Regeringens proposition
1995/96:2

Lag om byggande av järnväg

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 juni 1995

Ingvar Carlsson

Ines Uusmann
(Kommunikationsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att byggande av järnväg regleras i en särskild
lagstiftning, kopplad till naturresurslagen och med nära anknytning till plan-
och bygglagen. Lagstiftningen innebär bl.a. krav på miljökonsekvensbeskrivningar
vid byggande av järnvägar och en rätt till inlösen av mark för järnvägsändamål i
vissa fall. I propositionen föreslås vidare lättnader i
fastighetsbildningslagens skydds- och marköverföringsregler vid byggande för
järnvägsändamål i vissa fall samt en ändring i vattenlagen. Slutligen föreslås
vissa följdändringar i naturresurslagen och i anläggningslagen.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4

2 Lagtext.................................................... 5
2.1 Lag om byggande av järnväg ......................... 5
2.2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 11
2.3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)............. 13
2.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m................................... 14
2.5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)....... 15

3 Ärendet och dess beredning................................. 17

4 Bakgrund................................................... 19

5 Nuvarande förhållanden..................................... 22

6 Lagstiftning för markanvändning............................ 22
6.1 Naturresurslagen.................................... 22
6.2 Plan- och bygglagen................................. 25
6.3 Fastighetsbildningslagen............................ 26
6.4 Anläggningslagen.................................... 27
6.5 Expropriationslagen................................. 28

7 Järnvägsbyggandet i kommunal fysisk planering.............. 29

8 Behovet av en ny lagstiftning.............................. 31

9 Lagens tillämpningsområde.................................. 32

10 Järnvägsplan............................................... 33
10.1 Allmänt............................................. 33
10.2 Järnvägsplanens innehåll............................ 34
10.3 Samråd.............................................. 35
10.4 Utställning......................................... 37
10.5 Fastställelse av järnvägsplanen..................... 37
10.6 Järnvägsplanens giltighetstid....................... 40

11 Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m.................... 41

12 Inlösen av mark m.m........................................ 42

13 Undantag för järnvägsändamål från fastighetsbildningslagens skydds-
regler m.m................................................. 44

14 Järnvägsplan för avstängning av plankorsningar............. 46
15 Kostnadseffekter........................................... 47

16 Författningskommentarer.................................... 48
16.1 Förslaget till lag om byggande av järnväg .......... 48
16.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988) ......................................... 58
16.3 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291) 59
16.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m................................... 59
16.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
59

Bilaga 1 Lagförslag i promemorian Ds 1994:65 Lag om
järnvägsplanering....................................60

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser.....................70

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag..........................71

Bilaga 4 Lagrådets yttrande...................................83

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995.... 87

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om byggande av järnväg,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Lag om byggande av järnväg

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en
spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens
bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt,
trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken.
Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg.

2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om
spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en
järnväg.

3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av
järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både
enskilda och allmänna intressen.

4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får
ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta
intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en
järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra
särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten
motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser.

6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är
föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren
eller tomträtten.

7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

2 kap. Järnvägsplan m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En
järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för
avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byg-
gande av järnväg.
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma
att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som
kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som
behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark
behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall
innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges
särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I
beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt
genomförande av planen redovisas.

3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets-
förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare
till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och
samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som
deltar i anläggningarna och samfälligheterna,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.

4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan
den tas in i järnvägsplanen.

5 § Den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens
sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och
länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. De
synpunkter som har framförts vid samrådet samt kommentarer och förslag med
anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse.

6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av den plan som gäller för ett ännu
inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat sam-
rådsförfarande tillämpas.
Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant
vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra
sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till sådan mark eller sådant
vattenområde.

7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut
endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver
upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller
en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och
innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som
endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är
färdigställt.

8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning.
Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till
regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap.
1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen
överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa
planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande.

9 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om
järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år då
beslutet vann laga kraft.

10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upphört
att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak överensstämmande
järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns
synnerliga skäl.

11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
järnvägsplanen.

12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att
en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som
väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger
eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt
anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen för den enskilda
vägen.

13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller
delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningarna för
att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats av
regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall Banverket upphäva
beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till
regeringens prövning.

3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt att få
tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning,
undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen.
Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga järnvägen underrätta
fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller
liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan
fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall
kunna genomföras.

2 § På den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får inte utan
tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra
anläggningar eller vidtas andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets
användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller från det att beslut att
fastställa järnvägsplanen meddelas och upphör att gälla om beslut meddelas att
upphäva fastställelsebeslutet eller om planen annars upphör att gälla.
Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet började gälla.
Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta de
åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som
behövs för att rättelse skall kunna ske.

3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts
för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall
länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen besluta att marken
får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. I samband
med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik-
eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall
avlägsnas eller beskäras genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med
beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

4 kap. Inlösen och ersättning

1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som
tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen
inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål.
Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild rätt, får
rättigheten lösas.

2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande
järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan mark som
enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål.

3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser
att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd av
åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd av att han förvärvat rätt
att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Järnvägsinnehavaren skall ersätta skador till
följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §.

5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om
inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719)
tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga
om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av en fastighetsägare eller den
som innehar särskild rätt till en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15 kap.
6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.

6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen
inte har vunnit laga kraft.

5 kap. Överklagande m.m.

1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt
3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner,
trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10)
får överklaga Banverkets beslut.

4 § I ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla
omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för vilken
mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken
ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före
ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor, gäller vad nu
sagts för hela järnvägen.

2.2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1
dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och
8 c §§, av följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §
--------------------------------------------------------------------
Fastighetsreglering som begärts Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast av sakägare får genomföras endast om
om den är nödvändig för att en den är nödvändig för att en fastighet
fastighet som tillhör sökanden som tillhör sökanden skall
skall förbättras. Kravet på att förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts inte om regleringen har begärts av
av en samfällighetsförening och en samfällighetsförening och berör
berör en samfällighet som inte en samfällighet som inte längre är
längre är av gemensam betydelse för av gemensam betydelse för del-
delägarfastigheterna. Kravet ägarfastigheterna. Kravet gäller
gäller inte heller om inte heller om
fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för
att få fastigheten att stämma att få fastigheten att stämma bättre
bättre överens med gällande överens med gällande detaljplan,
detaljplan eller fastighetsplan. fastighetsplan eller järnvägsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall
göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras,
får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i
saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det.
Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst
nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1212.

--------------------------------------------------------------------
8 b §
Mark som enligt lagen
(1995:000) om byggande av järnväg
får inlösas för järnvägsändamål får
överföras genom fastighetsreglering
trots bestämmelserna i 5 kap. 7
och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om
bildande av servitut på sådan mark
och upphävande av servitut som
besvärar sådan mark.

8 c §
Om en del av en fastighet efter
sådan fastighetsreglering som
avses i 8 b § inte lämpligen skulle
kunna användas tillsammans med
fastigheten i övrigt eller
självständigt, skall
fastighetsdelen på
fastighetsägarens begäran genom
fastighetsregleringen överföras
till den fastighet som järnvägen
skall byggas på.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2.3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1
--------------------------------------------------------------------
Den som vill utföra
1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller
bevattning,
3. ett markavvattningsföretag,
--------------------------------------------------------------------
4. ett vattenföretag som behövs för 4. ett vattenföretag som behövs
allmän väg, allmän farled, allmän för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled,
5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom för att motverka förorening genom
avloppsvatten avloppsvatten eller
6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
har för ändamålet rådighet som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1984:913.

2.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen
(1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen
(1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen
(1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen
(1971:948), lagen (1902:71 s.1), (1971:948), lagen (1902:71 s.1),
innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om
om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar,
luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsoc- (1966:314) om kontinentalsockeln,
keln, lagen (1983:293) om lagen (1983:293) om inrättande,
inrättande, utvidgning och utvidgning och avlysning av allmän
avlysning av allmän farled och farled och allmän hamn, lagen
allmän hamn och lagen (1992:1140) (1992:1140) om sveriges ekono-
om sveriges ekonomiska zon. miska zon och lagen (1995:000) om
byggande av järnväg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1146.

2.5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för
trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en
förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen
finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet
kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
--------------------------------------------------------------------
Om rätt för väghållare att begära Bestämmelser om rätt för väghållare
förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar
bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt
tredje stycket väglagen denna lag finns i
(1971:948). 20 a § och 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) samt i 2 kap.
12 § lagen (1995:000) om byggande
av järnväg.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan
ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är
skäligt.
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1148.

--------------------------------------------------------------------
Om en förrättning har begärts
enligt 2 kap. 12 § lagen
(1995:000) om byggande av järnväg,
skall den som begärt förrättningen
svara för förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Ärendet och dess beredning

Enligt 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50 bil.1, bet.
1987/88:TU20, rskr. 1987/88:297) skall en ökad satsning ske på järnvägen som ett
miljövänligt kollektivt transportmedel.
I enlighet med 1993 års infrastrukturproposition (prop. 1992/93:176, bet.
1992/93:TU35, rskr. 1992/93:346) skall under en tioårsperiod 32 miljarder kronor
användas för investeringar i järnvägens infrastruktur.
Den planerade järnvägsutbyggnaden kräver i många fall att ny mark tas i
anspråk. Vissa befintliga järnvägar skall rustas upp med delvis nya
spårsträckningar och dubbelspår. Snabbtåg införs i allt större utsträckning på
de mest trafikerade sträckningarna, vilket medför särskilda krav på uträtning av
kurvor och nivåutjämning. En del nya järnvägar kommer att anläggas. Det har mot
denna bakgrund bedömts som angeläget att det tillskapas en lagstiftning som upp-
ställer krav på upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar vid järnvägsbyggande
och inordnar järnvägsbyggandet i övrig samhällsplanering. Det har av samma skäl
bedömts som angeläget att förbättra markåtkomstmöjligheterna för järn-
vägsändamål.
För närvarande saknas i lag fastställda krav på samhällelig kontroll, plane-
ring och styrning av järnvägsbyggandet.
Markförvärv för järnvägsändamål sker dels genom frivilliga överlåtelser, dels
tvångsvis genom expropriation och genom fastighetsbildningsåtgärder.
Expropriationsförfarandet har, i brist på annan lagstiftning, ibland kommit
att användas som ett planeringsinstrument. Detta är av flera skäl olämpligt.
Expropriationslagen är inte utformad på ett sådant sätt att den underlättar ett
enhetligt och strategiskt samordnat genomförande av ur allmän synpunkt önskvärda
järnvägsprojekt. Lagen är i huvudsak inriktad på förhållandet mellan den
enskilde och det allmänna och lämpar sig inte för en avvägning mellan motstående
allmänna intressen. Det händer att oenighet mellan olika intressenter visar sig
först i samband med yttranden över ansökan om expropriationstillstånd, vilket
kan medföra att delar av projekteringsarbetet måste göras om.
Inte heller de fastighetsbildningsåtgärder som i dag är tillgängliga tillgodo-
ser de krav på effektivitet, insyn och enhetlighet som bör uppfyllas.
Redan i mitten av 1970-talet begärde statens järnvägar, SJ, att regeringen
skulle utreda frågan om tillskapande av en ny lagstiftning för att enklare kunna
ta i anspråk mark för järnvägsändamål. Någon ny lagstiftning kom inte till
stånd, främst därför att man då inte kunde förutse en framtida järnvägsutbyggnad
av någon omfattning. Mot bakgrund av att den nya synen på järnvägen som tran-
sportmedel ansågs kunna motivera en särreglering, upprättades inom
Kommunikationsdepartementet under år 1989 promemorian (Ds 1989:69)
Markanvändning för järnväg. Promemorian remitterades till ett antal
remissinstanser. I promemorian föreslogs bl.a. att ett arbetsplaneförfarande
efter mönster från väglagen (1971:948) skulle införas för järnvägsbyggen, att en
särskild, med vägrätten besläktad, expropriativ rätt, kallad banrätt, skulle
införas samt att Banverket under vissa förutsättningar skulle ges rätt att av
säkerhetsskäl besluta om avstängning av järnvägsövergångar. Förslaget fick ett
blandat mottagande. Särskilt förslaget om reglering av avstängningsfrågorna,
vilka för närvarande hanteras genom fastighetsbildningsåtgärder, väckte stark
kritik från ett flertal av remissinstanserna och ansågs inte tillgodose de krav
på rättssäkerhet som måste uppställas.
Remissutfallet på promemorians förslag i planeringsdelen var positivt. Det
rådde bland en majoritet av remissinstanserna enighet om att en ökad
samhällsstyrning av järnvägsbyggandet var angelägen. En relativt stor andel av
remissinstanserna instämde även i bedömningen att det, av flera skäl, kunde
finnas anledning att införa en rationellare markåtkomstmöjlighet för järnvägar.
Motståndet mot det i promemorian framlagda förslaget i markåtkomstdelen var dock
stort, inte minst från de juridiska instanserna, och den allmänna uppfattningen
var att förslaget krävde en grundlig omarbetning.
Frågan om en "banlag" har under de efterföljande åren varit föremål för
beredning inom regeringskansliet. En arbetsgrupp bestående av tjänstemän från
Justitie-, Kommunikations- och Miljödepartementen samt tjänstemän från
Banverket, Boverket och Lantmäteriverket har beretts tillfälle att analysera,
utvärdera och lämna synpunkter på tidigare producerat utredningsmaterial och på
ett utkast till promemorian
(Ds 1994:65) Lag om järnvägsplanering, som utarbetades inom
Kommunikationsdepartementet under våren 1994. Promemorian har remissbehandlats.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Den fortsatta beredningen av promemorian och remissutfallet har lett till nya
författningsförslag i markåtkomstdelen. På grund härav har även ett förslag till
lagrådsremiss remitterats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Remissyttrandena och sammanställningar av dessa finns tillgängliga i
Kommunikationsdepartementets ärende (diarienummer K94/1273/RS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 maj 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet
har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen instämmer i Lagrådets
synpunkter och har följt Lagrådets förslag.
Lagrådet har vidare i anslutning till sin behandling av förslagen i 2 kap. 8 §
och 3 kap. 2 § lagen om byggande av järnväg uttalat att en lösning som innebär
att en från Banverket fristående myndighet fastställer planerna och beviljar
tillstånd skulle vara att föredra, men att den föreslagna ordningen kan godtas
tills vidare, under förutsättning att, såsom regeringen förutskickat i
lagrådsremissen, frågan tas upp till ytterligare övervägande i samband med
ställningstagande till pågående utredningar om ny instansordning för miljö- och
planlagstiftning.
Lagrådets granskning har också föranlett vissa redaktionella ändringar i
lagtexten. Kommentarer till Lagrådets synpunkter återfinns i
författningskommentarerna.

