Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 februari 1996
Prop.
1995/96:129
Mats Hellström
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att förordningen (1981:421) om säkerhetsskydd
vid statliga myndigheter samt personalkontrollkungörelsen (1969:446) er-
sätts av en för säkerhetsskydd och personalkontroll gemensam säkerhets-
skyddslag. Regeringen föreslår att det skyddsvärda intresset för säker-
hetsskyddet utvidgas så att det förutom rikets säkerhet omfattar bl.a. ett
skydd mot terrorism. Andra förändringar i sak som föreslås är att be-
stämmelserna om personalkontroll skall omfatta anställda även vid kom-
munerna och landstingen. Vidare föreslås att säkerhetsskyddet skall om-
fatta de offentligt ägda företagen och, i större utsträckning än i dag, de
enskilda företagen. Vissa följdändringar föreslås i bl.a. lagen (1983:953)
om säkerhetsskydd i riksdagen och sekretesslagen (1980:100).
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
I Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
Innehållsförteckning
Prop. 1995/96:129
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till säkerhetsskyddslag............... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:953) om
säkerhetsskydd i riksdagen ................. 12
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) ........................... 13
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om
civilt försvar.......................... 15
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor .................... 16
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m...... 17
3 Ärendet och dess beredning .................... 19
4 Säkerhetsskydd och personalkontroll ............... 19
4.1 Säkerhetsskyddet ....................... 19
4.2 Personalkontrollen ......................21
5 Säkerhetsskyddets ramar ...................... 22
5.1 Säkerhetskyddets omfattning ................ 22
5.2 Olika säkerhetsskyddsåtgärder och deras syfte ..... 26
5.3 En reglering som gäller även kommuner, landsting
och kyrkliga kommuner................... 29
5.4 Reglering av säkerhetsskydd i enskild verksamhet . 30
6 Registerkontroll............................ 38
6.1 Övergång till ett system för säkerhetsklarering
m.m............................... 38
6.2 Kriterierna för registerkontroll 40
6.3 Anknytningen till anställning................ 41
6.3.1 Klassningssystemet när det gäller tillgången
till sekretessbelagda uppgifter ........... 41
6.3.2 Registerkontroll till skydd mot terrorism .... 43
6.4 Registerslagningens omfattning när det gäller till-
gången till sekretessbelagda uppgifter ..........45
6.4.1 Uppgifter från Säkerhetspolisens register
(SÄPO-registret)................... 45
6.4.2 Andra polisregisteruppgifter............ 46
6.4.3 Särskild personutredning .............. 48
6.4.4 Kontroll av anhöriga................. 49
6.5 Registerslagningens omfattning vid kontroll till skydd
mot terrorism ......................... 51 2
6.6 Samtycke av den kontrollerade m.m............ 54
6.7 Berättigade att besluta om kontroll respektive place-
ring av anställningar i säkerhetsklasser..........55
6.8 Krav på relevans för att uppgifterna skall få lämnas
ut samt några andra handläggningsfrågor ........57
6.9 Den kontrollerades rätt att yttra sig över uppgifterna
innan de lämnas ut för säkerhetsprövning .......59
6.10 Handläggningen av frågan om utlämnande av uppgif-
terna från polisregistren...................62
6.11 Ansvaret för bedömningen i anställningsfrågan.....63
6.12 Möjligheter till överklagande ...............64
6.13 Frågor om utländska medborgare............. 65
6.13.1 Utländska medborgares tillträde till säker-
hetsklassade befattningar..........65
6.13.2 Registerkontroll av utländska med-
borgare .....................68
6.14 Registerkontroll vid utlandsverksamhet m.m.......69
7 Tillsyn och sanktioner........................ 70
8 Kostnader................................ 71
9 Författningskommentar........................ 72
9.1 Förslaget till säkerhetsskyddslag ............. 72
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:953) om
säkerhetsskydd i riksdagen ................. 90
9.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)........................... 90
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1720) om
civilt försvar.......................... 91
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor .................... 91
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.......91
Bilaga 1 Sammanfattning av Säkerhetsskyddsutredningens betänkande
(SOU 1994:149) ....................... 93
Bilaga 2 Utredningens förfättningsförslag............. 107
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna........... 114
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ............... 115
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ..................... 128
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari
1996 .................................. 144
Prop. 1995/96:129
Prop. 1995/96:129
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. säkerhetsskyddslag,
2. lag om ändring i lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen om (1994:1720) om civilt försvar,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, och
6. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m.
2 Lagtext Prop. 1995/96:129
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller vid verksamhet hos
1. staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten,
kommuner, landsting eller kyrkliga kommuner utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande, och
3. enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller
särskilt behöver skyddas mot terrorism.
2 § För riksdagen och dess myndigheter gäller endast 11 - 29 §§.
3 § För de kyrkliga kommunerna gäller inte 12 - 29 §§.
4 § Staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall anses
utöva ett rättsligt bestämmande inflytande enligt 1 § 2, om de ensamma
eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening
med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på
något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrel-
sen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 - 3 skall inflytande anses vara utövat av staten,
om inflytandet utövas av en juridisk person över vilken staten bestämmer
på det sätt som anges i punkterna. Det som här sägs om staten gäller
också kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
5 § I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som
behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga om-
ständigheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt att
enligt tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.
6 § Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets
säkerhet, 5
2. skydd i andra fåll av uppgifter som omfattas av sekretess enligt Prop. 1995/96:129
sekretesslagen (1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet.
7 § Säkerhetsskyddet skall förebygga
1. att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet
obehörigen röjs, ändras eller förstörs (informationssäkerhet),
2. att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till upp-
gifter som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet bedrivs (tillträdesbegränsning), och
3. att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i
verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism.
8 § När staten avser att begära in anbud eller träffa avtal om upp-
handling där det förekommer uppgifter som med hänsyn till rikets säker-
het omfattas av sekretess, skall staten träffa ett skriftligt avtal (säkerhets-
skyddsavtal) med anbudsgivaren eller leverantören om det säkerhetsskydd
som behövs i det särskilda fallet. Detsamma gäller för kommuner, lands-
ting och kyrkliga kommuner.
Om säkerhetsskyddslagen gäller för anbudsgivaren eller leverantören
på grund av 1 § 2 eller 3, kan anbudsgivarens eller leverantörens skyl-
digheter enligt lagen inte göras mindre långtgående genom villkoren i
säkerhetsskyddsavtalet.
9 § Vid utformningen av informationssäkerheten skall behovet av skydd
vid automatisk informationsbehandling beaktas särskilt.
10 § Tillträdesbegränsningar skall utformas så att den enskildes rätt att
röra sig fritt inte inskränks mer än nödvändigt.
Bestämmelser om förbud mot tillträde till vissa anläggningar, områ-
den, fartyg eller luftfartyg finns i lagen (1990:217) om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m.
11 § Säkerhetsprövning skall göras innan en person genom anställning
eller på något annat sätt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terro-
rism. Prövningen skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot
de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säker- Prop. 1995/96:129
hetssynpunkt.
Säkerhetsprövningen skall omfatta registerkontroll och särskild person-
utredning under de förutsättningar som anges i 13 - 19 §§.
Registerkontroll
12 § Med registerkontroll avses att uppgifter hämtas från polisregister.
13 § Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller an-
ställning, uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalför-
svarsplikt, utbildning, besök eller något annat deltagande i verksamhet,
om anställningen eller deltagandet i verksamheten har placerats i säker-
hetsklass.
Registerkontroll skall inte göras när det gäller uppdrag som offentlig
försvarare, ombud inför domstol eller ledamot i riksdagen eller i full-
mäktige eller när det gäller liknande uppdrag.
14 § Registerkontroll får göras även i andra fall, om det behövs för
skyddet mot terrorism och det finns särskilda skäl. Föreskrifter om detta
meddelas av regeringen, utom såvitt gäller riksdagen och dess myndig-
heter.
15 § Registerkontroll får göras efter framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en verksamhet på det sätt som anges i 13 §
första stycket, och
3. det för deltagandet gäller regler i den andra staten om registerkon-
troll som motsvarar reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en
säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där
Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen,
om organisationen har gjort framställan om kontroll.
16 § Registerkontroll får underlåtas, om det står klart att någon kontroll
inte behövs, därför att den som säkerhetsprövningen avser tidigare har
kontrollerats på motsvarande sätt.
Säkerhetsklasser
17 § En anställning eller ett annat sådant deltagande i verksamhet som
avses i 13 § första stycket skall placeras i säkerhetsklass, om den anställ-
de eller den som annars deltar i verksamheten
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess och
är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet {säkerhetsklass 1),
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter y
som avses i 1 {säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är Prop. 1995/96:129
av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhets-
klass 3).
Särskild personutredning
18 § En särskild personutredning skall göras vid registerkontroll som
avser anställning eller annat deltagande i verksamhet, om anställningen
eller deltagandet i verksamheten har placerats i säkerhetsklass 1 eller 2.
Detta gäller också när en framställan om registerkontroll har gjorts av en
annan stat eller en mellanfolklig organisation enligt 15 §. Personut-
redningen skall omfatta en undersökning av den kontrollerades ekono-
miska förhållanden. I övrigt skall undersökningen ha den omfattning som
behövs.
Samtycke
19 § Den som säkerhetsprövningen gäller skall ha gett sitt samtycke
innan registerkontroll och särskild personutredning får göras. Ett sam-
tycke skall anses gälla också förnyade kontroller och utredningar så länge
som den kontrollerade skall inneha samma anställning.
Beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklass
20 § Riksdagen och dess myndigheter beslutar om placering i säker-
hetsklass och om registerkontroll såvitt avser riksdagens förvaltningsom-
råde. För anställda vid riksdagen bestämmer riksdagens förvaltnings-
kontor efter samråd med krigsdelegationens sekreterare om placering i
säkerhetsklass och om registerkontroll.
I övrigt beslutar regeringen om placering i säkerhetsklass och om
registerkontroll. Regeringen får föreskriva att myndigheter och andra, för
vilka bestämmelserna om registerkontroll gäller, beslutar om placering
i säkerhetsklass och om registerkontroll. Denna beslutanderätt får dock
tilldelas sådana bolag, föreningar och stiftelser som avses i 1 § 2 eller
sådana enskilda som anges i 1 § 3 och 8 § endast om det finns särskilda
skäl.
Utlämnande av uppgifter
21 § Utlämnande av uppgifter från polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2: varje uppgift som finns tillgänglig i
polisregister om den kontrollerade och, om det är oundgängligen nöd-
vändigt, om make eller sambo, och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter om den kontrollerade i person- och g
belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen och i Säkerhetspolisens
register.
Prop. 1995/96:129
22 § Vid registerkontroll enligt 14 § får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som finns i Säkerhetspolisens register
samt de uppgifter om den kontrollerade som finns i person- och belast-
ningsregistret hos Rikspolisstyrelsen om dom eller misstanke om brott
som avses i
- 3 kap. 1, 2, 5, och 6 §§ brottsbalken,
- 4 kap. 1 - 6 och 8 - 9 §§ brottsbalken,
- 6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
- 8 kap. 4 - 6 §§ brottsbalken,
- 9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
- 12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,
- 13 kap. 1 - 5b och 7 §§ brottsbalken,
- 16 kap. 1 - 3, 5, 6 och 8 §§ brottsbalken,
- 17 kap. 1 § brottsbalken,
- 18 kap. 1 och 3 - 5 §§ brottsbalken,
- 19 kap. brottsbalken,
- 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen (1968:64), och
- 37 § vapenlagen (1973:1176).
Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får
lämnas ut.
23 § Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra
uppgifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.
Regeringen beslutar i varje enskilt fall om utlämnande av uppgifter
enligt denna paragraf.
24 § En uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild
personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning endast om den kan
antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt.
25 § Innan en uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller
särskild personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning, skall den
som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Detta gäller
dock inte om uppgiften omfattas av sekretess i förhållande till den enskil-
de enligt någon annan bestämmelse i sekretesslagen (1980:100) än 7 kap.
17 §.
Även om uppgiften omfattas av sådan sekretess, skall den som upp-
giften avser ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut, om hans
eller hennes intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda.
26 § En uppgift som lämnas ut vid registerkontroll får inte åtföljas av
något annat yttrande än en förtydligande kommentar till uppgiften.
9
Prövningen av de utlämnade uppgifterna Prop. 1995/96:129
27 § Den som bestämmer om registerkontroll avgör självständigt om den
person som prövas skall få anlitas. Prövningen skall grundas på den kun-
skap som finns om den som prövas, de uppgifter som har kommit fram
vid registerkontrollen och vid särskild personutredning, arten av den
verksamhet för vilken prövningen görs samt omständigheterna i övrigt.
28 § Sedan ett beslut har fattats med anledning av en säkerhetsprövning,
skall de handlingar som erhållits från Rikspolisstyrelsen snarast åter-
ställas dit, om styrelsen inte har beslutat något annat.
Krav på svenskt medborgarskap
29 § En säkerhetsklassad anställning vid staten, en kommun eller ett
landsting får innehas endast av den som är svensk medborgare.
Kravet på svenskt medborgarskap gäller inte sådant deltagande i
verksamhet som enligt 13 § första stycket vid sidan om anställning skall
föranleda registerkontroll.
Regeringen får i enskilda fall medge undantag från kravet på svenskt
medborgarskap.
30 § Myndigheter och andra som lagen gäller för skall se till
1. att personalen får utbildning i frågor om säkerhetsskydd, och
2. att säkerhetsskyddet kontrolleras.
31 § Den som regeringen bestämmer skall kontrollera säkerhetsskyddet
hos myndigheter och andra som lagen gäller för samt hos anbudsgivare
och leverantörer som har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
Därutöver skall staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner
se till att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd hos aktiebolag,
handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka de utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande samt hos anbudsgivare och leverantörer med
vilka de har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
32 § Regeringen får i fråga om regeringskansliet förordna om undantag
från andra bestämmelser i lagen än sådana som gäller registerkontroll.
33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar de
10
närmare föreskrifter som behövs för lagens tillämpning.
Prop. 1995/96:129
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då personalkontrollkun-
görelsen (1969:446) skall upphöra att gälla.
2. Ett beslut om placering i skyddsklass enligt personalkontroll-
kungörelsen (1969:446) skall gälla till dess ett motsvarande beslut om
säkerhetsklass enligt den nya lagen har fettats, dock längst till utgången
av år 1997. Skyddsklass 1 A, 1 B och 2 enligt kungörelsen skall därvid
anses motsvara säkerhetsklasserna 1, 2 respektive 3 enligt lagen.
11
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:953) om säkerhetsskydd
i riksdagen att 38 och 39 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
38
Personalkontrollkungörelsen
(1969:446) skall gälla i tillämpliga
delar för riksdagens tjänstemän.
39
Riksdagens förvaltningskontor
bestämmer efter samråd med krigs-
delegationens sekreterare vilka
tjänster och uppdrag för tjänstemän
som skall hänföras till skyddsklass
enligt personalkontrollkungörelsen
(1969:446).
Föreslagen lydelse
§
I 11 - 29 §§ säkerhetsskydds-
lagen (1996:000) finns bestämmel-
ser om säkerhetsprövning som gäl-
ler även för riksdagen och dess
myndigheter.
§
Närmare föreskrifter för riks-
dagens myndigheter om säkerhets-
prövning enligt säkerhetsskydds-
lagen (1996:000) får meddelas av
respektive myndighet. I 6 § första
stycket lagen (1983:1061) med
instruktion for riksdagens förvalt-
ningskontor ges förvaltningskon-
toret behörighet att meddela för-
valtningsföreskrifter om de frågor
som kontoret skall handlägga.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
12
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 17 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
17 §
Sekretess gäller i verksamhet
som avser förande av eller uttag
ur allmänt kriminalregister eller
register som förs enligt lagen
(1965:94) om polisregister m.m.
för uppgift som har tillförts
registret. Om utlämnande av
sådan uppgift gäller vad som är
föreskrivet i lag om register som
nu har nämnts och i förordning
som har stöd i sådan lag. Före-
skrifterna i 14 kap. gäller inte i
fråga om sekretessen enligt den-
na paragraf.
Sekretess gäller i verksamhet
som avser förande av eller uttag
ur allmänt kriminalregister eller
register som förs enligt lagen
(1965:94) om polisregister m.m.
för uppgift som har tillförts re-
gistret. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller vad som är före-
skrivet i lag om register som nu
har nämnts och i säkerhets-
skyddslagen (1996:000) samt i
förordningar som har stöd i
dessa lagar. Föreskrifterna i
14 kap. gäller inte i fråga om
sekretessen enligt denna para-
graf.
17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser an-
2. angelägenhet, som avser an-
vändning av tvångsmedel i så-
dant mål eller i annan verksam-
het för att förebygga brott eller
som avser sådan personalkon-
troll som enligt särskilda be-
stämmelser sker i fråga om tjäns-
ter av betydelse för rikets säker-
het,
vändning av tvångsmedel i så-
dant mål eller i annan verksam-
het för att förebygga brott eller
som avser registerkontroll och
särskild personutredning enligt
säkerhetsskyddslagen (1996:000),
3. åklagarmyndighets, polismyndighets, tullmyndighets eller kustbe-
vakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
13
Lagen omtryckt 1992:1474.
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Prop. 1995/96:129
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som
hänför sig till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första
stycket 2 i den äldre lydelsen.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om 9 kap. lagen (1994:1720) om civilt
försvar
dels att 1 och 2 §§ med tillhörande rubriker skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 § skall betecknas 1 §,
dels att kapitelrubriken skall vara "Tystnadsplikt".
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
15
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813)' om homosexuella sambor
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
13. 10 § insiderlagen (1990:1342),
14. 11 kap. 3 § första och andra styckena och 5 § andra stycket
vallagen (1972:620),
15. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
16. 2 § andra stycket lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbunds-
republiken Tyskland och i Schweiz,
17. lagen (1993:1469) om upp-
skovsavdrag vid byte av bostad,
17. lagen (1993:1469) om upp-
skovsavdrag vid byte av bostad,
samt
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken, samt
19. säkerhetsskyddslagen
(1996:000).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
16
Senaste lydelse 1994:1446.
Härigenom föreskrivs att 10 - 12 §§ lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1995/96:129
Nuvarande lydelse
10
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehåller
sig invid ett skyddsobjekt är skyl-
dig att på begäran av den som
bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och hem-
vist,
- underkasta sig kroppsvisitation
som inte avser brev eller annan
enskild handling.
11
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisi-
tation, om det behövs för att be-
vakningsuppgiften skall kunna full-
göras eller för att söka efter före-
mål som kan tas i beslag enligt
denna lag.
12
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras avvisa,
avlägsna eller, om en sådan åtgärd
inte är tillräcklig, tillfälligt omhän-
derta en person inom eller vid
skyddsobjektet, om personen
- överträder något förbud som
Föreslagen lydelse
§'
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehåller
sig invid ett skyddsobjekt är skyl-
dig att på begäran av den som
bevakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och hem-
vist,
- underkasta sig kroppsvisitation
som inte avser brev eller annan
enskild handling och finna sig i
undersökning av fordon, fartyg och
luftfartyg.
§2
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisita-
tion och undersökning av fordon,
fartyg och luftfartyg, om det be-
hövs för att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras eller för att
söka efter föremål som kan tas i
beslag enligt denna lag.
§3
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras avvisa,
avlägsna eller, om en sådan åtgärd
inte är tillräcklig, tillfälligt omhän-
derta en person inom eller vid
skyddsobjektet, om personen
- överträder något förbud som
1 Senaste lydelse 1993:1414.
2 Senaste lydelse 1993:1414.
3 Senaste lydelse 1993:1414.
17
2 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation.
gäller på grund av beslut enligt
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tig,
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller vägrar att
finna sig i undersökning av fordon,
fartyg eller luftfartyg.
Prop. 1995/96:129
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
18
I november 1987 tillsattes en parlamentarisk kommitté för att se över
verksamheten hos säkerhetspolisen (SÄPO). En uppgift för kommittén,
SÄPO-kommittén, var att granska SÄPO:s organisation och arbets-
metoder (dir. 1987:41). Uppdraget omfattade bl.a. en översyn av den
s.k. personalkontrollen.
SÄPO-kommittén avlämnade i juni 1990 sitt slutbetänkande, SÄPO -
Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet
(SOU 1990:51). Betänkandet innehåller ett förslag till en lag om perso-
nalkontroll.
Den 24 juni 1993 beslutade regeringen om direktiv till en särskild
utredare med uppdrag att se över personalkontrollförfarandet (dir.
1993:81). Syftet var nu att bringa detta i bättre överensstämmelse med
motsvarande förfarande i jämförbara länder i Västeuropa.
Regeringen beslutade den 2 december 1993 om tilläggsdirektiv (dir.
1993:123). Detta med anledning av att även förordningen (1981:421) om
säkerhetsskydd vid statliga myndigheter ansågs behöva ses över.
Utredningen, som antog namnet Säkerhetsskyddsutredningen, över-
lämnade i december 1994 betänkandet Säkerhetsskydd (SOU 1994:149).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 3, och en sammanställning över remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/135).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 december 1995 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag i stor
utsträckning. Bl.a. har lagen fått den disposition som Lagrådet har
föreslagit. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.5 och 7 samt i
författningskommentaren.
Med säkerhetsskydd avses olika åtgärder för att skydda totalförsvaret
eller rikets säkerhet i övrigt. De grundläggande bestämmelserna om
säkerhetsskyddet finns i förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet
vid statliga myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen).
Enligt förordningen är vaije statlig myndighet skyldig att svara för ett
tillfredsställande säkerhetsskydd inom myndighetens verksamhetsområde.
Säkerhetsskyddet består enligt 2 § av
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av
Prop. 1995/96:129
19
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt Prop. 1995/96:129
sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden,
fartyg, flygplan och andra ställen där de kan få kännedom om uppgifter
som avses i punkt 1 eller där verksamhet som har betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får
sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-,
tillträdes- och infiltrationsskyddet vid myndigheten samt
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet vid
myndigheten och av informationen om detta skydd.
Det är Rikspolisstyrelsens (RPS) och Försvarsmaktens (tidigare
Överbefälhavaren, ÖB) uppgift att utfärda föreskrifter för verkställig-
heten av förordningen och att kontrollera att föreskrifterna följs samt att
meddela allmänna råd och råd i särskilda fall. RPS och ÖB har gemen-
samt med stöd av detta bemyndigande utfärdat föreskrifter, anvisningar
och allmänna råd om säkerhetsskydd (FA SÄK). Försvarsmakten har
beslutat föreskrifter om säkerhetsskydd (SFS 1995:2).
Avser en myndighet att begära in anbud eller träffa avtal om upp-
handling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemlig, skall
myndigheten enligt 5 § säkerhetskyddsförordningen träffa skriftlig
överenskommelse med leverantören om det säkerhetsskydd som behövs
i det särskilda fallet. Med stöd av den numera upphävda upphand-
lingsförordningen (1973:600) har RPS i samråd med ÖB utfärdat
föreskrifter och anvisningar beträffande säkerhetsskydd vid upphandling
för statens behov. Dessa bestämmelser kallas SUA, som står för
Säkerhetsskydd, Upphandling och Arbete.
RPS och Försvarsmakten skall också på begäran i särskilda fall lämna
råd om säkerhetsskydd till regeringskansliet, till riksdagen och dess
myndigheter, till Justitiekanslem samt till kommuner och landsting.
Enligt 8 § säkerhetsskyddsförordningen skall myndigheter vid behov
meddela särskilda föreskrifter om säkerhetsskyddet inom sitt verksam-
hetsområde.
Säkerhetsskyddsförordningen är inte tillämplig på kommuner eller
landsting. Säkerhetsskyddsförordningen gäller inte heller för riksdagen
och dess myndigheter eller för regeringskansliet. För kommuner, lands-
ting och kyrkliga kommuner gäller i stället sedan den 1 juli 1995 enligt
9 kap. 1 och 2 §§ lagen (1994:1720) om civilt försvar att dessa skall se
till att det inom deras verksamhetsområde finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd för sådana uppgifter och förhållanden. Säkerhetsskyddet
skall också i dessa fall omfatta ett sekretesskydd och övriga åtgärder som
beskrivits ovan avseende statliga myndigheter. Det finns även en särskild
lag (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen. Åtgärderna enligt denna
lag är i många stycken de samma som enligt säkerhetsskyddsförord-
ningen.
20
Prop. 1995/96:129
Grundläggande regler om personalkontroll finns i personalkontroll-
kungörelsen (1969:446). Med personalkontroll avses enligt 1 § ett in-
hämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar
eller avses tillträda en sådan tjänst hos en myndighet som är av betydelse
för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Personalkontrollen utgör
således ett inslag i det infiltrationsskydd som har omnämnts i föregående
avsnitt.
Personalkontroll får företas i fråga om en tjänst som, med stöd av per-
sonalkontrollkungörelsen och på grund av sin betydelse för totalförsvaret
eller rikets säkerhet i övrigt, är hänförd till en viss skyddsklass. Antalet
skyddsklasser är i dag tre (1A, IB och 2). Avgörande för vilken skydds-
klass en viss tjänst är hänförd till är i vilken utsträckning befattnings-
havaren får del av hemliga uppgifter som är av betydelse, eller synnerlig
betydelse, för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Personalkontroll tillämpas inte endast på anställda vid statliga myndig-
heter. Den tillämpas också på den som anställs av eller får uppdrag hos
en leverantör med vilken en myndighet ingår avtal, samt den som anställs
av eller får uppdrag hos ett företag eller något annat enskilt organ med
funktion inom totalförsvaret, förutsatt att den anställde eller uppdrags-
tagaren kan få del av sådana känsliga uppgifter som nu redogjorts för,
och att arbetet därför är inplacerat i skyddsklass. Kungörelsen tillämpas
i begränsad omfattning också när det gäller kontroll av personalen och
ledningen vid bevakningsföretag. Regler om dessa företag finns i lagen
(1974:191) om bevakningsföretag.
Anställda i kommuner och landsting omfattas inte av personal-
kontrollen. I lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen anges att
personalkontrollkungörelsen skall gälla i tillämpliga delar för riksdagens
tjänstemän.
Vid personalkontroll undersöks i polisens olika register bl.a. om
vederbörande har gjort sig skyldig till något brott. När det gäller de mest
kvalificerade befattningarna kompletteras denna registerslagning med en
särskild personutredning. Framställning om utlämnande av uppgifter för
personalkontroll görs hos RPS, som också avgör om de uppgifter som
finns i olika polisregister eller som har kommit fram vid en person-
undersökning skall lämnas ut till den myndighet som har begärt
kontrollen.
Innan en myndighet begär uppgifter hos RPS skall myndigheten som
huvudregel underrätta den som framställningen avser om att en kontroll
skall begäras.
Det är den myndighet som har begärt personalkontroll som själv-
ständigt har att pröva betydelsen av en uppgift som har inhämtats.
21
Regeringens förslag: Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota
rikets säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess och
som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot terrorism.
Utredningens förslag: Stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen har uppgett att det finns
skäl för att utvidga säkerhetsskyddet så att det generellt omfattar också
företagshemlig information som av en eller annan anledning görs
tillgänglig hos myndigheter. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) har
framfört liknande synpunkter. SAF har därvid pekat på att näringslivet
har framfört farhågor till Säkerhetsskyddsutredningen om att myndighe-
terna inte med tillräcklig säkerhet och förutsebarhet kan ge eller
garantera skydd för skyddsvärda uppgifter som lämnas från näringslivet
till myndigheterna. Enligt SAF är det viktigt att ta näringslivets farhågor
på allvar. Det förhållandet att utredningen inte har kunnat finna några
exempel på inträffade händelser som har lett till skada för något företag
ligger i sakens natur. Inget talar, enligt vad SAF vidare har anfört, för
att företagen själva får vetskap om olämpliga sekretessbedömningar hos
myndigheterna. Om detta ändå skulle vara fallet kan man ha förståelse
för om ett eventuellt drabbat företag inte tillkännager saken. SAF har
uppgett att den berörda frågan ligger utanför utredningens uppdrag, men
att säkerhetsskyddslagstiftningens utformning måste baseras på en i
praktiken fungerande och förutsebar tillämpning av sekretesslagstift-
ningen.
Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan
erinran.
Rikets säkerhet
Den nu gällande säkerhetsskyddsförordningen är avsedd att skydda
uppgifter och förhållanden som rör totalförsvaret eller rikets säkerhet i
övrigt. Avgränsningen i personalkontrollkungörelsen av det skyddsvärda
området är i princip densamma. Någon legaldefinition av begreppet rikets
säkerhet finns visserligen inte, men rikets säkerhet kan sägas avse såväl
den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerhe-
ten för det demokratiska statsskicket.
Skyddet för den yttre säkerheten tar i dag i första hand sikte på
totalförsvaret. I beredskapsförordningen (1993:242), som i sin tur anslu-
ter till lagen (1992:1403) om höjd beredskap, definieras totalförsvarsbe-
Prop. 1995/96:129
22
greppet med den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet Prop. 1995/96:129
inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden.
Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverk-
samhet som då skall bedrivas.
Ett hot mot rikets yttre säkerhet kan förekomma även om det inte utgör
ett hot mot totalförsvaret. Detta framhölls bl.a. i förarbetena till 19 kap.
5 § brottsbalken, dvs. bestämmelsen om spioneribrott. För att någon skall
dömas till ansvar för spioneri krävs att han har handlat i enlighet med i
lagrummet närmare beskrivet förfarande och att detta ”...kan medföra
men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet...”. Spionbrotts-
utredningen analyserade begreppet men för rikets säkerhet i betänkandet
Översyn av spionbrottet m.m. (Ds Ju 1979:6). Spionbrottsutredningens
slutsatser, som alltså ger uttryck för uppfattningen att ett hot mot rikets
säkerhet inte behöver utgöra ett hot mot totalförsvaret, föranledde ingen
erinran från departementschefen i den efterföljande propositionen
1979/80:176 med förslag till ändringar i brottsbalken, eller från
riksdagen (bet. 1981/82:JuU8 och rskr. 1981/ 82:43).
Brottsbalkens bestämmelser får anses vara centrala för tolkningen av
begreppet rikets yttre säkerhet även i säkerhetsskyddsförordningen och
personalkontrollkungörelsen. För säkerhetsskyddet gäller dock enligt
förordningen endast den begränsningen att det skall vara fråga om
uppgifter eller förhållanden som ”rör” totalförsvaret eller rikets säkerhet
i övrigt, och enligt personalkontrollkungörelsen att det är fråga om en
tjänst som ”är av betydelse” i samma avseende. Skyddet av rikets yttre
säkerhet omfattar således uppgifter och förhållanden av rent militär
betydelse eller av betydelse för totalförsvaret i övrigt och andra uppgifter
som har betydelse för rikets nationella oberoende.
Också rikets inre säkerhet kan vara hotad utan att totalförsvaret berörs.
Angrepp mot rikets demokratiska statsskick kan förekomma från gruppe-
ringar utan förbindelse med främmande makt. Ett exempel är försök att
ta över den politiska makten genom uppror, men också användning av
våld, hot eller tvång mot statsledningen i syfte att påverka politikens
utformning. Försök att systematiskt hindra medborgarna från att utnyttja
sina demokratiska fri- och rättigheter bör också räknas till hoten mot
rikets inre säkerhet. Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att
det skall röra sig om kriminella aktiviteter, och att hot om olika på-
tryckningsåtgärder, t.ex. en laglig arbetskonflikt för att påverka de
beslutande politiska instanserna, självklart inte kan uppfattas som ett hot
mot den inre säkerheten.
Ett hot mot rikets säkerhet som säkerhetsskyddsförordningen skall
förebygga är omstörtande verksamhet, dvs. sådan subversiv eller under-
minerande verksamhet som syftar till att undergräva förtroendet för vårt
politiska system eller för att förbereda ett maktövertagande med illegala
metoder. Denna verksamhet kan vara såväl ett led i inhemska gruppers
eller organisationers strategi, som initierad och finansierad av främmande
makt i syfte att bereda vägen för en militär intervention. Omstörtande
verksamhet kan med detta synsätt avse rikets såväl yttre som inre
säkerhet. 23
Regeringen har i en första etapp genom propositionen Totalförsvar i
förnyelse (1995/96:12) lagt fram ett förslag till försvarsbeslut som Prop. 1995/96:129
innebär att en helhetssyn skall prägla samhällets satsningar och åtgärder
för att förebygga och hantera hot och risker i såväl fred som krig.
Innebörden av totalförsvarsbegreppet har dock inte ändrats. Utan att
åsyfta någon ändring i sak anser regeringen att man inte bör behålla det
något omständliga uttrycket totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
För att beteckna samma sak bör i stället benämningen rikets säkerhet
kunna användas.
Brott som kan hota rikets säkerhet
Något generellt åliggande för kommunala och statliga myndigheter att
förebygga brott som riktar sig mot den egna verksamheten föreslås inte.
Om det däremot, för att uppnå ett tillfredsställande skydd av de intressen
som säkerhetsskyddslagen skall tillgodose, är nödvändigt att förebygga
vissa typer av brott är det lämpligt att detta uttryckligen anges i lagen.
I säkerhetshetsskyddslagen bör därför tas in en bestämmelse om att
säkerhetsskyddet avser även skydd mot spioneri, sabotage och andra brott
som kan hota rikets säkerhet.
Uppgifter som omfattas av sekretess
Det bör inte komma i fråga att låta säkerhetsskyddet omfatta all sekre-
tess, inte ens till förmån för det allmännas intressen (2-6 kap. sekre-
tesslagen). En ordning som stadgar att all sekretess till förmån för det all-
männa omfattas av säkerhetsskyddet skulle, även bortsett från de kost-
nader och andra nackdelar som följer av reglerna om säkerhetsskydd,
medföra att staten kringgärdar sina egna intressen med ett utomordentligt
strikt regelsystem, medan uppgifter som sekretessbeläggs av hänsyn till
den enskildes intressen lämnas om inte oskyddade så i vart fall med ett
mycket sämre skydd.
Primärt bör med hänsyn därtill en ny säkerhetsskyddslagstiftning
liksom den nuvarande regleringen koncentreras till skydd av sekretess-
belagda uppgifter som rör rikets säkerhet.
Terrorism
Begreppet terrorism brukar förklaras med våld, hot eller tvång för
politiska syften. Denna definition används t.ex. i 1 § lagen (1990:217)
om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Det finns enligt den
gällande säkerhetsskyddsförordningen ett visst stöd för att säkerhets-
skyddet hos myndigheterna skall utformas så att det förhindrar olika
terroristhandlingar som avser att rubba den nationella stabiliteten i
Sverige, dvs. handlingar som hotar rikets säkerhet. En annan sak är att
nu gällande tillämpningsföreskrifter inte innehåller något stadgande som
tar sikte på skydd mot terroristbrott. I detta sammanhang kan dessutom
hänvisas till vissa uttalanden av Terroristlagstiftningskommittén i be-
24
tänkandet Terroristlagstiftningen (SOU 1989:104), enligt vilka flertalet Prop. 1995/96:129
terroristbrott inte utgör brott mot rikets säkerhet. Terroristbrott utgör
således i vissa fall ett hot mot rikets säkerhet, i andra fall inte. Känne-
tecknande för terroristbrott i båda fallen kan sägas vara att brottet innebär
ett angrepp mot de demokratiska spelreglerna i samhället, och att ett
skydd mot terrorism därför i vart fäll ligger nära värnet om rikets
säkerhet.
I lagen bör mot bakgrund av vad som nu har framhållits tas in en
särskild bestämmelse om att säkerhetsskyddet avser skydd mot brott som
innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften även om
brotten inte kan hota rikets säkerhet.
Särskilda förhållanden inom näringslivet
Utredningen har genom kontakter med företrädare för näringslivet fått
påpekat för sig vilka olägenheter som kan drabba näringslivet genom
tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars offentlighet.
Företagen får i skilda sammanhang låta myndigheter ta del av uppgifter
som hos företagen har ett högt sekretessvärde. Även om myndigheterna
uppmärksammas på att uppgifterna är hemliga enligt lagen om företags-
hemligheter (1990:409), hävdas det att det inte är säkert att myndig-
heterna bedömer att uppgifterna omfettas av sekretess enligt sekretess-
lagen. Även om uppgifterna skulle anses underkastade sekretess, kan
denna få vika vid en sådan intresseavvägning som normalt förekommer
enligt sekretesslagen. Företagen riskerar, enligt utredningen, att lida ett
betydande förfång genom att konkurrenter och andra får del av vitala
uppgifter om företagen. Konkreta exempel på att företagare verkligen har
lidit skada på detta sätt har emellertid varit svåra att få fram.
Post- och telestyrelsen anser att det finns skäl att utvidga säkerhets-
skyddet så att det generellt omfettar också företagshemlig information
som av en eller annan anledning görs tillgänglig hos myndigheter. SAF
har betonat att näringslivets oro måste tas på allvar, och att även om
frågan ligger utanför Säkerhetsskyddsutredningens uppdrag måste säker-
hetsskyddslagens utformning bygga på en i praktiken fungerande och
förutsebar sekretesslag. Som regeringen tidigare har framhållit föreslås
den nya säkerhetsskyddslagen, vid sidan av skyddet mot terrorism,
koncentreras till ett skydd mot rikets säkerhet. Mot denna bakgrund är
det enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att utvidga säkerhets-
skyddet på det sätt som Post- och telestyrelsen har föreslagit. I den
utsträckning som näringslivets problem avser sekretesslagens utformning
och myndigheternas tillämpning av denna, får problemen anses ligga
utanför ramen för omfattningen av en säkerhetsskyddslag.
25
Regeringens förslag: De nuvarande säkerhetsskyddsåtgärdema be-
hålls med vissa mindre justeringar med avseende på innehållet.
Benämningarna sekretesskydd, tillträdesskydd och infiltrations-
skydd byts ut mot benämningarna informationssäkerhet, tillträdes-
begränsning respektive säkerhetsprövning. Säkerhetsprövningens
registerkontroll motsvarar den nuvarande personalkontrollen.
I säkerhetsskyddet skall också ingå utbildning och kontroll.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen (SÅPO), Försvarsmakten, För-
svarets radioanstalt, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svensk
Elberedskap AB och Riksförsäkringsverket har framfört olika invänd-
ningar mot utredningens förslag på nya benämningar av de skilda
säkerhetsskyddsåtgärdema. Förslaget att byta ut begreppet sekretess-
skydd mot informationssäkerhet har dock tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Detta begrepp har, enligt vad en del av remissinstanserna har
anfört, redan vunnit en allmän acceptans bland dem som arbetar med
säkerhetsskydd. Övriga terminologiska ändringsförslag har kritiserats, i
vissa fall på den grunden att det vore olämpligt att förändra redan
invanda begrepp, i andra fall med hänvisning till att andra nya begrepp
skulle vara att föredra. De nämnda instanserna har lämnat förslaget i
övrigt utan erinran. Kustbevakningen har tillstyrkt den föreslagna
begreppsfömyelsen. Övriga remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran.
