Prop.
1995/96:126
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 januari 1996
Ingvar Carlsson
Lena Hjelm-Wallén
(Utrikesdepartementet)
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att regeringen avger
förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att
Sverige utan villkor erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna som behörig i fråga om tvister som rör tolkningen och
tillämpningen av konventionen.
1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 126
Prop. 1995/96:126
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Ärendet och dess beredning....................... 4
3 Bakgrund.................................... 4
3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll..... 4
3.2 Domstolens verksamhet m.m.................. 5
3.3 Konsekvenser av fällande domar............... 7
4 Överväganden ................................ 8
Bilaga Domar i mål mot Sverige..................... 9
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 januari 1996 ................................. 20
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses i
artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Prop. 1995/96:126
1* Riksdagen 1995^6. 1 saml. Nr 126
Enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd for de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-
konventionen) kan konventionsstaterna avge förklaring att Europa-
domstolens jurisdiktion i frågor om tolkning och tillämpning av
konventionen är tvingande för staten. Den 15 juni 1966 deponerade
Sverige hos Europarådets generalsekreterare en förklaring enligt denna
artikel av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj
1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor om
tolkning eller tillämpning av konventionen samt av det första och det
fjärde tilläggsprotokollet domstolens jurisdiktion skulle vara tvingande i
och för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966:33, bet. UU3,
rskr. 152). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senare
förnyats för ytterligare femårsperioder (prop. 1971:13, 1975/76:120,
1980/81:96, 1985/86:94 och 1990/91:79) och löper således ut den 13 maj
1996. Regeringen måste därför ånyo ta ställning till frågan om ett förlängt
erkännande av domstolens jurisdiktion. I fråga om bakgrunden till den
ursprungliga svenska förklaringen hänvisas till vad dåvarande chefen för
Justitiedepartementet anförde i proposition 1966:33.
Sverige har varit underkastat Europadomstolens jurisdiktion sedan år
1966.1 regeringens proposition om inkorporering av Europakonventionen
och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen
med utgångspunkt i Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande Inkorpo-
rering av Europakonventionen (SOU 1993:40) att Sverige utan begräns-
ning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet, bör erkänna Europadom-
stolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade erkännandet av
domstolens jurisdiktion löper ut. Fri- och rättighetskommitténs betänkande
har remissbehandlats. Någon särskild remissbehandling av detta ärende
har därför inte ansetts behövlig. En förteckning över de remissinstanser
som yttrat sig över kommitténs betänkande finns i bilaga 3 till proposi-
tionen 1993/94:117. En sammanställning av remissyttranden har publice-
rats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ds 1993:90, reviderad
upplaga).
3.1 Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll
Europakonventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952
(prop. 1951:165, bet. UU11, rskr. 251:2). Senare har Sverige också
ratificerat elva tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953:32,1964:87,
1983/84:31, 1984/85:123, 1985/86:18, 1991/92:165 samt 1994/95:115).
Genom de första, fjärde, sjätte och sjunde tilläggsprotokollen har antalet
skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar behörigheten
för Europadomstolen att avge rådgivande yttranden till Europarådets
Prop. 1995/96:126
ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen innefattar vissa Prop. 1995/96:126
förändringar i förfarandet inför Europakommissionen och Europadomsto-
len. Det femte protokollet gäller sättet att utse ledamöter i kommissionen
och domstolen. Det nionde protokollet ger också en enskild klagande rätt
att hänskjuta ett mål till domstolens prövning. Det tionde rör om-
röstningsreglema i Europarådets ministerkommitté vid behandling av
klagomål enligt artikel 32 i konventionen. Det elfte protokollet innefattar
en genomgripande reformering av övervakningssystemet enligt konventio-
nen. De två sistnämnda protokollen har ännu inte trätt i kraft.
Samtliga stater som ratificerat konventionen har numera avgett förkla-
ringar enligt artikel 46. Också rätten för enskilda enligt artikel 25 att
anföra klagomål till kommissionen har numera erkänts av samtliga
konventionsanslutna stater. Av Europarådets medlemsstater är det endast
Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Makedonien, Moldavien och
Ukraina som ännu inte har ratificerat konventionen.
Finland, Irland, Island, Nederländerna, Rumänien, Slovenien och
Schweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Det
schweiziska godkännandet av den enskilda klagorätten omprövas dock
vart tredje år. Övriga stater har erkänt domstolens behörighet för
tidsperioder varierande mellan två och fem år. Danmark och Norge har
liksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åt
gången.
Konventionen och protokollen nr 1-8 till denna har införlivats med
svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246).
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995. Också protokoll nr 9 har med
verkan från den 1 augusti 1995 införlivats med svensk rätt (prop.
1994/95:115, bet. 1994/95:UU12, rskr. 1994/95:214). I samband med
färdigställandet av regeringens proposition om inkorporering av Europa-
konventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117)
utarbetades en ny översättning av konventionen och dess tilläggsprotokoll.
Den nya översättningen har intagits som bilaga 2 till Konstitutionsutskot-
tets betänkande, 1994/95:KU5.
