantifiering ske av andra begränsande
faktorer än enbart växternas produktionsförmåga av renbete. Det är enligt
Miljövårdsberedningen inte möjligt att en gång för alla hitta det rätta och
slutliga svaret vad gäller högsta tillåtna renantal för varje sameby. Kunskapen
om renbetesväxternas tillväxtdynamik kommer att påkalla behov av revideringar i
framtiden. En målinriktad metodutveckling kan enligt Miljövårdsberedningen ge
betydligt bättre beslutsunderlag än vad som finns i dag. Enligt beredningen är
det av betydelse att renbetesinventeringarna genomförs skyndsamt. Beredningen är
dock medveten om att det inte är helt lätt att finna en av samtliga intressen
accepterad metod för renbetesinventeringar.
I skrivelse den 17 mars 1994 (rskr. 1993/94:186) har riksdagens talman anmält
riksdagens beslut med anledning av bostadsutskottets betänkande
(bet. 1993/94:BoU11) Anslag till främjande av rennäringen m.m. Beslutet innebär
bl.a. att riksdagen som sin mening har gett regeringen till känna vad utskottet
har anfört om renbetesinvetering. Utskottet har uttalat att det är viktigt att
arbetet med renbetsinventeringar fortsätter. Inventeringarna måste utföras så
att de kan tjäna sitt syfte, dvs. utgöra underlag för fastställande av högsta
renantal inom varje sameby. Det är också viktigt att den metod som används ger
ett adekvat och vederhäftigt resultat. Metoden eller metoderna måste därför
förankras hos rennäringen, skogsbruket och naturvården. Med hänsyn till
angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter
inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för
inventeringsarbetet. Även andra åtgärder i syfte att skapa en bra balans mellan
renantalet och betestillgången, t.ex. att basera renantalet efter renarnas
slaktvikt, kan behöva övervägas. En redovisning av vidtagna åtgärder bör
föreläggas riksdagen.
Regeringen uppdrog, mot bakgrund av riksdagens tillkännagivnade, åt Jord-
bruksverket att utarbeta en plan för renbetesinventeringar och därvid ange
lämpliga metoder för inventeringarna.
Jordbruksverket fann att det saknades kunskapsunderlag för ett snabbt beslut
om lämplig inventeringsmetodik. Regeringen ansåg i prop. 1994/95:100 bil. 10 att
det är angeläget att en inventeringsmetod skapas som kan användas både för
rennäringens behov och för miljöövervakning i övrigt. Jordbruksverket borde
därför fortsätta sitt utvecklingsarbete i samarbete med Naturvårdsverket,
Sametinget och berörda länsstyrelser. Riksdagen godtog vad regeringen anfört
(bet. 1994/95:BoU16, rskr. 1994/95:272). Det pågår således ett arbete med att
utveckla en ny metod för renbetesinventeringar som skall kunna användas som en
del i ett beslutsunderlag för att fastställa högsta tillåtna renantal och
dessutom ge kunskaper för miljöövervakning.
Regeringen avser att återkomma till frågan om lämplig inventeringsmetodik när
myndigheternas utvecklingsarbete har slutförts. Regeringen bedömer att en ny
inventeringsmetodik kan redovisas i budgetpropositionen hösten 1997.
Av hänsyn till den faktiska betestillgången över en längre tidsperiod är det
viktigt att det fastställda renantalet inte överskrids. Den 1 juli 1993 infördes
ett antal bestämmelser i rennäringslagen som ger förbättrade möjligheter att
konrollera samebyns renantal.
Om samebyn har fler renar än länsstyrelsen bestämt kan länsstyrelsen enligt
15 § fjärde stycket rennäringslagen vid vite förelägga samebyn att minska
renantalet till det tillåtna. Samebyns renar skall enligt 66 § första stycket
lagen räknas årligen. Sker inte detta kan länsstyrelsen vid vite förelägga
samebyn att genomföra sådan räkning. Samebyn har enligt 66 a § rennäringslagen
skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för byns renräkning.
Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen. Som
Miljövårdsberedningen konstaterat i sitt betänkande har renantalet i flera
samebyar tidigare överskridit det av länsstyrelsen tillåtna. Även om det endast
är möjligt att kontrollera renräkningen hos ett mindre antal samebyar varje år
har bestämmelserna medfört att det faktiska renantalet sjunkit. Även det
företagsregister för rennäringen som Jordbruksverket för med stöd av 12 §
rennäringsförordningen (1993:384) innebär avsevärt förbättrade möjligheter att
dokumentera och kontrollera renantalet.

Ekonomisk stimulans

För att förbättra renägarnas ekonomi och för att nå balans mellan renantal och
betestillgång lämnas sedan lång tid prisstöd vid slakt av ren. Stödet lämnas
endast för ren som godkänts vid köttbesiktning. Tidigare lämnades stödet med ett
fast belopp per slaktad ren. För att stimulera till en ökad slakt beräknas
prisstödet från den 1 juli 1993 efter slaktvikten. För att stimulera till
kalvslakt är prisstödet 17 kr per kilo för kalv och 11 kr per kilo för vuxen
ren. Slakt av unga djur bidrar till ett i förhållande till den möjliga
köttproduktionen lågt betestryck. Prisstödet innebär också att renköttet får en
för konsumenten acceptabel prisnivå, vilket förbättrar avsättningsmöjligheterna.
Bra avsättningsmöjligheter leder i sin tur till ökad slakt och därmed minskat
betestryck.
Miljövårdsberedningen föreslår att berörda myndigheter får i uppdrag att
utreda hur en kombination av prisstöd och miljöstöd kan utformas för
miljöförbättrande åtgärder i renskötseln och för att undvika negativ påverkan
för naturvården särskilt känsliga områden. De bidrag som lämnas till rennäringen
bör således utformas med beaktande av miljönyttan. Enligt beredningen finns det
i första hand ett behov av miljöersättningar inom särskilt värdefulla områden
där kraven på hänsyn går utöver vad som inryms inom ramen för normal hänsyn. En
av utgångspunkterna för en sådan utredning bör vara en utvärdering av det
kilorelaterade prisstödssystemet som infördes den 1 juli 1993. Möjligheterna att
använda prisstödet som ett ekonomiskt styrmedel för att undvika att det tillåtna
renantalet överskrids bör också utredas enligt beredningen.
Jordbruksverket föreslår i sin aktionsplan för bevarande och hållbart
nyttjande av den biologiska mångfalden inom rennäringen att möjligheterna att
lämna stöd för miljöförbättrande åtgärder i renskötseln bör utredas. Inom
jordbruket omfattas naturbetesmarker av ett ersättningssystem med syfte att
bevara den biologiska mångfalden.
Det kilorelaterade prisstödet infördes år 1993. Det har således endast
tillämpats under tre slaktsäsonger. Det har visat sig väl svara mot de för-
väntningar som fanns vid införandet. Det saknas mot denna bakgrund anledning att
nu utreda prisstödssystemet.
Ett miljöstödssystem för rennäringen, motsvarande det som finns för
jordbruket, kräver en koppling till det svenska miljöersättningsprogrammet för
att EU:s medfinansiering skall kunna påräknas. Det nu gällande
miljöersättningsprogrammet omfattar perioden 1995-1999. Det saknas för när-
varande möjligheter att inom det befintliga programmets ramar även inrymma
ersättningar till rennäringen. Miljöersättningsprogrammet avser i sin nuvarande
utformning att bl.a. vidmakthålla bete på jordbruksmark inom områden som är
värdefulla från naturvårdssynpunkt. Beträffande rennäringen är det snarast fråga
om att reducera betet inom vissa områden som är värdefulla från
naturvårdssynpunkt. I samband med den utvärdering och översyn av programmet som
skall göras år 1997, bör enligt regeringens uppfattning, bl.a. med hänsyn till
ovan beskrivna förhållanden, möjligheterna övervägas om även rennäringen kan
omfattas av miljöstöd.
Betestrycket påverkas av det antal djur som hålls på bete. Genom att ändra
renhjordens struktur finns möjligheter till en förbättrad avkastning utan att
renantalet ökar. Inom renforskningen har under många år bedrivits forsknings-
och försöksverksamhet om individmärkning av ren. Genom individmärkning och
vägning eller mätning av kalvarna får renägaren kännedom om vilka vajor som inte
kalvar och om kalvar med låg slaktvikt. Dessa djur kan då slaktas ut vilket
leder till att hjordstrukturen förbättras eftersom hjordens avkastning
förbättras. Forsknings- och försöksverksamheten om individmärkning befinner sig
nu i ett sådant skede att en rekommendation kan ges till renägarna om att
tillämpa metoden.
Regeringen delar Miljövårdsberedningens uppfattning att individmärkning inte
bör vara ett krav utan i första hand stimuleras genom rådgivning.

Åtgärdsprogram för överbetade områden

Inom de områden som överbetats under lång tid bör enligt Miljövårdsberedningen
länsstyrelsen, om så anses nödvändigt, upprätta ett åtgärdsprogram i samråd med
berörd sameby. Syftet med åtgärdsplanen är att så snabbt som möjligt få
betesresurserna att återhämta sig. För att inte försätta samebyarna i en
besvärlig ekonomisk situation måste åtgärderna utformas efter de förhållanden
som råder inom respektive samebys betesområde. Enligt beredningen bör kort- och
långsiktiga mål inom olika områden anges vad gäller betestillgång, nödvändiga
åtgärder för att nå dessa mål liksom en årlig uppföljning och utvärdering. Ett
sådant program skapar större flexibilitet och anpassning till verkliga för-
hållanden än vad en schablonmässig minskning av det tillåtna renantalet skulle
medföra. Ett mer lokalt anpassat program ger enligt beredningen förutsättningar
för att kombinera olika åtgärder och finna alternativa lösningar, såsom en
exaktare styrning av betet inom samebyn.
Problemen med överbetning har sin orsak i att det inom vissa områden inte
råder balans mellan renantalet och tillgängliga betesresurser. Från den 1 juli
1993 finns genom ändrade bestämmelser i rennäringslagen möjligheter för
länsstyrelsen att reglera antalet renar. Så har också skett. De speciella
problem som Miljövårdsberedningen tar upp avser i huvudsak renbetesfjällen i
Jämtlands län. Länsstyrelsen har möjlighet att med stöd av 15 § andra stycket
rennäringslagen besluta om en sänkning av det tillåtna renantalet. Med stöd av
paragrafens tredje stycke kan länsstyrelsen dessutom besluta om inskränkningar i
betesrätten om det behövs för att bevara renbetet. Med hänsyn till de
långsiktiga problem som överbetning medför anser regeringen att länsstyrelserna,
på sätt som Miljövårdsberedningens förslagit, bör utarbeta åtgärdsprogram för
att komma till rätta med överbetning. Sådana åtgärdsprogram kan utgöra en
lämplig utgångspunkt för angelägna åtgärder. Självfallet bör berörda samebyar
delta i arbetet.
Regeringen utgår från att länsstyrelsen i egenskap av regional ren-
näringsmyndighet och markförvaltare av renbetesfjällen med utgångspunkt från
framtagna åtgärdsprogram vidtar lämpliga åtgärder för att renbetet snabbt skall
återhämta sig.

10.5 Markanvändningsredovisningar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedöming: I redovisningen för samebyarnas markan- |
| vändning bör speciellt värdefulla eller känsliga områden för ren-|
| skötseln, naturvården och kulturmiljövården anges. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser är positiva, bl.a. Sametinget,
Sveriges lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Svenska
samernas riksförbund anser att förbundet bör ges en aktiv roll.
Skälen för regeringens bedömning: I renskötsellänen pågår arbetet med
renskötselns redovisning av markanvändningen. Redovisningen sker för varje
sameby. I redovisningarna anges för renskötseln känsliga områden, hur marken
används liksom anläggningar för renskötsel. Dessa redovisningar används framför
allt vid samråd med motstående intressen. Enligt Miljövårdsberedningen bör
markanvändningsredovisningen kompletteras med information om speciellt
värdefulla eller känsliga områden för renskötseln, naturvården och
kulturminnesvården. Detta skulle göra redovisningarna mer operativa för samebyns
egen planering av driften liksom för samråd och planering.
I Jordbruksverkets aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av den
biologiska mångfalden inom rennäringen finns ett liknande förslag. Verket
föreslår nämligen att särskilda markanvändningsplaner upprättas där speciellt
värdefulla eller känsliga områden för renskötseln och naturvården markeras
liksom rennäringens användning av mark, vatten och fasta anläggningar. En sådan
markanvändningsplan ger enligt verket bättre förutsättningar för en integrerad
planering av renskötseln och miljö- och naturvårdsmålen, liksom för samarbetet
mellan rennäringen och naturvården.
Jordbruksverket avser att i samverkan med Sametinget, Naturvårdsverket,
berörda länsstyrelser och representanter för samebyarna utreda förutsättningarna
för att upprätta sådana särskilda markanvändningsplaner.
Regeringen förutsätter att i arbetet med att upprätta särskilda markan-
vändningsplaner även beaktas vad Miljövårdsberedningen anfört om behovet av
utökade markanvändningsredovisningar.

