Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 mars 1996
Prop.
1995/96:184
Lena Hjelm-Wallén
Carl Tham
(Utbildningsdepartementet)
I propositionen redogör regeringen för sina överväganden och förslag i
fråga om ändringar i reglerna för tillträde - behörighet och urval - till
högre utbildning. Syftet med ändringarna är att skapa ett system som är
tydligt, överblickbart och rättssäkert för sökande till universitet och
högskolor. Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft vid antagningen
inför studier höstterminen 1997.
I propositionen föreslås vidare en ändring i högskolelagen som innebär
att universitet och högskolor ges ställning som part i Högskolans
avskiljandenämnd. Slutligen föreslås att riksdagen återkallar dels sitt
bemyndigande till regeringen att besluta om nedläggning av Verket för
högskoleservice, dels sitt godkännande av att ett statligt helägt
servicebolag bildas.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 184
Rättelse: S. 5 höger spalt rad 4-6 kursiverad
Prop. 1995/96:184
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 4
2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) ... 5
3 Ärendet och dess beredning....................... 6
4 Allmänna utgångspunkter ........................ 7
5 Sammanfattning av regeringens förslag och bedömningar . . 9
6 Gymnasieskolan och högskolan i förändring ........... 11
6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala
vuxenutbildningen......................... 11
6.2 Eleverna i gymnasieskolan................... 12
6.3 Högskolan .............................. 13
6.4 Sökande till högskolan ..................... 14
7 Grundläggande behörighet........................ 16
7.1 Grundläggande behörighet för studerande från
gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning .... 17
7.2 Motsvarandebedömningar.................... 20
7.3 Grundläggande behörighet enligt den s.k. 25:4-
regeln ................................. 21
8 Särskild behörighet - standardbehörigheter ............ 22
9 Urval ...................................... 26
9.1 Betyg som urvalsgrund ..................... 27
9.2 Högskoleprovet........................... 29
9.3 Annat särskilt prov ........................ 30
9.4 Arbetslivserfarenhet........................ 31
9.5 Urval baserat på särskilda skäl ................ 32
9.6 Lottning som urvalsmetod ................... 32
10 Studenternas rättssäkerhet ........................ 33
10.1 Antagningsordning ........................ 33
10.2 Studenternas möjlighet att överklaga ............ 34
11 Antagningsprocessen............................ 35
12 Avskiljande av studenter m.m...................... 38
12.1 Lärosätenas ställning som part i Högskolans av-
skilj andenämnd ........................... 38
12.2 Utvärdering av Högskolans avskiljandenämnds
verksamhet.............................. 41
12.3 Regler för avskiljande ...................... 42
12.4 Passiva studenter
13 Genomförandefrågor............................ 44
Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandena Allmän
behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) och
Behörighet och urval - Förslag till nya regler för
antagning till universitet och högskolor (SOU
1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan - en
bred grund för högskolan! (Ds 1995:56).......... 45
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över del-
betänkandet Allmän behörighet för högskolestudier
(SOU 1995:41)........................... 48
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över del-
betänkandet Behörighet och urval - förslag till nya
regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71) samt promemorian Gymnasieskolan
- en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)...... 52
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser avseende
Utbildningsdepartementets remiss Avskiljande av
studenter från högskoleutbildning .............. 63
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996 . . 64
Rättsdatablad...................................... 65
43 Prop. 1995/96:184
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434),
2. godkänner riktlinjerna för behörighet och urval till högre utbildning
(avsnitten 7, 8 och 9),
3. återkallar sitt godkännande av att ett statligt helägt servicebolag
med högskolorna som företrädare för staten bildas enligt senare
beslut av regeringen,
4. återkallar sitt bemyndigande till regeringen att besluta om nedlägg-
ning av Verket för högskoleservice.
Prop. 1995/96:184
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 och 7 §§ högskolelagen (1992:1434)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §
Kan inte alla behöriga sökande Kan inte alla behöriga sökande
till en utbildning tas emot, skall till en utbildning tas emot, skall
urval göras bland de sökande. urval göras bland de sökande.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om urval.
7 §>
En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande.
Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som domare.
Nämndens beslut i avskiljande-
frågor får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol av studenten.
Nämndens beslut i avskiljande-
frågor får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol av studenten
och högskolan.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det,
omprövas efter två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Den äldre lydelsen av 4 kap. 7 §
gäller för beslut som har meddelats av nämnden före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1995:96.
Riksdagen beslutade år 1992 om en universitets- och högskolereform, som
trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:1, bet. 1992/93:UbU3, rskr.
1992/93:103). En ny lag beslutades för högskolans verksamhet. År 1993
beslutade riksdagen att budgetåret 1993/94 införa ett nytt resurstill-
delningssystem för högskolorna samt utbildningsuppdrag för varje enskild
högskola (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU 14, rskr. 1992/93:363).
Regeringen bemyndigade i december 1993 chefen för Utbildnings-
departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en
uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (dir. 1993:143).
En av uppgifterna för utredningen, som benämns RUT-93, var att belysa
hur behörighets- och urvalsreglerna utvecklats samt hur antagnings-
systemet och informationen till studenterna fungerar.
I oktober 1994 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:126)
utredningen i uppdrag att bl.a. lägga förslag till förändringar i högskole-
förordningens regler om tillträde till grundläggande högskoleutbildning.
Syftet skulle vara att skapa en nationell ordning som är överblickbar för
de enskilda vad beträffar kopplingen mellan gymnasieskolan, vuxenut-
bildningen och högskolan. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt de
studerandes rättssäkerhet i antagningsprocessen.
Utredningen överlämnade i april 1995 delbetänkandet Allmän behörig-
het för högskolestudier (SOU 1995:41) samt i juli 1995 delbetänkandet
Behörighet och urval - Förslag till nya regler för antagning till universitet
och högskolor (SOU 1995:71). Utredningen har även publicerat arbets-
rapporter under sitt utredningsarbete. En sammanfattning av betänkandena
finns i bilaga 1.
Utredningen överlämnade i mars 1996 sitt slutbetänkande Reform och
förändring (SOU 1996:21), som är föremål för beredning i regerings-
kansliet.
Utredningens delbetänkanden om tillträde till högre utbildning har
remissbehandlats. Remissammanställningar finns i bilaga 2 respektive 3.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har haft till uppgift bl.a.
att bedöma behovet av justeringar och förtydliganden i betygssystemen för
de frivilliga skolformerna. Arbetsgruppen har funnit skäl att utifrån
gymnasieskolans synvinkel föra fram till diskussion frågor om behörighet
och urval till högskolan, särskilt mot bakgrund av den reformerade
gymnasieskolan. Arbetsgruppen presenterade i september 1995
promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan! (Ds
1995:56). Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av
arbetsgruppens förslag finns i bilaga 1. Remissammanställningen i bilaga
3 innefattar även remissvaren på arbetsgruppens promemoria.
Riksdagen fattade våren 1995 beslut om att en central högskole-
myndighet, Högskoleverket, skulle inrättas den 1 juli 1995. Riksdagen
beslutade då också om vilka uppgifter som skall vila på Högskoleverket
samt Verket för högskoleservice (prop. 1994/95:165, bet.
1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386). Vidare fastslogs Högskoleverkets
ansvar vad gäller att besluta om universitetens och högskolornas rätt att
utfärda examina.
Prop. 1995/96:184
Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (bet.
1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308) framhållit att en utvärdering av
erfarenheterna från Högskolans avskiljandenämnds verksamhet borde
göras. Även regelsystemet för avskiljande av studenter från
högskoleutbildning borde ses över. Vidare begärde riksdagen att
nuvarande regler ändras så att företrädare för högskolan kan uppträda som
part i Avskiljandenämnden vid prövning av ett avskiljandeärende. Justite-
kanslem (JK) har föreslagit regeringen att det i högskolelagen förs in en
regel om talerätt för lärosätena i avskilj andefrågor. JK har också förordat
att det aktuella lärosätet ges partsställning hos nämnden. Sedan regeringen
inhämtat visst ytterligare underlag har frågorna remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr
U95/3484/UH).
Det ankommer på regeringen att besluta närmare om regler för tillträde
- behörighet och urval - till högre utbildning. Eftersom dessa regler är så
viktiga för den enskilda studenten, anser regeringen att det finns skäl att
låta riksdagen ta ställning till huvuddragen i de förändringar av högskole-
förordningen som planeras. Ändringarna innebär också att Högskoleverket
kommer att få vissa nya uppgifter i förhållande till dem som förelädes
riksdagen i propositionen Ett högskoleverk (prop. 1994/95:165).
Prop. 1995/96:184
Den svenska högskolan har under det senaste årtiondet genomgått stora
förändringar. Det totala antalet studerande i högskolan har ökat med
omkring 50 procent, från cirka 200 000 i mitten av 1980-talet till upp-
skattningsvis cirka 300 000 läsåret 1995/96. Genom förstärkningen av i
första hand de mindre och medelstora högskolorna har den högre ut-
bildningen också blivit en av de starkaste krafterna för utvecklingen i
landets olika regioner.
I slutet av 1980-talet inleddes även en reformering av högskolans inre
organisation tillsammans med en långtgående decentralisering. De
enskilda universiteten och högskolorna har i dag ett ansvar för att inom
vida ramar utforma sitt utbud av utbildningar men även för att besluta om
innehållet i dessa. Detta har lett till ett stort behov av information om alla
de utbildningar som erbjuds de sökande till högskolan.
Även beslutsbefogenheter när det gäller regler för behörighet, urval och
antagning till högskolan har i hög grad överförts till de enskilda läro-
sätena. Det har kommit att innebära att det för relativt likartade utbild-
ningar formulerats olika behörighets- och urvalsregler. De sökandes
meriter har därmed kommit att bedömas på olika sätt vid olika universitet
och högskolor. Möjligheterna för de enskilda att överblicka och bedöma
chanserna att bli antagna till olika program eller kurser har därmed blivit
mindre än de skulle behöva vara. Detta skapar svårigheter för i första
hand dem som kommer från mindre studievana miljöer.
Även gymnasieskolan har reformerats för att möta krav från ett snabbt
föränderligt arbetsliv och samhälle, där behovet av ökade kunskaper och Prop. 1995/96:184
breddad kompetens blir alltmer framträdande. Den linjeindelade gym-
nasieskolan har omvandlats till en program- och kursbaserad
gymnasieskola med en gemensam kärna av allmänna ämnen. Det relativa
betygssystemet med betyg i varje ämne har ersatts av kunskapsrelaterade
betyg efter varje kurs. Alla gymnasieprogram är nu treåriga, vilket innebär
att de som i framtiden lämnar gymnasieskolan efter fullföljd utbildning i
allmänhet kommer att ha bättre kunskaper än de som lämnade
gymnasieskolan före reformen. Fler människor får härigenom bättre
förutsättningar att kunna studera vid högskolan.
Reformeringen av gymnasieskolan innebär genomgripande förändringar
i förutsättningarna för högskolorna. Förändringarna i högskolan respektive
gymnasieskolan, som genomförts samtidigt, har i alltför hög grad skett
oberoende av varandra. Högskolan har därigenom tvingats söka sina
lösningar i en oklar situation. Det har också skapat en stor osäkerhet hos
de studerande i gymnasieskolan om vilka villkor som skall gälla för
tillträde till högskolan, dvs. för behörighet och urval till olika utbild-
ningar.
Reglerna för tillträde till högskolan skall enligt regeringens mening i
sina huvuddrag vara en angelägenhet för riksdag och regering, eftersom
högskolan ingår i ett nationellt utbildningssystem. Statsmakterna skall ha
ansvar för utformningen av dessa regler. Den enskilda högskolan skall
även fortsättningsvis vara antagningsmyndighet med ansvar för antag-
ningen i enlighet med de nationella reglerna.
Regeringens avsikt med föreliggande proposition är att presentera ett
system för tillträde till högskolan som är tydligt, överblickbart och rätts-
säkert för de enskilda sökandena och som samtidigt underlättar hög-
skolans grannlaga arbete med antagning till högre studier.
Den högre utbildningen står nu inför en period av ytterligare expansion.
Regeringen planerar att ge förutsättningar för att öka antalet studerande
vid högskolan med i första hand cirka 30 000 inom en treårsperiod. Detta
kommer att bereda både fler ungdomar och fler vuxna goda möjligheter
till en studieplats inom högskolan. Även detta understryker behovet av att
skapa ett stabilt, överblickbart och rättssäkert system för tillträde till
högskolan.
Det är angeläget att tillträdesreglema utformas så att de sökande i
största möjliga utsträckning kommer in på den utbildning de i första hand
önskar och har förutsättningar att genomföra. Reglerna för tillträde bör
också upplevas som rättvisa och bidra till att ge så god information som
möjligt om de förkunskapskrav som bedöms nödvändiga för att klara
studierna på rimlig tid.
God information om de krav högskolestudierna ställer ger den enskilde
möjlighet att själv bedöma sin förmåga att klara studier. Det är i sista
hand den enskilde som måste ta ansvaret för sina egna studier samtidigt
som högskolan aktivt måste stödja de studerande i deras arbete. Genom
ett sådant ömsesidigt ansvarstagande minskar behovet av formella regler.
Prop. 1995/96:184
De förändringar som regeringen föreslår respektive avser att genomföra
är i sammanfattning följande.
Grundläggande behörighet
I högskoleförordningen införs kompletteringar som avser sökande med
slutbetyg enligt det nya betygssystemet för gymnasieskolan och den
gymnasiala vuxenutbildningen. För sökande med betyg enligt det gamla
betygssystemet kommer nuvarande regler fortsatt att gälla.
Benämningen ”allmän behörighet” ändras till ”grundläggande behörig-
het”.
Grundläggande behörighet skall den ha som
- från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller specialut-
format program och har lägst betyget Godkänd på kurser omfattande
minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs för ett fullständigt
program
eller
- från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst betyget
Godkänd i kurser omfattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng
som krävs för ett slutbetyg från gymnasial vuxenutbildning.
Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för högskolornas bedömning
av grundläggande behörighet när det gäller sökande som har kunskaper
från annan utbildning än gymnasieskolan eller gymnasial vuxenutbildning,
t.ex. folkhögskola, eller från annan verksamhet än utbildning.
Särskild behörighet
Högskoleverket skall efter hörande av Statens skolverk samt universitet
och högskolor utveckla och fastställa ett begränsat antal
standardbehörigheter för att uttrycka kraven på särskild behörighet för de
program och kurser som vänder sig till nybörjare i högskolan.
För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de konst-
närliga examina) enligt högskoleförordningen skall Högskoleverket efter
hörande av Statens skolverk samt universitet och högskolor bestämma
vilka standardbehörigheter som skall gälla.
För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan
skall respektive högskola besluta vilka standardbehörigheter som skall
gälla, alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla.
Standardbehörighetema skall formuleras så att de kan tillämpas på
sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan.
Urval
Prop. 1995/96:184
Vid urval bland de sökande till högskoleutbildning skall som regel minst
en tredjedel av platserna besättas på grundval av betyg och minst en
tredjedel på grundval av resultatet på högskoleprovet.
Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som grund
för urvalet skall fastställas av regeringen efter förslag från Högskole-
verket.
Särskilt prov får användas som urvalsinstrument endast till utbildningar
som leder fram till vissa yrken som ställer särskilda krav på vissa person-
liga egenskaper eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda
provet och vilka kvalifikationer hos den sökande som provet skall mäta
skall framgå tydligt för den sökande. Till de flesta kurser eller program
skall antagningen ske med andra urvalsinstrument.
Av sökande med resultat från högskoleprovet skall
- hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och poäng
för högskoleprovet,
- hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet.
För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på minst
halvtid. Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av
poäng för arbetslivserfarenhet.
Sökande som av olika skäl inte kan bedömas på ett lämpligt sätt med
de urvalsmetoder som behandlats ovan skall kunna åberopa särskilda skäl.
Lottning skall endast få användas när det inte finns andra lämpliga
möjligheter att skilja sökande med likvärdiga meriter åt.
Studenternas rättssäkerhet
Varje högskola skall fastställa en antagningsordning i syfte att förbättra
informationen om vilka regler som gäller och att öka rättssäkerheten för
studenterna. Antagningsordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt
och fastställas av styrelsen för högskolan.
A ntagningsprocessen
Den gemensamma serviceverksamheten för antagningen bör också fort-
sättningsvis bedrivas i myndighetsform. Verket för högskoleservice (VHS)
bör alltså bibehållas som myndighet och riksdagen bör återkalla be-
myndigandet för regeringen att lägga ned verket och att i stället bilda ett
servicebolag för verksamheten.
A vskiljandefrågor
Det aktuella lärosätet ges ställning som part i Högskolans avskiljande-
nämnd. Lärosätet skall därmed kunna överklaga ett beslut av nämnden
i fråga om avskiljande av en student från högskoleutbildning.
10
6.1 Gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen
Under senare år har flera olika beslut fattats i syfte att åstadkomma en
kvalitetshöjning inom den gymnasiala utbildningen.
År 1991 beslutade riksdagen om en reform av gymnasieskolan och
vuxenutbildningen (prop. 1990/91:85, bet. 1990/9 l:UbU 16, rskr.
1990/91:356). Ett av reformens syften var att åstadkomma en kvalitets-
höjning och höja den allmänna utbildningsnivån. Härigenom förbereds
eleverna för ett livslångt lärande i ett samhälle där det blir allt mer nöd-
vändigt med återkommande utbildning. Ett annat syfte var att skapa en
flexibel gymnasieskola som kan anpassa sig efter elevernas önskemål om
studieinriktning.
Reformen innebar bl.a. att över 500 linjer och specialkurser i
gymnasieskolan ersattes av 16 nationella program, samtliga treåriga. Till
dessa kommer specialutformade program, som är likvärdiga med de
nationella programmen, och individuella program. Reformen började
genomföras läsåret 1992/93 och fr.o.m. 1997 kommer nästan alla som
lämnar gymnasieskolan att ha följt ett treårigt program. En kärna av
allmänna ämnen, s.k. kärnämnen, ger alla elever, oavsett programmets
inriktning, en gemensam kunskap att bygga vidare på.
Den nya gymnasieskolan är kursbaserad och bygger på att varje kurs
åsätts ett visst antal gymnasiepoäng. Poängen definieras som det antal
undervisningstimmar som beräknas behövas för att varje elev normalt
skall inhämta kursen.
Reformeringen av den kommunala vuxenutbildningen genomfördes
läsåret 1992/93. Den gymnasiala vuxenutbildningen syftar till att ge vuxna
kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar får i
gymnasieskolan. Gymnasial vuxenutbildning följer samma kursplaner som
gymnasieskolan. Omfattningen av gymnasial vuxenutbildning anges också
med gymnasiepoäng. För att få slutbetyg krävs liksom i gymnasieskolan
att den studerande har slutfört samtliga kämämneskurser.
Riksdagen har också beslutat om ett nytt betygssystem för
gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen (prop.
1992/93:250, bet. 1993/94: UbU2, rskr. 1993/94:93). Det tidigare relativa
betygssystemet ersattes av ett mål- och kunskapsrelaterat system.
Betygssättningen knyts till varje kurs, inte till ämne. Ett ämne kan bestå
av flera kurser på vilka betyg sätts. Betygen följer en fyrgradig skala,
nämligen Icke godkänd (IG), Godkänd (G), Väl godkänd (VG) och
Mycket väl godkänd (MVG). Till skillnad från det relativa betygssystemet
skall det nya betygssystemet ge besked om i vilken utsträckning en elev
tillägnat sig den kunskap som studierna i de aktuella kurserna syftar till.
Detta besked riktar sig såväl till den enskilda eleven som till bl.a. den
läroanstalt där eleven vill fortsätta sina studier. Utgångspunkten är att
betygen också skall kunna fungera som ett urvalsinstrument för fortsatta
studier. För betygen Godkänd och Väl Godkänd finns betygskriterier som
fastställs av Statens skolverk.
Prop. 1995/96:184
11
Läsåret 1994/95 infördes en ny läroplan och nya kursplaner vilka, Prop. 1995/96:184
tillsammans med det samtidigt införda nya betygssystemet, innebär en
tydlig betoning av att varje elev skall nå vissa fastställda kunskaper.
Alla program har i dag inslag av ämnen som förr var uppdelade på
studieförberedande treåriga linjer och yrkesinriktade tvååriga linjer. Riks-
dagen beslutade år 1995 att ta bort beteckningarna studie- respektive
yrkesförberedande utbildningar för att markera de förändringar som har
skett - förändringar som bl.a. har till syfte att öppna vägen för fortsatta
studier för elever från alla program.
Införandet av obligatoriska kämämneskurser har betytt en förstärkning
av de allmänteoretiska kunskaperna inom främst gymnasieutbildningar
med yrkesämnen. Karaktärsämnena, som i högre grad än andra ämnen
förenar teori och praktik, har fått ett innehåll och en struktur som bl.a. gör
dem användbara i fortsatta studier.
Intresset för högskolestudier bland gymnasieleverna är i dag större än
någonsin tidigare. År 1995 räknade betydligt fler än hälften av samtliga
elever i sista årskursen med att läsa vidare på universitet eller högskola.
Under 1970- och 1980-talen var detta intresse avsevärt mindre.
Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen omfattar för
närvarande mer än hälften av eleverna i gymnasieskolan. Här finns mer-
parten av dem som tidigt varit inriktade mot en högskoleutbildning.
Eleverna har högre betyg än inom andra program och könsfördelningen
är jämnare. Om man räknar in eleverna från motsvarande, tidigare före-
kommande studieförberedande linjer dominerar dessa elever bland yngre
sökande till merparten av universitetens och högskolornas utbildningar.
Den nya gymnasieskolan har emellertid inneburit vissa förändringar när
det gäller intresseinriktningen bland eleverna. Exempelvis har det nya
Medieprogrammet attraherat relativt många elever med höga betyg från
grundskolan och en ganska stor andel av dessa elever kan förväntas vilja
fortsätta till högskolan.
Detsamma kommer sannolikt att bli fallet för eleverna från det Estetiska
programmet. Läsåret 1994/95 hade dessa elever de högsta grundskole-
betygen i gymnasieskolan näst efter eleverna på Naturvetenskaps-, Sam-
hällsvetenskaps- och Medieprogrammen.
Industriprogrammet utgör ett tredje exempel på förändrad intresse-
inriktning. Under läsåret 1994/95 och hösten 1995 har antalet elever på
Industriprogrammet påtagligt ökat; programmet hade relativt få sökande
i starten. Tack vare en markant tillströmning av flickor med goda grund-
skolebetyg har eleverna på Industriprogrammet nu klart högre medelbetyg
än tidigare årskullar.
12
6.3 Högskolan Prop. 1995/96:184
Den högskolereform som genomfördes år 1977 innebar en radikal om-
läggning av den högre utbildningen. Ett viktigt mål för reformen var att
göra denna utbildning mer tillgänglig, vilket ledde till att nya tillträdes-
regler utformades. Allmän behörighet till högskoleutbildning fick den som
genomgått minst tvåårig linje i gymnasieskolan. Högskolan skulle även
göras mer tillgänglig för vuxna med annan bakgrund och den s.k. 25:4-
regeln blev därför gällande för hela högskolan.
Som följd av 1977 års reform organiserades en stor del av högskolans
utbildningar i allmänna och lokala utbildningslinjer. Det dåvarande
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fastställde utbildningsplanerna
för de allmänna utbildningslinjerna och även vilka särskilda behörig-
hetskrav som skulle gälla för tillträde till dessa. UHÄ ansvarade också för
antagningen till flertalet av de allmänna linjerna. Högskolorna beslutade
om antagningen till de lokala linjerna och fristående kurserna.
En avveckling av denna centrala reglering påbörjades under slutet av
1980-talet och fullföljdes år 1993. Då beslutade riksdagen om en genom-
gripande universitets- och högskolereform som genomfördes den 1 juli
1993. Reformen innebar att regeringens och riksdagens styrning när det
gällde högskolan i huvudsak skulle inriktas på resultaten - i kvalitativ och
kvantitativ mening. Varje universitet och högskola fick därmed det fulla
ansvaret för sin utbildning och för organisationen av studierna fram till de
examina som regeringen beslutat om i högskoleförordningen.
Reformen avsåg bl.a. att möjliggöra större mångfald i utbildnings-
utbudet vid universitet och högskolor. Även där mer eller mindre fasta
utbildningsprogram utformats, skulle skillnader kunna råda beträffande
såväl studiernas uppläggning och de särskilda förkunskapskraven som
utbildningarnas tyngdpunkt och innehåll m.m.
1993 års reform innebar att varje universitet och högskola blev sin egen
antagningsmyndighet. UHÄ lades ned. Lärosätena fick rätt att inom
högskoleförordningens vida ramar självständigt fastställa tillträdesbestäm-
melsema för sina utbildningar, i fråga om såväl särskild behörighet som
urval.
Verket för högskoleservice har i sin årsrapport för budgetåret 1993/94
(VHS skriftserie 1995:2) redovisat vissa erfarenheter av högskolereformen
vad gäller tillämpningen av tillträdesbestämmelsema. De förändringar som
skett innebär som regel att behörighetskraven har skärpts samt att skilda
universitet och högskolor har fastställt olika förkunskapskrav för utbild-
ningar med samma eller likartad benämning. Det har även förekommit att
vissa högskolor ändrat tillträdesreglema med kort varsel. Det har därmed
blivit svårt för de sökande att få klarhet om vilka regler som gäller och
att få en överblick över sina möjligheter att komma in på en önskad
utbildning.
13
Prop. 1995/96:184
De som söker till högskolan har en heterogen utbildningsbakgrund. Under
lång tid framöver kommer troligen majoriteten av de sökande att ha en
annan utbildningsbakgrund än den nya gymnasieskolan.
Elever som kommer direkt från gymnasieskolan utgör normalt sett en
minoritet av dem som varje år söker till en utbildning i högskolan. Detta
förhållande gäller trots att direktövergången har ökat under senare år.
Ungefär 34 procent av de totalt cirka 240 000 personer som inför
antagningen höstterminen 1995 konkurrerade om en utbildningsplats var
redan registrerade vid en högskoleutbildning. 24 procent återkom efter
uppehåll från högskolestudier. 32 procent hade inte tidigare läst vid
svensk högskola och hade slutfört en gymnasieskoleutbildning före
1994/95 eller hade en annan svensk utbildning eller en utländsk utbild-
ning. Endast 10 procent kom direkt från gymnasieskolan.
Det är numera fler kvinnor än män bland sökande både till längre och
till kortare högskoleutbildningar. Av de 105 000 sökande inför höst-
terminen 1995, som inte tidigare studerat vid högskolan var drygt 60 000
(58 procent) kvinnor. Bland sökande under 25 år var könsfördelningen
ganska jämn, men i åldern 25 år eller äldre var andelen kvinnor nästan
63 procent. Det var betydligt fler kvinnor än män som hade slutbetyg från
endast tvåårig gymnasieskola.
Sökande inför höstterminen 1995, som ej tidigare läst i högskolan,
fördelade per kön, ålder och utbildningsbakgrund
(Källa: SCB)
□ Män
Yngre än 25 är
Gymn.skola 3/4 år
Gymn.skola, högst 2 år
övrig utb.bakgrund
25 är och äldre
Gymn.skola 3/4 år
Gymn.skola , högst 2 år
Övrig utb.bakgrund
14
Av de tidigare nämnda 105 000 sökande var cirka 30 procent 25 år eller Prop. 1995/96:184
äldre och drygt en tredjedel hade en utbildning från utlandet, kommunal
vuxenutbildning, folkhögskola eller annan äldre svensk utbildning.
Reglerna för tillträde till högskolan måste således tillämpas på mycket
heterogena grupper av sökande.
Utbildningsbakgrund bland sökande som inte tidigare studerat
vid högskolan, framskrivning för åren 1995/96 - 2009/10
(Källa: SCB)
Procent
15
Prop. 1995/96:184
Bakgrund
Enligt 1 kap. 8 § högskolelagen skall den grundläggande högskole-
utbildningen väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på
nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper.
Regeringen får dock medge undantag när det gäller konstnärlig utbildning.
Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag avgör den högskola som anordnar en
utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till
utbildningen, om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Regeringens föreskrifter om allmän behörighet finns i 8 kap. 3-5 §§
högskoleförordningen.
Enligt 8 kap. 4 § nämnda förordning gäller följande. A llmän behörighet
har den som fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller har
motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller den som genom annan
verksamhet förvärvat motsvarande kunskaper. Allmän behörighet har
också den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och där
är behörig till högre utbildning. Den som har annat modersmål än
svenska, danska, färöiska, isländska eller norska skall ha de kunskaper i
svenska som behövs. Den som har finska som modersmål och har haft
svenska som ämne i finskt gymnasium eller motsvarande finsk skolform
under tre år eller mer skall anses ha de kunskaper i svenska som behövs.
Enligt 5 § i samma kapitel skall även den anses ha allmän behörighet
som fyller 25 år senast under det kalenderår då utbildningen börjar och
varit yrkesverksam minst fyra år före det kalenderår då utbildningen
börjar eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet samt har
kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt
program i gymnasieskolan (25:4-regeln).
Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda
skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor.
Enligt punkt 14 i övergångsbestämmelserna till högskoleförordningen
gäller till utgången av år 1999 att den har allmän behörighet som upp-
fyller kraven på sådan behörighet enligt bestämmelserna i deras äldre
lydelse.
gotab 49697, Stockholm 1996
16
Prop. 1995/96:184
Regeringens förelag: I högskoleförordningen införs kompletteringar
som avser sökande med slutbetyg enligt det nya betygssystemet för
gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För sökan-
de med betyg enligt det gamla betygssystemet kommer nuvarande
regler fortsatt att gälla.
Benämningen ”allmän behörighet” ändras till ”grundläggande
behörighet”.
Grundläggande behörighet skall den ha som
- från gymnasieskolan fått slutbetyg från ett nationellt eller speci-
alutformat program och har lägst betyget Godkänd på kurser om-
fattande minst 90 procent av antalet gymnasiepoäng som krävs för
ett fullständigt program
eller
- från gymnasial vuxenutbildning fått slutbetyg och har lägst
betyget Godkänd i kurser omfattande minst 90 procent av antalet
gymnasiepoäng som krävs för ett slutbetyg från gymnasial vuxenut-
bildning.
Utredningens förelag: Utredningen för uppföljning av 1993 års uni-
versitets- och högskolereform föreslår i sitt delbetänkande Allmän be-
hörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) att den har allmän behörighet
som
1. fullföljt ett nationellt eller specialutformat program och därvid har
lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 procent av den
minsta garanterade tiden för ett fullständigt program,
2. har lägst betyget Godkänd i kärnämnena engelska, matematik, natur-
kunskap, religionskunskap, samhällskunskap och svenska i den omfattning
dessa ämnen har för Övriga program enligt bilaga 2 till skollagen,
3. har lägst betyget Godkänd på specialarbete.
Utredningen framhåller att införandet av ett nytt betygssystem i
gymnasieskolan gör en precisering av de nuvarande reglerna för allmän
behörighet nödvändig. Enligt utredningen är syftet med behörighetskrav
till en viss högskoleutbildning å ena sidan att garantera en viss startnivå
för den berörda utbildningen och å andra sidan att ge besked till pre-
sumtiva sökande om vad som krävs för att framgångsrikt kunna
genomföra den aktuella utbildningen. Utredningen understryker att det är
viktigt att högskolans utbildning kan bygga på att de studerande har
tillräckliga förkunskaper. Inte minst är detta en förutsättning för att man
på rimlig tid skall kunna nå de utbildningsmål som finns angivna i
examensordningen.
I sitt delbetänkande Behörighet och urval (SOU 1995:71) föreslår
17
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 184
utredningen att beteckningen ”allmän behörighet” skall ersättas av ”grund- Prop. 1995/96:184
läggande behörighet”. Som skäl anförs att denna term är mer rättvisande,
eftersom allmän behörighet har varit tillräcklig endast för ett mindre antal
högskoleutbildningar.
Arbetsgruppens förslag: En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet
ställer sig i sin promemoria Gymnasieskolan - en bred grund för hög-
skolan! (Ds 1995:56) bakom utredningens förslag till grundläggande
behörighet. Därutöver föreslår arbetsgruppen att ämnet svenska som
andraspråk skall kunna utgöra ett alternativ till ämnet svenska.
Remissinstanserna: En mycket stor majoritet av remissinstanserna
instämmer i utredningens förslag. Nästan samtliga remissinstanser stöder
förslaget om lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90
procent av den minsta garanterade tiden för ett fullständigt program. En
klar majoritet anser att det skall krävas minst betyget Godkänd i samtliga
kärnämnen utom idrott och hälsa samt estetisk verksamhet. Majoriteten
tillstyrker förslaget om minst betyget Godkänd på specialarbetet.
De enda tydligt avvikande remissinstanserna är Högskolan i Växjö och
Riksrevisionsverket. Båda konstaterar att utredningens förslag innebär en
inte obetydlig skärpning av de nu gällande villkoren för allmän behörig-
het. Vidare framhåller dessa remissinstanser att utredningen varken pre-
senterar empiriskt material, analys eller principiella resonemang som
grund för sina förslag.
Skälen för regeringens förelag: En höjning av den allmänna utbildnings-
nivån är angelägen från såväl de enskildas som samhällets synpunkt.
Högre utbildning ger förutsättningar för bättre livskvalitet, ökar individens
möjligheter på arbetsmarknaden och främjar tillväxten i samhälls-
ekonomin. En alltmer välutbildad arbetskraft kommer att behövas i alla
samhällssektorer i framtiden. Det är därför angeläget att fler ungdomar
väljer att gå vidare till högre utbildning. Även vuxna måste ges möjlighet
att genomgå en grundläggande högskoleutbildning eller att vidareutbilda
sig.
Den gymnasiereform som tidigare beskrivits och som innebär bl.a. att
samtliga gymnasieutbildningar nu är treåriga är ett led i arbetet med att
åstadkomma en generell höjning av kunskapsnivån. Regeringen vill nu
följa upp gymnasiereformen genom att föreslå vissa förändringar i be-
hörighetsvillkoren för högskolestudier.
De nuvarande reglerna för allmän behörighet lades fast innan det var
klart hur betygssystemet i den nya gymnasieskolan skulle komma att
utformas. Reglerna innehåller inte någon bestämmelse om att de sökande
skall ha uppnått en viss lägsta betygsnivå eller uppfylla något annat sär-
skilt kvalitetskrav. En elev med ettor i slutbetyg i alla ämnen är således
allmänt behörig till högskolan. Detta beror på att gymnasiebetygen
tidigare inte dokumenterat någon kunskapsnivå som bestämts av kurs-
planens mål. De nya behörighetsvillkor som regeringen föreslår och som
redovisats ovan innebär att en anpassning görs till det nu gällande
betygssystemet i gymnasieskolan. Villkoren överenstämmer med punkt 1
i utredningens förslag. 18
De nya villkoren för behörighet innebär en skärpning i förhållande till
dagens regler. I den nya gymnasieskolan anges i kursplaner vilka Prop. 1995/96:184
kunskaper eleverna lägst skall ha för att bli godkända på en kurs. Betygen
relateras således till angivna mål för kursen. Som stöd för lärarens
betygssättning finns därtill betygskriterier som förtydligar kraven för
betygen Godkänd och Väl Godkänd. I förhållande till det gamla betygs-
systemet har de kunskapskrav eleverna skall uppfylla markerats tydligare.
Med det nya betygssystemet ställs större krav på elevernas prestationer för
att nå ett godkänt betyg än vad som tidigare ställdes för de lägsta betygen.
Det är väsentligt att högskolan är tillgänglig för så många som möjligt.
Den skärpning av de grundläggande behörighetsvillkoren som regeringen
föreslår innebär att eleverna måste ha godkänt i flertalet kärnämnen.
Någon skärpning därutöver, som utredningen föreslagit, är inte lämplig.
I enlighet med utredningens förslag bör benämningen ”allmän behörig-
het” ändras till ”grundläggande behörighet”. Det är en mer adekvat
beteckning, som antyder att det i de flesta fall förekommer ytterligare
behörighetsvillkor för olika utbildningar.
En elev som på grund av studiesvårigheter i något ämne valt bort detta
ämne kan följa ett s.k. reducerat program. Kurser som kan väljas bort får
uppgå till högst 10 procent av poängtalet för ett fullständigt program.
Även en elev som har slutbetyg från ett maximalt reducerat program (90
procent av ett fullständigt program) kommer således att få grundläggande
behörighet om han/hon godkänns på alla kurser. En elev som gått i
gymnasial vuxenutbildning uppfyller kraven på grundläggande behörighet
om eleven fått slutbetyg och har godkänts på kurser omfattande minst 90
procent av det antal gymnasiepoäng som krävs för slutbetyg.
Enligt nu gällande högskoleförordning får en högskola besluta om
dispens från något eller några behörighetsvillkor, om det föreligger
särskilda skäl. Denna regel kommer att finnas kvar och kan användas t.ex.
när det gäller utländska studenter. Detta är naturligt i en tid när lärosätena
önskar främja studerandeutbyte och anstränger sig att erbjuda under-
visning också på engelska för att göra sina utbildningar internationellt
tillgängliga. Regeln kan också tillämpas t.ex. för sådana kurser som
högskolorna erbjuder med distansundervisning, om syftet är att genom
denna undervisningsform nå nya grupper studenter. Också i andra fall kan
högskolorna med stöd av regeln frånfalla något eller några behörighets-
villkor.
Med hänsyn till att det än så länge finns endast begränsade erfarenheter
av gymnasieskolans nya betygssystem är det angeläget att de berörda
myndigheterna, Skolverket och Högskoleverket, följer utvecklingen och
återkommer till regeringen med förslag till åtgärder, om de finner skäl till
det.
19
7.2 Motsvarandebedömningar
Prop. 1995/96:184
Regeringens förslag: Högskoleverket skall utfärda föreskrifter för
högskolornas bedömning av grundläggande behörighet när det gäller
sökande som har kunskaper från annan utbildning än gymnasie-
skolan eller gymnasial vuxenutbildning, t.ex. folkhögskola, eller
från annan verksamhet än utbildning.
