Regeringens proposition
1995/96:115

En ny lag om domstolsärenden

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 30 november 1995

Lena Hjelm-Wallén

Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid de allmänna domstolarna handläggs tvistemål och brottmål enligt rättegångs-
balken. Dessutom handläggs ett stort antal ärenden enligt lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden (ärendelagen).
I propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvarande. För-
slaget innebär att regleringen av ärendenas handläggning blir betydligt mera
detaljerad än nu. Syftet med detta är framför allt att åstadkomma en ordning som
bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ. Förslaget bygger
till betydande del på reglerna i rättegångsbalken. Balkens bärande principer om
muntlighet, omedelbarhet och koncentration behöver dock inte tillämpas. Därmed
företer lagförslaget principiellt större likheter med de allmänna för-
valtningsdomstolarnas processlag, förvaltningsprocesslagen (1971:291), än med
rättegångsbalken. De regler som gäller för processen i förvaltningsdomstol har
också i stor utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av lag-
förslaget.
Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan nämnas att den som vill inleda ett
förfarande enligt den nya lagen skall normalt göra detta skriftligen, eventuellt
genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet inleds att den som
inlett ärendet vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna över
handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om den som inlett förfarandet
inte har någon invändning mot detta och det inte heller finns något annat skäl
mot överlämnande. Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt
rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av en för-
valtningsmyndighet till tingsrätten skall i åtskilliga fall beslutsmyndigheten
vara motpart till den enskilde och även ha rätt att överklaga ett senare dom-
stolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten i de flesta fall vara domför
med en juristdomare. När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna bestå av flera domare. Möjligheterna
att delegera arbetsuppgifter till sådana personer som är anställda vid
tingsrätten utan att vara juristutbildade föreslås bli utvidgade till att gälla
även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.
I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i vilka
fall handlingarna i ett ärende skall tillställas en part (kommuniceras). Sakligt
sett syftar dessa regler både till att onödiga kommuniceringar undviks och till
att behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om när sammanträde
i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås enskilda få ett betydande
inflytande bl.a. med hänsyn till den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Ett sammanträde skall inte vara lika formbundet som enligt nuvarande regler,
vilka innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling skall
tillämpas. Ett sammanträde skall under vissa förutsättningar kunna hållas på
telefon.
Om ett tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla
förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen är särskilt motiverad
för sådana fall där det enligt Europakonventionen krävs muntlighet. Förslaget
medför att tillämpningen av reglerna i rättegångsbalken om överklagande av
beslut, vilka bygger på att förfarandet i den högre domstolen skall vara helt
skriftligt, begränsas till att i huvudsak endast gälla överklaganden av
processuella beslut.
För några ärendetyper där en förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande
regler överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära
domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 7

2 Lagtext.................................................... 8
2.1 Förslag till lag om domstolsärenden................. 8
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken...... 20
2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken........ 21
2.4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken........... 22
2.5 Förslag till lag om ändring i jordabalken........... 24
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 26
2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken...... 28
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel
med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 30
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning
av pengar hos myndighet............................. 33
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling.................................. 34
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 35
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt....................................... 38
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning av faderskap........ 41
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om regi-
strering av båtbyggnadsförskott..................... 43
2.15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 44
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparke-
ringsavgift......................................... 45
2.17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).......................................... 47
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer................................... 48
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om före-
tagshypotek......................................... 50
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors ge-
mensamma hem........................................ 51
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om ho-
mosexuella sambor................................... 52
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om be-
söksförbud.......................................... 54
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul-
turminnen m.m....................................... 55
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter..................................... 56
2.25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 57
2.26 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)
59
2.27 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009).. 62
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............ 64
2.29 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)
66
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om före-
tagsrekonstruktion.................................. 67

3 Ärendet och dess beredning................................. 68

4 Bakgrund................................................... 68

5 Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering... 71

6 En ny ärendelag?........................................... 73

7 Huvuddragen i en ny ärendelag.............................. 76
7.1 Allmänt............................................. 76
7.2 Ärendelagens tillämpning i högre instans............ 81
7.3 Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut
överklagas.......................................... 83
7.4 Klagotider m.m...................................... 94
7.5 Tingsrättens sammansättning m.m. ................... 97
7.6 Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m...... 99
7.7 Kommunicering.......................................103
7.8 Sammanträden........................................106
7.9 Vissa frågor om förhör..............................109
7.10 Materiell processledning............................112
7.11 Interimistiska beslut och inhibition................115
7.12 Parternas kostnader.................................117
7.13 Omprövning..........................................119
7.14 Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen......120
7.15 Särskilda rättsmedel................................122

8 Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar...........125

9 Registreringen av mål och ärenden..........................132

10 Numreringen av domar och beslut............................133

11 Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt..134

12 Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet.....................135

13 Lösöreköp..................................................136

14 Kallelse på okända borgenärer..............................138

15 Kostnader..................................................139

16 Ikraftträdande.............................................140

17 Författningskommentar......................................141
17.1 Förslaget till lag om domstolsärenden...............141
17.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken....179
17.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken......180
17.4 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.........180
17.5 Förslaget till lag om ändring i jordabalken.........181
17.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....181
17.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken....182
17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om
handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar-
bliva...............................................182
17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om ned-
sättning av pengar hos myndighet....................183
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling..................................183
17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred
183
17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt.......................................184
17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap....185
17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om
registrering av båtbyggnadsförskott.................185
17.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
185
17.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift.................................185
17.17 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)..........................................186
17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer................................186
17.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek.....................................187
17.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem......................................187
17.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.................................187
17.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksförbud........................................187
17.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m....................................188
17.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter.....................................188
17.25 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)188
17.26 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334)..........................................189
17.27 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)190
17.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............190
17.29 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)..........................................191
17.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion..............................192

Bilaga 1 Promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . 250
Bilaga 3 Domstolsutredningens lagförslag . . . . . . . . . . . . . 251
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . 257
Bilaga 5 Lagrådets yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
30 november 1995 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 329

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om domstolsärenden,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i ärvdabalken,
5. lag om ändring i jordabalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i utsökningsbalken,
8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva,
9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hosmyndighet,
10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommenhandling,
11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,
12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vidutredning av
faderskap,
14. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbygg-nadsförskott,
15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
16. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
19. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
21. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
22. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,
23. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter,
25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),
26. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret,
m.m.,
29. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
30. lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om domstolsärenden

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av
sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall
handläggas enligt rättegångsbalken.

2 §
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Domstolarnas sammansättning m.m.

3 §
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid
handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå
av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas
rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller
29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas.
När en anställd som inte är juristdomare handlägger ett ärende enligt en
särskild föreskrift gäller reglerna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken.

Hur ärendet inleds vid tingsrätten

4 §
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över-
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. Regeringen får för
vissa slags ärenden bestämma att det får göras i annan form.

5 §
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om
partens
1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan
adress där parten kan anträffas för delgivning,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för nummer som
avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten
begär det, och
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn,
postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna
uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena.
Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon-
nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan
särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress,
skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten.
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller
felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten.

6 §
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan.

7 §
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet
enligt klagandens mening är oriktiga och
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med överklagandet.

8 §
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten
överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in
till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten.
Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den
saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts
till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot
detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas.
Skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den
kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.

Brister i en inledande skrivelse m.m.

9 §
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen
förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte
betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det
skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att
inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part.
Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten
upplysas om detta.

10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte
kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 5 § och inte har endast ringa betydelse
för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen.
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av
tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning och
myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.

Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande

11 §
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt-
ningsmyndigheten motpart till den enskilde sedan handlingarna i ärendet
överlämnats till domstolen.

Allmänt om handläggningen av ärenden

12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver
och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall
domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar.

13 §
Förfarandet hos domstolen är skriftligt.
I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är
lämpligt.

14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild
omständighet inte behövs.

Skriftväxlingen

15 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen ge denne tillfälle att svara
inom en viss tid. Domstolen skall samtidigt lämna en upplysning om att ärendet
kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av-
göras till motpartens nackdel eller
2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och det är
onödigt att myndigheten ges tillfälle att svara.

16 §
Den som getts tillfälle att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen
bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har
inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte
medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för
detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen.

17 §
Domstolen får förelägga en part att inom en viss tid yttra sig skriftligen. I
föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att
avgöras även om det inte kommer in något sådant yttrande till domstolen.

Sammanträde

18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är
motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att
myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock
alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att
parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna
sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
19 §
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för-
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen.
För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §.

20 §
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger
och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre
domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning.

21 §
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och
9 §§ rättegångsbalken.
Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid
detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd-
ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet.
Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.

Parters rätt att få del av uppgifter

22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått
tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att så har skett
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får
kännedom om uppgiften.
I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte
tillämpas, om detta är onödigt.

Bevisning

23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som
åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas
in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett
in beviset.

24 §
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt
tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret.
Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant
sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser
om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om
sakkunnig tillämpas 40 kap. rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till
36 kap. 19 § rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon
enligt 24 § andra stycket.

Säkerhetsåtgärder och inhibition

26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har
avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den
som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte
är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills
vidare rörande saken.

Beslut

27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i
övrigt har förekommit i ärendet.
Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut
genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt
intresse.

28 §
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut,
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs
behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade
beslutet.

29 §
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma
dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom
en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas.

30 §
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta.
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de
skall iaktta vid ett överklagande. Har ärendet inte avgjorts, skall parterna
underrättas om att de efter begäran kan få en sådan upplysning från domstolen.
Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning
även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.

Omedelbar verkställighet

31 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 §
rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart.

Rättegångskostnader

32 §
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.

Rättelse av skrivfel och liknande

33 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto-
len.
Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i
samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall
om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.

Omprövning av beslut

34 §
När en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande
finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet,
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon
enskild part (omprövning).
Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl-
digheten gäller dock inte, om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i
ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot
att tingsrätten ändrar sitt beslut.
Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden
för överklagande av beslutet har gått ut.

35 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter
omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm-
pas inte 38 § fjärde stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla-
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 §
fjärde stycket.

Allmänt om överklagande av domstolens beslut

36 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller
henne emot.

37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband
med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får
dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av person eller
egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg-
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall
ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet
eller
9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

38 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen
för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.
I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som
åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet
inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över
till den domstol som skall pröva överklagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första stycket
samt 9 och 10 §§.

Överklagande av tingsrättsbeslut

39 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas
av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit
eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

Överklagande av hovrättsbeslut

40 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte-
gångsbalken.

41 §
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana
omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen
beaktas endast om det finns särskilda skäl.

Särskilda rättsmedel

42 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot beslut
som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och
4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap.
1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl,
får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap.
rättegångsbalken.

Straff, vite och hämtning

43 §
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads-
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.

Inkommande handlingar

44 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med-
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha
kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast
följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad
handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått
någon, får domstolen bortse från meddelandet.

Hinder mot inställelse

45 §
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart
anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Delgivning

46 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.

Ombud och biträde

47 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§
rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om
domstolen anser att det behövs.

Tolk och översättning av handlingar

48 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33
kap. 9 § rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga
beslutet skall iaktta.

2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.
3 §
--------------------------------------------------------------------
Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats
i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en
sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för
lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift
för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in
uppgift om dagen då handlingen till rätten.
gavs in till rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma-
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

18 kap.
--------------------------------------------------------------------
4 a §
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:000) om
domstolsärenden består tingsrätten
av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en ju-
ristdomare och tre nämndemän.
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 17
kap. 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18
§§ äktenskapsbalken.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1996:000) om
domstolsärenden består tingsrätten
av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en
juristdomare och tre nämndemän.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Balken omtryckt 1995:974.

2.4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20
kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.
--------------------------------------------------------------------
Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Det som sägs i 14-16, 18 och
sagts om boutredningsman skall 19 §§ om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å tillämpas på testamentsexekutor
testamentsexekutor ävensom å den och på den som genom testamente
som genom testamente förordnats förordnats att endast i viss del
att allenast i viss del verkställa utredningen efter den
verkställa utredningen efter döde. Även i fråga om entledigande
den döde; och skall jämväl om skall tillämpas det som sägs om
entledigande gälla vad om boutredningsman. Skyldigheten
boutredningsman är stadgat. enligt 14 a § att underrätta
rätten om vem som tillställts
årsredovisning gäller dock endast
den som är boutredningsman.

--------------------------------------------------------------------
21 a §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 1
och 5 §§.

20 kap.
--------------------------------------------------------------------
12 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt
detta kapitel.

**FOOTNOTES**

1 Balken omtryckt 1981:359.

23 kap.
--------------------------------------------------------------------
6 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 5
§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.5 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.
12 a §1
Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till
nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren,
och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i
pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när
parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men
vars belopp inte framgår av avtalet.
Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet.
När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende-
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet
samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad
jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet.
Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren
inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det
deponerade beloppet inte har betalats till honom.
--------------------------------------------------------------------
Länsstyrelsens beslut i ett Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över- ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den klagas till tingsrätten på den
ort där länsstyrelsen finns. Vid ort där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande tillämpas lagen överklagande gäller lagen
(1946:807) om handläggning av (1996:000) om domstolsärenden.
domstolsärenden.

12 kap.
21 §2
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres-
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i
avtalet.
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen,
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo-
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be-
loppet ej betalats till honom.
--------------------------------------------------------------------
Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen
anledning av deposition får med anledning av deposition får
överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på
besvär. den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas.

**FOOTNOTES**

1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43.

2 Senaste lydelse 1984:694.

2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 11-13 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19
kap. 11 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
11 §
--------------------------------------------------------------------
Vid rätten skall över alla mål Vid rätten skall det föras re-
föras dagbok, utvisande tiden, gister över alla mål. Registret
då varje mål inkommit, därmed skall utvisa tiden då varje mål
vidtagna åtgärder och tiden för kommit in, de åtgärder som vid-
målets avgörande samt, då talan tagits med målet, tiden för målets
fullföljts, tiden, då anmälan avgörande och, om överklagande
eller inlaga inkommit, och de skett, dagen då anmälan eller
åtgärder, som vidtagits. överklagande kommit in och de
åtgärder som vidtagits.

12 §
--------------------------------------------------------------------
Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och register
mål skall i tillämpliga delar i ett mål skall tillämpas även
gälla även beträffande ärende. beträffande ett ärende som hand-
läggs enligt denna balk.

13 §1
--------------------------------------------------------------------
Närmare föreskrifter om Närmare föreskrifter om
protokoll och aktbildning samt protokoll, aktbildning och
om dagbok och andra förteck- register meddelas av
ningar meddelas av regeringen. regeringen.

10 kap.
--------------------------------------------------------------------
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp
målet eller att i annan ordning
pröva ansökan men att en annan
domstol skulle vara behörig,
skall ansökan lämnas över till den
domstolen, om sökanden inte har
något att invända mot detta och
det inte heller finns något
annat skäl mot att ansökan
överlämnas. Ansökan skall anses ha
kommit in till den senare dom-
stolen samma dag som den kom in
till den domstol som först tog
emot ansökan.

17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade i
nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

19 kap.
--------------------------------------------------------------------
11 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp
målet eller att i annan ordning
pröva ansökan men att en annan
domstol skulle vara behörig,
skall ansökan lämnas över till den
domstolen, om sökanden inte har
något att invända mot detta och
det inte heller finns något
annat skäl mot att ansökan
överlämnas. Ansökan skall anses ha
kommit in till den senare dom-
stolen samma dag som den kom in
till den domstol som först tog
emot ansökan.

30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1974:573.

2.7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
--------------------------------------------------------------------
I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel
skall bestämmelserna i lagen gäller lagen (1996:000) om
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden vid överklagande
domstolsärenden tillämpas beträf- i utsökningsmål. Kronofogdemyn-
fande överklaganden i utsök- digheten skall dock inte vara
ningsmål. Tingsrätten skall dock part i domstolen.
alltid bestå av en lagfaren do-
mare.

16 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
--------------------------------------------------------------------
Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en
en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med-
meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd.
stånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i tingsrättens beslut,
eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva
överklagandet.
Kan ett överklagande av
tingsrättens beslut prövas av
hovrätten endast om denna
meddelat prövningstillstånd,
skall tingsrätten i samband med
underrättelse om vad som gäller
i fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.

2 Senaste lydelse 1993:516.

3 Senaste lydelse 1993:516.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
1 §1
--------------------------------------------------------------------
Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig
sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma
desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att
kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall
handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens
utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes
i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar
från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig
upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck-
om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och
köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall
underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts-
vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja-
inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om
låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om
avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och
säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen
yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe-
blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand-
skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun-
lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning
görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den
skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde ges in
den dag då kungörelsen skedde för registrering till kronofog-
uppvisas för kronofogdemyndig- demyndigheten i det län där egen-
heten i det län där egendomen domen finns.
finns, och i bestyrkt avskrift
tillställas myndigheten, dels
inom en månad från samma dag
företes inför tingsrätten i den
ort där egendomen finns till
intagande i dess protokoll.
--------------------------------------------------------------------

2 §2
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten för förteckning över Vid överklagande av krono-
uppvisade och inprotokollerade fogdemyndighetens beslut tilläm-
köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken.

3 §3
--------------------------------------------------------------------
Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad
och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom
trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand-
handlingen inför rätten före- lingen gavs in till kronofog-
teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i det län där
konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts
gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök-
sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda
att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej
till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att
gäller när ansökan om räknas till konkursboet. Detsam-
företagsrekonstruktion enligt ma gäller när ansökan om före-
lagen (1995:000) om tagsrekonstruktion enligt lagen
företagsrekonstruktion gjorts (1995:000) om företagsrekon-
inom nämnda tid och konkurs struktion gjorts inom nämnda tid
följt på ansökan som gjorts under och konkurs följt på ansökan som
företagsrekonstruktionen eller gjorts under företagsrekon-
inom tre veckor från det att struktionen eller inom tre
rätten beslutat att företags- veckor från det att rätten be-
rekonstruktionen skall upphöra. slutat att företagsrekonstruk-
Görs efter utgången av den i tionen skall upphöra. Görs efter
första punkten angivna tiden jäv utgången av den i första punkten
mot köpeavhandling, vilken är så angivna tiden jäv mot köpeav-
upprättad och behandlad, som handling, vilken är så upprättad
nyss sagts, är, om jävet görs vid och behandlad, som nyss sagts,
utmätningstillfälle, fordrings- är, om jävet görs vid utmät-
ägaren skyldig att, om han vill ningstillfälle, fordringsägaren
fullfölja jävet, inom en månad skyldig att, om han vill full-
därefter väcka talan mot såväl säl- följa jävet, inom en månad därefter
jaren som köparen vid den väcka talan mot såväl säljaren som
tingsrätt som avses i 1 §. Gör köparen vid tingsrätten i den ort
han inte det, har han förlorat där egendomen finns. Gör han inte
sin talan. Godset skall genast det, har han förlorat sin talan.
beläggas med kvarstad och sökan- Godset skall genast beläggas med
den skall, om han vill att kvarstad och sökanden skall, om
åtgärden skall bestå, inom han vill att åtgärden skall bestå,
fjorton dagar efter utmätnings- inom fjorton dagar efter
förrättningen hos kronofogdemyn- utmätningsförrättningen hos
digheten ställa full borgen för kronofogdemyndigheten ställa
den kostnad och skada, som kan full borgen för den kostnad och
orsakas av kvarstaden. Var skada, som kan orsakas av
säljarens egendom avträdd till kvarstaden. Var säljarens
konkurs, skall vad om åter- egendom avträdd till konkurs,
vinning av lös egendom till skall vad om återvinning av lös
konkursbo är stadgat i 4 kap. egendom till konkursbo är
19 och 20 §§ konkurslagen stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§
(1987:672) äga motsvarande konkurslagen (1987:672) äga
tillämpning. motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som
visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:386.

2 Senaste lydelse 1977:673.

3 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 a §1
--------------------------------------------------------------------
Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får
relsen förs i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på den
besvär. ort där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1981:804.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling

Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
15 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt
denna lag, dock inte ärenden som
avses i 12 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §1
--------------------------------------------------------------------
Har i annan ordning än vid Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats syneförrättning upprättats skrift-
skriftlig och av vittnen lig och av vittnen styrkt före-
styrkt förening rörande ning rörande stängselskyldighet
stängselskyldighet eller eller betesreglering, äge envar,
betesreglering, äge envar, som som deltagit i föreningen, upp-
deltagit i föreningen, uppvisa visa denna hos den eller de
denna hos den eller de fas- fastighetsdomstolar, inom
tighetsdomstolar, inom vilkas vilkas domvärjo de fastigheter,
domvärjo de fastigheter, före- föreningen angår, äro belägna. Över-
ningen angår, äro belägna. Över- ensstämmer föreningen med de i
ensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och
denna lag stadgade grunder, hava, där föreningen avser upp-
och hava, där föreningen avser låtelse av betesmark, i förening-
upplåtelse av betesmark, i en tydligt angivits den upplåtna
föreningen tydligt angivits den markens läge och gränser, den
upplåtna markens läge och grän- eller de fastigheter, för vilka
ser, den eller de fastigheter, den upplåtits, sätt och tid för
för vilka den upplåtits, sätt och markens inhägnande och anordnan-
tid för markens inhägnande och de för betesbruk samt huruvida
anordnande för betesbruk samt ersättning skall utgå och i så
huruvida ersättning skall utgå fall med vilket belopp ersätt-
och i så fall med vilket belopp ningen skall i den ordning 16 §
ersättningen skall i den föreskriver betalas, skall rätten
ordning 16 § föreskriver gäldas, registrera föreningen. Sedan
låte rätten intaga föreningen i vare föreningen gällande mot
rättens protokoll. Sedan vare framtida ägare eller innehavare
föreningen gällande mot framtida av fastigheterna så ock, där
ägare eller innehavare av registreringen ägt rum inom två
fastigheterna så ock, där månader sedan föreningen ingicks,
intagande i rättens protokoll mot den, som efter upprättandet
ägt rum inom två månader sedan men före registreringen blivit
föreningen ingicks, mot den, ägare eller innehavare. Förening,
som efter upprättandet men före som slutits för boställe eller
föreningens intagande i rättens staten eller allmän inrättning
protokoll blivit ägare eller tillhörig, på viss tid upplåten
innehavare. Förening, som fastighet, have dock ej verkan
slutits för boställe eller mot senare innehavare, med
staten eller allmän inrättning mindre föreningen blivit av
tillhörig, på viss tid upplåten vederbörande myndighet godkänd.
fastighet, have dock ej verkan
mot senare innehavare, med
mindre föreningen blivit av
vederbörande myndighet godkänd.
--------------------------------------------------------------------
Sedan föreningen enligt första När en förening registrerats
stycket intagits i rättens skall rätten sända över beslutet
protokoll, skall utdrag av till länets lantmäterikontor så
protokollet i ärendet genom ock, där föreningen angår betes-
rättens försorg översändas till reglering, till vederbörande
länets lantmäterikontor så ock, skogsvårdsstyrelse.
där föreningen angår
betesreglering, till veder-
börande skogsvårdsstyrelse.

37 §2
--------------------------------------------------------------------
Träffas förening, att stängsel Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan ej skall hållas mellan angränsan-
angränsande ägor, oaktat stängsel de ägor, oaktat stängsel enligt
enligt denna lag kunnat äskas, denna lag kunnat äskas, eller
eller att stängsel skall vara att stängsel skall vara av viss
av viss annan beskaffenhet än annan beskaffenhet än den, som
den, som enligt 5 § eller med enligt 5 § eller med stöd därav
stöd därav meddelad föreskrift är meddelad föreskrift är för orten
för orten gällande, eller att gällande, eller att stängsel
stängsel skall helt eller skall helt eller delvis sättas
delvis sättas annorstädes än i 4 § annorstädes än i 4 § är föreskrivet;
är föreskrivet; är föreningen är föreningen upprättad på sätt i
upprättad på sätt i 36 § sägs och 36 § sägs och har i förekommande
har i förekommande fall däri fall däri tydligt angivits den
tydligt angivits den sträck- sträckning, vari stängslet skall
ning, vari stängslet skall framgå, skall om sådan förenings
framgå, skall om sådan förenings uppvisande och registrering, om
uppvisande och intagande i verkan av föreningen så ock om
rättens protokoll och om verkan översändande av beslut, vad i 36 §
av föreningen så ock om översän- är stadgat äga motsvarande
dande av utdrag av pro- tillämpning.
tokollet, sedan föreningen däri
intagits, vad i 36 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs
vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.
--------------------------------------------------------------------
Förening, som i denna para- Förening, som i denna paragraf
graf avses, äger ej giltighet avses, äger ej giltighet utöver
utöver tio år sedan den blivit tio år sedan den blivit
intagen i rättens protokoll. registrerad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:187.

2 Senaste lydelse 1946:837.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 §
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 §
--------------------------------------------------------------------
Beskattningsmyndighet är den Beskattningsmyndighet är den
allmänna underrätt, vid vilken tingsrätt vid vilken arvlåtaren
arvlåtaren (testator) eller, då (testator) eller, då fråga är om
fråga är om egendom vartill före- egendom till vilken en föregående
gående innehavare på livstid innehavare på livstid haft i 8 §
haft i 8 § första eller andra första eller andra stycket av-
stycket avsedd rätt, denne sedd rätt, denne hade att svara
skolat svara i mål, som rörde i mål som rörde hans person.
hans person.
--------------------------------------------------------------------
Finnes ej behörig beskatt- Om det inte finns någon tings-
ningsmyndighet efter vad nu rätt som är behörig enligt första
sagts upptages skatteärendet av stycket, tas skatteärendet upp
Stockholms rådhusrätt av Stockholms tingsrätt.
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden om
arvsskatt.

--------------------------------------------------------------------
Fullföljd av talan Överklagande

60 §1
--------------------------------------------------------------------
Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be-
slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten
att till beskattningsmyndig- av en enskild part eller av den
heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade
hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid
temyndighet i län, som hör under överklagande gäller lagen
skilda hovrätter, be- (1996:000) om domstolsärenden.
skattningsmyndighet, skola
besvären ställas till den hov-
rätt, under vilken den del av
länet hör, där den skattskyldige
var mantalsskriven, när skatt-
skyldigheten inträdde, eller,
om han då ej var mantalsskriven
inom riket, där han var bosatt
eller stadigvarande vistades;
i fråga om juridisk person vare
för hovrättens behörighet bestäm-
mande, var styrelsen eller för-
valtningen hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 §
1 mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
--------------------------------------------------------------------
Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens
underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av en
prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift
fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får
återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från
fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När en skatt-
slutets dag. När skattskyldig skyldig vitsordat en anmärkning,
vitsordat anmärkning, som fram- som framställts av gransknings-
ställts av granskningsmyndighe- myndigheten, skall det vid över-
ten, skall vid fullföljd av klagandet anses som om
talan anses, som om beslut om beskattningsmyndigheten med-
skattens fastställande blivit delat beslut om skattens
meddelat av underrätt eller fastställande när granskningsmyn-
skattemyndighet, när gransk- digheten fått meddelande om
ningsmyndigheten erhållit med- vitsordandet. I sådant fall
delande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in
sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten
komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även
dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall
part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom-
hans vederpart söka ändring i mit in till
beslutet, skall denne dock beskattningsmyndigheten eller
inkomma med sina besvär inom två till hovrätten inom två månader
månader från det delgivning som från det att delgivning som av-
avses i 52 kap. 7 § rättegångs- ses i 15 § lagen (1996:000) om
balken ägt rum. I sistnämnda domstolsärenden har skett. Pröv-
fall må vederparten inkomma med ningen av om motparten har över-
besvärsinlaga till hovrätten; klagat i rätt tid skall alltid
prövningen huruvida hans göras av hovrätten.
besvärstalan fullföljts på före-
skrivet sätt och inom rätt tid
skall alltid tillkomma hovrät-
ten.
--------------------------------------------------------------------
Då besvär behörigen anförts över När ett beslut som avses i
beslut, som avses i nästfö- andra stycket överklagas skall
regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till
städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens
över besvären. motpart tillfälle att yttra sig.
--------------------------------------------------------------------
Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig-
myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har
ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite
vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma
komma under prövning i samband under prövning i samband med
med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets
tets utdömande. utdömande.

70 §2
--------------------------------------------------------------------
Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut
lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt
lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl-
skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt
skatt som beslutet avser. som beslutet avser.
Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:337.

2 Senaste lydelse 1990:337.

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §1
Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §,
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre
mannen.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan-
nande enligt första stycket de enligt första stycket med-
meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen
kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har
den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande
sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna
någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte
någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar
bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om förord-
prövas frågan om förordnande nande enligt första stycket
enligt första stycket såsom ett enligt lagen (1996:000) om
ärende enligt lagen (1946:807) domstolsärenden. Ett sådant för-
om handläggning av domstolsären- ordnande kan begäras av den som
den. Ett sådant förordnande kan kan vara part i ett mål om att
begäras av den som kan vara bekräftelsen saknar verkan.
part i ett mål om att bekräftel-
sen saknar verkan.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan-
nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt
som ett ärende enligt lagen om lagen om domstolsärenden. Ett så-
handläggning av domstolsärenden. dant förordnande kan begäras av
Ett sådant förordnande kan någon av parterna i det tidigare
begäras av någon av parterna i målet.
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
1 b §2
--------------------------------------------------------------------
Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1
1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg- lagen (1996:000) om domstols-
ning av domstolsärenden får ärenden får överklagas särskilt.
överklagas särskilt genom besvär. Sedan utlåtande över undersök-
Sedan utlåtande över undersök- ningen har avgetts eller frågan
ningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit, får
om undersökning har förfallit, ärendet avskrivas.
får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av
Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:1530.

2 Senaste lydelse 1982:1060.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
Den som har beställt båt och Den som har beställt båt och
lämnat eller utfäst sig att lämna lämnat eller utfäst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta taga eller byggnadsämnen får låta
in därom upprättat skriftligt registrera ett därom upprättat
avtal i protokollet hos Stock- skriftligt avtal hos Stockholms
holms tingsrätt. Därefter har tingsrätt. Därefter har han för-
han förmånsrätt enligt 4 § förmåns- månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen
rättslagen (1970:979) i bygg- (1970:979) i byggnadsämnena och
nadsämnena och vad som för hans vad som för hans räkning
räkning tillverkats med tillverkats med förskottet.
förskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
8 §1
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 §
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre
veckor från dagen för beslutet.
--------------------------------------------------------------------
Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist-
registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i
beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller lagen (1996:000) om
melserna i lagen (1946:807) om domstolsärenden.
handläggning av domstolsärenden.
Tingsrätten skall dock alltid
bestå av en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1993:1495.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §2
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte
överklagas.
--------------------------------------------------------------------
Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den
tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets
överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum.
Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till
ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha
Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor
senast tre veckor från det från det klaganden fick del av
klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller
beslutet. Vid prövning av över- lagen (1996:000) om
klagandet tillämpas lagen domstolsärenden, om inte annat
(1946:807) om handläggning av anges i denna lag.
domstolsärenden om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas.
--------------------------------------------------------------------
10 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett
klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en
gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten med-
rätten om inte hovrätten med- delat prövningstillstånd.
delat parten prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller
beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan
missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats.
av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövnings-
tillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i det slut vartill
tingsrätten kommit eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva talan.
--------------------------------------------------------------------
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.

2 Senaste lydelse 1988:1180.

3 Senaste lydelse 1993:517.

2.17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Lydelse enligt SFS 1995:305 Föreslagen lydelse
13 §
--------------------------------------------------------------------
Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogdemyn-
myndighet enligt 12 § hos dighet enligt 12 § till tingsrät-
tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet
Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till krono-
in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre
från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren
del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid
tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt lagen
handläggning av domstolsärenden. (1996:000) om domstolsärenden.
Därvid skall i fråga om Vid handläggningen av ärendet be-
överklagandet gälla vad som i står tingsrätten av en juristdo-
den lagen sägs om ansökan. Vid mare. Om det finns särskilda skäl
annan handläggning än som sägs i med hänsyn till ärendets
3 eller 4 § samma lag skall beskaffenhet, får tingsrätten
rätten bestå av en lagfaren do- dock bestå av en juristdomare
mare och nämnd. och tre nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte
överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med
klagan över utmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
4 §
--------------------------------------------------------------------
Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända
borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde-
där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde-
mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i
nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om
bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade
bort svara vid domstol i sådana
mål. Om gäldenären är ett
aktiebolag görs dock ansökan hos
Patent- och registrerings-
verket.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och
såvitt möjligt ange deras adress.

5 §1
--------------------------------------------------------------------
Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända
borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av myn-
föreläggande för dem att digheten med föreläggande för dem
skriftligen anmäla sina ford- att skriftligen anmäla sina
ringar till rätten senast sex fordringar till myndigheten se-
månader från dagen för kallelsen. nast sex månader från dagen för
kallelsen.
--------------------------------------------------------------------
Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall myn-
senast en månad före anmäl- digheten senast en månad före an-
ningstidens utgång skicka mälningstidens utgång skicka
underrättelser om kallelsen underrättelser om kallelsen till
till kronofogdemyndigheten i alla borgenärer som har tagits
länet och till alla borgenärer upp i förteckningen över kända
som har tagits upp i borgenärer och som har känd
förteckningen över kända bor- adress. Om ansökan har gjorts
genärer och som har känd adress. hos Patent- och registrerings-
verket, skall verket skicka en
underrättelse till den kronofog-
demyndighet som avses i 4 §.
--------------------------------------------------------------------
5 a §
Vid överklagande av en krono-
fogdemyndighets beslut tillämpas
18 kap. utsökningsbalken.
Ett beslut av Patent- och
registreringsverket överklagas
till tingsrätten på den ort där
bolaget har sitt säte. Vid
överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre
bestämmelser.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:396.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och
egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av
handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än
näringsidkarens död.
--------------------------------------------------------------------
Utan hinder av att en köpe- Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lösöre handling om försäljning av lösöre
som tillhör näringsidkaren har som tillhör näringsidkaren har
behandlats enligt bestämmel- behandlats enligt bestämmelserna
serna i lagen (1845:50 s. 1) i lagen (1845:50 s. 1) om
om handel med lösören, som köpa- handel med lösören, som köparen
ren låter i säljarens vård kvar- låter i säljarens vård kvarbliva,
bliva, omfattas den sålda egen- omfattas den sålda egendomen av
domen av hypotek på grund av en hypotek på grund av en
företagsinteckning som har sökts företagsinteckning som har sökts
senast trettio dagar efter det senast trettio dagar efter det
att handlingen företeddes inför att handlingen registrerades
rätten. hos kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren
före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt
bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
20 a §
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en juristdomare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het, får tingsrätten dock bestå av
en juristdomare och tre
nämndemän.
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
förordna bodelningsförrättare
enligt 17 kap. 1 § äktenskaps-
balken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även
på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
--------------------------------------------------------------------
8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen
handläggning av domstolsärenden, (1991:614),
9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen
(1991:614), (1972:429),
10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal-
(1972:429), lelse på okända borgenärer,
11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket
lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen
12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988),
stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen
lagen (1970:988), (1990:1342),
13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och and-
(1990:1342), ra styckena och 5 § andra
14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620),
andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen
stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäktig-
15. 36 § första stycket lagen val, m.m.,
(1972:704) om kyrkofullmäktig- 15. 2 § andra stycket lagen
val, m.m., (1993:1404) om brevröstning i
16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och
(1993:1404) om brevröstning i i Schweiz,
Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om
i Schweiz, uppskovsavdrag vid byte av bo-
17. lagen (1993:1469) om stad, samt
uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
stad, samt 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, samt 16 kap. 7 och 9 §§
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken.
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta,
gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1446.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
--------------------------------------------------------------------
Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall
4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär
(1946:807) om handläggning av det.
domstolsärenden skall alltid
hållas, om någon part begär det.

21 §
--------------------------------------------------------------------
Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i
övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt lagen (1996:000) om
3 §, 4 § första och andra domstolsärenden. Därvid gäller i
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen fråga om begäran om prövning vad
(1946:807) om handläggning av som sägs i den lagen om ansökan.
domstolsärenden. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning vad
som sägs i den lagen om ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
14 §1
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lagen lagen (1996:000) om domstols-
(1946:807) om handläggning av ärenden.
domstolsärenden. Tingsrätten är
domför med en lagfaren domare.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10
kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1523.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per-
sonuppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1996:000) om dom-
handläggning av domstolsärenden stolsärenden.
i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §1
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får
överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
--------------------------------------------------------------------
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.

64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är
tillåten, och
--------------------------------------------------------------------
2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av (1996:000) om domstolsärenden.
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49,
rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken
skall i stället gälla Marknads- samt 39 § första stycket lagen om
domstolen. domstolsärenden skall i stället
gälla Marknadsdomstolen.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1494.

64 c §2
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden
som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5
5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten
den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges
64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett
läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första
lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i
ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare
tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en
lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är
får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till
delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan
handläggning skall tingsrätten
bestå av en juristdomare eller
av en juristdomare och en eko-
nomisk expert.

65 §
--------------------------------------------------------------------
För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part
i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i
lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och
gande för part och parts parts utevaro det som i rätte-
utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla-
balken är föreskrivet för åklaga- gare.
re.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

2 Senaste lydelse 1993:681.

2.26 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
--------------------------------------------------------------------
Om en tingsrätt då den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överklagas.

22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens
fordran.
--------------------------------------------------------------------
Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna
lag, gäller för handläggningen lag, gäller lagen (1996:000) om
lagen (1946:807) om handlägg- domstolsärenden för handlägg-
ning av domstolsärenden. En ningen.
tingsrätt skall vid handlägg-
ningen alltid bestå av en
lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som
avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans
avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i
stället den tiden.
--------------------------------------------------------------------
Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens
ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras.
höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller lagen (1996:000)
(1946:807) om handläggning av om domstolsärenden för
domstolsärenden. En tingsrätt handläggningen.
skall vid handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första stycket 3
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första
stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsido-
satt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

29 §
--------------------------------------------------------------------
Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighetens beslut
slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan
ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld-
leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en
ställa en skuldsanering över- skuldsanering överklagas till
klagas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §.
avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn-
kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva
att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från
skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning.
handläggning. Överklagandet Överklagandet skall ges in till
skall ges in till kronofogdemyndigheten inom tre
kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för beslut. Vid
veckor från dagen för beslutet. överklagande gäller lagen
(1996:000) om domstolsärenden,
om inte annat följer av denna
lag. Kronofogdemyndigheten
skall inte vara part i dom-
stolen.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.

31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.27 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan
antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
--------------------------------------------------------------------
I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond
gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1996:000) om
handläggning av domstolsärenden, domstolsärenden, om inte annat
om inte annat sägs i detta sägs i detta kapitel.
kapitel.

18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga
förhållanden.
--------------------------------------------------------------------
Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om domstol lagen (1996:000) om
handläggning av domstolsärenden. domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt.
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den
domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns,
hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om överklagande Vid överklagande gäller lagen
tillämpas lagen (1946:807) om (1996:000) om domstolsärenden om
handläggning av domstolsärenden inte annat föreskrivs i denna
om inte annat föreskrivs i lag.
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.

53 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet
de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju-
faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär-
Vid handläggning i övrigt av skilda skäl med hänsyn till ären-
ärendet är tingsrätten domför med dets beskaffenhet, får tingsrät-
en lagfaren domare. ten dock bestå av en juristdo-
mare och tre nämndemän.

55 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det
allmänna överklagas till hovrät-
ten. Om tingsrätten har
meddelat ett beslut som avses
i 34 § andra stycket eller av-
slagit ett yrkande om att
verkställighet tills vidare
inte skall få ske, får talan mot
beslutet föras särskilt.
--------------------------------------------------------------------
Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får
överklagas. inte överklagas.

62 §
--------------------------------------------------------------------
Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl-
skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan
sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses
avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än
myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom-
eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en
ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av
får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i
50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 och 55 §§ gäller vid sådant
första meningen och andra överklagande.
stycket samt 56 § gäller vid så-
dant överklagande.
--------------------------------------------------------------------
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall
dock vad som är föreskrivet om
rättegången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten,
om den disciplinansvarige begär
det eller det annars finns skäl
för det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet
redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande
äldre bestämmelser.

2.29 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som
som avses i 42 § andra stycket avses i 42 § andra stycket skall
skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en
den sammansättning som anges i juristdomare eller av en
45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk
läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda
lagen (1946:807) om handlägg- skäl med hänsyn till ärendets
ning av domstolsärenden skall beskaffenhet, får tingsrätten
tingsrätten dock bestå av en dock ha den sammansättning som
lagfaren domare. I sådana fall anges i 45 § första stycket.
får även en ekonomisk expert
delta i tingsrätten.

50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör-
ningsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 §
skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller lagen
handläggning av domstolsärenden (1996:000) om domstolsärenden,
tillämpas i ärenden som avses i om något annat inte följer av
42 § andra stycket, om något denna lag.
annat inte följer av denna lag.

51 §
--------------------------------------------------------------------
Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i 39 §
rätten skall i mål och ärenden första stycket lagen (1996:000)
enligt denna lag i stället gälla om domstolsärenden om hovrätten
Marknadsdomstolen. skall i mål och ärenden enligt
denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion
dels att 4 kap. 3 § skall upphävas,
dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
1 §1
--------------------------------------------------------------------
Om inte annat föreskrivs, gäl- Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler för rättens handläggning en- ler lagen (1996:000) om dom-
ligt denna lag lagen stolsärenden för rättens handlägg-
(1946:807) om handläggning av ning enligt denna lag.
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning enligt 3
kap. tillämpas dock rättegångs-
balkens bestämmelser om hand-
läggningen av tvistemål.

2 §2
--------------------------------------------------------------------
En sådan förhandling som avses En sådan förhandling som avses
i 3 kap. 23 § första stycket i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj- skall äga rum så snart som möj-
ligt. Vid förhandlingen ligt. Om rekonstruktören, gälde-
tillämpas bestämmelserna i nären eller en borgenär uteblir
rättegångsbalken om huvud- från förhandlingen, hindrar det
förhandling i tvistemål. Om inte att ackordsfrågan prövas och
rekonstruktören, gäldenären eller avgörs.
en borgenär uteblir från förhand-
lingen, hindrar det inte att
ackordsfrågan prövas och avgörs.
--------------------------------------------------------------------
Rättens avgörande sker genom
beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

3 Ärendet och dess beredning

I Justitiedepartementets promemoria En ny ärendelag behandlas frågor om
hanteringen av sådana ärenden vid allmän domstol som inte skall handläggas
enligt rättegångsbalken (RB) eller förvaltningslagen. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju92/323). Regeringen tar i detta
ärende upp de frågor som har behandlats i promemorian.
I detta sammanhang tar regeringen även upp vissa av Domstolsutredningen (Ju
1989:06) i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet - Arbetsuppgifter och
förfaranderegler (SOU 1991:106) behandlade frågor om testamentsexekutors
uppgiftsskyldighet och om handläggningen av ärenden som gäller lösöreköp eller
kallelse av okända borgenärer. Utredningens lagförslag i dessa delar finns i
bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna har tagits in i Ds 1993:5 (i bilaga 1). I Ds 1993:5 finns också en
sammanställning över remissvaren (särskilt avsnitten II:5, II:8 och II:9).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på de allra flesta punkter följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer
till Lagrådets synpunkter i avsnitten 7.1, 7.2, 7.4, 7.15 och 8 samt i
författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4 Bakgrund

Vid tingsrätterna förekommer dels sådan rättsvård som innefattar rättskipning i
klassisk mening, dels annan rättsvård. Rättegångsbalken gäller endast rätt-
skipningen och balkens regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan
rättsvård omfattar vitt skilda ärenden, t.ex. om registrering av bouppteckning,
anordnande av förvaltarskap, tillstånd till adoption, dödande av förkommen
handling, byte av släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare
tid har också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen sådana som kommer till
tingsrätt genom överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex. enligt
utsökningsbalken). Grovt sett kan man indela ärendena i ansökningsärenden, an-
mälningsärenden, överklagandeärenden och officialprövningsärenden.
I mer än tvåhundra år utövades all rättsvård vid de allmänna domstolarna med
tillämpning av reglerna för mål i 1734 års rättegångsbalk. Den lösningen blev
emellertid omöjlig att bygga vidare på när den nuvarande rättegångsbalken
infördes år 1948. Vid tillkomsten av den balken ansåg man sig nämligen - för att
få genomslagskraft för reformen - behöva gå fram med relativt stor stränghet när
det gällde tre bärande principer för reformen, nämligen de s.k. muntlighets-,
omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Rättegångsbalken kom att innebära
att saken i ett mål i de allra flesta fall skulle avgöras efter en muntlig och
sammanhållen huvudförhandling vid vilken bevisningen presenterades i ett
omedelbart skick. Denna ordning medförde ett krav på att alla tvistemål först
skulle utredas under en förberedelse som i allmänhet skulle vara i huvudsak
muntlig. Brottmålen skulle utredas genom förundersökning hos polis och åklagare.
De ursprungliga bestämmelserna i den nya rättegångsbalken skulle - om de
tillämpats fullt ut även utanför rättskipningens område - ha lett till
oacceptabla resultat framför allt till följd av utformningen av kraven på
förberedelse och huvudförhandling. Ärendena är nämligen till helt övervägande
del relativt enkla och okomplicerade och något behov av muntlighet finns normalt
inte. Processlagberedningen framhöll att förfarandet i fråga om ärenden i långt
högre grad än beträffande rättegångsmål, där partsförhandlingen utgör tyngd-
punkten, måste anpassas efter skiftande förhållanden. För den skull valde man år
1948 för ärendena en ny lösning, nämligen en särskild och relativt enkel
förfarandelag, lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den s.k.
ärendelagen.
Ärendelagen kom att gälla ärenden angående rättsvård som tingsrätt skall ta
upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning
skall handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål eller brottmål.
Undantag görs för ärenden som angår straff eller annan med brott förenad
påföljd. Lagen är inte på samma sätt som rättegångsbalken byggd på muntlighet,
omedelbarhet och koncentration och förfarandet är inte som enligt
rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för avgörande.
Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande alla andra frågor gäller det
som sägs i rättegångsbalken om tvistemål i den mån det är tillämpligt . Normalt
är handläggningen helt skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet
angår bör höras muntligen för att ärendet skall kunna prövas, kan dock domstolen
kalla honom eller henne att komma till en förhandling. Bland övriga frågor som
regleras särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av yttrande
och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom beslut och vid
överklagande av ett domstolsbeslut tillämpas samma regler som vid överklagande
av ett processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål, dvs. reglerna om
överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det kan röra sig om ett
materiellt beslut tillämpar man alltså inte som vid överklagande av en dom
reglerna i 50, 51 eller 55 kap. RB.
Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för undan och särskilt under
senare år kommit att utvidgas. Från att urspungligen ha avsett endast enklare
ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt partsförhållande,
har ärendelagen kommit att bli tillämplig också för andra ärenden som inte
ansetts passa för en hantering direkt enligt rättegångsbalken. Detta gäller
bl.a. sådana fall som kommer till tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna
utveckling ligger bl.a. att den primära beslutsnivån för en del ärendetyper
flyttats från domstol eller ett domstolsliknande organ till en
förvaltningsmyndighet. Överklagande till tingsrätt kan numera förekomma enligt
bl.a. föräldrabalken, utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsane-
ringslagen (1994:334) och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsva-
ret, m.m. som den 1 juli 1995 ersatte lagen (1986:644) om disciplinförseelser av
krigsmän m.m. Ytterligare lagar kan inom de närmaste åren förväntas komma att
innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I de flesta av de nu berörda
ärendena förekommer två eller flera parter som står mot varandra. Oftast är det
en myndighet som står mot en enskild part.
Antalet ärenden som vid tingsrätterna läggs upp som domstolsärenden är närmare
30 000 per år. Härtill kommer att det finns många ärenden vid de allmänna dom-
stolarna som inte läggs upp som domstolsärenden men för vilka ärendelagen ändå i
princip är tillämplig och i undantagsfall kan få faktisk betydelse (t.ex. boupp-
teckningsärenden). Även när det gäller handläggning enligt rättegångsbalken -
tvistemål eller brottmål - kan det förekomma ärenden, nämligen såvitt gäller
processuella frågor (RB-ärenden). I allmänhet handläggs de processuella frågorna
inom ramen för ett pågående mål. Även mera fristående RB-ärenden kan dock
förekomma, t.ex. om kvarstad innan talan ännu har väckts, om förordnande av
offentlig försvarare under förundersökning, om bevisupptagning åt annan domstol
och om bevisupptagning till framtida säkerhet.
Rättegångsbalken har de senaste decennierna på grundval främst av betänkanden
avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och Domstolsutredningen (Ju
1989:06) varit föremål för en omfattande översyn och modernisering. Detta har
inneburit att ganska många bestämmelser i balken har mjukats upp. Det ställs
exempelvis inte längre samma krav på hållande av huvudförhandling som förut och
även i många andra hänseenden har förfarandet gjorts enklare.
Ärendelagen har aldrig varit föremål för någon mera allmän reform. Endast vid
några få tillfällen har det skett ändringar i ärendelagen. Under det senaste
decenniet har dock lagen flera gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer
allmänna reformsammanhang och flera radikala förslag har presenterats. Bl.a.
lade Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU
1991:106) fram ett förslag till ny förfarandelag som skulle ersätta inte bara
den nuvarande ärendelagen utan också den för de allmänna förvaltningsdomstolarna
gällande förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). Det rörde sig alltså om en
för de båda domstolstyperna gemensam processlag. Domstolutredningens förslag
remissbehandlades. En sammanställning över remissinstanserna och remissvaren
finns i Ds 1993:5. Utredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I stället
togs frågor om en ny ärendelag för de allmänna domstolarna upp i den nu aktuella
departementspromemorian.
En redogörelse för det omfattande reformbehovet när det gäller ärendelagen
lämnas i avsnitt 5. I avsnitt 6 tas upp frågor om den nuvarande ärendelagen bör
ersättas av en ny eller om man bör tillgodose reformbehovet på något annat sätt.
Några av de mera allmänna frågorna om hur ett nytt förfarande skall utformas
behandlas närmare i avsnitt 7. Ett av problemen avser den situationen att ett
beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätt (avsnitt 7.3). Vad
frågan gäller är om den myndighet som har fattat beslutet skall kunna uppträda
som part i domstolen, när ingen annan myndighet kan uppträda på partssidan mot
den som överklagar. Något oegentligt betecknas i det praktiska rättslivet sådana
ärenden vanligtvis som enpartsärenden . I avsnitt 8 behandlas frågan vad en
domstol skall göra när den finner att den inte är behörig att handlägga ett
visst mål eller ärende. Normalt måste i detta fall avvisning ske, men för vissa
fall förekommer regler om att fallet i stället skall lämnas över till en behörig
domstol. Det som nu övervägs är i vad mån reglerna angående överlämnande kan
byggas ut.
I avsnitten 9 och 10 behandlas frågor om registreringen av mål och ärenden och
om domar och slutliga beslut skall behöva särskilda nummerbeteckningar. I
avsnitt 11 behandlas några frågor om nedflyttning av den primära domstolspröv-
ningen från hovrätt till tingsrätt när det gäller överklagande av vissa
länsstyrelsebeslut. Frågor om testamentsexekutors uppgiftsskyldighet behandlas i
avsnitt 12 och i avsnitten 13 och 14 behandlas frågor om handläggningen av
ärenden om lösöreköp respektive kallelse på okända borgenärer.

5 Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering

Det har alltid förekommit vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen. En
typ av problem har gällt frågor om gränsdragningen mellan rättegångsbalken och
ärendelagen. Distinktionen mellan det som skall anses vara rättskipning i
klassisk mening och det som skall anses vara annan rättsvård är nämligen långt
ifrån skarp. En annan typ av problem har gällt frågor om i vilka fall
rättegångsbalkens bestämmelser skall tillämpas när det saknas bestämmelser i
ärendelagen. En tredje typ har gällt frågor om vad man bör göra när det även i
rättegångsbalken saknas bestämmelser. Särskilt gränsdragningsfrågorna har dock
vållat allt mindre bekymmer i takt med att lagstiftningen har hunnit sätta
sig .
Andra tillämpningsproblem accentueras emellertid av att det till ärendelagen
förs nya typer av ärenden, t.ex. utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och
ärenden enligt den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen om ärendena behöver också
bättre än nu anpassas till att det såsom i dessa fall skall ske överklaganden
till tingsrätten och till de krav på muntlighet som följer av våra åtaganden
enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Förekommande problem blir mer
frekventa i takt med att antalet ärendetyper ökar.
I promemorian påvisas flera brister i den nuvarande regleringen. Det pekas
bl.a. på att det av ärendelagen inte ens framgår att en eventuell motpart skall
höras innan ärendet avgörs eller att parterna skall ha fått del av
processmaterialet innan ärendet avgörs. Till de många frågor som är bristfälligt
reglerade hör enligt promemorian även frågor om bevisning, frågor om muntlighet
eller skriftlighet och frågor om rättegångskostnader. Ärendelagens
domförhetsregler som är krångliga återspeglar enligt promemorian till stora
delar det som gällde enligt rättegångsbalken innan endomarkompetensen vidgades
genom reformer på 1970- och 1980-talen. Promemorian uppehåller sig också vid
problem som orsakas av att det vid överklagande av ett beslut i ett domstols-
ärende gäller samma regler om skriftlig och enkel överrättsprocess som vid
överklagande av ett processuellt beslut enligt rättegångsbalken.
För en skicklig och erfaren domare bereder ärendelagens närmast torftiga
reglering i normala fall inga större problem, även om den allmänna hänvisningen
till rättegångsbalken kan medföra att det i ärendet behöver företas åtgärder som
är onödiga. Han eller hon ordnar exempelvis så att parterna i rimlig omfattning
får del av processmaterialet innan målet avgörs även när det saknas bestämmelser
om detta. Det juridiska förnuftet kan tillåtas bli styrande också när det gäller
sådant som i vilken omfattning parterna skall få komma med nytt material och i
vilken omfattning rättegångskostnader skall dömas ut trots att det saknas
direkta bestämmelser även om detta. Även frågor om sammanträden kan oftast lösas
på ett praktiskt sätt.
Till stöd för att regleringen av ärendeförfarandet trots detta bör bli
betydligt mer utförlig än den är nu talar först och främst det allmänna kravet
på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Styrkan hos detta krav
hänger givetvis samman med ärendenas art. Ju viktigare ärenden, desto större
anledning till reglering. För en mera utförlig reglering talar också att man
inte kan förutsätta att den enskilde domaren alltid på bästa sätt kan ta
ställning till vad som bör anses nödvändigt. Det finns en risk både att han gör
för litet (vilket i allmänhet går ut över rättssäkerheten) och att han gör för
mycket (vilket i allmänhet går ut över processekonomin i stort). Exempel på
frågor som kräver en viss balansgång erbjuder sådana som gäller kommunicering av
processmaterialet och förelägganden. Sådana frågor är trots sin mycket stora
vikt endast knapphändigt reglerade i ärendelagen medan de har fått en relativt
utförlig reglering i förvaltningsprocesslagen.
På senare tid har också domstolsbiträden utan juridisk examen getts kompetens
att självständigt handlägga vissa typer av domstolsärenden. För att det över
huvud taget skall vara möjligt att låta även sådana domstolsanställda som inte
är juristutbildade handlägga ett visst slags ärenden måste förutsättas att det
inte skall kunna föreligga någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller be-
träffande förfarandet.
Litteraturen angående ärendelagens bestämmelser är föga ingående och
långtifrån alltid klargörande. Trots att ärendelagen har gällt i snart 50 år har
den inte blivit föremål för någon lagkommentar. Till de frågor beträffande vilka
det förekommer stridiga uttalanden hör till och med frågan om en förhandling i
ett domstolsärende med nu gällande lagstiftning följer rättegångsbalkens regler
beträffande förberedelse i tvistemål eller om den följer balkens regler
beträffande huvudförhandling i tvistemål (se SOU 1991:106, Del A, s. 670). Den
kloke domaren kanske åstadkommer ett mellanting.
Det finns vidare problem med den nuvarande ärendelagen som inte har något att
göra med dess hittillsvarande tillämpning, nämligen problem som rör ny
lagstiftning. När det uppstår nya rättsområden som bör föras till de allmänna
domstolarnas område (t.ex. skuldsanering) eller när de allmänna domstolarna på
ett visst rättsområde får en ny roll (t.ex. i samband med en överflyttning av
den primära beslutsrätten i likvidationsärenden från domstol till Patent- och
registreringsverket), har lagstiftaren såvitt gäller förfarandet i domstolen att
välja mellan att i grunden bygga på rättegångsbalken eller att i grunden bygga
på ärendelagen. Inte sällan är det så att varken det ena eller det andra
systemet passar som utgångspunkt. Rättegångsbalkens system passar sålunda mindre
väl särskilt för sådana fall som överklagas till tingsrättsnivån och för en-
partsfall. En faktor som nog ofta vägs in till nackdel för det systemet är
vidare att detta system - på delvis kanske oriktiga grunder - anses kräva en
advokatmedverkan (och därmed höga rättshjälpsinsatser). Ärendelagen anses, å
andra sidan, inte sällan erbjuda en alltför okvalificerad lösning för de nya
rättsområdena.
Till detta skall läggas att det för ärendena behövs en hel del nya, moderna
regler t.ex. om överlämnande av mål från en domstol till en annan, om
tvåpartsprocess och om prövningstillstånd.
Frågan om hur man bör tillgodose de reformkrav som uppställer sig när det
gäller ärendenas hantering kommer att behandlas i nästa avsnitt. Det primära är
att ta ställning till hur ärendena bör hanteras i tingsrätten.

6 En ny ärendelag?

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En ny lag skall ersätta den nuvarande ären-|
| delagen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat detta utan erinran. Såväl Kammarrätten i Sundsvall som en ledamot i
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län menar dock att enpartsärendena, i den mån
de även i fortsättningen bör handläggas av domstol, kan handläggas enligt
förvaltningslagen och ifrågasätter om inte övriga ärenden kan handläggas enligt
regler som är gemensamma för de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna. Ronneby tingsrätt och Kammarkollegiet förordar att
samtliga domstolsärenden hanteras enligt samma regler som förvaltnings-
domstolarnas mål. Patent- och registreringsverket och Sveriges domareförbund
ifrågasätter om det inte räcker med modifieringar av den nuvarande ärendelagen
men vill inte motsätta sig promemorieförslaget.
Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen har som redan nämnts inte varit
föremål för någon mera omfattande reform. I flera sammanhang har dock lagts fram
förslag i syfte att åstadkomma en radikal nyreglering av domstolsärendenas
hantering.
Rättegångsutredningen menade i sitt betänkande Översyn av Rättegångsbalken I
Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26) att grundvalarna för ärendelagens exi-
stens ändrats efter lagens tillkomst. Det skäl som föranledde införandet av
ärendelagen var ju som förut nämnts att den år 1948 införda rättegångsbalken med
sina långtgående krav på muntlighet, omedelbarhet och koncentration inte passade
för domstolsärendena. Dessa ärenden kunde därmed inte längre som förr handläggas
enligt samma regler som tvistemålen i allmän domstol. Som utredningen påpekade
hade rättegångsbalkens berörda krav dock undan för undan mjukats upp och
utredningen föreslog därför att man skulle återgå till den äldre ordningen och
därmed upphäva ärendelagen.
Rättegångsutredningens förslag rörande ärendelagen kom inte att föranleda
lagstiftning. Departementschefen menade att det visserligen kunde vara tekniskt
möjligt att låta även enpartsärenden hanteras enligt rättegångsbalken men att
detta krävde ganska omfattande ingrepp i balkens system (prop. 1986/87:89 s.
89). Utredningen hade - enligt honom - på den punkten inte anvisat tillfreds-
ställande lösningar på alla uppkommande problem. De reella vinster man skulle
göra genom att överföra också enpartsärenden till balkens område var vidare
enligt honom ganska ringa. Han förde därför i stället fram tanken att ärenden
med två eller flera parter skulle hanteras enligt balken medan övriga domstols-
ärenden skulle hanteras enligt förvaltningslagen (1986:223).
En särskild utredare som hade till uppgift att utreda bl. a. frågan om en
enhetlig överrättsprocess förklarade att man först måste ta ställning till
frågan om hur domstolsärendena skulle hanteras i första instans (Ds 1988:66).
Den frågan föll utanför hans direktiv.
Uppgiften att överväga frågor om domstolsärendenas hantering lades därefter på
Domstolsutredningen som i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU
1991:106) föreslog att domstolsärendena skulle hanteras enligt en ny processlag
som också skulle gälla förvaltningsdomstolarnas mål. Utredningen ansåg nämligen
att de allmänna domstolarnas ärenden och förvaltningsdomstolarnas mål
handläggningsmässigt har så betydande gemensamma drag att det inte längre finns
anledning att ha två skilda regleringar. Utredningens förslag var i väsentliga
delar byggt på den nuvarande förvaltningsprocesslagen (1971:291). Detta innebär
att processen i första hand skulle vara skriftlig i motsats till processen en-
ligt rättegångsbalken som i första hand är muntlig. Såvitt gäller de allmänna
domstolarna täckte utredningens förslag såväl tingsrättsförfarandet som
förfarandet efter överklagande av en tingsrätts beslut.
Ett stort antal remissinstanser kritiserade Domstolsutredningens förslag om en
för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag och
förslaget ledde inte till lagstiftning. I stället läggs i promemorian fram
förslag till en ny ärendelag som skall ersätta den nuvarande.
När man bedömer lämpligheten av en för allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol gemensam processlag är det inte den eventuella likheten
mellan målen i förvaltningsdomstol och ärendena i allmän domstol som är
avgörande. Både för målen i allmän förvaltningsdomstol och för ärendena i allmän
domstol behövs det emellertid en effektiv processlag som, enligt vad som närmare
utvecklas i avsnitt 7.1, bygger på att förfarandet normalt skall vara
skriftligt, och i de flesta hänseenden bör de processrättsliga frågor som kan
bli aktuella i en skriftlig process behandlas på samma sätt oavsett vilket slags
domstol som är behörig och oavsett vilket slags mål eller ärende det gäller.
Även i fortsättningen bör det emellertid på en del punkter åtminstone tills
vidare gälla vissa skillnader mellan hanteringen i de olika typerna av domsto-
lar, något som till stor del beror på att det vid de allmänna domstolarna
förekommer en mängd enkla ärenden vilka till sin typ inte har några motsvarig-
heter i förvaltningsdomstolarna. På sikt kan det primära beslutsfattandet för
åtskilliga av dessa ärenden komma att föras bort från de allmänna domstolarna
till förvaltningsmyndigheter. En gemensam processlag skulle dock för lång tid
framöver vara förenad med vissa praktiska olägenheter. Mot den bakgrunden bör
Domstolsutredningens förslag om en gemensam processlag inte komma till stånd.
Att i rättegångsbalken integrera regleringen för ärendena och regleringen för
tvistemål är inte längre en användbar lösning. Lösningen kan visserligen före-
falla enkel och elegant. Man måste dock numera med en sådan lösning övervinna
inte bara de svårigheter som är förenade med att balkens krav på muntlighet,
omedelbarhet och koncentration i allmänhet är obehövliga när det gäller
ärendenas hantering. Man måste övervinna också de svårigheter som följer av att
balken inte alls är anpassad för att det skall kunna ske ett överklagande till
tingsrätt. Under senare år har det som nämnts i avsnitt 4 tillkommit åtskilliga
regler om sådant överklagande. En lösning byggd på integration skulle kräva
mycket omfattande ingrepp i balken och leda till ett resultat som skulle vara
alltför ohanterligt och opraktiskt för det dagliga rättslivet.
En lösning enligt vilken man delar upp ärendenas reglering på det sättet att
ärenden i vilka det förekommer ett motpartsförhållande (flerpartsärenden) hand-
läggs enligt rättegångsbalken och enpartsärenden enligt förvaltningslagen har
flera brister utöver dem som en integrationslösning har när det gäller över-
klaganden till tingsrätt. Mera beaktande förtjänar den av några remissinstanser
förespråkade lösningen att vissa domstolsärenden handläggs enligt en för de
olika domstolstyperna gemensam processlag eller en ny ärendelag medan andra dom-
stolsärenden handläggs enligt förvaltningslagen. Så mycket är emellertid klart
att det inte går att göra en sådan uppdelning endast med hjälp av hävdvunna
rättsteoretiska begrepp, som t.ex. rättskipning , rättsvård eller för-
valtning . I stället måste man bygga på skillnaden mellan enpartsärenden och
flerpartsärenden. Den uppdelning som detta ger medför emellertid i praktiken
inga fasta gränser. Ett enpartsärende kan nämligen mycket väl under pågående
handläggning övergå till att vara ett flerpartsärende och vice versa. Den
tillämpliga handläggningsordningen måste vara förutsebar redan innan förfarandet
inleds vid domstolen och det är dessutom förenat med betydande svårigheter att
under pågående handläggning av ett ärende byta handläggningsordning. Relativt
sett är det endast få ärendetyper för vilka man med säkerhet kan slå fast att
det inte kan förekomma ett motpartsförhållande. Till detta skall läggas att
förvaltningslagen är avsedd för förvaltningsmyndigheter och inte passar för en
sådan rättslig prövning som krävs i de fall där icke-administrativa ärenden bör
handläggas av en domstol. Den primära prövningen av sådana ärenden i tingsrätt
för vilka förvaltningslagen skulle passa bör på sikt föras över till
förvaltningsmyndigheter.
Mot den nu angivna bakgrunden återstår knappast någon annan lösning än en
särreglering för samtliga domstolsärendens del. Med tanke på det omfattande
reformbehovet bör denna lösning ta sig uttryck i en helt ny lag.

