Regeringens proposition
1995/96:172

Avveckling av bankstödet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Göran Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det av riksdagen år 1992 beslutade statliga
åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna infria sina
förpliktelser i rätt tid skall upphöra vid utgången av juni månad 1996. Från
denna tidpunkt omfattas därmed inte några fordringar av åtagandet
Enligt 1992 års riksdagsbeslut skall en avveckling av åtagandet ske först när
fordringsägarnas intressen inte riskeras och när det inte längre föreligger
något hot mot stabiliteten i det finansiella systemet.
Det svenska banksystemet har under de senaste åren genomgått en radikal
ekonomisk och finansiell återhämtning. Intjäningsförmågan har varit stark och
kreditförlusterna har minskat kraftigt. Problemtillgångarna har likaså
reducerats avsevärt. Kapitaltäckningen är internationellt sett hög och
finansieringen fungerar normalt. Utsikterna till en fortsatt stabil utveckling
och ytterligare reducering av kreditförlusterna bedöms som goda. Även om
utvecklingen skulle bli sämre än vad som nu kan förväntas bedöms instituten
klara det inom ramen för det löpande resultatet.
Vad avser situationen i enskilda institut bedöms utsikterna som tillräckligt
stabila i samtliga institut. Därmed finns förutsättningar för att avveckla det
statliga åtagandet utan att något instituts fordringsägares intressen riskeras.
En avveckling av bankstödet berör Bankstödsnämndens verksamhet. I
propositionen föreslås att myndigheten i fortsättningen enbart skall
administrera insättningsgarantisystemet.

1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 4

2 Lagtext 5

2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen
(1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 6
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539)
om avdrag för underskott av näringsverksamhet8
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571)
om insättningsgaranti 9
2.6 Förslag till ändring i lagen (1995:1592) om skatte-
regler för ersättning från insättningsgaranti10

3 Ärendet och dess beredning 11

4 Inledning 12

5 Bakgrunden till det statliga bankstödsåtagandet 13

6 Statens stödåtagande 14

7 Summering av banksystemets kreditförluster m.m. 15

8 Vidtagna stödåtgärder 20

9 Banksystemets återhämtning 26

10 Förutsättningar för en avveckling 33

11 Juridiska frågor vid en avveckling 39

12 Stödåtagandet avvecklas 41

13 Förändringar av Bankstödsnämndens verksamhet 44

14 Överskridet anslag budgetåret 1992/93 m.m. 47

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser 48

Bilaga 2 Avveckling av det temporära stödet till banker och
vissa kreditinstitut. Rapport till regeringen

Bilaga 3 Några juridiska frågor vid en avveckling av
bankstödet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

2

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1.antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen(1993:765) om
statligt stöd till banker och andra kreditinstitut,
2.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen(1988:1385) om Sveriges
riksbank,
3.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
4.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539) omavdrag
för underskott av näringsverksamhet,
5.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti,
6.antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1592) om
skatteregler för ersättning från insättningsgaranti,
7.godkänner vad regeringen föreslår om upphörande av det statligaåtagandet
(avsnitt 12),
8.godkänner vad regeringen föreslår om Bankstödsnämndensfortsatta verksamhet
(avsnitt 13),
9.godkänner den faktiska medelsförbrukningen på sjunde huvudtitelns
reservationsanslag Bankstödsnämnden för budgetåret 1992/93(avsnitt 14 ).

3

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1993:765) om
statligt stöd till banker och andra kreditinstitut

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och
andra kreditinstitut skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1996.

4

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 42 a § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 a §1

-------------------------------------------------------
I viktigare frågor som rör I viktigare frågor som
Bankstödsnämndens verksamhet har samband med
enligt lagen (1993:765) om betalningssystemets sta-
statligt stöd till banker bilitet eller berör Finans-
och andra kreditinstitut inspektionens
eller som i övrigt har tillsynsverksamhet skall
samband med betal- Riksbanken samråda med
ningssystemets stabilitet, inspektionen. Vid ett
skall Riksbanken samråda med sådant samråd skall
Finansinspektionen, Riksbanken lämna Finans-
Riksgäldskontoret och inspektionen de uppgifter
Bankstödsnämnden. Vid ett som behövs.
sådant samråd skall
Riksbanken lämna berörda
myndigheter de uppgifter
som behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1Senaste lydelse 1995:1595.

5

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att i 3 kap. 22 och 25 a §§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter1 ordet Bankstödsnämnden skall bytas ut
mot Insättningsgarantinämnden .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1Senaste lydelse av
3 kap. 22 § 1995:1596
3 kap. 25 a § 1995:1596.

6

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag
för underskott av näringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av
näringsverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Avdrag medges inte för underskott som uppkommer vid överlåtelse till staten,
kommun eller landstingskommun eller till ett av dem helt eller till övervägande
del direkt eller indirekt innehaft bolag i fall som avses i 2 § 5 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt.

-------------------------------------------------------
Äger staten direkt samt-
liga aktier eller andelar
i en bank eller ett annat
företag, som har kunnat få
stöd enligt 3 § den upphävda
lagen (1993:765) om
statligt stöd till banker
och andra kreditinstitut,
skall företaget om aktie
eller andel överlåts inte
ha rätt till avdrag för
underskott till den del
underskottet uppkommit före
det beskattningsår då
överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996 och tillämpas i fråga om aktie eller
andel som överlåts efter ikraftträdandet.

7

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ordet
Bankstödsnämnden skall bytas mot Insättningsgarantinämnden

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

8

2.6 Förslag till ändring i lagen (1995:1592) om skatteregler
för ersättning från insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att i lagen (1995:1592) om skatteregler för ersättning
från insättningsgaranti ordet Bankstödsnämnden skall bytas mot
Insättningsgarantinämnden .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

9

3 Ärendet och dess beredning

En promemoria, Avveckling av bankstödet (Ds 1995:67), utarbetades under hösten
1995 inom Finansdepartementet. Promemorian innehåller förslag om att det av
riksdagen år 1992 beslutade statliga åtagandet att banker och vissa andra
kreditinstitut skall kunna infria sina förpliktelser i rätt tid skall upphöra
den 1 juli 1996. Till grund för förslaget ligger bl.a. en rapport av
Finansinspektionen över de berörda institutens ekonomiska och finansiella
situation och en av justitierådet Johan Munck upprättad promemoria angående de
legala förutsättningarna för en avveckling av det statliga bankstödet.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr. Fi
95/6109).
Vidare har en promemoria, Samråd mellan Finansinspektionen, Riksbanken och
Riksgäldskontoret, utarbetats inom Finansdepartementet i februari 1996.
Promemorian behandlar vissa frågor om samrådsskyldighet mellan Riksbanken,
Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Bankstödsnämnden. Den har remitterats
till de berörda myndigheterna. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Finansdepartementet (dnr. Fi 96/675).
Bankstödsnämnden och Prövningsnämnden för bankstödsfrågor har beretts
tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till propositionen.

Lagrådet

Huvuddelen av lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut (bankstödslagen) är tidsbegränsad och skall, om inget annat
beslutas, upphöra att gälla vid utgången av år 1996. Att höra Lagrådet med
anledning av att bestämmelserna nu i stället föreslås upphävda vid utgången av
juni månad 1996 skulle sakna betydelse.
Lagens fem inledande paragrafer, som innehåller huvuddragen för
stödåtgärderna, återfanns tidigare i den numera upphävda förordningen (1993:215)
om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut. I propositionen som låg
till grund för riksdagens beslut om bankstödet uttalas att något formellt krav
på lagform inte finns för den typ av åtagande från statens sida som det här är
fråga om eftersom åtagandet faller inom ramen för finansmakten enligt 9 kap.
regeringsformen och inte inom normgivningsmakten enligt 8 kap. Däremot kunde
lämplighetsskäl tala för att huvuddragen av åtgärderna skrevs in i instruktionen
för den myndighet som föreslogs inrättad för att administrera stödet (se prop.
1992/93:135 s. 20). Så gjordes också i samband med att Bankstödsnämnden
inrättades våren 1993. När regeringen senare under våren 1993 föreslog en lag
med bestämmelser om prövning av villkor för stöd och möjlighet till
tvångsinlösen av aktier eller tvångsförvaltning av institut, anförde Lagrådet i
ett yttrande att det var en brist i den av regeringen föreslagna lagen att den
inte innehöll de grundläggande bestämmelserna angående ändamålet med och
förutsättningarna för stödåtgärder. Dessa bestämmelser hade, ansåg Lagrådet,
utan tvivel betydelse för de prövningar som skulle göras enligt lagen.
Regeringen följde Lagrådets förslag och föreslog riksdagen att de aktuella
bestämmelserna skulle tas in i lagen. En ny förordning, förordningen (1993:890)
om statligt stöd till banker och kreditinstitut, utfärdades till följd av
lagstiftningen (förordningen har sedermera fått rubriken förordning (1993:890)
om insättningsgaranti och statligt stöd till banker och kreditinstitut).
Avsikten med införandet av bestämmelserna i bankstödslagens fem första
paragrafer har alltså inte varit att ge själva stödåtagandet lagform utan att
ange en bakgrund till den prövning av villkor för stöd m.m. som kan bli aktuell
i ett enskilt fall enligt de följande tidsbegränsade bestämmelserna. Att 1-5 §§
inte också tidsbegränsades föranleddes av farhågor om att det skulle kunna
uppfattas stå i strid med uttalandena vid införandet av bankstödet om att
stödsystemet skall kvarstå så länge det behövs (prop. 1992/93:245 s. 40). Att de
första fem paragraferna av nämnda anledning inte tidsbestämdes ändrar inte
bedömningen att det skulle sakna betydelse att Lagrådet granskar förslaget till
upphävande av bankstödslagen.
Övriga lagförslag har karaktären av tekniska konsekvensändringar. Beträffande
dessa saknar därför Lagrådets hörande betydelse.

4 Inledning

Det temporära statliga åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall
kunna infria sina förpliktelser i rätt tid beslutades av riksdagen den
18 december 1992. Åtagandet har sålunda varit i kraft under drygt tre år. Under
denna period har staten genomfört ansenliga stödåtgärder av finansiell och
strukturell art. En betydande ekonomisk återhämtning och stabilisering har skett
inom banksystemet. Mot den bakgrunden behandlas i propositionen de ekonomiska
och legala förutsättningarna för att avveckla det statliga åtagandet.
Regeringens slutsats är att förutsättningar nu föreligger för att åtagandet
skall upphöra.
I propositionen ges först, som bakgrund till åtagandet, en kort beskrivning av
den i början av 1990-talet tilltagande finansiella försvagningen i det
finansiella systemet samt statens första enskilda stödinsatser (avsnitt 5).
Därefter beskrivs utformningen av åtagandet om bankstöd samt övriga
organisatoriska åtgärder som vidtogs till följd av stödet (avsnitt 6). I
avsnittet därefter ges en sammanfattande bild av institutens kredit- och
rörelseförluster samt hur aktieplacerare och bankkunder på olika sätt bidragit
till att täcka förluster och stärka krympande kapitalbaser (avsnitt 7).
Kapitaltillskotten och stödåtgärderna från staten behandlas därefter, såväl för
enskilda institut som totalt (avsnitt 8). Som en avslutande bakgrundsbild
beskrivs sedan banksystemets återhämtning och stabilisering (avsnitt 9).
Siffermaterialet i dessa avsnitt har i stora delar tidigare redovisats i
skrivelser till riksdagen angående bankstödet (skr. 1992/93:251, skr. 1993/94:61
och skr. 1993/94:238). I nästföljande avsnitt görs en genomgång av de
ekonomiska förutsättningarna för en avveckling samt behandlas vissa reglerings-
och tillsynsfrågor (avsnitt 10). Juridiska frågor angående statens ansvar i
samband med en avveckling redogörs för i avsnitt 11. Därefter behandlas hur det
statliga åtagandet i sin helhet kan avvecklas vid utgången av juni månad 1996
samt några därtill hörande frågor (avsnitt 12). Bankstödsnämndens fortsatta
verksamhet avhandlas i avsnitt 13. Slutligen tas i avsnitt 14 upp en fråga om
överskridet anslag budgetåret 1992/93.