3.2 Domstolens verksamhet m.m.
Domstolen hade vid utgången av år 1995 avgjort 527 mål. Flertalet domar
har meddelats under perioden efter år 1980. Fram till dess hade endast ett
åttiotal mål prövats av domstolen. Av de mål som domstolen avgjort rör
31 Sverige. I 21 av dessa mål har fastställts att Sverige har brutit mot
konventionen. 10 av de fållande domarna rör avsaknaden av möjlighet till
domstolsprövning av förvaltningsbeslut, i ett fall kombinerat med ägande-
rättskränkning. Fyra mål rör frågor i anslutning till omhändertagande av
barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
eller motsvarande tidigare gällande lagstiftning. Några mål rör kravet på
opartisk domstolsprövning och rätten till muntlig förhandling inför
domstol. De övriga fallande domarna rör andra rättsområden. De 21 Prop. 1995/96:126
fallande domarna kan jämföras med antalet fällande domar i några andra
länder, t.ex. Italien (85), Storbritannien (37), Belgien (35), Österrike (35),
Frankrike (34) Nederländerna (23), Danmark (2) och Norge (1).
En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns i
bilagan.
För närvarande är endast ett mål mot Sverige anhängigt i domstolen.
Detta rör frågan om fackliga stridsåtgärder vidtagna mot en oorganiserad
arbetsgivare för att förmå denne att träffa kollektivavtal kan anses utgöra
en kränkning av arbetsgivarens rätt till skydd för sin negativa förenings-
frihet och om staten, genom att i lagstiftning eller på annat vis ha
underlåtit att skydda arbetsgivaren mot stridsåtgärdema, kan ådra sig
ansvar för konventionsbrott.
Antalet mål som prövats av domstolen har alltså ökat avsevärt under de
senaste åren. År 1982 hänsköts 10 mål till domstolens prövning. År 1995
hänsköts 113 mål på begäran av en stat eller av kommissionen. Protokoll
nr 9, som också ger den enskilde klaganden en rätt att hänskjuta mål till
domstolens prövning, har hittintills tillämpats endast i ett fatal fall. I 31
fall har domstolen med tillämpning av detta protokoll avslagit den
enskildes begäran om att få målet prövat.
Eftersom de mål som prövas av domstolen först måste granskas av
kommissionen kan det vara av intresse att se målutvecklingen hos denna
för att kunna bedöma domstolens framtida arbetsbörda. Antalet
registrerade klagomål hos kommissionen har ökat från några 100 per år
i början av 1980-talet till ca 3 500 vid utgången av 1995. Härtill kommer
det stora antalet klagomål som inte registrerats - 10 200 vid utgången av
år 1995. Den ökande måltillströmningen sammanhänger med att
konventionssystemet blivit mer känt i flera stater, men också med
utvidgningen av antalet medlemsstater i Europarådet. Måltillströmningen
har gett upphov till stora balanser hos kommissionen och det kan ta 4-5
år innan ett klagomål slutligt prövats av konventionsorganen. Genom
protokoll nr 11 till konventionen har ett försök gjorts att åstadkomma en
mer rationell målhantering (se prop. 1994/95:115). Enligt detta protokoll
skall den nuvarande kommissionen och domstolen avskaffas och ersättas
av en ny domstol med heltidsarbetande ledamöter. Reformen träder i kraft
ett år efter det att samtliga konventionsstater ratificerat protokoll nr 11
vilket kan beräknas ha skett under år 1996 eller 1997.
År 1995 registrerades 165 klagomål mot Sverige hos kommissionen.
Flertalet av de klagomål som har riktats mot Sverige har dock prövats av
kommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats.
Åtskilliga har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I några
fall har staten och den klagande träffat förlikning i saken. De klagomål
mot Sverige som för närvarande är under handläggning vid kommissionen
gäller frågor av skiftande art. Alltjämt förekommer mål om om-
händertagande av barn. En påtaglig ökning av antalet utlänningsmål har
kunnat konstateras på senare år. Vidare handläggs för närvarande mål om
rättsprövning, skyddet för privatlivet och sjukvårdssekretessen, brotts-
skadeersättning, Justitiekanslems tillsyn över domstolarna, samemas jakt-
och fiskerätt samt ifrågasatt tillämpning av medverkansreglema i brotts- Prop. 1995/96:126
balken på skattebedrägeri.
3.3 Konsekvenser av fållande domar
Genom den tolkning som domstolen har gett vissa av konventionens
bestämmelser har det visat sig att svensk rätt och svensk rättstillämpning
inte i alla delar stått i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt
konventionen. Domstolens avgöranden har därför lett till ett antal lagstift-
ningsåtgärder på olika områden.
Som en följd av domen i målet Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23,
Ser. A No 52) har bl.a. införts en bestämmelse i 3 kap. 6 § ex-
propriationslagen (1972:719) som innebär att ett expropriationstillstånd
förfaller, om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning till
domstol inom ett år från det att tillståndet beviljades (prop. 1987/88:69,
bet. 1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189).
Domstolens domar i målen Skoogström och McGoff (dom 1984-10-02
resp. 1984-10-26, Ser. A No 83) har föranlett ändringar av de svenska
häktnings- och anhållandereglema i 24 kap. rättegångsbalken (prop.
