med anledning av prop. 1995/96:80 Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
Regeringen når inte ända
fram
Få frågor är så mogna för beslut som kyrka-stat-frågan. Det
finns en längtan bland Svenska kyrkans aktiva att denna
fråga, som tagit så mycket energi under lång tid, äntligen ska
kunna föras till en positiv lösning. Samma längtan finns
bland dem som tillhör andra trossamfund och därför känner
den nuvarande ordningen kränkande.
Liberalerna har mer än någon annan politisk kraft i Sverige engagerat sig i
denna fråga. Kampen för religionsfrihet inleddes redan på 1800-talet.
Folkpartister med vitt skilda inställningar i livsåskådningsfrågor har förenats
i arbetet för att likställdhet mellan trossamfund är en viktig princip i ett
samhälle byggt på religionsfrihet. Inte minst de folkpartister som varit
kyrkopolitiskt engagerade har stött denna uppfattning.
Stora steg har också de senaste åren tagits i riktning mot en lösning av
kyrka-stat-frågan. Vi vill särskilt nämna det av Svenska kyrkan självt
initierade förändrade medlemsbegreppet, som tillmötesgår ett pluralistiskt
samhälles krav på religionsfrihet. Viktigt är också att Svenska kyrkans egna
ställningstaganden inneburit ett bejakande av långtgående förändringar - vi
syftar såväl på det av Svenska kyrkans centralstyrelse avgivna remissvaret på
Kyrkoberedningens förslag och det senaste Kyrkomötets ställningstagande.
Kyrkan förklarar sig i dessa beslut beredd att acceptera att centrala delar av
statskyrkosystemet - t ex kommunstatusen - avskaffas.
Ännu ett steg i rätt riktning tog regeringen i skrivelsen till Kyrkomötet när
den gick emot Kyrkoberedningen i fråga om Kyrkomötets normgivningsrätt.
Avskaffandet av kommunstatusen, beskattningsrätten och normgivnings-
rätten innebär sammantaget en välkommen - men inte tillräcklig - uttunning
av statskyrkobegreppet.
Ändå måste konstateras att den nu föreliggande propositionen inte når
ända fram. Ett bifall till propositionen säkrar inte en godtagbar lösning av
kyrka-stat-frågan. Om propositionen godtas utan kompletterande riktlinjer
från riksdagen talar mycket för att resultatet blir en halvmesyr som innebär
att relationerna mellan Svenska kyrkan och staten blir en politisk fråga för
många år framåt. Inte minst för Svenska kyrkan själv skulle det vara en
mycket otillfredsställande situation.
Principproposition - men
vilken är principen?
Propositionen anges vara en principproposition. Riksdagen
ombeds ställa sig bakom vissa riktlinjer för en förändring av
relationerna mellan staten och kyrkan. Därefter skall ett antal
mindre frågor utredas vidare.
Det reser frågan vilken princip propositionen egentligen vilar på. Är det
principen att kyrkan bör skiljas från staten? Eller är det snarare en samling
kompromisser mellan olika principer som gör att det blir omöjligt att svara
på frågan om Svenska kyrkan i framtiden är ett offentligrättsligt eller privat-
rättsligt objekt?
Propositionen har tolkats på olika sätt. Vår bedömning är att propositionen
innebär - eller håller öppet för - att Svenska kyrkan kommer att behålla en
sådan särställning att statskyrkosystemet i praktiken består.
Hos oss växer bilden fram att det i själva verket är i de många
detaljutredningarna det kommer att avgöras om reformen innebär en verklig
lösning eller en skenlösning. Propositionen är därmed ingen princip-
proposition utan endast ett förslag om fortsatt utredningsarbete.
De flesta massmedier, som rapporterat om regeringens skrivelse till
Kyrkomötet och Kyrkomötets behandling av densamma, har tolkat rege-
ringens linje på ett annat sätt. De har haft rubriker med innebörden att
reformen innebär att kyrkan skiljs från staten.
Som ett kuriosum i sammanhanget kan nämnas att även Hans Majestät
Konungen har anslutit sig till den tolkningen. Så här sa han i samband med
riksmötets öppnande:
"Vid årets kyrkomöte behandlades förslaget att skilja kyrkan från staten.
Stor enighet rådde om att i princip acceptera det framlagda förslaget, vilket
innebär att vår över 400 år gamla statskyrka kommer att ersättas av en
folkkyrka." Kungen anser alltså att reformen innebär att man skiljer kyrkan
från staten och att statskyrkosystemet avskaffas.
Även om kyrka-stat-frågan präglats av hårda motsättningar och starka
känslor är det inte lyckligt att ett avgörande beslut fattas i oklarhet om vad
den djupaste innebörden egentligen är. Att lösa en konflikt genom att svepa
in den i dimridåer är sällan långsiktigt hållbart.
Hur gärna vi än skulle vilja ansluta oss till Kungens och mediernas
positiva tolkning är det inte möjligt. En nogrann analys ger vid handen att
propositionen innebär - eller håller öppet för - en sådan särbehandling av
Svenska kyrkan att den även efter reformen måste betraktas som en del av
statsmakten och bärare av en statsreligion. Detta förhållande konstitueras
främst av att Svenska kyrkan föreslås även i framtiden bli föremål för en
relativt omfattande särlagstiftning, eventuellt också ett särskilt omnämnande
i regeringsformen.
Enligt folkpartiet liberalernas uppfattning är därför föreliggande förslag
inte en principiellt godtagbar och långsiktig lösning av kyrka-stat-frågan. Vi
har heller aldrig - vilket felaktigt påståtts i den offentliga debatten -
accepterat förslaget. Tvärtom framförde vår partiledare Maria Leissner
allvarlig kritik emot det vid partiledaröverläggningen på Villa Bonnier den 5
maj 1995. Vi anförde vidare avgörande invändningar i ett fax till
Civildepartementet den 9 juni 1995, sedan vi på ett sent stadium under hand
hade fått ta del av ett utkast till regeringsskrivelse till Kyrkomötet.
De som under årens lopp representerat folkpartiet i Kyrkomötet har lagt
ner ett omfattande arbete på att inom Svenska kyrkan vinna förståelse för att
kyrkan borde skiljas från staten. Det arbetet fortsatte också på årets
Kyrkomöte. Även om vi inte tycker att resultatet av Kyrkomötets behandling
fullt ut bör godtas av statsmakterna - nämligen i de delar det innebar krav på
särlagstiftning och detaljreglering av kyrkan - finns det anledning att
uttrycka sin uppskattning för det inomkyrkliga arbete som bedrivits i
reformvänlig riktning, inte minst av liberalerna inom Svenska kyrkan.
Ett multietniskt samhälle
måste bygga på
religionsfrihet
De starkaste kraven på en genomgripande reform av
statskyrkosystemet kom länge från frikyrkligt håll. Så
småningom växte också den inomkyrkliga opinionen, inte
minst bland kyrkans unga samt dess präster och biskopar. I
dag kommer kraven på en förändring dessutom från religiösa
riktningar vid sidan av de lutherska samfunden, som judar,
katoliker och muslimer. I flera fall har dessa trosriktningar
expanderat kraftigt de senaste årtiondena, främst till följd av
invandringen.
Invandrarnas situation framstår idag som ett viktigt motiv för en lösning av
kyrka-stat-frågan. Invandrare behandlas i det svenska samhället ofta som en
andra klassens medborgare. Statskyrkosystemet skapar samma känsla på det
religiösa området. Den egna religionen är inte accepterad på samma sätt som
den som förkunnas av Svenska kyrkan.
Många invandrare uttrycker i och för sig förvåning över det svenska
samhällets sekulära vardagsprägel. I deras hemländer spelar religionen ofta
en större roll i det dagliga livet. Det är inte ovanligt att t ex muslimska
föräldrar säger att de gärna accepterar att deras barn deltar i skolavslutningar
med kristna inslag därför att det finns så lite religion i det svenska samhället
över huvud taget. De yttringar som förekommer ses snarare som undantag än
som inslag i en systematisk indoktrinering.
Ändå uppstår problem i lägen där Svenska kyrkans särställning är
uppenbar. Det märks inte minst vid religiöst präglade familjehögtider som
bröllop och begravningar.
Som en del i arbetet på att skapa ett icke-segregerat, öppet och multietniskt
samhälle framstår ett verkligt avskaffande av statskyrkosystemet som mycket
angeläget.
Folkpartiets hållning
Folkpartiregeringen framlade efter föredragning av statsrådet
Bertil Hansson ett förslag till 1979 års kyrkomöte om sådana
förändringar i relationerna mellan stat och kyrka att
statskyrkosystemet skulle ha upphört om reformen kunnat
fullföljas. Kyrkomötets majoritet avvisade dessvärre
förslaget.
Den principiella utgångspunkten måste vara att Svenska
kyrkan ska behandlas på samma sätt som andra trossamfund i
vårt land. Bara den utgångspunkten är förenlig med full
religionsfrihet. Förslaget från Kyrkoberedningen levde inte
upp till de krav som måste ställas i religionsfrihetens namn.
Folkpartiets ledamot, Bertil Hansson, reserverade sig därför
emot flera av förslagen.
Med hänsyn till historiska fakta och önskan att genomföra en reform i
största möjliga samförstånd kan vissa undantag från en strikt likabehandling
accepteras, åtminstone under en övergångstid. Det gäller t ex tanken att
Svenska kyrkan, som i 400 år medverkat i statens uppbördsväsende genom
folkbokföringen, skulle kunna få hjälp från staten med insamling av
medlemsavgifter. Det grundlagsfästa skyddet för trossamfund att slippa
offentliggöra vilka som är medlemmar gör att det i praktiken kan bli svårt för
andra samfund att utnyttja ett sådant erbjudande om hjälp med
inkasseringen. Dessa undantag från en strikt likabehandling måste emellertid
vara tydligt motiverade och få.
