Regeringens proposition
1995/96:162

EG:s arbetstidsdirektiv

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 februari 1996

Ingvar Carlsson

Anders Sundström
(Arbetsmarknadsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa förändringar i arbetstidslagen föranledda av
rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i
vissa avseenden.
Ändringarna innebär att möjligheten att avvika från lagens regler genom
kollektivavtal respektive dispens begränsas med hänsyn till direktivets regler.
Vidare föreslås regler om ogiltighet och skadeståndsskyldighet för de fall
kollektivavtal innebär att mindre förmånliga regler tillämpas för arbetstagarna
än vad som följer av EG-direktivet.
Det föreslås också att det i arbetstidslagen införs en upplysning om att vissa
bestämmelser av betydelse i arbetstidshänseende även finns i arbetsmiljölagen.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4

2 Lagtext.................................................... 5

3 Ärendet och dess beredning................................. 7

4 EG:s arbetstidsdirektiv.................................... 7

5 Tillvägagångssätt vid genomförandet av EG-direktivet....... 15

6 Begränsning av rätten att avvika från arbetstidslagen...... 19

7 Arbetstidsreglernas tillämpningsområde..................... 23

8 Veckoarbetstid, dygnsvila och nattarbetets längd........... 25

9 Hälsoundersökning och omplacering ......................... 31

10 Raster, veckovila, semester m.m............................ 32

11 Dispenser och myndighetstillsyn............................ 35

12 Sanktioner................................................. 36

13 Övergångsbestämmelser...................................... 40

14 Författningskommentarer.................................... 41

Bilaga 1 Arbetstidskommitténs sammanfattning av betänkandet
EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det
svenska regelsystemet (SOU 1995:92) 43
Bilaga 2 Arbetstidskommitténs lagförslag 52
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande
över betänkandet EG:s arbetstidsdirektiv och dess
konsekvenser för det svenska regelsystemet
(SOU 1995:92) 55
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 56
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 59
Bilaga 6 Rådets direktiv 93/104/EG 61
Bilaga 7 Council Directive 93/104/EC 68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari 1996 75

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i arbetstidslagen (1982:673).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3 och 19 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verksamhet där
arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.
--------------------------------------------------------------------
Om arbetstiden för minderåriga Allmänna skyddsbestämmelser av
finns ytterligare bestämmelser i betydelse för förläggningen av
5 kap. arbetsmiljölagen arbetstid finns i 2 kap. 1 §
(1977:1160). arbetsmiljölagen (1977:1160).
Särskilda bestämmelser om
arbetstiden för minderåriga finns i
5 kap. den lagen.

3 §

Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbets-
tagarorganisation får göras antingen undantag från lagens tillämpning i dess
helhet eller avvikelser från bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 -
10 §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena. Vidare får raster bytas
ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollektivavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och tredje styckena, 10 § och 13 § får göras
även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisa-
tion. Sådana avvikelser gäller dock under en tid av högst en månad, räknat från
dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal som avses i första
och andra styckena får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är
medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i
arbete som avses med avtalet.
--------------------------------------------------------------------
Undantag och avvikelser från
lagen enligt denna paragraf får
göras endast under förutsättning att
de inte innebär att mindre förmån-
liga regler skall tillämpas för
arbetstagarna än som följer av
rådets direktiv 93/104/EG av den
23 november 1993 om arbetstidens
förläggning i vissa avseenden.2 Ett
avtal är ogiltigt i den ut-
sträckning det innebär att mindre
förmånliga regler skall tillämpas för
arbetstagarna än som följer av di-
rektivet.

19 §2

Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får Arbetarskyddsstyrelsen, om
det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och 12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag under en
tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.
--------------------------------------------------------------------
Arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna paragraf får inte in-
nebära att mindre förmånliga regler
skall tillämpas för arbetstagarna än
som följer av rådets direktiv
93/104/EG. Detta gäller även till-
stånd enligt 9 § tredje stycket.

24 a §

--------------------------------------------------------------------
En arbetsgivare som tillämpar
sådana bestämmelser i ett kollek-
tivavtal som strider mot 3 § fjärde
stycket skall betala skadestånd för
den förlust som uppkommer och för
den kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skades-
tåndet sättas ned eller helt falla
bort.
______________________________

Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.

3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 26 januari 1995 bemyndigade regeringen chefen för
Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppgift att analysera
de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar, undersöka
på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning samt
utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet
på arbetstidsområdet.
Kommittén, som antog namnet "1995 års arbetstidskommitté" (A 1995:02),
avlämnade i slutet av september 1995 delbetänkandet EG:s arbetstidsdirektiv och
dess konsekvenser för det svenska regelsystemet (SOU 1995:92).
Kommitténs sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 1 och dess
lagförslag i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet
(dnr A95/5358/RS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Dessutom
har vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter behandlas i
avsnitt 6, 11 och 12 samt i författningskommentaren till 3 § och 24 a §.

4 EG:s arbetstidsdirektiv

Rådet antog den 23 november 1993 ett direktiv (93/104/EG) om arbetstidens för-
läggning i vissa avseenden (publicerat i EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18, Celex
393L0104). Direktivet skall vara genomfört i medlemsstaterna inom tre år efter
antagandet, dvs. senast den 23 november 1996. Direktivet finns återgivet på
svenska i bilaga 6 och på engelska i bilaga 7.
Direktivet är ett s.k. minimidirektiv inom arbetsmiljöområdet. Det ur-
sprungliga direktivförslaget presenterades av Europeiska kommissionen i
september 1990. Förslaget utgjorde ett led i uppföljningen av de initiativ som
ingick i kommissionens handlingsprogram för EG:s sociala stadga, dvs. det avtal
om grundläggande sociala rättigheter som antogs vid Europeiska rådets möte den 9
december 1989 i Strasbourg.
Direktivet antogs med stöd av artikel 118a (den s.k. arbetsmiljöparagrafen) i
Romfördraget, i vilken föreskrivs att rådet genom direktiv skall anta minimikrav
för att främja förbättringar, särskilt inom arbetsmiljöområdet, i syfte att
åstadkomma ett ökat skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. I samma artikel
sägs att i dessa direktiv skall sådana administrativa, finansiella eller
rättsliga ålägganden undvikas, som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små
och medelstora företag.
Beslut om direktiv som grundar sig på artikel 118a får fattas med kvalificerad
majoritet i rådet. Storbritannien lade ner sin röst när beslutet om
arbetstidsdirektivet togs och har därefter vid EG-domstolen ifrågasatt om den
rättsliga grunden för direktivet är korrekt. Enligt Storbritanniens resonemang
är beslutsproceduren i artikel 118a inte tillämplig i detta fall eftersom
direktivet även reglerar frågor som ligger utanför arbetsmiljöområdet. Utslag
från domstolen väntas komma under våren 1996.
Beslutet att anta arbetstidsdirektivet föregicks av mer än tre års diskus-
sioner i och mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Ekonomiska och
sociala kommittén lämnade ett yttrande i december 1990. Parlamentet yttrade sig
första gången i februari 1991 och föreslog en mängd förändringar. Ett reviderat
förslag lades fram av kommissionen i april 1991. Rådets s.k. gemensamma
ståndpunkt, i juni 1993, innebar avsevärda förändringar jämfört med kommissio-
nens ursprungliga förslag samt tillgodosåg vissa av parlamentets förändrings-
förslag. Parlamentet yttrade sig en andra gång i oktober 1993 och månaden
därefter beslöt rådet, som nyss nämnts, att anta direktivet.

Direktivets ingress och uppläggning

I ingressen till direktivet redovisas de allmänna överväganden som ligger till
grund för direktivet och dess olika bestämmelser.
Inledningsvis görs en hänvisning till artikel 118a i Romfördraget. Vidare
återges vissa av de bestämmelser i EG:s sociala stadga, som innehåller
uttalanden om vikten av förbättringar i levnads- och arbetsförhållandena för
arbetstagare inom gemenskapen, bl.a. vad beträffar arbetstidens längd och för-
läggning, viloperiod varje vecka och rätt till betald semester. Det sägs vidare
att hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer
när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive sådana som avser nattarbete.
I ingressen hänvisas även till det s.k. ramdirektivet på arbetsmiljöområdet
(rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja
förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, EGT nr L 183,
29.6.1989, s. 85, Celex 389L0391) och det konstateras att dess bestämmelser om
t.ex. kontroll och tillsyn gäller även på arbetstidsområdet, utan att det påver-
kar strängare eller mer detaljerade bestämmelser i arbetstidsdirektivet.
Direktivet består av fyra avsnitt. I det första avsnittet anges direktivets
ändamål och tillämpningsområde samt ges definitioner av direktivets centrala
termer (artiklarna 1-2). Det andra avsnittet innehåller bestämmelser angående
minimiperioder för vila och andra bestämmelser om arbetstidens förläggning samt
om begränsning av veckoarbetstiden (artiklarna 3-7). I det tredje avsnittet
finns föreskrifter om natt- och skiftarbete samt arbetsrytm (artiklarna 8-13).
Det avslutande fjärde avsnittet innehåller allmänna bestämmelser om bl.a.
beräkningsperioder och avvikelser samt närmare anvisningar om införlivandet av
direktivet i medlemsstaternas regelsystem (artiklarna 14-18).

Ändamål och räckvidd - artikel 1

I artikel 1 anges direktivets ändamål och räckvidd. Det konstateras att di-
rektivet innehåller föreskrifter om minimikrav på hälsa och säkerhet för
arbetstagarna vid förläggningen av arbetstiden (punkt 1). Vidare anges att
direktivet är tillämpligt på minimitider för dygns- och veckovila och årlig
semester, på raster och begränsning av veckoarbetstiden samt vissa former av
nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm (punkt 2).
Direktivets tillämpningsområde fastställs i artikel 1.3. Där sägs att direk-
tivet är tillämpligt på alla arbetsområden, såväl offentliga som privata, i den
betydelse som anges i artikel 2 i ramdirektivet utan att det påverkar
tillämpningen av de avvikelseregler som anges i artikel 17 i arbetstidsdirekti-
vet. Av artikel 2 i ramdirektivet framgår att det direktivet är tillämpligt på
alla arbetsområden, både privata och offentliga, däremot inte på sådana
offentliga verksamheter där det inte kan undvikas att förhållanden som är
speciella för dessa verksamheter kommer i konflikt med direktivets bestämmelser.
Som exempel på sådana verksamheter anges försvaret, polisen och viss specifik
verksamhet inom civilförsvaret. Medlemsstaterna skall dock i sådana fall iaktta
de allmänna skyddsprinciper som direktivet ger uttryck för.
Även arbete i arbetsgivarens hushåll undantas från arbetstidsdirektivets
tillämpningsområde eftersom det undantas från ramdirektivets tillämpningsområde.
Genom artikel 1.3 i arbetstidsdirektivet undantas dessutom följande områden
från direktivets tillämpningsområde: luft-, järnvägs-, väg- och sjötransporter,
havsfiske liksom annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare
under utbildning.
Artikel 1.4 innehåller slutligen en bestämmelse om förhållandet mellan
ramdirektivets regler och arbetstidsdirektivets i enlighet med vad som angetts i
ingressen.

Definitioner - artikel 2

Arbetstidsdirektivets artikel 2 innehåller definitioner. Arbetstid definieras
som all tid - i enlighet med nationell lagstiftning och praxis - då arbets-
tagaren står till arbetsgivarens förfogande och därvid utför aktiviteter eller
uppgifter. Viloperiod är enligt direktivet varje period som inte är arbetstid.
Natt är varje period om minst sju timmar, bestämd enligt nationell lagstiftning,
som omfattar perioden mellan klockan 24 och klockan 5. Med nattarbetande avses
dels varje arbetstagare som normalt utför minst tre timmar av sitt dagliga
arbete nattetid, dels varje arbetstagare som antas komma att utföra en viss del
av sin årsarbetstid nattetid. Denna del skall bestämmas antingen genom lag efter
samråd med arbetsmarknadens parter eller genom kollektivavtal. Med skiftarbete
avses varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagarna avlöser
varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång som kan vara
roterande. Skiften kan vara kontinuerliga eller diskontinuerliga och metoden kan
innebära att arbetstagarna arbetar vid olika tillfällen under dygnet under en
given period av dagar eller veckor. Skiftarbetare är enligt direktivet varje
arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete.

Dygnsvila - artikel 3

Enligt artikel 3 skall varje arbetstagare ha rätt till minst 11 timmars
sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.1-3.

Raster - artikel 4

Artikel 4 anger att varje arbetstagare som har en arbetsdag längre än sex timmar
har rätt till en rast. Direktivet beskriver dock inte närmare hur rasten skall
vara utformad. Rastens utformning, bl.a. dess längd och förläggning, skall
bestämmas genom kollektivavtal eller, då sådana avtal inte kommer till stånd,
genom nationell lagstiftning.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.1-3.

Veckovila - artikel 5

Enligt artikel 5 skall alla arbetstagare under varje period om sju dagar ha rätt
till minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den 11 timmars dygnsvila som
avses i artikel 3. Veckovilan skall alltså vara minst 35 timmar. Den får dock
begränsas till minst 24 timmar "om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska
förhållanden" berättigar det. Veckovilan skall "i princip" omfatta söndag.
Genomsnittsberäkning kan ske enligt artikel 16.1. Avvikelsemöjligheter anges i
artikel 17.1-3.

Begränsning av veckoarbetstiden - artikel 6

Enligt artikel 6 skall veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra
författningar eller genom kollektivavtal. Den genomsnittliga arbetstiden
inklusive övertid för en arbetstagare får inte överstiga 48 timmar per
sjudagarsperiod.
Regler om genomsnittsberäkning finns i artikel 16.2 och 17.4. Avvikel-
semöjligheter anges i artikel 17.1 samt i artikel 18.1 b i.

Årlig semester - artikel 7

I artikel 7 föreskrivs att varje arbetstagare skall ha rätt till en årlig betald
semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell
lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan se-
mester. Den årliga semestern får inte bytas ut mot kontant ersättning utom då
anställningen upphör.

Nattarbetets längd - artikel 8

Enligt artikel 8 får den normala arbetstiden för nattarbetande inte överstiga i
genomsnitt 8 timmar under varje 24-timmarsperiod. Om en nattarbetande har ett
arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning,
får arbetstiden för den arbetstagaren inte överstiga 8 timmar under den
24-timmarsperiod då nattarbetet utförs. Vad som skall anses vara sådant särskilt
betungande arbete skall definieras i nationell lagstiftning eller genom praxis
eller i kollektivavtal. Vid sådana definitioner skall hänsyn tas till nattarbe-
tets särskilda konsekvenser och risker.
Vad gäller genomsnittsberäkningen, se artikel 16.3. Avvikelsemöjligheter anges
i artikel 17.1-3.

Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete - artikel 9

Nattarbetande skall enligt artikel 9 ha rätt till en kostnadsfri hälsoun-
dersökning innan de börjar anställningen. Därefter skall den nattarbetande ha
rätt till regelbundna sådana hälsoundersökningar. Undersökningarna skall
omfattas av lagstadgad tystnadsplikt och får utföras inom den offentliga sjuk-
vården.
Om den nattarbetande har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet skall
han om det är möjligt omplaceras till lämpligt dagarbete.

Garantier för nattarbete - artikel 10

Enligt artikel 10 är det tillåtet för medlemsstaterna att införa särskilda
regler, enligt villkor i nationell lagstiftning eller praxis, för vissa kate-
gorier nattarbetare som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbete.

Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande - artikel 11

I artikel 11 anges att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande,
skall anmäla detta till behörda myndigheter, om dessa begär det.

Skydd av hälsa och säkerhet - artikel 12

Enligt artikel 12 skall nattarbetande och skiftarbetare tillförsäkras ett skydd
för säkerhet och hälsa som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur.
Dessa arbetstagare skall också dygnet runt ha tillgång till förebyggande åt-
gärder och anordningar till skydd för säkerhet och hälsa motsvarande de som
finns för andra arbetstagare.

Arbetsrytm - artikel 13

I artikel 13 ställs krav på att en arbetsgivare som avser att organisera arbetet
på visst sätt skall ta hänsyn till den allmänna principen om att arbetet
anpassas till arbetstagaren, särskilt i syfte att lindra effekterna av monotona
arbetsuppgifter och av arbete i ett förutbestämt tempo. Arbetsgivaren skall
också ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet för arbetstagarna, särskilt
beträffande avbrott under arbetstiden.

Mer detaljerade gemenskapsbestämmelser - artikel 14

I artikel 14 anges att arbetstidsdirektivet inte skall tillämpas då det finns
mer detaljerade krav beträffande vissa yrken eller arbeten i andra EG-be-
stämmelser.

Gynnsammare bestämmelser - artikel 15

I linje med artikel 118a.3 i Romfördraget föreskrivs i artikel 15 att ar-
betstidsdirektivet inte får hindra medlemsstaterna att ha ur skyddssynpunkt
längre gående bestämmelser.

Beräkningsperioder - artikel 16

Artikel 16 innehåller regler om genomsnittsberäkning av veckovilan,
veckoarbetstiden och nattarbetets längd.
Vad beträffar regeln om veckovila kan medlemsstaterna bestämma att en
beräkningsperiod om högst 14 dagar får tillämpas.
Vid tillämpningen av bestämmelsen om begränsning av veckoarbetstiden får
medlemsstaterna använda en beräkningsperiod om högst fyra månader. Vid beräkning
av arbetstiden under en sådan fyramånadersperiod skall perioder av betald
semester och sjukfrånvaro antingen inte inkluderas i beräkningsperioden eller
likställas med arbetstid.
När det gäller nattarbetets längd får staterna tillämpa en beräkningsperiod
vars längd skall fastställas efter samråd med arbetsmarknadens parter på
nationell eller regional nivå. Om veckovilan om minst 24 timmar faller inom
begränsningsperioden skall den inte ingå vid beräkningen av genomsnittet.
Avvikelsemöjligheter anges i artikel 17.

Avvikelser - artikel 17

Artikel 17 innehåller tre olika kategorier av regler för avvikelser från
direktivets bestämmelser.