1986/87:112, bet.l987/88:JuU7, rskr. 1987/88:30). Ändringarna innebär
bl.a. att häktningsförhandling alltid måste hållas inom 96 timmar efter det
att den misstänkte berövats friheten, vilket har medfört att domstolarna
ibland måste hålla häktningsförhandling på lördagar och söndagar samt
andra helgdagar. Dessa regler har senare reviderats, dock utan att huvud-
regeln ändrats (SFS 1995:1310).
Domstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolspröv-
ning av vissa förvaltningsbeslut som ansetts röra den enskildes civila
rättigheter (se t.ex. målen Pudas och Bodén (dom 1987-10-27 i båda
fallen, Ser. A No 125) har lett till att ett nytt prövningsförfarande
(rättsprövning) har införts. Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, bet.l987/88:KU38, rskr.
1987/88:189) skall Regeringsrätten, på ansökan av enskild pröva om ett
avgörande som träffats av regeringen eller av en förvaltningsmyndighet
som sista instans strider mot någon rättsregel. Efter den 1 januari 1995
skall prövningen av en förvaltningsmyndighets beslut göras av kammarrätt
(SFS 1994:1759). Förfarandet gäller sådana förvaltningsärenden som rör
myndighetsutövning mot enskilda. Också andra lagstiftningsåtgärder har
måst vidtagas. För närvarande övervägs bl.a. konsekvenserna av dom-
stolens dom i målet Holm (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-A) som gäller
sammansättningen av domstol i tryckfrihetsmål. Frågan har behandlats i
Domarutredningens betänkande SOU 1994:99, Domaren i Sverige inför
framtiden.
Den rättspraxis som utvecklas av domstolen far allt större betydelse för
konventionsstatemas interna lagstiftning. I de stater - de flesta - där
konventionen utgör en del av den nationella rätten påverkar konventionen
och domstolens praxis den nationella rättstillämpningen direkt. I Sverige
kan - särskilt i Högsta domstolens praxis - iakttas att konventions-
organens avgöranden i ökad utsträckning tas i beaktande vid tolkningen Prop. 1995/96:126
av svenska rättsregler. I lagstiftningsarbetet är det numera inte ovanligt att
utförliga resonemang förs om konventionsförenligheten av sådana
lagförslag som berör den enskildes konventionsskyddade rättigheter.
Utveckligen av praxis i Strasbourg måste således fortlöpande följas av
regeringen, av domstolarna och av rättstillämpande myndigheter. Detta har
blivit särskilt viktigt sedan konventionen inkorporerats med svensk rätt.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att regeringen avger
förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen att Sverige utan
villkor erkänner Europadomstolens jurisdiktion i fråga om tvister
om tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen.
Fri- och rättighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har riktat någon invändning
mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har nu under snart 30 år varit
underkastat Europadomstolens jurisdiktion. Samtliga konventionsanslutna
stater har numera också godtagit denna jurisdiktion. Erkännande av
domstolens jurisdiktion enligt artikel 46 och av den enskilda klagorätten
enligt artikel 25 har för de stater som på senare år blivit medlemmar av
Europarådet kommit att bli en förutsättning för medlemsskap. I regering-
ens proposition om inkorporering av Europakonventionen och andra fri-
och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen att Sverige
utan begränsning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet bör erkänna
Europadomstolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade
erkännandet av domstolens jurisdiktion löper ut. Genom att godkänna
protokoll nr 11 till konventionen har riksdagen också godtagit att Sverige
utan tidsbegränsning eller andra villkor underkastar sig den nya Europa-
domstolens jurisdiktion såvitt gäller tolkningen och tillämpningen av
Europakonventionen. Enligt regeringens uppfattning bör en ny förklaring
enligt artikel 46 kunna avges utan begränsning i tiden. Erkännandet
behöver inte längre förknippas med ömsesidighetsvillkor. Det skall avse
domstolens behörighet enligt såväl konventionen som det första, det
fjärde, och det sjunde tilläggsprotokollet.
Prop. 1995/96:126
Bilaga
Målet rörde främst i vad mån en rätt for fackförening att sluta kollektiv-
avtal kunde härledas ur artikel 11 i konventionen (skyddet för före-
ningsfriheten). Statens avtalsverk hade vägrat sluta kollektivavtal med
Svenska Lokmannaforbundet. Lokmannaforbundet ansåg att förbundets
rättigheter enligt artikel 11 därigenom blivit kränkta och att avtalsverkets
handlingssätt också varit diskriminerande mot förbundet eftersom Av-
talsverket slutit kollektivavtal med flera andra stora fackföreningskollektiv
och oberoende förbund. Domstolen, som konstaterade att Lokmannaför-
bundet på olika sätt kunde agera i förhållande till den svenska regeringen
och att förbundet hade rätt att förhandla med Avtalsverket, fann, liksom
kommissionen, att någon kränkning av konventionen inte förevarit.
