Regeringens proposition 
1995/96:115 
 
En ny lag om domstolsärenden  
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 30 november 1995  
Lena Hjelm-Wallén 
 
                           Laila Freivalds 
                           (Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
 
Vid de allmänna domstolarna handläggs tvistemål och brottmål enligt rättegångs- 
balken. Dessutom handläggs ett stort antal ärenden enligt lagen (1946:807) om 
handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). 
  I propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvarande. För- 
slaget innebär att regleringen av ärendenas handläggning blir betydligt mera 
detaljerad än nu. Syftet med detta är framför allt att åstadkomma en ordning som 
bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ. Förslaget bygger 
till betydande del på reglerna i rättegångsbalken. Balkens bärande principer om 
muntlighet, omedelbarhet och koncentration behöver dock inte tillämpas. Därmed 
företer lagförslaget principiellt större likheter med de allmänna för- 
valtningsdomstolarnas processlag, förvaltningsprocesslagen (1971:291), än med 
rättegångsbalken. De regler som gäller för processen i förvaltningsdomstol har 
också i stor utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av lag- 
förslaget. 
  Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan nämnas att den som vill inleda ett 
förfarande enligt den nya lagen skall normalt göra detta skriftligen, eventuellt 
genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet inleds att den som 
inlett ärendet vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna över 
handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om den som inlett förfarandet 
inte har någon invändning mot detta och det inte heller finns något annat skäl 
mot överlämnande. Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt 
rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av en för- 
valtningsmyndighet till tingsrätten skall i åtskilliga fall beslutsmyndigheten 
vara motpart till den enskilde och även ha rätt att överklaga ett senare dom- 
stolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten i de flesta fall vara domför 
med en juristdomare. När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets 
beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna bestå av flera domare. Möjligheterna 
att delegera arbetsuppgifter till sådana personer som är anställda vid 
tingsrätten utan att vara juristutbildade föreslås bli utvidgade till att gälla 
även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt. 
  I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i vilka 
fall handlingarna i ett ärende skall tillställas en part (kommuniceras). Sakligt 
sett syftar dessa regler både till att onödiga kommuniceringar undviks och till 
att behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om när sammanträde 
i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås enskilda få ett betydande 
inflytande bl.a. med hänsyn till den europeiska konventionen om skydd för de 
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). 
Ett sammanträde skall inte vara lika formbundet som enligt nuvarande regler, 
vilka innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling skall 
tillämpas. Ett sammanträde skall under vissa förutsättningar kunna hållas på 
telefon. 
  Om ett tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla 
förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen är särskilt motiverad 
för sådana fall där det enligt Europakonventionen krävs muntlighet. Förslaget 
medför att tillämpningen av reglerna i rättegångsbalken om överklagande av 
beslut, vilka bygger på att förfarandet i den högre domstolen skall vara helt 
skriftligt, begränsas till att i huvudsak endast gälla överklaganden av 
processuella beslut. 
  För några ärendetyper där en förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande 
regler överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära 
domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt.  
Innehållsförteckning  
1     Förslag till riksdagsbeslut................................  7 
 
2     Lagtext....................................................  8 
      2.1    Förslag till lag om domstolsärenden.................  8 
      2.2    Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken...... 20 
      2.3    Förslag till lag om ändring i föräldrabalken........ 21 
      2.4    Förslag till lag om ändring i ärvdabalken........... 22 
      2.5    Förslag till lag om ändring i jordabalken........... 24 
      2.6    Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 26 
      2.7    Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken...... 28 
      2.8    Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel 
             med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 30 
      2.9    Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning 
             av pengar hos myndighet............................. 33 
      2.10   Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av 
             förkommen handling.................................. 34 
      2.11   Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 35 
      2.12   Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt 
             och gåvoskatt....................................... 38 
      2.13   Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blod- 
             undersökning m.m. vid utredning av faderskap........ 41 
      2.14   Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om regi- 
             strering av båtbyggnadsförskott..................... 43 
      2.15   Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 44 
      2.16   Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparke- 
             ringsavgift......................................... 45 
      2.17   Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen 
             (1979:189).......................................... 47 
      2.18   Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på 
             okända borgenärer................................... 48 
      2.19   Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om före- 
             tagshypotek......................................... 50 
      2.20   Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors ge- 
             mensamma hem........................................ 51 
      2.21   Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om ho- 
             mosexuella sambor................................... 52 
      2.22   Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om be- 
             söksförbud.......................................... 54 
      2.23   Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul- 
             turminnen m.m....................................... 55 
      2.24   Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade 
             personuppgifter..................................... 56 
      2.25   Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 57 
      2.26   Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 
             59 
      2.27   Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009).. 62 
      2.28   Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om 
             disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............ 64 
      2.29   Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 
             66 
      2.30   Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om före- 
             tagsrekonstruktion.................................. 67 
 
3     Ärendet och dess beredning................................. 68 
 
4     Bakgrund................................................... 68 
 
5     Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering... 71 
 
6     En ny ärendelag?........................................... 73 
 
7     Huvuddragen i en ny ärendelag.............................. 76 
      7.1    Allmänt............................................. 76 
      7.2    Ärendelagens tillämpning i högre instans............ 81 
      7.3    Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut 
             överklagas.......................................... 83 
      7.4    Klagotider m.m...................................... 94 
      7.5    Tingsrättens sammansättning m.m. ................... 97 
      7.6    Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m...... 99 
      7.7    Kommunicering.......................................103 
      7.8    Sammanträden........................................106 
      7.9    Vissa frågor om förhör..............................109 
      7.10   Materiell processledning............................112 
      7.11   Interimistiska beslut och inhibition................115 
      7.12   Parternas kostnader.................................117 
      7.13   Omprövning..........................................119 
      7.14   Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen......120 
      7.15   Särskilda rättsmedel................................122 
 
8     Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar...........125 
 
9     Registreringen av mål och ärenden..........................132 
 
10    Numreringen av domar och beslut............................133 
 
11    Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt..134 
 
12    Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet.....................135 
 
13    Lösöreköp..................................................136 
 
14    Kallelse på okända borgenärer..............................138 
 
15    Kostnader..................................................139 
 
16    Ikraftträdande.............................................140 
 
17    Författningskommentar......................................141 
      17.1   Förslaget till lag om domstolsärenden...............141 
      17.2   Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken....179 
      17.3   Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken......180 
      17.4   Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.........180 
      17.5   Förslaget till lag om ändring i jordabalken.........181 
      17.6   Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....181 
      17.7   Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken....182 
      17.8   Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om 
             handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvar- 
             bliva...............................................182 
      17.9   Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om ned- 
             sättning av pengar hos myndighet....................183 
      17.10  Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av 
             förkommen handling..................................183 
      17.11  Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 
             183 
      17.12  Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt 
             och gåvoskatt.......................................184 
      17.13  Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om 
             blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap....185 
      17.14  Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om 
             registrering av båtbyggnadsförskott.................185 
      17.15  Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 
             185 
      17.16  Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om 
             felparkeringsavgift.................................185 
      17.17  Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen 
             (1979:189)..........................................186 
      17.18  Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse 
             på okända borgenärer................................186 
      17.19  Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om 
             företagshypotek.....................................187 
      17.20  Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors 
             gemensamma hem......................................187 
      17.21  Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om 
             homosexuella sambor.................................187 
      17.22  Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om 
             besöksförbud........................................187 
      17.23  Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om 
             kulturminnen m.m....................................188 
      17.24  Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade 
             personuppgifter.....................................188 
      17.25  Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)188 
      17.26  Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen 
             (1994:334)..........................................189 
      17.27  Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)190 
      17.28  Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om 
             disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m............190 
      17.29  Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen 
             (1995:450)..........................................191 
      17.30  Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om 
             företagsrekonstruktion..............................192 
 
Bilaga 1     Promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 194 
Bilaga 2     Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
             över promemorians lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . 250 
Bilaga 3     Domstolsutredningens lagförslag . . . . . . . . . . . . . 251 
Bilaga 4     Lagrådsremissens lagförslag . . . . . . . . . . . . . . . . 257 
Bilaga 5     Lagrådets yttrande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 
30 november 1995 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 329  
1     Förslag till riksdagsbeslut 
 
Regeringen föreslår att riksdagen 
  antar regeringens förslag till 
  1.  lag om domstolsärenden, 
  2.  lag om ändring i äktenskapsbalken, 
  3.  lag om ändring i föräldrabalken, 
  4.  lag om ändring i ärvdabalken, 
  5.  lag om ändring i jordabalken, 
  6.  lag om ändring i rättegångsbalken, 
  7.  lag om ändring i utsökningsbalken, 
  8.  lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören,som köparen 
låter i säljarens vård kvarbliva, 
  9.  lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hosmyndighet, 
  10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommenhandling, 
  11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred, 
  12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 
  13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vidutredning av 
faderskap, 
  14. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbygg-nadsförskott, 
  15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 
  16. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 
  17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 
  18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända  borgenärer, 
  19. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek, 
  20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma    hem, 
  21. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 
  22. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud, 
  23. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 
  24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, 
  25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20), 
  26. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334), 
  27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 
  28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, 
m.m., 
  29. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), 
  30. lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion.  
2     Lagtext 
 
Regeringen har följande förslag till lagtext.  
2.1   Förslag till lag om domstolsärenden 
 
  Härigenom föreskrivs följande.  
Lagens tillämpningsområde 
 
1 § 
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av 
sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall 
handläggas enligt rättegångsbalken. 
 
2 § 
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som 
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.  
Domstolarnas sammansättning m.m. 
 
3 § 
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid 
handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns 
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå 
av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas 
rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller 
29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas. 
  När en anställd som inte är juristdomare handlägger ett ärende enligt en 
särskild föreskrift gäller reglerna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken.  
Hur ärendet inleds vid tingsrätten 
 
4 § 
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över- 
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. Regeringen får för 
vissa slags ärenden bestämma att det får göras i annan form. 
 
5 § 
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om 
partens 
  1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer, 
  2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan 
adress där parten kan anträffas för delgivning, 
  3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för  nummer som 
avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten 
begär det, och 
  4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten. 
  Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas 
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, 
postadress och telefonnummer anges. 
  Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna 
uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena. 
Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon- 
nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan 
särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, 
skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. 
  Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. 
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller 
felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten. 
 
6 § 
En ansökan skall innehålla uppgifter om 
  1. det som yrkas, 
  2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och 
  3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. 
  Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan. 
 
7 § 
Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 
  1. det beslut som överklagas, 
  2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas, 
  3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet 
enligt klagandens mening är oriktiga och 
  4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. 
  Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med överklagandet. 
 
8 § 
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den 
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten 
överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in 
till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten. 
  Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den 
saknar behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara 
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inletts 
till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot 
detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen överlämnas. 
Skrivelsen skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den 
kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.  
Brister i en inledande skrivelse m.m. 
 
9 § 
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen 
förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte 
betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det 
skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att 
inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part. 
Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten 
upplysas om detta. 
 
10 § 
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, 
ansökan eller överklagandet, 
  1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte 
kan läggas till grund för någon prövning i sak, 
  2. om bristerna avser föreskrifterna i 5 § och inte har endast ringa betydelse 
för frågan om delgivning eller 
  3. om föreskriven avgift inte har betalats. 
  Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. 
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av 
tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning och 
myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.  
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 
 
11 § 
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt- 
ningsmyndigheten motpart till den enskilde sedan handlingarna i ärendet 
överlämnats till domstolen.  
Allmänt om handläggningen av ärenden 
 
12 § 
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver 
och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall 
domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas 
framställningar. 
 
13 § 
Förfarandet hos domstolen är skriftligt. 
  I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel 
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. 
  Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter 
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är 
lämpligt. 
 
14 § 
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde 
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte 
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild 
omständighet inte behövs.  
Skriftväxlingen 
 
15 § 
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen ge denne tillfälle att svara 
inom en viss tid. Domstolen skall samtidigt lämna en upplysning om att ärendet 
kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen. 
  Första stycket gäller inte, 
  1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- 
göras till motpartens nackdel eller 
  2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och det är 
onödigt att myndigheten ges tillfälle att svara. 
 
16 § 
Den som getts tillfälle att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen 
bestämmer att svaret får lämnas muntligen. 
  I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har 
inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte 
medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för 
detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 
 
17 § 
Domstolen får förelägga en part att inom en viss tid yttra sig skriftligen. I 
föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet kan komma att 
avgöras även om det inte kommer in något sådant yttrande till domstolen.  
Sammanträde 
 
18 § 
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är 
motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att 
myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock 
alltid underrättas om sammanträdet. 
  I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att 
parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna 
sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 
19 § 
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till 
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför 
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- 
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. 
  För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §. 
 
20 § 
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger 
och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre 
domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning. 
 
21 § 
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 
9 §§ rättegångsbalken. 
  Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid 
detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd- 
ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. 
Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.  
Parters rätt att få del av uppgifter 
 
22 § 
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en 
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått 
tillfälle att yttra sig över uppgiften. 
  Domstolen får dock avgöra ärendet utan att så har skett 
  1. om avgörandet inte går parten emot, 
  2. om uppgiften saknar betydelse eller 
  3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får 
kännedom om uppgiften. 
  I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte 
tillämpas, om detta är onödigt.  
Bevisning 
 
23 § 
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ 
rättegångsbalken. 
  Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen 
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan 
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som 
åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas 
in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett 
in beviset. 
 
24 § 
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt 
tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret. 
   Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett 
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte 
står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant 
sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser 
om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 
 
25 § 
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I 
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om 
sakkunnig tillämpas 40 kap. rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 11 § till 
36 kap. 19 § rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får hållas på telefon 
enligt 24 § andra stycket.  
Säkerhetsåtgärder och inhibition 
 
26 § 
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har 
avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den 
som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte 
är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. 
  En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade 
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills 
vidare rörande saken.  
Beslut 
 
27 § 
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i 
övrigt har förekommit i ärendet. 
  Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut 
genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns 
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för 
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt 
intresse. 
 
28 § 
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt 
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, 
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs 
behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade 
beslutet. 
 
29 § 
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma 
dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom 
en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas. 
 
30 § 
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. 
  Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de 
skall iaktta vid ett överklagande. Har ärendet inte avgjorts, skall parterna 
underrättas om att de efter begäran kan få en sådan upplysning från domstolen. 
  Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning 
även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.  
Omedelbar verkställighet 
 
31 § 
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § 
rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart.  
Rättegångskostnader 
 
32 § 
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med 
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes 
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes 
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.  
Rättelse av skrivfel och liknande 
 
33 § 
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller 
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- 
len. 
  Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i 
samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det 
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. 
  Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig 
innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall 
om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.  
Omprövning av beslut 
 
34 § 
När en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande 
finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya 
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, 
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon 
enskild part (omprövning). 
  Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl- 
digheten gäller dock inte, om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i 
ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot 
att tingsrätten ändrar sitt beslut. 
  Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden 
för överklagande av beslutet har gått ut. 
 
35 § 
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter 
omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- 
pas inte 38 § fjärde stycket. 
  Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- 
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 § 
fjärde stycket.  
Allmänt om överklagande av domstolens beslut 
 
36 § 
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller 
henne emot. 
 
37 § 
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband 
med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får 
dock ske särskilt, när domstolen 
  1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en 
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 
  2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 
  3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller 
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i 
övrigt beslutat tills vidare rörande saken, 
  4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför 
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild 
påföljd för honom eller henne, 
  5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsförordningen 
eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av 
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör, 
  6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av person eller 
egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 
  7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- 
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall 
ersätta en kostnad för förfarandet, 
  8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet 
eller 
  9. beslutat i annat fall än som avses i 8 i en fråga som gäller rättshjälp 
enligt rättshjälpslagen (1972:429). 
  Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till 
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande 
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 
 
38 § 
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall 
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen 
för beslutet 
  1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 
  2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 
  3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. 
  I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av 
beslutet. 
  Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som 
åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. 
  Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt 
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet 
inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över 
till den domstol som skall pröva överklagandet. 
  Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 7 §, 8 § första stycket 
samt 9 och 10 §§.  
Överklagande av tingsrättsbeslut 
 
39 § 
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. 
  I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande 
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. 
  Prövningstillstånd får meddelas endast om 
  1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas 
av högre domstol, 
  2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit 
eller 
  3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
  I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket 
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens 
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.  
Överklagande av hovrättsbeslut 
 
40 § 
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. 
  Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har 
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett 
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. 
  I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- 
gångsbalken. 
 
41 § 
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana 
omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen 
beaktas endast om det finns särskilda skäl.  
Särskilda rättsmedel 
 
42 § 
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot  beslut 
som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och 
4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap. 
1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, 
får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. 
rättegångsbalken.  
Straff, vite och hämtning 
 
43 § 
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- 
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. 
  I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken. 
  Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och 
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.  
Inkommande handlingar 
 
44 § 
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi 
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller 
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att 
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- 
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman. 
  Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i 
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha 
kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast 
följande arbetsdag. 
  Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i 
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad 
handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått 
någon, får domstolen bortse från meddelandet.  
Hinder mot inställelse 
 
45 § 
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart 
anmäla det till domstolen. 
  I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.  
Delgivning 
 
46 § 
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något 
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är 
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om 
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara 
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.  
Ombud och biträde 
 
47 § 
Den som är part får anlita ombud eller biträde. 
  I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket 
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ 
rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om 
domstolen anser att det behövs.  
Tolk och översättning av handlingar 
 
48 § 
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33 
kap. 9 § rättegångsbalken.  
  1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
  2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 
  3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i 
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga 
beslutet skall iaktta.  
2.2   Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken 
  dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, 
  dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              16 kap. 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rätten skall ta in handlingen        När handlingen registrerats 
i protokollet och genast över-       skall rätten genast översända en 
sända bestyrkt kopia av hand-        kopia till den myndighet som för 
lingen till den myndighet som        äktenskapsregistret med uppgift 
för äktenskapsregistret med          om dagen då handlingen gavs in 
uppgift om dagen då handlingen       till rätten. 
gavs in till rätten. 
  Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse 
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om 
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- 
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 
 
                              18 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     4 a § 
                                       Vid handläggning som sker 
                                     enligt lagen (1996:000) om 
                                     domstolsärenden består tingsrätten 
                                     av en juristdomare. Om det 
                                     finns särskilda skäl med hänsyn 
                                     till ärendets beskaffenhet, får 
                                     tingsrätten dock bestå av en ju- 
                                     ristdomare och tre nämndemän. 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 17 
                                     kap. 1 §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.3   Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken1 skall ha följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              20 kap. 
                                1 § 
  I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 
§§ äktenskapsbalken. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                       Vid handläggning som sker 
                                     enligt lagen (1996:000) om 
                                     domstolsärenden består tingsrätten 
                                     av en juristdomare. Om det 
                                     finns särskilda skäl med hänsyn 
                                     till ärendets beskaffenhet, får 
                                     tingsrätten dock bestå av en 
                                     juristdomare och tre nämndemän.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Balken omtryckt 1995:974.  
2.4   Förslag till lag om ändring i ärvdabalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1 
  dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse, 
  dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20 
kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              19 kap. 
                                20 § 
  Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av 
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning 
erforderliga åtgärder. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i 14-16, 18 och 19 §§            Det som sägs i 14-16, 18 och 
sagts om boutredningsman skall       19 §§ om boutredningsman skall 
äga motsvarande tillämpning å        tillämpas på testamentsexekutor 
testamentsexekutor ävensom å den     och på den som genom testamente 
som genom testamente förordnats      förordnats att endast i viss del 
att allenast i viss del              verkställa utredningen efter den 
verkställa utredningen efter         döde. Även i fråga om entledigande 
den döde; och skall jämväl om        skall tillämpas det som sägs om 
entledigande gälla vad om            boutredningsman. Skyldigheten 
boutredningsman är stadgat.          enligt 14 a § att underrätta 
                                     rätten om vem som tillställts 
                                     årsredovisning gäller dock endast 
                                     den som är boutredningsman. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     21 a § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 1 
                                     och 5 §§. 
 
                              20 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     12 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 
                                     detta kapitel. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Balken omtryckt 1981:359.  
23 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     6 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 5 
                                     §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.5   Förslag till lag om ändring i jordabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               8 kap. 
                              12 a §1 
  Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till 
nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för 
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren, 
och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i 
pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när 
parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men 
vars belopp inte framgår av avtalet. 
  Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om 
nedsättning av pengar hos myndighet. 
  När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första 
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende- 
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet 
samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad 
jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. 
  Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren 
inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det 
deponerade beloppet inte har betalats till honom. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Länsstyrelsens beslut i ett          Länsstyrelsens beslut i ett 
ärende om deposition får över-       ärende om deposition får över- 
klagas till tingsrätten på den       klagas till tingsrätten på den 
ort där länsstyrelsen finns. Vid     ort där länsstyrelsen finns. Vid 
överklagande tillämpas lagen         överklagande gäller lagen 
(1946:807) om handläggning av        (1996:000) om domstolsärenden. 
domstolsärenden. 
 
                              12 kap. 
                               21 §2 
  Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till 
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av 
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- 
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera 
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om 
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i 
avtalet. 
  När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, 
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- 
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant 
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan 
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. 
  Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra 
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- 
loppet ej betalats till honom. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut av länsstyrelsen med          Ett beslut av länsstyrelsen 
anledning av deposition får          med anledning av deposition får 
överklagas i hovrätten genom         överklagas till  tingsrätten på 
besvär.                              den ort där länsstyrelsen finns. 
                                     Vid överklagande gäller lagen 
                                     (1996:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens 
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Lydelse enligt prop. 1995/96:43. 
 
2  Senaste lydelse 1984:694.  
2.6   Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
  dels att 6 kap. 11-13 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande 
lydelse, 
  dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a §  och 19 
kap. 11 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               6 kap. 
                                11 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid rätten skall över alla mål       Vid rätten skall det föras re- 
föras dagbok, utvisande tiden,       gister över alla mål. Registret 
då varje mål inkommit, därmed        skall utvisa tiden då varje mål 
vidtagna åtgärder och tiden för      kommit in, de åtgärder som vid- 
målets avgörande samt, då talan      tagits med målet, tiden för målets 
fullföljts, tiden, då anmälan        avgörande och, om överklagande 
eller inlaga inkommit, och de        skett, dagen då anmälan eller 
åtgärder, som vidtagits.             överklagande kommit in och de 
                                     åtgärder som vidtagits. 
 
                                12 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i detta kapitel stadgas          Det som i detta kapitel sägs 
om protokoll, akt och dagbok i       om protokoll, akt och register 
mål skall i tillämpliga delar        i ett mål skall tillämpas även 
gälla även beträffande ärende.       beträffande ett ärende som hand- 
                                     läggs enligt denna balk. 
 
13 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Närmare föreskrifter om              Närmare föreskrifter om 
protokoll och aktbildning samt       protokoll, aktbildning och 
om dagbok  och andra förteck-        register meddelas av 
ningar meddelas av regeringen.       regeringen. 
 
10 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Finner  rätten  i samband med 
                                     att en ansökan ges in att rätten 
                                     saknar  behörighet att  ta  upp 
                                     målet eller att i annan ordning 
                                     pröva ansökan  men att en annan 
                                     domstol  skulle  vara  behörig, 
                                     skall ansökan lämnas över till den 
                                     domstolen, om sökanden inte har 
                                     något att invända mot detta och 
                                     det  inte  heller  finns  något 
                                     annat   skäl  mot  att  ansökan 
                                     överlämnas. Ansökan skall anses ha 
                                     kommit in  till den senare dom- 
                                     stolen samma dag som den kom in 
                                     till den domstol  som först tog 
                                     emot ansökan. 
 
17 kap. 
10 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
Rättens domar skola, ordnade i 
nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok. 
 
19 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     11 a § 
                                       Finner rätten i samband med 
                                     att en ansökan ges in att rätten 
                                     saknar behörighet att ta upp 
                                     målet eller att i annan ordning 
                                     pröva ansökan men att en annan 
                                     domstol skulle vara behörig, 
                                     skall ansökan lämnas över till den 
                                     domstolen, om sökanden inte har 
                                     något att invända mot detta och 
                                     det inte heller finns något 
                                     annat skäl mot att ansökan 
                                     överlämnas. Ansökan skall anses ha 
                                     kommit in till den senare dom- 
                                     stolen samma dag som den kom in 
                                     till den domstol som först tog 
                                     emot ansökan. 
 
30 kap. 
8 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens domar skola, ordnade 
i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1 Senaste lydelse 1974:573.  
2.7   Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 
  dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                1 §2 
  Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom 
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I den mån det inte föreskrivs        I den mån det inte föreskrivs 
något annat i detta kapitel          något annat i detta kapitel 
skall bestämmelserna i lagen         gäller lagen (1996:000) om 
(1946:807) om handläggning av        domstolsärenden vid överklagande 
domstolsärenden tillämpas beträf-    i utsökningsmål. Kronofogdemyn- 
fande överklaganden i utsök-         digheten skall dock inte vara 
ningsmål. Tingsrätten skall dock     part i domstolen. 
alltid bestå av en lagfaren do- 
mare. 
 
                              16 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut överklagas 
hos hovrätten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrätten får inte pröva ett         En hovrätt får inte pröva ett 
överklagande av ett beslut av        överklagande av ett beslut av en 
en tingsrätt, om inte hovrätten      tingsrätt, om inte hovrätten med- 
meddelat parten prövningstill-       delat parten prövningstillstånd. 
stånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser ett be-       om överklagandet avser ett be- 
slut som rör någon annan än en       slut som rör någon annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part, ett beslut genom vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten ogillat jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare eller ett beslut genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket ett överklagande har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att över- 
klagandet prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i tingsrättens beslut, 
eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva 
överklagandet. 
  Kan ett överklagande av 
tingsrättens beslut prövas av 
hovrätten endast om denna 
meddelat prövningstillstånd, 
skall tingsrätten i samband med 
underrättelse om vad som gäller 
i fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse av 
   18 kap. 8 § 1993:516 
   18 kap. 11 § 1993:516 
   18 kap. 18 § 1993:516. 
 
2  Senaste lydelse 1993:516. 
 
3  Senaste lydelse 1993:516.  
2.8   Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 
 
  Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                1 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill den, som tillhandlar            Vill den, som tillhandlar sig 
sig lösören och tillåter, att        lösören och tillåter, att desamma 
desamma få i säljarens vård          få i säljarens vård kvarbliva, att 
kvarbliva, att vad han till-         vad han tillhandlat sig skall 
handlat sig skall fredas från        fredas från utmätning för säljarens 
utmätning för säljarens skuld och    skuld och i händelse av dennes 
i händelse av dennes konkurs         konkurs från boets tillgångar 
från boets tillgångar avskiljas,     avskiljas, upprätte skriftlig 
upprätte skriftlig avhandling        avhandling om köpet med förteck- 
om köpet med förteckning å de        ning å de köpta persedlarna och 
köpta persedlarna och vittnens       vittnens underskrift. Han skall 
underskrift. Han skall inom en       inom en vecka därefter i orts- 
vecka därefter i ortstidning         tidning inom den ort, där sälja- 
inom den ort, där säljaren bor,      ren bor, låta införa kungörelse om 
låta införa kungörelse om            avhandlingen med uppgift om 
avhandlingen med uppgift om          säljarens och köparens namn och 
säljarens och köparens namn och      yrken, dagen då köpeavhandlingen 
yrken, dagen då köpeavhandlingen     blivit uppgjord samt köpe- 
blivit uppgjord samt köpe-           skillingens belopp. Avhand- 
skillingens belopp. Avhand-          lingen jämte bevis om att kun- 
lingen jämte bevis om att kun-       görelsen införts i ortstidning 
görelsen införts i ortstidning       skall inom åtta dagar från den 
skall dels inom åtta dagar från      dag då kungörelsen skedde ges in 
den dag då kungörelsen skedde        för registrering till kronofog- 
uppvisas för kronofogdemyndig-       demyndigheten i det län där egen- 
heten i det län där egendomen        domen finns. 
finns, och i bestyrkt avskrift 
tillställas myndigheten, dels 
inom en månad från samma dag 
företes inför tingsrätten i den 
ort där egendomen finns till 
intagande i dess protokoll. 
-------------------------------------------------------------------- 
 
                                2 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten för förteckning över     Vid överklagande av krono- 
uppvisade och inprotokollerade       fogdemyndighetens beslut tilläm- 
köpeavhandlingar.                    pas 18 kap. utsökningsbalken. 
 
                                3 §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Är köpeavhandling så upprättad       Är köpeavhandling så upprättad 
och behandlad, som i 1 § sägs,       och behandlad, som i 1 § sägs, 
men inträffar utmätning inom         men inträffar utmätning inom 
trettio dagar efter det av-          trettio dagar efter det avhand- 
handlingen inför rätten före-        lingen gavs in till kronofog- 
teddes, eller försätts säljaren i    demyndigheten i det län där 
konkurs efter ansökning, som         egendomen finns, eller försätts 
gjorts inom sagda tid, är den        säljaren i konkurs efter ansök- 
sålda egendomen ej fredad från       ning, som gjorts inom sagda 
att utmätas eller att räknas         tid, är den sålda egendomen ej 
till konkursboet. Detsamma           fredad från att utmätas eller att 
gäller när ansökan om                räknas till konkursboet. Detsam- 
företagsrekonstruktion enligt        ma gäller när ansökan om före- 
lagen (1995:000) om                  tagsrekonstruktion enligt lagen 
företagsrekonstruktion gjorts        (1995:000) om företagsrekon- 
inom nämnda tid och konkurs          struktion gjorts inom nämnda tid 
följt på ansökan som gjorts under    och konkurs följt på ansökan som 
företagsrekonstruktionen eller       gjorts under företagsrekon- 
inom tre veckor från det att         struktionen eller inom tre 
rätten beslutat att företags-        veckor från det att rätten be- 
rekonstruktionen skall upphöra.      slutat att företagsrekonstruk- 
Görs efter utgången av den i         tionen skall upphöra. Görs efter 
första punkten angivna tiden jäv     utgången av den i första punkten 
mot köpeavhandling, vilken är så     angivna tiden jäv mot köpeav- 
upprättad och behandlad, som         handling, vilken är så upprättad 
nyss sagts, är, om jävet görs vid    och behandlad, som nyss sagts, 
utmätningstillfälle, fordrings-      är, om jävet görs vid utmät- 
ägaren skyldig att, om han vill      ningstillfälle, fordringsägaren 
fullfölja jävet, inom en månad       skyldig att, om han vill full- 
därefter väcka talan mot såväl säl-  följa jävet, inom en månad därefter 
jaren som köparen vid den            väcka talan mot såväl säljaren som 
tingsrätt som avses i 1 §. Gör       köparen vid tingsrätten i den ort 
han inte det, har han förlorat       där egendomen finns. Gör han inte 
sin talan. Godset skall genast       det, har han förlorat sin talan. 
beläggas med kvarstad och sökan-     Godset skall genast beläggas med 
den skall, om han vill att           kvarstad och sökanden skall, om 
åtgärden skall bestå, inom           han vill att åtgärden skall bestå, 
fjorton dagar efter utmätnings-      inom fjorton dagar efter 
förrättningen hos kronofogdemyn-     utmätningsförrättningen hos 
digheten ställa full borgen för      kronofogdemyndigheten ställa 
den kostnad och skada, som kan       full borgen för den kostnad och 
orsakas av kvarstaden. Var           skada, som kan orsakas av 
säljarens egendom avträdd till       kvarstaden. Var säljarens 
konkurs, skall vad om åter-          egendom avträdd till konkurs, 
vinning av lös egendom till          skall vad om återvinning av lös 
konkursbo är stadgat i 4 kap.        egendom till konkursbo är 
19 och 20 §§ konkurslagen            stadgat i 4 kap. 19 och 20 §§ 
(1987:672) äga motsvarande           konkurslagen (1987:672) äga 
tillämpning.                         motsvarande tillämpning. 
  Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället 
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av 
ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som 
visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- 
melser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1988:386. 
 
2  Senaste lydelse 1977:673. 
 
3  Lydelse enligt prop. 1995/96:5.  
2.9   Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet 
 
  Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               9 a §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Talan mot beslut av länssty-         Ett beslut av länsstyrelsen får 
relsen förs i hovrätten genom        överklagas till tingsrätten på den 
besvär.                              ort där länsstyrelsen finns. Vid 
                                     överklagande gäller lagen 
                                     (1996:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens 
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1981:804.  
2.10  Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen 
handling 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling 
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     15 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 
                                     denna lag, dock inte ärenden som 
                                     avses i 12 a §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.11  Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 
 
  Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               36 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har i annan ordning än vid           Har i annan ordning än vid 
syneförrättning upprättats           syneförrättning upprättats skrift- 
skriftlig och av vittnen             lig och av vittnen styrkt före- 
styrkt förening rörande              ning rörande stängselskyldighet 
stängselskyldighet eller             eller betesreglering, äge envar, 
betesreglering, äge envar, som       som deltagit i föreningen, upp- 
deltagit i föreningen, uppvisa       visa denna hos den eller de 
denna hos den eller de fas-          fastighetsdomstolar, inom 
tighetsdomstolar, inom vilkas        vilkas domvärjo de fastigheter, 
domvärjo de fastigheter, före-       föreningen angår, äro belägna. Över- 
ningen angår, äro belägna. Över-     ensstämmer föreningen med de i 
ensstämmer föreningen med de i       denna lag stadgade grunder, och 
denna lag stadgade grunder,          hava, där föreningen avser upp- 
och hava, där föreningen avser       låtelse av betesmark, i förening- 
upplåtelse av betesmark, i           en tydligt angivits den upplåtna 
föreningen tydligt angivits den      markens läge och gränser, den 
upplåtna markens läge och grän-      eller de fastigheter, för vilka 
ser, den eller de fastigheter,       den upplåtits, sätt och tid för 
för vilka den upplåtits, sätt och    markens inhägnande och anordnan- 
tid för markens inhägnande och       de för betesbruk samt huruvida 
anordnande för betesbruk samt        ersättning skall utgå och i så 
huruvida ersättning skall utgå       fall med vilket belopp ersätt- 
och i så fall med vilket belopp      ningen skall i den ordning 16  § 
ersättningen skall i den             föreskriver betalas, skall rätten 
ordning 16  § föreskriver gäldas,    registrera föreningen. Sedan 
låte rätten intaga föreningen i      vare föreningen gällande mot 
rättens protokoll. Sedan vare        framtida ägare eller innehavare 
föreningen gällande mot framtida     av fastigheterna så ock, där 
ägare eller innehavare av            registreringen ägt rum inom två 
fastigheterna så ock, där            månader sedan föreningen ingicks, 
intagande i rättens protokoll        mot den, som efter upprättandet 
ägt rum inom två månader sedan       men före registreringen blivit 
föreningen ingicks, mot den,         ägare eller innehavare. Förening, 
som efter upprättandet men före      som slutits för boställe eller 
föreningens intagande i rättens      staten eller allmän inrättning 
protokoll blivit ägare eller         tillhörig, på viss tid upplåten 
innehavare. Förening, som            fastighet, have dock ej verkan 
slutits för boställe eller           mot senare innehavare, med 
staten eller allmän inrättning       mindre föreningen blivit av 
tillhörig, på viss tid upplåten      vederbörande myndighet godkänd. 
fastighet, have dock ej verkan 
mot senare innehavare, med 
mindre föreningen blivit av 
vederbörande myndighet godkänd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Sedan föreningen enligt första       När en förening registrerats 
stycket intagits i rättens           skall rätten sända över beslutet 
protokoll, skall utdrag av           till länets lantmäterikontor så 
protokollet i ärendet genom          ock, där föreningen angår betes- 
rättens försorg översändas till      reglering, till vederbörande 
länets lantmäterikontor så ock,      skogsvårdsstyrelse. 
där föreningen angår 
betesreglering, till veder- 
börande skogsvårdsstyrelse. 
 
                               37 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Träffas förening, att stängsel        Träffas förening, att stängsel 
ej skall hållas mellan               ej skall hållas mellan angränsan- 
angränsande ägor, oaktat stängsel    de ägor, oaktat stängsel enligt 
enligt denna lag kunnat äskas,       denna lag kunnat äskas, eller 
eller att stängsel skall vara        att stängsel skall vara av viss 
av viss annan beskaffenhet än        annan beskaffenhet än den, som 
den, som enligt 5  § eller med       enligt 5  § eller med stöd därav 
stöd därav meddelad föreskrift är    meddelad föreskrift är för orten 
för orten gällande, eller att        gällande, eller att stängsel 
stängsel skall helt eller            skall helt eller delvis sättas 
delvis sättas annorstädes än i 4  §  annorstädes än i 4 § är föreskrivet; 
är föreskrivet; är föreningen        är föreningen upprättad på sätt i 
upprättad på sätt i 36 § sägs och    36 § sägs och har i förekommande 
har i förekommande fall däri         fall däri tydligt angivits den 
tydligt angivits den sträck-         sträckning, vari stängslet skall 
ning, vari stängslet skall           framgå, skall om sådan förenings 
framgå, skall om sådan förenings     uppvisande och registrering, om 
uppvisande och intagande i           verkan av föreningen så ock om 
rättens protokoll och om verkan      översändande av beslut, vad i 36 § 
av föreningen så ock om översän-     är stadgat äga motsvarande 
dande av utdrag av pro-              tillämpning. 
tokollet, sedan föreningen däri 
intagits, vad i 36 § är stadgat 
äga motsvarande tillämpning. 
  I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs 
vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Förening, som i denna para-          Förening, som i denna paragraf 
graf avses, äger ej giltighet        avses, äger ej giltighet utöver 
utöver tio år sedan den blivit       tio år sedan den blivit 
intagen i rättens protokoll.         registrerad.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1988:187. 
 
2  Senaste lydelse 1946:837.  
2.12  Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 
 
  Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § 
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                34 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beskattningsmyndighet är den         Beskattningsmyndighet är den 
allmänna underrätt, vid vilken       tingsrätt vid vilken arvlåtaren 
arvlåtaren (testator) eller, då      (testator) eller, då fråga är om 
fråga är om egendom vartill före-    egendom till vilken en föregående 
gående innehavare på livstid         innehavare på livstid haft i 8 § 
haft i 8 § första eller andra        första eller andra stycket av- 
stycket avsedd rätt, denne           sedd rätt, denne hade att svara 
skolat svara i mål, som rörde        i mål som rörde hans person. 
hans person. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Finnes ej behörig beskatt-           Om det inte finns någon tings- 
ningsmyndighet efter vad nu          rätt som är behörig enligt första 
sagts upptages skatteärendet av      stycket, tas skatteärendet upp 
Stockholms rådhusrätt                av Stockholms tingsrätt. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden om 
                                     arvsskatt.  
-------------------------------------------------------------------- 
Fullföljd av talan                   Överklagande 
 
                               60 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill någon föra talan mot be-        Beskattningsmyndighetens be- 
slut i skatteärende, har han         slut får överklagas till hovrätten 
att till beskattningsmyndig-         av en enskild part eller av den 
heten inkomma med sina till          enligt 64 § 1 mom. förordnade 
hovrätten ställda besvär. Är skat-   granskningsmyndigheten. Vid 
temyndighet i län, som hör under     överklagande gäller lagen 
skilda hovrätter, be-                (1996:000) om domstolsärenden. 
skattningsmyndighet, skola 
besvären ställas till den hov- 
rätt, under vilken den del av 
länet hör, där den skattskyldige 
var mantalsskriven, när skatt- 
skyldigheten inträdde, eller, 
om han då ej var mantalsskriven 
inom riket, där han var bosatt 
eller stadigvarande vistades; 
i fråga om juridisk person vare 
för hovrättens behörighet bestäm- 
mande, var styrelsen eller för- 
valtningen hade sitt säte, när 
skattskyldigheten inträdde. Be- 
svär må anföras, förutom av en- 
skild part, av den enligt 64 § 
1 mom. förordnade gransknings- 
myndigheten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innefattar beslut av                 Om beskattningsmyndighetens 
underrätt eller skattemyndighet      beslut innefattar prövning av en 
prövning av fråga om                 fråga om fastställande, eftergift 
fastställande, eftergift eller       eller återvinning av skatt, får 
återvinning av skatt, må talan       överklagande ske inom tre år från 
fullföljas inom tre år från be-      beslutets dag. När en skatt- 
slutets dag. När skattskyldig        skyldig vitsordat en anmärkning, 
vitsordat anmärkning, som fram-      som framställts av gransknings- 
ställts av granskningsmyndighe-      myndigheten, skall det vid över- 
ten, skall vid fullföljd av          klagandet anses som om 
talan anses, som om beslut om        beskattningsmyndigheten med- 
skattens fastställande blivit        delat beslut om skattens 
meddelat av underrätt eller          fastställande när granskningsmyn- 
skattemyndighet, när gransk-         digheten fått meddelande om 
ningsmyndigheten erhållit med-       vitsordandet. I sådant fall 
delande om vitsordandet. I           skall ett överklagande ges in 
sådant fall skall klaganden in-      till hovrätten. Har ena parten 
komma till hovrätten med sin         överklagat beslutet och vill även 
dit ställda besvärsinlaga. Har       motparten överklaga det, skall 
part anfört besvär och vill jämväl   dock dennes överklagande ha kom- 
hans vederpart söka ändring i        mit in till 
beslutet, skall denne dock           beskattningsmyndigheten eller 
inkomma med sina besvär inom två     till hovrätten inom två månader 
månader från det delgivning som      från det att delgivning som av- 
avses i 52 kap. 7 § rättegångs-      ses i 15 § lagen (1996:000) om 
balken ägt rum. I sistnämnda         domstolsärenden har skett. Pröv- 
fall må vederparten inkomma med      ningen av om motparten har över- 
besvärsinlaga till hovrätten;        klagat i rätt tid skall alltid 
prövningen huruvida hans             göras av hovrätten. 
besvärstalan fullföljts på före- 
skrivet sätt och inom rätt tid 
skall alltid tillkomma hovrät- 
ten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Då besvär behörigen anförts över     När ett beslut som avses i 
beslut, som avses i nästfö-          andra stycket överklagas skall 
regående stycke, skall hovrätten     hovrätten, om målet tas upp till 
städse höra klagandens vederpart     prövning, alltid ge klagandens 
över besvären.                       motpart tillfälle att yttra sig. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Över beslut av beskattnings-         Beslut av beskattningsmyndig- 
myndigheten i frågor, som avses      heten i frågor som avses i 17 
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-     och 26 §§ får inte överklagas. Har 
ras. Har någon förelagts att vid     någon förelagts att vid vite 
vite fullgöra åliggande, varom i     fullgöra en uppgift som anges i 
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma 
komma under prövning i samband       under prövning i samband med 
med klagan över beslut om vi-        överklagande av beslut om vitets 
tets utdömande.                      utdömande. 
 
                               70 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Besvär över beslut om faststäl-      Ett överklagande av ett beslut 
lande av skatt enligt denna          om fastställande av skatt enligt 
lag inverkar inte på                 denna lag inverkar inte på skyl- 
skyldigheten att betala den          digheten att betala den skatt 
skatt som beslutet avser.            som beslutet avser. 
  Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder 
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till 
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten 
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten 
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan 
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1990:337. 
 
2  Senaste lydelse 1990:337.  
2.13  Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. 
vid utredning av faderskap 
 
  Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning 
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               1 a §1 
  Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har 
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, 
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som 
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara 
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet 
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre 
mannen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har faderskapet fastställts 
genom bekräftelse, kan förord-       genom bekräftelse, kan förordnan- 
nande enligt första stycket          de enligt första stycket med- 
meddelas i mål om att be-            delas i mål om att bekräftelsen 
kräftelsen saknar verkan mot         saknar verkan mot den som har 
den som har lämnat den. Ett          lämnat den. Ett sådant förordnande 
sådant förordnande kan begäras av    kan begäras av någon av parterna 
någon av parterna i målet. Har       i målet. Har någon talan inte 
någon talan inte väckts om att       väckts om att bekräftelsen saknar 
bekräftelsen saknar verkan,          verkan, prövas frågan om förord- 
prövas frågan om förordnande         nande enligt första stycket 
enligt första stycket såsom ett      enligt lagen (1996:000) om 
ärende enligt lagen (1946:807)       domstolsärenden. Ett sådant för- 
om handläggning av domstolsären-     ordnande kan begäras av den som 
den. Ett sådant förordnande kan      kan vara part i ett mål om att 
begäras av den som kan vara          bekräftelsen saknar verkan. 
part i ett mål om att bekräftel- 
sen saknar verkan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har faderskapet fastställts 
genom dom som har vunnit laga        genom dom som har vunnit laga 
kraft, prövas frågan om förord-      kraft, prövas frågan om förordnan- 
nande enligt första stycket så-      de enligt första stycket enligt 
som ett ärende enligt lagen om       lagen om domstolsärenden. Ett så- 
handläggning av domstolsärenden.     dant förordnande kan begäras av 
Ett sådant förordnande kan           någon av parterna i det tidigare 
begäras av någon av parterna i       målet. 
det tidigare målet. 
  Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet 
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. 
                               1 b §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut om förordnande enligt         Beslut om förordnande enligt 1 
1 a § i ett ärende som avses i       a § i ett ärende som avses i 
lagen (1946:807) om handlägg-        lagen (1996:000) om domstols- 
ning av domstolsärenden får          ärenden får överklagas särskilt. 
överklagas särskilt genom besvär.    Sedan utlåtande över undersök- 
Sedan utlåtande över undersök-       ningen har avgetts eller frågan 
ningen har avgetts eller frågan      om undersökning har förfallit, får 
om undersökning har förfallit,       ärendet avskrivas. 
får ärendet avskrivas. 
  Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har 
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om 
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av 
Stockholms tingsrätt.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1990:1530. 
 
2  Senaste lydelse 1982:1060.  
2.14  Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av 
båtbyggnadsförskott 
 
  Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om registrering av 
båtbyggnadsförskott skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
-------------------------------------------------------------------- 
  Den som har beställt båt och         Den som har beställt båt och 
lämnat eller utfäst sig att lämna    lämnat eller utfäst sig att lämna 
tillverkaren förskott av pengar      tillverkaren förskott av pengar 
eller byggnadsämnen får låta taga    eller byggnadsämnen får låta 
in därom upprättat skriftligt        registrera ett därom upprättat 
avtal i protokollet hos Stock-       skriftligt avtal hos Stockholms 
holms tingsrätt. Därefter har        tingsrätt. Därefter har han för- 
han förmånsrätt enligt 4 § förmåns-  månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen 
rättslagen (1970:979) i bygg-        (1970:979) i byggnadsämnena och 
nadsämnena och vad som för hans      vad som för hans räkning 
räkning tillverkats med              tillverkats med förskottet. 
förskottet.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.15  Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 
 
  Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                8 §1 
  Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § 
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. 
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre 
veckor från dagen för beslutet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beträffande överklaganden av         Vid överklaganden av regist- 
registreringsmyndighetens            reringsmyndighetens beslut i 
beslut i ärenden enligt 13 kap.      ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 
4 a eller 7 § tillämpas bestäm-      7 § gäller lagen (1996:000) om 
melserna i lagen (1946:807) om       domstolsärenden. 
handläggning av domstolsärenden. 
Tingsrätten skall dock alltid 
bestå av en lagfaren domare.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1993:1495.  
2.16  Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 
  dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               10 §2 
  Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte 
överklagas. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Andra beslut enligt 9 § över-        Andra beslut enligt 9 § över- 
klagas skriftligen hos den           klagas skriftligen till den 
tingsrätt inom vars domkrets         tingsrätt inom vars domkrets 
överträdelsen har ägt rum.           överträdelsen har ägt rum. 
Skrivelsen med överklagandet         Överklagandet skall ges in till 
ges in till polismyndigheten.        polismyndigheten. Det skall ha 
Den skall ha kommit in dit           kommit in dit senast tre veckor 
senast tre veckor från det           från det klaganden fick del av 
klaganden fick del av                beslutet. Vid överklagande gäller 
beslutet. Vid  prövning av över-     lagen (1996:000) om 
klagandet tillämpas lagen            domstolsärenden, om inte annat 
(1946:807) om handläggning av        anges i denna lag. 
domstolsärenden om inte annat 
anges i denna lag. 
  Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i 
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han 
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset 
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att 
omständigheten eller beviset åberopas. 
-------------------------------------------------------------------- 
                              10 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får över-        Hovrätten får inte pröva ett 
klagas hos hovrätten. Överkla-       överklagande av ett beslut av en 
gandet får inte prövas av hov-       tingsrätt, om inte hovrätten med- 
rätten om inte hovrätten med-        delat prövningstillstånd. 
delat parten prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser beslut        om överklagandet avser beslut 
som rör någon annan än en part,      som rör någon annan än en part, 
beslut i vilket tingsrätten          beslut i vilket tingsrätten 
ogillat jäv mot en domare eller      ogillat jäv mot en domare eller 
beslut genom vilket en               beslut genom vilket en anmälan 
missnöjesanmälan eller en anmälan    av bestridande avvisats. 
av bestridande avvisats. I 
fråga om meddelade prövnings- 
tillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att talan 
prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i det slut vartill 
tingsrätten kommit eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva talan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kan talan mot tingsrättens 
beslut prövas av hovrätten en- 
dast om denna meddelat pröv- 
ningstillstånd, skall tings- 
rätten i samband med under- 
rättelse om vad som gäller i 
fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke. 
  Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock 
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om 
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 
 
2  Senaste lydelse 1988:1180. 
 
3  Senaste lydelse 1993:517.  
2.17  Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 
 
  Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Lydelse enligt SFS 1995:305          Föreslagen lydelse 
                                13 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Åklagaren i den ort där den          Åklagaren i den ort där den 
bötfällde finns får överklaga ett    bötfällde finns får överklaga ett 
förordnande av en kronofogde-        förordnande av en kronofogdemyn- 
myndighet enligt 12 § hos            dighet enligt 12 § till tingsrät- 
tingsrätten i samma ort.             ten i samma ort. Överklagandet 
Överklagandet skall ha kommit        skall ha kommit in till krono- 
in till rätten inom tre veckor       fogdemyndigheten inom tre 
från den dag då åklagaren fick       veckor från den dag då åklagaren 
del av beslutet. I ärendet           fick del av beslutet. Vid 
tillämpas lagen (1946:807) om        överklagande gäller i övrigt lagen 
handläggning av domstolsärenden.     (1996:000) om domstolsärenden. 
Därvid skall i fråga om              Vid handläggningen av ärendet be- 
överklagandet gälla vad som i        står tingsrätten av en juristdo- 
den lagen sägs om ansökan. Vid       mare. Om det finns särskilda skäl 
annan handläggning än som sägs i     med hänsyn till ärendets 
3 eller 4 § samma lag skall          beskaffenhet, får tingsrätten 
rätten bestå av en lagfaren do-      dock bestå av en juristdomare 
mare och nämnd.                      och tre nämndemän. 
  Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte 
överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med 
klagan över utmätning.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.18  Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
  dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, 
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                4 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ansökan om kallelse på okända        Ansökan om kallelse på okända 
borgenärer görs vid den tingsrätt    borgenärer görs hos kronofogde- 
där gäldenären bör svara i tviste-   myndigheten i det län där gälde- 
mål i allmänhet eller, om gälde-     nären bör svara vid domstol i 
nären är avliden, där han hade       tvistemål i allmänhet eller, om 
bort svara i sådana mål.             gäldenären är avliden, där han hade 
                                     bort svara vid domstol i sådana 
                                     mål. Om gäldenären är ett 
                                     aktiebolag görs dock ansökan hos 
                                     Patent- och registrerings- 
                                     verket. 
  Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och 
såvitt möjligt ange deras adress. 
 
                                5 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelse på gäldenärens okända       Kallelse på gäldenärens okända 
borgenärer utfärdas av rätten med    borgenärer utfärdas av myn- 
föreläggande för dem att             digheten med föreläggande för dem 
skriftligen anmäla sina ford-        att skriftligen anmäla sina 
ringar till rätten senast sex        fordringar till myndigheten se- 
månader från dagen för kallelsen.    nast sex månader från dagen för 
                                     kallelsen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelsen skall skyndsamt            Kallelsen skall skyndsamt 
kungöras i Post- och Inrikes         kungöras i Post- och Inrikes 
Tidningar. Vidare skall rätten       Tidningar. Vidare skall myn- 
senast en månad före anmäl-          digheten senast en månad före an- 
ningstidens utgång skicka            mälningstidens utgång skicka 
underrättelser om kallelsen          underrättelser om kallelsen till 
till kronofogdemyndigheten i         alla borgenärer som har tagits 
länet och till alla borgenärer       upp i förteckningen över kända 
som har tagits upp i                 borgenärer och som har känd 
förteckningen över kända bor-        adress. Om ansökan har gjorts 
genärer och som har känd adress.     hos Patent- och registrerings- 
                                     verket, skall verket skicka en 
                                     underrättelse till den kronofog- 
                                     demyndighet som avses i 4 §. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     5 a § 
                                       Vid överklagande av en krono- 
                                     fogdemyndighets beslut tillämpas 
                                     18 kap. utsökningsbalken. 
                                       Ett beslut av Patent- och 
                                     registreringsverket överklagas 
                                     till tingsrätten på den ort där 
                                     bolaget har sitt säte. Vid 
                                     överklagande gäller lagen 
                                     (1996:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända 
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre 
bestämmelser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1988:396.  
2.19  Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek 
 
  Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall 
ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               2 kap. 
                                4 § 
  Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och 
egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av 
handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än 
näringsidkarens död. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Utan hinder av att en köpe-          Utan hinder av att en köpe- 
handling om försäljning av lösöre    handling om försäljning av lösöre 
som tillhör näringsidkaren har       som tillhör näringsidkaren har 
behandlats enligt bestämmel-         behandlats enligt bestämmelserna 
serna i lagen (1845:50 s. 1)         i lagen (1845:50 s. 1) om 
om handel med lösören, som köpa-     handel med lösören, som köparen 
ren låter i säljarens vård kvar-     låter i säljarens vård kvarbliva, 
bliva, omfattas den sålda egen-      omfattas den sålda egendomen av 
domen av hypotek på grund av en      hypotek på grund av en 
företagsinteckning som har sökts     företagsinteckning som har sökts 
senast trettio dagar efter det       senast trettio dagar efter det 
att handlingen företeddes inför      att handlingen registrerades 
rätten.                              hos kronofogdemyndigheten.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort- 
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren 
före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt 
bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i 
säljarens vård kvarbliva.  
2.20  Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall 
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Vid handläggningen av ett 
                                     ärende enligt denna lag består 
                                     tingsrätten av en juristdomare. 
                                     Om det finns särskilda skäl med 
                                     hänsyn till ärendets beskaffen- 
                                     het, får tingsrätten dock bestå av 
                                     en juristdomare och tre 
                                     nämndemän. 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     förordna bodelningsförrättare 
                                     enligt 17 kap. 1 § äktenskaps- 
                                     balken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.21  Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 
 
  Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
  Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som 
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även 
på de homosexuella samborna: 
  1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 
  2. ärvdabalken, 
  3. jordabalken, 
  4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 
  5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 
  6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av 
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § 
kommunalskattelagen (1928:370), 
  7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 
-------------------------------------------------------------------- 
  8. 6 § lagen (1946:807) om           8. bostadsrättslagen 
handläggning av domstolsärenden,     (1991:614), 
  9. bostadsrättslagen                 9. 9 § rättshjälpslagen 
(1991:614),                          (1972:429), 
  10. 9 § rättshjälpslagen             10. lagen (1981:131) om kal- 
(1972:429),                          lelse på okända borgenärer, 
  11. lagen (1981:131) om kal-         11. 5 kap. 18 § tredje stycket 
lelse på okända borgenärer,          fastighetsbildningslagen 
  12. 5 kap. 18 § tredje             (1970:988), 
stycket fastighetsbildnings-           12. 10 § insiderlagen 
lagen (1970:988),                    (1990:1342), 
  13. 10 § insiderlagen                13. 11 kap. 3 § första och and- 
(1990:1342),                         ra styckena och 5 § andra 
  14. 11 kap. 3 § första och         stycket vallagen (1972:620), 
andra styckena och 5 § andra           14. 36 § första stycket lagen 
stycket vallagen (1972:620),         (1972:704) om kyrkofullmäktig- 
  15. 36 § första stycket lagen      val, m.m., 
(1972:704) om kyrkofullmäktig-         15. 2 § andra stycket lagen 
val, m.m.,                           (1993:1404) om brevröstning i 
  16. 2 § andra stycket lagen        Förbundsrepubliken Tyskland och 
(1993:1404) om brevröstning i        i Schweiz, 
Förbundsrepubliken Tyskland och        16. lagen (1993:1469) om 
i Schweiz,                           uppskovsavdrag vid byte av bo- 
  17. lagen (1993:1469) om           stad, samt 
uppskovsavdrag vid byte av bo-         17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 
stad, samt                           15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ 
  18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,       samt 16 kap. 7 och 9 §§ 
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§     föräldrabalken. 
samt 16 kap. 7 och 9 §§ 
föräldrabalken. 
  Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, 
gäller det också de homosexuella samborna.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1994:1446.  
2.22  Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 
 
  Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall 
ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                19 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Förhandling inför rätten enligt      Sammanträde inför rätten skall 
4 § andra stycket lagen              alltid hållas, om någon part begär 
(1946:807) om handläggning av        det. 
domstolsärenden skall alltid 
hållas, om någon part begär det. 
 
                                21 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid rättens handläggning av          Vid rättens handläggning av 
ärenden om besöksförbud gäller i     ärenden om besöksförbud gäller i 
övrigt 2 § andra-femte styckena,     övrigt lagen (1996:000) om 
3 §, 4 § första och andra            domstolsärenden. Därvid gäller i 
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen     fråga om begäran om prövning vad 
(1946:807) om handläggning av        som sägs i den lagen om ansökan. 
domstolsärenden. Därvid gäller i 
fråga om begäran om prövning vad 
som sägs i den lagen om ansökan.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.23  Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               6 kap. 
                               14 §1 
  Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i 
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggningen av frågor         Vid handläggningen av frågor 
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas    som avses i 8 och 11 §§ gäller 
vad som är föreskrivet i lagen       lagen (1996:000) om domstols- 
(1946:807) om handläggning av        ärenden. 
domstolsärenden. Tingsrätten är 
domför med en lagfaren domare. 
  Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 
kap. rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1994:1523.  
2.24  Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- 
sonuppgifter 
 
  Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid tingsrättens handläggning        Vid tingsrättens handläggning 
gäller lagen (1946:807) om           gäller lagen (1996:000) om dom- 
handläggning av domstolsärenden      stolsärenden. 
i tillämpliga delar.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.25  Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 
 
  Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               63 §1 
  Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får 
överklagas hos Marknadsdomstolen: 
  1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 
  2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 
  3. kvarstad enligt 32 §, 
  4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 
  5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 
  6. prövning av överklaganden enligt 60 §. 
  Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall 
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan 
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under 
rättegång. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut som avses i första 
stycket 6 får överklagas även av 
Konkurrensverket om tingsrätten 
ändrat verkets beslut. 
 
                                64 § 
  Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 
  1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad 
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är 
tillåten, och 
-------------------------------------------------------------------- 
  2. beträffande handläggningen        2. beträffande handläggningen 
av frågor som avses i 63 § första    av frågor som avses i 63 § första 
stycket 5 och 6, lagen               stycket 5 och 6, lagen 
(1946:807) om handläggning av        (1996:000) om domstolsärenden. 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som i 49, 50 och 52 kap.         Vad som sägs om hovrätten i 49, 
rättegångsbalken sägs om hovrätten   50 och 52 kap. rättegångsbalken 
skall i stället gälla Marknads-      samt 39 § första stycket lagen om 
domstolen.                           domstolsärenden skall i stället 
                                     gälla Marknadsdomstolen.  
**FOOTNOTES** 
 
1  Senaste lydelse 1994:1494.  
                              64 c §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          När tingsrätten prövar ärenden 
som anges i 63 § första stycket      som anges i 63 § första stycket 5 
5 och 6 skall tingsrätten ha         och 6 i sak, skall tingsrätten 
den sammansättning som anges i       ha den sammansättning som anges 
64 a § första stycket. Vid hand-     i 64 a § första stycket. I ett 
läggning som avses i 3 och 4 §§      ärende som anges i 63 § första 
lagen (1946:807) om handlägg-        stycket 5 får tingsrätten dock i 
ning av domstolsärenden skall        stället bestå av en juristdomare 
tingsrätten dock bestå av en         eller av en juristdomare och en 
lagfaren domare. I sådana fall       ekonomisk expert, om det är 
får även en ekonomisk expert         tillräckligt med hänsyn till 
delta i tingsrätten.                 ärendets beskaffenhet. Vid annan 
                                     handläggning skall tingsrätten 
                                     bestå av en juristdomare eller 
                                     av en juristdomare och en eko- 
                                     nomisk expert. 
 
                                65 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  För Konkurrensverket som part        För Konkurrensverket som part 
i mål eller ärenden enligt denna     i mål enligt denna lag gäller i 
lag gäller, i fråga om föreläg-      fråga om föreläggande för part och 
gande för part och parts             parts utevaro det som i rätte- 
utevaro, vad som i  rättegångs-      gångsbalken är föreskrivet för åkla- 
balken är föreskrivet för åklaga-    gare. 
re.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
2  Senaste lydelse 1993:681.  
2.26  Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) 
  dels att 32 § skall upphöra att gälla, 
  dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                21 § 
  Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om 
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till 
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om 
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms 
tingsrätt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om en tingsrätt då den tar 
emot ett ärende om skuldsane- 
ring finner att den inte är be- 
hörig, skall rätten överlämna 
ärendet till en tingsrätt som är 
behörig. Tingsrättens beslut om 
överlämnande får inte överklagas. 
 
                                22 § 
  Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att 
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens 
fordran. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om inte annat följer av denna        Om inte annat följer av denna 
lag, gäller för handläggningen       lag, gäller lagen (1996:000) om 
lagen (1946:807) om handlägg-        domstolsärenden för handlägg- 
ning av domstolsärenden. En          ningen. 
tingsrätt skall vid handlägg- 
ningen alltid bestå av en 
lagfaren domare. 
  Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- 
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen 
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under 
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till 
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om 
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att 
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 
 
                                27 § 
  På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering 
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som 
avses i 5, ändra beslutet om 
  1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i 
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans 
avgörande, 
  2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets 
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 
  3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i 
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att 
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller 
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 
  4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa 
eller 
  5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter 
skuldsaneringen. 
  I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från 
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i 
stället den tiden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innan rätten prövar borgenärens      Innan rätten prövar borgenärens 
ansökan skall gäldenären och de      ansökan skall gäldenären och de 
borgenärer som avses i 19 §          borgenärer som avses i 19 § höras. 
höras. I övrigt tillämpas lagen      I övrigt gäller lagen (1996:000) 
(1946:807) om handläggning av        om domstolsärenden för 
domstolsärenden. En tingsrätt        handläggningen. 
skall vid handläggningen alltid 
bestå av en lagfaren domare. 
  Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som 
tredje man har ställt för betalning av belopp som avses i 8 § första stycket 3 
ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första 
stycket 1 angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsido- 
satt sina förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 
 
                                29 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kronofogdemyndighetens be-           Kronofogdemyndighetens beslut 
slut att avvisa eller avslå en       att avvisa eller avslå en ansökan 
ansökan om skuldsanering, in-        om skuldsanering, inleda skuld- 
leda skuldsanering eller fast-       sanering eller fastställa en 
ställa en skuldsanering över-        skuldsanering överklagas till 
klagas till den tingsrätt som        den tingsrätt som avses i 21 §. 
avses i 21 §. Detsamma gäller        Detsamma gäller kronofogdemyn- 
kronofogdemyndighetens beslut        dighetens beslut att avskriva 
att avskriva ett                     ett skuldsaneringsärende från 
skuldsaneringsärende från vidare     vidare handläggning. 
handläggning. Överklagandet          Överklagandet skall ges in till 
skall ges in till                    kronofogdemyndigheten inom tre 
kronofogdemyndigheten inom tre       veckor från dagen för beslut. Vid 
veckor från dagen för beslutet.      överklagande gäller lagen 
                                     (1996:000) om domstolsärenden, 
                                     om inte annat följer av denna 
                                     lag. Kronofogdemyndigheten 
                                     skall inte vara part i dom- 
                                     stolen. 
  Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till 
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan 
om skuldsanering förklaras vilande. 
 
                                31 § 
  Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om 
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte,      Prövningstillstånd behövs inte, 
om överklagandet avser ett be-       om överklagandet avser ett be- 
slut som rör någon annan än en       slut som rör någon annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part, ett beslut genom vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten ogillat jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare eller ett beslut genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket ett överklagande har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.27  Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 
 
  Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              12 kap. 
                                3 § 
  Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala 
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. 
  I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för 
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan 
antas vilja anmäla fordringar mot fonden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I ärenden om begränsningsfond        I ärenden om begränsningsfond 
gäller lagen (1946:807) om           gäller lagen (1996:000) om 
handläggning av domstolsärenden,     domstolsärenden, om inte annat 
om inte annat sägs i detta           sägs i detta kapitel. 
kapitel. 
 
                              18 kap. 
                                10 § 
  Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § 
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn 
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för 
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om 
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga 
förhållanden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om annat inte följer av denna        Om annat inte följer av denna 
lag, gäller för sjöförklaring inför  lag, gäller för sjöförklaring inför 
domstol lagen (1946:807) om          domstol lagen (1996:000) om 
handläggning av domstolsärenden.     domstolsärenden. 
  Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som 
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone 
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller 
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser 
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som 
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. 
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett 
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en 
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är 
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska 
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har 
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda 
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som 
meddelas av regeringen. 
  I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den 
domstol som är behörig enligt det landets lag. 
  I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt 
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan 
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart 
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot 
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med 
särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla 
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, 
hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. 
  I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om 
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte 
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
2.28  Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
  dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                52 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om överklagande              Vid överklagande gäller lagen 
tillämpas lagen (1946:807) om        (1996:000) om domstolsärenden om 
handläggning av domstolsärenden      inte annat föreskrivs i denna 
om inte annat föreskrivs i           lag. 
denna lag. Därvid gäller beträf- 
fande överklagandet vad som 
föreskrivs om ansökan i den la- 
gen. 
 
                                53 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten skall vid avgöran-       Vid handläggningen av ärendet 
de av ärendet bestå av en lag-       består tingsrätten av en ju- 
faren domare och tre nämndemän.      ristdomare. Om det finns sär- 
Vid handläggning i övrigt av         skilda skäl med hänsyn till ären- 
ärendet är tingsrätten domför med    dets beskaffenhet, får tingsrät- 
en lagfaren domare.                  ten dock bestå av en juristdo- 
                                     mare och tre nämndemän. 
 
                                55 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får av den 
disciplinansvarige eller det 
allmänna överklagas till hovrät- 
ten. Om tingsrätten har 
meddelat ett beslut som avses 
i 34 § andra stycket eller av- 
slagit ett yrkande om att 
verkställighet tills vidare 
inte skall få ske, får talan mot 
beslutet föras särskilt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrättens beslut får inte           Ett beslut av hovrätten får 
överklagas.                          inte överklagas. 
 
                                62 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ett beslut om ersättnings-           Ett beslut om ersättningsskyl- 
skyldighet som fattats av en         dighet som fattats av en sådan 
sådan chef i Försvarsmakten som      chef i Försvarsmakten som avses 
avses i 20 §, av en annan            i 20 §, av en annan myndighet än 
myndighet än Försvarsmakten,         Försvarsmakten, eller av en kom- 
eller av en kommun, ett lands-       mun, ett landsting eller en 
ting eller en kyrklig kommun         kyrklig kommun får överklagas av 
får överklagas av den disciplin-     den disciplinansvarige till 
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 
50-53 §§, 55 § första stycket        50-53 och 55 §§ gäller vid sådant 
första meningen och andra            överklagande. 
stycket samt 56 § gäller vid så- 
dant överklagande. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om överklagandet hos tings- 
rätten avser endast frågan om 
ersättningsskyldighet, skall 
dock vad som är föreskrivet om 
rättegången i tvistemål tillämpas. 
Avser talan ett beslut om både 
disciplinpåföljd och ersättnings- 
skyldighet, skall tingsrätten, 
om den disciplinansvarige begär 
det eller det annars finns skäl 
för det, handlägga frågan om er- 
sättningsskyldighet som särskilt 
mål i den för tvistemål före- 
skrivna ordningen.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet 
redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande 
äldre bestämmelser.  
2.29  Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 
 
  Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                48 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          Vid handläggning av ärenden som 
som avses i 42 § andra stycket       avses i 42 § andra stycket skall 
skall Stockholms tingsrätt ha        Stockholms tingsrätt bestå av en 
den sammansättning som anges i       juristdomare eller av en 
45 § första stycket. Vid hand-       juristdomare och en ekonomisk 
läggning som avses i 3 och 4 §§      expert. Om det finns särskilda 
lagen (1946:807) om handlägg-        skäl med hänsyn till ärendets 
ning av domstolsärenden skall        beskaffenhet, får tingsrätten 
tingsrätten dock bestå av en         dock ha den sammansättning som 
lagfaren domare. I sådana fall       anges i 45 § första stycket. 
får även en ekonomisk expert 
delta i tingsrätten. 
 
                                50 § 
  Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på 
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- 
ningsavgift enligt 22 §. 
  I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid Stockholms tingsrätt             I ärenden som avses i 42 § 
skall lagen (1946:807) om            andra stycket gäller lagen 
handläggning av domstolsärenden      (1996:000) om domstolsärenden, 
tillämpas i ärenden som avses i      om något annat inte följer av 
42 § andra stycket, om något         denna lag. 
annat inte följer av denna lag. 
 
                                51 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som sägs i 49, 50 och 52         Vad som sägs i 49, 50 och 52 
kap. rättegångsbalken om hov-        kap. rättegångsbalken och i 39 § 
rätten skall i mål och ärenden       första stycket lagen (1996:000) 
enligt denna lag i stället gälla     om domstolsärenden om hovrätten 
Marknadsdomstolen.                   skall i mål och ärenden enligt 
                                     denna lag i stället gälla 
                                     Marknadsdomstolen.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
2.30  Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion 
  dels att 4 kap. 3 § skall upphävas, 
  dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               4 kap. 
                                1 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om inte annat föreskrivs, gäl-       Om inte annat föreskrivs, gäl- 
ler för rättens handläggning en-     ler lagen (1996:000) om dom- 
ligt denna lag lagen                 stolsärenden för rättens handlägg- 
(1946:807) om handläggning av        ning enligt denna lag. 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning enligt  3 
kap. tillämpas dock rättegångs- 
balkens bestämmelser om hand- 
läggningen av tvistemål. 
 