17.1 En generell avvikelsemöjlighet för medlemsstaterna från artiklarna 3, 4, 5,
6, 8 och 16 för vissa kategorier av arbetstagare, när - med hänsyn till
arbetets särskilda art - arbetstiden inte mäts eller bestäms i förväg eller
den kan bestämmas av arbetstagarna själva. En icke uttömmande uppräkning av
sådana arbetstagarkategorier görs i artikel 17.1.

17.2 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 för vissa typer av arbeten.
En icke uttömmande uppräkning av arbeten som omfattas finns i artikel
17.2.1, där bl.a. nämns arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller
produktionen och sådana med förutsägbara arbetstoppar. Avvikelser får även
göras från de uppräknade artiklarna vid onormala och oförutsedda händelser
utom arbetsgivarens kontroll, samt vid olycksfall eller då risken för
olycksfall är överhängande (17.2.2). Vidare kan avvikelser göras enligt
artikel 17.2.3 från artiklarna om dygnsvila och veckovila (artikel 3 och 5)
i fråga om skiftarbete i vissa fall samt beträffande arbete som delas upp i
perioder under dagens lopp, särskilt städarbete. Dessa avvikelser kan göras
antingen genom lag eller andra författningsbestämmelser eller
administrativa bestämmelser ("law, regulations or administrative
provisions") eller genom kollektivavtal.

17.3 Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 utan begränsning till vissa
typer av arbeten, men endast genom kollektivavtal. Artikeln innehåller vid-
are vissa föreskrifter om på vilken nivå sådana kollektivavtal skall ha
ingåtts.

Vid avvikelser enligt artikel 17.1 gäller som förutsättning att medlemsstaterna
måste iaktta de allmänna principerna för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Vid
avvikelser enligt artiklarna 17.2 och 17.3 gäller som förutsättning att
arbetstagarna måste få motsvarande kompensationsledighet eller - i undantagsfall
när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensa-
tionsledighet - lämpligt skydd.
Det är alltså endast möjligt att helt avvika från regeln i artikel 6 om
begränsning av veckoarbetstiden i sådana situationer som anges i artikel 17.1,
inte i övriga fall. Det är däremot alltid möjligt att göra avvikelser i fråga om
beräkningsperiodens längd (artikel 16) vid beräkningen av den genomsnittliga
veckoarbetstiden. Vissa gränser anges dock i dessa fall. Enligt artikel 17.4 får
avvikelse enligt 17.2 och 17.3 inte leda till en längre beräkningsperiod än sex
månader. Om de allmänna principerna till skydd för arbetstagarnas säkerhet och
hälsa iakttas, kan dock medlemsstaterna - om sakliga, tekniska eller orga-
nisatoriska skäl finns - tillåta kollektivavtal om beräkningsperioder som inte
överstiger tolv månader.

Slutbestämmelser - artikel 18

Enligt artikel 18 skall medlemsstaterna senast den 23 november 1996 ha antagit
de lagar eller andra författningar som är nödvändiga för att bestämmelserna i
direktivet skall vara genomförda. Medlemsstaterna kan även överlåta till
arbetsmarknadens parter att fastställa de nödvändiga bestämmelserna. I sådana
fall är dock medlemsstaterna ansvariga för att direktivets bestämmelser efter-
levs (punkt 1 a).
Direktivet ger en möjlighet för medlemsstaterna att inte tillämpa bestämmelsen
i artikel 6 om begränsning av veckoarbetstiden. Om så sker skall dock
medlemsstaten iaktta de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas säkerhet
och hälsa. Dessutom föreskriver artikel 18 (punkt 1 b i) en rad ytterligare
förutsättningar som medlemstaten har att iaktta om den väljer att inte tillämpa
artikel 6. Av dessa kan nämnas att det krävs ett samtycke av den enskilde
arbetstagaren att arbeta mer än 48 timmar i veckan i genomsnitt under en
fyramånadersperiod. En arbetstagare får inte "tillfogas skada" av arbetsgivaren
på grund av att han inte är beredd att lämna ett sådant samtycke.
Medlemsstaterna medges också en möjlighet att enligt artikel 18 (punkt 1 b ii)
under en övergångsperiod om högst tre år ha bestämmelser som endast ger rätt
till tre veckors betald semester (och med samma villkor som i artikel 7 i
övrigt).
Övriga bestämmelser i artikel 18 är av karaktären anvisningar för ge-
nomförandet av direktivet. Av dessa skall här endast nämnas punkten 3, enligt
vilken tillämpningen av direktivet inte får utgöra skäl för en medlemsstat att
sänka den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna. Det är däremot tillåtet att
som en följd av "förändrade omständigheter" anta olika bestämmelser, så länge
direktivets minimikrav följs.

**FOOTNOTES**

1 Jfr rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om
arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT nr L 307,
13.12.1993, s. 18, Celex 393L0104).

2 EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18 (Celex 393L0104).

5 Tillvägagångssätt vid genomförandet av EG-direktivet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: EG:s arbetstidsdirektiv bör i princip |
| inte föranleda andra lagändringar än vad som avser möjligheterna|
| att avvika från arbetstidslagen genom kollektivavtal och |
| dispens. De ytterligare förändringar i regelsystemet som kan |
| vara lämpliga att vidta med anledning av direktivet bör anstå |
| till dess arbetstidskommittén slutfört sin översyn av arbetstids-|
| lagstiftningen. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen
erinran mot det föreslagna tillvägagångssättet. Rikspolisstyrelsen, Socialsty-
relsen, Arbetarskyddsstyrelsen och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anger
uttryckligen att de delar kommitténs bedömning att det svenska regelsystemet har
ett likvärdigt eller högre "skyddsvärde" än direktivets bestämmelser. Till de
remissinstanser som anser att tillvägagångssättet är riktigt hör också
Stockholms tingsrätt, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centra-
lorganisation (TCO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO). Dessa
framhåller dock särskilt att de förutsätter att Arbetstidskommittén i samband
med sitt arbete med flexibla arbetstidslösningar och arbetstidsförkortning
återkommer till sättet att genomföra vissa av direktivets regler, bl.a. reglerna
om dygnsvila, nattarbetets längd och omplacering eftersom det enligt deras
mening är tveksamt om direktivets krav uppfylls i dessa avseenden.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att det hade varit önskvärt att förslaget hade
innehållit mer konkreta regler, men motsätter sig inte den valda lösningen med
hänsyn till den tidspress som gäller för anpassningen till EG:s regler.
Hovrätten för Västra Sverige anser att de föreslagna förändringarna är
otillräckliga, även med beaktande av att de endast skall utgöra provisoriska,
absolut nödvändiga åtgärder. Arbetsdomstolen ställer sig avvisande till tanken
att föra ett resonemang om bestämmelsers skyddsvärde i fråga om några av de
absoluta gränser direktivet föreskriver i fråga om bl.a. dygnsvila, vecko-
arbetstid och nattarbete. Enligt domstolen bör direktivets minimikrav ses över
på nytt och genom uttryckliga regler införlivas med svensk lagstiftning. Arbets-
livsinstitutet och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet är båda
mycket starkt kritiska till kommitténs förslag och avvisar helt valet av begrep-
pet skyddsvärde för att bedöma de svenska reglernas förenlighet med
EG-direktivet. De anser att ett sådant begrepp över huvud taget inte är
användbart vid genomförandet av EG-direktiv. Fakultetsnämnden anser att det är
nödvändigt med regeländringar, i vart fall beträffande veckoarbetstid och
dygnsvila, för att EG-direktivet skall kunna anses genomfört i Sverige.
Institutet anser att det därtill behövs ändringar beträffande raster, nattarbete
och omplaceringar. Enligt institutet skulle det rättstillstånd som skulle uppstå
på grund av den föreslagna "minimalistiska implementeringen" bli både diffust
och oändamålsenligt. Sverige bör enligt institutet genomföra direktivet på ett
sätt som gör att långvariga och infekterade EG-rättsliga efterspel kan undvikas,
vilket är en förutsättning för en "hög svensk profil och maximalt svenskt
inflytande vid utveckling av EG:s sociala dimension".
Bakgrunden till regeringens bedömning: Som tidigare nämnts skall EG:s
arbetstidsdirektiv vara genomfört i medlemsstaternas regelsystem senast den 23
november 1996. Arbetstidskommittén har lagt fram ett förslag som innebär så
begränsade förändringar som möjligt i syfte att ge största möjliga utrymme för
det fortsatta utredningsarbetet. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att
återkomma till i stort sett alla de aspekter som behandlas i EG-direktivet. Kom-
mittén har därför valt att endast identifiera de ramar som EG-direktivet sätter
för svenska arbetstidsregler i framtiden. Det skulle enligt kommittén vara
hindrande i det fortsatta arbetet att i det första skedet binda sig för regler
som föranleddes av annat än en rent rättslig bedömning av behovet av EG-anpass-
ning. Kommittén anser därför att dess förslag skall betraktas som provisoriska.
Kommittén har efter en genomgång av direktivet punkt för punkt och en
jämförelse med det svenska regelsystemet funnit att detta regelsystem allmänt
sett har ett för arbetstagarna väl så högt skyddsvärde som det skydd
EG-direktivet föreskriver. Kommittén har därför föreslagit att arbetstidslagen
(1982:673) i princip kvarstår oförändrad i väntan på den totala översyn som
kommittén avser att göra. Dock föreslås att den nuvarande möjligheten att avvika
från lagen genom dispenser och kollektivavtal begränsas på grund av
EG-direktivet och att bl.a. vissa tillägg görs vad gäller tillsynen och
sanktionsreglerna.
Skälen till regeringens bedömning: Det är nödvändigt att nu genomföra de
anpassningar av det svenska regelsystemet som krävs för att kraven i
EG-direktivet skall uppfyllas senast den 23 november 1996. Samtidigt är det
angeläget att den översyn av de svenska reglerna, som länge varit aktuell, får
fullföljas under så gynnsamma förutsättningar som möjligt.

Inga ändringar görs i den lagreglerade arbetstiden

De förändringar som nu måste göras bör vara sådana som innebär så små ingrepp
som möjligt i regelsystemet. Därigenom kan kommittén beredas så stort utrymme
som möjligt i det fortsatta utredningsarbetet. Regeringen utgår från att
kommittén i sitt arbete med det materiella innehållet i bestämmelserna i
arbetstidslagen även ser till att dessa bestämmelser får en tillfredsställande
utformning utifrån de krav som kan ställas med hänsyn till EG-direktivet.
Regeringen delar liksom de flesta remissinstanserna den bedömning kommittén
gjort, nämligen att det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet som helhet
ger arbetstagarna ett väl så gott skydd som EG-direktivet föreskriver. Detta
talar starkt för att helt undvika materiella ändringar i regelsystemet i
avvaktan på att kommittén slutför sitt arbete. Däremot kan det finns behov av
förtydliganden på någon punkt av hur lagens regler bör tillämpas. Detta kan
lämpligen ske genom sådana tillämpningsföreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen
kan utfärda. Direktivet bör också, som kommittén föreslagit, medföra vissa
ändringar bl.a. i reglerna om dispenser. De dispenser som beviljas bör givetvis
hålla sig inom de ramar som EG-direktivet anger (se vidare avsnitt 11).

Genomförandet av direktivet bör huvudsakligen ske genom anpassning av
kollektivavtalen om arbetstid

Några av remissinstanserna påpekar att det kan ifrågasättas om alla punkter i
direktivet helt och hållet motsvaras av svenska regler som anger arbetstagarnas
rättigheter tillräckligt klart och preciserat. De anser därför att det redan nu
borde införas nya regler i vissa avseenden för att direktivet skall kunna anses
genomfört på ett korrekt sätt. Regeringen kommer att redovisa sina närmare
överväganden på var och en av dessa punkter i direktivet i följande avsnitt.
Även om det på någon punkt skulle förhålla sig på det sätt som de kritiska
remissinstanserna påstår är det regeringens uppfattning att några ändringar av
de materiella reglerna inte är absolut nödvändiga att vidta i detta skede.
Skälet till detta är framför allt följande.
Den del av arbetsmarknaden som styrs direkt av arbetstidslagens regler är av
mycket begränsad omfattning. Arbetstidslagens regler kan helt eller delvis
avtalas bort, och det sker också i stor utsträckning. Det finns ett stort behov
av flexibilitet i arbetstidsreglerna och på samtliga arbetsmarknadssektorer har
parterna träffat kollektivavtal om arbetstidens förläggning som i större eller
mindre utsträckning avviker från arbetstidslagens regler. Det finns ingen
anledning att anta annat än att kollektivavtalsregleringen på detta område
fortsätter att vara det helt dominerande regleringssättet. En tillfredsställande
EG-anpassning av de svenska arbetstiderna är därför framför allt beroende av att
kollektivavtalens regler inte underskrider den nivå som anges i
arbetstidsdirektivet.
Arbetstidsdirektivet innehåller en klausul (artikel 18.1 a) som gör det
möjligt att genomföra direktivet genom att arbetsmarknadens parter fastställer
de nödvändiga bestämmelserna, varvid medlemsstaterna skall se till att de alltid
kan garantera att direktivets bestämmelser efterlevs. En sådan klausul
("Christophersenklausulen") finns också i rådets direktiv 91/533/EEG av den 14
oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler
som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (EGT nr
L 218, 18.10.1991, s. 32, Celex 391L0533), i rådets direktiv 92/85/EEG av den 19
oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen
för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde
särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG)(EGT nr L 348,
28.11.1992, s. 1, Celex nr 392L0085), i rådets direktiv 92/56/EEG av den 24 juni
1992 om ändring av direktiv 75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT nr L 245, 26.8.1992, s. 3, Celex
392L0056) samt i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om
inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i
gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och
samråd med arbetstagare (EGT nr L 254, 30.9.1994, s. 64, Celex 394L0045).
De flesta av dessa direktiv behandlar sådant som i Sverige i stor utsträckning
regleras i lag. Möjligheten att genomföra EG:s arbetsrätt med kollektivavtal i
fråga om sådant som i Sverige uteslutande är föremål för kollektivavtals-
reglering har därför ännu inte kommit i blickpunkten. Det kan dock nämnas att
försök har gjorts att genomföra EG-direktivet om europeiska företagsråd genom
kollektivavtal, men dessa har inte lett till något resultat.
Enligt regeringens mening bör det finnas utrymme för att genomföra
arbetstidsdirektivet genom kollektivavtal som slutits med avvikelse från
arbetstidslagens regler. En stor fördel med detta är att parterna själva får
behålla möjligheten att anpassa reglerna till de speciella förhållandena på
avtalsområdet i fråga. Samtidigt åläggs de ansvar för att avtalen håller sig
inom de ramar direktivet anger. Direktivets karaktär med dess många möjligheter
till avvikelser i olika avseenden gör att det bör lämpa sig särskilt väl för
ändamålet. Därmed är det också möjligt att behålla den konstruktion som gällt
hittills och som gäller för en stor del av svensk arbetsrätt, nämligen en lag
med relativt generella regler som i stor utsträckning ersätts eller kompletteras
av preciserade bestämmelser i kollektivavtal.
Rättsläget hittills när det gäller möjligheten att genomföra direktiv med
kollektivavtal har emellertid inneburit krav på heltäckande avtal eller
kompletterande lagstiftning, vilket framgår av flera domar från EG-domstolen
från första hälften av 1980-talet. Detta krav har inte varit något problem för
flertalet av EU:s medlemsstater, t.ex. de som tillämpar s.k. allmängil-
tigförklarade kollektivavtal. Danmark har hittills varit det enda EU-land med
kollektivavtal av en typ som liknar den svenska. Danmark har krävt erkännande
fullt ut för kollektivavtal som ett sätt att uppfylla EG:s arbetsrättsliga
direktiv.
Läget efter Maastrichtavtalet är annorlunda än tidigare när det gäller synen
på kollektivavtalen. Dessa har nu fått en betydligt starkare ställning. Det
kommer bl.a. till uttryck i artikel 2:4 i det s.k. sociala protokollet. Enligt
uttalanden av kommissionsledamoten Flynn i brevväxling med danska LO skulle det
vara möjligt att kollektivavtal hade en lägre täckningsgrad utan att
kompletterande lagstiftning skulle krävas.
Flynns uttalanden i brev till dåvarande svenske arbetsmarknadsministern inför
medlemsskapsförhandlingarna kan också ses som uttryck för en förändrad syn i
dessa frågor. Flynn betonar att det sociala protokollet anvisar just
kollektivavtal som en möjlighet att genomföra direktiv i den nationella
rättsordningen. I de fall företag eller individer inte följer förpliktelserna
hänvisar Flynn till de gängse metoder som tillämpas i Sverige för att lösa
sådana problem och tillägger att bara som en sista utväg behöver nationell
lagstiftning övervägas. Enligt Flynn kräver det sociala protokollet inte på
något sätt ändrad praxis i Sverige såvitt avser arbetsmarknadsfrågor.
Skriftväxlingen mellan den svenske arbetsmarknadsministern och Flynn
protokollfördes efter medlemsskapsförhandlingarna. En svensk förklaring med hän-
visning till denna skriftväxling liksom ett uttalande om att Sverige fått
försäkringar beträffande rådande svensk praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor
och då särskilt systemet med att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens parter, har fogats till slutakten till fördraget om
Sveriges anslutning till EU (se prop. 1994/95:19 Del 1, s. 218 ff. och bet.
1994/95:UU5, s. 62 f.)
I Danmark pågår nu försök att genomföra EG:s arbetstidsdirektiv enbart genom
kollektivavtal.
Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det enligt regeringens mening vara
möjligt att - som ett första steg - genomföra direktivet på det sätt som
kommittén föreslår, nämligen genom att införa regler som medför att
arbetstidsbestämmelser i kollektivavtal som slutits med avvikelse från
arbetstidslagens regler inte får underskrida EG-direktivets minimikrav,
samtidigt som de materiella bestämmelserna i arbetstidslagen och övrig relevant
lagstiftning i princip behålls oförändrade. Till detta kommer även att det bör
införas regler om sanktioner i de fall kollektivavtal skulle åsidosätta
direktivets krav (se avsnitt 12). Som nyss nämnts bör också reglerna för
Arbetarskyddsstyrelsens dispenser förändras.
Detta ställningstagande innebär också att regeringen, liksom kommittén, i
princip inte finner anledning att förändra det förhållande som råder mellan lag
och avtal på det aktuella området. Arbetstidslagen bör liksom tidigare vara
dispositiv till förmån för kollektivavtal. Reglerna i arbetsmiljölagen
(1977:1160) och semesterlagen (1977:480) skall givetvis som hittills vara i hu-
vudsak tvingande. Omfattningen och innebörden av arbetstidslagens dispositivitet
blir givetvis en annan med de nu föreslagna reglerna. Regeringen återkommer till
den frågan i nästa avsnitt.

