med anledning av prop. 1995/96:163 Europeiska företagsråd
Införlivande av EG-direktiv
EG-direktivens syfte är att närma medlemsstaternas
individuella lagstiftningar till varandra för att därigenom
främja den inre marknadens funktion samt att genom
tillämpande av minimiregler undanröja möjligheten för
enskilda medlemsstater att tillägna sig ohemula
konkurrensfördelar. Karaktären av miniminivåer gör att
direktiven naturligtvis lämnar utrymme för enskilda
medlemsstater att gå längre än vad direktiven föreskriver,
och det är inte ovanligt - i synnerhet i Sveriges fall - att
nationell lagstiftning på grund av sin sedan tidigare mer
långtgående karaktär inte påverkas av ett direktivs
införlivande.
Sveriges ofta omfattande regelverk ger goda möjligheter att så långt
möjligt införliva direktiven sådana de är utformade och att i rimlig
utsträckning utnyttja de undantag som medges. Det är moderaternas
uppfattning att denna princip bör vara vägledande i varje införlivandeprocess
på det arbetsmarknadspolitiska området. Att tillföra den svenska lagen
bestämmelser som överskrider den yttre ram direktiven föreskriver motverkar
syftet att uppnå en mer homogen rättstillämpning. I flertalet fall innebär det
därutöver att Sverige de facto ålägger sig självt onödiga komparativa
konkurrensnackdelar som försvårar bekämpningen av arbetslösheten.
Likväl har regeringen sedan Sveriges medlemskap i januari 1995 vid flera
tillfällen visat prov på en politisk klåfingrighet som går stick i stäv med
denna princip. Vi beklagar detta.
Regeringens förslag -
allmänt
Det kan anföras att direktiven, genom ovan beskrivna syften,
fyller en central funktion för den inre marknadens
utveckling. Utan dessa skulle förutsättningarna att fullt ut
tillvarata den inre marknadens möjligheter begränsas
betänkligt. Detta är en allmän beskrivning av direktivens
värde. Det finns emellertid också exempel på direktiv vars
betydelse för den inre marknadens funktionssätt måste anses
försumbar eller rentav negativ.
I proposition 1995/96:163 föreslås en lag om europeiska företagsråd,
vilket införlivar rådets direktiv 94/45/EG. Direktivet om europeiska
företagsråd är enligt vårt förmenande just ett sådant direktiv vars möjligheter
att nämnvärt påverka den inre marknaden i en positiv riktning rimligen kan
ifrågasättas, i synnerhet mot bakgrund av att ett direktiv trots allt måste
framstå som relevant i sitt sammanhang.
För det aktuella direktivet är det ovedersägligen den europeiska
arbetsmarknaden som utgör referensram, en arbetsmarknad märkt av
massarbetslöshet. Relevanta åtgärder, framför allt på nationell nivå, är
sålunda de som möjliggör tillskapandet av nya arbetstillfällen. Direktiv som
direkt eller indirekt undanröjer hinder för den inre marknadens utveckling är
i det avseendet relevanta. Direktiv som belastar företagande med nya regler
och kostnader, utöver dem som är berättigade utifrån grundläggande hänsyn
till arbetstagares hälsa och säkerhet, är det inte.
Hänsyn till arbetstagares ställning på arbetsmarknaden används emellertid
ofta som primära motiv för direktiv och förslag som går utöver direktivens
yttre ramar också när de sysselsättningsfrämjande inslagen saknas. Ytterst
handlar det här om ett vaktslående om de fackliga organisationernas
särställning. Det är slående hur ofta hänvisningar till svensk rättstradition på
arbetsmarknadens område bär detta signum.
Av förslag med innebörden att företagen påläggs ytterligare regler och
kostnader kan vi svårligen dra någon annan slutsats än att dagens trögheter
på arbetsmarknaden förstärks, till förfång för alla dem som i dag ställts
utanför densamma. En långsiktigt hållbar bekämpning av arbetslösheten
förutsätter tvärtom betydande förändringar av arbetsmarknadens strukturer
och institutioner i riktning mot en större flexibilitet. Regel- och
skattesystemen måste anpassas på ett sätt som gör det enklare för nya och
befintliga företag att växa. Allt färre gör i dag en annan bedömning än denna,
också i Sverige.
Opåkallade tillägg
Vi beklagar att regeringen emellertid tycks värdera de
strukturella problemens betydelse för obalanserna på
arbetsmarknaden annorlunda. På annat sätt kan vi inte tolka
det aktuella förslaget, som i flera avseenden går längre än
vad som förestavas i direktivet.
Oaktat det faktum att dylika påbyggnader skapar opåkallade diskrepanser
mellan olika medlemsstater, med de konsekvenser vi tidigare berört, leder ett
dylikt förfarande till att verksamheten vid alla de företag som direkt eller
indirekt berörs av lagen belastas av ytterligare regler och kostnader. Istället
för färre regler och sänkta kostnader, utgångspunkten för de strukturella
förändringar som arbetsmarknaden är i så stort behov av, bidrar regeringen
genom sitt förslag till att befästa och förstärka trögheterna. Så skapas inte
förutsättningar för nya arbetstillfällen.
Oviljan från regeringens sida att utnyttja direktivets möjlighet att göra
undantag för handelsflottan utgör exempel på dessa opåkallade avsteg.
Denna möjlighet utnyttjades inte heller vid införandet av det s.k.
överlåtelsedirektivet och kritiserades också då av moderaterna. Vår kritik
kvarstår, med hänvisning till att de aktuella reglerna skapar
konkurrensnackdelar för svensk sjöfartsnäring.
Exempel på förslag som direkt går utöver den yttre ram direktivet
föreskriver återfinns också. Så anser regeringen t.ex. det påkallat att istället
för ett sammanträde per år föreskriva två sammanträden, något som helt
saknar motsvarighet i direktivet och som tycks ha sin bakgrund i en önskan
från de fackliga organisationerna om bättre möjligheter för koncernfackligt
samarbete på företagens bekostnad. Med motiveringen att större företagsråd
möjliggör bättre representation föreslår regeringen därutöver att råden, i de
fall proportionalitetsregeln aktualiseras vid utseende av ledamöter, görs
större än nödvändigt. Vi ser för vår del inga skäl för detta.
Vi önskar också anföra kritik mot regeringens förslag om en i förhållande
till direktivet begränsad tystnadsplikt. Genom att ge lagen en annan
utformning än den som återfinns i direktivets artikel 8 kan svenska företag
eller företagsgrupper tvingas lämna ut uppgifter som kan hemlighållas av
utländska konkurrenter och deras dotterföretag i Sverige.
Vidare bör de fackliga organisationerna inte få driva skadeståndstalan för
egen del. Mot bakgrund av att den aktuella fackliga organisationen kanske
representerar endast ett fåtal av de anställda är det synnerligen olämpligt att
lagen utformas så att fåtalet kan representera majoriteten av arbetstagarna.
Det senare för oss slutligen in på kollektivavtalens betydelse för hur de
anställdas representanter till förhandlingsdelegation och företagsråd utses. Vi
bedömer det som olämpligt att rätten att utse dessa främst är knuten till den
största kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationen, eller den största
arbetstagarorganisationen i de fall arbetsgivaren inte är bunden av
kollektivavtal, också när denna endast representerar ett fåtal av de anställda.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om opåkallade tillägg till EG-direktivet 94/45.
Stockholm den 27 mars 1996
Per Unckel (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Anna Åkerhielm (m)
Per Bill (m)
Olle Lindström (m)
Ulf Melin (m)
Jan Backman (m)
Ulf Kristersson (m)
Annika Jonsell (m)