Informationssäkerhet
I den nuvarande säkerhetsskyddsförordningen talas det om att säkerhets-
skyddet omfattar ett sekretesskydd. Med detta avses ett skydd mot att
obehöriga får kännedom om uppgifter som är av betydelse för totalför-
svaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt sekretesslagen
(1980:100) omfattas av sekretess.
Skyddet mot att obehöriga får kännedom om sekretessbelagda uppgifter
är av primärt intresse för de särskilda skyddsåtgärderna. Åtgärderna kan
emellertid behövas även av andra skäl. Då syftas främst på de säker-
hetsrisker som är förknippade med att sekretessbelagda uppgifter ändras
eller förstörs.
Om någon uppsåtligen skadar eller förstör uppgifter kan i vissa fall
ansvar för sabotage följa enligt 13 kap. 4 § brottsbalken. Myndigheterna
bör emellertid vara skyldiga att i så stor omfattning som möjligt före-
bygga även skador som inte består i ett obehörigt röjande av uppgifter
eller ett uppsåtligt angrepp på uppgifterna, om skadorna ändå kan även-
tyra rikets säkerhet. Säkerhetsskyddet bör därför i framtiden förebygga
att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obe-
Prop. 1995/96:129
26
hörigen röjs, ändras eller förstörs, vare sig detta sker uppsåtligen eller Prop. 1995/96:129
av oaktsamhet.
Bestämmelserna i sekretesslagen om att vissa uppgifter omfattas av
sekretess innebär en begränsning av den i tryckfrihetsförordningen
stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar. Med handling avses
enligt tryckfrihetsförordningen, förutom framställning i skrift eller bild,
även upptagning som kan läsas avlyssnas eller på annat sätt uppfattas
endast med tekniskt hjälpmedel. Utvecklingen på informationsteknikens
område har medfört att skyddet av sekretessbelagd information har fått
en annan dimension än tidigare. Detta markeras i lagen genom att ordet
sekretesskydd byts ut mot termen informationssäkerhet.
Tillträdesbegränsning
Säkerhetsskyddet bör, liksom för närvarande, förebygga att obehöriga får
tillträde till platser där de kan få tillgång till sådana uppgifter som
omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet eller där verksamhet
som har betydelse för rikets säkerhet bedrivs. Med en ny terminologi bör
sådana förebyggande åtgärder benämnas tillträdesbegränsning. I den
nuvarande regleringen kallas motsvarande åtgärder för tillträdesskydd.
Bestämmelserna om tillträdesskydd i säkerhetsskyddsregleringen har ett
nära samband med bestämmelserna om tillträdesskydd i lagen (1990:217)
om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., skyddslagen. Det är
i princip samma intressen som skall tillgodoses i den föreslagna säker-
hetsskyddslagen.
I 3 § skyddslagen anges att om allmänhetens tillträde till eller rätt att
utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett luftfartyg behöver
begränsas för de ändamål som lagen skall tillgodose, får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer besluta att anläggningen,
området, fartyget eller luftfartyget skall utgöra ett skyddsobjekt. Ett be-
slut om skyddsobjekt är inte alltid en förutsättning för att allmänhetens
tillträde till en viss plats skall få begränsas. Detta är dock förhållandet så-
vitt gäller sådana områden som allmänheten annars har en rätt att
uppehålla sig på. I sådana fall, där beslutet exempelvis rör ett område
som omfattas av allemansrätten, är beslutet om skyddsobjekt den rättsliga
grunden för tillträdesbegränsningen.
Vissa rättsverkningar utöver tillträdesförbudet följer av ett beslut om
skyddsobjekt. Den viktigaste är att straffansvar inträder för den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet.
Beslutet om skyddsobjekt kan sammanfattningsvis sägas vara en
kvalificerad form av tillträdesbegränsning, som alltid medför vissa rätts-
verkningar men som bara i vissa fall är en förutsättning för tillträdesbe-
gränsningen.
Bestämmelserna om tillträdesbegränsning i säkerhetsskyddsregleringen
fyller en annan funktion, nämligen att ålägga dem som omfattas av
reglerna att pröva i vilken utsträckning en tillträdesbegränsning är på-
kallad och att i förekommande fäll utforma begränsningen på ett till-
fredsställande sätt. Prövningen kan i och för sig utmynna i att man anser ^7
den kvalificerade formen av begränsning påkallad. Myndigheten kan i Prop. 1995/96:129
sådant fall ta initiativ till att området förklaras som skyddsobjekt.
Tillträdesbegränsningen kan utformas på olika sätt. I vissa fall räcker
det att tillträdesförbudet avser utomstående. I andra fall kan det behöva
omfatta även en del av den egna personalen. För särskilt känsliga delar
kan tillträdesrätten behöva begränsas till dem av de anställda som har ett
oundgängligt behov av att vistas i de aktuella utrymmena.
Begreppet tillträdesbegränsning svarar bättre än tillträdesskydd mot den
faktiska innebörden av förfarandet. Fördelarna med en ny terminologi
måste anses väga tyngre än den nackdel som det eventuellt kan innebära
att ändring görs av ett invant begrepp.
Säkerhetsprövning
Med säkerhetsprövning avses en prövning av en persons pålitlighet från
säkerhetssynpunkt till förebyggande av att personer som inte är pålitliga
deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet.
En säkerhetsprövning skall göras inte endast beträffande dem som skall
bli föremål för registerkontroll. En prövning skall göras avseende alla
som skall delta i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet även
utan att förutsättningarna för registerkontroll i övrigt är uppfyllda.
Det förhållandet att en person inte bedöms vara pålitlig från säker-
hetssynpunkt behöver i och för sig inte alltid utgöra ett negativt omdöme
om vederbörande. Det kan räcka att en person är särskilt sårbar i det att
han eller hon på grund av dubbla lojaliteter riskerar att hamna i en
intressekonflikt eller att utsättas för påtryckningar.
Skyldigheten att göra en säkerhetsprövning består i att göra en allsidig
bedömning av om en viss person bör anlitas för verksamhet som är av
betydelse från säkerhetssynpunkt. Genom referenser, merithandlingar och
annat skall tillräcklig information inhämtas. Vid prövningen bör man i
möjligaste mån skaffa sig en bild av personens allmänna livssituation och
levnadsbakgrund. I säkerhetsprövningen bör naturligtvis också ingå en
identitetskontroll.
Uttrycket säkerhetsprövning får anses vara mer träffande än det nu an-
vända begreppet infiltrationsskydd. Det sistnämnda uttrycket kan föra
tankarna till agenter och andra personer som är utsända av främmande
makt för att infiltrera en viss verksamhet. Säkerhetsprövningens syfte är
vidare än så.
Registerkontroll
Enligt 1 § personalkontrollkungörelsen (1969:446) avser personalkontroll
inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar
eller avses tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Kontrollen utgör således ett
inslag i det skydd som ännu kallas infiltrationsskydd.
Personalkontroll tillämpas inte endast vid statliga myndigheter, utan 28
även beträffande den som anställs av eller får uppdrag hos leverantör
med vilken myndighet ingår avtal, samt avseende den som anställs av Prop. 1995/96:129
eller får uppdrag hos ett företag eller något annat enskilt organ med
funktion inom totalförsvaret, förutsatt att den som anställs eller upp-
dragstagaren kan få del av sådana känsliga uppgifter som nu redogjorts
för, och att arbetet därför är inplacerat i skyddsklass.
Motsvarande åtgärder kommer att finnas kvar enligt förslaget till säker-
hetsskyddslag. Förutsättningarna för kontrollen föreslås dock ändras i
vissa delar. Åtgärderna bör med ett samlingsnamn benämnas register-
kontroll för att bättre återspegla vad som avses.
Registerkontrollen behandlas ingående i avsnitt 6.
Utbildning och kontroll
En förutsättning för ett effektivt säkerhetsskydd är god kunskap om
säkerhetsfrågor. I första hand gäller detta dem som direkt befattar sig
med de sekretessbelagda uppgifterna eller har sin arbetsplats förlagd på
ett känsligt område. Grundläggande kunskaper bör dock finnas hos
samtliga medarbetare på en arbetsplats som omlättas av säkerhetsskyddet.
Det nuvarande uttrycket information bör ersättas av utbildning eftersom
det understryker kravet på att personalen har tillräckliga kunskaper om
säkerhetsskydd.
Kontrollens syfte är att utröna om bestämmelserna om säkerhetsskydd
efterlevs vid den egna myndigheten och att skyddsnivån är jämn och
tillräckligt hög.
Regeringens förslag: Säkerhetsskyddslagen skall gälla också för
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Utredningens förslag omfattade inte de kyrkliga kommunerna. I
övrigt stämmer det i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flera instanser har i allt väsentligt tillstyrkt för-
slaget, däribland Säkerhetspolisen, Svenska Kommunförbundet, Nyköpings
kommun, Malmö kommun, Landstingsförbundet och Svenska Arbets-
givareföreningen. Övriga har lämnat förslaget utan erinran.
Bakgrund: Sedan den 1 juli 1995 gäller enligt 9 kap. 1 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar att även kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner skall se till att det inom deras verksamhetsområde finns ett
tillfredsställande säkerhetsskydd. Regeringen anförde i propositionen med
förslag till den lagen (prop. 1994/95:7) att kommunernas ökade ansvar
för det civila försvaret på lokal nivå med nödvändighet medför att den
mängd sekretesskänsliga uppgifter som man i kommunerna kommer att
hantera ökar markant. Kommunerna kommer själva att upprätta planer
som innehåller uppgifter som omfattas av sekretess. Kommunerna måste
29
även få del av centralt och regionalt upprättade planer och analyser med Prop. 1995/96:129
högt sekretessvärde, och kommunal personal kommer att delta i
utbildning som ger inblick i verksamheter och system som skyddas av
sekretess. Vad nu sagts gäller, anförde regeringen vidare, i de flesta
stycken i lika hög grad för landstingen, och i viss utsträckning för de
kyrkliga kommunerna. Det var därför påkallat att ålägga dessa att se till
att de har ett bra säkerhetsskydd. Vidare angavs det i propositionen att
bestämmelsen i lagen om civilt försvar förutsågs bli upphävd i samband
med ett ikraftträdande av en ny säkerhetsskyddslag som kunde förväntas
innehålla motsvarande bestämmelser.
Regeringen lade i propositionen till lagen om civilt försvar inte fram
något förslag till regler om personalkontroll, utan hänvisade till Säker-
hetsskyddsutredningens arbete. Regeringen framhöll emellertid i propo-
sitionen det angelägna i att en möjlighet skapas för kommuner och land-
sting att genomföra personalkontroll beträffande vissa känsliga be-
fattningar.
Skälen för regeringens förslag: Den s.k. ansvarsprincipen är av
grundläggande betydelse för det civila försvaret. Principen innebär att
den som har ansvar för en verksamhet i fred också har ansvar för
verksamheten i krig, om den skall bedrivas då, liksom för att erfor-
derliga beredskapsåtgärder vidtas. Inom såväl kommunerna som lands-
tingen bedrivs en omfattande beredskapsplanläggning. Till grund för
planläggningen har kommunerna tillgång till den övergripande mål- och
riskanalys som Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap
utarbetat på regeringens uppdrag. Sådana analyser innehåller uppgifter
om för samhället vitala anläggningar, exempelvis flygfält, hamnar,
elproduktionsställen och teleanläggningar. En ny säkerhetsskyddslag,
innehållande bestämmelser om bl.a. registerkontroll, bör därför gälla
även för kommuner och landsting. På de skäl som anfördes i förarbetena
till den nya lagen om civilt försvar bör de kyrkliga kommunerna också
fortsättningsvis omfattas av bestämmelser om säkerhetsskydd. Något
behov av ett sådant särskilt kontrollförfarande som registerkontrollen
innebär kan dock inte anses föreligga. Bestämmelserna om register-
kontroll skall därför gälla endast för borgerliga kommuner och landsting.
Regeringens förslag: Säkerhetsskyddslagen skall gälla även för
aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka det
allmänna utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Lagen skall
vidare gälla för enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för
rikets säkerhet eller som särskilt behöver skyddas mot terrorism.
Vid upphandling gäller det säkerhetsskydd som följer av särskilt
avtal (säkerhetsskyddsavtal) mellan anbudsgivaren eller leveran-
tören och det allmänna.
Utredningens förslag: Säkerhetsskyddslagen skall gälla även för
30
företag där det allmänna utövar ett bestämmande inflytande. För andra Prop. 1995/96:129
företag gäller lagen när ett säkerhetsskyddsavtal har träffats mellan
företaget och det allmänna.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen (JO), Post- och telestyrel-
sen, Kommerskollegium, Riksrevisionsverket, Uppsala universitet, Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) och Regionåklagarmyndigheten i Väners-
borg är i viss mån kritiska mot den lösning utredningen har valt för att
binda företagen vid regleringen. Ungefär lika många instanser har i allt
väsentligt tillstyrkt förslaget. Övriga har lämnat det i huvudsak utan
erinran.
JO:s kritik går i huvudsak ut på att det inte är godtagbart från kon-
stitutionella utgångspunkter att genom ett civilrättsligt avtal göra en
offentligrättslig lag tillämplig på vissa rättssubjekt. Det ter sig enligt JO
naturligare att ta in hela regleringen av vad som skall gälla i avtalet. JO
anmärker att utredningens förslag inte ger svar på vad som händer med
företagets bundenhet av lagen om avtalet upphör att gälla. Enligt JO kan
sådana frågor lösas genom bestämmelser i avtalet. Regler om vilka
villkor avtalet i övrigt skall innehålla kan tas in i säkerhetsskyddslagen
och en kompletterande förordning.
Post- och telestyrelsen och Uppsala universitet har i frågasatt om inte
en lösning med en direkt tillämpbar tvingande generell lagstiftning är att
föredra framför den avtalsmetod som Säkerhetsskyddsutredningen har
valt. Uppsala universtitet har framhållit att något egentligt förhandlings-
utrymme inte föreligger när det gäller säkerhetsskyddet hos de berörda
företagen, utan att avtalsfriheten framstår som skenbar.
SAF har förordat en lösning som innebär att gemensamma säker-
hetskrav med generell tillämpning fastställs. Enligt SAF har de säkerhets-
skyddsavtal som träffas mellan en upphandlande myndighet och ett före-
tag, trots att de formellt sett bygger på frivillighet, en tvingande karaktär.
Om myndighetens krav inte uppfylls av företaget kommer sannolikt inget
avtal till stånd.
Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg har betecknat avtalsmetoden
som meningslös eftersom tvångsmedel saknas mot tredskande företag.
Kommerskollegium och Riksrevisionsverket har framfört invändningar
mot det ansvar som Säkerhetsskyddsutredningens förslag innebär för den
myndighet som är funktionsansvarig enligt beredskapsförordningen
(1993:242).
Att verksamhet av betydelse för rikets säkerhet bedrivs i privaträttsliga
former är i och för sig inget nytt. Detta förekommer t.ex. när företag
till följd av statlig upphandling får utföra arbete som förutsätter tillgång
till sekretessbelagda uppgifter eller tillträde till sluma anläggningar.
Enligt 5 § tredje stycket i den nu gällande säkerhetsskyddsförordningen
skall en myndighet, som avser att begära in anbud eller träffa avtal om
upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemlig,
träffa skriftlig överenskommelse med leverantören om det säkerhetsskydd 1
som behövs i det enskilda fallet. Föreskrifter om personalkontroll i dessa Prop. 1995/96:129
fall finns i 1 § tredje stycket personalkontrollkungörelsen. I paragrafens
fjärde stycke har tagits in en bestämmelse som avser den situationen att
någon är aktuell för anställning eller uppdrag hos ett företag eller annat
enskilt organ med funktion inom totalförsvaret, om det i verksamheten
förekommer uppgifter som är sekretessbelagda med hänsyn till rikets
säkerhet och en upphandlingssituation inte föreligger. Några andra
bestämmelser om säkerhetsskydd för privata rättssubjekt finns inte.
Den offentliga sektorn har de senaste åren genomgått en snabb för-
vandling. För att öka konkurrensen och effektiviteten har såväl ägarför-
hållanden som produktionsformer ändrats. Verksamheter som tidigare har
bedrivits av myndigheter eller affärsverk eller av kommunal förvaltning
bedrivs i dag i allt större utsträckning i bolagsform. I många fall har det
allmänna behållit sitt inflytande över verksamheten genom ett offentligt
ägande av bolagen. Bolagiseringen har sedan i en del fall följts av en
privatisering.
Elförsörjningen
I samband med bolagiseringen av Statens vattenfallsverk (Vattenfall)
överfördes verkets myndighetsuppgifter till Närings- och teknikutveck-
lingsverket (NUTEK). Den del av Vattenfalls verksamhet som avsåg
distribution av elkraft på det s.k. storkraftnätet överfördes till det
nyinrättade affärsverket Svenska Kraftnät. Den operativa beredskaps-
planeringen överfördes till branschorganet Kraftsam under benämningen
Kraftsam Elberedskap. Detta organ har härefter omvandlats till ett
fristående bolag, Svensk Elberedskap AB. Bolaget ägs av Kraftverks-
föreningen, en ekonomisk förening vars medlemmar utgörs av elkraft-
producenterna. Vattenfall är en av dessa producenter. Vattenfall svarar
för 50 procent av elproduktionen i landet och har därmed också 50 pro-
cent av rösterna i Kraftverksföreningen.
Enligt sin bolagsordning skall Elberedskap leda och samordna bered-
skapsplanering, säkerhetstjänst och riskanalys inom svensk elförsöijning.
Bolaget har ett samarbetsavtal med NUTEK, men någon skyldighet att
svara för beredskapsplanering eller säkerhetsskydd följer inte av avtalet.
Beredskapsplaneringen sker i samverkan med sju regionala elområden.
Denna samverkan grundas på ett avtal mellan Elberedskap och ett
branschföretag i vaije region som har åtagit sig att organisera bered-
skapsplaneringen i respektive elområde. Genom avtalen åtar sig företagen
att följa Elberedskaps säkerhetsinstruktion. Instruktionen bygger på FA
SÄK, dvs. föreskrifter, anvisningar och allmänna råd som Rikspolis-
styrelsen har utfärdat gemensamt med Överbefälhavaren (nu Försvars-
makten). Instruktionen har upprättats av Elberedskap i samråd med
Säkerhetspolisen. Personalkontroll genomförs i dessa fall med biträde av
NUTEK.
Beredskapsplaneringen syftar till att trygga elförsörjningen i krig.
Regeringen uppdrog den 25 maj 1992 åt Ellagstiftningsutredningen (dir.
1993:93) att redovisa bl.a. riktlinjer för beredskapsverksamheten på
elområdet. Utredningen skall lämna förslag om gränsdragningen mellan Prop. 1995/96:129
myndigheternas och andras ansvar för att säkerställa elförsöijningen vid
kriser och i krig.
Radio och television
Verksamheten vid Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och
Sveriges Utbildningsradio AB regleras i radiolagen (1966:755) och i avtal
mellan bolagen och staten. Vaije bolag ägs av en stiftelse och stiftel-
sernas ledamöter utses av regeringen. I ett särskilt avtal mellan bolagen
och staten regleras förhållandena vid krig och krigsfara. Om Sverige
kommer i krig eller om det råder krigsfara och regeringen förordnar det,
skall Sveriges Radio och Sveriges Television bilda självständiga orga-
nisationer inom totalförsvaret och lyda direkt under regeringen. Sveriges
Utbildningsradios resurser tillförs då de två andra bolagen. I avtalet med
staten har bolagen åtagit sig att svara för beredskapsplaneringen för
verksamheten vid krig och krigsfara. Bolagen har vidare slutit avtal med
Styrelsen för psykologiskt försvar om den verksamheten. Bolagen tilläm-
par i dag FA SAK på frivillig basis. Upphandling företas med biträde av
Försvarets materielverk.
Sveriges Radio har i dag egen personalkontroll, en kontroll som utförs
också för Sveriges Televisions räkning. Det är endast personer i krigs-
organisationen som blir föremål för kontrollen, och bland dessa endast
de som får tillgång till hemlig information.
Radio- och TV-utsändning bedrivs av Teracom Svensk Rundradio AB.
Detta bolag ägs av staten. Dess verksamhet bedrevs tidigare inom Tele-
verket under namnet Televerket Radio.
Enligt ett avtal med staten skall Teracom i krig eller krigsfara följa de
anvisningar som regeringen meddelar i fråga om totalförsvar och bered-
skapsplanläggning. Vidare skall bolaget i enlighet med anvisningar av
regeringen, och i samråd med vederbörande statliga myndigheter, utar-
beta erforderliga beredskapsplaner för verksamheten under krig och
krigsfara.
Teracom skall enligt avtalet jämställas med en myndighet vid tillämp-
ningen av beredskapsförordningen. Bolaget har tolkat detta som att
säkerhetsskyddsförordningen och FA SÄK gäller för bolaget.
Ett antal befattningar vid Teracom är placerade i skyddsklass. Bolaget
har emellertid ingen egen rätt till personalkontroll. Ärenden om personal-
kontroll handläggs för bolagets del vid Kulturdepartementet.
Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag att göra översyn av
vad som bör gälla för radio och television vid krig och krigsfara (dir.
1994:55).
Övrig telekommunikation
Enligt 13 § telelagen (1993:597), som trädde i kraft den 1 juli 1993, kan
tillstånd som krävs för att bedriva televerksamhet kombineras med
villkor. Ett sådant villkor kan vara en skyldighet för tillståndshavaren att
3 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
33
beakta totalförsvarets behov av telekommunikation vid höjd beredskap. Prop.
Televerkets tidigare verksamhet har övertagits av ett antal bolag inom
Teliakoncemen. Telia AB utgör moderbolag i koncernen. Telias särskilda
åligganden regleras i ett avtal med staten från den 18 juni 1993. I avtalet
förbinder sig Telia, dock längst till dess frågan har reglerats genom till-
ståndsvillkor enligt telelagen, att upprätthålla ett säkerhetsskydd i verk-
samheten som motsvarar det säkerhetsskydd som Televerket upprätthöll
enligt säkerhetsskyddsförordningen.
I anslutning till bolagiseringen överfördes Televerkets myndighets-
funktioner på den nyinrättade myndigheten Telestyrelsen, i dag Post- och
telestyrelsen. Telia har sedan den 7 januari 1994 genom ett beslut av
Telestyrelsen tillstånd att bedriva telefonitjänst i allmänt tillgängligt
telenät. Säkerhetsskyddet regleras emellertid alltjämt genom avtalet från
den 18 juni 1993.
Postverksamhet
Postverkets tidigare verksamhet övertogs av Posten AB samtidigt som
postlagen (1993:1684) trädde i kraft, närmare bestämt den 1 mars 1994.
Postverksamheten är inte underkastad tillståndsplikt, men får bedrivas
först efter anmälan hos tillsynsmyndigheten. Posten är i dag det enda
rikstäckande postbefordringsföretaget på marknaden. Bolaget ägs av
staten. Postverkets myndighetsuppgifter överfördes vid bolagiseringen på
Telestyrelsen som därför fick sitt nya namn, Post- och telestyrelsen.
I krig och liknande situationer får regeringen meddela de föreskrifter
som behövs med hänsyn till rikets försvar eller säkerheten i övrigt. Post-
och telestyrelsen får meddela föreskrifter om planering och andra
åtgärder som behövs i fredstid för att tillgodose totalförsvarets behov av
postkommunikationer. Några sådana föreskrifter har dock inte utfärdats.
Bolagets skyldighet att svara för beredskapsplanering och säkerhetsskydd
regleras för närvarande i avtal mellan staten och bolaget. Det nuvarande
avtalet gäller till och med den 31 december 1996. I avtalet åtar sig
Posten, på samma sätt som Telia, att upprätthålla ett säkerhetsskydd i
verksamheten som motsvarar det skydd som Postverket upprätthöll enligt
säkerhetsskyddsförordningen.
De försvarshemliga uppgifter som hanteras inom Posten rör inte bara
Postens egen verksamhet. I krig skapas en särskild sorteringsorganisation
för fältpostadresserad post. För att kunna planera för verksamheten i krig
har Posten insyn i hur den militära verksamheten organiseras under krig.
Annan verksamhet av intresse från säkerhetssynpunkt
Den nya kommunallagen (1991:900) har ökat kommunernas möjlighet att
själva bestämma sin organisation. Den nya ordningen innebär bl.a. att
kommunala organ skall inrikta sig på vad de vill ha producerat och
därefter upphandla tjänsten på marknaden bland konkurrerande pro-
ducenter.
Utvecklingen har vidare lett till en omfattande bolagisering av kom-
1995/96:129
34
munal verksamhet. Bolagsformen anses ha flera fördelar. Beslutspro- Prop. 1995/96:129
cessen blir enklare och interkommunal samverkan underlättas. Bolagi-
seringen har ibland inneburit att verksamheten fortfarande bedrivs av
kommunen under privaträttsliga former, i andra fall att verksamheten har
överlåtits till enskilda för fortsatt drift.
Bland landstingens uppgifter är det hälso- och sjukvården som har den
största betydelsen för totalförsvaret. Även om behovet av säkerhetsskydd
inte gör sig gällande på vårdområdet i lika hög grad som inom andra
delar av totalförsvaret, har uppgifter som rör beredskapsplanläggning av
hälso- och sjukvården i krig ett klart sekretessvärde.
En utgångspunkt vid utformningen av bestämmelser om säkerhetsskydd
bör vara att de intressen som lagstiftningen avses slå vakt om skall åt-
njuta samma skydd oavsett om verksamheten bedrivs av det allmänna
eller av enskilda. Det bör inte heller ha någon betydelse för skyddets om-
fattning om det allmänna driver verksamheten i traditionella myndighets-
eller förvaltningsformer eller om det sker genom egna bolag eller i annan
associationsrättslig form.
Aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka det
allmänna har ett rättsligt bestämmande inflytande
Säkerhetsskyddslagen och dess följdförfattningar bör bli direkt till-
lämpliga på företag över vilka det allmänna utövar ett rättsligt bestäm-
mande inflytande. Detta skall anses vara fallet när staten, kommunerna,
landstingen eller de kyrkliga kommunerna ensamma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening
med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på
något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrel-
sen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 - 3 skall ett inflytande som utövas av en juri-
disk person över vilken staten, kommunen, landstinget eller den kyrkliga
kommunen bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna, an-
ses utövat av staten, kommunen, landstinget eller den kyrkliga kom-
munen.
Ordalagen är hämtade från 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100).
Bestämmelsen i sekretesslagen gäller endast för kommuner och landsting.
Avgränsningsmetoden bör dock kunna användas även i övriga fall där det
allmänna utövar ett bestämmande inflytande över verksamhet som bedrivs
i privaträttsliga former.
Genom att säkerhetsskyddslagen blir direkt tillämplig på de nämnda
företagen blir ledningen för dessa skyldig att överväga vilket säker-
hetsskydd verksamheten kräver med hänsyn till rikets säkerhet och för 35
att förebygga terroristdåd. Rätten att besluta om inplacering av olika
anställningar i säkerhetsklasser och om registerkontroll bör dock ligga på Prop.
myndigheter, kommuner och landsting. Även om säkerhetsskyddslagen
blir direkt tillämplig på verksamheten bör det allmänna ha kvar ett
övergripande myndighetsansvar för säkerhetsskyddet hos sina företag.
Detta behandlas vidare i avsnitt 7.
Till de nu nämnda företagen hör Posten, Telia, Sveriges Radio och
Sveriges Television. Även Apoteksbolaget AB, som från beredskaps-
synpunkt har ungefär samma ställning som Sveriges Radio, hör till denna
grupp av företag.
Enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet
När det gäller företag som, utan att det allmänna utövar ett bestämmande
inflytande eller att en upphandlingssituation föreligger, bedriver verk-
samhet av betydelse för rikets säkerhet är det, med hänsyn till de väsent-
liga intressen som lagstiftningen avser att skydda, naturligt att överväga
införandet av direkt tillämpliga tvingande lagregler om säkerhetsskydd.
Säkerhetsskyddsutredningen har emellertid stannat för en modell som
innebär att lagen blir tillämplig för dessa företag först efter det att ett
säkerhetsskyddsavtal har slutits mellan företaget och det allmänna. Om
lagen i stället är direkt tillämpbar på dessa företag tvingas de, enligt
utredningen, att själva avgöra om den verksamhet de bedriver är av
sådan betydelse för rikets säkerhet att lagen gäller för dem. Med hänsyn
till bestämmelsernas generella utformning skulle detta, enligt vad
utredningen vidare har anfört, inte vara helt enkelt.
Enligt Säkerhetsskyddsutredningens förslag är det den funktionsan-
svariga myndigheten enligt beredskapsförordningen (1993:242) som skall
företräda det allmänna vid framförhandlandet av säkerhetsskyddsavtalet.
Den funktionsansvariga myndigheten har i de fall som nu är aktuella
också ålagts ett tillsynsansvar. Utredningen har framhållit det nära
samband som råder mellan beredskapsplanläggning och säkerhetsskydd.
Medan beredskapsplanläggningen syftar till att få en viss verksamhet att
fungera i kris och krig kan säkerhetsskyddet enligt utredningen sägas
utgöra en metod för att skydda planläggningen och den tänkta verk-
samheten från skador och angrepp utifrån.
Den funktionsansvariga myndigheten har enligt beredskapsförordningen
ett långtgående ansvar för beredskapsplanläggning och verksamhet inom
respektive funktion. Enligt utredningen torde detta bidra till att det hos
myndigheten finns betydande insikter inte bara i den verksamhet som
bedrivs inom funktionen utan också om sårbarheten och de speciella
risker som kan föreligga för angrepp mot det aktuella området. Om en
funktionsansvarig myndighet finner att viss verksamhet som bedrivs av
enskild har betydelse för rikets säkerhet får myndigheten, enligt
utredningen, ta initiativ till att träffa ett säkerhetsskyddsavtal med det
aktuella företaget.
Som har redovisats i inledningsskedet av detta avsnitt har Säkerhets-
skyddsutredningens förslag mött en del kritik. JO har invänt att det inte
är godtagbart utifrån konstitutionella utgångspunkter att genom civil-
1995/96:129
36
rättsliga avtal göra en offentligrättslig lagstiftning tillämplig på vissa Prop. 1995/96:129
rättssubjekt. JO har vidare anfört att det ter sig naturligare att ta in hela
regleringen om vad som skall gälla i avtalet, och att särskilda regler om
avtalets utformning kan införas i säkerhetsskyddslagen och en komplet-
terande säkerhetsskyddsförordning.
Post- och telestyrelsen, Uppsala universitet, SAF och Regionåklagar-
myndigheten i Vänersborg har haft invändningar mot att säkerhets-
skyddet för de aktuella företagen skall regleras genom avtal. Uppsala
universitet har anfört att det egentligen inte finns något förhandlingsut-
rymme för avtalens utformning och att avtalsfriheten därför framstår som
skenbar. SAF har framfört liknande invändningar. Regionåklagarmyndig-
heten i Vänersborg har betecknat avtalsmetoden som meningslös eftersom
tvångsmedel saknas mot tredskande företag.
Invändningarna är berättigade. Det är svårt att överblicka vilka
konsekvenserna av utredningens förslag blir om ett företag som bedriver
verksamhet av betydelse för rikets säkerhet vägrar att sluta ett säker-
hetsskyddsavtal. Det är inte utrett att all sådan verksamhet ligger under
någon form av tillståndsplikt och att den naturliga konsekvensen därför
blir att ett tillstånd för verksamheten vägras eller att ett redan beviljat
tillstånd återkallas. Även om några sanktionsmöjligheter för närvarande
inte föreslås (avsnitt 7) ligger det ett särskilt värde i en direkt gällande
och tvingande lagstiftning. Vid sidan av upphandlingssituationema, som
beskrivs nedan, får man med en sådan lösning ett enhetligt system för
regleringen av säkerhetsskyddet hos företagen. Vid en sammantagen
bedömning kommer regeringen därför fram till slutsatsen att en direkt
tillämplig lag är att föredra.
Säkerhetsskyddsutredningens förslag förutsätter att den funktionsan-
svariga myndigheten tar ett initiativ till säkerhetsskyddsavtal när den
finner att ett företags verksamhet är av betydelse för rikets säkerhet.
Regeringen, som instämmer i vad utredningen har framfört om förut-
sättningarna för myndighetens medverkan, menar att rollen som initiativ-
tagare är viktig även om författningen görs direkt tillämplig. Myndig-
heten bör således i förekommande fall erinra företaget om att det om-
fattas av säkerhetsskyddsregleringen. Regeringens förslag innebär därmed
inte att den funktionsansvariga myndigheten får en tyngre börda än vad
utredningen föreslagit.
Ett exempel på sådana företag som avses här är Svensk Elberedskap.
Upphandlingssituationer
I de fall där en myndighet avser att begära in anbud eller träffa avtal om
upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemlig, skall
myndigheten träffa skriftlig överenskommelse med anbudsgivaren eller
leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det särskilda fallet.
Den nu beskrivna tekniken för reglering av säkerhetsskyddet vid statlig
upphandling har använts under en lång tid och fungerat väl. Till skillnad
från vad som gäller för enskilda som bedriver verksamhet av betydelse
för rikets säkerhet finns i dessa fall en tydlig negativ konsekvens för
37
företaget av att ett avtal inte träffas. Om anbudsgivaren eller leverantören Prop. 1995/96:129
inte går med på de krav som ställs i säkerhetsskyddshänseenden, blir
upphandlingsaffaren inte av. Företaget har således ett intresse av att upp-
fylla säkerhetskraven. Någon ändring av vad som gäller för närvarande
föreslås därför inte.
Det skall här betonas att förslaget inte innebär att säkerhetsskyddslagen
görs tillämplig genom säkerhetsskyddsavtalet. Vad som skall gälla
regleras i avtalet. Om lagen ändå är tillämplig på företaget, exempelvis
på grund av att det bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet,
kan åliggandena enligt lagen inte inskränkas genom avtalet. Det finns å
andra sidan i dessa situationer inget som hindrar att myndigheten träffar
ett säkerhetsskyddsavtal med anbudsgivaren eller leverantören för att
precisera skyddet till vad som erfordras för den aktuella upphandlingen.
Regeringens förslag: Huvuddragen i det nuvarande systemet skall
behållas. Benämningen skyddsklass skall ersättas av benämningen
säkerhetsklass. Klasserna skall knytas till anställningar i stället för
till tjänster. Med anställning skall jämställas annat deltagande i
säkerhetskänslig verksamhet. En ny kontroll skall inte alltid vara
nödvändig vid byte av anställning.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Statens invandrarverk har kritiserat förslaget.
Verket har anfört att säkerhetsprövningen i högre grad skall knytas till
person. Enligt verket arbetar man där ofta i arbetslag, vilket medför att
ett flertal personer med olika befattningar skall samarbeta över gränserna.
I verkets skiftande verksamhet med rådande ekonomisk åtstramning krävs
en hög flexibilitet beträffande resursanvändningen. Enligt verket är det
därför påkallat med en justering i anknytningsavseende från befattning till
person. Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt
väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I Säkerhetsskyddsutredningens
uppdrag har ingått att göra jämförelser mellan det svenska systemet för
personalkontroll och de system som tillämpas i övriga Västeuropa. En
huvudfråga under arbetet med att få fram en ny gemensam reglering på
säkerhetsskyddsområdet har därvid varit huruvida ett kontrollsystem som
anknyter till olika tjänster skall behållas. Även om den sammantagna
bedömningen är att några grundläggande skillnader mellan den svenska
personalkontrollen och de utländska systemen inte föreligger, finns det
på en punkt en överensstämmelse mellan några av de utländska systemen
som skiljer dem från det svenska. Prövningen i dessa utländska system
mynnar ut i en bedömning som visar att personen i fråga har godkänts
38
för hantering av sekretessbelagda uppgifter upp till en viss nivå. Ibland Prop. 1995/96:129
manifesteras denna bedömning i utfärdandet av ett särskilt intyg om
verkställd säkerhetskontroll, på engelska kallat security clearance.
En sådan kontroll skulle kunna tillämpas så att man t.ex. låter ett antal
olika personer genomgå kontroll och att man sedan, för det fäll det blir
aktuellt att tillsätta en känslig befattning, väljer någon ur den kretsen.
Systemet förefaller dock att vara möjligt endast i teorin. I praktiken
måste säkerhetsprövningen knytas till de krav som befattningen eller
verksamheten ställer i det särskilda fallet. Dessutom måste lämpligheten
avgöras utifrån även andra kriterier än resultatet av en registerkontroll.
Det finns i de utländska system som har granskats en koppling till
befattningen på det sättet att arbetsuppgiftens art i det konkreta fallet
bestämmer på vilken nivå säkerhetsklareringen skall ske och vilka krav
som skall ställas på klareringen. Även om det finns enstaka skäl som
talar för att överge kopplingen mellan registerkontrollen och de konkreta
arbetsuppgifterna bör således huvuddragen i det nuvarande systemet
behållas.
Den skillnad i förhållande till det svenska systemet som utfärdandet av
ett skriftligt intyg innebär är visserligen av mer formell än saklig karak-
tär, men det skulle underlätta ett internationellt utbyte om en säkerhets-
prövning som innehåller en registerkontroll dokumenteras. På grundval
av en sådan dokumentation skulle sedan en säkerhetsklarering kunna
utfärdas, om en framställning om detta görs av annan stat.
Säkerhetsskyddslagen föreslås innehålla en undantagsregel enligt vilken
det skall vara möjligt att efter framställan från annan stat göra register-
kontroll även i andra fall än då det krävs med hänsyn till svenska in-
tressen. Detta förslag behandlas vidare i avsnitt 6.14.
Lagen bör vidare innehålla en regel om att en registerkontroll får
underlåtas i sådana fall där den framstår som obehövlig mot bakgrund av
att vederbörande nyligen har genomgått en kontroll och där den nya
arbetsuppgiften inte kan anses ställa nya krav. Även i detta syfte är
någon form av dokumentation av betydelse.
En regel om att kontrollen skall dokumenteras kan dock ha förord-
ningsform.
Utvecklingen inom arbetsrätten på det offentliga området har lett till att
tjänstebegreppet har utmönstrats. Tjänstebegreppet bör därför inte
användas heller i detta sammanhang. Då emellertid registerkontrollen,
som nyss har redogjorts för, även fortsättningsvis bör ha en anknytning
till arbetsuppgifterna är det lämpligt att, såsom har gjorts i andra
sammanhang, byta ut begreppet tjänst mot anställning. Med anställning
bör jämställas annat deltagande såsom uppdrag, utbildning m.m. i
säkerhetskänslig verksamhet. Benämningen säkerhetsklass får anses vara
mer adekvat än begreppet skyddsklass.
39
Prop. 1995/96:129
Regeringens förslag: Registerkontroll skall kunna göras inte endast
när det gäller skydd mot röjande av uppgifter som omfattas av
sekretess av hänsyn till Sveriges säkerhet utan också när det gäller
skyddet mot terrorism.
Utredningens förslag stämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det i huvudsak utan erinran.
För vilka skyddsintressen skall det göras kontroll ?