Målet rörde fackliga rättigheter. Klagandena var anslutna till SACO
respektive SR. Dessa förbund hade deltagit i en konflikt på
arbetsmarknaden som innefattat såväl strejk som lockout. Sedan konflikten
avblåsts träffades kollektivavtal, vilket bl.a. innefattade rätt till retroaktiva
lönepåslag, dock inte för medlemmar i förbund som varit uttagna i
konflikten. Klagandena, som inte personligen varit uttagna i konflikt,
klagade över att de inte erhållit de retroaktiva tilläggen och gjorde
gällande att detta innefattade brott mot artikel 11 (skyddet för
föreningsfriheten) och att de utsatts för en diskriminerande behandling i
strid med artikel 14. Domstolen, som konstaterade att konventionen inte
ger någon rätt till retroaktiv löneersättning, fann att klagandena inte på
något vis förvägrats rätten att som medlemmar av en fackförening främja
sina intressen och således att något konventionsbrott inte ägt rum.
Målet gällde två fastigheter i Stockholm som under lång tid, 25 respektive
12 år, varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna bygg-
nadsförbud. Fastighetsägarna saknade enligt svensk lag möjlighet att få
* Hänvisningarna avser publikationen Publications of the European Court of Human Rights,
Series A: Judgments and Decisions, Carl Heymanns Verlag KG, Köln.
tid för tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning.
Domstolen fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkning
av artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domsto-
len fann också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom att
fastighetsägarna enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellan
dem och Stockholms stad prövad i domstol. Fastighetsägarna tillerkändes
skadestånd av svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr jämte
ersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde samma fråga som målet McGoff, se nedan. I domen avskrev
domstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klaganden
träffat förlikning. Enligt förlikningen åtog sig regeringen att vidta lagstift-
ningsåtgärder i syfte att bringa rättegångsbalkens regler i överens-
stämmelse med artikel 5 (3) i konventionen. Klaganden tillerkändes
ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde hur länge en person får hållas frihetsberövad innan frihets-
berövandet skall prövas av en domstol. McGoff var häktad i sin frånvaro,
greps och placerades i häkte och förvarades där under 15 dagar innan
häktningsfrågan prövades vid en förhandling i tingsrätten där McGoff var
närvarande. Domstolen fann att denna tidsperiod överskred vad som avses
med uttrycket ”promptly” i artikel 5 (3) i konventionen. I bestämmelsen
anges att var och en som berövats sin frihet har rätt att bli ställd inför
domstol ”promptly”. Domstolen fann således att denna artikel blivit
kränkt. McGoff tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde tillämpningen av bestämmelserna i personalkontrollkun-
görelsen (1969:446). Leander anställdes som vikarierande museitekniker
vid marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till örlogsbasen
inom militärt skyddsområde. Efter en kort tid blev Leander uppsagd. Han
informerades om att skälet härtill var resultatet av den personkontroll som
utförts beträffande honom. Han informerades dock inte närmare om vad
som legat till grund för resultatet av personalkontrollen. Leander gjorde
gällande att personalkontrollen inneburit brott bl.a. mot artiklarna 8 (rätten
till skydd för privatlivet) och 10 (rätten till yttrande-och åsiktsfrihet) samt
mot artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel för att påtala
konventionsbrott). Europadomstolen fann enhälligt att någon kränkning
inte förevarit av artiklarna 8 och 10. Domstolens majoritet fann inte heller
att artikel 13 blivit kränkt eftersom Leander hade vissa möjligheter att
anföra klagomål hos Rikspolisstyrelsen och kammarrätten, då det gällde
Prop. 1995/96:126
Bilaga
att fa information om utfallet av personalkontrollen, samt hos Justitie-
ombudsmannen och Justitiekanslem.
Målet gällde om det krav på domstolsprövning av tvister om civila
rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i konventionens artikel 6(1)
gäller vid prövning av en fråga om indragning av trafiktillstånd enligt
yrkestrafiklagen (1979:559). Pudas, som bedrev taxirörelse i Norrbotten,
fick sitt trafiktillstånd indraget. Svensk rätt medgav inte att en sådan fråga
kunde bli prövad av domstol. Domstolen fann att artikeln var tillämplig
och att avsaknaden av domstolsprövning innefattade en kränkning av
nämnda artikel. Pudas tillerkändes ideellt skadestånd med 20 000 kr samt
ersättning för rättegångskostnader.
Liksom i fallet Sporrong-Lönnroth gällde målet expropriationstillstånd och
möjligheten att få en tvist om ett sådant tillstånd prövad av domstol.
Eftersom någon sådan möjlighet inte fanns enligt svensk rätt fann
domstolen att artikel 6(1) blivit kränkt. Bodén tillerkändes ersättning för
rättegångskostnader.
Målet gällde omhändertagande och fosterhemsplacering av makarna
Olssons tre barn enligt lagen om vård av unga och huruvida de åtgärder
som vidtagits av svenska myndigheter innefattade en kränkning av artikel
8 i konventionen (skyddet för familjefriden). Domstolen fann att beslutet
att omhänderta barnen var berättigat men att placeringen av barnen i olika
fosterhem långt ifrån det ursprungliga föräldrahemmet och långt ifrån
varandra innebar en kränkning av artikel 8. Föräldrarna tillerkändes
skadestånd med 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde om de svenska reglerna för rättegång i hovrätt uppfyllde
kriterierna i artikel 6 i konventionen, som bl.a. ger var och en åtalad
person rätt att få sin sak prövad av domstol vid en ”fair and public
hearing”. Ekbatani dömdes vid en tingsrätt för olaga hot till dagsböter
efter sedvanlig huvudförhandling. Den hovrätt till vilken Ekbatani
överklagat domen avgjorde målet utan huvudförhandling i enlighet med
reglerna i den svenska rättegångsbalken och fastställde därvid tingsrättens
dom. Domstolen fann att artikel 6 kränkts eftersom Ekbatani förvägrats
Prop. 1995/96:126
Bilaga
11
muntlig förhandling i hovrätten. Ekbatani tillerkändes ersättning för
rättegångskostnader.
