med anledning av prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse
1 Sammanfattning 3
2 Beslutsunderlaget 3
2.1 Inledning 3
2.2 Låt försvaret vara försvar! 4
2.3 Den fortsatta beslutsprocessen 6
3 Säkerhetspolitiken 8
3.1 Det aktuella läget i stort 8
3.2 Rysslands utveckling 8
3.3 Sveriges närområde i övrigt 10
3.4 Strategisk utveckling i övrigt 10
3.5 Sveriges säkerhetspolitiska intressen 10
4 Sveriges försvar 11
4.1 Säkerhetspolitiska utgångspunkter 11
4.2 Försvarspolitikens inriktning och uppgifter för totalförsvaret
12
4.3 Anpassning/återtagning 14
5 Inriktningen av det militära försvaret 14
5.1 Utgångspunkter/uppgifter 14
5.2 Ledningssystemet 16
5.3 Markstridskrafterna 16
5.4 Sjö- och kustförsvarsstridskrafter 17
5.5 Flygstridskrafter och övrigt luftförsvar 17
5.6 Förbandsproduktion och grundorganisation 18
5.7 Behov av personal 18
6 Det civila försvaret 19
7 Ekonomi 19
8 Internationella insatser 22
9 Personalförsörjning 22
9.1 Plikttjänstgöring 22
9.2 Ökat behov av bevakning 25
9.3 Civil utbildning 25
9.4 Vid Försvarsmakten anställd personal 25
10 Försvarets materielförsörjning 29
10.1 Försvarsindustrins internationella villkor 29
Hemställan 30
Sammanfattning
Socialdemokraternas och centerpartiets förslag till inriktning
av totalförsvaret innebär en betydande risk för att Sverige
inte längre förmår att med tillräcklig kraft möta ett väpnat
angrepp.
Den ekonomiska ram som föreslås måste enligt vår mening avvisas.
Riksdagen har inte givits tillräckligt beslutsunderlag, vare sig vad gäller
personal, materiel eller internationella insatser. Försvaret kommer med
regeringens förslag att urholkas såväl vad avser volym som kvalitativt.
Vårt förslag, som är ett fullföljande av den huvudsakliga inriktningen av
1992 års försvarsbeslut, innebär ett starkare försvar, större organisation och
högre ambitioner vad gäller möjligheterna att i framtiden mobilisera förband
av hög kvalitet.
Vi föreslår en krigsorganisation för det militära försvaret som bl a
omfattar:
14 brigader, huvuddelen utrustade med moderna
stridsvagnar, för att bättre kunna försvara hela landet.
1 attackhelikopterbataljon, utrustad med moderna
attackhelikoptrar, för att ha en snabb och rörlig
insatsstyrka redan tidigt efter ett väpnat angrepp,
14 divisioner JAS 39 Gripen samt ytterligare 5
basbataljoner, för att skapa avsevärt bättre uthållighet i
luftförsvaret,
ytstridsfartyg, inklusive ytterligare beställningar av YSS
2000, för hävdandet av vår territoriella integritet och som
utgångspunkt för försvar mot kustinvasion, tillsammans
med
minst 9 ubåtar, inklusive en anskaffning av Ubåt 2000.
Vi avvisar förslaget om nya huvuduppgifter för
totalförsvaret. Försvaret skall användas för att skydda landet
mot väpnade angrepp.
Vi avvisar förslaget om utbildning av 15 000 totalförsvarspliktiga utöver
försvarets behov och därmed förslagen om grundutbildning av
bevakningsförband och civila insatsstyrkor. Därmed avvisas också förslaget
om att föra över 400 miljoner kronor från det militära till det civila
försvaret.
Vi understryker vidare behovet av internationella insatser, men menar att
ambitionsnivån avgörs av det ekonomiska underlag som tas fram under det
närmaste året.
Regeringens ambitionsnivå avseende den svenska försvarsindustrin är för
begränsad. Försvarsindustrin har en vidare säkerhetspolitisk betydelse än den
roll som leverantör som regeringen redovisar.
Beslutsunderlaget
Inledning
1992 hade det som i grunden förändrat Sveriges
säkerhetssituation till det bättre redan inträffat.
Sovjetunionen hade blivit Ryssland, Warszawapakten hade
upplösts, Berlin-muren hade fallit och Tyskland återförenats.
Denna del av Östersjön - stranden som i femtio år stått under
kommunistiskt förtryck - hade genom lyckliga
omständigheter befriats. Förutom f.d.Östtyskland blev Polen,
Litauen, Lettland och Estland självständiga stater, och med
deras nyvunna frihet skapades ett mer gynnsamt
militärgeografiskt läge för vårt land.
I propositionen dras återigen stora växlar på att Sveriges säkerhetspolitiska
läge utvecklas gynnsamt. Den säkerhetspolitiska beskrivningen överens-
stämmer ändå i stort sett med den som moderaterna gjort i flera
sammanhang. Det är alltså inte regeringens beskrivning som brister, däremot
dras felaktiga slutsatser. Sverige blir beroende av att de positiva
förutsägelserna blir verklighet. Svenskt försvar blir värt namnet endast under
fortsatt gynnsamma omständigheter.
Det finns inte anledning att här närmare kommentera den
beredningsprocess - eller rättare sagt brist på sådan - som föregått
regeringens förslag. Vi inträdde i den försvarsberedning som utsetts i början
av året. Redan efter en månad såg vi oss tvingade att lämna
beredningsarbetet, eftersom våra förslag om en allsidig genomlysning av
Sveriges säkerhetspolitiska situation i framtiden bryskt avvisats av såväl
försvarsministern som statsministern. Även folkpartiet valde att lämna
beredningens arbete.
Den beredningsprocess som sedan dess förevarit lämnar en hel del övrigt
att önska. Slutresultatet - beredningens rapport "Totalförsvarets inriktning
och förnyelse" - presenterades i slutet av augusti. Beredningen föreslog stora
förändringar i totalförsvarets uppgifter och en nedskärning av Sveriges
försvarsförmåga med 20-35 procent.
Sammantaget menar vi att socialdemokraternas och centerpartiets förslag -
om de blir verklighet - innebär att en betydande obalans skapas mellan de
säkerhetspolitiska målen och totalförsvarets uppgifter och resurser.
Försvaret ges inte längre möjlighet att stödja Sveriges säkerhetspolitiska
linje på ett sådant sätt att omvärldens förtroende i längden kan upprätthållas.
Nedskärningarna står i dålig överensstämmelse med ambitionen att föra en
fortsatt militärt alliansfri politik. Beroendet av tidigt stöd från utlandet
ökar,
samtidigt som osäkerheten såväl politiskt som militärt vad gäller sådan hjälp
ökar sedan det kalla krigets slut.
Redan innan konkreta förslag till förändringar av regeringens förslag
presenteras finns anledning att anmäla betydande tveksamhet till själva
beslutsunderlaget. Att riksdagen avkrävs en totalavvägning innan underlag
finns för delavvägningarna, främst avseende materiel och personal, är
anmärkningsvärt och olyckligt. Risken finns att försvarsbeslutet nu i
december kommer att helt få omprövas i ljuset av dels de förändringar som
kan bli resultatet av bl a de allmänna valen i Ryssland i december och juni,
dels det underlag som Försvarsmakten och övriga myndigheter presenterar i
mars 1996.
Till de väsentliga osäkerheterna hör den ekonomiska ram som i
propositionen beskrivs i mycket allmänna termer. Regeringens och
centerpartiets ambition att spara fyra miljarder kronor på detta område fram
till 2001 är endast en del av sanningen. Dessa besparingar drabbar i stort sett
enbart det militära försvaret, som utgör kärnan i stödet för vår
säkerhetspolitik. I verkligheten minskar försvarseffekten med minst ca
sju miljarder kronor. Detta att jämföra med det militära försvarets nuvarande
anslag på 38,5 miljarder kronor per år. Redovisade och oredovisade
osäkerheter uppgår också till miljardbelopp årligen, vilket ytterligare kan
urholka svensk värnkraft. Detta är mycket allvarligt. Därför menar vi att
riksdagen inte nu bör ta ställning till den i propositionen anvisade EU-ramen
för totalförsvaret.
Låt försvaret vara försvar!
Utan att det uppmärksammats föreslås uppgifterna för
totalförsvaret ändras i grunden. Istället för att låta det vara
huvuduppgiften att möta ett väpnat angrepp lyfts deltagande i
internationella insatser och avhjälpande av nationella
katastrofer upp på samma nivå som försvaret av vårt land.
Det bygger på en allvarlig felsyn.
Under lång tid har i debatten florerat begreppet nya "hot". Dessa föreslås
nu alltså bli dimensionerande för försvaret. De nya hot som beskrivs är inte
nya, möjligen nyupplevda. Riskerna i dessa hänseenden är inte större än
tidigare. Behoven av relevant krigsorganisation för civilförsvaret måste
noggrant analyseras istället för att skrivas upp generellt.
Att lägga de nyupplevda hoten till grund för försvarets uppgifter och flytta
stora resurser från militärt till civilt försvar är därför ologiskt. De civila
hoten
blir inte större bara för att de militära tycks minska i närtid.
Istället för att skapa nya och dyrbara förband för lösandet av uppgifter man
menar följer på det vidgade säkerhetsbegreppet bör de grundprinciper som
anges i propositionen tillämpas fullt ut. Totalförsvarets nuvarande resurser
bör användas för att lösa dessa uppgifter istället för att skapa en ny
organisation. Behovet av sambruk och samarbete understryks i propositionen
i övrigt. Detta bör vara vägledande för arbetet med att stärka samhällets
beredskap mot de hot och risker som bl a redovisas i Hot- och
Riskutredningen.