SÄPO-kommittén har i sitt slutbetänkande Säkerhetspolisens arbets-
metoder, personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51) föreslagit
att personalkontroll skall få ske även för andra ändamål än i dag. Kom-
mittén har pekat på förekomsten av befattningshavare med arbetsuppgifter
som är känsliga från säkerhetssynpunkt, även om inte sekretessbelagda
uppgifter delges dem. Dit hör exempelvis flygplatspersonal. Kommittén
har framhållit att en utvidgning av personalkontrollen skulle ligga i linje
med de förpliktelser som Sverige har genom anslutandet till olika inter-
nationella konventioner om terrorism (bet. s. 232). Enligt SÄPO-kom-
mittén bör således även risken för terroristhandlingar och annan liknande
säkerhetshotande verksamhet utgöra grund för personalkontroll.
Utgångspunkten för Säkerhetsskyddsutredningens arbete har enligt
direktiven varit att överväga en utvidgning av personalkontrollsystemet
i överensstämmelse med SÄPO-kommitténs förslag. En utvidgning av
personalkontrollförfarandet till att omfatta också ett skydd mot terrorism
har därvid föreslagits. Regeringen anser liksom SÄPO-kommittén och
Säkerhetsskyddsutredningen att en sådan utvidgning är påkallad. Frågan
om behovet av registerkontroll i dessa fall behandlas vidare i avsnitt
6.3.2.
En annan fråga som förtjänar att ställas i detta sammanhang är
huruvida förfarandet med registerkontroll, inom ramen för säkerhets-
skyddssystemet, skall omfatta totalförsvarspliktiga som i fredstid anför-
tros vapen eller annan militär materiel som kan användas vid brottslig
verksamhet. Det måste anses mycket angeläget att från samhällets sida
i möjligaste mån förebygga att dokumenterat våldsbenägna personer får
tillgång till vapen som kan utnyttjas för allvarliga brott, eller att de får
en utbildning som kan användas för liknande syften. Denna angelägenhet
har emellertid mer karaktären av ett allmänt intresse av att förhindra
personer från att få anställningar eller motsvarande som de inte är
lämpade för. Problemet bör inte lösas inom ramen för det register-
kontrollförfarande som nu behandlas, utan genom ändringar i polis-
registerförfattningama.
Vilka är riskfaktorerna ?
Att lämna en uttömmande uppräkning av de olika omständigheter som
kan vara av betydelse vid en prövning av någons pålitlighet från säker-
hetssynpunkt och att inbördes rangordna dessa efter betydelse, är inte
möjligt. Bland de omständigheter som kan ha betydelse bör emellertid
särskilt nämnas personliga förhållanden som kan utnyttjas i utpress-
ningssyfte, dålig ekonomi som kan fresta till brottsliga handlingar, redan
dokumenterad kriminalitet, samröre med kriminella kretsar, sådana
förbindelser med utländska medborgare och resor i utlandet som kan ha
resulterat i kontakter med främmande underrättelseorganisationer eller
förbindelser med utländska eller inhemska organisationer som bekänner
sig till våld och terrorism eller som på annat sätt hotar samhällsord-
ningen. Det bör betonas att det inte är självklart att faktorer av dessa slag
skall vara diskvalificerande i ett enskilt fall. Något fastställande av mer
allmänna normer för vad som bör accepteras eller inte är det således inte
frågan om. Det handlar endast om att ange några av kriterierna för be-
dömningen.
Regeringens förslag: Huvuddragen i den nuvarande klassindel-
ningen behålls. Klassernas numrering ändras från 1 A, 1 B och 2
till 1, 2 respektive 3. Grunden för placering i den lägsta klassen,
säkerhetsklass 3, ändras i syfte att minska antalet kontrollerade.
Även grunden för placering i säkerhetsklass 1 skall justeras något.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har utöver den kritik som redovisats i avsnitt 6.1
och som har viss giltighet även i detta avsnitt lämnat förslaget utan
erinran.
Bakgrund: Till skyddsklass 1 A räknas i dag tjänster som innebär att
befattningshavaren i stor omfattning får ta del av sådana sekretessbelagda
uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet som berör en större
eller särskilt väsentlig del av totalförsvaret. Skyddsklass 1 B omfattar
tjänster där befattningshavaren annars i en omfattning som inte är obe-
tydlig får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för
rikets säkerhet. Till den lägsta klassen, skyddsklass 2, hör tjänster där
befattningshavaren antingen i obetydlig omfattning får del av sekretessbe-
lagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet eller i en om-
fattning som inte är ringa får del av andra sekretessbelagda uppgifter av
betydelse för rikets säkerhet.
Enligt en enkät som SÄPO-kommittén gjorde under våren 1989 fanns
det ca 1 000 tjänster i skyddsklass 1 A, ca 10 000 i skyddsklass 1 B
och ca 400 000 i skyddsklass 2. Av tjänsterna i klass 2 var den helt
Prop. 1995/96:129
41
övervägande delen hänförliga till försvaret och krigsplaceringen av Prop. 1995/96:129
värnpliktiga. I dessa siffror ingick sålunda även med tjänster jämställda
uppdrag. När det gäller antalet skyddsklassade tjänster torde inte några
mer betydande förändringar ha skett sedan SÄPO-kommitténs arbete
avslutades. Under år 1991 gjordes drygt 87 000 personalkontroller, varav
ca 480 gällde klass 1 A, 6 700 klass 1 B och 80 500 klass 2. Verksam-
hetsåret 1992/93 gjordes betydligt fler kontroller. Ökningen skall enligt
uppgift ha berott på genomförda omläggningar av försvarets datasystem.
Under verksamhetsperioden 1993/94 gjordes 133 429 kontroller, varav
924 avseende personer i skyddsklass 1 A, 6 026 personer i skyddsklass
1 B och 126 479 personer i skyddsklass 2.
Skälen för regeringens förslag: En huvudfråga under arbetet med en
ny reglering av säkerhetsskyddet har, som nämnts i avsnitt 6.1, varit
huruvida ett system som anknyter till olika tjänster skall behållas eller om
kontrollen i stället skall anknyta till person. Enligt vad som har framförts
där bör huvuddragen i det nuvarande systemet behållas. Som redovisas
närmare nedan kan dock grunden för placering i den lägsta säkerhetsklas-
sen göras något snävare för att åstadkomma ett lägre antal kontroller.
Även den högsta klassen, säkerhetsklass 1, kan behöva en mindre
justering. Några mer ingripande förändringar bör dock inte genomföras.
För enkelhetens skull föreslås att de olika klasserna 1 A, 1 B och 2
tilldelas nummer 1, 2 respektive 3.
Det är angeläget att få ned det stora antal kontroller som i dag
genomförs, framför allt när det gäller den kategori som för närvarande
motsvaras av skyddsklass 2. Det förhållandet att även anställda inom
kommuner och landsäng samt riksdagen och dess myndigheter föreslås
omfettas av de nya kontrollreglerna understryker detta behov. Precise-
ringen av vilka anställningar som skall ingå i den föreslagna säker-
hetsklass 3 bör därför göras snävare.
Definitionen bör bl.a. ta sikte på vilka följder ett eventuellt röjande av
de sekretessbelagda uppgifterna får för rikets säkerhet i det konkreta
fallet. Självfallet är detta en svår uppgift, varför alltför stora krav på
konkretion inte kan ställas. I säkerhetsklass 3 bör i fortsättningen de
anställningar placeras där befattningshavaren får del av sekretessbelagda
uppgifter av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av de sekretess-
belagda uppgifterna kan antas medföra men för rikets säkerhet som inte
endast är ringa.
Det är naturligtvis tänkbart att effekterna av en sådan precisering blir
begränsade, särskilt eftersom redan det förhållandet att uppgifterna är
sekretessbelagda innebär att man har gjort bedömningen att det finns risk
för skada om de röjs för obehöriga. Förslaget innebär emellertid ett krav
på att skadan måste vara av en viss storlek. Vidare leder en ny lydelse
av grunden till att myndigheterna tvingas att på nytt och utifrån något
ändrade förutsättningar göra en prövning av behovet av placering i
säkerhetsklass.
När det gäller de högre säkerhetsklasserna får det antas att det alltid
föreligger en risk för betydande skada om sekretessbelagda uppgifter röjs
för obehöriga, eftersom de tar sikte på uppgifter av synnerlig betydelse 42
för rikets säkerhet. Något motsvarande skaderekvisit är därför inte
påkallat för dessa. Prop. 1995/96:129
Enligt den nuvarande ordningen gäller klass 1 A uppgifter av synnerlig
betydelse för rikets säkerhet som berör en större eller särskilt väsentlig
del av totalförsvaret. Skäl saknas att ha kvar formuleringen som hänvisar
till totalförsvaret. Till denna klass bör hänföras samtliga anställningar
som innebär att den som anlitas i stor omfattning får del av sekretessbe-
lagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.
Regeringens förslag: Sådan kontroll som behövs för att förebygga
terrorism och som inte skall följa redan av att en anställning är
placerad i säkerhetsklass, skall få göras endast om det finns sär-
skilda skäl. Denna prövning skall, utom såvitt avser riksdagen och
dess myndigheter, göras av regeringen. Någon indelning i olika
säkerhetsklasser skall inte göras när det gäller de personkategorier
som kontrolleras på grund av risken för terrorism.
Utredningens förslag stämmer överens i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Telia AB och Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört
att registerkontroll till skydd mot terrorism bör hänföras till en egen
säkerhetsklass. I övrigt har förslaget tillstyrkts eller lämnats i huvudsak
utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En möjlighet till registerkontroll skall
tillämpas med återhållsamhet. För detta talar främst hänsynen till den
personliga integriteten men också praktiska skäl. När det gäller tillgången
till hemliga uppgifter föreligger inga större svårigheter att avgränsa vare
sig arten av information eller personkretsen. Utvidgningen av säkerhets-
skyddet och registerkontrollen till ett skydd mot terrorism för däremot
med sig besvärliga gränsdragningsproblem. Den innebär samtidigt en risk
för en betydande ökning av antalet registerkontroller.
SÄPO-kommittén har föreslagit (SOU 1990:51) att en indelning i olika
klasser skall ske också när det gäller registerkontroll till skydd mot
terrorism. Utan att ange några mer bestämda förslag till indelning har
kommittén föreslagit vissa riktlinjer för hur avgränsningen bör göras (a.a.
s. 315 f). Säkerhetsskyddsutredningen har haft som en av sina huvudupp-
gifter att avgränsa den personkrets som skall kunna kontrolleras av annan
anledning än tillgången till hemlig information. De av SÄPO-kommittén
föreslagna riktlinjerna, vilka inte närmare kommer att redovisas här,
visar på svårigheterna med att avseende skyddet mot terrorism göra en
motsvarande avgränsning som den i frågan om kontroll på grund av
tillgången till hemlig information. Till avgränsningssvårighetema kommer
att omständigheter av betydelse för bedömningen av risken för att en
person skulle komma att göra sig skyldig till terroristhandlingar sannolikt
skiljer sig något från faktorer som kan vara av vikt vid bedömningen av
om en person kan komma att röja hemlig information av betydelse för
rikets säkerhet.
43
Vad man vill stoppa är presumtiva terrorister. Dokumenterad vålds- Prop. 1995/96:129
kriminalitet eller samröre med terroristorganistationer är troligen
viktigare bedömningsgrunder än ekonomiska trassligheter och eventuella
missbruksproblem som inte återspeglas i kriminalregistret. Faktorer av
det senare slaget har däremot erfarenhetsmässigt visat sig kunna vara
betydelsefulla för t.ex. personers villighet att låta sig värvas av främman-
de länders underrättelseorganisationer. Registerslagningens omfattning
när det gäller skyddet mot terrorism kommenteras vidare i avsnitt 6.5.
I de länder där en registerkontroll genomförs till skydd mot terrorism
och vars system Säkerhetsskyddsutredningen har studerat, görs kontrollen
vanligen utanför den egentliga personalkontrollens ram.
Mot bakgrund av det anförda bör den nuvarande inriktningen av
registerkontrollen behållas i framtiden. Som huvudregel bör således
registerkontroll endast få ske i fråga om personer som på grund av sina
arbetsuppgifter har tillgång till hemliga uppgifter av betydelse för rikets
säkerhet. Säkerhetsklassningen bör vara förbehållen dessa grupper.
Registerkontrollen avseende terroristskyddet, som alltså föreslås bli
utförd endast när det finns särskilda skäl, bör ske under särskilda former
och vara inriktad på omständigheter som har särskild betydelse för
bedömningen av risker för terroristaktioner.
Erfarenhetsmässigt har riskerna för terroristaktioner varit stora vid
flygplatser. För dessa gäller lagen (1970:926) om särskild kontroll på
flygplats. Enligt lagen får vissa särskilda kontrollåtgärder vidtas på flyg-
plats till förekommande av brott som utgör en allvarlig fara för säkerhe-
ten vid luftfart (1 §). För att söka efter vapen eller andra föremål som är
ägnade att komma till användning vid brott mot luftsäkerheten får väskor
och andra slutna förvaringsställen inom flygplatsens område undersökas.
Vidare får flygpassagerare och andra personer som uppehåller sig inom
området kroppsvisiteras (3 §). Det framstår som en brist att registerkon-
troll av de anställda inte är tillåten.
Skyddet mot terroristhandlingar bör emellertid inte begränsas till
flygplatser. I lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anlägg-
ningar m.m. (skyddslagen) finns bestämmelser om åtgärder till skydd mot
sabotage, terrorism, spioneri och andra fåll av röjande av hemliga
uppgifter inom totalförsvaret. Om allmänhetens tillträde till eller rätt att
utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett luftfartyg behöver
begränsas för något av dessa ändamål, får bestämmas att anläggningen,
området, fartyget eller luftfartyget skall utgöra skyddsobjekt (3 §).
Genom att kunna förordna att personal vid anläggningar som utgör
skyddsobjekt enligt skyddslagen och vid flygplatser får underkastas
registerkontroll kan man på ett relativt tydligt sätt åstadkomma en
begränsning som medför att registerkontroll bara får ske beträffande
personal med arbetsuppgifter som har särskild betydelse från säkerhets-
synpunkt.
Det kan diskuteras om det inte är tillräckligt att låta skyddslagen ensam
utgöra avgränsningen. Att flygplatserna omfattas är emellertid av så stor
vikt att denna avgränsning inte bör få bero på om de även i framtiden
kommer att omfattas av beslut enligt skyddslagen. 44
Även om kontroll av personalen vid flygplatser och skyddsobjekt i dag
framstår som mest angelägen, bör det finnas en möjlighet att på kort tid Prop. 1995/96:129
utsträcka omfattningen av denna kontroll. Den militära hotbilden kan
förändras och målen för terroristaktioner kan bli andra än de är för
närvarande. Vi föreslår därför att det i lagen anges att registerkontroll till
skydd mot terrorism får ske om det finns särskilda skäl, medan be-
stämmelser om när särskilda skäl skall anses föreligga kan ha formen av
tillämpningsföreskrifter. Genom angivandet av att det krävs särskilda skäl
kommer kravet på en restriktiv tillämpning till uttryck i lagen.
Regeringens förslag: Uppgifter från SÄPO-registret skall kunna
lämnas ut vid registerkontroll i alla säkerhetsklasser.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt väs-
entligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: SÄPO-registret är ett register som är
avsett för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m.m. Registret har det dubbla ändamålet att
tjäna som spaningsregister för Säkerhetspolisens verksamhet och att vara
underlag för det som i dag heter personalkontroll.
Enligt 2 kap. 3 § regeringsformen får anteckningar om en medborgare
i ett allmänt register inte grundas enbart på hans politiska åskådning, om
han inte har gett sitt samtycke till att anteckning sker. I enlighet med
detta förbud mot politisk åsiktsregistrering föreskrivs i 2 § andra stycket
personalkontrollkungörelsen (1969:446) att anteckning i SÄPO-registret
inte får ske enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till orga-
nisation eller på något annat sätt gett uttryck för en viss politisk upp-
fattning. Bestämmelsen har kompletterats med öppna och hemliga före-
skrifter av regeringen.
Enligt de öppna föreskrifterna skall anteckning ske i SÄPO-registret av
uppgifter om medlemmar eller sympatisörer i organisationer och grupper
som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit
politisk omstörtningsverksamhet, vari ingår utnyttjande av våld, hot eller
tvång. Till dessa grupper hör bl.a. terroristorganisationer.
Enbart en uppgift om att någon tillhör en organisation som i sitt
program har angett att den skall verka för att omvandla samhället med
våld är dock inte tillräcklig för registrering. Anteckning får bara ske om
någon medlem eller sympatisör genom sina åtgärder har gett anledning
till misstanke om att han kan vara beredd att delta i verksamhet som
innebär fara för rikets yttre säkerhet eller som syftar till att med våld
förändra det demokratiska statsskicket. I de hemliga föreskrifterna ges
mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering får ske av med-
lemmar och sympatisörer som hör till den sistnämnda kategorin.
Det kan konstateras att SÄPO-registret, även om det har också andra
ändamål än att tjäna som underlag för den nuvarande personalkontrollen,
innehåller uppgifter som i hög grad är relevanta för den säkerhets-
prövning som är kontrollens syfte.
När prövningen avser någon av de från säkerhetssynpunkt känsligaste
befattningarna, dvs. i föreslagna säkerhetsklasserna 1 och 2, bör upp-
gifter kunna lämnas ut från SÄPO-registret i samma utsträckning som för
närvarande, nämligen om det framstår som antagligt att uppgifterna har
relevans för säkerhetsprövningen.
SÄPO-kommittén har föreslagit (SOU 1990:51) att uppgifter från
SÄPO-registret inte skall få läggas till grund för bedömning i andra fall
än de som gäller befattningar i dagens skyddsklass 1 A och 1 B. Mot
förslaget har under remissbehandlingen invänts att detta i praktiken skulle
innebära att uppgifter om samröre med utländska underrättelseorga-
nisationer eller med kända terrorister i vissa fall inte skulle kunna lämnas
ut vid en säkerhetsprövning. Till de nämnda fallen kan fogas register-
uppgifter om eventuella kontakter med politiska extremistorganisationer.
Även om uppgifter i SÄPO-registret kan vara av särskilt integritetskäns-
lig art, bör därför någon inskränkning på det sätt som SÄPO-kommittén
har föreslagit inte genomföras.
Prop. 1995/96:129
Regeringens förslag: Inga begränsningar föreslås i de båda högsta
klasserna, dvs. säkerhetsklass 1 och 2. I fråga om säkerhetsklass 3
skall uppgifter kunna lämnas ut från person- och belastnings-
registret (PBR). Med stöd av en undantagsregel skall regeringen i
enskilda fall, om det finns synnerliga skäl, kunna besluta att även
andra uppgifter får lämnas ut.
Utredningens förslag stämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt
väsentligt utan erinran.
Vid den nu förekommande personalkontrollen sker sökning, förutom i
SÄPO-registret, också i person- och belastningsregistret (PBR). PBR
innehåller uppgifter om ådömda påföljder och om att någon är skäligen
misstänkt för brott. Vid personalkontroll rörande befattningar i de
nuvarande skyddsklassema 1 A och 1 B får alla tillgängliga uppgifter
som anses relevanta lämnas ut från PBR och övriga polisregister. Till de
övriga polisregistren hör olika spaningsregister. I skyddsklass 2 gäller
vissa begränsningar som gör att inte alla uppgifter som har relevans får
lämnas ut. Enligt den nu gällande personalkontrollkungörelsen får
Rikspolisstyrelsen (RPS) beträffande den som innehar eller avses tillträda Prop. 1995/96:129
en tjänst i den lägsta skyddsklassen lämna ut uppgifter ur polisregister
om att den kontrollerade
1. dömts eller är misstänkt för brott som avses i 1 § lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål eller annars
för brott som avses i 3, 4 eller 6 kap., 8 kap. 5 eller 6 §, 12 kap. 1 eller
3 §, 13 kap. eller 16 kap. 1 - 6 §§ brottsbalken eller 1 eller 3 § narko-
tikastrafflagen (1968:64),
2. annars dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller
förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som
syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska stats-
skicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat, eller
3. genom sin verksamhet eller annars kan befaras vara beredd att
deltaga i sådan handling som avses under 1 eller 2.
Är en sådan tjänst som nyss har redogjorts för förenad med be-
vakningsuppgift, chefsskap för förråd eller kassaförvaltning eller ansvar
för penningmedel, får RPS därutöver på framställan lämna ut uppgift ur
polisregister om att den som innehar eller avses tillträda tjänsten under
de närmaste tio åren har dömts för brott som avses i 8 - 11 eller
14 kap., 16 kap. 17 §, 17, 18 eller 20 - 22 kap. brottsbalken, 3 § lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling, 4 a § lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott, 1 eller 3 § narkotikastrafflagen (1968:64))
eller 10 kap. 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Säkerhetsklass 1 och 2
De befattningar som kommer att höra till de nu föreslagna två högsta
klasserna, säkerhetsklasserna 1 och 2, är av så säkerhetskänslig art att
alla tillgängliga uppgifter i polisregistren bör få lämnas ut. I likhet med
vad som i praktiken gäller i dag kommer dock endast uppgifter som
bedöms vara relevanta att få lämnas ut. Närmare kommentarer om detta
krav lämnas i avsnitt 6.8.
Säkerhetsklass 3
Det måste alltid tillmätas en viss betydelse från säkerhetssynpunkt att en
person som skall anförtros hemliga uppgifter har gjort sig skyldig till
kriminalitet av mer allmänt och inte alltför bagatellartat slag. I avsnitt
6.4.1 har föreslagits att uppgifter i SÄPO-registret skall få lämnas ut
avseende alla säkerhetsklasserna. Möjligheten att inhämta polisregister-
uppgifter när det gäller anställningar i den lägsta säkerhetsklassen bör nu
ändras på så att även alla nödvändiga uppgifter i PBR omfattas.
En möjlighet bör vidare öppnas för att i särskilda undantagsfall lämna
ut uppgifter i större utsträckning än som har sagts i det föregående. Det
kan inte anses ligga i linje med registerkontrollens syfte att man av
formella skäl är förhindrad att lämna ut en uppgift som uppenbarligen har
47
relevans i ett enskilt kontrollärende. En sådan regel medför när det gäller Prop. 1995/96:129
de kontrollerade att andra polisregister än SÄPO-registret och PBR kan
användas. Vad den innebär för anhöriga till den kontrollerade och för
dem som kontrolleras på grund av risken för terrorism berörs i avsnitt
6.4.4 respektive 6.5. Undantagsregeln bör förenas med ett krav på stor
restriktivitet vid dess tillämpning. Ett villkor bör därför vara att det finns
synnerliga skäl för att låta registerkontrollen omfatta även andra upp-
gifter. Någon möjlighet att utfärda undantagsregler av generell karaktär
skall inte finnas. I stället bör regeringen i vaije enskilt fall med prövning
av samtliga därvid föreliggande omständigheter kunna bestämma om en
utvidgad rätt till uppgifter.
Regeringens förslag: En särskild personutredning skall genomföras
i de två högsta säkerhetsklasserna. Utredningen skall omfatta en
undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden.
Personliga förhållanden i övrigt skall utredas i den omfattning som
behövs.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens
Remissinstanserna har inte haft någon erinran.
Utredning om ekonomiska förhållanden
Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen skall vid kontroll avseende den nu
befintliga skyddsklass 1 A en särskild personutredning företas, om detta
inte är obehövligt med hänsyn till omständigheterna. De uppgifter som
kommer fram vid en sådan utredning skall tillföras Säkerhetspolisens
register (SÄPO-registret). Inom ramen för personutredningen görs för
närvarande en viss undersökning av den kontrollerades ekonomiska för-
hållanden.
Det är viktigt att kontrollen inte blir schablonmässig. Den bör inriktas
på alla omständigheter som i det särskilda fallet är av vikt vid bedöm-
ningen av en persons pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn till
den betydelse som de ekonomiska faktorerna erfarenhetsmässig har bör
en utredning om ekonomiska förhållanden göras i större utsträckning än
för närvarande. Av resursskäl framstår det dock som nödvändigt att
begränsa en sådan undersökning till de fall där det är särskilt viktigt. En
utredning om ekonomiska förhållanden bör vara ett obligatoriskt inslag
endast när det gäller de känsligaste befattningarna, närmare bestämt
säkerhetsklasserna 1 och 2.
För att en särskild personutredning skall få göras krävs att den som
avses har gett sitt samtycke. Frågan om samtycke kommenteras närmare
i avsnitt 6.6. Om samtycke föreligger bör det inte finnas några hinder
mot att man företar en så omfattande utredning som anses motiverat. Prop. 1995/96:129
I första hand bör ansvaret för den ekonomiska utredningen ligga hos
den som har beslutat om registerkontroll. Närmare bestämmelser om
vilket organ som skall utföra den särskilda personutredningen och om
formerna för utredningens genomförande kan meddelas genom tillämp-
ningsföreskrifter.
Enligt 2 § tredje stycket personalkontrollkungörelsen skall uppgifter
som har kommit fram vid en personutredning föras in i SÄPO-registret.
En motsvarande bestämmelse torde inte behövas i framtiden. Förutsätt-
ningarna för att de uppgifter som har kommit fram skall antecknas i
SÄPO-registret bör i stället vara de samma som för anteckning i SÄPO-
registret över huvud taget. Att uppgifterna ändå kan omfattas av sekretess
följer av 9 kap. 17 § första stycket 2 sekretesslagen (1980:100).
Utredning om personliga förhållanden i övrigt
Enligt den nuvarande ordningen gör Säkerhetspolisen inom ramen för den
särskilda personutredning som avser skyddsklass 1 A en viss utredning
av även andra personliga förhållanden än de ekonomiska. Den kontrollen
omfattar normalt en kontroll av uppgivna personliga data, en slagning i
körkortsregistret för en kontroll av om vederbörande har blivit omhän-
dertagen enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade per-
soner m.m. samt, om det finns anledning till det, samtal med referenter.
En utredning om någons personliga förhållanden i denna omfattning är
särskilt integritetskänslig och bör bara komma i fråga i de fall där det
framstår som absolut nödvändigt.
Närmare bestämmelser om vilket organ som skall utföra den särskilda
personutredningen och om formerna för utredningens genomförande kan,
som har anförts tidigare, meddelas genom tillämpningsföreskrifter.
När det gäller införande i SÄPO-registret av de uppgifter som fram-
kommit vid utredningen och frågan om sekretess för uppgifterna hän-
visas till vad som har sagts om de ekonomiska förhållandena.
Regeringens förslag: Vid registerkontroll som avser säkerhetsklas-
serna 1 och 2 skall uppgifter i polisregister om den kontrollerades
make eller sambo kunna lämnas ut, om det är oundgängligen
nödvändigt. Med stöd av en undantagsregel skall regeringen i
enskilda fäll kunna besluta att även andra uppgifter om anhöriga får
lämnas ut, om det finns synnerliga skäl för det.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Försvarsmakten har anfört att kontrollen av de
anhöriga bör ha samma omfattning som kontrollen av huvudpersonen.
Övriga instanser har i allt väsentligt lämnat förslaget utan erinran.
49
4 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
Skälen för regeringens förslag: En särskild fråga är om en persons Prop. 1995/96:129
lämplighet från säkerhetssynpunkt kan påverkas av förhållanden som inte
direkt gäller den kontrollerade själv utan anhöriga till denne. I regel av-
ses då en make eller sambo eller andra nära anhöriga.
Enligt den nuvarande ordningen förekommer det att uppgifter i polis-
register som gäller en anhörig till den kontrollerade lämnas ut vid per-
sonalkontroll. Något uttryckligt förfättningsstöd för detta finns inte, men
förfarandet har ansetts ha visst stöd i att upplysningar får lämnas ut
”beträffande” den kontrollerade.
En sak är att en uppgift rörande en viss person kan innefatta uppgifter
även om en annan. Särskilt i spaningssammanhang förekommer det att
kontakter och samröre med andra personer bedöms som viktiga för
utredningen och att uppgifter om sådana förhållanden därför antecknas
i spaningsregister. Sådana uppgifter kan vara av betydelse för en viss
persons pålitlighet. De bör därför kunna lämnas ut i ett registerkontroll-
ärende i samma utsträckning som andra uppgifter om den kontrollerade.
En annan sak är däremot mer självständiga anteckningar om en annan
person. Frågan är om t.ex. uppgifter om att en anhörig har dömts för ett
brott bör få lämnas ut i ett ärende om registerkontroll. Vad som sägs i
det följande tar sikte på denna typ av uppgifter.
Uppgifter om någon utanför den allra närmaste familjekretsen kan inte
anses ha så stor betydelse att de bör få lämnas ut. Att som förekommer
på en del håll utomlands schablonmässigt utsträcka kontrollen så att den
omfattar en så utvidgad krets bör alltså inte komma i fråga. I regel torde
också sådana polisregisteruppgifter som eventuellt förekommer om
föräldrar och barn till den kontrollerade sakna betydelse.
När det gäller en make eller sambo till den kontrollerade föreligger
däremot normalt särskilda lojalitets- och beroendeförhållanden. I andra
sammanhang tillmäts sådana släktskapsförhållanden sålunda en särskild
relevans. Det bör därför finnas utrymme för att ta med uppgifter rörande
sådana anhöriga även i prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt. I princip bör därvid uppgifter av samma art som när
det gäller den kontrollerade själv kunna inhämtas. Därmed bör även
uppgifter från SÄPO-registret kunna lämnas ut. Utgångspunkten måste
dock vara att möjligheten skall tillämpas restriktivt. Utlämnande av
uppgifter som rör en make eller sambo skall som huvudregel kunna ske
endast om det är oundgängligen nödvändigt och bara for kontroll som
gäller säkerhetsklass 1 eller 2.
I avsnitt 6.4.2 har föreslagits en undantagsregel som innebär att
regeringen i enskilda fäll om det finns synnerliga skäl kan besluta att
uppgifter i större omfattning än som annars är medgivet får lämnas ut.
Med stöd av denna bestämmelse kommer således i en del fall även
sådana uppgifter om andra anhöriga än make eller sambo att kunna
lämnas ut. En annan konsekvens av undantagsregeln är att uppgifter om
anhöriga till den som avses i säkerhetsklass 3 kan få lämnas ut om
synnerliga skäl för detta finns. Med stöd av undantagsregeln kan också
andra uppgifter än sådana som finns i olika polisregister få lämnas ut
beträffande en make eller sambo. Arten och omfattningen av dessa 50
uppgifter kan naturligtvis variera.
Vad som nu har sagts tar sikte på frågan huruvida uppgifter som finns Prop. 1995/96:129
i något polisregister eller som annars har framkommit vid en särskild
personutredning skall få lämnas ut. Något hinder mot att uppgifter om
anhöriga skaffas in på annat sätt, exempelvis genom att den som har
beslutat om registerkontroll ställer frågor till den som säkerhetspröv-
ningen avser föreligger naturligtvis inte.
Regeringens förslag: Kontroll till skydd mot terrorism begränsas
till uppgifter i säkerhetspolisens register och uppgifter i person- och
belastningsregistret om dom eller misstanke om narkotikabrott och
grovt narkotikabrott (1 och 3 §§ narkotikastrafflagen [1968:64]),
brott mot 37 § vapenlagen (1973:1176) samt vissa
- brott mot liv och hälsa (3 kap. brottsbalken),
- brott mot frihet och frid (4 kap. brottsbalken),
- sexualbrott (6 kap. brottsbalken),
- tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken),
- oredlighetsbrott (9 kap. brottsbalken),
- skadegörelsebrott (12 kap. brottsbalken),
- allmänfarliga brott (13 kap. brottsbalken),
- brott mot allmän ordning (16 kap. brottsbalken),
- brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap. brottsbalken),
- högmålsbrott (18 kap. brottsbalken) och
- brott mot rikets säkerhet (19 kap. brottsbalken).
Med stöd av den tidigare nämnda undantagsregeln skall regeringen
i enskilda fall om det finns synnerliga skäl kunna besluta att även
andra uppgifter får lämnas ut.
Utredningens förslag: Kontroll till skydd mot terroristaktioner be-
gränsas till kontroll av uppgifter i polisregister om brott mot rikets säker-
het, våldsbrott, brott som innefattar allvarlig skadegörelse samt allmän-
ferliga brott.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört att samtliga
uppgifter om brott i person- och belastningsregistret bör få lämnas ut. I
varje fall bör enligt SÄPO, utöver de föreslagna uppgifterna, dom eller
misstanke om brott enligt 8 kap. 1, 2 och 7 §§, 9 kap. 1, 3 och 4 §§, 14
kap. 1 § samt 16-20 kap. brottsbalken få lämnas ut. Försvarsmakten har
framhållit att även brott enligt 6 kap. 1 § och 4 § andra stycket brotts-
balken bör omfettas av registerkontrollen. Åklagarmyndigheten i Malmö
har pekat på att brotten enligt 16 kap. 1 - 3 §§ och 17 kap. 1 § brotts-
balken bör omfettas för att ge en mer fullständig kontroll. Åklagarmyn-
digheten i Stockholm har anfört att registerkontroll till skydd mot
terrorism bör få ske i åtminstone samma omfettning som kontroll enligt
säkerhetsklass 3. Alternativt bör kravet i undantagsregeln sänkas från
51
synnerliga till särskilda skäl och prövningen av om undantagsregeln är Prop. 1995/96:129
tillämplig få ankomma på den myndighet som prövar utlämnandefrågan
i övrigt, och inte på regeringen. Svensk Elberedskap AB har yttrat att
skyddet mot terrorism endast kan fylla en funktion om samtliga brotts-
kategorier omfattas av kontrollen, liksom uppgifter om en make eller
sambo. Luftfartsverket har förordat att även uppgifter om ekonomisk
brottslighet skall få lämnas ut. Slutligen har Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) anfört att det mot bakgrund av regleringens angivna
syfte finns goda skäl att till uppräkningen av vilka brott som skall om-
fattas foga misstankar och dom om brott som avses i 16 kap. 8 och 9 §§
brottsbalken samt dom i vilken straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 7
brottsbalken har tillämpats. Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En uppgift om att en person har
gjort sig skyldig till t.ex. förskingring kan ha betydelse för den säker-
hetsmässiga pålitlighetsbedömningen av en person som avses få tillgång
till sekretessbelagd information. Det kan finnas risk för att en sådan per-
son ger efter för påtryckningar av olika slag av rädsla för att uppgiften
sprids. För bedömningen av risken för olika terroristhandlingar får så-
dana uppgifter emellertid anses ha en avsevärt mer begränsad betydelse.
När det gäller tillgången till hemlig information måste dessutom inte bara
risken för ett uppsåtligt brott tas i beaktande, utan även risken för att
uppgifterna röjs genom ren obetänksamhet eller liknande. Av den anled-
ningen kan exempelvis en uppgift om alkoholmissbruk ha betydelse för
en kontroll av sådana personer. Samma värde kan den typen av uppgifter
inte tillmätas när det gäller bedömningen av risken för olika terrorist-
handlingar.
Det anförda leder till ståndpunkten att kontrollen till skydd mot
terrorism måste vara mer begränsad än när det gäller kontroll i andra
fall, och dessutom mer specialiserad. En faktor av central betydelse är
självfallet om det föreligger en anknytning till någon känd terroristorga-
nisation eller någon annan sammanslutning från vilken det finns
anledning att befara allvarlig brottslighet som innefattar våld eller
skadegörelse. Även kontakter med främmande länders säkerhetstjänster
är naturligtvis av intresse. Uppgifter bör således vid kontroll i detta syfte
kunna lämnas ut från SÄPO-registret.
Utöver dessa uppgifter bör också anteckningar om att den kontrollerade
tidigare har dömts för olika våldsbrott eller allvarlig skadegörelse eller
om att det finns anledning till misstanke om sådan brottslighet kunna
lämnas ut. Dessa uppgifter bör kunna lämnas ut från person- och belast-
ningsregistret. Några uppgifter från övriga polisregister eller om person-
liga förhållanden i övrigt kan inte anses nödvändiga för den nu aktuella
bedömningen. Normalt kan inte heller olika uppgifter om en make eller
sambo tillmätas sådan relevans att de skall få lämnas ut.
Liksom i tidigare nämnda fall av registerkontroll föreslås emellertid att
det med stöd av en undantagsregel skall vara möjligt att om det före-
ligger synnerliga skäl få ut även andra uppgifter än som annars är med-
givet. Den i det föregående föreslagna undantagsregeln bör vara tillämp- 52
lig även i detta avseende.
Även i fråga om kontrollen till skydd mot terroristaktioner finns det an- Prop. 1995/96:129
ledning att betona att regleringen endast gäller kontroll i polisregister och
Säkerhetspolisens utredning i övrigt. Det bör stå det organ som har be-
slutat om kontrollen fritt att i varje enskilt fall lägga även andra uppgifter
till grund för bedömning, om detta anses motiverat. Sådana uppgifter
måste emellertid införskaffas på annat sätt.
När det gäller den närmare preciseringen av vilka brottstyper som skall
anses relevanta har Säkerhetsskyddsutredningens förslag mött en del
kritik, särskilt i så måtto att fler brottskategorier har ansetts böra om-
fattas av kontrollen. En del av instansernas förslag får anses rimliga, var-
för regeringen föreslår en i förhållande till Säkerhetsskyddsutredningens
förslag utvidgad kontrollmöjlighet.
De brottsrubriceringar som bör omfattas av kontrollen är mord, dråp,
misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande,
försättande i nödläge, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, brytande av
post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlysning, våldtäkt,
grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, grov stöld, rån, grovt
rån, grov skadegörelse, grovt bedrägeri, utpressning, mordbrand, grov
mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning,
sjö- eller luff artssabotage, flygplatssabotage, spridande av gift eller
smitta, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten,
uppvigling, myteri, hets mot folkgrupp, våld eller hot mot tjänsteman,
uppror, väpnat hot mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, brott mot
medborgerlig frihet, samtliga brott mot rikets säkerhet, narkotikabrott och
grovt narkotikabrott samt brott mot 37 § vapenlagen (1973:1176).
Regeringen har i propositionen En ny vapenlag (1995/96:52) lagt fram
ett förslag till ny vapenlag. Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den
1 april 1996.
Lagrådet har riktat anmärkningar mot den föreslagna uppräkningen i
lagen av olika brott. Lagrådet har därvid framhållit dels att urvalet kan
diskuteras, dels att justeringar och kompletteringar kan komma att behöva
göras i framtiden när ändringar görs i brottsbalken och andra lagar med
straffbestämmelser. Lagrådet har förordat att det överlåts till regeringen
att meddela närmare bestämmelser om i vilken omfattning uppgifter skall
få lämnas ut från person- och belastningsregistret. Lagrådets yttrande i
denna del behandlas vidare i författningskommentaren.
Regeringen anser det på de grunder som nyss har redovisats angeläget
att begränsa registerkontrollens omfattning när den sker till skydd mot
terrorism. Inte minst skyddet för den personliga integriteten talar då för
att bestämmelsen med begränsningen av registerslagningens omfattning
skall finnas med redan i lagen. Endast den omständigheten att redaktio-
nella eller andra mindre ändringar kan behöva göras i framtiden kan inte
få ha avgörande betydelse för om bestämmelsen skall finnas med i lagen
eller en förordning. Regeringen står mot bakgrund av dessa omständig-
heter fast vid det i lagrådsremissen presenterade förslaget.