Målet gällde om bostadsdomstolen genom sin sammansättning med
intresseledamöter kunde anses som en opartisk domstol i den mening som
avses i artikel 6 i konventionen i en tvist mellan en hyresgäst som inte
var ansluten till Hyresgästernas Riksförbund och en hyresvärd som var
ansluten till Sveriges Fastighetsägarförbund. Tvisten gällde giltigheten av
en s.k. förhandlingsklausul ingången mellan Hyresgästernas Riksförbund
och Sveriges Fastighetsägarförbund. Vid prövningen av målet bestod bos-
tadsdomstolen av två juristdomare och två intresseledamöter utsedda på
förslag av de nämnda intresseorganisationerna. Europadomstolen fann att
det inte fanns anledning att hysa något tvivel om intresseledamötemas
personliga opartiskhet. Men de hade enligt domstolen nära förbindelse
med de organisationer som nominerat dem och som båda hade ett intresse
av att förhandlingsklausulen ej förklarades ogiltig. Europadomstolen ansåg
därför att klaganden hade rimlig anledning att misstänka att intresse-
ledamöterna hade ett gemensamt intresse som stred mot hans eget i
rättegången och att den intressebalans som normalt ligger i bostads-
domstolens sammansättning därför kunde rubbas. Europadomstolen fann
således att artikel 6 i konventionen hade kränkts. Langborger tillerkändes
ersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen
(1980:620) sedan ett omhändertagandebeslut blivit hävt. Klagomål an-
fördes av barnets mor och barnet självt i första hand enligt artiklarna 6
och 8 i konventionen. När målet prövades hade flyttningsförbudet varit i
kraft under sex år från det omhändertagandet hävts. Även om det
ursprungliga flyttningsförbudet varit motiverat, kunde, enligt Europa-
domstolen, det långvariga förbudet i kombination med umgänges-
rättsbegränsningar inte anses acceptabelt. Begränsningarna var f.ö. inte
heller lagligen grundade. I dessa hänseenden fann domstolen att artikel 8
kränkts. Klagandena saknade möjlighet att få prövning i domstol av de
beslutade begränsningarna i umgängesrätten. Denna brist fann Europa-
domstolen utgöra en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes
skadestånd med 300 000 kr jämte ersättning för rättegång kostnader.
Prop. 1995/96:126
Bilaga
Målet gällde indragning av utskänkningstillstånd enligt lagen (1977:293)
om handel med drycker. Klaganden, ett aktiebolag som drev en
restaurangrörelse i Helsingborg, fick sitt utskänkningstillstånd indraget.
12
Klaganden gjorde gällande att beslutet kränkt bolagsmännens äganderätt
och således artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt att en kränkning
också förelegat av artikel 6 därigenom att klaganden saknade laglig
möjlighet att få återkallelsebeslutet prövat av domstol. Europadomstolen
fann att en kränkning av artikel 6 förevarit i sistnämnda hänseende men
fann att någon annan kränkning av konventionen inte förekommit.
Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida ett långvarigt byggnadsförbud utfärdat med stöd av
byggnadslagen (1947:385) innefattade en kränkning av klagandens
äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Målet gällde
också om beslut att inte ge byggnadslov innefattade en prövning av
klagandens civila rättigheter så att klaganden hade en rätt enligt
konventionen att få beslutet om förlängning av byggnadsförbuden prövade
av domstol. Europadomstolen fann att någon kränkning av artikel 1 i
första tilläggsprotokollet inte förevarit men att avsaknaden av möjlighet
till domstolsprövning av besluten om förlängning av byggnadsförbudet
utgjorde en kränkning av artikel 6 i konventionen. Klaganden tillerkändes
ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen
(1979:230). Klagandena hade av lantbruksnämnden och regeringen fått
avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd beträffande en jord-
bruksfastighet som de inköpt för 240 000 kr. Priset ansågs överstiga
marknadsvärdet. I enlighet med bestämmelserna i jordförvärvslagen
utbjöds fastigheten till försäljning på offentlig auktion varvid lant-
bruksnämnden förvärvade den för 172 000 kr enligt åsatt marknads-
värdering. Klagandena gjorde gällande bl.a. brott mot artikel 1 i första
tilläggsprotokollet därigenom att klagandenas rätt till skydd för deras
egendom blivit kränkt genom lantbruksnämndens och regeringens beslut.
De påstod också att artikel 6 blivit kränkt eftersom de saknade möjlighet
att fa tvisten om deras rätt till fastigheten prövad av svensk domstol.
Europadomstolen biföll klagomålen i sistnämnda hänseende men fann i
övrigt att någon kränkning av konventionen inte hade förekommit.
Klagandena tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde främst om ett beslut om ändring av en fastställd bygg-
nadsplan innefattade en prövning av en tvist om klagandens civila
rättigheter på ett sätt som medförde att klaganden skulle ha rätt enligt
artikel 6 att fa tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann
Prop. 1995/96:126
Bilaga
13
att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt Prop. 1995/96:126
de vid denna tid gällande svenska reglerna, innefattade en kränkning av Bilaga
artikel 6. Klaganden tillerkändes skadestånd med 10 000 kr jämte
ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde främst om ett beslut om avslag på byggnadslov med
hänvisning till rådande byggnadsfbrbud för det område inom vilket
klagandenas fastighet var belägen, innefattade en prövning av en tvist om
klagandenas civila rättigheter på ett sätt som medförde att klagandena
skulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol.
Europadomstolen fann att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till
domstolsprövning enligt de vid denna tid gällande svenska reglerna
innefattade en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes skadestånd
med 30 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet rörde omhändertagande av barn. I domen avskrev domstolen målet
från vidare handläggning sedan regeringen och klagandena träffat
förlikning. Genom förlikningen tillerkändes klagandena ersättning med
225 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde rätt till nedsättning av församlingsskatt enligt lagen
(1951:611) om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör
svenska kyrkan (dissenterskattelagen). Som förutsättning för skattelindring
enligt dissenterskattelagen gällde vid denna tid bl.a. att den skattskyldige
var mantalsskriven i Sverige för inkomståret i fråga. Klaganden, som var
finsk medborgare, var bosatt på Åland men arbetade i Sverige. Han var
inte mantalsskriven i Sverige men ansågs ändå, med hänsyn till den tid
som han faktiskt varit bosatt i Sverige, vara skattskyldig i Sverige.
Eftersom han inte var mantalsskriven i riket ansåg dock skattedomstolama
att klaganden inte kunde få nedsättning av församlingsskatt enligt
bestämmelserna i dissenterskattelagen. Klaganden gjorde bl.a. gällande att
denna rättstillämpning innefattade brott mot hans rätt till religionsfrihet
enligt artikel 9 och att rättstillämpningen var diskriminerande mot honom
såvitt gällde såväl hans rätt till skydd för religionsfriheten som
äganderätten. Europadomstolen, som inte gick in på en prövning av
religionsfrihetsfrågan, fann att en kränkning av artikel 14 förekommit
därigenom att klaganden utsatts för en diskriminerande rättstillämpning
vad gällde beskattningen. Klaganden tillerkändes skadestånd med 8 000
kr jämte ersättning för rättegångskostnader.
14
Målet gällde huruvida beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) om av-
veckling av en grustäkt på klagandenas fastighet stått i strid med
klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt om
tvisten om grustäkten rört klagandenas civila rättigheter så att rätt till
domstolsprövning förelegat enligt artikel 6 i konventionen. Domstolen
konstaterade att indragningen av klagandenas tillstånd till grustäkt på
fastigheten inte var att anse som egendomsberövande i konventionens
mening utan som en åtgärd med syfte att reglera användningen av fas-
tigheten. Domstolen konstaterade att åtgärden hade stöd i lag och hade ett
legitimt syfte, naturskyddet, samt att återkallelsen av tillståndet inte kunde
anses stå i disproportion till syftet. Någon kränkning av artikel 1 i första
tilläggsprotokollet ansågs därför inte ha förevarit. Däremot ansåg
domstolen att beslutet rört klagandenas civila rättigheter och att de därför
borde haft möjlighet att få tvisten om indragningen av tillståndet prövad
av domstol. Artikel 6 ansågs därför kränkt. Klagandena tillerkändes
skadestånd med 10 000 kr samt ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida verkställigheten av ett avvisningsbeslut enligt
utlänningslagen (1989:529) stått i strid med artiklarna 3 och 8 i konven-
tionen samt om regeringens underlåtenhet att följa kommissionens rekom-
mendation om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet stått i
strid med artikel 25 i konventionen. Klaganden, som var medborgare i
Chile, avvisades till Chile sedan han nekats uppehållstillstånd. Han påstod
sig tidigare ha blivit torterad i Chile och hyste allvarlig fruktan för att
detta skulle upprepas om han tvingades återvända. Domstolen fann att
verkställigheten av avvisningen inte stått i strid med artiklarna 3 och 8 i
konventionen. Inte heller innefattade regeringens underlåtenhet att efter-
komma kommissionens rekommendationer om inhibition av verkställig-
heten brott mot artikel 25. Någon kränkning av konventionen ansågs
således inte ha förekommit.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för
att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.
Klaganden, som sökt men inte fått anställning som universitetslärare, hade
väckt enskilt åtal för förtal mot en medlem av den nämnd som haft att
avge yttrande i tillsättningsärendet och mot nämndens föredragande. Såväl
tingsrätt som hovrätt ogillade åtalet. Klaganden gjorde gällande bl.a. att
en kränkning av artikel 6 förevarit eftersom hovrätten inte hållit muntlig
förhandling innan målet avgjordes. Domstolen fann, med hänsyn till
omständigheterna i målet och dess betydelse för klagandens rykte som
yrkesman och för hans karriär, att hovrätten borde ha hållit förhandling
Prop. 1995/96:126
Bilaga
15
i målet för att tillgodose kravet på rättvis rättegång. En kränkning av Prop. 1995/96:126
artikel 6 ansågs därför ha ägt rum. Klaganden tillerkändes skadestånd med Bilaga
25 000 kr.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för
att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.
Klaganden hade dömts för förseelse mot vägtrafikkungörelsen (1972:603)
för att ha kört traktor på motortrafikled. Domen fastställdes av hovrätten
utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden gjorde gällande att
hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit en kränkning av
artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet inte gav upphov
till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna och
överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling i
hovrätten inte medfört brott mot artikel 6.
Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för
att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.
Klaganden hade ådömts ett bötesstraff för brott mot vapenlagen
(1973:1176) för det han innehaft ett gevär utan föreskriven licens. Domen
fastställdes av hovrätten utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden
gjorde gällande att hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit
en kränkning av artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet
inte gav upphov till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna
och överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling
i hovrätten inte medfört brott mot artikel 6.
Målet gällde omhändertagande av barn för samhällsvård, främst huruvida
av socialnämnden beslutade begränsningar av vårdnadshavarens rätt till
umgänge med en omhändertagen son, stått i överenskommelse med artikel
8 i konventionen (skyddet för privat- och familjelivet). Under tid då sonen
varit placerad i fosterhem hade socialnämnden förbjudit allt umgänge
samt också telefon- och brevkontakter mellan vårdnadshavaren och sonen.
Nämndens beslut hade fastställts av länsrätt och kammarrätt. Klagandena
gjorde gällande att umgängesrestriktionema stod i strid med artikel 8 i
konventionen. Medan kommissionen fann att restriktionerna, såvitt avsåg
brev och telefonkontakter, ej var lagligen grundade och därför i strid med
konventionen, riktade domstolen ingen kritik mot rättsenligheten av de
beslutade åtgärderna. Domstolen fann däremot att - även om åtgärderna
haft det legitima syftet att skydda barnets intresse - åtgärderna inte kunde
anses nödvändiga för detta syfte. Av detta skäl fann domstolen att artikel
16
8 blivit kränkt. Vårdnadshavaren och sonen tillerkändes skadestånd med Prop. 1995/96:126
50 000 kr vardera samt ersättning för rättegångskostnader. Bilaga
Målet gällde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen
(1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-
hällsvård hävts. Det rörde också klagandens möjligheter till umgänge med
barnet under tiden för flyttningsförbudet. Klagandens barn hade år 1977
vid knappt ett års ålder omhändertagits för samhällsvård och placerats i
fosterhem. Omhändertagandet hävdes år 1984. Samtidigt förbjöds
klaganden att flytta barnet från fosterhemmet. Någon reglering av um-
gängesrätten ägde emellertid inte rum. Flyttningsförbudet hävdes år 1989.
Klaganden gjorde gällande att de vidtagna åtgärderna hindrat hans åter-
förening med barnet. Europadomstolen, som inte fann anledning att
kritisera berörda myndigheter, bedömde åtgärderna som nödvändiga i
barnets intresse. Klaganden vann alltså inte gehör för påståendet om att
en kränkning av konventionen ägt rum.
Målet gällde främst s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstla-
gen (1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-
hällsvård hävts. Klagandenas barn hade varit omhändertagna för sam-
hällsvård och placerade i olika fosterhem sedan år 1980. Omhänder-
tagandebesluten och dessas genomförande har prövats av Europa-
domstolen i en tidigare dom (Olsson mot Sverige, dom den 24 mars 1988,
Ser. A Vol. 130). Efter flera rättegångar hävdes omhändertagandet år
1987. Kort därefter förbjöds föräldrarna att flytta barnen från respektive
fosterhem. Likaså begränsades föräldrarnas rätt till umgänge med barnen,
utan att denna åtgärd var lagligen grundad och utan möjlighet för
föräldrarna att få umgängesrätt fastställd av domstol. Klagandena gjorde
gällande att de svenska myndigheternas handläggning innefattade ett
flertal konventionsbrott, främst mot artikel 8. Europadomstolen bedömde
de vidtagna åtgärderna som nödvändiga i barnens intresse. Domstolen
fann emellertid att den bristande lagligheten av umgängesbegränsningama
och avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning innebar brott mot
artiklarna 8 resp. 6, vilket regeringen också vidgått. Övriga klagomål
ogillades. Klagandena tillerkändes skadestånd med 50 000 kr jämte
ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde huruvida en enskild part erhållit en opartisk rättegång i ett
tryckfrihetsmål. Klaganden hade väckt enskilt åtal avseende förtal mot
författaren till en bok utgiven av Tidens Bokförlag AB samt skadestånds-
17
talan mot förlaget. Klagandens talan grundade sig på vissa uttalanden som
gjorts i boken om klagandens politiska uppfattning. Inför rättegången
försökte klaganden jäva vissa medlemmar av juryn på den grunden att
medlemmar av det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) inte borde ingå
i juryn. Klaganden ansåg att dessas opartiskhet kunde ifrågasättas
eftersom såväl bokens författare som förlaget var starkt knutet till den
socialdemokratiska rörelsen. Jävsinvändingen ogillades. Då målet slutligen
avgjordes hade fem av de nio jurymedlemmarna olika anknytning till
SAP. Juryn fann ej de ifrågavarande uttalandena i boken brottsliga och
klagandens talan lämnades därför utan bifall. Klaganden gjorde gällande
att han på grund av juryns sammansättning inte fått en opartisk domstols-
prövning på sätt anges i artikel 6. Europadomstolen fann, liksom
kommissionen, med hänvisning till de särskilda omständigheterna i målet,
att artikel 6 blivit kränkt eftersom Stockholms tingsrätt, i den samman-
sättning den hade vid avgörandet av tryckfrihetsmålet, inte kunde anses
som en oberoende och opartisk domstol. Domstolen konstaterade att det
fanns en koppling mellan svarandena i tryckfrihetsmålet och fem av
jurymedlemmarna som kunde ge upphov till frågor om dessas oberoende
och opartiskhet. Härtill kom avsaknaden av möjlighet till överklagande av
den frikännande domen. Klagandens yrkande om skadestånd ogillades
medan ersättning för rättegångskostnader utdömdes.
Målet gällde avsaknad av domstolsprövning av beslut om koncession för
miljöfarlig verksamhet. Ett företag som bedrev avfallshantering hade
erhållit Koncessionsnämndens för miljöskydd tillstånd att på vissa villkor
fortsätta att hantera bl.a. hushållsavfall på ett avfallsupplag som gränsade
till klagandenas fastighet. Klagandena hade motsatt sig det begärda
tillståndet då de ansåg att det fanns risk att deras dricksvatten skulle
förorenas som en följd av hanteringen. Regeringen fastställde Kon-
cessionsnämndens beslut. Klagandena gjorde gällande att Koncessions-
nämndens prövning av ärendet innefattade en prövning av deras civila
rättigheter men att de saknat möjlighet till domstolsprövning av tillstånds-
beslutet, vilket stred mot artikel 6. Domstolen fann, liksom kommissionen,
att artikel 6 var tillämplig på tvisten och att artikeln blivit kränkt eftersom
klagandena saknat möjlighet till domstolsprövning av beslutet. Klagandena
tillerkändes ideellt skadestånd med 30 000 kronor vardera samt ersättning
för rättegångskostnader.
Målet gällde rätt till muntlig förhandling inför Regeringsrätten i mål om
rättsprövning. Klaganden är ägare till viss mark på vilken finns en
grustäkt. Han har tidigare haft tillstånd att utvinna grus från täkten men
fick detta tillstånd återkallat. Omständigheterna härikring har tidigare
prövats av Europadomstolen (Fredin mot Sverige, dom den 18 februari
Prop. 1995/96:126
Bilaga
18
1991, Ser. A No 192). Hos länsstyrelsen begärde han därefter en för-
längning av grustäktstillståndet för att avveckla och återställa grustäkten
i enlighet med en av länsstyrelsen fastställd plan. Hans framställning
avslogs och beslutet fastställdes av regeringen. Klaganden begärde
rättsprövning av regeringens beslut hos Regeringsrätten och begärde
därvid att regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.
Regeringsrätten avslog klagandens begäran om förhandling och
konstaterade i sak att regeringens beslut inte stred mot någon bestämmelse
i naturvårdslagen eller mot någon annan rättsregel. Två ledamöter var
skiljaktiga bl.a. i frågan om muntlig förhandling bort hållas. Klaganden
gjorde gällande att Regeringsrättens beslut att vägra honom muntlig
förhandling i målet stred mot artikel 6 i konventionen. Europadomstolen
konstaterade att regeringsrätten agerat som första och enda instans i målet,
att dess jurisdiktion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunde
röra de faktiska omständigheterna och att klagandens talan i detta fall gav
upphov till såväl rättsfrågor som faktiska frågor, vilket illustrerats av
minoritetens mening i regeringsrätten. Domstolen fann att artikel 6, i vart
fall under sådana omständigheter, garanterar en rätt till en muntlig
förhandling och att Regeringsrättens vägran att hålla en sådan förhandling
utgjort en kränkning av artikel 6. Klaganden tillerkändes ett ideellt
skadestånd med 15 000 kronor samt ersättning för rättegångskostnader.
Målet gällde frågan om artikel 6 i konventionen varit tillämplig när det
gällde utdömande av böter för rättegångsförseelse och, i så fall, om
avsaknaden av muntlig förhandling utgjort en kränkning av artikeln.
Klaganden hade vid sammanlagt tre tillfallen dömts av tingsrätt respektive
hovrätt för rättegångsförseelse till böter efter att ha uttalat sig otillbörligt
i skrift. Utdömandet av böter hade inte i något fall föregåtts av muntlig
förhandling. Klaganden gjorde gällande att domstolarna avgjort brotts-
anklagelser mot honom i strid mot artikel 6. Europadomstolen, som
beaktade förseelsens rubricering enligt inhemsk lag, förseelsens natur samt
straffets art och svårighetsgrad, kom till slutsatsen att artikel 6 inte varit
tillämplig på förfarandena. Någon kränkning av konventionen hade därför
inte ägt rum.
Prop. 1995/96:126
Bilaga
19
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham,
Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Regeringen beslutar proposition 1995/96:126 Förnyad förklaring enligt
artikel 46 i Europakonventionen.
gotab 49482. Stockholm 1996
20