Utredningens förslag: De nuvarande reglerna bör finnas kvar, dvs. varje
högskola skall bedöma om den sökandes meriter motsvarar dem som
föreskrivs för att gymnasiestuderande skall uppfylla kraven på grund-
läggande behörighet.
Regeln om motsvarandebedömning kan ge behörighet för sökande som
läst reducerat program, för sökande från kommunal vuxenutbildning och
för sökande med utländska gymnasiebetyg om de i övrigt uppfyller kraven
på grundläggande behörighet enligt utredningens förslag.
Utredningen föreslår även att motsvaranderegeln skall omfatta folkhög-
skolestuderande och att regeln skall tolkas så att följande utbildningar ger
grundläggande behörighet: 1) tre års folkhögskoleutbildning eller 2) två
års folkhögskoleutbildning som bygger på minst ett års gymnasiestudier
eller på grundskola och minst ett års yrkesverksamhet eller 3) ett års
folkhögskoleutbildning som bygger på minst två års gymnasiestudier.
Folkhögskolorna bör få förtroendet att utfärda intyg för de elever som
uppfyller dessa krav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag, oftast utan några särskilda kommentarer. Sveriges lantbruks-
universitet anser att det behövs en central instans som hjälper antagnings-
myndigheterna med motsvarandebedömningar genom t.ex. bedömnings-
handböcker så att högskolorna gör enhetliga bedömningar. Högskolan i
Växjö anser att förordningen bör preciseras när det gäller kraven i svenska
för utomnordiska sökande. Mitthögskolan tar upp de utländska sökande
som inte har en avslutad gymnasieutbildning och ställer frågan vilka krav
på kompletteringar som skall ställas på denna grupp.
Folkbildningsrådet påpekar att de sex kärnämnen som nämns redan
finns i de behörighetsgivande folkhögskolekursema. Vidare anser Folk-
bildningsrådet och Högskolan i Växjö att man bör ta in och precisera
utredningens förslag i högskoleförordningen. Linköpings universitet anser
att högskolorna skall ha rätt att medge undantag från kraven i svenska och
engelska för studenter - särskilt med tanke på Erasmus-studenter som vill
ta examen i Sverige. Kunskapskraven i svenska och engelska är också en
stötesten för invandrarelever, även om de har bedrivit akademiska studier
i sitt hemland. Vidare anser universitetet att motsvarandebedömningama
kan bli olika mellan högskolorna och att det därför bör vara tydligare
föreskrivet i förordningen vad som skall gälla. Likartade synpunkter
lämnas från Mitthögskolan.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om allmän
behörighet för de grupper som har en utbildning som motsvarar ett full- 20
följt program i gymnasieskolan behöver preciseras. Det gäller bl.a.
sökande från folkhögskola eller annan behörighetsgivande utbildning samt Prop. 1995/96:184
sökande med utländsk gymnasieutbildning. Det är angeläget att alla
sökande med likartad bakgrund blir enhetligt bedömda.
Verket för högskoleservice (VHS) ger ut en s.k. bedömningshandbok,
där bl.a. de motsvarandebedömningar finns samlade som nu tillämpas av
de universitet och högskolor, som har slutit avtal med VHS. VHS samlar
också bedömningar av utländska utbildningar i en särskild handbok.
Enligt regeringens mening bör Högskoleverket efter hörande av
universitet och högskolor fastställa vilka regler som skall gälla för de
ovannämnda grupperna. Därvid skall beaktas att, som tidigare nämnts,
sökande som uppfyller kraven på allmän behörighet enligt de regler som
gällde före den 1 juli 1993 skall anses ha dylik behörighet - i fortsätt-
ningen benämnd grundläggande behörighet - t.o.m. år 1999.
Utredningens förslag vad gäller sökande med folkhögskola, som stöds
av Folkbildningsrådet, anser regeringen väl avvägt. Regler med denna
innebörd bör därför fastställas av Högskoleverket.
Flera remissinstanser påpekar att det finns ett behov av att precisera
vilka krav som skall ställas på utländska studenter när det gäller
kunskaper i svenska. Enligt de regler som gällde före den 1 juli 1993
skulle kunskaperna motsvara två årskurser på någon linje i gymnasiesko-
lan eller den förberedande utbildningen i svenska för utomnordiska gäst-
studerande och invandrarstudenter. Denna utbildning reglerades i en
särskild förordning.
Högskoleverket bör fastställa de regler som behövs när det gäller vilka
krav som skall ställas på utländska studenters svenskkunskaper. Riksdagen
har beslutat att svenska som andraspråk numera är ett alternativt kärnämne
som ger behörighet. Detta skall framgå av de nya reglerna.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1.
Enligt gällande regler skall också den anses ha allmän behörighet som
fyller 25 år senast under det kalenderår då utbildningen börjar, varit
yrkesverksam i minst fyra år och har kunskaper i svenska och engelska
som motsvarar ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan. Utred-
ningen anser att någon ändring för denna grupp inte behöver göras. Rege-
ringen delar denna bedömning.
Före 1993 års universitets- och högskolereform var kraven kunskaper
motsvarande minst två årskurser i engelska. Enligt den övergångsbes-
tämmelse som tidigare nämnts har detta betydelse t.o.m. år 1999.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se avsnitt 7.1.
21
Prop. 1995/96:184
Regeringens förslag: Högskoleverket skall efter hörande av Statens
skolverk samt universitet och högskolor utveckla och fastställa ett
begränsat antal standardbehörigheter för att uttrycka kraven på
särskild behörighet för de program och kurser som vänder sig till
nybörjare i högskolan.
För de utbildningar som leder till yrkesexamina (exklusive de
konstnärliga examina) enligt högskoleförordningen skall Högskole-
verket efter hörande av Statens skolverk samt universitet och
högskolor bestämma vilka standardbehörigheter som skall gälla.
För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i
högskolan skall respektive högskola besluta vilka standardbehörig-
heter som skall gälla, alternativt att något krav på särskild behörig-
het inte skall gälla.
Standardbehörighetema skall formuleras så att de kan tillämpas på
sökande från såväl den gamla som den nya gymnasieskolan.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett system med standard-
behörigheter införs som skall gälla för merparten av de kurser och pro-
gram som vänder sig till nybörjare i högskolan. Dessa skall fastställas av
Högskoleverket efter hörande av universitet och högskolor, Statens skol-
verk och Folkbildningsrådet. De skall formuleras som krav på minst be-
tyget Godkänd på vissa kurser inom gymnasieskolans nationella program.
Vidare skall det framgå för vilka utbildningar de är tänkta att gälla. Varje
högskola avgör om en viss standardbehörighet skall gälla för en viss kurs
eller ett visst program.
Utredningen föreslår 16 olika standardbehörigheter. Standardbehörighet
1 innehåller samma krav som utredningen föreslår skall gälla för grund-
läggande behörighet. När det gäller övriga standardbehörigheter ställs krav
på genomgångna kurser i gymnasiet, i huvudsak från Naturvetenskaps-
och Samhällsvetenskapsprogrammen.
Utredningens förslag till standardbehörigheter definieras utifrån ett antal
kurser i gymnasieskolan. Det skall dock finnas olika vägar att uppnå
behörighetema genom motsvarandebedömningar, som högskolorna själva
gör.
Enligt utredningen är syftet med att ordna behörighetsreglerna i
standardbehörigheter att
1. standardbehörighetema skall kunna gälla för merparten av de ut-
bildningar som är avsedda för sökande som inte tidigare bedrivit högsko-
lestudier,
2. systemet med standardbehörigheter skall kunna beskrivas enkelt och
i termer som är begripliga även för dem som saknar erfarenhet från
högskoleområdet,
22
3. systemet skall kunna utformas så att det för en viss standardbehörig- Prop. 1995/96:184
het skall vara möjligt att förutsäga i stort sett vilka typer av utbildningar
som den ger behörighet för under en relativt lång tid framöver, oberoende
av studieort,
4. en sökande skall kunna få sin behörighetsnivå prövad, oberoende av
om han eller hon söker till en utbildning eller ej,
5. den som vid ett visst tillfälle har bedömts svara mot kraven för en
viss standardbehörighet skall anses ha denna behörighet även vid senare
ansökningstillfällen.
Arbetsgruppens förslag: Standardbehörigheter bör utvecklas och
innehålla kurser även från andra program än Naturvetenskaps- och Sam-
hällsvetenskapsprogrammen. Därmed ges ökade möjligheter för elever
från andra program att få behörighet till högskolestudier. Högskoleverket
bör få i uppdrag att i samråd med Statens skolverk göra en genomgång
av vilka kurser i övrigt som bör ingå i en förteckning över
standardbehörigheter. En sådan förteckning skall fastställas av regeringen
i högskoleförordningen, alternativt av Högskoleverket i samråd med
Statens skolverk.
Remissinstanserna: En klar majoritet av universiteten och högskolorna
förordar utredningens förslag om standardbehörigheter. Bland kommun-
erna är de flesta av den åsikten att arbetsgruppens förslag är att föredra.
Flera remissinstanser, bl.a. Högskolan i Halmstad, Idrottshögskolan och
Folkbildningsrådet, hävdar att utredningens förslag om standardbehörig-
heter är alltför inriktade mot matematik och naturvetenskapliga ämnen. Ett
flertal remissinstanser anser att utredningens förslag inte innehåller till-
räckliga krav på förkunskaper i språk. Några remissinstanser uttrycker
åsikten att utredningens förslag inte uppmuntrar till tvärvetenskapliga
studier.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 2 § högskolelagen avgör - som anförts inledningsvis i
avsnitt 7 ovan - den högskola som anordnar en utbildning vilka behörig-
hetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen, om inte
annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer.
Regeringens föreskrifter om särskild behörighet finns i 8 kap. 6 §
högskoleförordningen. Av bestämmelsen framgår att de krav på särskilda
förkunskaper som en högskola uppställer skall vara relevanta för den
aktuella utbildningen. Kraven får avse kunskaper i ämne i gymnasie-
skolans nationella program eller motsvarande kunskaper, kunskaper från
en eller flera högskolekurser och andra villkor som betingas av utbild-
ningen eller är av betydelse för det yrkesområde som utbildningen för-
bereder för.
Enligt 3 § i samma kapitel får en högskola, om det föreligger särskilda
skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor.
23
A llmänna överväganden
De grundläggande behörighetskraven anger den breda gemensamma basen
för högskolestudier. För många utbildningar behöver kompletterande krav
anges avseende de mer specialiserade förkunskaper som anses nödvändiga
för att klara utbildningen.
I grunden är det dock den enskilda individen som har ansvaret för sina
studier och den uppgift man går in i när man påbörjar en utbildning vid
ett universitet eller en högskola. De sökande måste förmodas vara i stånd
att bedöma om de har reella förutsättningar för att kunna följa en viss
utbildning. Också lärosätena har ett ansvar som är relevant i detta sam-
manhang, nämligen ansvaret för att ta hand om studenterna och ge goda
förutsättningar för att de skall nå framgång i studierna. Det är därför
angeläget att de särskilda behörighetskraven inte blir alltför omfattande.
Enligt högskolelagen skall högskolans grundläggande utbildning väsent-
ligen bygga på kunskaper som eleverna får på nationella program i
gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper. Utredningen har i sina
förslag om särskild behörighet, de s.k. standardbehörighetema, för ett stort
antal utbildningar angivit förkunskapskrav som obligatoriskt uppnås
endast på Naturvetenskapsprogrammet. Effekterna av detta förslag blir
enligt Högskoleverket att kompletteringsstudier efter avslutade
gymnasiestudier blir nödvändiga för stora grupper studerande. Detta är
inte tillfredsställande.
Många högskolor framhåller i sina remissvar att utredningens förslag till
standardbehörigheter är alltför inriktade på ämnet matematik. En annan
invändning är att de inte passar särskilt bra för utbildningsprogram av mer
tvärvetenskaplig karaktär.
De studenter som antas till högskolan måste självfallet ha de kunskaper
som är en nödvändig förutsättning för framgångsrika studier. Det finns
emellertid många andra faktorer än förkunskaper som påverkar studenter-
nas studieresultat. En del av dessa, t.ex. de som har med studentens
sociala situation att göra, kan högskolorna inte i någon större utsträckning
påverka. Faktorer som hänger samman med undervisningssituationen är
däremot i högsta grad högskolans ansvar. Vissa universitet och högskolor
har i sina årsredovisningar för budgetåret 1994/95 beskrivit sina erfaren-
heter av försök med ändringar av utbildningens uppläggning och arbets-
sätt. Det framgår att sådana förändringar kan ha stor betydelse för om
studenterna klarar sina studier. Regeringens bedömning är således att
särskilda behörighetskrav bör tillämpas relativt restriktivt.
Regeringen delar utredningens uppfattning att de särskilda behörig-
hetskrav som likväl behövs bör ordnas i form av standardbehörigheter
men dessa bör vara färre än vad utredningen föreslagit. Vidare behöver
innehållet i standardbehörighetema övervägas närmare; utredningens
förslag till standardbehörigheter utgår från en annan definition av den
grundläggande behörigheten än den regeringen lägger fram i denna
proposition. Det förslag till standardbehörigheter som utredningen lagt
fram utgår vidare i högre grad från sådana kunskaper som eleverna får på
Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskapsprogram-men; även vissa kurser
som eleverna läser inom andra program kan enligt regeringens mening
Prop. 1995/96:184
24
vara en bra grund för högskolestudier. Prop. 1995/96:184
Högskoleverket bör, efter hörande av Statens skolverk samt universitet
och högskolor, utveckla och fastställa ett begränsat antal
standardbehörigheter. Standardbehörighetema skall formuleras så att de
kan tillämpas på sökande från såväl den gamla som den nya gymnasie-
skolan.
Det nu sagda gäller för de utbildningar som genomförs av utbildnings-
anordnare vars rätt att utfärda examina bestäms av Högskoleverket. För
Sveriges lantbruksuniversitet bör regeringen eller den myndighet som
regeringen utser fastställa reglerna om särskild behörighet.
Överväganden angående behörighetsregler för utbildningar som leder till
yrkesexamen
De utbildningar som leder till en yrkesexamen (exklusive de konstnärliga
examina) enligt högskoleförordningen bör ha nationellt gällande behörig-
hetsregler. Därför skall Högskoleverket fastställa vilka standardbehörig-
heter som skall gälla för dessa utbildningar. I förordningens examensord-
ning har regeringen fastställt de krav som skall vara uppfyllda för respek-
tive examen genom att ange målen och antal poäng för utbildningen. Det
förhållandet att kraven är uttryckta på ett sådant sätt att de ger varje uni-
versitet och högskola stor frihet vad gäller uppläggning och innehåll i ut-
bildningarna, motiverar inte att reglerna för behörighet är olika. Tvärtom
är det önskvärt att studenterna vet att de bedöms lika, oberoende av
vilken högskola de söker till. Det finns ändå ett stort utrymme för sådan
profilering av utbildningen som högskolorna önskar. Eftersom de utbild-
ningar som avslutas med en yrkesexamen i de flesta fall leder mot yrken
som statsmakterna har intresse av att reglera är det också av vikt att
utbildningarna i stor utsträckning kan bedrivas på samma villkor.
De utbildningar som leder till yrkesexamen är i de flesta fall mycket
populära och har många sökande. Behörighetskraven skall enligt
regeringens mening inte påverkas av detta utan ange endast vilka förkun-
skaper som är nödvändiga för att följa den aktuella utbildningen. Det skall
vara möjligt för personer med olika bakgrund att konkurrera på lika vill-
kor om dessa platser. Behörighetskraven bör därför vara så utformade att
de inte i realiteten utgör ett hinder för vissa grupper sökande.
Den enskilda högskolan bör alltså inte få fastställa högre krav på
särskild behörighet än vad Högskoleverket föreskrivit. Antalet sökande till
olika kurser och utbildningsprogram varierar emellertid och det kan finnas
behov av att något avvika från behörighetskraven t.ex. för att bereda fler
sökande plats. Högskolorna bör därför kunna frångå de särskilda behörig-
hetskraven, t.ex. om antalet behöriga sökande till en viss utbildning är
färre än antalet platser. I dessa fall kan högskolorna samtidigt erbjuda
studenterna en möjlighet att på ett enkelt sätt komplettera sina kunskaper,
antingen genom en mer etablerad samverkan med komvux eller genom att
integrera kompletterande undervisning i den ordinarie utbildningen. Det
finns redan nu många positiva erfarenheter av sådana åtgärder.
Den möjlighet som redan finns för en högskola att, om det finns 25
särskilda skäl, besluta om dispens från något eller några behörighetsvillkor
bör behållas. Den möjliggör dispens också i andra fall än de nu nämnda. Prop. 1995/96:184
Överväganden angående behörighetsregler för övriga kurser och program
För övriga kurser och program som vänder sig till nybörjare i högskolan
skall högskolorna själva besluta vilka standardbehörigheter som skall
gälla, alternativt att något krav på särskild behörighet inte skall gälla. Om
det för vissa kurser eller program finns behov av att ställa andra behörig-
hetskrav än som kan uttryckas i form av standardbehörigheter skall Hög-
skoleverkets godkännande till detta inhämtas.
I fråga om högskolornas möjlighet att ge dispens från något eller några
behörighetsvillkor, se strax ovan.
Behovet av lagändring
De nya regler om behörighet som regeringen föreslagit i avsnitt 7 och 8
kräver ingen ändring i högskolelagen. Enligt 4 kap. 2 § nämnda lag får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer nämligen
meddela de föreskrifter som behövs.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 3 § högskolelagen skall urval göras bland de sökande om
inte alla behöriga sökande till en utbildning kan tas emot. Enligt 1 §
samma kapitel skall högskolorna ta emot behöriga sökande så långt det
kan ske med hänsyn till det krav på hög kvalitet som gäller.
Enligt 8 kap. 7 § högskoleförordningen skall vid urval till grund-
läggande högskoleutbildning hänsyn tas till den sökandes möjlighet att
tillgodogöra sig sådan utbildning.
Enligt 8 § i samma kapitel skall vid urvalet användas en eller flera av
urvalsgrundema betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbild-
ning samt arbetslivserfarenhet. Även särskilda skäl som den sökande har
åberopat skall kunna användas. Högskoleprov får dock inte användas som
enda urvalsgrund för hela antagningen till en utbildning. Vid i övrigt
likvärdiga meriter får urval också ske med hänsyn till kön i syfte att
förbättra rekryteringen av studenter från kraftigt underrepresenterat kön.
Överväganden
Trots den fortsatta utbyggnaden av den högre utbildningen kommer inte
alla behöriga sökande att kunna beredas plats i önskad utbildning. Det blir
därför nödvändigt att också fortsättningsvis tillämpa ett urvalsförfarande.
Urvalsreglernas funktion är att rangordna de sökande på ett lämpligt sätt.
Betyg är det urvalsinstrument som det finns mest erfarenhet av och som
26
synes ha det högsta prognosvärdet. Det måste löna sig att lägga ner arbete Prop. 1995/96:184
på studierna i gymnasieskolan och därför bör betygen vara en viktig ur-
valsgrund. För dem som inte har fått så höga betyg i gymnasieskolan men
som senare har utvecklat sin studieförmåga utgör högskoleprovet ett
lämpligt urvalsintrument. Många sökande har en annan bakgrund än gym-
nasieskolan och saknar alltså betyg som kan konkurrera i ett betygsurval.
Även för denna grupp är högskoleprovet ett lämpligt urvalsinstrument.
Under en relativt lång period framöver torde majoriteten av de sökande
komma att ha sifferbetyg från gymnasiet. Det kommer också att finnas
sökande som har betyg enligt både det gamla och det nya betygssystemet.
Ytterligare många sökande kommer att ha en annan bakgrund än svensk
gymnasieutbildning, t.ex. utländsk utbildning eller annan svensk utbild-
ning. Det är därför nödvändigt att använda ett urvalssystem som bygger
på urvalsgrupper och som ger sökande med olika bakgrund likvärdiga
chanser. Det är alltså av vikt att sökande med s.k. 25:4-behörighet inte
missgynnas. Sökande med gamla gymnasiebetyg och sökande med betyg
enligt det nya betygssystemet skall vid antagningen behandlas i olika
urvalsgrupper. Som riktlinje bör gälla att antalet platser för dessa grupper
skall stå i proportion till antalet sökande i varje grupp.
Sedan något år tillbaka är det möjligt för elever från gymnasieskolan att
genomgå prövning för att få högre betyg i kurser som ingår i slutbetyget.
De betyg som sålunda erhållits skall kunna tillgodoräknas.
De nya regler om urval som föreslås skall gälla för sådana sökande till
kurser och program, som inte sedan tidigare är antagna till högskolan.
Reglerna behöver således inte tillämpas för sådana studenter som redan
är registrerade vid högskolan och som söker till kurser i avsikt att fort-
sätta sin utbildning, t.ex. fördjupningskurser. Sådana studenter kan alltså
ges förtur.
Regeringens förslag: Som regel skall minst en tredjedel av platserna
besättas på grundval av betyg.
Regler om hur de nya gymnasiebetygen skall meritvärderas som
grund för urvalet skall fastställas av regeringen efter förslag från
Högskoleverket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be-
myndigas genom en ändring i högskolelagen att föreskriva om
urval.
Utredningens förslag: Enligt utredningen kommer de sökande från den
nya gymnasieskolan att ha mer skiftande bakgrund än tidigare och ha följt
kurser med olika svårighetsgrad. Det är bara kärnämnena och de kurser
som ingår i den särskilda behörigheten som dessa sökande har gemen-
samt. Sökandena kan också ha studerat under olika lång tid. Därför blir
det i många fall svårare än tidigare att bedöma sökandenas studieförmåga.
27
Utredningen beskriver tre alternativa modeller för hur betygen kan Prop. 1995/96:184
värderas men förordar en modell som innebär att man bara räknar med
betygen på kurser som ingår i behörighetskraven utökade med ett antal
kurser som ger kunskaper som är speciellt viktiga för den sökta utbild-
ningen.
Kurserna bör kallas meritkurser och anges i en särskild förteckning.
Utredningen föreslår ett relativt detaljerat system för hur detta skall
fungera.
Betyg på kurser omfattande maximalt 1500 poäng får användas och
meritvärdet grundas på kursens poäng multiplicerat med en betygsfaktor.
Utredningen anser att betyg inte bör ha en lika central roll i det nya
systemet som i det gamla eftersom variationen av kurser är mycket större
nu. Utredningen tvivlar också på de nya betygens prognosvärde.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen anser att urvalet till högskolan
i minsta möjliga utsträckning skall störa arbetet i gymnasieskolan. Det
vore därför enligt gruppen olyckligt om ett stort antal kurser skulle sakna
meritvärde i urvalet. Man befarar att det skulle innebära att elever i
taktiskt syfte fäster mindre vikt vid vissa kurser och nöjer sig med
godkänt betyg. Därför bör 90 procent av kurserna i slutbetyget ingå i be-
räkningsunderlaget. De kurser som krävs för särskild behörighet skall ingå
och i övrigt får eleverna räkna med de högsta betygen inom ramen för 90
procent av kurserna i slutbetyget, dvs. även lokala kurser. Gruppen lägger
också förslag till jämförelsetal för de nya betygen; betygen omvandlas till
siffervärden. Gruppen anser att man vid beräkningen av meritvärdet bör
ta hänsyn till kursernas omfattning uttryckt i gymnasiepoäng. Arbetsgrup-
pen föreslår vidare att beräkningsmetoden för betygsjämförelse skall
fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla oavsett vilken
utbildning det gäller. Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas.
Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att alla universitet och
högskolor bör tillämpa samma beräkningsmodell. VHS anser att det är
bråttom med att fastställa meritvärderingssystem och urvalsregler för att
hinna med förändringar i ADB-systemen. Högskoleverket anser att föränd-
ringarna i den nya gymnasieskolans betygssystem är så stora att det krävs
ett omfattande utvecklingsarbete innan antagningen kan genomföras,
oavsett om det skall ske samordnat eller lokalt.
Behovet av att beräkna betygen på ett enhetligt sätt är enligt Högskole-
verket uppenbart och verket föreslår att bestämmelser om hur betygen
skall poängberäknas tas in i högskoleförordningen. Verket tillstyrker att
vid meritvärderingen hänsyn tas till kursernas omfattning.
Uppsala universitet avstyrker förslaget om förbud mot att använda betyg
som enda urvalsgrund. Det saknas enligt universitetet grund för att anta
att de nya gymnasiebetygen blir så svaga som urvalskriterier att ett förbud
behövs.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att eleverna i gymnasie-
skolan på ett tydligt sätt kan uppfatta dels att de kunskaper de förvärvar
i gymnasiet är centrala för studier på högskolenivå, dels att framgångsrika
gymnasiestudier förbättrar antagningsmöjlighetema till högskolan.
De nya betygen bör värderas på ett enhetligt sätt och därför bör regler 28
om hur värderingen skall ske fastställas av regeringen. Regeringen avser
att ge Högskoleverket i uppdrag att efter hörande av Statens skolverk, Prop. 1995/96:184
VHS samt universitet och högskolor inkomma med förslag om hur de
nya gymnasiebetygen skall värderas. Arbetet skall ha arbetsgruppens
förslag som utgångspunkt. Högskoleverkets uppdrag skall också gälla
meritvärdering av de gamla gymnasiebetygen.
Som regel bör minst en tredjedel av platserna besättas på grundval av
betyg.
De nya urvalsregler som regeringen föreslår i detta avsnitt och de
följande kräver - vid sidan av vissa förordningsändringar - en ändring i
4 kap. 3 § högskolelagen. Skälet till att en ändring krävs i denna paragraf
är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör
bemyndigas att föreskriva om urvalet, varvid regeringen skall följa de
riktlinjer som anges ovan och nedan; när nuvarande lydelse av paragrafen
tillkom förutsattes att regeringen skulle meddela endast verkställig-
hetsföreskrifter till lagregeln (prop. 1992/93:1 s. 89).
Regeringens förelag: Som regel skall minst en tredjedel av platserna
besättas på grundval av resultatet på högskoleprovet.
Utredningens förelag: Utredningen föreslår att varken gymnasiebetyg
eller högskoleprov skall få användas som enda urvalsinstrument för hela
antagningen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser anser att högskoleprovet
är ett viktigt urvalsinstrument som kompletterar betygen. En stor del av
remissinstanserna anser att en högskola inte skall få använda endast betyg
eller högskoleprov som urvalsgrund för ett sökaltemativ.
Skälen för regeringens förelag: Högskoleprovet var ursprungligen avsett
för sökande som var behöriga enligt den s.k. 25:4-regeln. Användningen
har dock successivt vidgats. Även eleverna i gymnasiet får numera göra
högskoleprovet. Provet, som avser att mäta allmänna studiefärdigheter,
består av fem delprov, nämligen ordkunskap, läsförståelse, tolkning av
diagram, numerisk-logisk förmåga och läsförståelse i engelska. Använd-
ningen av högskoleprovet som urvalsinstrument varierar mellan olika hög-
skolor och utbildningar. En version av högskoleprovet kommer från och
med våren 1996 att försöksvis erbjudas dyslektiker, på liknande sätt som
det anpassats för synskadade från och med våren 1995.
Erfarenheterna av urvalsreglerna efter 1993 års reform visar att de flesta
universitet och högskolor använder högskoleprov och betyg som de
viktigaste urvalsinstrumenten. I vissa fall sker urvalet dock nästan ute-
slutande från den grupp som har tagit högskoleprovet. Detta utestänger
sökande med enbart gymnasiebetyg och bör enligt regeringens mening
inte få förekomma.
Enligt regeringens mening skall som regel minst en tredjedel av de
sökande antas på grundval av resultat från högskoleprovet.
29
Prop. 1995/96:184
Regeringens förslag: Särskilt prov får användas som urvals-
instrument endast till utbildningar som leder fram till vissa yrken
som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper eller en
särskild kompetens. Syftet med det särskilda provet och vilka kvali-
fikationer hos den sökande som provet skall mäta skall framgå
tydligt för den sökande.
Till de flesta kurser eller program skall antagningen ske med hjälp
av andra urvalsinstrument.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen ändring av gällande
regler.
Remissinstanserna: Majoriteten av universiteten och högskolorna anser
att nuvarande regler bör behållas. Härigenom kan den kunskap och er-
farenhet som uppnåtts hos de lokala antagningsmyndigheterna användas
på ett sätt som höjer examinationsfrekvensen och minskar risken för icke
fullbordade studier.
Skälen för regeringens förslag: Förutom betyg och högskoleprov kan
högskolorna använda annat särskilt prov som urvalsinstrument. Vid sidan
av de prov som används vid urval till de konstnärliga utbildningarna
förekommer flera andra slags prov. Ett exempel är det s.k. arkitektprovet,
som använts under en längre tid. Detta innebär att de sökandes lämplighet
bedöms på grundval av inlämnade arbetsprover. Vidare används särskilda
intervjuförfaranden kompletterade med skriftliga prov för antagning till
läkarutbildningen. Till vissa språkämnen används språktester. Utredningen
lämnar i sin arbetsrapport nr 3 Urvalsmetoder en lista på de särskilda
urvalsmetoder som tillämpades under läsåret 1994/95.
De särskilda proven har successivt växt fram sedan mitten av 1980-talet.
De krävde under en lång tid särskilt godkännande av regeringen, senare
av UHÄ. Anledningen till att regeringen var återhållsam med att ge
tillstånd till sådana urvalsmetoder var bl.a. att studenterna före den 1 juli
1993 kunde överklaga den centrala antagningen men inte antagning
genom särskilda prov. Efter denna tidpunkt är urvalsförfarandet inte
nationellt reglerat och urvalsbesluten kan inte överklagas. Reglering av
vilka prov som får förekomma saknas.
Enligt regeringens mening skall det i normalfallet vara möjligt att
komma in även på mycket eftertraktade utbildningar på enbart betyg eller
på grundval av resultatet på högskoleprovet. Därför skall de särskilda
urvalsproven användas restriktivt. Det bör ankomma på Högskoleverket
att besluta om för vilka utbildningar särskilda prov får användas och om
de villkor som skall gälla för detta. I den mån särskilda prov skall före-
komma skall det gälla sådana utbildningar som leder fram till yrken som
ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper, t.ex. vård- eller
lärarutbildningarna, eller en särskild kompetens. Syftet med det särskilda
30
provet och vilka egenskaper hos den sökande det skall mäta skall framgå Prop. 1995/96:184
för den sökande på ett tydligt sätt.
Till de konstnärliga utbildningarna skall det även i fortsättningen vara
möjligt att anta samtliga genom särskilda prov.
Det bör ankomma på Högskoleverket att i samarbete med berörda
högskolor utvärdera de olika prov som förekommer så att ytterligare erfa-
renheter kan vinnas.
Regeringens förslag: Av sökande med resultat från högskoleprovet
skall
- hälften antas på grundval av poäng för arbetslivserfarenhet och
poäng för högskoleprovet,
- hälften antas enbart på grundval av poäng för högskoleprovet.
För arbetslivserfarenhet ges 0,5 poäng efter fem års arbete på minst
halvtid.
Högskoleverket fastställer närmare föreskrifter för beräkning av
poäng för arbetslivserfarenhet.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en viss andel av platserna
tillsätts efter urval på särskild grund och att de sökande som erhåller
poäng för arbetslivserfarenhet skall ingå i denna grupp.
Remissinstanserna: Många är tveksamma till utredningens förslag på
denna punkt eftersom systemet då blir mindre överblickbart för den
enskilde och försvårar för sökanden att bedöma sina chanser att komma
in i högskolan. Vissa högskolor anser också att utredningen är alltför
negativ till sökande med arbetslivserfarenhet.
Skälen för regeringens bedömning: Formerna för meritvärdering av de
sökande som har erfarenhet från arbetslivet har diskuterats av flera
utredningar under årens lopp. Samtidigt som alla är eniga om att det är
värdefullt - både för de yngre studenterna och för lärarna - att erfarenhet
från arbetslivet kan komma högskolan till godo, har man haft uppenbara
svårigheter att finna ett lämpligt sätt att poängsätta dessa meriter. De
regler som gällde före den 1 juli 1993 innebar att lägst fem års arbetsliv-
serfarenhet gav 0,5 poäng att lägga till poängen för högskoleprovet som
är maximalt 2,0 poäng. Av dem som antogs på grundval av högskole-
provet fick hälften tillgodoräkna sig detta tillägg.
Efter 1993 års reform har de flesta universitet och högskolor kvar detta
sätt att värdera arbetslivserfarenheten. Eftersom dessa regler fungerar
tillfredsställande finns det ingen anledning att genomföra en förändring.
Emellertid är det en rättvisefråga för de sökande att arbetslivserfarenhet
bedöms lika överallt. Högskoleverket bör fastställa närmare föreskrifter
för beräkningar av poäng för arbetslivserfarenhet.
31
Regeringens förslag: Sökande som av olika skäl inte kan bedömas
på ett lämpligt sätt med de urvalsmetoder som behandlats ovan skall
kunna åberopa särskilda skäl.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att högst en fjärdedel av
platserna får antas efter andra grunder än de som tidigare nämnts.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna välkomnar
möjligheten att göra urval på särskild grund.
Skälen för regeringens förslag: Sökande med olika former av funktions-
hinder kan ha svårt att hävda sig i den reguljära urvalsprocessen. Därför
måste det finnas ett utrymme för högskolorna att göra en friare bedöm-
ning av dessa sökande.
Detsamma gäller för sökande med en unik kompetens som av något skäl
inte kan bedömas rättvist i ett urval som baseras på de ovan nämnda
grunderna. Liksom tidigare bör sökande med kunskaper i ett invandrar-
språk kunna åberopa särskilda skäl när det gäller utbildningar till sådana
yrken som har behov av tvåspråkig personal, t.ex. inom det sociala
området eller inom undervisningssektorn.
Vid den lokala antagningen kan det förekomma att antalet sökande som
åberopar vissa typer av speciella meriter är så litet att det inte är menings-
fullt att upprätta en särskild urvalsgrupp för dem. Detta kan gälla t.ex.
sökande med folkhögskoleutbildning. För att inte dessa sökande skall
missgynnas bör det vara möjligt för högskolorna att göra ett särskilt urval.
I övrigt bör högskolorna vara återhållsamma med urval baserat på
särskilda skäl.
Regeringen delar inte utredningens uppfattning att man bör ge större
utrymme i urvalsprocessen än nu angivits för individuella hänsyn. Enligt
regeringens mening bör regler för tillträde och urval vara överblickbara
för de enskilda och dessa skall kunna bedöma vilka chanser som finns att
komma in på en viss utbildning.
Regeringens förslag: Lottning skall endast få användas när det inte
finns andra lämpliga möjligheter att skilja sökande med likvärdiga
meriter åt.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överenstämmer i huvudsak
med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gällde före den 1
juli 1993 medgavs lottning när de sökande hade likvärdiga meriter.
Prop. 1995/96:184
32
Flera universitet och högskolor har i sina remissvar framhållit att lott- Prop. 1995/96:184
ning bör få användas i framför allt två situationer. Den ena är när det
urvalsinstrument man använder, främst betyg eller högskoleprov, inte kan
skilja de sökande åt. Den andra gäller urval till vissa kurser där resurs-
insatserna för meritvärdering är för höga i förhållande till utbildnings-
kostnaderna eller där omständigheterna är sådana att lämpliga urvals-
kriterier saknas.
Enligt regeringens mening bör lottning kunna användas som urvals-
metod men endast när det inte finns andra lämpliga möjligheter att skilja
sökande med likvärdiga meriter åt.
Regeringen vill här erinra om att enligt nu gällande regler får hög-
skolorna vid i övrigt likvärdiga meriter göra ett urval med hänsyn till kön
i syfte att förbättra rekryteringen av studenter från kraftigt under-
representerat kön. Denna möjlighet skall ha utnyttjats, i den mån förut-
sättningarna härför förelegat, innan lottning får användas.
Regeringens bedömning: Varje högskola skall fastställa en
antagningsordning i syfte att förbättra informationen om vilka regler
som gäller och att öka rättssäkerheten för studenterna. Antagnings-
ordningen skall omfatta de regler som gäller lokalt och fastställas
av styrelsen för högskolan.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat frågan om
antagningsordning är positiva till förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Eftersom högskolorna numera är
antagningsmyndigheter är det viktigt att de regler som gäller för antag-
ningen till en viss högskola finns samlade i ett särskilt dokument, som bör
kallas antagningsordning. Denna skall fastställas av styrelsen för
högskolan. Antagningsordningen skall omfatta regler om behörighet och
urval till de kurser och utbildningsprogram som finns vid högskolan, om
anmälan till utbildning, om formerna för hur besluten fattas och om
studenternas insyn i antagningsverksamheten. En antagningsordning
kommer, som påpekats av Överklagandenämnden för högskolan m.fl., att
få stor betydelse för studenternas rättssäkerhet bl.a. därför att den ökar
klarheten om vilka lokala regler som gäller. Antagningsordningen kan ses
som ett kvalitetssäkringsinstrument, vari processer och kriterier i antag-
ningsförfarandet blir synliga för de sökande och dokumenterade för
högskolan.
33
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 184
Regeringens bedömning: Någon ändring av bestämmelserna om
rätten att överklaga beslut om behörighet och urval bör inte
genomföras.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att överklaganderätten skall
omfatta
- beslut - fattade i samband med antagningen - om att en sökande inte
uppfyller kraven för behörighet; sådana beslut omfattas av överklagande-
rätten också enligt gällande rätt
- beslut - fattade utan samband med antagningen - om att en person
inte uppfyller kraven för en viss standardbehörighet
- tillämpningen av de regler för urval som anges i antagningsordningen,
dock ej resultatet av prov, intervjuer och andra jämförbara urvalsgrunder.
Remissinstanserna: En majoritet av universiteten och högskolorna anser
att tillämpningen av urvalsreglerna inte skall få överklagas, då detta skulle
innebära att antagningsprocessen blir förlängd och mer resurskrävande.
Bland övriga remissinstanser är ett betydande antal positiva till att sådan
tillämpning skall få överklagas. Vad gäller överklaganderätten i fråga om
beslut - fattade utan samband med antagning - om att en person inte
uppfyller kraven för en viss standardbehörighet, anser en stor andel att
dessa beslut skall kunna överklagas.
Bakgrund
Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen svarar en särskild överklagandenämnd för
prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsendets område.
Nämndens beslut i anledning av ett överklagande dit får inte överklagas.
Enligt 13 kap. 2 § högskoleförordningen är det Överklagandenämnden
för högskolan som prövar överklaganden av beslut av en högskola. De
beslut som får överklagas är - bortsett från vissa beslut om tillsättning av
tjänster - beslut om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för
att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning, beslut om tillgodo-
räknande av kurs och beslut om avslag på en students begäran att få
examensbevis eller utbildningsbevis.
Överväganden
Beslut om att sökande inte uppfyller kraven på behörighet för att bli
antagen till grundläggande högskoleutbildning är en av de frågor som nu
omfattas av studenternas rätt att överklaga. Någon ändring i detta
avseende bör inte göras. Genom införandet av dels gemensamma regler
för behörighetskraven, dels krav på en antagningsordning skapas klarhet
Prop. 1995/96:184
34
för studenterna om vilka regler som gäller. Behovet av en regel om att en Prop. 1995/96:184
person skall kunna dels få till stånd en prövning - fristående från
antagningsförfarandet - av frågan huruvida personen uppfyller en viss
standardbehörighet, dels få rätt att överklaga ett sådant beslut är mot den
bakgrunden inte stort; kraven för att standardbehörigheten skall anses
uppfylld är tydliggjorda och prövningen och överprövningen kan ske inom
ramen för ett antagningsförfarande. Eftersom en dylik regel dessutom
torde vara förknippad med praktiska svårigheter för antagnings-
myndigheterna, bl.a. när det gäller samordningen dem emellan i
anslutning till prövningen, bör den inte införas.
Regeringen anser inte heller att förslaget att ge studenterna rätt att
överklaga tillämpningen av de regler om urval som anges i antagnings-
ordningen bör genomföras. Enligt 4 kap. 1 § högskolelagen skall hög-
skolorna ta emot de sökande som uppfyller behörighetskraven, så långt
detta kan ske med hänsyn till det krav på kvalitet som gäller. En bestäm-
melse om att tillämpningen av urvalsreglerna kan överklagas skulle stå i
viss motsättning till nämnda föreskrift (se prop. 1992/93:1 s. 48). Genom
att styrelsen för högskolan i antagningsordningen skall fastställa vilka
regler som skall gälla för en viss kurs eller ett visst utbildningsprogram
blir reglerna tydliggjorda. Det åligger högskolans ledning att se till att
reglerna efterföljs. Också Högskoleverket har - inom ramen för sin till-
synsverksamhet - att vaka över detta. Mot denna bakgrund blir behovet
av en rätt att överklaga tillämpningen av urvalsreglerna inte framträdande.
En överklagandeprocedur skulle dessutom göra hela antagningsprocessen
mycket långdragen.
Regeringens förslag: Den gemensamma serviceverksamheten för
antagningen skall också fortsättningsvis bedrivas i myndighetsform.
Verket för högskoleservice skall alltså bibehållas som myndighet
och riksdagen bör återkalla bemyndigandet för regeringen att lägga
ned verket och att i stället bilda ett servicebolag för verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens förslag
i prop. 1994/95:165 inrättades Högskoleverket. Verket övertog de upp-
gifter som Kanslersämbetet och Rådet för grundläggande högskoleut-
bildning hade. Vidare övertog Högskoleverket de myndighetsuppgifter
som Verket för högskoleservice (VHS) hade.
I propositionen föreslogs att VHS serviceuppgifter, främst medverkan
vid antagning av studenter, upphandling och juridisk service, skulle - så
snart det var tekniskt möjligt - föras över till ett helägt statligt bolag med
högskolorna som företrädare för staten. I avvaktan härpå renodlades VHS
uppgifter till att omfatta enbart serviceuppgifterna och verket ombildades
35
till en uppdragsmyndighet. Regeringen begärde riksdagens bemyndigande Prop. 1995/96:184
att senare inrätta ett servicebolag och lägga ned VHS. Riksdagen biföll
regeringens förslag (bet. 1994/95:UbU17, rskr. 1994/95:386).
I avsikt att ta fram underlag för ett slutligt ställningstagande till över-
gången till bolagsform tillkallades en särskild utredare. Utredaren över-
lämnade i juni 1995 betänkandet Ett aktiebolag för service till universitet
och högskolor m.m. (SOU 1995:73) om förutsättningarna för bildandet av
servicebolaget. Betänkandet remitterades till samtliga universitet och
högskolor inklusive vårdhögskolorna samt till bl.a. Riksrevisionsverket,
Statskontoret, Kammarkollegiet, Konkurrensverket, Nämnden för offentlig
upphandling, Högskoleverket och VHS.
Remissvaren visade att inga universitet och högskolor hade något att
erinra mot bildandet av ett servicebolag. Två av högskolorna föredrog
dock en annan organisationsform. Flertalet av de centrala myndigheterna
framförde invändningar mot bildandet av ett servicebolag med hänvisning
till bl.a. de allmänna kriterier som statsmakterna angivit som villkor för
att statlig verksamhet skall bolagiseras.
Mot bakgrund av den syn på den högre utbildningen som regeringen har
redovisat under avsnitt 4 i denna proposition och de av vissa remiss-
instanser framförda invändningarna mot bildandet av ett servicebolag har
regeringen tagit frågan under förnyat övervägande.
Målsättningen för systemet för anmälan och antagning av studerande till
eftergymnasial utbildning i vid mening behöver definieras under hän-
synstagande till flera aspekter. Omfattande och delvis detaljerad in-
formation behövs både till sökande och antagningsmyndigheter om sök-
möjligheter och antagningssituation under olika skeden av sök- och
antagningsproceduren. Utbyggnaden av den högre utbildningen förstärker
ytterligare behovet av överblick över sökande och antagningsmöjligheter.
Allmänhet och antagningsmyndigheter i hela landet skall därvid ha
likvärdiga möjligheter till information. Systemet skall kunna utgöra ett
stöd både för antagningsmyndigheterna och de sökande. En allt större del
av de sökande kommer att komma från grupper som inte tidigare sökt
högskoleutbildning. Detta kommer i sin tur att ställa höga krav på rekry-
teringen och en ökad dialog mellan högskolan, skolväsendet och arbets-
marknaden. Det är önskvärt att informationen till de sökande därvid enkelt
kan kopplas till datorbaserad information som tillhandahålls av Högskole-
verket.
Systemet skall vidare kunna användas för ett rationellt urvals- och an-
tagningsförfarande inom det eftergymnasiala utbildningsväsendet som
helhet, både i situationer med översökta utbildningar och när lediga
platser behöver förmedlas till sökande. Slutligen bör systemet kunna
utgöra ett effektivt instrument för att i varje antagningsomgång snabbt ta
fram statistik över sökande och antagna för samtliga berörda utbildningar
i riket. Systemet bör därvid kunna ge Högskoleverket tillgång till data för
verkets uppföljning av rekryteringen till högre utbildning. Även den
nettoberäknade statistik om sökande och faktiska nybörjare m.m. som
Statistiska centralbyrån producerar på Högskoleverkets uppdrag bör kunna
förbättras ytterligare och tas fram snabbare. 36
För överblickens och samordningens skull bör även landstingskom-
munala och enskilda utbildningsanordnare medverka. Prop. 1995/96:184
Behoven av samverkan mellan myndigheter är generellt av större
omfattning för antagningen till utbildningsprogram än för antagningen till
enskilda kurser. Även i de fall själva antagningen kan ske utan samverkan
mellan myndigheterna krävs ändå samverkan med hänsyn till behoven av
dels en effektiv information till sökande och antagningsmyndigheter, dels
statistik. Förutsättningen för att nå dessa två mål är således en samverkan
mellan samtliga antagningsmyndigheter. En sådan samverkan mellan
antagningsmyndigheterna är nödvändig och bör därför vara obligatorisk.
Den ger grunden för att bygga upp ett nationellt system som utnyttjar
modem informationsteknik. Det gemensamma systemet skall inte hindra
att antagningsmyndigheterna på egen bekostnad har särskilda system för
eget bruk.
Det gemensamma systemet behöver kunna medge en integrering mellan
lokala och centrala funktioner. Det behöver byggas upp och underhållas
långsiktigt med stor teknisk och ekonomisk stabilitet. Eventuellt kan
nuvarande antagningssystem utgöra en grund. Det är både ett nationellt
intresse och bör vara en angelägenhet för varje antagningsmyndighet att
ett sådant system kan byggas upp. Regeringen anser att det är mest
rationellt att staten centralt finansierar systemutveckling och systemunder-
håll samt driften i den omfattning den enligt ovanstående är obligatorisk
för samtliga antagningsmyndigheter. Användarna bör svara för drifts-
kostnaderna i övrigt i förhållande till sitt utnyttjande av systemet.
Vad som nu anförts innebär att regeringen inte avser att utnyttja
riksdagens bemyndigande att inrätta ett servicebolag för högskolan.
Regeringen har därför genom beslut den 21 december 1995 givit VHS i
uppdrag att utveckla system för antagning av studenter till högskole-
utbildning. VHS kommer att ges en delvis ändrad roll. Dess instruktion
kommer därför att ändras. VHS bör efter samråd i lämpliga former med
universitet och högskolor besluta om tekniska rutiner för det gemensamma
systemet.
Regeringen anser att VHS styrelse även fortsättningsvis bör ha en tydlig
förankring hos användarna. Med den angivna inriktningen av verk-
samheten blir det naturligt att därvid även beakta behovet av repre-
sentation för de studerande.
Regeringen avser att återkomma till de anslagsmässiga konsekvenserna
i budgetpropositionen för år 1997.
37
Regeringens förslag: Det aktuella lärosätet ges ställning som part i
Högskolans avskilj andenämnd. Lärosätet skall därmed kunna över-
klaga ett beslut av nämnden i fråga om avskiljande av en student
från högskoleutbildning.
Justitiekanslems förslag: Överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Alla tillstyrker förslaget.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 6 § högskolelagen får regeringen meddela föreskrifter om
att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då
studenten lider av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika
eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Som ytterligare förut-
sättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant för-
hållande som nyss nämndes, bedöms föreligga en påtaglig risk för att
studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom
under utbildningen.
Enligt 4 kap. 7 § samma lag skall en för högskolan gemensam nämnd
pröva frågor om avskiljande. Nämndens ordförande skall vara jurist och
ha erfarenhet som domare. Studenten får överklaga beslut i avskiljande-
frågor till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet får inte överklagas av det
aktuella lärosätet.
Enligt 1 § förordningen (1987:915) om avskiljande av studenter från
högskoleutbildning får en student avskiljas under de villkor som anges i
4 kap. 6 § högskolelagen och prövas frågor om avskiljande på anmälan
av ett lärosäte av Högskolans avskiljandenämnd. Enligt 10 § samma
förordning har nämnden ansvar för att ärendena blir tillräckligt utredda.
Ä rendet
Utbildningsutskottet anförde i sitt betänkande Vissa högskolefrågor (bet.
1993/94:UbU16 s. 16) bl.a. att det ofta upplevs som otillfredsställande att
beslut av Högskolans avskiljandenämnd endast får överklagas av
studenten. Detta innebär att en högskola inte kan få sin anmälan prövad
i högre instans. Utskottet hemställde att riksdagen av regeringen skulle
begära en ändring av gällande författning av innebörd att företrädare för
högskolan kan uppträda som part vid prövningen av anmälan om
Prop. 1995/96:184
38
högskolan kan uppträda som part vid prövningen av anmälan om Prop. 1995/96:184
avskiljande. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr. 1993/94:308).
Från Justitiekanslem (JK) har till regeringen inkommit en skrivelse den
23 oktober 1995, som tillkommit efter inspektion som JK genomfört hos
nämnden. I skrivelsen har JK, i syfte att stärka allmänna intressens
ställning i ärenden om avskiljande av studenter från högskoleutbildning,
föreslagit att det aktuella lärosätet får ställning som part i Högskolans
avskiljandenämnd. Nämndens eget utredningsansvar enligt förvaltnings-
processuella principer bör dock enligt JK kvarstå. JK har vidare föreslagit
att respektive lärosäte skall utföra sin talan men ha möjlighet att anlita
ombud.
JK erinrar om att rättssäkerhetsaspektema i förfarandet betonades vid
tillkomsten av Högskolans avskiljandenämnd. Även om nämnden har
utredningsansvar vid handläggningen av ärenden kan det innebära
avsevärda svårigheter att bedöma hur långt nämndens skyldigheter på
denna punkt egentligen bör sträcka sig i det enskilda fallet. JK menar att
nämndens objektiva ställning kan komma att sättas i fråga, t.ex. om
nämnden på eget initiativ närmare söker utreda av studenten lämnade
uppgifter. Det kan emellertid finnas starka skäl för att sådana uppgifter
verkligen blir ifrågasatta och utredda inför beslut i ärendet. Enligt JK kan
det inte bortses ifrån att det ibland kan lämnas oriktiga eller ofullständiga
uppgifter vilket kan leda till materiellt felaktiga beslut.
JK diskuterar frågan huruvida en särskild ombudsman bör inrättas som
partsföreträdare för lärosätena i frågor om avskiljande av studenter. JK
konstaterar emellertid att en sådan handläggningsordning synes bli
omständlig och stannar vid att respektive lärosäte bör utföra sin talan men
ha möjlighet att anlita ombud; det är lärosätet som har bäst kännedom om
den student lärosätet vill skall avskiljas från högskoleutbildning.
Näst intill samtliga remissinstanser tillstyrker JK:s förslag i dess helhet.
Några yttrar sig särskilt om utredningsansvaret och anser att detta ytterst
skall åvila nämnden; Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, ser emellertid
nämndens roll som den beslutande och endast i undantagsfall som den
utredande. Vårdhögskolan i Borås menar att en särskild ombudsman bör
inrättas som obligatorisk partsföreträdare för lärosätena i frågor om
avskiljande. Uppsala universitet, SACO och SFS anser att studentens talan
bör föras genom ombud så att styrkebalansen mellan de två parterna inte
blir påtagligt ojämn; SACO och SFS anser att ersättning för studentens
kostnader för ett ombud skall utbetalas av allmänna medel.
Överväganden
Som framgår ovan inskränker sig lärosätets befattning med ärenden om
avskiljande i huvudsak till att lärosätet anmäler frågan till prövning hos
nämnden. Bortsett från anmälans innehåll utgör således de uppgifter som
studenten lämnar i ärendet i princip det enda underlag som nämnden
tillförs för sin prövning. Det kan vara så att de uppgifter studenten lämnar
är oriktiga eller ofullständiga och att detta inte blir klarlagt inom ramen 39
för nämndens eget utredningsansvar. Det finns således en risk för att
nämnden fattar beslut på ett oriktigt eller ofullständigt underlag. Prop. 1995/96:184
Någon annan än nämnden bör, för det allmännas räkning, svara för att
inför nämnden lägga fram den kompletterande utredning som anses
erforderlig. Det är av vikt att det underlag nämnden skall fatta beslut på
är så fylligt och rättvisande som möjligt. Det är också viktigt att ett beslut
om avskiljande kan fattas så snabbt som möjligt. Genom att även någon
annan än den student som det är fråga om lägger fram utredning hos
nämnden torde nämnden kunna fatta beslut snabbare än i dag och på ett
bättre underlag än nu.
Det lärosäte som anmäler frågan om avskiljande till nämnden bör ha
ansvaret för att lägga fram nämnda utredning. När ett lärosäte får ett
sådant ansvar är det lämpligt att ansvaret förenas med en ställning som
part. Lärosätet kan representeras av en tjänsteman eller av ett fristående
ombud. Det yttersta ansvaret för att ärendena blir tillräckligt utredda skall
även fortsättningsvis åvila nämnden.
Att lärosätena ges utökad talerätt i frågor om avskiljande från hög-
skoleutbildning ligger i linje med den utveckling som skett inom det
förvaltningsprocessuella området (jfr prop. 1995/96:22 Tvåpartsprocess
m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna, bet. 1995/96:JuU7, rskr.
1995/96:55-56). I anslutning till den utvecklingen har regeringen genom
en ändring i förordningen om avskiljande av studenter från hög-
skoleutbildning föreskrivit att det aktuella lärosätet skall vara studentens
motpart sedan handlingarna i ärendet har överlämnats till allmän för-
valtningsdomstol (se SFS 1996:54). Ändringen träder - liksom de
allmänna föreskrifterna om tvåpartsprocess i allmän förvaltningsdomstol
- i kraft den 1 maj 1996.
När det gäller vad vissa remissinstanser har anfört om att studentens
talan bör föras genom ombud som bekostas av allmänna medel gör
regeringen följande överväganden. Studenten kan naturligtvis anlita
juridisk hjälp för att driva saken. I vissa fall kan studenten beviljas allmän
rättshjälp. I de fall detta inte kan ske får de överväganden som gjordes av
justitieutskottet i samband med nyssnämnda proposition om tvåparts-
process m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna betydelse (se bet.
1995/96:JuU7 s. 7-9). Utskottet ansåg i sitt av riksdagen antagna
betänkande att reformen om tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen inte
förutsatte att möjligheterna att få rättshjälp i förvaltningsmål utökades.
Utskottet fäste därvid vikt vid att förvaltningsdomstolarnas utrednings-
ansvar skulle kvarstå; utskottet ansåg frågan om detta ansvar så betydelse-
full att den borde ägnas särskild uppmärksamhet vid en kommande
utvärdering av reformen. Ovan har regeringen funnit att motsvarande
ansvar för Högskolans avskiljandenämnd också skall kvarstå. Vid den
utvärdering av nämndens verksamhet som senare bör komma till stånd (se
nästa avsnitt) bör också i detta sammanhang särskild uppmärksamhet
ägnas åt utredningsansvaret.
Regeringens förslag i detta avsnitt kräver - vid sidan av vissa
förordningsändringar - en ändring i 4 kap. 7 § högskolelagen. Ändringen
bör träda i kraft den 1 juli 1996.
40
Prop. 1995/96:184
Regeringens bedömning: Högskolans avskiljandenämnd har ännu
inte handlagt ett tillräckligt stort antal ärenden för att en utvärdering
skall vara meningsfull.
Skälen för regeringens bedömning: I sitt tidigare nämnda, av riks-
dagen antagna betänkande (bet. 1993/94:UbU16 s. 12-14) behandlade
utbildningsutskottet två motioner, i vilka det föreslogs en översyn av
reglerna om avskiljande. Utskottet framhöll bl.a. att det är angeläget med
en utvärdering av erfarenheterna från Högskolans avskilj andenämnds
verksamhet.
Vid den inspektion som JK företog hos Avskilj andenämnden i mars
1995 diskuterades med utgångspunkt i utbildningsutskottets betänkande
frågan om avskiljande av studenter. I detta sammanhang berördes också
socialutskottets betänkande 1993/94:SoU26 Åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården m.m.
Vad gällde frågan om en utvärdering av Avskiljandenämndens verk-
samhet och praxis ansåg nämnden att frågan var för tidigt väckt främst
med hänsyn till att nämnden inte har handlagt ett tillräckligt stort antal
ärenden. Sedan Avskiljandenämnden tillkom år 1987 hade 20 ärenden
avgjorts i sak. Av dessa hade i 17 ärenden anmälningarna lett till ett
avskiljande. Kammarrätten hade prövat elva överklaganden av slutliga
beslut, varav domstolen upphävt två. Regeringsrätten hade prövat ett
ärende i sak. Den vanligaste orsaken till avskiljande var psykisk störning.
Många av ärendena rörde studenter i vårdutbildningar.
JK har - i sin i föregående avsnitt nämnda skrivelse - anfört att han
instämmer i Avskiljandenämndens uppfattning att tiden inte är mogen för
en allmän utvärdering av nämndens verksamhet och praxis. Skälet härför
är främst att antalet handlagda ärenden ännu är begränsat.
Som riksdagen uttalat är det angeläget med en utvärdering av erfaren-
heterna från nämnden. I likhet med Avskiljandenämnden och JK anser
regeringen emellertid att nämnden ännu inte har handlagt ett tillräckligt
stort antal ärenden för att en utvärdering skall vara meningsfull. Ett
ytterligare skäl för att avvakta med utvärderingen är den väsentliga för-
ändring av avskilj andeförfarandet som regeringen föreslår i föregående
avsnitt. Det är av värde om effekten av förändringen kan ingå i utvärde-
ringen.
41
Prop. 1995/96:184
Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna för avskiljande bör
inte vidgas.
Skälen för regeringens bedömning: Utbildningsutskottet anförde i det
betänkande som nämns ovan att regeringen bör överväga möjligheten att
vidga de nuvarande förutsättningarna för avskiljande. Uttalandet gjordes
i samband med behandlingen av två motioner i vilka det framfördes att
det är orimligt att avskiljandereglema saknar koppling till den kommande
yrkesrollen. Utskottet erinrade om lärosätenas ansvar när det gäller god-
kännande av praktiska moment på undervisnings- och vårdområdena. Det
är enligt utskottet rimligt att förutsätta att godkända prov visar att
studenten bedömts lämplig för den kommande yrkesverksamheten.
Högskolans avskiljandenämnd framförde vid JK:s tidigare nämnda
inspektion att nämndens verksamhetsområde är väl avvägt och att det inte
finns några gränsdragningsproblem gentemot det disciplinära förfarandet
som varje högskola har att svara för. Enligt nämndens uppfattning finns
därför inte skäl att för närvarande överväga några förändringar vad avser
nämndens verksamhetsområde.
I ett yttrande den 9 februari 1994 över Riksdagens revisorers rapport
Disciplinärenden inom hälso- och sjukvården tog Avskiljandenämnden
upp frågan om hur en students olämplighet för det yrke studierna syftar
till bör behandlas. Avskiljandenämnden anförde följande. Nämnden har
under sin hittillsvarande verksamhet gjort studiebesök på ett flertal
högskolor. Avskiljandenämnden har därvid erfarit att det i princip, även
i fall där nämnden inte kan fatta beslut om avskiljande, finns ett behov av
att skilja den studerande från en utbildning när det är uppenbart att den
studerande på grund av bristande förutsättningar är olämplig för det yrke
som studierna syftar till. När företrädare för Avskiljandenämnden och
högskolan har penetrerat frågan har det ofta visat sig att det avsedda
resultatet hade kunnat nås genom en mer konsekvent och fast tillämpning
av gällande regler om prövning och bedömning av olika prov och av
praktik, där sådan ingår i utbildningen.
Avskiljandenämnden framhåller att det ankommer på högskolan att i
samband med att studenten går igenom olika delar av utbildningen pröva
om studenten har gjort detta med godkänt resultat. Prövningen avser såväl
genomgångna kurser och prov som genomgångna praktikperioder. Ett
avskiljande från studier på grund av olämplighet för den kommande
yrkesrollen i de fall då ett avskiljande inte kan ske enligt föreskrifterna i
4 kap. 6 § högskolelagen bör då kunna ske genom att den studerande inte
godkänns.
Nämndens uttalanden i yttrandet har remissbehandlats (tillsammans med
den skrivelse från JK som nämnts i avsnitt 12.1). Många remissinstanser
delar helt Avskiljandenämndens uppfattning. Flera understryker att ytterli-
gare reglering inte behövs. Ett antal instanser tar, med hänsyn till studen-
tens rättssäkerhet, avstånd från att i högskolelagen införa att olämplighet
42
för det yrke studierna syftar till kan utgöra grund för avskiljande. Det Prop. 1995/96:184
upplevs som vanskligt att inom ramen för ett avskiljandeförfarande göra
bedömningar av en students förmåga och lämplighet att i framtiden utöva
ett visst yrke.
Många remissinstanser anser att det i första hand är högskolornas ansvar
att bedöma en students lämplighet för den kommande yrkesverksamheten,
men att högskolelagen ändå bör kompletteras med en möjlighet till
avskiljande av en student som bedöms olämplig för det yrke studenten
utbildar sig till.
De möjligheter som redan finns för att åstadkomma en mer konsekvent
och fast tillämpning av gällande regler om prövning och bedömning av
olika prov och av praktik har påtalats både av högskolorna och andra.
Utbildningsutskottet ansåg i det tidigare nämnda betänkandet att
regeringen bör söka klarlägga i vilken utsträckning högskolorna genom att
underkänna prov förmår studenter, som bedöms olämpliga för den
avsedda yrkesverksamheten, att avbryta utbildningen. Regeringen har
därför i samband med den remissbehandling som nämndes i avsnitt 12.1
ställt motsvarande fråga till högskolorna.
Av svaren framgår att högskolorna saknar statistik på området. En del
högskolor redovisar att ett fåtal studerande, som bedömts olämpliga för
den avsedda yrkesverksamheten, har förmåtts avbryta utbildningen. Många
redovisar högskolans agerande vid underkännande eller avrådan. Flera
högskolor framför synpunkter och förslag på hur högskolorna bör agera.
Flera högskolor anger att underkännande av prov och av moment som
avser yrkespraktik kan fylla en bättre funktion än vad som hittills varit
fallet. Flera högskolor har infört begränsningar i antalet provtillfällen och
praktikmoment. Några högskolor har aviserat en översyn av dessa frågor.
Enligt regeringens mening är det främst i utbildningar som leder till
vård- eller undervisningsyrken som det kan vara aktuellt att avskilja
studenter som är olämpliga för det yrke studierna syftar till. Regeringen
instämmer i Högskolans avskiljandenämnds uppfattning att sådant
avskiljande bör kunna göras genom att den studerande inte godkänns vid
prövning och bedömning av olika prov och av praktikmoment. Under-
kännande av prov, och särskilt av moment som avser yrkespraktik, synes
inte alltid ha använts i den utsträckning som kunde ha varit möjlig.
Regeringen anser att det är viktigt att högskolorna har förmåga att
hantera dessa svåra ärenden. Frågorna bör lyftas upp och diskuteras inom
högskolorna för att underlätta framtida beslut. En diskussion mellan
högskolorna är nödvändig för att få fram tydliga principer för i vilka fall
underkännande eller avrådan bör tillgripas. Det bör också finnas rutiner,
som är kända för både lärare och studenter, för hur dessa frågor skall
hanteras.
Högskoleverket har i sin tillsynsverksamhet erfarit att det hos universitet
och högskolor råder oklarhet om hur man skall förfara med studenter som
brister i studieaktivitet. Denna oklarhet upplevs som ett problem både i
43
den grundläggande högskoleutbildningen och i forskarutbildningen. Frågan Prop. 1995/96:184
har ställts på sin spets i ett ärende - som nu är föremål för bedömning
hos JK - där ett universitet beslutade att en passiv doktorand förverkat sin
studieplats. Högskoleverket har för avsikt att - efter det att JK har
redovisat sin bedömning - ta upp frågan inom ramen för verkets till-
synsverksamhet. Regeringen kommer sedan att vidta de åtgärder som kan
behövas för att lösa eventuella kvarstående problem.
De nya reglerna för grundläggande och särskild behörighet samt urval till
högre utbildning bör träda i kraft vid antagningen inför studier höst-
terminen 1997. De lagändringar som föreslås i denna proposition bör dock
träda i kraft den 1 juli 1996.
44
Sammanfattning av delbetänkandena Allmän
behörighet för högskolestudier (SOU 1995:41) och
Behörighet och urval - Förslag till nya regler för
antagning till universitet och högskolor (SOU
1995:71), samt av promemorian Gymnasieskolan -
en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56).
Prop. 1995/96:184
Bilaga 1
Nu gällande bestämmelser för allmän behörighet för högskolestudier
fastställdes innan den nya gymnasieskolans form och innehåll var fast-
slagna. Höstterminen 1997 kommer de första eleverna från den nya
gymnasieskolan att söka till högre utbildning.
Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskole-
reform, RUT-93, har av regeringen fått i uppdrag att föreslå bestämmelser
för allmän behörighet, som skall komma att gälla från och med höst-
terminen 1997.
Utredningen föreslår att benämningen allmän behörighet ändras till
grundläggande behörighet.
Utredningen föreslår att den aktuella paragrafen i högskoleförordningen
preciseras så att för allmän behörighet för studerande från ett nationellt
program i den nya gymnasieskolan krävs
- lägst betyget Godkänd på kurser motsvarande 90 procent av
programmet
- lägst betyget Godkänd i samtliga kärnämnen, dvs. de kurser som är
gemensamma för samtliga nationella gymnasieprogram, med undantag för
ämnena idrott och hälsa samt estetisk verksamhet.
- lägst betyget Godkänd på specialarbetet.
Utredningen vill även behålla gällande regler som innebär att även den
som har motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller den som
genom annan verksamhet förvärvat motsvarande kunskaper är behörig,
respektive den s.k. 25:4-regeln.
Utredningen diskuterar också hur reglerna om motsvarandebedömning
bör tillämpas i olika fall, bl.a. för studerande från den kommunala
vuxenutbildningen och för studerande som läst ett reducerat program i
gymnasieskolan.
Sammanfattning av delbetänkandet Behörighet och urval - Förslag
till nya regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71)
45
Behörighet
Utredningen föreslår att behörighetskraven skall ändras med anledning av
den nya gymnasieskolans betygssystem. De föreslår inledningsvis att den
allmänna behörigheten istället bör kallas grundläggande behörighet.
Utredningen presenterar ett förslag med standardbehörigheter. Dessa
skall kunna användas för att uttrycka den särskilda behörigheten för större
delen av de sökaltemativ som förekommer i högskolan och som är
avsedda för nybörjare. Utredningen lämnar förslag på 16 standard-
behörigheter. Den första skall utgöras av den grundläggande behörigheten.
Högskoleverket skall fastställa standardbehörigheter och en förteckning
för vilka utbildningsområden som normalt hör till var och en av dessa.
Den enskilda högskolan skall själv avgöra vilka standardbehörigheter och
eventuella andra förkunskapskrav som skall gälla som särskild behörighet
för högskolans utbildningar.
Utredningen föreslår att en enskild person skall kunna få prövat om
han/hon uppfyller kraven för en viss standardbehörighet eller ej, även om
vederbörande inte söker till en viss utbildning.
Urval
Utredningen föreslår att det centrala och det lokala antagningssystemet
bör samordnas.Vidare anser de att det skall finnas flera olika metoder för
urval och att urvalsmetoden anpassas till den utbildning det gäller och de
speciella förutsättningar som gäller för denna.
Utredningen föreslår att man som en komplettering till nu gällande
urvalsmetoder inför urval på särskild grund i högskoleförordningen.
Denna urvalsmetod skall användas för att kunna ta hänsyn till speciella
förkunskaper eller erfarenheter vid antagningen som kan anses vara
meriterande för utbildningen.
Utredningen diskuterar betyg som urvalsinstrument och i samband med
detta de tidigare och de nya gymnasiebetygen och deras respektive värde
som urvals- och prognosinstrument. Vidare diskuteras även hur de nya
betygen skall värderas, dvs. efter vilken metod ett jämförelsevärde skall
framtas. De presenterar i samband med detta tre olika modeller för
beräkning av betygsjämförelsetal, av vilka de rekommenderar modell 3.
I anslutning till det diskuteras hur olika kurser skall värderas i ett
sammantaget betygsjämförelsetal.
Information
Utredningen föreslår att det skall införas en studenthandbok, vari in-
formation skall presenteras om samtliga högskoleutbildningar och vilka
behörighetskrav som gäller på olika lärosäten. Ansvarig för studenthand-
boken skall då vara Högskoleverket. Vidare diskuterar de möjligheterna
att tillhandahålla sådan information på Internet.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 1
46
Rättssäkerhet
Utredningen föreslår att regeringen inför begreppet antagningsalternativ.
Ett antagningsalternativ föreslås dels precisera vilken studerandeplats en
sökande söker till, dels vilka rättigheter och skyldigheter en antagen
student har.
Utredningen föreslår att det vid varje högskola skall finnas en lokal
antagningsordning. Denna skall precisera de regler som används vid
antagning av studenter. Vidare tar utredningen upp frågan om studentens
insyn i antagningsprocessen. Slutligen diskuteras vissa utvidgningar i
möjligheten att överklaga antagningsbeslut. Utredningen diskuterar hur
den sökande ska få sin behörighetsstatus uttryckt i standardbehörigheter
bestämd, samt om ett sådant besked skall kunna överklagas.
Regelsystemet
Utredningen föreslår en rad ändringar i högskoleförordningen som följd
av de förslag som framförs.
Syftet med promemorian Gymnasieskolan - en bred grund för högskolan!
har varit att utifrån gymnasieskolans synvinkel lyfta fram frågor om
behörighet och urval till högskolan till diskussion.
När det gäller allmän behörighet anför arbetsgruppen att kursplanen i
svenska som andraspråk har sådan kunskapsnivå att ämnet kan utgöra
grund för allmän behörighet.
Arbetsgruppen är positiv till det system med standardbehörigheter som
RUT-93 föreslår, men vill att kurser från andra program än Naturveten-
skaps- och Samhällsvetenskapsprogrammen också skall finnas med bland
standardbehörighetema. Därför föreslås att Högskoleverket tillsammans
med Statens skolverk får i uppdrag att gå igenom vilka kurser som bör
ingå i en förteckning över standardbehörigheter. För att eleverna skall
kunna planera sina högskolestudier anser arbetsgruppen att en sådan
förteckning skall fastställas av regeringen i högskoleförordningen eller av
Högskoleverket i samråd med Statens skolverk.
Enligt arbetsgruppen går det nya betygssystemet i gymnasiet att använda
för urval och bör betyg även i fortsättningen vara den viktigaste urvals-
grunden. I betänkandet diskuteras tre metoder att bestämma ett jämförelse-
tal som skulle kunna användas för betygsurval. Arbetsgruppen förordar en
modell där de bästa betygen i 90 procent av kurserna i slutbetyget från en
fullständig gymnasieutbildning skall räknas samt att betyg i längre kurser
skall väga tyngre än betyg i kortare kurser. Vidare skall beräknings-
metoden för betygsjämförelsetal fastställas i högskoleförordningen och
vara lika för alla oavsett utbildning.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 1
47
Yttranden över delbetänkandet har avgivits av Statskontoret, Riks-
revisionsverket (RRV), Arbetsgivarverket, Statens skolverk, Folkbild-
ningsrådet, Kanslersämbetet, Centrala Studiestödsnämnden (CSN),
Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå
universitet, Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungliga
Tekniska Högskolan, Högskolan i Luleå, Danshögskolan, Högskolan i
Borås, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken,
Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlstad,
Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Troll-
hättan/Uddevalla, Högskolan i Växjö, Högskolan i Örebro, Idrottshög-
skolan i Stockholm, Konstfack, Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthög-
skolan, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska
högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Statens skolor för vuxna;
Norrköping, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges lantbruks-
universitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona kommun,
Lunds kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun, Karlstads
kommun, Örebro kommun. Borlänge kommun, Östersunds kommun,
Umeå kommun, Luleå kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Elevorganisationen i
Sverige, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Sam-
arbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande, Sveriges Folkhög-
skolestuderandes Förbund, Sveriges Förenade Studentkårer, Vårdhög-
skolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vård-
högskolan i Lund/Helsingborg, Vårdhögskolan i Växjö, Vårdhögskolan i
Örebro.
Dessutom har särskilt yttrande inkommit från idrottslärama vid Tumba
gymnasium.
Allmänt
Remissinstanserna instämmer till övervägande del i de övergripande
dragen i utredarens förslag. Ett tiotal instämmer till fullo med utredarens
förslag.
Universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Umeå tillstyrker helt
eller i hög utsträckning förslaget i sin helhet.
Flera instämmer i, ingen bestrider, utredarens påstående att det inte kan
48
ligga i linje med intentionerna med den nya gymnasieskolan att en elev
skall kunna endast passivt närvara i vissa kurser.
Linköpings universitet anser att utredarens förslag i större utsträckning
borde ha präglats av att behörighetsprövningen decentraliserats till de
enskilda lärosätena, det ökade studentutbytet samt att RUT-93:s förslag
om standardbehörigheter ställer behörighetsfrågan i ett nytt ljus. Konst-
fack, Danshögskolan, Teaterhögskolan och Operahögskolan förutsätter att
de även framledes kommer att kunna få ge dispens från kravet på allmän
behörighet. De anser att det bästa urvalsinstrumentet och även prognos-
instrumentet för de konstnärliga högskolorna är de särskilda konstnärliga
urvalsprov som de låter samtliga sökande få genomgå. Teaterhögskolan
anser att gymnasiet i mycket liten utsträckning innehåller undervisning
som på något som helst sätt förbättrar de sökandes möjligheter att studera
på Teaterhögskolan.
Högskolan i Växjö anser om utredningens förslag att ”om så görs leder
detta till en icke obetydlig höjning av kraven för allmän behörighet”.
Högskolan i Växjö saknar genomgående mer redovisning av analysen och
kommentarer från utredaren, samt redovisning av erfarenheter som stöder
deras förslag.
RRV, som poängterar att de kommenterar förslaget strikt ur ett
effektivitetsperspektiv, anser att utredaren endast redovisar ett generellt
resonemang. De efterlyser genomgående mer empiri och resonemang från
utredaren.
Sveriges Förenade Studentkårer är i princip positiva till betänkandet,
och anser att det utgår från den nya gymnasieskolan och dess förut-
sättningar.
Sveriges folkhögskolestuderandes förbund kritiserar att utredarens
förslag bekräftar högskolans teoretiska inriktning, vilken de tycker är
beklaglig.
Elevorganisationen förkastar i princip hela förslaget, eftersom de inte
accepterar betyg som en kunskapsmätare, och ej heller som urvals-
instrument.
A llmän behörighet för studerande från gymnasieskolan
En mycket klar majoritet instämmer i princip med den av utredaren
föreslagna ändringen av 4 § i högskoleförordningen.
Nästan samtliga remissinstanser instämmer i förslaget om minst betyget
Godkänd i 90 procent av kurserna. Två stycken anser att det borde vara
krav på 100 procent.
En tydlig majoritet anser att det skall krävas minst betyget Godkänd i
samtliga kärnämnen, förutom idrott och hälsa, samt estetisk verksamhet.
Uppsala universitet anser att kraven på engelska för allmän behörighet
bör höjas. Vidare skriver de: ”Det bör särskilt beaktas att just denna
garanti för en bred bas från gymnasieskolan utgör en återhållande faktor
i de krav på s k collegeår mellan gymnasieskola som framförs från tid till
annan”. Karolinska institutet och SACO anser att även historia borde vara
kärnämne.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 2
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 184
Majoriteten tillstyrker utredarens förslag om krav på minst betyget Prop. 1995/96:184
Godkänd på specialarbetet. Uppsala universitet, Stockholms universitet, Bilaga 2
Mälardalens högskola, Karolinska institutet och Umeå kommun in-
stämmer i förslaget, men vill tillfoga att specialarbete bör införas även i
Komvux, då specialarbetet är en viktig förberedelse och erfarenhet inför
högre studier. Mitthögskolan anser att det inte finns någon anledning att
kräva betyget Godkänd på specialarbetet från vare sig gymnasiet eller
komvux, då studenterna får lära sig självständigt, vetenskapligt arbete i
högskolevärlden.
Majoriteten av remissinstanserna delar utredarens uppfattning att
kärnämnena idrott och hälsa samt estetisk verksamhet kan undantas från
kravet på betyget Godkänd. Flera av dessa instämmer i utredarens
bedömning att dessa ämnen kan undantas, då de inte ingår i komvux.
Flera remissinstanser invänder mot att undanta dessa två ämnen. Hög-
skolan i Trollhättan/Uddevalla och Örebro kommun anser att dessa två
kärnämnen bör ingå, då det annars sänder en signal till eleverna att
ämnena inte är viktiga. Karolinska institutet, Idrottshögskolan, Sveriges
Förenade Studentkårer och idrottslärama vid Tumba gymnasium anser att
idrott och hälsa bör ingå enligt nyss nämnda skäl. Kungliga Musikhög-
skolan anför samma skäl vad gäller estetisk verksamhet.
Högskolan i Skövde samt Högskolan i Gävle/Sandviken är av åsikten
att behörigheten till högskolan borde lägga större vikt vid den
kommunikativa förmågan.
Karolinska institutet föreslår att det tydligt bör stå angivet i gymnasie-
betyget om betyget ger allmän behörighet eller ej.
Högskolan i Jönköping anser att svenska som andraspråk inte skall vara
behörighetsgivande på lärarutbildningar, eftersom det ställs höga krav på
lärarens kunskaper i svenska. Staten skolverk påpekar att svenska som
andraspråk redan är ett kärnämne, sedan riksdagens beslut 8 juni 1995.
A llmän behörighet eller grundläggande behörighet
Ett mindre antal remissinstanser anser att grundläggande behörighet vore
en bättre benämning än allmän behörighet.
Majoriteten har dock inte kommenterat denna fråga.
Motsvarandebedömningar
Sammantaget efterfrågar de mindre högskolorna i högre utsträckning en
mer enhetlig, centraliserad bedömning och regelverk för motsvarande-
bedömningar än vad universiteten gör. Detta efterfrågas också av RRV.
Ett betydande antal är tveksamma till det s.k. samlade betygsdokumentet
från Komvux, då detta inte ger en tydlig bild av kunskaperna hos den
sökande på samma sätt som ett gymnasiebetyg eller ett intyg från
gymnasiet. Särskilt kritiska till ett samlat betygsdokument är Lunds
universitet. 50
Ett flertal av remissinstanserna tycker att uttrycket ”erforderliga
kunskaper i svenska” bör preciseras. Sveriges lantbruksuniversitet efter-
frågar ett klarläggande vad gäller behörighet via en kombination av
gymnasium och komvux.
En stor andel framhåller att det är viktigt att tydligare fastslå regler för
bedömning av allmän behörighet för studenter med invandrarbakgrund.
Flera anser också att reglerna i framtiden bör möjliggöra en generös
bedömning av utländska betyg. Vidare understryks betydelsen av att lösa
frågan om allmän behörighet för elever med folkhögskolebakgrund, så att
regelverket är fastslaget till år 1999.
Linköpings universitet är av den åsikten att det inte är nödvändigt med
krav på svenskkunskaper, i de fall undervisningen bedrivs helt eller till
stor del på engelska.
A llmän behörighet genom 25:4-regeln
En stor majoritet tycker att 25:4-regeln bör finnas kvar. Ett mindre antal
remissinstanser anser att studerande från 25:4-kvoten har en tydligt högre
avbrottsfrekvens. Flera anser att det borde ställas samma formella
kunskapskrav på sökande via 25:4-regeln som på studenter med
gymnasiebetyg. Chalmers anser att det bör ställas krav på gymnasiebetyg
i matematik för denna grupp. De som anser att det bör ställas högre krav
än idag på sökande via 25:4-regeln är Chalmers, Högskolan i Växjö och
Umeå kommun.
I regeringens remiss ställdes frågan om det räcker att endast ställa krav
på betyget Godkänd i kärnämnena svenska engelska och matematik
I stort sett samtliga remissinstanser framhåller att det inte räcker med
betyget Godkänd i endast dessa tre kärnämnen. Växjö kommun, Vårdhög-
skolan i Kristianstad och Högskolan i Kristianstad anser att förslaget är
bra eller godtagbart. Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Skövde,
Danshögskolan, Statens skola för vuxna i Härnösand, Samarbets-
organisationen för Sveriges vuxenstuderande, Östersunds kommun samt
LO anser att en begränsning av antalet kärnämnen skulle begränsas till
svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. Högskolan i Växjö
vill begränsa ämnena till svenska och engelska.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 2
51
Sammanställning av remissyttranden över del-
betänkandet Behörighet och urval - förslag till nya
regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71) samt promemorian Gymnasieskolan
- en bred grund för högskolan! (Ds 1995:56)
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
1. Remissinstanserna avseende delbetänkandet Behörighet och urval
- Förslag till nya regler för antagning till universitet och högskolor
(SOU 1995:71)
Yttranden över SOU 1995:71 har avgivits av Statskontoret, Riks-
revisionsverket (RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Folk-
bildningsrådet, Högskoleverket, Verket för högskoleservice (VHS),
Centrala studiestödsnämnden (CSN), Stockholms universitet, Kungl.
Tekniska högskolan (KTH), Karolinska institutet, Lärarhögskolan i
Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Dramatiska institutet,
Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm,
Teaterhögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Mälardalens högskola,
Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan
i Örebro, Linköpings universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds
universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göte-
borgs universitet, Chalmers tekniska högskola AB(CTH), Högskolan i
Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i
Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Mitthögskolan, Högskole-
utbildningen på Gotland, Statens skolor för vuxna i Härnösand, Sveriges
lantbruksuniversitet, Stockholms kommun, Växjö kommun, Karlskrona
kommun, Lunds kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun,
Örebro kommun, Borlänge kommun, Östersunds kommun, Umeå
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Hälsohögskolan i Jönköping,
Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i
Värmland, Kalmar läns vårdhögskola, Landstingets högskola i
Kristianstad, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden. Vårdhög-
skolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg, Vård-
högskolan i Lund-Helsingborg, Vårdhögskolan i Malmö, Vårdhögskolan
i Vänersborg och Vårdhögskolan i Växjö, Ersta högskola, Samarbets-
organisationen för Sveriges vuxenstuderande (SAMVUX), Sveriges Folk-
högskolestuderandes Förbund och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
Dessutom har yttranden kommit in från de tekniska fakulteterna vid
Lunds universitet, Linköpings universitet och Högskolan i Luleå, naturve-
tenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet, den matematisk-naturveten-
skapliga fakulteten vid Umeå universitet, Malmöhus läns landsting,
Utbildningsnämnden i Värmlands läns landsting, Sveriges Industriförbund,
ABB Industrigymnasium, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk,
Riksföreningen för Lärare i Moderna Språk, Socialdemokratiska Student-
förbundet, Språkgruppen, Stockholms Universitets Studentkår (SUS),
Studievägledare vid komvux i Danderyd, Järfälla, Kungsängen, Norrtälje,
Sigtuna, Sollentuna, Solna, Täby, Vallentuna, Upplands Väsby, Vaxholm
och Åkersberga, Svenska folkhögskolans lärarförbund, Sveriges Vägledar-
förening, Teologiska doktorandrådet, Vårdhögskolornas rektorskollegium,
Väggaskolan och Överklagandenämnden för högskolan.
Yttranden över Ds 1995:56 har avgivits av Statskontoret, Riksrevision-
sverket (RRV), Statens Arbetsgivarverk, Statens skolverk, Socialstyrelsen,
Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN),
Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Karolinska
institutet, Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm,
Danshögskolan, Kungl. Konsthögskolan, Operahögskolan i Stockholm,
Uppsala universitet, Mälardalens högskola, Högskolan i Falun/Borlänge,
Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i Örebro, Linköpings
universitet, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Lunds universitet,
Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö,
Göteborgs universitet, Chalmers tekniska högskola AB(CTH), Högskolan
i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i
Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Högskolan i Luleå, Mitt-
högskolan, Högskoleutbildningen på Gotland, Statens skolor för vuxna i
Härnösand, Statens skolor för vuxna i Norrköping, Sveriges lantbruks-
universitet, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Växjö kommun,
Karlskrona kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Lunds
kommun, Ystads kommun, Halmstads kommun, Göteborgs kommun,
Örebro kommun, Borlänge kommun, Bollnäs kommun, Östersunds
kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Luleå kommun,
Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Kronobergs län. Landstinget
i Malmöhus län, Landstinget i Örebro län, Landstinget i Västerbottens län,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Hälsohögskolan i Jönköping, Hälso-
högskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i
Värmland, Skaraborgs vårdhögskola, Vårdhögskolan i Boden, Vård-
högskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan i Göteborg,
Vårdhögskolan i Uppsala, Vårdhögskolan i Vänersborg och Vård-
högskolan i Växjö, Ersta högskola och Sveriges Förenade Studentkårer
(SFS).
Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges Industriförbund, ABB
Industrigymnasium, Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk,
Språkgruppen, Stockholms Universitets Studentkår (SUS) och Vägga-
skolan.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
5 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 184
3.1 Allmänt
Många remissinstanser understryker att de anser att 1993 års universitets-
och högskolereform var viktig för att skapa en ökad mångfald inom den
svenska utbildningen. Ingen uttrycker att reformen var ett steg i fel
riktning. Ett flertal remissinstanser anser att behörighets- och urvals-
systemet tydligt måste avspegla och harmoniera med dels högskole-
världens ökade mångfald, dels den nya gymnasieskolans utformning.
Ett genomgående tema i remissyttrandena är att de poängterar vikten av
att regeringen i god tid innan höstterminen 1997 ger tydliga och klara
besked om behörighets- och urvalssystemet.
En stor del av remissinstanserna är av den åsikten att antagningskraven
har en central roll att fylla inom utbildningssektom genom att dels ge
tydliga signaler till presumtiva studenter, dels vara till vägledning för dem
i gymnasiet eller då de skall värdera sin behörighetsstatus enligt andra
behörighetsgrupper. Linköpings universitet anför följande om denna fråga:
”Ett system av behörighets- och urvalsregler måste av de sökande upp-
fattas både som möjligt att överblicka och att anpassa sina gymnasie-
studier till och som rättvist. Ur högskolans synpunkt bör det garantera
vissa förkunskaper och studiefärdigheter samt uppmuntra de studerande
att utnyttja gymnasieskolan på ett sätt som främjar de framtida studier
man vill välja. ... olika vägar genom gymnasieskolan är olika bra för olika
framtida utbildningar och för olika framtida yrkesverksamheter.”
Bland vårdhögskolorna instämmer majoriteten i hög utsträckning med
utredningen.
Ett flertal remissinstanser anser att det är viktigt att antagningssystemet
tydligt måste premiera vad man läst i gymnasiet och vilket resultat som
uppnåtts. Flera företrädare för gymnasieskolan poängterar detta. T.ex.
Lunds skolstyrelse skriver att högskolans antagningsregler måste utformas
så att stor hänsyn tas till de förändringar som skett inom gymnasieskolan.
Ett annat vanligt påpekande är att det vore olyckligt om det skulle bli
en kraftig förändring av behörighets- och urvalssystemet så snart efter
1993 års högskolereform. Högskolan i Skövde framhåller att innan en
sådan normbildning har ägt rum och har ”satt sig”, finns inga reella
möjligheter att dra vittgående slutsatser och göra omfattande förändringar
i den struktur som är under implementation.
Högskolan i Kalmar anför att ”man låter de nya systemen finna sina
former innan man gör alltför långtgående förändringar.”
Statens skolverk markerar genomgående i sitt remissyttrande att
högskolans utformning och system för behörighet och urval inte i
tillräcklig utsträckning motsvarar utformningen av och syftet med den nya
gymnasieskolan. Skolverket instämmer till stora delar med den syn som
företräds i promemorian. Landstingsförbundet framhåller att det är bra att
arbetsgruppen belyser frågor om behörighet och urval till högskolan ur
gymnasieskolans synvinkel. Högskolan i Kalmar anser att det är ”önskvärt
med ett ökat samspel mellan gymnasieskolan och den högre
utbildningen.” Högskolan i Trollhättan-Uddevalla säger: ”Det är angeläget
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
att centrala initiativ tas i syfte att åstadkomma en samverkan högskolorna
emellan vad gäller utformning av behörighets- och urvalssystemet.”
Göteborgs universitet menar att de båda betänkandena inte har tagit
tillräcklig hänsyn till de senaste årens utveckling, men välkomnar strävan
efter att skapa större enhetlighet i behörighets- och urvalsfrågoma.
RRV anser att gymnasieskolan och högskolevärlden har genomgått
genomgripande förändringar tämligen oberoende av varandra:
”RUT-93 och arbetsgruppen bakom promemorian företer stora skillnader
i synsätt, vilket torde ha sin utgångspunkt i att de var för sig tämligen
strikt utgår från respektive perspektiv. RRV anser att ett gemensamt
hehetsperspektiv skulle kunna öka möjligheterna att utveckla ett väl
fungerande system där övergången från gymnasie- till högskolestudier
underlättas.”
RRV påtalar också att helhetsperspektivet riskeras när olika delfrågor
behandlas i separata betänkanden och skrivelser.
4.1 Allmän behörighet
Flera remissinstanser ställer sig bakom den syn på allmän behörighet som
företräds av utredningen, bl.a. Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Handels-
högskolan i Stockholm, Sveriges lantbruksuniversitet och SUS. Frågan om
allmän behörighet har redan behandlats i utredningens tidigare del-
betänkande Allmän behörighet (SOU 1995:41), och i en del yttranden
hänvisas till dessa remissvar. Mitthögskolan och Växjö kommun anför att
betyget Godkänd på specialarbete som krav för grundläggande behörighet
även bör gälla komvux, och Högskolan i Gävle-Sandviken finner att
frågan behöver utredas ytterligare. Mitthögskolan, Idrottshögskolan och
Kungl. Musikhögskolan anser att det är fel att utesluta idrott/hälsa och
estetisk verksamhet ur den grundläggande behörigheten.
Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och
Svenska folkhögskolans lärarförbund vill att det skall framgå tydligt av
högskoleförordningen att den grundläggande behörigheten kan uppnås
genom folkhögskolestudier.
Ett femtontal remissinstanser, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i
Stockholm, SAF, Vårdhögskolan i Växjö, Riksförbundet Lärare i svenska
som andraspråk m.fl., instämmer i att svenska som andraspråk skall kunna
ingå i den grundläggande behörigheten som ett alternativ till svenska.
Hälsohögskolan i Värmland motsätter sig dock förslaget. Enligt
Högskolan i Växjö bör kraven på förkunskaper i svenska för utom-
nordiska sökande preciseras i högskoleförordningen.
4.2 Särskild behörighet
Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om ett
system med standardbehörigheter, men några är av en annan åsikt. Till
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
exempel framför Stockholms Universitets Studentkår (SUS) att de inte är Prop. 1995/96:184
övertygade om att standardbehörighetema fungerar eller behövs. Bilaga 3
Uppsala universitet, Högskolan i Örebro, Högskolan i Jönköping m.fl.
anser att standardbehörighetema skall avgöras och bestämmas av Sveriges
Universitets- och Högskoleförbund genom en frivillig överenskommelse
mellan högskolorna. Högskolan i Örebro skriver följande i sitt remissvar:
”Det nybildade Sveriges Universitets- och Högskoleförbund tillsammans
med den nya serviceorganisationen ökar i hög grad möjligheterna till
gemensamt utvecklingsarbete och till erfarenhetsutbyte mellan läro-
anstalterna. Vi tror att det med dessa förutsättningar finns goda möjlig-
heter att i växande grad integrera antagningsfrågoma i utbildnings-
processen och öka kvaliteten i detta viktiga initialskede av utbildningen”.
Majoriteten av universiteten och högskolorna, däribland Lunds
universitet, Stockholms universitet, KTH och Högskolan i Gävle-Sand-
viken är emot central reglering av den särskilda behörigheten medan
Kommunförbundet, Dramatiska institutet, Göteborgs kommun m.fl. före-
drar centralt fastställda behörighetskrav. Högskoleverket tillstyrker att
standardbehörighetema skall ha generell giltighet, men bedömer inte att
det är lämpligt att verket föreslår eller fastställer standardbehörigheter,
vilket motiveras med att: ”Verkets tillsyn men även uppföljningar och
utvärderingar kan få en minskad trovärdighet om verket skall kontrollera
tillämpningen och effekterna av bestämmelser som det själv utfärdat”.
Ett tjugotal remissinstanser, såsom Skolverket, Högskolan Dalarna,
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Högskolan i Växjö, Kommun-
förbundet, Hälsohögskolan i Umeå och Vårdhögskolan i Borås, stödjer
arbetsgruppens förslag att Högskoleverket i samråd med Statens skolverk
bör få i uppdrag att undersöka vilka andra kurser som kan utgöra
standardbehörigheter. Umeå universitet avvisar förslaget, men är positiv
till att ge studerande från traditionellt icke studieförberedande gymnasie-
program större möjligheter att bedriva högskolestudier.
Flera remissinstanser håller med arbetsgruppen om att kurser från andra
program än de traditionellt teoretiska skall kunna ingå i standard-
behörighetema, t.ex. Folkbildningsrådet, Högskolan i Halmstad och SFS.
Idrottshögskolan anför att det är av intresse ur både individ- och sam-
hällsperspektiv att bredda grunden för rekrytering till universitet och
högskola. Enligt Landstingsförbundet innebär sannolikt elevernas ökade
benägenhet att välja efter intresse att elever med förutsättningar att bli
framgångsrika i sina högskolestudier finns i hela gymnasieskolan, dvs.