6 Begränsning av rätten att avvika från arbetstidslagen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Arbetstidslagen tillförs en regel som inne-|
| bär att parterna i kollektivavtal som avviker från lagens regler|
| måste beakta minimikraven i arbetstidsdirektivet. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget att begränsa lagens
dispositivitet med hänvisning till direktivets regler. Hit hör bl.a. de fackliga
organisationerna och arbetsgivarorganisationerna. Flera av remissinstanserna
befarar dock att metoden att hänvisa direkt till direktivets regler kan skapa
oklarheter och problem vid tillämpningen. Arbetsdomstolen anser att regeln
innebär en alltför svävande normering som för med sig uppenbara problem i till-
ämpningen. Förslaget kan, enligt domstolen, antas leda till osäkerhet för
arbetsmarknadens parter vid slutande av kollektivavtal samt svårigheter med att
förutse domstolars prövning i eventuella tvister rörande frågan om ett visst
kollektivavtal strider mot direktivet. Hovrätten för Västra Sverige, Arbets-
livsinstitutet och Sveriges Advokatsamfund uttrycker liknande uppfattningar.
Enligt samfundet kan konsekvenserna av förslaget bli att huvudansvaret för
rättstillämpningen inte med säkerhet längre kommer att ligga hos svenska
domstolar och myndigheter eftersom domstolarna i många fall skulle bli tvungna
att begära tolkningsbesked från EG-domstolen på grund av direktivets svår-
tillgängliga karaktär. Arbetarskyddsstyrelsen hade föredragit att lagen lämnades
helt oförändrad, och befarar att den föreslagna hänvisningen till direktivet -
med tanke på att regelverken skiljer sig åt i en rad avseenden - kommer att leda
till tvister och onödig tidsutdräkt. Arbetsgivarverket anser att den föreslagna
konstruktionen är den bästa möjliga lösningen i den uppkomna situationen, men
befarar att ett ökat antal tvister kan bli följden. Den föreslagna regeln
brister i tydlighet enligt SAF, som föreslår att lagregeln skrivs om så att det
av den direkt kan utläsas att den enda begränsningen i dispositiviteten gäller
veckoarbetstiden. Sveriges Advokatsamfund anser också att lagregeln bör skrivas
om så att "de klara begränsningar" i dispositiviteten som direktivet uppställer
framgår direkt av lagtexten. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet är kritisk till den föreslagna regeln och påpekar att den inte alls
har samma drag av entydighet över sig som motsvarande regelverk har i
anställningsskydds- och medbestämmandelagarna. I likhet med Hovrätten för Västra
Sverige uttrycker nämnden dessutom tveksamhet vad gäller användningen av
begreppet "skyddsvärde" i lagtext.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för det förslag regeringen nu
presenterar är, som ovan framhållits, att begränsa de nödvändiga förändringarna
i dagens regelsystem till ett minimum i avvaktan på att Arbetstidskommittén
slutför sitt arbete. Detta innebär bl.a. att det nu rådande förhållandet mellan
lag och kollektivavtal i princip bör bibehållas. I den mån arbetstidsdirektivets
regler motsvaras av dispositiva regler i arbetstidslagen måste dock gränser
sättas för parternas möjligheter att sätta andra regler i stället för lagens.
Frågan är nu hur reglerna om sådana gränser skall utformas.
Regeringen anser liksom kommittén och merparten av remissinstanserna att det
är lämpligast om parterna själva tar huvudansvaret för att de regler som skall
tillämpas på avtalsområdet i fråga uppfyller de minimikrav som direktivet
uppställer. Endast på så sätt kan reglerna bli tillräckligt flexibla och
anpassade efter olika verksamheters behov. Det ansvar som parterna härigenom får
ta på sig kan naturligtvis, som flera av remissinstanserna påpekar, innebära att
stora krav ställs på avtalsparterna när det gäller att bedöma om avtalen håller
sig inom de gränser direktivet sätter. Å andra sidan kan ett sådant ökat ansvar
anses vara helt i linje med vad parterna själva uttryckt önskemål om i olika
sammanhang, inte minst i den diskussion som fördes inför medlems-
skapsförhandlingarna om vikten av att värna om den svenska arbetsrättsliga
modellen och rätten att även i fortsättningen reglera anställningsvillkor i
kollektivavtal.
Som många remissinstanser konstaterat innebär direktivet ett stort utrymme för
flexibla lösningar genom de långtgående möjligheter som ges framför allt i
artikel 17.3 att genom kollektivavtal avvika från dess regler om arbetstidens
förläggning, dvs. dygnsvila, veckovila, raster, nattarbetets längd och om
beräkningsperioder i vissa fall. Avvikelse får ske under förutsättning att de
berörda arbetstagarna beviljas motsvarande kompensationsledighet eller - i un-
dantagsfall, när det inte är möjligt att bevilja sådan ledighet av objektiva
skäl - att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd. Vad gäller begränsningen
av veckoarbetstiden till i genomsnitt 48 timmar per vecka medger direktivets
regler att kollektivavtalsparterna förlänger den period för vilken
genomsnittsberäkning får ske till sex månader. Om det finns sakliga, tekniska
eller arbetsorganisatoriska skäl får en ytterligare förlängning ske till tolv
månader - under förutsättning att de allmänna principerna om skydd för
arbetstagarnas hälsa och säkerhet iakttas (artikel 17.4).
Begränsningen av dispositiviteten med hänvisning till direktivet innebär inte,
som SAF och Sveriges Advokatsamfund tycks befara, att det är enbart direktivets
huvudregler i en viss fråga som måste iakttas. Självfallet innebär hänvisningen
i den föreslagna lagtexten att även direktivets omfattande avvikelsemöjligheter
får tillvaratas av parterna.
Den begränsning som föreslås gälla för kollektivavtalen innebär således till
att börja med att parterna, om de vill avvika från arbetstidslagens regler,
själva måste ta ställning till om en viss regel även innebär en avvikelse från
direktivets huvudregel i frågan. De får dessutom, om det är fråga om en sådan
avvikelse, komma överens om hur den kompensation direktivet föreskriver i ett
sådant fall skall utformas. Parterna får alltså avgöra vad som i en viss bransch
kan utgöra "objektiva skäl" för att inte bevilja kompensationsledighet eller vad
som kan tänkas uppfylla kraven på "annat lämpligt skydd". Detsamma gäller
uttrycket "sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska skäl". På dessa punkter
är det för närvarande inte möjligt att ge någon ledning vad gäller den närmare
innebörden av begreppen. Man bör dock kunna utgå ifrån att ett företags storlek
bör få betydelse i sammanhanget (jämför rådets och kommissionens gemensamma
uttalande i Statements for entry into the Council minutes, s. 8).
I detta sammanhang bör för tydlighetens skull påpekas att flera av direktivets
regler över huvud taget inte kan bli föremål för avvikelse genom kollektivavtal,
nämligen de regler som i svensk rätt motsvaras av tvingande regler i
semesterlagen respektive arbetsmiljölagen (se avsnitt 9 och 10). Det som kan bli
föremål för avvikelser är framför allt regler om arbetstidens förläggning och
veckoarbetstidens längd.
Flera remissinstanser anser att dispositiviteten inte bör begränsas på det
föreslagna sättet med en hänvisning till direktivet som sådant, utan genom ett
uttryckligt angivande av de villkor som gäller. Arbetslivsinstitutet anser att
det inte bör vara några problem med att i arbetstidslagen klart ange vilka krav
som är minimikrav och som inte kan avtalas bort. Sveriges Advokatsamfund och SAF
uttrycker liknande uppfattningar. SAF anser dock att det endast finns ett enda
sådant minimikrav, nämligen vad gäller veckoarbetstiden. Enligt Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har den föreslagna hänvisningen till
EG-direktivet inte samma drag av entydighet över sig som motsvarande regler i
anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen, vilka kommittén hänvisat till i
motiveringen till sitt förslag. Nämnden påpekar också att det i dessa lagar
finns uttryckliga och ganska entydiga materiella regler med utgångspunkt från
nästan lika entydiga bestämmelser i motsvarande EG-direktiv, vilket inte är
fallet vad gäller arbetstidsreglerna.
Även Lagrådet har invändningar mot den föreslagna bestämmelsen med hänvisning
till sådana skäl som bl.a. Arbetsdomstolen anfört. Med hänsyn till att de
centrala organisationerna på arbetsmarknaden inte motsatt sig den föreslagna
lösningen anser dock Lagrådet att bestämmelsen kan godtas, åtminstone i avvaktan
på den översyn av lagen som pågår.
Det vore givetvis önskvärt om de regler som begränsar avtalsfriheten i dessa
frågor kunde vara enklare, klarare och lättare att tillämpa än den reglering som
nu föreslås. Regeringen har stor förståelse för de framförda synpunkterna. Det
går emellertid inte att undvika att EG-direktivet i sig, med dess invecklade
regler, medför att de svenska reglerna blir mer komplicerade, särskilt som
arbetstidsfrågorna i direktivet regleras på ett annat sätt och med andra begrepp
än enligt svensk rätt. Det krävs ett omfattande arbete för att samordna de båda
regelsystemen. Det arbetet bör ske i samband med den översyn i sak som
Arbetstidskommittén nu bedriver. Därefter kan det finnas förutsättningar för en
annan och enklare konstruktion av reglerna.
Svårigheterna att tillämpa direktivets regler om arbetstidens förläggning bör
inte heller överdrivas, i vart fall inte i de situationer då det är klart att en
avvikelse från huvureglerna kan ske med stöd av artikel 17.3, vilket lär bli det
vanligaste fallet. Det blir då fråga om en tillämpning av de ovan nämnda
begreppen "lämpligt skydd" etc. Däremot kan det uppenbarligen bli problematiskt
på ett helt annat sätt att tillämpa direktivets regel om begränsning av
veckoarbetstiden. Denna regel (i genomsnitt 48 timmar per vecka) kan inte helt
åsidosättas genom kollektivavtal, vilket medför att direktivets sätt att beräkna
arbetstid kan komma att tillämpas parallellt med det som de svenska reglerna
bygger på. Detta är en fråga där det framstår som särskilt viktigt att det sker
ett fortsatt arbete i harmoniseringssyfte.
På en punkt bör dock den föreslagna regeln kunna göras tydligare redan nu. Som
Hovrätten för Västra Sverige och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet påpekat kan användningen av begreppet "skyddsvärde" i lagtext bidra
till oklarhet om vad som gäller. Regeringen anser därför att lagregeln bör ha en
något annorlunda lydelse än den kommittén föreslagit. Denna fråga kommer att
behandlas närmare i författningskommentaren.

7 Arbetstidsreglernas tillämpningsområde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Arbetstidslagen tillförs för tydlighetens |
| skull en hänvisning till arbetsmiljölagens regler om arbetstid. |
| Arbetstidsreglernas tillämpningsområde kvarstår tills vidare oför-|
| ändrat. Frågan om arbetstidslagens tillämpning på hemarbete utreds|
| dock vidare. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt
i frågan. Hovrätten för Västra Sverige delar bedömningen att hänvisningen till
arbetsmiljölagens regler för närvarande är tillräcklig för att tydliggöra
förutsättningarna för att utnyttja EG-direktivets avvikelsemöjligheter i fråga
om vissa arbeten. Rikspolisstyrelsen påpekar att en tillämpning av direktivets
regler fullt ut på polisverksamheten, särskilt vissa verksamheter inom
Säkerhetspolisen, skulle innebära stora praktiska svårigheter och väsentligt
ökade kostnader. LO, TCO, SACO och Arbetslivsinstitutet understryker vikten av
att kommittén i sitt fortsatta arbete återkommer till frågan om arbetstidslagens
tillämpning på arbetstagare som utför arbete i sitt eget hem.
Skälen för regeringens förslag: En redogörelse för EG-direktivets till-
ämpningsområde finns i avsnitt 4.
Arbetstidslagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för
arbetsgivares räkning (1 §). Undantag görs dock enligt 2 § för följande fall:
1. arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens uppgift att vaka över
hur arbetet är ordnat,
2. arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och
anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller
av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att
själva disponera sin arbetstid,
3. arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll,
4. skeppstjänst.
För arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll finns särskilda bestämmelser i
lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Arbetstider vid
skeppstjänst regleras framför allt genom sjöarbetstidslagen (1970:105).
I detta sammanhang bör också arbetsmiljölagen nämnas. Särskilt andra och
tredje kapitlet i lagen innehåller allmänna krav på en godtagbar arbetsmiljö.
Bland annat stadgas att förläggning av arbetstider skall beaktas när teknik,
arbetsorganisation och arbetsinnehåll utformas (2 kap. 1 § fjärde stycket
arbetsmiljölagen). Lagen, vars regler är tvingande, omfattar allt arbete utom
visst fartygsarbete och arbete i arbetsgivarens hushåll av den som fyllt 18 år.
En jämförelse mellan EG-direktivets och de svenska arbetstidsreglernas
tillämpningsområde visar att EG-direktivet inte är tillämpligt på vissa områden
som omfattas av den svenska arbetstidslagstiftningen, som t.ex. en rad
transportsektorer och viss offentlig verksamhet, t.ex. försvarets och polisens
verksamhet. Detta förhållande bör dock inte medföra att arbetstidslagens
tillämpningsområde bör inskränkas. Däremot kommer det att medföra att parterna
liksom nu har full frihet att träffa kollektivavtal på sådana områden som t.ex.
polisverksamheten. Den begränsning av rätten att i kollektivavtal avvika från
lagens regler som föreslagits i föregående avsnitt berör ju inte dessa områden
eftersom de inte omfattas av direktivet. Den enda skyldighet som följer av
EG-direktivet i dessa fall är en allmän skyldighet att i enlighet med artikel 2
i det s.k. ramdirektivet (89/391/EEG) trygga arbetstagarnas hälsa och säkerhet
(se avsnitt 4). Sådana regler finns i arbetsmiljölagen.
Vad gäller totalförsvaret kan den nuvarande möjligheten att genom särskilda
föreskrifter avvika från arbetstidslagen behållas.
Som kommittén konstaterat undantar emellertid arbetstidslagen vissa kategorier
som i princip omfattas av direktivet, nämligen arbetstagare som utför s.k.
okontrollerbart arbete (2 § 1) samt arbetstagare med företagsledande eller där-
med jämförlig ställning och arbetstagare som själva disponerar sin arbetstid (2
§ 2).
EG-direktivet ger i artikel 17.1 möjlighet att för vissa speciella arbets-
tagarkategorier avvika från direktivets bestämmelser om dygns- och veckovila,
begränsning av nattarbete och arbetstiden per vecka samt raster. Sådana
avvikelser får göras när - med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art -
arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av
arbetstagarna själva. Som exempel nämns bl.a. företagsledare eller andra
personer med självständiga beslutsbefogenheter.
Arbetstidslagens undantag för arbetstagare med företagsledande eller därmed
jämförlig ställning bör utan vidare anses kunna utgöra en sådan avvikelse som
tillåts enligt direktivets artikel 17.1.
Vad gäller de arbetstagare som avses i 2 § 1 arbetstidslagen är läget inte
lika klart. Lagens undantag för okontrollerbart arbete motsvaras dock av den
möjlighet av avvika som direktivet ger. Det kategoriska undantaget för hemarbete
som görs i arbetstidslagen har däremot ingen direkt motsvarighet i direktivets
avvikelseregler. Av lagtextens lydelse (2 § 1) framgår nämligen att det
förutsätts att det inte i något fall är möjligt att kontrollera arbetstiden vid
hemarbete ("...hem, eller annars under sådana förhållanden att..."). Endast
under sådana förhållanden har undantaget för hemarbete stöd i artikel 17.1.
Nya former av hemarbete har emellertid tillkommit genom bl.a. datateknologin.
Visst sådant arbete, t.ex. vid en terminal i hemmet, kan vara möjligt att
övervaka via arbetsgivarens datasystem. Det borde därmed inte vara att betrakta
som okontrollerbart i arbetstidslagens mening. Även beträffande andra former av
hemarbete kan de nu gällande reglerna diskuteras. I viss utsträckning omfattas
dock hemarbetande av kollektivavtal om arbetstid.
Regeringen delar de synpunkter som framförts av flera remissinstanser att det
är synnerligen angeläget att kommittén i det fortsatta utredningsarbetet noga
uppmärksammar hemarbete och arbete på distans. Som kommittén påpekar är detta
också ett område som nu uppmärksammas både inom EU och ILO. En grundlig
genomgång är nödvändig innan ett ställningstagande kan ske i fråga om ändring av
arbetstidslagens tillämpningsområde så att vissa former av hemarbete omfattas av
lagen. Arbetstidslagens tillämpningsområde bör därför kvarstå oförändrat i
avvaktan på en närmare utredning av frågan.
Förutsättningen för de nyss nämnda avvikelserna från EG-direktivet är att de
allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet iakttas. De aktuella
arbetstagarna omfattas av sådana regler i arbetsmiljölagen. I den lagen anges
vissa allmänna krav på arbetsmiljön och reglerna innebär bl.a. att arbetstidens
längd och förläggning skall ses som en del av arbetsmiljön. Detta framgår redan
av förarbetena till arbetstidslagen (se prop. 1981/82:154 s. 17) och har
därefter konkretiserats och förtydligats genom de ändringar i arbetsmiljölagen
som trädde i kraft den 1 juli 1991 (se prop. 1990/91:140 s. 32 ff.).
Det finns även andra skäl för en hänvisning till arbetsmiljölagens regler.
Regeringen återkommer till dessa i följande avsnitt.

8 Veckoarbetstid, dygnsvila och nattarbetets längd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: EG-direktivets regler om begränsning av |
| veckoarbetstiden, dygnsvila och nattarbetets längd bör inte |
| föranleda någon ändring i arbetstidslagen. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt anser det tveksamt om svensk rätt
uppfyller direktivets krav vad gäller veckoarbetstid och dygnsvila. LO uttrycker
en liknande uppfattning och anser att detta även gäller reglerna om nattarbetets
längd. TCO och SACO uttrycker också sådan tveksamhet särskilt vad avser reglerna
om dygnsvila och nattarbetets längd. Samtliga nu nämnda remissinstanser
accepterar dock den bedömning som kommittén gjort med hänvisning till den
fortsatta översyn av reglerna som kommittén skall göra. Hovrätten för Västra
Sverige och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet godtar däremot
inte förslaget utan anser att det är nödvändigt med nya regler som uppfyller
direktivets krav i fråga om veckoarbetstid och dygnsvila. Samma inställning har
Arbetslivsinstitutet och Arbetsdomstolen som båda dessutom anser att uttryckliga
regler bör införas i lagen vad beträffar nattarbetets längd.

Skälen för regeringens bedömning:

Begränsning av veckoarbetstiden

Enligt EG-direktivet får den genomsnittliga arbetstiden, dvs. den tid då
arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande och utför aktiviteter eller
uppgifter, uppgå till högst 48 timmar i veckan, inklusive övertid (artikel 6).
Enligt huvudregeln får den period under vilken genomsnittet beräknas vara högst
fyra månader. Betald semester och sjukfrånvaro skall antingen inte inkluderas i
beräkningsperioden eller räknas som arbetad tid (artikel 16.2).
Beräkningsperioden får - genom regler beslutade av medlemsstaterna - förlängas
till sex månader för de olika typer av arbeten som avses i artikel 17.2.1-2 och
under de förutsättningar som anges där. Direktivet ger vidare en möjlighet för
medlemsstaterna att inte alls tillämpa regeln om veckoarbetstid (artikel 18.1 b
i). En av förutsättningarna för att detta skall vara tillåtet är att ingen
arbetsgivare skall kunna kräva högre veckoarbetstid än enligt huvudregeln utan
arbetstagarens medgivande.
Arbetstidslagens huvudregel är 40 timmars ordinarie arbetstid per vecka,
eller, om det i vissa fall behövs, 40 timmar i genomsnitt under en fyra-
veckorsperiod (5 §). Till detta får läggas övertid med 48 timmar per
fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad, dock högst 200 timmar per
år (8 §). S.k. nödfallsövertid, som inte är begränsad, får tas ut i vissa
situationer (9 §).
Kommittén har med hjälp av räkneexempel (s. 91 ff.) försökt jämföra de båda
regelsystemen. Exemplen visar att utfallet beror på vilken beräkningsperiod som
väljs. Om en period på fyra månader väljs kan lagens regler tillåta ett större
arbetstidsuttag än direktivets regler, eftersom hela årets tillåtna övertid kan
koncentreras till den perioden. Resultatet blir däremot det motsatta om man
väljer en beräkningsperiod som är längre än fyra månader.
Kommittén menar att jämförelsen inte kan stanna där, utan att det är
nödvändigt att också beakta framför allt de skillnader som föreligger när det
gäller sättet att beräkna arbetstid och övertid. Arbetstidslagen skiljer på
ordinarie arbetstid och övertid, vilket inte direktivet gör. När övertid
beräknas skall kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till
arbetstagarens ordinarie arbetstid likställas med fullgjord ordinarie arbetstid
(7 § andra stycket arbetstidslagen). Det kan alltså förutom sjukdom och semester
vara fråga om föräldraledighet, studieledighet, ledighet på grund av fackligt
arbete, enskilda angelägenheter m.m. Enligt direktivet kan endast sjukledighet
och semester jämställas med arbetstid. Kommitténs slutsats är att vid en samlad
bedömning av bestämmelserna har de svenska reglerna ett lika högt eller högre
skyddvärde än det direktivet föreskriver.
Hovrätten för Västra Sverige anser att man vid en jämförelse mellan
regelsystemen skall utgå från en "normal" tjänstgöring och att en sådan
jämförelse visar att EG-direktivets regler inte kan garanteras i svensk rätt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Arbetslivsinstitutet
hävdar, med stöd av andra räkneexempel, att de svenska reglerna innebär att
direktivets krav inte i alla situationer uppfylls. De anser vidare att det i
detta sammanhang inte skall tas någon hänsyn till de svenska ledighetsreglerna.
Kommitténs resonemang om reglernas skyddsvärde avvisas. Både fakultetsnämnden
och Arbetslivsinstitutet anser att Sverige bör utnyttja den möjlighet som
erbjuds i artikel 18.1 b i att genom individuella avtal avvika från direktivets
regler om veckoarbetstid.
Enligt regeringens uppfattning är en jämförelse mellan regelsystemen utifrån
en sådan samlad bedömning som kommittén gjort värdefull. Det är av stor vikt att
det ges en helhetsbild av det skydd som erbjuds enligt de olika
regelkonstruktionerna, och alla aspekter som kan ha betydelse bör beaktas. Som
flera av remissinstanserna påpekat måste samtidigt givetvis beaktas att de
rättigheter direktivet ger skall ges varje enskild arbetstagare utan undantag
och att EG-domstolen i sina avgöranden inte godkänt att fördelar i ett
rättssystem skall kunna uppväga brister vad gäller genomförandet av enskilda
regler i ett direktiv.
Enligt regeringens mening visar emellertid den redogörelse som kommittén
presenterat att EG-direktivets regler på detta område inte utan vidare låter sig
fogas in bland de svenska arbetstidsreglerna. Olikheterna i regelsystemen är
alltför stora. Effekterna av en kombination av direktivets timbegränsning och
arbetstidslagens sätt att beräkna ordinarie arbetstid låter sig inte utan vidare
överblickas. Helt klart skulle dock en direkt tillämpning av det svenska sättet
att beräkna ordinarie arbetstid på direktivets begränsningsregel generellt sett
innebära en betydligt kraftigare begränsning av arbetstiden än den direktivet
kräver. Detta visar att det är nödvändigt att denna typ av förändringar görs i
samband med en översyn av reglerna i dess helhet. Regeringen delar därför
kommitténs uppfattning - som majoriteten av remissinstanserna accepterat - att
arbetstidslagens regler nu bör lämnas oförändrade, och förutsätter att kommittén
i sitt fortsatta arbete med frågor om arbetstidsförkortning och övertid även
beaktar vad som här framförts om behovet av uttryckliga regler som tillgodoser
direktivets krav på denna punkt.

Dygnsvila

EG-direktivets regel om dygnsvila innebär att varje arbetstagare skall erhålla
minst 11 timmars sammanhängande ledighet under varje 24-timmarsperiod (artikel
3). Möjligheterna att avvika från artikeln genom regler beslutade av
medlemsstaterna är omfattande och anges i artikel 17.1-2. Arbetstagarna skall
vid sådana avvikelser erhålla kompensationsledighet eller lämpligt skydd.
Arbetstidslagen saknar en motsvarande regel om dygnsvila. Däremot finns en
regel om nattvila i lagens 13 §. Enligt denna regel skall alla arbetstagare ha
ledigt för nattvila och i den ledigheten skall ingå tiden mellan kl 24 och
klockan 5. Undantag från detta nattarbetsförbud får göras om det är nödvändigt
med hänsyn till arbetets art, allmänhetens behov eller andra särskilda
omständigheter.
Den svenska regeln för dygnsvila innebär alltså att dygnsvilan i första hand
skall vara en nattvila, men klockslagen för denna nattvila är inte fixerade. I
förarbetena till arbetstidslagen konstaterades att rätten till nattvila även
innebär begränsningar i möjligheten att anlita arbetstagare till arbete tidigt
på morgonen eller sent på kvällen, även om dessa klockslag inte preciserats.
Arbetstagaren skall ges behövlig ledighet.
Den utredning som lade fram förslag till den nuvarande arbetstidslagen gjorde
en grundlig genomgång av frågan om dygnsarbetstid och dygnsvila. Bland de skäl
som utredningen framförde mot att införa preciserade regler för begränsning av
dygnsarbetstiden i lagen var bl.a. farhågor för att sådana regler skulle kunna
få en rad rent negativa följdverkningar ur arbetstagarsynpunkt. Bl.a. antogs att
de skulle kunna få en styrande effekt mot längre dygnsarbetstider allmänt sett.
Det ansågs dessutom att en sådan regel skulle behöva förses med så långtgående
undantagsbestämmelser att den i det stora hela skulle komma att bli utan verkan.
Utredningens ställningstagande att inte föreslå en regel om dygnsbegränsning
godtogs av samtliga remissinstanser. I propositionen liksom i betänkandet
betonades parternas gemensamma ansvar för att arbetstiden fördelas på ett
tillfredsställande sätt med utgångspunkt i arbetsmiljölagens bestämmelser om
vikten av att väga in mer långsiktiga verkningar av olika arbetstidssystem etc.
(se SOU 1981:5, s. 56-60 och prop. 1981/82:154, s. 17).
Arbetstidskommittén har gjort en jämförelse mellan direktivets regler och de
svenska reglerna och funnit att arbetstidslagens regler om nattarbetsförbud och
de tidigare nämnda allmänna skyddsreglerna i arbetsmiljölagen tillsammans med
den tillsyn och myndighetskontroll som finns på området inte innebär ett sämre
skydd för arbetstagarna än direktivets regler. Kommittén har härvid även tagit
hänsyn till de tidigare nämnda skillnaderna i sättet att tillämpa
arbetstidsbegreppet och de långtgående avvikelsemöjligheter som direktivet ger
(s. 86 ff.). Någon ändring av reglerna föreslås därför inte.
Många av remissinstanserna, även några av de som accepterar den bedömning som
kommittén har gjort, anser dock att det är tveksamt om direktivets klara och
preciserade dygnsvileregel kan anses vara uppfylld genom hänvisning till bl.a.
uttalanden i lagförarbeten. Det har påpekats från flera håll att EG-rätten inte
accepterar sådana uttalande som en godtagbar rättskälla när det är fråga om
införlivande av direktiv.
Enligt bl.a. LO finns det ett behov av tydligare regler om dygnsvila alldeles
oavsett om detta påkallas av direktivet eller ej.
Regeringen delar den uppfattning som framförts av kommittén och som fått stöd
av de flesta remissinstanserna, nämligen att ändringar i lagen även i detta
avseende nu bör undvikas. En av huvuduppgifterna i kommmitténs fortsatta arbete
är att undersöka på vilket sätt flexibla arbetstider kan införas i svensk
lagstiftning. Som LO och TCO påpekat bör kommittén, då den överväger flexiblare
arbetstidsregler, även på denna punkt beakta behovet av mer preciserade regler.

Nattarbetets längd

Den svenska arbetstidslagen, som har ett principiellt nattarbetsförbud, saknar
en särskild regel om längsta tillåtna arbetstid nattetid för de fall då sådant
arbete undantagsvis tillåts enligt lagen. Enligt EG-direktivet är däremot
nattarbete i princip tillåtet, men det finns regler om begränsning av sådant
arbete. Enligt den ena av dessa regler (artikel 8.1) får den normala arbetstiden
inte överstiga ett genomsnitt av åtta timmar under varje 24-timmarsperiod.
Begränsningsperiodens längd fastställs inte i direktivet utan får bestämmas av
medlemsstaterna efter samråd med arbetsmarknadens parter (artikel 16.3).
Som kommittén framhållit (s. 96 ff.) har de olika regelsystemen skilda
utgångspunkter. Vid sin genomgång av reglerna har kommittén gjort en jämförelse
mellan direktivets regel och arbetstidslagens regler om ordinarie arbetstid och
övertid och därvid gått till väga på samma sätt som vid jämförelsen av reglerna
om begränsningen av veckoarbetstidens längd, dvs. tagit hänsyn även till de
skilda sätten att beräkna arbetstid m.m. Resultatet av jämförelsen blir, enligt
kommittén, att de svenska arbetstidsreglerna sammantaget ger ett väl så högt
skydd som det direktivet föreskriver - även innan man tar hänsyn till
möjligheterna att avvika från regeln i direktivet.
Den andra av EG-direktivets regler om nattarbetets längd innebär att
arbetstiden om åtta timmar per 24-timmarsperiod inte får genomsnittsberäknas vid
vissa typer av arbeten (artikel 8.2). Nattarbetet får alltså i dessa fall aldrig
pågå mer än åtta timmar per 24-timmarsperiod. Detta gäller arbeten som innebär
särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning. Medlemsstaterna
får dock besluta om regler som innebär avvikelse från denna artikel i alla de
situationer som anges i artikel 17.1 och 17.2 1-2.
Kommittén har vid sin jämförelse utgått från att detta krav uppfylls först och
främst genom nattarbetsförbudet i 13 § första stycket arbetstidslagen. I de
situationer då avvikelser enligt lagen är möjliga från detta nattarbetsförbud,
nämligen då arbetet med hänsyn till sin art, allmänhetens behov eller andra
liknande omständigheter måste fortgå även nattetid, finns det däremot som nyss
nämnts ingen begränsning av den tillåtna arbetstiden. Dessa typer av arbeten
motsvaras dock enligt kommitténs bedömning av de arbeten, för vilka avvikelse
även från direktivets regel får ske enligt artikel 17.2, t.ex. arbeten som
kräver kontinuitet i servicen eller produktionen, under de förutsättningar som
anges i artikeln. Vid den sammantagna bedömning som kommittén har gjort har även
myndighetstillsynen, arbetsmiljölagens allmänna skyddsregler m.m. vägts in och
kommittén har funnit att inte heller den andra av direktivets regler om
nattarbetets längd skulle tillföra det svenska regelsystemet ett högre
skyddsvärde.
Bland de kritiska remissinstanserna är meningarna delade om behovet av
lagändringar på denna punkt. Hovrätten för Västra Sverige har stannat för att
det svenska regelsystemet kan behållas, även om överensstämmelsen är dålig
mellan svensk lagstiftning och EG-direktivets bestämmelser. Hovrätten har därvid
särskilt beaktat att nattarbete till största delen torde regleras genom
kollektivavtal, varför arbetstagarnas skydd kan upprätthållas genom den
föreslagna bestämmelsen om att kollektivavtal inte får strida mot direktivets
bestämmelser. Stockholms tingsrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet uttrycker inga invändningar när det gäller nattarbetsreglerna.
Arbetsdomstolen och Arbetslivsinstitutet anser däremot att lagändringar behövs.
Beträffande den första av reglerna behövs enligt institutet en regel om den
valda perioden för genomsnittsberäkning och vad gäller den andra regeln godtas
inte kommitténs argumentation om betydelsen i detta sammanhang av myn-
dighetstillsynen och arbetsmiljölagens skyddsregler. På den sistnämnda punkten
uttrycker LO, som i huvudsak tillstyrker kommitténs förslag, en liknande
uppfattning. Enligt LO:s mening är vare sig anvisningarna för tillsyns-
myndigheten eller effektiviteten i tillsynen sådan att denna ordning kan anses
likvärdig med en tydlig lagregel. LO anser att kommitténs bedömning endast kan
godtas om Arbetarskyddsstyrelsen utfärdar den länge efterfrågade anvisningen om
arbetsmiljölagens tillämpning i detta hänseende "och därmed ger tillsynsmyndig-
heten det verktyg för tillsyn den uppenbart behöver".
Även på denna punkt delar regeringen den uppfattning kommittén har och som
stöds av en majoritet av remissinstanserna, nämligen att nu inte ändra i det
svenska regelverket. På detta område är skillnaden mellan regelverkens
konstruktion ännu större än på de tidigare berörda områdena, även om det
resultat som blir följden av en tillämpning av reglerna av allt att döma tycks
bli likartat. Eftersom frågan om nattarbetets längd hänger nära samman med
reglerna om begränsning av veckoarbetstiden och om dygnsvila förutsätter
regeringen att direktivets regler även i detta avseende kommer att bli föremål
för överväganden på nytt i samband med kommitténs behandling av frågan om
flexibla arbetstider.

Sammanfattning

Regeringens bedömning i denna del har skett med utgångspunkt i det allmänna
ställningstagande som redovisats ovan vad gäller tillvägagångssättet vid
genomförandet av EG-direktivet. I syfte att bereda så stort utrymme som möjligt
för kommitténs fortsatta arbete, särskilt vad gäller flexibla arbetstider och
eventuella arbetstidsförkortningar, bör alltså ingreppen i regelsystemet nu
begränsas. Några ändringar i lagens materiella regler bör inte göras. Däremot
kan det finnas behov av föreskrifter om den närmare tillämpningen av de nu
behandlade reglerna. Sådana regler kan Arbetarskyddsstyrelsen meddela med stöd
av 1 § 2 arbetstidsförordningen (1982:901). Även utan sådana föreskrifter skall
givetvis tolkningen av de svenska reglerna i fortsättningen ske i ljuset av
EG-direktivet. Till detta kommer att direktivets regler skall iakttas vid
dispenser. Dessa frågor behandlas i avsnitt 11.
En annan grundläggande förutsättning för ställningstagandet att tills vidare
behålla arbetstidslagens regler oförändrade är, som framhållits i avsnitt 5, att
dessa frågor i mycket hög grad regleras i kollektivavtal. Enligt regeringens
mening är det lämpligt att parterna själva får avgöra hur direktivets olika
avvikelsemöjligheter skall tillämpas på olika områden och därmed också ta ett
ansvar för att direktivet genomförs på ett tillfredsställande sätt. Som tidigare
nämnts tillåter direktivet att parterna i kollektivavtal avviker från reglerna
om dygnsvila och om kraven på nattarbetets längd, förutsatt att de berörda
arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller erbjuds lämpligt skydd
(artikel 17.3). Regeln om begränsning av veckoarbetstiden kan däremot aldrig
helt åsidosättas vare sig genom lag eller kollektivavtal. Som tidigare nämnts
har dock parterna frihet att, under vissa förutsättningar, utöka perioden för
genomsnittsberäkning av veckoarbetstiden till tolv månader (artikel 17.4).
Regeringen förutsätter alltså att avtalsparterna, i den mån avtalen inte redan
uppfyller direktivets krav, ser till att avtalen får en utformning som
tillgodoser kraven i direktivet. Frågan om sanktioner för det fall så inte sker
behandlas i avsnitt 12.