10.6 Stängselfrågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med |
| länsstyrelsen bör införas i fråga om anordnande av renstängsel |
| eller annan fast anläggning för rennäringen. Länsstyrelserna och|
| samebyarna bör överväga i vilken utstäckning befintliga renstängsel|
| kan tas bort. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Behovet och dragningen av befintliga stängsel
bör ses över. Den svensk-norska renbeteskonventionen bör omförhandlas för att få
gränsdragningar som är ekologiskt anpassade.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker, bl.a. Sametinget,
Sveriges lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket. Jordbruksverket anser att
renstängsel bör uppfattas som en del av frågan hur rennäringen skall utvecklas.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 3 § rennäringslagen (1971:437) är
renskötselområdet indelat i områden där renskötsel får bedrivas hela året och i
områden där renskötsel endast får bedrivas under tiden den 1 oktober-den 30
april. Renskötselområdet är dessutom indelat i 51 samebyar. I dagens rationella
renskötsel är renstängsel nödvändiga inte enbart för att hålla renar inom
samebyns betesområde utan även för att renarna skall vistas inom det område där
renarna med hänsyn till årstiden får hållas på bete. Svenska renar får inte
heller beta i Norge eller i Finland.
En naturlig följd av att stängsel uppförs är ofta att renens naturliga
rörelsemönster bryts. Detta är ju också en av avsikterna med stängslet. När
rörelsemönstret bryts uppstår ofta trampskador vid stängslet. Det är självfallet
önskvärt att minimera dessa skador. Av hänsyn till befintliga gränser är det
emellertid svårt att i större omfattning ändra dragningen av stängslen. Även
från ekonomisk synpunkt är det svårt att vidta större förändringar i
stängselsträckningen. Kostnaden för att uppföra renstängsel ligger i
storleksordningen 100 kronor per meter.
Det är givetvis angeläget att samebyarna och länsstyrelsen överväger i vilken
utsträckning befintliga stängsel kan tas bort och att andra stängsel, i mån av
ekonomiska resurser, ges en från miljösynpunkt bättre sträckning.
Jordbruksverket har i sin aktionsplan för biologisk mångfald inom rennäringen
föreslagit att det med stöd av 20 § naturvårdslagen (1964:822) skall krävas
samråd med länsstyrelsen innan renstängsel eller annan fast anläggning för
rennäringen anordnas.
Regeringen delar Jordbruksverkets uppfattning att detta är ett lämpligt sätt
att minimera eventuella miljöskador av ett renstängsel eller annan fast
anläggning för rennäringen. Regeringen avser därför att komplettera i
naturvårdsförordningen (1976:484) med bestämmelser om obligatorisk anmälan för
samråd i fråga om utförande av sådana åtgärder.
I konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning
finns bestämmelser om rätt till renbete i det andra landet och om påföljd vid
olovligt bete. Enligt ett till konventionen anslutande protkoll skall Sverige
och Norge bekosta och underhålla vissa stängsel i närheten av riksgränsen.
Stängslens sammanlagda längd är cirka 40 mil. De är delvis belägna i Norge.
Konventionen trädde i kraft den 1 maj 1972 och gäller till och med den 30 april
2002.
Senast den 1 maj 1997 skall en kommission tillsättas för att utreda behovet av
fortsatt renbetning i de betesområden som omfattas av konventionen. Regeringen
utgår från att kommissionen i enlighet med vad Jordbruksverket föreslår i sin
aktionsplan för biologisk mångfald, noga uppmärksammar behovet av stängsel och
att nödvändiga stängsel dras på ett sätt som minimerar risken för skador på
miljön.

10.7 Reglering av barmarkskörning på kalfjäll

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Från år 2000 bör endast fordon som |
| uppfyller särskilda krav vad gäller marktryck vid barmarkskörning|
| vara tillåtna. Naturvårdsverket ges i uppdrag att efter samråd |
| med Vägverket utforma föreskrifter för terrängfordon om bl.a. |
| högsta marktryck. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Omfattar utöver föreskrifter om marktryck även
begränsning om användning av motorfordon för barmarkskörning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till skärpt reglering
av barmarkskörning på kalfjäll. Naturvårdsverket anser att länsstyrelserna
snarast bör få i uppdrag att träffa frivilliga överenskommelser med samebyarna
rörande barmarkskörning. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,
Sametinget och Samernas riksförbund avvisar dock förslaget om anmälan vid
barmarkskörning.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att den nuvarande
körning med fordon i terrängen på barmark har en del icke önskvärda inslag.
Vissa fordon har större påverkan än andra. Det har vidare visat sig svårt att
kontrollera efterlevnaden av nuvarande bestämmelser. Renäringens legitima krav
att bedrivas rationellt och med utnyttjande av modern teknik måste ske inom
ramen för den hänsyn som krävs för att uppfylla näringens nya miljömål. Det är
därför rimligt och också i överensstämmelse med strävanden som redovisas av de
samiska intressena att de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts
med andra verktyg och hjälpmedel. I vad mån en ökad användning av hästar inom
näringen är en sådan utveckling bör närmast vara ett intresse för rennäringen
att närmare skaffa sig erfarenhet av. Möjligheter att begränsa effekterna av
körning finns också i att utveckla fordon med lägre marktryck. Det är därför
angeläget att närmast berörda myndigheter utformar föreskrifter om högsta
tillåtna marktryck för terrängfordon. För att förhindra att körskadorna når en
allt större omfattning och dessutom driva den tekniska utvecklingen mot
skonsammare terrängfordon bör det från och med år 2000 endast vara tillåtet att
använda fordon som uppfyller särskilda krav vad gäller marktryck vid
barmarkskörning. Regeringen anser vidare att det förslag som Naturvårdsverket
anger om frivilliga överenskommelser rörande användningen av terrängfordon för
barmarkskörning och som också med ungefär motsvarande innehåll redovisats av
andra remissinstanser är att föredra framför anmälan till länsstyrelsen varje
gång ett fordon används för barmarkskörnining. Efter några års erfarenhet bör
det vara möjligt att få en tillfredsställande uppfattning vilket transportarbete
som renskötselarbetet kräver.

10.8 Överklagande av beslut i rennäringsärenden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut enligt rennäringslagen|
| (1971:437) skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i |
| stället för hos Statens jordbruksverk. Beslut om upplåtelse av |
| nyttjanderätt skall dock överklagas hos regeringen. Avser |
| beslutet upplåtelse av rätt till jakt eller fiske, får det endast|
| överklagas av berörd sameby. Bestämmelserna om besittningsskydd i|
| jaktlagen (1987:259) skall inte gälla för upplåtelser enligt |
| rennäringslagen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag såvitt
gäller ändringen i rennäringslagen (1971:437). Promemorian innehåller inte något
förslag till ändring i jaktlagen (1987:259).
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att enskilda
personers ansökningar om upplåtelse av nyttjanderätt enligt 32 § rennäringslagen
(1971:437) endast skall kunna överklagas av berörd sameby. Jordbruksverket
påtalar att förslaget innebär att de personer som är bosatta inom de aktuella
områdena och liksom samerna är beroende av jakt och fiske för sin försörjning
inte längre får möjlighet att överklaga beslut som går dem emot. Länsstyrelserna
i Jämtlands län och Norrbottens län har tillstyrkt förslaget. Sametinget
tillstyrker att regeringen i görligaste mån befrias från att pröva överklaganden
i förvaltningsärenden. Sametinget påpekar att det för många rennäringsärenden
krävs en skyndsam hantering, vilket inte går att uppnå vid en prövning i för-
valtningsdomstol.
Bakgrund: Med tillkomsten av rennäringslagen den 1 juli 1971 omorganiserades
den statliga rennäringsadministrationen. Det tidigare lappväsendet, som
sorterade under länsstyrelserna i de tre nordligaste länen, upphörde och de med
rennäringen sammanhängande frågorna fördes över till lantbruksnämnderna i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Reformen år 1971 innebar
emellertid inte att länsstyrelsens engagemang i rennäringsfrågor helt upphörde.
Inom länsstyrelsens ansvarsområde föll nämligen även efter den 1 juli 1971 bl.a.
frågor om medlemskap i sameby, registrering av stadgar för sameby, andra frågor
om samebys förvaltning, förordnande av syssloman för sameby, registrering av
renmärke och överprövning av vissa beslut av sameby. Länsstyrelsens beslut i
dessa frågor har allt sedan lagens tillkomst kunnat överklagas till kammar-
rätten. Från den 1 maj 1996 gäller att länsstyrelsens beslut i stället skall
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Lantbruksnämndens beslut enligt rennäringslagen kunde överklagas hos Lant-
bruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsens beslut kunde överklagas till regeringen. Den
1 juli 1991 övertog länsstyrelsen lantbruksnämndens uppgifter. Samma datum
övertogs Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter av Statens jordbruksverk. Någon
ändring av ordningen för överklagande har emellertid inte skett. Länsstyrelsens
beslut i rennäringsärenden får, beroende på frågans karaktär, således överklagas
antingen till allmän förvaltningsdomstol eller Jordbruksverket. Endast i ett
avseende har en förändring skett. Efter den 1 juli 1993 får genom en ändring i
99 § rennäringslagen nämligen Jordbruksverkets beslut i en överklagad fråga som
avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg överklagas endast av sameby.
Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget till den lagändringen
att det under senare år i fråga om flera ärendegrupper inom Jord-
bruksdepartementets område fattats beslut om lag- och förordningsändringar som
inneburit att regeringen befriats från att pröva överklaganden i
förvaltningsärenden. Starka skäl talade enligt föredraganden för att så borde
ske också när det gäller ärenden om upplåtelser inom renskötselområdena. Frågan
behövde emellertid beredas ytterligare, varför föredragande statsrådet inte var
beredd att föreslå annan ändring än begränsningen i möjligheten att överklaga
Jordbruksverkets beslut i frågor som avser upplåtelse av rätt till jakt efter
älg (prop. 1992/93:32).
Skälen för regeringens förslag:

Instansordningen

Riksdagen har vid olika tillfällen beslutat om nedflyttning från kammarrätt till
länsrätt av ett stort antal typer av mål (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24,
rskr. 1993/94:319 och prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165).
Efter förslag i prop. 1995/96:22 om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna har riksdagen bl.a. beslutat att även sådana
länsstyrelsebeslut som enligt 99 § rennäringslagen tidigare överklagades hos
kammarrätten i fortsättningen skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten (bet.
1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55).
Fri och rättighetskommittén anser i sitt slutbetänkande, Domstolsprövning av
förvaltningsärenden (SOU 1994:117), att regeringen bör pröva överklaganden
endast i de fall det finns anledning att utöva en politisk styrning av praxis
eller i de fall ärendena berör sådana områden som inte lämpar sig för
domstolsprövning. Därför föreslås att en ny princip införs i förvaltningsrätten.
Principen innebär att beslut i förvaltningsärenden som huvudregel får överklagas
hos de allmänna förvaltningsdomstolarna såvida inte något annat är särskilt
föreskrivet. Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslagen i
betänkandet. Som nämnts i det föregående har emellertid under senare år
åtskilliga lag- och förordningsändringar beslutats som innebär att regeringen
befriats från att pröva överklaganden i förvaltningsärenden. En motsvarande
ändring bör nu övervägas även i fråga om de beslut av länsstyrelsen som
överklagas enligt rennäringslagen till Jordbruksverket. I ett fall bör dock
prövningen även i fortsättningen ske hos regeringen. Det gäller beslut som avses
i 32 § rennäringslagen om upplåtelse av nyttjanderätt på sådan kronomark som
står under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. En förutsättning för upplåtelse på sådan mark är att det kan
ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Länsstyrelsen prövar enligt 2 §
första stycket rennäringsförordningen (1993:384) frågor om sådana upplåtelser.
Som huvudregel gäller att länsstyrelsen inte har någon skyldighet att upplåta
nyttjanderätt. Enligt 3 § rennäringsförordningen skall dock rätt till
småviltsjakt och handredskapsfiske på de aktuella markerna upplåtas om
olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter
något hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen. Med hänsyn till dessa
frågors karaktär bör sådana beslut av länsstyrelsen prövas av regeringen.
Länsstyrelsens beslut om upplåtelse av sådan nyttjanderätt som avses i 32 §
rennäringslagen gäller till den helt övervägande delen upplåtelse av rätt till
jakt eller fiske. Som villkor för sådana upplåtelser gäller enligt 32 § andra
stycket lagen att upplåtelsen skall vara förenlig med god jaktvård eller
fiskevård och att den kan ske utan besvärande intrång i den rätt till jakt eller
fiske som medlem i sameby har enligt 25 § rennäringslagen. När länsstyrelsen
avslår en ansökan om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske åberopas vanligen
något av dessa skäl. Anledning att göra en annan bedömning än den länsstyrelsen
gjort föreligger sällan. Rätten att överklaga ett sådant beslut bör därför kunna
begränsas. Den fråga som bör kunna bli föremål för ytterligare prövning är
huruvida upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Klagorätt
bör därför inte tillkomma någon annan än berörd sameby. Jordbruksverket har
påtalat att förslaget medför att inte heller de som är beroende av jakt och
fiske för sin försörjning får överklaga beslut som går dem emot. Enligt
regeringens mening bör det kunna förutsättas att dessa personers intressen till-
godoses genom den företrädesrätt de har enligt 3 § andra stycket ren-
näringsförordningen. I ärenden som rör upplåtelse av annan nyttjanderätt än
sådan som avser upplåtelse av rätt till jakt och fiske bör också den som söker
upplåtelse ha rätt att överklaga. Sådana upplåtelser kan avse ändamål av
samhällsintresse, t.ex. upplåtelse av mark för anläggningar för
radiokommunikation eller fortsatt upplåtelse av mark för befintlig byggnad.
Förslaget föranleder en ändring i rennäringslagen.

Besittningsskydd vid jakträttsupplåtelser på statens mark ovanför odlingsgränsen
och på renbetesfjällen

I 15 § första och andra stycket jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser om att
vissa jakträttsupplåtelser förlängs automatiskt om avtalet slutits för en
bestämd tid som överstiger ett år. Bestämmelserna om automatisk av-
talsförlängning gäller enligt paragrafens tredje stycke inte upplåtelser med
stöd av rennäringslagen (1971:437). I stället hänvisas till att särskilda be-
stämmelser gäller. Enligt prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. avses därmed att
besvärsmöjligheterna i rennäringslagen får utnyttjas i stället för 15 § första
och andra stycket jaktlagen.
Regeringen föreslår nu den ändringen av 99 § rennäringslagen att beslut om
jakträttsupplåtelser på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen inte skall få överklagas av nyttjanderättshavaren.
Som framgått av det föregående är en förutsättning för upplåtelse av bl.a.
rätt till jakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen att
det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt 32 § rennäringslagen
gäller dessutom att upplåtelsen skall var förenlig med god jaktvård och att den
kan ske utan besvärande intrång i den rätt att jaga som enligt 25 § lagen
tillkommer medlem i sameby.
Sådant hinder mot upplåtelse av jakträtt som anges i 32 § rennäringslagen kan
av olika anledningar ha uppkommit vid upplåtelseperiodens utgång. Hinder mot ny
upplåtelse föreligger då. Bestämmelsen i 15 § jaktlagen om automatisk
förlängning bör därför inte gälla upplåtelser med stöd av rennäringslagen. Detta
bör klargöras i paragrafen.
Förslaget föranleder en ändring i jaktlagen.

11 Mineralutvinning i fjällområdena

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Anmälningsskyldighet för samråd med |
| länsstyrelsen bör införas i fråga om undersökningsarbete enligt |
| minerallagen (1991:45) inom område som avses i 3 kap. 5 § lagen |
| (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresursla- |
| gen). Undersökningsarbete bör utföras så att det kan antas ske |
| utan att påtaglig skada för områdets natur- och kulturvärden |
| uppkommer samt utan att områdets karaktär påverkas. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Minerallagen ändras så att undersökningsarbete
i de områden som avses i 3 kap. 5 § naturresurslagen (de s.k. obrutna
fjällområdena) inte får ske utan regeringens medgivande. Enligt minerallagen är
det för närvarande länsstyrelsen som lämnar sådant medgivande.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, bl.a. Sveriges geologiska
undersökning (SGU), Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län,
Kommunförbundet samt vissa kommuner, bl.a. Kiruna kommun, tillstyrker
beredningens förslag. Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan bör utredas
vidare. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, vissa kommuner,
bl.a. Arjeplog kommun och Gällivare kommun, samt Svenska gruvföreningen är
kritiska mot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Fjällområdet anges i naturresurslagen
(1987:12) vara av riksintresse för friluftslivet och med hänsyn till dess natur-
och kulturvärden. De s.k. obrutna fjällområdena (3 kap. 5 § naturresurslagen)
har unika bevarandevärden och skyddas genom särskilda hushållningsbestämmelser
mot olika former av exploatering. Inom fjällvärlden i övrigt, som har mycket
stora bevarandevärden, skall enligt 3 kap. 2 § naturresurslagen turismens och
friluftslivets intressen särskilt beaktas vid bedömning av tillåtligheten av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön.
Om det finns särskilda skäl utgör dock naturresurslagens bestämmelser inte
hinder för att etablera anläggningar i fjällvärlden för utvinning av sådana
fyndigheter av ämnen eller material som anges vara riksintresse enligt 2 kap.
7 § naturresurslagen. För att en utvinning skall få ske krävs det enligt för-
arbetena till naturresurslagen (prop. 1985/86:3, bet. 1986/87:BoU3, rskr. 34)
att utvinningen är av mycket stor betydelse från näringspolitiska eller
sysselsättningsmässiga utgångspunkter eller av försörjningsberedskapsskäl.
Vidare anges att ett brytningsstillstånd i regel kommer att åtföljas av ett
beslut om ändring av det obrutna områdets gränser.
Nya anläggningar för att utvinna ämnen eller material i de s.k. obrutna
fjällområdena är prövningspliktiga enligt 4 kap. 1 § naturresurslagen och får
inte utföras utan tillstånd av regeringen. Om regeringen har prövat en an-
läggning eller åtgärd enligt 4 kap. naturresurslagen så är regeringens beslut
bindande vid prövningen enligt minerallagen.
Minerallagen (1991:45) är så utformad att bergmästaren prövar ärenden om
tillstånd till undersökning utan att någon annan än sökanden får tillfälle att
yttra sig. Hinder mot undersökningsarbete i vissa områden finns införda i
minerallagen (3 kap. 6 §). Undersökningsarbete får inte ske i nationalpark eller
i område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas som
nationalpark. När det gäller s.k. obrutna fjällområden får undersökningsarbete
inte ske utan särskilt medgivande av berörd länsstyrelse. Undersökningsarbete
får inte heller ske i strid mot föreskrifter för naturreservat enligt
naturvårdslagen. Om undersökningsarbete kommer i konflikt med
reservatsföreskrifter kan länsstyrelsen medge undantag från dessa enligt 12 §
naturvårdslagen (1964:822). Beslut av länsstyrelse i frågor som avses i 3 kap
6 § minerallagen kan överklagas till regeringen.
Minerallagen har nyligen ändrats i syfte att bidra till bättre förutsättningar
för prospektering och mineralutvinning i landet (prop. 1992/93:238, bet.
1992/93:NU33, rskr.1992/93:385). Ändringen i minerallagen har inneburit ett
starkt ökat intresse från såväl svenska som utländska företag för att söka efter
mineral i norra Sverige. I Miljövårdsberedningens betänkande nämns också att
tillstånd för prospektering har lämnats i såväl s.k. obrutna fjällområden som i
naturreservat.
De svenska fjällområdena och särskilt de s.k. obrutna fjällområdena med sina
unika bevarandevärden har, allt eftersom andra naturområden exploaterats,
successivt fått större betydelse sett i ett europeiskt perspektiv.
Med hänsyn till de unika bevarandevärdena i de s.k. obrutna fjällområdena och
det ökande intresset för prospektering i fjällvärlden gör regeringen bedömningen
att det finns skäl att förtydliga skyddet i dessa fjällområden.
I författningskommentaren till 3 kap. 5 § naturresurslagen (prop. 1985/86:3
s. 185) sägs att prospektering efter mineral normalt kan anpassas så att några
påtagliga effekter på miljön inte uppkommer. Vidare sägs att prospektering
därför bör kunna bedrivas inom de obrutna fjällområdena om den sker i former som
inte påverkar områdenas karaktär. I minerallagen finns inte bestämmelser om att
naturresurslagen skall tillämpas vid bergmästarens beslut om
undersökningskoncession. Uttalandet har heller inte på annat sätt tydligt
återspeglats i minerallagen. Regeringen har nyligen uppdragit åt Gruvkommittén
att göra en utvärdering av minerallagen (dir. 1995:166).
Regeringen anser mot bakgrund härav och i avvaktan på pågående översyn av
minerallagen att naturvårdsförordningen (1976:484) bör kompletteras med
bestämmelser om obligatorisk anmälan om samråd i fråga om undersökningsarbete
enligt minerallagen i de s.k. obrutna fjällområdena. Undersökningsarbete bör
utföras så att det kan antas ske utan att påtaglig skada för områdets natur- och
kulturvärden uppkommer samt utan att områdets karaktär påverkas. Genom att
anmälningsskyldighet enligt 20 § naturvårdslagen föreskrivs kan också
länsstyrelsens medgivande förenas med villkor om t.ex. återställningsåtgärder.
Länsstyrelsen kan även förbjuda att arbetsföretaget kommer till stånd.

12 Turism

12.1 Allmänt

Miljövårdsberedningen har föreslagit att länsstyrelsen skall kunna meddela
anmälningsplikt för organisationer av en viss aktivitet i ett visst område.
Motsvarande fråga har även behandlats i Naturvårdsverkets rapport Allemansrätten
och kommersen (rapport 4446). Miljövårdsberedningens förslag i denna del och
Naturvårdsverkets rapport har överlämnats till Miljöbalksutredningen (M 1993:04)
för beaktande i utredningens arbete.

12.2 Turism och hållbar utveckling i fjällen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Turistdelegationens uppdrag angående |
| handlingsprogram för turistnäringen innefattar även frågor om in-|
| riktningen av miljöanpassad turism. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningen förslag: Turistdelegationen bör få i uppdrag att
utarbeta en handlingsplan för miljöanpassad turism.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om
handlingsplan, bl.a. Boverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Turistdelegationen,
flera länsstyrelser, kommuner och Kommunförbundet. Arvidsjaurs kommun anser att
länsstyrelser och kommuner själva bör utveckla en regional utvecklingsstrategi.
Vilhelmina kommun konstaterar att ekoturismen inte kommer att ge arbetskraft att
bära upp godtagbar infrastruktur. Åre kommun anser att ett helhetsgrepp saknas
och att den ekonomiskt viktigaste turismen är den alpina vinterturismen. Lant-
brukarnas riksförbund framhåller att turismen i fjällen inte enbart berör
kalfjällen. Skogsägarnas riksförbund anser att utredningen förbigått markägarna
och efterlyser klarläggande av rättsregler. Förbundet menar att en växande
turism i fjällen förutsätter samverkan och avtal med markägarna.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade våren 1995 om
inriktningen och omfattningen av turistpolitiken (prop. 1994/95:177, bet.
1994/95:KrU28, rskr. 1994/95:395). Målet för turistpolitiken är att Sverige
skall ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt
konkurrenskraftig turistnäring.
En särskild myndighet, Turistdelegationen, inrättades den 1 juli 1995 med
uppgift att förbättra samordningen av olika statliga insatser som kan medverka
till att stärka turistnäringens utveckling samt för att öka samverkan mellan
staten, regionala organ, kommuner och näringen.
Staten medverkar vidare i marknadsföringen av Sverige som turistland på vissa
utlandsmarknader. Ett av staten och näringen samägt marknadsföringsbolag,
Sveriges Rese- och Turistråd AB, har bildats.
I propositionen om turistpolitik framhålls vikten av att näringen i sin
utveckling på ett miljömässigt balanserat sätt drar fördel av de naturliga
förutsättningar som Sverige har för att attrahera rekreationsturister.
Marknadsföringen av Sverige inriktad på att öka antalet rekreationsresenärer tar
sin utgångspunkt i de unika tillgångar som landet har jämfört med andra länder.
Den främsta tillgången är vår vidsträckta och orörda natur. Eftersom naturen är
en unik tillgång som Sverige har, sett ur turismens synvinkel, är det av
avgörande betydelse för framtiden att denna resurs vårdas. Det finns därför en
mycket stark koppling mellan å ena sidan turistpolitiken och å andra sidan
miljöpolitiken, naturvården och skogspolitiken.
Turistdelegationen har av regeringen fått i uppdrag att utarbeta ett
handlingsprogram, vilket skall vara ett stöd för samarbetet på de mest centrala
områdena i utvecklingen av svensk turism. Handlingsprogrammet skall medverka
till att de offentliga insatserna bättre samordnas till en stark helhet. Det
övergripande målet med handlingsprogrammet är att Sverige skall ha en hög
attraktionskraft som turistland och en långsiktigt konkurrenskraftig
turistnäring. Arbetet bedrivs i fem olika arbetsgrupper, vilka representerar
huvudområden för ett samlat handlingsprogram. Dessa områden är produkt- och
destinationsutveckling, marknadsinformation, marknadsföring, kompetensutveckling
och informationsteknologi. Resultatet kommer att presenteras under 1996.
Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande bl.a. att Turistdelegationen
får i uppdrag att utarbeta en handlingsplan för miljöanpassad turism. Det
pågående arbetet med handlingsprogrammet innefattar även frågor om inriktningen
av miljöanpassad turism. Det arbetet bedrivs i första hand inom den grupp som
arbetar med produkt- och destinationsutveckling. I arbetsgruppen är såväl
myndigheter, organisationer som lokala och regionala turistföretag företrädda.
Arbetet skall syfta till att förstärka och tydliggöra produkten som grund för
utveckling av svensk turism. Bl.a. skall gruppen föreslå former för hur
kvalitetssäkring inom turismen kan ske. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete
med gruppen för marknadsföring.
Behovet av forskning och utveckling inom turistområdet skall också belysas
inom ramen för arbetet med handlingsprogrammet.
I det samlade programdokumentet för EU:s strukturfonder i mål 6-området
konstateras att turistnäringen i området har haft en stark kapacitetstillväxt
under senare år tack vare ett inflöde av gäster från de större städerna och från
utlandet. Antalet anställda i turistverksamhet har ökat. Länen och kommunerna
har investerat stora summor i infrastruktur för turism. Kapacitetsutnyttjandet i
turistanläggningarna är dock lågt utom under vinterns högsäsong. Ett förbättrat
kommunikationssystem har bidragit till ökningen av turister i området.
Turistmarknaden förväntas fortsätta att öka. Sektorn bör dock koncentrera sig på
en ökning av kapacitetsutnyttjandet och en minskning av kostnaderna för att vara
konkurrenskraftig.
Vid fördelningen av resurser mellan de olika programmen har stor tyngd lagts
vid turism. Insatsområdet Företagsutveckling riktas mot små och medelstora
företag samt turistsektorn. Åtgärderna för turistsektorn fokuseras på
utnyttjandet av produkten och en förlängning av turistsäsongen samt på
utvecklingen av yrkeskompetens och utbildning inom turistsektorn. För dessa
åtgärder satsas totalt 45 miljoner ecu (varav 15 miljoner ecu är privat
finansiering) resp. drygt 15 miljoner ecu (varav drygt 5 miljoner ecu är privat
finansiering).
Insatsområdet Lokal utveckling skall stimulera och stödja intitiativ som bl.a.
leder till ökad sysselsättning. Åtgärder inom turism och kultur kommer att
fokuseras på startandet av småskaliga företag med lokala produkter som
exempelvis kulturturism. På dessa åtgärder satsas totalt drygt 16 miljoner ecu
(varav 1 miljon ecu är privat finansiering).
Inom EU läggs stor vikt vid miljöanpassad turism. EG-kommissionen har
instiftat ett pris för turism och miljö som delades ut för första gången år
1995. Tävlingen var öppen för turistdestinationer i Europa som byggt upp en
miljöanpassad turism.
Som tidigare nämnts spelar turismen en central roll för utveckling och
skapande av nya arbetstillfällen i landets fjällområden. Turismen har fått en
växande betydelse även för samerna som ett komplement till renskötseln. Samernas
kultur är en källa för unika upplevelser för turister. Problem kan dock uppstå
mellan rennäring, turism och friluftsliv på grund av rennäringens känsliga
natur. Det är därför mycket positivt att samerna själva startar turistföretag
dels för att sprida kunskap om samisk kultur, dels för att minska störningarna
mellan turister och renskötsel. Ett samarbete mellan samebyar, kommuner,
turistföretag och övriga aktörer avseende informationsspridning och vilka hänsyn
som bör tas avseende renskötseln är för alla berörda en förutsättning för att
kunna dra nytta av den ökande turismen.
Det samlade programdokumentet för EU:s strukturfonder i mål 6-området omfattar
som nämnts ett insatsområde för samisk utveckling. Ett stöd på drygt 5 miljoner
ecu kommer att disponeras av Sametinget för att bevara och utveckla den samiska
kulturen. Förutsättningarna att bevara den samiska kulturen kan förbättras genom
att anpassa och använda ny teknik, vilket också kan leda till nya
arbetstillfällen inom turistnäring och hantverk.

