Regeringens proposition

1995/96:196

Besöksinskränkningar vid viss tvångsvård, m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 mars 1996

Göran Persson

Margot Wallström
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny lag om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård. Lagen omfattar besöksinskränkningar på vårdinstitutioner och
sjukvårdsinrättningar såväl i form av generella besökstider som
besöksrestriktioner i särskilda fall. De senare besluten skall kunna överklagas
till domstol. En följdändring föreslås också i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.
Förslagen är föranledda av en rapport från den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna, vars slutsatser har fastställts av Europarådets
ministerkommitté. I rapporten anser kommissionen att Sverige, genom att be-
söksrestriktioner meddelats en besökare på vårdhem för utvecklingsstörda, har
kränkt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Detta med anledning av att det saknas såväl lagstöd
för beslutet som möjlighet för besökaren att överklaga det.
I propositionen föreslås också en ändring i socialtjänstlagen (1980:620) som
innebär en viss öppning i den sekretess som gäller mellan olika kommunala
nämnder med socialtjänstuppgifter inom samma kommun.
Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut........................3
2 Lagtext............................................3
2.1 Förslag till lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård3
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård.........................5
2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)6
3 Ärendet och dess beredning.........................7
4 Besöksinskränkningar...............................8
4.1 Bakgrund.......................................8
4.1.1 Artikel 8 i konventionen om de mänskliga rättig-
heterna................................ 8
4.1.2 Artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättig-
heterna................................ 9
4.2 Överväganden och förslag..................... 10
4.2.1 Allmänna utgångspunkter och överväganden10
4.2.2 Lagreglering av besöksinskränkningar inom tvångs-
vård...................................12
4.2.3 Domstolsprövning m.m...................18
5 Informationsutbyte mellan kommunala nämnder med social-
tjänstuppgifter inom samma kommun.................20
6 Författningskommentar.............................23
6.1 Förslaget till lag om besöksinskränkningar vid viss tvångs-
vård..........................................23
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård........................25
6.3 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)25

Bilaga 1 Departementspromemorians huvudsakliga innehåll 27
Bilaga 2 Lagförslagen i departementspromemorian......28
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna..........31
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................32
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..........................35

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 199637

2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjuk-
vårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, och
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också för besök till dem som är tvångsisolerade eller tillfälligt
omhändertagna enligt smittskyddslagen (1988:1472).

2 § För besök som avses i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen eller
sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Besöks-tiderna skall
bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att
inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även
under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket, skall huvudmannen
för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen beträffande viss eller vissa
vårdtagare eller isolerade besluta om utvidgade besökstider.

3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta
eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med
inskränkningar av sådana besök som avses i 1 §, får huvudmannen för
vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda fall besluta om
besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en
viss eller vissa personer.

4 § Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga är tillämplig,
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 43 a § smittskyddslagen (1988:1472)
är tillämplig, och
3. när 8 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är

tillämpligt.

5 § Beslut enligt 2 § andra stycket och 3 § gäller omedelbart, om inte något
annat anges i beslutet. Ett sådant beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut enligt 2 § första stycket får inte överklagas.

6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) om
överklagande skall tillämpas, om beslutet har meddelats av huvudmannen för en
privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning. Härvid skall huvudmannen
jämställas med myndighet.
Huvudmannen skall vid ett överklagande vara den enskildes motpart.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

3

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §1
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av
inrättningen där han skall vistas.

-------------------------------------------------------
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får
chefsöverläkaren besluta om
inskränkningar beträffande
besök hos patienten.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

4

2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

Härigenom föreskrivs att 65 § socialtjänstlagen (1980:620)1 skall ha följande

lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
65 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna lämna
uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.

-------------------------------------------------------
Om kommunens uppgifter
inom socialtjänsten fullgörs
av flera nämnder skall
varje sådan nämnd, i den
utsträckning det begärs,
till de övriga lämna
1. uppgift om att en
person är aktuell i ett
ärende inom socialtjänsten,
och
2. de uppgifter som
behövs för att administrera
fördelningen av platser
inom barnomsorg och
särskilda boendeformer i
kommunen.
Uppgiftsskyldigheten
enligt andra stycket gäller
inte uppgift som omfattas
av sekretess enligt 7 kap.
4 § andra stycket sekre-
tesslagen (1980:100).
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

5

3 Ärendet och dess beredning

Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, nedan kallad
kommissionen, har i en rapport den 14 april 1994 uttalat som sin mening att
Sverige i ett visst fall har kränkt artikel 6 och artikel 8 i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, nedan kallad konventionen. Europarådets ministerkommitté har
därefter fastställt att kränkning av konventionen skett på det sätt som framgår
av kommissionens rapport. Förslagen i lagrådsremissen är avsedda att anpassa
svensk lagstiftning så att Sverige i framtiden uppfyller bestämmelserna i
konventionen om de mänskliga rättigheterna i dessa avseenden.
Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria med förslag
till lagstiftning om besöksinskränkningar på institutioner inom vårdområdet.
Departementspromemorian har remissbehandlats.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. De lagförslag som lades
fram i promemorian finns i bilaga 2. En förteckning över remisssinstanserna
finns i bilaga 3. Remissyttrandena och en remisssammanställning finns
tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S95/3163/RS).
Promemorian har legat till grund för propositionens förslag i denna del.
Frågan om möjligheterna till informationsutbyte mellan olika kommunala organ i
en fri nämndorganisation med hänsyn till sekretesslagens bestämmelser har åter-
kommande uppmärksammats alltsedan den fria nämndorganisationen slutligt
etablerades med den nya kommunallagen år 1992. I lagstiftningsärendet om den nya
kommunallagen berördes både fallet att en nämnd får ansvaret för flera olika
verksamheter och fallet att en verksamhet fördelas på flera nämnder (prop.
1990/91:117, bet. 1990/91:KU38, rskr. 1990/91:360). Frågan behandlades av Lokal-
demokratikommittén i betänkandet Sekretesslagen i en fri kommunal nämnd-
organisation (SOU 1992:140) och har senast tagits upp av Socialtjänstkommittén i
betänkandet Dokumentation och socialtjänstregister (SOU 1995:86). Den har också
varit föremål för regeringens bedömning i några ärenden om överklaganden av
beslut enligt datalagen. Både Lokaldemokratikommittén och Socialtjänstkommittén
har föreslagit en utökning av möjligheterna till informationsutbyte genom
ändring i sekretesslagen. Någon sådan ändring har ännu inte genomförts.
Socialtjänstkommitténs förslag bereds nu, efter remissbehandling, i
Socialdepartementet tillsammans med kommitténs övriga förslag.
Det är särskilt de nämnda ärendena om överklaganden av beslut enligt
datalagen som har föranlett att regeringen nu lägger fram det begränsade förslag
i frågan som propositionen innehåller. Förslaget innebär inte ett slutligt
ställningstagande till frågan i hela dess vidd, men syftar till att påtagligt
underlätta det dagliga arbetet inom socialtjänsten i kommuner med en uppdelad
socialtjänstorganisation, genom en begränsad regel om att vissa uppgifter
rutinmässigt skall få lämnas mellan nämnderna.

6

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 mars 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bila-ga 5.
Regeringen har i propositionens lagförslag i allt väsentligt följt Lagrådets
förslag till förenklingar och förtydliganden. Vi återkommer till Lagrådets
synpunkter i författningskommentaren.

4 Besöksinskränkningar

4.1 Bakgrund

Det aktuella målet i kommissionen rör särskilda besöksrestriktioner som
meddelats en besökare på vårdhem för utvecklingsstörda. Besöksrestriktionerna
riktade sig mot en mor som besökte sin på vårdhemmet tvångsintagne myndige, men
svårt utvecklingsstörde, son. Modern var även god man för sonen.
Sonen vistades på vårdhemmet med stöd av lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda (lagens 35 § reglerar förutsättningarna för
tvångsvård av utvecklingsstörda). Denna lag upphörde att gälla den 1 juli 1986
men äger fortfarande tillämplighet i här relevanta delar enligt bestämmelser i
senare lagars införandebestämmelser; lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. och lagen
(1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Vare sig i lagen angående omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda eller i någon av införandelagarna finns bestämmelser om att besökare
på vårdhem i vissa fall kan meddelas besöksrestriktioner.