5 Bakgrunden till det statliga bankstödsåtagandet-

En tillbakablick på 1980-talet visar att bankernas kreditförluster normalt varit
i storleksordningen ett par tiondelar upp till en halv procent av utlåningen. Så
sent som 1989 uppgick kreditförlusterna för banksystemet till knappt 3 miljarder
kronor, motsvarande 0,3 % av utlåningen. Kreditförlusterna var små i förhållande
till intjäningsförmågan och påverkade således inte nämnvärt utvecklingen av
rörelseresultaten. Under andra hälften av 1980-talet höjdes resultatnivån
dessutom genom den kraftiga utlåningsexpansion som följde efter det att bl.a.
utlåningstaken avskaffats som regleringsinstrument. En stabil resultatbild under
1980-talet bekräftas av en i stora delar av banksektorn relativt jämn och hög
avkastning (omkring 20 % av eget kapital i de två privata storbankerna). De i
bankkoncernerna ingående bostadsinstituten kunde också leverera stabila bidrag
till koncernresultaten. Normalt var kreditförlusterna här helt marginella.
Konjunkturomslaget i början av 1990-talet fick emellertid mycket kraftiga
återverkningar i Sverige. Överhettningen och spekulationen på bygg- och
fastighetsmarknaden övergick i kraftiga prisfall främst på kommersiella
fastigheter. Lågkonjunkturen fördjupades och spreds till allt fler sektorer.
Realräntorna steg kraftigt under kort tid.
I och med att det makroekonomiska omslaget ledde till radikalt försämrade
utsikter på fastighetsmarknaden, kom den kraftiga utlåningsexpansionen mot
säkerhet i fastigheter att utvecklas till en alltmer omfattande förlustkälla.
Finansbolagen drabbades först på grund av generellt sämre säkerhetslägen och
större riskbenägenhet. Från 1990 utvecklades snabbt en finansbolagskris som
ledde till ett antal konkurser, nedbantade rörelser och avvecklingar. Krisen
bedömdes dock inte innebära ett sådant hot mot betalningssystemet och
kreditförsörjningen att staten fann anledning att ingripa med stödåtgärder.
Problemen föranledde däremot viss ny lagstiftning om bolagens
upplåningsmöjligheter.
Krisen kom emellertid att alltmer påverka även bankerna, dels via deras
krediter till finansbolagen, dels genom den tilltagande försvagningen av
fastighetsmarknaden. Nordbankens ledning tillkännagav under 1991 att behov av
kapitaltillskott förelåg om gällande kapitaltäckningskrav skulle kunna uppfyllas
för årsskiftet 1991/92. Detta ledde till att staten som majoritetsägare
tillsatte en ny ledning och initierade en omstrukturering. Nytt kapital om drygt
5 miljarder kronor sköts till.
Senare samma år framkom att även Första Sparbanken åsamkats omfattande
förluster och att bankens finansiella situation allvarligt försvagats. Sedan
banken vänt sig till regeringen kunde en rekonstruktion genomföras genom
åtaganden inom sparbanksrörelsen. Staten utfärdade därvid en garanti för ett
villkorslån till banken. Som ytterst ansvarig för stabiliteten och tilltron till
betalningssystemet bedömde regeringen det som nödvändigt att medverka till en
lösning.
Under 1992 förvärrades problemen med bankernas ökande kreditförluster.
Situationen i Första Sparbanken försämrades ånyo kraftigt och det blev
nödvändigt att utöka statens tidigare åtaganden. Det stod klart att också Gota
Bank riskerade att komma på obestånd inom en snar framtid. Även här bedömdes det
som nödvändigt att staten garanterade bankens utfästelser för att därigenom
värna stabiliteten i betalningssystemet. Banken togs i samband därmed över av
staten. Däremot förhindrade staten inte att moderbolaget Gota AB försattes i
konkurs.
Krisen i banksystemet förvärrades av de extrema räntehöjningar som drevs fram
i kölvattnet av den internationella valutaoron i början av hösten 1992.
Valutakrisen föranledde kraftiga räntehöjningar för att försvara kronkursen -
räntenivån kom att nå upp till 500 % som mest. Utländska bedömare ställde sig
alltmer skeptiska till många svenska kreditinstitut. Institutens
finansieringssituation var allmänt sårbar. Beroendet av upplåning på
interbankmarknaden i Sverige och utomlands var stort. En uttagsanstormning mot
en svensk bank bedömdes i detta läge kunna få svårkontrollerbara kedjeeffekter
och därmed äventyra förtroendet för och stabiliteten i hela det svenska
betalningssystemet. En sådan utveckling skulle snabbt fördjupa den ekonomiska
krisen och få mycket allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser. Efter
överläggningar med social-demokraterna tillkännagav den dåvarande regeringen den
24 september 1992 att den i en proposition till höstriksdagen avsåg begära ett
vidsträckt bemyndigande att genomföra nödvändiga åtgärder för att garantera
stabiliteten i betalningssystemet och säkerställa kreditförsörjningen.

6 Statens stödåtagande

Sedan en proposition lagts fram i november 1992 (prop. 1992/93:135) beslutade
riksdagen den 18 december 1992 om särskilda åtgärder för att stärka det
finansiella systemet (bet. 1992/93:NU16, rskr. 1992/93:155). Genom beslutet
garanterar staten att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina
förpliktelser i rätt tid. Regeringen har bemyndigats att besluta om stödåtgärder
som säkerställer detta åtagande. Åtgärderna skall därvid utformas på ett
affärsmässigt sätt och så att statens långsiktiga kostnader minimeras och
utbetalt stöd i största utsträckning återvinns. Staten skall vidare inte
eftersträva att bli ägare till banker eller andra kreditinstitut.
Åtagandet omfattar ett instituts samtliga förpliktelser utom aktiekapital och
eviga förlagslån. Det omfattar inte förpliktelser som är oförenliga med sund
bankverksamhet. Stöd kan lämnas till på sikt livskraftiga institut. Andra
institut skall rekonstrueras eller avvecklas i ordnade former. Stöd kan lämnas i
form av garantier, lån eller kapitaltillskott eller på annat sätt.
På grund av stödets exceptionella karaktär uttalades vidare att stödsystemet
skall kvarstå så länge det behövs. Det skall avvecklas när så kan ske utan att
fordringsägarnas intressen riskeras. En avveckling skall beslutas av riksdagen.
Ingångna stödavtal skall självfallet fullföljas även sedan åtagandet avvecklats.
Riksdagen beslutade vidare att inrätta en särskild myndighet, Bankstöds-
nämnden, för att sköta stödsystemet och besluta om åtgärder. Beslut om stöd av
principiell betydelse eller i övrigt av större vikt skall underställas
regeringen för godkännande. Nämndens arbete inleddes i maj 1993. Verksamheten
hade dessförinnan hanterats inom Finansdepartementet.
Under våren 1993 beslutade riksdagen lagen (1993:765) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut (prop. 1992/93:245, bet. 1992/93:NU35, rskr.
1992/93:440). Syftet med lagen var att säkerställa att överenskommelser om stöd
kunde uppnås på de villkor som förutsatts i det statliga åtagandet. En ny
myndighet inrättades, Prövningsnämnden för bankstödsfrågor, som i egenskap av
specialdomstol skall pröva villkoren för statligt stöd om staten och ett
institut inte kan komma överens. En förutsättning för en sådan prövning är att
institutet i avsaknad av statligt stöd skulle vara på obestånd, skyldigt att
upprätta kontrollbalansräkning eller inte uppfylla för institutet gällande
kapitaltäckningskrav.
Lagstiftningen innebär vidare att staten har rätt till inlösen av aktierna i
ett institut om ett avtalsförslag efter prövning av Prövningsnämnden inte
accepteras, eller om ett institut eller dess ägare inte fullgjort en för-
pliktelse av väsentlig betydelse för ett stödavtal. Även i det fall institutets
kapitalbas understiger två procent av dess placeringar föreligger rätt till
inlösen. I ett sådant kritiskt läge bedöms ett statligt övertagande vara det
enda realistiska alternativet för att klara upp situationen och återställa
förtroendet.
Föreligger motsvarande omständigheter som ovan beskrivits i en sparbank,
föreningsbank (numera medlemsbank) eller ett hypoteksinstitut kan institutet
ställas under tvångsförvaltning.
Bestämmelserna i lagen om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut
om möjlighet att pröva villkoren för statligt stöd och om inlösen av aktier
eller tvångsförvaltning (6-26 §§) tidsbegränsades ursprungligen till att gälla
till utgången av år 1995. Riksdagen beslutade dock i december 1995 att förlänga
bestämmelsernas giltighet till utgången av år 1996 (prop. 1995/96:70, bet.
1995/96:NU6, rskr. 1995/96:7, SFS 1995:1374).

7 Summering av banksystemets kreditförluster m.m.

Som bakgrund till avsnitt 8 om stödets storlek och inriktning redovisas här en
sammanfattning av kreditförlusternas storlek och fördelning samt effekterna på
bankernas kapitalbaser och kapitalbehov. Uppgifterna avser de större
bankkoncernerna som utgör den helt dominerande delen av banksystemet.

10

Kreditförluster

För att få perspektiv på storleken av kreditförlusterna kan noteras att under
1980-talet uppgick de totalt sett för bankkoncernerna till mellan 1,5 och 2,5
miljarder kronor årligen. Från 1990 kom emellertid stocken problemkrediter att
öka dramatiskt liksom kreditförlusterna. De senare kulminerade 1992 på ca 75
miljarder kronor och har därefter snabbt avtagit. För 1995 uppgick de till drygt
11 miljarder kronor. Sammantaget har förlusterna för perioden 1990-1995 uppgått
till omkring 200 miljarder kronor.
I relation till utlåningen respektive år steg förlusterna från storleksord-
ningen en halv procent under 1980-talet till över 5 % 1992. Motsvarande siffror
blir högre för moderbankerna eftersom de i koncernerna ingående bostadsinstitu-
tens stora utlåningsstock gett små kreditförluster i jämförelse med
moderbankerna. Ackumulerat för perioden har i grova tal en femtedel av bankernas
utlåningsstock gått förlorad.
Totalsiffrorna för banksystemet rymmer emellertid stora skillnader mellan
bankerna. För fyra av de sex större bankkoncernerna har förlustandelen under de
svagaste åren legat mellan 3 och 5 % av utlåningen. För de mest förlusttyngda
har andelen varit väsentligt högre, för Nordbanken omkring 8 % och för Gota Bank
i storleksordningen över 15 % (jämförelsen haltar dock eftersom koncernen
saknade bostadsinstitut). Detta förhållande avspeglas också i det statliga
stödet som till helt dominerande del riktats mot dessa två banker.

BANKKONCERNERNAS KREDITFÖRLUSTER 1990-95
Miljarder kronor (mdkr) och procent av utlåningen

Någon riktigt tillförlitlig bild av kreditförlusternas fördelning på olika
näringssektorer kan inte ges utifrån det statistiska materialet (se bl.a.
rapporten: Bankkrisen - Omfattning. Orsaker. Lärdomar, av Jan Wallander, utgiven
av Bankkriskommittén, dir. 1992:105). Vissa konstateranden kan dock göras.
Gruppen icke-finansiella företag (inkl. fastighetsbolag) står för den största
delen av bankernas kreditförluster, uppskattningsvis mer än två tredjedelar.
Däremot svarar hushållen för en mindre andel, väl under 10 %. I den
storleksordningen beräknas även förlusterna till finansbolagssektorn ligga. Det
kan även konstateras att krediter relaterade till fastighetsbranschen eller mot
säkerhet i fastigheter utgör den dominerande förlustkällan, låt vara att det här
finns tydliga skillnader mellan bankerna. Det speglar den historiska kollapsen
på den kommersiella fastighetsmarknaden som innebar att priser och hyror i
storstadsregionerna på ett par år föll runt 50 % respektive 30 %.
Sammansättningen av kreditportföljen skiljer sig naturligtvis mellan bankerna
vilket i viss utsträckning bör ha påverkat förlustutvecklingen, även om det
statistiska materialet inte tillåter några säkra slutsatser. Det kan dock
konstateras att Gota Bank hade en högre andel företagskrediter i sin portfölj
jämfört med övriga storbanker.
Vad gäller kreditförlusternas fördelning efter storlek kan konstateras att för
de större bankkoncernerna är det generellt ett litet antal förlustkrediter som
svarat för en mycket stor del av de förlorade beloppen. I ett par större
koncerner har ca 50 st krediter av totalt omkring 20 000 förlustkrediter svarat
för mellan 40 och 50 % av de totala förlusterna i kronor. Dessa enskilda
krediter återfanns i storleksklassen över 50 miljoner kronor. Även om dessa
relationstal starkt påverkats av att koncernernas alla mindre bokrediter till
hushållen ingår i underlaget, torde de ändå klart påvisa ett tydligt mönster i
bankkrisen. Det är således de centrala organen i bankerna som fattat, eller
åtminstone enligt reglerna borde ha fattat, kreditbesluten som ledde till de
stora förlusterna.
Kreditstorlekens betydelse illustrerar också att det är moderbankerna som
redovisat de allvarliga förlusterna. I moderbankerna gavs de stora krediterna
till bl.a. den kommersiella fastighetssektorn.
Hypoteksinstituten, vars huvudsakliga verksamhet ligger inom bostadsmarknaden
med en stor andel bolån till privatpersoner, har överlag genomgått en lindrigare
kris. Prisrekylen på bostadsmarknaden har varit svagare. De delvis betydande
kostnadspåfrestningarna för många bostadslåntagare har också generellt kunnat
hanteras lättare. Till bilden hör också att delar av institutens lånestock
avseende kommersiella fastigheter på ett tidigt stadium lyftes över till
moderbankerna. Förlustnivån har dock stigit totalt sett för bolåneinstituten och
har uppgått till som högst ca 0,8 % av utlåningen. Det kan jämföras med tidigare
perioders förluster på som maximalt några tiondelars procent. Mot de mindre
kreditförlusterna skall dock ställas att förlustperioden kan komma att bli mer
utdragen än för bankerna. Problemen är störst för lån till
bostadsrättsföreningar bildade under slutet av 1980-talet och början av 1990-
talet med bostäder byggda till mycket höga kostnader.

11

Rörelseförluster och erodering av kapitalbaser

De snabbt ökande kreditförlusterna 1991 kom att innebära ett betydande omslag i
rörelseresultaten för banksystemet totalt sett, från ett överskott i
storleksordningen 15 miljarder kronor till ett underskott på ca 10 miljarder
kronor. För treårsperioden 1991-1993 uppgick rörelseförlusterna sammantaget till
närmare 90 miljarder kronor (inkl. Securum). Först 1994 kunde banksystemet
totalt sett redovisa vinst igen.