                                2 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  En sådan förhandling som avses       En sådan förhandling som avses 
i 3 kap. 23 § första stycket         i 3 kap. 23 § första stycket 
skall äga rum så snart som möj-      skall äga rum så snart som möj- 
ligt. Vid förhandlingen              ligt. Om rekonstruktören, gälde- 
tillämpas bestämmelserna i           nären eller en borgenär uteblir 
rättegångsbalken om huvud-           från förhandlingen, hindrar det 
förhandling i tvistemål. Om          inte att ackordsfrågan prövas och 
rekonstruktören, gäldenären eller    avgörs. 
en borgenär uteblir från förhand- 
lingen, hindrar det inte att 
ackordsfrågan prövas och avgörs. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens avgörande sker genom 
beslut.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
1  Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 
 
2  Lydelse enligt prop. 1995/96:5.  
3     Ärendet och dess beredning 
 
I Justitiedepartementets promemoria En ny ärendelag behandlas frågor om 
hanteringen av sådana ärenden vid allmän domstol som inte skall handläggas 
enligt rättegångsbalken (RB) eller förvaltningslagen. Promemorians lagförslag 
finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns 
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju92/323). Regeringen tar i detta 
ärende upp de frågor som har behandlats i promemorian. 
  I detta sammanhang tar regeringen även upp vissa av Domstolsutredningen (Ju 
1989:06) i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet - Arbetsuppgifter och 
förfaranderegler (SOU 1991:106) behandlade frågor om testamentsexekutors 
uppgiftsskyldighet och om handläggningen av ärenden som gäller lösöreköp eller 
kallelse av okända borgenärer. Utredningens lagförslag i dessa delar finns i 
bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin- 
stanserna har tagits in i Ds 1993:5 (i bilaga 1). I Ds 1993:5 finns också en 
sammanställning över remissvaren  (särskilt avsnitten II:5, II:8 och II:9).  
Lagrådet 
 
Regeringen beslutade den 26 oktober 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de 
lagförslag som finns i bilaga 4. 
  Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa 
justeringar. Regeringen har på de allra flesta punkter följt Lagrådets förslag. 
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer 
till Lagrådets synpunkter i avsnitten 7.1, 7.2, 7.4, 7.15 och 8 samt i 
författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.  
4     Bakgrund 
 
Vid tingsrätterna förekommer dels sådan rättsvård som innefattar rättskipning i 
klassisk mening, dels annan rättsvård. Rättegångsbalken gäller endast rätt- 
skipningen och balkens regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan 
rättsvård omfattar vitt skilda ärenden, t.ex. om registrering av bouppteckning, 
anordnande av förvaltarskap, tillstånd till adoption, dödande av förkommen 
handling, byte av släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare 
tid har också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen sådana som kommer till 
tingsrätt genom överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex. enligt 
utsökningsbalken). Grovt sett kan man indela ärendena i ansökningsärenden, an- 
mälningsärenden, överklagandeärenden och officialprövningsärenden. 
  I mer än tvåhundra år utövades all rättsvård vid de allmänna domstolarna med 
tillämpning av reglerna för mål i 1734 års rättegångsbalk. Den lösningen blev 
emellertid omöjlig att bygga vidare på när den nuvarande rättegångsbalken 
infördes år 1948. Vid tillkomsten av den balken ansåg man sig nämligen - för att 
få genomslagskraft för reformen - behöva gå fram med relativt stor stränghet när 
det gällde tre bärande principer för reformen, nämligen de s.k. muntlighets-, 
omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Rättegångsbalken kom att innebära 
att saken i ett mål i de allra flesta fall skulle avgöras efter en muntlig och 
sammanhållen huvudförhandling vid vilken bevisningen presenterades i ett 
omedelbart skick. Denna ordning medförde ett krav på att alla tvistemål först 
skulle utredas under en förberedelse som i allmänhet skulle vara i huvudsak 
muntlig. Brottmålen skulle utredas genom förundersökning hos polis och åklagare. 
De ursprungliga bestämmelserna i den nya rättegångsbalken skulle - om de 
tillämpats fullt ut även utanför rättskipningens område - ha lett till 
oacceptabla resultat framför allt till följd av utformningen av kraven på 
förberedelse och huvudförhandling. Ärendena är nämligen till helt övervägande 
del relativt enkla och okomplicerade och något behov av muntlighet finns normalt 
inte. Processlagberedningen framhöll att förfarandet i fråga om ärenden i långt 
högre grad än beträffande rättegångsmål, där partsförhandlingen utgör tyngd- 
punkten, måste anpassas efter skiftande förhållanden. För den skull valde man år 
1948 för ärendena en ny lösning, nämligen en särskild och relativt enkel 
förfarandelag, lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den s.k. 
ärendelagen. 
  Ärendelagen kom att gälla ärenden angående rättsvård som tingsrätt skall ta 
upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning 
skall handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål eller brottmål. 
Undantag görs för ärenden som angår straff eller annan med brott förenad 
påföljd. Lagen är inte på samma sätt som rättegångsbalken byggd på muntlighet, 
omedelbarhet och koncentration och förfarandet är inte som enligt 
rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för avgörande. 
Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande alla andra frågor gäller det 
som sägs i rättegångsbalken om tvistemål  i den mån det är tillämpligt . Normalt 
är handläggningen helt skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet 
angår bör höras muntligen för att ärendet skall kunna prövas, kan dock domstolen 
kalla honom eller henne att komma till en förhandling. Bland övriga frågor som 
regleras särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av yttrande 
och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom beslut och vid 
överklagande av ett domstolsbeslut tillämpas samma regler som vid överklagande 
av ett processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål, dvs. reglerna om 
överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det kan röra sig om ett 
materiellt beslut tillämpar man alltså inte som vid överklagande av en dom 
reglerna i 50, 51 eller 55 kap. RB. 
  Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för undan och särskilt under 
senare år kommit att utvidgas. Från att urspungligen ha avsett endast enklare 
ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt partsförhållande, 
har ärendelagen kommit att bli tillämplig också för andra ärenden som inte 
ansetts passa för en hantering direkt enligt rättegångsbalken. Detta gäller 
bl.a. sådana fall som kommer till tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna 
utveckling ligger bl.a. att den primära beslutsnivån för en del ärendetyper 
flyttats från domstol eller ett domstolsliknande organ till en 
förvaltningsmyndighet. Överklagande till tingsrätt kan numera förekomma enligt 
bl.a. föräldrabalken, utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen 
(1976:206) om felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsane- 
ringslagen (1994:334) och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsva- 
ret, m.m. som den 1 juli 1995 ersatte lagen (1986:644) om disciplinförseelser av 
krigsmän m.m. Ytterligare lagar kan inom de närmaste åren förväntas komma att 
innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I de flesta av de nu berörda 
ärendena förekommer två eller flera parter som står mot varandra. Oftast är det 
en myndighet som står mot en enskild part. 
  Antalet ärenden som vid tingsrätterna läggs upp som domstolsärenden är närmare 
30 000 per år. Härtill kommer att det finns många ärenden vid de allmänna dom- 
stolarna som inte läggs upp som domstolsärenden men för vilka ärendelagen ändå i 
princip är tillämplig och i undantagsfall kan få faktisk betydelse (t.ex. boupp- 
teckningsärenden). Även när det gäller handläggning enligt rättegångsbalken - 
tvistemål eller brottmål - kan det förekomma ärenden, nämligen såvitt gäller 
processuella frågor (RB-ärenden). I allmänhet handläggs de processuella frågorna 
inom ramen för ett pågående mål. Även mera fristående RB-ärenden kan dock 
förekomma, t.ex. om kvarstad innan talan ännu har väckts, om förordnande av 
offentlig försvarare under förundersökning, om bevisupptagning åt annan domstol 
och om bevisupptagning till framtida säkerhet. 
  Rättegångsbalken har de senaste decennierna på grundval främst av betänkanden 
avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och Domstolsutredningen (Ju 
1989:06) varit föremål för en omfattande översyn och modernisering. Detta har 
inneburit att ganska många bestämmelser i balken har mjukats upp. Det ställs 
exempelvis inte längre samma krav på hållande av huvudförhandling som förut och 
även i många andra hänseenden har förfarandet gjorts enklare. 
  Ärendelagen har aldrig varit föremål för någon mera allmän reform. Endast vid 
några få tillfällen har det skett ändringar i ärendelagen. Under det senaste 
decenniet har dock lagen flera gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer 
allmänna reformsammanhang och flera radikala förslag har presenterats. Bl.a. 
lade Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 
1991:106) fram ett förslag till ny förfarandelag som skulle ersätta inte bara 
den nuvarande ärendelagen utan också den för de allmänna förvaltningsdomstolarna 
gällande förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). Det rörde sig alltså om en 
för de båda domstolstyperna gemensam processlag. Domstolutredningens förslag 
remissbehandlades. En sammanställning över remissinstanserna och remissvaren 
finns i Ds 1993:5. Utredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I stället 
togs frågor om en ny ärendelag för de allmänna domstolarna upp i den nu aktuella 
departementspromemorian. 
  En redogörelse för det omfattande reformbehovet när det gäller ärendelagen 
lämnas i avsnitt 5. I avsnitt 6 tas upp frågor om den nuvarande ärendelagen bör 
ersättas av en ny eller om man bör tillgodose reformbehovet på något annat sätt. 
Några av de mera allmänna frågorna om hur ett nytt förfarande skall utformas 
behandlas närmare i avsnitt 7. Ett av problemen avser den situationen att ett 
beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätt (avsnitt 7.3). Vad 
frågan gäller är om den myndighet som har fattat beslutet skall kunna uppträda 
som part i domstolen, när ingen annan myndighet kan uppträda på partssidan mot 
den som överklagar. Något oegentligt betecknas i det praktiska rättslivet sådana 
ärenden vanligtvis som  enpartsärenden . I avsnitt 8 behandlas frågan vad en 
domstol skall göra när den finner att den inte är behörig att handlägga ett 
visst mål eller ärende. Normalt måste i detta fall avvisning ske, men för vissa 
fall förekommer regler om att fallet i stället skall lämnas över till en behörig 
domstol. Det som nu övervägs är i vad mån reglerna angående överlämnande kan 
byggas ut. 
  I avsnitten 9 och 10 behandlas frågor om registreringen av mål och ärenden och 
om domar och slutliga beslut skall behöva särskilda nummerbeteckningar. I 
avsnitt 11 behandlas några frågor om nedflyttning av den primära domstolspröv- 
ningen från hovrätt till tingsrätt när det gäller överklagande av vissa 
länsstyrelsebeslut. Frågor om testamentsexekutors uppgiftsskyldighet behandlas i 
avsnitt 12 och i avsnitten 13 och 14 behandlas frågor om handläggningen av 
ärenden om lösöreköp respektive kallelse på okända borgenärer.  
5     Reformbehovet när det gäller domstolsärendenas hantering 
 
Det har alltid förekommit vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen. En 
typ av problem har gällt frågor om gränsdragningen mellan rättegångsbalken och 
ärendelagen. Distinktionen mellan det som skall anses vara rättskipning i 
klassisk mening och det som skall anses vara annan rättsvård är nämligen långt 
ifrån skarp. En annan typ av problem har gällt frågor om i vilka fall 
rättegångsbalkens bestämmelser skall  tillämpas  när det saknas bestämmelser i 
ärendelagen. En tredje typ har gällt frågor om vad man bör göra när det även i 
rättegångsbalken saknas bestämmelser. Särskilt gränsdragningsfrågorna har dock 
vållat allt mindre bekymmer i takt med att lagstiftningen har hunnit  sätta 
sig . 
  Andra tillämpningsproblem accentueras emellertid av att det till ärendelagen 
förs nya typer av ärenden, t.ex. utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och 
ärenden enligt den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen om ärendena behöver också 
bättre än nu anpassas till att det såsom i dessa fall skall ske överklaganden 
till tingsrätten och till de krav på muntlighet som följer av våra åtaganden 
enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och 
de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Förekommande problem blir mer 
frekventa i takt med att antalet ärendetyper ökar. 
  I promemorian påvisas flera brister i den nuvarande regleringen. Det pekas 
bl.a. på att det av ärendelagen inte ens framgår att en eventuell motpart skall 
höras innan ärendet avgörs eller att parterna skall ha fått del av 
processmaterialet innan ärendet avgörs. Till de många frågor som är bristfälligt 
reglerade hör enligt promemorian även frågor om bevisning, frågor om muntlighet 
eller skriftlighet och frågor om rättegångskostnader. Ärendelagens 
domförhetsregler som är krångliga återspeglar enligt promemorian till stora 
delar det som gällde enligt rättegångsbalken innan endomarkompetensen vidgades 
genom reformer på 1970- och 1980-talen. Promemorian uppehåller sig också vid 
problem som orsakas av att det vid överklagande av ett beslut i ett domstols- 
ärende gäller samma regler om skriftlig och enkel överrättsprocess som vid 
överklagande av ett processuellt beslut enligt rättegångsbalken. 
  För en skicklig och erfaren domare bereder ärendelagens närmast torftiga 
reglering i normala fall inga större problem, även om den allmänna hänvisningen 
till rättegångsbalken kan medföra att det i ärendet behöver företas åtgärder som 
är onödiga. Han eller hon ordnar exempelvis så att parterna i rimlig omfattning 
får del av processmaterialet innan målet avgörs även när det saknas bestämmelser 
om detta. Det juridiska förnuftet kan tillåtas bli styrande också när det gäller 
sådant som i vilken omfattning parterna skall få komma med nytt material och i 
vilken omfattning rättegångskostnader skall dömas ut trots att det saknas 
direkta bestämmelser även om detta. Även frågor om sammanträden kan oftast lösas 
på ett praktiskt sätt. 
  Till stöd för att regleringen av ärendeförfarandet trots detta bör bli 
betydligt mer utförlig än den är nu talar först och främst det allmänna kravet 
på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Styrkan hos detta krav 
hänger givetvis samman med ärendenas art. Ju viktigare ärenden, desto större 
anledning till reglering. För en mera utförlig reglering talar också att man 
inte kan förutsätta att den enskilde domaren alltid på bästa sätt kan ta 
ställning till vad som bör anses nödvändigt. Det finns en risk både att han gör 
för litet (vilket i allmänhet går ut över rättssäkerheten) och att han gör för 
mycket (vilket i allmänhet går ut över processekonomin i stort). Exempel på 
frågor som kräver en viss balansgång erbjuder sådana som gäller kommunicering av 
processmaterialet och förelägganden. Sådana frågor är trots sin mycket stora 
vikt endast knapphändigt reglerade i ärendelagen medan de har fått en relativt 
utförlig reglering i förvaltningsprocesslagen. 
  På senare tid har också domstolsbiträden utan juridisk examen getts kompetens 
att självständigt handlägga vissa typer av domstolsärenden. För att det över 
huvud taget skall vara möjligt att låta även sådana domstolsanställda som inte 
är juristutbildade handlägga ett visst slags ärenden måste förutsättas att det 
inte skall kunna föreligga någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller be- 
träffande förfarandet. 
  Litteraturen angående ärendelagens bestämmelser är föga ingående och 
långtifrån alltid klargörande. Trots att ärendelagen har gällt i snart 50 år har 
den inte blivit föremål för någon lagkommentar. Till de frågor beträffande vilka 
det förekommer stridiga uttalanden hör till och med frågan om en förhandling i 
ett domstolsärende med nu gällande lagstiftning följer rättegångsbalkens regler 
beträffande förberedelse i tvistemål eller om den följer balkens regler 
beträffande huvudförhandling i tvistemål (se SOU 1991:106, Del A, s. 670). Den 
kloke domaren kanske åstadkommer ett mellanting. 
  Det finns vidare problem med den nuvarande ärendelagen som inte har något att 
göra med dess hittillsvarande tillämpning, nämligen problem som rör ny 
lagstiftning. När det uppstår nya rättsområden som bör föras till de allmänna 
domstolarnas område (t.ex. skuldsanering) eller när de allmänna domstolarna på 
ett visst rättsområde får en ny roll (t.ex. i samband med en överflyttning av 
den primära beslutsrätten i likvidationsärenden från domstol till Patent- och 
registreringsverket), har lagstiftaren såvitt gäller förfarandet i domstolen att 
välja mellan att i grunden bygga på rättegångsbalken eller att i grunden bygga 
på ärendelagen. Inte sällan är det så att varken det ena eller det andra 
systemet passar som utgångspunkt. Rättegångsbalkens system passar sålunda mindre 
väl särskilt för sådana fall som överklagas till tingsrättsnivån och för en- 
partsfall. En faktor som nog ofta vägs in till nackdel för det systemet är 
vidare att detta system - på delvis kanske oriktiga grunder - anses kräva en 
advokatmedverkan (och därmed höga rättshjälpsinsatser). Ärendelagen anses, å 
andra sidan, inte sällan erbjuda en alltför okvalificerad lösning för de nya 
rättsområdena. 
  Till detta skall läggas att det för ärendena behövs en hel del nya, moderna 
regler t.ex. om överlämnande av mål från en domstol till en annan, om 
tvåpartsprocess och om prövningstillstånd. 
  Frågan om hur man bör tillgodose de reformkrav som uppställer sig när det 
gäller ärendenas hantering kommer att behandlas i nästa avsnitt. Det primära är 
att ta ställning till hur ärendena bör hanteras i tingsrätten.  
6     En ny ärendelag? 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: En ny lag skall ersätta den nuvarande ären-| 
|  delagen.                                                        | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget 
eller lämnat detta utan erinran. Såväl Kammarrätten i Sundsvall som en ledamot i 
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län menar dock att enpartsärendena, i den mån 
de även i fortsättningen bör handläggas av domstol, kan handläggas enligt 
förvaltningslagen och ifrågasätter om inte övriga ärenden kan handläggas enligt 
regler som är gemensamma för de allmänna domstolarna och 
förvaltningsdomstolarna. Ronneby tingsrätt och Kammarkollegiet förordar att 
samtliga domstolsärenden hanteras enligt samma regler som förvaltnings- 
domstolarnas mål. Patent- och registreringsverket och Sveriges domareförbund 
ifrågasätter om det inte räcker med modifieringar av den nuvarande ärendelagen 
men vill inte motsätta sig promemorieförslaget. 
  Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen har som redan nämnts inte varit 
föremål för någon mera omfattande reform. I flera sammanhang har dock lagts fram 
förslag i syfte att åstadkomma en radikal nyreglering av domstolsärendenas 
hantering. 
  Rättegångsutredningen menade i sitt betänkande Översyn av Rättegångsbalken I 
Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26) att grundvalarna för ärendelagens exi- 
stens ändrats efter lagens tillkomst. Det skäl som föranledde införandet av 
ärendelagen var ju som förut nämnts att den år 1948 införda rättegångsbalken med 
sina långtgående krav på muntlighet, omedelbarhet och koncentration inte passade 
för domstolsärendena. Dessa ärenden kunde därmed inte längre som förr handläggas 
enligt samma regler som tvistemålen i allmän domstol. Som utredningen påpekade 
hade rättegångsbalkens berörda krav dock undan för undan mjukats upp och 
utredningen föreslog därför att man skulle återgå till den äldre ordningen och 
därmed upphäva ärendelagen. 
  Rättegångsutredningens förslag rörande ärendelagen kom inte att föranleda 
lagstiftning. Departementschefen menade att det visserligen kunde vara tekniskt 
möjligt att låta även enpartsärenden hanteras enligt rättegångsbalken men att 
detta krävde ganska omfattande ingrepp i balkens system (prop. 1986/87:89 s. 
89). Utredningen hade - enligt honom - på den punkten inte anvisat tillfreds- 
ställande lösningar på alla uppkommande problem. De reella vinster man skulle 
göra genom att överföra också enpartsärenden till balkens område var vidare 
enligt honom ganska ringa. Han förde därför i stället fram tanken att ärenden 
med två eller flera parter skulle hanteras enligt balken medan övriga domstols- 
ärenden skulle hanteras enligt förvaltningslagen (1986:223). 
  En särskild utredare som hade till uppgift att utreda bl. a. frågan om en 
enhetlig överrättsprocess förklarade att man först måste ta ställning till 
frågan om hur domstolsärendena skulle hanteras i första instans (Ds 1988:66). 
Den frågan föll utanför hans direktiv. 
  Uppgiften att överväga frågor om domstolsärendenas hantering lades därefter på 
Domstolsutredningen som i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 
1991:106) föreslog att domstolsärendena skulle hanteras enligt en ny processlag 
som också skulle gälla förvaltningsdomstolarnas mål. Utredningen ansåg nämligen 
att de allmänna domstolarnas ärenden och förvaltningsdomstolarnas mål 
handläggningsmässigt har så betydande gemensamma drag att det inte längre finns 
anledning att ha två skilda regleringar. Utredningens förslag var i väsentliga 
delar byggt på den nuvarande förvaltningsprocesslagen (1971:291). Detta innebär 
att processen i första hand skulle vara skriftlig i motsats till processen en- 
ligt rättegångsbalken som i första hand är muntlig. Såvitt gäller de allmänna 
domstolarna täckte utredningens förslag såväl tingsrättsförfarandet som 
förfarandet efter överklagande av en tingsrätts beslut. 
  Ett stort antal remissinstanser kritiserade Domstolsutredningens förslag om en 
för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag och 
förslaget ledde inte till lagstiftning. I stället läggs i promemorian fram 
förslag till en ny ärendelag som skall ersätta den nuvarande. 
  När man bedömer lämpligheten av en för allmän domstol och allmän 
förvaltningsdomstol gemensam processlag är det inte den eventuella likheten 
mellan målen i förvaltningsdomstol och ärendena i allmän domstol som är 
avgörande. Både för målen i allmän förvaltningsdomstol och för ärendena i allmän 
domstol behövs det emellertid en effektiv processlag som, enligt vad som närmare 
utvecklas i avsnitt 7.1, bygger på att förfarandet normalt skall vara 
skriftligt, och i de flesta hänseenden bör de processrättsliga frågor som kan 
bli aktuella i en skriftlig process behandlas på samma sätt oavsett vilket slags 
domstol som är behörig och oavsett vilket slags mål eller ärende det gäller. 
Även i fortsättningen bör det emellertid på en del punkter åtminstone tills 
vidare gälla vissa skillnader mellan hanteringen i de olika typerna av domsto- 
lar, något som till stor del beror på att det vid de allmänna domstolarna 
förekommer en mängd enkla ärenden vilka till sin typ inte har några motsvarig- 
heter i förvaltningsdomstolarna. På sikt kan det primära beslutsfattandet för 
åtskilliga av dessa ärenden komma att föras bort från de allmänna domstolarna 
till förvaltningsmyndigheter. En gemensam processlag skulle dock för lång tid 
framöver vara förenad med vissa praktiska olägenheter. Mot den bakgrunden bör 
Domstolsutredningens förslag om en gemensam processlag inte komma till stånd. 
  Att i rättegångsbalken integrera regleringen för ärendena och regleringen för 
tvistemål är inte längre en användbar lösning. Lösningen kan visserligen före- 
falla enkel och elegant. Man måste dock numera med en sådan lösning övervinna 
inte bara de svårigheter som är förenade med att balkens krav på muntlighet, 
omedelbarhet och koncentration i allmänhet är obehövliga när det gäller 
ärendenas hantering. Man måste övervinna också de svårigheter som följer av att 
balken inte alls är anpassad för att det skall kunna ske ett överklagande till 
tingsrätt. Under senare år har det som nämnts i avsnitt 4 tillkommit åtskilliga 
regler om sådant överklagande. En lösning byggd på integration skulle kräva 
mycket omfattande ingrepp i balken och leda till ett resultat som skulle vara 
alltför ohanterligt och opraktiskt för det dagliga rättslivet. 
  En lösning enligt vilken man delar upp ärendenas reglering på det sättet att 
ärenden i vilka det förekommer ett motpartsförhållande (flerpartsärenden) hand- 
läggs enligt rättegångsbalken och enpartsärenden enligt förvaltningslagen har 
flera brister utöver dem som en integrationslösning har när det gäller över- 
klaganden till tingsrätt. Mera beaktande förtjänar den av några remissinstanser 
förespråkade lösningen att vissa domstolsärenden handläggs enligt en för de 
olika domstolstyperna gemensam processlag eller en ny ärendelag medan andra dom- 
stolsärenden handläggs enligt förvaltningslagen. Så mycket är emellertid klart 
att det inte går att göra en sådan uppdelning endast med hjälp av hävdvunna 
rättsteoretiska begrepp, som t.ex.  rättskipning ,  rättsvård  eller  för- 
valtning . I stället måste man bygga på skillnaden mellan enpartsärenden och 
flerpartsärenden. Den uppdelning som detta ger medför emellertid i praktiken 
inga fasta gränser. Ett enpartsärende kan nämligen mycket väl under pågående 
handläggning övergå till att vara ett flerpartsärende och vice versa. Den 
tillämpliga handläggningsordningen måste vara förutsebar redan innan förfarandet 
inleds vid domstolen och det är dessutom förenat med betydande svårigheter att 
under pågående handläggning av ett ärende byta handläggningsordning. Relativt 
sett är det endast få ärendetyper för vilka man med säkerhet kan slå fast att 
det inte kan förekomma ett motpartsförhållande. Till detta skall läggas att 
förvaltningslagen är avsedd för förvaltningsmyndigheter och inte passar för en 
sådan rättslig prövning som krävs i de fall där icke-administrativa ärenden bör 
handläggas av en domstol. Den primära prövningen av sådana ärenden i tingsrätt 
för vilka förvaltningslagen skulle passa bör på sikt föras över till 
förvaltningsmyndigheter. 
  Mot den nu angivna bakgrunden återstår knappast någon annan lösning än en 
särreglering för samtliga domstolsärendens del. Med tanke på det omfattande 
reformbehovet bör denna lösning ta sig uttryck i en helt ny lag.  
7     Huvuddragen i en ny ärendelag 
 
7.1   Allmänt 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens  förslag:  Den  nya  lagen skall betecknas  lag om  | 
|  domstolsärenden  och i huvudsak ha samma tillämpningsområde som | 
|  den nuvarande. I åtskilliga hänseenden skall den nya lagen bygga| 
|  på hänvisningar till rättegångsbalkens regler. I flera viktiga  | 
|  hänseenden skall dock förfarandet skilja sig från rättegångsbalkens| 
|  och i stället överensstämma med förvaltningsprocesslagens. Sålunda| 
|  behöver rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet | 
|  och  koncentration  inte  iakttas.  Domstolens   beslut  skall  | 
|  grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt | 
|  har förekommit i ärendet.                                       | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har godtagit prome- 
morieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Stockholms tingsrätt ifrå- 
gasätter dock om inte även mål enligt lönegarantilagen (1992:497) bör handläggas 
enligt den nya lagen. Kammarkollegiet anser att handläggningen av ärenden enligt 
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte skall regleras av den nya 
lagen. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt, 
Riksskatteverket och Sveriges domareförbund anser att eventuella undantag från 
principen om att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna 
innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet skall framgå av lag. 
Karlstads tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län och Patent- och 
Registreringsverket anser att det inte skall få göras några sådana undantag. 
Hovrätten för Övre Norrland menar att bevisomedelbarhetsprincipen bör gälla när 
muntlig bevisning tas upp av domstolen. Domstolsverket hävdar att regleringen i 
ärendelagen bör vara utförligare än enligt promemorieförslaget. Umeå tingsrätt 
anser att den nya lagen bör innehålla en allmän hänvisning till 
rättegångsbalkens regler när någon särreglering inte föreligger. Stockholms 
tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att den nya lagen bör 
betecknas  lag om ärenden vid allmän domstol  eller  lag om domstolsärenden . 
  Skälen för regeringens förslag: Frågor om vilka fall som skall handläggas 
enligt rättegångsbalken och vilka som skall handläggas enligt den nya lagen 
påverkas givetvis av vilken karaktär som den nya lagen får. För åtskilliga typer 
av speciella mål som med nu gällande regler handläggs enligt rättegångsbalken 
har man anledning att överväga en överföring till den nya lagen, om förfarandet 
ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Som exempel på måltyper som kan komma 
i fråga kan nämnas fastighetsbildningsmål och lönegarantimål. Även t.ex. 
konkursärenden kan komma ifråga för handläggning enligt den nya lagen. Det finns 
emellertid inte underlag för att redan i det nu aktuella ärendet göra några mera 
betydande ändringar när det gäller uppdelningen mellan rättegångsbalken och den 
nya lagen. Tillämpningsområdet för den nya lagen bör därför tills vidare vara i 
huvudsak detsamma som det vilket den nuvarande ärendelagen har. Det innebär 
bl.a. att den nya lagen inte bör gälla inskrivningsmyndigheternas ärenden. Inte 
heller bör den nya lagen gälla sådana ärenden som en hovrätt tar upp som första 
instans. Frågor om hur man lagtekniskt sett bör dra gränsen mellan den nya lagen 
och rättegångsbalken behandlas närmare i författningskommentaren till den nya 
lagen (se 1 § förslaget till ny ärendelag). Frågor om handläggningen av ärenden 
om arvs- och gåvoskatt och om klander av dispasch behandlas i avsnitt 17.12 
respektive avsnitt 17.27. 
  Den nya lagen måste utformas utifrån den utgångspunkten att en stor del av dem 
som är parter inte kommer att ha möjlighet eller anledning att anlita ett juri- 
diskt skolat biträde. 
  Med hänsyn till ärendenas natur är det uppenbart att handläggningen i 
domstolen liksom förvaltningsprocessen i de allra flesta fall måste vara rent 
skriftlig. Rättegångsbalkens muntlighetsprincip bör alltså inte upprätthållas. I 
vissa fall bör dock domstolen hålla ett sammanträde (se avsnitt 7.8). För sådana 
fall kan man antingen med tillämpning av rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip 
låta endast det som förekommit vid sammanträdet vara processmaterial eller också 
med tillämpning av förvaltningsprocesslagens princip låta avgörandet grundas 
både på det som förekommit vid sammanträdet och det som står i handlingarna. 
Omedelbarhetsprincipen har ett nära samband med koncentrationsprincipen som 
innebär att processmaterialet normalt skall läggas fram vid ett enda 
sammanträde, huvudförhandlingen. Principerna om omedelbarhet och koncentration 
är främst avsedda att skapa underlag för bästa möjliga bevisprövning och passar 
särskilt väl för sådana fall i vilka det förekommer en omfattande muntlig 
bevisning, såsom i många tvistemål och brottmål. För ärendenas del bör det inte 
vara nödvändigt att domstolen iakttar principerna. Även ett tvistigt ärende är 
nämligen i de flesta fall av den karaktären att det inte förekommer mer än en 
enda tvistig fråga, och det är mycket ovanligt att det i ett ärende förekommer 
någon mer omfattande muntlig bevisning. I stället bör man i de nu berörda hän- 
seendena normalt tillämpa samma principer som gäller enligt förvalt- 
ningsprocesslagen. Den lösningen har också godtagits av samtliga re- 
missinstanser. 
  I promemorian sägs att det dock bör finnas ett visst handlingsutrymme för 
domstolen och parterna, så att det går att för ett enskilt fall bestämma att 
endast det som förekommit vid ett sammanträde skall läggas till grund för 
domstolens avgörande. I promemorian föreslås dock ingen uttrycklig 
lagbestämmelse om detta. Några remissinstanser har ställt sig kritiska till 
tanken på ett undantag från huvudregeln medan några andra har hävdat att det 
krävs en lagreglering. Regeringen anser att förvaltningsprocessens princip på 
den nu berörda punkten bör gälla fullt ut även när det gäller ärendena vid 
allmän domstol. I karaktären särskilt hos de fåtaliga dispositiva ärendena, dvs. 
de ärenden i vilka parterna kan ingå en bindande förlikning om saken,  ligger 
dock att det finns ett visst utrymme för tillämpning av rättegångsbalkens 
princip eftersom parterna i sådana ärenden disponerar över saken. Det nu berörda 
förhållandet har dock inte någon större praktisk betydelse och föranleder inte 
något egentligt avsteg från förvaltningsprocesslagens princip. 
  Rättegångsbalken bygger också på en bevisomedelbarhetsprincip, dvs. att bevis 
normalt skall tas upp muntligt vid huvudförhandlingen och inte läggas fram 
endast genom protokoll eller skriftliga vittnesberättelser. Domstolsärendena är 
emellertid av så skiftande slag att man inte för alla ärenden kan kräva 
bevisomedelbarhet. I stället bör för ärendena på den nu berörda punkten gälla 
samma regler som enligt förvaltningsprocesslagen, vilket innebär att 
bevisomedelbarheten ges ett betydande men inte förhärskande utrymme. På samma 
sätt som inom förvaltningsprocessrätten bör alltså skriftliga vittnesintyg kunna 
förekomma. En remissinstans har menat att bevisomedelbarhetsprincipen skall 
tillämpas om muntlig bevisning tas upp vid ett sammanträde hos domstolen. Därmed 
skulle man nämligen enligt den remissinstansen garantera att inte endast en av 
flera domare som avgör ett ärende grundar sitt avgörande direkt på den muntliga 
utsagan. Frågan har ingen större praktisk betydelse med hänsyn till att de allra 
flesta ärenden i tingsrätt kommer att handläggas av ensamdomare och med hänsyn 
till att det i högre rätt endast i sällsynta fall kan tänkas förekomma att det 
över huvud taget hålls upprepade sammanträden med olika domare deltagande. Det 
förhåller sig också på det sättet att bevisomedelbarheten inte ens i tvistemål 
fullt ut garanteras på det av remissinstansen angivna sättet, eftersom det kan 
förekomma bevisupptagning utom huvudförhandling utan att det sker någon förnyad 
bevisupptagning vid en sådan förhandling. En reglering av omedelbarheten vid 
muntlig bevisning i enlighet med den som finns i rättegångsbalken skulle vara 
komplicerad och utan motsvarande nytta. I sista hand är det den enskilde domare 
som avgör ärendet som svarar för att han eller hon har ett tillräckligt gott 
underlag för sitt beslut. Promemorieförslaget som bygger på 
förvaltningsprocesslagen bör därför godtas även när det gäller 
bevisomedelbarheten. 
  Även i flera andra hänseenden bör den nya lagens regler överensstämma med 
reglerna för förvaltningsdomstolarnas mål. 
  När det gäller den nya lagens uppbyggnad bör utgångspunkten vara att man skall 
undvika onödig dubbelreglering i förhållande till rättegångsbalken. Det gör att 
den nya lagen i en inte obetydlig utsträckning bör bygga på hänvisningar till 
balken. Den nuvarande ärendelagen innehåller en allmänt hållen hänvisning till 
balken. Sålunda anges att beträffande sådant som inte är uttryckligt reglerat i 
ärendelagen det som är stadgat om tvistemål skall gälla  i den mån det är 
tillämpligt . Det är i praktiken inte alltid så enkelt att säga vad i balken som 
skall vara  tillämpligt . Särskilt med tanke på de många nya typer av kvalifice- 
rade domstolsärenden som tillkommit bör därför hänvisningarna i den nya lagen 
vara mera precisa. I den nya lagen bör mot den nu angivna bakgrunden i enlighet 
med promemorieförslaget såvitt möjligt uttryckligen anges vilka av kapitlen 
eller bestämmelserna i balken som är tillämpliga. Domstolsverket synes mena att 
hänvisningarna bör vara mera fullständiga än enligt promemorieförslaget. På 
någon eller några punkter kan den kritiken ha fog för sig. Till den frågan 
återkommer regeringen i författningskommentaren. Redan nu skall sägas att hän- 
visningarna till balken tyvärr inte torde kunna utformas med sådan precision att 
man helt kan utesluta behovet av en analog tillämpling av balkens bestämmelser 
när det gäller mera perifera rättsliga frågor. Som Lagrådet varit inne på kan 
man därmed inte helt undvika att situationer uppkommer där man hamnar i tvekan 
om rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas. Vissa frågor måste helt enkelt 
överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen. Även i förvaltningsprocessen är 
det så att bestämmelser i rättegångsbalken kan vara analogt tillämpliga. En 
kompletterande, allmän hänvisning till balken skulle under alla omständigheter 
verka förvillande, eftersom det är så mycket i balken som inte bör vara 
tillämpligt. För speciella ärendetyper kan det finnas anledning att i den 
materiella lagstiftning som gäller för ärendet på någon punkt komplettera den 
nya lagens bestämmelser. Såvitt gäller den nya lagens uppbyggnad skall i övrigt 
här endast sägas att lagen bör inledas med avsnitt om lagens tillämpningsområde, 
om domstolarna och om hur ett förfarande vid tingsrätten inleds och att därefter 
bör följa mer allmänna förfaranderegler. 
  Det finns flera terminologiska frågor som man behöver ta ställning till vid en 
nyreglering av domstolsärendenas hantering. Det gäller framför allt frågan om 
man även i fortsättningen skall använda sig av beteckningen  ärende  eller om 
man i stället skall använda beteckningen  mål . Svaret på den frågan är givetvis 
avgörande för om den nya lagens beteckning skall bygga på ärendebegreppet. 
Domstolsutredningen föreslog i 1 § sitt förslag till en för allmän domstol och 
allmän förvaltningsdomstol gemensam processlag att de nuvarande domstolsärendena 
skulle ges beteckningen  mål . Utredningens förslag var uppenbarligen betingat 
av att all den vid förvaltningsdomstolarna förekommande verksamheten som inte är 
av administrativt slag redan sker i vad som kallas  mål . Att utredningen i sitt 
förslag betecknade de nuvarande domstolsärendena som  mål  fick i 
utredningsförslaget den konsekvensen att ärendelagens tillämpningsområde inte i 
något sammanhang kunde anges med hjälp av skillnaden mellan mål och ärende. 
Enligt utredningsförslaget skulle i stället den gemensamma processlagen i 
tingsrätt gälla handläggningen av mål beträffande vilka så bestämdes genom lag. 
Utredningen lade fram många förslag till sådana ändringar i den materiella lag- 
stiftningen som med utredningens grundförslag var nödvändiga för att den nya 
processlagen skulle bli tillämplig i tingsrätt. Utredningsförslaget kritiserades 
på nu berörda punkter i en del remissyttranden och promemorieförslaget bygger på 
att ärendebeteckningen skall behållas för de nuvarande domstolsärendena. 
  Ärendebeteckningen är till sin natur neutral och allmängiltig på det sättet 
att den omfattar allting som behandlas vid t.ex. förvaltningsmyndigheter och 
domstolar. Sedan lång tid tillbaka har emellertid sådana ärenden vid de allmänna 
domstolarna som avsett en egentlig rättskipning enligt rättegångsbalken 
betecknats som mål. Målbeteckningen har såvitt gäller de allmänna domstolarna 
inte kommit till användning utanför ramarna för balken och lagstiftningen om den 
summariska processen.  Principerna för användningen av målbegreppet har dock på 
senare tid luckrats upp på olika sätt men ursprungligen knöt målbegreppet 
abstrakt sett an till begreppet  talan . Utmärkande för den egentliga rättskip- 
ningen är att minst en part för en talan mot någon annan (eller några andra). I 
ärendena finns det oftast inget utvecklat partsförhållande. För de nuvarande 
domstolsärendena använder man endast undantagsvis begreppet  talan . När ett 
avgörande av en tingsrätt i ett domstolsärende överklagas till högre rätt 
betecknas emellertid ärendet som mål vilket hänger samman med att det finns en 
 fullföljd talan  (de s.k. Ö-målen som handläggs enligt rättegångsbalken). 
Gränsdragningen mellan rättskipning och annan rättsvård är långtifrån skarp, och 
användningen av förekommande begrepp är inte helt konsekvent. Det skall också 
påpekas att man vid tillkomsten av såväl regeringsformen som förvaltningspro- 
cesslagen inte har gjort någon skillnad mellan rättskipning och annan rättsvård 
utan endast behandlat skillnaden mellan domstolarnas rättskipning och 
förvaltningsmyndigheternas förvaltning (se t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen). 
  En linje att följa skulle kunna vara att allting som handläggs i en för- 
valtningsmyndighet ges beteckningen  ärende  medan allt som skall handläggas i 
domstol ges beteckningen  mål  (med undantag för administrativa ärenden). Denna 
linje kan Domstolsutredningen sägas ha följt såvitt gäller förslaget till ny 
processlag. När det gäller ärenden enligt utsökningsbalken är det emellertid 
uppenbart att detta inte skulle kunna helt och hållet genomföras nu. 
Kronofogdemyndigheternas verksamhet enligt den balken utövas nämligen i vad som 
betecknas som  mål  och uttrycket förekommer på hundratals ställen i utsöknings- 
balken. Användningen av målbegreppet i den balken hänger samman med att man vid 
dess tillkomst övertog ett äldre system från 1877 års utsökningslag som från 
början uteslutande var avsedd för verkställighet av avgöranden i de allmänna 
domstolarnas tvistemål (jfr prop. 1980/81:8 s. 129), dvs. för verkställighet i 
tydliga flerpartsförhållanden. Beslutande organ var enligt utsökningslagen i de 
flesta fall magistraten i våra större städer, dvs. i realiteten en domstol i 
första instans (rådhusrätten). 
  Mot en ordning som innebär att alla ärenden i allmän domstol som inte är av 
administrativt slag betecknas som mål talar att flertalet av de fall som skall 
hanteras enligt den nya lagen faktiskt inte utgör mål i hävdvunnen mening. Den 
princip som tidigare gällt, att överklaganden konstituerade mål, har dessutom 
redan luckrats upp genom att ärendelagen blivit tillämplig vid överklaganden 
till tingsrätt. Till detta bör läggas att man i det praktiska arbetet vid 
tingsrätterna i förenklande syfte brukar använda benämningarna  mål  och 
 ärende  som avseende konträra begrepp. Inte minst praktiska skäl talar med 
styrka för att man bör ha en enhetlig och särskiljande beteckning för de fall 
som skall hanteras enligt den nya lagen. Det föreslås därför att den nuvarande 
ordningen behålls, dvs. att allting som i tingsrätt skall hanteras enligt den 
lag som skall ersätta ärendelagen också betecknas som ärende. Mot den bakgrunden 
bör den nya lagens rubrik bygga på ärendebegreppet. Den i promemorian valda 
beteckningen  ärendelagen  är kort vilket ger vissa fördelar. Den kan emellertid 
i det praktiska rättslivet tänkas orsaka missförstånd och redan av rubriken bör 
därför framgå att lagen gäller endast i domstol. Mot den bakgrunden bör den nya 
lagen ges beteckningen  lag om domstolsärenden . 
  I det följande tas under skilda rubriker upp ett antal frågor som aktualiseras 
i en ny ärendelag. Vissa överväganden redovisas i författningskommentaren 
(avsnitt 17). Det gäller t.ex. frågan om införande av ett krav på att 
ansökningar m.m. skall vara skriftliga och om användning av telefax m.m. 
(kommentaren till 4 §), påföljder för frånvaro och utevaro (kommentaren till 18 
§), möjligheten att hålla sammanträden inom stängda dörrar (kommentaren till 21 
§), beslutsmotiveringar (kommentaren till 28 §), överklaganden av processuella 
beslut (kommentaren till 37 §) och ombud eller biträde (kommentaren till 47 §).  
7.2   Ärendelagens tillämpning i högre instans 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Den nya ärendelagen skall vid överklagande | 
|  av ett tingsrättsbeslut gälla också i hovrätten och Högsta dom- | 
|  stolen.                                                         | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har godtagit förslaget 
eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland och Ronneby 
tingsrätt menar dock att inte ärendelagen utan 52 och 56 kap. RB bör tillämpas 
vid överklagande sedan det gjorts vissa justeringar i de kapitlen. 
Domstolsverket anser att ärendelagen i högre rätt bör vara tillämplig endast vid 
överklagande av ett slutligt beslut. 
  Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagens bestämmelser avser 
i första hand endast tingsrättsprocessen. Vid överklagande gäller 
rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrättsbeslut. Dessa regler har 
nyligen fått en ny lydelse (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr. 
1993/94:377, SFS 1994:1034). Reglerna passar för överklaganden av processuella 
beslut i tvistemål och brottmål, och det är närmast för dem som reglerna är 
skrivna. Vad som framför allt är tydligt är att man i största möjliga 
utsträckning har önskat undvika muntliga inslag i överrättsprocessen när ett 
sådant beslut överklagas. Muntlighet är nämligen i allmänhet direkt olämplig när 
det gäller hanteringen av överklaganden avseende endast processuella frågor. När 
man emellertid kommer in på överklaganden av materiella beslut i domstolsärenden 
är det inte alltid som rättegångsbalkens regler om överklagande av tings- 
rättsbeslut passar eller är tillräckliga. Exempelvis är behovet av muntlighet 
inte sällan större än det som de reglerna formellt sett ger utrymme för. Detta 
gäller i särskilt hör grad sådana domstolsärenden som angår rättigheter eller 
skyldigheter som omfattas av Europakonventionen. Överklaganden av materiella 
beslut i ärenden bör därför inte handläggas enligt ett regelsystem som är avsett 
för överklaganden av processuella beslut i tvistemål och brottmål. Att som en 
remissinstans menat göra en uppdelning så att handläggningen vid överklagande av 
processuella beslut i ärenden följer rättegångsbalkens regler medan 
handläggningen vid överklagande av materiella beslut följer ärendelagens regler 
innebär att man får ett mycket krångligt system. Det bereder inga svårigheter 
att ge den nya lagen en sådan utformning att den passar även för handläggningen 
vid överklagande av ett processuellt beslut. Den nya lagen bör mot denna 
bakgrund avse även processen i hovrätt och Högsta domstolen oavsett om 
överklagandet avser ett materiellt eller ett processuellt beslut (se 1 § 
förslaget till ny ärendelag). 
  När det gäller utformningen av den nya lagens bestämmelser om överrättsproces- 
sen har man anledning att konstatera att det sedan rättegångsbalken och ärende- 
lagen kom till har varit ett utmärkande drag för utvecklingen när det gäller 
instanssystemet att processerna i olika typer av domstolsinstanser till sin 
karaktär alltmera skiljer sig från varandra. Den utvecklingen kan beräknas 
fortsätta. Med tanke på detta bör man i den nya lagen inte i samma höga grad som 
enligt den nuvarande förvaltningsprocesslagen reglera förfarandet i första 
instans gemensamt med förfarandet i överinstans. Därför bör i den nya lagen 
vissa förfaranderegler som skall gälla endast i högre instans tas in i särskilda 
avsnitt efter det avsnitt som ger de för alla domstolsinstanserna tillämpliga 
förfarandereglerna. 
  Med den nu gällande ordningen betecknas som redovisats i avsnitt 7.1 i en 
högre domstol ett från tingsrätt överklagat ärende alltid som  mål . Att i 
fortsättningen ärendelagen och inte rättegångsbalken skall vara tillämplig i 
händelse av överklagande innebär inte i sig att man måste frångå den nuvarande 
ordningen på den punkten. Enligt lagrådsremissen talar dock praktiska skäl med 
styrka för att man i högre domstol i fortsättningen utmärker tillämplig 
handläggningsordning genom att använda ärendebeteckningen för de fall som skall 
handläggas enligt den nya lagen. Lagrådet hävdar att de praktiska skälen talar i 
motsatt riktning. Vilken beteckning man använder har inte så stor betydelse så 
länge rätt processlag tillämpas. Risken för misstag på den punkten kan dock 
antas komma att minska om man alltid använder ärendebeteckningen i de högre 
domstolarna vid ett överklagande enligt ärendelagen. Mot den bakgrunden anser 
regeringen att lagrådsremissens förslag bör genomföras. Detta innebär inte 
nödvändigtvis att man behöver göra någon saklig ändring beträffande de littera 
som förekommer i förordningen (1987:192) om enhetliga beteckningar för mål och 
vissa ärenden m.m.  
7.3   Förvaltningsmyndighets ställning som part när dess beslut överklagas 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens  förslag:  En  förvaltningsmyndighet  vars  beslut  | 
|  överklagats till tingsrätt skall vara motpart till den som har  | 
|  överklagat, om inte något annat är föreskrivet. Domstolen skall | 
|  dock  inte alltid vara skyldig att kommunicera handlingarna  i  | 
|  ärendet med myndigheten. Om det hålls ett sammanträde i ärendet,| 
|  skall  myndigheten  kallas  eller  underrättas.  Förvaltnings-  | 
|  myndigheten skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket | 
|  domstolen ändrat dess avgörande.                                | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag har en annan lagteknisk utformning men överensstämmer i 
de flesta hänseenden sakligt sett med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och 
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Ronneby tingsrätt och Umeå tingsrätt har 
dock avstyrkt. Karlstads tingsrätt och Patent- och registreringsverket anser att 
det bör läggas i beslutsmyndighetens hand att i det enskilda fallet bestämma om 
den vill vara part. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Sandvikens 
tingsrätt samt Patent- och registreringsverket anser att det inte skall gälla 
någon särskild begränsning för kommunicering med beslutsmyndigheten, om denna 
skall vara part. Domstolsverket och Sveriges domareförbund menar att beslutsmyn- 
digheten bör kunna vara part även när ett av dess processuella beslut har 
överklagats. Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, 
Domstolsverket och Sveriges domareförbund förordar att det under alla 
omständigheter sker preciseringar av förutsättningarna för kommunicering med 
beslutsmyndigheten. Svea hovrätt anser att beslutsmyndigheten inte alltid skall 
kallas till sammanträden. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet 
förespråkar att beslutsmyndigheten skall kunna överklaga även till en enskild 
parts förmån. Överförmyndarnämnden i Stockholm menar att beslutsmyndigheten 
alltid bör kommuniceras överklaganden till högre domstol. Rikspolisstyrelsen 
motsätter sig att polismyndigheterna blir parter i ärenden om felparkering och 
anför som skäl bl.a. att det rör sig om en för polisen ny typ av arbetsuppgifter 
som bör ligga utanför polisens verksamhetsområde och som kommer att ta i anspråk 
polisresurser. Skattemyndigheten i Malmöhus län tar upp frågor om vilken 
myndighet som skall bevaka de allmänna intressena i skuldsaneringsärenden. 
  Nuvarande ordning m.m: Ett beslut av en förvaltningsmyndighet kan nästan 
alltid överklagas. Den allmänna regeln kan sägas vara att överklagandet skall 
prövas av en allmän förvaltningsdomstol eller i vissa fall - enligt äldre 
principer - i sista hand av regeringen. Så sent som för två decennier sedan 
förekom det inte att en förvaltningsmyndighets beslut kunde överklagas till en 
tingsrätt. Numera har för skilda rättsområden tillkommit åtskilliga regler 
enligt vilka förvaltningsmyndigheters beslut kan överklagas i den ordningen. När 
det gäller nytillkomna rättsområden har detta i allmänhet sin grund i att 
ärendet kan sägas ha beröringspunkter med den centrala civilrätten. I en del 
andra fall är orsaken till valet av allmän domstol som prövningsorgan att det 
rör sig om ett beivrande av något som med äldre lagstiftning kunde föranleda 
straff i brottmål. I vissa av de fall i vilka överklagande kan ske till tings- 
rätt ankom tidigare den primära prövningen på tingsrätt och utövades i ärende- 
form utan att det förekom något motpartsförhållande. Särskilt i dessa fall 
förekommer det vanligtvis inte heller med den nya lagstiftningen något motparts- 
förhållande i domstol, om förvaltningsmyndighetens beslut överklagas. I de allra 
flesta fall skall ett överklagande till allmän domstol handläggas enligt ären- 
delagen. Det skall dock nämnas att vissa inskrivningsmyndigheters beslut 
överklagas direkt till hovrätt och att vissa beslut angående advokater kan 
överklagas direkt till Högsta domstolen. I de nu angivna fallen gäller inte den 
nuvarande ärendelagen utan rättegångsbalken. Inte heller den nya ärendelagen 
föreslås omfatta dessa fall (se avsnitt 7.1). 
  Regler enligt vilka en enskild person kan överklaga en förvaltningsmyndighets 
beslut till tingsrätt finns numera i föräldrabalken, utsökningsbalken, 
aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, kon- 
kurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen (1994:334), lagen (1994:1811) om 
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m samt marknadsföringslagen (1995:450). 
Liknande regler finns i sjölagen (1994:1009) när det gäller klander av dispasch, 
lagen (1988:688) om besöksförbud och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I 
ärenden om indrivning av böter är det åklagaren som enligt 13 § bötesverk- 
ställighetslagen (1979:189) kan överklaga ett myndighetsbeslut till tingsrätten. 
Åtskilliga av de nu berörda reglerna har tillkommit först under senare år. Här 
skall även nämnas de förslag angående nedsättning av pengar, lösöreköp och 
kallelse på okända borgenärer som läggs fram i avsnitten 11, 13 och 14. 
  Ytterligare lagförslag enligt vilka överklagande kan ske till tingsrätt kan 
förväntas inom de närmaste åren till följd av att domstolarnas verksamhet 
renodlas. Inte minst den utveckling man har anledning räkna med gör att man i 
arbetet med en ny ärendelag inte kan undgå att ta upp frågan om partsrepresen- 
tationen i de allmänna domstolarna, dvs. frågan i vad mån processen skall vara 
ackusatorisk. Såvitt gäller redan förekommande ärendetyper handlar det inte 
endast om sådana i vilka de allmänna intressena inte alls är partsrepresenterade 
utan också om sådana ärendetyper i vilka de redan är representerade men kanske 
inte på det allra bästa och effektivaste sättet. 
  Av 20 kap. 6 § föräldrabalken framgår att en överförmyndares beslut i ett 
ärende enligt den balken överklagas till tingsrätten. Den bestämmelsen har fått 
en väsentligt större betydelse än tidigare genom att de flesta frågor om 
förmynderskap m.m. den 1 juli 1995 flyttats från tingsrätterna till 
överförmyndarna (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, SFS 
1994:1433). Samtidigt har dock tillsynen över överförmyndarna flyttats från 
tingsrätterna till länsstyrelserna. När den enskilde överklagar överförmyndarens 
beslut finns det i domstolen inget allmänt organ som i ärendet företräder de 
allmänna intressena som part. 
  Enligt 18 kap. 1 och 2 §§ utsökningsbalken (UB) får en kronofogdemyndighets 
beslut överklagas till tingsrätt av den som beslutet angår, om det har gått 
honom emot. I första hand är det den som begär verkställighet och den mot vilken 
verkställigheten riktar sig som kan vara parter. I allmänt mål, dvs. ett mål om 
uttagande av böter, vite, skatt, m.m. (se 1 kap. 6 § UB) företräds i domstolen 
det allmänna av Riksskatteverket. Det torde knappast förekomma att den som 
överklagar ett beslut av kronofogdemyndighet inte har någon motpart i domstolen. 
I tingsrätten handläggs överklagandet enligt ärendelagen (se 18 kap. 1 § andra 
stycket UB). Det kan nämnas att kronofogdemyndigheten enligt 17 kap. 2 § 
utsökningsförordningen (1981:981), om det inte är obehövligt, skall bifoga ett 
eget yttrande när den sänder överklagandet till tingsrätten. 
  I aktiebolagslagen förekommer flera bestämmelser om likvidation. Enligt 13 
kap. 4 § aktiebolagslagen är det tingsrätten som under vissa förutsättningar 
meddelar beslut om likvidation. Det sker på anmälan av Patent- och registre- 
ringsverket eller på ansökan av t.ex. styrelsen för bolaget eller aktieägare. I 
vissa andra fall kan enligt 13 kap. 4 a § aktiebolagslagen verket förordna om 
likvidation. Det sker på ansökan av t.ex. styrelsen eller en borgenär vars rätt 
kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget. Frågan får 
också tas upp självmant av verket. Ett beslut av verket överklagas enligt 18 
kap. 8 § aktiebolagslagen till tingsrätten. I åtskilliga av likvidationsfallen 
förekommer i domstolen ett motpartsförhållande mellan bolaget och den som gör 
ansökan. Det finns emellertid även många enpartsärenden. Det gäller bl.a. de 
fall i vilka verket tar upp frågan självmant och styrelsen för bolaget 
överklagar. I tingsrätt handläggs samtliga likvidationsfall som ärenden enligt 
ärendelagen. 
  Lagen om felparkeringsavgift gäller överträdelser av vissa statliga eller 
kommunala föreskrifter angående parkering och stannande vilka inte är förenade 
med straff. Den som fått en parkeringsanmärkning har omedelbart ett betalnings- 
ansvar i enlighet med anmärkningen, men han kan hos en polismyndighet 
skriftligen anmäla att han bestrider ansvar. Om inte myndigheten undanröjer 
betalningsansvaret kan den som fått anmärkningen överklaga till tingsrätt där 
överklagandet prövas enligt ärendelagen. I det läget inträder åklagaren i 
processen och för inför domstolen det allmännas talan mot den som överklagat. 
Åklagarens deltagande hänger samman med att felparkering tidigare var krimi- 
naliserad. 
  En åtgärd enligt konkurrenslagen skall i många fall beslutas av Stockholms 
tingsrätt. För åtskilliga situationer förutsätts att Konkurrensverket väcker 
talan om saken enligt rättegångsbalkens regler om tvistemål, men också ett 
företag kan behöva ta initiativ till en rättegång. För vissa situationer enligt 
konkurrenslagen skall ärendelagen tillämpas. Det gäller dels sådana situationer 
där verket enligt 47 § konkurrenslagen ansöker om undersökning hos ett företag, 
dels fall där verkets beslut enligt 60 § samma lag överklagas till tingsrätten. 
I de förra fallen är Konkurrensverket givetvis alltid part i ärendet. För de 
senare fallen har år 1994 (prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:NU5, rskr. 1994/95:56, 
SFS 1994:1494) i 65 a § konkurrenslagen införts en bestämmelse om att en domstol 
inte får ändra ett beslut av verket utan att verket lämnats tillfälle att yttra 
sig. Samtidigt har verket genom en ändring i 63 § samma lag getts rätt att 
överklaga, om tingsrätten med anledning av ett överklagande ändrat verkets 
beslut. 
  Skuldsanering beslutas i första hand av kronofogdemyndighet. Myndighetens 
beslut att avvisa eller avslå en ansökan om skuldsanering, inleda skuldsanering 
eller fastställa en skuldsanering överklagas enligt 29 § skuldsaneringslagen 
till tingsrätt. Detsamma gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett 
skuldsaneringsärende från vidare handläggning. Vid överklagande är det 
gäldenären och borgenärerna som är parter. Staten företräds av Riksskatteverket. 
  Enligt lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., som den 1 juli 1995 
ersatt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m., är det alltid 
en förvaltningsmyndighet i regeringsformens mening som utdömer en disciplinpå- 
följd (varning, extratjänst, löneavdrag eller utegångsförbud). Den disciplin- 
ansvarige kan genom beslut av myndigheten också åläggas en 
ersättningsskyldighet, om material som har lämnats ut till honom för personligt 
bruk har skadats eller förlorats. I de nu angivna fallen kan den som drabbats av 
påföljden eller ersättningsanspråket överklaga till en tingsrätt. Om 
överklagandet avser endast en ersättningsfråga handläggs det i de flesta fall i 
tvistemålsform. Annars handläggs det enligt ärendelagen. Vid överklagande 
inträdde tidigare åklagaren i processen och förde inför domstolen det allmännas 
talan mot den som överklagat. Åklagarens deltagande hängde samman med att 
disciplinförseelser av krigsmän förr var kriminaliserade och ersättningsfrågor 
ofta behandlas inom ramen för ett ärende om disciplinansvar. Sedan den 1 juli 
1994 är det i stället för åklagaren den myndighet som har meddelat beslutet som 
skall föra det allmännas talan i domstolen (prop. 1993/94:112, bet. 
1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Av skäl som anges i avsnitt 
17.28 bör i fortsättningen ett överklagande alltid handläggas i ärendeform. 
  Enligt 42 § andra stycket lagen (1995:450) om marknadsföring kan i vissa fall 
ett beslut av Konsumentombudsmannen överklagas till Stockholms tingsrätt. I 
tingsrätten är ärendena av enpartsnatur. 
  Enligt 21 kap 6 § sjölagen förs talan mot dispasch genom klander. Ett klander 
enligt sjölagen skiljer sig från alla andra klanderfall genom att det inte skall 
väckas någon talan enligt rättegångsbalkens regler. I stället är klandret 
närmast att jämställa med ett överklagande. Efter ett klander förekommer det 
alltid en motpart. Frågor om hur dispaschärendena bör handläggas kommer att 
behandlas närmare i avsnitt 17.27. 
  Även enligt 14 § lagen om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen om kulturminnen 
m.m. kan den som är missnöjd med ett myndighetsbeslut få beslutet överprövat av 
tingsrätten i ett domstolsärende. Enligt den förra lagen gäller det beslut av 
åklagare om besöksförbud. Enligt den senare gäller det beslut av 
Riksantikvarieämbetet om provisoriskt omhändertagande av egendom. Formellt sett 
används inte i de nu berörda lagarna konstruktionen med överklagande. I stället 
kan den som är missnöjd med myndighetsbeslutet  begära rättens prövning  av 
myndighetsbeslutet. Beträffande besöksförbudsärendena sägs uttryckligen att i 
fråga om en begäran skall gälla det som sägs i ärendelagen i fråga om ansökan. 
Såvitt gäller kulturminnesärendena kan det emellertid vara naturligare att i de 
flesta hänseenden tillämpa reglerna för överklagandefall (dock inte när det 
gäller t.ex. frister för ärendets inledande). En annan sak är att lagen om 
besöksförbud innehåller sådana regler om partsställningen m.m. i domstolsärendet 
som utesluter en tillämpning av motsvarande regler i en ärendelag (se prop. 
1987/88:137 s. 29). De ärenden enligt lagen om kulturminnen m.m. som vid 
tingsrätten inleds genom en begäran om överprövning är formellt sett av 
enpartsnatur men det finns flera särskilda regler som tillgodoser åtminstone 
huvuddelen av det behov som finns av den primära beslutsmyndighetens medverkan i 
förfarandet. 
  Enligt 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) kan åklagaren till tingsrätt 
överklaga ett beslut av kronofogdemyndighet om att verkställigheten av ett 
bötesbeslut skall avbrytas. I tingsrätten är den bötfällde motpart. 
  Frågor om eventuell partsrepresentation för allmänna intressen i sådana 
ärendetyper där överklagande skall ske direkt till hovrätt eller Högsta 
domstolen bör lämnas utanför den nu aktuella reformen, bl.a. eftersom inte 
ärendelagen utan endast rättegångsbalken är tillämplig i fråga om förfarandet. 
 
  Skälen för regeringens förslag: 
 
Behovet av en tvåpartsprocess i tingsrätt 
 
Av den gjorda redovisningen framgår att det inte är helt ovanligt att en enskild 
part som till en allmän domstol överklagar en förvaltningsmyndighets beslut 
kommer att sakna motpart i processen. Utvecklingen kan antas komma att gå i den 
riktningen att antalet fall i vilka en förvaltningsmyndighets beslut överklagas 
till tingsrätt ökar. Till detta bidrar att man har anledning räkna med en 
fortsatt renodling av domstolarnas roll när det gäller sådana enklare fall som 
inte ligger inom det egentliga rättskipningsområdet. En renodling sker nämligen 
enklast på det sättet att den primära beslutsfunktionen flyttas från domstol 
till förvaltningsmyndighet med överklagandemöjlighet till tingsrätt. Exempel 
utgör förmynderskapsärendena. Den primära beslutsfunktionen för de flesta av 
dessa ärenden har flyttats till överförmyndare med möjlighet att överklaga till 
tingsrätt. Undan för undan tillkommer det också nya rättsområden, och med ett 
modernt sätt att se på domstolarnas roll är det ofta naturligt att det på den 
förvaltningsmyndighet som skall ansvara för det nya rättsområdet läggs en primär 
beslutsfunktion med överklaganderätt för den enskilde till domstol. 
  Att det i vissa fall saknas en motpart till den enskilde medför inte sällan 
praktiska olägenheter, och dessa är givetvis särskilt märkbara i 
förvaltningsdomstolarna. I de domstolarna är det nämligen fortfarande 
ojämförligt vanligare att en förvaltningsmyndighets beslut överklagas utan att 
de allmänna intressen som står emot en enskild klagandes är partsrepresenterade. 
I prop. 1995/96:22 föreslås emellertid att förvaltningsprocesslagen ändras så 
att en förvaltningsmyndighet vars beslut en enskild överklagat till en länsrätt 
skall vara motpart till den enskilde i domstolsprocessen sedan handlingarna i 
ärendet överlämnats till domstolen. I de fall en förvaltningsmyndighet är 
motpart ges domstolen enligt förslaget en vidgad möjlighet att avgöra målet utan 
att klagandens motpart har kommunicerats överklagandet. Myndigheten får 
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att utevaro inte 
utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörende. 
  Problemen med att allmänna intressen i vissa fall inte är företrädda på 
partssidan gör sig kännbara också i allmän domstol.I promemorian föreslås att en 
förvaltningsmyndighet vars beslut överklagats till tingsrätt skall vara motpart 
till den som har överklagat, om det vid överklagandet förekommer sådana allmänna 
intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som inte 
bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Domstolen skall dock inte vara 
skyldig att kommunicera handlingarna i ärendet med myndigheten. Om sammanträde 
hålls i ärendet skall dock myndigheten alltid kallas. Förvaltningsmyndigheten 
skall ha rätt att överklaga ett beslut genom vilket domstolen ändrat dess 
avgörande. 
  De allra flesta remissinstanserna godtar förslaget att beslutsmyndigheterna 
skall göras till parter men några remissinstanser är kritiska. Flera andra 
remissinstanser riktar kritik mot enskildheter i förslaget. 
  Nästan samtliga remissinstanser synes dela den i promemorian framförda 
uppfattningen att det inte med fog kan hävdas att det av några principiella skäl 
skulle vara nödvändigt att de allmänna intressen som förekommer i en dom- 
stolsprocess alltid företräds av något allmänt organ i egenskap av part. 
Antagligen förhåller det sig i alla kulturländer på det sättet att det i en 
mängd situationer ankommer endast på domstolen att utan påpekande från något 
allmänt organ beakta att allmänna intressen hävdas på ett adekvat sätt. För de 
allmänna domstolarnas del kan samtliga indispositiva tvistemål tas som exempel 
på fall i vilka domstolen har att beakta också allmänna intressen som inte är 
partsrepresenterade. En annan sak är att det t.ex. vid överklagande av ett 
myndighetsbeslut i ett enpartsärende betydligt klarare syns att de allmänna 
intressena inte är partsrepresenterade. 
  Behovet av en företrädare för de allmänna intressena hänger i första hand 
samman med utredningskravet. Utredningsmaterialet kan bli fylligare genom att 
det uppstår en dialog mellan parter. Givetvis är det ingenting som säger att 
detta mer allmänt skulle vara till fördel för de enskilda. En tvåpartsprocess är 
emellertid inte det enda sättet att sörja för ett fylligt utredningsmaterial. De 
fördelar en tvåpartsprocess har i det hänseendet kan nämligen i normalfallet i 
ganska stor utsträckning uppnås redan genom att beslutsmyndigheten i någon annan 
form än genom en partsinlaga yttrar sig till domstolen. Detta är också en 
synpunkt som framförs i flertalet av de remissyttranden i vilka reformen 
avstyrks. Det finns dock situationer där det inte räcker med ett yttrande av be- 
slutsmyndigheten. Sålunda bereder frånvaron av en myndighet som motpart inte 
sällan problem för domstolen t.ex. när det skall hållas ett sammanträde. Till 
detta skall läggas att ett inhämtande av yttrande givetvis inte alltid kan 
ersätta tvåpartsprocessens fördelar när det gäller beslutsmyndighetens 
eventuellt förekommande egna behov av att medverka i processen. 
  Genom att parterna i en tvåpartsprocess sörjer för ett bättre utred- 
ningsmaterial minskar behovet av en aktivitet från domstolens sida när det 
gäller att skaffa in utredning i målet. Det finns en uppenbar risk att en 
domstol som i ett enpartsärende ex officio inhämtar utredning kan komma att 
uppfattas som partisk, om utredningen visar sig vara till nackdel för parten. 
Detta gäller givetvis i särskilt hög grad om inhämtandet sker utan några fasta 
rutiner. Situationen är emellertid för åtskilliga fall närmast ofrånkomlig (jfr 
t.ex. 35 kap. 6 § andra meningen RB om inhämtande ex officio av bevisning och 17 
kap. 3 § andra meningen RB motsättningsvis om dömande i vissa fall på en inte 
åberopad grund). Det viktiga i det nu berörda sammanhanget är att de principer 
domstolen har att följa är så klara som möjligt. 
  Avsaknaden av en dialog mellan två parter är särskilt tydligt kännbar för 
domstolen när det behöver hållas ett sammanträde i ärendet. För ett stort antal 
ärenden är det emellertid sett ur domstolssynvinkel relativt ointressant om det 
finns någon myndighet som i domstolen för det allmännas talan mot den enskilde. 
Domstolen avgör i sådana fall ärendet lika bra utan tvåpartsprocess som med. Ser 
man behovet av en reform ur det tänkta partsperspektivet är fördelarna och 
nackdelarna med en reform starkt beroende av hur man konstruerar de allmänna 
intressenas representation i domstolsförfarandet.  
Beslutsmyndigheten som part 
 
Det kan sägas förekomma två skilda system för att vid överklagande av ett 
myndighetsbeslut låta allmänna intressen vara partsrepresenterade. Det ena är 
att beslutsmyndigheten själv företräder dessa intressen. Det andra är att ett 
annat samhälligt organ träder in. Båda systemen har sedan länge förekommit 
parallellt i svensk lagstiftning. När det gäller överklaganden till 
förvaltningsdomstol har utvecklingen det senaste decenniet inneburit att 
särskilda organ som företrädare för de allmänna intressena på många områden 
ersatts av beslutsmyndigheten. Detta gäller t.ex. skatteområdet. Även på de 
allmänna domstolarnas områden har det förekommit liknande tendenser under senare 
tid. Sålunda har år 1994 i militära disciplinärenden m.m. åklagaren som 
partsföreträdare ersatts av beslutsmyndigheten. I ärenden enligt konkurrenslagen 
(1993:20) har Konkurrensverket getts en ställning som i stora delar 
överensstämmer med den som en part har. 
  Principiellt är det ingenting som hindrar att man låter beslutsmyndigheten 
vara part vid ett eventuellt överklagande. En beslutsmyndighet kan visserligen i 
och med att den uppträder som part i domstolsprocessen inte sägas vara opartisk 
men den har skyldighet att uppträda objektivt på samma sätt som t.ex. en 
åklagare i brottmålsprocessen. Med beslutsmyndigheten som part får man en enkel 
och billig lösning. Särskilt för sådana rättsområden där man av ett eller annat 
skäl vill ha möjlighet att låta ett fristående allmänt organ överklaga förvalt- 
ningsmyndighetens beslut är dock givetvis en sådan lösning mindre lämplig. Man 
skulle nämligen få en hopplöst splittrad ansvarsbild, om inte samma myndighet 
som har möjlighet att överklaga myndighetens beslut också skulle företräda de 
allmänna intressena i händelse av att en enskild part överklagar. 
  Det finns inte behov av någon mer allmän reform enligt vilken från beslutsmyn- 
digheten fristående organ ges rätt att företräda de allmänna intressena vid 
överklagande av myndighetens beslut. En sådan reform skulle också ställa sig 
orimligt kostnadskrävande. Det som kan diskuteras är i stället i vilken 
omfattning beslutsmyndigheten skall företräda de allmänna intressena i händelse 
av en domstolsprocess. Detta gäller inte endast sådana områden på vilka de 
allmänna intressena med nuvarande ordning inte alls är partsrepresenterade utan 
också sådana områden på vilka redan beslutsmyndigheten eller ett från den 
myndigheten fristående organ företräder dessa intressen. Väljer man den 
lösningen att beslutsmyndigheten skall vara part när myndighetens beslut 
överklagas inställer sig nämligen frågan om myndigheten alltid skall medverka på 
det sättet eller om medverkan skall vara begränsad till vissa fall.  
Obligatorisk eller fakultativ medverkan av beslutsmyndigheten? 
 