Vi kan således acceptera att det i en ny lag om trossamfund förs in vissa
bestämmelser som reglerar de särskilda relationer som kommer att kvarstå
mellan staten och trossamfundet Svenska kyrkan. Men eftersom
utformningen av denna lag är extremt viktig ur religionsfrihetssynpunkt
måste regleringen inskränkas till det som är absolut nödvändigt.
Den mest uppenbara risken om lagen blir för utförlig är att Svenska kyrkan
i praktiken kommer att förbli en statskyrka. En annan risk är
"smittoeffekten", alltså att statsmakterna i en framtid kommer att anse sig
kunna ställa samma krav på andra samfund som på Svenska kyrkan.
Frågor som har med kyrkans tro och inre liv måste regleras inomkyrkligt.
Vi beklagar att Kyrkomötet uttryckte önskemål om ytterligare lagstiftning. Vi
beklagar än mer att regeringen inte tydligt avvisar dem. Som framgår av det
tidigare nämnda faxmeddelandet av den 9 juni anser vi att regeringen i själva
verket redan i skrivelsen till Kyrkomötet gått för långt när det gäller att
reglera inomkyrkliga frågor. Vi anser inte att det är statsmakternas sak att
bestämma att Svenska kyrkan ska ha en episkopal struktur, att valsystemet
vid interna kyrkliga val ska vara utformat på ett visst sätt, att kyrkoavgiften
ska betecknas kyrkoskatt, att beslut i lägre instans ska kunna överprövas i en
viss ordning, att offentlighetsprincipen ska tillämpas, att en viss
ärendefördelning ska tillämpas mellan kyrkans lokala, regionala och centrala
nivåer etc. Allt detta - och mer som förts fram av Kyrkomötet - måste
statsmakterna avstå från att ha synpunkter på.
Svenska kyrkan måste ges
goda arbetsmöjligheter
Svenska kyrkan utför ett mycket viktigt arbete runtom i vårt
land. Det har varit en utgångspunkt för folkpartiet under hela
den tid vi engagerat oss i kyrka-stat-frågan att den slutliga
lösningen måste ske på villkor som garanterar Svenska
kyrkan goda arbetsmöjligheter. Den utgångspunkten står fast.
Vi menar att en avveckling av ställning som offentligrättsligt
subjekt är att förbättra kyrkans arbetsmöjligheter. Det
kommer att underlätta för kyrkan i dess huvuduppgift. Det
kommer också att underlätta ekumeniska strävanden.
Vi har, som redan nämnts, varit öppna för en lösning som innebär att det
offentliga bistår kyrkan med insamlingen av medlemsavgifter. Det kommer
att bidra till att en fri kyrka kommer att få en sådan ekonomi att
arbetsuppgifterna kan utföras i hela vårt land.
Vägen vidare
Alla partier i riksdagen utom centerpartiet har uppfattningen
att statskyrkosystemet bör avskaffas. Riksdagen står nu i ett
läge där det kan ske genom grundlagsbeslut före och
omedelbart efter 1998 års val.
Ett ovillkorligt bifall till regeringens principproposition är inte vägen att nå
ett sådant resultat. Skulle de närmaste årens arbete bedrivas inom de ramar
som anges i propositionen kommer reformen inte att bli lösningen på kyrka-
stat-frågan. De andra trossamfunden, folkpartiet liberalerna och andra som är
intresserade av verklig religionsfrihet kommer att arbeta vidare för en annan
lösning. Det är naturligtvis inte särskilt tillfredsställande för Svenska
kyrkan,
som onekligen behöver lägga oron kring relationen till staten bakom sig.
Enligt vår mening bör riksdagens svar på regeringens proposition bli att
tydligare uttrycka de principer som den slutliga reformen bör vila på. Dessa
förtydliganden blir sedan vägledande för det fortsatta utredningsarbetet och
lagstiftningspropositionen 1997.
Det måste av riksdagens beslut framgå att Svenska kyrkan efter reformen
inte längre är ett offentligrättsligt subjekt. Några särbestämmelser om
Svenska kyrkan får inte införas i Regeringsformen. De särskilda bestäm-
melser om Svenska kyrkan som behövs förs in i en lag om trossamfund. De
paragrafer i denna lag som endast berör trossamfundet Svenska kyrkan bör
bli färre än vad som anges i propositionen genom en strikt tillämpning av
principen att inomkyrkliga frågor ska beslutas inom Svenska kyrkan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Svenska kyrkan inte skall vara ett
offentligrättsligt subjekt,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särbestämmelser om trossamfundet Svenska
kyrkan inte skall förekomma i regeringsformen,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagen om trossamfund skall präglas av strikt
tillämpning av principen att inomkyrkliga frågor skall avgöras av
Svenska kyrkan själv.
6.
Stockholm den 26 oktober 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Håkan Holmberg (fp)