7 Huvuddragen i en ny ärendelag

7.1 Allmänt

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den nya lagen skall betecknas lag om |
| domstolsärenden och i huvudsak ha samma tillämpningsområde som |
| den nuvarande. I åtskilliga hänseenden skall den nya lagen bygga|
| på hänvisningar till rättegångsbalkens regler. I flera viktiga |
| hänseenden skall dock förfarandet skilja sig från rättegångsbalkens|
| och i stället överensstämma med förvaltningsprocesslagens. Sålunda|
| behöver rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet |
| och koncentration inte iakttas. Domstolens beslut skall |
| grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt |
| har förekommit i ärendet. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har godtagit prome-
morieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Stockholms tingsrätt ifrå-
gasätter dock om inte även mål enligt lönegarantilagen (1992:497) bör handläggas
enligt den nya lagen. Kammarkollegiet anser att handläggningen av ärenden enligt
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte skall regleras av den nya
lagen. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt,
Riksskatteverket och Sveriges domareförbund anser att eventuella undantag från
principen om att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna
innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet skall framgå av lag.
Karlstads tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Patent- och
Registreringsverket anser att det inte skall få göras några sådana undantag.
Hovrätten för Övre Norrland menar att bevisomedelbarhetsprincipen bör gälla när
muntlig bevisning tas upp av domstolen. Domstolsverket hävdar att regleringen i
ärendelagen bör vara utförligare än enligt promemorieförslaget. Umeå tingsrätt
anser att den nya lagen bör innehålla en allmän hänvisning till
rättegångsbalkens regler när någon särreglering inte föreligger. Stockholms
tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att den nya lagen bör
betecknas lag om ärenden vid allmän domstol eller lag om domstolsärenden .
Skälen för regeringens förslag: Frågor om vilka fall som skall handläggas
enligt rättegångsbalken och vilka som skall handläggas enligt den nya lagen
påverkas givetvis av vilken karaktär som den nya lagen får. För åtskilliga typer
av speciella mål som med nu gällande regler handläggs enligt rättegångsbalken
har man anledning att överväga en överföring till den nya lagen, om förfarandet
ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Som exempel på måltyper som kan komma
i fråga kan nämnas fastighetsbildningsmål och lönegarantimål. Även t.ex.
konkursärenden kan komma ifråga för handläggning enligt den nya lagen. Det finns
emellertid inte underlag för att redan i det nu aktuella ärendet göra några mera
betydande ändringar när det gäller uppdelningen mellan rättegångsbalken och den
nya lagen. Tillämpningsområdet för den nya lagen bör därför tills vidare vara i
huvudsak detsamma som det vilket den nuvarande ärendelagen har. Det innebär
bl.a. att den nya lagen inte bör gälla inskrivningsmyndigheternas ärenden. Inte
heller bör den nya lagen gälla sådana ärenden som en hovrätt tar upp som första
instans. Frågor om hur man lagtekniskt sett bör dra gränsen mellan den nya lagen
och rättegångsbalken behandlas närmare i författningskommentaren till den nya
lagen (se 1 § förslaget till ny ärendelag). Frågor om handläggningen av ärenden
om arvs- och gåvoskatt och om klander av dispasch behandlas i avsnitt 17.12
respektive avsnitt 17.27.
Den nya lagen måste utformas utifrån den utgångspunkten att en stor del av dem
som är parter inte kommer att ha möjlighet eller anledning att anlita ett juri-
diskt skolat biträde.
Med hänsyn till ärendenas natur är det uppenbart att handläggningen i
domstolen liksom förvaltningsprocessen i de allra flesta fall måste vara rent
skriftlig. Rättegångsbalkens muntlighetsprincip bör alltså inte upprätthållas. I
vissa fall bör dock domstolen hålla ett sammanträde (se avsnitt 7.8). För sådana
fall kan man antingen med tillämpning av rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip
låta endast det som förekommit vid sammanträdet vara processmaterial eller också
med tillämpning av förvaltningsprocesslagens princip låta avgörandet grundas
både på det som förekommit vid sammanträdet och det som står i handlingarna.
Omedelbarhetsprincipen har ett nära samband med koncentrationsprincipen som
innebär att processmaterialet normalt skall läggas fram vid ett enda
sammanträde, huvudförhandlingen. Principerna om omedelbarhet och koncentration
är främst avsedda att skapa underlag för bästa möjliga bevisprövning och passar
särskilt väl för sådana fall i vilka det förekommer en omfattande muntlig
bevisning, såsom i många tvistemål och brottmål. För ärendenas del bör det inte
vara nödvändigt att domstolen iakttar principerna. Även ett tvistigt ärende är
nämligen i de flesta fall av den karaktären att det inte förekommer mer än en
enda tvistig fråga, och det är mycket ovanligt att det i ett ärende förekommer
någon mer omfattande muntlig bevisning. I stället bör man i de nu berörda hän-
seendena normalt tillämpa samma principer som gäller enligt förvalt-
ningsprocesslagen. Den lösningen har också godtagits av samtliga re-
missinstanser.
I promemorian sägs att det dock bör finnas ett visst handlingsutrymme för
domstolen och parterna, så att det går att för ett enskilt fall bestämma att
endast det som förekommit vid ett sammanträde skall läggas till grund för
domstolens avgörande. I promemorian föreslås dock ingen uttrycklig
lagbestämmelse om detta. Några remissinstanser har ställt sig kritiska till
tanken på ett undantag från huvudregeln medan några andra har hävdat att det
krävs en lagreglering. Regeringen anser att förvaltningsprocessens princip på
den nu berörda punkten bör gälla fullt ut även när det gäller ärendena vid
allmän domstol. I karaktären särskilt hos de fåtaliga dispositiva ärendena, dvs.
de ärenden i vilka parterna kan ingå en bindande förlikning om saken, ligger
dock att det finns ett visst utrymme för tillämpning av rättegångsbalkens
princip eftersom parterna i sådana ärenden disponerar över saken. Det nu berörda
förhållandet har dock inte någon större praktisk betydelse och föranleder inte
något egentligt avsteg från förvaltningsprocesslagens princip.
Rättegångsbalken bygger också på en bevisomedelbarhetsprincip, dvs. att bevis
normalt skall tas upp muntligt vid huvudförhandlingen och inte läggas fram
endast genom protokoll eller skriftliga vittnesberättelser. Domstolsärendena är
emellertid av så skiftande slag att man inte för alla ärenden kan kräva
bevisomedelbarhet. I stället bör för ärendena på den nu berörda punkten gälla
samma regler som enligt förvaltningsprocesslagen, vilket innebär att
bevisomedelbarheten ges ett betydande men inte förhärskande utrymme. På samma
sätt som inom förvaltningsprocessrätten bör alltså skriftliga vittnesintyg kunna
förekomma. En remissinstans har menat att bevisomedelbarhetsprincipen skall
tillämpas om muntlig bevisning tas upp vid ett sammanträde hos domstolen. Därmed
skulle man nämligen enligt den remissinstansen garantera att inte endast en av
flera domare som avgör ett ärende grundar sitt avgörande direkt på den muntliga
utsagan. Frågan har ingen större praktisk betydelse med hänsyn till att de allra
flesta ärenden i tingsrätt kommer att handläggas av ensamdomare och med hänsyn
till att det i högre rätt endast i sällsynta fall kan tänkas förekomma att det
över huvud taget hålls upprepade sammanträden med olika domare deltagande. Det
förhåller sig också på det sättet att bevisomedelbarheten inte ens i tvistemål
fullt ut garanteras på det av remissinstansen angivna sättet, eftersom det kan
förekomma bevisupptagning utom huvudförhandling utan att det sker någon förnyad
bevisupptagning vid en sådan förhandling. En reglering av omedelbarheten vid
muntlig bevisning i enlighet med den som finns i rättegångsbalken skulle vara
komplicerad och utan motsvarande nytta. I sista hand är det den enskilde domare
som avgör ärendet som svarar för att han eller hon har ett tillräckligt gott
underlag för sitt beslut. Promemorieförslaget som bygger på
förvaltningsprocesslagen bör därför godtas även när det gäller
bevisomedelbarheten.
Även i flera andra hänseenden bör den nya lagens regler överensstämma med
reglerna för förvaltningsdomstolarnas mål.
När det gäller den nya lagens uppbyggnad bör utgångspunkten vara att man skall
undvika onödig dubbelreglering i förhållande till rättegångsbalken. Det gör att
den nya lagen i en inte obetydlig utsträckning bör bygga på hänvisningar till
balken. Den nuvarande ärendelagen innehåller en allmänt hållen hänvisning till
balken. Sålunda anges att beträffande sådant som inte är uttryckligt reglerat i
ärendelagen det som är stadgat om tvistemål skall gälla i den mån det är
tillämpligt . Det är i praktiken inte alltid så enkelt att säga vad i balken som
skall vara tillämpligt . Särskilt med tanke på de många nya typer av kvalifice-
rade domstolsärenden som tillkommit bör därför hänvisningarna i den nya lagen
vara mera precisa. I den nya lagen bör mot den nu angivna bakgrunden i enlighet
med promemorieförslaget såvitt möjligt uttryckligen anges vilka av kapitlen
eller bestämmelserna i balken som är tillämpliga. Domstolsverket synes mena att
hänvisningarna bör vara mera fullständiga än enligt promemorieförslaget. På
någon eller några punkter kan den kritiken ha fog för sig. Till den frågan
återkommer regeringen i författningskommentaren. Redan nu skall sägas att hän-
visningarna till balken tyvärr inte torde kunna utformas med sådan precision att
man helt kan utesluta behovet av en analog tillämpling av balkens bestämmelser
när det gäller mera perifera rättsliga frågor. Som Lagrådet varit inne på kan
man därmed inte helt undvika att situationer uppkommer där man hamnar i tvekan
om rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas. Vissa frågor måste helt enkelt
överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen. Även i förvaltningsprocessen är
det så att bestämmelser i rättegångsbalken kan vara analogt tillämpliga. En
kompletterande, allmän hänvisning till balken skulle under alla omständigheter
verka förvillande, eftersom det är så mycket i balken som inte bör vara
tillämpligt. För speciella ärendetyper kan det finnas anledning att i den
materiella lagstiftning som gäller för ärendet på någon punkt komplettera den
nya lagens bestämmelser. Såvitt gäller den nya lagens uppbyggnad skall i övrigt
här endast sägas att lagen bör inledas med avsnitt om lagens tillämpningsområde,
om domstolarna och om hur ett förfarande vid tingsrätten inleds och att därefter
bör följa mer allmänna förfaranderegler.
Det finns flera terminologiska frågor som man behöver ta ställning till vid en
nyreglering av domstolsärendenas hantering. Det gäller framför allt frågan om
man även i fortsättningen skall använda sig av beteckningen ärende eller om
man i stället skall använda beteckningen mål . Svaret på den frågan är givetvis
avgörande för om den nya lagens beteckning skall bygga på ärendebegreppet.
Domstolsutredningen föreslog i 1 § sitt förslag till en för allmän domstol och
allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag att de nuvarande domstolsärendena
skulle ges beteckningen mål . Utredningens förslag var uppenbarligen betingat
av att all den vid förvaltningsdomstolarna förekommande verksamheten som inte är
av administrativt slag redan sker i vad som kallas mål . Att utredningen i sitt
förslag betecknade de nuvarande domstolsärendena som mål fick i
utredningsförslaget den konsekvensen att ärendelagens tillämpningsområde inte i
något sammanhang kunde anges med hjälp av skillnaden mellan mål och ärende.
Enligt utredningsförslaget skulle i stället den gemensamma processlagen i
tingsrätt gälla handläggningen av mål beträffande vilka så bestämdes genom lag.
Utredningen lade fram många förslag till sådana ändringar i den materiella lag-
stiftningen som med utredningens grundförslag var nödvändiga för att den nya
processlagen skulle bli tillämplig i tingsrätt. Utredningsförslaget kritiserades
på nu berörda punkter i en del remissyttranden och promemorieförslaget bygger på
att ärendebeteckningen skall behållas för de nuvarande domstolsärendena.
Ärendebeteckningen är till sin natur neutral och allmängiltig på det sättet
att den omfattar allting som behandlas vid t.ex. förvaltningsmyndigheter och
domstolar. Sedan lång tid tillbaka har emellertid sådana ärenden vid de allmänna
domstolarna som avsett en egentlig rättskipning enligt rättegångsbalken
betecknats som mål. Målbeteckningen har såvitt gäller de allmänna domstolarna
inte kommit till användning utanför ramarna för balken och lagstiftningen om den
summariska processen. Principerna för användningen av målbegreppet har dock på
senare tid luckrats upp på olika sätt men ursprungligen knöt målbegreppet
abstrakt sett an till begreppet talan . Utmärkande för den egentliga rättskip-
ningen är att minst en part för en talan mot någon annan (eller några andra). I
ärendena finns det oftast inget utvecklat partsförhållande. För de nuvarande
domstolsärendena använder man endast undantagsvis begreppet talan . När ett
avgörande av en tingsrätt i ett domstolsärende överklagas till högre rätt
betecknas emellertid ärendet som mål vilket hänger samman med att det finns en
fullföljd talan (de s.k. Ö-målen som handläggs enligt rättegångsbalken).
Gränsdragningen mellan rättskipning och annan rättsvård är långtifrån skarp, och
användningen av förekommande begrepp är inte helt konsekvent. Det skall också
påpekas att man vid tillkomsten av såväl regeringsformen som förvaltningspro-
cesslagen inte har gjort någon skillnad mellan rättskipning och annan rättsvård
utan endast behandlat skillnaden mellan domstolarnas rättskipning och
förvaltningsmyndigheternas förvaltning (se t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen).
En linje att följa skulle kunna vara att allting som handläggs i en för-
valtningsmyndighet ges beteckningen ärende medan allt som skall handläggas i
domstol ges beteckningen mål (med undantag för administrativa ärenden). Denna
linje kan Domstolsutredningen sägas ha följt såvitt gäller förslaget till ny
processlag. När det gäller ärenden enligt utsökningsbalken är det emellertid
uppenbart att detta inte skulle kunna helt och hållet genomföras nu.
Kronofogdemyndigheternas verksamhet enligt den balken utövas nämligen i vad som
betecknas som mål och uttrycket förekommer på hundratals ställen i utsöknings-
balken. Användningen av målbegreppet i den balken hänger samman med att man vid
dess tillkomst övertog ett äldre system från 1877 års utsökningslag som från
början uteslutande var avsedd för verkställighet av avgöranden i de allmänna
domstolarnas tvistemål (jfr prop. 1980/81:8 s. 129), dvs. för verkställighet i
tydliga flerpartsförhållanden. Beslutande organ var enligt utsökningslagen i de
flesta fall magistraten i våra större städer, dvs. i realiteten en domstol i
första instans (rådhusrätten).
Mot en ordning som innebär att alla ärenden i allmän domstol som inte är av
administrativt slag betecknas som mål talar att flertalet av de fall som skall
hanteras enligt den nya lagen faktiskt inte utgör mål i hävdvunnen mening. Den
princip som tidigare gällt, att överklaganden konstituerade mål, har dessutom
redan luckrats upp genom att ärendelagen blivit tillämplig vid överklaganden
till tingsrätt. Till detta bör läggas att man i det praktiska arbetet vid
tingsrätterna i förenklande syfte brukar använda benämningarna mål och
ärende som avseende konträra begrepp. Inte minst praktiska skäl talar med
styrka för att man bör ha en enhetlig och särskiljande beteckning för de fall
som skall hanteras enligt den nya lagen. Det föreslås därför att den nuvarande
ordningen behålls, dvs. att allting som i tingsrätt skall hanteras enligt den
lag som skall ersätta ärendelagen också betecknas som ärende. Mot den bakgrunden
bör den nya lagens rubrik bygga på ärendebegreppet. Den i promemorian valda
beteckningen ärendelagen är kort vilket ger vissa fördelar. Den kan emellertid
i det praktiska rättslivet tänkas orsaka missförstånd och redan av rubriken bör
därför framgå att lagen gäller endast i domstol. Mot den bakgrunden bör den nya
lagen ges beteckningen lag om domstolsärenden .
I det följande tas under skilda rubriker upp ett antal frågor som aktualiseras
i en ny ärendelag. Vissa överväganden redovisas i författningskommentaren
(avsnitt 17). Det gäller t.ex. frågan om införande av ett krav på att
ansökningar m.m. skall vara skriftliga och om användning av telefax m.m.
(kommentaren till 4 §), påföljder för frånvaro och utevaro (kommentaren till 18
§), möjligheten att hålla sammanträden inom stängda dörrar (kommentaren till 21
§), beslutsmotiveringar (kommentaren till 28 §), överklaganden av processuella
beslut (kommentaren till 37 §) och ombud eller biträde (kommentaren till 47 §).

7.2 Ärendelagens tillämpning i högre instans

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall vid överklagande |
| av ett tingsrättsbeslut gälla också i hovrätten och Högsta dom- |
| stolen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har godtagit förslaget
eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland och Ronneby
tingsrätt menar dock att inte ärendelagen utan 52 och 56 kap. RB bör tillämpas
vid överklagande sedan det gjorts vissa justeringar i de kapitlen.
Domstolsverket anser att ärendelagen i högre rätt bör vara tillämplig endast vid
överklagande av ett slutligt beslut.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagens bestämmelser avser
i första hand endast tingsrättsprocessen. Vid överklagande gäller
rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrättsbeslut. Dessa regler har
nyligen fått en ny lydelse (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr.
1993/94:377, SFS 1994:1034). Reglerna passar för överklaganden av processuella
beslut i tvistemål och brottmål, och det är närmast för dem som reglerna är
skrivna. Vad som framför allt är tydligt är att man i största möjliga
utsträckning har önskat undvika muntliga inslag i överrättsprocessen när ett
sådant beslut överklagas. Muntlighet är nämligen i allmänhet direkt olämplig när
det gäller hanteringen av överklaganden avseende endast processuella frågor. När
man emellertid kommer in på överklaganden av materiella beslut i domstolsärenden
är det inte alltid som rättegångsbalkens regler om överklagande av tings-
rättsbeslut passar eller är tillräckliga. Exempelvis är behovet av muntlighet
inte sällan större än det som de reglerna formellt sett ger utrymme för. Detta
gäller i särskilt hör grad sådana domstolsärenden som angår rättigheter eller
skyldigheter som omfattas av Europakonventionen. Överklaganden av materiella
beslut i ärenden bör därför inte handläggas enligt ett regelsystem som är avsett
för överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål. Att som en
remissinstans menat göra en uppdelning så att handläggningen vid överklagande av
processuella beslut i ärenden följer rättegångsbalkens regler medan
handläggningen vid överklagande av materiella beslut följer ärendelagens regler
innebär att man får ett mycket krångligt system. Det bereder inga svårigheter
att ge den nya lagen en sådan utformning att den passar även för handläggningen
vid överklagande av ett processuellt beslut. Den nya lagen bör mot denna
bakgrund avse även processen i hovrätt och Högsta domstolen oavsett om
överklagandet avser ett materiellt eller ett processuellt beslut (se 1 §
förslaget till ny ärendelag).
När det gäller utformningen av den nya lagens bestämmelser om överrättsproces-
sen har man anledning att konstatera att det sedan rättegångsbalken och ärende-
lagen kom till har varit ett utmärkande drag för utvecklingen när det gäller
instanssystemet att processerna i olika typer av domstolsinstanser till sin
karaktär alltmera skiljer sig från varandra. Den utvecklingen kan beräknas
fortsätta. Med tanke på detta bör man i den nya lagen inte i samma höga grad som
enligt den nuvarande förvaltningsprocesslagen reglera förfarandet i första
instans gemensamt med förfarandet i överinstans. Därför bör i den nya lagen
vissa förfaranderegler som skall gälla endast i högre instans tas in i särskilda
avsnitt efter det avsnitt som ger de för alla domstolsinstanserna tillämpliga
förfarandereglerna.
Med den nu gällande ordningen betecknas som redovisats i avsnitt 7.1 i en
högre domstol ett från tingsrätt överklagat ärende alltid som mål . Att i
fortsättningen ärendelagen och inte rättegångsbalken skall vara tillämplig i
händelse av överklagande innebär inte i sig att man måste frångå den nuvarande
ordningen på den punkten. Enligt lagrådsremissen talar dock praktiska skäl med
styrka för att man i högre domstol i fortsättningen utmärker tillämplig
handläggningsordning genom att använda ärendebeteckningen för de fall som skall
handläggas enligt den nya lagen. Lagrådet hävdar att de praktiska skälen talar i
motsatt riktning. Vilken beteckning man använder har inte så stor betydelse så
länge rätt processlag tillämpas. Risken för misstag på den punkten kan dock
antas komma att minska om man alltid använder ärendebeteckningen i de högre
domstolarna vid ett överklagande enligt ärendelagen. Mot den bakgrunden anser
regeringen att lagrådsremissens förslag bör genomföras. Detta innebär inte
nödvändigtvis att man behöver göra någon saklig ändring beträffande de littera
som förekommer i förordningen (1987:192) om enhetliga beteckningar för mål och
vissa ärenden m.m.

7.3 Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut överklagas

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En förvaltningsmyndighet vars beslut |
| överklagats till tingsrätt skall vara motpart till den som har |
| överklagat, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen skall |
| dock inte alltid vara skyldig att kommunicera handlingarna i |
| ärendet med myndigheten. Om det hålls ett sammanträde i ärendet,|
| skall myndigheten kallas eller underrättas. Förvaltnings- |
| myndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket |
| domstolen ändrat dess avgörande. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag har en annan lagteknisk utformning men överensstämmer i
de flesta hänseenden sakligt sett med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Ronneby tingsrätt och Umeå tingsrätt har
dock avstyrkt. Karlstads tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att
det bör läggas i beslutsmyndighetens hand att i det enskilda fallet bestämma om
den vill vara part. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Sandvikens
tingsrätt samt Patent- och registreringsverket anser att det inte skall gälla
någon särskild begränsning för kommunicering med beslutsmyndigheten, om denna
skall vara part. Domstolsverket och Sveriges domareförbund menar att beslutsmyn-
digheten bör kunna vara part även när ett av dess processuella beslut har
överklagats. Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Domstolsverket och Sveriges domareförbund förordar att det under alla
omständigheter sker preciseringar av förutsättningarna för kommunicering med
beslutsmyndigheten. Svea hovrätt anser att beslutsmyndigheten inte alltid skall
kallas till sammanträden. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
förespråkar att beslutsmyndigheten skall kunna överklaga även till en enskild
parts förmån. Överförmyndarnämnden i Stockholm menar att beslutsmyndigheten
alltid bör kommuniceras överklaganden till högre domstol. Rikspolisstyrelsen
motsätter sig att polismyndigheterna blir parter i ärenden om felparkering och
anför som skäl bl.a. att det rör sig om en för polisen ny typ av arbetsuppgifter
som bör ligga utanför polisens verksamhetsområde och som kommer att ta i anspråk
polisresurser. Skattemyndigheten i Malmöhus län tar upp frågor om vilken
myndighet som skall bevaka de allmänna intressena i skuldsaneringsärenden.
Nuvarande ordning m.m: Ett beslut av en förvaltningsmyndighet kan nästan
alltid överklagas. Den allmänna regeln kan sägas vara att överklagandet skall
prövas av en allmän förvaltningsdomstol eller i vissa fall - enligt äldre
principer - i sista hand av regeringen. Så sent som för två decennier sedan
förekom det inte att en förvaltningsmyndighets beslut kunde överklagas till en
tingsrätt. Numera har för skilda rättsområden tillkommit åtskilliga regler
enligt vilka förvaltningsmyndigheters beslut kan överklagas i den ordningen. När
det gäller nytillkomna rättsområden har detta i allmänhet sin grund i att
ärendet kan sägas ha beröringspunkter med den centrala civilrätten. I en del
andra fall är orsaken till valet av allmän domstol som prövningsorgan att det
rör sig om ett beivrande av något som med äldre lagstiftning kunde föranleda
straff i brottmål. I vissa av de fall i vilka överklagande kan ske till tings-
rätt ankom tidigare den primära prövningen på tingsrätt och utövades i ärende-
form utan att det förekom något motpartsförhållande. Särskilt i dessa fall
förekommer det vanligtvis inte heller med den nya lagstiftningen något motparts-
förhållande i domstol, om förvaltningsmyndighetens beslut överklagas. I de allra
flesta fall skall ett överklagande till allmän domstol handläggas enligt ären-
delagen. Det skall dock nämnas att vissa inskrivningsmyndigheters beslut
överklagas direkt till hovrätt och att vissa beslut angående advokater kan
överklagas direkt till Högsta domstolen. I de nu angivna fallen gäller inte den
nuvarande ärendelagen utan rättegångsbalken. Inte heller den nya ärendelagen
föreslås omfatta dessa fall (se avsnitt 7.1).
Regler enligt vilka en enskild person kan överklaga en förvaltningsmyndighets
beslut till tingsrätt finns numera i föräldrabalken, utsökningsbalken,
aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, kon-
kurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen (1994:334), lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m samt marknadsföringslagen (1995:450).
Liknande regler finns i sjölagen (1994:1009) när det gäller klander av dispasch,
lagen (1988:688) om besöksförbud och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I
ärenden om indrivning av böter är det åklagaren som enligt 13 § bötesverk-
ställighetslagen (1979:189) kan överklaga ett myndighetsbeslut till tingsrätten.
Åtskilliga av de nu berörda reglerna har tillkommit först under senare år. Här
skall även nämnas de förslag angående nedsättning av pengar, lösöreköp och
kallelse på okända borgenärer som läggs fram i avsnitten 11, 13 och 14.
Ytterligare lagförslag enligt vilka överklagande kan ske till tingsrätt kan
förväntas inom de närmaste åren till följd av att domstolarnas verksamhet
renodlas. Inte minst den utveckling man har anledning räkna med gör att man i
arbetet med en ny ärendelag inte kan undgå att ta upp frågan om partsrepresen-
tationen i de allmänna domstolarna, dvs. frågan i vad mån processen skall vara
ackusatorisk. Såvitt gäller redan förekommande ärendetyper handlar det inte
endast om sådana i vilka de allmänna intressena inte alls är partsrepresenterade
utan också om sådana ärendetyper i vilka de redan är representerade men kanske
inte på det allra bästa och effektivaste sättet.
Av 20 kap. 6 § föräldrabalken framgår att en överförmyndares beslut i ett
ärende enligt den balken överklagas till tingsrätten. Den bestämmelsen har fått
en väsentligt större betydelse än tidigare genom att de flesta frågor om
förmynderskap m.m. den 1 juli 1995 flyttats från tingsrätterna till
överförmyndarna (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS
1994:1433). Samtidigt har dock tillsynen över överförmyndarna flyttats från
tingsrätterna till länsstyrelserna. När den enskilde överklagar överförmyndarens
beslut finns det i domstolen inget allmänt organ som i ärendet företräder de
allmänna intressena som part.
Enligt 18 kap. 1 och 2 §§ utsökningsbalken (UB) får en kronofogdemyndighets
beslut överklagas till tingsrätt av den som beslutet angår, om det har gått
honom emot. I första hand är det den som begär verkställighet och den mot vilken
verkställigheten riktar sig som kan vara parter. I allmänt mål, dvs. ett mål om
uttagande av böter, vite, skatt, m.m. (se 1 kap. 6 § UB) företräds i domstolen
det allmänna av Riksskatteverket. Det torde knappast förekomma att den som
överklagar ett beslut av kronofogdemyndighet inte har någon motpart i domstolen.
I tingsrätten handläggs överklagandet enligt ärendelagen (se 18 kap. 1 § andra
stycket UB). Det kan nämnas att kronofogdemyndigheten enligt 17 kap. 2 §
utsökningsförordningen (1981:981), om det inte är obehövligt, skall bifoga ett
eget yttrande när den sänder överklagandet till tingsrätten.
I aktiebolagslagen förekommer flera bestämmelser om likvidation. Enligt 13
kap. 4 § aktiebolagslagen är det tingsrätten som under vissa förutsättningar
meddelar beslut om likvidation. Det sker på anmälan av Patent- och registre-
ringsverket eller på ansökan av t.ex. styrelsen för bolaget eller aktieägare. I
vissa andra fall kan enligt 13 kap. 4 a § aktiebolagslagen verket förordna om
likvidation. Det sker på ansökan av t.ex. styrelsen eller en borgenär vars rätt
kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget. Frågan får
också tas upp självmant av verket. Ett beslut av verket överklagas enligt 18
kap. 8 § aktiebolagslagen till tingsrätten. I åtskilliga av likvidationsfallen
förekommer i domstolen ett motpartsförhållande mellan bolaget och den som gör
ansökan. Det finns emellertid även många enpartsärenden. Det gäller bl.a. de
fall i vilka verket tar upp frågan självmant och styrelsen för bolaget
överklagar. I tingsrätt handläggs samtliga likvidationsfall som ärenden enligt
ärendelagen.
Lagen om felparkeringsavgift gäller överträdelser av vissa statliga eller
kommunala föreskrifter angående parkering och stannande vilka inte är förenade
med straff. Den som fått en parkeringsanmärkning har omedelbart ett betalnings-
ansvar i enlighet med anmärkningen, men han kan hos en polismyndighet
skriftligen anmäla att han bestrider ansvar. Om inte myndigheten undanröjer
betalningsansvaret kan den som fått anmärkningen överklaga till tingsrätt där
överklagandet prövas enligt ärendelagen. I det läget inträder åklagaren i
processen och för inför domstolen det allmännas talan mot den som överklagat.
Åklagarens deltagande hänger samman med att felparkering tidigare var krimi-
naliserad.
En åtgärd enligt konkurrenslagen skall i många fall beslutas av Stockholms
tingsrätt. För åtskilliga situationer förutsätts att Konkurrensverket väcker
talan om saken enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål, men också ett
företag kan behöva ta initiativ till en rättegång. För vissa situationer enligt
konkurrenslagen skall ärendelagen tillämpas. Det gäller dels sådana situationer
där verket enligt 47 § konkurrenslagen ansöker om undersökning hos ett företag,
dels fall där verkets beslut enligt 60 § samma lag överklagas till tingsrätten.
I de förra fallen är Konkurrensverket givetvis alltid part i ärendet. För de
senare fallen har år 1994 (prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:NU5, rskr. 1994/95:56,
SFS 1994:1494) i 65 a § konkurrenslagen införts en bestämmelse om att en domstol
inte får ändra ett beslut av verket utan att verket lämnats tillfälle att yttra
sig. Samtidigt har verket genom en ändring i 63 § samma lag getts rätt att
överklaga, om tingsrätten med anledning av ett överklagande ändrat verkets
beslut.
Skuldsanering beslutas i första hand av kronofogdemyndighet. Myndighetens
beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering, inleda skuldsanering
eller fastställa en skuldsanering överklagas enligt 29 § skuldsaneringslagen
till tingsrätt. Detsamma gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett
skuldsaneringsärende från vidare handläggning. Vid överklagande är det
gäldenären och borgenärerna som är parter. Staten företräds av Riksskatteverket.
Enligt lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., som den 1 juli 1995
ersatt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m., är det alltid
en förvaltningsmyndighet i regeringsformens mening som utdömer en disciplinpå-
följd (varning, extratjänst, löneavdrag eller utegångsförbud). Den disciplin-
ansvarige kan genom beslut av myndigheten också åläggas en
ersättningsskyldighet, om material som har lämnats ut till honom för personligt
bruk har skadats eller förlorats. I de nu angivna fallen kan den som drabbats av
påföljden eller ersättningsanspråket överklaga till en tingsrätt. Om
överklagandet avser endast en ersättningsfråga handläggs det i de flesta fall i
tvistemålsform. Annars handläggs det enligt ärendelagen. Vid överklagande
inträdde tidigare åklagaren i processen och förde inför domstolen det allmännas
talan mot den som överklagat. Åklagarens deltagande hängde samman med att
disciplinförseelser av krigsmän förr var kriminaliserade och ersättningsfrågor
ofta behandlas inom ramen för ett ärende om disciplinansvar. Sedan den 1 juli
1994 är det i stället för åklagaren den myndighet som har meddelat beslutet som
skall föra det allmännas talan i domstolen (prop. 1993/94:112, bet.
1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Av skäl som anges i avsnitt
17.28 bör i fortsättningen ett överklagande alltid handläggas i ärendeform.
Enligt 42 § andra stycket lagen (1995:450) om marknadsföring kan i vissa fall
ett beslut av Konsumentombudsmannen överklagas till Stockholms tingsrätt. I
tingsrätten är ärendena av enpartsnatur.
Enligt 21 kap 6 § sjölagen förs talan mot dispasch genom klander. Ett klander
enligt sjölagen skiljer sig från alla andra klanderfall genom att det inte skall
väckas någon talan enligt rättegångsbalkens regler. I stället är klandret
närmast att jämställa med ett överklagande. Efter ett klander förekommer det
alltid en motpart. Frågor om hur dispaschärendena bör handläggas kommer att
behandlas närmare i avsnitt 17.27.
Även enligt 14 § lagen om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen om kulturminnen
m.m. kan den som är missnöjd med ett myndighetsbeslut få beslutet överprövat av
tingsrätten i ett domstolsärende. Enligt den förra lagen gäller det beslut av
åklagare om besöksförbud. Enligt den senare gäller det beslut av
Riksantikvarieämbetet om provisoriskt omhändertagande av egendom. Formellt sett
används inte i de nu berörda lagarna konstruktionen med överklagande. I stället
kan den som är missnöjd med myndighetsbeslutet begära rättens prövning av
myndighetsbeslutet. Beträffande besöksförbudsärendena sägs uttryckligen att i
fråga om en begäran skall gälla det som sägs i ärendelagen i fråga om ansökan.
Såvitt gäller kulturminnesärendena kan det emellertid vara naturligare att i de
flesta hänseenden tillämpa reglerna för överklagandefall (dock inte när det
gäller t.ex. frister för ärendets inledande). En annan sak är att lagen om
besöksförbud innehåller sådana regler om partsställningen m.m. i domstolsärendet
som utesluter en tillämpning av motsvarande regler i en ärendelag (se prop.
1987/88:137 s. 29). De ärenden enligt lagen om kulturminnen m.m. som vid
tingsrätten inleds genom en begäran om överprövning är formellt sett av
enpartsnatur men det finns flera särskilda regler som tillgodoser åtminstone
huvuddelen av det behov som finns av den primära beslutsmyndighetens medverkan i
förfarandet.
Enligt 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) kan åklagaren till tingsrätt
överklaga ett beslut av kronofogdemyndighet om att verkställigheten av ett
bötesbeslut skall avbrytas. I tingsrätten är den bötfällde motpart.
Frågor om eventuell partsrepresentation för allmänna intressen i sådana
ärendetyper där överklagande skall ske direkt till hovrätt eller Högsta
domstolen bör lämnas utanför den nu aktuella reformen, bl.a. eftersom inte
ärendelagen utan endast rättegångsbalken är tillämplig i fråga om förfarandet.

Skälen för regeringens förslag:

Behovet av en tvåpartsprocess i tingsrätt

Av den gjorda redovisningen framgår att det inte är helt ovanligt att en enskild
part som till en allmän domstol överklagar en förvaltningsmyndighets beslut
kommer att sakna motpart i processen. Utvecklingen kan antas komma att gå i den
riktningen att antalet fall i vilka en förvaltningsmyndighets beslut överklagas
till tingsrätt ökar. Till detta bidrar att man har anledning räkna med en
fortsatt renodling av domstolarnas roll när det gäller sådana enklare fall som
inte ligger inom det egentliga rättskipningsområdet. En renodling sker nämligen
enklast på det sättet att den primära beslutsfunktionen flyttas från domstol
till förvaltningsmyndighet med överklagandemöjlighet till tingsrätt. Exempel
utgör förmynderskapsärendena. Den primära beslutsfunktionen för de flesta av
dessa ärenden har flyttats till överförmyndare med möjlighet att överklaga till
tingsrätt. Undan för undan tillkommer det också nya rättsområden, och med ett
modernt sätt att se på domstolarnas roll är det ofta naturligt att det på den
förvaltningsmyndighet som skall ansvara för det nya rättsområdet läggs en primär
beslutsfunktion med överklaganderätt för den enskilde till domstol.
Att det i vissa fall saknas en motpart till den enskilde medför inte sällan
praktiska olägenheter, och dessa är givetvis särskilt märkbara i
förvaltningsdomstolarna. I de domstolarna är det nämligen fortfarande
ojämförligt vanligare att en förvaltningsmyndighets beslut överklagas utan att
de allmänna intressen som står emot en enskild klagandes är partsrepresenterade.
I prop. 1995/96:22 föreslås emellertid att förvaltningsprocesslagen ändras så
att en förvaltningsmyndighet vars beslut en enskild överklagat till en länsrätt
skall vara motpart till den enskilde i domstolsprocessen sedan handlingarna i
ärendet överlämnats till domstolen. I de fall en förvaltningsmyndighet är
motpart ges domstolen enligt förslaget en vidgad möjlighet att avgöra målet utan
att klagandens motpart har kommunicerats överklagandet. Myndigheten får
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att utevaro inte
utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörende.
Problemen med att allmänna intressen i vissa fall inte är företrädda på
partssidan gör sig kännbara också i allmän domstol.I promemorian föreslås att en
förvaltningsmyndighet vars beslut överklagats till tingsrätt skall vara motpart
till den som har överklagat, om det vid överklagandet förekommer sådana allmänna
intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som inte
bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Domstolen skall dock inte vara
skyldig att kommunicera handlingarna i ärendet med myndigheten. Om sammanträde
hålls i ärendet skall dock myndigheten alltid kallas. Förvaltningsmyndigheten
skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket domstolen ändrat dess
avgörande.
De allra flesta remissinstanserna godtar förslaget att beslutsmyndigheterna
skall göras till parter men några remissinstanser är kritiska. Flera andra
remissinstanser riktar kritik mot enskildheter i förslaget.
Nästan samtliga remissinstanser synes dela den i promemorian framförda
uppfattningen att det inte med fog kan hävdas att det av några principiella skäl
skulle vara nödvändigt att de allmänna intressen som förekommer i en dom-
stolsprocess alltid företräds av något allmänt organ i egenskap av part.
Antagligen förhåller det sig i alla kulturländer på det sättet att det i en
mängd situationer ankommer endast på domstolen att utan påpekande från något
allmänt organ beakta att allmänna intressen hävdas på ett adekvat sätt. För de
allmänna domstolarnas del kan samtliga indispositiva tvistemål tas som exempel
på fall i vilka domstolen har att beakta också allmänna intressen som inte är
partsrepresenterade. En annan sak är att det t.ex. vid överklagande av ett
myndighetsbeslut i ett enpartsärende betydligt klarare syns att de allmänna
intressena inte är partsrepresenterade.
Behovet av en företrädare för de allmänna intressena hänger i första hand
samman med utredningskravet. Utredningsmaterialet kan bli fylligare genom att
det uppstår en dialog mellan parter. Givetvis är det ingenting som säger att
detta mer allmänt skulle vara till fördel för de enskilda. En tvåpartsprocess är
emellertid inte det enda sättet att sörja för ett fylligt utredningsmaterial. De
fördelar en tvåpartsprocess har i det hänseendet kan nämligen i normalfallet i
ganska stor utsträckning uppnås redan genom att beslutsmyndigheten i någon annan
form än genom en partsinlaga yttrar sig till domstolen. Detta är också en
synpunkt som framförs i flertalet av de remissyttranden i vilka reformen
avstyrks. Det finns dock situationer där det inte räcker med ett yttrande av be-
slutsmyndigheten. Sålunda bereder frånvaron av en myndighet som motpart inte
sällan problem för domstolen t.ex. när det skall hållas ett sammanträde. Till
detta skall läggas att ett inhämtande av yttrande givetvis inte alltid kan
ersätta tvåpartsprocessens fördelar när det gäller beslutsmyndighetens
eventuellt förekommande egna behov av att medverka i processen.
Genom att parterna i en tvåpartsprocess sörjer för ett bättre utred-
ningsmaterial minskar behovet av en aktivitet från domstolens sida när det
gäller att skaffa in utredning i målet. Det finns en uppenbar risk att en
domstol som i ett enpartsärende ex officio inhämtar utredning kan komma att
uppfattas som partisk, om utredningen visar sig vara till nackdel för parten.
Detta gäller givetvis i särskilt hög grad om inhämtandet sker utan några fasta
rutiner. Situationen är emellertid för åtskilliga fall närmast ofrånkomlig (jfr
t.ex. 35 kap. 6 § andra meningen RB om inhämtande ex officio av bevisning och 17
kap. 3 § andra meningen RB motsättningsvis om dömande i vissa fall på en inte
åberopad grund). Det viktiga i det nu berörda sammanhanget är att de principer
domstolen har att följa är så klara som möjligt.
Avsaknaden av en dialog mellan två parter är särskilt tydligt kännbar för
domstolen när det behöver hållas ett sammanträde i ärendet. För ett stort antal
ärenden är det emellertid sett ur domstolssynvinkel relativt ointressant om det
finns någon myndighet som i domstolen för det allmännas talan mot den enskilde.
Domstolen avgör i sådana fall ärendet lika bra utan tvåpartsprocess som med. Ser
man behovet av en reform ur det tänkta partsperspektivet är fördelarna och
nackdelarna med en reform starkt beroende av hur man konstruerar de allmänna
intressenas representation i domstolsförfarandet.

Beslutsmyndigheten som part

Det kan sägas förekomma två skilda system för att vid överklagande av ett
myndighetsbeslut låta allmänna intressen vara partsrepresenterade. Det ena är
att beslutsmyndigheten själv företräder dessa intressen. Det andra är att ett
annat samhälligt organ träder in. Båda systemen har sedan länge förekommit
parallellt i svensk lagstiftning. När det gäller överklaganden till
förvaltningsdomstol har utvecklingen det senaste decenniet inneburit att
särskilda organ som företrädare för de allmänna intressena på många områden
ersatts av beslutsmyndigheten. Detta gäller t.ex. skatteområdet. Även på de
allmänna domstolarnas områden har det förekommit liknande tendenser under senare
tid. Sålunda har år 1994 i militära disciplinärenden m.m. åklagaren som
partsföreträdare ersatts av beslutsmyndigheten. I ärenden enligt konkurrenslagen
(1993:20) har Konkurrensverket getts en ställning som i stora delar
överensstämmer med den som en part har.
Principiellt är det ingenting som hindrar att man låter beslutsmyndigheten
vara part vid ett eventuellt överklagande. En beslutsmyndighet kan visserligen i
och med att den uppträder som part i domstolsprocessen inte sägas vara opartisk
men den har skyldighet att uppträda objektivt på samma sätt som t.ex. en
åklagare i brottmålsprocessen. Med beslutsmyndigheten som part får man en enkel
och billig lösning. Särskilt för sådana rättsområden där man av ett eller annat
skäl vill ha möjlighet att låta ett fristående allmänt organ överklaga förvalt-
ningsmyndighetens beslut är dock givetvis en sådan lösning mindre lämplig. Man
skulle nämligen få en hopplöst splittrad ansvarsbild, om inte samma myndighet
som har möjlighet att överklaga myndighetens beslut också skulle företräda de
allmänna intressena i händelse av att en enskild part överklagar.
Det finns inte behov av någon mer allmän reform enligt vilken från beslutsmyn-
digheten fristående organ ges rätt att företräda de allmänna intressena vid
överklagande av myndighetens beslut. En sådan reform skulle också ställa sig
orimligt kostnadskrävande. Det som kan diskuteras är i stället i vilken
omfattning beslutsmyndigheten skall företräda de allmänna intressena i händelse
av en domstolsprocess. Detta gäller inte endast sådana områden på vilka de
allmänna intressena med nuvarande ordning inte alls är partsrepresenterade utan
också sådana områden på vilka redan beslutsmyndigheten eller ett från den
myndigheten fristående organ företräder dessa intressen. Väljer man den
lösningen att beslutsmyndigheten skall vara part när myndighetens beslut
överklagas inställer sig nämligen frågan om myndigheten alltid skall medverka på
det sättet eller om medverkan skall vara begränsad till vissa fall.

Obligatorisk eller fakultativ medverkan av beslutsmyndigheten?

Det kan förefalla naturligt att man för ett visst rättsområde inte skall behöva
välja endast mellan ett system enligt vilket de allmänna intressena är
partsföreträdda i samtliga ärenden och ett system enligt vilket de aldrig är
företrädda. För att man skall kunna bedöma lämpligheten av en mera flexibel
ordning har man att ta ställning bl.a. till under vilka förutsättningar det
finns ett praktiskt behov av att de allmänna intressena är partsföreträdda. Även
principiella frågor tilldrar sig ett intresse.
En medverkan av beslutsmyndigheten behövs knappast när det i ärendet inte
förekommer något sådant allmänt intresse som myndigheten har till uppgift att
bevaka. Myndigheten behöver alltså inte kunna uppträda i processen i syfte att
bevaka ett enskilt intresse. Inte heller behöver man ta hänsyn till sådana fall
som endast gäller riktigheten av ett processuellt beslut som myndigheten har
fattat, om inte beslutet har ett direkt samband med själva saken, t.ex. därför
att det gäller en provisoriskt företagen åtgärd. För det fall att en viss annan
förvaltningsmyndighet än beslutsmyndigheten har att i händelse av domstolspro-
cess företräda det allmännas intressen kan det inte bli aktuellt att låta även
beslutsmyndigheten delta.
Inom den nu angivna ramen kan en beslutsmyndighet tänkas ha flera olikartade
skäl till att vilja medverka. Ett primitivt skäl är givetvis att såvitt möjligt
förhindra att myndighetens beslut ändras. Detta kan emellertid inte utgöra något
tillräckligt skäl för en medverkan. Skälen måste gå djupare. En självklarhet
borde vara att en beslutsmyndighet inte skall behöva medverka i processen, om
den inte anser sig ha något att bidra med. I annat fall blir myndighetens
medverkan ett spegelfäkteri. Här kommer in att en förvaltningsmyndighet som
avgör ett ärende nästan alltid är skyldig att motivera sitt beslut (se t.ex. 20
§ förvaltningslagen). Har myndigheten fullgjort sin uppgift i det hänseendet bör
det i allmänhet inte finnas särskilt mycket att tillägga i sak, om inte den
enskilde parten kommer med ett nytt yrkande eller med nya rätts- eller bevisfak-
ta. Skulle parten göra detta redan i överklagandet är det ingenting som hindrar
att myndigheten till tingsrätten ger in ett motiverat yttrande som blir
processmaterial även om myndigheten inte skulle vara part. Myndigheten har
dessutom alltid möjligheten att i ett intressant fall meddela tingsrätten att
den vill ha del av alla handlingar som kommer in i ärendet.
För arbetsbelastningen vid beslutsmyndigheten är det givetvis att föredra att
myndigheten inte behöver uppträda som part i domstolen. Även ett generellt
system enligt vilket det läggs i myndighetens hand att för varje enskilt fall
bestämma om den vill uppträda som part kan vara resurskrävande utan motsvarande
nytta för myndigheten. Det för myndigheten viktigaste är att den kan överklaga
ett beslut genom vilket domstolen ändrar myndighetens beslut. Självklart bör
dock inte en beslutsmyndighet uppträda på det sättet att den försöker att till
varje pris driva igenom sin uppfattning genom att överklaga alla domstolsbeslut
som går myndighetens uppfattning emot. Det finns emellertid fall i vilka
myndigheten kan ha anledning att överklaga. Detta gäller särskilt sådana i vilka
myndigheten utan ett avgörande av högre instans skulle vara villrådig om hur den
i fortsättningen bör agera beträffande en fråga av större vikt inom myndighetens
verksamhetsområde. Det finns anledning anta att med nuvarande ordning
beslutsmyndigheter alltför ofta anser sig böra uppfatta sådana
domstolsavgöranden genom vilka deras egna beslut ändras som vägledande för den
fortsatta verksamheten vid myndigheten. De domstolsavgöranden det gäller måste
av naturliga skäl vara mer förmånliga för de enskilda än de primära
myndighetsbesluten. Avsaknaden av en rätt för beslutsmyndigheten att överklaga
kan därmed leda till en omotiverad förskjutning av den primära beslutsnivån.
Syftet med ett överklagande låter sig emellertid inte regleras på det sättet att
överklagande tillåts i vissa fall men inte i andra. För att avskära sådana fall
som av ett eller annat skäl inte bör prövas i en högre instans bör i stället
användas regler om krav på prövningstillstånd.
Den enskilde parten kan ha en del att tjäna på att de allmänna intressena blir
partsföreträdda i ärendet, men detta gäller nog uteslutande sådana fall i vilka
myndigheten har något att tillägga i saken, t.ex. därför att den enskilde parten
dragit in någonting nytt i processen och genom ett motpartsagerande kan få
bättre kunskap om vad som krävs av honom för att han skall kunna vinna
processen. Generellt sett kan man nog dock hävda att den enskilde sällan anser
sig vara betjänt av att under domstolsprocessen bli motsagd av besluts-
myndigheten. Den enskildes behov av rättshjälp torde inte påverkas av att
beslutsmyndigheten uppträder som hans motpart.
Domstolens intresse av beslutsmyndighetens medverkan hänför sig som angetts
förut framför allt till den situationen att det i ärendet behöver hämtas in
utredning eller att det behöver hållas sammanträde. Det är ju också i sådana
fall som tilltron till domstolens objektivitet kan komma att bli satt i fara, om
inte beslutsmyndigheten medverkar som part.
För att man skall kunna få ett system som varken är tungrott eller onödigt
kostnadskrävande är det mot den nu redovisade bakgrunden nödvändigt att systemet
är så flexibelt att beslutsmyndigheten inte alltid behöver medverka aktivt i
domstolsförfarandet. Behovet av flexibilitet bör dock inte tillgodoses genom
promemorians svårtolkade begränsningar att det för beslutsmyndighetens parts-
ställning skall krävas dels att det vid överklagandet förekommer sådana allmänna
intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka, dels att det
rör sig om intressen som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Den
omständigheten att myndigheten alltid är part behöver nämligen som det påpekas i
promemorian inte nödvändigtvis medföra att den alltid medverkar aktivt. Som
nyligen skett i propositionen om tvåpartsprocess i de allmänna
förvaltningsdomstolarna kan man därför välja den lösningen att besluts-
myndigheten alltid är part och tillgodose behovet av flexibilitet inom ramen för
reglerna om kommunicering. För de allmänna domstolarna behövs dessutom att
reglerna om kallelser av beslutsmyndigheter till sammanträden blir så flexibla
att man kan ta hänsyn till att de allmänna intressena i vissa fall där
myndigheten blir part är föga framträdande i ärendet. Det behövs också vissa
undantagsbestämmelser för sådana fall i vilka den primära beslutsuppgiften
ligger på en kronofogdemyndighet. Om beslutsmyndigheten alltid är part behövs
det inga särskilda regler om myndighetens rätt att överklaga ett domstolsbeslut.
När det gäller kostnadsbilden förtjänar det att påpekas att på förvalt-
ningsdomstolarnas områden reformer genom vilka beslutsmyndigheter gjorts till
parter har kunnat genomföras utan några mera betydande utbildningsinsatser inom
dessa myndigheter. I allmän domstol kanske behovet av sammanträden för vissa
ärendetyper är större, men för den skull finns det inte anledning räkna med att
de anställda vid myndigheterna behöver någon mer omfattande utbildning. Själva
förfarandet skall ju vara så utformat att även enskilda skall kunna klara sig
själva i de allra flesta fall.
Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya ärendelagen föreskrivas att en
förvaltningsmyndighet är motpart i domstolsprocessen, om en enskild överklagar
myndighetens beslut (se 11 §). Dessutom bör i den lagen föreskrivas att domsto-
len inte är skyldig att ge beslutsmyndigheten tillfälle att ge in en
svarsskrivelse eller att kommunicera handlingar med myndigheten, om detta är
onödigt (se 15 och 22 §§). Myndigheten bör underrättas om alla sammanträden som
hålls i ärendet men bör kallas till sammanträdet endast om domstolen anser att
myndigheten behöver inställa sig (se 18 §). Den nu angivna ordningen bör ses som
en normallösning från vilken man för en viss typ av ärenden kan avvika i en
eller annan riktning genom särskilda föreskrifter i den aktuella materiella
lagstiftningen.
Såvitt gäller de nu förekommande ärendetyperna i allmän domstol innebär den
här föreslagna reformen att man i stället för en enpartsprocess får en
tvåpartsprocess i de ärenden som regleras i föräldrabalken
(överförmyndarärenden), aktiebolagslagen (likvidationsärenden) och lagen om
marknadsföring. Därmed är dock inte sagt att beslutsmyndigheten i dessa ärenden
mer allmänt behöver medverka aktivt i domstolsprocessen. När det gäller
disciplinärenden inom totalförsvaret innebär reformen framför allt att domstolen
kan avstå från kommunicering när det saknas anledning att ändra myndighetens
beslut. Hänsyn behöver dock i vissa sådana ärenden tas till Europakonventionens
krav på muntlighet i förfarandet. I utsökningsärenden och skuldsaneringsärenden
är det en kronofogdemyndighets beslut som överklagas till tingsrätt. Det före-
kommer endast i mycket begränsad omfattning några allmänna intressen som inte
redan med nu gällande regler är representerade på partssidan. Om myndigheten
blev part i händelse av överklagande skulle detta kunna leda till att den kom
att stå i motpartsställning till sin överordnade myndighet, Riksskatteverket.
För den skull bör de berörda ärendena undantas från ärendelagens bestämmelser om
beslutsmyndighetens medverkan som part. För bötesverkställighetsärenden får
reformen ingen betydelse eftersom det endast är åklagaren som kan överklaga
myndighetens beslut.
När det gäller felparkeringsärenden finns det anledning konstatera att en
reform enligt vilken polismyndigheten ersätter åklagarmyndigheten som
företrädare i domstolsförfarandet för de allmänna intressena innebär avsevärda
effektiviseringsvinster. Polismyndigheten har ju redan haft hand om ärendet i
samband med sitt primära beslutsfattande enligt 9 § lagen (1976:206) om felpar-
keringsavgift. När man bedömer den av Rikspolisstyrelsen berörda resursfrågan
har man anledning konstatera att det med de kommuniceringsregler som föreslås
för domstolarna endast i en del av ärendena kommer att krävas någon insats från
myndighetens sida i domstolsförfarandet. Om myndigheten behöver vara aktiv i
domstolsförfarandet bör regelmässigt samma tjänstemän som vanligen handlägger
parkeringsärendena hos myndigheten kunna agera på myndighetens vägnar. Uppgiften
att företräda de allmänna intressena i domstolsförfarandet framstår därmed som
relativt obetydlig ur resurssynvinkel. Mot den bakgrunden bör regeln om
beslutsmyndigheters medverkan i domstolsförfarandet väljas också för
felparkeringsärendenas del.
För konkurrensärenden bör man inte ändra de regler som antogs av statsmakterna
år 1994. Sådana konkurrensärenden som grundar sig på överklagande skiljer sig
nämligen väsentligt från övriga ärendekategorier i vilka det kan förekomma ett
överklagande till tingsrätt. Ärendena handlar bl.a. om förbud mot
kartellsamarbete och mot enskilda företags missbruk av en dominerande ställning
på marknaden. De ingripanden som sker genom besluten i de överklagade ärendena
utgör styrinstrument av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse.
De frågor som kommer upp under behandlingen av ett ärende är till sin natur ofta
av samma slag som de vilka kommer upp vid prövningen av ett tvistemål enligt
konkurrenslagen. Frågorna är i allmänhet komplicerade. Regelmässigt förekommer
det en sådan argumentering från det företag som har klagat att det skulle vara
meningslöst att bygga regleringen av Konkurrensverkets medverkan som part i
tingsrättsprocessen på en fakultativ kommuniceringsskyldighet.
De ärenden som överklagas direkt från en inskrivningsmyndighet till hovrätten
bör enligt det som angetts i avsnitt 7.1 inte omfattas av den nu pågående
reformen. Detta innebär att de även i fortsättningen skall handläggas enligt
rättegångsbalken.
Den närmare utformningen av förslagen kommer att redovisas i författnings-
kommentaren till 11, 15, 18 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag.

7.4 Klagotider m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall inte innehålla |
| någon regel om klagotidens beräkning. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag: Ett överklagande av ett myndighetsbeslut skall ha kommit
in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Länsrätten i Göteborgs och
Bohus län, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Malmöhus län och
Överförmyndarnämnden i Stockholm menar dock att utgångspunkten för beräkning av
tiden för överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut i stället bör vara
den tidpunkt då klaganden fått del av beslutet. Överåklagaren vid
Regionalåklagarmyndigheten i Gävle tar upp frågan om inte ärendelagen bör
innehålla en regel om att domstolen får ta upp även ett överklagande som getts
in för sent men i enlighet med en felaktig hänvisning från beslutsmyndigheten
(jfr 7 § FPL).
Skälen för regeringens förslag: Allmänna bestämmelser om överklagande av
myndigheters beslut finns i 23 § förvaltningslagen. För överklagande av en
kronofogdemyndighets beslut gäller dock inte den lagen utan utsökningsbalken.
Speciella bestämmelser om överklagande till tingsrätt finns i de flesta av de
lagar som ger möjlighet att överklaga ett beslut till tingsrätt.
Den nuvarande regleringen av klagotider företer en splittrad bild. Den
grundregel som finns i 23 § andra stycket förvaltningslagen om överklagande inom
tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet gäller vid överklagande
enligt 60 § konkurrenslagen (1993:20). På samma sätt beräknas klagotiderna
enligt t.ex. 10 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 13 §
bötesverkställighetslagen (1979:189) samt 51 och 62 §§ lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. I utsökningsmål (för vilka för-
valtningslagen aldrig gäller) får enligt 18 kap. 7 § utsökningsbalken vissa
beslut överklagas utan hänsyn till tid medan för andra fall gäller en klagotid
om tre veckor beräknad med utgångspunkt från delgivning eller dagen för försälj-
ning av utmätt egendom. Enligt 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385)
överklagas ett beslut av registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för
beslutet. Klagotiden är densamma enligt skuldsaneringslagen. För begäran om
överprövning av åklagares beslut om besöksförbud eller av Riksantikvarieämbetets
beslut om olagligt bortfört kulturföremål gäller inga frister. Efter en
lagändring år 1994 gäller förvaltningslagens bestämmelser vid överklagande av en
överförmyndares beslut (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29,
SFS 1994:1433). När en länsstyrelses slutliga beslut angående nedsättning av
pengar överklagas till hovrätt (se avsnitt 11) är klagotiden tre veckor från
beslutsdagen på grund av en bestämmelse i 21 § rättegångsbalkens
promulgationslag.
Enligt rättegångsbalken är huvudregeln den att klagotiden utgör tre veckor
räknat från dagen för avgörandet. Såvitt gäller beslut under rättegången som
meddelats utan sammanhang med ett sammanträde är dock utgångspunkten för
beräkningen av klagotiden delfåendet av beslutet. Enligt 7 § FPL gäller samma
klagotid som enligt förvaltningslagen.
I promemorian föreslås att det i den nya ärendelagen tas in en bestämmelse som
innebär att tiden för överklagande av ett myndighetsbeslut till tingsrätt skall
vara tre veckor från beslutets dag, om det inte sägs något annat i en annan lag.
Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot detta förslag har sin grund
i att med promemorieförslaget enskilda löper en risk att faktiskt gå miste om
sin rätt att överklaga.
Systemet med beslutsdagen som utgångspunkt för klagotider har under lång tid
fungerat väl på åtskilliga rättsområden. Behovet av att undvika onödiga och
kostnadskrävande delgivningar talar med styrka för att man inte tar delgivning
som utgångspunkt för beräkningen av klagotider annat än om det finns särskilda
skäl för detta. Ett sådant skäl kan vara att det inte går att åstadkomma
organisatoriska förutsättningar för att tillfredsställande garantera att myndig-
hetens beslut alltid kan sändas till den som är part redan i anslutning till att
beslutet meddelas. För sådana beslut som inte är slutliga, dvs. beslut som
meddelas under myndighetens handläggning av ärendet, kan ett skäl vara att det
skulle vara onödigt betungande för myndigheten att regelmässigt sända besluten
till parterna utan något som helst dröjsmål. I vilken omfattning det på skilda
rättsområden förekommer särskilda skäl måste avgöras från rättsområde till
rättsområde. I det nu föreliggande ärendet finns det inte underlag för att mera
allmänt ändra de nu förekommande reglerna om utgångspunkten för beräkningen av
klagotider. De möjligheter till effektiviseringar som ligger i en övergång till
ett system med beslutsdagen som utgångspunkt får i stället tas till vara i
senare lagstiftningsärenden. I lagrådsremissen föreslås emellertid att det i den
nya ärendelagen tas upp en allmän bestämmelse angående en klagotid om tre veckor
räknad från beslutets dag. En sådan regel skulle komma att gälla endast sådana
fall för vilka det inte finns särskilda bestämmelser. Lagrådet förordar att man
för ett överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt skall ha
samma grundregel om klagofrister som vid överklaganden inom förvaltningsrätten,
dvs. tre veckor från delfående av beslutet. Otvivelaktigt finns det ett värde i
att grundregeln för alla överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut är
densamma. Det är dock inte alldeles säkert att den lösning som inom
förvaltningsrätten valts för beräkningen i normala fall av klagofrister är den
optimala. Ett problem är hur man skall se på frågan om en formlig delgivning
behöver ske. Detta problem innefattar frågan om i vilken utsträckning man kan
avstå från bevis om laga kraft. I det nu aktuella lagstiftningsärendet finns det
inte underlag för någon mer ingående analys av problemställningen. I den nya
ärendelagen bör därför inte nu tas upp någon självständig regel om beräkningen
av klagofrister. I stället bör man falla tillbaka på de särskilda regler i ämnet
som finns i anslutning till materiell lagstiftning och - när sådana regler
saknas - på den allmänna regeln i förvaltningslagen.
Inom förvaltningsprocessrätten gäller att ett för sent inkommet överklagande
inte skall avvisas, om en försening beror på att den beslutande myndigheten har
lämnat klaganden en felaktig hänvisning om hur man överklagar. På den allmänna
domstolssidan är det i stället så att en felaktig hänvisning utgör grund för
återställande av försutten tid enligt 58 kap. 11 § RB. Återställande av
försutten tid kan ske även inom förvaltningsprocessrätten, men en specialregel
behövs för den processen av det skälet att systemet för överklagande av vissa
myndigheters beslut är relativt invecklat och antalet felaktiga hänvisningar
därmed inte obetydligt. Även för överklaganden till tingsrätt eller till högre
domstol kan det förekomma felaktiga hänvisningar, men de är med all säkerhet
relativt sällsynta och någon specialregel för de fall där myndigheter ger en
felaktig hänvisning behövs därför inte.
När det gäller frister för överklaganden av domstolars beslut i domstolsären-
den finns det inte skäl att i det nu aktuella ärendet frångå den nuvarande
ordningen (se författningskommentaren till 38 § förslaget till ny ärendelag).
Som Lagrådet varit inne på kan det emellertid finnas skäl att se över reglerna i
samband med en eventuell reform av reglerna om klagofrister inom
förvaltningsrätten.