BANKKONCERNERNAS RÖRELSEFÖRLUSTER
(inkl. Securum 1993)

De ackumulerade rörelseförlusterna kan jämföras med koncernernas samlade
kapitalbas vid utgången av år 1991 på knappt 110 miljarder kronor. Härav uppgick
det primära kapitalet, som i huvudsak utgörs av det egna kapitalet och därmed
bildar den reella bufferten mot förluster, till drygt 70 miljarder kronor.
Övrigt kapital utgörs i princip av förlagslån. Det då ansamlade primära
kapitalet smälte bort under en så kort period som tre år. I sammanhanget måste
framhållas att dessa totalsiffror rymmer stora skillnader mellan bankerna. Den
ekonomiska situationen har dock överlag varit mycket ansträngd och alla de
större bankerna har måst lita till externa kapitaltillskott för att täcka sitt
kapitalbehov.
Bankerna skall enligt lag ha en kapitalbas (eget kapital inklusive vissa
förlagslån) motsvarande 8 % av de riskvägda placeringarna. Bankernas
kreditförluster och den därmed sammanhängande eroderingen av deras kapitalbaser
har täckts på olika sätt och av olika grupper i samhället. Bankerna själva har
genom olika slag av kapitalrationaliseringar till viss del kunnat minska sitt
kapitalbehov. Detta har i huvudsak skett genom omfördelning mot mindre
kapitalkrävande placeringar såsom statspapper i stället för utlåning och genom
försäljning av tillgångar.
Bankkunderna, i första hand hushållen, har fått betala en del av kreditför-
lusterna bl.a. genom att skillnaden mellan ut- och inlåningsräntorna vidgades
med upp till ett par procentenheter i början av 1990-talet. Skillnaden är idag
väsentligt mindre och speglar en stabilare situation i bankerna samt en
tilltagande konkurrens. Överslagsvis motsvarar en procentenhets ökning av
räntegapet ökade utgifter/sänkta intäkter för hushållen på två till tre
miljarder kronor per år. Hushållen har även fått känna av ökade marginaler från
bostadsinstituten. För bankernas anställda har krisen varit mycket kännbar på
grund av personalnedskärningar och kontorsrationaliseringar.

SKILLNADEN MELLAN BANKERNAS UT-OCH INLÅNINGS-
RÄNTOR
Kvartalssiffror

Källa: Riksbanken

Via aktiemarknaden har de större bankgrupperna (vid sidan om Nordbanken) genom
nyemissioner fått ett betydande tillskott av nytt eget kapital, ca 13 miljarder
kronor totalt sett.
Den största delen av banksystemets samlade kapitalbrist har dock täckts av
kapitaltillskott från staten. Detta stöd har till helt övervägande del (drygt 98
%) utgått till två banker. Det utbetalade stödet uppgår till ca 65 miljarder
kronor.
I följande avsnitt görs en sammanfattning av det statliga stödets innehåll och
fördelning.

12

8 Vidtagna stödåtgärder

Den 1 maj 1993 inrättades Bankstödsnämnden för att hantera de statliga
stödåtgärderna. Nämndens beredning av stödärenden har inneburit systematiska och
ingående analyser av stödsökande institut. Utöver finansiella analyser har
strategi, effektivitet och intern kontroll undersökts. Betydande konsultinsatser
har gjorts för nämndens räkning. Vidtagna stödåtgärder har utformats så att
stödet begränsats i största möjliga utsträckning. Instituten har fått förbinda
sig att genomföra verksamhetsplaner och rationaliseringar.
Nedan följer en sammanfattande beskrivning av de stöd som utgått. Utförligare
redovisningar av stödåtgärderna har skett i regeringsskrivelserna 1993/94:61 och
1993/94:238. Stöden har också beskrivits i budgetpropositionerna 1993/94:100
bil.8 och 1994/95:100 bil.8.

Enskilda stödåtgärder

Nordbanken

Under hösten 1991, dvs. före det statliga åtagandet, gjordes de första statliga
insatserna för banksystemet. Nordbanken hade hamnat i en akut ekonomisk kris
till följd av kraftigt ökade kreditförluster. I egenskap av dominerande ägare
till banken garanterade staten hela beloppet i en nyemission om 5,1 miljarder
kronor varav 4,2 miljarder kronor tecknades av staten. Nyemissionen kom att
under hösten 1992 följas av ytterligare 10 miljarder kronor i
aktieägartillskott. I samband med detta tillskott köpte staten också in samtliga
minoritetsägares aktier i banken för en kostnad av drygt 2 miljarder kronor.
Nödlidande krediter och andra engagemang i banken som belastade Nordbankens
intjäningsförmåga avskiljdes i samband med rekonstruktionen av banken under år
1992. Ett särskilt bolag bildades för ändamålet, Securum AB (prop. 1991/92:153,
bet. 1991/92:NU36, rskr. 1991/92:352).
Securum övertog tillgångar från Nordbanken på brutto 67 miljarder kronor till
ett pris av 50 miljarder kronor, motsvarande det bokförda värdet av
tillgångarna i Nordbankens bokslut. Köpet av tillgångar finansierade Securum
delvis genom två statliga garantier som infriades till ett sammanlagt belopp av
23 miljarder kronor. Resterande 27 miljarder kronor finansierades genom ett lån
från Nordbanken. Staten garanterade 10 miljarder kronor av lånet. Staten övertog
ägandet av Securum från Nordbanken den 1 januari 1993 genom att förvärva
samtliga aktier för 1 miljard kronor. Finansieringen av Securum har efter hand
ändrats såtillvida att Nordbankens engagemang gentemot Securum minskat
väsentligt och numera är att betrakta som en normal affärsrelation.
I enlighet med tidigare beslut att vid lämpligt tillfälle sälja Nordbanken
togs i oktober 1995 det första steget i en utförsäljning då 34,5 % av statens
aktieinnehav såldes. Priset per aktie fastställdes till 92 kronor. Försäljningen
inbringade 6,4 miljarder kronor till staten.

Sparbanken Första

Sparbanken Första AB, tidigare Första Sparbanken, fick liksom Nordbanken
ekonomiska problem redan under hösten 1991. I december 1991 beslutade därför
riksdagen om en statlig garanti om 3,8 miljarder kronor för ett lån avsett att
trygga en rekonstruktion av banken (prop. 1991/92:63, bet. 1991/92:NU12, rskr.
1991/92:52). Denna garanti visade sig redan under början av 1992 vara
otillräcklig vilket föranledde ett ytterligare garantiåtagande i juni månad för
ett annat lån om 3,5 miljarder kronor (prop.1991/92:168, bet. 1991/92:NU34,
rskr. 1991/92:288) samtidigt som den första garantin gjordes om till ett
subventionerat lån. Det subventionerade lånet lämnades av staten genom
Riksgäldskontoret till Sparbanksstiftelsen Första som i sin tur lämnade det
lånade beloppet som ett ovillkorat aktieägartillskott till Sparbanken Första AB.
Den nya garantin om 3,5 miljarder kronor var ett borgensåtagande för lån som de
elva sparbanksstiftelserna tog upp och överförde till Sparbanken Första AB.
Sedermera har stödavtalet med sparbanksstiftelserna förhandlats om med
anledning av att en del av garantiåtagandet infriades i juni 1993. Eftersom
stödåtagandet är riktat till ägarna av banken är det nuvarande avtalet träffat
vid sidan av lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut. Avtalet innebar från början ett garantiåtagande om sammanlagt
6,8 miljarder kronor för lån till ett särskilt bildat bolag,
Sparbanksstiftelsernas förvaltningsaktiebolag. Bolaget ägs till 100 % av de elva
sparbanksstiftelserna och har till uppgift att förvalta lånen och hantera
stödavtalet med staten. Förvaltningsaktiebolaget har för dessa statligt
garanterade lån ställt sitt innehav av aktier i Sparbanken Sverige AB, där
numera Sparbanken Första AB ingår, som pant till staten.
I samband med omförhandlingen i mars 1994 av stödavtalet med sparbanks-
stiftelserna synliggjordes värdet på den räntesubvention som återstod på lånet
om 3,8 miljarder kronor med löptid till slutet av 1999. Värdet av denna
subvention, som har belastat statsbudgeten, nuvärdesberäknades till drygt 1
miljard kronor.
Statens garantiåtagande gentemot förvaltningsaktiebolaget har minskat till
3,25 miljarder kronor. Det skedde i samband med utförsäljningen av förvalt-
ningsaktiebolagets aktier i Sparbanken Sverige AB i maj 1995. De medel som
utförsäljningen inbringade användes till att amortera en del av de lån staten
har garanterat. Förvaltningsaktiebolaget har aviserat ytterligare utförsäljning
av bolagets aktier i Sparbanken Sverige för att kunna återbetala de garanterade
lånen. En garantiavgift erläggs till staten när lånen amorteras och statens
garantiåtagande minskas.
Gota Bank

Regeringen utfäste i september 1992 att Gota Bank skulle kunna infria sina
förpliktelser i rätt tid. Sedan bankens moderbolag Gota AB försatts i konkurs
tog staten i december 1992 över samtliga aktier i Gota Bank. Värdet på dessa har
senare genom skiljeförfarande fastställts till noll. Under 1993 utgick stöd i
form av två förlusttäckningsgarantier som kom att gälla medan banken
rekonstruerades och förbereddes för en försäljning. Rekonstruktionen innebar att
de nödlidande krediterna överfördes till ett nytt bolag, Retriva AB, som
kapitaliserades av staten genom att bolaget erhöll ett eget kapital om 3,8
miljarder kronor. Utöver detta garanterar staten ett förlagslån till Retriva
uppgående till 3,5 miljarder kronor. Bristen i Gota Banks balansräkning
beräknades till 20 miljarder kronor. Denna täcktes av staten innan de nödlidande
krediterna överfördes till Retriva. Beslutet om rekonstruktion av Gota Bank och
finansiering av Retriva-koncernen togs i december 1993 av Bankstödsnämnden och
godkändes därefter av regeringen.
Efter rekonstruktionen beslutades om försäljning av Gota Bank. Vid en
omfattande anbudsprocess med deltagande av svenska och utländska intressenter
jämfördes värdet av inkomna anbud med det mervärde staten skulle erhålla i form
av fusionsvinster vid ett samgående mellan Gota Bank och Nordbanken. Värderingar
gjordes av tre utomstående rådgivare. Efter en förnyad anbudsgenomgång framkom
att givna bud inte var konkurrenskraftiga med det beräknade mervärdet av nämnda
sammanslagning. Bankstödsnämnden beslutade i december 1993 att överlåta den
rekonstruerade delen av Gota Bank till Nordbanken. Då staten var ägare till både
Gota Bank och Nordbanken ansåg nämnden att det skulle ankomma på Nordbanken att
kapitalisera Gota Bank. Överlåtelsen av aktierna i Gota Bank till Nordbanken
kunde härigenom ske genom ett aktieägartillskott utan att Nordbanken erlade
någon ersättning. Regeringen godkände Bankstöds-nämndens beslut.

Föreningsbanken

Även Föreningsbanken erhöll stöd i form av ett tillfälligt skydd för sin
kapitaltäckning under åren 1994-1996, om banken skulle drabbas av oförutsett
stora kreditförluster på redan existerande engagemang. Skyddet utformades på så
sätt att banken utfärdade konvertibla skuldebrev på sammanlagt 2,5 miljarder
kronor till staten mot att staten utfärdade en revers på samma belopp till
banken. Om bankens kapitaltäckning skulle komma att hamna under en viss nivå så
skulle banken ha rätt att hos staten begära att så stor del av skuldebrevet
konverterades till aktier, dvs. eget kapital, att detta kapital skulle räcka
till för att täcka förlusterna. Genom skyddet kunde en nyemission i banken
genomföras. Någon utbetalning har inte skett och stödavtalet har efter
uppsägning från bankens sida och godkännande av Bankstödsnämnden upphört att
gälla vid utgången av år 1995.
Banker som återkallat stödansökan

I december 1992 anmälde Skandinaviska Enskilda Banken att den sannolikt skulle
vara i behov av statligt stöd. En ansökan kom in till Bankstödsnämnden i
februari 1993. Efter överläggningar med nämnden meddelade banken i ett senare
skede att dess kapitalbas skulle stärkas genom en nyemission. Banken återtog sin
ansökan i augusti 1993.
Även Sparbanken Sverige ansökte formellt om stöd hos Bankstödsnämnden i
februari 1993, men i november samma år återkallades ansökan. Banken
offentliggjorde vid återtagandet av stödansökan planerna på en nyemission riktad
till ett fåtal institutioner samt en börsintroduktion ett år senare.
Nyemissionen genomfördes i mars 1994 och banken börsnoterades i juni 1995.

Statens stödinsatser under bankkrisen sammanfattas i följande tabell. Tabellen
visar situationen vid slutet av 1995. Från årsskiftet upphörde statens åtagande
gentemot Föreningsbanken. Sparbankstiftelsernas förvaltningsaktiebolag har
aviserat att det har för avsikt att säga upp avtalet med staten, vilket innebär
att statens garantiåtagande upphör.

Det statliga bankstödet vid slutet av 1995
Miljoner kronor

Totalt åtagandeUtbetalt Belastat
Statsbudgeten

Sparbanksstiftelserna
garanti 3 250 0 0
räntesubventioner 1 028 1 028 1 028
Totalt 4 278 1 028 1 028

Nordbanken
aktieteckning 1991 4 191 4 191 4 191
aktieköp 1992 2 055 2 055 2 055
kapitaltillskott 199210 000 10 000 10 000
Totalt 16 246 16 246 16 246

Securum
garanti 1 1992 9 850 9 850 9 850
garanti 2 1992 13 150 13 150 13 150
aktieköp 1993 1 000 1 000 0
borgen 1993 10 000 0 0
Totalt 34 000 24 000 23 000

Gota Bank
kapitaltillskott 199320 000 20 000 20 000
garanti eget kapital 231 231 231
Totalt 20 231 20 231 20 231

Retriva
kapitaltillskott 19933 800 3 800 0
borgen 1993 3 500 0 0
Totalt 7 300 3 800 0

Föreningsbanken
kapitaltäcknings-
skydd 1993 2 500 0 0
Totalt 2 500 0 0

TOTALT BANKSTÖD 84 555 65 305 60 505

Det sammanlagda utbetalda bankstödet uppgår således till drygt 65 miljarder
kronor. Statsbudgeten har belastats med ca 5 miljarder kronor mindre beroende på
att kapitalinsatserna i Securum och Retriva delvis har finansierats med lån i
Riksgäldskontoret. Nästan 19 miljarder kronor av det totala åtagandet i bankstöd
är garantier som är ställda av staten som en del i rekonstruktionen av
stödtagande institut.