12.3 Miljömål för turistsektorn

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Instruktionen för Turistdelegationen bör |
| ändras så att myndighetens sektorsansvar för miljön framgår |
| tydligt. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna:Samtliga remissinstanser tillstyrker.
Skälen för regeringens bedömning: Staten har ett övergripande ansvar för att
skydda skog, fjällvärld och andra marker från överutnyttjande.
Turismen spelar en central roll för utveckling och skapande av nya
arbetstillfällen i landets fjällområden. Det kan i vissa fall kortsiktigt
föreligga intressekonflikter mellan ökad turism i fjällvärlden och kraven på
tillgång till orörd natur som ställs av både besökare och bofast befolkning.
Långsiktigt är dock, enligt regeringens mening, turist- och
miljöskyddsintressena till väsentlig del sammanfallande eftersom naturen är
turismens viktigaste tillgång och därför måste vårdas och brukas på ett
uthålligt sätt. Det är därvid nödvändigt att hänsyn tas till de grundläggande
förutsättningar som måste uppfyllas för att turistnäringen i området skall kunna
drivas effektivt och med tillfredsställande ekonomi.
Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande att instruktionen för
Turistdelegationen ändras så att myndighetens sektorsansvar för miljön framgår.
Myndigheten har redan idag till uppgift att i samverkan med berörda statliga och
kommunala organ verka för att skapa en ökad förståelse för miljöskyddets,
naturvårdens och kulturens betydelse för den svenska turistnäringen. För att
ytterligare betona vikten av att turismen utvecklas på ett miljömässigt
balanserat sätt bör myndighetens sektorsansvar för miljön förtydligas och
miljömål för turistsektorn formuleras så att fjällregionernas specifika
naturtillgångar nyttjas på ett hållbart sätt och därmed kan bibehålla sin
attraktionskraft som turistmål.
Regeringen avser att ändra instruktionen för Turistdelegationen så att
myndighetens sektorsansvar för miljön framgår på ett tydligt sätt.

13 Jakt och fiske

Miljövårdsberedningen har övervägt vissa frågor som gäller jakt och fiske, bl.a.
upplåtelseformer och tidpunkt för jakt. Jordbruksverket, Sametinget och
Naturvårdsverket har haft i uppdrag att utvärdera fjälljakten. Uppdraget
redovisades till Jordbruksdepartementet den 2 april 1996. Ärendet bereds för
närvarande.

14 Ikraftträdande m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De föreslagna lagarna med undantag för |
| ändringarna i körkortslagen skall träda i kraft den 1 januari |
| 1997. Körkortslagen skall träda i kraft den 1 juli 1997. |
--------------------------------------------------------------------

Miljövårdsberedningens förslag: Beredningen har lämnat förslag på olika
ikraftträdande tidpunkter
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagarna syftar till ett bättre
skydd för framför allt det obrutna fjällområdet. Lagändringarna kommer att
medföra att vissa områden och områdesskydd behöver ses över för att uppfylla de
mål som ställs upp. Arbetet med att närmare precisera de områden som berörs
skall ske i samarbete med regionala och lokala myndigheter. Denna process kommer
att ta en viss tid. För att arbetet med denna översyn och erforderliga övriga
författningsändringar skall kunna påbörjas och genomföras bör de föreslagna
lagändringarna genomföras så snart som möjligt.
Det är emellertid mindre lämpligt att under en pågående vintersäsong låta de
förändringar som gäller möjligheterna att färdas i terrängen med terrängskortar
slå igenom ute på fältet. Terrängkörningslagen bör därför omfattas av en
övergångsbestämmelse som medför att av länsstyrelsen tidigare fattade beslut om
undantag från förbud enligt terrängkörningslagen gäller till den 1 juli 1997.
Övergångsbestämmelsen medför även att nya beslut om undantag måste meddelas för
att dessa skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1997.
För körkortslagens del skulle ett ikraftträdande under närmast följande
vintersäsong kunna medföra problem genom att ett relativt stort antal prov för
traktorkörkort behöver avläggas på kort tid. För att skapa handlingsutrymme bör
ändringarna i körtkortslagen träda i kraft under sommarsäsongen 1997.

15 Författningskommentar

15.1 Förslaget till lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

1 §

I paragrafens första stycke har genom punkten 3 införts en ny bestämmelse om
förbud mot körning på snötäckt jordbruksmark. Vad som är jordbruksmark anges i
avsnitt 6.7 i den allmänna motiveringen.
Bestämmelsen har sin förebild i punkten 2 som avser snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog.
Den mark som en näring är beroende av har behov av ett starkare skydd än
övrig mark. Den nu föreslagna bestämmelsen syftar mer till skydd för näringen än
för miljön.
Det är uppenbart att upprepad körning med terrängskoter på snötäckt
jordbruksmark medför risk för snöpackning som i sin tur kan medföra påtagliga
problem i jordbruket. Packningen medför risk för att snösmältning och
tjällossning i marken sker senare än vad som annars skulle vara fallet. Ett ökat
tjäldjup eller försenad snö- och issmältning kan få följdverkningar för såväl
växtstart som skörd. Gröda och annan vegetation riskerar också att ta skada. Om
snötäcket är tunt föreligger risk för direkta slit- eller spårskador på marken.
Körning på jordbruksmark är enligt förslaget tillåten endast då det är
uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken, vari inbegrips
gröda och annan växtlighet. Det är alltså inte tillräckligt med att en
skoteråkare har anledning att anta att det inte föreligger någon risk för
skada. Exempel på sådana uppenbara situationer kan vara att skaren ligger hård
eller då snötäcket är tjockt.

2 §

I paragrafens första stycke har gjorts en redaktionell ändring. Paragrafens
andra stycke är nytt.
Genom paragrafen har regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
bemyndigats meddela föreskrifter om undantag från förbuden enligt 1 § eller i
särskilt fall medge undantag om särskilda skäl föreligger.
I propositionen till den nu gällande terrängkörningslagen (prop. 1975/76:67 s.
44 f) angav departementschefen att han hade för avsikt att i lagens
tillämpningsförordning under vissa förutsättningar undanta körning med
terrängfordon för vissa näringar och vissa allmänna behov. Han angav vidare att
länsstyrelsen borde kunna undanta erforderliga skoterleder från förbudet enligt
1 § andra stycket.
Regeringen har med stöd av 1 § andra stycket beslutat om förbud mot körning
med motordrivet fordon i terrängen inom 12 fjällområden. Områdenas kvalitet för
friluftsliv är beroende av i vilken utsträckning tystnaden och ostördheten kan
bevaras. Systemet med dispenser inom de områden som här avses bygger på att en
restriktiv hållning skall intas för att syftet med att skydda områdena skall
uppnås.
I praxis har det emellertid visat sig att undantag har medgetts i alltför stor
utsträckning. Genom att ge möjlighet för regeringen att skärpa villkoren för att
få medge dispens ökar förutsättningarna för att upprätthålla kvalitetsaspekten i
dessa värdefulla natur- och rekreationsområden i fjällen så som varit avsikten.
Avsikten är att den nu föreslagna lagändringen skall åstadkomma en sådan
skärpning. Regeringen bör få föreskriva att det skall krävas synnerliga skäl för
att få göra undantag från de förbud som utfärdats med stöd av 1 § andra stycket.

4 §

I paragrafen stadgas straffansvar för den som överträder bestämmelserna i 1 §
eller sådana förbud eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Som
närmare redogjorts för i avsnitt 6.12 innebär förslaget att påföljden skärps
från penningböter till böter. Härigenom åstadkoms en bättre överensstämmmelse i
påföljdshänseende mellan gärningar som är att bedöma enligt förevarande lag och
gärningar som faller under naturvårdslagen.

15.2 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

2 a §

I paragrafen, som är ny, föreskrivs om körkorts- eller traktorkortskrav för den
som för terrängskoter.
I körkortslagen har sedan lagens tillkomst funnits ett ålderskrav för att föra
terrängskoter. Som framgår av avsnitt 8.1 har finns det anledning att nu skärpa
kraven. Genom att införa körkorts- eller traktorkortskrav ges en tydlig signal
från samhället att terrängkörning kräver ansvar och kunskap. Införandet av detta
krav medför att körkortslagens bestämmelser om återkallelse och andra
körkortsingripanden blir tillämpliga.
Behörigheten att föra motorfordon, terrängmotorfordon eller motorredskap
klass I anges i 1 § denna lag. Genom att inte föreskriva någon särskild
behörighet för att föra terrängskoter kommer alla förekommande typer av körkort
enligt denna lag att ge behörighet för terrängskoter.

3 §

Genom att körkorts- eller traktorkortskrav införs vid förande av terrängskoter
bör ålderskravet för förare av terrängskoter i paragrafens andra stycke utgå.

15.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

65 a §

Ändringen innebär att ett nytt första stycke tillförs bestämmelsen. Tillägget
innebär att ett uttryckligt miljömål införs i lagen. Tillägget är också en
utgångspunkt för det föreskriftsarbete som skall utföras enligt andra stycket.
En liknande bestämmelse finns intagen i 1 § skogsvårdslagen (1979:429). I
likhet med denna bestämmelse har förevarande paragraf formulerats för att ge
uttryck för ett produktionsmål och ett med detta jämställt miljömål.
För att uppnå miljömålet krävs naturligtvis bedömningar av vad naturen kan
bära i form av betestryck. Hänsynstagandet omfattar emellertid inte bara själva
renbetet utan även rennäringens anläggningar och driftsformer. Själva
rennäringen skall således anpassas till vad naturen tål.

99 §

I paragrafens första stycke anges för närvarande att vissa beslut får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut i övrigt får enligt
paragrafens andra stycke överklagas hos Statens jordbruksverk. Enligt tredje
stycket får Jordbruksverkets beslut överklagas hos regeringen. Verkets beslut i
en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg får dock
endast överklagas av sameby.
Länsstyrelsens beslut skall enligt första stycket i fortsättningen överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet inte avser sådan upplåtelse som avses
i 32 §. Beslut om sådan upplåtelse får enligt tredje stycket överklagas hos
regeringen. Om beslutet avser upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får det
dock endast överklagas av sameby.

15.4 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

15 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om besittningsskydd vid upplåtelse av
rätt till jakt. I paragrafens tredje stycke anges för närvarande att särskilda
bestämmelser gäller vid upplåtelser med stöd av rennäringslagen (1971:437).
Därmed avses möjligheten att överklaga beslut enligt den lagen. Genom den
ändring som sker i 99 § rennäringslagen upphör möjligheten för jaktarrendator
att överklaga länsstyrelsens beslut. Av hänsyn till rennäringen bör inte heller
i fortsättningen upplåtelse med stöd av rennäringslagen ge rätt till automatisk
förlängning av avtalet. Paragrafens tredje stycke har därför ändrats så att
detta framgår.

Betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100)

Sammanfattning hämtad ur betänkandet

Vårt uppdrag är att utifrån en samlad analys av miljösituationen lämna förslag
till åtgärder för hållbar utveckling i landets fjällområden. Vi har tolkat detta
så att vi skall överväga åtgärder som är nödvändiga för att minska
miljöproblemen i de svenska fjällen som ett geografiskt avgränsat område, men
att vi där vi så finner nödvändigt även kan föreslå åtgärder som är mer
generellt verkande. Vi har koncentrerat utredningsarbetet på planering,
rennäring, skotertrafik och buller, turism och friluftsliv samt forskning,
miljöövervakning och inventering. Vi har inte gjort några egna täckande
inventerings- och kartläggningsinsatser i fjällområdet utan våra bedömningar har
gjorts utifrån befintliga utredningar och betänkanden, olika publicerade
vetenskapliga artiklar, skrivelser från myndigheter och organisationer samt egna
iaktagelser i samband med besök.
I kapitel 3 som handlar om hållbar utveckling understryks att hållbar
utveckling är en process som omfattar såväl ekologisk som social och ekonomisk
utveckling. De som bor i fjällregionen måste ges möjlighet till arbete,
utbildning, trygghet och livskvalitet inom ramen för vad naturen tål. Vi
föreslår vad som bör vara övergripande miljömål för hållbar utveckling i
fjällområdet. Kommunernas roll som initiativtagare till utvecklingen av ett
näringsliv med miljöprofil diskuteras. Den problematik som finns kring å ena
sidan decentralisering och lokalt inflytande och å andra sidan centrala beslut
när det rör fjällområdet som är av nationellt intresse diskuteras.
I kapitel 4 som handlar om miljötillståndet konstateras att fjällmiljön är
långt i från opåverkad av människan men ändå hör till våra mest ursprungliga
miljöer med såväl nationellt som internationellt sett mycket stora naturvärden.
Vi diskuterar fjällmiljöns känslighet för olika former av mänsklig påverkan,
vilket pågått under lång tid. Sammantaget och sett under en längre tidsperiod
har miljökvaliteten successivt försämrats. Vi diskuterar slitaget av
fjällnaturen och drar slutsatsen att fjällområdet i sin helhet inte är nedslitet
men att det inom vissa avgränsade områden, framförallt i de södra
fjälltrakterna, finns påtagliga skador av överbetning. Vi konstaterar däremot
att effekter av kanaliserat slitage, orsakat av tramp och barmarkskörning, finns
över hela fjällområdet. Buller, i första hand från snöskotrar och luftfarkoster,
utgör en störning som framför allt skapar relationsproblem med icke motoriserat
friluftsliv samt rennäringen. Försurningen av sjöar och vattendrag i de södra
och mellersta fjälltrakterna har orsakat omfattande biologiska förändringar.
Fjällområdet tillförs också miljögifter genom atmosfäriskt nedfall. Fjällmiljöer
är särskilt känsliga för denna påverkan varför kunskapen om halter och effekter
måste förbättras.
I kapitel 5 som handlar om planering föreslås att fjällplaneringen i högre
grad blir målstyrd och syftar till att styra respektive verksamhet och anspråk
till lämpligaste område för att minska intressekonflikter. För att stärka
dialogen mellan fjällänen och för att biträda centrala myndigheter och regering
vid beslut rörande fjällområdet i sin helhet föreslås att en fjälldelegation
inrättas. Delegationen bör utgöras av länsledningarna i fjällänen.
Länsstyrelserna bör ta initiativ till länsvisa fjällråd där kommunerna ingår.
Kommunerna bör ta initiativ till att stärka den lokala dialogen och samrådet
mellan olika intressen. Naturresurslagens områdesgränser i fjällen bör ses över
så att större områden får starkare skydd mot exploateringar. Minerallagen bör
ändras så att undersökningsarbete i de obrutna fjällområdena inte får ske utan
regeringens medgivande.
I kapitel 6 som behandlar rennäringen betonas betydelsen av att rennäringen
tydligare accepteras som areell näring men också åläggs ett sektorsansvar när
det gäller miljönhänsyn. Ett miljömål för rennäringen föreslås införas i
rennäringslagen. Det centrala myndighetsansvaret för rennäringsfrågor föreslås
förläggas till Glesbygdsverket. Rådgivningen bör stärkas i syfte att skapa
ekonomiskt bärkraftiga rennäringsföretag och för att förebygga miljöskador. Det
är angeläget att den nya renbetsinventeringen genomförs skyndsamt och att
hänsynskrävande faktorer inventeras samtidigt. Rennäringslagen anser vi vara
tillräcklig för att åtgärda och förebygga skador på miljön. I områden där
överbetning medfört skador bör länsstyrelsen i samråd med berörd sameby upprätta
åtgärdsplaner i syfte att så snabbt som möjligt få en återhämtning av betes-
resursen. Behovet och dragning av stängsel bör ses över för att minska skadorna
på miljön. Ett viktigt motiv för att omförhandla den norsk-svenska
renbeteskonventionen är att få till stånd en gränsdragning som naturligare
följer renens rörelsemönster. Markanvändningsredovisningarna bör göras mer
operativa genom att även känsliga områden för natur- och kulturminnesvård
redovisas. Det bör närmare utredas hur en kombination av pris- och miljöstöd
samt ersättningar kan utformas för miljöförbättrande åtgärder samt för att
undvika negativ påverkan inom särskilt värdefulla områden. Rätten till
barmarkskörning på kalfjället föreslås regleras så att skadorna på mark och
vegetation minimeras. Motorcyklar av den typ som används idag bör förbjudas att
användas på kalfjället efter år 2000. Många frågor som rör rennäringen och dess
framtid och som måste lösas för hållbar utveckling i fjällområdet kräver en
helhetsavvägning inom ramen för en samlad rennäringspolitik. Vi anser att det
ligger utanför vårt uppdrag att utreda detta och föreslår därför att regeringen
tillsätter en särskild rennäringspolitisk utredning.
I kapitel 7 som behandlar skotertrafik och buller diskuteras såväl störningar
av skotertrafik som skoterns betydelse. Det konstateras att regelverket rörande
skotrar och skotertrafik inte är anpassat till omfattningen av trafiken, vilket
inneburit betydande störningar av olika slag. Ett samlat åtgärdspaket föreslås
därför. Genomförande av miljöklassutredningens förslag är mycket angeläget för
att minska utsläppen och sänka bullernivån. För att få framföra skoter skall
krävas traktorkörkort eller körkort av annan befintlig klass. Dessutom bör krav
ställas på innehav av obligatorisk skoterförarlicens som erhålls efter avlagt
prov. För att bättre kanalisera trafiken till leder föreslås införande av ett
50-procentigt statsbidrag för anläggning av leder. Vidare föreslås en högsta
hastighet om 50 km/tim och skärpta bestämmelser för att förbättra efterlevnaden.
Regler om hänsyn till naturmiljön föreslås i terrängkörningslagen samt att det
blir obligatoriskt samråd med länsstyrelsen vid anläggande av skoterleder
utanför deltaljplanelagt område. Färdselrätten måste i väsentligt högre grad än
i dag regleras till leder inom såväl fjällområdet som i skogslandet. Begreppet
förbudsområden föreslås ersättas med regleringsområden som delas in i tre
klasser; i) orörda, dvs. mycket starka begränsningar även för yrkestrafik, ii)
ostörda, dvs. relativt starka begränsningar genom få eller inga skoterleder,
samt iii) kanalisering, dvs. skotertrafik tillåten på leder. Som ett första steg
att nå målet föreslås att detta prövas till del genom ökat lokalt engagemang och
ansvarstagande. För att säkra de mest angelägna riksintressanta områdena
föreslås regeringen fatta beslut om nya och delvis utvidgade regleringsområden,
varav delar föreslås bli orörda eller ostörda. Vid sidan av de möjligheter
länsstyrelsen nu har för att avsätta regleringsområden och reglera skoter-
trafiken i områden skyddade enligt naturvårdslagen föreslås nu också kommunerna
få möjlighet att inrätta regleringsområden. Det är angeläget att det samlade
arbetet på alla nivåer årligen följs upp och rapporteras till regeringen och
efter 4 år utvärderas med avseende på syftet. Skulle det då visa sig att
problemen i allt väsentligt kvarstår föreslår vi att regeringen fattar beslut om
att göra hela fjällkedjan till ett regleringsområde. Länsstyrelsernas beslut om
skoterleder i de av regeringen avsatta regleringsområdena föreslås fattas i
samråd med Naturvårdsverket. För att minska störningar av flygbuller i vissa
områden föreslås landningsförbud och att Luftfartsverket och Naturvårdsverket
ges i uppdrag att se över föreslagna och gällande restriktioner för över-
flygning. Som skydd för näring föreslås allmänt förbud mot körning med snöskoter
på snötäckt jordbruksmark om inte uppenbar risk för skada föreligger eller efter
tillstånd av markägaren, samt på skogsmark med plant- eller ungskog om inte
uppenbar risk för skada föreligger eller efter tillstånd av markägaren.
I kapitel 8 som handlar om turism och friluftsliv diskuteras möjligheterna
till utveckling av en mer miljöanpassad turism. Slutsatsen är att det behövs
ett förtydligat ansvar för organisatörer av friluftsliv och turism.
Länsstyrelsen föreslås ge möjlighet att meddela organisatörer av en viss
aktivitet inom ett visst område anmälningsplikt. Information om hänsyn till
miljön och rennäring bör stärkas. För att minska miljöstörningar av nya inslag,
t.ex. cykling i fjällterräng, bör länsstyrelse eller kommun använda sig av
möjligheterna till att bilda naturvårdsområde. Regeringen bör ge
Turistdelegationen ett ansvar som sektorsmyndighet även med avseende på miljön
och ge denna i uppdrag att utarbeta en handlingsplan för miljöanpassad turism.
En regional utvecklingstrategi för en miljöanpassad turism bör upprättas och
kommunerna bör se över sina turistprogram. Initiativ till miljöanpassad
sameturism bör uppmuntras och stödjas. Jakt och fiske i fjällområdet diskuteras.
Kunskapsläget bör förbättras avseende de vilt- och fiskebestånd som skattas och
nyttjandeplaner upprättas så att bestånden säkert inte skattas utanför ramen för
vad de uthålligt tål. Kunskapen om den indirekta påverkan på annat djurliv måste
också förbättras. För att utnyttja lokal kunskap och minska störning gentemot
rennäringen bör möjligheterna övervägas att under länsstyrelsens övergripande
ansvar ha en lokal administration för underupplåtelser.
I kapitel 9 som handlar om forskning, miljöövervakning m.m. diskuteras behovet
av att genom forskning mer generellt förbättra kunskapunderlaget vad gäller
natur- och miljöförhållanden i fjällområdet, utveckling av alternativa tekniker
inom renskötsel, friluftsliv, turism och annan näringslivsutveckling. Behovet av
opåverkade referensområden för forskningssyften måste tillgodoses vid planering.
Utvecklingen av den regionala miljöövervakningen bör samordnas mellan fjällänen
och fjälldelegationen bör se över behovet av att komplettera den tidigare
fjällutredningen.
I bilaga 3 redovisas en tidsplan för de olika förslagen.

Sammanfattning

Hälso- och miljöpåverkan från snöskotertrafiken

Alla typer av motoriserade verksamheter påverkar hälsan och miljön. I fjäll-,
skogs- och skärgårdsområden i norra Sverige har snöskotern bidragit till att
människor lättare kan komma ut i naturen. Dessvärre medför de positiva
fördelarna av snöskoteranvändningen också att buller och avgaser från fordon
påverkar vår hälsa, förorenar miljön och stör djurlivet i dessa områden. Fjällen
tillhör våra mest skyddsvärda områden i vilka störningar av olika slag måste
bekämpas så långt det är möjligt. Uppdraget med uppgift att föreslå ett
miljöklassystem eventuellt i kombination med ytterligare styrmedel har
avgränsats till snöskotrar.
Snöskotrar orsakar genom bruket av tvåtaktsmotorer stora utsläpp av kolväten
och kolmonoxid och ger upphov till bullerstörningar. Emissionerna medför att
såväl människans hälsa som djurlivet och naturmiljön tar skada. Åtgärder bör
därför vidtas för att så långt som möjligt minska avgas- och bulleremissionerna
från dessa fordon. En miljöklassning av snöskotrar är ett viktigt bidrag i detta
arbete.

Snöskotern en modern företeelse

Snöskotern är en relativt modern företeelse i vår fjällvärld. När 1964 års
Rennäringssakkunniga avgav betänkandet Snöskotern, terrängkörning och
färdselrätt (SOU 1969:59) fanns det omkring 12 000 snöskotrar. Fram till denna
tidpunkt hade den använts i betydande omfattning för nyttotrafik, t.ex. för
skogsavverkning och räddningsinsatser, inom rennäringen samt som transportmedel
för avsides belägna gårdar etc. Antalet terrängfordon har sedan dess mer än
tiodubblats och terrängskotrarna uppgår till runt 140 000. Av dessa är knappt
130 000 fritidsskotrar och resterande del används i nyttotrafiken.

Miljöklassystem för terrängskotrar

En särskild lag om miljökrav på terrängskotrar föreslås med syftet att förebygga
att skador uppstår på människors hälsa eller i miljön till följd av utsläpp av
avgas- och bulleremissioner från snöskotrar. Sverige blir därmed först i världen
med att införa avgaskrav.
Genom lagen införs ett system med miljöklassning för nya terrängskotrar. In-
delningen i klasser bygger på tre klasser där miljöklass 3 i princip kommer att
motsvara dagens bullerkrav för dessa fordon. Miljöklasserna 2 och 1 motsvarar
högre ställda miljökrav och innefattar såväl avgaser som buller.
Miljöklassystemet föreslås bli obligatoriskt den 1 januari 1999. Härefter skall
endast skotrar i miljöklasserna 2 och 1 finnas att tillgå på den svenska
marknaden.
Som en följd av miljöklassystemet får typgodkännande för nya skotrar inte
meddelas med mindre att det finns ett avgas- och bullergodkännande. Samma
förhållanden skall gälla vid registreringsbesiktning. Bullerkraven förs därmed
samman med avgaskraven. I samband med avgas- och bullergodkännandet placeras
skotrarna in i den miljöklass som anges av tillverkaren. Miljöklassystemet
genomförs fullt ut fr.o.m. 1999 års modeller, men bör träda i kraft redan den 1
juli år 1996.
Som en följd av att det införs miljökrav på snöskotrar införs även en obli-
gatorisk kontrollbesiktning för sådana fordon. Besiktningsprogrammet bör baseras
på nuvarande program för kontrollbesiktning av terrängfordon i
uthyrningsverksamhet av olika slag och utökas med kontroll av det avgasrenande
systemet och utsläppen vid tomgångskörning.

Mätmetoder

Mätmetoder för godkännandet för och uppföljningen av avgas- och bullerkraven bör
i första hand följa internationellt överenskomna standarder. Sådana saknas i
dag. I avvaktan härpå kan två skilda system - prov för godkännande av
motorfamilj eller annan definierad grupp motorer och genom ett kartläggande prov
på motor eventuellt i kombination med chassidynamometerprov på hela fordonet -
tillämpas för godkännande och uppföljning av hållbarhetskrav. Snöskotertillver-
karen kommer att vara ytterst ansvarig för att emissions- och hållbarhetskraven
efterlevs. De amerikanska bestämmelserna utvecklade av Society for Automotive
Engineers (SAE) i mätmetoden SAE J 1088 Rekommenderad mätmetod för mätning av
avgaser från småmotorer och i sinom tid utvecklad för snöskotrar (juni 1983) bör
ligga till grund för avgasgodkännandet, liksom SAE J 192 Rekommenderad metod för
mätning av utvändigt buller från terrängskotrar (mars 1985) bör ligga till grund
för den delen av godkännandet som avser buller.

Tillverkarens ansvar m.m.

Lagen om miljökrav på terrängskotrar skall hindra att sådana fordon som inte
uppfyller stadgade gränsvärden förs ut i användning. För att uppnå detta syfte
föreslås ett ansvar för tillverkaren. Tillverkaren åläggs ett ansvar gentemot
samhället om det vid en kontroll (produktionskontroll, kontrollbesiktning m.m.),
framkommer att avgas- och bullergodkänd terrängskoter inte uppfyller miljökraven
enligt lagen. Ett meddelat godkännande kan också återkallas om terrängskotrarna
inte innehåller de fastlagda kraven.
Skoterägaren kan på delvis samma grunder kräva att tillverkaren åtar sig att
kostnadsfritt avhjälpa de fel eller brister som framkommer vid en myndighets
kontroll. Detta gäller under förutsättning att skotern inte är äldre än fem år
eller körts mer än 7 000 kilometer. Tillverkaren är inte heller skyldig att
avhjälpa sådan fel och brister som är förorsakade av skoterägaren eller genom en
olyckshändelse.
Även den som yrkesmässigt importerar eller försäljer snöskotrar föreslås få
ett ansvar för att han inte hanterar snöskotrar i strid mot lagens bestämmelser.
Den som yrkesmässigt importerar eller säljer snöskotrar som inte uppfyller
föreskrivna gränsvärden skall kunna ådömas böter. Att förbjuda all försäljning
och import av snöskotrar som inte uppfyller föreskrivna gränsvärden är inte
möjligt eftersom efterlevnaden av ett sådant förbud svårligen skulle kunna
kontrolleras. En enskild person som för annat än yrkesmässigt bruk importerar
eller säljer en snöskoter skall inte omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
För att få ta en sådan skoter i bruk måste den registreringsbesiktigas. Vid
besiktningen skall intyg vari framgår att skotern uppfyller miljökraven visas
upp.

Differentierad försäljningsskatt på snöskotrar

Erfarenheterna av hittills införda miljöklassystem visar att miljöklassningen är
ett användbart och framgångsrikt instrument. För att dra nytta av de tekniska
möjligheterna till minskade utsläpp och stödja en snabbare introduktion av
alltmer miljöanpassade snöskotrar föreslås som ett komplement till miljöklass-
ningen en försäljningsskatt för nya skotrar. Skatteuttaget har avvägts så att en
utjämning kan ske för inköp av snöskotrar i de bättre klasserna. Den positiva
miljöeffekten blir störst om skatten införs redan den 1 juli 1996.
Skattedifferentieringen har byggts upp så att för skotrar som uppfyller kraven i
miljöklass 3 skall en skatt tas ut med 8 000 kr. Skotrar som uppfyller kraven i
miljöklasserna 2 och 1 befrias från skatt. När systemet bli obligatoriskt den 1
januari 1999 bör försäljningsskatt erläggas för miljöklass 2 med 10 000 kr eller
det belopp som då kan anses motsvara den merkostnad som blir följden av det
ytterligare reningssteget för miljöklass 1. Denna klass skall även efter den 1
januari 1999 vara befriad från skatt. Den föreslagna försäljningsskatten väntas
innebära en förstärkning av statens inkomster med runt 43 miljoner kr.

Miljöeffekter

Miljöeffekten av föreslagna emissionskrav är inte möjlig att beräkna. Härför
krävs en etablerad testmetod. Med ledning av i betänkandet redovisade
emissionsdata kan de föreslagna gränsvärdena för avgaser för miljöklass 2
innebära reducerade utsläpp av kolmonoxid med 70-80 %, av kolväten med mer än
50 % och partiklar med 25-30 %.
Åtgärdskostnaden för t.ex. reduktionen av kolväten uppgår till 35 kr/kg för
fritidsskotrar, medan den för yrkesskotrar inte är högre än 2:75 kr/kg. För
personbilar i miljöklass 2 är den mellan 15-35 kr/kg. Kostnadseffektiviteten i
det föreslagna miljöklassystemet i kombination med en differentierad
försäljningsskatt ligger därmed på samma nivå som t.ex. för bilar. Den ökar
ytterligare om hänsyn dessutom tas till minskat buller, partikelutsläpp och
minskade koldioxidutsläpp till följd av en reducerad bränsleförbrukning.

Skotermarknaden

Tillverkare som varit förutseende i sin produktutveckling kan dra fördel av
införandet av avgaskrav och skärpta bullerkrav och kan få en större del av
marknaden, medan andra kan gå miste om viktiga marknadsandelar. Den
differentierade försäljningsskatten bör dock motsvara de merkostnader som blir
följden av förslagen.
Snöskoterägarna kommer vid inköp av en ny snöskoter att drabbas av ett högre
pris för fordonet. Han eller hon kan emellertid dra fördel av lägre
drivmedelskostnader och en renare och tystare miljö. Vissa kostnadsökningar kan
också följa av ett eventuellt större underhållsbehov. Priset på en mer
miljöanpassad skoter skall däremot inte påverkas med mer än den allmänna
prishöjningen som väntas bli följden av försäljningsskatten.

Tillsyn

Som tillsynsmyndighet för efterlevnad av lagen föreslås Naturvårdsverket. Därmed
förs föreskriftsansvaret för bullerkraven över från Vägverket till
Naturvårdsverket.

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet Hållbar utveckling i
landets fjällområden (SOU 1995:100)

Yttranden har lämnats av Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Sundsvall,
Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Socialstyrelsen, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut,
Kommunikationsforskningsberedningen, Luftfartsverket, Riksantikvarieämbetet,
Statens fastighetsverk, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Sametinget,
Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet,
Fiskeriverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Glesbygdsverket, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Boverket, Sveriges geologiska undersökning,
Turistdelegationen, Statens naturvårdsverk, Plan- och byggutredningen (M
1992:03), Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen
i Norrbottens län, Arjeplogs kommun, Arvidsjaurs kommun, Bergs kommun, Dorotea
kommun, Gällivare kommun, Härjedalens kommun, Jokkmokks kommun, Kalix kommun,
Kiruna kommun, Krokoms kommun, Ljusdals kommun, Lycksele kommun, Malungs kommun,
Orsa kommun, Ovanåkers kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun, Sollefteå kommun,
Sorsele kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun, Sundsvalls kommun,
Vilhelmina kommun, Vindelns kommun, Åre kommun, Åsele kommun, Älvdalens kommun,
Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Kungl. Vetenskapsakademien, Svenska
kommunförbundet, Svenska samernas riksförbund, Naturskyddsföreningen,
Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen skogsindustrierna, Svenska
turistföreningen, Friluftsfrämjandets riksorganisation, Grossistförbundet Svensk
handel, Helikopterföretagens riksförbund gemensamt med Trafikflygföretagens
riksförbund, Jägarnas riksförbund, Kungl. Svenska aeroklubben, Nordiska snö-
skoterrådet, Skogsägarnas riksförbund, SPAF/Svenska allmänflygföreningen,
Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet, Svenska motorcykelförbundet,
Svenska rese- och turistindustrins samarbetsorganisation, Svenska
världsnaturfonden, Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo), Sveriges
snöskoterägares riksorganisation (Snofed), Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund samt Swedish seaplane association.
Högskolan i Luleå, Borlänge kommun, Eda kommun, Hudiksvalls kommun,
Robertsfors kommun, Skellefteå kommun, Sunne kommun, Torsby kommun, Vansbro
kommun, Sveriges industriförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, Renägarförbundet och Sveriges fiskevattenägareförbund har avstått
från att yttra sig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat skrivelser från länets ren-
näringsdelegation och från Krokoms kommun. Arvidsjaurs kommun har bifogat
skrivelser från Samrådsgruppen i skoterfrågor för Arvidsjaurs kommun,
Abborrträsk skoterklubb och Vithattens skoterklubb. Svenska samernas riksförbund
har bifogat skrivelse från Föreningen Samisk turism i Sapmi ek.för.
Skrivelser i ärendet har vidare kommit in från Ájtte Svenskt fjäll- och same-
museum, Arjeplogs glesbygdsförening, Arjeplogs snöskoterförening, Bodbyns
skoterklubb gemensamt med Brattby skoterklubb, Brännlandsortens snöskoterklubb,
Holmsunds skoterförening, Hörnefors skoterklubb, Nordmalings skoterklubb,
Sävarådalens snöskoterklubb, Tavelsjö snöskoterklubb, Tvärålunds skoterklubb,
Umeå skoterklubb, Vännäs snöskoterklubb och Västanfjällets skoterklubb, Borlänge
snöskoterklubb, Fjällbygdens nybyggarförening, FK Nordvingen segel, Fritids- och
skoterföreningen NORD, Fyrklöverns skoterklubb, Föreningen Varggruppen,
Holmsunds skoterförening, Härnösands skoterklubb, Jokkmokkskretsen av
Naturskyddsföreningen, Jokkmokks skoterförening, Kalix skoterklubb, Kiruna
socialdemokratiska arbetarekommun, Kiruna jakt & fiskevårdsförening, Kiruna
jaktvårdskrets, Kiruna naturskyddsförening, Krokoms motorklubb, Laisvalls
samfällighet, Laisvallbys snöskoterförening, Lima besparingsskog gemensamt med
Transtrands besparingsskog, Ljungdalen-Storsjö företagareförening, Luleå
naturskyddsförening, Lycksele skotersällskap, Malå naturskyddsförening,
Miljöförbundet jordens vänner, Miljöpartiet de gröna i Kiruna, Mårduddens
skoterförening, Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet,
Naturskyddsföreningen i Vilhelmina, Naturskyddsföreningens Årekrets, AB
Norrlandsflyg, Norsjö motorsällskap, Piteå snöskoterklubb, Sáminuorra, Sjulsmark
skoter och fiskevårdsförening, Skatamarks skoterförening, Skogsägarna i Umeå,
Socialdemokratiska gruppen i Kiruna kommuns kommunstyrelse, Sollefteå
skoterklubb, Stiftelsen stolta stad, Storåbränna byalag, Storåns skoterklubb,
Styrgruppen för projekt "Fem samebyar i Jämtland", Svemo snöskoter touring,
Svenska gruvföreningen, Svenska metallindustriarbetareförbundet/Gruv:s avd. 604,
Sveriges ornitologiska förening gemensamt med Jämtlands läns ornitologiska
förening, Särna snöskoterklubb, Talma sameby, Vedaklubben skoter & fiske,
Vinterstadens skoter- & fritidsförening Kiruna, Vithattens skoterklubb, ÄMS FSK
Lodjuret och Övre Härjedalens naturskyddsförening. Vidare har ett antal
skrivelser kommit in från studiecirklar och privatpersoner.
AB Norrlandsflyg har bifogat skrivelser från Sitskigruppen och Latnjajaure
fältstation. Norsjö motorsällskap har bifogat skrivelse från Norsjö kommun.