4 Bakgrund

Sedan ett par år tillbaka pågår en intensiv utbyggnad av järnvägen i Sverige.
Även i framtiden kommer mark att behövas för att bygga ut och förbättra
järnvägen. Riksdagen har fastslagit att det är angeläget att skilda trafikslag i
möjligaste mån får konkurrera på lika villkor. Ändamålsenliga instrument för
markåtkomst är av stor betydelse för ett trafikslags konkurrensförmåga. För
byggande av allmänna vägar innefattar väglagen ett för vägbyggaren enkelt och
snabbt förfarande för markförvärv som i stor utsträckning även leder till
resultat som de berörda uppfattar som acceptabla.
I diskussionen om en ny järnvägslagstiftning har från olika håll hävdats att
det saknas anledning att göra skillnad mellan markanskaffning för allmänna vägar
och för järnväg. Det finns onekligen likheter mellan dessa trafikslag, men man
bör i sammanhanget inte bortse från att det även finns en nog så viktig skillnad
mellan järnvägar och i varje fall andra vägar än motorvägar. Vägen är som regel
öppen och tillgänglig för alla trafikanter, den har många tillfarter och
avfarter och den medför oftast nyttoeffekter för de kringboende. Så är långt
ifrån alltid fallet med järnvägen, som ju trafikeras endast av speciella företag
och har en på många sätt begränsad tillgänglighet. Man bör räkna med att
järnvägsbyggen i högre utsträckning än vägbyggen lokalt uppfattas som ingrepp
som inte kompenseras av någon direkt nyttoeffekt. Detta är ett förhållande som,
liksom den omständigheten att medborgarna i dag ställer högre krav på rätts-
säkerhet vid expropriativa förfaranden än vid vägrättens tillkomst, talar för en
mer ingående och mer kvalificerad prövning vid tvångsförvärv av mark för järn-
vägsändamål.
Under Sveriges närmande till EU uppmärksammades vad Sveriges åtaganden enligt
Europakonventionen innebär vid olika tvångsvisa förvärv från enskilda,
framförallt rätten till domstolsprövning för enskilda som drabbas av ingrepp.
Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) har gjort en översyn av viss
lagstiftning som berörs av Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Kom-
mittén har i sitt slutbetänkande, (SOU 1994:117) Domstolsprövning av
förvaltningsärenden, utrett frågan om utvidgade möjligheter till domstols-
kontroll av förvaltningsbeslut bör införas. Kommitténs slutsats är bl.a. att
regeringen bör vara den instans som prövar överklaganden endast när man
eftersträvar en politisk styrning av praxis eller när det gäller tillstånd till
verksamhet som kan vara av allmänt intresse ur miljö- eller samhällsekonomisk
synpunkt. Kommittén föreslår att lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut permanentas och att en rätt till muntlig förhandling i rätt-
sprövningsärenden införs.
När det gäller frågan om införande av förbättrade markåtkomstmöjligheter för
järnväg är en grundläggande förutsättning att ett markåtkomstinstrument med
expropriativa inslag innehåller en möjlighet till domstolsprövning.
I denna proposition föreslås såvitt avser markåtkomstfrågan en rätt, för såväl
järnvägsbyggare som fastighetsägare, till inlösen av järnvägsmark i vissa fall
samt vissa lättnader i fastighetsbildningslagens skyddsregler och
förbättringsvillkor.
Prövning av en järnvägs lokalisering innefattar bedömningar av
lämplighetsfrågor av sådant slag att de bör avgöras av förvaltningsmyndigheter
och, i varje fall på ett tidigt planeringsstadium, kunna överprövas av regerin-
gen.
Den tidigare regeringen har i den numera återkallade propositionen om en
miljöbalk anfört att planeringsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder
behöver utvecklas. Regeringen har genom tilläggsdirektiv gett
Miljöorganisationsutredningen, numera Miljöbalksutredningen (M 1993:04), i
uppdrag att utveckla och komplettera tidigare förslag till miljöbalk i olika
hänseenden. De tankegångar rörande planeringsprocessen för infrastruktur som
kommer till uttryck i den återkallade propositionen är emellertid fortfarande
relevanta och återges därför här i sammandrag.
Beslutsprocessen för trafikanläggningar och trafikleder måste ge utrymme för att
allsidigt bedöma konsekvenser och för att finna i alla avseenden hållbara
lösningar.
Samspelet dels mellan planering av trafikanläggningar och trafikleder och
kommunernas planering för markanvändningen som helhet, dels mellan ekonomisk
sektors- och verksamhetsplanering och den fysiska planeringen behöver utvecklas.
Samtidigt måste rättssäkerhet och berörda allmänna intressen tillgodoses.Vidare
behöver systemet med miljökonsekvensbeskrivningar utvecklas, dels för att belysa
olika alternativ tidigt i beslutsprocessen, dels för att i beslutsprocessens
senare led ge stöd för en lämplig detaljlokalisering och detaljutformning av
trafikanläggningar och trafikleder. I propositionen anfördes att en lagstiftning
för planering av järnvägar bör införas.
Enligt miljöbalkspropositionen borde trafikanläggningar och trafikleder
normalt kunna prövas på ett tillfredsställande sätt inom det ordinarie systemet
enligt respektive speciallagstiftning under förutsättning att planeringssystem,
metoder och former för samverkan mellan stat och kommun utvecklats på det sätt
som ovan beskrivits. Enskilda trafikanläggningar och delar av trafikleder som
kan medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på
miljön eller hushållningen med naturresurser m.m. bör tillåtlighetsprövas av
regeringen efter beslut om förbehåll. Projekt som kan vara aktuella för
tillåtlighetsprövning bör anmälas av trafikverken i samband med deras
redovisning till regeringen av vilka projekt som föreslås ingå i 10-årsplanerna
och vid de treåriga revideringarna av planerna. Statliga myndigheter bör i
övrigt anmäla till regeringen om de bedömer att ett projekt som inte anmäls av
trafikverken bör tillåtlighetsprövas av regeringen.
Den kommunala översiktsplanen kan spela en viktig roll i samordningsarbetet
genom dess möjlighet att åskådliggöra hur samspelet mellan bebyggelse och trafik
kan utvecklas på ett sätt som är lämpligt i ett långsiktigt
hushållningsperspektiv. I avsnitt 5 nedan redovisas möjligheterna att med
befintlig lagstiftning utveckla planeringsprocessen. Plan- och byggutredningen
har lämnat förslag som vid ett genomförande ytterligare kan förbättra
förutsättningarna. Regeringen har nyligen avlämnat en proposition med förslag
till ändringar i plan- och bygglagen (PBL) som bl.a. innebär att
översiktsplaneringen förstärks och att miljökonsekvensbeskrivning skall
upprättas om en detaljplan medger en användning av mark, byggnader eller andra
anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller
hushållningen med naturresurser.
Boverket har regeringens uppdrag att i samråd med Statens naturvårdsverk,
Riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet utveckla användningen av
miljökonsekvensbeskrivningar i planeringsprocessen. Arbetet inriktas bl.a. mot
att utveckla miljökonsekvensbeskrivningar som ett stöd för en bred prövning.
En långsiktig målsättning med infrastrukturlagstiftningen är att åstadkomma en
allsidig och effektiv prövning med en god förankring i länsstyrelsernas och
kommunernas planering redan i ett tidigt skede av planeringsprocessen. I detta
sammanhang har man, mot bakgrund av Fri- och rättighetskommitténs slutsatser,
att ta ställning till i vilken utsträckning och i vilka former
lokaliseringsbeslut bör prövas av myndigheter, domstolar och regering samt hur
allmänhetens krav på inflytande i planprocessen kan tillgodoses.
Tillskapandet av en planeringslagstiftning för järnvägar utgör ett viktigt
steg i utvecklingen av planeringsprocessen för trafikanläggningar och
trafikleder. Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör göras efter
samma kriterier när man bygger järnvägar som när man bygger vägar. Likartade
krav på hänsynstagande till andra allmänna intressen bör uppställas. Väglagens
regler om utarbetande av planer för ny- och ombyggnadsprojekt bör i princip
kunna överföras till järnvägsområdet. Härigenom uppnås att planeringen av järn-
vägar inordnas i existerande system för samhällsplanering.
Möjligheterna till insyn och samråd i tidigare planeringsskeden på vägsidan
har utretts i särskild ordning. En promemoria som innefattar förslag om
införande av ett system för en tidigare prövning av vägplaner har
remissbehandlats. Remissutfallet är mycket blandat och delvis starkt kritiskt.
Förslaget har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder. Förslaget innebär
att en ytterligare, mer översiktlig, byggnadsplan skulle upprättas för
vägbyggen. Denna översiktliga plan skulle kunna överklagas till regeringen medan
den slutliga arbetsplanen skulle överklagas till fastighetsdomstol. För det fall
förslaget - efter den ytterligare analys och bearbetning som blir nödvändig -
genomförs, kommer förfarandet sannolikt att kunna överföras även till
järnvägssidan.
I avvaktan på förändringar i sektorslagstiftningen eller i PBL kan denna lags
bestämmelser om översiktsplan utnyttjas för att belysa alternativ och beskriva
konsekvenserna av planerade järnvägssträckningar och att därefter lägga fast den
valda sträckningen i områdesbestämmelser. Det som regeringen i PBL-propositionen
föreslår i fråga om en förstärkt och aktuell översiktsplanering samt i fråga om
miljökonsekvensbeskrivningar kommer att stärka dessa möjligheter.

5 Nuvarande förhållanden

Staten äger huvuddelen av järnvägsfastigheterna. SJ förvaltar fastighetsin-
nehavet medan Banverket har dispositionsrätten till den del av statens spåran-
läggningar som räknas till infrastrukturen. Det finns även i begränsad
utsträckning järnvägar avsedda för allmän trafik som ägs av andra än staten.
Dessutom finns industri- och museijärnvägar.
Spårvägstrafik av någon omfattning finns i Göteborgs- och Stockholmsregionerna
samt i Norrköping. I Stockholmsregionen finns även annan lokal spårtrafik,
främst i form av tunnelbanan.
Enligt lagen (1985:1075) om rätt att anlägga enskilda järnvägar m.m. har var
och en rätt att anlägga en enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg för allmän
trafik. Enligt järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) krävs tillstånd för annan än
SJ eller Banverket att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild
trafikledningsverksamhet.
Banverket tillämpar sedan ett par år tillbaka ett frivilligt förfarande med
upprättande av planhandlingar vilka remitteras till berörda myndigheter och
kommuner samt, i förekommande fall, utgör del av ansökningshandlingarna för
expropriationstillstånd. I enlighet med riksdagens beslut med anledning av prop.
1990/91:90 En god livsmiljö upprättar Banverket vid projektering av nya
järnvägar och vid väsentliga ombyggnader miljökonsekvensbeskrivningar. Enligt 3
§ förordningen (1989:67) om plan för stomjärnvägar skall en sådan plan, som
upprättas av Banverket, innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.

6 Lagstiftning för markanvändning

6.1 Naturresurslagen

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, är en grundläggande
lag om hushållning med mark- och vattenområden. Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
NRL skall tillämpas när mål och ärenden enligt de i 1 kap. 2 § NRL uppräknade
s.k. NRL-anknutna lagarna (bl.a. PBL och väglagen) avgörs. Detta innebär bl.a.
att vissa angivna allmänna intressen skall beaktas vid myndighetsbeslut om mark-
och vattenanvändning.
Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så
att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
hushållning främjas (1 kap. 1 §).
I 2 kap. 2, 3 och 5 - 9 §§ ges bestämmelser om skydd för mark- och
vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön (2 §), som är särskilt
känsliga från ekologisk synpunkt (3 §), som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk (5 §), som har betydelse från allmän synpunkt
på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet (6 §), som innehåller värdefulla ämnen eller material (7 §), som
är särskilt lämpliga för anläggningar för industriell produktion,
energiproduktion, energidistribution, kommunikationer, vattenförsörjning eller
avfallshantering (8 §) eller som har betydelse för totalförsvaret (9 §). Dessa
mark- och vattenområden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
inverka negativt på de angivna intressena.
Områden som är av riksintresse för de ändamål som nämns i 5-9 §§ ges ett
särskilt starkt skydd. Dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan innebära
påtaglig skada på riksintresset.
Enligt 4 § är jord- och skogsbruk näringar av nationell betydelse och även
jordbruks- och skogsmark skyddas.
I 2 kap. 1 och 10 §§ finns avvägningsbestämmelser till ledning för
myndigheternas beslut i fall med konkurrens mellan olika slag av mark- och
vattenanvändning. Enligt 1 § skall företräde ges sådan användning som medför en
från allmän synpunkt god hushållning. I 10 § regleras det fallet att ett område
är av riksintresse för flera oförenliga ändamål. Företräde skall då ges åt det
eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med
marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt.
Bestämmelserna i 3 kap. avser vissa områden i landet som, med hänsyn till de
natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet är av riksintresse.
Dessa områden anges i 2 - 6 §§. Bl.a. anges vissa kustområden och skärgårdar,
Öland, Gotland, samt vissa sjöar, älvdalar och fjällområden. Enligt 6 § skyddas
också vissa vattenområden och älvsträckor mot vattenföretag för kraftändamål.
Inom de angivna områdena får exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön
komma till stånd endast om hinder inte möter mot de mera preciserade områdesvisa
bestämmelserna och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar
områdenas natur- och kulturvärden. Bestämmelserna i kapitlet utgör emellertid
inte hinder för bl.a. utvecklingen av tätorter eller av det lokala näringslivet.

I en kommunal översiktsplan enligt PBL skall bl.a. redovisas hur kommunen
avser att tillgodose riksintressen enligt NRL (4 kap. 1 §).
Enligt förordningen (1993:191) om tillämpning av NRL skall de centrala
förvaltningsmyndigheter som inom sina verksamhetsområden har uppsikt över
hushållningen med naturresurser tillhandahålla länsstyrelserna underlag för
tillämpning av bestämmelserna om riksintressen i NRL (1 §). De skall även lämna
uppgifter till länsstyrelserna om områden som myndigheten bedömer vara av
riksintresse enligt 2 kap. NRL (2 §). Länsstyrelsen skall enligt 6 kap 1 § NRL
ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har
betydelse för hushållningen med naturresurser i länet och som finns hos statliga
myndigheter. Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant
planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa NRL.
Länsstyrelserna skall enligt förordningen ta de initiativ som behövs för att
bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall beaktas i tidiga skeden av planerings-
och beslutsprocesserna. Därvid skall länsstyrelserna särskilt verka för att
riksintressen tas till vara i kommunala planer enligt PBL samt vid prövning av
mål och ärenden enligt de NRL-anknutna lagarna (3 §). Den myndighet som skall
tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i ett ärende skall i sitt beslut ange
om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med en från allmän
synpunkt lämplig användning av mark- och vattenresurserna enligt dessa
bestämmelser samt med den för området gällande regionplanen eller kommunala
översiktsplanen (5 §).
Enligt 5 kap. 1 § NRL skall en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom får regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 2 §, föreskriva att det
i ärenden enligt någon av de s.k. NRL-anknutna lagarna skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning. Bestämmelser med krav på
miljökonsekvensbeskrivningar har också införts i bl.a. väglagen, vattenlagen
(1983:291), minerallagen (1991:45) samt i plan- och bygglagen. Kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar i miljöskyddslagen har ändrats för att
överensstämma med övrig lagstiftning som är knuten till NRL. I förordningen
(1993:445) om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB-förordningen) finns kravet för
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, lagen (1902:71 s.1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
och lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled
och allmän hamn. Utanför NRL-området finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar
i b.la. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering, lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, strålskyddslagen (1980:220) och lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet.
Enligt 5 kap. 3 § NRL skall miljökonsekvensbeskrivningen möjliggöra en samlad
bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på
miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.En miljökonsekvensbeskrivning
skall utgöra underlag för sådana beslut vid vilka 2 och 3 kap. NRL skall
tillämpas. Grundläggande utgångspunkter för tillämpningen av 2 och 3 kap.
återfinns i 1 kap. 1 § NRL. Där sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön
i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Detta innebär att en miljökonse-
kvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL skall belysa konsekvenserna i en rad skilda
hänseenden, bl.a. sociala och samhällsekonomiska i den mån det är relevant för
bedömningen av god hushållning enligt NRL.
År 1987 infördes i väglagen krav på att en arbetsplan för byggande av väg även
skall innefatta en miljökonsekvensbeskrivning. Väglagens
miljökonsekvensbeskrivning är emellertid inte kopplad till NRL. Genom
föreskrifter utfärdade av Vägverket har kraven på beskrivningens innehåll dock
anpassats till de krav som MKB-förordningen uppställer.
Miljöbalksutredningen överväger om bestämmelserna i NRL skall tas in i
miljöbalken. I den tidigare regeringens miljöbalksproposition föreslogs att en
miljökonsekvensbeskrivning skall göras för anläggningar som kräver tillstånd
enligt balken samt att regeringen får föreskriva att det i ärenden enligt någon
av de lagar som anges i 2 kap. 1 § miljöbalken (de nu NRL-anknutna lagarna)
skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt propositionen skulle, i
den utsträckning det kan behövas, även alternativa lösningar och noll-alternativ
miljökonsekvensbeskrivas. Miljöbalksutredningen överväger vidare hur regler om
samråd med allmänhet och berörda myndigheter i ett tidigt skede, med möjlighet
att påverka utformningen av miljökonsekvensbeskrivningen, skall utformas.
I propositionen föreslogs vidare att de i miljöbalken intagna bestämmelserna
om miljökonsekvensbeskrivningar och miljökvalitetsnormer skulle göras
tillämpliga på de till balken anknutna lagarna.

6.2 Plan- och bygglagen

Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, innehåller regler om planer och deras
styrande verkan. I avsnitt 7 nedan redogörs närmare för hur järnvägsfrågorna
hanteras i den kommunala planeringen. PBL slår fast att det är en kommunal
angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (1 kap. 2 §).
Länsstyrelsen har tillsyn över planväsendet i länet och skall samverka med kom-
munerna i deras planläggning.
Enligt PBL skall varje kommun ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall bl.a. ange hur kommunen avser att tillgodose
riksintressen enligt NRL (1 kap. 3 § och 4 kap.). I detaljplan skall redovisas
bl.a. allmänna platser och kvartersmark för t.ex. anläggningar för trafik (1
kap. 3 § och 5 kap.). Detaljplanen kan vidare redovisa bl.a. markreservat för
trafik- och väganordningar (5 kap. 7 § punkten 10). Genom områdesbestämmelser
kan grunddragen för användningen av markområden för kommunikationsleder och
andra jämförliga ändamål regleras för att säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt NRL tillgodoses (5 kap. 16
§). Lagen innehåller också särskilda regler om regionplanering (7 kap.) och om
åtgärder som kräver bygglov (8 kap.).
Kommunen har enligt PBL rätt att lösa mark som enligt en detaljplan skall
användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för annat än
enskilt byggande, om markens användning för avsett ändamål ändå inte kan anses
säkerställd (6 kap. 17 §). Om fastighetsägaren begär det är kommunen skyldig att
lösa sådan mark (14 kap.
1 §).
Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har i sitt delbetänkande (SOU 1994:36)
Miljö och fysisk planering, lämnat förslag som rör ökad miljöhänsyn i planering
och byggande. Bl.a. föreslås att översiktsplanen skall redovisa
miljöförhållanden av betydelse för en långsiktigt god hushållning med
naturresurserna samt konsekvenserna av större förändringar i mark- och
vattenanvändningen. Vidare föreslås att miljökonsekvensbeskrivningar skall
upprättas för detaljplaner med betydande inverkan på miljön. Regeringen har i en
proposition den 24 maj 1995, prop. 1994/95:230, lagt fram de förslag till
författningsändringar i dessa delar som betänkandet föranlett. Utredaren har
även haft till uppgift att se över formerna för den statliga kontrollen av
kommunernas beslut enligt PBL och därvid överväga alternativ som innebär att
regeringen enklare och tidigare kan pröva frågor om riksintressen och andra
väsentliga allmänna intressen. Utredningens överväganden i dessa avseenden har
redovisats i delbetänkandet (SOU 1994:134) Överprövning av beslut i plan- och
byggärenden. I betänkandet föreslår utredaren, i samråd med
Miljöorganisationsutredningen, att Koncessionsnämnden för miljöskydd omvandlas
till en miljödomstol, som bl.a. skall ha till uppgift att pröva överklaganden av
länsstyrelsens beslut i enskilda ärenden enligt plan- och bygglagen och en
kommande miljöbalk. Såvitt avser den statliga kontrollen, och formerna för
statens beslutsfattande, föreslår utredaren
- i avvaktan på en utvärdering av miljöskyddskommitténs förslag till
komplettering av överprövningsgrunderna i 12 kap. - inga större förändringar.
Regeringen har ännu inte tagit ställning till utredarens förslag i dessa delar.