9 Hälsoundersökning och omplacering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Arbetarskyddsstyrelsen förutsätts utarbeta|
| föreskrifter om hälsoundersökning av nattarbetande. Några åtgärder|
| behöver däremot inte vidtas för att uppfylla direktivets krav på|
| omplacering av nattarbetande till lämpligt dagarbete. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget om
hälsoundersökningar har inga invändningar mot det. Stockholms tingsrätt och
Arbetslivscentrum anser det tveksamt om svensk rätt uppfyller direktivets krav
vad gäller rätten till omplacering av nattarbetande. LO, TCO och SACO anser att
Arbetarskyddsstyrelsen borde ges i uppdrag att utarbeta föreskrifter även på
detta område. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser
däremot att arbetsmiljölagens regler ger tillräckligt stöd för sådan omplacering
som krävs enligt direktivet.
Skälen för regeringens bedömning: Nattarbetande skall enligt direktivets
artikel 9 ha rätt till kostnadsfri hälsoundersökning dels innan de börjar
anställningen och dels regelbundet under anställningens gång. Föreskrifter om
sådana hälsoundersökningar saknas i dag. Regeringen delar kommitténs och
remissinstansernas bedömning att Arbetarskyddsstyrelsen bör meddela föreskrifter
om hälsoundersökning av nattarbetande. Det kan ske med stöd av bestämmelserna i
4 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 18 § 1 arbetsmiljöförordningen (1977:1166).
Artikel 9 i direktivet innehåller också en regel om att nattarbetande som har
hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet om möjligt skall omplaceras till
lämpligt dagarbete.
Som kommittén konstaterat finns visserligen ingen svensk regel på detta område
som uttryckligen nämner omplacering. Däremot ingår en sådan
omplaceringsskyldighet som direktivet avser i de skyldigheter för en
arbetsgivare att anpassa arbetet till den enskilde arbetstagarens förut-
sättningar som följer av framför allt 3 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen, vilket
både kommittén och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpe-
kat. Att dessa bestämmelser också i praktiken tillämpas i fråga om omplacering
framgår av ett beslut av Arbetarskyddsstyrelsen, i vilket en arbetsgivare för-
bjöds omplacera en arbetstagare på grund av riskerna för dennes hälsa om han
tvingades utföra ett annat arbete än han tidigare utförde (ASS beslut
1989-12-14, C993/89, refererat i Schmidt m.fl., Löntagarrätt, 1994, s. 213).
Arbetsgivarens skyldighet att dels anpassa arbetsförhållandena till ar-
betstagarens särskilda förutsättningar, dels i övrigt ta hänsyn till dessa
förutsättningar har förtydligats genom den ändring i 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen
som gjordes 1991 (prop. 1990/91:140, bet. 1990/91:AU22, rskr. 1990/91:302). Av
uttalanden i propositionen framgår att detta vidgade arbetsgivaransvar givetvis
också måste påverka den omplaceringsskyldighet som arbetsgivaren har enligt de
nyss nämnda reglerna (a. prop. s. 52).
Enligt regeringens bedömning är det därför inte nödvändigt att med anledning
av EG-direktivet vidta någon åtgärd vad gäller omplaceringsrätten.

10 Raster, veckovila, semester m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: EG-direktivets bestämmelser om raster, |
| veckovila, semester m.m. bör inte föranleda några ändringar i de|
| nu gällande svenska reglerna. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast Arbetslivsinstitutet har yttrat sig beträffande de
frågor som berörs i detta avsnitt. Institutet anser att de svenska reglerna om
raster inte uppfyller direktivets krav. Enligt arbetstidslagen får nämligen
raster i vissa fall bytas ut mot måltidsuppehåll. Vidare anser institutet att
semesterlagens regler inte ger sådana hemarbetande som omfattas av direktivet
den rätt till ledighet som krävs enligt direktivet.

Skälen för regeringens bedömning:

Raster

EG-direktivet föreskriver i artikel 4 att alla arbetstagare skall ha rätt till
rast då arbetstiden är längre än sex timmar. Den närmare utformningen av en
sådan regel, t.ex. rastens längd och på vilka villkor den ges, skall fastställas
i kollektivavtal eller, då detta inte lyckas, genom lag. Medlemsstaterna kan
föreskriva avvikelser från denna artikel i samtliga fall som anges i artikel
17.1 och 17.2.1-2.
Arbetstidslagen innehåller regler om både raster och pauser (15-17 §§). Rast
är enligt lagen ett sådant avbrott i den dagliga arbetstiden då arbetstagaren
inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Rasterna skall förläggas så
att arbetstagaren inte utför arbete mer än fem timmar i följd. I vissa undan-
tagsfall får raster bytas ut mot måltidsuppehåll som inte räknas in i ar-
betstiden, nämligen om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena
eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som inte har kunnat
förutses av arbetsgivaren (16 §).
Regeringen delar kommitténs bedömning att de svenska reglerna på denna punkt
gott och väl uppfyller direktivets krav. Arbetstidslagens huvudregel innebär att
raster skall tas med tätare intervall än vad direktivet kräver. Till skillnad
från Arbetslivsinstitutet anser regeringen inte att den undantagsmöjlighet som
finns att byta ut raster mot måltidsuppehåll medför att direktivets krav inte
uppfylls. Först och främst skall framhållas att detta undantag enligt
bestämmelsernas förarbeten skall tillämpas med yttersta restriktivitet (prop.
1976/77:149 s. 305 och prop. 1981/82:154 s. 73). Till detta kommer dels att
begreppet rast inte definieras i direktivet, och dels att medlemsstaterna ges
rätt att fastställa på vilka villkor rasten ges. Det är följaktligen inte alls
uteslutet att även arbetstidslagens måltidsuppehåll skulle kunna räknas som rast
i direktivets mening. Slutligen ges i direktivet som nyss nämnts vittgående möj-
ligheter att lagstiftningsvägen avvika från regeln om rast, både i situationer
då det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena (t.ex. vid arbeten som
kräver kontinuitet i servicen eller produktionen, artikel 17.2.1) och i situa-
tioner som motsvarar arbetstidslagens undantag för oförutsedda händelser (vid
olycksfall och vid oförutsedda händelser utanför arbetsgivarens kontroll,
artikel 17.2.2). Någon ändring av arbetstidslagens regler behövs alltså inte vad
gäller raster.

Veckovila

Enligt artikel 5 i EG-direktivet skall alla arbetstagare erhålla en samman-
hängande ledighet om minst 24 timmar under varje period om sju dagar plus de
elva timmars dygnsvila som artikel 3 föreskriver. Veckovilan skall i princip
omfatta söndag. I vissa undantagsfall får den inskränkas till 24 timmar. Den får
genomsnittsberäknas över en period om högst 14 dagar.
Arbetstidslagens regler (14 §) liknar direktivets. Lagen ger rätt till 36 tim-
mars ledighet per sjudagarsperiod, dessutom utan möjlighet till genomsnitts-
beräkning, och ledigheten skall om möjligt förläggas till veckoslut.
Både direktivets och arbetstidslagens regel medger avvikelse. I samtliga
situationer som anges i 17.1 och 17.2 i direktivet får medlemsstaterna besluta
om regler som innebär avvikelser. Undantag från arbetstidslagens regel (annat än
genom kollektivavtal och dispens) får endast ske tillfälligtvis, om det föran-
leds av något särskilt förhållande som inte har kunnat förutses av arbets-
givaren.
Regeringen delar kommitténs bedömning att svensk lag har ett högre skyddsvärde
än direktivets regel och att någon ändring inte behövs av de svenska reglerna.
Ingen av remissinstanserna har framfört någon annan uppfattning.

Semester

Varje arbetstagare skall enligt artikel 7 i direktivet ha en årlig betald
semester om minst fyra veckor. Semestern får inte bytas ut mot kontant betalning
annat än då anställningen avslutas. Medlemsstaterna får föreskriva vad som skall
gälla angående rätten till och beviljandet av sådan semester.
Enligt semesterlagen har arbetstagare rätt till 25 dagars semester per år.
Genom 27 § undantas s.k. okontrollerade arbetstagare (jämför 2 § 1 i
arbetstidslagen; se ovan avsnitt 7) från denna regel om semesterledighet.
Arbetslivsinstitutet påpekar att i gruppen s.k. okontrollerade arbetstagare
ingår enligt definitionen av begreppet samtliga hemarbetande, alltså även sådana
som kan omfattas av direktivets regel. Enligt institutet behövs därför en
justering av semesterlagens regel.
Frågan om arbetstidsreglernas tillämpning på hemarbetande har behandlats i
avsnitt 7. Av samma skäl som där har anförts bör frågan om en eventuell ändring
av semesterlagens regler för denna kategori arbetstagare anstå. Det bör dock
framhållas att semesterlagens reglering av dessa frågor inte innebär att gruppen
okontrollerade arbetstagare uteslutits från rätten till ledighet. I stället
förutsätts att dessa arbetstagare själva bereder sig ledighet och använder den
s.k. särskilda semesterlönen (16 § semesterlagen) för detta ändamål. Det har
förutsatts att arbetsgivaren tilldelar hemarbetande arbetsuppgifter på ett
sådant sätt att de inte hindras att ta ut ledighet under sommarmånaderna.

Regler i övrigt om nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm

I EG-direktivets artikel 10 ges medlemsstaterna möjlighet att i sin lagstiftning
uppställa särskilda villkor för vissa kategorier av nattarbetare som är utsatta
för säkerhets- eller hälsorisker i sitt arbete. Enligt regeringens bedömning bör
denna regel för närvarande inte föranleda någon åtgärd.
Arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande skall enligt artikel
11 anmäla det till berörd myndighet, om myndigheten begär det. Några åtgärder
med anledning av denna regel är inte nödvändiga. Svensk rätt innehåller regler
om rätt för tillsynsmyndigheten att få de upplysningar som behövs för tillsynen
(21 § arbetstidslagen resp. 7 kap. 3 § arbetsmiljölagen).
Enligt artikel 12 skall nattarbetande och skiftarbetande tillförsäkras ett
skydd för hälsa och säkerhet som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur. De skall ha tillgång till förebyggande skydd och hälsovård som är
likvärdigt det som dagarbetande åtnjuter. I artikel 13 ställs krav på att en
arbetsgivare, som avser att organisera arbetet "enligt en viss rytm", skall
utforma arbetet så att arbetsförhållandena anpassas till arbetstagaren, särskilt
för att lindra effekterna av monotont och bundet arbete. Arbetsmiljölagens
regler om kraven på arbetsmiljöns beskaffenhet och arbetsgivarens skyldigheter i
lagens 2 resp 3 kap. får anses omfatta de skyldigheter som följer av båda dessa
artiklar. Någon ändring av reglerna är därför inte nödvändig.

11 Dispenser och myndighetstillsyn

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Vid beviljandet av undantag från |
| arbetstidslagens regler skall Arbetarskyddsstyrelsen beakta de |
| minimikrav som EG:s arbetstidsdirektiv ställer upp. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens vad gäller
dispenser. Kommittén föreslog dessutom en uttrycklig föreskrift om att
myndigheterna även vid utövandet av tillsynen skulle beakta EG-direktivets krav.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över de båda
föreslagna ändringarna har ingen erinran mot dem. Arbetarskyddsstyrelsen anser
att även tillstånd till nödfallsövertid bör omfattas av samma begränsning som
föreslås för dispenserna. Styrelsen ställer sig också frågande till förslaget
beträffande tillsynen. Det gör även LO och Arbetslivsinstitutet. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet anser att begreppet "skyddsvärde" är
mindre väl valt som lagtekniskt begrepp och har även i övrigt samma kritik mot
den valda konstruktionen av reglerna som framförts beträffande begränsningar i
rätten till avvikelse genom kollektivavtal.
Skälen till regeringens förslag: Arbetarskyddsstyrelsen får, om kollektivavtal
med avvikelse från lagens regler inte har kunnat träffas, bevilja dispens från
en rad av lagens regler om det finns särskilda skäl (19 § arbetstidslagen). Det
kan t.ex. gälla rätt till nattarbete eller ytterligare övertid. Kravet på
särskilda skäl kan vara uppfyllt t.ex. genom att något oförutsett har inträffat
som lett till försening i verksamheten.
Liksom arbetsmarknadens parter har att beakta EG-direktivets krav vid
avvikelser från arbetstidslagen bör naturligtvis Arbetarskyddsstyrelsen göra det
vid beviljandet av dispenser från regler som har en motsvarighet i direktivet.
De gränser som direktivet sätter är dock snävare för Arbetarskyddsstyrelsen än
för arbetsmarknadens parter. Dispenserna måste hålla sig inom de gränser som
anges av de avvikelsemöjligheter som direktivet medger medlemsstaterna genom
t.ex. artikel 17.1 och 17.2. Vad beträffar den nu gällande möjligheten till dis-
pens från reglerna om ordinarie arbetstid och övertid medges dock inga
avvikelsemöjligheter enligt dessa bestämmelser. En medlemsstats möjlighet att
avvika på den punkten bestäms av reglerna om begränsning av beräkningsperioden
för veckoarbetstidens längd.
Regeringen anser i likhet med Arbetarskyddsstyrelsen att det är nödvändigt med
en begränsning av rätten att ge tillstånd till att ta ut nödfallsövertid under
längre tid än två dygn.
I avsnittet om begränsning av rätten att avvika från arbetstidslagen genom
kollektivavtal har regeringen uttalat att den delar den uppfattning som
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Hovrätten för Västra
Sverige har i fråga om användningen av begreppet skyddsvärde i lagtext. Även i
de nu aktuella bestämmelserna bör därför ett annat uttryckssätt väljas.
Enligt 20 § arbetstidslagen skall Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelats med
stöd av den. Regeringen föreslog i remissen till Lagrådet att denna bestämmelse
borde kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att det vid tillsynen skall
beaktas att EG-direktivets minimikrav iakttas.
Arbetslivsinstitutet har ansett att en sådan regel antyder att tillsynsmyndig-
heten faktiskt har en större skyldighet att följa EG-direktivet än lagstiftaren
har och att direktivets bestämmelser faktiskt skall gå före svensk lag.
Institutet har vidare ansett att denna konstruktion innebär svåra tillämp-
ningsproblem för de myndigheter som skall bedöma om EG-direktivet lägsta gränser
underskrids eftersom direktivets regler är detaljerade, omfattande och
svårtolkade.
Syftet med den i lagrådsremissen föreslagna regeln var framför allt att erinra
tillsynsmyndigheten om att tolkningen och tillämpningen av lagen i de avseenden,
i vilka bestämmelserna är mindre precisa än direktivets, skall ske utifrån di-
rektivets perspektiv. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att detta
syfte kan uppnås utan en uttrycklig bestämmelse i lagen.
Det kan i detta sammanhang påpekas att myndighetstillsynen enligt rådande
praxis endast avser de arbetsplatser där kollektivavtal om arbetstid inte gäl-
ler.

12 Sanktioner

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Arbetstidslagen kompletteras med regler om |
| ogiltighet och om skadestånd för de fall parterna genom kol- |
| lektivavtal åsidosätter de minimikrav som de enligt |
| EG-direktivet är skyldiga att iaktta. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna lämnar förslagen till
lagändring utan erinran. Flera av remissinstanserna är dock kritiska mot den
föreslagna skadeståndsregeln. Hovrätten för Västra Sverige, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Arbetslivsinstitutet, SAF och
Sveriges Advokatsamfund anser att regeln är obehövlig; de tre sistnämnda anser
dessutom att även ogiltighetsregeln saknar berättigande. Hovrätten anser att
skadeståndsregeln i vart fall behöver kompletteras eftersom dess utformning kan
befaras medföra tillämpningssvårigheter. Stockholms tingsrätt anser inte att det
är motiverat med en rätt till ekonomiskt skadestånd eftersom det inte uppstår
någon ekonomisk förlust för arbetstagaren vid de överträdelser av reglerna som
det kan bli fråga om. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet förutsät-
ter att de båda lagreglerna skall förstås så att det endast är tillämpningen av
ett kollektivavtal i ett visst fall som kan drabbas av sanktionerna och inte
kollektivavtalet som sådant. SACO finner det svårt att överblicka ogiltig-
hetsregeln och påpekar att det kan vara svårt att bedöma om t.ex. kollek-
tivavtalsbestämmelser som gäller förfarandet vid tvister kan anses missgynna
arbetstagaren i det fall tillämpningen av ett avtal skulle anses strida mot
EG-direktivet. Arbetsgivarverket anser att de skadeståndsrättsliga aspekterna i
fråga om ansvar för att ett direktiv införlivats felaktigt eller inte alls bör
belysas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Arbetstidslagens konstruktion med dels
dispositiva regler, dels direkt eller indirekt straffbelagda regler är ovanlig.
Den innebär att skilda påföljdssystem gäller beroende på om en överträdelse
skett av en lagregel eller av en avtalsbestämmelse. I det sistnämnda fallet kan
det bli fråga om skadeståndspåföljd antingen enligt vad som föreskrivs i avtalet
eller enligt medbestämmandelagen. 25 § arbetstidslagen innehåller en erinran om
detta.
Det har tidigare ifrågasatts om denna uppdelning på olika sanktionssystem är
tillfredsställande. Vare sig lagens dispositivitet eller myndighetstillsynen har
emellertid ansetts kunna avvaras. Det har också ansetts att till tillsynen hör
straffsanktionerade regler. Utredningen av vissa arbetstidsfrågor som år 1981
lade fram förslag till nuvarande arbetstidslag ifrågasatte om de straffrättsliga
sanktionerna var tillräckligt effektiva och övervägde därför att införa en
skadeståndsregel efter semesterlagens modell (se SOU 1981:5, Ny arbetstidslag,
s. 158). Utredningen stannade dock för att i stället föreslå en ny sanktion,
särskilda avgifter. Lagen kom alltså att innehålla även regler om s.k.
övertidsavgifter (26 och 27 §§).
Mot bakgrund av att sanktionreglerna redan nu är komplicerade är det
förståeligt om förslaget att nu tillföra lagen ytterligare sanktionsregler kan
tyckas mindre välbetänkt. Regeringen delar dock kommitténs uppfattning att de
regler som nu föreslås, och som skall garantera att arbetstagarna på det
kollektivavtalsreglerade området tillförsäkras EG-direktivets minimikrav, måste
tillföras någon form av sanktion. Det följer av den skyldighet Sverige har att
se till att direktivets regler genomförs.