Bankstödsnämndens verksamhet

Bankstödsnämndens verksamhet har bestått i att hantera det statliga åtagandet
och stödärenden samt att förvalta statens ägande i Nordbanken, Securum och
Retriva. I praktiken avslutades samtliga stödärenden i Bankstödsnämnden under
budgetåret 1993/94 och huvuddelen av arbetet är nu inriktat på att sköta
ägarfrågorna i nämnda institut. Kostnaderna för att hantera stödverksamheten
debiteras stödberättigade institut. Detta finns reglerat i förordningen
(1993:890) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut och i Bank-
stödsnämndens regleringsbrev. I avsnitt 13 behandlas frågor kring
Bankstödsnämndens fortsatta verksamhet.
Staten har fortfarande löpande intäkter och kostnader för bankstödet. Avgifter
för utestående garantier inbringade för budgetåret 1994/95 65 miljoner kronor.
Utdelningen från Nordbanken var för verksamhetsåret 1994 1 miljard kronor. I
samband med den nyligen genomförda första utförsäljningen av banken
tillgodogjorde sig staten en extra utdelning om 2 miljarder kronor.
Utförsäljningen av 34,5 % av aktierna inbringade netto 6,4 miljarder kronor. De
löpande kostnaderna består främst av räntekostnader om ca 350 miljoner kronor
per år för lån som Bankstödsnämnden har upptagit i Riksgäldskontoret för
finansieringen av Retriva och köpet av Securum.

Sammanfattande bild

Statens insatser kan sålunda summeras till enskilda stödåtgärder som har avsett
fyra banker. Av dessa har två banker, Nordbanken och Gota Bank, erhållit över 98
% av allt utbetalt stöd. Det statliga åtagandet har emellertid indirekt kommit
alla institut till del genom en allmänt stabiliserande inverkan både på den
löpande internationella finansieringen och på möjligheterna att dra till sig
nytt riskkapital. Det senare torde ha varit en avgörande förutsättning för att
verksamheten i flera institut kunnat bedrivas helt utan eller med endast
begränsade statliga stödinsatser. Det kan också framhållas att ett par banker
haft en så osäker situation att de formellt ansökt om stöd men senare kunnat dra
tillbaka sin ansökan. Detta speglar väl det vid denna tid uppenbara behovet av
ett brett statligt stödåtagande.
Lämnade kapitaltillskott har till helt övervägande del gått till banker och
bolag som idag är i statens ägo men som successivt skall säljas. Betydande
intäkter har genererats av Nordbanken. Banken har hittills delat ut sammanlagt
ca 3,6 miljarder kronor till staten. För 1995 har styrelsen föreslagit en
utdelning som innebär, om förslaget antas av bolagsstämman, att staten erhåller
drygt 1 miljard kronor. Vidare inbringade den första utförsäljningen av 34,5 %
av aktierna i Nordbanken netto ca 6,4 miljarder kronor. Nettoutgiften för
bankstödet (exkl. finansieringskostnader) kan således sägas vara f.n. ca 55
miljarder kronor. Mot detta skall ställas betydande kvarvarande tillgångar i
statens ägo. Statens återstående andel av aktierna i Nordbanken motsvarar ca 16
miljarder kronor vid nuvarande aktiekurs. Securums och Retrivas redovisade egna
kapital är ca 14,5 miljarder kronor. Den totala nettoutgiften för bankstödet
kommer att kunna nedbringas högst väsentligt genom avvecklingen av nämnda
statliga tillgångar.
De samhällsekonomiska kostnaderna är naturligtvis mycket svåra att kvan-
tifiera. Bakom bankkrisen låg en samhällsekonomisk kris där ett centralt inslag
var nedgången på fastighetsmarknaden och allmänt fallande tillgångsvärden. Att
särskilja olika faktorer och deras effekter torde inte vara möjligt. Att
bankerna drabbades så hårt påverkade utlåning och räntesättning och därmed
samhällsekonomin. Den akuta bankkrisen och statens räddningsaktion kan därtill
ha haft psykologiska konsekvenser som förstärkt de ändrade konsumtions-,
investerings- och sparbeteenden som utlöstes av den samhällsekonomiska krisen.
Det är samtidigt ovedersägligt att de samhällsekonomiska kostnader och risker
som stod på spel i samband med krisläget i bankerna och deras finan-
sieringsproblem i utlandet var utomordentligt stora. Om bankkrisen kommit att
utvecklas i mer okontrollerade former hade allmänhetens förtroende för
betalningssystemet allvarligt skadats med svåröverblickbara samhällsproblem som
följd. Stödet har fyllt sin huvudfunktion att bevara stabiliteten i
betalningssystemet och ge banksystemet rådrum och förutsättningar att genomgå
den nödvändiga rekapitaliseringen och omstruktureringen. Vidtagna stödåtgärder
har också väsentligt bidragit till att stabilisera den labila situationen på
stora delar av fastighetsmarknaden.
Vad gäller de strukturella effekterna av stödet och krisen är dessa naturligt-
vis av olika slag och dignitet. Här skall endast framhållas några av de mer
synliga institutionella förändringarna.
Stödet har i första hand inneburit att en medelstor bank, Gota Bank,
förvärvats av Nordbanken.
Härutöver har de två större bankaktiebolagsgrupper som involverats i olika
stödavtal, sparbanksgruppen och föreningsbanksgruppen, genomgått betydande
förändringar i struktur och ägarbild. Efter övergången till associationsformen
bankaktiebolag har utvecklingen gått mot ett ökat inslag av externa ägare.
Krisen har vidare medfört att samtliga bankgrupper tvingats genomföra en
volymmässigt betydande omstrukturering av sina dåliga fastighetslån. De senare
har helt eller delvis omvandlats till fastighets-tillgångar och samlats i
särskilda dotterbolag eller avvecklingsbolag för utförsäljning. De två statliga
bolagen, Securum och Retriva, har därvid juridiskt helt avskiljts från sina
tidigare moderbanker. Fastighetstillgångarna i dessa bolag och inom bankerna är
i flera fall mycket stora och jämförbara med innehaven i större fastighetsbolag.
För att underlätta en avyttring av fastighetsinnehaven har riksdagen beslutat
att bankerna skall kunna göra en utdelning i form av aktier i ett dotterbolag
utan att detta får skattekonsekvenser (prop. 1995/96:104, bet. 1995/96:SkU19,
rskr. 1995/96:123). Redan tidigare gäller, genom den s.k. lex Asea, att företag
under vissa förutsättningar kan dela upp verksamheten i mindre delar utan
omedelbara skattekonsekvenser.
En annan institutionell utveckling som torde ha påskyndats i spåren av de
väletablerade bankernas kris är framväxten av ett antal nya banker av s.k.
nischkaraktär. Den svenska bankstrukturen har därmed blivit mer heterogen och
konkurrensintensiv.

9 Banksystemets återhämtning

I detta avsnitt redovisas den ekonomiska och finansiella återhämtning och
stabilisering som skett i det svenska banksystemet under de senaste åren. Till
grund för redogörelsen ligger bl.a. den rapport över institutens ekonomiska och
finansiella situation som Finansinspektionen lämnade till regeringen i november
1995 (se bilaga 2). I rapporten analyserade inspektionen utvecklingen fram till
hösten 1995. Utifrån de resultat och trender som därvid framkommer gjorde
inspektionen vidare en bedömning av utsikterna för det närmast kommande året.
Som underlag, utöver inspektionens material och erfarenheter, inhämtades också
institutens egen bedömning av det ekonomiska läget och den framtida utveck-
lingen. Även andra externa bedömare tillfrågades. Institutens syn på en av-
veckling av det statliga stödet inhämtades också.
Till grund för sina bedömningar lade inspektionen särskilt utvecklingen av ett
antal nyckeltal såsom problemengagemang, kreditförluster, rörelseresultat och
kapitaltäckning. I de fall inspektionens analys av de enskilda instituten
inneburit kvarstående osäkerhetsmoment eller tveksamheter hämtades ytterligare
information in. En övergripande känslighetsanalys gjordes med avseende på
utvecklingen av den allmänna räntenivån och fastighetsmarknaden.
Det är således i huvudsak den utredning som Finansinspektionen gjorde som
ligger till grund för den fortsatta framställningen. Materialet har emellertid
kompletterats med hänsyn till utvecklingen efter det att inspektionens rapport
lades fram.

Banksektorn i stort

På grundval av 1994 års bokslut, delårsrapporterna t.o.m. september 1995 samt de
fem större koncernernas bokslut för 1995 kan konstateras att banksystemet
genomgått en radikal finansiell och ekonomisk rehabilitering under de senaste
åren. De fem stora bankkoncernernas sammantagna rörelseresultat, som 1992
uppvisade rekordunderskottet 50 miljarder kronor, hade för 1994 svängt till ett
överskott på 12 miljarder kronor. Bakom återhämtningen ligger en väl
upprätthållen intjäningsförmåga i kombination med stadigt minskande
kreditförluster. Denna gynnsamma utveckling har i stora drag samtliga koncerner
fått del av, om än med inbördes skillnader. Flertalet visade överskott för
helåret 1994 och samtliga fr.o.m. halvårsskiftet 1995. Återhämtningen fortsatte
under 1995 men i långsammare takt i huvudsak beroende på att kreditförlusterna
minskar i avtagande takt, en fortsatt svag kreditefterfrågan och en tilltagande
konkurrens.
Den trendmässigt svaga utlåningen har inneburit god likviditet vilken i ökad
utsträckning placerats i främst statspapper och certifikat. En annan trend har
varit en kraftig neddragning av lån i utländsk valuta, från ca 50 % i slutet av
1991 till ner mot 35 % av balansomslutningen vid slutet av 1995.
Stark intjäning

Generellt kan sägas att banksystemet som helhet kunnat upprätthålla en stark in-
tjäningsförmåga under 1990-talet trots att räntenettot påverkats negativt av
stocken problemkrediter. Delvis har den försvagningen motverkats genom ökade
marginaler mellan ut- och inlåningsräntorna. Framförallt har emellertid andra
intäktskällor, som handeln med värdepapper och valutor, periodvis utvecklats
mycket starkt liksom olika slag av avgiftsbelagda tjänster. Därtill kommer en
jämfört med tidigare perioder mer återhållsam kostnadsutveckling till följd av
hård rationalisering av kontor och personal.

BANKKONCERNERNAS RESULTATUTVECKLING

Efter ett rekordår 1993 då fallande räntor även gav betydande realisations-
vinster för bankernas värdepappersportföljer föll intjäningen totalt sett till-
baka något 1994 och en viss nedgång noterades även för 1995. Utvecklingen
förklaras bl.a. av ökad konkurrens och mindre räntemarginaler men även av en
lugnare värdepappers- och valutahandel.
På kostnadssidan kan noteras att efter jämförelsevis hårda rationaliseringar
sjönk kostnaderna avsevärt 1993. För 1994 och 1995 är bilden mer splittrad och
totalt sett redovisades mindre kostnadsökningar som bl.a. speglar ökade
satsningar inom Norden samt på interna telefonbanker. Det s.k. I/K-talet
(intäkter i relation till kostnader) har sammantaget för banksektorn kunnat
stärkas efter försvagningen i början av 1990-talet.

Minskande kreditförluster

Kreditförlusterna har sedan katastrofåret 1992 sjunkit snabbt. I stort sett
halverades de såväl 1993 som 1994 varvid de sammantaget kommit ner till 1990 års
nivå i absoluta tal. Trenden nedåt fortsatte under 1995 om än i svagare takt. I
relation till utlåningen har förlustnivån i koncernerna kommit ner till under 1
%, alltjämt något högre än de låga nivåer på mindre än en halv procent som
tidigare allmänt rådde.
Nedgången i kreditförluster återspeglar såväl den stabilisering på
fastighetsmarknaden som skett efter de snabba värdefallen 1990-1992 som den
allmänna ekonomiska återhämtningen. Instituten har generellt inte träffats av
någon "tredje våg" av massförluster på hushållskrediter, något som tidigare
under krisen inte kunde uteslutas. Nya konstaterade kreditförluster härrör i
stor utsträckning från redan gjorda reserveringar i kända problemengagemang.
Några "nya" förluster är det således generellt sett inte fråga om, även om
undantag finns.
Den positiva utvecklingen gäller också de s.k. problemkrediterna (lån där
ränta och amortering uteblivit mer än 60 dagar eller lån med nedsatt ränta).
Volymen problemkrediter netto, dvs. efter förlustreserveringar, har sjunkit från
över 8 % till drygt 2 % av utlåningen. Denna minskning är viktig för bankernas
räntenetto eftersom finansieringskostnaderna för problemkrediter därmed minskar.
Det bör dock observeras att bankerna för skyddande av fordran omvandlat stora
volymer problemkrediter till övertagna fastighetstillgångar, omkring 40
miljarder kronor. Den sammantagna volymen problemtillgångar satt i relation till
balansomslutningen har också fallit tillbaka om än i något mindre utsträckning.
I relation till bankernas primärkapital har en halvering skett sedan 1992. Över-
tagna tillgångar skall avspegla marknadsvärden och sålunda idealt sett inte bära
någon förlustrisk. För vissa slag av fastigheter kan dock ett rättvisande
marknadsvärde vara svårt att fastställa beroende på att olika förhållanden
ändrats. Tillgångarna har till stor del lagts i särskilda förvaltningsbolag. Som
ovan nämnts har bankerna givits möjlighet att avyttra innehaven genom att dela
ut aktierna i bolagen till aktieägarna. Nämnas kan att Skandinaviska Enskilda
Banken, Handelsbanken och Sparbanken Sverige aviserat en sådan utdelning av
fastighetsbolag.

13

PROBLEMKREDITER OCH PROBLEMTILLGÅNGAR
Bankkoncernerna

Stärkt kapitaltäckning

Kapitaltäckningen utgör en central komponent i bedömningen av banksystemets
återhämtning och motståndskraft mot framtida förluster. Här har avsevärda för-
bättringar skett genom en kombination av statliga kapitaltillskott,
ägartillskott och intern kapitalrationalisering som redovisats i tidigare
avsnitt. För 1994 bidrog det positiva rörelseresultatet till en fortsatt
förstärkning av kapitalbasen. Utvecklingen under 1995 bekräftar bilden av en
stabil konsolidering.
De större koncernerna hade vid utgången av september 1995 (Finansinspektionens
senaste statistik) genomsnittligt en kapitaltäckningsgrad på 13 % varav 8 %
utgjordes av primärt kapital. Moderbankerna låg drygt tre procentenheter högre.
Som grupp redovisade de fristående sparbankerna en motsvarande kapitaltäckning.
Jämfört med det lagstadgade kravet om 8 % får de uppnådda nivåerna anses vara
betryggande. Internationellt sett har det svenska banksystemet idag en god
kapitaltäckningsgrad och bland de högsta inom G10-gruppen.

14

KAPITALTÄCKNINGSGRAD
Bankkoncernerna, procent

Stabil finansieringssituation

Vid sidan om lönsamhetsutsikterna och kapitalsituationen är institutens finans-
ieringssituation av väsentligt intresse för en bedömning av stabiliteten i bank-
systemet. En central faktor som påskyndade införandet av den statliga garantin
hösten 1992 var sårbarheten i bankernas och bostadsinstitutens finansierings-
situation. Under en längre tid hade gynnsamma förhållanden rått för upplåning
utomlands. Institutens beroende av upplåning på interbankmarknaderna i Sverige
och utomlands var stort. Bankernas totala utlåning till allmänheten översteg
inlåningen från densamma med 230 miljarder kronor vid utgången av augusti 1992.
Obalansen låg helt på utländska valutor. Upplåningen på den utländska
interbankmarknaden uppgick till 350 miljarder kronor. Neddragningen av svenska
instituts möjlighet att låna av utländska banker under hösten 1992 ledde till en
ökning av upplåningskostnaderna. I syfte att underlätta företagens utlands-
finansiering via bank gjorde Riksbanken depositioner i bankerna motsvarande
närmare 60 miljarder kronor i utländsk valuta.
Finansieringssituationen är idag helt annorlunda. Bankerna hade per den 31
december 1995 ett totalt inlåningsöverskott på 65 miljarder kronor samtidigt som
utlåningsöverskottet i utländsk valuta reducerats till 74 miljarder kronor.
Bankernas upplåning på den utländska interbankmarknaden var den 31 december 1995
något lägre än hösten 1992, nämligen 333 miljarder kronor. Dessutom har de
svenska institutens utlåning till utländska banker ökat från 109 till 182
miljarder kronor under samma tid. Sett ur ett nettoperspektiv har därför
beroendet av den utländska interbankmarknaden minskat med 83 miljarder kronor.
Prismässigt skiljer sig inte svenska bankers upplåningssituation från
kontinentaleuropeiska bankers och de svenska bankerna har idag en mer robust
struktur på finansieringen än som var fallet vid krisen. Den starkare finans-
ieringssituationen gör bankerna betydligt mindre sårbara än tidigare.
Bostadsinstitutens finansiering har generellt varit mindre sårbar till följd
av de längre löptiderna men även dessa instituts finansieringssituation har tyd-
ligt förbättrats. Volymen utestående lån sjunker. Finansieringen har också
underlättats genom allmänhetens tidvis stora intresse för placeringar i pri-
vatobligationer. Finansiering i utlandet utgör ca 15 % av den totala finansie-
ringen.

Enskilda institutgrupper

Samtliga större affärsbankkoncerner (Nordbanken, Svenska Handelsbanken,
Skandinaviska Enskilda Banken, Sparbanken Sverige, Föreningsbanken) redovisade
som nämnts rörelseöverskott för år 1995, om än med stora inbördes skillnader.
Genomgående innebar detta resultatförbättringar under 1995. För samtliga
moderbanker kan det ekonomiska läget betecknas som stabilt.
Med sin delvis annorlunda kundstruktur har Föreningsbanken inte återhämtat sig
lika snabbt som övriga koncerner. Kreditförlusterna kulminerade också senare.
Från 1993 har emellertid en fortlöpande resultatförbättring skett med stadigt
sjunkande kreditförluster. För år 1995 uppvisade banken ett positivt rörel-
seresultat. Bankens stödavtal med staten har, efter uppsägning från bankens sida
och godkännande av Bankstödsnämnden, upphört att gälla vid utgången av år 1995.
För bostadsinstituten, varav flertalet ingår i de stora bankkoncernerna, kan
konstateras att kreditförlusterna, som låg senare i tiden än för bankerna och
som varit av betydligt mindre omfattning, vände nedåt under 1994. Instituten har
totalt sett uppvisat rörelseöverskott samtliga år. Överskottet ökade 1994 och en
viss förstärkning noterades även för perioden jan.-sept. 1995. Intjäningsför-
mågan är god och I/K-talet har stadigt förbättrats under senare år.
Ett generellt problemområde för bostadsinstituten utgör utlåningen till yngre
bostadsrättsföreningar med hus byggda till höga produktionskostnader under
slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Dessa har drabbats jämförelsevis
hårt av sjunkande räntebidrag och ökade vakanser. Här återfinns en betydande del
av institutens problemkrediter. En del av dessa låntagare kan förutses förorsaka
kreditförluster de närmaste åren. Talen är emellertid inte av den
storleksordningen, jämfört med den totala utlåningen, att institutens stabilitet
hotas.
För statsägda Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB gäller att
riksdagen under 1995 beslutade om en omstrukturering. Den innebär att
lånestocken med stora förlustproblem, beviljad inom ramen för det statliga
regelsystem som gällde t.o.m. 1991, överlåtits till ett särskilt statligt bolag,
Venantius. Dess uppgift är att på för staten förmånligast möjliga sätt förvalta
lånestocken under resterande avtalstid. SBAB har därmed givits stabila
förutsättningar att hantera en marknadsmässig och sund lånestock i konkurrens
med övriga institut.
Gruppen mindre affärsbanker rymmer några sedan länge etablerade banker samt
ett antal relativt nystartade banker. Till gruppen räknas även några utlandsägda
svenska dotterbanker. Liksom för de större bankerna har resultatutvecklingen för
denna grupp varit positiv de senaste åren och sedan 1994 redovisas överskott.
Genomgående har de minsta bankerna uppvisat en hög kapitaltäckningsgrad.
För de nystartade bankerna är ett karakteristiskt drag att verksamheten är
smal med inriktning mot hushållen och med utnyttjande av billiga distribu-
tionsformer utan det traditionella kontorsnätet. Marknadsandelarna är ännu små.
På utlåningssidan når ingen bank över 1 %. Även om dessa banker verkat endast
under kort tid och det är svårt att bedöma de långsiktiga lön-
samhetsförutsättningarna är deras ekonomiska situation fullt stabil.
Gruppen fristående sparbanker, totalt 90 st, rymmer såväl medelstora som
mycket små banker. Överlag uppvisar sparbankerna en tillfredsställande
stabilitet och en god kapitaltäckning. De större och medelstora bankerna
redovisar generellt en starkare resultatförbättring det senaste året jämfört med
de mindre.
För ett mindre antal sparbanker tillhörande den allra minsta storleksklassen
med en balansomslutning under 100 miljoner kronor, har återhämtningen gått
förhållandevis trögt. Utvecklingen pekar på i vissa fall fortsatt relativt svaga
resultat beroende på minskande utlåning och krympande marginaler.
Finansinspektionens analys visar att även om det inte bedöms föreligga några
akuta problem behövs det på längre sikt en bättre intjäningsförmåga. Betydande
strukturella förändringar har skett inom sparbankssektorn den senaste
tioårsperioden. En fortsatt strukturomvandling inom gruppen fristående
sparbanker kan förutses även framöver. Under hösten 1995 tog bl.a. en av de
mindre sparbankerna initiativ till en fusion med en näraliggande bank. Detta är
ett normalt inslag i en process mot ökad koncentration och lönsamhet i
sparbanksektorn. Såsom tidigare skett förutses detta även i framtiden kunna
hanteras av instituten själva.
En av de större sparbankerna, Borås sparbank, fick vidkännas betydande
kreditförluster ännu under de senaste åren. För att lösa bankens kapitalproblem
har en ombildning till aktiebolag genomförts, varvid Sparbanken Sverige har
lämnat kapitaltillskott och gått in som en betydande minoritetsägare.
Gruppen företagsfinaniserande institut är kreditinstitut med statlig anknyt-
ning (Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Landshypotek AB, Svenska skeppshypotek-
skassan, AB Svensk Exportkredit, AB Industrikredit och Lantbrukskredit AB). De
har olika karaktär och uppgifter och redovisar sammantagna tillfredsställande
nyckeltal samt en över tiden positiv utveckling. För ett av instituten, AB
Industrikredit, fann inspektionen vid sin genomgång att situationen i vissa
avseenden var mindre tillfredsställande. Sedan inspektionen lämnade sin rapport
har emellertid förhandlingar mellan staten och övriga ägare lett till att
Nordbanken övertar hela Industrikredit som blir ett helägt dotterbolag till
banken. De problem inspektionen uppmärksammade har därmed fått sin lösning.
Vad slutligen avser Securum och Retriva är situationen stabil och den
planerade avvecklingen av bolagets tillgångar fortskrider.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den ekonomiska situationen i de olika
institutgrupperna har stabiliserats. Finansinspektionens genomgång av de
enskilda instituten visade att i ett par av dem fanns, trots en återhämtning,
kvarvarande problem och viss osäkerhet om den uppnådda stabiliteten. I dessa
fall har emellertid förändringar av i första hand ägarbilden skapat stabilare
verksamhetsförutsättningar.

10 Förutsättningar för en avveckling

Åtagandet är temporärt

Den svenska statens åtagande att garantera att banker och vissa andra kredit-
institut kan svara för sina förpliktelser i rätt tid är utomordentligt
långtgående. Det var dock en nödvändig åtgärd i det mycket osäkra och kritiska
läge som växte fram under hösten 1992. Betalningssystemets stabilitet och en
fungerande kreditförsörjning är centrala funktioner i samhällsekonomin. Utsätts
dessa för allvarliga rubbningar står mycket stora ekonomiska och sociala värden
på spel. Varje stat har ett ansvar att tillse att stabilitet värnas och
förtroende upprätthålls på dessa områden.
Ett så omfattande åtagande kan dock inte vara i kraft någon längre period om
långsiktiga negativa effekter på de finansiella marknadernas funktion och
effektivitet skall undvikas. Konkurrensvillkoren måste allmänt sett upplevas som
rättvisa och sunda såväl nationellt som internationellt. Det finns också alltid
en risk att aktörerna, om åtagandet upplevs som bestående, i olika avseenden
anpassar sitt beteende i en riktning som på sikt ökar risktagandet och hämmar
branschens effektivitet och konkurrenskraft. Förekomsten av sådana effekter är
alltid svåra att belägga men inte desto mindre nödvändiga att motverka.
Dessa är starka skäl för att riksdagens beslut avsåg ett temporärt åtagande.
Det nuvarande stödsystemet är inte förenligt med en mer normal situation på
kreditmarknaden. Frågan är således inte om en avveckling av åtagandet skall ske
utan när åtagandet kan avvecklas utan att fordringsägarnas intressen riskeras.
Det har i olika sammanhang diskuterats om åtagandet på något sätt kan av-
vecklas partiellt, t.ex. att det inte skulle gälla nytillträdande institut på
marknaden eller inte gälla för nya förpliktelser. Utöver att sådana åtgärder
skulle stöta på en rad svåra avgränsningsproblem är åtagandet av den karaktären
att det bör avvecklas helt och fullt vid en enda tidpunkt. Det tillkom vid en
bestämd tidpunkt när stabiliteten i betalningssystemet endast kunde garanteras
genom att statens åtagande omfattade samtliga fordringar. Vid återvunnen
stabilitet i systemet bör det i konsekvens härmed upphöra att gälla för samtliga
fordringar vid en bestämd tidpunkt.
I det följande görs en bedömning av huruvida de ekonomiska förutsättningarna
för en avveckling kan sägas föreligga, vilket inkluderar den samhällsekonomiska
bilden. Även situationen inom tillsynsområdet samt vissa regleringsfrågor finns
det anledning att uppmärksamma.

Förutsättningarna för kreditinstituten

Den tidigare genomgången av institutens ekonomiska och finansiella situation har
visat att den svenska kreditmarknaden ånyo uppnått en god finansiell stabilitet.
Detta gäller generellt för såväl olika grupper av institut som för olika stor-
leksgrupper. I ett antal fall har Finansinspektionen kunnat konstatera
kvarstående problem men dessa har bedömts vara hanterliga med hänsyn till
uppnådd konsolidering och intjäningsförmåga. För ett par bolag, Borås Sparbank
och AB Industrikredit, har det bedömts nödvändigt att genom ägarförändringar
skapa förutsättningar för en fortsatt stabil verksamhet. Olika åtgärder har här
vidtagits i syfte att undanröja nämnda problem.
Finansinspektionens analys visar på ett allmänt ökat konkurrenstryck och
mindre marginaler. Trenden mot fortsatt minskande kreditförluster har samtidigt
varit stabil. Den trenden förutses bestå även om förlusterna på fastighets-
marknaden ännu inte helt har ebbat ut. Den långsiktiga räntenedgången sedan
sommaren 1995 stärker därtill fastighetsmarknaden och minskar risken för
ytterligare större kreditförluster.
Problemkrediterna är alltjämt relativt stora för en del institut men en
successivt ökad reserveringsgrad innebär att framtida förluster på dessa
krediter bör bli begränsade. Det finns med dessa förutsättningar goda möjlig-
heter till en fortsatt hävdad resultatutveckling även om utsikterna självklart
varierar mellan de enskilda instituten. Banksystemet har därtill en stark kapi-
taltäckning som buffert mot eventuella oförutsedda förluster.
Den stabila internationella finansieringen visar att utländska placerare har
förtroende för de svenska instituten. I dagens situation är ratinginstitutens
bedömning generellt att det statliga stödet inte spelar någon stor roll för kre-
ditvärdigheten. Bedömare av den svenska kreditmarknaden är medvetna om stödets
temporära karaktär och har tagit hänsyn till det. Oberoende av stödet har
bankerna något olika värdering beroende på faktorer som kreditportföljens
kvalitet, intjäningsförmåga och kapitaltäckning.
När åtagandet upphör kan allmänt sägas att en även i formellt hänseende
normalisering av kreditvärderingen sker från en tidigare delvis konstlad vär-
deringsgrund. Även om en avveckling redan är intecknad kan åtgärden väntas bli
uppmärksammad. Vissa nedgraderingar kan inte uteslutas, delvis betingade av
kortsiktiga psykologiska reaktioner. Detta får ses som ett naturligt inslag i
normaliseringen och utgör inget hot mot bankernas och övriga kreditinstituts
möjlighet till finansiering.
Analysen i dess helhet visar att en normalisering av verksamheten skett. Detta
bekräftas också av att instituten på Finansinspektionens förfrågan ansåg att det
statliga bankstödet nu var moget att avvecklas utan risk för fordringsägarna. En
normalisering utesluter inte fortgående strukturrationaliseringar. Framtida
lönsamhet kommer i ökad utsträckning att bli beroende av kostnadseffektivitet.
Detta är emellertid problem av annat slag än de som banksystemet nu övervunnit.
I Finansinspektionens analys görs även försök till en allmän bedömning av in-
stitutens känslighet för en negativ utveckling av det allmänna ränteläget eller
på fastighetsmarknaden. Effekterna är naturligtvis i många fall svåranalyserade,
bl.a. med hänsyn till de olika anpassningsmöjligheter som föreligger. Bankernas
i huvudsak goda utveckling under 1994 trots uppgången i de långa räntorna under
det året visar att sådana möjligheter finns. En problembeskrivning visar att de
negativa konsekvenserna i stort vid t.ex. en höjning av den allmänna räntenivån
bör kunna rymmas inom ramen för de löpande resultaten. Kapitaltäckningen skulle
inte hotas. Denna slutsats utgår från läget vid halvårsskiftet. Räntenivån är
innevarande vinter omkring två procentenheter lägre. I konsekvens härmed bör
bankerna kunna tåla en motsvarande kraftigare ränteuppgång. Finansinspektionen
konstaterar samtidigt att bankerna generellt bör ha blivit känsligare för ränte-
höjningar än tidigare som följd av de stora obligationsportföljerna och fastig-
hetsinnehaven. Även en försämring av läget på fastighetsmarknaden med
tillkommande nedskrivningsbehov har bedömts kunna hanteras inom ramen för det
uppnådda resultatet. Dessutom innebär bankernas möjligheter att dela ut aktier i
fastighetsförvaltande bolag att beroendet av fastighets-marknaden kan minskas.

De allmänekonomiska förutsättningarna

Bankstödet infördes vid en tidpunkt då samhällsekonomin utsattes för osedvanligt
kraftiga störningar. Den svenska ekonomin uppvisade tydliga inslag av deflation
med betydande prisfall på olika tillgångsmarknader, en kraftig realräntestegring
och snabbt stigande arbetslöshet. Osäkerheten om utvecklingen och oron för
framtiden var större än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Hushåll och
företag såg sig tvungna att prioritera återhållsamhet och skuldsanering. I detta
svaga och osäkra allmänekonomiska läge var det synnerligen viktigt att
myndigheterna tog ansvar för att säkerställa stabiliteten i betalningssystemet.
En kedja av bankkonkurser skulle ha fått dramatiska effekter på ekonomin.
Idag är det ekonomiska läget i viktiga avseenden ett helt annat. De senaste
årens starkare konjunktur har lett till snabb produktionsökning inom industrin
med kraftigt ökande export och investeringar samt betydande resultatför-
bättringar. Även vissa tjänstenäringar har utvecklats positivt. Byggnadsverk-
samheten har emellertid varit svag. Vidare har den privata konsumtionen varit
återhållen beroende på ett högt sparande i kombination med betydande
finanspolitiska åtstramningar. Inflationen har varit stabilt låg under en följd
av år. BNP ökade 1994 med drygt 2 % och uppskattas för 1995 ha stigit med
omkring 3,5 %. Även om en försvagning av industrikonjunkturen kan förutses
uppvisar det allmänekonomiska läget en helt annan stabilitet än i början av1990-
talet.
Hög självfinansieringsgrad inom industrin och högt sparande bland hushållen
har hållit tillbaka kreditefterfrågan. En fortsatt tillväxt liksom lägre räntor
bör lägga grunden till inte bara ökad kreditefterfrågan utan också till
stabilare tillgångsvärden och säkerheter för institutens kreditgivning.
Eftersom bankkrisen till stor del hade sin grund i en djup fastighetskris och
bankerna idag har stora fastighetsinnehav, är situationen på fastighetsmarknaden
av stor betydelse. Prisrekylen för kommersiella fastigheter de första åren på
1990-talet var dramatisk med som ovan nämnts prisfall på över 50 % för centrala
fastighetslägen i storstäderna. En motsvarande kraftig prisuppgång hade skett
under andra hälften av 1980-talet. Hyresnivåerna i de bästa lägena utvecklades
likartat om än med mindre amplituder. På bostadsmarknaden har förändringarna
generellt varit mindre dramatiska men i huvudsak följt samma mönster.
En heltäckande bild av det nuvarande marknadsläget och utsikterna medger inte
statistiken. De historiska erfarenheterna av stora prisfall är vidare
begränsade. Allmänt sett kan dock konstateras att det tidigare mycket dystra
läget i samband med den fallande pristrenden ersatts av ett stabilare läge sedan
något år tillbaka. För kommersiella lokaler har tendenserna till stigande priser
och hyror varit tydligast i storstädernas centrala delar där vakansgraden
sjunkit och uthyrningsaktiviteten ökat väsentligt.
För bostadsfastigheter får läget också sägas vara stabilare än för några år
sedan. Sedan 1994 har vissa prisökningar på hyreshus och egnahem kunnat noteras.
I botten ligger bättre konjunktur och sysselsättningsläge. Den tidigare fruktade
tredje vågen av kreditförluster i anknytning till hushållens bostadslån har som
nämnts inte inträffat. Som ovan framhållits finns de största finansiella pro-
blemen på bostadsmarknaden inom vissa kategorier bostadsrättsföreningar med hus
byggda under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Totalt sett utgör
dessa bostäder dock en begränsad del av marknaden.
Även om återhämtningen på fastighetsmarknaden således ännu är partiell och
generellt sett svag innebär detta omslag ändå en ökad ekonomisk stadga för
bankernas fastighetsengagemang totalt sett. Marknaden är i bättre balans med
långsiktigt bättre anpassade fastighetsvärden än för ett par år sedan. Inom
denna stabilare ram kan emellertid förutses en del fortsatta problem. Dessa är
delvis väl identifierade och av begränsad omfattning för institutens totala
ekonomi. Bankkoncernernas stora kommersiella fastighetsinnehav är ett annat och
nytt inslag av mer strukturell karaktär både för bankerna och för fastighetsmar-
knaden. En avyttring av dessa innehav kan ske på olika sätt och kräva olika lång
tidsutdräkt. Som ovan redovisats har riksdagen beslutat åtgärder som underlättar
en avyttring genom s.k. fission. Den långsiktiga räntenedgång som skett minskar
också riskerna för ytterligare nedskrivningsbehov. Sammantaget måste
avvecklingen av bankernas fastighets-tillgångar bedömas kunna ske utan stora
problem.
En konklusion av den genomgång som här gjorts av läget i kreditinstituten och
i samhällsekonomin är att de ekonomiska förutsättningarna nu är uppfyllda för
att avveckla bankstödet.
En avveckling av statens åtagande innebär inte något hot mot det finansiella
systemets stabilitet och fordringsägarnas intressen riskeras inte.

Tillsyn och reglering

En konsekvens av den svenska bankkrisen är att tillsynen av kreditinstituten
samt i vissa delar den reglering som omfattar såväl instituten som tillsynen
kritiskt måste granskas. Tillsynens effektivitet och inriktning samt institutens
egen styrning och kontroll av verksamheten är frågor som därvid ställts i fokus.
Vid sidan om myndigheternas ansvar visar erfarenheterna att instituten själva
måste ta ett större eget ansvar för ökad säkerhet i verksamheten. Genomlysningen
av stödsökande institut under krisåren visade på betydande brister i bankernas
system för styrning, information och kontroll.
På myndighetsnivå arbetar Finansinspektionen idag med en mer funktionsinriktad
organisation varvid ökad kompetens inom området riskhantering getts stor vikt.
Arbetet syftar bl.a. till att skärpa kraven på institutens egen styrning och
kontroll av viktiga riskområden. I krisens spår framkom även att normala
försiktighetsprinciper inom den traditionella kreditgivningsverksamheten i många
fall hade åsidosatts. Internationellt står idag hanteringen av andra risker i
fokus, i första hand i samband med handeln med derivatinstrument. Detta gäller
också för Sverige. Även på det området kommer betydande tillsynsinsatser att
krävas de närmaste åren; kravet måste ställas att instituten skall uppnå en
tillräckligt god kompetens och riskkontroll. Ett annat prioriterat område
omfattar striktare värderings- och redovisningsregler för olika slag av
tillgångar. Finansinspektionen menar att behovet av ett större antal
platsundersökningar är en viktig tillsynserfarenhet.
Gjorda erfarenheter pekar emellertid också på brister i det regelverk som
reglerar institutens verksamhet samt i viktiga avseenden tillsynens förutsätt-
ningar. Regeringen tillsatte som följd härav våren 1995 Banklagskommittén (FI
1995:09, dir. 1995:86). Kommittén skall bl.a. utreda vilka regler för risk-
hantering och intern kontroll samt för beslutsfattande i instituten som bör
gälla. Den skall vidare analysera riktlinjerna för tillsynen samt behovet av nya
regler för sanktioner. Begreppet vårdslös kreditgivning och förutsättningarna
för skadeståndsskyldighet skall också utredas. Ett annat område av stor vikt är
att överväga behovet av särskilda regler för situationer då ett enskilt institut
har finansiella svårigheter.
Arbetet att öka säkerheten på de finansiella marknaderna måste ske i
samverkan mellan myndigheter, instituten och andra aktörer på marknaden. Det bör
framhållas att detta arbete i stora delar sker inom ramen för EU-samarbetet samt
i olika internationella organisationer. Med de insikter som vunnits under senare
år och de olika åtgärder som är under genomförande kan dock konstateras att
myndigheterna idag står bättre rustade än tidigare att verka för ökad säkerhet.

En svensk insättningsgaranti

Det svenska banksystemet levde under stabila och hårt reglerade förhållanden
under i stort sett hela efterkrigstiden fram till mitten av 1980-talet. Den sam-
hällsekonomiska utvecklingen var också stabil. I konsekvens härmed kom det för
svensk del aldrig att bli aktuellt att införa någon särskild ordning för garanti
av insättarnas medel i bank. Allmänhetens bankinlåning betraktades som helt
trygg. Av olika skäl kom emellertid sådana garantisystem att införas i flera
andra länder där erfarenheterna delvis var annorlunda.
Med den svenska bankkrisen i nära minne och med den friare struktur och ökande
konkurrens som nu vinner insteg på marknaden, har det ansetts finnas goda skäl
att även i Sverige ha ett system som bestående stärker konsumentskyddet sedan
statens temporära åtagande avvecklats. Den enskilde skall vara tillförsäkrad ett
sådant skydd för sina insättningar i bank att en eventuell kris i en bank inte
riskerar insättarens medel upp till en rimlig nivå. Ett annat skäl för Sverige
att ha ett system för insättningsgaranti är att denna fråga finns reglerad inom
EU i ett särskilt direktiv som medlemsländerna skall införliva i sina
lagstiftningar.
Riksdagen har fattat beslut (prop. 1995/96:60, bet. 1995/96:NU7, rskr.
1995/96:83, SFS 1995:1571) om ett svenskt system för insättningsgaranti som
trädde i kraft vid årsskiftet 1995/1996. Detta system finansieras av bankerna
själva och utgör en garanti för att insättningar i bank upp till nivån 250 000
kronor per person och bank inte går förlorade vid en konkurs. Insättnings-
garantins ändamål är primärt att utgöra ett väl avgränsat och säkert skydd för i
första hand konsumenterna. Till viss del kan en sådan garanti även komma att
bidra till att minska de s.k. systemriskerna genom att minska risken för
uttagsanstormningar hos banker.

Statens framtida roll vid bankkriser

Det temporära statliga åtagandet illusterar att staten har det yttersta ansvaret
för betalningssystemets stabilitet. Det ansvaret följer av systemets centrala
funktioner för samhällsekonomin och de kostnader som riskeras om systemet
allvarligt skadas och allmänhetens förtroende inte kan upprätthållas. Den
finansiella krisen i bankerna i början av 1990-talet var så djup och omfattande
och utvecklades i ett så osäkert samhällsekonomiskt läge att den hade karaktären
av systemkris. De potentiella skadorna på betalningssystemet och därmed på
samhällsekonomin av fallissemang bland bankerna bedömdes som utomordentligt
stora.
Under mindre exceptionella allmänekonomiska förhållanden är det inte givet att
staten skall rädda enskilda banker från konkurs eller på annat sätt hålla
bankernas långivare skadeslösa. Det är endast då betalningssystemets stabilitet
allvarligt kan skadas som staten har ett särskilt ansvar att vidta nödvändiga
åtgärder. En avvägning måste här ske från fall till fall.
Under omständigheter som inte har karaktären av eller inte antas leda till en
systemkris, bör det avgörande skyddet vid en bankkris i stället utgöras av ett
tydligt konsumentskydd i form av en insättningsgaranti där bankerna själva
svarar för finansiering av skyddet.
Som ovan framgått (avsnitt 6) är den lagstiftning som berör statens möjlig-
heter att ingripa i enskilda krisdrabbade institut knuten till det nuvarande
statliga åtagandet. En avveckling av åtagandet inbegriper också denna kom-
pletterande lagstiftning. Det finns av denna anledning behov att närmare utreda
vilka lagfästa möjligheter myndigheterna bör ha att ingripa i institut som är på
väg att allvarligt försvaga sin finansiella ställning och därvid riskerar ett
fallissemang. Det gäller dels frågan om att i tid kunna korrigera en felaktig
utveckling, dels att när så kan bedömas absolut nödvändigt få kontroll över en
verksamhet för att kunna rekonstruera den.
En huvudpoäng i detta resonemang är att ett tidigt ingripande från myndig-
heternas sida kan vara det mest kostnadseffektiva sättet för samhället och
skattebetalarna att reda ut en kris. Vill myndigheterna få tidig kontroll över
ett institutet är det bl.a. av intresse att överväga vilka uppgifter och
befogenheter som kan tillföras det nya systemet för insättningsgaranti. Det
finns exempel utomlands på att motsvarande garantisystem även kan utnyttjas i
sådana sammanhang.
Ovanstående frågor ingår, som ovan nämnts, i Banklagskommitténs uppdrag.

11 Juridiska frågor vid en avveckling

Den 8 juni 1995 fick justitierådet Johan Munck i uppdrag att utreda de legala
förutsättningarna för en avveckling av det statliga bankstödet. Han har redo-
visat uppdraget i en promemoria benämnd "Några juridiska frågor vid en
avveckling av bankstödet" (se bilaga 3).
I promemorian behandlas först de uttalanden som riksdagen gjorde 1992 om att
statens åtagande skulle kvarstå så länge som det behövdes och att en avveckling
skulle ske utan att fordringsägarnas intressen riskerades. Utredaren finner att
staten i juridisk mening inte är bunden av dessa uttalanden som inte var av
civilrättslig utan av offentligrättslig karaktär och som saknade konkreta
adressater.
I promemorian anförs dock att man kan räkna med att staten har som ut-
gångspunkt att de åtaganden som följer av en rimlig tolkning av riksdagsbeslutet
skall uppfyllas oberoende av att det inte skulle vara möjligt för enskilda
parter att hävda eventuella rättsanspråk vid domstol. Utredaren finner att den
tolkning av riksdagens uttalande som ligger närmast till hands är att statens
stödåtagande vid en avveckling skall kunna bortfalla inte endast beträffande
därefter uppkommande förpliktelser utan även beträffande de vid avvecklingen
redan uppkomna fordringarna. Vad staten har åtagit sig är att inför en
avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut kan antas ha
förmåga att i rätt tid betala redan uppkomna fordringar och att, om detta bedöms
vara osäkert beträffande något eller några kreditinstitut, träffa
specialarrangemang i fråga om sådana institut.
Skulle riksdagen avveckla statens bankstödsåtagande utan att de angivna förut-
sättningarna är för handen synes det inte kunna hävdas att detta strider mot
grundlagen, men enligt utredarens mening kan en utfästelse gentemot marknaden av
aktuellt slag givetvis inte brytas utan allvarliga konsekvenser med avseende på
den framtida trovärdigheten i liknande sammanhang.
I promemorian behandlas vidare de s.k. stödbrev som staten utfärdat i vissa
fall i samband med att banker och andra kreditinstitut utgivit obligationer och
certifikat eller ingått svappavtal och andra förbindelser. Utredaren finner det
inte uteslutet att staten genom att utfärda stödbreven skall anses ha i
förhållande till adressaterna åtagit sig att följa de uttalanden som gjorts av
riksdagen - åtminstone i den del de återgetts i breven - i vad avser villkoren
för avveckling av bankstödsåtagandet.
När det gäller frågan under vilka förutsättningar stödbreven skulle kunna leda
till ersättningsansvar anser utredaren att en rimlig ståndpunkt från statens
sida är densamma som angetts ovan beträffande ansvaret för uttalandena vid
införandet av bankstödet. Statens eventuella ansvar mot dem till vilka stöd-
breven utfärdats skulle alltså vara begränsat till en skyldighet att inför en
avveckling försäkra sig om att banker och andra kreditinstitut skäligen kan
antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna fordringar och att, om så inte är
fallet beträffande något eller några kreditinstitut, träffa specialarrangemang i
fråga om dessa institut. Först om staten skulle visa sig ha brustit i dessa
avseenden skulle ersättningsskyldighet kunna tänkas uppkomma.
Eftersom bankstödsåtagandet endast gått ut på att fordringarna skall betalas i
rätt tid, behöver staten, enligt promemorian, däremot i princip inte ta på sig
något ansvar för den omedelbara värdeförsämring som ev. kan uppkomma i samband
med en avveckling. Inte heller behöver staten ta på sig ansvaret för det fall
ett kreditinstitut tvingas inställa betalningarna till följd av en utveckling
som inte kunde förutses vid stödsystemets avveckling.
Beträffande möjligheten av att staten blir instämd till en utländsk domstol
med hänvisning till att stödbrev utfärdats förs i promemorian ett resonemang
utifrån principerna om statsimmunitet. Slutsatsen är att en rättegång av aktu-
ellt slag inte ter sig teoretiskt utesluten. Hur den materiella bedömningen i så
fall skulle utfalla vågar dock inte utredaren ha någon uppfattning om.
Promemorian avslutas med ett avsnitt innehållande förslag till åtgärder vid
bankstödsåtagandets avveckling. Med hänsyn till vad som antagits åvila staten
vid en avveckling föreslås att en sådan åtgärd föregås av en undersökning
huruvida de stödberättigade kreditinstituten med tillräcklig grad av säkerhet
kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna förpliktelser. Skulle sådan
betalningsförmåga generellt bedömas vara för handen kan, enligt promemorian,
lagen om statligt stöd till banker och vissa andra kreditinstitut upphävas utan
att några särskilda avtal eller någon övergångsreglering behövs.
Om betalningsförmågan bedöms som osäker för något eller några kreditinstitut
föreslås att staten redan före det generella åtagandets avveckling ser till att
stödavtal träffas med dessa institut och att avtalen får en sådan konstruktion
att de inte utan vidare kan sägas upp av de berörda instituten utan behåller sin
giltighet gentemot ett sådant institut till dess att det har uppnått finansiell
stabilitet. Lagen om statligt stöd bör emellertid, enligt promemorian, upphävas
när det generella garantiåtagandet återtas. Det anförs att man skulle kunna
tänka sig en övergångsbestämmelse av innebörd att lagen även efter ett
upphävande skulle kunna tillämpas i sådana eventuella fall då ett statligt
stödåtagande skall gälla även fortsättningsvis. Under förutsättning att
stödavtal med den utformning som nyss nämnts kommer till stånd mellan staten och
sådana institut som inte bedöms tillräckligt stabila skulle emellertid en sådan
övergångsreglering inte vara nödvändig enligt promemorian.

12 Stödåtagandet avvecklas

Regeringens förslag: Statens åtagande att banker och vissa andra kreditinstitut
kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid skall upphöra att gälla vid utgången
av juni månad 1996. Samtidigt skall lagen (1993:765) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut upphöra att gälla.
Bestämmelsen i lagens 27 § om begränsningar i möjligheterna att utnyttja rätt
till avdrag för underskott flyttas till lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott av näringsverksamhet.
Bestämmelserna om samråd mellan Riksbanken och Finansinspektionen utvidgas.
Riksbankens samrådsskyldighet med Bankstödsnämnden och Riksgäldskontoret i
frågor som berör Bankstödsnämndens verksamhet avskaffas.

Promemoriornas förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig angående frågan
om bankstödets avveckling tillstyrker förslaget. Finans-inspektionen har uppgett
att den ekonomiska utvecklingen för tiden efter det att inspektionen avlämnade
sin rapport inte ger inspektionen anledning att ändra uppfattning i frågan om
lämpligheten av att avveckla bankstödet under 1996. Riksbanken och AP-fonden har
dock angett att en förutsättning för en avveckling av det statliga åtagandet är
att åtgärder vidtas beträffande Industrikredit. Göta hovrätt har anfört att
eftersom vissa av de åtaganden som gjorts med stöd av lagen om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut torde kvarstå efter den föreslagna
avvecklingstidpunkten synes det inte kunna uteslutas att tvist om tolkning eller
tillämpning av avtal om statligt stöd uppkommer efter denna tidpunkt. Med hänsyn
härtill ifrågasätter hovrätten om inte möjligheten till prövning inför
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor övergångsvis bör finnas kvar.
Riksbanken har föreslagit att samrådet mellan Riksbanken och
Finansinspektionen skall författningsregleras i större omfattning än vad som är
fallet i dag.
Skälen för regeringens förslag: Såsom framgått av tidigare avsnitt i denna
proposition har banksystemet i sin helhet i dag återfått finansiell och
ekonomisk stabilitet. Utsikterna till en fortsatt stabil utveckling bedöms också
vara goda. Till grund för denna bedömning ligger även en samhällsekonomisk åter-
hämtning och bättre stabilitet på fastighets-marknaden.
Vad avser situationen för enskilda institut kan konstateras att utsikterna
bedöms som tillräckligt stabila i samtliga institut.
Det kan således på goda grunder antas att de banker och andra kreditinstitut
som skulle kunna vara berättigade till stöd har förmåga att i rätt tid betala
sina redan uppkomna förpliktelser.
Vid sidan av de ekonomiska förutsättningarna har också andra aspekter på
banksystemets situation och verksamhetsförutsättningar behandlats i
propositionen. Hit hör olika åtgärder som berör tillsyn och lagreglering och som
syftar till att öka säkerheten i institutens verksamhet. En slutsats är att på
dessa olika områden sker ett betydande förändringsarbete vilket ökar
förutsättningarna för att kontrollera och bevara stabiliteten i de enskilda
instituten och i banksystemet. En påtaglig förändring är att konsument-skyddet
varaktigt har stärkts genom systemet för insättningsgaranti som inrättats vid
årsskiftet.
I avsnitt 11 har redogjorts för innehållet och slutsatserna i den av
justitierådet upprättade promemorian om statens eventuella ansvar för gjorda
uttalanden i samband med införandet av bankstödsåtagandet och på grund av de
utfärdade stödbreven. Resonemanget i promemorian är väl underbyggt. Det saknas
anledning att anta att statens ansvar vid en avveckling av bankstödsåtagandet
skulle sträcka sig längre än vad utredaren kommer fram till i sin promemoria,
dvs. en skyldighet att inför en avveckling försäkra sig om att de stödbe-
rättigade instituten skäligen kan antas ha betalningsförmåga för redan uppkomna
fordringar och att, om så inte skulle vara fallet beträffande något eller några
institut, träffa specialarrangemang med dessa institut. Ersättningsskyldighet
skulle därmed endast kunna tänkas uppkomma om staten skulle brista i dessa
avseenden.
Därmed föreligger förutsättningarna att avveckla det åtagande, innebärande att
banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt
tid, som riksdagen beslutade den 18 december 1992. Åtagandet upphör därmed att
gälla beträffande dessa instituts samtliga förpliktelser oavsett när de uppkom-
mit. I och med att avtalet med Föreningsbanken upphört vid årsskiftet 1995/96
finns inte några kvarvarande avtal ingågna under det generella stödåtagandet.
Samtidigt som åtagandet upphör bör lagen (1993:765) om statligt stöd till banker
och andra kreditinstitut upphävas. Det statliga åtagandet och nyss nämnda lag
bör lämpligen upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1996.
I och med att lagen upphävs upphör även Prövningsnämnden för bankstödsfrågor
(ang. dess uppgifter se avsnitt 6). Som framgått av redogörelsen i avsnitt 8
återstår det i dag endast ett stödavtal, nämligen avtalet mellan staten och de
elva sparbanksstiftelserna vilket träffats utanför åtagandet av den 18 december
1992. Eventuella tvister med anledning av det avtalet skall enligt en
bestämmelse i avtalet avgöras genom skiljeförfarande. Något behov av att, såsom
Göta hovrätt ifrågasatt, övergångsvis behålla reglerna om prövning av tvister
inför Prövnings-nämnden föreligger därför inte.
Lagens 27 § - som infördes genom en lagändring den 1 januari 1994 (prop.
1993/94:50, bet. 1993/94:SkU15, rskr. 1993/94:108) - innehåller en bestämmelse
som begränsar möjligheterna att utnyttja underskottsavdrag om aktier eller ande-
lar överlåts i ett stödberättigat företag i vilket staten direkt äger samtliga
aktier eller andelar. Denna begränsning bör även fortsättningsvis gälla för de
av staten direkt ägda företag som har haft möjlighet att erhålla statligt stöd.
Bestämmelsen kan lämpligen föras in i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott
av näringsverksamhet.
I lagen (1993:5) om inkomstskatteregler vid statligt stöd till vissa
kreditinstitut finns bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av bankstöd.
Med hänsyn till att denna lag även innehåller bestämmelser om återbetalning av
sådant stöd bör lagen inte upphävas redan nu.

Samråd mellan Riksbanken och Finansinspektionen, Bankstödsnämnden och
Riksgäldskontoret

I och med att bankstödet föreslås bli avvecklat så kommer de av
Bankstödsnämndens uppgifter som är relaterade till stödverksamheten att upphöra.
Det aktualiserar frågan om vad som bör ske med de bestämmelser om samråd mellan
Riksbanken, Bankstödsnämnden, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret som finns
i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank och i respektive myndighets
instruktion. Samrådsskyldigheten infördes i samband med att bankstödet
inrättades.
Bestämmelserna i riksbankslagen föreskriver att samråd skall äga rum mellan
Riksbanken och de övriga myndigheterna i frågor som berör Bankstödsnämndens
verksamhetsområde eller som i övrigt har samband med betalningssystemets
stabilitet. Med Bankstödsnämndens verksamhets-område avses stödverksamheten
enligt lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut.
De uppgifter som Bankstödsnämnden ålagts enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti omfattas således inte av samrådsskyldigheten.
Något samråd beträffande frågor kopplade till bankstödet kan naturligtvis inte
längre bli aktuellt om bankstödet avskaffas. Det finns inte heller anledning att
behålla bestämmelserna om samråd mellan Riksbanken och Riksgäldskontoret i
frågor som i övrigt har samband med betalningssystemets stabilitet. Något behov
av samråd mellan Riksbanken och Bankstödsnämnden, i dess nya roll som
administratör av insättningsgarantisystemet, torde f.n. inte heller finnas.
Däremot kan det finnas skäl att behålla en samrådsskyldighet mellan Riksbanken
och Finansinspektionen i frågor som har samband med betalningssystemets
stabilitet.
Riksbanken har i sitt remissvar framfört att en reglering av
samrådsskyldigheten respektive uppgiftsskyldigheten mellan myndigheterna bör
täcka in fler uppgifter än frågor som har samband med betalningssystemets
stabilitet. Det är enligt Riksbanken viktigt att uppgiftsskyldigheten mellan
myndigheterna omfattar alla de uppgifter som mer eller mindre rutinmässigt
behöver utbytas mellan myndigheterna.
Finansinspektionen har det primära ansvaret för tillsynen över de finansiella
instituten och marknaderna i Sverige. Riksbanken ansvarar för valuta- och
kreditpolitiken och skall främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Därmed har Riksbanken också ett ansvar för de finansiella marknaderna.
Riksbanken har i detta sammanhang exempelvis möjlighet att bistå företag som
står under Finansinspektionens tillsyn med kredit vid t.ex.
likviditetssvårigheter. Myndigheternas ansvarsområden gränsar som synes mot
varandra och det finns således behov av att samråd kan ske mellan myndigheterna
så att dessa kan fullgöra sina respektive uppgifter. Det förekommer visserligen
redan samråd mellan myndigheterna men det sker till stor del utan
författningsreglering. För att underlätta informationsöverföringen mellan
Riksbanken och Finansinspektionen finns det enligt regeringens mening skäl att,
såsom Riksbanken har föreslagit, reglera det samråd mellan Riksbanken och
Finansinspektionen som är nödvändigt för att myndigheterna skall kunna fullgöra
de uppgifter som åligger dem. Bestämmelsen om samråd i Riksbankslagen bör därför
inte begränsas till frågor som har samband med betalningssystemets stabilitet
utan Riksbanken bör även samråda med Finansinspektionen i andra viktigare frågor
som berör inspektionens tillsynsverksamhet. En korresponderande bestämmelse
riktad till Finansinspektionen innebärande att inspektionen skall samråda med
Riksbanken i viktigare frågor som har samband med betalningssystemets stabilitet
eller berör Riksbanken med hänsyn till dess ansvar för valuta- och
kreditpolitiken och för betalningsväsendet, bör tas in i instruktionen för
inspektionen.
Samrådsbestämmelser riktade till övriga berörda myndigheter finns, som nämnts
ovan, i förordningarna för Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och
Bankstödsnämnden. Dessa kommer regeringen att se över.

13 Förändringar av Bankstödsnämndens verksamhet

Regeringens förslag: Bankstödsnämnden ombildas till Insättningsgarantinämnden.

Promemorian innehåller inte något förslag i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: En avveckling av bankstödet kommer
organisatoriskt att beröra Bankstödsnämndens verksamhet. Bankstöds-nämnden
inrättades den 1 maj 1993 och tog då över arbetet med bankstödet från
Finansdepartementet. Nämnden fick vid samma tidpunkt också i uppdrag av
regeringen att förvalta statens aktier i Nordbanken, Gota Bank och Securum.
Efter rekonstruktionen av Gota Bank - där den friska delen av banken såldes till
Nordbanken och de dåliga krediterna avskiljdes till Retriva AB - förvaltade
Bankstödsnämnden med stöd av 5 § i förordningen (1993:890) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut även Retriva. Utöver stöd- och ägarverksamheten
fick nämnden från årsskiftet även i uppgift att ansvara för det svenska systemet
för garanti av insättningar (prop. 1995/96:60, bet. 1995/96:NU7, rskr.
1995/96:83). I propositionen konstaterades att nämndens kvarvarande uppgifter
efter en avveckling av det statliga stödåtagandet (ägar- och
insättningsgarantiverksamheten) kommer att vara så pass disparata att det bör
föranleda att andra former för statens ägande övervägs (se s. 78).

Stödverksamheten

I Bankstödsnämndens stödverksamhet återstår ett stödavtal med de 11
sparbanksstiftelser som är huvudägare till Sparbanken Sverige AB. Avtalet är
träffat utanför lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut. Stödet utgörs av en garanti på 3,25 miljarder kronor för lån som
det av sparbanksstiftelserna helägda bolaget Sparbanksstiftelsernas
förvaltningsaktiebolag har tagit upp på marknaden. Staten garanterar att
förvaltningsbolaget skall fullgöra sina åtaganden mot långivarna. Avtalet löper
till den 31 december 1998 då lånen senast skall betalas i sin helhet.
Förvaltningsbolaget har rätt att lösa lånen i förtid. Efterlevnaden av de delar
av avtalet som behandlar finansiella planer m.m. i Sparbanken Sverige
kontrolleras av Finansinspektionen. Inspektionen har meddelat Bankstödsnämnden
att Sparbanken Sverige på ett godtagbart sätt fullgjort
åtagandena.Sparbanksstiftelsernas förvaltningsaktiebolag har tillkännagivit att
de avser att inom kort sälja 20-23 miljoner aktier i Sparbanken Sverige AB.
Syftet med försäljningen är att skaffa kapital för att, tillsammans med
upptagande av nytt lån, återbetala samtliga lån som är garanterade av staten.
Inom ramen för stödverksamheten ligger att Bankstödsnämnden lånat 1 miljard
kronor resp. 3,8 miljarder kronor i Riksgäldskontoret för att finansiera
aktieinnehaven i Securum och Retriva. Vidare ansvarar Bankstödsnämnden för två
statliga borgensåtaganden om 10 miljarder kronor för Securum resp. 3,5 miljarder
kronor för Retriva.
Mot bakgrund av att förvaltningen av återstående stödverksamhet troligen
begränsar sig till att enbart avse förvaltning av lån och garantier bör denna
verksamhet inom Bankstödsnämnden avvecklas. Den fortsatta förvaltningen av lånen
och garantierna kan hanteras inom regeringskansliet eller i den myndighet
regeringen bestämmer. Skulle det visa sig att stödåtagandet gentemot
sparbanksstiftelserna finns kvar efter garantins avveckling kan avtalet hanteras
inom regeringskansliet.

Ägarverksamheten

Bankstödsnämndens ägarverksamhet består av att förvalta statens ägande i
Nordbanken, Securum och Retriva. Bankstödsnämnden har beslutat att samordna
Securums och Retrivas verksamheter, varvid Retriva kommer att ingå i
Securumkoncernen. Efter denna förändring, som redan har påbörjats, består
nämndens ägarverksamhet av förvaltning av statens aktier i Nordbanken och
Securum. Regeringen har tidigare uttalat att ägarverksamheten skall bedrivas på
affärsmässiga grunder och på ett sådant sätt att så mycket som möjligt av
statens insatser återvinns.
En mycket väsentlig uppgift för Bankstödsnämnden vid dess förvaltning av
statens aktier i Nordbanken har varit förberedelser för en försäljning av
banken. Under oktober månad förra året såldes drygt en tredjedel av aktierna.
Regeringen har riksdagens bemyndigande att sälja hela banken. Således återstår
att sälja ytterligare ca två tredjedelar av aktierna i banken. Securums
verksamhet började med att bolaget tog över problemtillgångar i form av krediter
och realiserade panter från Nordbanken. Avvecklingen av krediterna, som har
skett genom försäljningar eller omvandling av tillgångar genom pantrealisation,
är nu huvudsakligen avslutad. Securum är idag att betrakta som ett blandat
avvecklingsbolag med fastigheter och portfölj-innehav i aktier och några mindre
industrier.
I och med att bankstödsverksamheten avvecklas bör organisationen för
förvaltningen av statens ägande i Nordbanken och Securum ändras. Förvaltningen
av aktierna i dessa bolag kan inte motivera en egen organisation. Den hör ej
heller naturligt samman med insättningsgaranti-verksamheten.
Förvaltningen av statens ägande i Nordbanken och Securum bör därför flyttas
till regeringskansliet. Den organisatoriska förändringen av ägandet ändrar inte
avsikten med statens ägande i Nordbanken och Securum. Nordbanken skall säljas.
Avvecklingen av tillgångarna i Securum skall fortsätta enligt samma principer
som har gällt hittills.

Insättningsgarantiverksamheten

Den 1 januari 1996 trädde det nya svenska systemet för insättningsgaranti i
funktion. Bankstödsnämnden är ansvarig myndighet för systemet. Systemet skall
garantera allmänhetens insättningar i banker och vissa värdepappers-bolag.
Systemet finansieras via avgifter från berörda institut. I sin nuvarande
utformning kräver garantisystemet inga andra löpande insatser än att fastställa
och debitera instituten avgifter och att vid ett ev. fallissemang ersätta
kontohavarna i det fallerade institutet. Det har emellertid diskuterats att ge
garantisystemet en utvidgad roll. Banklagskommittén har i uppdrag att överväga
om det är lämpligt att ge insättningsgarantisystemet någon uppgift vid
rekonstruktion av en krisdrabbad bank. En eventuell utvidgning av systemets
befogenheter kan medföra andra överväganden beträffande administrationen av
insättningsgarantin.
Fram till dess kommer insättningsgarantisystemet att kräva resurser under
uppbyggnadsskedet, som redan har påbörjats, och därefter endast i mindre
omfattning. Systemet har i huvudsak inga löpande uppgifter utan resurser krävs
endast punktvis för avgiftsdebitering och redovisning samt för viss samordning
med utländska garantiordningar. Regeringen anser att den renodlade
insättningsgarantiverksamheten i Bankstödsnämnden är alltför ringa för att den
skall motivera att myndigheten har en helt fristående administration. Denna bör
därför kunna samordnas med Finansinspektionen eller någon annan myndighet.

Myndighetens nya inriktning

I samband med att Bankstödsnämndens verksamhet koncentreras till
insättningsgarantiverksamheten bör myndighetens namn ändras till
Insättningsgarantinämnden. Den skall sköta den löpande verksamheten för
insättningsgarantin. Regeringen har tidigare i propositionen om
insättningsgaranti (prop.1995/96:60, bet. 1995/96 NU:7, rskr.1995/96:83) närmare
angett omfattningen av arbetet med det svenska systemet för insättningsgaranti.
De nu redovisade organisatoriska förändringarna förändrar inte huvudinriktningen
på arbetet med insättningsgarantin. Inte heller förändras den finansiering av
myndigheten som riksdagen beslutat.

14 Överskridet anslag budgetåret 1992/93 m.m.

Regeringens förslag: Det överskridande som har skett av sjunde huvudtitelns
reservationsanslag Bankstödsnämnden för budgetåret 1992/93 godkänns.

Promemorian berör inte denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: I samband med bildandet av Bankstödsnämnden den
1 maj 1993 anvisade riksdagen på tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 under sjunde huvudtiteln ett reservationsanslag på 2 000 000
kr. I en skrivelse till Finansdepartementet den 17 februari 1994 har
Bankstödsnämnden anmält att det verkliga utfallet blev 2,7 Mkr. Det exakta
beloppet är 2 709 268 kr.
Anslaget Bankstödsnämnden var ett reservationsanslag, dvs. det är anvisat av
riksdagen utan någon möjlighet för regeringen att disponera medel i större
utsträckning än vad riksdagen har anvisat. Regeringen har i sin tur ställt
samtliga medel under anslaget till Bankstödsnämndens disposition.
Det är alltid allvarligt när en myndighet överskrider ett anslag. Mot bakgrund
av att nämnden i uppbyggnadsskedet var tvingad att agera kraftfullt och snabbt i
sin verksamhet är det trots det förståeligt att ett överskridande kunde
inträffa. Krisen i det finansiella systemet var så pass allvarlig att ett ev.
överskridande av anslag inte fick hindra nämnden i utövandet av verksamheten.
I samband med omvandlingen av myndigheten kommer regeringen att göra en analys
av myndighetens resursbehov för hösten 1996. Det är inte uteslutet att
indragningar på innevarande budgetårs förvaltningskostnadsanslag kommer att
göras.
Att bankstödet upphör och Bankstödsnämnden omformas inverkar naturligtvis inte
på skyldigheten för vissa institut att bidra till nämndens förvaltningskostnader
för den tid statens åtagande varit i kraft. Beroende på vilken administrativ
lösning som nämnden väljer kan avgifterna för första halvåret 1996 komma att
debiteras och betalas efter halvårsskiftet.

15

Förteckning över remissinstanser
Bilaga 1
Efter remiss har yttrande över promemorian Avveckling av bankstödet (Ds 1995:67)
avgetts av Sveriges riksbank, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Bankstödsnämnden, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Svenska Bankföreningen, Lantbrukskredit AB,
Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Landshypotek AB, Svenska Skeppshypotekskassan,
Stadshypotek AB, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Statens
bostadskreditnämnd, Fristående Sparbankers Riksförbund, Sveriges Bankkunders
Riksförbund, Finansbolagens Förening, Finansförbundet, Svenska Fondhandlare-
föreningen, Allmänna Pensionsfonden, Första, Andra och Tredje fondstyrelserna,
Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens Centralorganisation, SACO, Sveriges Akademikers
Centralorganisation (genom medlemsförbundet Civilekonomerna), Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Försäkringsförbund.
Folksam har anslutit sig till det av Sveriges Försäkringsförbund lämnade
yttrandet.
Postgirot Bank AB, Fondbolagens förening, Sveriges Finansanalytikers Förening,
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska Kommunförbundet har förklarat
sig avstå från att yttra sig.

16

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden, Hellström,
Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar propositionen 1995/96:172 Avveckling av bankstödet.

17