6.3 Fastighetsbildningslagen

I 5 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, finns bestämmelser om bl.a.
fastighetsreglering. Genom fastighetsreglering kan mark överföras från en
fastighet till en annan samt servitut bildas, upphävas eller ändras.
Fastighetsreglering beslutas vid förrättning av fastighetsbildningsmyndigheten
(FBM).
En fastighetsregleringsåtgärd berör ofta såväl allmänna som enskilda
intressen. Regelsystemet i FBL bygger på principen att fastighetsbildningen är
en enskild angelägenhet. Det allmännas inflytande är emellertid i vissa lägen
mycket starkt. I 3 kap. FBL finns bestämmelser som avser att tillgodose de
allmänna intressena. Enligt 3 kap. 1 § krävs att en fastighet som ombildas
eller nybildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål.
FBL:s utgångspunkt är att sakägarna skall komma överens, men lagen möjliggör
även under vissa förutsättningar regleringar mot en sakägares vilja. Ett första
villkor är att regleringen skall vara nödvändig för förbättring av sökandens
fastighet (förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § första stycket). Ett annat villkor
är det s.k. båtnadsvillkoret i 5 kap. 4 §, vilket innebär att regleringen skall
leda till en lämpligare fastighetsindelning eller mer ändamålsenlig
markanvändning. Dessutom krävs att fördelarna av regleringen överväger de
kostnader och olägenheter som den medför.
Det finns en gräns för hur mycket en fastighetsägare är skyldig att tåla. En
fastighet får enligt 5 kap. 8 § inte minskas eller ändras så att den i mindre
mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål som den är avsedd att
användas till. I bestämmelsen föreskrivs också att en fastighets s. k.
graderingsvärde inte får minskas väsentligt.
Rätt att påkalla fastighetsreglering har en ägare av en fastighet som berörs
av regleringen. Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren
begära fastighetsreglering i skadeförebyggande syfte.
För att ett servitut skall få ändras eller upphävas krävs som regel att det
hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess
användning i enlighet med plan. Plankorsningar mellan väg och järnväg anses i
praxis medföra sådana olägenheter att de hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande
av järnvägsfastigheten.
Genom en ändring i fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1993 (prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoU1, rskr. 1992/93:36, SFS 1992:1212),
har bestämmelserna om fastighetsreglering ändrats så att det har blivit lättare
att överföra markområden som enligt beslutad detaljplan skall användas för
allmän plats med kommun som huvudman samt att bilda servitut för vissa
trafikanläggningar. Detta utvecklas närmare i avsnitt 13.
En fastighetsägare som avstår mark eller blir av med ett servitut är
berättigad till ersättning (5 kap. 10 §). Vid regleringsåtgärder där marken
skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller annat liknande
tvångsförvärv skall ersättningen bestämmas enligt reglerna i expropriationslagen
(5 kap. 10 a § första stycket). Ersättning skall i princip utgå för
marknadsvärdeminskning och övrig skada. På motsvarande sätt ersätts förlust av
servitut.
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt
fastighetsbildningslagen förs vid fastighetsdomstol.

6.4 Anläggningslagen

I anläggningslagen (1973:1149) finns bestämmelser om gemensamhetsanläggningar,
dvs. anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser
ändamål av stadigvarande betydelse för dem (1 §). Ett exempel på en sådan
anläggning är en för flera fastigheter gemensam utfartsväg till allmän väg. En
gemensamhetsanläggning inrättas genom förrättning av
fastighetsbildningsmyndigheten (4 §).
Rätt att påkalla förrättning enligt anläggningslagen tillkommer bl.a.
förvärvaren vid expropriation eller liknande tvångsförvärv för inrättande av
sådan anläggning som skulle undanröja, minska eller förebygga olägenhet av
förvärvet (18 §).
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut enligt anläggningslagen kan
föras vid fastighetsdomstol.

6.5 Expropriationslagen

Tvångsvis ianspråktagande av mark och upphävande eller begränsning av särskild
rätt till fastighet regleras särskilt i expropriationslagen (1972:719) och i
expropriationskungörelsen (1972:727). Expropriation får bl.a. ske för att bereda
utrymme för anläggning för transport och samfärdsel. Författningarna innehåller
bestämmelser om tillstånd till expropriation och ekonomisk ersättning samt om
förfarande och genomförande av expropriation.
Enligt expropriationslagen får en fastighet som tillhör annan än staten tas i
anspråk genom expropriation med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Genom expropriation får även särskild rätt, bl.a. nyttjanderätt och
servitutsrätt, till en fastighet upphävas eller begränsas (1 kap. 1 och 2 §§).
Exproprieras en fastighet med äganderätt upphör som regel även en frivilligt
upplåten särskild rätt i fastigheten att gälla.
Till de tillåtna expropriationsändamålen hör att bereda utrymme för
anläggningar som tillgodoser ett allmänt behov av transport, samfärdsel eller
annan kommunikation (2 kap. 2 §).
Fråga om expropriationstillstånd skall som regel prövas av regeringen, som
bestämmer vad expropriationen skall omfatta och med vilken rätt expropriationen
skall ske (3 kap. 4 §). Ansökan skickas för yttrande till berörda länsstyrelser
som skall höra fastighetsägare, kommuner och övriga berörda sakägare innan man
avger sitt yttrande. Tillstånd till expropriation skall inte ges om ändamålet
lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av expropriatio-
nen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas. Ett
expropriationstillstånd förfaller om saken inte har fullföljts genom ansökan om
stämning hos domstol inom ett år från det att ett tillstånd beviljades (3 kap. 6
§). Regeringen skall upphäva ett tillstånd om förhållandena sedan tillståndet
meddelades ändrats så att förutsättningarna för tillståndet inte längre
föreligger. Frågan om upphävande tas upp efter anmälan av den domstol som
handlägger expropriationsmålet. Anmälan får göras endast om en fastighetsägare
har visat sannolika skäl för att tillståndet skall upphävas (3 kap. 10 §).
Första instans i expropriationsmål är fastighetsdomstolen. Vid rättegången
avgörs främst frågor om ersättning och tillträde. Huvudregeln är att ersättning
motsvarande marknadsvärdet skall utgå (4 kap. 1 §). Den påverkan som själva
expropriationen kan ha haft på värdet och s.k. förväntningsvärden skall inte
medräknas. Om den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska ex-
propriationens skadeverkan skall hänsyn tas till det vid bestämmande av ersätt-
ningen (4 kap. 1 § andra stycket).
Expropriationen är fullbordad när samtliga frågor i saken är slutligt avgjorda
och den exproprierande betalat ersättningen eller på annat sätt fullgjort vad
som åligger honom (6 kap. 9 §).
Vid såväl expropriation som fastighetsreglering kan skadebegränsande åtgärder
utföras. Fastighetsbildningsmyndigheten kan besluta om exempelvis markbyten för
att samla en fastighets markinnehav på en sida om järnvägen så att behovet av
järnvägsövergång faller bort, eller besluta att en ersättningsväg och en annan
anslutning till allmän väg skall byggas gemensamt eller som
gemensamhetsanläggning för flera fastigheter.

7 Järnvägsbyggandet i kommunal fysisk planering

Enligt PBL skall varje kommun i en översiktsplan ange grunddragen för hur mark-
och vattenområden är avsedda att användas samt för bebyggelseutvecklingen.
Översiktsplanen skall också redovisa hur kommunen avser att tillgodose
riksintressen enligt NRL. Syftet är att behandla de långsiktiga och strategiska
frågorna om markanvändning och bebyggelse. Planen saknar rättsverkan, men
förutsätts vara ett viktigt instrument för att kommunen skall kunna omsätta sitt
politiska program i riktlinjer för planläggning och utveckling av bebyggelse och
andra anordningar, såsom trafikförsörjning och transportsystem. Planen skall
utgöra underlag för såväl beslut enligt PBL som enligt andra lagar knutna till
NRL.Översiktsplanen är kommunomfattande, men består vanligen av skilda delar,
dels en översiktlig redovisning med kartor för hela kommunen, dels s.k.
fördjupningar för delområden, såsom tätorter, kustområden etc.
Under arbetet med översiktsplanen skall samråd ske med bl.a. länsstyrelsen och
andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Innan planen antas av
kommunfullmäktige skall den ställas ut. Länsstyrelsen har i egenskap av
företrädare för staten en central roll under arbetet med översiktsplanen. Under
samrådet skall länsstyrelsen bl.a. verka för att riksintressen tillgodses och
för att mellankommunala frågor samordnas samt ta tillvara statens intressen.
Länsstyrelsen förutsätts därvid samordna olika statliga myndigheters synpunkter
och göra nödvändiga avvägningar mellan skilda statliga intressen. I samband med
utställningen av planförslaget skall länsstyrelsen avge ett granskningsyttrande,
som skall fogas till översiktsplanen. Av granskningsyttrandet skall framgå om
förslaget inte tillgodoser riksintressen, om mellankommunala frågor inte har
samordnats på ett lämpligt sätt eller om bebyggelse blir olämplig med hänsyn
till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet.
Det är av flera skäl lämpligt att utnyttja den kommunala översiktsplaneringen
för att i tidiga skeden studera eller behandla lokaliseringen av
järnvägssträckningar och andra kommunikationsleder.
Översiktsplanen och dess kunskapsunderlag kan belysa de anspråk och intressen
som riktas mot olika områden, bl.a. som underlag för en bred analys av
miljökonsekvenserna. Det kommunomfattande perspektivet och kopplingen till
bebyggelseutvecklingen ger möjligheter att genom fördjupning av översiktsplanen
belysa alternativa sträckningar och därvid analysera sambanden mellan
bebyggelsestruktur och den planerade bebyggelseutvecklingen.
Reglerna för förfarandet då översiktsplanen upprättas erbjuder former för
samlade diskussioner med såväl länsstyrelsen som en bredare allmänhet inför
ställningstagande i fullmäktige. Länsstyrelsens lagstadgade uppgifter under
översiktsplanearbetet ger möjligheter att få en samlad bild av olika statliga
anspråk och intressen samt besked om i vilken utsträckning studerade
sträckningar kommer i konflikt med motstående riksintressen. Den antagna
översiktsplanen, inklusive granskningsyttrandet, kan fungera som en
överenskommelse mellan stat och kommun och därmed läggas till grund för
efterföljande planering och projektering.
Järnvägsändamålet kan fastställas genom att kommunen upprättar och antar en
detaljplan som får rättsverkan. Detaljplanen får bl.a. reglera placering och
utformning av olika anordningar samt eventuella skyddsåtgärder för att motverka
störningar på omgivningen. Planen får dock inte göras mer detaljerad än vad som
är nödvändigt med hänsyn till syftet med planen. Åtgärder som kräver lov enligt
PBL får inte utföras i strid mot detaljplanen. Vidare finns bestämmelser i ett
stort antal lagar om att beslut enligt dessa inte får strida mot detaljplan
enligt PBL. PBL innehåller vidare bestämmelser om kommunens rättigheter och
skyldigheter i fråga om inlösen och upplåtelse av mark för att genomföra planen.
Detaljplanen kan kompletteras med en fastighetsplan i syfte att genomföra
detaljplanen och underlätta den efterföljande fastighetsbildningen.
Under förutsättning att järnvägsändamålet har tagits upp i kommunens
översiktsplan eller är ett riksintresse enligt NRL kan områdesbestämmelser
upprättas och antas för att lägga fast en järnvägssträckning. Även om
områdesbestämmelser varken ger byggrätt eller rättigheter att lösa in mark
hindras åtgärder som kräver bygglov samt fastighetsbildning i strid mot
bestämmelserna. Därigenom kan "korridorer" för vissa bansträckningar
säkerställas i avvaktan på upprättande och fastställande av en plan för
järnvägen. Eftersom områdesbestämmelser går att överklaga till länsstyrelse och
regering kan de medge viss möjlighet till s.k. tidig prövning.
I likhet med vad som gäller för översiktsplanen har länsstyrelsen ansvaret för
att ta tillvara statens intressen vid upprättande av detaljplan och
områdesbestämmelser. Länsstyrelsen skall, bl.a. om ett riksintresse enligt NRL
inte tillgodoses, pröva och upphäva kommunens beslut att anta sådana planer och
bestämmelser.
I de fall kommunen inte vill medverka till att säkerställa järnvägsändamålet
finns möjligheter för regeringen att förelägga kommunen att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det behövs för att till-
godose ett riksintresse eller åstadkomma en lämplig mellankommunal samordning.
Denna möjlighet har emellertid aldrig utnyttjats.

8 Behovet av en ny lagstiftning

Behovet av en lagstiftning för järnvägsplanering och av en effektivisering av
markåtkomstinstrumenten för järnvägsändamål har kraftigt förstärkts genom de
satsningar på järnvägen som transportslag som beslutats. Även riksdagen har
begärt att regeringen lämnar förslag till en särskild järnvägslagstiftning, för
att göra det möjligt att på ett smidigt, kostnadseffektivt och ändå rättssäkert
sätt genomföra de beslutade järnvägssatsningarna.
Det nuvarande förfarandet vid byggande av järnvägar har klara brister när det
gäller anknytningen till övrig samhällsplanering och miljölagstiftning, två om-
råden vilka enligt de trafikpolitiska riktlinjerna från 1988 särskilt skall upp-
märksammas. Det saknas instrument för långsiktighet i planeringen. Samspelet
mellan de olika regelsystem som styr användningen av mark och vatten är delvis
oklart, vilket gör reglerna svåra att tillämpa. Enligt de trafikpolitiska rikt-
linjerna skall investeringsbeslut föregås av långsiktig och noggrann planering.
Kravet på samråd och samverkan mellan olika sektorsmyndigheter och mellan olika
nivåer understryks.
Förfarandet för byggande av järnvägar bör inordnas i det system för
samhällsplanering som redan finns genom bl.a. NRL och PBL. En ökad skyldighet
att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar och ta hänsyn till miljön vid
exempelvis lokalisering av vissa järnvägar följer av rådets direktiv 85/337/EEG
om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, vari
uppställs krav på att miljökonsekvensbeskrivningar upprättas vid vissa järnvägs-
byggen. Sverige har varit bundet av direktivet alltsedan EES-avtalet trädde i
kraft. Kravet uppfylls i dag såvitt avser Banverkets byggande genom ett
riksdagsbeslut som ålägger Banverket att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar
vid nybyggnad och större ombyggnad, men kravet bör på sikt tillgodoses genom
lagstiftningsåtgärder, samordnade med NRL
Mark för järnvägsändamål förvärvas i stor utsträckning på frivillig väg. I de
fall tvångsförvärv blir nödvändiga sker dessa till den helt övervägande delen
genom ansökan om tillstånd till expropriation, ett förfarande som är både
tidsödande och kostsamt. Enligt regeringens uppfattning framstår det därför som
alltmer tydligt att en bättre markåtkomstmöjlighet även för järnvägsändamål
behöver tillskapas.
Fastighetsbildningslagens skyddsregler medför att denna mer sällan går att
använda för tvångsvisa markförvärv. Som närmare kommer att utvecklas nedan anser
regeringen att det är motiverat att undanta markbehov enligt en järnvägsplan
från dessa regler, och att i lagen om byggande av järnväg införa en rätt för
järnvägsbyggare och fastighetsägare att få mark inlöst. Det kan förmodas att
järnvägsbyggaren oftast väljer att i första hand använda sig av
fastighetsbildningslagen, eftersom det i regel ändå behövs en förrättning för
markbyten och olika servitutsåtgärder. För den enskilde fastighetsägaren som
berörs av markbehovet kan det vara en fördel att kunna välja mellan att begära
inlösen eller fastighetsreglering.

9 Lagens tillämpningsområde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Lagen bör gälla obligatoriskt för allt byg-|
| gande av järnväg, utom industrispår och hamnspår uteslutande på |
| egen fastighet, samt för byggande av tunnelbana och spårväg. Den|
| skall kunna tillämpas även för byggande av annan spåranläggning och|
| vid avstängning av plankorsning. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen skall gälla för samtliga
järnvägar och för tunnelbana och spårväg utanför detaljplanelagt område.
Remissinstanserna: Halmstads kommun ifrågasätter kravet på järnvägsplan för
industrispår inom detaljplanelagt område, speciellt inom rena industri- och
hamnområden.
Stockholms kommun är tveksam till att en ny sektorslagstiftning tillskapas och
förordar att järnvägsbyggandet i stället hanteras inom ramen för PBL. Kommunen
anser vidare att det kunde övervägas att låta lagen omfatta även tunnelbana och
spårväg inom detaljplanelagt område, under förutsättning att kommunen beslutar
att järnvägsplan skall användas.
Svenska Kommunförbundet anser att järnvägsutbyggnader inom detaljplan inte bör
omfattas av generellt krav på arbetsplan. Risken för dubbel planläggning och
oklarheter är uppenbar. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om
arbetsplan behövs när man samtidigt gör en detaljplan. I varje fall bör det
klargöras hur processen skall bedrivas när man tar fram arbetsplan och
detaljplan parallellt. Även Boverket och Banverket har motsatt sig ett generellt
krav på järnvägsplan inom detaljplanelagt område.
Skälen för regeringens förslag: De möjligheter som erbjuds genom den kommunala
planeringen och som redovisats ovan i avsnitt 7 innebär enligt regeringens
mening att lokalisering och utformning av järnvägsanläggningar i många fall
kommer att ske med kommunala planer enligt PBL. Den kommunala
översiktsplaneringen kan lämpligen utnyttjas för att i tidiga skeden bedöma
järnvägssträckningar i förhållande till andra anspråk och intressen. Markens
användning för järnvägsändamål och den närmare utformningen av olika anordningar
skulle för vissa områden med fördel kunna regleras genom detaljplan enligt PBL.
Av stor betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde är emellertid
att Regeringsrätten i ett avgörande, RÅ 1993:2, fastslagit att endast
anläggningar som kan omfattas av kraven i 3 kap. PBL måste utföras i enlighet
med bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. Anläggningar som inte
är angivna i 8 kap. PBL kan utföras utan att bestämmelser i detaljplan behöver
iakttas. Detta innebär att eventuella utformnings- eller skyddsbestämmelser,
exempelvis bullervallar, som fastslås i en detaljplan inte är bindande för en
järnvägsbyggare. Att, såsom Banverket påpekat, kommunen i ett avtal med
järnvägsbyggaren kan kräva att sådana villkor respekteras kan inte gentemot
motstående enskilda och andra allmänna intressen anses bota denna brist. Frågan
behöver utredas vidare. Tills vidare bör enligt regeringens uppfattning lagens
tillämpningsområde omfatta inte bara alla järnvägar utan även alla tunnelbanor
och spårvägar. När det däremot gäller industrispår och hamnspår som byggs
uteslutande på egen fastighet, eller på fastighet som innehas med tomträtt, kan
det knappast anses motiverat att föreskriva ett särskilt planförfarande.