Det kan förefalla naturligt att man för ett visst rättsområde inte skall behöva 
välja endast mellan ett system enligt vilket de allmänna intressena är 
partsföreträdda i samtliga ärenden och ett system enligt vilket de aldrig är 
företrädda. För att man skall kunna bedöma lämpligheten av en mera flexibel 
ordning har man att ta ställning bl.a. till under vilka förutsättningar det 
finns ett praktiskt behov av att de allmänna intressena är partsföreträdda. Även 
principiella frågor tilldrar sig ett intresse. 
  En medverkan av beslutsmyndigheten behövs knappast när det i ärendet inte 
förekommer något sådant allmänt intresse som myndigheten har till uppgift att 
bevaka. Myndigheten behöver alltså inte kunna uppträda i processen i syfte att 
bevaka ett enskilt intresse. Inte heller behöver man ta hänsyn till sådana fall 
som endast gäller riktigheten av ett processuellt beslut som myndigheten har 
fattat, om inte beslutet har ett direkt samband med själva saken, t.ex. därför 
att det gäller en provisoriskt företagen åtgärd. För det fall att en viss annan 
förvaltningsmyndighet än beslutsmyndigheten har att i händelse av domstolspro- 
cess företräda det allmännas intressen kan det inte bli aktuellt att låta även 
beslutsmyndigheten delta. 
  Inom den nu angivna ramen kan en beslutsmyndighet tänkas ha flera olikartade 
skäl till att vilja medverka. Ett primitivt skäl är givetvis att såvitt möjligt 
förhindra att myndighetens beslut ändras. Detta kan emellertid inte utgöra något 
tillräckligt skäl för en medverkan. Skälen måste gå djupare. En självklarhet 
borde vara att en beslutsmyndighet inte skall behöva medverka i processen, om 
den inte anser sig ha något att bidra med. I annat fall blir myndighetens 
medverkan ett spegelfäkteri. Här kommer in att en förvaltningsmyndighet som 
avgör ett ärende nästan alltid är skyldig att motivera sitt beslut (se t.ex. 20 
§ förvaltningslagen). Har myndigheten fullgjort sin uppgift i det hänseendet bör 
det i allmänhet inte finnas särskilt mycket att tillägga i sak, om inte den 
enskilde parten kommer med ett nytt yrkande eller med nya rätts- eller bevisfak- 
ta. Skulle parten göra detta redan i överklagandet är det ingenting som hindrar 
att myndigheten till tingsrätten ger in ett motiverat yttrande som blir 
processmaterial även om myndigheten inte skulle vara part. Myndigheten har 
dessutom alltid möjligheten att i ett intressant fall meddela tingsrätten att 
den vill ha del av alla handlingar som kommer in i ärendet. 
  För arbetsbelastningen vid beslutsmyndigheten är det givetvis att föredra att 
myndigheten inte behöver uppträda som part i domstolen. Även ett generellt 
system enligt vilket det läggs i myndighetens hand att för varje enskilt fall 
bestämma om den vill uppträda som part kan vara resurskrävande utan motsvarande 
nytta för myndigheten. Det för myndigheten viktigaste är att den kan överklaga 
ett beslut genom vilket domstolen ändrar myndighetens beslut. Självklart bör 
dock inte en beslutsmyndighet uppträda på det sättet att den försöker att till 
varje pris driva igenom sin uppfattning genom att överklaga alla domstolsbeslut 
som går myndighetens uppfattning emot. Det finns emellertid fall i vilka 
myndigheten kan ha anledning att överklaga. Detta gäller särskilt sådana i vilka 
myndigheten utan ett avgörande av högre instans skulle vara villrådig om hur den 
i fortsättningen bör agera beträffande en fråga av större vikt inom myndighetens 
verksamhetsområde. Det finns anledning anta att med nuvarande ordning 
beslutsmyndigheter alltför ofta anser sig böra uppfatta sådana 
domstolsavgöranden genom vilka deras egna beslut ändras som vägledande för den 
fortsatta verksamheten vid myndigheten. De domstolsavgöranden det gäller måste 
av naturliga skäl vara mer förmånliga för de enskilda än de primära 
myndighetsbesluten. Avsaknaden av en rätt för beslutsmyndigheten att överklaga 
kan därmed leda till en omotiverad förskjutning av den primära beslutsnivån. 
Syftet med ett överklagande låter sig emellertid inte regleras på det sättet att 
överklagande tillåts i vissa fall men inte i andra. För att avskära sådana fall 
som av ett eller annat skäl inte bör prövas i en högre instans bör i stället 
användas regler om krav på prövningstillstånd. 
  Den enskilde parten kan ha en del att tjäna på att de allmänna intressena blir 
partsföreträdda i ärendet, men detta gäller nog uteslutande sådana fall i vilka 
myndigheten har något att tillägga i saken, t.ex. därför att den enskilde parten 
dragit in någonting nytt i processen och genom ett motpartsagerande kan få 
bättre kunskap om vad som krävs av honom för att han skall kunna vinna 
processen. Generellt sett kan man nog dock hävda att den enskilde sällan anser 
sig vara betjänt av att under domstolsprocessen bli motsagd av besluts- 
myndigheten. Den enskildes behov av rättshjälp torde inte påverkas av att 
beslutsmyndigheten uppträder som hans motpart. 
  Domstolens intresse av beslutsmyndighetens medverkan hänför sig som angetts 
förut framför allt till den situationen att det i ärendet behöver hämtas in 
utredning eller att det behöver hållas sammanträde. Det är ju också i sådana 
fall som tilltron till domstolens objektivitet kan komma att bli satt i fara, om 
inte beslutsmyndigheten medverkar som part. 
  För att man skall kunna få ett system som varken är tungrott eller onödigt 
kostnadskrävande är det mot den nu redovisade bakgrunden nödvändigt att systemet 
är så flexibelt att beslutsmyndigheten inte alltid behöver medverka aktivt i 
domstolsförfarandet. Behovet av flexibilitet bör dock inte tillgodoses genom 
promemorians svårtolkade begränsningar att det för beslutsmyndighetens parts- 
ställning skall krävas dels att det vid överklagandet förekommer sådana allmänna 
intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka, dels att det 
rör sig om intressen som inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet. Den 
omständigheten att myndigheten alltid är part behöver nämligen som det påpekas i 
promemorian inte nödvändigtvis medföra att den alltid medverkar aktivt. Som 
nyligen skett i propositionen om tvåpartsprocess i de allmänna 
förvaltningsdomstolarna kan man därför välja den lösningen att besluts- 
myndigheten alltid är part och tillgodose behovet av flexibilitet inom ramen för 
reglerna om kommunicering. För de allmänna domstolarna behövs dessutom att 
reglerna om kallelser av beslutsmyndigheter till sammanträden blir så flexibla 
att man kan ta hänsyn till att de allmänna intressena i vissa fall där 
myndigheten blir part är föga framträdande i ärendet. Det behövs också vissa 
undantagsbestämmelser för sådana fall i vilka den primära beslutsuppgiften 
ligger på en kronofogdemyndighet. Om beslutsmyndigheten alltid är part behövs 
det inga särskilda regler om myndighetens rätt att överklaga ett domstolsbeslut. 
  När det gäller kostnadsbilden förtjänar det att påpekas att på förvalt- 
ningsdomstolarnas områden reformer genom vilka beslutsmyndigheter gjorts till 
parter har kunnat genomföras utan några mera betydande utbildningsinsatser inom 
dessa myndigheter. I allmän domstol kanske behovet av sammanträden för vissa 
ärendetyper är större, men för den skull finns det inte anledning räkna med att 
de anställda vid myndigheterna behöver någon mer omfattande utbildning. Själva 
förfarandet skall ju vara så utformat att även enskilda skall kunna klara sig 
själva i de allra flesta fall. 
  Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya ärendelagen föreskrivas att en 
förvaltningsmyndighet är motpart i domstolsprocessen, om en enskild överklagar 
myndighetens beslut (se 11 §). Dessutom bör i den lagen föreskrivas att domsto- 
len inte är skyldig att ge beslutsmyndigheten tillfälle att ge in en 
svarsskrivelse eller att kommunicera handlingar med myndigheten, om detta är 
onödigt (se 15 och 22 §§). Myndigheten bör underrättas om alla sammanträden som 
hålls i ärendet men bör kallas till sammanträdet endast om domstolen anser att 
myndigheten behöver inställa sig (se 18 §). Den nu angivna ordningen bör ses som 
en normallösning från vilken man för en viss typ av ärenden kan avvika i en 
eller annan riktning genom särskilda föreskrifter i den aktuella materiella 
lagstiftningen. 
  Såvitt gäller de nu förekommande ärendetyperna i allmän domstol innebär den 
här föreslagna reformen att man i stället för en enpartsprocess får en 
tvåpartsprocess i de ärenden som regleras i föräldrabalken 
(överförmyndarärenden), aktiebolagslagen (likvidationsärenden) och lagen om 
marknadsföring. Därmed är dock inte sagt att beslutsmyndigheten i dessa ärenden 
mer allmänt behöver medverka aktivt i domstolsprocessen. När det gäller 
disciplinärenden inom totalförsvaret innebär reformen framför allt att domstolen 
kan avstå från kommunicering när det saknas anledning att ändra myndighetens 
beslut. Hänsyn behöver dock i vissa sådana ärenden tas till Europakonventionens 
krav på muntlighet i förfarandet. I utsökningsärenden och skuldsaneringsärenden 
är det en kronofogdemyndighets beslut som överklagas till tingsrätt. Det före- 
kommer endast i mycket begränsad omfattning några allmänna intressen som inte 
redan med nu gällande regler är representerade på partssidan. Om myndigheten 
blev part i händelse av överklagande skulle detta kunna leda till att den kom 
att stå i motpartsställning till sin överordnade myndighet, Riksskatteverket. 
För den skull bör de berörda ärendena undantas från ärendelagens bestämmelser om 
beslutsmyndighetens medverkan som part. För bötesverkställighetsärenden får 
reformen ingen betydelse eftersom det endast är åklagaren som kan överklaga 
myndighetens beslut. 
  När det gäller felparkeringsärenden finns det anledning konstatera att en 
reform enligt vilken polismyndigheten ersätter åklagarmyndigheten som 
företrädare i domstolsförfarandet för de allmänna intressena innebär avsevärda 
effektiviseringsvinster. Polismyndigheten har ju redan haft hand om ärendet i 
samband med sitt primära beslutsfattande enligt 9 § lagen (1976:206) om felpar- 
keringsavgift. När man bedömer den av Rikspolisstyrelsen berörda resursfrågan 
har man anledning konstatera att det med de kommuniceringsregler som föreslås 
för domstolarna endast i en del av ärendena kommer att krävas någon insats från 
myndighetens sida i domstolsförfarandet. Om myndigheten behöver vara aktiv i 
domstolsförfarandet bör regelmässigt samma tjänstemän som vanligen handlägger 
parkeringsärendena hos myndigheten kunna agera på myndighetens vägnar. Uppgiften 
att företräda de allmänna intressena i domstolsförfarandet framstår därmed som 
relativt obetydlig ur resurssynvinkel. Mot den bakgrunden bör regeln om 
beslutsmyndigheters medverkan i domstolsförfarandet väljas också för 
felparkeringsärendenas del. 
  För konkurrensärenden bör man inte ändra de regler som antogs av statsmakterna 
år 1994. Sådana konkurrensärenden som grundar sig på överklagande skiljer sig 
nämligen väsentligt från övriga ärendekategorier i vilka det kan förekomma ett 
överklagande till tingsrätt. Ärendena handlar bl.a. om förbud mot 
kartellsamarbete och mot enskilda företags missbruk av en dominerande ställning 
på marknaden. De ingripanden som sker genom besluten i de överklagade ärendena 
utgör styrinstrument av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk betydelse. 
De frågor som kommer upp under behandlingen av ett ärende är till sin natur ofta 
av samma slag som de vilka kommer upp vid prövningen av ett tvistemål enligt 
konkurrenslagen. Frågorna är i allmänhet komplicerade. Regelmässigt förekommer 
det en sådan argumentering från det företag som har klagat att det skulle vara 
meningslöst att bygga regleringen av Konkurrensverkets medverkan som part i 
tingsrättsprocessen på en fakultativ kommuniceringsskyldighet. 
  De ärenden som överklagas direkt från en inskrivningsmyndighet till hovrätten 
bör enligt det som angetts i avsnitt 7.1 inte omfattas av den nu pågående 
reformen. Detta innebär att de även i fortsättningen skall handläggas enligt 
rättegångsbalken. 
  Den närmare utformningen av förslagen kommer att redovisas i författnings- 
kommentaren till 11, 15, 18 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag.  
7.4   Klagotider m.m. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens  förslag: Den nya ärendelagen skall inte innehålla  | 
|  någon regel om klagotidens beräkning.                           | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag: Ett överklagande av ett myndighetsbeslut skall ha kommit 
in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Länsrätten i Göteborgs och 
Bohus län, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Malmöhus län och 
Överförmyndarnämnden i Stockholm menar dock att utgångspunkten för beräkning av 
tiden för överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut i stället bör vara 
den tidpunkt då klaganden fått del av beslutet. Överåklagaren vid 
Regionalåklagarmyndigheten i Gävle tar upp frågan om inte ärendelagen bör 
innehålla en regel om att domstolen får ta upp även ett överklagande som getts 
in för sent men i enlighet med en felaktig hänvisning från beslutsmyndigheten 
(jfr 7 § FPL). 
  Skälen för regeringens förslag: Allmänna bestämmelser om överklagande av 
myndigheters beslut finns i 23 § förvaltningslagen. För överklagande av en 
kronofogdemyndighets beslut gäller dock inte den lagen utan utsökningsbalken. 
Speciella bestämmelser om överklagande till tingsrätt finns i de flesta av de 
lagar som ger möjlighet att överklaga ett beslut till tingsrätt. 
  Den nuvarande regleringen av klagotider företer en splittrad bild. Den 
grundregel som finns i 23 § andra stycket förvaltningslagen om överklagande inom 
tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet gäller vid överklagande 
enligt 60 § konkurrenslagen (1993:20). På samma sätt beräknas klagotiderna 
enligt t.ex. 10 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 13 § 
bötesverkställighetslagen (1979:189) samt 51 och 62 §§ lagen (1994:1811) om 
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. I utsökningsmål (för vilka för- 
valtningslagen aldrig gäller) får enligt 18 kap. 7 § utsökningsbalken vissa 
beslut överklagas utan hänsyn till tid medan för andra fall gäller en klagotid 
om tre veckor beräknad med utgångspunkt från delgivning eller dagen för försälj- 
ning av utmätt egendom. Enligt 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) 
överklagas ett beslut av registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för 
beslutet. Klagotiden är densamma enligt skuldsaneringslagen. För begäran om 
överprövning av åklagares beslut om besöksförbud eller av Riksantikvarieämbetets 
beslut om olagligt bortfört kulturföremål gäller inga frister. Efter en 
lagändring år 1994 gäller förvaltningslagens bestämmelser vid överklagande av en 
överförmyndares beslut (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29, 
SFS 1994:1433). När en länsstyrelses slutliga beslut angående nedsättning av 
pengar överklagas till hovrätt (se avsnitt 11) är klagotiden tre veckor från 
beslutsdagen på grund av en bestämmelse i 21 § rättegångsbalkens 
promulgationslag. 
  Enligt rättegångsbalken är huvudregeln den att klagotiden utgör tre veckor 
räknat från dagen för avgörandet. Såvitt gäller beslut under rättegången som 
meddelats utan sammanhang med ett sammanträde är dock utgångspunkten för 
beräkningen av klagotiden delfåendet av beslutet. Enligt 7 § FPL gäller samma 
klagotid som enligt förvaltningslagen. 
  I promemorian föreslås att det i den nya ärendelagen tas in en bestämmelse som 
innebär att tiden för överklagande av ett myndighetsbeslut till tingsrätt skall 
vara tre veckor från beslutets dag, om det inte sägs något annat i en annan lag. 
Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot detta förslag har sin grund 
i att med promemorieförslaget enskilda löper en risk att faktiskt gå miste om 
sin rätt att överklaga. 
  Systemet med beslutsdagen som utgångspunkt för klagotider har under lång tid 
fungerat väl på åtskilliga rättsområden. Behovet av att undvika onödiga och 
kostnadskrävande delgivningar talar med styrka för att man inte tar delgivning 
som utgångspunkt för beräkningen av klagotider annat än om det finns särskilda 
skäl för detta. Ett sådant skäl kan vara att det inte går att åstadkomma 
organisatoriska förutsättningar för att tillfredsställande garantera att myndig- 
hetens beslut alltid kan sändas till den som är part redan i anslutning till att 
beslutet meddelas. För sådana beslut som inte är slutliga, dvs. beslut som 
meddelas under myndighetens handläggning av ärendet, kan ett skäl vara att det 
skulle vara onödigt betungande för myndigheten att regelmässigt sända besluten 
till parterna utan något som helst dröjsmål. I vilken omfattning det på skilda 
rättsområden förekommer särskilda skäl måste avgöras från rättsområde till 
rättsområde. I det nu föreliggande ärendet finns det inte underlag för att mera 
allmänt ändra de nu förekommande reglerna om utgångspunkten för beräkningen av 
klagotider. De möjligheter till effektiviseringar som ligger i en övergång till 
ett system med beslutsdagen som utgångspunkt får i stället tas till vara i 
senare lagstiftningsärenden. I lagrådsremissen föreslås emellertid att det i den 
nya ärendelagen tas upp en allmän bestämmelse angående en klagotid om tre veckor 
räknad från beslutets dag. En sådan regel skulle komma att gälla endast sådana 
fall för vilka det inte finns särskilda bestämmelser. Lagrådet förordar att man 
för ett överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt skall ha 
samma grundregel om klagofrister som vid överklaganden inom förvaltningsrätten, 
dvs. tre veckor från delfående av beslutet. Otvivelaktigt finns det ett värde i 
att grundregeln för alla överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut är 
densamma. Det är dock inte alldeles säkert att den lösning som inom 
förvaltningsrätten valts för beräkningen i normala fall av klagofrister är den 
optimala. Ett problem är hur man skall se på frågan om en formlig delgivning 
behöver ske. Detta problem innefattar frågan om i vilken utsträckning man kan 
avstå från bevis om laga kraft. I det nu aktuella lagstiftningsärendet finns det 
inte underlag för någon mer ingående analys av problemställningen. I den nya 
ärendelagen bör därför inte nu tas upp någon självständig regel om beräkningen 
av klagofrister. I stället bör man falla tillbaka på de särskilda regler i ämnet 
som finns i anslutning till materiell lagstiftning och - när sådana regler 
saknas - på den allmänna regeln i förvaltningslagen. 
  Inom förvaltningsprocessrätten gäller att ett för sent inkommet överklagande 
inte skall avvisas, om en försening beror på att den beslutande myndigheten har 
lämnat klaganden en felaktig hänvisning om hur man överklagar. På den allmänna 
domstolssidan är det i stället så att en felaktig hänvisning utgör grund för 
återställande av försutten tid enligt 58 kap. 11 § RB. Återställande av 
försutten tid kan ske även inom förvaltningsprocessrätten, men en specialregel 
behövs för den processen av det skälet att systemet för överklagande av vissa 
myndigheters beslut är relativt invecklat och antalet felaktiga hänvisningar 
därmed inte obetydligt. Även för överklaganden till tingsrätt eller till högre 
domstol kan det förekomma felaktiga hänvisningar, men de är med all säkerhet 
relativt sällsynta och någon specialregel för de fall där myndigheter ger en 
felaktig hänvisning behövs därför inte. 
  När det gäller frister för överklaganden av domstolars beslut i domstolsären- 
den finns det inte skäl att i det nu aktuella ärendet frångå den nuvarande 
ordningen (se författningskommentaren till 38 § förslaget till ny ärendelag). 
Som Lagrådet varit inne på kan det emellertid finnas skäl att se över reglerna i 
samband med en eventuell reform av reglerna om klagofrister inom 
förvaltningsrätten.  
7.5   Tingsrättens sammansättning m.m. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: En tingsrätt skall i ett domstolsärende bestå| 
|  av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till | 
|  ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock få bestå av tre sådana| 
|  domare. De nuvarande  reglerna  om  medverkan  av  nämndemän i  | 
|  tingsrätt i vissa ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för | 
|  sådana fall där det finns särskilda skäl för en sådan sammansättning.| 
|  Reglerna  om  detta  tas  in  i  de  lagar  som  innehåller de  | 
|  materiella bestämmelserna för de ärendekategorier det handlar om.| 
|  Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer | 
|  som  är  anställda  vid tingsrätten utan att vara juristdomare  | 
|  utvidgas att gälla även  enkla  ärenden  om  bouppteckning och  | 
|  arvsskatt.                                                      | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget 
eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt anser dock att förutsättningen för 
en flerdomarsammansättning bör vara att en sådan behövs. Den hovrätten samt 
Göteborgs tingsrätt och Domstolsverket kritiserar införandet av uttrycket 
 juristdomare . Sveriges domareförbund anser att det skall läggas i tingsrättens 
hand att bestämma hur tingsrätten skall vara sammansatt. Ronneby tingsrätt anser 
att lokutionen  särskilda skäl  är alltför intetsägande. Malmö tingsrätt och 
Sandvikens tingsrätt menar att en högre domstol inte bör ha möjlighet att 
besluta om återförvisning på grund av en domförhetsfråga. 
  Skälen för regeringens förslag: För domstolsärenden gäller relativt invecklade 
bestämmelser om tingsrätts sammansättning. Huvudregeln är att tingsrätten skall 
bestå av en lagfaren domare, dvs. av en domare som avlagt juris kandidatexamen 
eller juristexamen. Vid avgörande av ärendet skall tingsrätten dock bestå av tre 
juristdomare eller av en juristdomare och nämndemän i ett stort antal fall. Dels 
gäller det samtliga ärenden som är tvistiga eller där det annars förekommer 
anledning till den större sammansättningen, dels gäller det vissa i bl.a. 6 § 
andra stycket ärendelagen uppräknade ärendetyper. För vissa sjörättsliga ären- 
den, konkurrensärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen finns det 
särbestämmelser om medverkan av experter. För vissa enklare ärenden får 
regeringen bestämma att vid tingsrätt även sådana anställda som inte är 
juristdomare skall få handlägga ärendet. 
  Mot de nu redovisade bestämmelserna skall ställas rättegångsbalkens bestämmel- 
ser för tvistemål. Huvudregeln enligt 1 kap. 3 § RB är att tingsrätten skall 
bestå av en juristdomare. Enligt 1 kap. 3 a § RB skall tingsrätten dock vid 
huvudförhandling bestå av tre sådana domare (eller vid förfall för en av dem av 
två), om inte annat är föreskrivet. När huvudförhandlingen hålls i förenklad 
form skall tingsrätten bestå av en juristdomare. Detsamma gäller i annat fall 
när det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker 
till det eller målet är av enkel beskaffenhet. I tvistemål där förlikning om 
saken är tillåten skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 d § i de allra flesta fall 
bestå en en juristdomare, om värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger 
hälften av basbeloppet. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid pröv- 
ning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten enligt 1 kap. 3 c § RB - 
utom i fall som avses i 1 kap. 3 d § - ha den sammansättning som är föreskriven 
för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets 
eller frågans beskaffenhet. 
  I promemorian föreslås att en tingsrätt i ett domstolsärende skall bestå av en 
juristdomare men att tingsrätten får bestå av tre sådana domare om det finns 
särskilda skäl. Nuvarande regler om medverkan av nämndemän i tingsrätt i vissa 
ärendetyper skall i sak fortfarande gälla för sådana fall där det föreligger 
särskilda skäl för en sådan sammansättning. Promemorieförslaget har godtagits av 
de allra flesta remissinstanserna men det finns också kritiska röster. 
  Först skall sägas att några remissinstanser har förespråkat att man inte i 
olika lagar använder termerna  lagfaren domare  och  juristdomare  som 
beteckningar för samma begrepp. Den förra termen definieras i kungörelsen 
(1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare, m.m. Termen 
förekommer på hundratals ställen i lagstiftningen men är alltför ålderdomlig för 
att passa in i en nyskriven processlag. Det kan knappast orsaka några praktiska 
olägenheter av betydelse att man tills vidare använder de båda termerna vid 
sidan av varandra i lagstiftningen. I den nya ärendelagen bör därför användas 
termen  juristdomare . Självklart kräver även denna term en definition genom 
förordningsbestämmelser. 
  När det gäller frågorna om domförhet finns det sakligt sett anledning kon- 
statera att regleringen i ärendelagen inte har följt med i den utveckling som 
förekommit på rättegångsbalkens område. På det området har nämligen utrymmet för 
endomarkompetensen successivt utvidgats. Ärendena är i de allra flesta fall av 
enkel natur och det rimliga synes såvitt gäller tingsrätter vara att i grunden 
ha en regel om endomarkompetens med möjlighet till en kvalificerad 
sammansättning i speciella fall. Med hänsyn till frågans vikt kan man inte helt 
lägga i tingsrättens hand att bestämma hur den skall vara sammansatt. I stället 
bör en särskild bestämmelse införas i den nya ärendelagen. Grundregeln bör 
givetvis vara att tingsrätten består av en juristdomare (jfr 1 kap. 3 § RB). I 
speciella fall bör dock tingsrätten få bestå av tre juristdomare (jfr 1 kap. 3 a 
och 3 c §§ RB). Det kan hävdas att det i promemorieförslaget på den punkten 
valda uttryckssättet är alltför oprecist. Man vinner dock knappast någonting 
genom att i stället ange att en större sammansättning skall väljas  om det 
behövs . Självklart ligger ju även i ett uttryckssätt som  särskilda skäl  att 
den större sammansättningen skall behövas. Promemorieförslaget bör emellertid 
kompletteras på det sättet att det skall finnas särskilda skäl  med hänsyn till 
ärendets beskaffenhet . Genom detta undviker man nämligen den tolkningen att de 
särskilda skälen skulle kunna influeras av sådant som t.ex. tingsrättens 
arbetsbelastning. Med tanke på förfarandets natur behövs det inga regler om vad 
som händer när en av flera domare får förfall. 
  För vissa ärendetyper, framför allt inom familjerätten, finns det som redan 
nämnts särskilda bestämmelser om att under vissa förutsättningar nämndemän skall 
medverka. Dessa bestämmelser bör ändras på det sättet att nämndemännen skall 
medverka endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets 
beskaffenhet (se lagförslagen 2, 3, 17, 20 och 28). För några speciella 
ärendetyper i vilka en tingsrätt under vissa förutsättningar skall bestå av 
juristdomare och experter i förening, nämligen konkurrensärenden, vissa 
sjörättsliga ärenden och ärenden enligt marknadsföringslagen, bör andra 
lösningar väljas (se lagförslagen 25 och 29). 
  Ingen av de regler som har avseende endast på en viss ärendekategori bör tas 
in i den nya ärendelagen. I stället bör reglerna föras till den materiella 
lagstiftningen för de berörda ärendena. Detta gäller även reglerna om 
möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana anställda i en tingsrätt 
som inte är juristdomare. I samband med överföringen bör möjligheten att 
delegera utvidgas att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.  
7.6   Yrkanden, grunder och frågor om rättskraft m.m. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: För sådana ärenden som inleds genom ansökan| 
|  eller  överklagande skall det finnas bestämmelser om parternas  | 
|  yrkanden och grunder, men frågan om rätten att ändra ett yrkande| 
|  eller en  grund  ges  ingen allmän reglering. Det beslut genom  | 
|  vilket ärendet avgörs skall i ett ärende som grundas på ansökan | 
|  eller överklagande inte få gå utöver det som har yrkats. När det| 
|  finns särskilda skäl skall dock domstolen även utan yrkande få  | 
|  besluta till det bättre för en enskild part, om det inte är till| 
|  nackdel för något motstående enskilt intresse.                  | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de 
allra flesta remissinstanserna. Domstolsverket anser dock att även andra former 
av anhängiggörande än ansökan eller överklagande bör formaliseras. Göteborgs 
tingsrätt menar att det behövs en enkel och klar regel om tillåtligheten av 
ändringar i yrkanden och grunder och att det dessutom behövs en regel om s.k. 
stupstocksföreläggande motsvarande regeln i 42 kap. 15 § RB. Hovrätten för Övre 
Norrland anser att en domstol aldrig skall få gå utanför det som yrkas. 
  Skälen för regeringens förslag: Promemorieförslagets bestämmelser om 
innehållet i sådana skrivelser genom vilka någon inleder ett ärende avser endast 
ansöknings- och överklagandefall. Av den som gör en ansökan till en tingsrätt 
eller överklagar ett beslut måste man givetvis kräva att han talar om vad han 
yrkar och vad han har för grund för detta yrkande. I den nya lagen bör tas in 
närmare bestämmelser om vad som krävs av honom (se 6 och 7 §§ förslaget till 
ärendelag). För andra ärendetyper kan man emellertid inte ge några närmare 
föreskrifter. I ett officialprövningsärende förekommer ju över huvud taget inga 
yrkanden eller grunder, och i ett anmälningsärende är det inte så säkert att 
anmälaren har anledning att yrka någonting. För anmälningsärendena är det även i 
övrigt svårt att finna någon minsta gemensamma nämnare. Även om det givetvis som 
en remissinstans har påpekat framstår som önskvärt med regler även om vad en 
anmälan skall innehålla måste därför förekommande behov av upplysningar till 
anmälare tillgodoses på annat sätt än genom regler i ärendelagen. 
  De stora skillnaderna mellan olika ärendetyper när det gäller ärendets 
inledande återspeglas bl.a. i skillnader när det gäller möjligheterna för en 
part att under ärendets gång ändra sin inställning. Dessa möjligheter har ett 
nära samband med frågor om ett avgörandes rättskraft i ett domstolsärende. Domar 
och åtskilliga beslut i tvistemål vinner rättskraft enligt reglerna i 17 kap. 11 
§ RB. Rättskraften yttrar sig dels på det sättet att avgörandet kan läggas till 
grund för avgörandet i en senare process om en annan sak, dels på det sättet att 
en ny framställning om samma sak skall avvisas (res judicata). I linje med detta 
ligger att en talan som väcks rörande en sak som redan pågår också skall avvisas 
(se 13 kap. 6 § RB om s.k. litispendens). Otvivelaktigt vinner även många beslut 
som i en allmän domstol tillkommit efter en specialprocess rättskraft enligt 
samma regler som gäller för domar, om det förekommit ett tvåpartsförhållande. 
Det går emellertid att finna många exempel på motsatsen. Särskilt för sådana 
beslut som tillkommer i ärenden av enpartskaraktär har man i allmänhet anledning 
att dra paralleller med det som gäller på förvaltningssidan. På samma sätt som 
inom förvaltningsrätten kan man sålunda hävda t.ex. att det är tveksamt om i 
något fall rättskraft kan tillerkännas ett avslagsbeslut i ett ärende där en 
enskild part begär ett gynnande beslut utan att ha någon enskild motpart (jfr 
Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm år 1951, s. 527). En 
bedömning av frågan om hur det för en viss ärendetyp närmare förhåller sig med 
frågor om rättskraft förutsätter inte sällan en ingående analys av den 
materiella lagstiftning som gäller för ärendetypen. Frågor om rättskraft lämpar 
sig därför inte för någon reglering i en allmän förfarandelag, och frågorna om 
rättskraft bör alltså lämnas utanför den nya lagen. Den nya lagen bör inte 
heller ta upp några motsvarigheter till reglerna i 13 kap. 6 och 7 §§ RB om 
litispendens och partssuccession. Reglerna skulle nämligen knappast komma att få 
någon praktisk betydelse. Det kan nämnas att inte heller förvaltnings- 
processlagen har några bestämmelser om de nu berörda frågorna. 
  Promemorieförslaget innehåller ingen regel om tillåtligheten av att ändra 
yrkanden eller grunder i ett domstolsärende. Endast en remissinstans har riktat 
kritik mot detta. Frågan om en spärr mot ändringar av yrkanden och grunder har 
inte så stor betydelse för de fall där den part det gäller - i avsaknad av 
rättskraftshinder - kan komma igen i ett nytt förfarande.  I och för sig skulle 
man emellertid för sökande (men inte för t.ex. motparter) kunna uppställa regler 
av i huvudsak det slag som 13 kap. 3 § RB innehåller för tvistemål. Det torde 
emellertid vara relativt sällsynt att en part under ett pågående förfarande 
faktiskt behöver ändra sig. Ärendena är nämligen i motsats särskilt till tviste- 
målen i de allra flesta fall av  enfrågenatur , vilket medför att behovet av en 
reglering är högst begränsat. Det är inte heller alltid så att tillåtligheten av 
en eventuell ändring bör lösas på det sätt som enligt 13 kap. 3 § RB gäller för 
tvistemål. Det har visserligen såvitt gäller den nuvarande ärendelagen antagits 
att tvistemålsreglerna i princip är tillämpliga, men åtskilliga typer av 
domstolsärenden företer särdrag inte minst till följd av den speciella 
officialprövningsskyldighet för domstolen som kan rymmas inom ärendet (se t.ex. 
rättsfallet NJA 1961 s 540). Än viktigare är argumentet att förfarandet i 
domstolsärenden generellt sett bör vara så utformat att enskilda kan klara sig 
utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Att inte ens i ett indispositivt 
ärende en part kan tillåtas att ändra sig till att behandla vad som i 
processrättslig mening är en annan sak än den ursprungliga är dock närmast en 
självklarhet. För dispositiva ärenden, t.ex. inom skiljedomsområdet, är det 
långtifrån uteslutet att det kan finnas anledning att i vissa situationer 
tillämpa rättegångsbalkens principer om taleändring. En närmare reglering av 
rätten till ändringar skulle emellertid inte endast vara av ett högst begränsat 
värde utan också leda till ett mycket invecklat system, föga ägnat att passa för 
biträdeslöshet. Som föreslås i promemorian bör man därför såvitt gäller dom- 
stolsärendena på samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen överlämna frågan 
om tillåtligheten av ändringar åt domstolarnas rättstillämpning (se dock även 
avsnitt 7.14 om nya rättsfakta i Högsta domstolen). Klart är dock under alla 
omständigheter att en klagande bör vara bunden av i vilken del han har över- 
klagat ett visst avgörande. Det bör anmärkas att en part på samma sätt som i 
normalfallet för tvistemål har rätt att när som helst under tings- 
rättsförfarandet ange ny bevisning. Det skall till detta läggas att ett 
åberopande av nya rättsregler eller av ny bevisning aldrig i sig kan medföra att 
saken skall anses ändrad. 
  Enligt 17 kap. 3 § första stycket RB får en dom inte ges över annat eller mera 
än part i behörig ordning yrkat. Denna regel gäller enligt nuvarande ordning, i 
den mån den är tillämplig, även domstolsärendena genom den allmänna hänvisningen 
i ärendelagen till rättegångsbalken. I ett mycket stort antal fall är regeln 
inte tillämplig. Särskilt tydligt är detta när det gäller anmälnings- och 
officialprövningsärendena. 
  I den nya ärendelagen bör man för ansökningsärenden och sådana ärenden som 
grundar sig på ett överklagande uppställa den grundregeln att ett beslut genom 
vilket ärendet avgörs inte får gå utöver det som yrkats. En sådan regel 
överensstämmer med huvudregeln i 29 § FPL. I rättegångsbalkens regel ligger 
emellertid också att yrkandet skall ha framställts i  behörig ordning . Den 
begränsningen får sin betydelse bl.a. genom regler om att den som överklagar i 
princip inte kan yrka något som han inte yrkat redan i den lägre domstolen och 
måste framställa sitt yrkande redan i samband med överklagandet. Enligt vad som 
förutsatts i motiven till förvaltningsprocesslagen (prop. 1971:30 s. 580) gäller 
emellertid även i en process enligt den lagen att domstolen bara behöver ta 
hänsyn till sådana yrkanden som framställts i behörig ordning och att, vid över- 
klagande, en part inte får i den högre domstolen yrka någonting som han inte i 
behörig ordning har yrkat i den lägre. Samma ordning bör normalt tillämpas även 
för domstolsärendenas del, dock givetvis med den reservationen att det inte har 
inträffat någon ny omständighet under förfarandet (jfr 13 kap. 3 § första 
stycket 1 RB). För de dispositiva ärendena gäller givetvis dessutom, på 
motsvarande sätt som i tvistemål, att domstolen inte kan döma ut mindre än det 
svaranden har medgett. Observera att det i den stora mängd ansökningsärenden som 
har annan karaktär inte behövs något bestridande från en motpart för att 
domstolen skall kunna avslå en ansökan. 
  I 29 § FPL sägs inte bara att domstolens avgörande inte får gå utöver 
yrkandena i målet utan också att om det föreligger särskilda skäl domstolen även 
utan yrkande får besluta till det bättre för en enskild, när detta kan ske utan 
men för något motstående enskilt intresse. I promemorian föreslås att samma 
regel skall gälla för domstolsärenden. Endast en remissinstans är kritisk mot 
den lösningen. Det är emellertid inte omöjligt att den nu berörda regeln 
faktiskt redan idag tillämpas i en del domstolsärenden. Det är ju en regel som 
är ganska naturlig i samband med annan rättsvård än rättskipning och som passar 
särskilt väl för enpartsärenden men kanske mindre väl för egentlig rättskipning 
enligt rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Mot den bakgrunden bör 
promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten. 
  Enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB får en domstol i ett dispositivt mål inte 
grunda sin dom på andra omständigheter (rättsfakta) än sådana som åberopats. 
Genom den allmänna hänvisningen i den nuvarande ärendelagen till rättegångs- 
balken kan den berörda regeln vara tillämplig i sådana ärenden där saken är 
sådan att förlikning om den är tillåten (dvs. uteslutande i vissa dispositiva 
ärenden av flerpartsnatur). De allra flesta ärenden är emellertid inte förlik- 
ningsbara i rättegångsbalkens mening. Det är inte möjligt att tillämpa den 
berörda regeln i officialprövningsärenden och knappast heller i 
anmälningsärenden. För sådana ärenden i vilka 17 kap. 3 § andra meningen RB inte 
är tillämplig kan det vara möjligt att tillämpa bestämmelserna i denna mening 
motsättningsvis, dvs. låta avgörandet grundas även på sådana omständigheter som 
inte åberopats. Förvaltningsprocesslagen har inga bestämmelser i ämnet. I 
motiven till den lagen (prop. 1971:30 s. 579) sägs att frågan om en för- 
valtningsdomstol bör vara bunden av de grunder som parterna har åberopat i målet 
är betydligt mera komplicerad att lösa generellt än motsvarande fråga om 
parternas yrkanden. Det sägs också att det starka officialprövningsintresset i 
vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol talar för att det beträffande en del 
målgrupper bör råda en stor frihet i dessa hänseenden. Motsvarande synsätt kan 
anläggas för domstolsärendenas del. Under inga omständigheter kan man för dom- 
stolsärendena införa någon generell regel om bundenhet för domstolen när det 
gäller åberopanden. Det gäller givetvis i särskilt hög grad officialprövnings- 
ärenden men även t.ex. anmälningsärenden, eftersom man genom en regel om 
bundenhet vid grunder skulle behöva se samtliga bifallsförutsättningar som 
processförutsättningar, dvs. som avvisningsgrunder i händelse av att det brister 
i förutsättningarna. En uttrycklig motsvarighet för de relativt fåtaliga 
dispositiva ärendena till rättegångsbalkens bestämmelser angående dispositiva 
tvistemål skulle kunna verka förvillande i andra ärenden med tanke på att 
parterna skall klara att uppträda utan ombud, och regeln skulle inte heller få 
någon nämnvärd betydelse. Det ligger ju redan i att någonting är förlikningsbart 
att domstolen blir bunden av parternas dispositioner. Man skulle dock möjligen 
för samtliga ärendetyper kunna ha en regel om att domstolen är bunden vid sådana 
medgivanden och åberopanden som en offentlig myndighet gör i partsegenskap. Även 
mot en sådan regel kan man dock rikta kritik och frågan bör i vart fall inte 
lösas för domstolsärendena isolerat. Någon regel angående domstolens eventuella 
bundenhet vid åberopade grunder bör därför inte tas in i förslaget till ny 
ärendelag. 
  Regler om s.k. stupstocksförelägganden skulle liksom i tvistemål kunna gälla 
endast dispositiva fall. De passar knappast för annat än sådana processer som 
bygger på att det skall hållas ett sammanträde av huvudförhandlingstyp. Några 
regler av det berörda slaget bör därför inte tas in i den nya ärendelagen.  
7.7   Kommunicering 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Domstolen skall sända den skrivelse genom  | 
|  vilken förfarandet vid  domstolen  har inletts till motparten.  | 
|  Sådan skyldighet gäller dock inte när det saknas anledning att  | 
|  anta att ärendet kommer att avgöras  till  motpartens nackdel.  | 
|  Innan ärendet avgörs skall varje part ha fått kännedom om och fått| 
|  möjlighet att yttra sig över det som tillförts ärendet av någon | 
|  annan än honom själv. Detta gäller dock inte om avgörandet inte går| 
|  parten  emot, om uppgiften saknar betydelse eller  om  det  av  | 
|  någon annan  anledning  är uppenbart obehövligt att parten får  | 
|  kännedom  om uppgiften. Som  angetts  i  avsnitt  7.3  behöver  | 
|  handlingar inte kommuniceras med en sådan förvaltningsmyndighet | 
|  vars beslut överklagats till tingsrätten, om en kommunicering är| 
|  onödig.                                                         | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt menar dock att 
ett överklagande till högre domstol aldrig skall behöva kommuniceras när det 
överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens rätt. Ronneby 
tingsrätt anser att en kommunicering aldrig skall kunna underlåtas av den 
orsaken att den skulle vara uppenbart obehövlig. Hovrätten för Övre Norrland 
anser att det behövs en uttrycklig bestämmelse om kommunicering av motpartens 
svar. 
  Skälen för regeringens förslag: En viktig princip för rättsväsendet är att 
ingen skall dömas ohörd. Av den principen följer emellertid inte att en part 
alltid måste ha fått del av handlingarna i ärendet. Den nuvarande ärendelagen 
har inga egna bestämmelser om i vilken omfattning parterna skall ha fått del av 
materialet i ärendet. På grund av den lagens allmänna hänvisning till 
rättegångsbalken gäller emellertid tvistemålsreglerna om kommunicering i den mån 
dessa är tillämpliga. Enligt balken skall den inledande skrivelsen i målet, 
stämningsansökan, utom i vissa uppenbara fall (se 42 kap. 5 § RB) alltid delges 
med motparten. En hovrätt behöver dock inte sända överklagandet till motparten 
annat än när det överklagade beslutet skall ändras (se 52 kap. 7 § RB; jfr 56 
kap. 7 § när det gäller Högsta domstolen). När det i övrigt gäller kommunicering 
av handlingar i ett tvistemål saknas i balken uttryckliga bestämmelser med 
betydelse för domstolsärendena (se angående besvärsmål enligt äldre bestämmelser 
i rättegångsbalken bl.a. rättsfallen NJA 1985 s. 106 och 464, 1987 s. 979 och 
1993 s. 111). Detta torde hänga samman med att det i balken ursprungligen 
förutsattes att målen skulle avgöras efter en huvudförhandling. I den praktiska 
tillämpningen av balken får en part i tvistemål nästan alltid på ett eller annat 
sätt kunskap om det som har tillförts målet genom någon annan än honom själv. I 
den mån tvistemålsreglerna skall tillämpas i ett domstolsärende ges alltså 
endast ett närmast obetydligt utrymme för att underlåta kommunicering i 
tingsrätt. 
  Förvaltningsprocesslagen, som bygger på att förfarandet normalt skall vara 
skriftligt, har relativt utförliga bestämmelser om kommunicering. Reglerna har 
vid några tillfällen byggts ut på det sättet att domstolens skyldighet att 
kommunicera handlingar har begränsats. De nuvarande reglerna i 10 § FPL innebär 
att sådana handlingar genom vilka ett mål inleds skall kommuniceras med motpart 
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Kommunicering behöver dock inte ske, 
om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller 
delvis, om underrättelse annars är uppenbart onödig eller om det kan befaras att 
underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det 
skall nämnas att riksdagens justitieutskott i samband med att 10 § FPL fick sin 
senaste lydelse förklarade bl.a. att man rent allmänt kan säga att en kommu- 
nikation är en förutsättning för att domstolens utredningsskyldighet skall anses 
fullgjord, om ett överklagat beslut saknar motivering eller är knapphändigt 
motiverat. Enligt 12 § FPL skall motpartens svar kommuniceras med den som inlett 
förfarandet, om det inte är obehövligt. Innan målet avgörs skall enligt 18 § FPL 
part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon annan än honom 
själv, om det inte föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 §. 
Förvaltningslagen innehåller utförliga bestämmelser om kommunicering som i stora 
delar överensstämmer med dem som finns i förvaltningsprocesslagen. 
  Promemorians förslag om kommunicering är utformade efter mönster av 
bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen och har godtagits av de allra flesta 
remissinstanserna. De regler som finns i förvaltningsprocesslagen om kommuni- 
cering har visat sig lämpliga för en process byggd på skriftlighet. Reglerna 
innebär att det går att göra praktiskt lämpliga begränsningar när det gäller 
kommuniceringar. Genom detta hålls processkostnaderna nere och domstolen och 
parterna undgår att drabbas av onödiga besvär. För överklaganden skulle man 
visserligen - som en remissinstans varit inne på - i stället kunna ha en regel 
efter förebild i 52 kap. 7 § RB om att ett överklagande aldrig skall behöva 
kommuniceras när det överklagade avgörandet inte ändras såvitt angår motpartens 
rätt. Det kan i detta sammanhang vara värt att anmärka att redan en ursprunglig 
bestämmelse i 10 § FPL om den nu behandlade frågan ansågs innebära att man i 
praktiken uppnådde överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § RB (prop. 1971:30 
del 2 s. 546). Själva lagtexten gav emellertid i sig inte något egentligt stöd 
för den tolkningen, men genom en reform år 1987 (prop 1986/87:113, bet. 
1986/87:JuU29, rskr. 1986/87:243, SFS 1987:332) då 10 § FPL fick sin nuvarande 
lydelse infördes en ordning som leder till ett resultat som i praktiken ligger 
mycket nära det som bestämmelsen i rättegångsbalken leder till. Man skulle 
därför inte vinna särskilt mycket genom att i ärendelagen ha en särskild regel 
för överklaganden. Systemet skulle också bli onödigt krångligt. 
  Reglerna i förvaltningsprocesslagen bör därför tjäna som förebild för 
bestämmelserna i den nya ärendelagen. På vissa punkter bör dock justeringar ske 
i förhållande till dessa regler. Sålunda bör det enligt den nya lagen inte ges 
någon möjlighet att avstå från kommunicering av den orsaken att det kan befaras 
att en underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslutet i målet 
(jfr dock t.ex. 11 kap. 16 § föräldrabalken). Förvaltningsprocesslagens 
bestämmelse om att den inledande skrivelsen inte behöver kommuniceras när det 
inte finns anledning anta  att talan kommer att bifallas helt eller delvis  bör 
med tanke på domstolsärendenas karaktär ersättas av en bestämmelse om att 
kommunicering inte behöver sker när det saknas anledning att anta  att ärendet 
till någon del kommer att avgöras till motpartens nackdel  (se vidare 
författningskommentaren till 15 § förslaget till ny ärendelag). 
  Promemorieförslaget innebär att kommunicering av den inledande skrivelsen kan 
underlåtas också när en underrättelse annars är uppenbart obehövlig. I 
förhållande till bestämmelsen i 10 § andra stycket 2 FPL innebär detta endast 
att uttrycket  obehövlig  ersatt uttrycket  onödig . En remissinstans har angett 
att bestämmelsen inte behövs och att den kan leda till rättsförluster för 
enskilda. I det förra påståendet ligger det en hel del. Som 10 § FPL är 
konstruerad torde nämligen undantaget för obehövlighetsfall främst syfta till 
att ge domstolen möjlighet att underlåta kommunikation när ett ärende som 
inletts av en myndighet skall avgöras till enskilds fördel. Sådana fall 
innefattas emellertid i den för ärendelagen nyss angivna primära 
undantagsbestämmelsen. Ett provisoriskt beslut kan även utan någon särskild 
undantagsbestämmelse meddelas utan att den inledande skrivelsen har 
kommunicerats (något som inte får tolkas så att en sådan handläggning skulle 
vara lämplig annat än i undantagsfall). Det torde mot den bakgrunden vara svårt 
att finna ett praktiskt exempel på fall för vilket man skulle kunna underlåta 
kommunikation av den inledande skrivelsen på grund av att en sådan är obehövlig 
utan att detta fall också skulle kunna hänföras under den primära undan- 
tagsregeln. På grund av detta bör något undantag för sådana fall i vilka 
kommunikationen är obehövlig inte införas i den nya ärendelagen såvitt gäller 
inledande skrivelser. 
  Kommunikationsfrågorna efter det inledande skedet (jfr 12 och 18 §§ FPL) har i 
promemorieförslaget getts en enhetlig och uttrycklig reglering (jfr 17 § 
förvaltningslagen). En remissinstans anser att regleringen på samma sätt som i 
förvaltningsprocesslagen bör delas upp på två paragrafer, en för kommunicering 
av motpartens svar och en för senare kommuniceringar i ärendet. Genom 
promemorieförslaget vinner man emellertid bl.a. en ökad allmän överskådlighet 
och enkelhet, något som givetvis har ett egenvärde som garanti för rättsäkerhet. 
Promemorians förslag bör därför godtas. Undantag från kommunikationsskyldigheten 
bör gälla för de fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar 
betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att 
parten får kännedom om den uppgift det gäller (se vidare författningskommentaren 
till 15, 17 och 22 §§ förslaget till ny ärendelag). 
  Av skäl som utvecklats i avsnitt 7.3 bör den nya ärendelagens obligatoriska 
regler om kommunicering inte gälla sådana myndigheter som skall vara parter i 
ärendet på grund av att de fattat ett beslut som överklagats till tingsrätten.  
7.8   Sammanträden 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens  förslag:  Domstolen  får  besluta att det i hand-  | 
|  läggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan | 
|  antas vara till fördel för utredningen eller främja att ärendet | 
|  avgörs snabbt. En enskild part skall ha  rätt till sammanträde  | 
|  utom när ärendet inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går| 
|  parten emot eller när ett sammanträde på grund  av någon annan  | 
|  särskild omständighet inte behövs. Domstolen skall kunna begränsa| 
|  sammanträdet på det sätt som är lämpligt. Ett sammanträde skall i| 
|  vissa fall kunna hållas på telefon.                             | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt 
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt 
efterlyser dock preciseringar av förutsättningarna för att domstolen skall kunna 
avstå från att bifalla en parts begäran om sammanträde. Hovrätten för Övre 
Norrland anser att det inte behövs några regler om begränsning av ett 
sammanträde och ifrågasätter dessutom om det är befogat att för hovrätter vidga 
rätten till muntlighet utöver det som Europakonventionen kräver. Hovrätten över 
Skåne och Blekinge anser att frågor om kommunikationen mellan domstolen och 
parterna bör lagregleras. Stockholms tingsrätt anser att man inte på annat sätt 
än genom lag bör reglera hur ett sammanträde skall gå till. Domstolsverket som 
ansluter sig till utredningens principiella ställningstaganden pekar bl.a. på 
framtida möjligheter till TV-teknikanvändning. Riksrevisionsverket vill av 
kostnadsskäl begränsa muntligheten till det som är nödvändigt på grund av 
Sveriges internationella åtaganden. 
  Skälen för regeringens förslag: Ärendelagen kan sägas vara restriktivt 
utformad när det gäller sammanträden. Sammanträde får hållas när för ärendets 
prövning sökanden eller annan som ärendet angår bör höras muntligen. Om 
tingsrättens avgörande överklagas till hovrätten gäller 52 kap. RB. Detta 
innebär att förfarandet i de allra flesta fall är rent skriftligt. Hovrätten får 
dock enligt 52 kap. 11 § RB hålla ett förhör, om det är nödvändigt för 
utredningen i målet. Den bestämmelsen tillämpas numera i det fallet att en part 
har rätt till ett sammanträde i målet på grund av innehållet i 
Europakonventionens artikel 6 (jfr rättsfallen NJA 1991 s. 188, 1992 s. 368 och 
513 samt 1993 s. 109 och 111). 
  I promemorian föreslås att domstolen skall kunna besluta att det i 
handläggningen av ett ärende skall ingå ett sammanträde när det kan antas vara 
till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. En 
enskild part skall enligt förslaget ha rätt till sammanträde utom när ärendet 
inte skall prövas i sak, när avgörandet inte går parten emot eller när ett 
sammanträde på grund av någon annan omständighet inte behövs. Nästan alla 
remissinstanser godtar detta förslag även om några efterlyser preciseringar. 
    När det gäller tingsrätterna medför ett sammanträde i ett domstolsärende 
inte sällan att utredningsunderlaget förbättras och att handläggningen 
effektiviseras. Att parter ges en relativt omfattande rätt att lägga fram sin 
sak muntligt inför tingsrätten i de fall de önskar detta har också stor 
betydelse för tilltron till rättsväsendet. Många enskilda kan ha lättare att 
godta domstolens avgörande om de fått komma till tals vid ett sammanträde. Det 
är därför viktigt att tingsrätten såvitt möjligt söker tillgodose en enskild 
rättssökandes önskemål om att få tillfälle att presentera sin sak muntligt inför 
domstolen. Det finns emellertid även ett stort antal fall där ett sammanträde 
inte tjänar något syfte utan endast försenar ett avgörande och/eller leder till 
resursförluster. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad vid överklagande till 
högre domstol. Samtidigt kan det på goda grunder antas komma att bli mycket 
ovanligt att en hovrätt behöver hålla ett sammanträde av effektivitets- eller 
rättssäkerhetshänsyn. När det gäller förfarandet i hovrätt är det i stället 
hänsynen till Europakonventionens krav som väger tungt när man bedömer behovet 
av att det hålls ett sammanträde. Europakonventionen som numera inkorporerats 
med svensk rätt (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, SFS 
1994:1219) förutsätter nämligen för vissa fall att den av parterna som anser sig 
ha en viss rättighet enligt konventionen ges möjlighet att göra sig hörd 
muntligt. Eftersom man emellertid inte kan utesluta att ett sammanträde i 
hovrätten är befogat även i andra fall, finns det inte anledning att ens för 
hovrätternas del begränsa en parts rätt till muntlighet till sådana fall där den 
part som begär sammanträdet har en rätt till sådant enligt Europakonventionen. 
  De skillnader som finns mellan tingsrätter och högre domstolar när det gäller 
frågor om hållande av sammanträde är, åtminstone om man bortser från 
konventionsfallen, visserligen betydande men de är huvudsakligen av 
frekvensmässigt slag. I tingsrätterna är det alltså ojämförligt vanligare att 
det behöver hållas ett sammanträde än det är i hovrätterna. Detta behöver 
emellertid inte ta sig något uttryck i själva lagtexten. Promemorians förslag 
tillåter för hovrätternas del att förfarandet blir rent skriftligt i den 
utsträckning detta är ändamålsenligt. För övrigt kommer givetvis skillnaden i 
frekvens att bli avsevärt mindre, om man för domstolsärendenas del skulle införa 
ett allmänt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. 
Promemorieförslaget om i vilka fall det skall hållas ett sammanträde bör därför 
godtas. Detta innebär för både tingsrätt och hovrätt bl.a. att parten har rätt 
till sammanträde men att en parts begäran om sammanträde inte skall behöva 
bifallas om målet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot 
eller om sammanträdet på grund av någon annan anledning inte behövs. Undantagen 
behandlas närmare i författningskommentaren till 14 § förslaget till ny 
ärendelag. 
  I promemorian föreslås vidare att domstolen skall kunna begränsa ett 
sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp 
muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt.  Domstolens 
möjligheter att begränsa sammanträdet efter vad omständigheterna kräver blir 
därmed lika flexibla som de är enligt förvaltningsprocesslagen. Det kan i detta 
sammanhang nämnas att det år 1983 gjordes en ändring i 9 § FPL i syfte att 
tydligt markera att det i vissa mål vid förvaltningsdomstol bör hållas 
förberedande sammanträden, framför allt i sådana mål där sakförhållandena är 
komplicerade. År 1989 infördes regler i rättegångsbalken om förberedelse vid 
överklagande till hovrätt i syfte att effektivisera processen i tvistemål (se 50 
kap. 10 §). Särskilt under senare år har tillkommit vissa typer av dom- 
stolsärenden där det nog inte sällan kan vara fördelaktigt med förberedande 
sammanträden (t.ex. utsökningsärenden). Syftet med ett sammanträde bör också 
kunna vara att ge parterna tillfälle att lägga fram bevisning till stöd för 
parternas ståndpunkter i ärendet eller att ge parterna tillfälle att argumentera 
utifrån ett redan presenterat processmaterial. Med hänsyn till det som har sagts 
nu bör domstolen ges möjlighet att fritt bestämma om lämpliga begränsningar av 
ett sammanträde på det sätt som föreslås i promemorian. 
  För huvudförhandlingar i tvistemål finns det utförliga regler i rätte- 
gångsbalken om gången av sammanträdet. Detta skapar förutsebarhet så att 
parterna och deras ombud kan förbereda sig inför ett sammanträde på det allra 
effektivaste sättet. Gången av ett sammanträde i ett ärende låter sig emellertid 
inte regleras på samma sätt. I promemorian anförs därför att kravet på 
förutsebarhet bör tillgodoses genom en informell kommunikation mellan domstolen, 
å ena sidan, och parter och ombud, å andra sidan. Regler om en sådan 
kommunikation, som givetvis måste ske i god tid före sammanträdet och kanske 
företrädesvis på telefon, behöver enligt promemorian inte tas in i lag. I 
stället bör enligt promemorian nödvändiga föreskrifter ges på annat sätt. 
  Ser man de nu berörda frågorna praktiskt är det framför allt två saker som 
parterna behöver ha kännedom om redan före ett sammanträde, nämligen om 
domstolen avser att begränsa sammanträdet på något sätt och om domstolen kommer 
att begära att parterna vid sammanträdet själva presenterar saken i någon form 
av sakframställning. Det får inte vara så att parterna förbereder sig på en typ 
av förhandling medan domstolen har en annan i tankarna. För tvistemålens del 
infördes år 1987 i 42 kap. 14 § första stycket RB en bestämmelse om att 
domstolen, om det är till fördel för utredningen, före ett sammanträde bör 
tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den 
fortsatta handläggningen. Den bestämmelsen avser visserligen mer invecklade 
tvistemål men man kan inte utesluta att ett liknande förfaringssätt kan vara 
lämpligt även i ett domstolsärende. Man kan inte ha någon bestämmelse i den nya 
lagen om att parterna före sammanträdet skall underrättas om  ändamålet med 
sammanträdet , t.ex. att ärendet skall prövas, eftersom ett sådant krav skulle 
kunna orsaka huvudbry även på domstolskanslierna. Möjligen skulle man dock kunna 
ha en bestämmelse om att det av kallelser skall framgå att domstolen har för 
avsikt att begränsa ett sammanträde på visst sätt.  När man emellertid bedömer 
behovet av en reglering av de nu berörda frågorna måste man konstatera att 
behovet av information till parterna före ett sammanträde växlar högst 
väsentligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda ärendet. Garantier för 
att parterna ges tillräcklig information finns redan i det enkla förhållandet 
att det ligger inte minst i domstolens eget intresse att parterna kan förbereda 
sig på bästa sätt. Bestämmelser i ämnet skulle knappast förbättra garantierna 
för att möjligheterna till effektiviseringar tas till vara utan tvärtom kunna 
krångla till förfarandet. I vart fall bör inga bestämmelser tas upp i den nya 
ärendelagen. 
  Formellt sett kan domstolen med nu gällande regler inte hålla ett tele- 
fonsammanträde i ett domstolsärende. I fråga om sammanträden i ärenden skall 
nämligen med nu gällande regler rättegångsbalkens huvudförhandlingsregler 
tillämpas, och balken tillåter inte att en fristående huvudförhandling hålls på 
telefon. I promemorian föreslås att sammanträden i domstolsärenden skall kunna 
hållas på telefon. Förslaget angående sådana sammanträden överensstämmer i stor 
utsträckning med det som gäller förberedelsesammanträden i tvistemål. 
Domstolsärenden har i det nu berörda hänseendet en sådan karaktär att det 
förefaller naturligt att tillämpa samma regler som när det gäller förberedelse i 
tvistemål och promemorieförslaget bör därför genomföras. Särskilt när det gäller 
sammanträden som kan förväntas få stor betydelse för utredningen bör dock 
domstolen inte utan starka skäl frångå en parts begäran om sammanträde på 
vanligt sätt. I de fall där Europakonventionen kräver att det hålls ett 
sammanträde bör detta regelmässigt hållas enligt vanliga regler och inte på 
telefon.  
7.9   Vissa frågor om förhör 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Ett förhör med ett vittne skall kunna hållas| 
|  utan att vittnet avlägger någon ed.                             | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt 
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne 
och Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland samt Malmö tingsrätt och Karlstads 
tingsrätt är dock kritiska till att vittneseden görs fakultativ i den nya 
ärendelagen på det i promemorian föreslagna sättet. De angivna tingsrätterna 
samt Domstolsverket och Riksskatteverket anser vidare att även partsförhöret bör 
regleras. 
  Skälen för regeringens förslag: Rättegångsbalken bygger på att vittnen utom i 
vissa mycket speciella fall (se 35 kap. 14 § RB) skall förhöras och alltså inte 
tillåtas lämna sina uppgifter endast skriftligen. I 36 och 40 kap. RB finns 
bestämmelser om förhör med vittnen. Förhöret hålls normalt vid en 
huvudförhandling inför domstolen. Förhöret får dock under vissa i 36 kap. 19 § 
angivna förutsättningar ske utanför en sådan förhandling. Ett förhör med ett 
vittne skall utom i vissa i 36 kap. 13 § RB angivna undantagsfall hållas under 
ed. Sakkunnigförhöret hålls alltid under ed. I 37 kap. RB finns bestämmelser om 
förhör i bevissyfte med en part. Ett sådant förhör kan i tvistemål hållas under 
sanningsförsäkran. Oriktiga uppgifter som lämnats under ed eller 
sanningsförsäkran kan föranleda straffansvar enligt 15 kap. brottsbalken. 
Rättegångsbalkens bestämmelser om förhör tillämpas enligt den nuvarande ärende- 
lagen även i domstolsärenden. I förvaltningsdomstolarna är reglerna om edsförhör 
fakultativa. I 25 § FPL sägs sålunda att ett förhör med ett vittne eller en 
sakkunnig får hållas under ed. Några bestämmelser om förhör med part finns inte 
i förvaltningsprocesslagen. 
  Det kan nämnas att det i en del andra länder har skett uppmjukningar när det 
gäller reglerna om edsavläggelser vid domstolsförhör. I Danmark har man 
avskaffat äldre regler om parts- och vittnesed och låtit straffansvaret vara 
knutet till att en lögnaktig utsaga har avgetts trots en  sandhetsformaning 
från domstolen (181 § retsplejeloven). I Tyskland avläggs ed endast i sådana 
fall där en edsavläggelse är särskilt befogad, men straffansvar kan inträffa 
även beträffande en sådan utsaga som inte avgetts under ed. 
  I promemorian föreslås att ett förhör med ett vittne inte skall behöva hållas 
under ed och att frågor om förhör med parterna inte skall regleras i den nya 
ärendelagen. Flera remissinstanser riktar kritik mot detta. 
  Förfarandet enligt den nya lagen skall som tidigare angetts i de flesta fall 
vara rent skriftligt och skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna. Detta är i 
hög grad ägnat att hålla nere kostnaderna för förfarandet. Den omständigheten 
att ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen befriar honom inte från 
straffansvar för oriktiga uppgifter (se 15 kap. 11 § brottsbalken om osant 
intygande). I en del fall behöver det emellertid hållas ett vittnesförhör. Det 
gäller framför allt sådana fall i vilka vittnet inte är berett att avge någon 
skriftlig berättelse. Vittnesförhöret har givetvis också den stora fördelen att 
det kan ställas frågor till vittnet. Vid ett vittnesförhör som avges utan 
edsavläggelse har vittnet med nu gällande regler inte något ansvar för oriktiga 
uppgifter. Detta medför att ett förhör med vittnet måste hållas under ed i de 
fall där trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet av 
vittnesutsagan blir dock med hänsyn till den i svensk rätt gällande principen om 
fri bevisvärdering endast i undantagsfall högre av edsavläggelsen eller 
straffansvaret (jfr Fitger i Festskrift till Per Olof Bolding, s 127). I och för 
sig kan man tycka att det inte bereder några större problem att låta alla 
vittnesförhör ske under ed. Risken med detta är emellertid att parterna 
överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till vara 
möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom skriftliga 
vittnesberättelser. Därmed finns också en risk att det kommer att behöva hållas 
onödiga sammanträden i ärendena. Under ett kvarts sekel har den i promemorian 
föreslagna ordningen tillämpats i förvaltningsdomstolarna utan att det synes ha 
riktats någon kritik mot systemet. I de allmänna domstolarna har 
utsökningsärendena i flera decennier handlagts utan att det praktiskt sett har 
funnits möjligheter att höra vittnen muntligen över huvud taget. Även om det 
genom promemorieförslaget uppstår en skillnad mellan bevisningsreglerna för 
tvistemål och motsvarande regler för ärenden bör mot den nu angivna bakgrunden 
promemorieförslaget godtas på den nu berörda punkten. 
  När det gäller partsförhör under sanningsförsäkran skedde år 1987 en reform av 
rättegångsbalkens regler i syfte att så mycket som möjligt begränsa omfattningen 
av förhör under sanningsförsäkran (se prop. 1986/87:89 s. 131). En part som 
lämnar sina uppgifter till domstolen i skriftlig form torde endast undantagsvis 
ha ett straffansvar för oriktiga uppgifter och för domstolsärendenas del torde 
det lika lite som i förvaltningsprocessen finnas något behov av generella regler 
om ett straffansvar för oriktiga uppgifter som lämnats vid ett förhör. Det 
skulle med stor säkerhet komma att bli mycket ovanligt att i ett domstolsärende 
bevisvärdet av partens uppgifter påverkades av att förhöret med en part hölls 
under sanningsförsäkran. Redan en reglering av partsförhöret i den nya 
ärendelagen är förenad med risken att parter helt i onödan kommer att begära 
sammanträden för att bli hörda enligt regleringen. Exempel på ärenden som nog 
särskilt ofta skulle komma att få sammanträden utan någon motsvarande nytta för 
parterna är framför allt de utsökningsrättsliga ärendena. Därför bör 
promemorieförslaget godtas även på den nu berörda punkten. Självklart kan det 
emellertid för viss typ av ärenden finnas anledning att kriminalisera en parts 
oriktiga uppgifter och sådana regler förekommer redan nu, t.ex. beträffande 
arvsskatteärenden.  
7.10  Materiell processledning 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Domstolen skall se till att ärendet blir så| 
|  utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras  | 
|  in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka| 
|  avhjälpa   otydligheter   och  ofullständigheter  i  parternas  | 
|  framställningar. Domstolen skall kunna avvisa bevisning i samma | 
|  omfattning som i ett tvistemål.                                 | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom i det att 
promemorieförslaget inte innehåller någon regel om att domstolen skall se till 
att inget onödigt dras in i ärendet. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland 
menar dock att bestämmelserna om materiell processledning bör omarbetas efter 
förebild av 42 kap. 8 § andra stycket RB. Stockholms tingsrätt anser att man om 
möjligt bör i lagtext ange att de principer som kommer till uttryck i det 
lagrummet bör tillämpas i dispositiva ärenden. Domstolsverket ifrågasätter om 
det inte behövs olika regler för ärenden där två enskilda står mot varandra och 
övriga ärenden. Verket saknar i förslaget en bestämmelse om att domstolen får 
avvisa överflödig utredning. 
  Skälen för regeringens förslag: Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB skall 
tingsrätten under förberedelsen i ett tvistemål verka för att tvistefrågorna 
blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Enligt 
43 kap. 4 § andra stycket RB skall tingsrätten vid en huvudförhandling i 
tvistemål se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och 
att inget onödigt dras in i målet. I båda lagrummen finns dessutom en 
bestämmelse om att tingsrätten genom frågor och påpekanden skall söka avhjälpa 
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. På grund av 
ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalken gäller det som sägs i de 
angivna bestämmelserna även ärendena i den mån det är tillämpligt. Som 
jämförelse kan nämnas att tingsrätten enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB vid 
huvudförhandling i brottmål skall se till att målet blir utrett efter vad dess 
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Finner domstolen att 
en omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse i målet eller att ett 
erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan får domstolen 
enligt 35 kap. 7 § RB avvisa bevisningen. Detsamma gäller när domstolen finner 
att bevisningen med avsevärt ringare besvär eller kostnad kan föras på annat 
sätt. Enligt 8 § FPL skall domstolen se till att mål blir så utrett som dess 
beskaffenhet kräver och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. 
Enligt samma lagrum får överflödig utredning avvisas. En domstols uppgifter när 
det gäller att på nu angivet sätt söka berika eller begränsa processmaterialet 
betecknas inom doktrinen som domstolens materiella processledning. 
  Domstolsutredningen redogjorde utförligt - med tonvikt på förvaltningsmålen - 
för sin syn på frågor om materiell processledning (SOU 1991:106 Del A s. 
512-540). På grundval av utredningsförslaget föreslås i promemorian såvitt 
gäller domstolsärendena att domstolen skall se till att ärendet blev så utrett 
som dess beskaffenhet kräver. Domstolen skall också genom frågor och påpekanden 
försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. 
I de nu angivna delarna är bestämmelserna utformade i nära anslutning till 
rättegångsbalkens huvudförhandlingsbestämmelser. I promemorieförslaget upptas 
ingen motsvarighet till en regel i Domstolsutredningens förslag om att domstolen 
vid behov skall anvisa hur utredningen bör kompletteras. Den regeln hade 
utredningen hämtat från 8 § FPL. I promemorian görs emellertid ett uttalande om 
att domstolen vid behov skall förklara för parterna hur utredningen skall 
kompletteras. De allra flesta remissinstanserna godtar promemorieförslag, men 
särskilt när det gäller de dispositiva ärendenas handläggning förekommer det en 
del kritiska uttalanden. 
  En materiell processledning i syfte att berika processmaterialet kan öka 
möjligheterna när det gäller att nå materiellt riktiga resultat och medföra att 
handläggningen blir snabbare och billigare. Både inriktningen och omfattningen 
av den materiella processledningen växlar mellan olika domare och det är svårt 
att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla. Hur man skall 
bedöma en fråga varierar nämligen avsevärt från ärendetyp till ärendetyp och 
från fall till fall. Man kan dock hävda att generellt sett de fåtaliga 
dispositiva ärendena i det nu berörda hänseendet skiljer sig från de 
indispositiva. En kanske viktigare skiljelinje går dock generellt sett mellan 
sådana ärenden i vilka två enskilda är motparter till varandra och övriga ären- 
den. Det är dock många faktorer som behöver vägas in. Speciella intressen gör 
sig exempelvis gällande i sådana domstolsärenden som står brottmålen nära, t.ex. 
ärenden om disciplinansvar inom totalförsvaret. En diskussion rörande frågor om 
materiell processledning försvåras av att man kan se frågorna antingen som frek- 
vensfrågor eller som principfrågor. Exempelvis kan man hävda att behovet av 
materiell processledning minskar i de fall där beslutsmyndigheten blir enskilds 
motpart i ett ärende. I det hänseendet förväxlar man emellertid lätt de gränser 
som bör gälla för domstolens aktivitet och hur vanligt det är att domstolen be- 
höver agera. 
  Promemorians förslag när det gäller berikandet av processmaterialet skiljer 
sig onekligen från det som för närvarande gäller för domstolsärendenas del 
enligt ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångsbalkens tvistemålsbe- 
stämmelser. Promemorieförslaget upptar ju ingen motsvarighet till balkens 
bestämmelser avseende förberedelseskedet. De bestämmelserna passar emellertid 
inte riktigt in annat än i ett system byggt på att handläggningen delas upp i 
ett förberedande och ett avgörande skede. För domstolsärendena bör man mera 
sikta in sig på reglerna för huvudförhandlingsskedet i tvistemål. Det innebär 
att i den nya ärendelagen bör föreskrivas att domstolen skall se till att 
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden 
skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas 
framställningar. 
  De föreslagna bestämmelserna är naturligtvis inte helt upplysande. Som angetts 
förut är det svårt att genom lagregler skapa ökad klarhet om vad som bör gälla. 
Lagstiftaren kan på grund av frågans natur inte heller annat än i en mycket 
begränsad omfattning genom motivuttalanden ta ställning till konkreta exempel på 
när materiell processledning skall förekomma. Allmänt sett kan det emellertid 
för flerpartsärendena sägas att domstolen i varje särskilt fall bör överväga om 
det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt 
vidlyftiga förfaranden att det utövas en processledning. Regeln om att domstolen 
genom frågor och påpekanden skall försöka avhjälpa otydligheter i parternas 
framställningar bör tillämpas oavsett om det är en företrädare för det allmänna 
eller en enskild part som uttryckt sig otydligt eller ofullständigt. Så skall 
nämligen rättegångsbalkens motsvarande regler tillämpas. Såvitt gäller flera 
andra frågor återkommer problemet att man kan se frågorna antingen som frekvens- 
frågor eller som principfrågor. Sålunda är det t.ex. uppenbart att det mindre 
ofta behövs materiell processledning, om en enskild part har ett kvalificerat 
ombud. En enskild part i ett domstolsärende bör dock inte förlora på att han 
valt ett ombud. Själva principerna för vad domstolen får och skall göra i en 
viss situation bör därmed vara desamma i de båda fallen, även om domstolen 
givetvis kan ha större anledning att tro att ett kvalificerat ombud menar vad 
han säger om en juridisk fråga än att en enskild gör detta. När det i övrigt 
gäller frågor om i vilka fall det skall förekomma en materiell processledning 
synes de överväganden utredningen gjort angående förvaltningsmålen bilda ett 
gott underlag för den fortsatta rättsutvecklingen när det gäller den materiella 
processledningen i domstolsärendena. 
  När det gäller frågan om domstolen vid behov också skall förklara för parterna 
hur utredningen bör kompletteras har man anledning konstatera att svaret måste 
få bero på ärendets art. Beträffande målen i förvaltningsdomstolarna gäller 
enligt 8 § andra stycket FPL att domstolen skall ge en förklaring. Någon 
motsvarande bestämmelse finns dock inte i rättegångsbalken eller i den nuvarande 
ärendelagen. Materiellt sett torde emellertid domstolarna redan nu vara betyd- 
ligt mer aktiva i de flesta typer av domstolsärenden än i tvistemålen. Även om 
osäkerhetsfaktorerna är många när det gäller att bedöma den frågan framstår det 
till och med som troligt att i domstolsärenden domstolarna vid behov som regel 
förklarar för parterna hur de skall komplettera utredningen. Det finns 
emellertid inte skäl att på den punkten behandla de fåtaliga dispositiva 
ärendena på något annat sätt än de dispositiva tvistemålen. För de många 
indispositiva ärendena behövs inte någon särskild föreskrift om att domstolen 
vid behov skall förklara hur utredningen bör kompletteras. En sådan skyldighet 
kan nämligen sägas följa redan av att domstolen skall försöka avhjälpa 
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I sig bör inga 
principiella skäl utesluta att också en myndighet får anvisningar om behovet av 
kompletteringar (jfr 45 kap. 11 § RB och kommentaren till 12 § förslaget till ny 
ärendelag). 
  I promemorieförslaget upptas inte som i utredningsförslaget någon regel om 
avvisande av onödig utredning. I stället föreslås i promemorian att det - för 
tydlighets skull - av den nya ärendelagen mera uttömmande skall framgå de 
omständigheter under vilka avvisning kan ske. För den skull hänvisas i 23 § 
promemorians förslag till ny ärendelag till rättegångsbalkens bestämmelser i 35 
kap. 7 § om avvisande av bevisning. Dessa bestämmelser gäller redan för ärendena 
på grund av den nuvarande ärendelagens allmänna hänvisning till rättegångs- 
balkens bestämmelser. Promemorieförslaget som i den nu berörda delen i sak har 
godtagits av remissinstanserna bör genomföras. För att ge domstolen ett stöd när 
det gäller att komma till rätta också med sådant som att parterna själva är 
onödigt vidlyftiga bör emellertid det förslaget med förebild i rättegångsbalkens 
bestämmelser kompletteras med en regel om att domstolen skall se till att inget 
onödigt dras in i ärendet. 
  Frågor om formerna för den materiella processledningen behandlas vidare i 
författningskommentaren till 11 § förslaget till ny ärendelag.  
7.11  Interimistiska beslut och inhibition 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Om det är av synnerlig vikt skall domstolen| 
|  för tiden intill dess ärendet avgjorts få besluta om en sådan åtgärd| 
|  som säkerställer det som ärendet gäller. En domstol som skall pröva| 
|  ett överklagande skall få besluta att det överklagade avgörandet| 
|  tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills| 
|  vidare rörande saken.                                           | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt 
förslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge 
anser dock att kravet på synnerlig vikt inte bör upprätthållas och att man i 
stället bör ta vissa regler i 15 kap. 3 § rättegångsbalken som förebild. Såväl 
den hovrätten som Ronneby och Karlstads tingsrätter efterlyser precieringar av 
förutsättningarna för att en domstol skall få besluta om en interimistisk 
åtgärd. 
  Skälen för regeringens förslag: Enligt rättegångsbalken kan en part i 
tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett 
slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet 
att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut 
finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i 
rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i 
domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen 
förordna om en säkerhetsåtgärd när domstolen finner att det är av synnerlig vikt 
att fram till ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man 
eller annan åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i 
ärendet är fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även pro- 
cessuella bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om 
säkerställande. 
  Promemorieförslaget innebär för det första såvitt gäller tingsrätterna att den 
nuvarande ärendelagens bestämmelse behålls i sak. Endast en remissinstans har 
kritiserat detta och menat att i stället reglerna i 15 kap. RB bör tillämpas. 
Reglerna i 15 kap. 1-4 §§ RB ger större möjligheter att besluta interimistiskt 
än den som bestämmelsen i den nuvarande ärendelagen ger. De är också mer 
preciserade än förslagets regler men därmed också mer invecklade och kan inte 
införas för ärendena utan att man också tar med andra regler i balken, t.ex. 
angående ställande av säkerhet. Samtidigt förefaller det tveksamt om man 
materiellt sett har möjlighet att låta de berörda reglerna i balken vara 
tillämpliga för samtliga ärendekategorier. Hur den nuvarande ärendelagens regel 
om interimistiska beslut har verkat är svårt att ha någon närmare uppfattning 
om. Det synes emellertid inte ha riktats någon kritik mot den och den bör därför 
behållas som en grundregel från vilken man för särskilda ärendetyper kan ha 
anledning göra tillägg i anslutning till den materiella lagstiftningen. För 
särskilda ärendekategorier bör nuvarande regler fortfarande gälla (se t.ex. 
18 kap. 12 § utsökningsbalken). 
  Promemorieförslaget innehåller även en särskild regel om interimistiska beslut 
och inhibition (åtgärd genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) 
hos en domstol som prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt 
52 kap. 7 § tredje stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett 
beslut bevilja säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition. 
En tingsrätt prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör 
att det för tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, 
t.ex. 3 kap. 5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalnings- 
föreläggande och handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas de förut 
nämnda bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB i den mån de är 
tillämpliga. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt att vid 
överklagande besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla 
och även i övrigt besluta rörande saken. Se även 29 § FPL och 18 kap. 12 § ut- 
sökningsbalken. Mot den nu angivna bakgrunden bör i den nya lagen för sådana 
ärenden i vilka domstolen prövar ett överklagande införas en allmän bestämmelse 
om att domstolen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får 
verkställas och att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande 
saken. I det sist angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges 
i 15 kap. 3 § andra stycket RB som kan komma i fråga. Någon anledning att i den 
nya ärendelagen exemplifiera de åtgärder som kan komma i fråga är inte 
meningsfullt eftersom man genom detta knappast underlättar tillämpningen och 
inte heller skapar några ökade garantier för rättssäkerhet.  
7.12  Parternas kostnader 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: I ett ärende där två eller flera enskilda är| 
|  motparter  till  varandra  skall  domstolen med tillämpning av  | 
|  18 kap. RB kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföre-| 
|  trädare, ombud eller biträde att ersätta  den andra parten för  | 
|  dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av  | 
|  allmänna medel.                                                 | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar promemorieförslaget om 
kostnadsersättning i de fall där två enskilda står mot varandra utan någon 
erinran i sak. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Sandvikens tingsrätt och Umeå 
tingsrätt samt Sveriges advokatsamfund förespråkar emellertid att det i den nya 
ärendelagen införs bestämmelser även om det allmännas ansvar för enskild 
motparts kostnader, åtminstone för det fallet att det allmänna överklagar och 
förlorar. Några remissinstanser efterlyser klargörande uttalanden på skilda 
punkter. 
  Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ärendelagen har inga egna 
bestämmelser om en parts ansvar för motpartens kostnader för förfarandet. I 
rättegångsbalken finns emellertid i 18 kap. relativt utförliga bestämmelser i 
ämnet. Grundprincipen enligt de bestämmelserna är att en förlorande part skall 
ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Det finns anledning att i detta 
sammanhang påpeka att den principen gäller såväl dispositiva som indispositiva 
mål och att en i 18 kap. 2 § RB upptagen regel om kvittning av 
rättegångskostnader endast avser kostnadsansvaret i vissa av de indispositiva 
mål i vilka det rättsförhållande som målet gäller inte får bestämmas på något 
annat sätt än genom dom. I förvaltningsprocesslagen finns det över huvud taget 
ingen bestämmelse om en parts ansvar för rättegångskostnader. 
  Det förekommer otvivelaktigt ärenden i vilka med nu gällande regler bestämmel- 
serna i 18 kap. RB faktiskt tillämpas. Dessa ärenden torde emellertid vara 
mindre vanliga. Redan Processlagberedningen uttalade att bestämmelserna, vilka 
förutsätter att ett partsförhållande föreligger, endast i begränsad omfattning 
skulle komma till användning i domstolsärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). 
Sålunda borde enligt beredningen beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet 
med de bestämmelser om vilka var fråga. I rättsfallet NJA 1949 s. 672 angående 
arvsskatt lämnades ett dödsbos begäran om ersättning av det allmänna för 
kostnader i högre rätt utan avseende trots att dödsboet vann processen där (jfr 
rättsfallet NJA 1980 s. 541). I rättsfallet NJA 1976 s. 556 angående boupp- 
teckningsed fick emellertid sökanden ersättning enligt 18 kap. 1 § RB av sin 
enskilda motpart. I rättsfallet NJA 1979 s. 164 tillämpades rättegångsbalkens 
kostnadsregler i ärende angående entledigande av god man enligt aktiebolagslagen 
vid tvist mellan aktieägare och den gode mannen. Högsta domstolen uttalade i 
sina skäl bl.a. att det i ärendet förekommit en intressemotsättning mellan 
klaganden och den gode mannen och att detta föranlett en handläggning i 
tingsrätten enligt samma principer som gäller för tvistemål. Reglerna i 18 kap. 
RB ansågs i rättsfallet NJA 1977 s. 495 (enskild part mot enskild) tillämpliga 
också i ett tvistigt ärende enligt den numera upphävda namnlagen (1963:521), jfr 
dock även rättsfallet NJA 1988 s. 146. I rättsfallet NJA 1984 s. 623 ansågs 
rättegångsbalkens regler om parts rätt till ersättning dock inte tillämpliga i 
ett ärende angående lagfartssammanträde. Högsta domstolen konstaterade i sina 
skäl bl.a. att det inte föreligger något egentligt partsförhållande i dessa 
ärenden. Det finns vidare flera refererade hovrättsfall i vilka kostnadser- 
sättning har dömts ut enligt reglerna i 18 kap. RB. Det skall nämnas att före- 
dragande departementschefen vid tillkomsten av lagen (1976:206) om 
felparkeringsavgift förutsatte att rättegångsbalkens regler om rätte- 
gångskostnader skulle vara tillämpliga. 
  I promemorian föreslås att domstolen i ett ärende där två enskilda är 
motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB skall kunna förplikta den 
ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den 
andra parten dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av 
allmänna medel. Förslaget godtas av remissinstanserna och bör genomföras. Genom 
att regeln getts en fakultativ utformning kan äldre överväganden och avgöranden 
fortfarande ha en praktisk betydelse när det gäller frågor om utdömande av ett 
kostnadsansvar. I anslutning till materiell lagstiftning kan det förekomma 
särskilda regler om kostnadsansvaret. Exempel på detta ger 20 § lagen (1988:688) 
om besöksförbud. 
  Frågan om kostnadsansvaret i sådana ärenden i vilka en enskild part står mot 
en allmän bör enligt promemorian lämnas utanför reformen. På den punkten är det 
flera remissinstanser som är kritiska. Frågan om en enskild part bör ha rätt att 
få ersättning för sina rättegångskostnader av det allmänna, när han har en 
myndighet som motpart och vinner framgång i processen, har en ojämförligt större 
betydelse för förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar 
för att svaret på frågan bör vara detsamma för de berörda målen och ärendena. 
Ett ställningstagande till frågan bör därför inte ske isolerat för domstols- 
ärendenas del utan får övervägas i annat sammanhang. Det som har sagts nu medför 
givetvis att det inte heller finns anledning att nu reglera frågan om en 
myndighets rätt till kostnadsersättning av en enskild part. I den nya 
ärendelagen bör därför tills vidare endast behandlas den situationen att två 
enskilda parter står mot varandra. Därmed kommer rättegångskostnader inte att 
kunna dömas ut i ett mål mellan en allmän part och en enskild annat än om det 
för en viss ärendetyp finns särskilda regler. Detta torde för de allra flesta 
fall faktiskt sett inte innebära någon skillnad i förhållande till det som bör 
anses gälla med nuvarande ordning. Om det på samma sida i ett förfarande finns 
både en allmän och en enskild part kan den enskilda parten ensam ha att svara 
för motpartens kostnader. Det bör påpekas att ett statligt organ som är part och 
i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. 
därför att staten innehar en fastighet, vid tillämpningen av den nya ärendelagen 
bör ses som enskild part. Exempel på särbestämmelser ger lagen (1989:479) om 
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller 
arvsskatteärenden. Till detta kommer reglerna om statens stöd vid allmän rätts- 
hjälp och reglerna i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas 
skadeståndsansvar.  
7.13  Omprövning 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: De nuvarande reglerna i ärendelagen om att | 
|  tingsrätten  i vissa fall skall ompröva sitt beslut överförs i  | 
|  huvudsak oförändrade till den nya lagen.                        | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser har godtagit förslaget eller 
lämnat detta utan erinran. Kammarkollegiet anser dock att de nuvarande 
omprövningsreglerna inte fungerar tillfredsställande i arvsskattemål och 
förklarar att det grundläggande felet är att arvsskatteärendena till sin natur 
inte liknar vanliga domstolsärenden utan mera vanliga skatteärenden. 
  Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser angående omprövning infördes i 
ärendelagen år 1990 i allt väsentligt med 27 och 28 §§ förvaltningslagen som 
förebild. Bestämmelserna är avsedda främst för vissa enpartsärenden där 
tingsrätt har att göra en primär prövning av saken. En sådan prövning i ett 
enpartsärende är nämligen till sin natur sådan att det inte helt sällan uppstår 
en felaktighet i ett beslut för vilken det framstår som onödigt att part skall 
behöva anlita ett formligt rättsmedel. I viss utsträckning kan det enligt den 
nuvarande ärendelagen ske en omprövning även i två- eller flerpartsärenden. En 
begränsning ligger dock i att omprövningen inte får bli till nackdel för någon 
enskild part. 
  Domstolsutredningen föreslog att man skulle behålla omprövningsreglerna för 
domstolsärendena. Genom att emellertid processen i tvåpartsärenden kunde sägas 
bli mera kvalificerad genom de av utredningen i övrigt föreslagna reglerna 
menade utredningen att det fanns anledning att uttryckligen begränsa 
omprövningsreglernas tillämpningsområde till enpartsärendena. I promemorian görs 
emellertid ingen sådan begränsning. 
  De omprövningsregler som finns i den nuvarande ärendelagen synes fungera väl, 
åtminstone om man bortser från arvsskatteärendena. Med utredningsförslaget om 
begränsning av reglerna får man onödiga svårigheter genom att det inte alltid är 
så enkelt att avgöra vad som är ett enpartsärende och vad som är ett tvåparts- 
ärende. Reglerna bör därför gälla även tvåpartsärenden. De särskilda problem som 
omprövningsinstitutet kan ha i arvsskatteärenden bör inte lösas genom den nya 
ärendelagen utan får tas upp i samband med en översyn av arvs- och gåvo- 
skattelagstiftningen. Det finns inte någon anledning att utsträcka om- 
prövningsreglernas tillämpningsområde till sådana fall där förfarandet vid 
tingsrätten inletts genom överklagande. Den överprövning av en 
förvaltningsmyndighets beslut som sker i ett sådant fall måste ju förutsättas ha 
den kvaliteten att omprövningsinstitutet inte passar. Ärendelagens bestämmelser 
bör därför i huvudsak oförändrade flyttas över till den nya lagen.  
7.14  Överklagande till hovrätt och Högsta domstolen 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: I den nya lagen införs - efter mönster av  | 
|  reglerna i förvaltningsprocesslagen - generella bestämmelser om | 
|  prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. I anslutning  | 
|  till materiell  lagstiftning bestäms för vilka ärendetyper ett  | 
|  sådant tillstånd  skall  krävas.  Vid överklagande till Högsta  | 
|  domstolen skall reglerna om prövningstillstånd  i  54  kap. RB  | 
|  tillämpas.  Om  ärendet vid tingsrätten har inletts genom  ett  | 
|  överklagande, skall  sådana  omständigheter eller bevis som en  | 
|  klagande åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det| 
|  finns särskilda skäl.                                           | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorieförslaget: I promemorian föreslås att regeln om åberopande av nya 
omständigheter och bevis i Högsta domstolen skall gälla alla ärenden i den 
instansen. I övrigt överensstämmer promemorieförslaget med regeringens förslag. 
  Remissinstansserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget 
eller lämnat detta utan erinran. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund 
förespråkar dock att det vid överklagande skall krävas särskilda skäl för 
tillåtande av en ny omständighet eller ett nytt bevis. Juridiska 
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att det finns en möjlighet 
att införa en sådan preklusionsregel för dispositiva ärenden. Hovrätten över 
Skåne och Blekinge är kritisk till den i promemorian förslagna regeln om 
åberopande av nya omständigheter och bevis i Högsta domstolen och menar att en 
eventuell preklusionsregel för processen i den instansen i stället bör utformas 
efter förebild i 55 kap. 13 § RB. 
  Skälen för regeringens förslag: Som angetts i avsnitt 7.2 bör den nya 
ärendelagen tillämpas också när ett beslut av tingsrätten överklagas. På de 
allra flesta punkter bör handläggningsreglerna vara desamma för de olika 
instanserna. Det finns emellertid också frågor som är speciella för en 
överprövning. Det gäller bl.a. prövningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd 
övervägs för närvarande av Hovrättsprocessutredningen (Ju 1993:04). Det finns 
inte underlag för att nu i den nya ärendelagen införa mer allmänna bestämmelser 
om att en fullständig hovrättsprövning av ett överklagande skall förutsätta 
prövningstillstånd. I den nya lagen bör emellertid efter mönster av det som 
gäller i förvaltningsprocessen (se prop. 1993/94:133) införas sådana bestäm- 
melser som behövs när det i anslutning till den materiella lagstiftningen för en 
viss ärendetyp bestäms att det skall krävas prövningstillstånd. Därmed uppnås 
totalt sett en enklare reglering. 
  När det gäller överklagande till Högsta domstolen förs i promemorian den 
tanken fram att man för hovrättsavgöranden i sådana domstolsärenden som över- 
klagats till tingsrätt inför ett generellt fullföljdsförbud med möjlighet för 
hovrätten att i det enskilda fallet besluta om rätt att överklaga. Den typen av 
regler har kommit till användning på flera rättsområden, se t.ex. 10 a § lagen 
(1976:206) om felparkeringsavgift. Det är emellertid ännu för tidigt att bedöma 
om regler av det slaget kan ges någon mera allmän giltighet. Först måste det 
göras en mera ingående utvärdering av hur de nuvarande reglerna har fungerat. 
Frågan kan i vart fall inte besvaras inom ramen för det nu pågående 
lagstiftningsarbetet. I stället bör den nya ärendelagen bygga på att det vid 
överklagande till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd enligt reglerna i 54 
kap. RB. 
  Processen i dispositiva tvistemål i hovrätt utmärks bl.a. av att en part inte 
får åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i den högre domstolen annat än 
om han inte kunnat göra åberopandet redan i den lägre rätten eller om han har en 
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset i 
den lägre domstolen (se 50 kap. 25 § RB). Med omständigheter och bevis avses i 
det sammanhanget - åtminstone i huvudsak - endast det som inom doktrinen 
betecknas som rättsfakta och bevismedel. Samma regel som i 50 kap. 25 § RB 
gäller vid överklagande av en hovrättsdom till Högsta domstolen (se 55 kap. 13 § 
RB). Där tillämpas regeln ännu strängare än i hovrätt. De berörda bestämmelserna 
torde med nu gällande regler endast i undantagsfall kunna ges en analogisk 
tillämpning vid överklagande av ett beslut. 
  För överklagande till hovrätt bör det enligt promemorian inte gälla några 
preklusionsregler. Den ordningen har godtagits av de allra flesta 
remissinstanserna, men det finns remissinstanser som har en annan uppfattning. 
Såvitt gäller de indispositiva ärendena som utgör den stora majoriteten av 
ärendena finns det dock inte större anledning att ha preklusionsregler vid 
överklagande till hovrätt än vad det finns för de indispositiva tvistemålen. Man 
skulle emellertid kunna tänka sig en regel för dispositiva ärenden eller 
åtminstone flertalet sådana ärenden, men det man skulle vinna med en sådan regel 
torde inte uppväga det man skulle förlora genom att systemet blev mera 
krångligt. För ärendena har man dessutom anledning att beakta att enskilda skall 
kunna klara sig utan anlitande av juridiskt skolade biträden. Någon 
preklusionsregel bör därför inte införas i den nya ärendelagen för 
hovrättsprocessens del. 
  När det gäller processen i Högsta domstolen föreslås i promemorian en regel om 
att sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först där skall 
beaktas endast om det finns särskilda skäl. En motsvarande regel finns redan i 
37 § FPL. En remissinstans har avstyrkt promorians förslag och otvivelaktigt kan 
man mot detta förslag föra delvis samma kritiska resonemang som när det gäller 
en regel om åberopandet av nya omständigheter och bevis i hovrätten. Det finns 
emellertid också en typ av ärenden för vilken det framstår som  orimligt att en 
part skall ha en ovillkorlig rätt att få beaktade sådana omständigheter och 
bevis som han åberopar först i Högsta domstolen. Det gäller sådana ärenden som 
vid tingsrätten inletts genom ett överklagande. I sådana ärenden rör det sig ju 
om en tredje domstolsprövning av en förvaltningsmyndighets beslut. Promemorians 
preklusionsregel bör därför justeras på det sättet att den gäller endast när 
ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande. 
  För tvistemål finns i rättegångsbalken bestämmelser om att en högre domstol i 
vissa fall - med undanröjande av den lägre domstolens avgörande - skall återför- 
visa målet till den lägre domstolen, om den domstolen gjort sig skyldig till ett 
rättegångsfel. Dessa bestämmelser har mjukats upp genom lagändringar år 1989. 
För de fall där ett beslut har överklagats till hovrätt och Högsta domstolen 
finns inga motsvarande bestämmelser. Vid överklagande av ett avgörande i ett 
domstolsärende torde emellertid reglerna för tvistemål i många fall kunna ha en 
analogisk tillämpning (se Processlagberedningen i NJA II 1943 s. 683). I viss 
utsträckning kan en högre allmän domstol även utan lagstöd återförvisa ett mål 
på materiella grunder, nämligen när i den domstolen aktualiseras en fråga till 
vilken den lägre domstolen inte tagit ställning (jfr Welamson, Rättegång VI, 3:e 
upplagan, s. 127). Delvis sätter det instansordningens principer ur spel att 
inte återförvisa ett fall där det har förekommit ett rättegångsfel i en lägre 
domstol. En återförvisning har dock oftast även många nackdelar och det är 
därför som reglerna i rättegångsbalken har mjukats upp. Hur den högre domstolen 
bör förfara i ett domstolsärende när det gäller undanröjande och återförvisning 
beror på omständigheterna. Förvaltningsprocesslagen innehåller ingen bestämmelse 
i ämnet och det finns inte tillräckliga skäl att i den nya ärendelagen införa 
någon sådan bestämmelse (se dock även 37 § andra stycket förslaget till ny 
ärendelag).  
7.15  Särskilda rättsmedel 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: De särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter-| 
|  ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i | 
|  den  nya ärendelagen genom en hänvisning till bestämmelserna i  | 
|  rättegångsbalken. I den nya lagen tas dessutom in en bestämmelse| 
|  om att resning får äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58| 
|  kap. rättegångsbalken, om det finns synnerliga skäl.            | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag utom så 
till vida att promemorieförslaget tillåter även ett undanröjande på grund av 
domvilla, om det finns synnerliga skäl. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Hovrätten över Skåne och 
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt avstyrker dock 
förslaget och Karlstads tingsrätt menar att resning eller undanröjande på grund 
av domvilla inte bör kunna beviljas annat än enligt RB:s regler, när åtgärden är 
till nackdel för en enskild motpart. 
  Skälen för regeringens förslag: När ett avgörande av en förvaltningsmyndighet 
eller domstol inte kan överklagas sägs det ha fått laga kraft. I princip 
avslutas alla förfaranden med ett lagakraftägande avgörande. Ett sådant 
avgörande kan angripas med hjälp av ett särskilt (extraordinärt) rättsmedel. 
Grundreglerna om dessa rättsmedel har sedan länge funnit i regeringsformen och 
där gällt samtliga domstolstyper (se numera 11 kap. 11 § regeringsformen). 
Rättegångsbalken anvisar för domar och beslut tre särskilda rättsmedel i 58 och 
59 kap., nämligen resning, återställande av försutten tid och klagan över 
domvilla. Gemensamt för resning och klagan över domvilla är att saken vid bifall 
till framställningen tillåts bli prövad på nytt därför att det har anförts ett 
förhållande som är ägnat att försvaga tilltron till avgörandets riktighet. 
Återställande av försutten tid innebär att ett överklagande (eller i undan- 
tagsfall klander) tillåts trots att den ordinarie klagotiden (eller klander- 
tiden) redan har gått till ända. 
  Reglerna i rättegångsbalken har sitt ursprung i lagen (1939:303) om särskilda 
rättsmedel och gäller primärt endast tvistemåls- och brottmålsavgöranden. På 
grund av hänvisningen i 11 § den nuvarande ärendelagen gäller emellertid i 
domstolsärendena det som i balken är föreskrivet för tvistemål  i den mån det är 
tillämpligt . Någon regel om att balkens regler om förutsättningarna för 
användandet av ett särskilt rättsmedel skulle vara direkt tillämpliga fanns 
tidigare inte i balken, men år 1988 (prop. 1987/88:58, bet. 1988/89:JuU7, rskr. 
1988/89:33, SFS 1988:1451) infördes i 58 kap. 10 a och 13 §§ samt 59 kap. 4 a § 
RB bestämmelser som bygger på att rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål 
och brottmål skall  tillämpas  beträffande vissa avgöranden utanför tvistemåls- 
och brottmålsområdet. För särskilda ärendetyper finns det dessutom andra regler 
enligt vilka bestämmelserna i 58 och 59 kap. RB skall tillämpas. Exempel 
erbjuder 18 kap. 20 § andra stycket utsökningsbalken och 21 kap. 11 § sjölagen 
(1994:1009). 
  Inom förvaltningsrätten föll tidigare tillämpningen av de extraordinära 
rättsmedlen tillbaka på den mycket kortfattade regleringen i 11 kap. 11 § 
regeringsformen. I betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 
1992:138) lämnades förslag till en lag om särskilda rättsmedel inom 
förvaltningsrätten. Den föreslagna regleringen anknyter i åtskilliga hänseenden 
till den reglering som finns i rättegångsbalken. Den viktigaste skillnaden är 
att det i den föreslagna lagen öppnas en mer allmän möjlighet att bevilja en 
extraordinär åtgärd när det finns synnerliga skäl. Genom en nyligen beslutad 
reform har på grundval av betänkandet regler om särskilda rättsmedel införts i 
37 b och c §§ FPL  (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU 6, rskr. 1994/95:165, SFS 
1995:22). Regleringen är inte avsedd att ändra tidigare praxis (angiven prop. s. 
175). De nya reglerna innebär bl.a. att resning får beviljas i mål eller ärende 
om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva 
saken på nytt. Det skall i anslutning till detta nämnas att inom 
förvaltningsprocessrätten institutet resning motsvarar såväl rättegångsbalkens 
institut resning som dess institut klagan över domvilla och att det i motiven 
till ändringarna i förvaltningsprocesslagen förutskickas att frågorna om de 
extraordinära rättsmedlen inom förvaltningsrätten kan komma att omprövas i 
samband med en mera allmän reform av förvaltningsprocessen. 
  I promemorian föreslås att de särskilda rättsmedlen, dvs. resning, åter- 
ställande av försutten tid och klagan över domvilla, regleras i den nya ärende- 
lagen genom en hänvisning till bestämmelserna i rättegångsbalken. Det föreslås 
utöver detta att i den nya lagen tas in en bestämmelse om att resning eller 
undanröjande på grund av domvilla får beviljas även under andra omständigheter 
än som anges i rättegångsbalken, om det föreligger synnerliga skäl. Endast några 
remissinstanser har kritiserat detta förslag. 
  Promemorieförslaget skall ses mot bakgrund av det som gällde för 
domstolsärendena före 1988 års ändringar i rättegångsbalken. Reformen år 1988 
hängde samman med att beslutsfunktionen rörande extraordinära frågor för 
åtskilliga fall flyttades från Högsta domstolen till hovrätt och att det därmed 
behövdes någon form av materiell reglering för samtliga fall. Enligt 
lagrådsremissen torde emellertid resning och klagan över domvilla i allmän 
domstol beträffande andra avgöranden än sådana för vilka tvistemåls- eller 
brottmålsreglerna är tillämpliga åtminstone före reformen ha kunnat beviljas 
efter något mindre restriktiva principer än de som tvistemålsreglerna ger 
uttryck för. I lagrådsremissen hävdas också att i huvudsak samma principer var 
bestämmande som när det gällde frågor om resning i Regeringsrätten beträffande 
förvaltningsrättsliga avgöranden. Mot dessa uttalanden har Lagrådet riktat viss 
kritik. 
  Oavsett hur det förhöll sig med de extraordinära rättsmedlen före år 1988 kan 
man konstatera att tvistemålsavgöranden (i dessa inräknade avgöranden från 
Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen) är speciella på det sättet att man 
regelmässigt har att ta hänsyn till en enskild part för vilken den extraordinära 
åtgärden är till nackdel. Brottmålsavgörandena är speciella i och med att de 
berör ansvarsfrågor. När man kommer utanför tvistemåls- och brottmålsområdet 
finns det extraordinära situationer som inte låter sig helt inpassas under 
detaljerade regler. En rättelse kan ofta ske utan att det drabbar någon enskild 
och särskilt detta ger möjligheter att undvika t.ex. resultat vilka för 
lekmannen framstår som logiskt omöjliga eller som på något annat sätt är stötan- 
de. Samtidigt medför - som Lagrådet påpekat - rättskraftsprinciperna för 
domstolsärenden att förutsättningarna för att bevilja en extraordinär åtgärd i 
vissa fall är mera restriktiva i domstolsärendena. Särskilt behovet av att i 
vissa undantagsfall gå utanför de ramar som rättegångsbalkens regler sätter 
medför ett behov av en särskild regel om extraordinära åtgärder beträffande ett 
beslut i ett domstolsärende. I huvudsak bör man tillämpa samma principer som nu 
skall tillämpas för avgöranden inom förvaltningsrätten. 
  Det är mot den nu angivna bakgrunden naturligt att för domstolsärendenas del 
komplettera rättegångsbalkens regler med en regel av det slag som numera tagits 
in i förvaltningsprocesslagen och som tillåter att resning sker i de fall där 
det finns synnerliga skäl. Någon motsvarighet till regeln i lagrådsremissens 
förslag om domvillofall behövs inte, eftersom de fall i vilka en extraordinär 
åtgärd bör beviljas enligt en sådan regel också torde falla in under regeln för 
resningsfall. Tillräckliga skäl att såvitt gäller domstolsärendena begränsa 
reformen till sådana fall i vilka det inte uppstår nackdelar för någon enskild 
part finns inte. Enskilda intressen som står mot sökandens kan ju beaktas inom 
ramen för prövningen av om det finns  synnerliga skäl  och man kan inte helt 
utesluta att det i extrema fall kan förekomma anledning att bevilja en 
extraordinär åtgärd även när det kan sägas förekomma sådana intressen. Mot den 
nu angivna bakgrunden bör i enlighet med Lagrådets förslag frågor om de 
extraordinära åtgärderna i domstolsärenden regleras dels genom hänvisningar till 
rättegångsbalkens regler, dels genom en tilläggsregel om att resning får äga rum 
även i andra fall än som föreskrivs i 58 kap. RB, om det finns synnerliga skäl. 
Detta innebär att man kan avvika från balkens bestämmelser inte endast när det 
gäller tidsfrister för påkallandet av den extraordinära åtgärden utan också när 
det gäller övriga i balken angivna förutsättningar för en sådan åtgärd. Den nya 
regleringen bör avse såväl de fall som prövats enligt ärendelagen som de vilka 
efter överklagande hade kunnat prövas enligt den lagen. Nu förekommande 
särbestämmelser för vissa slags ärenden, t.ex. 18 kap. 20 § utsökningsbalken, 
bör behållas tills vidare.  
8     Överlämnande av mål och ärenden mellan domstolar 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: När en tingsrätt i samband med att ett mål | 
|  eller  ärende  inleds  finner  att  den inte är behörig, skall  | 
|  tingsrätten  lämna  över  den skrivelse  som  kommit  in  till  | 
|  tingsrätten till en domstol som är behörig, om den som har inlett| 
|  förfarandet inte har något  att invända mot detta och det inte  | 
|  heller finns något annat skäl mot ett överlämnande. Skrivelsen  | 
|  skall anses ha kommit in till  den  senare domstolen samma dag  | 
|  som den kom in till den tingsrätt som först tog emot skrivelsen.| 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
promemorieförslaget eller lämnat detta utan erinran. Göteborgs tingsrätt 
avstyrker dock en reform med hänvisning bl.a. till att det finns en risk att de 
som vänder sig till domstol kommer att slarva och till att det införs en 
granskningsskyldighet för domstol. Svea hovrätt menar att det skulle vara 
lämpligt att reglera den situationen att den mottagande domstolen inte anser sig 
vara behörig och väcker dessutom frågan om inte ett överlämnande skall kunna ske 
även under handläggningen av ett mål eller ärende. Hovrätten över Skåne och 
Blekinge anser att den som inlett förfarandet inte skall behöva beredas 
tillfälle att yttra sig om detta skulle orsaka dröjsmål. Haparanda tingsrätt 
menar att en ansökan skall anses ingiven först den dag den kom in till rätt 
domstol. Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund menar att överflyttningen 
bör avse  målet eller ärendet  och att den överlämnande domstolen bör kunna 
fatta beslut om t.ex. kvarstad. 
  Nuvarande ordning: En domstols behörighet att ta upp ett mål eller ärende är i 
allmänhet lokalt, sakligt och funktionellt begränsad. Reglerna om detta brukar 
kallas forumregler. Reglerna om den lokala kompetensen begränsar domstolarnas 
verksamhet till att i huvudsak gälla mål och ärenden som har anknytning till 
deras egna territoriella verksamhetsområde. Reglerna om den sakliga kompetensen 
koncentrerar vissa typer av mål och ärenden till domstolar som därigenom blir 
mer eller mindre specialiserade. Reglerna om den funktionella kompetensen lägger 
grunden till ett hierarkiskt instanssystem. 
  För tvistemålen finns det forumregler i 10 kap. RB. Motsvarande regler för 
brottmål finns i 19 kap. RB. Ärendelagen innehåller inga forumregler. I stället 
finns sådana regler för de allra flesta ärendetyper i anslutning till den för 
ärendet i fråga gällande materiella lagstiftningen eller är underförstådda i den 
lagstiftningen. Den hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser som finns i 
11 § ärendelagen omfattar inte forumfrågor (se 10 kap. 17 § första stycket 7 
RB). 
  Beträffande domstolens aktivitet när det gäller att beakta att forumreglerna 
iakttas kan man grovt sett skilja mellan två system. Enligt det ena - som gäller 
i allmänhet - skall domstolen göra en officialprövning av behörighetsfrågan 
endast i det fallet att svaranden uteblir från första inställelsen eller inte 
följer ett föreläggande att avge skriftligt svaromål (se 10 kap. 18 § RB). För 
övriga situationer krävs att svaranden inom viss tid gör en s.k. foruminvändning 
(se 34 kap. 2 § RB). Forumregeln brukar för nu berörda fall betecknas som dis- 
positiv, eftersom svaranden givetvis kan välja att avstå från att göra någon 
invändning. Det ligger i sakens natur att forumregler av nu angivet slag inte 
har annat syfte än att skydda svaranden mot att tvingas inställa sig inför en 
domstol som är främmande för honom eller för saken. I de allra flesta av de nu 
berörda fallen kan en kärande/sökande ha en valrätt mellan olika domstolar (kon- 
kurrerande fora). 
  Särskilt för sådana tvistemål och ärenden i vilka parterna inte har någon 
möjlighet att ingå en för domstolen bindande förlikning om saken (indispositiva 
mål och ärenden) gäller som regel det andra systemet. Enligt detta skall 
domstolen alltid självmant pröva sin behörighet. En forumregel av nu angivet 
slag brukar betecknas som indispositiv. Flertalet av de nu berörda fallen räknas 
upp i 10 kap. 17 § RB. Indispositiva forumregler används bl.a. för att skydda 
principerna om domstolarnas sakliga och funktionella kompetens. Syftet med 
reglerna kan sägas vara att skapa garantier för att domstolarna skall avgöra 
målet eller ärendet på ett effektivt och riktigt sätt. Givetvis kan reglerna 
dessutom vara ägnade att på samma sätt som de dispositiva forumreglerna skydda 
svaranden. Nästan alltid saknar parterna valfrihet när det gäller ett forum av 
nu angivet slag (exklusivt forum). 
  Även i brottmål är forumreglerna indispositiva. Endast sällan är emellertid 
ett forum exklusivt. Åklagaren eller målsäganden ges i stället en betydande 
valfrihet och det är svårt att finna ett praktiskt exempel på fall i vilket en 
åklagare skulle kunna tänkas väcka åtal utan att ha stöd av någon forumregel. 
  Om domstolen vid en prövning som åligger den finner att den inte har 
behörighet att handlägga målet eller ärendet, skall den besluta om avvisning. 
Allmänna regler om detta finns i 34 kap. RB och 3 § ärendelagen. I vissa 
undantagsfall har domstolen i stället möjlighet att lämna över målet, ärendet 
eller handlingarna i målet eller ärendet till en behörig domstol. De flesta 
bestämmelser om överlämnande förutsätter att överlämnandet sker redan i samband 
med att förfarandet inleds i domstolen. Exempelvis föreskrivs i 2 kap. 2 § 
konkurslagen (1987:672) att, när en konkursansökan har gjorts hos en tingsrätt 
som inte är behörig, tingsrätten genast skall sända handlingarna i ärendet till 
den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. I 
61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns 
bestämmelser om det fallet att en tingsrätt - som får ett mål enligt den lagen 
från en kronofogdemyndighet eller en annan tingsrätt - finner att det inte 
framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig att handlägga målet. 
Tingsrätten skall i sådant fall lämna över målet till en annan tingsrätt som kan 
vara behörig. Det anges i motiven (prop. 1989/90:85 s. 142) att bestämmelsen om 
detta är tillämplig endast när tingsrätten tar emot målet och alltså inte i ett 
senare skede. I 21 § andra stycket skuldsaneringslagen finns en bestämmelse om 
att en tingsrätt, till vilken ett ärende om skuldsanering överlämnas och som 
finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, skall överlämna ärendet 
till en tingsrätt som är behörig. Även ett överlämnande av nu angivet slag 
förutsätts komma till stånd redan i samband med att tingsrätten tar emot 
ärendet. 
  Det finns emellertid även regler som tillåter att ett överlämnande sker långt 
efter det att förfarandet har inletts. Sålunda kan enligt 19 kap. 7 § andra 
stycket RB en tingsrätt, där det har väckts ett åtal, på begäran av åklagaren 
lämna över målet till en annan tingsrätt som är behörig. Överlämnandet kan ske 
när som helst under målets handläggning, och det är naturligt att till detta 
knyts en uttrycklig bestämmelse om att de beslut som har fattats före 
överlämnandet skall gälla, om inte den domstol till vilken målet överlämnats 
bestämmer något annat. Bestämmelserna är speciella i så måtto att de inte såsom 
andra regler förutsätter att den domstol som lämnar över målet eller ärendet är 
obehörig. 
  Av intresse i sammanhanget är även regleringen i 10 kap. 20 § första stycket 
RB. Med stöd av denna kan käranden/sökanden i tvistemål och ärenden överklaga 
ett avvisningsbeslut och yrka att den högre rätten hänvisar målet/ärendet till 
en lägre som är behörig. Om det finns tillräcklig utredning för ett beslut i 
forumfrågan, torde den högre domstolen vara skyldig att på yrkande besluta om 
hänvisning (jfr t.ex. rättsfallet NJA 1966 s. 205). Hänvisningen kan ske inte 
bara till en domstol av lägre ordning utan även till ett annat behörigt organ 
som är  underställt  sådan domstol. Att det lägre organet inte tillhör den högre 
domstolens domkrets spelar ingen roll. Talan anses väckt när den ursprungliga 
ansökan kom in (se NJA II 1946 s. 505, rättsfallet NJA 1975 s. 75 samt SvJT 1969 
s. 922). Motsvarande torde gälla i brottmål enligt 19 kap. 11 § första stycket 
RB. Klaganden behöver inte framställa något yrkande om att avvisningsbeslutet 
skall ändras utan kan nöja sig med att yrka en hänvisning (se rättsfallet NJA 
1993 s. 119). 
  Generellt för reglerna om överlämnande gäller att ett beslut inte går att 
överklaga särskilt. En uttrycklig bestämmelse av den innebörden finns i 61 § 
lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt i 21 § andra stycket 
skuldsaneringslagen. Annars följer det i allmänhet motsatsvis av reglerna i 
rättegångsbalken om tillåtligheten av överklagande av ett beslut som inte är 
slutligt. Ett beslut om överlämnande kan nämligen inte betraktas som ett 
slutligt beslut i den allmänna domstolsprocessens mening. 
  När ett  mål  eller  ärende  överlämnas är förfarandet givetvis inlett redan i 
och med det första ingivandet. För andra fall, dvs. sådana där det är 
 handlingarna  som överlämnas, skulle man vid avsaknad av särskilda bestämmelser 
ha anledning att hävda motsatsen. I 2 kap. 2 § konkurslagen finns emellertid en 
uttrycklig bestämmelse om att en ansökan skall anses gjord när ansökningshand- 
lingen kom in till den första tingsrätten. 
 