Ogiltighet

Till skillnad från andra lagar inom arbetsrättens område, t.ex. semesterlagen
och anställningsskyddslagen, innehåller inte arbetstidslagen någon regel om
ogiltighet av avtal. Brott mot lagen följs av straff. I likhet med kommittén och
majoriteten av remissinstanserna anser regeringen att det finns anledning att
markera parternas skyldighet att iaktta EG-direktivets skyddsregler genom en
sådan ogiltighetsregel.
Enligt Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet bör det klargöras att
det är avtalets tillämpning och inte avtalet som sådant som kan
ogiltigförklaras. Landstingsförbundet menar att ett avtal som i och för sig
skulle kunna strida mot t.ex. EG:s regel om begränsning av veckoarbetstiden inte
bör kunna angripas så länge inte arbetstid faktiskt tas ut i en omfattning som
står i strid med direktivet. I annat fall skulle det enligt förbundet bli
nödvändigt att skriva avtal på ett onödigt komplicerat sätt.
Enligt regeringens uppfattning bör det i praktiken sällan bli fråga om att ett
avtal angrips så länge tillämpningen i det konkreta fallet inte är oförenlig med
direktivet. Syftet med talan i mål om sådan ogiltigförklaring som här avses,
oavsett om den förs av en enskild arbetstagare eller av en arbetstagarorganisa-
tion, är ju att garantera ett minimiskydd för den enskilde arbetstagaren.
Avsikten är att ogiltighetstalan skall kunna väckas i situationer som innebär
att detta skydd uteblir i ett konkret fall. Det kan däremot naturligtvis inte
helt uteslutas att det vid domstolsprövning visar sig att en avtalsbestämmelse
genom s.k. fastställelsetalan blir ogiltigförklarad.
Genom ogiltighetsregeln skall alltså en felaktig tillämpning kunna rättas till
och en arbetstagare komma i åtnjutande av det skydd som EG-direktivet ger.
Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det bör följa av
regeln att motsvarande svenska bestämmelser i arbetstidslagen skall träda i
tillämpning. En sådan lösning skulle dock innebära att kollektivavtalsparterna
fråntogs möjligheten att använda sig av de avvikelsemöjligheter som direktivet
ger dem. Det bör alltså inte vara arbetstidslagens regel utan i stället den
eller de av direktivets regler som har åsidosatts som skall tillämpas i stället
för den avtalsbestämmelse som visat sig ogiltig. Enbart på det sättet kan ju di-
rektivets flexibilitet för kollektivavtalens del utnyttjas. Detsamma bör gälla
för det fall ett kollektivavtal visserligen reglerar arbetstidsfrågor, men helt
saknar regler i en viss arbetstidsfråga som regleras i direktivet.

Skadestånd

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser i likhet med några
andra remissinstanser att den föreslagna skadeståndsregeln inte behövs. Fakul-
tetsnämnden anser att regeln är "både oskälig och systemvidrig". Att en enskild
arbetsgivare blir skadeståndsansvarig för vad kollektivavtalsparterna kommit
överens om är inte rimligt enligt fakultetsnämnden. I stället bör i de nu
aktuella fallen arbetstidslagens vanliga sanktionsbestämmelser tillämpas, dvs.
böter, fängelse och övertidsavgift.
Enligt regeringens mening är förslaget att låta lagens straffbestämmelser få
tillämpning på kollektivavtalsreglerade situationer mindre lyckat. Visserligen
ger detta en lagtekniskt enklare lösning, men resultatet i praktiken skulle bli
helt oacceptabelt. Sanktionsfrågan blir ju aktuell i samma situationer som talan
om ogiltighet kan föras. Självfallet bör frågornas behandlas samtidigt och i
samma instans. Mål som rör tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal
måste kunna föras till Arbetsdomstolen, så också dessa mål.
Fakultetsnämnden anser vidare att det ligger mycket nära till hands att
uppfatta förslaget så att det innebär att EG-direktivet getts direkt effekt
gentemot enskilda rättssubjekt. De skadeståndssanktionerade regler om
begränsning av kollektivavtal med hänvisning till EG-direktiv som finns i t.ex.
i anställningsskyddslagen är, påpekar fakultetsnämnden, utformade på ett annat
sätt. Om det exempelvis skulle följa av ett kollektivavtal att det s.k.
överlåtelsedirektivet inte iakttagits i någon viss del kommer detta enligt
fakultetsnämnden att strida mot 6 b § i anställningsskyddslagen, inte mot direk-
tivet, och skadestånd kan utdömas enligt 38 § anställningsskyddslagen. I arbets-
tidslagen kan däremot inte på samma sätt återfinnas lagregler som motsvarar de
olika direktivbestämmelserna.
Det är odiskutabelt så att arbetstidsdirektivets regler genom detta förslag
inte införlivas på samma exakta sätt som skett med överlåtelsedirektivet (jämför
prop. 1994/95:102). Detta förhållande kan givetvis göra den föreslagna regle-
ringen svårare att tillämpa. Trots det kan det hävdas att konstruktionen i
princip är densamma i båda fallen när det gäller avvikelse genom kollektivavtal.
Det är direktivet - och inte lagreglerna, hur tydliga de än må vara - som sätter
gränsen för kollektivavtalet. Regeln saknar mening för det fall att något
utrymme inte skulle finnas mellan lag och direktiv. Ett visst sådant utrymme
finns även när det gäller överlåtelsereglerna, men vad beträffar ar-
betstidsdirektivet är utrymmet som konstaterats tidigare mycket omfattande. För
de flesta av bestämmelserna - t.ex. alla regler om arbetstidens förläggning utom
semester - tillåts ju enligt artikel 17.3 särskilda avvikelsemöjligheter för det
fall överenskommelse träffas genom just kollektivavtal. Brott mot direktivet i
kollektivavtal behöver alltså i sådana fall inte innebära något brott mot en
lagregel som reglerar arbetstidsfrågorna i sak. Det innebär däremot ett brott
mot den lagregel som begränsar avtalsfriheten. Genom en särskild skades-
tåndsregel bör klargöras att denna speciella typ av brott mot lagens regler inte
är straffsanktionerad. Talan grundar sig alltså på att lagens begränsningsregel
inte iakttagits, inte direkt på direktivets regler.
Även Lagrådet har ifrågasatt om skadeståndsbestämmelsen är motiverad. Enligt
Lagrådet kan det i många fall vara svårt för en enskild arbetsgivare att avgöra
om ett träffat kollektivavtal strider mot EG-spärren eller inte och bl.a. av det
skälet anses skadeståndsskyldigheten tämligen långtgående, även med hänsyn till
jämkningsmöjligheten. Regeringen anser dock i likhet med kommittén att det inte
är tillräckligt med en ogiltighetsregel för det fall tillämpningen av ett
kollektivavtal strider mot EG-direktivet. Det krävs dessutom en
skadeståndssanktion för att regeln skall bli effektiv. Enligt regeringens mening
bör man kunna utgå ifrån att det vid tillämpningen av skadeståndsbestämmelserna
tas stor hänsyn till de svårigheter en enskild arbetsgivare kan ha att bedöma om
en viss konkret situation strider mot EG-direktivets regler.
Regeringen instämmer med de remissinstanser som har svårt att hitta exempel på
fall där det skulle bli aktuellt med ekonomiskt skadestånd. Vad som normalt kan
bli aktuellt är givetvis en ideell skada. Den närmare utformningen av
skadeståndsregeln behandlas i författningskommentaren.

13 Övergångsbestämmelser

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser bör inte|
| införas för kollektivavtal som är gällande när de nu föreslagna lag-|
| ändringarna träder i kraft. |
--------------------------------------------------------------------

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ytterst få remissinstanser har yttrat sig särskilt i
frågan. Hovrätten för Västra Sverige delar regeringens bedömning att det inte är
nödvändigt att införa övergångsbestämmelser. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet anser att en övergångsbestämmesle bör tillfogas som gör
det möjligt för kollektivavtal att leva vidare till dess avtalen löper ut enligt
vanliga regler. Enligt Arbetslivsinstitutet uppfyller inte förslaget de krav på
genomförande som följer av EG-rätten eftersom det saknas effektiva sanktioner
för det fall parterna inte ser till att avtalen tillämpas inom de ramar direkti-
vet ger. Institutet befarar också att parterna helt enkelt inför en s.k.
EG-spärr i kollektivavtalen och därmed överlåter det slutliga ansvaret på den
enskilde arbetsgivaren.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser i likhet med kommittén att
det troligtvis kommer att finnas kollektivavtal, vid den tidpunkt då direktivet
skall ha införlivats, som inte uppfyller direktivets krav fullt ut. Med
hänvisning till de skäl kommittén anfört (s. 109 f.) bör det inte komma i fråga
att genom särskilda lagregler ogiltigförklara sådana avtalsbestämmelser. Det bör
tvärtom kunna förutsättas att parterna ser till att befintliga kollektivavtal
efter den 23 november 1996 tillämpas inom ramarna för arbetstidsdirektivet.
Arbetslivsinstitutet befarar att för det fall så inte sker kommer det att
saknas effektiva sanktioner - varken ogiltigförklaring av avtalen eller
skadestånd skulle kunna komma ifråga. De förslag som nu läggs fram innebär
emellertid just ett införande av dessa sanktionsmöjligheter. Dessa lagregler kan
givetvis ges generell tillämpning. Vad gäller skadestånd kan dock
jämkningsreglerna bli aktuella.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår att kol-
lektivavtalen skall tillåtas gälla i de aktuella avseendena tills de löper ut
enligt vanliga regler. Enligt regeringens mening är det inte en tillfreds-
ställande lösning. Det är visserligen riktigt att kollektivavtal består av en
väv av kompromisser och förhandlingsresultat som lagrat sig under årens lopp och
att det av den anledningen kan vara rimligt att låta avtalsparterna på nytt väga
frågorna mot varandra. Å andra sidan kan ett sådant förslag, som
fakultetsnämnden själv påpekar, inte anses stå helt i överensstämmelse med
Sveriges förpliktelser att tillse att direktivet genomförs i tid på ett korrekt
sätt.
Den bedömning som här görs ligger också helt i linje med det synsätt på
parternas ansvar och kollektivavtalens betydelse för genomförandet av EG-rätten
som har redovisats i de inledande avsnitten.

14 Författningskommentarer

Förslaget till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

1 §

Ändringen i andra stycket innebär att hänvisningen till arbetsmiljölagen
(1977:1160) inte enbart framhåller bestämmelserna i 5 kap. om minderåriga utan
även de allmänna skyddsbestämmelserna om förläggning av arbetstiden i lagens 2
kap. 1 §. Som påpekats i bl.a. avsnitt 7 är syftet med tillägget att förtydliga
sambandet mellan arbetstidslagens och arbetsmiljölagens regler. Arbets-
miljölagens allmänna skyddsbestämmelser innebär bl.a. att arbetstidsfrågor skall
beaktas i en helhetssyn på arbetsmiljön. Dessa regler ges speciell aktualitet
genom EG-direktivet, eftersom dess bestämmelser på åtskilliga punkter knyter
frågor om förläggning av arbetstiden m.m. till krav på skydd för arbetstagares
hälsa och säkerhet. Detta gäller särskilt för alla de fall som avvikelser
tillåts från direktivets huvudregler. Ändringen är främst föranledd av att någon
förändring av arbetstidslagens tillämpningsområde inte föreslås (se avsnitt 7),
av regeln om dygnsvila (avsnitt 8) och om nattarbetets längd (avsnitt 9).

3 §

Två nya regler tillförs denna paragraf, dels en s.k. EG-spärr, dels en
ogiltighetsregel. Den första av reglerna innebär att lagens regler, som redan nu
är semidispositiva, dvs. får frångås genom kollektivavtal av visst slag,
tillförs en ytterligare spärr och därför i fortsättningen kommer att vara
semidispositiva med EG-spärr . Arbetstidslagens regler skall alltså endast
kunna frångås om kollektivavtalets regler ger minst det skydd som EG:s
arbetstidsdirektiv föreskriver. Som framhållits i avsnitt 6 skall hänvisningen
till direktivets regler givetvis förstås så att det är fråga om direktivets
samtliga regler. Även direktivets avvikelsmöjligheter får beaktas när det skall
fastställas vad som utgör direktivets yttersta skyddsgränser. Det innebär t.ex.
att parterna kan avvika från reglerna om dygnsvila, veckovila, raster, natt-
arbetets längd och om beräkningsperioder under de förutsättningar som anges i
artikel 17.2 och 17.3. Det innebär också att parterna tillåts träffa kollek-
tivavtal om beräkningsperioder för veckoarbetstid om högst tolv månader under de
förutsättningar som anges i artikel 17.4.
Paragrafen har på förslag av Lagrådet disponerats om så att regeln med den
s.k. EG-spärren tagits in i det nya fjärde stycket och samordnats med den nya
ogiltighetsregeln. På det sättet klargörs bl.a. att EG-spärren också gäller
beträffande sådana avtal som avses i 3 § andra stycket.
Fjärde stycket andra meningen innehåller den nya ogiltighetsregel som
kommenterats i avsnitt 12. Här kan tilläggas att rätten att föra ogiltig-
hetstalan torde gälla även den organisation som själv vid avtalsförhandlingarna
accepterat bestämmelsen ifråga i likhet med vad som är fallet enligt motsvarande
bestämmelser i jämställdhetslagen (1991:433). Denna situation har kommenterats i
rättsfallet AD 1987 nr 132.
Ordalydelsen i de nya reglerna är något annorlunda än det kommittén före-
slagit. Det ansluter till motsvarande bestämmelser i 2 § anställningsskyddslagen
(1982:80) och 4 § medbestämmandelagen (1976:580), där orden "mindre förmånliga
regler" används för att ange att vissa regler i respektive lag får ersättas med
kollektivavtal, men att det då måste tillses att kollektivavtalsbestämmelsen
håller sig inom EG-regelns ramar. Eftersom avsikten är att arbetstidslagens
regler skall vara dispositiva på samma sätt som reglerna i dessa lagar har samma
uttryckssätt valts i enlighet med vad ett par av remissinstanserna föreslagit.
Vad som nu sagts gäller även ordvalet i tillägget i 19 samt den nya 24 a §.

19 §

Ett nytt andra stycke läggs till paragrafen. Syftet är att ge en garanti för att
eventuella dispenser som Arbetarskyddsstyrelsen ger fortsättningsvis hålls inom
de ramar EG-direktivet anger. I detta ligger också en rätt för
Arbetarskyddsstyrelsen att tillämpa de avvikelsemöjligheter som direktivet ger
och som inte är förbehållna endast arbetsmarknadens parter. Detta gäller även de
tillstånd att ta ut nödfallsövertid som myndigheten kan ge enligt 9 § tredje
stycket. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 11.
Det kan tilläggas att någon ändring inte avses när det gäller den rätt att
överklaga beslut om dispens och tillstånd som anges i 29 §.

24 a §

Paragrafen är ny. Den innehåller en regel som innebär att brott mot den nya
"EG-spärren" i 3 § fjärde stycket skadeståndssanktioneras. En allmän motivering
finns i avsnitt 12.
Den nya bestämmelsen placeras i anslutning till lagens bestämmelser om straff,
men före 25 § som erinrar om vad som gäller vid bristande fullgörelse av
förpliktelser enligt kollektivavtal. Här är det inte fråga om brott mot ett
kollektivavtal, utan brott mot lagens nya regel i 3 § fjärde stycket om vad
kollektivavtalet får och inte får innehålla. Det bör understrykas att alla
sådana situationer skall hänföras till denna paragraf. Lagens 24 § om
straffbestämmelser skall alltså då inte tillämpas. När det i den paragrafen sägs
"utan att avvikelse har gjorts enligt 3 §" har avsetts den situation att det
inte existerar något kollektivavtal på det aktuella området. Detta skall gälla
även i fortsättningen. Det är alltså inte avsikten att 24 § också ska omfatta de
situationer där kollektivavtal i och för sig finns, men den avvikelse som gjorts
i kollektivavtalen inte har gjorts på det sätt som anges i 3 §, dvs. med
iakttagande av den s.k. EG-spärren.
Regeln har på förslag av Lagrådet formulerats så att det uttryckligen framgår
att det är tillämpningen i det enskilda fallet och inte kollektivavtalet i sig
som kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. I övrigt har regeln utformats på
samma sätt som andra regler om skadestånd på arbetsrättens område, t.ex.
anställningsskyddslagen (1982:80), semesterlagen (1977:480) och
föräldraledighetslagen (1995:584). Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att
utforma skadeståndsregeln så att den täcker både ekonomiskt skadestånd och
ideellt eller allmänt skadestånd. Den skada en arbetstagare vanligen lider av
att t.ex. tvingas arbeta mer än tillåtet är inte ekonomisk utan ideell, beståen-
de t.ex. av det obehag han utsatts för eller av att han gått miste om värdefull
fritid. Givetvis kan det också bli svårt att uppskatta sådana skador som det här
kan bli fråga om. Det hindrar inte att det är stora fördelar med en allmänt
hållen regel av samma innebörd som i de lagar som redan finns på det arbets-
rättsliga området.
En annan fråga är om skadestånd över huvud taget skall utgå i situationer då
arbetstagaren själv är den som tagit initiativ till, eller godtagit, att
reglerna åsidosatts. Sådant får naturligtvis bedömas från fall till fall inom
ramen för regeln i 24 a § andra stycket, där det anges att skadestånd kan jämkas
eller helt bortfalla. Det gäller även frågan om skadestånd i situationer då den
fackliga organisationen utan invändning godtagit en avtalsbestämmelse som
strider mot direktivet. Den omständigheten att kollektivavtal slutits före
ikraftträdandet av lagändringen kan också aktualisera regelns tillämpning.

Arbetstidskommitténs sammanfattning av betänkandet EG:s arbetsrättsdirektiv och
dess konsekvenser för det svenska regelsystemet (SOU 1995:92)

Inledning

En väsentligt höjd och uthållig tillväxt är en förutsättning för att Sveriges
ekonomiska problem skall kunna lösas. En aktiv tillväxtpolitik måste föras. Med
denna utgångspunkt tillkallades 1995 års Arbetstidskommitté. Kommittén har
enligt sitt utredningsuppdrag tre huvudsakliga uppgifter: analysera de
långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar; undersöka på
vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning; utreda
konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på
arbetstidsområdet.