53
Regeringens förslag: Registerkontroll och särskild personutredning
skall förutsätta uttryckligt samtycke av den kontrollerade, dock inte
av anhöriga när kontroll av dessa förekommer.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Försvarsmakten har anfört att samtycke inte bör
erfordras när det gäller totalförsvarsplikt eller annan verksamhet i vilken
deltagande åläggs i lag. Även Generaltullstyrelsen har kritiserat förslaget.
Styrelsen menar att det måste anses tillräckligt att den som skall bli före-
mål för registerkontroll eller särskild personutredning i anledning av att
han sökt en viss anställning, underrättas om att anställningen är placerad
i säkerhetsklass och att han därför kommer att bli föremål för register-
kontroll och personundersökning. Om sökanden då finner att han inte vill
bli underkastad kontroll kan han välja att återta sin intresseanmälan för
den aktuella anställningen. Övriga instanser har lämnat förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 19 § personalkontrollkun-
görelsen är den myndighet som beslutar om personalkontroll normalt
skyldig att underrätta den som kontrollen avser. Syftet med detta är att
den som avses bli kontrollerad skall ha möjlighet att återkalla sin ansökan
om anställning, om han har anledning att befara att ofördelaktiga upp-
gifter om honom skulle komma fram vid personalkontrollen. Regeringen
har gett dispens från underrättelseskyldigheten vid krigsplaceringar och
liknande situationer där det inte är fråga om en anställning som den
kontrollerade har ansökt om att få.
I flertalet av de utländska system för personalkontroll som Säkerhets-
skyddsutredningen har studerat inhämtas regelmässigt ett skriftligt sam-
tycke från den som kontrollen gäller. Det räcker alltså inte med att denne
underrättas om att kontroll skall ske. Om samtycke inte ges, kommer
vederbörande inte i fråga för befattningen. Härigenom ges den enskilde
en valmöjlighet, låt vara att ett uteblivet samtycke medför att han eller
hon inte kan få den aktuella anställningen. I förhållande till vårt nu-
varande system innebär denna förändring ett ökat skydd för den enskildes
rättigheter. Framför allt medför ett krav på samtycke, till skillnad från
en ren underrättelseskyldighet, att den enskilde aktivt får ta ställning till
om kontroll skall utföras eller inte. Detta bör bidra till att göra systemet
öppnare och mindre integritetskränkande. Ett krav på samtycke bör
därför införas för inhämtande av uppgifter från polisregister och för
personutredning.
Det skulle i och för sig kunna ligga en motsättning i att kräva samtycke
även för en verksamhet i vilken den enskilde har en författningsenlig
skyldighet att deltaga. Det är dock inte troligt att någon skulle vägra ge
sitt samtycke i förhoppningen att kunna slippa t.ex. en militärtjänst-
göring. Ett uteblivet samtycke i en sådan situation föranleder sannolikt
endast en omplacering till en mindre säkerhetskänslig befattning. Ett krav
på samtycke har så stort principiellt värde att de nuvarande dispens-
Prop. 1995/96:129
54
möjligheterna för dessa fall inte bör behållas. Ett lämnat samtycke skall Prop. 1995/96:129
avse en sådan kontroll som krävs för de aktuella arbetsuppgifterna. Något
nytt samtycke för en eventuell omkontroll krävs därför inte.
I avsnitt 6.4.4 har frågan om kontroll av anhöriga behandlats. Förslaget
i den delen gick ut på att uppgifter om anhöriga skall kunna lämnas ut
under vissa begränsade förutsättningar. Uppgifterna får bara lämnas ut
om det är oundgängligen nödvändigt. Eftersom de föreslagna villkoren
är så snäva bör något motsvarande krav på samtycke från dessa personer
inte ställas. Det kan t.ex. inte anses rimligt att beträffande en uppgift
rörande make ställa upp ett krav på samtycke vid sidan av villkoret att
det skall vara oundgängligen nödvändigt att uppgiften lämnas ut. Det
måste vara tillräckligt att det sistnämnda villkoret är uppfyllt. En annan
sak är att det finns anledning att på samma sätt som när det gäller den
kontrollerade kommunicera uppgiften med den anhörige.
Regeringens förslag: Riksdagen och myndigheterna under denna
bestämmer om placering i säkerhetsklass och registerkontroll när
det gäller riksdagens förvaltningsområde. För anställda vid riks-
dagen bestämmer riksdagens förvaltningskontor efter samråd med
krigsdelegationens sekreterare om placering i säkerhetsklass och
om registerkontroll.
Regeringen bestämmer om placering i säkerhetsklass och register-
kontroll i övriga fall. Regeringen kan dock överlåta åt myndig-
heter, kommuner och landsting att bestämma om placering i säker-
hetsklasser och om registerkontroll. Om det finns särskilda skäl,
får regeringen överlåta även åt vissa företag att besluta i frågorna.
Utredningens förslag innehåller inte någon rätt för regeringen att
delegera beslut om placering i säkerhetsklass 1. I övrigt stämmer
utredningens förslag i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört att beslut om
inplacering i säkerhetsklasssema 1 och 2 bör förbehållas regeringen ge-
nom respektive departement, alternativt kan ett underställelseförfarande
införas enligt vilket departementet slutligen skall fastställa en myndighets
beslut. Uppsala universitet har invänt att regeringen inte bör få ett obe-
stämt bemyndigande att överlåta så ingripande befogenheter som det här
gäller till vissa kategorier av företag. I ställer bör det enligt universitetet
klart anges i lagen vilka olika företag som avses. Övriga instanser har
lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I 3 § personalkontrollkungörelsen an-
ges vilka organ som har rätt att besluta om personalkontroll. I huvudsak
är denna befogenhet begränsad till statliga myndigheter, men även några
enskilda organ har rätt att företa sådan kontroll.
55
Som har framhållits i avsnitt 5.3 har kommunala myndigheter för när- Prop. 1995/96:129
varande inte befogenhet att företa personalkontroll. Civilförsvars-
lagstiftningsutredningen (CFL-utredningen) intog ståndpunkten (SOU
1989:42) att personalkontroll borde kunna ske också beträffande kom-
munalt anställda. SÄPO-kommittén har anslutit sig (SOU 1990:51) till
denna uppfattning. Däremot är det enligt kommittén inte lämpligt att
kommunerna ges en självständig befogenhet att besluta om kontroll för
det stora antal myndigheter som kommunerna omfattar. I stället skall be-
slutet, enligt kommittén, underställas länsstyrelsen i det län där kom-
munen är belägen.
Remissutfallet när det gäller SÄPO-kommitténs förslag till det nu be-
skrivna underställelseförferandet är blandat. Frågan om kontroll av pålit-
ligheten från säkerhetssynpunkt torde bli aktuell endast för en begränsad
krets av befattningshavare inom kommunerna. I vaije fall gäller detta
tjänstemän som har tillgång till sekretessbelagd information. När det
gäller kontroll till skydd mot terroristhandlingar kan kontrollen åtmin-
stone teoretiskt komma att omfatta ett större antal personer. Kontroll i
dessa situationer bör emellertid komma i fråga endast när andra skydds-
åtgärder inte står till buds. Mot bakgrund härav bör hinder inte möta att
låta beslutanderätten tillkomma kommunerna själva.
Med hänsyn till att kontrollfrågor av denna art inte har handlagts inom
kommunerna tidigare är det naturligtvis önskvärt att samråd sker med
länsstyrelsen eller Säkerhetspolisen inför ett beslut om kontroll. Något
behov av en lagstadgad samrådsskyldighet kan dock för närvarande inte
anses föreligga.
När det gäller registerkontroll vid myndigheter under regeringen bör
befogenheten att besluta om kontroll förbehållas regeringen och de myn-
digheter som regeringen utser. För riksdagen och dess myndigheter bör
beslutanderätten tillkomma riksdagens förvaltningskontor respektive de
olika myndigheterna. Förvaltningskontoret skall dock samråda med krigs-
delegationens sekreterare innan det fettar sitt beslut.
För närvarande finns det ett antal enskilda organ som har fått befogen-
het att föranstalta om personalkontroll. Som regeringen framhåller i sam-
band med att frågan om vem som skall ha det slutliga ansvaret i an-
ställningsfrågan behandlas i avsnitt 6.11, måste det i första hand vara en
myndighetsuppgift att besluta i de nu aktuella frågorna. Att kontrollen
sköts av ett offentligt organ innebär en viss garanti om skydd för den en-
skildes integritet. Huvudregeln framöver bör därför vara att enskilda inte
ges befogenhet att besluta om kontroll.
I vissa särskilda fall kan det dock vara befogat att göra undantag från
den nyss angivna principen. Ett system som innebär att en myndighet på-
verkar valet av medarbetare hos Sveriges Radio skulle vara ägnat att
väcka tvivel om företagets integritet och oberoende. För tilltron till före-
tagets funktioner bl.a. som nyhets- och informationsförmedlare i ett kris-
läge är det viktigt att det inte råder någon tvekan om företagets och
medarbetarnas självständighet i förhållande till utomstående. Den kon-
trollbefogenhet som tillkommer Sveriges Radio bör därför bestå. Sveriges
Television är ett fristående företag som på motsvarande grunder bör ha 56
samma rätt. I lagen föreslås därför en bestämmelse som ger regeringen
rätt att överlåta beslutanderätten till vissa företag om det finns särskilda Prop. 1995/96:129
skäl. För närvarande kan skäl av sådan tyngd anses finnas endast såvitt
avser de två nu nämnda företagen. Eftersom det inte är uteslutet att det
i framtiden kan uppkomma behov av att ge även andra företag denna
möjlighet bör regeringen kunna i förordning meddela föreskrifter om
sådana överlåtelser.
Lagrådsremissens lagförslag (se bilaga 4) innehöll en rätt för regering-
en att överlåta beslutanderätten avseende placering av anställningar eller
annat deltagande i verksamhet i säkerhetsklasser. Enligt förslaget skulle
dock denna möjlighet vara begränsad till klasserna 2 och 3. Enligt 4 §
tredje stycket personalkontrollkungörelsen bestämmer regeringen för
vaije myndighet under regeringen vilka tjänster som skall hänföras till
skyddsklass 1 A eller 1 B, medan regeringen eller den myndighet som
regeringen utser bestämmer om placering i skyddsklass 2. Vid sidan om
denna bestämmelse sägs i fjärde stycket samma paragraf att Försvars-
makten bestämmer om placering i alla skyddsklassema vid upphandlings-
situationer. Regeringen har hittills genom ändringar i kungörelsen utan
riksdagens medverkan kunnat avgöra vem som skall besluta i dessa
frågor. Anledning saknas att i detta avseende ändra gällande rätt. Därför
bör regeringen ges behörighet att delegera besluten vad avser samtliga
säkerhetsklasser.
Regeringens förslag: En särskild regel införs enligt vilken det
utlämnande organet skall pröva om en uppgift i polisregister eller
en uppgift som har kommit fram vid en särskild personutredning
kan ha relevans för prövningen av den kontrollerades pålitlighet
från säkerhetssynpunkt.
De handlingar som har erhållits från Rikspolisstyrelsen skall efter
att myndigheten har fattat sitt beslut i kontrollärendet snarast
återställas dit, om styrelsen inte har föreskrivit annat.
Regeringens överväganden: En regel om att uppgifter som har
lämnats ut i ett registerkontrollärende inte får användas för andra
ändamål än det som har föranlett kontrollen bör inte inforas.
Utredningens förslag stämmer i sak med regeringens såvitt avser
kravet på relevans. Utredningen har föreslagit att den myndighet som har
lämnat ut uppgifter från polisregister eller särskild personutredning för
säkerhetsprövning får bestämma att de handlingar som har lämnats ut
skall lämnas tillbaka. Vidare har utredningen föreslagit en uttrycklig
regel enligt vilken uppgifter som har lämnats ut i ett registerkontroll-
ärende inte får användas för andra ändamål än det som har föranlett kon-
trollen.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm har anfört att
57
möjligheterna for den som prövar utlämnandefrågan att göra en bedöm- Prop. 1995/96:129
ning av uppgifternas betydelse ofta torde vara begränsade, eftersom man
där inte har tillgång till all den information som kan påverka bedöm-
ningen av ärendet. I stället bör enligt åklagarmyndigheten den myndighet
som har att göra den slutliga bedömningen i anställningsfrågan få tillgång
till hela underlaget och själv avgöra vad som skall tillmätas relevans.
Även Kustbevakningen har invänt att den myndighet som skall göra
säkerhetsprövningen bör få tillgång till samtliga uppgifter ur registren.
Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt väsentligt
utan erinran.
Kravet på relevans
Enligt nu gällande praxis sker en viss prövning av huruvida uppgifter
som finns tillgängliga i ett polisregister har relevans i personalkon-
trollärendet och om de därför bör meddelas den myndighet som har
beslutat om kontrollen. Uppgifter om bagatellbrott lämnas normalt inte
ut, inte heller uppgifter om påföljder när viss tid har förflutit sedan på-
följden dömdes ut.
Möjligheterna för den utlämnande myndigheten att göra en bedömning
av uppgifternas relevans är begränsade eftersom denna inte har tillgång
till all den information som kan påverka bedömningen i ärendet. Vidare
bör den myndighet som har att göra den slutliga bedömningen kunna
räkna med att samtliga anteckningar av betydelse kommer till myndig-
hetens kännedom. De utländska system som Säkerhetsskyddsutredningen
har studerat ställer i allmänhet inte upp några begränsningar i fråga om
vilka uppgifter som får lämnas ut från polisregistren. Även där gör man
dock i praxis undantag för äldre uppgifter och bagatellförseelser.
Samtidigt är utgångspunkten för om en uppgift skall antecknas i polis-
register inte i första hand att den skall ligga till grund för personalkon-
troll. Att uppgiften har relevans för t.ex. en polisiär spaningsverksamhet
behöver självfallet inte betyda att den har samma betydelse i ärenden om
personalkontroll.
Regeringen vill också framhålla att det, som tidigare nämnts, redan nu
görs en relevans- och tillförlitlighetsbedömning av den utlämnande
myndigheten. Denna prövning är värdefull inte minst därför att den
innebär att en uppgift underkastas en prövning i flera led och av olika in-
stanser. Om förslaget att den utlämnande myndigheten i ökad utsträck-
ning skall inhämta information från arbetsgivaren genomförs, bör
svårigheterna för den utlämnande myndigheten dessutom bli mindre.
Sammantaget är den utlämnande myndighetens prövning av uppgifternas
relevans av sådant värde att en regel härom trots allt bör införas i lag-
texten.
Liksom tidigare bör uppgifter om bagatellartade förseelser och brott
inte lämnas ut. Äldre uppgifter om exempelvis någons politiska hemvist
bör alltid bedömas med särskild försiktighet. Detta gäller i allra högsta 58
grad även sådana uppgifter från person- och belastningsregistret om
skälig misstanke där den kontrollerade, på grund av att sekretess gäller Prop. 1995/96:129
enligt en annan bestämmelse än 7 kap. 17 § sekretesslagen, inte har
beretts tillfälle att yttra sig över uppgiften. Frågan om att den kon-
trollerade skall ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut för
säkerhetsprövning behandlas i avsnitt 6.9. En tillräcklig dokumentation
om uppgiftens riktighet måste också föreligga för att informationen skall
få lämnas ut. Några ytterligare detaljer om relevansbedömningen kan inte
ges här. Omständigheterna kring vad som kan ha relevans kan variera i
stor omfattning från fall till fall. Villkoret bör vara att uppgiften kan
antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt.
Andra handläggningsfrågor
I detta sammanhang kan nämnas att utredningen vidare har föreslagit en
uttrycklig regel enligt vilken uppgifter som har lämnats ut i ett register-
kontrollärende inte får användas för andra ändamål än det som har
föranlett kontrollen. Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag
eller lämnat det i allt väsentligt utan erinran. En sådan regel passar
emellertid inte in i den reglering om begränsningar i sekretessen som
finns i 14 kap. sekretesslagen. Regeringen anser därför att en sådan be-
stämmelse inte kan införas.
Enligt 23 § personalkontrollkungörelsen skall de handlingar som er-
hållits från Rikspolisstyrelsen snarast återställas dit så snart myndigheten
har fattat beslut i personalkontrollärendet, om inte styrelsen har före-
skrivit annat. Utredningen har föreslagit att en motsvarande regel införs
i det nya regelverket. Enligt utredningen bör det föreskrivas att hand-
lingarna skall lämnas tillbaka, om den myndighet som har lämnat ut dem
begär det. Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget.
Regeringen finner i likhet med utredningen att en motsvarande regel bör
finnas även i fortsättningen. Enligt den nuvarande lydelsen gäller en
presumtion för att handlingarna skall lämnas tillbaka. Skäl saknas att
ändra på detta förhållande.
Regeringens förslag: Innan en uppgift som har kommit fram vid
registerkontroll eller särskild personutredning får lämnas ut för
säkerhetsprövning, skall den som uppgiften avser ges tillfälle att
yttra sig över uppgiften. Detta gäller dock inte om sekretess gäller
i förhållande till den enskilde enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen (1980:100) än 7 kap. 17 §.
Även om sådan sekretess gäller, skall den som uppgiften avser ges
tillfälle att yttra sig om hans eller hennes intresse av att få yttra sig
skäligen bör ha företräde framför det intresse som sekretessen skall
skydda.
59
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm har särskilt anfört
att intresseavvägningen mellan den enskildes och det allmännas intresse
bör ske förutsättningslöst och att båda intressena som utgångspunkt skall
ha samma dignitet. Myndigheten har pekat på att fall kan förekomma där
den som är skäligen misstänkt för brott inte har underrättats om detta
enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken eftersom han ännu inte har hörts
under förundersökningen. Även Malmö tingsrätt har framhållit att den
kontrollerade inte alltid enligt rättegångsbalkens bestämmelser är under-
rättad om en skälig misstanke när han blir föremål för ett registerkon-
trollärende. Datainspektionen har förordat att ett beslut att inte kommuni-
cera uppgifterna med den kontrollerade skall underställas domstol.
Datainspektionen har anfört att en domstolsprövning i dessa fall skulle
bidra till att skapa ett förtroende hos allmänheten för verksamheten.
Övriga instanser har lämnat förslaget i allt väsentligt utan erinran.
För närvarande gäller enligt 13 § personalkontrollkungörelsen en regel
om kommunicering med den kontrollerade. Enligt bestämmelsens första
stycke skall den kontrollerade ges tillfälle att yttra sig skriftligen eller
muntligen innan Rikspolisstyrelsen lämnar ut uppgifter om honom.
Undantag har gjorts för de fall där den som uppgiften gäller skulle få
kännedom om något som är sekretessbelagt enligt andra bestämmelser i
sekretesslagen än 7 kap. 17 §. Av 7 kap. 17 § sekretesslagen följer att
sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur bl.a.
polisregister enligt lagen (1965:94) om polisregister m.m. Sekretessen
gäller för sådan uppgift som har tillförts registret.
Den redovisade kommunikationsregeln har tidigare mött kritik bl.a. på
den grunden att regeln ger uttryck för en öppenhet i handläggningen som
inte svarar mot verkliga förhållanden. I praktiken har den inneburit att
den kontrollerade har fått del av domar, dvs. uppgifter som denne redan
känner till. Däremot har den kontrollerade som regel inte fått ta del av
de långt mera kontroversiella uppgifterna i SÄPO-registret. Anteck-
ningarna där kan gälla t.ex. kontakter med personer som kan misstänkas
vara agenter för främmande underrättelsetjänster eller med extremist-
organisationer. På grund av sekretessen har det inte heller funnits möj-
lighet att försvara sig mot uppgifterna och reda ut eventuella personför-
växlingar eller andra felaktigheter i materialet.
SÄPO-kommittén fann denna ordning mindre tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt. För att öka den kontrollerades möjligheter till
insyn föreslog kommittén (SOU 1990:51) därför en regel som gav möj-
lighet till en friare avvägning mellan intresset av sekretess respektive in-
syn. Regeln innebar att den som uppgiften avsåg skulle få tillfälle att
yttra sig även om sekretess gällde i förhållande till honom enligt någon
annan bestämmelse än 7 kap. 17 § sekretesslagen, om den kontrollerades
intresse av att yttra sig skäligen borde ha företräde framför det intresse
som sekretessen skulle skydda. Att uppgiften omfattades av förundersök-
1995/96:129
60
ningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen eller försvarssekretess en- Prop. 1995/96:129
ligt 2 kap. 2 § samma lag skulle därmed i fortsättningen inte vara ett
absolut hinder mot att den kontrollerade skulle få del av uppgiften. Fler-
talet remissinstanser tillstyrkte förslaget eller lämnade det utan erinran.
Den 1 oktober 1993 infördes regeln som ett nytt andra stycke i 13 §
personalkontrollkungörelsen.
Utgångspunkten bör även i fortsättningen vara att kontrollsystemet är så
öppet som möjligt för insyn. För myndigheterna är det viktigt att under-
laget för säkerhetsbedömningen blir så korrekt och fullständigt som möj-
ligt. En väg att uppnå det målet är att den kontrollerade får tillfälle att
bemöta och förklara de uppgifter som har samlats in. Den kontrollerade
har vidare ett berättigat krav på att bli bedömd på ett sakligt välgrundat
sätt så att han inte riskerar att gå miste om en anställning endast på grund
av brister i myndighetens beslutsunderlag. Genom rätten att yttra sig över
uppgifterna ges den kontrollerade möjlighet att komplettera ofullständigt
material och att bemöta och förklara uppgifter som han anser ger en fel-
aktig bild av hans lämplighet för den verksamhet som kontrollen avser.
Till detta kommer att ett onödigt hemlighetsmakeri kan föda misstankar
om otillåten åsiktsregistrering och andra otillbörliga förfaranden från
myndigheternas sida.
Det är emellertid oundvikligt att den kontrollerades intresse i några
fall får stå tillbaka för sekretessintresset. Så måste t.ex. ske när det gäller
uppgifter som röjer Säkerhetspolisens källor eller den närmare inrikt-
ningen av Säkerhetspolisens verksamhet och arbetsmetoder samt pågåen-
de spaningar och utredningar. Den som är misstänkt för samröre med
främmande underrättelseagenter eller med en terroristorganisation bör
inte ha rätt att få ta del av uppgifter som finns om detta. Intresset av
sekretess får således i dessa fall anses väga tyngre än intresset av insyn.
Det är dock ett relativt litet antal kontrollärenden i vilka frågan om
utlämnande av uppgifter från Säkerhetspolisens register kommer upp.
I de utländska system för personalkontroll som Säkerhetsskydds-
utredningen har studerat finns ingen absolut rätt för den kontrollerade att
ta del av material som har samlats in. Kan en insynsrätt antas skada
pågående utredningsarbete eller medföra risk för att säkerhetstjänstens
källor röjs, får rättigheten vika. Detta synsätt har för svenskt vidkom-
mande godtagits i ett avgörande från den 26 mars 1987 av den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna (mål nr 10/1985/96/144, det
s.k. Leander-målet).
Även om begränsningar av insynsrätten således är oundvikliga bör de,
med hänsyn till vad som tidigare har sagts, vara så lite ingripande som
möjligt. Det är viktigt att det sker en reell och noggrann intresseav-
vägning i vaije enskilt fall.
Närmare bestämmelser om kravet på kommunicering bör meddelas
genom tillämpningsföreskrifter.
Datainspektionen har förordat en lösning som innebär att ett beslut att
61
inte kommunicera uppgifterna underställs domstol. Ett problem med en Prop. 1995/96:129
sådan modell är emellertid att redan en upplysning till den kontrollerade
om att det finns uppgifter om honom som han inte har kännedom om kan
allvarligt försvåra pågående spanings- och utredningsarbete. Det skulle
troligen vara av begränsat värde för den kontrollerade att en domstol utan
dennes vetskap avgör om kommunikation skall ske eller inte. Den kon-
trollerade kan av skäl som har framhållits tidigare inte ges tillfälle att till
domstolen framföra synpunkter, varför utrymmet för domstolen att göra
en egen bedömning framstår som avsevärt begränsat. Något förslag till
domstolsprövning i detta avseende läggs mot denna bakgrund inte fram.
Regeringens överväganden: En särskild registernämnd bör inrättas
för att handlägga frågan om utlämnande av uppgifterna från polis-
registren. Bestämmelser om detta kan dock införas i den förordning
som avses komplettera säkerhetsskyddslagen.
SÄPO-kommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:51) föreslagit att
avgörandet av om uppgifterna skall lämnas ut från de olika polisregistren
skall föras över från Rikspolisstyrelsens styrelse till en särskild nämnd,
Nämnden för säkerhetspolisens register (registernämnden). Under remiss-
behandlingen av det betänkandet har förslaget i allmänhet godtagits eller
lämnats utan erinran. Justitiekanslem har dock avstyrkt förslaget under
påpekande att den gällande ordningen inte har medfört några missför-
hållanden.
Säkerhetsskyddsutredningen har förklarat att den har samma uppfatt-
ning som SÄPO-kommittén, men att den inte har lagt fram något eget
förslag då frågan har ansetts ligga utanför utredningsuppdraget.
Flera remissinstanser har vid remissbehandlingen av Säkerhetsskydds-
utredningens betänkande kommenterat SÄPO-kommitténs förslag. Inställ-
ningen har därvid från flera håll varit i huvudsak positiv.
Regler om prövningen av frågor som rör utlämnande av uppgifter i
polisregister finns för närvarande i 11 § personalkontrollkungörelsen.
Frågan huruvida uppgifter skall lämnas ut till myndigheter som har
beslutat om personalkontroll avgörs enligt huvudregeln av Rikspolis-
styrelsens styrelse. Vid handläggningen av dessa frågor består styrelsen
av chefen för Rikspolisstyrelsen, chefen för Säkerhetspolisen och övriga
ledamöter som är lekmannarepresentanter.
Enligt SÄPO-kommittén skulle ett system med en fristående register-
nämnd innebära en förstärkning av rättssäkerheten i den från integritets-
synpunkt mycket känsliga del av personalkontrollen som utlämnandet av
uppgifter från polisregister innebär.
Utöver att besluta om utlämnande av uppgifter skall registernämnden
enligt SÄPO-kommitténs förslag fortlöpande utöva tillsyn över Säkerhets-
62
polisens registerhantering och därvid särskilt vaka över att den enskildes Prop. 1995/96:129
personliga integritet inte kränks. Registernämnden skall också fungera
som klagoinstans för enskilda i frågor som rör registreringar i Säkerhets-
polisens register. Registernämnden skall enligt kommitténs förslag bestå
av två personer som är eller har varit ordinarie domare och högst sex
andra ledamöter med lekmannarepresentation.
Regeringen delar SÄPO-kommitténs och Säkerhetsskyddsutredningens
bedömning vad gäller inrättandet av en fristående registernämnd. En
registernämnd av det slag som SÄPO-kommittén har föreslagit kan i hög
grad stärka den parlamentariska och medborgerliga insynen i SÄPO:s
verksamhet. Detta är av största betydelse när det gäller rättssäkerheten
och skyddet för den personliga integriteten i ärenden av detta slag.
Regeringen avser därför att i en förordning införa bestämmelser om en
registernämnd. Nämnden skall enligt bestämmelserna pröva frågan om
utlämnande av uppgifter från polisregistren när detta sker för registerkon-
troll enligt säkerhetsskyddslagen. Nämnden bör emellertid ha även andra
uppgifter. Vilka ytterligare funktioner som bör tilldelas nämnden är före-
mål för fortsatta överväganden inom regeringen.
Regeringens förslag: Den nuvarande gränsdragningen behålls
mellan de uppgifter som det organ har som lämnar ut uppgifter och
de som vilar på den myndighet som har begärt kontrollen.
Den myndighet som har begärt kontrollen skall därmed i för-
hållande till registermyndigheten självständigt pröva om den kon-
trollerade skall anlitas för den verksamhet som har föranlett kon-
trollen.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 20 § personalkontrollkun-
görelsen är det den myndighet som företar personalkontrollen som själv-
ständigt skall pröva betydelsen av uppgifter som har inhämtats från
polisregister. Myndigheten skall därvid beakta arten av den verksamhet
som ankommer på innehavaren av den berörda tjänsten, myndighetens
egen kännedom om den som uppgiften avser och övriga omständigheter.
Till understrykande av denna princip föreskrivs i 14 § personalkontroll-
kungörelsen att en uppgift som Rikspolisstyrelsen lämnar ut till en myn-
dighet inte får åtföljas av annat yttrande från styrelsen än en förtyd-
ligande kommentar.
Den myndighet som företar kontrollen har också de bästa förutsätt-
ningarna för säkerhetsprövningen, eftersom myndigheten kan bygga sitt
avgörande inte bara på vad som har kommit fram vid kontrollen utan
också på den kunskap som man i övrigt har om den kontrollerade, genom
exempelvis den personliga kännedomen eller genom betyg och referenser.
Det är vidare den myndigheten som har de bästa förutsättningarna att
63
avgöra vilka säkerhetskrav som bör gälla i det konkreta fallet. Även om Prop. 1995/96:129
andra organ, såsom Säkerhetspolisen, har specialistkompetens i säkerhets-
frågor har de inte tillgång till alla relevanta och nödvändiga uppgifter.
Inte heller i de utländska system för personalkontroll som har studerats
av Säkerhetsskyddsutredningen har det ansetts vara en uppgift för säker-
hetstjänsten att göra den slutliga bedömningen. Genom prövningen i två
led innehåller ordningen särskilda rättssäkerhetsgarantier.
Det beskrivna systemet tillämpas emellertid inte fullt ut. Vid upphand-
ling är det, enligt 4 § personalkontrollkungörelsen, myndigheter som
avgör om en anställd - i det enskilda företag som eventuellt skall anlitas
för upphandlingen - kan godtas eller inte. Även i fall där ett enskilt före-
tag anlitas för uppgifter inom totalförsvaret ligger ansvaret för säkerhets-
prövningen hos en myndighet.
Det bör som redan tidigare har framhållits även i fortsättningen i första
hand vara en myndighetsuppgift att bestämma om arbetsuppgifterna är av
sådan art att registerkontroll bör ske och att besluta om kontroll i det
enskilda fallet. För det allmännas verksamhet gäller särskilda bestäm-
melser om sekretess och ansvar. Att kontrollen sköts av offentliga organ
innebär därför en viss garanti för att hänsynen till den enskildes integritet
kan upprätthållas i hög grad. En följd av detta synsätt är att ansvaret för
den slutliga prövningen i anställningsfrågan som huvudregel bör ligga hos
en myndighet också när det gäller upphandlingssituationer, företag över
vilka det allmänna har ett bestämmande inflytande och enskilda som
bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet. Däremot bör, så-
som vissa företrädare för försvarsindustrin har förespråkat, arbetsgivare
kunna få ett ökat inflytande i dessa situationer. Den närmare regleringen
härav bör göras i tillämpningsföreskrifter.
Som har framhållits i avsnitt 6.7 skall i undantagsfall regeringen kunna
överlåta sin rätt att besluta om registerkontroll på företag. Dessa företag
får då även rätt att fatta beslut i anställningsfrågan.
Regeringens förslag: Något förslag till ändring av det nuvarande
systemet läggs inte fram. Ett beslut att lämna ut uppgifter i ett kon-
trollärende skall således inte kunna överklagas, inte heller beslutet
med anledning av säkerhetsprövningen.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Beslutet att lämna ut vissa uppgifter
Den nuvarande regleringen bygger på uppfattningen att det är den kon-
trollerande myndigheten som avgör hur den slutliga bedömningen skall
64
utfälla. Utlämnandet av polisregisteruppgifter eller andra uppgifter är Prop. 1995/96:129
därför endast ett led i beredningsförfärandet. Den kontrollerade kan inte
heller, som har utvecklats i avsnitt 6.9, alltid få veta vilka uppgifter som
finns om honom. Mot bakgrund av dessa omständigheter saknas skäl att
införa en särskild regel om rätt till överklagande i denna fråga.
Beslutet i anledning av säkerhetsprövningen, eller anställningsbeslutet
Vid anställning hos en privat arbetsgivare är utgångspunkten att arbets-
givaren fritt kan välja vem han vill. Inom det statliga området gäller
däremot att myndigheterna är skyldiga att fasta avseende endast vid sak-
liga grunder, som förtjänst och skicklighet (11 kap. 9 § regeringsformen
och 4 § lagen [1994:260] om offentlig anställning). Dessa regler gäller
inte för kommunala anställningar.
På det statliga området kan ett beslut i tillsättningsärende i regel
överklagas till överordnad myndighet eller till regeringen. När det gäller
de områden där anställningsrätten är fri måste det anses ligga i sakens
natur att anställningsbeslutet inte skall gå att överklaga. Vad beträffar ett
beslut att skilja arbetstagaren från en anställning som han redan innehar,
kan beslutet redan nu på talan av arbetstagaren bli föremål för prövning
av domstol. Det motsvarande gäller under vissa förutsättningar ett beslut
om omplacering. Sammantaget saknas skäl att införa särskilda bestäm-
melser om rätt att överklaga de nu aktuella besluten.
Regeringens förslag: Någon ändring i sak av den nuvarande
regleringen föreslås inte. En anställning som har placerats i säker-
hetsklass vid en myndighet, en kommun eller ett landsting får inne-
has endast av den som är svensk medborgare.
Regeringen skall i enskilda fåll kunna meddela undantag från
kravet på svenskt medborgarskap.
Utredningens förslag: Säkerhetsskyddsutredningen har inte föreslagit
någon undantagsregel. I övrigt stämmer utredningens förslag i sak
överens med regeringens.
Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
har invänt att utländska medborgare bör ha samma möjlighet som
svenskar att få tillträde till anställningar som har placerats i säker-
hetsklass 3. Till stöd för invändningen har DO anfört bl.a. följande. Ett
omotiverat krav på svenskt medborgarskap medför dels att det svenska
samhället onödigt begränsar sin tillgång till duglig arbetskraft, dels att
bilden av utländska medborgare som mindre pålitliga kan komma att
förstärkas på bekostnad av de goda relationer mellan olika etniska
5 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
grupper som också är en viktig del av ett lands säkerhet. Det skall vidare Prop. 1995/96:129
beaktas att registerkontroll enligt Säkerhetsskyddsutredningens förslag
skall kunna ske av de utländska medborgarna.
Övriga instanser har lämnat förslaget i allt väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen
får endast den som är svensk medborgare inneha eller utöva domartjänst,
ämbete som lyder omedelbart under regeringen, tjänst eller uppdrag
såsom chef för myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller
regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet eller dess styrelse,
tjänst i regeringskansliet närmast under statsråd eller tjänst såsom svenskt
sändebud. Vidare föreskrivs att krav på svenskt medborgarskap för
innehav eller utövande av tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun
får uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som anges i lag.
Av 5 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) framgår att
utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regeringsformen
eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare får ha en
anställning som åklagare eller polis eller ha en militär anställning.
Enligt 6 § LOA får regeringen föreskriva eller för särskilda fall besluta
om ytterligare begränsningar av utländska medborgares rätt till vissa
anställningar.
Enligt förordningen (1975:608) om krav på svenskt medborgarskap för
tillträde till vissa statliga tjänster får en myndighet ej tillsätta en statlig
tjänst som har hänförts till skyddsklass enligt personalkontrollkungörelsen
med annan än svensk medborgare. Myndigheten får inte heller förordna
annan än svensk medborgare att utöva tjänsten.
Hur dessa regler skall betraktas i ett EU-perspektiv behandlas av LOA-
utredningen i dess huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda
(SOU 1992:60). Bakgrunden är den princip om arbetskraftens fria rör-
lighet som finns inskriven i artikel 48 i Romfördraget. Principen förut-
sätter ett slopande av särregler om krav på visst medborgarskap för an-
ställning, men den är inte undantagslös. Enligt artikel 48.4 i fördraget
gäller reglerna om arbetskraftens fria rörlighet inte för anställda inom
den offentliga sektorn. EG-domstolen har dock i praxis konstaterat att
undantaget inte är absolut. År 1988 utfärdade kommissionen ett med-
delande (88/C72/02) i vilket inställningen till undantaget i artikel 48.4
preciserades. Undantaget gäller enligt meddelandet enbart speciella an-
ställningar hos staten och andra offentliga organ såsom befattningar hos
försvaret, polisen, rättsväsendet, skatteväsendet och den diplomatiska
kåren. Undantaget skall vidare gälla anställningar i regeringskanslierna,
regionala och lokala myndigheter, riksbankerna och andra offentliga
organ, där arbetsuppgifterna innefattar utövning av offentlig myndighet,
såsom beredning och verkställighet av rättsliga handlingar, rådgivning till
underordnade organ m.m.
LOA-utredningen ansåg de nyss nämnda bestämmelserna ligga väl inom
ramen för de verksamhetsområden på vilka undantaget i artikel 48.4 i
Romfördraget har ansetts tillämpligt.
SÄPO-kommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:51) föreslagit att
något krav på svenskt medborgarskap inte längre skall finnas för anställ- 66
ningar i den nuvarande skyddsklass 2, dvs. den klass som föreslås i fort-
sättningen motsvaras av säkerhetsklass 3. Prop. 1995/96:129
I propositionen (1994/95:7) med förslag till lag om civilt försvar be-
handlade regeringen, som tidigare har nämnts, bl.a. frågor om säker-
hetsskyddet i kommuner och landsting. Vidare diskuterades i det sam-
manhanget kravet på svenskt medborgarskap. Regeringen framhöll i pro-
positionen nödvändigheten av att ställa upp vissa krav för att en tjänste-
man eller uppdragstagare skall anses behörig att hantera sekretessbelagd
information av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Med hänsyn till kommunernas och landstingens stora betydelse för
beredskapsförberedelsema och det ökade ansvar som åläggs dem genom
den nya lagen om civilt försvar talar starka skäl, framhölls det vidare i
propositionen, för att endast den som är svensk medborgare bör få ta del
av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för totalförsvaret eller Sveri-
ges säkerhet i övrigt. Den nya lagen (1994:1720) om civilt försvar trädde
i kraft den 1 juli 1995. I lagens 9 kap. 2 § föreskrivs att en befattning
hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i inte obetydlig om-
fattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 §
sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den som är svensk med-
borgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Mot bakgrund av de nyss redovisade övervägandena saknas det för
närvarande anledning att inta en annorlunda ståndpunkt när det gäller den
statliga verksamheten. Någon saklig ändring bör därför inte göras av
1975 års förordning om krav på svenskt medborgarskap för tillträde till
vissa statliga tjänster. Inte heller bestämmelsen i den nyligen ikraftträdda
lagen om civilt försvar bör ändras i sak. Bestämmelserna bör i stället
flyttas över till den nya säkerhetsskyddslagen. Det bör understrykas att
kravet på svenskt medborgarskap skall gälla endast för anställningar, inte
när någon på ett annat sätt än genom en anställning skall delta säker-
hetskänslig verksamhet.