  Skälen för regeringens förslag: 
 
Reformbehovet 
 
I praktiken överlämnas handlingar mellan tingsrätter i många fall trots att det 
saknas uttryckliga bestämmelser om överlämnande. Riskerna med detta är framför 
allt att en mottagande domstol kan motsätta sig förfarandet och att det kan 
uppstå problem när det gäller t.ex. avgiftsfrågor och det första ingivandets 
betydelse för bestämmelser om frister. Självklart kan en rättsutveckling utan 
stöd i lag också innebära problem när det gäller sådant som att dra gränser för 
i vilka fall ett överlämnande bör anses vara lämpligt och när det bör anses vara 
olämpligt. För tydlighets skull bör det tilläggas att ett överlämnande alltid 
torde kunna ske i de fall där det framkommer att det varit avsändarens mening 
att en skrivelse skulle ha tillställts ett annat organ än det som faktiskt har 
fått ta emot skrivelsen. 
  Det finns flera skäl som talar för att särskilt reglerna om de allmänna 
domstolarnas lokala och sakliga behörighet i tvistemål bör ses över. Flertalet 
av reglerna härstammar från en tid när rättskipningen i första hand var en 
kommunal angelägenhet. Kommunikationsmedlen har förändrats radikalt sedan 
reglerna tillkom. Sedan länge har det också hävdats att reglerna är alltför 
invecklade (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 7:e uppl., s. 21). De indispositiva 
forumreglerna ger inte tillräcklig flexibilitet. Sålunda kan rättegången i t.ex. 
ett äktenskapsmål bli onödigt dyrbar därför att parterna helt i onödan tvingas 
att inställa sig till en domstol på en för båda parterna avlägsen ort. Behovet 
av att tvistemål och ärenden förenas över domstolsgränserna behöver inte sällan 
tillgodoses enligt 14 kap. 7 a § RB med utnyttjande av Högsta domstolens 
begränsade resurser. Under senare år har det också tillkommit flera konventioner 
om svenska domstolars domsrätt, och de svenska interna forumreglerna skulle 
behöva ses över även i belysning av dessa. Den behövliga översynen av forumreg- 
lerna kan inte göras i det nu aktuella sammanhanget. Detta hindrar emellertid 
inte att man redan nu tar upp frågan om hur en domstol bör förfara när den 
konstaterar att den inte är behörig att handlägga ett mål eller ärende.  
Överväganden och förslag 
 
Anledningen till att rättegångsbalken inte mera allmänt tillåter överlämnande 
från en tingsrätt till en annan tingsrätt utan bygger på att en obehörig domstol 
skall besluta om avvisning är att Processkommissionen och Processlagberedningen 
menade att ett överlämnande skulle strida mot domstolarnas sidoordnade ställning 
(se NJA II 1943 s. 117). Särskilt som flera speciella regler redan tillåter ett 
överlämnande synes emellertid detta skäl inte längre vara hållbart. Tvärtom 
finns det flera skäl som talar för att en domstol ges mera vidsträckta 
möjligheter till överlämnande. Forumreglerna är som redan nämnts ganska 
invecklade och inte helt sällan försöker en part inleda ett förfarande vid en 
domstol som inte är behörig. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i de fall 
där han eller hon saknar juridiskt biträde. 
  Det skall redan här sägas att det inte kan bli aktuellt att nu ta ställning 
till överlämnande från andra organ än sådana domstolar som tillämpar rättegångs- 
balken eller en lag med anknytning till den balken eller till andra organ än 
domstolar. Möjligheter till överlämnande i andra fall skulle nämligen kräva 
speciella överväganden som inte kan göras inom ramen för ett mera allmänt 
lagstiftningsarbete som detta. En allmän regel om överlämnande från en obehörig 
domstol måste också begränsas till sådana fall där den forumregel det gäller är 
indispositiv. I annat fall krävs det ju en invändning av svaranden för att 
rätten skall pröva frågan om sin behörighet. Den forumregel det gäller skall 
alltså vara indispositiv, vilket medför att man kan begränsa reformen till 
sådana fall där behörighetsbristen uppmärksammas redan i samband med att 
förfarandet inleds. Detta leder också till ett ojämförligt enklare system. Det 
kan också sättas i fråga om det under några förhållanden skall vara möjligt att 
tillgodoräkna sig tiden för ett ingivande till orätt domstol annat än när det 
rör sig om en relativt begränsad tid innan rätt domstol får hand om målet eller 
ärendet. De fall där det redan nu är tillåtet med överlämnande behöver givetvis 
inte omfattas av någon reform. 
  Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även om det 
finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är enklare än vid 
avvisning. I stället är det främst intresset hos den part som inleder 
förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper få tillbaka de ingivna hand- 
lingarna för nytt ingivande (till behörigt organ), och detta besparar honom 
givetvis en del arbete som han inte helt utan fog skulle kunna uppfatta som 
orsakat av en onödig byråkrati. En viktig fördel med överlämnande jämfört med 
det som gäller vid avvisning är att den som inlett förfarandet automatiskt bör 
få tillgodoräkna sig det första ingivandet som dag för förfarandets inledande 
(se t.ex. 13 kap. 4 § RB om att en talan skall anses väckt när ansökan om stäm- 
ning kom in till rätten eller, om stämning inte behövs, när talan framställdes 
inför rätten). Detta som utgör en grundsten i varje övervägande kring frågor om 
införande av regler om överlämnande har sin betydelse i sådant mål eller ärende 
för vilket det gäller en särskild frist för inledande av ett förfarande eller 
där det gäller en mer allmän preskriptionsbestämmelse enligt vilken 
preskriptionen avbryts genom att talan väcks. Exempel erbjuder 58 och 59 kap. RB 
samt 5 § 3 preskriptionslagen (1981:130). En annan fördel som en part kan uppnå 
genom ett överlämnande är att det inte som det formellt sett gör vid avvisning 
utgår någon förnyad ansökningsavgift (se 4 § förordningen, 1987:452, om avgifter 
vid de allmänna domstolarna). Ansökningsavgiften framstår som opåkallad i de 
fall där domstolen så gott som omedelbart kan konstatera att det inte kommer att 
kunna ske någon handläggning vid den domstolen. 
  Den nuvarande ordningen innebär att den som är bevandrad i det 
processrättsliga systemet kan  - med utnyttjande av 10 kap. 20 § RB; se redo- 
visningen i det föregående - undgå dubbla ansökningsavgifter och få 
tillgodoräkna sig det första ingivandet som tid för väckande av talan genom att 
överklaga ett avvisningsbeslut, medan den som inte känner till innebörden eller 
kanske ens existensen av det lagrummet kan komma att lida rättsförluster i 
samband med ett avvisningsbeslut. Denna ordning är inte lämplig. I detta 
sammanhang är att märka att det i princip inte går att enligt 58 kap. 11 § RB 
vid giltig ursäkt återställa en frist för ansökan utan endast frister för 
överklagande (vissa undantag finns dock). 
  Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel för käranden/sökanden. Denne 
kan ju mena att redan den domstol han vänt sig till är behörig och vilja föra 
upp frågan till högre rätt. Om det inte ställs upp något krav på att han skall 
ha gått med på att överlämnandet sker eller på att han skall ha avstått från att 
göra någon invändning, måste man därför införa regler om rätt att överklaga ett 
beslut om överlämnande, något som krånglar till systemet. Även när 
käranden/sökanden inser att den första domstolen är obehörig kan han ha en 
befogad anledning att motsätta sig att målet eller ärendet handläggs vid den 
behöriga domstolen. Praktiska exempel på detta ger det fallet att parterna eller 
åtminstone motparten har bosatt sig på ny ort under året men fortfarande har sin 
folkbokföring på annan ort. Folkbokföringen den 1 november året närmast före 
talans väckande är hemvist- och forumgrundande enligt åtskilliga regler, men 
käranden/sökanden kan ju hellre vilja vänta med processen till ett instundande 
årsskifte än tvingas resa till en tidigare bosättningsort för domstols- 
sammanträden m.m. Det som har sagts nu medför att ett överlämnande inte bör ske 
mot kärandens/sökandens vilja. Eftersom denne behöver ha beretts tillfälle att 
yttra sig i frågan om överlämnande får man den enklaste regleringen om man som 
villkor för överlämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har något att 
invända mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig medför 
praktiskt sett att han också får kännedom om vilken domstol som i fortsättningen 
handlägger hans mål eller ärende, ett underrättelsebehov som annars måste 
tillgodoses på annat sätt. Att ett krav på hörande av käranden/ sökanden kan 
vara till nackdel för honom när det finns en risk med dröjsmål, t.ex. när det 
gäller kvarstad, är en konsekvens man mycket väl kan godta. 
  En eventuell svarande/motpart är inte berörd av ett omedelbart beslut om över- 
lämnande på annat sätt än att detta leder till att kärandens/ sökandens rätt att 
föra talan kan bli bevarad trots att förfarandet vid en behörig domstol inleds 
först efter det att en i lag angiven frist för väckande av talan har gått ut. 
Svaranden/motparten kan alltså, om en regel angående överlämnande införs, inte 
ens i de fall där det föreskrivs en frist få ett helt säkert besked om sin 
ställning från den domstol vid vilken en eventuell talan skall väckas. Det kan 
han emellertid inte heller med nuvarande ordning, eftersom det för de flesta 
frister av nu angivet slag på senare tid har införts regler som ger möjlighet 
till återställande av försutten tid och eftersom en hänvisning enligt 10 kap. 20 
§ första stycket RB har de förut redovisade rättsverkningarna när det gäller 
frister. Hänsynen till svaranden/motparten bör därför inte hindra en reform när 
det gäller ett omedelbart överlämnande. Inte heller några andra befogade 
intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant överlämnande och det finns 
därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett krav på att käranden/sökanden 
handlat ursäktligt när han först vänt sig till en obehörig domstol. 
  Det finns ingen anledning att tro att regler som ger en obehörig domstol 
möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om överlämnande skulle leda 
till att de som inleder förfaranden skulle komma att bli mindre noggranna än i 
dag när det gäller att undersöka vad som gäller i fråga om forum. Det är 
nämligen under alla omständigheter förenat med nackdelar - om än kanske inte så 
betydande - för en kärande/ sökande att inleda förfarandet vid en obehörig 
domstol. 
  Domstolens granskningsskyldighet förändras inte i och med regler om 
överlämnande. Självklart skall nämligen ingen domstol inleda handläggningen av 
ett mål eller ärende utan att ha kontrollerat att ingen indispositiv forumregel 
utesluter en handläggning. Inte heller dokumentationen av att det har förekommit 
ett ingivande kräver något merarbete till följd av en reform. Den utredning som 
domstolen behöver för att kunna konstatera att den inte är behörig torde nästan 
undantagslöst vara av det slaget att den också ger ett tillräckligt fakta- 
underlag för en bedömning av vilken domstol som är behörig. Det kan i speciella 
fall vara svårare för domstolen att ta ställning till om det över huvud taget 
finns någon behörig domstol i Sverige för det mål eller ärende det gäller. 
Frågorna om svensk domsrätt måste domstolen emellertid under alla omständigheter 
beakta självmant och nya regler om överlämnande förändrar inte domstolens roll i 
det sammanhanget. Den domstol till vilken överlämnandet sker behöver ha 
möjlighet att tillämpa samma regler om överlämnande och avvisning som den första 
domstolen. Att ställa upp en särskild regel för detta skulle leda alltför långt. 
  Det anförda innebär att i tvistemål och ärenden ett beslut om överlämnande bör 
få komma till stånd i samband med att förfarandet skall inledas men inte senare. 
Därmed synes det vara riktigare att överlämnandet får avse den skrivelse genom 
vilken förfarandet inletts än att det får avse själva målet eller ärendet (jfr 
skillnaden mellan att på ett inledande stadium av en rättegång en ansökan kan 
avvisas medan det är målet eller talan som kan avvisas efter det att stämning 
har delgetts). Genom att det inte är målet eller ärendet som skall överlämnas är 
det nödvändigt med en uttrycklig regel om vid vilken tidpunkt skrivelsen skall 
anses ha kommit in till den behöriga domstolen. 
  Som Lagrådet har visat med några exempel finns det emellertid fall för vilka 
ett överlämnande framstår som mindre lämpligt trots att den domstol som 
handlägger målet eller ärendet är obehörig och käranden/sökanden går med på en 
överflyttning. Som Lagrådet förordat bör reglerna därför ges en mera flexibel 
utformning så att överlämnande inte kommer till stånd när det finns skäl mot 
detta. 
  Mot den nu angivna bakgrunden bör regler om överlämnande införas i rättegångs- 
balken. De bör lämpligen tas in i två nya paragrafer i 10 kap. och 19 kap. 
Reglerna bör som Lagrådet föreslagit ges följande utformning:  Finner rätten i 
samband med att en ansökan ges in att den saknar behörighet att ta upp målet 
eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara 
behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har 
något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att 
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen 
samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan.  Be- 
stämmelser med samma innebörd bör tas in i den nya ärendelagen. Att komplettera 
reformen med regler om att den obehöriga domstolen har rätt att under vissa 
omständigheter besluta om t.ex. säkerhetsåtgärder förefaller mindre lämpligt. I 
det hänseendet får sökanden/käranden ta konsekvenserna av att han vänt sig till 
fel domstol. 
  I ett mål enligt rättegångsbalken är de föreslagna bestämmelserna tillämpliga 
främst såvitt gäller ansökningar om stämning. De blir tillämpliga också beträf- 
fande t.ex. fristående kvarstadsansökningar och sådana ansökningar genom vilka 
ett förfarande enligt särskild bestämmelse kan inledas utan något krav på 
stämning. De bör vidare ges en analog tillämpning beträffande ansökningar om 
resning eller återställande av försutten tid liksom vid klagan över domvilla. 
  Reglerna bör inte kompletteras med någon ny avgiftsprincip, eftersom de nuva- 
rande principerna (med ny avgift vid en förnyad ansökan) passar för de allra 
flesta av de fall som blir kvar för avvisning.  
9     Registreringen av mål och ärenden 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Registreringen av  mål  och ärenden skall  | 
|  inte längre behöva ske med hjälp av dagbok.                     | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 11 § RB skall det vid domstolen 
föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden då varje mål kom in, 
vilka åtgärder som företagits med målet och tiden för målets avgörande. Om 
avgörandet överklagas skall dagboken utvisa tiden då en missnöjesanmälan eller 
ett överklagande kom in och vilka åtgärder som företagits med anledning av 
detta. Närmare bestämmelser om dagboksföringen finns i 13-21 d §§ 
protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna. Enligt 
förordningen (1986:104) om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av 
automatisk databehandling får de allmänna domstolarna föra ett ADB-register över 
mål och ärenden som avses i protokollskungörelsen bl.a. för att fullgöra sina 
uppgifter enligt den kungörelsen. För de domstolsärenden som inte tas in i ett 
avhandlings- eller bouppteckningsprotokoll tillämpas i huvudsak samma regler för 
dagboksföring som för målen. 
  Möjligheterna till ADB-hantering medför att uttrycket  dagbok  framstår som 
föråldrat. Bestämmelserna i 6 kap. 11-13 §§ RB bör därför ändras så att där inte 
anges på vilket sätt registreringen skall ske.  
10    Numreringen av domar och beslut 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Domar och särskilt uppsatta beslut i allmän| 
|  domstol  skall inte längre numreras. Frågor om sammanföring av  | 
|  domarna och  de  slutliga besluten till särskilda böcker skall  | 
|  inte längre regleras i rättegångsbalken.                        | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Skälen för regeringens förslag: Enligt 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB skall 
domar i tvistemål och brottmål sättas upp särskilt och underskrivas av de 
juristdomare som deltagit i avgörandet. Enligt de andra styckena i de angivna 
paragraferna skall avgörandena därefter - ordnade i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande - för varje år sammanföras till en dombok för tvistemål och en 
dombok för brottmål. Bestämmelserna i de angivna paragraferna skall enligt 17 
kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB tillämpas också beträffande slutliga beslut, om 
det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet och något annat inte är 
föreskrivet. För allmän förvaltningsdomstol regleras motsvarande frågor i 
förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdom- 
stolarna. Domar och beslut i en förvaltningsdomstol numreras aldrig (jfr 34 § 
förordningen). I stället identifieras ett avgörande med hjälp av målnumret och 
dagen för avgörandet. 
  Rättegångsbalkens bestämmelser om att domar skall numreras medför praktiska 
olägenheter i arbetet på de allmänna domstolarnas kanslier. För sådana domar som 
inte är färdigskrivna redan samma dag som de meddelas måste domaren alltid 
övervaka att domsnummer tas. För sådana domar som redan är färdigskrivna vid den 
tidpunkten måste ett domsnummer föras på i efterhand, något som inte passar vid 
en modern domstolshantering med hjälp av ordbehandlare. Samma problem finns gi- 
vetvis i fråga om beslutsnummer. Fördelarna med numreringen är närmast 
obetydliga. Det har sålunda i allmän domstol inte orsakat några praktiska 
problem av betydelse att man vid överklagande av sådana beslut som inte har 
satts upp särskilt alltid måste identifiera avgörandet med hjälp av målnummer 
och dagen för beslutet. Några problem med identifiering av avgöranden har inte 
heller förekommit i förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarnas avgöranden 
bör därför i fortsättningen aldrig numreras. Även i fortsättningen bör dock 
domar föras samman i domböcker på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta 
behöver emellertid inte ges i lagform. Därför bör 17 kap. 10 § andra stycket och 
30 kap. 8 § andra stycket RB upphävas.  
11    Nedflyttning av vissa ärenden från hovrätt till tingsrätt 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: En länsstyrelses beslut om nedsättning av  | 
|  pengar skall inte  längre  överklagas  till  hovrätt utan till  | 
|  tingsrätt.                                                      | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Promemorieförslaget överensstämmer med regeringens förslag. 
  Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller 
lämnat detta utan erinran. 
  Skälen för regeringens förslag: Förr var det inte ovanligt att en för- 
valtningsmyndighets beslut kunde överklagas direkt till hovrätt, dvs. med för- 
bigående av den första allmänna domstolsinstansen. Detta gällde särskilt beslut 
av överexekutor i frågor angående verkställighet, något som var naturligt med 
tanke på överexekutors tidigare ställning. Överexekutorna var nämligen verkstäl- 
lighetsorgan som förr utgjordes inte bara av länsstyrelser utan även, i 
flertalet större städer, av magistraten eller en ledamot av denna, dvs. i 
realiteten av en domstol i första instans (rådhusrätten). 
  När utsökningsbalken kom till år 1981 övertogs överexekutorernas göromål till 
allra största delen av kronofogdemyndigheterna. Av olika skäl införde man den 
ordningen att även dessa myndigheters verkställighetsbeslut skulle överklagas 
direkt till hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 146). Efter en reform år 1993 (prop. 
1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373, SFS 1993:516 m.fl.) skall 
emellertid kronofogdemyndigheternas beslut i verkställighetsärenden överklagas 
till tingsrätt. Grundtanken bakom den reformen var att tyngdpunkten i rättskip- 
ningen skall ligga i den första domstolsinstansen (se för förvaltningsdomstolar- 
nas del motsvarande reform genom prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 
1993/94:319, SFS 1994:436). 
  Några av de uppgifter som överexekutor hade fördes inte över på kronofogdemyn- 
digheterna i samband med 1981 års reform utan har kommit att ligga kvar på 
länsstyrelse (se bl.a. prop 1980/81:84 s. 184). Sålunda är det numera 
länsstyrelserna som prövar vissa frågor som har med nedsättning av pengar att 
göra. Bestämmelser om nedsättning finns i två lagar. Lagen (1927:56) om 
nedsättning av pengar hos myndighet ger en gäldenär en allmän möjlighet att 
frigöra sig från en skuld genom att sätta ned skuldbeloppet hos länsstyrelse, 
t.ex. när han inte vet eller bör veta vem som är rätt betalningsmottagare. 
Enligt en i prop. 1995/96:43 föreslagen regel i 8 kap. 12 a § jordabalken kan en 
arrendator i vissa fall deponera en arrendeavgift eller en del av denna hos 
länsstyrelsen när han eller hon anser sig ha rätt till ersättning av jordägaren. 
Motsvarande regel gäller enligt 12 kap. 21 § samma balk för hyresgäst. 
Innebörden av de nu berörda bestämmelserna är att den som nedsätter ett belopp 
normalt undgår påföljder för underlåten betalning till borgenären. 
  Ett beslut av en länsstyrelse i ett nedsättningsärende enligt 1927 års lag 
eller enligt 12 kap. 21 § jordabalken kan med nu gällande regler överklagas 
direkt till hovrätten. Det ligger i linje med 1993 års allmänna reform på det 
utsökningsrättsliga området att länsstyrelsernas beslut i fortsättningen 
överklagas till tingsrätt. Därför bör de berörda reglerna om överklagande ändras 
till att gälla tingsrätt. Vid ett överklagande bör den nya ärendelagen 
tillämpas. Om någon enskild överklagar myndighetens beslut kommer myndigheten 
att vara motpart i domstolen (se avsnitt 7.3).  
12    Testamentsexekutors uppgiftsskyldighet 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens  förslag: Testamentsexekutorer och sådana personer  | 
|  som enligt testamentariska  förordnanden  endast  i  viss  del  | 
|  utreder ett dödsbo skall inte längre behöva underrätta tingsrätten| 
|  om till vilka deras årsredovisning har lämnats.                 | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. 
  Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. 
  Skälen för regeringens förslag: För en testamentsexekutor och för den som 
enligt ett förordnande i ett testamente endast i viss del verkställer 
utredningen efter en avliden gäller enligt 19 kap. 20 § andra stycket 
ärvdabalken i betydande utsträckning detsamma som för en boutredningsman. Detta 
innebär bl.a. att han eller hon årligen före den 1 april skall avge en 
redovisning för sin medelsförvaltning under det föregående kalenderåret. 
Redovisningen skall sändas till minst en av dödsbodelägarna. De övriga delägarna 
skall samtidigt underrättas om vem som har fått redovisningen. Om det finns 
någon delägare i boet som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 
§ föräldrabalken skall ett exemplar av redovisningen sändas till 
överförmyndaren. 
  Tingsrätten skall underrättas om vem som har tillställts årsredovisningen. 
Rätten för ett register över förordnade boutredningsmän och kontrollerar att de 
kommer in med sådana underrättelser. Om en boutredningsman inte fullgör det som 
åligger honom, kan rätten vid vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet. 
Av naturliga skäl kan tingsrätten emellertid inte föra något register över 
testamentsexekutorer eller över sådana personer som enligt ett testamente endast 
i viss del utreder ett dödsbo. I detta sammanhang skall nämnas att reglerna om 
bevakning av  testamenten vid rätten upphävdes år 1989. Det som har sagts nu får 
givetvis högst betydande återverkningar på möjligheterna att utöva en 
domstolskontroll. 
  Bestämmelserna om skyldighet för boutredningsmän m.fl. att löpande redovisa 
för sin förvaltning tillkom år 1976 efter ett långvarigt utredningsarbete. 
Syftet med reglerna är att skydda dödsbodelägarna mot att egendomen i boet 
förskingras av den som svarar för boutredningen. Domstolsutredningen har inte 
funnit skäl att föreslå några ändringar när det gäller boutredningsmannens 
redovisningsskyldighet eller hans skyldighet att underrätta tingsrätten om vem 
som tillställts redovisningen. Enligt utredningen bereder emellertid kontrollen 
av testamentsexekutorer och av dem som enligt testamente endast i viss del 
utreder ett dödsbo problem för tingsrätterna. Utredningen föreslår därför att 
sådana personer inte längre skall behöva underrätta tingsrätten om vem som har 
tillställts redovisningen. Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget. 
  Ett av skälen till att det ansågs vara en angelägenhet för det allmänna att 
skapa ett skydd för de medel som omhändertagits av boutredningsmän var just att 
det är domstolen som utser boutredningsmän. Det skälet kan inte åberopas till 
förmån för en offentlig kontroll av att testamentsexekutorer och sådana personer 
som enligt testamente endast i viss del utreder ett dödsbo fullgör sin 
redovisningsskyldighet. De är ju utsedda på privat väg och det kan därför sägas 
vara mindre naturligt med en offentlig kontroll beträffande dem. Den 
dödsbodelägare som vill ha garantier för en effektiv offentlig kontroll av att 
en testamentsexekutor fullgör sina skyldigheter kan lätt åstadkomma sådana genom 
att hos domstolen begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman. 
Finns det en testamentsexekutor är det normalt han som skall förordnas till 
boutredningsman (se 19 kap. 3 § tredje stycket ärvdabalken). På grund av det som 
har sagts nu bör Domstolsutredningens förslag genomföras. För att det inte skall 
kunna uppstå någon tvekan om hur det förhåller sig med uppgiftsskyldigheten i 
det fall att testamentsexekutorn förordnas till boutredningsman bör dock 
lagtexten utformas på ett sätt som något skiljer sig från utredningens förslag.  
13    Lösöreköp 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Ett avtal om lösöreköp skall inte längre tas| 
|  in  i tingsrättens protokoll utan i stället registreras hos en  | 
|  kronofogdemyndighet. Myndighetens beslut skall kunna överklagas | 
|  till tingsrätt.                                                 | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Domstolsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens utom så 
till vida att utredningen föreslår att avtalen om lösöreköp endast skall visas 
upp för kronfogdemyndigheten och att överklagande skall ske till 
Riksskatteverket. 
  Remissinstanserna har överlag godtagit utredningsförslaget. Riksdagens 
ombudsmän menar dock att man bör ha samma regler om överklagande som i ärenden 
om kallelse på okända borgenärer (jfr avsnitt 14). 
  Skälen för regeringens förslag: För att den som förvärvar lös egendom skall 
vara skyddad mot säljarens borgenärer krävs som huvudregel att han har fått 
egendomen i sin besittning. Lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som 
köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen) ger köparen en 
möjlighet att få ett skydd mot säljarens borgenärer trots att han låter den 
köpta egendomen vara kvar hos säljaren. Skyddet förutsätter att det upprättas en 
skriftlig, bevittnad handling om köpet och att köpet kungörs i en tidning på den 
ort där säljaren bor. Inom åtta dagar från det att kungörelsen infördes skall en 
kopia av avtalet och ett bevis om kungörelsen visas upp för kronofogdemyndighe- 
ten i det län där egendomen finns. Dessutom skall avtalet inom en månad från 
kungörelsen ges in till tingsrätten i den ort där egendomen finns för att hos 
tingsrätten tas in i dess bouppteckningsprotokoll. Lösöreköparen vinner skydd 
mot säljarens borgenärer 30 dagar efter det att avtalet företeddes för rätten. 
Vid tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Tingsrätten skall föra en 
förteckning över de avtal som tagits in i protokollet. Ett beslut av tingsrätten 
kan överklagas. 
  Domstolsutredningen föreslår att handläggningen av frågor om lösöreköp flyttas 
från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Förslaget har allmänt godtagits 
av remissinstanserna. Att frågor om lösöreköp handläggs vid domstol torde ha ett 
samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer omfattande 
publicitet än motsvarande åtgärd vid en förvaltningsmyndighet. Numera torde det 
inte föreligga någon sådan skillnad. Myndigheten kan ju lika väl som en domstol 
föra en förteckning över de avtal det gäller och svara på t.ex. en telefonför- 
frågan från den som är intresserad av uppgifter. Ärendena om lösöreköp bör 
därför flyttas från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Man kan 
emellertid inte nöja sig med att - som Domstolsutredningen föreslår - det avtal 
det gäller endast visas upp för kronofogdemyndigheten. I stället måste myndig- 
heten besluta om registrering, dvs. företa en åtgärd som motsvarar tings- 
rätternas beslut om protokollering. Avtalen bör därför i fortsättningen inte 
endast visas upp för kronofogdemyndigheten utan även registreras hos den 
myndigheten. Självklart bör det hos myndigheten gå att på ett enkelt sätt få 
fram uppgifter om vilka avtal som har registrerats hos den myndigheten. För den 
skull behöver det emellertid inte hos myndigheten föras någon särskild 
förteckning. De föreskrifter som kan behövas bör inte tas upp i lagen. 
  Det torde vara högst ovanligt att ett beslut som fattas i ett lösöreköpsärende 
överklagas. Domstolsutredningen hävdar att man kan avstå från särskilda regler 
om överklagande, vilket skulle innebära att kronofogdemyndighetens beslut fick 
överklagas till Riksskatteverket. Riksdagens ombudsmän synes mena att 
överklagande i stället bör ske till tingsrätt. Med hänsyn till ärendenas samband 
med de utsökningsrättsliga ärendena bör överklagande ske till tingsrätt. Regeln 
om detta bör utformas som en hänvisning till utsökningsbalkens regler om 
överklagande  (jfr avsnitt 14). 
  Till följd av att lösöreköpsavtalen inte skall företes inför rätten behöver en 
bestämmelse i 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek justeras (se 
lagförslag 19).  
14    Kallelse på okända borgenärer 
 
-------------------------------------------------------------------- 
|  Regeringens förslag: Ett ärende om kallelse på okända borgenärer| 
|  skall inte längre handläggas av en tingsrätt utan av en  krono- | 
|  fogdemyndighet eller, om gäldenären är ett aktiebolag, av Patent-| 
|  och registreringsverket.  Myndigheternas  beslut  skall  kunna  | 
|  överklagas till tingsrätt.                                      | 
-------------------------------------------------------------------- 
 
  Domstolsutredningens förslag: Ärendena om kallelse på okända borgenärer skall 
flyttas ned från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. 
  Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningsförslaget. Riks- 
skatteverket menar dock att ärenden som har samband med en likvidation av ett 
aktiebolag bör handläggas av Patent- och registreringsverket och att det bör 
övervägas om inte även ärenden som har samband med likvidation av annan juridisk 
person bör handläggas av annan myndighet än kronofogdemyndighet. Hovrätten över 
Skåne och Blekinge menar att sådana ärenden där gäldenären är ett aktiebolag men 
där det inte råder någon tvist mellan aktieägarna skall handläggas av Patent- 
och registreringsverket. Ronneby tingsrätt och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus 
län motsätter sig utredningsförslaget med hänvisning till att kronofog- 
demyndigheternas objektivitet kan komma att ifrågasättas. Samma kro- 
nofogdemyndighet säger vidare att det kan uppstå tvivel om hur ärendet skall 
handläggas hos myndigheten i det fallet att en gäldenär gör en invändning mot en 
fordran som en borgenär anmäler. 
  Skälen för regeringens förslag: I vissa situationer, där det finns ett 
särskilt starkt intresse av att få klarhet i vilka skulder som en viss fysisk 
eller juridisk person har, kan en tingsrätt kalla dennes okända borgenärer att 
anmäla sina fordringar. Enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer 
kan sådan kallelse utfärdas när bouppteckning har skett efter en avliden eller 
när ansökan om äktenskapsskillnad eller anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket 
äktenskapsbalken har gjorts.  Också en god man eller förvaltare enligt 
föräldrabalken får ansöka om kallelse på okända borgenärer. Enligt särskilda 
bestämmelser i den associationsrättsliga lagstiftningen skall vid likvidation de 
gode männen ansöka om sådan kallelse. Det gäller likvidation av aktiebolag, 
bankaktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, sparbank, föreningsbank, ekonomisk 
förening, understödsförening, bostadsrättsförening eller sambruksförening. 
  Till ansökan skall fogas en förteckning över gäldenärens kända borgenärer. 
Förfarandet vid tingsrätten går ut på att den som har en fordran på gäldenären 
genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmanas att anmäla denna fordran 
till rätten inom sex månader. Den som inte anmäler sin fordran riskerar att 
förlora sin fordringsrätt. Tingsrätten skall alltid underrätta 
kronofogdemyndigheten i länet och samtliga kända borgenärer om kungörelsen. Vid 
tingsrätten handläggs ärendet enligt ärendelagen. Ett ärende avgörs utan 
förhandling av en juristdomare. 
   Att frågor om kallelse på okända borgenärer handläggs vid domstol torde ha 
ett samband med att en protokollering vid domstol förr ledde till en mer 
omfattande publicitet än en hantering vid en förvaltningsmyndighet skulle ha 
gjort. Numera torde det inte föreligga någon sådan skillnad (jfr föregående 
avsnitt om lösöreköp). En handläggning vid en förvaltningsmyndighet skulle inte 
komma att skilja sig från en handläggning hos tingsrätten. I fråga om valet av 
handläggande myndigheter talar starka skäl för Patent- och registreringsverket 
när det gäller sådana fall där gäldenären är ett aktiebolag. I allmänhet är det 
nämligen verket som beslutar om likvidation av ett aktiebolag och kallelsen på 
okända borgenärer ingår enligt 13 kap. 10 § aktiebolagslagen (1975:1385)  som 
ett led i likvidationsförfarandet. En nedflyttning av övriga ärenden till krono- 
fogdemyndigheten medför inte några komplikationer såvitt gäller frågor om 
myndighetens objektivitet. Det skall nämligen aldrig ske någon materiell 
prövning av en fordran i själva ärendet. Om sålunda gäldenären hävdar att han 
inte har den skuld som en anmälan avser, skall frågan om skulden vid behov 
prövas i vanlig rättegång. Domstolsutredningens förslag om en nedflyttning av 
kallelseärendena bör därför genomföras på det sättet att prövningen av frågor om 
kallelse på okända borgenärer läggs på kronofogdemyndighet eller, om gäldenären 
är ett aktiebolag, på Patent- och registreringsverket. Såvitt gäller överkla- 
gande av en kronofogdemyndighets beslut bör - som utredningen föreslagit - 
utsökningsbalkens regler tillämpas. Detta innebär bl.a. att överklagande skall 
ske till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig. Även ett överklagande av ett 
beslut av Patent- och registreringsverket bör ske till tingsrätt. Vid 
överklagande bör den nya ärendelagen gälla.  
15    Kostnader 
 
Förslaget till ny ärendelag innebär i förhållande till den nuvarande ärendelagen 
på flera punkter besparingar för det allmänna. Detta beror framför allt på att 
tingsrätter oftare än nu kan avgöra ärenden med endast en juristdomare i stället 
för med flera sådana eller med en juristdomare i förening med nämndemän eller 
experter. Det beror också på att frågor om kommunicering av till domstolen 
inkomna skrivelser ges en utförligare reglering enligt vilken kommunicering kan 
underlåtas när sådan inte behövs. I kostnadssparande riktning verkar även att 
förslaget öppnar för en enklare övergång till ett system med krav på prövnings- 
tillstånd vid överklagande och att det ger underlag för införande av förord- 
ningsbestämmelser om en rationellare hantering av ärendena på domstolarnas 
kanslier. Vid kostnadsfrågans bedömning skall man nog inte heller bortse från 
att sådana klarare handläggningsregler som förslaget till ny ärendelag 
innehåller jämfört med den nuvarande ärendelagen i sig innebär att 
handläggningen förenklas. 
  De regler som föreslås om att förfarandet i ökad utsträckning skall vara 
muntligt innebär i sig inga kostnadsökningar av betydelse, eftersom de förslag 
som läggs fram i det hänseendet till största delen föranleds av Sveriges konven- 
tionsåtaganden när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. 
Besparingar kan uppnås genom att enligt förslaget sammanträden i ärenden skall 
kunna hållas på telefon. Den föreslagna nya lagen torde inte i sig påverka 
behovet av att samhället lämnar enskilda parter en kostnadssubventionerad 
rättshjälp. 
  Förslaget att en beslutsmyndighet i en del fall skall medverka som part i dom- 
stolsförfarandet kan för några ärendetyper leda till ökade kostnader för 
samhället. Det gäller ärenden som vid tingsrätten inleds genom överklagande av 
ett beslut som meddelats av överförmyndare, Patent- och registreringsverket 
eller Riksantikvarieämbetet. Det rör sig inte om särskilt många fall eller om 
totalt sett särskilt höga kostnader med den utformning som reglerna om medverkan 
har getts i förslaget. I kostnadsbesparande riktning verkar att i bl.a. 
felparkeringsärenden och disciplinärenden inom totalförsvaret domstolarna i en 
del fall inte längre kommer att behöva kommunicera inkomna skrivelser med någon 
företrädare för de allmänna intressena när en enskild överklagar ett beslut av 
förvaltningsmyndigheten. I kostnadsbesparande riktning verkar även att i 
felparkeringsärenden den polismyndighet som beslutat skall vara part i 
domstolen. Genom detta undgår man ju att i dessa ärenden koppla in ytterligare 
en myndighet. För de fall där en beslutsmyndighet medverkar som part har man 
anledning räkna med att antalet överklaganden av tingsrättsavgöranden till 
hovrätt kan bli något lägre än om den enskilde inte haft någon motpart som fört 
fram motargument under förfarandet i tingsrätten. 
  Det finns alltså när det gäller kostnadsbilden inte bara positiva utan även 
negativa faktorer. Några närmare kostnadsberäkningar synes inte kunna göras men 
en sammanfattande bedömning talar för att den nya ärendelagen totalt sett kommer 
att leda till kostnadsminskningar för det allmänna.  
16    Ikraftträdande 
 
Den nya ärendelagen med följdförfattningar bör träda i kraft den 1 juli 1996. I 
avsnitt 17.1 behandlas behovet av övergångsbestämmelser.  
17    Författningskommentar 
 
17.1  Förslaget till lag om domstolsärenden 
 
1 § 
Som angetts i det föregående (avsnitt 6 och 7.1) föreslås att den nuvarande 
ärendelagen skall ersättas av en ny ärendelag med i huvudsak samma 
tillämpningsområde som den nuvarande. Den nya lagen skall enligt förslaget gälla 
inte bara i tingsrätt utan också i hovrätt och Högsta domstolen, om någon 
överklagar (se avsnitt 7.2). I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna 
om den nya lagens tillämpningsområde. 
  Ett ärende enligt den nya lagen kan inledas genom en officialprövningsåtgärd 
av domstolen eller t.ex genom en anmälan, en ansökan eller ett överklagande (se 
vidare kommentaren till 4 §), medan ett mål enligt rättegångsbalken nästan 
alltid inleds genom att en part  ansöker om stämning . Den skillnaden kan 
emellertid inte omedelbart läggas till grund för en fristående och heltäckande 
definition av den nya lagens ärendebegrepp. De allra flesta fall där någon får 
 ansöka  men inte behöver  ansöka om stämning  skall visserligen handläggas som 
domstolsärenden. Det finns emellertid fall där någon har rätt att  ansöka  (dvs. 
ansöka utan något krav på stämning) och där handläggningen skall ske enligt 
rättegångsbalken (se t.ex. 6 kap. 17 § föräldrabalken och andra familjerättsliga 
bestämmelser enligt vilka det får göras en s.k. gemensam ansökan; se även t.ex. 
41 kap. 2 § rättegångsbalken). Inte heller kan man åstadkomma en fristående och 
heltäckande definition av tillämpningsområdet genom att använda begreppen  mål 
och  ärende . En av orsakerna till detta är att många ärenden liksom hittills 
bör handläggas enligt rättegångsbalken inom ramen för en rättegång enligt den 
balken (RB-ärenden). För att man skall kunna ge den nya lagens tillämp- 
ningsområde en självständig definition synes man i stället primärt behöva bygga 
på motsättningen mellan rättskipning i klassisk mening (som utan att det finns 
någon uttrycklig bestämmelse om detta utgör rättegångsbalkens tillämpningsom- 
råde) och annan rättsvård (som utgör ärendelagens ursprungliga tillämpningsom- 
råde). Att i en lagtext förklara skiljelinjen mellan det som skall anses utgöra 
sådan rättskipning och det som skall anses utgöra annan rättsvård med de krav på 
exakthet som ställs i en lagtext är dock minst lika svårt nu som det var när den 
nuvarande ärendelagen tillskapades. För åtskilliga rättsområden skulle lösningen 
behöva kompletteras med uttryckliga bestämmelser om att ärendelagen var 
tillämplig. 
  I promemorian föreslås därför - i syfte att åstadkomma en heltäckande lösning 
- att den nya lagen skall tillämpas vid handläggningen av sådana ärenden som tas 
upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken eller 
förvaltningslagen (1986:223). Emellertid kan det ifrågasättas om inte 
promemorieförslaget kan leda till en förändrad gränsdragning mellan ärendelagen 
och förvaltningslagen (jfr Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med 
kommentarer, 4:e upplagan s. 53). För att tydligt markera att någon sådan 
förändring inte är avsedd bör promemorieförslaget preciseras på det sättet att 
det uttryckligen anges att det skall röra sig om ett  rättsvårdsärende . För den 
skull anges i paragrafen på i princip samma sätt som i den nuvarande ärendelagen 
att den nya lagen gäller handläggningen av sådana rättsvårdsärenden som skall 
tas upp av tingsrätt och som inte skall handläggas enligt rättegångsbalken. 
Definitionen av tillämpningsområdet är givetvis inte för alla fall i sig helt 
klargörande. Detta kan dock knappast orsaka några nya problem. Området samman- 
faller nämligen enligt det som sagts i avsnitt 7.1 - i den mån det inte meddelas 
särskilda föreskrifter - med den nuvarande ärendelagens tillämpningsområde och 
gränserna för detta har under de år ärendelagen gällt vunnit fasthet. För flera 
av de lagar som innehåller materiella bestämmelser om ärendena föreslås 
bestämmelser enligt vilka det uttryckligen anges att den nya ärendelagen är 
tillämplig (jfr t.ex. avsnitt 17.5 och 17.7). Särskilt såvitt avser 
familjerätten föreslås dock inga sådana regler. Liksom hittills är det nämligen 
när det gäller de familjerättsliga ärendena tillräckligt att det i anslutning 
till den materiella lagstiftningen anges att det rör sig om ett  ärende  eller 
att det på annat sätt får framgå att det är ärendelagen som skall tillämpas, 
t.ex. genom att förfarandet skall inledas genom en ansökan som inte är gemensam 
och inte avser stämning eller att förfarandet skall inledas genom en anmälan. 
Ett tydligt tecken på att det är ärendelagen och inte rättegångsbalken som skall 
tillämpas får man i de fall där det inte finns något egentligt partsförhållande 
och inte heller rör sig om ett administrativt ärende (t.ex. ett ärende om 
utfående av en allmän handling). Man bör dock observera att i ett RB-ärende 
partsförhållandet kan vara latent, som t.ex. vid bevisupptagning till framtida 
säkerhet. 
  Något undantag för de ärenden som angår straff eller annan med brott förenad 
påföljd behöver inte göras i den nya lagen, eftersom det för sådana 
straffrättsliga fall som inte bör handläggas enligt ärendelagen redan av be- 
stämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att i stället 
rättegångsbalkens bestämmelser för brottmål skall tillämpas (se även 2 §). 
  För att man skall undvika en felaktig regeltillämpning bör i fortsättningen 
RB-ärenden, t.ex. ärenden om bevisupptagning enligt 41 kap. RB till framtida 
säkerhet, registerföras på sådant sätt att det framgår att de skall handläggas 
på annat sätt än ärendena enligt den nya ärendelagen. Särskilt när det gäller 
bevisupptagning åt en utländsk domstol kan det få allvarliga konsekvenser om 
ärendelagen (den gamla eller den nya) tillämpas i stället för rättegångsbalken. 
Frågor om registerföring m.m. (med hjälp av dagbok eller ADB-behandling) tas upp 
till närmare behandling i ett senare sammanhang. 
  Det finns inga bestämmelser i den nya lagen om gemensam handläggning av två 
ärenden. I många fall bör emellertid en gemensam handläggning kunna ske, om det 
är lämpligt. I viss utsträckning kan härvid reglerna i 14 kap. RB tjäna som 
vägledning. Ett ärende enligt den nya lagen kan dock inte handläggas gemensamt 
med ett mål enligt rättegångsbalken. Detta hindrar inte att de handläggs samti- 
digt. En förutsättning är dock att varken de för ärendet eller de för målet 
föreskrivna garantierna för rättssäkerhet behöver sättas åt sidan. Det finns 
inte någon bestämmelse i den nya lagen om att Högsta domstolen på sätt som anges 
i 14 kap. 7 a § RB får besluta om gemensam handläggning av flera ärenden från 
olika domstolar. Som Domstolsutredningen angett är behovet av en bestämmelse 
alltför litet för att motivera bestämmelsen, även om det givetvis kan tänkas 
förekomma något enstaka undantagsfall (se t.ex. NJA 1989 s. 643 II). I den nya 
lagen finns inte heller några motsvarigheter till bestämmelserna i 14 kap. 8 § 
RB om det fallet att det på ena sidan i förfarandet finns flera parter. 
Situationen är visserligen inte helt ovanlig i ärenden men reglerna i det 
berörda lagrummet ger uttryck för allmänna processprinciper som inte sällan 
behöver tillämpas analogt i målen enligt rättegångsbalken (jfr Fitgers kommentar 
till rättegångsbalken, s. 14:17, och Elisabeth Klintberg, Processgemenskap, Upp- 
sala 1994). Vid behov kan en analogitillämpning bli aktuell även för ärendenas 
del. 
  I rättegångsbalken används uttrycket  domstolen  för att beteckna myndigheten 
som sådan. För att beteckna domstolen i dess för visst mål beslutande 
sammansättning används uttrycket  rätten . Denna distinktion torde numera vara 
svårbegriplig för många, särskilt för lekmän, och i den nya lagen används därför 
genomgående uttrycket  domstolen . 
 
2 § 
I paragrafen tas upp en regel om förhållandet mellan bestämmelser i den nya 
ärendelagen och bestämmelser i andra lagar. Att en speciell bestämmelse i annan 
lag tar över en bestämmelse i en allmän processlag är naturligt och oproblema- 
tiskt. Det är någonting som gäller såväl för rättegångsbalken som för den 
nuvarande ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. Såvitt gäller sådana fall 
där ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till en tingsrätt är det 
ofrånkomligt med en viss dubbelreglering mellan förvaltningslagen, som gäller på 
myndighetsstadiet, och den nya ärendelagen. I den utsträckning det är möjligt 
bör man givetvis för dessa fall sträva efter att regleringen innebär samma sak. 
Det finns dock även frågor med anknytning till överklagandesituationen som med 
hänsyn till domstolsprocessens natur bör regleras på ett annat sätt i den nya 
ärendelagen än i förvaltningslagen, t.ex. frågor om hur ett överklagande går 
till. Förvaltningslagen innehåller i 3 § en regel om att i händelse av regel- 
kollision bestämmelser i en annan lag tar över. Att den nya ärendelagens bestäm- 
melser har företräde framför förvaltningslagens bestämmelser bör i paragrafen 
utsägas på ett mera direkt sätt än enligt promemorieförslaget. 
  Mot den nu redovisade bakgrunden anges i paragrafen att, om en annan lag än 
förvaltningslagen för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker 
från den nya ärendelagen, den bestämmelsen skall gälla. Regeln avser för- 
hållandet till såväl nu gällande processuella lagbestämmelser som de lagbe- 
stämmelser vilka kan komma att införas. Det finns däremot inte skäl att genom en 
allmän regel i den nya ärendelagen låta bestämmelser av förordningskaraktär ta 
över bestämmelserna i den nya ärendelagen. 
  Exempel på fall för vilka det gäller undantag från den nya ärendelagens regler 
ger reglerna om konkursärenden i 16 kap. konkurslagen. 
3 § 
I paragrafen finns bestämmelser av domstolsorganisatorisk natur. Såvitt gäller 
de nuvarande domstolsärendena regleras frågor om domstolsorganisationen till 
betydande del genom 1-9 kap. RB. Det är tveksamt om detta sker omedelbart därför 
att dessa kapitel har allmän giltighet eller om det sker till följd av hän- 
visningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen. I klarhetens intresse har i första 
stycket införts dels uttryckliga bestämmelser om tingsrättens sammansättning, 
dels vissa hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser om domstolsväsendet 
(se avsnitt 7.5). Tingsrätten skall bestå av en juristdomare. Om det finns 
särskilda skäl får dock tingsrätten bestå av tre sådana domare. Detta innebär 
sakligt sett detsamma som om en hänvisning skett till rättegångsbalkens regler 
(se 1 kap. 3 och 3 c §§ RB). Några sådana bestämmelser om särskild samman- 
sättning av tingsrätten för vissa familjemål som finns i den nuvarande 
ärendelagens 6 § tredje stycket har inte införts i den nya lagen. Sådana 
bestämmelser har i stället tagits in i anslutning till den materiella lag- 
stiftningen för de berörda ärendena (se t.ex. avsnitt 17.2). 
  Såvitt gäller hänvisningarna till balkens regler finns det anledning påpeka 
att det egentligen inte är nödvändigt att uttryckligen ange att det är dess be- 
stämmelser för tvistemål som avses. Detta följer nämligen av att 
tvistemålsbestämmelserna, om inte annat sägs, gäller alla mål enligt balken som 
inte angår fråga om ansvar. För tydlighets skull utsägs emellertid beträffande 
hovrätts sammansättning att det är just tvistemålsbestämmelserna som skall 
tillämpas. Hänvisningen till 1 kap. RB innebär bl.a. att åtgärder som endast 
avser beredandet av ett mål och som inte är sådana att de bör förbehållas 
juristdomare får utföras av en annan anställd vid tingsrätten som har 
tillräcklig kunskap och erfarenhet. Hänvisningen till 2 kap. RB innebär att en 
hovrätt i ett ärende som tagits upp till fullständig prövning normalt kommer att 
vara beslutför med tre eller fyra juristdomare beroende på hur många jurist- 
domare som har deltagit i tingsrättens avgörande. En hänvisning finns också till 
reglerna i 3 kap. RB om Högsta domstolen. Genom hänvisningen till 4 kap. RB blir 
reglerna i balken om domare och om domarjäv m.m. tillämpliga även i 
domstolsärenden. Frågor om offentlighet och ordning (5 kap. RB) och om pro- 
tokollföring (6 kap. RB) behandlas i 20 och 48 §§, respektive 21 §. Att 
bestämmelserna i 7 kap. RB om åklagare och 8 kap. RB om advokater har giltighet 
även utanför tvistemåls- och brottmålshanteringen enligt balken är uppenbart. 
Till de kapitlen behöver man därför inte hänvisa. Frågor om straff, vite och 
hämtning (9 kap. RB) behandlas i 43 §. De bestämmelser som behövs om regi- 
strering av ärendena vid domstolarna (i dagboksform eller med hjälp av 
ADB-behandling) bör tas in i en förordning. 
  I första stycket har också tagits in en uttrycklig bestämmelse om att 16 eller 
29 kap. RB skall tillämpas, om det i undantagsfall skulle tänkas uppstå ett 
omröstningsproblem. En motsvarande regel saknas i promemorieförslaget. I normala 
fall är det tvistemålsbestämmelserna i 16 kap. 1-5 §§ RB som är tillämpliga. Om 
emellertid omröstningen avser en fråga om ansvar, utdömande av vite eller någons 
hållande i häkte skall enligt 16 kap. 6 § RB bestämmelserna i 29 kap. 1-5 §§ RB 
tillämpas. Detsamma bör gälla om den åtgärd som är föremål för omröstning in- 
nehåller ett mera betydande repressivt inslag gentemot en överträdelse av en 
offentligrättslig föreskrift av något slag eller om det av en bestämmelse i 
anslutning till den materiella lagstiftningen framgår att reglerna i 29 kap. RB 
skall tillämpas. 
  Den nuvarande ärendelagen innehåller bestämmelser om att även sådana anställda 
som inte är juristdomare får handlägga vissa ärenden. Dessa bestämmelser har 
utan någon ändring i sak förts över till den materiella lagstiftning de avser 
(se avsnitten 17.2, 17.4, 17.10 och 17.20). Samtidigt har det i anslutning till 
materiell lagstiftning tillkommit nya bestämmelser av samma slag (se avsnitten 
17.4 och 17.12). I promemorian upptogs inga jävsbestämmelser för de fall där 
någon annan än en juristdomare handlägger ett ärende. I lagrådsremissen 
föreslogs att 4 kap. 13 § RB skulle gälla (jfr 1 kap. 3 e § RB). Som Lagrådet 
påpekat bör emellertid hänvisningen till rättegångsbalkens jävsregler såvitt 
gäller domstolsärendena avse 4 kap. RB i dess helhet. I andra stycket som 
utformats i enlighet med Lagrådets förslag ges därför denna mera öppna 
hänvisning. 
 
4 § 
Paragrafen innehåller tillsammans med 5-7 §§ bestämmelser om hur ärendet inleds 
vid en tingsrätt. Inledandet skall enligt huvudregeln ske skriftligen. 
  Generellt gäller att ett ärende enligt den nya lagen inte kan tas upp utan att 
en bestämmelse i lag eller förordning medger detta eller måste anses utgå från 
att det är tillåtet att ärendet tas upp. Frågor om vem som har rätt att inleda 
ett förfarande vid en tingsrätt är för de flesta ärendetyper reglerade i 
anslutning till den materiella lagstiftningen. Någon allmän bestämmelse om sådan 
rätt behövs lika lite i den nya ärendelagen som bestämmelser om talerätt i 
rättegångsbalken. Av paragrafen framgår att ärendet kan inledas genom anmälan, 
ansökan, överklagande eller på annat sätt. 
  Ett anmälningsärende bör anses föreligga i sådana fall där en enskild eller en 
myndighet i en eller annan form med stöd av en uttrycklig bestämmelse i lag 
eller förordning uppmärksammar tingsrätten på att den bör företa viss åtgärd. En 
dödsboanmälan av socialnämnd enligt 20 kap. 8 a § ärvdabalken leder exempelvis 
inte till något ärende vid tingsrätten, eftersom det inte är meningen att 
tingsrätten skall företa någon prövning med anledning av en anmälan (se prop. 
1975/76:50 s. 54 och 69). Till skillnad från det som gäller ansökningsärenden är 
det i anmälningsfallen mindre vanligt att den som inleder förfarandet avser att 
därmed skaffa sig en förmån av något slag, något som får återverkningar när det 
gäller partsställningen. Anmälaren kan betraktas som part enligt ärendelagen, om 
han uttryckligen eller underförstått påstår att saken angår honom på ett sådant 
sätt att han har en författningsgrundad rätt att få saken prövad av tingsrätten. 
I vart fall är han part, om han har en skyldighet att göra en anmälan (se t.ex. 
reglerna om arvskungörelse i 16 kap. 1 § ärvdabalken). Frågan om vilka som i ett 
ärende har partsrättigheter besvaras emellertid inte av ärendelagen utan av den 
materiella lagstiftningen. Att en anmälare faktiskt inte har rätt att inleda 
ärendet eller att tingsrätten inte har rätt att pröva saken kan leda till att 
anmälan formligen avvisas, nämligen om anmälaren kan sägas göra gällande en 
författningsgrundad rätt att få saken prövad (jfr i det förra hänseendet 
tvistemålens bristande talerätt och det som i den processrättsliga litteraturen 
förr betecknades som bristande saklegitimation). 
  En enskild anmälare har i allmänhet ingen motpart. Om emellertid någon, som i 
och för sig uppfyller kriterierna för att kunna vara part rörande den fråga som 
anmälan gäller, hos tingsrätten påstår att det inte föreligger någon grund för 
anmälan eller motsätter sig en av anmälaren framställd begäran, är han vid 
tillämpningen av ärendelagen i och med detta att betrakta som anmälarens mot- 
part, dvs. det uppstår ett motpartsförhållande. En myndighet som är skyldig att 
inleda ett ärende hos tingsrätten genom att anmäla ett visst förhållande torde i 
de allra flesta fall ha en enskild motpart, t.ex. i ett likvidationsärende 
enligt 13 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Handläggningsmässigt har 
skillnaderna mellan ansöknings- och anmälningsfall praktisk betydelse inte bara 
för frågor om partsställningen och därmed även frågor om kommunicering (se 15 §) 
utan också när det gäller t.ex. de krav som ställs på den som inleder 
förfarandet (se 6 §). 
  Ett ansökningsärende kännetecknas i allmänhet av att en enskild sökande vid 
tingsrätten framställer ett yrkande eller en begäran om att tingsrätten skall 
besluta på ett sätt som är till fördel för honom i materiellt hänseende. Att 
författningarna ibland använder formuleringen att den enskilde får  ansöka  och 
ibland att han får  begära  har ingen processuell betydelse när det gäller 
frågor om hur ett ärende skall inledas och handläggas. I ett ansökningsärende 
förekommer i de allra flesta fall flera parter. I den mån samtliga dessa ställer 
sig bakom den ansökan som görs föreligger dock inget motpartsförhållande. Samt- 
liga parter är då i stället medparter. 
  Överklagande till tingsrätten kan numera ske enligt ett ganska stort antal 
lagar (se avsnitt 7.3). 
  Formuleringen  anmälan, ansökan, överklagande  täcker inte alla de sätt på 
vilka en part kan inleda ett förfarande enligt ärendelagen. Av lagtexten framgår 
därför att ett förfarande också kan inledas på annat sätt. Det gäller ärenden 
enligt t.ex. 14 § lagen (1988:688) om besöksförbud och 6 kap. 11 § lagen 
(1988:950) om kulturminnen m.m. Enligt dessa lagrum har en enskild part 
möjlighet att  begära rättens prövning  av en förvaltningsmyndighets beslut. 
Trots att det formellt sett inte rör sig om  överklagande  synes ärendena i 
flera hänseenden böra behandlas som överklagandefall, dock inte när det gäller 
t.ex. regler om klagotiden. En annan sak är att den förra lagen upptar flera 
bestämmelser som innebär att ärendet i viktiga hänseenden kommer att likna ett 
ansökningsärende. Till de nu berörda fallen hör även t.ex. sådana i vilka det 
förekommer  hänskjutande  till tingsrätten, t.ex. enligt 19 kap. 16 § 
ärvdabalken, eller får göras en  framställning  till tingsrätten, t.ex. enligt 2 
§ lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, 
Finland, Island eller Norge. De fall i vilka någon ger in en viss handling, 
t.ex. en bouppteckning, för  registrering till en tingsrätt  bör behandlas som 
anmälningsärenden. Detsamma gäller sådana fall i vilka en kronofogdemyndighet 
enligt 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) beslutar att  överlämna ärendet  till 
tingsrätten. De nu berörda fallen företer i de flesta hänseenden stora likheter 
med de förut omnämnda anmälningsfallen. 
  Bestämmelserna i paragrafen utgår från att ärendet inleds genom initiativ från 
en part. Vissa typer av ärenden kan emellertid inledas också på det sättet att 
tingsrätten självmant tar upp ärendet. I fråga om sådana officialprövningsfall 
gäller att det i lag eller förordning kan vara uttryckligen angivet eller 
förutsatt att tingrätten skall ha tillsyn över eller ha att bevaka visst 
förhållande. En sådan skyldighet aktualiserar inte i sig något officialpröv- 
ningsärende. Om emellertid något inträffar, t.ex. att en viss i lag föreskriven 
tid för en enskild persons ingivande av en skrivelse går ut, och tingsrätten 
blir tvungen att företa en åtgärd för att se till att skrivelsen kommer in, bör 
ett officialprövningsärende anses inlett. Inte sällan är det så att en underrät- 
telse från en myndighet eller annan är en förutsättning för att tingsrätten 
skall uppmärksamma att den har en skyldighet att inleda ett officialprövnings- 
ärende. Exempel erbjuder 9 § folkbokföringsförordningen (1991:749). Den som 
lämnar underrättelsen är dock inte part. I ett rent officialprövningsärende 
förekommer det över huvud taget inga parter. De personer som är berörda av 
ärendets utgång eller som har lämnat tingsrätten en underrättelse är i stället 
precis som i den inkvisitoriska processen antingen  undersökningsobjekt  eller 
rättens medhjälpare. De rena officialprövningsärendena är emellertid mycket få 
(se t.ex. 6 kap. 9 § första stycket föräldrabalken). I andra 
officialprövningsfall, särskilt sådana där domstolen efter att i ett ärende ha 
beslutat på visst sätt har möjlighet att självmant ta upp en fråga om ändring 
eller upphävande av beslutet (t.ex. entledigande av en boutredningsman enligt 19 
kap. 5 § andra stycket ärvdabalken), kan enskilda under vissa förutsättningar 
komma att få partsrättigheter under ärendets handläggning. Officialprövnings- 
ärendena står nära anmälningsärendena men skiljer sig principiellt från dem på 
det sättet att endast ett officialprövningsärende tas upp även när någon som 
inte har en författningsgrundad rätt att få ett ärende prövat i sak gör ett 
materiellt sett befogat påpekande till tingsrätten. Att samma fråga inte sällan 
kan komma upp antingen i ett anmälnings- eller ett officialprövningsärende är en 
annan sak. 
  För såväl tvistemål som domstolsärenden finns det för närvarande bestämmelser 
om att skrivelser genom vilka förfaranden inleds skall vara egenhändigt under- 
tecknade av parten eller hans ombud (se 42 kap. 2 § RB och 2 § i den nuvarande 
ärendelagen; jfr 3 § FPL). Enligt en nyligen genomförd reform (prop. 
1993/94:190, bet. 1993/1994:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034) behålls det 
nuvarande kravet att stämningsansökningar enligt rättegångsbalken alltid skall 
vara egenhändigt undertecknade. Av detta följer att telefax och liknande över- 
föringssätt inte godtas för sådana skrivelser. Skrivelser med överklaganden och 
skrivelser genom vilka överklaganden besvaras kan dock ges in genom telefax. Om 
det behövs får domstolen enligt 33 kap. 3 § RB begära att ett telefax eller 
annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräftas av 
avsändaren genom en i original undertecknad handling. Det skulle föra för långt 
att förbjuda telefax för sådana skrivelser genom vilka ett ärende enligt den nya 
ärendelagen inleds. Dessutom skulle en sådan ordning bli märklig när det gäller 
skrivelser med överklaganden till tingsrätten. Ett överklagande till hovrätt 
enligt rättegångsbalken kan ju ges in genom telefax. Kravet på skriftlighet vid 
inledande av ett förfarande enligt den nya ärendelagen utesluter således inte 
användningen av telefax. Enligt 44 § tredje stycket har domstolen dock möjlighet 
att vid tveksamhet om äktheten av en handling förelägga parten att ge in en ny 
skrivelse som har partens underskrift i original. 
  I paragrafens andra mening som utformats i enlighet med Lagrådets förslag 
finns en bestämmelse enligt vilken regeringen för visst slags ärende får 
bestämma att en ansökan, anmälan etc. får göras i en annan form än den 
skriftliga, t.ex. genom en diskett eller genom en elektronisk överföring från 
datamaskin till datamaskin. De ärenden som kan komma i fråga är t.ex. sådana som 
kommer från Patent- och Registreringsverket. Som Lagrådet påpekat kan regeringen 
för andra slags ärenden, t.ex. ärenden om registrering av en handling, bestämma 
att förfarandet får inledas muntligen (jfr 2 § första stycket i den nuvarande 
ärendelagen). Promemorian innehöll inte någon bestämmelse om elektronisk 
överföring eller om muntligt inledande av ett ärende. 
   Förslaget innehåller inga bestämmelser om vem som kan uppträda som part och 
hur han eventuellt skall företrädas (partsbehörigheten respektive 
processbehörigheten). Det är i dessa hänseenden tillräckligt med de allmänna 
principerna för rättssubjektivitet respektive civilrättslig handlingsförmåga 
(jfr 11 kap. 1-3 §§ RB). När det gäller bevisning om parts- och processbe- 
hörigheten, se 9 § (jfr 11 kap. 4 § RB). När det gäller parts rätt att anlita 
ombud eller biträde, se 47 §. Om parten själv saknar processbehörighet är det 
givetvis ställföreträdaren för parten som skall underteckna den skrivelse genom 
vilken förfarandet inleds. Detta följer av allmänna processprinciper. I 
förslaget finns ingen motsvarighet till 53 § FPL om att det som sägs om enskild 
part i tillämpliga delar skall gälla även den som är ställföreträdare för 
parten. 
  När det gäller lokalt forum saknar den nuvarande ärendelagen självständiga 
bestämmelser och frågor om rätt forum i domstolsärendena är inte reglerade genom 
hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till rättegångsbalkens 
bestämmelser om tvistemål. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 7 RB gäller 
nämligen balkens bestämmelser om forum inte domstolsärenden och de torde inte 
annat än möjligen i vissa undantagsfall kunna ges en analogisk tillämpning. I de 
fall den lokala behörigheten inte följer av ärendets natur är det i stället 
mycket ofta bestämmelser i anslutning till den materiella lagstiftningen som 
direkt eller underförstått utpekar visst forum. För andra fall kan det tänkas 
föreligga en valfrihet i fråga om forum. Mot den nu angivna bakgrunden har i 
förslaget inte tagits upp några regler om den lokala behörigheten. Kompetens- 
konflikter mellan olika domstolar i ärenden torde vid behov kunna lösas genom en 
analogisk tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 20 § RB. Bestämmelser om att 
en obehörig domstol kan lämna över en skrivelse till en behörig finns i 8 §. Vid 
behov kan tingsrätten enligt 9 § förelägga den som inlett förfarandet att ge in 
behövliga bevis om att domstolen är behörig. 
  Om återkallelse sker i tingsrätt, bör ärendet avskrivas från vidare 
handläggning enligt vanliga processrättsliga principer (jfr specialregleringen 
för vissa situationer i 13 kap. 5 § RB). Även när en ansökan återkallas först 
efter det att överklagande skett bör ärendet avskrivas från vidare handläggning. 
I allmänhet bör detta ske i förening med ett konstaterande av att det 
överklagade avgörandet skall stå fast. Ett sådant konstaterande har en stor 
betydelse i de fall där det överklagade avgörandet har rättskraft trots att 
ansökan inte bifallits i det överklagade avgörandet, som t.ex. i ärenden om 
blodundersökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. 
 