7.5 Tingsrättens sammansättning m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En tingsrätt skall i ett domstolsärende bestå|
| av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till |
| ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock få bestå av tre sådana|
| domare. De nuvarande reglerna om medverkan av nämndemän i |
| tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för |
| sådana fall där det finns särskilda skäl för en sådan sammansättning.|
| Reglerna om detta tas in i de lagar som innehåller de |
| materiella bestämmelserna för de ärendekategorier det handlar om.|
| Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer |
| som är anställda vid tingsrätten utan att vara juristdomare |
| utvidgas att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och |
| arvsskatt. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt anser dock att förutsättningen för
en flerdomarsammansättning bör vara att en sådan behövs. Den hovrätten samt
Göteborgs tingsrätt och Domstolsverket kritiserar införandet av uttrycket
juristdomare . Sveriges domareförbund anser att det skall läggas i tingsrättens
hand att bestämma hur tingsrätten skall vara sammansatt. Ronneby tingsrätt anser
att lokutionen särskilda skäl är alltför intetsägande. Malmö tingsrätt och
Sandvikens tingsrätt menar att en högre domstol inte bör ha möjlighet att
besluta om återförvisning på grund av en domförhetsfråga.
Skälen för regeringens förslag: För domstolsärenden gäller relativt invecklade
bestämmelser om tingsrätts sammansättning. Huvudregeln är att tingsrätten skall
bestå av en lagfaren domare, dvs. av en domare som avlagt juris kandidatexamen
eller juristexamen. Vid avgörande av ärendet skall tingsrätten dock bestå av tre
juristdomare eller av en juristdomare och nämndemän i ett stort antal fall. Dels
gäller det samtliga ärenden som är tvistiga eller där det annars förekommer
anledning till den större sammansättningen, dels gäller det vissa i bl.a. 6 §
andra stycket ärendelagen uppräknade ärendetyper. För vissa sjörättsliga ären-
den, konkurrensärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen finns det
särbestämmelser om medverkan av experter. För vissa enklare ärenden får
regeringen bestämma att vid tingsrätt även sådana anställda som inte är
juristdomare skall få handlägga ärendet.
Mot de nu redovisade bestämmelserna skall ställas rättegångsbalkens bestämmel-
ser för tvistemål. Huvudregeln enligt 1 kap. 3 § RB är att tingsrätten skall
bestå av en juristdomare. Enligt 1 kap. 3 a § RB skall tingsrätten dock vid
huvudförhandling bestå av tre sådana domare (eller vid förfall för en av dem av
två), om inte annat är föreskrivet. När huvudförhandlingen hålls i förenklad
form skall tingsrätten bestå av en juristdomare. Detsamma gäller i annat fall
när det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker
till det eller målet är av enkel beskaffenhet. I tvistemål där förlikning om
saken är tillåten skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 d § i de allra flesta fall
bestå en en juristdomare, om värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger
hälften av basbeloppet. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid pröv-
ning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten enligt 1 kap. 3 c § RB -
utom i fall som avses i 1 kap. 3 d § - ha den sammansättning som är föreskriven
för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets
eller frågans beskaffenhet.
I promemorian föreslås att en tingsrätt i ett domstolsärende skall bestå av en
juristdomare men att tingsrätten får bestå av tre sådana domare om det finns
särskilda skäl. Nuvarande regler om medverkan av nämndemän i tingsrätt i vissa
ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för sådana fall där det föreligger
särskilda skäl för en sådan sammansättning. Promemorieförslaget har godtagits av
de allra flesta remissinstanserna men det finns också kritiska röster.
Först skall sägas att några remissinstanser har förespråkat att man inte i
olika lagar använder termerna lagfaren domare och juristdomare som
beteckningar för samma begrepp. Den förra termen definieras i kungörelsen
(1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare, m.m. Termen
förekommer på hundratals ställen i lagstiftningen men är alltför ålderdomlig för
att passa in i en nyskriven processlag. Det kan knappast orsaka några praktiska
olägenheter av betydelse att man tills vidare använder de båda termerna vid
sidan av varandra i lagstiftningen. I den nya ärendelagen bör därför användas
termen juristdomare . Självklart kräver även denna term en definition genom
förordningsbestämmelser.
När det gäller frågorna om domförhet finns det sakligt sett anledning kon-
statera att regleringen i ärendelagen inte har följt med i den utveckling som
förekommit på rättegångsbalkens område. På det området har nämligen utrymmet för
endomarkompetensen successivt utvidgats. Ärendena är i de allra flesta fall av
enkel natur och det rimliga synes såvitt gäller tingsrätter vara att i grunden
ha en regel om endomarkompetens med möjlighet till en kvalificerad
sammansättning i speciella fall. Med hänsyn till frågans vikt kan man inte helt
lägga i tingsrättens hand att bestämma hur den skall vara sammansatt. I stället
bör en särskild bestämmelse införas i den nya ärendelagen. Grundregeln bör
givetvis vara att tingsrätten består av en juristdomare (jfr 1 kap. 3 § RB). I
speciella fall bör dock tingsrätten få bestå av tre juristdomare (jfr 1 kap. 3 a
och 3 c §§ RB). Det kan hävdas att det i promemorieförslaget på den punkten
valda uttryckssättet är alltför oprecist. Man vinner dock knappast någonting
genom att i stället ange att en större sammansättning skall väljas om det
behövs . Självklart ligger ju även i ett uttryckssätt som särskilda skäl att
den större sammansättningen skall behövas. Promemorieförslaget bör emellertid
kompletteras på det sättet att det skall finnas särskilda skäl med hänsyn till
ärendets beskaffenhet . Genom detta undviker man nämligen den tolkningen att de
särskilda skälen skulle kunna influeras av sådant som t.ex. tingsrättens
arbetsbelastning. Med tanke på förfarandets natur behövs det inga regler om vad
som händer när en av flera domare får förfall.
För vissa ärendetyper, framför allt inom familjerätten, finns det som redan
nämnts särskilda bestämmelser om att under vissa förutsättningar nämndemän skall
medverka. Dessa bestämmelser bör ändras på det sättet att nämndemännen skall
medverka endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet (se lagförslagen 2, 3, 17, 20 och 28). För några speciella
ärendetyper i vilka en tingsrätt under vissa förutsättningar skall bestå av
juristdomare och experter i förening, nämligen konkurrensärenden, vissa
sjörättsliga ärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen, bör andra
lösningar väljas (se lagförslagen 25 och 29).
Ingen av de regler som har avseende endast på en viss ärendekategori bör tas
in i den nya ärendelagen. I stället bör reglerna föras till den materiella
lagstiftningen för de berörda ärendena. Detta gäller även reglerna om
möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare. I samband med överföringen bör möjligheten att
delegera utvidgas att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.

7.6 Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: För sådana ärenden som inleds genom ansökan|
| eller överklagande skall det finnas bestämmelser om parternas |
| yrkanden och grunder, men frågan om rätten att ändra ett yrkande|
| eller en grund ges ingen allmän reglering. Det beslut genom |
| vilket ärendet avgörs skall i ett ärende som grundas på ansökan |
| eller överklagande inte få gå utöver det som har yrkats. När det|
| finns särskilda skäl skall dock domstolen även utan yrkande få |
| besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till|
| nackdel för något motstående enskilt intresse. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de
allra flesta remissinstanserna. Domstolsverket anser dock att även andra former
av anhängiggörande än ansökan eller överklagande bör formaliseras. Göteborgs
tingsrätt menar att det behövs en enkel och klar regel om tillåtligheten av
ändringar i yrkanden och grunder och att det dessutom behövs en regel om s.k.
stupstocksföreläggande motsvarande regeln i 42 kap. 15 § RB. Hovrätten för Övre
Norrland anser att en domstol aldrig skall få gå utanför det som yrkas.
Skälen för regeringens förslag: Promemorieförslagets bestämmelser om
innehållet i sådana skrivelser genom vilka någon inleder ett ärende avser endast
ansöknings- och överklagandefall. Av den som gör en ansökan till en tingsrätt
eller överklagar ett beslut måste man givetvis kräva att han talar om vad han
yrkar och vad han har för grund för detta yrkande. I den nya lagen bör tas in
närmare bestämmelser om vad som krävs av honom (se 6 och 7 §§ förslaget till
ärendelag). För andra ärendetyper kan man emellertid inte ge några närmare
föreskrifter. I ett officialprövningsärende förekommer ju över huvud taget inga
yrkanden eller grunder, och i ett anmälningsärende är det inte så säkert att
anmälaren har anledning att yrka någonting. För anmälningsärendena är det även i
övrigt svårt att finna någon minsta gemensamma nämnare. Även om det givetvis som
en remissinstans har påpekat framstår som önskvärt med regler även om vad en
anmälan skall innehålla måste därför förekommande behov av upplysningar till
anmälare tillgodoses på annat sätt än genom regler i ärendelagen.
De stora skillnaderna mellan olika ärendetyper när det gäller ärendets
inledande återspeglas bl.a. i skillnader när det gäller möjligheterna för en
part att under ärendets gång ändra sin inställning. Dessa möjligheter har ett
nära samband med frågor om ett avgörandes rättskraft i ett domstolsärende. Domar
och åtskilliga beslut i tvistemål vinner rättskraft enligt reglerna i 17 kap. 11
§ RB. Rättskraften yttrar sig dels på det sättet att avgörandet kan läggas till
grund för avgörandet i en senare process om en annan sak, dels på det sättet att
en ny framställning om samma sak skall avvisas (res judicata). I linje med detta
ligger att en talan som väcks rörande en sak som redan pågår också skall avvisas
(se 13 kap. 6 § RB om s.k. litispendens). Otvivelaktigt vinner även många beslut
som i en allmän domstol tillkommit efter en specialprocess rättskraft enligt
samma regler som gäller för domar, om det förekommit ett tvåpartsförhållande.
Det går emellertid att finna många exempel på motsatsen. Särskilt för sådana
beslut som tillkommer i ärenden av enpartskaraktär har man i allmänhet anledning
att dra paralleller med det som gäller på förvaltningssidan. På samma sätt som
inom förvaltningsrätten kan man sålunda hävda t.ex. att det är tveksamt om i
något fall rättskraft kan tillerkännas ett avslagsbeslut i ett ärende där en
enskild part begär ett gynnande beslut utan att ha någon enskild motpart (jfr
Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm år 1951, s. 527). En
bedömning av frågan om hur det för en viss ärendetyp närmare förhåller sig med
frågor om rättskraft förutsätter inte sällan en ingående analys av den
materiella lagstiftning som gäller för ärendetypen. Frågor om rättskraft lämpar
sig därför inte för någon reglering i en allmän förfarandelag, och frågorna om
rättskraft bör alltså lämnas utanför den nya lagen. Den nya lagen bör inte
heller ta upp några motsvarigheter till reglerna i 13 kap. 6 och 7 §§ RB om
litispendens och partssuccession. Reglerna skulle nämligen knappast komma att få
någon praktisk betydelse. Det kan nämnas att inte heller förvaltnings-
processlagen har några bestämmelser om de nu berörda frågorna.
Promemorieförslaget innehåller ingen regel om tillåtligheten av att ändra
yrkanden eller grunder i ett domstolsärende. Endast en remissinstans har riktat
kritik mot detta. Frågan om en spärr mot ändringar av yrkanden och grunder har
inte så stor betydelse för de fall där den part det gäller - i avsaknad av
rättskraftshinder - kan komma igen i ett nytt förfarande. I och för sig skulle
man emellertid för sökande (men inte för t.ex. motparter) kunna uppställa regler
av i huvudsak det slag som 13 kap. 3 § RB innehåller för tvistemål. Det torde
emellertid vara relativt sällsynt att en part under ett pågående förfarande
faktiskt behöver ändra sig. Ärendena är nämligen i motsats särskilt till tviste-
målen i de allra flesta fall av enfrågenatur , vilket medför att behovet av en
reglering är högst begränsat. Det är inte heller alltid så att tillåtligheten av
en eventuell ändring bör lösas på det sätt som enligt 13 kap. 3 § RB gäller för
tvistemål. Det har visserligen såvitt gäller den nuvarande ärendelagen antagits
att tvistemålsreglerna i princip är tillämpliga, men åtskilliga typer av
domstolsärenden företer särdrag inte minst till följd av den speciella
officialprövningsskyldighet för domstolen som kan rymmas inom ärendet (se t.ex.
rättsfallet NJA 1961 s 540). Än viktigare är argumentet att förfarandet i
domstolsärenden generellt sett bör vara så utformat att enskilda kan klara sig
utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Att inte ens i ett indispositivt
ärende en part kan tillåtas att ändra sig till att behandla vad som i
processrättslig mening är en annan sak än den ursprungliga är dock närmast en
självklarhet. För dispositiva ärenden, t.ex. inom skiljedomsområdet, är det
långtifrån uteslutet att det kan finnas anledning att i vissa situationer
tillämpa rättegångsbalkens principer om taleändring. En närmare reglering av
rätten till ändringar skulle emellertid inte endast vara av ett högst begränsat
värde utan också leda till ett mycket invecklat system, föga ägnat att passa för
biträdeslöshet. Som föreslås i promemorian bör man därför såvitt gäller dom-
stolsärendena på samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen överlämna frågan
om tillåtligheten av ändringar åt domstolarnas rättstillämpning (se dock även
avsnitt 7.14 om nya rättsfakta i Högsta domstolen). Klart är dock under alla
omständigheter att en klagande bör vara bunden av i vilken del han har över-
klagat ett visst avgörande. Det bör anmärkas att en part på samma sätt som i
normalfallet för tvistemål har rätt att när som helst under tings-
rättsförfarandet ange ny bevisning. Det skall till detta läggas att ett
åberopande av nya rättsregler eller av ny bevisning aldrig i sig kan medföra att
saken skall anses ändrad.
Enligt 17 kap. 3 § första stycket RB får en dom inte ges över annat eller mera
än part i behörig ordning yrkat. Denna regel gäller enligt nuvarande ordning, i
den mån den är tillämplig, även domstolsärendena genom den allmänna hänvisningen
i ärendelagen till rättegångsbalken. I ett mycket stort antal fall är regeln
inte tillämplig. Särskilt tydligt är detta när det gäller anmälnings- och
officialprövningsärendena.
I den nya ärendelagen bör man för ansökningsärenden och sådana ärenden som
grundar sig på ett överklagande uppställa den grundregeln att ett beslut genom
vilket ärendet avgörs inte får gå utöver det som yrkats. En sådan regel
överensstämmer med huvudregeln i 29 § FPL. I rättegångsbalkens regel ligger
emellertid också att yrkandet skall ha framställts i behörig ordning . Den
begränsningen får sin betydelse bl.a. genom regler om att den som överklagar i
princip inte kan yrka något som han inte yrkat redan i den lägre domstolen och
måste framställa sitt yrkande redan i samband med överklagandet. Enligt vad som
förutsatts i motiven till förvaltningsprocesslagen (prop. 1971:30 s. 580) gäller
emellertid även i en process enligt den lagen att domstolen bara behöver ta
hänsyn till sådana yrkanden som framställts i behörig ordning och att, vid över-
klagande, en part inte får i den högre domstolen yrka någonting som han inte i
behörig ordning har yrkat i den lägre. Samma ordning bör normalt tillämpas även
för domstolsärendenas del, dock givetvis med den reservationen att det inte har
inträffat någon ny omständighet under förfarandet (jfr 13 kap. 3 § första
stycket 1 RB). För de dispositiva ärendena gäller givetvis dessutom, på
motsvarande sätt som i tvistemål, att domstolen inte kan döma ut mindre än det
svaranden har medgett. Observera att det i den stora mängd ansökningsärenden som
har annan karaktär inte behövs något bestridande från en motpart för att
domstolen skall kunna avslå en ansökan.
I 29 § FPL sägs inte bara att domstolens avgörande inte får gå utöver
yrkandena i målet utan också att om det föreligger särskilda skäl domstolen även
utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild, när detta kan ske utan
men för något motstående enskilt intresse. I promemorian föreslås att samma
regel skall gälla för domstolsärenden. Endast en remissinstans är kritisk mot
den lösningen. Det är emellertid inte omöjligt att den nu berörda regeln
faktiskt redan idag tillämpas i en del domstolsärenden. Det är ju en regel som
är ganska naturlig i samband med annan rättsvård än rättskipning och som passar
särskilt väl för enpartsärenden men kanske mindre väl för egentlig rättskipning
enligt rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Mot den bakgrunden bör
promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten.
Enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB får en domstol i ett dispositivt mål inte
grunda sin dom på andra omständigheter (rättsfakta) än sådana som åberopats.
Genom den allmänna hänvisningen i den nuvarande ärendelagen till rättegångs-
balken kan den berörda regeln vara tillämplig i sådana ärenden där saken är
sådan att förlikning om den är tillåten (dvs. uteslutande i vissa dispositiva
ärenden av flerpartsnatur). De allra flesta ärenden är emellertid inte förlik-
ningsbara i rättegångsbalkens mening. Det är inte möjligt att tillämpa den
berörda regeln i officialprövningsärenden och knappast heller i
anmälningsärenden. För sådana ärenden i vilka 17 kap. 3 § andra meningen RB inte
är tillämplig kan det vara möjligt att tillämpa bestämmelserna i denna mening
motsättningsvis, dvs. låta avgörandet grundas även på sådana omständigheter som
inte åberopats. Förvaltningsprocesslagen har inga bestämmelser i ämnet. I
motiven till den lagen (prop. 1971:30 s. 579) sägs att frågan om en för-
valtningsdomstol bör vara bunden av de grunder som parterna har åberopat i målet
är betydligt mera komplicerad att lösa generellt än motsvarande fråga om
parternas yrkanden. Det sägs också att det starka officialprövningsintresset i
vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol talar för att det beträffande en del
målgrupper bör råda en stor frihet i dessa hänseenden. Motsvarande synsätt kan
anläggas för domstolsärendenas del. Under inga omständigheter kan man för dom-
stolsärendena införa någon generell regel om bundenhet för domstolen när det
gäller åberopanden. Det gäller givetvis i särskilt hög grad officialprövnings-
ärenden men även t.ex. anmälningsärenden, eftersom man genom en regel om
bundenhet vid grunder skulle behöva se samtliga bifallsförutsättningar som
processförutsättningar, dvs. som avvisningsgrunder i händelse av att det brister
i förutsättningarna. En uttrycklig motsvarighet för de relativt fåtaliga
dispositiva ärendena till rättegångsbalkens bestämmelser angående dispositiva
tvistemål skulle kunna verka förvillande i andra ärenden med tanke på att
parterna skall klara att uppträda utan ombud, och regeln skulle inte heller få
någon nämnvärd betydelse. Det ligger ju redan i att någonting är förlikningsbart
att domstolen blir bunden av parternas dispositioner. Man skulle dock möjligen
för samtliga ärendetyper kunna ha en regel om att domstolen är bunden vid sådana
medgivanden och åberopanden som en offentlig myndighet gör i partsegenskap. Även
mot en sådan regel kan man dock rikta kritik och frågan bör i vart fall inte
lösas för domstolsärendena isolerat. Någon regel angående domstolens eventuella
bundenhet vid åberopade grunder bör därför inte tas in i förslaget till ny
ärendelag.
Regler om s.k. stupstocksförelägganden skulle liksom i tvistemål kunna gälla
endast dispositiva fall. De passar knappast för annat än sådana processer som
bygger på att det skall hållas ett sammanträde av huvudförhandlingstyp. Några
regler av det berörda slaget bör därför inte tas in i den nya ärendelagen.

7.7 Kommunicering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Domstolen skall sända den skrivelse genom |
| vilken förfarandet vid domstolen har inletts till motparten. |
| Sådan skyldighet gäller dock inte när det saknas anledning att |
| anta att ärendet kommer att avgöras till motpartens nackdel. |
| Innan ärendet avgörs skall varje part ha fått kännedom om och fått|
| möjlighet att yttra sig över det som tillförts ärendet av någon |
| annan än honom själv. Detta gäller dock inte om avgörandet inte går|
| parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om det av |
| någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får |
| kännedom om uppgiften. Som angetts i avsnitt 7.3 behöver |
| handlingar inte kommuniceras med en sådan förvaltningsmyndighet |
| vars beslut överklagats till tingsrätten, om en kommunicering är|
| onödig. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt menar dock att
ett överklagande till högre domstol aldrig skall behöva kommuniceras när det
överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens rätt. Ronneby
tingsrätt anser att en kommunicering aldrig skall kunna underlåtas av den
orsaken att den skulle vara uppenbart obehövlig. Hovrätten för Övre Norrland
anser att det behövs en uttrycklig bestämmelse om kommunicering av motpartens
svar.
Skälen för regeringens förslag: En viktig princip för rättsväsendet är att
ingen skall dömas ohörd. Av den principen följer emellertid inte att en part
alltid måste ha fått del av handlingarna i ärendet. Den nuvarande ärendelagen
har inga egna bestämmelser om i vilken omfattning parterna skall ha fått del av
materialet i ärendet. På grund av den lagens allmänna hänvisning till
rättegångsbalken gäller emellertid tvistemålsreglerna om kommunicering i den mån
dessa är tillämpliga. Enligt balken skall den inledande skrivelsen i målet,
stämningsansökan, utom i vissa uppenbara fall (se 42 kap. 5 § RB) alltid delges
med motparten. En hovrätt behöver dock inte sända överklagandet till motparten
annat än när det överklagade beslutet skall ändras (se 52 kap. 7 § RB; jfr 56
kap. 7 § när det gäller Högsta domstolen). När det i övrigt gäller kommunicering
av handlingar i ett tvistemål saknas i balken uttryckliga bestämmelser med
betydelse för domstolsärendena (se angående besvärsmål enligt äldre bestämmelser
i rättegångsbalken bl.a. rättsfallen NJA 1985 s. 106 och 464, 1987 s. 979 och
1993 s. 111). Detta torde hänga samman med att det i balken ursprungligen
förutsattes att målen skulle avgöras efter en huvudförhandling. I den praktiska
tillämpningen av balken får en part i tvistemål nästan alltid på ett eller annat
sätt kunskap om det som har tillförts målet genom någon annan än honom själv. I
den mån tvistemålsreglerna skall tillämpas i ett domstolsärende ges alltså
endast ett närmast obetydligt utrymme för att underlåta kommunicering i
tingsrätt.
Förvaltningsprocesslagen, som bygger på att förfarandet normalt skall vara
skriftligt, har relativt utförliga bestämmelser om kommunicering. Reglerna har
vid några tillfällen byggts ut på det sättet att domstolens skyldighet att
kommunicera handlingar har begränsats. De nuvarande reglerna i 10 § FPL innebär
att sådana handlingar genom vilka ett mål inleds skall kommuniceras med motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Kommunicering behöver dock inte ske,
om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller
delvis, om underrättelse annars är uppenbart onödig eller om det kan befaras att
underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det
skall nämnas att riksdagens justitieutskott i samband med att 10 § FPL fick sin
senaste lydelse förklarade bl.a. att man rent allmänt kan säga att en kommu-
nikation är en förutsättning för att domstolens utredningsskyldighet skall anses
fullgjord, om ett överklagat beslut saknar motivering eller är knapphändigt
motiverat. Enligt 12 § FPL skall motpartens svar kommuniceras med den som inlett
förfarandet, om det inte är obehövligt. Innan målet avgörs skall enligt 18 § FPL
part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon annan än honom
själv, om det inte föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 §.
Förvaltningslagen innehåller utförliga bestämmelser om kommunicering som i stora
delar överensstämmer med dem som finns i förvaltningsprocesslagen.
Promemorians förslag om kommunicering är utformade efter mönster av
bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen och har godtagits av de allra flesta
remissinstanserna. De regler som finns i förvaltningsprocesslagen om kommuni-
cering har visat sig lämpliga för en process byggd på skriftlighet. Reglerna
innebär att det går att göra praktiskt lämpliga begränsningar när det gäller
kommuniceringar. Genom detta hålls processkostnaderna nere och domstolen och
parterna undgår att drabbas av onödiga besvär. För överklaganden skulle man
visserligen - som en remissinstans varit inne på - i stället kunna ha en regel
efter förebild i 52 kap. 7 § RB om att ett överklagande aldrig skall behöva
kommuniceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens
rätt. Det kan i detta sammanhang vara värt att anmärka att redan en ursprunglig
bestämmelse i 10 § FPL om den nu behandlade frågan ansågs innebära att man i
praktiken uppnådde överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § RB (prop. 1971:30
del 2 s. 546). Själva lagtexten gav emellertid i sig inte något egentligt stöd
för den tolkningen, men genom en reform år 1987 (prop 1986/87:113, bet.
1986/87:JuU29, rskr. 1986/87:243, SFS 1987:332) då 10 § FPL fick sin nuvarande
lydelse infördes en ordning som leder till ett resultat som i praktiken ligger
mycket nära det som bestämmelsen i rättegångsbalken leder till. Man skulle
därför inte vinna särskilt mycket genom att i ärendelagen ha en särskild regel
för överklaganden. Systemet skulle också bli onödigt krångligt.
Reglerna i förvaltningsprocesslagen bör därför tjäna som förebild för
bestämmelserna i den nya ärendelagen. På vissa punkter bör dock justeringar ske
i förhållande till dessa regler. Sålunda bör det enligt den nya lagen inte ges
någon möjlighet att avstå från kommunicering av den orsaken att det kan befaras
att en underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslutet i målet
(jfr dock t.ex. 11 kap. 16 § föräldrabalken). Förvaltningsprocesslagens
bestämmelse om att den inledande skrivelsen inte behöver kommuniceras när det
inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis bör
med tanke på domstolsärendenas karaktär ersättas av en bestämmelse om att
kommunicering inte behöver sker när det saknas anledning att anta att ärendet
till någon del kommer att avgöras till motpartens nackdel (se vidare
författningskommentaren till 15 § förslaget till ny ärendelag).
Promemorieförslaget innebär att kommunicering av den inledande skrivelsen kan
underlåtas också när en underrättelse annars är uppenbart obehövlig. I
förhållande till bestämmelsen i 10 § andra stycket 2 FPL innebär detta endast
att uttrycket obehövlig ersatt uttrycket onödig . En remissinstans har angett
att bestämmelsen inte behövs och att den kan leda till rättsförluster för
enskilda. I det förra påståendet ligger det en hel del. Som 10 § FPL är
konstruerad torde nämligen undantaget för obehövlighetsfall främst syfta till
att ge domstolen möjlighet att underlåta kommunikation när ett ärende som
inletts av en myndighet skall avgöras till enskilds fördel. Sådana fall
innefattas emellertid i den för ärendelagen nyss angivna primära
undantagsbestämmelsen. Ett provisoriskt beslut kan även utan någon särskild
undantagsbestämmelse meddelas utan att den inledande skrivelsen har
kommunicerats (något som inte får tolkas så att en sådan handläggning skulle
vara lämplig annat än i undantagsfall). Det torde mot den bakgrunden vara svårt
att finna ett praktiskt exempel på fall för vilket man skulle kunna underlåta
kommunikation av den inledande skrivelsen på grund av att en sådan är obehövlig
utan att detta fall också skulle kunna hänföras under den primära undan-
tagsregeln. På grund av detta bör något undantag för sådana fall i vilka
kommunikationen är obehövlig inte införas i den nya ärendelagen såvitt gäller
inledande skrivelser.
Kommunikationsfrågorna efter det inledande skedet (jfr 12 och 18 §§ FPL) har i
promemorieförslaget getts en enhetlig och uttrycklig reglering (jfr 17 §
förvaltningslagen). En remissinstans anser att regleringen på samma sätt som i
förvaltningsprocesslagen bör delas upp på två paragrafer, en för kommunicering
av motpartens svar och en för senare kommuniceringar i ärendet. Genom
promemorieförslaget vinner man emellertid bl.a. en ökad allmän överskådlighet
och enkelhet, något som givetvis har ett egenvärde som garanti för rättsäkerhet.
Promemorians förslag bör därför godtas. Undantag från kommunikationsskyldigheten
bör gälla för de fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar
betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att
parten får kännedom om den uppgift det gäller (se vidare författningskommentaren
till 15, 17 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag).
Av skäl som utvecklats i avsnitt 7.3 bör den nya ärendelagens obligatoriska
regler om kommunicering inte gälla sådana myndigheter som skall vara parter i
ärendet på grund av att de fattat ett beslut som överklagats till tingsrätten.

7.8 Sammanträden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Domstolen får besluta att det i hand- |
| läggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan |
| antas vara till fördel för utredningen eller främja att ärendet |
| avgörs snabbt. En enskild part skall ha rätt till sammanträde |
| utom när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går|
| parten emot eller när ett sammanträde på grund av någon annan |
| särskild omständighet inte behövs. Domstolen skall kunna begränsa|
| sammanträdet på det sätt som är lämpligt. Ett sammanträde skall i|
| vissa fall kunna hållas på telefon. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt
efterlyser dock preciseringar av förutsättningarna för att domstolen skall kunna
avstå från att bifalla en parts begäran om sammanträde. Hovrätten för Övre
Norrland anser att det inte behövs några regler om begränsning av ett
sammanträde och ifrågasätter dessutom om det är befogat att för hovrätter vidga
rätten till muntlighet utöver det som Europakonventionen kräver. Hovrätten över
Skåne och Blekinge anser att frågor om kommunikationen mellan domstolen och
parterna bör lagregleras. Stockholms tingsrätt anser att man inte på annat sätt
än genom lag bör reglera hur ett sammanträde skall gå till. Domstolsverket som
ansluter sig till utredningens principiella ställningstaganden pekar bl.a. på
framtida möjligheter till TV-teknikanvändning. Riksrevisionsverket vill av
kostnadsskäl begränsa muntligheten till det som är nödvändigt på grund av
Sveriges internationella åtaganden.
Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen kan sägas vara restriktivt
utformad när det gäller sammanträden. Sammanträde får hållas när för ärendets
prövning sökanden eller annan som ärendet angår bör höras muntligen. Om
tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten gäller 52 kap. RB. Detta
innebär att förfarandet i de allra flesta fall är rent skriftligt. Hovrätten får
dock enligt 52 kap. 11 § RB hålla ett förhör, om det är nödvändigt för
utredningen i målet. Den bestämmelsen tillämpas numera i det fallet att en part
har rätt till ett sammanträde i målet på grund av innehållet i
Europakonventionens artikel 6 (jfr rättsfallen NJA 1991 s. 188, 1992 s. 368 och
513 samt 1993 s. 109 och 111).
I promemorian föreslås att domstolen skall kunna besluta att det i
handläggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan antas vara
till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. En
enskild part skall enligt förslaget ha rätt till sammanträde utom när ärendet
inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går parten emot eller när ett
sammanträde på grund av någon annan omständighet inte behövs. Nästan alla
remissinstanser godtar detta förslag även om några efterlyser preciseringar.
När det gäller tingsrätterna medför ett sammanträde i ett domstolsärende
inte sällan att utredningsunderlaget förbättras och att handläggningen
effektiviseras. Att parter ges en relativt omfattande rätt att lägga fram sin
sak muntligt inför tingsrätten i de fall de önskar detta har också stor
betydelse för tilltron till rättsväsendet. Många enskilda kan ha lättare att
godta domstolens avgörande om de fått komma till tals vid ett sammanträde. Det
är därför viktigt att tingsrätten såvitt möjligt söker tillgodose en enskild
rättssökandes önskemål om att få tillfälle att presentera sin sak muntligt inför
domstolen. Det finns emellertid även ett stort antal fall där ett sammanträde
inte tjänar något syfte utan endast försenar ett avgörande och/eller leder till
resursförluster. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad vid överklagande till
högre domstol. Samtidigt kan det på goda grunder antas komma att bli mycket
ovanligt att en hovrätt behöver hålla ett sammanträde av effektivitets- eller
rättssäkerhetshänsyn. När det gäller förfarandet i hovrätt är det i stället
hänsynen till Europakonventionens krav som väger tungt när man bedömer behovet
av att det hålls ett sammanträde. Europakonventionen som numera inkorporerats
med svensk rätt (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, SFS
1994:1219) förutsätter nämligen för vissa fall att den av parterna som anser sig
ha en viss rättighet enligt konventionen ges möjlighet att göra sig hörd
muntligt. Eftersom man emellertid inte kan utesluta att ett sammanträde i
hovrätten är befogat även i andra fall, finns det inte anledning att ens för
hovrätternas del begränsa en parts rätt till muntlighet till sådana fall där den
part som begär sammanträdet har en rätt till sådant enligt Europakonventionen.
De skillnader som finns mellan tingsrätter och högre domstolar när det gäller
frågor om hållande av sammanträde är, åtminstone om man bortser från
konventionsfallen, visserligen betydande men de är huvudsakligen av
frekvensmässigt slag. I tingsrätterna är det alltså ojämförligt vanligare att
det behöver hållas ett sammanträde än det är i hovrätterna. Detta behöver
emellertid inte ta sig något uttryck i själva lagtexten. Promemorians förslag
tillåter för hovrätternas del att förfarandet blir rent skriftligt i den
utsträckning detta är ändamålsenligt. För övrigt kommer givetvis skillnaden i
frekvens att bli avsevärt mindre, om man för domstolsärendenas del skulle införa
ett allmänt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.
Promemorieförslaget om i vilka fall det skall hållas ett sammanträde bör därför
godtas. Detta innebär för både tingsrätt och hovrätt bl.a. att parten har rätt
till sammanträde men att en parts begäran om sammanträde inte skall behöva
bifallas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot
eller om sammanträdet på grund av någon annan anledning inte behövs. Undantagen
behandlas närmare i författningskommentaren till 14 § förslaget till ny
ärendelag.
I promemorian föreslås vidare att domstolen skall kunna begränsa ett
sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp
muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. Domstolens
möjligheter att begränsa sammanträdet efter vad omständigheterna kräver blir
därmed lika flexibla som de är enligt förvaltningsprocesslagen. Det kan i detta
sammanhang nämnas att det år 1983 gjordes en ändring i 9 § FPL i syfte att
tydligt markera att det i vissa mål vid förvaltningsdomstol bör hållas
förberedande sammanträden, framför allt i sådana mål där sakförhållandena är
komplicerade. År 1989 infördes regler i rättegångsbalken om förberedelse vid
överklagande till hovrätt i syfte att effektivisera processen i tvistemål (se 50
kap. 10 §). Särskilt under senare år har tillkommit vissa typer av dom-
stolsärenden där det nog inte sällan kan vara fördelaktigt med förberedande
sammanträden (t.ex. utsökningsärenden). Syftet med ett sammanträde bör också
kunna vara att ge parterna tillfälle att lägga fram bevisning till stöd för
parternas ståndpunkter i ärendet eller att ge parterna tillfälle att argumentera
utifrån ett redan presenterat processmaterial. Med hänsyn till det som har sagts
nu bör domstolen ges möjlighet att fritt bestämma om lämpliga begränsningar av
ett sammanträde på det sätt som föreslås i promemorian.
För huvudförhandlingar i tvistemål finns det utförliga regler i rätte-
gångsbalken om gången av sammanträdet. Detta skapar förutsebarhet så att
parterna och deras ombud kan förbereda sig inför ett sammanträde på det allra
effektivaste sättet. Gången av ett sammanträde i ett ärende låter sig emellertid
inte regleras på samma sätt. I promemorian anförs därför att kravet på
förutsebarhet bör tillgodoses genom en informell kommunikation mellan domstolen,
å ena sidan, och parter och ombud, å andra sidan. Regler om en sådan
kommunikation, som givetvis måste ske i god tid före sammanträdet och kanske
företrädesvis på telefon, behöver enligt promemorian inte tas in i lag. I
stället bör enligt promemorian nödvändiga föreskrifter ges på annat sätt.
Ser man de nu berörda frågorna praktiskt är det framför allt två saker som
parterna behöver ha kännedom om redan före ett sammanträde, nämligen om
domstolen avser att begränsa sammanträdet på något sätt och om domstolen kommer
att begära att parterna vid sammanträdet själva presenterar saken i någon form
av sakframställning. Det får inte vara så att parterna förbereder sig på en typ
av förhandling medan domstolen har en annan i tankarna. För tvistemålens del
infördes år 1987 i 42 kap. 14 § första stycket RB en bestämmelse om att
domstolen, om det är till fördel för utredningen, före ett sammanträde bör
tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den
fortsatta handläggningen. Den bestämmelsen avser visserligen mer invecklade
tvistemål men man kan inte utesluta att ett liknande förfaringssätt kan vara
lämpligt även i ett domstolsärende. Man kan inte ha någon bestämmelse i den nya
lagen om att parterna före sammanträdet skall underrättas om ändamålet med
sammanträdet , t.ex. att ärendet skall prövas, eftersom ett sådant krav skulle
kunna orsaka huvudbry även på domstolskanslierna. Möjligen skulle man dock kunna
ha en bestämmelse om att det av kallelser skall framgå att domstolen har för
avsikt att begränsa ett sammanträde på visst sätt. När man emellertid bedömer
behovet av en reglering av de nu berörda frågorna måste man konstatera att
behovet av information till parterna före ett sammanträde växlar högst
väsentligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda ärendet. Garantier för
att parterna ges tillräcklig information finns redan i det enkla förhållandet
att det ligger inte minst i domstolens eget intresse att parterna kan förbereda
sig på bästa sätt. Bestämmelser i ämnet skulle knappast förbättra garantierna
för att möjligheterna till effektiviseringar tas till vara utan tvärtom kunna
krångla till förfarandet. I vart fall bör inga bestämmelser tas upp i den nya
ärendelagen.
Formellt sett kan domstolen med nu gällande regler inte hålla ett tele-
fonsammanträde i ett domstolsärende. I fråga om sammanträden i ärenden skall
nämligen med nu gällande regler rättegångsbalkens huvudförhandlingsregler
tillämpas, och balken tillåter inte att en fristående huvudförhandling hålls på
telefon. I promemorian föreslås att sammanträden i domstolsärenden skall kunna
hållas på telefon. Förslaget angående sådana sammanträden överensstämmer i stor
utsträckning med det som gäller förberedelsesammanträden i tvistemål.
Domstolsärenden har i det nu berörda hänseendet en sådan karaktär att det
förefaller naturligt att tillämpa samma regler som när det gäller förberedelse i
tvistemål och promemorieförslaget bör därför genomföras. Särskilt när det gäller
sammanträden som kan förväntas få stor betydelse för utredningen bör dock
domstolen inte utan starka skäl frångå en parts begäran om sammanträde på
vanligt sätt. I de fall där Europakonventionen kräver att det hålls ett
sammanträde bör detta regelmässigt hållas enligt vanliga regler och inte på
telefon.

7.9 Vissa frågor om förhör

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett förhör med ett vittne skall kunna hållas|
| utan att vittnet avlägger någon ed. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland samt Malmö tingsrätt och Karlstads
tingsrätt är dock kritiska till att vittneseden görs fakultativ i den nya
ärendelagen på det i promemorian föreslagna sättet. De angivna tingsrätterna
samt Domstolsverket och Riksskatteverket anser vidare att även partsförhöret bör
regleras.
Skälen för regeringens förslag: Rättegångsbalken bygger på att vittnen utom i
vissa mycket speciella fall (se 35 kap. 14 § RB) skall förhöras och alltså inte
tillåtas lämna sina uppgifter endast skriftligen. I 36 och 40 kap. RB finns
bestämmelser om förhör med vittnen. Förhöret hålls normalt vid en
huvudförhandling inför domstolen. Förhöret får dock under vissa i 36 kap. 19 §
angivna förutsättningar ske utanför en sådan förhandling. Ett förhör med ett
vittne skall utom i vissa i 36 kap. 13 § RB angivna undantagsfall hållas under
ed. Sakkunnigförhöret hålls alltid under ed. I 37 kap. RB finns bestämmelser om
förhör i bevissyfte med en part. Ett sådant förhör kan i tvistemål hållas under
sanningsförsäkran. Oriktiga uppgifter som lämnats under ed eller
sanningsförsäkran kan föranleda straffansvar enligt 15 kap. brottsbalken.
Rättegångsbalkens bestämmelser om förhör tillämpas enligt den nuvarande ärende-
lagen även i domstolsärenden. I förvaltningsdomstolarna är reglerna om edsförhör
fakultativa. I 25 § FPL sägs sålunda att ett förhör med ett vittne eller en
sakkunnig får hållas under ed. Några bestämmelser om förhör med part finns inte
i förvaltningsprocesslagen.
Det kan nämnas att det i en del andra länder har skett uppmjukningar när det
gäller reglerna om edsavläggelser vid domstolsförhör. I Danmark har man
avskaffat äldre regler om parts- och vittnesed och låtit straffansvaret vara
knutet till att en lögnaktig utsaga har avgetts trots en sandhetsformaning
från domstolen (181 § retsplejeloven). I Tyskland avläggs ed endast i sådana
fall där en edsavläggelse är särskilt befogad, men straffansvar kan inträffa
även beträffande en sådan utsaga som inte avgetts under ed.
I promemorian föreslås att ett förhör med ett vittne inte skall behöva hållas
under ed och att frågor om förhör med parterna inte skall regleras i den nya
ärendelagen. Flera remissinstanser riktar kritik mot detta.
Förfarandet enligt den nya lagen skall som tidigare angetts i de flesta fall
vara rent skriftligt och skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna. Detta är i
hög grad ägnat att hålla nere kostnaderna för förfarandet. Den omständigheten
att ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen befriar honom inte från
straffansvar för oriktiga uppgifter (se 15 kap. 11 § brottsbalken om osant
intygande). I en del fall behöver det emellertid hållas ett vittnesförhör. Det
gäller framför allt sådana fall i vilka vittnet inte är berett att avge någon
skriftlig berättelse. Vittnesförhöret har givetvis också den stora fördelen att
det kan ställas frågor till vittnet. Vid ett vittnesförhör som avges utan
edsavläggelse har vittnet med nu gällande regler inte något ansvar för oriktiga
uppgifter. Detta medför att ett förhör med vittnet måste hållas under ed i de
fall där trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet av
vittnesutsagan blir dock med hänsyn till den i svensk rätt gällande principen om
fri bevisvärdering endast i undantagsfall högre av edsavläggelsen eller
straffansvaret (jfr Fitger i Festskrift till Per Olof Bolding, s 127). I och för
sig kan man tycka att det inte bereder några större problem att låta alla
vittnesförhör ske under ed. Risken med detta är emellertid att parterna
överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till vara
möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom skriftliga
vittnesberättelser. Därmed finns också en risk att det kommer att behöva hållas
onödiga sammanträden i ärendena. Under ett kvarts sekel har den i promemorian
föreslagna ordningen tillämpats i förvaltningsdomstolarna utan att det synes ha
riktats någon kritik mot systemet. I de allmänna domstolarna har
utsökningsärendena i flera decennier handlagts utan att det praktiskt sett har
funnits möjligheter att höra vittnen muntligen över huvud taget. Även om det
genom promemorieförslaget uppstår en skillnad mellan bevisningsreglerna för
tvistemål och motsvarande regler för ärenden bör mot den nu angivna bakgrunden
promemorieförslaget godtas på den nu berörda punkten.
När det gäller partsförhör under sanningsförsäkran skedde år 1987 en reform av
rättegångsbalkens regler i syfte att så mycket som möjligt begränsa omfattningen
av förhör under sanningsförsäkran (se prop. 1986/87:89 s. 131). En part som
lämnar sina uppgifter till domstolen i skriftlig form torde endast undantagsvis
ha ett straffansvar för oriktiga uppgifter och för domstolsärendenas del torde
det lika lite som i förvaltningsprocessen finnas något behov av generella regler
om ett straffansvar för oriktiga uppgifter som lämnats vid ett förhör. Det
skulle med stor säkerhet komma att bli mycket ovanligt att i ett domstolsärende
bevisvärdet av partens uppgifter påverkades av att förhöret med en part hölls
under sanningsförsäkran. Redan en reglering av partsförhöret i den nya
ärendelagen är förenad med risken att parter helt i onödan kommer att begära
sammanträden för att bli hörda enligt regleringen. Exempel på ärenden som nog
särskilt ofta skulle komma att få sammanträden utan någon motsvarande nytta för
parterna är framför allt de utsökningsrättsliga ärendena. Därför bör
promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten. Självklart kan det
emellertid för viss typ av ärenden finnas anledning att kriminalisera en parts
oriktiga uppgifter och sådana regler förekommer redan nu, t.ex. beträffande
arvsskatteärenden.

7.10 Materiell processledning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Domstolen skall se till att ärendet blir så|
| utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras |
| in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka|
| avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas |
| framställningar. Domstolen skall kunna avvisa bevisning i samma |
| omfattning som i ett tvistemål. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom i det att
promemorieförslaget inte innehåller någon regel om att domstolen skall se till
att inget onödigt dras in i ärendet.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland
menar dock att bestämmelserna om materiell processledning bör omarbetas efter
förebild av 42 kap. 8 § andra stycket RB. Stockholms tingsrätt anser att man om
möjligt bör i lagtext ange att de principer som kommer till uttryck i det
lagrummet bör tillämpas i dispositiva ärenden. Domstolsverket ifrågasätter om
det inte behövs olika regler för ärenden där två enskilda står mot varandra och
övriga ärenden. Verket saknar i förslaget en bestämmelse om att domstolen får
avvisa överflödig utredning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB skall
tingsrätten under förberedelsen i ett tvistemål verka för att tvistefrågorna
blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Enligt
43 kap. 4 § andra stycket RB skall tingsrätten vid en huvudförhandling i
tvistemål se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och
att inget onödigt dras in i målet. I båda lagrummen finns dessutom en
bestämmelse om att tingsrätten genom frågor och påpekanden skall söka avhjälpa
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. På grund av
ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalken gäller det som sägs i de
angivna bestämmelserna även ärendena i den mån det är tillämpligt. Som
jämförelse kan nämnas att tingsrätten enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB vid
huvudförhandling i brottmål skall se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Finner domstolen att
en omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse i målet eller att ett
erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan får domstolen
enligt 35 kap. 7 § RB avvisa bevisningen. Detsamma gäller när domstolen finner
att bevisningen med avsevärt ringare besvär eller kostnad kan föras på annat
sätt. Enligt 8 § FPL skall domstolen se till att mål blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras.
Enligt samma lagrum får överflödig utredning avvisas. En domstols uppgifter när
det gäller att på nu angivet sätt söka berika eller begränsa processmaterialet
betecknas inom doktrinen som domstolens materiella processledning.
Domstolsutredningen redogjorde utförligt - med tonvikt på förvaltningsmålen -
för sin syn på frågor om materiell processledning (SOU 1991:106 Del A s.
512-540). På grundval av utredningsförslaget föreslås i promemorian såvitt
gäller domstolsärendena att domstolen skall se till att ärendet blev så utrett
som dess beskaffenhet kräver. Domstolen skall också genom frågor och påpekanden
försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.
I de nu angivna delarna är bestämmelserna utformade i nära anslutning till
rättegångsbalkens huvudförhandlingsbestämmelser. I promemorieförslaget upptas
ingen motsvarighet till en regel i Domstolsutredningens förslag om att domstolen
vid behov skall anvisa hur utredningen bör kompletteras. Den regeln hade
utredningen hämtat från 8 § FPL. I promemorian görs emellertid ett uttalande om
att domstolen vid behov skall förklara för parterna hur utredningen skall
kompletteras. De allra flesta remissinstanserna godtar promemorieförslag, men
särskilt när det gäller de dispositiva ärendenas handläggning förekommer det en
del kritiska uttalanden.
En materiell processledning i syfte att berika processmaterialet kan öka
möjligheterna när det gäller att nå materiellt riktiga resultat och medföra att
handläggningen blir snabbare och billigare. Både inriktningen och omfattningen
av den materiella processledningen växlar mellan olika domare och det är svårt
att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla. Hur man skall
bedöma en fråga varierar nämligen avsevärt från ärendetyp till ärendetyp och
från fall till fall. Man kan dock hävda att generellt sett de fåtaliga
dispositiva ärendena i det nu berörda hänseendet skiljer sig från de
indispositiva. En kanske viktigare skiljelinje går dock generellt sett mellan
sådana ärenden i vilka två enskilda är motparter till varandra och övriga ären-
den. Det är dock många faktorer som behöver vägas in. Speciella intressen gör
sig exempelvis gällande i sådana domstolsärenden som står brottmålen nära, t.ex.
ärenden om disciplinansvar inom totalförsvaret. En diskussion rörande frågor om
materiell processledning försvåras av att man kan se frågorna antingen som frek-
vensfrågor eller som principfrågor. Exempelvis kan man hävda att behovet av
materiell processledning minskar i de fall där beslutsmyndigheten blir enskilds
motpart i ett ärende. I det hänseendet förväxlar man emellertid lätt de gränser
som bör gälla för domstolens aktivitet och hur vanligt det är att domstolen be-
höver agera.
Promemorians förslag när det gäller berikandet av processmaterialet skiljer
sig onekligen från det som för närvarande gäller för domstolsärendenas del
enligt ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalkens tvistemålsbe-
stämmelser. Promemorieförslaget upptar ju ingen motsvarighet till balkens
bestämmelser avseende förberedelseskedet. De bestämmelserna passar emellertid
inte riktigt in annat än i ett system byggt på att handläggningen delas upp i
ett förberedande och ett avgörande skede. För domstolsärendena bör man mera
sikta in sig på reglerna för huvudförhandlingsskedet i tvistemål. Det innebär
att i den nya ärendelagen bör föreskrivas att domstolen skall se till att
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden
skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar.
De föreslagna bestämmelserna är naturligtvis inte helt upplysande. Som angetts
förut är det svårt att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla.
Lagstiftaren kan på grund av frågans natur inte heller annat än i en mycket
begränsad omfattning genom motivuttalanden ta ställning till konkreta exempel på
när materiell processledning skall förekomma. Allmänt sett kan det emellertid
för flerpartsärendena sägas att domstolen i varje särskilt fall bör överväga om
det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt
vidlyftiga förfaranden att det utövas en processledning. Regeln om att domstolen
genom frågor och påpekanden skall försöka avhjälpa otydligheter i parternas
framställningar bör tillämpas oavsett om det är en företrädare för det allmänna
eller en enskild part som uttryckt sig otydligt eller ofullständigt. Så skall
nämligen rättegångsbalkens motsvarande regler tillämpas. Såvitt gäller flera
andra frågor återkommer problemet att man kan se frågorna antingen som frekvens-
frågor eller som principfrågor. Sålunda är det t.ex. uppenbart att det mindre
ofta behövs materiell processledning, om en enskild part har ett kvalificerat
ombud. En enskild part i ett domstolsärende bör dock inte förlora på att han
valt ett ombud. Själva principerna för vad domstolen får och skall göra i en
viss situation bör därmed vara desamma i de båda fallen, även om domstolen
givetvis kan ha större anledning att tro att ett kvalificerat ombud menar vad
han säger om en juridisk fråga än att en enskild gör detta. När det i övrigt
gäller frågor om i vilka fall det skall förekomma en materiell processledning
synes de överväganden utredningen gjort angående förvaltningsmålen bilda ett
gott underlag för den fortsatta rättsutvecklingen när det gäller den materiella
processledningen i domstolsärendena.
När det gäller frågan om domstolen vid behov också skall förklara för parterna
hur utredningen bör kompletteras har man anledning konstatera att svaret måste
få bero på ärendets art. Beträffande målen i förvaltningsdomstolarna gäller
enligt 8 § andra stycket FPL att domstolen skall ge en förklaring. Någon
motsvarande bestämmelse finns dock inte i rättegångsbalken eller i den nuvarande
ärendelagen. Materiellt sett torde emellertid domstolarna redan nu vara betyd-
ligt mer aktiva i de flesta typer av domstolsärenden än i tvistemålen. Även om
osäkerhetsfaktorerna är många när det gäller att bedöma den frågan framstår det
till och med som troligt att i domstolsärenden domstolarna vid behov som regel
förklarar för parterna hur de skall komplettera utredningen. Det finns
emellertid inte skäl att på den punkten behandla de fåtaliga dispositiva
ärendena på något annat sätt än de dispositiva tvistemålen. För de många
indispositiva ärendena behövs inte någon särskild föreskrift om att domstolen
vid behov skall förklara hur utredningen bör kompletteras. En sådan skyldighet
kan nämligen sägas följa redan av att domstolen skall försöka avhjälpa
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I sig bör inga
principiella skäl utesluta att också en myndighet får anvisningar om behovet av
kompletteringar (jfr 45 kap. 11 § RB och kommentaren till 12 § förslaget till ny
ärendelag).
I promemorieförslaget upptas inte som i utredningsförslaget någon regel om
avvisande av onödig utredning. I stället föreslås i promemorian att det - för
tydlighets skull - av den nya ärendelagen mera uttömmande skall framgå de
omständigheter under vilka avvisning kan ske. För den skull hänvisas i 23 §
promemorians förslag till ny ärendelag till rättegångsbalkens bestämmelser i 35
kap. 7 § om avvisande av bevisning. Dessa bestämmelser gäller redan för ärendena
på grund av den nuvarande ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångs-
balkens bestämmelser. Promemorieförslaget som i den nu berörda delen i sak har
godtagits av remissinstanserna bör genomföras. För att ge domstolen ett stöd när
det gäller att komma till rätta också med sådant som att parterna själva är
onödigt vidlyftiga bör emellertid det förslaget med förebild i rättegångsbalkens
bestämmelser kompletteras med en regel om att domstolen skall se till att inget
onödigt dras in i ärendet.
Frågor om formerna för den materiella processledningen behandlas vidare i
författningskommentaren till 11 § förslaget till ny ärendelag.

7.11 Interimistiska beslut och inhibition

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Om det är av synnerlig vikt skall domstolen|
| för tiden intill dess ärendet avgjorts få besluta om en sådan åtgärd|
| som säkerställer det som ärendet gäller. En domstol som skall pröva|
| ett överklagande skall få besluta att det överklagade avgörandet|
| tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills|
| vidare rörande saken. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser dock att kravet på synnerlig vikt inte bör upprätthållas och att man i
stället bör ta vissa regler i 15 kap. 3 § rättegångsbalken som förebild. Såväl
den hovrätten som Ronneby och Karlstads tingsrätter efterlyser precieringar av
förutsättningarna för att en domstol skall få besluta om en interimistisk
åtgärd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken kan en part i
tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett
slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet
att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut
finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i
rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i
domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen
förordna om en säkerhetsåtgärd när domstolen finner att det är av synnerlig vikt
att fram till ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man
eller annan åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i
ärendet är fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även pro-
cessuella bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om
säkerställande.
Promemorieförslaget innebär för det första såvitt gäller tingsrätterna att den
nuvarande ärendelagens bestämmelse behålls i sak. Endast en remissinstans har
kritiserat detta och menat att i stället reglerna i 15 kap. RB bör tillämpas.
Reglerna i 15 kap. 1-4 §§ RB ger större möjligheter att besluta interimistiskt
än den som bestämmelsen i den nuvarande ärendelagen ger. De är också mer
preciserade än förslagets regler men därmed också mer invecklade och kan inte
införas för ärendena utan att man också tar med andra regler i balken, t.ex.
angående ställande av säkerhet. Samtidigt förefaller det tveksamt om man
materiellt sett har möjlighet att låta de berörda reglerna i balken vara
tillämpliga för samtliga ärendekategorier. Hur den nuvarande ärendelagens regel
om interimistiska beslut har verkat är svårt att ha någon närmare uppfattning
om. Det synes emellertid inte ha riktats någon kritik mot den och den bör därför
behållas som en grundregel från vilken man för särskilda ärendetyper kan ha
anledning göra tillägg i anslutning till den materiella lagstiftningen. För
särskilda ärendekategorier bör nuvarande regler fortfarande gälla (se t.ex.
18 kap. 12 § utsökningsbalken).
Promemorieförslaget innehåller även en särskild regel om interimistiska beslut
och inhibition (åtgärd genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras)
hos en domstol som prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt
52 kap. 7 § tredje stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett
beslut bevilja säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition.
En tingsrätt prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör
att det för tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet,
t.ex. 3 kap. 5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas de förut
nämnda bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB i den mån de är
tillämpliga. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt att vid
överklagande besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla
och även i övrigt besluta rörande saken. Se även 29 § FPL och 18 kap. 12 § ut-
sökningsbalken. Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya lagen för sådana
ärenden i vilka domstolen prövar ett överklagande införas en allmän bestämmelse
om att domstolen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får
verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande
saken. I det sist angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges
i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan komma i fråga. Någon anledning att i den
nya ärendelagen exemplifiera de åtgärder som kan komma i fråga är inte
meningsfullt eftersom man genom detta knappast underlättar tillämpningen och
inte heller skapar några ökade garantier för rättssäkerhet.

7.12 Parternas kostnader

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I ett ärende där två eller flera enskilda är|
| motparter till varandra skall domstolen med tillämpning av |
| 18 kap. RB kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföre-|
| trädare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för |
| dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av |
| allmänna medel. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar promemorieförslaget om
kostnadsersättning i de fall där två enskilda står mot varandra utan någon
erinran i sak. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Sandvikens tingsrätt och Umeå
tingsrätt samt Sveriges advokatsamfund förespråkar emellertid att det i den nya
ärendelagen införs bestämmelser även om det allmännas ansvar för enskild
motparts kostnader, åtminstone för det fallet att det allmänna överklagar och
förlorar. Några remissinstanser efterlyser klargörande uttalanden på skilda
punkter.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagen har inga egna
bestämmelser om en parts ansvar för motpartens kostnader för förfarandet. I
rättegångsbalken finns emellertid i 18 kap. relativt utförliga bestämmelser i
ämnet. Grundprincipen enligt de bestämmelserna är att en förlorande part skall
ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Det finns anledning att i detta
sammanhang påpeka att den principen gäller såväl dispositiva som indispositiva
mål och att en i 18 kap. 2 § RB upptagen regel om kvittning av
rättegångskostnader endast avser kostnadsansvaret i vissa av de indispositiva
mål i vilka det rättsförhållande som målet gäller inte får bestämmas på något
annat sätt än genom dom. I förvaltningsprocesslagen finns det över huvud taget
ingen bestämmelse om en parts ansvar för rättegångskostnader.
Det förekommer otvivelaktigt ärenden i vilka med nu gällande regler bestämmel-
serna i 18 kap. RB faktiskt tillämpas. Dessa ärenden torde emellertid vara
mindre vanliga. Redan Processlagberedningen uttalade att bestämmelserna, vilka
förutsätter att ett partsförhållande föreligger, endast i begränsad omfattning
skulle komma till användning i domstolsärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113).
Sålunda borde enligt beredningen beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet
med de bestämmelser om vilka var fråga. I rättsfallet NJA 1949 s. 672 angående
arvsskatt lämnades ett dödsbos begäran om ersättning av det allmänna för
kostnader i högre rätt utan avseende trots att dödsboet vann processen där (jfr
rättsfallet NJA 1980 s. 541). I rättsfallet NJA 1976 s. 556 angående boupp-
teckningsed fick emellertid sökanden ersättning enligt 18 kap. 1 § RB av sin
enskilda motpart. I rättsfallet NJA 1979 s. 164 tillämpades rättegångsbalkens
kostnadsregler i ärende angående entledigande av god man enligt aktiebolagslagen
vid tvist mellan aktieägare och den gode mannen. Högsta domstolen uttalade i
sina skäl bl.a. att det i ärendet förekommit en intressemotsättning mellan
klaganden och den gode mannen och att detta föranlett en handläggning i
tingsrätten enligt samma principer som gäller för tvistemål. Reglerna i 18 kap.
RB ansågs i rättsfallet NJA 1977 s. 495 (enskild part mot enskild) tillämpliga
också i ett tvistigt ärende enligt den numera upphävda namnlagen (1963:521), jfr
dock även rättsfallet NJA 1988 s. 146. I rättsfallet NJA 1984 s. 623 ansågs
rättegångsbalkens regler om parts rätt till ersättning dock inte tillämpliga i
ett ärende angående lagfartssammanträde. Högsta domstolen konstaterade i sina
skäl bl.a. att det inte föreligger något egentligt partsförhållande i dessa
ärenden. Det finns vidare flera refererade hovrättsfall i vilka kostnadser-
sättning har dömts ut enligt reglerna i 18 kap. RB. Det skall nämnas att före-
dragande departementschefen vid tillkomsten av lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift förutsatte att rättegångsbalkens regler om rätte-
gångskostnader skulle vara tillämpliga.
I promemorian föreslås att domstolen i ett ärende där två enskilda är
motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB skall kunna förplikta den
ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den
andra parten dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av
allmänna medel. Förslaget godtas av remissinstanserna och bör genomföras. Genom
att regeln getts en fakultativ utformning kan äldre överväganden och avgöranden
fortfarande ha en praktisk betydelse när det gäller frågor om utdömande av ett
kostnadsansvar. I anslutning till materiell lagstiftning kan det förekomma
särskilda regler om kostnadsansvaret. Exempel på detta ger 20 § lagen (1988:688)
om besöksförbud.
Frågan om kostnadsansvaret i sådana ärenden i vilka en enskild part står mot
en allmän bör enligt promemorian lämnas utanför reformen. På den punkten är det
flera remissinstanser som är kritiska. Frågan om en enskild part bör ha rätt att
få ersättning för sina rättegångskostnader av det allmänna, när han har en
myndighet som motpart och vinner framgång i processen, har en ojämförligt större
betydelse för förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar
för att svaret på frågan bör vara detsamma för de berörda målen och ärendena.
Ett ställningstagande till frågan bör därför inte ske isolerat för domstols-
ärendenas del utan får övervägas i annat sammanhang. Det som har sagts nu medför
givetvis att det inte heller finns anledning att nu reglera frågan om en
myndighets rätt till kostnadsersättning av en enskild part. I den nya
ärendelagen bör därför tills vidare endast behandlas den situationen att två
enskilda parter står mot varandra. Därmed kommer rättegångskostnader inte att
kunna dömas ut i ett mål mellan en allmän part och en enskild annat än om det
för en viss ärendetyp finns särskilda regler. Detta torde för de allra flesta
fall faktiskt sett inte innebära någon skillnad i förhållande till det som bör
anses gälla med nuvarande ordning. Om det på samma sida i ett förfarande finns
både en allmän och en enskild part kan den enskilda parten ensam ha att svara
för motpartens kostnader. Det bör påpekas att ett statligt organ som är part och
i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex.
därför att staten innehar en fastighet, vid tillämpningen av den nya ärendelagen
bör ses som enskild part. Exempel på särbestämmelser ger lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller
arvsskatteärenden. Till detta kommer reglerna om statens stöd vid allmän rätts-
hjälp och reglerna i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas
skadeståndsansvar.

7.13 Omprövning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De nuvarande reglerna i ärendelagen om att |
| tingsrätten i vissa fall skall ompröva sitt beslut överförs i |
| huvudsak oförändrade till den nya lagen. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har godtagit förslaget eller
lämnat detta utan erinran. Kammarkollegiet anser dock att de nuvarande
omprövningsreglerna inte fungerar tillfredsställande i arvsskattemål och
förklarar att det grundläggande felet är att arvsskatteärendena till sin natur
inte liknar vanliga domstolsärenden utan mera vanliga skatteärenden.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser angående omprövning infördes i
ärendelagen år 1990 i allt väsentligt med 27 och 28 §§ förvaltningslagen som
förebild. Bestämmelserna är avsedda främst för vissa enpartsärenden där
tingsrätt har att göra en primär prövning av saken. En sådan prövning i ett
enpartsärende är nämligen till sin natur sådan att det inte helt sällan uppstår
en felaktighet i ett beslut för vilken det framstår som onödigt att part skall
behöva anlita ett formligt rättsmedel. I viss utsträckning kan det enligt den
nuvarande ärendelagen ske en omprövning även i två- eller flerpartsärenden. En
begränsning ligger dock i att omprövningen inte får bli till nackdel för någon
enskild part.
Domstolsutredningen föreslog att man skulle behålla omprövningsreglerna för
domstolsärendena. Genom att emellertid processen i tvåpartsärenden kunde sägas
bli mera kvalificerad genom de av utredningen i övrigt föreslagna reglerna
menade utredningen att det fanns anledning att uttryckligen begränsa
omprövningsreglernas tillämpningsområde till enpartsärendena. I promemorian görs
emellertid ingen sådan begränsning.
De omprövningsregler som finns i den nuvarande ärendelagen synes fungera väl,
åtminstone om man bortser från arvsskatteärendena. Med utredningsförslaget om
begränsning av reglerna får man onödiga svårigheter genom att det inte alltid är
så enkelt att avgöra vad som är ett enpartsärende och vad som är ett tvåparts-
ärende. Reglerna bör därför gälla även tvåpartsärenden. De särskilda problem som
omprövningsinstitutet kan ha i arvsskatteärenden bör inte lösas genom den nya
ärendelagen utan får tas upp i samband med en översyn av arvs- och gåvo-
skattelagstiftningen. Det finns inte någon anledning att utsträcka om-
prövningsreglernas tillämpningsområde till sådana fall där förfarandet vid
tingsrätten inletts genom överklagande. Den överprövning av en
förvaltningsmyndighets beslut som sker i ett sådant fall måste ju förutsättas ha
den kvaliteten att omprövningsinstitutet inte passar. Ärendelagens bestämmelser
bör därför i huvudsak oförändrade flyttas över till den nya lagen.