10 Järnvägsplan

10.1 Allmänt

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Till grund för byggande av sådan järnväg som|
| omfattas av lagen skall alltid finnas en järnvägsplan. Järn- |
| vägsplan får även upprättas för avstängning av plankorsning, även om|
| denna åtgärd inte är att anse som byggande av järnväg. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, utom såvitt avser byggande
av spårväg och tunnelbana inom detaljplanelagt område. Planen benämns i
promemorian "arbetsplan".
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser som yttrat sig i denna
fråga har varit positiva till att järnvägsbyggandet hanteras inom en
planprocess. Banverket och Lantmäteriverket har ifrågasatt om inte planen bör
betecknas "järnvägsplan" eller "banplan" för att undvika förväxlingsrisk med
vägarbetsplan.
Skälen för regeringens förslag: En av bristerna med det nuvarande systemet för
planering och genomförande av järnvägsbyggande är att det saknas formellt
bindande rutiner för spridande av information till berörda intressenter och för
förankring av förslagen. Från samhällsplaneringssynpunkt är det förstås viktigt
att statliga och kommunala myndigheter samordnar sin planering. För berörda en-
skilda är det väsentligt att så tidigt som möjligt få insyn i planerna.
Förfarandet med upprättande av överklagningsbara planer möjliggör information om
och insyn i järnvägsbyggandet för enskilda och myndigheter. En möjlighet att an-
vända sig av plan bör finnas även vid avstängning av plankorsning. En
järnvägsplan måste vara så pass detaljerad och noggrann att den i sin helhet kan
följas utan annat än oväsentliga avvikelser. Det skulle leda för långt att göra
varje detaljändring beroende av att en ny plan upprättas och eventuellt ställs
ut och fastställs. Alla avvikelser från plan som inte kan anses oväsentliga bör
emellertid föranleda att järnvägsplanen justeras. Visar det sig nödvändigt att
frångå en plan i större utsträckning bör först en ny järnvägsplan för hela eller
en del av järnvägsbygget ställas ut och fastställas.

10.2 Järnvägsplanens innehåll

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Järnvägsplanen skall innehålla en miljökonse-|
| kvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. Till planen skall fogas en |
| fastighetsförteckning och en genomförandebeskrivning. Planen |
| skall redovisa vilken mark som, permanent respektive |
| tillfälligt, behöver tas i anspråk för byggandet av järnvägen. |
| Nödvändiga skyddsåtgärder och försiktighetsmått skall framgå av |
| planen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte i någon större utsträckning
kommenterat planens innehåll.
Kammarrätten i Jönköping har efterlyst en närmare definition av begreppen
"skyddsåtgärder", "försiktighetsmått" och "genomförandebeskrivning".
Riksantikvarieämbetet har påpekat att även konsekvenserna för kulturhistoriskt
intressanta stationsmiljöer och riskerna för strukturella barriäreffekter bör
uppmärksammas i miljökonsekvensbeskrivningen. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att en risk- och konsekvensanalys bör ingå i alla järnvägsplaner och
påtalar att även störningar från anläggningen, inte endast från trafiken, bör
redovisas. Skogsstyrelsen efterlyser en konsekvensbeskrivning med avseende även
på andra intressen än miljöintressen. Göteborgs kommun vill understryka vikten
av att miljökonsekvensbeskrivningen även behandlar frågan om transport av
farligt gods. Stockholms tingsrätt har påpekat att även vägsamfälligheter och
vägföreningar bör redovisas i fastighetsförteckningen.
Skälen för regeringens förslag: Järnvägsplanen skall innehålla en miljö-
konsekvensbeskrivning. Därmed skapas förutsättningar för att järnvägsplanerna
redovisar projekt vars inverkan på miljö, säkerhet, hälsa och hushållning med
naturresurser har analyserats ingående i enlighet med bestämmelserna i 5 kap.
NRL samt att miljökonsekvenserna och säkerhetsaspekterna beaktas på ett tidigt
stadium i planeringen. Härigenom kommer Sverige att, även författningsmässigt,
uppfylla EG:s krav på att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras vid byggande
av järnvägslinjer för fjärrtrafik och av andra anläggningar för spårbunden
trafik som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Innehållet i en konse-
kvensbeskrivning bör givetvis anpassas till vad som är rimligt med hänsyn till
projektets omfattning. Den särskilda problematik som kan finnas med transporter
av farligt gods är naturligtvis, som Göteborgs kommun påpekat, angelägen att
redovisa i beskrivningen. I konsekvensbeskrivningen skall vidare bl.a. redovisas
fysiska förändringar, t.ex. på stationsmiljöer, som följer av projektet, direkt
eller indirekt. Även störningar från anläggningen, exempelvis i form av
barriäreffekter, ändrade hydrologiska förhållanden och ändrad landskapsbild
skall redovisas.
Järnvägsplanen skall vidare innehålla uppgift om den mark som behöver tas i
anspråk för byggandet av järnvägen. En fastighetsförteckning skall fogas till
planen.
I miljökonsekvensbeskrivningen skall redovisas järnvägsprojektets inverkan på
hälsa och säkerhet. Behov av skyddsåtgärder och försiktighetsmått skall redovi-
sas i planen. I vilken mån det är befogat att låta en risk- och konsekvensanalys
ingå i planen får bedömas från fall till fall. Det får, liksom på vägsidan, även
bli en fråga för praxis att närmare avgränsa begreppen "skyddsåtgärder" och
"försiktighetsmått". I praktiken torde tolkningsproblem runt dessa begrepp
sällan uppstå. En del sådana åtgärder förutsätter emellertid samverkan med
fastighetsägarna. Såvitt avser behovet av sådana åtgärder kan planen endast ange
inriktning och mål för åtgärderna, varför möjligheterna att uppnå sam-
förståndslösningar tidigt måste övervägas. Framstår dessa möjligheter som osäkra
bör man överväga att i stället inrikta sig på att föreskriva åtgärder som den
som bygger järnvägen har rådighet över.
Den genomförandebeskrivning som skall fogas till planen skall, i likhet med
vad som gäller beträffande genomförandeskrivning enligt 6 kap. 1 § i PBL,
redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga
åtgärder som behövs för ett ändamålsenligt genomförande av planen. Detta bör
direkt framgå av lagtexten.
I planen skall även anges i vad mån och under vilken tid mark behöver tas i
anspråk tillfälligt för upplag, transportväg eller liknande under byggnadstiden.

10.3 Samråd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Vid utarbetande av en järnvägsplan skall |
| samråd ske med berörda fastighetsägare, kommuner, länsstyrelser |
| och andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samrådsför-|
| farandet kan förenklas vid ändringar av planer för ej färdigställda|
| järnvägsbyggen. De synpunkter som har framförts vid samrådet och|
| kommentarer och förslag med anledning av synpunkterna skall |
| redovisas i en samrådsredogörelse. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Promemorians förslag avviker från regeringens såtillvida
att det i promemorian föreslogs att ett förenklat samrådsförfarande även skulle
kunna tillämpas vid alla ombyggnader av järnväg och beträffande byggande av
sådan järnväg som redovisats i detaljplan eller områdesbestämmelser. I
promemorian uppställdes inget krav på upprättande av en samrådsredogörelse.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har föreslagit att bestämmelser om vad som
skall redovisas vid samrådet tas in i lagen. Stockholms tingsrätt har föreslagit
att en hänvisning görs till PBL:s bestämmelser om samråd och utställning m.m. SJ
har påpekat att även trafikutövare bör anges som samrådsparter. Lantmäteriverket
och Stockholms tingsrätt har anfört att fastighetsbildningsmyndigheten, liksom
vid samråd enligt 5 kap. 20 § PBL, bör vara obligatorisk samrådspart.
Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, har motsatt sig att samråd med
fastighetsbildningsmyndigheten skall få ske. Landstingsförbundet har förordat
att berörda landsting skall omfattas av angivet samråd.
Skälen för regeringens förslag: Samrådsförfarandet omfattar, liksom vid
vägbyggen, frågor om bansträckning och genomförande i övrigt av byggnadsprojek-
tet. Samråd skall ske med berörda fastighetsägare, länsstyrelser och kommuner
samt med andra som kan antas ha ett väsentligt intresse i saken - myndigheter,
lokala organ och sammanslutningar samt delägare i samfälligheter och
rättighetshavare. Det är i flertalet fall naturligt och nödvändigt att samråda
med exempelvis trafikutövare, trafikhuvudmän och landsting. Likaså är det
naturligt och nödvändigt att på ett tidigt stadium samråda med
fastighetsbildningsmyndigheten i de talrika fall där ett behov av
fastighetsbildningsåtgärder kan förutses. Självklart måste
fastighetsbildningsmyndigheten kunna förutsättas hantera dessa frågor så att
inget jävsförhållande uppstår i ett senare handläggningsskede. Det finns
emellertid enligt regeringens uppfattning ingen anledning att föreskriva att
samråd alltid skall ske med dessa organ. Samrådet skall ge en allsidig
genomlysning av projektet och, inte minst, dess miljökonsekvenser. En viktig
fråga att ta upp vid samrådet är därför innehållet i och utformningen av den
miljökonsekvensbeskrivning som håller på att upprättas. Närmare föreskrifter om
samrådsförfarandet kommer att meddelas i förordning. Av lagtexten bör emellertid

framgå att samrådet, och de synpunkter, kommentarer och förslag som blivit
följden av samrådet, skall dokumenteras i en samrådsredogörelse. Detta är
nödvändigt inte minst som underlag för fastställelsebeslutet. Kraven på
innehållet i samrådsredogörelsen överensstämmer, på inrådan av Lagrådet, med den
nya lydelse av 5 kap. 22 § PBL som regeringen föreslår i prop. 1994/95:230. I de
speciella fall där samråd enligt järnvägsbyggnadslagen nyligen ägt rum bör det
finnas en möjlighet till ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande.
Däremot visar erfarenheterna att det samråd som beträffande byggande av
järnvägar sker enligt PBL:s regler vanligen är alltför översiktligt och
ofullständigt för att kunna ersätta ett ordinärt samrådsförfarande avseende
järnvägsplanen.

10.4 Utställning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En järnvägsplan skall, med vissa undantag, |
| ställas ut för granskning. Utställningsförfarandet skall skötas av|
| Banverket, som även har att ta ställning till om utställning i |
| ett enskilt fall kan underlåtas. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att en järnväg som redovisats i
detaljplan eller områdesbestämmelser kunde undantas från kravet på utställning.
Vidare föreslogs en mer vidsträckt möjlighet att underlåta att ställa ut en
arbetsplan avseende ombyggnad av järnväg.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att utställning bör ske även av
sådan arbetsplan som avser byggande av järnväg som redovisats i detaljplan eller
områdesbestämmelser så länge det inte i PBL finns motsvarande krav på
miljökonsekvensbeskrivning. Vidare bör enligt verkets uppfattning även
ombyggnadsprojekt som bedöms medföra betydande miljökonsekvenser ställas ut.
Örebro och Varbergs kommuner har påpekat att områdesbestämmelser i regel inte
har en sådan detaljeringsgrad att utställning bör underlåtas av det skälet att
järnvägen redovisats i sådana bestämmelser.
Skäl för regeringens bedömning: Regeringen delar de anförda kommunernas
bedömning att områdesbestämmelser inte generellt kan förväntas vara så utförliga
och detaljerade att utställning kan underlåtas av den orsaken att järnvägen
redovisats i sådana bestämmelser. Inte heller kan den redovisning som för
närvarande görs beträffande järnvägsbyggande i detaljplan anses vara tillräcklig
för att kunna ersätta ett krav på utställning av järnvägsplanen. Regeringen har
i prop. 1994/95:230 föreslagit riksdagen att plan- och byggutredningens förslag
om utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivningar genomförs. Det kan
därför bli aktuellt att ta upp frågan till förnyat övervägande. Regeringen delar
Naturvårdsverkets uppfattning att ombyggnadsprojekt som bedöms komma att medföra
betydande miljökonsekvenser alltid bör bli föremål för utställning.
Utställningsförfarandet får förutsättas hanteras av berörd region hos
Banverket.

10.5 Fastställelse av järnvägsplanen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Järnvägsplanerna skall fastställas av |
| Banverket. Vid oenighet mellan Banverket och en länsstyrelse |
| skall frågan om fastställelse prövas av regeringen. Om det annars|
| föreligger särskilda skäl har Banverket möjlighet att hänskjuta |
| frågan om fastställelse till regeringen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag övensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En hel del remissinstanser har haft invändningar mot att
Banverket skall fastställa planerna. Svea hovrätt har ifrågasatt om inte
planerna är att betrakta som normbeslut, vilket skulle innebära att, för att
regeringsformens krav skall vara uppfyllda, endast regeringen skulle kunna
fastställa planerna. En del instanser, Länsstyrelsen i Stockholms län, Varbergs
kommun och LRF, har i stället förordat att länsstyrelsen skall fastställa
planerna. Övriga har inte ansett sig kunna lämna något förslag till alternativ
fastställande myndighet. Boverket och Svenska Kommunförbundet har förordat att
frågan behandlas samordnat med miljöorganisationsutredningen. Några instanser,
däribland Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt har uttryckt
tveksamhet men förklarat sig tills vidare, i huvudsak av effektivitetsskäl,
acceptera lösningen. Göteborgs kommun har föreslagit att Banverket skall åläggas
att alltid hänskjuta andra järnvägsbyggares planer till regeringen. Upplands
Väsby kommun har föreslagit att situationer då Banverket och kommuner har olika
uppfattning skall behandlas på samma sätt som de fall då Banverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om planers konstitutionella natur har
behandlats i tidigare lagstiftningsärenden, framför allt i förarbetena till
kungörandelagen (1976:633) (prop. 1975/76:112 s. 63 ff.) och senast i
förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1, s. 87 ff., bil. 1 s. 209 ff.), där såväl
Lagrådet som departementschefen för ett utförligt resonemang kring olika planers
konstitutionella natur. Frågan behandlas ytterligare av Lagrådet i ett av
bostadsutskottet inhämtat yttrande över förslag till vissa ändringar i PBL-
propositionens förslag (bet. BoU 1986/87: 1, bil. 12).
En plans konstitutionella natur är mer oklar ju mer översiktlig och
övergripande den är och ju mindre preciserad kretsen av sakägare framstår. De
planer i PBL-systemet som särskilt tilldrog sig Lagrådets intresse var
översiktsplanerna, men även vissa kategorier av områdesbestämmelser och
detaljplaner bedömde Lagrådet som tveksamma. Av Lagrådets yttrande till
bostadsutskottet framgår att Lagrådet klart bedömer att PBL-planerna med de av
utskottet förordade jämkningarna är att bedöma som förvaltningsbeslut och inte
som normgivning. De här föreslagna järnvägsplanerna får i sammanhanget anses
likställda med detaljplaner och det saknas anledning att konstitutionellt göra
en från detaljplanerna avvikande bedömning av dem.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om det är en lämplig ordning att Banverket,
som är en sektorsmyndighet, skall fastställa såväl egna som andra
järnvägsbyggares planer. Ur principiell synvinkel vore en lösning som innebar
att en från Banverket fristående myndighet - gärna sektorövergripande eller
åtminstone gemensam för flera trafikslag - fastställde planerna, mer
tilltalande. Samma problematik föreligger på vägsidan. Frågan om val av
fastställelsemyndighet har också anknytning till frågan om tidigare prövning av
infrastrukturprojekt och bör tas upp till ytterligare övervägande i samband med
ställningstagande till Miljöorganisationsutredningens och PBL-utredningens
förslag. Även Kommunikationskommittén (K 1995:01) har i uppdrag att redovisa
förslag till förändringar av den politiska förankringen på olika nivåer i
planeringssystemet. Slutligen bör man beakta de ställningstaganden som blir
följden av Regionberedningens förslag.
En grundläggande målsättning för ett planeringsarbete är att det kan
genomföras på ett effektivt sätt. En väg att uppnå detta mål är att huvudmannen
själv, inom ramen för en samrådsprocess, upprättar planen och att den sedan
fastställs av berörd sektorsmyndighet. Problemet för järnvägsplanernas del är
att Banverket, som ju inte heller har den strikta avgränsning mellan regional
och central verksamhet som Vägverket har, har dubbla roller, dels som huvudman,
dels som central sektorsmyndighet.
Banverkets organisation är för närvarande föremål för översyn, i syfte att
bl.a. renodla Banverkets myndighetsroll. Problematiken med sektorsmyndigheternas
skilda roller bör utredas vidare i särskild ordning.
Det kan enligt regeringens uppfattning ifrågasättas om det vore en lämplig
lösning att hos någon i dag befintlig myndighet, exempelvis länsstyrelserna,
bygga upp en så omfattande specialkompetens som behövs för att fastställa planer
för järnväg. Detta skulle i praktiken sannolikt leda till att länsstyrelserna
blev hänvisade till att anlita Banverkets personal för ändamålet. Lösningen
skulle, bl.a. på grund av det särskilda system för investeringsplanering som där
finns, inte heller vara lämplig att överföra till väglagen. Härtill kommer att
järnvägarna i regel är länsövergripande.
Regeringens slutsats är att det i dagsläget, i avvaktan framförallt på en
fortsatt analys av lämpligheten av inrättande av miljödomstolar på olika nivåer
och av länsstyrelsernas framtida roll, saknas anledning att hantera
fastställelse av en järnvägsplan på annat sätt än en arbetsplan för väg.
När det gäller Banverkets befattning med fastställelseprövning av andra
järnvägsbyggares planer är det av betydelse att Banverket kan hänskjuta
fastställelseprövningen till regeringen om det finns särskilda skäl. Det får
förutsättas att Banverket i de enskilda fall verket anser sig ha ett
partsintresse när fråga uppkommer om fastställelse av en annan järnvägsbyggares
plan, finner att särskilda skäl att hänskjuta prövningen till regeringen
föreligger. Särskilda skäl kan också tänkas föreligga när järnvägsbygget under
samrådsprocessens gång visat sig starkt strida mot ett annat samhällsintresse.
Om förutsättningar för fastställelse inte längre föreligger skall beslutet om
fastställelse upphävas helt eller delvis. Även frågan om upphävande av en plan
bör Banverket kunna hänskjuta till regeringen. För det fall ett fastställelse-
beslut förfallit eller upphävts får ett nytt fastställelsebeslut av samma
innebörd som det tidigare fattas endast i undantagsfall.

10.6 Järnvägsplanens giltighetstid

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Giltighetstiden för ett beslut om |
| fastställelse av en järnvägsplan bör begränsas till fem år, utan|
| möjlighet till förlängning. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna fråga, LRF och
Villaägarnas riksförbund har av rättssäkerhetskäl förordat en giltighetstid på
tre år. Villaägarnas riksförbund har härutöver föreslagit en möjlighet till
förlängning med två år om särskilda skäl föreligger.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian Markanvändning för järnväg (Ds
1989:69) föreslogs att ett beslut om fastställelse av en arbetsplan skulle vara
giltigt i två år. Flera remissinstanser bedömde två år vara en för kort giltig-
hetstid för att det skulle finnas rimliga möjligheter att genomföra planen. De
förordade en giltighetstid på fem år i enlighet med vad som gäller enligt
väglagen.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det nödvändigt att begränsa den tid under vilken
ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall gälla. En järnvägsplan
enligt nu föreslagen lagstiftning medför en rätt till inlösen av mark och den
kan även i andra avseenden begränsa enskildas förfoganderätt över sin egendom,
påverka marknadsvärden i negativ riktning m.m.
Som flera remissinstanser påpekade vid remittering av den tidigare promemorian
är en tvåårig giltighetstid emellertid inte realistisk. Det tekniska projekte-
ringsarbetet vid järnvägsbyggen är komplicerat och det är inte ekonomiskt
försvarbart att färdigställa detaljprojektering innan ett fastställelsebeslut
föreligger. Upphandlingen är tidskrävande och avser arbeten och materiel av vitt
skilda slag. Vidare kan man många gånger uppnå betydande samordningsvinster
genom ett samordnat genomförande av planer för järnvägsbyggen och vägbyggen. Att
planera en sådan samordning kan ta viss tid i anspråk. En femårig giltighetstid
framstår mot bakgrund av dessa omständigheter som mer verklighetsanpassad. Någon
möjlighet till förlängning bör däremot inte finnas.

11 Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: På liknande sätt som vid vägbyggen skall den|
| som avser att bygga en järnväg efter beslut av länsstyrelsen ha |
| rätt till tillträde till en fastighet för att vidta förberedande|
| åtgärder för byggande av järnvägen. Åtgärder inom järnvägsmark som|
| väsentligt kan försvåra områdets användning för järnvägsändamål får inte|
| utföras utan Banverkets tillstånd. Mark i närheten av järnvägsmark|
| kan efter beslut av länsstyrelsen få tas i anspråk med |
| nyttjanderätt för upplag, tillfällig väg m.m. Efter beslut av |
| länsstyrelsen får hotande eller skymmande träd m.m beskäras eller|
| avlägsnas. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I promemorian
föreslogs att Banverket skulle ges rätt att besluta om tillträde för
förberedande undersökningar.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping konstaterar att de föreslagna
bestämmelserna innebär betydande inskränkningar i den enskilde fastighetsägarens
rådighet och anser att konsekvenserna av dessa inskränkningar bör utredas
ytterligare. LRF anser att frågor om tillfällig nyttjanderätt till mark och
trädfällning m.m. angår järnvägsbyggnationens genomförande och inte hör hemma i
en lag om planprövning. Dessa frågor bör, som i dag, hanteras inom ramen för en
fastighetsbildningsförrättning.LRF anser vidare, liksom Svenska Kommunförbundet,
att det bör införas en lagstadgad skyldighet för järnvägsbyggaren att underrätta
fastighetsägaren när fråga uppkommer om tillträde till en fastighet för
förberedande åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att en möjlighet
att bilda tillfälliga servitut för järnvägsändamål tillskapas i
fastighetsbildningslagen. Länsstyrelsen anser vidare att rätt att fälla träd och
ersättning för detta bör behandlas vid förrättning i stället för i särskilt
beslut av länsstyrelsen. Sveriges Fastighetsägareförbund anser att begreppet
"järnvägsmark" är för snävt tilltaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att det fått en alltför vidlyftig utformning. Stockholms tingsrätt anser
att nyttjanderätt för upplag m.m bör kunna uppkomma i och med
planfastställelsen. Lantmäteriverket har ifrågasatt om bestämmelsen om
byggnadsförbud på järnvägsmark behövs, eftersom järnvägsmarken skall tas i
anspråk med äganderätt.
Skäl för regeringens förslag: Den som avser att bygga en järnväg har givetvis
ett behov av att kunna få tillträde till fastigheter för diverse förberedande
åtgärder, exempelvis mätning, stakning, grundundersökning och översiktliga
arkeologiska undersökningar. I promemorian föreslogs att Banverket skulle kunna
besluta i fråga om tillstånd till sådana åtgärder. Enligt regeringens
uppfattning är det lämpligare att länsstyrelsen tilldelas denna beslutanderätt,
som ju kommer att utövas på ett mycket tidigt stadium i en
järnvägsbyggnadsprocess.
För att säkerställa att ett byggande enligt en lagakraftvunnen järnvägsplan
kan verkställas finns det vidare, liksom på vägsidan, ett behov av ett förbud
mot att utan tillstånd uppföra byggnader eller vidta andra för järnvägens
ändamål försvårande åtgärder på mark som omfattas av järnvägsplan. Sådant
tillståndsbeslut bör, i de sällsynta fall det kan bli aktuellt, kunna meddelas
av Banverket. Bestämmelsen syftar till att säkerställa marken under en eventuell
mellantid mellan fastställelse av järnvägsplanen och markåtkomst med äganderätt
eller, vilket ju även kan bli fallet, genom upplåtelse av nyttjanderätt.
Den som bygger järnväg med stöd av en fastställd järnvägsplan kan förutsättas
ofta ha ett behov av att skaffa sig nyttjanderätt till mark i närheten av
spårområdet för tillfälliga upplag, uppställning av maskiner, tillfälliga vägar
m.m. under den tid som byggandet pågår. Behov av sådana nyttjanderätter skall
framgå av järnvägsplanen och de bör med stöd av denna kunna upplåtas av
länsstyrelsen. Rättsläget när det gäller möjligheten att med stöd av
fastighetsbildningslagen bilda tillfälliga servitut får betraktas som osäkert.
Därför behövs en specialreglering i detta hänseende.
Det finns slutligen ett behov av att kunna avlägsna eller beskära buskar och
träd som hotar trafik- eller driftsäkerheten på järnväg. I flertalet fall har SJ
och Banverket träffat frivilliga uppgörelser med fastighetsägarna i dessa
frågor. En rätt att i vissa fall få avlägsna eller beskära buskar och träd bör
införas i den nya lagen. Motsvarande reglering finns på vägsidan. Beslut fattas
lämpligen av länsstyrelsen.
Som vissa remissinstanser påpekat innebär bestämmelserna om tillfälligt
markutnyttjande rådighetsinskränkningar för markägarna. Betydelsen härav skall
emellertid inte överdrivas; man bör hålla i minnet att det handlar om
tillfälliga inskränkningar och att markägarna givetvis har rätt till ersättning
för samtliga skador och förluster som kan uppkomma i samband med tillfälligt
markutnyttjande. Som LRF och Kommunförbundet föreslagit bör en
underrättelseskyldighet till fastighetsägaren om beräknat tillträde för
förberedande åtgärder tas in i lagtexten.

12 Inlösen av mark m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Mark som enligt fastställd järnvägsplan skall|
| användas för järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får|
| inlösas av den som skall bygga järnvägen. Fastighetsägare skall ha|
| rätt att påkalla att järnvägsbyggaren löser in fastighet som enligt|
| järnvägsplan skall användas för sådan järnväg. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorian innehöll inga förslag till inlösenbestämmelser. Det remitterade
förslaget till lagrådsremiss innehöll en mer vidsträckt formulerad inlösenrätt.

Remissinstanserna: LRF har avstyrkt förslaget och anser att det inte bör
finnas två parallella förfaranden för markåtkomst för järnvägar. Även Sveriges
Advokatsamfund har avstyrkt förslaget, i huvudsak med motivering att ett
administrativt beslut inte bör förenas med en sådan rättsverkan som rätt till
markinlösen. Svea hovrätt har påpekat att järnvägsbyggarens inlösenrätt, för att
inte strida mot regeringsformens regler till skydd för äganderätten, bör
inskränkas till markförvärv som krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen. Lantmäteriverket har ifrågasatt om rätten för fastighetsägaren att
begära markinlösen behövs, med hänsyn till järnvägsplanens begränsade
giltighetstid.
Skälen för regeringens förslag: Som närmare utvecklats i det föregående är det
av flera skäl angeläget att tillskapa smidigare markåtkomstmöjligheter för
järnväg. Järnvägen utgör i stora delar ett nationellt intresse. Inte minst av
miljöskäl är det ett angeläget samhällsintresse att beslutade
järnvägsinvesteringar verkligen kan genomföras, och det på ett kostnadseffektivt
sätt.
Det är nödvändigt att kunna förvärva mark tvångsvis och det framstår som
rimligt att - efter förebild från PBL - möjlighet till markåtkomst för
järnvägsändamål kan säkerställas i järnvägsbyggnadslagen. Härigenom erbjuds en
möjlighet för såväl järnvägsbyggare som fastighetsägare att, om man inte lyckas
träffa en frivillig uppgörelse, välja om man vill gå vidare genom ett
förrättningsförfarande enligt FBL eller genom att, enligt järnvägsbyggnadslagens
regler, väcka talan om inlösen vid fastighetsdomstol. Inte minst sett ur
fastighetsägarens perspektiv är det en fördel att, genom att begära antingen
fastighetsreglering eller inlösen, snabbt kunna få ersättning för den skada som
ianspråktagandet av marken innebär. Trots att planen har en begränsad
giltighetstid får det anses ligga ett självständigt värde i att
fastighetsägaren, på ett tidigt stadium eller som reaktion på ett initiativ av
järnvägsbyggaren, har möjlighet att begära inlösen vid domstol.
Av central betydelse för frågan om inlösenrätt för järnvägsbyggaren är att
järnvägsplanen, enligt vad som stadgas i 2 kap. 1 § efter förebild från 5 kap. 2
§ andra stycket PBL, när marklösen kan bli aktuell alltid skall utformas så att
de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar
enskilda. I praktiken lär detta få till följd att endast angelägna allmänna
intressen kan ges företräde framför enskilda intressen. Till undvikande av
missförstånd bör dock direkt av inlösenparagrafen framgå att rätt till marklösen
endast föreligger för sådan järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov
och där rätt till expropriation redan i dag föreligger enligt 2 kap. 2 §
expropriationslagen.I de fall resterande del av en fastighet som delvis skall
användas för järnvägsändamål till följd av järnvägsföretaget lider synnerligt
men, är fastighetsägaren i och för sig berättigad till full ersättning för
skadan. Det framstår emellertid som rimligt att järnvägsbyggaren, om fastig-
hetsägaren föredrar en sådan lösning, kan åläggas att inlösa även denna del.
Genom hänvisningen i 4 kap. 5 § blir 3 kap 8 § expropriationslagen om rätt till
inlösen av fastighetsdel i vissa fall tillämplig även på mark som omfattas av
järnvägsplan.

13 Undantag för järnvägsändamål från fastighetsbildningslagens skyddsregler
m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Det s.k. förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 §|
| FBL skall inte gälla om fastighetsreglering sker för att få en |
| fastighet att stämma bättre överens med järnvägsplan. Mark som |
| skulle kunna inlösas enligt järnvägsbyggnadslagen undantas från |
| skyddsreglerna i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL. Skyddsreglerna skall |
| inte heller tillämpas vid upphävande av servitut som besvärar |
| sådan mark. En utökad möjlighet att, i vissa undantagsfall, |
| överföra mark mellan fastigheter införs. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Förslaget till ändring av 5 kap. 5 § FBL fanns inte med i
promemorian. Det fanns dock med i den remitterade lagrådsremissen. I promemorian
föreslogs att även mark som enligt detaljplan är avsedd för järnvägsändamål
skulle undantas från skyddsreglerna. Såväl promemorian som den remitterade
lagrådsremissen innehöll en något mer vidsträckt inlösenrätt.
Remissinstanserna: Ett relativt stort antal remissinstanser har inte
kommenterat promemorians förslag. En del instanser, däribland Banverket och
Svenska Kommunförbundet, har i första hand förordat att en "banrätt", likställd
med vägrätten, införs i järnvägsplaneringslagen. Kammarrätten i Jönköping,
Sveriges Advokatsamfund, LRF och Villaägarnas Riksförbund har avstyrkt
förslaget. Sju remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland,
Domstolsverket och Lantmäteriverket, har uttryckligen tillstyrkt förslaget.
Såvitt aver förslagen i den remitterade lagrådsremissen har Göta hovrätt
avstyrkt den nya 5 kap 8 c § i FBL eftersom den utgör ett avsteg från reglerna
i 3 kap. FBL. Lantmäteriverket har anfört att ändringen i 5 kap. 5 § är
överflödig med hänsyn till järnvägsplanens begränsade giltighetstid.
Bakgrund: Förrättningsförfarande enligt FBL tillämpas i stor utsträckning vid
järnvägsutbyggnad och vid avstängningar av plankorsningar. Genom
fastighetsreglering kan mark tas i anspråk för järnväg och vägservitut avseende
passage av järnväg upphävas. Samtidigt kan markbyten genomföras och nya
vägsträckningar upplåtas i syfte att minimera intrånget för berörda
fastighetsägare.
Möjligheterna att använda fastighetsreglering på beskrivet sätt är emellertid
inte obegränsade. Det föreligger i princip hinder mot sådana tvångsvisa
fastighetsregleringar som innebär att bebyggd mark tas i anspråk eller som
medför värdeminskning av viss storlek (se avsnitt 6.3). Efter en lagändring som
trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoU1, rskr.
1992/93:36) får mark som enligt beslutad detaljplan utlagts som allmän plats för
vilken kommun är huvudman överföras till kommunen utan hinder av dessa
inskränkningar (5 kap. 8 a §). Ändringen motiverades huvudsakligen med att
frågan om marköverföringens tillåtlighet och omfattning i dessa fall i princip
redan är avgjord genom detaljplanen, vars föreskrifter fastighetsbildnings-
myndigheten är bunden av (3 kap. 2 § FBL). Eftersom marköverföring i dessa fall
alltid kan komma till stånd genom inlösen enligt PBL bedömdes skyddsreglerna i 5

kap 7 och 8 §§ FBL i dessa plangenomförandefall inte vara ändamålsenliga.
Avgränsningen av författningsändringen gjordes med bedömning av i vilka
situationer markanvändningen för det i planen angivna ändamålet verkligen kunde
anses säkerställd, en förutsättning för tvångsvis marköverföring genom inlösen
enligt PBL.
Skälen för regeringens förslag: Även byggandet av järnvägar kommer i och med
införandet av en lagstiftning om lokaliseringsprövning m.m. att bedömas i en
planprocess som förutsätter medverkan från berörda samhällsorgan och ger
möjlighet till avvägningar gentemot andra allmänna och enskilda intressen. En
järnvägsplan för en järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov bör
medföra samma rättsverkan som tidigare nämnda detaljplaner, d.v.s. rätt till
marklösen.
Enligt FBL finns även andra grunder för utökade tvångsmöjligheter. T.ex. får
inlösen enligt FBL göras av mark som enligt en antagen fastighetsplan skall
bilda en tomt.
Även vid förrättningar enligt anläggningslagen är det förrättningslantmätaren
som, med stöd av 12 §, avgör om inlösen får ske. Kravet är bl.a. att
anläggningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.
Enligt ledningsrättslagen (12 §) får mark tas i anspråk utan hinder av
intrångets storlek, om ledningen enligt ett beslut av koncessionsmyndighet skall
dras fram över fastigheten. Inlösenreglerna är desamma som i anläggningslagen.
Järnvägsplaner för sådana järnvägar som tillgodoser ett allmänt transportbehov
bör kunna likställas med tidigare nämnda detaljplaner och medföra undantag från
skyddsreglerna i 5 kap. 7 och 8 §§ FBL. Samma undantag bör kunna medges vid
avstängningar av plankorsningar, som ju regelmässigt utgör stora trafiksäker-
hetsproblem vilka det allmänna, och då närmast Banverket, har ett särskilt
samhällsansvar att åtgärda.
Med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 6 § FBL kan annan mark än den som tas i
anspråk för järnvägen komma att överföras mellan olika angränsande fastigheter,
i syfte att åstadkomma ett fastighetsmässigt bra slutresultat. Undantagsvis kan
en fastighet komma att avskäras genom den nya järnvägen utan att lämpligen kunna
läggas till en annan fastighet eller kunna användas självständigt.
Fastighetsdelen kan t.ex. gränsa till järnvägen på den ena sidan och i övrigt
vara omgiven av vattendrag. Ett annat exempel är när restfastigheten blir i hög
grad onyttig för ägaren genom kraftiga störningar från tågtrafik m.m. - s.k.
företagseffekter.
Fastighetsägaren är i och för sig ersättningsberättigad för uppkommen
ekonomisk skada. Av hänsyn till fastighetsägaren bör emellertid i denna
situation en garanterad möjlighet för denne finnas att initiera att den onyttiga
fastigheten eller fastighetsdelen överförs till den fastighet på vilken
järnvägen skall byggas. En bestämmelse som möjliggör detta bör därför införas.
För att en sådan bestämmelse skall kunna tillämpas krävs givetvis att
fastighetsägarens begäran sker inom ramen för den pågående förrättningen.
Vid bestämmande av ersättning tillämpas reglerna i 5 kap. 10 § och 10 a §
första och andra styckena samt 11 och 12 §§ FBL. Det bör kunna förutsättas att
de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. FBL som regel inte kommer att medföra
hinder för den fastighetsbildning som kan bli följden av inlösenbestämmelsen.
Någon regel som innebär en utvidgad lösenrätt för järnvägsfastighetens ägare
motsvarande 3 kap. 8 § andra stycket expropriationslagen är inte nödvändig.
Sådan utvidgning bör kunna ske inom ramen för de allmänna regleringsvillkoren i
5 kap. FBL.
Fastighetsregleringar som syftar till att nå bättre överensstämmelse med
järnvägsplan bör, i konsekvens med vad som gäller för detaljplaner, undantas
från förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § FBL.
Av de skäl som anförts ovan under avsnitt 10.3 och 10.4 bör inte heller i
detta sammanhang detaljplaner för järnvägsändamål likställas med järnvägsplaner.

14 Järnvägsplan för avstängning av plankorsningar

Inte minst satsningen på höghastighetståg ställer höga krav på säkerhet vid
järnvägsövergångar. Det finns fortfarande ett stort antal plankorsningar mellan
väg och järnväg i Sverige. De utgör ett stort trafiksäkerhetsproblem.
Plankorsningarna stängs i dag vanligen genom beslut vid förrättning enligt FBL.
Det har emellertid visat sig att stängningstakten blivit avsevärt lägre än
beräknat. I de fall när man inte lyckats nå överenskommelser med sakägarna, och
förrättningsmannen fattat ett tvångsbeslut, har behandlingen av överklaganden,
ofta på grund av värdeminskningsproblematiken i 5 kap. 8 § FBL, medfört att
förfarandet dragit ut på tiden.
Med de författningändringar som nu föreslås bör man kunna räkna med att
avstängningarna kommer att kunna hanteras betydligt snabbare än i dag. Det
förhållandet att avstängningar redovisas i planen, medför att rätt till förtida
tillträde kan medges enligt 5 kap. 30 a § FBL.
Enligt vad som förslås i järnvägsbyggnadslagen blir det inte i alla lägen
obligatoriskt att upprätta en järnvägsplan vid avstängningar utan endast om
åtgärden görs i samband med en åtgärd som är att betrakta som byggande av
järnväg. Banverket skall å andra sidan alltid ha möjlighet att upprätta en plan
för en avstängning. Det får förutsättas att Banverket alltid samråder med
kommunen, länsstyrelsen och andra berörda innan man beslutar om att ett
järnvägsplaneförfarande skall användas i ett icke-obligatoriskt fall.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget i denna del.
Den föreslagna ändringen beträffande fastighetsskyddet i 5 kap. 8 § FBL
innebär att fastighetsskyddet genombryts vid upphävande av servitut som besvärar
järnvägsmark, vilket givetvis underlättar prövningen av eventuella
överklaganden.

15 Kostnadseffekter

Det är oundvikligt att den nya lagen om byggande av järnväg medför vissa
kostnadseffekter för det allmänna. Som nämnts ovan tillämpar Banverket i dag ett
frivilligt förfarande med remittering och utställning av banutredningar för
nybyggnadsprojekt och större spåromläggningar. Dessa banutredningar görs på ett
tidigt stadium och redovisar vanligen ett antal alternativa spårsträckningar.
Sannolikt kommer detta förfarande att användas även fortsättningsvis. Det är
även tänkbart att förfarandet kan komma att författningsregleras som ett sätt
för tidig prövning på järnvägssidan.
Järnvägsplaneförfarandet enligt den nya lagen kommer att medföra ökade
administrationskostnader för Banverket. Det kan förutsättas att en viss
personalförstärkning, såväl centralt som regionalt, kommer att behövas. Å andra
sidan kan planeringsförfarandet förväntas komma att innebära
effektivitetsvinster, bl.a. i form av snabbare handläggning och möjlighet till
tidigareläggning av projekt. De nya genomförandereglerna kommer sannolikt också
att medföra lägre kostnader för markåtkomst. De årliga tillkommande kostnaderna
för Banverket bör inte komma att överstiga fem miljoner kronor, vilka skall
finansieras inom Banverkets totala verksamhetsram.
Den nya lagen kommer vidare att medföra en viss tillströmning av
regeringsärenden i form av överklagade beslut av Banverket. Detta bör uppvägas
av att regeringen kommer att behöva handlägga betydligt färre
expropriationsärenden och, om förslag i dessa delar realiseras, kommer att
avlastas besvärsärenden på andra verksamhetsområden.
Länsstyrelserna kommer att få vissa nya ärenden till följd av de besluts-
befogenheter som tilldelas dem i 3 kap. lagen om byggande av järnväg. Det kan
dock förmodas att dessa ärenden inte blir fler än att de kan hanteras utan
resursförstärkning. Detta inte minst som det kan förväntas att antalet
expropriationsansökningar kommer att minska väsentligt, vilket innebär en viss
avlastning för länsstyrelserna.
Inlösenreglerna, liksom de föreslagna lättnaderna i fastighetsbildningslagens
skydds- och marköverföringsregler och tillståndsbesluten enligt
järnvägsbyggnadslagen, kan komma att leda till ett något ökat antal mål och
ärenden hos berörda domstolar. För länsrätternas del torde inte ärendena komma
att bli fler än att de kan hanteras med nuvarande resurser. För
fastighetsdomstolarnas del är måltillströmningen något mer svårbedömd. De nya
målen kan emellertid, under förutsättning att föreslagna ändringar i FBL kommer
till stånd, förväntas vara av tämligen enkel beskaffenhet, varför det inte
heller är sannolikt att fastighetsdomstolarna, eller fastighetsöverdomstolarna,
kommer att behöva förstärkning till följd av föreslagna ändringar.

16 Författningskommentarer

16.1 Förslaget till lag om byggande av järnväg

1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg

1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en
spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens
bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt,
trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken.
Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Någon generell
definition av begreppet järnväg finns inte i någon författning. Vissa
spåranläggningar är att bedöma som järnvägar. Frågan har diskuterats i prop.
1983/84:117 med förslag till järnvägstrafiklag, m.m., s. 33 och 100. Gräns-
dragningen mellan järnväg och spårväg och därmed sammanhängande problematik har
senast behandlats i prop. 1990/91:1 om säkerhet vid järnväg, tunnelbana och
spårväg m.m., s. 26 f. Definitionen av spåranläggningar i 1 § överensstämmer med
definitionen i 2 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

2 § Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om
spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en
järnväg.

Här anges vad som menas med uttrycket byggande av järnväg. Endast
byggnadsåtgärder av en viss storlek och art på en befintlig järnväg bör bedömas
som ombyggnad av järnväg. Detta innebär bl.a. att de flesta avstängningar av
plankorsningar inte är att betrakta som ombyggnad av järnväg. Paragrafens
lydelse har jämkats som Lagrådet föreslagit, så att det tydligare framgår att
omläggning av spår i ny sträckning och utläggning av nya spår utgör särskilda
former av ombyggnad.

3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av
järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både
enskilda och allmänna intressen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 a § och 4 § andra stycket väglagen. Såsom ett
par remissinstanser, bl.a. Boverket, påpekat, bör ingen exemplifiering av
allmänna intressen göras i lagtexten. En sådan exemplifiering ger närmast
intryck av att vissa allmänna intressen är viktigare än andra. Allmänna
intressen är exempelvis trafiksäkerhet, trafikförsörjning, hushållning med
naturresurser, miljöskydd, hälsoskydd, kulturmiljövård och naturvård.
Ytterligare exempel på allmänna intressen kan hämtas från 2 kap. PBL samt 2 och
3 kap. NRL.

4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall tillses, att järnvägen får
ett sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta
intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

I paragrafen uppställs en allmän aktsamhetsregel, i stort sett motsvarande 13 §
väglagen.

5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en
järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra
särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten
motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser.

Paragrafen motsvarar närmast 14 § väglagen. Dess andra stycke har efter förslag
från Riksantikvarieämbetet fått en utformning som är något mindre fokuserad på
naturvårdsintressen. Paragrafen innebär bl.a. att järnvägsbyggande samordnas med
regelsystemet i PBL. Härigenom garanteras kommunernas beslutanderätt över
markanvändningen.

6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är
föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren
eller tomträtten.

Paragrafen motsvarar i tillämpliga delar 16 kap. 5 § PBL.

7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 2 § i expropriationslagen.

2 kap. Järnvägsplan m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En
järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för
avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byg-
gande av järnväg.
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma
att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som
kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som
behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark
behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall
innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges
särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I
beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt
genomförande av planen redovisas.

3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets-
förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare
till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4.gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och
samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som
deltar i anläggningarna och samfälligheterna,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.

I paragraferna har upptagits vissa bestämmelser om järnvägsplan och dess
innehåll. Av 1 § första stycket framgår att en järnvägsplan är obligatorisk vid
byggande av järnväg, utom för byggande på egen fastighet av industrispår och
hamnspår. Av 1 kap. 6 § följer att fastighet som innehas med tomträtt likställs
med egen fastighet. Även avstängning av en plankorsning kan ibland med fördel
hanteras inom en planprocess. Av järnvägplanen skall bl.a. framgå det behov av
upplag, trädfällningar, stängningar av plankorsningar m.m. som kan föreligga.
Järnvägsplanen skall även innehålla förslag till erforderliga skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar från
trafiken eller anläggningen. Efter mönster från PBL skall en
genomförandebeskrivning fogas till planen. Som Lagrådet påpekat saknas anledning
att, såsom i lagrådsremissens lagförslag, särskilt föreskriva att en förening
enligt vattenlagen i vissa fall skall anges i järnvägsplanens
fastighetsförteckning, eftersom även en sådan förening omfattas av lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan
den tas in i järnvägsplanen.

Paragrafen motsvarar 24 § andra stycket vägkungörelsen. Bestämmelsen i
vägkungörelsen infördes mot bakgrund av riksdagens beslut (prop. 1990/91:90,
bet. 1990/91:BoU18, rskr. 1990/91:342) om införande av krav på
miljökonsekvensbeskrivningar vid vägplanering. Eftersom Vägverket fastställer
arbetsplan för väg ansågs det lämpligt att en annan myndighet bedömer om
miljökonsekvensbeskrivningen är tillräcklig eller behöver kompletteras.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall behandlas av länsstyrelsen innan den tas in
i järnvägsplanen och innan planen i förekommande fall ställs ut. Ett godkännande
innebär att länsstyrelsen anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt
underlag för att en samlad bedömning av den planerade anläggningens,
verksamhetens eller åtgärdens inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med
naturresurser skall kunna göras. Godkännandet innebär endast att beskrivningens
kvalitet godkänns och innefattar inget ställningstagande till om
miljökonsekvenserna kan godtas eller till om ett projekt bör genomföras.
Godkännandet går inte att överklaga. Ändringar i ett planförslag som medför
ändrade miljökonsekvenser bör givetvis medföra att en reviderad
miljökonsekvensbeskrivning upprättas och överlämnas till länsstyrelsen för
förnyat godkännande.

5 § Den som utarbetar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens
sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och
länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Resultatet
av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall
redovisas i en samrådsredogörelse.

6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av den plan som gäller för ett ännu
inte färdigställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat sam-
rådsförfarande tillämpas.
Ägare till sådan mark som kan komma att tas i anspråk eller till sådant
vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid ges tillfälle att yttra
sig. Detsamma gäller innehavare av särskild rätt till sådan mark eller sådant
vattenområde.

Paragraferna motsvarar närmast 16 § väglagen. De innehåller regler om
samrådsförfarandet. Med berörda fastighetsägare avses här ägare till sådana
fastigheter som kan komma att helt eller delvis tas i anspråk för järnvägen. I 6
§ behandlas förutsättningarna för att ett förenklat samrådsförfarande skall få
tillämpas. Närmare regler för samrådsförfarandet får anses ha en sådan endast
utfyllande karaktär att de bör kunna meddelas i förordning. Av särskilt värde
är, såsom Svea hovrätt påpekat, att miljökonsekvensbeskrivningen, i den
utvecklingsfas den befinner sig, redovisas vid samrådet.

7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut
endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver
upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller
en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och
innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som
endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är
färdigställt.

Paragrafen behandlar utställningsförfarandet och motsvarar närmast 17 §
väglagen. Paragrafen har närmare behandlats i avsnitt 10.4. Det är Banverket som
har att bedöma om kriterierna för att underlåta att ställa ut en plan är
uppfyllda. Närmare regler för utställningsförfarandet kommer att meddelas i
förordning.

8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning, skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning.
Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till
regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap.
1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen
överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa
planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande.

9 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om
järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av det år då
beslutet vann laga kraft.

10 § Har ett beslut att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upphört
att gälla och begär därefter samma sökande att en i huvudsak överensstämmande
järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns
synnerliga skäl.

Paragraferna har sin förebild närmast i 18 § väglagen. Regleringen innebär att
Banverket kommer att fastställa såväl sina egna som andra järnvägsbyggares
järnvägsplaner. Denna fråga har närmare behandlats i avsnitt 10.5.
Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning i fråga om
fastställelse av en plan skall frågan hänskjutas till regeringens prövning. Ban-
verket har även i annat fall möjlighet att hänskjuta en fråga om fastställelse
av järnvägsplan till regeringens prövning, om det föreligger särskilda skäl för
detta. Sådana särskilda skäl kan ibland förmodas föreligga beträffande sådana
planer som inte upprättats av Banverket.
I samband med fastställelsen skall Banverket särskilt bedöma om de fördelar
som kan vinnas med planen överväger de olägenheter planen orsakar enskilda om
mark eller särskild rättighet kan komma att tas i anspråk.
Giltighetstiden för ett fastställelsebeslut är begränsad till fem år. Endast i
undantagsfall blir det möjligt att återkomma med en ny ansökan beträffande samma
projekt.

11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
järnvägsplanen.

Paragrafen motsvarar delvis 20 § väglagen. Frågan vad som är att betrakta som en
oväsentlig avvikelse kan inte besvaras generellt, utan måste överlämnas till
praxis.

12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att
en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som
väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger
eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt
anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen för den enskilda
vägen.

Paragrafen motsvarar närmast 20 a § väglagen. Med väghållning avses enligt 1
kap. 3 § lagen (1939:608) om enskilda vägar byggande av väg, vägunderhåll och
vinterväghållning.

13 § Ett beslut att fastställa en järnvägsplan skall upphävas, helt eller
delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningarna för
att fastställa planen inte längre föreligger. Har beslutet meddelats av
regeringen skall regeringen upphäva det. I annat fall skall Banverket upphäva
beslutet. Banverket får dock hänskjuta frågan om upphävande av beslutet till
regeringens prövning.

Genom bestämmelsen, som saknar motsvarighet i väglagen men har likheter med 3
kap. 10 § expropriationslagen, införs en möjlighet att upphäva ett meddelat
fastställelsebeslut vid ändrade förutsättningar. De ändrade förutsättningarna
kan exempelvis bestå i ändrade investeringsbeslut eller oförutsedda fall av
skador på motstående samhällsintressen.Om järnvägsplanen prövats av regeringen
ankommer det på regeringen att pröva frågan om upphävande. Banverket kan
hänskjuta frågan om upphävande till regeringen.

3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg kan av länsstyrelsen ges rätt att få
tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning,
undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen.
Om sådan rätt ges skall den som avser att bygga järnvägen underrätta
fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller
liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan
fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall
kunna genomföras.

Paragrafen motsvarar 34 § väglagen och innehåller regler om rätt till tillträde
till en fastighet för förberedande undersökningar och åtgärder inför ett
järnvägsbygge. Även översiktliga arkeologiska undersökningar kan vara att bedöma
som förberedande åtgärder. Om tillträdesrätt skulle vägras kan, liksom enligt
motsvarande bestämmelse i väglagen, biträde av polismyndigheten påkallas.
Eftersom det inte kan uteslutas att ett behov av personella ingripanden kan
uppkomma, bör polismyndighet och inte kronofogdemyndigheten biträda vid
genomförande av åtgärderna. I allmänhet sker naturligtvis tillträde i
samförstånd med ägare och brukare av fastigheten. Tvångsvisa tillträden skall
betraktas som en yttersta utväg.

2 § På den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får inte utan
tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra
anläggningar eller vidtas andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets
användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller från det att beslut att
fastställa järnvägsplanen meddelas och upphör att gälla om beslut meddelas att
upphäva fastställelsebeslutet eller om planen annars upphör att gälla.
Förbudet är inte tillämpligt i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet började gälla.
Om åtgärder vidtagits i strid med första stycket, får Banverket vidta de
åtgärder som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som
behövs för att rättelse skall kunna ske.

Paragrafen motsvarar närmast 48 och 72 §§ väglagen och har motiverats i avsnitt
11. Med järnvägsmark avses mark för järnvägsspår, banvall med tillhörande diken,
slänter samt underhålls-, skydds- och säkerhetszoner.

3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts
för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall
länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen besluta att marken
får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen. I samband
med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

Bestämmelsen motsvarar närmast 35 § väglagen och ger järnvägsbyggaren möjlighet
att skaffa sig tillfällig nyttjanderätt till mark intill järnvägsmarken för
upplag, tillfällig väg eller liknande i samband med byggande av en järnväg. En
förutsättning för ett upplåtelsebeslut är att markbehovet finns angivet i en
fastställd järnvägsplan.

4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik-
eller driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall
avlägsnas eller beskäras genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med
beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

Paragrafen, som motsvarar 53 § väglagen, ger länsstyrelsen rätt att bestämma att
träd som hotar att falla över spår eller ledningar eller som skymmer sikten
exempelvis vid plankorsningar, får fällas eller beskäras. Trädfällningsrätt kan
även upplåtas som servitut vid en eventuell fastighetsbildningsförrättning. I
samband med beslutet kan länsstyrelsen föreskriva villkor av olika slag, t.ex.
för att säkerställa att enskilda intressen inte kränks eller utsätts för
olägenheter i oskälig utsträckning.

4 kap. Inlösen och ersättning

1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som
tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen
inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål.
Besväras sådan mark som får lösas enligt första stycket av särskild rätt, får
rättigheten lösas.

2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande
järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan mark som
enligt planen inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål.

Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12.

3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser
att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Paragrafen motsvarar närmast 61 § väglagen men begränsar inte som detta lagrum
ersättningsskyldigheten till särskilt långvariga förbud.

4 § Den som avser att bygga en järnväg skall ersätta skador till följd av
åtgärder som avses i 3 kap 1 § och skador till följd av att han förvärvat rätt
att nyttja mark enligt 3 kap. 3 §. Järnvägsinnehavaren skall ersätta skador till
följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §.

Paragrafen upptar bestämmelser om skadeståndsskyldighet vid olika ingrepp i fas-
tigheter intill järnvägsmarken eller under förberedelserna av ett järnvägsbygge.
5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om
inlösen och ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719)
tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i
fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan
om inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av en fastighetsägare eller
den som innehar särskild rätt till en fastighet, tillämpas bestämmelserna i 15
kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.

Paragrafen motsvarar PBL:s bestämmelser om ersättning och tillämpning av
expropriationslagens bestämmelser i mål om inlösen och ersättning, i första hand
14 kap. 9 § och 15 kap. 1 §. Anspråk på ersättning eller krav på inlösen skall
väckas vid fastighetsdomstolen.

6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen
inte har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § PBL.

5 kap. Överklagande m.m.

1 § Banverkets beslut får överklagas hos regeringen. Beslut enligt
3 kap. 2 § överklagas dock hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen motsvarar närmast 73 och 75 §§ väglagen.
Beslut om fastställande av järnvägsplaner innefattar huvudsakligen
lämplighetsavgöranden och är ofta av politisk karaktär. Enligt svensk
rättstradition och tidigare gällande riktlinjer är dessa beslut inte av sådan
art att de bör överprövas av domstol. Den sakligt sett lämpligaste lösningen är
enligt regeringens bedömning att de överklagas och prövas i administrativ
ordning, detta inte minst med tanke på att regeringen i vissa fall föreslås ha
rätt att fastställa järnvägsplaner. Frågan bör tas upp till förnyat övervägande
när miljöorganisationsutredningen
(M 1993:04) avgett sitt betänkande.
Den föreslagna ordningen innebär att beslut, som berör enskildas rätt och i
viss mån kan inskränka fastighetsägares rådighet till sin fastighet, överklagas
hos förvaltningsmyndighet. Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut, vilken för närvarande är tidsbegränsad och senast har
förlängts till att gälla till utgången av år 1997 (prop. 1994/95:27, bet.
1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165), kan den enskilde sakägaren av domstol få
prövat om ett beslut av regeringen strider mot någon rättsregel. Fri- och
rättighetskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1994:11) Domstolsprövning av
förvaltningsärenden föreslagit att rättsprövningslagen permanentas och att en
rätt till muntlig förhandling i rättsprövningsärenden införs. De slutsatser som
beredningen av detta betänkande leder till blir naturligtvis av stor betydelse
för utformning av överklaganderegler i lagstiftning av den administrativa art
som järnvägsbyggnadslagen utgör. Det kan också förutsättas att
överklagandereglerna kommer att få en annan utformning för det fall ett system
med s.k. tidig prövning införs. Likaså kan de vidare övervägandena kring
tillskapandet av en miljödomstol komma att få betydelse även för överklaganden
av järnvägsplaner.
Banverkets beslut i fråga om tillstånd till åtgärder på järnvägsmarken är av
den karaktären att de bör överprövas av förvaltningsdomstol. Om det inte finns
särskilda skäl för att överklagande skall ske till kammarrätt skall, enligt vad
som framgår av förarbetena till 14 § i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar i dess lydelse från den
1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319) i
författning anges att överklagande skall ske till allmän förvaltningsdomstol.
Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar innebär detta att
överklagande skall ske till länsrätt.
Enligt samma proposition införs, genom ändringar i förvaltnings-
processlagen (1971:291), en möjlighet att föreskriva krav på prövningstillstånd
vid överklagande från länsrätt till kammarrätt. Sådana krav skall tas in i de
materiella författningarna. Beslut enligt järnvägsbyggnadslagen bör omfattas av
krav på prövningstillstånd vid överklagande från länsrätt.

2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen motsvarar 74 § första stycket väglagen.
Samma principer som redovisats i kommentaren till 5 kap. 1 § bör gälla vid
överklagande av länsstyrelsens beslut.

3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner,
trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10)
får överklaga Banverkets beslut.

Bestämmelsen motsvarar delvis överklagandebestämmelserna i väglagen. Det får
härutöver anses motiverat att en trafikhuvudman eller ett regionplaneorgan har
möjlighet att överklaga Banverkets beslut. Däremot instämmer regeringen med de
remissinstanser som funnit det vara principiellt felaktigt att, som föreslogs i
promemorian, tillerkänna Naturvårdsverket en särställning som besvärsmyndighet.
Det ankommer på länsstyrelserna att bevaka och samordna statens intressen.

4 § I ett beslut om tillstånd får förordnas att beslutet skall gälla
omedelbart.

Beslut enligt denna lag blir vanligen gällande när de vinner laga kraft.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att detta inte behöver framgå av
lagtexten. Enligt väglagen föreligger en möjlighet att förordna om omedelbar
verkställighet av vissa beslut, vissa beslut gäller dessutom omedelbart utan
särskilt förordnande (77 §). Det finns även på järnvägssidan ett behov av en
möjlighet att kunna förordna om omedelbar verkställighet av tillståndsbeslut
enligt 3 kap. Detta bör gälla både Banverkets och länsstyrelsens beslut. Skäl
för sådant förordnande kan exempelvis vara att det handlar om överklaganden som
uppenbarligen inte kommer att bifallas eller att beslutet berör ett delprojekt i
ett omfattande projekt där planering eller genomförande av övriga projekt
riskerar att äventyras eller orimligt fördyras av ett uppehåll. Om ett beslut
som får verkställas omedelbart överklagas, har besvärsinstansen möjlighet att
inhibera vidare verkställighet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. För att inte effektivitets-
förluster skall uppstå bör lagen inte tillämpas för byggande av sådan delsträcka
av ett järnvägsobjekt för vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före
ikraftträdandet eller för vilken tillstånd till expropriation sökts senast fyra
månader före ikraftträdandet. Vad som avses med ett järnvägsobjekt respektive
delsträcka torde sällan föranleda tolkningsproblem. För Banverkets
järnvägsbyggande kan ledning för objektens avgränsning och uppdelning sökas i
gällande stomnätsplan. Som Lagrådet påpekat kan det förekomma järnvägsbyggen som
inte kan uppdelas i delsträckor. Till undvikande av oklarheter bör det därför
uttryckligen stadgas att vad som gäller för delsträcka i sådant fall gäller för
hela järnvägen.

16.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Förslaget har närmare utvecklats i avsnitt 13. Det innebär att 5 kap. 5 § FBL
ändras och att två nya paragrafer införs i samma kapitel. En av de nya
paragraferna innebär dels att ett undantag från vissa skyddsregler i 5 kap.
fastighetsbildningslagen införs för de fall när mark som skulle kunna ha inlösts
enligt järnvägsbyggnadslagen skall överföras genom fastighetsreglering eller
eller när servitut skall bildas på sådan mark, dels att ett undantag från dessa
skyddsregler medges när det gäller upphävande av servitut som belastar sådan
mark, t.ex. upphävande av överfartsrättighet.
Den andra nya paragrafen medför en utökad möjlighet att, i undantagsfall,
överföra mark mellan fastigheter. Syftet med denna utökade överföringsmöjlighet
är att trygga fastighetsägarens rätt att - i samband med förrättning för
byggande av järnväg - få sådan mark som genom förrättningen blir i hög grad
onyttig för honom överförd till järnvägsfastigheten.

16.3 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Den som vill utföra ett vattenföretag som behövs för järnväg ges genom ett
tillägg i vattenlagen samma rådighet som t.ex. den som vill utföra ett
vattenföretag som behövs för allmän väg. Förslaget fanns med i promemorian.
Bortsett från en lagteknisk synpunkt har remissinstanserna inte haft någon
erinran mot förslaget. Ur effektivitetssynpunkt är det angeläget att den som
avser att bygga en järnväg som innefattar ett vattenföretag, t.ex. ett brobygge,
kan få tillåtligheten av detta prövat på ett tidigt stadium, innan alltför stort
arbete och kapital lagts ned i projektet. I dagsläget saknas laglig möjlighet
att söka tillstånd till vattenföretag för den som avser att bygga järnväg på
mark han ännu inte äger eller på annat sätt förfogar över.

16.4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Ändringen innebär att lagen om byggande av järnväg tas med bland de lagar som
uppräknas i 1 kap. 2 § och härigenom knyts till NRL:s hushållningsbestämmelser.

16.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Ändringen innebär dels att det i 18 § anläggningslagen införs en hänvisning till
2 kap. 12 § i järnvägsbyggnadslagen, i vilket lagrum det föreskrivs en
skyldighet i vissa fall för den som bygger eller innehar en järnväg att begära
förrättning enligt anläggningslagen, dels att det i 29 § föreskrivs att den som
enligt järnvägsbyggnadslagen påkallat förrättning har att svara för
förrättningskostnaderna.

Promemorians lagförslag

1. Förslag till
lag om järnvägsplanering

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg

1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg samt
spåranläggning för spårväg och tunnelbana inom områden som inte omfattas av de-
taljplan eller områdesbestämmelser.

2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg, omläggning av
järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av
ytterligare spår.

3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid byggande
och underhåll av järnväg skall tillbörlig hänsyn tas till enskilda intressen och
till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och
kulturmiljövård.

4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett sådant
läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad.

5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en
järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda
bestämmelser för användning av mark motverkas. Om det finns särskilda skäl får
regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från
sådana bestämmelser.

2 kap. Arbetsplan m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en arbetsplan. En
arbetsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även om denna åtgärd i
det enskilda fallet inte är att betrakta som byggande av järnväg.
I arbetsplanen skall den mark anges som behöver tas i anspråk för järnvägen
och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig
nyttjanderätt, skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken
tid den skall tas i anspråk. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samt
de uppgifter som i övrigt behövs. De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som
behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken skall
anges särskilt. Planen skall även innehålla en genomförandebeskrivning.
Arbetsplanen skall innehålla en fastighetsförteckning. I fastighetsför-
teckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter,
2. mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden samt
3. ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och
hyresrätt.

2 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av länsstyrelsen innan den tas
in i arbetsplanen.

3 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om järnvägens
sträckning och förslaget i övrigt ske med berörda fastighetsägare, kommuner och
länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

4 § Avser en arbetsplan endast ombyggnad av en järnväg eller byggande av sådan
järnväg som är redovisad i detaljplan eller förutsatt i områdesbestämmelser, får
ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande tillämpas. Ett sådant
förfarande får även tillämpas om arbetsplanen endast innefattar ändring av
planen för ett ännu inte färdigställt järnvägsbygge.
Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma att tas i
anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid
ges tillfälle att yttra sig.

5 § Banverket skall ställa ut en arbetsplan för granskning.
En arbetsplan för en järnväg som är redovisad i detaljplan behöver inte ställas
ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som endast avser ombyggnad av en järnväg
ställas ut, om inte annans mark behöver tas i anspråk eller servitut eller annan
särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas eller om ett sådant
ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning skriftligen
medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av servitut eller annan
särskild rätt. Under samma förutsättningar kan Banverket låta bli att ställa ut
en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som
ännu inte är färdigställt.

6 § En arbetsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning.
Om det i annat fall finns särskilda skäl får Banverket hänskjuta frågan till
regeringens prövning.
Ett beslut om att fastställa en arbetsplan upphör att gälla om inte det i
arbetsplanen angivna järnvägsbygget har påbörjats inom fem år från utgången av
det år, då beslutet vann laga kraft.
Har beslut om att fastställa en arbetsplan upphävts eller annars upphört att
gälla och begär därefter samma sökande som tidigare på nytt att i huvudsak samma
arbetsplan skall fastställas får planen fastställas endast om det finns
synnerliga skäl.

7 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
arbetsplanen.

8 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning enligt en
lagakraftvunnen arbetsplan medför att en enskild väg behöver byggas eller att
ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en
sådan väg, skall den som bygger eller innehar järnvägen, om det behövs, begära
förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna den enskilda
väghållningen.

9 § Ett beslut om att fastställa en arbetsplan skall upphävas av Banverket helt
eller delvis om förhållandena efter beslutet har ändrats så att förutsättningar-
na för att fastställa planen inte längre föreligger.

3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg samt den som för dennes räkning utför
arbete, kan hos Banverket begära tillstånd att få tillträde till en fastighet
för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan
förberedande åtgärd för byggande av järnvägen. I en trädgård, park eller
liknande plantering får träd inte skadas eller fällas utan fastighetsägarens
samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande av
åtgärderna.

2 § Inom den järnvägsmark som anges i en fastställd arbetsplan får inte utan
tillstånd av Banverket uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra
anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan väsentligt försvåra
områdets användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller inte längre om beslutet
att fastställa planen upphävs eller annars upphör att gälla.
Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan
förbudet trädde i kraft.
Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder
som behövs för rättelse. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
att åtgärderna skall kunna vidtas.

3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken avsatts i en fastställd arbetsplan för
upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall
länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen fatta beslut om
att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen.

4 § Om träd intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- och
driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att träden skall
avlägsnas eller kvistas genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med
beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

4 kap. Ersättning m.m.

1 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats är fastighetsägaren och innehavare
av servitut eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till
ersättning av den som avser att bygga järnvägen för den skada de lider på grund
av att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

2 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta skador
till följd av att han förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av
järnvägsmarken för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av
järnvägen.
Skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 eller 4 § skall ersättas av
den som är ansvarig för åtgärderna.

3 § Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt detta kapitel,
skall den som vill göra anspråk på ersättning väcka talan vid fastighetsdoms-
tolen.
Även den som avser att bygga järnväg kan på samma sätt begära prövning av
ersättning till fastighetsägare eller annan sakägare.

5 kap. Överklagande m.m.

1 § Banverkets beslut enligt 3 kap. 1 eller 2 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Övriga beslut av Banverket enligt denna lag får överklagas
hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna
lag. Statens Naturvårdsverk, kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7
kap. plan- och bygglagen (1987:10) får överklaga Banverkets beslut enligt denna
lag.

4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. I ett
beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
Lagen gäller inte för byggande av järnväg som påbörjats före ikraftträdandet
och inte heller för byggande av sådan järnväg för vilken ansökan om
expropriationstillstånd inkommit före ikraftträdandet.

2. Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)

Härigenom föreskrivs att det i fastighetsbildningslagen (1970:988)1 skall
införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
--------------------------------------------------------------------

8 b §
Mark som enligt lagakraftvunnen
arbetsplan enligt lagen
(1994:000) om järnvägsplanering
eller detaljplan är avsedd för
järnvägsändamål får överföras genom
fastig-hetsreglering eller
upplåtas genom servitut utan
hinder av bestämmelserna i 5 kap.
7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga
om upphävande av servitut som
besvärar sådan mark.

8 c §
Om en del av en fastighet efter
sådan fastighetsreglering som
avses i 8 b § inte lämpligen skulle
kunna användas tillsammans med
fastighetens övriga delar eller
självständigt, skall
fastighetsdelen på
fastighetsägarens begäran överföras
till den fastighet som järnvägen
skall byggas på.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1212.

3. Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha följande
lydelse
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1
--------------------------------------------------------------------
Den som vill utföra Den som vill utföra
1. en vattenreglering, 1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vat- 2. en vattentäkt för allmän vat-
tenförsörjning, allmän värmeförsörj- tenförsörjning, allmän värmeförsörjning
ning eller bevattning, eller bevattning,
3. ett markavvattnings-företag, 3. ett markavvattnings-företag,
4. ett vattenföretag som behövs 4. ett vattenföretag som behövs
för allmän väg, allmän farled, allmän för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled
5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening för att motverka förorening
genom avloppsvatten har för genom avloppsvatten eller
ändamålet rådighet som avses i 1 §. 6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
har för ändamålet rådighet som avses
i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1984:913.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen
(1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen
(1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen
(1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen
(1971:948), lagen (1902:71 s.1) (1971:948), lagen (1902:71 s.1)
innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om
om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar,
luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen
(1966: 314) om kontinentalsoc- (1966: 314) om kontinentalsockeln
keln och lagen (1983:293) om och lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och avlysning av allmän farled och
allmän hamn allmän hamn, lagen (1992:1140) om
och lagen (1992:1140) om Sveri- Sveriges ekonomiska zon och lagen
ges ekonomiska zon. (1994:000) om järnvägsplanering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1146.

5. Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för
trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av
föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under
föreningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av
anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet
kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
--------------------------------------------------------------------
Om rätt för väghållare att påkalla Bestämmelser om rätt för väghållare
förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar
bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt
tredje stycket väglagen denna lag finns i 20 a § och 25 §
(1971:948) tredje stycket väglagen (1971:948)
samt i 2 kap. 8 § lagen (1994:000)
om järnvägsplanering.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan
ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är
skäligt.
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.
--------------------------------------------------------------------
Om en förrättning har begärts
enligt 2 kap. 8 § lagen (1994:000)
om järnvägsplanering skall den som
begärt förrättningen svara för
förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1148.

Remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1994:65) Lag om
järnvägsplanering och över förslag till lagrådsremiss Lag om byggande av järnväg

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Hovrätten för Övre
Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Domstolsverket, Banverket, Statens
järnvägar, Vägverket, Järnvägsinspektionen, Riksantikvarieämbetet,
Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket, Lantmäteriverket, Rikspolisstyrelsen,
Naturvårdsverket, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, Länsstyrelserna i
Stockholms och Östergötlands län, LRF, Skogsägarnas riksförbund, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Villaägarnas riksförbund,
Halmstads, Älmhults, Upplands Väsby, Västerås, Göteborgs, Stockholms, Örebro och
Varbergs kommuner, Kommundirektionen i Örnsköldsviks kommun och RailForum.

Yttranden över förslaget till lagrådsremiss har avgivits av Svea hovrätt, Göta
hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms
tingsrätt, Domstolsverket, Justitiekanslern, Boverket, Lantmäteriverket,
Riksantikvarieämbetet, Banverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund och
Lantbrukarnas Riksförbund.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om byggande av järnväg

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Allmänna bestämmelser för byggande av järnväg

1 § Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnväg, spårväg och
tunnelbana.

2 § Med byggande av järnväg avses anläggning av en ny järnväg, omläggning av
järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg och utläggning av
ytterligare spår.

3 § Vid planläggning och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid
planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både en-
skilda och allmänna intressen.

4 § Vid planläggning och byggande av järnväg skall järnvägen ges ett sådant
läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad.

5 § Inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser får en
järnväg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
En järnväg får inte byggas så att syftet med skyddsföreskrifter eller andra
särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten
motverkas. Om det finns särskilda skäl får regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, medge undantag från sådana bestämmelser.

6 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är
föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren
eller tomträtten.

7 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

2 kap. Järnvägsplan m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En
järnvägsplan behöver inte upprättas för byggande av industrispår och hamnspår
uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av
plankorsning, även om denna åtgärd i det enskilda fallet inte är att betrakta
som byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma
att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som
kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

2 § I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som
behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark
behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall
innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. samt de uppgifter som i övrigt behövs för att
genomföra företaget.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges
särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I
genomförandebeskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt
genomförande av planen redovisas.

3 § Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets-
förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- eller vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare
till dessa fastigheter,
3. innehavare av servitut eller av annan särskild rätt än bostadsrätt och
hyresrätt,
4.gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller
samfällighet enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som
deltar i respektive anläggning,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.
Motsvarande gäller vid föreningsförvaltning enligt vattenlagen (1983:291).

4 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan
den tas in i järnvägsplanen.

5 § Den som utarbetar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens
sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och
länsstyrelser samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Resultatet
av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall
redovisas i en samrådsredogörelse.

6 § Avser en järnvägsplan endast ändring av planen för ett ännu inte färdig-
ställt järnvägsbygge, får ett efter omständigheterna förenklat samrådsförfarande
tillämpas.
Ägare och innehavare av särskild rätt till sådan mark som kan komma att tas i
anspråk eller till sådant vattenområde som kan komma att påverkas skall alltid
ges tillfälle att yttra sig.

7 § Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.
En järnvägsplan som endast avser ombyggnad av järnväg skall ställas ut
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver
upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller
en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och
innehavare av särskild rätt.
Under samma förutsättningar skall Banverket ställa ut en järnvägsplan som
innefattar endast ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är
färdigställt.

8 § En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattning, skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning.
Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till
regeringens prövning.
Om planen helt eller delvis skall medföra att mark eller särskild rättighet
kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de
fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som detta orsakar
enskilda. I så fall skall av beslutet att fastställa planen framgå att planen
ger rätt till sådant ianspråktagande.

9 § Ett beslut om att fastställa en järnvägsplan upphör att gälla om det i
planen angivna järnvägsbygget inte har påbörjats inom fem år från utgången av
det år då beslutet vann laga kraft.

10 § Har ett beslut om att fastställa en järnvägsplan upphävts eller annars upp-
hört att gälla och begär därefter samma sökande att i huvudsak samma
järnvägsplan skall fastställas, får planen fastställas endast om det finns
synnerliga skäl.

11 § När en järnväg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras från
järnvägsplanen.

12 § Om byggande av en järnväg eller avstängning av en plankorsning medför att
en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som
väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg, skall den som bygger
eller innehar järnvägen, om det behövs, begära förrättning enligt
anläggningslagen (1973:1149) för att ordna väghållningen av den enskilda vägen.

13 § Ett beslut om att fastställa en järnvägsplan skall, helt eller delvis,
upphävas av regeringen eller Banverket om förhållandena efter beslutet har
ändrats så att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre
föreligger. Har beslutet meddelats av regeringen skall regeringen upphäva det. I
annat fall skall Banverket upphäva beslutet. Banverket får hänskjuta frågan om
upphävande av beslutet till regeringens prövning.

3 kap. Tillfälligt ianspråktagande av mark, m.m.

1 § Den som avser att bygga en järnväg kan hos länsstyrelsen begära tillstånd
att få tillträde till en fastighet för att verkställa mätning eller stakning,
undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av järnvägen.
Om tillstånd meddelas skall den som avser att bygga järnvägen underrätta
fastighetsägaren om beräknad tidpunkt för tillträde. I en trädgård, park eller
liknande plantering får träd eller buskar inte skadas eller fällas utan
fastighetsägarens samtycke. Även i övrigt skall skada så långt möjligt undvikas.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande av
åtgärderna.

2 § Inom den järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan får man inte
utan tillstånd av Banverket uppföra byggnader, göra tillbyggnader, utföra andra
anläggningar eller vidta andra åtgärder som väsentligt kan försvåra områdets
användning för järnvägsändamål. Förbudet gäller inte längre om beslutet att
fastställa planen upphävs eller annars upphör att gälla.
Förbudet gäller inte i fråga om åtgärder som lagligen har påbörjats innan
förbudet trädde i kraft.
Om tillstånd saknas får Banverket vidta de åtgärder som behövs för rättelse.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att åtgärderna skall
kunna vidtas.

3 § Om mark i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan avsatts
för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, skall
länsstyrelsen på begäran av den som avser att bygga järnvägen fatta beslut om
att marken får tas i anspråk med nyttjanderätt för den tid som angetts i planen.
I samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

4 § Om träd eller buskar intill järnvägsmark medför olägenheter för trafik- och
driftsäkerheten på järnvägen, får länsstyrelsen besluta att de skall avlägsnas
eller kvistas genom järnvägsinnehavarens försorg. I samband med beslutet får
länsstyrelsen meddela de villkor som behövs.

4 kap. Inlösen och ersättning

1 § Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som
tillgodoser ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark som enligt planen
annat än tillfälligt skall användas för järnvägsändamål.
Besväras sådan mark som enligt första stycket får lösas av särskild rätt, får
rättigheten lösas.

2 § Om fastighetsägaren begär det, skall den som i enlighet med en gällande
järnvägsplan skall bygga en sådan järnväg som avses i 1 § lösa sådan fastighet
eller del av fastighet som enligt planen annat än tillfälligt skall användas för
järnvägsändamål.

3 § Om tillstånd enligt 3 kap. 2 § vägrats, är fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av den som avser
att bygga järnvägen för den skada de lider på grund av att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

4 § Den som avser att bygga en järnväg enligt denna lag skall ersätta skador
till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 1 § och skador till följd av att han
har förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av järnvägsmarken för upplag eller
liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen. Järnvägsinnehavaren skall
ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 3 kap. 4 §.

5 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag skall i mål om
inlösen eller ersättning bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719)
tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga
om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes. Ogillas talan i mål som väckts av annan än den som avser att
bygga en järnväg, tillämpas dock bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.

6 § Talan om inlösen får väckas även om beslutet att fastställa järnvägsplanen
inte har vunnit laga kraft.

5 kap. Överklagande m.m.

1 § Banverkets beslut, utom beslut enligt 3 kap. 2 §, får överklagas hos
regeringen. Beslut enligt 3 kap. 2 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får inte
överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 § Banverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna
lag. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen
(1987:10) får överklaga Banverkets beslut enligt denna lag.

4 § Ett beslut enligt denna lag blir gällande när det vinner laga kraft. I ett
beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsobjekt för
vilken mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet och inte heller
för byggande av sådan delsträcka för vilken ansökan om expropriationstillstånd
inkommit senast fyra månader före ikraftträdandet.

2 Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)2
dels att 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 8 b och
8 c §§, av följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §
--------------------------------------------------------------------
Fastighetsreglering som begärts Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast av sakägare får genomföras endast om
om den är nödvändig för att en den är nödvändig för att en fastighet
fastighet som tillhör sökanden som tillhör sökanden skall
skall förbättras. Kravet på att förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller fastigheten skall förbättras gäller
inte om regleringen har begärts inte om regleringen har begärts av
av en samfällighetsförening och en samfällighetsförening och berör
berör en samfällighet som inte en samfällighet som inte längre är
längre är av gemensam betydelse för av gemensam betydelse för del-
delägarfastigheterna. Kravet ägarfastigheterna. Kravet gäller
gäller inte heller om inte heller om
fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för
att få fastigheten att stämma att få fastigheten att stämma bättre
bättre överens med gällande överens med gällande detaljplan,
detaljplan eller fastighetsplan. fastighetsplan eller järnvägsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall
göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras,
får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i
saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det.
Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst
nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget.

**FOOTNOTES**

2 Lagen omtryckt 1992:1212.

--------------------------------------------------------------------
8 b §
Mark som enligt lagen
(1995:000) om byggande av järnväg
får inlösas för järnvägsändamål får
överföras genom fastighetsreglering
eller upplåtas genom servitut
trots bestämmelserna i 5 kap. 7
och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om
upphävande av servitut som besvärar
sådan mark.

8 c §
Om en del av en fastighet efter
sådan fastighetsreglering som
avses i 8 b § inte lämpligen skulle
kunna användas tillsammans med
fastighetens övriga delar eller
självständigt, skall
fastighetsdelen på
fastighetsägarens begäran överföras
till den fastighet som järnvägen
skall byggas på.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1
--------------------------------------------------------------------
Den som vill utföra
1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller
bevattning,
3. ett markavvattningsföretag,
--------------------------------------------------------------------
4. ett vattenföretag som behövs för 4. ett vattenföretag som behövs
allmän väg, allmän farled, allmän för allmän väg, allmän farled, allmän
hamn eller allmän flottled eller hamn eller allmän flottled,
5. ett vattenföretag som behövs 5. ett vattenföretag som behövs
för att motverka förorening genom för att motverka förorening genom
avloppsvatten avloppsvatten eller
6. ett vattenföretag som behövs
för järnväg
har för ändamålet rådighet som anges i 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1984:913.

4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1987:10), vattenlagen
(1983:291), miljöskyddslagen (1983:291), miljöskyddslagen
(1969:387), naturvårdslagen (1969:387), naturvårdslagen
(1964:822), lagen (1985:620) om (1964:822), lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter, väglagen vissa torvfyndigheter, väglagen
(1971:948), lagen (1902:71 s.1), (1971:948), lagen (1902:71 s.1),
innefattande vissa bestämmelser innefattande vissa bestämmelser om
om elektriska anläggningar, lagen elektriska anläggningar, lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, (1978:160) om vissa rörledningar,
luftfartslagen (1957:297), luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsoc- (1966:314) om kontinentalsockeln,
keln, lagen (1983:293) om lagen (1983:293) om inrättande,
inrättande, utvidgning och utvidgning och avlysning av allmän
avlysning av allmän farled och farled och allmän hamn, lagen
allmän hamn och lagen (1992:1140) (1992:1140) om Sveriges ekono-
om Sveriges ekonomiska zon. miska zon och lagen (1995:000) om
byggande av järnväg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1146.

5 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 18 och 29 §§ anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha
följande lydelse.
--------------------------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för
trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en
förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen
finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet
kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
--------------------------------------------------------------------
Om rätt för väghållare att begära Bestämmelser om rätt för väghållare
förrättning enligt denna lag finns och den som bygger eller innehar
bestämmelser i 20 a § och 25 § järnväg att begära förrättning enligt
tredje stycket väglagen denna lag finns i
(1971:948). 20 a § och 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) samt i 2 kap.
12 § lagen (1995:000) om byggande
av järnväg.
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt
lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

29 §
Förrättningskostnaderna skall, om anläggningsbeslut meddelats, fördelas mellan
ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är
skäligt.
Om en förrättning har påkallats enligt 20 a § eller 25 § tredje stycket
väglagen (1971:948) skall staten svara för förrättningskostnaderna.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1992:1148.

--------------------------------------------------------------------
Om en förrättning har begärts
enligt 2 kap. 12 § lagen
(1995:000) om byggande av järnväg,
skall den som begärt förrättningen
svara för förrättningskostnaderna.
I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988) på
förrättning enligt denna lag.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1995-06-08

Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 24 maj 1995 (Kommunikationsdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om byggande av järnväg,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.,
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Brita Saxton.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om byggande av järnväg

1 kap.
1 §
Denna paragraf innehåller en definition av termen järnväg. Där anges att med
järnväg avses i lagen spåranläggning för järnväg, spårväg och tunnelbana.

Termen järnväg torde inte i andra sammanhang omfatta spårväg och tunnelbana. I t
ex järnvägstrafiklagen (1985:192) och järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) behand-
las sålunda spårväg och tunnelbana såsom sidoställda med järnväg. Mot bakgrund
härav anser Lagrådet att det i förevarande lag bör undvikas en terminologi som
innebär att ordet järnväg ges en annan och vidare innebörd.

I 2 § järnvägssäkerhetslagen anges vad som hör till spåranläggningar. Av
författningskommentaren synes framgå att det förutsatts att ordet spåranläggning
i den nu förevarande paragrafen skall ha samma innebörd som angetts i den
bestämmelsen. Man kan emellertid inte utan vidare utgå från att en sådan
överensstämmelse kommer att föreligga. Innebörden av nämnda term bör därför
anges i bestämmelsen, antingen på samma sätt som i 2 § järnvägssäkerhetslagen
eller genom en hänvisning till den bestämmelsen.

Med hänsyn till vad nu sagts förordar Lagrådet att 1 § ges följande lydelse:
"Med järnväg avses i denna lag spåranläggning för järnvägstrafik. Till en
spåranläggning hör spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens
bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt,
trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken.

Vad som föreskrivs om järnväg tillämpas också på tunnelbana och spårväg."

2 §
I denna paragraf anges vad uttrycket byggande av järnväg har för innebörd. Det
föreskrivs sålunda att med byggande av järnväg avses anläggning av en ny
järnväg, omläggning av järnväg i en ny sträckning samt ombyggnad av en järnväg
och utläggning av ytterligare spår.

Lagrådet har inte någon erinran mot att det nämnda uttrycket definieras i
lagtexten. Lydelsen av bestämmelsen bör emellertid jämkas. Bl.a. bör beaktas att
omläggande av spår i ny sträckning och utläggande av ytterligare spår får ses
som särskilda former av ombyggnad av järnväg. Mot bakgrund härav förordar
Lagrådet att bestämmelsen ges följande lydelse:

"Med byggande av järnväg avses att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår
i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en
järnväg."

2 kap.
3 §
Av första stycket framgår att till järnvägsplan skall fogas en fastighets-
förteckning i vilken bl.a. skall redovisas fastigheter och deras ägare. Enligt
andra stycket första meningen skall, om en samhällighetsförening enligt lagen om
förvaltning av samfälligheter (1973:1150) förvaltar samfällighet, särskild rätt
eller gemensamhetsanläggning, föreningen anges i stället för ägare eller
innehavare. I en andra mening föreskrivs att motsvarande gäller förenings-
förvaltning enligt vattenlagen (1983:291).

Vid tillämpning av samfällighetslagen skall enligt 1 § som samfällighet anses
bl.a. samfällighet enligt vattenlagen. Föreskriften i förevarande paragraf andra
stycket andra meningen saknar därför självständig betydelse vid sidan av
bestämmelsen i första meningen. Lagrådet förordar att andra meningen får utgå.

5 §
Enligt första meningen skall den som utarbetar en järnvägsplan samråda i fråga
om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med bl.a. berörda
fastighetsägare. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de
synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

I en till Lagrådet nyligen överlämnad remiss med förslag till lag om ändring i
plan- och bygglagen hade i 5 kap. 21 § andra stycket föreslagits bestämmelser
motsvarande andra meningen i förevarande paragraf. Lagrådet förordade vid sin
granskning att bestämmelserna i förtydligande syfte skulle ges en annan
utformning. Regeringen har i prop. 1994/95:230 följt Lagrådets förslag. Den nu
föreslagna andra meningen bör utformas i enlighet härmed. I paragrafen bör också
i övrigt göras vissa redaktionella ändringar.

Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att förevarande paragraf ges
följande lydelse:

"Den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens
sträckning och förslaget i övrigt med berörda fastighetsägare, kommuner och
länsstyrelser samt med andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. De
synpunkter som har framförts vid samrådet samt kommentarer och förslag med
anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse."

8 §
Enligt denna paragraf fastställs en järnvägsplan av Banverket efter samråd med
berörda länsstyrelser. Bestämmelsen innebär att Banverket skall fastställa både
egna och andra järnvägsbyggares planer. En hel del remissinstanser har haft
invändningar mot förslaget i denna del. Se även 2 kap. 7 §.

I lagrådsremissen anförs att det naturligtvis kan ifrågasättas om den föreslagna
ordningen är lämplig. Det sägs också att en lösning som innebär att en från
Banverket fristående myndighet fastställer planerna vore mer tilltalande. På
närmare angivna grunder förordas emellertid att utredningsförslaget godtas i
dagsläget. Enligt remissen bör dock frågan om val av fastställelsemyndighet tas
upp till ytterligare övervägande i samband med ställningstagande till
Miljöorganisationsutredningens och PBL-utredningens förslag.

Lagrådet delar för sin del uppfattningen att en lösning som innebär att en från
Banverket fristående myndighet fastställer planerna skulle vara att föredra. På
de skäl som anförs i remissen bör den föreslagna ordningen emellertid kunna
godtas tills vidare. Lagrådet förutsätter då att frågan tas upp på nytt i
samband med att ställning tas till resultatet av det i remissen nämnda
utredningsarbetet.

I sammanhanget finns skäl att erinra om de uppgifter som Banverket skall ha
enligt 3 kap. 2 § i förevarande lagförslag. Enligt den paragrafen gäller bl.a.
att det inte är tillåtet att utan Banverkets tillstånd vidta vissa åtgärder på
järnvägsmark som anges i en fastställd järnvägsplan. Även här gäller att
Banverket har att besluta såväl i egen sak som i angelägenheter som rör andra
järnvägsbyggare.

De invändningar som kan riktas mot att Banverket skall fastställa såväl egna som
andra järnvägsbyggares planer har givetvis en viss bärkraft också när det gäller
de uppgifter som verket tilldelas enligt 3 kap. 2 §. Även denna ordning bör bli
föremål för omprövning, när ytterligare underlag erhållits.

5 kap.
4 §
Enligt paragrafens första mening blir ett beslut enligt lagen gällande när det
vinner laga kraft. Enligt andra meningen får i ett beslut om tillstånd förordnas
att det skall gälla omedelbart.

Lagrådet har ingen erinran mot att regleringen ges den sakliga innebörd som
föreslås. Lagrådet förordar emellertid att första meningen får utgå som
överflödig. Av andra meningen framgår tillräckligt tydligt att huvudregeln är
att ett beslut blir gällande först när det vinner laga kraft. Det skall
tilläggas att det torde överensstämma med rådande lagstiftningspraxis att inte
ta upp någon motsvarighet till första meningen.

Övergångsbestämmelserna

I andra stycket av övergångsbestämmelserna anges att den nya lagen inte gäller
för byggande av sådan delsträcka av ett järnvägsobjekt för vilken mark- eller
byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet och inte heller för byggande av
sådan delsträcka för vilken ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast
fyra månader före ikraftträdandet.

Lagrådet har inte någon erinran mot att de sålunda angivna fallen undantas från
den nya lagens tillämpning. Det synes emellertid kunna inträffa att ett mindre
järnvägsbygge inte kan delas upp på olika delsträckor utan får betraktas som en
odelbar enhet. Vad som i den föreslagna övergångsbestämmelsen sägs om delsträcka
bör i sådant fall gälla hela järnvägsbygget. För att det inte skall råda någon
oklarhet i detta hänseende bör en uttrycklig bestämmelse tas upp i saken.

På grund av det anförda och med några redaktionella jämkningar av den föreslagna
bestämmelsen förordar Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse:

"Lagen gäller inte för byggande av sådan delsträcka av en järnväg för vilken
mark- eller byggnadsarbete påbörjats före ikraftträdandet eller för vilken
ansökan om expropriationstillstånd inkommit senast fyra månader före
ikraftträdandet. Om en järnväg inte kan delas upp i delsträckor, gäller vad nu
sagts för hela järnvägen."

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1995

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Peterson,
Hellström, Freivalds, Wallström, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Winberg,
Uusmann, Nygren och Lindh

Föredragande: statsrådet Ines Uusmann

Regeringen beslutar proposition 1995/96:2 Lag om byggande av järnväg.