Enligt 11 kap. 12 § regeringsformen kan regeringen i vissa fall medge
undantag från en bestämmelse som har meddelats i förordningsform. Med
stöd av denna bestämmelse kan regeringen i enskilda fall göra undantag
från det krav på svenskt medborgarskap som 1975 års förordning upp-
ställer. Om kravet på svenskt medborgarskap nu flyttas över till säker-
hetsskyddslagen, fråntas regeringen denna möjlighet. För att inte i
onödan försvåra för utländska medborgare att komma in på den svenska
arbetsmarknaden, bör regeringen även i den nya regleringen ha en möj-
lighet att meddela dispens från kravet på svenskt medborgarskap. En ut-
trycklig bestämmelse som ger regeringen rätt att i enskilda fall medge
undantag från detta krav bör sålunda tas in i säkerhetsskyddslagen. Skäl
saknas att i detta sammanhang göra skillnad mellan statliga, kommunala
och landstingskommunala anställningar. Undantagsregeln bör således äga
tillämpning också vid anställningar inom kommunerna och landstingen.
På detta sätt ges utländska medborgare, jämfört med nuvarande för-
hållanden, en något större möjlighet att få tillträde till kommunala säker-
hetsklassade anställningar.
67
Prop. 1995/96:129
Regeringens förslag: Kontroll skall kunna genomföras även av
utländska medborgare.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget i allt väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen i förordningen
(1975:608) om krav på svenskt medborgarskap för tillträde till vissa stat-
liga tjänster i förening med regeln i 4 § personalkontrollkungörelsen att
personalkontroll får företas endast i fråga om tjänster som är placerade
i skyddsklass har tolkats så att utländska medborgare inte skulle kunna
bli föremål för personalkontroll.
Det finns ett stadigt ökande behov av att kunna företa kontroll också
i fråga om utländska medborgare. I takt med bolagisering och privat-
isering av offentliga verksamheter kommer även utländska aktörer upp-
träda inom funktioner av betydelse för rikets säkerhet. I avsnitt 6.13.1
har föreslagits att kravet på svenskt medborgarskap för tillträde till säker-
hetsklassade anställningar uttryckligen skall begränsas till anställningar
hos staten, kommunerna och landstingen. Därmed står det också klart att
det i andra fall inte finns några hinder mot att anlita utländska med-
botgare för arbetsuppgifter som förutsätter registerkontroll. Detta innebär
bl.a. att registerkontroll till skydd mot terrorism får göras även avseende
utländska medborgare.
En annan sak är att den information som finns att tillgå i Sverige om
en utländsk medborgare inte alltid är tillräcklig för att ge underlag för en
bedömning av dennes pålitlighet från säkerhetssynpunkt, t.ex. som en
följd av att han har vistats endast en kortare tid i Sverige. I en del fall
torde dock Säkerhetspolisen kunna vända sig till den motsvarande myn-
digheten i den utländska medboigarens hemland för att få information
den vägen.
68
Regeringens förslag: En undantagsregel införs enligt vilken det
skall vara möjligt att företa kontroll även efter framställan av en
annan stat. Förutsättningarna skall vara att den person som fram-
ställan gäller har eller har haft hemvist i Sverige, att han eller hon
skall anlitas i en anställning eller delta i verksamhet som i Sverige
skulle ha varit aktuell för inplacering i säkerhetsklass och att det
för anställningen eller deltagandet i verksamheten i den andra sta-
ten gäller regler om registerkontroll som motsvarar de svenska reg-
lerna.
Registerkontroll av sådana personer skall kunna göras också efter
framställan av en mellanfolklig organisation där Sverige är med-
lem.
Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit att register-
kontroll skall få ske på begäran av mellanfolklig organisation. I övrigt
stämmer utredningens förslag i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Göta hovrätt har i frågasatt om inte kontroll skall
kunna ske efter en motsvarande framställan från Europeiska unionen
(EU). Säkerhetspolisen (SÄPO) har föreslagit att EU och möjligen något
annat överstatligt organ skall få möjlighet att göra en framställan om
registerkontroll. Övriga instanser har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande regleringen kan
registerkontroll inte ske om det inte finns ett svenskt säkerhetsintresse för
detta.
När en representant för en svensk myndighet eller ett svenskt företag
skall besöka eller annars verka vid en myndighet eller ett företag utom-
lands förekommer det ibland att man från det andra rikets sida ställer
som krav att den inbjudnes pålitlighet från säkerhetssynpunkt kan garan-
teras. Samma situation kan uppkomma när ett svenskt företag skall inleda
ett försvarsindustrielit samarbete med ett företag i utlandet. En sådan
garanti eller ett sådant intyg brukar som tidigare har nämnts (avsnitt 6.1)
kallas säkerhetsklarering, security clearance eller certificat de sécurité.
För sådana personer som med stöd av det svenska systemet redan är kon-
trollerade lämnas i dag intyg från myndigheten där den kontrollerade är
anställd. Om personen i fråga inte redan är kontrollerad förekommer det
att personalkontroll görs efter beslut av regeringen.
Med hänsyn till att det i olika internationella sammanhang finns ett på-
tagligt behov av sådana säkerhetsklareringar bör det vara möjligt att
företa registerkontroll på begäran av annan stat. Det bör dock krävas att
det i den stat som har begärt kontrollen finns ett kontrollsystem som mot-
svarar det svenska och att framställan görs på grundval av dessa regler.
Genom intyget åtar sig den svenska myndigheten ett visst ansvar gent-
emot den främmande staten. Kontroll bör bl.a. därför lämpligen få ge-
nomföras endast om den som kontrollen gäller har eller har haft mer fast
anknytning till Sverige.
Registerkontroll bör i motsvarande fell kunna ske också efter fram-
Prop. 1995/96:129
69
ställan av en mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem. Vad Prop. 1995/96:129
som då avses är främst den Europeiska unionen (EU). Några regler om
registerkontroll finns inte inom EU. Något sådant krav bör inte heller
ställas upp i dessa fall.
Även om kontrollen sker på begäran av en annan stat eller en mel-
lanfolklig organisation skall i tillämpliga delar handläggningsreglema i
det svenska regelverket följas. Således gäller även i dessa fäll kravet på
samtycke från den kontrollerade, liksom bestämmelsen om kommunice-
ring av uppgifterna.
Bestämmelser om att kontrollen skall dokumenteras i nu angivet syfte
kan ha formen av tillämpningsföreskrifter.
Regeringens förslag: Staten, kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner skall se till att det finns ett tillfredsställande säkerhets-
skydd, när de bedriver verksamhet genom aktiebolag, handels-
bolag, föreningar eller stiftelser över vilka de utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande. De skall vidare utöva tillsyn över säker-
hetsskyddet vid upphandling, om de är beställare. Regeringen före-
skriver i förordning vilka som skall utöva tillsynen i övriga fall.
Något förslag om särskilda sanktioner läggs inte fram.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall som tidigare
har anförts de kyrkliga kommunerna inte omfattas av lagen. I övrigt
stämmer utredningens förslag i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget i huvudsak utan erinran.
Med tillsyn avses utövande av kontroll över annans verksamhet. Enligt
den nu gällande säkerhetsskyddsförordningen utövas kontrollen av säker-
hetsskyddet hos statliga myndigheter under Försvarsdepartementet, med
vissa undantag, av Försvarsmakten. Hos övriga statliga myndigheter
utom Justitiekanslem utövas kontrollen av Rikspolisstyrelsen (RPS).
Vid upphandlingssituationer gäller enligt SUA-bestämmelserna för
närvarande att kontroll och uppföljning av säkerhetsskyddet hos enskilda
skall utföras av den beställande myndigheten. SUA-bestämmelserna är de
närmare tillämpningsföreskrifter för upphandlingssituationer som har
utfärdats av RPS i samråd med Överbefälhavaren (numera Försvars-
makten).
När det gäller sådan verksamhet som kommuner, landsting eller kyrkliga
70
kommuner bedriver i form av aktiebolag, handelsbolag, föreningar och Prop. 1995/96:129
stiftelser över vilka de har ett rättsligt bestämmande inflytande, bör
kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna utöva kontrollen
av säkerhetsskyddet. Ett rättsligt bestämmande inflytande skall, som har
behandlats i avsnitt 5.4, anses utövat under samma förutsättningar som
anges i 1 kap. 9 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). Kom-
munerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna bör vidare utöva till-
syn över säkerhetsskyddet vid upphandling om de är beställare. Före-
skrifter med detta innehåll skall ha lagform.
Bestämmelserna om vilka organ som skall svara för tillsynen kan i öv-
riga fall meddelas i en säkerhetsskyddsförordning. När det gäller riks-
dagen och dess myndigheter är säkerhetsskyddslagens tillsynsbestäm-
melser inte tillämpliga.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det finns skäl som talar för att
man i lagen ålägger staten ett motsvarande tillsynsansvar. Regeringen
delar Lagrådets bedömning.
Några skäl för att införa särskilda straffbestämmelser eller andra sank-
tioner föreligger för närvarande inte.
Förslaget innebär att säkerhetsskyddslagstiftningen kommer att gälla även
för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. De merkostnader till
följd av förslagen som kan beröra kommuner och landsting hänför sig till
bestämmelserna om registerkontroll. Övriga åligganden följer i princip
redan av bestämmelserna i lagen (1994:1720) om civilt försvar.
Förslagen om registerkontroll innebär att kontroll skall få ske till skydd
mot terrorism och att personal i kommuner och landsting kan bli föremål
för kontroll. Antalet personer som kan antas komma att bli föremål för
kontroll på dessa grunder beräknas inte överstiga 10 000. Av dessa finns
högst 3 000 personer inom kommunerna och landstingen. Detta kan
jämföras med det totala antalet personalkontroller under verksamhetsåret
1993/94 som var 133 429. När det gäller anställningsmyndigheterna torde
det i allmänhet röra sig om sådana befattningar där arbetsgivaren ändå
vinnlägger sig om att med omsorg hitta den mest lämpliga kandidaten.
Det förväntade merarbetet måste därmed betraktas som obetydligt. I detta
sammanhang skall också hållas i minnet den föreslagna åtstramningen av
förutsättningarna för att anställningar skall placeras i säkerhetsklass 3.
De väntade merkostnaderna för de företag som inte redan i dag om-
fattas av bestämmelserna måste också bedömas som försumbara. Det
beror på att en del av dessa verksamheter tidigare har omfattats av regle-
ringen och att de efter bolagisering i princip alltjämt upprätthållit det
tidigare skyddet (Telia, Posten och Sveriges Radio), eller att man av
kommersiella eller beredskapsskäl redan har en hög säkerhetsnivå inom
verksamheten (energiförsörjningen). Enligt Säkerhetsskyddsutredningen
håller säkerhetsskyddet inom dessa områden redan i dag en god standard.
De totala kostnaderna för säkerhetsskyddet hålls också tillbaka genom
att antalet bindande regler begränsas till ett minimum. Myndigheter, Prop. 1995/96:129
kommuner och företag kan på detta sätt i större utsträckning välja den
metod som är mest kostnadseffekti v inom den egna verksamheten. Det
är svårt att ange hur stor kostnadsbesparingen till följd av detta blir, men
samma överväganden i andra länder har enligt Säkerhetsskyddsutred-
ningens undersökningar lett till en sådan utveckling.
De ekonomiska konsekvenserna för de funktionsansvariga myndig-
heterna torde bli begränsade. Antalet säkerhetsskyddsavtal kan antas bli
få och en viss tillsynsuppgift åligger dem redan sedan tidigare genom
beredskapsförordningen.
Sammanfattningsvis kan kostnadsökningen för myndigheter, kommuner
och företag förväntas bli begränsad. Enligt regeringen väger nyttan av de
nya reglerna tyngre än den kostnadsökning som trots allt sker.
För Rikspolisstyrelsen (RPS) är situationen något annorlunda. Flera
bestämmelser om handläggningen kommer att ges förordningsform. I
vilken omfattning RPS kostnader kommer att öka på grund av den nya
regleringen är delvis beroende av vilken utformning reglerna i den nya
säkerhetsskyddsförordningen får. Säkerhetspolisen, som hör till RPS, har
i dag ett stort ansvar för handläggningen av registerkontrollens utförande
och genomförandet av de särskilda personutredningarna. Antalet kont-
roller kommer att öka med anledning av säkerhetsskyddets utvidgade
omfattning. RPS föreslås vidare få tillsynsansvaret för kommunerna,
landstingen och de kyrkliga kommunerna, vilket också leder till ökade
kostnader. Även RPS ökade kostnader uppvägs enligt regeringens upp-
fattning av den förväntade nyttan av en ny reglering av säkerhetsskyddet.
Kostnadsökningen beräknas rymmas inom ramen för befintliga medel.
1 §
Frågan om lagens tillämpning i verksamhet som bedrivs av det allmänna
har behandlats i avsnitt 5.3. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Punkt 1 innebär att lagen gäller för - förutom staten - kommunerna,
landstingen och de kyrkliga kommunerna, dvs. för sådan verksamhet som
där drivs i förvaltningsform. Vissa undantag för riksdagen och dess
myndigheter samt för de kyrkliga kommunerna görs i 2 och 3 §§.
Av punkt 2 framgår att lagen gäller även annan verksamhet som drivs
i allmän regi. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4. Avgörande för lagens
tillämpning är inte vilken form som verksamheten drivs i utan vilken
grad av inflytande som det allmänna har över verksamheten. Vad som
avses med ett rättsligt bestämmande inflytande regleras i 4 §. Om staten,
kommunerna, landstingen eller de kyrkliga kommunerna är delägare i ett
företag utan att ha bestämmande inflytande över verksamheten, omfattas
företaget av lagen endast under den förutsättning som anges i punkt 3. Prop. 1995/96:129
Vad som gäller vid upphandling regleras i 8 §.
I punkt 3 anges när lagen gäller för enskilda. Bestämmelsen har av-
handlats i avsnitt 5.4. Med enskilda avses i lagen alla rättssubjekt över
vilka det allmänna inte har ett sådant rättsligt bestämmande inflytande
som anges i 4 §. I fall som avses i denna punkt är lagen direkt tillämplig.
Det handlar främst om verksamhet inom sådana från säkerhetssynpunkt
känsliga områden som produktion och distribution av elkraft, telekom-
munikation och vattenförsöijning. Lagen gäller även vid verksamhet som
särskilt behöver skyddas mot terrorism.
Av avsnitt 5.4 har framgått att den enligt beredskapsförordningen
(1993:242) funktionsansvariga myndigheten bör ha ett visst ansvar för att
de enskilda som avses här är förvissade om att lagen gäller för dem.
2§
På motsvarande sätt som gäller för regeringskansliet finns för riksdagen
och dess myndigheter särskilda säkerhetsföreskrifter. I paragrafen har
därför föreskrivits att lagen skall omfatta riksdagen och myndigheterna
under denna, dvs. Riksbanken, Riksdagens revisorer och Riksdagens
ombudsmän, endast såvitt avser bestämmelserna om säkerhetsprövning.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 §
Innehållet har behandlats i avsnitt 5.3. Av bestämmelsen framgår att
reglerna om registerkontroll inte skall vara tillämpliga på de kyrkliga
kommunerna.
4 §
Innehållet i denna paragraf har kommenterats i avsnitt 5.4. Ordalagen i
bestämmelsen har hämtats från 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) som
dock endast gäller för kommuner och landsting.
5 §
Första stycket
Säkerhetsskyddslagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om
säkerhetsskyddets omfattning och syfte. Vilken nivå skyddet skall ligga
på kan inte i lagen bestämmas alltför precist. Övervägandena i frågan om
säkerhetsskyddets utformning i en verksamhet där man regelmässigt
handlägger frågor av mycket känslig natur måste skilja sig från dem i en
verksamhet där man mer tillfälligt kommer i kontakt med sådana frågor.
För att ge utrymme för olika hänsynstaganden anges i första stycket en-
dast att säkerhetsskyddet i det enskilda fallet skall ha den utformning som
krävs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga om-
ständigheter. Mer detaljerade bestämmelser kan meddelas genom -73
tillämpningsföreskrifter.
Andrastycket Prop. 1995/96:129
Oavsett utfallet av säkerhetsanalysen får säkerhetsskyddet inte utformas
så att rätten enligt tryckfrihetsförordningen att ta del av allmänna hand-
lingar blir inskränkt utöver vad som följer av bestämmelserna i sekre-
tesslagen. En erinran om detta görs i andra stycket.
6§
Säkerhetsskyddets omfattning har behandlats i avsnitt 5.1.
Enligt punkt 1 skall säkerhetsskyddet omfatta ett skydd mot brott som
kan hota rikets säkerhet. Med rikets säkerhet avses såväl den yttre säker-
heten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det
demokratiska statsskicket. Enligt förordningen (1981:421) om säkerhets-
skyddet vid statliga myndigheter är skyddsområdet totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt. Någon saklig ändring är inte avsedd.
Avgränsningen till brott som kan hota rikets säkerhet är densamma som
i 7 § polislagen (1984:387). Till denna kategori hör därmed brott som
avses i 18 och 19 kap. brottsbalken, dvs. högmålsbrott och brott mot
rikets säkerhet. Vidare omfattas vissa specialstraffrättsliga bestämmelser
om förbud att beträda militära områden och liknande. Beroende på om-
ständigheterna i det enskilda fallet kan även andra brott enligt brotts-
balken omfattas, t.ex. brotten mot liv och hälsa i 3 kap., brotten mot fri-
het och frid enligt 4 kap., samt allmänfarliga brott enligt 14 kap.
Bedömningen av om brotten utgör brott som kan hota rikets säkerhet får
göras med hänsyn till bl.a. syftet med brottet och mot vem det riktas.
Av punkt 2 framgår att säkerhetsskyddet inte bara avser brott som kan
hota rikets säkerhet utan också ett skydd i andra fall av sekretessbelagda
uppgifter som rör rikets säkerhet. Säkerhetsskyddet innebär i dessa fall
att sekretessbelagda handlingar skall förvaras på ett betryggande sätt och
att spridningen av uppgifterna i handlingarna så långt som det är möjligt
begränsas till personer som behöver dem för sin tjänsteutövning. Skyddet
innefattar emellertid även ett skydd mot att uppgifterna förstörs.
I punkt 3 anges att säkerhetsskyddet också omfattar ett skydd mot
terrorism, dvs. brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften, även om brotten inte hotar rikets säkerhet. Begreppet
våld innefattar i detta sammanhang inte endast våld mot person utan även
våld som innebär en omfattande förstörelse av egendom. Risken för
klotter och annan åverkan åsyftas självfallet inte. Vad som avses är sådan
förstörelse som kan rubriceras som grov skadegörelse eller sådan
skadegörelse som annars kan få omfattande verkningar.
7§
Säkerhetsskyddets syfte har behandlats i avsnitt 5.2. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Punkt 1 gäller informationssäkerhet. I informationssäkerheten ingår före-
byggande av att hemliga uppgifter röjs för obehöriga, oavsett om detta
74
sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. Av bestämmelsen följer att upp- Prop. 1995/96:129
giftema i den utsträckning det är möjligt skall förbehållas personer som
har ett tjänstemässigt behov av att känna till dem och som har bedömts
som lämpliga och pålitliga.
En nyhet i förhållande till sekretesskyddet enligt förordningen om
säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter är att skyddet skall motverka
att sekretessbelagda uppgifter uppsåtligen eller av oaktsamhet förstörs
eller ändras. Datasäkerheten utgör, till följd av informationsteknikens ut-
veckling, i hög grad en viktig beståndsdel i informationssäkerheten. Det
är emellertid också viktigt att uppgifter i krislägen kan förmedlas till
andra på ett betryggande sätt. I informationssäkerheten ingår därför även
att se till att teleförbindelser och andra kommunikationsvägar håller en
tillräckligt hög nivå från säkerhetssynpunkt.
För en tillfredsställande informationssäkerhet bör vidare krävas att
handlingar med sekretessbelagda uppgifter förvaras på ett betryggande
sätt och att man fortlöpande kontrollerar att handlingarna finns i behåll.
I punkt 2 föreskrivs om tillträdesbegränsning. Härmed avses ett fysiskt
skydd för att förhindra att obehöriga får tillträde till platser där de kan
få tillgång till sekretessbelagd information som rör rikets säkerhet eller
där det pågår verksamhet av betydelse för rikets säkerhet. Dessa åtgärder
skulle visserligen kunna sägas ligga inom ramen för informationssäker-
heten, men för att någon tveksamhet inte skall råda om säkerhetsskyddets
syfte anges kravet på tillträdesbegränsning direkt i lagtexten. Konkret
innebär bestämmelsen en skyldighet att överväga behovet av inre och
yttre bevakning genom vaktpersonal eller andra hjälpmedel som TV-
övervakning och larmanordningar.
Någon saklig förändring i förhållande till tillträdesskyddet enligt för-
ordningen om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter är inte avsedd.
Punkt 3 avser säkerhetsprövning. Det som skall prövas är om en per-
son som avses delta i verksamhet av betydelse för rikets säkerhet är
pålitlig från säkerhetssynpunkt. Pålitlighetsprövningen skall inte bara
innefatta en bedömning av om det kan finnas risk för att personen i fråga
kan göra sig skyldig till spioneri eller dylikt. Prövningen skall också
innehålla en bedömning av om det är lämpligt att personen anförtros
sekretessbelagda uppgifter. Härvid skall beaktas bl.a. risken för att han
eller hon blir utsatt för olika påtryckningar, att han eller hon genom slarv
eller på annat oavsiktligt sätt röjer de sekretessbelagda uppgifterna.
I mer kvalificerade fall innefattar säkerhetsprövningen registerkontroll.
Denna kontroll regleras genom bestämmelserna i 12-28 §§.
Säkerhetsprövningen ersätter infiltrationsskyddet i förordningen om
säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter.
Andra stycket
Av 6 § framgår att säkerhetsskyddet omfattar ett skydd mot terrorism,
oavsett om denna hotar rikets säkerhet eller ej. Åtgärderna i 7 § första
stycket tar enligt sin ordalydelse sikte endast på skyddet av förhållanden
som rör rikets säkerhet. I andra stycket föreskrivs därför särskilt att
skyddsåtgärderna enligt första stycket skall utformas så att behovet av Prop. 1995/96:129
skydd mot terrorism tillgodoses även i övriga fall. När det gäller infor-
mationssäkerheten och olika tillträdesbegränsningar finns det ett visst
utrymme för en fri prövning av vilka åtgärder som är nödvändiga. Be-
dömningen måste grundas på hur risken ser ut med hänsyn till hotbilden
och de övriga omständigheterna i det enskilda fallet. I säkerhetspröv-
ningen finns däremot inte motsvarande frihet. Registerkontroll får göras
endast i de fall där de särskilda förutsättningarna enligt lagen är upp-
fyllda. Till den del en säkerhetsprövning förekommer utan att någon re-
gisterkontroll är aktuell föreligger dock samma bedömningsutrymme som
för informationsskyddet och tillträdesbegränsningama.
8§
Säkerhetsskyddsavtalen har behandlats avsnitt 5.4. Paragrafen har redak-
tionellt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Vad som i upphandlingssituationer skall gälla för anbudsgivare och
leverantörer i frågan om säkerhetsskydd regleras i säkerhetsskyddsavtalet
och anpassas efter behovet i vaije enskilt fall. Ett företag, enskilt eller
offentligt, som vill konkurrera om ett upphandlingskontrakt får acceptera
upphandlarens uppfattning att ett säkerhetsskyddsavtal krävs.
Att ett säkerhetsskyddsavtal har slutits innebär inte att lagen blir
tillämplig på anbudsgivarens eller leverantörens verksamhet. Som fram-
går av nästa stycke kan anbudsgivaren eller leverantören dock omfattas
av säkerhetsskyddslagen genom att det allmänna utövar ett rättsligt be-
stämmande inflytande på sätt som närmare beskrivs i 4 § eller genom att
anbudsgivaren eller leverantören bedriver verksamhet av betydelse för
rikets säkerhet.
Andra stycket
En anbudsgivare eller leverantör, som omfattas av bestämmelserna i
säkerhetsskyddslagen genom att det allmänna utövar ett rättsligt bestäm-
mande inflytande eller på grund av att verksamhet av betydelse för rikets
säkerhet bedrivs av anbudsgivaren eller leverantören, kan inte genom
villkor i säkerhetsskyddsavtalet erhålla mindre långtgående åligganden än
vad som följer av lagen. Det finns emellertid inget som hindrar att säker-
hetsskyddet utökas eller i övrigt preciseras till vad som behövs för den
särskilda upphandlingen. Ett avtal måste under alla förhållanden ingås när
förutsättningarna är sådana som anges i första stycket.
76
Prop. 1995/96:129
9 §
Informationssäkerheten har kommenterats i avsnitt 5.2.
Bestämmelsen gäller informationssäkerheten i de fall uppgifter som
omfattas av lagen är lagrade och hanteras på datamedium eller på elek-
tronisk väg. De informationstekniska landvinningarna under senare år har
medfört att användningen av datorer och telekommunikation har ökat
starkt. Utvecklingen har emellertid också inneburit att metoder som ger
möjlighet för obehöriga att komma åt uppgifter har utvecklats. Denna
risk är särskilt påtaglig när uppgifterna transporteras på lokala och
externa nät. Datoriseringen har vidare inneburit nya risker för att
uppgifterna förstörs eller går förlorade på annat sätt. Mot bakgrund härav
är det viktigt att informationssäkerheten utformas med beaktande av de
nya risker för förstörande eller röjande av säkerhetskänsliga uppgifter
som finns.
10 §
Begreppet tillträdesbegränsning har behandlats i avsnitt 5.2.
Första stycket
Behovet av att förbygga brott och att skydda säkerhetskänsliga uppgifter
kan kräva olika långtgående begränsningar av rätten att få tillträde till
byggnader och andra anläggningar. Någon obetingad rätt att få tillträde
till olika lokaler finns inte. Allmänhetens rätt att övervara offentliga för-
handlingar och värdet av den öppenhet som präglar svensk förvaltning
bör beaktas vid valet av åtgärder. En noggrann avvägning måste ske så
att eventuella begränsningar inte blir onödigt ingripande.
Andra stycket
Lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
(skyddslagen) innehåller bestämmelser om åtgärder till skydd mot bl.a.
sabotage, terrorism och spioneri. I skyddslagen finns regler om förbud
mot tillträde till sådana särskilt viktiga anläggningar som har förklarats
som skyddsobjekt. Tillträdesbegränsningar enligt säkerhetsskyddslagen
är att anse som lindrigare åtgärder än beslut om skyddsobjekt. Tillträdes-
begränsningar enligt skyddslagen har en mer generell räckvidd. En till-
trädesbegränsning kan sägas utgöra den plattform från viken behovet att
förklara en byggnad eller en anläggning som skyddsobjekt skall bedömas.
Restriktionerna kan gälla skydd mot att utomstående får tillträde till en
byggnad, men också mot att anställda eller andra som mer tillfälligt utför
visst arbete får tillträde till känsliga utrymmen. I frågan om skydds-
objekten får frågan om begränsningar i allmänhetens tillträde anses vara
uttömmande reglerad i skyddslagen. Säkerhetsskyddslagen utgör ett kom-
77
plement när det gäller det inre skyddet.
11 §
Säkerhetsprövningen har behandlats i avsnitt 5.2. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Säkerhetsprövning skall alltid ske innan en person anlitas för uppgifter
av betydelse för rikets säkerhet eller för sysslor som är viktiga vid be-
vakandet av skyddet mot terrorism. Detta gäller även när befattningen
inte är av så kvalificerad natur att den är förenad med registerkontroll.
Den som gör en säkerhetsprövning skall ta ställning till om det finns
något som kan ge anledning till osäkerhet om att den person som pröv-
ningen gäller är lojal mot de intressen som lagen skall skydda. Med detta
avses i första hand en bedömning av om det t.ex. på grund av bindningar
med en främmande makt eller en terroristorganisation finns en risk för
att personen begår brottsliga handlingar. Personen i fråga kan emellertid
utgöra en säkerhetsrisk även om han i och för sig ställer sig solidarisk
med de intressen som lagen skall skydda. Detta kan vara fallet om han
på grund av sin livsföring eller levnadsbakgrund löper risken att bli utsatt
för utpressning eller om det finns en risk för att han oaktsamt avslöjar
sekretessbelagd information. Säkerhetsprövningen skall därför omfatta
inte endast en bedömning av den prövades lojalitet, utan även hans
pålitlighet från säkerhetssynpunkt i övrigt.
Underlaget för säkerhetsprövningen består i huvudsak av allmän per-
sonkännedom och i vissa fall av vad som har framkommit vid register-
kontroll och särskild personutredning.
Den allmänna personkännedomen grundar sig i allmänhet på den egna
erfarenheten av personen, på betyg, intyg och liknande samt på samtal
med referenspersoner.
Andra stycket
I de mer kvalificerade fållen skall en registerkontroll göras. För de mest
känsliga befattningarna skall därutöver en särskild personutredning
genomföras. Vad som avses med registerkontroll anges i 12 §. Villkoren
för och omfattningen av denna och den särskilda personutredningen
behandlas i de följande paragraferna.
Föreskrifter om prövningen när registerkontroll och eventuellt särskild
personutredning har gjorts finns vidare i 27 §.
12 §
Bestämmelsen anger vad som avses med registerkontroll. Frågan har
behandlats i avsnitt 5.2 och 6. Vilka polisregister som är aktuella och vad
Prop. 1995/96:129
78
för slags uppgifter som kan inhämtas från dessa behandlas i 21 — 24 §§. Prop. 1995/96:129
13 §
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Inte bara anställningar, utan även uppdrag, tjänstgöring enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt, utbildning, besök eller något annat
deltagande i verksamhet, skall föranleda registerkontroll om deltagandet
i verksamheten har placerats i säkerhetsklass enligt 17 §.
Andra stycket
Uppdrag som enligt fäst praxis är undantagna från reglerna om personal-
kontroll i personalkontrollkungörelsen skall inte kunna föranleda regis-
terkontroll. Detta framgår av andra stycket. Någon kontroll skall således
inte genomföras av riksdags- eller fullmäktigeledamöter i dessa deras
egenskaper men bör som hittills kunna företas när någon som är för-
troendevald utses till exempelvis ledamot av styrelsen för en myndighet
som bedriver säkerhetskänslig verksamhet. Offentliga försvarare eller
ombud inför domstol tillhör inte dem som kan säkerhetsklassas och bli
föremål för registerkontroll.
I 16 § föreskrivs vidare om en allmän undantagssituation.
14 §
Frågan om registerkontroll till skydd mot terrorism har behandlats 6.3.2.
Registerkontrollen till skydd mot terrorism är inte knuten till säker-
hetsklasser. Registerkontroll i detta syfte får ske endast om det finns sär-
skilda skäl. Regeringen föreskriver, utom såvitt avser riksdagen och dess
myndigheter, i förordning när så skall anses vara fallet.
Innebörden av att det krävs särskilda skäl är att det måste finnas ett på-
tagligt behov av de speciella kontrollåtgärder som registerkontrollen
utgör. Möjligheten skall således tillämpas restriktivt.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
15 §
Bestämmelsen gäller registerkontroll på framställan av annan stat eller
mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem. Frågan har be-
handlats i avsnitt 6.14. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lag-
rådets förslag.
Första stycket
Registerkontrollen enligt 13 och 14 §§ förutsätter att kontrollen behövs
med hänsyn till svenska intressen. Det har dock visat sig att det i vissa
situationer finns ett behov av att kunna tillmötesgå en annan stats mot-
79
svarande intressen. För att tillmötesgå dessa krav har denna regel tagits Prop. 1995/96:129
in i lagen. Av lydelsen följer att regeln inte kan utnyttjas av en annan stat
för att staten skall få veta vilka uppgifter som finns i Sverige om en ut-
ländsk medborgare, om inte denne har eller i vart fall har haft hemvist
i Sverige. För att kontroll skall få ske krävs vidare att personen i fråga
skall anlitas i anställning eller delta i verksamhet på det sätt som framgår
av 13 § samt att motsvarande regler om registerkontroll gäller i den
andra staten. Systemet i den andra staten behöver naturligtvis inte vara
likadant som det svenska i alla detaljer. Det skall dock finnas en före-
skriven skyldighet om kontroll som avser motsvarande säkerhets-
intressen.
Handläggningsreglema i säkerhetsskyddslagen gäller i tillämpliga delar
även vid kontroll i dessa fall. Kravet på samtycke enligt 19 § och be-
stämmelsen om kommunicering i 25 § gäller därmed. Något behov av att
uttrycka detta i lagtexten har dock inte ansetts föreligga.
Närmare tillämpningsföreskrifter kan meddelas i enlighet med vad som
anges i 33 § säkerhetsskyddslagen och 39 § lagen (1983:953) om säker-
hetsskydd i riksdagen.
Andra stycket
Registerkontroll bör efter beslut av regeringen kunna ske av de personer
som avses i första stycket även efter framställan av en mellanfolklig
organisation. Det har ansetts angeläget att registerkontroll skall kunna ske
på framställan av Europeiska unionen (EU). Inom EU finns inga bestäm-
melser om registerkontroll. Något sådant krav ställs inte heller upp för
att registerkontroll skall få ske i dessa fall. Däremot skall de övriga i
första stycket omnämnda förutsättningarna vara uppfyllda.
Handläggningsreglema i säkerhetsskyddslagen gäller i tillämpliga delar
även här. Närmare regler kan ges i form av tillämpningsföreskrifter.
16 §
Av 16 § framgår att registerkontroll kan underlåtas om det står klart att
en kontroll inte behövs därför att den som avses med säkerhetspröv-
ningen tidigare har genomgått en motsvarande kontroll. Det eventuellt
nya deltagandet skall således vara placerat i samma eller en lägre säker-
hetsklass.
Om en ny kontroll har aktualiserats på grund av skyddet mot terrorism
bör - förutom en motsvarande kontroll - en kontroll för säkerhetsplacerat
deltagande godtas eftersom den kontrollen normalt är mer omfattande.
Regeln bör användas huvudsakligen då det är fråga om kontroll
avseende lägre nivåer och då kontrollen gäller ett direkt från säkerhets-
synpunkt motsvarande deltagande eller ett deltagande inom samma orga-
nisation. Även tidsaspekten har betydelse. En ny kontroll bör - under
nyss angivna omständigheter - underlåtas endast om den tidigare kon-
trollen ligger något eller högst några år tillbaka. Någon tveksamhet i
fråga om behovet av en ny kontroll får inte finnas. Omständigheterna
80
skall var sådana att det framstår som mer eller mindre uppenbart att Prop. 1995/96:129
någon ny kontroll inte behövs.
17 §
I paragrafen behandlas förutsättningarna för placering av anställningar
eller annat deltagande i verksamhet i olika säkerhetsklasser. Dessa frågor
har behandlats i avsnitten 6.1 och 6.3.1. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
I personalkontrollkungörelsen hänför sig indelningen i olika skydds-
klasser till tjänster. Med tjänst har jämställts vissa uppdrag. I säkerhets-
skyddslagen motsvaras skyddsklassema av säkerhetsklasser och begreppet
tjänst har ersatts av anställning. Grunderna för placering i säkerhetsklass
1 och 2 motsvaras huvudsakligen av vad som har gällt enligt personal-
kontrollkungörelsen för inplacering i skyddsklassema 1 A och 1 B.
Förutsättningarna för placering i säkerhetsklass 3 har ändrats något i för-
hållande till förutsättningarna för placering i motsvarande skyddsklass 2.
För att en anställning eller ett annat deltagande i verksamhet skall
placeras i säkerhetsklass 1 krävs att deltagandet i stor omfattning medför
tillgång till sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets
säkerhet. Begränsningen enligt personalkontrollkungörelsen till uppgifter
som berör en större eller särskilt väsentlig del av totalförsvaret gäller
således inte enligt säkerhetsskyddslagen.
Villkoret för placering i säkerhetsklass 2 är att den som deltar i verk-
samheten i en omfattning som inte är obetydlig får del av sekretessbe-
lagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Bestämmelsen
innebär ingen ändring i sak i förhållande till skyddsklass 1 B enligt per-
sonalkontrollkungörelsen .
Säkerhetsklass 3 gäller den som i övrigt får del av sekretessbelagda
uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. Att en uppgift har synnerlig
betydelse för rikets säkerhet innebär att ett röjande av uppgiften riskerar
att vålla en betydande skada. I fråga om uppgifter som avses i säker-
hetsklass 3 är det inte lika klart att ett röjande riskerar att medföra en
sådan skada. För placering i säkerhetsklass 3 ställs därför upp ett ut-
tryckligt krav på att röjandet av den sekretessbelagda uppgiften kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa. En säker
prognos av skadan krävs inte. Avsikten med de i förhållande till perso-
nalkontrollkungörelsen ändrade kraven är att begränsa antalet register-
kontroller i denna klass.
18 §
Frågan om särskild personutredning har behandlats i avsnitt 6.4.3.
När det gäller de ekonomiska förhållandena bör mot bakgrund av den
vikt som dessa faktorer många gånger har en utredning göras vid kon-
troller som avser säkerhetsklasserna 1 och 2. Även om utredningen av
de ekonomiska förhållandena är obligatorisk i båda dessa klasser, är det
naturligt att utredningen blir mer djupgående när det gäller klass 1.
De personliga förhållandena i övrigt skall utredas i den omfattning som
81
6 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
behövs. Dessa förhållanden bör företrädesvis utredas vid kontroller Prop. 1995/96:129
avseende säkerhetsklass 1. Vid kontroll i klass 2 bör en sådan utredning
förekomma endast om det är absolut nödvändigt. De närmare bestäm-
melserna om detta kan ha formen av tillämpningsföreskrifter.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
19 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.6.
Uppgifter i polisregister och uppgifter som kommer fram vid en sär-
skild personutredning kan vara så integritetskänsliga att det bör uppställas
ett krav på samtycke från den som är föremål för säkerhetsprövningen.
Samtycket bör normalt lämnas skriftligen. Något uttryckligt krav på
skriftlig form föreligger dock inte. Det bör i detta sammanhang under-
strykas att kravet på samtycke gäller oberoende av om registerkontrollen
sker med stöd av 13, 14 eller 15 §.
Ett lämnat samtycke skall anses innefatta ett godkännande av förnyade
registerkontroller så länge som den kontrollerade avses ha samma an-
ställning.
20 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.7.
Första stycket
Det bör vara riksdagens förvaltningskontor som i fråga om anställda hos
riksdagen beslutar om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll.
I dessa fall skall, i enlighet med gällande ordning, förvaltningskontoret
samråda med krigsdelegationens sekreterare. Bestämmelsen motsvarar i
denna del den nuvarande 39 § lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i
riksdagen, som ändras i samband med att säkerhetsskyddslagen träder i
kraft.
När det gäller de anställda hos någon av riksdagens myndigheter, dvs.
Riksbanken, Riksdagens revisorer och Riksdagens ombudsmän, avgörs
motsvarande frågor av myndigheterna själva.
Andra stycket
I övriga fall, dvs. när det inte gäller riksdagen eller myndigheterna under
riksdagen, skall enligt huvudregeln frågorna om placering i säker-
hetsklass och om registerkontroll beslutas av regeringen. I andra
meningen föreskrivs dock om vissa möjligheter till undantag från denna
huvudregel. Regeringen bör kunna föreskriva att beslut om placering i
säkerhetsklass och om registerkontroll i stället meddelas av andra organ
som omfattas av säkerhetsskyddslagen.
För att regeringen skall kunna överlåta beslutanderätten på sådana 82
rättssubjekt som nämns i 1 § 2 och 3 samt 8 § krävs dock särskilda skäl.
Detta krav visar att undantaget skall utnyttjas restriktivt. Sveriges Radio Prop. 1995/96:129
AB och Sveriges Television AB har viktiga uppgifter som nyhets- och
informationsförmedlare. För tilltron till deras funktioner är det av
avgörande vikt att det inte finns någon tvekan om företagens och medar-
betarnas självständighet i förhållande till myndigheterna. Dessa bolag
utgör därför exempel på företag som kan anses uppfylla kraven på
särskilda skäl.
Frågan om inplacering i säkerhetsklass 3 bör generellt kunna överlåtas
till myndigheter medan det däremot kan bli fråga om en viss differen-
tiering när det gäller säkerhetsklass 1 och 2.
21 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.
Gäller kontrollen säkerhetsklass 1 eller 2 får utlämnandet omfatta vaije
uppgift som finns antecknad om den kontrollerade i något polisregister.
I regel saknar uppgifter om anhöriga betydelse för bedömningen av den
kontrollerades pålitlighet. När det gäller så nära anhöriga som make eller
sambo gör sig dock särskilda hänsyn gällande. Utlämnandet av uppgifter
vid registerkontroll i de två högsta säkerhetsklasserna får därför omfatta
även uppgifter som finns registrerade om make och sambo. Av 3 kap.
1 § andra stycket lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap följer att
bestämmelsen även skall tillämpas på en registrerad partner. Genom en
hänvisning i lagen (1987:813) om homosexuella sambor (se avsnitt 9.5)
blir den också tillämplig på homosexuella sambor. För att dessa uppgifter
om make, registrerad partner eller sambo skall få lämnas ut krävs dock
att det är oundgängligen nödvändigt. Det räcker inte med en sedvanlig
relevansbedömning enligt 24 §, utan starka skäl måste vara för handen.
Det kan t.ex. röra en sådan anhörigs dokumenterade förbindelser med en
främmande underrättelseorganisation.
Vid kontroll avseende säkerhetsklass 3 får uppgifter lämnas ut i mer
begränsad omfattning. Endast uppgifter i Säkerhetspolisens register samt
i person- och belastningsregistret får lämnas ut. I ett sådant kontroll-
ärende får inte uppgifter om anhöriga lämnas ut.
Enligt 23 § kan regeringen meddela beslut om undantag från in-
skränkningarna i detta lagrum.
22 §
Innehållet i denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 6.5.
Första stycket
Registerkontroll till skydd mot terrorism bör inriktas på omständigheter
som kan antas vara av särskild betydelse vid denna typ av säkerhetspröv-
ning. Uppgifter i Säkerhetspolisens register får anses ha samma intresse
här som vid annan registerkontroll. Däremot har uppgifter i person- och
belastningsregistret inte samma relevans. Ur detta register får därför bara
uppgifter om dom eller misstanke om vissa i lagrummet särskilt angivna
83
brott lämnas ut.
Endast uppgifter om den kontrollerade får lämnas ut i dessa fall. Be-
stämmelsen i 23 § medger dock att regeringen kan meddela undantag
från begränsningarna.
Andra stycket
I den mån det är straffbart med försök och förberedelse till de angivna
gärningarna får även sådana uppgifter lämnas ut.
Detta stycke har tillkommit efter yttrande från Lagrådet som, utöver
de invändningar som har redovisats i avsnitt 6.5, framhållit att det måste
framgå av lagtexten att uppgifter om försök och förberedelse inte får
lämnas ut i andra fäll än då uppgift om motsvarande fullbordade brott
kan lämnas (jfr lagrådsremissens lagförslag, bilaga 4).
23 §
Första stycket
Det skulle strida mot syftet med registerkontrollen, om sådana formella
regler tillskapades att det i ett enskilt ärende inte skulle vara möjligt att
lämna ut en uppgift av uppenbar relevans i ärendet. I denna paragraf
medges därför att regeringen i ett enskilt fall får besluta att även andra
uppgifter än som följer av 21 och 22 §§ får lämnas ut om det finns
synnerliga skäl. Regeln innebär att det i dessa undantagsfall är möjligt att
lämna ut uppgifter om andra anhöriga än make eller sambo. Den innebär
vidare att uppgifter om andra än dem som avses med säkerhetspröv-
ningen kan få lämnas ut när kontroll görs med avseende på säkerhets-
klass 3 eller i anledning av risken för terrorism. Genom undantagsregeln
kan vid kontroll i dessa fäll uppgifter lämnas ut också från andra polis-
register än Säkerhetspolisens register och person- och belastnings-
registret.
För regelns tillämpning krävs synnerliga skäl, och dessa skall vara
grundade på omständigheterna i ett enskilt fäll. Det är inte möjligt att ge
regeln en generell tillämpning så att den används vid en speciell typ av
ärenden.
Andra stycket
Om fråga uppkommer om utlämnande av andra uppgifter än dem som
nämns i 21 och 22 §§, måste frågan underställas regeringen som avgör
om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda i det enskilda fället.
24 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.8.
De tre föregående paragraferna behandlar vilka uppgifter i polisre-
Prop. 1995/96:129
84
gister som det kan bli frågan om att lämna ut i ett registerkontrollärende. Prop. 1995/96:129
För att de uppgifter som nämns där skall få lämnas ut krävs emellertid
genomgående att de kan antas ha relevans för säkerhetsprövningen i det
enskilda fallet. Utgångspunkten för om en viss uppgift skall antecknas i
polisregister är som regel inte att den skall läggas till grund för en säker-
hetsprövning med registerkontroll. Spaningsuppgifter och liknande upp-
gifter har värde i första hand för utredningsarbetet vid polisen. De har
därför inte alltid en motsvarande betydelse för prövningen av någons
pålitlighet från säkerhetssynpunkt. I synnerhet relevansen av äldre upp-
gifter i Säkerhetspolisens register om en persons politiska hemvist måste
prövas med särskild restriktivitet, så även uppgifter över vilka den
kontrollerade inte med stöd av 25 § har beretts tillfälle att yttra sig. När
det gäller Säkerhetspolisens register bör vidare med hänsyn till registrets
speciella karaktär en uppgifts vederhäftighet prövas så att personför-
växlingar och liknande undviks.
Även när det gäller uppgifter om ådömda påföljder måste en viss
skiktning ske. Uppgifter som ligger långt tillbaka i tiden bör inte lämnas
ut om det inte har inträffat något särskilt som gör att uppgiften fortfaran-
de har aktualitet. Normalt bör inte heller uppgifter om bagatellbrott
lämnas ut. I fråga om allvarliga påföljder bör bedömningen oftare falla
ut så att uppgiften lämnas ut.
När det gäller uppgifter om anhöriga gäller som har framgått av kom-
mentaren till tidigare paragrafer ett särskilt högt krav på relevans.
Uppgifter om att en närstående har gjort sig skyldig till snatteri eller
liknande har så gott som aldrig en så stor betydelse för bedömningen av
den prövades pålitlighet att de skall lämnas ut.
Prövningen får göras efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Bestämmelsen skall fungera som en erinran om att fråga om utlämnande
alltid måste bedömas med omsorg. På detta sätt kan regeln fungera som
en spärr mot en alltför okritisk värdering av uppgifterna.
Motsvarande relevansbedömning skall göras beträffande uppgifter som
har kommit fram vid en särskild personutredning.
25 §
Bestämmelsen, som i enlighet med Lagrådets förslag har ändrats något
redaktionellt, har behandlats i avsnitt 6.9.
Första stycket
Enligt huvudregeln får uppgifter som har kommit fram vid en register-
slagning eller särskild personutredning inte lämnas ut för säkerhets-
prövning om inte den som uppgifterna avser har beretts tillfälle att yttra
sig över dem. Detta gäller även om uppgifterna avser sådana anhöriga
som make eller sambo. I dessa fall skall således den anhörige själv be-
redas tillfälle att yttra sig.
Underrättelseskyldigheten har tre syften. För det första framstår det
från principiell synpunkt som ett självklart krav att den som uppgiften
85
avser skall veta vilka uppgifter om honom som anses vara av sådan be- Prop. 1995/96:129
tydelse att de bör lämnas ut. För det andra kan eventuella förväxlingar
och andra missförstånd redas ut. För det tredje är det en fördel om man
kan undvika onödigt hemlighetsmakeri, eftersom sådant kan ge näring åt
misstankar om otillåten åsiktsregistrering eller andra otillbörliga för-
faranden.
Om sekretess gäller för uppgifterna enligt andra grunder än 7 kap. 17 §
sekretesslagen (1980:100) gäller dock inte insynsrätten, utom i det undan-
tagsfall som föreskrivs i andra stycket.
Andra stycket
Även om uppgifterna omfattas av sekretess på någon annan grund än
bestämmelsen i 7 kap. 17 § sekretesslagen, skall den som uppgiften avser
ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut om hans intresse av att
få yttra sig skäligen bör ha företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda. Utgångspunkten är att den enskildes intresse av insyn i
ärendet skall tillmätas särskild vikt. Redan det förhållandet att det finns
ett intresse för den kontrollerade att ta del av uppgifterna kan dock själv-
fallet inte medföra att övriga intressen måste vika. En avvägning skall
alltid göras, och vid denna måste också den skada som blir följden av att
uppgifterna röjs för den enskilde vägas in.
Det är inte möjligt att närmare ange i vilka situationer som sekretess-
belagda uppgifter bör delges den enskilde. För att insynsintresset skall
behöva vika, krävs dock att nackdelarna med en underrättelse till den
enskilde väger klart tyngre än detta.
Med stöd av regeln i detta stycke bör det vara möjligt att i större ut-
sträckning än enligt tidigare praxis delge den registrerade uppgifter i
bl.a. Säkerhetspolisens register. Ett skäl för att låta bli att delge sådana
uppgifter har tidigare varit att man därigenom riskerar att avslöja inne-
hållet i de hemliga föreskrifterna för registrering i dessa register. Även
om denna risk inte helt kan uteslutas, torde det dock förhålla sig så att
uppgifter som rör en viss person - och det är sådana uppgifter som
kommer i fråga för utlämning i ett registerkontrollärende - knappast ger
någon vägledning för den som är ute efter att få veta hur principerna för
de hemliga registeranvisningama ser ut.
Även om intresseavvägningen utfaller på så sätt att uppgifterna inte bör
delges den enskilde, skall övervägas om det är möjligt att ta upp saken
på något annat sätt, t.ex. vid ett personligt samtal. Den enskilde kan då
få åtminstone en antydan om vad saken gäller.
26 §
Den myndighet som har beslutat om registerkontroll skall också, som
framgår av 27 §, avgöra vilken betydelse som skall tillmätas de upp-
gifter som har lämnats ut. I enlighet med detta har i denna paragraf
föreskrivits att det yttrande som lämnas av den utlämnande myndigheten
inte får innehålla något annat än en förtydligande kommentar till de 86
uppgifter som lämnas ut. Någon egen värderande kommentar får således Prop. 1995/96:129
inte tillfogas av denna myndighet, inte heller något uttalande som kan
tolkas som en rekommendation om hur säkerhetsprövningen bör utfalla.
Uppgifterna i ett polisregister kan dock vara kortfattade eller avse om-
ständigheter som lösryckta kan vara svåra för en utomstående att sätta in
i sitt rätta sammanhang. För att myndigheten skall kunna rätt förstå
innebörden av de utämnade uppgifterna kan det därför ibland vara
nödvändigt att lämna en förtydligande kommentar.
27 §
Bestämmelsens innehåll har kommenterats i avsnitt 6.11.
Huvudregeln är att det är det organ som har beslutat om register-
kontroll som har att i förhållande till registermyndigheten självständigt
göra prövningen av lämpligheten av att anförtro den kontrollerade arbets-
uppgifter av säkerhetskänslig natur. Det är normalt detta organ som har
den bästa kännedomen om den kontrollerade, antingen på grund av per-
sonlig kännedom eller genom den samlade information som har inhämtats
i anställningsärendet. Därtill kommer att detta organ i regel vet bäst vilka
krav som bör ställas i det särskilda fallet och att det kan väga de upp-
gifter som eventuellt har lämnats ut från polisregister mot möjligheterna
att vidta andra säkerhetsåtgärder.
Den nu beskrivna ordningen gäller inte i de fall som avser register-
kontroll av anställda hos andra än myndigheter. Bestämmelser för dessa
situationer om samråd mellan den myndighet som har beslutat om
registerkontroll och arbetsgivaren kan ges i form av tillämpningsföre-
skrifter.
I kommentaren till 11 § har behandlats riktlinjer för säkerhets-
prövningen. I 27 § har tagits in en bestämmelse om att prövningen skall
grundas på den kunskap som finns om den som prövas, de uppgifter som
har kommit fram vid registerkontroll och särskild personutredning, arten
av den verksamhet för vilken prövningen görs samt omständigheterna i
övrigt.
28 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.8.
Enligt 12 och 15 §§ arkivlagen (1990:782) krävs stöd i författning eller
beslut av regeringen respektive kommunfullmäktige för att en statlig eller
kommunal myndighet skall få lämna i från sig allmänna handlingar. Detta
gäller dock inte handlingar som myndigheten har fått som lån.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 23 § personalkontrollkungörelsen.
Någon ändring i sak föreslås inte.
29 §
Ämnet har behandlats i avsnitt 6.13.1. Bestämmelsen har utformats i en-
lighet med Lagrådets förslag.
87
Första stycket Prop. 1995/96:129
Bestämmelsen motsvarar förordningen (1975:608) om krav på svenskt
medborgarskap för tillträde till vissa statliga tjänster samt 9 kap. 2 §
lagen (1994:1720) om civilt försvar som avser befattningar hos kom-
muner och landsting. Dessa bestämmelser föreslås således upphöra i sam-
band med att säkerhetsskyddslagen träder i kraft.
Eftersom kravet endast gäller för sådana anställningar som har pla-
cerats i säkerhetsklass är det inget som hindrar att utländska medborgare
har sådana befattningar som på grund av bestämmelsen i 14 § kan bli
föremål för registerkontroll.
Något krav på svenskt medborgarskap ställs heller inte upp när det
gäller anställningar i företag eller andra rättssubjekt som inte nämns i
paragrafen. Kravet gäller endast anställningar hos staten, kommunerna
och landstingen.
Andra stycket
Svenskt medborgarskap skall gälla som villkor endast beträffande
anställningar. Något krav på svenskt medborgarskap bör inte finnas när
det gäller annat deltagande som enligt 13 § första stycket vid sidan av
anställning skall föranleda registerkontroll. Detta följer av andra stycket
i denna paragraf. Kravet på svenskt medborgarskap gäller inte förtroen-
devalda i kommunfullmäktige eller kommunala styrelser och nämnder.
Tredje stycket
Det har ansetts angeläget att inte i onödan begränsa möjligheterna för
utländska medborgare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Regeringen bör därför kunna medge undantag från kravet på svenskt
medborgarskap för tillträde till en säkerhetsklassad anställning hos staten,
en kommun eller ett landsting. Detta innebär såvitt avser statliga anställ-
ningar ingen ändring i sak i förhållande till vad som gäller i dag.
Regeringens möjlighet att medge undantag från kravet på svenskt med-
borgarskap är däremot en nyhet när det gäller kommunala anställningar.
30 §
I säkerhetsskyddet skall ingå att ge de anställda utbildning om det egna
säkerhetsskyddet samt att kontrollera att de åtgärder som vidtagits fun-
gerar på det sätt som är avsett och att skyddet i övrigt är lämpligt ut-
format.
Frågan har behandlats i avsnitt 5.2.
Regler om kontroll över annans verksamhet, dvs. tillsyn ges i nästa
paragraf.
88
Tillsyn Prop. 1995/96:129
31 §
Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har
kommenterats i avsnitt 7.
Första stycket
I de fall som inte avser riksdagen och dess myndigheter bör tillsyns-
föreskrifter meddelas av regeringen med stöd av 8 kap. 13 § första
stycket 2 regeringsformen.
Andra stycket
Lagen gäller som framgår av 1 § 2 även för vissa privaträttsliga organ
som drivs av det allmänna. Bestämmelser om säkerhetsskydd gäller vi-
dare enligt 8 § för anbudsgivare och leverantörer som har ingått säker-
hetsskyddsavtal. I de senare fallen är det avtalet som reglerar skyddets
omfattning.
I de nu nämnda fallen har det ansetts rimligt att det allmänna utövar
tillsynen över säkerhetsskyddet. När ett sådant åliggande avses gälla för
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall bestämmelsen ha
lagform. Det är, såsom Lagrådet har framhållit i sitt yttrande (se avsnitt
7 och bilaga 5), rimligt att ett motsvarande åliggande för staten tas in i
lagen. Detta stycke reglerar därför de fäll som avser rättssubjekt i 1 § 2
över vilka staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun har
ett rättsligt bestämmande inflytande samt upphandlingssituationer där
staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun har träffat ett
säkerhetsskyddsavtal enligt 8 §. Något hinder för regeringen att enligt
första stycket föreskriva att någon annan, utöver den som följer av detta
stycke, skall utöva tillsyn över en viss verksamhet föreligger inte.
32 §
Enligt bestämmelsen får regeringen för regeringskansliet meddela undan-
tag från andra bestämmelser i lagen än sådana som gäller register-
kontroll. Särskilda bestämmelser om säkerhetsskydd har hittills gällt för
regeringskansliet. Det bör vara möjligt för regeringen att för sådant fall
meddela undantag från bestämmelser i lagen.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
33 §
Regeringen kan med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen
meddela verkställighetsföreskrifter. Denna rätt kan regeringen med stöd
89
av tredje stycket samma paragraf överlåta till myndighet under re- Prop. 1995/96:129
geringen. Regeringens rätt har direkt stöd i grundlagen. Ett bemyndi-
gande i lag är således inte erforderligt. Bestämmelsen skall ses som en
ren upplysning till de rättstillämpande organen om att lagen är avsedd att
fyllas ut med verkställighetsföreskrifter.
Regeringens tillämpningsföreskrifter får inte avse riksdagen och dess
myndigheter. För dessa gäller i stället vad som sägs i 39 § lagen
(1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen.
Lagrådet har anfört att en paragraf med den redovisade upplysningen
inte bör finnas med i lagtexten. Regeringen är emellertid av uppfatt-
ningen att den särskilda upplysningen i detta fall är befogad.
Genom ändringen i 38 § sker en hänvisning till de nya reglerna om
säkerhetsprövning i den föreslagna säkerhetsskyddslagen.
Av 8 kap. 13 § andra stycket regeringsformen följer att regeringen inte
med stöd av första stycket samma paragraf kan meddela tillämpningsföre-
skrifter som avser riksdagen och dess myndigheter. I 39 § lagen om
säkerhetsskydd i riksdagen bör därför tas in ett bemyndigande enligt
8 kap. 14 § tredje stycket regeringsformen för riksdagens myndigheter
att meddela föreskrifter om säkerhetsprövningen enligt säkerhetsskydds-
lagen när det gäller respektive myndighet.
Riksdagens förvaltningskontor har enligt 6 § första stycket lagen
(1983:1061) med instruktion för riksdagens förvaltningskontor rätt att
meddela förvaltningsföreskrifter beträffande de frågor som det ankommer
på kontoret att handlägga. Av 20 § första stycket i den föreslagna säker-
hetsskyddslagen följer att beslut om placering i säkerhetsklasser och om
registerkontroll utgör exempel på sådana frågor.
Enligt 38 § lagen om säkerhetsskydd i riksdagen i dess nuvarande
lydelse skall personalkontrollkungörelsen (1969:446) gälla i tillämpliga
delar för riksdagens tjänstemän. Såsom Lagrådet har framhållit i sitt ytt-
rande kan det sättas i fråga om en sådan bestämmelse står god överens-
stämmelse med nyss nämnda 8 kap. 13 § andra stycket regeringsformen.
Det bör därför i stället ankomma på riksdagens förvaltningskontor att
meddela motsvarande tillämpningsföreskrifter. Regeringens förslag till
ändringar i 38 och 39 §§ lagen om säkerhetsskydd i riksdagen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Det som föreslås är följdändringar.
90
Den föreslagna säkerhetsskyddslagen ersätter 9 kap. 1 och 2 §§ i lagen
om civilt försvar. Dessa bestämmelser skall därför upphöra att gälla vid
säkerhetsskyddslagens i kraftträdande.
Genom ändringen blir vad som sägs om sambor i den föreslagna
säkerhetsskyddslagen tillämpligt också på homosexuella sambor.
10-12 §§ lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m.
Den 1 januari 1994 trädde ändringar avseende bestämmelser om
kroppsvisitation i rättegångsbalken i kraft (prop. 1993/94:24, bet.
1993/94:JuU7, rskr. 1993/94:67 och SFS 1993:1408). Ett av syftena
bakom dessa ändringar var att få en mer enhetlig definition av begreppet
kroppsvisitation. I anslutning till den definition som då togs in i 28 kap.
11 § tredje stycket RB gjordes ändringar i ett flertal andra författningar.
En av dessa var lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anlägg-
ningar m.m., vari 10-12 §§ ändrades.
Av definitionen i 28 kap. 11 § tredje stycket RB framgår att med
kroppsvisitation avses undersökning av kläder och annat som någon bär
på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.
Det innebär att en undersökning av bl.a. bilar, andra fordon, fartyg och
luftfartyg faller utanför kroppsvisitation (se prop. 1993/94:24 s. 41).
Före den 1 januari 1994 var det möjligt att enligt lagen om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. genomföra kroppsvisitation och
undersökning av medförd egendom. Beträffande den undersökningsrätten
sägs i prop. 1993/94:24 att den blir helt överflödig, eftersom en sådan
undersökningsrätt faller under definitionen av kroppsvisitation i 28 kap.
11 § tredje stycket RB (se prop. s. 32, 60 och 84). Rättegångsbalkens
definition av kroppsvisitation tillåter emellertid - som sagts - inte under-
sökning av bilar, andra fordon, fartyg och luftfartyg. Enligt förarbetena
till lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
omfattade emellertid lagen en rätt till husrannsakan av egendom som
någon för med sig, dvs. även en rätt att bl.a. undersöka sådana objekt
som bilar, andra fordon, fartyg och luftfartyg (se prop. 1989/90:54
s. 67). Den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1994 kom således
att innebära en icke avsedd saklig ändring. Detta misstag rättas nu till
genom att det i 10-12 §§ läggs till att - vid sidan av kroppsvisitation -
även fordon, fartyg och luftfartyg får undersökas under samma förut-
sättningar som kroppsvisitation får ske. I sak innebär det att gällande rätt
91
före den 1 januari 1994 återställs. Det skall självklart, såsom också Prop. 1995/96:129
gällde före den 1 januari 1994, röra sig om fordon, fartyg och luftfartyg
som den som är föremål för visitationen har fört med sig.
92
I november 1987 fick en parlamentariskt sammansatt kommitté, SÄPO-
kommittén, i uppdrag att se över verksamheten hos Säkerhetspolisen,
SÄPO. I uppdraget ingick bl.a. att företa en översyn av personalkon-
trollen. Kommittén redovisade sitt uppdrag i den delen i sitt slutbe-
tänkande (SOU 1990:51).
Kommittén ansåg att några mera grundläggande förändringar i det
gällande systemet för personalkontroll inte var påkallade. Huvudlinjerna
i personalkontrollkungörelsen (1969:446) borde därför behållas. Möj-
ligheterna att göra personalkontroll borde dock utsträckas att omfatta
även kommunalt anställda med hänsyn till kommunernas vidgade roll i
beredskapsplaneringen. Bl.a. av det skälet var det nödvändigt att en ny
reglering fick formen av lag. Kommittén föreslog också att det skulle bli
möjligt att företa personalkontroll inte endast beträffande personer som
fick tillgång till hemliga handlingar utan också till skydd mot terrorism.
Kommitténs förslag fick ett på det hela taget positivt mottagande av re-
missinstanserna. Det kom dock inte att läggas till grund för någon
proposition till riksdagen. Sveriges ansökan om medlemskap i EG har
sedermera ansetts förändra förutsättningarna för en reglering i enlighet
med SÄPO-kommitténs förslag. Många länder i Västeuropa tillämpar ett
system som bygger på s.k. security clearance eller, med en svensk term,
säkerhetsklarering. En skillnad skulle bl.a. vara att placering i skydds-
klass, vilket är en förutsättning för personalkontroll, inte hänför sig till
tjänsten utan till personen.
Enligt våra direktiv är det inte realistiskt i det långa loppet att bibehålla
ett system för personalkontroll som i viktiga hänseenden skiljer sig från
vad som allmänt gäller i andra EG-länder. Ett system med skyddsklass-
ning av personer skulle också stämma bättre överens med den utveckling
som ägt rum inom arbetsrätten på det offentliga området i Sverige och
som inneburit en utmönstring av tjänstebegreppet.
En översyn av SÄPO-kommitténs förslag borde därför enligt direktiven
företas med primärt syfte att få fram ett förslag till lag om personal-
kontroll som bygger på säkerhetsklarering i linje med vad som tillämpas
i andra länder i Västeuropa. I övrigt borde utredningsarbetet bygga på de
principiella överväganden om kontrollens effektivitet och skyddet för den
enskildes personliga integritet som redovisas i kommitténs förslag.
Genom tilläggsdirektiv har utredningens uppdrag kommit att omfatta
en översyn av förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga
myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen). Till grund för direktiven i
denna del ligger en framställning till regeringen från Överbefälhavaren
och Rikspolisstyrelsen som ansett en översyn påkallad bl.a. för att få
klarlagt om säkerhetsskyddsregleringen bör utsträckas att omfatta även
andra intressen än rikets säkerhet. Därtill kommer enligt direktiven att
det bör utredas på vilket sätt vissa enskilda skall omfattas av säker-
hetsskyddsregleringen. Härmed avses i första hand enskilda företag som
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
93
efter bolagisering och privatisering av offentlig verksamhet kommit att
driva verksamheter av betydelse för rikets säkerhet.
Personalkontroll utgör en viktig del av säkerhetsskyddet. Det senare
begreppet innefattar personalkontroll. Utredningen har därför tagit nam-
net Säkerhetsskyddsutredningen.
Sveriges säkerhetspolitik bestämdes ännu för några få år sedan av de
motsättningar som rådde mellan stormaktsblocken och som varit för-
härskande under hela efterkrigstiden. Skiljelinjen mellan blocken skar
rakt genom Europa och vårt land befann sig i gränszonen. Hotet om ett
storkrig i Europa hade under decennier visserligen växlat i intensitet men
hade hela tiden varit en påtaglig realitet. Risken för att Sverige skulle
dras in i en sådan konflikt var stor. Behovet av skydd för rikets säkerhet
präglades av dessa förhållanden.
En författningsreglering som skall ersätta personalkontrollkungörelsen
och säkerhetsskyddsförordningen bör självfallet inte styras av tillfälliga
fluktuationer i det säkerhetspolitiska läget. Men man måste ställa sig
frågan om de förändringar som blivit en följd av Sovjetmaktens samman-
brott och det kalla krigets slut bör anses så genomgripande att förutsätt-
ningarna för den nya regleringen blivit radikalt annorlunda.
Vi anser inte att det är fallet. Det är givetvis av stor betydelse att
Sverige inte längre lever under krigshot och att diktaturerna i vårt när-
område ersatts av demokratiska regimer. Som en följd härav har möjlig-
heterna till en öppen informationsinhämtning ökat starkt och behovet av
illegal underrättelseverksamhet minskat. Effekten av förändringarna torde
emellertid snarare visa sig i inriktningen av den illegala underrättelse-
verksamheten än i omfattningen av denna. Politisk, ekonomisk och tekno-
logisk information har blivit mera prioriterade mål än uppgiften att
utforska den svenska försvarsplanläggningen.
Även om hotet mot Sveriges nationella oberoende och territoriella
suveränitet minskat, betyder alltså inte det att behovet av skydd mot ille-
gal underrättelseverksamhet försvunnit. Ett regelverk med syfte att före-
bygga sådana aktiviteter är alltjämt nödvändigt. Till det kommer att vårt
samhälle i dag ställs inför andra fenomen som är ägnade att rubba rikets
säkerhet. Här åsyftas framväxten av nya extrema grupperingar som an-
vänder våld för att främja sina politiska syften. Det gäller såväl inhemska
extremister som utländska terroristorganisationer. Konflikter som har sin
grund i religiösa, etniska eller nationalistiska motsättningar kan hota
stabiliteten i samhället och vårt demokratiska statsskick. Även i fort-
sättningen bör därför finnas ett säkerhetsskydd av i huvudsak samma
omfattning och kvalitet som gällande författningar anger, utvidgat att
gälla även skydd mot terrorism och till att omfatta även kommunerna och
landstingen.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
94
Vi har undersökt möjligheterna att samla bestämmelserna om säker-
hetsskydd och personalkontroll i en lag med tillhörande förordning. En
given utgångspunkt för undersökningen har varit det förhållandet att
personalkontroll utgör en del av säkerhetsskyddet. En gemensam lag-
stiftning skulle vara ägnad att tydligare markera personprövningens roll
som en del av säkerhetsskyddet.
Det följer av direktiven att den nya regleringen om personalkontroll
och annat säkerhetsskydd skall omfatta kommunerna. Enligt SÄPO-
kommitténs förslag skulle personalkontroll kunna ske till förebyggande
av terrorism. Det är naturligt att en skyldighet införs för myndigheter och
andra som skall omfattas av den nya regleringen att vidta även andra
säkerhetsskyddsåtgärder i detta syfte. Det har slutligen förefallit oss
önskvärt att de problem som är förknippade med bolagisering och priva-
tisering av säkerhetskänslig offentlig verksamhet får en sammanhållen
lösning. Våra överväganden har därför mynnat ut i förslag till en säker-
hetsskyddslag med en därtill hörande säkerhetsskyddsförordning.
För att underlätta läsningen av det följande vill vi redan här uppehålla
oss vid några terminologiska frågor. Säkerhetsskyddet omfattar enligt den
nuvarande säkerhetsskyddsförordningen sekretesskydd, tillträdesskydd,
infiltrationsskydd, information och kontroll. Vi vill ersätta dessa benäm-
ningar på säkerhetsskyddsåtgärdema med informationssäkerhet, tillträdes-
begränsning, säkerhetsprövning, utbildning och kontroll.
Säkerhetsprövningen skall enligt vårt förslag syfta till att klarlägga om
personer som skall anförtros uppgifter av betydelse för rikets säkerhet
eller sysslor som är särskilt viktiga för skyddet mot terrorism kan antas
vara lojala mot de intressen som säkerhetsskyddslagen skall skydda och
i övrigt pålitliga från säkerhetssynpunkt. Prövningen skall i mera betydel-
sefulla situationer innefatta en registerkontroll, ett förfarande som i
huvudsak motsvarar dagens personalkontroll. För att registerkontroll skall
få företas fordras i flertalet fall att den som säkerhetsprövas har placerats
i säkerhetsklass, ett uttryck som ersätter dagens skyddsklass.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
Rikets säkerhet
Säkerhetsskyddsförordningen och personalkontrollkungörelsen använder
båda uttrycket ”totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt” för att beskri-
va de intressen som författningarna har till ändamål att skydda. I av-
snitt 3.1 har vi uppehållit oss vid tolkningen av detta uttryck. Vi slår fast
att ”rikets säkerhet” omfattar såväl den yttre säkerheten till skydd för
Sveriges nationella oberoende och territoriella suveränitet som den inre
säkerheten till skydd för Sveriges demokratiska statsskick. Totalförsvaret
är ett snävare begrepp. Därmed förstås det militära försvaret och det
civila försvaret i vilket ingår befolkningsskydd, räddningstjänst, ekono-
miskt och psykologiskt försvar samt övrigt totalförsvar såsom polis och
sjukvård. 95
Ett hot mot rikets yttre säkerhet kan förekomma i form av s.k. politiskt Prop. 1995/96:129
spionage utan att det utgör ett hot mot totalförsvaret. Vi belyser det med Bilaga 1
en redogörelse för ett lagstiftningsärende från 1981/82 rörande ändring
i 19 kap. 5 § brottsbalken.
Rikets inre säkerhet kan vara hotad utan att totalförsvaret berörs.
Angrepp på vårt demokratiska statsskick kan förekomma från gruppe-
ringar utan förbindelse med främmande makt. Här avses t.ex. försök att
tillvälla sig den politiska makten genom uppror men också exempelvis
användning av våld, hot eller tvång mot statsledningen i syfte att påverka
politikens utformning.
Det är rikets säkerhet i den bemärkelse som i korthet angetts nu som
bör vara säkerhetsskyddslagens primära skyddsintresse. I enlighet med
våra direktiv har vi undersökt om lagen bör ha till ändamål att skydda
även vissa andra intressen.
Syftet med den föreslagna lagen är att åstadkomma ett skydd för rikets
säkerhet och att förebygga terrorism. Jämte dessa skyddsintressen finns
det andra vitala samhällsintressen som måste skyddas mot att uppgifter
som är underkastade sekretess röjs. Skyddsintressen som i första hand
bör uppmärksammas i detta sammanhang är enligt vår mening de som
omfattas av utrikessekretess enligt andra kapitlet sekretesslagen
(1980:100) eller lagens tredje kapitel om sekretess med hänsyn till rikets
centrala finansmakt, penningpolitik eller valutapolitik. Även uppgifter
som omfattas av sekretess med stöd av femte kapitlet med hänsyn främst
till intresset att förebygga eller beivra brott framstår som särskilt betydel-
sefulla.
Våra överväganden i denna del har lett oss till uppfattningen att de
bestämmelser som behövs inte kräver lagform utan kan tas in i säker-
hetsskyddsförordningen .
För företag i näringslivet kan det vara en fråga av yttersta vikt att kon-
kurrenter inte får tillgång till uppgifter om produkters sammansättning,
produktionsmetoder och liknande. Den alltmer hårdnande konkurrensen
om kunder och marknader har medfört att intresset av att komma över
sådana hemligheter har ökat markant. Sådan s.k. affarsunderrättelse-
verksamhet sker i första hand med anlitande av öppna källor och lagliga
metoder men även illegal affarsunderrättelseverksamhet har enligt vad vi
erfarit ökat i näringslivet. Frågan har ställts om säkerhetsskyddslag-
stiftningen kan utformas så att den bidrar till ett bättre skydd för före-
tagshemligheter.
Vi har inte ansett detta lämpligt. Rent tekniskt skulle det väl vara
möjligt att i lag föreskriva en skyldighet för näringsidkare att upprätthålla
ett säkerhetsskydd för sina företagshemligheter motsvarande det som 95
myndigheter skall upprätthålla till skydd för rikets säkerhet. Det är
emellertid svårt att se vilket incitament av betydelse en sådan föreskrift
skulle medföra för en näringsidkare att förbättra sitt säkerhetsskydd
utöver vad som följer av hans eget intresse att skydda sina hemligheter.
Det stöd åt näringslivet som lagstiftaren velat tillhandahålla genom lagen
(1990:409) om skydd för företagshemligheter får i det här avseendet
anses tillräckligt.
Det har också framförts till oss att företagen löper risker att före-
tagshemligheter röjs för obehöriga på grund av den omfattande upp-
giftsskyldighet gentemot det allmänna som företagen är underkastade.
Här har man särskilt pekat på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet. Från försvarsindustrihåll har påpekats
att ett bättre sekretesskydd är önskvärt när ett företag - utan att en upp-
handlingssituation föreligger - låter en myndighet få del av företagshem-
ligheter under förhandlingar om tillverkning och försäljning av en pro-
dukt som företaget utvecklat.
Det har inte ingått i vårt uppdrag att överväga om sekretesslagen
erbjuder tillräckliga garantier för att uppgifter som är av vital betydelse
för företagen och som de är skyldiga att lämna till en myndighet blir
underkastade sekretess i den omfattning som borde ske, inte heller om
lagen ger tillräckliga möjligheter att sekretessbelägga uppgifter under så-
dana förhandlingsskeden som nyss nämnts. Vad vi däremot har undersökt
är om bestämmelser för myndigheterna som tar sikte på själva han-
teringen av hemliga uppgifter som är av särskild betydelse för företagen
skulle fylla någon funktion. Några exempel på att hemliga uppgifter
kommit att röjas på ett otillbörligt sätt till följd av brister i hanteringen
har vi dock inte fått. Vi har inte velat föreslå någon utvidgning av lagens
ändamålsbestämmelse, men vi pekar även här på möjligheten för re-
geringen att i förordningen föreskriva att myndigheter som hanterar
företagshemliga uppgifter i stor omfattning eller av särskilt känslig natur
skall iaktta säkerhetsskyddsförordningens bestämmelser till skydd för
uppgifterna. Vi framhåller också vikten av att myndigheter och kom-
muner är uppmärksamma på företagens intresse av en omsorgsfull han-
tering av uppgifterna.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
Myndigheter och förvaltningar
Lagen skall gälla för staten, kommunerna och landstingen. De kyrkliga
kommunerna har undantagits, eftersom något behov av att låta dem om-
fattas av regleringen inte torde finnas.
I våra direktiv framhålls att en reglering i lag är påkallad inte bara av
det skälet att regleringen skall omfatta kommunerna utan också därför att
vissa enskilda bör omfattas av bestämmelserna. Det gäller företag som
efter upphandling bedriver säkerhetskänslig verksamhet men också en-
skilda organ som utan att det rör sig om upphandling bedriver sådan
verksamhet. Som exempel nämns Svensk Elberedskap, som i samband
med bolagiseringen av Vattenfall fått överta de branschinriktade bered-
skapsresurserna vid Vattenfalls beredskapssektion, och Telia AB, där
7 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 129
sekretessbelagda uppgifter som rör totalförsvaret eller rikets säkerhet i
övrigt förekommer i stor utsträckning.
Bolagisering har ibland varit ett steg mot överlåtelse av en offentligt
driven verksamhet till privata intressenter. Det gäller inte minst kom-
munal verksamhet. Även om verksamhet av säkerhetskänslig natur ofta
undantagits i den privatiseringsvåg som gått fram de senaste åren har
detta inte alltid varit fallet. De spörsmål som uppmärksammas i direk-
tiven torde gälla såväl statlig som kommunal verksamhet.
Vi anser att lagen skall bli direkt tillämplig på de offentligt ägda före-
tagen. Det skall alltså vara en uppgift för ledningen i ett sådant företag
att själv avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerhets-
skyddet i företaget skall motsvara föreskriven nivå. De offentliga före-
tagen bör också vara underkastade flertalet bestämmelser i säkerhets-
skyddsförordningen. De allmänna råd rörande säkerhetsskyddet som
tillsynsmyndigheterna kommer att meddela bör gälla för dem. Ett över-
gripande ansvar för säkerhetsskyddet i de offentliga företagen bör dock
såvitt gäller statliga företag vila på de statliga myndigheter som rege-
ringen bestämmer och annars på berörd kommun. Som kommer att
framgå av det följande anser vi det vara en myndighetsuppgift att besluta
om placering i säkerhetsklass och att bestämma om registerkontroll. Den
uppgiften skall fullgöras av myndigheten eller kommunen eller lands-
tinget för de offendiga företagen.
Vår genomgång av verksamheter som berörs av spörsmålen kring
säkerhetsskydd efter bolagisering och/eller privatisering av offentlig
verksamhet har gett oss uppfattningen att en klar gräns bör dras mellan
å ena sidan företag som det allmänna äger eller annars har ett rättsligt
bestämmande inflytande över och å andra sidan privatägda företag. Vi
har tagit den beslutade ändringen av 1 kap. 9 § sekretesslagen som före-
bild när det gällt att avgöra när det allmänna skall anses ha ett rättsligt
bestämmande inflytande över företaget.
Lagen bör alltså inte bli direkt tillämplig på andra företag än de offentligt
ägda företagen. Beträffande enskilda företag bör utgångspunkten i stället
vara att lagen gäller för ett företag först efter det att det ingått ett säker-
hetsskyddsavtal med en företrädare för det allmänna. Den tekniken för
reglering av säkerhetsskyddet hos företag har använts sedan länge vid
stadig upphandling och har såvitt vi kunnat finna i huvudsak fungerat väl.
Det bör vara en uppgift för den stadiga myndighet, den kommun eller det
landsting som träffat avtalet att svara för registerkontroll och utöva tillsyn
över säkerhetsskyddet i företaget.
När en upphandlingssituation inte föreligger, torde det i dag inte finnas
någon rättslig grund för att kräva av ett enskilt företag som fullgör upp-
gifter av betydelse för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet att
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
98
det skall upprätthålla ett säkerhetsskydd. Med tanke på de väsentliga Prop. 1995/96:129
intressen som är berörda kan den situationen synas otillfredsställande. Vi Bilaga 1
har därför övervägt att föreslå en tvingande lagstiftning efter mönster av
den s.k. näringsidkarlagen (1976:295), som säkrar medverkan bl.a. från
enskilda företag i totalförsvarsplaneringen.
Vi har emellertid kommit till slutsatsen att det är mer ändamålsenligt
om lagens tillämpning på företagen även i dessa fall blir beroende av att
ett säkerhetsskyddsavtal har träffats. Skyddet kan då bestämmas med
beaktande av förutsättningarna i det enskilda fallet. Vår uppfattning är att
tillfredsställande lösningar kan nås genom avtal. Får företagen möjlighet
att i förhandlingar framföra sina synpunkter på hur skyddet skall anord-
nas, finns det anledning tro att de är beredda att medverka till en öve-
renskommelse. Vi grundar den uppfattningen på de kontakter vi har haft
med företag av det slag som avses nu. Dessa kontakter har gett vid han-
den att det finns en villighet att acceptera samhällets behov av ett fullgott
säkerhetsskydd. Någon tvingande lagstiftning bör därför inte införas nu.
En särskild fråga är vem som skall företräda det allmänna i för-
handlingar av det här slaget. Vi anser att det nära samband som före-
ligger mellan beredskapsplanering och säkerhetsskydd gör det naturligt
att lägga ansvaret för att säkerhetsskyddsavtal kommer till stånd med
företagen på de myndigheter som är funktionsansvariga enligt bered-
skapsförordningen (1993:242). Som framgår av det följande bör dessa
myndigheter också svara för registerkontroll och ha ett tillsynsansvar i
förhållande till företagen.
I vilken utsträckning företagen skall bindas också av regler mot-
svarande dem som finns i säkerhetsskyddsförordningen bör framgå av
avtalet liksom deras skyldighet att beakta tillsynsmyndigheternas all-
männa råd. En sådan ordning möjliggör en smidigare anpassning av
säkerhetsskyddet hos företaget till behovet än som skulle följa av en
direkt bundenhet.
Brott och informationsförluster
Säkerhetsskyddets syfte är att förebygga spioneri och andra brott mot ri-
kets säkerhet. Uppgifter som omfattas av sekretess med hänsyn till rikets
säkerhet skall skyddas så att de inte obehörigen eller av oaktsamhet röjs,
ändras eller förstörs. Brottslig verksamhet som innebär användning av
våld, hot eller tvång för politiska syften (terrorism) skall förebyggas även
om verksamheten inte kan sägas beröra rikets säkerhet.
Säkerhetsskyddsåtgärder
Några genomgripande förändringar föreslås inte i fråga om de säker-
hetsskyddsåtgärder som myndigheter och andra på vilka lagen blir
tillämplig skall företa. Syftet med de terminologiska förändringar som vi
föreslår är delvis att åstadkomma en modernare begreppsapparat men
99
delvis också att markera ett något annorlunda synsätt.
Såvitt gäller informationssäkerheten kommer detta till uttryck genom
att behovet av skydd för hemliga uppgifter vid automatisk databehandling
och telekommunikation skjuts i förgrunden. För dessa företeelser använ-
der vi den internationellt vanliga termen automatisk informationsbe-
handling. Vi föreslår en bestämmelse i lagen som säger att skyddet vid
automatisk informationsbehandling skall beaktas särskilt vid utformning
av informationssäkerheten. Vidare föreslås att några viktiga bestämmelser
om informationsskyddet överförs till den nya säkerhetsskyddsförord-
ningen från de föreskrifter som tillsynsmyndigheterna har meddelat.
Bestämmelsen i lagen och anslutande regler i förordningen och myn-
digheternas allmänna råd om tillträdesbegränsning är bl.a. ägnade att an-
ge den plattform från vilken myndigheterna har att bedöma behovet av
att med stöd av lagen (1990:217) om samhällsviktiga anläggningar m.m.
(skyddslagen) förklara vissa byggnader eller anläggningar för skydds-
objekt.
När vi bytt ut ordet infiltrationsskydd i den gällande säkerhetsskydds-
förordningen mot säkerhetsprövning, är det för att tydligare markera
arbetsgivarnas ansvar för att personer som de anlitar i säkerhetskänslig
verksamhet är pålitliga från säkerhetssynpunkt. Vi anknyter här till
SÄPO-kommitténs uttalanden om att personalkontrollen, eller med vårt
förslag registerkontrollen, bara utgör ett led i den samlade bedömning av
en persons pålitlighet som arbetsgivaren eller - såvitt avser personer som
anlitas i enskild verksamhet - en myndighet har att göra. Till bl.a. detta
återkommer vi i det följande.
För att kunna anordna det säkerhetsskydd som behövs måste den som
har att följa lagens bestämmelser naturligen i normalfallet företa en
säkerhetsanalys för att klarlägga vilka uppgifter i verksamheten som skall
hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och vilka anläggningar som
kräver säkerhetsskydd av hänsyn till rikets säkerhet eller för skyddet mot
terrorism. En bestämmelse om skyldighet att företa säkerhetsanalys hör
inte hemma i lagen men har tagits in i förslaget till förordning.
Vilken nivå säkerhetsskyddet skall nå upp till för att anses tillfreds-
ställande kan knappast anges i mera precisa ordalag. I lagen föreskrivs
därför endast att i verksamhet där lagen gäller skall finnas det säker-
hetsskydd som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och
övriga omständigheter. Den standard som krävs kommer att kunna av-
läsas i förordningen och tillsynsmyndigheternas råd. För enskilda företag
preciseras kraven i säkerhetsskyddsavtal.
Säkerhetsklarering
Som framgått av inledningen är det en primär uppgift för vår utredning
att lägga fram ett förslag till lag om personalkontroll som närmare an-
knyter till det system för säkerhetsklarering som är vanlig i Västeuropa.
Våra överväganden i den delen kan sammanfattas på följande sätt.
Ett system för säkerhetsklarering skiljer sig enligt direktiven från det
svenska systemet för personalkontroll i flera hänseenden. En skillnad
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
100
sägs vara att skyddsklassplaceringen hänför sig till personen och inte till
tjänsten. Vidare beslutas klareringen i regel av ett organ med särskild
kompetens inom säkerhetsområdet. Ett negativt klareringsbeslut kan i
många fall överklagas av den enskilde till ett oberoende organ. Systemet
med klarering skulle med en viss förenkling kunna karaktäriseras som ett
slags auktorisationsförfarande, där anställningsmyndigheten endast får
anställa på behörigt sätt auktoriserade personer för säkerhetskänsliga
uppgifter.
Vi har orienterat oss om den ordning för personprövning som
förekommer i en rad länder i Västeuropa och Nordamerika. Av de
iakttagelser vi gjort framgår att systemen företer betydande skillnader
sinsemellan och i förhållande till det svenska, att flera länder är i färd
med en översyn av sina system och att några strävanden att harmonisera
regleringen inte förekommer. En viktig likhet i klareringssystemen finns
emellertid; de bygger alla på en klassning av säkerhetskänslig informa-
tion i fyra kategorier, top secret, secret, confidential och restricted. Kri-
terierna för klassningen torde i huvudsak överensstämma men någon
gemensam dokumentation av dessa kriterier förefaller inte finnas. Den
likhet som finns i systemen förklaras av NATO-tillhörigheten och be-
hovet av att på ett smidigt sätt kunna ”klarera” personal som skall tjänst-
göra i andra länder än det egna.
Vi har inte någonstans funnit exempel på att personer säkerhetsklarerats
utan att avseende fästs vid de sysslor vederbörande skulle utföra eller
hade anförtrotts. Inte heller har vi träffat på något system enligt vilket
uppgiften att besluta om klarering fullt ut sammanförts till en myndighet.
Det normala är i stället att den myndighet som skall anlita den som kon-
trolleras, i anställning eller annan verksamhet som är skyddsklassad, har
att ta ställning till vilken betydelse som skall tillmätas ett eventuellt utfall
vid kontrollen. Det är i allmänhet också så att den som byter anställning
blir föremål för ny kontroll.
Våra slutsatser i systemfrågan har blivit att grunddragen i det system
för personalkontroll som vi har i Sverige bör bibehållas, att en del viktiga
ändringar i systemet emellertid är påkallade och att det förslag till regle-
ring av registerkontrollen som vi lägger fram är väl ägnat att fungera
smidigt i det internationella umgänget.
Med registerkontroll förstås en begäran om utlämnande av uppgifter ur
polisregister. Liksom vid personalkontroll enligt dagens system skall en
särskild personutredning företas i vissa fäll.
Den enda grund för personalkontroll som finns i dagens svenska system
är att en person skall hantera uppgifter som är hemliga av hänsyn till
rikets säkerhet. Detta bör även framdeles vara den huvudsakliga grunden
för kontroll. För att registerkontroll skall få göras bör krävas att den per-
son det gäller innehar eller skall tillträda en anställning där han får
tillgång till sådana uppgifter. Med anställning jämställs i lagen uppdrag
och deltagande på annat sätt i verksamhet som har placerats i säker-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
101
hetsklass. Säkerhetsklasserna skall vara tre till antalet och i huvudsak
motsvara de skyddsklasser som finns i dag. Vi föreslår dock en delvis ny
definition av villkoren för placering i den lägsta skyddsklassen i syfte att
minska antalet kontroller i denna. För att främja internationellt samarbete
bör registerkontroll i vissa fall kunna göras även på begäran av en annan
stat med motsvarande lagstiftning.
Registerkontroll bör också kunna företas för att förebygga terrorism.
I likhet med SÄPO-kommittén vill vi alltså öppna möjlighet att företa
registerkontroll av personer som visserligen inte beräknas få tillgång till
hemliga uppgifter men som skall fullgöra sysslor i verksamheter som är
särskilt känsliga för terroristangrepp. Detta bör vara en särskild grund för
kontrollen. Någon placering i säkerhetsklass av den som anlitas i anställ-
ning eller annan verksamhet är inte påkallad. För att åstadkomma en
restriktiv avgränsning av möjligheterna att göra registerkontroll på denna
grund uppställs i lagen krav på särskilda skäl. Regeringen bör få bemyn-
digande att besluta på vilka områden kontroll skall få förekomma. I
förslaget till säkerhetsskyddsförordning anges att kontroll på denna grund
skall kunna ske vid flygplatser och vid byggnader eller anläggningar som
med stöd av skyddslagen har förklarats som skyddsobjekt. Myndigheter
som skall tillämpa bestämmelsen åläggs en restriktiv syn på kontroll-
möjligheten.
För den enskilde kan utlämnande av uppgifter om honom till hans arbets-
givare upplevas som ett intrång i den personliga integriteten. Vi har där-
för särskilt övervägt möjligheterna att kringgärda förfarandet med regler
som är ägnade att minimera riskerna för integritetsintrång. Våra förslag
innebär följande.
1. Den som skall kontrolleras skall alltid lämna sitt samtycke till
kontrollen.
2. Redan enligt personalkontrollkungörelsen skall intresset hos den som
kontrolleras av att få veta vilka uppgifter som skall lämnas ut tillmätas
stor vikt vid en avvägning mot sekretessintresset. Detta markeras ytter-
ligare genom en bestämmelse som ålägger det organ som beslutar om
utlämnande av uppgifter från polisregister att i särskild ordning pröva
frågan om att underlåta kommunikation.
3. Lagen innehåller en bestämmelse om att en uppgift som kommit
fram vid registerkontroll eller särskild personutredning får lämnas ut för
säkerhetsprövning endast om den kan antas ha betydelse för prövningen
av den kontrollerades pålitlighet från säkerhetssynpunkt.
4. En särskild regel uppställs som förbjuder användning av utlämnade
uppgifter för annat ändamål än för den säkerhetsprövning som föranlett
registerkontrollen.
Vi förordar att beslut om utlämnande av uppgifter vid registerkontroll
lättas av en från polisväsendet fristående nämnd med domstolsliknande
sammansättning enligt SÄPO-kommitténs förslag men framhåller att frå-
gan om en sådan förändring bör prövas i ett annat sammanhang.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
102
Någon möjlighet för den som kontrolleras att överklaga ett beslut om Prop. 1995/96:129
utlämnande har vi inte velat föreslå, inte heller införande av en ordning Bilaga 1
med god man för den kontrollerade eller ett underställningsförfarande vid
domstol. Åtgärderna skulle endast skenbart förbättra rättssäkerheten och
den enskildes integritetsskydd.
Registerkontrollens omfattning blir i fortsättningen som hittills olika
beroende på hur betydelsefull anställningen eller den därmed jämställda
verksamheten är. I fråga om de bägge högsta klasserna, som vi för enkel-
hetens skull betecknar säkerhetsklass 1 och 2, skall liksom för närvarande
varje uppgift om den kontrollerade som finns tillgänglig i polisregister få
lämnas ut. Om det är oundgängligen nödvändigt, får motsvarande upp-
gifter lämnas ut också beträffande make eller sambo. Vårt förslag
överensstämmer här med SÄPO-kommitténs.
Beträffande säkerhetsklass 3 begränsas registerslagningen till att om-
fatta det person- och belastningsregister som förs hos Rikspolisstyrelsen
och SÄPO-registret. Någon uppdelning av denna säkerhetsklass motsva-
rande den uppdelning av skyddsklass 2 i 2A och 2B som SÄPO-kom-
mittén föreslog skall inte förekomma. Kommittén ville undanta SÄPO-
registret vid kontroll i skyddsklass 2. Kommitténs förslag i den delen för-
anledde erinringar vid remissbehandlingen och bör enligt våra direktiv
inte genomföras. Vid registerkontroll i säkerhetsklass 3 skall därför upp-
gifter få lämnas ut även från SÄPO-registret.
Den registerkontroll som skall få göras till förebyggande av terrorism
behöver inte bli lika omfattande som när det gäller säkerhetsklassade
anställningar och verksamheter. Utöver uppgifter i SÄPO-registret bör
endast uppgifter om dom eller misstanke om brott i person- och belast-
ningsregistret få lämnas ut beträffande vissa brott, i första hand sådana
som tyder på en våldsbenägenhet hos den dömde eller misstänkte.
Om det finns synnerliga skäl, bör även andra uppgifter än som sagts
nu få lämnas ut vid registerkontroll. Prövningen bör göras av regeringen
till vilken det utlämnande organet alltså får hänskjuta ärendet om upp-
giften bedöms nödvändig för säkerhetsprövningen.
Uppgifter som det utlämnande organet bedömer som icke relevanta för
säkerhetsprövningen skall naturligtvis inte lämnas ut. En relevanspröv-
ning företas i praktiken redan i dag. Uppgifter som förlorat aktualitet
eller avser smärre brott lämnas inte ut. Som nämnts förut anser vi det va-
ra av viss betydelse för skyddet av den enskilde att relevanskravet skrivs
in i lagen.
Rätt att företa personalkontroll tillkommer i dagens system myndigheter
och vissa enskilda organ enligt en förteckning som är intagen i personal-
kontrollkungörelsen. Den metoden att fastställa kretsen av kontroll-
berättigade bibehålls i vårt förslag. En betydelsefull skillnad jämfört med
103
läget i dag är att registerkontroll skall kunna företas även beträffande an-
ställda i kommuner och landsting. Vi förutsätter att kommuner och lands-
ting förs upp på förteckningen.
Registerkontroll bör som tidigare framhållits anses vara en myndighets-
uppgift. Placering i säkerhetsklass och registerkontroll av den som anlitas
i anställning eller därmed jämställd verksamhet skall därför företas av
statliga myndigheter, kommuner eller landsting inte bara beträffande per-
soner som anlitas i den egna verksamheten utan också i fråga om an-
ställda i företag på vilka lagen blir tillämplig.
Principen att registerkontroll är en myndighetsuppgift bör dock inte
vara utan undantag. En ordning som medförde att en myndighet skulle
ha ett inflytande över valet av medarbetare hos Sveriges Radio eller
Sveriges Television skulle vara ägnad att medföra tvivel om företagens
integritet och oberoende. Dessa foretag bör därför själva få besluta om
placering i säkerhetsklass och registerkontroll.
Regeringen förutsätts delegera rätten att företa placering i säkerhets-
klass till de myndigheter som har motsvarande rätt i dag samt till
kommuner och landsting. Bemyndigandet gäller säkerhetsklasserna 2 och
3 medan placering i säkerhetsklass 1 alltid skall beslutas av regeringen.
Den som tilldelats rätt att besluta om placering i säkerhetsklass får be-
stämma om registerkontroll.
Placering i säkerhetsklass skall enligt vårt förslag kunna ske av an-
ställningar. Med anställning skall som framgått jämställas deltagande i
annan verksamhet där den det gäller får del av hemliga uppgifter som är
av betydelse för rikets säkerhet. Med stöd av denna bestämmelse kan re-
gisterkontroll göras av värnpliktiga som skall krigsplaceras i säker-
hetskänsliga befattningar.
SÄPO-kommittén föreslog att personalkontroll skulle kunna omfatta
även sådana värnpliktiga som i fredstid anförtros vapen eller annan mi-
litär materiel som kan användas för brott. I likhet med kommittén anser
vi att det finns ett starkt intresse från samhällets sida att förebygga att
dokumenterat våldsbenägna personer får tillgång till vapen som kan ut-
nyttjas för allvarliga brott eller får en utbildning som kan användas för
liknande syften. Det är emellertid så att det också på andra samhälls-
områden finns liknande intressen av att förhindra att personer får arbets-
uppgifter som de inte borde anförtros på grund av risken för brottsliga
handlingar. Till skillnad från SÄPO-kommittén anser vi att detta mera
allmänna intresse av att förhindra brott inte skall lösas inom ramen för
det särskilda kontrollförfarande som registerkontrollen utgör. Detta bör
reserveras för syftet att skydda intressen som är av betydelse för rikets
säkerhet och för intresset av att förebygga terrorism.
Enligt polisregisterkungörelsen (1969:38) föreligger möjligheter för
bl.a. arbetsgivare inom kriminalvård och sjukvård att få uppgifter från
polisregister beträffande den som söker anställning inom dessa områden.
Dessa uppgifter lämnas i form av utdrag ur person- och belastnings-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
104
registret. Försvarsmakten har möjlighet att få sådana utdrag beträffande
den som söker anställning vid ett FN-förband. Vi anser att det finns goda
skäl att tillgodose önskemålen om ökade möjligheter att få register-
uppgifter om sådana totalförsvarpliktiga som skrivs in för värnplikt enligt
den lag om totalförsvarsplikt som antagits av riksdagen. Vi föreslår där-
för en ändring i polisregisterkungörelsen som gör det möjligt för
Försvarsmakten att få utdrag med sådana uppgifter ur Rikspolisstyrelsens
polisregister. Utdragen behöver dock inte vara fullständiga för att be-
hovet skall tillgodoses. Endast sådana uppgifter bör få lämnas ut som kan
lämnas ut vid registerkontroll till förebyggande av terrorism.
Kontroll skall ske av att de som lagen kommer att gälla för upprätthåller
ett tillfredsställande säkerhetsskydd. Såvitt gäller den egna verksamheten
ligger kontrollskyldigheten i första hand på myndigheterna, kommunerna,
landstingen och företagen själva. När det gäller offentliga företag har
kommuner och landsting att utöva en övergripande tillsyn över sina
företag. Motsvarande skyldighet har för andra företag den statliga myn-
dighet som regeringen bestämmer. Vid upphandling som föranleder att
säkerhetsskyddsavtal ingås ankommer det på myndigheten, kommunen
eller landstinget att kontrollera att avtalet följs.
Försvarsmakten och Säkerhetspolisen skall i fortsättningen som hittills
ha till uppgift att utöva tillsyn över myndigheterna med den fördelning
av uppgifterna mellan sig som gäller i dag. Tillsynsmyndighet för kom-
muner och landsting blir Säkerhetspolisen. När Försvarsmakten eller
Säkerhetspolisen företar kontroll hos företag för vilka myndigheter, kom-
muner eller landsting har kontrollskyldighet enligt vad som sagts i
föregående stycke skall kontrollen utövas i samråd med dessa.
Till lagen har i första hand hänförts de bestämmelser som kräver
lagform, dvs. regler om regleringens syfte och tillämpningsområde samt
formerna för registerkontroll. Därutöver återfinns i lagen bestämmelser
om säkerhetsskyddsåtgärder och allmänna regler som skall gälla för
skyddet samt om tillsyn m.m. Regeringen bemyndigas som redan har
framgått att bestämma om registerkontroll till förebyggande av terrorism
och att, om synnerliga skäl föreligger, besluta om utlämnande av upp-
gifter vid registerkontroll utöver vad som följer av lagen. Därutöver får
regeringen meddela de närmare föreskrifter som behövs för lagens
tillämpning.
Till förordningen har hänförts bestämmelser som i betydande utsträck-
ning motsvarar regler som i dag finns i säkerhetsskyddsförordningen eller
personalkontrollkungörelsen. Men också vissa föreskrifter som meddelats
av Försvarsmakten och Rikspolisstyrelsen har tagits in i förordningen.
Det gäller sådana regler rörande den närmare utformningen av säker-
hetsskyddet m.m. som bör ha generell giltighet och alltså bör tillämpas
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
105
även av kommuner och landsting.
Regeringen bör också få uppdra åt myndighet att meddela bestämmelser
om lagens tillämpning. Detta är nödvändigt främst för att inte regeringen
skall behöva befatta sig med sådana uppgifter som fastställande av blan-
ketter för begäran om registerkontroll eller andra uppgifter av rent admi-
nistrativ natur som rör ärendehandläggningen vid registerkontroll.
Vad som kan återstå att reglera sedan de grundläggande och annars
mest betydelsefulla bestämmelserna tagits in i lagen och förordningen är
i huvudsak frågor som rör detaljer i utformningen av säkerhetsskyddet.
I sådana frågor kan många gånger mer än en lösning vara möjlig för att
uppnå ett tillfredsställande säkerhetsskydd. Det finns en risk att bindande
föreskrifter kan bli onödigt detaljerade och anvisar en lösning som i det
enskilda fallet inte är den mest rationella och kostnadseffektiva. Andra
bestämmelser som myndigheterna meddelar bör därför ha karaktären av
allmänna råd.
Våra förslag innebär att säkerhetsskyddslagstiftningen kommer att gälla
även för kommuner och landsting. De merkostnader som kan drabba
kommunerna och landstingen till följd av detta är emellertid endast såvitt
gäller bestämmelserna om registerkontroll en konsekvens av våra förslag.
Övriga åligganden följer i princip redan av bestämmelserna i lagen om
civilt försvar som träder i kraft den 1 juli 1995.
En nyhet i lagstiftningen är registerkontroll till förebyggande av
terrorism. Det är svårt att förutsäga vilken omfattning sådana kontroller
kommer att få. Som framgått präglas våra förslag i denna del av restrik-
tivitet. En del av våra förslag i övrigt är ägnade att minska antalet kon-
troller. Ökningen av antalet kontroller kan därför sammantaget antas bli
relativt begränsad.
Vi gör bedömningen att de samlade merkostnaderna för den nya
regleringen kommer att bli av marginell omfattning. Till den slutsatsen
bidrar minskningen av antalet bindande regler. Det medför att den nya
regleringen i större utsträckning än dagens anger målen för säkerhets-
skyddet och i mindre utsträckning föreskriver i detalj metoderna för att
nå detta mål. Myndigheter, kommuner, landsting och företag får därmed
ett ökat utrymme att arrangera sitt säkerhetsskydd på ett kostnadseffektivt
sätt.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 1
106
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om säkerhetsskydd.
2 § Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets
säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess enligt
sekretesslagen ( 1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet.
Med våld avses även sådant våld som innebär allvarlig förstörelse av
egendom.
3 § Säkerhetsskyddet skall förebygga att
1. uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet
obehörigen eller av oaktsamhet röjs, ändras eller förstörs (informations-
säkerhet),
2. obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till uppgifter
som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet
bedrivs (tillträdesbegränsning),
3. personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i verk-
samhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet enligt första stycket skall utformas så att även behovet
av skydd mot terrorism tillgodoses.
4 § Lagen gäller för
1. staten, kommunerna och landstingen,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser som staten, kom-
muner eller landsting har ett rättsligt bestämmande inflytande över, och
3. andra företag som har slutit säkerhetsskyddsavtal med staten, en
kommun eller ett landsting.
För riksdagen och myndigheterna under riksdagen gäller endast be-
stämmelserna om registerkontroll i 10-25 §§.
5 § Ett säkerhetsskyddsavtal som avses i 4 § 3 ingås
1. vid upphandling där det förekommer uppgifter som skall hållas hem-
liga med hänsyn till rikets säkerhet, och
2. när ett företag i något annat fall skall bedriva verksamhet av be-
107
tydelse för rikets säkerhet.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
6 § I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som
behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omstän-
digheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt enligt
tryckfrihetsförordningen att ta del av allmänna handlingar.
7 § Vid utformningen av informationssäkerheten skall behovet av skydd
vid automatisk informationsbehandling beaktas särskilt.
8 § Tillträdesbegränsningar skall utformas så att obefogade inskränk-
ningar inte görs i den enskildes rätt att röra sig fritt.
Bestämmelser om förbud mot tillträde till skyddsobjekt finns i lagen
(1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
9 § Säkerhetsprövning skall göras innan en person i anställning eller an-
nan verksamhet anlitas för uppgifter av betydelse för rikets säkerhet eller
för sysslor som är särskilt viktiga för skyddet mot terrorism. Prövningen
skall syfta till att klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de in-
tressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhets-
synpunkt. Säkerhetsprövningen skall omfatta registerkontroll under de
förutsättningar som anges i 12-15 §§.
Registerkontroll
10 § Registerkontroll innebär en begäran om att uppgifter från polis-
register skall lämnas ut.
Säkerhetsklasser
11 § En anställning skall placeras i säkerhetsklass, om anställningen
innebär att den som anlitas
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfettas av sekretess och
som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsklass 1), eller
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter
(säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfettas av sekretess och som är
108
av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhetsklass
3).
Med anställning jämställs uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:000)
om totalförsvarsplikt, utbildning, besök vid totalförsvarsanläggning eller
deltagande i någon annan verksamhet som har placerats i säkerhetsklass.
När registerkontroll skall göras
12 § Vid säkerhetsprövning som gäller anställning eller annan verksamhet
som har placerats i säkerhetsklass skall registerkontroll göras.
13 § Om det behövs för skyddet mot terrorism får registerkontroll göras
även i andra fall, om det finns särskilda skäl.
14 § Registerkontroll får göras efter framställning av en annan stat, om
den person som framställningen gäller har eller har haft hemvist i Sverige
och på det sätt som anges i 11 § skall anlitas i anställning eller delta i
verksamhet, för vilken det i den andra staten gäller regler om register-
kontroll som motsvarar reglerna i denna lag.
15 § Registerkontroll får underlåtas, om det står klart att någon kontroll
inte behövs därför att den som säkerhetsprövningen avser tidigare har
kontrollerats på motsvarande sätt.
Särskild personutredning
16 § Vid registerkontroll enligt 12 eller 14 § skall en särskild per-
sonutredning göras i den omfattning som behövs.
Samtycke
17 § Registerkontroll och särskild personutredning får göras endast om
den som säkerhetsprövningen gäller har gett sitt samtycke.
Utlämnande av uppgifter
18 § Utlämnande av uppgifter från polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2: vaije uppgift om den kontrollerade som
finns tillgänglig i polisregister samt, om det är oundgängligen nöd-
vändigt, motsvarande uppgifter om make eller sambo
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen och i Säkerhetspolisens re-
gister, samt
3. vid registerkontroll enligt 13 §: uppgifter om den kontrollerade i
Säkerhetspolisens register samt uppgifter i person- och belastningsre-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
109
gistret hos Rikspolisstyrelsen om dom eller misstanke om brott som avses
i 3 eller 4 kap., 8 kap. 5 eller 6 §, 12 kap. 3 § eller 13 kap. brotts-
balken, 1 eller 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller 37 § vapenlagen
(1973:1176).
19 § Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra
uppgifter än som anges i 18 §.
20 § En uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild
personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning endast om den kan
antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt.
21 § Innan en uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller
särskild personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning, skall den
som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Detta gäller
dock inte om sekretess gäller enligt någon annan bestämmelse i sekre-
tesslagen (1980:100) än 7 kap. 17 §.
Även om sådan sekretess gäller för uppgiften, skall den som uppgiften
avser ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut, om hans eller
hennes intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda.
22 § En uppgift som lämnas ut vid registerkontroll får inte åtföljas av
något annat yttrande än en förtydligande kommentar till uppgiften.
Prövningen av utlämnade uppgifter
23 § En myndighet eller någon annan som bestämmer om registerkontroll
avgör självständigt, om den person som prövas skall få anlitas för den
verksamhet för vilken säkerhetsprövningen görs. Prövningen skall grun-
das på den kunskap som finns om den som prövas, de uppgifter som
kommit fram vid registerkontroll och särskild personutredning, arten av
den verksamhet för vilken prövningen görs och omständigheterna i
övrigt.
24 § De uppgifter som har lämnats ut vid registerkontroll eller särskild
personutredning får inte användas för något annat ändamål än det som
säkerhetsprövningen avser.
Krav på svenskt medborgarskap i vissa fall
25 § En anställning som har placerats i säkerhetsklass vid en myndighet,
en kommun eller ett landsting får innehas endast av den som är svensk
medborgare.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
110
Tillsyn
26 § Myndigheter och andra som lagen gäller för skall se till
1. att personalen får utbildning i frågor om säkerhetsskydd, och
2. att säkerhetsskyddet kontrolleras.
27 § När en kommun eller ett landsting bedriver verksamhet som avses
i 4 § 2, skall kommunen eller landstinget se till att det finns ett till-
fredsställande säkerhetsskydd i verksamheten.
I övrigt skall säkerhetsskyddet hos myndigheter och andra som lagen
gäller för kontrolleras av den myndighet som regeringen bestämmer.
Bemyndiganden
28 § Riksdagen och myndigheterna under riksdagen bestämmer om
placering i säkerhetsklass och om registerkontroll såvitt gäller riksdagens
förvaltningsområde.
I övrigt bestämmer regeringen om placering i säkerhetsklass och om
registerkontroll.
Regeringen får överlåta åt myndigheter, kommuner och landsting att
bestämma om placering i säkerhetsklass 2 och 3 och om registerkontroll.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen överlåta även åt företag som
avses i 4 § 2 och 3 att bestämma i motsvarande frågor.
29 § Regeringen förordnar att registerkontroll får göras i en viss
verksamhet enligt 13 §.
30 § Regeringen bestämmer i varje särskilt fall om utlämnande av upp-
gifter enligt 19 §.
31 § Den myndighet som har lämnat ut uppgifter från polisregister eller
särskild personutredning för säkerhetsprövning får bestämma att de
handlingar som har lämnats ut skall lämnas tillbaka.
32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar de närmare föreskrifter som behövs för lagens tillämpning.
Regeringen får förordna om undantag från andra bestämmelser i lagen än
sådana som gäller registerkontroll.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Ett beslut om placering i säkerhetsklass som har meddelats med stöd
av personalkontrollkungörelsen skall gälla till utgången av år 1996. Till
den tidpunkten skall skyddsklass 1 A, 1 B och 2 enligt nämnda kungörel-
se motsvara säkerhetsklass 1, 2 resp. 3.
3. Genom lagen upphävs personalkontrollkungörelsen (1969:446).
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
111
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser an-
vändning av tvångsmedel i sådant
mål eller i annan verksamhet för
att förebygga brott eller som avser
sådan personalkontroll som enligt
särskilda bestämmelser sker i fråga
om tjänster av betydelse för rikets
säkerhet,
2. angelägenhet, som avser an-
vändning av tvångsmedel i sådant
mål eller i annan verksamhet för
att förebygga brott eller som avser
sådan registerkontroll som avses i
säkerhetsskyddslagen (1995:000),
3. åklagarmyndighets, polismyndighets, tullmyndighets eller kustbe-
vakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom när-
stående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
112
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 2 §§ lagen (1994:1720) om civilt
försvar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1995.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 2
113
8 Riksdagen 1995/96. 1 samt. Nr 129
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Riksdagens ombuds-
män, Göta hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Dom-
stolsverket, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Rikspolis-
styrelsen, Säkerhetspolisen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen,
Kommerskollegium, Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk, Pliktverket, Försvarets radioanstalt, Kustbevakningen,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Försvarets forskningsanstalt, Civilbefälhavaren i
norra civilområdet, Civilbefälhavaren i mellersta civilområdet, Civil-
befälhavaren i södra civilområdet, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen,
Post- och telestyrelsen, Statens järnvägar, Vägverket, Luftfartsverket,
Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivar-
verket, Uppsala universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsdomstolen,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Statens invandrarverk, Riks-
arkivet, Krigsarkivet, Närings- och teknikutvecklingsverket, Affärsverket
svenska kraftnät, Statens lantmäteriverk, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Läns-
styrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Svenska Kommunförbundet, Stockholms kommun, Nyköpings kommun,
Malmö kommun, Göteborgs kommun, Landstingsförbundet, Landstinget
i Stockholms län, Landstinget i Värmlands län, Landstinget i Väster-
norrland län, Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Central-
organisation, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Domareförbund,
Sveriges Advokatsamfund, Telia AB, Posten AB, Svensk Elberedskap
AB, Teracom Svensk Rundradio AB, ILO-kommittén, Partena AB samt
Statens Kämkraftinspektion. Även Allan Hansson i Haninge har avgett
yttrande.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Göteborg och Malmö samt från regionåklagarmyndigheterna i Malmö,
Vänersborg och Härnösand.
Uppsala universitet har avgett sitt yttrande efter hörande av juridiska
fakulteten.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har berett Skellefteå och Robertsfors
kommuner tillfälle att inkomma med synpunkter. Yttrande från Skellefteå
kommun har avgetts och överlämnats.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har meddelat att organisa-
tionen avstår från att ge in yttrande, och Svenska polisförbundet har
uppgett att förbundet inte har några synpunkter att lämna.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 3
114
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om säkerhetsskydd för
1. staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten,
kommunerna, landstingen eller de kyrkliga kommunerna utövar ett rätts-
ligt bestämmande inflytande, och
3. enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet.
2 § För riksdagen och myndigheterna under denna gäller endast bestäm-
melserna i 12 - 29 och 33 §§.
3 § För de kyrkliga kommunerna gäller inte 12 - 29 §§.
4 § När staten avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling
där det förekommer uppgifter som med hänsyn till rikets säkerhet
omfattas av sekretess, skall staten träffa ett skriftligt avtal (säkerhets-
skyddsavtal) med leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det
särskilda fallet. Detsamma gäller för kommuner landsting och kyrkliga
kommuner.
Om säkerhetsskyddslagen gäller för leverantören på grund av be-
stämmelsen i 1 § 2 eller 3, kan leverantörens skyldigheter enligt lagen
inte göras mindre långtgående genom villkoren i säkerhetsskyddsavtalet.
5 § Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets
säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess enligt
sekretesslagen (1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet.
Med våld avses även våld som innebär omfattande förstörelse av egen-
dom.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
6 § Staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall
115
anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande enligt 1 § 2, om de en-
samma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening
med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på
något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrel-
sen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 - 3 skall inflytande anses vara utövat av staten,
om inflytandet utövas av en juridisk person över vilken staten bestämmer
på det sätt som anges i punkterna. Det som här sägs om staten gäller
också kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
7 § Säkerhetsskyddet skall förebygga
1. att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet
obehörigen eller av oaktsamhet röjs, ändras eller förstörs (informations-
säkerhet),
2. att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till upp-
gifter som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet bedrivs (tillträdesbegränsning), och
3. att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i
verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet skall utformas så att även skyddet mot terrorism till-
godoses.
8 § I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som be-
hövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omstän-
digheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt att en-
ligt tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.
9 § Vid utformningen av informationssäkerheten skall behovet av skydd
vid automatisk informationsbehandling beaktas särskilt.
10 § Tillträdesbegränsningar skall utformas så att den enskildes rätt att
röra sig fritt inte inskränks mer än nödvändigt.
Bestämmelser om förbud mot tillträde till vissa anläggningar, områ-
den, fartyg eller luftfartyg finns i lagen (1990:217) om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
116
11 § Säkerhetsprövning skall göras innan en person i en anställning eller
i annan verksamhet anlitas för uppgifter av betydelse för rikets säkerhet
eller för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Prövningen
skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de intressen som
skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt. Den
skall omfatta registerkontroll under de förutsättningar som anges i 14 -
17 och 19 §§.
Registerkontroll
12 § Med registerkontroll avses att uppgifter hämtas från polisregister.
13 § Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller an-
ställning eller annat deltagande i verksamhet som har placerats i säker-
hetsklass.
14 § Om det behövs för skyddet mot terrorism och om det finns särskilda
skäl får registerkontroll göras även i andra fall.
15 § Registerkontroll får göras efter framställan av en annan stat, om den
person som framställan gäller har eller har haft hemvist i Sverige och på
det sätt som anges i 13 § skall anlitas i en anställning eller delta i verk-
samhet för vilken det i den andra staten gäller regler om registerkontroll
som motsvarar reglerna i denna lag.
Registerkontroll av sådana personer får göras efter beslut av rege-
ringen, när en mellanfolklig organisation där Sverige är medlem har gjort
en framställan om kontrollen.
16 § Registerkontroll får underlåtas, om det står klart att någon kontroll
inte behövs, därför att den som säkerhetsprövningen avser tidigare har
kontrollerats på motsvarande sätt.
Säkerhetsklasser
17 § En anställning skall placeras i säkerhetsklass, om den som anlitas
i en sådan anställning
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess och
är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsklass 1),
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter
som avses i 1 (säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är
av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhetsklass
3).
Med anställning jämställs uppdrag, tjänstgöring enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt, utbildning, besök eller något annat
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
117
deltagande i verksamhet som har placerats i säkerhetsklass. Vad som sägs
i första meningen gäller dock inte offentliga försvarare, ombud inför
domstol, ledamöter i riksdagen eller i fullmäktige eller den som innehar
ett liknande uppdrag.
Särskild personutredning
18 § En särskild personutredning skall göras vid registerkontroll av
personer som avses i 17 § första stycket 1 och 2. Detta gäller också när
en framställan om registerkontroll har gjorts av en annan stat eller en
mellanfolklig organisation enligt 15 §. Personutredningen skall omfatta
en undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden. I övrigt
skall undersökningen ha den omfattning som behövs.
Samtycke
19 § Den som säkerhetsprövningen gäller skall ha gett sitt samtycke
innan registerkontroll och särskild personutredning får göras. Ett sam-
tycke skall anses gälla också förnyade kontroller och utredningar så länge
som den kontrollerade skall inneha samma anställning.
Beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklass
20 § Riksdagen och myndigheterna under den beslutar om placering i
säkerhetsklass och om registerkontroll såvitt avser riksdagens förvalt-
ningsområde. För anställda vid riksdagen bestämmer riksdagens förvalt-
ningskontor efter samråd med krigsdelegationens sekreterare om place-
ring i säkerhetsklass och om registerkontroll.
I övrigt beslutar regeringen om placering i säkerhetsklass och om
registerkontroll.
Regeringen får i fall som avses i andra stycket föreskriva att myndig-
heter och andra för vilka bestämmelserna om registerkontroll gäller,
beslutar om placering i säkerhetsklass 2 och 3 och om registerkontroll.
Denna beslutanderätt får dock tilldelas sådana bolag, föreningar och
stiftelser som avses i 1 § 2 eller sådana enskilda som anges i 1 § 3 och
4 § endast om det finns särskilda skäl.
Utlämnande av uppgifter
21 § Utlämnande av uppgifter från polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2: vaije uppgift som finns tillgänglig i po-
lisregister om den kontrollerade och, om det är oundgängligen nödvän-
digt, om maken eller sambon, och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen och i Säkerhetspolisens re-
gister.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
118
22 § Vid registerkontroll enligt 15 § får utlämnandet av uppgifter omfatta
Säkerhetspolisens register och uppgifter i person- och belastningsregistret
hos Rikspolisstyrelsen om dom eller misstanke om brott som avses i
- 3 kap. 1, 2, 5, 6 och 11 §§ brottsbalken,
- 4 kap. 1-6 och 8 - 10 §§ brottsbalken,
- 6 kap. 1, 2 och 12 §§ brottsbalken,
- 8 kap. 4-6 och 12 §§ brottsbalken,
- 9 kap. 3, 4 och 11 §§ brottsbalken,
- 12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,
- 13 kap. 1 - 5b, 7 och 12 §§ brottsbalken,
- 16 kap. 1 - 3, 5, 6, 8 och 17 §§ brottsbalken,
- 17 kap. 1 och 16 §§ brottsbalken,
- 18 kap. 1,3-5 och 7 §§ brottsbalken,
- 19 kap. brottsbalken,
- 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen (1968:64), och
- 37 § vapenlagen (1973:1176).
23 § Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra
uppgifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.
Regeringen beslutar i varje enskilt fall om utlämnande av uppgifter
enligt denna paragraf.
24 § En uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild
personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning endast om den kan
antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt.
25 § Innan en uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller
särskild personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning, skall den
som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Detta gäller
dock inte om uppgiften omfattas av sekretess enligt någon annan bestäm-
melse i sekretesslagen (1980:100) än 7 kap. 17 §.
Även om uppgiften omfattas av sådan sekretess, skall den som upp-
giften avser ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut, om hans
eller hennes intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda.
26 § En uppgift som lämnas ut vid registerkontroll får inte åtföljas av
något annat yttrande än en förtydligande kommentar till uppgiften.
Prövningen av de utlämnade uppgifterna
27 § Den som på en myndighet eller någon annanstans bestämmer om
registerkontroll avgör självständigt om den person som prövas skall få
anlitas. Prövningen skall grundas på den kunskap som finns om den som
prövas, de uppgifter som har kommit fram vid registerkontrollen och den
särskilda personutredningen, arten av den verksamhet för vilken pröv-
ningen görs samt omständigheterna i övrigt.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
119
28 § Sedan ett beslut har fettats med anledning av en säkerhetsprövning,
skall de handlingar som erhållits från Rikspolisstyrelsen snarast åter-
ställas dit, om styrelsen inte har beslutat något annat.
Krav på svenskt medborgarskap
29 § En säkerhetsklassad anställning vid staten, en kommun eller ett
landsting får innehas endast av den som är svensk medboigare.
Kravet på svenskt medborgarskap gäller inte den som på något annat
sätt än genom en anställning deltar i säkerhetsklassad verksamhet.
Regeringen får i enskilda fell medge undantag från det i första stycket
föreskrivna kravet på svenskt medborgarskap.
30 § Myndigheter och andra som lagen gäller för skall se till
1. att personalen får utbildning i frågor om säkerhetsskydd, och
2. att säkerhetsskyddet kontrolleras.
31 § Kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall när de bedriver
sådan verksamhet som avses i 1 § 2 eller har träffat ett sådant säker-
hetsskyddsavtal som avses i 4 § se till att det finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd i verksamheten.
Säkerhetsskyddet hos övriga myndigheter och andra som lagen gäller
för eller som har träffat ett säkerhetsskyddsavtal skall kontrolleras av den
som regeringen föreskriver.
32 § Regeringen får förordna om undantag från andra bestämmelser i
lagen än sådana som gäller registerkontroll.
33 § Regeringen föreskriver när registerkontroll får göras enligt 14 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar de när-
mare föreskrifter som behövs för lagens tillämpning.
Första stycket gäller dock inte riksdagen och dess myndigheter. När-
mare föreskrifter om förhållanden inom riksdagens myndigheter får med-
delas av respektive myndighet under riksdagen. I 6 § första stycket lagen
(1983:1061) med instruktion för riksdagens förvaltningskontor ges för-
valtningskontoret behörighet att meddela förvaltningsföreskrifter om de
frågor som kontoret skall handlägga.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
120
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Ett beslut om placering i skyddsklass enligt personalkontrollkun-
görelsen (1969:446) skall gälla till utgången av år 1997. Till den tidpunk-
ten skall skyddsklass 1 A, 1 B och 2 enligt kungörelsen motsvara säker-
hetsklasserna 1, 2 respektive 3.
3. Genom lagen upphävs personalkontrollkungörelsen (1969:446).
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
121
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:953) om säkerhetsskydd
i riksdagen
dels att 39 § skall upphöra att gälla,
dels att 38 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 §
Personalkontrollkungörelsen
(1969:446) skall gälla i tillämpliga
delar för riksdagens tjänstemän.
I 12 -29 och 33 §§ säkerhets-
skyddslagen (1996:0000) finns be-
stämmelser om registerkontroll som
gäller även för riksdagen och dess
myndigheter. De tillämpningsföre-
skrifter som regeringen har med-
delat till lagen skall gälla även för
anställda vid riksdagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
122
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna
2. angelägenhet, som avser an-
vändning av tvångsmedel i så-
dant mål eller i annan verksam-
om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet som avser an-
vändning av tvångsmedel i så-
dant mål eller i annan verksam-
het för att förebygga brott eller
som avser sådan personalkon-
troll som enligt särskilda bestäm-
melser sker i fråga om tjänster
av betydelse for rikets säkerhet,
het för att förebygga brott eller
som avser registerkontroll enligt
säkerhetsskyddslagen(1996:000),
och
3. åklagarmyndighets, polismyndighets, tullmyndighets eller kustbe-
vakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om uppgifter som
hänför sig till en sådan angelägenhet som avses i 9 kap. 17 § första
stycket 2 i den äldre lydelsen.
Lagen omtryckt 1992:1474.
123
Härigenom föreskrivs i fråga om 9 kap. lagen (1994:1720) om civilt
försvar
dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 § skall betecknas 1 §,
dels att kapitelrubriken skall vara tystnadsplikt.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
124
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813)' om homosexuella sambor
skall ha följande lydelse.
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket lästighetsbildningslagen (1970:988),
13. 10 § insideriagen (1990:1342),
14. 11 kap. 3 § första och andra styckena och 5 § andra stycket val-
lagen (1972:620),
15. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
16. 2 § andra stycket lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbunds-
republiken Tyskland och i Schweiz,
17. lagen (1993:1469) om upp- 17. lagen (1993:1469) om upp-
skovsavdrag vid byte av bostad, skovsavdrag vid byte av bostad,
samt
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och
8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken, samt
19. säkerhetsskyddslagen
(1996:000).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Senaste lydelse 1994:1446.
125
Härigenom föreskrivs att 10-12 §§
hällsviktiga anläggningar m.m. skall
Nuvarande lydelse
10
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehåller
sig invid ett skyddsobjekt är skyl-
dig att på begäran av den som be-
vakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist
- underkasta sig kroppsvisitation
som inte avser brev eller annan
enskild handling.
11
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kropps-
visitation, om det behövs för att
bevakningsuppgiften skall kunna
fullgöras eller för att söka efter fö-
remål som kan tas i beslag enligt
denna lag.
12
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras avvisa,
avlägsna eller, om en sådan åtgärd
inte är tillräcklig, tillfälligt omhän-
derta en person inom eller vid
skyddsobjektet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
lagen (1990:217) om skydd för sam-
ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§'
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehåller
sig invid ett skyddsobjekt är skyl-
dig att på begäran av den som be-
vakar skyddsobjektet
- uppge namn, födelsetid och
hemvist,
- underkasta sig kroppsvisitation
som inte avser brev eller annan en-
skild handling och finna sig i un-
dersökning av fordon, fartyg och
luftfartyg.
§2
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisi-
tation och undersökning av fordon,
fartyg och luftfartyg, om det be-
hövs för att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras eller för att
söka efter föremål som kan tas i
beslag enligt denna lag.
§3
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträckning
som krävs för att bevakningsupp-
giften skall kunna fullgöras avvisa,
avlägsna eller, om en sådan åtgärd
inte är tillräcklig, tillfälligt omhän-
derta en person inom eller vid
skyddsobjektet, om personen
- överträder något förbud som
gäller på grund av beslut enligt
1 Senaste lydelse 1993:1414.
2 Senaste lydelse 1993:1414.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
126
3 Senaste lydelse 1993:1414.
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tigt
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation.
denna lag,
- vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tigt
- vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller vägrar att
finna sig i undersökning av fordon,
fartyg eller luftfartyg.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
127
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-15
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 21 december 1995 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. säkerhetsskyddslag,
2. lag om ändring i lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor och
6. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga an-
läggningar m.m.;
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Thomas
Stiber Strömgren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Lagförslaget inleds med en rad allmänna bestämmelser om lagens
tillämpningsområde, säkerhetsskyddsavtal, innebörden av begreppet
säkerhetsskydd m.m., säkerhetsskyddets syfte och säkerhetsskyddets nivå
(1-8 §§). Enligt Lagrådets mening finns det skäl att göra vissa ändringar
i dessa paragrafer, främst i förtydligande syfte. Lagrådet anser också att
ordningsföljden mellan paragraferna bör ändras, så att man får en bättre
överskådlighet.
Huvudregeln om lagens tillämplighet finns i 1 §. Enligt paragrafen
gäller lagen dels för staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga
kommunerna, dels för bolag, föreningar och stiftelser över vilka de an-
givna offentliga organen utövar ett rättsligt bestämmande inflytande, dels
för enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet.
Enligt Lagrådets mening har bestämmelsen om enskilda fått en alltför
snäv utformning. Det framgår av 7 § att syftet med säkerhetsskyddet en-
ligt lagen bl.a. är att förebygga terrorism. Enligt 5 § avses med terrorism
brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syf-
ten, ”även om brotten inte hotar rikets säkerhet”. Med hänsyn till denna
definition bör bestämmelsen om enskilda i 1 § byggas ut, så att det där
talas inte bara om verksamhet av betydelse för rikets säkerhet utan också
om verksamhet som särskilt behöver skyddas mot terrorism.
När det är fråga om sådan statlig verksamhet som bedrivs av riksdagen
och dess myndigheter följer av en undantagsbestämmelse i 2 § att det
bara är 12 - 29 och 33 §§ som är tillämpliga. I övrigt gäller den särskil-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
128
da lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen. I remissen föreslås
att det i 38 § i den lagen skall tas in en hänvisning till 12 - 29 och 33 §§
säkerhetsskyddslagen.
Som Lagrådet skall återkomma till i avsnittet om lagen om säkerhets-
skydd i riksdagen, bör hela det avsnitt i den allmänna säkerhetsskydds-
lagen som handlar om säkerhetsprövning, dvs. 11 - 29 §§, gälla för
riksdagen och dess myndigheter. Lagrådet anser vidare, som närmare
skall behandlas i det följande, att den föreslagna 33 § i säkerhetsskydds-
lagen bör utgå. Vad som nu har sagts föranleder ändringar i 2 §.
I den tidigare berörda 7 §, som handlar om säkerhetsskyddets syfte,
sägs bl.a. att säkerhetsskyddet skall förebygga att uppgifter som omlättas
av sekretess och som rör rikets säkerhet ”obehörigen eller av oaktsamhet
röjs, ändras eller förstörs”. Enligt Lagrådets mening bör orden ”eller av
oaktsamhet” kunna utgå. Även om dessa ord inte används i lagtexten får
det anses stå klart att syftet med säkerhetsskyddet är att motverka allt
röjande osv. av hemliga uppgifter som rör rikets säkerhet, oavsett om det
sker uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Lagrådet föreslår mot bakgrund av det anförda att 1 — 8 §§ och
rubrikerna till dessa paragrafer får följande lydelse:
1 § Denna lag gäller vid verksamhet hos
1. staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten,
kommuner, landsting eller kyrkliga kommuner utövar ett rättsligt be-
stämmande inflytande, och
3. enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller
särskilt behöver skyddas mot terrorism.
2 § För riksdagen och dess myndigheter gäller endast 11 - 29 §§.
3 § För de kyrkliga kommunerna gäller inte 12 - 29 §§.
4 § Staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall anses
utöva ett rättsligt bestämmande inflytande enligt 1 § 2, om de ensamma
eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening
med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på
något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrel-
sen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 - 3 skall inflytande anses vara utövat av staten,
om inflytandet utövas av en juridisk person över vilken staten bestämmer
på det sätt som anges i punkterna. Det som här sägs om staten gäller
också kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
129
9 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 129
5 § I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som be-
hövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga om-
ständigheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt att
enligt tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.
6 § Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets
säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess enligt
sekretesslagen (1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet.
7 § Säkerhetsskyddet skall förebygga
1. att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet
obehörigen röjs, ändras eller förstörs (informationssäkerhet),
2. att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till upp-
gifter som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet bedrivs (tillträdesbegränsning), och
3. att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i
verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism.
8 § När staten avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling
där det förekommer uppgifter som med hänsyn till rikets säkerhet om-
fattas av sekretess, skall staten träffa ett skriftligt avtal (säkerhetsskydds-
avtal) med anbudsgivaren eller leverantören om det säkerhetsskydd som
behövs i det särskilda fallet. Detsamma gäller för kommuner, landsting
och kyrkliga kommuner.
Om säkerhetsskyddslagen gäller för anbudsgivaren eller leverantören
på grund av 1 § 2 eller 3, kan anbudsgivarens eller leverantörens
skyldigheter enligt lagen inte göras mindre långtgående genom villkoren
i säkerhetsskyddsavtalet.
I 11 §, har tagits in allmänna bestämmelser om säkerhetsprövning.
Enligt paragrafen skall säkerhetsprövningen omfatta registerkontroll
under de förutsättningar som anges i 14 - 17 och 19 §§.
Lagrådet anser till en böljan att, när det talas om förutsättningarna för
registerkontroll, en hänvisning bör ske även till 13 §. Vidare bör det
anges att säkerhetsprövning i vissa fall skall omfatta även särskild
personutredning. På den punkten bör en hänvisning ske till 18 §.
Efter vissa andra förtydliganden bör 11 § ges följande lydelse:
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
11 § Säkerhetsprövning skall göras innan en person genom anställning
130
eller på något annat sätt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terro-
rism. Prövningen skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot
de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhets-
synpunkt.
Säkerhetsprövningen skall omfatta registerkontroll och särskild person-
utredning under de förutsättningar som anges i 13 - 19 §§.
13 § innehåller huvudregeln om i vilka fall registerkontroll skall göras.
Det skall vara fråga om säkerhetsprövning som gäller ”anställning eller
annat deltagande i verksamhet som har placerats i säkerhetsklass”.
Frågor om placering i säkerhetsklass regleras i 17 §. Enligt första
stycket i den paragrafen placeras ”en anställning” i säkerhetsklass. I
första meningen i paragrafens andra stycke sägs emellertid att med an-
ställning skall jämställas ”uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809)
om totalförsvarsplikt, utbildning, besök eller något annat deltagande i
verksamhet som har placerats i säkerhetsklass”. I andra meningen i
samma stycke görs ett undantag beträffande uppdrag som offentlig för-
svarare m.m.
Enligt Lagrådets mening bör det redan i 13 § göras en uppräkning av
olika former av deltagande i verksamhet, motsvarande vad som anges i
17 § andra stycket första meningen. Vidare bör det speciella undantaget
beträffande uppdrag som offentlig försvarare m.m. flyttas till 13 §.
Lagrådet förordar att 13 § utformas på följande sätt:
13 § Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller an-
ställning, uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om total-
försvarsplikt, utbildning, besök eller något annat deltagande i verk-
samhet, om anställningen eller deltagandet i verksamheten har placerats
i säkerhetsklass.
Registerkontroll skall inte göras när det gäller uppdrag som offentlig
försvarare, ombud inför domstol eller ledamot i riksdagen eller i full-
mäktige eller när det gäller liknande uppdrag.
Enligt 14 § skall registerkontroll få göras även i andra fall än som anges
i 13 §, om det behövs för skyddet mot terrorism och det finns särskilda
skäl. Avsikten är att regeringen skall meddela närmare föreskrifter om
när registerkontroll får göras enligt 14 §. En bestämmelse härom har
tagits in i 33 § första stycket.
Lagrådet anser att det redan i 14 § bör anges att regeringen meddelar
föreskrifter om sådan registerkontroll som behandlas där. Det bör
emellertid framgå att regeringens föreskrifter inte omfattar riksdagen och
dess myndigheter (jfr 33 § andra stycket).
Lagrådet föreslår att 14 § ges följande lydelse:
14 § Registerkontroll får göras även i andra fall, om det behövs för
skyddet mot terrorism och det finns särskilda skäl. Föreskrifter om detta
meddelas av regeringen, utom såvitt gäller riksdagen och dess myndig-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
131
heter.
115 §, som handlar om registerkontroll efter framställan av en annan stat
eller av en mellanfolklig organisation, bör göras vissa ändringar av
redaktionell natur. Lagrådet föreslår att paragrafen utformas på följande
sätt:
15 § Registerkontroll får göras efter framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en verksamhet på det sätt som anges i 13 §
första stycket, och
3. det för deltagandet gäller regler i den andra staten om register-
kontroll som motsvarar reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en
säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig oiganisation där
Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen,
om organisationen har gjort framställan om kontroll.
17 § bör, delvis som följd av vad Lagrådet har förordat beträffande 13 §,
ges följande lydelse:
17 § En anställning eller ett annat sådant deltagande i verksamhet som
avses i 13 § första stycket skall placeras i säkerhetsklass, om den an-
ställde eller den som annars deltar i verksamheten
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess och
är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsklass 7),
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter
som avses i 1 (säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är
av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhetsklass
3).
I 22 § behandlas frågan om vilka uppgifter som får lämnas ut vid sådan
registerkontroll som görs med hänsyn till skyddet mot terrorism (14 §).
Paragrafen innehåller en uppräkning av olika brott enligt brottsbalken och
ett par andra lagar. Uppgifter skall kunna lämnas ut ur Rikspolis-
styrelsens person- och belastningsregister, i den mån uppgifterna avser
dom eller misstanke om sådana brott. Vidare skall uppgifter från Säker-
hetspolisens register kunna lämnas ut.
Enligt Lagrådets mening kan vissa anmärkningar riktas mot den gjorda
uppräkningen av olika brott. För det första kan urvalet av brott disku-
teras. Det får vidare förutsättas att uppräkningen i framtiden inte så
sällan kommer att behöva justeras eller kompletteras, i och med att
ändringar görs i brottsbalken och i andra lagar med straffbestämmelser.
Det måste i vilket fall som helst nu göras justeringar i hänvisningen till
olika försöks- och förberedelsebestämmelser, så att inte uppgifter om
försök eller förberedelse kan lämnas ut i andra fall än då uppgift om
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
132
motsvarande fullbordade brott kan lämnas.
Mot bakgrund av det anförda kan det ifrågasättas att låta uppräkningen
av olika brott utgå och att i stället ange att uppgifter i Rikspolisstyrelsens
person- och belastningsregister får lämnas ut enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
I 31 § första stycket sägs att kommuner, landsting och kyrkliga kommu-
ner skall, när de bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 2 eller har
träffat ett säkerhetsskyddsavtal, se till att det finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd i verksamheten. Enligt Lagrådets mening finns det skäl
som talar för att man i lagen ålägger staten ett motsvarande ansvar. Detta
föranleder en komplettering av lagtexten. Vid sidan härav bör några
redaktionella ändringar göras.
I 31 § andra stycket har tagits in en regel om att säkerhetsskyddet hos
”övriga myndigheter och andra som lagen gäller för eller som har träffat
ett säkerhetsskyddsavtal” skall kontrolleras av den som regeringen före-
skriver. Lagrådet anser att denna bestämmelse, efter vissa redaktionella
justeringar, bör placeras som ett första stycke i 31 §.
Lagrådet förordar att 31 § formuleras på följande sätt:
31 § Den som regeringen bestämmer skall kontrollera säkerhetsskyddet
hos myndigheter och andra som lagen gäller för samt hos anbudsgivare
och leverantörer som har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
Därutöver skall staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner
se till att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd hos aktiebolag,
handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka de utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande samt hos anbudsgivare och leverantörer med
vilka de har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
I 32 § ges regeringen rätt att förordna om undantag från andra bestäm-
melser i lagen än sådana som gäller registerkontroll. Enligt författ-
ningskommentaren förutsätter ett förordnande om undantag att det
föreligger särskilda skäl. Vidare anges i kommentaren att bestämmelsen
i första hand är avsedd for regeringskansliet, för vilket särskilda be-
stämmelser om säkerhetsskydd hittills har gällt. Vid föredragningen i
Lagrådet har upplysts att något annat undantag inte kan förutses och att
kravet på särskilda skäl är överflödigt. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen begränsas till att omfatta regeringskansliet och att det inte
ställs upp något krav på särskilda skäl.
Enligt första stycket i den föreslagna 33 § föreskriver regeringen när
registerkontroll får göras enligt 14 §. Vidare sägs att regeringen eller den
myndighet som regeringen utser meddelar de närmare föreskrifter som
behövs för lagens tillämpning. I paragrafens andra stycke anges dels att
regeringens föreskriftsrätt inte gäller riksdagen och dess myndigheter,
dels vem som får meddela tillämpningsföreskrifter på riksdagens område.
Som framgått av vad Lagrådet ovan uttalat bör regeringens rätt att
meddela föreskrifter om registerkontroll enligt 14 § tas in i den para-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
133
grafen med den begränsningen att föreskriftsrätten inte gäller riksdagen
och dess myndigheter.
Regeringens rätt att själv meddela eller uppdra åt en myndighet att
meddela de närmare föreskrifter som behövs för lagens tillämpning föl-
jer, som också framhålls i författningskommentaren, direkt av 8 kap.
13 § första stycket 1 och tredje stycket regeringsformen. Enligt Lagrådets
mening bör någon bestämmelse om detta inte tas in i lagen.
Vad som därefter återstår av 33 § är bestämmelserna om vem som får
meddela tillämpningsföreskrifter på riksdagens område. Enligt Lagrådets
uppfattning passar sådana bestämmelser bättre i lagen om säkerhetsskydd
i riksdagen. De bör därför flyttas dit, varför den föreslagna 33 § helt kan
utgå ur lagen om säkerhetsskydd.
Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna skall ett beslut om placering
i skyddsklass enligt personalkontrollkungörelsen gälla till utgången av år
1997. Detta innebär bl.a. att ett sådant beslut alltid skall gälla till den
tidpunkten, alltså även om ett beslut enligt den nya lagen kan meddelas
tidigare. Lagrådet förordar att bestämmelsen i stället utformas så att de
äldre besluten skall gälla till dess ett beslut om säkerhetsklass enligt den
nya lagen har fattats, dock längst till utgången av år 1997.
Utöver de ändringar som hittills har förordats anser Lagrådet att även en
del andra paragrafer i säkerhetsskyddslagen bör ändras redaktionellt.
Lagförslaget i dess helhet, med de av Lagrådet förordade ändringarna,
framgår av en bilaga till Lagrådets yttrande.
I 38 § i dess nuvarande lydelse sägs att personalkontrollkungörelsen
(1969:446) skall gälla i tillämpliga delar för riksdagen och dess tjänste-
män. I lagrådsremissen föreslås att denna bestämmelse skall ersättas med
en hänvisning till 12-29 och 33 §§ säkerhetsskyddslagen. Det föreslås
vidare att det som en andra mening i paragrafen skall tas in en bestäm-
melse om att de tillämpningsföreskrifter som regeringen har meddelat till
lagen skall gälla även för anställda vid riksdagen.
I lagrådsremissen föreslås också att 39 §, som handlar om placering i
skyddsklass av vissa tjänster och uppdrag, skall utgå. En motsvarande
bestämmelse finns i 20 § första stycket i förslaget till säkerhetsskyddslag.
Frågan om tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagens myndigheter
behandlas i 33 § andra stycket i förslaget till säkerhetsskyddslag. Det
sägs där att närmare föreskrifter om förhållanden inom riksdagens
myndigheter får meddelas av respektive myndighet under riksdagen.
33 § andra stycket i förslaget till säkerhetsskyddslag innehåller också
en hänvisning till 6 § första stycket lagen med instruktion för riksdagens
förvaltningskontor. Det erinras om att förvaltningskontoret har behörighet
att meddela förvaltningsföreskrifter om de frågor som kontoret skall
handlägga.
Enligt Lagrådets uppfattning föranleder den föreslagna regleringen
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
134
beträffande säkerhetsskyddet i riksdagen flera invändningar. Invänd-
ningarna gäller till en böijan hänvisningen till säkerhetsskyddslagen i
38 § lagen om säkerhetsskydd i riksdagen. För att man skall få en bättre
motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att personalkon-
trollkungörelsen skall gälla bör hänvisningen till säkerhetsskyddslagen
avse hela det avsnitt som handlar om säkerhetsprövning, dvs. 11 - 29 §§.
Lagrådet har inte någon erinran mot att den nuvarande bestämmelsen
i 39 § lagen om säkerhetsskydd i riksdagen utgår. Det får anses lämpligt
att i stället låta 39 § handla om meddelande av tillämpningsföreskrifter.
Att, som föreslås i lagrådsremissen, till stor del reglera frågor om
tillämpningsföreskrifter för riksdagen och dess myndigheter i den
allmänna säkerhetsskyddslagen är mindre tillfredsställande.
Vad som i säkerhetsskyddslagen (33 § andra stycket) sägs om
tillämpningsföreskrifter på riksdagens område bör således flyttas till 39 §
lagen om säkerhetsskydd i riksdagen. Samtidigt bör den speciella bestäm-
melse som har tagits in som en andra mening i 38 § lagen om säker-
hetsskydd i riksdagen utgå. Det kan sättas i fråga om en bestämmelse
med denna innebörd står i god överensstämmelse med 8 kap. 13 § andra
stycket regeringsformen, enligt vilket regeringen inte kan meddela före-
skrifter som avser riksdagen eller dess myndigheter. Det bör ankomma
på riksdagens förvaltningskontor att självständigt meddela tillämpnings-
föreskrifter i säkerhetsskyddsfrågor beträffande anställda vid riksdagen.
Självfallet kan förvaltningskontoret därvid utforma sina föreskrifter efter
förebild av de tillämpningsföreskrifter till säkerhetsskyddslagen som
regeringen meddelar.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att 38 och 39 §§ lagen
om säkerhetsskydd i riksdagen ges följande lydelse:
38 § I 11 — 29 §§ säkerhetsskyddslagen (1996:000) finns bestämmelser
om säkerhetsprövning som gäller även för riksdagen och dess myndig-
heter.
39 § Närmare föreskrifter för riksdagens myndigheter om säkerhets-
prövning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:000) får meddelas av
respektive myndighet. I 6 § första stycket lagen (1983:1061) med instruk-
tion för riksdagens förvaltningskontor ges förvaltningskontoret behörighet
att meddela förvaltningsföreskrifter om de frågor som kontoret skall
handlägga.
I lagrådsremissen föreslås en ändring i 9 kap. 17 §. Ändringen innebär
att man i första stycket punkt 2 nämner angelägenhet som avser
registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen.
Lagrådet föreslår att lagtexten justeras på så sätt att det talas om ”re-
gisterkontroll och särskild personutredning”.
Enligt Lagrådets uppfattning finns det anledning att även göra en ändring
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
135
i 7 kap. 17 §. De hänvisningar som nu finns i paragrafens andra mening Prop. 1995/96:129
bör kompletteras med en hänvisning till säkerhetsskyddslagen. Bilaga 5
Övriga lagforslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
136
Förslag till säkerhetsskyddslag
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1§
Denna lag gäller vid verksamhet hos
1. staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten,
kommuner, landsting eller kyrkliga kommuner utövar ett rättsligt be-
stämmande inflytande, och
3. enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller
särskilt behöver skyddas mot terrorism.
2§
För riksdagen och dess myndigheter gäller endast 11 - 29 §§.
3 §
För de kyrkliga kommunerna gäller inte 12 - 29 §§.
4 §
Staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall anses utöva
ett rättsligt bestämmande inflytande enligt 1 § 2, om de ensamma eller
tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening
med fler än hälften äv samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på
något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrel-
sen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 - 3 skall inflytande anses vara utövat av staten,
om inflytandet utövas av en juridisk person över vilken staten bestämmer
på det sätt som anges i punkterna. Det som här sägs om staten gäller
också kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
5 §
I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som behövs
med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omstän-
digheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt att
enligt tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.
137
6§
Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets
säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess enligt
sekretesslagen (1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för
politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet.
7 §
Säkerhetsskyddet skall förebygga
1. att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet
obehörigen röjs, ändras eller förstörs (informationssäkerhet),
2. att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till upp-
gifter som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet bedrivs (tillträdesbegränsning), och
3. att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i
verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism.
8 §
När staten avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling där
det förekommer uppgifter som med hänsyn till rikets säkerhet omfattas
av sekretess, skall staten träffa ett skriftligt avtal (säkerhetsskyddsavtal)
med anbudsgivaren eller leverantören om det säkerhetsskydd som behövs
i det särskilda fallet. Detsamma gäller för kommuner, landsting och kyrk-
liga kommuner.
Om säkerhetsskyddslagen gäller för anbudsgivaren eller leverantören
på grund av 1 § 2 eller 3, kan anbudsgivarens eller leverantörens skyl-
digheter enligt lagen inte göras mindre långtgående genom villkoren i
säkerhetsskyddsavtalet.
9§
Vid utformningen av informationssäkerheten skall behovet av skydd vid
automatisk informationsbehandling beaktas särskilt.
10 §
Tillträdesbegränsningar skall utformas så att den enskildes rätt att röra
sig fritt inte inskränks mer än nödvändigt.
Bestämmelser om förbud mot tillträde till vissa anläggningar, områden,
fartyg eller luftfartyg finns i lagen (1990:217) om skydd för samhällsvik-
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
138
tiga anläggningar m.m.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
H §
Säkerhetsprövning skall göras innan en person genom anställning eller på
något annat sätt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet
eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Pröv-
ningen skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de intressen
som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Säkerhetsprövningen skall omfatta registerkontroll och särskild person-
utredning under de förutsättningar som anges i 13 - 19 §§.
Registerkontroll
12 §
Med registerkontroll avses att uppgifter hämtas från polisregister.
13 §
Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller anställning,
uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt,
utbildning, besök eller något annat deltagande i verksamhet, om anställ-
ningen eller deltagandet i verksamheten har placerats i säkerhetsklass.
Registerkontroll skall inte göras när det gäller uppdrag som offentlig
försvarare, ombud inför domstol eller ledamot i riksdagen eller i full-
mäktige eller när det gäller liknande uppdrag.
14 §
Registerkontroll får göras även i andra fall, om det behövs för skyddet
mot terrorism och det finns särskilda skäl. Föreskrifter om detta med-
delas av regeringen, utom såvitt gäller riksdagen och dess myndigheter.
15 §
Registerkontroll får göras efter framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en verksamhet på det sätt som anges i 13 §
första stycket, och
3. det för deltagandet gäller regler i den andra staten om registerkon-
troll som motsvarar reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en
säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där
Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen,
om organisationen har gjort framställan om kontroll.
139
16 §
Registerkontroll får underlåtas, om det står klart att någon kontroll inte
behövs, därför att den som säkerhetsprövningen avser tidigare har
kontrollerats på motsvarande sätt.
Säkerhetsklasser
17 §
En anställning eller ett annat sådant deltagande i verksamhet som avses
i 13 § första stycket skall placeras i säkerhetsklass, om den anställde eller
den som annars deltar i verksamheten
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess och
är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsklass 1),
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter
som avses i 1 (säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är
av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas
medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhetsklass
3).
Särskild personutredning
18 §
En särskild personutredning skall göras vid registerkontroll som avser
anställning eller något annat deltagande i verksamhet, om anställningen
eller deltagandet i verksamheten har placerats i säkerhetsklass 1 eller 2.
Detta gäller också när en framställan om registerkontroll har gjorts av en
annan stat eller en mellanfolklig organisation enligt 15 §. Personutred-
ningen skall omfatta en undersökning av den kontrollerades ekonomiska
förhållanden. I övrigt skall undersökningen ha den omfattning som be-
hövs.
Samtycke
19 §
Den som säkerhetsprövningen gäller skall ha gett sitt samtycke innan
registerkontroll och särskild personutredning får göras. Ett samtycke
skall anses gälla också förnyade kontroller och utredningar så länge som
den kontrollerade skall inneha samma anställning.
Beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklass
20 §
Riksdagen och dess myndigheter beslutar om placering i säkerhetsklass
och om registerkontroll såvitt avser riksdagens förvaltningsområde. För
anställda vid riksdagen bestämmer riksdagens förvaltningskontor efter
samråd med krigsdelegationens sekreterare om placering i säkerhetsklass
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
140
och om registerkontroll.
I övrigt beslutar regeringen om placering i säkerhetsklass och om
registerkontroll. Regeringen får föreskriva att myndigheter och andra, för
vilka bestämmelserna om registerkontroll gäller, beslutar om placering
i säkerhetsklass 2 och 3 och om registerkontroll. Denna beslutanderätt får
dock tilldelas sådana bolag, föreningar och stiftelser som avses i 1 § 2
eller sådana enskilda som anges i 1 § 3 och 4 § endast om det finns
särskilda skäl.
Utlämnande av uppgifter
21 §
Utlämnande av uppgifter från polisregister vid registerkontroll får om-
fatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2: vatje uppgift som finns tillgänglig i
polisregister om den kontrollerade och, om det är oundgängligen nöd-
vändigt, om make eller sambo, och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen och i Säkerhetspolisens
register.
22 §
Vid registerkontroll enligt 14 § får uppgifter om den kontrollerade i
Säkerhetspolisens register lämnas ut. Vidare får uppgifter om den kon-
trollerade i person- och belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen lämnas
ut enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
23 §
Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra
uppgifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.
Regeringen beslutar i vaije enskilt fall om utlämnande av uppgifter
enligt denna paragraf.
24 §
En uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild
personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning endast om den kan
antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från
säkerhetssynpunkt.
25 §
Innan en uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild
personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning, skall den som
uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Detta gäller dock
inte om uppgiften omfattas av sekretess i förhållande till den enskilde
enligt någon annan bestämmelse i sekretesslagen (1980:100) än 7 kap.
17 §.
Även om uppgiften omfattas av sådan sekretess, skall den som upp-
giften avser ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut, om hans
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
141
eller hennes intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda.
26 §
En uppgift som lämnas ut vid registerkontroll får inte åtföljas av något
annat yttrande än en förtydligande kommentar till uppgiften.
Prövningen av de utlämnade uppgifterna
27 §
Den som bestämmer om registerkontroll avgör självständigt om den
person som prövas skall få anlitas. Prövningen skall grundas på den kun-
skap som finns om den som prövas, de uppgifter som har kommit fram
vid registerkontrollen och vid särskild personutredning, arten av den
verksamhet för vilken prövningen görs samt omständigheterna i övrigt.
28 §
Sedan ett beslut har fattats med anledning av en säkerhetsprövning, skall
de handlingar som erhållits från Rikspolisstyrelsen snarast återställas dit,
om styrelsen inte har beslutat något annat.
Krav på svenskt medborgarskap
29 §
En säkerhetsklassad anställning vid staten, en kommun eller ett landsting
får innehas endast av den som är svensk medborgare.
Kravet på svenskt medborgarskap gäller inte sådant deltagande i verk-
samhet som enligt 13 § första stycket vid sidan om anställning skall för-
anleda registerkontroll.
Regeringen får i enskilda fall medge undantag från kravet på svenskt
medborgarskap.
30 §
Myndigheter och andra som lagen gäller för skall se till
1. att personalen får utbildning i frågor om säkerhetsskydd, och
2. att säkerhetsskyddet kontrolleras.
31 §
Den som regeringen bestämmer skall kontrollera säkerhetsskyddet hos
myndigheter och andra som lagen gäller för samt hos anbudsgivare och
leverantörer som har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
Därutöver skall staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner
se till att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd hos aktiebolag,
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
142
handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka de utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande samt hos anbudsgivare och leverantörer med
vilka de har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
32 §
Regeringen får i fråga om regeringskansliet förordna om undantag från
andra bestämmelser i lagen än sådana som gäller registerkontroll.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då personalkontrollkun-
görelsen (1969:446) skall upphöra att gälla.
2. Ett beslut om placering i skyddsklass enligt personalkontrollkun-
görelsen (1969:446) skall gälla till dess ett motsvarande beslut om säker-
hetsklass enligt den nya lagen har fattats, dock längst till utgången av år
1997. Skyddsklass 1 A,1 B och 2 enligt kungörelsen skall därvid anses
motsvara säkerhetsklasserna 1, 2 respektive 3 enligt lagen.
Prop. 1995/96:129
Bilaga 5
143
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari 1996
Prop. 1995/96:129
Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Thalén,
Freivalds, Wallström, Persson, Blomberg, Hedborg, Andersson,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:129 Säkerhetsskydd.
gotab 49497, Stockholm 1996
144