5 § 
I paragrafen finns bestämmelser om det som en enskild parts första skrivelse 
skall innehålla i vissa formella hänseenden. Med enskild menas här liksom på 
andra ställen i ärendelagen inte bara enskilda individer utan också andra 
privaträttsliga subjekt. Däremot avses inte ett organ för det allmänna annat än 
när detta har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. 
därför att staten äger en fastighet som berörs av ärendet. 
  Reglerna syftar bl.a. till att underlätta delgivningar. Bestämmelserna över- 
ensstämmer i väsentliga delar med bestämmelserna i 33 kap. 1 § RB till vilka det 
hänvisas i 2 § andra stycket i den nuvarande ärendelagen. För ärendenas del är 
det fördelaktigt med en självständig bestämmelse som tar hänsyn till det för- 
hållandet att en sökande i allmänhet inte har någon motpart. Givetvis behöver en 
part inte lämna några uppgifter i de fall han är säker på att tingsrätten på 
annat sätt har tillgång till de uppgifter det gäller, t.ex. genom att dessa 
tagits in i en skrivelse från motparten eller i ett beslut som överklagats till 
tingsrätten. 
  I förslaget till ärendelag tas inte upp några regler om att uppgifter av det i 
paragrafen berörda slaget skall lämnas även om vittnen (jfr 33 kap. 1 § femte 
stycket RB). Vittnen förekommer så pass sällan i ärenden att någon uttrycklig 
bestämmelse inte behövs (jfr 3 § FPL). Det kan nämnas att en remissinstans 
ansett att kravet på uppgift om parts yrke kan utgå ur paragrafen. Det finns 
emellertid situationer i vilka en sådan uppgift kan ha betydelse för delgivning. 
 
6 § 
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en ansökan, bl.a. såvitt avser 
yrkanden, åberopande av grunder och angivande av bevisning. Paragrafen avser 
därmed mer materiella frågor än 4 och 5 §§. Motsvarande frågor beträffande 
anmälan kan inte regleras lika allmänt. För vissa typer av anmälningar är det 
nämligen svårt att ställa särskilt långtgående krav på den som inleder 
förfarandet medan man för andra typer kan kräva i stort sett detsamma som för 
ansökningar. Avsaknaden av bestämmelser i paragrafen om innehållet i en anmälan 
utesluter inte att en anmälan avvisas till följd av formella brister (se 9 och 
10 §§). I den mån det för ett visst ärendeslag behövs särskilda bestämmelser om 
anmälningar kan sådana t.ex. tas in i anslutning till den materiella lagstift- 
ningen. 
  Enligt de två första punkterna i första stycket skall en ansökan innehålla 
uppgifter om det som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för 
yrkandet. I de nu berörda delarna motsvarar regleringen den som enligt 42 kap. 2 
§ RB gäller för tvistemål. Såvitt gäller frågor om möjligheten för domstolen att 
i sak pröva olika slags yrkanden finns det för ärendena åtskilliga bestämmelser 
i anslutning till den materiella lagstiftningen som inte har någon motsvarighet 
på tvistemålssidan. Exempelvis behöver ett yrkande i ett ansökningsärende inte 
alltid vara till sökandens förmån (se t.ex. 6 kap. 9 § andra stycket 
föräldrabalken). Sökanden skall givetvis i den utsträckning det är möjlighet 
redan från början tala om vilken bevisning som åberopas. I tvåpartsärenden kan 
parten normalt inskränka sig till att uppge bevis i sådana hänseenden där han på 
goda grunder kan anta att motparten kommer att förneka en viss omständighet 
eller åberopa ett motfaktum. För närvarande finns det i 2 § ärendelagen en 
bestämmelse om att en sökande skall ange de omständigheter som medför att 
domstolen är behörig, om inte denna framgår av det som anförs i övrigt. I 
promemorieförslaget finns det en regel av samma slag. I de allra flesta fall 
framgår emellertid domstolens lokala behörighet av uppgifterna i ansökan om 
parterna eller om saken eller av uppgifter som redan är tillgängliga vid 
domstolen (t.ex. i ärenden enligt ärvdabalken). Mot den bakgrunden framstår en 
regel om uppgiftsskyldighet i fråga om domstolens lokala behörighet som 
överflödig och ägnad att förbrylla. I fråga om domstolens funktionella eller 
sakliga behörighet behövs det aldrig några uppgifter från sökanden. 
  Skriftliga bevis skall enligt andra stycket ges in samtidigt med ansökan eller 
överklagandet. Den ovillkorliga konstruktionen - som kritiserats under 
remissbehandlingen - har med hänsyn till förfarandets natur valts trots att det 
i och för sig inte är någonting som hindrar att parten enligt 23 § andra stycket 
ger in de skriftliga bevisen först senare (se dock även 32 § angående kostnads- 
ansvar). Genom användandet av ordet  skall  markeras nämligen tydligt att det i 
ett domstolsärende nästan aldrig är befogat att uppskjuta ingivandet av ett 
skriftligt bevis (jfr motsvarande regel för tvistemål i 42 kap. 2 § 
rättegångsbalken där ordet  bör  används). Givetvis handlar paragrafen endast om 
de bevis som parten åberopar redan när ärendet inleds och som parten skall uppge 
enligt något av de två första styckena i paragrafen. 
 
7 § 
I paragrafen finns bestämmelser om vad ett överklagande skall innehålla. 
Bestämmelserna fanns i lagrådsremissens förslag i 6 § andra stycket. De 
bestämmelser om klagofrister m.m. som fanns i 7 § det förslaget har av skäl som 
angetts i avsnitt 7.4 utgått. 
  Enligt paragrafen gäller för ett överklagande delvis samma regler som för 
ansökan. Klaganden skall dock tala om vilket beslut han överklagar och i vilken 
del det överklagas. I och för sig kunde man på de punkterna i stället utgå från 
att med  ett beslut  avses varje ställningstagande av förvaltningsmyndigheten 
till en viss självständig fråga. Eftersom emellertid en och samma beslutshand- 
ling i vissa fall innehåller flera beslut i den meningen, bör i klarhetens in- 
tresse klaganden uppmanas att ange i vilken del han överklagar beslutet. Ett 
exempel ger det fallet att en tingsrätt förklarar att ett dödsbo skall avträdas 
till förvaltning av boutredningsman samtidigt som en sådan förordnas och en part 
överklagar endast med yrkande om att någon annan skall förordnas (se 
hänvisningen till den nu aktuella paragrafen i 38 §). Överklagandet kommer att 
omfatta den fråga eller den sak som hör till den del av beslutet som klaganden 
överklagar. För de allra flesta fall där en myndighets beslut kan överklagas 
till tingsrätt framgår klagofristen av bestämmelser i anslutning till den 
materiella lagstiftningen (se även 23 § andra stycket förvaltningslagen). Be- 
stämmelser om vad den myndighet till vilken överklagandet ges in skall iaktta 
(omprövning, etc.) återfinns redan nu i förvaltningslagen och behöver inte 
upprepas i någon annan lag. Eftersom förvaltningslagen inte gäller kronofog- 
demyndigheternas exekutiva verksamhet behöver man behålla de särskilda 
bestämmelser som finns i ämnet i utsökningsbalken. Särskilda bestämmelser om 
överklagande från tingsrätt till hovrätt och vidare till Högsta domstolen bör i 
den nya lagen av skäl som angetts i avsnitt 7.2 tas upp i anslutning till de 
särskilda bestämmelser som behövs om överrättsprocessen  (se 36-41 §§). Delvis 
bygger de bestämmelserna på hänvisningar till de regler som gäller för överkla- 
gande till tingsrätt. 
 
8 § 
Paragrafen reglerar den situationen att en tingsrätt får in en skrivelse som 
rätteligen skulle ha getts in till en annan domstol eller till en förvaltnings- 
myndighet. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8. Självklart omfattas även 
det fallet att det på grund av postens eller avsändarens misstag har till 
tingsrätten kommit in en skrivelse som avsändaren avsett att ge in till en annan 
domstol eller till en förvaltningsmyndighet av sådana regler som är förmånliga 
för den som har sänt in en skrivelse till fel domstol. 
  I det första stycket finns bestämmelser om det fallet att ett överklagande ges 
in till tingsrätten i stället för till den myndighet som meddelat det beslut som 
överklagats. Tingsrätten skall i sådant fall överlämna överklagandet till för- 
valtningsmyndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in redan den dag det 
kom in till tingsrätten. Det behövs ingen bestämmelse om att tingsrätten 
särskilt skall ange vilken dag det var, eftersom detta framgår av kansliets 
stämpel på överklagandet. 
  Det andra stycket avser främst ansöknings- och anmälningsfall. Även det fallet 
att en förvaltningsmyndighet sänder över ett överklagande till en obehörig 
domstol omfattas dock. Regleringen är i huvudsak av samma innebörd som 
regleringen i första stycket. Ansökan, anmälan eller överklagandet skall över- 
lämnas till en domstol - i allmänhet en tingsrätt - som är behörig, om det över 
huvud taget finns någon sådan domstol. En förutsättning är att överlämnandet kan 
ske i samband med att ärendet inleds. Detta medför att den forumregel som gäller 
måste vara indispositiv. Annars kan ju domstolen inte finna att den inte är 
behörig. Om det inte finns någon domstol som är behörig att handlägga ärendet, 
skall tingsrätten besluta om avvisning. Ett överlämnande kan inte ske till en 
förvaltningsmyndighet. En av förutsättningarna för överlämnandet är av skäl som 
angetts i avsnitt 8 att den som gett in skrivelsen inte har något att invända 
mot ett överlämnande. I de allra flesta fall räcker det med ett telefonsamtal 
från domstolen till honom eller henne. Om telefonsamtal inte lämpar sig kan 
domstolen genom ett enkelt brev ge honom eller henne möjlighet att yttra sig. En 
annan förutsättning är att det inte finns något annat skäl mot överlämnande än 
det som kan ligga i sökandens inställning. Den viktigaste innebörden av stycket 
är att en ansökan eller anmälan skall anses gjord när den kom in till den 
tingsrätt som först tog emot handlingen. För att undvika tillämpningssvårigheter 
när samma handling överlämnats flera gånger har en viss justering av 
promemorieförslaget gjorts på den punkten. Regleringen innebär vidare att en 
sökande inte behöver betala mer än en ansökningsavgift. Den överlämnande 
domstolen skall inte fatta något avskrivningsbeslut utan endast konstatera att 
handlingarna överlämnats till en viss annan domstol. 
  Självklart innefattar skyldigheten att lämna över en skrivelse inte endast 
själva skrivelsen utan även de handlingar som hör till den. Rätten bör inte före 
överlämnandet utföra andra åtgärder än sådana som omedelbart hänger samman med 
frågan om överlämnandet, dvs. hörande av sökanden och i sällsynta undantagsfall 
en sådan begäran om komplettering av skrivelsens uppgifter som kan behövas för 
forumfrågans bedömning. I de fall där en motpart behövt höras, t.ex. för pröv- 
ning av en invecklad fråga om svensk domsrätt, kan alltså något överlämnande 
inte ske med stöd av den nu behandlade paragrafen. 
  Ett beslut om överlämnande innebär inte att saken avgörs vid den domstol som 
beslutar om överlämnandet. Beslutet kan därför inte överklagas särskilt (se 37 
§). 
  Enligt 38 § femte stycket skall första stycket tillämpas även vid överklagande 
av ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 
 
9 § 
Genom paragrafen ges tingsrätten möjlighet att begära komplettering när den 
skrivelse genom vilken förfarandet inletts är bristfällig eller föreskriven 
ansökningsavgift inte har betalats. När det finns anledning till det skall 
domstolen förelägga den som har inlett förfarandet att ge in ett bevis om sin 
behörighet att göra detta vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för 
en part. Föreläggandet kan alltså avse ett bevis om parts- eller 
processbehörighet eller om partens ställning till saken, t.ex. att han är 
dödsbodelägare eller legatarie på det sätt han uppgett. Föreläggandet kan också 
gälla t.ex. en forumfråga. 
  Inte minst med tanke på att det naturligt nog oftast är en enskild som står 
bakom en sådan skrivelse som behöver kompletteras, behöver domstolen ofta ge 
anvisningar om hur kompletteringen bör ske (se 12 §). I en del fall kan ett 
telefonsamtal vara på sin plats (jfr JO 1981/82 s. 320). Ett sådant 
telefonsamtal måste redovisas i akten eller på t.ex. dagboksblad. Sista dag för 
komplettering bör normalt bestämmas till ett visst datum och inte med utgångs- 
punkt i en delgivningsdag. Självklart får domstolen inte redan detta datum 
besluta om någon påföljd för en underlåtenhet att komplettera, om inte domstolen 
har fått in något bevis om att den förelagde i god tid har delgetts 
föreläggandet. Beträffande avvisning på grund av bristfälligheterna gäller 10 §. 
  I de fall där bristerna inte avser själva skrivelsen utan t.ex. att tings- 
rätten inte är behörig att ta upp ärendet behövs givetvis inget föreläggande. 
Avvisning kan alltså ske direkt (jfr 3 § tredje stycket nuvarande ärendelagen). 
  Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av 
ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 
 
10 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om avvisning. Motsvarande bestämmelser finns 
för närvarande i 3 § ärendelagen. 
  Det första avvisningsfallet avser vissa allvarliga brister i en sådan 
skrivelse genom vilken ärendet vid domstolen har inletts. Bristerna skall vara 
sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte kan läggas till grund 
för någon prövning i sak. Detta innebär att man som underlag för en prövning kan 
ha anledning att godta en skrivelse med större brister än vad man numera kan 
godta när det gäller stämningsansökningar i tvistemål (se 42 kap. 4 § RB), något 
som förefaller naturligt med hänsyn till ärendenas art och till att enskilda 
skall kunna klara sig utan advokathjälp (jfr 5 § FPL). Det andra fallet avser 
brister när det gäller sådana uppgifter som skall vara till hjälp för 
delgivningar i målet. Det tredje fallet avser utebliven betalning av föreskriven 
avgift. I de nu berörda fallen skall sökanden, anmälaren eller klaganden enligt 
9 § först ha genom föreläggande beretts tillfälle att avhjälpa bristen. Reglerna 
angående avvisning tillämpas naturligtvis främst i samband med att förfarandet 
inleds. Det är emellertid ingenting som hindrar att det vid behov beslutas om 
avvisning först långt efter denna tidpunkt (jfr 34 kap. 1 § RB). 
  Enligt andra stycket skall avvisning ske även när det föreligger något annat 
hinder för prövningen. Bestämmelsen avser dels sådana fall där det med rätte- 
gångsbalkens terminologi föreligger rättegångshinder enligt 34 kap. RB, dels 
sådana fall där det föreligger ett hinder mot överklagande. Bristen kan gälla 
t.ex. rätten att inleda förfarandet, partsbehörighet, domstolens behörighet 
eller rätten att överklaga. I de nu angivna fallen finns det inte anledning att 
utfärda något föreläggande enligt 9 §. 
  Om ett överklagande till tingsrätten har gjorts för sent är det den myndighet 
som fattat det överklagade beslutet som skall besluta om avvisning. Frågan om 
beslutet har överklagats i rätt tid kan alltså inte komma under tingsrättens be- 
dömande annat än i samband med överklagande av ett beslut enligt vilket 
myndigheten har avvisat överklagandet på den grunden att det har kommit in för 
sent. Att en ansökan inte har gjorts inom den tid som föreskrivits enligt en 
bestämmelse i anslutning till materiell lagstiftning utgör nog långtifrån alltid 
ett hinder för förfarandet utan kan i stället vara ett skäl att lämna ansökan 
utan bifall. 
  Enligt 38 § femte stycket skall paragrafen tillämpas även vid överklagande av 
ett tingsrätts- eller hovrättsbeslut. 
 
11 § 
I paragrafen som justerats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser 
om att en förvaltningsmyndighet är part om en enskild överklagar dess beslut 
till domstolen. Paragrafen som inte har någon motsvarighet i den nuvarande 
ärendelagen har behandlats i avsnitt 7.3. Med  förvaltningsmyndighet  avses 
detsamma som i t.ex. 1 kap. 8 § regeringsformen. 
  I paragrafen avses liksom på övriga ställen i den nya lagen med uttrycket 
 enskild  främst enskilda individer, företag och andra privata rättssubjekt. I 
undantagsfall fall kan även en myndighet vara att anse som  enskild , nämligen 
när det allmänna i ärendet uppträder som ett privat rättssubjekt. Detta är t.ex. 
fallet när en myndighet är att anse som ett företag i konkurrenslagens mening. 
Beslutsmyndigheten är motpart även om den enskilde redan har en annan motpart. 
Myndigheten kan som angetts i avsnitt 7.3 trots att den är motpart i processen 
inte räkna med att utan vidare få del av de handlingar som kommer in till 
domstolen under ärendets handläggning (se 15 och 22 §§). Den kan dock givetvis 
särskilt begära att fortlöpande få del av det material som eventuellt tillkommer 
i ärendet efter överklagandet. Om det skall hållas ett sammanträde i domstolen 
skall myndigheten underrättas om detta och i vissa fall även kallas till 
sammanträdet (se 18 §). Myndigheten kan överklaga domstolens beslut i ärendet 
(se 36 §). 
 
12 § 
I paragrafen som gäller på alla domstolsnivåer regleras domstolens skyldighet 
att vara verksam i syfte att berika processmaterialet. Den skyldigheten utgör 
den viktigaste beståndsdelen av det som brukar betecknas som domstolens 
materiella processledningsskyldighet. Till den materiella 
processledningsskyldigheten hör även domstolens skyldighet att i vissa fall söka 
begränsa processmaterialet. Enligt förslaget skall domstolen se till att ärendet 
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i 
ärendet. Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa 
otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Reglerna har 
behandlats i avsnitt 7.10. 
  Beträffande formerna för den materiella processledningen bör framhållas vikten 
av att den bedrivs med ett gott psykologiskt handlag så att domstolen undgår 
även en obefogad kritik för partiskhet. Domaren bör alltså gå varsamt fram och 
inte företa mer än det som behövs för att syftet med processledningen skall 
uppnås. Processledningen skall dock - i de fall den över huvud taget behöver 
utövas - ske öppet och inte i endast vaga ordalag. Domstolen bör begära in de 
yttranden eller akter som behövs från andra domstolar eller från myndigheter 
eller sakkunniga. Vissa utdrag av offentliga register skall dock enligt 
särskilda bestämmelser en part själv skaffa fram. I andra fall bör domstolen 
endast med stor återhållsamhet utnyttja möjligheten att på egen hand komplettera 
utredningen. Domstolen bör i stället i första hand överlämna åt parterna att 
vara verksamma. Särskild försiktighet är påkallad när det gäller utredning som 
kan tänkas vara till enskilds nackdel. Det finns anledning påpeka att den 
omfattning i vilken processledning bör utövas i princip inte har något att göra 
med om ärendet skall handläggas skriftligt eller muntligt. En annan sak är att 
det nästan alltid är avsevärt enklare att företa processledande åtgärder i 
samband med ett sammanträde. 
  I de fall där domstolen har anledning att låta en part yttra sig skriftligt 
kan domstolen välja mellan att förelägga parten eller att bereda parten 
tillfälle (se om valet författningskommentaren till 17 §). I vilka fall parten 
bör beredas tillfälle att  slutföra sin talan  i ett domstolsärende är svårt att 
ange i generella termer. För vissa domsfall i tvistemål i tingsrätt finns 
bestämmelser i 42 kap. 18 § RB om att parterna, om de inte redan kan anses ha 
slutfört sin talan, skall beredas tillfälle till detta (jfr t.ex. 50 kap. 14 § 
RB om slutföreläggande i hovrätt). Bestämmelserna för tingsrätt avser inte alla 
fall i vilka en tingsrätt kan behöva bereda en part tillfälle att yttra sig 
innan målet avgörs på handlingarna. Sålunda kan man tänka sig att det behövs ett 
slutföreläggande även i t.ex. ett invecklat avvisningsfall. I förvaltningspro- 
cesslagen kan frågan sägas vara sedd ur ett annat perspektiv. Den lagen 
innehåller nämligen allmänna bestämmelser om att en part utom i vissa angivna 
undantagsfall skall ha fått kännedom om det som tillförts målet genom någon 
annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Det finns 
alltså ingen regel om att även den som sist yttrat sig skall beredas tillfälle 
att slutföra sin talan. Samma principiella lösning har valts för 
domstolsärendena inte minst därför att den relativt klart och tydligt begränsar 
onödig kommunikation i ärendet utan att för den skull leda till rättsosäkerhet 
(se 22 § i förslaget). Frågor om i vilka fall domstolen bör ge en part ett 
särskilt tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande behandlas i kommentaren 
till 32 §. 
  Om domstolen är tveksam när det gäller frågan om parterna har fört fram allt 
de vill framföra, kan domstolen åstadkomma en motsvarighet till 
rättegångsbalkens slutföreläggande genom att förklara för parterna att den anser 
ärendet färdigutrett och planerar att avgöra ärendet viss senare dag. Det bör 
emellertid påpekas att slutföreläggande endast passar för verkligt invecklade 
fall. 
  Genom hänvisningen i 23 § första stycket till 35 kap. 7 § RB är sörjt för att 
domstolen kan avvisa överflödig bevisning när det finns skäl för detta (jfr 8 § 
andra stycket FPL). 
 
13 § 
Paragrafen ger de grundläggande bestämmelserna om valet mellan muntlig och 
skriftlig handläggning. Den har ingen direkt motsvarighet i den nuvarande 
ärendelagen. Huvudregeln är enligt första stycket att förfarandet är skriftligt 
och att rättegångsbalkens muntlighetsprincip alltså inte skall gälla (se avsnitt 
7.1). 
  Förfarandet kan emellertid i viss utsträckning vara muntligt enligt andra 
stycket. Ett sammanträde  bör  ingå i handläggningen i de fall där ett sådant 
kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. 
Användandet av ordet  bör  innebär att det inte under alla tänkbara 
omständigheter är nödvändigt att hålla sammanträde under de angivna 
förutsättningarna men att ett sådant handläggningssätt rekommenderas. På det 
sättet skiljer sig regleringen från en vanlig fakultativ sådan. I de fall där 
t.ex. ett vittne skall höras är det givetvis ofrånkomligt med ett sammanträde. 
  Utredningen använder för den situationen att handläggningen skall vara muntlig 
uttrycket  sammanträde  medan t.ex. förvaltningsprocesslagen använder uttrycket 
 förhandling . När rättegångsbalken kom till på 1940-talet ansågs nog det 
korrekta uttrycket vara  sammanträde för förhandling  i fråga om sådana 
tillfällen vid vilka parterna var närvarande medan uttrycket i t.ex. överlägg- 
ningssammanhang var  sammanträde för överläggning  (se t.ex. den ännu gällande 
lydelsen av 6 kap. 1 § RB). I balken har dock i flera under senare år tillkomna 
eller ändrade bestämmelser det kortare och modernare uttrycket  sammanträde  an- 
vänts för sådana tillfällen där parterna är närvarande. Företrädare för 
förvaltningsdomstolar förespråkar inte sällan uttrycket  förhandling , bl.a. med 
tanke på att uttrycket  sammanträde  i sådana domstolar brukar användas för 
föredragningar och överläggningar. Emellertid kan uttrycket  förhandling  vara 
förvillande för dem som inte är jurister med tanke på att det i ärendena sällan 
finns något att förhandla om i den meningen att det skulle finnas något man 
skulle försöka utarbeta en överenskommelse om. Ordet  sammanträde  är inte bara 
språkligt mera korrekt utan också mera lättbegripligt för enskilda. I förslaget 
används därför uttrycket  sammanträde . Uttrycket lämnar öppet om det skall 
förekomma en fysisk inställelse inför domstolen eller om det räcker med telefon- 
sammanträde. Med  sammanträde  avses dock endast sådana fall i vilka domstolen 
skall bereda företrädare för samtliga parter tillfälle att delta. Som 
sammanträde räknas alltså exempelvis inte ett sådant telefonsamtal som domstolen 
kan behöva ha med en part för att få t.ex. en ansökan kompletterad (se 
kommentaren till 9 §). 
  Den underförstådda huvudregeln i andra stycket är att ett sammanträde avser 
ärendet i dess helhet. Frågor om en begränsning av sammanträdet behandlas i 
tredje stycket. Tredje stycket är utformat utifrån den utgångspunkten att ett 
sammanträde normalt skall avse hela målet, men att domstolen fritt kan bestämma 
om lämpliga begränsningar (se om detta avsnitt 7.8). Att begränsningsfallen i 
lagtexten framstår som undantag innebär inget ställningstagande till frågan 
vilken typ av sammanträde som kommer att bli den vanligaste i praktiken. 
  Viktigt i sammanhang med att ett sammanträde begränsas är att parterna och 
deras eventuella ombud inte hålls okunniga om att det är domstolens avsikt att 
begränsa sammanträdet. De måste kunna förbereda sig inför sammanträdet på 
effektivaste sätt. Detta innebär att domstolen kan ha anledning upplysa parterna 
och deras eventuella ombud hur sammanträdet är avsett att gå till, t.ex. i fråga 
om sakframställningar. Med hänsyn till bl.a. ärendenas och sammanträdenas 
skiftande natur har emellertid inte i den nya lagen såsom i rättegångsbalken 
tagits in några bestämmelser om den normala gången av ett sammanträde (se 
avsnitt 7.8). 
  Även vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte med en juristdomare 
kan muntlig bevisning tas upp. I undantagsfall kan det finnas anledning att 
uppmärksamma att den eller de som avgör ärendet såvitt möjligt bör vara 
närvarande när muntlig bevisning tas upp. Självklart bör domstolen också försöka 
avgöra ärendet i så nära anslutning till bevisupptagningen som möjligt. I sista 
hand är det alltid den enskilde domare som avgör målet som svarar för att han 
har ett tillräckligt gott underlag för sitt beslut. I hovrätten bör en eventuell 
bevisupptagning nästan undantagslöst ske i samband med att ärendet avgörs. 
  En part som inte har rättshjälp kan inte få ersättning av allmänna medel för 
att han infinner sig till ett sammanträde i ett domstolsärende (se dock även 32 
§). I den delen överensstämmer regleringen med den som nu gäller enligt ärende- 
lagen. 
  När det gäller en parts rätt att begära sammanträde finns bestämmelser i 14 §. 
 
14 § 
Paragrafen handlar om parters rätt till sammanträde i ett ärende och saknar 
direkt motsvarighet i den nuvarande ärendelagen. Huvudregeln är att domstolen 
skall hålla ett sammanträde, om det begärs av en enskild part. I fråga om 
motiven för denna regel, se avsnitt 7.8. Vissa undantag uppställs från 
huvudregeln. Ett av undantagen gäller det fallet att ärendet inte skall prövas i 
sak, t.ex. därför att det rör sig endast om en dispensprövning eller om en 
ansökan som skall avvisas. Undantag görs också för sådana fall där avgörandet 
inte går parten emot. En parts begäran om sammanträde behöver enligt förslaget 
inte heller bifallas när sammanträdet av någon annan särskild omständighet inte 
behövs. En utgångspunkt bör vid behovsbedömningen vara att en begäran om sam- 
manträde bifalls om trovärdigheten av den enskildes uppgifter angående 
sakförhållandena i ärendet kan ha betydelse för domstolens avgörande och parten 
inte tidigare har hörts inför domstol angående saken. Detta betyder för tings- 
rätternas del att den enskildes uppgifter rörande relevanta sakfrågor i normala 
fall inte bör tas för annat än goda i domstolens avgörande, när domstolen avslår 
en begäran från honom om att bli hörd muntligen. Undantag måste dock givetvis 
göras för t.ex. det fallet att svaret på den sakfråga det gäller inte har någon 
avgörande betydelse för målet eller när det av någon annan anledning står klart 
att den enskildes uppgifter inte skulle komma att läggas till grund för 
avgörandet, t.ex. därför att han uppenbarligen har fel eller inte kan bidra till 
sakfrågans belysning (jfr 35 kap. 7 § RB om avvisande av bevisning). Exempel på 
andra fall där sammanträde inte heller behöver hållas är att den enskilde endast 
vill få tillfälle att kritisera en antagen rättsnorm. Självklart är det domsto- 
len och inte parterna som i sista hand bedömer om sammanträdet är obehövligt. 
När det gäller hovrätt är det faktiska behovet av muntlighet generellt sett 
avsevärt mindre än i tingsrätt, om tingsrätten har hört den enskilde parten 
muntligt. 
  Såvitt gäller sådana ärenden där den som begär sammanträdet i ärendet gör 
gällande en rättighet som faller in under artikel 6 i Europakonventionen måste 
behovet av sammanträde givetvis bedömas utifrån en tolkning av det som 
konventionen kräver. Detta innebär inte någon absolut rätt till sammanträde. 
Även i konventionsfallen kan således domstolen i vissa fall underlåta att 
bifalla en framställning om sammanträde. Exempel på detta är bl.a. att domstolen 
endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan 
prövas på handlingarna som efter ett sammanträde. Vidare kan domstolen alltid 
avstå från sammanträde när det i en lägre domstol hållits en förhandling rörande 
saken och det inte råder någon oklarhet av rättslig betydelse rörande 
sakfrågorna i ärendet. Om endast ett processuellt beslut överklagats till högre 
domstol, behöver den domstolen inte hålla något sammanträde. 
 
15 § 
I första stycket som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen 
föreskrivs att domstolen skall ge en eventuell motpart tillfälle att svara inom 
en viss tid. I detta ligger givetvis att domstolen också måste sända över den 
skrivelse genom vilken förfarandet vid den domstolen har inletts till motparten 
(se om kommunicering av andra skrivelser kommentaren till 22 §). Innebörden av 
bestämmelsen är att domstolen uttryckligen skall förklara för motparten att 
denne har möjlighet att svara. Det räcker alltså inte att domstolen sänder över 
den inledande skrivelsen och sedan väntar en tid innan ärendet avgörs. Enligt 17 
§ kan domstolen ge motparten ett formligt föreläggande att ge in ett skriftligt 
svar till domstolen. 
  Från första styckets grundregel görs i andra stycket två undantag för att man 
skall undvika onödiga och kostnadskrävande kommuniceringar. Undantagen har 
behandlats i avsnitten 7.3 och 7.7. Enligt den första punkten behöver någon 
kommunicering inte ske, om det saknas anledning att anta att ärendet till någon 
del kommer att avgöras till motpartens nackdel. I en andra punkt i andra stycket 
finns en speciell undantagsregel för de fall där det till grund för förfarandet 
ligger ett myndighetsbeslut som överklagats till tingsrätt. I sådana fall är 
enligt 11 § den myndighet som beslutat i allmänhet motpart till den som över- 
klagat. Domstolen behöver emellertid inte ge myndigheten tillfälle att avge 
något svar i de fall detta är onödigt. Se om skälen för den lösningen avsnitt 
7.3. Ett typexempel i vilket en kommunicering kan undvaras med stöd av den andra 
punkten är att de i ärendet förekommande intressena redan är partsrepresenterade 
genom att det finns en enskild motpart. Även i andra fall där det i ärendet inte 
förekommer sådana allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift att 
bevaka bör en kommunicering kunna underlåtas. Detta utesluter de flesta av de 
fall i vilka endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om 
avvisning eller avskrivning eller ett beslut som meddelats under pågående hand- 
läggning hos förvaltningsmyndigheten angående t.ex. jäv. Vissa processuella 
beslut har emellertid en så nära anknytning till saken att det vid överklagande 
kan sägas förekomma allmänna intressen som beslutsmyndigheten har till uppgift 
att bevaka. Det gäller framför allt interimistiska beslut. Av 65 a § 
konkurrenslagen (1993:20) följer att vissa beslut enligt den lagen inte får 
ändras av domstol utan att Konkurrensverket har lämnats tillfälle att yttra sig. 
  Den som undertecknat en ansökan kan givetvis inte betecknas som motpart såvitt 
gäller den fråga som ansökan avser. Detta medför att man kan undgå kommunicering 
i de fall där samtliga parter är sökande. Om en viss person med partsbehörighet 
i ansökan endast förklarat sig godta denna, torde man åtminstone för en del fall 
kunna hävda att en kommunicering är onödig därför att ett bifall till ansökan 
inte blir till den partens nackdel. I ett officialprövningsärende förekommer 
inga parter i processuell mening (förfarandet är alltså inte ackusatoriskt), men 
det innebär inte att domstolen kan avgöra ärendet utan att ha hört den som skall 
utsättas för en viss åtgärd (förfarandet är alltså på sätt och vis kontra- 
diktoriskt). 
  En förutsättning för att ärendet skall få avgöras direkt är att det befintliga 
materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha fullgjort den 
materiella processledning som enligt 12 § ligger på domstolen (se om den 
materiella processledningen även avsnitt 7.10). Är materialet inte tillräckligt 
med hänsyn till reglerna om den skyldigheten måste domstolen försöka komplettera 
utredningen innan ärendet avgörs. Praktiskt sett avser möjligheten enligt 
paragrafen att avstå från kommunicering framför allt ett överklagande, eftersom 
det i sådant fall finns ett grundläggande beslut som kan utvisa att den 
enskildes framställning är ogrundad trots det som sägs i överklagandet. Ett 
överklagat beslut kan dock ha sådana brister när det gäller motiveringen att man 
inte kan göra några säkra bedömningar av om överklagandet är ogrundat. I sådant 
fall måste givetvis kommunicering ske med motparten. När domstolsprövningen är 
primär är det nog mindre vanligt att domstolen redan när ärendet inleds vid den 
domstolen kan fastställa att t.ex. en ansökan bör lämnas utan bifall. 
  Ett interimistiskt beslut eller inhibitionsbeslut enligt 26 § kan i åtskilliga 
fall komma till stånd utan kommunicering. Huvudregeln för de fall där det inte 
föreligger någon fara i ett dröjsmål bör emellertid vara att kommunicering sker 
innan beslutet meddelas (jfr Regeringsrättens årsbok 1991 ref 109 angående 
tillämpningen av motsvarande bestämmelser i förvaltningsprocesslagen). 
  Vid överklagande av tingsrättens avgörande skall paragrafen tillämpas även i 
den högre domstolen. Motparten till den som har överklagat skall alltså i 
normalfallet få del av överklagandet. Även för den högre domstolen gäller dock 
undantagen enligt andra stycket. Om det är så att en förvaltningsmyndighets 
beslut fastställts av tingsrätten, behöver den högre domstolen alltså normalt 
inte ge beslutsmyndigheten del av överklagandet. Med tanke inte minst på de 
begränsade möjligheterna för myndigheten att vid behov få en ytterligare 
överprövning till stånd, bör det emellertid vara en naturlig åtgärd för den 
högre domstolen att ge beslutsmyndigheten del av eventuella nya uppgifter från 
den enskilde, om domstolen överväger att ändra myndighetens och tingsrättens 
beslut. Det skall tilläggas att de föreslagna reglerna jämfört med 52 kap. 7 § 
RB innebär en viss, mindre betydande utvidgning av en högre rätts skyldighet att 
kommunicera ett överklagande. 
  För åtskilliga ärendetyper förekommer det särskilda bestämmelser om att vissa 
personer skall höras över en ansökan (se t.ex. 19 kap. 9 § andra stycket 
ärvdabalken). Den typen av bestämmelser har ofta sitt värde genom att de 
utmärker vilka som för den ärendetyp det gäller skall anses vara parter i den 
nya ärendelagens bemärkelse. Särskilda bestämmelser om kommunicering finns även 
i t.ex. 60 § 3 mom. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Den särskilda 
regleringen kan ta över bestämmelserna i den nu behandlade paragrafen inte 
endast när det gäller krav på kommunicering utan även när det gäller möjligheter 
att underlåta kommunicering (jfr 2 §). 
 
16 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om motparters svar och motsvarar därmed 11 § 
FPL. Bestämmelserna saknar motsvarigheter i den nuvarande ärendelagen. 
  Grundregeln enligt första stycket är att svaret skall vara skriftligt. Att 
domstolen redan i förväg bestämmer att svaret får lämnas muntligt måste i 
praktiken komma att bli reserverat för sådana fall i vilka svaret skall avges 
vid ett sammanträde till vilket domstolen samtidigt kallar (se 18 §). Även när 
domstolen förelagt parten att svara skriftligt måste domstolen för att man skall 
uppnå processeffektivitet kunna godta ett svar som motparten lämnar muntligt, 
t.ex. vid ett besök på domstolskansliet. I sådant fall måste svaret upptecknas 
vid domstolen. Beträffande svar som avges på telefon krävs det stor försiktighet 
från domstolens sida. En domstol måste nämligen alltid vara övertygad om att 
svaret kommer från rätt person. Åtminstone i de fall där ett telefonsvar 
innehåller t.ex. ett medgivande eller ett erkännande torde det i allmänhet vara 
uteslutet att i den delen lägga telefonsvaret till grund för domstolens avgöran- 
de. 
  I andra stycket finns bestämmelser om svarets innehåll när det gäller 
medgivanden och skäl för ett eventuellt bestridande. De bevis som parten 
åberopar skall givetvis uppges och skriftliga bevis skall ges in (jfr 23 §). 
 
17 § 
Paragrafen, som justerats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen, ger 
domstolen möjlighet att förelägga en part att yttra sig vid påföljd att ärendet 
ändå kan komma att avgöras. Möjligheten kan utnyttjas när som helst under 
förfarandet, således även i inledningsskedet. Ett alternativ är att parten  ges 
tillfälle  att yttra sig. Föreläggandeformen bör väljas särskilt i de fall där 
domstolen - på grund av sin materiella processledningsskyldighet enligt 12 § 
eller av någon annan orsak - har ett intresse av att parten yttrar sig. I fråga 
om krav på delgivning gäller 46 §. Om det inte kommer in något yttrande uppstår 
i vissa fall en bevisverkan enligt 35 kap. 4 § RB (se hänvisningen i 23 § till 
det lagrummet). Vid behov kan domstolen kalla den part som inte följt före- 
läggandet att infinna sig vid ett sammanträde (se 18 §). I fråga om s.k. 
slutföreläggande, se författningskommentaren till 12 §. 
 
18 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av parterna till ett sammanträde. 
Jämfört med promemorieförslaget har paragrafen arbetats om på det sättet att 
bestämmelserna om påföljd för utevaro har förts över till 20 §. Dessutom har i 
paragrafen införts särskilda bestämmelser för sådana myndigheter som är 
motparter enligt 11 §. 
  Grundregeln i första stycket är att domstolen skall kalla den som är part till 
sammanträdet. Från denna regel görs undantag för sådana myndigheter som är 
motparter enligt 11 §. En sådan myndighet behöver inte kallas annat än om 
domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. 
Myndigheten kan nämligen med den ändrade avgränsning av myndighetens 
partsbehörighet som har gjorts i 11 § (se avsnitt 7.3) komma att vara part utan 
att de allmänna intressen som myndigheten har att bevaka är särskilt 
framträdande i ärendet. Det gäller främst sådana ärenden där det finns en 
enskild motpart, t.ex. vid överklagande av vissa beslut av Patent- och 
registreringsverket. Även för t.ex. sådana fall där den enskilde har en rätt 
till sammanträde på grund av Europakonventionens bestämmelser kan man tänka sig 
att myndigheten inte kan förväntas ha något att bidra med när det gäller sakens 
belysning. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet. Efter en 
underrättelse ligger det i myndighetens hand att bestämma om myndigheten har 
anledning att inställa sig till sammanträdet. Givetvis måste beslutsmyndigheten 
före sammanträdet ha fått del av allt material i ärendet. 
  Bestämmelser om hur domstolen skall förfara, om någon av parterna uteblir från 
ett sammanträde, har tagits in i 20 §. I en kallelse skall det enligt andra 
stycket tas in en upplysning om betydelsen enligt den paragrafen av att parten 
uteblir från sammanträdet, dvs. underlåter att inställa sig personligen eller 
genom ombud. 
  I andra stycket finns även en regel om vitesföreläggande. Enligt den nuvarande 
ärendelagen får domstolen vid vite förelägga sökanden eller annan att komma 
tillstädes eller infinna sig personligen. I ett ärende som domstolen kan ta upp 
endast efter ansökan får domstolen enligt nuvarande regler förelägga sökanden 
att komma tillstädes vid påföljd att ansökan annars förfaller. Enligt 14 § FPL 
kan en enskild part kallas att infinna sig personligen vid vite eller vid 
påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. Vitespåföljden passar inte för 
utevaro utan endast för en parts underlåtenhet att komma personligen. 
Vitespåföljden behövs nämligen endast för sådana fall där domstolen på grund av 
brister i utredningen inte kan avgöra ärendet enligt reglerna i 20 §. Att parten 
kallas personligen eller genom ombud ger inga garantier för att domstolen får 
tillgång till de möjligheter parten besitter när det gäller att berika 
processmaterialet. För den skull anges i andra stycket att domstolen får 
föreskriva vite, om en part bör infinna sig personligen. En mer allmän möjlighet 
att föreskriva vite följer av hänvisningen i 43 § till 9 kap. 7 § 
rättegångsbalken. 
  För särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda bestämmelser om kallelser. 
Exempel på detta erbjuder 22 § tredje stycket skuldsaneringslagen (1994:334). 
 
19 § 
Bestämmelserna i första stycket, som behandlats i avsnitt 7.8, ger domstolen 
samma möjligheter att hålla ett sammanträde i ett ärende på telefon som 
domstolen enligt 42 kap. 10 § RB har möjlighet att hålla ett förberedelsesam- 
manträde i tvistemål på det sättet. När ett sammanträde kan antas få stor 
betydelse för utredningen bör domstolen inte utan starka skäl frångå en parts 
begäran om sammanträde med alla närvarande i sammanträdeslokalen. 
  Vid ett telefonsammanträde skall enligt andra stycket bestämmelserna i 18 § om 
kallelser och förelägganden inte gälla (jfr 42 kap. 10 § RB). Självfallet bör 
emellertid domstolen i förväg underrätta parterna om sammanträdet. En part måste 
ges ett skäligt rådrum. 
 
20 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur domstolen får förfara när en part 
uteblir från ett sammanträde, dvs. underlåter att i enlighet med en delgiven 
kallelse inställa sig personligen eller genom ombud. En självklar förutsättning 
är att parten enligt 18 § har fått en upplysning om påföljden för utevaron. I 
promemorieförslaget reglerades motsvarande frågor genom bestämmelser om 
kallelse. 
  För utevaro, dvs. underlåtenhet att komma ens genom ombud, har man att välja 
mellan att ärendet handläggs och avgörs i sak trots utevaron och att ärendet av- 
skrivs från vidare handläggning. Vilket alternativ som bör väljas kommer an på 
vilken av parterna det gäller och i vilket läge utredningen i ärendet befinner 
sig. Möjligen kan även ärendets karaktär spela in. Om den som inlett ärendet vid 
tingsrätten uteblir, ligger generellt sett avskrivning närmast till hands. 
Detsamma gäller när det i hovrätten är en klagande som uteblivit. Den påföljden 
kan emellertid inte väljas när det är en motpart som uteblir. Ärendet kan dock 
många gånger prövas i sak även när motparten uteblir. Om detta av materiella 
skäl är omöjligt (se reglerna i 12 § om domstolens utredningsskyldighet) 
återstår ingenting annat för domstolen än att kalla till ett nytt sammanträde 
med vitesföreläggande. 
  Om ärendet vid den domstol det gäller har inletts genom ett överklagande bör 
ett avskrivningsbeslut i allmänhet förenas med ett beslut om att det överklagade 
avgörandet skall stå fast. Med hänsyn till rättskraftsprinciperna hindrar dock 
ett sådant beslut långtifrån alltid ett nytt ärende om samma sak. Frågor om 
möjligheterna att till grund för ett avgörande som tillkommer i en 
utevarosituation lägga uppgifter som en närvarande part har lämnat behandlas i 
kommentaren till 22 §.  
21 § 
Första stycket reglerar frågor om offentlighet och ordning vid sammanträde genom 
hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. En i promemorieförslaget 
upptagen regel som innebar en avvikelse från balkens system i fråga om 
förhandlingsoffentlighet har utgått till följd av remisskritik. 
  Andra stycket innehåller bestämmelser om hur domstolen genom anteckningar 
skall sörja för bevisning om det som har förekommit vid ett sammanträde. Ordet 
 protokoll  används inte, eftersom paragrafen bör lämna öppet i vilken form 
anteckningarna skall ske. En möjlighet är givetvis att de förs på en särskilt 
upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra 
möjligheter är att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad eller i ett 
ADB-behandlat målregister. Anteckningar av det nu berörda slaget kan givetvis 
behöva föras även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när flera domare 
deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De särskilda bestämmelser 
som behövs om anteckningar enligt paragrafen bör tas in i en förordning. 
 
22 § 
I paragrafen finns de för en skriftlig process viktiga bestämmelserna om i 
vilken omfattning en part måste ha fått del av materialet i ärendet och fått 
tillfälle att yttra sig över detta innan domstolen avgör ärendet. Motsvarande 
frågor är inte reglerade genom den nuvarande ärendelagen (se avsnitt 7.7). 
  Huvudprincipen är enligt första stycket att ett ärende inte får avgöras utan 
att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet 
genom någon annan än honom eller henne och har fått tillfälle att yttra sig över 
uppgiften (s.k. kommunikation; jfr 15 § om kommunicering av den inledande 
skrivelsen; jfr även 18 § FPL och 17 § förvaltningslagen). En kommunikation för 
mycket är mindre betänklig än en för lite, och det är självklart att domstolen 
aldrig av några principiella skäl får dra sig för att låta parterna växla flera 
skrivelser med varandra i ett och samma ärende, om det finns ett behov av en 
sådan skriftväxling. Grundprincipen bör emellertid - inte minst av omtanke om 
parterna - vara att skriftväxlingen avbryts så snart ett fortsatt kommunicerande 
av partsskrivelser framstår som obehövligt för avgörande av ärendet. I sådana 
fall där utredningen i ett ärende är komplicerad och i sådana fall där parterna 
har svårt att åstadkomma en mera samlad skriftlig presentation av pro- 
cessmaterialet kan det ofta finnas skäl att komplettera den skriftliga hante- 
ringen av ärendet med en muntlig handläggning. 
  Undantag från första styckets kommuniceringsskyldighet görs i andra stycket 
för sådana fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar 
betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att 
parten får kännedom om uppgiften innan domstolen avgör ärendet. En uppgift kan 
sakna betydelse t.ex. i sådana fall där den inte innebär någonting nytt i 
ärendet jämfört med det som parten tidigare har angett eller där motparten redan 
med fog kan förutsättas ha kännedom om den uppgift det gäller. Det är emellertid 
inte självklart att kommunikation skall underlåtas i sådana fall där ett 
yttrande innehåller endast ett bestridande med hänvisning till det som 
förekommit i en lägre instans (jfr JO 1981/82 s. 318). Domstolen kan avstå från 
kommunicering också när det gäller orimliga, oriktiga eller missvisande uppgif- 
ter. Att ett ärende rör en sak av ringa värde kan däremot självklart inte tas 
till intäkt för att underlåta kommunikation. Frågan om domstolens skyldighet att 
i vissa fall bereda part tillfälle att framställa ett kostnadsyrkande innan 
ärendet avgörs behandlas i kommentaren till 32 §. 
  Enligt tredje stycket behöver domstolen i fråga om en myndighet som är motpart 
enligt 11 § första stycket inte tillämpa reglerna om kommunicering om detta är 
onödigt (se avsnitt 7.3). Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall 
dock alltid enligt 29 § snarast sändas över till beslutsmyndigheten. Om 
myndigheten överklagar tingsrättens avgörande är hovrätten i normala fall 
skyldig att kommunicera materialet med beslutsmyndigheten. Det framgår av att 
tredje stycket enbart syftar på sådana fall i vilka myndigheten är  motpart . Om 
det i stället är den enskilde som överklagar tingsrättens beslut, bör 
beslutsmyndigheten enligt det som sägs i kommentaren till 15 § få del av sådana 
nya uppgifter som eventuellt tillkommer i den högre domstolen. 
  I och för sig uppställs det inte i paragrafen något formligt krav på att 
kommunikationsskyldigheten alltid uppfylls genom översändande till parterna av 
det material det gäller. Beträffande t.ex. inlånade akter kan 
kommunikationsskyldigheten i en del fall tänkas uppfylld på annat sätt. 
Bestämmelser om avstående från översändande finns i t.ex. 6 § andra stycket 
delgivningslagen (1970:428). 
  Paragrafen utesluter inte att visst material, som i och för sig är av be- 
skaffenhet att falla in bland undantagen i andra stycket sänds över till parten 
helt formlöst utan att mottagaren formellt föreläggs eller bereds tillfälle att 
yttra sig. Om materialet sänds över måste avgörandet anstå till dess parten fått 
rimlig tid på sig för yttrande (jfr JO 1981/82 s. 318). I fråga om krav på 
delgivning gäller 46 §. 
  Det skall i anslutning till paragrafen sägas att några remissinstanser har 
efterlyst uttalanden om hur den i paragrafen fastslagna kontradiktoriska 
principen skall tillämpas i fråga om sådana uppgifter som kommer fram vid ett 
sammanträde till vilket en av flera parter har underlåtit att inställa sig trots 
att han delgivits kallelse. Till detta skall sägas att reglerna i 18 § om 
kallelse m.m. har en sådan utformning att det inte i sig är uteslutet att i den 
angivna situationen lägga sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet till 
grund för ett beslut i ärendet. Emellertid kan domstolen inte avgöra ett ärende 
förrän domstolen fullt ut iakttagit reglerna i 12 § om materiell processledning. 
Detta medför med beaktande även av normala bevisbörderegler att särskilt en 
enskild person som har uteblivit innan ärendet avgörs kan behöva kommuniceras 
sådana uppgifter som framkommit vid sammanträdet. Självklart gäller även i den 
nu angivna situationen de i paragrafen upptagna undantagsreglerna. 
 
23 § 
Bestämmelser om bevisning tas upp i 23-25 §§. Begreppsbildningen kring 
bevisningsfrågorna är densamma som enligt rättegångsbalken och den nuvarande 
ärendelagen. Regleringen skiljer sig dock på flera punkter från den som gäller 
enligt de lagarna till följd av att balkens principer om omedelbarhet enligt den 
nya lagen inte behöver tillämpas vid handläggningen av ett ärende (se avsnitt 
7.1). Det skall nämnas att regleringen på flera punkter skiljer sig också från 
den som gäller i förvaltningsdomstol. 
  I första stycket finns en grundläggande bestämmelse om att i fråga om 
bevisning i allmänhet 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ rättegångsbalken skall tillämpas. 
Hänvisningen avser balkens regler om fri bevisprövning (1 §), omständigheter 
m.m. för vilka bevisning inte krävs (2 §), verkan av erkännande m.m. (3 §), 
verkan av parts passivitet (4 §), uppskattningen av skada (5 §), skyldigheten 
att sörja för bevisning (6 §), avvisande av bevisning (7 §; se även avsnitt 
7.10) samt om bevisupptagning vid annan domstol eller i utlandet (10-12 §§). 
Hänvisningen till 35 kap. 10-12 §§ om bevisupptagning vid annan domstol m.m. gör 
en motsvarighet till 27 § FPL onödig. 
  Av andra stycket framgår att skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis 
skall ges in till domstolen utan dröjsmål och att detsamma gäller sådana föremål 
vilka åberopas som bevis och kan ges in till domstolen. Regleringen avser 
skriftliga bevis i rättegångsbalkens mening, skriftliga vittnesberättelser och 
skriftliga sakkunnigutlåtanden som avgetts med anledning av ärendet samt 
syneföremål (se t.ex. Edelstam, Sakkunnigbeviset, Uppsala 1991, s. 213 med 
vidarehänvisningar om att ett sakkunnigutlåtande av det angivna slaget inte 
utgör ett skriftligt bevis i balkens mening och att därför 38 kap. RB inte kan 
tillämpas när det gäller utlåtandet; jfr 20 § FPL). 
  Av andra stycket framgår också att domstolen, om det behövs, får förelägga den 
part som åberopat handlingen eller bevisföremålet att inom viss tid ge in 
beviset vid påföljd att ärendet ändå kan komma att avgöras. Det finns inte i 
rättegångsbalken någon uttrycklig regel om att den påföljden kan föreläggas (jfr 
dock 22 § FPL). För dispositiva tvistemål gäller den emellertid automatiskt till 
följd av att det i princip är parternas sak att sörja för bevisningen. För 
indispositiva ärenden (och för indispositiva tvistemål) begränsas möjligheten 
att faktiskt bortse från beviset av reglerna om domstolens materiella 
processledningsskyldighet (se 12 §). 
  Såvitt gäller kostnadsfrågor bör påpekas att enligt förvaltningsprocesslagen 
ersättning kan betalas av allmänna medel till part eller annan som inställer sig 
till förhandling eller till annan än part som tillhandahåller ett skriftligt 
bevis eller annat bevisföremål. För ärendena gäller i stället rättegångsbalkens 
regler (jfr 32 §). De reglerna innebär att det är parten som har att svara för 
kostnaderna för sin inställelse och sin bevisning. För den som beviljats allmän 
rättshjälp gäller andra regler (se även 32 §).  
24 § 
Paragrafen innehåller regler om förhör med vittnen. Regleringen i första stycket 
skiljer sig på några punkter från det som följer av ärendelagen med dess allmän- 
na hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser. Det gäller för det första att 
vittnet  får  höras i stället för att vittnet  skall  höras (jfr 25 § FPL). Den 
skillnaden hänger samman med bl.a. att i normala fall även skriftliga 
vittnesberättelser är tillåtna (med det bevisvärde de kan ha). Vidare gäller att 
ed inte är obligatorisk (se avsnitt 7.9). Inledningen till det första stycket 
har justerats jämfört med promemorians förslag i syfte att klart markera att det 
inte bara är domstolen som kan ta initiativet till vittnesbevisning. Det finns 
ingen anledning att ge skriftliga vittnesberättelser någon reglering utöver den 
som finns i 23 §. 
  I andra stycket finns bestämmelser om hörande av ett vittne på telefon. De 
bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med reglerna i 43 kap. 8 § 
fjärde stycket RB. Möjligheterna att hålla telefonförhör finns vid sidan av möj- 
ligheterna att höra vittnet direkt inför domstolen, att tillåta en skriftlig 
vittnesberättelse, att låta bevisupptagningen ske inför annan svensk domstol 
eller att tillämpa lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. 
  Det skall anmärkas att vissa av de bestämmelser i rättegångsbalken till vilka 
hänvisning sker gör en åtskillnad mellan tvistemål och brottmål. Hänvisningen 
avser i princip tvistemålsreglerna. Det kan dock tänkas fall där det finns an- 
ledning att analogiskt tillämpa brottmålsbestämmelserna. Det gäller t.ex. fall 
där ärendet angår en fråga som har anknytning till ett brottmål och den som inte 
får höras i brottmålet skall höras i ärendet (t.ex. i ett ärende om 
besöksförbud). 
  Den omständigheten att skriftliga vittnesberättelser är tillåtna utesluter 
inte att domstolen kallar in den person som har uttalat sig skriftligt. Domsto- 
len har nämligen enligt sin materiella processledningsskyldighet ett ansvar när 
det gäller i vilka former en utredning skall läggas fram. Man brukar i det 
hänseendet tala om  principen om det bästa bevismedlet . Domstolen kan i en del 
ärenden ha anledning att se till att bevismedlen används på det sätt som medför 
den säkraste bevisningen. Enligt Domstolsutredningens förslag skulle - om en 
part åberopat en skriftlig vittnesberättelse - vittnet ändå höras, om domstolen 
på grund av begäran från en annan part eller av andra skäl fann att det 
behövdes. Den regeln blir onödig med förslaget i 23 § enligt vilket åberopad 
bevisning får avvisas endast under de i 35 kap. 7 § RB angivna omständigheterna. 
  I fråga om muntlig bevisning vid överprövning i tvistemål gäller enligt rätte- 
gångsbalken vissa tilltrosbestämmelser (50 kap. 23 § och 55 kap. 14 §). Dessa 
innebär att den högre domstolen normalt inte får komma till en annan uppfattning 
rörande den tilltro man kan ha till en vid huvudförhandling i den lägre dom- 
stolen hörd person utan att också den högre domstolen hört den personen. I 
litteraturen har förordats att tilltrosparagraferna ges en analogisk tillämpning 
vid överklagande av ett beslut till hovrätt eller Högsta domstolen (se t.ex. 
Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 135). Detta talar för att man i den nya 
lagen tar in bestämmelser motsvarande tilltrosparagraferna. Det är nog dock 
relativt sällan som sådana bestämmelser skulle få någon självständig betydelse 
vid överklagande av ett beslut i ett domstolsärende. Den muntliga bevisningen 
intar en relativt undanskymd plats i hanteringen av domstolsärendena i högre 
rätt, och det ligger i sakens natur att den grundtanke som motiverar 
tilltrosparagraferna gör sig gällande oavsett dessa. En högre rätt torde sålunda 
inte annat än i undantagsfall ändra en lägre rätts tilltrosbedömning när det 
gäller en utsaga av en person som hörts av den lägre domstolen utan att själv ha 
hört den person det gäller. Förvaltningsprocesslagen innehåller inga motsvarig- 
heter till tilltrosparagraferna och något behov av sådana förefaller inte heller 
ha yppat sig i förvaltningsdomstolarna. Mot den bakgrunden föreslås inte några 
tilltrosparagrafer i den nya lagen. 
 
25 § 
I paragrafen hänvisas i fråga om bevismedlen skriftligt bevis, syn och sakkunnig 
till rättegångsbalkens regler (utom till dem vilka handlar om bevisomedelbar- 
heten). Såvitt gäller sakkunnigbeviset innebär detta bl.a. att 
sakkunnigbegreppet i ärendelagen får en annan innebörd än enligt 
förvaltningsprocesslagen. Kännetecknande för sakkunnigbeviset är sålunda endast 
bevisets karaktär och inte att det också rör sig om en av domstolen utsedd 
sakkunnig. Även partssakkunniga är alltså sakkunniga enligt förslaget. En annan 
skillnad i förhållande till förvaltningsprocesslagen är att sakkunnigbeviset 
avser frågor för vars bedömande krävs särskild fackkunskap medan förvalt- 
ningsprocesslagens sakkunnigbevis avser frågor som kräver särskild sakkunskap. 
För att domstolen vid ett sakkunnigförhör skall kunna tillämpa 36 kap. 9 § andra 
stycket, 15 och 18 §§ rättegångsbalken har en viss justering gjorts i 
promemorieförslaget. 
  Förslaget upptar inga hänvisningar till 37 kap. RB om förhör med part. 
Givetvis kan dock en part höras i ärendet. Förhöret kan emellertid inte såsom 
enligt rättegångsbalken ske under straffansvar. I den delen överensstämmer 
regleringen med den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen (se avsnitt 7.9). 
 
26 § 
Paragrafen handlar om säkerhetsåtgärder m.m. Enligt rättegångsbalken kan en part 
i tvistemål i åtskilliga fall få en säkerhetsåtgärd till stånd i avvaktan på ett 
slutligt avgörande av en tvist (se 15 kap. RB). Många regler som ger möjlighet 
att besluta om en säkerhetsåtgärd eller att meddela ett interimistiskt beslut 
finns även i anslutning till materiell lagstiftning. Bestämmelserna i 
rättegångsbalken torde endast i undantagsfall vara tillämpliga i 
domstolsärenden. Enligt den nuvarande ärendelagen kan emellertid domstolen 
förordna om säkerhetsåtgärd, om det finnes vara av synnerlig vikt att i avbidan 
på ärendets avgörande egendom ställs under förvaltning av god man eller annan 
åtgärd vidtas för säkerställande av den rättsvård om vilken det i ärendet är 
fråga (4 § tredje stycket). I den nuvarande ärendelagen ges även processuella 
bestämmelser av enklaste slag för hanteringen av en fråga om säkerställande. 
Dessa bestämmelser om säkerställande har med vissa mindre förändringar överförts 
till paragrafen (se avsnitt 7.11). 
  Andra stycket reglerar frågor om säkerhetsåtgärder och inhibition (åtgärd 
genom vilken en verkställighet av ett avgörande hindras) hos en domstol som 
prövar ett överklagande i ett ärende. En hovrätt har enligt 52 kap. 7 § tredje 
stycket RB en vidsträckt rätt att vid överklagande av ett beslut bevilja 
säkerhetsåtgärder interimistiskt eller att besluta om inhibition. En tingsrätt 
prövar emellertid inte i tvistemål frågor om överklaganden. Det gör att det för 
tvistemål i tingsrätt endast finns speciella bestämmelser i ämnet, t.ex. 3 kap. 
5 § utsökningsbalken och 62 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och 
handräckning. Till de bestämmelserna skall läggas bestämmelserna om säkerhets- 
åtgärder i 15 kap. RB. En förvaltningsdomstol har enligt 28 § FPL en allmän rätt 
att vid ett överklagande förordna interimistiskt rörande saken och den rätten 
innefattar även en möjlighet att besluta om inhibition. Se även 29 § FPL och 18 
kap. 12 § utsökningsbalken. 
  Mot den nu angivna bakgrunden upptas i andra stycket för sådana ärenden i 
vilka domstolen prövar ett överklagande en allmän bestämmelse om att domstolen 
får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas och 
att domstolen även i övrigt får besluta tills vidare rörande saken. I det sist 
angivna hänseendet är det främst åtgärder av den typ som anges i 15 kap. 3 § 
andra stycket RB som kan komma i fråga (se avsnitt 7.11). 
 
27 § 
I första stycket finns en bestämmelse om vad som utgör processmaterial. Den 
utsäger att domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller 
och det som i övrigt har förekommit i ärendet (se avsnitt 7.6). Detta innebär en 
viss ändring i förhållande till nuvarande ordning i de fall där domstolen har 
hållit ett sammanträde (se 17 kap. 2 § RB). Ändringen hänger samman med att 
rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip inte behöver tillämpas vid handläggning 
enligt den nya lagen. Trots lydelsen av första stycket finns det ett visst 
handlingsutrymme för domstolen och parterna när det gäller att för ett enskilt, 
dispositivt fall bestämma att endast det som förekommit vid ett sammanträde 
skall läggas till grund för domstolens avgörande (se avsnitt 7.6 och 13 § tredje 
stycket). 
  Bestämmelser om domstolens bundenhet vid yrkanden finns i andra stycket. 
Bestämmelserna avser endast det fallet att ärendet inletts genom en ansökan 
eller ett överklagande (se avsnitt 7.6). De innebär att domstolen i normala fall 
inte får besluta i saken utanför det yrkande som sökanden eller klaganden har 
framställt (att i ett dispositivt ärende ett medgivande från motparten är 
bindande följer av allmänna principer). I styckets andra mening sägs att om det 
föreligger särskilda skäl domstolen även utan yrkande får besluta till det 
bättre för en enskild när detta kan ske utan men för något motstående enskilt 
intresse (jfr 29 § FPL). Skälen till detta har närmare utvecklats i avsnitt 7.6 
där också frågor om domstolens bundenhet vid av parterna åberopade grunder 
behandlas. 
  I promemorieförslaget upptogs i ett tredje stycke en bestämmelse om att när 
ett beslut innebar att en viss handling registrerats denna därmed skulle anses 
intagen i domstolens protokoll. Bestämmelsen syftade till att åstadkomma 
förutsättningar för en modernisering av arbetet på domstolarnas kanslier genom 
ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall föras 
boupptecknings- och avhandlingsprotokoll. Reglerna om bouppteckningsprotokollet 
bör emellertid av olika skäl vara kvar tills vidare. Förutsättningar för att 
upphäva reglerna om avhandlingsprotokollet åstadkoms genom ändringar i 16 kap. 3 
§ äktenskapsbalken samt 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred (se 
lagförslagen 2.2 och 2.11; se även lagförslag 2.14 om registrering av 
båtbyggnadsförskott). Därmed behövs det ingen bestämmelse i den nya ärendelagen 
om att ett registreringsbeslut skall anses innebära att den registrerade hand- 
lingen tagits in i domstolens protokoll. 
 
28 § 
I paragrafen finns bestämmelser om beslutsmotiveringar. I den nuvarande 
ärendelagen sägs i 9 § andra stycket att slutliga beslut i den mån det behövs 
skall ange de skäl beslutet grundas på. Domar enligt rättegångsbalken skall 
alltid motiveras (se 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB) även om motiveringen är 
utomordentligt kortfattad i sådana fall där domen får utfärdas i förenklad form. 
  Genom en bestämmelse om att ett beslut genom vilket ärendet avgörs skall vara 
motiverat undviker man t.ex. risken för att någon tror att i ett tvistigt fall 
beslutsskälen inte skulle behöva framgå av avgörandet eller av den handling på 
vilken avgörandet är tecknat (jfr 30 § FPL). Det behövs dock ingen motivering 
när domstolen är första instans i ett enpartsärende och beslutet inte går parten 
emot, t.ex. ett enkelt beslut om inregistrering av bouppteckning eller ett 
beslut om avskrivning av ärendet sedan återkallelse skett. I paragrafens första 
mening föreskrivs därför att skälen för ett beslut genom vilket ärendet avgörs 
skall anges, om beslutet går någon part emot. De flesta av de beslut som 
meddelas under förfarandet behöver emellertid inte motiveras. Det gäller beslut 
t.ex. om föreläggande att komplettera en skrivelse eller om kallelse till ett 
sammanträde. Det finns emellertid samtidigt beslut under förfarandet som kan 
behöva motiveras (jfr 17 kap. 13 § RB som med nuvarande ordning skall tillämpas 
även i domstolsärenden). Det gäller framför allt beslut som innebär ett 
interimistiskt ställningstagande till saken eller som innebär att en part före- 
läggs att visa upp ett skriftligt bevis. Den typen av beslut har ett sådant sam- 
band med de materiella frågorna i målet att man knappast kan avstå från 
motivering, låt vara att denna kan göras kort. Enligt paragrafens andra mening 
skall därför andra beslut än sådana genom vilka ärendet avgörs vara motiverade, 
om det behövs. I paragrafens tredje mening anges att sådana beslut av en domstol 
som innebär att ett överklagat avgörande fastställs inte behöver vara motiverade 
annat än om skälen avviker från skälen i det överklagade beslutet. Den ordningen 
stämmer överens med det som enligt 5 § protokollskungörelsen (1971:1066) för de 
allmänna domstolarna gäller i mål enligt rättegångsbalken. 
  Enligt den nuvarande ärendelagen får ett slutligt beslut tecknas på ansökan, 
om domstolen finner det lämpligt (9 §). Det behöver då alltså  inte sättas upp 
särskilt. Ett beslut som inte är slutligt får även enligt rättegångsbalken 
tecknas på handlingarna. I förslaget har emellertid inte tagits upp någon 
bestämmelse om att ett beslut kan få tecknas på handlingarna. Bestämmelser av 
det slaget bör nämligen i stället tas in i en förordning. Även bestämmelser om 
vilka domare som skall skriva under ett beslut bör tas in i förordning (jfr 17 
kap. 10 § RB). Det finns inget behov av regler enligt vilka ett beslut kan 
sättas upp i förenklad form (jfr 17 kap. 8 § RB). Med det gör man nämligen inga 
vinster. 
 
29 § 
Paragrafen reglerar frågor om underrättelse till part angående beslut m.m. Den 
nuvarande ärendelagen innehåller inga självständiga bestämmelser om 
underrättelser till part. På grund av den lagens hänvisning till rätte- 
gångsbalkens tvistemålsbestämmelser gäller emellertid bl.a. att när ett ärende 
avgörs parterna snarast skall underrättas om utgången (17 kap. 9 och 12 §§ RB). 
  Den nya lagen har fått en uttrycklig bestämmelse om underrättelseskyldigheten 
när det gäller sådana beslut genom vilka ärenden avgörs. Att i normalfallet 
beslutet måste sändas samma dag som det meddelas hänger samman med att 
klagofristen räknas från dagen för beslutet. För sammanträdesfall innehåller 
paragrafen en specialregel som inte har någon motsvarighet i promemorian. 
Innebörden av regeln är att det räcker med att beslutet sänds till parterna inom 
en vecka från sammanträdet. I ett sammanträdesfall skall ju varje part ha fått 
en kallelse och måste räkna med att det vid sammanträdet kan komma att ske ett 
avgörande. Eventuellt förekommande skiljaktiga meningar skall sändas över till 
parten samtidigt med att beslutet sänds över. 
 
30 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar domstolen skall ge om 
rätten att överklaga ett beslut och om hur ett överklagande går till. I 
lagrådsremissen var bestämmelserna utformade efter förebild av det som gäller 
för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ RB. För sådana beslut som inte 
innebär att ärendet avgörs men som kan överklagas innebar detta att parterna 
inte annat än efter begäran skulle få någon upplysning om vad de hade att iaktta 
vid ett överklagande. På den punkten har Lagrådet kritiserat förslaget och 
ifrågasatt om man inte såsom i förvaltningsdomstolarna (se 31 § FPL) bör ha den 
regeln att domstolen alltid skall ge parterna upplysning om vad de har att 
iaktta vid ett överklagande. Enligt Lagrådets mening bör parterna i vart fall få 
besked om att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagandet kan begäras 
hos domstolen. Regeringen anser att det för domstolsärendenas del skulle föra 
för långt att ge domstolarna en obligatorisk skyldighet att omedelbart informera 
varje part som har rätt att överklaga om vad han eller hon skall iaktta vid ett 
överklagande. En lagregel av det slag Lagrådet förordat om att varje part som 
har rätt att överklaga skall få en underrättelse om att närmare upplysningar på 
begäran lämnas av domstolen orsakar emellertid knappast domstolarna något 
merarbete av betydelse och är ägnad att stärka rättssäkerheten. Lagrådsremissens 
förslag har därför kompletterats med en sådan regel. Samtidigt har paragrafen i 
enlighet med Lagrådets förslag delats upp i tre skilda stycken. Någon upplysning 
om rätten att överklaga behövs inte beträffande ett beslut som inte har gått 
någon part emot. I sådant fall har nämligen ingen av parterna rätt att överklaga 
(se 36 § första stycket). 
  En högre allmän domstol skall i samband med att ett mål eller ärende avgörs 
alltid återsända den lägre domstolens akt till den domstolen. En förvaltnings- 
domstol som avgör ett mål behåller den lägre domstolens akt. Det är många 
faktorer som spelar in när det gäller frågan hur systemet på den punkten bör 
vara utformat. Det kan vara så att det är motiverat att även i fortsättningen ha 
olika system i olika domstolstyper. Frågan behöver inte besvaras genom lag. 
 
31 § 
I paragrafen finns bestämmelser angående omedelbar verkställighet av domstolens 
beslut. Den hänvisning som sker till bestämmelserna i 17 kap. 14 § RB innebär 
att regleringen i huvudsak överensstämmer med den nuvarande. 
  Som huvudprincip gäller att domstolens avgörande av saken inte får verkställas 
förrän det har laga kraft. Av hänvisningen till 17 kap. 14 § RB följer 
emellertid att domstolen, när det finns skäl till det, kan besluta att 
avgörandet skall få verkställas omedelbart. Av hänvisningen följer vidare att 
detsamma gäller i fråga om en del av de beslut som kan överklagas särskilt 
enligt 37 § första stycket 4. För de fall där ett särskilt överklagande kan ske 
enligt 37 § första stycket 3 (beslut om säkerhetsåtgärder och inhibition) har 
för tydlighets skull i paragrafen tagits in en uttrycklig bestämmelse om 
omedelbar verkställighet. Sådana beslut som kan överklagas särskilt enligt 37 § 
första stycket 7 och flertalet av de beslut som kan överklagas särskilt enligt 
37 § första stycket 6 får inte verkställas förrän de har laga kraft (undantag 
t.ex. vid häktning av ett motspänstigt vittne). I fråga om ogillade invändningar 
angående jäv eller rättegångshinder (37 § första stycket 1), se kommentaren till 
37 §. 
  Flertalet andra avgöranden av domstolen, dvs. majoriteten av de processuella 
besluten, får verkställas omedelbart, om det inte sägs något annat i anslutning 
till den materiella lagstiftningen. För särskilda ärendetyper finns det inte 
sällan särskilda bestämmelser angående omedelbar verkställighet (se t.ex. 20 
kap. 8 § föräldrabalken). 
 