4.1.1 Artikel 8 i konventionen om de mänskliga rättigheterna

Artikel 8 i konventionen lyder:
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt
hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutandet av denna rättighet
annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt
med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska
välstånd eller till förebyggandet av oordning eller brott eller till skydd för
hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
Kommissionen anser i sin rapport att de besöksrestriktioner som gällt på
vårdhemmet för modern dels utgjort ett intrång i hennes familjeliv, dels saknar
stöd i lag. Därmed har en kränkning av artikel 8 i konventionen skett.
Vad gäller avsaknaden av lagstöd anser kommissionen att man inte utifrån
bestämmelserna om tvångsvård i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda i tillräcklig hög grad kan förutse att det kan bli
fråga om besöksrestriktioner. Besöksrestriktioner kan alltså inte ses som en del
av verkställigheten av tvångsvården. Bestämmelserna om tvångsvård av
utvecklingsstörda gäller som angivits ovan fortfarande enligt lagen (1993:388)
om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Även inom andra vårdområden saknas på motsvarande sätt ett lagstöd för
besökstider eller särskilda besöksrestriktioner som skulle täcka en motsvarande
situation som den i det aktuella fallet.
14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ger
socialnämnden endast möjlighet att besluta om barnets umgänge med föräldrar
eller andra som har vårdnaden om barnet. Besök av t.ex. en mormor eller ett
syskon kan inte inskränkas med stöd av lagen.
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade saknar helt bestämmelser om besök.
Smittskyddslagen (1988:1472) föreskriver i 43 a § bl.a. att den som är
tvångsisolerad har rätt att ta emot besök i den utsträckning det kan ske med
hänsyn till vården eller ordningen på sjukhuset. Besök kan förvägras om
ändamålet med tvångsisoleringen skulle motverkas därav. Beslut om inskränkningar
i särskilt fall för en tvångsisolerad kan överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Det är tveksamt om denna reglering även kan anses omfatta
inskränkningar i personers rätt att besöka någon på sjukhuset och också ge den
presumtive besökaren möjlighet att i vissa fall överklaga beslut.

4.1.2 Artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättigheterna

Artikel 6 punkt 1 i konventionen lyder:
1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyl-
digheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en
rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och
opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt,
men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del
därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den
nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas
intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån
domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när
offentlighet skulle skada rättvisans intresse.
Kommissionen konstaterar att modern som god man haft legal status och
skyldighet enligt föräldrabalken att bevaka sin sons intressen. Kommissionen
anser därför, vid prövningen av om Sverige kränkt artikel 6, att modern i
egenskap av god man för sin vuxne son haft en civil rättighet att besöka sonen i
vårdhemmet. Kommissionen ser detta som en självständig rätt för den gode mannen,
inte enbart som en rätt att för den vårdintagnes räkning föra talan. Hon måste
därför kunna få besöksrestriktioner som meddelats henne prövade av domstol. Det
fanns ingen sådan möjlighet till domstolsprövning för henne. Sverige har enligt
kommissionen därför kränkt artikel 6 i konventionen.
Förutom inom de områden där lagreglering av besöksmöjligheter saknas (se
avsnitt 4.1.1), saknas i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård möjlighet
för t.ex. en besökande god man att få "besökstider" eller särskilda "be-
söksrestriktioner" prövade av domstol. Enligt 18 § andra stycket samma lag får
chefsöverläkaren besluta om inskränkningar beträffande besök hos patienten.
Enligt 33 § får ett sådant beslut dock inte överklagas.
Motsvarande gäller för den som är intagen för rättspsykiatrisk vård. Detta
framgår av 8 § första stycket och 18 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård. Enligt 8 § andra stycket kan också Kriminalvårdsstyrelsen beträffande den
som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminal-
vårdsanstalt i särskilda fall besluta om sådana inskränkningar i rätten att ta
emot besök som är påkallade från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket kan överklagas till
domstol.
Även om möjlighet till överklagande saknas kan i vissa fall en laglig-
hetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) komma i fråga. En sådan prövning
har dock i andra sammanhang inte ansetts tillgodose konventionens krav på

domstolsprövning.

4.2 Överväganden och förslag

4.2.1 Allmänna utgångspunkter och överväganden

Sverige är folkrättsligt bundet av den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen har också
blivit direkt tillämplig för svenska fövaltningsmyndigheter och domstolar genom
att den sedan den 1 januari 1995 gäller som svensk lag (SFS 1994:1219). Natur-
ligtvis måste då övrig svensk lagstiftning och praxis stå i överensstämmelse med
konventionen. Förutom att Sverige annars bryter mot sina folkrättsliga
förpliktelser så uppstår också problem för de rättstillämpande myndigheterna.
Mot bakgrund av ett enskilt fall har i avsnitt 4.1.1 och 4.1.2 redovisats på
vad sätt kommissionen och ministerkommittén anser att besöksrestriktioner på ett
vårdhem, i samband med vården av en utvecklingsstörd tvångsomhändertagen person,
strider mot artiklarna 6 och 8 i konventionen. Besöksrestriktionerna ansågs
utgöra ett intrång i besökarens familjeliv och saknar stöd i lag. Möjlighet till
domstolsprövning saknas också.
Frågan är om och i vilken utsträckning lagreglering och möjlighet till
domstolsprövning bör införas för att framtida kritik från kommissionen i
liknande fall inte skall behöva påräknas, dvs. för att Sverige skall uppfylla
konventionsbestämmelserna.
Promemorians förslag omfattar hela vårdområdet, såväl tvångsvård som frivillig
vård. Men besöksinskränkningar är alltid ett ingrepp i enskilda människors
integritet. De bör därför användas sparsamt, och inom vårdområdet endast i syfte
att främja vård och behandling. Vad gäller sådana inskränkningar inom den
frivilliga vården gör regeringen därför följande bedömning.
I såväl socialtjänstlagen (1980:620) som hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
betonas vikten av helhetssyn på människan och hennes förmåga att ta ansvar för
och medverka till att de insatser som görs leder till önskvärt resultat. Enligt
socialtjänstlagens s.k. portalparagraf skall servicen och vården ytterst
inriktas på att frigöra enskilda individers och gruppers resurser. Verksamheten
skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet.
Socialtjänstens insatser för enskilda människor skall också utformas och
genomföras tillsammans med dem som direkt berörs. När det gäller omsorgerna om
äldre människor och personer med funktionshinder framhålls vikten av själv-
bestämmande och normalisering.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall en god hälso- och sjukvård bygga på
respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vården och behandlingen
skall så långt möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Ett
centralt inslag i reformsträvandena inom hälso- och sjukvården under senare år
har också varit att stärka den enskilda patientens ställning, bl.a. genom att ge
individen ökade möjligheter att välja vårdgivare såväl inom öppen som sluten
vård.
Det är mot denna bakgrund som frågan om besöksrestriktioner skall övervägas.
Även när syftet är det bästa innebär besöksrestriktioner alltid en inskränkning
av människors integritet och självbestämmande. Besöksrestriktioner bör inte
kunna beslutas inom särskilda boendeformer för service och vård för äldre
personer och personer med funktionshinder enligt socialtjänstlagen. Inte heller
bör besöksinskränkningar kunna beslutas inom bostäder med särskild service
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. I
dessa fall är det i regel fråga om hyresgäster med egna hyreskontrakt och ett så
långt möjligt självständigt boende. I andra fall inom socialtjänstens område är
det inte lika klart om lagreglerade besöksrestriktioner bör införas eller inte.
Det gäller vid placeringar av unga eller missbrukare på hem för vård eller
boende (s.k. HVB-hem), som kan förekomma både som en frivillig vårdinsats och
efter tvångsingripande.
Bestämmelser om besökstider vid sjukhuskliniker är oftast ett stöd för
patienter, besökande och personal. Besökstiderna är att betrakta som
rekommendationer när besök lämpligast bör ske. Något förbud mot besök på andra
tider är det i egentlig mening inte fråga om. Men då det i regel finns ett
ömsesidigt intresse från alla inblandade parter att underlätta vård- och
behandlingsarbetet respekteras i stor utsträckning de rekommenderade
besökstiderna. Vid kliniker där patienter tvångsvårdas är dock synen på
besöksrestriktioner något annorlunda. Kraven på skydd för såväl den enskilde
vårdtagaren som de besökande kan vara mer uttalade och möjligheten att planera
och i viss mån styra besöken ett viktigt inslag i behandlingsarbetet.
Enligt regeringens mening bör mot denna bakgrund en ny lagstiftning om
besöksrestriktioner inte gälla frivilliga vårdformer inom hälso- och sjukvården
samt äldre- och handikappomsorgen.
Frågan om det bör finnas möjlighet till besöksinskränkningar i vissa fall vid
placeringar av unga och missbrukare enligt socialtjänstlagen (1980:620), bör
lämpligen övervägas i samband med att Socialtjänstkommitténs förslag till ny
socialtjänstlag behandlas.

4.2.2 Lagreglering av besöksinskränkningar inom tvångsvård

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: En ny lag införs om |
|besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Lagen gäller|
|tvångsvård på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar.|
| Lagen föreskriver under vilka förutsättningar allmänna|
|besökstider och besöksrestriktioner i särskilda fall får|
|beslutas. |
| Allmänna besökstider skall ge tillfredsställande |
|möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. |
|Besöksrestriktioner i särskilda fall får beslutas endast|
|om det är nödvändigt med hänsyn till vårdens bedrivande,|
|risken för överförande av smitta eller skyddet av |
|enskilda vårdtagares personliga integritet. |
-------------------------------------------------------

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen också skall gälla fri-
villig vård. I övrigt överensstämmer promemorian i huvudsak med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Justitieombudsmannen (JO) delar i princip uppfattningen om behovet av
lagstiftning på området men anser att saken bör bli föremål för närmare
utredning. Det bör bl.a. klarläggas om konventionen ställer krav på att även
allmänna besökstider måste ha stöd i lag. JO menar också att det inte går att
bedöma om det behövs en lagstiftning beträffande "utomståendes" besök, dvs.
besökare som inte är god man, vårdnadshavare eller liknande. Göteborgs kommun
anser att allmänna besökstider bör kunna beslutas utan lagreglering.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB),
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Handikappombudsmannen och Nämnden för
vårdartjänst anser att den nya lagregleringen inte i något fall bör omfatta
särskilda boendeformer för äldre eller bostäder med särskild service för
funktionshindrade. FUB anser att något behov av befogenhet för kommunen att
besluta om besöksinskränkningar inte finns och att en sådan befogenhet skulle
strida också mot syftet med dessa boendeformer. Även Göteborgs kommun är tveksam
till om lagen bör omfatta boendeformer enligt socialtjänstlagen (1980:620) och
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387).
JO, Kammarrätten i Jönköping och Göteborgs kommun menar att det vore
lämpligare att reglera besöksinskränkningar i respektive vårdlag. Då skulle de
kunna anpassas bättre till respektive vårdform.
Länstyrelsen i Jämtlands län och Handikappombudsmannen anser att regleringen
borde begränsas till tvångsvård. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det
inom frivillig vård i vart fall inte bör kunna beslutas om besöksrestriktioner i
särskilda fall. Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) avvisar
lagreglerade besökinskränkningar inom frivillig vård liksom lagreglering av
allmänna besökstider.
Socialstyrelsen menar att besöksinskränkningar i särskilda fall inom frivillig
vård bara bör kunna tillämpas när besökaren eller patienten har en smittsam
sjukdom. Vidare bör besöksrestriktioner i särskilda fall överhuvudtaget inte
kunna tillämpas med hänsyn till andra intagna på institutionen än den som
besöket är till. Socialstyrelsen anser också att beslut om besöksrestriktioner i
enskilda fall inom hälso- och sjukvården bör fattas av ansvarige läkaren, dvs.
chefsöverläkaren, och inte av huvudmannen för institutionen. Likaså bör beslut
om besöksinskränkningar i samband med LVU-vård fattas av socialnämnd eller i
vart fall i samråd med socialnämnd.
Kammarrätten i Jönköping avstyrker det framlagda förslaget. Kammarrätten anser
bl.a. inte att det kan anses tillfredsställande att en institution där ett barn
vårdas, om ett beslut har meddelats enligt 14 § LVU, därutöver kan meddela
besöksinskränkningar för barnets föräldrar med stöd av den nya lagen. Även
Statens institutionsstyrelse anser att förhållandet mellan socialnämndens
befogenheter enligt 14 § LVU och den föreslagna befogenheten för huvudmannen bör
klarläggas.
RSMH, Handikappombudsmannen och FUB anser att det är en viktig rättssäkerhets-
och integritetsfråga att beslut om besöksrestriktioner endast kan meddelas av
offentliga vårdgivare.
Skälen för regeringens förslag: En reglering av besöksinskränkningar bör bl.a.
syfta till att framtida kritik från kommissionen i liknande fall inte skall
behöva påräknas, dvs. att Sverige skall uppfylla konventionsbestämmelserna.
Besöksinskränkningar är alltid ett ingrepp i enskilda människors integritet. De
bör därför användas sparsamt och endast i syfte att främja vård och behandling.
Såsom närmare redogjorts för i avsnitt 5.1 bör sådana inte förekomma inom den
frivilliga hälso- och sjukvården eller inom särskilda boendeformer för äldre och
personer med funktionshinder. Regeringen anser därför också, alldeles oavsett
kommissionens rapport, att i den mån det bör vara möjligt med inskränkningar av
besök till den som, liksom i det aktuella fallet, är tvångsintagen på vårdhem
för utvecklingsstörda, så är det rimligt att detta regleras på ett tydligare
sätt. Det är också viktigt att det går att få sådana beslut om
besöksrestriktioner i särskilda fall domstolsprövade (se avsnitt 4.2.3).
Detsamma gäller för annan tvångsvård på vårdinstitutioner och sjuk-
vårdsinrättningar. Att enbart införa sådana bestämmelser för tvångsvård på
vårdhem för utvecklingsstörda förefaller både ologiskt och inkonsekvent. Såsom
redogjorts för i det föregående saknas genomgående på vårdområdet en
lagreglering av besökstider och andra besöksinskränkningar, med möjlighet i
vissa fall till prövning av domstol, som skulle täcka en motsvarande situation
som den i det aktuella fallet. I den utsträckning det kan finns ett behov av att
i vissa speciella situationer tillgripa någon form av besöksinskränkningar,
finns således en brist i svensk lagstiftning.
Besöksinskränkningar i form av besökstider (både allmänna och i enskilda fall)
tillämpas inom stora delar av vårdområdet. Förtroendenämnden i Stockholms läns
landsting anför i sitt remissvar att den i sin verksamhet från tid till annan
mottagit anmälningar från anhöriga till patienter eller från patienterna själva
där klagomål framförts över mer eller mindre omfattande inskränkningar i
besöksrätten. Den eller de som drabbats av dessa åtgärder har ofta betraktat dem
som omotiverade och upplevt det som otillfredsställande att någon möjlighet till
överklagande inte funnits.
Det är av intresse för enskilda, såväl besökare som vårdtagare, att
besöksbestämmelser tillämpas i enlighet med i lag bestämda förutsättningar och
att, om det är fråga om besöksrestriktioner i ett särskilt fall, dessa kan
överklagas till domstol.
En reglering bör endast gälla tvångsvård på vårdinstitution eller sjuk-
vårdsinrättning. Familjehem bör således inte omfattas av regleringen.
Vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar har traditionellt inte betraktats
som allmänna platser. Den som obehörigen tränger sig in riskerar därför att dö-
mas för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § brottsbalken. Frågan om vem som är
obehörig i lagrummets mening bör dock tolkas med beaktande av bl.a. konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Eventuell möjlighet att döma för olaga intrång
innebär inte heller att möjligheterna till besöksinskränkningar är lagreglerade
på det sätt kommissionen anser är nödvändigt.
Regleringen föreslås gälla all tvångsvård på vårdinstitution eller sjuk-
vårdsinrättning. Den skall därför, i den mån det förekommer, även gälla sådan
tvångsvård som förekommer på privata institutioner eller inrättningar.
Av 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen framgår att förvaltningsuppgift
kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild
individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag.
Privata rättssubjekt kan alltså ha vissa frihetsinskränkande befogenheter som
anses erforderliga för att fullgöra vård. Det förutsätter dock särskilt lagstöd.
Lagstöd för psykiatrisk tvångsvård genom privata rättssubjekt med
myndighetsutövande inslag finns i dag i 15 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård. Regeringen får enligt den paragrafen, om det finns synnerliga skäl,
bestämma att vård får ges på annan vårdinrättning än sådan som drivs av
landsting. På inrättningen skall då tillämpas vad i lagen sägs om
sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Det innebär bl.a. att den
privata vårdgivaren själv kan hindra patienten från att lämna vårdinrättningens
område och även omhänderta egendom som patienter enligt lagen inte får inneha.
Tvångsomhändertagna personer kan också periodvis vistas på behandlingshem
el.dyl. som inte har några myndighetsutövande befogenheter, t.ex. på sådana hem
för vård eller boende (s.k. HVB-hem) för ungdomar som inte är "särskilda
ungdomshem" enligt 12 § lagen (1990:52) med särskila bestämmelser om vård av
unga (LVU). Dessa vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar bör också omfattas
av lagstiftningen om besöksinskränkningar för det fall de har en intagen som är
tvångsomhändertagen. Även om institutionen/sjukvårdsinrättningen i dessa fall
inte har några myndighetsutövande befogenheter (dessa utövas av socialnämnden)
bör institutionen som sådan kunna besluta om besöksinskränkningar i enlighet med
den föreslagna lagen, utom i de fall socialnämnden beslutat i fråga om umgänge
enligt 14 § LVU. Detta med anledning av att frågan om besöksinskränkningar är så
intimt knuten till den faktiska vardagliga vårdsituationen och ordningen på
vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen.
Rättssäkerhets- och integritetsaspekter skall beaktas när vården av en
tvångsomhändertagen person anförtros en privat vårdinstitution eller
sjukvårdsinrättning. De bör därmed även kunna anförtros möjligheten att fatta
beslut om besöksinskränkningar om det är nödvändigt för vården eller intagnas
personliga integritet.
Besöksinskränkningarna bör enligt lagen således i samtliga fall beslutas av
huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen. Huvudmannen kan
sedan enligt allmänna regler delegera rätten att fatta beslut om
besöksinskränkningar.
Av betydelse för hur regleringen bör utformas är kommissionens uppfattning att
besöksinskränkningarna utgjort ett intrång i besökarens rätt till familjeliv, i
princip oberoende av vårdtagarens rätt eller inställning till besöket. En annan
sak är att vårdtagarens inställning vid en lagreglerad prövning naturligtvis
skall tillmätas stor betydelse för beslutet. Lagregleringen måste således
omfatta möjligheten för en vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning att neka en
besökare att komma in på institutionen/inrättningen för att där besöka en
vårdtagare som anses ingå i besökarens familj. Var gränsen går för vem som
omfattas av familjebegreppet i konventionen är inte klarlagt men det torde
omfatta en vidare krets än vad vi vanligtvis avser med familj i Sverige. I
artikel 8 i konventionen stadgas också en rätt till privatliv, varför en
begränsning av lagregleringen till att gälla familjemedlemmar kan komma att bli
för snäv. Det finns inte heller någon anledning att i lagregleringen göra en
avgränsning av personkretsen. Lagen bör också gälla såväl korta som mera
långvariga vårdperioder.
Lagregleringen är således inte primärt avsedd att täcka ett behov av att
reglera restriktioner för vårdtagaren. Kompletterande bestämmelser kan därför
finnas i vissa fall i den särskilda vårdlagen, såsom i smittsskyddslagen
(1988:1472).
Avsikten med den reglering som föreslås i det följande är inte att be-
söksinskränkningar skall införas där det tidigare fungerat bra utan sådana
regler. I första hand bör alltid samförstånd försöka nås om nödvändiga
besöksinskränkningar. Avsikten är endast att i de fall man redan i dag skulle
anse det erforderligt med någon form av bindande besöksinskränkningar lagreglera
förutsättningarna för dessa och göra det möjligt att överklaga sådana beslut i
särskilda fall (avsnitt 4.2.3). En lagreglering avser också att förhindra
besöksinskränkningar som inte är motiverade. Den enskildes rättssäkerhet stärks
därigenom.
Även allmänna besökstider kan innebära en viss inskränkning i besökarens
möjligheter att besöka en vårdtagare. En reglering bör därför omfatta såväl
allmänna besökstider som besökstider eller andra besöksrestriktioner i särskilda
fall. Förslaget får dock inte uppfattas som en skyldighet att införa allmänna
besökstider. Det är också mycket viktigt att besökstider, när de anses
erforderliga, inte ges en för snäv utformning.
Allmänna besökstider bör bestämmas så att de ger tillfredsställande
möjligheter till besök utan att inkräkta på vården. Om det med hänsyn till
omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även under andra tider än vad som
bestämts om allmänna besökstider bör i särskilda fall beslutas om utvidgade
besökstider.
Besöksrestriktioner i särskilda fall bör kunna beslutas om det med hänsyn till
vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta eller skyddet av enskilda
vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med ytterligare inskränkningar
av besök. Det bör kunna gälla såväl generellt som avse besök av viss eller vissa
personer.
Man kan fråga sig om det lämpligaste är att införa den föreslagna regleringen
i varje vårdlag för sig eller skapa en särskild lag om besöksinskränkningar
omfattande all tvångsvård på det sociala området. Att samma principiella regler
bör gälla för ett stort antal vårdinstitutioner och sjukvårdinrättningar av
skilda slag talar för en gemensam lag. Om regleringen är av visst omfång slipper
man då också tyngande detalj-reglering i de särskilda vårdlagarna. Några
remissinstanser anser att en reglering i de olika vårdlagarna vore att föredra
på grund av att vårdformerna skiljer sig så pass mycket från varandra och delvis
olika regler därför skulle behövas. I och med att frivillig vård enligt hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) och socialtjänstlagen (1980:620) inte kommer att
omfattas av regleringen har enligt regeringens mening den olägenheten med en
gemensam lag minskat betydligt.
Regeln i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård om besöks-restriktioner
kan tas bort när en gemensam lag om besöksinskränkningar införs.
Möjligheten till domstolsprövning behandlas i avsnitt 5.3.