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet Miljöklassning av snöskotrar
(SOU 1995:97)

Yttranden har lämnats av Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Norrbottens län,
Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Vägverket, Statens väg-
och transportforskningsinstitut, Kommunikationsforskningsberedningen, Banverket,
Luftfartsverket, Riksrevisionsverket Riksskatteverket, Statskontoret,
Arbetarskyddsstyrelsen, Sametinget, SIS - Standardiseringen i Sverige,
Skogsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Styrelsen för teknisk ackreditering, Länsstyrelsen i Värmlands
län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Arjeplogs
kommun, Arvidsjaurs kommun, Bergs kommun, Borlänge kommun, Dorotea kommun,
Gällivare kommun, Hudiksvalls kommun, Härjedalens kommun, Jokkmokks kommun,
Kiruna kommun, Kalix kommun, Krokoms kommun, Ljusdals kommun, Lycksele kommun,
Malungs kommun, Orsa kommun, Ovanåkers kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå
kommun, Sorsele kommun, Storumans kommun, Strömsunds kommun, Sundsvalls kommun,
Vilhelmina kommun, Vindelns kommun, Älvdalens kommun, Örnsköldsviks kommun,
Östersunds kommun, Svenska kommunförbundet, Svenska samernas riksförbund, AB
Svensk Bilprovning, SP Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Grossistför-
bundet Svensk handel, Naturskyddsföreningen, Aspen Petroleum AB, Nordiska
snöskoterrådet, Sveriges snöfordonsleverantörer (Snöfo) och Sveriges
snöskoterägares riksorganisation (Snofed)
Högskolan i Luleå, Eda kommun, Piteå kommun, Rättviks kommun, Sollefteå
kommun, Sunne kommun, Torsby kommun, Vansbro kommun, Åsele kommun, Föreningen
Skogsindustrierna, Svenska Petroleum Institutet, OK Petroleum AB,
Renägarförbundet, Skogsägarnas riksförbund, Svenska fjällklubben och Svenska
motorcykelförbundet har avstått från att yttra sig.
Skrivelser i ärendet har inkommit från Bombardier-Nordtrac OY, Borlänge
Snöskoterklubb, Friluftsfrämjandets riksorganisation, Jokkmokkretsen av Svenska
naturskyddsföreningen, Socialdemokratiska gruppen i Kiruna kommuns
kommunstyrelse, Svemo Snöskoter Touring, Särna Snöskoterklubb, ÄMS FSK Lodjuret
samt från några privatpersoner.

Författningsförslag i betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU
1995:100)

Förslag till Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

Härigenom föreskrivs att i fråga om terrängkörningslagen (1975:1313)
dels att 3 a § skall upphöra att gälla
dels att 1, 2 och 4 §§ skall ha följande lydelse
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 5, 6 och 7 §§, av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Gällande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Körning i terräng med motor- 1 § Körning i terräng med motor-
drivet fordon för annat ändamål än drivet fordon för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk är för- jordbruk eller skogsbruk är för-
bjudet i hela landet bjudet i hela landet

1. på barmark 1. på barmark
2. på snötäckt skogsmark med 2. på snötäckt skogsmark med
plant- eller ungskog, om det plant- eller ungskog, om det
inte är uppenbart att körningen inte är uppenbart att körningen
kan ske utan risk för skada på kan ske utan risk för skada på
skogen. skogen, eller utan tillstånd
från markägare.
Inom delar av fjällområdet ... 3. på snötäkt jordbruksmark, om
det inte är uppenbart att kör-
ningen kan ske utan risk för
skada på jordbruksmarken, eller
utan tillstånd från markägaren.

Inom delar av fjällområdet.........
--------------------------------------------------------------------
2 § Regeringen eller den myndig- 2 § Regeringen eller den myndighet
het regeringen bestämmer får regeringen bestämmer får föreskriva
föreskriva undantag från förbud undantag från förbud enligt 1 §
enligt 1 § i fråga om körning i första stycket, eller i särskilda
räddningstjänst eller viss fall medge undantag från förbud
näringsutövning eller när det eller föreskrifter, i fråga om
annars föreligger särskilda skäl. körning i räddningstjänst eller viss
näringsutövning eller när det annars
föreligger särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från förbud
enligt 1 § andra stycket, eller i
särskilda fall medge undantag från
förbud eller föreskrifter, om
synnerliga skäl föreligger.
--------------------------------------------------------------------
4 § Den som med uppsåt eller av 4 § Vid körning i terräng med
oaktsamhet bryter mot 1§ första motordrivet fordon skall hänsyn
stycket 1 eller 2 eller mot och varsamhet visas mot naturen
förbud eller föreskrift som har och miljön så att skada inte upp-
meddelats med stöd av lagen döms kommer och olägenhet motverkas.
till penningböter. Om gärningen är tas till naturmiljön liksom till
ringa skall dock ej dömas till andra intressen.
ansvar.
5 § Regeringen får föreskriva om
krav i fråga om kunskaper, utbild-
ning samt de villkor i övrigt som
skall vara uppfyllda för att få köra
motorfordon i terräng.
Regeringen får föreskriva att
sammanslutning anordnar prov och
utfärda bevis om avlagda prov
enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får föreskriva
om skyldighet att betala avgift
för prov enligt andra stycket.
6 § För tillsyn över att bestämmel-
serna i denna lag efterlevs får
regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer utse natur-
vårdsvakter.
En naturvårdsvakt får avvisa den
som utan att ha rätt till det kör i
terräng med motordrivet fordon.

7 § Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats med stöd
av 1 § andra stycket eller 3 §
denna lag döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot annan före-
skrift eller förbud som meddelats
med stöd av denna lag döms till
penningböter.

Förslag till Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)
dels att 33 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 och 34 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §

--------------------------------------------------------------------
Gällande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
3 § Moped får föras endast av den 3 § Moped får föras av endast den
som har fyllt 15 år. som har fyllt 15 år.

Terrängskoter får föras endast av Utan hinder av 2 § ...........
den som har fyllt 16 år. ............ jämförlig handling.

Utan hinder av 2 § ..........
............ jämförlig handling.

3 a § Terrängskoter får endast föras
av den som har körkort eller
traktorkort.

34 § Föres moped eller terräng- 34 § Föres moped av barn som ej har
skoter av barn som ej har fyllt fyllt 15 år, dömes den som har
15 år, dömes den som har vårdnaden vårdnaden om barnet eller, om
om barnet eller, om förseelsen förseelsen har begåtts av barnet i
har begåtts av barnet i anställ- anställningsförhållande, arbets-
ningsförhållande, arbetsgivaren givaren till böter, om han har
till böter, om han har underlåtit underlåtit att göra vad som an-
att göra vad som ankommit på honom kommit på honom för att hindra
för att hindra förseelsen. Till förseelsen. Till samma straff dömes
samma straff dömes även den som i även den som i annat fall tillåter
annat fall tillåter barn som ej barn som ej har fyllt 15 år att
har fyllt 15 år att föra moped föra moped.
eller terrängskoter.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott
att 3 § skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Gällande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
3 § För någon körkortspliktigt for-3 § För någon körkortspliktigt fordon
don utan att vara berättigad att utan att vara berättigad att föra
föra sådant fordon, dömes för sådant fordon, dömes för olovlig
olovlig körning till böter. Har körning till böter. Har han
han tidigare innehaft körkort som tidigare innehaft körkort som
blivit återkallat eller har blivit återkallat eller har
brottet skett vanemässigt eller är brottet skett vanemässigt eller är
det eljest att anse som grovt, må det eljest att anse som grovt, må
dömas till fängelse i högst sex dömas till fängelse i högst sex
månader. månader.
För någon körkortspliktigt fordon För någon körkortspliktigt fordon
med åsidosättande av föreskrift, med åsidosättande av föreskrift, som
som meddelats i fråga om rätten meddelats i fråga om rätten att föra
att föra sådant fordon, dömes till sådant fordon, dömes till böter.
böter. Anställer och brukar någon såsom
Anställer och brukar någon såsom förare av körkortspliktigt fordon
förare av körkortspliktigt fordon den, som icke äger rätt att föra
den, som icke äger rätt att föra fordonet, eller tillåter någon
fordonet, eller tillåter någon eljest annan att föra sådant fordon
eljest annan att föra sådant utan att denne är berättigad
fordon utan att denne är berätti- därtill, dömes likaledes till böter.
gad därtill, dömes likaledes till Första, andra och tredje stycke-
böter. na äger motsvarande tillämpning på
Första, andra och tredje förare av traktor, terrängskoter,
styckena äger motsvarande motorredskap eller spårvagn och på
tillämpning på förare av traktor, den som anställer eller brukar
motorredskap eller spårvagn och på sådan förare eller eljest tillåter
den som anställer eller brukar någon att föra traktor, terräng-
sådan förare eller eljest tillåter skoter, motorredskap eller spår-
någon att föra traktor, vagn.
motorredskap eller spårvagn.

Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)

att 65 a § skall ha följande lydelse

--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Gällande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
65 a § Regeringen eller den myn- 65 a § Rennäringen skall bedrivas
dighet regeringen bestämmer får med bevarande av naturbetes-
meddela föreskrifter om den hänsyn markernas långsiktiga produk-
som vid renskötseln skall tas tionsförmåga så att dessa uthålligt
till naturvårdens och kulturmiljö- ger en god avkastning samtidigt
vårdens intressen. Föreskrifterna som den biologiska mångfalden
får dock inte......... behålls.

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer..........

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)

att det i lagen skall införas en ny 20 b § med följande lydelse

--------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse

20 b § Vid organiserat friluftsliv
och turism skall hänsyn tas till
naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får
meddela bestämmelser om
anmälningsplikt för vissa organise-
rade i ett visst område. Medför
verksamheten risker för miljön
eller andra väsentliga
missförhållanden får länsstyrelsen
meddela särskilda föreskrifter rö-
rande verksamhetens bedrivande
eller förbjuda den.

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)

att 6 § skall ha följande lydelse
--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------
Gällande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
6 § Undersökningsarbete får inte äga6 § Undersökningsarbete får inte äga
rum inom nationalpark eller rum inom nationalpark eller område
område som statlig myndighet hos som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall regeringen har begärt skall
avsättas till nationalpark eller avsättas till nationalpark eller i
i strid med föreskrifter som har strid med föreskrifter som har
meddelats beträffande meddelats beträffande
naturreservat med stöd av naturreservat med stöd av
naturvårdslagen (1964:822) naturvårdslagen (1964:822)
Undersökningsarbete får inte Undersökningsarbete får inte
heller, utan medgivande av heller, utan medgivande av rege-
länsstyrelse, äga rum inom ringen, äga rum inom område som
avses i 3 kap. 5 § lagen (1987:12)
1. befästningsområde och sådant om hushållning med naturresurser
område utanför detta som regering- m.m.
en bestämmer, Undersökningsarbete får inte
2. kyrkogård och annan begrav- heller, utan medgivande av
ningsplats, länsstyrelse, äga rum inom
3. område som avses i 3 kap. 5 §
lagen (1987:12) om hushållning 1. befästningsområde och sådant
med naturresurser m.m. område utanför detta som regeringen
bestämmer,
2. kyrkogård och annan begrav-
ningsplats.

Författningsförslag i Slutbetänkandet Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97)

Förslag till lag om miljökrav på terrängskotrar

Härigenom förskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag syftar till att förebygga att terrängskotrar orsakar skador på
människors hälsa eller på miljön genom utsläpp i luften av avgaser och buller.

2 § Terrängskotrar skall vara så konstruerade och utrustade att de inte släpper
ut avgaser och avger buller i större mängd än som kan godtas från hälso- och
miljösynpunkt.

3 § För terrängskotrar gäller i vissa fall krav på avgas- och bullergodkännande.
Närmare föreskrifter meddelas av regeringen.

4 § Terrängskotrar skall uppfylla kraven för någon av de miljöklasser som anges
i bilagan till lagen. En terrängskoter hänförs i samband med avgas- och
bullergodkännandet till den miljöklass som anges av tillverkaren om
terrängskotern uppfyller utsläppskraven för den angivna miljöklassen.
De komponenter som kan påverka avgasutsläppen eller bulleravgivningen skall
vara så utformade, konstruerade och monterade att terrängskotern vid normal
användning uppfyller kraven för hållbarhet för någon av de miljöklasser som
anges i bilagan till lagen. Närmare föreskrifter om detta meddelas av
regeringen.
Godkännande för miljöklass 3 vid registrerings- eller typbesiktning skall inte
meddelas efter utgången av år 1998.

Tillverkarens ansvar

5 § Om det vid en kontroll framkommer att avgas- och bullergodkända
terrängskotrar inte uppfyller de krav på buller- och avgasbegränsningar som
gäller enligt denna lag, får den myndighet som regeringen bestämmer förelägga
tillverkaren eller dennes ställföreträdare att vidta de åtgärder som behövs.
Föreläggandet får förenas med vite.
Om fordonet vid en myndighets kontroll inte uppfyller de krav som anges i
första stycket, får skoterägaren kräva att tillverkaren eller dennes
ställföreträdare kostnadsfritt avhjälper felen eller bristerna.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte om terrängskotern är
äldre än fem år eller körts mer än 7 000 kilometer. Inte heller gäller vad som
sägs i första och andra stycket om felen eller bristerna beror på skoterns ägare
eller brukare eller på en olyckshändelse eller därmed jämförlig omständighet.

Importörens och försäljarens ansvar

6 § Den som yrkesmässigt importerar eller försäljer icke godkända terrängskotrar
döms till böter.

Återkallelse

7 § Om terrängskotrar som omfattas av ett avgas- och bullergodkännande inte
uppfyller föreskrivna villkor får godkännandet återkallas.

Avgifter

8 § Avgifter får tas ut av tillverkaren för att finansiera kostnaderna för
godkännandeprövningen samt tillsyn och annan kontroll enligt denna lag eller
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (kontrollavgift). Närmare före-
skrifter meddelas av regeringen.

9 § Om undantag från kravet på avgas- och bullergodkännande medges får en viss
avgift till staten tas ut (dispensavgift). Avgiften fastställs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsyn

10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga en tillverkare av terrängskotrar att
utan ersättning lämna de upplysningar, tillhandahålla de terrängskotrar,
motordelar och handlingar samt utföra de undersökningar som behövs för
tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Överklagande

12 § Ett beslut om godkännande enligt 4 § får överklagas hos till-
synsmyndigheten. Tillsynsmyndighetens beslut kan inte överklagas.

13 § Ett beslut av tillsynsmyndigheten om föreläggande enligt 5 § eller om
återkallelse av ett godkännande enligt 7 § eller om föreläggande enligt 11 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

14 § Ett beslut av tillsynsmyndigheten om kontrollavgift enligt 8 § eller
dispensavgift enligt 9 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Bilaga

Indelning i miljöklasser av nya terrängskotrar enligt 4 § lagen (0000:000) om
miljökrav på terrängskotrar

Miljöklass 3
Bullernivån för terrängskoter får inte överstiga 78 dBA.

Mätmetod: prov som i huvudsak stämmer överens med det förfarande som anges i den
amerikanska mätmetoden SAE J 192 Recommended Practice. Exterior Sound Level for
Snowmobiles (mars 1985)/ Rekommenderad metod för mätning av utvändigt buller
från terrängskotrar.

Utsläpp av avgaser och krav i fråga om buller

Terrängskoter skall hänföras till miljöklass 2 eller miljöklass 1, om följande
krav är uppfyllda i stället för kravet under miljöklass 3.

1.1 Nya terrängskotrar
De angivna gränsvärdena för avgaser uttrycks i gram per kilowattimme om inte
annat anges. Gränsvärden för buller anges i dBA.

Förorening Miljöklass
2 1
Kolmonoxid 200 10
Kolväten 80 7
Kväveoxider 10 7
Partiklar 4,0 1,0

Buller 75 dBA 73 dBA

1.2 Provmetod
Avgaser: motorprov som i huvudsak stämmer överens med det förfarande som gäller
för provning av avgaser enligt SAE J 1088 Recommended Practice. Test Procedure
for the Measurement from Small Utility Engines (juni 1983)/ Rekommenderad metod
för mätning av avgaser från småmotorer, utvecklad för terrängskotrar.

Buller: prov som i huvudsak stämmer överens med det förfarande som anges i den
amerikanska mätmetoden SAE J 192 Recommended Practice. Exterior Sound Level for
Snowmobiles (mars 1985)/ Rekommenderad metod för mätning av utvändigt buller
från terrängskotrar.

1.3 Hållbarhetskrav
De komponenter som påverkar avgasutsläpp och bulleravgivning skall vara så
utformade, konstruerade och monterade att terrängskotern inom en normal
brukandeperiod av fem år eller 7 000 kilometer (motsvarande 350 driftstimmar)
inte får överskrida följande gränsvärden.

Gränsvärden
Förorening Miljöklass
2 1
Kolmonoxid 250 12
Kolväten 100 9
Kväveoxider 12 9
Partiklar 5,0 1,5

Buller 75 dBA 73 dBA

Förslag till lag om ändring i lagen1 (1978:69) om försäljningsskatt på
motordrivna fordon

Härigenom föreskrivs
dels att motorfordon i 5,6, 12 och 15 §§ skall bytas ut mot fordon,
dels att rubriken till lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon
samt 1, 2 och 8 §§ skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
--------------------------------------------------------------------

Till staten skall enligt denna Till staten skall enligt denna
lag erläggas försäljningsskatt på lag erläggas försäljningsskatt på
motorfordon. motordrivna fordon.

2 §2
Beteckningar som används i denna lag har samma betydelse som i fordons-
kungörelsen (1972:595) och i bilregisterkungörelsen (1972:599).
Med miljöklasserna 1, 2, 3, 1 E eller 1 H avses i denna lag de miljöklasser
som anges i 2 a § bilavgaslagen (1986:1386).
--------------------------------------------------------------------
Med miljöklasserna 1, 2 och 3 för
terrängskotrar avses i denna lag
de miljöklasser som anges i 4 §
lagen (0000:000) om miljökrav på
terrängskotrar.
I fråga om fordon, som är inrättat för drift med elektricitet från batterier,
skall vid beräkning av tjänstevikten avdrag göras för vikten av batterierna och
de särskilda anordningar som fogar samman battericellerna.

4 §3Försäljningsskatt tas ut för fordon som registreras i bilregistret och som
är
1. personbil,
2. buss med en totalvikt av högst 3 500 kilogram samt övriga bussar om de är
försedda med dieselmotor och om de hänförs till miljöklass 2 eller 3,
3. lastbil med en totalvikt av högst 3 500 kilogram och lastbilar med en
totalvikt som överstiger 3 500 kilogram, om de är försedda med dieselmotor och
om de hänförs till miljöklass 2 eller 3,
4. motorcykel.
--------------------------------------------------------------------
5. terrängskoter om den hänförs till
miljöklass 3.
Fordon som enligt bilregistret är av en årsmodell som är trettio år eller
äldre är inte skattepliktiga.

8 §4
Nuvarande lydelse

Skatten tas ut för skattepliktiga personbilar, bussar och lastbilar med belopp
som framgår av följande uppställning. Skatten beräknas till helt tiotal kronor
så att överskjutande krontal bortfaller.

---------------------------------------------------------------------
Fordonsslag miljöklass 1 miljöklass 2 miljöklass 3
---------------------------------------------------------------------
1. Personbil 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
öre per öre per öre per
kilogram kilogram kilogram
tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
ökat med
2 400 kronor
---------------------------------------------------------------------
2. buss 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
med en öre per öre per öre per
totalvikt av kilogram kilogram kilogram
högst 3 500 tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
kilogram ökat med
2 400 kronor
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor kronor
överstigande
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
3. lastbil 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
med öre per öre per öre per
skåpkarosseri kilogram kilogram kilogram
med en tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
totalvikt av ökat med
högst 3 500 2 400 kronor
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor kronor
överstigande
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
4. lastbil 4 800 kronor 4 800 kronor 7 200 kronor
utan
skåpkarosseri
med en
totalvikt av
högst 3 500
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor
överstigande kronor
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------

Skatten tas ut för motorcykel med 1 610 kronor om tjänstevikten inte
överstiger 75 kilogram, med 2 110 kronor om tjänstevikten är högre men inte
överstiger 160 kilogram, med 3 240 kronor om tjänstevikten är högre än 160
kilogram men inte överstiger 210 kilogram, samt i annat fall med 5 380 kronor.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H skall
skatt tas ut med motsvarande belopp som gäller för miljöklass 1.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H
skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den 31 december 1997.

Föreslagen lydelse

Skatten tas ut för skattepliktiga personbilar, bussar och lastbilar med belopp
som framgår av följande uppställning. Skatten beräknas till helt tiotal kronor
så att överskjutande krontal bortfaller.

---------------------------------------------------------------------
Fordonsslag miljöklass 1 miljöklass 2 miljöklass 3
---------------------------------------------------------------------
1. Personbil 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
öre per öre per öre per
kilogram kilogram kilogram
tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
ökat med
2 400 kronor
---------------------------------------------------------------------
2. buss 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
med en öre per öre per öre per
totalvikt av kilogram kilogram kilogram
högst 3 500 tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
kilogram ökat med
2 400 kronor
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor kronor
överstigande
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
3. lastbil 7 kronor 70 7 kronor 70 7 kronor 70
med öre per öre per öre per
skåpkarosseri kilogram kilogram kilogram
med en tjänstevikt tjänstevikt tjänstevikt,
totalvikt av ökat med
högst 3 500 2 400 kronor
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor kronor
överstigande
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
4. lastbil 4 800 kronor 4 800 kronor 7 200 kronor
utan
skåpkarosseri
med en
totalvikt av
högst 3 500
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 6 000 kronor 20 000
totalvikt kronor
överstigande
3 500
kilogram men
högst 7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------
med en - 20 000 65 000
totalvikt kronor
överstigande kronor
7 000
kilogram
---------------------------------------------------------------------

Skatten tas ut för motorcykel med 1 610 kronor om tjänstevikten inte
överstiger 75 kilogram, med 2 110 kronor om tjänstevikten är högre men inte
överstiger 160 kilogram, med 3 240 kronor om tjänstevikten är högre än 160
kilogram men inte överstiger 210 kilogram, samt i annat fall med 5 380 kronor.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H
skall skatt tas ut med motsvarande belopp som gäller för miljöklass 1.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H
skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den 31 december 1997.
-------------------------------------------------------------------
För
terrängskotrar
skall
skatt
tas ut
med 8
000
kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
För personbilar, lastbilar och bussar som tillhör miljöklass 1 E eller 1 H
skall inte försäljningsskatt tas ut för tiden till och med den 31 december 1997.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1984:159.

2Lydelse enligt prop. 1995/96:6.

3Senaste lydelse 1994:1789.

4Lydelse enligt prop. 1995/96:6.

Lagförslag ur Jordbruksdepartementets promemoria Överklagande av beslut i
rennäringsärenden

Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs att 99 § rennäringslagen (1971:437)1 skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
99 §
--------------------------------------------------------------------
Länsstyrelsens beslut enligt 1, Länsstyrelsens beslut som avser
12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a annat än upplåtelse av nyttjanderätt
och 71 §§, 72 § andra och tredje enligt 32 § får överklagas hos allmän
styckena samt 74, 79, 80, 93 och förvaltningsdomstol. Beslut att
97 §§ denna lag får överklagas hos bevilja registrering av renmärken
kammarrätten. Länsstyrelsens be- får dock inte överklagas.
slut att bevilja registrering av
renmärken får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i övrigt Länsstyrelsens beslut som rör
enligt denna lag får överklagas upplåtelse av nyttjanderätt enligt
hos Statens jordbruksverk. 32 § får överklagas hos regeringen.
Beslut som avser upplåtelse av rätt
till jakt eller fiske får dock
Jordbruksverkets beslut får över- överklagas endast av sameby.
klagas hos regeringen. Verkets Prövningstillstånd krävs vid över-
beslut i en överklagad fråga som klagande till kammarrätten.
avser upplåtelse av rätt till jakt
efter älg får dock överklagas
endast av sameby.

Denna lag träder i kraft den 19XX. Äldre bestämmelser tillämpas dock i
fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

**FOOTNOTES**

1Lagen omtryckt 1993:36.

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Lindh

Regeringen beslutar proposition 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets
fjällområden.