7.14 Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: I den nya lagen införs - efter mönster av |
| reglerna i förvaltningsprocesslagen - generella bestämmelser om |
| prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. I anslutning |
| till materiell lagstiftning bestäms för vilka ärendetyper ett |
| sådant tillstånd skall krävas. Vid överklagande till Högsta |
| domstolen skall reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. RB |
| tillämpas. Om ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett |
| överklagande, skall sådana omständigheter eller bevis som en |
| klagande åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det|
| finns särskilda skäl. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att regeln om åberopande av nya
omständigheter och bevis i Högsta domstolen skall gälla alla ärenden i den
instansen. I övrigt överensstämmer promemorieförslaget med regeringens förslag.
Remissinstansserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat detta utan erinran. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund
förespråkar dock att det vid överklagande skall krävas särskilda skäl för
tillåtande av en ny omständighet eller ett nytt bevis. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att det finns en möjlighet
att införa en sådan preklusionsregel för dispositiva ärenden. Hovrätten över
Skåne och Blekinge är kritisk till den i promemorian förslagna regeln om
åberopande av nya omständigheter och bevis i Högsta domstolen och menar att en
eventuell preklusionsregel för processen i den instansen i stället bör utformas
efter förebild i 55 kap. 13 § RB.
Skälen för regeringens förslag: Som angetts i avsnitt 7.2 bör den nya
ärendelagen tillämpas också när ett beslut av tingsrätten överklagas. På de
allra flesta punkter bör handläggningsreglerna vara desamma för de olika
instanserna. Det finns emellertid också frågor som är speciella för en
överprövning. Det gäller bl.a. prövningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd
övervägs för närvarande av Hovrättsprocessutredningen (Ju 1993:04). Det finns
inte underlag för att nu i den nya ärendelagen införa mer allmänna bestämmelser
om att en fullständig hovrättsprövning av ett överklagande skall förutsätta
prövningstillstånd. I den nya lagen bör emellertid efter mönster av det som
gäller i förvaltningsprocessen (se prop. 1993/94:133) införas sådana bestäm-
melser som behövs när det i anslutning till den materiella lagstiftningen för en
viss ärendetyp bestäms att det skall krävas prövningstillstånd. Därmed uppnås
totalt sett en enklare reglering.
När det gäller överklagande till Högsta domstolen förs i promemorian den
tanken fram att man för hovrättsavgöranden i sådana domstolsärenden som över-
klagats till tingsrätt inför ett generellt fullföljdsförbud med möjlighet för
hovrätten att i det enskilda fallet besluta om rätt att överklaga. Den typen av
regler har kommit till användning på flera rättsområden, se t.ex. 10 a § lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift. Det är emellertid ännu för tidigt att bedöma
om regler av det slaget kan ges någon mera allmän giltighet. Först måste det
göras en mera ingående utvärdering av hur de nuvarande reglerna har fungerat.
Frågan kan i vart fall inte besvaras inom ramen för det nu pågående
lagstiftningsarbetet. I stället bör den nya ärendelagen bygga på att det vid
överklagande till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd enligt reglerna i 54
kap. RB.
Processen i dispositiva tvistemål i hovrätt utmärks bl.a. av att en part inte
får åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i den högre domstolen annat än
om han inte kunnat göra åberopandet redan i den lägre rätten eller om han har en
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset i
den lägre domstolen (se 50 kap. 25 § RB). Med omständigheter och bevis avses i
det sammanhanget - åtminstone i huvudsak - endast det som inom doktrinen
betecknas som rättsfakta och bevismedel. Samma regel som i 50 kap. 25 § RB
gäller vid överklagande av en hovrättsdom till Högsta domstolen (se 55 kap. 13 §
RB). Där tillämpas regeln ännu strängare än i hovrätt. De berörda bestämmelserna
torde med nu gällande regler endast i undantagsfall kunna ges en analogisk
tillämpning vid överklagande av ett beslut.
För överklagande till hovrätt bör det enligt promemorian inte gälla några
preklusionsregler. Den ordningen har godtagits av de allra flesta
remissinstanserna, men det finns remissinstanser som har en annan uppfattning.
Såvitt gäller de indispositiva ärendena som utgör den stora majoriteten av
ärendena finns det dock inte större anledning att ha preklusionsregler vid
överklagande till hovrätt än vad det finns för de indispositiva tvistemålen. Man
skulle emellertid kunna tänka sig en regel för dispositiva ärenden eller
åtminstone flertalet sådana ärenden, men det man skulle vinna med en sådan regel
torde inte uppväga det man skulle förlora genom att systemet blev mera
krångligt. För ärendena har man dessutom anledning att beakta att enskilda skall
kunna klara sig utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Någon
preklusionsregel bör därför inte införas i den nya ärendelagen för
hovrättsprocessens del.
När det gäller processen i Högsta domstolen föreslås i promemorian en regel om
att sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först där skall
beaktas endast om det finns särskilda skäl. En motsvarande regel finns redan i
37 § FPL. En remissinstans har avstyrkt promorians förslag och otvivelaktigt kan
man mot detta förslag föra delvis samma kritiska resonemang som när det gäller
en regel om åberopandet av nya omständigheter och bevis i hovrätten. Det finns
emellertid också en typ av ärenden för vilken det framstår som orimligt att en
part skall ha en ovillkorlig rätt att få beaktade sådana omständigheter och
bevis som han åberopar först i Högsta domstolen. Det gäller sådana ärenden som
vid tingsrätten inletts genom ett överklagande. I sådana ärenden rör det sig ju
om en tredje domstolsprövning av en förvaltningsmyndighets beslut. Promemorians
preklusionsregel bör därför justeras på det sättet att den gäller endast när
ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande.
För tvistemål finns i rättegångsbalken bestämmelser om att en högre domstol i
vissa fall - med undanröjande av den lägre domstolens avgörande - skall återför-
visa målet till den lägre domstolen, om den domstolen gjort sig skyldig till ett
rättegångsfel. Dessa bestämmelser har mjukats upp genom lagändringar år 1989.
För de fall där ett beslut har överklagats till hovrätt och Högsta domstolen
finns inga motsvarande bestämmelser. Vid överklagande av ett avgörande i ett
domstolsärende torde emellertid reglerna för tvistemål i många fall kunna ha en
analogisk tillämpning (se Processlagberedningen i NJA II 1943 s. 683). I viss
utsträckning kan en högre allmän domstol även utan lagstöd återförvisa ett mål
på materiella grunder, nämligen när i den domstolen aktualiseras en fråga till
vilken den lägre domstolen inte tagit ställning (jfr Welamson, Rättegång VI, 3:e
upplagan, s. 127). Delvis sätter det instansordningens principer ur spel att
inte återförvisa ett fall där det har förekommit ett rättegångsfel i en lägre
domstol. En återförvisning har dock oftast även många nackdelar och det är
därför som reglerna i rättegångsbalken har mjukats upp. Hur den högre domstolen
bör förfara i ett domstolsärende när det gäller undanröjande och återförvisning
beror på omständigheterna. Förvaltningsprocesslagen innehåller ingen bestämmelse
i ämnet och det finns inte tillräckliga skäl att i den nya ärendelagen införa
någon sådan bestämmelse (se dock även 37 § andra stycket förslaget till ny
ärendelag).

7.15 Särskilda rättsmedel

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter-|
| ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i |
| den nya ärendelagen genom en hänvisning till bestämmelserna i |
| rättegångsbalken. I den nya lagen tas dessutom in en bestämmelse|
| om att resning får äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58|
| kap. rättegångsbalken, om det finns synnerliga skäl. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag utom så
till vida att promemorieförslaget tillåter även ett undanröjande på grund av
domvilla, om det finns synnerliga skäl.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt avstyrker dock
förslaget och Karlstads tingsrätt menar att resning eller undanröjande på grund
av domvilla inte bör kunna beviljas annat än enligt RB:s regler, när åtgärden är
till nackdel för en enskild motpart.
Skälen för regeringens förslag: När ett avgörande av en förvaltningsmyndighet
eller domstol inte kan överklagas sägs det ha fått laga kraft. I princip
avslutas alla förfaranden med ett lagakraftägande avgörande. Ett sådant
avgörande kan angripas med hjälp av ett särskilt (extraordinärt) rättsmedel.
Grundreglerna om dessa rättsmedel har sedan länge funnit i regeringsformen och
där gällt samtliga domstolstyper (se numera 11 kap. 11 § regeringsformen).
Rättegångsbalken anvisar för domar och beslut tre särskilda rättsmedel i 58 och
59 kap., nämligen resning, återställande av försutten tid och klagan över
domvilla. Gemensamt för resning och klagan över domvilla är att saken vid bifall
till framställningen tillåts bli prövad på nytt därför att det har anförts ett
förhållande som är ägnat att försvaga tilltron till avgörandets riktighet.
Återställande av försutten tid innebär att ett överklagande (eller i undan-
tagsfall klander) tillåts trots att den ordinarie klagotiden (eller klander-
tiden) redan har gått till ända.
Reglerna i rättegångsbalken har sitt ursprung i lagen (1939:303) om särskilda
rättsmedel och gäller primärt endast tvistemåls- och brottmålsavgöranden. På
grund av hänvisningen i 11 § den nuvarande ärendelagen gäller emellertid i
domstolsärendena det som i balken är föreskrivet för tvistemål i den mån det är
tillämpligt . Någon regel om att balkens regler om förutsättningarna för
användandet av ett särskilt rättsmedel skulle vara direkt tillämpliga fanns
tidigare inte i balken, men år 1988 (prop. 1987/88:58, bet. 1988/89:JuU7, rskr.
1988/89:33, SFS 1988:1451) infördes i 58 kap. 10 a och 13 §§ samt 59 kap. 4 a §
RB bestämmelser som bygger på att rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål
och brottmål skall tillämpas beträffande vissa avgöranden utanför tvistemåls-
och brottmålsområdet. För särskilda ärendetyper finns det dessutom andra regler
enligt vilka bestämmelserna i 58 och 59 kap. RB skall tillämpas. Exempel
erbjuder 18 kap. 20 § andra stycket utsökningsbalken och 21 kap. 11 § sjölagen
(1994:1009).
Inom förvaltningsrätten föll tidigare tillämpningen av de extraordinära
rättsmedlen tillbaka på den mycket kortfattade regleringen i 11 kap. 11 §
regeringsformen. I betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU
1992:138) lämnades förslag till en lag om särskilda rättsmedel inom
förvaltningsrätten. Den föreslagna regleringen anknyter i åtskilliga hänseenden
till den reglering som finns i rättegångsbalken. Den viktigaste skillnaden är
att det i den föreslagna lagen öppnas en mer allmän möjlighet att bevilja en
extraordinär åtgärd när det finns synnerliga skäl. Genom en nyligen beslutad
reform har på grundval av betänkandet regler om särskilda rättsmedel införts i
37 b och c §§ FPL (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU 6, rskr. 1994/95:165, SFS
1995:22). Regleringen är inte avsedd att ändra tidigare praxis (angiven prop. s.
175). De nya reglerna innebär bl.a. att resning får beviljas i mål eller ärende
om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva
saken på nytt. Det skall i anslutning till detta nämnas att inom
förvaltningsprocessrätten institutet resning motsvarar såväl rättegångsbalkens
institut resning som dess institut klagan över domvilla och att det i motiven
till ändringarna i förvaltningsprocesslagen förutskickas att frågorna om de
extraordinära rättsmedlen inom förvaltningsrätten kan komma att omprövas i
samband med en mera allmän reform av förvaltningsprocessen.
I promemorian föreslås att de särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter-
ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i den nya ärende-
lagen genom en hänvisning till bestämmelserna i rättegångsbalken. Det föreslås
utöver detta att i den nya lagen tas in en bestämmelse om att resning eller
undanröjande på grund av domvilla får beviljas även under andra omständigheter
än som anges i rättegångsbalken, om det föreligger synnerliga skäl. Endast några
remissinstanser har kritiserat detta förslag.
Promemorieförslaget skall ses mot bakgrund av det som gällde för
domstolsärendena före 1988 års ändringar i rättegångsbalken. Reformen år 1988
hängde samman med att beslutsfunktionen rörande extraordinära frågor för
åtskilliga fall flyttades från Högsta domstolen till hovrätt och att det därmed
behövdes någon form av materiell reglering för samtliga fall. Enligt
lagrådsremissen torde emellertid resning och klagan över domvilla i allmän
domstol beträffande andra avgöranden än sådana för vilka tvistemåls- eller
brottmålsreglerna är tillämpliga åtminstone före reformen ha kunnat beviljas
efter något mindre restriktiva principer än de som tvistemålsreglerna ger
uttryck för. I lagrådsremissen hävdas också att i huvudsak samma principer var
bestämmande som när det gällde frågor om resning i Regeringsrätten beträffande
förvaltningsrättsliga avgöranden. Mot dessa uttalanden har Lagrådet riktat viss
kritik.
Oavsett hur det förhöll sig med de extraordinära rättsmedlen före år 1988 kan
man konstatera att tvistemålsavgöranden (i dessa inräknade avgöranden från
Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen) är speciella på det sättet att man
regelmässigt har att ta hänsyn till en enskild part för vilken den extraordinära
åtgärden är till nackdel. Brottmålsavgörandena är speciella i och med att de
berör ansvarsfrågor. När man kommer utanför tvistemåls- och brottmålsområdet
finns det extraordinära situationer som inte låter sig helt inpassas under
detaljerade regler. En rättelse kan ofta ske utan att det drabbar någon enskild
och särskilt detta ger möjligheter att undvika t.ex. resultat vilka för
lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt är stötan-
de. Samtidigt medför - som Lagrådet påpekat - rättskraftsprinciperna för
domstolsärenden att förutsättningarna för att bevilja en extraordinär åtgärd i
vissa fall är mera restriktiva i domstolsärendena. Särskilt behovet av att i
vissa undantagsfall gå utanför de ramar som rättegångsbalkens regler sätter
medför ett behov av en särskild regel om extraordinära åtgärder beträffande ett
beslut i ett domstolsärende. I huvudsak bör man tillämpa samma principer som nu
skall tillämpas för avgöranden inom förvaltningsrätten.
Det är mot den nu angivna bakgrunden naturligt att för domstolsärendenas del
komplettera rättegångsbalkens regler med en regel av det slag som numera tagits
in i förvaltningsprocesslagen och som tillåter att resning sker i de fall där
det finns synnerliga skäl. Någon motsvarighet till regeln i lagrådsremissens
förslag om domvillofall behövs inte, eftersom de fall i vilka en extraordinär
åtgärd bör beviljas enligt en sådan regel också torde falla in under regeln för
resningsfall. Tillräckliga skäl att såvitt gäller domstolsärendena begränsa
reformen till sådana fall i vilka det inte uppstår nackdelar för någon enskild
part finns inte. Enskilda intressen som står mot sökandens kan ju beaktas inom
ramen för prövningen av om det finns synnerliga skäl och man kan inte helt
utesluta att det i extrema fall kan förekomma anledning att bevilja en
extraordinär åtgärd även när det kan sägas förekomma sådana intressen. Mot den
nu angivna bakgrunden bör i enlighet med Lagrådets förslag frågor om de
extraordinära åtgärderna i domstolsärenden regleras dels genom hänvisningar till
rättegångsbalkens regler, dels genom en tilläggsregel om att resning får äga rum
även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. RB, om det finns synnerliga skäl.
Detta innebär att man kan avvika från balkens bestämmelser inte endast när det
gäller tidsfrister för påkallandet av den extraordinära åtgärden utan också när
det gäller övriga i balken angivna förutsättningar för en sådan åtgärd. Den nya
regleringen bör avse såväl de fall som prövats enligt ärendelagen som de vilka
efter överklagande hade kunnat prövas enligt den lagen. Nu förekommande
särbestämmelser för vissa slags ärenden, t.ex. 18 kap. 20 § utsökningsbalken,
bör behållas tills vidare.

8 Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: När en tingsrätt i samband med att ett mål |
| eller ärende inleds finner att den inte är behörig, skall |
| tingsrätten lämna över den skrivelse som kommit in till |
| tingsrätten till en domstol som är behörig, om den som har inlett|
| förfarandet inte har något att invända mot detta och det inte |
| heller finns något annat skäl mot ett överlämnande. Skrivelsen |
| skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag |
| som den kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.|
--------------------------------------------------------------------

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Göteborgs tingsrätt
avstyrker dock en reform med hänvisning bl.a. till att det finns en risk att de
som vänder sig till domstol kommer att slarva och till att det införs en
granskningsskyldighet för domstol. Svea hovrätt menar att det skulle vara
lämpligt att reglera den situationen att den mottagande domstolen inte anser sig
vara behörig och väcker dessutom frågan om inte ett överlämnande skall kunna ske
även under handläggningen av ett mål eller ärende. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att den som inlett förfarandet inte skall behöva beredas
tillfälle att yttra sig om detta skulle orsaka dröjsmål. Haparanda tingsrätt
menar att en ansökan skall anses ingiven först den dag den kom in till rätt
domstol. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund menar att överflyttningen
bör avse målet eller ärendet och att den överlämnande domstolen bör kunna
fatta beslut om t.ex. kvarstad.
Nuvarande ordning: En domstols behörighet att ta upp ett mål eller ärende är i
allmänhet lokalt, sakligt och funktionellt begränsad. Reglerna om detta brukar
kallas forumregler. Reglerna om den lokala kompetensen begränsar domstolarnas
verksamhet till att i huvudsak gälla mål och ärenden som har anknytning till
deras egna territoriella verksamhetsområde. Reglerna om den sakliga kompetensen
koncentrerar vissa typer av mål och ärenden till domstolar som därigenom blir
mer eller mindre specialiserade. Reglerna om den funktionella kompetensen lägger
grunden till ett hierarkiskt instanssystem.
För tvistemålen finns det forumregler i 10 kap. RB. Motsvarande regler för
brottmål finns i 19 kap. RB. Ärendelagen innehåller inga forumregler. I stället
finns sådana regler för de allra flesta ärendetyper i anslutning till den för
ärendet i fråga gällande materiella lagstiftningen eller är underförstådda i den
lagstiftningen. Den hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser som finns i
11 § ärendelagen omfattar inte forumfrågor (se 10 kap. 17 § första stycket 7
RB).
Beträffande domstolens aktivitet när det gäller att beakta att forumreglerna
iakttas kan man grovt sett skilja mellan två system. Enligt det ena - som gäller
i allmänhet - skall domstolen göra en officialprövning av behörighetsfrågan
endast i det fallet att svaranden uteblir från första inställelsen eller inte
följer ett föreläggande att avge skriftligt svaromål (se 10 kap. 18 § RB). För
övriga situationer krävs att svaranden inom viss tid gör en s.k. foruminvändning
(se 34 kap. 2 § RB). Forumregeln brukar för nu berörda fall betecknas som dis-
positiv, eftersom svaranden givetvis kan välja att avstå från att göra någon
invändning. Det ligger i sakens natur att forumregler av nu angivet slag inte
har annat syfte än att skydda svaranden mot att tvingas inställa sig inför en
domstol som är främmande för honom eller för saken. I de allra flesta av de nu
berörda fallen kan en kärande/sökande ha en valrätt mellan olika domstolar (kon-
kurrerande fora).
Särskilt för sådana tvistemål och ärenden i vilka parterna inte har någon
möjlighet att ingå en för domstolen bindande förlikning om saken (indispositiva
mål och ärenden) gäller som regel det andra systemet. Enligt detta skall
domstolen alltid självmant pröva sin behörighet. En forumregel av nu angivet
slag brukar betecknas som indispositiv. Flertalet av de nu berörda fallen räknas
upp i 10 kap. 17 § RB. Indispositiva forumregler används bl.a. för att skydda
principerna om domstolarnas sakliga och funktionella kompetens. Syftet med
reglerna kan sägas vara att skapa garantier för att domstolarna skall avgöra
målet eller ärendet på ett effektivt och riktigt sätt. Givetvis kan reglerna
dessutom vara ägnade att på samma sätt som de dispositiva forumreglerna skydda
svaranden. Nästan alltid saknar parterna valfrihet när det gäller ett forum av
nu angivet slag (exklusivt forum).
Även i brottmål är forumreglerna indispositiva. Endast sällan är emellertid
ett forum exklusivt. Åklagaren eller målsäganden ges i stället en betydande
valfrihet och det är svårt att finna ett praktiskt exempel på fall i vilket en
åklagare skulle kunna tänkas väcka åtal utan att ha stöd av någon forumregel.
Om domstolen vid en prövning som åligger den finner att den inte har
behörighet att handlägga målet eller ärendet, skall den besluta om avvisning.
Allmänna regler om detta finns i 34 kap. RB och 3 § ärendelagen. I vissa
undantagsfall har domstolen i stället möjlighet att lämna över målet, ärendet
eller handlingarna i målet eller ärendet till en behörig domstol. De flesta
bestämmelser om överlämnande förutsätter att överlämnandet sker redan i samband
med att förfarandet inleds i domstolen. Exempelvis föreskrivs i 2 kap. 2 §
konkurslagen (1987:672) att, när en konkursansökan har gjorts hos en tingsrätt
som inte är behörig, tingsrätten genast skall sända handlingarna i ärendet till
den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. I
61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns
bestämmelser om det fallet att en tingsrätt - som får ett mål enligt den lagen
från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt - finner att det inte
framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig att handlägga målet.
Tingsrätten skall i sådant fall lämna över målet till en annan tingsrätt som kan
vara behörig. Det anges i motiven (prop. 1989/90:85 s. 142) att bestämmelsen om
detta är tillämplig endast när tingsrätten tar emot målet och alltså inte i ett
senare skede. I 21 § andra stycket skuldsaneringslagen finns en bestämmelse om
att en tingsrätt, till vilken ett ärende om skuldsanering överlämnas och som
finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall överlämna ärendet
till en tingsrätt som är behörig. Även ett överlämnande av nu angivet slag
förutsätts komma till stånd redan i samband med att tingsrätten tar emot
ärendet.
Det finns emellertid även regler som tillåter att ett överlämnande sker långt
efter det att förfarandet har inletts. Sålunda kan enligt 19 kap. 7 § andra
stycket RB en tingsrätt, där det har väckts ett åtal, på begäran av åklagaren
lämna över målet till en annan tingsrätt som är behörig. Överlämnandet kan ske
när som helst under målets handläggning, och det är naturligt att till detta
knyts en uttrycklig bestämmelse om att de beslut som har fattats före
överlämnandet skall gälla, om inte den domstol till vilken målet överlämnats
bestämmer något annat. Bestämmelserna är speciella i så måtto att de inte såsom
andra regler förutsätter att den domstol som lämnar över målet eller ärendet är
obehörig.
Av intresse i sammanhanget är även regleringen i 10 kap. 20 § första stycket
RB. Med stöd av denna kan käranden/sökanden i tvistemål och ärenden överklaga
ett avvisningsbeslut och yrka att den högre rätten hänvisar målet/ärendet till
en lägre som är behörig. Om det finns tillräcklig utredning för ett beslut i
forumfrågan, torde den högre domstolen vara skyldig att på yrkande besluta om
hänvisning (jfr t.ex. rättsfallet NJA 1966 s. 205). Hänvisningen kan ske inte
bara till en domstol av lägre ordning utan även till ett annat behörigt organ
som är underställt sådan domstol. Att det lägre organet inte tillhör den högre
domstolens domkrets spelar ingen roll. Talan anses väckt när den ursprungliga
ansökan kom in (se NJA II 1946 s. 505, rättsfallet NJA 1975 s. 75 samt SvJT 1969
s. 922). Motsvarande torde gälla i brottmål enligt 19 kap. 11 § första stycket
RB. Klaganden behöver inte framställa något yrkande om att avvisningsbeslutet
skall ändras utan kan nöja sig med att yrka en hänvisning (se rättsfallet NJA
1993 s. 119).
Generellt för reglerna om överlämnande gäller att ett beslut inte går att
överklaga särskilt. En uttrycklig bestämmelse av den innebörden finns i 61 §
lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt i 21 § andra stycket
skuldsaneringslagen. Annars följer det i allmänhet motsatsvis av reglerna i
rättegångsbalken om tillåtligheten av överklagande av ett beslut som inte är
slutligt. Ett beslut om överlämnande kan nämligen inte betraktas som ett
slutligt beslut i den allmänna domstolsprocessens mening.
När ett mål eller ärende överlämnas är förfarandet givetvis inlett redan i
och med det första ingivandet. För andra fall, dvs. sådana där det är
handlingarna som överlämnas, skulle man vid avsaknad av särskilda bestämmelser
ha anledning att hävda motsatsen. I 2 kap. 2 § konkurslagen finns emellertid en
uttrycklig bestämmelse om att en ansökan skall anses gjord när ansökningshand-
lingen kom in till den första tingsrätten.

Skälen för regeringens förslag:

Reformbehovet

I praktiken överlämnas handlingar mellan tingsrätter i många fall trots att det
saknas uttryckliga bestämmelser om överlämnande. Riskerna med detta är framför
allt att en mottagande domstol kan motsätta sig förfarandet och att det kan
uppstå problem när det gäller t.ex. avgiftsfrågor och det första ingivandets
betydelse för bestämmelser om frister. Självklart kan en rättsutveckling utan
stöd i lag också innebära problem när det gäller sådant som att dra gränser för
i vilka fall ett överlämnande bör anses vara lämpligt och när det bör anses vara
olämpligt. För tydlighets skull bör det tilläggas att ett överlämnande alltid
torde kunna ske i de fall där det framkommer att det varit avsändarens mening
att en skrivelse skulle ha tillställts ett annat organ än det som faktiskt har
fått ta emot skrivelsen.
Det finns flera skäl som talar för att särskilt reglerna om de allmänna
domstolarnas lokala och sakliga behörighet i tvistemål bör ses över. Flertalet
av reglerna härstammar från en tid när rättskipningen i första hand var en
kommunal angelägenhet. Kommunikationsmedlen har förändrats radikalt sedan
reglerna tillkom. Sedan länge har det också hävdats att reglerna är alltför
invecklade (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 7:e uppl., s. 21). De indispositiva
forumreglerna ger inte tillräcklig flexibilitet. Sålunda kan rättegången i t.ex.
ett äktenskapsmål bli onödigt dyrbar därför att parterna helt i onödan tvingas
att inställa sig till en domstol på en för båda parterna avlägsen ort. Behovet
av att tvistemål och ärenden förenas över domstolsgränserna behöver inte sällan
tillgodoses enligt 14 kap. 7 a § RB med utnyttjande av Högsta domstolens
begränsade resurser. Under senare år har det också tillkommit flera konventioner
om svenska domstolars domsrätt, och de svenska interna forumreglerna skulle
behöva ses över även i belysning av dessa. Den behövliga översynen av forumreg-
lerna kan inte göras i det nu aktuella sammanhanget. Detta hindrar emellertid
inte att man redan nu tar upp frågan om hur en domstol bör förfara när den
konstaterar att den inte är behörig att handlägga ett mål eller ärende.

Överväganden och förslag

Anledningen till att rättegångsbalken inte mera allmänt tillåter överlämnande
från en tingsrätt till en annan tingsrätt utan bygger på att en obehörig domstol
skall besluta om avvisning är att Processkommissionen och Processlagberedningen
menade att ett överlämnande skulle strida mot domstolarnas sidoordnade ställning
(se NJA II 1943 s. 117). Särskilt som flera speciella regler redan tillåter ett
överlämnande synes emellertid detta skäl inte längre vara hållbart. Tvärtom
finns det flera skäl som talar för att en domstol ges mera vidsträckta
möjligheter till överlämnande. Forumreglerna är som redan nämnts ganska
invecklade och inte helt sällan försöker en part inleda ett förfarande vid en
domstol som inte är behörig. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i de fall
där han eller hon saknar juridiskt biträde.
Det skall redan här sägas att det inte kan bli aktuellt att nu ta ställning
till överlämnande från andra organ än sådana domstolar som tillämpar rättegångs-
balken eller en lag med anknytning till den balken eller till andra organ än
domstolar. Möjligheter till överlämnande i andra fall skulle nämligen kräva
speciella överväganden som inte kan göras inom ramen för ett mera allmänt
lagstiftningsarbete som detta. En allmän regel om överlämnande från en obehörig
domstol måste också begränsas till sådana fall där den forumregel det gäller är
indispositiv. I annat fall krävs det ju en invändning av svaranden för att
rätten skall pröva frågan om sin behörighet. Den forumregel det gäller skall
alltså vara indispositiv, vilket medför att man kan begränsa reformen till
sådana fall där behörighetsbristen uppmärksammas redan i samband med att
förfarandet inleds. Detta leder också till ett ojämförligt enklare system. Det
kan också sättas i fråga om det under några förhållanden skall vara möjligt att
tillgodoräkna sig tiden för ett ingivande till orätt domstol annat än när det
rör sig om en relativt begränsad tid innan rätt domstol får hand om målet eller
ärendet. De fall där det redan nu är tillåtet med överlämnande behöver givetvis
inte omfattas av någon reform.
Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även om det
finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är enklare än vid
avvisning. I stället är det främst intresset hos den part som inleder
förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper få tillbaka de ingivna hand-
lingarna för nytt ingivande (till behörigt organ), och detta besparar honom
givetvis en del arbete som han inte helt utan fog skulle kunna uppfatta som
orsakat av en onödig byråkrati. En viktig fördel med överlämnande jämfört med
det som gäller vid avvisning är att den som inlett förfarandet automatiskt bör
få tillgodoräkna sig det första ingivandet som dag för förfarandets inledande
(se t.ex. 13 kap. 4 § RB om att en talan skall anses väckt när ansökan om stäm-
ning kom in till rätten eller, om stämning inte behövs, när talan framställdes
inför rätten). Detta som utgör en grundsten i varje övervägande kring frågor om
införande av regler om överlämnande har sin betydelse i sådant mål eller ärende
för vilket det gäller en särskild frist för inledande av ett förfarande eller
där det gäller en mer allmän preskriptionsbestämmelse enligt vilken
preskriptionen avbryts genom att talan väcks. Exempel erbjuder 58 och 59 kap. RB
samt 5 § 3 preskriptionslagen (1981:130). En annan fördel som en part kan uppnå
genom ett överlämnande är att det inte som det formellt sett gör vid avvisning
utgår någon förnyad ansökningsavgift (se 4 § förordningen, 1987:452, om avgifter
vid de allmänna domstolarna). Ansökningsavgiften framstår som opåkallad i de
fall där domstolen så gott som omedelbart kan konstatera att det inte kommer att
kunna ske någon handläggning vid den domstolen.
Den nuvarande ordningen innebär att den som är bevandrad i det
processrättsliga systemet kan - med utnyttjande av 10 kap. 20 § RB; se redo-
visningen i det föregående - undgå dubbla ansökningsavgifter och få
tillgodoräkna sig det första ingivandet som tid för väckande av talan genom att
överklaga ett avvisningsbeslut, medan den som inte känner till innebörden eller
kanske ens existensen av det lagrummet kan komma att lida rättsförluster i
samband med ett avvisningsbeslut. Denna ordning är inte lämplig. I detta
sammanhang är att märka att det i princip inte går att enligt 58 kap. 11 § RB
vid giltig ursäkt återställa en frist för ansökan utan endast frister för
överklagande (vissa undantag finns dock).
Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel för käranden/sökanden. Denne
kan ju mena att redan den domstol han vänt sig till är behörig och vilja föra
upp frågan till högre rätt. Om det inte ställs upp något krav på att han skall
ha gått med på att överlämnandet sker eller på att han skall ha avstått från att
göra någon invändning, måste man därför införa regler om rätt att överklaga ett
beslut om överlämnande, något som krånglar till systemet. Även när
käranden/sökanden inser att den första domstolen är obehörig kan han ha en
befogad anledning att motsätta sig att målet eller ärendet handläggs vid den
behöriga domstolen. Praktiska exempel på detta ger det fallet att parterna eller
åtminstone motparten har bosatt sig på ny ort under året men fortfarande har sin
folkbokföring på annan ort. Folkbokföringen den 1 november året närmast före
talans väckande är hemvist- och forumgrundande enligt åtskilliga regler, men
käranden/sökanden kan ju hellre vilja vänta med processen till ett instundande
årsskifte än tvingas resa till en tidigare bosättningsort för domstols-
sammanträden m.m. Det som har sagts nu medför att ett överlämnande inte bör ske
mot kärandens/sökandens vilja. Eftersom denne behöver ha beretts tillfälle att
yttra sig i frågan om överlämnande får man den enklaste regleringen om man som
villkor för överlämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har något att
invända mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig medför
praktiskt sett att han också får kännedom om vilken domstol som i fortsättningen
handlägger hans mål eller ärende, ett underrättelsebehov som annars måste
tillgodoses på annat sätt. Att ett krav på hörande av käranden/ sökanden kan
vara till nackdel för honom när det finns en risk med dröjsmål, t.ex. när det
gäller kvarstad, är en konsekvens man mycket väl kan godta.
En eventuell svarande/motpart är inte berörd av ett omedelbart beslut om över-
lämnande på annat sätt än att detta leder till att kärandens/ sökandens rätt att
föra talan kan bli bevarad trots att förfarandet vid en behörig domstol inleds
först efter det att en i lag angiven frist för väckande av talan har gått ut.
Svaranden/motparten kan alltså, om en regel angående överlämnande införs, inte
ens i de fall där det föreskrivs en frist få ett helt säkert besked om sin
ställning från den domstol vid vilken en eventuell talan skall väckas. Det kan
han emellertid inte heller med nuvarande ordning, eftersom det för de flesta
frister av nu angivet slag på senare tid har införts regler som ger möjlighet
till återställande av försutten tid och eftersom en hänvisning enligt 10 kap. 20
§ första stycket RB har de förut redovisade rättsverkningarna när det gäller
frister. Hänsynen till svaranden/motparten bör därför inte hindra en reform när
det gäller ett omedelbart överlämnande. Inte heller några andra befogade
intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant överlämnande och det finns
därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett krav på att käranden/sökanden
handlat ursäktligt när han först vänt sig till en obehörig domstol.
Det finns ingen anledning att tro att regler som ger en obehörig domstol
möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om överlämnande skulle leda
till att de som inleder förfaranden skulle komma att bli mindre noggranna än i
dag när det gäller att undersöka vad som gäller i fråga om forum. Det är
nämligen under alla omständigheter förenat med nackdelar - om än kanske inte så
betydande - för en kärande/ sökande att inleda förfarandet vid en obehörig
domstol.
Domstolens granskningsskyldighet förändras inte i och med regler om
överlämnande. Självklart skall nämligen ingen domstol inleda handläggningen av
ett mål eller ärende utan att ha kontrollerat att ingen indispositiv forumregel
utesluter en handläggning. Inte heller dokumentationen av att det har förekommit
ett ingivande kräver något merarbete till följd av en reform. Den utredning som
domstolen behöver för att kunna konstatera att den inte är behörig torde nästan
undantagslöst vara av det slaget att den också ger ett tillräckligt fakta-
underlag för en bedömning av vilken domstol som är behörig. Det kan i speciella
fall vara svårare för domstolen att ta ställning till om det över huvud taget
finns någon behörig domstol i Sverige för det mål eller ärende det gäller.
Frågorna om svensk domsrätt måste domstolen emellertid under alla omständigheter
beakta självmant och nya regler om överlämnande förändrar inte domstolens roll i
det sammanhanget. Den domstol till vilken överlämnandet sker behöver ha
möjlighet att tillämpa samma regler om överlämnande och avvisning som den första
domstolen. Att ställa upp en särskild regel för detta skulle leda alltför långt.
Det anförda innebär att i tvistemål och ärenden ett beslut om överlämnande bör
få komma till stånd i samband med att förfarandet skall inledas men inte senare.
Därmed synes det vara riktigare att överlämnandet får avse den skrivelse genom
vilken förfarandet inletts än att det får avse själva målet eller ärendet (jfr
skillnaden mellan att på ett inledande stadium av en rättegång en ansökan kan
avvisas medan det är målet eller talan som kan avvisas efter det att stämning
har delgetts). Genom att det inte är målet eller ärendet som skall överlämnas är
det nödvändigt med en uttrycklig regel om vid vilken tidpunkt skrivelsen skall
anses ha kommit in till den behöriga domstolen.
Som Lagrådet har visat med några exempel finns det emellertid fall för vilka
ett överlämnande framstår som mindre lämpligt trots att den domstol som
handlägger målet eller ärendet är obehörig och käranden/sökanden går med på en
överflyttning. Som Lagrådet förordat bör reglerna därför ges en mera flexibel
utformning så att överlämnande inte kommer till stånd när det finns skäl mot
detta.
Mot den nu angivna bakgrunden bör regler om överlämnande införas i rättegångs-
balken. De bör lämpligen tas in i två nya paragrafer i 10 kap. och 19 kap.
Reglerna bör som Lagrådet föreslagit ges följande utformning: Finner rätten i
samband med att en ansökan ges in att den saknar behörighet att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara
behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har
något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen
samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. Be-
stämmelser med samma innebörd bör tas in i den nya ärendelagen. Att komplettera
reformen med regler om att den obehöriga domstolen har rätt att under vissa
omständigheter besluta om t.ex. säkerhetsåtgärder förefaller mindre lämpligt. I
det hänseendet får sökanden/käranden ta konsekvenserna av att han vänt sig till
fel domstol.
I ett mål enligt rättegångsbalken är de föreslagna bestämmelserna tillämpliga
främst såvitt gäller ansökningar om stämning. De blir tillämpliga också beträf-
fande t.ex. fristående kvarstadsansökningar och sådana ansökningar genom vilka
ett förfarande enligt särskild bestämmelse kan inledas utan något krav på
stämning. De bör vidare ges en analog tillämpning beträffande ansökningar om
resning eller återställande av försutten tid liksom vid klagan över domvilla.
Reglerna bör inte kompletteras med någon ny avgiftsprincip, eftersom de nuva-
rande principerna (med ny avgift vid en förnyad ansökan) passar för de allra
flesta av de fall som blir kvar för avvisning.

9 Registreringen av mål och ärenden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Registreringen av mål och ärenden skall |
| inte längre behöva ske med hjälp av dagbok. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 11 § RB skall det vid domstolen
föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden då varje mål kom in,
vilka åtgärder som företagits med målet och tiden för målets avgörande. Om
avgörandet överklagas skall dagboken utvisa tiden då en missnöjesanmälan eller
ett överklagande kom in och vilka åtgärder som företagits med anledning av
detta. Närmare bestämmelser om dagboksföringen finns i 13-21 d §§
protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Enligt
förordningen (1986:104) om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av
automatisk databehandling får de allmänna domstolarna föra ett ADB-register över
mål och ärenden som avses i protokollskungörelsen bl.a. för att fullgöra sina
uppgifter enligt den kungörelsen. För de domstolsärenden som inte tas in i ett
avhandlings- eller bouppteckningsprotokoll tillämpas i huvudsak samma regler för
dagboksföring som för målen.
Möjligheterna till ADB-hantering medför att uttrycket dagbok framstår som
föråldrat. Bestämmelserna i 6 kap. 11-13 §§ RB bör därför ändras så att där inte
anges på vilket sätt registreringen skall ske.

10 Numreringen av domar och beslut

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Domar och särskilt uppsatta beslut i allmän|
| domstol skall inte längre numreras. Frågor om sammanföring av |
| domarna och de slutliga besluten till särskilda böcker skall |
| inte längre regleras i rättegångsbalken. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen för regeringens förslag: Enligt 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB skall
domar i tvistemål och brottmål sättas upp särskilt och underskrivas av de
juristdomare som deltagit i avgörandet. Enligt de andra styckena i de angivna
paragraferna skall avgörandena därefter - ordnade i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande - för varje år sammanföras till en dombok för tvistemål och en
dombok för brottmål. Bestämmelserna i de angivna paragraferna skall enligt 17
kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB tillämpas också beträffande slutliga beslut, om
det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet och något annat inte är
föreskrivet. För allmän förvaltningsdomstol regleras motsvarande frågor i
förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdom-
stolarna. Domar och beslut i en förvaltningsdomstol numreras aldrig (jfr 34 §
förordningen). I stället identifieras ett avgörande med hjälp av målnumret och
dagen för avgörandet.
Rättegångsbalkens bestämmelser om att domar skall numreras medför praktiska
olägenheter i arbetet på de allmänna domstolarnas kanslier. För sådana domar som
inte är färdigskrivna redan samma dag som de meddelas måste domaren alltid
övervaka att domsnummer tas. För sådana domar som redan är färdigskrivna vid den
tidpunkten måste ett domsnummer föras på i efterhand, något som inte passar vid
en modern domstolshantering med hjälp av ordbehandlare. Samma problem finns gi-
vetvis i fråga om beslutsnummer. Fördelarna med numreringen är närmast
obetydliga. Det har sålunda i allmän domstol inte orsakat några praktiska
problem av betydelse att man vid överklagande av sådana beslut som inte har
satts upp särskilt alltid måste identifiera avgörandet med hjälp av målnummer
och dagen för beslutet. Några problem med identifiering av avgöranden har inte
heller förekommit i förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarnas avgöranden
bör därför i fortsättningen aldrig numreras. Även i fortsättningen bör dock
domar föras samman i domböcker på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta
behöver emellertid inte ges i lagform. Därför bör 17 kap. 10 § andra stycket och
30 kap. 8 § andra stycket RB upphävas.

11 Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En länsstyrelses beslut om nedsättning av |
| pengar skall inte längre överklagas till hovrätt utan till |
| tingsrätt. |
--------------------------------------------------------------------

Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat detta utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Förr var det inte ovanligt att en för-
valtningsmyndighets beslut kunde överklagas direkt till hovrätt, dvs. med för-
bigående av den första allmänna domstolsinstansen. Detta gällde särskilt beslut
av överexekutor i frågor angående verkställighet, något som var naturligt med
tanke på överexekutors tidigare ställning. Överexekutorna var nämligen verkstäl-
lighetsorgan som förr utgjordes inte bara av länsstyrelser utan även, i
flertalet större städer, av magistraten eller en ledamot av denna, dvs. i
realiteten av en domstol i första instans (rådhusrätten).
När utsökningsbalken kom till år 1981 övertogs överexekutorernas göromål till
allra största delen av kronofogdemyndigheterna. Av olika skäl införde man den
ordningen att även dessa myndigheters verkställighetsbeslut skulle överklagas
direkt till hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 146). Efter en reform år 1993 (prop.
1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373, SFS 1993:516 m.fl.) skall
emellertid kronofogdemyndigheternas beslut i verkställighetsärenden överklagas
till tingsrätt. Grundtanken bakom den reformen var att tyngdpunkten i rättskip-
ningen skall ligga i den första domstolsinstansen (se för förvaltningsdomstolar-
nas del motsvarande reform genom prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr.
1993/94:319, SFS 1994:436).
Några av de uppgifter som överexekutor hade fördes inte över på kronofogdemyn-
digheterna i samband med 1981 års reform utan har kommit att ligga kvar på
länsstyrelse (se bl.a. prop 1980/81:84 s. 184). Sålunda är det numera
länsstyrelserna som prövar vissa frågor som har med nedsättning av pengar att
göra. Bestämmelser om nedsättning finns i två lagar. Lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet ger en gäldenär en allmän möjlighet att
frigöra sig från en skuld genom att sätta ned skuldbeloppet hos länsstyrelse,
t.ex. när han inte vet eller bör veta vem som är rätt betalningsmottagare.
Enligt en i prop. 1995/96:43 föreslagen regel i 8 kap. 12 a § jordabalken kan en
arrendator i vissa fall deponera en arrendeavgift eller en del av denna hos
länsstyrelsen när han eller hon anser sig ha rätt till ersättning av jordägaren.
Motsvarande regel gäller enligt 12 kap. 21 § samma balk för hyresgäst.
Innebörden av de nu berörda bestämmelserna är att den som nedsätter ett belopp
normalt undgår påföljder för underlåten betalning till borgenären.
Ett beslut av en länsstyrelse i ett nedsättningsärende enligt 1927 års lag
eller enligt 12 kap. 21 § jordabalken kan med nu gällande regler överklagas
direkt till hovrätten. Det ligger i linje med 1993 års allmänna reform på det
utsökningsrättsliga området att länsstyrelsernas beslut i fortsättningen
överklagas till tingsrätt. Därför bör de berörda reglerna om överklagande ändras
till att gälla tingsrätt. Vid ett överklagande bör den nya ärendelagen
tillämpas. Om någon enskild överklagar myndighetens beslut kommer myndigheten
att vara motpart i domstolen (se avsnitt 7.3).

12 Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Testamentsexekutorer och sådana personer |
| som enligt testamentariska förordnanden endast i viss del |
| utreder ett dödsbo skall inte längre behöva underrätta tingsrätten|
| om till vilka deras årsredovisning har lämnats. |
--------------------------------------------------------------------

Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget.
Skälen för regeringens förslag: För en testamentsexekutor och för den som
enligt ett förordnande i ett testamente endast i viss del verkställer
utredningen efter en avliden gäller enligt 19 kap. 20 § andra stycket
ärvdabalken i betydande utsträckning detsamma som för en boutredningsman. Detta
innebär bl.a. att han eller hon årligen före den 1 april skall avge en
redovisning för sin medelsförvaltning under det föregående kalenderåret.
Redovisningen skall sändas till minst en av dödsbodelägarna. De övriga delägarna
skall samtidigt underrättas om vem som har fått redovisningen. Om det finns
någon delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7
§ föräldrabalken skall ett exemplar av redovisningen sändas till
överförmyndaren.
Tingsrätten skall underrättas om vem som har tillställts årsredovisningen.
Rätten för ett register över förordnade boutredningsmän och kontrollerar att de
kommer in med sådana underrättelser. Om en boutredningsman inte fullgör det som
åligger honom, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.
Av naturliga skäl kan tingsrätten emellertid inte föra något register över
testamentsexekutorer eller över sådana personer som enligt ett testamente endast
i viss del utreder ett dödsbo. I detta sammanhang skall nämnas att reglerna om
bevakning av testamenten vid rätten upphävdes år 1989. Det som har sagts nu får
givetvis högst betydande återverkningar på möjligheterna att utöva en
domstolskontroll.
Bestämmelserna om skyldighet för boutredningsmän m.fl. att löpande redovisa
för sin förvaltning tillkom år 1976 efter ett långvarigt utredningsarbete.
Syftet med reglerna är att skydda dödsbodelägarna mot att egendomen i boet
förskingras av den som svarar för boutredningen. Domstolsutredningen har inte
funnit skäl att föreslå några ändringar när det gäller boutredningsmannens
redovisningsskyldighet eller hans skyldighet att underrätta tingsrätten om vem
som tillställts redovisningen. Enligt utredningen bereder emellertid kontrollen
av testamentsexekutorer och av dem som enligt testamente endast i viss del
utreder ett dödsbo problem för tingsrätterna. Utredningen föreslår därför att
sådana personer inte längre skall behöva underrätta tingsrätten om vem som har
tillställts redovisningen. Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget.
Ett av skälen till att det ansågs vara en angelägenhet för det allmänna att
skapa ett skydd för de medel som omhändertagits av boutredningsmän var just att
det är domstolen som utser boutredningsmän. Det skälet kan inte åberopas till
förmån för en offentlig kontroll av att testamentsexekutorer och sådana personer
som enligt testamente endast i viss del utreder ett dödsbo fullgör sin
redovisningsskyldighet. De är ju utsedda på privat väg och det kan därför sägas
vara mindre naturligt med en offentlig kontroll beträffande dem. Den
dödsbodelägare som vill ha garantier för en effektiv offentlig kontroll av att
en testamentsexekutor fullgör sina skyldigheter kan lätt åstadkomma sådana genom
att hos domstolen begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman.
Finns det en testamentsexekutor är det normalt han som skall förordnas till
boutredningsman (se 19 kap. 3 § tredje stycket ärvdabalken). På grund av det som
har sagts nu bör Domstolsutredningens förslag genomföras. För att det inte skall
kunna uppstå någon tvekan om hur det förhåller sig med uppgiftsskyldigheten i
det fall att testamentsexekutorn förordnas till boutredningsman bör dock
lagtexten utformas på ett sätt som något skiljer sig från utredningens förslag.

13 Lösöreköp

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett avtal om lösöreköp skall inte längre tas|
| in i tingsrättens protokoll utan i stället registreras hos en |
| kronofogdemyndighet. Myndighetens beslut skall kunna överklagas |
| till tingsrätt. |
--------------------------------------------------------------------

Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens utom så
till vida att utredningen föreslår att avtalen om lösöreköp endast skall visas
upp för kronfogdemyndigheten och att överklagande skall ske till
Riksskatteverket.
Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. Riksdagens
ombudsmän menar dock att man bör ha samma regler om överklagande som i ärenden
om kallelse på okända borgenärer (jfr avsnitt 14).
Skälen för regeringens förslag: För att den som förvärvar lös egendom skall
vara skyddad mot säljarens borgenärer krävs som huvudregel att han har fått
egendomen i sin besittning. Lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen) ger köparen en
möjlighet att få ett skydd mot säljarens borgenärer trots att han låter den
köpta egendomen vara kvar hos säljaren. Skyddet förutsätter att det upprättas en
skriftlig, bevittnad handling om köpet och att köpet kungörs i en tidning på den
ort där säljaren bor. Inom åtta dagar från det att kungörelsen infördes skall en
kopia av avtalet och ett bevis om kungörelsen visas upp för kronofogdemyndighe-
ten i det län där egendomen finns. Dessutom skall avtalet inom en månad från
kungörelsen ges in till tingsrätten i den ort där egendomen finns för att hos
tingsrätten tas in i dess bouppteckningsprotokoll. Lösöreköparen vinner skydd
mot säljarens borgenärer 30 dagar efter det att avtalet företeddes för rätten.
Vid tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Tingsrätten skall föra en
förteckning över de avtal som tagits in i protokollet. Ett beslut av tingsrätten
kan överklagas.
Domstolsutredningen föreslår att handläggningen av frågor om lösöreköp flyttas
från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Förslaget har allmänt godtagits
av remissinstanserna. Att frågor om lösöreköp handläggs vid domstol torde ha ett
samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer omfattande
publicitet än motsvarande åtgärd vid en förvaltningsmyndighet. Numera torde det
inte föreligga någon sådan skillnad. Myndigheten kan ju lika väl som en domstol
föra en förteckning över de avtal det gäller och svara på t.ex. en telefonför-
frågan från den som är intresserad av uppgifter. Ärendena om lösöreköp bör
därför flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Man kan
emellertid inte nöja sig med att - som Domstolsutredningen föreslår - det avtal
det gäller endast visas upp för kronofogdemyndigheten. I stället måste myndig-
heten besluta om registrering, dvs. företa en åtgärd som motsvarar tings-
rätternas beslut om protokollering. Avtalen bör därför i fortsättningen inte
endast visas upp för kronofogdemyndigheten utan även registreras hos den
myndigheten. Självklart bör det hos myndigheten gå att på ett enkelt sätt få
fram uppgifter om vilka avtal som har registrerats hos den myndigheten. För den
skull behöver det emellertid inte hos myndigheten föras någon särskild
förteckning. De föreskrifter som kan behövas bör inte tas upp i lagen.
Det torde vara högst ovanligt att ett beslut som fattas i ett lösöreköpsärende
överklagas. Domstolsutredningen hävdar att man kan avstå från särskilda regler
om överklagande, vilket skulle innebära att kronofogdemyndighetens beslut fick
överklagas till Riksskatteverket. Riksdagens ombudsmän synes mena att
överklagande i stället bör ske till tingsrätt. Med hänsyn till ärendenas samband
med de utsökningsrättsliga ärendena bör överklagande ske till tingsrätt. Regeln
om detta bör utformas som en hänvisning till utsökningsbalkens regler om
överklagande (jfr avsnitt 14).
Till följd av att lösöreköpsavtalen inte skall företes inför rätten behöver en
bestämmelse i 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek justeras (se
lagförslag 19).

14 Kallelse på okända borgenärer

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett ärende om kallelse på okända borgenärer|
| skall inte längre handläggas av en tingsrätt utan av en krono- |
| fogdemyndighet eller, om gäldenären är ett aktiebolag, av Patent-|
| och registreringsverket. Myndigheternas beslut skall kunna |
| överklagas till tingsrätt. |
--------------------------------------------------------------------

Domstolsutredningens förslag: Ärendena om kallelse på okända borgenärer skall
flyttas ned från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningsförslaget. Riks-
skatteverket menar dock att ärenden som har samband med en likvidation av ett
aktiebolag bör handläggas av Patent- och registreringsverket och att det bör
övervägas om inte även ärenden som har samband med likvidation av annan juridisk
person bör handläggas av annan myndighet än kronofogdemyndighet. Hovrätten över
Skåne och Blekinge menar att sådana ärenden där gäldenären är ett aktiebolag men
där det inte råder någon tvist mellan aktieägarna skall handläggas av Patent-
och registreringsverket. Ronneby tingsrätt och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus
län motsätter sig utredningsförslaget med hänvisning till att kronofog-
demyndigheternas objektivitet kan komma att ifrågasättas. Samma kro-
nofogdemyndighet säger vidare att det kan uppstå tvivel om hur ärendet skall
handläggas hos myndigheten i det fallet att en gäldenär gör en invändning mot en
fordran som en borgenär anmäler.
Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer, där det finns ett
särskilt starkt intresse av att få klarhet i vilka skulder som en viss fysisk
eller juridisk person har, kan en tingsrätt kalla dennes okända borgenärer att
anmäla sina fordringar. Enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer
kan sådan kallelse utfärdas när bouppteckning har skett efter en avliden eller
när ansökan om äktenskapsskillnad eller anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket
äktenskapsbalken har gjorts. Också en god man eller förvaltare enligt
föräldrabalken får ansöka om kallelse på okända borgenärer. Enligt särskilda
bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen skall vid likvidation de
gode männen ansöka om sådan kallelse. Det gäller likvidation av aktiebolag,
bankaktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, sparbank, föreningsbank, ekonomisk
förening, understödsförening, bostadsrättsförening eller sambruksförening.
Till ansökan skall fogas en förteckning över gäldenärens kända borgenärer.
Förfarandet vid tingsrätten går ut på att den som har en fordran på gäldenären
genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmanas att anmäla denna fordran
till rätten inom sex månader. Den som inte anmäler sin fordran riskerar att
förlora sin fordringsrätt. Tingsrätten skall alltid underrätta
kronofogdemyndigheten i länet och samtliga kända borgenärer om kungörelsen. Vid
tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Ett ärende avgörs utan
förhandling av en juristdomare.
Att frågor om kallelse på okända borgenärer handläggs vid domstol torde ha
ett samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer
omfattande publicitet än en hantering vid en förvaltningsmyndighet skulle ha
gjort. Numera torde det inte föreligga någon sådan skillnad (jfr föregående
avsnitt om lösöreköp). En handläggning vid en förvaltningsmyndighet skulle inte
komma att skilja sig från en handläggning hos tingsrätten. I fråga om valet av
handläggande myndigheter talar starka skäl för Patent- och registreringsverket
när det gäller sådana fall där gäldenären är ett aktiebolag. I allmänhet är det
nämligen verket som beslutar om likvidation av ett aktiebolag och kallelsen på
okända borgenärer ingår enligt 13 kap. 10 § aktiebolagslagen (1975:1385) som
ett led i likvidationsförfarandet. En nedflyttning av övriga ärenden till krono-
fogdemyndigheten medför inte några komplikationer såvitt gäller frågor om
myndighetens objektivitet. Det skall nämligen aldrig ske någon materiell
prövning av en fordran i själva ärendet. Om sålunda gäldenären hävdar att han
inte har den skuld som en anmälan avser, skall frågan om skulden vid behov
prövas i vanlig rättegång. Domstolsutredningens förslag om en nedflyttning av
kallelseärendena bör därför genomföras på det sättet att prövningen av frågor om
kallelse på okända borgenärer läggs på kronofogdemyndighet eller, om gäldenären
är ett aktiebolag, på Patent- och registreringsverket. Såvitt gäller överkla-
gande av en kronofogdemyndighets beslut bör - som utredningen föreslagit -
utsökningsbalkens regler tillämpas. Detta innebär bl.a. att överklagande skall
ske till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig. Även ett överklagande av ett
beslut av Patent- och registreringsverket bör ske till tingsrätt. Vid
överklagande bör den nya ärendelagen gälla.

15 Kostnader

Förslaget till ny ärendelag innebär i förhållande till den nuvarande ärendelagen
på flera punkter besparingar för det allmänna. Detta beror framför allt på att
tingsrätter oftare än nu kan avgöra ärenden med endast en juristdomare i stället
för med flera sådana eller med en juristdomare i förening med nämndemän eller
experter. Det beror också på att frågor om kommunicering av till domstolen
inkomna skrivelser ges en utförligare reglering enligt vilken kommunicering kan
underlåtas när sådan inte behövs. I kostnadssparande riktning verkar även att
förslaget öppnar för en enklare övergång till ett system med krav på prövnings-
tillstånd vid överklagande och att det ger underlag för införande av förord-
ningsbestämmelser om en rationellare hantering av ärendena på domstolarnas
kanslier. Vid kostnadsfrågans bedömning skall man nog inte heller bortse från
att sådana klarare handläggningsregler som förslaget till ny ärendelag
innehåller jämfört med den nuvarande ärendelagen i sig innebär att
handläggningen förenklas.
De regler som föreslås om att förfarandet i ökad utsträckning skall vara
muntligt innebär i sig inga kostnadsökningar av betydelse, eftersom de förslag
som läggs fram i det hänseendet till största delen föranleds av Sveriges konven-
tionsåtaganden när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Besparingar kan uppnås genom att enligt förslaget sammanträden i ärenden skall
kunna hållas på telefon. Den föreslagna nya lagen torde inte i sig påverka
behovet av att samhället lämnar enskilda parter en kostnadssubventionerad
rättshjälp.
Förslaget att en beslutsmyndighet i en del fall skall medverka som part i dom-
stolsförfarandet kan för några ärendetyper leda till ökade kostnader för
samhället. Det gäller ärenden som vid tingsrätten inleds genom överklagande av
ett beslut som meddelats av överförmyndare, Patent- och registreringsverket
eller Riksantikvarieämbetet. Det rör sig inte om särskilt många fall eller om
totalt sett särskilt höga kostnader med den utformning som reglerna om medverkan
har getts i förslaget. I kostnadsbesparande riktning verkar att i bl.a.
felparkeringsärenden och disciplinärenden inom totalförsvaret domstolarna i en
del fall inte längre kommer att behöva kommunicera inkomna skrivelser med någon
företrädare för de allmänna intressena när en enskild överklagar ett beslut av
förvaltningsmyndigheten. I kostnadsbesparande riktning verkar även att i
felparkeringsärenden den polismyndighet som beslutat skall vara part i
domstolen. Genom detta undgår man ju att i dessa ärenden koppla in ytterligare
en myndighet. För de fall där en beslutsmyndighet medverkar som part har man
anledning räkna med att antalet överklaganden av tingsrättsavgöranden till
hovrätt kan bli något lägre än om den enskilde inte haft någon motpart som fört
fram motargument under förfarandet i tingsrätten.
Det finns alltså när det gäller kostnadsbilden inte bara positiva utan även
negativa faktorer. Några närmare kostnadsberäkningar synes inte kunna göras men
en sammanfattande bedömning talar för att den nya ärendelagen totalt sett kommer
att leda till kostnadsminskningar för det allmänna.

16 Ikraftträdande

Den nya ärendelagen med följdförfattningar bör träda i kraft den 1 juli 1996. I
avsnitt 17.1 behandlas behovet av övergångsbestämmelser.

17 Författningskommentar

17.1 Förslaget till lag om domstolsärenden

1 §
Som angetts i det föregående (avsnitt 6 och 7.1) föreslås att den nuvarande
ärendelagen skall ersättas av en ny ärendelag med i huvudsak samma
tillämpningsområde som den nuvarande. Den nya lagen skall enligt förslaget gälla
inte bara i tingsrätt utan också i hovrätt och Högsta domstolen, om någon
överklagar (se avsnitt 7.2). I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna
om den nya lagens tillämpningsområde.
Ett ärende enligt den nya lagen kan inledas genom en officialprövningsåtgärd
av domstolen eller t.ex genom en anmälan, en ansökan eller ett överklagande (se
vidare kommentaren till 4 §), medan ett mål enligt rättegångsbalken nästan
alltid inleds genom att en part ansöker om stämning . Den skillnaden kan
emellertid inte omedelbart läggas till grund för en fristående och heltäckande
definition av den nya lagens ärendebegrepp. De allra flesta fall där någon får
ansöka men inte behöver ansöka om stämning skall visserligen handläggas som
domstolsärenden. Det finns emellertid fall där någon har rätt att ansöka (dvs.
ansöka utan något krav på stämning) och där handläggningen skall ske enligt
rättegångsbalken (se t.ex. 6 kap. 17 § föräldrabalken och andra familjerättsliga
bestämmelser enligt vilka det får göras en s.k. gemensam ansökan; se även t.ex.
41 kap. 2 § rättegångsbalken). Inte heller kan man åstadkomma en fristående och
heltäckande definition av tillämpningsområdet genom att använda begreppen mål
och ärende . En av orsakerna till detta är att många ärenden liksom hittills
bör handläggas enligt rättegångsbalken inom ramen för en rättegång enligt den
balken (RB-ärenden). För att man skall kunna ge den nya lagens tillämp-
ningsområde en självständig definition synes man i stället primärt behöva bygga
på motsättningen mellan rättskipning i klassisk mening (som utan att det finns
någon uttrycklig bestämmelse om detta utgör rättegångsbalkens tillämpningsom-
råde) och annan rättsvård (som utgör ärendelagens ursprungliga tillämpningsom-
råde). Att i en lagtext förklara skiljelinjen mellan det som skall anses utgöra
sådan rättskipning och det som skall anses utgöra annan rättsvård med de krav på
exakthet som ställs i en lagtext är dock minst lika svårt nu som det var när den
nuvarande ärendelagen tillskapades. För åtskilliga rättsområden skulle lösningen
behöva kompletteras med uttryckliga bestämmelser om att ärendelagen var
tillämplig.
I promemorian föreslås därför - i syfte att åstadkomma en heltäckande lösning
- att den nya lagen skall tillämpas vid handläggningen av sådana ärenden som tas
upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken eller
förvaltningslagen (1986:223). Emellertid kan det ifrågasättas om inte
promemorieförslaget kan leda till en förändrad gränsdragning mellan ärendelagen
och förvaltningslagen (jfr Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med
kommentarer, 4:e upplagan s. 53). För att tydligt markera att någon sådan
förändring inte är avsedd bör promemorieförslaget preciseras på det sättet att
det uttryckligen anges att det skall röra sig om ett rättsvårdsärende . För den
skull anges i paragrafen på i princip samma sätt som i den nuvarande ärendelagen
att den nya lagen gäller handläggningen av sådana rättsvårdsärenden som skall
tas upp av tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken.
Definitionen av tillämpningsområdet är givetvis inte för alla fall i sig helt
klargörande. Detta kan dock knappast orsaka några nya problem. Området samman-
faller nämligen enligt det som sagts i avsnitt 7.1 - i den mån det inte meddelas
särskilda föreskrifter - med den nuvarande ärendelagens tillämpningsområde och
gränserna för detta har under de år ärendelagen gällt vunnit fasthet. För flera
av de lagar som innehåller materiella bestämmelser om ärendena föreslås
bestämmelser enligt vilka det uttryckligen anges att den nya ärendelagen är
tillämplig (jfr t.ex. avsnitt 17.5 och 17.7). Särskilt såvitt avser
familjerätten föreslås dock inga sådana regler. Liksom hittills är det nämligen
när det gäller de familjerättsliga ärendena tillräckligt att det i anslutning
till den materiella lagstiftningen anges att det rör sig om ett ärende eller
att det på annat sätt får framgå att det är ärendelagen som skall tillämpas,
t.ex. genom att förfarandet skall inledas genom en ansökan som inte är gemensam
och inte avser stämning eller att förfarandet skall inledas genom en anmälan.
Ett tydligt tecken på att det är ärendelagen och inte rättegångsbalken som skall
tillämpas får man i de fall där det inte finns något egentligt partsförhållande
och inte heller rör sig om ett administrativt ärende (t.ex. ett ärende om
utfående av en allmän handling). Man bör dock observera att i ett RB-ärende
partsförhållandet kan vara latent, som t.ex. vid bevisupptagning till framtida
säkerhet.
Något undantag för de ärenden som angår straff eller annan med brott förenad
påföljd behöver inte göras i den nya lagen, eftersom det för sådana
straffrättsliga fall som inte bör handläggas enligt ärendelagen redan av be-
stämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att i stället
rättegångsbalkens bestämmelser för brottmål skall tillämpas (se även 2 §).
För att man skall undvika en felaktig regeltillämpning bör i fortsättningen
RB-ärenden, t.ex. ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. RB till framtida
säkerhet, registerföras på sådant sätt att det framgår att de skall handläggas
på annat sätt än ärendena enligt den nya ärendelagen. Särskilt när det gäller
bevisupptagning åt en utländsk domstol kan det få allvarliga konsekvenser om
ärendelagen (den gamla eller den nya) tillämpas i stället för rättegångsbalken.
Frågor om registerföring m.m. (med hjälp av dagbok eller ADB-behandling) tas upp
till närmare behandling i ett senare sammanhang.
Det finns inga bestämmelser i den nya lagen om gemensam handläggning av två
ärenden. I många fall bör emellertid en gemensam handläggning kunna ske, om det
är lämpligt. I viss utsträckning kan härvid reglerna i 14 kap. RB tjäna som
vägledning. Ett ärende enligt den nya lagen kan dock inte handläggas gemensamt
med ett mål enligt rättegångsbalken. Detta hindrar inte att de handläggs samti-
digt. En förutsättning är dock att varken de för ärendet eller de för målet
föreskrivna garantierna för rättssäkerhet behöver sättas åt sidan. Det finns
inte någon bestämmelse i den nya lagen om att Högsta domstolen på sätt som anges
i 14 kap. 7 a § RB får besluta om gemensam handläggning av flera ärenden från
olika domstolar. Som Domstolsutredningen angett är behovet av en bestämmelse
alltför litet för att motivera bestämmelsen, även om det givetvis kan tänkas
förekomma något enstaka undantagsfall (se t.ex. NJA 1989 s. 643 II). I den nya
lagen finns inte heller några motsvarigheter till bestämmelserna i 14 kap. 8 §
RB om det fallet att det på ena sidan i förfarandet finns flera parter.
Situationen är visserligen inte helt ovanlig i ärenden men reglerna i det
berörda lagrummet ger uttryck för allmänna processprinciper som inte sällan
behöver tillämpas analogt i målen enligt rättegångsbalken (jfr Fitgers kommentar
till rättegångsbalken, s. 14:17, och Elisabeth Klintberg, Processgemenskap, Upp-
sala 1994). Vid behov kan en analogitillämpning bli aktuell även för ärendenas
del.
I rättegångsbalken används uttrycket domstolen för att beteckna myndigheten
som sådan. För att beteckna domstolen i dess för visst mål beslutande
sammansättning används uttrycket rätten . Denna distinktion torde numera vara
svårbegriplig för många, särskilt för lekmän, och i den nya lagen används därför
genomgående uttrycket domstolen .