Inte heller delar vi regeringens syn på behovet av att möta stora nationella
påfrestningar. Den viktigaste anledningen till att hanteringen av nationella
katastrofer inte bör jämställas med försvaret av vårt land är olikheten i
karaktär. Det väpnade angreppet grundas på en medveten ond vilja som noga
övervägt och planlagt vill förgöra vår frihet. Naturkatastrofer och
kärnkraftsolyckor kan förvisso vara farliga, men de är dels mycket ovanliga i
vårt land, dels enstaka händelser orsakade av slumpen och mänskliga
misstag.
Det vidgade säkerhetsbegrepp som beredningen föreslår är en utmärkt
utgångspunkt och ger en tydlig signal åt alla myndigheter att förbereda sig
både för enstaka händelser, kriser och krig. Däremot får tillämpningen inte
tillåtas urholka vår värnkraft mot den yttersta ondskan. Det väpnade
angreppet måste alltjämt vara dimensionerande för försvaret - både på lång
och kort sikt.
Så länge Sveriges internationella insatser bygger på nationella beslut bör
de vara underordnade våra försvarsansträngningar. Jämställda med det
överordnade målet att trygga Sveriges existens i händelse av väpnat angrepp
eller hot om sådant blir de internationella insatserna först när och om Sverige
ingår som en del i ett fungerande internationellt säkerhetssystem. Då kan
man med fog hävda att de internationella insatserna fyller samma funktion
som försvaret av Sverige, eftersom vi i ett sådant läge kan förvänta oss hjälp
mot ett eventuellt väpnat angrepp.
Förutom den, enligt vår uppfattning, omotiverade förändringen av
totalförsvarets uppgifter innehåller propositionen en del uppseendeväckande
felavvägningar, som innebär allvarlig suboptimering av de resurser som
avdelas till försvarsansträngningarna.
De skygglappar som ännu präglar en del av den politiska debatten i vårt
land är till nackdel för Sverige. I det nya läge som råder efter det kalla
krigets
slut måste totalförsvarets roll i säkerhetspolitiken noga analyseras. Försvaret
måste, liksom tidigare, kunna stödja den säkerhetspolitiska linje om vilken
enighet f n råder. Dessutom måste försvaret kunna tillämpa en tidsvinnande
strategi samtidigt som förmågan att klara sig utan hjälp mot en försvagad
fiende måste öka p g a ökad politisk osäkerhet och mindre möjligheter till
hjälp.
Viktigt, men ej berört i regeringens underlag, är att diskutera var
omslagspunkterna för försvarets förmåga går. När svarar inte längre försvaret
mot säkerhetspolitikens krav och när kan vi inte längre försvara landet?
Denna fråga bör göras till föremål för en särskild studie.
Den fortsatta beslutsprocessen
Det underlag regeringen presenterar är så ofullständigt och
osäkerhetsfaktorerna så många att ett avvisande av
regeringens förslag är den enda lösningen. Propositionen kan
inte ligga till grund för ett heltäckande beslut om säkerhets-
och försvarspolitikens inriktning. Beredningsprocessen bör
fortsätta och fullödigt underlag föreläggas riksdagen. Ett
rimligt nästa steg är att regeringen tillsätter en parlamentarisk
försvarskommitté som tar fram detta underlag. Därmed
skulle principbesluten skjutas ett år framåt i tiden.
Vår bestämda uppfattning är att denna handlingsväg vore bäst för landet
och för samförståndet kring försvars- och säkerhetspolitiken. Dessa frågor
förtjänar en mer heltäckande behandling än vad som blivit fallet i den nu
genomförda beredningsprocessen.
Likväl lägger vi i denna motion omfattande förslag om förändringar av den
inriktning regeringen föreslår, medvetna om att vi inte med full säkerhet kan
lita till att vårt förslag om ytterligare beredning vinner riksdagens bifall.
Vi väljer alltså att i det följande sakbehandla propositionen med i
huvudsak följande förslag till kompletteringar avseende den fortsatta
beredningen av ärendet:
1 Försvarsmakten m fl myndigheter ges i uppdrag att
redovisa behovet av stridskrafter (inklusive ekonomi) för
att i huvudsak fullfölja ambitionerna i 1992 års
försvarsbeslut vad gäller uppgifter, inriktning,
försvarskraft, materielförsörjning och försvarsindustriell
kompetens.
2
3 Ytterligare studier sker avseende bl a förmågan till
sjömålsbekämpning, luftförsvarets uthållighet, långsiktig
anpassningsförmåga (inklusive kostnader som kan
nyttiggöras försvaret också i det korta perspektivet),
befälsordning samt materielförsörjning och
försvarsindustriell kompetens.
4
5 En säkerhetspolitisk analys genomförs som penetrerar
omslagspunkterna avseende försvarets förmåga att stödja
den valda säkerhetspolitiska linjen.
6
Regeringens förslag avses styra myndigheternas planering.
Därför koncentreras vår motion till att i sak föreslå
förbättringar i regeringens förslag genom att komplettera det
som ej är tillfyllest. Vi föreslår samtidigt att vissa förslag helt
avvisas.
Säkerhetspolitiken
Det aktuella läget i stort
Sovjetunionens och dess imperiums sönderfall har i grunden
förändrat de säkerhetspolitiska förhållandena. Det bipolära
säkerhetssystemet har upplösts. Västeuropa är stabilt medan
Central- och Östeuropa i stor utsträckning präglas av
instabilitet och osäkerhet.
Det kalla krigets slut ryckte undan grunden för neutralitetspolitiken.
Sverige ligger inte mellan öst och väst utan utgör en alltmer integrerad del i
det Västeuropa som gradvis övergår till att bli hela Europas ordning.
De säkerhetspolitiska bedömningar som föregick 1992 års försvarsbeslut
pekade på osäkerhet, medan de allmänna stämningarna i såväl Sverige som
omvärlden fortfarande präglades av en avsevärd optimism. Sveriges
säkerhetspolitiska situation målades upp som tämligen ljus, med reservation
för just dessa osäkerheter. De i grunden förbättrade säkerhetspolitiska
förhållandena intecknades genom minskningar av det svenska försvaret.
1995 är den säkerhetspolitiska verkligheten ganska lik den som gällde
1992. Vårt läge är fortfarande tämligen gynnsamt. De militära
förutsättningarna i vårt närområde för angrepp på Sverige får betraktas som
begränsade under de närmaste åren. Samtidigt är osäkerhetsfaktorerna
tydligare nu än 1992. Det gör att det långsiktiga perspektivet måste vara
avgörande för försvarspolitikens inriktning. Så är inte fallet i propositionen.
Det finns anledning att påpeka att våra grannländers politiska och militära
expertis ger en bistrare bild av vårt närområde än den som är gängse i vårt
land.
Rysslands utveckling
Förhoppningen om en snabb och smärtfri process mot
demokrati och marknadsekonomi har inte infriats i Ryssland.
Osäkerheten kring Rysslands väg har snarast accentuerats.
Rysslands ekonomi och politik kännetecknas av svaghet. Detta samtidigt
som nationalistiska och militaristiska ideal finns i såväl det ryska folkdjupet
som bland politikens brunröda krafter. Det har lämnat tydliga spår också i
statsledningens hållning. Starka krafter i Ryssland önskar att landet åter skall
spela en stormaktsroll. Det visar inte minst den ryska hållningen till de
central- och östeuropeiska staternas önskan om snabb integration i västs
militära struktur. Ryssland agerar i dag annorlunda än under de första åren av
sin självständighet
Det nordeuropeiska säkerhetsläget hänger nära samman med förhållandena
och utvecklingen i Ryssland, vilka därmed är en viktig utgångspunkt för
svensk säkerhetspolitik.
Om den ryska försvarsförmågan utvecklas i volym och slagstyrka i
enlighet med t.ex. den antagna militärdoktrinen kommer det sannolikt inte att
upplevas som hotande av västvärlden. Däremot kan grannländerna uppfatta
det helt annorlunda.
Ökad militär handlingsmöjlighet skulle inte utgöra något hot mot Sverige
om Ryssland vore en stabil demokrati förankrad och inlemmad i europeiska
ekonomi- och säkerhetsstrukturer. Den politiska instabiliteten och
osäkerheten om Rysslands väg gör emellertid att mer pessimistiska
antaganden vad gäller militär kapacitet och politisk utveckling måste läggas
till grund för för totalförsvarets dimensionering.
Den ryska militärdoktrin som fastställdes 1993 är visserligen provisorisk,
och genomförandet är i ekonomiskt avseende osäkert, men om den
genomförs skulle Sveriges militära läge kunna försämras kraftigt under åren
fram till år 2000. De strategiskt rörliga styrkor som avses vara upprättade
kring sekelskiftet innebär att förmågan att genomföra ett strategiskt överfall
kan öka.
Kring sekelskiftet kan Ryssland ha en stående militär styrka på 1,5
miljoner man med ytterligare 5 miljoner man i mobiliseringsreserv. Andelen
yrkesanställda avses öka till 50 procent av de stående förbanden.
Ett avgörande förhållande som hittills spelat mycket liten roll i den
svenska debatten är den ökade koncentrationen av modern materiel och
offensivt inriktade förband i Sveriges omedelbara närhet. Till följd av såväl
CFE-avtalet som den relativt ökade betydelsen av de strategiska kärnvapnen
på ubåtsflottan på Kolahalvön har Ryssland i det Norra militärdistriktet
större förmåga än tidigare, främst vad gäller flyg och attackhelikoptrar, men
även generellt avseende markstridskrafternas utrustning. Rysslands konven-
tionella kapacitet till militär offensiv över landgräns är betydande i
gränslanden mot Norge, Finland och de baltiska staterna. Idag råder
dessutom osäkerhet om i vilken utsträckning CFE-avtalet genomförs och
vilka konsekvenser det får för vårt närområde.
Utöver sin kärnvapenarsenal förfogar Ryssland väster om Ural över 8 700
stridsvagnar, 12 700 pansarskyttefordon, 7 900 artilleripjäser, 950
attackhelikoptrar samt 4 400 stridsflygplan. Denna mängd av i huvudsak
modern materiel är av en avgörande betydelse för Rysslands möjligheter att
återta militär förmåga.
Rysslands möjligheter till militär återuppbyggnad i kortare perspektiv
avgörs av hur man använder sitt arv av materiel och utbildad personal. I ett
längre perspektiv hänger det på nyanskaffning och nyuppsättning av förband.
Rysslands ekonomiska utveckling avgör den framtida militära potentialen.
En snabb ekonomisk återhämtning ökar möjligheterna till en gynnsammare
utveckling och en demokratisk stabilisering. Men den kan även öka
förutsättningarna för militär tillväxt.
Osäkerheten kring Rysslands politiska vägval är genuin. Risken för en ny
kupp får inte underskattas. Våldsanvändning är ännu en relevant metod för
konfliktlösning bland en del ledande politiker och militärer. Tjetjenien är ett
tydligt exempel på detta. De kommande månaderna kan bli avgörande för
rysk politik. Parlamentsvalet i december och presidentvalet i juni gör alla
framtidsbedömningar osäkra. En utveckling av den ryska politiken i riktning
mot rödbrun revanschism kan bli resultatet såväl av ännu en kupp som av
demokratiska val.
Sveriges närområde i övrigt
De storstrategiska intressen som är avgörande för den
massiva basering som görs på Kolahalvön är den starkaste
militära realiteten i det nordeuropeiska området. I ett globalt
perspektiv är den relativa betydelsen av nordområdena större
än tidigare. I Östersjöområdet finns däremot avsevärt mindre
militära styrkor än tidigare.
Betydelsen av en hållbar transatlantisk länk är vital för det nordeuropeiska
området. Säker och förberedd hjälp till Norge är ännu så länge
huvudkomponenten i denna säkerhetspolitik. NATO:s nedrustning sker i
första hand i Centraleuropa, inte i det svenska närområdet.
Under sommaren och hösten har åtskilliga argument på försvarspolitikens
områden hämtats från den nedrustning som nu pågår i övriga Europa. Det
finns anledning att påpeka att många av de länder det gäller under 1970- och
80-talen kraftigt ökade sina försvarsanslag. Åtskilliga kommer därför att ha
högre försvarsanslag i reala termer 1995 än vad de hade 1980. Ändå har de i
många fall nyligen genomfört betydande nedskärningar. Våra grannländer
hade samtliga högre försvarsanslag 1993 än 1980. Finlands anslagsnivå var
då 45 procent högre, Norges 33 procent högre och Danmarks 4 procent högre
än 1980.
Av länderna i vårt närområde är det endast Tyskland som minskat sina
försvarskostnader jämfört med 1980. Under 1980-talet har en omfattande
förnyelse skett genom de successivt kraftigt höjda anslagen hos våra
grannar. Vad gäller teknisk förnyelse gäller detta också förband i det forna
Sovjetunionen.
Strategisk utveckling i övrigt
Regeringens bedömningar avseende den militärstrategiska
utvecklingen delar vi i huvudsak, bortsett från synen på
försvarskostnadernas utveckling i vårt närområde.
Regeringen väljer medvetet ut de länder och de tidsperioder
som passar bäst för syftet att motivera de egna förslagen till
neddragningar. Det bidrar till en ofullständig bild av
utvecklingen i vår omvärld.
Propositionen understryker de förbättrade möjligheterna att uppnå
överraskning med strategiskt rörliga insatsstyrkor och redovisar större
sannolikhet än tidigare för lokala och regionala krig utan att flera stormakter
nödvändigtvis är inblandade. Detta resonemang motsägs av påståendet att ett
angrepp mot Sverige förutsätts ingå som del i en stormaktskonflikt - med
båda stormakterna inblandade. - "Det är inte rimligt att anta att väpnat
angrepp skulle riktas mot Sverige annat än i samband med en
stormaktskonflikt."
Den tvärsäkerhet regeringen redovisar i detta stycke rimmar illa med den
analys man gör och de slutsatser som dras av den säkerhetspolitiska och
militärstrategiska utvecklingen. Förutsättningar och antaganden som varit en
del av svensk retorik i decennier är inte längre lika självklara.
Försvarsplaneringen bör, som försvarsministern hävdat så sent som i den
allmänpolitiska debatten, inte bygga på ett "syntetiskt konstruerat
angreppsscenario". Planeringen och de styrkor vi beslutar oss för att
bibehålla och utveckla måste tvärtom utgå från ett mycket brett spektrum av
militära handlingsmöjligheter mot vårt land. Det ställer nya och större krav
på våra försvarsförberedelser och på våra förband.
Sveriges säkerhetspolitiska intressen
NATO:s roll i framtidens Europa är osäker men avgörande.
Alliansens vilja och förmåga att hjälpa Sverige i händelse av
angrepp är också osäkrare än tidigare, såväl politiskt som
militärt. Detta innebär sammantaget att vi i större
utsträckning än tidigare måste lita till egen kraft för att
uthålligt försvara vårt land. Kraven på vårt lands försvar kan
i denna bemärkelse komma att ställas högre än tidigare.
Förutom ett inlemmande av Ryssland i den europeiska ekonomiska och
demokratiska gemenskapen är de baltiska staternas självständighet och
förmåga att hävda sin suveränitet det kanske mest betydelsefulla svenska
säkerhetsintresset. Vad gäller långsiktig militär potential och grundläggande
intressen i det nordeuropeiska området har verkligheten inte förändrats i
grunden sedan 1991. Däremot innebär de baltiska staternas frihet en stor
militärgeografisk fördel för Sverige. Rysslands tillträde till det Östersjön
över vilket hotet under decennier förutsatts komma är ytterst begränsat.
Förberedelsemöjligheter och förvarningstider har förlängts avsevärt. Det gör
Sveriges säkerhet större. Även i detta begränsade hänseende är de baltiska
staternas sak också vår.
Den rimliga hållningen är att Sveriges säkerhetspolitiska linje skall
dikteras av våra nationella säkerhetsintressen, inte bli ett i praktiken
tvingande resultat av missriktat besparingsnit. Ett starkt försvar är den bästa
basen för de beslut om säkerhetspolitik och samverkan med andra länder
som framtiden kräver.
Om de beslut som hittills fattats på försvarsområdet (reduktion med ca 5,5
miljarder kronor årligen) bekräftas genom ett likalydande beslut i höst,
riskerar vår militära och därmed också säkerhetspolitiska handlingsfrihet att
successivt begränsas.
Sveriges säkerhetspolitiska linje skapas i första hand genom handling. Det
är viktigare vad vi gör än vad vi säger. Till skillnad från doktriner,
deklarationer och dokument utgör den faktiska försvarsförmågan ett verkligt
säkerhetspolitiskt förtroendekapital. Därför är vårt starka försvar, en
kompetent försvarsindustri och vår förmåga att delta i internationella insatser
centrala faktorer i säkerhetspolitiken.
Vår ambition måste vara att bygga in Sverige i europeisk säkerhet i
allmänhet, samtidigt som vi själva tryggar vår militära säkerhet.
Handlingsfriheten är i sig en styrka i en turbulent och osäker omvärld.
Svensk säkerhetspolitik måste bygga på överväganden som är fast
förankrade i verkligheten istället för på förhoppningar eller föreställningar
om den framtida säkerhetspolitiska miljö vi idag inte vet någonting om.
Sverige bör därför med bibehållen militär alliansfrihet aktivt bidra till den
europeiska freds- och säkerhetsordning som nu växer fram. En sådan politik
får både styrka och trovärdighet genom ett starkt svenskt försvar. Den skapar
också förbättringar för en öppen diskussion.
Sveriges försvar
Säkerhetspolitiska utgångspunkter
Sveriges säkerhetspolitiska mål förblev med försvarsbeslutet
1992 i stort oförändrade. Vad som tillkom i riksdagsbeslutet
var den europeiska dimension som under åtskilliga år
försummats. Sverige markerade sin öppenhet för deltagande
också i utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med andra
europeiska stater.
Den militära alliansfriheten beskrevs av den borgerliga regeringen som
säkerhetspolitikens hårda kärna. Denna alliansfrihet grundas i sin tur på
skyldigheten att upprätthålla en betryggande försvarsförmåga för att vi skall
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde. Slutsatsen "Ingen
annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige" blev den nya formel
på vilken svensk säkerhetspolitik kom att vila.
Genom denna doktrinförskjutning kompletterad med utvecklingen efter
1992 har såväl betydelsen av och innehållet i begreppen neutralitet och
alliansfrihet i grunden förändrats. Neutralitetspolitiken har utmönstrats ur
begreppsfloran samtidigt som Sverige sökt allt närmare samverkan med
övriga europeiska länder. Begreppet alliansfrihet definierades snävare redan i
beslutet genom bestämningen "militär" alliansfrihet.
1992 års beslut var ett handlingsfrihetsbeslut. Det finns anledning att inom
ramen för militär alliansfrihet utveckla och fördjupa vårt säkerhetspolitiska
samarbete, såväl med länderna inom EU som med viktiga aktörer utanför.
Vårt samarbete med EU och övriga Europa måste byggas utifrån en position
av stabilitet och förtroende.
Försvarspolitikens inriktning och
uppgifter för totalförsvaret
Det militära försvarets resurser måste dimensioneras mot
bakgrund av omvärldens militära potential, d.v.s. befintliga
styrkor och försvarsindustriell kapacitet (eller förutsättningar
att köpa in materiel) på 5-10 års sikt. Detta kan definieras
som hotet av ett väpnat angrepp mot Sverige. Politiska
bedömningar är viktiga, men förändringar kan här komma så
snabbt att de snarare påverkar den kortsiktiga beredskapen
(som i och för sig i huvudsak skall byggas på en tänkt
angripares omedelbara insatsförmåga) än avgöra försvarets
styrka i det medellånga perspektivet. De politiska faktorerna
kan definieras som risken för ett angrepp mot Sverige.
Det svenska totalförsvaret skall skydda Sverige mot väpnat angrepp. Ett
utvidgat säkerhetsbegrepp får inte urholka denna förmåga. Den militära
hotbilden skall ligga till grund för försvarspolitikens inriktning i såväl kort
som långt perspektiv. Det finns anledning att påpeka att militärt och civilt
försvar inte är kommunicerande kärl i resurshänseende. Militär
grundutbildning är till enbart för nationens försvar. Vi avvisar inte positiva
bieffekter som kan underlätta rekrytering till utlandstjänst, men varje dags
pliktutbildning skall främja försvaret av Sverige.
Propositionens bedömningar avseende hotutvecklingen i närområdet är
stramare än beredningens. Trots detta har man inte lagt den kärvare
bedömningen till grund för ändrade förslag. Sammantaget finns anledning att
betona att ett starkt försvar, kompetent försvarsindustri och deltagande i
internationella insatser är av avgörande betydelse för säkerhetspolitikens
trovärdighet. Försvarsmaktens förmåga till uthållig försvarsstrid, som stöd
för en tidsvinnande strategi, bidrar till denna trovärdighet.
De nya huvuduppgifter som regeringen föreslår för försvaret avvisas.
Det finns anledning att betona att utvecklingen i allmänhet snarare än
exakta angreppsscenarier skall ligga till grund för utformningen av försvaret.
Detta ställer i sig större krav än tidigare på diversifiering av ingående
enheter
vad gäller förmåga och ställer därmed större krav på försvaret än vad som
vore fallet med en tydlig och avgränsad hotbild.
Den helhetssyn på hantering av hot och risker i fred och krig som
redovisas i propositionen kan vi dela vad gäller grunder och huvuddrag, inte
minst vad gäller de krav den ställer på samverkan inom totalförsvaret. Ett
robust samhälle med så liten sårbarhet som möjligt anser vi vara det civila
försvarets första frontlinje.
Anpassning/återtagning
Militärhistoriska erfarenheter såväl som genomförda studier
talar för ett försvar med förberedda möjligheter till framtida
upprustning. Men den bästa anpassningsåtgärden är ett
försvar som i sig är tillräckligt starkt och i tillräcklig mängd
innehåller de funktioner som behöver förstärkas.
Med återtagning avses komplettering av utrustning och utbildning för att
uppnå avsedd förmåga. Sådan återtagning måste kunna ske. I vilken grad
man tillämpar principen om återtagande i försvarspolitiken beror på vilken
grad av risktagande man är beredd att acceptera. Återtagning är snarast att se
som en variation i beredskapen, men med betydande risker jämfört med en
beredskap som bygger på befintlig försvarskraft.
Anpassningsåtgärder, eller snarare upprustning, innebär att nya
försvarsbeslut med stora resurstillskott och stora materielprojekt måste
genomföras. Eftersom försvarsbesluten sedan krigets slut fattats i huvudsak i
femårig rytm, kan man med fog hävda att de liksom historisk erfarenhet visar
på tidigare svårigheter som gäller både beslutsfattande och realisering.
Att utveckla en en gång förlorad eller tidigare aldrig uppnådd förmåga
eller förbandsvolym är svårt. Att bygga en stor del av det svenska försvarets
framtid på politisk förmåga att fatta beslut i tid, och på möjligheten att, när
beslut fattas i tid, uppnå önskad försvarsförmåga innebär en mycket hög grad
av risktagande.
Båda dessa faktorer innehåller mycket av förhoppningar och förväntningar.
Båda innebär osäkerhet, om än i olika omfattning. Det avgörande argumentet
mot en storskalig och därmed dyrbar satsning på återtagning/anpassning är
att man tvingas lägga ut stora pengar på att sänka trösklarna för att snabbt
kunna nå effekt utan att det för den skull ger några effekter på kort sikt.
Alternativet till dyrbara återtagnings- och/eller anpassningsåtgärder är att
utveckla, utbilda och underhålla bra förband som man med säkerhet kan
disponera såväl nu som i framtiden.
Militärledningen avvisar en storskalig överföring av medel från dagens
krigsorganisation till förberedda återtagnings/anpassningsåtgärder i syfte att
flexibelt kunna anpassa försvarsförmågan till aktuellt hot. Bedömningen
grundas inte bara på förväntad politisk oförmåga att fatta beslut om
anpassning av försvarsförmågan utan också på den allmänna osäkerhet det
skulle innebära att förlita sig på framtida beslut och den osäkra förmåga
anpassningsåtgärderna leder till.
De bästa förutsättningarna för ett större och starkare försvar i morgon är ett
försvar av hög kvalitet redan idag. Vad som i första hand behövs är en hög
materiell och personell kvalitet i nuvarande krigsorganisation. Detta innebär
inte att anpassningsförmågan mot framtida förändrade hot eftersätts.
Genomförbara planer för hur detta skall ske måste självfallet vara en naturlig
del av försvarets förberedelsearbete. Genom försvarsbeslutet 1992 gavs för
första gången denna uppgift till försvaret.
För att behålla möjligheterna till långsiktig tillväxt måste 1996 års
försvarsbeslut därför innehålla:
fler yrkes- och reservofficerare än vad aktuell
krigsorganisation kräver
mer omfattande försvarsforskning än för våra omedelbara
behov
kapacitet för utveckling/anskaffning och underhåll också
av utrustning vi idag inte har
genomtänkta planer för utbildning och uppsättning av
förband
tillgång till kvalificerade utbildnings- och
övningsanläggningar/platser
tillgång till kvalificerade värnpliktiga
Slutsatserna vad gäller förslagen i propositionen är i första
hand att detta kräver ytterligare överväganden innan beslut
fattas. En planering som följer FB 92 och sålunda innebär
fortsatta anpassningar i KDU (krigsduglighet) är rimlig. Ett
större risktagande med inplanerad mer omfattande
återtagning grundat på förband som helt saknar
krigsduglighet avvisas emellertid. Vad som antyds i
propositionen avseende utebliven förbands- och
repetitionsutbildning kan inte accepteras och leder sannolikt
till mycket negativa marginaleffekter. Det vi har i form av
militärt försvar skall vara bra. Regeringens långsiktiga
resonemang stämmer emellertid väl överens med
bedömningarna i FB 92 men kräver noggranna studier och
planläggning för att kunna realiseras.
Inriktningen av det militära
försvaret
Utgångspunkter/uppgifter
Dimensionerande för Sveriges försvar är risken för ett
överraskande, dolt iscensatt angrepp med strategiskt
lättrörliga styrkor av hög kvalitet. Till dessa hör
luftlandsättningsförband, diversionsförband och det flyg som
sätts in mot Sverige för att erhålla det regionala
luftherravälde som krävs för operationernas genomförande.
Ofta betecknas detta angrepp som "strategiskt överfall" och
bedöms idag som den mest sannolika typen av inledningsfas
oavsett angriparens fortsatta avsikter.
Väsentligt för att möta ett sådant anfall är att kunna försvara sina egna
"kraftcentra". På så sätt undviks tidig kollaps och kriget kan fortsätta under
det att tid vinns för att omdisponera styrkor och söka hjälp utifrån. Även om
säkerhetspolitiken inte på samma sätt som tidigare förutsätter att angriparen
har en huvudmotståndare som automatiskt har starkt intresse och möjlighet
att bistå Sverige så kvarstår NATO:s och därmed USA:s intresse av att kunna
försvara sina allianspartners Danmark och Norge.
Kraftsamling av svenska förband och därmed svensk förmåga bör
följaktligen ske till de kraftcentra som definierats utgöra en angripares
huvudintressen. Handlingsfrihet åstadkoms med en tillräcklig mängd förband
med flexibel förmåga samt en strategi som gör att hjälp utifrån ter sig
meningsfull.
Frågan om tidsvinnande strategi eller ej är en viktig fråga för det svenska
försvarets utformning. För maximal handlingsfrihet också vad gäller
förmågan att ta emot hjälp - förberett eller oförberett - finns anledning att
kraftigt förbättra de svenska stridskrafternas interoperabilitet. Det ger
säkerhetspolitiskt handlingsutrymme.
I övrigt torde de målsättningar för krigets förande som anges i 1992 års
försvarsbeslut utgöra en tillräcklig grund för de strategiska riktlinjer som
behövs. I än högre grad finns emellertid nu motiv för att peka på behovet av
ett militärt försvar med förband som kännetecknas av allsidighet, flexibilitet
och handlingsfrihet också vad gäller deras användande. Att i nuvarande läge
helt låsa sin planering vid i förväg bestämda angreppsfall eller scenarion ter
sig som tidigare nämnts inte meningsfullt.
En fortsatt modernisering i takt med teknik- och doktrinutvecklingen är
den bästa förutsättningen för att kunna möta framtida hot. Avsaknaden av
entydiga angreppsfall eller scenarion gör att försvarets förmåga att möta
olika hot måste vara större. Samtidigt som vi vet mindre måste vi alltså
kunna mer för att klara spännvidden i en möjlig framtida utveckling.
En fråga som sällan berörs i debatten är risken för att hamna i tvångslägen
p.g.a. bristande militär förmåga även då militärt våld inte används mot oss.
Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om vi saknar de
militära förutsättningarna att kunna stå emot väpnat angrepp. Också andra
militära påfrestningar än väpnat angrepp måste därför kunna hanteras inom
ramen för den svenska säkerhetspolitiken.
Ledningssystemet
Människorna blir en allt viktigare del av försvaret. I takt med
specialisering och en i alla försvarsgrenar allt högre
komplexitet och tekniknivå blir individer och de förband de
skapar avgörande för utfallet av striden.
Ledningssystem är inte i första hand den organisatoriska ram inom vilken
Försvarsmakten verkar utan ett system av informationsflöde och ordervägar.
Dagens och framtidens teknologiska landvinningar, främst avseende
informationsteknologin, skapar helt nya förutsättningar för
underrättelsetjänst, lednings-, stridslednings- och sambandssystemen.
Samtidigt kan på ganska kort sikt hela stridens förande förändras framförallt
vad gäller kustförsvars- och markstridskrafterna som hittills präglats av en
sammantaget relativt låg teknisk nivå.
Vad som behövs är en genomgripande genomlysning av
ledningsfunktionerna (tekniskt, operativt och taktiskt) som i sin tur kan
komma att leda till förändringar i ledningsstruktur och informationsflöde
inom och mellan stridskrafterna. Om det är detta regeringen avser med sitt
förslag så bör detta accepteras av riksdagen. Om inte bör utredningen
kompletteras med det som är mer väsentligt än ledningsorganisationen i sig,
nämligen ledningsstruktur och ledningsfunktionernas utveckling i de
hänseenden som anges ovan. Något omedelbart ställningstagande rörande
indelningen på regional nivå (försvarsområden och marinkommandon) bör
inte göras förrän utredningen är genomförd.
Teknisk förnyelse i ledningssystemen är avgörande för att kunna ta tillvara
kraften i våra vapensystem. Redan idag finns tekniska möjligheter att skapa
ett digitaliserat stridsfält där förband kan få underrättelser och ledas nästan
i
realtid. De informationsteknologiska landvinningarna gör det möjligt att nå
långt större sammantagna effekter - synergieffekter - än vad varje system för
sig kan åstadkomma. Därför bör frågorna rörande C4 I ägnas särskild
uppmärksamhet i hela försvaret. En särskild utredning kring denna för
framtiden avgörande fråga bör övervägas vid sidan eller inom den utredning
regeringen aviserat avseende ledningsorganisationen.
Markstridskrafterna
Den avgörande dimensioneringsgrunden för våra
markstridskrafter är de höga krav som landets stora yta
ställer. Just därför är regeringens förslag orealistiskt, såväl
vad gäller ambitionsnivåerna i närtid som efter
anpassning/upprustning. Detta särskilt som de existerande
förbanden - genom felavvägningar i övrigt - riskerar att få så
låg kvalitet att de inte kan lösa uppgifter på det moderna
stridsfältet.
Hela Sverige kan inte försvaras av 12 brigader med tveksam kvalitet. Vår
utgångsgpunkt är att bibehålla 14 av arméns brigader samtidigt som
brigadernas kvalitet markant ökar.
Vår målsättning är att huvuddelen av brigaderna - helst alla - skall
utrustas med moderna stridsvagnar. Därför kan en ny avvägning behöva ske
mellan anskaffningen av stridsvagnar för ca 40 miljoner kronor per styck och
stridsfordon 90 med ett styckpris på ca 20 miljoner kronor. De två brigader
som tillförs i vårt förslag skall preliminärt vara utrustade med begagnade
stridsvagnar, något som borde kunna möjliggöras när beslut fattas om att
utnyttja optionen om ytterligare 90 Leopard S.
Vid sidan om dessa kvalificerade brigader bör markstridskrafterna, med
beslut om anskaffning redan nu men, med genomförande efter 2001, tillföras
en attackhelikopterbataljon med fullt moderna helikoptrar. Redan under
innevarande period bör ett kompani med begagnade helikoptrar kunna
organiseras.
Den grundutbildning av bevakningsförband som regeringen föreslår
avvisas. Prioriteringen av förband med låg försvarseffekt och minimal
användbarhet är en felaktig prioritering i ett i övrigt allt mindre försvar. Ju
mindre försvaret blir desto allsidigare och slagkraftigare måste de i försvaret
ingående förbanden bli.
Förberedelser för att inom en tioårsperiod förstärka försvaret med
ytterligare två fördelningar om vardera fyra brigader bör göras. Regeringens
förslag avseende principer för utökning av territorialförbanden godtas.
Sjö- och kustförsvarsstridskrafter
Vi delar i huvudsak regeringens riskbedömning, även om
hotet vad gäller kustinvasion avvisas väl lättsinnigt. Den
slutliga avvägningen mellan sjöstridskrafter och
kustförsvarsförband bör enligt vår mening anstå till dess att
försvarets sjömålskapacitet ytterligare övervägts. Detta gäller
även det exakta antalet ubåtar och ytstridsfartyg. En sådan
utredning kan komma att påverka även andra prioriteringar
mellan försvarsgrenarna.
Den tekniska utvecklingen avseende sjötransporter och överskepp-
ningskapacitet (civila ro-ro-fartyg, svävare m.m.) gör att den förberedelsetid
vi förväntar oss kanske inte står till buds. Vi avvisar regeringens förslag om
sänkt krigsduglighet vid de sjögående förbanden. Den fortsatta
moderniseringen av sjöstridskrafterna, som är en absolut förutsättning för att
kunna acceptera färre enheter, kräver enligt vår mening anskaffning av såväl
Ubåt 2000 som ytterligare YSS 2000.
Flygstridskrafter och övrigt
luftförsvar
Regeringens inriktning mot 12 divisioner JAS och 16
basbataljoner efter återtagning innebär en hög grad av
risktagning vad gäller uthålligheten i luftförsvaret efter år
2006. För att ersätta de JA 37 som fram till dess bidrar till att
upprätthålla luftförsvarsförmågan bör redan nu beslut fattas
om anskaffande och uppsättande av ytterligare två divisioner
JAS 39 Gripen. 12 divisioner utgör den nedre gränsen för
vad som kan anses vara ett rimligt luftförsvar och innebär
därmed en hög grad av risktagning. Med utgångspunkten 14
divisioner, även långsiktigt, finns goda möjligheter att
avsevärt förlänga den tid luftförsvaret kan verka.
Marginalnyttan av två divisioner är sålunda mycket hög.
Detta gäller även bortsett från aspekten att priset per flygplan
blir lägre ju fler enheter vi väljer att anskaffa.
Med 14 divisioner bör automatiskt följa ett högre antal basbataljoner,
vilkas antal i sin tur är av stor betydelse för uthålligheten i luftförsvaret.
21
basbataljoner är vad vi anser att Försvarsmaktens planering bör grundas på.
Beträffande det lätta attackflygets framtid delar vi regeringens bedömning
och menar att denna fråga väl låter sig studeras också i ljuset av den av oss
föreslagna anskaffningen av attackhelikopterförband.
Ett starkt luftförsvar kräver ett heltäckande luftvärn. Det är nödvändigt
med det helhetsgrepp på frågorna som regeringen aviserar, men detta får
enligt vår mening inte bli en förevändning att inte nu fortsätta utvecklingen
av Robot 23 BAMSE.
Förbandsproduktion och
grundorganisation
Det övergripande målet är att minska
produktionskostnaderna - inte att lägga ned regementen,
flottiljer och andra förband. Därför är det positivt att
regeringen tagit fasta på det moderata förslaget att låta
genomföra en större översyn av systemet för
förbandsproduktion inom försvaret.
Vi instämmer i regeringens förslag avseende möjligheter att differentiera
utbildningen med hänsyn till uppgifterna i krig. Däremot motsätter vi oss en
korttidsutbildning av soldater som krigsplaceras i stridande befattningar. Den
nedre gränsen för soldatutbildning går snarare efter fem månaders utbildning
än före denna redan prövade och förkastade utbildningstid.
I enlighet med våra förslag om fler brigader och flottiljer blir behovet av
nedskärningar i produktionsapparaten avsevärt mindre. Hur stort de är bör
avgöras efter den översyn av nuvarande principer för förbandsproduktion
och övrig fredsverksamhet som regeringen aviserar i propositionen.
Behov av personal
Enligt vår mening kan inte de personalminskningar som
anges i propositionen tas för givna ens med regeringens
begränsade förslag till krigsorganisation. Innan principerna
för förbandsproduktion respektive befälsbehoven för
internationell verksamhet och ett noga genomtänkt system
för planlagd upprustning föreligger saknas enligt vår mening
underlag för dylika beräkningar. Till detta kommer
konsekvenserna av en översyn av befälsordningen.Vi delar
regeringens bedömning att personalkostnaderna oavsett
omfattningen på nedskärningarna med svårighet kan minskas
i närtid.
Det civila försvaret
Sverige har enligt många bedömare världens, näst efter
Schweiz, bästa civilförsvar. En ytterligare kvalitetshöjning
av främst befolkningsskydd och räddningstjänst blir
resultatet av den direktrekrytering till civilförsvaret som nu
sker, men som tyvärr inte närmare kommenteras i
propositionen.
Några motiv att utnyttja ett mindre tydligt hot på den militära sidan för att
direkt öka insatserna på civilförsvarets område kan vi inte se. Därför måste
behoven av relevant krigsorganisation för civilförsvaret noggrant analyseras.
Den organisation för att möta stora katastrofer som aviserats är onödig och
ett misshushållning med resurser. Att med pliktlagens stöd ta ut 10 000
civilpliktiga för att värna miljön, bekämpa skogsbränder och stå i beredskap
för kärnkraftsolyckor och massflyktsituationer är ett felaktigt utnyttjande.
"Hotet" motiverar inte detta, och det är inte heller pliktlagens avsikt att
ställa
personal till en dylik organisations förfogande.
Vad gäller den objektiva nyttan av den organisation som skisserats finns
också anledning till allvarliga dubier. Vad Sverige behöver är inte i första
hand "armar och ben" med kanske 60 dagars utbildning utan kvalificerade
resurser för katastrofhjälp. I huvudsak finns dessa i nuvarande organisation -
inom kommunernas räddningstjänst m fl myndigheter. Förstärkningar av
denna funktion bör - om sådana anses nödvändiga - i första hand ske med
kvalificerad materiel, d v s fler sjöflygplan som kan "vattenbomba"
skogsbränder, mer kvalificerad utrustning som länsar och pumpar för att
hantera farliga utsläpp eller helikoptrar för att stärka sjöräddningen.
Ekonomi
Omfattningen av besparingarna anges i propositionen
regelmässigt till fyra av försvarets uppgivna 40 miljarder
kronor. Företrädare för socialdemokraterna och centern
redovisar en 10-procentig besparing fram till år 2002 och
argumenterar för denna marginella besparings rimlighet i
ett internationellt perspektiv. Dessvärre är det inte hela
verkligheten.
För det första kommer i stort sett hela besparingen att tas ut på det militära
försvaret. Dess årsbudget är inte 40 miljarder kronor utan var snarare 38,5
miljarder kronor före besparingarna.
För det andra skall utöver de 4 miljarderna (där de två sista i den
ekonomisk-politiska propositionen hösten 1994 angavs som beroende av
om det säkerhetspolitiska läget tillåter det ) följande belopp i praktiken
belasta alternativt hämtas ur Försvarsmaktens budget varje år:
- effekter av bl a utebliven
priskompensation
1,3 miljarder kronor/år
Dessutom föreligger bl a följande ekonomiska osäkerheter:
- framtidens priskompensationssystem
-
- ränta på JAS-lån i Riksgälden
-
- teknikfaktorn efter 1998
-
- ev. ytterligare kostnader för högre ambitioner på det internationella
området
-
- ev. ytterligare kostnader för högre ambitioner vad gäller civilförsvaret.
-
Utöver planlagda besparingar angav försvarsberedningen att
ytterligare besparingar utöver de fyra miljarderna kan
göras mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget vid de
kontrollstationer som är föreslagna dels 1996, dels efter valet
1998.
De fyra miljarderna i besparing förvandlades av beredningen från tak till
golv. Regeringen förelägger inte riksdagen denna bedömning utan lämnar
frågan öppen.
I vilket fall ger detta tillsammans med de osäkerheter som kvarstår att
slutresultatet kan innebära ännu större ekonomiska neddragningar. I närtid
har dessutom försvarsberedningen att ta ställning till hur de 3,3 miljarder
kronorna i årets försvarsbudget som är lånade från framtiden skall
finansieras.
Till summan 4 miljarder kronor skall alltså föras ytterligare minst 2,8-3,0
miljarder kronor, vilket gör sammanlagt 6,8-7,0 miljarder kronor. I runda tal
och med de många osäkerheterna oräknade innebär det definitivt närmare en
20-procentig reduktion av Försvarsmaktens anslag i stället för de 10 procent
som redovisas av regeringen.
Enligt vår mening skall den huvudsakliga inriktningen i 1992 års
försvarsbeslut fullföljas. Därför bör regeringens förslag om långtgående
besparingar avvisas. Den ekonomiska börda som utebliven priskompensation
förorsakat Försvarsmakten sedan 1992 bör enligt vår mening hanteras genom
att regeringen i enlighet med vår reservation i finansutskottets betänkande
1994/95:FiU20 återkommer till riksdagen med förslag.
Sålunda bör totalförsvaret ges en årlig ram som är avsevärt högre i
förhållande till regeringens förslag. Inom denna ram bör enligt vår mening
inga omfördelningar mellan militärt och civilt försvar nu aktualiseras.
Dessutom bör de begränsningar av försvarseffekten som ligger i regeringens
förslag avseende bl a värnpliktssystemets tillämpning inte belasta det militära
försvaret, eftersom den försvarseffekt som tillförs är marginell.
Vi avvisar regeringens förslag om överförande av anslaget B9 från UD till
Försvarsdepartementet. En dylik överföring riskerar att urholka försvaret av
vårt land till förmån för internationella insatser.
Internationella insatser
Internationella insatser är en naturlig del av försvarets
uppgifter, eftersom deltagandet i sådana är en viktig del av
svensk säkerhetspolitik.
Krigen i det forna Jugoslavien och Tjetjenien/Kaukasus har åter gjort
våldshandlingar och mänskligt lidande till en realitet på europeisk mark.
Genom bl a den närmare geografiska koppling detta innebär för oss påverkar
det vår säkerhet i större utsträckning än tidigare. Det bipolära
säkerhetssystemets upplösning har dessutom ökat risken för småkrig,
samtidigt som risken för storkrig minskat.
Detta gör sammantaget att vårt deltagande i internationella insatser såväl
militärt som civilt har större säkerhetspolitisk relevans än tidigare. Likväl är
inte deltagandet av avgörande betydelse för vår säkerhet. Insatserna görs i
den internationella solidaritetens namn och förutsätter ett starkt
stormaktsengagemang politiskt och militärt.
Förutsättningarna att delta i internationella insatser av säkerhetspolitisk
relevans för Sverige bör säkerställas utan att för den skull utgöra
dimensioneringsgrund för krigsorganisationen. De internationella insatserna
utgör en del av försvarets naturliga uppgifter, men ligger i betydelse
definitivt steget efter existensförsvaret av vårt land.
Nyttan av den ambitionshöjning som aviseras i propositionen måste prövas
i förhållande till kostnaderna. Det vore fel att bygga upp en dyrbar
organisation och beredskap i ljuset av en kostnadskrävande och ambitiös
svensk närvaro i det forna Jugoslavien. Denna insats kan leda till att vi utan
annan grund bedömer att det kommer att vara ungefär så också i framtiden
och sålunda leda fel och innebära prioriteringar som riskerar att urholka
Sveriges försvarsförmåga.
Dagens ambitionsnivå för de internationella insatserna är rimlig.
Regeringens förslag om snabbinsatsstyrka bör ses positivt men prövas
ekonomiskt. Kostnaderna för materiell förslitning och hur dessa ersätts samt
kostnaderna för snabbinsatsstyrkan på en till två kompanier återstår att
utreda. Dessutom måste förhållandet att ett värnpliktsförsvar som Sveriges är
dåligt anpassat för denna typ av insatser beaktas.
I anslutning till regeringens förslag till ändrad organisation finns anledning
att påpeka att man inte bör bygga upp dubbel kompetens utan basera våra
internationella insatser såväl militärt som civilt på existerande strukturer.
Regeringens redovisning av i försvarsmaktens internationella styrka ingående
enheter bör endast ses som exempel. Det bör ankomma på myndigheterna att
närmare precisera styrkans sammansättning.
Vi delar regeringens bedömning avseende förslaget om en särskild stab
och chef men ser inget behov av stora organisatoriska förändringar. Skelettet
till denna organisation finns enligt vår uppfattning redan i dag i form av
Högkvarterets internationella operationsledning och SWEDINT.
Personalförsörjning
Plikttjänstgöring
Värnplikten och civilplikten - numera totalförsvarsplikten -
är av mycket stort värde för försvaret och vårt land. Det bästa
vore naturligtvis en krigsorganisation så stor att varje
medborgare skulle kunna ges meningsfulla uppgifter. När
antalet brigader sjönk under 25, minskade emellertid
förutsättningarna för detta.
I pliktutredningen överenskoms om den nya syn på plikttjänstgöring som
är Moderata Samlingspartiets. Anmärkningsvärt är att regeringen och en del
andra partier övergett slutsatserna i en utredning som leddes av förre vice
ordföranden i Försvarsutskottet Roland Brännström (s) och vars
grundprinciper antogs som lag den 14 december 1994.
Vi avvisar regeringens syn på plikttjänstgöringen som till sin volym direkt
kopplad till försvarsviljan och den folkliga förankringen. Det avgörande för
en hög försvarsvilja är förtroende för Försvarsmaktens förmåga att lösa sina
uppgifter. Om pliktsystemet ges en utformning och omfattning som minskar
dessa förutsättningar, riskerar enligt vår mening försvarsviljan och försvarets
folkliga förankring att minska, oavsett hur stor andel av de unga männen som
gör kort eller lång grundutbildning.
Det är fel att se det minskade värnpliktsbehovet hos Försvarsmakten som
en fri tillgång för det övriga försvaret, särskilt som det i direktiven
angivits
att pengar skall överföras från Försvarsmakten för att finansiera andra
myndigheters behov av pliktpersonal.
De civila insatsstyrkor som föreslås och som beräknas kosta 400 miljoner
kronor/år (som tas från det militära försvaret) är i likhet med uppsättande av
bevakningsförband ett missbruk av pliktlagarna. Grundutbildning för dessa
ändamål kan inte motiveras med behovet av förband för att lösa dessa
uppgifter. Istället har det ideologiska behovet att utbilda en större del av
åldersklassen varit styrande. Det är oacceptabelt, eftersom det leder till ett
totalt sett felavvägt försvar. En korttidsutbildning för att möta en angripares
mest kvalificerade soldater i form av sabotageförband är heller inte moraliskt
försvarbar gentemot den enskilde soldaten. Mot de långräckviddiga
precisionsvapen som är lika sannolika för bekämpningen av dessa punktmål
har bevakningsstyrkorna heller ingenting att sätta mot.
Om man anger behovet av bevakningsförband till en krigsorganisation på
40 000 man, måste man var öppen för andra sätt att lösa uppgifterna t ex
genom Hemvärnet eller genom att ge uppgiften till fullt utbildade enheter
med rätt utrustning. 60 dagars (eller motsvarande) utbildning för att ingå i
civila insatsstyrkor är heller inte försvarbart. Visst är totalförsvarets behov
oändliga - det finns alltid plats för fler och alltid olösta uppgifter - men den
politiska uppgiften är att väga behov och ekonomi mot varandra. I det
perspektivet är grundutbildning av 10 000 unga män årligen civila
insatsstyrkor inte försvarsförband. Sammantaget avser man varje år
grundutbilda 17 500 fler än vad det militära försvaret behöver inom ramen
för krigsorganisationen. Det är en allvarlig felavvägning och ett missbruk av
pliktsystemet.
Vårt eget alternativ är ca 25 000 plikttjänstgörande, dels i det militära
försvaret, dels i de kvalificerade befattningar som enligt vår mening krävs för
ett ändamålsenligt och effektivt civilförsvar men som inte nämns i
propositionen.
Det alternativ som mest förtjänar ytterligare belysning är en förändring av
systemet för förbandsomsättning. Dagens förbandsomsättning innefattar ofta
mycket långa förbandsomsättningstider, vilket gör att vidmakthållandet av
kunskaper och färdigheter kräver ett mycket väl fungerande system av
krigsförbandsövningar likaväl som särskilda övningar för förband och befäl.
Repövningarnas hittillsvarande roll som budgetregulatorer såväl inom som
utom Försvarsmaktens bestämmande gör systemet känsligt. Dessutom
innebär återkommande repetitionsövningar aldrig att förbanden blir
sammantaget bättre. Repövningarna hejdar nedgången i förbandens totala
kapacitet men ändrar inte på det faktum att förbanden totalt såväl som
soldater och befäl fungerar bäst omedelbart efter grundutbildningens slut.
Den allt snabbare militärtekniska utvecklingen accentuerar detta förhållande.
En avgörande fråga på sikt är dessutom i vilken utsträckning framtidens
stridsmiljö klarar förbandsomsättningstider på 8-15 år. I internationell
jämförelse har huvuddelen av våra förband återtagningsbehov redan nu,
eftersom de dels är reservförband som måste mobilisera, dels inte ens efter
mobilisering alltid kan lösa sin uppgifter tillräckligt väl. Vad som behövs är
välutbildade förband med kapacitet att slåss på ett s k fragmenterat stridsfält
under inverkan av faktorer i alla tre dimensioner. Istället för övervintring av
70-talsmodell bör snarast ökad förmåga vara målsättningen hos våra mest
kvalificerade förband också inom armén.
En viktig framtidsfråga är följaktligen hur kvaliteten på våra förband skall
kunna säkerställas inom ramen för nuvarande värnplikts- och
förbandsomsättningssystem. Kort förbandsomsättning är ett enligt vår
mening ett bättre alternativ än annan utökning av grundutbildning av
pliktpersonal. En modell byggd på kortare förbandsomsättning kan
dessutom ge utrymme för:
1 att organisera ett större territorialförsvarökad rekrytering
till hemvärnet
2
3 att personellt kompletta förband, förutom yrkesofficerare,
placeras i personalreserv som är användbar i ett
anpassnings/upprustningsläge
4
5 att försvara fler skyddsobjekt
6
7 att när militär krigsplacering upphört, organisera civila
insatsstyrkor
8
9 att nyckelpersonal kan förstärka personalresurserna i
trånga sektorer
10
11 en större volym och därmed säkrare grund för rekrytering
av frivilliga för internationella insatser.
12
Självfallet kan inte alla dessa behov lösas lika bra samtidigt
och kanske gör de höga kostnaderna för materielförslitning
och utbildning förslaget svårgenomförbart - men i jämförelse
med grundutbildning av bevakningsförband och civila
insatsstyrkor skulle detta ge högre kvalitet i lösandet dels av
de angivna uppgifterna, dels meningsfull militär utbildning
och en reell förstärkning av den samlade försvarseffekten.
Därför bör frågan om kort förbandsomsättning särskilt
prövas.
Vid sidan av kontraktsanställning, som är ett alternativ som är främmande
för svensk tradition, är det alltså värt att utreda alternativet att ersätta
repetitionsutbildningen med en avsevärt kortare förbandsomsättningstid för t
ex brigadernas och kustförsvarets stridande bataljoner. På så sätt kommer
spjutspetsarna i alla försvarsgrenar att vara i bästa möjliga skick, samtidigt
som avkastningen till territorialförsvar och hemvärn blir större.
En bieffekt av en kortare förbandsomsättningstid är att officerarna ges
ökad tid att öva sig i sina befattningar. Det ger en mer kompetent befälskår.
Samtidigt skulle kort förbandsomsättning i denna begränsade omfattning
utgöra en bättre rekryteringsgrund för officerare än den kraftigt begränsade
värnpliktsvolym som annars utgör rekryteringsgrunden.
Vi vill understryka värdet och vikten av nationell enighet i pliktfrågan. Vi
har en bestämd uppfattning, men är beredda att överväga olika alternativ för
att nå samförstånd i den för landets befolkning ytterst viktiga frågan om
vilka frihetsinskränkningar som är nödvändiga för försvaret av vårt land.
Ökat behov av bevakning
Propositionens förslag om inrättande av särskilda
bevakningsförband saknar enligt vår mening berättigande på
den ekonomiska nivå som föreslås. Behovet av bevakning av
skyddsobjekt finns definitivt, men det måste ställas mot
andra behov inom totalförsvaret. Den analysen saknas i
regeringens förslag.
Även om man skulle komma fram till att behovet är så stort som
regeringen antyder finns ingenting som säger att detta med automatik skulle
innebära grundutbildning av förband för att lösa denna typ av uppgifter. Med
en så begränsad krigsorganisation som det hela handlar om torde andra vägar
för att tillgodose skyddsbehovet lika bra eller helst bättre kunna sökas.
Exempel är ökad rekrytering av hemvärnsmän, civila bevakningsbolag, fullt
utnyttjande av samtliga redan utbildade värnpliktiga upp till 47 års ålder eller
en kortare förbandsomsättningstid som avkastar personal/förband som skulle
kunna lösa uppgiften.
Civil utbildning
Den organisation med civila insatsstyrkor som föreslås är
onödig och misshushållning med resurser. De behov som
finns kan redan idag lösas inom ramen för bl a den personal
som tjänstgör i totalförsvaret utan att förmågan att möta ett
väpnat angrepp och hävda vår territoriella integritet urholkas.
Några starka motiv för upprättandet av civila insatsstyrkor finns inte i de
underlag som myndigheterna redovisat när arbetet med försvarsbeslutet
inleddes. De civila insatsstyrkorna är enligt vår mening en direkt följd av det
uppdrag att söka utbildningsplatser för att tillgodose i första hand
ideologiska behov.
Regeringens förslag om att sammanföra svensk kompetens till en civil
insatsstyrka för internationella insatser förtjänar emellertid att prövas. En
del
av det svenska biståndet skulle nå säkrare effekt om det öronmärktes för t ex
minröjning och katastrofbistånd.
Vid Försvarsmakten anställd personal
En kompetent befälskår är vid sidan av fortsatt hög kvalitet
på materieltillförseln till försvaret den viktigaste
förutsättningen för god krigsduglighet och hög
försvarseffekt. Befälet i vårt försvar består av dels officerare,
dels värnpliktigt befäl. Samtliga grupper har mycket viktiga
befattningar i försvarets krigsorganisation. De
inskränkningar i förbandsutbildning och
repetitionsutbildning som varit legio under 80-talet och
under det senaste året utgör det allvarligaste hotet mot
befälets kompetens och därmed mot försvarets personella
funktionsduglighet. Propositionen berör endast i förbigående
frågan om officerskårernas betydelse.
Yrkesofficerare utgör försvarets personella ryggrad genom sin
kontinuerliga tjänstgöring i fredstid. Sedan 1983 tillämpas den så kallade
Nya Befälsordningen (NBO) för rekrytering, utbildning och karriärgång.
Mycket i denna förändring av det gamla trebefälssystemet har varit av godo.
Den generella kvaliteten på den militära yrkespersonalen har ökat. Samtidigt
finns många frågetecken kring den nya ordningens förmåga att bidra till
kontinuitet och djup kunskap i utbildningsarbetet och materielhanteringen
vid våra förband. I armén är problemet accentuerat, eftersom denna
försvarsgren inte på samma sätt som marinen och flygvapnet har särskilda
tjänstegrenar för specialister.
Försvarsmaktsofficer 2000 är namnet på det projekt som varit
Försvarsmaktens viktigaste vad gäller såväl de fast anställda yrkesofficerarna
som reservofficerarna. I försvarsutskottets betänkande 1994/95:FöU14
förutsattes att frågan om befälsordningen - för såväl reserv- som
yrkesofficerare - bereds på ett sådant sätt att resultatet blir en sammanhållen
syn på frågorna. Inget i regeringens bedömningar och förslag tyder på att en
sådan helhetssyn anlagts på dessa frågor. Regeringens förslag är tvärtom
inriktade på enskildheter och fokuserar inte på de stora och avgörande
problemen. För att uppfylla riksdagsbeslutet bör enligt vår mening en
utredning om befälsordningsfrågorna tillsättas snarast.
Utgångspunkten för en sådan utredning bör enligt vår mening vara att
Befälsordningen omprövas. Det nya systemet skall grundas på de positiva
erfarenheterna av NBO och för en del av officerarna bygga helt på det
underlag som tagits fram i Försvarsmaktsofficer 2000. Dessutom finns
anledning att överväga införandet av en ny karriärgång för yrkesofficerare,
som är mer koncentrerad kring säkrad kontinuitet i trupputbildning och
materielhantering i lägre förband. Dessutom bör frågorna kring yrkes-
officerarnas tjänstgöringstid, pensionsålder och tjänstgöringsförhållanden
ytterligare övervägas bl a mot bakgrund av det utredningsarbete som
genomfördes i Försvarsdepartementets arbetsgrupp för yrkesofficerarnas
personalstruktur 1993-1994.
F.n. har statsmakterna sagt nej till önskemålet att kommendera officerare
till fredsbevarande styrkor. Kanske är en sådan skyldighet, i enlighet med
vad regeringen anger, på längre sikt oundviklig. Men vårt nuvarande system
är långt ifrån förberett för detta. Vi har ingen organisation som tar hand om
hemmavarande, och officerarna har inte lön och förmåner som motsvarar den
potentiella riskexponering som en ständig och obligatorisk beredskap att gå i
strid under FN:s eller OSSE:s flagg skulle innebära. För att ens påbörja
diskussionen om ett obligatorium krävs ett helt annat stöd för hemmavarande
anhöriga till den personal som tjänstgör utomlands under nuvarande
omständigheter.
I propositionen berörs reservofficersfrågorna endast knapphändigt. Det
finns anledning att erinra om att ett enigt försvarsutskott (1994/95 FöU4)
framhöll "att starka skäl talade för att en mer samlad och uttalad hållning är
nödvändig i frågorna som rör reservofficerarnas utbildning, anställning och
utnyttjande i framtiden".
Regeringen framhåller i sin proposition bl.a. att reservofficerare i ökad
omfattning skall användas i förbandsproduktionen genom obligatorisk
trupptjänst. Vi avvisar tanken på obligatorisk trupptjänst. Försvarsmaktens
behov och reservofficerens önskemål skall i största möjliga utsträckning
regleras genom individuella avtal. Reservofficersinstitutionen skall i första
hand vara inriktad på krigsorganisationens behov. Trupptjänst i
fredsorganisationen kan visserligen vara ett inslag i utbildningen, men får
inte göras till huvudsak. I detta hänseende är förslaget om t ex civila
specialister rimligare.
För att Försvarsmakten skall kunna tillgodogöra sig den kompetens och
potential som finns bland reservofficerare är det viktigt att bl.a. se över de
ekonomiska villkoren, samt göra reservofficersutbildning till en merit, inte
minst för högskolestudier. En annan viktig aspekt är att skapa en situation
där yrkes- och reservofficerare inte bedöms med olika måttstockar när
krigsorganisationens befattningar fylls.
Förbandsövningar och annan utbildning bör genomföras i sådan
omfattning att reservofficerare får tjänstgöra i sina befattningar. Eljest
riskerar motivationen att försvinna. I en krympande krigsorganisation bör
prövas att låta reservofficerare i vissa fall dubblera varandra i en befattning.
På så sätt kan enskilda personer, trots att de står i reserv, vara inriktade på
en
speciell befattning. Det leder sannolikt till större engagemang än att endast
vara i reserv i största allmänhet.
Regeringens förslag att vissa befattningar i krigsorganisationen kan
övertas av reservofficerare förtjänar att prövas, men inte på grundval av vilka
som tjänstgjort i grundorganisationen utan grundat på personlig erfarenhet
och lämplighet för dessa befattningar. Många reservofficerare kommer i
framtiden inte att direktrekryteras utan att ha lång erfarenhet grundad på
tidigare tjänstgöring som yrkesofficer. För att erhålla en till
krigsorganisationens behov anpassad åldersstruktur krävs kontinuerliga och
relativt stora planmässiga avgångar av yrkesofficerare främst i armén och
marinen i åldersläget 30-40 år. Det är väsentligt att utbildningssystemet
också anpassas till den enskildes behov då han lämnar Försvarsmakten för att
övergå till civil verksamhet.
Försvarets
materielförsörjning
Svensk försvarsindustri är även fortsättningsvis en viktig
säkerhetspolitisk tillgång. Genom bl.a. en kompetent
försvarsindustri visar vi i handling vår vilja och vår förmåga
och skapar på så sätt ökad trovärdighet och tillit till vårt
lands säkerhetspolitik. En under socialdemokratisk regering
vag och otydlig säkerhetspolitik och ett i vissa stycken ännu
ålderdomligt försvar kompenseras av säkerhetspolitikens
realiteter. Förutom den stolthet vi kan känna för vårt
deltagande i Bosnien så materialiserar vår försvarsindustri
idag tydligast för omvärlden det svenska försvarets förmåga.
Grunden för försvarsindustripolitiken måste vara att få materielindustrin
att spela den roll och leverera den materiel som gynnar det svenska
säkerhetsintresset bäst. Regional- och arbetsmarknadspolitiska skäl saknar i
detta avseende säkerhetspolitisk relevans. Under lång tid har svensk
försvarsindustri haft en världsunik bredd innefattande tillverkning av i stort
sett alla förekommande militära system. Denna historia finns anledning att
vara stolt över.
Alla fakta talar emellertid för en fortsatt nedgång på den
försvarsindustriella marknaden. Det innebär att Sverige inte ens med stora
tilläggsanslag kan behålla nuvarande kompetens. En ibland smärtsam men
nödvändig omstrukturerings- och rationaliseringsprocess har redan inletts. På
nationell nivå har goda samordningsfördelar uppnåtts. Ännu återstår för
svensk försvarsindustri att fullt ut ta steget in i internationellt samarbete.
Detta är en förutsättning för industrins överlevnad, för framtida
produktutveckling och därmed för att förse Sverige med högkvalitativ
utrustning till rimliga priser.
För att samtidigt som nödvändig modernisering genomförs skapa så goda
förutsättningar som möjligt för industriell överlevnad bör vi inleda en
snabbare omsättning av äldre krigsmateriel. Det viktigaste för framtiden är
inte att finansiera höga drift- och underhållskostnader för system som
sannolikt inte kommer till användning utan istället att köpa nya som kan
fungera i framtiden. Det gynnar både Sverige och försvarsindustrin. Sverige
bör vara öppet för försäljning av utgången väl fungerande krigsmateriel.
En inhemsk försvarsindustri har också betydelse i ett läge av internationell
upprustning då också Sverige behöver ny materiel. Genom en egen
försvarsindustri har vi kompetens att byta med andra länder och kan på så
sätt med större säkerhet ges tillgång till de system vi själva saknar.
Försvarsindustripolitik handlar inte om att hålla industrin under armarna.
Försvaret skall beställa sådant som försvaret behöver nu och som säkrar
framtida kompetens. Därför måste också bevarandet av vidmakthållande-,
underhålls- och utvecklingsförmåga ges tydliga prislappar. Den politiska
uppgiften är att prioritera mellan olika kompetenser. Vi delar regeringens
bedömningar kring baskompetens men anser att de områden som redovisas
är alltför snäva. För att i tillräcklig grad stödja försvaret och ytterst våra
säkerhetspolitiska mål krävs högre målsättningar avseende den inhemska
materielindustrin. Dessutom bör särskild hänsyn tas till de områden som -
utan att definieras som baskompetens - har goda förutsättningar för fortsatt
internationell samverkan. Det är också på detta område förvånande
anmärkningsvärt att riksdagen avkrävs beslut om helhet när underlag i det
närmaste helt saknas avseende avvägningar i denna del. Vi delar regeringens
uppfattning att "fortsatt teknisk och materiell förnyelse av totalförsvaret är
av största vikt. Det är därför nödvändigt att i etappen två av
försvarsbeslutet, när myndigheternas kostnadsberäkningar och förslag
föreligger, noga pröva om försvarets materielförsörjning i tillfredsställande
grad kunnat tillgodoses" .
Med denna brasklapp i propositionen är det desto mer anmärkningsvärt att
frågorna inte penetrerats innan stora besparingar aviseras. Djupa tvivel
avseende de ekonomiska resursernas tillräcklighet för att fortsätta förnyelsen
av försvaret kvarstår efter det att regeringen presenterat sitt förslag.
Besparingarna anges ge effekten att "planerad anskaffning av några
större materielprojekt kan behöva omprövas, medan ett antal smärre projekt
kan komma att senareläggas eller utgå helt". De stora projekt som f n ligger
i planerna är enligt vår mening helt nödvändiga för att säkerställa den
materiella förnyelse som är det viktigaste resultatet av 1992 års
försvarsbeslut. Vi delar inte propositionens bedömning att behoven av nya
stridsfordon, fartyg och flygplan minskar - annat än i jämförelse med vad
som varit fallet om krigsorganisationen bibehållits intakt. För att säkerställa
försvarets förmåga kräver tvärtom en minskad organisation en ytterligare
accentuerad satsning på ny materiel. Såväl med regeringens mer begränsade
förslag som med den moderata inriktningen krävs det nya stridsfordon, nya
fartyg och nya flygplan. De föreslagna besparingarna urholkar kompetens
och kapacitet hos svensk försvarsindustri.
Försvarsindustrins internationella
villkor
För att ge försvarsindustrin rimliga arbetsvillkor krävs en
mer liberal praxis för synen på såväl samverkan som
vapenexport. Dagens lagstiftning är i huvudsak bra, men den
borde i några hänseenden ändras för att bättre stämma
överens med den internationalisering som påbörjats inom
industrin. För att kunna fungera på marknaden behöver vår
materielindustri paradoxalt nog ett starkt stöd till export och
samverkan från politisk nivå. Eftersom andra länders industri
har denna fördel, blir konkurrensen mycket snedvriden om
inte Sverige förmår att förbättra sina rutiner för detta viktiga
arbete. Ökad export löser emellertid inte alla problem -
fortsatt omstrukturering såväl inom som utom landet är
nödvändig.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta processen inför försvarsbeslutet
1996,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om totalekonomisk ram i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, begär att regeringen
återkommer med ett förbättrat beslutsunderlag i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till Försvarsmakten, ,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om analys av omslagspunkter i försvarets förmåga,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den säkerhetspolitiska och militärstrategiska
utvecklingen i vårt närområde,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges säkerhetspolitik, särskilt vad gäller
betydelsen av ett långsiktigt synsätt i försvarsplaneringen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarspolitikens inriktning och totalförsvarets
uppgifter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återtagning och anpassning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av det militära försvaret,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av utredningen om lednings-
systemets utveckling,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett försvar med hög kvalitet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att planeringen av markstridskrafterna inriktas
mot en krigsorganisation omfattande 14 brigader,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inom en tioårsperiod från beslut kunna
organisera ytterligare två fördelningar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anskaffning av attackhelikopterförband,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilt pröva kort förbandsomsättning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjö- och kustförsvarsstridskrafternas utveckling,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att planeringen av flygstridskrafterna inriktas
mot 14 divisioner JAS 39 Gripen och 21 basbataljoner,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbandsproduktion och grundorganisation,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska förutsättningar för totalförsvaret,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella insatser,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om plikttjänstgöring,
23. att riksdagen avslår förslaget om grundutbildning av särskilda
bevakningsförband i enlighet med vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen avslår förslaget om grundutbildning av civila
insatsstyrkor i enlighet med vad som anförts i motionen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en fortsatt översyn av
befälsordningen för såväl yrkes- som reservofficerare,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försvarets materielförsörjning.
Stockholm den 17 oktober 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)