De särskilda vårdlagarna

I avsnitt 4.1.1 och 4.1.2 redogörs för de lagar på det sociala vårdområdet som
inte helt uppfyller kraven på rättslig reglering av beslut om besöks-
inkränkningar och möjlighet till domstolsprövning i vissa fall av sådana beslut,
liksom vari bristen består. I det följande redogörs kortfattat för vad
principerna för den föreslagna lagregleringen innebär i förhållande till de
former av tvångsvård som förekommer på vårdområdet.
Den föreslagna regleringen skulle i fråga om lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall innebära att inskränkningar av besök hos den som är
tvångsomhändertagen enligt någon av dessa lagar, och som vårdas på ett hem för
vård eller boende (s.k. HVB-hem) eller sjukhus, kommer att kunna beslutas och
att beslut om inskränkningar i särskilda fall kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol (avsnitt 4.2.3). Den nya lagen gäller inte familjehem.
I dag är endast umgänge mellan ett barn som är omhändertaget enligt LVU och
föräldrar eller andra som har vårdnaden om barnet lagreglerat (14 § LVU). I det
fallet är det socialnämnden som beslutar. Den bestämmelsen gäller även när
barnet bor i ett familjehem. Om socialnämnden med stöd av 14 § LVU har beslutat
om umgänget mellan barnet och en förälder eller annan som har vårdnaden om
barnet bör inte dessutom den föreslagna lagen kunna tillämpas för samma umgänge.
I smittskyddslagen (1988:1472) föreskrivs bl.a. att den som är tvångsisolerad
har rätt att ta emot besök i den utsträckning det kan ske med hänsyn till vården
eller ordningen på sjukhuset. Besök kan förvägras om ändamålet med
tvångsisoleringen skulle motverkas därav. Den här föreslagna regleringen skulle
innebära en kompletterande reglering på så sätt att beslut om inskränkningar för
personer att besöka någon på sjukhuset, oavsett den tvångsisolerades önskan,
blir lagreglerad.
Den föreslagna lagen bör inte gälla inskränkningar i den intagnes rätt till
besök, när beslut i frågan meddelats enligt 43 a § smittskyddslagen (1988:1472).
Detta för att undvika dubbla beslutsvägar. En besökares begäran om att få besöka
den intagne skulle dock kunna omfattas av den föreslagna lagen.
I fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård innebär den föreslagna regleringen att beslut om
särskilda besöksrestriktioner kommer att kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol framöver. I dag gäller att chefsöverläkaren kan besluta om
besöksinskränkningar utan att det finns någon möjlighet för den enskilde att få
beslutet prövat av domstol. Bestämmelsen i lagen om psykiatrisk tvångsvård, till
vilken även lagen om rättspsykiatrisk vård hänvisar, bör upphävas.
I den föreslagna lagen gäller generellt att det är huvudmannen för
institutionen som skall fatta sådana beslut. Huvudmannen kan dock enligt
allmänna regler delegera rätten att fatta beslut.
Den föreslagna lagstiftningen bör inte gälla om 8 § andra stycket lagen om
rättspsykiatrisk vård är tillämplig. Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt detta
lagrum beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt i särskilda fall besluta om sådana
inskränkningar i rätten att ta emot besök som är påkallade från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt. I dessa situationer bör gälla samma regler som i
kriminalvården i övrigt.
Den föreslagna regleringen kommer vidare att gälla tvångsvård på de vårdhem
och specialsjukhus för personer med utvecklingsstörning som alltjämt finns kvar
med stöd av lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Enligt lagen skall kommunerna och
landstingen gemensamt planera för dessa vårdformers avveckling.

4.2.3 Domstolsprövning m.m.

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Beslut i särskilda fall om |
|besöksrestriktioner och utvidgade besökstider skall |
|kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. |
-------------------------------------------------------

Remissinstanserna: JO, RSMH och TCO anser att det måste klargöras vilka som
har klagorätt.
Kammarrätten i Jönköping anser inte att det är lämpligt att låta för-
valtningslagens bestämmelser om överklagande, rättidsprövning m.m. tillämpas av
huvudman för privat institution. Ett alternativ skulle enligt kammarrätten kunna
vara att beslut av enskilda vårdinstitutioner eller sjukvårdsinrättningar vid
överklagande alltid skall omprövas av kommunen/landstinget. Därefter kan vanliga
överklaganderegler gälla för kommunens beslut.
Socialstyrelsen, RSMH, TCO, Länsrätten i Norrbottens län, Göta Hovrätt och FUB
anser att även beslut om utvidgade besökstider bör kunna överklagas.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 4.1.2 har redogjorts för på vad sätt
kommissionen och ministerkommittén anser att Sverige har brutit mot artikel 6 i
konventionen. En besökare måste enligt kommissionen i vissa fall kunna få en
fråga om besöksrestriktioner prövade av domstol.
Detta innebär att beslut om besöksinskränkningar i särskilda fall (be-
söksrestriktioner) enligt den föreslagna lagen bör kunna överklagas hos domstol.
Socialstyrelsen m.fl. anser att även beslut om utvidgade besökstider i särskilda
fall bör kunna överklagas. Regeringen instämmer i det.
Prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten bör krävas.
JO m.fl. har eftersökt en precisering av vilka som har klagorätt. Den första
fråga man måste ställa sig då är vilka som anses ha en civil rättighet enligt
artikel 6 i konventionen. Klagorätt måste de ha som i någon egenskap kan sägas
ha en civil rättighet enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna att, som
i detta fall, besöka en viss vårdtagare. Styrkan eller karaktären av det band
som skall föreligga mellan två personer för att en civil rättighet i en sådan
här situation skall uppstå är inte klarlagd. Av kommissionens rapport framgår
att i varje fall en god man har en sådan rätt. En vårdnadshavare bör rimligen
också omfattas. Dessutom bör vårdtagaren alltid ha klagorätt.
Regeringen anser inte att det är lämpligt att här närmare precisera i övrigt
vilka som har klagorätt. Enligt förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
är det "den som beslutet angår" som har rätt att överklaga ett beslut. Detta
tolkas i dag mycket restriktivt i praxis. I fråga om t.ex. intagna i fängelser
anses enligt rättspraxis inte presumtiva besökare ha rätt att klaga på
besöksrestriktioner. Från den 1 januari 1995 gäller dock Europakonventionen om
mänskliga rättigheter som svensk lag. De svenska domstolarna måste vid
tolkningen av begreppet "den som beslutet angår" beakta vad som gäller enligt
konventionen. Någon utvidgning/precisering av vilka som har klagorätt skulle
därför inte behöva göras i de aktuella svenska lagarna. "Den som beslutet angår"
kan språkligt sett omfatta en större krets än vad som är praxis i dag.
Det kan i vissa fall förekomma att tvångsvård ges av en privat vårdinstitution
eller sjukvårdsinrättning (se avsnitt 4.2.1). Vad gäller förutsättningarna för
överklagande av beslut av ett privat rättssubjekt respektive en myndighet så
skall förvaltningslagen (1986:223) endast tillämpas på förvaltningsmyndigheter.
Förvaltningslagen blir alltså inte automatiskt tillämplig i de fall privata
rättssubjekt fattar beslut om besöksinskränkningar som enligt den föreslagna
lagen skall kunna överklagas till domstol.
Regeringen menar dock att det är viktigt att det klargörs på vilket sätt, till
vilken instans och inom vilken tid en skrivelse med överklagande skall ges in. I
23-25 §§ förvaltningslagen finns bestämmelser om hur beslut överklagas. I 30 §
samma lag finns bestämmelser om överklagande av avvisningsbeslut. I promemorian
föreslås att förvaltningslagens bestämmelser i dessa delar också skall gälla
sådana överklagbara beslut om besöksinskränkningar som har meddelats av privata
vårdinstitutioner eller sjukvårdsinrättningar.
Kammarrätten i Jönköping anser att det är olämpligt att låta förvalt-
ningslagens bestämmelser tillämpas av en huvudman för en privat institution och
föreslår att sådana beslut i stället först skall överprövas av
kommunen/landstinget.
Den princip som förslaget i promemorian bygger på, att privata organ i vissa
situationer jämställs med myndigheter och deras beslut kan överklagas till
domstol, gäller enligt i 1 kap. 8 § sekretesslagen (1980:100) i dag i fråga om
allmänna handlingar som överlämnats till ett privaträttsligt organ för
förvaring. Förslaget till den regeln har granskats av Lagrådet. Lagrådet hade
vissa invändningar mot förslaget men dessa gällde inte den princip som varit
förebild för här framlagt förslag (se prop. 1993/94:113 s. 71). Vidare gäller
enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen generellt för vissa privaträttsliga
subjekt att de omfattas av reglerna i sekretesslagen om bl.a. besluts
överklagbarhet.
I och med begränsningen av förslaget till att gälla endast tvångsvård så
begränsas också betydligt det antal privata rättssubjekt som kommer att omfattas
av lagen. I de fall man överlåtit på en privat sjukvårdsinrättning att ansvara
för vården av en tvångsomhändertagen person, får det enligt regeringens mening
förutsättas att även handläggningen av ett överklagande i enlighet med
förvaltningslagens bestämmelser kan skötas tillfredsställande.
Regeringen föreslår att en hänvisning till 23- 25, 27, 28 och 30 §§
förvaltningslagen införs i den föreslagna lagen. Det innebär bl.a. att
överklagandet skall ges in till den privata vårdinstitutionen eller sjuk-
vårdsinrättningen som också har att pröva om överklagandet kommit in i rätt tid.
Vidare bör för dessa privata rättssubjekt en hänvisning göras till be-
stämmelsen om vem som får överklaga i 22 § förvaltningslagen.
Vad gäller kostnader för den föreslagna lagstiftningen så torde besöks-
restriktioner i särskilda fall inte vara vanligt förekommande i dag. Likaså är
det regeringens uppfattning att önskemål om besök på andra tider än allmänna
besökstider tillgodoses i mycket hög grad. Avsikten med den föreslagna
lagstiftningen är inte att den skall leda till ett utökat användande av
besöksinskränkningar. Merkostnaden på grund av viss ökad ärendehantering vid
domstolarna torde därför bli mycket begränsad.

5 Informationsutbyte mellan kommunala nämnder
med socialtjänstuppgifter inom samma kommun

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag: Sekretessen mellan kommunala |
|nämnder med socialtjänstuppgifter inom samma kommun |
|bryts i begränsad utsträckning genom en särskild regel|
|om att nämnderna skall lämna vissa uppgifter till |
|varandra. |
-------------------------------------------------------

Skälen för regeringens förslag: Kommunernas socialtjänst är numera ofta
organiserad så att ansvaret för socialtjänsten inom en kommun inte ligger på en
sammanhållen socialnämnd utan är fördelat på flera olika kommunala nämnder. På
grund av sekretesslagens bestämmelser om socialtjänstsekretess och om sekretess
mellan myndigheter får en sådan organisation till följd att det inom kommunens
socialtjänst sedd som en helhet uppkommer en särskild begränsning i fråga om
möjligheten till utbyte av information i ärenden.
Sekretess gäller enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Sekretessen gäller enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen även mellan
myndigheter.
Sekretesslagens bestämmelser på detta område är närmast utformade för att
passa en organisation med en sammanhållen socialnämnd i varje kommun. En sådan
socialnämnd utgör, tillsammans med förvaltningen under nämnden, en och samma
myndighet till vilken kommunens hela socialtjänstverksamhet hör. Efter ett
stegvis avskaffande av den tvingande regleringen om den kommunala
nämndorganisationen, fullbordad när kommunallagen (1991:900) trädde i kraft den
1 januari 1992, är emellertid kommunernas socialtjänst numera ofta uppdelad på
flera nämnder. Det kan vara en geografisk uppdelning på antingen sociala
distriktsnämnder eller kommundelsnämnder, men det kan också vara en uppdelning
efter saklig kompetens. Varje nämnd i en sådan socialtjänstorganisation är,
tillsammans med underlydande förvaltning, att anse som en egen myndighet i
sekretesslagens mening och sekretess gäller mellan de olika nämnderna inom samma
kommun.

Regeringen har haft att ta ställning till frågan om sekretess mellan olika
kommunala nämnder inom samma kommun i ett antal ärenden gällande överklaganden
av beslut enligt datalagen. Ärendena har gällt tillåtligheten av förande av och
utlämnande av uppgifter från vissa personregister. Huvudfrågan har varit huruvi-
da enligt sekretesslagens bestämmelser de uppgifter som skulle registreras
lagligen kunde lämnas från en nämnd till en annan utan särskild prövning i varje
enskilt fall. Regeringen fann att det sistnämnda inte är tillåtet när sekretess
enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen gäller och att något rutinmässigt uppgiftsläm-
nande efter en generell skadeprövning därför inte får ske i sådana fall.
Sekretesslagen innehåller vissa generella undantag från sekretessbe-
stämmelserna. Ett av dessa är att enligt 14 kap. 1 § andra meningen sekretess
inte hindrar att uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet
följer av lag eller förordning. För socialtjänsten finns i 65 §
socialtjänstlagen en uppgiftsskyldighet av följande lydelse. "Socialnämnden
skall på begäran av en annan myndighet lämna denna uppgifter om utgiven
ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det
allmänna eller en felaktig taxering. Regeringen har - vid prövningen av de nyss
nämnda överklagandena - funnit att 65 § socialtjänstlagen inte ger stöd för ett
generellt uppgiftslämnande.
Socialtjänstkommitténs, liksom tidigare Lokaldemokratikommitténs, förslag till
åtgärd för att öka möjligheterna till informationsutbyte mellan nämnder med
socialtjänstuppgifter inom samma kommun avser som nämnts en ändring i
sekretesslagen. Den föreslagna ändringen innebär införande av en generell
bestämmelse om uppgiftslämnande under vissa förutsättningar mellan myndigheter
inom samma kommun.
Den generella frågan om sekretess mellan olika delar av en kommuns
socialtjänst till följd av en decentraliserad nämndorganisation har flera
aspekter. Från kommunerna brukar framhållas - utöver de praktiska olägenheterna
- att det inte kan vara rimligt att organisatoriska beslut som kommuner fattar
utifrån helt andra överväganden skall få denna konsekvens för möjligheterna till
informationsutbyte. Å andra sidan skulle det kunna hävdas att effekten ligger i
linje med vissa av syftena bakom en decentralicering av den kommunala
organisationen och att den därför får accepteras i vart fall till en del. Även
ytterligare faktorer finns att väga in i den beredning av frågan som ännu pågår
med utgångspunkt i Socialtjänstkommitténs betänkande.
Det förslag som regeringen nu lägger fram är begränsat i förhållande till
Socialtjänstkommitténs förslag och innebär ingen ändring i fråga om sekretessens
omfattning sådan denna bestäms i sekretesslagen. Det är dock enligt regeringens
mening angeläget att den begränsade ändring som förslaget innebär kan komma till
stånd så snart som möjligt och utan att frågans fullständiga lösning behöver
avvaktas.
Det är på två punkter som regeringen har kunnat urskilja ett behov som kan och
bör tillgodoses redan nu oavsett resultatet av den fortsatta beredningen. Det
gäller två fall där ett rutinmässigt uppgiftslämnande utan särskild
sekretessprövning bör få ske mellan nämnderna inom en kommuns socialtjänst, dvs.
i praktiken att nämnderna bör beredas möjlighet att få del av uppgifterna genom
varandras ADB-system. För det första bör sekretess inte bör gälla mellan nämn-
derna för uppgiften att någon är aktuell i ett ärende hos en annan nämnd. En
tjänsteman som behöver denna uppgift i sitt arbete bör omedelbart och utan
individuell prövning kunna få tillgång till den. När tjänstemannen vänder sig
till den andra nämnden och begär uppgifter ur ärendet där skall däremot även
fortsättningsvis en prövning ske enligt sekretesslagen. För det andra bör
sekretess inte hindra det uppgiftslämnande mellan nämnder som är nödvändigt för
att det skall gå att på ett rationellt sätt administrera fördelningen av platser
inom barnomsorg och särskilda boendeformer, när detta är kommungemensamma
resurser. En sådan uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap. 1 § andra meningen
sekretesslagen bör därför införas för dessa två fall. Ett undantag från
uppgiftsskyldigheten bör göras för uppgift som omfattas av den särskilda
sekretessen för den kommunala familjerådgivningen. Bestämmelsen bör lämpligen
tas in som ett nytt andra stycke i 65 § socialtjänstlagen.