Kort översikt

Detta delbetänkande behandlar konsekvenserna av EG-direktivet. Då kommittén har
haft mycket kort tid till sitt förfogande för denna uppgift, beslutades i ett
tidigt skede att eventuella förslag till förändringar i det svenska
regelsystemet bör hållas till ett nödvändigt minimum. Endast förändringar som
vid en rättslig bedömning anses vara absolut nödvändiga för att EG-direktivet
skall anses vara införlivat i det svenska regelsystemet har därför föreslagits.
Med detta tillvägagångsätt lämnar vi största möjliga utrymme till det fortsatta
utredningsarbetet.
Vi har med utgångspunkt i EG-direktivet gjort jämförelser med svenska för-
fattningsbestämmelser och därvid bedömt bestämmelsernas skyddsvärden. Vi har
konstaterat att vissa betydande skillnader föreligger. Sålunda likställs med
arbetstid enligt svensk lagstiftning all ledighet som arbetstagaren kan ha rätt
till. Utöver semester och sjukledighet kan nämnas föräldraledighet, studiele-
dighet och ledighet för fackliga uppdrag. Ledigheter likställda med arbetstid
enligt EG-direktivet är endast sjukledighet och betald semester. En annan be-
tydelsefull skillnad är att den svenska författningen utgår från ett
nattarbetsförbud, medan EG-direktivet saknar sådant förbud men föreskriver att
nattarbetspassens längd skall begränsas.
Enligt vår mening motsvaras varje föreskrift i EG-direktivet av svenska
författningsbestämmelser som sammantaget ger ett för arbetstagarna väl så högt
skyddsvärde. Vi föreslår därför i princip inte några förändringar i den
lagreglerade arbetstiden. Däremot har vi konstaterat att arbetstidslagens
disposivitet till förmån för kollektivavtal måste begränsas till följd av EG-
direktivet. Om regler med ett lägre skyddsvärde tillämpas enligt visst
kollektivavtal, skall sådan tillämpning därför kunna förklaras ogiltig. Mindre
vanligt torde vara att avtalet i sin helhet (eller del därav) ogiltigförklaras.
Brott mot EG-direktivets minsta godtagbara skyddsnivåer bör vidare medföra att
skadestånd kan dömas ut. Även Arbetarskyddsstyrelsens dispenser måste
fortsättningsvis hållas inom EG-direktivets ramar och tillsynen vad avser den
lagreglerade arbetstiden skall trygga att EG-direktivets lägsta godtagbara
skyddsnivåer inte underskrids.

EG:s arbetstidsdirektiv

Rättslig grund för arbetstidsdirektivet är artikel 118a i Romfördraget.
Direktivets ändamål är arbetstagarnas säkerhet och hälsa vid förläggningen av
arbetstider. Direktivet anger minimiregler för vila och andra bestämmelser om
arbetstidens förläggning (bl.a. angående begränsning av veckoarbetstiden), natt-
och skiftarbete samt arbetsrytm. De centrala begreppen definieras, t.ex.
arbetstid och vila. Vidare anges en rad allmänna bestämmelser för bl.a. beräk-
ningsperioder över vilka arbetstid och viloperioder kan genomsnittsberäknas samt
i vilka fall och under vilka förutsättningar avvikelser eller undantag får göras
från direktivets huvudbestämmelser. Direktivet skall vara införlivat i
medlemsstaternas regelsystem senast den 23 november 1996.

Svenska författningsbestämmelser

Svenska arbetstidsbestämmelser finns främst i arbetstidslagen. Där stadgas
begränsningar i arbetstidens omfattning samt ges regler för viloperioder, såsom
natt- och veckovila, raster, måltidsuppehåll och pauser, vissa
ordningsföreskrifter av administrativ karaktär, samt bestämmelser om dispens,
tillsyn, straff, övertidsavgifter och överklaganden. Av betydelse i sammanhanget
är också regler i arbetsmiljölagen och semesterlagen, ledighetslagstiftningen
(t.ex. reglerna om föräldra- och studieledighet) samt lagen om anställ-
ningsskydd. En omfattande kollektivavtalsreglering finns vad avser
arbetstidsfrågor.

Överväganden - allmänt

Vi har med vår valda utgångspunkt att endast föreslå förändringar som är absolut
nödvändiga, att göra en rättslig bedömning av skyddsvärdena i bestämmelserna i
EG-direktivet respektive det svenska regelsystemet. I detta ligger att noggrant
uppmärksamma och beakta helheten i direktivets bestämmelser. Vi har avsett att
identifiera de ramar som EG-direktivet kommer att sätta för svenska arbetstids-
regler i framtiden.
Då denna del i vårt uppdrag är avklarad kan vi fortsätta med övriga delar,
nämligen att utreda förutsättningarna för samt konsekvenserna av olika flexibla
arbetstidsregler och alternativa arbetstidsförkortningar. Vi skall i vårt
fortsatta arbete återkomma till i stort sett alla de aspekter som behandlas i
EG-direktivet. Det skulle därför vara hindrande att i detta skede binda oss för
regler som föranleds av annat än en strikt rättslig bedömning av behovet till
EG-anpassning. De förändringar vi föreslår skall ses som provisoriska.
Av central betydelse för de flesta av EG-direktivets bestämmelser är
definitionen av begreppet arbetstid. En betydande skillnad mellan EG-direktivet
och det svenska regelsystemet är sättet att räkna arbetstid, dvs. vad som skall
anses vara arbetstid och vad som skall likställas med arbetstid. EG-direktivet
anger att arbetstid är all tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens
förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter. Vid
genomsnittsberäkning av veckoarbetstiden kan enligt direktivet perioder av
betald semester och sjukledighet antingen räknas som arbetad tid eller inte
inkluderas i beräkningsperioden (vilket alltså förkortar denna).
Begreppet arbetstid definieras inte i arbetstidslagen. Enligt praxis menas
dock med arbetstid att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande på
arbetsstället och utför arbete eller är beredd att börja arbeta, om så behövs.
Med arbetstid likställs enligt det svenska regelsystemet kompensationsledighet
som arbetstagaren erhåller till följd av övertidsarbete samt alla ledigheter som
arbetstagaren har rätt till enligt andra författningar än arbetstidslagen.
Utöver semester och sjukledighet kan nämnas föräldraledighet, studieledighet,
ledighet för fackligt arbete, ledighet för studier i svenska för invandrare,
osv. Arbetstidslagen innehåller dessutom bestämmelser om jourtid och beredskap,
vilka räknas för sig och har betydelse för lagens bestämmelser om vila.
Jourtiden är vidare begränsad i antal timmar. EG-direktivet saknar bestämmelser
om jourtid och beredskap och dessa företeelser kan inte anses vara arbetstid
enligt direktivet. Mot bakgrund av vår valda utgångspunkt föreslår vi inga
förändringar av det svenska arbetstidsbegreppet.

Bestämmelsernas tillämpningsområde

Från EG-direktivets tillämpningsområde undantas luft-, järnvägs-, väg- och
sjötransporter, havsfiske och annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs
av läkare under utbildning. Vidare undantas arbetstagare som utför arbete i
arbetsgivarens hem. Medlemsstaterna kan själva avgöra i vilken utsträckning som
direktivets bestämmelser skall tillämpas inom viss offentlig verksamhet, såsom
polisen, försvaret och viss civilskyddsverksamhet. Hem- och distansarbete
omfattas i princip av direktivet, men medlemsstaterna medges att för vissa kate-
gorier arbetstagare, nämligen sådana vars arbetstid inte mäts eller bestäms i
förväg eller bestäms av arbetstagarna själva, avvika från reglerna om
viloperioder och begränsningar av veckoarbetstiden respektive nattarbetets
längd.
Arbetstidslagen har i stort sett samma tillämpningsområde men undantar inte
allt som undantas i EG-direktivet. Det finns även annan relevant lagstiftning,
såsom arbetsmiljölagen och semesterlagen, vilken omfattar i stort sett alla
arbetstagare. Arbetstidslagen undantar emellertid arbetstagare som utför s.k.
okontrollerbart arbete (t.ex arbetstagare som arbetar i sitt eget hem) samt
arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning och arbetstagare
som själva disponerar sin arbetstid. Samtliga dessa arbetstagarkategorier
omfattas som nämnts av EG-direktivet, men medlemsstaterna medges avvikelser
beträffande en stor del av direktivets huvudbestämmelser.
Arbete i hemmet och på distans ökar i omfattning. Vi vill studera detta område
närmare innan förslag i arbetstidshänseende presenteras. Det pågår även
diskussioner och studier på detta område internationellt, t.ex inom EU. Mot
bakgrund av vår valda utgångspunkt menar vi därför att även av detta skäl bör
undantaget i arbetstidslagen i detta skede av utredningen kvarstå med stöd av
EG-direktivets avvikelseregler. Förutsättningen för en sådan avvikelse, att de
aktuella arbetstagarna skall omfattas av allmänna skyddsbestämmelser, är
uppfylld då de omfattas av arbetsmiljölagen som innehåller sådana bestämmelser.
Vidare uppfylls direktivets bestämmelse om semester för dessa arbetstagare av
semesterlagen. Bestämmelserna om nattarbete (annat än nattarbetets längd),
skiftarbete och arbetsrytm motsvaras i betydande utsträckning av regler i
arbetsmiljölagen, som alltså omfattar även dessa arbetstagare. För att
tydliggöra sambandet mellan arbetstidsfrågor och arbetsmiljölagens allmänna
skyddsbestämmelser föreslår vi att en hänvisning görs i arbetstidslagen till
arbetsmiljölagen.

Dygnsvila

EG-direktivet anger att alla arbetstagare skall erhålla 11 timmars sam-
manhängande ledighet per 24-timmarsperiod. Det anges dock inte var på dygnet
denna period skall förläggas. Om under en period om två kalenderdygn, dygnsvilan
under det första dygnet läggs under de 11 första timmarna och under det andra
dygnet läggs under de 11 sista, skulle 26 timmar förflyta utan ledighet.
Medlemsstaterna medges möjlighet att för en rad typer av arbetstagare och
situationer avvika från att tillämpa denna dygnsvileregel.
Arbetstidslagen har ingen uttrycklig dygnsvilebestämmelse, utan föreskriver
att alla arbetstagare skall ha ledighet för nattvila, som skall omfatta tiden
mellan klockan 24 och klockan 5. Enligt praxis och förarbeten skall inte dessa
fem timmar ens tillfälligtvis anses utgöra tillräcklig dygnsvila. Arbetstagarna
skall ha den vila som är behövlig. Vid bedömning om behövlig vila skall enligt
arbetsmiljölagen utgångspunkten vara den enskilde arbetstagarens förutsätt-
ningar. Det svenska arbetstidsbegreppet är ett annat än EG-direktivets och
lagens bestämmelse om arbetstid, jourtid och beredskap har betydelse för att
bedöma arbetstagarens ledighet.
Vi menar att en samlad bedömning av skyddsvärdena i EG-direktivets regel om
dygnsvila och relevanta svenska författningsbestämmelser visar att de svenska
reglerna har ett väl så högt skyddsvärde. Ett tillägg av direktivets
dygnsvileregel skulle därför inte tillföra arbetstidslagen ett högre
skyddsvärde. Med vår valda utgångspunkt föreslår vi därför inga förändringar i
det svenska regelsystemet.

Raster

Enligt EG-direktivet skall alla arbetstagare ha rätt till en rast om arbetsdagen
överskrider sex timmar. Avvikelser från denna regel får göras i vissa fall.
Arbetstidslagen stadgar att arbetstagarna skall erhålla en rast senast efter
fem timmars arbete. Rasternas längd, antal och förläggning skall vara
tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena. I vissa fall får rasten
bytas mot måltidsuppehåll. Lagen innehåller även en bestämmelse om pauser.
En jämförelse visar att arbetstidslagens bestämmelser har ett högre
skyddsvärde. Vi föreslår därför ingen förändring i det svenska regelsystemet.

Veckovila

EG-direktivet föreskriver att alla arbetstagare skall ha minst 24 timmars
sammanhängande ledighet per sju-dagarsperiod, plus de 11 timmarnas dygnsvila.
Ledigheten får i vissa fall nedsättas till 24 timmar. Veckovila får
genomsnittsberäknas över en period om 14 dagar. Avvikelser från bestämmelsen om
dygnsvila får ske i vissa fall.
Arbetstidslagen säger att arbetstagarna skall ha minst 36 timmars sam-
manhängande ledighet under varje period om sju dagar. Undantag får göras
tillfälligtvis i vissa fall.
Vi menar att det svenska regelsystemet - arbetstidslagen, arbetsmiljölagens
allmänna skyddsbestämmelser samt ledighetslagstiftningen - har ett högre
skyddsvärde än EG-direktivets skyddsregel. Ingen förändring i det svenska
regelsystemet föreslås alltså vad gäller regeln om veckovila.

Begränsning av veckoarbetstiden

Enligt EG-direktivet skall veckoarbetstiden för arbetstagarna begränsas till i
genomsnitt 48 timmar. Beräkningsperioden för genomsnittsberäkningen får vara
fyra månader. Medlemsstaterna medges att i vissa fall tillämpa en sex månaders
beräkningsperiod. Arbetsmarknadens parter kan i kollektivavtal avtala om tolv
månader. Perioderna för genomsnittsberäkning är inte definierade som ka-
lenderperioder. Medlemsstaterna kan under vissa förutsättningar välja att inte
tillämpa regeln om begränsningen av veckoarbetstiden. Undantaget förutsätter
dock att varje enskild arbetstagare har rätt attt vägra arbeta mer än 48 timmar
per fyra-månadersperiod.
Arbetstidslagen föreskriver att ordinarie arbetstid får uppgå till högst 40
timmar per kalendervecka. I vissa fall får de 40 timmarna beräknas som ett
genomsnitt över fyra veckor. Om det finns särskilt behov av ökad arbetstid får
övertid tas ut med 48 eller 50 timmar per fyra veckor respektive kalendermånad,
dock högst 200 timmar per kalenderår. Ytterligare 150 timmar per kalenderår kan
medges genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Nödfallsövertid får tas ut i
speciella fall och är inte förenad med en övre gräns. Om övertid tas ut med stöd
i lag sker dock en myndighetstillsyn.
Sett över en period längre än fyra månader innebär arbetstidslagens
bestämmelser en större begränsning av möjligt uttag av arbetstid. Och även sett
över en period om en månad begränsar arbetstidslagen arbetstidsuttaget mer än
vad direktivet gör, då lagen innehåller även en månadsbegränsning.
Vid en jämförelse av arbetstid över fyra månader kan noteras att ar-
betstidslagen medger ett högre uttag av arbetstid. Jämförelsen måste dock
analyseras närmare. Som vi konstaterat likställs enligt det svenska
regelsystemet alla ledigheter arbetstagaren har rätt till med arbetstid, dvs.
arbetstagaren anses ha arbetat om han eller hon t.ex. varit studieledig. Vidare
gäller att om ett lägre mått för ordinarie arbetstid än 40 timmar/vecka följer
av avtal, skall med övertid förstås sådan tid som överstiger detta mått. Om
ordinarie arbetstid är lägre än lagens 40 timmar/vecka blir följdaktligen det
totala antalet tillåtna timmar också lägre. Arbetstiden beräknas enligt
arbetstidslagen på kalenderperioder, vilket medför att perioderna är
förutbestämda. Direktivets beräkningsperioder kan vara rullande.
Av betydelse är även att semesterlagen ger rätt till längre ledighet än vad
som följer av EG-direktivets bestämmelse om semester. Vidare kan märkas att
sjukdom under semester medför enligt semesterlagen rätt för arbetstagaren att
skjuta på semesterledigheten.
Vi menar att en samlad bedömning av det svenska regelverket (främst
arbetstidslagen, ledighetslagstiftning, semesterlagen och arbetsmiljölagen)
medför att detta måste tillmätas ett för arbetstagarna högre skyddsvärde.
Ändringar i det svenska regelsystemet föreslås därför inte.

Årlig semester

Alla arbetstagare skall enligt EG-direktivet erhålla en årlig betald semester om
fyra veckor. Närmare föreskrifter om rätten till och beviljandet av sådan
semester får bestämmas nationellt. Den svenska semesterlagen stadgar att alla
arbetstagare har rätt till 25 dagars semester per år. Lagen anger bestämmelser
angående intjänandet av rätten till semester och semesterlön. EG-direktivet
föranleder oss inte att föreslå några förändringar i det svenska regelsystemet.

Nattarbetets längd

EG-direktivet innehåller två regler angående begränsning av nattarbete. Den
första regeln stadgar att nattarbetet inte får överstiga i genomsnitt åtta
timmar under varje 24-timmarsperiod. Den andra regeln säger att för arbeten som
innebär säskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning får
nattarbetet inte överstiga åtta timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet
utförs. Det är i detta fall alltså inte tillåtet att genomsnittsberäkna
arbetstiden.
Medlemsstaterna får enligt direktivet fastställa en beräkningsperiod för
beräkning av den genomsnittliga arbetstiden enligt den första regeln.
Beräkningsperioden får inte inkludera veckovilan om 24 timmar, vilket innebär
att de åtta timmarna i genomsnitt kan beräknas på 48 timmar/vecka (sex dagar x
åtta timmar). Vidare får medlemsstaterna i vissa fall avvika från tillämpningen
av båda reglerna, dvs. både vad avser längden på arbetspassen och vad avser
förbudet mot genomsnittsberäkning.
Arbetstidslagen utgår från ett nattarbetsförbud och i nattvilan skall ingå
tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Avvikelser från nattarbetsförbudet får
ske i vissa fall. Nattarbete med stöd i arbetstidslagen står under myndighets
tillsyn och kontroll.
Vid en samlad bedömning får anses att det svenska regelsystemets bestämmelser
(främst arbetstidslagens nattarbetsförbud, arbetsmiljölagen, bestämmelserna om
tillsyn och kontroll samt ledighetslagstiftningen) har ett väl så högt
skyddsvärde som direktivets båda regler om begränsning av nattarbete. Vi
föreslår därför inga förändringar i det svenska regelsystemet.

Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete

Nattarbetande skall enligt EG-direktivet ha rätt till fri hälsoundersökning
innan de påbörjar sin anställning och därefter till regelbundna sådana
undersökningar. Om den nattarbetande har hälsoproblem som kan anses bero på
nattarbetet skall denne om möjligt omplaceras till dagarbete.
Arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser (kap. 4) om bemyndiganden. En sådan
bestämmelse behandlar regeringens eller myndighets möjlighet att utfärda
föreskrifter om skyldighet att vid vissa riskfyllda arbeten föranstalta om
läkarundersökning. Vi anser att regeringen med stöd av denna bestämmelse bör
uppdra åt Arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift angående hälsoundersök-
ningar vid nattarbete.
Beträffande rätten till omplacering konstaterar vi att i arbetsmiljölagens
tredje kapitel stadgas att arbetsgivaren bl.a. skall vidta alla nödvändiga
åtgärder för att undvika ohälsa på arbetsplatsen. Detta innebär ytterst en
omplaceringsskyldighet. Till detta kommer det skydd som ges genom regeln i lagen
om anställningskydd om att en uppsägning inte är sakligt grundad om
arbetsgivaren skäligen kan erbjuda annat arbete hos sig. Dessa stadganden
sammantagna torde innebära att en rätt motsvarande den som stadgas i EG-
direktivet redan finns i svensk rätt. Vi föreslår alltså inga förändringar i det
svenska regelsystemet med anledning av direktivets regel om omplacering.

Garantier för nattarbete

EG-direktivet anger att medlemsstaterna får meddela särskilda regler till skydd
för vissa kategorier arbetstagare. Detta föranleder oss inte att föreslå någon
förändring av det svenska regelsystemet.

Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande

En arbetsgivare som regelbundet använder nattarbetande skall anmäla detta till
behöriga myndigheter om dessa begär det. Bestämmelsen motsvaras i det svenska
regelsystemet av arbetstidslagen bestämmelse om arbetsgivares upplysningsplikt.
Vi föreslår således inga förändringar i det svenska regelsystemet.

Skydd av hälsa och säkerhet

Arbetstagare som arbetar natt och skift skall enligt EG-direktivet erhålla ett
skydd som motsvarar arten av deras arbete. Skyddsanordningar skall finnas
tillgängliga alla tider på dygnet då arbete bedrivs. Dessa bestämmelser
motsvaras i Sverige av andra och tredje kapitlen i arbetsmiljölagen och
föranleder oss inte att föreslå förändringar i det svenska regelsystemet.

Arbetsrytm

Arbetsgivare skall enligt EG-direktivet iaktta principen att arbetet anpassas
till arbetstagaren. Denna bestämmelse motsvaras av arbetsmiljölagens allmänna
skyddsbestämmelser i andra och tredje kapitlen. Bestämmelsen föranleder således
inga förändringsförslag avseende det svenska regelsystemet.

Arbetsmarknadens parter

Vi har konstaterat att EG-direktivet i princip inte föranleder några för-
ändringsförslag vad avser den lagreglerade arbetstiden. Arbetstidslagen är dock
dispositiv till förmån för kollektivavtal. Arbetstidslagens disposivitet innebär
att lagstiftaren inte sätter andra gränser än vad som följer av
arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser för vad arbetsmarknadens parter
kan avtala i kollektivavtal. EG-direktivet medför emellertid att vissa gränser i
fortsättningen måste iakttas. Detta måste framgå av arbetstidslagen och en
hänvisning bör därför göras i lagen till EG-direktivet.
Arbetsmarknadens parter skall således ha möjlighet att även fortsättningsvis
fritt avtala om arbetstidsfrågor, men de skall göra detta inom EG-direktivets
ramar. Parterna har därvid att bedöma om de regler som avtalas har ett
skyddsvärde som minst motsvarar EG-direktivets regler.

Myndighetstillsyn och dispenser

Om inte kollektivavtal kan slutas om avvikelser från arbetstidslagen kan
Arbetarskyddsstyrelsen i vissa fall bevilja dispens. Genom dispens kan beviljas
avvikelse från en rad av lagens bestämmelser beträffande arbetstidens omfattning
och viloperioder. Arbetarskyddsstyrelsen har fortsättningsvis vid beviljandet av
dispenser att hålla sig inom direktivets ramar. Om ett kollektivavtal
har ersatt arbetstidslagens regler om arbetstid faller myndighetstillsynen (av
lagens efterlevnad) bort. Vad gäller den del av arbetstiden som inte är reglerad
i kollektivavtal skall tillsynen i fortsättningen även avse EG-direktivets
regler i den mening att direktivets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte
underskrids.

Sanktioner m.m.

Om ett kollektivavtal tecknas om arbetstidsfrågor bortfaller alltså myn-
dighetstillsynen på detta område. Detta medför även att lagens sanktioner
bortfaller. Då vi föreslår att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse som säger
att kollektivavtal måste hållas inom EG-direktivets ramar, bör för att
säkerställa efterlevnaden sådan föreskrift sanktioneras.
Vi föreslår dels en regel som markerar att avtal eller del därav, i den mån
det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet är ogiltiga. Vanligare torde
dock bli att det är tillämpningen av visst kollektivavtal i det enskilda fallet
som förklaras ogiltigt. Vidare bör brott mot EG-direktivets minsta godtagbara
skyddsnivåer kunna medföra att skadestånd utdöms.

Konsekvenser av våra förslag

Vi anser att konsekvenserna av våra förslag är mycket begränsade. Själva
avsikten med vårt arbete i denna del har ju varit att hålla förändringsförslaget
till ett nödvändigt minimum. Av detta följer att våra förslag inte torde betyda
något vad gäller jämställdheten mellan kvinnor och män, regionalpolitiskt eller
för statens utgifter. Vi skall i vårt fortsatta arbete återkomma till
konsekvenserna av olika arbetstidsförslag på produktivitet, sysselsättning, jäm-
ställdhet, osv.

Arbetstidskommitténs lagförslag

Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en 24 a §.

1 §

Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verksamhet där
arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.

--------------------------------------------------------------------
Om arbetstiden för minderåriga Allmänna skyddsbestämmelser vad
finns ytterligare bestämmelser i avser förläggning av arbetstid
5 kap. arbetsmiljölagen finns i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen
(1977:1160). (1977:1160). Särskilda bestämmelser
om arbetstiden för minderåriga
finns i 5 kap. den lagen.

3 §

--------------------------------------------------------------------
Genom kollektivavtal som har Genom kollektivavtal som har slu-
slutits eller godkänts av central tits eller godkänts av central ar-
arbetstagarorganisation får göras betstagarorganisation får, under
antingen undantag från lagens förutsättning att avtalet inte in-
tillämpning i dess helhet eller nebär att regler med ett lägre
avvikelser från bestämmelserna i 5 skyddsvärde skall tillämpas för
och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 - 10arbetstagarna än vad som följer av
§§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra och EU-rådets direktiv 93/104/EEG av
tredje styckena. Vidare får den 23 november 1993, göras
raster bytas ut mot måltids- antingen undantag från lagens
uppehåll genom sådana kollektivav- tillämpning i dess helhet eller
tal. avvikelser från bestämmelserna i 5
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 - 10
tredje styckena, 10 § och 13 § får §§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra och
göras även med stöd av kollekti- tredje styckena. Vidare får raster
vavtal som har slutits av en bytas ut mot måltidsuppehåll genom
lokal arbetstagarorganisation. sådana kollektivavtal.
Sådana avvikelser gäller dock Avvikelser från 8 §, 9 § andra och
under en tid av högst en månad, tredje styckena, 10 § och 13 § får
räknat från dagen för avtalets göras även med stöd av kollekti-
ingående. vavtal som har slutits av en
En arbetsgivare som är bunden lokal arbetstagarorganisation.
av ett sådant kollektivavtal som Sådana avvikelser gäller dock under
avses i första och andra styckena en tid av högst en månad, räknat från
får tillämpa avtalet även på dagen för avtalets ingående.
arbetstagare som inte är En arbetsgivare som är bunden av
medlemmar av den avtalsslutande ett sådant kollektivavtal som
arbetstagarorganisationen men avses i första och andra styckena
sysselsätts i arbete som avses får tillämpa avtalet även på
med avtalet. arbetstagare som inte är medlemmar
av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men
sysselsätts i arbete som avses med
avtalet.
Ett avtal är ogiltigt i den mån
det innebär att regler med ett läg-
re skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
EU-rådets direktiv 93/104/EEG av
den 23 november 1993.

19 §

Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får Arbetarskyddsstyrelsen, om
det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och 12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag under en
tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.

--------------------------------------------------------------------
Arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna paragraf får inte
innebära att regler med ett lägre
skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
EU-rådets direktiv 93/104/EEG av
den 23 november 1993.

20 §
--------------------------------------------------------------------
Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
yrkesinspektionen skall utöva inspektionen skall utöva tillsyn
tillsyn över efterlevnaden av över efterlevnaden av denna lag
denna lag och de föreskrifter som och de föreskrifter som meddelats
meddelats med stöd av lagen. med stöd av lagen. Vid denna till-
syn skall även iakttas att inte
regler med ett lägre skyddsvärde
tillämpas för arbetstagarna än vad
som följer av EU-rådets direktiv
93/104/EEG av den 23 november
1993.

24 a §

En arbetsgivare som bryter mot 3 §
denna lag på så sätt att avtalet
innebär att regler med ett lägre
skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
EU-rådets direktiv 93/104/EEG,
skall betala skadestånd för den
förlust som uppkommer och för den
kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skades-
tåndet sättas ned eller helt falla
bort.

______________________________

Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.

Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande över betänkandet EG:s
arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet (SOU
1995:92)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten för Västra
Sverige, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Jämställdhetsombudsmannen,
Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Arbetsgivarverket, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsdomstolen, ILO-kommittén,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,
Företagarnas riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Sveriges
advokatsamfund.

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av följande
lydelse.

1 §

Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje verksamhet där
arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.
--------------------------------------------------------------------
Om arbetstiden för minderåriga Allmänna skyddsbestämmelser om
finns ytterligare bestämmelser i förläggning av arbetstid finns i 2
5 kap. arbetsmiljölagen kap. 1 § arbetsmiljölagen
(1977:1160). (1977:1160). Särskilda bestämmelser
om arbetstiden för minderåriga
finns i 5 kap. den lagen.

3 §

--------------------------------------------------------------------
Genom kollektivavtal som har Genom kollektivavtal som har slu-
slutits eller godkänts av en cen- tits eller godkänts av en central
tral arbetstagarorganisation får arbetstagarorganisation får göras
göras antingen undantag från antingen undantag från lagens
lagens tillämpning i dess helhet tillämpning i dess helhet eller
eller avvikelser från bestämmel- avvikelser från bestämmelserna i 5
serna i 5 och 6 §§, 7 § andra och 6 §§, 7 § andra stycket, 8 - 10
stycket, 8 - 10 §§, 12 - 14 §§ samt§§, 12 - 14 §§ samt 15 § andra och
15 § andra och tredje styckena. tredje styckena. Dessa undantag
Vidare får raster bytas ut mot eller avvikelser får göras under
måltidsuppehåll genom sådana kol- förutsättning att avtalet inte
lektivavtal. innebär att mindre förmånliga regler
skall tillämpas för arbetstagarna än
vad som följer av rådets direktiv
93/104/EG av den 23 november 1993
om arbetstidens förläggning i vissa
avseenden.2
Vidare får raster bytas ut mot mål-
tidsuppehåll genom sådana kollekti-
vavtal.
Avvikelser från 8 §, 9 § andra och tredje styckena, 10 § och 13 § får göras
även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisa-
tion. Sådana avvikelser gäller dock under en tid av högst en månad, räknat från
dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal som avses i första
och andra styckena får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är
medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i
arbete som avses med avtalet.
--------------------------------------------------------------------
Ett avtal är ogiltigt i den ut-
sträckning det innebär att mindre
förmånliga regler skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av
rådets direktiv 93/104/EG.

19 §2

Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får Arbetarskyddsstyrelsen, om
det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och 12 §,
2. medge undantag från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag under en
tid av fyra veckor eller under en kalendermånad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.
--------------------------------------------------------------------
Arbetarskyddsstyrelsens beslut
enligt denna paragraf får inte in-
nebära att mindre förmånliga regler
skall tillämpas för arbetstagarna än
vad som följer av rådets direktiv
93/104/EG. Detta gäller även
tillstånd enligt 9 § tredje
stycket.

**FOOTNOTES**

1 Jfr rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om
arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT nr L 307,
13.12.1993, s. 18, Celex 393L0104).

2 EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18 (Celex 393L0104).

20 §3

--------------------------------------------------------------------
Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes-
yrkesinspektionen skall utöva inspektionen skall utöva tillsyn
tillsyn över efterlevnaden av över efterlevnaden av denna lag
denna lag och de föreskrifter som och de föreskrifter som meddelas
meddelas med stöd av lagen. med stöd av lagen. Vid denna till-
syn skall även iakttas att inte
mindre förmånliga regler tillämpas
för arbetstagarna än vad som följer
av rådets direktiv 93/104/EG.

24 a §

--------------------------------------------------------------------
En arbetsgivare som bryter mot 3 §
denna lag på så sätt att avtalet
innebär att mindre förmånliga regler
skall tillämpas för arbetstagarna än
vad som följer av rådets direktiv
93/104/EG, skall betala skadestånd
för den förlust som uppkommer och
för den kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skades-
tåndet sättas ned eller helt falla
bort.
______________________________

Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.

**FOOTNOTES**

3 Senaste lydelse 1986:56.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-02-14

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 1996 (Arbetsmarknadsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i arbetstidslagen (1982:673).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inga Åkerlund.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Enligt 3 § första stycket i dess nuvarande lydelse får genom kollektivavtal som
har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation göras antingen
undantag från lagens tillämpning i dess helhet eller avvikelser från vissa
angivna lagrum. I 3 § andra stycket finns bestämmelser om att avvikelser från
vissa lagrum får göras även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en
lokal arbetstagarorganisation.
I remissen föreslås att det i första stycket förs in en bestämmelse om s.k.
EG-spärr. Bestämmelsen innebär att undantag eller avvikelser i kollektivavtal
får göras endast under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre
förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EG:s
arbetstidsdirektiv.
Enligt Lagrådets mening föranleder den föreslagna bestämmelsen vissa
invändningar. Det får förutsättas att det i en del fall kan bli svårt att avgöra
om ett kollektivavtal innebär mindre förmånliga regler än EG-direktivet.
Bestämmelsen kan därför leda till osäkerhet för arbetsmarknadens parter vid
slutande av kollektivavtal. Synpunkter av detta slag har förts fram vid
remissbehandlingen av det utredningsförslag som ligger till grund för
lagrådsremissen. Såvitt framgår av remissprotokollet har emellertid de centrala
organisationerna på arbetsmarknaden inte motsatt sig den föreslagna lösningen.
Med beaktande härav anser Lagrådet att den ifrågavarande bestämmelsen bör kunna
godtas, åtminstone i avvaktan på den totala översyn av arbetstidslagen som
pågår.
Lagrådet förordar emellertid att bestämmelsen om EG-spärr tas in i fjärde
stycket i 3 § och samordnas med den regel om ogiltighet som enligt
lagrådsremissen skall placeras där. På det sättet klargörs bl.a. att EG-spärren
gäller också beträffande sådana avtal som avses i 3 § andra stycket.
Lagrådet föreslår att 3 § fjärde stycket får följande lydelse:
"Undantag och avvikelser från lagen enligt denna paragraf får göras endast
under förutsättning att de inte innebär att mindre förmånliga regler skall
tillämpas för arbetstagarna än som följer av rådets direktiv 93/104/EG av
den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Ett
avtal är ogiltigt i den utsträckning det innebär att mindre förmånliga
regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av direktivet."
Lagrådet konstaterar att det valda tillvägagångssättet vid genomförandet av
direktivet innebär att direktivets bestämmelser inte i sin helhet kommer att
gälla som svensk lag. I 20 § föreslås en ny andra mening enligt vilken
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen vid sin tillsyn skall iaktta att
inte mindre förmånliga regler tillämpas för arbetstagarna än som följer av
direktivet. Eftersom direktivets bestämmelser, till den del de inte införts i
svensk rätt, inte heller är direkt tillämpliga här, torde
Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsyn rent formellt inte kunna
omfatta mer än som redan följer av paragrafens första mening, nämligen
efterlevnaden av arbetstidslagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av
lagen. Enligt vad som anförs i remissprotokollet är emellertid syftet med den
föreslagna regeln framför allt att erinra tillsynsmyndigheten om att tolkningen
och tillämpningen av lagen i de avseenden, i vilka bestämmelserna är mindre
precisa än direktivets, skall ske utifrån direktivets perspektiv. Detta syfte
torde kunna tillgodoses utan en uttrycklig bestämmelse i lagen. Lagrådet för-
ordar därför att någon ändring inte görs i 20 §.
I en föreslagen ny paragraf, 24 a §, införs en skadeståndsskyldighet för
arbetsgivare som bryter mot 3 § arbetstidslagen på så sätt att avtalet innebär
att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av
EG-direktivet. Innebörden av denna bestämmelse är inte helt klar. Av 3 § fjärde
stycket framgår att ett kollektivavtal är ogiltigt i den mån det strider mot EG-
spärren. Bestämmelsen om skadeståndsskyldighet synes ta sikte på arbetsgivare
som tillämpar ett avtal som strider mot EG-spärren trots att avtalet är ogiltigt
eller innan det har konstaterats att det inte är gällande. Med hänsyn bl.a. till
att det i många fall kan vara svårt för en enskild arbetsgivare att avgöra om
ett träffat kollektivavtal strider mot EG-spärren eller ej, framstår regeln om
skadeståndsskyldighet som tämligen långtgående. Det föreslås visserligen att det
i andra stycket i 24 a § skall föras in en regel om att skadeståndet skall
sättas ned eller helt falla bort, om det är skäligt. Även med denna möjlighet
till nedsättning eller eftergift kan det emellertid enligt Lagrådets mening
ifrågasättas om skadeståndsbestämmelsen är motiverad. Om bestämmelsen behålls,
bör den i varje fall formuleras om, så att innebörden blir tydligare. Den kan
lämpligen ges följande utformning.
"En arbetsgivare som tillämpar sådana bestämmelser i ett kollektivavtal
som strider mot 3 § fjärde stycket skall betala skadestånd för den förlust
som uppkommer och för den kränkning som skett.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort."

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari 1996

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Thalén,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Sundström

Regeringen beslutar proposition 1995/96:162 EG:s arbetstidsdirektiv.