32 § 
Enligt paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.11, kan en part eller dennes 
ställföreträdare, ombud eller biträde i ett ärende där enskilda parter står mot 
varandra förpliktas att med tillämpning av reglerna i 18 kap. RB ersätta 
motparten dennes kostnader i ärendet. Flertalet av de indispositiva ärendena 
avser rättsförhållanden som inte kan bestämmas på annat sätt än genom domstolens 
avgörande och för sådana ärenden kan en tillämpning av 18 kap. 2 § RB bli 
aktuell. Det förutsätter dock att ärendet angår ett rättsförhållande som inte 
får bestämmas på annat sätt än genom dom. Ett kostnadsansvar för ställ- 
företrädare, ombud eller biträde kommer enligt bestämmelserna i 18 kap. RB i 
fråga endast i fall som avses i 18 kap. 7 §. Om det i domstolen har betalats ut 
ersättning av allmänna medel i ett ärende där två parter står mot varandra, kan 
en part förpliktas att ersätta staten dess kostnader (jfr 18 kap. 13 § RB). För 
särskilda ärendetyper kan det finnas särskilda regler om kostnadsansvaret. 
Exempel erbjuder 3 § andra stycket lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid 
utredning av faderskap. 
  Ett beslut om ersättning måste enligt 18 kap. 14 § RB meddelas i samband med 
att domstolen avgör ärendet. Med tanke på att förfarandet i ärendena normalt är 
skriftligt måste parten vara beredd på att ärendet kan komma att avgöras utan 
hans vidare hörande. Parten bör därför begära eventuell ersättning för kostnader 
redan på ett tidigt stadium av förfarandet. Domstolen skall alltså i normala 
fall inte behöva bereda parten ett särskilt tillfälle att framställa ett 
kostnadsyrkande innan ärendet avgörs. En part som redan har förklarat att han 
vill ha ersättning för kostnader måste dock givetvis i någon form lämnas 
tillfälle att precisera sitt yrkande. 
 
33 § 
Paragrafen, som handlar om rättelse och komplettering av ett redan fattat 
beslut, överensstämmer i sak med det som redan gäller för domstolsärendenas del 
enligt hänvisningen i 11 § i den nuvarande ärendelagen till 17 kap. 15 § RB. 
Paragrafen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 32 § FPL på det sättet att 
det i tredje stycket förekommer ett uppenbarhetsrekvisit och en bestämmelse om 
att rättelsen eller kompletteringen om möjligt skall antecknas på varje exemplar 
av beslutet. Detta innebär en viss justering i förhållande till promemorie- 
förslaget. 
 
34 och 35 §§ 
Paragraferna, som har behandlats i avsnitt 7.12, ger en tingsrätt möjlighet att 
i vissa fall ompröva sitt eget beslut. Vid omprövning förfaller i vissa fall ett 
överklagande. I allt väsentligt överensstämmer paragraferna med 9 a och b §§ 
ärendelagen. En justering har dock gjorts i 34 § på det sättet att uttrycket 
 beslut som den har meddelat som första instans  bytts ut mot uttrycket  beslut 
i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande , eftersom det inte 
helt utan fog kan hävdas att endast en domstol kan utgöra en  instans  i 
rättslig mening. Dessutom har i den paragrafen klargjorts att en omprövning inte 
får ske om frågan om omprövning kommer upp först sedan beslutet har fått laga 
kraft. I fråga om tillämpningen av motsvarande regler i förvaltningslagen kan 
hänvisas till Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4 
uppl., s. 328, som behandlar förvaltningsrättens i huvudsak likartade 
bestämmelser.  
36 § 
I paragrafen finns en bestämmelse om att ett beslut får överklagas av den som 
beslutet rör, om det gått honom emot (jfr 33 § andra stycket FPL och 22 § för- 
valtningslagen). Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet på den allmänna 
domstolssidan. I stället gäller som huvudprincip enligt rättegångsbalken att 
ingen får överklaga ett avgörande av en sak, om han inte varit part i den lägre 
domstolen eller kunnat vara part där. Denna princip kompletteras emellertid för 
överklaganden av beslut av några andra principer. Det avgörande det gäller skall 
under alla omständigheter från rättslig synpunkt innebära en nackdel för den som 
överklagar. Utöver detta gäller givetvis att klaganden i den högre domstolen 
måste yrka någonting som är till hans fördel. 
  En allmän bestämmelse av det slag som förvaltningsprocesslagen och förvalt- 
ningslagen innehåller är på sin plats även i den nya ärendelagen. Reglera om 
partsförhållanden i tingsrätt är nämligen inte alls lika klara när det gäller 
domstolsärendena som när det gäller målen enligt rättegångsbalken, och det är i 
ett domstolsärende inte alltid bara de som varit parter i den lägre domstolen 
eller som kunnat vara parter där som har rätt att överklaga. Det skall i detta 
sammanhang nämnas att en sådan omständighet som skulle kunna föranleda att någon 
inte tilläts överklaga i stället inte helt sällan kan ses som en materiell fråga 
som leder till att det inte finns förutsättningar att bifalla yrkandet. 
  I promemorian upptogs i paragrafen även en bestämmelse om i vilka fall en 
myndighet som är motpart enligt 11 § skall kunna överklaga ett domstolsbeslut. 
Med den utformning som beslutsmyndigheternas medverkan i handläggningen har fått 
(se avsnitt 7.3) är det emellertid även utan någon särskild bestämmelse klart 
att myndigheten har rätt att överklaga de beslut som meddelas av domstolen. 
  Paragrafen ger inte någon rätt att överklaga ett beslut, om det i en annan lag 
för visst slags ärende föreskrivs ett förbud mot överklagande (se 2 §). En 
bestämmelse av det slaget förekommer i t.ex. 10 a § lagen (1976:206) om 
felparkeringsavgift. Däremot får överklagande ske trots förbudsbestämmelsen i 30 
§ förvaltningslagen som gäller beslut genom vilket en domstol prövat en för- 
valtningsmyndighets beslut att avvisa ett för sent inkommet överklagande 
(angående förhållandet mellan ärendelagen och förvaltningslagen, se kommentaren 
till 2 §). En överklaganderätt i sådana fall ligger nämligen i linje med det som 
i övrigt gäller på det allmänna domstolsområdet. 
 
37 § 
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar ett processuellt beslut får 
överklagas särskilt. Paragrafen som har sin förebild i 34 § FPL har justerats 
något i förhållande till förslagen i promemorian och lagrådsremissen för att 
regleringen skall vara bättre anpassad till de särskilda förhållandena i 
domstolsärenden. Det bör påpekas att regleringen avser både sådana beslut som 
meddelas under ärendets handläggning och sådana som meddelas i samband med det 
slutliga avgörandet. Motsvarande frågor regleras i rättegångsbalken bl.a. i 49 
kap. 5 §. Mellan reglerna i den nuvarande ärendelagen och de regler i balken 
till vilka den lagen hänvisar, å ena sidan, och reglerna i den nya lagen, å 
andra sidan, finns det skillnader på vissa punkter. 
  Exempelvis får enligt den nuvarande ärendelagen ett beslut av hovrätt rörande 
ett säkerställande enligt den lagen inte överklagas. Enligt första stycket 3 i 
den nu behandlade paragrafen kommer ett särskilt överklagande av ett beslut i en 
fråga om sådant säkerställande som avses i ärendelagen att vara tillåtet. Ett 
förbud mot överklagande är nämligen omotiverat med hänsyn till att ett beslut om 
säkerställande verkställs utan hinder av att det inte har fått laga kraft (se 31 
§) och med hänsyn till att det förutsätts prejudikatdispens eller extraordinär 
dispens för att Högsta domstolen skall ta upp frågan. 
  Beträffande sådana jävsinvändningar som tingsrätten har ogillat gäller enligt 
rättegångsbalken att den som vill överklaga först skall anmäla missnöje och att 
domstolen därefter skall ta ställning till om överklagandet skall ske särskilt 
eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (se 49 kap. 4 § 
RB). I det förra fallet får målet inte avgöras förrän jävsfrågan prövas slutligt 
utan skall vila (se 49 kap. 11 § RB). Samma regler som för ogillande av 
jävsinvändning gäller det fallet att en tingsrätt ogillat en invändning om 
rättegångshinder. Också för överklaganden av flera andra typer av beslut krävs 
enligt balken att den som överklagar först anmäler missnöje. 
  Systemet med missnöjesanmälan hänger nära samman med balkens bärande principer 
om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett tydligt tecken på detta är 
att den gamla rättegångsbalken inte innehöll några bestämmelser om 
missnöjesanmälan. Det gör inte heller förvaltningsprocesslagen. I den nya 
ärendelagen, som inte bärs upp av balkens angivna principer, bör man avstå från 
missnöjesanmälan inte minst av det skälet att regelsystemet måste vara så enkelt 
att parter kan processa utan ombud. 
  På samma sätt som enligt förvaltningsprocesslagen bör som angetts i anslutning 
till 31 § de flesta processuella beslut enligt den nya lagen vara omedelbart 
verkställbara. Det ligger i sakens natur att det inte behövs någon 
verkställighetsregel när det gäller beslut genom vilket en invändning om jäv 
eller rättegångshinder har ogillats. Det hindrar inte domstolen från att avstå 
från vidare handläggning när t.ex. en jävsinvändning ogillas och överklagande 
sker. Till viss del bör i det hänseendet samma principer komma till användning 
som vid handläggning enligt rättegångsbalken. I de situationer, där man enligt 
balken skulle ha anledning att uttala att beslutet genom vilket jävsinvändningen 
ogillas inte får överklagas särskilt, torde sålunda domstolen vid handläggning 
enligt den nya lagen ha anledning att - med samma domare - fortsätta handlägg- 
ningen och eventuellt även avgöra ärendet, om nu inte den högre domstolen 
dessförinnan hinner att interimistiskt eller slutligt bifalla jävsinvändningen. 
I de situationer där man enligt balken skulle ha anledning uttala att beslutet 
rörande jävsfrågan får överklagas särskilt bör den domare jävsfrågan avser i 
vart fall inte pröva ärendet slutligt förrän jävsfrågan avgjorts. Motsvarande 
bör gälla i övriga situationer i vilka det enligt rättegångsbalken krävs 
missnöjesanmälan. 
  I andra stycket sägs att ett beslut genom vilket ärendet återförvisats till en 
lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om 
beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 
Motsvarande regel finns i 54 kap. 3 § andra stycket RB men gäller endast beslut 
om återförvisning till tingsrätt. 
  Paragrafen har i övrigt utformats med bestämmelserna i 34 § FPL som förebild i 
syfte att regleringen skall täcka alla de beslutstyper som kan tänkas komma att 
bli aktuella i ett domstolsärende. Till en liten del förhåller det sig 
antagligen på det sättet att de beslutstyper som räknas upp ännu inte kan 
förekomma i ett domstolsärende. 
  Det bör observeras att den nya regleringen får den konsekvensen att ett 
vitesföreläggande i fortsättningen kan överklagas särskilt inte endast i vissa 
angivna undantagsfall (se första stycket fjärde punkten; jfr t.ex. rättsfallet 
NJA 1966 s. 266). Att vitesförelägganden bör kunna överklagas särskilt hänger 
samman med att balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och 
koncentration inte behöver iakttas. Undantag följer dock av t.ex. 67 § lagen 
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Det finns i den nya lagen ingen 
motsvarighet till bestämmelserna i 49 kap. 9 § andra stycket RB om prövning av 
ett föreläggandes giltighet i samband med överklagande av ett beslut om 
tillämpning av föreläggandet. Även om beslutet om föreläggande inte har överkla- 
gats kan det emellertid i betydande utsträckning bli föremål för överprövning, 
om beslut angående utdömande överklagas. Bl.a. kan såväl vitesbeloppet som 
frågan om föreläggandets laglighet bli föremål för den högre domstolens prövning 
(jfr NJA II 1985 s. 124). 
  Det bör även observeras att det inte öppnas någon möjlighet att överklaga ett 
beslut eller en faktiskt företagen åtgärd på den grunden att förfarandet onödigt 
uppehålls (jfr 49 kap. 7 § RB). På den punkten överensstämmer regleringen med 
den som gäller enligt förvaltningsprocesslagen. Behovet av att kunna överklaga 
på den grunden att förfarandet onödigt uppehålls torde i ärenden vara 
försumbart. En annan sak är att handläggningen av ett visst konkret ärende kan 
ta onödigt lång tid till följd av att den domstol det gäller inte hinner fatta 
något beslut eller företa någon åtgärd, men de problem som detta kan orsaka 
parterna löser man inte genom en regel av det slag som finns i 49 kap. 7 § RB. 
  För flera ärendetyper finns det i anslutning till den materiella lagstift- 
ningen speciella bestämmelser som ger möjlighet att överklaga ett beslut 
särskilt. Exempel på detta utgör t.ex. 1 b § lagen (1958:642) om blod- 
undersökning m.m. vid utredning av faderskap. 
 
38 § 
Paragrafen reglerar de allmänna frågor om överklagande vilka inte regleras i 36 
eller 37 §. Bestämmelserna i första och andra styckena om tiden för överklagande 
överensstämmer med dem vilka nu gäller för ärendena (se avsnitt 7.4). I tredje 
stycket har tagits in regler om vad klaganden har att iaktta i anledning av att 
det kan krävas prövningstillstånd i den högre domstolen (se om kravet på sådant 
tillstånd följande paragrafer). Enligt 30 § skall klaganden få upplysningar om 
vad han har att iaktta. 
  I fjärde stycket anges hur den beslutande domstolen skall hantera över- 
klagandet. I den delen överensstämmer reglerna med det som redan gäller. Det gör 
även bestämmelserna i femte stycket som behandlar frågor om handläggningen i den 
högre domstolen. När bestämmelserna i 8 § första stycket skall tillämpas gäller 
det som sägs om tingsrätten givetvis hovrätten och det som sägs om myndighet i 
stället tingsrätten. När 9 § skall tillämpas är det hovrätten som beslutar om 
föreläggande. När 10 § tillämpas är det hovrätten som beslutar om avvisning. 
Hovrätten skall naturligtvis inte pröva frågan om ett överklagande kommit in i 
rätt tid till tingsrätten annat än om tingsrättens beslut om avvisning har över- 
klagats. 
 
39 § 
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om överklagande till hovrätten. Ett 
tingsrättsavgörande skall enligt första stycket normalt överklagas till 
hovrätten. I speciella fall skall emellertid enligt särskilda bestämmelser 
överklagandet ske till annat organ, t.ex. enligt 63 § konkurrenslagen (1993:20). 
  I andra och tredje styckena har tagits in allmänna bestämmelser om pröv- 
ningstillstånd vilka för sin tillämpning förutsätter att det finns bestämmelser 
i anslutning till den materiella lagstiftningen om att det krävs pröv- 
ningstillstånd. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i 18 kap. 16 a § 
utsökningsbalken (se lagförslag 2.7). 
 
40 § 
Paragrafen handlar om överklagande från hovrätten till Högsta domstolen. För 
överklagande krävs nästan alltid prövningstillstånd. Det enda undantaget gäller 
det fallet att överklagandet avser ett beslut av hovrätten att avvisa ett över- 
klagande till Högsta domstolen (jfr 54 kap. 16 § RB). I fråga om prövningstill- 
stånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. RB. Det innebär bl.a. att Högsta dom- 
stolen inledningsvis kan begränsa ett tillstånd till en i ärendet förekommande 
prejudikatfråga. 
 
41 § 
Paragrafen som har behandlats i avsnitt 7.14 begränsar möjligheterna att i 
Högsta domstolen åberopa nya omständigheter eller bevis (jfr 37 § FPL) i de fall 
där ärendet vid tingsrätten har inletts genom ett överklagande. Regeln innebär 
att en part inte kan åberopa ett nytt rättsfaktum eller ett nytt bevismedel i 
Högsta domstolen annat än om det förekommer särskilda skäl. I den mån det för 
viss ärendetyp föreligger ett behov av regler som går längre eller mindre långt, 
kan särskilda bestämmelser tas in i anslutning till den materiella 
lagstiftningen. 
 
42 § 
I paragrafen som utformats i enlighet med Lagrådets förslag finns bestämmelser 
om särskilda rättsmedel beträffande dels avgöranden som meddelats enligt den nya 
lagen, dels avgöranden som vid ett överklagande skulle ha prövats enligt den nya 
lagen (se avsnitt 7.15). I sist angiven del avses inte bara sådana avgöranden 
som kunnat överklagas till tingsrätten (t.ex. felparkeringsbeslut av polis- 
myndighet) utan också sådana som från annan myndighet än tingsrätt kunnat över- 
klagas till hovrätt (t.ex. gåvoskattebeslut av länsstyrelse). Regleringen 
innebär genom hänvisningar till bestämmelserna i rättegångsbalken att nuvarande 
ordning till allra största delen behålls. Det nya ligger i att Högsta domstolen 
eller den hovrätt som skall pröva en fråga om resning har möjlighet att bevilja 
resning inte endast i de fall som anges i rättegångsbalken utan även när det i 
annat fall föreligger synnerliga skäl. Att ett yrkande om resning kan förtjäna 
att bifallas trots att förutsättningarna enligt rättegångsbalken inte är upp- 
fyllda torde främst gälla den situationen att den enskilde påkallar åtgärden 
alltför sent. När det föreligger synnerliga skäl bör sålunda resning kunna 
beviljas beträffande ett beslut som grundas på en uppenbart oriktig rätts- 
tillämpning även när felet uppmärksammas mer än sex månader efter laga kraft 
(jfr 58 kap. 4 § RB och brottmålsreglerna som på den punkten inte ställer upp 
någon tidsfrist). Resning bör kunna beviljas också i t.ex. sådana fall där det 
finns två lagakraftvunna domstolsavgöranden angående samma förhållande av vilka 
materiellt sett endast det ena avgörandet kan vara riktigt. När det gäller 
tilläggsregeln måste givetvis mycket stor hänsyn tas till det intresse en 
eventuell enskild motpart kan ha av att den extraordinära åtgärden inte 
beviljas. Den föreslagna regleringen påverkar inte de allmänna domstolarnas 
möjligheter att även i andra fall än dem som omfattas av regleringen ta hänsyn 
till sådana synnerliga omständigheter som inte direkt framgår av rättegångs- 
balkens reglering (jfr t.ex. rättsfallen NJA 1965 s. 417 och 1978 C 198). 
  Det skall nämnas att med den nu angivna lösningen betydelsen av 58 kap. 10 a § 
andra stycket och 13 § andra meningen samt 59 kap. 5 § andra stycket RB 
begränsas till att främst gälla ärenden där klander kunnat ske till tingsrätt, 
ärenden från inskrivningsmyndigheter samt ärenden som avgjorts genom godkännande 
av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot. 
 
43 § 
I paragrafens första stycke tas upp hänvisningar till rättegångsbalken i fråga 
om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 5 § RB och i fråga om brott mot tyst- 
nadsplikt enligt 9 kap. 6 § RB. Däremot tas i den nya lagen inte upp någon 
hänvisning till bestämmelserna om ansvar för förseelse enligt 9 kap. 1-4 §§ RB. 
Dessa bestämmelser tillämpas nämligen nästan aldrig i rättegångar och det finns 
ännu mindre anledning att tillämpa dem i ett domstolsärende (jfr 38 och 39 §§ 
FPL). 
  I andra stycket hänvisas till rättegångsbalkens bestämmelser om vite och hämt- 
ning i 9 kap. 7-10 §§. Detta innebär en viss justering av förslaget i 
promemorian. 
  Tredje stycket ger domstolen möjlighet att agera självmant när det gäller att 
döma ut ansvar eller döma ut ett vite som förelagts med stöd av den nya lagen. I 
sak överensstämmer bestämmelserna med det som gäller enligt rättegångsbalken 
(jfr 42 § FPL).  
44 § 
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om när en handling skall anses ha kommit 
in till domstolen och om telefaxmeddelanden m.m., överensstämmer i sak med 33 
kap. 3 § RB i dess lydelse från och med den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:190, 
bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377, SFS 1994:1034). 
 
45 § 
I paragrafen tas upp bestämmelser om förhinder vid inställelse och om laga 
förfall. Delvis sker detta genom hänvisningar till rättegångsbalken. Bestämmel- 
serna överensstämmer i sak med det som gäller enligt 32 kap. 4 § andra stycket 
samt 6 och 8 §§ RB (jfr 45 och 46 §§ FPL). Bestämmelserna i 32 kap. 1 och 3 §§ 
samt 4 § första stycket RB om att parterna skall få skäligt rådrum och att 
domstolen kan ändra beslut om tider behöver inga motsvarigheter i den nya lagen. 
I ett ärende är det nämligen självklart att de principer som kommer till uttryck 
i de berörda bestämmelserna måste tillämpas. Bestämmelserna i 32 kap. 2 och 5 §§ 
RB om delgivning genom part och om vilandeförklaring passar inte för dom- 
stolsärendena. 
 
46 § 
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning, överensstämmer sakligt 
sett med 33 kap. 2 § första stycket RB och 47 § FPL. 
 
47 § 
Första stycket anger att en part får anlita ombud eller biträde. Detta innebär 
inga sakliga nyheter i förhållande till det som gäller för närvarande i ärenden 
(jfr 9 § första stycket förvaltningslagen och 48 § FPL). En i lagrådsremissen 
intagen bestämmelse om att den som har ombud även måste medverka personligen när 
domstolen begär det har ingen motsvarighet i propositionsförslaget. En sådan 
bestämmelse skulle nämligen inte få någon praktisk betydelse i ett 
domstolsärende. 
  Enligt andra stycket gäller i fråga om ombud eller biträde det som sägs i 12 
kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket RB. Även detta överensstämmer med det som 
gäller för närvarande. Det bör beträffande kraven på ombud enligt 12 kap. 2 § RB 
påpekas att huvudvikten ligger vid om den det gäller är lämplig att vara ombud i 
det enskilda fallet. I allmänhet är det betydligt enklare att vara ombud i ett 
domstolsärende än i en tvistemålsprocess enligt balken. I andra stycket andra 
mening finns i fråga om fullmakt en hänvisning till bestämmelserna i 12 kap. 
8-19 §§ RB. 
  I den nuvarande ärendelagen görs i 2 § tredje stycket det undantaget från 
rättegångsbalkens fullmaktsregler att fullmakten inte behöver företes såvida 
inte domstolen anser att det bör ske (jfr 49 § FPL). I promemorieförslaget 
föreslås i stället att domstolen skall kunna avstå från att begära in en 
fullmakt endast när frågan om ombudets behörighet har mindre vikt. Som några 
remissinstanser påpekat innebär dock detta ett alltför strängt krav på fullmakt. 
I stället bör den nuvarande ordningen behållas när det gäller ärendena. I 
paragrafen föreskrivs därför att en skriftlig fullmakt inte behöver företes 
annat än om domstolen anser att det behövs. 
 
48 § 
Paragrafen reglerar frågor om tolk och översättning av handlingar genom 
hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser. Genom detta överensstämmer 
regleringen i sak med den som gäller nu. 
 
Övergångsbestämmelser 
Den nya lagen bör tillämpas även när det gäller sådana förfaranden som redan 
inletts när lagen träder i kraft. Detta innebär t.ex. att dagen för ett beslut 
blir avgörande för om den nya lagens bestämmelser skall ha iakttagits med 
avseende på beslutet. Såvitt gäller rätten att överklaga finns några mindre 
skillnader mellan den nya lagen och den nuvarande ärendelagen. För att någon 
tvekan inte skall behöva uppstå föreskrivs att äldre bestämmelser fortfarande 
skall gälla i fråga om rätten att överklaga ett beslut som har meddelats före 
ikraftträdandet och i fråga om vad den som vill överklaga skall iaktta. I den 
domstol till vilken överklagandet har skett blir den nya lagen tillämplig. De nu 
angivna reglerna innebär bl.a. att en beslutsmyndighet inte har rätt att med 
stöd av den nya lagen överklaga ett beslut som meddelats före ikraftträdandet 
men kan bli part i domstolen, om den enskilde överklagar.  
17.2  Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
16 kap. 3 § 
Bestämmelsen i första stycket om att rätten skall ta in en registrerad handling 
i protokollet (boupptecknings- eller avhandlingsprotokollet) har upphävts, 
eftersom det nuvarande protokolleringssystemet bör moderniseras och nödvändiga 
bestämmelser kan ges i förordning. 
 
18 kap. 4 a § 
I paragrafen som är ny har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt 
vid handläggningen av ett ärende enligt balken skall bestå av en juristdomare. 
När det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tings- 
rätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i 
den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). Skälen för änd- 
ringen har redovisats i avsnitt 7.5. Utformningen av bestämmelsen innebär att 
tingsrätten skall ha den angivna sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 
kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden 
rörande äktenskap och förmynderskap. Till den nya paragrafen har även förts en 
bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde stycket ärendelagen om möjlighet för rege- 
ringen att föreskriva att i tingsrätt även sådana anställda som inte är 
juristdomare skall få handlägga enkla ärenden om förordnade av bodelnings- 
förrättare.  
17.3  Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
20 kap. 1 § 
I paragrafen har tagits in en bestämmelse enligt vilken en tingsrätt vid 
handläggningen av ett ärende enligt balken består av en juristdomare (jfr 
avsnitt 7.5). Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet 
får tingsrätten dock bestå av en juristdomare och tre nämndemän (jfr 6 § tredje 
stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 kap. 17 § äktenskapsbalken). 
Utformningen av bestämmelsen innebär att tingsrätten skall ha den angivna 
sammansättningen även i t.ex. ärenden enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om 
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (jfr 
avsnitt 17.2). Det skall nämnas att en i lagrådsremissen föreslagen ändring i 20 
kap. 6 § avseende klagofristen i överförmyndarärenden blir överflödig genom att 
den nya ärendelagen inte skall uppta någon regel om frister för överklagande 
till tingsrätt (se avsnitt 7.4).  
17.4  Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 
 
19 kap. 20 § 
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om att det som gäller för en 
boutredningsman i viss utsträckning skall tillämpas när det gäller en 
testamentsexekutor och den som enligt förordnande i testamente endast i viss del 
verkställer utredningen av ett dödsbo. Till paragrafen har lagts en ny mening 
som innebär att det som sägs i 19 kap. 14 a § om skyldighet att underrätta 
domstolen om vem som tillställts årsredovisning inte längre skall gälla någon 
annan än den som är boutredningsman (se avsnitt 12 om skälen för denna ändring). 
En testamentsexekutor som förordnats till boutredningsman skall alltså även i 
fortsättningen ge in en underrättelse till domstolen. 
 
19 kap. 21 a § 
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde 
stycket ärendelagen enligt vilken regeringen kan bestämma att även sådana 
anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden 
om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och om förordnande 
eller entledigande av boutredningsman. 
 
20 kap. 12 § 
Enligt paragrafen som är ny får regeringen bestämma att även sådana anställda i 
en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla bo- 
uppteckningsärenden (se avsnitt 7.5). 
 
23 kap. 6 § 
I paragrafen som är ny har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde 
stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att bestämma att även sådana 
anställda i tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla ärenden 
om förordnande av skiftesman vid arvskifte.  
17.5  Förslaget till lag om ändring i jordabalken 
 
8 kap. 12 a § 
Paragrafen har föreslagits införd i jordabalken genom prop. 1995/96:43. En 
hänvisning till den nuvarande ärendelagen har ändrats att avse den nya 
ärendelagen. 
 
12 kap. 21 § 
I paragrafen finns bestämmelser om nedsättning av hyra hos länsstyrelse till 
skydd mot påföljd för underlåten hyresbetalning. Bestämmelserna har ändrats så 
att ett överklagande av länsstyrelsens beslut i ärendet inte längre skall ske 
till hovrätten utan till tingsrätt (se avsnitt 11). För tydlighets skull anges 
uttryckligen - på samma sätt som i flera av de följande lagförslagen - att den 
nya ärendelagen skall gälla vid överklagande. Har länsstyrelsen meddelat ett 
beslut före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas, om någon part 
överklagar.  
17.6  Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 
 
6 kap. 11 § 
Bestämmelsen om att registreringen av målen och det som förekommer i målen skall 
ske i dagboksform har utgått (se avsnitt 9). 
 
6 kap. 12 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om protokollföring i s.k. RB-ärenden, dvs. 
ärenden som har anknytning till tvistemål eller brottmål, t.ex. ett ärende om 
bevisupptagning åt annan domstol som handlägger ett sådant mål. För tydlighets 
skull har paragrafen ändrats så att det klart framgår att den inte gäller de 
ärenden som skall handläggas enligt ärendelagen. De grundläggande bestämmelserna 
om det som skall antecknas vid ett sammanträde i ett sådant ärende har tagits in 
i 21 § förslaget till ny ärendelag. 
 
6 kap. 13 § 
Paragrafen som innehåller en delegationsbestämmelse har justerats av skäl som 
angetts i avsnitt 9. 
 
10 kap. 20 a och 19 kap. 11 a §§ 
I paragraferna tas upp regler om överlämnande av ansökningar från en obehörig 
domstol till en behörig. Reglerna har utförligt behandlats i avsnitt 8 (se även 
författningskommentaren till 8 § förslaget till ny ärendelag). Ett beslut om 
överlämnande är inte något slutligt beslut i rättegångsbalkens mening. 
 
17 kap. 10 och 30 kap. 8 § 
Bestämmelserna i andra styckena om domsnumrering och om domböcker har upphävts 
av skäl som angetts i avsnitt 10.  
17.7  Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken 
 
Ändringarna i utsökningsbalken avser uteslutande vissa paragrafer i 18 kap. som 
handlar om överklaganden. I 8 § finns för närvarande bestämmelser om vad ett 
överklagande skall innehålla. I 11 § finns bestämmelser om domstols prövning när 
ett överklagande kommit in för sent till kronofogdemyndigheten. I 18 § finns 
bestämmelser om att vissa domstolsbeslut får överklagas särskilt. Samtliga de nu 
angivna bestämmelserna blir överflödiga till följd av regleringen i förslaget 
till ny ärendelag. I promemorian föreslås att även 12 § som innehåller bestäm- 
melser om inhibition och omedelbar verkställighet skall upphävas. Det lagrummet 
innehåller emellertid en för utsökningsärendena mer preciserad reglering än den 
föreslagna nya ärendelagen (se 26 § den lagen) och det finns inte tillräcklig 
anledning att nu upphäva den regleringen. 
 
18 kap. 1 § 
Hänvisningen i andra stycket har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Be- 
stämmelsen om en tingsrätts sammansättning har upphävts med hänsyn till 
innehållet i 3 § förslaget till ny ärendelag. I paragrafen görs ett undantag 
från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut 
överklagats av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten 
blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3). 
 
18 kap. 16 a § 
Bestämmelserna i det nuvarande första stycket om att tingsrättsbeslut överklagas 
till hovrätten och i fjärde till sjätte styckena angående prövningstillstånd 
blir överflödiga genom regleringen i den nya ärendelagen. Ur det nuvarande 
tredje stycket har en bestämmelse som tar sikte på missnöjesanmälan tagits bort.  
17.8  Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med 
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 
 
1 § 
Paragrafen har ändrats på det sättet att en lösöreköpsavhandling inte längre 
skall visas upp för kronofogdemyndighet och sedan ges in till tingsrätten för 
protokollering. I stället skall handlingen ges in till kronofogdemyndigheten för 
registrering. Beträffande skälen för lagändringen hänvisas till avsnitt 13.  
2 § 
Ändringarna innebär att bestämmelsen om att tingsrätterna skall förteckna 
lösöreköpsavhandlingarna har ersatts av en bestämmelse om att ett beslut av 
kronofogdemyndigheten skall kunna överklagas till tingsrätt enligt den nya 
ärendelagen (se avsnitt 13). 
3 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om det skydd som lösöreköparen får mot 
säljarens fordringsägare. Enligt gällande regler har köparen inte något skydd, 
om en utmätning eller konkurs inträffar inom 30 dagar från det att köpeav- 
handlingen visades upp inför rätten. Enligt den nya lydelsen av paragrafen är 
utgångspunkten för tidsberäkningen i stället den dag då handlingen gavs in till 
kronofogdemyndigheten. Utöver detta har en forumregel i första stycket för 
väckande av talan vid tingsrätt justerats redaktionellt.  
17.9  Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar 
hos myndighet 
 
I 9 a § finns bestämmelser om att ett beslut av länsstyrelse angående 
nedsättning av pengar får överklagas till hovrätten genom besvär. Av skäl som 
angetts i avsnitt 11 bör ett överklagande i fortsättningen i stället ske till 
tingsrätt och handläggas enligt den nya ärendelagen. Paragrafen har ändrats i 
enlighet med detta (jfr lagförslaget under 17.5).  
17.10        Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av 
förkommen handling 
 
I en ny paragraf, 15 §, har förts in en bestämmelse från nuvarande 6 § fjärde 
stycket ärendelagen om möjlighet för regeringen att föreskriva att även sådana 
anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare skall få handlägga enkla 
ärenden om dödande av förkommen handling m.m., dock inte ärenden som avses i 12 
a §.  
17.11        Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 
 
Bestämmelserna i 36 och 37 § om att rätten i sitt protokoll skall ta in 
föreningar om stängselskyldighet och betesreglering har ändrats så att rätten i 
stället skall registrera den handling det gäller. Syftet med dessa ändringar är 
att möjliggöra ett upphävande av reglerna om att det vid tingsrätterna skall 
föras avhandlingsprotokoll (jfr författningskommentaren till 27 § förslaget till 
ny ärendelag).  
17.12        Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och 
gåvoskatt 
 
34 § 
I ett nytt, tredje stycke har införts en bestämmelse som ger regeringen 
möjlighet att delegera handläggningen i tingsrätt av enkla arvsskatteärenden 
till sådana anställda som inte är juristdomare. Bestämmelsen har behandlats i 
avsnitt 7.5. 
60 § 
Paragrafen handlar om överklagande av en beskattningsmyndighets beslut till 
hovrätt. Kammarkollegiet anser inte att den föreslagna ärendelagen skall vara 
tillämplig för arvs- och gåvoskatteärendena utan att i stället vissa 
förfaranderegler för dessa ärendetyper bör införas i den materiella 
lagstiftningen. Det finns inte underlag för någon sådan omarbetning av den nuva- 
rande lagstiftningen. Nya regler behövs emellertid för att den nya ärendelagen 
med dess bestämmelser om överrättsprocess skall kunna tillämpas i 
arvsskatteärendena. I skattemyndighet som beskattningsmyndighet för gåvoskatt 
gäller förvaltningslagen (1986:223). I gåvoskatteärenden blir därför den nya 
ärendelagen tillämplig i samband med att skattemyndighetens beslut överklagas. 
Detta har markerats i första stycket. Vilka uppgifter som ankommer på skatte- 
myndigheten i samband med ett överklagande regleras dock inte av ärendelagen 
utan av förvaltningslagen. Ur det första stycket har vidare tagits bort vissa 
bestämmelser som syftar på äldre regler om att en hovrätts domkrets kunde avse 
endast en begränsad del av ett län. 
  De ändringar som görs i andra till fjärde styckena är huvudsakligen föranledda 
av att systemet för överklagande är enhetligt från och med den 1 oktober 1994 
(jfr prop. 1993/94:290). Dessutom har en hänvisning i andra stycket till 
rättegångsbalken ändrats till att avse motsvarande bestämmelse i ärendelagen. 
  I fjärde stycket finns bestämmelser som innebär bl.a. att ett vitesföre- 
läggande i frågor som avses i 17 och 26 §§ inte får överklagas särskilt men att 
ett föreläggande att fullgöra en uppgift enligt 26 § får komma under prövning i 
samband med överklagande av ett beslut om vitets utdömande. Bestämmelserna har 
avseende på bl.a. en fråga om skyldigheten att lämna upplysningar om värdet av 
egendom. För ärenden i allmänhet skall det enligt 37 § första stycket förslaget 
till ärendelag inte längre förekomma någon motsvarande begränsning i 
överklaganderätten. När det gäller arvs- och gåvoskatteärenden finns det emel- 
lertid inte i det nu aktuella ärendet underlag för någon sådan reform. Frågan om 
ändringar bör därför anstå till en mer allmän reform av lagstiftningen om 
arvsskatt och gåvoskatt. 
 
70 § 
I första stycket har gjorts en justering som följd av att uttrycket  besvär 
numera har ersatts av uttrycket  överklagande .  
17.13        Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om 
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap 
 
De hänvisningar till den nuvarande ärendelagen som förekommer i 1 a och 1 b §§ 
har ersatts av hänvisningar till den nya ärendelagen.  
17.14        Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av 
båtbyggnadsförskott 
 
Bestämmelserna om att vissa avtal om båtbyggnadsförskott kan tas in Stockholms 
tingsrätts protokoll har ändrats på det sättet att avtalen i stället kan 
registreras hos tingsrätten. Ändringarna ingår som ett led i arbetet med att 
upphäva reglerna om avhandlings- och bouppteckningsprotokoll (jfr 
författningskommentaren till 27 § förslaget till ny ärendelag).  
17.15        Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 
 
18 kap. 8 § 
Paragrafen avser frågor om överklagande av vissa beslut av Patent- och Regist- 
reringsverket. Bestämmelserna i andra stycket om att 1946 års ärendelag skall 
tillämpas har ändrats till att avse den nya ärendelagen. Någon särskild bestäm- 
melse om tingsrättens sammansättning i ett ärende enligt aktiebolagslagen behövs 
inte längre. I fråga om tingsrättens sammansättning bör i stället den nya 
ärendelagens regler gälla. De reglerna innebär - åtminstone teoretiskt sett - 
att tingsrätten i visst fall kan bestå av flera domare. Vid överklagande av ett 
beslut blir verket part i domstolen (se avsnitt 7.3).  
17.16        Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om 
felparkeringsavgift 
 
De nuvarande bestämmelserna i 11 § om att det i felparkeringsärenden är åkla- 
garen som för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt ersätts av den nya 
ärendelagens bestämmelser om möjlighet för den beslutande förvaltningsmyndig- 
heten - i detta fall polismyndigheten - att uppträda som part i domstolen (se 
avsnitt 7.3). Nuvarande regler i 12 § om en tingsrätts sammansättning i ärende 
om felparkeringsavgift ersätts av den nya ärendelagens mer allmänna regler 3 §, 
vilka åtminstone teoretiskt tillåter att tingsrätten avgör ärendet i 
flerdomarsammansättning. 
  De nya bestämmelserna får med de begränsningar som följer av övergångsbe- 
stämmelserna till den nya ärendelagen omedelbar tillämpning vilket bl.a. innebär 
att en åklagare skall till polismyndigheten lämna tillbaka handlingarna i de 
ärenden som är under handläggning i domstol eller hos åklagarmyndigheten den dag 
då den nya lagstiftningen träder i kraft. 
 
10 § 
I paragrafen, som handlar om överklagande av polismyndighets beslut i ett 
felparkeringsärende till domstol, har gjorts redaktionella ändringar i anledning 
av den nya ärendelagen. 
 
10 a § 
Ur paragrafen har tagits bort dels en bestämmelse om att en tingsrätts beslut 
får överklagas till hovrätt, dels vissa bestämmelser i nuvarande andra stycket 
andra meningen samt tredje och fjärde styckena om prövningstillstånd. 
Motsvarande bestämmelser finns nämligen i den nya ärendelagen.  
17.17        Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen 
(1979:189) 
 
Bestämmelserna i 13 § om överklagande till tingsrätt har justerats i anledning 
av den nya ärendelagen. Lagrådet har framhållit att bestämmelsen i första 
styckets andra mening om klagofristen blir överflödig med den allmänna lösning 
som har valts när det gäller klagofristerna. Särskilt med hänsyn till att ett 
överklagande i förtsättningen bör ges in till den beslutande myndigheten och 
inte som nu till rätten bör bötesverkställighetslagen dock även i fortsättningen 
innehålla en regel om klagofristen. Den nuvarande bestämmelsen i första styckets 
fjärde mening som jämställer ett överklagande med en ansökan behövs inte, 
eftersom den nya ärendelagen innehåller uttryckliga regler om överklaganden från 
förvaltningsmyndighet. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens sammansättning 
har ändrats så att nämndemän skall medverka endast i de fall där tingsrätten 
anser att det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I 
fråga om anledningen till den ändringen kan här hänvisas till avsnitt 7.5.  
17.18        Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på 
okända borgenärer 
 
4 § 
Av paragrafen framgår att en ansökan om kallelse på okända borgenärer inte 
längre skall göras hos tingsrätten utan hos kronofogdemyndigheten eller, om 
gäldenären är ett aktiebolag, hos Patent- och registreringsverket. Besträffande 
skälen för ändringen kan hänvisas till avsnitt 14. 
 
5 § 
Paragrafen har ändrats med hänsyn till att ansökningar om kallelse på okända 
borgenärer skall göras hos en kronofogdemyndighet eller hos Patent- och 
registreringsverket. I propositionsförslaget har markerats att verket skall 
underrätta kronofogdemyndigheten om en sådan ansökan som har gjorts hos verket. 
 
5 a § 
I paragrafen som är ny har införts bestämmelser om överklagande. Vid 
överklagande av en kronofogdemyndighets beslut skall 18 kap. UB tillämpas vilket 
medför att överklagandet sker till tingsrätt där ärendelagen blir tillämplig. 
Även ett överklagande av Patent- och registreringsverkets beslut skall ske till 
tingsrätt. Vid överklagande gäller den nya ärendelagen.  
17.19        Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek 
 
En bestämmelse i 2 kap. 4 § andra stycket har justerats till följd av de 
ändringar som görs i lagen (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen 
låter i säljarens vård kvarbliva (se lagförslag 8).  
17.20        Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors 
gemensamma hem 
 
I 20 a § har tagits in en bestämmelse om att tingsrätten vid handläggningen av 
ett ärende skall bestå av en juristdomare. Om det föreligger särskilda skäl med 
hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av en juristdomare 
och tre nämndemän (jfr 6 § tredje stycket i den nuvarande ärendelagen och 14 
kap. 17 § äktenskapsbalken). I paragrafen har även tagits in en bestämmelse från 
den nuvarande ärendelagen om behörighet för sådana anställda i tingsrätt som 
inte är juristdomare att förordna bodelningsförrättare. Skälen till förslagen 
har redovisats i avsnitt 7.5.  
17.21        Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella 
sambor 
 
Hänvisningen i första stycket 8 till den nuvarande ärendelagen, som gäller 
frågor om tingsrätts sammansättning m.m., har utgått med hänsyn till att 
motsvarande frågor i stället bör regleras genom hänvisningen i första stycket 1 
till lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (se avsnitt 17.20).  
17.22        Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 
 
19 § 
Paragrafen har justerats i anledning av förslaget till ny ärendelag.  
21 § 
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse hänvisningar till en del av 
bestämmelserna i den nuvarande ärendelagen. Det finns inte något hinder mot att 
i fortsättningen allmänt hänvisa till den nya ärendelagen.  
17.23        Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen 
m.m. 
 
Hänvisningen i 6 kap. 14 § andra stycket till ärendelagen har justerats att 
gälla den föreslagna nya lagen. Den nuvarande bestämmelsen om tingsrättens 
domförhet behövs inte med den nya lagen.  
17.24        Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade 
personuppgifter 
 
Hänvisningen i 3 § till ärendelagen har justerats att gälla den föreslagna nya 
ärendelagen. Det finns inget behov av att inskränka hänvisningen till att gälla 
den lagen  i tillämpliga delar .  
17.25        Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 
 
63 § 
Det nuvarande tredje stycket som innehåller regler om Konkurrensverkets rätt att 
överklaga tingsrättens beslut är onödigt med hänsyn till att verket enligt 11 § 
förslaget till ny ärendelag är part i ärendet. Stycket har därför upphävts. 
 
64 § 
I första stycket andra punkten har en hänvisning till ärendelagen ändrats till 
att avse den nya. I andra stycket har en justering gjorts i anledning av att 
förslaget till ny ärendelag i motsats till den nuvarande ärendelagen innehåller 
bestämmelser om hovrättsprocessen. 
 
64 c § 
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid 
förhandling i eller vid avgörande av ett ärende enligt konkurrenslagen på samma 
sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med två 
juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består 
tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert 
i förening. I princip är en prövning i sak av ett ärende som anges i 63 § första 
stycket 6 inte enklare att företa än en prövning i sak av ett tvistemål enligt 
konkurrenslagen. I båda fallen behöver tingsrätten i allmänhet göra kvali- 
ficerade samhällsekonomiska och företagsekonomiska analyser som kräver ingående 
kännedom om förhållandena på enskilda marknader och om deras funktionssätt. Inte 
bara målen utan även ärendena är av stor samhällsekonomisk och konsumentpolitisk 
betydelse. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att ändra de regler som 
nu finns om tingsrättens sammansättning vid prövningen i sak av ett ärende som 
anges i 63 § första stycket 6. Ett sådant ärende som anges i 63 § första stycket 
5, dvs. ett ärende om undersökning enligt 47 och 48 §§ konkurrenslagen, kan 
emellertid vara enklare att pröva. Därför bör det öppnas en möjlighet för 
tingsrätten att bestå av en juristdomare eller av en sådan domare och en 
ekonomisk expert i förening vid prövningen i sak av ett sådant ärende. Vid sådan 
handläggning som inte avser en prövning i sak, t.ex. när det gäller en 
förberedande åtgärd eller ett beslut om avvisning, skall tingsrätten alltid 
bestå av en juristdomare eller av en sådan domare i förening med en ekonomisk 
expert (jfr det som sägs i avsnitt 7.5). 
 
65 § 
Paragrafen upptar för närvarande bestämmelser om att i fråga om förelägganden 
och utevaro rättegångsbalkens regler för åklagare skall gälla för Konkurrensver- 
ket som part i mål eller ärende. Regelns ändamål är att Konkurrensverket inte 
skall utsättas för de påföljder som enligt rättegångsbalken gäller för part i 
ett indispositivt tvistemål. Den nya ärendelagen innehåller emellertid såvitt 
gäller en myndighet som part inga bestämmelser av rättegångsbalkens slag. För 
att det inte skall uppstå något onödigt krångel i domstolarna i samband med 
hanteringen av ärendena enligt konkurrenslagen bör därför konkurrenslagens 
bestämmelse upphävas såvitt gäller ärendena.  
17.26        Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 
 
De nuvarande bestämmelserna  i 32 § blir onödiga till följd av bestämmelserna i 
39 § den föreslagna nya ärendelagen och paragrafen har därför utgått. 
 
21 § 
De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om hur tingsrätten skall göra när 
den finner sig vara obehörig att handlägga ett skuldsaneringsärende har utgått, 
eftersom frågan regleras på i huvudsak samma sätt i 8 § förslaget till ny 
ärendelag. 
 
22 och 27 §§ 
Hänvisningarna i 22 § andra stycket och 27 § tredje stycket till ärendelagen har 
ändrats till att avse den nya ärendelagen. Bestämmelserna i samma stycken om att 
tingsrätten alltid skall bestå av en domare har utgått, eftersom det inte finns 
anledning att på den punkten hantera skuldsaneringsärendena på annat sätt än 
alla andra domstolsärenden (se 3 § förslaget till ny ärendelag).  
29 § 
I paragrafen har uttryckligen angetts att den nya ärendelagen skall gälla vid 
överklagande, om inte någonting annat sägs. I paragrafen görs dock ett undantag 
från regleringen i 11 § den lagen om att en beslutsmyndighet vars beslut 
överklagas av en enskild skall vara motpart i domstolen. Kronofogdemyndigheten 
blir alltså inte part i domstolsförfarandet (se avsnitt 7.3). 
 
31 § 
En bestämmelse i andra stycket om missnöjesanmälan har utgått med anledning av 
att det institutet inte förekommer i förslaget till ny ärendelag. Bestämmelserna 
i tredje stycket om prövningstillstånd har utgått därför att samma sak följer av 
38 § i det förslaget.  
17.27        Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 
 
I promemorian föreslås att 21 kap. sjölagen ändras så att dispaschmålen som med 
nu gällande regler handläggs i domstolarna enligt reglerna i 52 kap. RB i 
fortsättningen ges en mera kvalificerad handläggning enligt den nya ärendelagen. 
Under remissbehandlingen har emellertid framkommit skäl som talar för att man i 
dispaschmålen i åtskilligt fler hänseenden än som följer av nuvarande ordning 
eller av den nya ärendelagen bör tillämpa rättegångsbalkens regler för 
tvistemål. Av det skälet bör frågan om hur dispaschmålen i fortsättningen skall 
handläggas inte tas upp i det nu aktuella sammanhanget. 
 
12 kap. 3 § 
En hänvisning i tredje stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya 
ärendelagen. 
 
18 kap. 10 § 
En hänvisning i andra stycket till ärendelagen har justerats att gälla den nya 
ärendelagen.  
17.28        Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om 
disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 
 
I nuvarande 54 § finns en bestämmelse som ger tingsrätten möjlighet att besluta 
om inhibition. Den paragrafen har utgått mot bakgrund av den allmänna 
bestämmelsen i 26 § förslaget till ny ärendelag. 
  I nuvarande 56 § finns en bestämmelse om att i tingsrätt och hovrätten det 
allmännas talan förs av den myndighet som har meddelat beslutet (jfr. prop. 
1993/94:112, bet. 1993/94:JuU26, rskr. 1993/94:299, SFS 1994:520). Den 
paragrafen har utgått mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i 11 och 36 §§ 
förslaget till ny ärendelag. Det skall nämnas att det i 57 § ges en erinran om 
att Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern kan överklaga ett beslut om 
disciplinansvar. 
52 § 
Paragrafens hänvisning till ärendelagen har ändrats att gälla den nya lagen. Den 
nuvarande bestämmelsen om att ett överklagande jämställs med en ansökan behövs 
inte. 
 
53 § 
I nuvarande 53 § finns bestämmelser enligt vilka en tingsrätt normalt är 
beslutför med en juristdomare men vid avgörande av saken skall bestå av en 
juristdomare och tre nämndemän. Den större sammansättningen med nämndemän har i 
förslaget på samma sätt som för nästan alla andra ärenden reserverats för de 
fall i vilka det finns särskilda skäl att ha den sammansättningen (se vidare 
avsnitt 7.5). 
 
55 § 
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om överklagande till hovrätt och 
om att hovrättens beslut inte får överklagas. Det finns även bestämmelser om att 
ett överklagande får ske särskilt, om tingsrätten har meddelat ett beslut som 
avses i 34 § andra stycket eller avslagit ett yrkande om att verkställighet 
tills vidare inte skall få ske. Regeln om att en hovrätts beslut inte får 
överklagas bör behållas. De övriga reglerna blir överflödiga med den nya 
ärendelagen (se 37 och 39 §§ den lagen). 
 
62 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av myndigheters beslut i 
vissa ersättningsärenden. Den nuvarande regleringen innebär bl.a. att 
överklaganden av ersättningsbeslut i domstolen handläggs enligt rättegångsbalken 
som tvistemål, om det inte samtidigt sker ett överklagande i ett disciplinärende 
(jfr 22 kap. RB). Även i vissa andra fall kan tvistemålsreglerna bli tillämpli- 
ga. 
  Den nuvarande ordningen för handläggning av ersättningsärenden är onödigt 
komplicerad. Den nya ärendelagen ger garantier för att vid behov handläggningen 
av ett ersättningsärende blir tillräckligt kvalificerad, och det synes mot den 
bakgrunden inte kunna riktas någon avgörande invändning mot att ersättnings- 
ärendena alltid hanteras på samma sätt som disciplinärendena. Till följd av 
detta har paragrafens andra stycke utgått. Samtidigt har ur första stycket 
tagits bort en hänvisning som görs till 56 §.  
17.29        Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 
 
48 § 
Paragrafens nuvarande lydelse innebär genom hänvisningar att en tingsrätt vid 
sammanträde i eller vid avgörande av ett ärende enligt marknadsföringslagen på 
samma sätt som i ett tvistemål enligt den lagen skall ha en sammansättning med 
två juristledamöter och två ekonomiska experter. Vid annan handläggning består 
tingsrätten av en juristdomare eller av en juristdomare och en ekonomisk expert 
i förening. Frågorna i ärendena är dock i normala fall betydligt enklare än de 
som skall handläggas i tvistemål och torde till följd av detta inte i samma höga 
grad som frågorna i tvistemålen kräva medverkan av ekonomiska experter. Mot den 
bakgrunden bör tingsrätten ges en ökad frihet när det gäller sammansättningen i 
ärendena. Detta synes kunna ske genom att man för de nu berörda ärendena på 
samma sätt som i fråga om nästan alla andra ärenden som en grundregel 
föreskriver att tingsrätten skall bestå av en juristdomare eller av en 
juristdomare och en ekonomisk expert i förening samtidigt som tingsrätten ges 
möjlighet att ha den större sammansättningen med två jurister och två experter 
när det föreligger särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet (jfr det 
som sägs i avsnitt 7.5; jfr också avsnitt 17.25). 
 
50 § 
I paragrafens tredje stycke finns för närvarande en bestämmelse om att i ett 
ärende enligt marknadsföringslagen ärendelagen skall tillämpas i Stockholms 
tingsrätt, om inte något annat följer av marknadsföringslagen. I fortsättningen 
bör den nya ärendelagen gälla inte bara handläggningen i Stockholms tingsrätt 
utan även handläggningen i Marknadsdomstolen. Paragrafen har ändrats i enlighet 
med detta. 
 
51 § 
I paragrafen finns bestämmelser om att i mål och ärenden enligt marknads- 
föringslagen det som i 49, 50 och 52 kap. RB sägs om hovrätt i stället skall 
gälla Marknadsdomstolen. Denna bestämmelse måste i fortsättningen avse även 39 § 
första stycket i den nya ärendelagen, eftersom det lagrummet innehåller regler 
om överrättsprocessen.  
17.30        Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:000) om 
företagsrekonstruktion 
 
De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 3 § blir onödiga till följd av regleringen 
i 3 § förslaget till ny ärendelag och har därför upphävts. 
 
4 kap. 1 § 
I paragrafen finns för närvarande bestämmelser om att för tingsrättens 
handläggning efter ett beslut om ackordsförhandling skall tillämpas rätte- 
gångsbalkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål. Den nya ärendelagen 
innefattar en så kvalificerad reglering av handläggningen att det inte längre 
finns något behov av att tillämpa reglerna för tvistemål. Bestämmelserna har 
därför upphävts. 
 
4 kap. 2 § 
I paragrafens första stycke finns bl.a. en bestämmelse om att vid en sådan 
förhandling som avses i 3 kap. 23 § första stycket skall tillämpas bestäm- 
melserna i rättegångsbalken om huvudförhandling i tvistemål. Den nya 
ärendelagens reglering torde vara tillräcklig på den punkten och därför har 
bestämmelsen upphävts. En bestämmelse i andra stycket om att rättens avgörande 
sker genom beslut är onödig med hänsyn till bl.a. 27 § i förslaget till ny 
ärendelag.  
Promemorians lagförslag 
 
1     Förslag till ärendelag 
 
  Härigenom föreskrivs följande.  
Lagens tillämpningsområde 
 
1 § 
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av 
sådana ärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall handläggas 
enligt rättegångsbalken eller förvaltningslagen (1986:223). 
 
2 § 
Om en annan lag för visst slags ärende innehåller en bestämmelse som avviker 
från denna lag, gäller den bestämmelsen.  
Domstolarna 
 
3 § 
I fråga om domstolarna och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. En 
tingsrätt består av en juristdomare. Om det finns särskilda skäl får dock 
tingsrätten bestå av tre sådana domare. När det gäller domstolens sammansättning 
tillämpas i övrigt balkens bestämmelser för tvistemål. 
  Att tjänstemän som inte är jurister får handlägga vissa ärenden enligt denna 
lag framgår av särskilda föreskrifter.  
Hur förfarandet vid tingsrätten inleds 
 
4 § 
Den som vill inleda ett förfarande vid tingsrätt genom anmälan, ansökan, över- 
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. 
 
5 § 
En ansökan skall innehålla uppgifter om 
  1. det som yrkas, 
  2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet, 
  3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis 
och 
  4. de omständigheter som medför att tingsrätten är behörig att handlägga 
ärendet, om inte behörigheten framgår av det som anförs i övrigt. 
  Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 
  1. det beslut som överklagas och i vilken del det överklagas, 
  2. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet 
enligt klagandens mening är oriktiga, 
  3. den ändring i beslutet som yrkas och 
  4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. 
  Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet. 
 
6 § 
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om 
partens 
  1. yrke och personnummer eller organisationsnummer, 
  2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan 
adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stämningsman, 
  3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att nummer som avser 
ett hemligt telefonabonnemang behöver uppges endast om tingsrätten begär det, 
och 
  4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne. 
  Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas 
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, 
postadress och telefonnummer anges. 
  Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder förfarandet 
lämna uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra 
styckena. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, ar- 
betsplats, telefonnummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften utan 
särskild utredning är tillgänglig för den som inleder förfarandet. Saknar 
motparten känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att 
fastställa detta. 
  Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. 
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller 
felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till tingsrätten. 
 
7 § 
Ett överklagande skall ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som 
överklagas. Det skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen 
för beslutet. 
 
8 § 
Har ett överklagande getts in till en tingsrätt i stället för till den myndighet 
som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten överlämna överklagandet 
till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in till myndigheten redan 
den dag det kom in till tingsrätten. 
  Finner tingsrätten i annat fall i samband med att ett förfarande inleds att 
den inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den 
skrivelse genom vilken förfarandet inletts till en domstol som är behörig, om 
den som inlett förfarandet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen 
skall anses ha kommit in till den domstolen redan den dag som den kom in till 
den tingsrätt som lämnar över skrivelsen. 
 
9 § 
Om den skrivelse genom vilken förfarandet inletts innehåller brister, får 
domstolen förelägga parten att inom viss tid avhjälpa dessa. Har föreskriven 
avgift inte betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns 
anledning till det skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin 
behörighet att inleda förfarandet vid domstolen eller om vem som är ställ- 
företrädare för en part. Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet 
följts, skall parten upplysas om detta. 
 
10 § 
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, 
ansökan eller överklagandet, 
  1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken förfarandet inletts 
inte kan läggas till grund för någon prövning i sak, 
  2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse 
för frågan om delgivning eller 
  3. om föreskriven avgift inte har betalats. 
  Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. 
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av 
tingsrätten endast när förvaltningsmyndigheten har beslutat om avvisning på den 
grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.  
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 
 
11 § 
Om det vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut förekommer sådana 
allmänna intressen i ärendet som myndigheten har till uppgift att bevaka och som 
inte bevakas av någon annan förvaltningsmyndighet, är myndigheten motpart till 
den som har överklagat.  
Allmänt om handläggningen av ärenden 
 
12 § 
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. 
Genom frågor och påpekanden skall domstolen försöka avhjälpa otydligheter och 
ofullständigheter i parternas framställningar.  
Skriftligt och muntligt förfarande 
 
13 § 
Förfarandet är skriftligt. 
  I förfarandet bör det ingå sammanträde när det kan antas vara till fördel för 
utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. 
  Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter 
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är 
lämpligt. 
14 § 
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde 
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte 
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild 
omständighet inte behövs. 
 
15 § 
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till 
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om sammanträdet inför 
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- 
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. 
  Beträffande sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 19 
§.  
Skriftväxlingen 
 
16 § 
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att inom 
en viss tid svara skriftligen. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om 
att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till 
domstolen. 
  Första stycket gäller inte, 
  1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- 
göras till motpartens nackdel, 
  2. om en underrättelse annars är uppenbart obehövlig eller 
  3. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 §. 
 
17 § 
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen 
bestämmer att svaret får lämnas muntligen. 
  Den som svarar skall ange om han eller hon medger eller bestrider yrkandena i 
ärendet eller, om förfarandet inletts genom en anmälan, om han godtar eller 
motsätter sig den åtgärd som ärendet gäller. Om han bestrider yrkandet eller 
motsätter sig åtgärden skall han ange skälen för sin inställning och de bevis 
som han vill åberopa. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 
 
18 § 
Domstolen får förelägga den som inlett förfarandet vid domstolen att inom viss 
tid yttra sig skriftligen över svaret. I föreläggandet skall det tas in en 
upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något 
yttrande till domstolen.  
Sammanträde 
 
19 § 
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. I en kallelse till 
en enskild part skall det tas in en upplysning om att utevaro inte hindrar att 
domstolen handlägger eller avgör ärendet eller om att utevaro kan leda till att 
ärendet avskrivs från vidare handläggning. 
  Om någon bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 
 
20 § 
I fråga om offentlighet och ordning vid sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 
§§ rättegångsbalken. Utöver det som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får 
domstolen besluta att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar, om det kan 
antas att det vid sammanträdet kommer att läggas fram uppgifter för vilka hos 
domstolen gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100). 
 
21 § 
Vid sammanträde skall det föras protokoll. Protokollet skall redovisa sam- 
manträdets gång och den utredning som läggs fram vid sammanträdet. I protokollet 
skall antecknas det som förekommer vid sammanträdet när det gäller yrkanden, 
medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden.  
Partsinsyn 
 
22 § 
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en 
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom eller henne och har 
fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. 
  Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta 
  1. om avgörandet inte går parten emot, 
  2. om uppgiften saknar betydelse eller 
  3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får 
kännedom om uppgiften. 
  Denna paragraf gäller inte en beslutsmyndighet som är motpart enligt 11 §.  
Bevisning 
 
23 § 
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ 
rättegångsbalken. 
  Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen 
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan 
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som 
åberopat beviset att inom viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas in 
en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett in 
beviset. 
 
24 § 
Domstolen får besluta om förhör med ett vittne. Förhöret hålls vid sammanträde. 
Det får hållas under ed. Beträffande förhöret tillämpas i övrigt 36 kap. 1-18 
och 20-25 §§ rättegångsbalken. 
   Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt 
vanliga bestämmelser skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i 
rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. 
Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om 
kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 
 
25 § 
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I 
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om 
sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-10 och 12-20 §§ rättegångsbalken. Ett förhör med 
en sakkunnig får hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.  
Säkerhetsåtgärder och inhibition 
 
26 § 
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess ärendet av- 
gjorts besluta om sådan åtgärd som säkerställer det som ärendet gäller. Den som 
åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är 
fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. 
  En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade 
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta rörande 
saken.  
Beslut 
 
27 § 
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i 
övrigt har förekommit i ärendet. 
  Om förfarandet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det 
beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns 
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för 
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt 
intresse. 
  Innebär beslutet att en viss handling har registrerats, skall handlingen 
därmed anses intagen i domstolens protokoll.  
28 § 
Av ett beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt 
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, 
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat fastställs behöver 
några skäl inte anges. 
 
29 § 
Det beslut enligt vilket domstolen avgör ärendet skall samma dag som beslutet 
meddelas sändas till parterna. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifo- 
gas. 
  I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om det. 
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna även utan egen begäran få 
upplysning om vad de skall iaktta vid ett överklagande. Krävs det prövningstill- 
stånd vid överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de 
grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas.  
Omedelbar verkställighet 
 
30 § 
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § 
rättegångsbalken.  
Rättegångskostnader 
 
31 § 
I ett ärende där två enskilda är motparter till varandra får domstolen med 
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes 
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten dennes 
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.  
Rättelse av skrivfel och liknande 
 
32 § 
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller 
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- 
len. 
  Om domstolen av förbiseende inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats 
i samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det 
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. 
  Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig 
innan rättelse eller komplettering sker.  
Omprövning av beslut 
 
33 § 
Finner en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande 
att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya 
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, 
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon 
enskild part (omprövning). 
  Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas. Skyldigheten gäller dock inte 
om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre domstol 
eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot att tingsrätten ändrar sitt 
beslut. 
  En part har inte rätt att få beslutet omprövat, om han eller hon begär ompröv- 
ning sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. 
 
34 § 
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter 
omprövning enligt 33 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- 
pas inte 37 § tredje stycket. 
  Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- 
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 37 § 
tredje stycket.  
Allmänt om överklagande av domstolens beslut 
 
35 § 
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller 
henne emot. 
  En förvaltningsmyndighet som enligt 11 § är part i ärendet får överklaga ett 
sådant domstolsbeslut som innebär att myndighetens beslut har ändrats. 
 
36 § 
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband 
med överklagande av beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får dock 
ske särskilt när domstolen 
  1. ogillat invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller invändning 
om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 
  2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 
  3. beslutat rörande saken i avvaktan på ärendets avgörande eller beslutat 
rörande omedelbar verkställighet, 
  4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför 
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild 
påföljd för honom, 
  5. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- 
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att ett vittne 
eller en sakkunnig skall ersätta kostnader som orsakats genom en försummelse, 
  6. beslutat angående undersökning eller omhändertagande av person eller 
egendom eller om någon annan liknande åtgärd, 
  7. beslutat angående ersättning för någons medverkan i ärendet eller 
  8. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp 
enligt rättshjälpslagen (1972:429). 
  Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till 
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande 
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 
 
37 § 
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall 
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen 
för beslutet 
  1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 
  2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 
  3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. 
  I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av 
beslutet. 
  Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter han 
åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. 
  Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt 
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet 
inte avvisas skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över 
till den domstol som skall pröva överklagandet. 
  Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § första och andra 
styckena, 8 § andra stycket samt 9 och 10 §§.  
Överklagande till hovrätt 
 
38 § 
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. 
  I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande 
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. 
  Prövningstillstånd får meddelas endast om 
  1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas 
av högre domstol, 
  2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit 
eller 
  3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
  I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket 
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens 
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.  
Överklagande till Högsta domstolen 
 
39 § 
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. 
  Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har 
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett 
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. 
  I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- 
gångsbalken. 
 
40 § 
Sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta 
domstolen skall beaktas endast om det finns särskilda skäl.  
Särskilda rättsmedel 
 
41 § 
I fråga om särskilda rättsmedel mot ett beslut enligt denna lag eller mot ett 
beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 
1 och 4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 
kap. 1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga 
skäl, får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under 
andra omständigheter.  
Straff, vite m.m. 
 
42 § 
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- 
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. 
  I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken. 
  Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och 
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.  
Inkommande handlingar 
 
43 § 
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi 
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller 
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att 
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- 
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. 
  Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i 
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på postanstalt, anses den ha 
kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast 
följande arbetsdag. 
  Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i 
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad 
handling, om det behövs. Har domstolen begärt sådan bekräftelse men sådan 
uteblivit, får domstolen bortse från meddelandet.  
Laga förfall m.m. 
 
44 § 
Om någon som har kallats till sammanträde inte kan inställa sig, skall han 
omedelbart anmäla det till domstolen. 
  I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.  
Delgivning 
 
45 § 
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något 
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är 
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om 
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara 
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.  
Ombud och biträde 
 
46 § 
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock 
medverka personligen, om domstolen begär det. 
  I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket 
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ 
rättegångsbalken. När frågan om ombudets behörighet har mindre vikt behöver 
domstolen dock inte begära in någon fullmakt för ombudet.  
Tolk och översättning av handlingar 
 
47 § 
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ samt 33 
kap. 9 § rättegångsbalken.  
  1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
  2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 
  3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i 
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga 
beslutet skall iaktta.  
2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken 
  dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, 
  dels att i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              16 kap. 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rätten skall ta in handlingen        När  handlingen  registrerats 
i protokollet och genast över-       skall rätten genast översända en 
sända bestyrkt kopia av hand-        kopia till den myndighet som för 
lingen till den myndighet som        äktenskapsregistret med uppgift 
för äktenskapsregistret med          om dagen då handlingen  gavs in 
uppgift om dagen då handlingen       till rätten. 
gavs in till rätten. 
  Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse 
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om 
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- 
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 
 
                              18 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     4 a § 
                                       Vid   handläggning  som  sker 
                                     enligt  ärendelagen  (1995:000) 
                                     består tingsrätten av en jurist- 
                                     domare. Om  det finns särskilda 
                                     skäl får tingsrätten dock tillämpa 
                                     14 kap. 17 §. 
                                       Regeringen får bestämma att i 
                                     tingsrätt även sådana tjänstemän som 
                                     inte   är   jurister  skall  få 
                                     handlägga ärenden enligt 17 kap. 
                                     1 §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
3     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 § föräldrabalken skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              20 kap. 
                                1 §1 
  I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 
§§ äktenskapsbalken. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                       Vid   handläggning  som  sker 
                                     enligt  ärendelagen  (1995:000) 
                                     består tingsrätten av en jurist- 
                                     domare. Om  det finns särskilda 
                                     skäl får tingsrätten dock tillämpa 
                                     14 kap. 17 § äktenskapsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1988:1251.  
4     Förslag till lag om ändring i ärvdabalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken 
  dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 19 kap. 21 a § och 23 kap. 
6 §, av följande lydelse, 
  dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              19 kap. 
                                20 § 
  Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av 
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning 
erforderliga åtgärder. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i 14-16, 18 och 19 §§            Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts 
sagts om boutredningsman skall       om  boutredningsman   skall  ha 
äga motsvarande tillämpning å        motsvarande   tillämpning    på 
testamentsexekutor ävensom å den     testamentsexekutor  och  på den 
som genom testamente förordnats      som genom testamente förordnats 
att allenast i viss del              att endast i viss del verkställa 
verkställa utredningen efter         utredningen efter den döde. Även 
den döde; och skall jämväl om        i  fråga  om entledigande skall 
entledigande gälla vad om            gälla vad om boutredningsman är 
boutredningsman är stadgat.          föreskrivet.  Det  som i 14 a § 
                                     sagts    om   skyldighet    att 
                                     underrätta  rätten  om  vem som 
                                     tillställts årsredovisning skall 
                                     dock inte gälla någon annan än den 
                                     som är boutredningsman. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     21 a § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana tjänstemän i tingsrätt som 
                                     inte   är   jurister  skall  få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 1 
                                     och 5 §§. 
 
                              23 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     6 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana tjänstemän i tingsrätt som 
                                     inte   är   jurister  skall  få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 5 
                                     §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
5     Förslag till lag om ändring i jordabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 12 kap. 21 § jordabalken skall ha följande lydelse  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              12 kap. 
                               21 §1 
  Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till 
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av 
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- 
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera 
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om 
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i 
avtalet. 
  När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, 
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- 
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant 
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan 
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. 
  Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra 
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- 
loppet ej betalats till honom. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut av länsstyrelsen med          Ett  beslut  av länsstyrelsen 
anledning av deposition får          med anledning av deposition får 
överklagas i hovrätten genom         överklagas till  tingsrätten på 
besvär.                              den ort där länsstyrelsen finns. 
                                     Vid överklagande gäller ärende- 
                                     lagen (1995:000).  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före 
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet 
överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1984:694.  
6     Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
  dels att 6 kap. 12 §, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande lydelse, 
  dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a §  och 19 
kap. 11 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               6 kap. 
                                12 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i detta kapitel stadgas          Det som i detta  kapitel sägs 
om protokoll, akt och dagbok i       om protokoll, akt och  dagbok i 
mål skall i tillämpliga delar        mål skall tillämpas även beträffan- 
gälla även beträffande ärende.       de  ett  ärende  som  handläggs 
                                     enligt denna balk. 
 
                              10 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Finner  rätten  i samband med 
                                     att en ansökan ges  in  att den 
                                     inte är behörig att ta upp målet 
                                     eller att i annan ordning pröva 
                                     ansökan, skall ansökan lämnas över 
                                     till en domstol som är behörig, 
                                     om sökanden inte har något  att 
                                     invända mot detta. Ansökan skall 
                                     anses  ha  kommit  in  till den 
                                     domstolen  den dag som den  kom 
                                     in till den  domstol som lämnar 
                                     över ansökan. 
 
                              19 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     11 a § 
                                       Finner  rätten  i samband med 
                                     att en ansökan ges  in  att den 
                                     inte är behörig att ta upp målet 
                                     eller att i annan ordning pröva 
                                     ansökan, skall ansökan lämnas över 
                                     till en domstol som är behörig, 
                                     om sökanden inte har något  att 
                                     invända mot detta. Ansökan skall 
                                     anses  ha  kommit  in  till den 
                                     domstolen  den dag som den  kom 
                                     in till den  domstol som lämnar 
                                     över ansökan. 
 
                              17 kap. 
                                10 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens domar skola, ordnade 
i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok. 
 
                              30 kap. 
                                8 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens domar skola, ordnade 
i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
7     Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 
  dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 18 kap. 1, 16 a och 19 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                1 §2 
  Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom 
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I den mån det inte föreskrivs        I den mån det inte föreskrivs 
något annat i detta kapitel          något  annat  i  detta  kapitel 
skall bestämmelserna i lagen         gäller ärendelagen (1995:000) vid 
(1946:807) om handläggning av        överklagande i utsökningsmål. 
domstolsärenden tillämpas beträf- 
fande överklaganden i utsök- 
ningsmål. Tingsrätten skall dock 
alltid bestå av en lagfaren 
domare. 
 
                              16 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut överklagas 
hos hovrätten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrätten får inte pröva ett         En hovrätt får inte pröva ett 
överklagande av ett beslut av        överklagande av ett beslut av en 
en tingsrätt, om inte hovrätten      tingsrätt, om inte hovrätten med- 
meddelat parten prövningstill-       delat parten prövningstillstånd. 
stånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser ett be-       om överklagandet avser ett  be- 
slut som rör någon annan än en       slut  som rör någon annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part, ett  beslut  genom vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten ogillat  jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare  eller ett beslut  genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket  ett   överklagande  har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att över- 
klagandet prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i tingsrättens beslut, 
eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva 
överklagandet. 
  Kan ett överklagande av 
tingsrättens beslut prövas av 
hovrätten endast om denna 
meddelat prövningstillstånd, 
skall tingsrätten i samband med 
underrättelse om vad som gäller 
i fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke. 
 
                               19 §4 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som sägs i 4 § andra             Vad  som  sägs  i  4  § andra 
stycket och 12, 14 och 15 §§         stycket, 14 § och 15 § tillämpas 
tillämpas även i hovrätten och       även  i  hovrätten  och  Högsta 
Högsta domstolen. Vad som sägs i     domstolen. Vad som sägs i  16 § 
16 § tillämpas även i hovrätten.     tillämpas även i hovrätten.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse av 
    18 kap. 8 § 1993:516 
    18 kap. 11 § 1993:516 
    18 kap. 18 § 1993:516. 
 
     2 Senaste lydelse 1993:516. 
 
     3 Senaste lydelse 1993:516. 
 
     4 Senaste lydelse 1993:516.  
8     Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 
 
  Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                1 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill den, som tillhandlar            Vill den, som tillhandlar sig 
sig lösören och tillåter, att        lösören och tillåter, att desamma 
desamma få i säljarens vård          få i säljarens vård kvarbliva, att 
kvarbliva, att vad han till-         vad  han  tillhandlat sig skall 
handlat sig skall fredas från        fredas från utmätning för säljarens 
utmätning för säljarens skuld och    skuld och i  händelse av dennes 
i händelse av dennes konkurs         konkurs  från boets  tillgångar 
från boets tillgångar avskiljas,     avskiljas,  upprätte  skriftlig 
upprätte skriftlig avhandling        avhandling om köpet med förteck- 
om köpet med förteckning å de        ning å de köpta persedlarna och 
köpta persedlarna och vittnens       vittnens underskrift. Han skall 
underskrift. Han skall inom en       inom en vecka därefter  i orts- 
vecka därefter i ortstidning         tidning inom den ort, där sälja- 
inom den ort, där säljaren bor,      ren bor, låta införa kungörelse om 
låta införa kungörelse om            avhandlingen  med  uppgift   om 
avhandlingen med uppgift om          säljarens och köparens namn och 
säljarens och köparens namn och      yrken, dagen då köpeavhandlingen 
yrken, dagen då köpeavhandlingen     blivit   uppgjord   samt  köpe- 
blivit uppgjord samt köpe-           skillingens   belopp.   Avhand- 
skillingens belopp. Avhand-          lingen jämte bevis om att  kun- 
lingen jämte bevis om att kun-       görelsen  införts i ortstidning 
görelsen införts i ortstidning       skall inom  åtta dagar från den 
skall dels inom åtta dagar från      dag då kungörelsen  skedde upp- 
den dag då kungörelsen skedde        visas för kronofogdemyndigheten 
uppvisas för kronofogdemyndig-       i det län där egendomen  finns, 
heten i det län där egendomen        och  i  bestyrkt avskrift till- 
finns, och i bestyrkt avskrift       ställas myndigheten. 
tillställas myndigheten, dels 
inom 
-------------------------------------------------------------------- 
en månad från samma dag företes 
inför tingsrätten i den ort där 
egendomen finns till intagande 
i dess protokoll. 
                                2 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten för förteckning över     Kronofogdemyndigheten     för 
uppvisade och inprotokollerade       förteckning över uppvisade köpe- 
köpeavhandlingar.                    avhandlingar. 
 
                                3 §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Är köpeavhandling så upprättad       Är köpeavhandling så upprättad 
och behandlad, som i 1 § sägs,       och  behandlad, som i 1 § sägs, 
men inträffar utmätning inom         men  inträffar  utmätning  inom 
trettio dagar efter det av-          trettio dagar efter det avhand- 
handlingen inför rätten före-        lingen uppvisades för kronofog- 
teddes, eller försätts säljaren i    demyndigheten  i  den  län  där 
konkurs efter ansökning, som         egendomen finns, eller försätts 
gjorts inom sagda tid, är den        säljaren i konkurs efter ansök- 
sålda egendomen ej fredad från       ning,  som  gjorts  inom  sagda 
att utmätas eller att räknas         tid, är den sålda egendomen  ej 
till konkursboet. Detsamma           fredad från att utmätas eller att 
gäller, när ansökan om förordnande   räknas till konkursboet. Detsam- 
av god man enligt ackordslagen       ma gäller, när ansökan om förord- 
(1970:847) gjorts inom nämnda        nande   av   god   man   enligt 
tid och konkurs följt på ansökan,    ackordslagen  (1970:847) gjorts 
som gjorts inom tre veckor från      inom nämnda tid och konkurs följt 
det att verkan av godmansför-        på ansökan, som gjorts inom tre 
ordnandet förföll eller, när för-    veckor från det  att  verkan av 
handling om offentligt ackord        godmansförordnandet förföll eller, 
följt, ackordsfrågan avgjordes.      när  förhandling  om offentligt 
Görs efter utgången av den i         ackord   följt,   ackordsfrågan 
första punkten angivna tiden jäv     avgjordes. Görs efter utgången av 
mot köpeavhandling, vilken är så     den  i  första punkten  angivna 
upprättad och behandlad, som         tiden jäv  mot  köpeavhandling, 
nyss sagts, är, om jävet görs vid    vilken  är  så  upprättad   och 
utmätningstillfälle, fordrings-      behandlad,  som nyss sagts, är, 
ägaren skyldig att, om han vill      om jävet görs vid 
-------------------------------------------------------------------- 
fullfölja jävet, inom en månad       utmätningstillfälle, fordringsäga- 
därefter väcka talan mot såväl       ren skyldig att,  om  han  vill 
säljaren som köparen vid  den        fullfölja jävet, inom en månad där- 
tingsrätt som avses i 1 §. Gör       efter väcka talan mot såväl säl- 
han inte det, har han förlorat       jaren som köparen vid tingsrätten 
sin talan. Godset skall genast       i  den ort där egendomen finns. 
beläggas med kvarstad och sökan-     Gör   han  inte  det,  har  han 
den skall, om han vill att           förlorat sin talan. Godset skall 
åtgärden skall bestå, inom           genast beläggas med kvarstad och 
fjorton dagar efter                  sökanden skall, om han vill att 
utmätningsförrättningen hos          åtgärden skall bestå, inom fjorton 
kronofogdemyndigheten ställa         dagar   efter    utmätningsför- 
full borgen för den kostnad och      rättningen  hos  kronofogdemyn- 
skada, som kan orsakas av            digheten ställa full borgen för 
kvarstaden. Var säljarens            den kostnad och skada,  som kan 
egendom avträdd till konkurs,        orsakas   av   kvarstaden.  Var 
skall vad om återvinning av lös      säljarens egendom  avträdd till 
egendom till konkursbo är stad-      konkurs, skall vad om  återvin- 
gat i 4 kap. 19 och 20 §§ kon-       ning  av lös egendom till  kon- 
kurslagen (1987:672) äga mot-        kursbo  är  stadgat i 4 kap. 19 
svarande tillämpning.                och 20 §§ konkurslagen (1987:672) 
                                     äga motsvarande tillämpning. 
  Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället 
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av 
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande 
tillämpning.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Beträffande köpeavhandling som 
företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse n1988:386. 
 