2 §
I paragrafen tas upp en regel om förhållandet mellan bestämmelser i den nya
ärendelagen och bestämmelser i andra lagar. Att en speciell bestämmelse i annan
lag tar över en bestämmelse i en allmän processlag är naturligt och oproblema-
tiskt. Det är någonting som gäller såväl för rättegångsbalken som för den
nuvarande ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. Såvitt gäller sådana fall
där ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till en tingsrätt är det
ofrånkomligt med en viss dubbelreglering mellan förvaltningslagen, som gäller på
myndighetsstadiet, och den nya ärendelagen. I den utsträckning det är möjligt
bör man givetvis för dessa fall sträva efter att regleringen innebär samma sak.
Det finns dock även frågor med anknytning till överklagandesituationen som med
hänsyn till domstolsprocessens natur bör regleras på ett annat sätt i den nya
ärendelagen än i förvaltningslagen, t.ex. frågor om hur ett överklagande går
till. Förvaltningslagen innehåller i 3 § en regel om att i händelse av regel-
kollision bestämmelser i en annan lag tar över. Att den nya ärendelagens bestäm-
melser har företräde framför förvaltningslagens bestämmelser bör i paragrafen
utsägas på ett mera direkt sätt än enligt promemorieförslaget.
Mot den nu redovisade bakgrunden anges i paragrafen att, om en annan lag än
förvaltningslagen för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker
från den nya ärendelagen, den bestämmelsen skall gälla. Regeln avser för-
hållandet till såväl nu gällande processuella lagbestämmelser som de lagbe-
stämmelser vilka kan komma att införas. Det finns däremot inte skäl att genom en
allmän regel i den nya ärendelagen låta bestämmelser av förordningskaraktär ta
över bestämmelserna i den nya ärendelagen.
Exempel på fall för vilka det gäller undantag från den nya ärendelagens regler
ger reglerna om konkursärenden i 16 kap. konkurslagen.
3 §
I paragrafen finns bestämmelser av domstolsorganisatorisk natur. Såvitt gäller
de nuvarande domstolsärendena regleras frågor om domstolsorganisationen till
betydande del genom 1-9 kap. RB. Det är tveksamt om detta sker omedelbart därför
att dessa kapitel har allmän giltighet eller om det sker till följd av hän-
visningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen. I klarhetens intresse har i första
stycket införts dels uttryckliga bestämmelser om tingsrättens sammansättning,
dels vissa hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser om domstolsväsendet
(se avsnitt 7.5). Tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Om det finns
särskilda skäl får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. Detta innebär
sakligt sett detsamma som om en hänvisning skett till rättegångsbalkens regler
(se 1 kap. 3 och 3 c §§ RB). Några sådana bestämmelser om särskild samman-
sättning av tingsrätten för vissa familjemål som finns i den nuvarande
ärendelagens 6 § tredje stycket har inte införts i den nya lagen. Sådana
bestämmelser har i stället tagits in i anslutning till den materiella lag-
stiftningen för de berörda ärendena (se t.ex. avsnitt 17.2).
Såvitt gäller hänvisningarna till balkens regler finns det anledning påpeka
att det egentligen inte är nödvändigt att uttryckligen ange att det är dess be-
stämmelser för tvistemål som avses. Detta följer nämligen av att
tvistemålsbestämmelserna, om inte annat sägs, gäller alla mål enligt balken som
inte angår fråga om ansvar. För tydlighets skull utsägs emellertid beträffande
hovrätts sammansättning att det är just tvistemålsbestämmelserna som skall
tillämpas. Hänvisningen till 1 kap. RB innebär bl.a. att åtgärder som endast
avser beredandet av ett mål och som inte är sådana att de bör förbehållas
juristdomare får utföras av en annan anställd vid tingsrätten som har
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Hänvisningen till 2 kap. RB innebär att en
hovrätt i ett ärende som tagits upp till fullständig prövning normalt kommer att
vara beslutför med tre eller fyra juristdomare beroende på hur många jurist-
domare som har deltagit i tingsrättens avgörande. En hänvisning finns också till
reglerna i 3 kap. RB om Högsta domstolen. Genom hänvisningen till 4 kap. RB blir
reglerna i balken om domare och om domarjäv m.m. tillämpliga även i
domstolsärenden. Frågor om offentlighet och ordning (5 kap. RB) och om pro-
tokollföring (6 kap. RB) behandlas i 20 och 48 §§, respektive 21 §. Att
bestämmelserna i 7 kap. RB om åklagare och 8 kap. RB om advokater har giltighet
även utanför tvistemåls- och brottmålshanteringen enligt balken är uppenbart.
Till de kapitlen behöver man därför inte hänvisa. Frågor om straff, vite och
hämtning (9 kap. RB) behandlas i 43 §. De bestämmelser som behövs om regi-
strering av ärendena vid domstolarna (i dagboksform eller med hjälp av
ADB-behandling) bör tas in i en förordning.
I första stycket har också tagits in en uttrycklig bestämmelse om att 16 eller
29 kap. RB skall tillämpas, om det i undantagsfall skulle tänkas uppstå ett
omröstningsproblem. En motsvarande regel saknas i promemorieförslaget. I normala
fall är det tvistemålsbestämmelserna i 16 kap. 1-5 §§ RB som är tillämpliga. Om
emellertid omröstningen avser en fråga om ansvar, utdömande av vite eller någons
hållande i häkte skall enligt 16 kap. 6 § RB bestämmelserna i 29 kap. 1-5 §§ RB
tillämpas. Detsamma bör gälla om den åtgärd som är föremål för omröstning in-
nehåller ett mera betydande repressivt inslag gentemot en överträdelse av en
offentligrättslig föreskrift av något slag eller om det av en bestämmelse i
anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att reglerna i 29 kap. RB
skall tillämpas.
Den nuvarande ärendelagen innehåller bestämmelser om att även sådana anställda
som inte är juristdomare får handlägga vissa ärenden. Dessa bestämmelser har
utan någon ändring i sak förts över till den materiella lagstiftning de avser
(se avsnitten 17.2, 17.4, 17.10 och 17.20). Samtidigt har det i anslutning till
materiell lagstiftning tillkommit nya bestämmelser av samma slag (se avsnitten
17.4 och 17.12). I promemorian upptogs inga jävsbestämmelser för de fall där
någon annan än en juristdomare handlägger ett ärende. I lagrådsremissen
föreslogs att 4 kap. 13 § RB skulle gälla (jfr 1 kap. 3 e § RB). Som Lagrådet
påpekat bör emellertid hänvisningen till rättegångsbalkens jävsregler såvitt
gäller domstolsärendena avse 4 kap. RB i dess helhet. I andra stycket som
utformats i enlighet med Lagrådets förslag ges därför denna mera öppna
hänvisning.

4 §
Paragrafen innehåller tillsammans med 5-7 §§ bestämmelser om hur ärendet inleds
vid en tingsrätt. Inledandet skall enligt huvudregeln ske skriftligen.
Generellt gäller att ett ärende enligt den nya lagen inte kan tas upp utan att
en bestämmelse i lag eller förordning medger detta eller måste anses utgå från
att det är tillåtet att ärendet tas upp. Frågor om vem som har rätt att inleda
ett förfarande vid en tingsrätt är för de flesta ärendetyper reglerade i
anslutning till den materiella lagstiftningen. Någon allmän bestämmelse om sådan
rätt behövs lika lite i den nya ärendelagen som bestämmelser om talerätt i
rättegångsbalken. Av paragrafen framgår att ärendet kan inledas genom anmälan,
ansökan, överklagande eller på annat sätt.
Ett anmälningsärende bör anses föreligga i sådana fall där en enskild eller en
myndighet i en eller annan form med stöd av en uttrycklig bestämmelse i lag
eller förordning uppmärksammar tingsrätten på att den bör företa viss åtgärd. En
dödsboanmälan av socialnämnd enligt 20 kap. 8 a § ärvdabalken leder exempelvis
inte till något ärende vid tingsrätten, eftersom det inte är meningen att
tingsrätten skall företa någon prövning med anledning av en anmälan (se prop.
1975/76:50 s. 54 och 69). Till skillnad från det som gäller ansökningsärenden är
det i anmälningsfallen mindre vanligt att den som inleder förfarandet avser att
därmed skaffa sig en förmån av något slag, något som får återverkningar när det
gäller partsställningen. Anmälaren kan betraktas som part enligt ärendelagen, om
han uttryckligen eller underförstått påstår att saken angår honom på ett sådant
sätt att han har en författningsgrundad rätt att få saken prövad av tingsrätten.
I vart fall är han part, om han har en skyldighet att göra en anmälan (se t.ex.
reglerna om arvskungörelse i 16 kap. 1 § ärvdabalken). Frågan om vilka som i ett
ärende har partsrättigheter besvaras emellertid inte av ärendelagen utan av den
materiella lagstiftningen. Att en anmälare faktiskt inte har rätt att inleda
ärendet eller att tingsrätten inte har rätt att pröva saken kan leda till att
anmälan formligen avvisas, nämligen om anmälaren kan sägas göra gällande en
författningsgrundad rätt att få saken prövad (jfr i det förra hänseendet
tvistemålens bristande talerätt och det som i den processrättsliga litteraturen
förr betecknades som bristande saklegitimation).
En enskild anmälare har i allmänhet ingen motpart. Om emellertid någon, som i
och för sig uppfyller kriterierna för att kunna vara part rörande den fråga som
anmälan gäller, hos tingsrätten påstår att det inte föreligger någon grund för
anmälan eller motsätter sig en av anmälaren framställd begäran, är han vid
tillämpningen av ärendelagen i och med detta att betrakta som anmälarens mot-
part, dvs. det uppstår ett motpartsförhållande. En myndighet som är skyldig att
inleda ett ärende hos tingsrätten genom att anmäla ett visst förhållande torde i
de allra flesta fall ha en enskild motpart, t.ex. i ett likvidationsärende
enligt 13 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Handläggningsmässigt har
skillnaderna mellan ansöknings- och anmälningsfall praktisk betydelse inte bara
för frågor om partsställningen och därmed även frågor om kommunicering (se 15 §)
utan också när det gäller t.ex. de krav som ställs på den som inleder
förfarandet (se 6 §).
Ett ansökningsärende kännetecknas i allmänhet av att en enskild sökande vid
tingsrätten framställer ett yrkande eller en begäran om att tingsrätten skall
besluta på ett sätt som är till fördel för honom i materiellt hänseende. Att
författningarna ibland använder formuleringen att den enskilde får ansöka och
ibland att han får begära har ingen processuell betydelse när det gäller
frågor om hur ett ärende skall inledas och handläggas. I ett ansökningsärende
förekommer i de allra flesta fall flera parter. I den mån samtliga dessa ställer
sig bakom den ansökan som görs föreligger dock inget motpartsförhållande. Samt-
liga parter är då i stället medparter.
Överklagande till tingsrätten kan numera ske enligt ett ganska stort antal
lagar (se avsnitt 7.3).
Formuleringen anmälan, ansökan, överklagande täcker inte alla de sätt på
vilka en part kan inleda ett förfarande enligt ärendelagen. Av lagtexten framgår
därför att ett förfarande också kan inledas på annat sätt. Det gäller ärenden
enligt t.ex. 14 § lagen (1988:688) om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt dessa lagrum har en enskild part
möjlighet att begära rättens prövning av en förvaltningsmyndighets beslut.
Trots att det formellt sett inte rör sig om överklagande synes ärendena i
flera hänseenden böra behandlas som överklagandefall, dock inte när det gäller
t.ex. regler om klagotiden. En annan sak är att den förra lagen upptar flera
bestämmelser som innebär att ärendet i viktiga hänseenden kommer att likna ett
ansökningsärende. Till de nu berörda fallen hör även t.ex. sådana i vilka det
förekommer hänskjutande till tingsrätten, t.ex. enligt 19 kap. 16 §
ärvdabalken, eller får göras en framställning till tingsrätten, t.ex. enligt 2
§ lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark,
Finland, Island eller Norge. De fall i vilka någon ger in en viss handling,
t.ex. en bouppteckning, för registrering till en tingsrätt bör behandlas som
anmälningsärenden. Detsamma gäller sådana fall i vilka en kronofogdemyndighet
enligt 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) beslutar att överlämna ärendet till
tingsrätten. De nu berörda fallen företer i de flesta hänseenden stora likheter
med de förut omnämnda anmälningsfallen.
Bestämmelserna i paragrafen utgår från att ärendet inleds genom initiativ från
en part. Vissa typer av ärenden kan emellertid inledas också på det sättet att
tingsrätten självmant tar upp ärendet. I fråga om sådana officialprövningsfall
gäller att det i lag eller förordning kan vara uttryckligen angivet eller
förutsatt att tingrätten skall ha tillsyn över eller ha att bevaka visst
förhållande. En sådan skyldighet aktualiserar inte i sig något officialpröv-
ningsärende. Om emellertid något inträffar, t.ex. att en viss i lag föreskriven
tid för en enskild persons ingivande av en skrivelse går ut, och tingsrätten
blir tvungen att företa en åtgärd för att se till att skrivelsen kommer in, bör
ett officialprövningsärende anses inlett. Inte sällan är det så att en underrät-
telse från en myndighet eller annan är en förutsättning för att tingsrätten
skall uppmärksamma att den har en skyldighet att inleda ett officialprövnings-
ärende. Exempel erbjuder 9 § folkbokföringsförordningen (1991:749). Den som
lämnar underrättelsen är dock inte part. I ett rent officialprövningsärende
förekommer det över huvud taget inga parter. De personer som är berörda av
ärendets utgång eller som har lämnat tingsrätten en underrättelse är i stället
precis som i den inkvisitoriska processen antingen undersökningsobjekt eller
rättens medhjälpare. De rena officialprövningsärendena är emellertid mycket få
(se t.ex. 6 kap. 9 § första stycket föräldrabalken). I andra
officialprövningsfall, särskilt sådana där domstolen efter att i ett ärende ha
beslutat på visst sätt har möjlighet att självmant ta upp en fråga om ändring
eller upphävande av beslutet (t.ex. entledigande av en boutredningsman enligt 19
kap. 5 § andra stycket ärvdabalken), kan enskilda under vissa förutsättningar
komma att få partsrättigheter under ärendets handläggning. Officialprövnings-
ärendena står nära anmälningsärendena men skiljer sig principiellt från dem på
det sättet att endast ett officialprövningsärende tas upp även när någon som
inte har en författningsgrundad rätt att få ett ärende prövat i sak gör ett
materiellt sett befogat påpekande till tingsrätten. Att samma fråga inte sällan
kan komma upp antingen i ett anmälnings- eller ett officialprövningsärende är en
annan sak.
För såväl tvistemål som domstolsärenden finns det för närvarande bestämmelser
om att skrivelser genom vilka förfaranden inleds skall vara egenhändigt under-
tecknade av parten eller hans ombud (se 42 kap. 2 § RB och 2 § i den nuvarande
ärendelagen; jfr 3 § FPL). Enligt en nyligen genomförd reform (prop.
1993/94:190, bet. 1993/1994:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034) behålls det
nuvarande kravet att stämningsansökningar enligt rättegångsbalken alltid skall
vara egenhändigt undertecknade. Av detta följer att telefax och liknande över-
föringssätt inte godtas för sådana skrivelser. Skrivelser med överklaganden och
skrivelser genom vilka överklaganden besvaras kan dock ges in genom telefax. Om
det behövs får domstolen enligt 33 kap. 3 § RB begära att ett telefax eller
annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräftas av
avsändaren genom en i original undertecknad handling. Det skulle föra för långt
att förbjuda telefax för sådana skrivelser genom vilka ett ärende enligt den nya
ärendelagen inleds. Dessutom skulle en sådan ordning bli märklig när det gäller
skrivelser med överklaganden till tingsrätten. Ett överklagande till hovrätt
enligt rättegångsbalken kan ju ges in genom telefax. Kravet på skriftlighet vid
inledande av ett förfarande enligt den nya ärendelagen utesluter således inte
användningen av telefax. Enligt 44 § tredje stycket har domstolen dock möjlighet
att vid tveksamhet om äktheten av en handling förelägga parten att ge in en ny
skrivelse som har partens underskrift i original.
I paragrafens andra mening som utformats i enlighet med Lagrådets förslag
finns en bestämmelse enligt vilken regeringen för visst slags ärende får
bestämma att en ansökan, anmälan etc. får göras i en annan form än den
skriftliga, t.ex. genom en diskett eller genom en elektronisk överföring från
datamaskin till datamaskin. De ärenden som kan komma i fråga är t.ex. sådana som
kommer från Patent- och Registreringsverket. Som Lagrådet påpekat kan regeringen
för andra slags ärenden, t.ex. ärenden om registrering av en handling, bestämma
att förfarandet får inledas muntligen (jfr 2 § första stycket i den nuvarande
ärendelagen). Promemorian innehöll inte någon bestämmelse om elektronisk
överföring eller om muntligt inledande av ett ärende.
Förslaget innehåller inga bestämmelser om vem som kan uppträda som part och
hur han eventuellt skall företrädas (partsbehörigheten respektive
processbehörigheten). Det är i dessa hänseenden tillräckligt med de allmänna
principerna för rättssubjektivitet respektive civilrättslig handlingsförmåga
(jfr 11 kap. 1-3 §§ RB). När det gäller bevisning om parts- och processbe-
hörigheten, se 9 § (jfr 11 kap. 4 § RB). När det gäller parts rätt att anlita
ombud eller biträde, se 47 §. Om parten själv saknar processbehörighet är det
givetvis ställföreträdaren för parten som skall underteckna den skrivelse genom
vilken förfarandet inleds. Detta följer av allmänna processprinciper. I
förslaget finns ingen motsvarighet till 53 § FPL om att det som sägs om enskild
part i tillämpliga delar skall gälla även den som är ställföreträdare för
parten.
När det gäller lokalt forum saknar den nuvarande ärendelagen självständiga
bestämmelser och frågor om rätt forum i domstolsärendena är inte reglerade genom
hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till rättegångsbalkens
bestämmelser om tvistemål. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 7 RB gäller
nämligen balkens bestämmelser om forum inte domstolsärenden och de torde inte
annat än möjligen i vissa undantagsfall kunna ges en analogisk tillämpning. I de
fall den lokala behörigheten inte följer av ärendets natur är det i stället
mycket ofta bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen som
direkt eller underförstått utpekar visst forum. För andra fall kan det tänkas
föreligga en valfrihet i fråga om forum. Mot den nu angivna bakgrunden har i
förslaget inte tagits upp några regler om den lokala behörigheten. Kompetens-
konflikter mellan olika domstolar i ärenden torde vid behov kunna lösas genom en
analogisk tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 20 § RB. Bestämmelser om att
en obehörig domstol kan lämna över en skrivelse till en behörig finns i 8 §. Vid
behov kan tingsrätten enligt 9 § förelägga den som inlett förfarandet att ge in
behövliga bevis om att domstolen är behörig.
Om återkallelse sker i tingsrätt, bör ärendet avskrivas från vidare
handläggning enligt vanliga processrättsliga principer (jfr specialregleringen
för vissa situationer i 13 kap. 5 § RB). Även när en ansökan återkallas först
efter det att överklagande skett bör ärendet avskrivas från vidare handläggning.
I allmänhet bör detta ske i förening med ett konstaterande av att det
överklagade avgörandet skall stå fast. Ett sådant konstaterande har en stor
betydelse i de fall där det överklagade avgörandet har rättskraft trots att
ansökan inte bifallits i det överklagade avgörandet, som t.ex. i ärenden om
blodundersökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

5 §
I paragrafen finns bestämmelser om det som en enskild parts första skrivelse
skall innehålla i vissa formella hänseenden. Med enskild menas här liksom på
andra ställen i ärendelagen inte bara enskilda individer utan också andra
privaträttsliga subjekt. Däremot avses inte ett organ för det allmänna annat än
när detta har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex.
därför att staten äger en fastighet som berörs av ärendet.
Reglerna syftar bl.a. till att underlätta delgivningar. Bestämmelserna över-
ensstämmer i väsentliga delar med bestämmelserna i 33 kap. 1 § RB till vilka det
hänvisas i 2 § andra stycket i den nuvarande ärendelagen. För ärendenas del är
det fördelaktigt med en självständig bestämmelse som tar hänsyn till det för-
hållandet att en sökande i allmänhet inte har någon motpart. Givetvis behöver en
part inte lämna några uppgifter i de fall han är säker på att tingsrätten på
annat sätt har tillgång till de uppgifter det gäller, t.ex. genom att dessa
tagits in i en skrivelse från motparten eller i ett beslut som överklagats till
tingsrätten.
I förslaget till ärendelag tas inte upp några regler om att uppgifter av det i
paragrafen berörda slaget skall lämnas även om vittnen (jfr 33 kap. 1 § femte
stycket RB). Vittnen förekommer så pass sällan i ärenden att någon uttrycklig
bestämmelse inte behövs (jfr 3 § FPL). Det kan nämnas att en remissinstans
ansett att kravet på uppgift om parts yrke kan utgå ur paragrafen. Det finns
emellertid situationer i vilka en sådan uppgift kan ha betydelse för delgivning.

6 §
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan, bl.a. såvitt avser
yrkanden, åberopande av grunder och angivande av bevisning. Paragrafen avser
därmed mer materiella frågor än 4 och 5 §§. Motsvarande frågor beträffande
anmälan kan inte regleras lika allmänt. För vissa typer av anmälningar är det
nämligen svårt att ställa särskilt långtgående krav på den som inleder
förfarandet medan man för andra typer kan kräva i stort sett detsamma som för
ansökningar. Avsaknaden av bestämmelser i paragrafen om innehållet i en anmälan
utesluter inte att en anmälan avvisas till följd av formella brister (se 9 och
10 §§). I den mån det för ett visst ärendeslag behövs särskilda bestämmelser om
anmälningar kan sådana t.ex. tas in i anslutning till den materiella lagstift-
ningen.
Enligt de två första punkterna i första stycket skall en ansökan innehålla
uppgifter om det som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för
yrkandet. I de nu berörda delarna motsvarar regleringen den som enligt 42 kap. 2
§ RB gäller för tvistemål. Såvitt gäller frågor om möjligheten för domstolen att
i sak pröva olika slags yrkanden finns det för ärendena åtskilliga bestämmelser
i anslutning till den materiella lagstiftningen som inte har någon motsvarighet
på tvistemålssidan. Exempelvis behöver ett yrkande i ett ansökningsärende inte
alltid vara till sökandens förmån (se t.ex. 6 kap. 9 § andra stycket
föräldrabalken). Sökanden skall givetvis i den utsträckning det är möjlighet
redan från början tala om vilken bevisning som åberopas. I tvåpartsärenden kan
parten normalt inskränka sig till att uppge bevis i sådana hänseenden där han på
goda grunder kan anta att motparten kommer att förneka en viss omständighet
eller åberopa ett motfaktum. För närvarande finns det i 2 § ärendelagen en
bestämmelse om att en sökande skall ange de omständigheter som medför att
domstolen är behörig, om inte denna framgår av det som anförs i övrigt. I
promemorieförslaget finns det en regel av samma slag. I de allra flesta fall
framgår emellertid domstolens lokala behörighet av uppgifterna i ansökan om
parterna eller om saken eller av uppgifter som redan är tillgängliga vid
domstolen (t.ex. i ärenden enligt ärvdabalken). Mot den bakgrunden framstår en
regel om uppgiftsskyldighet i fråga om domstolens lokala behörighet som
överflödig och ägnad att förbrylla. I fråga om domstolens funktionella eller
sakliga behörighet behövs det aldrig några uppgifter från sökanden.
Skriftliga bevis skall enligt andra stycket ges in samtidigt med ansökan eller
överklagandet. Den ovillkorliga konstruktionen - som kritiserats under
remissbehandlingen - har med hänsyn till förfarandets natur valts trots att det
i och för sig inte är någonting som hindrar att parten enligt 23 § andra stycket
ger in de skriftliga bevisen först senare (se dock även 32 § angående kostnads-
ansvar). Genom användandet av ordet skall markeras nämligen tydligt att det i
ett domstolsärende nästan aldrig är befogat att uppskjuta ingivandet av ett
skriftligt bevis (jfr motsvarande regel för tvistemål i 42 kap. 2 §
rättegångsbalken där ordet bör används). Givetvis handlar paragrafen endast om
de bevis som parten åberopar redan när ärendet inleds och som parten skall uppge
enligt något av de två första styckena i paragrafen.

7 §
I paragrafen finns bestämmelser om vad ett överklagande skall innehålla.
Bestämmelserna fanns i lagrådsremissens förslag i 6 § andra stycket. De
bestämmelser om klagofrister m.m. som fanns i 7 § det förslaget har av skäl som
angetts i avsnitt 7.4 utgått.
Enligt paragrafen gäller för ett överklagande delvis samma regler som för
ansökan. Klaganden skall dock tala om vilket beslut han överklagar och i vilken
del det överklagas. I och för sig kunde man på de punkterna i stället utgå från
att med ett beslut avses varje ställningstagande av förvaltningsmyndigheten
till en viss självständig fråga. Eftersom emellertid en och samma beslutshand-
ling i vissa fall innehåller flera beslut i den meningen, bör i klarhetens in-
tresse klaganden uppmanas att ange i vilken del han överklagar beslutet. Ett
exempel ger det fallet att en tingsrätt förklarar att ett dödsbo skall avträdas
till förvaltning av boutredningsman samtidigt som en sådan förordnas och en part
överklagar endast med yrkande om att någon annan skall förordnas (se
hänvisningen till den nu aktuella paragrafen i 38 §). Överklagandet kommer att
omfatta den fråga eller den sak som hör till den del av beslutet som klaganden
överklagar. För de allra flesta fall där en myndighets beslut kan överklagas
till tingsrätt framgår klagofristen av bestämmelser i anslutning till den
materiella lagstiftningen (se även 23 § andra stycket förvaltningslagen). Be-
stämmelser om vad den myndighet till vilken överklagandet ges in skall iaktta
(omprövning, etc.) återfinns redan nu i förvaltningslagen och behöver inte
upprepas i någon annan lag. Eftersom förvaltningslagen inte gäller kronofog-
demyndigheternas exekutiva verksamhet behöver man behålla de särskilda
bestämmelser som finns i ämnet i utsökningsbalken. Särskilda bestämmelser om
överklagande från tingsrätt till hovrätt och vidare till Högsta domstolen bör i
den nya lagen av skäl som angetts i avsnitt 7.2 tas upp i anslutning till de
särskilda bestämmelser som behövs om överrättsprocessen (se 36-41 §§). Delvis
bygger de bestämmelserna på hänvisningar till de regler som gäller för överkla-
gande till tingsrätt.

8 §
Paragrafen reglerar den situationen att en tingsrätt får in en skrivelse som
rätteligen skulle ha getts in till en annan domstol eller till en förvaltnings-
myndighet. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8. Självklart omfattas även
det fallet att det på grund av postens eller avsändarens misstag har till
tingsrätten kommit in en skrivelse som avsändaren avsett att ge in till en annan
domstol eller till en förvaltningsmyndighet av sådana regler som är förmånliga
för den som har sänt in en skrivelse till fel domstol.
I det första stycket finns bestämmelser om det fallet att ett överklagande ges
in till tingsrätten i stället för till den myndighet som meddelat det beslut som
överklagats. Tingsrätten skall i sådant fall överlämna överklagandet till för-
valtningsmyndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in redan den dag det
kom in till tingsrätten. Det behövs ingen bestämmelse om att tingsrätten
särskilt skall ange vilken dag det var, eftersom detta framgår av kansliets
stämpel på överklagandet.
Det andra stycket avser främst ansöknings- och anmälningsfall. Även det fallet
att en förvaltningsmyndighet sänder över ett överklagande till en obehörig
domstol omfattas dock. Regleringen är i huvudsak av samma innebörd som
regleringen i första stycket. Ansökan, anmälan eller överklagandet skall över-
lämnas till en domstol - i allmänhet en tingsrätt - som är behörig, om det över
huvud taget finns någon sådan domstol. En förutsättning är att överlämnandet kan
ske i samband med att ärendet inleds. Detta medför att den forumregel som gäller
måste vara indispositiv. Annars kan ju domstolen inte finna att den inte är
behörig. Om det inte finns någon domstol som är behörig att handlägga ärendet,
skall tingsrätten besluta om avvisning. Ett överlämnande kan inte ske till en
förvaltningsmyndighet. En av förutsättningarna för överlämnandet är av skäl som
angetts i avsnitt 8 att den som gett in skrivelsen inte har något att invända
mot ett överlämnande. I de allra flesta fall räcker det med ett telefonsamtal
från domstolen till honom eller henne. Om telefonsamtal inte lämpar sig kan
domstolen genom ett enkelt brev ge honom eller henne möjlighet att yttra sig. En
annan förutsättning är att det inte finns något annat skäl mot överlämnande än
det som kan ligga i sökandens inställning. Den viktigaste innebörden av stycket
är att en ansökan eller anmälan skall anses gjord när den kom in till den
tingsrätt som först tog emot handlingen. För att undvika tillämpningssvårigheter
när samma handling överlämnats flera gånger har en viss justering av
promemorieförslaget gjorts på den punkten. Regleringen innebär vidare att en
sökande inte behöver betala mer än en ansökningsavgift. Den överlämnande
domstolen skall inte fatta något avskrivningsbeslut utan endast konstatera att
handlingarna överlämnats till en viss annan domstol.
Självklart innefattar skyldigheten att lämna över en skrivelse inte endast
själva skrivelsen utan även de handlingar som hör till den. Rätten bör inte före
överlämnandet utföra andra åtgärder än sådana som omedelbart hänger samman med
frågan om överlämnandet, dvs. hörande av sökanden och i sällsynta undantagsfall
en sådan begäran om komplettering av skrivelsens uppgifter som kan behövas för
forumfrågans bedömning. I de fall där en motpart behövt höras, t.ex. för pröv-
ning av en invecklad fråga om svensk domsrätt, kan alltså något överlämnande
inte ske med stöd av den nu behandlade paragrafen.
Ett beslut om överlämnande innebär inte att saken avgörs vid den domstol som
beslutar om överlämnandet. Beslutet kan därför inte överklagas särskilt (se 37
§).
Enligt 38 § femte stycket skall första stycket tillämpas även vid överklagande
av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.

9 §
Genom paragrafen ges tingsrätten möjlighet att begära komplettering när den
skrivelse genom vilken förfarandet inletts är bristfällig eller föreskriven
ansökningsavgift inte har betalats. När det finns anledning till det skall
domstolen förelägga den som har inlett förfarandet att ge in ett bevis om sin
behörighet att göra detta vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för
en part. Föreläggandet kan alltså avse ett bevis om parts- eller
processbehörighet eller om partens ställning till saken, t.ex. att han är
dödsbodelägare eller legatarie på det sätt han uppgett. Föreläggandet kan också
gälla t.ex. en forumfråga.
Inte minst med tanke på att det naturligt nog oftast är en enskild som står
bakom en sådan skrivelse som behöver kompletteras, behöver domstolen ofta ge
anvisningar om hur kompletteringen bör ske (se 12 §). I en del fall kan ett
telefonsamtal vara på sin plats (jfr JO 1981/82 s. 320). Ett sådant
telefonsamtal måste redovisas i akten eller på t.ex. dagboksblad. Sista dag för
komplettering bör normalt bestämmas till ett visst datum och inte med utgångs-
punkt i en delgivningsdag. Självklart får domstolen inte redan detta datum
besluta om någon påföljd för en underlåtenhet att komplettera, om inte domstolen
har fått in något bevis om att den förelagde i god tid har delgetts
föreläggandet. Beträffande avvisning på grund av bristfälligheterna gäller 10 §.
I de fall där bristerna inte avser själva skrivelsen utan t.ex. att tings-
rätten inte är behörig att ta upp ärendet behövs givetvis inget föreläggande.
Avvisning kan alltså ske direkt (jfr 3 § tredje stycket nuvarande ärendelagen).
Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av
ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.

10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om avvisning. Motsvarande bestämmelser finns
för närvarande i 3 § ärendelagen.
Det första avvisningsfallet avser vissa allvarliga brister i en sådan
skrivelse genom vilken ärendet vid domstolen har inletts. Bristerna skall vara
sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund
för någon prövning i sak. Detta innebär att man som underlag för en prövning kan
ha anledning att godta en skrivelse med större brister än vad man numera kan
godta när det gäller stämningsansökningar i tvistemål (se 42 kap. 4 § RB), något
som förefaller naturligt med hänsyn till ärendenas art och till att enskilda
skall kunna klara sig utan advokathjälp (jfr 5 § FPL). Det andra fallet avser
brister när det gäller sådana uppgifter som skall vara till hjälp för
delgivningar i målet. Det tredje fallet avser utebliven betalning av föreskriven
avgift. I de nu berörda fallen skall sökanden, anmälaren eller klaganden enligt
9 § först ha genom föreläggande beretts tillfälle att avhjälpa bristen. Reglerna
angående avvisning tillämpas naturligtvis främst i samband med att förfarandet
inleds. Det är emellertid ingenting som hindrar att det vid behov beslutas om
avvisning först långt efter denna tidpunkt (jfr 34 kap. 1 § RB).
Enligt andra stycket skall avvisning ske även när det föreligger något annat
hinder för prövningen. Bestämmelsen avser dels sådana fall där det med rätte-
gångsbalkens terminologi föreligger rättegångshinder enligt 34 kap. RB, dels
sådana fall där det föreligger ett hinder mot överklagande. Bristen kan gälla
t.ex. rätten att inleda förfarandet, partsbehörighet, domstolens behörighet
eller rätten att överklaga. I de nu angivna fallen finns det inte anledning att
utfärda något föreläggande enligt 9 §.
Om ett överklagande till tingsrätten har gjorts för sent är det den myndighet
som fattat det överklagade beslutet som skall besluta om avvisning. Frågan om
beslutet har överklagats i rätt tid kan alltså inte komma under tingsrättens be-
dömande annat än i samband med överklagande av ett beslut enligt vilket
myndigheten har avvisat överklagandet på den grunden att det har kommit in för
sent. Att en ansökan inte har gjorts inom den tid som föreskrivits enligt en
bestämmelse i anslutning till materiell lagstiftning utgör nog långtifrån alltid
ett hinder för förfarandet utan kan i stället vara ett skäl att lämna ansökan
utan bifall.
Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av
ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut.

11 §
I paragrafen som justerats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser
om att en förvaltningsmyndighet är part om en enskild överklagar dess beslut
till domstolen. Paragrafen som inte har någon motsvarighet i den nuvarande
ärendelagen har behandlats i avsnitt 7.3. Med förvaltningsmyndighet avses
detsamma som i t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen.
I paragrafen avses liksom på övriga ställen i den nya lagen med uttrycket
enskild främst enskilda individer, företag och andra privata rättssubjekt. I
undantagsfall fall kan även en myndighet vara att anse som enskild , nämligen
när det allmänna i ärendet uppträder som ett privat rättssubjekt. Detta är t.ex.
fallet när en myndighet är att anse som ett företag i konkurrenslagens mening.
Beslutsmyndigheten är motpart även om den enskilde redan har en annan motpart.
Myndigheten kan som angetts i avsnitt 7.3 trots att den är motpart i processen
inte räkna med att utan vidare få del av de handlingar som kommer in till
domstolen under ärendets handläggning (se 15 och 22 §§). Den kan dock givetvis
särskilt begära att fortlöpande få del av det material som eventuellt tillkommer
i ärendet efter överklagandet. Om det skall hållas ett sammanträde i domstolen
skall myndigheten underrättas om detta och i vissa fall även kallas till
sammanträdet (se 18 §). Myndigheten kan överklaga domstolens beslut i ärendet
(se 36 §).

12 §
I paragrafen som gäller på alla domstolsnivåer regleras domstolens skyldighet
att vara verksam i syfte att berika processmaterialet. Den skyldigheten utgör
den viktigaste beståndsdelen av det som brukar betecknas som domstolens
materiella processledningsskyldighet. Till den materiella
processledningsskyldigheten hör även domstolens skyldighet att i vissa fall söka
begränsa processmaterialet. Enligt förslaget skall domstolen se till att ärendet
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i
ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Reglerna har
behandlats i avsnitt 7.10.
Beträffande formerna för den materiella processledningen bör framhållas vikten
av att den bedrivs med ett gott psykologiskt handlag så att domstolen undgår
även en obefogad kritik för partiskhet. Domaren bör alltså gå varsamt fram och
inte företa mer än det som behövs för att syftet med processledningen skall
uppnås. Processledningen skall dock - i de fall den över huvud taget behöver
utövas - ske öppet och inte i endast vaga ordalag. Domstolen bör begära in de
yttranden eller akter som behövs från andra domstolar eller från myndigheter
eller sakkunniga. Vissa utdrag av offentliga register skall dock enligt
särskilda bestämmelser en part själv skaffa fram. I andra fall bör domstolen
endast med stor återhållsamhet utnyttja möjligheten att på egen hand komplettera
utredningen. Domstolen bör i stället i första hand överlämna åt parterna att
vara verksamma. Särskild försiktighet är påkallad när det gäller utredning som
kan tänkas vara till enskilds nackdel. Det finns anledning påpeka att den
omfattning i vilken processledning bör utövas i princip inte har något att göra
med om ärendet skall handläggas skriftligt eller muntligt. En annan sak är att
det nästan alltid är avsevärt enklare att företa processledande åtgärder i
samband med ett sammanträde.
I de fall där domstolen har anledning att låta en part yttra sig skriftligt
kan domstolen välja mellan att förelägga parten eller att bereda parten
tillfälle (se om valet författningskommentaren till 17 §). I vilka fall parten
bör beredas tillfälle att slutföra sin talan i ett domstolsärende är svårt att
ange i generella termer. För vissa domsfall i tvistemål i tingsrätt finns
bestämmelser i 42 kap. 18 § RB om att parterna, om de inte redan kan anses ha
slutfört sin talan, skall beredas tillfälle till detta (jfr t.ex. 50 kap. 14 §
RB om slutföreläggande i hovrätt). Bestämmelserna för tingsrätt avser inte alla
fall i vilka en tingsrätt kan behöva bereda en part tillfälle att yttra sig
innan målet avgörs på handlingarna. Sålunda kan man tänka sig att det behövs ett
slutföreläggande även i t.ex. ett invecklat avvisningsfall. I förvaltningspro-
cesslagen kan frågan sägas vara sedd ur ett annat perspektiv. Den lagen
innehåller nämligen allmänna bestämmelser om att en part utom i vissa angivna
undantagsfall skall ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon
annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Det finns
alltså ingen regel om att även den som sist yttrat sig skall beredas tillfälle
att slutföra sin talan. Samma principiella lösning har valts för
domstolsärendena inte minst därför att den relativt klart och tydligt begränsar
onödig kommunikation i ärendet utan att för den skull leda till rättsosäkerhet
(se 22 § i förslaget). Frågor om i vilka fall domstolen bör ge en part ett
särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande behandlas i kommentaren
till 32 §.
Om domstolen är tveksam när det gäller frågan om parterna har fört fram allt
de vill framföra, kan domstolen åstadkomma en motsvarighet till
rättegångsbalkens slutföreläggande genom att förklara för parterna att den anser
ärendet färdigutrett och planerar att avgöra ärendet viss senare dag. Det bör
emellertid påpekas att slutföreläggande endast passar för verkligt invecklade
fall.
Genom hänvisningen i 23 § första stycket till 35 kap. 7 § RB är sörjt för att
domstolen kan avvisa överflödig bevisning när det finns skäl för detta (jfr 8 §
andra stycket FPL).

13 §
Paragrafen ger de grundläggande bestämmelserna om valet mellan muntlig och
skriftlig handläggning. Den har ingen direkt motsvarighet i den nuvarande
ärendelagen. Huvudregeln är enligt första stycket att förfarandet är skriftligt
och att rättegångsbalkens muntlighetsprincip alltså inte skall gälla (se avsnitt
7.1).
Förfarandet kan emellertid i viss utsträckning vara muntligt enligt andra
stycket. Ett sammanträde bör ingå i handläggningen i de fall där ett sådant
kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande.
Användandet av ordet bör innebär att det inte under alla tänkbara
omständigheter är nödvändigt att hålla sammanträde under de angivna
förutsättningarna men att ett sådant handläggningssätt rekommenderas. På det
sättet skiljer sig regleringen från en vanlig fakultativ sådan. I de fall där
t.ex. ett vittne skall höras är det givetvis ofrånkomligt med ett sammanträde.
Utredningen använder för den situationen att handläggningen skall vara muntlig
uttrycket sammanträde medan t.ex. förvaltningsprocesslagen använder uttrycket
förhandling . När rättegångsbalken kom till på 1940-talet ansågs nog det
korrekta uttrycket vara sammanträde för förhandling i fråga om sådana
tillfällen vid vilka parterna var närvarande medan uttrycket i t.ex. överlägg-
ningssammanhang var sammanträde för överläggning (se t.ex. den ännu gällande
lydelsen av 6 kap. 1 § RB). I balken har dock i flera under senare år tillkomna
eller ändrade bestämmelser det kortare och modernare uttrycket sammanträde an-
vänts för sådana tillfällen där parterna är närvarande. Företrädare för
förvaltningsdomstolar förespråkar inte sällan uttrycket förhandling , bl.a. med
tanke på att uttrycket sammanträde i sådana domstolar brukar användas för
föredragningar och överläggningar. Emellertid kan uttrycket förhandling vara
förvillande för dem som inte är jurister med tanke på att det i ärendena sällan
finns något att förhandla om i den meningen att det skulle finnas något man
skulle försöka utarbeta en överenskommelse om. Ordet sammanträde är inte bara
språkligt mera korrekt utan också mera lättbegripligt för enskilda. I förslaget
används därför uttrycket sammanträde . Uttrycket lämnar öppet om det skall
förekomma en fysisk inställelse inför domstolen eller om det räcker med telefon-
sammanträde. Med sammanträde avses dock endast sådana fall i vilka domstolen
skall bereda företrädare för samtliga parter tillfälle att delta. Som
sammanträde räknas alltså exempelvis inte ett sådant telefonsamtal som domstolen
kan behöva ha med en part för att få t.ex. en ansökan kompletterad (se
kommentaren till 9 §).
Den underförstådda huvudregeln i andra stycket är att ett sammanträde avser
ärendet i dess helhet. Frågor om en begränsning av sammanträdet behandlas i
tredje stycket. Tredje stycket är utformat utifrån den utgångspunkten att ett
sammanträde normalt skall avse hela målet, men att domstolen fritt kan bestämma
om lämpliga begränsningar (se om detta avsnitt 7.8). Att begränsningsfallen i
lagtexten framstår som undantag innebär inget ställningstagande till frågan
vilken typ av sammanträde som kommer att bli den vanligaste i praktiken.
Viktigt i sammanhang med att ett sammanträde begränsas är att parterna och
deras eventuella ombud inte hålls okunniga om att det är domstolens avsikt att
begränsa sammanträdet. De måste kunna förbereda sig inför sammanträdet på
effektivaste sätt. Detta innebär att domstolen kan ha anledning upplysa parterna
och deras eventuella ombud hur sammanträdet är avsett att gå till, t.ex. i fråga
om sakframställningar. Med hänsyn till bl.a. ärendenas och sammanträdenas
skiftande natur har emellertid inte i den nya lagen såsom i rättegångsbalken
tagits in några bestämmelser om den normala gången av ett sammanträde (se
avsnitt 7.8).
Även vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte med en juristdomare
kan muntlig bevisning tas upp. I undantagsfall kan det finnas anledning att
uppmärksamma att den eller de som avgör ärendet såvitt möjligt bör vara
närvarande när muntlig bevisning tas upp. Självklart bör domstolen också försöka
avgöra ärendet i så nära anslutning till bevisupptagningen som möjligt. I sista
hand är det alltid den enskilde domare som avgör målet som svarar för att han
har ett tillräckligt gott underlag för sitt beslut. I hovrätten bör en eventuell
bevisupptagning nästan undantagslöst ske i samband med att ärendet avgörs.
En part som inte har rättshjälp kan inte få ersättning av allmänna medel för
att han infinner sig till ett sammanträde i ett domstolsärende (se dock även 32
§). I den delen överensstämmer regleringen med den som nu gäller enligt ärende-
lagen.
När det gäller en parts rätt att begära sammanträde finns bestämmelser i 14 §.

14 §
Paragrafen handlar om parters rätt till sammanträde i ett ärende och saknar
direkt motsvarighet i den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln är att domstolen
skall hålla ett sammanträde, om det begärs av en enskild part. I fråga om
motiven för denna regel, se avsnitt 7.8. Vissa undantag uppställs från
huvudregeln. Ett av undantagen gäller det fallet att ärendet inte skall prövas i
sak, t.ex. därför att det rör sig endast om en dispensprövning eller om en
ansökan som skall avvisas. Undantag görs också för sådana fall där avgörandet
inte går parten emot. En parts begäran om sammanträde behöver enligt förslaget
inte heller bifallas när sammanträdet av någon annan särskild omständighet inte
behövs. En utgångspunkt bör vid behovsbedömningen vara att en begäran om sam-
manträde bifalls om trovärdigheten av den enskildes uppgifter angående
sakförhållandena i ärendet kan ha betydelse för domstolens avgörande och parten
inte tidigare har hörts inför domstol angående saken. Detta betyder för tings-
rätternas del att den enskildes uppgifter rörande relevanta sakfrågor i normala
fall inte bör tas för annat än goda i domstolens avgörande, när domstolen avslår
en begäran från honom om att bli hörd muntligen. Undantag måste dock givetvis
göras för t.ex. det fallet att svaret på den sakfråga det gäller inte har någon
avgörande betydelse för målet eller när det av någon annan anledning står klart
att den enskildes uppgifter inte skulle komma att läggas till grund för
avgörandet, t.ex. därför att han uppenbarligen har fel eller inte kan bidra till
sakfrågans belysning (jfr 35 kap. 7 § RB om avvisande av bevisning). Exempel på
andra fall där sammanträde inte heller behöver hållas är att den enskilde endast
vill få tillfälle att kritisera en antagen rättsnorm. Självklart är det domsto-
len och inte parterna som i sista hand bedömer om sammanträdet är obehövligt.
När det gäller hovrätt är det faktiska behovet av muntlighet generellt sett
avsevärt mindre än i tingsrätt, om tingsrätten har hört den enskilde parten
muntligt.
Såvitt gäller sådana ärenden där den som begär sammanträdet i ärendet gör
gällande en rättighet som faller in under artikel 6 i Europakonventionen måste
behovet av sammanträde givetvis bedömas utifrån en tolkning av det som
konventionen kräver. Detta innebär inte någon absolut rätt till sammanträde.
Även i konventionsfallen kan således domstolen i vissa fall underlåta att
bifalla en framställning om sammanträde. Exempel på detta är bl.a. att domstolen
endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan
prövas på handlingarna som efter ett sammanträde. Vidare kan domstolen alltid
avstå från sammanträde när det i en lägre domstol hållits en förhandling rörande
saken och det inte råder någon oklarhet av rättslig betydelse rörande
sakfrågorna i ärendet. Om endast ett processuellt beslut överklagats till högre
domstol, behöver den domstolen inte hålla något sammanträde.

15 §
I första stycket som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen
föreskrivs att domstolen skall ge en eventuell motpart tillfälle att svara inom
en viss tid. I detta ligger givetvis att domstolen också måste sända över den
skrivelse genom vilken förfarandet vid den domstolen har inletts till motparten
(se om kommunicering av andra skrivelser kommentaren till 22 §). Innebörden av
bestämmelsen är att domstolen uttryckligen skall förklara för motparten att
denne har möjlighet att svara. Det räcker alltså inte att domstolen sänder över
den inledande skrivelsen och sedan väntar en tid innan ärendet avgörs. Enligt 17
§ kan domstolen ge motparten ett formligt föreläggande att ge in ett skriftligt
svar till domstolen.
Från första styckets grundregel görs i andra stycket två undantag för att man
skall undvika onödiga och kostnadskrävande kommuniceringar. Undantagen har
behandlats i avsnitten 7.3 och 7.7. Enligt den första punkten behöver någon
kommunicering inte ske, om det saknas anledning att anta att ärendet till någon
del kommer att avgöras till motpartens nackdel. I en andra punkt i andra stycket
finns en speciell undantagsregel för de fall där det till grund för förfarandet
ligger ett myndighetsbeslut som överklagats till tingsrätt. I sådana fall är
enligt 11 § den myndighet som beslutat i allmänhet motpart till den som över-
klagat. Domstolen behöver emellertid inte ge myndigheten tillfälle att avge
något svar i de fall detta är onödigt. Se om skälen för den lösningen avsnitt
7.3. Ett typexempel i vilket en kommunicering kan undvaras med stöd av den andra
punkten är att de i ärendet förekommande intressena redan är partsrepresenterade
genom att det finns en enskild motpart. Även i andra fall där det i ärendet inte
förekommer sådana allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift att
bevaka bör en kommunicering kunna underlåtas. Detta utesluter de flesta av de
fall i vilka endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om
avvisning eller avskrivning eller ett beslut som meddelats under pågående hand-
läggning hos förvaltningsmyndigheten angående t.ex. jäv. Vissa processuella
beslut har emellertid en så nära anknytning till saken att det vid överklagande
kan sägas förekomma allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift
att bevaka. Det gäller framför allt interimistiska beslut. Av 65 a §
konkurrenslagen (1993:20) följer att vissa beslut enligt den lagen inte får
ändras av domstol utan att Konkurrensverket har lämnats tillfälle att yttra sig.
Den som undertecknat en ansökan kan givetvis inte betecknas som motpart såvitt
gäller den fråga som ansökan avser. Detta medför att man kan undgå kommunicering
i de fall där samtliga parter är sökande. Om en viss person med partsbehörighet
i ansökan endast förklarat sig godta denna, torde man åtminstone för en del fall
kunna hävda att en kommunicering är onödig därför att ett bifall till ansökan
inte blir till den partens nackdel. I ett officialprövningsärende förekommer
inga parter i processuell mening (förfarandet är alltså inte ackusatoriskt), men
det innebär inte att domstolen kan avgöra ärendet utan att ha hört den som skall
utsättas för en viss åtgärd (förfarandet är alltså på sätt och vis kontra-
diktoriskt).
En förutsättning för att ärendet skall få avgöras direkt är att det befintliga
materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha fullgjort den
materiella processledning som enligt 12 § ligger på domstolen (se om den
materiella processledningen även avsnitt 7.10). Är materialet inte tillräckligt
med hänsyn till reglerna om den skyldigheten måste domstolen försöka komplettera
utredningen innan ärendet avgörs. Praktiskt sett avser möjligheten enligt
paragrafen att avstå från kommunicering framför allt ett överklagande, eftersom
det i sådant fall finns ett grundläggande beslut som kan utvisa att den
enskildes framställning är ogrundad trots det som sägs i överklagandet. Ett
överklagat beslut kan dock ha sådana brister när det gäller motiveringen att man
inte kan göra några säkra bedömningar av om överklagandet är ogrundat. I sådant
fall måste givetvis kommunicering ske med motparten. När domstolsprövningen är
primär är det nog mindre vanligt att domstolen redan när ärendet inleds vid den
domstolen kan fastställa att t.ex. en ansökan bör lämnas utan bifall.
Ett interimistiskt beslut eller inhibitionsbeslut enligt 26 § kan i åtskilliga
fall komma till stånd utan kommunicering. Huvudregeln för de fall där det inte
föreligger någon fara i ett dröjsmål bör emellertid vara att kommunicering sker
innan beslutet meddelas (jfr Regeringsrättens årsbok 1991 ref 109 angående
tillämpningen av motsvarande bestämmelser i förvaltningsprocesslagen).
Vid överklagande av tingsrättens avgörande skall paragrafen tillämpas även i
den högre domstolen. Motparten till den som har överklagat skall alltså i
normalfallet få del av överklagandet. Även för den högre domstolen gäller dock
undantagen enligt andra stycket. Om det är så att en förvaltningsmyndighets
beslut fastställts av tingsrätten, behöver den högre domstolen alltså normalt
inte ge beslutsmyndigheten del av överklagandet. Med tanke inte minst på de
begränsade möjligheterna för myndigheten att vid behov få en ytterligare
överprövning till stånd, bör det emellertid vara en naturlig åtgärd för den
högre domstolen att ge beslutsmyndigheten del av eventuella nya uppgifter från
den enskilde, om domstolen överväger att ändra myndighetens och tingsrättens
beslut. Det skall tilläggas att de föreslagna reglerna jämfört med 52 kap. 7 §
RB innebär en viss, mindre betydande utvidgning av en högre rätts skyldighet att
kommunicera ett överklagande.
För åtskilliga ärendetyper förekommer det särskilda bestämmelser om att vissa
personer skall höras över en ansökan (se t.ex. 19 kap. 9 § andra stycket
ärvdabalken). Den typen av bestämmelser har ofta sitt värde genom att de
utmärker vilka som för den ärendetyp det gäller skall anses vara parter i den
nya ärendelagens bemärkelse. Särskilda bestämmelser om kommunicering finns även
i t.ex. 60 § 3 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Den särskilda
regleringen kan ta över bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen inte
endast när det gäller krav på kommunicering utan även när det gäller möjligheter
att underlåta kommunicering (jfr 2 §).

16 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om motparters svar och motsvarar därmed 11 §
FPL. Bestämmelserna saknar motsvarigheter i den nuvarande ärendelagen.
Grundregeln enligt första stycket är att svaret skall vara skriftligt. Att
domstolen redan i förväg bestämmer att svaret får lämnas muntligt måste i
praktiken komma att bli reserverat för sådana fall i vilka svaret skall avges
vid ett sammanträde till vilket domstolen samtidigt kallar (se 18 §). Även när
domstolen förelagt parten att svara skriftligt måste domstolen för att man skall
uppnå processeffektivitet kunna godta ett svar som motparten lämnar muntligt,
t.ex. vid ett besök på domstolskansliet. I sådant fall måste svaret upptecknas
vid domstolen. Beträffande svar som avges på telefon krävs det stor försiktighet
från domstolens sida. En domstol måste nämligen alltid vara övertygad om att
svaret kommer från rätt person. Åtminstone i de fall där ett telefonsvar
innehåller t.ex. ett medgivande eller ett erkännande torde det i allmänhet vara
uteslutet att i den delen lägga telefonsvaret till grund för domstolens avgöran-
de.
I andra stycket finns bestämmelser om svarets innehåll när det gäller
medgivanden och skäl för ett eventuellt bestridande. De bevis som parten
åberopar skall givetvis uppges och skriftliga bevis skall ges in (jfr 23 §).

17 §
Paragrafen, som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen, ger
domstolen möjlighet att förelägga en part att yttra sig vid påföljd att ärendet
ändå kan komma att avgöras. Möjligheten kan utnyttjas när som helst under
förfarandet, således även i inledningsskedet. Ett alternativ är att parten ges
tillfälle att yttra sig. Föreläggandeformen bör väljas särskilt i de fall där
domstolen - på grund av sin materiella processledningsskyldighet enligt 12 §
eller av någon annan orsak - har ett intresse av att parten yttrar sig. I fråga
om krav på delgivning gäller 46 §. Om det inte kommer in något yttrande uppstår
i vissa fall en bevisverkan enligt 35 kap. 4 § RB (se hänvisningen i 23 § till
det lagrummet). Vid behov kan domstolen kalla den part som inte följt före-
läggandet att infinna sig vid ett sammanträde (se 18 §). I fråga om s.k.
slutföreläggande, se författningskommentaren till 12 §.

18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av parterna till ett sammanträde.
Jämfört med promemorieförslaget har paragrafen arbetats om på det sättet att
bestämmelserna om påföljd för utevaro har förts över till 20 §. Dessutom har i
paragrafen införts särskilda bestämmelser för sådana myndigheter som är
motparter enligt 11 §.
Grundregeln i första stycket är att domstolen skall kalla den som är part till
sammanträdet. Från denna regel görs undantag för sådana myndigheter som är
motparter enligt 11 §. En sådan myndighet behöver inte kallas annat än om
domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet.
Myndigheten kan nämligen med den ändrade avgränsning av myndighetens
partsbehörighet som har gjorts i 11 § (se avsnitt 7.3) komma att vara part utan
att de allmänna intressen som myndigheten har att bevaka är särskilt
framträdande i ärendet. Det gäller främst sådana ärenden där det finns en
enskild motpart, t.ex. vid överklagande av vissa beslut av Patent- och
registreringsverket. Även för t.ex. sådana fall där den enskilde har en rätt
till sammanträde på grund av Europakonventionens bestämmelser kan man tänka sig
att myndigheten inte kan förväntas ha något att bidra med när det gäller sakens
belysning. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. Efter en
underrättelse ligger det i myndighetens hand att bestämma om myndigheten har
anledning att inställa sig till sammanträdet. Givetvis måste beslutsmyndigheten
före sammanträdet ha fått del av allt material i ärendet.
Bestämmelser om hur domstolen skall förfara, om någon av parterna uteblir från
ett sammanträde, har tagits in i 20 §. I en kallelse skall det enligt andra
stycket tas in en upplysning om betydelsen enligt den paragrafen av att parten
uteblir från sammanträdet, dvs. underlåter att inställa sig personligen eller
genom ombud.
I andra stycket finns även en regel om vitesföreläggande. Enligt den nuvarande
ärendelagen får domstolen vid vite förelägga sökanden eller annan att komma
tillstädes eller infinna sig personligen. I ett ärende som domstolen kan ta upp
endast efter ansökan får domstolen enligt nuvarande regler förelägga sökanden
att komma tillstädes vid påföljd att ansökan annars förfaller. Enligt 14 § FPL
kan en enskild part kallas att infinna sig personligen vid vite eller vid
påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. Vitespåföljden passar inte för
utevaro utan endast för en parts underlåtenhet att komma personligen.
Vitespåföljden behövs nämligen endast för sådana fall där domstolen på grund av
brister i utredningen inte kan avgöra ärendet enligt reglerna i 20 §. Att parten
kallas personligen eller genom ombud ger inga garantier för att domstolen får
tillgång till de möjligheter parten besitter när det gäller att berika
processmaterialet. För den skull anges i andra stycket att domstolen får
föreskriva vite, om en part bör infinna sig personligen. En mer allmän möjlighet
att föreskriva vite följer av hänvisningen i 43 § till 9 kap. 7 §
rättegångsbalken.
För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda bestämmelser om kallelser.
Exempel på detta erbjuder 22 § tredje stycket skuldsaneringslagen (1994:334).

19 §
Bestämmelserna i första stycket, som behandlats i avsnitt 7.8, ger domstolen
samma möjligheter att hålla ett sammanträde i ett ärende på telefon som
domstolen enligt 42 kap. 10 § RB har möjlighet att hålla ett förberedelsesam-
manträde i tvistemål på det sättet. När ett sammanträde kan antas få stor
betydelse för utredningen bör domstolen inte utan starka skäl frångå en parts
begäran om sammanträde med alla närvarande i sammanträdeslokalen.
Vid ett telefonsammanträde skall enligt andra stycket bestämmelserna i 18 § om
kallelser och förelägganden inte gälla (jfr 42 kap. 10 § RB). Självfallet bör
emellertid domstolen i förväg underrätta parterna om sammanträdet. En part måste
ges ett skäligt rådrum.

20 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur domstolen får förfara när en part
uteblir från ett sammanträde, dvs. underlåter att i enlighet med en delgiven
kallelse inställa sig personligen eller genom ombud. En självklar förutsättning
är att parten enligt 18 § har fått en upplysning om påföljden för utevaron. I
promemorieförslaget reglerades motsvarande frågor genom bestämmelser om
kallelse.
För utevaro, dvs. underlåtenhet att komma ens genom ombud, har man att välja
mellan att ärendet handläggs och avgörs i sak trots utevaron och att ärendet av-
skrivs från vidare handläggning. Vilket alternativ som bör väljas kommer an på
vilken av parterna det gäller och i vilket läge utredningen i ärendet befinner
sig. Möjligen kan även ärendets karaktär spela in. Om den som inlett ärendet vid
tingsrätten uteblir, ligger generellt sett avskrivning närmast till hands.
Detsamma gäller när det i hovrätten är en klagande som uteblivit. Den påföljden
kan emellertid inte väljas när det är en motpart som uteblir. Ärendet kan dock
många gånger prövas i sak även när motparten uteblir. Om detta av materiella
skäl är omöjligt (se reglerna i 12 § om domstolens utredningsskyldighet)
återstår ingenting annat för domstolen än att kalla till ett nytt sammanträde
med vitesföreläggande.
Om ärendet vid den domstol det gäller har inletts genom ett överklagande bör
ett avskrivningsbeslut i allmänhet förenas med ett beslut om att det överklagade
avgörandet skall stå fast. Med hänsyn till rättskraftsprinciperna hindrar dock
ett sådant beslut långtifrån alltid ett nytt ärende om samma sak. Frågor om
möjligheterna att till grund för ett avgörande som tillkommer i en
utevarosituation lägga uppgifter som en närvarande part har lämnat behandlas i
kommentaren till 22 §.

21 §
Första stycket reglerar frågor om offentlighet och ordning vid sammanträde genom
hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. En i promemorieförslaget
upptagen regel som innebar en avvikelse från balkens system i fråga om
förhandlingsoffentlighet har utgått till följd av remisskritik.
Andra stycket innehåller bestämmelser om hur domstolen genom anteckningar
skall sörja för bevisning om det som har förekommit vid ett sammanträde. Ordet
protokoll används inte, eftersom paragrafen bör lämna öppet i vilken form
anteckningarna skall ske. En möjlighet är givetvis att de förs på en särskilt
upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra
möjligheter är att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad eller i ett
ADB-behandlat målregister. Anteckningar av det nu berörda slaget kan givetvis
behöva föras även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när flera domare
deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De särskilda bestämmelser
som behövs om anteckningar enligt paragrafen bör tas in i en förordning.

22 §
I paragrafen finns de för en skriftlig process viktiga bestämmelserna om i
vilken omfattning en part måste ha fått del av materialet i ärendet och fått
tillfälle att yttra sig över detta innan domstolen avgör ärendet. Motsvarande
frågor är inte reglerade genom den nuvarande ärendelagen (se avsnitt 7.7).
Huvudprincipen är enligt första stycket att ett ärende inte får avgöras utan
att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan än honom eller henne och har fått tillfälle att yttra sig över
uppgiften (s.k. kommunikation; jfr 15 § om kommunicering av den inledande
skrivelsen; jfr även 18 § FPL och 17 § förvaltningslagen). En kommunikation för
mycket är mindre betänklig än en för lite, och det är självklart att domstolen
aldrig av några principiella skäl får dra sig för att låta parterna växla flera
skrivelser med varandra i ett och samma ärende, om det finns ett behov av en
sådan skriftväxling. Grundprincipen bör emellertid - inte minst av omtanke om
parterna - vara att skriftväxlingen avbryts så snart ett fortsatt kommunicerande
av partsskrivelser framstår som obehövligt för avgörande av ärendet. I sådana
fall där utredningen i ett ärende är komplicerad och i sådana fall där parterna
har svårt att åstadkomma en mera samlad skriftlig presentation av pro-
cessmaterialet kan det ofta finnas skäl att komplettera den skriftliga hante-
ringen av ärendet med en muntlig handläggning.
Undantag från första styckets kommuniceringsskyldighet görs i andra stycket
för sådana fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar
betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att
parten får kännedom om uppgiften innan domstolen avgör ärendet. En uppgift kan
sakna betydelse t.ex. i sådana fall där den inte innebär någonting nytt i
ärendet jämfört med det som parten tidigare har angett eller där motparten redan
med fog kan förutsättas ha kännedom om den uppgift det gäller. Det är emellertid
inte självklart att kommunikation skall underlåtas i sådana fall där ett
yttrande innehåller endast ett bestridande med hänvisning till det som
förekommit i en lägre instans (jfr JO 1981/82 s. 318). Domstolen kan avstå från
kommunicering också när det gäller orimliga, oriktiga eller missvisande uppgif-
ter. Att ett ärende rör en sak av ringa värde kan däremot självklart inte tas
till intäkt för att underlåta kommunikation. Frågan om domstolens skyldighet att
i vissa fall bereda part tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande innan
ärendet avgörs behandlas i kommentaren till 32 §.
Enligt tredje stycket behöver domstolen i fråga om en myndighet som är motpart
enligt 11 § första stycket inte tillämpa reglerna om kommunicering om detta är
onödigt (se avsnitt 7.3). Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall
dock alltid enligt 29 § snarast sändas över till beslutsmyndigheten. Om
myndigheten överklagar tingsrättens avgörande är hovrätten i normala fall
skyldig att kommunicera materialet med beslutsmyndigheten. Det framgår av att
tredje stycket enbart syftar på sådana fall i vilka myndigheten är motpart . Om
det i stället är den enskilde som överklagar tingsrättens beslut, bör
beslutsmyndigheten enligt det som sägs i kommentaren till 15 § få del av sådana
nya uppgifter som eventuellt tillkommer i den högre domstolen.
I och för sig uppställs det inte i paragrafen något formligt krav på att
kommunikationsskyldigheten alltid uppfylls genom översändande till parterna av
det material det gäller. Beträffande t.ex. inlånade akter kan
kommunikationsskyldigheten i en del fall tänkas uppfylld på annat sätt.
Bestämmelser om avstående från översändande finns i t.ex. 6 § andra stycket
delgivningslagen (1970:428).
Paragrafen utesluter inte att visst material, som i och för sig är av be-
skaffenhet att falla in bland undantagen i andra stycket sänds över till parten
helt formlöst utan att mottagaren formellt föreläggs eller bereds tillfälle att
yttra sig. Om materialet sänds över måste avgörandet anstå till dess parten fått
rimlig tid på sig för yttrande (jfr JO 1981/82 s. 318). I fråga om krav på
delgivning gäller 46 §.
Det skall i anslutning till paragrafen sägas att några remissinstanser har
efterlyst uttalanden om hur den i paragrafen fastslagna kontradiktoriska
principen skall tillämpas i fråga om sådana uppgifter som kommer fram vid ett
sammanträde till vilket en av flera parter har underlåtit att inställa sig trots
att han delgivits kallelse. Till detta skall sägas att reglerna i 18 § om
kallelse m.m. har en sådan utformning att det inte i sig är uteslutet att i den
angivna situationen lägga sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet till
grund för ett beslut i ärendet. Emellertid kan domstolen inte avgöra ett ärende
förrän domstolen fullt ut iakttagit reglerna i 12 § om materiell processledning.
Detta medför med beaktande även av normala bevisbörderegler att särskilt en
enskild person som har uteblivit innan ärendet avgörs kan behöva kommuniceras
sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet. Självklart gäller även i den
nu angivna situationen de i paragrafen upptagna undantagsreglerna.

23 §
Bestämmelser om bevisning tas upp i 23-25 §§. Begreppsbildningen kring
bevisningsfrågorna är densamma som enligt rättegångsbalken och den nuvarande
ärendelagen. Regleringen skiljer sig dock på flera punkter från den som gäller
enligt de lagarna till följd av att balkens principer om omedelbarhet enligt den
nya lagen inte behöver tillämpas vid handläggningen av ett ärende (se avsnitt
7.1). Det skall nämnas att regleringen på flera punkter skiljer sig också från
den som gäller i förvaltningsdomstol.
I första stycket finns en grundläggande bestämmelse om att i fråga om
bevisning i allmänhet 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken skall tillämpas.
Hänvisningen avser balkens regler om fri bevisprövning (1 §), omständigheter
m.m. för vilka bevisning inte krävs (2 §), verkan av erkännande m.m. (3 §),
verkan av parts passivitet (4 §), uppskattningen av skada (5 §), skyldigheten
att sörja för bevisning (6 §), avvisande av bevisning (7 §; se även avsnitt
7.10) samt om bevisupptagning vid annan domstol eller i utlandet (10-12 §§).
Hänvisningen till 35 kap. 10-12 §§ om bevisupptagning vid annan domstol m.m. gör
en motsvarighet till 27 § FPL onödig.
Av andra stycket framgår att skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis
skall ges in till domstolen utan dröjsmål och att detsamma gäller sådana föremål
vilka åberopas som bevis och kan ges in till domstolen. Regleringen avser
skriftliga bevis i rättegångsbalkens mening, skriftliga vittnesberättelser och
skriftliga sakkunnigutlåtanden som avgetts med anledning av ärendet samt
syneföremål (se t.ex. Edelstam, Sakkunnigbeviset, Uppsala 1991, s. 213 med
vidarehänvisningar om att ett sakkunnigutlåtande av det angivna slaget inte
utgör ett skriftligt bevis i balkens mening och att därför 38 kap. RB inte kan
tillämpas när det gäller utlåtandet; jfr 20 § FPL).
Av andra stycket framgår också att domstolen, om det behövs, får förelägga den
part som åberopat handlingen eller bevisföremålet att inom viss tid ge in
beviset vid påföljd att ärendet ändå kan komma att avgöras. Det finns inte i
rättegångsbalken någon uttrycklig regel om att den påföljden kan föreläggas (jfr
dock 22 § FPL). För dispositiva tvistemål gäller den emellertid automatiskt till
följd av att det i princip är parternas sak att sörja för bevisningen. För
indispositiva ärenden (och för indispositiva tvistemål) begränsas möjligheten
att faktiskt bortse från beviset av reglerna om domstolens materiella
processledningsskyldighet (se 12 §).
Såvitt gäller kostnadsfrågor bör påpekas att enligt förvaltningsprocesslagen
ersättning kan betalas av allmänna medel till part eller annan som inställer sig
till förhandling eller till annan än part som tillhandahåller ett skriftligt
bevis eller annat bevisföremål. För ärendena gäller i stället rättegångsbalkens
regler (jfr 32 §). De reglerna innebär att det är parten som har att svara för
kostnaderna för sin inställelse och sin bevisning. För den som beviljats allmän
rättshjälp gäller andra regler (se även 32 §).

24 §
Paragrafen innehåller regler om förhör med vittnen. Regleringen i första stycket
skiljer sig på några punkter från det som följer av ärendelagen med dess allmän-
na hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser. Det gäller för det första att
vittnet får höras i stället för att vittnet skall höras (jfr 25 § FPL). Den
skillnaden hänger samman med bl.a. att i normala fall även skriftliga
vittnesberättelser är tillåtna (med det bevisvärde de kan ha). Vidare gäller att
ed inte är obligatorisk (se avsnitt 7.9). Inledningen till det första stycket
har justerats jämfört med promemorians förslag i syfte att klart markera att det
inte bara är domstolen som kan ta initiativet till vittnesbevisning. Det finns
ingen anledning att ge skriftliga vittnesberättelser någon reglering utöver den
som finns i 23 §.
I andra stycket finns bestämmelser om hörande av ett vittne på telefon. De
bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med reglerna i 43 kap. 8 §
fjärde stycket RB. Möjligheterna att hålla telefonförhör finns vid sidan av möj-
ligheterna att höra vittnet direkt inför domstolen, att tillåta en skriftlig
vittnesberättelse, att låta bevisupptagningen ske inför annan svensk domstol
eller att tillämpa lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.
Det skall anmärkas att vissa av de bestämmelser i rättegångsbalken till vilka
hänvisning sker gör en åtskillnad mellan tvistemål och brottmål. Hänvisningen
avser i princip tvistemålsreglerna. Det kan dock tänkas fall där det finns an-
ledning att analogiskt tillämpa brottmålsbestämmelserna. Det gäller t.ex. fall
där ärendet angår en fråga som har anknytning till ett brottmål och den som inte
får höras i brottmålet skall höras i ärendet (t.ex. i ett ärende om
besöksförbud).
Den omständigheten att skriftliga vittnesberättelser är tillåtna utesluter
inte att domstolen kallar in den person som har uttalat sig skriftligt. Domsto-
len har nämligen enligt sin materiella processledningsskyldighet ett ansvar när
det gäller i vilka former en utredning skall läggas fram. Man brukar i det
hänseendet tala om principen om det bästa bevismedlet . Domstolen kan i en del
ärenden ha anledning att se till att bevismedlen används på det sätt som medför
den säkraste bevisningen. Enligt Domstolsutredningens förslag skulle - om en
part åberopat en skriftlig vittnesberättelse - vittnet ändå höras, om domstolen
på grund av begäran från en annan part eller av andra skäl fann att det
behövdes. Den regeln blir onödig med förslaget i 23 § enligt vilket åberopad
bevisning får avvisas endast under de i 35 kap. 7 § RB angivna omständigheterna.
I fråga om muntlig bevisning vid överprövning i tvistemål gäller enligt rätte-
gångsbalken vissa tilltrosbestämmelser (50 kap. 23 § och 55 kap. 14 §). Dessa
innebär att den högre domstolen normalt inte får komma till en annan uppfattning
rörande den tilltro man kan ha till en vid huvudförhandling i den lägre dom-
stolen hörd person utan att också den högre domstolen hört den personen. I
litteraturen har förordats att tilltrosparagraferna ges en analogisk tillämpning
vid överklagande av ett beslut till hovrätt eller Högsta domstolen (se t.ex.
Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 135). Detta talar för att man i den nya
lagen tar in bestämmelser motsvarande tilltrosparagraferna. Det är nog dock
relativt sällan som sådana bestämmelser skulle få någon självständig betydelse
vid överklagande av ett beslut i ett domstolsärende. Den muntliga bevisningen
intar en relativt undanskymd plats i hanteringen av domstolsärendena i högre
rätt, och det ligger i sakens natur att den grundtanke som motiverar
tilltrosparagraferna gör sig gällande oavsett dessa. En högre rätt torde sålunda
inte annat än i undantagsfall ändra en lägre rätts tilltrosbedömning när det
gäller en utsaga av en person som hörts av den lägre domstolen utan att själv ha
hört den person det gäller. Förvaltningsprocesslagen innehåller inga motsvarig-
heter till tilltrosparagraferna och något behov av sådana förefaller inte heller
ha yppat sig i förvaltningsdomstolarna. Mot den bakgrunden föreslås inte några
tilltrosparagrafer i den nya lagen.

25 §
I paragrafen hänvisas i fråga om bevismedlen skriftligt bevis, syn och sakkunnig
till rättegångsbalkens regler (utom till dem vilka handlar om bevisomedelbar-
heten). Såvitt gäller sakkunnigbeviset innebär detta bl.a. att
sakkunnigbegreppet i ärendelagen får en annan innebörd än enligt
förvaltningsprocesslagen. Kännetecknande för sakkunnigbeviset är sålunda endast
bevisets karaktär och inte att det också rör sig om en av domstolen utsedd
sakkunnig. Även partssakkunniga är alltså sakkunniga enligt förslaget. En annan
skillnad i förhållande till förvaltningsprocesslagen är att sakkunnigbeviset
avser frågor för vars bedömande krävs särskild fackkunskap medan förvalt-
ningsprocesslagens sakkunnigbevis avser frågor som kräver särskild sakkunskap.
För att domstolen vid ett sakkunnigförhör skall kunna tillämpa 36 kap. 9 § andra
stycket, 15 och 18 §§ rättegångsbalken har en viss justering gjorts i
promemorieförslaget.
Förslaget upptar inga hänvisningar till 37 kap. RB om förhör med part.
Givetvis kan dock en part höras i ärendet. Förhöret kan emellertid inte såsom
enligt rättegångsbalken ske under straffansvar. I den delen överensstämmer
regleringen med den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen (se avsnitt 7.9).

26 §
Paragrafen handlar om säkerhetsåtgärder m.m. Enligt rättegångsbalken kan en part
i tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett
slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet
att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut
finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i
rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i
domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen
förordna om säkerhetsåtgärd, om det finnes vara av synnerlig vikt att i avbidan
på ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man eller annan
åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i ärendet är
fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även processuella
bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande.
Dessa bestämmelser om säkerställande har med vissa mindre förändringar överförts
till paragrafen (se avsnitt 7.11).
Andra stycket reglerar frågor om säkerhetsåtgärder och inhibition (åtgärd
genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) hos en domstol som
prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt 52 kap. 7 § tredje
stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett beslut bevilja
säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition. En tingsrätt
prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör att det för
tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3 kap.
5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas bestämmelserna om säkerhets-
åtgärder i 15 kap. RB. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt
att vid ett överklagande förordna interimistiskt rörande saken och den rätten
innefattar även en möjlighet att besluta om inhibition. Se även 29 § FPL och 18
kap. 12 § utsökningsbalken.
Mot den nu angivna bakgrunden upptas i andra stycket för sådana ärenden i
vilka domstolen prövar ett överklagande en allmän bestämmelse om att domstolen
får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och
att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande saken. I det sist
angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges i 15 kap. 3 §
andra stycket RB som kan komma i fråga (se avsnitt 7.11).

27 §
I första stycket finns en bestämmelse om vad som utgör processmaterial. Den
utsäger att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller
och det som i övrigt har förekommit i ärendet (se avsnitt 7.6). Detta innebär en
viss ändring i förhållande till nuvarande ordning i de fall där domstolen har
hållit ett sammanträde (se 17 kap. 2 § RB). Ändringen hänger samman med att
rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip inte behöver tillämpas vid handläggning
enligt den nya lagen. Trots lydelsen av första stycket finns det ett visst
handlingsutrymme för domstolen och parterna när det gäller att för ett enskilt,
dispositivt fall bestämma att endast det som förekommit vid ett sammanträde
skall läggas till grund för domstolens avgörande (se avsnitt 7.6 och 13 § tredje
stycket).
Bestämmelser om domstolens bundenhet vid yrkanden finns i andra stycket.
Bestämmelserna avser endast det fallet att ärendet inletts genom en ansökan
eller ett överklagande (se avsnitt 7.6). De innebär att domstolen i normala fall
inte får besluta i saken utanför det yrkande som sökanden eller klaganden har
framställt (att i ett dispositivt ärende ett medgivande från motparten är
bindande följer av allmänna principer). I styckets andra mening sägs att om det
föreligger särskilda skäl domstolen även utan yrkande får besluta till det
bättre för en enskild när detta kan ske utan men för något motstående enskilt
intresse (jfr 29 § FPL). Skälen till detta har närmare utvecklats i avsnitt 7.6
där också frågor om domstolens bundenhet vid av parterna åberopade grunder
behandlas.
I promemorieförslaget upptogs i ett tredje stycke en bestämmelse om att när
ett beslut innebar att en viss handling registrerats denna därmed skulle anses
intagen i domstolens protokoll. Bestämmelsen syftade till att åstadkomma
förutsättningar för en modernisering av arbetet på domstolarnas kanslier genom
ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall föras
boupptecknings- och avhandlingsprotokoll. Reglerna om bouppteckningsprotokollet
bör emellertid av olika skäl vara kvar tills vidare. Förutsättningar för att
upphäva reglerna om avhandlingsprotokollet åstadkoms genom ändringar i 16 kap. 3
§ äktenskapsbalken samt 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred (se
lagförslagen 2.2 och 2.11; se även lagförslag 2.14 om registrering av
båtbyggnadsförskott). Därmed behövs det ingen bestämmelse i den nya ärendelagen
om att ett registreringsbeslut skall anses innebära att den registrerade hand-
lingen tagits in i domstolens protokoll.

28 §
I paragrafen finns bestämmelser om beslutsmotiveringar. I den nuvarande
ärendelagen sägs i 9 § andra stycket att slutliga beslut i den mån det behövs
skall ange de skäl beslutet grundas på. Domar enligt rättegångsbalken skall
alltid motiveras (se 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB) även om motiveringen är
utomordentligt kortfattad i sådana fall där domen får utfärdas i förenklad form.
Genom en bestämmelse om att ett beslut genom vilket ärendet avgörs skall vara
motiverat undviker man t.ex. risken för att någon tror att i ett tvistigt fall
beslutsskälen inte skulle behöva framgå av avgörandet eller av den handling på
vilken avgörandet är tecknat (jfr 30 § FPL). Det behövs dock ingen motivering
när domstolen är första instans i ett enpartsärende och beslutet inte går parten
emot, t.ex. ett enkelt beslut om inregistrering av bouppteckning eller ett
beslut om avskrivning av ärendet sedan återkallelse skett. I paragrafens första
mening föreskrivs därför att skälen för ett beslut genom vilket ärendet avgörs
skall anges, om beslutet går någon part emot. De flesta av de beslut som
meddelas under förfarandet behöver emellertid inte motiveras. Det gäller beslut
t.ex. om föreläggande att komplettera en skrivelse eller om kallelse till ett
sammanträde. Det finns emellertid samtidigt beslut under förfarandet som kan
behöva motiveras (jfr 17 kap. 13 § RB som med nuvarande ordning skall tillämpas
även i domstolsärenden). Det gäller framför allt beslut som innebär ett
interimistiskt ställningstagande till saken eller som innebär att en part före-
läggs att visa upp ett skriftligt bevis. Den typen av beslut har ett sådant sam-
band med de materiella frågorna i målet att man knappast kan avstå från
motivering, låt vara att denna kan göras kort. Enligt paragrafens andra mening
skall därför andra beslut än sådana genom vilka ärendet avgörs vara motiverade,
om det behövs. I paragrafens tredje mening anges att sådana beslut av en domstol
som innebär att ett överklagat avgörande fastställs inte behöver vara motiverade
annat än om skälen avviker från skälen i det överklagade beslutet. Den ordningen
stämmer överens med det som enligt 5 § protokollskungörelsen (1971:1066) för de
allmänna domstolarna gäller i mål enligt rättegångsbalken.
Enligt den nuvarande ärendelagen får ett slutligt beslut tecknas på ansökan,
om domstolen finner det lämpligt (9 §). Det behöver då alltså inte sättas upp
särskilt. Ett beslut som inte är slutligt får även enligt rättegångsbalken
tecknas på handlingarna. I förslaget har emellertid inte tagits upp någon
bestämmelse om att ett beslut kan få tecknas på handlingarna. Bestämmelser av
det slaget bör nämligen i stället tas in i en förordning. Även bestämmelser om
vilka domare som skall skriva under ett beslut bör tas in i förordning (jfr 17
kap. 10 § RB). Det finns inget behov av regler enligt vilka ett beslut kan
sättas upp i förenklad form (jfr 17 kap. 8 § RB). Med det gör man nämligen inga
vinster.

29 §
Paragrafen reglerar frågor om underrättelse till part angående beslut m.m. Den
nuvarande ärendelagen innehåller inga självständiga bestämmelser om
underrättelser till part. På grund av den lagens hänvisning till rätte-
gångsbalkens tvistemålsbestämmelser gäller emellertid bl.a. att när ett ärende
avgörs parterna snarast skall underrättas om utgången (17 kap. 9 och 12 §§ RB).
Den nya lagen har fått en uttrycklig bestämmelse om underrättelseskyldigheten
när det gäller sådana beslut genom vilka ärenden avgörs. Att i normalfallet
beslutet måste sändas samma dag som det meddelas hänger samman med att
klagofristen räknas från dagen för beslutet. För sammanträdesfall innehåller
paragrafen en specialregel som inte har någon motsvarighet i promemorian.
Innebörden av regeln är att det räcker med att beslutet sänds till parterna inom
en vecka från sammanträdet. I ett sammanträdesfall skall ju varje part ha fått
en kallelse och måste räkna med att det vid sammanträdet kan komma att ske ett
avgörande. Eventuellt förekommande skiljaktiga meningar skall sändas över till
parten samtidigt med att beslutet sänds över.

30 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar domstolen skall ge om
rätten att överklaga ett beslut och om hur ett överklagande går till. I
lagrådsremissen var bestämmelserna utformade efter förebild av det som gäller
för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ RB. För sådana beslut som inte
innebär att ärendet avgörs men som kan överklagas innebar detta att parterna
inte annat än efter begäran skulle få någon upplysning om vad de hade att iaktta
vid ett överklagande. På den punkten har Lagrådet kritiserat förslaget och
ifrågasatt om man inte såsom i förvaltningsdomstolarna (se 31 § FPL) bör ha den
regeln att domstolen alltid skall ge parterna upplysning om vad de har att
iaktta vid ett överklagande. Enligt Lagrådets mening bör parterna i vart fall få
besked om att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagandet kan begäras
hos domstolen. Regeringen anser att det för domstolsärendenas del skulle föra
för långt att ge domstolarna en obligatorisk skyldighet att omedelbart informera
varje part som har rätt att överklaga om vad han eller hon skall iaktta vid ett
överklagande. En lagregel av det slag Lagrådet förordat om att varje part som
har rätt att överklaga skall få en underrättelse om att närmare upplysningar på
begäran lämnas av domstolen orsakar emellertid knappast domstolarna något
merarbete av betydelse och är ägnad att stärka rättssäkerheten. Lagrådsremissens
förslag har därför kompletterats med en sådan regel. Samtidigt har paragrafen i
enlighet med Lagrådets förslag delats upp i tre skilda stycken. Någon upplysning
om rätten att överklaga behövs inte beträffande ett beslut som inte har gått
någon part emot. I sådant fall har nämligen ingen av parterna rätt att överklaga
(se 36 § första stycket).
En högre allmän domstol skall i samband med att ett mål eller ärende avgörs
alltid återsända den lägre domstolens akt till den domstolen. En förvaltnings-
domstol som avgör ett mål behåller den lägre domstolens akt. Det är många
faktorer som spelar in när det gäller frågan hur systemet på den punkten bör
vara utformat. Det kan vara så att det är motiverat att även i fortsättningen ha
olika system i olika domstolstyper. Frågan behöver inte besvaras genom lag.

31 §
I paragrafen finns bestämmelser angående omedelbar verkställighet av domstolens
beslut. Den hänvisning som sker till bestämmelserna i 17 kap. 14 § RB innebär
att regleringen i huvudsak överensstämmer med den nuvarande.
Som huvudprincip gäller att domstolens avgörande av saken inte får verkställas
förrän det har laga kraft. Av hänvisningen till 17 kap. 14 § RB följer
emellertid att domstolen, när det finns skäl till det, kan besluta att
avgörandet skall få verkställas omedelbart. Av hänvisningen följer vidare att
detsamma gäller i fråga om en del av de beslut som kan överklagas särskilt
enligt 37 § första stycket 4. För de fall där ett särskilt överklagande kan ske
enligt 37 § första stycket 3 (beslut om säkerhetsåtgärder och inhibition) har
för tydlighets skull i paragrafen tagits in en uttrycklig bestämmelse om
omedelbar verkställighet. Sådana beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 §
första stycket 7 och flertalet av de beslut som kan överklagas särskilt enligt
37 § första stycket 6 får inte verkställas förrän de har laga kraft (undantag
t.ex. vid häktning av ett motspänstigt vittne). I fråga om ogillade invändningar
angående jäv eller rättegångshinder (37 § första stycket 1), se kommentaren till
37 §.
Flertalet andra avgöranden av domstolen, dvs. majoriteten av de processuella
besluten, får verkställas omedelbart, om det inte sägs något annat i anslutning
till den materiella lagstiftningen. För särskilda ärendetyper finns det inte
sällan särskilda bestämmelser angående omedelbar verkställighet (se t.ex. 20
kap. 8 § föräldrabalken).

32 §
Enligt paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.11, kan en part eller dennes
ställföreträdare, ombud eller biträde i ett ärende där enskilda parter står mot
varandra förpliktas att med tillämpning av reglerna i 18 kap. RB ersätta
motparten dennes kostnader i ärendet. Flertalet av de indispositiva ärendena
avser rättsförhållanden som inte kan bestämmas på annat sätt än genom domstolens
avgörande och för sådana ärenden kan en tillämpning av 18 kap. 2 § RB bli
aktuell. Det förutsätter dock att ärendet angår ett rättsförhållande som inte
får bestämmas på annat sätt än genom dom. Ett kostnadsansvar för ställ-
företrädare, ombud eller biträde kommer enligt bestämmelserna i 18 kap. RB i
fråga endast i fall som avses i 18 kap. 7 §. Om det i domstolen har betalats ut
ersättning av allmänna medel i ett ärende där två parter står mot varandra, kan
en part förpliktas att ersätta staten dess kostnader (jfr 18 kap. 13 § RB). För
särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda regler om kostnadsansvaret.
Exempel erbjuder 3 § andra stycket lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap.
Ett beslut om ersättning måste enligt 18 kap. 14 § RB meddelas i samband med
att domstolen avgör ärendet. Med tanke på att förfarandet i ärendena normalt är
skriftligt måste parten vara beredd på att ärendet kan komma att avgöras utan
hans vidare hörande. Parten bör därför begära eventuell ersättning för kostnader
redan på ett tidigt stadium av förfarandet. Domstolen skall alltså i normala
fall inte behöva bereda parten ett särskilt tillfälle att framställa ett
kostnadsyrkande innan ärendet avgörs. En part som redan har förklarat att han
vill ha ersättning för kostnader måste dock givetvis i någon form lämnas
tillfälle att precisera sitt yrkande.

33 §
Paragrafen, som handlar om rättelse och komplettering av ett redan fattat
beslut, överensstämmer i sak med det som redan gäller för domstolsärendenas del
enligt hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till 17 kap. 15 § RB.
Paragrafen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 32 § FPL på det sättet att
det i tredje stycket förekommer ett uppenbarhetsrekvisit och en bestämmelse om
att rättelsen eller kompletteringen om möjligt skall antecknas på varje exemplar
av beslutet. Detta innebär en viss justering i förhållande till promemorie-
förslaget.

34 och 35 §§
Paragraferna, som har behandlats i avsnitt 7.12, ger en tingsrätt möjlighet att
i vissa fall ompröva sitt eget beslut. Vid omprövning förfaller i vissa fall ett
överklagande. I allt väsentligt överensstämmer paragraferna med 9 a och b §§
ärendelagen. En justering har dock gjorts i 34 § på det sättet att uttrycket
beslut som den har meddelat som första instans bytts ut mot uttrycket beslut
i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande , eftersom det inte
helt utan fog kan hävdas att endast en domstol kan utgöra en instans i
rättslig mening. Dessutom har i den paragrafen klargjorts att en omprövning inte
får ske om frågan om omprövning kommer upp först sedan beslutet har fått laga
kraft. I fråga om tillämpningen av motsvarande regler i förvaltningslagen kan
hänvisas till Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4
uppl., s. 328, som behandlar förvaltningsrättens i huvudsak likartade
bestämmelser.

36 §
I paragrafen finns en bestämmelse om att ett beslut får överklagas av den som
beslutet rör, om det gått honom emot (jfr 33 § andra stycket FPL och 22 § för-
valtningslagen). Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet på den allmänna
domstolssidan. I stället gäller som huvudprincip enligt rättegångsbalken att
ingen får överklaga ett avgörande av en sak, om han inte varit part i den lägre
domstolen eller kunnat vara part där. Denna princip kompletteras emellertid för
överklaganden av beslut av några andra principer. Det avgörande det gäller skall
under alla omständigheter från rättslig synpunkt innebära en nackdel för den som
överklagar. Utöver detta gäller givetvis att klaganden i den högre domstolen
måste yrka någonting som är till hans fördel.
En allmän bestämmelse av det slag som förvaltningsprocesslagen och förvalt-
ningslagen innehåller är på sin plats även i den nya ärendelagen. Reglera om
partsförhållanden i tingsrätt är nämligen inte alls lika klara när det gäller
domstolsärendena som när det gäller målen enligt rättegångsbalken, och det är i
ett domstolsärende inte alltid bara de som varit parter i den lägre domstolen
eller som kunnat vara parter där som har rätt att överklaga. Det skall i detta
sammanhang nämnas att en sådan omständighet som skulle kunna föranleda att någon
inte tilläts överklaga i stället inte helt sällan kan ses som en materiell fråga
som leder till att det inte finns förutsättningar att bifalla yrkandet.
I promemorian upptogs i paragrafen även en bestämmelse om i vilka fall en
myndighet som är motpart enligt 11 § skall kunna överklaga ett domstolsbeslut.
Med den utformning som beslutsmyndigheternas medverkan i handläggningen har fått
(se avsnitt 7.3) är det emellertid även utan någon särskild bestämmelse klart
att myndigheten har rätt att överklaga de beslut som meddelas av domstolen.
Paragrafen ger inte någon rätt att överklaga ett beslut, om det i en annan lag
för visst slags ärende föreskrivs ett förbud mot överklagande (se 2 §). En
bestämmelse av det slaget förekommer i t.ex. 10 a § lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift. Däremot får överklagande ske trots förbudsbestämmelsen i 30
§ förvaltningslagen som gäller beslut genom vilket en domstol prövat en för-
valtningsmyndighets beslut att avvisa ett för sent inkommet överklagande
(angående förhållandet mellan ärendelagen och förvaltningslagen, se kommentaren
till 2 §). En överklaganderätt i sådana fall ligger nämligen i linje med det som
i övrigt gäller på det allmänna domstolsområdet.

37 §
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar ett processuellt beslut får
överklagas särskilt. Paragrafen som har sin förebild i 34 § FPL har justerats
något i förhållande till förslagen i promemorian och lagrådsremissen för att
regleringen skall vara bättre anpassad till de särskilda förhållandena i
domstolsärenden. Det bör påpekas att regleringen avser både sådana beslut som
meddelas under ärendets handläggning och sådana som meddelas i samband med det
slutliga avgörandet. Motsvarande frågor regleras i rättegångsbalken bl.a. i 49
kap. 5 §. Mellan reglerna i den nuvarande ärendelagen och de regler i balken
till vilka den lagen hänvisar, å ena sidan, och reglerna i den nya lagen, å
andra sidan, finns det skillnader på vissa punkter.
Exempelvis får enligt den nuvarande ärendelagen ett beslut av hovrätt rörande
ett säkerställande enligt den lagen inte överklagas. Enligt första stycket 3 i
den nu behandlade paragrafen kommer ett särskilt överklagande av ett beslut i en
fråga om sådant säkerställande som avses i ärendelagen att vara tillåtet. Ett
förbud mot överklagande är nämligen omotiverat med hänsyn till att ett beslut om
säkerställande verkställs utan hinder av att det inte har fått laga kraft (se 31
§) och med hänsyn till att det förutsätts prejudikatdispens eller extraordinär
dispens för att Högsta domstolen skall ta upp frågan.
Beträffande sådana jävsinvändningar som tingsrätten har ogillat gäller enligt
rättegångsbalken att den som vill överklaga först skall anmäla missnöje och att
domstolen därefter skall ta ställning till om överklagandet skall ske särskilt
eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (se 49 kap. 4 §
RB). I det förra fallet får målet inte avgöras förrän jävsfrågan prövas slutligt
utan skall vila (se 49 kap. 11 § RB). Samma regler som för ogillande av
jävsinvändning gäller det fallet att en tingsrätt ogillat en invändning om
rättegångshinder. Också för överklaganden av flera andra typer av beslut krävs
enligt balken att den som överklagar först anmäler missnöje.
Systemet med missnöjesanmälan hänger nära samman med balkens bärande principer
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett tydligt tecken på detta är
att den gamla rättegångsbalken inte innehöll några bestämmelser om
missnöjesanmälan. Det gör inte heller förvaltningsprocesslagen. I den nya
ärendelagen, som inte bärs upp av balkens angivna principer, bör man avstå från
missnöjesanmälan inte minst av det skälet att regelsystemet måste vara så enkelt
att parter kan processa utan ombud.
På samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen bör som angetts i anslutning
till 31 § de flesta processuella beslut enligt den nya lagen vara omedelbart
verkställbara. Det ligger i sakens natur att det inte behövs någon
verkställighetsregel när det gäller beslut genom vilket en invändning om jäv
eller rättegångshinder har ogillats. Det hindrar inte domstolen från att avstå
från vidare handläggning när t.ex. en jävsinvändning ogillas och överklagande
sker. Till viss del bör i det hänseendet samma principer komma till användning
som vid handläggning enligt rättegångsbalken. I de situationer, där man enligt
balken skulle ha anledning att uttala att beslutet genom vilket jävsinvändningen
ogillas inte får överklagas särskilt, torde sålunda domstolen vid handläggning
enligt den nya lagen ha anledning att - med samma domare - fortsätta handlägg-
ningen och eventuellt även avgöra ärendet, om nu inte den högre domstolen
dessförinnan hinner att interimistiskt eller slutligt bifalla jävsinvändningen.
I de situationer där man enligt balken skulle ha anledning uttala att beslutet
rörande jävsfrågan får överklagas särskilt bör den domare jävsfrågan avser i
vart fall inte pröva ärendet slutligt förrän jävsfrågan avgjorts. Motsvarande
bör gälla i övriga situationer i vilka det enligt rättegångsbalken krävs
missnöjesanmälan.
I andra stycket sägs att ett beslut genom vilket ärendet återförvisats till en
lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om
beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
Motsvarande regel finns i 54 kap. 3 § andra stycket RB men gäller endast beslut
om återförvisning till tingsrätt.
Paragrafen har i övrigt utformats med bestämmelserna i 34 § FPL som förebild i
syfte att regleringen skall täcka alla de beslutstyper som kan tänkas komma att
bli aktuella i ett domstolsärende. Till en liten del förhåller det sig
antagligen på det sättet att de beslutstyper som räknas upp ännu inte kan
förekomma i ett domstolsärende.
Det bör observeras att den nya regleringen får den konsekvensen att ett
vitesföreläggande i fortsättningen kan överklagas särskilt inte endast i vissa
angivna undantagsfall (se första stycket fjärde punkten; jfr t.ex. rättsfallet
NJA 1966 s. 266). Att vitesförelägganden bör kunna överklagas särskilt hänger
samman med att balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och
koncentration inte behöver iakttas. Undantag följer dock av t.ex. 67 § lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Det finns i den nya lagen ingen
motsvarighet till bestämmelserna i 49 kap. 9 § andra stycket RB om prövning av
ett föreläggandes giltighet i samband med överklagande av ett beslut om
tillämpning av föreläggandet. Även om beslutet om föreläggande inte har överkla-
gats kan det emellertid i betydande utsträckning bli föremål för överprövning,
om beslut angående utdömande överklagas. Bl.a. kan såväl vitesbeloppet som
frågan om föreläggandets laglighet bli föremål för den högre domstolens prövning
(jfr NJA II 1985 s. 124).
Det bör även observeras att det inte öppnas någon möjlighet att överklaga ett
beslut eller en faktiskt företagen åtgärd på den grunden att förfarandet onödigt
uppehålls (jfr 49 kap. 7 § RB). På den punkten överensstämmer regleringen med
den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen. Behovet av att kunna överklaga
på den grunden att förfarandet onödigt uppehålls torde i ärenden vara
försumbart. En annan sak är att handläggningen av ett visst konkret ärende kan
ta onödigt lång tid till följd av att den domstol det gäller inte hinner fatta
något beslut eller företa någon åtgärd, men de problem som detta kan orsaka
parterna löser man inte genom en regel av det slag som finns i 49 kap. 7 § RB.
För flera ärendetyper finns det i anslutning till den materiella lagstift-
ningen speciella bestämmelser som ger möjlighet att överklaga ett beslut
särskilt. Exempel på detta utgör t.ex. 1 b § lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning av faderskap.

38 §
Paragrafen reglerar de allmänna frågor om överklagande vilka inte regleras i 36
eller 37 §. Bestämmelserna i första och andra styckena om tiden för överklagande
överensstämmer med dem vilka nu gäller för ärendena (se avsnitt 7.4). I tredje
stycket har tagits in regler om vad klaganden har att iaktta i anledning av att
det kan krävas prövningstillstånd i den högre domstolen (se om kravet på sådant
tillstånd följande paragrafer). Enligt 30 § skall klaganden få upplysningar om
vad han har att iaktta.
I fjärde stycket anges hur den beslutande domstolen skall hantera över-
klagandet. I den delen överensstämmer reglerna med det som redan gäller. Det gör
även bestämmelserna i femte stycket som behandlar frågor om handläggningen i den
högre domstolen. När bestämmelserna i 8 § första stycket skall tillämpas gäller
det som sägs om tingsrätten givetvis hovrätten och det som sägs om myndighet i
stället tingsrätten. När 9 § skall tillämpas är det hovrätten som beslutar om
föreläggande. När 10 § tillämpas är det hovrätten som beslutar om avvisning.
Hovrätten skall naturligtvis inte pröva frågan om ett överklagande kommit in i
rätt tid till tingsrätten annat än om tingsrättens beslut om avvisning har över-
klagats.

39 §
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om överklagande till hovrätten. Ett
tingsrättsavgörande skall enligt första stycket normalt överklagas till
hovrätten. I speciella fall skall emellertid enligt särskilda bestämmelser
överklagandet ske till annat organ, t.ex. enligt 63 § konkurrenslagen (1993:20).
I andra och tredje styckena har tagits in allmänna bestämmelser om pröv-
ningstillstånd vilka för sin tillämpning förutsätter att det finns bestämmelser
i anslutning till den materiella lagstiftningen om att det krävs pröv-
ningstillstånd. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i 18 kap. 16 a §
utsökningsbalken (se lagförslag 2.7).

40 §
Paragrafen handlar om överklagande från hovrätten till Högsta domstolen. För
överklagande krävs nästan alltid prövningstillstånd. Det enda undantaget gäller
det fallet att överklagandet avser ett beslut av hovrätten att avvisa ett över-
klagande till Högsta domstolen (jfr 54 kap. 16 § RB). I fråga om prövningstill-
stånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. RB. Det innebär bl.a. att Högsta dom-
stolen inledningsvis kan begränsa ett tillstånd till en i ärendet förekommande
prejudikatfråga.

41 §
Paragrafen som har behandlats i avsnitt 7.14 begränsar möjligheterna att i
Högsta domstolen åberopa nya omständigheter eller bevis (jfr 37 § FPL) i de fall
där ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett överklagande. Regeln innebär
att en part inte kan åberopa ett nytt rättsfaktum eller ett nytt bevismedel i
Högsta domstolen annat än om det förekommer särskilda skäl. I den mån det för
viss ärendetyp föreligger ett behov av regler som går längre eller mindre långt,
kan särskilda bestämmelser tas in i anslutning till den materiella
lagstiftningen.

42 §
I paragrafen som utformats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser
om särskilda rättsmedel beträffande dels avgöranden som meddelats enligt den nya
lagen, dels avgöranden som vid ett överklagande skulle ha prövats enligt den nya
lagen (se avsnitt 7.15). I sist angiven del avses inte bara sådana avgöranden
som kunnat överklagas till tingsrätten (t.ex. felparkeringsbeslut av polis-
myndighet) utan också sådana som från annan myndighet än tingsrätt kunnat över-
klagas till hovrätt (t.ex. gåvoskattebeslut av länsstyrelse). Regleringen
innebär genom hänvisningar till bestämmelserna i rättegångsbalken att nuvarande
ordning till allra största delen behålls. Det nya ligger i att Högsta domstolen
eller den hovrätt som skall pröva en fråga om resning har möjlighet att bevilja
resning inte endast i de fall som anges i rättegångsbalken utan även när det i
annat fall föreligger synnerliga skäl. Att ett yrkande om resning kan förtjäna
att bifallas trots att förutsättningarna enligt rättegångsbalken inte är upp-
fyllda torde främst gälla den situationen att den enskilde påkallar åtgärden
alltför sent. När det föreligger synnerliga skäl bör sålunda resning kunna
beviljas beträffande ett beslut som grundas på en uppenbart oriktig rätts-
tillämpning även när felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft
(jfr 58 kap. 4 § RB och brottmålsreglerna som på den punkten inte ställer upp
någon tidsfrist). Resning bör kunna beviljas också i t.ex. sådana fall där det
finns två lagakraftvunna domstolsavgöranden angående samma förhållande av vilka
materiellt sett endast det ena avgörandet kan vara riktigt. När det gäller
tilläggsregeln måste givetvis mycket stor hänsyn tas till det intresse en
eventuell enskild motpart kan ha av att den extraordinära åtgärden inte
beviljas. Den föreslagna regleringen påverkar inte de allmänna domstolarnas
möjligheter att även i andra fall än dem som omfattas av regleringen ta hänsyn
till sådana synnerliga omständigheter som inte direkt framgår av rättegångs-
balkens reglering (jfr t.ex. rättsfallen NJA 1965 s. 417 och 1978 C 198).
Det skall nämnas att med den nu angivna lösningen betydelsen av 58 kap. 10 a §
andra stycket och 13 § andra meningen samt 59 kap. 5 § andra stycket RB
begränsas till att främst gälla ärenden där klander kunnat ske till tingsrätt,
ärenden från inskrivningsmyndigheter samt ärenden som avgjorts genom godkännande
av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot.

43 §
I paragrafens första stycke tas upp hänvisningar till rättegångsbalken i fråga
om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 5 § RB och i fråga om brott mot tyst-
nadsplikt enligt 9 kap. 6 § RB. Däremot tas i den nya lagen inte upp någon
hänvisning till bestämmelserna om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 1-4 §§ RB.
Dessa bestämmelser tillämpas nämligen nästan aldrig i rättegångar och det finns
ännu mindre anledning att tillämpa dem i ett domstolsärende (jfr 38 och 39 §§
FPL).
I andra stycket hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om vite och hämt-
ning i 9 kap. 7-10 §§. Detta innebär en viss justering av förslaget i
promemorian.
Tredje stycket ger domstolen möjlighet att agera självmant när det gäller att
döma ut ansvar eller döma ut ett vite som förelagts med stöd av den nya lagen. I
sak överensstämmer bestämmelserna med det som gäller enligt rättegångsbalken
(jfr 42 § FPL).

44 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om när en handling skall anses ha kommit
in till domstolen och om telefaxmeddelanden m.m., överensstämmer i sak med 33
kap. 3 § RB i dess lydelse från och med den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:190,
bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034).

45 §
I paragrafen tas upp bestämmelser om förhinder vid inställelse och om laga
förfall. Delvis sker detta genom hänvisningar till rättegångsbalken. Bestämmel-
serna överensstämmer i sak med det som gäller enligt 32 kap. 4 § andra stycket
samt 6 och 8 §§ RB (jfr 45 och 46 §§ FPL). Bestämmelserna i 32 kap. 1 och 3 §§
samt 4 § första stycket RB om att parterna skall få skäligt rådrum och att
domstolen kan ändra beslut om tider behöver inga motsvarigheter i den nya lagen.
I ett ärende är det nämligen självklart att de principer som kommer till uttryck
i de berörda bestämmelserna måste tillämpas. Bestämmelserna i 32 kap. 2 och 5 §§
RB om delgivning genom part och om vilandeförklaring passar inte för dom-
stolsärendena.

46 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning, överensstämmer sakligt
sett med 33 kap. 2 § första stycket RB och 47 § FPL.

47 §
Första stycket anger att en part får anlita ombud eller biträde. Detta innebär
inga sakliga nyheter i förhållande till det som gäller för närvarande i ärenden
(jfr 9 § första stycket förvaltningslagen och 48 § FPL). En i lagrådsremissen
intagen bestämmelse om att den som har ombud även måste medverka personligen när
domstolen begär det har ingen motsvarighet i propositionsförslaget. En sådan
bestämmelse skulle nämligen inte få någon praktisk betydelse i ett
domstolsärende.
Enligt andra stycket gäller i fråga om ombud eller biträde det som sägs i 12
kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket RB. Även detta överensstämmer med det som
gäller för närvarande. Det bör beträffande kraven på ombud enligt 12 kap. 2 § RB
påpekas att huvudvikten ligger vid om den det gäller är lämplig att vara ombud i
det enskilda fallet. I allmänhet är det betydligt enklare att vara ombud i ett
domstolsärende än i en tvistemålsprocess enligt balken. I andra stycket andra
mening finns i fråga om fullmakt en hänvisning till bestämmelserna i 12 kap.
8-19 §§ RB.
I den nuvarande ärendelagen görs i 2 § tredje stycket det undantaget från
rättegångsbalkens fullmaktsregler att fullmakten inte behöver företes såvida
inte domstolen anser att det bör ske (jfr 49 § FPL). I promemorieförslaget
föreslås i stället att domstolen skall kunna avstå från att begära in en
fullmakt endast när frågan om ombudets behörighet har mindre vikt. Som några
remissinstanser påpekat innebär dock detta ett alltför strängt krav på fullmakt.
I stället bör den nuvarande ordningen behållas när det gäller ärendena. I
paragrafen föreskrivs därför att en skriftlig fullmakt inte behöver företes
annat än om domstolen anser att det behövs.

48 §
Paragrafen reglerar frågor om tolk och översättning av handlingar genom
hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. Genom detta överensstämmer
regleringen i sak med den som gäller nu.

Övergångsbestämmelser
Den nya lagen bör tillämpas även när det gäller sådana förfaranden som redan
inletts när lagen träder i kraft. Detta innebär t.ex. att dagen för ett beslut
blir avgörande för om den nya lagens bestämmelser skall ha iakttagits med
avseende på beslutet. Såvitt gäller rätten att överklaga finns några mindre
skillnader mellan den nya lagen och den nuvarande ärendelagen. För att någon
tvekan inte skall behöva uppstå föreskrivs att äldre bestämmelser fortfarande
skall gälla i fråga om rätten att överklaga ett beslut som har meddelats före
ikraftträdandet och i fråga om vad den som vill överklaga skall iaktta. I den
domstol till vilken överklagandet har skett blir den nya lagen tillämplig. De nu
angivna reglerna innebär bl.a. att en beslutsmyndighet inte har rätt att med
stöd av den nya lagen överklaga ett beslut som meddelats före ikraftträdandet
men kan bli part i domstolen, om den enskilde överklagar.

17.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

16 kap. 3 §
Bestämmelsen i första stycket om att rätten skall ta in en registrerad handling
i protokollet (boupptecknings- eller avhandlingsprotokollet) har upphävts,
eftersom det nuvarande protokolleringssystemet bör moderniseras och nödvändiga
bestämmelser kan ges i förordning.

18 kap. 4 a §
I paragrafen som är ny har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt
vid handläggningen av ett ärende enligt balken skall bestå av en juristdomare.
När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tings-
rätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i
den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). Skälen för änd-
ringen har redovisats i avsnitt 7.5. Utformningen av bestämmelsen innebär att
tingsrätten skall ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3
kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap. Till den nya paragrafen har även förts en
bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för rege-
ringen att föreskriva att i tingsrätt även sådana anställda som inte är
juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om förordnade av bodelnings-
förrättare.

17.3 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20 kap. 1 §
I paragrafen har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt vid
handläggningen av ett ärende enligt balken består av en juristdomare (jfr
avsnitt 7.5). Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet
får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje
stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken).
Utformningen av bestämmelsen innebär att tingsrätten skall ha den angivna
sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (jfr
avsnitt 17.2). Det skall nämnas att en i lagrådsremissen föreslagen ändring i 20
kap. 6 § avseende klagofristen i överförmyndarärenden blir överflödig genom att
den nya ärendelagen inte skall uppta någon regel om frister för överklagande
till tingsrätt (se avsnitt 7.4).

17.4 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

19 kap. 20 §
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om att det som gäller för en
boutredningsman i viss utsträckning skall tillämpas när det gäller en
testamentsexekutor och den som enligt förordnande i testamente endast i viss del
verkställer utredningen av ett dödsbo. Till paragrafen har lagts en ny mening
som innebär att det som sägs i 19 kap. 14 a § om skyldighet att underrätta
domstolen om vem som tillställts årsredovisning inte längre skall gälla någon
annan än den som är boutredningsman (se avsnitt 12 om skälen för denna ändring).
En testamentsexekutor som förordnats till boutredningsman skall alltså även i
fortsättningen ge in en underrättelse till domstolen.

19 kap. 21 a §
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde
stycket ärendelagen enligt vilken regeringen kan bestämma att även sådana
anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden
om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och om förordnande
eller entledigande av boutredningsman.

20 kap. 12 §
Enligt paragrafen som är ny får regeringen bestämma att även sådana anställda i
en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla bo-
uppteckningsärenden (se avsnitt 7.5).

23 kap. 6 §
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde
stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att bestämma att även sådana
anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden
om förordnande av skiftesman vid arvskifte.

17.5 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

8 kap. 12 a §
Paragrafen har föreslagits införd i jordabalken genom prop. 1995/96:43. En
hänvisning till den nuvarande ärendelagen har ändrats att avse den nya
ärendelagen.

12 kap. 21 §
I paragrafen finns bestämmelser om nedsättning av hyra hos länsstyrelse till
skydd mot påföljd för underlåten hyresbetalning. Bestämmelserna har ändrats så
att ett överklagande av länsstyrelsens beslut i ärendet inte längre skall ske
till hovrätten utan till tingsrätt (se avsnitt 11). För tydlighets skull anges
uttryckligen - på samma sätt som i flera av de följande lagförslagen - att den
nya ärendelagen skall gälla vid överklagande. Har länsstyrelsen meddelat ett
beslut före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas, om någon part
överklagar.

17.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

6 kap. 11 §
Bestämmelsen om att registreringen av målen och det som förekommer i målen skall
ske i dagboksform har utgått (se avsnitt 9).

6 kap. 12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om protokollföring i s.k. RB-ärenden, dvs.
ärenden som har anknytning till tvistemål eller brottmål, t.ex. ett ärende om
bevisupptagning åt annan domstol som handlägger ett sådant mål. För tydlighets
skull har paragrafen ändrats så att det klart framgår att den inte gäller de
ärenden som skall handläggas enligt ärendelagen. De grundläggande bestämmelserna
om det som skall antecknas vid ett sammanträde i ett sådant ärende har tagits in
i 21 § förslaget till ny ärendelag.

6 kap. 13 §
Paragrafen som innehåller en delegationsbestämmelse har justerats av skäl som
angetts i avsnitt 9.

10 kap. 20 a och 19 kap. 11 a §§
I paragraferna tas upp regler om överlämnande av ansökningar från en obehörig
domstol till en behörig. Reglerna har utförligt behandlats i avsnitt 8 (se även
författningskommentaren till 8 § förslaget till ny ärendelag). Ett beslut om
överlämnande är inte något slutligt beslut i rättegångsbalkens mening.

17 kap. 10 och 30 kap. 8 §
Bestämmelserna i andra styckena om domsnumrering och om domböcker har upphävts
av skäl som angetts i avsnitt 10.

17.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

Ändringarna i utsökningsbalken avser uteslutande vissa paragrafer i 18 kap. som
handlar om överklaganden. I 8 § finns för närvarande bestämmelser om vad ett
överklagande skall innehålla. I 11 § finns bestämmelser om domstols prövning när
ett överklagande kommit in för sent till kronofogdemyndigheten. I 18 § finns
bestämmelser om att vissa domstolsbeslut får överklagas särskilt. Samtliga de nu
angivna bestämmelserna blir överflödiga till följd av regleringen i förslaget
till ny ärendelag. I promemorian föreslås att även 12 § som innehåller bestäm-
melser om inhibition och omedelbar verkställighet skall upphävas. Det lagrummet
innehåller emellertid en för utsökningsärendena mer preciserad reglering än den
föreslagna nya ärendelagen (se 26 § den lagen) och det finns inte tillräcklig
anledning att nu upphäva den regleringen.

18 kap. 1 §
Hänvisningen i andra stycket har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Be-
stämmelsen om en tingsrätts sammansättning har upphävts med hänsyn till
innehållet i 3 § förslaget till ny ärendelag. I paragrafen görs ett undantag
från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut
överklagats av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten
blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3).

18 kap. 16 a §
Bestämmelserna i det nuvarande första stycket om att tingsrättsbeslut överklagas
till hovrätten och i fjärde till sjätte styckena angående prövningstillstånd
blir överflödiga genom regleringen i den nya ärendelagen. Ur det nuvarande
tredje stycket har en bestämmelse som tar sikte på missnöjesanmälan tagits bort.

17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

1 §
Paragrafen har ändrats på det sättet att en lösöreköpsavhandling inte längre
skall visas upp för kronofogdemyndighet och sedan ges in till tingsrätten för
protokollering. I stället skall handlingen ges in till kronofogdemyndigheten för
registrering. Beträffande skälen för lagändringen hänvisas till avsnitt 13.

2 §
Ändringarna innebär att bestämmelsen om att tingsrätterna skall förteckna
lösöreköpsavhandlingarna har ersatts av en bestämmelse om att ett beslut av
kronofogdemyndigheten skall kunna överklagas till tingsrätt enligt den nya
ärendelagen (se avsnitt 13).
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om det skydd som lösöreköparen får mot
säljarens fordringsägare. Enligt gällande regler har köparen inte något skydd,
om en utmätning eller konkurs inträffar inom 30 dagar från det att köpeav-
handlingen visades upp inför rätten. Enligt den nya lydelsen av paragrafen är
utgångspunkten för tidsberäkningen i stället den dag då handlingen gavs in till
kronofogdemyndigheten. Utöver detta har en forumregel i första stycket för
väckande av talan vid tingsrätt justerats redaktionellt.

17.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar
hos myndighet

I 9 a § finns bestämmelser om att ett beslut av länsstyrelse angående
nedsättning av pengar får överklagas till hovrätten genom besvär. Av skäl som
angetts i avsnitt 11 bör ett överklagande i fortsättningen i stället ske till
tingsrätt och handläggas enligt den nya ärendelagen. Paragrafen har ändrats i
enlighet med detta (jfr lagförslaget under 17.5).

17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling

I en ny paragraf, 15 §, har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde
stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att föreskriva att även sådana
anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla
ärenden om dödande av förkommen handling m.m., dock inte ärenden som avses i 12
a §.

17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Bestämmelserna i 36 och 37 § om att rätten i sitt protokoll skall ta in
föreningar om stängselskyldighet och betesreglering har ändrats så att rätten i
stället skall registrera den handling det gäller. Syftet med dessa ändringar är
att möjliggöra ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall
föras avhandlingsprotokoll (jfr författningskommentaren till 27 § förslaget till
ny ärendelag).

17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt

34 §
I ett nytt, tredje stycke har införts en bestämmelse som ger regeringen
möjlighet att delegera handläggningen i tingsrätt av enkla arvsskatteärenden
till sådana anställda som inte är juristdomare. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 7.5.
60 §
Paragrafen handlar om överklagande av en beskattningsmyndighets beslut till
hovrätt. Kammarkollegiet anser inte att den föreslagna ärendelagen skall vara
tillämplig för arvs- och gåvoskatteärendena utan att i stället vissa
förfaranderegler för dessa ärendetyper bör införas i den materiella
lagstiftningen. Det finns inte underlag för någon sådan omarbetning av den nuva-
rande lagstiftningen. Nya regler behövs emellertid för att den nya ärendelagen
med dess bestämmelser om överrättsprocess skall kunna tillämpas i
arvsskatteärendena. I skattemyndighet som beskattningsmyndighet för gåvoskatt
gäller förvaltningslagen (1986:223). I gåvoskatteärenden blir därför den nya
ärendelagen tillämplig i samband med att skattemyndighetens beslut överklagas.
Detta har markerats i första stycket. Vilka uppgifter som ankommer på skatte-
myndigheten i samband med ett överklagande regleras dock inte av ärendelagen
utan av förvaltningslagen. Ur det första stycket har vidare tagits bort vissa
bestämmelser som syftar på äldre regler om att en hovrätts domkrets kunde avse
endast en begränsad del av ett län.
De ändringar som görs i andra till fjärde styckena är huvudsakligen föranledda
av att systemet för överklagande är enhetligt från och med den 1 oktober 1994
(jfr prop. 1993/94:290). Dessutom har en hänvisning i andra stycket till
rättegångsbalken ändrats till att avse motsvarande bestämmelse i ärendelagen.
I fjärde stycket finns bestämmelser som innebär bl.a. att ett vitesföre-
läggande i frågor som avses i 17 och 26 §§ inte får överklagas särskilt men att
ett föreläggande att fullgöra en uppgift enligt 26 § får komma under prövning i
samband med överklagande av ett beslut om vitets utdömande. Bestämmelserna har
avseende på bl.a. en fråga om skyldigheten att lämna upplysningar om värdet av
egendom. För ärenden i allmänhet skall det enligt 37 § första stycket förslaget
till ärendelag inte längre förekomma någon motsvarande begränsning i
överklaganderätten. När det gäller arvs- och gåvoskatteärenden finns det emel-
lertid inte i det nu aktuella ärendet underlag för någon sådan reform. Frågan om
ändringar bör därför anstå till en mer allmän reform av lagstiftningen om
arvsskatt och gåvoskatt.

70 §
I första stycket har gjorts en justering som följd av att uttrycket besvär
numera har ersatts av uttrycket överklagande .

17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

De hänvisningar till den nuvarande ärendelagen som förekommer i 1 a och 1 b §§
har ersatts av hänvisningar till den nya ärendelagen.

17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott

Bestämmelserna om att vissa avtal om båtbyggnadsförskott kan tas in Stockholms
tingsrätts protokoll har ändrats på det sättet att avtalen i stället kan
registreras hos tingsrätten. Ändringarna ingår som ett led i arbetet med att
upphäva reglerna om avhandlings- och bouppteckningsprotokoll (jfr
författningskommentaren till 27 § förslaget till ny ärendelag).

17.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

18 kap. 8 §
Paragrafen avser frågor om överklagande av vissa beslut av Patent- och Regist-
reringsverket. Bestämmelserna i andra stycket om att 1946 års ärendelag skall
tillämpas har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Någon särskild bestäm-
melse om tingsrättens sammansättning i ett ärende enligt aktiebolagslagen behövs
inte längre. I fråga om tingsrättens sammansättning bör i stället den nya
ärendelagens regler gälla. De reglerna innebär - åtminstone teoretiskt sett -
att tingsrätten i visst fall kan bestå av flera domare. Vid överklagande av ett
beslut blir verket part i domstolen (se avsnitt 7.3).

17.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

De nuvarande bestämmelserna i 11 § om att det i felparkeringsärenden är åkla-
garen som för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt ersätts av den nya
ärendelagens bestämmelser om möjlighet för den beslutande förvaltningsmyndig-
heten - i detta fall polismyndigheten - att uppträda som part i domstolen (se
avsnitt 7.3). Nuvarande regler i 12 § om en tingsrätts sammansättning i ärende
om felparkeringsavgift ersätts av den nya ärendelagens mer allmänna regler 3 §,
vilka åtminstone teoretiskt tillåter att tingsrätten avgör ärendet i
flerdomarsammansättning.
De nya bestämmelserna får med de begränsningar som följer av övergångsbe-
stämmelserna till den nya ärendelagen omedelbar tillämpning vilket bl.a. innebär
att en åklagare skall till polismyndigheten lämna tillbaka handlingarna i de
ärenden som är under handläggning i domstol eller hos åklagarmyndigheten den dag
då den nya lagstiftningen träder i kraft.

10 §
I paragrafen, som handlar om överklagande av polismyndighets beslut i ett
felparkeringsärende till domstol, har gjorts redaktionella ändringar i anledning
av den nya ärendelagen.

10 a §
Ur paragrafen har tagits bort dels en bestämmelse om att en tingsrätts beslut
får överklagas till hovrätt, dels vissa bestämmelser i nuvarande andra stycket
andra meningen samt tredje och fjärde styckena om prövningstillstånd.
Motsvarande bestämmelser finns nämligen i den nya ärendelagen.

17.17 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

Bestämmelserna i 13 § om överklagande till tingsrätt har justerats i anledning
av den nya ärendelagen. Lagrådet har framhållit att bestämmelsen i första
styckets andra mening om klagofristen blir överflödig med den allmänna lösning
som har valts när det gäller klagofristerna. Särskilt med hänsyn till att ett
överklagande i förtsättningen bör ges in till den beslutande myndigheten och
inte som nu till rätten bör bötesverkställighetslagen dock även i fortsättningen
innehålla en regel om klagofristen. Den nuvarande bestämmelsen i första styckets
fjärde mening som jämställer ett överklagande med en ansökan behövs inte,
eftersom den nya ärendelagen innehåller uttryckliga regler om överklaganden från
förvaltningsmyndighet. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens sammansättning
har ändrats så att nämndemän skall medverka endast i de fall där tingsrätten
anser att det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I
fråga om anledningen till den ändringen kan här hänvisas till avsnitt 7.5.

17.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer

4 §
Av paragrafen framgår att en ansökan om kallelse på okända borgenärer inte
längre skall göras hos tingsrätten utan hos kronofogdemyndigheten eller, om
gäldenären är ett aktiebolag, hos Patent- och registreringsverket. Besträffande
skälen för ändringen kan hänvisas till avsnitt 14.

5 §
Paragrafen har ändrats med hänsyn till att ansökningar om kallelse på okända
borgenärer skall göras hos en kronofogdemyndighet eller hos Patent- och
registreringsverket. I propositionsförslaget har markerats att verket skall
underrätta kronofogdemyndigheten om en sådan ansökan som har gjorts hos verket.

5 a §
I paragrafen som är ny har införts bestämmelser om överklagande. Vid
överklagande av en kronofogdemyndighets beslut skall 18 kap. UB tillämpas vilket
medför att överklagandet sker till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig.
Även ett överklagande av Patent- och registreringsverkets beslut skall ske till
tingsrätt. Vid överklagande gäller den nya ärendelagen.

17.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

En bestämmelse i 2 kap. 4 § andra stycket har justerats till följd av de
ändringar som görs i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva (se lagförslag 8).

17.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem

I 20 a § har tagits in en bestämmelse om att tingsrätten vid handläggningen av
ett ärende skall bestå av en juristdomare. Om det föreligger särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14
kap. 17 § äktenskapsbalken). I paragrafen har även tagits in en bestämmelse från
den nuvarande ärendelagen om behörighet för sådana anställda i tingsrätt som
inte är juristdomare att förordna bodelningsförrättare. Skälen till förslagen
har redovisats i avsnitt 7.5.

17.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor

Hänvisningen i första stycket 8 till den nuvarande ärendelagen, som gäller
frågor om tingsrätts sammansättning m.m., har utgått med hänsyn till att
motsvarande frågor i stället bör regleras genom hänvisningen i första stycket 1
till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (se avsnitt 17.20).

17.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

19 §
Paragrafen har justerats i anledning av förslaget till ny ärendelag.

21 §
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse hänvisningar till en del av
bestämmelserna i den nuvarande ärendelagen. Det finns inte något hinder mot att
i fortsättningen allmänt hänvisa till den nya ärendelagen.

17.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.

Hänvisningen i 6 kap. 14 § andra stycket till ärendelagen har justerats att
gälla den föreslagna nya lagen. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens
domförhet behövs inte med den nya lagen.

17.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter

Hänvisningen i 3 § till ärendelagen har justerats att gälla den föreslagna nya
ärendelagen. Det finns inget behov av att inskränka hänvisningen till att gälla
den lagen i tillämpliga delar .

17.25 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

63 §
Det nuvarande tredje stycket som innehåller regler om Konkurrensverkets rätt att
överklaga tingsrättens beslut är onödigt med hänsyn till att verket enligt 11 §
förslaget till ny ärendelag är part i ärendet. Stycket har därför upphävts.

64 §
I första stycket andra punkten har en hänvisning till ärendelagen ändrats till
att avse den nya. I andra stycket har en justering gjorts i anledning av att
förslaget till ny ärendelag i motsats till den nuvarande ärendelagen innehåller
bestämmelser om hovrättsprocessen.

64 c §
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid
förhandling i eller vid avgörande av ett ärende enligt konkurrenslagen på samma
sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med två
juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består
tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert
i förening. I princip är en prövning i sak av ett ärende som anges i 63 § första
stycket 6 inte enklare att företa än en prövning i sak av ett tvistemål enligt
konkurrenslagen. I båda fallen behöver tingsrätten i allmänhet göra kvali-
ficerade samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser som kräver ingående
kännedom om förhållandena på enskilda marknader och om deras funktionssätt. Inte
bara målen utan även ärendena är av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk
betydelse. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att ändra de regler som
nu finns om tingsrättens sammansättning vid prövningen i sak av ett ärende som
anges i 63 § första stycket 6. Ett sådant ärende som anges i 63 § första stycket
5, dvs. ett ärende om undersökning enligt 47 och 48 §§ konkurrenslagen, kan
emellertid vara enklare att pröva. Därför bör det öppnas en möjlighet för
tingsrätten att bestå av en juristdomare eller av en sådan domare och en
ekonomisk expert i förening vid prövningen i sak av ett sådant ärende. Vid sådan
handläggning som inte avser en prövning i sak, t.ex. när det gäller en
förberedande åtgärd eller ett beslut om avvisning, skall tingsrätten alltid
bestå av en juristdomare eller av en sådan domare i förening med en ekonomisk
expert (jfr det som sägs i avsnitt 7.5).

65 §
Paragrafen upptar för närvarande bestämmelser om att i fråga om förelägganden
och utevaro rättegångsbalkens regler för åklagare skall gälla för Konkurrensver-
ket som part i mål eller ärende. Regelns ändamål är att Konkurrensverket inte
skall utsättas för de påföljder som enligt rättegångsbalken gäller för part i
ett indispositivt tvistemål. Den nya ärendelagen innehåller emellertid såvitt
gäller en myndighet som part inga bestämmelser av rättegångsbalkens slag. För
att det inte skall uppstå något onödigt krångel i domstolarna i samband med
hanteringen av ärendena enligt konkurrenslagen bör därför konkurrenslagens
bestämmelse upphävas såvitt gäller ärendena.

17.26 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)

De nuvarande bestämmelserna i 32 § blir onödiga till följd av bestämmelserna i
39 § den föreslagna nya ärendelagen och paragrafen har därför utgått.

21 §
De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om hur tingsrätten skall göra när
den finner sig vara obehörig att handlägga ett skuldsaneringsärende har utgått,
eftersom frågan regleras på i huvudsak samma sätt i 8 § förslaget till ny
ärendelag.

22 och 27 §§
Hänvisningarna i 22 § andra stycket och 27 § tredje stycket till ärendelagen har
ändrats till att avse den nya ärendelagen. Bestämmelserna i samma stycken om att
tingsrätten alltid skall bestå av en domare har utgått, eftersom det inte finns
anledning att på den punkten hantera skuldsaneringsärendena på annat sätt än
alla andra domstolsärenden (se 3 § förslaget till ny ärendelag).

29 §
I paragrafen har uttryckligen angetts att den nya ärendelagen skall gälla vid
överklagande, om inte någonting annat sägs. I paragrafen görs dock ett undantag
från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut
överklagas av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten
blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3).

31 §
En bestämmelse i andra stycket om missnöjesanmälan har utgått med anledning av
att det institutet inte förekommer i förslaget till ny ärendelag. Bestämmelserna
i tredje stycket om prövningstillstånd har utgått därför att samma sak följer av
38 § i det förslaget.

17.27 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

I promemorian föreslås att 21 kap. sjölagen ändras så att dispaschmålen som med
nu gällande regler handläggs i domstolarna enligt reglerna i 52 kap. RB i
fortsättningen ges en mera kvalificerad handläggning enligt den nya ärendelagen.
Under remissbehandlingen har emellertid framkommit skäl som talar för att man i
dispaschmålen i åtskilligt fler hänseenden än som följer av nuvarande ordning
eller av den nya ärendelagen bör tillämpa rättegångsbalkens regler för
tvistemål. Av det skälet bör frågan om hur dispaschmålen i fortsättningen skall
handläggas inte tas upp i det nu aktuella sammanhanget.

12 kap. 3 §
En hänvisning i tredje stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya
ärendelagen.

18 kap. 10 §
En hänvisning i andra stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya
ärendelagen.

17.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

I nuvarande 54 § finns en bestämmelse som ger tingsrätten möjlighet att besluta
om inhibition. Den paragrafen har utgått mot bakgrund av den allmänna
bestämmelsen i 26 § förslaget till ny ärendelag.
I nuvarande 56 § finns en bestämmelse om att i tingsrätt och hovrätten det
allmännas talan förs av den myndighet som har meddelat beslutet (jfr. prop.
1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Den
paragrafen har utgått mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i 11 och 36 §§
förslaget till ny ärendelag. Det skall nämnas att det i 57 § ges en erinran om
att Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern kan överklaga ett beslut om
disciplinansvar.
52 §
Paragrafens hänvisning till ärendelagen har ändrats att gälla den nya lagen. Den
nuvarande bestämmelsen om att ett överklagande jämställs med en ansökan behövs
inte.

53 §
I nuvarande 53 § finns bestämmelser enligt vilka en tingsrätt normalt är
beslutför med en juristdomare men vid avgörande av saken skall bestå av en
juristdomare och tre nämndemän. Den större sammansättningen med nämndemän har i
förslaget på samma sätt som för nästan alla andra ärenden reserverats för de
fall i vilka det finns särskilda skäl att ha den sammansättningen (se vidare
avsnitt 7.5).

55 §
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om överklagande till hovrätt och
om att hovrättens beslut inte får överklagas. Det finns även bestämmelser om att
ett överklagande får ske särskilt, om tingsrätten har meddelat ett beslut som
avses i 34 § andra stycket eller avslagit ett yrkande om att verkställighet
tills vidare inte skall få ske. Regeln om att en hovrätts beslut inte får
överklagas bör behållas. De övriga reglerna blir överflödiga med den nya
ärendelagen (se 37 och 39 §§ den lagen).

62 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av myndigheters beslut i
vissa ersättningsärenden. Den nuvarande regleringen innebär bl.a. att
överklaganden av ersättningsbeslut i domstolen handläggs enligt rättegångsbalken
som tvistemål, om det inte samtidigt sker ett överklagande i ett disciplinärende
(jfr 22 kap. RB). Även i vissa andra fall kan tvistemålsreglerna bli tillämpli-
ga.
Den nuvarande ordningen för handläggning av ersättningsärenden är onödigt
komplicerad. Den nya ärendelagen ger garantier för att vid behov handläggningen
av ett ersättningsärende blir tillräckligt kvalificerad, och det synes mot den
bakgrunden inte kunna riktas någon avgörande invändning mot att ersättnings-
ärendena alltid hanteras på samma sätt som disciplinärendena. Till följd av
detta har paragrafens andra stycke utgått. Samtidigt har ur första stycket
tagits bort en hänvisning som görs till 56 §.

17.29 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

48 §
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid
sammanträde i eller vid avgörande av ett ärende enligt marknadsföringslagen på
samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med
två juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består
tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert
i förening. Frågorna i ärendena är dock i normala fall betydligt enklare än de
som skall handläggas i tvistemål och torde till följd av detta inte i samma höga
grad som frågorna i tvistemålen kräva medverkan av ekonomiska experter. Mot den
bakgrunden bör tingsrätten ges en ökad frihet när det gäller sammansättningen i
ärendena. Detta synes kunna ske genom att man för de nu berörda ärendena på
samma sätt som i fråga om nästan alla andra ärenden som en grundregel
föreskriver att tingsrätten skall bestå av en juristdomare eller av en
juristdomare och en ekonomisk expert i förening samtidigt som tingsrätten ges
möjlighet att ha den större sammansättningen med två jurister och två experter
när det föreligger särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet (jfr det
som sägs i avsnitt 7.5; jfr också avsnitt 17.25).

50 §
I paragrafens tredje stycke finns för närvarande en bestämmelse om att i ett
ärende enligt marknadsföringslagen ärendelagen skall tillämpas i Stockholms
tingsrätt, om inte något annat följer av marknadsföringslagen. I fortsättningen
bör den nya ärendelagen gälla inte bara handläggningen i Stockholms tingsrätt
utan även handläggningen i Marknadsdomstolen. Paragrafen har ändrats i enlighet
med detta.

51 §
I paragrafen finns bestämmelser om att i mål och ärenden enligt marknads-
föringslagen det som i 49, 50 och 52 kap. RB sägs om hovrätt i stället skall
gälla Marknadsdomstolen. Denna bestämmelse måste i fortsättningen avse även 39 §
första stycket i den nya ärendelagen, eftersom det lagrummet innehåller regler
om överrättsprocessen.

17.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om
företagsrekonstruktion

De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 3 § blir onödiga till följd av regleringen
i 3 § förslaget till ny ärendelag och har därför upphävts.

4 kap. 1 §
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om att för tingsrättens
handläggning efter ett beslut om ackordsförhandling skall tillämpas rätte-
gångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. Den nya ärendelagen
innefattar en så kvalificerad reglering av handläggningen att det inte längre
finns något behov av att tillämpa reglerna för tvistemål. Bestämmelserna har
därför upphävts.

4 kap. 2 §
I paragrafens första stycke finns bl.a. en bestämmelse om att vid en sådan
förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall tillämpas bestäm-
melserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Den nya
ärendelagens reglering torde vara tillräcklig på den punkten och därför har
bestämmelsen upphävts. En bestämmelse i andra stycket om att rättens avgörande
sker genom beslut är onödig med hänsyn till bl.a. 27 § i förslaget till ny
ärendelag.

Promemorians lagförslag

1 Förslag till ärendelag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av
sådana ärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas
enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen (1986:223).

2 §
Om en annan lag för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker
från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Domstolarna

3 §
I fråga om domstolarna och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. En
tingsrätt består av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl får dock
tingsrätten bestå av tre sådana domare. När det gäller domstolens sammansättning
tillämpas i övrigt balkens bestämmelser för tvistemål.
Att tjänstemän som inte är jurister får handlägga vissa ärenden enligt denna
lag framgår av särskilda föreskrifter.

Hur förfarandet vid tingsrätten inleds

4 §
Den som vill inleda ett förfarande vid tingsrätt genom anmälan, ansökan, över-
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen.

5 §
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet,
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis
och
4. de omständigheter som medför att tingsrätten är behörig att handlägga
ärendet, om inte behörigheten framgår av det som anförs i övrigt.
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas och i vilken del det överklagas,
2. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet
enligt klagandens mening är oriktiga,
3. den ändring i beslutet som yrkas och
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet.

6 §
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om
partens
1. yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan
adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stämningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att nummer som avser
ett hemligt telefonabonnemang behöver uppges endast om tingsrätten begär det,
och
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn,
postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder förfarandet
lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra
styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, ar-
betsplats, telefonnummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften utan
särskild utredning är tillgänglig för den som inleder förfarandet. Saknar
motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att
fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten.
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller
felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till tingsrätten.

7 §
Ett överklagande skall ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som
överklagas. Det skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen
för beslutet.

8 §
Har ett överklagande getts in till en tingsrätt i stället för till den myndighet
som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överlämna överklagandet
till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in till myndigheten redan
den dag det kom in till tingsrätten.
Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett förfarande inleds att
den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den
skrivelse genom vilken förfarandet inletts till en domstol som är behörig, om
den som inlett förfarandet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen
skall anses ha kommit in till den domstolen redan den dag som den kom in till
den tingsrätt som lämnar över skrivelsen.

9 §
Om den skrivelse genom vilken förfarandet inletts innehåller brister, får
domstolen förelägga parten att inom viss tid avhjälpa dessa. Har föreskriven
avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns
anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin
behörighet att inleda förfarandet vid domstolen eller om vem som är ställ-
företrädare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet
följts, skall parten upplysas om detta.

10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken förfarandet inletts
inte kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse
för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen.
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av
tingsrätten endast när förvaltningsmyndigheten har beslutat om avvisning på den
grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.

Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande

11 §
Om det vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut förekommer sådana
allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som
inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet, är myndigheten motpart till
den som har överklagat.

Allmänt om handläggningen av ärenden

12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i parternas framställningar.

Skriftligt och muntligt förfarande

13 §
Förfarandet är skriftligt.
I förfarandet bör det ingå sammanträde när det kan antas vara till fördel för
utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är
lämpligt.
14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild
omständighet inte behövs.

15 §
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om sammanträdet inför
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för-
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen.
Beträffande sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 19
§.

Skriftväxlingen

16 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att inom
en viss tid svara skriftligen. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om
att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till
domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av-
göras till motpartens nackdel,
2. om en underrättelse annars är uppenbart obehövlig eller
3. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §.

17 §
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen
bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
Den som svarar skall ange om han eller hon medger eller bestrider yrkandena i
ärendet eller, om förfarandet inletts genom en anmälan, om han godtar eller
motsätter sig den åtgärd som ärendet gäller. Om han bestrider yrkandet eller
motsätter sig åtgärden skall han ange skälen för sin inställning och de bevis
som han vill åberopa. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen.

18 §
Domstolen får förelägga den som inlett förfarandet vid domstolen att inom viss
tid yttra sig skriftligen över svaret. I föreläggandet skall det tas in en
upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något
yttrande till domstolen.

Sammanträde

19 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. I en kallelse till
en enskild part skall det tas in en upplysning om att utevaro inte hindrar att
domstolen handlägger eller avgör ärendet eller om att utevaro kan leda till att
ärendet avskrivs från vidare handläggning.
Om någon bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.

20 §
I fråga om offentlighet och ordning vid sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9
§§ rättegångsbalken. Utöver det som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får
domstolen besluta att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar, om det kan
antas att det vid sammanträdet kommer att läggas fram uppgifter för vilka hos
domstolen gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100).

21 §
Vid sammanträde skall det föras protokoll. Protokollet skall redovisa sam-
manträdets gång och den utredning som läggs fram vid sammanträdet. I protokollet
skall antecknas det som förekommer vid sammanträdet när det gäller yrkanden,
medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden.

Partsinsyn

22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne och har
fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får
kännedom om uppgiften.
Denna paragraf gäller inte en beslutsmyndighet som är motpart enligt 11 §.

Bevisning

23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som
åberopat beviset att inom viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas in
en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett in
beviset.

24 §
Domstolen får besluta om förhör med ett vittne. Förhöret hålls vid sammanträde.
Det får hållas under ed. Beträffande förhöret tillämpas i övrigt 36 kap. 1-18
och 20-25 §§ rättegångsbalken.
Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt
vanliga bestämmelser skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt.
Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om
kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om
sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-10 och 12-20 §§ rättegångsbalken. Ett förhör med
en sakkunnig får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.

Säkerhetsåtgärder och inhibition

26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess ärendet av-
gjorts besluta om sådan åtgärd som säkerställer det som ärendet gäller. Den som
åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är
fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta rörande
saken.

Beslut

27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i
övrigt har förekommit i ärendet.
Om förfarandet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det
beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt
intresse.
Innebär beslutet att en viss handling har registrerats, skall handlingen
därmed anses intagen i domstolens protokoll.

28 §
Av ett beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut,
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat fastställs behöver
några skäl inte anges.

29 §
Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall samma dag som beslutet
meddelas sändas till parterna. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifo-
gas.
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om det.
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna även utan egen begäran få
upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Krävs det prövningstill-
stånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de
grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.

Omedelbar verkställighet

30 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 §
rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

31 §
I ett ärende där två enskilda är motparter till varandra får domstolen med
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten dennes
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.

Rättelse av skrivfel och liknande

32 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto-
len.
Om domstolen av förbiseende inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats
i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering sker.

Omprövning av beslut

33 §
Finner en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande
att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet,
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon
enskild part (omprövning).
Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte
om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre domstol
eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt
beslut.
En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han eller hon begär ompröv-
ning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut.

34 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter
omprövning enligt 33 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm-
pas inte 37 § tredje stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla-
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 37 §
tredje stycket.

Allmänt om överklagande av domstolens beslut

35 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller
henne emot.
En förvaltningsmyndighet som enligt 11 § är part i ärendet får överklaga ett
sådant domstolsbeslut som innebär att myndighetens beslut har ändrats.

36 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband
med överklagande av beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock
ske särskilt när domstolen
1. ogillat invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller invändning
om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat rörande saken i avvaktan på ärendets avgörande eller beslutat
rörande omedelbar verkställighet,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom,
5. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg-
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att ett vittne
eller en sakkunnig skall ersätta kostnader som orsakats genom en försummelse,
6. beslutat angående undersökning eller omhändertagande av person eller
egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. beslutat angående ersättning för någons medverkan i ärendet eller
8. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

37 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen
för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.
I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter han
åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet
inte avvisas skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över
till den domstol som skall pröva överklagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § första och andra
styckena, 8 § andra stycket samt 9 och 10 §§.

Överklagande till hovrätt

38 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas
av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit
eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

Överklagande till Högsta domstolen

39 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte-
gångsbalken.

40 §
Sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta
domstolen skall beaktas endast om det finns särskilda skäl.

Särskilda rättsmedel

41 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot ett beslut enligt denna lag eller mot ett
beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap.
1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59
kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga
skäl, får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under
andra omständigheter.

Straff, vite m.m.

42 §
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads-
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.

Inkommande handlingar

43 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med-
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på postanstalt, anses den ha
kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast
följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad
handling, om det behövs. Har domstolen begärt sådan bekräftelse men sådan
uteblivit, får domstolen bortse från meddelandet.

Laga förfall m.m.

44 §
Om någon som har kallats till sammanträde inte kan inställa sig, skall han
omedelbart anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Delgivning

45 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.

Ombud och biträde

46 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock
medverka personligen, om domstolen begär det.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§
rättegångsbalken. När frågan om ombudets behörighet har mindre vikt behöver
domstolen dock inte begära in någon fullmakt för ombudet.

Tolk och översättning av handlingar

47 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ samt 33
kap. 9 § rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga
beslutet skall iaktta.

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.
3 §
--------------------------------------------------------------------
Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats
i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en
sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för
lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift
för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in
uppgift om dagen då handlingen till rätten.
gavs in till rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma-
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

18 kap.
--------------------------------------------------------------------
4 a §
Vid handläggning som sker
enligt ärendelagen (1995:000)
består tingsrätten av en jurist-
domare. Om det finns särskilda
skäl får tingsrätten dock tillämpa
14 kap. 17 §.
Regeringen får bestämma att i
tingsrätt även sådana tjänstemän som
inte är jurister skall få
handlägga ärenden enligt 17 kap.
1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.
1 §1
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18
§§ äktenskapsbalken.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning som sker
enligt ärendelagen (1995:000)
består tingsrätten av en jurist-
domare. Om det finns särskilda
skäl får tingsrätten dock tillämpa
14 kap. 17 § äktenskapsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:1251.

4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 19 kap. 21 a § och 23 kap.
6 §, av följande lydelse,
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.
--------------------------------------------------------------------
Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts
sagts om boutredningsman skall om boutredningsman skall ha
äga motsvarande tillämpning å motsvarande tillämpning på
testamentsexekutor ävensom å den testamentsexekutor och på den
som genom testamente förordnats som genom testamente förordnats
att allenast i viss del att endast i viss del verkställa
verkställa utredningen efter utredningen efter den döde. Även
den döde; och skall jämväl om i fråga om entledigande skall
entledigande gälla vad om gälla vad om boutredningsman är
boutredningsman är stadgat. föreskrivet. Det som i 14 a §
sagts om skyldighet att
underrätta rätten om vem som
tillställts årsredovisning skall
dock inte gälla någon annan än den
som är boutredningsman.

--------------------------------------------------------------------
21 a §
Regeringen får bestämma att även
sådana tjänstemän i tingsrätt som
inte är jurister skall få
handlägga enkla ärenden enligt 1
och 5 §§.

23 kap.
--------------------------------------------------------------------
6 §
Regeringen får bestämma att även
sådana tjänstemän i tingsrätt som
inte är jurister skall få
handlägga enkla ärenden enligt 5
§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

5 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande lydelse

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.
21 §1
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres-
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i
avtalet.
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen,
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo-
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be-
loppet ej betalats till honom.
--------------------------------------------------------------------
Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen
anledning av deposition får med anledning av deposition får
överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på
besvär. den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller ärende-
lagen (1995:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet
överklagas.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1984:694.

6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 12 §, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19
kap. 11 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
12 §
--------------------------------------------------------------------
Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och dagbok i
mål skall i tillämpliga delar mål skall tillämpas även beträffan-
gälla även beträffande ärende. de ett ärende som handläggs
enligt denna balk.

10 kap.
--------------------------------------------------------------------
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att den
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas över
till en domstol som är behörig,
om sökanden inte har något att
invända mot detta. Ansökan skall
anses ha kommit in till den
domstolen den dag som den kom
in till den domstol som lämnar
över ansökan.

19 kap.
--------------------------------------------------------------------
11 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att den
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas över
till en domstol som är behörig,
om sökanden inte har något att
invända mot detta. Ansökan skall
anses ha kommit in till den
domstolen den dag som den kom
in till den domstol som lämnar
över ansökan.

17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1, 16 a och 19 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
--------------------------------------------------------------------
I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel
skall bestämmelserna i lagen gäller ärendelagen (1995:000) vid
(1946:807) om handläggning av överklagande i utsökningsmål.
domstolsärenden tillämpas beträf-
fande överklaganden i utsök-
ningsmål. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren
domare.

16 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
--------------------------------------------------------------------
Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en
en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med-
meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd.
stånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i tingsrättens beslut,
eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva
överklagandet.
Kan ett överklagande av
tingsrättens beslut prövas av
hovrätten endast om denna
meddelat prövningstillstånd,
skall tingsrätten i samband med
underrättelse om vad som gäller
i fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

19 §4
--------------------------------------------------------------------
Vad som sägs i 4 § andra Vad som sägs i 4 § andra
stycket och 12, 14 och 15 §§ stycket, 14 § och 15 § tillämpas
tillämpas även i hovrätten och även i hovrätten och Högsta
Högsta domstolen. Vad som sägs i domstolen. Vad som sägs i 16 §
16 § tillämpas även i hovrätten. tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.

2 Senaste lydelse 1993:516.

3 Senaste lydelse 1993:516.

4 Senaste lydelse 1993:516.

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
1 §1
--------------------------------------------------------------------
Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig
sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma
desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att
kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall
handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens
utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes
i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar
från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig
upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck-
om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och
köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall
underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts-
vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja-
inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om
låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om
avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och
säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen
yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe-
blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand-
skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun-
lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning
görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den
skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde upp-
den dag då kungörelsen skedde visas för kronofogdemyndigheten
uppvisas för kronofogdemyndig- i det län där egendomen finns,
heten i det län där egendomen och i bestyrkt avskrift till-
finns, och i bestyrkt avskrift ställas myndigheten.
tillställas myndigheten, dels
inom
--------------------------------------------------------------------
en månad från samma dag företes
inför tingsrätten i den ort där
egendomen finns till intagande
i dess protokoll.
2 §2
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten för förteckning över Kronofogdemyndigheten för
uppvisade och inprotokollerade förteckning över uppvisade köpe-
köpeavhandlingar. avhandlingar.

3 §3
--------------------------------------------------------------------
Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad
och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom
trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand-
handlingen inför rätten före- lingen uppvisades för kronofog-
teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där
konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts
gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök-
sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda
att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej
till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att
gäller, när ansökan om förordnande räknas till konkursboet. Detsam-
av god man enligt ackordslagen ma gäller, när ansökan om förord-
(1970:847) gjorts inom nämnda nande av god man enligt
tid och konkurs följt på ansökan, ackordslagen (1970:847) gjorts
som gjorts inom tre veckor från inom nämnda tid och konkurs följt
det att verkan av godmansför- på ansökan, som gjorts inom tre
ordnandet förföll eller, när för- veckor från det att verkan av
handling om offentligt ackord godmansförordnandet förföll eller,
följt, ackordsfrågan avgjordes. när förhandling om offentligt
Görs efter utgången av den i ackord följt, ackordsfrågan
första punkten angivna tiden jäv avgjordes. Görs efter utgången av
mot köpeavhandling, vilken är så den i första punkten angivna
upprättad och behandlad, som tiden jäv mot köpeavhandling,
nyss sagts, är, om jävet görs vid vilken är så upprättad och
utmätningstillfälle, fordrings- behandlad, som nyss sagts, är,
ägaren skyldig att, om han vill om jävet görs vid
--------------------------------------------------------------------
fullfölja jävet, inom en månad utmätningstillfälle, fordringsäga-
därefter väcka talan mot såväl ren skyldig att, om han vill
säljaren som köparen vid den fullfölja jävet, inom en månad där-
tingsrätt som avses i 1 §. Gör efter väcka talan mot såväl säl-
han inte det, har han förlorat jaren som köparen vid tingsrätten
sin talan. Godset skall genast i den ort där egendomen finns.
beläggas med kvarstad och sökan- Gör han inte det, har han
den skall, om han vill att förlorat sin talan. Godset skall
åtgärden skall bestå, inom genast beläggas med kvarstad och
fjorton dagar efter sökanden skall, om han vill att
utmätningsförrättningen hos åtgärden skall bestå, inom fjorton
kronofogdemyndigheten ställa dagar efter utmätningsför-
full borgen för den kostnad och rättningen hos kronofogdemyn-
skada, som kan orsakas av digheten ställa full borgen för
kvarstaden. Var säljarens den kostnad och skada, som kan
egendom avträdd till konkurs, orsakas av kvarstaden. Var
skall vad om återvinning av lös säljarens egendom avträdd till
egendom till konkursbo är stad- konkurs, skall vad om återvin-
gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon- ning av lös egendom till kon-
kurslagen (1987:672) äga mot- kursbo är stadgat i 4 kap. 19
svarande tillämpning. och 20 §§ konkurslagen (1987:672)
äga motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Beträffande köpeavhandling som
företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse n1988:386.

2 Senaste lydelse 1977:673.

3 Senaste lydelse 1988:386.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 a §1
--------------------------------------------------------------------
Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får
relsen förs i hovrätten genom överklagas till den tingsrätt där
besvär. länsstyrelsen finns. Vid överkla-
gande gäller ärendelagen
(1995:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet
överklagas.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1981:804.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling

Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
15 §
Regeringen får bestämma att även
sådana tjänstemän i tingsrätt som
inte är jurister skall få
handlägga enkla ärenden enligt
denna lag, dock inte ärenden som
avses i 12 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
dels att 62 och 64 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
Fullföljd av talan Överklagande

60 §1
--------------------------------------------------------------------
Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be-
slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten
att till beskattningsmyndig- av enskild part eller av den
heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade
hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid
temyndighet i län, som hör under överklagande gäller ärendelagen
skilda hovrätter, be- (1995:000).
skattningsmyndighet, skola
besvären ställas till den hov-
rätt, under vilken den del av
länet hör, där den skattskyldige
var mantalsskriven, när
skattskyldigheten inträdde,
eller, om han då ej var man-
talsskriven inom riket, där han
var bosatt eller stadigvarande
vistades; i fråga om juridisk
person vare för hovrättens be-
hörighet bestämmande, var
styrelsen eller förvaltningen
hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 §
1 mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
--------------------------------------------------------------------
Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens
underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av
prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift
fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får
återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från
fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När skattskyldig
slutets dag. När skattskyldig vitsordat en anmärkning, som
vitsordat anmärkning, som fram- framställts av gransknings-
ställts av granskningsmyn- myndigheten skall vid överkla-
digheten, skall vid fullföljd gande anses, som om beslut om
av talan anses, som om beslut skattens fastställande blivit
om skattens fastställande meddelat av beskattningsmyn-
blivit meddelat av underrätt digheten när gransk-
eller skattemyndighet, när ningsmyndigheten fått meddelande
granskningsmyndigheten erhållit om vitsordandet. I sådant fall
meddelande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in
sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten
komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även
dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall
part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom-
hans vederpart söka ändring i mit in till tingsrätten eller
beslutet, skall denne dock till hovrätten inom två månader
inkomma med sina besvär inom två från det att delgivning av
månader från det delgivning som föreläggande som avses i 16 §
avses i 52 kap. 7 § rättegångs- ärendelagen (1995:000) har
balken ägt rum. I sistnämnda skett. Prövningen av om motpar-
fall må vederparten inkomma med ten har överklagat i rätt tid
besvärsinlaga till hovrätten; skall alltid göras av hovrätten.
prövningen huruvida hans
besvärstalan fullföljts på före-
skrivet sätt och inom rätt tid
skall alltid tillkomma hovrät-
ten.
--------------------------------------------------------------------
Då besvär behörigen anförts över Vid överklagande av ett beslut
beslut, som avses i nästfö- som avses i andra stycket skall
regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till
städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens
över besvären. motpart tillfälle att yttra sig.
--------------------------------------------------------------------
Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig-
myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har
ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite
vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma
komma under prövning i samband under prövning i samband med
med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets
tets utdömande. utdömande.

70 §2
--------------------------------------------------------------------
Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut
lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt
lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl-
skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt
skatt som beslutet avser. som beslutet avser.
Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:337.

2 Senaste lydelse 1990:337.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §1
Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §,
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre
mannen.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan-
nande enligt första stycket de enligt första stycket med-
meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen
kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har
den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande
sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna
någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte
någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar
bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om
prövas frågan om förordnande förordnande enligt första stycket
enligt första stycket såsom ett enligt ärendelagen (1995:000).
ärende enligt lagen (1946:807) Ett sådant förordnande kan begäras
om handläggning av domstolsären- av den som kan vara part i ett
den. Ett sådant förordnande kan mål om att bekräftelsen saknar
begäras av den som kan vara verkan.
part i ett mål om att bekräftel-
sen saknar verkan.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan-
nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt
som ett ärende enligt lagen om ärendelagen (1995:000). Ett
handläggning av domstolsärenden. sådant förordnande kan begäras av
Ett sådant förordnande kan någon av parterna i det tidigare
begäras av någon av parterna i målet.
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
--------------------------------------------------------------------
1 b §2
--------------------------------------------------------------------
Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1
1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg- ärendelagen (1995:000) får
ning av domstolsärenden får överklagas särskilt. Sedan utlå-
överklagas särskilt genom besvär. tande över undersökningen har
Sedan utlåtande över undersök- avgetts eller frågan om under-
ningen har avgetts eller frågan sökning har förfallit, får ärendet
om undersökning har förfallit, avskrivas.
får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av
Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:1530.

2 Införd genom 1982:1060.

13 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
8 §1
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 §
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre
veckor från dagen för beslutet.
--------------------------------------------------------------------
Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist-
registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i
beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller ärendelagen (1995:000).
melserna i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden.
Tingsrätten skall dock alltid
bestå av en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1993:1495.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §2
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte
överklagas.
--------------------------------------------------------------------
Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den
tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets
överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum.
Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till
ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha
Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor
senast tre veckor från det från det klaganden fick del av
klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller
beslutet. Vid prövning av över- ärendelagen (1995:000), om inte
klagandet tillämpas lagen anges i denna lag.
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas.
--------------------------------------------------------------------
10 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett
klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en
gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten
rätten om inte hovrätten med- meddelat prövningstillstånd.
delat parten prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller
beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan
missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats.
av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövnings-
tillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i det slut vartill
tingsrätten kommit eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva talan.
--------------------------------------------------------------------
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.

2 Senaste lydelse 1988:1180.

3 Senaste lydelse 1993:517.

15 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
--------------------------------------------------------------------
Mot kronofogdemyndighets Åklagaren i den ort där den
förordnande enligt 12 § får åkla- bötfällde finns får överklaga ett
garen i den ort där den bötfällde förordnande av ekronofogdemyn-
finns föra talan genom besvär dighet enligt 12 § till tingsrät-
hos tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet
Besvärshandling skall ha kommit skall ha kommit in till krono-
in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre
från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren
del av beslutet. I ärendet äger fick del av beslutet. Vid
lagen (1946:807) om handlägg- överklagande gäller i övrigt ären-
ning av domstolsärenden motsva- delagen (1995:000). Vid
rande tillämpning. Därvid skall handläggningen av ärendet består
i fråga om besvärshandlingen tingsrätten av en juristdomare.
gälla vad som i den lagen sägs Om det finns särskilda skäl får
om ansökan och skall vid annan dock tingsrätten bestå av en
handläggning än som sägs i 3 juristdomare och tre nämndemän.
eller 4 § samma lag rätten bestå
av en lagfaren domare och
nämnd.
--------------------------------------------------------------------
Mot kronofogdemyndighets Kronofogdemyndighets beslut
beslut att icke meddela förord- att inte meddela förordnande
nande enligt 12 § får talan ej enligt 12 § får inte överklagas.
föras. Den bötfällde får dock be- Den bötfällde får dock begära pröv-
gära prövning av beslutet i sam- ning av beslutet i samband med-
band med klagan över utmätning klagan över utmätning eller in-
eller införsel. försel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
4 §
--------------------------------------------------------------------
Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända
borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde-
där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde-
mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i
nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om
bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade
bort svara vid domstol i sådana
mål.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och
såvitt möjligt ange deras adress.

5 §1
--------------------------------------------------------------------
Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända
borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av kronofog-
föreläggande för dem att demyndigheten med föreläggande för
skriftligen anmäla sina ford- dem att skriftligen anmäla sina
ringar till rätten senast sex fordringar till kronofog-
månader från dagen för kallelsen. demyndigheten senast sex månader
från dagen för kallelsen.
--------------------------------------------------------------------
Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall krono-
senast en månad före anmäl- fogdemyndigheten senast en månad
ningstidens utgång skicka före anmälningstidens utgång
underrättelser om kallelsen skicka underrättelser om kallel-
till kronofogdemyndigheten i sen till alla borgenärer som har
länet och till alla
--------------------------------------------------------------------
borgenärer som har tagits upp i tagits upp i förteckningen över
förteckningen över kända bor- kända borgenärer och som har känd
genärer och som har känd adress. adress.
--------------------------------------------------------------------
5 a §
I fråga om kronofogemyndig-
hetens beslut enligt denna lag
tillämpas bestämmelserna i utsök-
ningsbalken om överklagande av
utmätning i allmänhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Ansökningar om kallelse på okända
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre
bestämmelser.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:396.

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
20 a §
Om det i ett ärende enligt
denna lag finns särskilda skäl,
får 14 kap. 17 § äktenskapsbalken
tillämpas i fråga om tingsrättens
sammansättning.
Regeringen får bestämma att även
sådana tjänstemän i tingsrätt som
inte är jurister skall få förordna
bodelningsförrättare enligt 17
kap. 1 § äktenskapsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även
på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
--------------------------------------------------------------------
8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen
handläggning av domstolsärenden, (1991:614),
9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen
(1991:614), (1972:429),
10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal-
(1972:429), lelse på okända borgenärer,
11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket
lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen
12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988),
stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen
lagen (1970:988), (1990:1342),
13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och
(1990:1342), andra styckena och 5 § andra
14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620),
andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen
stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäkti-
15. 36 § första stycket lagen geval, m.m.,
(1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 2 § andra stycket lagen
geval, m.m., (1993:1404) om brevröstning i
16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och
(1993:1404) om brevröstning i i Schweiz, samt
Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om
i Schweiz, samt uppskovsavdrag vid byte av bo-
17. lagen (1993:1469) om stad.
uppskovsavdrag vid byte av bo-
stad.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta,
gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1993:1474.

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
--------------------------------------------------------------------
Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall
4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär
(1946:807) om handläggning av det.
domstolsärenden skall alltid
hållas, om någon part begär det.

21 §
--------------------------------------------------------------------
Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i
övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt ärendelagen (1995:000).
3 §, 4 § första och andra
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning vad
som sägs i den lagen om ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
14 §1
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lagen ärendelagen (1995:000).
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden. Tingsrätten är
domför med en lagfaren domare.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10
kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1523.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per-
sonuppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
--------------------------------------------------------------------
Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om gäller ärendelagen (1995:000).
handläggning av domstolsärenden
i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

22 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §1
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får
överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
--------------------------------------------------------------------
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.

64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är
tillåten, och
--------------------------------------------------------------------
2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, ärendelagen
(1946:807) om handläggning av (1995:000).
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som i 49, 50 och 52 kap.
rättegångsbalken sägs om hovrätten rättegångsbalken samt 38 § första
skall i stället gälla Marknads- stycket ärendelagen sägs om hov-
domstolen. rätten skall i stället gälla Mark-
nadsdomstolen .

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1494.

64 c §2
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden
som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5
5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten
den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges
64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett
läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första
lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får dock tingsrätten i
ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare
tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en
lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är
får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till
delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan
handläggning skall tingsrätten
bestå av en juristdomare eller
av en juristdomare och en eko-
nomisk expert.

65 §
--------------------------------------------------------------------
För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part
i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i
lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och
gande för part och parts parts utevaro det som i rätte-
utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla-
balken är föreskrivet för åklaga- gare.
re.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

**FOOTNOTES**

2 Senaste lydelse 1993:681.

23 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
--------------------------------------------------------------------
Om en tingsrätt då den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överklagas.

22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens
fordran.
--------------------------------------------------------------------
Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna
lag, gäller för handläggningen lag, gäller ärendelagen
lagen (1946:807) om handlägg- (1995:000) för handläggningen.
ning av domstolsärenden. En
tingsrätt skall vid handlägg-
ningen alltid bestå av en
lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som
avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans
avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i
stället den tiden.
--------------------------------------------------------------------
Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens
ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras.
höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller ärendelagen
(1946:807) om handläggning av (1995:000) för handläggningen.
domstolsärenden. En tingsrätt
skall vid handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som
tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om
inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1
angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina
förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

29 §
--------------------------------------------------------------------
Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighets beslut
slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan
ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld-
leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en
ställa en skuldsanering överkla- skuldsanering överklagas till
gas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §.
avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn-
kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva
att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från
skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning. Vid
handläggning. Överklagandet överklagande gäller ärendelagen
skall ges in till (1995:000), om inte annat följer
kronofogdemyndigheten inom tre av denna lag.
veckor från dagen för beslutet.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.

31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

24 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)
dels att 21 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att i 21 kap. 8 § ordet dispaschmål skall bytas ut mot
dispaschärende ,
dels att 12 kap. 3 §, 18 kap. 10 § och 21 kap. 6, 7, 9 och 11 §§ skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan
antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
--------------------------------------------------------------------
I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond
gäller lagen (1946:807) om gäller ärendelagen (1995:000), om
handläggning av domstolsärenden, inte annat sägs i detta kapitel.
om inte annat sägs i detta
kapitel.

18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga
förhållanden.
--------------------------------------------------------------------
Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om domstol ärendelagen (1995:000).
handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt.
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den
domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt i visst fall, får myndigheten tillkalla även
en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls
sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.

21 kap.
6 §
--------------------------------------------------------------------
Talan mot dispasch förs genom En dispasch får överklagas till
klander hos tingsrätten för den tingsrätten för den ort där dis-
ort där dispaschen är utgiven. paschen är utgiven.
--------------------------------------------------------------------
Om dispaschen inte klandras, Om dispaschen inte överklagas,
skall den gälla. skall den gälla.

7 §
--------------------------------------------------------------------
En tingsrätt är i dispaschmål En tingsrätt består i ett dis-
domför med tre eller högst fyra paschärende av tre eller högst
lagfarna domare tillsammans fyra juristdomare tillsammans
med tre särskilda ledamöter ut- med tre särskilda ledamöter ut-
sedda enligt 8 §. Rätten är dock sedda enligt 8 §. Vid sådan
domför med en lagfaren domare handläggning som inte innebär att
när målet bereds samt vid pröv- ärendet prövas i sak är tingsrätten
ning om klander skall avvisas dock domför med en juristdomare.
och vid handläggning enligt 8 §.

9 §
--------------------------------------------------------------------
Om någon vill klandra en dis- Om någon vill överklaga en
pasch skall han inom fyra dispasch skall han inom fyra
veckor från dispaschens dag ge veckor från dispaschens dag ge
in en klanderinlaga till in ett överklagande till tings-
tingsrätten. Med de avvikelser rätten. Vid överklagande gäller
som följer av tredje stycket i ärendelagen (1995:000).
denna paragraf har
bestämmelserna i 52 kap. 2, 3,
5, 6, 8, 9 och 10-12 §§
rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i mål om klander av
dispasch.
--------------------------------------------------------------------
Upptas klander av en dis- Upptas ett överklagande har en
pasch har en motpart rätt att motpart rätt att utan avgift få
utan avgift få del av del av detta. Vill han bemöta
klanderinlagan. Vill han bemöta överklagandet skall han senast
klandret skall han senast fyra fyra veckor efter klagotidens
veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en svarsskrivelse
utgång ge in en skriftlig för- till tingsrätten. Tingsrätten bör
klaring till tingsrätten. sända meddelanden till alla kända
Tingsrätten bör sända meddelanden sakägare om rätten att få del av
till alla kända sakägare om överklagandet och att ge in en
rätten att få del av klandret svarsskrivelse.
och att avge förklaring.
--------------------------------------------------------------------
Rätten får hålla förhör eller
förhandling även för annat ändamål
än som avses i 52 kap. 10 § rät-
tegångsbalken. Rättens avgörande
av saken sker genom utslag.

11 §
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna om särskilda Bestämmelserna om särskilda
rättsmedel i 58 och 59 kap. rät- rättsmedel i 58 och 59 kap. rät-
tegångsbalken skall tillämpas i tegångsbalken skall tillämpas i
fråga om dispasch. Vad som sägs fråga om dispasch.
i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59
kap. 4 a § rättegångsbalken om
fullföljd av talan gäller även
klander av dispasch.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om
vad den som vill överklaga skall iaktta.

25 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om överklagande Vid överklagande gäller ären-
tillämpas lagen (1946:807) om delagen (1995:000) om inte an-
handläggning av domstolsärenden nat föreskrivs i denna lag.
om inte annat föreskrivs i
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.

53 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet
de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju-
faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär-
Vid handläggning i övrigt av skilda skäl får dock tingsrätten
ärendet är tingsrätten domför med bestå av en juristdomare och tre
en lagfaren domare. nämndemän.

55 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det
allmänna överklagas till hovrät-
ten. Om tingsrätten har
meddelat ett beslut som avses
i 34 § andra stycket eller av-
slagit ett yrkande om att
verkställighet tills vidare
inte skall få ske, får talan mot
beslutet föras särskilt.
--------------------------------------------------------------------
Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får
överklagas. inte överklagas.

62 §
--------------------------------------------------------------------
Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl-
skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan
sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses
avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än
myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom-
eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en
ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av
får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i
50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 §§ samt 55 § första stycket
första meningen och andra första meningen och andra
stycket samt 56 § gäller vid så- stycket gäller vid sådant över-
dant överklagande. klagande.
--------------------------------------------------------------------
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall
dock vad som är föreskrivet om
rättegången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten,
om den disciplinansvarige begär
det eller det annars finns skäl
för det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett mål om ersätt-
ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock
fortfarande äldre bestämmelser.

26 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:000)

Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:000)1
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som
som avses i 42 § andra stycket anges i 42 § andra stycket skall
skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en
den sammansättning som anges i juristdomare eller av en
45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk
läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda
lagen (1946:807) om handlägg- skäl får tingsrätten dock ha den
ning av domstolsärenden skall sammansättning som anges i 45 §
tingsrätten dock bestå av en första stycket.
lagfaren domare. I sådana fall
får även en ekonomisk expert
delta i tingsrätten.

50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör-
ningsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 §
skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller ärendelagen
handläggning av domstolsärenden (1995:000), om något annat inte
tillämpas i ärenden som avses i följer av denna lag.
42 § andra stycket, om något
annat inte följer av denna lag.

51 §
--------------------------------------------------------------------
Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i
rätten skall i mål och ärenden ärendelagen (1995:000) om
enligt denna lag i stället gälla hovrätten skall i mål och ärenden
Marknadsdomstolen. enligt denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.

**FOOTNOTES**

1 Lydelse enligt prop. 1994/95:123.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

27 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i
bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:000) om ändring i bötes-
verkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
--------------------------------------------------------------------
Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogde-
myndighet enligt 12 § hos myndighet enligt 12 § hos tings-
tingsrätten i samma ort. rätten i samma ort. Överklagandet
Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till kro-
in till rätten inom tre veckor nofogdemyndigheten inom tre
från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren
del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid
tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt
handläggning av domstolsärenden. ärendelagen (1995:000). Vid
Därvid skall i fråga om handläggningen av ärendet består
överklagandet gälla vad som i tingsrätten av en juristdomare.
den lagen sägs om ansökan. Vid Om det finns särskilda skäl får
annan handläggning än som sägs i dock tingsrätten bestå av en
3 eller 4 § samma lag skall juristdomare och tre nämndemän.
rätten bestå av en lagfaren
domare och nämnd.
Kronofogdemyndighetens beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får
inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband
med klagan över utmätning.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorians lagförslag

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Risdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt,
Ronneby tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt,
Sandvikens tingsrätt, Umeå tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Patent-
och registreringsverket, Kammarkollegiet, Konsumentombudsmannen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sjöassuradörernas förening, Dispaschören
Jan Sandström, Stockholms överförmyndarnämnd, Överförmyndarnämnden i Sundbyberg,
Hovrätten för Västra Sverige.

Domstolsutredningens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 20 § ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.
--------------------------------------------------------------------
Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts
sagts om boutredningsman skall om boutredningsman skall äga
äga motsvarande tillämpning å motsvarande tillämpning å
testamentsexekutor ävensom å den testamentsexekutor ävensom å den
som genom testamente förordnats som genom testamente förordnats
att allenast i viss del att allenast i viss del
verkställa utredningen efter verkställa utredningen efter den
den döde; och skall jämväl om döde; och skall jämväl om ent-
entledigande gälla vad om ledigande gälla vad om boutred-
boutredningsman är stadgat. ningsman är stadgat. Person som
avses i detta stycke behöver
dock inte underrätta rätten om
vem som tillställts årsredovis-
ning ernligt 14 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

**FOOTNOTES**

1 Balken omtryckt 1981:359.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
1 §
--------------------------------------------------------------------
Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig
sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma
desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att
kvarbliva, att vad han vad han tillhandlat sig skall
tillhandlat sig skall fredas fredas från utmätning för säljarens
från utmätning för säljarens skuld skuld och i händelse av dennes
och i händelse av dennes konkurs från boets tillgångar
konkurs från boets tillgångar avskiljas, upprätte skriftlig
avskiljas, upprätte skriftlig avhandling om köpet med förteck-
avhandling om köpet med förteck- ning å de köpta persedlarna och
ning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Han skall
vittnens underskrift. Han inom en vecka därefter i
skall inom en vecka därefter i ortstidning inom den ort, där
ortstidning inom den ort, där säljaren bor, låta införa kun-
säljaren bor, låta införa kun- görelse om avhandlingen med
görelse om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens
uppgift om säljarens och köpa- namn och yrken, dagen då köpeav-
rens namn och yrken, dagen då handlingen blivit uppgjord samt
köpeavhandlingen blivit upp- köpeskillingens belopp. Avhand-
gjord samt köpeskillingens be- lingen jämte bevis om att kun-
lopp. Avhandlingen jämte bevis görelsen införts i ortstidning
om att kungörelsen införts i skall inom åtta dagar från den
ortstidning skall dels inom dag då kungörelsen skedde upp-
åtta dagar från den dag då kun- visas för kronofogdemyndigheten
görelsen skedde uppvisas för i det län där egendomen finns,
kronofogdemyndigheten i det län och i bestyrkt avskrift till-
där egendomen finns, och i ställas myndigheten.
bestyrkt avskrift tillställas
myndigheten, dels inom
--------------------------------------------------------------------
en månad från samma dag företes
inför tingsrätten i den ort där
egendomen finns till intagande
i dess protokoll.
2 §2
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten för förteckning över Kronofogdemyndigheten för
uppvisade och inprotokollerade förteckning över uppvisade köpe-
köpeavhandlingar. avhandlingar.

3 §3
--------------------------------------------------------------------
Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad
och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom
trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand-
handlingen inför rätten före- lingen uppvisades för kronofog-
teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där
konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts
gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök-
sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda
att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej
till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att
gäller, när ansökan om förordnande räknas till konkursboet. Detsam-
av god man enligt ackordslagen ma gäller, när ansökan om förord-
(1970:847) gjorts inom nämnda nande av god man enligt
tid och konkurs följt på ansökan, ackordslagen (1970:847) gjorts
som gjorts inom tre veckor från inom nämnda tid och konkurs följt
det att verkan av godmansför- på ansökan, som gjorts inom tre
ordnandet förföll eller, när för- veckor från det att verkan av
handling om offentligt ackord godmansförordnandet förföll eller,
följt, ackordsfrågan avgjordes. när förhandling om offentligt
Görs efter utgången av den i ackord följt, ackordsfrågan
första punkten angivna tiden jäv avgjordes. Görs efter utgången av
mot köpeavhandling, vilken är så den i första punkten angivna
upprättad och behandlad, som tiden jäv mot köpeavhandling,
nyss sagts, är, om jävet görs vid vilken är så upprättad och
utmätningstillfälle, fordrings- behandlad, som nyss sagts, är,
ägaren skyldig att, om han vill om jävet görs vid
--------------------------------------------------------------------
fullfölja jävet, inom en månad utmätningstillfälle, fordringsäga-
därefter väcka talan mot såväl ren skyldig att, om han vill
säljaren som köparen vid den fullfölja jävet, inom en månad där-
tingsrätt som avses i 1 §. Gör efter väcka talan mot såväl säl-
han inte det, har han förlorat jaren som köparen vid tingsrätten
sin talan. Godset skall genast i den ort där egendomen finns.
beläggas med kvarstad och sökan- Gör han inte det, har han
den skall, om han vill att förlorat sin talan. Godset skall
åtgärden skall bestå, inom fjor- genast beläggas med kvarstad och
ton dagar efter utmätningsför- sökanden skall, om han vill att
rättningen hos kronofogdemyn- åtgärden skall bestå, inom fjorton
digheten ställa full borgen för dagar efter utmätningsför-
den kostnad och skada, som kan rättningen hos kronofogdemyn-
orsakas av kvarstaden. Var säl- digheten ställa full borgen för
jarens egendom avträdd till den kostnad och skada, som kan
konkurs, skall vad om återvin- orsakas av kvarstaden. Var
ning av lös egendom till kon- säljarens egendom avträdd till
kursbo är stadgat i 4 kap. 19 konkurs, skall vad om återvin-
och 20 §§ konkurslagen ning av lös egendom till kon-
(1987:672) äga motsvarande kursbo är stadgat i 4 kap. 19
tillämpning. och 20 §§ konkurslagen (1987:672)
äga motsvarande tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beträffande köpeavhandling som
företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

**FOOTNOTES**

2 Senaste lydelse 1977:673.

3 Senaste lydelse 1988:386.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
4 §
--------------------------------------------------------------------
Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända
borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde-
där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde-
mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i
nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om
bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade
bort svara vid domstol i sådana
mål.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och
såvitt möjligt ange deras adress.

5 §4
--------------------------------------------------------------------
Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända
borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av kronofog-
föreläggande för dem att demyndigheten med föreläggande för
skriftligen anmäla sina ford- dem att skriftligen anmäla sina
ringar till rätten senast sex fordringar till kronofog-
månader från dagen för kallelsen. demyndigheten senast sex månader
från dagen för kallelsen.
--------------------------------------------------------------------
Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall krono-
senast en månad före anmäl- fogdemyndigheten senast en månad
ningstidens utgång skicka före anmälningstidens utgång
underrättelser om kallelsen skicka underrättelser om kallel-
till kronofogdemyndigheten i sen till alla borgenärer som har
länet och till alla
--------------------------------------------------------------------
borgenärer som har tagits upp i tagits upp i förteckningen över
förteckningen över kända bor- kända borgenärer och som har känd
genärer och som har känd adress. adress.
--------------------------------------------------------------------
5 a §
I fråga om kronofogemyndig-
hetens beslut enligt denna lag
tillämpas bestämmelserna i utsök-
ningsbalken om överklagande av
utmätning i allmänhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Ansökningar om kallelse på okända
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre
bestämmelser.

**FOOTNOTES**

4 Senaste lydelse 1988:396.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om domstolsärenden

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 §
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av
sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall
handläggas enligt rättegångsbalken.

2 §
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Domstolarnas sammansättning m.m.

3 §
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid
handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå
av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas
rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller
29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas.
Att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare får hand-
lägga vissa ärenden enligt denna lag framgår av andra lagar. När en sådan
anställd handlägger ett ärende gäller reglerna om jäv i 4 kap. 13 § rättegångs-
balken.

Hur ärendet inleds vid tingsrätten

4 §
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över-
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. För vissa slags
ärenden får regeringen bestämma att det i stället får göras elektroniskt.

5 §
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om
partens
1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan
adress där parten kan anträffas för delgivning,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för nummer som
avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten
begär det, och
4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten.
Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn,
postadress och telefonnummer anges.
Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna
uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena.
Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon-
nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan
särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress,
skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.
Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten.
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller
felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten.

6 §
En ansökan skall innehålla uppgifter om
1. det som yrkas,
2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och
3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis.
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet
enligt klagandens mening är oriktiga och
4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis.
Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet.

7 §
När ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätten skall
överklagandet ges in till den myndighet som har meddelat beslutet. Överklagandet
skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

8 §
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten
överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in
till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten.
Om tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds finner att den
inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den
skrivelse genom vilken ärendet inletts till en domstol som är behörig, om den
som inlett ärendet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen skall anses
ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den tings-
rätt som först tog emot skrivelsen.

Brister i en inledande skrivelse m.m.

9 §
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen
förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte
betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det
skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att
inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part.
Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten
upplysas om detta.

10 §
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan,
ansökan eller överklagandet,
1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte
kan läggas till grund för någon prövning i sak,
2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse
för frågan om delgivning eller
3. om föreskriven avgift inte har betalats.
Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen.
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av
tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning på den
grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.

Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande

11 §
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt-
ningsmyndigheten motpart till den enskilde.

Allmänt om handläggningen av ärenden

12 §
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver
och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall
domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar.

13 §
Förfarandet hos domstolen är skriftligt.
I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är
lämpligt.

14 §
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild
omständighet inte behövs.

Skriftväxlingen

15 §
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att svara
inom en viss tid. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet
kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen.
Första stycket gäller inte,
1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av-
göras till motpartens nackdel eller
2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och ett
föreläggande är onödigt.

16 §
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen
bestämmer att svaret får lämnas muntligen.
I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har
inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte
medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för
detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen.

17 §
Domstolen får förelägga den som inlett ärendet vid domstolen att inom en viss
tid yttra sig skriftligen över motpartens svar. I föreläggandet skall det tas in
en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in
något sådant yttrande till domstolen.

Sammanträde

18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är
motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att
myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock
alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att
parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna
sig personligen, får domstolen föreskriva vite.

19 §
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för-
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen.
För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §.

20 §
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger
och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre
domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning.

21 §
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och
9 §§ rättegångsbalken.
Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid
detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd-
ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet.
Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.

Parters rätt att få del av uppgifter

22 §
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått
tillfälle att yttra sig över uppgiften.
Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta
1. om avgörandet inte går parten emot,
2. om uppgiften saknar betydelse eller
3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får
kännedom om uppgiften.
I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte
tillämpas, om detta är onödigt.

Bevisning

23 §
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§
rättegångsbalken.
Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som
åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas
in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett
in beviset.

24 §
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt
tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret.
Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte
står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant
sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser
om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

25 §
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om
sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-20 §§ rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i
11 § till 36 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får
hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.

Säkerhetsåtgärder och inhibition

26 §
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har
avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den
som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte
är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras.
En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills
vidare rörande saken.

Beslut

27 §
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i
övrigt har förekommit i ärendet.
Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut
genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt
intresse.

28 §
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut,
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs
behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade
beslutet.

29 §
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma
dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom
en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas.

30 §
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta.
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de
skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas
upplysningen efter begäran från en part. Krävs det prövningstillstånd vid
överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på
vilka sådant tillstånd kan meddelas.

Omedelbar verkställighet

31 §
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 §
rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart.

Rättegångskostnader

32 §
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.

Rättelse av skrivfel och liknande

33 §
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto-
len.
Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i
samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.
Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig
innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall
om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.

Omprövning av beslut

34 §
Om en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande
finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet,
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon
enskild part (omprövning).
Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl-
digheten gäller dock inte om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i
ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot
att tingsrätten ändrar sitt beslut.
Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden
för överklagande av beslutet har gått ut.

35 §
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter
omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm-
pas inte 38 § fjärde stycket.
Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla-
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 §
fjärde stycket.

Allmänt om överklagande av domstolens beslut

36 §
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller
henne emot.

37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband
med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får
dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett
överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat
rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen
funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid
vittnesförhör,
6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom
eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg-
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall
ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet
eller
9. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

38 §
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen
för beslutet
1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts,
2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller
3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas.
I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet.
Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som
åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet
inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över
till den domstol som skall pröva överklagandet.
Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och tredje
styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.

Överklagande av tingsrättsbeslut

39 §
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten.
I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas
av högre domstol,
2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit
eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.

Överklagande av hovrättsbeslut

40 §
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen.
Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut.
I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte-
gångsbalken.

41 §
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana
omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen
beaktas endast om det finns särskilda skäl.

Särskilda rättsmedel

42 §
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot beslut
som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och
4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap.
1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl,
får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under andra
omständigheter än som sägs där.

Straff, vite och hämtning

43 §
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads-
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.
I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken.
Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.

Inkommande handlingar

44 §
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med-
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman.
Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha
kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast
följande arbetsdag.
Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad
handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått
någon, får domstolen bortse från meddelandet.

Hinder mot inställelse

45 §
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart
anmäla det till domstolen.
I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Delgivning

46 §
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.

Ombud och biträde

47 §
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock
medverka personligen, om domstolen begär det.
I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§
rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om
domstolen anser att det behövs.

Tolk och översättning av handlingar

48 §
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33
kap. 9 § rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga
beslutet skall iaktta.

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.
3 §
--------------------------------------------------------------------
Rätten skall ta in handlingen När handlingen registrerats
i protokollet och genast över- skall rätten genast översända en
sända bestyrkt kopia av hand- kopia till den myndighet som för
lingen till den myndighet som äktenskapsregistret med uppgift
för äktenskapsregistret med om dagen då handlingen gavs in
uppgift om dagen då handlingen till rätten.
gavs in till rätten.
Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma-
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

18 kap.
--------------------------------------------------------------------
4 a §
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1995:000) om
domstolsärenden består tingsrätten
av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en ju-
ristdomare och tre nämndemän.
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 17
kap. 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 och 6 §§ föräldrabalken5 skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18
§§ äktenskapsbalken.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning som sker
enligt lagen (1995:000) om
domstolsärenden består tingsrätten
av en juristdomare. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, får
tingsrätten dock bestå av en
juristdomare och tre nämndemän.

6 §6
--------------------------------------------------------------------
Överförmyndarens beslut i ett Överförmyndarens beslut i ett
ärende enligt denna balk över- ärende enligt denna balk över-
klagas hos rätten. klagas hos rätten. Överklagandet
skall ha kommit in till överför-
myndaren inom tre veckor från
det att klaganden fick del av
beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

5 Balken omtryckt 1995:974.

6 Senaste lydelse 1994:1433.

4 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1
dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20
kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.
20 §
Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.
--------------------------------------------------------------------
Vad i 14-16, 18 och 19 §§ Det som sägs i 14-16, 18 och
sagts om boutredningsman skall 19 §§ om boutredningsman skall
äga motsvarande tillämpning å tillämpas på testamentsexekutor
testamentsexekutor ävensom å den och på den som genom testamente
som genom testamente förordnats förordnats att endast i viss del
att allenast i viss del verkställa utredningen efter den
verkställa utredningen efter döde. Även i fråga om entledigande
den döde; och skall jämväl om skall tillämpas det som sägs om
entledigande gälla vad om boutredningsman. Skyldigheten
boutredningsman är stadgat. enligt 14 a § att underrätta
rätten om vem som tillställts
årsredovisning gäller dock endast
den som är boutredningsman.

--------------------------------------------------------------------
21 a §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 1
och 5 §§.

20 kap.
--------------------------------------------------------------------
12 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt
detta kapitel.

**FOOTNOTES**

1 Balken omtryckt 1981:359.

23 kap.
--------------------------------------------------------------------
6 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt 5
§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

5 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.
12 a §1
Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till
nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren,
och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i
pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när
parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men
vars belopp inte framgår av avtalet.
Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om
nedsättning av pengar hos myndighet.
När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende-
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet
samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad
jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet.
Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren
inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det
deponerade beloppet inte har betalats till honom.
--------------------------------------------------------------------
Länsstyrelsens beslut i ett Länsstyrelsens beslut i ett
ärende om deposition får över- ärende om deposition får över-
klagas till tingsrätten på den klagas till tingsrätten på den
ort där länsstyrelsen finns. Vid ort där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande tillämpas lagen överklagande gäller lagen
(1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden.
domstolsärenden.

12 kap.
21 §2
Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres-
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i
avtalet.
När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen,
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo-
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet.
Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be-
loppet ej betalats till honom.
--------------------------------------------------------------------
Beslut av länsstyrelsen med Ett beslut av länsstyrelsen
anledning av deposition får med anledning av deposition får
överklagas i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på
besvär. den ort där länsstyrelsen finns.
Vid överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas.

**FOOTNOTES**

1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43.

2 Senaste lydelse 1984:694.

6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 6 kap. 11 och 12 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a § och 19
kap. 11 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
11 §
--------------------------------------------------------------------
Vid rätten skall över alla mål Vid rätten skall det föras re-
föras dagbok, utvisande tiden, gister över alla mål. Registret
då varje mål inkommit, därmed skall utvisa tiden då varje mål
vidtagna åtgärder och tiden för kommit in, de åtgärder som vid-
målets avgörande samt, då talan tagits med målet, tiden för målets
fullföljts, tiden, då anmälan avgörande och, om överklagande
eller inlaga inkommit, och de skett, dagen då anmälan eller
åtgärder, som vidtagits. överklagande kommit in och de
åtgärder som vidtagits.

12 §
--------------------------------------------------------------------
Vad i detta kapitel stadgas Det som i detta kapitel sägs
om protokoll, akt och dagbok i om protokoll, akt och dagbok i
mål skall i tillämpliga delar ett mål skall tillämpas även
gälla även beträffande ärende. beträffande ett ärende som hand-
läggs enligt denna balk.

10 kap.
--------------------------------------------------------------------
20 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas över
till en domstol som är behörig,
om sökanden inte har något att
invända mot detta. Ansökan skall
anses ha kommit in till den
senare domstolen samma dag som
den kom in till den domstol som
först tog emot ansökan.

17 kap.
10 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

19 kap.
--------------------------------------------------------------------
11 a §
Finner rätten i samband med
att en ansökan ges in att rätten
inte är behörig att ta upp målet
eller att i annan ordning pröva
ansökan, skall ansökan lämnas över
till en domstol som är behörig,
om sökanden inte har något att
invända mot detta. Ansökan skall
anses ha kommit in till den
senare domstolen samma dag som
den kom in till den domstol som
först tog emot ansökan.

30 kap.
8 §
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
--------------------------------------------------------------------
Rättens domar skola, ordnade
i nummerföljd efter tiden för
deras meddelande, för varje år
sammanföras till en dombok.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

7 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1
dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
1 §2
Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte.
--------------------------------------------------------------------
I den mån det inte föreskrivs I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel något annat i detta kapitel
skall bestämmelserna i lagen gäller lagen (1995:000) om
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden vid överklagande
domstolsärenden tillämpas beträf- i utsökningsmål. Kronofogdemyn-
fande överklaganden i utsök- digheten skall dock inte vara
ningsmål. Tingsrätten skall dock part i domstolen.
alltid bestå av en lagfaren do-
mare.

16 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.
--------------------------------------------------------------------
Hovrätten får inte pröva ett En hovrätt får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av överklagande av ett beslut av en
en tingsrätt, om inte hovrätten tingsrätt, om inte hovrätten med-
meddelat parten prövningstill- delat parten prövningstillstånd.
stånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att över-
klagandet prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i tingsrättens beslut,
eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva
överklagandet.
Kan ett överklagande av
tingsrättens beslut prövas av
hovrätten endast om denna
meddelat prövningstillstånd,
skall tingsrätten i samband med
underrättelse om vad som gäller
i fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av
18 kap. 8 § 1993:516
18 kap. 11 § 1993:516
18 kap. 18 § 1993:516.

2 Senaste lydelse 1993:516.

3 Senaste lydelse 1993:516.

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
1 §4
--------------------------------------------------------------------
Vill den, som tillhandlar Vill den, som tillhandlar sig
sig lösören och tillåter, att lösören och tillåter, att desamma
desamma få i säljarens vård få i säljarens vård kvarbliva, att
kvarbliva, att vad han till- vad han tillhandlat sig skall
handlat sig skall fredas från fredas från utmätning för säljarens
utmätning för säljarens skuld och skuld och i händelse av dennes
i händelse av dennes konkurs konkurs från boets tillgångar
från boets tillgångar avskiljas, avskiljas, upprätte skriftlig
upprätte skriftlig avhandling avhandling om köpet med förteck-
om köpet med förteckning å de ning å de köpta persedlarna och
köpta persedlarna och vittnens vittnens underskrift. Han skall
underskrift. Han skall inom en inom en vecka därefter i orts-
vecka därefter i ortstidning tidning inom den ort, där sälja-
inom den ort, där säljaren bor, ren bor, låta införa kungörelse om
låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om
avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och
säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen
yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpe-
blivit uppgjord samt köpe- skillingens belopp. Avhand-
skillingens belopp. Avhand- lingen jämte bevis om att kun-
lingen jämte bevis om att kun- görelsen införts i ortstidning
görelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den
skall dels inom åtta dagar från dag då kungörelsen skedde ges in
den dag då kungörelsen skedde för registrering till kronofog-
uppvisas för kronofogdemyndig- demyndigheten i det län där egen-
heten i det län där egendomen domen finns.
finns, och i bestyrkt avskrift
tillställas myndigheten, dels
inom en månad från samma dag
företes inför tingsrätten i den
ort där egendomen finns till
intagande i dess protokoll.
--------------------------------------------------------------------

2 §5
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten för förteckning över Vid överklagande av krono-
uppvisade och inprotokollerade fogdemyndighetens beslut tilläm-
köpeavhandlingar. pas 18 kap. utsökningsbalken.

3 §6
--------------------------------------------------------------------
Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad
och behandlad, som i 1 § sägs, och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom
trettio dagar efter det av- trettio dagar efter det avhand-
handlingen inför rätten före- lingen gavs in till kronofog-
teddes, eller försätts säljaren i demyndigheten i den län där
konkurs efter ansökning, som egendomen finns, eller försätts
gjorts inom sagda tid, är den säljaren i konkurs efter ansök-
sålda egendomen ej fredad från ning, som gjorts inom sagda
att utmätas eller att räknas tid, är den sålda egendomen ej
till konkursboet. Detsamma fredad från att utmätas eller att
gäller, när ansökan om räknas till konkursboet. Detsam-
företagsrekonstruktion enligt ma gäller, när ansökan om före-
lagen (1995:000) om tagsrekonstruktion enligt lagen
företagsrekonstruktion gjorts (1995:000) om företagsrekon-
inom nämnda tid och konkurs struktion gjorts inom nämnda tid
följt på ansökan, som gjorts inom och konkurs följt på ansökan, som
tre veckor från det att verkan gjorts inom tre veckor från det
av godmansförordnandet förföll att verkan av godmansförord-
eller, när förhandling om nandet förföll eller, när
offentligt ackord följt, förhandling om offentligt ackord
ackordsfrågan avgjordes. Görs följt, ackordsfrågan avgjordes.
efter utgången av den i första Görs efter utgången av den i
punkten angivna tiden jäv mot första punkten angivna tiden jäv
köpeavhandling, vilken är så upp- mot köpeavhandling, vilken är så
rättad och behandlad, som nyss upprättad och behandlad, som
sagts, är, om jävet görs vid nyss sagts, är, om jävet görs vid
utmätningstillfälle, fordrings- utmätningstillfälle, fordringsäga-
ägaren skyldig att, om han vill ren skyldig att, om han vill
fullfölja jävet, inom en månad fullfölja jävet, inom en månad där-
därefter väcka talan mot såväl säl- efter väcka talan mot såväl säl-
jaren som köparen vid den jaren som köparen vid tingsrätten
tingsrätt som avses i 1 §. Gör i den ort där egendomen finns.
han inte det, har han förlorat Gör han inte det, har han förlo-
sin talan. Godset skall genast rat sin talan. Godset skall
beläggas med kvarstad och sökan- genast beläggas med kvarstad och
den skall, om han vill att sökanden skall, om han vill att
åtgärden skall bestå, inom åtgärden skall bestå, inom fjorton
fjorton dagar efter utmätnings- dagar efter utmätningsför-
förrättningen hos kronofogdemyn- rättningen hos kronofogdemyn-
digheten ställa full borgen för digheten ställa full borgen för
den kostnad och skada, som kan den kostnad och skada, som kan
orsakas av kvarstaden. Var orsakas av kvarstaden. Var
säljarens egendom avträdd till säljarens egendom avträdd till
konkurs, skall vad om åter- konkurs, skall vad om återvin-
vinning av lös egendom till ning av lös egendom till kon-
konkursbo är stadgat i 4 kap. kursbo är stadgat i 4 kap. 19
19 och 20 §§ konkurslagen och 20 §§ konkurslagen (1987:672)
(1987:672) äga motsvarande äga motsvarande tillämpning.
tillämpning.
Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som
visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.

**FOOTNOTES**

4 Senaste lydelse 1988:386.

5 Senaste lydelse 1977:673.

6 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 a §7
--------------------------------------------------------------------
Talan mot beslut av länssty- Ett beslut av länsstyrelsen får
relsen förs i hovrätten genom överklagas till tingsrätten på den
besvär. ort där länsstyrelsen finns. Vid
överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet
överklagas.

**FOOTNOTES**

7 Senaste lydelse 1981:804.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling

Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
15 §
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden enligt
denna lag, dock inte ärenden som
avses i 12 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §8
--------------------------------------------------------------------
Har i annan ordning än vid Har i annan ordning än vid
syneförrättning upprättats syneförrättning upprättats skrift-
skriftlig och av vittnen lig och av vittnen styrkt före-
styrkt förening rörande ning rörande stängselskyldighet
stängselskyldighet eller eller betesreglering, äge envar
betesreglering, äge envar, som som deltagit i föreningen upp-
deltagit i föreningen, uppvisa visa denna hos den eller de
denna hos den eller de fas- fastighetsdomstolar inom vilkas
tighetsdomstolar, inom vilkas domvärjo de fastigheter, före-
domvärjo de fastigheter, före- ningen angår, äro belägna. Över-
ningen angår, äro belägna. Över- ensstämmer föreningen med de i
ensstämmer föreningen med de i denna lag stadgade grunder, och
denna lag stadgade grunder, hava, där föreningen avser upp-
och hava, där föreningen avser låtelse av betesmark, i förening-
upplåtelse av betesmark, i en tydligt angivits den upplåtna
föreningen tydligt angivits den markens läge och gränser, den
upplåtna markens läge och grän- eller de fastigheter, för vilka
ser, den eller de fastigheter, den upplåtits, sätt och tid för
för vilka den upplåtits, sätt och markens inhägnande och anordnan-
tid för markens inhägnande och de för betesbruk samt huruvida
anordnande för betesbruk samt ersättning skall utgå och i så
huruvida ersättning skall utgå fall med vilket belopp ersätt-
och i så fall med vilket belopp ningen skall i den ordning 16 §
ersättningen skall i den föreskriver betalas, skall rätten
ordning 16 § föreskriver gäldas, registrera föreningen. Sedan
låte rätten intaga föreningen i vare föreningen gällande mot
rättens protokoll. Sedan vare framtida ägare eller innehavare
föreningen gällande mot framtida av fastigheterna så ock, där
ägare eller innehavare av registreringen ägt rum inom två
fastigheterna så ock, där månader sedan föreningen ingicks,
intagande i rättens protokoll mot den som efter upprättandet
ägt rum inom två månader sedan men före registreringen blivit
föreningen ingicks, mot den, ägare eller innehavare. Förening
som efter upprättandet men före som slutits för boställe eller
föreningens intagande i rättens staten eller allmän inrättning
protokoll blivit ägare eller tillhörig, på viss tid upplåten
innehavare. Förening, som fastighet, have dock ej verkan
slutits för boställe eller mot senare innehavare med
staten eller allmän inrättning mindre föreningen blivit av
tillhörig, på viss tid upplåten vederbörande myndighet godkänd.
fastighet, have dock ej verkan
mot senare innehavare, med
mindre föreningen blivit av
vederbörande myndighet godkänd.
--------------------------------------------------------------------
Sedan föreningen enligt första När en förening registrerats
stycket intagits i rättens skall rätten sända över beslutet
protokoll, skall utdrag av till länets lantmäterikontor så
protokollet i ärendet genom ock, där föreningen angår betes-
rättens försorg översändas till reglering, till vederbörande
länets lantmäterikontor så ock, skogsvårdsstyrelse.
där föreningen angår
betesreglering, till veder-
börande skogsvårdsstyrelse.

37 §9
--------------------------------------------------------------------
Träffas förening, att stängsel Träffas förening, att stängsel
ej skall hållas mellan ej skall hållas mellan angränsan-
angränsande ägor, oaktat stängsel de ägor, oaktat stängsel enligt
enligt denna lag kunnat äskas, denna lag kunnat äskas, eller
eller att stängsel skall vara att stängsel skall vara av viss
av viss annan beskaffenhet än annan beskaffenhet än den, som
den, som enligt 5 § eller med enligt 5 § eller med stöd därav
stöd därav meddelad föreskrift är meddelad föreskrift är för orten
för orten gällande, eller att gällande, eller att stängsel
stängsel skall helt eller skall helt eller delvis sättas
delvis sättas annorstädes än i 4 § annorstädes än i 4 § är
är föreskrivet; är föreningen föreskrivet; är föreningen
upprättad på sätt i 36 § sägs och upprättad på sätt i 36 § sägs och
har i förekommande fall däri har i förekommande fall däri
tydligt angivits den sträck- tydligt angivits den sträckning,
ning, vari stängslet skall vari stängslet skall framgå,
framgå, skall om sådan förenings skall om sådan förenings upp-
uppvisande och intagande i visande och registrering, om
rättens protokoll och om verkan verkan av föreningen så ock om
av föreningen så ock om översän- översändande av beslut, vad i 36 §
dande av utdrag av pro- är stadgat äga motsvarande
tokollet, sedan föreningen däri tillämpning.
intagits, vad i 36 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs
vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.
--------------------------------------------------------------------
Förening, som i denna para- Förening, som i denna paragraf
graf avses, äger ej giltighet avses, äger ej giltighet utöver
utöver tio år sedan den blivit tio år sedan den blivit
intagen i rättens protokoll. registrerad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

8 Senaste lydelse 1988:187.

9 Senaste lydelse 1946:837.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 §
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 §
--------------------------------------------------------------------
Beskattningsmyndighet är den Beskattningsmyndighet är den
allmänna underrätt, vid vilken tingsrätt vid vilken arvlåtaren
arvlåtaren (testator) eller, då (testator) eller, då fråga är om
fråga är om egendom vartill före- egendom till vilken en föregående
gående innehavare på livstid innehavare på livstid haft i 8 §
haft i 8 § första eller andra första eller andra stycket av-
stycket avsedd rätt, denne sedd rätt, denne hade att svara
skolat svara i mål, som rörde i mål som rörde hans person.
hans person.
--------------------------------------------------------------------
Finnes ej behörig beskatt- Om det inte finns någon tings-
ningsmyndighet efter vad nu rätt som är behörig enligt första
sagts upptages skatteärendet av stycket, tas skatteärendet upp
Stockholms rådhusrätt av Stockholms tingsrätt.
--------------------------------------------------------------------
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
handlägga enkla ärenden om
arvsskatt.

--------------------------------------------------------------------
Fullföljd av talan Överklagande
60 §1
--------------------------------------------------------------------
Vill någon föra talan mot be- Beskattningsmyndighetens be-
slut i skatteärende, har han slut får överklagas till hovrätten
att till beskattningsmyndig- av en enskild part eller av den
heten inkomma med sina till enligt 64 § 1 mom. förordnade
hovrätten ställda besvär. Är skat- granskningsmyndigheten. Vid
temyndighet i län, som hör under överklagande gäller lagen
skilda hovrätter, be- (1995:000) om domstolsärenden.
skattningsmyndighet, skola
besvären ställas till den hov-
rätt, under vilken den del av
länet hör, där den skattskyldige
var mantalsskriven, när skatt-
skyldigheten inträdde, eller,
om han då ej var mantalsskriven
inom riket, där han var bosatt
eller stadigvarande vistades;
i fråga om juridisk person vare
för hovrättens behörighet bestäm-
mande, var styrelsen eller för-
valtningen hade sitt säte, när
skattskyldigheten inträdde. Be-
svär må anföras, förutom av en-
skild part, av den enligt 64 §
1 mom. förordnade gransknings-
myndigheten.
--------------------------------------------------------------------
Innefattar beslut av Om beskattningsmyndighetens
underrätt eller skattemyndighet beslut innefattar prövning av en
prövning av fråga om fråga om fastställande, eftergift
fastställande, eftergift eller eller återvinning av skatt, får
återvinning av skatt, må talan överklagande ske inom tre år från
fullföljas inom tre år från be- beslutets dag. När en skatt-
slutets dag. När skattskyldig skyldig vitsordat en anmärkning,
vitsordat anmärkning, som fram- som framställts av gransknings-
ställts av granskningsmyndighe- myndigheten, skall det vid över-
ten, skall vid fullföljd av klagandet anses som om
talan anses, som om beslut om beskattningsmyndigheten med-
skattens fastställande blivit delat beslut om skattens
meddelat av underrätt eller fastställande när granskningsmyn-
skattemyndighet, när gransk- digheten fått meddelande om
ningsmyndigheten erhållit med- vitsordandet. I sådant fall
delande om vitsordandet. I skall ett överklagande ges in
sådant fall skall klaganden in- till hovrätten. Har ena parten
komma till hovrätten med sin överklagat beslutet och vill även
dit ställda besvärsinlaga. Har motparten överklaga det, skall
part anfört besvär och vill jämväl dock dennes överklagande ha kom-
hans vederpart söka ändring i mit in till tingsrätten eller
beslutet, skall denne dock till hovrätten inom två månader
inkomma med sina besvär inom två från det att delgivning har
månader från det delgivning som skett av föreläggande som avses i
avses i 52 kap. 7 § rättegångs- 16 § lagen (1995:000) om
balken ägt rum. I sistnämnda domstolsärenden. Prövningen av om
fall må vederparten inkomma med motparten har överklagat i rätt
besvärsinlaga till hovrätten; tid skall alltid göras av hovrät-
prövningen huruvida hans ten.
besvärstalan fullföljts på före-
skrivet sätt och inom rätt tid
skall alltid tillkomma hovrät-
ten.
--------------------------------------------------------------------
Då besvär behörigen anförts över När ett beslut som avses i
beslut, som avses i nästfö- andra stycket överklagas skall
regående stycke, skall hovrätten hovrätten, om målet tas upp till
städse höra klagandens vederpart prövning, alltid ge klagandens
över besvären. motpart tillfälle att yttra sig.
--------------------------------------------------------------------
Över beslut av beskattnings- Beslut av beskattningsmyndig-
myndigheten i frågor, som avses heten i frågor som avses i 17
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö- och 26 §§ får inte överklagas. Har
ras. Har någon förelagts att vid någon förelagts att vid vite
vite fullgöra åliggande, varom i fullgöra en uppgift som anges i
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma
komma under prövning i samband under prövning i samband med
med klagan över beslut om vi- överklagande av beslut om vitets
tets utdömande. utdömande.

70 §2
--------------------------------------------------------------------
Besvär över beslut om faststäl- Ett överklagande av ett beslut
lande av skatt enligt denna om fastställande av skatt enligt
lag inverkar inte på denna lag inverkar inte på skyl-
skyldigheten att betala den digheten att betala den skatt
skatt som beslutet avser. som beslutet avser.
Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:337.

2 Senaste lydelse 1990:337.

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §3
Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §,
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre
mannen.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom bekräftelse, kan förord- genom bekräftelse, kan förordnan-
nande enligt första stycket de enligt första stycket med-
meddelas i mål om att be- delas i mål om att bekräftelsen
kräftelsen saknar verkan mot saknar verkan mot den som har
den som har lämnat den. Ett lämnat den. Ett sådant förordnande
sådant förordnande kan begäras av kan begäras av någon av parterna
någon av parterna i målet. Har i målet. Har någon talan inte
någon talan inte väckts om att väckts om att bekräftelsen saknar
bekräftelsen saknar verkan, verkan, prövas frågan om förord-
prövas frågan om förordnande nande enligt första stycket
enligt första stycket såsom ett enligt lagen (1995:000) om
ärende enligt lagen (1946:807) domstolsärenden. Ett sådant för-
om handläggning av domstolsären- ordnande kan begäras av den som
den. Ett sådant förordnande kan kan vara part i ett mål om att
begäras av den som kan vara bekräftelsen saknar verkan.
part i ett mål om att bekräftel-
sen saknar verkan.
--------------------------------------------------------------------
Har faderskapet fastställts Har faderskapet fastställts
genom dom som har vunnit laga genom dom som har vunnit laga
kraft, prövas frågan om förord- kraft, prövas frågan om förordnan-
nande enligt första stycket så- de enligt första stycket enligt
som ett ärende enligt lagen om lagen (1995:000) om domstols-
handläggning av domstolsärenden. ärenden. Ett sådant förordnande
Ett sådant förordnande kan kan begäras av någon av parterna
begäras av någon av parterna i i det tidigare målet.
det tidigare målet.
Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.
--------------------------------------------------------------------
1 b §4
--------------------------------------------------------------------
Beslut om förordnande enligt Beslut om förordnande enligt 1
1 a § i ett ärende som avses i a § i ett ärende som avses i
lagen (1946:807) om handlägg- lagen (1995:000) om domstols-
ning av domstolsärenden får ärenden får överklagas särskilt.
överklagas särskilt genom besvär. Sedan utlåtande över undersök-
Sedan utlåtande över undersök- ningen har avgetts eller frågan
ningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit, får
om undersökning har förfallit, ärendet avskrivas.
får ärendet avskrivas.
Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av
Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

3 Senaste lydelse 1990:1530.

4 Senaste lydelse 1982:1060.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av
båtbyggnadsförskott

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om båtbyggnadsförskott skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
Den som har beställt båt och Den som har beställt båt och
lämnat eller utfäst sig att lämna lämnat eller utfäst sig att lämna
tillverkaren förskott av pengar tillverkaren förskott av pengar
eller byggnadsämnen får låta taga eller byggnadsämnen får låta
in därom upprättat skriftligt registrera ett därom upprättat
avtal i protokollet hos Stock- skriftligt avtal hos Stockholms
holms tingsrätt. Därefter har tingsrätt. Därefter har han för-
han förmånsrätt enligt 4 § förmåns- månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen
rättslagen (1970:979) i bygg- (1970:979) i byggnadsämnena och
nadsämnena och vad som för hans vad som för hans räkning
räkning tillverkats med tillverkats med förskottet.
förskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
8 §5
Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 §
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre
veckor från dagen för beslutet.
--------------------------------------------------------------------
Beträffande överklaganden av Vid överklaganden av regist-
registreringsmyndighetens reringsmyndighetens beslut i
beslut i ärenden enligt 13 kap. ärenden enligt 13 kap. 4 a eller
4 a eller 7 § tillämpas bestäm- 7 § gäller lagen (1995:000) om
melserna i lagen (1946:807) om domstolsärenden.
handläggning av domstolsärenden.
Tingsrätten skall dock alltid
bestå av en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

5 Senaste lydelse 1993:1495.

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1
dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §2
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte
överklagas.
--------------------------------------------------------------------
Andra beslut enligt 9 § över- Andra beslut enligt 9 § över-
klagas skriftligen hos den klagas skriftligen till den
tingsrätt inom vars domkrets tingsrätt inom vars domkrets
överträdelsen har ägt rum. överträdelsen har ägt rum.
Skrivelsen med överklagandet Överklagandet skall ges in till
ges in till polismyndigheten. polismyndigheten. Det skall ha
Den skall ha kommit in dit kommit in dit senast tre veckor
senast tre veckor från det från det klaganden fick del av
klaganden fick del av beslutet. Vid överklagande gäller
beslutet. Vid prövning av över- lagen (1995:000) om
klagandet tillämpas lagen domstolsärenden, om inte annat
(1946:807) om handläggning av anges i denna lag.
domstolsärenden om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas.
--------------------------------------------------------------------
10 a §3
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får över- Hovrätten får inte pröva ett
klagas hos hovrätten. Överkla- överklagande av ett beslut av en
gandet får inte prövas av hov- tingsrätt, om inte hovrätten med-
rätten om inte hovrätten med- delat prövningstillstånd.
delat parten prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part, som rör någon annan än en part,
beslut i vilket tingsrätten beslut i vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ogillat jäv mot en domare eller
beslut genom vilket en beslut genom vilket en anmälan
missnöjesanmälan eller en anmälan av bestridande avvisats.
av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövnings-
tillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd får meddelas
endast om
1. det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att talan
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till
ändring i det slut vartill
tingsrätten kommit eller
3. det annars finns syn-
nerliga skäl att pröva talan.
--------------------------------------------------------------------
Kan talan mot tingsrättens
beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat pröv-
ningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.
Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517.

2 Senaste lydelse 1988:1180.

3 Senaste lydelse 1993:517.

17 Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Lydelse enligt SFS 1995:305 Föreslagen lydelse
13 §
--------------------------------------------------------------------
Åklagaren i den ort där den Åklagaren i den ort där den
bötfällde finns får överklaga ett bötfällde finns får överklaga ett
förordnande av en kronofogde- förordnande av en kronofogdemyn-
myndighet enligt 12 § hos dighet enligt 12 § till tingsrät-
tingsrätten i samma ort. ten i samma ort. Överklagandet
Överklagandet skall ha kommit skall ha kommit in till krono-
in till rätten inom tre veckor fogdemyndigheten inom tre
från den dag då åklagaren fick veckor från den dag då åklagaren
del av beslutet. I ärendet fick del av beslutet. Vid
tillämpas lagen (1946:807) om överklagande gäller i övrigt lagen
handläggning av domstolsärenden. (1995:000) om domstolsärenden.
Därvid skall i fråga om Vid handläggningen av ärendet be-
överklagandet gälla vad som i står tingsrätten av en juristdo-
den lagen sägs om ansökan. Vid mare. Om det finns särskilda skäl
annan handläggning än som sägs i med hänsyn till ärendets
3 eller 4 § samma lag skall beskaffenhet får tingsrätten dock
rätten bestå av en lagfaren do- bestå av en juristdomare och tre
mare och nämnd. nämndemän.
Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte
överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med
klagan över utmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända
borgenärer
dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
4 §
--------------------------------------------------------------------
Ansökan om kallelse på okända Ansökan om kallelse på okända
borgenärer görs vid den tingsrätt borgenärer görs hos kronofogde-
där gäldenären bör svara i tviste- myndigheten i det län där gälde-
mål i allmänhet eller, om gälde- nären bör svara vid domstol i
nären är avliden, där han hade tvistemål i allmänhet eller, om
bort svara i sådana mål. gäldenären är avliden, där han hade
bort svara vid domstol i sådana
mål. Om gäldenären är ett
aktiebolag görs dock ansökan hos
Patent- och registrerings-
verket.
Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och
såvitt möjligt ange deras adress.

5 §1
--------------------------------------------------------------------
Kallelse på gäldenärens okända Kallelse på gäldenärens okända
borgenärer utfärdas av rätten med borgenärer utfärdas av myn-
föreläggande för dem att digheten med föreläggande för dem
skriftligen anmäla sina ford- att skriftligen anmäla sina
ringar till rätten senast sex fordringar till myndigheten se-
månader från dagen för kallelsen. nast sex månader från dagen för
kallelsen.
--------------------------------------------------------------------
Kallelsen skall skyndsamt Kallelsen skall skyndsamt
kungöras i Post- och Inrikes kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar. Vidare skall rätten Tidningar. Vidare skall myn-
senast en månad före anmäl- digheten senast en månad före an-
ningstidens utgång skicka mälningstidens utgång skicka
underrättelser om kallelsen underrättelser om kallelsen till
till kronofogdemyndigheten i alla borgenärer som har tagits
länet och till alla borgenärer upp i förteckningen över kända
som har tagits upp i borgenärer och som har känd
förteckningen över kända bor- adress.
genärer och som har känd adress.
--------------------------------------------------------------------
5 a §
Vid överklagande av en krono-
fogdemyndighets beslut tillämpas
18 kap. utsökningsbalken.
Ett beslut av Patent- och
registreringsverket överklagas
till tingsrätten på den ort där
bolaget har sitt säte. Vid
överklagande gäller lagen
(1995:000) om domstolsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre
bestämmelser.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:396.

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och
egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av
handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än
näringsidkarens död.
--------------------------------------------------------------------
Utan hinder av att en köpe- Utan hinder av att en köpe-
handling om försäljning av lösöre handling om försäljning av lösöre
som tillhör näringsidkaren har som tillhör näringsidkaren har
behandlats enligt bestämmel- behandlats enligt bestämmelserna
serna i lagen (1845:50 s. 1) i lagen (1845:50 s. 1) om
om handel med lösören, som köpa- handel med lösören, som köparen
ren låter i säljarens vård kvar- låter i säljarens vård kvarbliva,
bliva, omfattas den sålda egen- omfattas den sålda egendomen av
domen av hypotek på grund av en hypotek på grund av en
företagsinteckning som har sökts företagsinteckning som har sökts
senast trettio dagar efter det senast trettio dagar efter det
att handlingen företeddes inför att handlingen registrerades
rätten. hos kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren
före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt
bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.

20 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
20 a §
Vid handläggningen av ett
ärende enligt denna lag består
tingsrätten av en juristdomare.
Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffen-
het, får tingsrätten dock bestå av
en juristdomare och tre
nämndemän.
Regeringen får bestämma att även
sådana anställda i en tingsrätt
som inte är juristdomare skall få
förordna bodelningsförrättare
enligt 17 kap. 1 § äktenskaps-
balken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även
på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
--------------------------------------------------------------------
8. 6 § lagen (1946:807) om 8. bostadsrättslagen
handläggning av domstolsärenden, (1991:614),
9. bostadsrättslagen 9. 9 § rättshjälpslagen
(1991:614), (1972:429),
10. 9 § rättshjälpslagen 10. lagen (1981:131) om kal-
(1972:429), lelse på okända borgenärer,
11. lagen (1981:131) om kal- 11. 5 kap. 18 § tredje stycket
lelse på okända borgenärer, fastighetsbildningslagen
12. 5 kap. 18 § tredje (1970:988),
stycket fastighetsbildnings- 12. 10 § insiderlagen
lagen (1970:988), (1990:1342),
13. 10 § insiderlagen 13. 11 kap. 3 § första och and-
(1990:1342), ra styckena och 5 § andra
14. 11 kap. 3 § första och stycket vallagen (1972:620),
andra styckena och 5 § andra 14. 36 § första stycket lagen
stycket vallagen (1972:620), (1972:704) om kyrkofullmäkti-
15. 36 § första stycket lagen geval, m.m.,
(1972:704) om kyrkofullmäkti- 15. 2 § andra stycket lagen
geval, m.m., (1993:1404) om brevröstning i
16. 2 § andra stycket lagen Förbundsrepubliken Tyskland och
(1993:1404) om brevröstning i i Schweiz,
Förbundsrepubliken Tyskland och 16. lagen (1993:1469) om
i Schweiz, uppskovsavdrag vid byte av bo-
17. lagen (1993:1469) om stad, samt
uppskovsavdrag vid byte av bo- 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
stad, samt 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, samt 16 kap. 7 och 9 §§
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken.
samt 16 kap. 7 och 9 §§
föräldrabalken.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta,
gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1446.

22 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
--------------------------------------------------------------------
Förhandling inför rätten enligt Sammanträde inför rätten skall
4 § andra stycket lagen alltid hållas, om någon part begär
(1946:807) om handläggning av det.
domstolsärenden skall alltid
hållas, om någon part begär det.

21 §
--------------------------------------------------------------------
Vid rättens handläggning av Vid rättens handläggning av
ärenden om besöksförbud gäller i ärenden om besöksförbud gäller i
övrigt 2 § andra-femte styckena, övrigt lagen (1995:000) om
3 §, 4 § första och andra domstolsärenden. Därvid gäller i
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen fråga om begäran om prövning vad
(1946:807) om handläggning av som sägs i den lagen om ansökan.
domstolsärenden. Därvid gäller i
fråga om begäran om prövning vad
som sägs i den lagen om ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

23 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.
14 §1
Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggningen av frågor Vid handläggningen av frågor
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas som avses i 8 och 11 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lagen lagen (1995:000) om domstols-
(1946:807) om handläggning av ärenden.
domstolsärenden. Tingsrätten är
domför med en lagfaren domare.
Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10
kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1523.

24 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per-
sonuppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §
--------------------------------------------------------------------
Vid tingsrättens handläggning Vid tingsrättens handläggning
gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1995:000) om dom-
handläggning av domstolsärenden stolsärenden.
i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

25 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §2
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får
överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
--------------------------------------------------------------------
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.

64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är
tillåten, och
--------------------------------------------------------------------
2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden.
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49,
rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken
skall i stället gälla Marknads- samt 38 § första stycket
domstolen. ärendelagen skall i stället gälla
Marknadsdomstolen .

**FOOTNOTES**

2 Senaste lydelse 1994:1494.

64 c §3
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden
som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5
5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten
den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges
64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett
läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första
lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i
ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare
tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en
lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är
får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till
delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan
handläggning skall tingsrätten
bestå av en juristdomare eller
av en juristdomare och en eko-
nomisk expert.

65 §
--------------------------------------------------------------------
För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part
i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i
lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och
gande för part och parts parts utevaro det som i rätte-
utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla-
balken är föreskrivet för åklaga- gare.
re.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

3 Senaste lydelse 1993:681.

26 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

63 §4
Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får
överklagas hos Marknadsdomstolen:
1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §,
2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §,
3. kvarstad enligt 32 §,
4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§,
5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och
6. prövning av överklaganden enligt 60 §.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under
rättegång.
--------------------------------------------------------------------
Beslut som avses i första
stycket 6 får överklagas även av
Konkurrensverket om tingsrätten
ändrat verkets beslut.

64 §
Om något annat inte följer av denna lag tillämpas,
1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är
tillåten, och
--------------------------------------------------------------------
2. beträffande handläggningen 2. beträffande handläggningen
av frågor som avses i 63 § första av frågor som avses i 63 § första
stycket 5 och 6, lagen stycket 5 och 6, lagen
(1946:807) om handläggning av (1995:000) om domstolsärenden.
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vad som i 49, 50 och 52 kap. Vad som sägs om hovrätten i 49,
rättegångsbalken sägs om hovrätten 50 och 52 kap. rättegångsbalken
skall i stället gälla Marknads- samt 38 § första stycket
domstolen. ärendelagen skall i stället gälla
Marknadsdomstolen .

**FOOTNOTES**

4 Senaste lydelse 1994:1494.

64 c §5
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden När tingsrätten prövar ärenden
som anges i 63 § första stycket som anges i 63 § första stycket 5
5 och 6 skall tingsrätten ha och 6 i sak, skall tingsrätten
den sammansättning som anges i ha den sammansättning som anges
64 a § första stycket. Vid hand- i 64 a § första stycket. I ett
läggning som avses i 3 och 4 §§ ärende som anges i 63 § första
lagen (1946:807) om handlägg- stycket 5 får tingsrätten dock i
ning av domstolsärenden skall stället bestå av en juristdomare
tingsrätten dock bestå av en eller av en juristdomare och en
lagfaren domare. I sådana fall ekonomisk expert, om det är
får även en ekonomisk expert tillräckligt med hänsyn till
delta i tingsrätten. ärendets beskaffenhet. Vid annan
handläggning skall tingsrätten
bestå av en juristdomare eller
av en juristdomare och en eko-
nomisk expert.

65 §
--------------------------------------------------------------------
För Konkurrensverket som part För Konkurrensverket som part
i mål eller ärenden enligt denna i mål enligt denna lag gäller i
lag gäller, i fråga om föreläg- fråga om föreläggande för part och
gande för part och parts parts utevaro det som i rätte-
utevaro, vad som i rättegångs- gångsbalken är föreskrivet för åkla-
balken är föreskrivet för åklaga- gare.
re.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

5 Senaste lydelse 1993:681.

27 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334)

Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334)
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
--------------------------------------------------------------------
Om en tingsrätt då den tar
emot ett ärende om skuldsane-
ring finner att den inte är be-
hörig, skall rätten överlämna
ärendet till en tingsrätt som är
behörig. Tingsrättens beslut om
överlämnande får inte överklagas.

22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens
fordran.
--------------------------------------------------------------------
Om inte annat följer av denna Om inte annat följer av denna
lag, gäller för handläggningen lag, gäller lagen (1995:000) om
lagen (1946:807) om handlägg- domstolsärenden för handlägg-
ning av domstolsärenden. En ningen.
tingsrätt skall vid handlägg-
ningen alltid bestå av en
lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam-
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.

27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som
avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans
avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa
eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i
stället den tiden.
--------------------------------------------------------------------
Innan rätten prövar borgenärens Innan rätten prövar borgenärens
ansökan skall gäldenären och de ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § borgenärer som avses i 19 § höras.
höras. I övrigt tillämpas lagen I övrigt gäller lagen (1995:000)
(1946:807) om handläggning av om domstolsärenden för
domstolsärenden. En tingsrätt handläggningen.
skall vid handläggningen alltid
bestå av en lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som
tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om
inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1
angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina
förpliktelser enligt 27 § första stycket 2.

29 §
--------------------------------------------------------------------
Kronofogdemyndighetens be- Kronofogdemyndighets beslut
slut att avvisa eller avslå en att avvisa eller avslå en ansökan
ansökan om skuldsanering, in- om skuldsanering, inleda skuld-
leda skuldsanering eller fast- sanering eller fastställa en
ställa en skuldsanering över- skuldsanering överklagas till
klagas till den tingsrätt som den tingsrätt som avses i 21 §.
avses i 21 §. Detsamma gäller Detsamma gäller kronofogdemyn-
kronofogdemyndighetens beslut dighetens beslut att avskriva
att avskriva ett ett skuldsaneringsärende från
skuldsaneringsärende från vidare vidare handläggning. Vid överkla-
handläggning. Överklagandet gande gäller lagen (1995:000) om
skall ges in till domstolsärenden, om inte annat
kronofogdemyndigheten inom tre följer av denna lag. Kronofog-
veckor från dagen för beslutet. demyndigheten skall inte vara
part i domstolen.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.

31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
--------------------------------------------------------------------
Prövningstillstånd behövs inte, Prövningstillstånd behövs inte,
om överklagandet avser ett be- om överklagandet avser ett be-
slut som rör någon annan än en slut som rör någon annan än en
part, ett beslut genom vilket part, ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en tingsrätten ogillat jäv mot en
domare eller ett beslut genom domare eller ett beslut genom
vilket en missnöjesanmälan eller vilket ett överklagande har
ett överklagande har avvisats. avvisats.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

28 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan
antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
--------------------------------------------------------------------
I ärenden om begränsningsfond I ärenden om begränsningsfond
gäller lagen (1946:807) om gäller lagen (1995:000) om
handläggning av domstolsärenden, domstolsärenden, om inte annat
om inte annat sägs i detta sägs i detta kapitel.
kapitel.

18 kap.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga
förhållanden.
--------------------------------------------------------------------
Om annat inte följer av denna Om annat inte följer av denna
lag, gäller för sjöförklaring inför lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om domstol lagen (1995:000) om
handläggning av domstolsärenden. domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt.
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den
domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns,
hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.
dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52 §
--------------------------------------------------------------------
I fråga om överklagande Vid överklagande gäller lagen
tillämpas lagen (1946:807) om (1995:000) om domstolsärenden om
handläggning av domstolsärenden inte annat föreskrivs i denna
om inte annat föreskrivs i lag.
denna lag. Därvid gäller beträf-
fande överklagandet vad som
föreskrivs om ansökan i den la-
gen.

53 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrätten skall vid avgöran- Vid handläggningen av ärendet
de av ärendet bestå av en lag- består tingsrätten av en ju-
faren domare och tre nämndemän. ristdomare. Om det finns sär-
Vid handläggning i övrigt av skilda skäl med hänsyn till ären-
ärendet är tingsrätten domför med dets beskaffenhet får tingsrätten
en lagfaren domare. dock bestå av en juristdomare
och tre nämndemän.

55 §
--------------------------------------------------------------------
Tingsrättens beslut får av den
disciplinansvarige eller det
allmänna överklagas till hovrät-
ten. Om tingsrätten har
meddelat ett beslut som avses
i 34 § andra stycket eller av-
slagit ett yrkande om att
verkställighet tills vidare
inte skall få ske, får talan mot
beslutet föras särskilt.
--------------------------------------------------------------------
Hovrättens beslut får inte Ett beslut av hovrätten får
överklagas. inte överklagas.

62 §
--------------------------------------------------------------------
Ett beslut om ersättnings- Ett beslut om ersättningsskyl-
skyldighet som fattats av en dighet som fattats av en sådan
sådan chef i Försvarsmakten som chef i Försvarsmakten som avses
avses i 20 §, av en annan i 20 §, av en annan myndighet än
myndighet än Försvarsmakten, Försvarsmakten, eller av en kom-
eller av en kommun, ett lands- mun, ett landsting eller en
ting eller en kyrklig kommun kyrklig kommun får överklagas av
får överklagas av den disciplin- den disciplinansvarige till
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i
50-53 §§, 55 § första stycket 50-53 och 55 §§ gäller vid sådant
första meningen och andra överklagande.
stycket samt 56 § gäller vid så-
dant överklagande.
--------------------------------------------------------------------
Om överklagandet hos tings-
rätten avser endast frågan om
ersättningsskyldighet, skall
dock vad som är föreskrivet om
rättegången i tvistemål tillämpas.
Avser talan ett beslut om både
disciplinpåföljd och ersättnings-
skyldighet, skall tingsrätten,
om den disciplinansvarige begär
det eller det annars finns skäl
för det, handlägga frågan om er-
sättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål före-
skrivna ordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet
redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande
äldre bestämmelser.

30 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450)
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 §
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning av ärenden Vid handläggning av ärenden som
som avses i 42 § andra stycket anges i 42 § andra stycket skall
skall Stockholms tingsrätt ha Stockholms tingsrätt bestå av en
den sammansättning som anges i juristdomare eller av en
45 § första stycket. Vid hand- juristdomare och en ekonomisk
läggning som avses i 3 och 4 §§ expert. Om det finns särskilda
lagen (1946:807) om handlägg- skäl med hänsyn till ärendets
ning av domstolsärenden skall beskaffenhet får tingsrätten dock
tingsrätten dock bestå av en ha den sammansättning som anges
lagfaren domare. I sådana fall i 45 § första stycket.
får även en ekonomisk expert
delta i tingsrätten.

50 §
Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör-
ningsavgift enligt 22 §.
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
--------------------------------------------------------------------
Vid Stockholms tingsrätt I ärenden som avses i 42 §
skall lagen (1946:807) om andra stycket gäller lagen
handläggning av domstolsärenden (1995:000) om domstolsärenden,
tillämpas i ärenden som avses i om något annat inte följer av
42 § andra stycket, om något denna lag.
annat inte följer av denna lag.

51 §
--------------------------------------------------------------------
Vad som sägs i 49, 50 och 52 Vad som sägs i 49, 50 och 52
kap. rättegångsbalken om hov- kap. rättegångsbalken och i 38 §
rätten skall i mål och ärenden första stycket lagen (1995:000)
enligt denna lag i stället gälla om domstolsärenden om hovrätten
Marknadsdomstolen. skall i mål och ärenden enligt
denna lag i stället gälla
Marknadsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
31 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion
dels att 4 kap. 3 § skall upphävas,
dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.
1 §1
--------------------------------------------------------------------
Om inte annat föreskrivs, gäl- Om inte annat föreskrivs, gäl-
ler för rättens handläggning en- ler lagen (1995:000) om dom-
ligt denna lag lagen stolsärenden för rättens handlägg-
(1946:807) om handläggning av ning enligt denna lag.
domstolsärenden.
--------------------------------------------------------------------
Vid handläggning enligt 3
kap. tillämpas dock rättegångs-
balkens bestämmelser om hand-
läggningen av tvistemål.

2 §2
--------------------------------------------------------------------
En sådan förhandling som avses En sådan förhandling som avses
i 3 kap. 23 § första stycket i 3 kap. 23 § första stycket
skall äga rum så snart som möj- skall äga rum så snart som möj-
ligt. Vid förhandlingen ligt. Om rekonstruktören, gälde-
tillämpas bestämmelserna i nären eller en borgenär uteblir
rättegångsbalken om huvud- från förhandlingen, hindrar det
förhandling i tvistemål. Om inte att ackordsfrågan prövas och
rekonstruktören, gäldenären eller avgörs.
en borgenär uteblir från förhand-
lingen, hindrar det inte att
ackordsfrågan prövas och avgörs.
--------------------------------------------------------------------
Rättens avgörande sker genom
beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

**FOOTNOTES**

1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-11-21

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
domstolsärenden, m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet, jur. dr. Peter
Fitger.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om domstolsärenden

Den nuvarande lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden är i allt
väsentligt oförändrad sedan sin tillkomst år 1946. Många nya ärendegrupper har
emellertid förts in under lagens tillämpningsområde samtidigt som
rättegångsbalken, som ärendelagen i flera avseenden bygger på, har varit föremål
för åtskilliga ingripande förändringar. Dessutom har tillkommit en förvaltnings-
och förvaltningsprocesslagstiftning, som för förvaltningsmyndigheternas och
förvaltningsdomstolarnas del behandlar frågor som till sin natur är näraliggande
dem som behandlas i ärendelagen. Det får därför anses tillfredsställande att det
nu föreligger ett utarbetat förslag till ny ärendelag avsedd att ersätta 1946
års lag.
Den nuvarande ärendelagen innehåller endast ett fåtal procedurregler. I
stället finns i 11 § en allmän bestämmelse av innebörd att rättegångsbalkens
bestämmelser om tvistemål, i den mån de är tillämpliga, skall gälla i sådana
avseenden som inte är reglerade i lagen. I anslutning till denna bestämmelse
uttalade processlagberedningen vid lagens tillkomst att det inte torde kunna
undvikas att i vissa fall tvekan kan uppstå huruvida ett visst lagrum i
rättegångsbalken är tillämpligt eller ej men att en mera ingående reglering i
lag av dessa frågor var förenad med betydande svårigheter och inte syntes
lämplig med hänsyn till de olikartade förhållanden som kunde förekomma (NJA II
1947 s. 113).
Vid utarbetandet av föreliggande förslag har en strävan varit att söka
överbrygga dessa svårigheter. Förslaget är avsett att innehålla en i princip
fullständig reglering av proceduren, samtidigt som det innehåller preciserade
hänvisningar till rättegångsbalken på vissa punkter och ett generellt undantag
för fall då det i en annan lag (med undantag av förvaltningslagen) finns
bestämmelser som avviker från ärendelagen. En allmän hänvisning till
rättegångsbalken har med denna lösning ansetts kunna avvaras.
Även om förslaget till ny ärendelag från de angivna synpunkterna genomgående
är följdriktigt utarbetat, är det ofrånkomligt att det uppkommer vissa
olägenheter av det slag som antyddes, när vid den nuvarande ärendelagens
tillkomst tanken på en mera fullständig reglering avvisades. Den utförliga
reglering som den nya ärendelagen innehåller kan möjligen i någon mån öka risken
för att man vid tillämpningen förbiser de speciella procedurregler som mycket
ofta finns i den materiella lagstiftning som behandlar olika typer av ärenden
och som skall tillämpas i stället för ärendelagens bestämmelser. Bestämmelserna
i den materiella lagstiftningen är dessutom ibland utformade så att en viss
procedur är mer eller mindre underförstådd, vilket någon gång kan ge upphov till
tvekan om den särskilda lagen skall anses innehålla en från ärendelagen
avvikande föreskrift eller ej. Ett exempel, som Lagrådet återkommer till,
erbjuder frågan om ett ärende kan inledas muntligen.
Vad avser förhållandet till rättegångsbalken för sådana fall då den föreslagna
ärendelagen inte innehåller någon reglering som motsvarar balkens uttalas i
motiven beträffande åtskilliga frågor att rättegångsbalkens regler får tillämpas
analogt men i andra fall att balkens regler inte är avsedda att tillämpas eller
att frågan bör lämnas oreglerad. Även om man får god ledning av motiven i dessa
hänseenden, lär det inte kunna undvikas att situationer kan uppkomma, då man i
avsaknad av en allmän hänvisning till rättegångsbalken kan hamna i tvekan om
rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas eller ej. Med tanke på den
utformning av lagen som har valts i förslaget vill Lagrådet dock inte förorda
att lagen kompletteras med en sådan hänvisning.
Vad som nu har sagts bör inte undanskymma att det omsorgsfullt utarbetade
förslag till ärendelag som nu föreligger utgör ett betydelsefullt framsteg i
fråga om regleringen. Lagrådet kan i allt väsentligt ansluta sig till de
lösningar som har valts i olika frågor. Vissa detaljspörsmål behandlas särskilt
i det följande.
Principerna i den nuvarande ärendelagen har i viss utsträckning ansetts kunna
tillämpas analogt för ärendegrupper som inte regleras i lagen, t. ex. ärenden
som behandlas i rättegångsbalken men som där har fått en endast sparsam
reglering (se t.ex. NJA 1994 s.33 och 749). En viss sådan analogisk tillämpning
torde kunna förekomma även i fortsättningen. Det är tänkbart att man i ett
senare skede skulle kunna ha anledning att överväga en utvidgning av den nya
lagens tillämpningsområde även till åtminstone en del sådana ärendetyper, så att
regleringen av de ärenden som ankommer på allmän domstol blir mera enhetlig.
En särställning intar inskrivningsärendena. Vid jordabalkens tillkomst
konstaterades att dessa ärenden inte skulle komma att omfattas av den nuvarande
ärendelagen, eftersom inskrivningsmyndighet inte är att anse som allmän
underrätt. Efter mönster av 11 § ärendelagen intogs i stället i 19 kap. 3 §
jordabalken en regel av innebörd att bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga
delar skulle gälla i fråga om behandlingen av inskrivningsärenden i den mån an-
nat inte följer av jordabalken (NJA II 1972 s. 450). När nu den bestämmelse i
ärendelagen som utgjort förebild för jordabalkens regler slopas, skulle det ha
varit följdriktigt om hänvisningen i jordabalken ändrades till att avse den nya
ärendelagen. Lagrådet vill förorda att denna fråga tas upp i lämpligt samman-
hang.
Den nya ärendelagen är avsedd att tillämpas även i högre rätt. Detta
föranleder i och för sig ingen erinran, även om ett alternativ skulle ha kunnat
vara att lagen i detta hänseende hänvisat till rättegångsbalkens regler om
överklagande av beslut. Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang beröra en
terminologisk fråga. I hovrätt och i Högsta domstolen, liksom för övrigt i
kammarrätt och Regeringsrätten, betecknas överklagade ärenden alltid som mål.
Enligt remissen (avsnitt 7.2) talar praktiska skäl med styrka för att man
övergår till att beteckna dem som ärenden. Lagrådet vill hävda att de praktiska
skälen talar i motsatt riktning, eftersom man då behåller en enhetlig beteckning
för processer som anhängiggjorts genom överklagande av ett avgörande i lägre
rätt, något som minskar risken för förbiseenden.

3 §
Enligt andra stycket gäller jävsreglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, när en
anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild föreskrift
handlägger ett ärende. Någon hänvisning görs dock inte till övriga jävsregler i
4 kap., t.ex. om skyldigheten att självmant anmäla ett jävsförhållande (14 §)
eller om de åtgärder som får vidtas trots jäv (15 §).
Jävsregeln i förevarande stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 3 e § andra
stycket rättegångsbalken. Den bestämmelsen gäller emellertid endast åtgärder som
avses i paragrafens första stycke, dvs. beredande av ett mål. Reglerna i 4 kap.
14 och 15 §§ tar sikte närmast på den som handlägger ett mål eller ärende och
inte på den som endast vidtar förberedande åtgärder, vilket kan förklara
begränsningen i 1 kap. 3 e § andra stycket. En motsvarande begränsning görs inte
i fråga om ett domstolsbiträde, som enligt 18 a § förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion har förordnats att på eget ansvar handlägga vissa mål och
ärenden. Även om varken tingsrättsinstruktionen eller nuvarande ärendelag
innehåller någon jävsregel för sådant domstolsbiträde, får det antas att
samtliga jävsregler i 4 kap. rättegångsbalken är tillämpliga. Enligt Lagrådets
mening bör detsamma gälla för de anställda som avses i det nu föreslagna 3 §
andra stycket.
Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att 3 § andra stycket med vissa
redaktionella jämkningar i övrigt ges följande lydelse.

När en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild
föreskrift handlägger ett ärende, gäller reglerna om jäv i 4 kap.
rättegångsbalken.

4 §
Att ett ärende skall inledas skriftligen utesluter inte, som påpekas i
författningskommentaren, att så sker genom telefax. Eftersom överföring på
telefax sker i elektronisk form, föreslår Lagrådet att ordet elektroniskt i
andra meningen ersätts med orden i annan form .
Som Lagrådet inledningsvis antytt kan föreskriften att ett ärende skall
inledas skriftligen ge upphov till tvekan om detta skall gälla även i de fall
där den materiella lagstiftningen inte innehåller något sådant krav utan det
tvärtom är underförstått att ärendet kan inledas muntligen. Ett exempel på detta
är ett ärende som rör registrering av en bouppteckning. Enligt
författningskommentaren bör ett sådant ärende behandlas som ett
anmälningsärende, som då till följd av 4 § skall inledas skriftligen. En sådan
ordning skulle enligt Lagrådets mening te sig alltför formalistisk i de fall då
bouppteckningsingivaren inställer sig personligen i tingsrätten. Med den av
Lagrådet föreslagna lydelsen av 4 § andra meningen blir det möjligt för
regeringen att i sådana fall där skriftlig inledning av ett ärende inte anses
nödvändig bestämma att förfarandet får inledas på annat sätt.

7 §
I paragrafen föreslås att, när ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas
till tingsrätt, överklagandet skall ha kommit in till myndigheten inom tre
veckor från dagen för beslutet. Valet av beslutsdagen som utgångspunkt för
klagofristens beräkning är i överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel
enligt rättegångsbalken, en huvudregel som där har sin naturliga förklaring i
att den muntliga handläggningen är ett grundläggande inslag i processen vid de
allmänna domstolarna. Huvudregeln skall emellertid tillämpas också i de flesta
mål där någon muntlig förhandling inte hålls, t.ex. i tvistemål på grund av att
huvudförhandling inte behövs och inte heller begärs av någon av parterna.
Beslutsdagen bildar vidare utgångspunkt för klagotiden i vissa typer av
domstolsärenden, bl.a. ärenden för vilka gällande ärendelags hänvisning till
tvistemålsreglerna i rättegångsbalken får genomslag i överklagandehänseende. Vad
nu sagts talar för att ordningen enligt rättegångsbalkens huvudregel oftast kan
tillämpas för domstolsärenden utan påtagliga risker för rättssäkerheten. I
lagrådsremissen har också framhållits att detta system har fungerat väl under
lång tid på åtskilliga områden.
Vad saken nu gäller är emellertid i första hand att för ett förfarande, som
hos såväl förvaltningsmyndighet som domstol väsentligen bygger på skriftlig
handläggning med i praktiken begränsad skriftväxling, välja en grundläggande
regel för klagotidsberäkning som bäst svarar mot rättssäkerhetens krav. Från
sådan synvinkel framstår onekligen en modell med beräkning av klagotiden från
delfåendet av beslutet som klart överlägsen. Den har också kommit till
användning vid utformning av överklaganderegleringen i såväl förvaltningslagen
som förvaltningsprocesslagen, vilka lagar ju bygger på att handläggningen
normalt är enbart skriftlig. Här kan f.ö. hänvisas till Domstolsutredningens
uttalande om att det är alldeles uppenbart att det system som förekommer i
förvaltningsdomstolarna ger de bästa garantierna mot att den enskilde parten
inte försitter möjligheter att överklaga (SOU 1991:106, del B s. 273). Frågan
måste således på allvar ställas om inte förebilden för en ny och modern
ärendelag i förevarande hänseende snarare bör sökas i förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen än i rättegångsbalken.
I lagrådsremissen anges att den nuvarande regleringen för klagotider företer
en splittrad bild. De allra flesta av de specialbestämmelser om överklagande
till tingsrätt som redovisas i lagrådsremissen återspeglar emellertid den
ordning som gäller för förvaltningsprocessen eller också tillåter de obegränsad
klagotid. Något underlag anges inte finnas för att nu mera allmänt ändra dessa
bestämmelser om klagotidens utgångspunkt. De få exempel som remissen nämner på
ärendeslag med överklagandefrist enligt rättegångsbalkens modell synes Lagrådet
vara speciella och bör knappast kunna ge stöd för slutsatser med avseende på vad
som i allmänhet är lämpligast för många andra ärendetyper. En synpunkt, som
förts fram under remissbehandlingen av promemorian och som inte bör lämnas utan
avseende vid bedömningen av vad som är lämpligaste ordning, är att det för
förvaltningsmyndighet inte torde gälla någon generell regel som föreskriver att
myndighetens beslut skall sändas ut samma dag som beslutet fattas. Förslag om en
sådan generell regel läggs inte fram.
Lagrådsremissens val av system för klagotidens beräkning motiveras inte minst
av att det finns ett behov av att undvika onödiga och kostnadskrävande
delgivningar. Några närmare synpunkter redovisas inte på vilka eller hur stora
problem som skulle uppstå med delgivningar vid tillämpning av
förvaltningsrättens system. Det kan dock i sammanhanget framhållas att det alls
inte kan vara en nödvändig följd av ett sådant system att ett formligt
delgivningsförfarande används i varje ärende eller ens i flertalet ärenden. Inom
förvaltningsrätten förutsätts inte att ett beslut delgetts enligt
delgivningslagen för att klagotid skall börja löpa. Det räcker med att parten
skriftligen - exempelvis genom en vanlig lösbrevsförsändelse - har fått del av
beslutet genom myndighetens försorg, låt vara att detta också innebär att man
som utgångspunkt för överklagandetiden ofta måste godta partens egen uppgift om
när denne fått del av beslutet.
Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn särskilt till den tyngd som bör
tillmätas rättssäkerhetsaspekterna anser Lagrådet att argumenten för en
bestämmelse av den föreslagna innebörden inte framstår som tillräckligt
övertygande. Lagrådet vill därför förorda att bestämmelsen utgår, vilket skulle
få till följd att tidsfristen för överklagande av förvaltningsmyndighets beslut
med tillämpning av 23 § andra stycket förvaltningslagen räknas från dagen för
delfående av beslutet. För särskilda ärendeslag kan författningarna inom resp.
sakområde få uppta den avvikande reglering som efter närmare överväganden
befinns lämplig och godtagbar med hänsyn till de klagandes rättssäkerhet.
Med den av Lagrådet förordade lösningen kan hela den aktuella paragrafen
slopas, eftersom paragrafens första mening inte innefattar någon avvikelse från
vad som gäller enligt förvaltningslagen.

8 §
I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att, om tingsrätten i samband med
att ett ärende inleds finner att den inte är behörig att handlägga ärendet,
rätten skall lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inleddes till en
domstol som är behörig, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot
detta. Samma regel föreslås införd i rättegångsbalken såväl för brottmål som för
tvistemål. Som regeln är avfattad skall skrivelsen lämnas över oberoende av om
den domstol som är behörig är en annan tingsrätt eller en överrätt eller
förvaltningsdomstol. Utan särskild föreskrift står det emellertid klart att
endast svenska domstolar kan komma i fråga.
Den föreslagna regeln synes ändamålsenlig för de allra flesta fall som den tar
sikte på. Det förhållandet att regeln har fått en obligatorisk utformning torde
emellertid kunna leda till vissa problem. I en del låt vara sällsynta fall kan
forumfrågan vara svårbedömd och domstolarna ha olika mening. Om den tingsrätt
vid vilken ärendet inleddes finner att en annan tingsrätt är behörig, kan den
tingsrätten ha en annan uppfattning och anse att det är den ursprungliga
tingsrätten som är behörig. Regeln innebär då att ärendet skall återlämnas till
den tingsrätten, som i sin tur kan tänkas vidhålla sin uppfattning och därmed
blir skyldig att sända över ärendet på nytt. Även om den som har inlett ärendet
förutsätts kunna stoppa denna procedur genom att påfordra ett avvisningsbeslut,
är detta förhållande inte helt tillfredsställande. Komplikationer kan också tän-
kas uppstå, om en ansökan innehåller flera yrkanden och tingsrätten är obehörig
endast beträffande något eller några av dessa liksom i fall då flera parter
genom skilda skrifter har anhängiggjort ett mål eller ärende och alla inte går
med på att ärendet lämnas över till en annan domstol. I fall då tingsrätten av
handlingarna kan sluta sig till att ansökningen under alla förhållanden skall
avvisas på annan grund än att den har givits in till fel forum, kan det framstå
som onödigt att den översänds till annan domstol. Man måste vidare räkna med
fall då tingsrätten omedelbart kan konstatera att den inte själv är behörig men
ytterligare utredning behövs för att klarlägga vilken annan domstol som är
behörig.
Vad som har anförts nu ger vid handen att den nya regeln inte lämpligen bör få
obligatorisk utformning utan ge tingsrätten utrymme att underlåta att sända
över skrivelsen i fall då detta skulle kunna leda till komplikationer. Med
hänsyn härtill och med vissa redaktionella justeringar i övrigt synes regeln i
andra styckets första mening kunna få följande utformning.

Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den
saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet
inleddes till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen
överlämnas.

I andra meningen enligt förslaget föreskrivs att skrivelsen skall anses ha
kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol
som först tog emot skrivelsen. En konsekvens av denna regel blir att om en annan
parts - exempelvis en testamentstagares - rättsställning är beroende av att ett
mål eller ärende inte inleds vid viss domstol inom en i lag angiven frist, denne
inte kan vinna full säkerhet genom ett intyg från nämnda domstol om att så inte
har skett vid fristens utgång. För att vara på den säkra sidan måste han avvakta
under en tid som kan vara svår att bestämma, eftersom det kan tänkas att målet
eller ärendet inletts vid annan domstol och denna till följd av balanser eller
av annan orsak inte omedelbart uppmärksammar att felaktigt forum har valts.
Komplikationer kan med hänsyn härtill också tänkas uppstå när det gäller att
avgöra vid vilken tidpunkt ett intyg av nu aktuellt slag skall tilläggas fullt
bevisvärde om partens rätt, om det uppvisas för vinnande av lagfart, i bank
eller i något liknande sammanhang.
Med hänsyn till det anförda kunde det möjligen finnas anledning att
komplettera den föreslagna regeln med en föreskrift om att skrivelsen skall
anses ha kommit in till rätt domstol samma dag som den kom in till den domstol
som först tog emot skrivelsen endast om den överlämnas till rätt domstol inom
viss tid - t.ex. en månad - från det att den kom in till den första domstolen.
Emellertid får det antas att komplikationer av det slag som nyss berörts blir så
förhållandevis sällsynta att skäl saknas att tynga regeln med en sådan
kompletterande föreskrift.

11 §
Bestämmelsen, som anger att en förvaltningsmyndighet är motpart om en enskild
överklagar dess beslut till tingsrätt, har en motsvarighet i förslag till en ny
7 a § i förvaltningsprocesslagen enligt regeringens proposition 1995/96:22 om
tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I det
lagstiftningsärendet godtog regeringen Lagrådets förslag om en komplettering av
7 a § så att det angavs att förvaltningsmyndigheten är den enskildes motpart
först sedan handlingarna överlämnats till domstolen. De skäl som Lagrådet
anförde till stöd för sitt förslag talar för att även den nu aktuella
bestämmelsen kompletteras på motsvarande sätt (jfr Bilaga 2 till nämnda
proposition). Lagrådet föreslår att så sker.

30 §
Bestämmelserna i denna paragraf har enligt författningskommentaren utformats
efter förebild av det som gäller för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§
rättegångsbalken. Reglerna i dessa paragrafer skiljer sig från motsvarande
regler i 31 § förvaltningsprocesslagen genom att upplysning om vad parterna
skall iaktta vid ett överklagande av beslut under rättegången i ett tvistemål
skall lämnas endast om part begär det. Eftersom förfarandet enligt
domstolsärendelagen liksom enligt förvaltningsprocesslagen i princip är
skriftligt, kan det ifrågasättas om inte sistnämnda lags regler om
upplysningsskyldigheten i fråga om överklagande borde tillämpas också i
domstolsärenden. I vart fall bör enligt Lagrådets mening parterna få besked om
att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagande kan begäras hos
domstolen. Det finns annars risk för att en part låter nöja sig med att han
eller hon fått veta att beslutet kan överklagas och tror att det kan ske utan
tidsbegränsning. För att undvika risken för att en part lider rättsförlust
föreslår Lagrådet, om inte 30 § utformas efter mönster av 31 §
förvaltningsprocesslagen, att paragrafen, som i så fall för tydlighetens skull
bör uppdelas i tre stycken, ges följande lydelse.

I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta.
Innebär beslutet att ärendet har avgjorts skall parterna få upplysning om vad
de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas
upplysningen efter begäran från en part. Parterna skall underrättas om detta.
Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning
även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.

38 §
Enligt första stycket har för de under punkterna 1-3 angivna fallen som
utgångspunkt för överklagandetidens beräkning valts dagen för domstolens beslut.
Det är samma princip som enligt 7 § avses gälla som grundregel vid överklagande
av förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt. I anslutning till 7 § har
Lagrådet förordat att tidsfristen i stället skall räknas från dagen för
delfående av beslutet. Enligt Lagrådets mening är vad Lagrådet där anfört till
stöd för denna lösning i det väsentliga giltigt även i fråga om beslut varigenom
domstol har avgjort ärendet utan att beslutet har meddelats vid ett sammanträde
eller det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. Det
skulle således vara följdriktigt att också för dessa beslut ta dagen för
delfåendet av beslutet som utgångspunkt för överklagandefristen. Även om det
enligt Lagrådets uppfattning i första hand borde vara ärendenas skriftliga
handläggningsform som styr vilken grundregel som skall väljas, finns det i detta
lagstiftningsärende knappast tillräckligt underlag för att frångå
lagrådsremissens förslag i förevarande paragraf, som ju ligger i linje med vad
som hittills under lång tid har tillämpats hos de allmänna domstolarna. Lagrådet
bedömer emellertid att spörsmålet om övergång i fall av skriftlig procedur till
förvaltningsprocessens modell för klagotidens beräkning är av sådan vikt från
rättssäkerhetssynpunkt att det förtjänar att utredas och övervägas närmare.

42 §
I paragrafens andra mening föreskrivs enligt förslaget att, om det finns
synnerliga skäl, resning eller undanröjande på grund av domvilla får beviljas
även under andra omständigheter än som sägs i rättegångsbalken. Förslaget
grundas bl. a. på uppfattningen att det åtminstone före 1988 års ändringar i
rättegångsbalken förhöll sig så att resning och undanröjande på grund av dom-
villa i domstolsärenden ansågs kunna beviljas efter mindre restriktiva
principer än dem som enligt rättegångsbalken gäller för tvistemål. Huruvida en
praxis av denna innebörd utbildat sig är dock enligt Lagrådets uppfattning
tvivelaktigt; refererad rättspraxis medger knappast någon bestämd slutsats
härvidlag. Det är här också att märka att, medan resning omfattas av en före-
skrift i 11 kap. 11 § regeringsformen och således, när rättegångsbalkens regler
inte anses tillämpliga, kan stödjas omedelbart på regeringsformen, något sådant
resonemang inte kan föras beträffande klagan över domvilla, som är exklusivt
reglerad i rättegångsbalken. De åsyftade ändringarna i rättegångsbalken år 1988
- 58 kap. 10 a § och 59 kap. 4 a § - kan för övrigt inte ha förändrat rättsläget
med avseende på andra domstolsärenden än sådana som inleds genom överklagande
till tingsrätten av ett avgörande av en förvaltningsmyndighet.
Som anmärkts i remissprotokollet (avsnitt 7.6) kan det beträffande en stor
grupp av domstolsärendena vara tveksamt om ett avslagsbeslut vinner rättskraft.
I den mån sökanden har möjlighet att återkomma med en ny ansökan får det anses
vara en öppen fråga om en resningsansökan över huvud taget kan tas upp till
prövning, eftersom en förutsättning för detta har brukat anses vara att resning
har någon praktisk funktion att fylla (se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. s. 198
f och 223; jfr NJA 1988 s.429, 1992 s. 420, 1993 s.108 och 1994 s. 525). Skulle
resning anses kunna komma i fråga i sådana fall torde gälla att
förutsättningarna är mera restriktiva än när det gäller domar och beslut i
allmänhet (jfr NJA 1993 s.226). Vad som har sagts nu torde bli förhållandet även
om resningsförutsättningarna utformas i enlighet med förslaget.
Åtskilliga avgöranden i domstolsärenden får emellertid anses vara av det
slaget att de vinner rättskraft, låt vara att frågan om rättskraft inte erhållit
någon uttrycklig reglering i remissförslaget. Lagrådet vill med tanke på sådana
fall inte motsätta sig att en allmän bestämmelse i enlighet med förslaget införs
om att resning i domstolsärende kan beviljas när det finns synnerliga skäl,
något som kommer att motsvara vad som numera enligt uttryckliga bestämmelser
gäller inom förvaltningsrätten (37 b och c §§ förvaltningsprocesslagen i lydelse
enligt SFS 1995:22). Att utsträcka denna princip till att även gälla klagan över
domvilla synes emellertid inte tillräckligt motiverat och kan dessutom föranleda
tolkningssvårigheter, bl. a. när det gäller att avgöra vad som skall anses
utgöra domvilla. Det praktiska behovet av att principen blir tillämplig i fråga
om klagan över domvilla är inte heller särskilt stort med hänsyn till att den
omständigheten att ett rättegångsfel utgör domvilla inte hindrar att det också
kan vara resningsgrund.
Av motiven framgår att den föreslagna regeln är avsedd att kunna tillämpas
inte bara på det sättet att resning skall kunna beviljas även under andra
omständigheter än dem som anges i rättegångsbalken utan också så, att en
resningsansökan skall kunna tas upp till prövning även när de i rättegångsbalken
angivna tidsfristerna har försuttits och ansökningen alltså med tillämpning av
balken skulle ha avvisats. Regelns avfattning bör med hänsyn härtill jämkas
något. Lagrådet förordar att paragrafens andra mening får lyda: Om det finns
synnerliga skäl, får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58
kap. rättegångsbalken.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

20 kap.
6 §
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

10 kap. 20 a §
Med hänvisning till vad som anförts i anslutning till 8 § förslaget till lag om
domstolsärenden förordar Lagrådet att paragrafens första mening får följande
lydelse.

Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar
behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökningen men att
en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökningen lämnas över till den
domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte
heller finns något annat skäl mot att ansökningen överlämnas.

Som har anmärkts i remissprotokollet kan ett beslut om att överlämna en ansökan
inte anses utgöra något slutligt beslut. Om en ansökan lämnas över till en annan
domstol och även denna finner sig obehörig samt avvisar ansökningen, torde
därför förutsättningar saknas för en tillämpning av 10 kap. 20 § andra stycket.

19 kap. 11 a §
Lagrådet hänvisar till vad som har anförts vid 10 kap. 20 a §.

Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

13 §
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Hellström,
Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden.