Regeringens proposition
1995/96:184

Tillträde till högre utbildning m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Carl Tham
(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redogör regeringen för sina överväganden och förslag i fråga om
ändringar i reglerna för tillträde - behörighet och urval - till högre
utbildning. Syftet med ändringarna är att skapa ett system som är tydligt,
överblickbart och rättssäkert för sökande till universitet och högskolor.
Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft vid antagningen inför studier
höstterminen 1997.
I propositionen föreslås vidare en ändring i högskolelagen som innebär att
universitet och högskolor ges ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd.
Slutligen föreslås att riksdagen återkallar dels sitt bemyndigande till
regeringen att besluta om nedläggning av Verket för högskoleservice, dels sitt
godkännande av att ett statligt helägt servicebolag bildas.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4

2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434).... 5

3 Ärendet och dess beredning................................. 6

4 Allmänna utgångspunkter.................................... 7

5 Sammanfattning av regeringens förslag och bedömningar...... 9

6 Gymnasieskolan och högskolan i förändring ................. 11
6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. 11
6.2 Eleverna i gymnasieskolan........................... 12
6.3 Högskolan........................................... 13
6.4 Sökande till högskolan ............................. 14

7 Grundläggande behörighet................................... 16
7.1 Grundläggande behörighet för studerande från gymnasieskolan
och gymnasial vuxenutbildning....................... 17
7.2 Motsvarandebedömningar.............................. 20
7.3 Grundläggande behörighet enligt den s.k. 25:4-regeln 21

8 Särskild behörighet - standardbehörigheter................. 22

9 Urval...................................................... 26
9.1 Betyg som urvalsgrund............................... 27
9.2 Högskoleprovet...................................... 29
9.3 Annat särskilt prov................................. 30
9.4 Arbetslivserfarenhet................................ 31
9.5 Urval baserat på särskilda skäl..................... 32
9.6 Lottning som urvalsmetod............................ 32

10 Studenternas rättssäkerhet................................. 33
10.1 Antagningsordning................................... 33
10.2 Studenternas möjlighet att överklaga................ 34

11 Antagningsprocessen........................................ 35

12 Avskiljande av studenter m.m............................... 38
12.1 Lärosätenas ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd
38
12.2 Utvärdering av Högskolans avskiljandenämnds verksamhet 41
12.3 Regler för avskiljande.............................. 42
12.4 Passiva studenter................................... 43

13 Genomförandefrågor......................................... 44

Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandena Allmän behörighet för
högskolestudier (SOU 1995:41) och Behörighet och urval -
Förslag till nya regler för antagning till universitet och
högskolor (SOU 1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan -
en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)........... 45

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Allmän
behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41)........ 48

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet
Behörighet och urval - förslag till nya regler för antagning
till universitet och högskolor (SOU 1995:71) samt promemorian
Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56) 52

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser avseende
Utbildningsdepartementets remiss Avskiljande av studenter
från högskoleutbildning............................. 63

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996..... 64

Rättsdatablad.................................................... 65

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
2. godkänner riktlinjerna för behörighet och urval till högre utbildning
(avsnitten 7, 8 och 9),
3. återkallar sitt godkännande av att ett statligt helägt servicebolag med
högskolorna som företrädare för staten bildas enligt senare beslut av
regeringen,
4. återkallar sitt bemyndigande till regeringen att besluta om nedläggning av
Verket för högskoleservice.

2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 och 7 §§ högskolelagen (1992:1434) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
3 §
--------------------------------------------------------------------
Kan inte alla behöriga sökande Kan inte alla behöriga sökande
till en utbildning tas emot, till en utbildning tas emot,
skall urval göras bland de skall urval göras bland de sökande.
sökande. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om urval.

7 §1En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande. Nämndens
ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som domare.

--------------------------------------------------------------------
Nämndens beslut i avskiljande- Nämndens beslut i avskiljande-
frågor får överklagas till allmän frågor får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol av studenten. förvaltningsdomstol av studenten
och högskolan.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det, omprövas
efter två år.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Den äldre lydelsen av 4 kap. 7 §
gäller för beslut som har meddelats av nämnden före ikraftträdandet.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1995:96.

3 Ärendet och dess beredning

Riksdagen beslutade år 1992 om en universitets- och högskolereform, som trädde i
kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:1, bet. 1992/93:UbU3, rskr. 1992/93:103).
En ny lag beslutades för högskolans verksamhet. År 1993 beslutade riksdagen att
budgetåret 1993/94 införa ett nytt resurstilldelningssystem för högskolorna samt
utbildningsuppdrag för varje enskild högskola (prop. 1992/93:169, bet.
1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363).
Regeringen bemyndigade i december 1993 chefen för Utbildningsdepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en uppföljning av 1993 års
universitets- och högskolereform (dir. 1993:143). En av uppgifterna för
utredningen, som benämns RUT-93, var att belysa hur behörighets- och
urvalsreglerna utvecklats samt hur antagningssystemet och informationen till
studenterna fungerar.
I oktober 1994 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:126)
utredningen i uppdrag att bl.a. lägga förslag till förändringar i högskole-
förordningens regler om tillträde till grundläggande högskoleutbildning. Syftet
skulle vara att skapa en nationell ordning som är överblickbar för de enskilda
vad beträffar kopplingen mellan gymnasieskolan, vuxenutbildningen och högskolan.
Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt de studerandes rättssäkerhet i
antagningsprocessen.
Utredningen överlämnade i april 1995 delbetänkandet Allmän behörighet för
högskolestudier (SOU 1995:41) samt i juli 1995 delbetänkandet Behörighet och
urval Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU
1995:71). Utredningen har även publicerat arbetsrapporter under sitt
utredningsarbete. En sammanfattning av betänkandena finns i bilaga 1.
Utredningen överlämnade i mars 1996 sitt slutbetänkande Reform och förändring
(SOU 1996:21), som är föremål för beredning i regeringskansliet.
Utredningens delbetänkanden om tillträde till högre utbildning har
remissbehandlats. Remissammanställningar finns i bilaga 2 respektive 3.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har haft till uppgift bl.a. att
bedöma behovet av justeringar och förtydliganden i betygssystemen för de
frivilliga skolformerna. Arbetsgruppen har funnit skäl att utifrån
gymnasieskolans synvinkel föra fram till diskussion frågor om behörighet och
urval till högskolan, särskilt mot bakgrund av den reformerade gymnasieskolan.
Arbetsgruppen presenterade i september 1995 promemorian Gymnasieskolan - en bred
grund för högskolan! (Ds 1995:56). Promemorian har remissbehandlats. En
sammanfattning av arbetsgruppens förslag finns i bilaga 1.
Remissammanställningen i bilaga 3 innefattar även remissvaren på arbetsgruppens
promemoria.
Riksdagen fattade våren 1995 beslut om att en central högskolemyndighet,
Högskoleverket, skulle inrättas den 1 juli 1995. Riksdagen beslutade då också om
vilka uppgifter som skall vila på Högskoleverket samt Verket för högskoleservice
(prop. 1994/95:165, bet. 1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386). Vidare fastslogs
Högskoleverkets ansvar vad gäller att besluta om universitetens och högskolornas
rätt att utfärda examina.
Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (bet. 1993/94:UbU16,
rskr. 1993/94:308) framhållit att en utvärdering av erfarenheterna från
Högskolans avskiljandenämnds verksamhet borde göras. Även regelsystemet för
avskiljande av studenter från högskoleutbildning borde ses över. Vidare begärde
riksdagen att nuvarande regler ändras så att företrädare för högskolan kan
uppträda som part i Avskiljandenämnden vid prövning av ett avskiljandeärende.
Justi-tiekanslern (JK) har föreslagit regeringen att det i högskolelagen förs in
en regel om talerätt för lärosätena i avskiljandefrågor. JK har också förordat
att det aktuella lärosätet ges partsställning hos nämnden. Sedan regeringen
inhämtat visst ytterligare underlag har frågorna remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr U95/3484/UH).
Det ankommer på regeringen att besluta närmare om regler för tillträde -
behörighet och urval - till högre utbildning. Eftersom dessa regler är så
viktiga för den enskilda studenten, anser regeringen att det finns skäl att låta
riksdagen ta ställning till huvuddragen i de förändringar av högskole-
förordningen som planeras. Ändringarna innebär också att Högskoleverket kommer
att få vissa nya uppgifter i förhållande till dem som förelades riksdagen i
propositionen Ett högskoleverk (prop. 1994/95:165).

4 Allmänna utgångspunkter

Den svenska högskolan har under det senaste årtiondet genomgått stora
förändringar. Det totala antalet studerande i högskolan har ökat med omkring 50
procent, från cirka 200 000 i mitten av 1980-talet till uppskattningsvis cirka
300 000 läsåret 1995/96. Genom förstärkningen av i första hand de mindre och
medelstora högskolorna har den högre utbildningen också blivit en av de
starkaste krafterna för utvecklingen i landets olika regioner.
I slutet av 1980-talet inleddes även en reformering av högskolans inre
organisation tillsammans med en långtgående decentralisering. De enskilda
universiteten och högskolorna har i dag ett ansvar för att inom vida ramar
utforma sitt utbud av utbildningar men även för att besluta om innehållet i
dessa. Detta har lett till ett stort behov av information om alla de
utbildningar som erbjuds de sökande till högskolan.
Även beslutsbefogenheter när det gäller regler för behörighet, urval och
antagning till högskolan har i hög grad överförts till de enskilda lärosätena.
Det har kommit att innebära att det för relativt likartade utbildningar
formulerats olika behörighets- och urvalsregler. De sökandes meriter har därmed
kommit att bedömas på olika sätt vid olika universitet och högskolor.
Möjligheterna för de enskilda att överblicka och bedöma chanserna att bli
antagna till olika program eller kurser har därmed blivit mindre än de skulle
behöva vara. Detta skapar svårigheter för i första hand dem som kommer från
mindre studievana miljöer.
Även gymnasieskolan har reformerats för att möta krav från ett snabbt
föränderligt arbetsliv och samhälle, där behovet av ökade kunskaper och breddad
kompetens blir alltmer framträdande. Den linjeindelade gymnasieskolan har
omvandlats till en program- och kursbaserad gymnasieskola med en gemensam kärna
av allmänna ämnen. Det relativa betygssystemet med betyg i varje ämne har
ersatts av kunskapsrelaterade betyg efter varje kurs. Alla gymnasieprogram är nu
treåriga, vilket innebär att de som i framtiden lämnar gymnasieskolan efter
fullföljd utbildning i allmänhet kommer att ha bättre kunskaper än de som
lämnade gymnasieskolan före reformen. Fler människor får härigenom bättre
förutsättningar att kunna studera vid högskolan.
Reformeringen av gymnasieskolan innebär genomgripande förändringar i
förutsättningarna för högskolorna. Förändringarna i högskolan respektive
gymnasieskolan, som genomförts samtidigt, har i alltför hög grad skett oberoende
av varandra. Högskolan har därigenom tvingats söka sina lösningar i en oklar
situation. Det har också skapat en stor osäkerhet hos de studerande i
gymnasieskolan om vilka villkor som skall gälla för tillträde till högskolan,
dvs. för behörighet och urval till olika utbildningar.
Reglerna för tillträde till högskolan skall enligt regeringens mening i sina
huvuddrag vara en angelägenhet för riksdag och regering, eftersom högskolan
ingår i ett nationellt utbildningssystem. Statsmakterna skall ha ansvar för
utformningen av dessa regler. Den enskilda högskolan skall även fortsättningsvis
vara antagningsmyndighet med ansvar för antagningen i enlighet med de nationella
reglerna.
Regeringens avsikt med föreliggande proposition är att presentera ett system
för tillträde till högskolan som är tydligt, överblickbart och rättssäkert för
de enskilda sökandena och som samtidigt underlättar högskolans grannlaga arbete
med antagning till högre studier.
Den högre utbildningen står nu inför en period av ytterligare expansion.
Regeringen planerar att ge förutsättningar för att öka antalet studerande vid
högskolan med i första hand cirka 30 000 inom en treårsperiod. Detta kommer att
bereda både fler ungdomar och fler vuxna goda möjligheter till en studieplats
inom högskolan. Även detta understryker behovet av att skapa ett stabilt,
överblickbart och rättssäkert system för tillträde till högskolan.
Det är angeläget att tillträdesreglerna utformas så att de sökande i största
möjliga utsträckning kommer in på den utbildning de i första hand önskar och har
förutsättningar att genomföra. Reglerna för tillträde bör också upplevas som
rättvisa och bidra till att ge så god information som möjligt om de
förkunskapskrav som bedöms nödvändiga för att klara studierna på rimlig tid.
God information om de krav högskolestudierna ställer ger den enskilde
möjlighet att själv bedöma sin förmåga att klara studier. Det är i sista hand
den enskilde som måste ta ansvaret för sina egna studier samtidigt som högskolan
aktivt måste stödja de studerande i deras arbete. Genom ett sådant ömsesidigt
ansvarstagande minskar behovet av formella regler.

5 Sammanfattning av regeringens förslag och bedömningar

De förändringar som regeringen föreslår respektive avser att genomföra är i
sammanfattning följande.

Grundläggande behörighet

I högskoleförordningen införs kompletteringar som avser sökande med slutbetyg
enligt det nya betygssystemet för gymnasieskolan och den gymnasiala
vuxenutbildningen. För sökande med betyg enligt det gamla betygssystemet kommer
nuvarande regler fortsatt att gälla.
Benämningen allmän behörighet ändras till grundläggande behörighet .
Grundläggande behörighet skall den ha som
- från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller specialutformat
program och har lägst betyget Godkänd på kurser omfattande minst 90 procent av
antalet gymnasiepoäng som krävs för ett fullständigt program
eller
- från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst betyget Godkänd
i kurser omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs för ett
slutbetyg från gymnasial vuxenutbildning.
Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för högskolornas bedömning av
grundläggande behörighet när det gäller sökande som har kunskaper från annan
utbildning än gymnasieskolan eller gymnasial vuxenutbildning, t.ex.
folkhögskola, eller från annan verksamhet än utbildning.

Särskild behörighet

Högskoleverket skall efter hörande av Statens skolverk samt universitet och
högskolor utveckla och fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter för
att uttrycka kraven på särskild behörighet för de program och kurser som vänder
sig till nybörjare i högskolan.
För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de konstnärliga
examina) enligt högskoleförordningen skall Högskoleverket efter hörande av
Statens skolverk samt universitet och högskolor bestämma vilka
standardbehörigheter som skall gälla.
För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan skall
respektive högskola besluta vilka standardbehörigheter som skall gälla,
alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla.
Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas på sökande
från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan.

Urval

Vid urval bland de sökande till högskoleutbildning skall som regel minst en
tredjedel av platserna besättas på grundval av betyg och minst en tredjedel på
grundval av resultatet på högskoleprovet.
Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som grund för urvalet
skall fastställas av regeringen efter förslag från Högskoleverket.
Särskilt prov får användas som urvalsinstrument endast till utbildningar som
leder fram till vissa yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga
egenskaper eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och
vilka kvalifikationer hos den sökande som provet skall mäta skall framgå tydligt
för den sökande. Till de flesta kurser eller program skall
antagningen ske med andra urvalsinstrument.
Av sökande med resultat från högskoleprovet skall
- hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och poäng för
högskoleprovet,
- hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet.
För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på minst halvtid.
Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av poäng för
arbetslivserfarenhet.
Sökande som av olika skäl inte kan bedömas på ett lämpligt sätt med de
urvalsmetoder som behandlats ovan skall kunna åberopa särskilda skäl.
Lottning skall endast få användas när det inte finns andra lämpliga
möjligheter att skilja sökande med likvärdiga meriter åt.

Studenternas rättssäkerhet

Varje högskola skall fastställa en antagningsordning i syfte att förbättra
informationen om vilka regler som gäller och att öka rättssäkerheten för
studenterna. Antagningsordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt och
fastställas av styrelsen för högskolan.

Antagningsprocessen

Den gemensamma serviceverksamheten för antagningen bör också fortsättningsvis
bedrivas i myndighetsform. Verket för högskoleservice (VHS) bör alltså
bibehållas som myndighet och riksdagen bör återkalla bemyndigandet för
regeringen att lägga ned verket och att i stället bilda ett servicebolag för
verksamheten.

Avskiljandefrågor

Det aktuella lärosätet ges ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd.
Lärosätet skall därmed kunna överklaga ett beslut av nämnden i fråga om
avskiljande av en student från högskoleutbildning.

6 Gymnasieskolan och högskolan i förändring

6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen

Under senare år har flera olika beslut fattats i syfte att åstadkomma en
kvalitetshöjning inom den gymnasiala utbildningen.
År 1991 beslutade riksdagen om en reform av gymnasieskolan och
vuxenutbildningen (prop. 1990/91:85, bet. 1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356). Ett
av reformens syften var att åstadkomma en kvalitetshöjning och höja den allmänna
utbildningsnivån. Härigenom förbereds eleverna för ett livslångt lärande i ett
samhälle där det blir allt mer nödvändigt med återkommande utbildning. Ett annat
syfte var att skapa en flexibel gymnasieskola som kan anpassa sig efter
elevernas önskemål om studieinriktning.
Reformen innebar bl.a. att över 500 linjer och specialkurser i gymnasieskolan
ersattes av 16 nationella program, samtliga treåriga. Till dessa kommer
specialutformade program, som är likvärdiga med de nationella programmen, och
individuella program. Reformen började genomföras läsåret 1992/93 och fr.o.m.
1997 kommer nästan alla som lämnar gymnasieskolan att ha följt ett treårigt
program. En kärna av allmänna ämnen, s.k. kärnämnen, ger alla elever, oavsett
programmets inriktning, en gemensam kunskap att bygga vidare på.
Den nya gymnasieskolan är kursbaserad och bygger på att varje kurs åsätts ett
visst antal gymnasiepoäng. Poängen definieras som det antal undervisningstimmar
som beräknas behövas för att varje elev normalt skall inhämta kursen.
Reformeringen av den kommunala vuxenutbildningen genomfördes läsåret 1992/93.
Den gymnasiala vuxenutbildningen syftar till att ge vuxna kunskaper och
färdigheter motsvarande dem som ungdomar får i gymnasieskolan. Gymnasial
vuxenutbildning följer samma kursplaner som gymnasieskolan. Omfattningen av
gymnasial vuxenutbildning anges också med gymnasiepoäng. För att få slutbetyg
krävs liksom i gymnasieskolan att den studerande har slutfört samtliga
kärnämneskurser.
Riksdagen har också beslutat om ett nytt betygssystem för gymnasieskolan och
den gymnasiala vuxenutbildningen (prop. 1992/93:250, bet. 1993/94: UbU2, rskr.
1993/94:93). Det tidigare relativa betygssystemet ersattes av ett mål- och
kunskapsrelaterat system. Betygssättningen knyts till varje kurs, inte till
ämne. Ett ämne kan bestå av flera kurser på vilka betyg sätts. Betygen följer
en fyrgradig skala, nämligen Icke godkänd (IG), Godkänd (G), Väl godkänd (VG)
och Mycket väl godkänd (MVG). Till skillnad från det relativa betygssystemet
skall det nya betygssystemet ge besked om i vilken utsträckning en elev
tillägnat sig den kunskap som studierna i de aktuella kurserna syftar till.
Detta besked riktar sig såväl till den enskilda eleven som till bl.a. den
läroanstalt där eleven vill fortsätta sina studier. Utgångspunkten är att
betygen också skall kunna fungera som ett urvalsinstrument för fortsatta
studier. För betygen Godkänd och Väl Godkänd finns betygskriterier som
fastställs av Statens skolverk.
Läsåret 1994/95 infördes en ny läroplan och nya kursplaner vilka, tillsammans
med det samtidigt införda nya betygssystemet, innebär en tydlig betoning av att
varje elev skall nå vissa fastställda kunskaper.
Alla program har i dag inslag av ämnen som förr var uppdelade på
studieförberedande treåriga linjer och yrkesinriktade tvååriga linjer. Riksdagen
beslutade år 1995 att ta bort beteckningarna studie- respektive
yrkesförberedande utbildningar för att markera de förändringar som har skett -
förändringar som bl.a. har till syfte att öppna vägen för fortsatta studier för
elever från alla program.
Införandet av obligatoriska kärnämneskurser har betytt en förstärkning av de
allmänteoretiska kunskaperna inom främst gymnasieutbildningar med yrkesämnen.
Karaktärsämnena, som i högre grad än andra ämnen förenar teori och praktik, har
fått ett innehåll och en struktur som bl.a. gör dem användbara i fortsatta
studier.

6.2 Eleverna i gymnasieskolan

Intresset för högskolestudier bland gymnasieleverna är i dag större än någonsin
tidigare. År 1995 räknade betydligt fler än hälften av samtliga elever i sista
årskursen med att läsa vidare på universitet eller högskola. Under 1970- och
1980-talen var detta intresse avsevärt mindre.
Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen omfattar för närvarande mer
än hälften av eleverna i gymnasieskolan. Här finns merparten av dem som tidigt
varit inriktade mot en högskoleutbildning. Eleverna har högre betyg än inom
andra program och könsfördelningen är jämnare. Om man räknar in eleverna från
motsvarande, tidigare förekommande studieförberedande linjer dominerar dessa
elever bland yngre sökande till merparten av universitetens och högskolornas
utbildningar.
Den nya gymnasieskolan har emellertid inneburit vissa förändringar när det
gäller intresseinriktningen bland eleverna. Exempelvis har det nya
Medieprogrammet attraherat relativt många elever med höga betyg från grundskolan
och en ganska stor andel av dessa elever kan förväntas vilja fortsätta till
högskolan.
Detsamma kommer sannolikt att bli fallet för eleverna från det Estetiska
programmet. Läsåret 1994/95 hade dessa elever de högsta grundskolebetygen i
gymnasieskolan näst efter eleverna på Naturvetenskaps-, Samhällsvetenskaps- och
Medieprogrammen.
Industriprogrammet utgör ett tredje exempel på förändrad intresseinriktning.
Under läsåret 1994/95 och hösten 1995 har antalet elever på Industriprogrammet
påtagligt ökat; programmet hade relativt få sökande i starten. Tack vare en
markant tillströmning av flickor med goda grundskolebetyg har eleverna på
Industriprogrammet nu klart högre medelbetyg än tidigare årskullar.

6.3 Högskolan

Den högskolereform som genomfördes år 1977 innebar en radikal omläggning av den
högre utbildningen. Ett viktigt mål för reformen var att göra denna utbildning
mer tillgänglig, vilket ledde till att nya tillträdesregler utformades. Allmän
behörighet till högskoleutbildning fick den som genomgått minst tvåårig linje i
gymnasieskolan. Högskolan skulle även göras mer tillgänglig för vuxna med annan
bakgrund och den s.k. 25:4-regeln blev därför gällande för hela högskolan.
Som följd av 1977 års reform organiserades en stor del av högskolans
utbildningar i allmänna och lokala utbildningslinjer. Det dåvarande
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fastställde utbildningsplanerna för de
allmänna utbildningslinjerna och även vilka särskilda behörighetskrav som skulle
gälla för tillträde till dessa. UHÄ ansvarade också för antagningen till
flertalet av de allmänna linjerna. Högskolorna beslutade om antagningen till de
lokala linjerna och fristående kurserna.
En avveckling av denna centrala reglering påbörjades under slutet av 1980-
talet och fullföljdes år 1993. Då beslutade riksdagen om en genomgripande
universitets- och högskolereform som genomfördes den 1 juli 1993. Reformen
innebar att regeringens och riksdagens styrning när det gällde högskolan i
huvudsak skulle inriktas på resultaten - i kvalitativ och kvantitativ mening.
Varje universitet och högskola fick därmed det fulla ansvaret för sin utbildning
och för organisationen av studierna fram till de examina som regeringen beslutat
om i högskoleförordningen.
Reformen avsåg bl.a. att möjliggöra större mångfald i utbildningsutbudet vid
universitet och högskolor. Även där mer eller mindre fasta utbildningsprogram
utformats, skulle skillnader kunna råda beträffande såväl studiernas uppläggning
och de särskilda förkunskapskraven som utbildningarnas tyngdpunkt och innehåll
m.m.
1993 års reform innebar att varje universitet och högskola blev sin egen
antagningsmyndighet. UHÄ lades ned. Lärosätena fick rätt att inom
högskoleförordningens vida ramar självständigt fastställa tillträdesbestäm-
melserna för sina utbildningar, i fråga om såväl särskild behörighet som urval.
Verket för högskoleservice har i sin årsrapport för budgetåret 1993/94 (VHS
skriftserie 1995:2) redovisat vissa erfarenheter av högskolereformen vad gäller
tillämpningen av tillträdesbestämmelserna. De förändringar som skett innebär som
regel att behörighetskraven har skärpts samt att skilda universitet och
högskolor har fastställt olika förkunskapskrav för utbildningar med samma eller
likartad benämning. Det har även förekommit att vissa högskolor ändrat
tillträdesreglerna med kort varsel. Det har därmed blivit svårt för de sökande
att få klarhet om vilka regler som gäller och att få en överblick över sina
möjligheter att komma in på en önskad utbildning.

6.4 Sökande till högskolan

De som söker till högskolan har en heterogen utbildningsbakgrund. Under lång tid
framöver kommer troligen majoriteten av de sökande att ha en annan
utbildningsbakgrund än den nya gymnasieskolan.
Elever som kommer direkt från gymnasieskolan utgör normalt sett en minoritet
av dem som varje år söker till en utbildning i högskolan. Detta förhållande
gäller trots att direktövergången har ökat under senare år.
Ungefär 34 procent av de totalt cirka 240 000 personer som inför antagningen
höstterminen 1995 konkurrerade om en utbildningsplats var redan registrerade vid
en högskoleutbildning. 24 procent återkom efter uppehåll från högskolestudier.
32 procent hade inte tidigare läst vid svensk högskola och hade slutfört en
gymnasieskoleutbildning före 1994/95 eller hade en annan svensk utbildning eller
en utländsk utbildning. Endast 10 procent kom direkt från gymnasieskolan.
Det är numera fler kvinnor än män bland sökande både till längre och till
kortare högskoleutbildningar. Av de 105 000 sökande inför höstterminen 1995,
som inte tidigare studerat vid högskolan var drygt 60 000 (58 procent) kvinnor.
Bland sökande under 25 år var könsfördelningen ganska jämn, men i åldern 25 år
eller äldre var andelen kvinnor nästan 63 procent. Det var betydligt fler
kvinnor än män som hade slutbetyg från endast tvåårig gymnasieskola.

Sökande inför höstterminen 1995, som ej tidigare läst i högskolan,fördelade
per kön, ålder och utbildningsbakgrund
(Källa: SCB)

Av de tidigare nämnda 105 000 sökande var cirka 30 procent 25 år eller äldre
och drygt en tredjedel hade en utbildning från utlandet, kommunal
vuxenutbildning, folkhögskola eller annan äldre svensk utbildning. Reglerna för
tillträde till högskolan måste således tillämpas på mycket heterogena grupper av
sökande.

Utbildningsbakgrund bland sökande som inte tidigare studerat
vid högskolan, framskrivning för åren 1995/96 - 2009/10
(Källa: SCB)

7 Grundläggande behörighet

Bakgrund

Enligt 1 kap. 8 § högskolelagen skall den grundläggande högskoleutbildningen
väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i
gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag
när det gäller konstnärlig utbildning.
Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag avgör den högskola som anordnar en utbildning
vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen,
om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer.
Regeringens föreskrifter om allmän behörighet finns i 8 kap. 3-5 §§
högskoleförordningen.
Enligt 8 kap. 4 § nämnda förordning gäller följande. Allmän behörighet har den
som fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller har motsvarande
svensk eller utländsk utbildning eller den som genom annan verksamhet förvärvat
motsvarande kunskaper. Allmän behörighet har också den som är bosatt i Danmark,
Finland, Island eller Norge och där är behörig till högre utbildning. Den som
har annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska skall
ha de kunskaper i svenska som behövs. Den som har finska som modersmål och har
haft svenska som ämne i finskt gymnasium eller motsvarande finsk skolform under
tre år eller mer skall anses ha de kunskaper i svenska som behövs.
Enligt 5 § i samma kapitel skall även den anses ha allmän behörighet som
fyller 25 år senast under det kalenderår då utbildningen börjar och varit
yrkesverksam minst fyra år före det kalenderår då utbildningen börjar eller på
annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet samt har kunskaper i svenska och
engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan (25:4-
regeln).
Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda skäl,
besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor.
Enligt punkt 14 i övergångsbestämmelserna till högskoleförordningen gäller
till utgången av år 1999 att den har allmän behörighet som uppfyller kraven på
sådan behörighet enligt bestämmelserna i deras äldre lydelse.

7.1 Grundläggande behörighet för studerande från gymnasieskolan och gymnasial
vuxenutbildning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I högskoleförordningen införs kompletteringar|
| som avser sökande med slutbetyg enligt det nya betygssystemet |
| för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För |
| sökande med betyg enligt det gamla betygssystemet kommer nu- |
| varande regler fortsatt att gälla. |
| Benämningen allmän behörighet ändras till grundläggande |
| behörighet . |
| Grundläggande behörighet skall den ha som |
| - från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller |
| specialutformat program och har lägst betyget Godkänd på kurser |
| omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs |
| för ett fullständigt program |
| eller |
| - från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst |
| betyget Godkänd i kurser omfattande minst 90 procent av antalet |
| gymnasiepoäng som krävs för ett slutbetyg från gymnasial vuxenut-|
| bildning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen för uppföljning av 1993 års universitets-
och högskolereform föreslår i sitt delbetänkande Allmän behörighet för
högskolestudier (SOU 1995:41) att den har allmän behörighet som
1. fullföljt ett nationellt eller specialutformat program och därvid har lägst
betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av den minsta
garanterade tiden för ett fullständigt program,
2. har lägst betyget Godkänd i kärnämnena engelska, matematik, naturkunskap,
religionskunskap, samhällskunskap och svenska i den omfattning dessa ämnen har
för Övriga program enligt bilaga 2 till skollagen,
3. har lägst betyget Godkänd på specialarbete.
Utredningen framhåller att införandet av ett nytt betygssystem i
gymnasieskolan gör en precisering av de nuvarande reglerna för allmän behörighet
nödvändig. Enligt utredningen är syftet med behörighetskrav till en viss
högskoleutbildning å ena sidan att garantera en viss startnivå för den berörda
utbildningen och å andra sidan att ge besked till presumtiva sökande om vad som
krävs för att framgångsrikt kunna genomföra den aktuella utbildningen.
Utredningen understryker att det är viktigt att högskolans utbildning kan bygga
på att de studerande har tillräckliga förkunskaper. Inte minst är detta en
förutsättning för att man på rimlig tid skall kunna nå de utbildningsmål som
finns angivna i examensordningen.
I sitt delbetänkande Behörighet och urval (SOU 1995:71) föreslår utredningen
att beteckningen allmän behörighet skall ersättas av grundläggande
behörighet . Som skäl anförs att denna term är mer rättvisande, eftersom allmän
behörighet har varit tillräcklig endast för ett mindre antal
högskoleutbildningar.
Arbetsgruppens förslag: En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet ställer
sig i sin promemoria Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)
bakom utredningens förslag till grundläggande behörighet. Därutöver föreslår
arbetsgruppen att ämnet svenska som andraspråk skall kunna utgöra ett alternativ
till ämnet svenska.
Remissinstanserna: En mycket stor majoritet av remissinstanserna instämmer i
utredningens förslag. Nästan samtliga remissinstanser stöder förslaget om lägst
betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av den minsta
garanterade tiden för ett fullständigt program. En klar majoritet anser att det
skall krävas minst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen utom idrott och hälsa
samt estetisk verksamhet. Majoriteten tillstyrker förslaget om minst betyget
Godkänd på specialarbetet.
De enda tydligt avvikande remissinstanserna är Högskolan i Växjö och
Riksrevisionsverket. Båda konstaterar att utredningens förslag innebär en inte
obetydlig skärpning av de nu gällande villkoren för allmän behörighet. Vidare
framhåller dessa remissinstanser att utredningen varken presenterar empiriskt
material, analys eller principiella resonemang som grund för sina förslag.

Skälen för regeringens förslag: En höjning av den allmänna utbildningsnivån är
angelägen från såväl de enskildas som samhällets synpunkt. Högre utbildning ger
förutsättningar för bättre livskvalitet, ökar individens möjligheter på
arbetsmarknaden och främjar tillväxten i samhällsekonomin. En alltmer
välutbildad arbetskraft kommer att behövas i alla samhällssektorer i framtiden.
Det är därför angeläget att fler ungdomar väljer att gå vidare till högre
utbildning. Även vuxna måste ges möjlighet att genomgå en grundläggande högsko-
leutbildning eller att vidareutbilda sig.
Den gymnasiereform som tidigare beskrivits och som innebär bl.a. att samtliga
gymnasieutbildningar nu är treåriga är ett led i arbetet med att åstadkomma en
generell höjning av kunskapsnivån. Regeringen vill nu följa upp gymnasiereformen
genom att föreslå vissa förändringar i behörighetsvillkoren för högskolestudier.
De nuvarande reglerna för allmän behörighet lades fast innan det var klart hur
betygssystemet i den nya gymnasieskolan skulle komma att utformas. Reglerna
innehåller inte någon bestämmelse om att de sökande skall ha uppnått en viss
lägsta betygsnivå eller uppfylla något annat särskilt kvalitetskrav. En elev med
ettor i slutbetyg i alla ämnen är således allmänt behörig till högskolan. Detta
beror på att gymnasiebetygen tidigare inte dokumenterat någon kunskapsnivå som
bestämts av kursplanens mål. De nya behörighetsvillkor som regeringen föreslår
och som redovisats ovan innebär att en anpassning görs till det nu gällande
betygssystemet i gymnasieskolan. Villkoren överenstämmer med punkt 1 i
utredningens förslag.
De nya villkoren för behörighet innebär en skärpning i förhållande till dagens
regler. I den nya gymnasieskolan anges i kursplaner vilka kunskaper eleverna
lägst skall ha för att bli godkända på en kurs. Betygen relateras således till
angivna mål för kursen. Som stöd för lärarens betygssättning finns därtill
betygskriterier som förtydligar kraven för betygen Godkänd och Väl Godkänd. I
förhållande till det gamla betygssystemet har de kunskapskrav eleverna skall
uppfylla markerats tydligare. Med det nya betygssystemet ställs större krav på
elevernas prestationer för att nå ett godkänt betyg än vad som tidigare ställdes
för de lägsta betygen.Det är väsentligt att högskolan är tillgänglig för så
många som möjligt. Den skärpning av de grundläggande behörighetsvillkoren som
regeringen föreslår innebär att eleverna måste ha godkänt i flertalet kärnämnen.
Någon skärpning därutöver, som utredningen föreslagit, är inte lämplig.
I enlighet med utredningens förslag bör benämningen allmän behörighet ändras
till grundläggande behörighet . Det är en mer adekvat beteckning, som antyder
att det i de flesta fall förekommer ytterligare behörighetsvillkor för olika
utbildningar.
En elev som på grund av studiesvårigheter i något ämne valt bort detta ämne
kan följa ett s.k. reducerat program. Kurser som kan väljas bort får uppgå till
högst 10 procent av poängtalet för ett fullständigt program. Även en elev som
har slutbetyg från ett maximalt reducerat program (90 procent av ett
fullständigt program) kommer således att få grundläggande behörighet om han/hon
godkänns på alla kurser. En elev som gått i gymnasial vuxenutbildning uppfyller
kraven på grundläggande behörighet om eleven fått slutbetyg och har godkänts på
kurser omfattande minst 90 procent av det antal gymnasiepoäng som krävs för
slutbetyg.
Enligt nu gällande högskoleförordning får en högskola besluta om dispens från
något eller några behörighetsvillkor, om det föreligger särskilda skäl. Denna
regel kommer att finnas kvar och kan användas t.ex. när det gäller utländska
studenter. Detta är naturligt i en tid när lärosätena önskar främja stude-
randeutbyte och anstränger sig att erbjuda undervisning också på engelska för
att göra sina utbildningar internationellt tillgängliga. Regeln kan också
tillämpas t.ex. för sådana kurser som högskolorna erbjuder med distansunder-
visning, om syftet är att genom denna undervisningsform nå nya grupper
studenter. Också i andra fall kan högskolorna med stöd av regeln frånfalla något
eller några behörighetsvillkor.
Med hänsyn till att det än så länge finns endast begränsade erfarenheter av
gymnasieskolans nya betygssystem är det angeläget att de berörda myndigheterna,
Skolverket och Högskoleverket, följer utvecklingen och återkommer till
regeringen med förslag till åtgärder, om de finner skäl till det.

7.2 Motsvarandebedömningar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för|
| högskolornas bedömning av grundläggande behörighet när det gäller|
| sökande som har kunskaper från annan utbildning än gymnasieskolan|
| eller gymnasial vuxenutbildning, t.ex. folkhögskola, eller från |
| annan verksamhet än utbildning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: De nuvarande reglerna bör finnas kvar, dvs. varje
högskola skall bedöma om den sökandes meriter motsvarar dem som föreskrivs för
att gymnasiestuderande skall uppfylla kraven på grundläggande behörighet.
Regeln om motsvarandebedömning kan ge behörighet för sökande som läst
reducerat program, för sökande från kommunal vuxenutbildning och för sökande med
utländska gymnasiebetyg om de i övrigt uppfyller kraven på grundläggande
behörighet enligt utredningens förslag.
Utredningen föreslår även att motsvaranderegeln skall omfatta folkhögskolestu-
derande och att regeln skall tolkas så att följande utbildningar ger
grundläggande behörighet: 1) tre års folkhögskoleutbildning eller 2) två års
folkhögskoleutbildning som bygger på minst ett års gymnasiestudier eller på
grundskola och minst ett års yrkesverksamhet eller 3) ett års folkhögskoleut-
bildning som bygger på minst två års gymnasiestudier. Folkhögskolorna bör få
förtroendet att utfärda intyg för de elever som uppfyller dessa krav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag,
oftast utan några särskilda kommentarer. Sveriges lantbruksuniversitet anser att
det behövs en central instans som hjälper antagningsmyndigheterna med mot-
svarandebedömningar genom t.ex. bedömningshandböcker så att högskolorna gör
enhetliga bedömningar. Högskolan i Växjö anser att förordningen bör preciseras
när det gäller kraven i svenska för utomnordiska sökande. Mitthögskolan tar upp
de utländska sökande som inte har en avslutad gymnasieutbildning och ställer
frågan vilka krav på kompletteringar som skall ställas på denna grupp.
Folkbildningsrådet påpekar att de sex kärnämnen som nämns redan finns i de
behörighetsgivande folkhögskolekurserna. Vidare anser Folkbildningsrådet och
Högskolan i Växjö att man bör ta in och precisera utredningens förslag i hög-
skoleförordningen. Linköpings universitet anser att högskolorna skall ha rätt
att medge undantag från kraven i svenska och engelska för studenter - särskilt
med tanke på Erasmus-studenter som vill ta examen i Sverige. Kunskapskraven i
svenska och engelska är också en stötesten för invandrarelever, även om de har
bedrivit akademiska studier i sitt hemland. Vidare anser universitetet att
motsvarandebedömningarna kan bli olika mellan högskolorna och att det därför bör
vara tydligare föreskrivet i förordningen vad som skall gälla. Likartade syn-
punkter lämnas från Mitthögskolan.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om allmän behörighet
för de grupper som har en utbildning som motsvarar ett fullföljt program i
gymnasieskolan behöver preciseras. Det gäller bl.a. sökande från folkhögskola
eller annan behörighetsgivande utbildning samt sökande med utländsk gymnasieut-
bildning. Det är angeläget att alla sökande med likartad bakgrund blir enhetligt
bedömda.
Verket för högskoleservice (VHS) ger ut en s.k. bedömningshandbok, där bl.a.
de motsvarandebedömningar finns samlade som nu tillämpas av de universitet och
högskolor, som har slutit avtal med VHS. VHS samlar också bedömningar av
utländska utbildningar i en särskild handbok.
Enligt regeringens mening bör Högskoleverket efter hörande av universitet och
högskolor fastställa vilka regler som skall gälla för de ovannämnda grupperna.
Därvid skall beaktas att, som tidigare nämnts, sökande som uppfyller kraven på
allmän behörighet enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993 skall anses
ha dylik behörighet - i fortsättningen benämnd grundläggande behörighet - t.o.m.
år 1999.
Utredningens förslag vad gäller sökande med folkhögskola, som stöds av
Folkbildningsrådet, anser regeringen väl avvägt. Regler med denna innebörd bör
därför fastställas av Högskoleverket.
Flera remissinstanser påpekar att det finns ett behov av att precisera vilka
krav som skall ställas på utländska studenter när det gäller kunskaper i
svenska. Enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993 skulle kunskaperna
motsvara två årskurser på någon linje i gymnasieskolan eller den förberedande
utbildningen i svenska för utomnordiska gäststuderande och invandrarstudenter.
Denna utbildning reglerades i en särskild förordning.
Högskoleverket bör fastställa de regler som behövs när det gäller vilka krav
som skall ställas på utländska studenters svenskkunskaper. Riksdagen har
beslutat att svenska som andraspråk numera är ett alternativt kärnämne som ger
behörighet. Detta skall framgå av de nya reglerna.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1.

7.3 Grundläggande behörighet enligt den s.k. 25:4-regeln

Enligt gällande regler skall också den anses ha allmän behörighet som fyller 25
år senast under det kalenderår då utbildningen börjar, varit yrkesverksam i
minst fyra år och har kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett
fullföljt nationellt program i gymnasieskolan. Utredningen anser att någon
ändring för denna grupp inte behöver göras. Regeringen delar denna bedömning.
Före 1993 års universitets- och högskolereform var kraven kunskaper
motsvarande minst två årskurser i engelska. Enligt den övergångsbestämmelse som
tidigare nämnts har detta betydelse t.o.m. år 1999.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1.

8 Särskild behörighet - standardbehörigheter

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Högskoleverket skall efter hörande av |
| Statens skolverk samt universitet och högskolor utveckla och |
| fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter för att |
| uttrycka kraven på särskild behörighet för de program och kurser|
| som vänder sig till nybörjare i högskolan. |
| För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de |
| konstnärliga examina) enligt högskoleförordningen skall Högskole-|
| verket efter hörande av Statens skolverk samt universitet och |
| högskolor bestämma vilka standardbehörigheter som skall gälla. |
| För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i |
| högskolan skall respektive högskola besluta vilka |
| standardbehörigheter som skall gälla, alternativt att något krav|
| på särskild behörighet inte skall gälla. |
| Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas|
| på sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett system med standard-
behörigheter införs som skall gälla för merparten av de kurser och program som
vänder sig till nybörjare i högskolan. Dessa skall fastställas av Högskoleverket
efter hörande av universitet och högskolor, Statens skolverk och Folkbildnings-
rådet. De skall formuleras som krav på minst betyget Godkänd på vissa kurser
inom gymnasieskolans nationella program. Vidare skall det framgå för vilka
utbildningar de är tänkta att gälla. Varje högskola avgör om en viss
standardbehörighet skall gälla för en viss kurs eller ett visst program.
Utredningen föreslår 16 olika standardbehörigheter. Standardbehörighet 1
innehåller samma krav som utredningen föreslår skall gälla för grundläggande be-
hörighet. När det gäller övriga standardbehörigheter ställs krav på genomgångna
kurser i gymnasiet, i huvudsak från Naturvetenskaps- och
Samhällsvetenskapsprogrammen.
Utredningens förslag till standardbehörigheter definieras utifrån ett antal
kurser i gymnasieskolan. Det skall dock finnas olika vägar att uppnå
behörigheterna genom motsvarandebedömningar, som högskolorna själva gör.
Enligt utredningen är syftet med att ordna behörighetsreglerna i
standardbehörigheter att
1. standardbehörigheterna skall kunna gälla för merparten av de utbildningar
som är avsedda för sökande som inte tidigare bedrivit högskolestudier,
2. systemet med standardbehörigheter skall kunna beskrivas enkelt och i termer
som är begripliga även för dem som saknar erfarenhet från högskoleområdet,
3. systemet skall kunna utformas så att det för en viss standardbehörighet
skall vara möjligt att förutsäga i stort sett vilka typer av utbildningar som
den ger behörighet för under en relativt lång tid framöver, oberoende av
studieort,
4. en sökande skall kunna få sin behörighetsnivå prövad, oberoende av om han
eller hon söker till en utbildning eller ej,
5. den som vid ett visst tillfälle har bedömts svara mot kraven för en viss
standardbehörighet skall anses ha denna behörighet även vid senare
ansökningstillfällen.
Arbetsgruppens förslag: Standardbehörigheter bör utvecklas och innehålla
kurser även från andra program än Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapspro-
grammen. Därmed ges ökade möjligheter för elever från andra program att få
behörighet till högskolestudier. Högskoleverket bör få i uppdrag att i samråd
med Statens skolverk göra en genomgång av vilka kurser i övrigt som bör ingå i
en förteckning över standardbehörigheter. En sådan förteckning skall fastställas
av regeringen i högskoleförordningen, alternativt av Högskoleverket i samråd med
Statens skolverk.
Remissinstanserna: En klar majoritet av universiteten och högskolorna
förordar utredningens förslag om standardbehörigheter. Bland kommunerna är de
flesta av den åsikten att arbetsgruppens förslag är att föredra. Flera
remissinstanser, bl.a. Högskolan i Halmstad, Idrottshögskolan och
Folkbildningsrådet, hävdar att utredningens förslag om standardbehörigheter är
alltför inriktade mot matematik och naturvetenskapliga ämnen. Ett flertal
remissinstanser anser att utredningens förslag inte innehåller tillräckliga krav
på förkunskaper i språk. Några remissinstanser uttrycker åsikten att
utredningens förslag inte uppmuntrar till tvärvetenskapliga studier.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund

Enligt 4 kap. 2 § högskolelagen avgör - som anförts inledningsvis i avsnitt 7
ovan - den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som
skall gälla för att bli antagen till utbildningen, om inte annat följer av
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Regeringens föreskrifter om särskild behörighet finns i 8 kap. 6 §
högskoleförordningen. Av bestämmelsen framgår att de krav på särskilda
förkunskaper som en högskola uppställer skall vara relevanta för den aktuella
utbildningen. Kraven får avse kunskaper i ämne i gymnasieskolans nationella
program eller motsvarande kunskaper, kunskaper från en eller flera
högskolekurser och andra villkor som betingas av utbildningen eller är av
betydelse för det yrkesområde som utbildningen förbereder för.
Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda skäl,
besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor.

Allmänna överväganden

De grundläggande behörighetskraven anger den breda gemensamma basen för
högskolestudier. För många utbildningar behöver kompletterande krav anges
avseende de mer specialiserade förkunskaper som anses nödvändiga för att klara
utbildningen.
I grunden är det dock den enskilda individen som har ansvaret för sina studier
och den uppgift man går in i när man påbörjar en utbildning vid ett universitet
eller en högskola. De sökande måste förmodas vara i stånd att bedöma om de har
reella förutsättningar för att kunna följa en viss utbildning. Också lärosätena
har ett ansvar som är relevant i detta sammanhang, nämligen ansvaret för att ta
hand om studenterna och ge goda förutsättningar för att de skall nå framgång i
studierna. Det är därför angeläget att de särskilda behörighetskraven inte blir
alltför omfattande.
Enligt högskolelagen skall högskolans grundläggande utbildning väsentligen
bygga på kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller
motsvarande kunskaper. Utredningen har i sina förslag om särskild behörighet, de
s.k. standardbehörigheterna, för ett stort antal utbildningar angivit
förkunskapskrav som obligatoriskt uppnås endast på Naturvetenskapsprogrammet.
Effekterna av detta förslag blir enligt Högskoleverket att kompletteringsstudier
efter avslutade gymnasiestudier blir nödvändiga för stora grupper studerande.
Detta är inte tillfredsställande.
Många högskolor framhåller i sina remissvar att utredningens förslag till
standardbehörigheter är alltför inriktade på ämnet matematik. En annan
invändning är att de inte passar särskilt bra för utbildningsprogram av mer
tvärvetenskaplig karaktär.
De studenter som antas till högskolan måste självfallet ha de kunskaper som är
en nödvändig förutsättning för framgångsrika studier. Det finns emellertid många
andra faktorer än förkunskaper som påverkar studenternas studieresultat. En del
av dessa, t.ex. de som har med studentens sociala situation att göra, kan hög-
skolorna inte i någon större utsträckning påverka. Faktorer som hänger samman
med undervisningssituationen är däremot i högsta grad högskolans ansvar. Vissa
universitet och högskolor har i sina årsredovisningar för budgetåret 1994/95
beskrivit sina erfarenheter av försök med ändringar av utbildningens uppläggning
och arbetssätt. Det framgår att sådana förändringar kan ha stor betydelse för om
studenterna klarar sina studier. Regeringens bedömning är således att särskilda
behörighetskrav bör tillämpas relativt restriktivt.
Regeringen delar utredningens uppfattning att de särskilda behörighetskrav som
likväl behövs bör ordnas i form av standardbehörigheter men dessa bör vara färre
än vad utredningen föreslagit. Vidare behöver innehållet i
standardbehörigheterna övervägas närmare; utredningens förslag till
standardbehörigheter utgår från en annan definition av den grundläggande
behörigheten än den regeringen lägger fram i denna proposition. Det förslag till
standardbehörigheter som utredningen lagt fram utgår vidare i högre grad från
sådana kunskaper som eleverna får på Naturvetenskaps- och
Samhällsvetenskapsprogram-men; även vissa kurser som eleverna läser inom andra
program kan enligt regeringens mening vara en bra grund för högskolestudier.
Högskoleverket bör, efter hörande av Statens skolverk samt universitet och
högskolor, utveckla och fastställa ett begränsat antal standardbehörigheter.
Standardbehörigheterna skall formuleras så att de kan tillämpas på sökande från
såväl den gamla som den nya gymnasieskolan.
Det nu sagda gäller för de utbildningar som genomförs av utbildningsanordnare
vars rätt att utfärda examina bestäms av Högskoleverket. För Sveriges
lantbruksuniversitet bör regeringen eller den myndighet som regeringen utser
fastställa reglerna om särskild behörighet.

Överväganden angående behörighetsregler för utbildningar som leder till
yrkesexamen

De utbildningar som leder till en yrkesexamen (exklusive de konstnärliga
examina) enligt högskoleförordningen bör ha nationellt gällande behörig-
hetsregler. Därför skall Högskoleverket fastställa vilka standardbehörigheter
som skall gälla för dessa utbildningar. I förordningens examensordning har
regeringen fastställt de krav som skall vara uppfyllda för respektive examen
genom att ange målen och antal poäng för utbildningen. Det förhållandet att
kraven är uttryckta på ett sådant sätt att de ger varje universitet och högskola
stor frihet vad gäller uppläggning och innehåll i utbildningarna, motiverar inte
att reglerna för behörighet är olika. Tvärtom är det önskvärt att studenterna
vet att de bedöms lika, oberoende av vilken högskola de söker till. Det finns
ändå ett stort utrymme för sådan profilering av utbildningen som högskolorna
önskar. Eftersom de utbildningar som avslutas med en yrkesexamen i de flesta
fall leder mot yrken som statsmakterna har intresse av att reglera är det också
av vikt att utbildningarna i stor utsträckning kan bedrivas på samma villkor.
De utbildningar som leder till yrkesexamen är i de flesta fall mycket populära
och har många sökande. Behörighetskraven skall enligt regeringens mening inte
påverkas av detta utan ange endast vilka förkunskaper som är nödvändiga för att
följa den aktuella utbildningen. Det skall vara möjligt för personer med olika
bakgrund att konkurrera på lika villkor om dessa platser. Behörighetskraven bör
därför vara så utformade att de inte i realiteten utgör ett hinder för vissa
grupper sökande.
Den enskilda högskolan bör alltså inte få fastställa högre krav på särskild
behörighet än vad Högskoleverket föreskrivit. Antalet sökande till olika kurser
och utbildningsprogram varierar emellertid och det kan finnas behov av att något
avvika från behörighetskraven t.ex. för att bereda fler sökande plats.
Högskolorna bör därför kunna frångå de särskilda behörighetskraven, t.ex. om
antalet behöriga sökande till en viss utbildning är färre än antalet platser. I
dessa fall kan högskolorna samtidigt erbjuda studenterna en möjlighet att på ett
enkelt sätt komplettera sina kunskaper, antingen genom en mer etablerad
samverkan med komvux eller genom att integrera kompletterande undervisning i den
ordinarie utbildningen. Det finns redan nu många positiva erfarenheter av sådana
åtgärder.
Den möjlighet som redan finns för en högskola att, om det finns särskilda
skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor bör behållas.
Den möjliggör dispens också i andra fall än de nu nämnda.

Överväganden angående behörighetsregler för övriga kurser och program

För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan skall
högskolorna själva besluta vilka standardbehörigheter som skall gälla,
alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla. Om det för
vissa kurser eller program finns behov av att ställa andra behörighetskrav än
som kan uttryckas i form av standardbehörigheter skall Högskoleverkets
godkännande till detta inhämtas.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se strax ovan.

Behovet av lagändring

De nya regler om behörighet som regeringen föreslagit i avsnitt 7 och 8 kräver
ingen ändring i högskolelagen. Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer nämligen meddela de föreskrifter som
behövs.

9 Urval

Bakgrund

Enligt 4 kap. 3 § högskolelagen skall urval göras bland de sökande om inte alla
behöriga sökande till en utbildning kan tas emot. Enligt 1 § samma kapitel skall
högskolorna ta emot behöriga sökande så långt det kan ske med hänsyn till det
krav på hög kvalitet som gäller.
Enligt 8 kap. 7 § högskoleförordningen skall vid urval till grundläggande
högskoleutbildning hänsyn tas till den sökandes möjlighet att tillgodogöra sig
sådan utbildning.
Enligt 8 § i samma kapitel skall vid urvalet användas en eller flera av
urvalsgrunderna betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning
samt arbetslivserfarenhet. Även särskilda skäl som den sökande har åberopat
skall kunna användas. Högskoleprov får dock inte användas som enda urvalsgrund
för hela antagningen till en utbildning. Vid i övrigt likvärdiga meriter får
urval också ske med hänsyn till kön i syfte att förbättra rekryteringen av
studenter från kraftigt underrepresenterat kön.

Överväganden

Trots den fortsatta utbyggnaden av den högre utbildningen kommer inte alla
behöriga sökande att kunna beredas plats i önskad utbildning. Det blir därför
nödvändigt att också fortsättningsvis tillämpa ett urvalsförfarande.
Urvalsreglernas funktion är att rangordna de sökande på ett lämpligt sätt. Betyg
är det urvalsinstrument som det finns mest erfarenhet av och som synes ha det
högsta prognosvärdet. Det måste löna sig att lägga ner arbete på studierna i
gymnasieskolan och därför bör betygen vara en viktig urvalsgrund. För dem som
inte har fått så höga betyg i gymnasieskolan men som senare har utvecklat sin
studieförmåga utgör högskoleprovet ett lämpligt urvalsintrument. Många sökande
har en annan bakgrund än gymnasieskolan och saknar alltså betyg som kan kon-
kurrera i ett betygsurval. Även för denna grupp är högskoleprovet ett lämpligt
urvalsinstrument.
Under en relativt lång period framöver torde majoriteten av de sökande komma
att ha sifferbetyg från gymnasiet. Det kommer också att finnas sökande som har
betyg enligt både det gamla och det nya betygssystemet. Ytterligare många
sökande kommer att ha en annan bakgrund än svensk gymnasieutbildning, t.ex.
utländsk utbildning eller annan svensk utbildning. Det är därför nödvändigt att
använda ett urvalssystem som bygger på urvalsgrupper och som ger sökande med
olika bakgrund likvärdiga chanser. Det är alltså av vikt att sökande med s.k.
25:4-behörighet inte missgynnas. Sökande med gamla gymnasiebetyg och sökande med
betyg enligt det nya betygssystemet skall vid antagningen behandlas i olika
urvalsgrupper. Som riktlinje bör gälla att antalet platser för dessa grupper
skall stå i proportion till antalet sökande i varje grupp.
Sedan något år tillbaka är det möjligt för elever från gymnasieskolan att
genomgå prövning för att få högre betyg i kurser som ingår i slutbetyget. De
betyg som sålunda erhållits skall kunna tillgodoräknas.
De nya regler om urval som föreslås skall gälla för sådana sökande till kurser
och program, som inte sedan tidigare är antagna till högskolan. Reglerna behöver
således inte tillämpas för sådana studenter som redan är registrerade vid
högskolan och som söker till kurser i avsikt att fortsätta sin utbildning, t.ex.
fördjupningskurser. Sådana studenter kan alltså ges förtur.

9.1 Betyg som urvalsgrund

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Som regel skall minst en tredjedel av |
| platserna besättas på grundval av betyg. |
| Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som |
| grund för urvalet skall fastställas av regeringen efter förslag |
| från Högskoleverket. |
| Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be- |
| myndigas genom en ändring i högskolelagen att föreskriva om |
| urval. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Enligt utredningen kommer de sökande från den nya gym-
nasieskolan att ha mer skiftande bakgrund än tidigare och ha följt kurser med
olika svårighetsgrad. Det är bara kärnämnena och de kurser som ingår i den sär-
skilda behörigheten som dessa sökande har gemensamt. Sökandena kan också ha
studerat under olika lång tid. Därför blir det i många fall svårare än tidigare
att bedöma sökandenas studieförmåga.Utredningen beskriver tre alternativa
modeller för hur betygen kan värderas men förordar en modell som innebär att man
bara räknar med betygen på kurser som ingår i behörighetskraven utökade med ett
antal kurser som ger kunskaper som är speciellt viktiga för den sökta utbild-
ningen.
Kurserna bör kallas meritkurser och anges i en särskild förteckning. Utred-
ningen föreslår ett relativt detaljerat system för hur detta skall fungera.
Betyg på kurser omfattande maximalt 1500 poäng får användas och meritvärdet
grundas på kursens poäng multiplicerat med en betygsfaktor.
Utredningen anser att betyg inte bör ha en lika central roll i det nya
systemet som i det gamla eftersom variationen av kurser är mycket större nu.
Utredningen tvivlar också på de nya betygens prognosvärde.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen anser att urvalet till högskolan i
minsta möjliga utsträckning skall störa arbetet i gymnasieskolan. Det vore
därför enligt gruppen olyckligt om ett stort antal kurser skulle sakna meritvär-
de i urvalet. Man befarar att det skulle innebära att elever i taktiskt syfte
fäster mindre vikt vid vissa kurser och nöjer sig med godkänt betyg. Därför bör
90 procent av kurserna i slutbetyget ingå i beräkningsunderlaget. De kurser som
krävs för särskild behörighet skall ingå och i övrigt får eleverna räkna med de
högsta betygen inom ramen för 90 procent av kurserna i slutbetyget, dvs. även
lokala kurser. Gruppen lägger också förslag till jämförelsetal för de nya
betygen; betygen omvandlas till siffervärden. Gruppen anser att man vid
beräkningen av meritvärdet bör ta hänsyn till kursernas omfattning uttryckt i
gymnasiepoäng.Arbetsgruppen föreslår vidare att beräkningsmetoden för betygsjäm-
förelse skall fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla oavsett
vilken utbildning det gäller. Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas.
Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att alla universitet och hög-
skolor bör tillämpa samma beräkningsmodell. VHS anser att det är bråttom med
att fastställa meritvärderingssystem och urvalsregler för att hinna med för-
ändringar i ADB-systemen. Högskoleverket anser att förändringarna i den nya gym-
nasieskolans betygssystem är så stora att det krävs ett omfattande utvecklings-
arbete innan antagningen kan genomföras, oavsett om det skall ske samordnat
eller lokalt.
Behovet av att beräkna betygen på ett enhetligt sätt är enligt Högskoleverket
uppenbart och verket föreslår att bestämmelser om hur betygen skall
poängberäknas tas in i högskoleförordningen. Verket tillstyrker att vid
meritvärderingen hänsyn tas till kursernas omfattning.
Uppsala universitet avstyrker förslaget om förbud mot att använda betyg som
enda urvalsgrund. Det saknas enligt universitetet grund för att anta att de nya
gymnasiebetygen blir så svaga som urvalskriterier att ett förbud behövs.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att eleverna i gymnasieskolan
på ett tydligt sätt kan uppfatta dels att de kunskaper de förvärvar i gymnasiet
är centrala för studier på högskolenivå, dels att framgångsrika gymnasiestudier
förbättrar antagningsmöjligheterna till högskolan.
De nya betygen bör värderas på ett enhetligt sätt och därför bör regler om
hur värderingen skall ske fastställas av regeringen. Regeringen avser att ge
Högskoleverket i uppdrag att efter hörande av Statens skolverk, VHS samt uni-
versitet och högskolor inkomma med förslag om hur de nya gymnasiebetygen skall
värderas. Arbetet skall ha arbetsgruppens förslag som utgångspunkt.
Högskoleverkets uppdrag skall också gälla meritvärdering av de gamla
gymnasiebetygen.
Som regel bör minst en tredjedel av platserna besättas på grundval av betyg.
De nya urvalsregler som regeringen föreslår i detta avsnitt och de följande
kräver - vid sidan av vissa förordningsändringar - en ändring i 4 kap. 3 §
högskolelagen. Skälet till att en ändring krävs i denna paragraf är att
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att
föreskriva om urvalet, varvid regeringen skall följa de riktlinjer som anges
ovan och nedan; när nuvarande lydelse av paragrafen tillkom förutsattes att
regeringen skulle meddela endast verkställighetsföreskrifter till lagregeln
(prop. 1992/93:1 s. 89).

9.2 Högskoleprovet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Som regel skall minst en tredjedel av |
| platserna besättas på grundval av resultatet på högskoleprovet.|
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att varken gymnasiebetyg eller
högskoleprov skall få användas som enda urvalsinstrument för hela antagningen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser anser att högskoleprovet är ett
viktigt urvalsinstrument som kompletterar betygen. En stor del av
remissinstanserna anser att en högskola inte skall få använda endast betyg eller
högskoleprov som urvalsgrund för ett sökalternativ.
Skälen för regeringens förslag: Högskoleprovet var ursprungligen avsett för
sökande som var behöriga enligt den s.k. 25:4-regeln. Användningen har dock
successivt vidgats. Även eleverna i gymnasiet får numera göra högskoleprovet.
Provet, som avser att mäta allmänna studiefärdigheter, består av fem delprov,
nämligen ordkunskap, läsförståelse, tolkning av diagram, numerisk-logisk förmåga
och läsförståelse i engelska. Användningen av högskoleprovet som urvalsinstru-
ment varierar mellan olika högskolor och utbildningar. En version av
högskoleprovet kommer från och med våren 1996 att försöksvis erbjudas
dyslektiker, på liknande sätt som det anpassats för synskadade från och med
våren 1995.
Erfarenheterna av urvalsreglerna efter 1993 års reform visar att de flesta
universitet och högskolor använder högskoleprov och betyg som de viktigaste
urvalsinstrumenten. I vissa fall sker urvalet dock nästan uteslutande från den
grupp som har tagit högskoleprovet. Detta utestänger sökande med enbart gym-
nasiebetyg och bör enligt regeringens mening inte få förekomma.
Enligt regeringens mening skall som regel minst en tredjedel av de sökande
antas på grundval av resultat från högskoleprovet.

9.3 Annat särskilt prov

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Särskilt prov får användas som urvals- |
| instrument endast till utbildningar som leder fram till vissa |
| yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper |
| eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och|
| vilka kvalifikationer hos den sökande som provet skall mäta |
| skall framgå tydligt för den sökande. |
| Till de flesta kurser eller program skall antagningen ske med |
| hjälp av andra urvalsinstrument. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen ändring av gällande regler.
Remissinstanserna: Majoriteten av universiteten och högskolorna anser att
nuvarande regler bör behållas. Härigenom kan den kunskap och erfarenhet som
uppnåtts hos de lokala antagningsmyndigheterna användas på ett sätt som höjer
examinationsfrekvensen och minskar risken för icke fullbordade studier.
Skälen för regeringens förslag: Förutom betyg och högskoleprov kan högskolorna
använda annat särskilt prov som urvalsinstrument. Vid sidan av de prov som
används vid urval till de konstnärliga utbildningarna förekommer flera andra
slags prov. Ett exempel är det s.k. arkitektprovet, som använts under en längre
tid. Detta innebär att de sökandes lämplighet bedöms på grundval av inlämnade
arbetsprover. Vidare används särskilda intervjuförfaranden kompletterade med
skriftliga prov för antagning till läkarutbildningen. Till vissa språkämnen
används språktester. Utredningen lämnar i sin arbetsrapport nr 3 Urvalsmetoder
en lista på de särskilda urvalsmetoder som tillämpades under läsåret 1994/95.
De särskilda proven har successivt växt fram sedan mitten av 1980-talet. De
krävde under en lång tid särskilt godkännande av regeringen, senare av UHÄ.
Anledningen till att regeringen var återhållsam med att ge tillstånd till sådana
urvalsmetoder var bl.a. att studenterna före den 1 juli 1993 kunde överklaga den
centrala antagningen men inte antagning genom särskilda prov. Efter denna
tidpunkt är urvalsförfarandet inte nationellt reglerat och urvalsbesluten kan
inte överklagas. Reglering av vilka prov som får förekomma saknas.
Enligt regeringens mening skall det i normalfallet vara möjligt att komma in
även på mycket eftertraktade utbildningar på enbart betyg eller på grundval av
resultatet på högskoleprovet. Därför skall de särskilda urvalsproven användas
restriktivt. Det bör ankomma på Högskoleverket att besluta om för vilka
utbildningar särskilda prov får användas och om de villkor som skall gälla för
detta. I den mån särskilda prov skall förekomma skall det gälla sådana
utbildningar som leder fram till yrken som ställer särskilda krav på vissa
personliga egenskaper, t.ex. vård- eller lärarutbildningarna, eller en särskild
kompetens. Syftet med det särskilda provet och vilka egenskaper hos den sökande
det skall mäta skall framgå för den sökande på ett tydligt sätt.
Till de konstnärliga utbildningarna skall det även i fortsättningen vara
möjligt att anta samtliga genom särskilda prov.
Det bör ankomma på Högskoleverket att i samarbete med berörda högskolor ut-
värdera de olika prov som förekommer så att ytterligare erfarenheter kan vinnas.

9.4 Arbetslivserfarenhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Av sökande med resultat från högskoleprovet|
| skall |
| - hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och|
| poäng för högskoleprovet, |
| - hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet. |
| För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på |
| minst halvtid. |
| Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av|
| poäng för arbetslivserfarenhet. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en viss andel av platserna
tillsätts efter urval på särskild grund och att de sökande som erhåller poäng
för arbetslivserfarenhet skall ingå i denna grupp.
Remissinstanserna: Många är tveksamma till utredningens förslag på denna punkt
eftersom systemet då blir mindre överblickbart för den enskilde och försvårar
för sökanden att bedöma sina chanser att komma in i högskolan. Vissa högskolor
anser också att utredningen är alltför negativ till sökande med
arbetslivserfarenhet.
Skälen för regeringens bedömning: Formerna för meritvärdering av de sökande
som har erfarenhet från arbetslivet har diskuterats av flera utredningar under
årens lopp. Samtidigt som alla är eniga om att det är värdefullt - både för de
yngre studenterna och för lärarna - att erfarenhet från arbetslivet kan komma
högskolan till godo, har man haft uppenbara svårigheter att finna ett lämpligt
sätt att poängsätta dessa meriter. De regler som gällde före den 1 juli 1993 in-
nebar att lägst fem års arbetslivserfarenhet gav 0,5 poäng att lägga till
poängen för högskoleprovet som är maximalt 2,0 poäng. Av den som antogs på
grundval av högskoleprovet fick hälften tillgodoräkna sig detta tillägg.
Efter 1993 års reform har de flesta universitet och högskolor kvar detta sätt
att värdera arbetslivserfarenheten. Eftersom dessa regler fungerar
tillfredsställande finns det ingen anledning att genomföra en förändring.
Emellertid är det en rättvisefråga för de sökande att arbetslivserfarenhet
bedöms lika överallt. Högskoleverket bör fastställa närmare föreskrifter för
beräkningar av poäng för arbetslivserfarenhet.

9.5 Urval baserat på särskilda skäl

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Sökande som av olika skäl inte kan bedömas på|
| ett lämpligt sätt med de urvalsmetoder som behandlats ovan skall|
| kunna åberopa särskilda skäl. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att högst en fjärdedel av platserna
får antas efter andra grunder än de som tidigare nämnts.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna välkomnar
möjligheten att göra urval på särskild grund.
Skälen för regeringens förslag: Sökande med olika former av funktionshinder
kan ha svårt att hävda sig i den reguljära urvalsprocessen. Därför måste det
finnas ett utrymme för högskolorna att göra en friare bedömning av dessa sökan-
de.
Detsamma gäller för sökande med en unik kompetens som av något skäl inte kan
bedömas rättvist i ett urval som baseras på de ovan nämnda grunderna. Liksom
tidigare bör sökande med kunskaper i ett invandrarspråk kunna åberopa särskilda
skäl när det gäller utbildningar till sådana yrken som har behov av tvåspråkig
personal, t.ex. inom det sociala området eller inom undervisningssektorn.
Vid den lokala antagningen kan det förekomma att antalet sökande som åberopar
vissa typer av speciella meriter är så litet att det inte är meningsfullt att
upprätta en särskild urvalsgrupp för dem. Detta kan gälla t.ex. sökande med
folkhögskoleutbildning. För att inte dessa sökande skall missgynnas bör det vara
möjligt för högskolorna att göra ett särskilt urval. I övrigt bör högskolorna
vara återhållsamma med urval baserat på särskilda skäl.
Regeringen delar inte utredningens uppfattning att man bör ge större utrymme i
urvalsprocessen än nu angivits för individuella hänsyn. Enligt regeringens
mening bör regler för tillträde och urval vara överblickbara för de enskilda och
dessa skall kunna bedöma vilka chanser som finns att komma in på en viss
utbildning.

9.6 Lottning som urvalsmetod

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Lottning skall endast få användas när det |
| inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med |
| likvärdiga meriter åt. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningens förslag överenstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gällde före den 1 juli
1993 medgavs lottning när de sökande hade likvärdiga meriter.
Flera universitet och högskolor har i sina remissvar framhållit att lottning
bör få användas i framför allt två situationer. Den ena är när det
urvalsinstrument man använder, främst betyg eller högskoleprov, inte kan skilja
de sökande åt. Den andra gäller urval till vissa kurser där resursinsatserna för
meritvärdering är för höga i förhållande till utbildningskostnaderna eller där
omständigheterna är sådana att lämpliga urvalskriterier saknas.
Enligt regeringens mening bör lottning kunna användas som urvalsmetod men
endast när det inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med
likvärdiga meriter åt.
Regeringen vill här erinra om att enligt nu gällande regler får högskolorna
vid i övrigt likvärdiga meriter göra ett urval med hänsyn till kön i syfte att
förbättra rekryteringen av studenter från kraftigt underrepresenterat kön. Denna
möjlighet skall ha utnyttjats, i den mån förutsättningarna härför förelegat,
innan lottning får användas.

10 Studenternas rättssäkerhet

10.1 Antagningsordning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Varje högskola skall fastställa en |
| antagningsordning i syfte att förbättra informationen om vilka |
| regler som gäller och att öka rättssäkerheten för studenterna. An-|
| tagningsordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt och |
| fastställas av styrelsen för högskolan. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat frågan om
antagningsordning är positiva till förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Eftersom högskolorna numera är
antagningsmyndigheter är det viktigt att de regler som gäller för antagningen
till en viss högskola finns samlade i ett särskilt dokument, som bör kallas
antagningsordning. Denna skall fastställas av styrelsen för högskolan.
Antagningsordningen skall omfatta regler om behörighet och urval till de kurser
och utbildningsprogram som finns vid högskolan, om anmälan till utbildning, om
formerna för hur besluten fattas och om studenternas insyn i
antagningsverksamheten. En antagningsordning kommer, som påpekats av
Överklagandenämnden för högskolan m.fl., att få stor betydelse för studenternas
rättssäkerhet bl.a. därför att den ökar klarheten om vilka lokala regler som
gäller. Antagningsordningen kan ses som ett kvalitetssäkringsinstrument, vari
processer och kriterier i antagningsförfarandet blir synliga för de sökande och
dokumenterade för högskolan.

10.2 Studenternas möjlighet att överklaga

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Någon ändring av bestämmelserna om rätten|
| att överklaga beslut om behörighet och urval bör inte genomföras.|
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att överklaganderätten skall
omfatta
- beslut - fattade i samband med antagningen - om att en sökande inte
uppfyller kraven för behörighet; sådana beslut omfattas av överklaganderätten
också enligt gällande rätt
- beslut - fattade utan samband med antagningen - om att en person inte
uppfyller kraven för en viss standardbehörighet
- tillämpningen av de regler för urval som anges i antagningsordningen, dock
ej resultatet av prov, intervjuer och andra jämförbara urvalsgrunder.
Remissinstanserna: En majoritet av universiteten och högskolorna anser att
tillämpningen av urvalsreglerna inte skall få överklagas, då detta skulle
innebära att antagningsprocessen blir förlängd och mer resurskrävande. Bland
övriga remissinstanser är ett betydande antal positiva till att sådan
tillämpning skall få överklagas. Vad gäller överklaganderätten i fråga om beslut
- fattade utan samband med antagning - om att en person inte uppfyller kraven
för en viss standardbehörighet, anser en stor andel att dessa beslut skall kunna
överklagas.

Skälen för regeringens bedömning:

Bakgrund

Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen svarar en särskild överklagandenämnd för
prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsendets område. Nämndens
beslut i anledning av ett överklagande dit får inte överklagas.
Enligt 13 kap. 2 § högskoleförordningen är det Överklagandenämnden för
högskolan som prövar överklaganden av beslut av en högskola. De beslut som får
överklagas är - bortsett från vissa beslut om tillsättning av tjänster - beslut
om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för att bli antagen till
grundläggande högskoleutbildning, beslut om tillgodoräknande av kurs och beslut
om avslag på en students begäran att få examensbevis eller utbildningsbevis.

Överväganden
Beslut om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för att bli antagen
till grundläggande högskoleutbildning är en av de frågor som nu omfattas av
studenternas rätt att överklaga. Någon ändring i detta avseende bör inte göras.
Genom införandet av dels gemensamma regler för behörighetskraven, dels krav på
en antagningsordning skapas klarhet för studenterna om vilka regler som gäller.
Behovet av en regel om att en person skall kunna dels få till stånd en prövning
- fristående från antagningsförfarandet - av frågan huruvida personen uppfyller
en viss standardbehörighet, dels få rätt att överklaga ett sådant beslut är mot
den bakgrunden inte stort; kraven för att standardbehörigheten skall anses
uppfylld är tydliggjorda och prövningen och överprövningen kan ske inom ramen
för ett antagningsförfarande. Eftersom en dylik regel dessutom torde vara
förknippad med praktiska svårigheter för antagningsmyndigheterna, bl.a. när det
gäller samordningen dem emellan i anslutning till prövningen, bör den inte
införas.
Regeringen anser inte heller att förslaget att ge studenterna rätt att
överklaga tillämpningen av de regler om urval som anges i antagningsordningen
bör genomföras. Enligt 4 kap. 1 § högskolelagen skall högskolorna ta emot de
sökande som uppfyller behörighetskraven, så långt detta kan ske med hänsyn till
det krav på kvalitet som gäller. En bestämmelse om att tillämpningen av
urvalsreglerna kan överklagas skulle stå i viss motsättning till nämnda
föreskrift (se prop. 1992/93:1 s. 48). Genom att styrelsen för högskolan i
antagningsordningen skall fastställa vilka regler som skall gälla för en viss
kurs eller ett visst utbildningsprogram blir reglerna tydliggjorda. Det åligger
högskolans ledning att se till att reglerna efterföljs. Också Högskoleverket har
- inom ramen för sin tillsynsverksamhet - att vaka över detta. Mot denna
bakgrund blir behovet av en rätt att överklaga tillämpningen av urvalsreglerna
inte framträdande. En överklagandeprocedur skulle dessutom göra hela antagnings-
processen mycket långdragen.

11 Antagningsprocessen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den gemensamma serviceverksamheten för |
| antagningen skall också fortsättningsvis bedrivas i |
| myndighetsform. Verket för högskoleservice skall alltså bibehållas|
| som myndighet och riksdagen bör återkalla bemyndigandet för |
| regeringen att lägga ned verket och att i stället bilda ett |
| servicebolag för verksamheten. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens förslag i prop.
1994/95:165 inrättades Högskoleverket. Verket övertog de uppgifter som
Kanslersämbetet och Rådet för grundläggande högskoleutbildning hade. Vidare
övertog Högskoleverket de myndighetsuppgifter som Verket för högskoleservice
(VHS) hade.
I propositionen föreslogs att VHS serviceuppgifter, främst medverkan vid
antagning av studenter, upphandling och juridisk service, skulle - så snart det
var tekniskt möjligt - föras över till ett helägt statligt bolag med högskolorna
som företrädare för staten. I avvaktan härpå renodlades VHS uppgifter till att
omfatta enbart serviceuppgifterna och verket ombildades till en
uppdragsmyndighet. Regeringen begärde riksdagens bemyndigande att senare inrätta
ett servicebolag och lägga ned VHS. Riksdagen biföll regeringens förslag (bet.
1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386).
I avsikt att ta fram underlag för ett slutligt ställningstagande till över-
gången till bolagsform tillkallades en särskild utredare. Utredaren överlämnade
i juni 1995 betänkandet Ett aktiebolag för service till universitet och
högskolor m.m. (SOU 1995:73) om förutsättningarna för bildandet av
servicebolaget. Betänkandet remitterades till samtliga universitet och högskolor
inklusive vårdhögskolorna samt till bl.a. Riksrevisionsverket, Statskontoret,
Kammarkollegiet, Konkurrensverket, Nämnden för offentlig upphandling,
Högskoleverket och VHS.
Remissvaren visade att inga universitet och högskolor hade något att erinra
mot bildandet av ett servicebolag. Två av högskolorna föredrog dock en annan
organisationsform. Flertalet av de centrala myndigheterna framförde invändningar
mot bildandet av ett servicebolag med hänvisning till bl.a. de allmänna
kriterier som statsmakterna angivit som villkor för att statlig verksamhet skall
bolagiseras.
Mot bakgrund av den syn på den högre utbildningen som regeringen har redovisat
under avsnitt 4 i denna proposition och de av vissa remissinstanser framförda
invändningarna mot bildandet av ett servicebolag har regeringen tagit frågan
under förnyat övervägande.
Målsättningen för systemet för anmälan och antagning av studerande till
eftergymnasial utbildning i vid mening behöver definieras under hänsynstagande
till flera aspekter. Omfattande och delvis detaljerad information behövs både
till sökande och antagningsmyndigheter om sökmöjligheter och antagningssituation
under olika skeden av sök- och antagningsproceduren. Utbyggnaden av den högre
utbildningen förstärker ytterligare behovet av överblick över sökande och
antagningsmöjligheter. Allmänhet och antagningsmyndigheter i hela landet skall
därvid ha likvärdiga möjligheter till information. Systemet skall kunna utgöra
ett stöd både för antagningsmyndigheterna och de sökande. En allt större del av
de sökande kommer att komma från grupper som inte tidigare sökt
högskoleutbildning. Detta kommer i sin tur att ställa höga krav på rekryteringen
och en ökad dialog mellan högskolan, skolväsendet och arbetsmarknaden. Det är
önskvärt att informationen till de sökande därvid enkelt kan kopplas till
datorbaserad information som tillhandahålls av Högskoleverket.
Systemet skall vidare kunna användas för ett rationellt urvals- och an-
tagningsförfarande inom det eftergymnasiala utbildningsväsendet som helhet, både
i situationer med översökta utbildningar och när lediga platser behöver
förmedlas till sökande. Slutligen bör systemet kunna utgöra ett effektivt in-
strument för att i varje antagningsomgång snabbt ta fram statistik över sökande
och antagna för samtliga berörda utbildningar i riket. Systemet bör därvid kunna
ge Högskoleverket tillgång till data för verkets uppföljning av rekryteringen
till högre utbildning. Även den nettoberäknade statistik om sökande och faktiska
nybörjare m.m. som Statistiska centralbyrån producerar på Högskoleverkets
uppdrag bör kunna förbättras ytterligare och tas fram snabbare.
För överblickens och samordningens skull bör även landstingskommunala och
enskilda utbildningsanordnare medverka.
Behoven av samverkan mellan myndigheter är generellt av större omfattning för
antagningen till utbildningsprogram än för antagningen till enskilda kurser.
Även i de fall själva antagningen kan ske utan samverkan mellan myndigheterna
krävs ändå samverkan med hänsyn till behoven av dels en effektiv information
till sökande och antagningsmyndigheter, dels statistik. Förutsättningen för att
nå dessa två mål är således en samverkan mellan samtliga antagningsmyndigheter.
En sådan samverkan mellan antagningsmyndigheterna är nödvändig och bör därför
vara obligatorisk. Den ger grunden för att bygga upp ett nationellt system som
utnyttjar modern informationsteknik. Det gemensamma systemet skall inte hindra
att antagningsmyndigheterna på egen bekostnad har särskilda system för eget
bruk.
Det gemensamma systemet behöver kunna medge en integrering mellan lokala och
centrala funktioner. Det behöver byggas upp och underhållas långsiktigt med stor
teknisk och ekonomisk stabilitet. Eventuellt kan nuvarande antagningssystem
utgöra en grund. Det är både ett nationellt intresse och bör vara en
angelägenhet för varje antagningsmyndighet att ett sådant system kan byggas upp.
Regeringen anser att det är mest rationellt att staten centralt finansierar
systemutveckling och systemunderhåll samt driften i den omfattning den enligt
ovanstående är obligatorisk för samtliga antagningsmyndigheter. Användarna bör
svara för driftskostnaderna i övrigt i förhållande till sitt utnyttjande av
systemet.
Vad som nu anförts innebär att regeringen inte avser att utnyttja riksdagens
bemyndigande att inrätta ett servicebolag för högskolan. Regeringen har därför
genom beslut den 21 december 1995 givit VHS i uppdrag att utveckla system för
antagning av studenter till högskoleutbildning. VHS kommer att ges en delvis
ändrad roll. Dess instruktion kommer därför att ändras. VHS bör efter samråd i
lämpliga former med universitet och högskolor besluta om tekniska rutiner för
det gemensamma systemet.
Regeringen anser att VHS styrelse även fortsättningsvis bör ha en tydlig
förankring hos användarna. Med den angivna inriktningen av verksamheten blir det
naturligt att därvid även beakta behovet av representation för de studerande.
Regeringen avser att återkomma till de anslagsmässiga konsekvenserna i
budgetpropositionen för år 1997.

12 Avskiljande av studenter m.m.

12.1 Lärosätenas ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Det aktuella lärosätet ges ställning som part|
| i Högskolans avskiljandenämnd. Lärosätet skall därmed kunna över-|
| klaga ett beslut av nämnden i fråga om avskiljande av en student|
| från högskoleutbildning. |
--------------------------------------------------------------------

Justitiekanslerns förslag: Överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Alla tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund

Enligt 4 kap. 6 § högskolelagen får regeringen meddela föreskrifter om att en
student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten lider
av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig
skyldig till allvarlig brottslighet. Som ytterligare förutsättning för ett
avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som nyss
nämndes, bedöms föreligga en påtaglig risk för att studenten kan komma att skada
annan person eller värdefull egendom under utbildningen.
Enligt 4 kap. 7 § samma lag skall en för högskolan gemensam nämnd pröva frågor
om avskiljande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som
domare. Studenten får överklaga beslut i avskiljandefrågor till allmän
förvaltningsdomstol. Beslutet får inte överklagas av det aktuella lärosätet.
Enligt 1 § förordningen (1987:915) om avskiljande av studenter från
högskoleutbildning får en student avskiljas under de villkor som anges i 4 kap.
6 § högskolelagen och prövas frågor om avskiljande på anmälan av ett lärosäte av
Högskolans avskiljandenämnd. Enligt 10 § samma förordning har nämnden ansvar för
att ärendena blir tillräckligt utredda.

Ärendet

Utbildningsutskottet anförde i sitt betänkande Vissa högskolefrågor (bet.
1993/94:UbU16 s. 16) bl.a. att det ofta upplevs som otillfredsställande att
beslut av Högskolans avskiljandenämnd endast får överklagas av studenten. Detta
innebär att en högskola inte kan få sin anmälan prövad i högre instans.
Utskottet hemställde att riksdagen av regeringen skulle begära en ändring av
gällande författning av innebörd att företrädare för högskolan kan uppträda som
part vid prövningen av anmälan om avskiljande. Riksdagen biföll vad utskottet
hemställt (rskr. 1993/94:308).
Från Justitiekanslern (JK) har till regeringen inkommit en skrivelse den 23
oktober 1995, som tillkommit efter inspektion som JK genomfört hos nämnden. I
skrivelsen har JK, i syfte att stärka allmänna intressens ställning i ärenden om
avskiljande av studenter från högskoleutbildning, föreslagit att det aktuella
lärosätet får ställning som part i Högskolans avskiljandenämnd. Nämndens eget
utredningsansvar enligt förvaltningsprocessuella principer bör dock enligt JK
kvarstå. JK har vidare föreslagit att respektive lärosäte skall utföra sin talan
men ha möjlighet att anlita ombud.
JK erinrar om att rättssäkerhetsaspekterna i förfarandet betonades vid
tillkomsten av Högskolans avskiljandenämnd. Även om nämnden har utredningsansvar
vid handläggningen av ärenden kan det innebära avsevärda svårigheter att bedöma
hur långt nämndens skyldigheter på denna punkt egentligen bör sträcka sig i det
enskilda fallet. JK menar att nämndens objektiva ställning kan komma att sättas
i fråga, t.ex. om nämnden på eget initiativ närmare söker utreda av studenten
lämnade uppgifter. Det kan emellertid finnas starka skäl för att sådana
uppgifter verkligen blir ifrågasatta och utredda inför beslut i ärendet. Enligt
JK kan det inte bortses ifrån att det ibland kan lämnas oriktiga eller
ofullständiga uppgifter vilket kan leda till materiellt felaktiga beslut.
JK diskuterar frågan huruvida en särskild ombudsman bör inrättas som
partsföreträdare för lärosätena i frågor om avskiljande av studenter. JK
konstaterar emellertid att en sådan handläggningsordning synes bli omständlig
och stannar vid att respektive lärosäte bör utföra sin talan men ha möjlighet
att anlita ombud; det är lärosätet som har bäst kännedom om den student
lärosätet vill skall avskiljas från högskoleutbildning.
Näst intill samtliga remissinstanser tillstyrker JK:s förslag i dess helhet.
Några yttrar sig särskilt om utredningsansvaret och anser att detta ytterst
skall åvila nämnden; Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, ser emellertid
nämndens roll som den beslutande och endast i undantagsfall som den utredande.
Vårdhögskolan i Borås menar att en särskild ombudsman bör inrättas som
obligatorisk partsföreträdare för lärosätena i frågor om avskiljande. Uppsala
universitet, SACO och SFS anser att studentens talan bör föras genom ombud så
att styrkebalansen mellan de två parterna inte blir påtagligt ojämn; SACO och
SFS anser att ersättning för studentens kostnader för ett ombud skall utbetalas
av allmänna medel.

Överväganden

Som framgår ovan inskränker sig lärosätets befattning med ärenden om avskiljande
i huvudsak till att lärosätet anmäler frågan till prövning hos nämnden. Bortsett
från anmälans innehåll utgör således de uppgifter som studenten lämnar i ärendet
i princip det enda underlag som nämnden tillförs för sin prövning. Det kan vara
så att de uppgifter studenten lämnar är oriktiga eller ofullständiga och att
detta inte blir klarlagt inom ramen för nämndens eget utredningsansvar. Det
finns således en risk för att nämnden fattar beslut på ett oriktigt eller
ofullständigt underlag.
Någon annan än nämnden bör, för det allmännas räkning, svara för att inför
nämnden lägga fram den kompletterande utredning som anses erforderlig. Det är av
vikt att det underlag nämnden skall fatta beslut på är så fylligt och
rättvisande som möjligt. Det är också viktigt att ett beslut om avskiljande kan
fattas så snabbt som möjligt. Genom att även någon annan än den student som det
är fråga om lägger fram utredning hos nämnden torde nämnden kunna fatta beslut
snabbare än i dag och på ett bättre underlag än nu.
Det lärosäte som anmäler frågan om avskiljande till nämnden bör ha ansvaret
för att lägga fram nämnda utredning. När ett lärosäte får ett sådant ansvar är
det lämpligt att ansvaret förenas med en ställning som part. Lärosätet kan
representeras av en tjänsteman eller av ett fristående ombud. Det yttersta
ansvaret för att ärendena blir tillräckligt utredda skall även fortsättningsvis
åvila nämnden.
Att lärosätena ges utökad talerätt i frågor om avskiljande från hög-
skoleutbildning ligger i linje med den utveckling som skett inom det
förvaltningsprocessuella området (jfr prop. 1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55-56). I
anslutning till den utvecklingen har regeringen genom en ändring i förordningen
om avskiljande av studenter från högskoleutbildning föreskrivit att det aktuella
lärosätet skall vara studentens motpart sedan handlingarna i ärendet har
överlämnats till allmän förvaltningsdomstol (se SFS 1996:54). Ändringen träder -
liksom de allmänna föreskrifterna om tvåpartsprocess i allmän
förvaltningsdomstol - i kraft den 1 maj 1996.
När det gäller vad vissa remissinstanser har anfört om att studentens talan
bör föras genom ombud som bekostas av allmänna medel gör regeringen följande
överväganden. Studenten kan naturligtvis anlita juridisk hjälp för att driva
saken. I vissa fall kan studenten beviljas allmän rättshjälp. I de fall detta
inte kan ske får de överväganden som gjordes av justitieutskottet i samband med
nyssnämnda proposition om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna betydelse (se bet. 1995/96:JuU7 s. 7-9). Utskottet ansåg
i sitt av riksdagen antagna betänkande att reformen om tvåpartsprocess i
förvaltningsprocessen inte förutsatte att möjligheterna att få rättshjälp i
förvaltningsmål utökades. Utskottet fäste därvid vikt vid att
förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar skulle kvarstå; utskottet ansåg frågan
om detta ansvar så betydelsefull att den borde ägnas särskild uppmärksamhet vid
en kommande utvärdering av reformen. Ovan har regeringen funnit att motsvarande
ansvar för Högskolans avskiljandenämnd också skall kvarstå. Vid den utvärdering
av nämndens verksamhet som senare bör komma till stånd (se nästa avsnitt) bör
också i detta sammanhang särskild uppmärksamhet ägnas åt utredningsansvaret.
Regeringens förslag i detta avsnitt kräver - vid sidan av vissa
förordningsändringar - en ändring i 4 kap. 7 § högskolelagen. Ändringen bör
träda i kraft den 1 juli 1996.

12.2 Utvärdering av Högskolans avskiljandenämnds verksamhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Högskolans avskiljandenämnd har ännu inte|
| handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden för att en utvär- |
| dering skall vara meningsfull. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen för regeringens bedömning: I sitt tidigare nämnda, av riksdagen
antagna betänkande (bet. 1993/94:UbU16 s. 12-14) behandlade utbildningsutskottet
två motioner, i vilka det föreslogs en översyn av reglerna om avskiljande.
Utskottet framhöll bl.a. att det är angeläget med en utvärdering av
erfarenheterna från Högskolans avskiljandenämnds verksamhet.
Vid den inspektion som JK företog hos Avskiljandenämnden i mars 1995
diskuterades med utgångspunkt i utbildningsutskottets betänkande frågan om
avskiljande av studenter. I detta sammanhang berördes också socialutskottets
betänkande 1993/94:SoU26 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m.
Vad gällde frågan om en utvärdering av Avskiljandenämndens verksamhet och
praxis ansåg nämnden att frågan var för tidigt väckt främst med hänsyn till att
nämnden inte har handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden. Sedan
Avskiljandenämnden tillkom år 1987 hade 20 ärenden avgjorts i sak. Av dessa hade
i 17 ärenden anmälningarna lett till ett avskiljande. Kammarrätten hade prövat
elva överklaganden av slutliga beslut, varav domstolen upphävt två.
Regeringsrätten hade prövat ett ärende i sak. Den vanligaste orsaken till
avskiljande var psykisk störning. Många av ärendena rörde studenter i
vårdutbildningar.
JK har - i sin i föregående avsnitt nämnda skrivelse - anfört att han
instämmer i Avskiljandenämndens uppfattning att tiden inte är mogen för en
allmän utvärdering av nämndens verksamhet och praxis. Skälet härför är främst
att antalet handlagda ärenden ännu är begränsat.
Som riksdagen uttalat är det angeläget med en utvärdering av erfarenheterna
från nämnden. I likhet med Avskiljandenämnden och JK anser regeringen emellertid
att nämnden ännu inte har handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden för att
en utvärdering skall vara meningsfull. Ett ytterligare skäl för att avvakta med
utvärderingen är den väsentliga förändring av avskiljandeförfarandet som
regeringen föreslår i föregående avsnitt. Det är av värde om effekten av
förändringen kan ingå i utvärderingen.

12.3 Regler för avskiljande

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna för avskiljande bör|
| inte vidgas. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen för regeringens bedömning: Utbildningsutskottet anförde i det
betänkande som nämns ovan att regeringen bör överväga möjligheten att vidga de
nuvarande förutsättningarna för avskiljande. Uttalandet gjordes i samband med
behandlingen av två motioner i vilka det framfördes att det är orimligt att
avskiljandereglerna saknar koppling till den kommande yrkesrollen. Utskottet
erinrade om lärosätenas ansvar när det gäller godkännande av praktiska moment på
undervisnings- och vårdområdena. Det är enligt utskottet rimligt att förutsätta
att godkända prov visar att studenten bedömts lämplig för den kommande
yrkesverksamheten.
Högskolans avskiljandenämnd framförde vid JK:s tidigare nämnda inspektion att
nämndens verksamhetsområde är väl avvägt och att det inte finns några
gränsdragningsproblem gentemot det disciplinära förfarandet som varje högskola
har att svara för. Enligt nämndens uppfattning finns därför inte skäl att för
närvarande överväga några förändringar vad avser nämndens verksamhetsområde.
I ett yttrande den 9 februari 1994 över Riksdagens revisorers rapport
Disciplinärenden inom hälso- och sjukvården tog Avskiljandenämnden upp frågan om
hur en students olämplighet för det yrke studierna syftar till bör behandlas.
Avskiljandenämnden anförde följande. Nämnden har under sin hittillsvarande
verksamhet gjort studiebesök på ett flertal högskolor. Avskiljandenämnden har
därvid erfarit att det i princip, även i fall där nämnden inte kan fatta beslut
om avskiljande, finns ett behov av att skilja den studerande från en utbildning
när det är uppenbart att den studerande på grund av bristande förutsättningar är
olämplig för det yrke som studierna syftar till. När företrädare för
Avskiljandenämnden och högskolan har penetrerat frågan har det ofta visat sig
att det avsedda resultatet hade kunnat nås genom en mer konsekvent och fast
tillämpning av gällande regler om prövning och bedömning av olika prov och av
praktik, där sådan ingår i utbildningen.
Avskiljandenämnden framhåller att det ankommer på högskolan att i samband med
att studenten går igenom olika delar av utbildningen pröva om studenten har
gjort detta med godkänt resultat. Prövningen avser såväl genomgångna kurser och
prov som genomgångna praktikperioder. Ett avskiljande från studier på grund av
olämplighet för den kommande yrkesrollen i de fall då ett avskiljande inte kan
ske enligt föreskrifterna i 4 kap. 6 § högskolelagen bör då kunna ske genom att
den studerande inte godkänns.
Nämndens uttalanden i yttrandet har remissbehandlats (tillsammans med den
skrivelse från JK som nämnts i föregående avsnitt). Många remissinstanser delar
helt Avskiljandenämndens uppfattning. Flera understryker att ytterligare
reglering inte behövs. Ett antal instanser tar, med hänsyn till studentens
rättssäkerhet, avstånd från att i högskolelagen införa att olämplighet för det
yrke studierna syftar till kan utgöra grund för avskiljande. Det upplevs som
vanskligt att inom ramen för ett avskiljandeförfarande göra bedömningar av en
students förmåga och lämplighet att i framtiden utöva ett visst yrke.
Många remissinstanser anser att det i första hand är högskolornas ansvar att
bedöma en students lämplighet för den kommande yrkesverksamheten, men att
högskolelagen ändå bör kompletteras med en möjlighet till avskiljande av en
student som bedöms olämplig för det yrke studenten utbildar sig till.
De möjligheter som redan finns för att åstadkomma en mer konsekvent och fast
tillämpning av gällande regler om prövning och bedömning av olika prov och av
praktik har påtalats både av högskolorna och andra.
Utbildningsutskottet ansåg i det tidigare nämnda betänkandet att regeringen
bör söka klarlägga i vilken utsträckning högskolorna genom att underkänna prov
förmår studenter, som bedöms olämpliga för den avsedda yrkesverksamheten, att
avbryta utbildningen. Regeringen har därför i samband med den remissbehandling
som nämndes i föregående avsnitt ställt motsvarande fråga till högskolorna.
Av svaren framgår att högskolorna saknar statistik på området. En del
högskolor redovisar att ett fåtal studerande, som bedömts olämpliga för den
avsedda yrkesverksamheten, har förmåtts avbryta utbildningen. Många redovisar
högskolans agerande vid underkännande eller avrådan. Flera högskolor framför
synpunkter och förslag på hur högskolorna bör agera.
Flera högskolor anger att underkännande av prov och av moment som avser
yrkespraktik kan fylla en bättre funktion än vad som hittills varit fallet.
Flera högskolor har infört begränsningar i antalet provtillfällen och
praktikmoment. Några högskolor har aviserat en översyn av dessa frågor.Enligt
regeringens mening är det främst i utbildningar som leder till vård- eller
undervisningsyrken som det kan vara aktuellt att avskilja studenter som är
olämpliga för det yrke studierna syftar till. Regeringen instämmer i Högskolans
avskiljandenämnds uppfattning att sådant avskiljande bör kunna göras genom att
den studerande inte godkänns vid prövning och bedömning av olika prov och av
praktikmoment. Underkännande av prov, och särskilt av moment som avser
yrkespraktik, synes inte alltid ha använts i den utsträckning som kunde ha varit
möjlig.
Regeringen anser att det är viktigt att högskolorna har förmåga att hantera
dessa svåra ärenden. Frågorna bör lyftas upp och diskuteras inom högskolorna för
att underlätta framtida beslut. En diskussion mellan högskolorna är nödvändig
för att få fram tydliga principer för i vilka fall underkännande eller avrådan
bör tillgripas. Det bör också finnas rutiner, som är kända för både lärare och
studenter, för hur dessa frågor skall hanteras.

12.4 Passiva studenter

Högskoleverket har i sin tillsynsverksamhet erfarit att det hos universitet och
högskolor råder oklarhet om hur man skall förfara med studenter som brister i
studieaktivitet. Denna oklarhet upplevs som ett problem både i den grundläggande
högskoleutbildningen och i forskarutbildningen. Frågan har ställts på sin spets
i ett ärende - som nu är föremål för bedömning hos JK - där ett universitet
beslutade att en passiv doktorand förverkat sin studieplats. Högskoleverket har
för avsikt att - efter det att JK har redovisat sin bedömning - ta upp frågan
inom ramen för verkets tillsynsverksamhet. Regeringen kommer sedan att vidta de
åtgärder som kan behövas för att lösa eventuella kvarstående problem.

13 Genomförandefrågor

De nya reglerna för grundläggande och särskild behörighet samt urval till högre
utbildning bör träda i kraft vid antagningen inför studier höstterminen 1997.

Sammanfattning av delbetänkandena Allmän behörighet för högskolestudier (SOU
1995:41) och Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till
universitet och högskolor (SOU 1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan - en
bred grund för högskolan! (Ds 1995:56).

Sammanfattning av delbetänkandet Allmän behörighet för högskolestudier (SOU
1995:41)

Nu gällande bestämmelser för allmän behörighet för högskolestudier fastställdes
innan den nya gymnasieskolans form och innehåll var fastslagna. Höstterminen
1997 kommer de första eleverna från den nya gymnasieskolan att söka till högre
utbildning.
Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform, RUT-
93, har av regeringen fått i uppdrag att föreslå bestämmelser för allmän
behörighet, som skall komma att gälla från och med höstterminen 1997.
Utredningen föreslår att benämningen allmän behörighet ändras till
grundläggande behörighet.
Utredningen föreslår att den aktuella paragrafen i högskoleförordningen
preciseras så att för allmän behörighet för studerande från ett nationellt
program i den nya gymnasieskolan krävs
- lägst betyget Godkänd på kurser motsvarande 90 procent av programmet
- lägst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen, dvs. dekurser som är gemensamma
för samtliga nationella gymnasieprogram, med undantag för ämnena
idrott och hälsa samt estetisk verksamhet.
- lägst betyget Godkänd på specialarbetet.
Utredningen vill även behålla gällande regler som innebär att även den som har
motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller den som genom annan
verksamhet förvärvat motsvarande kunskaper är behörig, respektive den s.k. 25:4-
regeln.
Utredningen diskuterar också hur reglerna om motsvarandebedömning bör
tillämpas i olika fall, bl.a. för studerande från den kommunala
vuxenutbildningen och för studerande som läst ett reducerat program i
gymnasieskolan.

Sammanfattning av delbetänkandet Behörighet och urval - Förslag
till nya regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71)

Behörighet

Utredningen föreslår att behörighetskraven skall ändras med anledning av den nya
gymnasieskolans betygssystem. De föreslår inledningsvis att den allmänna
behörigheten istället bör kallas grundläggande behörighet.
Utredningen presenterar ett förslag med standardbehörigheter. Dessa skall
kunna användas för att uttrycka den särskilda behörigheten för större delen av
de sökalternativ som förekommer i högskolan och som är avsedda för nybörjare.
Utredningen lämnar förslag på 16 standardbehörigheter. Den första skall utgöras
av den grundläggande behörigheten. Högskoleverket skall fastställa
standardbehörigheter och en förteckning för vilka utbildningsområden som normalt
hör till var och en av dessa. Den enskilda högskolan skall själv avgöra vilka
standardbehörigheter och eventuella andra förkunskapskrav som skall gälla som
särskild behörighet för högskolans utbildningar.
Utredningen föreslår att en enskild person skall kunna få prövat om han/hon
uppfyller kraven för en viss standardbehörighet eller ej, även om vederbörande
inte söker till en viss utbildning.

Urval

Utredningen föreslår att det centrala och det lokala antagningssystemet bör
samordnas.Vidare anser de att det skall finnas flera olika metoder för urval och
att urvalsmetoden anpassas till den utbildning det gäller och de speciella
förutsättningar som gäller för denna.
Utredningen föreslår att man som en komplettering till nu gällande
urvalsmetoder inför urval på särskild grund i högskoleförordningen. Denna
urvalsmetod skall användas för att kunna ta hänsyn till speciella förkunskaper
eller erfarenheter vid antagningen som kan anses vara meriterande för
utbildningen.
Utredningen diskuterar betyg som urvalsinstrument och i samband med detta de
tidigare och de nya gymnasiebetygen och deras respektive värde som urvals- och
prognosinstrument. Vidare diskuteras även hur de nya betygen skall värderas,
dvs. efter vilken metod ett jämförelsevärde skall framtas. De presenterar i
samband med detta tre olika modeller för beräkning av betygsjämförelsetal, av
vilka de rekommenderar modell 3. I anslutning till det diskuteras hur olika
kurser skall värderas i ett sammantaget betygsjämförelsetal.

Information

Utredningen föreslår att det skall införas en studenthandbok, vari information
skall presenteras om samtliga högskoleutbildningar och vilka behörighetskrav som
gäller på olika lärosäten. Ansvarig för studenthandboken skall då vara
Högskoleverket. Vidare diskuterar de möjligheterna att tillhandahålla sådan
information på Internet.

Rättssäkerhet

Utredningen föreslår att regeringen inför begreppet antagningsalternativ. Ett
antagningsalternativ föreslås dels precisera vilken studerandeplats en sökande
söker till, dels vilka rättigheter och skyldigheter en antagen student har.
Utredningen föreslår att det vid varje högskola skall finnas en lokal
antagningsordning. Denna skall precisera de regler som används vid antagning av
studenter. Vidare tar utredningen upp frågan om studentens insyn i
antagningsprocessen. Slutligen diskuteras vissa utvidgningar i möjligheten att
överklaga antagningsbeslut. Utredningen diskuterar hur den sökande ska få sin
behörighetsstatus uttryckt i standardbehörigheter bestämd, samt om ett sådant
besked skall kunna överklagas.

Regelsystemet

Utredningen föreslår en rad ändringar i högskoleförordningen som följd av de
förslag som framförs.

Sammanfattning av promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds
1995:56)

Syftet med promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! har varit
att utifrån gymnasieskolans synvinkel lyfta fram frågor om behörighet och urval
till högskolan till diskussion.
När det gäller allmän behörighet anför arbetsgruppen att kursplanen i svenska
som andraspråk har sådan kunskapsnivå att ämnet kan utgöra grund för allmän
behörighet.
Arbetsgruppen är positiv till det system med standardbehörigheter som RUT-93
föreslår, men vill att kurser från andra program än Naturvetenskaps- och
Samhällsvetenskapsprogrammen också skall finnas med bland
standardbehörigheterna. Därför föreslås att Högskoleverket tillsammans med
Statens skolverk får i uppdrag att gå igenom vilka kurser som bör ingå i en
förteckning över standardbehörigheter. För att eleverna skall kunna planera sina
högskolestudier anser arbetsgruppen att en sådan förteckning skall fastställas
av regeringen i högskoleförordningen eller av Högskoleverket i samråd med
Statens skolverk.
Enligt arbetsgruppen går det nya betygssystemet i gymnasiet att använda för
urval och bör betyg även i fortsättningen vara den viktigaste urvalsgrunden. I
betänkandet diskuteras tre metoder att bestämma ett jämförelsetal som skulle
kunna användas för betygsurval. Arbetsgruppen förordar en modell där de bästa
betygen i 90 procent av kurserna i slutbetyget från en fullständig
gymnasieutbildning skall räknas samt att betyg i längre kurser skall väga tyngre
än betyg i kortare kurser. Vidare skall beräkningsmetoden för
betygsjämförelsetal fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla
oavsett utbildning.

Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Allmän behörighet för
högskolestudier (SOU 1995:41)

Remissinstanserna

Yttranden över delbetänkandet har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Arbetsgivarverket, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Kanslersämbetet,
Centrala Studiestödsnämnden (CSN), Uppsala universitet, Lunds universitet,
Stockholms universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska
institutet, Kungliga Tekniska Högskolan, Högskolan i Luleå, Danshögskolan,
Högskolan i Borås, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken,
Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlstad, Högskolan i
Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i
Växjö, Högskolan i Örebro, Idrottshögskolan i Stockholm, Konstfack,
Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthögskolan, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm,
Chalmers tekniska högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Statens skolor
för vuxna; Norrköping, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges lantbruks-
universitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun, Lunds kommun,
Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Karlstads kommun, Örebro kommun, Borlänge
kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Elevorganisationen i
Sverige, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Sam-
arbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande, Sveriges Folkhög-
skolestuderandes Förbund, Sveriges Förenade Studentkårer, Vårdhögskolan i
Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i
Lund/Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Vårdhögskolan i Örebro.
Dessutom har särskilt yttrande inkommit från idrottslärarna vid Tumba
gymnasium.

Sammanfattning av remissvaren

Allmänt

Remissinstanserna instämmer till övervägande del i de övergripande dragen i
utredarens förslag. Ett tiotal instämmer till fullo med utredarens förslag.
Universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Umeå tillstyrker helt eller i hög
utsträckning förslaget i sin helhet.
Flera instämmer i, ingen bestrider, utredarens påstående att det inte kan
ligga i linje med intentionerna med den nya gymnasieskolan att en elev skall
kunna endast passivt närvara i vissa kurser.
Linköpings universitet anser att utredarens förslag i större utsträckning
borde ha präglats av att behörighetsprövningen decentraliserats till de enskilda
lärosätena, det ökade studentutbytet samt att RUT-93:s förslag om
standardbehörigheter ställer behörighetsfrågan i ett nytt ljus. Konstfack,
Danshögskolan, Teaterhögskolan och Operahögskolan förutsätter att de även
framledes kommer att kunna få ge dispens från kravet på allmän behörighet. De
anser att det bästa urvalsinstrumentet och även prognosinstrumentet för de
konstnärliga högskolorna är de särskilda konstnärliga urvalsprov som de låter
samtliga sökande få genomgå. Teaterhögskolan anser att gymnasiet i mycket liten
utsträckning innehåller undervisning som på något som helst sätt förbättrar de
sökandes möjligheter att studera på Teaterhögskolan.
Högskolan i Växjö anser om utredningens förslag att om så görs leder detta
till en icke obetydlig höjning av kraven för allmän behörighet . Högskolan i
Växjö saknar genomgående mer redovisning av analysen och kommentarer från
utredaren, samt redovisning av erfarenheter som stöder deras förslag.
RRV, som poängterar att de kommenterar förslaget strikt ur ett
effektivitetsperspektiv, anser att utredaren endast redovisar ett generellt
resonemang. De efterlyser genomgående mer empiri och resonemang från utredaren.
Sveriges Förenade Studentkårer är i princip positiva till betänkandet, och
anser att det utgår från den nya gymnasieskolan och dess förutsättningar.
Sveriges folkhögskolestuderandes förbund kritiserar att utredarens förslag
bekräftar högskolans teoretiska inriktning, vilken de tycker är beklaglig.
Elevorganisationen förkastar i princip hela förslaget, eftersom de inte
accepterar betyg som en kunskapsmätare, och ej heller som urvalsinstrument.

Allmän behörighet för studerande från gymnasieskolan

En mycket klar majoritet instämmer i princip med den av utredaren föreslagna
ändringen av 4 § i högskoleförordningen.
Nästan samtliga remissinstanser instämmer i förslaget om minst betyget Godkänd
i 90 procent av kurserna. Två stycken anser att det borde vara krav på 100
procent.
En tydlig majoritet anser att det skall krävas minst betyget Godkänd i
samtliga kärnämnen, förutom idrott och hälsa, samt estetisk verksamhet.
Uppsala universitet anser att kraven på engelska för allmän behörighet bör
höjas. Vidare skriver de: Det bör särskilt beaktas att just denna garanti för
en bred bas från gymnasieskolan utgör en återhållande faktor i de krav på s k
collegeår mellan gymnasieskola som framförs från tid till annan .Karolinska
institutet och SACO anser att även historia borde vara kärnämne.
Majoriteten tillstyrker utredarens förslag om krav på minst betyget Godkänd på
specialarbetet. Uppsala universitet, Stockholms universitet, Mälardalens
högskola, Karolinska institutet och Umeå kommun instämmer i förslaget, men vill
tillfoga att specialarbete bör införas även i Komvux, då specialarbetet är en
viktig förberedelse och erfarenhet inför högre studier. Mitthögskolan anser att
det inte finns någon anledning att kräva betyget Godkänd på specialarbetet från
vare sig gymnasiet eller komvux, då studenterna får lära sig självständigt,
vetenskapligt arbete i högskolevärlden.
Majoriteten av remissinstanserna delar utredarens uppfattning att kärnämnena
idrott och hälsa samt estetisk verksamhet kan undantas från kravet på betyget
Godkänd. Flera av dessa instämmer i utredarens bedömning att dessa ämnen kan
undantas, då de inte ingår i komvux. Flera remissinstanser invänder mot att
undanta dessa två ämnen. Högskolan i Trollhättan/Uddevalla och Örebro kommun
anser att dessa två kärnämnen bör ingå, då det annars sänder en signal till
eleverna att ämnena inte är viktiga. Karolinska institutet, Idrottshögskolan,
Sveriges Förenade Studentkårer och idrottslärarna vid Tumba gymnasium anser att
idrott och hälsa bör ingå enligt nyss nämnda skäl. Kungliga Musikhögskolan anför
samma skäl vad gäller estetisk verksamhet.
Högskolan i Skövde samt Högskolan i Gävle/Sandviken är av åsikten att
behörigheten till högskolan borde lägga större vikt vid den kommunikativa
förmågan.
Karolinska institutet föreslår att det tydligt bör stå angivet i gymnasie-
betyget om betyget ger allmän behörighet eller ej.
Högskolan i Jönköping anser att svenska som andraspråk inte skall vara
behörighetsgivande på lärarutbildningar, eftersom det ställs höga krav på
lärarens kunskaper i svenska. Staten skolverk påpekar att svenska som andraspråk
redan är ett kärnämne, sedan riksdagens beslut 8 juni 1995.

Allmän behörighet eller grundläggande behörighet

Ett mindre antal remissinstanser anser att grundläggande behörighet vore en
bättre benämning än allmän behörighet.
Majoriteten har dock inte kommenterat denna fråga.

Motsvarandebedömningar

Sammantaget efterfrågar de mindre högskolorna i högre utsträckning en mer
enhetlig, centraliserad bedömning och regelverk för motsvarandebedömningar än
vad universiteten gör. Detta efterfrågas också av RRV.
Ett betydande antal är tveksamma till det s.k. samlade betygsdokumentet från
Komvux, då detta inte ger en tydlig bild av kunskaperna hos den sökande på samma
sätt som ett gymnasiebetyg eller ett intyg från gymnasiet. Särskilt kritiska
till ett samlat betygsdokument är Lunds universitet.
Ett flertal av remissinstanserna tycker att uttrycket erforderliga kunskaper
i svenska bör preciseras. Sveriges lantbruksuniversitet efterfrågar ett
klarläggande vad gäller behörighet via en kombination av gymnasium och komvux.
En stor andel framhåller att det är viktigt att tydligare fastslå regler för
bedömning av allmän behörighet för studenter med invandrarbakgrund. Flera anser
också att reglerna i framtiden bör möjliggöra en generös bedömning av utländska
betyg. Vidare understryks betydelsen av att lösa frågan om allmän behörighet för
elever med folkhögskolebakgrund, så att regelverket är fastslaget till år 1999.
Linköpings universitet är av den åsikten att det inte är nödvändigt med krav
på svenskkunskaper, i de fall undervisningen bedrivs helt eller till stor del på
engelska.

Allmän behörighet genom 25:4-regeln

En stor majoritet tycker att 25:4-regeln bör finnas kvar. Ett mindre antal
remissinstanser anser att studerande från 25:4-kvoten har en tydligt högre
avbrottsfrekvens. Flera anser att det borde ställas samma formella kunskapskrav
på sökande via 25:4-regeln som på studenter med gymnasiebetyg. Chalmers anser
att det bör ställas krav på gymnasiebetyg i matematik för denna grupp. De som
anser att det bör ställas högre krav än idag på sökande via 25:4-regeln är
Chalmers, Högskolan i Växjö och Umeå kommun.

I regeringens remiss ställdes frågan om det räcker att endast ställa krav på
betyget Godkänd i kärnämnena svenska, engelska och matematik

I stort sett samtliga remissinstanser framhåller att det inte räcker med betyget
Godkänd i endast dessa tre kärnämnen. Växjö kommun, Vårdhögskolan i Kristianstad
och Högskolan i Kristianstad anser att förslaget är bra eller godtagbart.
Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Skövde, Danshögskolan, Statens skola för
vuxna i Härnösand, Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande,
Östersunds kommun samt LO anser att en begränsning av antalet kärnämnen skulle
begränsas till svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. Högskolan i
Växjö vill begränsa ämnena till svenska och engelska.

Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet Behörighet och urval -
förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor (SOU
1995:71) samt promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds
1995:56)

1. Remissinstanserna avseende delbetänkandet Behörighet och urval
- Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71)

Yttranden över SOU 1995:71 har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Folkbildningsrådet,
Högskoleverket, Verket för högskoleservice (VHS), Centrala studiestödsnämnden
(CSN), Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Karolinska
institutet, Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Dramatiska
institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm,
Teaterhögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Mälardalens högskola,
Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i Örebro,
Linköpings universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds universitet,
Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby,
Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göteborgs universitet, Chalmers
tekniska högskola AB(CTH), Högskolan i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i
Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Mitthögskolan,
Högskoleutbildningen på Gotland, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges
lantbruksuniversitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun, Lunds
kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun,
Östersunds kommun, Umeå kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan
i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i Värmland, Kalmar läns
vårdhögskola, Landstingets högskola i Kristianstad, Skaraborgs vårdhögskola,
Vårdhögskolan i Boden, Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle,
Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i
Malmö, Vårdhögskolan i Vänersborg och Vårdhögskolan i Växjö, Ersta högskola,
Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande (SAMVUX), Sveriges Folk-
högskolestuderandes Förbund och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
Dessutom har yttranden kommit in från de tekniska fakulteterna vid Lunds
universitet, Linköpings universitet och Högskolan i Luleå, naturvetenskapliga
fakulteten vid Uppsala universitet, den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
vid Umeå universitet, Malmöhus läns landsting, Utbildningsnämnden i Värmlands
läns landsting, Sveriges Industriförbund, ABB Industrigymnasium, Riksförbundet
Lärare i svenska som andraspråk, Riksföreningen för Lärare i Moderna Språk,
Socialdemokratiska Studentförbundet, Språkgruppen, Stockholms Universitets
Studentkår (SUS), Studievägledare vid komvux i Danderyd, Järfälla, Kungsängen,
Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Täby, Vallentuna, Upplands Väsby, Vaxholm
och Åkersberga, Svenska folkhögskolans lärarförbund, Sveriges Vägledarförening,
Teologiska doktorandrådet, Vårdhögskolornas rektorskollegium, Väggaskolan och
Överklagandenämnden för högskolan.

2. Remissinstanserna avseende promemorian Gymnasieskolan
- en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)

Yttranden över Ds 1995:56 har avgivits av Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Socialstyrelsen,
Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN),
Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Karolinska institutet,
Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Danshögskolan, Kungl.
Konsthögskolan, Operahögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Mälardalens
högskola, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i
Örebro, Linköpings universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds
universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göteborgs
universitet, Chalmers tekniska högskola AB(CTH), Högskolan i Borås, Högskolan i
Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå
universitet, Högskolan i Luleå, Mitthögskolan, Högskoleutbildningen på Gotland,
Statens skolor för vuxna i Härnösand, Statens skolor för vuxna i Norrköping,
Sveriges lantbruksuniversitet, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Växjö
kommun, Karlskrona kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Lunds kommun,
Ystads kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun, Borlänge
kommun, Bollnäs kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Luleå
kommun, Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Kronobergs län, Landstinget
i Malmöhus län, Landstinget i Örebro län, Landstinget i Västerbottens län,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå,
Hälsohögskolan i Värmland, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden, Vård-
högskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg,
Vårdhögskolan i Uppsala, Vårdhögskolan i Vänersborg och Vårdhögskolan i Växjö,
Ersta högskola och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges Industriförbund, ABB
Industrigymnasium, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk, Språkgruppen,
Stockholms Universitets Studentkår (SUS) och Väggaskolan.

3. Sammanfattning av remissvaren

3.1 Allmänt

Många remissinstanser understryker att de anser att 1993 års universitets- och
högskolereform var viktig för att skapa en ökad mångfald inom den svenska
utbildningen. Ingen uttrycker att reformen var ett steg i fel riktning. Ett
flertal remissinstanser anser att behörighets- och urvalssystemet tydligt måste
avspegla och harmoniera med dels högskolevärldens ökade mångfald, dels den nya
gymnasieskolans utformning.
Ett genomgående tema i remissyttrandena är att de poängterar vikten av att
regeringen i god tid innan höstterminen 1997 ger tydliga och klara besked om
behörighets- och urvalssystemet.
En stor del av remissinstanserna är av den åsikten att antagningskraven har en
central roll att fylla inom utbildningssektorn genom att dels ge tydliga
signaler till presumtiva studenter, dels vara till vägledning för dem i
gymnasiet eller då de skall värdera sin behörighetsstatus enligt andra
behörighetsgrupper. Linköpings universitet anför följande om denna fråga:
Ett system av behörighets- och urvalsregler måste av de sökande uppfattas både
som möjligt att överblicka och att anpassa sina gymnasiestudier till och som
rättvist. Ur högskolans synpunkt bör det garantera vissa förkunskaper och
studiefärdigheter samt uppmuntra de studerande att utnyttja gymnasieskolan på
ett sätt som främjar de framtida studier man vill välja. ... olika vägar genom
gymnasieskolan är olika bra för olika framtida utbildningar och för olika
framtida yrkesverksamheter.
Bland vårdhögskolorna instämmer majoriteten i hög utsträckning med
utredningen.
Ett flertal remissinstanser anser att det är viktigt att antagningssystemet
tydligt måste premiera vad man läst i gymnasiet och vilket resultat som
uppnåtts. Flera företrädare för gymnasieskolan poängterar detta. T.ex. Lunds
skolstyrelse skriver att högskolans antagningsregler måste utformas så att stor
hänsyn tas till de förändringar som skett inom gymnasieskolan.
Ett annat vanligt påpekande är att det vore olyckligt om det skulle bli en
kraftig förändring av behörighets- och urvalssystemet så snart efter 1993 års
högskolereform. Högskolan i Skövde framhåller att innan en sådan normbildning
har ägt rum och har satt sig , finns inga reella möjligheter att dra vittgående
slutsatser och göra omfattande förändringar i den struktur som är under
implementation.
Högskolan i Kalmar anför att man låter de nya systemen finna sina former
innan man gör alltför långtgående förändringar.
Statens skolverk markerar genomgående i sitt remissyttrande att högskolans
utformning och system för behörighet och urval inte i tillräcklig utsträckning
motsvarar utformningen av och syftet med den nya gymnasieskolan. Skolverket
instämmer till stora delar med den syn som företräds i promemorian.
Landstingsförbundet framhåller att det är bra att arbetsgruppen belyser frågor
om behörighet och urval till högskolan ur gymnasieskolans synvinkel. Högskolan i
Kalmar anser att det är önskvärt med ett ökat samspel mellan gymnasieskolan och
den högre utbildningen. Högskolan i Trollhättan-Uddevalla säger: Det är
angeläget att centrala initiativ tas i syfte att åstadkomma en samverkan
högskolorna emellan vad gäller utformning av behörighets- och urvalssystemet.
Göteborgs universitet menar att de båda betänkandena inte har tagit
tillräcklig hänsyn till de senaste årens utveckling, men välkomnar strävan efter
att skapa större enhetlighet i behörighets- och urvalsfrågorna.
RRV anser att gymnasieskolan och högskolevärlden har genomgått genomgripande
förändringar tämligen oberoende av varandra:
RUT-93 och arbetsgruppen bakom promemorian företer stora skillnader i
synsätt, vilket torde ha sin utgångspunkt i att de var för sig tämligen strikt
utgår från respektive perspektiv. RRV anser att ett gemensamt hehetsperspektiv
skulle kunna öka möjligheterna att utveckla ett väl fungerande system där
övergången från gymnasie- till högskolestudier underlättas.
RRV påtalar också att helhetsperspektivet riskeras när olika delfrågor
behandlas i separata betänkanden och skrivelser.

4. Behörighet

4.1 Allmän behörighet

Flera remissinstanser ställer sig bakom den syn på allmän behörighet som
företräds av utredningen, bl.a. Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Handelshögskolan
i Stockholm, Sveriges lantbruksuniversitet och SUS. Frågan om allmän behörighet
har redan behandlats i utredningens tidigare delbetänkande Allmän behörighet
(SOU 1995:41), och i en del yttranden hänvisas till dessa remissvar.
Mitthögskolan och Växjö kommun anför att betyget Godkänd på specialarbete som
krav för grundläggande behörighet även bör gälla komvux, och Högskolan i Gävle-
Sandviken finner att frågan behöver utredas ytterligare. Mitthögskolan,
Idrottshögskolan och Kungl. Musikhögskolan anser att det är fel att utesluta
idrott/hälsa och estetisk verksamhet ur den grundläggande behörigheten.
Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och Svenska
folkhögskolans lärarförbund vill att det skall framgå tydligt av
högskoleförordningen att den grundläggande behörigheten kan uppnås genom
folkhögskolestudier.
Ett femtontal remissinstanser, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i Stockholm,
SAF, Vårdhögskolan i Växjö, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk m.fl.,
instämmer i att svenska som andraspråk skall kunna ingå i den grundläggande
behörigheten som ett alternativ till svenska. Hälsohögskolan i Värmland
motsätter sig dock förslaget. Enligt Högskolan i Växjö bör kraven på
förkunskaper i svenska för utomnordiska sökande preciseras i
högskoleförordningen.

4.2 Särskild behörighet

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om ett system
med standardbehörigheter, men några är av en annan åsikt. Till exempel framför
Stockholms Universitets Studentkår (SUS) att de inte är övertygade om att
standardbehörigheterna fungerar eller behövs.
Uppsala universitet, Högskolan i Örebro, Högskolan i Jönköping m.fl. anser att
standardbehörigheterna skall avgöras och bestämmas av Sveriges Universitets- och
Högskoleförbund genom en frivillig överenskommelse mellan högskolorna. Högskolan
i Örebro skriver följande i sitt remissvar:
Det nybildade Sveriges Universitets- och Högskoleförbund tillsammans med den
nya serviceorganisationen ökar i hög grad möjligheterna till gemensamt
utvecklingsarbete och till erfarenhetsutbyte mellan läroanstalterna. Vi tror att
det med dessa förutsättningar finns goda möjligheter att i växande grad
integrera antagningsfrågorna i utbildningsprocessen och öka kvaliteten i detta
viktiga initialskede av utbildningen .
Majoriteten av universiteten och högskolorna, däribland Lunds universitet,
Stockholms universitet, KTH och Högskolan i Gävle-Sandviken är emot central
reglering av den särskilda behörigheten medan Kommunförbundet, Dramatiska
institutet, Göteborgs kommun m.fl. föredrar centralt fastställda
behörighetskrav. Högskoleverket tillstyrker att standardbehörigheterna skall ha
generell giltighet, men bedömer inte att det är lämpligt att verket föreslår
eller fastställer standardbehörigheter, vilket motiveras med att: Verkets
tillsyn men även uppföljningar och utvärderingar kan få en minskad trovärdighet
om verket skall kontrollera tillämpningen och effekterna av bestämmelser som det
själv utfärdat .
Ett tjugotal remissinstanser, såsom Skolverket, Högskolan Dalarna, Högskolan i
Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Växjö, Kommunförbundet, Hälsohögskolan i Umeå
och Vårdhögskolan i Borås, stödjer arbetsgruppens förslag att Högskoleverket i
samråd med Statens skolverk bör få i uppdrag att undersöka vilka andra kurser
som kan utgöra standardbehörigheter. Umeå universitet avvisar förslaget, men är
positiv till att ge studerande från traditionellt icke studieförberedande
gymnasieprogram större möjligheter att bedriva högskolestudier.
Flera remissinstanser håller med arbetsgruppen om att kurser från andra
program än de traditionellt teoretiska skall kunna ingå i standard-
behörigheterna, t.ex. Folkbildningsrådet, Högskolan i Halmstad och SFS.
Idrottshögskolan anför att det är av intresse ur både individ- och sam-
hällsperspektiv att bredda grunden för rekrytering till universitet och
högskola. Enligt Landstingsförbundet innebär sannolikt elevernas ökade
benägenhet att välja efter intresse att elever med förutsättningar att bli
framgångsrika i sina högskolestudier finns i hela gymnasieskolan, dvs. även på
de yrkesinriktade programmen. RRV, Högskolan i Kristianstad, Vårdhögskolan i
Gävle m.fl. framhåller att standardbehörigheternas innehåll bör diskuteras
vidare.
Stockholms universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Gävle-Sandviken
m.fl. hävdar att Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskaps-programmet ger de bästa
förutsättningarna för högskolestudier på grund av de krav som ställs på
studietekniska färdigheter, språkkunskaper, god allmän orientering och i många
fall goda förkunskaper i matematik. För att alla antagna skall ha
förutsättningar att klara utbildningen understryker Stockholms universitet att
det är bättre att behörighetskraven sätts för högt än för lågt. Högskoleverket
pekar på att effekten av standardbehörigheterna i relation till tillgången på
studenter från olika program medför att kompletteringsstudier kan bli nödvändiga
för stora grupper studerande.
En vanlig kommentar från remissinstanserna är att de föreslagna
standardbehörigheterna inte innehåller tillräckliga krav på förkunskaper i
språk. Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå, Konstfack, SAF, Hälsohögskolan i
Jönköping m.fl. uttrycker åsikten att Engelska B skall kunna ingå bland
standardbehörigheterna. Högskolan i Skövde belyser att Engelska A motsvarar 110
timmar engelska, vilket är färre timmar än eleverna har haft hitintills. Då
många högskoleutbildningar har hälften eller mer av kurslitteraturen på engelska
förordar Riksföreningen för Lärare i Moderna Språk att även Engelska C skall
ingå i standardbehörigheterna.
I arbetsgruppens betänkande diskuteras skillnaden mellan kurserna i
karaktärsämnena på Elprogrammet och fysikkursen på Naturvetenskapsprogrammet,
och hur eleverna på Elprogrammet skulle kunna tillgodoräkna sig en del av
fysikkursen. Lunds universitet betonar att det är en fundamental skillnad mellan
den teoretiska överbyggnaden på Naturvetenskapsprogrammet och Elprogrammets
inriktning på praktisk tillämpning, varför universitetet tar avstånd från en
sådan motsvarandebedömning. Likaså Högskolan i Karlskrona/Ronneby finner att det
just är skillnaden mellan dessa kurser som är betydelsefull och avgörande för
lyckade studier.
Högskolan Dalarna, Örebro läns landsting, Vårdhögskolan i Boden och
Norrköpings, Olofströms och Borlänge kommuner m.fl. tillstyrker förslaget att
standardbehörigheterna skall fastställas i högskoleförordningen, medan bl.a.
Högskolan i Luleå och Hälsohögskolan i Stockholm avvisar förslaget.
Lunds universitet, Vårdhögskolan i Gävle, Karolinska institutet och Högskolan
i Gävle/Sandviken delar den syn som företräds av utredningen, nämligen att vid
krav på särskild behörighet avses minst betyget Godkänd och om särskilda skäl
föreligger kan betyget Väl godkänd krävas. Några remissinstanser, däribland
Folkbildningsrådet, SFS och Socialdemokratiska Studentförbundet, motsätter sig
betygskrav utöver betyget Godkänd. Statens skolor för vuxna i Härnösand är också
negativ till att ha högre behörighetskrav än betyget Godkänd, eftersom det
medför stora informationsproblem och troligtvis skulle leda till att antalet
behörighetskompletteringar ökar. Umeå universitet och Högskolan i Skövde är
däremot angelägna att det skall finnas möjlighet att kräva Väl godkänd för
särskild behörighet.

4.3 Prövning av standardbehörigheter

Av de remissinstanser som har valt att kommentera rätten till förhandsprövning
av standardbehörigheter tillstyrker flertalet förslaget, t.ex. Högskoleverket,
Högskolan i Örebro och SFS. Linköpings universitet och Mälardalens högskola
menar, till skillnad från utredningen, att prövningen inte skall äga generell
giltighet utan endast gälla det lärosäte där den har gjorts.
Högskolan i Växjö, Sveriges lantbruksuniversitet och Konstfack vill att
prövningen skall ske centralt, och Verket för högskoleservice, Högskolan i
Kalmar och Högskolan i Jönköping föreslår att VHS får i uppdrag att göra
förhandsbedömningarna. Av rättssäkerhetsskäl föredrar Umeå universitet att
prövningen görs av ett för högskolorna gemensamt samverkansorgan.

5. Urval

5.1 Fritt tillträde

När det gäller fritt tillträde till högskolan instämmer de flesta yttrandena i
att det skall vara målet på lång sikt, bl.a. Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan
i Stockholm, LO och SFS. Några, såsom SUS och Göteborgs universitet, nämner att
fritt tillträde kräver mer resurser. Högskolan i Karlstad är beredd att stödja
målet under förutsättning att kvaliteten på utbildningen kan bibehållas. Även
Högskolan i Falun/Borlänge ifrågasätter att kvaliteten kan upprätthållas om alla
behöriga skall beredas plats. Mälardalens högskola efterlyser överenskommelser
mellan högskolorna för att uppnå målet, och Vårdhögskolan i Växjö ser gärna att
samverkan sker genom högskolornas rektorskonferenser/kollegium.

5.2 Urvalsregler

Statskontoret framför att ramar för de lokala urvals- och antagningsreglerna bör
regleras centralt, och RRV finner att en samordning av antagningsreglerna borde
kunna minska kostnaderna, men att det är oklart hur samordningen skulle gå till.
Bland andra Stockholms universitet, Högskolan i Kalmar och Vårdhögskolan i Lund-
Helsingborg delar utredningens uppfattning att det inte skall finnas skillnader
i urvalsregler mellan program och fristående kurser för en nybörjare som söker
till högskolan, medan SUS avstyrker förslaget. Enligt Karolinska institutet kan
en sådan samordning inte appliceras på KI:s utbildningsutbud, eftersom kurserna
kräver andra förkunskaper och urvalsregler än programmen.
Majoriteten av remisserna är positiva till att det skall finnas flera
urvalsgrunder, och Statens skolverk, TCO, SAF m.fl. betonar vikten av att
alternativa urvalsmetoder utvecklas. Både Mitthögskolan och SFS vill att det
skall bestämmas i högskoleförordningen att minst två urvalsgrunder skall
användas vid urval av sökande. Vårdhögskolan i Vänersborg påtalar att ingen
urvalsmetod bör användas som enda urvalsgrund.
En annan synpunkt, som förs fram av Umeå universitet, är att hög-
skoleförordningen skall innehålla en paragraf som gör urval genom en kombination
av gymnasiebetyg och högskolemeriter möjligt. SUS förutsätter att högskolorna
också fortsättningsvis kan anta studenter på akademiska meriter. CSN framhåller
att sambandet mellan urvalsmetoder och studenternas möjligheter att lyckas med
sina studier bör beaktas, på grund av att den som tidigare studerat vid högskola
eller motsvarande måste visa tillräckliga studieresultat för att beviljas
studiemedel.
Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och Svenska
folkhögskolans lärarförbund förordar att kvotsystemet med sökande från
folkhögskola som egen kvotgrupp bibehålls. Om det inte är möjligt anför
Folkbildningsrådet att i andra hand skall en jämförelse ske mellan studieomdöme
och betyg på ett sätt som är enhetligt över landet .

5.3 Betyg som urvalsinstrument

Några remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Umeå universitet och
Högskolan i Örebro, instämmer i den syn på betygens användbarhet i
urvalssammanhang som RUT-93 företräder. Skolverket understryker dock att det
inte finns något underlag för att påstå att det nya målrelaterade betygssystemet
har sämre prognosvärde för högskolestudier än det gamla betygssystemet. Några
andra remisser, t.ex. Högskolan i Växjö, TCO och SUS, håller med arbetsgruppen
om att betyg även fortsättningsvis skall vara ett av de viktigaste
urvalsinstrumenten. Mälardalens högskola gör bedömningen att betyg bör kunna
användas som enda urvalsgrund till ett visst sökalternativ.
Ett trettiotal remissinstanser, universiteten i Uppsala, Stockholm, Umeå och
Linköping, KTH m.fl., Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Kommunförbundet m.fl.,
ansluter sig till den modell (3) för betygsurval som förespråkas av RUT-93,
några med förbehåll att den är minst dålig att bygga vidare på. Ett femtontal
instanser föredrar i stället den modell som arbetsgruppen förordar, t.ex.
Mitthögskolan, Handelshögskolan i Stockholm, TCO, SFS och Vårdhögskolan i
Uppsala. I några yttranden, bl.a. från Göteborgs universitet, Högskolan i
Jönköping och Socialdemokratiska Studentförbundet, betraktas modell 1 (bygger på
medelvärde över betygen i alla kurser) i RUT-93 som mest lämplig för att beräkna
betygsjämförelsetal. Socialdemokratiska Studentförbundet kritiserar begreppet
meritkurser som används i modell 3 för att det är oklart definierat och kan leda
till för mycket godtycke.
Statens skolverk befarar att modell 3 medför att ett ganska stort antal kurser
inte kommer att räknas in i betygsurvalet, vilket ger eleverna signaler att
dessa kurser inte är viktiga. Därför föreslår Skolverket en modell där varje
betyg viktas och multipliceras med summan av alla kurspoäng inom det betyget,
och därefter adderas den uppnådda poängen för varje betyg.
Högskoleverket, Uppsala universitet, LO m.fl. är positiva till att vikta
kurserna i omfattning. Högskolan i Falun/Borlänge, SAF och Växjö kommun är
däremot mycket tveksamma till att vikta kurserna. SAF anför att antalet timmar
inte avspeglar kursens svårighetsgrad, och att det bör vara upp till högskolan
att bestämma hur betygen skall viktas.
Högskolan i Falun/Borlänge, Örebro läns landsting och Örebro kommun anser att
jämförelsetal bör räknas på fullt program, vilket Örebro kommun motiverar med
att kommunen inte vill missgynna elever som väljer att inte gå den lättare
vägen . För att det inte skall bli en fördel att läsa reducerat program bör
därför de kurser som saknas i det reducerade programmet räknas som underkända.
Bollnäs, Umeå och Lunds kommuner, Örebro läns landsting och Väggaskolan
poängterar att de lokala kurserna måste få tas med i beräkningsunderlaget.
Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Statens skolverk, Högskoleverket,
Handelshögskolan i Stockholm och Vårdhögskolan i Boden, ställer sig bakom
arbetsgruppens förslag att beräkningsmetoden för betygsjämförelsetal bör
fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla utbildningar, och
några instanser avstyrker förslaget, däribland Uppsala universitet, Karolinska
institutet och Högskolan i Karlstad.
Karolinska institutet vill att metoden för beräkning av betygsjämförelsetal
skall utvecklas av högskolorna i samråd med Skolverket. KTH m.fl. framför att
beräkningsmetoden av betygsjämförelsetal bör vara lika för samma kategorier av
utbildningar och anges i antagningsordningen. Vidare bör de inbördes
förhållandena mellan betygsstegen analyseras ytterligare innan betygsfaktorerna
fastställs.
Växjö kommun kritiserar utredningen för att ta för lätt på översättningsregler
för sökande med äldre svenska gymnasiebetyg och för att inte alls ta upp hur
utländska gymnasiebetyg skall hanteras.

5.4 Urval på särskild grund

Flera remissinstanser välkomnar möjligheten att göra urval på särskild grund,
t.ex. Stockholms universitet, Umeå universitet, Kommunförbundet och SUS. Umeå
universitet hyser dock viss oro över rättssäkerheten, och Stockholms universitet
gör förbehållet att bedömningen av sökande måste ske utifrån den sökandes
möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Då urvalet baseras på subjektiva
bedömningar hävdar högskolan i Trollhättan/Uddevalla att förslaget snarare
minskar än ökar rättssäkerheten. RRV påtalar att det utifrån ett
rättssäkerhetsperspektiv skall framgå i högskolornas antagningsordningar vad som
gäller för särskild grund. Karolinska institutet bedömer att högskolorna själva
måste få bestämma omfattningen av detta urval med hänsyn till respektive
antagningsalternativ.
Vårdhögskolan i Borås, Lunds kommun och Socialdemokratiska Studentförbundet
efterlyser en ytterligare precisering av förslaget. Göteborgs kommun påpekar att
förslaget innebär att det blir svårt att göra en särskild bedömning av
funktionshindrade studenters meriter. Möjligheterna att tillgodoräkna
arbetslivserfarenhet bör utredas vidare, enligt Linköpings universitet. KTH
m.fl. är positiva till att arbetslivserfarenhet kan utgöra en av kriterierna för
urval på särskild grund, och LO:s åsikt är att användning av omfattande
erfarenheter av verksamhet inom arbetslivet som urvalsgrund är ett steg i rätt
riktning.
Bl.a. Uppsala och Stockholms universitet avstyrker författningsreglering av
beräkningsmetod för betygsjämförelsetal.

5.5 Övriga urvalsmetoder

Lunds universitet, Högskolan i Karlstad, Vårdhögskolan i Gävle, SUS och
Socialdemokratiska Studentförbundet delar utredningens uppfattning att lottning
endast skall användas i undantagsfall. Uppsala universitet vill ge utrymme för
lottning om det i övrigt föreligger synnerliga skäl, och Göteborgs universitet
och Umeå universitet anför att lottning bör kunna användas av resursskäl - när
det inte är rimligt att göra urval enligt de föreslagna föreskrifterna.
SUS föreslår att systemet med poäng för arbetslivserfarenhet skall avskaffas i
och med att det tenderar att fungera som ett kösystem. Högskolan i Karlstad och
Högskolan i Jönköping vill att arbetslivserfarenhet även fortsättningsvis skall
kunna tillgodoräknas i kombination med högskoleprovet.
Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund anser att prov inte är ett nyanserat
sätt att mäta studieförmågan eller lämpligheten inför ett yrke, men att prov i
vissa fall kan fungera som komplement. Slutligen framhåller Socialdemokratiska
Studentförbundet att utbildning skall vara tillgänglig för alla, varför varken
högskoleprov eller andra prov skall vara avgiftsbelagda.

6. Information

Ett stort antal remissinstanser anser att informationen och överskådligheten för
den enskilde starkt har försämrats i och med 1993 års reform. Samtliga anser att
informationen måste göras tydligare för den presumtive studenten och de övriga
kategorier som behöver ha översikt över högskoleväsendets tillträdesvillkor.
Högskoleverket uttrycker detta som följer: De korta vägarna mellan beslut och
verkställighet och det rika utbudet av kurser och program har ett stort värde
men den starkt decentraliserade strukturen inom hela utbildningssystemet har
medfört uppenbara friktioner i gränssnittet mellan gymnasieskolan och
högskolan.

6.1. Studenthandbok

Utredningens förslag om en studenthandbok tillstyrks av en majoritet av
remissinstanserna. Bl.a. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Högskolan i
Kalmar, Högskolan i Luleå och Vårdhögskolan Gävle stöder förslaget om en årligen
utkommande studenthandbok, då de anser att den vore ett komplement till den
information som produceras vid universitet och högskolor. Dock hävdar SLU och
Teaterhögskolan att en studenthandbok inte kan ersätta den lokala informationen.
Lunds universitet, Stockholms universitet m.fl. avstyrker förslaget då de anser
att en sådan trycksak dels skulle innehålla för mycket inaktuell information,
dels sakna färsk information.
Ett flertal remissinstanser anser att förslaget med att presentera sådan
information på Internet vore positivt, då de anser att den ständigt kan hållas
aktuell. En remissinstans varnar för en övertro på Internet, då de anser att det
inom de närmaste åren kommer att vara en viss andel presumtiva studenter som
inte har tillgång till Internet.

7. Rättssäkerhet

Remissinstanserna understryker den stora betydelsen av att systemet för
bestämning av behörighet samt regelverket för urval måste vara tydligt och
överskådligt för den enskilde. Därmed ska den som ämnar studera på högskolenivå
skall kunna planera sin framtid och sitt eventuella kompletteringsbehov, samt
även kunna få klara besked om sin egen behörighetsstatus.

7.1. Motsvaranderegler

En klar majoritet av remissinstanserna delar inställningen att det är viktigt
att ha en generös inställning till bedömningen av personer med utländska betyg.
Ett flertal av de mindre högskolorna markerar att det vore fördelaktigt med en
central servicefunktion för motsvarandebedömning, då de själva har för få fall
för att skaffa sig en tillräcklig erfarenhetsbas för en säker hantering av
motsvarandebedömningar.

7.2. Antagningsordning

En större del av remissinstanserna tillstyrker idén om en antagningsordning vid
varje högskola. Ingen avstyrker.

7.3. Besvärsrätt

Majoriteten av remissinstanserna anser att den enskilde inte skall kunna
överklaga urvalsbeslut, då de anser att det på ett olyckligt sätt skulle
förlänga och göra antagningsprocessen mer resurskrävande. Högskolan i Växjö
skriver t.ex. Möjligheten att ändra felaktiga beslut om urval regleras redan
idag lokalt av den enskilda högskolan. Om man väljer att formalisera detta i
högskolans regelverk är risken stor att antagningsprocessen blir så utdragen att
syftet med förslaget motverkas.

Förteckning över remissinstanser avseende Utbildningsdepartementets remiss
Avskiljande av studenter från högskoleutbildning

Yttranden över remissen har inkommit från Länsrätten i Stockholms län,
Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Högskoleverket, Högskolans
avskiljandenämnd, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet,
Stockholms universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska
institutet, Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, Högskolan i Luleå,
Danshögskolan, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan i
Gävle/Sandviken, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i
Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Örebro, Idrottshögskolan i Stockholm,
Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthögskolan,
Mälardalens högskola, Operahögskolan i Stockholm, Teaterhögskolan i Stockholm,
Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i Värmland,
Kalmar läns vårdhögskola, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden,
Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg,
Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg, Vårdhögskolan i Malmö, Vårdhögskolan i Växjö,
Sveriges lantbruksuniversitet, Landstingsförbundet, Lärarförbundet,
Vårdförbundet SHSTF, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Sveriges
Förenade Studentkårer.

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Heckscher,
Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Tham

Regeringen beslutar proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m.

Rättsdatablad

--------------------------------------------------------------------
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, Celexnummer för bak-
ändrar, upphäver eller omliggande EG-regler
upprepar ett normgiv-
ningsbemyndigande

--------------------------------------------------------------------

Lag om ändring i hög- 4 kap. 3 §
skolelagen
(1992:1434)

Illustration: Uggla och mus, Lasse Åberg