även på de yrkesinriktade programmen. RRV, Högskolan i Kristianstad,
Vårdhögskolan i Gävle m.fl. framhåller att standardbehörighetemas
innehåll bör diskuteras vidare.
Stockholms universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Gävle-
Sandviken m.fl. hävdar att Naturvetenskaps- och Samhällsvetenskaps-
programmet ger de bästa förutsättningarna för högskolestudier på grund
av de krav som ställs på studietekniska färdigheter, språkkunskaper, god
allmän orientering och i många fall goda förkunskaper i matematik. För
att alla antagna skall ha förutsättningar att klara utbildningen understryker
Stockholms universitet att det är bättre att behörighetskraven sätts för högt 56
än för lågt. Högskoleverket pekar på att effekten av standardbehörig-
hetema i relation till tillgången på studenter från olika program medför att
kompletteringsstudier kan bli nödvändiga för stora grupper studerande.
En vanlig kommentar från remissinstanserna är att de föreslagna
standardbehörighetema inte innehåller tillräckliga krav på förkunskaper i
språk. Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå, Konstfack, SAF, Hälso-
högskolan i Jönköping m.fl. uttrycker åsikten att Engelska B skall kunna
ingå bland standardbehörighetema. Högskolan i Skövde belyser att
Engelska A motsvarar 110 timmar engelska, vilket är färre timmar än
eleverna har haft hitintills. Då många högskoleutbildningar har hälften
eller mer av kurslitteraturen på engelska förordar Riksföreningen för
Lärare i Moderna Språk att även Engelska C skall ingå i standard-
behörighetema.
I arbetsgruppens betänkande diskuteras skillnaden mellan kurserna i
karaktärsämnena på Elprogrammet och fysikkursen på Naturveten-
skapsprogrammet, och hur eleverna på Elprogrammet skulle kunna till-
godoräkna sig en del av fysikkursen. Lunds universitet betonar att det är
en fundamental skillnad mellan den teoretiska överbyggnaden på Natur-
vetenskapsprogrammet och Elprogrammets inriktning på praktisk
tillämpning, varför universitetet tar avstånd från en sådan motsvarande-
bedömning. Likaså Högskolan i Karlskrona/Ronneby finner att det just är
skillnaden mellan dessa kurser som är betydelsefull och avgörande för
lyckade studier.
Högskolan Dalarna, Örebro läns landsting, Vårdhögskolan i Boden och
Norrköpings, Olofströms och Borlänge kommuner m.fl. tillstyrker för-
slaget att standardbehörighetema skall fastställas i högskoleförordningen,
medan bl.a. Högskolan i Luleå och Hälsohögskolan i Stockholm avvisar
förslaget.
Lunds universitet, Vårdhögskolan i Gävle, Karolinska institutet och
Högskolan i Gävle/Sandviken delar den syn som företräds av utredningen,
nämligen att vid krav på särskild behörighet avses minst betyget Godkänd
och om särskilda skäl föreligger kan betyget Väl godkänd krävas. Några
remissinstanser, däribland Folkbildningsrådet, SFS och Socialdemokratiska
Studentförbundet, motsätter sig betygskrav utöver betyget Godkänd.
Statens skolor för vuxna i Härnösand är också negativ till att ha högre
behörighetskrav än betyget Godkänd, eftersom det medför stora
informationsproblem och troligtvis skulle leda till att antalet behörig-
hetskompletteringar ökar. Umeå universitet och Högskolan i Skövde är
däremot angelägna att det skall finnas möjlighet att kräva Väl godkänd för
särskild behörighet.
4.3 Prövning av standardbehörigheter
Av de remissinstanser som har valt att kommentera rätten till förhands-
prövning av standardbehörigheter tillstyrker flertalet förslaget, t.ex. Hög-
skoleverket, Högskolan i Örebro och SFS. Linköpings universitet och
Mälardalens högskola menar, till skillnad från utredningen, att prövningen
inte skall äga generell giltighet utan endast gälla det lärosäte där den har
gjorts.
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
57
Högskolan i Växjö, Sveriges lantbruksuniversitet och Konstfack vill att
prövningen skall ske centralt, och Verket för högskoleservice, Högskolan
i Kalmar och Högskolan i Jönköping föreslår att VHS får i uppdrag att
göra förhandsbedömningarna. Av rättssäkerhetsskäl föredrar Umeå
universitet att prövningen görs av ett för högskolorna gemensamt sam-
verkansorgan.
5.7 Fritt tillträde
När det gäller fritt tillträde till högskolan instämmer de flesta yttrandena
i att det skall vara målet på lång sikt, bl.a. Folkbildningsrådet, Lärarhög-
skolan i Stockholm, LO och SFS. Några, såsom SUS och Göteborgs
universitet, nämner att fritt tillträde kräver mer resurser. Högskolan i
Karlstad är beredd att stödja målet under förutsättning att kvaliteten på
utbildningen kan bibehållas. Även Högskolan i Falun/Borlänge ifrågasätter
att kvaliteten kan upprätthållas om alla behöriga skall beredas plats.
Mälardalens högskola efterlyser överenskommelser mellan högskolorna
för att uppnå målet, och Vårdhögskolan i Växjö ser gärna att samverkan
sker genom högskolornas rektorskonferenser/kollegium.
5.2 Urvalsregler
Statskontoret framför att ramar för de lokala urvals- och antagnings-
reglerna bör regleras centralt, och RRV finner att en samordning av
antagningsreglerna borde kunna minska kostnaderna, men att det är oklart
hur samordningen skulle gå till. Bland andra Stockholms universitet,
Högskolan i Kalmar och Vårdhögskolan i Lund-Helsingborg delar
utredningens uppfattning att det inte skall finnas skillnader i urvalsregler
mellan program och fristående kurser för en nybörjare som söker till
högskolan, medan SUS avstyrker förslaget. Enligt Karolinska institutet
kan en sådan samordning inte appliceras på KI:s utbildningsutbud,
eftersom kurserna kräver andra förkunskaper och urvalsregler än
programmen.
Majoriteten av remisserna är positiva till att det skall finnas flera
urvalsgrunder, och Statens skolverk, TCO, SAF m.fl. betonar vikten av
att alternativa urvalsmetoder utvecklas. Både Mitthögskolan och SFS vill
att det skall bestämmas i högskoleförordningen att minst två urvalsgrunder
skall användas vid urval av sökande. Vårdhögskolan i Vänersborg påtalar
att ingen urvalsmetod bör användas som enda urvalsgrund.
En annan synpunkt, som förs fram av Umeå universitet, är att hög-
skoleförordningen skall innehålla en paragraf som gör urval genom en
kombination av gymnasiebetyg och högskolemeriter möjligt. SUS förut-
sätter att högskolorna också fortsättningsvis kan anta studenter på
akademiska meriter. CSN framhåller att sambandet mellan urvalsmetoder
och studenternas möjligheter att lyckas med sina studier bör beaktas, på
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
grund av att den som tidigare studerat vid högskola eller motsvarande
måste visa tillräckliga studieresultat för att beviljas studiemedel.
Folkbildningsrådet, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund och
Svenska folkhögskolans lärarförbund förordar att kvotsystemet med
sökande från folkhögskola som egen kvotgrupp bibehålls. Om det inte är
möjligt anför Folkbildningsrådet att i andra hand ”skall en jämförelse ske
mellan studieomdöme och betyg på ett sätt som är enhetligt över landet”.
5.3 Betyg som urvalsinstrument
Några remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Umeå universitet
och Högskolan i Örebro, instämmer i den syn på betygens användbarhet
i urvalssammanhang som RUT-93 företräder. Skolverket understryker
dock att det inte finns något underlag för att påstå att det nya mål-
relaterade betygssystemet har sämre prognosvärde för högskolestudier än
det gamla betygssystemet. Några andra remisser, t.ex. Högskolan i Växjö,
TCO och SUS, håller med arbetsgruppen om att betyg även fortsättnings-
vis skall vara ett av de viktigaste urvalsinstrumenten. Mälardalens
högskola gör bedömningen att betyg bör kunna användas som enda
urvalsgrund till ett visst sökaltemativ.
Ett trettiotal remissinstanser, universiteten i Uppsala, Stockholm, Umeå
och Linköping, KTH m.fl., Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Kommun-
förbundet m.fl., ansluter sig till den modell (3) för betygsurval som före-
språkas av RUT-93, några med förbehåll att den är minst dålig att bygga
vidare på. Ett femtontal instanser föredrar i stället den modell som arbets-
gruppen förordar, t.ex. Mitthögskolan, Handelshögskolan i Stockholm,
TCO, SFS och Vårdhögskolan i Uppsala. I några yttranden, bl.a. från
Göteborgs universitet, Högskolan i Jönköping och Socialdemokratiska
Studentförbundet, betraktas modell 1 (bygger på medelvärde över betygen
i alla kurser) i RUT-93 som mest lämplig för att beräkna betygsjäm-
förelsetal. Socialdemokratiska Studentförbundet kritiserar begreppet merit-
kurser som används i modell 3 för att det är oklart definierat och kan leda
till för mycket godtycke.
Statens skolverk befarar att modell 3 medför att ett ganska stort antal
kurser inte kommer att räknas in i betygsurvalet, vilket ger eleverna
signaler att dessa kurser inte är viktiga. Därför föreslår Skolverket en
modell där varje betyg viktas och multipliceras med summan av alla
kurspoäng inom det betyget, och därefter adderas den uppnådda poängen
för varje betyg.
Högskoleverket, Uppsala universitet, LO m.fl. är positiva till att vikta
kurserna i omfattning. Högskolan i Falun/Borlänge, SAF och Växjö
kommun är däremot mycket tveksamma till att vikta kurserna. SAF anför
att antalet timmar inte avspeglar kursens svårighetsgrad, och att det bör
vara upp till högskolan att bestämma hur betygen skall viktas.
Högskolan i Falun/Borlänge, Örebro läns landsting och Örebro kommun
anser att jämförelsetal bör räknas på fullt program, vilket Örebro kommun
motiverar med att kommunen inte vill missgynna elever som ”väljer att
inte gå den lättare vägen”. För att det inte skall bli en fördel att läsa
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
59
reducerat program bör därför de kurser som saknas i det reducerade
programmet räknas som underkända. Bollnäs, Umeå och Lunds
kommuner, Örebro läns landsting och Väggaskolan poängterar att de
lokala kurserna måste få tas med i beräkningsunderlaget.
Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Statens skolverk. Högskoleverket,
Handelshögskolan i Stockholm och Vårdhögskolan i Boden, ställer sig
bakom arbetsgruppens förslag att beräkningsmetoden för betygsjäm-
förelsetal bör fastställas i högskoleförordningen och vara lika för alla
utbildningar, och några instanser avstyrker förslaget, däribland Uppsala
universitet, Karolinska institutet och Högskolan i Karlstad.
Karolinska institutet vill att metoden för beräkning av betygsjäm-
förelsetal skall utvecklas av högskolorna i samråd med Skolverket. KTH
m.fl. framför att beräkningsmetoden av betygsjämförelsetal bör vara lika
för samma kategorier av utbildningar och anges i antagningsordningen.
Vidare bör de inbördes förhållandena mellan betygsstegen analyseras
ytterligare innan betygsfaktorema fastställs.
Växjö kommun kritiserar utredningen för att ta för lätt på översättnings-
regler för sökande med äldre svenska gymnasiebetyg och för att inte alls
ta upp hur utländska gymnasiebetyg skall hanteras.
5.4 Urval på särskild grund
Flera remissinstanser välkomnar möjligheten att göra urval på särskild
grund, t.ex. Stockholms universitet, Umeå universitet. Kommunförbundet
och SUS. Umeå universitet hyser dock viss oro över rättssäkerheten, och
Stockholms universitet gör förbehållet att bedömningen av sökande måste
ske utifrån den sökandes möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Då
urvalet baseras på subjektiva bedömningar hävdar högskolan i
Trollhättan/Uddevalla att förslaget snarare minskar än ökar rättssäker-
heten. RRV påtalar att det utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv skall framgå
i högskolornas antagningsordningar vad som gäller för särskild grund.
Karolinska institutet bedömer att högskolorna själva måste få bestämma
omfattningen av detta urval med hänsyn till respektive antagnings-
alternativ.
Vårdhögskolan i Borås, Lunds kommun och Socialdemokratiska
Studentförbundet efterlyser en ytterligare precisering av förslaget.
Göteborgs kommun påpekar att förslaget innebär att det blir svårt att göra
en särskild bedömning av funktionshindrade studenters meriter. Möjlig-
heterna att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet bör utredas vidare, enligt
Linköpings universitet. KTH m.fl. är positiva till att arbetslivserfarenhet
kan utgöra en av kriterierna för urval på särskild grund, och LO:s åsikt
är att användning av omfattande erfarenheter av verksamhet inom arbets-
livet som urvalsgrund är ett steg i rätt riktning.
Bl.a. Uppsala och Stockholms universitet avstyrker författningsreglering
av beräkningsmetod för betygsjämförelsetal.
5.5 Övriga urvalsmetoder
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
60
Lunds universitet, Högskolan i Karlstad, Vårdhögskolan i Gävle, SUS och
Socialdemokratiska Studentförbundet delar utredningens uppfattning att
lottning endast skall användas i undantagsfall. Uppsala universitet vill ge
utrymme för lottning om det i övrigt föreligger synnerliga skäl, och
Göteborgs universitet och Umeå universitet anför att lottning bör kunna
användas av resursskäl - när det inte är rimligt att göra urval enligt de
föreslagna föreskrifterna.
SUS föreslår att systemet med poäng för arbetslivserfarenhet skall
avskaffas i och med att det tenderar att fungera som ett kösystem.
Högskolan i Karlstad och Högskolan i Jönköping vill att arbetslivs-
erfarenhet även fortsättningsvis skall kunna tillgodoräknas i kombination
med högskoleprovet.
Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund anser att prov inte är ett
nyanserat sätt att mäta studieförmågan eller lämpligheten inför ett yrke,
men att prov i vissa fall kan fungera som komplement. Slutligen fram-
håller Socialdemokratiska Studentförbundet att utbildning skall vara
tillgänglig för alla, varför varken högskoleprov eller andra prov skall vara
avgiftsbelagda.
Ett stort antal remissinstanser anser att informationen och överskådlig-
heten för den enskilde starkt har försämrats i och med 1993 års reform.
Samtliga anser att informationen måste göras tydligare för den presumtive
studenten och de övriga kategorier som behöver ha översikt över hög-
skoleväsendets tillträdesvillkor.
Högskoleverket uttrycker detta som följer: ”De korta vägarna mellan
beslut och verkställighet och det rika utbudet av kurser och program har
ett stort värde men den starkt decentraliserade strukturen inom hela
utbildningssystemet har medfört uppenbara friktioner i gränssnittet mellan
gymnasieskolan och högskolan.”
6.1. Studenthandbok
Utredningens förslag om en studenthandbok tillstyrks av en majoritet av
remissinstanserna. Bl.a. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Högskolan
i Kalmar, Högskolan i Luleå och Vårdhögskolan Gävle stöder förslaget
om en årligen utkommande studenthandbok, då de anser att den vore ett
komplement till den information som produceras vid universitet och
högskolor. Dock hävdar SLU och Teaterhögskolan att en studenthandbok
inte kan ersätta den lokala informationen. Lunds universitet, Stockholms
universitet m.fl. avstyrker förslaget då de anser att en sådan trycksak dels
skulle innehålla för mycket inaktuell information, dels sakna färsk
information.
Ett flertal remissinstanser anser att förslaget med att presentera sådan
information på Internet vore positivt, då de anser att den ständigt kan
hållas aktuell. En remissinstans varnar för en övertro på Internet, då de
Prop. 1995/96:184
Bilaga 3
anser att det inom de närmaste åren kommer att vara en viss andel Prop. 1995/96:184
presumtiva studenter som inte har tillgång till Internet. Bilaga 3
Remissinstanserna understryker den stora betydelsen av att systemet för
bestämning av behörighet samt regelverket för urval måste vara tydligt
och överskådligt för den enskilde. Därmed ska den som ämnar studera på
högskolenivå skall kunna planera sin framtid och sitt eventuella
kompletteringsbehov, samt även kunna få klara besked om sin egen
behörighetsstatus.
7.1. Motsvaranderegler
En klar majoritet av remissinstanserna delar inställningen att det är viktigt
att ha en generös inställning till bedömningen av personer med utländska
betyg. Ett flertal av de mindre högskolorna markerar att det vore för-
delaktigt med en central servicefunktion för motsvarandebedömning, då
de själva har för få fall för att skaffa sig en tillräcklig erfarenhetsbas för
en säker hantering av motsvarandebedömningar.
7.2. Antagningsordning
En större del av remissinstanserna tillstyrker idén om en antagnings-
ordning vid varje högskola. Ingen avstyrker.
7.3. Besvärsrätt
Majoriteten av remissinstanserna anser att den enskilde inte skall kunna
överklaga urvalsbeslut, då de anser att det på ett olyckligt sätt skulle
förlänga och göra antagningsprocessen mer resurskrävande. Högskolan i
Växjö skriver t.ex. ”Möjligheten att ändra felaktiga beslut om urval
regleras redan idag lokalt av den enskilda högskolan. Om man väljer att
formalisera detta i högskolans regelverk är risken stor att antagnings-
processen blir så utdragen att syftet med förslaget motverkas.”
Prop. 1995/96:184
Bilaga 4
Yttranden över remissen har inkommit från Länsrätten i Stockholms län,
Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Högskoleverket,
Högskolans avskiljandenämnd, Uppsala universitet, Lunds universitet,
Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet,
Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan
i Stockholm, Högskolan i Luleå, Danshögskolan, Högskolan i Borås,
Högskolan Dalarna, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högskolan i Halmstad,
Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i
Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla,
Högskolan i Örebro, Idrottshögskolan i Stockholm, Konstfack, Kungl.
Konsthögskolan, Lärarhögskolan i Stockholm, Mitthögskolan, Mälardalens
högskola, Operahögskolan i Stockholm, Teaterhögskolan i Stockholm,
Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, Hälsohögskolan i
Värmland, Kalmar läns vårdhögskola, Skaraborgs vårdhögskola, Vård-
högskolan i Boden, Vårdhögskolan i Borås, Vårdhögskolan i Gävle,
Vårdhögskolan i Göteborg, Vårdhögskolan i Lund/Helsingborg, Vård-
högskolan i Malmö, Vårdhögskolan i Växjö, Sveriges lantbruksuniversitet,
Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Vårdförbundet SHSTF, Sveriges
Akademikers Centralorganisation och Sveriges Förenade Studentkårer.
63
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Sahlin, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann,
Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Tham
Regeringen beslutar proposition 1995/96:184 Tillträde till högre
utbildning m.m.
64
Prop. 1995/96:184
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som inför, Celexnummer för bak- ändrar, upphäver eller omliggande EG-regler upprepar ett normgiv- |
|
Lag om ändring i hög- |
4 kap. 3 § |
Illustration: Uggla och mus, Lasse Åberg
65