7

6 Författningskommentar

6.1 Förslaget till lag om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård

1 §
Enligt första stycket gäller lagen beträffande besök på vårdinstitutioner och
sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt särskilt
uppräknade lagar, se närmare avsnitt 4.2.2.
Tvångsvård ges oftast i offentlig regi. Tvångsvård genom privata rättssubjekt
är dock möjlig enligt bestämmelsen i 11 kap. 6 § regeringsformen. Det
förutsätter dock särskilt lagstöd. Sådant lagstöd finns i dag i 15 § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, se avsnitt 5.2.
I den mån det inom samma vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning finns såväl
personer som vårdas frivilligt som personer som är förmål för tvångsvård gäller
lagen bara de senare.
Enligt andra stycket gäller lagen också för besök till dem som är föremål för
tvångsisolering eller tillfälligt omhändertagande enligt smittsskyddslagen
(1988:1472).
Paragrafen har i allt väsentligt formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

2 §
Första stycket handlar om allmänna besökstider på en institution, dvs.
besökstider som gäller för alla besökare. Besökstiderna skall bestämmas så att
de ger tillfredställande möjligheter till besök men får inte hindra eller
inverka negativt på den vård som skall ges.
Besökstider beslutas av huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjuk-
vårdsinrättningen. Med huvudman menas dels stat, landsting och kommun, dels den
som bedriver enskild verksamhet som omfattas av lagen.
Första stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt andra stycket skall huvudmannen för vårdinstitutionen eller
sjukvårdsinrättningen, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt,
fatta beslut om mer omfattande besökstider beträffande viss eller vissa
vårdtagare (eller isolerade). Lagrådet har föreslagit att "skall" ändras till
"får". Regeringen anser dock att det skulle begränsa den enskildes möjligheter
att kunna genomdriva utvidgade besökstider (om så behövs genom
domstolsprövning). Däremot har regeringen följt Lagrådets förslag att byta ut "i
särskilda fall" till "beträffande viss eller vissa vårdtagare". Eftersom den som
är tvångsisolerad eller tillfälligt omhändertagen enligt smittskyddslagen
(1988:1472) inte alltid är att betrakta som en vårdtagare har dock orden "eller
isolerade" tillagts efter "vårdtagare".
Det bör alltid ske en prövning av om utvidgade besökstider skall tillåtas när
vårdtagaren eller någon som avser att besöka honom eller henne framställer
önskemål om det. Ett sådant beslut kan överklagas

enligt 5 §. Bestämmelsen innebär att mer omfattande besökstider än som generellt
är tillåtet skall kunna medges i särskilda fall.

3 §
Paragrafen handlar om besöksrestriktioner i särskilda fall, dvs. i de fall man
för en enskild vårdtagare eller i fråga om en viss besökare vill inskränka
besöken. Förutsättningen för sådana besöksrestriktioner är att dessa är
nödvändiga för vårdens bedrivande, för att smitta inte skall överföras eller för
att skydda enskilda vårdtagares personliga integritet. Med "vården" avses såväl
vården av den som besöket avser som av andra intagna på institutionen. Detsamma
gäller i fråga om intrång i den personliga integriteten. Vårdens bedrivande
skall förstås i vid bemärkelse. Med smitta menas smitta såväl från vårdtagaren
som till vårdtagaren. Besöksrestriktioner kan i vissa fall innebära totalt
besöksförbud. Besöksrestriktioner kan också innebära särskilda villkor för
besöket, t.ex. att ansvarig läkare skall vara närvarande.
Ett aktualiserande av bestämmelsen kan bero såväl på att en intagen har behov
som avviker från det vanliga som på att en besökare beter sig oacceptabelt. Av 5
§ framgår att sådana beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs.
länsrätt (se avsnitt 4.2.2 angående bestämmelsens betydelse för de olika
vårdlagarna).
Att be besökaren att återkomma lite senare, i det fall han eller hon inställer
sig vid en tidpunkt som är olämplig med hänsyn till vården och planerade eller
inledda aktiviteter, är inte ett överklagbart beslut.
Paragrafen har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

4 §
I bestämmelsen föreskrivs att i fråga om besök av personer för vilka 14 § andra
stycket 1 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga är
tillämplig så gäller inte 3 §. Om socialnämnden har beslutat hur den unges
umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas, kan
besöksrestriktioner således inte beslutas för dessa personer. Detta för att
undvika dubbla beslutsvägar.
Vidare gäller inte 3 § inskränkningar i den intagnes rätt till besök när
beslut i frågan meddelats enligt 43 a § smittskyddslagen (1988:1472). Även detta
är för att undvika dubbla beslutsvägar. En besökares begäran om att få besöka
den intagne skulle dock kunna omfattas av den föreslagna lagen.
Slutligen skall lagstiftningen inte gälla när 8 § andra stycket lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är tillämplig. Kriminalvårdsstyrelsen kan
enligt detta lagrum beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i
eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt i särskilda fall besluta om
sådana inskränkningar i rätten att ta emot besök som är påkallade från ordnings-
eller säkerhetssynpunkt. I dessa situationer bör gälla samma regler som i
kriminalvården i övrigt.

5 §
Första stycket föreskriver att beslut om utvidgade besökstider och be-
söksrestriktioner i särskilda fall gäller omedelbart och att sådana beslut kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätt). Detta gäller även i det
fall beslutet meddelats av en privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning.
Vidare föreskrivs den nya ordning med prövningstillstånd vid överklagande till
kammarrätt som man allmänt övergått till, jfr. 34 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) som har trätt i kraft den 1 oktober 1994.
I fråga om klagorätt, se avsnitt 4.2.3.
Beslut om allmänna besökstider enligt 2 § första stycket får enligt andra
stycket inte överklagas.

6 §
Förvaltningslagen (1986:223) gäller endast förvaltningsmyndigheter. Vissa
bestämmelser i förvaltningslagen om överklagande har ändå gjorts tillämpliga på
privata vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar genom en uttrycklig
bestämmelse om detta i denna paragraf. Dessa innehåller bestämmelser om vem som
får överklaga samt på vilket sätt, till vilken instans och inom vilken tid en
skrivelse med överklagande skall ges in liksom bestämmelser om omprövning och
överklagande av avvisningsbeslut. Huvudmannen skall härvid jämställas med
myndighet.
Vidare föreskrivs att huvudmannen för den privata vårdinstitutionen eller
sjukvårdsinrättningen är den enskildes motpart i ett mål enligt denna lag. Detta
gäller redan enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) för
vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar i offentlig regi. Paragrafen har
formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård

18 §
Det nuvarande andra stycket i paragrafen behövs inte längre eftersom den
föreslagna nya lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård även gäller
psykiatrisk tvångsvård. Ändringen gäller indirekt även lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, vars 8 § hänvisar till 18 § lagen om psykiatrisk

tvångsvård.

6.3 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

65 §
Det nya andra stycket är en sådan bestämmelse som avses i 14 kap. 1 § andra
meningen sekretesslagen (1980:100), som bryter gällande sekretess såvitt avser
uppgiftslämnande mellan myndigheter. Kravet enligt 14 kap. 1 § andra meningen
sekretesslagen för att sekretessen skall brytas är att det föreligger en
uppgiftsskyldighet enligt lag eller förordning, och bestämmelsen är därför
utformad som en skyldighet. I vilken utsträckning bestämmelsen skall utnyttjas
avgör emellertid de berörda organ som har rätt att få uppgifter med stöd av
bestämmelsen.
Uppgiftsskyldigheten enligt punkt 1 omfattar inte mer än att en person är
aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och alltså inte vilken typ av ärende
det gäller. Uppgiftsskyldigheten enligt punkt 2 omfattar de uppgifter som behövs
för att administrera fördelningen av de angivna resurserna, med hänsyn till hur
detta har organiserats inom kommunen. Uppgiftslämnandet avses bli reglerat
generellt - inom ramen för den lagfästa uppgiftsskyldigheten - utifrån varje
nämnds önskemål om i vilken omfattning den önskar få tillgång till uppgifter
enligt punkt 1 och 2. När det gäller punkt 1 är avsikten att möjliggöra ett
informationssystem varigenom en tjänsteman som handlägger ett socialtjänstärende
genom ADB-systemet får en automatisk markering, s.k. flaggning, om den person
ärendet rör är aktuell också i ett socialtjänstärende hos en annan nämnd. När
det gäller möjligheten att föra gemensamma personregister inom socialtjänsten i
en kommun för fördelning av platser inom barnomsorg eller särskilt boende, blir
en följd av den föreslagna punkten 2 att sekretesshindren häremot undanröjs.
Övriga frågor om tillåtligheten av sådana register och i förekommande fall om
tillåtet registerinnehåll etc. prövas enligt datalagen (1973:289) av
Datainspektionen.
Genom tredje stycket undantas den kommunala familjerådgivningen från
tillämpningsområdet för andra stycket.

23

Departementspromemorians huvudsakliga innehåll

Promemorian innehåller förslag till lagreglering av besöksinskränkningar på
institutioner inom vårdområdet. En helt ny lag föreslås, lag om be-
söksrestriktioner vid vissa vårdinstitutioner, gemensam för de typer av
institutionsvård som förekommer på det sociala området. Lagen reglerar såväl
generella besökstider som besöksrestriktioner i särskilda fall. De senare
besluten skall kunna överklagas till domstol. Lagen gäller för institutioner som
ägs av staten, en kommun eller ett landsting. Den gäller även enskild
institution såvitt avser vård av person som vårdas på uppdrag av staten, en
kommun eller ett landsting. En följdändring föreslås också i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård. Förslagen är föranledda av en rapport från den
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, vars slutsatser har
fastställts av ministerkommittén. I rapporten anser kommissionen att Sverige,
genom att besöksrestriktioner i ett fall meddelats på ett vårdhem för
utvecklingsstörda samt det saknats lagstöd för det och möjlighet till
överklagande, kränkt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.

27

Lagförslagen i departementspromemorian

1 Förslag till

Lag om besöksinskränkningar vid vissa vårdinstitutioner

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller institutioner som tillhör staten, en kommun eller ett
landsting och som ger vård enligt
1. lagen (1990:52) om vård av unga,
2. lagen (1988:870) om vård av missbrukare,
3. smittskyddslagen (1988:1472),
4. hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. socialtjänstlagen (1980:620),
6. lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
7. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade,
8. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, och
9. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
En enskild institution som på uppdrag av staten, en kommun eller ett landsting
ger en person vård som anges i första stycket skall, vid tillämpningen av denna
lag, jämställas med sådan myndighet såvitt avser vården av den personen.

2 § Besökstider för besökande till personer som är intagna för vård på en sådan
institution som avses i 1 § får beslutas av huvudmannen för institutionen.
Besökstiderna skall bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till
besök utan att inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även
under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket får i särskilda
fall beslutas om utvidgade besökstider.

3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller till skydd av enskilda
vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med ytterligare inskränkningar
av besök får i särskilda fall beslutas om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut
kan vara generellt eller avse besök av viss eller vissa personer.
Beslut enligt första stycket gäller tills vidare om inte annat anges i

beslutet.

4 § Beslut enligt 2 och 3 §§ gäller omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.

28

Beslut enligt 3 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Har beslutet
meddelats av en enskild institution i fall som anges i 1 § andra stycket till-
ämpas bestämmelserna i 22-25 §§ och 30 § förvaltningslagen (1986:223) om
överklagande.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
___________
Denna lag träder i kraft den...

29

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av
inrättningen där han skall vistas.

-------------------------------------------------------
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får
chefsöverläkaren besluta om
inskränkningar beträffande
besök hos patienten.
___________
Denna lag träder i kraft den...........

30

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden inkommit från Justitieombudsmannen (JO),
Justitiekanslern (JK), Göta hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Norrbottens län, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse (SiS),
Rättsmedicinalverket, Smittskyddsinstitutet, Handikappombudsmannen (HO), Nämnden
för vårdartjänst (NV), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Göteborgs kommun, Hudiksvalls kommun, Gotlands
kommun, Stockholms läns landsting, Förtroendenämnden i Stockholm, Riksförbundet
för enskild vård (REV), Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO), Pensionärernas
riksorganisation (PRO), Riksförbundet Pensionärsgemenskap (RPG),
Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Riksförbundet för ut-vecklingsstörda
barn, ungdomar och vuxna (FUB) samt Riksförbundet för social och mental hälsa
(RSMH).
De handikappades riksförbund (DHR), Synskadades riksförbund (SRF) och Sveriges
pensionärsförbund (SPF) har avstått från att yttra sig.

31

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar för besök
till den som ges vård oberoende av samtycke enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, och
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också vid tvångsisolering och tillfälligt omhändertagande enligt
smittskyddslagen (1988:1472).

2 § För besökande till perosner som är tvångsintagna för sådan vård eller
isolering som anges i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårds-
inrättningen besluta om allmänna besökstider. Besöks-tiderna skall bestämmas så
att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att inkräkta på
vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även
under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket, skall huvudmannen
för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda fall besluta om
utvidgade besökstider.

3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta
eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med
inskränkningar av besök till personer som är tvångsintagna för vård eller
isolering enligt 1 §, får huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårds-
inrättningen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut
kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer.

4 § Vad som sägs i 3 § gäller inte
1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga är tillämplig,
2. inskränkningar i den intagnes rätt när 43 a § smittskyddslagen (1988:1472)
är tillämplig, och
3. när 8 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är

tillämplig.

5 § Beslut enligt 2 § andra stycket och 3 § gäller omedelbart, om inte något
annat anges i beslutet. Ett sådant beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut enligt 2 § första stycket får inte överklagas.

32

6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) om
överklagande skall tillämpas om beslutet har meddelats av huvudmannen för en
privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning. Huvudmannen för den privata
vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen skall vid ett överklagande vara
den enskildes motpart.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

33

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §1
En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av
inrättningen där han skall vistas.

-------------------------------------------------------
Om det behövs från behand-
lingssynpunkt, får
chefsöverläkaren besluta om
inskränkningar beträffande
besök hos patienten.
___________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

34

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-19

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i För-
säkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 14 mars 1996 (Socialdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om besöksinskränkningar på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar
vid tvångsvård,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Eva Hammar.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om besöksinskränkningar på
vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar vid
tvångsvård

Enligt Lagrådets mening bör lagrubriken kunna förkortas. Lagen kan förslagsvis
kallas "Lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård".
I 1 § har tagits in bestämmelser om lagens innehåll. Det anges bl.a. att lagen
gäller besök till "den som ges vård oberoende av samtycke" enligt vissa
uppräknade lagar.
I 2 § regleras beslut om dels allmänna besökstider (första stycket), dels
utvidgade besökstider (andra stycket). Båda typerna av beslut tar sikte på besök
till "personer som är tvångsintagna för sådan vård eller isolering som anges i
1 §".
Enligt Lagrådets uppfattning blir lagtexten enklare, om det redan i 1 § anges
att lagen gäller besök till dem som är tvångsintagna. 2 § kan i så fall inledas
med orden "För besök som avses i 1 § får huvudmannen .....".
När det gäller beslut om utvidgad besökstid enligt 2 § andra stycket torde
avsikten vara att sådana beslut skall gälla en viss eller vissa bestämda
vårdtagare. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Om Lagrådets förslag till utformning av 1 § godtas, bör en följdändring göras
i 3 §.
Enligt 6 § skall vissa angivna paragrafer beträffande överklagande i förvalt-
ningslagen tillämpas, om ett beslut har meddelats av huvudmannen för en privat
vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning. Det bör framgå av lagtexten att
huvudmannen härvid skall jämställas med en myndighet.
Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att 1-3 och 6 §§ ges följande

lydelse:

"1 § Denna lag gäller beträffande besök till dem som är tvångsintagna för vård
på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar enligt
1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller
5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Lagen gäller också för besök till dem som är föremål för tvångsisolering och
tillfälligt omhändertagande enligt smittskyddslagen (1988:1472).

2 § För besök som avses i 1 § får huvudmannen för vårdinstitutionen eller
sjukvårdsinrättningen besluta om allmänna besökstider. Besökstiderna skall
bestämmas så att de ger tillfredsställande möjligheter till besök utan att
inkräkta på vården.
Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt att besök tillåts även
under andra tider än vad som är bestämt enligt första stycket, får
huvudmannen för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen beträffande
viss eller vissa vårdtagare besluta om utvidgade besökstider.

3 § Om det med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av
smitta eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är
nödvändigt med inskränkningar av sådana besök som avses i 1 §, får huvudmannen
för vårdinstitutionen eller sjukvårdsinrättningen i särskilda fall besluta om
besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av
en viss eller vissa personer.

6 § Bestämmelserna i 22-25, 27, 28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) om
överklagande skall tillämpas, om beslutet har meddelats av huvudmannen för en
privat vårdinstitution eller sjukvårdsinrättning. Härvid skall huvudmannen
jämställas med myndighet.
Huvudmannen skall vid ett överklagande vara den enskildes motpart."

Förslaget till lag om ändring i lagen om psykiatrisk
tvångsvård

Förslaget lämnas utan erinran.

35

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Freivalds, Wallström, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky,

Östros

Föredragande: statsrådet Wallström

Regeringen beslutar proposition 1995/96:196 Besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård, m.m.

37