Regeringens proposition
1995/96:170

Översyn av skattebrottslagen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 mars 1996

Lena Hjelm-Wallén

Göran Persson
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regleringen om skattebrott görs mer enhetlig och
sammanhållen. Skattebrottslagens tillämpningsområde utvidgas så att lagen kommer
att omfatta i stort sett samtliga straffbestämmelser som återfinns på
skatteområdet. Skattebrottslagen blir generellt tillämplig på alla skatter.
Lagen tillämpas även på vissa avgifter om detta särskilt föreskrivs.
Skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och benämns skatte-brott.
Skattebrottet konstrueras som ett farebrott med ett enhetligt subjektivt
rekvisit. Den kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar på skatte-
och avgiftsområdet förs över till skattebrottslagen under benämningarna
skattebetalningsbrott och skatteredovisningsbrott.
De bestämmelser som anger vilka författningar lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter skall vara tillämpliga på ändras i enlighet med förslaget till ändring
i skattebrottslagen.
I propositionen föreslås också att indrivning hos en handelsbolagsdel-ägare
för ett handelsbolags skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i samma
ordning som gäller för skatten eller avgiften, dvs. som allmänt mål.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.

1

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 6

2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69) 7
2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 112.3Förslag till lag om
ändring i brottsbalken
(1962:700) 182.4Förslag till lag om
ändring i uppbördslagen
(1953:272) 192.5Förslag till lag om
ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 22
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 25
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt 262.8Förslag till lag om
ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt 282.9Förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 292.10Förslag till lag om
ändring i kupongskattelagen
(1970:624) 312.11Förslag till lag om
ändring i bilskrotningslagen
(1975:343) 322.12Förslag till lag om
ändring i fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) 332.13Förslag till lag om
ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter 34
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter 35
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare37
2.16 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327) 392.17Förslag till lag om
ändring i lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon 402.18Förslag till lag om
ändring i lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om
skatt, m.m. 412.19Förslag till lag om
ändring i lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energi-
produktion 422.20Förslag till lag om
ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster432.21Förslag till lag
om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. 442.22Förslag till lag om
ändring i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta452.23Förslag till lag om
ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl. 46
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område47
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus 482.26Förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1744)
om allmänna egenavgifter 49
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift 50
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m. 512.29Förslag till lag om
ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter542.30Förslag till
lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter56

3 Ärendet och dess beredning 58

4 Skattebrotten 60
4.1 Gällande rätt 60
4.1.1 Skattebrottslagen 60
4.1.2 Straffbestämmelser i vissa andra författningar66
4.2 Allmänna utgångspunkter för en reform av bestäm-
melserna om skattebrott 76
4.3 Den lagtekniska utformningen av bestämmelsen om
skattebrottslagens tillämpningsområde 82
4.4 De centrala skattebrotten 88
4.5 Skatteförseelse 1054.6Grovt skattebrott110
4.7 Vårdslös skatteuppgift 113
4.8 Skatteredovisningsbrott och skattebetalnings-
brott 118
4.9 Särskilt om brott mot uppbördslagstiftningen1244.10Försvårande av
skattekontroll m.m. 131

5 Övriga frågor om straffansvar 138
6 Administrativa sanktioner 145

2

7 Handläggningen av mål om företrädaransvar
för juridisk persons obetalda skatter och avgifter1467.1Överflyttning av
mål om ställföreträdaransvar till
allmän förvaltningsdomstol 1467.2Handläggning av mål om
fordran på grund
av handelsbolagsdelägares ansvar för handels-
bolagets skuld 147

8 Ny lagteknisk utformning av de paragrafer
som anger tillämpningsområdet för bl.a.
lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. 150

9 Ekonomiska konsekvenser 154

10 Författningskommentar 155
10.1 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1995:1669)
om ändring i skattebrottslagen (1971:69)155
10.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 15710.3Förslaget till lag om
ändring i brottsbalken
(1962:700) 17010.4Förslaget till lag om
ändring i uppbördslagen
(1953:272) 17010.5Förslaget till lag om
ändring i mervärdesskatte-
lagen (1994:200) 17210.6Förslaget till lag om
ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 17310.7Förslaget till lag om
ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt 17410.8Förslaget till lag om
ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt 17510.9Förslaget till lag om
ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 17510.10Förslaget till lag
om ändring i kupongskattelagen
(1970:624) 17610.11Förslaget till lag
om ändring i bilskrotnings-
lagen (1975:343) 17610.12Förslaget till lag
om ändring i fastighetstaxerings-
lagen (1979:1152) 17710.13Förslaget till lag
om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter 17810.14Förslaget till lag
om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter 178
10.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare179

3

10.16 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327) 17910.17Förslaget till lag
om ändring i lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon 17910.18Förslaget till lag
om ändring i lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt,
m.m. 18010.19Förslaget till lag
om ändring i lagen (1990:613)
om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion 18010.20Förslaget till lag
om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster18010.21Förslaget till
lag om ändring i lagen (1990:676) om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m. 18110.22Förslaget till lag
om ändring i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta18110.23Förslaget till
lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl................................... 181
10.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område182
10.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:672) om
skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus 18210.26Förslaget till lag
om ändring i lagen (1994:1744)
om allmänna egenavgifter 182
10.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920)
om allmän löneavgift 182
10.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar m.m....... 18310.29Förslaget till lag
om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter18310.30Förslaget
till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter184
Bilaga 1 Skattebrottsutredningens sammanfattning av
betänkandet Översyn av skattebrottslagen185
Bilaga 2 Skattebrottsutredningens förslag till lag om ändring
i skattebrottslagen 194
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna beträffande
betänkandet Översyn av skattebrottslagen202
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 203
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 252

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars
1996 257

4

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),
2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
3. lag om ändring i brottsbalken (1962:700),
4. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
5. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
6. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
7. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
8. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
9. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
10. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
11. lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343),
12. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter,
15. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter,
16. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
17. lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländskafordon,
18. lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader iärenden och
mål om skatt, m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp avkväveoxider
vid energiproduktion,
20. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
21. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskon-tomedel
m.m.,
22. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt förutomlands
bosatta,
23. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt förutomlands
bosatta artister m.fl.,
24. lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televi-sionens
område,
25. lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifterför
byggnadsarbete på bostadshus,
26. lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter,
27. lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
28. lag om ändring i lagen (1995:1670) om ändring i lagen(1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.,
29. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skat-ter,
tullar och avgifter,
30. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalningav skatter
och avgifter.

5

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) i paragrafens lydelse
enligt lagen (1995:1669) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen
till lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
-------------------------------------------------------
Denna lag gäller i fråga om
skatt eller avgift enligt
1. lagen (1908:128) om
bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och
rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid
utskiftning av aktiebolags
tillgångar,
kommunalskattelagen
(1928:370), lagen
(1933:395) om ersätt-
nings- skatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946:324)
om skogsvårdsavgift, lagen
(1947:576) om statlig in-
komstskatt, lagen
(1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt, lagen
(1958:295) om sjömansskatt,
lagen (1983:219) om
tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1086) om vinstdel-
ningsskatt, lagen
(1984:1052) om statlig
fastighetsskatt, lagen
(1986:1225) om tillfällig
förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och
pensionsstiftelser, lagen
(1989:346) om särskild
vinstskatt, lagen
(1989:471) om investerings-
skatt för vissa byg-
gnadsarbeten, lagen
(1990:661) om avkastnings-
skatt på pensionsmedel,
lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands
bosatta, lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister
m. fl., lagen
-------------------------------------------------------
Denna lag gäller i fråga om
skatt och, om så särskilt (1991:687) om särskild
föreskrivs, annan avgift löneskatt på
till det allmänna som inte pensionskostnader, lagen
betecknas som skatt. (1993:1537) om
expansionsmedel,
2. lagen (1928:376) om
skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän
energiskatt, lagen
(1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om
tobaksskatt,
stämpelskattelagen
(1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på
spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckes-
förpackningar, vägtrafik-
skattelagen (1973:601),
lagen (1973:1216) om
särskild skatt för
oljeprodukter och kol,
bilskrotningslagen
(1975:343), lagen
(1976:338) om
vägtrafikskatt på vissa
fordon, som icke är
registre-rade i riket,
lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen
(1978:69) om
försäljningsskatt på
motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vis-
sa resor, lagen (1982:691)
om skatt på vissa
kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på
viss elektrisk kraft,
lagen (1983:1053) om skatt
på omsättning av vissa
värdepapper, lagen
(1983:1104) om särskild
skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om
totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar,
lagen (1984:404) om stäm-
pelskatt vid
inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:405) om
stämpelskatt på aktier,
lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen
(1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel, lagen
(1984:852) om lagerskatt på
viss bensin,
fordonsskattelagen
-------------------------------------------------------
(1988:327), lagen
(1988:328) om fordonsskatt
på utländska fordon, lagen
(1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om
koldioxidskatt, la-gen
(1990:587) om svavelskatt,
lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energi-
produktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa
premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m.,
lagen (1991:1482) om lotte-
riskatt, lagen (1991:1483)
om skatt på vinstsparande
m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin,
lagen (1992:1438) om die-
seloljeskatt och användning
av vissa oljeprodukter,
lagen (1992:1439) om
lagerskatt på dieselolja,
mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen
(1994:1704) om lageravgift
på vissa jordbruksprodukter,
lagen (1994:1563) om to-
baksskatt, lagen
(1994:1564) om
alkoholskatt, lagen
(1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667)
om skatt på naturgrus,

-------------------------------------------------------
3. lagen (1981:691) om
social-avgifter och lagen
(1994:1744) om allmänna
egenavgifter.

-------------------------------------------------------
Lagen gäller även preliminär
skatt, kvarstående skatt och
till-kommande skatt som
avses i uppbördslagen
(1953:272).

-------------------------------------------------------
Lagen tillämpas inte om Lagen tillämpas inte i
skatten eller avgiften fråga om
fastställs eller uppbärs i 1. gärningar som är
den ordning som gäller för belagda med straff i lagen
tull och inte heller (1960:418) om straff för
beträffande dröjsmålsavgift, varusmuggling,
skattetillägg eller liknande 2. skatte- eller
avgift. avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift, försenings-
avgift eller liknande
avgift.

-------------------------------------------------------
____________ ____________

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1996. den 1 juli 1996. Den äldre
lydelsen av 1 § gäller dock
fortfarande i fråga om
gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.

6

2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 9 och 11 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2-8, 10, 12-14, 14 a och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1
-------------------------------------------------------
Den som till ledning för
myndighets beslut i fråga om
skatt eller avgift
uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och
därigenom föranleder att
skatt eller avgift inte
påförs eller påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp döms för
s k a t t e- b e d r ä g e
r i till fängelse i högst två
år.

Detsamma gäller den som
med avsikt att skatt eller
avgift inte skall påföras
eller skall påföras med för
lågt belopp underlåter att
avge deklaration eller
därmed jämförlig handling och
därigenom föranleder att han
eller den han företräder inte
påförs skatt eller avgift
eller påförs skatt eller
avgift med för lågt belopp.
För skattebedrägeri skall
också den dömas som med
avsikt att skatt inte skall
påföras eller skall påföras med
för lågt belopp överenskommer
med sin arbetsgivare eller
annan som är skyldig att
utan föreläggande lämna
kontrolluppgift enligt 3
kap. lagen (1990:325) om
självdeklaration och
kontrolluppgifter, att
denne skall underlåta att
fullgöra sin
uppgiftsskyldighet, och som
därigenom föranleder att
skatt på grundval av
förenklad självdeklaration
inte påförs eller påförs honom
med för lågt belopp.

-------------------------------------------------------
Den som på annat sätt än
muntligen uppsåtligen lämnar
oriktig uppgift till
myndighet eller underlåter
att till myndighet lämna
deklaration,
kontrolluppgift eller annan
föreskriven uppgift och
därigenom ger upphov till
fara för att skatt undandras
det allmänna eller felaktigt
tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv
eller annan döms för s k a t
t e b r o t t till fängelse
i högst två år.

3 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 2 § är Om brott som avses i 2 §
att anse som ringa, dömes förär att anse som ringa, döms
s k a t- t e f ö r s e e l s för s k a t- t e f ö r s e
e till böter. e l s e till böter.

4 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 2 § är Om brott som avses i 2 §
att anse som grovt, dömes förär att anse som grovt, döms
g r o v t s k a t t e b e för g r o v t s k a t t e b
d r ä g e- r i till r o t t till fängelse,
fängelse, lägst sex månader lägst sex månader och högst
och högst sex år. sex år.
Vid bedömande huruvida Vid bedömande om brottet
brottet är grovt skall är grovt skall särskilt
särskilt beaktas, om det rörtbeaktas om det rört mycket
mycket betydande belopp betydande belopp, om
eller eljest varit av gärningsmannen använt falska
synnerligen farlig art. handlingar eller
vilseledande bokföring
eller om förfarandet ingått
som ett led i en
brottslighet som utövats
systematiskt eller i större
omfattning eller i annat
fall varit av synnerligen
farlig art.

5 §
-------------------------------------------------------
Den som till ledning för Den som på annat sätt än
myndighets beslut i fråga om muntligen av grov
skatt eller avgift av grov oaktsamhet lämnar oriktig
oaktsamhet avger handling uppgift till myndighet och
med oriktig uppgift och därigenom ger upphov till
därigenom föranleder fara förfara för att skatt
att skatt eller avgift undandras det allmänna
påföres med för lågt belopp eller felaktigt tillgodorä-
eller tillgodoräknas med för knas eller återbetalas till
högt belopp dömes, om gär- honom själv eller annan döms
ningen rör betydande belopp, för v å r d s l ö s
för v å r d s l ö s s k a t t e u p p g i f t
s k a t t e- u p p g i f t till böter eller fängelse i
till böter eller fängelse i högst ett år.
högst två år.

Om gärningen med hänsyn
till skattebeloppet och
övriga omständigheter är av
mindre allvarlig art,
skall inte dömas till
ansvar enligt första
stycket.

6 §
-------------------------------------------------------
För försök till Den som uppsåtligen eller
skattebedrägeri och grovt av grov oaktsamhet
skattebedrägeri dömes till underlåter att fullgöra
ansvar enligt 23 kap. 1 § föreskriven skyldighet att
brottsbalken. innehålla skatt eller
inbetala skatt som
innehållits för annan, döms
för s k a t t e b e t a l n
i n g s- b r o t t till
böter eller fängelse i högst
ett år.
I ringa fall skall inte
dömas till ansvar enligt
första stycket.

7 §
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen Den som, i annat fall än
underlåter att till som avses i 2 §, på annat
uppbördsmyndighet avge sätt än muntligen uppsåtligen
föreskriven handling lämnar oriktig uppgift till
avseende redovisning av 1. myndighet, om
skatt eller avgift, som uppgiften rör förhållande som
innehållits för annan, eller har betydelse för
avger sådan handling med skyldigheten för honom
oriktig uppgift och eller annan att betala
därigenom föranleder fara förskatt,
att innehållen skatt eller 2. någon som är skyldig
avgift med orätt belopp att för honom innehålla
påföres den uppgiftsskyldige skatt eller lämna
eller tillgodoräknas annan kontrolluppgift eller
dömes för o r e d l i g motsvarande underrättelse,
u p p b ö r d s r e d o v i s-om uppgiften rör förhållande
n i n g till fängelse i som har betydelse för
högst ett år. skyldighetens fullgörande
eller för skyldigheten för
honom eller annan att
betala skatt,
döms för
s k a t t e r e d o v i s-
n i n g s b r o t t till
böter eller fängelse i högst
sex månader.
Detsamma gäller den som,
i annat fall än som avses i
2 §, uppsåtligen underlåter
att lämna en föreskriven
uppgift angående sådant
förhållande som anges i
första stycket 1 eller 2
till någon som avses där.
Detta gäller dock endast
under förutsättning att upp-
giften skall lämnas utan
föreläggande eller anmaning
och inte avser egen
självdeklaration.

-------------------------------------------------------
I ringa fall skall inte
dömas till ansvar enligt
första eller andra stycket.

8 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 7 § är Den som av grov
att anse som ringa dömes för oaktsamhet begår gärning som
b r i s- t a n d e avses i 7 § första stycket 2
u p p b ö r d s r e d o- v i eller andra stycket döms för
s n i n g till böter eller v å r d s l ö s s k a t-
fängelse i högst sex månader.t e r e d o v i s n i n g
till böter eller fängelse i
högst sex månader.
I ringa fall skall inte
dömas till ansvar enligt
första stycket.

10 §2
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen eller Den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet av grov oaktsamhet
åsidosätter bok- åsidosätter bok-
föringsskyldighet eller sådanföringsskyldighet eller
skyldighet att föra och sådan skyldighet att föra
bevara räkenskaper, som och bevara räkenskaper, som
föreskrivs för vissa föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga, och uppgiftsskyldiga och
därigenom allvarligt försvårardärigenom ger upphov till
myndighets fara för att myndighets
kontrollverksamhet vid kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av beräkning eller uppbörd av
skatt eller avgift döms för skatt eller avgift
f ö r s v å r a n- d e a v allvarligt försvåras, döms för
s k a t t e k o n t r o l l f ö r s v å r a n d e a v
till böter eller fängelse i s k a t t e k o n t r o l
högst två år eller, om brottetl till böter eller fängelse
är grovt, till fängelse i i högst två år eller, om
lägst sex månader och högst brottet är grovt, till fäng-
fyra år. else i lägst sex månader och
högst fyra år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.
-------------------------------------------------------
Ansvar enligt första
stycket inträder ej, om
ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

12 §
-------------------------------------------------------
Ansvar enligt 2-9 § Den som frivilligt
inträder ej för den som vidtar åtgärd som leder till
frivilligt vidtager åtgärd att skatten kan påföras,
som leder till att skatten tillgodoräknas eller
eller avgiften kan påföras återbetalas med rätt belopp,
eller tillgodoräknas med rättdöms inte till ansvar
belopp. enligt 2-8 §.

-------------------------------------------------------
Ansvar enligt 10 § inträder
inte för den som frivilligt
uppfyller skyldighet som där
avses.

13 §
-------------------------------------------------------
Åtal för brott enligt 3 Åtal för brott enligt 3 §
eller 8 § får väckas endast omfår väckas endast om det är
det är påkallat av särskilda påkallat av särskilda skäl.
skäl.

14 §3
-------------------------------------------------------
Utan hinder av 35 kap. 1 § Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brottsbalken får påföljd för
brott enligt 3, 7, 8 eller brott enligt 3 eller 6-8 §
9 § ådömas, om den misstänkteådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del avhäktats eller erhållit del
åtal för brottet inom fem år av åtal för brottet inom fem
från brottet. år från brottet. Har vid
brott som avses i 10 § den
misstänkte blivit föremål för
skatte- eller taxerings-
revision inom fem år från
brottet, skall de i
35 kap. 1 § brottsbalken
angivna tiderna räknas från
den dag då revisionen
beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35
kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte
inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för
brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera
lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall ha utfärdats av
åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken.
Delgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i
brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts
misstanke om enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.

14 a §4
-------------------------------------------------------
För brott enligt 2 eller 4 §
och för försök till sådant
brott får rätten på ansökan av
åklagaren besluta om
förlängning av den tid som
anges i 35 kap. 1 §
brottsbalken. Beslut om för-
längning får meddelas, om
stämning eller underrättelse
enligt 14 § andra stycket
avseende sådant brott inte
har kunnat delges den
misstänkte på grund av att
han

-------------------------------------------------------
För brott enligt 2 eller 4 §
får rätten på ansökan av
åklagaren besluta om
förlängning av den tid som
anges i 35 kap. 1 §
brottsbalken. Beslut om för-
längning får meddelas, om
stämning eller underrättelse
enligt 14 § andra styc-ket
avseende sådant brott inte
har kunnat delges den
misstänkte på grund av att
han

1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han
uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har
kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig
undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas
för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till minst sex månader.
Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av
åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sam-manlagt
fem år.

14 c §5
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen
får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen.
Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över
åklagarens ansökan om så kan ske.
-------------------------------------------------------
Beslut varigenom en Beslut varigenom en
domstol lämnat en ansökan domstol lämnat en ansökan
enligt 14 a § utan bifall fårenligt 14 a § utan bifall
inte överklagas. Beslut av får inte överklagas. Beslut
tingsrätt att medge förlän- av tingsrätt att medge
gning enligt 14 a § får förlängning enligt 14 a § får
överklagas genom besvär. överklagas. Överklagandet
Besvärsinlagan skall ha skall ha kommit in inom två
kommit in inom två veckor veckor från den dag då den
från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller
misstänkte, på sätt som gällerför delgivning av stämning i
för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.
brottmål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål
gälla i tillämpliga delar.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock
fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

7

8

2.3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 4 § brottsbalken (1962:700) skall ha följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.
4 §6
De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall
tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ eller försök till sådana brott
begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas från den
dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.
-------------------------------------------------------
Om vid bokföringsbrott, Om vid bokföringsbrott,
som ej är ringa, den som ej är ringa, den
bokföringsskyldige inom fem bokföringsskyldige inom fem
år från brottet har försatts iår från brottet har försatts
konkurs, fått eller erbjudit i konkurs, fått eller
ackord eller inställt sina erbjudit ackord eller
betal-ningar, skall tiden inställt sina betal-
räknas från den dag då detta ningar, skall tiden räknas
skedde. från den dag då detta
skedde. Om den bok-
föringsskyldige inom fem år
från brottet blivit föremål
för skatte- eller
taxeringsrevision, skall
tiden räknas från den dag då
revisionen beslutades.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock
fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

9

2.4 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)1
dels att 79-81 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 79 § skall utgå,
dels att 77 a och 77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 77 c §,
dels att det närmast före 83 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
Vite .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

77 a §2
Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person,
verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att
betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet och den
dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller
efterges om det föreligger särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga Talan om att ålägga
betalningsskyldighet enligt betalningsskyldighet
första stycket skall föras enligt första stycket skall
vid allmän domstol. Talan fårföras vid allmän domstol.
inte väckas sedan Talan får inte väckas sedan
arbetsgivarens arbetsgivarens
betalningsskyldighet för betalningsskyldighet för
skattebeloppet har bort- skattebeloppet har
fallit enligt lagen bortfallit enligt lagen
(1982:188) om preskription (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får in-
drivning ske i samma
ordning som gäller för
restförd skatt.

-------------------------------------------------------
Den som har fullgjort
betalningsskyldighet för
skattebelopp eller
dröjsmålsavgift enligt första
stycket får söka beloppet åter
av arbetsgivaren. Därvid
tillämpas bestämmelserna i 76
§.
Bestämmelsen i 4 §
preskriptionslagen
(1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt
tredje stycket.

77 b §3

-------------------------------------------------------
Har gift skattskyldig icke i föreskriven tid och ordning inbetalat skatt som
påförts på grund av sådan inkomst som avses i tredje stycket av anvisningarna
till 52 § kommunalskattelagen (1928:370), är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebeloppet. Beloppet får uttagas hos maken i den ord-
ning som gäller för indrivning av skatt som påförts honom.

17

Har gift skattskyldig icke i föreskriven tid och ordning inbetalat skatt som
påförts på grund av sådan inkomst som avses i tredje stycket av anvisningarna
till 52 § kommunalskattelagen (1928:370), är maken jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebeloppet.

-------------------------------------------------------
Makes ansvarighet enligt
första stycket avser det
belopp som utgör skillnaden
mellan den skattskyldige
debiterad skatt på grund av
inkomst och den skatt på
grund av inkomst som skulle
ha påförts den skattskyldige
om denne icke haft att
erlägga skatt för inkomst som
avses i första stycket.
Skatt, som har erlagts på
annat sätt än genom
indrivning hos den
skattskyldiges make, anses
i första hand avse annat än
inkomst enligt första
stycket. I fråga om
betalning av skatt enligt
detta stycke äger be-
stämmelserna i 29 § första
stycket motsvarande
tillämpning.
Beslut om makes
betalningsskyldighet enligt
första och andra styckena
skall fattas av skattemyn-
digheten.

-------------------------------------------------------
77 c §
Hos den som har
blivit ålagd
betalningsskyldighet en-
ligt 77 a eller 77 b § får
indrivning ske i samma
ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i
fall då en bolagsman
enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om hand-
elsbolag och enkla bolag
skall svara för ett
handelsbolags skuld
enligt denna lag.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:771
79 a § 1992:680
80 § 1992:680.
2Senaste lydelse 1992:624.
3Senaste lydelse 1992:624.

18

2.5 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 19 kap. 10 § skall utgå,
dels att 16 kap. 17 § och 19 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 20 kap. 9 § skall lyda Överklagande av allmän
förvaltningsdomstols beslut .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.
17 §
Om någon i egenskap av företrädare för en skattskyldig som är juridisk person
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt inom den tid
som anges i 1 och 5 §§, är han tillsammans med den skattskyldige betalnings-
skyldig för skatten. Om företrädaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat
uppgifter som föranlett att den skattskyldige tillgodoförts överskjutande
ingående skatt enligt 8 § med för stort belopp, är han tillsammans med den
skattskyldige skyldig att betala tillbaka beloppet.
-------------------------------------------------------
Betalningsskyldighet som
följer av första stycket får
jämkas eller efterges om det
finns särskilda skäl.

-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga Talan om att ålägga
betalningsskyldighet betalningsskyldighet
skall föras vid allmän skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte domstol. Talan får inte
väckas sedan den väckas sedan den
skattskyldiges skattskyldiges
betalningsskyldighet för betalningsskyldighet för
skatten har fallit bort skatten har fallit bort
enligt lagen (1982:188) enligt lagen (1982:188)
om preskription av om preskription av
skattefordringar m.m. skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit
ålagd betal-
ningsskyldighet får
indrivning göras i samma
ordning som gäller för
skatt.

-------------------------------------------------------
Den som fullgjort betal-
ningsskyldigheten för
skatten enligt första
stycket får söka beloppet åter
av den skattskyldige.
Bestämmelsen i 4 § pre-
skriptionslagen (1981:130)
gäller vid regressfordran
enligt fjärde stycket.

-------------------------------------------------------
18 §
Hos den som är betal-
ningsskyldig enligt 17 §
får indrivning ske i sam-
ma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i
fall en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handels-
bolag och enkla bolag
skall svara för ett han-
delsbolags skuld
avseende skatt enligt
denna lag.

19 kap.
12 §1
En ansökan om återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ skall göras i den form som
föreskrivs i denna lag för deklaration av ingående skatt i en verksamhet som
medför skattskyldighet. För den som ansöker om sådan återbetalning gäller vad
som föreskrivs i 12-18 och 20-22 kap. i fråga om den som är skattskyldig, om
inget annat följer av 13 §.

-------------------------------------------------------
Skattebrottslagen
(1971:69) gäller i fråga
om sådan ingående skatt
som avses i 10 kap. 9-13
§§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1994:498.

19

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter1
dels att 4 kap. 7-10 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 7 § skall utgå.

_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse av
4 kap. 7 § 1992:1310
4 kap. 8 § 1991:1903
4 kap. 9 § 1991:1904.

20

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt1
dels att 27- 28 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 17 § 1 mom., 26 § och rubriken närmast före 26 § skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § 1 mom.2
Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt, utan
skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte
sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som
svarar mot vad han underlåtit att avdraga.
Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt är sjömannen fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.
-------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 77 a § Bestämmelserna i 77 a §
uppbördslagen äger och 77 c § uppbördslagen
motsvarande tillämpning i (1953:272) skall till-
fråga om sjömansskatt. ämpas även i fråga om
sjömansskatt.

Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom enligt 16 § 1
mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag verkställts med lägre belopp
än som eljest bort ske, är han jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken skat-
teavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han till följd av
underlåtenheten icke avdragit.

-------------------------------------------------------
Straffbestämmelser Straff och vite

26 §3

-------------------------------------------------------
Redare som i uppgift
enligt 16 § uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktigt meddelan-
de, som kan medföra för låg
beskattning av sjöman,
dömes till böter.
Sjöman som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet
till myndighet eller
redare lämnar oriktig
uppgift om förhållande,
som har betydelse för
hans skyldighet att
erlägga sjömansskatt,
eller underlåter att lämna
föreskriven uppgift av
sådant slag, dömes till
böter.
I ringa fall dömes ej
till ansvar enligt första
eller andra stycket.
Ansvar enligt första
eller andra stycket
inträder ej, om gärningen
är belagd med straff i
skattebrottslagen.

-------------------------------------------------------
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.

Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:777
27 § 1971:78
28 § 1985:108.
2Senaste lydelse 1971:814.
3Senaste lydelse 1971:78.

21

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt1
dels att 66 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 65 § skall utgå,
dels att närmast före 67 § skall införas en ny rubrik Vite m.m. ,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
74 §

Skatt enligt denna
lag omfattas inte av
förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmåns-
berättigade
skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:857
66 § 1971:77.

22

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha följande lydelse.

20 kap.
2 §2
Vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 6 a § om försäkrad, som vårdar
barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.
Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 § och 11
kap. 6 a § likställas den, med vilken förälder är eller varit gift eller har
eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.
Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 §
likställas den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt
barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.
Har någon med socialnämndens medgivande tagit emot ett utländskt barn i sitt
hem här i landet för vård och fostran i adoptionssyfte, skall vid tillämpning av
bestämmelserna i 8 och 14 kap. om rätt till barnpension barnet anses som barn
till denne. I sådana fall anses barnet bosatt i Sverige, om den blivande
adoptivföräldern var bosatt här i landet vid den tidpunkt då han avled.
Vid tillämpning av denna lags bestämmelser om sjukpenninggrundande inkomst
och pensionsgrundande inkomst gäller vad som i 22 c § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare sägs om iakttagande av förhands-
besked.
-------------------------------------------------------
Vid tillämpning av be-
stämmelserna i 3 kap. 2 a §
tredje stycket skall den
som lämnat uppgift om
innehav av en F-
skattesedel i en
anbudshandling, en
faktura eller någon därmed
jämförlig handling, som
även innehåller uppgifter
om utbetalarens och
betalningsmottagarens
namn och adress eller
andra för identifiering
godtagbara uppgifter
samt uppgift om
betalningsmottagarens
personnummer eller
organisationsnummer
anses ha en sådan
skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-
skattesedel gäller även
som sådant skriftligt
åberopande av F-skattese-
deln som avses i 3 kap.
2 a § fjärde stycket. Det
som nu sagts gäller dock
inte om den som betalar
ut ersättningen känner
till att uppgiften om
innehav av en F-
skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för
den som lämnar oriktig
uppgift om innehav av F-
skattesedel finns i 79 a §
uppbördslagen (1953:272).

-------------------------------------------------------
Vid tillämpning av be-
stämmelserna i 3 kap. 2 a §
tredje stycket skall den
som lämnat uppgift om
innehav av en F-
skattesedel i en
anbudshandling, en
faktura eller någon därmed
jämförlig handling, som
även innehåller uppgifter
om utbetalarens och
betalningsmottagarens
namn och adress eller
andra för identifiering
godtagbara uppgifter
samt uppgift om
betalningsmottagarens
personnummer eller
organisationsnummer
anses ha en sådan
skattsedel. Uppgiften om
innehav av en F-
skattesedel gäller även
som sådant skriftligt
åberopande av F-skattese-
deln som avses i 3 kap.
2 a § fjärde stycket. Det
som nu sagts gäller dock
inte om den som betalar
ut ersättningen känner
till att uppgiften om
innehav av en F-
skattesedel är oriktig.
Bestämmelser om påföljd för
den som lämnar oriktig
uppgift finns i
skattebrottslagen
(1971:69).

_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1982:120.
2Senaste lydelse 1992:682.

23

2.10 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970:624)1
dels att 31 och 32 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 31 § skall utgå,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
25 §

Vid tillämpning av
skattebrottslagen
(1971:69) likställs Värde-
papperscentralen VPC AB
med myndighet i fråga om
uppgift enligt 7 § andra
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:996
31 § 1985:111
32 § 1971:98.

24

2.11 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343)

Härigenom föreskrivs att det i bilskrotningslagen (1975:343) skall införas en
ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
12 §

Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.
Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

25

2.12 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen1 (1979:1152)
dels att 18 kap. 41 § skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 23 § och 26 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.
23 §2

Fastighetsdeklaration eller annan uppgift skall efter föreläggande lämnas
till den som utfärdat föreläggandet, inom viss efter omständigheterna lämpad
tid, minst fem dagar efter mottagandet. Föreläggandet skall innehålla uppgift om
postadress för den som utfärdat föreläggandet.
-------------------------------------------------------
Uppgift som lämnas
till konsulent som
biträder
skattemyndigheten vid
fastighetstaxeringen
anses vid tillämpningen
av skattebrottslagen
(1971:69) lämnad till
myndighet.

26 kap.
3 §3

-------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 18 Bestämmelserna i 18
kap. 2-9, 12-14, 16, 22- kap. 2-9, 12-14, 16 och
40 §§ samt 41 § första och 22-40 §§ skall, om inte
andra styckena skall, om annat är föreskrivet i
inte annat är föreskrivet detta kapitel, gälla vid
i detta kapitel, gälla särskild
vid särskild fastighetstaxering. I
fastighetstaxering. I föreläggande att lämna
föreläggande att lämna fastighetsdeklaration
fastighetsdeklaration skall vidare lämnas
skall vidare lämnas uppgift om den grund på
uppgift om den grund på vilken föreläggandet sker.
vilken föreläggandet sker.

Föreläggande får inte förenas med vite i fall som sägs i 2 §. Förnyat
föreläggande att lämna särskild fastighetsdeklaration får däremot förenas med
vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse av 18 kap. 41 § 1993:1193.
2Senaste lydelse 1993:1193.
3Senaste lydelse 1993:1193

26

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1981:691) om socialavgifter skall
införas en ny paragraf, 5 kap. 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
-------------------------------------------------------
5 §

Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.
Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

27

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter
dels att 5 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
17§1
Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk person,
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i den tid
och ordning som anges i 2 kap. 6-9 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§, är han tillsammans
med den skattskyldige betalningsskyldig för skatten. Betalningsskyldigheten får
jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga Talan om att ålägga
betalningsskyldighet betalningsskyldighet
enligt första stycket enligt första stycket
skall föras vid allmän skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte domstol. Talan får inte
väckas sedan den väckas sedan den
skattskyldiges skattskyldiges
betalningsskyldighet för betalningsskyldighet för
skattebeloppet har skattebeloppet har
bortfallit enligt lagen bortfallit enligt lagen
(1982:188) om pre- (1982:188) om pre-
skription av skattefor- skription av skattefor-
dringar m.m. Hos den som dringar m.m.
har blivit ålagd betal-
ningsskyldighet får
indrivning ske i samma
ordning som gäller för
skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp enligt första stycket
får söka beloppet åter av den skattskyldige.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

-------------------------------------------------------
17 a §
Hos den som har
blivit ålagd
betalningsskyldighet
enligt 17 § får indrivning
göras i samma ordning som
gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en
bolagsman enligt 2 kap.
20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla
bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld
avseende skatt enligt
denna lag.

________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1990:1320.

28

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare1
dels att 15 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §2

Den som i egenskap av företrädare för en arbetsgivare, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala
arbetsgivaravgifter i den tid och ordning som följer av 4, 7 och 12 §§ är
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för beloppet samt den ränta och
dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller
efterges om det föreligger särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga Talan om att ålägga
betalningsskyldighet betalningsskyldighet
skall föras vid allmän skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte domstol. Talan får inte
väckas sedan väckas sedan
arbetsgivarens betal- arbetsgivarens betal-
ningsskyldighet för ningsskyldighet för
beloppet har fallit bort beloppet har fallit bort
enligt lagen (1982:188) enligt lagen (1982:188)
om preskription av om preskription av
skattefordringar m.m. skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit
ålagd betal-
ningsskyldighet får
indrivning ske i den
ordning som enligt 28 a §
gäller för indrivning av
arbetsgivaravgifter.

Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får söka
beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 § uppbördslagen
(1953:272) tillämpas.
Bestämmelserna i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

-------------------------------------------------------
15 a §
Hos den som har
blivit ålagd
betalningsskyldighet
enligt 15 § får indrivning
ske i den ordning som
enligt 28 a § gäller för
indrivning av
arbetsgivaravgifter.
Detsamma gäller i fall då
en bolagsman enligt 2
kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handels-
bolag och enkla bolag
skall svara för ett han-
delsbolags skuld
avseende
arbetsgivaravgifter samt
den ränta och dröjsmål-
savgift som belöper på
dessa.

_______
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1993:908.

29

2.16 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327)

Härigenom föreskrivs att 83 § och rubriken närmast före 83 § i
fordonsskattelagen (1988:327)1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni
1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1992:1440
83 § 1992:1440.

30

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------

14 §2
Har införselhandling utfärdats och kan den inte företes i fall som avses i 9
§ andra stycket eller i 10 §, skall den som svarar för fordonet dömas till
penningböter.
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet
till tullmyndighet lämnar
en felaktig uppgift om
förhållande som är av bety-
delse för fastställande av
skatt enligt denna lag,
skall dömas till böter
eller fängelse i högst sex
månader, om gärningen inte
är belagd med straff i
skattebrottslagen
(1971:69).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1992:1442.
2 Senaste lydelse 1992:1442.

31

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs kostnader
hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter, tullar och
avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även i mål enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Den tillämpas
dock inte i ärenden om förhandsbesked.
-------------------------------------------------------
Med skatter, tullar Med skatter, tullar
och avgifter avses i och avgifter avses i
denna lag detsamma som i denna lag detsamma som i
2 § första stycket 1-4 lagen om
lagen om betalningssäkring för
betalningssäkring för skatter, tullar och
skatter, tullar och avgifter. Med
avgifter. Med skattskyldig avses den
skattskyldig avses den vars skyldighet att
vars skyldighet att betala skatt, tull eller
betala skatt, tull eller avgift har varit föremål
avgift har varit föremål för prövning, liksom den
för prövning, liksom den som är ägare till
som är ägare till fastighet eller som
fastighet eller som enligt 1 kap. 5 § fas-
enligt 1 kap. 5 § fas- tighetstaxeringslagen
tighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses
(1979:1152) skall anses som ägare.
som ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

32

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion skall införas en ny paragraf, 10 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
10 §

Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.
Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

33

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

I fråga om särskild löneskatt gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen (1981:691)
om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar är föreskrivet i
fråga om avgifter enligt nämnda lag:
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
-------------------------------------------------------

3. skattebrottslagen
(1971:69), 3. lagen (1971:1072)
4. lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
om förmånsberättigade skattefordringar m.m.,
skattefordringar m.m., 4. lagen (1979:611)
5. lagen (1979:611) om upphovsmannakonto.
om upphovsmannakonto.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:668.
2 Senaste lydelse 1994:1924.

34

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.

Härigenom föreskrivs att i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
15 §

Skatt enligt denna
lag omfattas inte av
förmånsrätt enligt lagen
(1971:1072) om förmåns-
berättigade
skattefordringar m.m.
Skatten kan inte heller
bli föremål för be-
talningssäkring enligt
lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

35

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §1
-------------------------------------------------------
I fråga om särskild in- I fråga om särskild in-
komstskatt gäller i komstskatt gäller i
tillämpliga delar vad som tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av sägs om överflyttning av
beslutsbehörighet i 2 a §, beslutsbehörighet i 2 a §,
om anstånd med inbetal- om anstånd med inbetal-
ning av skatt i 49 och ning av skatt i 49 och
51 §§, om dröjsmålsavgift i 51 §§, om dröjsmålsavgift i
58 §, om indrivning i 59 58 §, om indrivning i 59
§, om ansvar för skatt som §, om ansvar för skatt som
påförts en avliden eller påförts en avliden eller
ett dödsbo i 61 §, om ett dödsbo i 61 §, om
central tillsyn m.m. i central tillsyn m.m. i
72 §, om rätt att ta del 72 §, om rätt att ta del
av preliminär av preliminär
självdeklaration m.m. i självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares 73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för ar- ansvarighet för ar-
betstagares skatt, m.m. betstagares skatt, m.m.
i 77, 77 a och 78 §§, om i 77, 77 a, 77 c och 78
straffbestämmelser m.m. i §§, om vite i 83 §, om om-
79-81 och 83 §§, om om- prövning m.m. i 84-94 §§,
prövning m.m. i 84-94 §§, om beslut om särskilda
om beslut om särskilda debiteringsåtgärder i 95 §
debiteringsåtgärder i 95 § samt om överklagande m.m.
samt om överklagande m.m. i 96-103 §§ uppbördslagen
i 96-103 §§ uppbördslagen (1953:272). Beslut om
(1953:272). Beslut om anstånd som avses i 49 §
anstånd som avses i 49 § den lagen meddelas av
den lagen meddelas av beskattningsmyndigheten
beskattningsmyndigheten enligt denna lag. Beslut
enligt denna lag. Beslut om anstånd skall
om anstånd skall skyndsamt meddelas den
skyndsamt meddelas den skattskyldige utan
skattskyldige utan kostnad för denne.
kostnad för denne.

_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1993:917.

36

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
-------------------------------------------------------
I fråga om särskild in-
komstskatt gäller i
tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med
inbetalning av skatt i
49 och 51 §§, om uppbörd i
52 §, om dröjsmålsavgift i
58 §, om indrivning i 59
§, om ansvar för skatt som
påförts avliden eller
dödsbo i 61 §, om rätt att
taga del av preliminär
självdeklaration m. m. i
73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för
arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a och 78 §§,
om straffbestämmelser
m.m. i 79, 80, 81 och 83
§§, om omprövning m. m. i
84-94 §§, om beslut om
särskilda
debiteringsåtgärder i 95 §
samt om överklagande m.
m. i 97, 99 och 103 §§
uppbördslagen (1953:272).
Vad som där sägs om ar-
betsgivare skall då gälla
den som är redovisnings-
skyldig enligt 14 § denna
lag och vad som där sägs
om skattemyndighet skall
gälla Skattemyndigheten i
Kopparbergs län. Med
uppbördsdeklaration avses
enligt denna lag
redovisning enligt 14 §.
Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den
skattskyldige utan
kostnad för denne.

-------------------------------------------------------
I fråga om särskild in-
komstskatt gäller i
tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med
inbetalning av skatt i
49 och 51 §§, om uppbörd i
52 §, om dröjsmålsavgift i
58 §, om indrivning i 59
§, om ansvar för skatt som
påförts avliden eller
dödsbo i 61 §, om rätt att
taga del av preliminär
självdeklaration m. m. i
73 §, om arbetsgivares
ansvarighet för
arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a, 77 c
och 78 §§, om vite i 83 §,
om omprövning m. m. i
84-94 §§, om beslut om
särskilda
debiteringsåtgärder i 95 §
samt om överklagande m.
m. i 97, 99, 101 och 103 §§
uppbördslagen (1953:272).
Vad som där sägs om
arbetsgivare skall då
gälla den som är redo-
visningsskyldig enligt
14 § denna lag och vad
som där sägs om skattemyn-
dighet skall gälla
Skattemyndigheten i
Kopparbergs län. Med upp-
bördsdeklaration avses
enligt denna lag
redovisning enligt 14 §.
Beslut om anstånd skall
skyndsamt meddelas den
skattskyldige utan
kostnad för denne.

I 3 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser om skyldighet för
arbetsgivare att lämna särskild kontrolluppgift för beräkning av
pensionsgrundande inkomst.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1994:1883.

37

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
13 a §
Avgift enligt denna
lag omfattas av lagen
(1971:1072) om förmåns-
berättigade
skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

38

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för
utgifter för byggnadsarbete på bostadshus

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:672) om skattereduktion för
utgifter för byggnadsarbete på bostadshus
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda Omprövning och överklagande .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

39

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:40) om tillfällig kompensation
för viss energiskatt

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensation för
viss energiskatt1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1994:1782.

40

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter
skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
8 §

Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.
Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

41

2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1920) om allmän löneavgift
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.

4 §1
I fråga om allmän löneavgift gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen (1981:691)
om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar är föreskrivet i
fråga om avgifter enligt nämnda lag:
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
-------------------------------------------------------
3. skattebrottslagen
(1971:69),
4. lagen (1971:1072)
om förmånsberättigade
skattefordringar m.m., 3. lagen (1979:611)
5. lagen (1979:611) om upphovsmannakonto.
om upphovsmannakonto.

-------------------------------------------------------
5 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga
om avgift som avses i
denna lag.
Avgift enligt denna
lag omfattas även av
lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse 1994:1920.

42

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om ändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:1670) om ändring
i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1995:1670) om ändring i
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

-------------------------------------------------------
Förmånsrätt enligt 11 § jordbrukets område, lagen
förmånsrättslagen (1974:226) om
(1970:979) följer med prisreglering på fiskets
fordran på område, lagen (1990:615)
1. skatt och avgift, om avgifter på vissa
som anges i 1 § första jordbruksprodukter m.m.,
stycket uppbördslagen lagen (1990:616) om
(1953:272), samt skatt införande av lagen
enligt lagen (1908:128) (1990:615) om avgifter på
om bevillningsavgifter vissa jordbruksprodukter
för särskilda förmåner och m.m. och lagen
rättigheter, lagen (1994:1704) om lagerav-
(1958:295) om sjömans- gift på vissa
skatt, kupongskattelagen jordbruksprodukter,
(1970:624), lagen 7. avgift som uppbärs
(1986:219) om tillfällig med tillämpning av lagen
vinstskatt, lagen (1984:668) om uppbörd av
(1983:1225) om tillfällig socialavgifter från ar-
förmögenhetsskatt för liv- betsgivare,
försäkringsbolag, under- 8. avgift enligt
stödsföreningar och pen- lagen (1992:72) om
sionsstiftelser, lagen koncessionsavgift på
(1990:661) om avkast- televisionens område.
ningsskatt på pensionsme- Förmånsrätten omfattar
del, lagen (1991:586) om ej dröjsmålsavgift och
särskild inkomstskatt för liknande avgift som utgår
utomlands bosatta och vid försummelse att redo-
lagen (1991:591) om sär- visa eller betala
skild inkomstskatt för fordringar och ej heller
utomlands bosatta skatte- eller
artister m.fl., avgiftstillägg och
2. skatt enligt förseningsavgift.
mervärdesskattelagen
(1994:200),
3. skatt eller avgift
enligt lagen (1928:376)
om skatt på
lotterivinster, lagen
(1941:251) om särskild
varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän
energiskatt, lagen
(1961:372) om bensin-
skatt, lagen (1961:394)
om tobaksskatt, stämpel-
skattelagen (1964:308),
lagen (1972:266) om
skatt på annonser och
reklam, lagen (1972:820)
om skatt på spel, lagen
(1973:37) om avgift på
vissa dryck-
esförpackningar, lagen
(1973:1216) om särskild
skatt för oljeprodukter
och kol,
bilskrotningslagen
(1975:343), lagen
(1977:306) om dryckess-
katt, lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på mo-
torfordon, lagen
(1978:144) om skatt på
vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på
vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på
viss elektrisk kraft,
lagen (1983:1053) om
skatt på omsättning av
vissa värdepapper, lagen
(1983:1104) om särskild
skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om
totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på
vissa dryckes-
förpackningar, lagen
(1984:404) om stämpel-
skatt vid
inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:405) om
stämpelskatt på aktier,
lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel,
lagen (1984:410) om
skatt på bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om
lagerskatt på viss
bensin, lagen
(1988:1567) om miljöskatt
på inrikes flygtrafik,
lagen (1990:582) om
koldioxidskatt, lagen
(1990:587) om
svavelskatt, lagen
(1990:613) om miljöavgift
på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion,
lagen (1990:662) om
skatt på vissa
premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om
lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för gruppliv-
försäkring, m.m., lagen
(1991:1482) om lotteris-
katt, lagen (1991:1483)
om skatt på vinstsparande
m.m., lagen (1992:1479)
om lagerskatt på vissa
bensin, lagen
(1992:1438) om
dieseloljeskatt och
användning av vissa
oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om
lagerskatt på dieselolja,
lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om
alkoholskatt, lagen
(1994:1776) om skatt på
energi, lagen
(1995:1667) om skatt på
naturgrus,
4. skatt enligt
vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen
(1976:339) om salu-
vagnsskatt,
fordonsskattelagen
(1988:327), lagen
(1988:328) om fordons-
skatt på utländska fordon,
5. tull, särskild
avgift enligt 39 §
tullagen (1973:670) och
avgift enligt lagen
(1968:361) om avgift vid
införsel av vissa
bakverk,
6. avgift enligt
lagen (1967:340) om
prisreglering på
-------------------------------------------------------
Förmånsrätt enligt 11 §
förmånsrättslagen
(1970:979) följer med
fordran på skatt och tull
samt, om så särskilt före-
skrivs, annan avgift
till det allmänna som
inte betecknas som
skatt.

-------------------------------------------------------

Lagen tillämpas inte
om det följer av särskild
föreskrift eller i fråga
om skatte- eller
avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift,
förseningsavgift, eller
liknande avgift.

-------------------------------------------------------
__________ ________
Denna lag träder i Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1996. kraft den 1 juli 1996. I
fråga om skatt eller
avgift som belöper på tid
före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

43

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

-------------------------------------------------------
Betalningssäkring får Betalningssäkring får
användas i fråga om for- användas i fråga om for-
dran på dran på
1. skatt, tull eller 1. skatt och tull
avgift som avses i 1 § samt, om så särskilt
första stycket lagen föreskrivs, annan avgift
(1971:1072) om till det allmänna som
förmånsberättigade inte betecknas som
skattefordringar m.m., skatt,
2. skatt enligt lagen
(1941:416) om arvsskatt 2. skatte- eller
och gåvoskatt, avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift,
förseningsavgift eller
liknande avgift om den
fordran som tillägget,
räntan eller avgiften
avser får
betalningssäkras.

-------------------------------------------------------
3. skatte- eller
avgiftstillägg eller
förseningsavgift,
4. ränta eller avgift
som utgår i samband med
uppbörd eller indrivning
av fordran enligt 1, 2
eller 3,
5. skatte- eller
avgiftsbelopp jämte
dröjsmålsavgift eller ränta
som företrädare för
juridisk person är
skyldig att betala
enligt 77 a §
uppbördslagen (1953:272),
17 § 1 mom. lagen
(1958:295) om sjö-
mansskatt, 5 kap. 17 §
lagen (1984:151) om
punktskatter och
prisregleringsavgifter,
15 § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller
16 kap. 17 §
mervärdeskattelagen
(1994:200).
Betalningssäkring får
användas också i fråga om
sådan fordran på utländsk
skatt, tull eller av-
gift, för vilken säkerstäl-
lande av betalning får
ske här i riket enligt
överenskommelse mellan
Sverige och främmande
stat.

-------------------------------------------------------

Betalningssäkring får
användas också
1. om annan än den
skatt- eller
avgiftsskyldige är
betalningsskyldig för
belopp som avses i första
stycket,
2. för sådan fordran på
utländsk skatt, tull
eller avgift, för vilken
säkerställande av
betalning får ske här i
landet enligt
överenskommelse mellan
Sverige och främmande
stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
I fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1994:1986.

44

2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas eller
annars utbetalas på grund av bestämmelse i
1. uppbördslagen (1953:272),
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt,
-------------------------------------------------------
3.
mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag
av 10 kap. 6 och 7 §§,

4. tullagen
(1973:670),
tullförordningen
(1973:979), lagen
(1973:981) om frihet från
införselavgift, tullagen
(1987:1065), lagen
(1987:1069) om
tullfrihet m.m. eller
lagen (1987:1066) om
frihet från skatt eller
avgift vid införsel,
5. lagen (1982:1006)
om avdrags- och
uppgiftsskyldighet
beträffande vissa
uppdragsersättningar,
6. lagen (1959:552)
om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen
(1981:691) om
socialavgifter eller
lagen (1984:668) om upp-
börd av socialavgifter
från arbetsgivare,
7. lagen (1984:151)
om punktskatter och
prisregleringsavgifter
eller författning som
anges i 1 kap. 1 § första
stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen
ankommer på
Skattemyndigheten i Kop-
parbergs län,
8. lagen (1974:992)
om nedsättning av allmän
energiskatt,
9. lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta
eller
10. lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta ar-
tister m.fl.
Vad som sagts i första
stycket 7 gäller inte
utbetalning enligt 9
kap. 1 § lagen
(1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen
(1978:69) om för-
säljningsskatt på
motorfordon.

-------------------------------------------------------
3. lagen (1984:151)
om punktskatter och
prisregleringsavgifter
eller författning som
anges i 1 kap. 1 § första
stycket samma lag, i de
fall då utbetalningen
ankommer på
Skattemyndigheten i Kop-
parbergs län,
4. lagen (1984:668)
om uppbörd av
socialavgifter från
arbetsgivare,

5. lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta,

6. lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta
artister m.fl.,

7.
mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag
av 10 kap. 6 och 7 §§.

8. tullagen
(1994:1550) och lagen
(1994:1551) om
tullfrihet m.m.

Vad som sagts i första
stycket 3 gäller inte
utbetalning enligt 9
kap. 1 § lagen
(1994:1776) om skatt på
energi och 13 § lagen
(1978:69) om för-
säljningsskatt på
motorfordon.

Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut som
förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i 2 § första
meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller
forfarande i fråga om avräkning vid återbetalning eller annan utbetalning av
skatter och avgifter enligt
1. lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,
2. tullagen (1973:670),
3. tullförordningen (1973:979),
4. lagen (1973:981), om tullfrihet m.m.,
5. lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt,
6. lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar,
7. tullagen (1987:1065),
8. lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. och
9. lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel.

1 Senaste lydelse 1994:1780.

45

3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen det
statsråd som hade till uppgift att föredra ärenden om skatter att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av skatte-brottslagen m.m. Som
särskild utredare förordnades justitierådet Johan Munck. Utredningen antog
namnet 1993 års skattebrottsutredning och avlämnade i mars 1995 delbetänkandet
Översyn av skattebrottslagen (SOU 1995:10). Utredningens sammanfattning av
betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens förslag till ändring i
skattebrottslagen finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning av de remissinstanser som
yttrat sig finns i bilaga 3. En remissammanställning över remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi95/1664).
Regeringen tar nu upp de förslag som utredningen lagt fram i betänkandet.
Vi tar i detta ärende också upp de förslag som redovisats i en inom
Finansdepartementet upprättad promemoria Ny lagteknisk utformning av de
paragrafer som anger tillämpningsområdet för lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m., lagen (1978:880) om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter samt lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter (dnr Fi95/2388). Promemorian har
remissbehandlats. Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Kammarrätten i
Stockholm, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Industriförbund har yttrat sig. En remissammanställning finns i
ärendet.
Regeringen tar slutligen upp en hemställan från Riksskatteverket om ändring i
utsökningsbalken (dnr Fi95/7094). Hemställan har remissbehandlats. Svea Hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Uppsala tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus
län, Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län, Företagarnas Riksorganisation
och Sveriges Industriförbund har yttrat sig. En remissammanställning finns i
ärendet.

Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionens lagförslag i allt väsentligt följt Lagrådets
förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentarerna till de
lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter på. I förhållande till Lagrådsremissen har
också gjorts vissa ändringar av redaktionell karaktär.
Lagrådet har förordat att straffbestämmelsen i 6 § lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt skall behållas eftersom det är
tveksamt om skattebrottslagen kommer att täcka den aktuella kompensationen.
Regeringen menar att visserligen kan den aktuella straffbestämmelsen kvarstå
eftersom lagen, som Lagrådet påpekat, numera har begränsat intresse. Ansökan om
kompensation enligt lagen skulle nämligen göras före utgången av september 1995.
Lagändringarna i förevarande proposition föreslås träda i kraft först den 1 juli
1996 och äldre bestämmelser skall gälla för tid före ikraftträdandet. Enligt
regeringens uppfattning omfattas dock kompensation för skatt av skattebrott-
slagen. Vi återkommer till denna fråga i författningskommentaren till 2 §
skattebrottslagen (se avsnitt 10.2).
Yttrande från Lagrådet har inte inhämtats beträffande förslagen till ändringar
i 68 § 6 mom. uppbördslagen (1953:272) och 7 kap. 2 § mervärdesskattelagen
(1994:200). Ändringarna är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse.

58

4 Skattebrotten

4.1 Gällande rätt

4.1.1 Skattebrottslagen

Historik
Skattestrafflagutredningen lade år 1969 i sitt betänkande Skattebrotten
(SOU 1969:42) fram förslag till en ny skattebrottslag som skulle ersätta
skattestrafflagen (1943:313) och förslag till ett helt nytt administrativt
sanktionssystem. Förslagen kom i propositionen 1971:10 att ligga till grund för
lagstiftning om administrativa sanktioner i form av skatte- och avgiftstillägg
och en ny skattebrottslag.
Den ännu gällande skattebrottslagen trädde i kraft den 1 januari 1972. I lagen
har inte företagits några ändringar av mera avgörande betydelse sedan lagen
infördes. Visserligen har lagen ändrats i stort sett varje år men detta beror på
den konstruktion som valts för att reglera dess till-lämpningsområde.
Förutom de ändringar som varit en följd av att nya skattelagar tillkommit och
andra upphört, har reglerna om handläggning av skattebrottmål och om
preskription av sådana mål varit föremål för lagstiftningsåtgärder (prop.
1982/83:134 och 1984/85:47). Vidare har en särskild straff-skala för grova fall
av försvårande av skattekontroll införts år 1982 i samband med att reglerna om
bokföringsbrott ändrades (prop. 1981/82:85). Slutligen har ändringar i
skattebrottslagen företagits i samband med att systemet med förenklad
självdeklaration infördes vid 1987 års taxering. Samtidigt ändrades 120 §
taxeringslagen (1956:623) så att fängelse högst sex månader infördes i
straffskalan (prop. 1984/85:180).

Skattebedrägeri
Skattebedrägeribrottet förekommer i tre olika varianter; aktivt brott, passivt
brott och skattebedrägeri vid förenklad självdeklaration.
För s.k. aktivt skattebedrägeri döms enligt 2 § första stycket skattebrott-
slagen den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift
uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att
skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp eller
tillgodoräknas med för högt belopp. Straffet är fängelse i högst två år.
Det är inte någon förutsättning för ansvar att den oriktiga uppgiften avser
egen skatt eller avges av den skattskyldige själv. Också den som lämnar en
oriktig uppgift till ledning för fastställande av annans skatt kan dömas för
skattebedrägeri.
Något krav på att den avgivna handlingen skall ha viss form eller att den är
undertecknad uppställs inte. En förutsättning är dock att handlingen i något
avseende har betydelse för myndighetens beslut i fråga om skatt eller avgift.
Själva beslutet skall avse att bestämma underlaget för skatte- eller
avgiftsuttaget, eller att fastställa om en skatt eller avgift över huvud taget
skall betalas och i så fall med vilket belopp.
Straffbuden i skattebrottslagen är s.k. blankettstraffbud. Vad som skall
förstås med en "oriktig uppgift" kan inte utläsas direkt i lagen utan måste
bedömas utifrån de materiella bestämmelserna i skatte- och av-
giftsförfattningarna. Ett förtigande av en omständighet kan i vissa fall vara
att jämställa med ett oriktigt uppgiftslämnande. Däremot behöver ett i och för
sig ohållbart yrkande inte vara att bedöma som en oriktig uppgift om grunderna
redovisas öppet. Inte heller felsummeringar och felöverföringar i
deklarationsblanketter är alltid att bedöma som oriktiga uppgifter.
Skattebedrägeribrottet är konstruerat som ett effektbrott och det aktiva
brottet fullbordas i och med att skattemyndigheten fattat ett felaktigt beslut
till nackdel för det allmänna. Med beslut skall därvid enligt lagmotiven förstås
själva debiterings- eller krediteringsbeslutet och alltså inte det materiella
avgörandet av skattefrågan.
För att ansvar skall kunna inträda vid lämnande av oriktig uppgift krävs att
uppgiftslämnaren haft till uppsåt att skatt skall undandras. S.k. eventuellt
uppsåt är tillräckligt för ansvar. Detta innebär att det t.ex. inte är
nödvändigt att uppgiftslämnaren med säkerhet vet att uppgiften är oriktig. Det
räcker att han inser att detta är möjligt och att full visshet om uppgiftens
oriktighet inte skulle ha avhållit honom från att lämna den.
Den andra formen av skattebedrägeri, s.k. passivt skattebedrägeri, regleras i
2 § andra stycket. För skattebedrägeri döms således även den som med avsikt att
skatt eller avgift inte skall påföras eller skall påföras med för lågt belopp
underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom
föranleder att han eller den han företräder inte påförs skatt eller avgift eller
påförs skatt eller avgift med för lågt belopp.
Gränsdragningen mellan det aktiva och passiva brottet är inte helt skarp. Även
om en deklaration är så bristfällig att skattemyndigheten får tillgripa
skönstaxering är ansvar för aktivt skattebedrägeri inte uteslutet. Om däremot en
deklaration genomgående innehåller orimliga uppgifter eller helt saknar
uppgifter om inkomster och avdrag kan det förmodligen inte komma i fråga att
anse handlingen relevant; ansvar för passivt skattebedrägeri ligger närmare till
hands i dessa fall.
I likhet med vad som gäller det aktiva brottet skall underlåtenheten vid
passivt skattebedrägeri vara avsedd att ha direkt betydelse för beräkning av
skatt eller avgift. Utanför det straffbara faller därför bl.a. underlåtenhet att
registrera sig som skattskyldig till t.ex. mervärdesskatt.
Till skillnad från det aktiva skattebedrägeriet fordras för ansvar för passivt
skattebedrägeri att den skattskyldige underlåtit att deklarera med avsikt att
undandra skatt, s.k. direkt uppsåt. Den som av tidsbrist, oföretagsamhet e.d.
försummat att deklarera kan således inte göra sig skyldig till skattebedrägeri.
Det passiva skattebedrägeriet är fullbordat när underlåtenheten föranlett
beskattningsmyndigheten att fatta ett felaktigt skattebeslut till nackdel för
det allmänna. Om den skattskyldige genom skönstaxering eller skönsbeskattning
påförs rätt skatt eller för hög skatt föreligger således inte något
skattebedrägeri. Om något skattebeslut inte fattas till följd av att den
skattskyldige är ett okänt skattesubjekt för myndigheten anses brottet
fullbordat vid den tidpunkt beskattningsmyndigheten skulle ha fattat ett beslut
om deklarationsskyldigheten hade fullgjorts i behörig ordning. När detta skulle
ha skett är naturligtvis svårt att avgöra då det gäller slutlig inkomst- och
förmögenhetsskatt eftersom beslut i dessa fall fattas löpande under
taxeringsperioden. I praxis har fullbordanstidpunkten ansetts vara den 15
december taxeringsåret eftersom den skattskyldige senast vid detta datum skall
ha tillställts skattsedel på slutlig skatt. Vad gäller mervärdesskatt,
punktskatter och arbetsgivaravgifter är förfarandereglerna utformade så att
brottet anses fullbordat när deklarationen skulle ha kommit in till
beskattningsmyndigheten.
Den tredje formen av skattebedrägeri tillkom år 1987 i samband med att det
förenklade deklarationsförfarandet infördes. En skattskyldig som uppfyllde
förutsättningarna för att ingå i det förenklade deklarationssystemet behövde
inte uppge sådana inkomster för vilka kontrolluppgift skall lämnas. Genom att
underteckna den förenklade deklarationsblanketten försäkrade i stället den
skattskyldige att de kontrolluppgifter han erhållit var riktiga. För att
förhindra att ansvar för skattebedrägeri skulle vara uteslutet om arbetsgivaren
i samråd med den skattskyldige lämnade en riktig kontrolluppgift till den
skattskyldige men en felaktig sådan till beskattningsmyndigheten infördes
straffbestämmelsen i 2 § tredje stycket skattebrottslagen.

Skatteförseelse
Om ett skattebedrägeri är att anse som ringa döms enligt 3 § skattebrottslagen
för skatteförseelse. Förutom i straffhänseende har brottsrubriceringen betydelse
för frågan om åtal och för ansvar vid försök till brott. Enligt 13 §
skattebrottslagen får åtal för skatteförseelse nämligen inte väckas med mindre
det är påkallat av särskilda skäl, och enligt 6 § skattebrottslagen är försök
till skatteförseelse straffritt.
Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som ringa skall samtliga
objektiva omständigheter beaktas. Av avgörande betydelse är naturligtvis
storleken av den undandragna skatten. I praxis har denna gräns satts vid ungefär
3/4 basbelopp. Även om beloppet inte är obetydligt kan emellertid, enligt
uttalanden i förarbetena, gärningen vara att hänföra till ringa brott om en
oriktighet varit så iögonenfallande att beskattningsmyndigheten vid en med
normal omsorg företagen granskning borde ha uppmärksammat felaktigheten och
således inte föranletts att fatta ett oriktigt skattebeslut (prop. 1971:10 s.
250).

Grovt skattebedrägeri
Grovt skattebedrägeri bestraffas enligt 4 § skattebrottslagen med fängelse,
lägst sex månader och högst sex år. Liksom när det gäller skatteförseelse skall
samtliga objektiva omständigheter beaktas vid bedömningen om ett skattebedrägeri
är att anse som grovt. I lagtexten nämns som exempel på sådana omständigheter
att brottet rört mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen
farlig art.
Det belopp som anges som kvalifikationsgrund avser undandragen skatt eller
avgift. Någon fixerad beloppsgräns kan av förklarliga skäl inte heller för dessa
fall uppställas. Den omständigheten att det i lagtexten talas om "mycket
betydande" belopp antyder emellertid att gränsen ligger betydligt högre än vad
som gäller för bl.a. grovt förmögenhetsbrott enligt brottsbalken. I praxis har
undandragna skattebelopp upp emot tio basbelopp bedömts som icke grovt brott.
Den andra kvalifikationsgrunden, att gärningen varit av "synnerligen farlig
art", syftar i första hand på gärningsmannens tillvägagångssätt. Om falsk
handling eller vilseledande bokföring använts är detta omständigheter som i
praxis ansetts medföra att brottet bör bedömas som grovt. I praxis har även den
omständigheten att brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning
föranlett att brottet betraktats som grovt även om det skatte- eller
avgiftsbelopp som vid varje tillfälle undandragits i och för sig inte varit så
betydande.

Vårdslös skatteuppgift
För vårdslös skatteuppgift döms enligt 5 § skattebrottslagen den som till
ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oaktsamhet
avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att skatt
eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt
belopp, allt under förutsättning att gärningen rör betydande belopp. Brottet
utgör således den culpösa motsvarigheten till aktivt skattebedrägeri och försök
därtill. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Till skillnad från skattebedrägeriet är vårdslöshetsbrottet konstruerat som
ett farebrott. För fullbordat brott är sålunda tillräckligt att det förelegat en
fara för att det resultat som utgör rekvisit vid aktivt skattebedrägeri skall
inträffa eller annorlunda uttryckt, att myndigheten med ledning av den oriktiga
uppgiften fattar ett felaktigt skattebeslut till nackdel för det allmänna.
I den proposition som låg till grund för skattebrottslagen formulerade
departementschefen kravet på fara så, att åklagaren måste göra sannolikt att
förhållandena i det aktuella fallet varit sådana att det förelegat en
beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle ha påförts för lågt eller
tillgodoräknats för högt (prop. 1971:10 s. 255). För ansvar angavs vara
tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid en rutinmässig
granskning.
För att ansvar för vårdslös skatteuppgift skall inträda fordras dessutom att
gärningen avsett betydande belopp. Vid skattebrottslagens tillkomst uttalade
departementschefen att belopp upp till 2 000 kr i varje fall inte bör leda till
åtal utan skattetillägg får för dessa fall anses vara en till-räcklig sanktion.
I NJA 1984 s. 520 hade Högsta domstolen bl.a. att ta ställning till frågan om
rekvisitet betydande belopp var uppfyllt och fastslog rådande praxis, att
gränsen i allmänhet torde kunna sättas vid ungefär ett basbelopp.

59

Oredlig uppbördsredovisning
Enligt 7 § skattebrottslagen döms den för oredlig uppbördsredovisning som
uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndighet avge föreskriven handling
avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för annan, eller
avger sådan handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att
innehållen skatt eller avgift med orätt belopp påföres den uppgiftsskyldige
eller tillgodoräknas annan. Straffet är fängelse i högst ett år.
En arbetsgivare som betalar ut ersättning i form av t.ex. lön är skyldig att
göra avdrag för mottagarens preliminära skatt. Han är vidare skyldig att lämna
redovisning till skattemyndigheten om den sålunda innehållna skatten och att
betala in denna till uppbördsmyndigheten. Bestämmelser om detta finns i
uppbördslagen (1953:272) och i lagen (1958:295) om sjömansskatt. Överträdelse av
bestämmelsen om redovisningsskyldighet kriminaliseras i skattebrottslagen medan
försummelse av skyldigheten att innehålla och betala in skatt sanktioneras i
uppbördslagen och sjömansskattelagen.
Uppbördsredovisningsbrotten har en aktiv och en passiv form. Gemensamt för de
båda formerna är att gärningarna skall föranleda fara för den angivna effekten.
I detta avseende skiljer sig uppbördsbrotten från de uppsåtliga skattebrotten.
Faran skall vara konkret i likhet med vad som gäller beträffande vårdslös
skatteuppgift. I subjektivt hänseende är eventuellt uppsåt tillräckligt. Det
fordras således inte, som för passivt skattebedrägeri, att den uppgiftsskyldige
haft en avsikt att undandra skatt.

Bristande uppbördsredovisning
Är uppbördsredovisningsbrottet ringa döms enligt 8 § skattebrottslagen för
bristande uppbördsredovisning till böter.
Till den lindrigare formen hänförs i första hand gärningar som rör mindre
skatte- eller avgiftsbelopp. Särskilt gäller detta om brottet omfattar en
enstaka uppbördstermin eller några få arbetstagares skattemedel.
Liksom beträffande skatteförseelse gäller enligt 13 § skattebrottslagen att
åtal för bristande uppbördsredovisning får ske endast om det är påkallat av
särskilda skäl.
Gränsen för när åtal väcks torde i praxis ligga någonstans omkring ett
basbelopp. Om det är fråga om upprepad brottslighet eller någon annan
försvårande omständighet föreligger kan gränsen för ringa brott troligen sättas
lägre.

Vårdslös uppbördsredovisning
Om ett uppbördsredovisningsbrott begås av grov oaktsamhet döms enligt 9 §
skattebrottslagen för vårdslös uppbördsredovisning till böter eller fängelse i
högst sex månader. De objektiva brottsförutsättningarna överensstämmer helt med
dem som gäller för det uppsåtliga brottet enligt 7 §.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar för vårdslös uppbördsredovisning.
Vid bedömningen om en gärning är att anse som ringa skall samma överväganden
göras som vid avgörandet om ett uppsåtligt brott är att bedöma som bristande
uppbördsredovisning. I praxis torde gränsen för när åtal väcks emellertid ligga
något högre, omkring två basbelopp.

Försvårande av skattekontroll
För försvårande av skattekontroll döms enligt 10 § första stycket skat-
tebrottslagen den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som
föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, och därigenom allvarligt försvårar
myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller om brottet är grovt,
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Ansvar för försvårande av skattekontroll skall enligt 10 § andra stycket
skattebrottslagen inte ådömas om gärningen är att bedöma som ringa.
Enligt 10 § tredje stycket skattebrottslagen är brottet subsidiärt till bl.a.
bokföringsbrott i 11 kap. 5 § brottsbalken.
Bestämmelsen omfattar bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125)
och därtill anknutna särskilda regler om bokföringsskyldighet i aktiebolagslagen
(1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar samt fr.o.m. år 1996
även stiftelselagen (1994:1220) och lagen (1967:331) om tryggande av
pensionsutfästelse. Vidare omfattas den skyldighet att föra och bevara
räkenskaper som föreskrivs i bl.a. jordbruksbokföringslagen (1979:141),
uppbördslagen, sjömansskattelagen och vissa punktskatteförfattningar.
Bestämmelsen är som nämnts subsidiär i förhållande till brottsbalken. Med
uttrycket om ansvar kan ådömas enligt brottsbalken förstås att en gärning som
är straffbar enligt såväl brottsbalken som 10 § skattebrottslagen kan beivras
enligt sistnämnda stadgande om ansvar enligt brottsbalken i det konkreta fallet
är uteslutet, t.ex. genom åtalspreskription.
Ansvar för försvårande av skattekontroll förutsätter att gärningen begåtts
uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet.
För att ansvar för grovt brott skall bli aktuellt bör fordras, att det rört
sig om en systematisk och uppsåtlig brottslighet som har avsett särskilt höga
belopp.
Ringa fall av försvårande av skattekontroll torde enligt motivuttalandena
föreligga om gärningsmannen visserligen åsidosatt skyldigheten att föra eller
bevara räkenskaper på sådant sätt att myndighetens kontrollarbete allvarligt
försvårats eller kanske rent av omöjliggjorts men där omständigheterna talar för
att det kan röra sig endast om mer obetydliga skatte- eller avgiftsbelopp.

Osjälvständiga brottsformer
Försök till skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri är straffbelagt enligt 6 §
skattebrottslagen.
Uttryckliga regler om straff för medverkan till brott saknas i skattebrott-
slagen. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1994 har emellertid
lagfästs att medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken skall gälla även utanför
balken straffbelagda gärningar för vilka fängelse är stadgat. Medverkan till
skattebrott bestraffades emellertid i praxis även innan de nu nämnda ändringarna
i brottsbalken infördes. Medverkan till annat skattebrott än skatteförseelse och
bristande uppbördsredovisning är således numera straffbart enligt reglerna i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Frivillig rättelse
En bestämmelse om frivillig rättelse finns i 12 § skattebrottslagen. Sålunda
skall den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatt eller avgift kan
påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp gå fri från ansvar.

Preskription och handläggning av skattemål
Bestämmelser om s.k. åtalspreskription finns i 35 kap. 1 § brottsbalken. Om en
misstänkt inte häktats eller delgivits åtal för ett brott inom viss tid, som
varierar beroende av brottets svårhetsgrad, får påföljd inte ådömas. Även om de
angivna förutsättningarna är uppfyllda får enligt 35 kap. 6 § brottsbalken
påföljd inte ådömas om viss längre tid förflutit, s.k. påföljdspreskription
eller absolut preskription.
I 14 § första stycket skattebrottslagen har emellertid undantag gjorts från
brottsbalkens regler om åtalspreskription. Enligt bestämmelsen är i inget fall
preskriptionstiden för skattebrott kortare än fem år. Detta gäller således även
bötesbrotten skatteförseelse och bristande uppbördsredovisning.
Genom en ändring år 1985 i 14 § andra stycket skattebrottslagen kan
preskription av skattebrott numera förhindras genom att den misstänkte delges
brottsmisstanke. Det är således inte längre någon förutsättning att den
misstänkte häktas eller delges stämning för brottet för att åtalspreskriptionen
skall brytas.
För att ytterligare begränsa den misstänktes möjligheter att genom t.ex.
förhalning av skatteprocessen och förundersökningen uppnå preskription av
brottet, infördes år 1985 genom 14 a § skattebrottslagen en möjlighet att få
preskriptionstiden för skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri eller försök
därtill förlängd med upp till fem år. Avsikten med bestämmelsen är att
möjliggöra delgivning av brottsmisstanke eller åtal, så att preskriptionstiden i
stället ytterst begränsas genom reglerna i 35 kap. 6 § brottsbalken. En
förutsättning är att delgivningsförsök avseende stämning eller brottsmisstanke
misslyckats. Vidare fordras att någon av förutsättningarna i 14 a § första
stycket 1-3 föreligger. Beslut om förlängning av preskriptionstiden beslutas av
tingsrätten efter ansökan av åklagaren. Ansökan skall göras före utgången av den
tid som begärs förlängd.

4.1.2 Straffbestämmelser i vissa andra författningar

Straffbestämmelser i uppbördslagen
I 1 § uppbördslagen (1953:272) uppräknas de skatter och avgifter som ingår i
uppbördssystemet. Samlingsbeteckningen i uppbördslagen för dessa skatter och
avgifter är skatt. Begreppet skatt är här endast en lagteknisk term och
motsvarar inte det finansrättsliga begreppet skatt.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift till
myndighet om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att betala skatt
skall dömas till böter. Likaså skall den dömas som lämnar sådana uppgifter för
en juridisk person som han företräder. Samma påföljd följer för den som
underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar (79 § uppbördslagen). Bestämmelsen är subsidiär till
skattebrottslagen på så sätt att den inte är tillämplig om gärningen är belagd
med straff i skattebrottslagen. Skattebrottslagen bestraffar endast oriktiga
uppgifter som lämnas skriftligen eller på motsvarande sätt. Muntligen lämnade
oriktiga uppgifter kan däremot bestraffas enligt 79 § uppbördslagen.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter till
arbetsgivaren för egen del eller som företrädare för juridisk person om innehav
av F-skattesedel eller något annat förhållande som har betydelse för skyldighet
att betala skatt, skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (79
a § uppbördslagen). Enbart böter har inte ansetts vara en tillräcklig påföljd i
dessa fall (prop. 1991/92:112 s. 184-185). Även i detta fall kan gärningen begås
både genom muntliga och skriftliga uppgifter. Bestämmelsen i 79 a §
uppbördslagen är subsidiär till både skattebrottslagen och brottsbalken. En
skillnad föreligger dock i förhållande till den subsidiaritetsregel som finns i
79 § uppbördslagen. Enligt 79 a § kan bestämmelsen tillämpas så snart ansvar
inte kan utdömas enligt skattebrottslagen eller brottsbalken, således oberoende
av om gärningen är straffbelagd enligt de lagarna. Har t.ex. preskription
inträtt för överträdelse av skattebrottslagen eller brottsbalken kan
uppbördslagens 79 a § tillämpas. Här har använts samma lagstiftningsteknik som i
10 § skattebrottslagen. Där föreskrivs det att ansvar för försvårande av
skattekontroll inte inträder, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken. Inte heller enligt 79 a § skall ansvar ådömas vid ringa fall.
En arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
skyldighet att verkställa skatteavdrag skall dömas till böter. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar (80 § uppbördslagen). Om han uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala den skatt som innehållits
för annan skall han dömas till böter. Rör gärningen betydande belopp eller
föreligger annan försvårande omständighet skall arbetsgivaren dömas till
fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (81 §
uppbördslagen). Preskriptionstiden för brott enligt 81 § har förlängts till att
omfatta fem år från brottets begående om den misstänkte inom denna tid häktats,
erhållit del av åtal för brottet eller delgetts underrättelse om att han är
skäligen misstänkt för brottet.

Straffbestämmelser i mervärdesskattelagen
En utländsk företagare har efter ansökan rätt att i vissa fall få återbetalning
av ingående mervärdesskatt. Den som vill erhålla återbetalning skall göra
ansökan på blankett enligt fastställt formulär och bifoga faktura och andra
erforderliga handlingar. Uppgifterna i ansökan skall lämnas på heder och
samvete.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en oriktig uppgift som är
ägnad att leda till att ingående skatt återbetalas med ett för högt belopp skall
enligt 19 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200) dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med strängare straff i
brottsbalken. Detta straffstadgande motsvarar tidigare gällande 17 § lagen
(1991:119) om återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare, vilken
lag upphört att gälla i och med att den nya mervärdesskattelagen trätt i kraft.
I specialmotiveringen till sistnämnda paragraf anförde föredragande statsrådet
att ansvar enligt skattebrottslagen inte kunde komma i fråga i de fall som
paragrafen tog sikte på (prop. 1990/91:72 s. 17). Anledningen är att den som
ansöker om återbetalning inte gör det i egenskap av skattskyldig. Det är,
lagtekniskt sett, i stället fråga om en ansökan att i egenskap av icke
skattskyldig få kompensation för mervärdesskattekostnader. Den nu gällande
straffbestämmelsen, som inte kommenterats särskilt, måste antas vila på samma
synsätt.
Genom konstruktionen med ett ansökningsförfarande för att få kompensation för
vad som motsvarar ingående mervärdesskatt blir bestämmelserna om bedrägeri och
grovt bedrägeri samt osann och vårdslös försäkran i brottsbalken tillämpliga.
Även nystartade verksamheter, näringsidkare, exportörer m.fl. har i vissa fall
rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt även när omsättningen för
dessa inte är skattepliktig (10 kap. 9 och 11 - 13 §§ mervärdesskattelagen).
Begäran om återbetalning skall ske genom avgivande av deklaration av ingående
skatt, dvs. i samma form som den som har en verksamhet som medför
skattskyldighet (19 kap. 12 § första stycket mervärdesskattelagen).
Genom 15 kap. 1 § mervärdesskattelagen har skattemyndighetens beslut i fråga
om återbetalning av ingående skatt enligt 10 kap. 9 - 13 §§ jämställts med ett
beskattningsbeslut. Konsekvensen av detta är att skattebrottslagen har ansetts
direkt tillämplig. Detta framgår numera av 19 kap. 12 § andra stycket. Tillägget
tillkom i förtydligande syfte på initiativ av skatteutskottet (bet.
1993/94:SkU30 s. 19 - 20).

Brott mot bestämmelserna om självdeklaration och kontrolluppgifter
I lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrollavgifter regleras bl.a.
skyldigheten att lämna självdeklaration vilken skall tjäna som underlag för
taxering. Deklaration kan avges som särskild självdeklaration eller förenklad
självdeklaration. I båda fallen skall deklaration avges på heder och samvete och
på blankett enligt fastställt formulär. Utöver de uppgifter som krävs enligt
formuläret bör var och en lämna de ytterligare upplysningar som kan vara av
betydelse för den egna taxeringen. I lagen regleras vidare
skyldigheten att lämna kontrolluppgifter och andra uppgifter samt hur dessa
skall utformas. Kontrolluppgifterna har till syfte att vara till ledning för
taxering av andra än uppgiftslämnaren själv och för registrering av preliminär
skatt som har innehållits genom skatteavdrag.
I 4 kap. 7 - 10 §§ lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter
straffbeläggs underlåtenhet att fullgöra vissa av de skyldigheter som stadgas i
lagen.
Den som till arbetsgivare eller någon annan som är skyldig att avge
kontrolluppgift rörande honom, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande
som har betydelse för skyldighetens fullgörande, skall dömas till böter.
Detsamma gäller i fråga om underlag för kontrolluppgift avseende vissa
betalningar till eller från utlandet. I ringa fall skall inte dömas till ansvar
(4 kap. 7 §). Om någon underlåter att fullgöra sina skyldigheter när det gäller
att lämna kontrolluppgift som skall lämnas utan föreläggande av skattemyndighet
skall han, om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader. Är underlåtenheten ringa skall inte dömas
till ansvar. Ansvar inträder inte om gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen (4 kap. 8 §). Vidare är det belagt med straff i form av
penningböter att underlåta att fullgöra skyldighet att lämna kontrolluppgifter
och vissa motsvarande uppgifter beträffande bl.a. räntor, utdelningar och
överlåtelser av bostadsrättslägenheter. Detsamma gäller underlåtenhet att lämna
sådan kontrolluppgift som i vissa fall skall avges för beskattning utomlands
(4 kap. 9 §). Ansvar enligt denna bestämmelse skall inte ådömas vid ringa fall
och inte heller om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Det är
slutligen enligt 4 kap. 10 § belagt med bötesstraff att inte inom föreskriven
tid anmäla när utländsk skatt, som blivit avräknad från svensk skatt, har
nedsatts.

Brott mot bestämmelserna i lagen om sjömansskatt
Sjömansskatt och, fr.o.m. den 1 januari 1995, allmänna egenavgifter skall
erläggas av sjöman dels för inkomst ombord på svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 100 som huvudsakligen används i närfart eller
fjärrfart, dels för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa inom
sjöfartsnäringen om personen någon gång inom tolv månader dessförinnan haft att
erlägga sjömansskatt. Sjömansskatten är en definitiv källskatt som uttas i
stället för kommunalskatt och statlig inkomstskatt. Den som uppburit inkomst för
vilken det utgått sjömansskatt skall inte deklarera inkomsten och skall därmed
inte heller taxeras för denna.Sedan den 1 januari 1995 utgår allmänna egenav-
gifter även för sjömän. Om inget annat särskilt anges gäller vad som nedan sägs
om sjömansskatt även beträffande sådana avgifter.
Ärenden angående sjömansskatt handläggs av Skattemyndigheten i Göteborgs- och
Bohus län eller av sjömansskattenämnden inom Riksskatteverket. Redare är skyldig
att göra avdrag för sjömansskatten och att per tvåmånadersperioder till
skattemyndigheten inbetala och redovisa under perioden innehållen sjömansskatt.
Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig på skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt. I 26 § lagen om sjömansskatt föreskrivs det därtill
att sjöman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare
lämnar oriktig uppgift om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att
erlägga sjömansskatt, eller underlåter att lämna sådan föreskriven uppgift,
skall dömas till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Ansvar skall
inte inträda om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Lagen om
sjömansskatt går därmed längre än skattebrottslagen. Enligt lagen om
sjömansskatt kan den sjöman straffas med böter som skriftligen eller muntligen
lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna föreskriven uppgift, oavsett
om det leder till att skatt undandras eller ej. Bestämmelsen motsvarar närmast
79 och 79 a § uppbördslagen (1953:272).
Redare för handelsfartyg där sjöman skall erlägga sjömansskatt, skall varje år
före den 1 oktober till skattemyndigheten lämna ett antal uppgifter enligt
fastställt formulär. Den redare som avseende dessa uppgifter uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande, som kan medföra för låg
beskattning av sjöman, skall dömas till böter. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar. Ansvar skall inte inträda om gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen .
Uppbördslagen är inte tillämplig på skatt enligt lagen om sjömansskatt. Den
redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att
verkställa avdrag för skatt döms i stället enligt 27 § lagen om sjömansskatt
till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Om en redare utan skälig
anledning underlåter att verkställa föreskrivet avdrag blir han jämte sjömannen
ansvarig för skatten och avgiften.
Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att
inbetala skatt som innehållits för annan döms, enligt 28 § lagen om
sjömansskatt, till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan
försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar. Utan hinder av 35 kap. 1 § BrB får påföljd ådömas
om den som är misstänkt häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem
år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen är
tillämpliga på dessa brott.
Har företrädare för arbetsgivare som är juridisk person dragit av skatt men
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala detta belopp i rätt
tid och ordning, är företrädaren tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig
för skatten och dröjsmålsavgift på denna. Betalningsskyldigheten kan jämkas
eller efterges om det föreligger särskilda skäl. Talan om betalningsansvar skall
enligt 17 § 1 mom. tredje stycket föras vid allmän domstol.
Fullgör redare, utan skälig anledning, inte sin skyldighet att lämna uppgifter
till skattemyndigheten och innebär detta att skatteavdrag sker för sjöman med
för lågt belopp, blir redare och sjöman solidariskt ansvariga för underlåtet
avdrag.

Brott mot lagen om arvsskatt och gåvoskatt
Enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt utgår skatt till staten för
egendom som förvärvas genom arv, testamente eller gåva. Skattskyldig är den som
förvärvar egendomen med vissa angivna undantag. Skatt tas ut för all egendom om
arvlåtare/testator eller gåvogivare vid dödsfallet eller gåvotillfället var
bosatt eller stadigvarande vistades i Sverige. Detsamma gäller om han var
antingen svensk medborgare eller gift med en svensk medborgare och hade flyttat
från Sverige mindre än tio år före det tillfälle som utlöser skatten. Därtill
tas skatt ut i Sverige för viss egendom med anknytning till landet.
Skattskyldigheten inträder huvudsakligen vid tidpunkten för dödsfallet eller
gåvans fullbordande. Efter avliden person skall upprättas en bouppteckning
innehållande bl.a. en förteckning över och värdering av den avlidnes tillgångar
och skulder. Bouppteckningen ligger sedan till grund för beskattningen av
testaments- och arvtagare. För beskattning av gåva skall deklaration avges av
den skattskyldige, dvs. mottagaren av gåvan. I vissa fall skall deklaration
lämnas även om arvfallen egendom.
Bouppteckning skall inges till behörig tingsrätt medan gåvodeklaration skall
inges till behörig skattemyndighet. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåter att avge deklaration inom föreskriven tid skall dömas till böter om
inte gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar (66 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt).

Brott mot kupongskattelagen
Kupongskatt skall enligt kupongskattelagen (1970:624) erläggas till staten för
utdelning på aktie i svenskt aktiebolag och andel i svensk värdepappersfond med
undantag för utdelning i form av samtliga aktier i ett annat svenskt aktiebolag
direkt eller indirekt ägt av det utdelande bolaget. Kupongskatt är en definitiv
källskatt och uttas med 30 procent av utdelningen. Skatt utgår huvudsakligen i
de fall utdelningen betalas till utdelningsberättigad som skatterättsligt inte
anses bosatt i Sverige och utgår i stället för inkomstskatt och
förmögenhetsskatt. Beskattningsmyndighet är Skattemyndigheten i Kopparbergs län.
För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (VPC),
förvaltare och förvaringsinstitut vid utbetalning av utdelning innehålla
kupongskatt om det inte framgår att den utdelningsberättigade inte är
skattskyldig. Skatten innehålls också när utdelning inte kan ske på grund av
bristande uppgifter om den utdelningsberättigade. Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet bryter mot detta skall dömas till böter. I ringa fall skall inte
dömas till ansvar. Ansvar enligt kupongskattelagen inträder inte om gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. De uppgifter som skall lämnas om den
utdelningsberättigade skall lämnas skriftligen till VPC, förvaltare och
förvaringsinstitut, dels i samband med begäran om införing i aktiebok eller
förteckning, dels vid begäran av VPC, förvaltare eller förvaringsinstitut, samt
vid ändrade förhållanden av betydelse för bedömningen av skattskyldigheten. Den
som uppsåtligen bryter mot detta stadgande skall, om åtgärden kan medföra för
låg kupongskatt för honom eller den han företräder, dömas till böter eller fäng-
else i högst två år. Rör brottet verkligt betydande belopp eller är det av
särskilt farlig art eller föreligger annan synnerligen försvårande omständighet,
skall personen dömas till fängelse i högst sex år. Sker överträdelsen av grov
oaktsamhet skall personen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Ringa fall skall inte föranleda ansvar vid grov

60

oaktsamhet. Ansvar inträder inte heller för den som frivilligt rättar oriktig
uppgift eller fullgör underlåten uppgiftsskyldighet.
VPC, förvaltare och förvaringsinstitut skall senast fyra månader efter
utdelningstillfället lämna skriftlig uppgift till den utdelningsberättigade om
det belopp som innehållits som kupongskatt. VPC, förvaltare och
förvaringsinsitut skall inom fyra månader efter utdelningstillfället lämna
beskattningsmyndigheten uppgifter om utbetald utdelning och innehållen
kupongskatt samt vad som ej kunnat utbetalas till utdelningsberättigad avseende
avstämningsbolag. Inom samma tid skall också innehållen kupongskatt inbetalas
till beskattningsmyndigheten, dock med undantag för skatt på utdelning som ej
kunnat betalas ut. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot detta
skall dömas till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Är gärningen
belagd med straff i brottsbalken skall kupongskattelagen inte tillämpas.
Vid utbetalning från aktiebolag som inte är avstämningsbolag (kupongbolag),
skall den som erhåller utdelningen på heder och samvete lämna uppgifter enligt
fastställt formulär till den som betalar ut utdelningen, för att
skattskyldigheten skall kunna bedömas (14 § kupongskattelagen och 3 kap. 28 §
LSK). Framgår det inte uppenbarligen att den utdelningsberättigade inte är
skattskyldig för utdelningen, skall kupongskatt innehållas. Den som betalar ut
utdelningen skall skriftligen meddela uppgiftslämnaren att kupongskatt
innehållits. Den som uppsåtligen bryter häremot skall, om åtgärden kan medföra
för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, dömas till böter eller
fängelse i högst två år. Rör brottet verkligt betydande belopp eller är det av
särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet förelig-
ger, är straffet fängelse i högst sex år. Begås gärningen av grov oaktsamhet kan
straff ådömas med böter eller fängelse i högst sex månader. Den som frivilligt
rättar oriktig uppgift eller fullgör underlåten uppgiftsskyldighet skall inte
dömas till ansvar. Detsamma gäller om en grovt oaktsam gärning är att bedöma som
ringa. Inom fyra månader efter utdelningstillfället, dock senast den 15 januari
följande år, skall kupongbolag till beskattningsmyndigheten lämna de blanketter
med uppgifter om utdelning som kommit in samt inbetala kupongskatt. Den som upp-
såtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot detta skall dömas till böter. I
ringa fall döms inte till ansvar. Faller gärningen under straffbestämmelser i
brottsbalken skall dessa tillämpas i stället för kupongskattelagen.
Blanketter avseende utdelning från kupongbolag skall ordnas på visst sätt.
Alla aktiebolag skall inom en månad efter utdelningstillfället sända bestyrkt
avskrift av utdelningsbeslutet till registreringsmyndigheten som sänder det
vidare till beskattningmyndigheten. Registreringsmyndigheten skall erinra om
denna skyldighet om den inte har uppfyllts och anmäla till
beskattningsmyndigheten om beslutet inte inkommer. Lämnas utdelning i annan form
än i svensk valuta och föreligger skyldighet att inbetala kupongskatt, skall
beskattningsmyndigheten senast en vecka efter beslutet om utdelning skriftligen
underrättas om tillgångarnas värde vid utdelningstillfället. Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet bryter mot dessa föreskrifter skall dömas till böter,
dock inte om gärningen är ringa eller om ansvar stadgas i brottsbalken.

Brott i samband med fastighetstaxering
Fastighetstaxeringsvärdet ligger till grund för olika skattebeslut, bl.a.
fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt. Fastighet-
staxeringen regleras huvudsakligen i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Genom
en lagändring som trädde i kraft den 1 december 1993 infördes nya regler för
fastighetstaxeringsförfarandet (prop. 1993/94:1). Förfarandet har härigenom i
väsentliga hänseenden anpassats till det som gäller vid inkomsttaxeringen. I
syfte att åstadkomma ytterligare förenklingar har vidare från och med 1996 års
allmänna fastighetstaxering införts ett system med registerbaserad
fastighetstaxering (prop. 1994/95:53). I detta senare sammanhang antogs också
regler om ett omräkningsförfarande, som i huvudsak innebär att det värde som
åsatts en fastighet vid allmän eller särskild fastighetstaxering, det s.k.
basvärdet, årligen skall justeras med hänsyn till prisutvecklingen på fastig-
hetsmarknaden.
Enkelt beskrivet innebär förfarandet att skattemyndigheten inhämtar uppgifter
för taxeringen från befintliga register. Om tillfredsställande underlag på detta
sätt kan erhållas tillställs fastighetsägaren senast den 15 oktober året före
taxeringsåret ett förslag till fastighetstaxering. Mot förslaget kan påpekanden
lämnas senast den 1 november samma år. Om en fastighetsägare erhåller ett
taxeringsförslag upphör därmed hans skyldighet enligt 18 kap. 1 §
fastighetstaxeringslagen att lämna allmän fastighetsdeklaration.
Fastighetsägaren är inte skyldig att godkänna de förtryckta uppgifter som
framgår av deklarationsförslaget och han är inte heller skyldig att rätta
eventuella felaktigheter i taxeringsförslaget som kan vara ägnade att leda till
en för låg taxering. Om fastighetsägaren inte tillställts något förslag senast
den 15 oktober, är han emellertid, med vissa undantag, skyldig att utan före-
läggande lämna deklaration. Efter föreläggande föreligger alltid
deklarationsplikt.
Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för
att taxeringen blir för låg döms enligt 18 kap. 41 § till böter eller fängelse i
högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar. Straffbestämmelsen är
genom en hänvisning i 26 kap. 3 § till-lämplig även vid särskild
fastighetstaxering.
Tidigare föreskrevs bötesstraff för underlåtenhet att lämna allmän fastighets-
deklaration. Genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 december 1993
infördes emellertid en möjlighet att påföra fastighetsägare som försummat sin
deklarationsskyldighet en förseningsavgift. Straffbestämmelsen för
deklarationsförsummelse ansågs då vara obehövlig och upphävdes.
Samtidigt som straffbestämmelsen för underlåtenhetsfallen upphävdes infördes
en formell möjlighet till skönstaxering vid fastighetstaxering.
Straffbestämmelsen i fastighetstaxeringslagen har i praktiken inte kommit att
tillämpas. Det kan dessutom konstateras att straffbestämmelsen är avsedd för
allvarliga fall, vilka på detta område inte torde vara särskilt frekventa.

Brott mot fordonsskattelagen
För fordon som är skattepliktiga skall fordonsskatt erläggas till staten med
ett fast belopp för en bestämd tidsperiod, oberoende av i vilken utsträckning
fordonet brukas under denna period. För den tid ett fordon är avställt tas dock
inte någon fordonsskatt ut. Storleken av skatten varierar med fordonsslag,
skattevikt, drivmedel och fordonets konstruktion. Har buss eller lastbil som kan
drivas med dieselolja eller släpvagn som dras av ett sådant fordon använts
utomlands och har skatt eller avgift tagits ut där för trafik med eller innehav
av sådant fordon kan återbetalning ske av i Sverige erlagd fordonsskatt med
visst belopp. Den som vid ansökan om återbetalning uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter som är ägnade att leda till att skatten
betalas tillbaka med för högt belopp, skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader om inte strängare straff är föreskrivet i skattebrottslagen.
Berättigad till återbetalning är den som är skattskyldig för fordonet när
utlandsvistelsen upphör.
För lastbil eller släpvagn som har transporterats på järnväg inom Sverige kan
återbetalning av hela fordonsskatten ske om transport skett under sammanlagt
minst 120 dygn under skatteåret. Har fordonet transporterats på järnväg under
minst 60 dygn men mindre än 120 dygn under skatteåret skall halva fordonsskatten
återbetalas. Den som vid ansökan om återbetalning uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter som är ägnade att leda till att skatten
betalas tillbaka med för högt belopp, skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader om inte strängare straff är föreskrivet i skattebrottslagen.
Återbetalningsberättigad är den som är skattskyldig för fordonet vid utgången av
skatteåret eller, om skatteplikt då har upphört av annan anledning än
avställning, den som vid den tidpunkten var skattskyldig för fordonet.

Fordonsskatt på utländska fordon
För lastbilar, bussar och andra släpvagnar än påhängsvagnar, som dras av
lastbilar eller bussar skall betalas fordonsskatt enligt lagen, om fordonen har
förts in till Sverige för tillfälligt brukande här och inte är registrerade här.
Skatt tas bara ut för fordon som har en totalvikt över 6 000 kg. Under vissa
förutsättningar kan fordonen undantas från skatt. Fordonsskatten fastställs av
och betalas till tullmyndighet i samband med att fordonet förs ut ur landet.
Föreligger särskilda skäl kan skatten betalas i annan ordning. Förtullas ett
fordon för vilket skattskyldighet föreligger enligt lagen, skall skatten betalas
in i den ordning som tullmyndigheten förskriver där fordonet förtullas.
Tullmyndighet utfärdar införselhandling när ett fordon för vilket skatt skall
utgå förs in i landet. Vid utförsel skall handlingen lämnas till tullmyndigheten
i utförselorten. Den som svarar för fordonet skall lämna övriga uppgifter som
behövs för att fastställa skatten. Detsamma gäller vid förtullning av fordon.
Betalas inte skatten när fordonet skall föras ut ur landet får tullmyndigheten i
utförselorten omhänderta fordonet. Förtullas fordonet men betalas inte skatten i
föreskriven ordning får även sådant fordon omhändertas. Skatten tas i båda
fallen ut i den ordning som föreskrivs i tullagen och tullförordningen.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till tullmyndighet lämnar en
felaktig uppgift om förhållande som är av betydelse för fastställande av skatt
enligt lagen, skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte
gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen.

61

4.2 Allmänna utgångspunkter för en reform av
bestämmelserna om skattebrott

Regeringens förslag: Regleringen om skattebrott skall göras mer enhetlig och
sammanhållen.
Bestämmelser om skattebrott skall även i fortsättningen finnas i en särskild
lag.
De undandragandebrott som regleras i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling arbetas inte in i skattebrottslagen.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har varit positiva eller inte haft
något att erinra mot förslaget att göra regleringen om skattebrotten mer
enhetlig och sammanhållen.
Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt yttrat sig över frågan om
skattebrotten skall regleras i en särskild lag eller om reglerna skall inarbetas
i brottsbalken. Generaltullstyrelsen och Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål anser att skattebrottslagen bör behållas som särskild lag och inte inarbetas
i brottsbalken. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att skälen för att
inarbeta skattebrottsreglerna i brottsbalken överväger eftersom det skulle ha
ett betydande symbolvärde och att reglerna hör hemma i brottsbalken. Myndigheten
anser dock att det finns skäl att avvakta med att införa skattebrottslagen som
särskilt kapitel i brottsbalken. Riksskatteverket anser att frågan om att föra
över straffbestämmelserna i skattebrottslagen till brottsbalken bör anstå till
en eventuell framtida översyn av strafflagstiftningens systematik. Även Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas Riksförbund
anser att skattebrottslagen tills vidare bör bestå som särskild lag. Svenska
revisorsamfundet SRS anser att en specialstrafflag för skattebrotten inte
innebär några påtagliga nackdelar och ser inte några praktiska vinster i att
infoga skattebrottsbestämmelser i brottsbalken. Samfundet befarar i stället att
en sådan förändring skulle innebära att brottsbalken blir alltför
svåröverskådlig.
Generaltullstyrelsen och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål delar
uppfattningen att någon överflyttning för närvarande inte bör göras av reglerna
om undandragandebrott i varusmugglingslagen.

Skälen för regeringens förslag:

En mer enhetlig och sammanhållen reglering
Straffbestämmelser som kan bli aktuella i samband med brott mot skatte- och
avgiftsförfattningarna är spridda över ett antal författningar. Även om
straffbestämmelserna avseende de mest allvarliga brotten på området har samlats
i skattebrottslagen förekommer bestämmelser om straff också i t.ex. lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling, uppbördslagen (1953:272),
mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter samt lagen (1958:295) om sjömansskatt. Även brottsbalkens
regler, framför allt vad gäller bedrägeribrotten, kan i vissa fall aktualiseras.
Inte sällan är ett och samma förfarande kriminaliserat både enligt
skattebrottslagen och enligt en straffbestämmelse i någon annan författning på
skatte- och avgiftsområdet. En gärning kan således falla under flera
straffbestämmelser som i många fall har olika lagteknisk konstruktion och olika
straffskalor. Genom att straffbestämmelsernas lagtekniska konstruktion skiftar
och eftersom de är spridda i ett flertal författningar har regelkomplexet blivit
svåröverskådligt. Förhållandet mellan de olika straffbe-stämmelserna framgår
inte heller alltid på ett klart sätt och frågor om lagkonkurrens kan medföra
tillämpningsproblem. Tillämpningen av bestämmelserna underlättas inte heller av
att vissa lagrum åberopas mycket sällan.
Även om de praktiska olägenheterna med den nuvarande ordningen inte skall
överdrivas bör lagstiftningen ändras så att oklarheter och omotiverade
skillnader mellan straffbestämmelserna undanröjs. Genom att förenkla och
samordna straffsanktionerna på skatte- och avgiftsområdet blir regelverket mer
överskådligt och bättre systematiserat. Behovet av enhetliga regler framstår,
som utredningen påpekat, som än angelägnare mot bakgrund av det förslag som
Skattebetalningsutredningen arbetar med, vilket innebär att ett gemensamt
avräkningskonto för ett flertal olika skatter och avgifter tillskapas och att
uppbörden av olika skatter och avgifter samordnas i stor utsträckning.
I sammanhanget bör påpekas att syftet med reformen inte är att i någon mer
betydande omfattning utöka eller begränsa det straffbara området. Det straffbara
området kommer i huvudsak endast att justeras i mindre omfattning.

En särskild skattebrottslag även i fortsättningen
Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om skattebrott även fort-
sättningsvis skall regleras i en särskild lag och inte inordnas i brottsbalken.
Utredningen har funnit att skattebrotten hör till den brottskategori som med
hänsyn till sin svårhetsgrad och allmänna betydelse skulle försvara en placering
i brottsbalken och att brottstypen, låt vara efter vissa problem som dock kommer
att minska om förslaget genomförs, skulle gå att systematiskt inordna i
brottsbalken. Utredningen har dock ifrågasatt om de vinster som kan uppnås genom
att skattebrottslagen - liksom vissa andra specialstraffbestämmelser - inarbetas
i brottsbalken är så påtagliga att en lagteknisk reform i den riktningen är värd
sitt pris. Utredningen har även framfört att det erfarenhetsmässigt inte alltid
enbart är en fördel att utvidga området för ett sammanhållet lagverk till mycket
stora områden. För de tillämpande myndigheterna går överskådligheten delvis
förlorad och regleringen kan bli svårare att tillgodogöra sig. Dessutom
tillkommer att den praktiska tillämpningen av skattebrottslagstiftningen i
betydande utsträckning ankommer på personer som inte har anledning att vara
förtrogna med straffsystemet i dess helhet. Utredningen har funnit att det
nuvarande systemet med en specialstrafflag för skattebrotten fungerar väl.
Frågan om en överflyttning till brottsbalken har därför inte ansetts mer
angelägen än att den kan uppskjutas till dess att eventuellt en mer
genomgripande systematisk översyn av brottsbalken och specialstraffrätten äger
rum. Remissinstanserna har i huvudsak delat denna bedömning.
Som framgår av utredningens betänkande har frågan om en överflyttning av
skattebrottslagens regler till brottsbalken till och från varit föremål för
diskussion alltsedan förarbetena till 1943 års skattestrafflag. De skäl som
Lagrådet anförde då var att ett införlivande av skattebrotten i den allmänna
strafflagen skulle ge brotten en allvarligare prägel, vilket på sikt kunde
tänkas få en viss moralbildande verkan på allmänheten och dessutom föranleda att
åklagarna kom att se det som en mer angelägen uppgift att beivra brottstypen.
Departementschefen var emellertid av den uppfattningen att de resultat som genom
lagstiftningen över huvud taget kunde stå att vinna i de nämnda avseendena
skulle kunna uppnås jämväl genom att en särskild skattestrafflag tillskapades.
Frågan aktualiserades ånyo i samband med förarbetena till den nu gällande
skattebrottslagen. Skattestrafflagutredningen framhöll att det från vissa
synpunkter skulle vara en ändamålsenlig lösning att infoga skattebrotten i
brottsbalken. Vid en sammanvägning av de för- och nackdelar som ansågs förbundna
med en överflyttning, där det avgörande skälet var att varusmugglingslagstift-
ningens bestämmelser om undandragande förutsattes behålla sin plats i
speciallagstiftningen, stannade Skattestrafflagutredningen för att skattebrotten
i det aktuella sammanhanget inte borde tas in i brottsbalken.
Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:14) föreslagit
att straffbestämmelserna i skattebrottslagen förs över till brottsbalken.
Bestämmelser om tillämpningsområdet för skattebrottsbestämmelserna och för-
farandereglerna föreslås däremot inte överförda till brottsbalken. För dessa
regler föreslogs i stället en särskild reglering utanför brottsbalken. Förslaget
fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Kritik riktades bl.a. mot att
den föreslagna systematiken skulle bli svåröverskådlig. Vidare framfördes
principiella betänkligheter mot den föreslagna ordningen med en särskild lag om
tillämpningen av brottsbalkens regler om skattebedrägeri. Konstruktionen ansågs
inte väl förenlig med vedertagen lagstiftningsteknik.
Det har hävdats att s.k. blankettstraffbud inte lämpar sig för att föras över
till brottsbalken. Med blankettstraffbud avses straffbud som i princip endast
innehåller straffsatsen och för brottets materiella innehåll hänvisar till andra
lagrum. I dessa anges den brottsliga handlingen ofta på ett från tid till annan
skiftande sätt utan att blankettstraffbudet därför behöver ändras. Skattebrotten
brukar hänföras till blankettstraffbuden eftersom de i hög utsträckning får sitt
materiella innehåll genom bestämmelser i skatte- och avgiftsförfattningarna,
t.ex. regler om vilka uppgifter som i olika sammanhang skall lämnas samt när och
hur detta skall ske. Skattebrotten kan emellertid sägas skilja sig från de
typiska blankettstraffbuden genom att ha egna brottsbeteckningar och i huvudsak
självständiga brottsbeskrivningar. Liknande straffbestämmelser förekommer också
redan i dag i brottsbalken t.ex. vad gäller bokföringsbrott i 11 kap. 5 § och
miljöbrotten i 13 kap. Skattebrottsbestämmelsernas karaktär av blankettstraffbud
innebär därför inte något avgörande hinder mot att föra över dessa brott till
brottsbalken. En överflyttning förefaller också lagtekniskt möjlig.
De skäl som brukar anföras för en överflyttning av skattebrottslagen kan
sammanfattningsvis sägas vara av två slag. Det första skälet är att en
överflyttning skulle vara önskvärd från lagteknisk och systematisk synpunkt. I
detta ligger en allmän strävan att föra in i princip samtliga mer betydelsefulla
straffbestämmelser i brottsbalken. Det andra skälet är att en överflyttning
skulle ha en pedagogisk och psykologisk funktion genom att allvaret i
bestämmelserna betonas genom en placering i brottsbalken.
Mot en överflyttning kan å andra sidan anföras att en lagteknisk och
systematisk uppstramning sker redan genom de förslag som läggs fram här genom
att i stort sätt samtliga straffvärda förfarandena samlas i skatte-brottslagen.
Det är, som flera remissinstanser påpekat, inte heller givet att en
överflyttning till brottsbalken medför att regleringen blir enklare och mer
överskådlig. En ytterligare aspekt är att många av de som praktiskt har att
beakta skattebrottsbestämmelserna saknar insikt i brottsbalkens systematik och
innehåll.
De pedagogiska och psykologiska faktorerna är mer svårfångade. Betydelsen av
dessa faktorer bör dock inte överdrivas då det för de enskilda i det närmaste
helt torde sakna betydelse hur bestämmelserna om skattebrotten ordnas
systematiskt. Frågan torde också ha fått en allt mindre betydelse i och med att
skattebrottslagstiftningen utvecklats och att betydande straffskärpningar skett
sedan tillkomsten av en skattestrafflag på 1940-talet. Systemet med en särskild
skattebrottslag har samtidigt blivit allt mer etablerat och fungerat väl.
De invändningar från principiella och systematiska utgångspunkter som riktats
mot ordningen med en särskild specialstraffrättslig reglering berör inte bara
skattebrotten utan även annan specialstraffrättslig lagstiftning. En viktig lag
i detta sammanhang är lagen (1960:418) om straff för varu-smuggling som bl.a.
reglerar vissa undandragandebrott med nära anknytning till skattebrotten (se
avsnitt 5). Frågan om en överflyttning av bestämmelserna om skattebrott till
brottsbalken rymmer således skiftande aspekter av huvudsakligen lagteknisk
karaktär. Eftersom det inte finns något givet svar på frågan var bestämmelserna
hör hemma och då det knappast finns några mer påtagliga nackdelar med nuvarande
systematik bör ordningen med en särskild skattebrottslag tills vidare bestå.

Brott i samband med införsel och utförsel
Tull är statsrättsligt att anse som en form av skatt. Brott som består i
undandragande av tull är därmed ett slags skattebrott. Skattebrottslagen om-
fattar emellertid inte tull. Den tillämpas inte heller om en skatt eller avgift
fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. I stället är lagen
om straff för varusmuggling tillämplig på gärningar som innebär att tull, annan
skatt eller avgift undandras staten vid införsel och utförsel
(undandragandebrott). Varusmugglingslagen omfattar även brott som består i att
gods förs in eller ut ur riket i strid mot förbud (in- eller utförselbrott).
Från tid till annan har förts diskussioner om att inarbeta undandragande-
brotten i varusmugglingslagen i skattebrottslagstiftningen. Varusmugglingslagen
skulle i så fall kunna begränsas till att avse brott mot regleringar av införsel
och utförsel. Frågan övervägdes redan under förarbetena till 1943 års skatte-
strafflag men avvisades emellertid med den huvudsakliga motiveringen att
tullbrotten var alltför speciella för att arbetas in i en allmän lag (SOU
1942:31 s. 97). I det betänkande som låg till grund för varusmugglingslagen
anslöt sig 1956 års varusmugglingsutredning till denna uppfattning (SOU 1959:24
s. 169). En utgångspunkt vid varusmugglingslagens tillkomst blev i stället att
lagen i princip borde avse alla slags brott mot införsel- och
utförselbestämmelserna. Fördelen med denna ordning var enligt vad
departementschefen anförde i propositionen att reglerna blev enhetliga och över-
skådliga och att ingen skillnad behövde göras mellan handlingar som i yttre
avseenden var helt identiska (prop. 1960:115 s. 58).
Frågan om att flytta över varusmugglingslagens bestämmelser om undandragande
har även tagits upp av 1973 års varusmugglingsutredning (SOU 1976:37) och 1986
års varusmugglingsutredning (SOU 1991:84). Ingen av utredningarna har ansett att
undandragandebrotten bör föras över till skattebrottslagen. 1986 års
varusmugglingsutredning framhöll dock att frågan borde tas upp till förnyade
överväganden i samband med en framtida översyn av skattebrottslagen.
Inte heller Skattebrottsutredningen anser att undandragandebrotten på
tullområdet bör inordnas i skattebrottslagen. Utredningen har dock påpekat att
flera av de materiella skillnader som tidigare funnits mellan lagarna, om 1986
års varusmugglingsutrednings och utredningens egna förslag genomförs, kommer att
undanröjas. Utredningen föreslår nämligen att det inte längre skall gälla ett
krav på direkt uppsåt för att underlåtenhet att avge deklaration skall kunna
bestraffas som skattebedrägeri utan att kriminaliseringen i detta avseende skall
följa vanliga uppsåtsregler (se avsnitt 4.4). Ett ytterligare hinder undanröjs
åtminstone delvis om 1986 års varusmugglingsutrednings förslag om att reglerna
om förverkande och om straffansvar för efterföljande hantering av gods som har
varit föremål för undandragandebrott enligt smugglingslagstiftningen - förutom
vad gäller alkoholdrycker och tobaksvaror - avvecklas. Som
Skattebrottsutredningen har funnit kommer det emellertid under alla förhållanden
att kvarstå betydande skillnader mellan varusmugglingslagens nuvarande reglering
och skattebrottslagen som inte bör undanröjas genom sakliga lagändringar.
Oriktiga muntliga uppgifter bör t.ex. inte kunna bestraffas som skattebedrägeri
(se avsnitt 4.4). Det ligger däremot i sakens natur att sådana uppgifter måste
kunna bestraffas enligt smugglingslagstiftningen eftersom någon generell plikt
att lämna skriftlig deklaration inte gäller vid införsel av varor. En annan
grupp bestämmelser i varusmugglingslagen som materiellt sett måste finnas kvar
vare sig bestämmelserna inarbetas i skattebrottslagen eller inte är de som
straffbelägger förfoganden över oförtullat och obeskattat gods (4 § 1 och 2
varusmugglingslagen). Dessutom bör vissa särskilda regler gälla i fråga om
förundersökning på tullområdet liksom om befogenheter för tjänstemännen vid
Tullverket och vid Kustbevakningen.
Behovet av en särreglering skulle i och för sig kunna tillgodoses genom
specialregler i skattebrottslagen för fall då ett undandragandebrott begås i
samband med införsel och utförsel av varor eller genom hänvisningar till
varusmugglingslagen. En sådan reglering skulle emellertid bli komplicerad och
svåröverskådlig. Utredningen har anmärkt att när en överflyttning av varusmugg-
lingslagens undandragandebrott till skattebrottslagen ansetts som önskvärd detta
inte vid något tillfälle motiverats med att överflyttningen skulle underlätta
tillämpningen av lagstiftningen eller medföra några andra praktiska fördelar.
Önskemålet är snarare grundat på att man sett det som naturligt att brott som
består i att det allmänna undandras föreskrivna skatter och avgifter regleras i
en och samma författning. Om detta systematiska intresse tillgodoses bryts
emellertid den systematik som ligger till grund för den nuvarande varu-
smugglingslagens utformning, nämligen att lagen bör avse alla slags brott vid
införsel och utförsel av varor. Inte sällan förhåller det sig också så att ett
undandragandebrott enligt varusmugglingslagen har samband med en överträdelse av
en införselreglering. Från praktisk synpunkt är det också en uppenbar fördel om
brott inom Tullverkets ansvarsområde så långt möjligt regleras i samma för-
fattning, inte minst med hänsyn till den personal inom tullen och kustbevak-
ningen som har brottsbekämpande uppgifter på området.
Även om det givetvis finns likheter mellan en del av de brott som bestraffas
enligt varusmugglingslagen och de som omfattas av skattebrottslagen har
utredningen påpekat att brottens karaktär i praktiken ofta skiljer sig åt. Detta
gäller både i fråga om brott som begås av privatpersoner och sådana brott som
begås i näringsverksamhet.
Mot bakgrund av de skäl som redovisats i det föregående anser regeringen att
de undandragandebrott som nu behandlas i varusmugglingslagen för närvarande inte
bör inarbetas i skattebrottslagen.
Regeringen återkommer i det följande (avsnitt 5) till frågan om anpassning av
regleringen i varusmugglingslagen till de ändringar som föreslås i
skattebrottslagen.

62

4.3 Den lagtekniska utformningen av bestämmelsen
om skattebrottslagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Uppräkningen i skattebrottslagen av de skatter och avgifter
som lagen är tillämplig på upphävs. Skattebrottslagen blir generellt tillämplig
på samtliga skatter, även kupongskatt.
Lagen tillämpas även på avgifter till det allmänna om detta följer av särskild
föreskrift.
Skattebrottslagen görs subsidiär till lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.

Utredningens förslag: Skattebrottsutredningen föreslår att 1 § skatte-
brottslagen skall ha följande lydelse.
Vad som i denna lag föreskrivs om skatt gäller även i fråga om soci-
alförsäkringsavgifter samt, i den mån så har särskilt föreskrivits, annan avgift
till det allmänna som ej betecknas som skatt.
Lagen tillämpas inte
1. i fråga om gärningar som är belagda med straff i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling,
2. i den mån det följer av särskild föreskrift,
3. beträffande skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgifter, förseningsavgifter
eller liknande avgifter.
Utredningen föreslår inte att skattebrottslagen skall tillämpas på ku-
pongskatt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, förutom Åklagarmyndigheten i
Stockholm och Företagarna, har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot att
uppräkningsprincipen överges. Riksåklagaren anser dock att socialavgifterna
skall behandlas som andra avgifter eftersom termen socialförsäkringsavgifter
inte är definierad i lag och att tillämpningsproblem kan komma att uppstå.
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Svenska Arbetsgivareföreningen och
Sveriges Industriförbund har liknande uppfattningar. Svea Hovrätt, Svenska
Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund anser att det av lagtexten
uttryckligen bör framgå att lagen gäller i fråga om skatt eller avgift och att
andra stycket andra punkten endast avser föreskrifter som kommit till uttryck i
författning. Kammarrätten i Stockholm har svårt att se annat än fördelar med den
föreslagna ordningen. Kammarrätten påpekar dock att det i och för sig inte kan
uteslutas att fråga kan uppkomma om en pålagas innersta väsen och att förslaget
tar sikte på avgifter till det allmänna, vilket innebär att den privatise-
ring/bolagisering som inletts kan återverka i sanktionshänseende. Sveriges
Advokatsamfund och Företagarna anser det önskvärt med en uttrycklig föreskrift i
vederbörande specialförfattning för att skattebrottslagen skall vara tillämplig
oavsett om detta gäller en skatt, avgift eller socialförsäkringsavgift.
Polismyndigheten i Stockholms län anser att det uttryckliga undantaget för
dröjsmålsavgifter, förseningsavgifter eller liknande avgifter bör utgå.

Skälen för regeringens förslag:

Gällande metod
Skattestrafflagens tillämpningsområde reglerades på så sätt att de särskilda
skatteförfattningarna innehöll föreskrifter som angav om lagen var tillämp-lig.
Skattestrafflagutredningen föreslog inte någon ändring härvidlag. Utredningen
anförde emellertid, att lagens tillämpningsområde måste framgå på ett otvetydigt
sätt och att detta enklast kunde uppnås genom att en bestämmelse om detta togs
in i de skatte- och avgiftsförfattningar som avsågs falla under lagens
tillämpningsområde. Enligt utredningens mening borde emellertid hänvisningen ges
en materiell innebörd i den meningen att förekomsten av en sådan skulle utgöra
en förutsättning för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet, något som inte
ansågs vara förhållandet enligt skattestrafflagen. I den proposition som följde
angav departementschefen att den av utredningen föreslagna metoden för att
bestämma lagens tillämplighet i och för sig var fullt tänkbar men att det från
systematisk synpunkt var bättre att i själva skattebrottslagen direkt ange på
vilka skatter och avgifter lagen skulle vara tillämplig (prop. 1971:10 s. 224).
Enligt departementschefen torde den senare metoden även erbjuda fördelar för den
praktiska tillämpningen. Den metod som förespråkades av departementschefen
antogs och skattebrottslagens tillämpningsområde anges inledningsvis genom en
uppräkning i lagens första paragraf. Avsikten var att uppräkningen skulle vara
uttömmande. Från denna princip har emellertid gjorts undantag i lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. De nämnda lagarna
omfattas inte av uppräkningen i skattebrottslagen. I stället anges i de nämnda
författningarna att skatte-brottslagen är tillämplig.

Skälen för utredningens förslag
Skälen för utredningens förslag att frångå uppräkningsprincipen är att
- uppräkningsprincipen inte följts fullt ut
- redaktionen har kommit att te sig främmande för en författning av den
generella karaktär som skattebrottslagen är avsedd att ha
- ständiga ändringar medför risk för fel eller inadvertenser
- uppräkningen har kommit att omfatta en rad upphävda skatteförfattningar för
att undvika oavsiktlig avkriminalisering.
Utredningens förslag innebär att den uppräkning som nu finns i 1 §
skattebrottslagen ersätts av regler som medför att alla skatter kommer att
omfattas av skattebrottslagen, om det inte anges annorlunda i den materiella
författning som reglerar skatten i fråga. Beträffande avgifter görs en skillnad
mellan socialförsäkringsavgifter och andra avgifter. Socialförsäkringsavgifter
jämställs i detta hänseende med skatter. Med socialförsäkringsavgifter avser
utredningen avgifter som omfattas av lagen (1981:691) om socialavgifter och
lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter samt allmänna egenavgifter enligt
lagen (1958:295) om sjömansskatt. För andra avgifter krävs att det i den
materiella lagstiftningen anges att skattebrottslagen skall vara tillämplig.
Gränsdragningen mellan skatter och avgifter görs utifrån den terminologi som
används i den materiella författningen.

Allmänna synpunkter på uppräkningsmetoden
Regeringen ställer sig bakom de allmänna överväganden utredningen gjort
beträffande avskaffandet av uppräkningsmetoden. Uppräkningen i 1 §
skattebrottslagen har med tiden blivit så omfattande att bestämmelsen och därmed
lagens tillämpningsområde blivit svåröverskådligt. Lagens generella karaktär kan
också sägas fördunklas av detaljer. Ett annat skäl för att frångå
uppräkningsmetoden är, som utredningen påpekat, att uppräkningen måste ändras så
snart en ny skatt eller avgift införs om denna skall omfattas av lagen.
Paragrafen har därför kommit att ändras i genomsnitt mer än en gång per år sedan
ikraftträdandet 1972. Ständiga ändringar underlättar inte för dem som skall
tillämpa lagen och medför också som utredningen påpekat en ökad risk för fel
eller inadvertenser.
Inte sällan händer det att skatte- och avgiftsförfattningar upphör att gälla
eller att de införs för att gälla endast under en begränsad tid. För att undvika
en oavsiktlig avkriminalisering av gärningar som begåtts innan lagen i fråga
upphävts står upphävda författningar regelmässigt kvar i uppräkningen i
skattebrottslagen även sedan skatte- eller avgiftsförfattningen upphört att
gälla. Det ligger en svårighet i att avgöra när den upphävda skatte- eller
avgiftsförfattningen skall undantas från skattebrottslagens tillämpningsområde
utan risk för att följden därav blir en oavsiktlig avkriminalisering. Av
uppräkningen i skattebrottslagen är därför så många som en tredjedel av
författningarna upphävda. Förhållandet bidrar inte till att skapa tydlighet och
erbjuder knappast heller fördelar för den praktiska tillämpningen. En annan sak
är att fördelarna med uppräkningsmetoden dessutom inte fullt ut uppnåtts genom
att den i några fall frångåtts.
Även om det kan hävdas att det är till viss fördel för tillämpningen att det
direkt av bestämmelsen i skattebrottslagen går att utläsa om lagen är tillämplig
beträffande en viss skatt eller avgift, bör den praktiska betydelsen av denna
aspekt bedömas med beaktande av skattebrottsbestämmelsernas karaktär av
blankettstraffbud. Eftersom bestämmelserna inte innehåller en fullständig
gärningsbeskrivning av brotten måste de läsas mot bakgrund av reglerna i olika
skatte- och avgiftsförfattningar. Den som skall tillämpa skattebrottslagen måste
således under alla förhållanden inhämta kunskaper om vad som gäller på det
aktuella området.
En konsekvent genomförd uppräkningsmetod har vissa fördelar. Som kommit att
klart framgå av nuvarande ordning har metoden emellertid också påtagliga
nackdelar. Regeringen föreslår att metoden överges då skattebrottslagens
tillämpningsområde på ett klart och entydigt sätt kan anges genom en lagteknisk
lösning som i huvudsak ansluter sig till utredningens förslag. I det följande
kommer förslaget att utvecklas närmare.

Skatter
En grundläggande förutsättning vid utformningen av bestämmelsen som anger
skattebrottslagens tillämpningsområde är att tillämpningsområdet anges på ett
klart och entydigt sätt.
Skattebrottslagen bör, i likhet med vad utredningen föreslagit, vara generellt
tillämplig på skatter. Skattebrottslagen omfattar också redan i dag nästan alla
skatter. Lagen omfattar dock inte kupongskatt enligt kupong-skattelagen
(1970:624) och inte heller skatt enligt lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
lagen (1990:667) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m. eller enligt lagen
(1994:40) om tillfällig kompensation på viss energiskatt.
Kupongskattelagen innehåller särskilda straffbestämmelser i 31 och 32 §§.
Skattebrottsutredningen har påpekat att de förhållanden som kupongskattelagen
reglerar är säregna i förhållande till den övriga beskattningen. Kupongskatten
kan sägas utgöra en definitiv källskatt och det är främst oriktiga uppgifter
till de organ som är skyldiga att innehålla sådan skatt, i första hand
Värdepapperscentralen VPC AB, som kan medföra straff om uppgifterna medför för
låg kupongskatt. Sådana oriktiga uppgifter omfattas i och för sig av den
kriminalisering i skattebrottslagen som vi föreslår.
Utredningen har särskilt pekat på att de straffskalor som finns i kupong-
skattelagen avviker markant från utredningens förslag till ny skattebrottslag.
Det maximala straffet i kupongskattelagen är sex års fängelse. I skattebrotts-
lagen är det maximala straffet i motsvarande situation enligt utredningens
förslag fängelse i sex månader. Utredningen har övervägt frågan om
straffskalorna i de praktiskt taget aldrig tillämpade straffbestämmelserna i
kupongskattelagen är rimliga. Före skattebrottslagens tillkomst var
maximistraffet fängelse sex månader, men på förslag i propositionen till nämnda
lag höjdes straffsatserna till de nuvarande för att de skulle komma i nivå med
dem som gäller enligt skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 308). Förarbetena
lämnar inte någon egentlig vägledning om skälet till förändringen. Utredningen
har antagit att kupongskattens konstruktion som en definitiv källskatt haft
betydelse i sammanhanget. Med hänsyn till detta och eftersom brott mot bestäm-
melserna kan röra höga belopp har utredningen utgått från att brotten
principiellt sett har eller åtminstone kan tänkas ha samma straffvärde som
skattebedrägeri. Utredningen föreslår därför att skattebrottslagen inte skall
vara tillämplig för kupongskatt.
Det avgörande skälet för utredningen mot att föra in brott mot ku-
pongskattelagens bestämmelser till skattebrottslagen har således varit
svårigheten att bibehålla kupongskattelagens straffskalor. De allvarligaste
brottsbeteckningarna i skattebrottslagen förutsätter att det oriktiga
uppgiftslämnandet sker till myndighet (jfr förslaget till lydelse av 2 och 4 §§
i skattebrotts-lagen). Problemet på kupongskatteområdet består i att uppgifter i
hög omfattning lämnas till Värdepapperscentralen, som ju inte är en myndighet.
Dessa uppgifter läggs sedan till grund för beskattningen. Genom regeringens
förslag till utformning av kupongskattelagen bortfaller problemet (se avsnitt
9.10). Vi föreslår nämligen att vid tillämpningen av skattebrottslagen skall
Värdepapperscentralen VPC AB likställas med myndighet i fråga om uppgifter som
enligt 7 § andra stycket skall lämnas till bolaget. Vårt förslag till ändringar
i skattebrottslagen och kupongskattelagen innebär därför att brott mot
kupongskattelagens bestämmelser omfattas av förslagen till 2-4, 7 och 8 §§
skattebrottslagen. De påföljder som kan komma i fråga överensstämmer med vad
som gäller i övrigt för skattebrott. Om ett förfarande bedöms som mer
kvalificerat enligt de generella grunder som finns för en sådan bedömning bör
den möjlighet till flexibilitet som finns vid brottsbestämningen och
straffmätningen i skattebrottslagen utnyttjas. I och med detta kan
skattebrottslagen omfatta även kupongskatt. De särskilda straffbestämmelserna i
kupongskattelagen kan därför upphävas. För övriga skatteförfattningar som för
närvarande inte omfattas av skattebrotts-lagen gäller att utrymmet för sådan
brottslighet som skattebrottslagen skall beivra genomgående är litet, men att
det ändå inte kan anses finnas skäl att generellt undanta lagarna från
skattebrottslagens tillämpningsområde.

Avgifter
Skattebrottslagen är tillämplig endast på ett förhållandevis begränsat antal
avgifter, främst avgifter på socialförsäkringsområdet och avgifter som omfattas
av lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Någon ändring i detta
hänseende är inte påkallad. Den generella metod som föreslås beträffande skatter
är därför inte lämplig för att bestämma lagens tillämpningsområde för avgifter.
Den mest naturliga lösningen är i stället att positivt ange de avgifter som
faller inom skattebrottslagens tillämpningsområde. Frågan är närmast om
uppräkningen skall ske i skattebrottslagen eller i avgiftsförfattningen i fråga.
De nackdelar som visat sig allmänt gälla för uppräkningsmetoden gäller även
för avgifterna även om de inte är fullt så tydliga, eftersom de avgifter som
omfattas är betydligt färre till antalet. Vi föreslår att bestämmelser om att en
avgift omfattas av skattebrottslagen placeras i den författning som reglerar
avgiften i fråga. Med denna lösning vinns även den fördelen att en
avgiftsskyldig direkt i det regelkomplex som anger de materiella bestämmelserna
får besked om att överträdelser sanktioneras genom skattebrotts-lagen. Eftersom
termen socialförsäkringsavgift inte är definierad i lag och det, vilket
remissbehandlingen visar, kan uppkomma diskussioner om en avgift är en
socialförsäkringsavgift eller inte bör termen inte användas i skattebrottslagen.
Även i de författningar som reglerar vad som brukar kallas
socialförsäkringsavgifter bör det därför tas in bestämmelser om att
skattebrottslagen är tillämplig.

Lagen om straff för varusmuggling
För att undvika lagkonkurrens bör avgränsningen mellan varusmugglingslagens och
skattebrottslagens tillämpningsområden, i enlighet med utredningens förslag,
göras på så sätt att skattebrottslagen blir tillämplig endast om gärningen inte
är belagd med straff enligt varusmugglingslagen. Skattebrottslagen kommer
härigenom att gälla för brott som i regel inte har samband med in- eller
utförsel.

Skattetillägg m.m.
Regeringen föreslår i likhet med utredningen ett uttryckligt undantag för
skattetillägg, avgiftstillägg, räntor, dröjsmålsavgift, förseningsavgift och
liknande avgift från skattebrottslagens tillämpningsområde. I och för sig kan
hävdas att t.ex. ett skattetillägg definitionsmässigt inte är en skatt. Vi anser
dock att undantaget är motiverat av tydlighetsskäl. Detta gäller framför allt i
fråga om avgränsningen av de avgifter som kan komma att omfattas av lagen.

Konsekvensändringar
Den föreslagna metoden att ange tillämpningsområdet för skattebrottslagen medför
konsekvensändringar i lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1981:691) om
socialavgifter, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift, lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster, lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter för
byggnadsarbete på bostadshus, mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1994:1704)
om lageravgift på vissa jordbruksprodukter, lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift. Ändringarna behandlas
närmare i författningskommentarerna (avsnitt 10).

63

4.4 De centrala skattebrotten

Regeringens förslag: Skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och
benämns i fortsättningen skattebrott samt omfattar även förfaranden som i dag
bedöms som uppbördsbrott.
Skattebrottet konstrueras som ett farebrott. Ett skattebrott fullbordas när en
oriktig uppgift uppsåtligen lämnas till myndighet eller när en föreskriven
uppgiftsskyldighet uppsåtligen åsidosätts om detta ger upphov till fara för att
skatt eller avgift skall undandras det allmänna.
Kravet på direkt uppsåt till skatteundandragande slopas för den passiva formen
av skattebrott. Det subjektiva rekvisitet blir därmed enhetligt för
skattebrottet och kommer att omfatta samtliga uppsåtsformer.
Det s.k. specialsubjektet slopas för passivt skattebrott, vilket innebär att
skatteeffekten inte längre behöver ha gynnat den skattskyldige själv eller någon
som han företräder, utan kan ha gynnat vem som helst.
Begreppet handling ersätts med ett krav på att uppgifter skall ha lämnats på
annat sätt än muntligen för att föranleda straffansvar.
Invändning om kvittning i skattebrottmål bör i princip inte tillmätas betydelse
vid ansvarsbedömningen.
Kriminaliseringen av försök till skattebrott slopas till följd av övergången
till farerekvisit.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen förordar dock en något mindre vidsträckt
tolkning av farerekvisitet.
Remissinstanserna: En övervägande del av de remissinstanser som uttalat sig om
utformningen av de centrala skattebrotten är positiva till förslaget. Några
remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och Riksskatteverket, har emellertid
framfört viss kritik. Riksåklagaren ser vissa fördelar med en konstruktion som
farebrott i stället för effektbrott då förutsebarheten ökar, såväl med avseende
på fullbordanspunkten som frågan huruvida brottet fullbordats eller stannat på
försöksstadiet. Enligt Riksåklagaren finns emellertid vägande invändningar mot
konstruktionen med ett farebrott, såsom det har presenterats av utredningen,
bl.a. kan kravet på konkret fara i utredningens utformning medföra betydande
tillämpningssvårigheter. Riksåklagaren är därför inte beredd att tillstyrka lag-
förslaget i denna del. En alternativ utgångspunkt skulle enligt Riksåklagaren
kunna vara att kriminalisera gärningen att lämna en oriktig uppgift eller
underlåta att lämna deklaration etc. med uppsåt att skatt undandras oavsett
vilka effekter eller vilken risk (fara) för effekt som har uppstått eller kan
uppstå. En sådan lösning skulle möjligen te sig från rättspolitiska
utgångspunkter mer motiverad än den lösning som nu har valts. Vad man vill uppnå
med kriminaliseringen är ju att förmå skattskyldiga att lämna ett korrekt
underlag för taxeringen. Riksskatteverket har framfört liknande synpunkter och
föreslår att farerekvisitet utformas så att alla oriktiga uppgifter som lämnas
annat än muntligen och som kan medföra skatteundandragande innebär att fara
föreligger. Som otjänliga försök bör enligt verket anses sådana uppgifter som
enligt 5 kap. 4 § första stycket 2 taxeringslagen (1990:324) inte medför
skattetillägg. Riksskatteverket vill även att farerekvisitet vid s.k. rullande
underskott förtydligas, förslagsvis genom att reglerna anpassas så att de
motsvarar de fall där skattetillägg påförs med hjälp av ett fiktivt underlag,
eftersom fullbordanspunkten kan ligga långt fram.

Skälen för regeringens förslag:

Skattebrott; en ny brottsbeteckning
Beteckningen skattebedrägeri framstår som mindre adekvat, särskilt med hänsyn
till den utvidgning som regeringen kommer att föreslå när det gäller det passiva
brottet. För en ändring i fråga om brottsbeteckningen talar också det
förhållandet att regeringens förslag innebär att de förfaranden som i dag
betecknas som oredlig uppbördsredovisning skall hänföras under den centrala
bestämmelsen i skattebrottslagen (se avsnitt 4.9). Skattebrottens ställning som
självständig brottstyp kommer också till tydligare uttryck med en ändrad
brottsbeteckning. Dessutom skulle införandet av en ny brottsbeteckning vara ett
ändamålsenligt sätt att tydligt markera den förändring av brottstypen som blir
följden av regeringens förhållandevis genomgripande förslag till ändring av det
centrala skattebrottet. Regeringen har av dessa skäl funnit det lämpligt att
brottet ges den mera neutrala brottsbenämningen skattebrott.

Skattebrottet konstrueras som farebrott
Enligt bestämmelserna i den lag som föregick skattebrottslagen, skatte-
strafflagen (1943:313), gällde beträffande de centrala brotten - falskde-
klaration och vårdslös deklaration - att ett brott ansågs fullbordat så snart en
handling med en oriktig uppgift inkommit till beskattningsmyndigheten. Att den
osanna eller ofullständiga uppgiften medfört ett felaktigt skattebeslut
fordrades alltså inte för att ansvar för falskdeklaration eller vårdslös
deklaration skulle kunna utkrävas. Det var tillräckligt att uppgiften varit
"ägnad att" leda till för låg skatt för den deklarationsskyldige eller någon som
han företrädde. Ett deklarationsbrott kunde vidare begås endast genom att en
oriktig uppgift lämnades i en formbunden handling, en deklaration eller däremot
svarande skriftlig försäkran. Gärningsbeskrivningarna var utformade efter samma
principer som sanningsbrotten osann och vårdslös försäkran i 15 kap. 10 §
brottsbalken. Underlåtenhet att lämna självdeklaration bestraffades inte i
skattestrafflagen utan försummelser av detta slag sanktionerades med penning-
böter enligt 120 § taxeringslagen (1956:623).
Även den utredning som år 1965 tillsattes för att se över skattestraf-
flagstiftningen, Skattestrafflagutredningen, utformade i sitt förslag till
skattebrottslag brottsbeskrivningarna med sanningsbrotten i brottsbalken som
förebild. Utredningen föreslog dock att det brottsliga förfarandet inte skulle
begränsas till lämnandet av osanna eller ofullständiga uppgifter i en skriftlig
formbunden handling, utan alla oriktiga uppgifter, såväl skriftliga som
muntliga, vilka lämnades till en myndighet och innebar fara för att skatt eller
avgift skulle komma att undandras det allmänna, skulle i princip kunna medföra
straffansvar. Det straffbara området föreslogs vidare utvidgat så att vissa
former av deklarationsförsummelse skulle kunna bestraffas som centralt
skattebrott.
I den proposition (prop. 1971:10) som utarbetades på grund av Skat-
testrafflagutredningens förslag kom emellertid de centrala skattebedräge-
ribrotten att utformas som effektbrott. Departementschefen anförde att brotten
närmast är att uppfatta som en typ av förmögenhetsbrott och att
straffbestämmelserna därför i första hand bör ta sikte på att skydda det
allmänna mot den förmögenhetsskada som kan uppstå om skatten eller avgiften blir
för lågt beräknad och orsaken är att söka i att någon lämnat oriktig uppgift
till ledning för beslutet. I sammanhanget anmärkte departementschefen att
vilseledandet utgör ett karakteristiskt drag vid brott av bedrägerityp och att
utredningens förslag till brottskonstruktion skulle innebära att ansvar för
fullbordat brott kunde utkrävas även om något vilseledande inte kom till stånd.
Brottskonstruktionen för skattebedrägeri borde utformas med beaktande främst av
praktiska synpunkter. Med hänsyn till den utvidgning av det straffbara området
som förslaget innebar, borde skattebedrägeribrottet konstrueras som ett
effektbrott (prop. s. 229).
Det avgörande för den valda konstruktionen med effektrekvisit tycks alltså ha
varit att det ansågs föra för långt att behålla farerekvisitet samtidigt som det
straffbara området utvidgades.
Något motsvarande resonemang fördes emellertid inte då det gällde det
oaktsamma skattebrottet, vilket i enlighet med Skattestrafflagutredningens
förslag kom att utformas med ett farerekvisit. Att ett farerekvisit valdes för
vårdslös skatteuppgift synes emellertid kunna ges en enkel förklaring. Som
Skattestrafflagutredningen framhöll skulle nämligen en konstruktion med
effektdelikt för oaktsamhetsfallen inneburit, att oriktiga uppgifter som
upptäcktes under taxeringsförfarandet inte skulle kunna bestraffas. Gärningen
skulle inte anses fullbordad eftersom uppgiften inte föranlett något felaktigt
skattebeslut, och att straffa oaktsamt försök synes logiskt otänkbart. Om den
oriktiga uppgiften av någon anledning förbigick den ordinarie granskningen och
upptäcktes först därefter skulle ansvar däremot kunna utkrävas. Effektiviteten
och noggrannheten i skattemyndighetens granskningsarbete skulle med en sådan
konstruktion bli av avgörande betydelse för straffbarheten, något som onekligen
skulle föra med sig en icke önskvärd ojämnhet i rättstillämpningen. Behovet av
att bestraffa även fall av vårdslöshet som upptäcks av skattemyndigheten under
taxeringsarbetet torde således ha varit avgörande för valet av konstruktionen
med ett farerekvisit för de oaktsamma brotten.
Även brotten mot uppgiftsskyldighet i uppbördssammanhang har konstruerats som
farebrott i skattebrottslagen. Också här tycks lämplighetssynpunkter har varit
utslagsgivande för valet mellan ett effektrekvisit och ett farerekvisit.
Som framgår av det föregående (avsnitt 4.2) utgår vi från att skattebrotten i
vart fall under den närmast överskådliga tiden inte kommer att införlivas i
brottsbalken. Även med den utgångspunkten att brotten mot skatte- och
avgiftsförfattningarna kriminaliseras i en särskild strafflag är det enligt vår
uppfattning emellertid angeläget att straffbestämmelserna såväl systematiskt som
lagtekniskt får enhetliga och enkla brottsbeskrivningar. Däremot synes det
mindre intressant vilket brottsbalksbrott, bedrägeribrottet eller sannings-
brottet, som skattebrottet till sin natur närmast liknar. En av anledningarna
till att skattebrotten har ansetts böra regleras i en särskild lag är just att
dessa brott i flera avseenden skiljer sig från dem som regleras inom den
allmänna straffrätten. Vid valet mellan att konstruera skattebrottet som ett
effektbrott eller farebrott behöver därför inte någon jämförelse med
brottsbalkens konstruktion göras.
Konstruktionen av skattebedrägeri som effektbrott har tidigare vid flera
tillfällen och i olika sammanhang ifrågasatts och kritiserats. Den kritik som
framförts har ofta gått ut på att brottet borde omkonstrueras till ett
farebrott. Ett av argumenten för detta har varit att de allmänna domstolarna med
en sådan utformning av brottet inte i lika stor utsträckning som med nuvarande
ordning skulle tvingas avvakta lagakraftägande avgörande från skattedomstolarna.
Brottmålen skulle alltså kunna avgöras snabbare.
Det är emellertid inte utan vidare givet att en ändring av brottskonstruktio-
nen till farebrott skulle medföra några mera genomgripande fördelar från denna
synpunkt. Oavsett konstruktionen i övrigt av brottet måste nämligen "oriktig
uppgift" eller motsvarande uttryck ingå som en brottsförutsättning. Vad som är
en oriktig uppgift måste i sin tur avgöras med ledning av bestämmelserna i den
skatteförfattning som i det enskilda fallet reglerar skattskyldigheten. Detta
samband mellan skattebrottmålet och själva skattefrågan kan givetvis inte
brytas.
Konstruktionen av brottet som ett effektbrott innebär emellertid dessutom att
prövningen i skatteinstanserna även i formell mening blir av avgörande betydelse
för brottmålets bedömning. Om skatteprocessen utmynnat i ett konstaterande att
skattskyldighet inte föreligger för de belopp som åtalet gäller anses den
allmänna domstolen sålunda enligt nuvarande ordning formellt bunden av detta
avgörande (jfr NJA 1979 s. 286 och 1982 s. 212). Denna ordning är också avsedd
(jfr prop. 1971:10 s. 247 och 351 samt prop. 1982/83:134 s. 10). Betydelsen av
detta skall dock inte överdrivas; även om brottet konstrueras som ett farebrott
skulle de allmänna domstolarna naturligtvis som regel följa förvaltningsdomsto-
larnas uppfattning i själva skattefrågan. Utrymmet för att avgöra ett
skattebrottmål utan att avvakta lagakraftvunnet avgörande i skatteprocessen
torde visserligen öka något om brottet omkonstrueras till farebrott. I praktiken
skulle dock säkerligen skillnaden inte bli så stor. I de fall ett skattemål
innehåller komplicerade eller svårbedömda skattefrågor måste det ofta vara
ofrånkomligt att avvakta utgången i skattemålet innan brottmålet företas till
slutlig handläggning oavsett om brottet har en konstruktion med ett
effektrekvisit eller ett farerekvisit. Och även i fall då åtalet under alla
omständigheter är till fullo styrkt, kan ju den slutliga bedömningen av det
undandragna beloppets storlek ha betydelse för straffmätningen.
En omkonstruktion av det centrala skattebrottet till ett farebrott synes
således inte i någon mera påtaglig utsträckning öka de allmänna domstolarnas
möjlighet att avgöra ansvarsfrågan utan att behöva avvakta skatteprocessens
utfall. De argument som framförts med denna innebörd är redan av detta skäl
enligt vår mening av förhållandevis begränsad betydelse för en omkonstruktion.
Till detta kommer att enligt vad utredningen har inhämtat problemet med
vilandeförklarade skattebrottmål inte tillnärmelsevis är av samma omfattning nu
som under det första decenniet av skattebrottslagens giltighetstid.
Ett annat och enligt regeringens uppfattning långt mera beaktansvärt skäl, som
i olika sammanhang åberopats för en omkonstruktion till ett farebrott, har varit
de svårigheter som den nuvarande ordningen medför då det gäller att bestämma
tidpunkten då brottet skall anses fullbordat.
Som tidigare nämnts var brotten falskdeklaration och vårdslös deklaration i
skattestrafflagen utformade med ett farerekvisit. För att ansvar skulle inträda
var det tillräckligt att en avgiven oriktig uppgift var "ägnad att" leda till en
för låg skattepåföring. Med denna konstruktion ansågs brotten fullbordade så
snart en handling med en oriktig uppgift inkommit till beskattningsmyndigheten.
Med den konstruktion av effektbrott som skattebedrägeribrottet erhöll genom
införandet av skattebrottslagen inträder ansvar först sedan
beskattningsmyndighet påfört någon en för låg skatt eller avgift eller
tillgodoräknat någon en skatt eller avgift med för högt belopp. Medför den
oriktiga uppgiften en fara för en för låg skattepåföring kan i stället ansvar
för försök till skattebedrägeri inträda.
I detta hänseende skiljer sig konstruktionen av skattebedrägeri mycket
påtagligt från utformningen av brottsbalkens bedrägeribrott. För sistnämnda
brott krävs visserligen förmögenhetsöverföring men sådan anses ha ägt rum redan
när fara uppstått för en slutlig förlust på den vilseleddes sida, med
motsvarande utsikter till slutlig vinst för gärningsmannen. Det kan från denna
synpunkt i själva verket hävdas att skattestrafflagens utformning av brottet
falskdeklaration sakligt sett var mera lik bedrägeribrottet än vad som gäller
för skattebedrägeri. Den effekt som krävs för att skattebedrägeri skall anses
fullbordat har snarast likheter med vad som krävs i fråga om tillgreppsbrott.
Enligt uttalanden av departementschefen i propositionen till skatte-
brottslagen skall straffstadgandet förstås så att skattebedrägeribrottet är att
anse som fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattas om debitering eller
kreditering av skatt eller avgift till nackdel för det allmänna. Beslutet kan
antingen vara preliminärt eller slutligt och det spelar i och för sig ingen roll
för ansvarsbedömningen om det vunnit laga kraft eller ej.
Genom rättsfallet NJA 1987 s. 201 klargjordes att fullbordanspunkten, såvitt
gäller skattebrott som påverkat beslut vilka har upptagits i skattelängden, bör
antas vara den dag då slutskattesedeln senast skall tillställas den skattskyl-
dige, nämligen den 15 december under taxeringsåret.
De schablonregler som behövt uppställas på grund av svårigheterna i det
enskilda fallet att fastställa den exakta tidpunkten när ett beslut fattats står
i mindre god överensstämmelse både med lagens ord och med dess grunder. Dessutom
kan det i vissa fall framstå som egendomligt att ett skattebrott skall anses
fullbordat först då en på förhand fixerad tidpunkt inträffat, som saknar
anknytning till den brottsliga handlingen. Antag att en skattskyldig i sin
deklaration dels framställt ett yrkande om visst avdrag, dels gjort ett
otillåtet avdrag utan att ange vad detta avser. Vid granskningen av
deklarationen finner skattemyndigheten att det yrkade avdraget inte kan godtas
och underrättar den skattskyldige härom. Den oriktiga uppgiften upptäcks
emellertid inte av skattemyndigheten vid taxeringen utan först därefter. I detta
fall kan det onekligen förefalla märkligt att brottet inte anses fullbordat vid
den tidpunkt granskningen faktiskt företogs och den oriktiga uppgiften undgick
upptäckt. Eftersom preskriptionstiden börjar löpa från den dag brottet anses
fullbordat kan det vara av avgörande betydelse för den skattskyldige vilken
tidpunkt som skall gälla.
Numera upprättas inte längre någon skattelängd. Uppgifterna som tidigare
antecknades i längden finns dock att hämta i det av skattemyndigheten förda
taxeringsuppgiftsregistret. Skattsedel på slutlig skatt skall enligt gällande
regler alltjämt tillställas den skattskyldige senast den 15 december under
taxeringsåret. I det förenklade deklarationsförfarande, som tillämpas från och
med 1995 års taxering, skall emellertid slutskattesedel översändas till den
skattskyldige senast den 31 augusti under taxeringsåret om grundläggande beslut
om årlig taxering fattats senast den 15 augusti på grundval av förenklad
självdeklaration. I övriga fall gäller även i fortsättningen den 15 december.
Beträffande andra skatter och avgifter än dem som tidigare upptogs i
skattelängden anses skattebrottet fullbordat den dag när debitering eller
kreditering sker i det enskilda fallet. När det gäller bl.a. mervärdesskatt,
punktskatter och socialavgifter kan den som inger en deklaration med oriktig
uppgift emellertid ådra sig ansvar för skattebrott så snart deklarationen kommit
in till behörig myndighet. För dessa skatter och avgifter finns nämligen
bestämmelser om s.k. automatiska beslut i de speciella författningarna, vilka
anger att skatten respektive avgiften skall anses fastställd i enlighet med
deklarationen.
Det kan således konstateras att förfarandereglernas utformning på
skatteområdet är helt avgörande för bedömningen om ett skattebrott är fullbordat
eller inte. Det kan från rationella utgångspunkter vara svårt att försvara en
ordning som innebär att förfarandereglerna i så hög grad styr om ett skattebrott
är fullbordat eller har stannat på försöksstadiet; särskilt som detta innebär
omotiverade skillnader mellan olika skatteslag. Att brottet kan betraktas som
fullbordat i och med att en oriktig uppgift har lämnats till
beskattningsmyndigheten torde överensstämma med ett naturligt betraktelsesätt
och motsvarar dessutom bättre vad som gäller för jämförbar traditionell
brottslighet. Den nuvarande ordningen får också konsekvenser i preskriptionshän-
seende som knappast framstår som sakligt motiverade och dessutom kan vålla
tillämpningssvårigheter.
Ett ytterligare argument för en omkonstruktion av det centrala skattebrottet
är de konsekvenser som formerna för skattekontrollen kan få med den nu gällande
ordningen. Med den konstruktion brottet har i dag bedöms en oriktighet i en
självdeklaration som upptäcks under taxerings-året som försöksbrott - med en
lindrigare straffskala - medan brottet om det avslöjas först på ett senare
stadium anses som fullbordat. Det förhållandet att brottet bedöms olika beroende
på när en oriktig uppgift upptäcks kan vara svårt att motivera. Eftersom försök
till skatteförseelse är straffritt kan emellertid tidpunkten för upptäckt vara
av betydelse även för själva frågan om straffbarhet.
De konsekvenser som enligt gällande ordning kan bli följden av skat-
tekontrollens inriktning i det särskilda fallet är enligt vår mening otillfreds-
ställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det är också svårt att rationellt
motivera den konsekvens av dagens system som består i att en lindrigare
straffskala gäller för ett brott som har stannat på försöksstadiet beroende på
att inget debiterings- eller krediteringsbeslut har hunnit fattas före
lagföringen. Den skattskyldige har ju i denna situation gjort allt som från hans
sida fordras för att brottet skall vara fullbordat.
Det finns således enligt regeringens mening beaktansvärda skäl för en
omkonstruktion av skattebrottet till farebrott.
Utredningen har i fråga om farerekvisitet uttalat att det för att ansvar skall
kunna komma i fråga krävs att det förelegat en konkret fara för
skatteundandragande. Farerekvisitet skall enligt utredningen få samma innebörd
som i dag gäller motsvarande rekvisit i 5 § skattebrottslagen angående vårdslös
skatteuppgift. Utredningen redovisar tre fall enligt vilka fara inte bör anses
föreligga. I det första fallet anges att fara inte anses föreligga om det är
praktiskt taget uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt, t.ex. när det
gäller uppgifter som skattemyndigheten har tillgång till genom register som förs
av någon annan myndighet. Vidare bör fara inte heller anses föreligga om en
uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare
granskning från myndigheten. Slutligen bör fara inte anses föreligga om en
felaktighet är av sådant slag att den bort avslöjas vid en med normal omsorg
företagen granskning enligt för myndigheten föreskrivna rutiner. För farebe-
dömningen blir enligt utredningen i dessa fall av betydelse vilken redo-
visningsmetod som den uppgiftsskyldige tillämpar, hur kontrollen hos myndigheten
är utformad, granskningstidens längd och andra liknande objektiva
omständigheter. Däremot skall inte beaktas sådana egenskaper som okunnighet
eller bristande rutin hos den som företar kontrollen. Utredningens uttalanden i
denna del har kritiserats av Riksåklagaren och Riksskatteverket.
Beträffande innebörden av farerekvisitet har utredningen som nämnts hänvisat
till 5 § skattebrottslagen angående vårdslös skatteuppgift. I propositionen till
skattebrottslagen uttalades härvid att åklagaren måste göra sannolikt att
förhållandena i det enskilda fallet varit sådana att det förelegat en
beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt
belopp. Det borde för ansvar vara tillräckligt att felet sannolikt inte skulle
upptäckas vid en med normal omsorg företagen rutinmässig granskning. Därvid
angavs den redovisningsmetod som skall användas av den redovisningsskyldige,
kontrollapparatens utformning, granskningstidens längd och andra liknande
faktorer vara av avgörande betydelse vid farebedömningen. En oriktig uppgift som
kan avslöjas endast vid en genomgång av bokföring och andra räkenskaper skulle
enligt departementschefen så gott som undantagslöst anses innebära fara i
lagrummets mening (prop. 1971:10 s. 255).
Utgångspunkten för innebörden av farerekvisitet bör enligt vår mening även
framdeles vara att det för ansvar är tillräckligt att felet sannolikt inte
skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen. Kontrollsystemets
uppbyggnad och funktionssätt blir därmed av avgörande betydelse för
farerekvisitets innehåll. Såsom Riksskatteverket påpekat i sitt remissyttrande
går kontrollen av självdeklarationer till så att alla deklarationsuppgifter
registreras på data efter en kontroll som endast görs för att kunna registrera
själva uppgiften. Genom samkörning av deklarationsuppgifter med övriga i
skatteregistret tillgängliga uppgifter sorteras befarade felaktigheter ut och
beräknas olika nyckeltal som kan ge anledning till särskild kontroll. Den
rutinmässiga kontrollen är således numera en maskinell kontroll. Någon manuell
kontroll av hela deklarationsmaterialet sker inte längre.
På löntagarbeskattningens område finns ett omfattande system med obligatoriska
kontrolluppgifter, dvs. de skall lämnas utan föreläggande av skattemyndigheten.
Således skall uppgifter lämnas om bl.a. inkomster av tjänst, ränteintäkter och
ränteutgifter samt reavinst respektive reaförlust vid avyttring av andel i
värdepappersfonder. Vid avyttring av andra värdepapper skall kontrolluppgift
lämnas om försäljningslikviden. Det förenklade deklarationssystem som tillämpas
fr.o.m. 1995 års taxering innebär att deklarationsblanketterna förtrycks med
uppgifter från kontrolluppgifterna som direkt kan läggas till grund för
beskattning. Utrymmet för skatteundandragande är således vad gäller uppgifter
som omfattas av den obligatoriska kontrolluppgiftsskyldigheten begränsat till de
fall en oriktig kontrolluppgift lämnats eller kontrolluppgift inte alls lämnats
och den skattskyldige inte genom en s.k. tilläggsuppgift rättat felet.
Vad gäller mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och punktskatter innebär
systemet med s.k. automatiska beslut att deklarationerna över huvud taget inte
blir föremål för någon granskning innan skatten bestäms. Beskattningsmyndigheten
har därför inte möjlighet att reagera ens för en fullständigt apart uppgift.
Dock sker även här, efter beskattningsbeslutet, maskinella kontroller av de
lämnade uppgifterna, varvid deklarationer som kontrollsystemet bedömer som
granskningsvärda sorteras ut.
Den nu beskrivna uppbyggnaden av den rutinmässiga skattekontrollen gör att man
inte, på det sätt utredningen föreslagit, kan anse att fara inte föreligger om
en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare
granskning från myndigheten. Fara för skatteundandragande kan enligt vår mening
tvärtom ofta föreligga även i de fall en uppgift i och för sig är oklar eller
tvivelaktig. Inte heller kan man, som utredningen antagit, utgå från att det
praktiskt taget är uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt om den
framgår vid kontroll mot register som skattemyndigheten har tillgång till men
som förs av andra myndigheter. Som Riksskatteverket påpekat är uppgifter som
inte tillförs skatteregistret inte automatiskt tillgängliga för
skattemyndigheten och kan inte användas vid urvalskontroll.
Det sagda innebär att farerekvisitet med den uppbyggnad skattekontrollen
numera har får en tämligen vidsträckt innebörd.
Sammanfattningsvis anser regeringen att övervägande skäl talar för att
skattebrott omkonstrueras till ett farebrott. Därigenom vinner bestämmelsen i
sakligt och pedagogiskt hänseende, och den blir dessutom enklare att tillämpa.
Vidare uppnås den betydande fördelen att kongruens erhålls mellan det uppsåtliga
och vårdslösa skattebrottet. Den formella kopplingen mellan skatteinstansernas
och den allmänna domstolens bedömningar kommer också att frånfallas. Till detta
kommer att man ökar förutsättningarna för att åstadkomma en enhetlig reglering
på skattebrottsområdet, eftersom vissa specialstraffrättsliga brottskonstruk-
tioner alltjämt är utformade enligt principerna för farebrott. Brottet bör
enligt vår mening fullbordas genom att en föreskriven uppgiftsskyldighet
åsidosätts med uppsåt att skatt skall undandras det allmänna om fara för
skatteundandragande uppkommer. I princip alla oriktiga uppgifter som lämnas
annat än muntligen och som är relevanta för beskattningsbeslutet kan innebära
att fara föreligger. Motsvarande gäller underlåtelse att lämna föreskrivna
uppgifter. Beträffande uppenbart orimliga yrkanden kan nämnas att om det inte
framstår som sannolikt att dessa uppgifter lämnats med uppsåt att skatt skall
undandras det allmänna är skattebrott uteslutet redan på denna grund. Även vid
tillämpning av bestämmelserna i 5 § skattebrottslagen om vårdslös skatteuppgift
bör farebegreppet tolkas på sätt som nu sagts.

Försök till skattebrott avkriminaliseras
Med den tillämpning av farerekvisitet som nu föreslagits blir utrymmet för
försök till skattebrott synnerligen begränsat. I den mån man över huvud taget
skulle kunna tänka sig någon realistisk situation där sådant brott likväl skulle
förekomma, får det anses finnas skäl för undantag från skattebrottslagens
tillämpningsområde. Regeringen föreslår därför att kriminaliseringen av försök
till skattebrott slopas.

Särskilt om kvittning
När skattemyndigheten upptäcker en oriktig uppgift i en deklaration händer det
inte sällan att den skattskyldige invänder att han av en eller annan anledning
inte framställt ett yrkande om avdrag som han bör medges eller att han tagit upp
en inkomst med för högt belopp och att dispositionerna, om en avräkning gjordes,
skulle minska eller eliminera resultatet av den upptäckta felaktigheten.
Om invändningen är direkt hänförlig till den oriktiga uppgiften - den
skattskyldige gör t.ex. gällande att han haft kostnader för att förvärva den
inkomst som han underlåtit att deklarera - är frågan inte om en kvittning i
egentlig mening utan om en beräkning av den oriktiga upp-giftens beloppsmässiga
storlek. Man talar i dessa fall om s.k. oäkta kvittning.
Man brukar i skatteförfarandet tala om kvittningsyrkanden endast under
förutsättning att en skatteprocess uppkommit. Motsvarande yrkanden, såväl "äkta"
som "oäkta" godtas som regel om de framställs under ärendets handläggning vid
skattemyndigheten, naturligtvis under förutsättning att den skattskyldige kan
visa stöd för sitt påstående. Om yrkandena framställs först sedan en viss fråga
blivit föremål för process är förhållandet emellertid numera något annorlunda.
Tidigare var skatteprocessen i huvudsak utformad som en beloppsprocess, där
föremålet för talan var den beloppsmässiga ändring av taxeringen som yrkats.
Inom den ram som dragits upp genom de yrkade beloppen kunde klaganden fritt
ändra sin talan och motparten komma med kvittningsinvändningar.
I den nya taxeringslagen, som tillämpas fr.o.m. 1991 års taxering, har
emellertid skatteprocessen utformats som en sakprocess, varvid rättegångsbalken
i viss mån fått tjäna som förebild. Processföremålet avser numera en enskild
fråga och talan är helt frikopplad från taxeringen. En väckt talan får i princip
inte ändras. Klaganden får dock justera sitt yrkande till att avse ett högre
belopp om den fråga som är föremål för prövning därigenom inte ändras. I
länsrätt får klaganden dessutom - inom den tid som gäller för överklagande -
föra in en ny fråga som har samband med den som skall prövas, om domstolen
finner att den nya frågan utan olägenhet kan prövas i målet. De grunder som en
part hade kunnat åberopa till stöd för sin talan mister sin rättsliga betydelse
(prekluderas) genom domen. Den skattskyldige kan således inte senare väcka ny
talan med yrkande att frågan skall bedömas annorlunda därför att han kommit på
en ny omständighet som talar till hans förmån. Härav följer också att
rättskraften hos ett avgörande inte sträcker sig längre än till den rättsföljd
som varit fråga i målet. Andra frågor i taxeringsbeslutet kan således i vanlig
ordning omprövas av skattemyndigheten och bli föremål för särskilt överklagande,
som huvudregel inom en femårsperiod. Motsvarande gäller med något undantag på
skatteområdet i övrigt.
I förarbetena till skattebrottslagen har förutsatts att en invändning om
kvittning skall godtas i ett brottmål om den har godtagits eller skulle ha
godtagits i taxeringsprocessen och gärningsmannen inte kan misstänkas för att ha
haft ett skattebedrägligt syfte genom att först efter brottsupptäckten göra
gällande invändningen (prop. 1971:10 s. 249). Kvittning i brottmålet bör enligt
departementschefen behandlas efter i stort sett samma principer som gäller för
de allmänstraffrättsliga förmögenhetsbrotten. Mot bakgrund av dessa förarbets-
uttalanden har kvittningsinvändningar i mål om skattebrott kommit att beaktas i
stor utsträckning i rättstillämpningen. Skattebrottsutredningen har i sitt
betänkande uppgett att man inte haft underlag för att göra någon bedömning av i
vad mån praxis härvidlag förändrats efter år 1991.
Den omkonstruktion av skattebrottet till ett farebrott som regeringen föreslår
aktualiserar frågan om och i vilken mån hänsyn i fortsättningen skall tas till
en av gärningsmannen i efterhand framställd kvittningsinvändning.
Med ett farebrott träder av förklarliga skäl effekten av brottet i viss mån i
bakgrunden. Skattebrottet utformat som ett farebrott förutsätter inte att det
allmänna drabbas av en förmögenhetsskada; för ansvar är i stället tillräckligt
att fara för skatteundandragande förelegat.
Enligt regeringens mening bör, när skattebrottet nu omkonstruerats till ett
farebrott, straffbarheten av en oriktig uppgift inte påverkas av den
omständigheten att den tilltalade samtidigt lämnat felaktiga uppgifter till sin
nackdel eller försummat att göra ett tillåtet avdrag. Hänsyn bör således inte
tas till kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen har omedelbart
samband med den oriktiga uppgiften. En annan sak är att sådana omständigheter
kanske någon gång kan påverka straffmätningen eller valet av påföljd.

Ett enhetligt uppsåtsrekvisit
Ett påbud ställer i många fall ett större krav på människor än ett förbud.
Normalt sett finns det ju endast ett handlingsalternativ för att uppfylla en
ålagd skyldighet medan olika möjligheter står till buds för att undvika att
överträda ett förbud. Bland annat av det skälet kan det finnas anledning att
principiellt sett anse en underlåtenhet mindre straffvärd än ett aktivt
handlande. Så ser man också i allmänhet saken i lagstiftning och
rättstillämpning på det straffrättsliga området.
Den principiella skillnaden mellan underlåtenhet och aktivt handlande
framträder dock på vissa områden som mindre påtaglig. Hit hör otvivelaktigt
skattebrottsområdet. Att i en deklaration lämna en oriktig uppgift och att avstå
från att över huvud taget lämna deklaration är sålunda olika sätt att underlåta
att fullgöra en deklarationsskyldighet. I många fall likställs också ett
utelämnande av en uppgift i skattesammanhang med ett aktivt oriktigt
uppgiftslämnande. Det finns därför anledning att diskutera frågan om det finns
skäl att inom skattestraffrätten behandla underlåtenhet och aktivt handlande på
olika sätt.
Regeln om passivt skattebrott i 2 § andra stycket skattebrottslagen har kommit
att utformas så att den ställer krav på direkt uppsåt hos gärningsmannen. För
att ansvar för passivt skattebrott skall kunna utkrävas fordras således att den
skattskyldige genom att underlåta att deklarera haft för avsikt att undandra
skatt. Just skatteundandragandet skall vara den effekt han vill uppnå med sin
underlåtenhet. Har han genom sitt förfarande åsyftat att komma i ett
förmånligare läge i t.ex. bidragssammanhang genom att åsättas en låg
beskattningsbar inkomst faller detta förfarande utanför det straffbara området,
även om han skulle ha insett att hans underlåtenhet ofrånkomligen leder till att
skatt undandras det allmänna. Detsamma gäller om den skattskyldige har förstått
att en sådan effekt av hans underlåtenhet är möjlig och det dessutom kan hållas
för visst att han skulle ha underlåtit att deklarera även om han varit fullt
medveten om att effekten skulle ha inträffat. I det förra fallet har den
skattskyldige ett s.k. indirekt uppsåt till effekten att ingen eller för låg
skatt skall påföras honom och i det senare fallet föreligger ett s.k. eventuellt
uppsåt i förhållande till samma effekt.
I den allmänna diskussionen kring skattebrottslagens utformning har vid
åtskilliga tillfällen framförts synpunkter på den nuvarande utformningen av det
passiva skattebrottet. Röster har upprepade gånger höjts för att det subjektiva
rekvisitet bör ändras så att något krav på avsikt - direkt uppsåt - hos
gärningsmannen att undandra skatt inte uppställs för att ansvar för skattebrott
skall kunna utkrävas. Indirekt eller eventuellt uppsåt till skatteundandragande
skulle således vara tillräckligt för att föranleda ansvar. Ett av de mera
framskjutna argumenten för en omkonstruktion har varit den synpunkt som redan
Skattestrafflagutredningen på sin tid framhöll, nämligen att den nuvarande
utformningen medför alltför högt ställda beviskrav. Tanken på en omkonstruktion
av det subjektiva rekvisitet har även framförts i utredningsbetänkanden rörande
skattebrottslagen. En utförlig genomgång av bakgrunden till nuvarande
bestämmelse och tidigare förslag till ändring har redovisats av Skatteb-
rottsutredningen i nu föreliggande betänkande (SOU 1995:10 s. 200 ff).
Ett ofta anfört argument för att i subjektivt hänseende likställa det aktiva
och det passiva skattebedrägeribrottet är de bevissvårigheter som anses vara
förenade med den nuvarande utformningen av det passiva skattebedrägeriet. Att
det kan vara svårt att uppnå full bevisning om det för straffbarhet uppställda
kravet på avsikt synes emellertid inte vara något argument som i sig bör vara
avgörande för en övergång till vanliga uppsåtsregler. Bevissvårigheterna var för
övrigt förutsedda av lagstiftaren vid straffbestämmelsens tillkomst. Av större
betydelse för frågan om en ändring är befogad är däremot om den nuvarande
konstruktionen medför att gärningar som rimligen bör anses straffvärda faller
utanför det straffbara området.
Den nuvarande utformningen innebär att en skattskyldig som inser att hans
underlåtenhet att deklarera ovillkorligen kommer att medföra att skatt undandras
det allmänna undgår straffansvar, om exempelvis syftet har varit att han skall
komma i åtnjutande av en inkomstprövad förmån. Likaså går den fri från ansvar
som misstänker att ett skatteundandragande kan bli följden av hans underlåtenhet
även när det kan hållas för visst att han med full vetskap härom inte skulle ha
handlat annorlunda. Dessa förfaranden får i åtskilliga fall anses lika
straffvärda som det då skatteundandragandet varit det avgörande för
gärningsmannens underlåtenhet. När den som med indirekt uppsåt att undandra
skatt underlåter att deklarera, ingår underlåtenheten visserligen ofta som ett
led i ett annat brottsligt förfarande, men detta synes inte inverka på
bedömningen.
En situation som har uppgetts vålla särskilda problem i den praktiska
tillämpningen har samband med det gemensamma uppbördssystemet för
arbetsgivaravgifter och innehållen källskatt. Detta system innebär att
arbetsgivaren i samma handling - uppbördsdeklarationen - skall deklarera
arbetsgivaravgifter och redovisa innehållen preliminär skatt. Det förutsätts
också att han skall erlägga betalning i båda dessa hänseenden på grundval av de
lämnade uppgifterna.
Underlåter arbetsgivaren att avlämna uppbördsdeklaration, gör han sig normalt
skyldig till oredlig eller vårdslös uppbördsredovisning. För oredlig
uppbördsredovisning gäller inte något krav på direkt uppsåt, utan vanliga
uppsåtsregler är tillämpliga. Till den del underlåtenheten har avseende på
arbetsgivaravgifterna krävs emellertid till följd av utformningen av 2 § direkt
uppsåt. Skulle arbetsgivaren mot ett åtal invända att hans syfte varit att
skjuta upp betalningen för den innehållna källskatten medan han haft möjlighet
att betala arbetsgivaravgifterna är det således tveksamt om han kan fällas till
ansvar för skattebrott. En i praktiken inte ovanlig invändning vid underlåtenhet
är också att arbetsgivaren saknat medel till betalning och inte känt till att
han likväl var deklarationsskyldig (s.k. oegentlig rättsvillfarelse, jfr NJA
1977 s. 225). Anser sig domstolen kunna konstatera att arbetsgivaren insett
möjligheten av att han var deklarationsskyldig och att han skulle ha underlåtit
att deklarera även vid visshet på denna punkt, torde han kunna fällas till
ansvar för oredlig uppbördsredovisning beträffande den innehållna källskatten
men knappast för skattebrott i vad avser arbetsgivaravgifterna.
Skyldigheten att redovisa arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och andra
liknande skatter och avgifter skiljer sig inte i något avgörande hänseende från
skyldigheten att redovisa skatt eller avgift som innehållits för annan. I
samtliga fall skall deklaration avges med korta intervaller och möjligheten att
fullgöra uppgiftsskyldigheten bygger i allt väsentligt på att den
redovisningsskyldige har en ordnad bokföring. Att uppställa skilda krav på
uppsåt vid underlåtenhet att lämna de olika typerna av redovisning synes därför
inkonsekvent och skapar, som det nyss anförda ger vid handen, vissa till synes
irrationella problem i rättstillämpningen.
De invändningar som anförts mot ett subjektivt rekvisit omfattande samtliga
uppsåtsformer har i huvudsak gått ut på att det straffbara området med en sådan
konstruktion skulle bli för vidsträckt och att rättssäkerheten skulle äventyras.
Det har hävdats att en sådan ordning skulle medföra en alltför stor risk för att
även den fälls till ansvar som av glömska, förhinder, oföretagsamhet eller
nonchalans underlåtit att deklarera.
Risken för att någon numera skall i bokstavlig mening glömma bort att
deklarera torde emellertid vara mycket liten. Skatteförvaltningen lämnar
fortlöpande, genom olika media, deklarationsinformation till allmänheten. De
skattskyldiga, såväl enskilda som företagare, som sedan tidigare är kända
skattesubjekt, blir dessutom personligen påminda om sin skyldighet genom att de
får tillsänt sig deklarationsblanketter och broschyrer i nära anslutning till
deklarationstillfället. Om den skattskyldige trots detta skulle ha försummat att
lämna deklaration erhåller han i de flesta fall ett föreläggande av
skattemyndigheten att inkomma med sådan. Innan det blir aktuellt med en anmälan
till åklagaren gör skattemyndigheten dessutom regelmässigt en utredning och
beslutar om skönstaxering eller skönsbeskattning.
Man kan emellertid inte bortse från att en underlåtenhet att deklarera kan
vara att hänföra till omständigheter som visserligen inte är ägnade att ursäkta
försummelsen men som ändå saknar anknytning till ett i egentlig mening
bedrägligt syfte. Arbetsanhopning, personliga problem och andra liknande
förhållanden kan medföra att deklarationsbestyren skjuts upp på en obestämd
framtid eller mer eller mindre förträngs. Om i sådana eller liknande fall den
skattskyldige inte bara skulle förpliktas att betala förseningsavgift och
skattetillägg utan också fällas till ansvar för skattebrott med eventuellt
uppsåt, skulle detta otvivelaktigt föra väl långt. Till en del torde det vara
synpunkter av detta slag som ligger till grund för den nuvarande regleringen.
I detta avseende är, såvitt avser inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
emellertid läget numera förändrat i förhållande till det som förelåg vid
skattebrottslagens tillkomst, främst beroende på att taxeringen för
skattskyldiga i allmänhet i så utomordentligt stor utsträckning bygger på
kontrolluppgifter. Sedan skattebrottslagen infördes har skyldigheten att lämna
kontrolluppgifter successivt utökats. Det förenklade deklarationsförfarande som
tillämpas från och med 1995 års taxering bygger också på en utvidgad skyldighet
i detta avseende. Förfarandet innebär att den skattskyldige tillsänds en
deklarationsblankett med förtryckta uppgifter, som i huvudsak grundar sig på
lämnade kontrolluppgifter. Är de förtryckta uppgifterna oriktiga eller
ofullständiga skall den skattskyldige komplettera dessa. I annat fall skall
blanketten endast undertecknas och återsändas till skattemyndigheten. Enligt
Riksskatteverkets beräkningar förtrycktes vid 1995 års taxering förenklade
deklarationsblanketter till sammanlagt 5 453 000 personer. Av dessa beräknas i
runda tal 60 % eller 3 250 000 ha lämnats utan tilläggsuppgift. Dessa
deklaranter har således godkänt det utsända taxeringsförslaget.
För det stora flertalet skattskyldiga gäller därför att en underlåtenhet att
deklarera inte kan medföra ansvar för skattebrott även om vanliga uppsåtsregler
blir tillämpliga. När den skattskyldige inte har haft några inkomster som av ett
eller annat skäl varit dolda för kontrolluppgiftssystemet, föreligger över huvud
taget inte någon risk för felaktig taxering trots underlåtenheten att deklarera.
Till detta kommer att skillnaden endast är subtil mellan underlåtenhet och
aktivt handlande i det förenklade deklarationsförfarandet, där deklaration kan
avges genom att den förtryckta blanketten undertecknas och återsänds till
skattemyndigheten. Det blir därmed knappast rimligt att den som underlåter att
lämna förenklad deklaration skall behandlas annorlunda i straffrättsligt
hänseende än den som lämnar en sådan deklaration utan att komplettera oriktiga
eller ofullständiga uppgifter.
Genom ett enhetligt uppsåtsrekvisit omfattande samtliga uppsåtsformer skulle
kriminaliseringen få en mera ändamålsenlig avgränsning än vad som är fallet i
dag. Vidare skulle den värdefulla fördelen vinnas att en underlåtenhet att
deklarera bedöms enligt samma regler oberoende av vilken skatt eller avgift som
redovisningen avser. Även från systematisk synpunkt får det anses vara en vinst
att kongruens uppnås mellan det aktiva och passiva skattebrottet. Till detta
kommer att enhetliga regler regelmässigt kan antas vara till gagn för
rättstillämpningen.
Regeringen anser att de fördelar som står att vinna med ett enhetligt uppsåts-
rekvisit är så påtagliga att man bör övergå till vanliga uppsåtsregler när det
gäller passivt skattebrott. Vi föreslår alltså att kravet på direkt uppsåt
slopas.
Däremot bör inte underlåtenhetsbrott som är att tillskriva oaktsamhet bedömas
som vårdslös skatteuppgift. Som närmare kommer att utvecklas i det följande
(avsnitt 4.8) är det vår uppfattning att oaktsam underlåtenhet att avge egen
självdeklaration över huvud taget inte bör kriminaliseras. Den som av grov
oaktsamhet underlåter att avge andra typer av deklarationer kommer däremot
enligt vårt förslag att i inte ringa fall kunna dömas för
skatteredovisningsbrott.

Specialsubjekt vid passivt skattebrott
Det passiva skattebedrägeribrottet är till skillnad mot det aktiva konstruerat
med ett s.k. specialsubjekt. I underlåtelsefallen skall effekten således ha
gynnat den skattskyldige själv eller någon som han företräder, medan den i de
aktiva fallen kan ha gynnat vem som helst.
En arbetsgivare som i en kontrolluppgift uppger utbetald lön med för lågt
belopp kan alltså straffas som gärningsman, även om han inte själv har någon
vinning av sitt handlande. En förutsättning enligt gällande ordning är
naturligtvis att kontrolluppgiften föranleder en för låg skattepåföring. Skulle
arbetsgivaren däremot låta bli att lämna en kontrolluppgift kan han inte göras
ansvarig för skattebedrägeri eftersom han inte gör någon egen skattevinst. Är
omständigheterna sådana att han kan anses ha främjat ett skattebedrägeri - t.ex.
om det kan styrkas en överenskommelse mellan honom och den skattskyldige - kan
arbetsgivaren fällas till ansvar för medhjälp. I annat fall kan ansvar endast
utdömas enligt den lindrigare bestämmelsen i 4 kap. 8 § lagen om självdeklara-
tion och kontrolluppgifter.
Enligt regeringens mening finns inte skäl att bedöma en arbetsgivare som med
uppsåt att skatt skall undandras det allmänna underlåter att lämna
kontrolluppgift annorlunda än den som lämnar en oriktig kontrolluppgift. Något
krav på specialsubjekt bör därför inte uppställas för underlåtelsefallen. Vi
föreslår därför att specialsubjektet utmönstras ur 2 § skattebrottslagen.

Handlingsbegreppet m.m.
För att ansvar för aktivt skattebedrägeri skall komma i fråga fordras att den
oriktiga uppgiften skall vara lämnad i en handling. En oriktig uppgift som
lämnas muntligen kan således enligt nuvarande ordning inte föranleda ansvar
enligt skattebrottslagen. Skattestrafflagen på sin tid tog endast sikte på
oriktiga uppgifter som lämnades i en deklaration eller däremot svarande
skriftlig försäkran. Enligt skattebrottslagen bestraffas emellertid oriktiga
uppgifter i alla slags handlingar som avges till ledning för myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift. Således kan även en oriktig uppgift i korrespondens
med skattemyndigheten eller i en handling som lämnas i samband med en skatte-
eller taxeringsrevision föranleda ansvar, liksom oriktiga uppgifter i handlingar
som inges till domstol i en skatteprocess. Det sistnämnda var tidigare en omdis-
kuterad fråga, som numera fått sin lösning genom Högsta domstolens avgörande i
NJA 1994 s. 277.
För straffbarhet fordras inte att handlingen upprättats just för att tjäna som
underlag för fastställande av skatt eller avgift. Även en sådan handling som
exempelvis ett köpekontrakt angående fast egendom, vilken inges i ett
lagfartsärende och ligger till grund för fastställande av stämpelskatt, omfattas
således av straffbudet. Detsamma gäller en bouppteckning som upprättas med
anledning av ett dödsfall: handlingen utgör i detta fall underlag för faststäl-
lande av arvsskatt.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är om även ett elektroniskt dokument
kan anses omfattat av begreppet handling i skattebrottslagens mening.
Redan i dag lämnas en mängd uppgifter till skattemyndigheten på medium för
automatisk databehandling. Så sker i fråga om kontrolluppgifter,
räkenskapsuppgifter (s.k. SRU-uppgifter) enligt 2 kap. 19 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter liksom beträffande redovisning av
avdragen kvarstående skatt enligt 55 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272).
I betänkandet Elektronisk dokumenthantering inom skatteförvaltningen (Ds
1994:80) föreslås att möjligheten till elektroniskt uppgiftslämnande utvidgas
till att även avse deklarationer. Enligt utredarens mening påkallar förslaget
ingen ändring i skattebrottslagen eftersom rekvisitet "handling" bör förstås så
att även elektroniskt avgivna deklarationer innefattas (s. 173 ff.).
Riksåklagaren har emellertid i sitt remissyttrande över förslaget anfört att
det, med hänsyn till den innebörd ordet handling har i det allmänna språkbruket
och till det nyligen införda förbudet mot analog tillämpning av straffbestämmel-
ser, är nödvändigt att i skattebrottslagen införa en definition av vad som i
lagen förstås med handling. Regeringen har tidigare i avvaktan på
Skattebrottsutredningens arbete skjutit frågan om elektroniska deklarationer på
framtiden (prop. 1994/95:93 s. 22).
En utförlig beskrivning av handlingsbegreppets betydelse på olika rättsområden
har lämnats av Datastraffrättsutredningen i betänkandet Information och den nya
InformationsTeknologin (SOU 1992:110 s. 106 ff.). Datastraffrättsutredningen har
lämnat förslag till ändringar - med sikte på handlingsbegreppet - i såväl rätte-
gångsbalken som brottsbalken. Utredningen föreslår sålunda att rekvisitet urkund
ersätts med "dokument", och att detta senare begrepp får en speciell betydelse i
kapitlet om förfalskningsbrott, nämligen "en skriftlig originalhandling eller en
bestämd mängd data för automatisk informationsbehandling, om det är möjligt att
fastställa att innehållet härrör från den som framstår som utställare". Vidare
anges legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke vara att anse som ett
"dokument" i den betydelse begreppet tillagts i det aktuella kapitlet.
Datastraffrättsutredningens förslag bereds för närvarande inom
regeringskansliet.
I sammanhanget bör även nämnas att en särskild utredare (Ju 1994:05) tillsatts
med uppdrag att utarbeta sådana förslag till rättslig reglering som kan behövas
bl.a. för användning av elektroniska dokument inom både förvaltningen och
näringslivet (dir. 1994:42). Denna utredning beräknas avsluta sitt arbete under
våren 1996.
Utredningen konstaterar att om begreppet handling bibehålls som ett rekvisit i
skattebrottslagen fordras en närmare precisering av begreppet för att även
elektroniska deklarationer skall omfattas av lagens straffbe-stämmelser.
Utredningen har dock inte funnit det ändamålsenligt att föreslå att begreppet
ges en särskild betydelse i skattebrottslagen innan ett slutligt ställ-
ningtagande föreligger till Datastraffrättsutredningens förslag om ändringar av
handlingsbegreppet på den allmänna straffrättens område. Därtill kommer att
frågan om en rättslig reglering för användningen av elektroniska dokument för
närvarande är föremål för särskild utredning. Mot bakgrund av bl.a. den snabba
utvecklingstakten inom informationstekniken får det anses mera ändamålsenligt
att ta bort begreppet handling i brottsbeskrivningarna i stället för att ge
ordet en närmare angiven betydelse i skattebrottslagens mening. Utredningen
föreslår därför att oriktiga uppgifter som lämnas på annat sätt än muntligen bör
kunna medföra straffansvar för skattebrott och vårdslös skatteuppgift.
Utredningens förslag i denna del har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även regeringen delar utredningens bedömning att det mest ändamålsenliga är
att ta bort begreppet handling i brottsbeskrivningarna. Syftet med begreppet
handling i skattebrottslagen torde vara att skilja mellan muntliga uppgifter som
inte kan leda till straffansvar och uppgifter i handlingar. Regeringen föreslår
därför att oriktiga uppgifter som lämnas på annat sätt än muntligen bör kunna
medföra straffansvar för skatte-brott. Motsvarande bör följdenligen gälla även
för skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift.

64

4.5 Skatteförseelse

Regeringens förslag: Kriminaliseringen av ringa brott behålls oför-ändrad.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att straffbestämmelsen om
skatteförseelse bör utvidgas till att omfatta skattebrott som med hänsyn till
skattebeloppet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art och att
ringa brott avkriminaliseras. Den särskilda åtalsprövningsregeln i 13 §
skattebrottslagen blir därigenom obehövlig och kan upphävas. Vidare föreslår
utredningen att straffbestämmelserna i uppbördslagen, lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter m.fl. författningar skall flyttas över till
skattebrottslagen och inordnas under bestämmelsen om skatteförseelse. Även
muntliga uppgifter skall kunna föranleda ansvar. Straffskalan föreslås
innehålla, förutom böter, även fängelse i högst sex månader.
Remissinstanserna: Förslaget om en lägre straffskala för brott av mindre
allvarlig art tillstyrks av flertalet instanser, även om några har invändningar
mot rubriceringen skatteförseelse för brott varpå kan följa fängelse.
Avkriminaliseringen av ringa brott tillstyrks likaså. Vissa instanser är
kritiska mot den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för
skatteförseelse. Några har också invändningar mot att muntliga uppgifter
kriminaliseras. Riksåklagaren är kritisk mot förslaget att utvidga
tillämpningsområdet för skatteförseelse genom att överföra bestämmelser från
andra författningar till 3 § skattebrottslagen, eftersom detta kan medföra
tillämpningssvårigheter då antalet förfaranden som 3 § gjorts tillämplig på är
stort och paragrafen i sig är svårtillgänglig. Mindre allvarlig och mindre
vanlig brottslighet bör även i framtiden straffbeläggas i speciallagarna. Vidare
bör muntliga uppgifter inte omfattas av kriminaliseringen. Riksåklagaren har
även svårt att tillgodogöra sig utredningens uppfattning att straffbestämmelser
inte bör ersättas med sanktionsavgifter. Den ökning av skattemyndigheternas
arbetsbelastning som en depenalisering skulle medföra motsvaras ju av minskade
kostnader hos polis, åklagare och domstolar. Riksskatteverket tillstyrker en
utvidgning av tillämpningsområdet för skatteförseelse med tre undantag;
underlåtelse att fullgöra skyldighet att innehålla skatt, oriktig uppgift om
innehav av F-skattesedel och brott mot skyldigheten att lämna korrekta
kontrolluppgifter bör, för att understryka hur allvarliga dessa brott är,
klassificeras som skattebrott och flyttas till ett nytt stycke i 2 § skatteb-
rottslagen. Malmö tingsrätt avstyrker en utvidgning av tillämpningsområdet så
att bestämmelser i andra författningar inarbetas i skattebrottslagen, då
abstraktionsnivån på reglerna i 3 § andra och tredje styckena är betydande och
kan förväntas medföra tillämpningssvårigheter. Eftersom bestämmelserna sällan
tillämpas, medför det inte några påtagliga nackdelar att behålla nuvarande
ordning. Vidare avstyrks att bestämmelsen om skatteförseelse görs tillämplig på
muntliga uppgifter, då det praktiska utymmet blir begränsat och
förundersökningarna många gånger kan förväntas bli oproportionerligt betungande.
Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet anser att benämningen
skatteförseelse inte bör användas för annat än mindre allvarliga brott, som
endast kan medföra böter. Benämningen kan behållas för de brottstyper som
regleras i 3 § andra och tredje styckena. Däremot bör beteckningen skattebrott
användas även för de mindre allvarliga fallen som avses i 3 § första stycket och
att en föreskrift om en särskild straffskala för sådana fall ges i ett andra
stycke i 2 §. Det bör också gå att finna en mindre svårförståelig avfattning av
3 § andra stycket. Vidare förordas att den föreslagna bestämmelsen i 6 § om
försök till skattebrott inte bör tas in i skattebrottslagen. Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR anser att det kan vara att gå alltför långt att
kriminalisera muntliga uppgifter. Företagarna finner att skatteförseelse av
mindre allvarlig art kan avkriminaliseras. Administrativa sanktioner, i vissa
fall i kombination med dröjsmålsränta räcker för att avhålla de skattskyldiga
från att företa viss handling. Generellt bör åtal inte förekomma när en
administrativ sanktion utgått. Vidare bör muntliga uppgifter inte
kriminaliseras.

Skälen för regeringens förslag:

Gällande ordning i huvuddrag
Om ett skattebedrägeri, aktivt eller passivt, är att bedöma som ringa skall
enligt 3 § skattebrottslagen dömas för skatteförseelse. För denna lindrigare
form är endast böter föreskrivet som påföljd. Till skillnad från vad som gäller
för de övriga formerna av skattebedrägeri är skatteförseelse inte straffbart på
försöksstadiet. För skatteförseelse gäller vidare enligt 13 § skattebrottslagen
att åtal får väckas endast i de fall detta är påkallat av särskilda skäl.
När det gäller gränsdragningen mellan skatteförseelse och skattebedrägeri
uttalade departementschefen i propositionen till skattebrottslagen, att till
kategorin ringa brott främst borde hänföras gärningar som rör mindre skatte- och
avgiftsbelopp. Någon bestämd beloppsgräns för när ett skattebrott skall anses
som ringa ansågs inte kunna anges. I stället framhölls att denna gräns måste bli
beroende av förhållandena i det särskilda fallet. Då det gäller beloppsgränsen
för när åtal för skatteförseelse bör ske påpekades emellertid att denna gräns
allmänt sett bör ligga avsevärt högre än vad som anses gälla för ringa
förmögenhetsbrott enligt brottsbalken.
Vad gäller åtalsbegränsningsregeln angav departementschefen att särskilda skäl
för åtal i regel bör anses föreligga om gärningsmannen inte kan påföras någon
administrativ sanktion för sitt förfarande. Det torde i dessa fall ofta te sig
stötande för den allmänna rättskänslan om en person som begår ett uppsåtligt
brott helt undgår reaktion från samhällets sida. I första hand avsågs ringa
brott rörande skatt eller avgift som inte omfattas av någon administrativ
sanktionsform, t.ex. såsom är fallet vad gäller arvsskatt och gåvoskatt. Som
ytterligare exempel på när det kan finnas anledning att åtala för
skatteförseelse angavs att gärningsmannen är ställföreträdare för en juridisk
person eller en omyndig. I dessa fall träffar den administrativa sanktionen den
skattskyldige och inte ställföreträdaren för denne.
Även andra objektiva omständigheter än beloppets storlek bör beaktas vid
avgörandet om gärningen är att bedöma som ringa. Även vid åtalsprövningen bör
naturligtvis omständigheterna vid brottet beaktas. Det framhölls att
förhållandena i det särskilda fallet kan vara så graverande att det från
allmänpreventiv synpunkt finns skäl att väcka åtal fastän det undandragna
skattebeloppet är obetydligt och oavsett om en administrativ påföljd har påförts
eller ej. Något exempel på försvårande omständigheter av detta slag angavs
emellertid inte (prop. 1971:10 s. 250 och 262).
Gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse har tydliggjorts i
bl.a. rättsfallet NJA 1984 s. 384. Målet gällde ett åtal för försök till
skattebedrägeri. Gränsen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse har kommit
att ligga vid ungefär 3/4 basbelopp i de fall storleken av undandragen skatt är
av avgörande betydelse för brottets rubricering. I detta sammanhang bör även
nämnas att Riksåklagaren och Riksskatteverket 1978 enats om att brottsanmälan
normalt bör begränsas till fall där den undandragna skatten uppgår till minst
3/4 av det basbelopp som gällde vid taxeringsårets ingång.
Under åren 1990 och 1991 har enligt statistik från Statistiska centralbyrån
endast tre respektive sex personer lagförts för skatteförseelse. Under år 1992
tillämpades lagrummet över huvud taget inte och år 1993 var antalet lagföringar
inte fler än tre stycken. Sannolikt har skattemyndigheterna mycket sällan anmält
misstankar om skattebrott som i händelse av fällande dom skulle vara att bedöma
som skatteförseelse. Enligt 17 § skattebrottslagen behöver ju skattemyndigheten
inte göra anmälan om skattebrott om det kan antas att brottet inte kommer att
medföra påföljd enligt lagen eller om anmälan av annat skäl inte behövs.
Att bestämmelsen om skatteförseelse redan vid sin tillkomst måste ha
förutsatts få ett mycket snävt tillämpningsområde framgår av de nyss redovisade
motivuttalandena. När det gäller den i praktiken helt dominerande del av
skattelagstiftningen inom vilken skattetillägg kan användas som sanktion är det
som framgått avsett att i normala fall lagföring inte skall äga rum; den
administrativa sanktionen skall vara tillräcklig och denna är i princip
obligatorisk. Åtgärder för lagföring i fall då det undandragna skattebeloppet är
obetydligt har avsetts vara reserverade för situationer då förhållandena är
särskilt graverande.
Trots detta skulle man naturligtvis inte ha väntat sig en utveckling enligt
vilken brottet skatteförseelse över huvud taget saknar praktiskt tillämp-
ningsområde och ej blir föremål för några anmälningar. Tänkbara förklaringar är
skattemyndigheternas arbetsbelastning och deras kännedom om stora målbalanser
hos polisen och åklagarmyndigheterna.
Av avgörande betydelse för den låga anmälningsfrekvensen vad gäller
skatteförseelse är sannolikt att skattemyndigheten vid sin bedömning om en
brottsanmälan skall göras inte i någon större utsträckning ser till
omständigheterna i det enskilda fallet, utan i stället låter den beloppsgräns
som Riksskatteverket efter samråd med Riksåklagaren rekommenderat bli det
utslagsgivande. Därmed ställs åklagarna sällan inför att behöva ta ställning
till om åtal i det enskilda fallet är påkallat av särskilda skäl. I motsvarande
mån blir antalet lagföringar för skatteförseelse begränsat.

Kriminaliseringen av skatteförseelse består
Det finns enligt regeringens mening skäl att så långt möjligt fullfölja den
tanke som låg till grund för förslaget till skattebrottslag, nämligen att över-
trädelser av mera ordningsmässig karaktär i första hand endast bör träffas av
administrativa sanktioner. Denna princip går dock inte att strikt upprätthålla,
bl.a. på grund av att administrativa sanktioner saknas i ett flertal fall.
Det bör redan i detta sammanhang anmärkas att regeringen i det följande kommer
att föreslå att brottet oredlig uppbördsredovisning avskaffas som särskilt brott
och att bestämmelsens materiella innehåll inarbetas i den grundläggande regeln
om skattebrott (avsnitt 4.9). Om förslaget i denna del godtas kommer således
även de förseelser som i dag bestraffas som bristande uppbördsredovisning att
falla under straffbudet för skatteförseelse.
Straffbestämmelser med enbart böter som påföljd förekommer på flera håll i
skatte- och avgiftsförfattningarna. Det kan visserligen ifrågasättas om
gärningar med ett så lågt straffvärde över huvud taget bör vara kriminaliserade
när det, som på skattebrottsområdet, förekommer ett administrativt
sanktionssystem vid sidan om det straffrättsliga. I många fall är
avgiftssanktioner också en tillräcklig samhällsreaktion på överträdelser av
detta slag.
Av olika skäl har det emellertid inte ansetts möjligt eller önskvärt att
införa avgiftssanktioner på hela skatte- och avgiftsområdet. Några ad-
ministrativa sanktioner för oriktiga uppgifter finns inte på exempelvis
fastighetstaxeringsområdet och inte heller när det gäller arvs- och gåvoskatt
(på fastighetstaxeringsområdet finns dock numera förseningsavgifter). Vidare
gäller att de administrativa avgifterna endast kan drabba den skattskyldige och
inte t.ex. ställföreträdaren för en juridisk person eller för en omyndig. I
dessa fall har det därför ansetts befogat att vid sidan om avgiftssystemet
straffbelägga regelöverträdelser med böter.
Mot tanken på en avkriminalisering beträffande ringa fall av skattebedrägeri
kan alltså nu, liksom vid skattebrottslagens tillkomst, åberopas att den
uppgiftsskyldige i vissa situationer helt och hållet skulle undgå sanktion,
antingen därför att den oriktiga uppgiften har avseende på en skatt inom vars
tillämpningsområde skattetillägg inte kan användas eller också därför att
förseelsen begåtts av någon i hans egenskap av ställföreträdare för annan.
En viktigare invändning är emellertid att det i många fall ändå kan komma att
handla om betydande belopp. Som tidigare nämnts har den gräns mellan
skattebedrägeri och skatteförseelse som har kommit att tillämpas i praxis
bestämts till 3/4 av basbeloppet. Basbeloppet uppgick år 1995 till 35 700 kr.
Det innebär att det undanhållna skattebeloppet för närvarande måste uppgå till
27 000 kr för att åtal för skattebedrägeri i praktiken skall kunna komma i
fråga. Med en skattesats på 30 procent för kapitalinkomster medför detta att en
skattskyldig kan underlåta att redovisa t.ex. en reavinst på upp till 90 000 kr
utan att det skulle anses utgöra ett brott. Detta skulle för många framstå som
stötande och den preventiva verkan som ett eventuellt åtal innebär skulle gå
förlorad. Med hänvisning till det anförda har regeringen kommit till den
slutsatsen att ringa fall även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat.
Bestämmelsen om skatteförseelse omfattar som nämnts endast ringa fall.
Utredningen har föreslagit att straffbestämmelsen om skatteförseelse bör
utvidgas till att omfatta skattebrott som med hänsyn till skattebeloppet och
övriga omständigheter är av mindre allvarlig art. Av författningskommentaren
framgår att detta regelmässigt bör avse gärningar avseende skattebelopp upp emot
två basbelopp. Regeringens ställningstagande att ringa brott även
fortsättningsvis bör vara kriminaliserat innebär emellertid att någon ändring av
hittillsvarande praxis för vad som skall anses vara ringa brott inte är avsedd.
Utredningen har till följd av sitt ställningstagande att undanta ringa
skattebrott från det straffbara området föreslagit att den nuvarande åtalspröv-
ningsregeln i 13 § skattebrottslagen, som innebär att åtal i ringa fall får
väckas endast om det finns särskilda skäl, skall upphävas. Frågan är emellertid
med regeringens ståndpunkt om fortsatt kriminalisering av ringa fall inte längre
aktuell.
Beträffande utredningens förslag om en utvidgning av tillämpningsområdet för
skatteförseelse till att omfatta sådana förfaranden som avses i
straffbestämmelserna i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter m.fl. författningar, hänvisas till avsnittet om skattere-
dovisningsbrott och skattebetalningsbrott (avsnitt 4.8).

65

4.6 Grovt skattebrott

Regeringens förslag: Vid bedömningen om ett skattebrott är att anse som grovt
införs som särskilda kvalifikationsgrunder - utöver den att gärningen rört
mycket betydande belopp - att gärningsmannen använt falska handlingar eller
vilseledande bokföring eller att brottet ingått som ett led i en brottslighet
som utövats systematiskt eller i större omfattning. Ändringen är inte avsedd att
åstadkomma någon ändrad rättstillämpning utan i stället att anpassa lagen efter
rådande praxis.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningens föreslagna kvalifikationsgrund att falska
handlingar skall ha använts i stor omfattning har dock slopats. Det räcker med
att falska handlingar använts. Utredningen har även föreslagit att den allmänna
kvalifikationsgrunden att brottet eljest varit av synnerligen farlig art skall
slopas.
Remissinstanserna: Flertalet är positiva. Dock har endast ett fåtal lämnat mer
specificerade synpunkter. Riksåklagaren anser att även begagnande av osanna
handlingar bör nämnas vid uppräkningen av vad som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt. Osanna handlingar är enligt Riksåklagaren
vanligt förekommande i mål angående skattebedrägeri.
Skälen för regeringens förslag: Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att
anse som grovt skall, enligt 4 § andra stycket skattebrottslagen, särskilt
beaktas om brottet rört mycket betydande belopp eller eljest varit av
synnerligen farlig art. Påföljden är fängelse, lägst sex månader och högst sex
år.
Såsom tidigare antytts är lagstiftarens avsikt att brottsrubriceringen grovt
skattebedrägeri skall förbehållas den mest allvarliga skattebrottsligheten. Vid
bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som grovt skall, som också
särskilt framhölls av Lagrådet vid tillkomsten av skattebrottslagen (prop.
1971:10 s. 352), hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet. Härvid
skall emellertid särskild vikt fästas vid sådana omständigheter som anges i
straffbestämmelsen. I praxis har också som förutsatts stor betydelse tillmätts
det undandragna skatte- eller avgiftsbeloppet.
Den omständigheten att det i lagtexten talas om "mycket betydande" belopp
antyder att gränsen ligger betydligt högre än vad som gäller för grova
förmögenhetsbrott enligt brottsbalken.
Även om det naturligtvis är vanskligt att ange någon fast beloppsgräns för när
ett skattebedrägeri är att bedöma som grovt enbart på grund av storleken av den
undandragna skatten torde med en viss grad av säkerhet kunna sägas att belopp
understigande tio basbelopp enligt nu gällande praxis sällan bedöms annat än som
skattebedrägeri av normalgraden. Om skattebelopp i denna storleksordning
undandragits är emellertid beloppet i sig sällan den enda omständigheten som är
att beakta vid bedömningen om brottet är grovt.
Högsta domstolen har vid flera tillfällen haft att ta ställning till om ett
skattebedrägeri varit att anse som grovt, och därvid klart givit till känna att
avgörandet skall bygga på en bedömning av samtliga omständigheter (se t.ex. NJA
1974 s. 194, 1979 s. 286, 1980 s. 359 II och 1987 s. 201).
Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som grovt har i praxis
fästs stor vikt vid om falska handlingar eller vilseledande bokföring använts.
Utredningen anser denna tillämpning naturlig och befogad. Mot bakgrund av den
praxis som har utvecklats ligger det nära till hands att låta de nämnda
kvalifikationsgrunderna komma till direkt uttryck i straffbestämmelsen.
Härigenom skulle också den fördelen vinnas att straffbestämmelsen om grovt
skattebedrägeri bättre kommer att överensstämma med motsvarande bestämmelser om
grova förmögenhetsbrott i brottsbalken.
Något som skulle kunna tala emot att i lagtexten uttryckligen ange användandet
av falska handlingar eller vilseledande bokföring som kvalifikationsgrunder är
om det därigenom skulle uppstå en risk för att dessa kvalifikationsgrunder
skulle komma att spela en helt avgörande roll i rättstillämpningen och mer eller
mindre automatiskt leda till en kvalificering av gärningen som grovt brott.
Principen att en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter skall vara
avgörande för frågan om ett skattebedrägeri är att anse som grovt får emellertid
anses ha en så fast förankring i rättstillämpningen att risken för en sådan
tillämpning inte synes påtaglig.
Regeringen kommer alltså till den slutsatsen att användandet av falska
handlingar och vilseledande bokföring i lagen bör anges som exempel på fall då
ett skattebrott kan vara att anse som grovt. Däremot finner regeringen inte,
till skillnad mot Riksåklagaren, skäl att låta användande av osanna handlingar
uttryckligen nämnas i lagtexten.
Regeringen har i och för sig förståelse för att även begagnandet av osanna
handlingar i vissa fall kan te sig lika straffvärt som att använda sig av falska
handlingar. Fall då någon begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga
fakturor, på ett sätt som gör att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas
som grov, kan emellertid enligt vår mening hänföras under 4 §, även om inte
osanna handlingar nämns särskilt i lagtexten. Frågan har kommenterats närmare i
författningskommentaren till 4 §.
Högsta domstolen har i flera fall fäst vikt vid om skattebrottet ingått som
ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning.
Att ett förhållande av detta slag utgör en försvårande omständighet anges numera
generellt i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. När en sådan omständighet är avsedd att
leda till en uppgradering av brottet på det sättet att en strängare straffskala
blir tillämplig finns det emellertid skäl att särskilt markera det i lagtexten
på samma sätt som har skett i åtskillig annan specialstraffrättslig lagstiftning
(se t.ex. 3 § narkotikastrafflagen (1968:64)). Även det förhållandet att det här
är fråga om för skattebrottslighet typiska försvårande omständigheter talar för
att dessa bör komma till klart uttryck i bestämmelsen om grovt brott.
Regeringen föreslår alltså att det som exempel på fall när ett skatte-brott
skall anses grovt även anges att det ingått som ett led i en brottslighet som
utövats systematiskt eller i större omfattning. Härmed avses naturligtvis inte
att mindre skatteundandraganden skall bedömas som grova brott enbart av den an-
ledningen att det rör sig om ett upprepat förfarande. Liksom i övriga fall blir
här en helhetsbedömning avgörande för brottets rubricering.
Med de kompletteringar av bestämmelsen om grovt brott som vi föreslår kan det
ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att behålla det fallet att brottet
varit av synnerligen farlig art som kvalifikationsgrund. Med hänsyn till att IT-
teknik kan få en användning som i dag inte kan förutses får det emellertid anses
befogat att behålla en mer allmän lokution som tar sikte på andra typfall av
grova brott.
Huvudfallet av grovt brott bör även i fortsättningen vara att det avsett
mycket betydande belopp. Detta exempel bör alltjämt anges först i ex-
emplifieringen.

66

4.7 Vårdslös skatteuppgift

Regeringens förslag: Den som av grov oaktsamhet på annat sätt än muntligen
lämnar oriktig uppgift till myndighet döms för vårdslös skatteuppgift om fara
för att skatt skall undandras det allmänna uppkommer och gärningen inte är att
bedöma som mindre allvarlig. Straffbestämmelsen omfattar även uppgifter avseende
redovisning av skatt eller avgift som innehållits för annan. Det aktiva
vårdslösa uppbördsredovisningsbrottet blir således i fortsättningen att bedöma
som vårdslös skatteuppgift. Straffskalan bestäms till böter eller fängelse högst
ett år.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del är positiva
eller har inga invändningar mot förslaget. Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas Riksförbund finner dock, med hänsyn
till att redovisnings- och inbetalningstider kraftigt förkortats för såväl
uppbörd som mervärdesskatt och då detta medför stor tidspress för företagaren,
att faran för att felaktigheter skall uppstå ökar. Det är därför mycket
angeläget att frågan om vårdslös skatteuppgift belyses vidare från denna
synpunkt.

Skälen för regeringens förslag:

Behovet av att kriminalisera oaktsamhet
Den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för
att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för
högt belopp döms enligt 5 § skattebrottslagen för vårdslös skatteuppgift om gär-
ningen rör betydande belopp. Påföljden är böter eller fängelse i högst två år.
Enligt 9 § samma lag döms den för vårdslös uppbördsredovisning som av grov
oaktsamhet underlåter att till uppbördsmyndighet avge föreskriven handling
avseende redovisning av skatt eller avgift som innehållits för annan eller avger
sådan handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att
innehållen skatt eller avgift med orätt belopp påförs den uppgiftsskyldige eller
tillgodoräknas annan. Om gärningen är att bedöma som ringa skall ansvar dock
inte ådömas. Påföljden för det oaktsamma uppbördsbrottet är böter eller fängelse
i högst sex månader.
Skattestrafflagutredningen föreslog att ringa fall av oaktsamhet lämnades
straffria och endast sanktionerades med skatte- eller avgiftstillägg. Enligt
utredningens mening borde grov oaktsamhet anses föreligga endast i sådana fall
då det kan hävdas att någon i mer avsevärd mån brustit i sina åligganden som
uppgiftslämnare. Förslaget avsåg att medföra att begreppet grov oaktsamhet på
skattestrafflagstiftningens område återfördes till att bättre svara mot
innebörden av detta begrepp såväl på andra rättsområden som i det allmänna
språkbruket (SOU 1969:42 s. 186 ff.).
I propositionen till skattebrottslagen uttalades att grov oaktsamhet borde
föreligga endast om gärningsmannen slarvat i högre grad vid fullgörandet av sin
uppgiftsskyldighet eller visat en uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i
de beskattningsregler som han haft att tillämpa.
Genom införandet av det administrativa sanktionssystemet ansåg
departementschefen vidare att straffansvar för oaktsamhet borde begränsas till
gärningar som avsett betydande belopp. I enlighet med utredningens förslag ansåg
departementschefen att oaktsam underlåtenhet inte borde bestraffas.
I samband med att departementschefen närmare uppehöll sig vid förhållandet
mellan de administrativa sanktionsformerna och straffen redovisade han sin syn
på frågan om oaktsamhet överhuvud borde kriminaliseras och pekade inledningsvis
på att någon motsvarighet inte finns bland förmögenhetsbrotten i brottsbalken.
Emellertid är förhållandena på skatteområdet rätt speciella i vissa avseenden.
Det händer inte sällan att avsevärda bevissvårigheter uppkommer när det gäller
orsaken till oriktigheter i uppgifter till beskattningsmyndigheterna. Det görs
gällande att oriktigheten inte är uppsåtlig utan berodde på feltolkning av
bestämmelser, bristfällig bokföring o.d. Mot sådana fall, som ofta rör avsevärda
skattebelopp, ansåg departementschefen det nödvändigt att kunna ingripa med
straffsanktion även om skattetillägg kan utgå.
Grunderna för departementschefens uttalande angående behovet av en
kriminalisering av vårdslösa skattebrott har ifrågasatts av Fängelsestraff-
kommittén. I sitt huvudbetänkande, Påföljd för brott, anförde kommittén bl.a.
att det inte kan vara riktigt att, om bevissvårigheter föreligger vid ett
uppsåtligt brott, tillskapa ett vårdslöst brott för att i de fall uppsåt inte
kan styrkas ändå kunna ingripa med en kraftig straffsanktion. Detta innebar
enligt kommittén inte att den allmänt argumenterar emot oaktsamhetsbrott, men de
bör emellertid i svårhetshänseende bedömas endast på sina egna meriter och inte
ges en högre straffskala för att stränga straff skall kunna ådömas tilltalade
som endast på grund av bevissvårigheter inte kan fällas till ansvar för det
uppsåtliga brottet. Kommittén ansåg att för den som av oaktsamhet, låt vara
grov, avgett en oriktig uppgift vid deklaration ett fängelsestraff överstigande
ett år inte borde få komma ifråga (SOU 1986:14 s. 239).
Som departementschefen framhöll vid skattebrottslagens tillkomst saknar det
oaktsamma skattebrottet sin motsvarighet bland förmögenhetsbrotten i
brottsbalken. Vid en jämförelse med brottsbalksbrotten företer skattebrottet
emellertid i flera avseenden större likhet med sanningsbrotten, vilka i princip
kriminaliseras även för fall av oaktsamhet. Som redan tidigare framhållits är
det dessutom regeringens uppfattning att skattebrotten utgör en särskild
brottstyp och att analogier med brottsbalksbrotten inte bör drivas alltför
långt. Den avgörande frågan blir därför om det från sakliga synpunkter kan anses
motiverat att behålla en straffsanktion för oaktsamma skattebrott.
Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i skattesammanhang skulle otvivelaktigt
bli verkningslösa om inte någon sanktion förekom för den som av grov oaktsamhet
lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter. En skattskyldig som lämnar en
oriktig uppgift, oavsett om detta sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, påförs
emellertid regelmässigt ett skatte- eller avgiftstillägg, som i många fall kan
uppgå till avsevärda belopp. Den ekonomiska sanktionen utgör otvivelaktigt i de
flesta fall en till-räckligt ingripande påföljd. I de fall en administrativ
sanktion kan utgå synes motivet för en kriminalisering av de oaktsamma
skattebrotten således vara tvivelaktigt, åtminstone för det övervägande antalet
fall.
Skatte- och avgiftstillägg kan emellertid inte påföras annan än den
skattskyldige, och i de fall då denne t.ex. är en juridisk person kan inte
ställföreträdaren åläggas någon administrativ sanktion. Bestämmelserna om
skatte- och avgiftstillägg gäller dessutom inte på alla områden. Som kommer att
utvecklas närmare i avsnitt 6 har regeringen inte heller funnit skäl att nu
föreslå någon utvidgning av tillämpningsområdet för de administrativa sanktio-
nerna.
När det gäller företrädare för juridiska personer finns det enligt vår mening
anledning att särskilt beakta fall då oriktiga företagsdeklarationer är att
tillskriva bristande organisation eller tillsyn på exempelvis ett företags
ekonomiavdelning eller oförsvarligt bristfälliga datarutiner. I sådana fall kan
straffansvar för uppsåtligt brott normalt inte komma i fråga, och en
straffsanktion för grov oaktsamhet kan därför fylla en preventiv funktion som
inte bör underskattas. Även om bestämmelsen om vårdslös skatteuppgift hittills
tillämpats mycket sparsamt, kan det inte uteslutas att den får ökad praktisk
betydelse i fråga om sådana fall i takt med att skattegranskningen alltmera kon-
centreras till företagsförhållanden.
Vidare bör beaktas att straffbestämmelsen om vårdslös skatteuppgift i princip
är tillämplig även i de fall någon annan än den skattskyldige eller den som
företräder den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift. I praktiken blir det
i dessa fall emellertid i regel fråga om ansvar för medverkan till ett brott som
begåtts av en skattskyldig. Om det vårdslösa skattebrottet avkriminaliseras
skulle, oavsett om gärningsmannaskap eller medverkan är för handen, en arbetsgi-
vare som av grov oaktsamhet lämnat en oriktig uppgift beträffande en arbets-
tagares inkomster helt undgå påföljd. Även för dessa fall finns det enligt vår
mening skäl att straffbelägga ett grovt oaktsamt uppgiftslämnande om fara för
skatteundandragande föreligger.
Till det nu anförda kommer att vikten av att skattelagstiftningen respekteras
talar för att åtminstone de allvarligare fallen av vårdslöshet är straffbelagda
och att en avkriminalisering skulle kunna - som det brukar heta - ge felaktiga
signaler. Regeringen anser därför att en kriminalisering av oaktsamhetsbrottet
bör behållas.

Oaktsamhetsbrottets straffvärde
Vårdslöshetsbrott har i normalfallet ett lägre straffvärde än det uppsåtliga
brottet. Straffmaximum för skattebrott av normalgraden är två års fängelse. Vad
gäller vårdslös skatteuppgift är straffmaximum också två år, dock finns även
böter i straffskalan. Som närmare skall utvecklas i det följande innebär
regeringens förslag att även det oaktsamma uppbördsbrottet skall omfattas av
straffbestämmelsen om vårdslös skatteuppgift (avsnitt 4.9). Den som gör sig
skyldig till vårdslös uppbördsredovisning enligt nuvarande bestämmelser kan
dömas till högst sex månaders fängelse.
Lagrådet har ifrågasatt om inte straffmaximum bl.a. med hänsyn till att 5 § nu
föreslås omfatta fall som hittills rubricerats som vårdslös uppbördsredovisning
bör sänkas till ett år.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning och föreslår därför att straffet för
vårdslös skatteuppgift skall vara böter eller fängelse i högst ett år. Någon
ändring av nuvarande påföljdspraxis är dock inte avsedd.
Maximistraffet för oaktsamhetsbrottet enligt varusmugglingslagen är för
närvarande två års fängelse. Detta gäller både för brott mot införsel-
bestämmelser och för undandragandebrott. Regeringen anser sig därför inte böra
föreslå någon konsekvensändring i nämnda lag. Frågan får tas upp vid be-
handlingen av det förut nämnda betänkandet Smuggling och tullbedrägeri (SOU
1991:84), i vilket en förändrad konstruktion av straffbestämmelserna har
föreslagits.

Innebörden av det objektiva rekvisitet betydande belopp
Gränsen för när "betydande belopp" i straffbestämmelsen om vårdslös skatte-
uppgift skall anses föreligga har i praxis satts vid ungefär ett basbelopp. Till
grund för denna bedömning ligger Högsta domstolens avgörande i NJA 1984 s. 520.
I de fall en vårdslös skatteuppgift inte avser betydande belopp är
oaktsamheten således straffri. När det gäller det vårdslösa uppbördsbrottet har
den nedre gränsen för straffbarhet bestämts på ett annorlunda sätt. Enligt 9 §
andra stycket skattebrottslagen är för dessa gärningar "ringa fall" av
oaktsamhet straffria. Den övre beloppsgränsen för när ett vårdslöst
uppbördsbrott skall bedömas som ringa har i rättspraxis ansetts böra ligga högre
än vad som avses med "betydande belopp". Åtal för vårdslös uppbördsredovisning
torde i dag inte väckas om skatte- eller avgiftsbeloppet understiger två
basbelopp.
Enligt regeringens förslag, som närmare presenteras i avsnitt 4.9, kommer
vårdslös skatteuppgift även att omfatta oriktig uppgift vid uppbördsredovisning.
Kravet på grov oaktsamhet, som bör behållas, innebär i sig att mindre allvarliga
förfaranden inte föranleder straffansvar. Men även om kvalificerad oaktsamhet
således uppställs bör som nu finnas en nedre gräns för att skatteundandragande
som sker av grov oaktsamhet skall leda till straffansvar. Frågan blir då hur
denna gräns i fortsättningen bör bestämmas.
Naturligtvis bör gärningar som rör mindre skatte- eller avgiftsbelopp hänföras
till kategorin straffria gärningar. Emellertid kan det förekomma omständigheter
av objektiv natur vid sidan om beloppets storlek som bör föranleda att gärningen
lämnas straffri.
När det t.ex. gäller uppbördsredovisningen kan beloppet i absoluta tal bli
betydande även om gärningen endast omfattar en enstaka uppbördstermin eller
några få arbetstagares skattemedel. Det torde vidare vara att bedöma som ett
brott om en oriktig uppgift som har betydelse dels för källskatten, dels för
arbetsgivaravgiften lämnas i en uppbördsdeklaration. Det får anses som angeläget
att lagen ger utrymme för att domstolar och andra myndigheter i sådana fall inte
skall vara bundna av samma beloppsgräns som tillämpas i fråga om brott med
anknytning till inkomst- eller förmögenhetsskatt. I en inte alltför avlägsen
framtid kan uppbördsredovisningen för övrigt även komma att omfatta
mervärdesskatt.
Att ange gränsen för straffria oaktsamma handlingar genom ett objektivt
rekvisit som endast tar sikte på skattebeloppet är därför mindre lämpligt. I
stället bör gälla att gärningar som är att bedöma som mindre allvarliga med
hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter inte skall leda till
ansvar.
Enligt regeringens mening bör gärningar som beträffande uppbördsbrotten rör
skatte- eller avgiftsbelopp upp till två basbelopp i vart fall inte leda till
straffansvar. Vid bedömningen om en gärning är att anse som mindre allvarlig bör
vidare sådana överväganden kunna göras som i dag har betydelse för frågan om ett
uppsåtligt uppbördsbrott är att bedöma som bristande uppbördsredovisning. Såvitt
avser inkomst- eller förmögenhetsskatt bör gränsen i likhet med vad som gäller i
dag vara ett basbelopp.

67

4.8 Skatteredovisningsbrott och skattebetalningsbrott

Regeringens förslag: För att en mera enhetlig och överskådlig reglering skall
åstadkommas föreslås att betydande delar av den kriminalisering som i dag
regleras i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt
vissa andra författningar på skatte- och avgiftsområdet överförs till
skattebrottslagen. Förseelser som denna kriminalisering avser att träffa kommer
enligt förslaget att bestraffas som skatteredovisningsbrott.
Underlåtelse att innehålla skatt och inbetala skatt som innehållits för annan
föreslås få beteckningen skattebetalningsbrott.
Kriminaliseringen omfattar på samma sätt som vid skattebrott endast uppgifter
som lämnas annat än muntligen. Detta innebär en avkriminalisering avseende
oriktiga muntliga uppgifter vid sådana brott som överförts från bl.a.
uppbördslagen.
Straffskalan för skatteredovisningsbrott föreslås omfatta böter och fängelse
upp till sex månader, medan skattebetalningsbrott föreslås sanktioneras med
böter eller fängelse högst ett år.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att de straffbestämmelser som
föreslås överflyttade från uppbördslagen m.fl. författningar skall rubriceras
som skatteförseelse. Frånsett benämningen överensstämmer utredningens förslag i
denna del i övrigt i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock
inte att muntliga uppgifter skall undantas från det kriminaliserade området. Som
nämnts under avsnitt 4.5 föreslår utredningen vidare att straffbestämmelsen om
skatteförseelse även bör omfatta skattebrott som med hänsyn till skattebeloppet
och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art.
Remissinstanserna: Flera instanser är kritiska mot den föreslagna utvidgningen
i övrigt av tillämpningsområdet för skatteförseelse, då antalet bestämmelser som
överförts från specialförfattningarna är stort och 3 § i sig är svårtillgänglig.
Många avstyrker också att muntliga uppgifter kriminaliseras.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänt
En bärande tanke i detta lagstiftningsärende har varit att söka åstadkomma en
mera enhetlig och överskådlig reglering än den nuvarande. En tänkbar lösning
synes vara att till skattebrottslagen överföra betydande delar av den
kriminalisering som i dag har kommit till uttryck i uppbördslagen (1953:272),
lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa speciella
författningar på skatteområdet. Tanken är inte helt ny, redan Skattestraff-
lagutredningen föreslog på sin tid att en del av de straffbestämmelser som nu
finns i uppbördslagen skulle tas in i skattebrottslagen.
Huruvida en sådan förändring leder till fördelar för de tillämpande
myndigheterna kan naturligtvis diskuteras. Vinsten är snarare att krimi-
naliseringarna, som i dag är mycket oenhetliga i fråga om konstruktion och
straffsatser, återförs på enhetliga principer.
De bestämmelser som det här är fråga om tillämpas sällan - i många fall
praktiskt taget aldrig - i praktiken. En utväg skulle därför kunna vara att den
betydande del av de förseelser som i dag straffbeläggs exempelvis i lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter skulle kunna avkriminaliseras. Att helt
avstå från sanktionsmöjligheter synes dock knappast tillrådligt: man skulle då
åstadkomma en ordning som i den straffrättsliga doktrinen brukar betecknas som
"lex imperfecta", dvs. medborgerliga skyldigheter skulle vara fastställda i lag
utan att ens i mycket flagranta fall kunna sanktioneras. Att mera generellt
övergå till vitesförelägganden eller administrativa sanktioner på dessa områden
skulle påtagligt öka myndigheternas arbetsbörda utan någon motsvarande nytta.
Regeringen anser därför att kriminaliseringen i allt väsentligt bör behållas,
närmast med sikte på fall då föreliggande kontrollsvårigheter mera systematiskt
utnyttjas av de uppgiftsskyldiga. Med denna utgångspunkt finner vi att det
skulle innebära fördelar att samla straffsanktionerna i skattebrottslagen.
Kriminaliseringen blir därigenom enhetligt utformad och sätts i relation till
övriga straffbestämmelser på skatteområdet.
Utredningen har föreslagit att de nu aktuella straffbestämmelserna skall
inordnas under bestämmelsen om skatteförseelse i 3 § skattebrottslagen.
Utformningen av denna paragraf har emellertid mött kritik från
remissinstanserna, som ansett att den blivit onödigt svårtillgänglig. Re-
geringen, som delar denna bedömning, har därför valt att bryta ut dessa
bestämmelser från skatteförseelsebrottet och placera dem i en egen paragraf. Som
vi senare återkommer till i avsnitt 4.9 kommer uppbördsbrotten i nuvarande 7-9
§§ skattebrottslagen att inordnas under de centrala skattebrotten i 2-5 §§.
Vidare har försöksbrottet i 6 § slopats till följd av att skattebrottet har
omkonstruerats till farebrott. Då de straffbestämmelser som nu är i fråga i
många avseenden skiljer sig från det typiska skattebrottet, har vi sett det
naturligt att i stället föra in dessa i 6-8 §§. Flera remissinstanser har pekat
på att det rör sig om ett stort antal olika förfaranden som i dagsläget är
straffbelagda i en mängd paragrafer i ett flertal lagar, vilket i vissa fall
tagits till intäkt för att någon sammanföring till skattebrottslagen inte borde
ske. Regeringen anser ändå med hänsyn till vad som tidigare anförts att det är
angeläget att åstadkomma en någorlunda sammanhållen reglering. Vi har funnit
beteckningen skatteredovisningsbrott mest lämplig som en samlande beteckning på
huvuddelen av de förfaranden som nu avses. Beträffande underlåtenhet att
innehålla respektive inbetala skatt instämmer vi i Lagrådets förslag att
beteckna dessa brott skattebetalningsbrott, eftersom dessa förfaranden skiljer
sig från övriga gärningar som redovisas i detta avsnitt.

Tillämpningsområdet för skatteredovisningsbrott
Den grundläggande bestämmelsen om skatteredovisningsbrott i 7 § skat-
tebrottslagen bör till en början omfatta fall då någon i annat fall än som avses
i 2 § uppsåtligen till myndighet lämnar oriktig uppgift om förhållande som har
betydelse för skyldigheten för honom eller annan att betala skatt eller
uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift av sådant slag som skall
lämnas utan särskilt föreläggande eller anmaning. Härigenom kommer bl.a. brott
mot skyldigheten att lämna korrekta kontrolluppgifter att kunna bedömas som
skatteredovisningsbrott i de fall då 2 § inte är tillämplig. Även uppsåtligen
lämnade oriktiga uppgifter som av ett eller annat skäl inte medför fara för
skatteundandragande bör omfattas av denna kriminalisering.
Som skatteredovisningsbrott bör vidare sådana fall beivras som består i att
någon till sin arbetsgivare eller annan, som är skyldig att lämna
kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse till myndighet, uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift som är av betydelse för fullgörande av sådan skyldighet.
Även uppsåtlig underlåtenhet att lämna sådana uppgifter bör kunna rubriceras som
skatteredovisningsbrott i straffvärda fall. De straffbestämmelser som för
närvarande finns intagna i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter
liksom i åtskilliga specialförfattningar kommer med denna lösning att kunna
avvaras. Liksom för närvarande bör gälla att underlåtenhet att lämna egen
självdeklaration eller till denna hörande uppgifter inte i sig skall vara
straffbar. I detta fall bör en förutsättning för straffbarhet vara att fara för
skatteundandragande föreligger. I sådant fall blir 2 § tillämplig om uppsåt till
skatteundandragande föreligger.
I detta sammanhang bör nämnas något om gränsdragningen mellan skattebrott
enligt 2 § och skatteredovisningsbrott enligt 7 §. Bestämmelserna i 7 § är
avsedda att användas i de fall 2 § inte är tillämplig. Enligt 2 § straffbeläggs,
förutom lämnande av oriktig uppgift, även underlåtelse att till myndighet lämna
deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven handling. Dessa förfaranden
kan även beivras med stöd av 7 §. Som tidigare nämnts krävs emellertid för
skattebrott enligt 2 § att förfarandet innebär fara för skatteundandragande.
Motsvarande rekvisit uppställs inte för skatteredovisningsbrott. Det räcker med
att uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldigheten för
uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt eller för fullgörandet av
skyldighet att lämna kontrolluppgift etc. Vidare skall uppsåtet i 2 § omfatta
såväl skatteundandragandet som lämnandet av den oriktiga uppgiften respektive
underlåtenheten att lämna föreskriven handling, medan uppsåtet i 7 § omfattar
endast det senare ledet.
Den culpösa motsvarigheten till skatteredovisningsbrott har fått beteckningen
vårdslös skatteredovisning och regleras i 8 §. Dock omfattas, med ett undantag,
endast underlåtenhetsfallen av bestämmelserna i 8 §.
Den reglering som nu föreslås innebär således i princip att det när oriktig
uppgift har lämnats krävs uppsåt för straffbarhet medan det blir straffbart
redan vid grov oaktsamhet att helt underlåta att lämna föreskrivna uppgifter.
Även om denna ordning har förebilder i de olika specialförfattningarna på
skatteområdet kan den naturligtvis diskuteras. Regeringen anser likväl att en
sådan lösning ter sig mest naturlig. Att generellt straffbelägga grovt oaktsamt
lämnande av oriktiga uppgifter även när fara för skatteundandragande ej
föreligger synes leda alltför långt.
Det finns emellertid ett område där en kriminalisering av oaktsamt lämnande av
oriktiga uppgifter är nödvändig. Enligt 79 a § uppbördslagen är det för
närvarande straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämna oriktiga
uppgifter om innehav av F-skattesedel. Av prop. 1991/92:112 om F-skattebevis
framgår bl.a. att den som lämnar ett uppdrag åt någon skall få lita på uppgifter
som motparten lämnar om sin skattsedel på preliminär skatt i en faktura. Man får
annars ett alltför krångligt system. Åberopas en F-skattesedel skall den alltså
i princip gälla. Genom att en företagare på detta sätt enkelt kan ange innehav
av F-skattesedel är det mycket viktigt att missbruk kan stävjas. Annars är det
stor risk att systemet urholkas. Då det i många fall kan vara svårt att bevisa
uppsåt när oriktig uppgift lämnats om F-skattesedel och då det i detta fall får
anses lika straffvärt att lämna oriktig uppgift av grov oaktsamhet får det
anses angeläget att straffbelägga även sådana fall.
Beträffande underlåtenhetsfallen är situationen delvis en annan. Med tanke
inte minst på den ökade betydelsen av att skyldigheten att lämna
kontrolluppgifter fullgörs - vilken tydligt framträder i det fr.o.m. 1995 års
taxering tillämpade ytterligare förenklade deklarationsförfarandet - synes man
inte kunna undvara en straffbestämmelse för fall då sådan eller därtill anknuten
uppgiftsskyldighet över huvud taget inte fullgörs.
Straffskalan för de här avsedda lagöverträdelserna bör enligt vår mening
omfatta böter och fängelse upp till sex månader. En del av de förseelser som
kommer att falla under straffbestämmelsen har visserligen i dag endast
penningböter och andra endast dagsböter i skalan. Det synes emellertid inte
möjligt att på en gång åstadkomma en enklare och mera överskådlig reglering än
den nuvarande och bibehålla den fingradering av straffskalorna som har kommit
till uttryck i nuvarande reglering. De nuvarande straffskalorna i
specialförfattningarna har lämnats orörda under lång tid och avspeglar inte den
betydelse ett riktigt fullgörande av vissa bestämmelser numera fått eller
spännvidden mellan olika fall av förseelser. Till följd av brottsbalkens nu
gällande konstruktion av bötes-straffet kommer de lindrigare fallen - i den mån
de över huvud taget leder till lagföring - att kunna bestraffas med penningböter
även i fortsättningen. I mycket allvarliga fall kan man inte undvara en möjlig-
het till fängelsestraff.
I fråga om sådana överträdelser som nu avses bör generellt kunna gälla att
ringa fall inte skall föranleda straffansvar. I några enstaka fall innebär detta
en skillnad i förhållande till nuvarande reglering, men denna synes sakna
betydelse.
Regeringen återkommer i avsnitt 4.9 och i författningskommentarerna till
konsekvenserna av de här framlagda förslagen. Som redan antytts innebär den
föreslagna lösningen att ett inte obetydligt antal straffbestämmelser i andra
författningar än skattebrottslagen kommer att kunna upphävas, nämligen 79 och 79
a §§ uppbördslagen, 4 kap. 7-10 §§ lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter, 26-28 §§ lagen (1958:295) om sjömansskatt, 66 § lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 18 kap. 41 § och 26 kap. 3 §
fastighetstaxeringslagen, 83 § fordonsskattelagen (1988:327), 14 § lagen
(1993:672) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus samt
6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensation för viss energiskatt.

Skattebetalningsbrott
Enligt 80 § uppbördslagen är det för närvarande straffbart att uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåta att fullgöra skyldigheten att innehålla skatt för
annan. Enligt 81 § uppbördslagen sanktioneras arbetsgivare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som
innehålles för annan. Även dessa typer av förfaranden bör kunna beivras med stöd
av bestämmelserna i skattebrottslagen. Som tidigare nämnts skiljer sig dock
denna typ av gärningar från övriga förfaranden som beskrivs i de aktuella
specialförfattningarna, varför vi valt beteckningen skattebetalningsbrott och
föreslår att bestämmelser om detta tas in i 6 §. Straffskalan föreslås omfatta
böter och fängelse i högst ett år. Vi återkommer till frågan i avsnitt 4.9.

Särskilt om muntliga uppgifter
Straff för oriktiga muntliga uppgifter kan ådömas enligt den mycket allmänt
hållna men sällan tillämpade 79 § uppbördslagen. Inte heller den genom
lagstiftning år 1992 tillagda 79 a § samma lag (angående F-skattesedel) gör
något undantag för muntliga uppgifter, låt vara att självfallet båda
bestämmelserna huvudsakligen har skriftliga uppgifter i sikte. Även enligt en
del andra specialbestämmelser gäller att straffansvar för muntliga uppgifter
torde kunna komma i fråga under något skiftande förutsättningar (se t.ex. 83 §
fordonsskattelagen). I lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och andra
författningar om skatt som tas ut i den ordning som gäller för tull kan också
oriktiga uppgifter som lämnas muntligen föranleda straffansvar. Dessutom gäller
enligt 4 kap. 7 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter att, om någon
lämnar en oriktig uppgift till den som är skyldig att lämna kontrolluppgift för
honom, uppgiften kan föranleda straffansvar vare sig den har lämnats skriftligen
eller muntligen.
Muntliga uppgifter omfattas inte av kriminaliseringen i övrigt i skat-
tebrottslagen. Att kriminalisera muntliga uppgifter för den typ av förfaranden
som avses ingå i bestämmelserna om skatteredovisningsbrott skulle därför vara
ett avsteg från vad som gäller i övrigt i lagen. Starka skäl talar för att man
bibehåller en enhetlig princip i detta avseende. Därtill kommer att vissa av
dessa fall, t.ex. underlåtelse att lämna kontrolluppgift under vissa
förutsättningar även är straffbart som skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen
(vilken uttryckligen undantar muntliga uppgifter). Om muntliga uppgifter
kriminaliserades i skattebrottslagen skulle detta resultera i en betydande
osäkerhet om den muntliga uppgiften är straffbar eller inte. Vidare bör beaktas
de betydande bevissvårigheter för polis, åklagare och domstolar som kan förutses
om muntliga uppgifter mera regelmässigt skulle anmälas till åtal. Slutligen
skulle ett slopande av kriminaliseringen av muntliga uppgifter i fall som dessa
inte innebära någon skillnad från vad som faktiskt tillämpas i praktiken,
eftersom muntliga uppgifter praktiskt taget aldrig leder till ansvar.
Regeringen finner mot bakgrund av vad som sålunda anförts skäl saknas för att
låta muntliga uppgifter ingå i det kriminaliserade området beträffande sådana
fall som här är i fråga. Denna ståndpunkt överensstämmer även med
remissutfallet.

68

4.9 Särskilt om brott mot uppbördslagstiftningen

Regeringens förslag: Uppbördsbrotten i 7-9 §§ skattebrottslagen skall inte
längre behandlas som särskilda brottstyper. Straffbestämmelsernas materiella
innehåll inarbetas i de centrala brottsbeskrivningarna om skattebrott,
skatteförseelse respektive vårdslös skatteuppgift.
Brotten enligt 79-81 §§ uppbördslagen överförs till straffbestämmelserna om
skatteredovisningsbrott respektive skattebetalningsbrott i skattebrottslagen.
För uppbördsbrotten innebär förslaget till stora delar formellt en
straffskärpning. Vid straffmätningen skall emellertid som alltid hänsyn tas till
brottets beskaffenhet i det särskilda fallet, vilket också de föreslagna
straffskalorna medger.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock att brottet enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) som
föreskriver straffansvar för arbetsgivare som underlåter att inbetala skatt som
innehållits för annan, avkriminaliseras.
Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks i huvudsak. Riksskatteverket är dock
tveksamt till avkriminalisering av 81 § uppbördslagen. Riksåklagaren tillstyrker
förslag om avkriminalisering av 81 § uppbördslagen och att oredlig
uppbördsredovisning m.m. blir straffbara som skatte-brott, skatteförseelse och
vårdslös skatteuppgift. Riksåklagaren finner det vidare rimligt att
beloppsgränsen sätts högre vid brott avseende uppbördsredovisning än vid
skattebrott. Föreningen Auktoriserade Revisorer delar uppfattningen att 81 §
uppbördslagen bör avkriminaliseras, då den solidariska betalningsskyldigheten
för ansvarig företrädare i aktiebolag får anses vara det verkliga straffet.
Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund
pekar på att enligt utredningen en högre straffbarhetsgräns bör tillämpas
avseende beloppets storlek när det är fråga om uppbördsredovisning. Samma reso-
nemang borde kunna föras när det gäller redovisning av mervärdesskatt.
Lantbrukarnas Riksförbund betonar särskilt vikten av att det beaktas att
redovisnings- och inbetalningstiderna för preliminär skatt, arbetsgivaravgifter
och mervärdesskatt har förkortats.

Skälen för regeringens förslag:

Oredlig uppbördsredovisning m.m.
Enligt 7 § skattebrottslagen är det straffbart som oredlig uppbördsredovisning,
om någon uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndighet avge föreskriven
handling avseende redovisning av skatt eller avgift som innehållits för annan
eller avger sådan handling med oriktig uppgift. En förutsättning är att
gärningen ger upphov till fara för att innehållen skatt eller avgift med orätt
belopp påförs den uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas annan. Straffet är
fängelse i högst ett år. Är brottet ringa döms enligt 8 § för bristande
uppbördsredovisning till böter.
Har en gärning som nu angetts begåtts av grov oaktsamhet, rubriceras den som
vårdslös uppbördsredovisning och bestraffas med böter eller fängelse i högst sex
månader. Ringa fall är inte straffbara.
Bestämmelserna har gett upphov till vissa tillämpningsproblem vilka
sammanhänger med det gemensamma uppbördssystemet för arbetsgivaravgifter och
innehållen preliminär A-skatt. Detta system, som tillämpats sedan år 1985,
innebär att redovisning och betalning har samordnats och sker vid tolv
tillfällen under året. Oriktiga uppgifter som har lämnats i en upp-
bördsdeklaration medför härigenom normalt att två brott kan ha begåtts genom vad
som i princip utgör samma gärning: dels skattebedrägeri avseende arbets-
givaravgifterna, dels oredlig uppbördsredovisning såvitt gäller den innehållna
skatten. Dessa brott skiljer sig väsentligt åt med avseende både på straffskalan
och brottsförutsättningarna.
Underlåter någon att avge uppbördsdeklaration innebär detta vanligen att inte
heller den innehållna skatten betalas in, eftersom detta förutsätts ske i
anslutning till själva deklarationen. Därmed kan tre brott ha begåtts, nämligen
förutom skattebedrägeri och oredlig uppbördsredovisning även brott mot 81 §
uppbördslagen. Den ytterligare komplikationen föreligger emellertid då att
underlåtenhetsbrottet enligt 2 § skattebrottslagen är straffbart som skattebrott
endast om det har begåtts med direkt uppsåt att för låg skatt eller avgift skall
bli påförd. Den uppgiftsskyldige invänder ofta att han saknat medel att inbetala
skatt och arbetsgivaravgifter. Därmed uppkommer problem både när det gäller
frågan om direkt uppsåt till skattebedrägeri skall anses ha förelegat och frågan
om uppbördsredovisningsbrottet har begåtts uppsåtligen (jfr beträffande
sistnämnda fråga rättsfallet NJA 1977 s. 225). En ändring enligt vårt förslag i
det föregående, att aktivt och passivt skattebrott likställs i subjektivt
hänseende kan visserligen förmodas innebära att vissa olägenheter elimineras,
men kommer inte att lösa alla de tillämpningsproblem som är förknippade med den
gällande ordningen.
Det är ett ofta framfört och enligt vår mening uppenbart befogat önskemål att
regleringen i detta avseende förenklas. Regleringen bör därför ändras på sådant
sätt att vad som i realiteten är en och samma gärning bedöms enligt samma
straffbestämmelse. Den uppgiftsskyldige bör i nu aktuella fall således inte
kunna dömas både för oredlig uppbördsredovisning och för skattebrott.
En sådan förändring av regleringen kan ske enligt två olika linjer. Den ena av
dessa skulle innebära att oriktiga uppgifter i en uppbördsdeklaration blir att
betrakta som oredlig uppbördsredovisning både i fråga om arbetsgivaravgifterna
och när det gäller källskatten. Denna ordning kan åstadkommas genom en komplet-
tering av bestämmelsen om oredlig uppbördsredovisning, så att denna täcker även
oriktiga uppgifter i fråga om arbetsgivaravgifterna. Denna utväg skulle nära
överensstämma med det förslag som på sin tid lades fram i Brottsförebyggande
rådets rapport

69

om åtgärder mot det likvida fusket (BRÅ PM 1983:6) och som då tillstyrktes av
det övervägande antalet remissinstanser.
En sådan lösning innebär dock till en början vissa lagtekniska komplikationer.
I viss mån leder den också till svårigheter i tillämpningen på det sättet att
vissa förfaranden som i dag bedöms som skattebedrägeri skulle bli att hänföra
till en annan brottstyp. Därtill kommer även en annan synpunkt.
Skattebetalningsutredningen (Fi 1993:07) arbetar för närvarande med ett
uppbördssystem som inbegriper även mervärdesskatten. Genomförs en ordning av
detta slag, skulle konsekvensen kräva att även mervärdesskattebedrägerier förs
över till bestämmelsen om oredlig uppbördsredovisning. Att hänföra en så pass
central och frekvent brottstyp till en särbestämmelse väcker emellertid
betänkligheter.
Den enklaste utvägen inte minst från lagtekniska synpunkter är otvivelaktigt
att oredlig uppbördsredovisning avskaffas som särskilt brott och att bestäm-
melsens materiella innehåll inarbetas i den grundläggande regeln om skattebrott.
Mot en sådan lösning skulle kunna åberopas att redovisningen av innehållen
skatt och av arbetsgivaravgifter skall avges fortlöpande med korta mellanrum och
därför skiljer sig från brott som har anknytning till förenklad och särskild
självdeklaration samt andra skattebrott. Detta gäller emellertid även i fråga om
mervärdesskatten och kan inte utgöra något avgörande argument.
Av större betydelse är att den senast skisserade lösningen skulle innebära en
ganska kraftig straffhöjning av de brott som i dag rubriceras som oredlig
uppbördsredovisning. Från praktisk synpunkt har detta dock knappast någon större
betydelse eftersom uppbördsbrottet praktiskt taget alltid är sammankopplat med
en felredovisning rörande arbetsgivaravgifterna. Det finns också möjlighet att
inom ramen för straffskalan för skattebrott ta hänsyn till brottets beskaffenhet
i det särskilda fallet.
Straffbestämmelserna om uppbördsbrott i 7-9 §§ skattebrottslagen bör således
enligt regeringens mening slopas. Även dessa brott bör alltså vara straffbara
som skattebrott, skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift.

Underlåtenhet att inbetala innehållen skatt
Enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) är det straffbart för en arbetsgivare att
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåta att inbetala skatt som
innehållits för annan. Straffet är böter eller, om gärningen rör betydande
belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till straffansvar.
Vid prövningen av de subjektiva rekvisiten för brottet skall man inte bara se
till förhållandena då den innehållna skatten skulle ha betalats utan också till
vad som hänt dessförinnan. Denna aspekt var föremål för uppmärksamhet vid
skattebrottslagens tillkomst, då en ledamot av Lagrådet föreslog att krimina-
liseringen skulle utgå (prop. 1971:10 s. 362). Därvid åberopades främst den
kollision som kunde uppstå mellan uppbördslagens kriminalisering och straffbe-
stämmelsen för mannamån mot borgenärer i 11 kap. 4 § brottsbalken (som snart
skall beröras närmare föreligger inte numera någon sådan straffrättslig kolli-
sionsrisk). Straffsanktionen behölls emellertid med en viss justering av straff-
bestämmelsens lydelse.
I rättstillämpningen har i de vanliga fall då arbetsgivaren saknat medel till
skatteinbetalningen stor uppmärksamhet ägnats arbetsgivarens ekonomiska
situation och de åtgärder som han vidtagit under tiden efter det att
skattebeloppet innehållits (se NJA 1969 s. 326, NJA 1970 B 42 samt NJA 1971 s.
296, 1974 s. 423 och 1979 s. 229). I åtskilliga rättsfall förekommer också för-
hållandevis ingående bedömningar av frågan huruvida arbetsgivarens ekonomiska
agerande varit försvarligt, varvid även utsikterna till rekonstruktion av
företaget ibland kommit in i bilden (se t.ex. NJA 1977 s. 664 och 711, 1979 s.
229, 1981 s. 1014 och 1985 s. 13).

Bör kriminaliseringen behållas?
Det finns otvivelaktigt vissa skäl av principiell natur som kan göra det
motiverat att överväga om kriminaliseringen bör behållas i sin nuvarande form.
För det första har det brukat åberopas att straffansvaret i grunden innebär,
eller i vart fall starkt påminner om, en kriminalisering av underlåtenhet att
betala skulder. Ända sedan slutet av 1800-talet har detta ansetts vara något för
svensk rätt i princip främmande.
Den rättspolitiska grundvalen för kriminaliseringen i uppbördslagen är
emellertid uppenbarligen tanken att en arbetsgivares underlåtenhet att betala in
ett belopp som han har dragit från arbetstagarens lön liknar förskingring.
Tanken bygger på att det är ett slags främmande värde som arbetsgivaren har
tillgodogjort sig genom avdraget på lönen och att han är redovisningsskyldig för
detta. I Norge kan ett brott av nu aktuellt slag också bestraffas som försking-
ring.
Detta är naturligtvis i och för sig en fullt legitim grund för straffansvaret.
Mot den tankegång som i enlighet härmed ligger till grund för kriminaliseringen
synes likväl vissa invändningar kunna göras. Utredningen för i betänkandet (SOU
1995:10 s. 252 ff) ett resonemang om den nuvarande kriminaliseringen och kommer
till slutsatsen att brott som avses i 81 § uppbördslagen bör avkriminaliseras.
De principiella betänkligheter som man kan hysa när det gäller krimi-
naliseringen är inte nya utan har framförts i tidigare lagstiftningssammanhang.
Det är emellertid av utomordentlig vikt för uppbördssystemet att innehållen
skatt betalas in på det sätt som är förutsatt.
Utredningen har allvarligt ifrågasatt om kriminaliseringen verkligen fyller
någon betydelsefull allmänpreventiv funktion som, trots principiella
betänkligheter, kan motivera dess existens. När det är fråga om en arbetsgivare
som är juridisk person - och detta är ju det fall som i främsta rummet förtjänar
uppmärksamhet - löper den ansvarige företrädaren enligt 77 a § uppbördslagen
risken att åläggas betalningsskyldighet för skatten jämte arbetsgivaren. Enligt
utredningen kan knappast betvivlas att det i första hand är denna sanktion - och
inte det bötesstraff som vanligen ådöms för uppbördsbrottet - som har en
avhållande verkan. Det personliga ansvaret enligt 77 a § bör givetvis under alla
förhållanden bestå.
Utredningen pekar vidare på att till detta kommer att det med hänsyn till hur
uppbördssystemet är utformat mycket ofta förhåller sig så att den arbetsgivare
som inte betalat skatten har gjort sig skyldig till ett annat brott, nämligen
oredlig uppbördsredovisning. Det förutsätts ju att skatten - och för övrigt även
arbetsgivaravgifterna - skall betalas i samband med att uppbördsdeklarationen
avges. Underlåtenhet att avge uppbördsdeklaration samt avgivande av sådan
deklaration med oriktiga uppgifter bör naturligtvis fortfarande principiellt
sett vara en straffbelagd gärning. Erfarenhetsmässigt är det ofta så att
arbetsgivare som saknar vilja eller förmåga att betala skatten underlåter att
avge uppbördsdeklaration. I dessa vanliga fall kommer en lagföring under alla
förhållanden att äga rum.
Riksskatteverket har i sitt remissvar anfört bl.a. att problemet med uteblivna
betalningar av medel som avhänts arbetstagaren genom löneavdrag liknar
förskingring. Det kan enligt verket inte lösas med möjligheten till
företrädaransvarstalan. Problemet berör i hög grad också de enskilda
rörelseidkarna. Dessa skulle med utredningens förslag inte drabbas av några
sanktioner. Enligt Riksskatteverket finns företrädare för juridiska personer som
är helt immuna mot alla indrivningsåtgärder, varför en dom om företrädaransvar
inte har någon preventiv effekt. Dessutom betalas varken sanktionstillägg eller
böter. Riksskatteverket anför vidare att för den preventiva effekten av
betalbrottet talar också erfarenheten att många skattskyldiga för att undvika
betalbrotten verkställer inbetalning av källskatterna, men inte den på samma
redovisning upptagna summan av arbetsgivaravgifterna. Mot bakgrund härav ställer
sig Riksskatteverket tveksamt till en fullständig avkriminalisering av
betalbrottet. Åtminstone för mera flagranta fall bör bestämmelsen finnas kvar.
Regeringen, som visserligen inser att nuvarande ordning kan ifrågasättas,
delar samtidigt Riksskatteverkets tveksamhet inför en avkriminalisering.
Skattebetalningsutredningen arbetar för närvarande med ett förslag som avses
innebära att ett gemensamt avräkningskonto skall tillskapas för olika slag av
skatter och avgifter, däribland innehållen källskatt, arbetsgivaravgifter och
mervärdesskatt. För att denna ordning skall kunna fungera förutsätts att det
från den betalningsskyldiges synpunkt saknar betydelse till vilken skatt eller
avgift en betalning till kontot är att hänföra. Det är osäkert om det då blir
möjligt att behålla en ordning som innebär att underlåten betalning på ett
område men inte på andra är kriminaliserad. Regeringen finner mot bakgrund av
det anförda och i avvaktan på Skattebetalningsutredningens betänkande inte
anledning att i detta sammanhang avkriminalisera betalbrottet i 81 §
uppbördslagen.

Övriga brott mot uppbördslagstiftningen
Enligt 79 § uppbördslagen är det belagt med bötesstraff att uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till myndighet lämna oriktig uppgift om förhållande som har
betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller juridisk person som han
företräder att betala skatt eller att underlåta att lämna föreskriven uppgift av
sådant slag. Undantag har gjorts för fall då brottet är straffbelagt i
skattebrottslagen. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Bestämmelsen tillämpas ytterst sällan. Det har under senare år rört sig om
mindre än 20 anmälningar om året, och några år har ingen lagföring alls eller
bara någon enstaka ägt rum. Med den utformning av tillämpningsområdet för
skattebrottslagens bestämmelse om skatteredovisningsbrott som tidigare
föreslagits blir bestämmelsen överflödig, och vi föreslår att den upphävs. Även
79 a § uppbördslagen (angående F-skattesedel) kan upphävas med hänsyn till den
berörda bestämmelsen om skatteredovisningsbrott.
Av mera central betydelse är straffbestämmelsen i 80 § uppbördslagen. Den tar
sikte på fall då en arbetsgivare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosät-
ter sin skyldighet att verkställa skatteavdrag. Straffet är böter. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar.
Den huvudsakliga sanktionen mot underlåtenhet att verkställa skatteavdrag är
dock av utomstraffrättslig art. En arbetsgivare som utan skälig anledning
underlåter att verkställa skatteavdrag blir nämligen enligt 75 § uppbördslagen
ansvarig för skattebeloppet enligt beslut av skattemyndighet.
Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas om inte skäl talar för en
avkriminalisering. Beträffande underlåtenhet att göra skatteavdrag finns det
emellertid till en början inte på samma sätt som när det gäller betalnings-
brottet några principiella skäl som kan åberopas mot kriminaliseringen. En sådan
avkriminalisering skulle få ganska liten praktisk betydelse för de rättsvårdande
myndigheternas arbetsbörda; antalet anmälningar från skattemyndigheterna har
under senare tid understigit 100 och ofta även 50 om året, medan antalet
lagföringar under motsvarande tid varit färre än 10 årligen. Dessutom är den
ekonomiska sanktionen som här kommer i fråga, arbetsgivarens ansvar för skatten,
inte överflyttbar på fysiska personer som företräder en juridisk person.
Underlåter arbetsgivaren att företa skatteavdrag, drabbas inte bara staten
genom ränteförlust och risk för att skattebeloppet aldrig blir inbetalat. Även
den enskilde arbetstagaren, som ju behåller sitt ansvar för skatten, kan drabbas
genom att han i strid mot källskattesystemets syften kommer att få betala hela
skattebeloppet på en gång, antingen i den händelse arbetsgivaren inte har
förmåga att svara för betalningen eller också som en följd av ett regressanspråk
från dennes sida. Detta förhållande bör också vägas in i bedömningen, även om
det naturligtvis inte i sig utgör underlag för att behålla kriminaliseringen.
Det är slutligen självfallet av största vikt att skapa respekt för arbets-
givarnas skyldigheter enligt uppbördslagen, och den principiella krimi-
naliseringen synes i detta avseende inte kunna frånkännas en viss betydelse. För
en arbetsgivare som kanske blir utsatt för påtryckningar från arbetstagarnas
sida om att skatteavdrag skall underlåtas kan det vara en fördel att kunna
hänvisa till att detta är straffbart. Och man får hålla i minnet att underlåten-
het att verkställa skatteavdrag ofta i praktiken utgör ett förstadium till mera
allvarlig brottslighet. Skall staten slutligt undanhållas skattebeloppen krävs
ju att kontrolluppgifter inte avges och att oriktiga uppgifter lämnas i
arbetstagarens deklaration. Kan kriminaliseringen i någon utsträckning bidra
till att vägen till sådana mera allvarliga brott över huvud taget inte beträds,
fyller den otvivelaktigt en betydelsefull funktion.
På nu anförda skäl anser regeringen att underlåtenhet att göra skatteavdrag
inte bör lämnas osanktionerad. I den utredning som Riksåklagaren och Riks-
polisstyrelsen år 1992 avgav angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet har
uttalats att det också bör övervägas om inte den ifrågavarande straffsanktionen
kan depenaliseras, dvs. bytas ut mot en administrativ ekonomisk sanktion. En
naturlig sådan sanktion föreligger emellertid redan i form av arbetsgivarens
ansvar för den ej avdragna skatten.
Regeringen har alltså kommit till den slutsatsen att straffansvaret bör
behållas i sin nuvarande utformning. Vad gäller straffskalan föreslogs i BRÅ-
rapporten om åtgärder mot det likvida fusket en skärpning så att även fängelse-
straff skulle ingå i skalan. Det förekommer otvivelaktigt att brott av nu
aktuellt slag sätts i system. Å andra sidan blir då nästan alltid, i den
händelse förfarandet upptäcks, ansvar för skattebedrägeri eller medhjälp härtill
eller för försvårande av skattekontroll aktuellt. Vi anser det likväl befogat
att fängelse upp till ett år får ingå i straffskalan med sikte på grova fall.
Som tidigare nämnts bör kriminaliseringen flyttas till skattebrottslagens
bestämmelse om skattebetalningsbrott.

70

4.10 Försvårande av skattekontroll m.m.

Regeringens förslag: Försvårande av skattekontroll konstrueras som ett
farebrott. Brottet fullbordas härigenom vid tidpunkten för handlingen eller
underlåtenheten i likhet med vad som gäller bokföringsbrott. För straffbarhet
fordras således inte att förfarandet faktiskt försvårat skattekontrollen utan
endast att det har gett upphov till fara för försvårande.
En alternativ utgångspunkt för preskriptionsberäkningen införs i 14 §
skattebrottslagen för försvårande av skattekontroll och i 35 kap. 4 §
brottsbalken för bokföringsbrott, innebärande att om en misstänkt blivit föremål
för skatterevision inom fem år från brottet, preskriptionstiden skall räknas
från den dag revisionen inleddes.
Subsidiariteten i förhållande till brotten i brottsbalken upphävs. I dessa fall
blir således i fortsättningen vanliga regler om brottskonkurrens tillämpliga

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen anger emellertid som förutsättning för straffansvar att förfarandet
varit ägnat att försvåra skattekontrollen. Vidare föreslår utredningen att
subsidiariteten i förhållande till brotten i brottsbalken upphävs endast för de
fall en gärning anses allvarligare bedömd som försvårande av skattekontroll än
som bokföringsbrott eller undertryckande av urkund.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak, dock föreslås vissa
lagtekniska kompletteringar. Domstolsverket anser att lagtexten i 14 § bör
förtydligas så att det bestämt anges vilken tidpunkt som är utgångspunkt för
preskriptionsberäkningen. Riksåklagaren delar uppfattningen att försvårande av
skattekontroll skall utformas som farebrott, men efterlyser en definition på
innebörden av begreppet fara. Vidare tillstyrks förslaget att alternativ
utgångspunkt för preskriptionsberäkning skall införas. Juridiska institutionen
vid Uppsala Universitet har förståelse för utredningens förslag, men anser att
den enda rationella lösningen är att komplettera bestämmelsen om bokföringsbrott
i 11 kap. 5 § brottsbalken. Regleringen av försvårande av skattekontroll bör
således vara en del av regleringen av bokföringsbrott och
subsidiaritetsklausulen i 10 § skattebrottslagen bör utformas på ett sätt som
ansluter till gängse konstruktioner. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har
svårt att se att olägenheterna avseende försvårande av skattekontroll och
bokföringsbrott försvinner med de föreslagna förändringarna.

Skälen för regeringens förslag:

Förhållandet mellan försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott
Enligt 10 § skattebrottslagen är det straffbart att åsidosätta bokförings-
skyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som har
föreskrivits för vissa uppgiftsskyldiga. Förutsättningen är att det allvarligt
försvårar den kontrollverksamhet som en myndighet utövar vid beräkning eller
uppbörd av skatt eller avgift. Åsidosättandet skall ha skett av uppsåt eller av
grov oaktsamhet och brottet, försvårande av skattekontroll, föranleder då böter
eller fängelse i högst två år. Vid grovt brott skall ådömas fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Ringa brott skall enligt förarbetena kunna föreligga när kontrollarbetet för
myndigheten visserligen allvarligt har försvårats eller kanske rent av
omöjliggjorts men omständigheterna talar för att det kan röra sig endast om mer
obetydliga skatte- eller avgiftsbelopp (prop. 1971:10 s. 262).
Med åsidosättande av bokföringsskyldighet avses i bestämmelsen försummelse av
sådan skyldighet som omfattas av bokföringslagen (1976:125). Bestämmelsen
sanktionerar i övrigt dels försummelser av sådan skyldighet att föra och bevara
räkenskaper som föreskrivs i jordbruksbokföringslagen (1979:141) och vissa andra
särskilda författningar avseende juridiska personer, dels brott mot
specialreglerna i uppbördslagen (1953:272) och punktskatteförfattningarna.
Bestämmelsen tar sikte såväl på fall då någon över huvud taget inte har fört
några räkenskaper som på situationer då räkenskaperna har förts på ett
ofullständigt eller bristfälligt sätt. Vidare avser bestämmelsen att täcka
vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller osanna
verifikationer. Även den som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial under
den tid han är skyldig att bevara dem kan dömas till straff.
Reglerna i 11 kap. 5 § brottsbalken straffbelägger nu endast åsidosättande av
bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Från och med den 1 januari 1996
beivras emellertid även överträdelser av den bokföringsskyldighet som skall
fullgöras enligt stiftelselagen (1994:1220) och lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m. enligt denna paragraf. Brotten begås genom uppsåtlig
eller oaktsam underlåtenhet att bokföra affärshändelser eller bevara
räkenskapsmaterial eller genom lämnande av oriktiga uppgifter i bokföringen
eller på annat sätt. Om detta handlande medför att rörelsens förlopp, ekonomiska
resultat eller ställning i huvudsak inte kan bedömas med ledning av bokföringen
skall dömas för bokföringsbrott. Straffet är fängelse i högst två år.
Ringa brott skall föranleda bötesstraff och grovt brott fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Bestämmelsen om ringa bokföringsbrott tar sikte på
ömmande fall.
Försvårande av skattekontroll är enligt 10 § tredje stycket skattebrottslagen
subsidiärt till brottsbalken och därmed till bokföringsbrott. Formuleringen av
konkurrensregeln avviker dock härvid från den konstruktion som vanligtvis
tillämpas inom specialstraffrätten. Skattestrafflagutredningen föreslog i sitt
betänkande Skattebrotten (SOU 1969:42) att ansvar för räkenskapsförsummelse
skulle ådömas om gärningen inte var "belagd med straff i brottsbalken", vilket
är den vedertagna konstruktionen. Vid skattebrottslagens tillkomst föreslog
emellertid departementschefen, utan någon särskild motivering, den lydelse som
bestämmelsen nu har, nämligen att ansvar för försvårande av skattekontroll ej
inträder, om ansvar för gärningen "kan ådömas" enligt brottsbalken.
Konkurrensregeln skall tolkas enligt ordalydelsen, vilket innebär att
straffansvar för försvårande av skattekontroll kan komma i fråga så snart
förutsättningarna för att döma till ansvar för bokföringsbrott (eller för
undertryckande av urkund) saknas i det enskilda fallet (NJA 1983 s. 479). Detta
kan få konsekvenser för det fall att någon genom bokföringsbrott har försvårat
skattekontrollen. Eftersom utgångspunkterna för preskriptionstidsberäkningen
skiljer sig åt kan det inträffa att det centrala brottet - bokföringsbrottet -
är preskriberat, medan så inte är fallet med försvårande av skattekontroll.
Därmed kan straffansvar ådömas för det senare brottet. Denna ordning avviker
från vanliga principer, och i det nämnda rättsfallet får Högsta domstolen också
anses rikta kritik mot konstruktionen.
Utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när det gäller bokföringsbrott
torde vara den tidpunkt då bokföringsskyldigheten åsidosätts, om det innebär att
rörelsen inte kan bedömas med ledning av bokföringen. Härigenom börjar
preskriptionstiden för bokföringsbrott normalt löpa tidigare än vad som gäller
för brottet försvårande av skattekontroll. Preskriptionstiden för ringa
bokföringsbrott är två år, för normalbrottet fem år och för det grova brottet
tio år.
Genom 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken har emellertid preskriptionstiden
för bokföringsbrott som inte är ringa utsträckts. Har den bokföringsskyldige
inom fem år från brottet försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar, skall preskriptionstiden räknas från den dag då så
skedde. Genom att undantag görs för ringa bokföringsbrott preskriberas detta
brott alltid två år från brottets fullbordan.
Försvårande av skattekontroll är ett effektbrott, som fullbordas först när
myndigheten i det enskilda fallet konstaterat att räkenskapsföringen är
undermålig och att detta förhållande försvårar skattekontrollen. Med denna
utgångspunkt räknas preskriptionstiden enligt 35 kap. 4 § brottsbalken från den
tidpunkt då en av myndighet företagen kontroll försvårats av gärningen och
brottet därmed anses fullbordat. Preskriptionstiden är för normalbrottet fem år
och för grovt brott tio år.
Den diffusa fullbordanstidpunkten har inneburit praktiska problem. Det gäller
bl.a. hur utgångspunkten för preskriptionsberäkningen närmare skall kunna
bestämmas. Ofta är det tidpunkten för en revision som är utgångspunkten. Men det
kan inte vara dagen för beslutet om sådan revision och knappast heller - i varje
fall inte utan vidare - dagen för revisionens påbörjande som är avgörande. I
stället får antas att det är den dag då myndigheten under en revision finner det
svårt att genomföra kontrollen som normalt bör bilda utgångspunkten för
preskriptionsberäkningen.
Men detta gäller inte alltid, utan ett antal andra situationer kan tänkas
uppkomma. Har exempelvis gärningsmannen använt sig av falsk bokföring, kan detta
vid en revision innebära att myndigheten inte upptäcker några problem. Det beror
emellertid på att skattemyndigheten blivit vilseledd. Uppdagas det rätta
förhållandet senare är brottet sannolikt fullbordat vid det tillfälle under
revisionen som skattemyndigheten blev vilseledd. Skattemyndighetens
kontrollverksamhet får nämligen anses ha försvårats genom vilseledandet, även om
myndigheten inte var medveten om det vid nämnda tillfälle.
En annan situation, som praktiskt sett ingalunda är ovanlig, kan vara den att
den tilltalade medger att han inte till punkt och pricka följt bokföringslagens
regler men hävdar att det ändå inte borde ha förelegat någon svårighet för
skattemyndigheten, eftersom t.ex. alla verifikationer funnits samlade i god
ordning. Skattemyndigheten å sin sida uppger att den likväl haft betydande
svårigheter vid kontrollen. Kan domstolen då gå in i prövning av den tilltalades
invändning på det sättet att domstolen gör en bedömning av om det hade bort
föreligga allvarliga svårigheter att genomföra kontrollen? Eller är det
avgörande att det styrks att myndigheten rent faktiskt haft sådana svårigheter?
Sannolikt är den första ståndpunkten den riktiga. Men lagtexten lämnar frågan
öppen, och den har inte berörts i förarbetena.
Det anförda får anses ge vid handen att konstruktionen av brottet försvårande
av skattekontroll som ett effektbrott med en delvis subjektiv och något diffus
omständighet som förutsatt effekt medför sådana svårigheter att fastställa
fullbordanstidpunkten att en annan lösning än effektbrott bör övervägas. Allmänt
sett anses det också vid brott av förevarande slag vara en tveksam konstruktion,
om brottets fullbordan knyts till en omständighet som står helt utanför
gärningsmannens kontroll.

Konstruktion av brottet försvårande av skattekontroll
Det är angeläget att söka nå fram till enhetliga preskriptionsbestämmelser för
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Det ligger då nära till hands
att överge konstruktionen av det sistnämnda brottet som ett effektdelikt.
Brottet bör på samma sätt som bokföringsbrott anses vara fullbordat vid
tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten, och man bör alltså inte för
straffbarhet kräva att förfarandet faktiskt har försvårat skattekontrollen utan
endast att det har gett upphov till fara för detta. Beträffande frågan om i
vilka fall fara skall anses ha uppkommit bör motsvarande bedömning göras som vid
skattebrott enligt 2 §. Regeringen föreslår därför att 10 § första stycket
skattebrottslagen formuleras i överensstämmelse härmed.
Vid den valda lösningen måste emellertid samtidigt införas en alternativ
utgångspunkt för preskriptionsberäkningen som tar hänsyn till de speciella
skatteaspekterna och som bör gälla både i fråga om bokföringsbrott och
beträffande försvårande av skattekontroll. Närmast till hands skulle ligga att
låta den omständigheten att den bokföringsskyldige blir föremål för skatte-
revision inom fem år från gärningen bilda utgångspunkt. Detta bör i så fall
gälla i fråga om både försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott.
Beträffande det sistnämnda brottet bör alltså skatterevision vara en
omständighet av samma betydelse för preskriptionsberäkningen som konkurs, ackord
och betalningsinställelse. Med en sådan lösning åstadkommer man på en gång att
bokföringsbrott i vart fall inte kan preskriberas tidigare än försvårande av
skattekontroll samt att det sistnämnda brottet anses fullbordat enligt vanliga
principer och får en objektivt identifierbar utgångspunkt för preskrip-
tionsberäkningen.
Regeringen föreslår att 14 § första stycket skattebrottslagen och 35 kap. 4 §
tredje stycket BrB formuleras i överensstämmelse härmed.

Bör försvårande av skattekontroll vara subsidiärt?
Försvårande av skattekontroll är subsidiärt till bokföringsbrott. Samtidigt
gäller att de båda lagbuden så som de har formulerats inte i alla lägen skyddar
samma intresse. Bestämmelsen om bokföringsbrott avser att tillgodose intresset
av att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning skall kunna i huvud-
sak bedömas med ledning av bokföringen. Detta är givetvis av betydelse även för
skattekontrollen. Men det kan förekomma fall då bestämmelsernas syften inte helt
och hållet sammanfaller, t.ex. när bokföringen är bristfällig i ett hänseende
som inte påverkar möjligheten att bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska resultat
eller ställning men som har stor betydelse för skattekontrollen. Att sådana fall
kan förekomma har förutsatts i motiven till 1982 års lagändringar i fråga om
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll (NJA II 1982 s. 24).
Om i ett fall av detta slag förutsättningar saknas att döma för bok-
föringsbrott uppstår inga problem. Gärningen är inte straffbar enligt
brottsbalken och gärningsmannen kan dömas för försvårande av skattekontroll.
Problem kan emellertid tänkas uppstå, om domstolen finner att förfarandet
överskrider straffbarhetsgränsen för bokföringsbrott men likväl inte utgör något
svårare fall, om man endast beaktar intresset av att rörelsens förlopp,
ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak skall kunna bedömas. Utifrån
dessa synpunkter föreligger bara ett ringa bokföringsbrott. Samtidigt står det
klart för domstolen att förfarandet bedömt som försvårande av skattekontroll
skulle ha utgjort ett mycket allvarligt fall och att gärningsmannen följaktligen
skulle ha fällts till ansvar för grovt försvårande av skattekontroll, om
gärningen inte hade varit straffbar enligt brottsbalken.
Det kan vara föremål för olika uppfattningar hur domstolen bör resonera i ett
sådant fall. Om gärningsmannen anses kunna dömas för ringa bokföringsbrott,
skall bestämmelsen om försvårande av skattekontroll inte tillämpas. Den
omständigheten att gärningen var så pass allvarlig även från de i 11 kap. 5 §
brottsbalken angivna synpunkterna att den överskridit straffbarhetsgränsen
enligt nämnda paragraf kommer då att medföra att gärningsmannen döms mildare än
om gärningen inte skulle föranlett ansvar enligt denna bestämmelse. Denna
konsekvens av regleringen måste sägas vara otillfredsställande.
I motiven till 1982 års lagändringar förutsätts att, om straffansvar skall
ådömas för ett bokföringsbrott som även har försvårat skattekontrollen, det
förhållandet att denna kontroll försvårats skall beaktas vid straffmätningen
(NJA II 1982 s. 17). Om det - vilket naturligtvis för det mesta är förhållandet
- är just omöjligheten att på grundval av bokföringen bedöma rörelsens förlopp,
ekonomiska resultat eller ställning som medför svårigheter vid skattekontrollen
synes det inte medföra några problem att låta detta uttalande vara vägledande.
Frågan är emellertid, med hänsyn till den inom straffrätten rådande legali-
tetsprincipen, i hur stor utsträckning uttalandet - som saknar varje täckning i
lagtexten - kan beaktas i andra fall, dvs. i fall där bristerna i bokföringen
har förhållandevis marginell betydelse från de synpunkter som anges i
11 kap. 5 § brottsbalken men har stor betydelse för skattekontrollen.
För att undanröja dessa problem föreslår utredningen att subsidiariteten
upphävs för fall då gärningen befinns allvarligare bedömd som försvårande av
skattekontroll än som bokföringsbrott. Andra lösningar som utredningen
diskuterar är att upphäva bestämmelsen om att försvårande av skattekontroll
skall vara subsidiärt till bokföringsbrott eller att komplettera bestämmelsen om
bokföringsbrott på sådant sätt att försvårande av skattekontroll utgör en
alternativ brottsförutsättning. Med den sistnämnda lösningen skulle straffansvar
för bokföringsbrott alltså kunna komma i fråga inte bara som nu om till följd av
försummelsen rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte kan i
huvudsak bedömas med ledning av bokföringen utan också i det fallet att
försummelsen gett upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras. Utredningen
avfärdar emellertid denna lösning eftersom den från principiell synpunkt är
behäftad med den nackdelen att bestämmelsen om bokföringsbrott skulle komma att
sanktionera ett intresse som inte uttryckligen nämns i bokföringslagen.
Bestämmelsen skulle därmed få en delvis annan karaktär än för närvarande, och
det skulle kunna hävdas att den inte får en helt adekvat placering i 11 kap.
brottsbalken.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter i sitt
remissyttrande om denna ståndpunkt är förenlig med den föreslagna ändringen av
35 kap. 4 § brottsbalken. Utredningens argument torde enligt fakultetsnämndens
mening dessutom ha liten betydelse när man beaktar de avsevärda
konkurrensproblem som nu föreligger och som knappast löses genom det föreslagna
tredje stycket till 10 § skattebrottslagen. Fakultetsnämnden anser att
regleringen av försvårande av skattekontroll bör vara en del av regleringen av
bokföringsbrott och att under alla omständigheter en subsidiaritetsregel i 10 §
skattebrottslagen bör utformas på ett sätt som ansluter till gängse
konstruktioner.
Regeringen delar de betänkligheter som fakultetsnämnden redovisat vad avser
den av utredningen föreslagna regleringen. Såsom fakultetsnämnden påpekat utgör
förslaget en konstruktion som saknar motsvarighet i dagens lagstiftning och som
förefaller kunna leda till vissa praktiska tillämpningsproblem.
Det saknas underlag för att nu bedöma den av fakultetsnämnden förordade
lösningen att arbeta in bestämmelsen om försvårande av skattekontroll i
anslutning till bestämmelsen om bokföringsbrott. Regeringen anser sig därför
inte nu kunna bedöma det befogade i en sådan lösning. Det bör dock påpekas att
utredningen enligt sina direktiv kommer att återkomma till bokföringsbrottet i
sitt slutbetänkande.
För att åtgärda den onöjaktighet som föreligger med dagens konstruktion ligger
det i stället närmare till hands att helt slopa den särskilda
subsidiaritetsregleringen. Härigenom kommer normala konkurrensregler att bli
tillämpliga. I och för sig kan den av utredningen nämnda effekten, att domstolen
i många fall skulle komma att behöva döma för såväl bokföringsbrott som
försvårande av skattekontroll, komma att uppstå. Med hänsyn till de båda
bestämmelsernas delvis olika syften och tillämpningsområden kan dock en sådan
effekt inte sägas vara obefogad.
Det bör också påpekas att saken i praktiken kan styras genom åklagarens
utformning av gärningsbeskrivningen. Det torde således kunna förutses att
åklagaren i exempelvis de fall då den dominerande frågan är ansvar för
bokföringsbrott kommer att åberopa endast sådana omständigheter som konstituerar
ansvar för sådant brott.
Regeringen föreslår mot bakgrund härav att den särskilda subsidiaritetregeln
upphävs.

71

5 Övriga frågor om straffansvar

Regeringens bedömning och förslag: Frågan om att omkonstruera
tullbedrägeribrottet till ett farebrott får anstå till dess att ett samlat grepp
tas om lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Några ändringar i straffbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt
på energi föreslås inte.
Vissa mindre ändringar av i huvudsak konsekvensändringskaraktär föreslås i
mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
fordonsskattelagen (1988:327), lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon, lagen (1994:1704) om lageravgift på vissa jordbruksprodukter, lagen
(1994:1776) om skatt på energi och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med regeringens
förutom att utredningen föreslår att vissa brott i varusmugglingslagen
omkonstrueras till farebrott.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen är tveksam till att göra de av
utredningen föreslagna ändringarna i varusmugglingslagen innan konsekvensen av
ändringarna analyserats. Styrelsen påpekar att den som lämnar oriktig uppgift i
tulldeklaration med uppsåt att undandra tull eller skatt döms för fullbordat
brott om det förelegat fara för att undandragandet skulle ha förverkligats, även
i det fall oriktigheten uppdagats vid tullbehandlingen. Den som däremot lämnar
sådan uppgift i uppsåt att införa vara i strid mot förbud skall endast dömas för
försök till varusmuggling om oriktigheten uppdagas, även om det förelegat fara
för att den inte skulle uppdagas. En konsekvens av detta är vidare att utrymmet
för försök till varu-smuggling, bestående i undandragande, genom vilseledande
blir ytterst begränsat. En gärning kan omfatta såväl undandragande som
vilseledande, exempelvis när någon med detta dubbla syfte uppsåtligen anger ett
felaktigt statistiskt nummer i tulldeklaration. Vidare bör förhållandet mellan
det nya farebrottet och farebrottet i 5 § varusmugglingslagen utredas närmare.
Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund och Lantbrukarnas
Riksorganisation har påpekat att det mot bakgrund av liggande förslag om att öka
antalet redovisningstillfällen avseende mervärdesskatt från sex till tolv per år
och att redovisningstiderna kraftigt förkortas att det är mycket viktigt att det
ges en rimlig tidsfrist att ge in deklaration innan ett ärende kan leda till
åtal.

72

Skälen för regeringens förslag:

Lagen om straff för varusmuggling
Som Generaltullstyrelsen påpekat bör konsekvenserna av att omkonstruera vissa
brott i varusmugglingslagen till farebrott analyseras ytterligare innan några
förslag i den delen lämnas. En sådan analys bör lämpligen göras i samband med
att regeringen tar ställning till de förslag som 1986 års
varusmugglingsutredning lagt fram.

Mervärdesskattelagen
För skattebedrägeri erfordras, enligt 2 § skattebrottslagen i dess nuvarande
lydelse, objektivt sett att någon genom att lämna oriktig uppgift i handling som
avges till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift,
föranleder att skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp
eller tillgodoräknas med för högt belopp.
Med uttrycket "myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift" menas ett
beslut genom vilket myndighet bestämmer storleken av en skatt eller en avgift
eller underlag för beräkning av skatt eller avgift (prop. 1971:10 s. 245).
Till följd av denna definition har återbetalning av och kompensation för skatt
eller avgift ansetts ej falla inom stadgandets tillämpningsområde. Det har
alltså inte ansetts vara skattebedrägeri att lämna en oriktig uppgift vid
ansökan om återbetalning av skatt eller kompensation för skatt för den som inte
är skattskyldig.
Genom förslaget till ändringar i 2 § skattebrottslagen blir det inte någon
förutsättning för straffbarhet att den oriktiga uppgiften lämnas till ledning
för ett beskattningsbeslut. Förutsättningen är i stället att den oriktiga
uppgiften lämnas till myndighet på annat sätt än muntligen med uppsåt att skatt
eller avgift skall undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till uppgiftslämnaren själv eller någon annan och att fara härför
uppkommer. Detsamma gäller vid underlåtelse att lämna deklaration,
kontrolluppgift eller annan föreskriven handling.
Vi föreslår, med beaktande av vad nu anförts, att 19 kap. 10 § och 12 § andra
stycket mervärdesskattelagen (1994:200) upphävs. Genom detta blir
skattebrottslagen tillämplig på all skatt enligt mervärdesskattelagen som tas ut
i Sverige, förutom den skatt som tas ut vid import från land utanför EU.

Lagen om sjömansskatt
Redare är enligt 16 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt pliktig att till
skattemyndigheten lämna uppgifter enligt fastställt formulär. Dessa uppgifter
har betydelse för ombordanställda sjömäns beskattning. Genom vårt förslag kan
den redare som skriftligen lämnar oriktig uppgift till myndighet eller
underlåter att lämna föreskriven handling dömas enligt skatte-brottslagen. Det
handlande som 26 § första stycket lagen om sjömansskatt är avsett att träffa
täcks genom förslaget till ändringar i skattebrottslagen. 26 § första stycket
lagen om sjömansskatt kan därmed upphävas.
I 26 § andra stycket lagen om sjömansskatt straffbeläggs att en sjöman
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare lämnar oriktig
uppgift om förhållande som har betydelse för hans skyldighet att erlägga
sjömansskatt eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, och
i 27 § samma lag föreskrivs straff för redare som åsidosätter skyldighet att
verkställa skatteavdrag. Med den konstruktion av brottet skatteförseelse som har
föreslagits i det föregående kommer förseelser av detta slag i princip att kunna
bestraffas som skatteredovisningsbrott. Vissa förseelser som i dag torde vara
straffbara enligt sjömansskattelagen kommer visserligen inte att täckas av
skattebrottslagens kriminalisering. Det gäller grovt oaktsam oriktig uppgift
till redare och grovt oaktsam muntlig uppgift till myndighet. I konsekvens med
de allmänna överväganden som gjorts i det föregående bör emellertid sådana
förseelser inte vara kriminaliserade fortsättningsvis.
Det fallet att innehållen skatt eller allmänna egenavgifter ej betalas in till
skattemyndigheten av redaren straffbeläggs i 28 § lagen om sjömansskatt. Detta
förfarande omfattas av 6 § i förslaget till ändring i skattebrotts-lagen.
En följd av det anförda är att 26 -28 §§ lagen om sjömansskatt kan upphävas.

Lagen om arvsskatt och gåvoskatt
Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig på sådan skatt som avses
i lagen (1941:416) om arvs- och gåvoskatt. Genom förslagen i avsnitt 4.4
utvidgas straffbarheten för fall då deklarationsskyldigheten försummas genom att
det i subjektivt hänseende skall vara tillräckligt att uppsåt föreligger enligt
vanliga regler och således inte som hittills fordras direkt uppsåt. Detta kommer
att gälla även underlåtenhet att lämna bouppteckning med uppsåt att undandra
skatt, en ordning som vi finner befogad. Underlåtenhet att lämna deklaration
kommer i andra fall att kunna bestraffas som skatteförseelse. Med denna lösning
kan nuvarande 66 § lagen om arvs- och gåvoskatt upphävas.

Fastighetstaxeringslagen
Den som till ledning för allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för
att taxeringen blir för låg döms enligt 18 kap. 41 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms
inte till ansvar. Sedan förseningsavgift infördes även på
fastighetstaxeringsområdet tar straffbestämmelsen endast sikte på aktivt
uppgiftslämnande.
Skattebrottslagen är nu inte tillämplig på oriktig uppgift som lämnas till
ledning vid fastighetstaxering.
Skattestrafflagutredningen anförde på sin tid som skäl för att inte låta
fastighetstaxeringen omfattas av den föreslagna lagstiftningen, att uppgifterna
i en fastighetsdeklaration inte på samma sätt som uppgifter i andra
deklarationer är av omedelbar betydelse för skattepåföringen och därmed för
fastställandet av skatt (SOU 1969:42 s. 150). Genom att skattebedrägeribrottet
kom att konstrueras som ett effektbrott synes dessutom möjligheten att inordna
fastighetstaxeringen under skattebrottslagen ha gått förlorad. Den effekt som
förutsätts för skattebedrägeri uppkommer inte när en oriktig uppgift lämnas till
ledning för fastighetstaxeringen.
Som redan tidigare framhållits skulle det innebära en betydande fördel om
straffbestämmelser på skatteområdet samlas i skattebrottslagen och således i så
stor utsträckning som möjligt utmönstras ur de materiella skatteförfattningarna.
Med hänsyn till detta och till förslaget att omkonstruera det centrala
skattebrottet till ett farebrott finns det starka skäl att låta även oriktiga
uppgifter vid fastighetstaxering omfattas av skattebrottslagen.
Den omständigheten att en oriktig uppgift vid fastighetstaxering inte
omedelbart ligger till grund för ett skattebeslut hindrar inte att förfarandet
kan vara att bedöma som ett skattebrott enligt den konstruktion som föreslås.
Någon självständig prövning utöver den som sker vid fastighetstaxeringen företas
i princip inte inför ett skattebeslut som bygger på värdet av en fastighet. Om
basvärdet vid fastighetstaxeringen blir för lågt föreligger således en fara för
att skatt eller avgift påförs den skattskyldige med för lågt belopp, låt vara
först i ett senare led.
Straffbestämmelsen i fastighetstaxeringslagen har som utredningen konstaterat,
inte kommit att tillämpas i praktiken. Denna omständighet kan naturligtvis tala
i olika riktningar. Förhållandet kan anföras som argument för att
straffbestämmelsen bör upphävas. Det är emellertid från principiell synpunkt
otillfredsställande att i lag föreskriva en medborgerlig skyldighet utan
sanktion i någon form. Så länge det erfordras att uppgifter lämnas på
fastighetstaxeringsområdet bör därför inte uppgiftsskyldigheten lämnas
osanktionerad. Och det är i praktiken svårt att tänka sig någon annan sanktion
än straff för dessa fall. Till det nu anförda kommer att uppgifterna som lämnas
i en fastighetsdeklaration har betydelse för påförandet av skatt i många samman-
hang. Det basvärde som fastställs på grund av lämnade uppgifter ligger till
grund för bestämmandet av taxeringsvärdet, som i sin tur har betydelse för den
skatt som tas ut vid bl.a. arv, gåva, statlig fastighetsskatt och lagfart.
Skattebrottslagen bör därför göras tillämplig även på oriktiga uppgifter vid
fastighetstaxering.
Den omständigheten att domstolarna som regel inte kommer att ha tillgång till
exakt uppgift om det skatteundandragande som kan bli följden av en oriktig
uppgift kan inte medföra några avgörande svårigheter i tillämpningen. Denna
konsekvens uppkommer ju för övrigt helt oberoende av om kriminaliseringen sker
genom skattebrottslagen eller som nu genom en bestämmelse i
fastighetstaxeringslagen.
Av förslagen i det föregående följer också att det avses bli straffbart som
skatteredovisningsbrott eller vårdslös skatteredovisning att uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet underlåta att lämna en föreskriven uppgift om förhållande som
har betydelse för skattskyldigheten (7 och 8 §§ skatte-brottslagen). Undantag
har gjorts endast för egen självdeklaration. För den som är skyldig att lämna
fastighetsdeklaration kommer alltså en underlåtenhet att fullgöra denna
skyldighet att omfattas av skattebrottslagen.
Ett nytt registerbaserat taxeringsförfarande tillämpas med början vid 1996 års
allmänna fastighetstaxering av småhusenheter. Flertalet fastig-hetsägare
tillställs en förtryckt blankett med taxeringsförslag. Någon skyldighet för
fastighetsägaren att godkänna de förtryckta uppgifterna finns inte och
fastighetsägaren är inte heller skyldig att rätta eventuella felaktigheter i
taxeringsförslaget som kan leda till att hans skatt blir för låg. Självfallet
blir inte skattebrottslagen tillämplig om den skattskyldige i ett sådant fall
förhåller sig passiv, eftersom hans beteende inte innefattar något åsidosättande
av en föreskriven skyldighet.
Även om den nu föreslagna ordningen formellt sett innebär en utvidgning av
kriminaliseringen är avsikten inte att lagföring skall ske i de fall det är
fråga om mindre försummelser. Det förhållandet att någon administrativ sanktion
inte kan tas ut vid oriktigt uppgiftslämnande på fastighetstaxeringsområdet bör
i sig inte inte föranleda att mera bagatellartade förseelser bedöms som annat än
ringa.
Med hänvisning till det anförda föreslår regeringen att straffbestämmelsen i
18 kap. 41 § fastighetstaxeringslagen upphävs. Detta föranleder en följdändring
i 26 kap. 3 § samma lag.
En konsulent som biträder skattemyndigheten vid fastighetstaxeringen har
befogenhet att utfärda föreläggande beträffande annat än avgivande av allmän
fastighetsdeklaration. Uppgifter som infordras av konsulenten skall enligt 18
kap. 23 § fastighetstaxeringslagen lämnas till denne och således inte till
myndigheten. Det synes tveksamt om en oriktig uppgift som på detta sätt lämnats
till konsulenten utan vidare skulle omfattas av skatte-brottslagen eftersom en
oriktig uppgift skall lämnas till myndighet för att straffbarhet skall
föreligga. Det bör därför uttryckligen föreskrivas att en uppgift som lämnats
till konsulent som biträder skattemyndigheten vid fastighetstaxeringen vid
tillämpningen av skattebrottslagen skall anses lämnad till myndighet.

Fordonsskattelagen
Bestämmelsen i 83 § fordonsskattelagen (1988:327) har i sin nuvarande lydelse en
straffskala omfattande böter eller fängelse i högst sex månader. I övrigt
hänvisar bestämmelsen till skattebrottslagen. Att det i fordonsskattelagen finns
en specialbestämmelse torde förklaras av att man dels velat låta straffansvar
inträda redan när fara för skatteundandragande föreligger, dels velat i vissa
fall bestraffa även muntligen lämnade oriktiga uppgifter. Fareaspekten
tillgodoses genom de ändringar i skattebrottslagen som föreslagits i det
föregående medan muntliga oriktiga uppgifter inte kommer att vara
kriminaliserade i fortsättningen. Fordonsskattelagens straffbestämmelse bör dock
kunna upphävas.

Lagen om fordonsskatt på utländska fordon
Lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska fordon har ett ytterst begränsat
tillämpningsområde. Enligt lagen utgår fordonsskatt för utländska lastbilar,
bussar och släpvagnar som används i Sverige för person- eller godstransporter
och som dessutom är hemmahörande i ett land där motsvarande skatt tas ut för
svenska fordon. På grund av den senare begränsningen är det endast fordon från
ett fåtal länder som beskattas.
Beskattningsförfarandet går till så att en särskild införselhandling utfärdas
för skattepliktiga fordon vid inresan till Sverige. Handlingen skall sedan visas
upp för tullmyndigheten när fordonet förs ut ur riket och utgör då underlag för
debiteringen av skatten. Såväl fastställandet som uppbörden av skatten sker av
tullmyndighet, dock inte "i den ordning som gäller för tull".
Att skattebrottslagen gjorts tillämplig på skatteundandragande enligt den nu
aktuella lagen förklaras av att varusmugglingslagen inte ansetts tillämplig. Som
skäl för att införa den straffbestämmelse som nu finns intagen i 14 § andra
stycket, angavs att försök till skatteförseelse var strafffritt och att en
särskild bestämmelse därför erfordrades för fall då någon uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift om något förhållande som har betydelse
för fordonsskattens fastställande. I sammanhanget bör nämnas att även kilometer-
skatt utgick för de aktuella fordonen då straffbestämmelsen infördes.
Det kan som utredningen påpekat diskuteras om de aktuella förseelserna faller
utanför varusmugglingslagen. Frågan synes inte ha avgjorts i rättstillämpningen,
vilket kan förklaras av att lagföringar för de nu aktuella förseelserna över
huvud taget är mycket sällsynta. Med hänsyn till de berörda motivuttalandena
torde man emellertid kunna utgå från att varusmugglingslagen inte är tillämplig.
Brott mot lagen bör då falla under skatte-brottslagen, vilket innebär att den
nuvarande straffbestämmelsen i 14 § andra stycket blir obehövlig.

Lagen om skatt på energi
Straffbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi avser att
träffa andra än dem som är skattskyldiga enligt lagen. Enligt bestämmelsens
lydelse kan emellertid även den som är skattepliktig till förhöjd energiskatt
straffas, om han avlägsnar sådana märkämnen som tillsatts vissa oljeprodukter.
Straffbestämmelsen tar sikte dels på fall då märkämnen olovligen avlägsnas från
oljeprodukter, dels på fall då oljeprodukter används som drivmedel utan att den
förhöjda energiskatten har betalats. Dessa förfaranden är helt artskilda från
det handlingssätt som skattebrottslagen avser att träffa, nämligen ett aktivt
lämnande av oriktig uppgift i en handling eller en underlåtenhet att lämna
uppgift, allt i avsikt att undandra skatt. Förfarandena omfattas inte av
skattebrottslagen i dag och de ändringar som föreslås nu innebär inte någon
ändring i detta avseende. Straffbestämmelserna i lagen om skatt på energi bör
därför behållas.

Lagen om allmän löneavgift
För att finansiera Sveriges medlemskap i EU har en allmän löneavgift införts
fr.o.m. den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:122). Löneavgift enligt lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift är utformad så att den motsvarar en höjning av
arbetsgivar- och egenavgifterna med 1,5 procent. Avgiften tas ut på såväl
löneinkomst som inkomst av annat förvärvsarbete och beräknas på det underlag som
gäller för arbetsgivaravgift respektive egenavgift till folkpensioneringen
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Även om utformningen av avgiften
ansluter till vad som gäller för uttag av socialavgifter är den i både rättslig
och ekonomisk mening en skatt.
Skattebrottslagen har gjorts tillämplig på allmän löneavgift. En annan
lagstiftningsteknik än den gängse har därvid använts. Sålunda har lagen inte
tagits med i uppräkningen i 1 § skattebrottslagen utan i stället framgår av en
särskild bestämmelse i 4 § förevarande lag, att vad som i skattebrottslagen
föreskrivs om avgifter även gäller beträffande den allmänna löneavgiften.
Löneavgiften fastställs och uppbärs i samma ordning som gäller för
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. De båda sistnämnda avgifterna omfattas av
skattebrottslagen. Med hänsyn till det nära samband som föreligger mellan de nu
nämnda avgifterna bör skattebrottslagen även fortsättningsvis vara tillämplig på
allmän löneavgift.

Vissa ytterligare frågor
Utredningen har ansett att vissa avgifter till sin karaktär så påtagligt avviker
från de skatter och avgifter som för närvarande täcks av skattebrottslagen att
utredningen anser att de inte heller fortsättningsvis bör omfattas av
skattebrottslagen. Detta gäller avgifter enligt radiolagen (1966:755), lagen
(1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium, lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol, lagen (1989:41) om TV-avgift,
lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen (1992:1537) om finansiering av
framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Till en del är det här fråga om
vad som närmast är att betrakta som konsumentavgifter - såsom TV-avgift - eller
avgift för myndighets kontrollverksamhet, t.ex. enligt lagstiftningen om
krigsmateriel, men även andra avgifter, såsom avgiften för beredskapslagring,
som fyller mycket speciella syften.
Vad gäller avgifter enligt förordningen (1977:1119) om farledsvaruavgift skall
dessa erläggas vid in- och utförsel av varor och i princip till tullmyndighet.
Överträdelser avseende avgiften skulle kunna beivras enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling. I förordningen har dock införts en möjlighet att döma
till böter för oriktig uppgift om inte gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Regeringen delar utredningens bedömning att det inte finns anledning att
föreslå någon ändring i dessa delar. Förekommande straffbestämmelser i nämnda
författningar bör således inte påverkas av föreslagna ändringar på
skattebrottslagstiftningens område. Som angetts i avsnitt 3 gäller detta även
straffbestämmelsen i 6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensation för viss
energiskatt.

73

6 Administrativa sanktioner

Regeringens bedömning: Några ändringar i det administrativa sanktionssystemet
föreslås inte i detta sammanhang.

Utredningens förslag: Utredningen anser att det gällande systemet med "dubbla
sanktioner" inte är behäftat med så påtagliga olägenheter att det finns
anledning att överge det. På några skatteområden saknas för närvarande
möjligheten att påföra administrativa sanktioner, så är förhållandet då det
gäller t.ex. arvs- och gåvoskatt. Av olika skäl anser sig utredningen inte böra
föreslå en utvidgning av tillämpningsområdet för de administrativa sanktionerna.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har i allt väsentligt samma
uppfattning som utredningen. Malmö tingsrätt delar utredningens uppfattning
beträffande administrativa sanktioner, men anser att den omständigheten att den
skattskyldige drabbas av en administrativ sanktion i högre utsträckning än vad
som nu är fallet borde beaktas vid straffmätningen i det enskilda fallet.
Svenska Revisorsamfundet anser att det bör beaktas att skattetillägg påförts i
de fall då påföljd enligt skattebrottslagen skall utdömas och att detta bör
framgå av lagtexten. Länsrätten i Gävleborgs län ifrågasätter om inte
administrativa sanktioner bör införas för kontrolluppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen tillsatte under 1995 en utredning,
Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05), som bl.a. fått i uppdrag att se över
vissa frågor med anknytning till de administrativa sanktionerna på
skatteområdet. Skattekontrollutredningen skall, förutom att göra en systematisk
översyn av reglerna om uppgiftsskyldighet, även se över vissa bestämmelser om
skattetillägg vid skönstaxering och skönsbeskattning på grund av utebliven
deklaration. En annan viktig fråga är att analysera hur den enskildes
uppgiftsskyldighet förhåller sig till artikel 6 i den europeiska konventionen
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (SFS 1994:1219) och till hans rätt att förhålla sig
passiv vid brottsutredningar. Regeringen vill avvakta utredningens förslag och
beredningen av detta innan vi tar ställning till frågan om förändringar i det
administrativa sanktionssystemet på skatteområdet.

74

7 Handläggningen av mål om företrädaransvar förjuridisk persons obetalda
skatter och avgifter

7.1 Överflyttning av mål om ställföreträdaransvar till allmän
förvaltningsdomstol

Regeringens bedömning: Beredningen av Skattebetalningsutredningens betänkande
bör avvaktas innan ställning tas till en överflyttning av mål om
ställföreträdaransvar till allmän förvaltningsdomstol.

Utredningens förslag: Utredningen har mot bakgrund av förslaget att av-
kriminalisera betalningsbrottet i 81 § uppbördslagen (1953:272) och 28 § lagen
(1958:295) om sjömansskatt övervägt konsekvenserna av att flytta över målen om
företrädaransvar för juridisk persons obetalda skatter och avgifter från allmän
domstol till allmän förvaltningsdomstol. Utredningen är positiv till en sådan
överflyttning.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Generaltullstyrelsen, Svea Hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Gävleborgs län är i princip positiva
till en överflyttning av målen. Riksskatteverket och Länsrätten i Göteborg och
Bohus län vill avvakta Skattebetalningsutredningens förslag innan man tar
ställning till frågan. Sveriges Arbetsgivareförening, Sveriges Industriförbund
och Lantbrukarnas Riksförbund delar inte utredningens bedömning att en
överflyttning av mål om ställföreträdaransvar till förvaltningsdomstol skulle
leda till minskat arbete för skattemyndigheterna. Svenska Revisorsamfundet och
Konkursförvaltarkollegiernas förening är också tveksamma till en överflyttning
men vill avvakta resultatet av Skattebetalningsutredningens förslag innan man
tar slutlig ställning i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Som anmärks under avsnitt 8 ser
Skattebetalningsutredningen över möjligheten att införa ett s.k. skattekonto.
Skattebetalningsutredningen kan därvid komma att föreslå ändringar även i
reglerna om ställföreträdaransvar. Regeringen anser att beredningen av
utredningens förslag bör avvaktas innan ställning tas till frågan om en
eventuell överflyttning av målen från allmän domstol till allmän
förvaltningsdomstol.

75

7.2 Handläggning av mål om fordran på grund av handelsbolagsdelägares
ansvar för handelsbolagets skuld

Regeringens förslag: Indrivning hos en bolagsman som enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handelsbolags
skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i samma ordning som gäller för
skatten eller avgiften. Bestämmelser om detta förs in i uppbördslagen
(1953:272), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare samt mervärdesskattelagen (1994:200). Förslaget medför också
ändringar i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta och
lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.

Riksskatteverkets förslag: Förslaget överensstämmer delvis med regeringens
förslag. Riksskatteverket föreslår en generell bestämmelse i utsökningsbalken om
att när någon annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsskyldig för
skatten eller avgiften skall handläggningen av ett utsökningsmål ske enligt
reglerna för allmänna mål.
Remissinstanserna: Svea hovrätt motsätter sig inte att statens fordran på den
som i egenskap av ställföreträdare för en juridisk person ålagts personlig
betalningsskyldighet för skatt eller avgift alltid skall tas ut genom indrivning
i allmänt mål. Hovrätten förordar emellertid en annan lagteknisk lösning än den
Riksskatteverket förordar. Kammarrätten i Stockholm och Kronofogdemyndigheten i
Södermanlands län tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget. Uppsala
tingsrätt anser att det bör belysas om det är motiverat att göra den föreslagna
bestämmelsen tillämplig på andra än ställföreträdare för skattesubjektet, t.ex.
på borgensman. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget med en
mindre redaktionell ändring. Sveriges Industriförbund motsätter sig
Riksskatteverkets förslag och anser att frågan behöver utredas ytterligare.
Företagarnas Riksorganisation har en liknande uppfattning.
Skälen för regeringens förslag: Vid indrivning handläggs en fordran mot en
bolagsman för ett handelsbolags skatteskuld i dag antingen som ett allmänt eller
som ett enskilt mål, beroende på om beslutet om betalningsskyldighet för
bolagsmannen grundar sig på en sådan bestämmelse om s.k. företrädaransvar som
finns i vissa författningar på skatteområdet, t.ex. 16 kap. 17 §
mervärdesskattelagen (1994:200) eller på den generella bestämmelsen i 2 kap. 20
§ lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag om bolagsmans ansvar för
bolagets skulder.
För betalningsskyldighet enligt bestämmelserna om företrädaransvar krävs
uppsåt eller grov oaktsamhet hos företrädaren med avseende på den bristande
betalningen. Indrivning skall ske i den ordning som gäller för skatt och målet
handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål.
För betalningsskyldighet enligt bestämmelsen i lagen om handelsbolag och enkla
bolag krävs inte uppsåt eller grov oaktsamhet och verkställighet kan äga rum på
grund av ett beslut av skattemyndigheten om betalningsskyldighet för
bolagsmannen. Högsta domstolen har i ett fall relativt nyligen slagit fast att
fordran mot en bolagsman som grundas på denna bestämmelse inte är att anse som
en skattefordran och att målet vid indrivning skall handläggas som enskilt mål
(NJA 1994 s. 231). Fallet rörde en bolagsmans betalningsskyldighet för bolagets
mervärdesskatteskuld och betalningsskyldigheten hade fastställts genom utslag i
mål om betalningsföreläggande.
Att skattefordran mot den juridiska personen vid indrivning handläggs som
allmänt mål, medan fordran mot bolagsmannen kan komma att handläggas som ett
enskilt mål, medför vissa praktiska problem. Det leder till att indrivningen mot
olika betalningsskyldiga av samma fordran handläggs inom olika system och
ställer krav på särskilda bevakningsrutiner för att säkerställa att betalningar,
oavsett av vem de görs, blir gottskrivna i båda målen. För den enskilde måste
det också framstå som egendomligt att målen hanteras på olika sätt. En
konsekvens av skillnaden i handläggningsordning är att olika preskriptionstider
gäller. Att fordran i det ena fallet är en skattefordran innebär att den löper
med dröjsmålsavgift, medan den i det andra fallet löper med ränta.
Problematiken är densamma för källskatter, sjömansskatt, punktskatter och
arbetsgivaravgifter (jfr 77 a § uppbördslagen, 1953:272, 17 § 1 mom. lagen,
1958:295, om sjömansskatt, 5 kap. 17 § lagen, 1984:151, om punktskatter och
prisregleringsavgifter och 15 § lagen, 1984:668, om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare med 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag). Även
vid beskattning av utomlands bosatta och vid beskattning av utomlands bosatta
artister m.fl. är situationen densamma (jfr 21 § lagen, 1991:586, om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta och 23 § lagen, 1991:591, om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.).Vid inkomstbeskattningen i
övrigt förekommer inte problemet eftersom vanliga handelsbolag inte är
skattesubjekt enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370). Bolagets
inkomst hänförs i stället till delägarna med belopp som motsvarar delägarens
andel av bolagets inkomst.
Det är angeläget att skapa en konsekvent behandling av fordringar som grundas
på skatt eller arbetsgivaravgifter oavsett om det är handelsbolaget eller en
bolagsman som krävs på betalning för handelsbolagets skuld. När det är
fastställt att en handelsbolagsman är skyldig att svara för en skattefordran som
avser bolaget bör samma regler för t.ex. preskription gälla oavsett vem som
krävs på betalning. Därför bör även i fall då en handelsbolagsman är
betalningsskyldig för skatt eller arbetsgivaravgift utsökningsmålet mot
handelsbolagsmannen handläggas som allmänt mål.
Riksskatteverket har föreslagit att 1 kap. 6 § andra stycket utsökningsbalken
ändras på det sättet att det där anges att ett utsökningsmål skall vara ett
allmänt mål även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är
betalningsskyldig för skatten eller avgiften. En sådan bestämmelse av generell
karaktär skulle träffa en stor mängd olika slags fall och dess konsekvenser har
inte utretts närmare. Regeringens förslag innebär i stället att bestämmelser om
att indrivning får göras i samma ordning som gäller för skatt resp. avgift förs
in i de aktuella skatte- och avgiftsförfattningarna och att bestämmelserna
begränsas till handelsbolagsfallen. Beträffande den närmare utformningen av
bestämmelserna hänvisas till författningskommentarerna (se avsnitt 10).

76

8 Ny lagteknisk utformning av de paragrafer somanger tillämpningsområdet i
bl.a. lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Regeringens förslag: De bestämmelser som anger vilka författningar lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. och lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter skall vara tillämpliga på
föreslås ändrade med ledning av förslaget till ändring av 1 § skattebrottslagen
(1971:69). Uppräkningsprincipen behålls i lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter.

Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med vårt förslag.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Kammarrätten i
Stockholm samt Länsrätten i Göteborgs och Bohus län tillstyrker eller har inget
att erinra mot förslagen. Industriförbundet anser att uppräkningsprincipen bör
behållas för att det direkt ur respektive lagtext skall gå att utläsa vilka
fordringar som har företräde vid en konkurs.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 4.3 föreslås att den
uppräkning av de materiella skatte- och avgiftsförfattningarna i
skattebrottslagens (1971:69) första paragraf som anger lagens tillämpningsområde
slopas och ersätts av en mer generell reglering.
Finansdepartementet har i en promemoria den 7 april 1995 (Fi95/2388) lämnat
förslag till författningsändringar med anledning av Skattebrottsut-redningens
förslag till ändring av uppräkningen i 1 § skattebrottslagen. Översynen omfattar
uppräkningsparagraferna i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m., lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter samt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter m.m.
Utgångspunkten för en översyn är att det på ett klart och entydigt sätt skall
framgå vilka skatter och avgifter som omfattas av de nämnda lagarna eftersom
detta är ett grundläggande rättssäkerhetskrav. Det är i och för sig också
önskvärt att enhetliga principer tillämpas för näraliggande lagar.
De nackdelar som Skattebrottsutredningen uppmärksammat med uppräkningsmetoden
vad gäller redaktionella problem genom hög ändringsfrekvens och upphävda
författningar har i princip samma giltighet för avräkningslagen och lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. Betalningssäkringslagen hänvisar i
huvudsak till den senast nämnda lagen varför problemen där inte är lika
uttalade.
Den tveksamhet som kan finnas till att låta de principer som ligger bakom
förslaget till ändring av 1 § skattebrottslagen slå igenom på nu aktuella lagar
beror på att samtliga skatter för närvarande inte omfattas av de berörda
författningarna. Ett annat skäl är att de nu aktuella lagarna saknar den
koppling till de materiella författningarna som skattebrottslagen har genom
straffbestämmelsernas karaktär av blankettstraffbud. Vi anser dock att de skäl
som talar för att överge uppräkningsprincipen i övrigt har sådan tyngd att
fördelarna med att överge uppräkningsprincipen i lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och betalningssäkringslagen överväger. För
avräkningslagens vidkommande bör dock uppräkningsprincipen behållas tills
vidare.

Förmånsberättigade skattefordringar
Lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. innehåller föreskrifter och
begränsningar i fråga om den allmänna förmånsrätt som gäller för fordran på
skatt och allmän avgift enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979). De skatte- och
avgiftsfordringar som ger allmän förmånsrätt anges i 1 § lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.
Tillämpningsområdet för lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m.
föreslås omfatta samtliga skatter, om inte särskild föreskrift om undantag
finns. Lagen bör dock till skillnad mot skattebrottslagen, och i likhet med vad
som för närvarande är fallet, även omfatta tullar. Den bör dessutom, i likhet
med vad som gäller för betalningssäkring, även omfatta skatte- eller
avgiftsbelopp som företrädare för juridisk person är skyldig att betala. Lagen
om förmånsberättigade skattefordringar m.m. omfattar inte arvs- och gåvoskatt
eller skatt enligt lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m. En
särskild föreskrift om att dessa skatter inte omfattas av förmånslagen bör tas
in i de lagar som reglerar skatterna i fråga.
För avgifter som omfattas av lagen gäller - i likhet med vad som föreslås
gälla för skattebrottslagen - att det direkt i avgiftsförfattningen skall anges
att lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. är tillämplig. I lagen
(1958:295) om sjömansskatt, lagen (1981:691) om socialavgifter, lagen (1990:613)
om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, lagen (1992:72)
om koncessionsavgift på televisionens område, lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift förs därför in
bestämmelser med innebörd att avgift enligt lagen omfattas av bestämmelserna i
lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m.
Enligt gällande lydelse av 1 § andra stycket omfattar förmånsrätten inte
dröjsmålsavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller
betala fordringar och ej heller skatte- eller avgiftstillägg och
förseningsavgift. Motiven bakom stadgandet framgår av prop. 1971:142 s. 38 och
39 där departementschefen utvecklar skälen för att avgifter av ifrågavarande
slag inte skall omfattas av förmånsrätten. Vi föreslår inte annat än en
redaktionell ändring av regeln.

Betalningssäkring
Betalningssäkring är en processuell säkerhetsåtgärd som i huvudsak mot-svaras av
kvarstadsinstitutet inom civil- och straffprocessen. Syftet med
betalningssäkring är att säkerställa verkställighet av ett kommande skatte-
eller avgiftsbeslut och att stärka det allmännas ställning som borgenär vid
uppbörd och indrivning av en fordran på skatt, tull eller avgift. De fordringar
som kan betalningssäkras anges i 1 § betalningssäkringslagen.
Genom den uppräkning som görs i 1 § omfattas, med några få undantag, i princip
alla skatter av betalningssäkringsinstitutet. I paragrafen bör anges att skatter
omfattas av betalningssäkringslagen om inte särskild föreskrift om undantag
finns. Lagen bör dessutom i enlighet med vad som för närvarande är fallet även
omfatta tullar.
Betalningssäkringslagen omfattar inte skatt enligt lagen (1990:676) om skatt
på ränta på skogskontomedel m.m. Det är inte heller sakligt motiverat att låta
denna skatt omfattas av betalningssäkringsinstitutet. En särskild föreskrift om
att denna skatt inte omfattas av betalningssäkringslagen bör tas in i lagen om
skatt på ränta på skogskontomedel m.m.
De avgifter som omfattas av betalningssäkringslagen är de som omfattas av 1 §
första stycket lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m., skatte- och
avgiftstillägg, förseningsavgift samt vissa räntor och avgifter som utgår i
samband med uppbörd eller indrivning av fordran. Dessutom omfattas skatte- eller
avgiftsbelopp m.m. som företrädare för juridisk person är skyldig att betala
enligt vissa författningar. Dessa föreslås även i fortsättningen omfattas av
betalningssäkringslagen.
Ändringen i betalningssäkringslagen medför en redaktionell ändring i lagen
(1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (se
författningskommentaren till denna lag, avsnitt 10.18).

Avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Avräkning enligt lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
innebär bl.a. att vissa skatte- och avgiftsfordringar kan räknas av mot vissa
krav på återbetalning som en återbetalningsberättigad kan ha. Endast den del av
beloppet som överstiger det allmännas fordran får betalas ut. Myndighet som
skall betala ut ett belopp skall undersöka om det finns avräkningsbara
fordringar. Undersökningen får underlåtas endast, om en tillämpning av
avräkningsförfarandet inte är försvarlig med hänsyn till kostnaderna för detta.
Avräkning är därför mer eller mindre obligatorisk. Frågan om avräkning skall
prövas av kronofogdemyndighet.
I 1 § avräkningslagen anges från vilka skatter och avgifter avräkning skall
ske. Avräkning skall göras från belopp som återbetalas eller annars utbetalas på
grund av bestämmelse i uppbördslagen (1953:272), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, mervärdesskattelagen (1994:200) med undantag av 10 kap. 6 och 7
§§, tullagen (1973:670), tullförordningen (1973:979), lagen (1973:981) om frihet
från införselavgift, tullagen (1987:1065), lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.
eller lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel, lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp-
dragsersättningar, lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter eller lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare, lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
eller författning som anges i 1 kap. 1 § första stycket samma lag - i de fall då
utbetalningen ankommer på Skattemyndigheten i Kopparbergs län -, lagen
(1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt, lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta eller lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. Även vissa
förrättningskostnader omfattas av avräkningsförfarandet (jfr 1 § tredje stycket
och 2 §).
Vad som sägs om lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter - eller
författning som anges i 1 kap. 1 § samma lag - gäller inte samtliga
utbetalningar enligt författningarna (jfr 1 § andra stycket).
Om någon har rätt till ett belopp som avses i 1 § avräkningslagen och om det
allmänna mot denna person har en fordran, som är registrerad för indrivning i
utsökningsregistret och drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. skall från beloppet räknas av så mycket
som kan gå till betalning av fordringen.
De skattelagar som reglerar utbetalningar och som för närvarande inte omfattas
av avräkningslagen är t.ex. de författningar som omfattas av lagen om
punktskatter och prisregleringsavgifter och där utbetalningen inte ankommer på
Skattemyndigheten i Kopparbergs län (jordbruks- och fiskeförfattningar),
utbetalning enligt 9 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, 13 § lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, kupongskattelagen (1970:624),
lagen (1976:339) om saluvagnsskatt, lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt,
lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter, lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon eller fordonsskatt enligt fordonsskattelagen
(1988:327). Även skatt enligt lagen (1994:416) om arvsskatt och gåvoskatt och
skatt enligt lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m. faller
utanför.
Den detaljerade uppräkningen i 1 § över lagar som omfattas av av-
räkningsförfarandet skall ses mot bakgrund av avräkningsförfarandets
obligatoriska karaktär. Av motiven till avräkningslagen framgår att avsikten
varit att lagen skall ha en generell karaktär och att avräkning skall kunna ske
mot så gott som alla fordringar som överlämnats till kronofogdemyndigheten för
indrivning (prop. 1984/85:108 s. 1). De överväganden som gjorts om begränsningar
i lagens tillämpningsområde har till stor del betingats av praktiska skäl, dvs.
om det funnits tekniska möjligheter att åstadkomma den erforderliga samordningen
mellan å ena sidan återbetalningar av skatter och avgifter och å den andra sidan
fordringar på skatter och avgifter av andra slag (prop. 1984/85:108 s. 34).
Avräkningsförfarandet har därför begränsats till sådana skatter och avgifter som
den myndighet som skall göra utbetalningen på ett enkelt sätt kan kontrollera. I
sammanhanget kan påpekas att det för närvarande pågår ett utredningsarbete som
bedrivs av Skattebetalningsutredningen (Fi 1993:07) om införande av ett s.k.
skattekonto. Fordringar och skulder avseende de skatter som hanteras inom
skattekontot kommer att kvittas inom kontot och endast eventuellt överskjutande
belopp betalas ut. Utredningens förslag kommer ofrånkomligen att leda till
förändringar i avräkningslagen.
Vi föreslår i avvaktan på att frågan om skattekonto bereds att avräk-
ningslagens obligatoriska karaktär skall kvarstå och att de praktiska
avgränsningar som hittills gjorts alltjämt skall följas. Nu föreslås därför
endast att upphävda författningar skall rensas ut ur uppräkningen i 1 § och att
resterande lagar för överskådlighetens skull skall ställas upp i kronologisk
ordning.

77

9 Ekonomiska konsekvenser

För åklagarmyndigheter och domstolar torde förslagen rörande straffbestämmelser
på skatteområdet sammantaget inte innebära annat än marginella förändringar i
fråga om resursåtgång. Förslagen bedöms inte heller få några nämnvärda
statsfinansiella effekter. En viss positiv inverkan på efterlevnaden av
skattelagstiftningen kan dock förutses.
Förslaget om ändrad handläggning av mål om fordran på grund av
handelsbolagsdelägares ansvar för handelsbolagets skuld kommer sam-mantaget att
medföra viss förenkling av kronofogdemyndigheternas målhantering och minskad
risk för felaktigheter.
Propositionens övriga förslag väntas inte medföra några statsfinansiella
effekter.

78

10 Författningskommentarer

10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1669) omändring i
skattebrottslagen (1971:69)

1 §
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den nuvarande uppräkningen av de
skatte- och avgiftsförfattningar som lagen är tillämplig på slopas. I stället
innebär första stycket att skattebrottslagen blir generellt tillämplig på
skatter. Med skatt avses endast sådana utskylder till det allmänna som i lag
betecknas som skatt. Betecknas en utskyld som avgift och saknas särskild
föreskrift om att skattebrottslagen skall tillämpas, blir lagen därmed inte
tillämplig, oberoende av om avgiften statsrättsligt är helt eller delvis att
bedöma som en skatt.
Eftersom skattebrottslagen tar sikte på all skatt gäller lagen även för t.ex.
preliminär, kvarstående och tillkommande inkomstskatt samt ingående och utgående
mervärdesskatt utan att detta behöver uttryckligen anges.
Som anmärkts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3) innebär den valda
lösningen att skattebrottslagen kommer att bli tillämplig på några enstaka
skatter som i dag inte omfattas av tillämpningsområdet. Exempel erbjuder lagen
(1976:339) om saluvagnsskatt och lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. Beträffande de aktuella författningarna gäller genomgående
att utrymmet för sådan brottslighet som avses i skattebrottslagen i praktiken är
mycket litet men att, i den mån något sådant brott likväl skulle förekomma, det
inte kan anses föreligga skäl för undantag från skattebrottslagens
tillämpningsområde.
Utan att det särskilt anges avses i enlighet med allmänna principer gälla att
lagen är tillämplig endast på svenska skatter.
I fråga om avgifter, som inte betecknas som skatter, skall skattebrottslagen
tillämpas endast om det föreskrivs särskilt. Av 8 kap. 3 § regeringsformen
framgår att föreskrifter om brott och rättsverkan av brott skall meddelas genom
lag. Vad gäller avgifter måste det således i respektive författning direkt anges
att skattebrottslagen är tillämplig. De avgifter som skattebrottslagen genom
sådana särskilda föreskrifter har gjorts tillämplig på är sådana som tas ut
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, lagen (1994:1744) om allmänna
egenavgifter, allmänna egenavgifter enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt,
bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.
Detta överensstämmer i sak med gällande rätt.
Från lagens tillämpningsområde undantas enligt andra stycket gärningar som är
belagda med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Bestämmelsen
har kommit till för att undvika lagkonkurrens mellan skattebrottslagen och lagen
om straff för varusmuggling. Som exempel på gärningar som skall bestraffas
enligt varusmugglingslagen kan nämnas brott avseende den mervärdesskatt som tas
ut vid import från länder utanför EU eller, i regel, skatt på alkohol och tobak.
För tydlighetens skull föreslås att det även i fortsättningen skall finnas en
uttrycklig bestämmelse som anger att skattebrottslagen inte är tillämplig på
skatte- eller avgiftstillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller
liknande avgift.

Övergångsbestämmelser
Några av de författningar som räknas upp i 1 § har upphört att gälla och andra
avser skatt eller avgift av engångsnatur som saknar aktualitet. Skälet till att
dessa inte slopats är att säkerställa ett utrymme för lagföring beträffande
brott som begåtts under skatte- eller avgiftsförfattningens giltighetstid även
sedan författningen upphört att tillämpas. Detta intresse tillgodoses genom den
föreslagna övergångsbestämmelsen, i vilken det anges att den äldre lydelsen av 1
§ gäller i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

79

10.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

2 §
Paragrafen innehåller den centrala straffbestämmelsen om uppsåtligt
skatteundandragande. Vissa redaktionella ändringar har företagits jämfört med
lagrådsremissens förslag.
Brottet, som även omfattar skatteundandragande i samband med upp-
bördsförfarandet, har erhållit brottsbeteckningen skattebrott.
Skattebrottet har konstruerats som ett farebrott, vilket är en ändring från
den gamla ordningen med effektrekvisit. Det innebär således att det inte längre
är nödvändigt att ett skatteundandragande faktiskt skett, dvs. att ett beslut om
debitering fattats, utan det är tillräckligt om förfarandet ger upphov till fara
för att så skall ske.
Skattebrottet fullbordas när en oriktig uppgift lämnas till myndigheten eller
när tidpunkten för att lämna en föreskriven uppgift inträder utan att
skyldigheten fullgjorts. Den tidpunkt då myndigheten faktiskt beslutar i en
skattefråga kommer således att sakna betydelse för brottsrubriceringen. Den nu
angivna principen att brottet anses fullbordat redan vid lämnandet av den
oriktiga uppgiften får även bäring på s.k. rullande underskott enligt lagen
(1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet.
För de indirekta skatterna - mervärdesskatt och punktskatt - liksom för
arbetsgivaravgifterna innebär omkonstruktionen emellertid inte någon egentlig
förändring i detta avseende. Genom ordningen med s.k. automatiska beslut har
fullbordanstidpunkten för dessa skatter redan tidigare bestämts på motsvarande
sätt.
En konsekvens av att skattebrottet konstrueras som ett farebrott blir att de
allmänna domstolarna inte längre kommer att vara formellt bundna av ett
avgörande som träffats i skatteprocessen. Det kan emellertid förväntas att de
allmänna domstolarna även framdeles som regel kommer att följa
förvaltningsdomstolarnas avgöranden i själva skattefrågan och i många fall finna
det nödvändigt att avvakta denna frågas slutliga bedömning. I de fall ett
skattemål innehåller komplicerade eller svårbedömda skattefrågor måste det ofta
vara ofrånkomligt att avvakta utgången i skattemålet innan brottmålet företas
till slutlig handläggning oavsett om skattebedrägeribrottet har en konstruktion
med ett effektrekvisit eller ett farerekvisit. Och även i fall då åtalet under
alla omständigheter är till fullo styrkt, kan ju den slutliga bedömningen av det
undandragna beloppets storlek ha betydelse för straffmätningen.
I propositionen till skattebrottslagen uttalades beträffande innebörden av
farerekvisitet i 5 § att åklagaren måste göra sannolikt att förhållandena i det
enskilda fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk för att
skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt belopp (prop. 1971:10 s.
255). Samma synsätt bör ligga till grund för farebedömningen i det nu aktuella
sammanhanget. Emellertid har skattekontrollens uppbyggnad genomgått en
genomgripande förändring sedan tillkomsten av skattebrottslagen. I praktiken är
det så att den maskinella kontroll som deklarationerna underkastas ofta är den
enda kontroll som deklarationsmaterialet genomgår. Vad som undgår upptäckt vid
en genomförd kontroll är därmed beroende av hur de maskinella kontrollsystemen
är utformade. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) har närmare redogjorts
för detta. Regeringen har därvid konstaterat att farerekvisitet numera måste ges
en tämligen vidsträckt innebörd. Som exempel på situationer där fara för
skatteundandragande normalt inte kan anses föreligga kan nämnas fallet där en
oriktig uppgift eller underlåtenhet som avser inkomster eller avdrag omfattas av
en obligatorisk kontrolluppgiftsskyldighet, dvs. en kontrolluppgift som skall
lämnas utan föreläggande. Inte heller bör en oriktig uppgift som kan
kontrolleras mot uppgifter i skatteregistret anses innebära fara för
skatteundandragande i normalfallet. Som redogjorts för i avsnitt 4.4 samkörs
deklarationsuppgifter med övriga i skatteregistret tillgängliga uppgifter. Om en
deklaration vid en sådan samkörning sorteras ut för särskild kontroll, men den
oriktiga uppgiften är av sådan art att den därefter inte kan upptäckas annat än
vid en revision eller genom att ytterligare uppgifter inhämtas från den
skattskyldige eller annan, bör farerekvisitet emellertid anses vara uppfyllt.
Med den föreslagna ändringen till farebrott kommer den dag då skattebrott
anses begånget att bli den dag den felaktiga uppgiften lämnades.
Inkomstdeklarationer datumstämplas dock endast om de kommer in för sent. En
inkomstdeklaration bör därför alltid anses inkommen den 2 maj resp. 31 mars
taxeringsåret beroende av deklarationstyp, såvida inte ankomststämpel med annat
datum finns. Den inverkan på preskriptionstidpunkten som detta kan innebära är
försumbar i sammanhanget och till en misstänkts fördel, om deklarationen skulle
inlämnas någon tid före den sista inlämningsdagen.
Förutom fara för skatteundandragande är paragrafen tillämplig på fara för att
skatt felaktigt skall tillgodoräknas någon. Paragrafen har också gjorts
tillämplig vid fara för att skatt felaktigt skall återbetalas. Exempel på
sistnämnda fall erbjuder beslut enligt 19 kap. 10 § mervärdesskattelagen om att
skatt skall återbetalas till den som inte är skattskyldig. Fall av sistnämnda
slag har tidigare inte ansetts falla under skattebrottslagen, eftersom beslutet
inte ansetts ha karaktär av beskattningsbeslut.
I och med att kriminaliseringen träffar förfaranden som innebär att skatt
felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till uppgiftslämnaren själv eller
någon annan bör även situationer som rör kompensation för skatt täckas. Avsikten
är att allt handlande som leder till att skatt eller avgift återbetalas eller
kompenseras med för högt belopp skall kunna straffas som skattebrott oavsett om
den som erhåller återbetalningen eller kompensationen själv är skattskyldig.
Gränsdragningen mellan återbetalning av skatt och kompensation för skatt kan
ibland förefalla semantisk. I sak kan det t.ex. inte anses föreligga någon
principiell skillnad mellan vad som i 19 kap. mervärdesskattelagen (1994:200)
kallas återbetalning av skatt och vad som kallas kompensation för skatt i lagen
(1994:40) om tillfällig kompensation för viss energiskatt. I båda fallen kan en
icke skattskyldig kompenseras för skatt som han själv inte erlagt på annat sätt
än att skatten varit medräknad i priset på en vara. Regeringen menar att även
kompensation för skatt omfattas av 2 §. Även i det fall den skatt-skyldige
kompenserats för skatt han tidigare erlagt är det fråga om återbetalning av
skatt. Regeringen föreslår, i enlighet med vad Lagrådet yttrat, inte någon
ändring i lagen om tillfällig kompensation för viss energiskatt. Skälen för
detta framgår i avsnitt 3.
Förutom att lämnandet av en oriktig uppgift respektive underlåtenheten att
lämna uppgift skall medföra fara för skatteundandragande krävs också uppsåt för
utdömande av ansvar. Uppsåtet skall täcka samtliga objektiva
brottsförutsättningar, dvs. såväl lämnandet eller underlåtenheten, uppgiftens
oriktighet som själva skatteundandragandet. Detta innebär inte någon ändring i
förhållande till gällande rätt. Beträffande uppsåtsrekvisitet förtjänar att
nämnas att sedan den 1 juli 1994 gäller enligt den s.k. täckningsprincipen i 1
kap. 2 § första stycket brottsbalken generellt att uppsåt skall täcka samtliga
rekvisit för att ansvar skall kunna utdömas (SFS 1994:458, prop. 1993/94:130
Ändringar i brottsbalken m.m.), oavsett om uppsåtsrekvisitet angivits särskilt i
bestämmelsen eller inte. Detta blir tillämpligt också på specialstraffrättens
område. Bestämmelsen har dock försetts med en övergångsbestämmelse innebärande
att 1 kap. 2 § första stycket i sin nya lydelse inte skall tillämpas före den 1
juli 1999 på en straffbestämmelse i annan lag eller författning än brottsbalken
som trätt i kraft före den 1 juli 1994. Har emellertid ett sådant straff-
stadgande ändrats i något hänseende den 1 juli 1994 eller senare skall dock
bestämmelsen även före den 1 juli 1999 tillämpas på straffstadgandet (prop. s.
66 f). Regeringen finner emellertid att det i vart fall av pedagogiska skäl
finns anledning att uttryckligen ange uppsåtsrekvisitet i lagtexten.
Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det förtjänar påpekas att, även om
faran för skatteundandragande skall vara täckt av uppsåt, det inte torde krävas
att gärningsmannen har en exakt uppfattning om storleken av det belopp som
riskerar att undandras. Inte heller torde gärningsmannen behöva ha fullt klart
för sig vilka skatter eller avgifter som kan påverkas av hans handlande (jfr
prop. 1971:10 s. 231 och 250, Thornstedt m.fl., Skattebrott och skattetillägg,
6 uppl. s. 41 f, och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 144 ff).
Regeringen har inget att erinra mot vad Lagrådet anfört.
En skillnad mot vad som tidigare gällt är att skattebrottet nu har utformats
med ett enhetligt subjektivt rekvisit omfattande alla former av uppsåt, dvs.
såväl direkt, indirekt som eventuellt uppsåt. Detta innebär en ändring
beträffande det passiva brottet, underlåtenhet att lämna deklaration eller andra
föreskrivna uppgifter. Tidigare har det för att ansvar skall kunna utkrävas
krävts att direkt uppsåt förelegat, med andra ord att den skattskyldiges avsikt
med underlåtenheten varit just att undandra skatt. Däremot har förfarandet
fallit utanför det straffbara området om han genom sin underlåtenhet avsett att
komma i ett förmånligare läge i t.ex. bidragssammanhang genom att åsättas en
lägre inkomst, trots att han insett att underlåtenheten leder till
skatteundandragande (indirekt uppsåt). Likaså har underlåtenheten inte varit
straffbar om den uppgiftsskyldige insett möjligheten att han var skyldig att
lämna deklaration eller motsvarande redovisning och det kan hållas för visst att
han skulle ha förhållit sig passiv, även om han varit fullt medveten om att
effekten skulle inträffa (eventuellt uppsåt).
För skattebrottet blir nu vanliga uppsåtsregler tillämpliga för såväl aktiva
som passiva brott. Något krav på direkt uppsåt hos gärningsmannen uppställs
således inte längre för den passiva brottstypen. För det stora flertalet
skattskyldiga gäller emellertid att en underlåtenhet att lämna självdeklaration
inte kan medföra ansvar för skattebrott även om vanliga uppsåtsregler blir
tillämpliga eftersom systemet med kontrolluppgifter innebär att
skattemyndigheten ändå känner till inkomsterna. Endast när den skattskyldige har
haft inkomster som varit dolda för kontrolluppgiftssystemet kan fara för
skatteundandragande föreligga.
För en liten del av de skattskyldiga, främst rörelseidkare, kan emellertid den
nu föreslagna ändringen få den konsekvensen att ett aldrig så kort dröjsmål med
att lämna deklaration medför att brottet är fullbordat och skyldighet föreligger
för åklagare att väcka åtal (under förutsättning att underlåtenheten medför fara
för skatteundandragande). Enligt 12 § skall emellertid inte dömas till ansvar
vid frivilligt tillbakaträdande som leder till att skatten kan påföras eller
tillgodoräknas med rätt belopp. Den omständigheten att den skattskyldige, innan
han hinner lämna in deklarationen, kan få en påminnelse härom från
skattemyndigheten innebär dock inte att möjligheten till frivillig rättelse
sätts ur spel. I praktiken torde detta dock inte utgöra något problem, då ett
åtal förutsätter att åklagaren via en brottsanmälan från skattemyndigheten får
kännedom om dröjsmålet. En annan situation än den nu beskrivna är det förhållan-
det att en deklaration lämnats in, men att uppgift om en viss inkomst
utelämnats. Att den skattskyldige mottar en förfrågan från skattemyndigheten i
sådant fall innebär på vanligt sätt att ett frivilligt tillbakaträdande inte
längre är möjligt.
Något krav på specialsubjekt, att utsikten till en skattevinst skall ha
förelegat för den uppgiftsskyldige själv eller någon som han företräder, har
inte uppställts för underlåtenhetsfallen. Detta uttrycks som att skatt undandras
det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv
eller annan. Även detta utgör en skillnad i förhållande till vad som tidigare
gällde för passiva brott. Också den, som med uppsåt att skatt skall undandras
det allmänna utan vinning för honom själv, underlåter att lämna kontrolluppgift
kommer således i fortsättningen att kunna dömas för skattebrott. Detta framgår
också direkt av paragrafens lydelse. Aktivt handlande och passivitet likställs
således i alla hänseenden om uppsåt till skatteundandragande föreligger.
Som nämnts inledningsvis har brottet oredlig uppbördsredovisning, som tidigare
reglerades i 7-9 §§, avskaffats som särskilt brott och bestämmelsens materiella
innehåll har inarbetats i den grundläggande regeln om skattebrott. Sådana
förfaranden skall således i fortsättningen bedömas utifrån bestämmelserna i 2-5
§§. När det gäller underlåtenhet att redovisa innehållen källskatt innebär
övergången till vanliga uppsåts

80

regler inte någon förändring; oredlig uppbördsredovisning är redan i dag
straffbart vid alla former av uppsåt.
Ändringen innebär däremot att uppgiftsskyldiga som med indirekt eller
eventuellt uppsåt underlåter att avge redovisning för arbetsgivaravgift,
mervärdesskatt och liknande indirekta skatter i fortsättningen kommer att kunna
dömas för skattebrott, om fara för skatteundandragande föreligger.
Begreppet handling har ersatts med ett krav på att uppgiften skall ha lämnats
på annat sätt än muntligen. Fortfarande gäller som huvudregel att muntliga
oriktiga uppgifter inte är straffbara. Genom att handlingsbegreppet slopats
undanröjs det tvivel som kan förekomma beträffande frågan om en oriktig uppgift
som lämnats på ADB-medium eller på något liknande sätt omfattas av skattebrotts-
lagen.
Även om något formkrav inte uppställs för uppgiftslämnandet är en
förutsättning för ansvar naturligtvis att uppgiften utgör ett tjänligt be-
vismedel. För att en oriktig uppgift i t.ex. en elektronisk handling skall kunna
föranleda straffansvar får det således förutsättas att utställaren går att
identifiera och att en sådan handling på ett eller annat sätt kommer att kunna
ges samma bevisvärde som ett pappersdokument.
Att uppgiften lämnats till ledning för myndighets beslut utgör inte längre en
förutsättning för ansvar. I stället föreskrivs att uppgiften skall ha lämnats
till myndighet. Något direkt samband mellan handling eller passivitet å ena
sidan och fara för skatteundandragande å andra sidan behöver således inte
föreligga. En underlåtenhet att i förekommande fall låta registrera sig som
skattskyldig till mervärdesskatt eller punktskatt liksom ett oriktigt
uppgiftslämnande i ett sådant sammanhang eller vid fastighetstaxering omfattas
således av brottsbeskrivningen även om förfarandet inte omedelbart kan leda till
ett skatteundandragande.
Ändringen innebär vidare att det inte längre fordras att myndigheten i det
enskilda fallet i formell mening fattat ett beskattningsbeslut. Även påföring av
skatt genom automatisk databehandling kommer således att falla under
brottsbeskrivningen utan att det ges en särskild föreskrift härom. Bestämmelsen
i 11 § om vad som skall avses med myndighets beslut blir med denna konstruktion
överflödig och kan således upphävas. Bestämmelserna om s.k. automatiska beslut i
de materiella skatteförfattningarna blir inte heller nödvändiga för bedömningen
av ansvarsfrågan.
Som närmare kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) bör
domstolen, vid beräkningen av det skattebelopp som undandragits eller kunde ha
kommit att undandras, i princip inte ta hänsyn till kvittningsinvändningar i
andra fall än då invändningen har omedelbart samband med den oriktiga uppgiften
(s.k. oäkta kvittning).
Specialbestämmelsen i förutvarande tredje stycket har slopats. Bestämmelsen
tog sikte på den situationen att den skattskyldige kommer överens med den som
skall lämna kontrolluppgift att sådan uppgift skall lämnas till honom själv men
inte till skattemyndigheten. Bestämmelsen, som skall ses mot bakgrund av att den
skattskyldige vid förenklad självdeklaration tidigare endast förutsattes intyga
att de kontrolluppgifter han själv erhållit överensstämmer med hans inkomster,
har blivit överflödig i och med det nya förenklade deklarationsförfarande som
börjat tillämpas vid 1995 års taxering, då de till skattemyndigheten inkomna
kontrolluppgifterna numera redovisas på den förtryckta deklarationsblankett som
sänds ut till de skattskyldiga.
Straffskalan är oförändrad och omfattar fängelse högst två år. Införandet av
ett farerekvisit medför att sådana förfaranden som tidigare rubricerats som
försök nu blir att anse som fullbordat brott. Eftersom straffskalan för
försöksbrottet är lägre innebär detta en straffskärpning. Detsamma gäller för de
fall som genom införandet av ett gemensamt subjektivt rekvisit har
nykriminaliserats. Även om straffvärdet av sådana brott i normalfallet skall
anses lika stort som för övriga brott som omfattas av 2 §, kan det i vissa fall
finnas anledning till en mildare bedömning. Detta får i så fall på vanigt sätt
bedömas utifrån bestämmelserna i 3 § om ringa brott.
Straffbestämmelsen om skattebrott kommer som tidigare nämnts även att omfatta
uppbördsbrotten. När det gäller uppbördsredovisningen kan beloppet i absoluta
tal bli betydande även om gärningen endast omfattar en enstaka uppbördstermin
eller några få arbetstagares skattemedel. Det torde vidare vara att bedöma
endast som ett brott om en oriktig uppgift som har betydelse dels för
källskatten, dels för arbetsgivaravgiften lämnas i samma uppbördsdeklaration,
vilket innebär en ytterligare höjning av beloppet. Normalt bör därför en högre
straffbarhetsgräns kunna tillämpas vid felaktigheter eller underlåtenhet med
avseende på uppbördsredovisningen. Någon ändring av praxis i beloppshänseende är
inte avsedd.
Straffskalan är som nämnts oförändrad för skattebrottet. Den nya ordningen
innebär således formellt sett en straffhöjning även för de gärningar som i dag
rubriceras som oredlig uppbördsredovisning. Från praktisk synpunkt kommer detta
emellertid att få en underordnad betydelse eftersom uppbördsbrottet praktiskt
taget alltid är sammankopplat med en felredovisning av arbetsgivaravgifterna.
Vid påföljdsbestämningen finns det naturligtvis också en möjlighet att inom
ramen för straffskalan för skattebrott ta hänsyn till gärningens beskaffenhet i
det särskilda fallet.

3 §
Endast redaktionella ändringar har gjorts. Straffbestämmelsen om skatteförseelse
omfattar liksom tidigare endast ringa fall av skattebrott. Vid avgörandet om en
gärning är att anse som ringa skall på sedvanligt sätt hänsyn tas till samtliga
objektiva omständigheter. Liksom för närvarande bör därvid särskild betydelse
tillmätas skattebeloppets storlek. Gärningar som avser skattebelopp
understigande 3/4 av ett basbelopp bör vad avser inkomsttaxeringen och
mervärdesbeskattningen även fortsättningsvis anses som ringa. Åtal får då enligt
13 § väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Även andra
omständigheter än skattebeloppets storlek bör emellertid kunna vara av betydelse
för bedömningen om en gärning är att anse som ringa. Självfallet skall
bestämmelserna inte träffa dem som lämnar uppgift till sin egen nackdel.
Vad som under kommentaren till 2 § har sagt om att en högre straffbarhetsgräns
bör tillämpas vid felaktigheter eller underlåtenhet med anknytning till
uppbördsredovisningen gäller även i detta avseende.

4 §
Ändringen i första stycket är endast en konsekvens av regeringens förslag till
ny brottsbeteckning för det centrala skattebrottet.
Ändringarna i andra stycket är inte avsedda att åstadkomma någon ändrad
rättstillämpning utan i stället att anpassa lagen efter rådande praxis. Vid
bedömningen om ett skattebrott är att anse som grovt införs som särskilda
kvalifikationsgrunder - utöver den att gärningen rört mycket betydande belopp -
att gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller
att brottet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller
i större omfattning. Trots de angivna kompletteringarna har den allmänt hållna
kvalifikationsgrunden att brottet varit av synnerligen farlig art behållits,
främst med hänsyn till att IT-teknik kan få en användning som i dag inte kan
förutses.
I lagrådsremissen hade föreslagits att även användandet av osanna handlingar
skulle utgöra en omständighet som särskilt skall beaktas vid bedömningen om ett
skattebrott skall vara att anse som grovt. Lagrådet har i anslutning till detta
anfört följande: Att användningen av "osanna" handlingar uttryckligen nämns
utgör en avvikelse från utredningsbetänkandet. Det innebär också en skillnad
gentemot bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § brottsbalken, där det
bara talas om "falsk" handling. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas, om
man i den nu diskuterade paragrafen bör tala om osanna handlingar. Den före-
slagna lagtexten kan läsas så, att varje användning av en osann handling, t.ex.
inlämnandet av en oriktig självdeklaration, kan kvalificera ett skattebrott som
grovt, något som uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet förordar därför att
"osanna" handlingar får utgå ur uppräkningen i andra stycket. Fall då någon
begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som gör
att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas som grov, kan hänföras under
4 §, även om inte osanna handlingar nämns särskilt i lagtexten. Regeringen
delar Lagrådets bedömning.
I konkurrenshänseende bör beaktas att om ett skattebrott begåtts genom
användande av falsk handling och brottet därför klassificeras som grovt,
förfalskningen normalt konsumeras av det grova skattebrottet. Är förfalskningen
i sig att anse som grov bör dömas för båda brotten i konkurrens. Vid åtal för
skattebrott som begåtts genom förfalskning synes böra iakttas att
gärningsbeskrivningen utformas så att den tilltalade, i det fall att domstolen
inte finner skattebrottet grovt, kan dömas för både skattebrott och
urkundsförfalskning. Skulle förfalskningen ha förövats även för annat ändamål än
som har samband med skattebrottet, torde dock gälla att domstolen alltid bör
döma särskilt för urkundsförfalskning, eftersom brottet då riktar sig mot annat
skyddsintresse än det som skattebrottslagen avser att tillgodose.
Dessa synpunkter har i viss utsträckning relevans även för fall då
skattebrottet har begåtts medelst vilseledande bokföring. Ofta torde det således
inte vara erforderligt att den tilltalade döms även för bokföringsbrott, när
brottet syftat till att undkomma skatt och skattebrottet bedöms som grovt. I det
fallet torde det dock vara mera vanligt än vid urkundsförfalskning att även
annat skyddsintresse åsidosätts genom bokföringsbrottet än det som ligger till
grund för skattebrottslagen med följd att den tilltalade skall dömas särskilt
för bokföringsbrottet. Förhållandena kan här skifta från fall till fall, och
frågan får överlämnas till rättstilllämpningen.

5 §
Vårdslös skatteuppgift utgör den culpösa motsvarigheten till den aktiva formen
av skattebrott. De objektiva rekvisiten har också i förekommande fall ändrats i
överensstämmelse med vad som föreslås beträffande det uppsåtliga skattebrottet.
Oriktigt uppgiftslämnande i samband med uppbördsredovisning kommer således i
fortsättningen att bestraffas som vårdslös skatteuppgift.
Till skillnad från vad som gällde brottet vårdslös uppbördsredovisning är
underlåtenhet som kan tillskrivas oaktsamhet inte straffbar som vårdslös
skatteuppgift. Den som av grov oaktsamhet underlåter att lämna
uppbördsredovisning kommer emellertid att kunna dömas för vårdslös
skatteredovisning enligt 8 §. Någon straffsanktion föreslås däremot inte heller
fortsättningsvis för den som av grov oaktsamhet underlåter att lämna egen
självdeklaration.
För ansvar fordras att grov oaktsamhet kan läggas den uppgiftsskyldige till
last. Uppgiftslämnaren skall således i någon mer avsevärd mån ha brustit i sina
åligganden. I likhet med vad som gäller för närvarande bör alltså glömska,
förhinder, oföretagsamhet eller nonchalans som regel inte medföra ansvar. I
dessa fall utgör den administrativa sanktionen skatte- eller avgiftstillägg en
tillräcklig reaktion.
Straffmaximum för vårdslös skatteuppgift sänks till fängelse ett år. Brottets
straffvärde kommer därigenom att bättre avspegla sig i straff- skalan, vars övre
utrymme bör kunna reserveras för särskilt allvarliga fall inom ramen för
företagsverksamhet. I lagrådsremissen hade föreslagits att straffmaximum skulle
vara oförändrat två år. Lagrådet har invänt att detta visserligen motsvarar vad
som i dag gäller beträffande fall av vårdslös skatteuppgift. Med hänsyn bl.a.
till att 5 § omfattar även fall som hittills har rubricerats som vårdslös upp-
bördsredovisning (9 § i skattebrottslagens nuvarande lydelse) kan det emellertid
ifrågasättas om inte straffmaximum bör sänkas till den nivå som har föreslagits
i utredningsbetänkandet, fängelse ett år. Regeringen ansluter sig till vad
Lagrådet anfört. Någon ändring av påföljdspraxis är dock inte avsedd.
Genom andra stycket bestäms den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet. Detta
uttrycks på så sätt att gärningen är av mindre allvarlig art. Gränsen för
straffbarhet bestäms i dag beträffande vårdslös skatteuppgift genom det
objektiva rekvisitet "betydande belopp". När det gäller vårdslös
uppbördsredovisning är ringa gärning straffri. Vid bedömningen om ett vårdslöst
skattebrott är att anse som mindre allvarligt skall hänsyn tas, förutom till
storleken av skatte- eller avgiftsbeloppet, även till övriga objektiva
omständigheter. Gärningar som rör skatte- eller avgiftsbelopp upp till ett
basbelopp bör vad avser inkomst- och förmögenhetstaxeringen inte leda till
straffansvar. Beträffande uppbördsredovisningen bör även fortsättningsvis
beloppsgränsen två basbelopp gälla.

6 §
Bestämmelsen om försök till skattebrott har med konstruktionen av brottet som
ett farebrott blivit obehövlig. De gärningar som i dag är att bedöma som försök
blir med konstruktionen av farebrott att bedöma som fullbordade brott.
Bestämmelsen har därför slopats.
Paragrafen innehåller i stället numera bestämmelser om straff för den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra föreskriven
skyldighet att innehålla skatt eller inbetala skatt som innehållits för annan
och motsvarar de straffbestämmelser som i dag finns intagna i 80 och 81 §§
uppbördslagen samt 27 § lagen om sjömansskatt. Bestämmelserna i uppbördslagen är
enligt nuvarande bestämmelser också tillämpliga på särskild inkomstskatt enligt
lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta och 23 § lagen om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. Brottet har fått beteckningen
skattebetalningsbrott. I lagrådsremissen hade bestämmelser om straff för denna
typ av förfaranden intagits i 7 § om skatteredovisningsbrott. Lagrådet har
emellertid förordat att denna typ av gärningar tas in i en särskild paragraf.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst ett år. Detta innebär en
formell straffskärpning i förhållande till vad som i dag gäller för
underlåtenhet att innehålla skatt, där endast böter föreskrivs enligt 80 §
uppbördslagen. För underlåtenhet att inbetala skatt föreskrivs emellertid enligt
81 § uppbördslagen böter eller fängelse högst ett år. I enkelhetens intresse har
därför föreskrivits att denna straffskala skall gälla för samtliga de brott som
åsyftas i paragrafen.

7 §
Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om oredlig uppbördsredovisning,
innehåller numera de straffbestämmelser som rubricerats skatteredovisningsbrott.
Paragrafen har justerats i redaktionellt hänseende i enlighet med Lagrådets
yttrande.
Bestämmelsen tar i huvudsak sikte på oriktigt uppgiftslämnande i
skattesammanhang som i dag är kriminaliserat i uppbördslagen, lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra materiella skatte- och
avgiftsförfattningar. En närmare redovisning lämnas i kommentaren till
respektive författning.
De flesta bestämmelser som det här är frågan om tillämpas ytterst sällan i
praktiken. Kriminaliseringen i skattebrottslagen bör närmast ta sikte på de fall
då skattemyndigheternas problem och svårigheter vid kontrollen missbrukas mera
systematiskt av skatt- och uppgiftsskyldiga.
Bestämmelserna i 7 § är avsedda att användas i de fall 2 § inte är tillämplig.
Beträffande gränsdragningen mellan skattebrott enligt 2 § och
skatteredovisningsbrott enligt 7 § kan följande anföras. Enligt 2 §
straffbeläggs, förutom lämnande av oriktig uppgift, även underlåtelse att till
myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven handling.
Dessa förfaranden kan även beivras med stöd av 7 §. Som tidigare nämnts krävs
emellertid för skattebrott enligt 2 § att förfarandet innebär fara för
skatteundandragande. Motsvarande rekvisit uppställs inte för
skatteredovisningsbrott. Det räcker med att uppgiften rör förhållande som har
betydelse för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt
eller för fullgörandet av skyldighet att lämna kontrolluppgifter etc. Vidare
skall uppsåtet i 2 § omfatta såväl skatteundandragandet som lämnandet av den
oriktiga uppgiften respektive underlåtenheten att lämna föreskriven handling,
medan uppsåtet i 7 § omfattar endast det senare ledet.
Vidare kan bestämmelserna i 7 § till skillnad från bestämmelserna i 2 § bli
tillämpliga även i det fall skyldigheten rör utländsk skatt. Enligt 3 kap. 63 §
lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter skall kontrolluppgift lämnas
till ledning för beskattning utomlands i den omfattning Riksskatteverket
föreskriver, om någon har gottgjorts med belopp eller förmån som skulle ha
föranlett skyldighet att lämna kontrolluppgift för det fall den utgivits till en
mottagare i Sverige. Straffbestämmelserna i 7 § sanktionerar denna
uppgiftsskyldighet oberoende av att kontrolluppgifter skall tjäna till ledning
för skattskyldighet utomlands.
Bestämmelserna omfattar som nämnts bl.a. förfaranden där uppgiften som lämnats
eller underlåtits rör förhållande som har betydelse för skyldigheten för
uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt. Även uppgifter som lämnas i
samband med en ansökan om återbetalning av skatt kan emellertid vara av
betydelse för skattskyldigheten och omfattas då av kriminaliseringen. Att fara
för skatteundandragande förelegat utgör som tidigare nämnts i sig inte någon
förutsättning för straffbarhet.
Vidare omfattas inte i något fall muntliga uppgifter. Det sistnämnda innebär
en inskränkning i förhållande till vissa av de bestämmelser som överförts till
skattebrottslagen. I praktiken innebär dock inte detta någon skillnad mot dagens
tillämpning, eftersom muntliga uppgifter så gott som aldrig leder till ansvar.
Första stycket 1 omfattar fall då någon uppsåtligen lämnar oriktig uppgift
till myndighet. Uppgiften skall röra förhållande som har betydelse för
skyldigheten för uppgiftslämnaren eller annan att betala skatt. Denna
straffbestämmelse omfattar t.ex. oriktiga uppgifter lämnade i kontrolluppgifter
(jfr nuvarande 4 kap. 8 och 9 §§ lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter), eller oriktig uppgift vid ansökan om jämkning eller vid
ansökan om F-skattesedel (jfr nuvarande 79 § uppbördslagen).
Första stycket 2 reglerar oriktigt uppgiftslämnande till arbetsgivare eller
annan, som är skyldig att lämna kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse
till myndighet. Uppgiften skall röra förhållande som har betydelse för
skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för uppgiftslämnaren eller
annan att betala skatt. Bestämmelsen omfattar bl.a. förfaranden som avses i
nuvarande 79 a § uppbördslagen och 4 kap. 7 § lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter.
Andra stycket behandlar uppsåtlig underlåtelse att till den som avses i första
stycket 1 eller 2 lämna en föreskriven uppgift av sådant slag som skall lämnas
utan föreläggande och inte avser egen självdeklaration. Liksom för närvarande
kommer således underlåtenhet att lämna egen självdeklaration eller till denna
hörande uppgifter inte att vara kriminaliserat, (under förutsättning att, som
tidigare nämnts, 2 § inte är tillämplig).
Enligt den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket skall ringa gärningar vara
straffria. Detta har den principiella fördelen att avgörandet om en mer baga-
tellartad gärning skall föranleda straff eller inte ytterst ankommer på
domstolen. Vid bedömningen om en gärning är att anse som ringa - och således
straffri - bör även konsekvenserna av förfarandet kunna tillmätas betydelse.
Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Detta innebär
visserligen i något enstaka fall formellt en strafflindring. I praktiken har
dock dessa typer av förfarande inte renderat högre straff än vad som nu
föreskrivits. Till följd av brottsbalkens nu gällande konstruktion av
bötesstraffet kommer de lindrigare fallen - i den mån de över huvud taget leder
till lagföring - att kunna bestraffas med penningböter.

8 §
Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om ringa fall av oredlig
uppbördsredovisning, reglerar nu grovt oaktsamma fall av skatteredovis-
ningsbrott. Vissa smärre justeringar av redaktionell art har företagits till
följd av Lagrådets synpunkter avseende 6 och 7 §§. Den omfattar un-
derlåtenhetsfallen (7 § andra stycket), men också sådana förfaranden som
omfattas av 7 § första stycket 2, dvs. lämnande av oriktig uppgift till
arbetsgivare eller annan som är skyldig att lämna kontrolluppgift.
Beträffande det senare fallet avses bestämmelsen i första hand träffa sådana
förfaranden som tidigare reglerades i 79 a § uppbördslagen, dvs. oriktig uppgift
till arbetsgivare etc. om F-skattesedel. Genom bestämmelsens utformning träffas
dock även förfaranden som tidigare varit straffria vid oaktsamhet, främst
skyldigheten enligt den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 7 § lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter att lämna korrekta uppgifter till
arbetsgivare etc. Med undantag av flagranta fall torde dock brott mot den sist
nämnda skyldigheten vanligen vara att anse som ringa brott, och därigenom
straffritt.
Frånsett nu nämnda undantag rörande uppgift om F-skattesedel innebär
regleringen således i princip att det när oriktig uppgift lämnas enligt
bestämmelserna i 7 § krävs uppsåt för straffbarhet medan det enligt 8 § blir
straffbart även vid grov oaktsamhet att helt underlåta att lämna föreskrivna
uppgifter.
Liksom för fall som omfattas av 7 § är ringa fall av vårdslös skatte-
redovisning straffria.

9 §
Paragrafen, som tidigare innehöll bestämmelser om den culpösa motsvarigheten
till oredlig uppbördsredovisning, har upphävts i samband med att brottet
inordnats under de centrala skattebrotten i 2-5 §§. Oaktsam underlåtenhet att
lämna föreskrivna uppgifter är dock inte straffbar enligt 5 §. Sådana
förfaranden blir fortsättningsvis att bedöma enligt bestämmelserna i 8 §
jämfört med 7 § andra stycket.

10 §
Ändringen i första stycket innebär att försvårande av skattekontroll har
utformats som ett farebrott. Fördelen med att omkonstruera brottet från ett
effektbrott till ett farebrott är att det därigenom blir lättare att fastställa
brottets fullbordanspunkt. Gärningen blir som farebrott fullbordad vid tid-
punkten för handlingen eller underlåtenheten, under förutsättning att denna har
gett upphov till fara för att kontrollverksamheten allvarligt försvåras. Detta
innebär en tidigare fullbordanspunkt än med den lydelse paragrafen har i dag.
Med en konstruktion av gärningen som farebrott vinner man också den fördelen
att utgångspunkten vid beräkningen av preskriptionstiden blir mer enhetlig för
försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. Genom att det samtidigt
införs en kompletterande utgångspunkt för preskriptionsberäkningen både för
försvårande av skattekontroll och för bokföringsbrott samordnas preskriptionsbe-
stämmelserna ytterligare. Detta framgår av förslagen till ny lydelse av 14 §
skattebrottslagen och 35 kap. 4 § brottsbalken. Det förhållandet att den
bokföringsskyldige blir föremål för skatte- eller taxeringsrevision inom fem år
från gärningen avses bilda utgångspunkt för en alternativ preskriptionsbe-
räkning. På så sätt kan i praktiken knappast bokföringsbrott preskriberas
tidigare än försvårande av skattekontroll. Samtidigt blir alltjämt
preskriptionstiderna så långa som brottens särskilda karaktär motiverar.
Konkurrensregeln i tredje stycket har slopats. 10 § skattebrottslagen blir
således inte längre subsidiär till brottsbalken. Såsom anförts i all-
mänmotiveringen blir således de vanliga konkurrensreglerna tillämpliga i de fall
de åberopade och styrkta omständigheterna i målet kan föranleda ansvar för såväl
bokföringsbrott som försvårande av skattekontroll.
Ringa fall av försvårande av skattekontroll avses även i fortsättningen vara
fria från straff.
11 §
Bestämmelsen har upphävts till följd av att sambandet mellan lämnandet av
oriktig uppgift alternativt underlåtelse och fara för skatteundandragande i 2 §
inte lägre behöver föreligga. I stället för rekvisitet till ledning för
myndighets beslut räcker det om uppgiften har lämnats till myndighet .
Bestämelsen i 11 § om vad som skall avses med myndighets beslut blir därmed
överflödig.

12 §
Ändringen i första stycket är en konsekvens av att uppbördsbrotten i 7-9 §§
upphävs som särskilda brott. Genom tillägget i andra meningen kommer till klart
uttryck att ansvarsfrihet inträder även vid frivillig rättelse av en ansökan om
återbetalning av skatt. Att en påminnelse från skattemyndigheten vid utebliven
deklaration inte utesluter möjlighet till frivillig rättelse har kommenterats
under 2 §.
Försvårande av skattekontroll fullbordas genom vårt förslag vid den tidpunkt
då räkenskaperna missköts så att därigenom fara uppstår för att skattekontrollen
allvarligt försvåras. Genom tillägget i andra stycket har införts en möjlighet
för den försumlige att genom frivillig rättelse undgå straffansvar.

13 §
Ändringen har föranletts av att bestämmelsen i 8 § om bristande upp-
bördsredovisning har upphävts.

14 §
Uppräkningen i paragrafens första stycke korrigeras som en konsekvens av att
försöksbrottet i nuvarande 6 § har slopats och att uppbördsbrotten i nuvarande
7-9 §§ föreslås upphävda som särskilda brott. Hänvisning skall därför inte
längre ske till dessa brott. Däremot skall hänvisning ske till det nya
skattebetalningsbrottet i 6 § och till de nya skatteredovisningsbrotten i 7 och
8 §§. Frivillig rättelse kan således i fortsättningen göras i fall som avses i
2-8 §.
I första stycket föreslås vidare införd en alternativ utgångspunkt för
preskriptionsberäkningen avseende försvårande av skattekontroll. Det skall ses
mot bakgrund av att försvårande av skattekontroll enligt 10 § är fullbordat vid
tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten och att preskriptionstiden
börjar löpa samtidigt.
I 14 § skattebrottslagen föreslås nu att om gärningsmannen inom fem år från
brottets begående blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision,
preskriptionstiden skall räknas från den dag revisionen beslutades. Motsvarande
konstruktion föreslås även införd i 35 kap. 4 § brottsbalken.

14 a §
Som en följd av att försök till skattebrott inte straffbeläggs har en juste-ring
gjorts i första stycket första meningen.
14 c §
Ändringen är en konsekvens av den reform som innebar att rättsmedels-
beteckningarna "vad", "revision" och "besvär" utmönstrades ur rättegångsbalken
(jfr prop. 1993/94:190).

Övergångsbestämmelser
Lagen träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande gärningar som begåtts före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.

81

10.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

35 kap. 4 §
I tredje stycket föreslås en preskriptionsregel motsvarande den som föreslås i
14 § skattebrottslagen. För både försvårande av skattekontroll och
bokföringsbrott innebär det en alternativ preskriptionsbestämmelse. Har, vad
gäller bokföringsbrott, den bokföringsskyldige inom fem år från brottets
fullbordan blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision skall
preskriptionstiden räknas från den dag revisionen beslutades.
Att på detta sätt förekomsten av en åtgärd för skattekontroll får bilda
utgångspunkten för preskriptionstidsberäkningen för ett borgenärsbrott synes
inte kunna bli föremål för invändningar från systematisk synpunkt. Det allmänna
är ju med avseende på skattefordringar i regel huvudborgenär i de aktuella
fallen.

82

10.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

35 kap. 4 §
I tredje stycket föreslås en preskriptionsregel motsvarande den som föreslås i
14 § skattebrottslagen. För både försvårande av skattekontroll och
bokföringsbrott innebär det en alternativ preskriptionsbestämmelse. Har, vad
gäller bokföringsbrott, den bokföringsskyldige inom fem år från brottets
fullbordan blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision skall
preskriptionstiden räknas från den dag revisionen beslutades.
Att på detta sätt förekomsten av en åtgärd för skattekontroll får bilda
utgångspunkten för preskriptionstidsberäkningen för ett borgenärsbrott synes
inte kunna bli föremål för invändningar från systematisk synpunkt. Det allmänna
är ju med avseende på skattefordringar i regel huvudborgenär i de aktuella
fallen.

10.4 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

68 § 6 mom.
Ändringen innebär att andra stycket sista meningen tas bort. Där föreskrivs att
utmätning av överskjutande skatt i enskilt mål inte får äga rum efter ansökan
som gjorts efter den 30 juni under taxeringsåret. Bestämmelsen har kommit till
för att underlätta hanteringen hos kronofogdemyndigheterna. Med det teknikstöd
dessa myndigheter i dag förfogar över behövs emellertid inte någon sådan
begränsning till ansökningar som gjorts före en viss tidpunkt.

77 a §
Paragrafen behandlar ansvaret för företrädare för arbetsgivare som är juridisk
person. Bestämmelsen i andra stycket om att indrivning hos den som blivit ålagd
betalningsskyldighet får ske i samma ordning som gäller för restförd skatt har
flyttats till den nya 77 c §.

77 b §
Paragrafen behandlar gift makes ansvar för den andre makens skatt i visst fall.
Bestämmelsen i första stycket om att beloppet får tas ut hos maken i den ordning
som gäller för indrivning av skatt som påförts honom har flyttats till den nya
77 c §.

77 c §
I paragrafen, som är ny, anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 77 a
§ eller 77 b § får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.
Detsamma gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handelsbolags skuld enligt
denna lag.
I den delen bestämmelsen hänvisar till 77 a och 77 b §§ avses inte någon
förändring i sak. Motiven till ändringen vad gäller handelsbolagsmäns ansvar
har redovisats i avsnitt 7.2. Med uttrycket skuld enligt denna lag avses
förutom skatt även kvarskatteavgift (jfr 27 § 3 mom.), respitränta (jfr 32 §)
och dröjsmålsavgift (jfr 77 a §).

79 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar om någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till myndighet lämnar oriktig uppgift om förhållande, som har
betydelse för honom eller för juridisk person som han företräder att betala
skatt. Detsamma gäller om han underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant
slag. Påföljden är böter. I ringa fall eller om gärningen är belagd med straff
enligt skattebrottslagen döms inte till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras delvis av förslagen till 7 § första och tredje
styckena samt 5 och 8 §§ skattebrottslagen. Vissa smärre skillnader beträffande
kriminaliseringens omfattning kommer att uppstå. Med hänsyn till att 79 §
uppbördslagen knappast tillämpas i praktiken torde dessa sakna betydelse.

79 a §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar om någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet till arbetsgivaren lämnar oriktiga uppgifter om innehav av F-
skattesedel eller något annat förhållande som har betydelse för skyldigheten för
honom eller för en juridisk person som han företräder att betala skatt.
Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms ej till
ansvar. Ansvar inträder inte heller om ansvar kan utdömas enligt
skattebrottslagen eller brottsbalken.
Bestämmelsen motsvaras delvis av förslaget till 7 § första och tredje styckena
samt 5 § skattebrottslagen. Liksom i fråga om 79 § gäller att de avvikelser
beträffande kriminaliseringens omfattning som uppkommer torde sakna praktisk
betydelse.

80 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar arbetsgivare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa skatteavdrag.
Påföljden är böter. I ringa fall döms ej till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

81 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar arbetsgivare som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att betala in skatt som
innehållits för annan. Påföljden är böter eller om gärningen rör betydande
belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, fängelse i högst ett år.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

Ikraftträdande
Ändringarna träder i kraft den 1 juli 1996. Någon övergångsbestämmelse har ej
ansetts erforderlig med anledning av att 79 - 81 §§ upphävs. Frågan i vilken
utsträckning nämnda paragrafer eller skattebrottslagen skall tillämpas på brott
som har begåtts före ikraftträdandet får i vanlig ordning avgöras med stöd av 5
§ i brottsbalkens promulgationslag.

10.5 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen(1994:200)

7 kap.
2 §
Paragrafen justeras på grund av ett mindre avrundningsfel i en angiven
procentsats. Den felaktiga procentsatsen infördes genom lagstiftning i december
1995 ( SFS 1995:1365, prop. 1995/96:45, bet. 1995/96:SkU12, rskr 1995/96:82).

16 kap.
17 §
Bestämmelsen reglerar ansvaret för företrädare för en skattskyldig som är juri-
disk person. Bestämmelsen i tredje stycket om att indrivning hos den som har
blivit ålagd betalningsskyldighet får göras i samma ordning som gäller för skatt
har flyttats till den nya 16 kap. 18 §.

18 §
I paragrafen, som är ny, anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 16
kap. 17 § får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handelsbolags skuld avseende
skatt enligt denna lag. Paragrafens första led har flyttats från 16 kap. 17 §.
Motiven till ändringen om handelsbolagsmans ansvar har utvecklats närmare under
avsnitt 7.2.

19 kap.
10 §
Ett beslut om återbetalning av ingående mervärdesskatt till vissa icke
skattskyldiga anses inte vara ett beskattningsbeslut. Detta gäller beslut om
återbetalning av skatt till utländska företagare, hjälporganisationer, utländska
beskickningar m.m. enligt 10 kap. 1-8 §§. Med detta synsätt har det inte
betraktats som skattebedrägeri, om exempelvis en utländsk företagare lämnar en
oriktig uppgift i en ansökan om återbetalning av ingående mervärdesskatt.
Straffbestämmelsen i förevarande paragraf har därför ansetts erforderlig.
Genom förslaget till konstruktion av det centrala skattebrottet har fara för
att skatt felaktigt skall återbetalas likställts med fara för skatteundan-
dragande och den oriktiga uppgiften behöver inte vara lämnad till ledning för
ett beskattningsbeslut. Sådana brott som paragrafen tar sikte på skall alltså i
fortsättningen bestraffas enligt skattebrottslagen. Förevarande paragraf kan
därför upphävas.

12 §
Paragrafens andra stycke, vilket infördes efter förslag av skatteutskottet (bet.
1993/94:SkU30 s. 19 ff.), avser att göra det klart att oriktiga uppgifter m.m.
vid återbetalning av ingående skatt för bl.a. sådan omsättning som är undantagen
från skatteplikt skall kunna föranleda ansvar enligt skattebrottslagen. Genom
förslaget till skattebrottslag är bestämmelsen överflödig. Skälen för detta har
redovisats i anslutning till kommentaren till 19 kap. 10 §. Andra stycket i 19
kap. 12 § bör därför upphävas.

10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) omsjälvdeklaration och
kontrolluppgifter

4 kap.
7 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, innehåller straffbestämmelser beträffande den
som lämnar oriktig uppgift till arbetsgivare eller någon annan som är skyldig
att avge kontrolluppgift angående honom. Den som i sådant fall uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift om förhållande som har betydelse för skyldighetens
fullgörande skall dömas till böter. Detsamma gäller underlåtenhet att lämna
vissa i 3 kap. 50 § föreskrivna uppgifter rörande betalning till eller från
utlandet. Ringa fall är straffritt.
Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 7 § första och tredje styckena samt
8 § skattebrottslagen. Dock undantas muntliga uppgifter från det kriminaliserade
området i skattebrottslagen. Så var inte fallet i den nu upphävda bestämmelsen,
även om tillämpning av sådana fall torde ha varit ytterligt sällsynt.

8 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, straffbelägger uppsåtlig eller grovt oaktsam
underlåtelse att fullgöra skyldighet beträffande kontrolluppgift som skall
lämnas utan föreläggande. Med underlåtelse att fullgöra kon-
trolluppgiftsskyldighet avses i detta sammanhang även oriktigt uppgiftslämnande.
Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall eller då
gärningen är belagd med straff enligt skattebrottslagen skall dock inte dömas
till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till 7 och 8 §§
skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen kan emellertid bli aktuella.
9 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, innehåller en rad olika straffbestämmelser
beträffande underlåtelse att fullgöra uppgiftsskyldighet.
Punkt 1 avser skyldighet enligt 2 kap. 22 eller 30 § att lämna vissa
redovisningshandlingar.
Punkt 2 avser skyldighet enligt 3 kap. 28 och 29 §§, 30 § andra stycket samt
31 § att lämna särskilda uppgifter eller kontrolluppgifter om utdelningar och
räntor.
Punkt 3 avser skyldighet enligt 3 kap. 44-46 och 48 §§ att lämna kont-
rolluppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag eller sådan juridisk
person som förvaltar samfällighet.
Punkt 4 avser skyldighet enligt 3 kap. 63 § att lämna kontrolluppgift till
ledning vid beskattning utomlands.
Påföljden är böter. I ringa fall eller då gärningen är belagd med straff
enligt skattebrottslagen skall dock inte dömas till ansvar.
Den upphävda bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till 7 och 8
§§ skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen kan emellertid bli aktuella.

10 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, föreskriver bötesstraff för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid göra anmälan
om nedsättning om utländsk skatt enligt 2 kap. 27 §. I ringa fall skall dock
inte dömas till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras i första hand av förslaget till 7 § andra och tredje
styckena samt 8 § skattebrottslagen. Även 2-5 §§ skattebrottslagen kan
emellertid bli aktuella.

10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) omsjömansskatt

17 § 1 mom.
I tredje stycket görs en ändring i anledning av ändringarna i 77 a § uppbörds-
lagen (1953:272) och den nya 77 c § i nämnda lag (se avsnitt 7.2 och 10.4)

26 §
Paragrafen kriminaliserar enligt sin nuvarande lydelse redare som i uppgift
enligt 16 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande som
kan medföra för låg beskattning av sjöman. Bestämmelsen kriminaliserar också
sjöman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare
lämnar oriktig uppgift om förhållande som har betydelse för hans skyldighet att
erlägga sjömansskatt, eller underlåter att lämna sådan uppgift. Påföljden är
böter. I ringa fall döms ej till ansvar. Ansvar kommer inte heller i fråga om
gärningen är belagd med straff i skatte-brottslagen.
Enligt förslaget kan ansvar i stället komma i fråga enligt 2-5, 7 och 8 §§
skattebrottslagen.
Av första stycket av bestämmelsens nya lydelse följer att skattebrottslagen är
tillämplig även på de allmänna egenavgifter som tas ut enligt lagen om sjömans-
skatt.
I andra stycket föreslås att avgift enligt lagen skall omfattas av lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. Ändringen som inte innebär någon
förändring i sak följer av förslaget till ändring i 1 § lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.

27 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar redare som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att verkställa avdrag för sjömansskatt.
Påföljden är böter. I ringa fall dömes ej till ansvar.
Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

28 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar redare som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för
annan. Påföljden är böter eller om gärningen rör betydande belopp eller annan
försvårande omständighet föreligger, fängelse högst ett år. Tredje stycket
innehåller en preskriptionsregel.
Bestämmelsen motsvaras av förslaget till 6 § skattebrottslagen.

10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) omarvsskatt och gåvoskatt

66 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, kriminaliserar den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration. Påföljden
är böter om inte gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen.
Ansvar kan enligt förslaget komma i fråga enligt 2-4, 7 och 8 §§ skatte-
brottslagen.

74 §
Ändringen är en följd av ändringen i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och innebär att skatt enligt lagen om arvsskatt och gåvo-
skatt inte heller i fortsättningen skall ha förmånsrätt.

10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om all-män försäkring

20 kap.
2 §
Paragrafen innehåller en hänvisning till bestämmelsen om F-skattesedel i 79 a §
uppbördslagen. Bakgrunden är den att om en skattskyldig åberopar en F-
skattesedel, ersätts arbetsgivarens skyldighet att betala arbetsgivaravgift med
en skyldighet för den skattskyldige att betala socialavgifter i form av
egenavgifter.
79 a § uppbördslagen har upphävts (se avsnitt 10.4). I den nya bestämmelsen om
skatteredovisningsbrott nämns dock inte F-skattesedel särskilt. Enligt den nya
avfattningen av 1 § har skattebrottslagen gjorts generellt tillämplig på
skatter, däremot omfattas avgifter endast om så särskilt har angetts i
respektive specialförfattning.
Som en konsekvens av att 79 a § uppbördslagen föreslås upphävd och ersatt av
straffbestämmelser i skattebrottslagen har hänvisningen till uppbördslagen bytts
ut mot en upplysning att det av 5 kap. 5 § lagen om socialavgifter följer att
skattebrottslagen är tillämplig om oriktig uppgift lämnas om innehav av F-
skattesedel.

10.10 Förslaget till lag om ändring i kupongskattelagen(1970:624)

25 §
Paragrafen, som är ny, innebär att uppgifter som enligt 7 § andra stycket skall
lämnas till Värdepapperscentralen VPC AB vid tillämpningen av skattebrottslagen
skall anses lämnade till myndighet. Bestämmelsen täcker såväl aktiva som passiva
brott. För att de allvarligaste brottsrubriceringarna och påföljderna enligt
skattebrottslagen skall komma i fråga krävs att uppgifter skall lämnas till
myndighet (jfr t.ex. 2 och 4 §§ i förslaget till ändringar i skattebrottslagen).
Stadgandet motiveras av att det inte kan anses motiverat att undanta de
allvarligaste brottsrubriceringarna från kupongskatteområdet i de fall då
uppgiftsskyldigheten skall fullgöras genom uppgiftslämnande till
Värdepapperscentralen VPC AB.

31 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, reglerar brott mot bestämmelserna om
uppgiftsskyldighet i kupongskattelagen. Påföljden är böter eller fängelse i
högst två år. Om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt
farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger kan
fängelse i högst sex år följa.
Gärningar av detta slag kommer att omfattas av förslaget till ändringar i
skattebrottslagen. De straffbestämmelser som aktualiseras är främst 2-4 samt 7
och 8 §§ skattebrottslagen.

32 §
Paragrafen bör upphävas eftersom brott mot bestämmelserna om att innehålla skatt
i kupongskattelagen kommer att omfattas av förslaget till ändringar i
skattebrottslagen. Den bestämmelser som närmast kommer i fråga är 6 §
skattebrottslagen.

10.11 Förslaget till lag om ändring i bilskrotningslagen(1975:343)

12 §
Enligt 9 § bilskrotningslagen skall skrotningsavgift erläggas för i paragrafen
angivna fordon i de fall försäljningsskatt skall erläggas för dem enligt lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Den sistnämnda lagen äger också,
med vissa undantag, motsvarande tillämpning i fråga om skrotningsavgift. Av-
giftsuttaget är samordnat. Med hänsyn till detta har skattebrottslagen gjorts
tillämplig på båda dessa utskylder (prop. 1975/76:70 s. 29). Försäljningsskatt
och bilskrotningsavgift påförs fr.o.m. den 1 januari 1995 i samband med att ett
fordon registreras eller, om det samtidigt ställs av, när avställningen upphör.
Skattebrottslagen bör liksom vad gäller för närvarande vara tillämplig på avgift
enligt förevarande lag. Till följd av den nya konstruktionen av 1 § skattebrott-
slagen föreslås att det i första stycket anges att skattebrottslagen är till-
ämplig på avgifter enligt bilskrotningslagen.
I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
bilskrotningslagen skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak, följer
av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

10.12 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen(1979:1152)

18 kap.
23 §
Skattemyndigheten kan anlita konsulenter som biträde vid fastighetstaxeringen.
Dessa personer är inte tjänstemän vid myndigheten. Konsulenten kan förelägga
fastighetsägare och andra i lagen särskilt angivna att inkomma med uppgifter
enligt fastighetstaxeringslagen. Uppgifter som sänds till konsulenten torde för
närvarande inte kunna anses som lämnade till en myndighet i skattebrottslagens
mening.
I paragrafen införs därför ett andra stycke av den innebörden att uppgift som
lämnas till konsulent som biträder skattemyndigheten vid fastighetstaxeringen
skall vid tillämpning av skattebrottslagen anses lämnad till myndighet.

41 §
Paragrafen föreslås upphävd.
Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse inte tillämplig på skatt som tas
ut på grundval av en fastighetstaxering. Anledningen till detta är att
uppgifterna i en fastighetsdeklaration inte har omedelbar betydelse för
påförandet av skatt. Skattebedrägeri är till sin konstruktion ett effektbrott.
Den förutsatta effekten uppkommer inte när en oriktig uppgift lämnas till
ledning för en fastighetstaxering. Det är först i ett senare led, när
taxeringsvärdet används för att beräkna t.ex. arvs- och gåvoskatt eller
fastighetsskatt som en effekt av en oriktig uppgift uppkommer.
Med de brottskonstruktioner som föreslås kan oriktiga uppgifter vid
fastighetstaxering bestraffas som skattebrott eller vårdslös skatteuppgift. Den
omständigheten att fastighetstaxeringen endast indirekt får betydelse för
skatteuttaget påverkar inte detta förhållande. Straff kan också komma i fråga
enligt 7 § första stycket skattebrottslagen.

26 kap.
3 §
Även för den särskilda fastighetstaxeringen blir skattebrottslagen tillämp-lig
vad avser oriktiga uppgifter lämnade till ledning för fastighetstaxeringen eller
underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter till ledning för sådan taxering.
Hänvisningen 18 kap. 41 § skall utgå eftersom bestämmelsen föreslås upphävd.

10.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) omsocialavgifter

5 kap.
5 §
Avgift enligt lagen om socialavgifter omfattas för närvarande av skattebrotts-
lagen. Eftersom någon ändring därvidlag inte föreslås bör en uttrycklig
bestämmelse om detta till följd av förslaget till ny lydelse av 1 §
skattebrottslagen, införas i lagen om socialavgifter. En sådan hänvisning
föreslås i första stycket.
I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt lagen
om socialavgifter skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak, följer
av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

10.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) ompunktskatter och
prisregleringsavgifter

5 kap.
17 §
Paragrafen reglerar ansvaret för företrädare för skattskyldig som är juridisk
person. I andra stycket har bestämmelsen om att indrivning hos den som blivit
ålagd betalningsskyldighet får ske i samma ordning som gäller för skatt, tagits
bort. Bestämmelsen har flyttats till den nya 17 a §.

17 a §
I paragrafen anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 5 kap. 17 § får
indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt. Detsamma gäller i fall då
en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla
bolag skall svara för ett handelsbolags skuld avseende skatt enligt denna lag.
Paragrafens första led har flyttats från 5 kap. 17 §. Motiven till ändringen om
handelsbolagsmans ansvar har utvecklats närmare i avsnitt 7.2.

10.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare

15 §
Paragrafen reglerar ansvaret för företrädare för arbetsgivare som är juridisk
person. I andra stycket har bestämmelsen om att indrivning hos den som blivit
ålagd betalningsskyldighet får ske i samma ordning som enligt 28 a § gäller för
indrivning av arbetsgivaravgifter, tagits bort. Bestämmelsen har flyttats till
den nya 15 a §.

15 a §
I paragrafen anges att hos den som är betalningsskyldig enligt 15 § får
indrivning ske i den ordning som enligt 28 a § gäller för arbetsgivaravgifter.
Detsamma gäller i fall då en bolagsman enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag skall svara för ett handelsbolags skuld avseende
arbetsgivaravgifter samt ränta och dröjsmålsavgift. Paragrafens första led har
flyttats från 15 §. Motiven till ändringen om handelsbolagsmans ansvar för
skatter och arbetsgivaravgifter har utvecklats närmare i avsnitt 7.2.

10.16 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen(1988:327)

83 §
Paragrafen, som föreslås upphävd, motsvaras närmast av förslagen till 7 och 8
§§ skattebrottslagen. Genom förslaget straffbeläggs dock inte längre muntliga
uppgifter. Detta torde sakna praktisk betydelse.

10.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på
utländska fordon

14 §
Fordonskatt på utländska fordon fastställs och uppbärs av tullmyndigheten i
samband med att ett skattepliktigt fordon förs ut ur Sverige. Beskattnings-
förfarandet sker emellertid inte "i den ordning som gäller för tull" och
varusmugglingslagen har inte ansetts tillämplig på förfarandet. Skatte-
brottslagen kommer således även fortsättningsvis att vara tillämplig på den
aktuella skatten.
De förseelser som andra stycket avser att träffa kommer enligt förslaget att
falla under straffbestämmelsen i 7 § skattebrottslagen om skatteförseelse. Andra
stycket kan därför upphävas.

10.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:479) omersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

1 §
Bestämmelsen, som utformats efter Lagrådets förslag, har ändrats redaktionellt
med anledning av ändringen i 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter.

10.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:613) ommiljöavgift på utsläpp
av kväveoxider vid energipro- duktion

10 §
Skattebrottslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig på avgift enligt denna
lag efter förslag av Lagrådet. Lagrådet ansåg att den anpassning som skett av
skattebrottslagens bestämmelser till den allmänna straffrätten gör dem särskilt
lämpade i detta fall, där oriktiga uppgifter som leder till för låg avgift
innebär en direkt ekonomisk skada för övriga avgiftsskyldiga som har anspråk på
avgiftsmedlen. Det fanns, menade Lagrådet, inte till-räcklig anledning att
särreglera det område det här är fråga om med beaktande av departementschefens
uttalande vid skattebrottslagens tillkomst, att lagen bör få gälla i fråga om
alla skatter och avgifter, vilkas debitering kan påverkas av felaktiga uppgifter
till myndigheterna. Det kunde ses som en fördel att systemen beträffande kväve-
oxidavgifter, koldioxidskatter och svavelskatter får en i straffrättsligt
hänseende enhetlig reglering (prop. 1989/90: 141 s. 55 - 56).
Koldioxidskatt och svavelskatt tas fr.o.m. den 1 januari 1995 ut enligt lagen
(1994:1776) om skatt på energi.
I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
förevarande lag skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak, följer
av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

10.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) omsärskild löneskatt på
vissa förvärvsinkomster

3 §
Skattebrottslagen kommer genom förslaget till ny lydelse av 1 § att vara
generellt tillämplig på skatter. Detsamma gäller i fråga om lagen om
förmånsberättigade skattefordringar. Hänvisningen i 3 § 3 och 4 kan därför
upphävas.

10.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:676) omskatt på ränta på
skogskontomedel m.m.

15 §
På grund av de föreslagna ändringarna i uppräkningsparagraferna i lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. och i lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter bör det i förevarande lag införas en bestämmelse om
att de nämnda lagarna inte omfattar skatt enligt denna lag.

10. 22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta

21 §
I paragrafen föreslås en hänvisning till den nya 77 c § uppbördslagen ( jfr
avsnitt 7.2 och 9.4).
Regeringen föreslår även att bestämmelserna i 79-81 §§ uppbördslagen skall
upphävas och ersättas av straffbestämmelser i skattebrottslagen (jfr avsnitt
4.9). Som en konsekvens av dessa förslag bör hänvisningen till 79-81 §§
uppbördslagen utgå.
Enligt förslaget till lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen
tillämplig utan att det behöver anges i skatteförfattningen.

10. 23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
23 §
I paragrafen föreslås en hänvisning till den nya 77 c § uppbördslagen ( jfr
avsnitt 7.2 och 9.4).
Regeringen föreslår även att bestämmelserna i 79-81 §§ uppbördslagen skall
upphävas och ersättas av straffbestämmelser i skattebrottslagen (jfr avsnitt
4.9). Som en konsekvens av dessa förslag bör hänvisningen till 79-81 §§
uppbördslagen utgå.
Bestämmelserna i 6 kap. 12-19 och 21-23 §§ taxeringslagen (1990:324) bör vara
tillämpliga även vad avser talan om att ålägga företrädare för arbetsgivare som
är juridisk person ett personligt betalningsansvar för innehållen men inte
inbetald skatt. Detta framgår av den föreslagna hänvisningen till 101 §
uppbördslagen. Att hänvisningen redaktionellt kommer att omfatta vissa
paragrafer i taxeringslagen som inte har någon betydelse för de här aktuella
målen torde inte kunna föranleda missförstånd. Hänvisningen innebär också att
forum för talans väckande bestäms av var den juridiska personen har sitt säte.
Finns varken säte eller styrelse väcks talan inom det län där förvaltningen
förs.
Enligt förslaget till lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen
tillämplig utan att det behöver anges i skatteförfattningen.

10.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:72) om kon-cessionsavgift på
televisionens område

13 a §
I paragrafen föreslås en föreskrift om att avgifter enligt lagen om socia-
lavgifter skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak, följer
av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

10.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om skat-tereduktion för
utgifter för byggnadsarbete på bostads- hus

14 §
Enligt förslaget till ny lydelse av 1 § skattebrottslagen är skattebrottslagen
tillämplig på all skatt. Paragrafen kan därför upphävas.

10.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1744) omallmänna egenavgifter

8 §
I andra stycket föreslås en uttrycklig föreskrift om att avgifter enligt
förevarande lag skall omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. och lagen (1987:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter. Ändringen, som inte innebär någon förändring i sak, följer
av förslagen till ändring i 1 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. och 2 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

10.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920) omallmän löneavgift

4 §
Hänvisningen till skattebrottslagen tas bort i förevarande paragraf och ersätts
av bestämmelsen i 5 §. Genom denna bestämmelse blir skattebrottslagen och lagen
om förmånsberättigade skattefordringar m.m. även fortsättningsvis tillämpliga på
lagen om allmän löneavgift.

170

5 §
Se kommentaren till 4 §.

10.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1670) omändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

1 §
I första stycket anges att förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979)
följer med fordran på skatt, tull och socialförsäkringsavgift, samt i den mån
som särskilt föreskrivs annan avgift till det allmänna som inte betecknas som
skatt. Stycket har utformats med ledning av förslaget till ny lydelse av 1 §
skattebrottslagen, förutom att det uttryckligen angetts att tullar - vilka inte
omfattas av skattebrottslagen - omfattas av lagen om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
En särskild föreskrift om att förevarande lag är tillämplig har införts i 12 §
bilskrotningslagen (1975:343), 5 kap. 5 § lagen (1981:691) om socialavgifter, 10
§ lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, 13 a § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens
område och 8 § lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter. Lagen är också
formellt tillämplig på avgifter enligt vissa upphävda författningar och enligt
författningar som inte längre tillämpas. Avsikten är emellertid att ändringen
inte skall innebära någon materiell förändring av de avgifter som skall ha
förmånsrätt.
I andra stycket anges att lagen inte tillämpas i fråga om skatt i den mån det
följer av särskild föreskrift eller skatte- eller avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller liknande avgift, dvs. avgift som utgår
vid försummelse att redovisa eller betala fordringar. Innehållet har
redaktionellt ändrats i enlighet med förslaget till ändring i 1 § skatte-
brottslagen men överensstämmer i sak med förutvarande lydelse av andra stycket.

Övergångsbestämmelserna
Av övergångsbestämmelserna framgår att de nya föreskrifterna träder i kraft den
1 juli 1996. I fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före
ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla.

10.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

2 §
Ändringarna i första stycket har utformats utifrån förslaget till ändringar i 1
§ första stycket och andra stycket 2 lagen (1978:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
En särskild föreskrift om att förevarande lag är tillämplig har införts i 12 §
bilskrotningslagen (1975:343), 5 kap. 5 § lagen (1981:691) om social-avgifter,
10 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, 13 a § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens
område och 8 § lagen (1994:1744) om allmänna egenavgift-er. Lagen är också
formellt tillämplig på avgifter enligt vissa upphävda författningar och enligt
författningar som inte längre tillämpas. Avsikten är emellertid att ändringen
inte skall innebära någon materiell förändring av de avgifter som skall kunna
betalningssäkras.
Innehållet i andra stycket 1 har hämtats från nuvarande lydelse av första
stycket 5, men utformats efter 2 § lagen om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. medan punkt 2 motsvaras av paragrafens tidigare andra stycke.

Övergångsbestämmelserna
Av övergångsbestämmelserna framgår att de nya föreskrifterna träder i kraft den
1 januari 1996. I fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före
ikraftträdandet bör äldre föreskrifter gälla.

10.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om av-räkning vid
återbetalning av skatter och avgifter

1 §
Ändringarna innebär att författningar som upphävts rensats ut ur uppräkningen
och att kvarvarande författningar ställts upp i kronologisk ordning. De för-
fattningar som tagits bort är lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, tullagen (1973:670), tullförordningen
(1973:979), lagen (1973:981) om tullfrihet m.m., lagen (1974:992) om nedsättning
av allmän energiskatt och koldioxidskatt samt lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar.

Övergångsbestämmelserna
De nya föreskrifterna avses träda i kraft den 1 januari 1996. Äldre föreskrifter
skall fortfarande gälla i fråga om avräkning vid återbetalning m.m. av skatter
och avgifter enligt vissa numera upphävda lagar.

171

Skattebrottsutredningens sammanfattning av betänkandet
Översyn av skattebrottslagen (SOU 1995:10)

Uppdraget
Utredningen har haft till uppdrag att göra en översyn av skattebrottslagen och
sanktionssystemet i övrigt på skatte- och avgiftsområdet. Utredningens
huvuduppgifter har varit att
- göra en allmän översyn av skattebrottslagen, omfattande såväl lagens
tillämpningsområde som brottsrekvisit och påföljder,
- inventera de sanktionsbestämmelser som finns på skatte- och avgifts- området
vid sidan av skattebrottslagen, bedöma om nivån på kriminaliseringen är lämpligt
avvägd och föreslå en enklare och mer enhetlig reglering,
- undersöka i vad mån de straffrättsliga sanktionerna vid förseelser mot
kontrolluppgiftsskyldigheten kan ersättas med administrativa sanktioner.

Skattebrottslagens tillämpningsområde
Utredningen har utgått från att skattebrottslagen bör behållas som en särskild
lag och att alltså en tidigare i skilda sammanhang framförd tanke att arbeta in
bestämmelserna i brottsbalken inte för närvarande har någon aktualitet.
En annan tidigare diskuterad tanke som utredningen också tar avstånd från går
ut på att man till skattebrottslagen skulle flytta över sådana undandragan-
debrott vid införsel och utförsel som nu omfattas av lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling. På detta område har för närvarande tullen det primära
kontrollansvaret. Utredningen har funnit att en överflyttning av de aktuella
brotten till skattebrottslagen skulle vara tekniskt möjlig att genomföra men att
den skulle komplicera både regleringen och tillämpningen utan några nämnvärda
praktiska vinster.
För närvarande anges skattebrottslagens tillämpningsområde genom en uppräkning
av de materiella skatte- och avgiftsförfattningarna i lagens första paragraf.
Utredningen anser att denna lagstiftningsteknik bör överges. Den leder till
praktiska olägenheter, och uppräkningen har blivit så omfattande att redaktionen
kommit att te sig främmande för en författning av skattebrottslagens generella
karaktär.
Utredningen anser att lagen bör vara direkt tillämplig på alla utskylder till
det allmänna som betecknas som skatter, om inte annat föreskrivs. För att en
skatt inte skall omfattas av skattebrottslagen bör alltså en föreskrift härom
ges antingen direkt i skattebrottslagen eller, normalt, i den författning som
reglerar själva skatten. Exempel på författningar i vilka en sådan föreskrift
bör ges erbjuder lagen om hundskatt och kupongskattelagen, vilka behandlar
skatter av sådant speciellt slag att de inte lämpligen kan omfattas av
skattebrottslagen.
Den lämpligaste lösningen för att ange skattebrottslagens tillämpningsområde
när det gäller avgifter är däremot enligt utredningens mening att direkt i den
författning som innehåller de materiella reglerna ta in en bestämmelse om att
skattebrottslagen är tillämplig på avgiften i fråga. Med hänsyn till
socialförsäkringsavgifternas stora betydelse för tillämpningen av
skattebrottslagen bör det dock direkt av skattebrottslagen framgå att dessa
avgifter omfattas av lagen.
Även om de allvarligaste brotten på området samlats i skattebrottslagen
förekommer för närvarande straffbestämmelser i ett flertal andra författningar.
Inte sällan förhåller det sig också så att ett och samma förfarande
kriminaliseras både enligt skattebrottslagen och en straffbestämmelse i någon
annan författning på skatte- eller avgiftsområdet. I många fall har straffbuden
olika lagteknisk konstruktion och även helt olika straffskalor.
Genom att straffbestämmelserna splittrats och intagits i ett flertal
författningar har regelkomplexet blivit svåröverskådligt. Förhållandet mellan de
olika sanktionsbestämmelserna framgår inte heller alltid på ett klart och
tydligt sätt och frågor om lagkonkurrens kan i flera fall medföra svårlösta
tillämpningsproblem. Utredningen förordar därför att flertalet
straffbestämmelser på skatteområdet som i dag finns i andra författningar
inarbetas i skattebrottslagen.

De centrala skattebrotten
Skattebedrägeri och skatteförseelse är i dag utformade som s.k. effektbrott.
Brottet är att anse som fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattas om
debitering eller kreditering av skatt eller avgift till nackdel för det
allmänna.
Konstruktionen av skattebedrägeri som effektbrott har i olika sammanhang
kritiserats. Den kritik som framförts har ofta gått ut på att brottet borde
omkonstrueras till ett farebrott i överensstämmelse med vad som gällde före
skattebrottslagens tillkomst. Ett av argumenten för detta har varit att de
allmänna domstolarna med en sådan utformning av brottet inte i lika stor
utsträckning som nu skulle behöva vänta på lagakraftägande avgörande från
skattedomstolarna. Brottmålen skulle alltså kunna avgöras snabbare.
Utredningen har emellertid funnit det tveksamt om en ändring av
brottskonstruktionen till farebrott skulle medföra några mera genomgripande
fördelar från denna synpunkt. Visserligen innebär den nuvarande ordningen att
den allmänna domstolen blir formellt bunden av det avgörande som träffas i
skatteprocessen. Men även om brottet konstrueras som ett farebrott skulle de
allmänna domstolarna som regel följa förvaltningsdomstolarnas uppfattning i
själva skattefrågan och ofta finna det nödvändigt att avvakta denna frågas
slutliga bedömning.
Den nuvarande ordningen medför emellertid svårigheter då det gäller att
bestämma den tidpunkt då skattebedrägeribrottet skall anses fullbordat. Det kan
vara förenat med problem för den allmänna domstolen att utreda tidpunkten för
det faktiska debiteringsbeslutet. Detta gäller bl.a. med hänsyn till att de
materiella reglerna och förfarandereglerna på skatteområdet ändras från tid till
annan.
Dessa svårigheter faller bort, om brottet betraktas som fullbordat i och med
att en oriktig uppgift har lämnats till beskattningsmyndigheten och fara för
skatteundandragande därmed uppstår. Detta torde överensstämma med ett naturligt
betraktelsesätt och skulle dessutom bättre motsvara vad som gäller för jämförbar
traditionell brottslighet.
Det är också svårt att rationellt motivera den konsekvens av dagens system som
består i att en lindrigare straffskala gäller för ett brott som har stannat på
försöksstadiet beroende på att inget debiteringsbeslut har hunnit fattas före
lagföringen. Den skattskyldige har ju i denna situation gjort allt som från hans
sida fordras för att brottet skall vara fullbordat. Den nuvarande ordningen får
också konsekvenser i preskriptionshänseende som knappast framstår som sakligt
motiverade och dessutom kan vålla tillämpningssvårigheter.
Slutligen gäller att formerna för skattekontrollen kan få alltför stor
betydelse för straffbarheten med den nuvarande konstruktionen.
Utredningen föreslår att de centrala skattebrotten omkonstrueras till
farebrott. Därmed uppkommer också kongruens med vad som gäller för det oaktsamma
brottet på området, vårdslös skatteuppgift.
Regeln om passivt skattebedrägeri - underlåtenhet att avge deklaration eller
motsvarande - är nu utformad så att den ställer krav på direkt uppsåt hos
gärningsmannen. För att ansvar för passivt skattebedrägeri skall kunna utkrävas
fordras således att den skattskyldige genom att underlåta att deklarera haft för
avsikt att undandra skatt. Detta komplicerar ofta tillämpningen.
Den nuvarande utformningen innebär sålunda att en skattskyldig som inser att
hans underlåtenhet att deklarera ovillkorligen kommer att medföra att skatt
undandras det allmänna undgår straffansvar, om exempelvis syftet har varit att
han skall komma i åtnjutande av en inkomstprövad förmån. Likaså går den fri från
ansvar som misstänker att ett skatteundandragande kan bli följden av hans
underlåtenhet även när det kan hållas för visst att han med full vetskap härom
inte skulle ha handlat annorlunda.
Enligt utredningens mening får dessa förfaranden i princip anses vara
straffvärda. Utredningen föreslår därför att man övergår till vanliga
uppsåtsregler. Det innebär att även s.k. indirekt och eventuellt uppsåt leder
till straffbarhet på samma sätt som gäller i fråga om brott i allmänhet.
En situation som har vållat särskilda problem i den praktiska tillämpningen
har samband med det gemensamma uppbördssystemet för arbetsgivaravgifter och
innehållen källskatt. Detta system innebär att arbetsgivaren i samma handling -
uppbördsdeklarationen - skall deklarera arbetsgivaravgifter och redovisa
innehållen preliminär skatt.
Oriktiga uppgifter som har lämnats i en uppbördsdeklaration medför enligt
nuvarande ordning normalt att två brott kan ha begåtts genom vad som i princip
utgör samma gärning: dels skattebedrägeri avseende arbetsgivaravgiften, dels
oredlig uppbördsredovisning såvitt gäller den innehållna skatten. Dessa brott
skiljer sig väsentligt åt med avseende både på straffskalan och brottsförutsätt-
ningarna.
Regleringen bör i detta avseende förenklas på sådant sätt att vad som i
realiteten är en och samma gärning bedöms enligt samma straffbestämmelse.
Utredningen föreslår att oredlig uppbördsredovisning avskaffas som särskilt
brott och att bestämmelsens materiella innehåll inarbetas i den grundläggande
regeln om skattebedrägeri. Detta får konsekvenser även för de lindrigare brotten
bristande och vårdslös uppbördsredovisning.
Bl.a. genom den ändring som föreslås beträffande passivt skattebedrägeri och
genom inarbetandet av uppbördsbrott i den centrala straffbestämmelsen får denna
ett innehåll som mer än för närvarande skiljer den från traditionella
bedrägeribrott. Utredningen föreslår att brottet skall benämnas skattebrott i
stället för skattebedrägeri. Straffskalan bör emellertid vara oförändrad.
Utredningen föreslår att den centrala straffbestämmelsen om skattebrott skall
omfatta alla uppgifter som lämnas på annat sätt än muntligen. Det blir därmed
ingen tvekan om att uppgifter som lämnas på ADB-medium eller på motsvarande sätt
kommer att omfattas av skattebrottslagen. För närvarande föreligger viss
osäkerhet angående regleringens innebörd i detta hänseende.
Skatteförseelse bör i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande ordning
omfatta skattebrott som är av mindre allvarlig art. Straffskalan bör omfatta
böter eller fängelse i högst sex månader.
För att en mera enhetlig och överskådlig reglering än den nuvarande skall
åstadkommas föreslår utredningen att man till tillämpningsområdet för
skatteförseelse överför betydande delar av den kriminalisering som i dag har
kommit till uttryck i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter samt vissa speciella författningar på skatteområdet. Detta
innebär att även muntliga uppgifter i viss utsträckning kommer att falla under
det kriminaliserade området.
Ringa brott bör generellt undantas från det genom skattebrottslagen
kriminaliserade området.
Bestämmelsen om grovt skattebedrägeri - med utredningens terminologi grovt
skattebrott - bör kompletteras. Vid bedömningen av om ett skattebrott är grovt
bör beaktas - utöver den omständigheten att gärningen rört mycket betydande
belopp - att gärningsmannen i stor omfattning använt falska handlingar eller
vilseledande bokföring eller att brottet ingått som ett led i en brottslighet
som förövats systematiskt eller i större omfattning. Straffskalan bör
överensstämma med den som gäller enligt nuvarande ordning.
Det nuvarande oaktsamhetsbrottet - vårdslös skatteuppgift - bör enligt
utredningens uppfattning behållas och alltjämt ta sikte på fall då fara
föreligger för undandragande av skattebelopp av någon betydelse. Utredningen har
särskilt lyft fram fall då oriktiga uppgifter i en företagardeklaration kan
tillskrivas oförsvarligt bristfälliga organisationsförhållanden eller
datarutiner, för vilka verkställande direktören eller annan chef bör hållas
ansvarig. Straffskalan - böter eller fängelse i högst två år -har emellertid nu
ett maximistraff som ter sig alltför högt för ett oaktsamhetsbrott och som att
döma av praxis närmast framstår som missvisande. Det bör sänkas till ett år.

Uppbördsbrott
Enligt 81 § uppbördslagen är det straffbart för en arbetsgivare att inte
inbetala skatt som innehållits för annan. Kriminaliseringen har från tid till
annan varit utsatt för kritik. Även enligt utredningens mening finns det vissa
skäl av principiell natur som kan anföras mot straffbestämmelsen med dess
nuvarande utformning.
Arbetsgivaren har inte någon omedelbar redovisningsskyldighet för innehållen
skatt: denna inträder först på inbetalningsperiodens sista dag. Dessförinnan har
han rätt att förfoga över det innehållna beloppet på vilket sätt som helst, och
han har ingen skyldighet att hålla sig solvent, under förutsättning att han
betalar in skatten i tid. Den innehållna skatten blir en skuld som alla andra
ända till dess att betalningstiden är inne.
I de fall då arbetsgivaren saknar betalningsförmåga på förfallodagen och
träffas av kriminaliseringen, kan det därför framstå som om det är försummelsen
att betala en skuld i sig som bestraffas. Denna konstruktion har också visat sig
leda till svårigheter i rättstillämpningen.
Det kan emellertid hävdas att det huvudsakliga syftet med kriminaliseringen
inte är att straffbelägga betalningsförsummelsen i sig i det fall arbetsgivaren
har kommit i ekonomiskt trångmål utan snarare att bidra till att han sköter sitt
företag på ett tillfredsställande sätt och begär sig i konkurs eller företar
motsvarande åtgärd, för det fall han inser risken för att betalning av den
innehållna skatten inte kommer att kunna erläggas. Så uppfattad innebär
emellertid bestämmelsen en dubbelreglering i förhållande till bestämmelserna i
11 kap. brottsbalken om brott mot borgenärer.
Det kan dessutom ifrågasättas om den nu diskuterade kriminaliseringen
verkligen fyller någon betydelsefull allmänpreventiv funktion. När det är fråga
om en arbetsgivare som är juridisk person löper den ansvarige företrädaren
enligt uppbördslagen risken att åläggas betalningsskyldighet för skatten jämte
arbetsgivaren. Det är nog i första hand denna sanktion - och inte det bötes-
straff som vanligen ådöms för uppbördsbrottet - som har en avhållande verkan.
Till detta kommer att det normalt förhåller sig så att den arbetsgivare som
inte betalar den innehållna skatten har gjort sig skyldig till ett annat brott,
nämligen oredlig uppbördsredovisning (enligt utredningens terminologi
skattebrott). Som uppbördssystemet är utformat förutsätts nämligen att
innehållen skatt och arbetsgivaravgifter betalas i anslutning till
redovisningen.
Utredningar av brott mot 81 § uppbördslagen föranleder en hel del arbete hos
åklagar- och polismyndigheterna. En avkriminalisering av brott enligt 81 §
uppbördslagen skulle öka förutsättningarna för en koncentration av
myndigheternas ansträngningar på de verkligt allvarliga fallen.
Skattebetalningsutredningen arbetar för närvarande med ett förslag som avses
innebära att ett gemensamt avräkningskonto skall tillskapas för olika slag av
skatter och avgifter, däribland innehållen källskatt, arbetsgivaravgifter och
mervärdesskatt. För att denna ordning skall kunna fungera förutsätts att det
från den betalningsskyldiges synpunkt saknar betydelse till vilken utskyld en
betalning till kontot är att hänföra. Det blir därmed inte möjligt att behålla
en ordning som innebär att underlåten betalning på ett område men inte på andra
är kriminaliserad.
Av nu anförda skäl har utredningen kommit till den slutsatsen att brott som
avses i 81 § uppbördslagen bör avkriminaliseras.
Som redan har nämnts innebär utredningens förslag vidare att oredlig,
bristande och vårdslös uppbördsredovisning skall behandlas som skattebrott,
skatteförseelse eller vårdslös skatteuppgift.

Försvårande av skattekontroll
För närvarande föreligger vissa olägenheter när det gäller förhållandet mellan
försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. Delvis hänger dessa samman
med att utgångspunkten för preskriptionsberäkningen när det gäller försvårande
av skattekontroll är den tidpunkt när myndigheten i det särskilda fallet
konstaterar att räkenskapsföringen är undermålig och att detta förhållande
försvårar skattekontrollen. Det är nämligen först då som brottet är att anse som
fullbordat. Denna konstruktion har visat sig leda till tillämpningssvårigheter
även i andra hänseenden.
Ett annan orsak till de berörda tillämpningssvårigheterna är att försvårande
av skattekontroll generellt är subsidiärt till bokföringsbrott och andra brott
enligt brottsbalken. Detta gäller oberoende av om det är försvårande av
skattekontroll som är det allvarligaste brottet.
Utredningen föreslår att försvårande av skattekontroll omkonstrueras till ett
farebrott. Brottet fullbordas härigenom vid tidpunkten för den handling eller
underlåtenhet som är i fråga. Vidtar den skattskyldige frivillig rättelse skall
straffbarhet dock inte inträda.
Vidare föreslås att en alternativ utgångspunkt för preskriptionsberäkningen
för både bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll införs. Den innebär
enligt förslaget att tiden skall kunna räknas från den dag då en skatte- eller
taxeringsrevision tog sin början.
Om en gärning anses vara av allvarligare slag bedömd som försvårande av
skattekontroll än som bokföringsbrott, skall enligt utredningens förslag den
tilltalade dömas för försvårande av skattekontroll. Subsidiariteten upphävs
alltså för dessa fall.

Administrativa sanktioner
I utredningens direktiv har påpekats att påföljder enligt skattebrottslagen kan
komma i fråga även i de fall då skattetillägg eller avgiftstillägg påförs.
Utredningen har ålagts att undersöka hur denna ordning har fungerat i praktiken.
Till fullgörande av uppdraget har utredningen bl.a. genomfört en
enkätundersökning inom skatteförvaltningen och även studerat ett stort antal
domar avseende fall då både påföljd enligt skattebrottslagen och administrativa
sanktioner ålagts den skattskyldige.
Att administrativa sanktioner skall åläggas och, om de redan är ålagda, bestå
utan hinder av att åtal väcks enligt skattebrottslagen för samma förseelse är
naturligtvis ingen självklarhet: man hade kunnat tänka sig en annan ordning.
Att övergå till ett system enligt vilket de administrativa sanktionerna inte
skall åläggas i det fall att åtal kommer till stånd skulle dock dra med sig
åtskilliga praktiska komplikationer. För en konsekvent tillämpning av ett sådant
system skulle fordras att skattemyndigheten i varje särskilt fall fortlöpande
bevakar huruvida ett åtal kommer till stånd omfattande samtliga oriktigheter för
vilka skattetillägg annars skulle åläggas liksom domstolarnas prövning av ett
sådant åtal. Om åtal inte väcks eller ej helt täcker förekommande oriktigheter
eller om det helt eller delvis ogillas, skulle frågan om skattetillägg få tas
upp på nytt. Och i det fall skattetillägg redan har beslutats när åtal sker,
skulle för konsekvensens skull detta få undanröjas på ett eller annat sätt.
En sådan ordning skulle vara mycket svårtillämpad och dessutom innebära en
uppenbar risk för irrationella tröskeleffekter. Det är nämligen inte i alla
lägen självklart att det straff som utdöms till följd av ett åtal drabbar
hårdare än skattetillägget.
Till det anförda kommer de komplikationer som föranleds av att skattetillägget
drabbar den skattskyldige - som kan vara juridisk person -medan straff kan
ifrågakomma bara för fysiska personer.
Såvitt utredningen har kunnat finna erbjuder den gällande ordningen inte några
praktiska problem för domstolarnas del. Att döma av enkätsvaren föreligger inte
heller några sådana problem för skattemyndigheterna i vidare mån än som allmänt
föranleds av dessa myndigheters höga arbetsbelastning under senare år. Inte
heller från de skattskyldigas synpunkt synes systemet vara behäftat med sådana
olägenheter att det finns anledning att överge det.
En annan sak är att skattetilläggen, så som de för närvarande är utformade,
ibland kan synas träffa alltför onyanserat och att beloppen många gånger når en
nivå som kan synas mindre rimlig. Dessa frågor har dock bedömts falla utanför
utredningens uppdrag.
I utredningens uppdrag har också ingått att överväga ett system med
administrativa sanktioner mot dem som inte fullgör sin kontrollupp-
giftsskyldighet.
Hur viktigt det än är att kontrolluppgifterna är korrekta skulle det enligt
utredningens mening föra alltför långt med en generell sanktion riktad mot
felaktigheter i kontrolluppgifter. En sådan sanktion riskerar också att drabba
slumpmässigt och ojämnt, och den skulle medföra en hel del bestyr för
skattemyndigheterna. Det anförda gäller inte minst om sanktionen på ett eller
annat sätt skulle sättas i relation till de belopp som felet avser, något som
också för de uppgiftsskyldiga skulle kunna leda till konsekvenser som inte ter
sig rimliga.
Utredningen har vidare övervägt om inte den ökade vikten av att
kontrolluppgifterna kommer in i föreskriven tid förtjänar att understrykas genom
att en förseningsavgift införs liknande den som tas ut när självdeklaration inte
kommer in i föreskriven tid. Det står dock klart att en sådan avgift, om den
skall påföras konsekvent, leder till ett ganska betydande merarbete för
skattemyndigheterna. En förseningsavgift skulle uppenbarligen kräva ADB-stöd
både för beslutsförfarande och debitering, något som skulle ta de redan nu
ansträngda resurserna på området i anspråk till förfång för andra uppgifter.
Dessutom skulle ankomstregistrering av allt kontrolluppgiftsmaterial som
inkommer efter den 31 januari behöva ske, vilket skulle innebära en ny rutin som
saknar motsvarighet i dag.
Till en del kompenseras kanske detta merarbete genom den allmänpreventiva
effekt som en sanktionsavgift kan få på disciplinen när det gäller inlämnandet
av kontrolluppgifter i tid. Det ter sig likväl tvivelaktigt om en sådan tänkbar
effekt kan bli så påtaglig att den uppväger nackdelarna. Det förtjänar att
anmärkas att förseningsavgiften enligt uppbördslagen och mervärdesskattelagen
numera har slopats.
Enligt vad utredningen inhämtat är de olägenheter som föranleds av en måttlig
försening beträffande en del av kontrolluppgifterna inte oöverkomliga, eftersom
flertalet uppgifter kommer in under den tid då hanteringen av de
kontrolluppgifter som kommit in i rätt tid ändå pågår. Problemet låter sig
alltså bemästras, låt vara att läget naturligtvis inte kan beskrivas som fullt
tillfredsställande.
Med hänvisning till det anförda är utredningen för sin del inte beredd att
föreslå att ett system med förseningsavgift införs på kontrolluppgiftsområdet.
Utredningen har också diskuterat andra frågor som rör tanken på en eventuell
utvidgning av sanktionsavgiftssystemet men inte funnit tillräckliga skäl för att
i detta avseende lägga fram några förslag.

Handläggningen av mål om företrädaransvar för juridisk persons
obetalda skatter och avgifter
Om någon i egenskap av företrädare för en arbetsgivare som är juridisk person
har verkställt skatteavdrag för arbetstagare men uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåtit att inbetala det innehållna beloppet, är han enligt 77 a §
uppbördslagen tillsammans med arbetsgivaren ansvarig för skattebeloppet och
dröjsmålsavgiften. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges, om det
finns särskilda skäl. Talan om att ålägga betalningsskyldigheten förs vid allmän
domstol.
En motsvarande reglering om företrädaransvar för obetalda skatter finns bl.a.
i 16 kap. 17 § lagen (1994:200) om mervärdesskatt och i 15 § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare (USAL) liksom i 38 § tullagen
(1994:1550) och i 5 kap. 17 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.
Utredningens förslag innebär som nämnts att brott enligt 81 § uppbördslagen
skall avkriminaliseras. Utredningen har emellertid utgått från att reglerna om
personligt ansvar skall behållas. Detta aktualiserar frågan vilken ordning som i
fortsättningen skall tillämpas för prövning av frågor om personligt ansvar
enligt uppbördslagen. För närvarande förs ofta talan av åklagaren i brottmålet.
När det inte sker är skattemyndigheten hänvisad till att föra talan vid allmän
domstol efter stämning i den ordning som gäller för civilmål.
Enligt utredningens mening får det anses uteslutet att låta åklagarväsendet ha
kvar uppgiften att föra talan om personligt betalningsansvar för innehållen
skatt, om kriminaliseringen på området tas bort.
Om inga ändringar görs skulle därmed skattemyndigheterna vara hänvisade till
att föra talan i tvistemål efter stämning. I vart fall för mindre
skattemyndigheter skulle detta enligt vad utredningen inhämtat kunna leda till
vissa problem.
Det kan emellertid diskuteras om handläggningen av dessa skattefrågor vid
allmän domstol enligt de regler som i rättegångsbalken föreskrivs för tvistemål
innebär en fullt adekvat ordning. Utredningen finner det ligga nära till hands
att föra över måltypen till förvaltningsrättskipningen, med vilken målen otvi-
velaktigt har ett naturligt samband.
Utredningen är benägen att anse att en överflyttning av målen om
företrädaransvar för obetalda skatter och avgifter till länsrätterna skulle ha
förutsättningar att för det stora flertalet fall medföra vissa effektivi-
tetsvinster utan att man ger avkall på rättssäkerheten. Det finns utrymme även
för andra lösningar. Frågan torde komma att utredas vidare av
Skattebetalningsutredningen.

Genomförande
Utredningen anser att förslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1996. De
medför inga statsfinansiella konsekvenser av betydelse men kommer
förhoppningsvis att underlätta den praktiska tillämpningen.

172

Skattebrottsutredningens förslag till lag om ändring
i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 7-9, 11 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1-6, 10, 12, 14 och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

----------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §7
--------------------------------------------------------------------------------
----
Denna lag gäller i fråga om skatt eller Vad som i denna lag föreskrivs
om
avgift enligt skatt gäller även i fråga om
1. lagen (1908:128) om bevillningsav- socialförsäkringsavgifter samt, i den
mån så
gifter för särskilda förmåner och rättigheter,har särskilt föreskrivits, annan
avgift
lagen (1927:321) om skatt vid utskiftning till det allmänna som ej betecknas
som
av aktiebolags tillgångar, kommu- skatt.
nalskattelagen (1928: 370), lagen
(1933:395) om ersättningsskatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lagen (1947:577) om statlig förmögenhets-
skatt, lagen (1958:295) om sjömansskatt,
lagen (1983: 219) om tillfällig vinst-
skatt, lagen (1983:1086) om vinstdel-
ningsskatt, lagen (1984:1052) om statlig
fastighetsskatt, lagen (1986:1225) om
tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäk-
ringsbolag, understödsföreningar och
pensionsstiftelser, lagen (1989: 346) om
särskild vinstskatt, lagen (1989:471) om
investeringsskatt för vissa byggnads-
arbeten, lagen (1990:661) om avkast-
ningsskatt på pensionsmedel, lagen (199-
1:586) om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta, lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl., lagen (1993:1537) om
expansionsmedel,
2. lagen (1928:376) om skatt på lotteri-
vinster, lagen (1941: 251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om allmän
energiskatt, lagen (1961:372) om bensin-
skatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt,
stämpelskattelagen (1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på annonser och rek-
lam, lagen (1972:820) om skatt på spel,
lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen (1973:1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och kol, bilskrot-
ningslagen (1975:343), lagen (1976:338)
om vägtrafikskatt på vissa fordon, som icke
är registrerade i riket, lagen (1977:306)
om dryckesskatt, lagen (1978:69) om för-
säljningsskatt på motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa kassettband,
lagen (1982:1200) om skatt på video-
bandspelare, lagen (1982:1201) om skatt på
viss elektrisk kraft, lagen (1983:1053)
om skatt på omsättning av vissa värdepapper,
lagen (1983:1104) om särskild skatt för
elektrisk kraft från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på vissa dryckes-
förpackningar, lagen (1984:404) om stämpel-
skatt vid inskrivningsmyndigheter, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på aktier, lagen
(1984:409) om avgift på gödselmedel, lagen
(1984:410) om avgift på bekämpningsmedel,
lagen (1984:852) om lagerskatt på viss
bensin, fordonsskattelagen (1988:327),
lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländ-
ska fordon, lagen (1988:1567) om miljös-
katt på inrikes flygtrafik, lagen (1990:
582) om koldioxidskatt, lagen (1990:587)
om svavelskatt, lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, lagen (1990:662) om
skatt på vissa premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen (1990:1427) om
särskild premieskatt för grupplivförsäkring,
m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt,
lagen (1991: 1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på viss bensin, lagen
(1992:1438) om dieseloljeskatt och använd-
ning av vissa oljeprodukter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt på dieselolja,
mervärdesskattelagen (1994:200), lagen
(1994:1704) om lageravgift på socker och
ris, lagen (1994: 1563) om tobaksskatt,
lagen (1994:1564) om alkoholskatt, lagen
(1994:1776) om skatt på energi,
3. lagen (1981:691) om socialavgifter
och lagen (1994: 1744) om allmänna egenav-
gifter.
Lagen gäller även preliminär skatt, kvar-
stående skatt och tillkommande skatt som
avses i uppbördslagen (1953:272).
--------------------------------------------------------------------------------
----
Lagen tillämpas inte om skatten eller Lagen tillämpas inte
avgiften fastställs eller uppbärs i den 1. i fråga om gärningar som är
ordning som gäller för tull och inte hellerbelagda med straff i lagen (1960:418)
om
beträffande dröjsmålsavgift, skattetillägg straff för varusmuggling,
eller liknande avgift. 2. i den mån det följer av
särskild
föreskrift,
3. beträffande skattetillägg,
ränta,
dröjsmålsavgifter, förseningsavgifter
eller
liknande avgifter.

173

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §8
--------------------------------------------------------------------------------
----
Den som till ledning för myndighets Den som på annat sätt än
muntligen
beslut i fråga om skatt eller avgift lämnar oriktig uppgift till myndighet
uppsåtligen avger handling med oriktig eller underlåter att till myndighet
lämna
uppgift och därigenom föranleder att skatt deklaration, kontrolluppgift eller
annan
eller avgift inte påförs eller påförs med förföreskriven handling med uppsåt att
skatt
lågt belopp eller tillgodoräknas med för högtskall undandras det allmänna eller
fel-
belopp döms för s k a t t e b e d r ä- aktigt tillgodoräknas eller
återbetalas
g e r i till fängelse i högst två år. till honom själv eller annan döms, om
fara
Detsamma gäller den som med avsikt att härför uppkommer, för
s k a t t e b r o t t
skatt eller avgift inte skall påföras ellertill fängelse i högst två år.
skall påföras med för lågt belopp underlåter
att avge deklaration eller därmed jämförlig
handling och därigenom föranleder att han
eller den han företräder inte påförs skatt
eller avgift eller påförs skatt eller
avgift med för lågt belopp.
För skattebedrägeri skall också den dömas
som med avsikt att skatt inte skall påföras
eller skall påföras med för lågt belopp
överenskommer med sin arbetsgivare eller
annan som är skyldig att utan föreläggande
lämna kontrolluppgift enligt 3 kap. lagen
(1990:325) om självdeklaration och kon-
trolluppgifter, att denne skall underlåta
att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, och
som därigenom föranleder att skatt på
grundval av förenklad självdeklaration inte
påförs eller påförs honom med för lågt belopp.

3 §
--------------------------------------------------------------------------------
----
Om brott som avses i 2 § är att anse som Om brott som avses i 2 § med
hänsyn
ringa, dömes för till skattebeloppet och övriga
s k a t t e f ö r s e e l s e till böter. omständigheter är av mindre allvarlig
art,
döms för
s k a t t e f ö r s e e l s e till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
För skatteförseelse skall
också den
dömas som i annat fall än som avses i
2 §
1. uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift till
a. beskattningsmyndighet, om
uppgiften rör förhållande som har
betydelse
för skyldigheten för honom eller
annan att
betala skatt,
b. den som är skyldig att för
honom
innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift
eller annan motsvarande underrättelse
till
beskattningsmyndighet, om den
oriktiga
uppgiften rör förhållande som har
betydelse
för skyldighetens fullgörande,
2. uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att lämna en
föreskriven uppgift angående sådant
förhållande som avses vid 1 till
någon som
där avses, om uppgiften skall lämnas
utan
föreläggande eller anmaning och inte
avser
egen självdeklaration.
Underlåter någon uppsåtligen
eller av
grov oaktsamhet att fullgöra
föreskriven
skyldighet att innehålla skatt, döms
lika-
ledes för skatteförseelse.
Är fall som avses i denna
paragraf
ringa, skall ej dömas till ansvar.
4 §
--------------------------------------------------------------------------------
----
Om brott som avses i 2 § är att anse som Om brott som avses i 2 § är
att anse
grovt, dömes för g r o v t som grovt, döms för g r o v t
s k a t t e b e d r ä g e r i till fängel-s k a t t e b r o t t till fängelse,
lägst
se, lägst sex månader och högst sex år. sex månader och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt Vid bedömande av om brottet är
grovt
skall särskilt beaktas, om det rört mycket skall särskilt beaktas, om det rört
mycket
betydande belopp eller eljest varit av betydande belopp, om gärningsmannen i
stor
synnerligen farlig art. omfattning begagnat falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller om
förfarandet ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning.

5 §
--------------------------------------------------------------------------------
----
Den som till ledning för myndighets Den som av grov oaktsamhet på
annat
beslut i fråga om skatt eller avgift av sätt än muntligen lämnar oriktig
uppgift
grov oaktsamhet avger handling med till myndighet och därigenom ger
upphov
oriktig uppgift och därigenom föranleder till fara för att skatt undandras det
all-
fara för att skatt eller avgift påföres medmänna, eller felaktigt tillgodoräknas
eller
för lågt belopp eller tillgodoräknas med föråterbetalas till honom själv eller
annan
högt belopp dömes, om gärningen rör betydandedöms för v å r d s l ö s
s k a t t e -
belopp, för v å r d s l ö s s k a t t e -u p p g i f t till böter eller
fängelse i
u p p g i f t till böter eller fängelse i högst ett år.
högst två år. Är gärningen med hänsyn till
skattebeloppet och övriga
omständigheter av
mindre allvarlig art, döms ej till
an-
svar.

6 §
--------------------------------------------------------------------------------
----
För försök till skattebedrägeri och grovt För försök till skattebrott
och grovt
skattebedrägeri dömes till ansvar enligt 23skattebrott döms till ansvar enligt
23
kap. 1 § brottsbalken. kap. 1 § brottsbalken.

10 §9
--------------------------------------------------------------------------------
----
Den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet
eller sådan skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för vissa upp-
giftsskyldiga, och därigenom allvarligt
försvårar myndighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt eller
avgift döms för f ö r s v å r a n d e a v
s k a t t e k o n t r o l l till böter
eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
I ringa fall döms ej till ansvar enligt
första stycket.
Ansvar enligt första stycket inträder ej,
om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.
--------------------------------------------------------------------------------
----
Den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet
eller sådan skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för vissa upp-
giftsskyldiga, på ett sätt som är ägnat att
allvarligt försvåra myndighets kontroll-
verksamhet vid beräkning eller uppbörd av
skatt döms för f ö r s v å r a n d e a v
s k a t t e k o n t r o l l till böter
eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
I ringa fall döms ej till ansvar enligt
första stycket.
Är gärningen belagd med straff i
brottsbalken, inträder ansvar enligt första
stycket endast om en tillämpning av detta
leder till strängare straff.

12 §
--------------------------------------------------------------------------------
----
Ansvar enligt 2-9 § inträder ej för den som Ansvar enligt 2-6 §§ inträder
ej för
frivilligt vidtager åtgärd som leder till den som frivilligt vidtager åtgärd
som
att skatten eller avgiften kan påföras leder till att skatten kan påföras
eller
eller tillgodoräknas med rätt belopp. tillgodoräknas med rätt belopp. Vad
som har
sagts nu tillämpas på motsvarande
sätt i
fråga om återbetalning av skatt.
Ansvar enligt 10 § inträder
inte för
den som frivilligt uppfyller
skyldighet
som där avses.

14 §10
--------------------------------------------------------------------------------
----
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken Utan hinder av 35 kap. 1 §
får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 §brottsbalken får påföljd för brott
enligt 3
ådömas, om den misstänkte häktats eller och 5 §§ ådömas, om den misstänkte
häktats
erhållit del av åtal för brottet inom fem åreller erhållit del av åtal för
brottet inom
från brottet. fem år från brottet. Har vid brott
som
avses i 10 § den misstänkte blivit
föremål för
skatte- eller taxeringsrevision inom
fem
år från brottet, skall de i 35 kap. 1
§
brottsbalken angivna tiderna räknas
från
den dag då denna tog sin början.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35
kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte
inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för
brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera
lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall ha utfärdats av
åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken.
Delgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i
brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts
misstanke om enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.

14 c §11
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen
får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen.
Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över
åklagarens ansökan om så kan ske.
--------------------------------------------------------------------------------
----
Beslut varigenom en domstol lämnat en Beslut varigenom en domstol
lämnat
ansökan enligt 14 a § utan bifall får inte en ansökan enligt 14 a § utan bifall
får
överklagas. Beslut av tingsrätt att medge inte överklagas. Beslut av tingsrätt
att
förlängning enligt 14 a § får överklagas genommedge förlängning enligt 14 a §
får
besvär. Besvärsinlagan skall ha kommit in överklagas. Överklagandet skall ha
kommit
inom två veckor från den dag då den in inom två veckor från den dag då
den
misstänkte, på sätt som gäller för delgivningmisstänkte, på sätt som gäller för
delgivning
av stämning i brottmål, delgavs beslutet. av stämning i brottmål, delgavs
beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål
gälla i tillämpliga delar.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. I fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet tillämpas 1 § i sin äldre
lydelse.

174

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt, Polismyndigheten i Linköpings
polisdistrikt, Riksförsäkringsverket, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Statens Jordbruksverk, Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Länsrätten i Gävleborgs län, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Företagarnas Riksorganisation,
Företagens uppgiftslämnardelegation FUD, Lantbrukarnas Riksförbund LRF,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sven-
ska Revisorssamfundet SRS, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO).
Riksåklagaren har bifogat yttranden som han har hämtat in från Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål, Åklagarmyndigheten i Stockholm respektive
Göteborg samt Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Västerås respektive
Härnösand.
Riksskatteverket har bifogat yttranden som verket har hämtat in från
skattemyndigheterna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus och Kopparbergs län samt från kronofogdemyndigheterna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus och Södermanlands län.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund har ingivit
ett gemensamt yttrande. I yttrandet har vidare hänvisats till en promemoria av
Industriförbundets expert i Skattebetalningsutredningen (Fi 1993:07).
Lantbrukarnas Riksförbund LRF har i sitt yttrande hänvisat till yttrandet från
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund.

202

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1669) om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 1 § skattebrottslagen (1971:69) i paragrafens lydelse
enligt lagen (1995:1669) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen
till lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
-------------------------------------------------------
Denna lag gäller i fråga om
skatt eller avgift enligt
1. lagen (1908:128) om
bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och
rättigheter, lagen
(1927:321) om skatt vid
utskiftning av aktiebolags
tillgångar,
kommunalskattelagen
(1928:370), lagen
(1933:395) om
ersättningsskatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt, lagen (1946:324)
om skogsvårdsavgift, lagen
(1947:576) om statlig
inkomstskatt, lagen
(1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt, lagen
(1958:295) om sjömansskatt,
lagen (1983:219) om
tillfällig vinstskatt, lagen
(1983:1086) om
vinstdelningsskatt, lagen
(1984:1052) om statlig
fastighetsskatt, lagen
(1986:1225) om tillfällig
förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och
pensionsstiftelser, lagen
(1989:346) om särskild
vinstskatt, lagen
(1989:471) om
investeringsskatt för vissa
byggnadsarbeten, lagen
(1990:661) om
avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen
(1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands
bosatta, lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister
m. fl., lagen (1991:687)

-------------------------------------------------------
Denna lag gäller i fråga omom särskild löneskatt på
skatt och, när så särskilt pensions- kostnader, lagen
föreskrivs, annan avgift (1993:1537) om
till det allmänna som inte expansionsmedel,
betecknas som skatt. 2. lagen (1928:376) om
skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen
(1957:262) om allmän
energiskatt, lagen
(1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om
tobaksskatt,
stämpelskattelagen
(1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på an-
nonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på
spel, lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckes-
förpackningar,
vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen
(1973:1216) om särskild
skatt för oljeprodukter och
kol, bilskrotningslagen
(1975:343), lagen
(1976:338) om
vägtrafikskatt på vissa
fordon, som icke är
registrerade i riket,
lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen
(1978:69) om
försäljningsskatt på
motorfordon, lagen
(1978:144) om skatt på
vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på
vissa kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på
viss elektrisk kraft,
lagen (1983:1053) om skatt
på omsättning av vissa
värdepapper, lagen
(1983:1104) om särskild
skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om
totalisatorskatt, lagen
(1984:355) om skatt på
vissa dryckesförpackningar,
lagen (1984:404) om stäm-
pelskatt vid
inskrivningsmyndigheter,
lagen (1984:405) om
stämpelskatt på aktier,
lagen (1984:409) om skatt
på gödselmedel, lagen
(1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel, lagen
(1984:852) om lagerskatt på
viss bensin,
fordonsskattelagen
(1988:327), lagen
(1988:328) om fordonsskatt
på utländska fordon, lagen
(1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om
koldioxidskatt, lagen
(1990:587) om svavelskatt,
lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energi-
produktion, lagen
(1990:662) om skatt på
vissa premiebetalningar,
lagen (1990:1087) om
lagerskatt på vissa
oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m.,
lagen (1991:1482) om
lotteriskatt, lagen
(1991:1483) om skatt på
vinstsparande m.m., lagen
(1992:1479) om lagerskatt
på viss bensin, lagen
(1992:1438) om
dieseloljeskatt och
användning av vissa olje-
produkter, lagen
(1992:1439) om lagerskatt
på dieselolja,
mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen
(1994:1704) om lageravgift
på vissa
jordbruksprodukter, lagen
(1994:1563) om
tobaksskatt, lagen
(1994:1564) om
alkoholskatt, lagen
(1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667)
om skatt på naturgrus,

-------------------------------------------------------
3. lagen (1981:691) om
socialavgifter och lagen
(1994:1744) om allmänna
egenavgifter.

-------------------------------------------------------
Lagen gäller även
preliminär skatt,
kvarstående skatt och till-
kommande skatt som avses i
uppbördslagen (1953:272).

-------------------------------------------------------
Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den
ordning som gäller för tull och inte heller beträffande dröjsmålsavgift,
skattetillägg eller liknande avgift.
-------------------------------------------------------
Lagen tillämpas inte i
fråga om
1. gärningar som är
belagda med straff i
lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,
2. skatte- eller
avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift,
förseningsavgift eller
liknande avgift.

-------------------------------------------------------
____________ ____________

Denna lag träder i Denna lag träder i
kraft den 1 juli 1996. kraft den 1 juli 1996.
Den äldre lydelsen av 1 §
gäller dock fortfarande i
fråga om gärningar som
begåtts före
ikraftträdandet.

203

2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 6, 9 och 11 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2-5, 7, 8, 10, 12-14 och 14 c §§ skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §12
-------------------------------------------------------
Den som till ledning för
myndighets beslut i fråga om
skatt eller avgift
uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och
därigenom föranleder att
skatt eller avgift inte
påförs eller påförs med för lågt
belopp eller tillgodoräknas
med för högt belopp döms för
s k a t-
t e b e d r ä g e r i till
fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som
med avsikt att skatt eller
avgift inte skall påföras
eller skall påföras med för
lågt belopp underlåter att
avge deklaration eller
därmed jämförlig handling och
därigenom föranleder att han
eller den han företräder inte
påförs skatt eller avgift
eller påförs skatt eller
avgift med för lågt belopp.
För skattebedrägeri skall
också den dömas som med
avsikt att skatt inte skall
påföras eller skall påföras med
för lågt belopp överenskommer
med sin arbetsgivare eller
annan som är skyldig att
utan föreläggande lämna
kontrolluppgift enligt 3
kap. lagen (1990:325) om
självdeklaration och
kontrolluppgifter, att
denne skall underlåta att
fullgöra sin
uppgiftsskyldighet, och som
därigenom föranleder att
skatt på grundval av
förenklad självdeklaration
inte påförs eller påförs honom
med för lågt belopp.

-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen på
annat sätt än muntligen lämnar
oriktig uppgift till
myndighet eller underlåter
att till myndighet lämna
deklaration,
kontrolluppgift eller annan
föreskriven handling och
därigenom ger upphov till
fara för att skatt skall
undandras det allmänna eller
felaktigt tillgodoräknas
eller återbetalas till honom
själv eller annan döms för s k
a t t e b r o t t till
böter eller fängelse i högst
två år.

3 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 2 § är Om brott som avses i 2 §
att anse som ringa, dömes förär att anse som ringa, döms
s k a t- t e f ö r s e e l s för s k a t- t e f ö r s e
e till böter. e l s e till böter.

4 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 2 § är Om brott som avses i 2 §
att anse som grovt, dömes förär att anse som grovt, döms
g r o v t s k a t t e b e för g r o v t s k a t t e
d r ä g e- r i till fängelse,b r o t t till fängelse,
lägst sex månader och högst lägst sex månader och högst
sex år. sex år.
Vid bedömande huruvida Vid bedömande om brottet
brottet är grovt skall är grovt skall särskilt
särskilt beaktas, om det rörtbeaktas, om det rört mycket
mycket betydande belopp betydande belopp, om
eller eljest varit av gärningsmannen använt falska
synnerligen farlig art. eller osanna handlingar
eller vilseledande
bokföring eller om
förfarandet ingått som ett
led i en brottslighet som
utövats systematiskt eller
i större omfattning eller i
annat fall varit av
synnerligen farlig art.

5 §
-------------------------------------------------------
Den som till ledning för Den som av grov
myndighets beslut i fråga om oaktsamhet på annat sätt än
skatt eller avgift av grov muntligen lämnar oriktig
oaktsamhet avger handling uppgift till myndighet och
med oriktig uppgift och därigenom ger upphov till
därigenom föranleder fara förfara för att skatt
att skatt eller avgift undandras det allmänna,
påföres med för lågt belopp eller felaktigt
eller tillgodoräknas med för tillgodoräknas eller
högt belopp dömes, om återbetalas till honom själv
gärningen rör betydande eller annan döms för v å r d
belopp, för v å r d s l ö s s l ö s
s k a t t e- u p p g i f t s k a t t e u p p g i f t
till böter eller fängelse i till böter eller fängelse i
högst två år. högst två år.

Om gärningen med hänsyn
till skattebeloppet och
övriga omständigheter är av
mindre allvarlig art,
skall inte dömas till
ansvar enligt första
stycket.

7 §
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen Den som på annat sätt än
underlåter att till muntligen i annat fall än
uppbördsmyndighet avge som avses i 2 § uppsåtligen
föreskriven handling lämnar sådan oriktig uppgift
avseende redovisning av till myndighet som rör
skatt eller avgift, som förhållande som har
innehållits för annan, eller betydelse för skyldigheten
avger sådan handling med för honom eller annan att
oriktig uppgift och betala skatt, döms för
därigenom föranleder fara förs k a t t e r e d o v i s n i n g s-
att innehållen skatt eller b r o t t till böter eller
avgift med orätt belopp fängelse i högst sex månader.
påföres den uppgiftsskyldige
eller tillgodoräknas annan
dömes för o r e d l i g
u p p b ö r d s r e d o v i s- Detsamma gäller den som
n i n g till fängelse i uppsåtligen på annat sätt än
högst ett år. muntligen lämnar oriktig
uppgift till någon som är
skyldig att för honom
innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift eller
motsvarande underrättelse,
om uppgiften rör förhållande
som har betydelse för
skyldighetens fullgörande
eller för skyldigheten för
honom eller annan att
betala skatt.
För
skatteredovisningsbrott
skall även den dömas, som
uppsåtligen underlåter att,
till den som avses i första
eller andra stycket, lämna
där föreskriven uppgift, om
uppgiften rör sådant
förhållande som där
anges.Detta gäller dock
endast under förutsättning
att uppgiften skall lämnas
utan föreläggande eller
anmaning och inte avser
egen självdeklaration.
Den som uppsåtligen
underlåter att fullgöra
föreskriven skyldighet att
innehålla skatt eller
inbetala skatt som
innehållits för annan, döms
också för
skatteredovisningsbrott.
I ringa fall skall inte
dömas till ansvar enligt
första-fjärde styckena.

8 §
-------------------------------------------------------
Om brott som avses i 7 § är Den som av grov
att anse som ringa dömes för oaktsamhet begår gärning som
b r i s- t a n d e u p p b öavses i 7 § andra-fjärde
r d s r e d o- stycket döms för
v i s n i n g till böter v å r d s l ö s s k a t t e
eller fängelse i högst sex r e d o- v i s n i n g
månader. till böter eller fängelse i
högst sex månader.
I ringa fall skall inte
dömas till ansvar enligt
första stycket.

10 §13
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen eller Den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet av grov oaktsamhet
åsidosätter åsidosätter
bokföringsskyldighet eller bokföringsskyldighet eller
sådan skyldighet att föra ochsådan skyldighet att föra
bevara räkenskaper, som och bevara räkenskaper, som
föreskrivs för vissa föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga, och uppgiftsskyldiga och
därigenom allvarligt försvårardärigenom ger upphov till
myndighets fara för att myndighets
kontrollverksamhet vid kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av beräkning eller uppbörd av
skatt eller avgift döms för f öskatt eller avgift
r s v å r a n d e a v s k allvarligt försvåras, döms för
a t t e k o n t r o l l f ö r s v å r a n d e a v
till böter eller fängelse i s k a t t e k o n t r o l
högst två år eller, om brottetl till böter eller fängelse
är grovt, till fängelse i i högst två år eller, om
lägst sex månader och högst brottet är grovt, till
fyra år. fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.
-------------------------------------------------------
Ansvar enligt första
stycket inträder ej, om
ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

12 §
-------------------------------------------------------
Ansvar enligt 2-9 § Den som frivilligt
inträder ej för den som vidtar åtgärd som leder till
frivilligt vidtager åtgärd att skatten kan påföras
som leder till att skatten eller tillgodoräknas med
eller avgiften kan påföras rätt belopp, döms inte till
eller tillgodoräknas med rättansvar enligt 2-5, 7 eller
belopp. 8 §. Vad som nu har sagts
tillämpas på motsvarande sätt
i fråga om återbetalning av
skatt.
Ansvar enligt 10 §
inträder inte för den som
frivilligt uppfyller skyl-
dighet som där avses.

13 §
-------------------------------------------------------
Åtal för brott enligt 3 Åtal för brott enligt 3 §
eller 8 § får väckas endast omfår väckas endast om det är
det är påkallat av särskilda påkallat av särskilda skäl.
skäl.

14 §14
-------------------------------------------------------
Utan hinder av 35 kap. 1 § Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brottsbalken får påföljd för
brott enligt 3, 7, 8 eller brott enligt 3, 7 eller 8 §
9 § ådömas, om den misstänkteådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del avhäktats eller erhållit del
åtal för brottet inom fem år av åtal för brottet inom fem
från brottet. år från brottet. Har vid
brott som avses i 10 § den
misstänkte blivit föremål för
skatte- eller
taxeringsrevision inom fem
år från brottet, skall de i
35 kap. 1 § brottsbalken
angivna tiderna räknas från
den dag då revisionen
beslutades.

Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den
misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35
kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den misstänkte
inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för
brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera
lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall ha utfärdats av
åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken.
Delgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i
brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts
misstanke om enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som om delgivning av underrättelsen inte skett.

14 c §15
Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är skriftlig. I handläggningen
får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen.
Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över
åklagarens ansökan om så kan ske.
-------------------------------------------------------
Beslut varigenom en
domstol lämnat en ansökan
enligt 14 a § utan bifall får
inte överklagas. Beslut av
tingsrätt att medge
förlängning enligt 14 a § får
överklagas genom besvär.
Besvärsinlagan skall ha
kommit in inom två veckor
från den dag då den
misstänkte, på sätt som gäller
för delgivning av stämning i
brottmål, delgavs beslutet.

-------------------------------------------------------
Beslut varigenom en
domstol lämnat en ansökan
enligt 14 a § utan bifall får
inte överklagas. Beslut av
tingsrätt att medge
förlängning enligt 14 a § får
överklagas. Överklagandet
skall ha kommit in inom två
veckor från den dag då den
misstänkte, på sätt som gäller
för delgivning av stämning i
brottmål, delgavs beslutet.

I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål
gälla i tillämpliga delar.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock
fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

204

3 Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 4 § brottsbalken (1962:700) skall ha följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.
4 §16
De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall
tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ eller försök till sådana brott
begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda tiderna räknas från den
dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.
-------------------------------------------------------
Om vid bokföringsbrott, Om vid bokföringsbrott,
som ej är ringa, den som ej är ringa, den
bokföringsskyldige inom fem bokföringsskyldige inom fem
år från brottet har försatts iår från brottet har försatts
konkurs, fått eller erbjudit i konkurs, fått eller
ackord eller inställt sina erbjudit ackord eller
betalningar, skall tiden inställt sina betalningar,
räknas från den dag då detta skall tiden räknas från den
skedde. dag då detta skedde. Om den
bokföringsskyldige inom fem
år från brottet blivit föremål
för skatte- eller
taxeringsrevision, skall
tiden räknas från den dag då
revisionen beslutades.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser tillämpas dock
fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

205

4 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)1
dels att 79-81 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 79 § skall utgå,
dels att 77 a och 77 b §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 77 c §,
dels att det närmast före 83 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
"Vite."

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

77 a §2
Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person,
verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att
betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han till-
sammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet och den
dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller
efterges om det föreligger särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga betal- Talan om att ålägga betal-
ningsskyldighet enligt för- ningsskyldighet enligt för-
sta stycket skall föras vid sta stycket skall föras vid
allmän domstol. Talan får allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan arbets- inte väckas sedan arbets-
givarens betalnings- givarens betalnings-
skyldighet för skattebe- skyldighet för skattebe-
loppet har bortfallit loppet har bortfallit
enligt lagen (1982:188) om enligt lagen (1982:188) om
preskription av preskription av
skattefordringar m.m. Hos skattefordringar m.m.
den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma
ordning som gäller för rest-
förd skatt.
Den som har fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp eller
dröjsmålsavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren.
Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 §.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

77 b §3
-------------------------------------------------------
Har gift skattskyldig Har gift skattskyldig
icke i föreskriven tid och icke i föreskriven tid och
ordning inbetalat skatt som ordning inbetalat skatt
påförts på grund av sådan som påförts på grund av sådan
inkomst som avses i tredje inkomst som avses i tredje
stycket av anvisningarna stycket av anvisningarna
till 52 § kommunalskattela- till 52 § kommunalskattela-
gen (1928:370), är maken gen (1928:370), är maken
jämte den skattskyldige jämte den skattskyldige
betalningsskyldig för betalningsskyldig för
skattebeloppet. Beloppet får skattebeloppet.
uttagas hos maken i den
ordning som gäller för
indrivning av skatt som
påförts honom.
Makes ansvarighet enligt första stycket avser det belopp som utgör skillnaden
mellan den skattskyldige debiterad skatt på grund av inkomst och den skatt på
grund av inkomst som skulle ha påförts den skattskyldige om denne icke haft att
erlägga skatt för inkomst som avses i första stycket. Skatt, som har erlagts på
annat sätt än genom indrivning hos den skattskyldiges make, anses i första hand
avse annat än inkomst enligt första stycket. I fråga om betalning av skatt
enligt detta stycke äger bestämmelserna i 29 § första stycket motsvarande
tillämpning.
Beslut om makes betalningsskyldighet enligt första och andra styckena skall
fattas av skattemyndigheten.
-------------------------------------------------------

77 c §
Hos den som har blivit
ålagd betalningsskyldighet
enligt 77 a eller 77 b § får
indrivning ske i samma
ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i
fall då en bolagsman enligt
2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handels-
bolag och enkla bolag
skall svara för ett
handelsbolags skuld enligt
denna lag.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:771
79 a § 1992:680
80 § 1992:680.
2Senaste lydelse 1992:624.
3Senaste lydelse 1992:624.

206

5 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 19 kap. 10 § skall utgå,
dels att 16 kap. 17 § och 19 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 20 kap. 9 § skall lyda Överklagande av allmän
förvaltningsdomstols beslut .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.
17 §
Om någon i egenskap av företrädare för en skattskyldig som är juridisk person
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt inom den tid
som anges i 1 och 5 §§, är han tillsammans med den skattskyldige betalnings-
skyldig för skatten. Om företrädaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat
uppgifter som föranlett att den skattskyldige tillgodoförts överskjutande
ingående skatt enligt 8 § med för stort belopp, är han tillsammans med den
skattskyldige skyldig att betala tillbaka beloppet.
Betalningsskyldighet som följer av första stycket får jämkas eller efterges om
det finns särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga betal- Talan om att ålägga betal-
ningsskyldighet skall föras ningsskyldighet skall föras
vid allmän domstol. Talan fårvid allmän domstol. Talan
inte väckas sedan den får inte väckas sedan den
skattskyldiges betalnings- skattskyldiges betalnings-
skyldighet för skatten har skyldighet för skatten har
fallit bort enligt lagen fallit bort enligt lagen
(1982:188) om preskription (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får
indrivning göras i samma
ordning som gäller för skatt.
Den som fullgjort betalningsskyldigheten för skatten enligt första stycket får
söka beloppet åter av den skattskyldige.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller vid regressfordran
enligt fjärde stycket.

-------------------------------------------------------
18 §
Hos den som är
betalningsskyldig enligt
17 § får indrivning ske i
samma ordning som gäller för
skatt. Detsamma gäller i
fall en bolagsman enligt 2
kap. 20 § lagen (1980:1102)
om handelsbolag och enkla
bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld av-
seende skatt enligt denna
lag.

19 kap.
12 §1
En ansökan om återbetalning enligt 10 kap. 9-13 §§ skall göras i den form som
föreskrivs i denna lag för deklaration av ingående skatt i en verksamhet som
medför skattskyldighet. För den som ansöker om sådan återbetalning gäller vad
som föreskrivs i 12-18 och 20-22 kap. i fråga om den som är skattskyldig, om
inget annat följer av 13 §.
-------------------------------------------------------
Skattebrottslagen
(1971:69) gäller i fråga om
sådan ingående skatt som
avses i 10 kap. 9-13 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1994:498.

207

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter1
dels att 4 kap. 7-10 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 7 § skall utgå.

_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse av
4 kap. 7 § 1992:1310
4 kap. 8 § 1991:1903
4 kap. 9 § 1991:1904.

208

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:295) om sjömansskatt1
dels att 27- 28 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 17 § 1 mom., 26 § och rubriken närmast före 26 § skall ha följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § 1 mom.2
Underlåter redare, som är skyldig verkställa avdrag för sjömansskatt, utan
skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte
sjömannen ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som
svarar mot vad han underlåtit att avdraga.
Har redare verkställt avdrag för sjömansskatt är sjömannen fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.
-------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 77 a § Bestämmelserna i 77 a §
uppbördslagen äger motsva- och 77 c § uppbördslagen
rande tillämpning i fråga om (1953:272) skall tillämpas
sjömansskatt. även i fråga om sjömans-
skatt.
Underlåter redare utan skälig anledning att fullgöra vad honom enligt 16 § 1
mom. åligger, och har till följd härav skatteavdrag verkställts med lägre belopp
än som eljest bort ske, är han jämte sjömannen ansvarig för skatt, vilken
skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han till följd av
underlåtenheten icke avdragit.

-------------------------------------------------------
Straffbestämmelser Straff och vite
26 §3

-------------------------------------------------------
Redare som i uppgift Vad som i
enligt 16 § uppsåtligen ellerskattebrottslagen
av grov oaktsamhet lämnar (1971:69) föreskrivs om
oriktigt meddelande, som skatt gäller även i fråga om
kan medföra för låg beskatt- avgift som avses i denna
ning av sjöman, dömes till lag.
böter.
Sjöman som uppsåtligen Avgift enligt denna lag
eller av grov oaktsamhet omfattas även av lagen
till myndighet eller redare (1971:1072) om förmånsbe-
lämnar oriktig uppgift om rättigade skattefordringar
förhållande, som har m.m.
betydelse för hans
skyldighet att erlägga
sjömansskatt, eller under-
låter att lämna föreskriven
uppgift av sådant slag, dömes
till böter.
I ringa fall dömes ej till
ansvar enligt första eller
andra stycket.
Ansvar enligt första eller
andra stycket inträder ej,
om gärningen är belagd med
straff i skattebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:777
27 § 1971:78
28 § 1985:108.
2Senaste lydelse 1971:814.
3Senaste lydelse 1971:78.

209

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt1
dels att 66 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 65 § skall utgå,
dels att närmast före 67 § skall införas en ny rubrik Vite m.m. ,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
74 §
Skatt enligt denna lag
omfattas inte av förmånsrätt
enligt lagen (1971:1072)
om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:857
66 § 1971:77.

210

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.
2 §2
Vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 6 a § om försäkrad, som vårdar
barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.
Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 § och 11
kap. 6 a § likställas den, med vilken förälder är eller varit gift eller har
eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.
Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 § likställas
den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård
och fostran i syfte att adoptera det.
Har någon med socialnämndens medgivande tagit emot ett utländskt barn i sitt
hem här i landet för vård och fostran i adoptionssyfte, skall vid tillämpning av
bestämmelserna i 8 och 14 kap. om rätt till barnpension barnet anses som barn
till denne. I sådana fall anses barnet bosatt i Sverige, om den blivande
adoptivföräldern var bosatt här i landet vid den tidpunkt då han avled.
Vid tillämpning av denna lags bestämmelser om sjukpenninggrundande inkomst och
pensionsgrundande inkomst gäller vad som i 22 c § lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare sägs om iakttagande av förhandsbesked.
-------------------------------------------------------
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i 3 kap. 2 a §
tredje stycket skall den
som lämnat uppgift om in-
nehav av en F-skattesedel i
en anbudshandling, en
faktura eller någon därmed
jämförlig handling, som även
innehåller uppgifter om
utbetalarens och betal-
ningsmottagarens namn och
adress eller andra för
identifiering godtagbara
uppgifter samt uppgift om
betalningsmottagarens
personnummer eller
organisationsnummer anses
ha en sådan skattsedel.
Uppgiften om innehav av en
F-skattesedel gäller även som
sådant skriftligt åberopande
av F-skattesedeln som avses
i 3 kap. 2 a § fjärde
stycket. Det som nu sagts
gäller dock inte om den som
betalar ut ersättningen
känner till att uppgiften om
innehav av en F-skattesedel
är oriktig. Bestämmelser om
påföljd för den som lämnar
oriktig uppgift om innehav
av F-skattesedel finns i 79
a § uppbördslagen (1953:272).
-------------------------------------------------------
Vid tillämpning av bestäm-
melserna i 3 kap. 2 a §
tredje stycket skall den
som lämnat uppgift om
innehav av en F-skattesedel
i en anbudshandling, en
faktura eller någon därmed
jämförlig handling, som även
innehåller uppgifter om
utbetalarens och betal-
ningsmottagarens namn och
adress eller andra för
identifiering godtagbara
uppgifter samt uppgift om
betalningsmottagarens
personnummer eller
organisationsnummer anses
ha en sådan skattsedel.
Uppgiften om innehav av en
F-skattesedel gäller även som
sådant skriftligt åberopande
av F-skattesedeln som avses
i 3 kap. 2 a § fjärde
stycket. Det som nu sagts
gäller dock inte om den som
betalar ut ersättningen
känner till att uppgiften om
innehav av en F-skattesedel
är oriktig. Bestämmelser om
påföljd för den som lämnar
oriktig uppgift finns i
skattebrottslagen
(1971:69).

_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1982:120.
2Senaste lydelse 1992:682.

211

10 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970:624)1
dels att 31 och 32 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 31 § skall utgå,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 25 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
25 §
Vid tillämpning av
skattebrottslagen
(1971:69) likställs Värde-
papperscentralen VPC AB
med myndighet i fråga om
uppgift enligt 7 § andra
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1974:996
31 § 1985:111
32 § 1971:98.

212

11 Förslag till lag om ändring i bilskrotningslagen
(1975:343)

Härigenom föreskrivs att det i bilskrotningslagen (1975:343) skall införas en
ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
12 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga om
avgift som avses i denna
lag.
Avgift enligt denna lag
omfattas även av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m. och lagen (1978:880)
om betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

213

12 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen1 (1979:1152)
dels att 18 kap. 41 § skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 23 § och 26 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.
23 §2
Fastighetsdeklaration eller annan uppgift skall efter föreläggande lämnas till
den som utfärdat föreläggandet, inom viss efter omständigheterna lämpad tid,
minst fem dagar efter mottagandet. Föreläggandet skall innehålla uppgift om
postadress för den som utfärdat föreläggandet.
-------------------------------------------------------
Uppgift som lämnas till
konsulent som biträder
skattemyndigheten vid
fastighetstaxeringen anses
vid tillämpningen av
skattebrottslagen
(1971:69) lämnad till myn-
dighet.

26 kap.
3 §3
-------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 18 kap. Bestämmelserna i 18 kap.
2-9, 12-14, 16, 22-40 §§ samt2-9, 12-14, 16 och 22-40 §§
41 § första och andra skall, om inte annat är
styckena skall, om inte föreskrivet i detta
annat är föreskrivet i detta kapitel, gälla vid särskild
kapitel, gälla vid särskild fastighetstaxering. I
fastighetstaxering. I föreläggande att lämna
föreläggande att lämna fastighetsdeklaration
fastighetsdeklaration skall skall vidare lämnas uppgift
vidare lämnas uppgift om den om den grund på vilken före-
grund på vilken föreläggandetläggandet sker.
sker.
Föreläggande får inte förenas med vite i fall som sägs i 2 §. Förnyat
föreläggande att lämna särskild fastighetsdeklaration får däremot förenas med
vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse av 18 kap. 41 § 1993:1193.
2Senaste lydelse 1993:1193.
3Senaste lydelse 1993:1193

214

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1981:691) om socialavgifter skall
införas en ny paragraf, 5 kap. 5 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
-------------------------------------------------------
5 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga om
avgift som avses i denna
lag.
Avgift enligt denna lag
omfattas även av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m. och lagen (1978:880)
om betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

215

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter
dels att 5 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
17§1
Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk person,
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i den tid
och ordning som anges i 2 kap. 6-9 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§, är han tillsammans
med den skattskyldige betalningsskyldig för skatten. Betalningsskyldigheten får
jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga betal- Talan om att ålägga betal-
ningsskyldighet enligt ningsskyldighet enligt
första stycket skall föras första stycket skall föras
vid allmän domstol. Talan fårvid allmän domstol. Talan
inte väckas sedan den får inte väckas sedan den
skattskyldiges skattskyldiges betalnings-
betalningsskyldighet för skyldighet för
skattebeloppet har skattebeloppet har bort-
bortfallit enligt lagen fallit enligt lagen
(1982:188) om preskription (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma
ordning som gäller för skatt.
Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp enligt första stycket
får söka beloppet åter av den skattskyldige.
Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

-------------------------------------------------------
17 a §
Hos den som har blivit
ålagd betalningsskyldighet
enligt 17 § får indrivning
göras i samma ordning som
gäller för skatt. Detsamma
gäller i fall då en
bolagsman enligt 2 kap. 20 §
lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla
bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld
avseende skatt enligt
denna lag.

216

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1990:1320.

217

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare1
dels att 15 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §2
Den som i egenskap av företrädare för en arbetsgivare, som är juridisk person,
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala
arbetsgivaravgifter i den tid och ordning som följer av 4, 7 och 12 §§ är
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för beloppet samt den ränta och
dröjsmålsavgift som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller
efterges om det föreligger särskilda skäl.
-------------------------------------------------------
Talan om att ålägga betal- Talan om att ålägga betal-
ningsskyldighet skall föras ningsskyldighet skall föras
vid allmän domstol. Talan fårvid allmän domstol. Talan
inte väckas sedan arbets- får inte väckas sedan
givarens betalnings- arbetsgivarens betalnings-
skyldighet för beloppet har skyldighet för beloppet har
fallit bort enligt lagen fallit bort enligt lagen
(1982:188) om preskription (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. av skattefordringar m.m.
Hos den som har blivit ålagd
betalningsskyldighet får
indrivning ske i den
ordning som enligt 28 a §
gäller för indrivning av
arbetsgivaravgifter.
Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får söka
beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid skall bestämmelserna i 76 § uppbördslagen
(1953:272) tillämpas.
Bestämmelserna i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt tredje stycket.

-------------------------------------------------------
15 a §
Hos den som har blivit
ålagd betalningsskyldighet
enligt 15 § får indrivning
ske i den ordning som
enligt 28 a § gäller för
indrivning av arbets-
givaravgifter. Detsamma
gäller i fall då en bolags-
man enligt 2 kap. 20 §
lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla
bolag skall svara för ett
handelsbolags skuld
avseende
arbetsgivaravgifter samt
den ränta och dröjsmålsavgift
som belöper på dessa.

_______
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1993:908.

218

16 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327)

Härigenom föreskrivs att 83 § och rubriken närmast före 83 § i
fordonsskattelagen (1988:327)1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni
1996.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1992:1440
83 § 1992:1440.

219

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska
fordon1 skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §2
Har införselhandling utfärdats och kan den inte företes i fall som avses i 9 §
andra stycket eller i 10 §, skall den som svarar för fordonet dömas till
penningböter.
-------------------------------------------------------
Den som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet till
tullmyndighet lämnar en
felaktig uppgift om
förhållande som är av
betydelse för fastställande
av skatt enligt denna lag,
skall dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader,
om gärningen inte är belagd
med straff i skat-
tebrottslagen (1971:69).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1992:1442.
2 Senaste lydelse 1992:1442.

220

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m.m. skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller ersättning av allmänna medel för en skattskyldigs kostnader
hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter, tullar och
avgifter samt taxering av fastighet. Lagen tillämpas även i mål enligt lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Den tillämpas
dock inte i ärenden om förhandsbesked.
-------------------------------------------------------
Med skatter, tullar och Med skatter, tullar och
avgifter avses i denna lag avgifter avses i denna lag
detsamma som i 2 § första detsamma som i lagen om
stycket 1-4 lagen om betal- betalningssäkring för
ningssäkring för skatter, skatter, tullar och
tullar och avgifter. Med avgifter. Med skattskyldig
skattskyldig avses den vars avses den vars skyldighet
skyldighet att betala att betala skatt, tull
skatt, tull eller avgift eller avgift har varit
har varit föremål för prövning,föremål för prövning, liksom
liksom den som är ägare till den som är ägare till
fastighet eller som enligt fastighet eller som enligt
1 kap. 5 § fastighetstaxe- 1 kap. 5 §
ringslagen (1979:1152) fastighetstaxeringslagen
skall anses som ägare. (1979:1152) skall anses
som ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

221

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion skall införas en ny paragraf, 10 §, av följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
10 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga om
avgift som avses i denna
lag.
Avgift enligt denna lag
omfattas även av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m. och lagen (1978:880)
om betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

222

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster1 skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2
I fråga om särskild löneskatt gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen (1981:691)
om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar är föreskrivet i
fråga om avgifter enligt nämnda lag:
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
-------------------------------------------------------
3. skattebrottslagen
(1971:69), 3. lagen (1971:1072) om
4. lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefor-
förmånsberättigade skattefor-dringar m.m.,
dringar m.m., 4. lagen (1979:611) om
5. lagen (1979:611) om upphovsmannakonto.
upphovsmannakonto.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:668.
2 Senaste lydelse 1994:1924.

223

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.

Härigenom föreskrivs att i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
15 §

Skatt enligt denna lag
omfattas inte av förmånsrätt
enligt lagen (1971:1072)
om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
Skatten kan inte heller
bli föremål för
betalningssäkring enligt
lagen (1978:880) om betal-
ningssäkring för skatter,
tullar och avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

224

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §1
-------------------------------------------------------
I fråga om särskild in- I fråga om särskild in-
komstskatt gäller i komstskatt gäller i
tillämpliga delar vad som tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av sägs om överflyttning av
beslutsbehörighet i 2 a §, ombeslutsbehörighet i 2 a §,
anstånd med inbetalning av om anstånd med inbetalning
skatt i 49 och 51 §§, om av skatt i 49 och 51 §§, om
dröjsmålsavgift i 58 §, om dröjsmålsavgift i 58 §, om
indrivning i 59 §, om ansvar indrivning i 59 §, om
för skatt som påförts en ansvar för skatt som påförts
avliden eller ett dödsbo i en avliden eller ett dödsbo
61 §, om central tillsyn i 61 §, om central tillsyn
m.m. i 72 §, om rätt att ta m.m. i 72 §, om rätt att ta
del av preliminär själv- del av preliminär själv-
deklaration m.m. i 73 §, om deklaration m.m. i 73 §, om
arbetsgivares ansvarighet arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, för arbetstagares skatt,
m.m. i 77, 77 a och 78 §§, omm.m. i 77, 77 a, 77 c och
straffbestämmelser m.m. i 78 §§, om vite i 83 §, om
79-81 och 83 §§, om omprövningomprövning m.m. i 84-94 §§,
m.m. i 84-94 §§, om beslut omom beslut om särskilda
särskilda debiteringsåtgärderdebiteringsåtgärder i 95 §
i 95 § samt om överklagande samt om överklagande m.m. i
m.m. i 96-103 §§ uppbördslagen96-103 §§ uppbördslagen
(1953:272). Beslut om an- (1953:272). Beslut om
stånd som avses i 49 § den anstånd som avses i 49 § den
lagen meddelas av beskatt- lagen meddelas av
ningsmyndigheten enligt beskattningsmyndigheten
denna lag. Beslut om anstånd enligt denna lag. Beslut
skall skyndsamt meddelas om anstånd skall skyndsamt
den skattskyldige utan meddelas den skattskyldige
kostnad för denne. utan kostnad för denne.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1993:917.

225

23 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
-------------------------------------------------------
I fråga om särskild in- I fråga om särskild in-
komstskatt gäller i komstskatt gäller i
tillämpliga delar vad som tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd med in- sägs om anstånd med in-
betalning av skatt i 49 och betalning av skatt i 49
51 §§, om uppbörd i 52 §, om och 51 §§, om uppbörd i 52 §,
dröjsmålsavgift i 58 §, om in-om dröjsmålsavgift i 58 §, om
drivning i 59 §, om ansvar indrivning i 59 §, om
för skatt som påförts avlidenansvar för skatt som påförts
eller dödsbo i 61 §, om rätt avliden eller dödsbo i 61 §,
att taga del av preliminär om rätt att taga del av
självdeklaration m. m. i 73 preliminär självdeklaration
§, om arbetsgivares m. m. i 73 §, om
ansvarighet för ar- arbetsgivares ansvarighet
betstagares skatt, m.m. i för arbetstagares skatt,
77, 77 a och 78 §§, om m.m. i 77, 77 a, 77 c och
straffbestämmelser m.m. i 78 §§, om vite i 83 §, om om-
79, 80, 81 och 83 §§, om prövning m. m. i 84-94 §§, om
omprövning m. m. i 84-94 §§, beslut om särskilda debite-
om beslut om särskilda debi- ringsåtgärder i 95 § samt om
teringsåtgärder i 95 § samt omöverklagande m. m. i 97,
överklagande m. m. i 97, 99 99, 101 och 103 §§ upp-
och 103 §§ uppbördslagen bördslagen (1953:272). Vad
(1953:272). Vad som där sägs som där sägs om arbetsgivare
om arbetsgivare skall då skall då gälla den som är
gälla den som är redovis- redovisningsskyldig enligt
ningsskyldig enligt 14 § 14 § denna lag och vad som
denna lag och vad som där där sägs om skattemyndighet
sägs om skattemyndighet skall gälla Skattemyndig-
skall gälla Skattemyn- heten i Kopparbergs län.
digheten i Kopparbergs län. Med uppbördsdeklaration
Med uppbördsdeklaration avses enligt denna lag
avses enligt denna lag redovisning enligt 14 §.
redovisning enligt 14 §. Beslut om anstånd skall
Beslut om anstånd skall skyndsamt meddelas den
skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad
skattskyldige utan kostnad för denne.
för denne.
I 3 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser om skyldighet för
arbetsgivare att lämna särskild kontrolluppgift för beräkning av
pensionsgrundande inkomst.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1Senaste lydelse 1994:1883.

226

24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på
televisionens område skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
13 a §
Avgift enligt denna lag
omfattas av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m. och lagen (1978:880)
om betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

227

25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för
utgifter för byggnadsarbete på bostadshus

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:672) om skattereduktion för
utgifter för byggnadsarbete på bostadshus
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 12 § skall lyda Omprövning och överklagande .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

228

26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:40) om
tillfällig kompensation för viss energiskatt

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1994:40) om tillfällig kompensation för
viss energiskatt1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1996.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1994:1782.

229

27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter
skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
8 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga om
avgift som avses i denna
lag.
Avgift enligt denna lag
omfattas även av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m. och lagen (1978:880)
om betalningssäkring för
skatter, tullar och
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

230

28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1920) om allmän löneavgift
dels att 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1
I fråga om allmän löneavgift gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen (1981:691)
om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar är föreskrivet i
fråga om avgifter enligt nämnda lag:
1. kommunalskattelagen (1928:370),
2. lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
-------------------------------------------------------
3. skattebrottslagen
(1971:69),
4. lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skatte-
fordringar m.m., 3. lagen (1979:611) om
5. lagen (1979:611) om upphovsmannakonto.
upphovsmannakonto.
-------------------------------------------------------
5 §
Vad som i
skattebrottslagen
(1971:69) föreskrivs om
skatt gäller även i fråga om
avgift som avses i denna
lag.
Avgift enligt denna lag
omfattas även av lagen
(1971:1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar
m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

1 Senaste lydelse 1994:1920.

231

29 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1670) om
ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1995:1670) om ändring
i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1995:1670) om ändring i
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. skall ha följande
lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
-------------------------------------------------------
Förmånsrätt enligt 11 § för-dröjsmålsavgift och liknande
månsrättslagen (1970:979) avgift som utgår vid försum-
följer med fordran på melse att redovisa eller
1. skatt och avgift, som betala fordringar och ej
anges i 1 § första stycket heller skatte- eller
uppbördslagen (1953:272), avgiftstillägg och
samt skatt enligt lagen förseningsavgift.
(1908:128) om bevillnings-
avgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, lagen
(1958:295) om sjömansskatt,
kupongskattelagen
(1970:624), lagen
(1986:219) om tillfällig
vinstskatt, lagen
(1983:1225) om tillfällig
förmögenhetsskatt för livför-
säkringsbolag, understöds-
föreningar och pensionsstif-
telser, lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på
pensionsmedel, lagen
(1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands
bosatta och lagen
(1991:591) om särskild in-
komstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl.,
2. skatt enligt
mervärdesskattelagen
(1994:200),
3. skatt eller avgift
enligt lagen (1928:376) om
skatt på lotterivinster,
lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262)
om allmän energiskatt, lagen
(1961:372) om bensinskatt,
lagen (1961:394) om tobaks-
skatt, stämpelskattelagen
(1964:308), lagen
(1972:266) om skatt på
annonser och reklam, lagen
(1972:820) om skatt på spel,
lagen (1973:37) om avgift på
vissa dryckesförpackningar,
lagen (1973:1216) om
särskild skatt för oljep-
rodukter och kol,
bilskrotningslagen
(1975:343), lagen
(1977:306) om dryckesskatt,
lagen (1978:69) om försälj-
ningsskatt på motorfordon,
lagen (1978:144) om skatt på
vissa resor, lagen
(1982:691) om skatt på vissa
kassettband, lagen
(1982:1200) om skatt på
videobandspelare, lagen
(1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft, lagen
(1983:1053) om skatt på
omsättning av vissa värde-
papper, lagen (1983:1104)
om särskild skatt för
elektrisk kraft från
kärnkraftverk, lagen
(1984:351) om totalisa-
torskatt, lagen (1984:355)
om skatt på vissa dryckesför-
packningar, lagen
(1984:404) om stämpelskatt
vid inskriv-
ningsmyndigheter, lagen
(1984:405) om stämpelskatt på
aktier, lagen (1984:409) om
skatt på gödselmedel, lagen
(1984:410) om skatt på be-
kämpningsmedel, lagen
(1984:852) om lagerskatt på
viss bensin, lagen
(1988:1567) om miljöskatt på
inrikes flygtrafik, lagen
(1990:582) om koldioxid-
skatt, lagen (1990:587) om
svavelskatt, lagen
(1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion, lagen
(1990:662) om skatt på vissa
premiebetalningar, lagen
(1990:1087) om lagerskatt på
vissa oljeprodukter, lagen
(1990:1427) om särskild
premieskatt för
grupplivförsäkring, m.m.,
lagen (1991:1482) om lotte-
riskatt, lagen (1991:1483)
om skatt på vinstsparande
m.m., lagen (1992:1479) om
lagerskatt på vissa bensin,
lagen (1992:1438) om die-
seloljeskatt och användning
av vissa oljeprodukter,
lagen (1992:1439) om lager-
skatt på dieselolja, lagen
(1994:1563) om tobaksskatt,
lagen (1994:1564) om
alkoholskatt, lagen
(1994:1776) om skatt på
energi, lagen (1995:1667)
om skatt på naturgrus,
4. skatt enligt
vägtrafikskattelagen
(1973:601), lagen
(1976:339) om saluvagns-
skatt, fordonsskattelagen
(1988:327), lagen
(1988:328) om fordonsskatt
på utländska fordon,
5. tull, särskild avgift
enligt 39 § tullagen
(1973:670) och avgift
enligt lagen (1968:361) om
avgift vid införsel av vissa
bakverk,
6. avgift enligt lagen
(1967:340) om prisreglering
på jordbrukets område, lagen
(1974:226) om prisreglering
på fiskets område, lagen
(1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter
m.m., lagen (1990:616) om
införande av lagen
(1990:615) om avgifter på
vissa jordbruksprodukter
m.m. och lagen (1994:1704)
om lageravgift på vissa
jordbruksprodukter,
7. avgift som uppbärs med
tillämpning av lagen
(1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från
arbetsgivare,
8. avgift enligt lagen
(1992:72) om koncessionsav-
gift på televisionens område.
Förmånsrätten omfattar ej
-------------------------------------------------------
Förmånsrätt enligt 11 §
förmånsrättslagen (1970:979)
följer med fordran på skatt
och tull samt, om så särskilt
föreskrivs, annan avgift
till det allmänna som inte
betecknas som skatt.

-------------------------------------------------------

Lagen tillämpas inte om det
följer av särskild föreskrift
eller i fråga om skatte-
eller avgiftstillägg, ränta,
dröjsmålsavgift, försenings-
avgift, eller liknande
avgift.

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

232

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. I fråga om skatt eller avgift som
belöper på tid före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

233

30 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

-------------------------------------------------------
Betalningssäkring får an- Betalningssäkring får an-
vändas i fråga om fordran på vändas i fråga om fordran på
1. skatt, tull eller 1. skatt och tull samt,
avgift som avses i 1 § förstaom så särskilt föreskrivs,
stycket lagen (1971:1072) annan avgift till det
om förmånsberättigade allmänna som inte betecknas
skattefordringar m.m., som skatt,
2. skatt enligt lagen 2. skatte- eller
(1941:416) om arvsskatt och avgiftstillägg, ränta,
gåvoskatt, dröjsmålsavgift, försenings-
avgift eller liknande
avgift om den fordran som
tillägget, räntan eller av-
giften avser får
betalningssäkras.
-------------------------------------------------------
3. skatte- eller
avgiftstillägg eller
förseningsavgift,
4. ränta eller avgift som
utgår i samband med uppbörd
eller indrivning av fordran
enligt 1, 2 eller 3,
5. skatte- eller
avgiftsbelopp jämte
dröjsmålsavgift eller ränta
som företrädare för juridisk
person är skyldig att betala
enligt 77 a § uppbördslagen
(1953:272), 17 § 1 mom.
lagen (1958:295) om sjö-
mansskatt, 5 kap. 17 § lagen
(1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter,
15 § lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter Betalningssäkring får an-
från arbetsgivare eller 16 vändas också
kap. 17 § mervärdeskattelagen 1. om annan än den skatt-
(1994:200). eller avgiftsskyldige är
Betalningssäkring får an- betalningsskyldig för
vändas också i fråga om sådanbelopp som avses i första
fordran på utländsk skatt, stycket,
tull eller avgift, för 2. för sådan fordran på ut-
vilken säkerställande av ländsk skatt, tull eller
betalning får ske här i riketavgift, för vilken
enligt överenskommelse säkerställande av betalning
mellan Sverige och främmande får ske här i landet enligt
stat. överenskommelse mellan
Sverige och främmande stat.

-------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
I fråga om skatt eller avgift som belöper på tid före ikraftträdandet gäller
äldre föreskrifter.

1 Senaste lydelse 1994:1986.

234

31 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

-------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1
Avräkning enligt denna lag skall göras från belopp som återbetalas eller
annars utbetalas på grund av bestämmelse i
1. uppbördslagen (1953:272),
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt,
-------------------------------------------------------
3. mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag av
10 kap. 6 och 7 §§,

4. tullagen (1973:670),
tullförordningen (1973:979),
lagen (1973:981) om frihet
från införselavgift, tullagen
(1987:1065), lagen
(1987:1069) om tullfrihet
m.m. eller lagen
(1987:1066) om frihet från
skatt eller avgift vid
införsel,
5. lagen (1982:1006) om
avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträf-
fande vissa uppdragsersätt-
ningar,
6. lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter eller lagen
(1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från
arbetsgivare,
7. lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregle-
ringsavgifter eller
författning som anges i 1
kap. 1 § första stycket samma
lag, i de fall då
utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kop-
parbergs län,
8. lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energi-
skatt,
9. lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta eller
10. lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister
m.fl.
Vad som sagts i första
stycket 7 gäller inte
utbetalning enligt 9 kap. 1 §
lagen (1994:1776) om skatt
på energi och 13 § lagen
(1978:69) om försäljnings-
skatt på motorfordon.
-------------------------------------------------------
3. lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregle-
ringsavgifter eller
författning som anges i 1
kap. 1 § första stycket samma
lag, i de fall då
utbetalningen ankommer på
Skattemyndigheten i Kop-
parbergs län,
4. lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare,

5. lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,

6. lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister
m.fl.,

7. mervärdesskattelagen
(1994:200) med undantag av
10 kap. 6 och 7 §§.

8. tullagen (1994:1550)
och lagen (1994:1551) om
tullfrihet m.m.

Vad som sagts i första
stycket 3 gäller inte
utbetalning enligt 9 kap. 1 §
lagen (1994:1776) om skatt
på energi och 13 § lagen
(1978:69) om försäljnings-
skatt på motorfordon.
Avräkning skall också göras vid återbetalning av belopp som tagits ut som
förrättningskostnad vid indrivning av en sådan fordran som avses i 2 § första
meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller forfarande
i fråga om avräkning vid återbetalning eller annan utbetalning av skatter och
avgifter enligt
1. lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,
2. tullagen (1973:670),
3. tullförordningen (1973:979),
4. lagen (1973:981), om tullfrihet m.m.,
5. lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt,
6. lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar,
7. tullagen (1987:1065),
8. lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. och
9. lagen (1987:1066) om frihet från skatt eller avgift vid införsel.

1 Senaste lydelse 1994:1780.

235

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-23

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 1996 (Finansdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till ändringar i skat-
tebrottslagen (1971:69) m.fl. lagar.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Christer
Alexandersson och Stefan Holgersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen

2 §
I 2 § i det remitterade förslaget har tagits in den centrala bestämmelsen om
uppsåtligt skatteundandragande. Brottet, som erhållit beteckningen skattebrott,
har konstruerats som ett farebrott. Detta utgör en ändring i förhållande till
den hittillsvarande ordningen med ett effektrekvisit.
Lagrådet har inte någon anledning att motsätta sig den föreslagna
konstruktionen av skattebrottet. Det är att märka att, enligt vad som framhålls
i remissprotokollet, farerekvisitet skall ges en tämligen vidsträckt innebörd.
Fara för skatteundandragande skall sålunda kunna anses föreligga i fler
situationer än enligt det utredningsförslag som har legat till grund för
lagrådsremissen. Som exempel på situationer där fara för skatteundandragande
normalt inte kan anses föreligga har i remissprotokollet nämnts fall där en
oriktig uppgift eller underlåtenhet som avser inkomster eller avdrag omfattas av
en obligatorisk kontrolluppgiftsskyldighet, dvs. en kontrolluppgift som skall
lämnas utan föreläggande. Fara för skatteundandragande skall i normalfallet inte
heller anses uppstå när det är fråga om oriktiga uppgifter som kan kontrolleras
mot uppgifter i skatteregistret.
Det föreslagna skattebrottet i 2 § omfattar såväl lämnande av oriktiga
uppgifter som underlåtenhet att lämna en uppgift. Förutom att det skall ha upp-
stått fara för skatteundandragande krävs också uppsåt hos personen i fråga.
Enligt remissprotokollet skall uppsåtet täcka samtliga objektiva brottsförut-
sättningar, dvs. lämnandet av en uppgift respektive underlåtenheten att lämna en
uppgift, den lämnade uppgiftens oriktighet samt själva skatteundandragandet.
För att det klart skall framgå av lagtexten att kravet på uppsåt gäller även
faran för skatteundandragande kan det enligt Lagrådets mening övervägas att
sätta in ordet "uppsåtligen" framför orden "ger upphov till fara".
Det förtjänar påpekas att, även om faran för skatteundandragande skall vara
täckt av uppsåt, det inte torde krävas att gärningsmannen har en exakt upp-
fattning om storleken av det belopp som riskerar att undandras. Inte heller
torde gärningsmannen behöva ha fullt klart för sig vilka skatter eller avgifter
som kan påverkas av hans handlande (jfr. prop. 1971:10 s. 231 och 250,
Thornstedt m.fl., Skattebrott och skattetillägg, 6 uppl. s. 41 f, och Strahl,
Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 144 ff).
I den föreslagna lydelsen av 2 § talas om att en "oriktig uppgift" har lämnats
"på annat sätt än muntligen". Denna formulering ersätter det nuvarande kravet på
att en "handling med oriktig uppgift" har avgetts. På motsvarande sätt bör, när
det i paragrafen talas om underlåtelse, ordet "uppgift" användas i stället för
"handling".

4 §
I 4 § har tagits in bestämmelser om grovt skattebrott. Enligt andra stycket
skall, vid bedömandet av om ett skattebrott är grovt, särskilt beaktas bl.a. om
gärningsmannen har använt falska eller osanna handlingar. Att användningen av
"osanna" handlingar uttryckligen nämns utgör en avvikelse från
utredningsbetänkandet. Det innebär också en skillnad gentemot bestämmelserna om
grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § brottsbalken, där det bara talas om "falsk"
handling. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas, om man i den nu
diskuterade paragrafen bör tala om osanna handlingar. Den föreslagna lagtexten
kan läsas så, att varje användning av en osann handling, t ex. inlämnandet av en
oriktig självdeklaration, kan kvalificera ett skattebrott som grovt, något som
uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet förordar därför att "osanna" handlingar
får utgå ur uppräkningen i andra stycket. Fall då någon begagnar sig av osanna
handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som gör att gärningen vid en
helhetsbedömning bör bedömas som grov, kan hänföras under 4 §, även om inte
osanna handlingar nämns särskilt i lagtexten.

5 §
I 5 § behandlas fall då någon av grov oaktsamhet lämnar en oriktig uppgift och
därigenom ger upphov till fara för skatteundandragande. Enligt remissförslaget
är straffmaximum för oaktsamhetsbrottet detsamma som för uppsåtliga skattebrott
enligt 2 §, dvs. fängelse i högst två år. Detta motsvarar visserligen vad som i
dag gäller beträffande fall av vårdslös skatteuppgift. Med hänsyn bl.a. till att
5 § omfattar även fall som hittills har rubricerats som vårdslös upp-
bördsredovisning (9 § i skattebrottslagens nuvarande lydelse) kan det emellertid
ifrågasättas om inte straffmaximum bör sänkas till den nivå som har föreslagits
i utredningsbetänkandet, fängelse ett år.

6 och 7 §§
Enligt förslaget skall försök till skattebrott inte vara kriminaliserat och som
följd härav 6 § skattebrottslagen upphöra att gälla. Anledningen är att utrymmet
för försök till skattebrott anses bli synnerligen begränsat i och med att
skattebrottet omkonstrueras till ett farebrott. Flertalet av de gärningar som i
dag är att bedöma som försök blir därför med den nya konstruktionen att betrakta
som fullbordade brott. Lagrådet delar denna uppfattning och har inte något att
erinra mot förslaget.
I 7 § föreskrivs om straff för uppsåtliga skatteredovisningsbrott. Därmed
avses enligt första och andra styckena lämnande av oriktiga uppgifter i andra
fall än som avses i 2 § och enligt tredje stycket underlåtenhet att lämna viss
uppgift. Som skatteredovisningsbrott anses enligt fjärde stycket även uppsåtlig
underlåtenhet att fullgöra föreskriven skyldighet att innehålla skatt eller att
inbetala skatt som innehållits för annan. Dessa senare gärningar skiljer sig
från övriga gärningar som behandlas i 7 § och kan därför enligt Lagrådets mening
med fördel tas in i en särskild paragraf, lämpligen 6 § som i remissförslaget
föreslås upphävd. Lagrådet föreslår att dessa brott betecknas skatte-
betalningsbrott.
De brott som enligt vad Lagrådet förordat skall kallas skattebetalningsbrott
motsvarar de nuvarande uppsåtliga brotten i 80 och 81 §§ uppbördslagen
(1953:272), medan oaktsamhetsbrotten enligt sist nämnda paragrafer behandlas i 8
§ i remissens lagförslag. Om de uppsåtliga brotten flyttas till 6 § bör även
oaktsamhetsbrotten flyttas dit.
Lagrådet konstaterar att den föreslagna straffskalan för skatteredovis-
ningsbrott har fängelse i sex månader som straffmaximum, vilket innebär att nu-
varande straffmaximum för brott enligt 81 § uppbördslagen (underlåtenhet att
inbetala skatt som innehållits för annan) sänks från fängelse i ett år. Å andra
sidan införs fängelse i straffskalan för brott enligt 80 § (underlåtenhet att
verkställa skatteavdrag). Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om man
inte bör behålla möjligheten att döma till fängelse i upp till ett år för de
brott som idag regleras i 81 § uppbördslagen. I enkelhetens intresse kan i så
fall föreskrivas att straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år för
samtliga de brott som enligt vad Lagrådet tidigare förordat skall flyttas till 6
§ skattebrottslagen.
I såväl gällande bestämmelser i uppbördslagen som i femte stycket i den
föreslagna 7 § föreskrivs att i ringa fall inte skall dömas till ansvar. I fråga
om skattebetalningsbrotten bör en bestämmelse härom tas in i 6 §.
Lagrådet förordar att 6 § ges följande lydelse:
"Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra
föreskriven skyldighet att innehålla skatt eller inbetala skatt som innehållits
för annan, döms för s k a t t e b e t a l n i n g s b r o t t till böter eller
fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket."
Vad som återstår av den föreslagna 7 § kan, efter vissa redaktionella
ändringar, lämpligen ges följande utformning:
"Den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen på annat sätt än
muntligen lämnar oriktig uppgift till
1. myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldigheten
för honom eller annan att betala skatt,
2. någon som är skyldig att för honom innehålla skatt eller lämna
kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse, om uppgiften rör förhållande
som har betydelse för skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för honom
eller annan att betala skatt,
döms för s k a t t e r e d o v i s n i n g s b r o t t till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller den som, i annat fall än som avses i 2 §, uppsåtligen
underlåter att lämna en föreskriven uppgift angående sådant förhållande som
anges i första stycket 1 eller 2 till någon som avses där. Detta gäller dock
endast under förutsättning att uppgiften skall lämnas utan föreläggande eller
anmaning och inte avser egen självdeklaration.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket."

8 §
I paragrafen bör som en följd av den av Lagrådet förordade ändringen av 7 §
hänvisning göras till 7 § första stycket 2 eller andra stycket.

12 §
Vad Lagrådet förordat beträffande 6 och 7 §§ föranleder en följdändring i 12 §.
Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse:
"Den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatten kan påföras,
tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, döms inte till ansvar enligt
2-8 §.
Ansvar enligt 10 § inträder inte för den som frivilligt uppfyller skyldighet
som där avses."

14 §
Vad Lagrådet förordat beträffande 6 och 7 §§ leder till att förlängningen av
preskriptionstiden skall omfatta brott enligt 3 eller
6-8 §.

14 a
Som en följd av att försök till skattebrott inte straffbeläggs måste en
justering göras i första stycket första meningen 14 a § på så sätt att orden
"och för försök till sådant brott" utgår. Meningen bör lyda: "För brott enligt 2
eller 4 § får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid
som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

I den föreslagna utformningen av 1 § andra stycket lagen om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m., anges att med "skatter, tullar och
avgifter avses i denna lag detsamma som i lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter". I det förslag till lag om ändring i lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter som ingår i lagrådsremissen
ändras 2 § i den lagen så att där, såvitt nu är av intresse, anges endast att
betalningssäkring får användas i fråga om fordran på "skatt och tull samt, om så
särskilt föreskrivs, annan avgift till det allmänna som inte betecknas som
skatt". Eftersom betalningssäkringslagen alltså inte anger vad som avses med
skatt och tull framstår hänvisningen dit som innehållslös, såvitt gäller skatter
och tullar. I den delen bör alltså hänvisningen utgå. Däremot bör hänvisningen
behållas när det gäller avgifter. Efter även en redaktionell ändring förordar
Lagrådet att första meningen i paragrafens andra stycke utformas på följande
sätt:
"Med avgifter avses i denna lag sådana avgifter som omfattas av lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:40) om tillfällig
kompensation för viss energiskatt

I 6 §, som i remissen föreslås upphävd, föreskrivs om straff för den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift och därigenom
föranleder att kompensation felaktigt medges. Tanken bakom förslaget om att
upphäva paragrafen är att brottsbeskrivningen skall täckas av den generella
bestämmelsen i 2 § skattebrottslagen. Enligt Lagrådets mening är det tveksamt om
det där använda uttrycket "att skatt skall undandras det allmänna eller
felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas" täcker den aktuella kompensationen.
Lagen om tillfällig kompensation för viss energiskatt är numera av begränsat
intresse, eftersom ansökan om kompensation enligt lagen skulle göras före ut-
gången av september 1995. Några principiella eller praktiska hinder mot att låta
lagens straffbestämmelse gälla även i fortsättningen synes inte finnas. Lagrådet
förordar därför att lagförslaget utgår.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

252

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den den 7 mars 1996

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström,
Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar propositionen 1995/96:170 Översyn av skattebrotts-lagen.

**ENDNOTES**

1. Senaste lydelse 1994:504.

2. Senaste lydelse 1982:152.

3. Senaste lydelse 1985:105.

4. Senaste lydelse 1985:105.

5. Senaste lydelse 1985:105.

6. Senaste lydelse 1994:1499.

7. Senaste lydelse 1994:1787.

8. Senaste lydelse 1994:504.

9. Senaste lydelse 1982:152.

10. Senaste lydelse 1985:105.

11. Senaste lydelse 1985:105.

12. Senaste lydelse 1994:504.

13. Senaste lydelse 1982:152.

14. Senaste lydelse 1985:105.

15. Senaste lydelse 1985:105.

16. Senaste lydelse 1994:1499.

253