     2 Senaste lydelse 1977:673. 
 
     3 Senaste lydelse 1988:386.  
9     Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet 
 
  Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               9 a §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Talan mot beslut av länssty-         Ett beslut av länsstyrelsen får 
relsen förs i hovrätten genom        överklagas till den tingsrätt där 
besvär.                              länsstyrelsen finns. Vid överkla- 
                                     gande    gäller     ärendelagen 
                                     (1995:000).  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  Har ett beslut meddelats före 
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet 
överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1981:804.  
10    Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen 
handling 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling 
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     15 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana tjänstemän i tingsrätt som 
                                     inte   är   jurister  skall  få 
                                     handlägga enkla  ärenden enligt 
                                     denna lag, dock inte ärenden som 
                                     avses i 12 a §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
11    Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 
  dels att 62 och 64 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § skall ha följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse  
-------------------------------------------------------------------- 
Fullföljd av talan                   Överklagande 
 
                               60 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill någon föra talan mot be-        Beskattningsmyndighetens  be- 
slut i skatteärende, har han         slut får överklagas till hovrätten 
att till beskattningsmyndig-         av  enskild  part  eller av den 
heten inkomma med sina till          enligt  64  § 1 mom. förordnade 
hovrätten ställda besvär. Är skat-   granskningsmyndigheten.     Vid 
temyndighet i län, som hör under     överklagande gäller ärendelagen 
skilda hovrätter, be-                (1995:000). 
skattningsmyndighet, skola 
besvären ställas till den hov- 
rätt, under vilken den del av 
länet hör, där den skattskyldige 
var mantalsskriven, när 
skattskyldigheten inträdde, 
eller, om han då ej var man- 
talsskriven inom riket, där han 
var bosatt eller stadigvarande 
vistades; i fråga om juridisk 
person vare för hovrättens be- 
hörighet bestämmande, var 
styrelsen eller förvaltningen 
hade sitt säte, när 
skattskyldigheten inträdde. Be- 
svär må anföras, förutom av en- 
skild part, av den enligt 64 § 
1 mom. förordnade gransknings- 
myndigheten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innefattar beslut av                 Om   beskattningsmyndighetens 
underrätt eller skattemyndighet      beslut innefattar  prövning  av 
prövning av fråga om                 fråga om fastställande, eftergift 
fastställande, eftergift eller       eller återvinning av skatt, får 
återvinning av skatt, må talan       överklagande ske inom tre år från 
fullföljas inom tre år från be-      beslutets dag. När skattskyldig 
slutets dag. När skattskyldig        vitsordat  en  anmärkning,  som 
vitsordat anmärkning, som fram-      framställts   av   gransknings- 
ställts av granskningsmyn-           myndigheten skall vid  överkla- 
digheten, skall vid fullföljd        gande  anses, som om beslut  om 
av talan anses, som om beslut        skattens  fastställande  blivit 
om skattens fastställande            meddelat   av  beskattningsmyn- 
blivit meddelat av underrätt         digheten      när       gransk- 
eller skattemyndighet, när           ningsmyndigheten fått meddelande 
granskningsmyndigheten erhållit      om vitsordandet. I sådant  fall 
meddelande om vitsordandet. I        skall  ett  överklagande ges in 
sådant fall skall klaganden in-      till hovrätten.  Har ena parten 
komma till hovrätten med sin         överklagat beslutet och vill även 
dit ställda besvärsinlaga. Har       motparten överklaga  det, skall 
part anfört besvär och vill jämväl   dock dennes överklagande ha kom- 
hans vederpart söka ändring i        mit  in till tingsrätten  eller 
beslutet, skall denne dock           till hovrätten inom två månader 
inkomma med sina besvär inom två     från  det   att  delgivning  av 
månader från det delgivning som      föreläggande  som  avses i 16 § 
avses i 52 kap. 7 § rättegångs-      ärendelagen   (1995:000)    har 
balken ägt rum. I sistnämnda         skett. Prövningen av om motpar- 
fall må vederparten inkomma med      ten  har  överklagat i rätt tid 
besvärsinlaga till hovrätten;        skall alltid göras av hovrätten. 
prövningen huruvida hans 
besvärstalan fullföljts på före- 
skrivet sätt och inom rätt tid 
skall alltid tillkomma hovrät- 
ten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Då besvär behörigen anförts över     Vid överklagande av ett beslut 
beslut, som avses i nästfö-          som avses i andra stycket skall 
regående stycke, skall hovrätten     hovrätten, om målet tas upp till 
städse höra klagandens vederpart     prövning, alltid  ge klagandens 
över besvären.                       motpart tillfälle att yttra sig. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Över beslut av beskattnings-         Beslut av beskattningsmyndig- 
myndigheten i frågor, som avses      heten i frågor som  avses  i 17 
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-     och 26 §§ får inte överklagas. Har 
ras. Har någon förelagts att vid     någon  förelagts  att  vid vite 
vite fullgöra åliggande, varom i     fullgöra en uppgift som anges i 
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma 
komma under prövning i samband       under  prövning  i samband  med 
med klagan över beslut om vi-        överklagande av beslut om vitets 
tets utdömande.                      utdömande. 
 
                               70 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Besvär över beslut om faststäl-      Ett överklagande av ett beslut 
lande av skatt enligt denna          om fastställande av skatt enligt 
lag inverkar inte på                 denna lag inverkar inte på skyl- 
skyldigheten att betala den          digheten  att  betala den skatt 
skatt som beslutet avser.            som beslutet avser. 
  Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder 
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till 
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten 
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten 
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan 
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1  Senaste lydelse 1990:337. 
 
     2 Senaste lydelse 1990:337.  
12    Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. 
vid utredning av faderskap 
 
  Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning 
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               1 a §1 
  Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har 
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, 
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som 
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara 
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet 
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre 
mannen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har  faderskapet  fastställts 
genom bekräftelse, kan förord-       genom bekräftelse, kan förordnan- 
nande enligt första stycket          de enligt  första  stycket med- 
meddelas i mål om att be-            delas i mål om att bekräftelsen 
kräftelsen saknar verkan mot         saknar verkan mot den  som  har 
den som har lämnat den. Ett          lämnat den. Ett sådant förordnande 
sådant förordnande kan begäras av    kan begäras av någon av parterna 
någon av parterna i målet. Har       i  målet.  Har någon talan inte 
någon talan inte väckts om att       väckts om att bekräftelsen saknar 
bekräftelsen saknar verkan,          verkan,   prövas    frågan   om 
prövas frågan om förordnande         förordnande enligt första stycket 
enligt första stycket såsom ett      enligt  ärendelagen (1995:000). 
ärende enligt lagen (1946:807)       Ett sådant förordnande kan begäras 
om handläggning av domstolsären-     av den som  kan vara part i ett 
den. Ett sådant förordnande kan      mål om att bekräftelsen  saknar 
begäras av den som kan vara          verkan. 
part i ett mål om att bekräftel- 
sen saknar verkan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har  faderskapet  fastställts 
genom dom som har vunnit laga        genom  dom som har vunnit  laga 
kraft, prövas frågan om förord-      kraft, prövas frågan om förordnan- 
nande enligt första stycket så-      de enligt första stycket enligt 
som ett ärende enligt lagen om       ärendelagen   (1995:000).   Ett 
handläggning av domstolsärenden.     sådant förordnande kan begäras av 
Ett sådant förordnande kan           någon av parterna i det tidigare 
begäras av någon av parterna i       målet. 
det tidigare målet. 
  Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet 
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. 
-------------------------------------------------------------------- 
                               1 b §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut om förordnande enligt         Beslut om förordnande enligt 1 
1 a § i ett ärende som avses i       a  §  i  ett ärende som avses i 
lagen (1946:807) om handlägg-        ärendelagen    (1995:000)   får 
ning av domstolsärenden får          överklagas särskilt. Sedan utlå- 
överklagas särskilt genom besvär.    tande  över undersökningen  har 
Sedan utlåtande över undersök-       avgetts  eller frågan om under- 
ningen har avgetts eller frågan      sökning har förfallit, får ärendet 
om undersökning har förfallit,       avskrivas. 
får ärendet avskrivas. 
  Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har 
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om 
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av 
Stockholms tingsrätt.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1990:1530. 
 
     2 Införd genom 1982:1060.  
13    Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 
 
  Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                8 §1 
  Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § 
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. 
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre 
veckor från dagen för beslutet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beträffande överklaganden av         Vid  överklaganden av regist- 
registreringsmyndighetens            reringsmyndighetens   beslut  i 
beslut i ärenden enligt 13 kap.      ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 
4 a eller 7 § tillämpas bestäm-      7 § gäller ärendelagen (1995:000). 
melserna i lagen (1946:807) om 
handläggning av domstolsärenden. 
Tingsrätten skall dock alltid 
bestå av en lagfaren domare.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1993:1495.  
14    Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 
  dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               10 §2 
  Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte 
överklagas. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Andra beslut enligt 9 § över-        Andra beslut enligt 9 § över- 
klagas skriftligen hos den           klagas   skriftligen  till  den 
tingsrätt inom vars domkrets         tingsrätt  inom  vars  domkrets 
överträdelsen har ägt rum.           överträdelsen   har   ägt  rum. 
Skrivelsen med överklagandet         Överklagandet skall ges in till 
ges in till polismyndigheten.        polismyndigheten. Det skall  ha 
Den skall ha kommit in dit           kommit in dit senast tre veckor 
senast tre veckor från det           från  det klaganden fick del av 
klaganden fick del av                beslutet. Vid överklagande gäller 
beslutet. Vid  prövning av över-     ärendelagen (1995:000), om inte 
klagandet tillämpas lagen            anges i denna lag. 
(1946:807) om handläggning av 
domstolsärenden om inte annat 
anges i denna lag. 
  Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i 
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han 
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset 
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att 
omständigheten eller beviset åberopas. 
-------------------------------------------------------------------- 
                              10 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får över-        Hovrätten  får inte pröva ett 
klagas hos hovrätten. Överkla-       överklagande av ett beslut av en 
gandet får inte prövas av hov-       tingsrätt,  om  inte  hovrätten 
rätten om inte hovrätten med-        meddelat prövningstillstånd. 
delat parten prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser beslut        om överklagandet  avser  beslut 
som rör någon annan än en part,      som rör någon annan än en part, 
beslut i vilket tingsrätten          beslut   i  vilket  tingsrätten 
ogillat jäv mot en domare eller      ogillat jäv mot en domare eller 
beslut genom vilket en               beslut genom  vilket en anmälan 
missnöjesanmälan eller en anmälan    av bestridande avvisats. 
av bestridande avvisats. I 
fråga om meddelade prövnings- 
tillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att talan 
prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i det slut vartill 
tingsrätten kommit eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva talan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kan talan mot tingsrättens 
beslut prövas av hovrätten en- 
dast om denna meddelat pröv- 
ningstillstånd, skall tings- 
rätten i samband med under- 
rättelse om vad som gäller i 
fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke. 
  Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock 
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om 
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 
 
     2 Senaste lydelse 1988:1180. 
 
     3 Senaste lydelse 1993:517.  
15    Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 
 
  Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                13 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Mot kronofogdemyndighets             Åklagaren i den  ort  där den 
förordnande enligt 12 § får åkla-    bötfällde finns får överklaga ett 
garen i den ort där den bötfällde    förordnande  av ekronofogdemyn- 
finns föra talan genom besvär        dighet enligt 12 § till tingsrät- 
hos tingsrätten i samma ort.         ten i samma ort.  Överklagandet 
Besvärshandling skall ha kommit      skall ha kommit in  till krono- 
in till rätten inom tre veckor       fogdemyndigheten    inom    tre 
från den dag då åklagaren fick       veckor från den dag då åklagaren 
del av beslutet. I ärendet äger      fick   del  av  beslutet.   Vid 
lagen (1946:807) om handlägg-        överklagande gäller i övrigt ären- 
ning av domstolsärenden motsva-      delagen     (1995:000).     Vid 
rande tillämpning. Därvid skall      handläggningen av ärendet består 
i fråga om besvärshandlingen         tingsrätten av en juristdomare. 
gälla vad som i den lagen sägs       Om det finns särskilda skäl får 
om ansökan och skall vid annan       dock  tingsrätten  bestå  av en 
handläggning än som sägs i 3         juristdomare och tre nämndemän. 
eller 4 § samma lag rätten bestå 
av en lagfaren domare och 
nämnd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Mot kronofogdemyndighets             Kronofogdemyndighets   beslut 
beslut att icke meddela förord-      att  inte  meddela  förordnande 
nande enligt 12 § får talan ej       enligt 12 § får inte överklagas. 
föras. Den bötfällde får dock be-    Den bötfällde får dock begära pröv- 
gära prövning av beslutet i sam-     ning av beslutet i samband med- 
band med klagan över utmätning       klagan över utmätning eller in- 
eller införsel.                      försel.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
16    Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
  dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, 
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                4 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ansökan om kallelse på okända        Ansökan om kallelse på okända 
borgenärer görs vid den tingsrätt    borgenärer görs hos kronofogde- 
där gäldenären bör svara i tviste-   myndigheten i det län där gälde- 
mål i allmänhet eller, om gälde-     nären  bör  svara vid domstol i 
nären är avliden, där han hade       tvistemål i allmänhet eller, om 
bort svara i sådana mål.             gäldenären är avliden, där han hade 
                                     bort svara vid domstol i sådana 
                                     mål. 
  Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och 
såvitt möjligt ange deras adress. 
 
                                5 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelse på gäldenärens okända       Kallelse på gäldenärens okända 
borgenärer utfärdas av rätten med    borgenärer utfärdas av kronofog- 
föreläggande för dem att             demyndigheten med föreläggande för 
skriftligen anmäla sina ford-        dem att skriftligen anmäla sina 
ringar till rätten senast sex        fordringar    till    kronofog- 
månader från dagen för kallelsen.    demyndigheten senast sex månader 
                                     från dagen för kallelsen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelsen skall skyndsamt            Kallelsen   skall   skyndsamt 
kungöras i Post- och Inrikes         kungöras  i  Post-  och Inrikes 
Tidningar. Vidare skall rätten       Tidningar. Vidare skall  krono- 
senast en månad före anmäl-          fogdemyndigheten senast en månad 
ningstidens utgång skicka            före   anmälningstidens  utgång 
underrättelser om kallelsen          skicka underrättelser om kallel- 
till kronofogdemyndigheten i         sen till alla borgenärer som har 
länet och till alla 
-------------------------------------------------------------------- 
borgenärer som har tagits upp i      tagits upp i förteckningen över 
förteckningen över kända bor-        kända borgenärer och som har känd 
genärer och som har känd adress.     adress. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     5 a § 
                                       I  fråga  om kronofogemyndig- 
                                     hetens beslut  enligt denna lag 
                                     tillämpas bestämmelserna i utsök- 
                                     ningsbalken om överklagande  av 
                                     utmätning i allmänhet.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Ansökningar om kallelse på okända 
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre 
bestämmelser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1988:396.  
17    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall 
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Om  det  i  ett ärende enligt 
                                     denna lag finns särskilda skäl, 
                                     får 14 kap. 17 § äktenskapsbalken 
                                     tillämpas i fråga om tingsrättens 
                                     sammansättning. 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana tjänstemän i tingsrätt som 
                                     inte är jurister skall få förordna 
                                     bodelningsförrättare  enligt 17 
                                     kap. 1 § äktenskapsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
18    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 
 
  Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
  Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som 
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även 
på de homosexuella samborna: 
  1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 
  2. ärvdabalken, 
  3. jordabalken, 
  4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 
  5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 
  6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av 
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § 
kommunalskattelagen (1928:370), 
  7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 
-------------------------------------------------------------------- 
  8. 6 § lagen (1946:807) om           8.          bostadsrättslagen 
handläggning av domstolsärenden,     (1991:614), 
  9. bostadsrättslagen                 9.   9   §   rättshjälpslagen 
(1991:614),                          (1972:429), 
  10. 9 § rättshjälpslagen             10.  lagen (1981:131) om kal- 
(1972:429),                          lelse på okända borgenärer, 
  11. lagen (1981:131) om kal-         11. 5 kap. 18 § tredje stycket 
lelse på okända borgenärer,          fastighetsbildningslagen 
  12. 5 kap. 18 § tredje             (1970:988), 
stycket fastighetsbildnings-           12.    10    §   insiderlagen 
lagen (1970:988),                    (1990:1342), 
  13. 10 § insiderlagen                13.  11  kap.  3 § första och 
(1990:1342),                         andra styckena och  5  §  andra 
  14. 11 kap. 3 § första och         stycket vallagen (1972:620), 
andra styckena och 5 § andra           14. 36 § första stycket lagen 
stycket vallagen (1972:620),         (1972:704)  om  kyrkofullmäkti- 
  15. 36 § första stycket lagen      geval, m.m., 
(1972:704) om kyrkofullmäkti-          15.  2  § andra stycket lagen 
geval, m.m.,                         (1993:1404)  om  brevröstning i 
  16. 2 § andra stycket lagen        Förbundsrepubliken Tyskland och 
(1993:1404) om brevröstning i        i Schweiz, samt 
Förbundsrepubliken Tyskland och        16.   lagen   (1993:1469)  om 
i Schweiz, samt                      uppskovsavdrag vid  byte av bo- 
  17. lagen (1993:1469) om           stad. 
uppskovsavdrag vid byte av bo- 
stad. 
  Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, 
gäller det också de homosexuella samborna.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1993:1474.  
19    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 
 
  Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall 
ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                19 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Förhandling inför rätten enligt      Sammanträde inför rätten skall 
4 § andra stycket lagen              alltid hållas, om någon part begär 
(1946:807) om handläggning av        det. 
domstolsärenden skall alltid 
hållas, om någon part begär det. 
 
                                21 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid rättens handläggning av          Vid  rättens  handläggning av 
ärenden om besöksförbud gäller i     ärenden om besöksförbud gäller i 
övrigt 2 § andra-femte styckena,     övrigt ärendelagen (1995:000). 
3 §, 4 § första och andra 
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen 
(1946:807) om handläggning av 
domstolsärenden. Därvid gäller i 
fråga om begäran om prövning vad 
som sägs i den lagen om ansökan.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
20    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               6 kap. 
                               14 §1 
  Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i 
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggningen av frågor         Vid handläggningen  av frågor 
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas    som avses i 8 och 11 §§  gäller 
vad som är föreskrivet i lagen       ärendelagen (1995:000). 
(1946:807) om handläggning av 
domstolsärenden. Tingsrätten är 
domför med en lagfaren domare. 
  Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 
kap. rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1994:1523.  
21    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- 
sonuppgifter 
 
  Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter 
skall ha följande lydelse. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid tingsrättens handläggning        Vid tingsrättens handläggning 
gäller lagen (1946:807) om           gäller ärendelagen (1995:000). 
handläggning av domstolsärenden 
i tillämpliga delar.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
22    Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 
 
  Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               63 §1 
  Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får 
överklagas hos Marknadsdomstolen: 
  1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 
  2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 
  3. kvarstad enligt 32 §, 
  4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 
  5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 
  6. prövning av överklaganden enligt 60 §. 
  Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall 
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan 
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under 
rättegång. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut som avses i första 
stycket 6 får överklagas även av 
Konkurrensverket om tingsrätten 
ändrat verkets beslut. 
 
                                64 § 
  Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 
  1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad 
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är 
tillåten, och 
-------------------------------------------------------------------- 
  2. beträffande handläggningen        2. beträffande handläggningen 
av frågor som avses i 63 § första    av frågor som avses i 63 § första 
stycket 5 och 6, lagen               stycket  5  och  6, ärendelagen 
(1946:807) om handläggning av        (1995:000). 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som i 49, 50 och 52 kap.         Vad  som i 49, 50 och 52 kap. 
rättegångsbalken sägs om hovrätten   rättegångsbalken samt 38 § första 
skall i stället gälla Marknads-      stycket ärendelagen sägs om hov- 
domstolen.                           rätten skall i stället gälla Mark- 
                                     nadsdomstolen      .  
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1994:1494.  
                              64 c §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          När tingsrätten prövar ärenden 
som anges i 63 § första stycket      som anges i 63 § första stycket 5 
5 och 6 skall tingsrätten ha         och 6 i  sak, skall tingsrätten 
den sammansättning som anges i       ha den sammansättning som anges 
64 a § första stycket. Vid hand-     i 64 a § första  stycket. I ett 
läggning som avses i 3 och 4 §§      ärende som anges i  63 § första 
lagen (1946:807) om handlägg-        stycket 5 får dock tingsrätten i 
ning av domstolsärenden skall        stället bestå av en juristdomare 
tingsrätten dock bestå av en         eller av en juristdomare och en 
lagfaren domare. I sådana fall       ekonomisk  expert,  om  det  är 
får även en ekonomisk expert         tillräckligt  med  hänsyn  till 
delta i tingsrätten.                 ärendets beskaffenhet. Vid annan 
                                     handläggning  skall tingsrätten 
                                     bestå av en juristdomare  eller 
                                     av  en juristdomare och en eko- 
                                     nomisk expert. 
 
                                65 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  För Konkurrensverket som part        För Konkurrensverket som part 
i mål eller ärenden enligt denna     i mål enligt denna lag gäller i 
lag gäller, i fråga om föreläg-      fråga om föreläggande för part och 
gande för part och parts             parts  utevaro det som i rätte- 
utevaro, vad som i  rättegångs-      gångsbalken är föreskrivet för åkla- 
balken är föreskrivet för åklaga-    gare. 
re.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     2 Senaste lydelse 1993:681.  
23    Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) 
  dels att 32 § skall upphöra att gälla, 
  dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                21 § 
  Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om 
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till 
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om 
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms 
tingsrätt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om en tingsrätt då den tar 
emot ett ärende om skuldsane- 
ring finner att den inte är be- 
hörig, skall rätten överlämna 
ärendet till en tingsrätt som är 
behörig. Tingsrättens beslut om 
överlämnande får inte överklagas. 
 
                                22 § 
  Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att 
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens 
fordran. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om inte annat följer av denna        Om inte annat följer av denna 
lag, gäller för handläggningen       lag,     gäller     ärendelagen 
lagen (1946:807) om handlägg-        (1995:000) för handläggningen. 
ning av domstolsärenden. En 
tingsrätt skall vid handlägg- 
ningen alltid bestå av en 
lagfaren domare. 
  Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- 
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen 
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under 
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till 
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om 
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att 
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 
 
                                27 § 
  På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering 
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som 
avses i 5, ändra beslutet om 
  1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i 
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans 
avgörande, 
  2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets 
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 
  3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i 
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att 
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller 
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 
  4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa 
eller 
  5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter 
skuldsaneringen. 
  I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från 
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i 
stället den tiden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innan rätten prövar borgenärens      Innan rätten prövar borgenärens 
ansökan skall gäldenären och de      ansökan skall gäldenären och de 
borgenärer som avses i 19 §          borgenärer som avses i 19 § höras. 
höras. I övrigt tillämpas lagen      I   övrigt  gäller  ärendelagen 
(1946:807) om handläggning av        (1995:000) för handläggningen. 
domstolsärenden. En tingsrätt 
skall vid handläggningen alltid 
bestå av en lagfaren domare. 
  Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som 
tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om 
inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 
angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina 
förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 
 
                                29 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kronofogdemyndighetens be-           Kronofogdemyndighets   beslut 
slut att avvisa eller avslå en       att avvisa eller avslå en ansökan 
ansökan om skuldsanering, in-        om skuldsanering, inleda skuld- 
leda skuldsanering eller fast-       sanering  eller  fastställa  en 
ställa en skuldsanering överkla-     skuldsanering  överklagas  till 
gas till den tingsrätt som           den tingsrätt som avses i 21 §. 
avses i 21 §. Detsamma gäller        Detsamma gäller  kronofogdemyn- 
kronofogdemyndighetens beslut        dighetens  beslut att  avskriva 
att avskriva ett                     ett  skuldsaneringsärende  från 
skuldsaneringsärende från vidare     vidare     handläggning.    Vid 
handläggning. Överklagandet          överklagande gäller ärendelagen 
skall ges in till                    (1995:000), om inte annat följer 
kronofogdemyndigheten inom tre       av denna lag. 
veckor från dagen för beslutet. 
  Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till 
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan 
om skuldsanering förklaras vilande. 
 
                                31 § 
  Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om 
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte,      Prövningstillstånd behövs inte, 
om överklagandet avser ett be-       om överklagandet  avser ett be- 
slut som rör någon annan än en       slut som rör någon  annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part,  ett beslut genom  vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten  ogillat jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare eller ett  beslut  genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket   ett  överklagande  har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
24    Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) 
  dels att 21 kap. 10 § skall upphöra att gälla, 
  dels att i 21 kap. 8 § ordet  dispaschmål  skall bytas ut mot 
 dispaschärende , 
  dels att 12 kap. 3 §, 18 kap. 10 § och 21 kap. 6, 7, 9 och 11 §§ skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              12 kap. 
                                3 § 
  Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala 
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. 
  I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för 
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan 
antas vilja anmäla fordringar mot fonden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I ärenden om begränsningsfond        I ärenden om begränsningsfond 
gäller lagen (1946:807) om           gäller ärendelagen (1995:000), om 
handläggning av domstolsärenden,     inte annat sägs i detta kapitel. 
om inte annat sägs i detta 
kapitel. 
 
                              18 kap. 
                                10 § 
  Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § 
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn 
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för 
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om 
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga 
förhållanden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om annat inte följer av denna        Om annat inte följer av denna 
lag, gäller för sjöförklaring inför  lag, gäller för sjöförklaring inför 
domstol lagen (1946:807) om          domstol ärendelagen (1995:000). 
handläggning av domstolsärenden. 
  Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som 
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone 
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller 
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser 
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som 
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. 
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett 
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en 
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är 
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska 
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har 
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda 
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som 
meddelas av regeringen. 
  I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den 
domstol som är behörig enligt det landets lag. 
  I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt 
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan 
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart 
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot 
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med 
särskild sakkunskap ändamålsenligt i visst fall, får myndigheten tillkalla även 
en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, hålls 
sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. 
  I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om 
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte 
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande. 
 
                              21 kap. 
                                6 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Talan mot dispasch förs genom        En dispasch får överklagas till 
klander hos tingsrätten för den      tingsrätten för den ort där dis- 
ort där dispaschen är utgiven.       paschen är utgiven. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om dispaschen inte klandras,         Om dispaschen inte överklagas, 
skall den gälla.                     skall den gälla. 
 
                                7 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  En tingsrätt är i dispaschmål        En tingsrätt består i ett dis- 
domför med tre eller högst fyra      paschärende  av tre eller högst 
lagfarna domare tillsammans          fyra  juristdomare  tillsammans 
med tre särskilda ledamöter ut-      med tre särskilda ledamöter ut- 
sedda enligt 8 §. Rätten är dock     sedda enligt  8  §.  Vid  sådan 
domför med en lagfaren domare        handläggning som inte innebär att 
när målet bereds samt vid pröv-      ärendet prövas i sak är tingsrätten 
ning om klander skall avvisas        dock domför med en juristdomare. 
och vid handläggning enligt 8 §. 
 
                                9 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om någon vill klandra en dis-        Om  någon  vill  överklaga en 
pasch skall han inom fyra            dispasch  skall  han inom  fyra 
veckor från dispaschens dag ge       veckor från dispaschens  dag ge 
in en klanderinlaga till             in ett överklagande till tings- 
tingsrätten. Med de avvikelser       rätten. Vid överklagande gäller 
som följer av tredje stycket i       ärendelagen (1995:000). 
denna paragraf har 
bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 
5, 6, 8, 9 och 10-12 §§ 
rättegångsbalken motsvarande 
tillämpning i mål om klander av 
dispasch. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Upptas klander av en dis-            Upptas ett överklagande har en 
pasch har en motpart rätt att        motpart rätt att utan avgift få 
utan avgift få del av                del  av  detta. Vill han bemöta 
klanderinlagan. Vill han bemöta      överklagandet  skall han senast 
klandret skall han senast fyra       fyra  veckor efter  klagotidens 
veckor efter fullföljdstidens        utgång  ge in en svarsskrivelse 
utgång ge in en skriftlig för-       till tingsrätten. Tingsrätten bör 
klaring till tingsrätten.            sända meddelanden till alla kända 
Tingsrätten bör sända meddelanden    sakägare om rätten att få del av 
till alla kända sakägare om          överklagandet  och att ge in en 
rätten att få del av klandret        svarsskrivelse. 
och att avge förklaring. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rätten får hålla förhör eller 
förhandling även för annat ändamål 
än som avses i 52 kap. 10 § rät- 
tegångsbalken. Rättens avgörande 
av saken sker genom utslag. 
 
                                11 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Bestämmelserna om särskilda          Bestämmelserna  om  särskilda 
rättsmedel i 58 och 59 kap. rät-     rättsmedel i 58 och 59 kap. rät- 
tegångsbalken skall tillämpas i      tegångsbalken skall tillämpas i 
fråga om dispasch. Vad som sägs      fråga om dispasch. 
i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 
kap. 4 a § rättegångsbalken om 
fullföljd av talan gäller även 
klander av dispasch.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett beslut meddelats före 
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om 
vad den som vill överklaga skall iaktta.  
25    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
  dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                52 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om överklagande              Vid överklagande gäller ären- 
tillämpas lagen (1946:807) om        delagen  (1995:000) om inte an- 
handläggning av domstolsärenden      nat föreskrivs i denna lag. 
om inte annat föreskrivs i 
denna lag. Därvid gäller beträf- 
fande överklagandet vad som 
föreskrivs om ansökan i den la- 
gen. 
 
                                53 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten skall vid avgöran-       Vid handläggningen av ärendet 
de av ärendet bestå av en lag-       består tingsrätten  av  en  ju- 
faren domare och tre nämndemän.      ristdomare.  Om  det finns sär- 
Vid handläggning i övrigt av         skilda skäl får dock tingsrätten 
ärendet är tingsrätten domför med    bestå av en juristdomare och tre 
en lagfaren domare.                  nämndemän. 
 
                                55 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får av den 
disciplinansvarige eller det 
allmänna överklagas till hovrät- 
ten. Om tingsrätten har 
meddelat ett beslut som avses 
i 34 § andra stycket eller av- 
slagit ett yrkande om att 
verkställighet tills vidare 
inte skall få ske, får talan mot 
beslutet föras särskilt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrättens beslut får inte           Ett  beslut  av hovrätten får 
överklagas.                          inte överklagas. 
 
                                62 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ett beslut om ersättnings-           Ett beslut om ersättningsskyl- 
skyldighet som fattats av en         dighet  som fattats av en sådan 
sådan chef i Försvarsmakten som      chef i Försvarsmakten som avses 
avses i 20 §, av en annan            i 20 §, av en annan myndighet än 
myndighet än Försvarsmakten,         Försvarsmakten, eller av en kom- 
eller av en kommun, ett lands-       mun,  ett  landsting  eller  en 
ting eller en kyrklig kommun         kyrklig kommun får överklagas av 
får överklagas av den disciplin-     den   disciplinansvarige   till 
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 
50-53 §§, 55 § första stycket        50-53 §§ samt 55 § första stycket 
första meningen och andra            första   meningen   och   andra 
stycket samt 56 § gäller vid så-     stycket gäller vid sådant över- 
dant överklagande.                   klagande. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om överklagandet hos tings- 
rätten avser endast frågan om 
ersättningsskyldighet, skall 
dock vad som är föreskrivet om 
rättegången i tvistemål tillämpas. 
Avser talan ett beslut om både 
disciplinpåföljd och ersättnings- 
skyldighet, skall tingsrätten, 
om den disciplinansvarige begär 
det eller det annars finns skäl 
för det, handlägga frågan om er- 
sättningsskyldighet som särskilt 
mål i den för tvistemål före- 
skrivna ordningen.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Har ett mål om ersätt- 
ningsskyldighet redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock 
fortfarande äldre bestämmelser.  
26    Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:000) 
 
  Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:000)1 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                48 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          Vid handläggning av ärenden som 
som avses i 42 § andra stycket       anges i 42 § andra stycket skall 
skall Stockholms tingsrätt ha        Stockholms tingsrätt bestå av en 
den sammansättning som anges i       juristdomare    eller   av   en 
45 § första stycket. Vid hand-       juristdomare och  en  ekonomisk 
läggning som avses i 3 och 4 §§      expert.  Om det finns särskilda 
lagen (1946:807) om handlägg-        skäl får tingsrätten dock ha den 
ning av domstolsärenden skall        sammansättning som anges i 45 § 
tingsrätten dock bestå av en         första stycket. 
lagfaren domare. I sådana fall 
får även en ekonomisk expert 
delta i tingsrätten. 
 
                                50 § 
  Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på 
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- 
ningsavgift enligt 22 §. 
  I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid Stockholms tingsrätt             I ärenden  som  avses  i 42 § 
skall lagen (1946:807) om            andra stycket gäller ärendelagen 
handläggning av domstolsärenden      (1995:000), om något annat inte 
tillämpas i ärenden som avses i      följer av denna lag. 
42 § andra stycket, om något 
annat inte följer av denna lag. 
 
                                51 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som sägs i 49, 50 och 52         Vad  som sägs i 49, 50 och 52 
kap. rättegångsbalken om hov-        kap.  rättegångsbalken   och  i 
rätten skall i mål och ärenden       ärendelagen    (1995:000)    om 
enligt denna lag i stället gälla     hovrätten skall i mål och ärenden 
Marknadsdomstolen.                   enligt denna lag i stället gälla 
                                     Marknadsdomstolen.  
**FOOTNOTES** 
 
     1 Lydelse enligt prop. 1994/95:123.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.  
27    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i 
bötesverkställighetslagen (1979:189) 
 
  Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:000) om ändring i bötes- 
verkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                48 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Åklagaren i den ort där den          Åklagaren  i  den ort där den 
bötfällde finns får överklaga ett    bötfällde finns får överklaga ett 
förordnande av en kronofogde-        förordnande  av en  kronofogde- 
myndighet enligt 12 § hos            myndighet enligt 12 § hos tings- 
tingsrätten i samma ort.             rätten i samma ort. Överklagandet 
Överklagandet skall ha kommit        skall ha kommit  in  till  kro- 
in till rätten inom tre veckor       nofogdemyndigheten   inom   tre 
från den dag då åklagaren fick       veckor från den dag då åklagaren 
del av beslutet. I ärendet           fick   del   av  beslutet.  Vid 
tillämpas lagen (1946:807) om        överklagande  gäller  i  övrigt 
handläggning av domstolsärenden.     ärendelagen   (1995:000).   Vid 
Därvid skall i fråga om              handläggningen av ärendet består 
överklagandet gälla vad som i        tingsrätten av en juristdomare. 
den lagen sägs om ansökan. Vid       Om det finns särskilda skäl får 
annan handläggning än som sägs i     dock tingsrätten  bestå  av  en 
3 eller 4 § samma lag skall          juristdomare och tre nämndemän. 
rätten bestå av en lagfaren 
domare och nämnd. 
  Kronofogdemyndighetens beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får 
inte överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband 
med klagan över utmätning.  
  Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.  
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorians lagförslag 
 
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Risdagens ombudsmän, 
Justitiekanslern, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för 
Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, 
Ronneby tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, 
Sandvikens tingsrätt, Umeå tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i 
Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Domstolsverket, Riksåklagaren, 
Rikspolisstyrelsen,  Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, 
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Patent- 
och registreringsverket, Kammarkollegiet, Konsumentombudsmannen, Sveriges 
advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sjöassuradörernas förening, Dispaschören 
Jan Sandström, Stockholms överförmyndarnämnd, Överförmyndarnämnden i Sundbyberg, 
Hovrätten för Västra Sverige.  
Domstolsutredningens lagförslag 
 
1     Förslag till lag om ändring i ärvdabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 19 kap. 20 § ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
19 kap. 
20 § 
  Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av 
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning 
erforderliga åtgärder. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i 14-16, 18 och 19 §§            Vad i 14-16, 18 och 19 §§ sagts 
sagts om boutredningsman skall       om  boutredningsman  skall  äga 
äga motsvarande tillämpning å        motsvarande    tillämpning    å 
testamentsexekutor ävensom å den     testamentsexekutor ävensom å den 
som genom testamente förordnats      som genom testamente förordnats 
att allenast i viss del              att   allenast   i   viss   del 
verkställa utredningen efter         verkställa utredningen efter den 
den döde; och skall jämväl om        döde;  och skall jämväl om ent- 
entledigande gälla vad om            ledigande gälla vad om boutred- 
boutredningsman är stadgat.          ningsman är stadgat. Person som 
                                     avses i  detta  stycke  behöver 
                                     dock inte underrätta rätten  om 
                                     vem som tillställts årsredovis- 
                                     ning ernligt 14 a §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Balken omtryckt 1981:359.  
2     Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 
 
  Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                1 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill den, som tillhandlar            Vill den, som tillhandlar sig 
sig lösören och tillåter, att        lösören och tillåter, att desamma 
desamma få i säljarens vård          få i säljarens vård kvarbliva, att 
kvarbliva, att vad han               vad  han  tillhandlat sig skall 
tillhandlat sig skall fredas         fredas från utmätning för säljarens 
från utmätning för säljarens skuld   skuld och i  händelse av dennes 
och i händelse av dennes             konkurs  från boets  tillgångar 
konkurs från boets tillgångar        avskiljas,  upprätte  skriftlig 
avskiljas, upprätte skriftlig        avhandling om köpet med förteck- 
avhandling om köpet med förteck-     ning å de köpta persedlarna och 
ning å de köpta persedlarna och      vittnens underskrift. Han skall 
vittnens underskrift. Han            inom   en   vecka  därefter   i 
skall inom en vecka därefter i       ortstidning inom  den  ort, där 
ortstidning inom den ort, där        säljaren bor, låta införa  kun- 
säljaren bor, låta införa kun-       görelse   om  avhandlingen  med 
görelse om avhandlingen med          uppgift om säljarens och köparens 
uppgift om säljarens och köpa-       namn och yrken, dagen då köpeav- 
rens namn och yrken, dagen då        handlingen blivit uppgjord samt 
köpeavhandlingen blivit upp-         köpeskillingens belopp. Avhand- 
gjord samt köpeskillingens be-       lingen jämte  bevis om att kun- 
lopp. Avhandlingen jämte bevis       görelsen införts  i ortstidning 
om att kungörelsen införts i         skall inom åtta dagar  från den 
ortstidning skall dels inom          dag då kungörelsen skedde  upp- 
åtta dagar från den dag då kun-      visas för kronofogdemyndigheten 
görelsen skedde uppvisas för         i  det län där egendomen finns, 
kronofogdemyndigheten i det län      och  i  bestyrkt avskrift till- 
där egendomen finns, och i           ställas myndigheten. 
bestyrkt avskrift tillställas 
myndigheten, dels inom 
-------------------------------------------------------------------- 
en månad från samma dag företes 
inför tingsrätten i den ort där 
egendomen finns till intagande 
i dess protokoll. 
                                2 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten för förteckning över     Kronofogdemyndigheten     för 
uppvisade och inprotokollerade       förteckning över uppvisade köpe- 
köpeavhandlingar.                    avhandlingar. 
 
                                3 §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Är köpeavhandling så upprättad       Är köpeavhandling så upprättad 
och behandlad, som i 1 § sägs,       och  behandlad, som i 1 § sägs, 
men inträffar utmätning inom         men  inträffar  utmätning  inom 
trettio dagar efter det av-          trettio dagar efter det avhand- 
handlingen inför rätten före-        lingen uppvisades för kronofog- 
teddes, eller försätts säljaren i    demyndigheten  i  den  län  där 
konkurs efter ansökning, som         egendomen finns, eller försätts 
gjorts inom sagda tid, är den        säljaren i konkurs efter ansök- 
sålda egendomen ej fredad från       ning,  som  gjorts  inom  sagda 
att utmätas eller att räknas         tid, är den sålda egendomen  ej 
till konkursboet. Detsamma           fredad från att utmätas eller att 
gäller, när ansökan om förordnande   räknas till konkursboet. Detsam- 
av god man enligt ackordslagen       ma gäller, när ansökan om förord- 
(1970:847) gjorts inom nämnda        nande   av   god   man   enligt 
tid och konkurs följt på ansökan,    ackordslagen  (1970:847) gjorts 
som gjorts inom tre veckor från      inom nämnda tid och konkurs följt 
det att verkan av godmansför-        på ansökan, som gjorts inom tre 
ordnandet förföll eller, när för-    veckor från det  att  verkan av 
handling om offentligt ackord        godmansförordnandet förföll eller, 
följt, ackordsfrågan avgjordes.      när  förhandling  om offentligt 
Görs efter utgången av den i         ackord   följt,   ackordsfrågan 
första punkten angivna tiden jäv     avgjordes. Görs efter utgången av 
mot köpeavhandling, vilken är så     den  i  första punkten  angivna 
upprättad och behandlad, som         tiden jäv  mot  köpeavhandling, 
nyss sagts, är, om jävet görs vid    vilken  är  så  upprättad   och 
utmätningstillfälle, fordrings-      behandlad,  som nyss sagts, är, 
ägaren skyldig att, om han vill      om jävet görs vid 
-------------------------------------------------------------------- 
fullfölja jävet, inom en månad       utmätningstillfälle, fordringsäga- 
därefter väcka talan mot såväl       ren skyldig att,  om  han  vill 
säljaren som köparen vid  den        fullfölja jävet, inom en månad där- 
tingsrätt som avses i 1 §. Gör       efter väcka talan mot såväl säl- 
han inte det, har han förlorat       jaren som köparen vid tingsrätten 
sin talan. Godset skall genast       i  den ort där egendomen finns. 
beläggas med kvarstad och sökan-     Gör   han  inte  det,  har  han 
den skall, om han vill att           förlorat sin talan. Godset skall 
åtgärden skall bestå, inom fjor-     genast beläggas med kvarstad och 
ton dagar efter utmätningsför-       sökanden skall, om han vill att 
rättningen hos kronofogdemyn-        åtgärden skall bestå, inom fjorton 
digheten ställa full borgen för      dagar   efter    utmätningsför- 
den kostnad och skada, som kan       rättningen  hos  kronofogdemyn- 
orsakas av kvarstaden. Var säl-      digheten ställa full borgen för 
jarens egendom avträdd till          den kostnad och skada,  som kan 
konkurs, skall vad om återvin-       orsakas   av   kvarstaden.  Var 
ning av lös egendom till kon-        säljarens egendom  avträdd till 
kursbo är stadgat i 4 kap. 19        konkurs, skall vad om  återvin- 
och 20 §§ konkurslagen               ning  av lös egendom till  kon- 
(1987:672) äga motsvarande           kursbo  är  stadgat i 4 kap. 19 
tillämpning.                         och 20 §§ konkurslagen (1987:672) 
                                     äga motsvarande tillämpning. 
  Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället 
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av 
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande 
tillämpning.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beträffande köpeavhandling som 
företetts för tingsrätt före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     2 Senaste lydelse 1977:673. 
 
     3 Senaste lydelse 1988:386.  
3     Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
  dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, 
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                4 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ansökan om kallelse på okända        Ansökan om kallelse på okända 
borgenärer görs vid den tingsrätt    borgenärer görs hos kronofogde- 
där gäldenären bör svara i tviste-   myndigheten i det län där gälde- 
mål i allmänhet eller, om gälde-     nären bör svara  vid  domstol i 
nären är avliden, där han hade       tvistemål i allmänhet eller, om 
bort svara i sådana mål.             gäldenären är avliden, där han hade 
                                     bort svara vid domstol i sådana 
                                     mål. 
  Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och 
såvitt möjligt ange deras adress. 
 
                                5 §4 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelse på gäldenärens okända       Kallelse på gäldenärens okända 
borgenärer utfärdas av rätten med    borgenärer utfärdas av kronofog- 
föreläggande för dem att             demyndigheten med föreläggande för 
skriftligen anmäla sina ford-        dem att skriftligen anmäla sina 
ringar till rätten senast sex        fordringar    till    kronofog- 
månader från dagen för kallelsen.    demyndigheten senast sex månader 
                                     från dagen för kallelsen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelsen skall skyndsamt            Kallelsen   skall   skyndsamt 
kungöras i Post- och Inrikes         kungöras  i  Post-  och Inrikes 
Tidningar. Vidare skall rätten       Tidningar. Vidare skall  krono- 
senast en månad före anmäl-          fogdemyndigheten senast en månad 
ningstidens utgång skicka            före   anmälningstidens  utgång 
underrättelser om kallelsen          skicka underrättelser om kallel- 
till kronofogdemyndigheten i         sen till alla borgenärer som har 
länet och till alla 
-------------------------------------------------------------------- 
borgenärer som har tagits upp i      tagits upp i förteckningen över 
förteckningen över kända bor-        kända borgenärer och som har känd 
genärer och som har känd adress.     adress. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     5 a § 
                                       I  fråga  om kronofogemyndig- 
                                     hetens beslut  enligt denna lag 
                                     tillämpas bestämmelserna i utsök- 
                                     ningsbalken om överklagande  av 
                                     utmätning i allmänhet.  
  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Ansökningar om kallelse på okända 
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre 
bestämmelser.  
**FOOTNOTES** 
 
     4 Senaste lydelse 1988:396.  
Lagrådsremissens lagförslag 
 
1     Förslag till lag om domstolsärenden 
 
  Härigenom föreskrivs följande.  
Lagens tillämpningsområde 
 
1 § 
Denna lag gäller handläggningen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen av 
sådana rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt och som inte skall 
handläggas enligt rättegångsbalken. 
 
2 § 
Om en annan lag än förvaltningslagen (1986:223) innehåller en bestämmelse som 
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.  
Domstolarnas sammansättning m.m. 
 
3 § 
I fråga om domstolar och domare tillämpas 1-4 kap. rättegångsbalken. Vid 
handläggningen av ett ärende består tingsrätten av en juristdomare. Om det finns 
särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå 
av tre sådana domare. När det gäller hovrättens sammansättning tillämpas 
rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål. Vid omröstning tillämpas 16 eller 
29 kap. rättegångsbalken. En skiljaktig mening skall antecknas. 
  Att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är juristdomare får hand- 
lägga vissa ärenden enligt denna lag framgår av andra lagar. När en sådan 
anställd handlägger ett ärende gäller reglerna om jäv i 4 kap. 13 § rättegångs- 
balken.  
Hur ärendet inleds vid tingsrätten 
 
4 § 
Den som vill inleda ett ärende vid tingsrätten genom anmälan, ansökan, över- 
klagande eller på annat sätt skall göra detta skriftligen. För vissa slags 
ärenden får regeringen bestämma att det i stället får göras elektroniskt. 
 
5 § 
En enskild parts första skrivelse till tingsrätten skall innehålla uppgifter om 
partens 
  1. namn, yrke och personnummer eller organisationsnummer, 
  2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan 
adress där parten kan anträffas för delgivning, 
  3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, med undantag för  nummer som 
avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om tingsrätten 
begär det, och 
  4. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med parten. 
  Om den enskilde har en ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas 
även om ställföreträdaren. Har den enskilde utsett ombud, skall ombudets namn, 
postadress och telefonnummer anges. 
  Finns det en enskild motpart i ärendet, skall den som inleder ärendet lämna 
uppgifter om motparten i de hänseenden som anges i första och andra styckena. 
Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke, arbetsplats, telefon- 
nummer och ombud behöver dock lämnas endast om uppgiften är tillgänglig utan 
särskild utredning för den som inleder ärendet. Saknar motparten känd adress, 
skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. 
  Uppgifterna skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till tingsrätten. 
Om något av dessa förhållanden ändras eller om en uppgift är ofullständig eller 
felaktig, skall det genast anmälas till tingsrätten. 
 
6 § 
En ansökan skall innehålla uppgifter om 
  1. det som yrkas, 
  2. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet och 
  3. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. 
  Ett överklagande skall innehålla uppgifter om 
  1. det beslut som överklagas, 
  2. i vilken del beslutet överklagas och den ändring i beslutet som yrkas, 
  3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för beslutet 
enligt klagandens mening är oriktiga och 
  4. de bevis som åberopas och det som skall styrkas med varje särskilt bevis. 
  Skriftliga bevis skall ges in samtidigt med ansökan eller överklagandet. 
 
7 § 
När ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till tingsrätten skall 
överklagandet ges in till den myndighet som har meddelat beslutet. Överklagandet 
skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet. 
 
8 § 
Har ett överklagande getts in till tingsrätten i stället för till den 
förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade beslutet, skall tingsrätten 
överlämna överklagandet till myndigheten. Överklagandet skall anses ha kommit in 
till myndigheten den dag det kom in till tingsrätten. 
  Om tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds finner att den 
inte är behörig att handlägga ärendet, skall tingsrätten lämna över den 
skrivelse genom vilken ärendet inletts till en domstol som är behörig, om den 
som inlett ärendet inte har något att invända mot detta. Skrivelsen skall anses 
ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den tings- 
rätt som först tog emot skrivelsen.  
Brister i en inledande skrivelse m.m. 
 
9 § 
Om den skrivelse genom vilken ärendet inletts innehåller brister, får domstolen 
förelägga parten att avhjälpa dem inom en viss tid. Har föreskriven avgift inte 
betalats, skall parten föreläggas att betala. När det finns anledning till det 
skall domstolen förelägga parten att ge in ett bevis om sin behörighet att 
inleda ärendet vid domstolen eller om vem som är ställföreträdare för en part. 
Om ärendet inte kan prövas i sak utan att föreläggandet följts, skall parten 
upplysas om detta. 
 
10 § 
Följs inte ett föreläggande enligt 9 §, skall tingsrätten avvisa anmälan, 
ansökan eller överklagandet, 
  1. om bristerna är sådana att den skrivelse genom vilken ärendet inletts inte 
kan läggas till grund för någon prövning i sak, 
  2. om bristerna avser föreskrifterna i 6 § och inte har endast ringa betydelse 
för frågan om delgivning eller 
  3. om föreskriven avgift inte har betalats. 
  Avvisning skall ske även när det finns något annat hinder för prövningen. 
Frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid skall dock prövas av 
tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning på den 
grunden och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.  
Beslutsmyndighetens ställning vid överklagande 
 
11 § 
Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är förvalt- 
ningsmyndigheten motpart till den enskilde.  
Allmänt om handläggningen av ärenden 
 
12 § 
Domstolen skall se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver 
och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden skall 
domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas 
framställningar. 
 
13 § 
Förfarandet hos domstolen är skriftligt. 
  I förfarandet bör det ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel 
för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. 
  Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter 
i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är 
lämpligt. 
 
14 § 
Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Sammanträde 
behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte 
går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild 
omständighet inte behövs.  
Skriftväxlingen 
 
15 § 
Om det i ärendet finns en motpart, skall domstolen förelägga motparten att svara 
inom en viss tid. I föreläggandet skall det tas in en upplysning om att ärendet 
kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen. 
  Första stycket gäller inte, 
  1. om det saknas anledning att anta att ärendet till någon del kommer att av- 
göras till motpartens nackdel eller 
  2. om motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 11 § och ett 
föreläggande är onödigt. 
 
16 § 
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte domstolen 
bestämmer att svaret får lämnas muntligen. 
  I svaret skall parten ange om yrkandena i ärendet eller, när ärendet har 
inletts genom en anmälan, den åtgärd som ärendet gäller medges eller inte 
medges. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, skall parten ange skälen för 
detta och de bevis som åberopas. Skriftliga bevis skall ges in till domstolen. 
 
17 § 
Domstolen får förelägga den som inlett ärendet vid domstolen att inom en viss 
tid yttra sig skriftligen över motpartens svar. I föreläggandet skall det tas in 
en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om det inte kommer in 
något sådant yttrande till domstolen.  
Sammanträde 
 
18 § 
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som är 
motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att 
myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock 
alltid underrättas om sammanträdet. 
  I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att 
parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna 
sig personligen, får domstolen föreskriva vite. 
 
19 § 
Ett sammanträde får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till 
sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför 
domstolen skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt för- 
hållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför domstolen. 
  För sammanträden som hålls på telefon gäller inte bestämmelserna i 18 §. 
 
20 § 
Att en part uteblir från ett sammanträde hindrar inte att domstolen handlägger 
och avgör ärendet. Om det i tingsrätt är den som inlett ärendet eller i högre 
domstol klaganden som uteblir, får ärendet avskrivas från vidare handläggning. 
 
21 § 
I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 
9 §§ rättegångsbalken. 
  Under sammanträdet skall det föras anteckningar om vad som förekommer vid 
detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invänd- 
ningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. 
Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas.  
Parters rätt att få del av uppgifter 
 
22 § 
Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en 
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått 
tillfälle att yttra sig över uppgiften. 
  Domstolen får dock avgöra ärendet utan att ha iakttagit detta 
  1. om avgörandet inte går parten emot, 
  2. om uppgiften saknar betydelse eller 
  3. om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får 
kännedom om uppgiften. 
  I fråga om en myndighet som är motpart enligt 11 § behöver första stycket inte 
tillämpas, om detta är onödigt.  
Bevisning 
 
23 § 
I fråga om bevisning i allmänhet tillämpas 35 kap. 1-7 och 10-12 §§ 
rättegångsbalken. 
  Skriftliga handlingar vilka åberopas som bevis skall ges in till domstolen 
utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål vilka åberopas som bevis och kan 
flyttas till domstolen. Om det behövs får domstolen förelägga den part som 
åberopat beviset att inom en viss tid ge in detta. I föreläggandet skall det tas 
in en upplysning om att ärendet kan komma att avgöras även om parten inte gett 
in beviset. 
 
24 § 
Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. Förhöret får hållas under ed. I övrigt 
tillämpas 36 kap. 1-18 och 20-25 §§ rättegångsbalken på förhöret. 
   Förhöret får hållas på telefon om det är lämpligt med hänsyn till 
bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett 
sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte 
står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant 
sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser 
om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. 
 
25 § 
I fråga om skriftliga bevis tillämpas 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rättegångsbalken. I 
fråga om syn tillämpas 39 kap. 1 och 4-5 §§ rättegångsbalken. I fråga om 
sakkunnig tillämpas 40 kap. 1-20 §§ rättegångsbalken, dock inte hänvisningen i 
11 § till 36 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken. Förhör med sakkunniga får 
hållas på telefon enligt 24 § andra stycket.  
Säkerhetsåtgärder och inhibition 
 
26 § 
Om det är av synnerlig vikt, får domstolen för tiden intill dess att ärendet har 
avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller. Den 
som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte 
är fara i dröjsmål. Beslutet får när som helst ändras. 
  En domstol som skall pröva ett överklagande får besluta att det överklagade 
beslutet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills 
vidare rörande saken.  
Beslut 
 
27 § 
Domstolens beslut skall grundas på det som handlingarna innehåller och det som i 
övrigt har förekommit i ärendet. 
  Om ärendet har inletts genom en ansökan eller ett överklagande, får det beslut 
genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats. När det finns 
särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för 
en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt 
intresse. 
 
28 § 
Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt 
utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, 
om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs 
behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade 
beslutet. 
 
29 § 
Det beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall sändas till parterna samma 
dag som beslutet meddelas eller, om beslutet meddelas vid ett sammanträde, inom 
en vecka från sammanträdet. Om det finns en skiljaktig mening skall den bifogas. 
 
30 § 
I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. 
Innebär beslutet att ärendet avgjorts skall parterna få upplysning om vad de 
skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas 
upplysningen efter begäran från en part. Krävs det prövningstillstånd vid 
överklagande, skall parterna få upplysning även om detta och om de grunder på 
vilka sådant tillstånd kan meddelas.  
Omedelbar verkställighet 
 
31 § 
I fråga om omedelbar verkställighet av domstolens beslut tillämpas 17 kap. 14 § 
rättegångsbalken. Ett beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart.  
Rättegångskostnader 
 
32 § 
I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen med 
tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken förplikta den ena parten eller dennes 
ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes 
kostnader i ärendet eller det som i domstolen betalats av allmänna medel.  
Rättelse av skrivfel och liknande 
 
33 § 
Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller 
någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende får rättas av domsto- 
len. 
  Om domstolen av misstag inte har fattat ett beslut som skulle ha meddelats i 
samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det 
hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades. 
  Om det inte är uppenbart obehövligt skall parterna få tillfälle att yttra sig 
innan rättelse eller komplettering sker. Rättelsen eller kompletteringen skall 
om möjligt antecknas på varje exemplar av beslutet.  
Omprövning av beslut 
 
34 § 
Om en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom överklagande 
finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya 
omständigheter eller av någon annan anledning, skall domstolen ändra beslutet, 
om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon 
enskild part (omprövning). 
  Skyldigheten att ompröva beslutet gäller även om beslutet överklagas. Skyl- 
digheten gäller dock inte om tingsrätten redan har överlämnat handlingarna i 
ärendet till en högre domstol eller om det i annat fall finns särskilda skäl mot 
att tingsrätten ändrar sitt beslut. 
  Omprövning får inte ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden 
för överklagande av beslutet har gått ut. 
 
35 § 
Ett överklagande av en tingsrätts beslut förfaller, om tingsrätten själv efter 
omprövning enligt 34 § ändrar beslutet så som klaganden begär. I så fall tilläm- 
pas inte 38 § fjärde stycket. 
  Ändrar domstolen beslutet på annat sätt än klaganden begär, skall överkla- 
gandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning skall ske enligt 38 § 
fjärde stycket.  
Allmänt om överklagande av domstolens beslut 
 
36 § 
Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller 
henne emot. 
 
37 § 
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband 
med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får 
dock ske särskilt, när domstolen 
  1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en 
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning, 
  2. avvisat ett ombud eller ett biträde, 
  3. beslutat om säkerställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett 
överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat 
rörande saken, 
  4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför 
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild 
påföljd för honom eller henne, 
  5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets- 
förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen 
funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid 
vittnesförhör, 
  6. beslutat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom 
eller om någon annan liknande åtgärd, 
  7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläg- 
gande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon skall 
ersätta en kostnad för förfarandet, 
  8. beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan i ärendet 
eller 
  9. beslutat i annat fall än som avses i 7 i en fråga som gäller rättshjälp 
enligt rättshjälpslagen (1972:429). 
  Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till 
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande 
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång. 
 
38 § 
Den som vill överklaga ett beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall 
ha kommit in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen 
för beslutet 
  1. om beslutet innebär att ärendet avgjorts, 
  2. om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller 
  3. om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. 
  I annat fall är klagotiden tre veckor från den dag då klaganden fick del av 
beslutet. 
  Om prövningstillstånd krävs, skall klaganden ange de omständigheter som 
åberopas till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. 
  Den domstol som meddelat beslutet prövar om överklagandet har gjorts i rätt 
tid och skall avvisa ett överklagande som har gjorts för sent. Om överklagandet 
inte avvisas, skall det tillsammans med övriga handlingar i ärendet sändas över 
till den domstol som skall pröva överklagandet. 
  Vid överklagande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 5 § andra och tredje 
styckena, 8 § första stycket samt 9 och 10 §§.  
Överklagande av tingsrättsbeslut 
 
39 § 
Tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. 
  I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande 
endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd. 
  Prövningstillstånd får meddelas endast om 
  1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas 
av högre domstol, 
  2. anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit 
eller 
  3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
  I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket 
rättegångsbalken tillämpas. Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens 
beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut.  
Överklagande av hovrättsbeslut 
 
40 § 
Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. 
  Högsta domstolen får pröva överklagandet endast om Högsta domstolen har 
meddelat prövningstillstånd. Detta gäller dock inte vid överklagande av ett 
beslut om avvisning av ett överklagande av ett hovrättsbeslut. 
  I fråga om prövningstillstånd tillämpas bestämmelserna i 54 kap. rätte- 
gångsbalken. 
 
41 § 
Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana 
omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen 
beaktas endast om det finns särskilda skäl.  
Särskilda rättsmedel 
 
42 § 
I fråga om särskilda rättsmedel mot beslut enligt denna lag eller mot  beslut 
som vid överklagande skulle ha prövats enligt denna lag tillämpas 58 kap. 1 och 
4-8 §§, 10 a § första stycket, 11 och 12 §§, 13 § första meningen samt 59 kap. 
1-3 §§ och 5 § första stycket rättegångsbalken. Om det finns synnerliga skäl, 
får resning eller undanröjande på grund av domvilla beviljas även under andra 
omständigheter än som sägs där.  
Straff, vite och hämtning 
 
43 § 
I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnads- 
plikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken. 
  I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7-10 §§ rättegångsbalken. 
  Domstolen skall självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och 
om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag. 
 
Inkommande handlingar 
 
44 § 
En handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller en avi 
om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till domstolen eller 
kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas domstolen särskilt om att 
ett meddelande till domstolen anlänt till ett telebefordringsföretag, anses med- 
delandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman. 
  Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i 
domstolens kansli eller avskilts för domstolen på ett postkontor, anses den ha 
kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast 
följande arbetsdag. 
  Ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i 
original skall bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad 
handling, om det behövs. Har domstolen begärt en sådan bekräftelse men inte fått 
någon, får domstolen bortse från meddelandet.  
Hinder mot inställelse 
 
45 § 
Den som har kallats till sammanträde men inte kan inställa sig skall omedelbart 
anmäla det till domstolen. 
  I fråga om laga förfall tillämpas 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.  
Delgivning 
 
46 § 
Skall domstolen underrätta någon om innehållet i en handling eller om något 
annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är 
särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om 
underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara 
om det behövs med hänsyn till omständigheterna.  
Ombud och biträde 
 
47 § 
Den som är part får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock 
medverka personligen, om domstolen begär det. 
  I fråga om ombud eller biträde tillämpas 12 kap. 2-5 §§ och 6 § andra stycket 
rättegångsbalken. I fråga om fullmakt för ombud tillämpas 12 kap. 8-19 §§ 
rättegångsbalken. En skriftlig fullmakt behöver dock inte företes annat än om 
domstolen anser att det behövs.  
Tolk och översättning av handlingar 
 
48 § 
I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6-8 §§ och 33 
kap. 9 § rättegångsbalken.  
  1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
  2. Genom lagen upphävs lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. 
  3. Har ett beslut meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i 
fråga om rätten att överklaga det beslutet och om vad den som vill överklaga 
beslutet skall iaktta.  
2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken 
  dels att 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse, 
  dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, av följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              16 kap. 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rätten skall ta in handlingen        När  handlingen  registrerats 
i protokollet och genast över-       skall rätten genast översända en 
sända bestyrkt kopia av hand-        kopia till den myndighet som för 
lingen till den myndighet som        äktenskapsregistret med uppgift 
för äktenskapsregistret med          om dagen då handlingen  gavs in 
uppgift om dagen då handlingen       till rätten. 
gavs in till rätten. 
  Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse 
om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om 
makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om ma- 
karna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. 
 
                              18 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     4 a § 
                                       Vid   handläggning  som  sker 
                                     enligt  lagen   (1995:000)   om 
                                     domstolsärenden består tingsrätten 
                                     av   en  juristdomare.  Om  det 
                                     finns särskilda skäl med hänsyn 
                                     till ärendets beskaffenhet, får 
                                     tingsrätten dock bestå av en ju- 
                                     ristdomare och tre nämndemän. 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 17 
                                     kap. 1 §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
3     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 20 kap. 1 och 6 §§ föräldrabalken5 skall ha följande 
lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              20 kap. 
                                1 § 
  I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 
§§ äktenskapsbalken. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                       Vid   handläggning  som  sker 
                                     enligt  lagen   (1995:000)   om 
                                     domstolsärenden består tingsrätten 
                                     av   en  juristdomare.  Om  det 
                                     finns särskilda skäl med hänsyn 
                                     till ärendets beskaffenhet, får 
                                     tingsrätten  dock  bestå  av en 
                                     juristdomare och tre nämndemän. 
 
                                6 §6 
-------------------------------------------------------------------- 
  Överförmyndarens beslut i ett        Överförmyndarens beslut i ett 
ärende enligt denna balk över-       ärende  enligt denna balk över- 
klagas hos rätten.                   klagas hos rätten. Överklagandet 
                                     skall ha kommit in till överför- 
                                     myndaren  inom  tre veckor från 
                                     det att klaganden  fick  del av 
                                     beslutet.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     5 Balken omtryckt 1995:974. 
 
     6 Senaste lydelse 1994:1433.  
4     Förslag till lag om ändring i ärvdabalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken1 
  dels att 19 kap. 20 § skall ha följande lydelse, 
  dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 19 kap. 21 a §, 20 
kap. 12 § och 23 kap. 6 §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              19 kap. 
                                20 § 
  Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av 
testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning 
erforderliga åtgärder. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i 14-16, 18 och 19 §§            Det  som sägs i 14-16, 18 och 
sagts om boutredningsman skall       19 §§ om  boutredningsman skall 
äga motsvarande tillämpning å        tillämpas på testamentsexekutor 
testamentsexekutor ävensom å den     och på den som genom testamente 
som genom testamente förordnats      förordnats att endast i viss del 
att allenast i viss del              verkställa utredningen efter den 
verkställa utredningen efter         döde. Även i fråga om entledigande 
den döde; och skall jämväl om        skall tillämpas det som sägs om 
entledigande gälla vad om            boutredningsman.   Skyldigheten 
boutredningsman är stadgat.          enligt  14  a  § att underrätta 
                                     rätten  om vem som  tillställts 
                                     årsredovisning gäller dock endast 
                                     den som är boutredningsman. 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     21 a § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 1 
                                     och 5 §§. 
 
                              20 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     12 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga  enkla ärenden enligt 
                                     detta kapitel. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Balken omtryckt 1981:359.  
23 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     6 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga enkla ärenden enligt 5 
                                     §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
5     Förslag till lag om ändring i jordabalken 
 
  Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 a § och 12 kap. 21 § jordabalken skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               8 kap. 
                              12 a §1 
  Anser arrendatorn att han enligt en bestämmelse i denna balk har rätt till 
nedsättning av arrendeavgiften eller till ersättning för skada eller för 
avhjälpande av brist eller att han har någon annan motfordran hos jordägaren, 
och vill arrendatorn dra av motsvarande belopp från en arrendeavgift som utgår i 
pengar, får han deponera beloppet hos länsstyrelsen. Detta gäller också när 
parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som skall utgå i pengar men 
vars belopp inte framgår av avtalet. 
  Bestämmelser om deposition i vissa andra fall finns i lagen (1927:56) om 
nedsättning av pengar hos myndighet. 
  När arrendatorn vill deponera ett belopp hos länsstyrelsen enligt första 
stycket, skall han lämna skriftliga uppgifter i två exemplar om arrende- 
förhållandet, förfallodagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet 
samt ställa pant eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad 
jordägaren kan få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. 
  Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren 
inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det 
deponerade beloppet inte har betalats till honom. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Länsstyrelsens beslut i ett          Länsstyrelsens  beslut  i ett 
ärende om deposition får över-       ärende  om deposition får över- 
klagas till tingsrätten på den       klagas till  tingsrätten på den 
ort där länsstyrelsen finns. Vid     ort där länsstyrelsen finns. Vid 
överklagande tillämpas lagen         överklagande    gäller    lagen 
(1946:807) om handläggning av        (1995:000) om domstolsärenden. 
domstolsärenden. 
 
                              12 kap. 
                               21 §2 
  Anser hyresgästen att han enligt 11-14, 16-18 eller 26 § har rätt till 
nedsättning av hyran eller till ersättning för skada eller för avhjälpande av 
brist eller att han har någon annan motfordran hos hyresvärden, och vill hyres- 
gästen dra av motsvarande belopp på hyra som utgår i pengar, får han deponera 
beloppet hos länsstyrelsen. Vad som sagts nu gäller också när det råder tvist om 
storleken av hyra som skall utgå i pengar men som ej är till beloppet bestämd i 
avtalet. 
  När hyresgästen enligt första stycket deponerar belopp hos länsstyrelsen, 
skall han lämna skriftlig uppgift i två exemplar om hyresförhållandet, förfallo- 
dagen och grunden för avdraget eller tvistens beskaffenhet samt ställa pant 
eller borgen, som länsstyrelsen finner skälig, för den kostnad hyresvärden kan 
få för att få ut beloppet och för ränta på beloppet. 
  Har hyresgästen deponerat hyra hos länsstyrelsen, får hyresvärden icke göra 
gällande, att hyresrätten blivit förverkad på grund av att det deponerade be- 
loppet ej betalats till honom. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut av länsstyrelsen med          Ett  beslut  av länsstyrelsen 
anledning av deposition får          med anledning av deposition får 
överklagas i hovrätten genom         överklagas till  tingsrätten på 
besvär.                              den ort där länsstyrelsen finns. 
                                     Vid överklagande  gäller  lagen 
                                     (1995:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett beslut meddelats före lagens 
ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Lydelse enligt prop. 1995/96:43. 
 
     2 Senaste lydelse 1984:694.  
6     Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken 
  dels att 6 kap. 11 och 12 §§, 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § skall ha följande 
lydelse, 
  dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 a §  och 19 
kap. 11 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               6 kap. 
                                11 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid rätten skall över alla mål       Vid rätten skall det föras re- 
föras dagbok, utvisande tiden,       gister över alla mål. Registret 
då varje mål inkommit, därmed        skall utvisa tiden då varje mål 
vidtagna åtgärder och tiden för      kommit in, de åtgärder som vid- 
målets avgörande samt, då talan      tagits med målet, tiden för målets 
fullföljts, tiden, då anmälan        avgörande  och, om överklagande 
eller inlaga inkommit, och de        skett, dagen  då  anmälan eller 
åtgärder, som vidtagits.             överklagande kommit  in  och de 
                                     åtgärder som vidtagits. 
 
                                12 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad i detta kapitel stadgas          Det  som i detta kapitel sägs 
om protokoll, akt och dagbok i       om protokoll,  akt och dagbok i 
mål skall i tillämpliga delar        ett  mål  skall tillämpas  även 
gälla även beträffande ärende.       beträffande ett ärende som hand- 
                                     läggs enligt denna balk. 
 
                              10 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Finner  rätten  i samband med 
                                     att en ansökan ges in att rätten 
                                     inte är behörig att ta upp målet 
                                     eller att i annan ordning pröva 
                                     ansökan, skall ansökan lämnas över 
                                     till en domstol som är behörig, 
                                     om sökanden inte har  något att 
                                     invända mot detta. Ansökan skall 
                                     anses  ha  kommit  in till  den 
                                     senare domstolen samma  dag som 
                                     den kom in till den domstol som 
                                     först tog emot ansökan.  
                              17 kap. 
                                10 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens domar skola, ordnade 
i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok. 
 
                              19 kap. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     11 a § 
                                       Finner  rätten  i samband med 
                                     att en ansökan ges in att rätten 
                                     inte är behörig att ta upp målet 
                                     eller att i annan ordning pröva 
                                     ansökan, skall ansökan lämnas över 
                                     till en domstol som är behörig, 
                                     om sökanden inte har  något att 
                                     invända mot detta. Ansökan skall 
                                     anses  ha  kommit  in till  den 
                                     senare domstolen samma  dag som 
                                     den kom in till den domstol som 
                                     först tog emot ansökan. 
 
                              30 kap. 
                                8 § 
  Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som 
deltagit i avgörandet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens domar skola, ordnade 
i nummerföljd efter tiden för 
deras meddelande, för varje år 
sammanföras till en dombok.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
7     Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken1 
  dels att 18 kap. 8, 11 och 18 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 18 kap. 1 och 16 a §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                1 §2 
  Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen hos den tingsrätt inom 
vars domkrets kronofogdemyndigheten har sitt säte. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I den mån det inte föreskrivs        I den mån det inte föreskrivs 
något annat i detta kapitel          något  annat  i  detta  kapitel 
skall bestämmelserna i lagen         gäller   lagen   (1995:000)  om 
(1946:807) om handläggning av        domstolsärenden vid överklagande 
domstolsärenden tillämpas beträf-    i utsökningsmål. Kronofogdemyn- 
fande överklaganden i utsök-         digheten skall dock  inte  vara 
ningsmål. Tingsrätten skall dock     part i domstolen. 
alltid bestå av en lagfaren do- 
mare. 
 
                              16 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut överklagas 
hos hovrätten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrätten får inte pröva ett         En hovrätt får inte pröva ett 
överklagande av ett beslut av        överklagande av ett beslut av en 
en tingsrätt, om inte hovrätten      tingsrätt, om inte hovrätten med- 
meddelat parten prövningstill-       delat parten prövningstillstånd. 
stånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser ett be-       om  överklagandet avser ett be- 
slut som rör någon annan än en       slut  som rör någon annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part, ett  beslut  genom vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten ogillat  jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare  eller ett beslut  genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket  ett   överklagande  har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att över- 
klagandet prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i tingsrättens beslut, 
eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva 
överklagandet. 
  Kan ett överklagande av 
tingsrättens beslut prövas av 
hovrätten endast om denna 
meddelat prövningstillstånd, 
skall tingsrätten i samband med 
underrättelse om vad som gäller 
i fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1  Senaste lydelse av 
   18 kap. 8 § 1993:516 
   18 kap. 11 § 1993:516 
   18 kap. 18 § 1993:516. 
 
     2 Senaste lydelse 1993:516. 
 
     3 Senaste lydelse 1993:516.  
8     Förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 
 
  Härigenom föreskrivs att 1-3 §§ lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, 
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                1 §4 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill den, som tillhandlar            Vill den, som tillhandlar sig 
sig lösören och tillåter, att        lösören och tillåter, att desamma 
desamma få i säljarens vård          få i säljarens vård kvarbliva, att 
kvarbliva, att vad han till-         vad  han  tillhandlat sig skall 
handlat sig skall fredas från        fredas från utmätning för säljarens 
utmätning för säljarens skuld och    skuld och i  händelse av dennes 
i händelse av dennes konkurs         konkurs  från boets  tillgångar 
från boets tillgångar avskiljas,     avskiljas,  upprätte  skriftlig 
upprätte skriftlig avhandling        avhandling om köpet med förteck- 
om köpet med förteckning å de        ning å de köpta persedlarna och 
köpta persedlarna och vittnens       vittnens underskrift. Han skall 
underskrift. Han skall inom en       inom en vecka därefter  i orts- 
vecka därefter i ortstidning         tidning inom den ort, där sälja- 
inom den ort, där säljaren bor,      ren bor, låta införa kungörelse om 
låta införa kungörelse om            avhandlingen  med  uppgift   om 
avhandlingen med uppgift om          säljarens och köparens namn och 
säljarens och köparens namn och      yrken, dagen då köpeavhandlingen 
yrken, dagen då köpeavhandlingen     blivit   uppgjord   samt  köpe- 
blivit uppgjord samt köpe-           skillingens   belopp.   Avhand- 
skillingens belopp. Avhand-          lingen jämte bevis om att  kun- 
lingen jämte bevis om att kun-       görelsen  införts i ortstidning 
görelsen införts i ortstidning       skall inom  åtta dagar från den 
skall dels inom åtta dagar från      dag då kungörelsen skedde ges in 
den dag då kungörelsen skedde        för registrering till kronofog- 
uppvisas för kronofogdemyndig-       demyndigheten i det län där egen- 
heten i det län där egendomen        domen finns. 
finns, och i bestyrkt avskrift 
tillställas myndigheten, dels 
inom en månad från samma dag 
företes inför tingsrätten i den 
ort där egendomen finns till 
intagande i dess protokoll. 
-------------------------------------------------------------------- 
 
                                2 §5 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten för förteckning över     Vid  överklagande  av  krono- 
uppvisade och inprotokollerade       fogdemyndighetens beslut tilläm- 
köpeavhandlingar.                    pas 18 kap. utsökningsbalken. 
 
                                3 §6 
-------------------------------------------------------------------- 
  Är köpeavhandling så upprättad       Är köpeavhandling så upprättad 
och behandlad, som i 1 § sägs,       och  behandlad, som i 1 § sägs, 
men inträffar utmätning inom         men  inträffar  utmätning  inom 
trettio dagar efter det av-          trettio dagar efter det avhand- 
handlingen inför rätten före-        lingen  gavs  in till kronofog- 
teddes, eller försätts säljaren i    demyndigheten  i  den  län  där 
konkurs efter ansökning, som         egendomen finns, eller försätts 
gjorts inom sagda tid, är den        säljaren i konkurs efter ansök- 
sålda egendomen ej fredad från       ning,  som  gjorts  inom  sagda 
att utmätas eller att räknas         tid, är den sålda  egendomen ej 
till konkursboet. Detsamma           fredad från att utmätas eller att 
gäller, när ansökan om               räknas till konkursboet. Detsam- 
företagsrekonstruktion enligt        ma gäller, när ansökan om före- 
lagen (1995:000) om                  tagsrekonstruktion enligt lagen 
företagsrekonstruktion gjorts        (1995:000)   om  företagsrekon- 
inom nämnda tid och konkurs          struktion gjorts inom nämnda tid 
följt på ansökan, som gjorts inom    och konkurs följt på ansökan, som 
tre veckor från det att verkan       gjorts inom tre veckor från det 
av godmansförordnandet förföll       att  verkan  av  godmansförord- 
eller, när förhandling om            nandet   förföll   eller,   när 
offentligt ackord följt,             förhandling om offentligt ackord 
ackordsfrågan avgjordes. Görs        följt, ackordsfrågan avgjordes. 
efter utgången av den i första       Görs efter  utgången  av  den i 
punkten angivna tiden jäv mot        första punkten angivna tiden jäv 
köpeavhandling, vilken är så upp-    mot köpeavhandling, vilken är så 
rättad och behandlad, som nyss       upprättad  och  behandlad,  som 
sagts, är, om jävet görs vid         nyss sagts, är, om jävet görs vid 
utmätningstillfälle, fordrings-      utmätningstillfälle, fordringsäga- 
ägaren skyldig att, om han vill      ren  skyldig  att,  om han vill 
fullfölja jävet, inom en månad       fullfölja jävet, inom en månad där- 
därefter väcka talan mot såväl säl-  efter väcka talan mot såväl säl- 
jaren som köparen vid den            jaren som köparen vid tingsrätten 
tingsrätt som avses i 1 §. Gör       i den ort där egendomen  finns. 
han inte det, har han förlorat       Gör han inte det, har han förlo- 
sin talan. Godset skall genast       rat  sin  talan.  Godset  skall 
beläggas med kvarstad och sökan-     genast beläggas med kvarstad och 
den skall, om han vill att           sökanden skall, om han vill att 
åtgärden skall bestå, inom           åtgärden skall bestå, inom fjorton 
fjorton dagar efter utmätnings-      dagar    efter   utmätningsför- 
förrättningen hos kronofogdemyn-     rättningen  hos  kronofogdemyn- 
digheten ställa full borgen för      digheten ställa full borgen för 
den kostnad och skada, som kan       den kostnad och skada,  som kan 
orsakas av kvarstaden. Var           orsakas   av   kvarstaden.  Var 
säljarens egendom avträdd till       säljarens egendom  avträdd till 
konkurs, skall vad om åter-          konkurs, skall vad om  återvin- 
vinning av lös egendom till          ning  av lös egendom till  kon- 
konkursbo är stadgat i 4 kap.        kursbo  är  stadgat i 4 kap. 19 
19 och 20 §§ konkurslagen            och 20 §§ konkurslagen (1987:672) 
(1987:672) äga motsvarande           äga motsvarande tillämpning. 
tillämpning. 
  Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället 
offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av 
ackordsförhandling tillämpas 3 kap. 6 och 7 §§ lagen om företagsrekonstruktion.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som 
visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- 
melser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     4 Senaste lydelse 1988:386. 
 
     5 Senaste lydelse 1977:673. 
 
     6 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.  
9     Förslag till lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet 
 
  Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos 
myndighet skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               9 a §7 
-------------------------------------------------------------------- 
  Talan mot beslut av länssty-         Ett beslut av länsstyrelsen får 
relsen förs i hovrätten genom        överklagas till tingsrätten på den 
besvär.                              ort där länsstyrelsen finns. Vid 
                                     överklagande    gäller    lagen 
                                     (1995:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  Har ett beslut meddelats före 
lagens ikraftträdande tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om beslutet 
överklagas. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     7 Senaste lydelse 1981:804.  
10    Förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen 
handling 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling 
skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     15 § 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga  enkla ärenden enligt 
                                     denna lag, dock inte ärenden som 
                                     avses i 12 a §.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
11    Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred 
 
  Härigenom föreskrivs att 36 och 37 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               36 §8 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har i annan ordning än vid           Har i annan  ordning  än  vid 
syneförrättning upprättats           syneförrättning upprättats skrift- 
skriftlig och av vittnen             lig och av vittnen styrkt före- 
styrkt förening rörande              ning rörande stängselskyldighet 
stängselskyldighet eller             eller betesreglering, äge envar 
betesreglering, äge envar, som       som  deltagit i föreningen upp- 
deltagit i föreningen, uppvisa       visa denna  hos  den  eller  de 
denna hos den eller de fas-          fastighetsdomstolar inom vilkas 
tighetsdomstolar, inom vilkas        domvärjo  de fastigheter, före- 
domvärjo de fastigheter, före-       ningen angår, äro belägna. Över- 
ningen angår, äro belägna. Över-     ensstämmer  föreningen med de i 
ensstämmer föreningen med de i       denna lag stadgade grunder, och 
denna lag stadgade grunder,          hava, där föreningen avser upp- 
och hava, där föreningen avser       låtelse av betesmark, i förening- 
upplåtelse av betesmark, i           en tydligt angivits den upplåtna 
föreningen tydligt angivits den      markens läge  och  gränser, den 
upplåtna markens läge och grän-      eller de fastigheter, för vilka 
ser, den eller de fastigheter,       den upplåtits, sätt och tid för 
för vilka den upplåtits, sätt och    markens inhägnande och anordnan- 
tid för markens inhägnande och       de för betesbruk samt  huruvida 
anordnande för betesbruk samt        ersättning skall utgå och  i så 
huruvida ersättning skall utgå       fall  med vilket belopp ersätt- 
och i så fall med vilket belopp      ningen skall i den ordning 16  § 
ersättningen skall i den             föreskriver betalas, skall rätten 
ordning 16  § föreskriver gäldas,    registrera   föreningen.  Sedan 
låte rätten intaga föreningen i      vare  föreningen  gällande  mot 
rättens protokoll. Sedan vare        framtida ägare eller innehavare 
föreningen gällande mot framtida     av fastigheterna  så  ock,  där 
ägare eller innehavare av            registreringen ägt rum inom två 
fastigheterna så ock, där            månader sedan föreningen ingicks, 
intagande i rättens protokoll        mot  den som efter upprättandet 
ägt rum inom två månader sedan       men före  registreringen blivit 
föreningen ingicks, mot den,         ägare eller innehavare. Förening 
som efter upprättandet men före      som slutits  för boställe eller 
föreningens intagande i rättens      staten eller allmän  inrättning 
protokoll blivit ägare eller         tillhörig, på viss tid upplåten 
innehavare. Förening, som            fastighet, have dock ej  verkan 
slutits för boställe eller           mot   senare   innehavare   med 
staten eller allmän inrättning       mindre   föreningen  blivit  av 
tillhörig, på viss tid upplåten      vederbörande myndighet godkänd. 
fastighet, have dock ej verkan 
mot senare innehavare, med 
mindre föreningen blivit av 
vederbörande myndighet godkänd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Sedan föreningen enligt första       När en förening  registrerats 
stycket intagits i rättens           skall rätten sända över beslutet 
protokoll, skall utdrag av           till länets lantmäterikontor så 
protokollet i ärendet genom          ock, där föreningen angår betes- 
rättens försorg översändas till      reglering,   till  vederbörande 
länets lantmäterikontor så ock,      skogsvårdsstyrelse. 
där föreningen angår 
betesreglering, till veder- 
börande skogsvårdsstyrelse. 
 
                               37 §9 
-------------------------------------------------------------------- 
  Träffas förening, att stängsel        Träffas förening, att stängsel 
ej skall hållas mellan               ej skall hållas mellan angränsan- 
angränsande ägor, oaktat stängsel    de ägor, oaktat stängsel enligt 
enligt denna lag kunnat äskas,       denna lag kunnat  äskas,  eller 
eller att stängsel skall vara        att stängsel skall vara av viss 
av viss annan beskaffenhet än        annan beskaffenhet än den,  som 
den, som enligt 5  § eller med       enligt 5  § eller med stöd därav 
stöd därav meddelad föreskrift är    meddelad föreskrift är för orten 
för orten gällande, eller att        gällande,  eller  att  stängsel 
stängsel skall helt eller            skall helt eller delvis  sättas 
delvis sättas annorstädes än i 4  §  annorstädes   än   i  4   §  är 
är föreskrivet; är föreningen        föreskrivet;    är   föreningen 
upprättad på sätt i 36  § sägs och   upprättad på sätt i 36  § sägs och 
har i förekommande fall däri         har  i förekommande  fall  däri 
tydligt angivits den sträck-         tydligt angivits den sträckning, 
ning, vari stängslet skall           vari  stängslet  skall  framgå, 
framgå, skall om sådan förenings     skall om  sådan  förenings upp- 
uppvisande och intagande i           visande  och  registrering,  om 
rättens protokoll och om verkan      verkan av föreningen  så ock om 
av föreningen så ock om översän-     översändande av beslut, vad i 36 § 
dande av utdrag av pro-              är   stadgat   äga  motsvarande 
tokollet, sedan föreningen däri      tillämpning. 
intagits, vad i 36 § är stadgat 
äga motsvarande tillämpning. 
  I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs 
vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Förening, som i denna para-          Förening, som i denna paragraf 
graf avses, äger ej giltighet        avses, äger ej giltighet utöver 
utöver tio år sedan den blivit       tio   år   sedan   den   blivit 
intagen i rättens protokoll.         registrerad.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     8 Senaste lydelse 1988:187. 
 
     9 Senaste lydelse 1946:837.  
12    Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 
 
  Härigenom föreskrivs att 34, 60 och 70 §§ samt rubriken närmast före 60 § 
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                34 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beskattningsmyndighet är den         Beskattningsmyndighet  är den 
allmänna underrätt, vid vilken       tingsrätt vid vilken arvlåtaren 
arvlåtaren (testator) eller, då      (testator) eller, då fråga är om 
fråga är om egendom vartill före-    egendom till vilken en föregående 
gående innehavare på livstid         innehavare på livstid haft i 8 § 
haft i 8 § första eller andra        första eller andra stycket  av- 
stycket avsedd rätt, denne           sedd rätt, denne hade att svara 
skolat svara i mål, som rörde        i mål som rörde hans person. 
hans person. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Finnes ej behörig beskatt-           Om det inte finns någon tings- 
ningsmyndighet efter vad nu          rätt som är behörig enligt första 
sagts upptages skatteärendet av      stycket,  tas skatteärendet upp 
Stockholms rådhusrätt                av Stockholms tingsrätt. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     handlägga  enkla   ärenden   om 
                                     arvsskatt.  
-------------------------------------------------------------------- 
Fullföljd av talan                   Överklagande 
                               60 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vill någon föra talan mot be-        Beskattningsmyndighetens  be- 
slut i skatteärende, har han         slut får överklagas till hovrätten 
att till beskattningsmyndig-         av en enskild part eller av den 
heten inkomma med sina till          enligt  64  § 1 mom. förordnade 
hovrätten ställda besvär. Är skat-   granskningsmyndigheten.     Vid 
temyndighet i län, som hör under     överklagande    gäller    lagen 
skilda hovrätter, be-                (1995:000) om domstolsärenden. 
skattningsmyndighet, skola 
besvären ställas till den hov- 
rätt, under vilken den del av 
länet hör, där den skattskyldige 
var mantalsskriven, när skatt- 
skyldigheten inträdde, eller, 
om han då ej var mantalsskriven 
inom riket, där han var bosatt 
eller stadigvarande vistades; 
i fråga om juridisk person vare 
för hovrättens behörighet bestäm- 
mande, var styrelsen eller för- 
valtningen hade sitt säte, när 
skattskyldigheten inträdde. Be- 
svär må anföras, förutom av en- 
skild part, av den enligt 64 § 
1 mom. förordnade gransknings- 
myndigheten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innefattar beslut av                 Om   beskattningsmyndighetens 
underrätt eller skattemyndighet      beslut innefattar prövning av en 
prövning av fråga om                 fråga om fastställande, eftergift 
fastställande, eftergift eller       eller återvinning av skatt, får 
återvinning av skatt, må talan       överklagande ske inom tre år från 
fullföljas inom tre år från be-      beslutets  dag.  När  en skatt- 
slutets dag. När skattskyldig        skyldig vitsordat en anmärkning, 
vitsordat anmärkning, som fram-      som framställts av gransknings- 
ställts av granskningsmyndighe-      myndigheten, skall det vid över- 
ten, skall vid fullföljd av          klagandet    anses    som    om 
talan anses, som om beslut om        beskattningsmyndigheten    med- 
skattens fastställande blivit        delat    beslut   om   skattens 
meddelat av underrätt eller          fastställande när granskningsmyn- 
skattemyndighet, när gransk-         digheten  fått   meddelande  om 
ningsmyndigheten erhållit med-       vitsordandet.  I  sådant   fall 
delande om vitsordandet. I           skall  ett  överklagande ges in 
sådant fall skall klaganden in-      till hovrätten.  Har ena parten 
komma till hovrätten med sin         överklagat beslutet och vill även 
dit ställda besvärsinlaga. Har       motparten överklaga  det, skall 
part anfört besvär och vill jämväl   dock dennes överklagande ha kom- 
hans vederpart söka ändring i        mit  in till tingsrätten  eller 
beslutet, skall denne dock           till hovrätten inom två månader 
inkomma med sina besvär inom två     från  det  att  delgivning  har 
månader från det delgivning som      skett av föreläggande som avses i 
avses i 52 kap. 7 § rättegångs-      16   §  lagen   (1995:000)   om 
balken ägt rum. I sistnämnda         domstolsärenden. Prövningen av om 
fall må vederparten inkomma med      motparten har överklagat i rätt 
besvärsinlaga till hovrätten;        tid skall alltid göras av hovrät- 
prövningen huruvida hans             ten. 
besvärstalan fullföljts på före- 
skrivet sätt och inom rätt tid 
skall alltid tillkomma hovrät- 
ten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Då besvär behörigen anförts över     När  ett  beslut  som avses i 
beslut, som avses i nästfö-          andra stycket överklagas  skall 
regående stycke, skall hovrätten     hovrätten, om målet tas upp till 
städse höra klagandens vederpart     prövning,  alltid ge klagandens 
över besvären.                       motpart tillfälle att yttra sig. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Över beslut av beskattnings-         Beslut av beskattningsmyndig- 
myndigheten i frågor, som avses      heten i frågor  som  avses i 17 
i 17 och 26 §§, må klagan ej fö-     och 26 §§ får inte överklagas. Har 
ras. Har någon förelagts att vid     någon  förelagts  att vid  vite 
vite fullgöra åliggande, varom i     fullgöra en uppgift som anges i 
26 § förmäles, må dock föreläggandet 26 §, får dock föreläggandet komma 
komma under prövning i samband       under  prövning  i samband  med 
med klagan över beslut om vi-        överklagande av beslut om vitets 
tets utdömande.                      utdömande. 
 
                               70 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  Besvär över beslut om faststäl-      Ett överklagande av ett beslut 
lande av skatt enligt denna          om fastställande av skatt enligt 
lag inverkar inte på                 denna lag inverkar inte på skyl- 
skyldigheten att betala den          digheten  att  betala den skatt 
skatt som beslutet avser.            som beslutet avser. 
  Återbetalning av skatt enligt 61 § skall ske även om det beslut som föranleder 
återbetalningen inte har vunnit laga kraft. Om hovrätten fastställt skatten till 
ett lägre belopp än den enligt 64 § 1 mom. förordnade granskningsmyndigheten 
medgett eller yrkat, får dock återbetalning inte ske om granskningsmyndigheten 
anmäler hinder mot detta. I sistnämnda fall får skattemyndigheten efter ansökan 
av dödsbo eller skattskyldig medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 
mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1990:337. 
 
     2 Senaste lydelse 1990:337.  
13    Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. 
vid utredning av faderskap 
 
  Härigenom föreskrivs att 1 a och 1 b §§ lagen (1958:642) om blodundersökning 
m.m. vid utredning om faderskap skall ha följande lydelse  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                               1 a §3 
  Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har 
vunnit laga kraft, kan rätten förordna om en sådan undersökning som avses i 1 §, 
om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som 
ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara 
far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet 
kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre 
mannen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har  faderskapet  fastställts 
genom bekräftelse, kan förord-       genom bekräftelse, kan förordnan- 
nande enligt första stycket          de enligt  första  stycket med- 
meddelas i mål om att be-            delas i mål om att bekräftelsen 
kräftelsen saknar verkan mot         saknar verkan mot den  som  har 
den som har lämnat den. Ett          lämnat den. Ett sådant förordnande 
sådant förordnande kan begäras av    kan begäras av någon av parterna 
någon av parterna i målet. Har       i  målet.  Har någon talan inte 
någon talan inte väckts om att       väckts om att bekräftelsen saknar 
bekräftelsen saknar verkan,          verkan, prövas frågan om förord- 
prövas frågan om förordnande         nande  enligt   första  stycket 
enligt första stycket såsom ett      enligt   lagen  (1995:000)   om 
ärende enligt lagen (1946:807)       domstolsärenden. Ett sådant för- 
om handläggning av domstolsären-     ordnande kan begäras av den som 
den. Ett sådant förordnande kan      kan vara part  i ett mål om att 
begäras av den som kan vara          bekräftelsen saknar verkan. 
part i ett mål om att bekräftel- 
sen saknar verkan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Har faderskapet fastställts          Har  faderskapet  fastställts 
genom dom som har vunnit laga        genom dom  som  har vunnit laga 
kraft, prövas frågan om förord-      kraft, prövas frågan om förordnan- 
nande enligt första stycket så-      de enligt första stycket enligt 
som ett ärende enligt lagen om       lagen (1995:000)  om  domstols- 
handläggning av domstolsärenden.     ärenden. Ett sådant förordnande 
Ett sådant förordnande kan           kan begäras av någon av parterna 
begäras av någon av parterna i       i det tidigare målet. 
det tidigare målet. 
  Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som förordnandet 
skulle avse beredas tillfälle att yttra sig. 
-------------------------------------------------------------------- 
                               1 b §4 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut om förordnande enligt         Beslut om förordnande enligt 1 
1 a § i ett ärende som avses i       a  §  i  ett ärende som avses i 
lagen (1946:807) om handlägg-        lagen (1995:000)  om  domstols- 
ning av domstolsärenden får          ärenden får överklagas särskilt. 
överklagas särskilt genom besvär.    Sedan  utlåtande över undersök- 
Sedan utlåtande över undersök-       ningen har avgetts eller frågan 
ningen har avgetts eller frågan      om undersökning har förfallit, får 
om undersökning har förfallit,       ärendet avskrivas. 
får ärendet avskrivas. 
  Ärenden om förordnande enligt 1 a § tas upp av rätten i den ort där barnet har 
sitt hemvist eller, om det har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om 
arv efter barnet. Finns det inte någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av 
Stockholms tingsrätt.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     3 Senaste lydelse 1990:1530. 
 
     4 Senaste lydelse 1982:1060.  
14    Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av 
båtbyggnadsförskott 
 
  Härigenom föreskrivs att lagen (1975:605) om båtbyggnadsförskott skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
-------------------------------------------------------------------- 
  Den som har beställt båt och         Den som  har beställt båt och 
lämnat eller utfäst sig att lämna    lämnat eller utfäst sig att lämna 
tillverkaren förskott av pengar      tillverkaren förskott av pengar 
eller byggnadsämnen får låta taga    eller  byggnadsämnen  får  låta 
in därom upprättat skriftligt        registrera  ett därom upprättat 
avtal i protokollet hos Stock-       skriftligt avtal hos Stockholms 
holms tingsrätt. Därefter har        tingsrätt. Därefter har han för- 
han förmånsrätt enligt 4 § förmåns-  månsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen 
rättslagen (1970:979) i bygg-        (1970:979) i byggnadsämnena och 
nadsämnena och vad som för hans      vad   som   för  hans   räkning 
räkning tillverkats med              tillverkats med förskottet. 
förskottet.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
15    Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 
 
  Härigenom föreskrivs att 18 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                              18 kap. 
                                8 §5 
  Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 13 kap. 4 a eller 7 § 
överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte. 
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre 
veckor från dagen för beslutet. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beträffande överklaganden av         Vid överklaganden  av regist- 
registreringsmyndighetens            reringsmyndighetens  beslut   i 
beslut i ärenden enligt 13 kap.      ärenden enligt 13 kap. 4 a eller 
4 a eller 7 § tillämpas bestäm-      7  § gäller lagen (1995:000) om 
melserna i lagen (1946:807) om       domstolsärenden. 
handläggning av domstolsärenden. 
Tingsrätten skall dock alltid 
bestå av en lagfaren domare.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     5 Senaste lydelse 1993:1495.  
16    Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:206) om felparkeringsavgift1 
  dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 10 och 10 a §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               10 §2 
  Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte 
överklagas. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Andra beslut enligt 9 § över-        Andra beslut enligt 9 § över- 
klagas skriftligen hos den           klagas   skriftligen  till  den 
tingsrätt inom vars domkrets         tingsrätt  inom  vars  domkrets 
överträdelsen har ägt rum.           överträdelsen   har   ägt  rum. 
Skrivelsen med överklagandet         Överklagandet skall ges in till 
ges in till polismyndigheten.        polismyndigheten. Det skall  ha 
Den skall ha kommit in dit           kommit in dit senast tre veckor 
senast tre veckor från det           från  det klaganden fick del av 
klaganden fick del av                beslutet. Vid överklagande gäller 
beslutet. Vid  prövning av över-     lagen       (1995:000)       om 
klagandet tillämpas lagen            domstolsärenden,  om inte annat 
(1946:807) om handläggning av        anges i denna lag. 
domstolsärenden om inte annat 
anges i denna lag. 
  Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i 
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han 
haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset 
vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att 
omständigheten eller beviset åberopas. 
-------------------------------------------------------------------- 
                              10 a §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får över-        Hovrätten  får inte pröva ett 
klagas hos hovrätten. Överkla-       överklagande av ett beslut av en 
gandet får inte prövas av hov-       tingsrätt, om inte hovrätten med- 
rätten om inte hovrätten med-        delat prövningstillstånd. 
delat parten prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte       Prövningstillstånd behövs inte 
om överklagandet avser beslut        om överklagandet  avser  beslut 
som rör någon annan än en part,      som rör någon annan än en part, 
beslut i vilket tingsrätten          beslut   i  vilket  tingsrätten 
ogillat jäv mot en domare eller      ogillat jäv mot en domare eller 
beslut genom vilket en               beslut genom  vilket en anmälan 
missnöjesanmälan eller en anmälan    av bestridande avvisats. 
av bestridande avvisats. I 
fråga om meddelade prövnings- 
tillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
gälla. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd får meddelas 
endast om 
  1. det är av vikt för ledning 
av rättstillämpningen att talan 
prövas av högre rätt, 
  2. det finns anledning till 
ändring i det slut vartill 
tingsrätten kommit eller 
  3. det annars finns syn- 
nerliga skäl att pröva talan. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kan talan mot tingsrättens 
beslut prövas av hovrätten en- 
dast om denna meddelat pröv- 
ningstillstånd, skall tings- 
rätten i samband med under- 
rättelse om vad som gäller i 
fråga om överklagande upplysa 
parterna om detta och därvid 
också ange innehållet i närmast 
föregående stycke. 
  Hovrättens beslut får inte överklagas av en enskild part. Hovrätten får dock 
tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om 
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse av 11 § 1993:517. 
 
     2 Senaste lydelse 1988:1180. 
 
     3 Senaste lydelse 1993:517.  
17    Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 
 
  Härigenom föreskrivs att 13 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Lydelse enligt SFS 1995:305          Föreslagen lydelse 
                                13 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Åklagaren i den ort där den          Åklagaren i den  ort  där den 
bötfällde finns får överklaga ett    bötfällde finns får överklaga ett 
förordnande av en kronofogde-        förordnande av en kronofogdemyn- 
myndighet enligt 12 § hos            dighet enligt 12 § till tingsrät- 
tingsrätten i samma ort.             ten  i samma ort. Överklagandet 
Överklagandet skall ha kommit        skall  ha kommit in till krono- 
in till rätten inom tre veckor       fogdemyndigheten    inom    tre 
från den dag då åklagaren fick       veckor från den dag då åklagaren 
del av beslutet. I ärendet           fick   del   av  beslutet.  Vid 
tillämpas lagen (1946:807) om        överklagande gäller i övrigt lagen 
handläggning av domstolsärenden.     (1995:000) om  domstolsärenden. 
Därvid skall i fråga om              Vid handläggningen av ärendet be- 
överklagandet gälla vad som i        står tingsrätten av en juristdo- 
den lagen sägs om ansökan. Vid       mare. Om det finns särskilda skäl 
annan handläggning än som sägs i     med   hänsyn   till    ärendets 
3 eller 4 § samma lag skall          beskaffenhet får tingsrätten dock 
rätten bestå av en lagfaren do-      bestå av en juristdomare och tre 
mare och nämnd.                      nämndemän. 
  Kronofogdemyndighets beslut att inte meddela förordnande enligt 12 § får inte 
överklagas. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med 
klagan över utmätning.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
18    Förslag till lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:131) om kallelse på okända 
borgenärer 
  dels att 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, 
  dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
-------------------------------------------------------------------- 
                                4 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ansökan om kallelse på okända        Ansökan om kallelse på okända 
borgenärer görs vid den tingsrätt    borgenärer görs hos kronofogde- 
där gäldenären bör svara i tviste-   myndigheten i det län där gälde- 
mål i allmänhet eller, om gälde-     nären  bör  svara vid domstol i 
nären är avliden, där han hade       tvistemål i allmänhet eller, om 
bort svara i sådana mål.             gäldenären är avliden, där han hade 
                                     bort svara vid domstol i sådana 
                                     mål.  Om  gäldenären   är   ett 
                                     aktiebolag görs dock ansökan hos 
                                     Patent-    och   registrerings- 
                                     verket. 
  Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenärer och 
såvitt möjligt ange deras adress. 
 
                                5 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelse på gäldenärens okända       Kallelse på gäldenärens okända 
borgenärer utfärdas av rätten med    borgenärer   utfärdas  av  myn- 
föreläggande för dem att             digheten med föreläggande för dem 
skriftligen anmäla sina ford-        att  skriftligen   anmäla  sina 
ringar till rätten senast sex        fordringar till myndigheten se- 
månader från dagen för kallelsen.    nast sex månader från dagen för 
                                     kallelsen. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kallelsen skall skyndsamt            Kallelsen   skall   skyndsamt 
kungöras i Post- och Inrikes         kungöras  i  Post-  och Inrikes 
Tidningar. Vidare skall rätten       Tidningar.  Vidare  skall  myn- 
senast en månad före anmäl-          digheten senast en månad före an- 
ningstidens utgång skicka            mälningstidens  utgång   skicka 
underrättelser om kallelsen          underrättelser om kallelsen till 
till kronofogdemyndigheten i         alla  borgenärer som har tagits 
länet och till alla borgenärer       upp i förteckningen  över kända 
som har tagits upp i                 borgenärer  och  som  har  känd 
förteckningen över kända bor-        adress. 
genärer och som har känd adress. 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     5 a § 
                                       Vid överklagande av en krono- 
                                     fogdemyndighets beslut tillämpas 
                                     18 kap. utsökningsbalken. 
                                       Ett  beslut  av  Patent-  och 
                                     registreringsverket  överklagas 
                                     till tingsrätten på den ort där 
                                     bolaget  har  sitt  säte.   Vid 
                                     överklagande    gäller    lagen 
                                     (1995:000) om domstolsärenden.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ansökningar om kallelse på okända 
borgenärer som har gjorts före ikraftträdandet handläggs enligt äldre 
bestämmelser. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1988:396.  
19    Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek 
 
  Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1984:649) om företagshypotek skall 
ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               2 kap. 
                                4 § 
  Bestämmelserna i 3 § tillämpas också om den intecknade verksamheten och 
egendom som omfattas av företagshypotek övergår till någon annan genom skifte av 
handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av någon annan anledning än 
näringsidkarens död. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Utan hinder av att en köpe-          Utan  hinder  av att en köpe- 
handling om försäljning av lösöre    handling om försäljning av lösöre 
som tillhör näringsidkaren har       som tillhör näringsidkaren  har 
behandlats enligt bestämmel-         behandlats enligt bestämmelserna 
serna i lagen (1845:50 s. 1)         i   lagen  (1845:50  s.  1)  om 
om handel med lösören, som köpa-     handel med lösören, som köparen 
ren låter i säljarens vård kvar-     låter i säljarens vård kvarbliva, 
bliva, omfattas den sålda egen-      omfattas den sålda egendomen av 
domen av hypotek på grund av en      hypotek    på   grund   av   en 
företagsinteckning som har sökts     företagsinteckning som har sökts 
senast trettio dagar efter det       senast trettio  dagar efter det 
att handlingen företeddes inför      att   handlingen  registrerades 
rätten.                              hos kronofogdemyndigheten.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre föreskrifter gäller fort- 
farande om en köpeavhandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren 
före ikraftträdandet har visats upp för en kronofogdemyndighet enligt 
bestämmelserna i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i 
säljarens vård kvarbliva.  
20    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem 
 
  Härigenom föreskrivs att i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall 
införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
-------------------------------------------------------------------- 
                                     20 a § 
                                       Vid   handläggningen  av  ett 
                                     ärende enligt  denna lag består 
                                     tingsrätten av en juristdomare. 
                                     Om det finns särskilda skäl med 
                                     hänsyn till ärendets beskaffen- 
                                     het, får tingsrätten dock bestå av 
                                     en   juristdomare    och    tre 
                                     nämndemän. 
                                       Regeringen får bestämma att även 
                                     sådana anställda i en tingsrätt 
                                     som inte är juristdomare skall få 
                                     förordna   bodelningsförrättare 
                                     enligt 17 kap.  1 § äktenskaps- 
                                     balken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
21    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 
 
  Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha 
följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
  Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som 
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även 
på de homosexuella samborna: 
  1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 
  2. ärvdabalken, 
  3. jordabalken, 
  4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 
  5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 
  6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av 
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § 
kommunalskattelagen (1928:370), 
  7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 
-------------------------------------------------------------------- 
  8. 6 § lagen (1946:807) om           8.          bostadsrättslagen 
handläggning av domstolsärenden,     (1991:614), 
  9. bostadsrättslagen                 9.   9   §   rättshjälpslagen 
(1991:614),                          (1972:429), 
  10. 9 § rättshjälpslagen             10.  lagen (1981:131) om kal- 
(1972:429),                          lelse på okända borgenärer, 
  11. lagen (1981:131) om kal-         11. 5 kap. 18 § tredje stycket 
lelse på okända borgenärer,          fastighetsbildningslagen 
  12. 5 kap. 18 § tredje             (1970:988), 
stycket fastighetsbildnings-           12.    10    §   insiderlagen 
lagen (1970:988),                    (1990:1342), 
  13. 10 § insiderlagen                13. 11 kap. 3 § första och and- 
(1990:1342),                         ra   styckena  och  5  §  andra 
  14. 11 kap. 3 § första och         stycket vallagen (1972:620), 
andra styckena och 5 § andra           14. 36 § första stycket lagen 
stycket vallagen (1972:620),         (1972:704)  om  kyrkofullmäkti- 
  15. 36 § första stycket lagen      geval, m.m., 
(1972:704) om kyrkofullmäkti-          15.  2  § andra stycket lagen 
geval, m.m.,                         (1993:1404)  om  brevröstning i 
  16. 2 § andra stycket lagen        Förbundsrepubliken Tyskland och 
(1993:1404) om brevröstning i        i Schweiz, 
Förbundsrepubliken Tyskland och        16.   lagen   (1993:1469)  om 
i Schweiz,                           uppskovsavdrag vid  byte av bo- 
  17. lagen (1993:1469) om           stad, samt 
uppskovsavdrag vid byte av bo-         17.  10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 
stad, samt                           15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ 
  18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,       samt  16   kap.   7  och  9  §§ 
15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§     föräldrabalken. 
samt 16 kap. 7 och 9 §§ 
föräldrabalken. 
  Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, 
gäller det också de homosexuella samborna.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1994:1446.  
22    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud 
 
  Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ lagen (1988:688) om besöksförbud skall 
ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                19 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Förhandling inför rätten enligt      Sammanträde inför rätten skall 
4 § andra stycket lagen              alltid hållas, om någon part begär 
(1946:807) om handläggning av        det. 
domstolsärenden skall alltid 
hållas, om någon part begär det. 
 
                                21 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid rättens handläggning av          Vid  rättens  handläggning av 
ärenden om besöksförbud gäller i     ärenden om besöksförbud gäller i 
övrigt 2 § andra-femte styckena,     övrigt   lagen  (1995:000)   om 
3 §, 4 § första och andra            domstolsärenden. Därvid gäller i 
styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen     fråga om begäran om prövning vad 
(1946:807) om handläggning av        som sägs i den lagen om ansökan. 
domstolsärenden. Därvid gäller i 
fråga om begäran om prövning vad 
som sägs i den lagen om ansökan.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
23    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               6 kap. 
                               14 §1 
  Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad som är föreskrivet i 
rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggningen av frågor         Vid handläggningen  av frågor 
som avses i 8 och 11 §§ tillämpas    som avses i 8 och 11 §§  gäller 
vad som är föreskrivet i lagen       lagen  (1995:000)  om domstols- 
(1946:807) om handläggning av        ärenden. 
domstolsärenden. Tingsrätten är 
domför med en lagfaren domare. 
  Om inte annat sägs i detta kapitel avgörs frågan om behörig domstol enligt 10 
kap. rättegångsbalken.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Senaste lydelse 1994:1523.  
24    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade per- 
sonuppgifter 
 
  Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                3 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid tingsrättens handläggning        Vid tingsrättens handläggning 
gäller lagen (1946:807) om           gäller lagen (1995:000) om dom- 
handläggning av domstolsärenden      stolsärenden. 
i tillämpliga delar.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
25    Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 
 
  Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               63 §2 
  Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får 
överklagas hos Marknadsdomstolen: 
  1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 
  2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 
  3. kvarstad enligt 32 §, 
  4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 
  5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 
  6. prövning av överklaganden enligt 60 §. 
  Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall 
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan 
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under 
rättegång. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut som avses i första 
stycket 6 får överklagas även av 
Konkurrensverket om tingsrätten 
ändrat verkets beslut. 
 
                                64 § 
  Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 
  1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad 
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är 
tillåten, och 
-------------------------------------------------------------------- 
  2. beträffande handläggningen        2. beträffande handläggningen 
av frågor som avses i 63 § första    av frågor som avses i 63 § första 
stycket 5 och 6, lagen               stycket    5   och   6,   lagen 
(1946:807) om handläggning av        (1995:000) om domstolsärenden. 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som i 49, 50 och 52 kap.         Vad som sägs om hovrätten i 49, 
rättegångsbalken sägs om hovrätten   50 och 52 kap. rättegångsbalken 
skall i stället gälla Marknads-      samt   38   §  första   stycket 
domstolen.                           ärendelagen skall i stället gälla 
                                     Marknadsdomstolen  .  
**FOOTNOTES** 
 
     2 Senaste lydelse 1994:1494.  
                              64 c §3 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          När tingsrätten prövar ärenden 
som anges i 63 § första stycket      som anges i 63 § första stycket 5 
5 och 6 skall tingsrätten ha         och 6 i sak,  skall tingsrätten 
den sammansättning som anges i       ha den sammansättning som anges 
64 a § första stycket. Vid hand-     i 64 a § första  stycket. I ett 
läggning som avses i 3 och 4 §§      ärende som anges i  63 § första 
lagen (1946:807) om handlägg-        stycket 5 får tingsrätten dock i 
ning av domstolsärenden skall        stället bestå av en juristdomare 
tingsrätten dock bestå av en         eller av en juristdomare och en 
lagfaren domare. I sådana fall       ekonomisk  expert,  om  det  är 
får även en ekonomisk expert         tillräckligt  med  hänsyn  till 
delta i tingsrätten.                 ärendets beskaffenhet. Vid annan 
                                     handläggning  skall tingsrätten 
                                     bestå av en juristdomare  eller 
                                     av  en juristdomare och en eko- 
                                     nomisk expert. 
 
                                65 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  För Konkurrensverket som part        För Konkurrensverket som part 
i mål eller ärenden enligt denna     i mål enligt denna lag gäller i 
lag gäller, i fråga om föreläg-      fråga om föreläggande för part och 
gande för part och parts             parts  utevaro det som i rätte- 
utevaro, vad som i  rättegångs-      gångsbalken är föreskrivet för åkla- 
balken är föreskrivet för åklaga-    gare. 
re.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     3 Senaste lydelse 1993:681.  
26    Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 
 
  Härigenom föreskrivs att 63, 64, 64 c och 65 §§ konkurrenslagen (1993:20) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               63 §4 
  Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i följande mål och ärenden får 
överklagas hos Marknadsdomstolen: 
  1. ålägganden enligt 23 § andra stycket och 25 §, 
  2. konkurrensskadeavgift enligt 26 §, 
  3. kvarstad enligt 32 §, 
  4. företagsförvärv enligt 34, 36, 41 och 43 §§, 
  5. undersökningar enligt 47 och 48 §§, och 
  6. prövning av överklaganden enligt 60 §. 
  Beslut under rättegången i frågor som avses i 25, 32 eller 41 § skall 
överklagas särskilt. Ett beslut enligt 32 eller 41 § som meddelats innan 
rättegång har inletts skall överklagas som om beslutet meddelats under 
rättegång. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Beslut som avses i första 
stycket 6 får överklagas även av 
Konkurrensverket om tingsrätten 
ändrat verkets beslut. 
 
                                64 § 
  Om något annat inte följer av denna lag tillämpas, 
  1. beträffande rättegången i frågor som avses i 63 § första stycket 1-4, vad 
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning inte är 
tillåten, och 
-------------------------------------------------------------------- 
  2. beträffande handläggningen        2. beträffande handläggningen 
av frågor som avses i 63 § första    av frågor som avses i 63 § första 
stycket 5 och 6, lagen               stycket    5   och   6,   lagen 
(1946:807) om handläggning av        (1995:000) om domstolsärenden. 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som i 49, 50 och 52 kap.         Vad som sägs om hovrätten i 49, 
rättegångsbalken sägs om hovrätten   50 och 52 kap. rättegångsbalken 
skall i stället gälla Marknads-      samt   38   §  första   stycket 
domstolen.                           ärendelagen skall i stället gälla 
                                     Marknadsdomstolen  .  
**FOOTNOTES** 
 
     4 Senaste lydelse 1994:1494.  
                              64 c §5 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          När tingsrätten prövar ärenden 
som anges i 63 § första stycket      som anges i 63 § första stycket 5 
5 och 6 skall tingsrätten ha         och 6 i sak,  skall tingsrätten 
den sammansättning som anges i       ha den sammansättning som anges 
64 a § första stycket. Vid hand-     i 64 a § första  stycket. I ett 
läggning som avses i 3 och 4 §§      ärende som anges i  63 § första 
lagen (1946:807) om handlägg-        stycket 5 får tingsrätten dock i 
ning av domstolsärenden skall        stället bestå av en juristdomare 
tingsrätten dock bestå av en         eller av en juristdomare och en 
lagfaren domare. I sådana fall       ekonomisk  expert,  om  det  är 
får även en ekonomisk expert         tillräckligt  med  hänsyn  till 
delta i tingsrätten.                 ärendets beskaffenhet. Vid annan 
                                     handläggning  skall tingsrätten 
                                     bestå av en juristdomare  eller 
                                     av  en juristdomare och en eko- 
                                     nomisk expert. 
 
                                65 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  För Konkurrensverket som part        För Konkurrensverket som part 
i mål eller ärenden enligt denna     i mål enligt denna lag gäller i 
lag gäller, i fråga om föreläg-      fråga om föreläggande för part och 
gande för part och parts             parts  utevaro det som i rätte- 
utevaro, vad som i  rättegångs-      gångsbalken är föreskrivet för åkla- 
balken är föreskrivet för åklaga-    gare. 
re.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     5 Senaste lydelse 1993:681.  
27    Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334) 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om skuldsaneringslagen (1994:334) 
  dels att 32 § skall upphöra att gälla, 
  dels att 21, 22, 27, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                21 § 
  Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndigheten, om 
ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, överlämna ärendet till 
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning där. Om 
gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ärendet överlämnas till Stockholms 
tingsrätt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om en tingsrätt då den tar 
emot ett ärende om skuldsane- 
ring finner att den inte är be- 
hörig, skall rätten överlämna 
ärendet till en tingsrätt som är 
behörig. Tingsrättens beslut om 
överlämnande får inte överklagas. 
 
                                22 § 
  Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär motsatt sig att 
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av borgenärens 
fordran. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om inte annat följer av denna        Om inte annat följer av denna 
lag, gäller för handläggningen       lag, gäller lagen (1995:000) om 
lagen (1946:807) om handlägg-        domstolsärenden  för  handlägg- 
ning av domstolsärenden. En          ningen. 
tingsrätt skall vid handlägg- 
ningen alltid bestå av en 
lagfaren domare. 
  Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sam- 
manträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Kallelsen 
skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall sändas till gäldenären under 
den adress han senast uppgivit i ärendet. Gäldenären behöver inte delges. Till 
sammanträdet får också företrädare för socialnämnden eller annan kallas. Om 
någon som har kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att 
avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta. 
 
                                27 § 
  På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering 
enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall som 
avses i 5, ändra beslutet om 
  1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i 
hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans 
avgörande, 
  2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under ärendets 
handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären, 
  3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i 
fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller underlåtit att 
lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den oriktiga uppgiften eller 
underlåtenheten medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats, 
  4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa 
eller 
  5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter 
skuldsaneringen. 
  I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år från 
dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under längre tid gäller i 
stället den tiden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Innan rätten prövar borgenärens      Innan rätten prövar borgenärens 
ansökan skall gäldenären och de      ansökan skall gäldenären och de 
borgenärer som avses i 19 §          borgenärer som avses i 19 § höras. 
höras. I övrigt tillämpas lagen      I övrigt gäller lagen (1995:000) 
(1946:807) om handläggning av        om      domstolsärenden     för 
domstolsärenden. En tingsrätt        handläggningen. 
skall vid handläggningen alltid 
bestå av en lagfaren domare. 
  Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan säkerhet som 
tredje man har ställt för betalning som avses i 8 § första stycket 3 ogiltig, om 
inte tredje mannen kände till eller borde känt till de i 27 § första stycket 1 
angivna omständigheterna eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina 
förpliktelser enligt 27 § första stycket 2. 
 
                                29 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Kronofogdemyndighetens be-           Kronofogdemyndighets   beslut 
slut att avvisa eller avslå en       att avvisa eller avslå en ansökan 
ansökan om skuldsanering, in-        om skuldsanering, inleda skuld- 
leda skuldsanering eller fast-       sanering  eller  fastställa  en 
ställa en skuldsanering över-        skuldsanering  överklagas  till 
klagas till den tingsrätt som        den tingsrätt som avses i 21 §. 
avses i 21 §. Detsamma gäller        Detsamma gäller  kronofogdemyn- 
kronofogdemyndighetens beslut        dighetens  beslut att  avskriva 
att avskriva ett                     ett  skuldsaneringsärende  från 
skuldsaneringsärende från vidare     vidare handläggning. Vid överkla- 
handläggning. Överklagandet          gande gäller lagen (1995:000) om 
skall ges in till                    domstolsärenden,  om inte annat 
kronofogdemyndigheten inom tre       följer av denna lag.  Kronofog- 
veckor från dagen för beslutet.      demyndigheten  skall inte  vara 
                                     part i domstolen. 
  Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till 
tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan 
om skuldsanering förklaras vilande. 
 
                                31 § 
  Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tingsrätt, om 
inte hovrätten meddelat prövningstillstånd. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Prövningstillstånd behövs inte,      Prövningstillstånd behövs inte, 
om överklagandet avser ett be-       om överklagandet  avser ett be- 
slut som rör någon annan än en       slut som rör någon  annan än en 
part, ett beslut genom vilket        part,  ett beslut genom  vilket 
tingsrätten ogillat jäv mot en       tingsrätten  ogillat jäv mot en 
domare eller ett beslut genom        domare eller ett  beslut  genom 
vilket en missnöjesanmälan eller     vilket   ett  överklagande  har 
ett överklagande har avvisats.       avvisats. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om meddelade pröv- 
ningstillstånd skall 54 kap. 11 § 
tredje stycket rättegångsbalken 
tillämpas.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
28    Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 
 
  Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § och 18 kap. 10 § sjölagen (1994:1009) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                              12 kap. 
                                3 § 
  Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala 
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. 
  I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för 
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan 
antas vilja anmäla fordringar mot fonden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  I ärenden om begränsningsfond        I ärenden om begränsningsfond 
gäller lagen (1946:807) om           gäller   lagen   (1995:000)  om 
handläggning av domstolsärenden,     domstolsärenden, om  inte annat 
om inte annat sägs i detta           sägs i detta kapitel. 
kapitel. 
 
                              18 kap. 
                                10 § 
  Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § 
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn 
eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §. Regeringen kan dock för 
en viss hamn förordna att en annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om 
det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga 
förhållanden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om annat inte följer av denna        Om annat inte följer av denna 
lag, gäller för sjöförklaring inför  lag, gäller för sjöförklaring inför 
domstol lagen (1946:807) om          domstol   lagen  (1995:000)  om 
handläggning av domstolsärenden.     domstolsärenden. 
  Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som 
ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone 
en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller 
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser 
för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som 
Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. 
Förteckningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett 
visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en 
sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är 
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara svenska 
medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har 
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda 
ledamöterna har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som 
meddelas av regeringen. 
  I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den 
domstol som är behörig enligt det landets lag. 
  I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet som enligt 
bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet. Om det lämpligen kan 
ske skall vid sjöförklaringen delta två av myndigheten tillkallade, i sjöfart 
kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot 
vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med 
särskild sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla 
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet inte finns, 
hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet. 
  I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestämmelserna om 
sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlandsmyndigheten får dock inte 
ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.  
29    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom 
totalförsvaret, m.m. 
  dels att 54 och 56 §§ skall upphöra att gälla, 
  dels att 52, 53, 55 och 62 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                                52 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  I fråga om överklagande              Vid överklagande gäller lagen 
tillämpas lagen (1946:807) om        (1995:000) om domstolsärenden om 
handläggning av domstolsärenden      inte annat  föreskrivs  i denna 
om inte annat föreskrivs i           lag. 
denna lag. Därvid gäller beträf- 
fande överklagandet vad som 
föreskrivs om ansökan i den la- 
gen. 
 
                                53 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrätten skall vid avgöran-       Vid handläggningen av ärendet 
de av ärendet bestå av en lag-       består  tingsrätten  av  en ju- 
faren domare och tre nämndemän.      ristdomare.  Om  det finns sär- 
Vid handläggning i övrigt av         skilda skäl med hänsyn till ären- 
ärendet är tingsrätten domför med    dets beskaffenhet får tingsrätten 
en lagfaren domare.                  dock  bestå  av en juristdomare 
                                     och tre nämndemän. 
 
                                55 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Tingsrättens beslut får av den 
disciplinansvarige eller det 
allmänna överklagas till hovrät- 
ten. Om tingsrätten har 
meddelat ett beslut som avses 
i 34 § andra stycket eller av- 
slagit ett yrkande om att 
verkställighet tills vidare 
inte skall få ske, får talan mot 
beslutet föras särskilt. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Hovrättens beslut får inte           Ett beslut av  hovrätten  får 
överklagas.                          inte överklagas. 
 
                                62 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Ett beslut om ersättnings-           Ett beslut om ersättningsskyl- 
skyldighet som fattats av en         dighet  som fattats av en sådan 
sådan chef i Försvarsmakten som      chef i Försvarsmakten som avses 
avses i 20 §, av en annan            i 20 §, av en annan myndighet än 
myndighet än Försvarsmakten,         Försvarsmakten, eller av en kom- 
eller av en kommun, ett lands-       mun,  ett  landsting  eller  en 
ting eller en kyrklig kommun         kyrklig kommun får överklagas av 
får överklagas av den disciplin-     den   disciplinansvarige   till 
ansvarige hos tingsrätten.Bestämmelserna itingsrätten.Bestämmelserna i 
50-53 §§, 55 § första stycket        50-53 och 55 §§ gäller vid sådant 
första meningen och andra            överklagande. 
stycket samt 56 § gäller vid så- 
dant överklagande. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om överklagandet hos tings- 
rätten avser endast frågan om 
ersättningsskyldighet, skall 
dock vad som är föreskrivet om 
rättegången i tvistemål tillämpas. 
Avser talan ett beslut om både 
disciplinpåföljd och ersättnings- 
skyldighet, skall tingsrätten, 
om den disciplinansvarige begär 
det eller det annars finns skäl 
för det, handlägga frågan om er- 
sättningsskyldighet som särskilt 
mål i den för tvistemål före- 
skrivna ordningen.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Har ett mål om ersättningsskyldighet 
redan inletts vid tingsrätt när lagen träder i kraft gäller dock fortfarande 
äldre bestämmelser.  
30    Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 
 
  Härigenom föreskrivs att 48, 50 och 51 §§ marknadsföringslagen (1995:450) 
skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
                                48 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning av ärenden          Vid handläggning av ärenden som 
som avses i 42 § andra stycket       anges i 42 § andra stycket skall 
skall Stockholms tingsrätt ha        Stockholms tingsrätt bestå av en 
den sammansättning som anges i       juristdomare    eller   av   en 
45 § första stycket. Vid hand-       juristdomare och  en  ekonomisk 
läggning som avses i 3 och 4 §§      expert.  Om det finns särskilda 
lagen (1946:807) om handlägg-        skäl med hänsyn  till  ärendets 
ning av domstolsärenden skall        beskaffenhet får tingsrätten dock 
tingsrätten dock bestå av en         ha den sammansättning som anges 
lagfaren domare. I sådana fall       i 45 § första stycket. 
får även en ekonomisk expert 
delta i tingsrätten. 
 
                                50 § 
  Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på 
mål om förbud eller åläggande enligt 14, 15 eller 17 § och mål om marknadsstör- 
ningsavgift enligt 22 §. 
  I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- 
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid Stockholms tingsrätt             I  ärenden  som  avses i 42 § 
skall lagen (1946:807) om            andra   stycket  gäller   lagen 
handläggning av domstolsärenden      (1995:000)  om domstolsärenden, 
tillämpas i ärenden som avses i      om något annat  inte  följer av 
42 § andra stycket, om något         denna lag. 
annat inte följer av denna lag. 
 
                                51 § 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vad som sägs i 49, 50 och 52         Vad  som sägs i 49, 50 och 52 
kap. rättegångsbalken om hov-        kap. rättegångsbalken och i 38 § 
rätten skall i mål och ärenden       första stycket lagen (1995:000) 
enligt denna lag i stället gälla     om domstolsärenden om hovrätten 
Marknadsdomstolen.                   skall i  mål och ärenden enligt 
                                     denna  lag   i   stället  gälla 
                                     Marknadsdomstolen.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
31    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion 
 
  Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion 
  dels att 4 kap. 3 § skall upphävas, 
  dels att 4 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.  
-------------------------------------------------------------------- 
Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse 
 
                               4 kap. 
                                1 §1 
-------------------------------------------------------------------- 
  Om inte annat föreskrivs, gäl-       Om inte annat föreskrivs, gäl- 
ler för rättens handläggning en-     ler  lagen  (1995:000)  om dom- 
ligt denna lag lagen                 stolsärenden för rättens handlägg- 
(1946:807) om handläggning av        ning enligt denna lag. 
domstolsärenden. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Vid handläggning enligt  3 
kap. tillämpas dock rättegångs- 
balkens bestämmelser om hand- 
läggningen av tvistemål. 
 
                                2 §2 
-------------------------------------------------------------------- 
  En sådan förhandling som avses       En sådan förhandling som avses 
i 3 kap. 23 § första stycket         i  3  kap.  23 § första stycket 
skall äga rum så snart som möj-      skall äga rum så snart som möj- 
ligt. Vid förhandlingen              ligt. Om rekonstruktören, gälde- 
tillämpas bestämmelserna i           nären eller en borgenär uteblir 
rättegångsbalken om huvud-           från förhandlingen, hindrar det 
förhandling i tvistemål. Om          inte att ackordsfrågan prövas och 
rekonstruktören, gäldenären eller    avgörs. 
en borgenär uteblir från förhand- 
lingen, hindrar det inte att 
ackordsfrågan prövas och avgörs. 
-------------------------------------------------------------------- 
  Rättens avgörande sker genom 
beslut.  
  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. 
 
**FOOTNOTES** 
 
     1 Lydelse enligt prop. 1995/96:5. 
 
     2 Lydelse enligt prop. 1995/96:5.  
Lagrådet 
 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-11-21 
 
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, 
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 1995 (Justitiedepartementet) har rege- 
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om 
domstolsärenden, m.fl. 
  Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet, jur. dr. Peter 
Fitger. 
  Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:  
Förslaget till lag om domstolsärenden 
 
Den nuvarande lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden är  i allt 
väsentligt oförändrad sedan sin tillkomst år 1946. Många nya ärendegrupper har 
emellertid förts in under lagens tillämpningsområde samtidigt som 
rättegångsbalken, som ärendelagen i flera avseenden bygger på, har varit föremål 
för åtskilliga ingripande förändringar. Dessutom har tillkommit en förvaltnings- 
och förvaltningsprocesslagstiftning, som för förvaltningsmyndigheternas och 
förvaltningsdomstolarnas del behandlar frågor som till sin natur är näraliggande 
dem som behandlas i ärendelagen. Det får därför anses tillfredsställande att det 
nu föreligger ett utarbetat förslag till ny ärendelag  avsedd att ersätta 1946 
års lag. 
  Den nuvarande ärendelagen innehåller endast ett fåtal procedurregler. I 
stället finns i 11 § en allmän bestämmelse av innebörd att rättegångsbalkens 
bestämmelser om tvistemål, i den mån de är tillämpliga, skall gälla i sådana 
avseenden som inte är reglerade i lagen. I anslutning till denna bestämmelse 
uttalade  processlagberedningen vid lagens tillkomst att det inte torde kunna 
undvikas att i vissa fall tvekan kan uppstå huruvida ett visst lagrum i 
rättegångsbalken är tillämpligt eller ej men att en mera ingående reglering i 
lag av dessa frågor var förenad med betydande svårigheter och inte syntes 
lämplig med hänsyn till de olikartade förhållanden som kunde förekomma (NJA II 
1947 s. 113). 
  Vid utarbetandet av föreliggande förslag har en strävan varit att söka 
överbrygga dessa svårigheter. Förslaget är avsett att innehålla en i princip 
fullständig reglering av proceduren, samtidigt som det innehåller  preciserade 
hänvisningar till rättegångsbalken på vissa punkter och ett generellt undantag 
för fall då det i en annan lag (med undantag av förvaltningslagen) finns 
bestämmelser som avviker från ärendelagen. En allmän hänvisning till 
rättegångsbalken har med denna lösning ansetts kunna avvaras. 
  Även om förslaget till ny ärendelag från de angivna synpunkterna genomgående 
är följdriktigt utarbetat, är det ofrånkomligt att det uppkommer vissa 
olägenheter av det slag som antyddes, när vid den nuvarande ärendelagens 
tillkomst tanken på en mera fullständig reglering avvisades. Den utförliga 
reglering som den nya ärendelagen innehåller kan möjligen i någon mån öka risken 
för att man vid tillämpningen förbiser de speciella procedurregler som  mycket 
ofta finns i den materiella lagstiftning som behandlar olika typer av ärenden 
och som skall tillämpas i stället för ärendelagens bestämmelser. Bestämmelserna 
i den materiella lagstiftningen är dessutom ibland utformade så att en viss 
procedur är mer eller mindre underförstådd, vilket någon gång kan ge upphov till 
tvekan om den särskilda lagen skall anses innehålla en från ärendelagen 
avvikande föreskrift eller ej. Ett exempel, som Lagrådet återkommer till, 
erbjuder frågan om ett ärende kan inledas muntligen. 
  Vad avser förhållandet till rättegångsbalken för sådana fall då den föreslagna 
ärendelagen inte innehåller någon reglering som motsvarar balkens uttalas i 
motiven beträffande åtskilliga frågor att rättegångsbalkens regler får tillämpas 
analogt men i andra fall att balkens regler inte är avsedda att tillämpas eller 
att frågan bör lämnas oreglerad. Även om man får god ledning av motiven i dessa 
hänseenden, lär det inte kunna undvikas att situationer  kan uppkomma, då man i 
avsaknad av en allmän hänvisning till rättegångsbalken kan hamna i tvekan om 
rättegångsbalkens regelsystem skall tillämpas eller ej. Med tanke på den 
utformning av lagen som har valts i förslaget vill Lagrådet dock inte förorda 
att lagen  kompletteras med en sådan hänvisning. 
  Vad som nu har sagts bör inte undanskymma att det omsorgsfullt utarbetade 
förslag till ärendelag som nu föreligger utgör ett betydelsefullt framsteg i 
fråga om regleringen. Lagrådet kan i allt väsentligt ansluta sig till de 
lösningar som har valts i olika frågor. Vissa detaljspörsmål behandlas särskilt 
i det följande. 
  Principerna i  den nuvarande ärendelagen har i viss utsträckning ansetts kunna 
tillämpas analogt för ärendegrupper som inte regleras i lagen, t. ex. ärenden 
som behandlas i rättegångsbalken men som där har fått en endast sparsam 
reglering (se t.ex. NJA 1994 s.33 och 749). En viss sådan analogisk tillämpning 
torde kunna förekomma även i fortsättningen. Det är tänkbart att  man i ett 
senare skede skulle kunna ha anledning att överväga en utvidgning av den nya 
lagens tillämpningsområde även till åtminstone en del sådana ärendetyper, så att 
regleringen av de ärenden som ankommer på allmän domstol blir mera enhetlig. 
  En särställning intar inskrivningsärendena. Vid jordabalkens tillkomst 
konstaterades att dessa ärenden inte skulle komma att omfattas av den nuvarande 
ärendelagen, eftersom  inskrivningsmyndighet inte är att anse som allmän 
underrätt. Efter mönster av 11 § ärendelagen intogs i stället i 19 kap. 3 § 
jordabalken en regel av innebörd att bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga 
delar skulle gälla i fråga om behandlingen av inskrivningsärenden i den mån an- 
nat inte följer av jordabalken (NJA II 1972 s. 450). När nu den bestämmelse i 
ärendelagen  som utgjort förebild för jordabalkens regler slopas, skulle det ha 
varit följdriktigt om hänvisningen i jordabalken ändrades till att avse den nya 
ärendelagen. Lagrådet vill förorda att denna fråga tas upp i lämpligt samman- 
hang. 
  Den nya ärendelagen är avsedd att tillämpas även i högre rätt. Detta 
föranleder i och för sig ingen erinran, även om ett alternativ skulle ha kunnat 
vara att lagen  i detta hänseende hänvisat   till rättegångsbalkens regler om 
överklagande av beslut. Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang beröra en 
terminologisk fråga. I hovrätt och i Högsta domstolen,  liksom för övrigt i 
kammarrätt och Regeringsrätten,  betecknas överklagade ärenden alltid som mål. 
Enligt remissen (avsnitt 7.2) talar praktiska skäl med styrka för att man 
övergår till att beteckna dem som ärenden. Lagrådet vill hävda att de praktiska 
skälen talar i motsatt riktning, eftersom man då behåller en enhetlig beteckning 
för processer som anhängiggjorts genom överklagande av ett avgörande i lägre 
rätt, något som minskar risken för förbiseenden. 
 
3 § 
Enligt andra stycket gäller jävsreglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, när en 
anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild föreskrift 
handlägger ett ärende. Någon hänvisning görs dock inte till övriga jävsregler i 
4 kap., t.ex. om skyldigheten att självmant anmäla ett jävsförhållande (14 §) 
eller om de åtgärder som får vidtas trots jäv (15 §). 
  Jävsregeln i förevarande stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 3 e § andra 
stycket rättegångsbalken. Den bestämmelsen gäller emellertid endast åtgärder som 
avses i paragrafens första stycke, dvs. beredande av ett mål. Reglerna i 4 kap. 
14 och 15 §§ tar sikte närmast på den som handlägger ett mål eller ärende och 
inte på den som endast vidtar förberedande åtgärder, vilket kan förklara 
begränsningen i 1 kap. 3 e § andra stycket. En motsvarande begränsning görs inte 
i fråga om ett domstolsbiträde, som enligt 18 a § förordningen (1979:572) med 
tingsrättsinstruktion har förordnats att på eget ansvar handlägga vissa mål och 
ärenden. Även om varken tingsrättsinstruktionen  eller nuvarande ärendelag 
innehåller någon jävsregel för sådant domstolsbiträde, får det antas att 
samtliga jävsregler i 4 kap. rättegångsbalken är tillämpliga. Enligt Lagrådets 
mening bör detsamma gälla för de anställda som avses i det nu föreslagna 3 § 
andra stycket. 
  Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att 3 § andra stycket med vissa 
redaktionella jämkningar i övrigt ges följande lydelse. 
 
 När en anställd i en tingsrätt, som inte är juristdomare, enligt särskild 
föreskrift handlägger ett ärende, gäller reglerna om jäv i 4 kap. 
rättegångsbalken. 
 
4 § 
Att ett ärende skall inledas skriftligen utesluter inte, som påpekas i 
författningskommentaren, att så sker genom telefax. Eftersom överföring på 
telefax sker i elektronisk form, föreslår Lagrådet att ordet  elektroniskt  i 
andra meningen ersätts med orden  i annan form . 
  Som Lagrådet inledningsvis antytt kan föreskriften att ett ärende skall 
inledas skriftligen ge upphov till tvekan om detta skall gälla även i de fall 
där den materiella lagstiftningen inte innehåller något sådant krav utan det 
tvärtom är underförstått att ärendet kan inledas muntligen. Ett exempel på detta 
är ett ärende som rör registrering av en bouppteckning. Enligt 
författningskommentaren bör ett sådant ärende behandlas som ett 
anmälningsärende, som då till följd av 4 § skall inledas skriftligen. En sådan 
ordning skulle enligt Lagrådets mening te sig alltför formalistisk i de fall då 
bouppteckningsingivaren inställer sig personligen i tingsrätten. Med den av 
Lagrådet föreslagna lydelsen av 4 § andra meningen blir det möjligt för 
regeringen att i sådana fall där skriftlig inledning av ett ärende inte anses 
nödvändig bestämma att förfarandet får inledas på annat sätt. 
 
7 § 
I paragrafen föreslås att, när ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas 
till tingsrätt, överklagandet skall ha kommit in till myndigheten inom tre 
veckor från dagen för beslutet. Valet av beslutsdagen som utgångspunkt för 
klagofristens beräkning är i överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel 
enligt rättegångsbalken, en huvudregel som där har sin naturliga förklaring i 
att den muntliga handläggningen är ett grundläggande inslag i processen vid de 
allmänna domstolarna. Huvudregeln skall emellertid tillämpas också i de flesta 
mål där någon muntlig förhandling inte hålls, t.ex. i tvistemål på grund av att 
huvudförhandling inte behövs och inte heller begärs av någon av parterna. 
Beslutsdagen bildar vidare utgångspunkt för klagotiden i vissa typer av 
domstolsärenden, bl.a. ärenden för vilka gällande ärendelags hänvisning till 
tvistemålsreglerna i rättegångsbalken får genomslag i överklagandehänseende. Vad 
nu sagts talar för att ordningen enligt rättegångsbalkens huvudregel oftast kan 
tillämpas för domstolsärenden utan påtagliga risker för rättssäkerheten. I 
lagrådsremissen har också framhållits att detta system har fungerat väl under 
lång tid på åtskilliga områden. 
  Vad saken nu gäller är emellertid i första hand att för ett  förfarande, som 
hos såväl förvaltningsmyndighet som domstol väsentligen bygger på skriftlig 
handläggning med i praktiken begränsad skriftväxling, välja en grundläggande 
regel för klagotidsberäkning som bäst svarar mot rättssäkerhetens krav. Från 
sådan synvinkel framstår onekligen en modell med beräkning av klagotiden från 
delfåendet av beslutet som klart överlägsen. Den har också kommit till 
användning vid utformning av överklaganderegleringen i såväl förvaltningslagen 
som förvaltningsprocesslagen, vilka lagar ju bygger på att handläggningen 
normalt är enbart skriftlig. Här kan f.ö. hänvisas till Domstolsutredningens 
uttalande om att det är alldeles uppenbart att det system som förekommer i 
förvaltningsdomstolarna ger de bästa garantierna mot att den enskilde parten 
inte försitter möjligheter att överklaga (SOU 1991:106, del B s. 273). Frågan 
måste således på allvar ställas om inte förebilden för en ny och modern 
ärendelag i förevarande hänseende snarare bör sökas i förvaltningslagen och 
förvaltningsprocesslagen än i rättegångsbalken. 
  I lagrådsremissen anges att den nuvarande regleringen för klagotider företer 
en splittrad bild. De allra flesta av de specialbestämmelser om överklagande 
till tingsrätt som redovisas i lagrådsremissen återspeglar emellertid den 
ordning som gäller för förvaltningsprocessen eller också tillåter de obegränsad 
klagotid. Något underlag anges inte finnas för att nu mera allmänt ändra dessa 
bestämmelser om klagotidens utgångspunkt. De få exempel som remissen nämner på 
ärendeslag med överklagandefrist enligt rättegångsbalkens modell synes Lagrådet 
vara speciella och bör knappast kunna ge stöd för slutsatser med avseende på vad 
som i allmänhet är lämpligast för många andra ärendetyper. En synpunkt, som 
förts fram under remissbehandlingen av promemorian och som inte bör lämnas utan 
avseende vid bedömningen av vad som är lämpligaste ordning, är att det för 
förvaltningsmyndighet inte torde gälla någon generell regel som föreskriver att 
myndighetens beslut skall sändas ut samma dag som beslutet fattas. Förslag om en 
sådan generell regel läggs inte fram. 
  Lagrådsremissens val av system för klagotidens beräkning motiveras inte minst 
av att det finns ett behov av att undvika onödiga och kostnadskrävande 
delgivningar. Några närmare synpunkter redovisas inte på vilka eller hur stora 
problem som skulle uppstå med delgivningar vid tillämpning av 
förvaltningsrättens system. Det kan dock i sammanhanget framhållas att det alls 
inte kan vara en nödvändig följd av ett  sådant system att ett formligt 
delgivningsförfarande används i varje ärende eller ens i flertalet ärenden. Inom 
förvaltningsrätten förutsätts inte att ett beslut delgetts enligt 
delgivningslagen för att klagotid skall börja löpa. Det räcker med att parten 
skriftligen - exempelvis genom en vanlig lösbrevsförsändelse - har fått del av 
beslutet genom myndighetens försorg, låt vara att detta också innebär att man 
som utgångspunkt för överklagandetiden ofta måste godta partens egen uppgift om 
när denne fått del av beslutet. 
  Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn särskilt till den tyngd som bör 
tillmätas rättssäkerhetsaspekterna anser Lagrådet att argumenten för en 
bestämmelse av den föreslagna innebörden inte framstår som tillräckligt 
övertygande. Lagrådet vill därför förorda att bestämmelsen utgår, vilket skulle 
få till följd att tidsfristen för överklagande av förvaltningsmyndighets beslut 
med tillämpning av 23 § andra stycket förvaltningslagen räknas från dagen för 
delfående av beslutet. För särskilda ärendeslag kan författningarna inom resp. 
sakområde få uppta den avvikande reglering som efter närmare överväganden 
befinns lämplig och godtagbar med hänsyn till de klagandes rättssäkerhet. 
  Med den av Lagrådet förordade lösningen kan hela den aktuella paragrafen 
slopas, eftersom paragrafens första mening inte innefattar någon avvikelse från 
vad som gäller enligt förvaltningslagen.  
8 § 
I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att, om tingsrätten i samband med 
att ett ärende inleds finner att den inte är behörig att handlägga ärendet, 
rätten skall lämna över den skrivelse genom vilken ärendet inleddes till en 
domstol som är behörig, om den som inlett ärendet inte har något att invända mot 
detta. Samma regel föreslås införd i rättegångsbalken såväl för brottmål som för 
tvistemål. Som regeln är avfattad skall skrivelsen lämnas över oberoende av om 
den domstol som är behörig är en annan tingsrätt eller en överrätt eller 
förvaltningsdomstol. Utan särskild föreskrift står det emellertid klart att 
endast svenska domstolar kan komma i fråga. 
  Den föreslagna regeln synes ändamålsenlig för de allra flesta fall som den tar 
sikte på. Det förhållandet att regeln har fått en obligatorisk utformning torde 
emellertid kunna leda till vissa problem. I en del låt vara sällsynta fall kan 
forumfrågan vara svårbedömd och domstolarna ha olika mening. Om den tingsrätt 
vid vilken ärendet inleddes finner att en annan tingsrätt är behörig, kan den 
tingsrätten ha en annan uppfattning och anse att det är den ursprungliga 
tingsrätten  som är behörig. Regeln innebär då att ärendet skall återlämnas till 
den tingsrätten, som i sin tur kan tänkas vidhålla sin uppfattning och därmed 
blir skyldig att sända över ärendet på nytt. Även om den som har inlett ärendet 
förutsätts kunna stoppa denna procedur genom att påfordra ett avvisningsbeslut, 
är detta förhållande inte helt tillfredsställande. Komplikationer kan också tän- 
kas uppstå, om en ansökan innehåller flera yrkanden och tingsrätten är obehörig 
endast beträffande något eller några av dessa liksom i fall då flera parter 
genom skilda skrifter  har anhängiggjort ett mål eller ärende och alla inte går 
med på att ärendet lämnas över till en annan domstol. I fall då tingsrätten av 
handlingarna kan sluta sig till att ansökningen under alla förhållanden skall 
avvisas på annan grund än att den har givits in till fel forum, kan det framstå 
som onödigt att den översänds till annan domstol. Man måste vidare räkna med 
fall då tingsrätten omedelbart kan konstatera att den inte själv är behörig men 
ytterligare utredning behövs för att klarlägga vilken annan domstol som är 
behörig. 
  Vad som har anförts nu ger vid handen att den nya regeln inte lämpligen bör få 
obligatorisk utformning utan ge tingsrätten utrymme  att underlåta att sända 
över skrivelsen i fall då detta skulle kunna leda till komplikationer. Med 
hänsyn härtill och med vissa redaktionella justeringar i övrigt synes regeln i 
andra styckets första mening  kunna få följande utformning. 
 
  Finner  tingsrätten i annat fall i samband med att ett ärende inleds att den 
saknar  behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara 
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet 
inleddes till den domstolen,  om den som inlett ärendet inte har något att 
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att skrivelsen 
överlämnas. 
 
I andra meningen enligt förslaget föreskrivs att skrivelsen skall anses ha 
kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol 
som först tog emot skrivelsen. En konsekvens av denna regel blir att om en annan 
parts - exempelvis en testamentstagares - rättsställning är beroende av att ett 
mål eller ärende inte inleds vid viss domstol inom en i lag angiven frist, denne 
inte kan vinna full säkerhet genom ett intyg från nämnda domstol om att så inte 
har skett vid fristens utgång. För att vara på den säkra sidan måste han avvakta 
under en tid som kan vara svår att bestämma, eftersom det kan tänkas att målet 
eller ärendet inletts vid annan domstol och denna till följd av balanser eller 
av annan orsak inte omedelbart uppmärksammar att felaktigt forum har valts. 
Komplikationer kan med hänsyn härtill också tänkas uppstå när det gäller att 
avgöra vid vilken tidpunkt ett intyg av nu aktuellt slag skall tilläggas fullt 
bevisvärde om partens rätt, om det uppvisas för vinnande av lagfart, i bank 
eller i något liknande sammanhang. 
  Med hänsyn till det anförda  kunde det möjligen finnas anledning att 
komplettera den föreslagna regeln med en föreskrift om att skrivelsen skall 
anses ha kommit in till rätt domstol samma dag som den kom in till den domstol 
som först tog emot skrivelsen endast om den överlämnas till rätt domstol inom 
viss tid - t.ex. en månad - från det att den kom in till den första domstolen. 
Emellertid får det antas att komplikationer av det slag som nyss berörts blir så 
förhållandevis sällsynta att skäl saknas att tynga regeln med en sådan 
kompletterande föreskrift. 
 
11 § 
Bestämmelsen, som anger att en förvaltningsmyndighet är motpart om en enskild 
överklagar dess beslut till tingsrätt, har en motsvarighet i förslag till en ny 
7 a § i förvaltningsprocesslagen enligt regeringens proposition 1995/96:22 om 
tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. I det 
lagstiftningsärendet godtog regeringen Lagrådets förslag om en komplettering av 
7 a § så att det angavs att förvaltningsmyndigheten är den enskildes motpart 
först sedan handlingarna överlämnats till domstolen. De skäl som Lagrådet 
anförde till stöd för sitt förslag talar för att även den nu aktuella 
bestämmelsen kompletteras på motsvarande sätt (jfr Bilaga 2 till nämnda 
proposition). Lagrådet föreslår att så sker. 
 
30 § 
Bestämmelserna i denna paragraf har enligt författningskommentaren utformats 
efter förebild av det som gäller för tvistemål enligt 17 kap. 9, 12 och 13 §§ 
rättegångsbalken. Reglerna i dessa paragrafer skiljer sig från motsvarande 
regler i 31 § förvaltningsprocesslagen genom att upplysning om vad parterna 
skall iaktta vid ett överklagande av beslut under rättegången i ett tvistemål 
skall lämnas endast om part begär det. Eftersom förfarandet enligt 
domstolsärendelagen liksom enligt förvaltningsprocesslagen i princip är 
skriftligt, kan det ifrågasättas om inte sistnämnda lags regler om 
upplysningsskyldigheten i fråga om överklagande borde tillämpas också i 
domstolsärenden. I vart fall bör enligt Lagrådets mening parterna få besked om 
att upplysning om vad som skall iakttas vid överklagande kan begäras hos 
domstolen. Det finns annars risk för att en part låter nöja sig med att han 
eller hon fått veta att beslutet kan överklagas och tror att det kan ske utan 
tidsbegränsning. För att undvika risken för att en part lider rättsförlust 
föreslår Lagrådet, om inte 30 § utformas efter mönster av 31 § 
förvaltningsprocesslagen, att paragrafen, som i så fall för tydlighetens skull 
bör uppdelas i tre stycken, ges följande lydelse. 
 
 I de fall där ett beslut kan överklagas skall parterna få upplysning om detta. 
  Innebär beslutet att ärendet har avgjorts skall parterna få upplysning om vad 
de skall iaktta vid ett överklagande. Om ärendet inte har avgjorts, lämnas 
upplysningen efter begäran från en part. Parterna skall underrättas om detta. 
  Krävs det prövningstillstånd vid överklagande, skall parterna få upplysning 
även om detta och om de grunder på vilka sådant tillstånd kan meddelas. 
 
38 § 
Enligt första stycket har för de under punkterna 1-3 angivna fallen som 
utgångspunkt för överklagandetidens beräkning valts dagen för domstolens beslut. 
Det är samma princip som enligt 7 § avses gälla som grundregel vid överklagande 
av förvaltningsmyndighets beslut till tingsrätt. I anslutning till 7 § har 
Lagrådet förordat att tidsfristen i stället skall räknas från dagen för 
delfående av beslutet. Enligt Lagrådets mening är vad Lagrådet där anfört till 
stöd för denna lösning i det väsentliga giltigt även i fråga om beslut varigenom 
domstol har avgjort ärendet utan att beslutet har meddelats vid ett sammanträde 
eller det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. Det 
skulle således vara följdriktigt att också för dessa beslut ta dagen för 
delfåendet av beslutet som utgångspunkt för överklagandefristen. Även om det 
enligt Lagrådets uppfattning i första hand borde vara ärendenas skriftliga 
handläggningsform som styr vilken grundregel som skall väljas, finns det i detta 
lagstiftningsärende knappast tillräckligt underlag för att frångå 
lagrådsremissens förslag i förevarande paragraf, som ju ligger i linje med vad 
som hittills under lång tid har tillämpats hos de allmänna domstolarna. Lagrådet 
bedömer emellertid att spörsmålet om övergång i fall av skriftlig procedur till 
förvaltningsprocessens modell för klagotidens beräkning är av sådan vikt från 
rättssäkerhetssynpunkt att det förtjänar att utredas och övervägas närmare. 
 
42 § 
I paragrafens andra mening föreskrivs enligt förslaget att, om det finns 
synnerliga skäl, resning eller undanröjande på grund av domvilla får beviljas 
även under andra omständigheter än som sägs i rättegångsbalken. Förslaget 
grundas  bl. a. på uppfattningen att det åtminstone före 1988 års ändringar i 
rättegångsbalken förhöll sig så att resning och undanröjande på grund av dom- 
villa i domstolsärenden  ansågs kunna beviljas efter mindre restriktiva 
principer än dem som enligt rättegångsbalken gäller för tvistemål. Huruvida en 
praxis av denna innebörd utbildat sig  är dock enligt Lagrådets uppfattning 
tvivelaktigt;  refererad rättspraxis medger knappast någon bestämd slutsats 
härvidlag. Det är här också att märka att, medan resning omfattas av en före- 
skrift i 11 kap. 11 § regeringsformen och således, när rättegångsbalkens regler 
inte anses tillämpliga, kan stödjas omedelbart på regeringsformen, något sådant 
resonemang inte kan föras beträffande klagan över domvilla, som är exklusivt 
reglerad i rättegångsbalken. De åsyftade ändringarna i  rättegångsbalken år 1988 
- 58 kap. 10 a § och 59 kap. 4 a § - kan för övrigt inte ha förändrat rättsläget 
med avseende på andra domstolsärenden än sådana som inleds genom överklagande 
till tingsrätten av ett avgörande av en förvaltningsmyndighet. 
  Som anmärkts i remissprotokollet (avsnitt 7.6) kan det beträffande en stor 
grupp av domstolsärendena vara tveksamt om ett avslagsbeslut vinner rättskraft. 
I den mån sökanden har möjlighet att återkomma med en ny ansökan får det anses 
vara en öppen fråga om en resningsansökan över huvud taget kan tas upp till 
prövning, eftersom en förutsättning för detta har brukat anses vara att resning 
har någon praktisk funktion att fylla (se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. s. 198 
f och 223; jfr NJA 1988 s.429, 1992 s. 420, 1993 s.108 och 1994 s. 525). Skulle 
resning anses kunna komma i fråga i sådana fall torde gälla att 
förutsättningarna är mera restriktiva än när det gäller domar och beslut i 
allmänhet (jfr NJA 1993 s.226). Vad som har sagts nu torde bli förhållandet även 
om resningsförutsättningarna utformas i enlighet med förslaget. 
  Åtskilliga avgöranden i domstolsärenden får emellertid anses vara av det 
slaget att de vinner rättskraft, låt vara att frågan om rättskraft inte erhållit 
någon uttrycklig reglering i remissförslaget. Lagrådet vill med tanke på sådana 
fall inte motsätta sig att en allmän bestämmelse i enlighet med förslaget införs 
om att resning i domstolsärende kan beviljas när det finns synnerliga skäl, 
något som kommer att motsvara vad som numera enligt uttryckliga bestämmelser 
gäller inom förvaltningsrätten (37 b och c §§ förvaltningsprocesslagen i lydelse 
enligt SFS 1995:22). Att utsträcka denna princip till att även gälla klagan över 
domvilla synes emellertid inte tillräckligt motiverat och kan dessutom föranleda 
tolkningssvårigheter, bl. a. när det gäller att avgöra vad som skall anses 
utgöra domvilla. Det praktiska behovet av att principen blir tillämplig i fråga 
om klagan över domvilla är inte heller särskilt stort med hänsyn till att den 
omständigheten att ett rättegångsfel utgör domvilla inte hindrar att det också 
kan vara resningsgrund. 
  Av motiven framgår att den föreslagna regeln är avsedd att kunna tillämpas 
inte bara på det sättet att resning skall kunna beviljas även under andra 
omständigheter än dem som anges i rättegångsbalken utan också så, att en 
resningsansökan skall kunna tas upp till prövning även när de i rättegångsbalken 
angivna tidsfristerna har försuttits och ansökningen alltså  med tillämpning av 
balken skulle ha avvisats. Regelns avfattning bör med hänsyn härtill jämkas 
något. Lagrådet förordar att paragrafens andra mening får lyda:   Om det finns 
synnerliga skäl,  får resning äga rum även i andra fall än som föreskrivs i 58 
kap. rättegångsbalken.  
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
20 kap. 
6 § 
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om 
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.  
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 
 
10 kap. 20 a § 
Med hänvisning till vad som anförts i anslutning till 8 § förslaget till lag om 
domstolsärenden förordar Lagrådet att paragrafens första mening får följande 
lydelse. 
 
  Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar 
behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökningen men att 
en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökningen lämnas över till den 
domstolen,  om sökanden  inte har något att invända mot detta och det inte 
heller finns något annat skäl mot att ansökningen överlämnas. 
 
Som har anmärkts i remissprotokollet kan ett beslut om att överlämna en ansökan 
inte anses utgöra något slutligt beslut. Om en ansökan lämnas över till en annan 
domstol och även  denna finner sig obehörig samt avvisar ansökningen, torde 
därför förutsättningar saknas för en tillämpning av 10 kap. 20 § andra stycket. 
 
19 kap. 11 a § 
Lagrådet hänvisar till vad som har anförts vid 10 kap. 20 a §.  
Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) 
 
13 § 
Godtas vad Lagrådet har förordat beträffande 7 § förslaget till lag om 
domstolsärenden blir andra meningen överflödig och kan utgå.  
Övriga lagförslag 
 
Förslagen lämnas utan erinran. 
 
Justitiedepartementet 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1995 
 
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden  Hellström, 
Peterson, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, 
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Johansson 
 
Föredragande: statsrådet Freivalds  
Regeringen beslutar proposition 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden.