Socialutskottets betänkande
1995/96:SOU15

Vissa frågor om personlig assistans

Innehåll

1995/96
SoU15

Sammanfattning

I   betänkandet  behandlas   regeringens
proposition 1995/96:146 Vissa frågor  om
personlig     assistans      och      30
motionsyrkanden som väckts med anledning
av propositionen.
I    propositionen    föreslås    vissa
ändringar i lagen (1993:387) om stöd och
service   till  vissa  funktionshindrade
(LSS)  och  lagen  (1993:389)  om  assi-
stansersättning (LASS)  i  syfte  främst
att  åstadkomma  bättre kostnadskontroll
och vissa besparingar.
Utskottet godtar i huvudsak de  förslag
som    regeringen   lagt   fram.   Vissa
ändringar    och   förtydliganden    har
utskottet  dock  ansett nödvändiga.  Med
dessa anser utskottet att förslagen  kan
genomföras  utan att grunddragen  i  och
syftet med reformen ändras.
I     fråga     om     det     framtida
huvudmannaskapet                     för
assistansersättningen föreslår utskottet
med  anledning av ett antal motioner ett
tillkännagivande    till     regeringen.
Utskottet  anser att något underlag  för
att  nu  överväga en förändring  av  det
delade huvudmannaskapet inte föreligger.
Enligt utskottets uppfattning bör därför
staten  genom  försäkringskassorna  vara
huvudman  för  personlig  assistans  där
behoven överstiger 20 timmar per vecka.
Till   betänkandet   har   fogats    en
reservation  (m, kds,  fp  och  mp)  med
yrkanden  om  avslag  på  propositionen.
Vidare yrkas i en reservation (kds)  att
åldersgränsen  på 65 år  för  rätt  till
personlig assistans skall tas bort. I en
reservation   (mp)   yrkas   avslag   på
förslaget   om  förkortad  tidsram   för
beslut   om   assistansersättning,   och
slutligen yrkas i en reservation (v, mp)
att statens bidrag till kommunerna skall
minskas   med   215   miljoner   kronor.
Särskilda yttranden har anmälts  av  m-,
fp-, mp- och kds-ledamöterna.

Propositionen

I  proposition 1995/96:146 Vissa  frågor
om    personlig    assistans    föreslår
regeringen   (Socialdepartementet)   att
riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1993:387) om
stöd     och    service    till    vissa
funktionshindrade,
2. lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning.
Lagförslagen fogas till betänkandet  som
bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av
propositionen


1995/96:So11  av Chatrine Pålsson  m.fl.
(kds) vari yrkas


1.  att  riksdagen  avslår  regeringens
proposition  1995/96:146 med  hänvisning
till vad som i motionen anförts,


2. att riksdagen, vid avslag på yrkande
1, i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om rätten att få assistans  för
tid på sjukhus,


3.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om att åldersgränsen på  65  år
för rätten till assistans tas bort.


1995/96:So12  av Bo Nilsson  och  Barbro
Hietala  Nordlund  (s)  vari  yrkas  att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
vikten   av   ett  bibehållet   statligt
huvudmannaskap.




1995/96:So13 av Ulla Hoffmann m.fl.  (v)
vari yrkas


1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen    till    känna    att    en
utredning/uppföljning                 av
assistansreformen inte  bör  komma  till
stånd,


2.  att riksdagen i enlighet med vad  i
motionen  anförts  hos regeringen  begär
att  Riksförsäkringsverket i samråd  med
intresseorganisationer               och
brukarkooperativ gör en översyn  av  hur
utbetalningsrutinerna kan förändras,


3.  att riksdagen i enlighet med vad  i
motionen   anförts  avslår   regeringens
förslag  om att förkorta avräkningstiden
för assistansersättning från ett år till
tre månader,


4.  att riksdagen i enlighet med vad  i
motionen  anförts  hos regeringen  begär
att Riksförsäkringsverket gör en översyn
av      kommunernas     hantering     av
administrationskostnaderna,


5.   att  riksdagen  beslutar   att   i
enlighet  med  vad  i  motionen  anförts
ändra    definitionen    av    begreppet
personlig assistans,


6.       att      riksdagen      avslår
regeringsförslaget        om         att
assistansersättning inte skall utgå  för
tid   när   funktionshindrade   personer
vistas eller deltar i barnomsorg,  skola
eller daglig verksamhet enligt LSS,


7.   att   riksdagen  beslutar   minska
statliga  bidrag till kommuner  med  215
miljoner kronor,


8.  att riksdagen hos regeringen  begär
en   utredning   om  hur  personer   med
psykiska  funktionshinder  kan  inordnas
som  en fjärde personkrets i lag om stöd
och       service       till       vissa
funktionshindrade.


1995/96:So14 av Thomas Julin m.fl.  (mp)
vari yrkas


1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om att en utredning om kommunalt
huvudmannaskap  inte  bör   komma   till
stånd,


2.  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag till indragning av möjligheterna
att   bevilja  personlig  assistans  för
aktiverings- och motiveringsinsatser,


3.  att  riksdagen  beslutar  att  inte
utvidga  föräldraansvaret  för  anhöriga
till  handikappade och funktionshindrade
i      föreliggande     förslag     till
lagstiftning,


4.  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag   om  att  förkorta  tiden   för
beviljad assistans,


5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om behovet av att vidare  utreda
möjligheterna   för  anhöriga   att   få
ersättning vid vård av sjuk anhörig även
efter det att den handikappade fyllt  21
år.


1995/96:So15  av Gullan  Lindblad  m.fl.
(m) vari yrkas


1.  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen,


2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   en   differentiering   av
assistansersättningen.


1995/96:So16   av  Sonja  Fransson   och
Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas


1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  att tillförsäkra  barn  och
ungdomar     rätten    till    personlig
assistans,


2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om statligt huvudmannaskap.


1995/96:So17  av  Lars Leijonborg  m.fl.
(fp) vari yrkas


1.  att  riksdagen  avslår  proposition
1995/96:146,


2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om uppföljning.


1995/96:So18 av Roland Larsson m.fl. (c)
vari yrkas


1.  att  riksdagen  beslutar  definiera
begreppet personlig assistans i enlighet
med vad i motionen anförts,


2.  att riksdagen i enlighet med vad  i
motionen     anförts     beslutar     om
funktionshindrades rätt  till  personlig
assistans  vid vistelse eller deltagande
i   barnomsorg,   skola   eller   daglig
verksamhet,


3.  att riksdagen avslår propositionens
förslag i den del som berör föräldrarnas
ansvar,


4.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts      om     avgränsning      och
särredovisning  mot  ordinarie  kommunal
verksamhet,


5.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  vikten av  utbildning  inom
assistansverksamheten,


6.  att  riksdagen -  vid  bifall  till
yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7 - som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen           anförts            om
assistansersättningens storlek,


7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   angående  kommunalisering   av
assistansverksamheten.


Beredningen av ärendet i riksdagen




Representanter  för Socialdepartementet,
Handikappförbundens       samarbetsorgan
(HSO),   De   handikappades  riksförbund
(DHR) och Handikappombudsmannen har  vid
en  sluten  utfrågning lämnat synpunkter
på förslagen i propositionen.


Vidare  har  skrivelser med  synpunkter
inkommit  från olika organisationer  och
enskilda.


Utskottet
Propositionen i huvuddrag




I  propositionen  föreslås  ändringar  i
lagen  (1993:389) om assistansersättning
(LASS) och lagen (1993:387) om stöd  och
service   till  vissa  funktionshindrade
(LSS). Ändringarna syftar till att uppnå
en  bättre  kostnadskontroll  och  vissa
besparingar     inom    den     statliga
assistansersättningen.    Den     årliga
kostnaden          för           statlig
assistansersättning  bedöms  komma   att
minska  med 215 miljoner kronor.  Vidare
innebär     ändringarna    att     vissa
förtydliganden  görs  i  lagstiftningen.
Det   framhålls   i  propositionen   att
förslagen  inte innebär någon förändring
av   de  grundläggande  principerna  för
personlig assistans.




Fråga om avslag på propositionen




Motionerna




I  motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kds)  hemställs  att  riksdagen  avslår
regeringens proposition 1995/96:146  med
hänvisning  till  vad  som  i   motionen
anförts  (yrkande 1). I motionen  anförs
att   assistansreformen  på  ett  mycket
påtagligt sätt förändrat livet för drygt
6  000  handikappade. Motionärerna anser
det tveksamt att redan efter två år göra
en utvärdering av en sådan genomgripande
reform.     Regeringens    framstressade
förslag bidrar till onödig ryckighet och
osäkerhet  för redan utsatta  människor.
Gällande    lagstiftning   bör    därför
bibehållas tills det finns underlag  för
att göra en seriös prövning av reformen.
Motionärerna  anför att det  inte  finns
något  stöd  i  föräldrabalken  för  den
föreslagna nya lydelsen av 3 §  LASS  om
vårdnadshavares   ansvar   för   barnets
personliga  förhållanden. De  föreslagna
ändringarna  i  LSS och LASS  med  bl.a.
definition  av  personlig assistans  och
avgränsning mot viss kommunal verksamhet
kommer  att  göra  det  avsevärt  mycket
svårare   att  få  personlig  assistans.
Risken  finns  att barn  med  omfattande
funktionsnedsättningar   utesluts   från
rätten  till personlig assistans,  anför
motionärerna. Att assistanstimmar  skall
få  sparas  i  bara  tre  månader  anser
motionärerna  vara ett  kortsiktigt  och
ogenomtänkt förslag.




I  motion So15 av Gullan Lindblad  m.fl.
(m)   hemställs  att  riksdagen   avslår
regeringens förslag i enlighet  med  vad
som  anförts i motionen (yrkande  1).  I
motionen    anförs   att    den    förra
regeringens    största     reform     på
handikappområdet var införandet  av  LSS
och LASS. Motionärerna avvisar förslagen
om att förkorta tidsramen, att definiera
personlig   assistans,   att    avgränsa
statens   ansvar  och  att   införa   en
skrivning   om  att  barns   rätt   till
personlig   assistans   skall   stå    i
förhållande  till  föräldrarnas  ansvar.
Regeringen  har  inte redogjort  för  de
ekonomiska     konsekvenserna      eller
klargjort  vad  förslagen  innebär   för
t.ex.   barnens   rätt  till   personlig
assistans.    Vidare   är   motionärerna
kritiska till att utvärderingarna av  om
de   psykiskt   störda  skall   ingå   i
personkretsen eller ej inte avvaktas.




I  motion So17 av Lars Leijonborg  m.fl.
(fp)   hemställs  att  riksdagen  avslår
proposition  1995/96:146  (yrkande   1).
Motionärerna  anför att  förslagen  till
inskränkningar i LSS och LASS  inte  kan
accepteras. Reformen är historiskt  sett
en milstolpe i arbetet för ett värdigare
och     bättre     liv     för     många
funktionshindrade. Förslaget om  minskad
tidsram       för       beslut        om
assistansersättning    inskränker    den
enskildes        möjligheter        till
självbestämmande,     oberoende      och
valfrihet   och   måste   avvisas.   Den
föreslagna   avgränsningen   mot    viss
kommunal verksamhet kan inte accepteras,
och  definitionen av personlig assistans
innebär  en  klar försämring  för  t.ex.
infektionskänsliga,    autistiska    och
psykiskt  funktionshindrade.  Rättsläget
på  detta  område är i dag  oklart.  Går
regeringens  förslag igenom  kommer  det
att ta ytterligare år innan en ny praxis
utformas,  menar motionärerna. Förslaget
om  att  särskild hänsyn skall tas  till
föräldraansvaret kan komma att  innebära
att   föräldrar  till  funktionshindrade
barn  är  skyldiga att utföra  en  extra
arbetsinsats       innan       personlig
assistans/assistansersättning kan  utgå.
Stöd härför finns inte i föräldrabalken,
anför  motionärerna. I  motionen  anförs
vidare       att      de      föreslagna
övergångsbestämmelserna innebär en  form
av    retroaktivitet   som    är    helt
oacceptabel.




Utskottets bedömning




Personlig  assistans har på  flera  sätt
inneburit     en     revolution     inom
handikappomsorgen. Makten över  insatsen
har     flyttats    genom    att     den
funktionshindrade nu fått rätt att själv
välja  av  vem  och hur  insatsen  skall
utföras.  Genom  LASS har handläggningen
för  dem  som  har  ett  mer  omfattande
stödbehov          knutits          till
försäkringskassorna, vilket innebär  att
bedömning  och beslut strikt utgår  från
den  enskildes  situation  och  behov  i
förhållande  till  lagens  bestämmelser.
LASS  innebär vidare att insatsen direkt
når  dem som har störst behov. Ett syfte
har  varit  att ge anhöriga  till  svårt
funktionshindrade stöd  och  avlastning.
Personlig    assistans   med   nuvarande
utformning  har  haft  en  mycket   stor
betydelse      för      många      svårt
funktionshindrade, och reformen  har  på
så sätt varit framgångsrik och motsvarat
intentionerna      i     lagstiftningen.
Stödformen  statlig  assistansersättning
infördes den 1 januari 1994.


Kostnaderna     för    den     statliga
assistansersättningen     har     blivit
väsentligt  högre än vad som  beräknades
när  reformen  genomfördes.  Skälet  för
detta  är  främst att det genomsnittliga
antalet  beviljade  assistanstimmar  per
vecka  överstigit det beräknade antalet.
I  vissa fall har också kommuner  agerat
så  att svårt funktionshindrade sökt och
fått   statlig   assistansersättning   i
stället för en insats som kommunen borde
ha  stått  för. Regeringens  förslag  nu
syftar   till   att  uppnå   en   bättre
kostnadskontroll  och vissa  besparingar
inom den statliga assistansersättningen.
Förslagen beräknas sammantaget  innebära
att      kostnaderna     för     statlig
assistansersättning  reduceras  med  215
miljoner kronor. Totalt beräknas  stödet
för  perioden juli 1995-juni 1996  uppgå
till 3 808 miljoner kronor.


Utskottet delar inställningen att det i
dagens statsfinansiella läge måste göras
vissa  besparingar även på detta  område
och  skapas  en bättre kostnadskontroll.
Utskottet  godtar i huvudsak de  förslag
som   regeringen  lagt  fram.   Det   är
emellertid  nödvändigt  att  ändra   och
förtydliga  förslagen  i  vissa   delar.
Regeringens    förslag   kan    därefter
genomföras  utan att grunddragen  i  och
syftet med assistansreformen, att stärka
funktionshindrade personers  möjligheter
till  självbestämmande,  oberoende   och
valfrihet,     förändras.      Personlig
assistans är en lagstadgad rättighet för
svårt  funktionshindrade  personer   med
behov av insatsen, och personer med  ett
stödbehov  över 20 timmar per vecka  bör
även  i  framtiden  få  sina  behov   av
assistans   tillgodosedda   genom    den
statliga          assistansersättningen.
Utskottet   avstyrker  motionerna   So11
(kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1  och
So17   (fp)  yrkande  1  om  avslag   på
propositionen.


Tidsram för beslut om
assistansersättning




Propositionen




I  propositionen anförs att omfattningen
av  en funktionshindrad persons behov av
personlig   assistans  i   den   dagliga
livsföringen varierar mellan veckor  och
månader.  I  6  §  LASS  föreskrivs  att
assistansersättning skall  beviljas  för
ett  visst antal timmar per vecka, månad
eller längre tidsenhet, dock längst  ett
år.  Den funktionshindrade personen  kan
alltså under någon månad konsumera  fler
assistanstimmar  än  det  genomsnittliga
antalet beviljade timmarna om ett  lägre
utnyttjande   sker   vid   ett    senare
tillfälle.  Totalt fler  timmar  än  som
angetts i beslutet får dock inte tas  ut
under    den    bestämda   tidsperioden.
Riksförsäkringsverket     (RFV),     som
meddelar    föreskrifter    om     bl.a.
avräkningsförfarandet,      har       på
Assistansutredningens  uppdrag   jämfört
beviljade och utnyttjade assistanstimmar
för perioden januari 1994-september 1995
i   de  ärenden  där  slutavräkning  har
skett. RFV har därvid funnit att 7 %  av
de   beviljade  timmarna  dittills  inte
utnyttjats.  I propositionen  anges  att
det  i nuläget är svårt att med säkerhet
bedöma    i    vilken   grad   beviljade
assistanstimmar inte förbrukas  men  att
det  är  rimligt att anta  att  en  inte
obetydlig andel av de beviljade timmarna
V även i ett något längre tidsperspektiv
-  inte kommer att förbrukas. Regeringen
anser   att   det   är   angeläget   att
möjligheten  till utjämning  över  tiden
finns   kvar.  Med  beaktande   av   att
assistansersättningen  skall   ges   för
hjälpbehov som den funktionshindrade har
i  den  dagliga livsföringen,  dvs.  för
förutsägbara, kontinuerliga  eller  ofta
återkommande  aktiviteter av  vardagligt
slag,  kan  dock  behovet  av  personlig
assistans   rimligen  inte  variera   så
mycket mellan månaderna. Möjligheten att
spara  assistanstimmar under en så  lång
tid som ett år innebär också att det  är
svårt      att      upprätthålla      en
tillfredsställande     kontroll     över
assistansersättningens
kostnadsutveckling. Regeringen  föreslår
därför   att   avräkningsperioden    för
assistansersättningen   begränsas   till
högst tre månader.




Motionerna




I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
hemställs  att riksdagen i enlighet  med
vad    i    motionen   anförts    avslår
regeringens  förslag  om  att   förkorta
avräkningstiden  för assistansersättning
från  ett  år till tre månader  (yrkande
3). Regeringens förslag medför en onödig
inblandning  i den enskildes  personliga
och   sociala  förhållanden  och   känns
integritetskränkande.  Förslaget  kommer
också   att   leda  till  administrativt
krångel   och  ökade  kostnader,   menar
motionärerna. Motionärerna anför att det
går att göra förändringar i utbetalnings-
och  återbetalningsrutinerna  som  också
tar        hänsyn        till        den
assistansberättigades  möjligheter   att
disponera beviljade timmar under  längre
tid.




I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)
hemställs    att    riksdagen     avslår
regeringens  förslag  om  att   förkorta
tiden  för  beviljad assistans  (yrkande
4).   I  motionen  anförs  att  det  för
personer  som  inte  har  dygnet   runt-
assistans kan vara värdefullt att  kunna
spara assistanstimmar till semester  och
helger för att då kunna göra något extra
assistanskrävande. Förslaget  att  korta
ner perioden för beviljad assistans från
ett  år till tre månader omöjliggör  ett
sådant sparande och måste avslås,  menar
motionärerna.




Bakgrund och tidigare behandling




I  betänkandet 1992/93:SoU19  behandlade
utskottet     regeringens    proposition
1992/93:159  om  stöd och  service  till
vissa   funktionshindrade.   Beträffande
assistansersättningen          avstyrkte
utskottet   en  motion   (v)   om   ökad
flexibilitet vid bestämmande av perioder
för  denna. Motionärerna menade att  det
inom  assistansersättningens ram  skulle
vara möjligt att spara timmar utöver den
månad som då föreslogs. Utskottet gjorde
den  bedömningen att föreskrifterna  vad
gäller   utbetalningsrutiner,  avräkning
m.m.   utformas   så   att   bl.a.   den
funktionshindrade inte behöver ligga ute
med   pengar  och  att  även  i   övrigt
flexibla     lösningar     eftersträvas.
Riksdagen följde utskottet.




I  betänkandet 1993/94:SoU13 tillstyrkte
utskottet     regeringens    proposition
1993/94:58 om vissa frågor om  beräkning
av  assistansersättning. I propositionen
föreslogs en ändring av 6 § LASS, på  så
sätt  att  assistanstimmar kan  avse  en
tidsperiod  upp till ett år.  Regeringen
framhöll   att  det  är  angeläget   att
variationer i behovet av assistans i den
dagliga  livsföringen mellan veckor  och
månader  skall  kunna  utjämnas  av  den
funktionshindrade  personen  genom   ett
något högre uttag av assistanstimmar den
ena  månaden respektive ett lägre  uttag
en   annan   månad.   Riksdagen   följde
utskottet.




Utskottets bedömning




Assistansersättning   skall   ges    för
hjälpbehov som den enskilde  har  i  den
dagliga   livsföringen.   Härmed   avses
förutsägbara, kontinuerliga  eller  ofta
återkommande      aktiviteter.       Vid
tillfälligt  utökat behov av  assistans,
t.ex.  då  en  person  behöver  särskild
hjälp under en semesterresa, bör behovet
av  utökad assistans prövas av  kommunen
inom   ramen  för  LSS.  Det  förekommer
emellertid  variationer  i  behovet   av
assistans mellan veckor och månader även
i   den   dagliga  livsföringen.  Enligt
utskottets  mening är det angeläget  att
dessa variationer i behovet av assistans
skall  kunna utjämnas över tiden av  den
funktionshindrade. För närvarande gäller
en  högsta  tidsram på  ett  år.  Enligt
Riksförsäkringsverkets       uträkningar
understiger     i    inte     oväsentlig
utsträckning antalet faktiskt utnyttjade
assistanstimmar    antalet     beviljade
assistanstimmar.  För  perioden  januari
1994-september  1995 i  de  ärenden  där
slutavräkning skett har i genomsnitt  ca
7   %  av  de  beviljade  timmarna  inte
utnyttjats.  Utskottet  anser   att   en
förkortning av tidsramen kan  göras  men
att    regeringens   förslag    om    en
förkortning   till  högst  tre   månader
innebär en allt för stor inskränkning  i
den  enskildes möjligheter att disponera
beviljade  assistanstimmar.   Genom   en
förkortning av tidsramen till högst  sex
månader kan en bättre kostnadskontroll i
ersättningssystemet  uppnås  utan  någon
större      inskränkning      i      den
funktionshindrades frihet att  disponera
assistansersättningen.         Utskottet
föreslår   därför,  med   anledning   av
propositionen  och motionerna  So13  (v)
yrkande  3 och So14 (mp) yrkande  4  att
riksdagen antar regeringens förslag till
6   §   lag   om  ändring  i  lagen   om
assistansersättning, med  den  ändringen
att ordet  tre  ersätts med ordet  sex .




Definition av personlig assistans m.m.




Propositionen




I   propositionen  anförs  att   det   i
förarbetena   till   LASS   anges    att
avgörande  för  en  persons  rätt   till
personlig  assistent bör  vara  att  den
enskilde behöver personlig hjälp för att
klara sin hygien, sina måltider, att klä
sig  eller  klä  av sig  eller  för  att
kommunicera  med  andra.  Avsikten   bör
emellertid    vara    att    assistansen
därutöver   också  kan   ges   i   andra
situationer  där  den  enskilde  behöver
kvalificerad hjälp i det dagliga  livet.
Vidare   sägs   i   propositionen    att
Assistansutredningen  angett   att   det
finns två möjliga tolkningar av lag  och
förarbeten.  Ett  synsätt  är   att   de
grundläggande behoven skall uppgå till i
genomsnitt  mer än 20 timmar per  vecka.
Först  därefter  kan i  ett  andra  steg
prövas om det finns behov av ytterligare
assistans i andra situationer. Ett annat
synsätt     är     att     rätt     till
assistansersättning  föreligger  om  det
samlade behovet av assistans uppgår till
20  timmar per vecka, dvs. för såväl  de
grundläggande    behoven     som     för
kvalificerad  hjälp i andra situationer.
I  propositionen  anges  att  de  flesta
allmänna    försäkringskassor    bedömer
rätten till assistansersättning med stöd
av det förstnämnda synsättet. Regeringen
anser  att  det för kostnadsutvecklingen
på  sikt  är viktigt med ett klargörande
på   denna  punkt.  Utgångspunkten   vid
bedömningen   av  rätten  till   statlig
assistansersättning     bör,      enligt
regeringen,  vara  att de  grundläggande
behoven  skall uppgå till  i  genomsnitt
mer  än  20  timmar per  vecka.  Om  den
enskilde  uppfyller det kravet prövas  i
ett     andra     steg     behov      av
assistansersättning i andra  situationer
för  vilka  ersättning  kan  lämnas   om
behoven inte tillgodoses på annat sätt.


I  propositionen anges vidare  att  det
vid      Riksrevisionsverkets      (RRV)
granskning    av   assistansersättningen
framkommit  att  tillämpningen  av  LASS
inte är enhetlig i fråga om motivations-
och  aktiveringsinsatser skall berättiga
till         personlig        assistans.
Frågeställningen  har uppkommit  i  fall
där den sökande i och för sig klarar att
sköta sina personliga behov men för  att
göra  det  behöver  hjälp  med  att  bli
aktiverad  eller motiverad.  Enligt  RRV
har  kammarrätterna som regel bedömt att
motivations-  eller  aktiveringsinsatser
inte   skall  berättiga  till  personlig
assistans. Regeringen anser  att  det  i
LSS    bör   klargöras   att   personlig
assistans    skall   avse   individuellt
anpassade  hjälpinsatser åt den  som  på
grund  av  sitt funktionshinder  behöver
praktisk hjälp i vardagliga situationer.
Detta  klargörande innebär  således  att
det   främst  är  personer  med  fysiska
funktionshinder   och   med   de    mest
omfattande  behoven som blir berättigade
till  insatsen.  Regeringen  menar   att
personer   som   helt   eller   i   stor
utsträckning  själva klarar  av  att  på
egen  hand  sköta sina personliga  behov
och som enbart har behov av motivations-
och   aktiveringsinsatser  bör  få  sina
behov tillgodosedda genom andra insatser
enligt   LSS   eller   socialtjänstlagen
(SoL). Om karaktären och omfattningen av
det  psykiska  funktionshindret  ställer
krav  på sådan praktisk hjälp som är  en
förutsättning  för  att  den   enskildes
grundläggande    behov    skall    kunna
tillgodoses kan emellertid personer  med
psykiska      funktionshinder       vara
berättigade  till  personlig  assistans,
anges  det  i propositionen.  Regeringen
föreslår  ändringar i 9 § LSS  och  3  §
LASS.




Motionerna




I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
hemställs att riksdagen beslutar  att  i
enlighet  med  vad  i  motionen  anförts
ändra    definitionen    av    begreppet
personlig  assistans  (yrkande   5).   I
motionen anförs att regeringens  förslag
till  definition av personlig  assistans
med   nödvändighet  måste   förtydligas.
Varje enskild funktionshindrad har  rätt
att få sitt behov av personlig assistans
individuellt                     prövad.
Grundförutsättningen  skall   vara   att
personlig  assistans  skall  förbehållas
personer   som   till   omfattning   och
karaktär   har   stora  funktionshinder.
Assistansen skall ge goda levnadsvillkor
för    den   assistansberättigade    med
möjlighet  att fullt ut leva som  andra.
Motionärerna    befarar    att     denna
diskriminering   förstärks    med    den
definition  av  personlig assistans  som
regeringen    föreslår.   De    psykiskt
funktionshindrade      som       behöver
motivations-   och   aktiveringsinsatser
kommer  inte att få rätt till  assistans
annat än i undantagsfall.




I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)
hemställs    att    riksdagen     avslår
regeringens  förslag till indragning  av
möjligheterna   att  bevilja   personlig
assistans    för    aktiverings-     och
motiveringsinsatser   (yrkande   2).   I
motionen  anförs  att förslaget  innebär
att  personer  som i dag  får  personlig
assistans     för    motiverande     och
aktiverande   insatser   riskerar    att
förlora denna rätt. Det kan gälla  t.ex.
personer    med   autism.   Motionärerna
avvisar denna besparing i dess helhet.




I  motion  So16  av Sonja  Fransson  och
Lisbeth  Staaf-Igelström  (s)  hemställs
att   riksdagen   som  sin   mening   ge
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  att tillförsäkra  barn  och
ungdomar rätten till personlig assistans
(yrkande 1). I motionen anförs  att  den
definition  av  personlig assistans  som
regeringen  föreslår kan leda  till  att
barn     och    ungdomar    med    vissa
funktionsstörningar    utestängs    från
rätten  till  personlig  assistans.   Om
grundläggande   behov  endast   omfattar
personlig hygien, att klä av och på sig,
att äta och att kommunicera, kommer barn
och  ungdomar  med medicinska  skäl  som
shunt,  epilepsi och astma  och  som  är
beroende  av  en person som  känner  dem
väl,   inte  längre  att  kunna  erhålla
personlig  assistans  enligt  LSS  eller
LASS, menar motionärerna.




I  motion  So18 av Roland Larsson  m.fl.
(c)  hemställs  att  riksdagen  beslutar
definiera  begreppet personlig assistans
i  enlighet  med vad i motionen  anförts
(yrkande  1).  I  motionen  anförs   att
propositionens förslag till definition i
stort  sett  är en anpassning  till  den
praxis som tillämpas. Det finns dock  en
grupp   för   vilka  det  kan   innebära
betydande  förändringar. Det  kan  gälla
t.ex.     personer    med     förvärvade
hjärnskador     som      leder      till
initiativlöshet  och bortfall  av  minne
och tal. Den föreslagna definitionen får
inte  leda  till att aktiveringsinsatser
inte tillgodoses i de fall de krävs  för
att livskvaliteten skall förhöjas, anser
motionärerna.




I  motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kds)  hemställs att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen anförts om att åldersgränsen på
65 år för rätten till assistans tas bort
(yrkande 3). Motionärerna anser att  det
är  oacceptabelt ur etisk synvinkel  att
dra  en  gräns  vid 65  års  ålder.  För
kontinuitetens och den goda omvårdnadens
skull    bör   rätten   till   assistans
fortsätta  att gälla även efter  65  år,
menar motionärerna.




Bakgrund och tidigare behandling




Socialstyrelsen  anger i  rapporten  Den
statliga assistansersättningen -  varför
så många timmar? (Socialstyrelsen följer
upp   och  utvärderar  1995:3)  att   en
förklaring  till  att  assistanstimmarna
blivit  så  många fler än  beräknat  kan
härledas  ur svårigheterna att  avgränsa
personlig assistans mot insatser  enligt
annan  lagstiftning. Personlig assistans
kan     ersätta     bl.a.     hemtjänst,
arbetsbiträde,     vårdartjänst      och
resursperson i barnomsorgen, anförs  det
i rapporten.




I  Assistansutredningens betänkande  SOU
1995:126   Kostnader  för  den  statliga
assistansersättningen anförs beträffande
det s.k. nålsögat följande.




Om  en praxis utvecklas som innebär  att
rätten  till assistansersättning  prövas
mot  den  enskildes  samlade  behov  kan
betydligt  fler personer  få  rätt  till
insatsen   och   risken   öka   för   en
okontrollerad  kostnadsutveckling.   Jag
har  därför  bedömt att det  finns  goda
skäl,  bl.a. mot bakgrund av de  skärpta
kostnadskraven,   att    bekräfta    den
tolkning som de flesta försäkringskassor
redan tillämpar.




Beträffande     begreppet      personlig
assistans     anför    utredaren     att
lagstiftningen bör kompletteras  med  en
definition  av  personlig assistans  för
att    ge    bättre    vägledning    för
behovsprövning  och beslut.  För  att  i
framtiden  begränsa kostnadsutvecklingen
bör  det  markeras  att  insatsen  skall
tillgodose  behov av personlig  praktisk
hjälp.  Utredaren framhåller  emellertid
att  behoven  av  stöd och  service  för
många      personer     med     psykiska
funktionshinder är stort.




Av  Riksrevisionsverkets  (RRV)  rapport
Assistansreformen - en granskning av den
statliga   assistansersättningen    till
funktionshindrade (RRV 1995:57), framgår
att      flertalet     försäkringskassor
tillämpar den s.k. principen om nålsögat
för  att bedöma om en persons hjälpbehov
berättigar   till   assistansersättning.
Denna  princip har medfört  att  det  är
främst  personer  med rörelsehinder  som
erhåller    ersättning.    Enligt    RRV
tillämpas  dock  inte principen  på  ett
enhetligt  sätt  och  inte  på  samtliga
kassor.     RRV    anför    att     även
kammarrätterna        bedömer        det
kvalificerande      hjälpbehovet      på
varierande  sätt. RRV anser  därför  att
det  för att främja en mer likformig och
rättvis tillämpning, på ett klarare sätt
bör  framgå av lagstiftningen vilken typ
av hjälpbehov som skall ligga till grund
för    bedömningen    av    rätt    till
assistansersättning.




Vid utskottets behandling av proposition
1992/93:159  om  stöd och  service  till
vissa    funktionshindrade,   betänkande
1992/93:SoU19,   tillstyrkte   utskottet
förslaget om åldersgräns vid 65  år  för
rätt till personlig assistans.




I     betänkandet    1994/95:SoU25    om
handikappfrågor avstyrkte  utskottet  en
motion (kds) om att också personer  över
65   år   bör  få  rätt  till  personlig
assistans. Utskottet anförde följande.




Utskottet  vill  än en gång  understryka
sitt  tidigare  uttalande  om  behov  av
smidighet  och hänsyn till den enskildes
önskemål  vid övergången från  personlig
assistans  till  annan stödform  för  en
funktionshindrad      efter      uppnådd
pensionsålder och att det ofta kan  vara
lämpligt att huvudmannen fortsätter  att
ge  insatser enligt socialtjänstlagen  i
former  som  liknar personlig  assistans
enligt    den   nya   lagen.   Utskottet
förutsätter  att denna del  av  reformen
noga  följs  samt  att  beslutet  om  en
åldersgräns     omprövas      om      de
statsfinansiella       förutsättningarna
tillåter det och erfarenheterna i övrigt
visar att ett ändringsbehov föreligger.




Utskottets bedömning




Kommunerna    har   det    grundläggande
ansvaret    för    att   personer    med
utvecklingsstörning,  autism,  betydande
och      bestående     begåvningsmässigt
funktionshinder efter hjärnskada i vuxen
ålder   och   personer  med  andra   och
varaktiga    fysiska   eller    psykiska
funktionshinder, om dessa är  stora  och
förorsakar betydande svårigheter  i  den
dagliga  livsföringen  och  därmed   ett
omfattande  behov av stöd  och  service,
får  insatser enligt LSS om  de  behöver
sådan hjälp i sin dagliga livsföring och
om deras behov inte tillgodoses på annat
sätt.  Bland  insatserna  i  LSS  finns,
förutom  rätt till biträde av  personlig
assistent  eller  ekonomiskt  stöd  till
skäliga  kostnader för sådan  assistans,
bl.a.    ledsagarservice,   som    skall
underlätta  för personer med  omfattande
funktionshinder     att     delta      i
samhällslivet,   kontaktperson,   vilken
avses   hjälpa   till  att   bryta   den
enskildes  isolering och underlätta  ett
självständigt  liv i samhället  samt  ge
råd   i  situationer  som  inte  är   av
komplicerad  natur och avlösarservice  i
hemmet,  som  bl.a.  ger  möjlighet  för
föräldrar  till  funktionshindrade  barn
att    koppla    av   eller    genomföra
aktiviteter  som barnet inte  deltar  i.
Insatsen   personlig   assistans   skall
förbehållas  krävande  eller   i   olika
avseenden  komplicerade  situationer,  i
regel   av  mycket  personlig  karaktär.
Avgörande  bör  vara  att  den  enskilde
behöver  personlig hjälp för  att  klara
sin  hygien, för att klä sig och klä  av
sig, för att inta måltider eller för att
kommunicera  med  andra.  Avsikten   bör
emellertid    vara    att    assistansen
därutöver  också  skall  ges   i   andra
situationer  där  den  enskilde  behöver
kvalificerad hjälp och som ingår  i  det
dagliga  livet. För barn med  omfattande
omvårdnadsbehov  under hela  eller  stor
del  av  dygnet kan personlig  assistans
även   innefatta  nödvändigt  personligt
stöd  på grund av t.ex. epilepsi, extrem
infektionskänslighet, hjärtsjukdom eller
andningsproblem.


Det framgår således av LSS och LASS och
av  förarbetena till lagstiftningen  att
insatsen personlig assistent skall  vara
förbehållen         mycket         gravt
funktionshindrade personer  som  behöver
hjälp   i  krävande  eller  komplicerade
situationer    av    mycket    personlig
karaktär.  Lagstiftningen  har  också  i
stor  utsträckning tillämpats  på  detta
sätt.  Även om praxis i vissa fall  inte
varit    enhetlig.   Enligt   utskottets
uppfattning   krävs   det,    för    att
åstadkomma en mer enhetlig bedömning  av
rätten till personlig assistans och  för
att  få  grepp  om kostnadsutvecklingen,
att  en definition av insatsen personlig
assistans  införs i lagen. I  LSS  anges
bara att personlig assistans ges till en
person  som  omfattas av lagen  och  som
behöver  sådan  hjälp i sin  livsföring.
Utskottet  delar  regeringens  bedömning
att   det   för   rätt  till   personlig
assistent måste finnas ett behov av  att
få  hjälp  med den personliga  hygienen,
måltider,  att klä av och på  sig  eller
att    kommunicera   med   andra,   s.k.
grundläggande  behov.  Den  som  behöver
hjälp   med  dessa  grundläggande  behov
skall  även  ha rätt till  insatsen  för
andra  kvalificerade personliga behov  i
sin livsföring om dessa inte tillgodoses
på  annat  sätt.  Om en funktionshindrad
person  däremot klarar av  att  på  egen
hand sköta sina grundläggande behov  men
inte  t.ex. klarar av att på  egen  hand
göra  inköp  eller  sköta  sin  ekonomi,
föreligger   inte  rätt  till   insatsen
personlig   assistent.  Denna   typ   av
stödbehov   hos   den  funktionshindrade
skall  tillgodoses genom andra  insatser
enligt   LSS   eller  socialtjänstlagen,
t.ex.  genom stödperson eller ledsagare.
Regeringens förslag innebär att det  för
rätt  till  statlig  assistansersättning
skall vara de grundläggande behoven  som
skall  uppgå till i genomsnitt 20 timmar
per   vecka.   Utskottet   delar   denna
bedömning. Synsättet stämmer  också  väl
överens  med nuvarande praxis. Utskottet
anser  dock i likhet med inriktningen  i
motionerna   att   införande    av    en
definition i LSS av begreppet  personlig
assistans  inte får innebära  att  någon
grupp   som  för  närvarande  i   praxis
omfattas    av    lagstiftningen    helt
utestängs    från   insatsen   personlig
assistent. Personer med enbart  psykiska
funktionshinder   t.ex   bör   även    i
fortsättningen  vara  berättigade   till
personlig  assistans i  vissa  speciella
fall,   nämligen   där  karaktären   och
omfattningen     av     det     psykiska
funktionshindret medför behov  av  hjälp
med  de grundläggande behoven. En person
kan  t.ex.  på  grund av  sitt  psykiska
funktionshinder vara helt ur  stånd  att
själv  klara sin hygien eller få  i  sig
mat.   Den  i  propositionen  föreslagna
lydelsen  av 9 a § första stycket  lagen
om   stöd   och   service   till   vissa
funktionshindrade   (LSS)   bör   enligt
utskottets mening ändras i enlighet  med
det  nyss  anförda.  Riksdagen  bör  med
anledning av motionerna So13 (v) yrkande
5, So14 (mp) yrkande 2, So16 (s) yrkande
1  och  So18 (c) yrkande 1 anta  det  av
utskottet utarbetade förslaget till 9  a
§ första stycket LSS, i bilaga 2.


I  motion  So11 (kds) yrkande 3  anförs
att åldersgränsen på 65 år för rätt till
personlig assistans, i den föreslagna  9
a  §  LSS, tas bort. Utskottet anser att
det     statsfinansiella    läget    för
närvarande  inte tillåter en ändring  av
åldersgränsen. Utskottet vidhåller  dock
i  denna  fråga sin tidigare inställning
att  kommunerna måste visa smidighet och
hänsyn  vid  övergången  från  personlig
assistans till annan stödform,  och  att
det   ofta   kan   vara   lämpligt   att
huvudmannen  fortsätter att ge  insatser
som    liknar    personlig    assistans.
Förslaget till 9 a § fjärde stycket  LSS
tillstyrks och motionen avstyrks.


Avgränsning mot viss kommunal verksamhet




Propositionen




I   propositionen   anförs   att   genom
personlig  assistans skall den enskildes
personliga  behov  av  stöd  och   hjälp
tillgodoses.  Personlig  assistans   har
dock   inte  varit  tänkt  att   ersätta
personal  som  behövs för att  driva  en
kommunal  verksamhet, t.ex.  barnomsorg,
skola   eller   daglig  verksamhet.   Av
Assistansutredningen      och      RRV:s
revisionsrapport    framgår    att    en
betydande del av den assistans,  som  nu
finansieras         med          statlig
assistansersättning,   konsumeras    vid
vistelse i barnomsorg, skola och  daglig
verksamhet. Regeringen anser att det  av
såväl principiella som finansiella  skäl
är  viktigt  att  en gränsdragning  görs
mellan   personlig  assistans   som   är
finansierad    genom    den     statliga
assistansersättningen  och  näraliggande
primärkommunala  och landstingskommunala
verksamheter.  I propositionen  föreslås
därför  att  LASS  kompletteras  med  en
bestämmelse  om  att assistansersättning
inte    lämnas   för    tid    då    den
funktionshindrade  personen   vistas   i
barnomsorg,    skola    eller     daglig
verksamhet. Avsikten är emellertid  inte
att   i   sådana  situationer   överföra
ansvaret  för  personlig assistans  till
kommunerna.   Däremot   har   kommunerna
skyldighet att enligt annan lagstiftning
-  SoL, LSS och skollagen - ge det  stöd
som  behövs för att personerna  i  fråga
skall  kunna  delta i verksamheterna.  I
speciella  situationer,  t.ex.  där  den
enskildes     funktionshinder     skapar
särskilda  svårigheter  att  kommunicera
med  andra  än sin eller sina personliga
assistenter  eller där  det  med  hänsyn
till   den  funktionshindrade  personens
hälsotillstånd   är  viktigt   att   den
personliga assistenten finns till hands,
skall  dock  statlig assistansersättning
kunna lämnas även i samband med vistelse
i    barnomsorg,   skola   och    daglig
verksamhet.


Stalig  assistansersättning utgår  inte
vid     bl.a.     sjukhusvistelse.     I
propositionen    anförs     att     RFV,
Socialstyrelsen                      och
handikapporganisationerna  påpekat   att
det  i vissa situationer finns ett behov
av  att  kunna ta med sig den personliga
assistenten    under   sjukhusvistelser.
Regeringen   föreslår  därför   att   om
särskilda     skäl    föreligger     bör
assistenten  kunna följa med  och  bistå
den   funktionshindrade   personen   vid
kortare   sjukhusvistelser.  Detta   kan
gälla   t.ex.  vid  akut  intagning   på
sjukhus  i  de  fall där  karaktären  av
funktionshindret   gör   det    särskilt
angeläget att den personliga assistenten
finns  till  hands. Personlig  assistans
skall  dock  inte ersätta den  omvårdnad
sjukvårdshuvudmannen är skyldig att  ge.
Assistansersättning  skall  inte  lämnas
för  sjukvårdande  insatser  som  faller
inom hälso- och sjukvårdens område.




Motionerna




I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
hemställs    att    riksdagen     avslår
regeringsförslaget        om         att
assistansersättning inte skall utgå  för
tid   när   funktionshindrade   personer
vistas  i barnomsorg, skola eller daglig
verksamhet  enligt LSS  (yrkande  6).  I
motionen  anförs  att  tillgången   till
personlig assistent i barnomsorg,  skola
och  daglig  verksamhet  för  många  har
inneburit trygghet, kontinuitet  och  en
enhetlig  lösning  av  assistansen   som
tidigare  inte  var  möjlig  att  uppnå.
Problem  uppstår inte heller  vid  t.ex.
sjukdom,   lovdagar   och   besök    hos
sjukgymnast eller läkare.




I  motion  So18 av Roland Larsson  m.fl.
(c)  hemställs att riksdagen i  enlighet
med  vad i motionen anförts beslutar  om
funktionshindrades rätt  till  personlig
assistans  vid vistelse eller deltagande
i   barnomsorg,   skola   eller   daglig
verksamhet   (yrkande  2).  I   motionen
anförs  att de förändringar som föreslås
i  propositionen bör tillämpas med  stor
varsamhet.  Hänsyn måste tas till  t.ex.
problem     som    kan    uppstå     för
flerhandikappade.  Förslaget  får   inte
innebära en inskränkning i möjligheterna
för   funktionshindrade  att   delta   i
integrerad       verksamhet,       anför
motionärerna.




I  motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl.
(kds) hemställs att riksdagen vid avslag
på  yrkande  1  i  enlighet  med  vad  i
motionen anförts beslutar om rätten  att
få assistans för tid på sjukhus (yrkande
2).  Motionärerna  anför  att  de  delar
regeringens         grundsyn         att
assistansersättning skall  kunna  lämnas
även  för  tid  på sjukhus.  Möjligheten
härtill skall dock, enligt motionärerna,
inte  begränsas  till att  endast  gälla
kort  tid  eller att intaget skall  vara
akut eller oplanerat.




Bakgrund och tidigare behandling




I   proposition  1992/93:159  Stöd   och
service   till  vissa  funktionshindrade
anfördes  att avsikten inte är  att  den
personlige  assistenten  skall   ersätta
personal  som behövs för att bedriva  en
verksamhet,   t.ex.  barnomsorg,   skola
eller daglig verksamhet. Det underströks
att  det  är  den  enskildes  personliga
behov   av  stöd  och  hjälp  som  skall
tillgodoses genom personlig assistent. I
propositionen  anfördes  emellertid  att
assistansersättning bör kunna lämnas  om
den enskilde av andra skäl bedöms behöva
hjälp  av  en  bestämd  person  för  att
kommunicera  med  andra,  för  att   den
enskilde    behöver    omfattande    och
tidskrävande hjälp i samband  med  t.ex.
måltider och toalettbesök eller  då  den
enskilde  kan  antas  ofta  utebli  från
verksamheten  och  då  behöva  personlig
assistans, vid t.ex. sjukbesök.




Socialstyrelsen  anför  i  Den  statliga
assistansersättningen - varför så  många
timmar?   och   i  Handikappreformen   -
årsrapport 1995 (Socialstyrelsen  följer
upp  och  utvärderar 1995:3 och  1995:5)
att  genom personlig assistans skall den
enskilde  kunna fungera i hemmet  och  i
privatlivet,   komma  ut  i   samhället,
studera  och arbeta. Personlig assistans
kan   därför  ersätta  bl.a.  hemtjänst,
arbetsbiträde,     vårdartjänst      och
resursperson i barnomsorgen. Assistansen
är   dock   inte   tänkt   att   ersätta
sjukvårdande   behandling/rehabilitering
eller  andra  insatser som klart  faller
inom hälso- och sjukvårdens område.  Den
skall      inte      heller      ersätta
insatser/resurser som en person  behöver
för  att  kunna  delta  i  undervisning,
daglig   verksamhet,   barnomsorg   m.m.
Socialstyrelsen anser att det  är  svårt
att  tydligt  definiera var gränsen  går
mellan  personlig assistans och sjukvård
liksom  att  dra gränsen mot  respektive
huvudmans  ansvar  för  t.ex.  särskilda
resurser i barnomsorgen, i skolan samt i
daglig    verksamhet.    Socialstyrelsen
redogör  för  en  kartläggning   i   fem
kommuner  som utvisar att de elever  som
har  assistansersättning har  omfattande
funktionshinder    och    återfinns    i
träningsskolan. Endast en grundskoleelev
hade   assistans   enligt   LASS.    Den
personlige        assistenten        med
assistansersättning  ersätter  ofta   en
personlig assistent beviljad enligt SoL.
Slutligen  föreslår Socialstyrelsen  att
det  bör  vara möjligt att  behålla  sin
personliga    assistans   vid    kortare
sjukhusvistelse.




I  Assistansreformen - en granskning  av
den  statliga assistansersättningen till
funktionshindrade  (RRV  1995:57)  anför
Riksrevisionsverket följande.




Efter  genomgång  av de  resonemang  som
förs     i    LSS-propositionen    finns
emellertid  såvitt RRV kan  bedöma  inte
någon    enhetlig   princip   för    hur
omfattningen   av  personlig   assistans
skall  påverkas  av att  en  person  har
tillgång till annan insats. Det kan vara
en   förklaring  till  de  problem   som
handläggare anser sig ha med att  avgöra
omfattningen  av  assistansersättningen.
Handläggare    har   även    pekat    på
svårigheter  i  gränsdragningen   mellan
personlig assistans och sjukvård.




Barn   med  funktionshinder  har   ofta
särskilda  behov av stöd  i  barnomsorg,
skola och under fritid. Om barnets behov
av  särskilt  stöd i t.ex. förskola  och
skola  inte  kan tillgodoses inom  ramen
för ordinarie verksamhet, bör det enligt
LSS-propositionen   vara    huvudmannens
uppgift     att    resurser     tillförs
verksamheten  med  hänsyn  till  barnets
behov.   LSS-propositionen  nämner   att
personlig    assistans    kan    ersätta
elevassistent eller resursperson för ett
fåtal barn.




RRV   anser   att   kommunen   bör    ha
huvudansvaret      för      att       de
funktionshindrades            hjälpbehov
tillgodoses   under  tid   i   kommunalt
anordnad verksamhet, det vill säga  även
för   personliga  hjälpbehov  som   inte
direkt  sammanhänger  med  verksamheten.
Följaktligen          bör           inte
assistansersättning  lämnas  för  tid  i
kommunalt   ordnad   verksamhet,   menar
verket.




Utskottets bedömning




Den    som   har   beviljats   personlig
assistent          med           statlig
assistansersättning har  ett  omfattande
behov  av  personlig  hjälp  t.ex.   vid
måltider eller med att kommunicera.  Det
dr  därför mycket viktigt att stödet ges
av  en  eller  ett  fåtal  personer.  En
betydande del av den assistans som i dag
finansieras    genom    den     statliga
assistansersättningen  avser  ersättning
för  tid i barnomsorg, skola och  daglig
verksamhet. Funktionshindrade barns  och
vuxnas  behov av särskilt stöd  i  t.ex.
barnomsorg, skola och daglig  verksamhet
bör i princip tillgodoses inom ramen för
den  kommunala  verksamheten.  Personlig
assistans    skall    således,    enligt
utskottets  mening,  inte  ersätta   den
personal  som  behövs  för  att  bedriva
verksamheten. Det bör vara  huvudmannens
uppgift att se till att de resurser  som
krävs     med    hänsyn     till     den
funktionshindrades    behov     tillförs
verksamheten,    t.ex.    genom     höjd
personaltäthet, specialpedagogiskt  stöd
eller    elevassistans.    Dock    anser
utskottet          att           statlig
assistansersättning    för     personlig
assistent  bör utgå för den tid  då  den
funktionshindrade  personen   vistas   i
barnomsorg,    skola    eller     daglig
verksamhet,   om   funktionshindret   är
sådant     eller    kombinationen     av
funktionshinder    sådan     att     den
funktionshindrade behöver tillgång  till
någon person med ingående kunskap om den
funktionshindrade       och       dennes
hälsotillstånd.  Utskottet   vill   dock
understryka   att   kontinuiteten    och
tryggheten i det personliga stödet  inte
får  urholkas.  Det är  därför  särskilt
angeläget   att  försäkringskassor   och
kommuner  nära samverkar i  dessa  fall.
Utskottet har uppmärksammats på att goda
lösningar finns i vissa kommuner.  Samma
person  bör  t.ex. kunna vara  personlig
assistent   åt  ett  barn  med   statlig
ersättning  och samtidigt  elevassistent
åt  samma  barn  under  lektionstid  med
ersättning från kommunen. På detta  sätt
uppehålls  kontinuiteten i  stödet  till
den         funktionshindrade        och
kostnadsansvaret     fördelas     mellan
huvudmännen  på det sätt  som  avsågs  i
proposition 1992/93:159 Stöd och service
till  vissa funktionshindrade. Utskottet
delar   regeringens   uppfattning    att
assistansersättning  inte  skall  lämnas
för  sjukvårdande insatser enligt hälso-
och   sjukvårdslagen.  Utskottet   delar
emellertid  också regeringens  bedömning
att  det skall vara möjligt att i  vissa
situationer  bibehålla assistans  enligt
LASS  även  vid kortare sjukhusvistelse.
Det  kan gälla situationer då en persons
funktionshinder  eller  kombination   av
funktionshinder,  hälsotillstånd   eller
möjligheter att kommunicera  kräver  att
en  eller  ett  starkt  begränsat  antal
personer  med  ingående kunskap  om  den
funktionshindrade  finns   till   hands.
Utskottet     tillstyrker     den      i
propositionen föreslagna ändringen i 4 §
första       stycket      lagen       om
assistansersättning med den  justeringen
att  ordet  eller  förs in mellan  orden
 gruppbostad,     och     4.    vistas .
Motionerna So13 (v) yrkande 6  och  So18
(c)   yrkande   2  är  till   viss   del
tillgodosedda och avstyrks.


Utskottet   tillstyrker  även   den   i
propositionen föreslagna ändringen i 4 §
andra       stycket       lagen       om
assistansersättning. Motion  So11  (kds)
yrkande 2 om assistansersättning för tid
på sjukhus avstyrks.


Barns rätt till personlig assistans




Propositionen




I  propositionen anförs att personer som
tillhör  lagens personkrets enligt  7  §
LSS   har   rätt  till  bl.a.  personlig
assistans  om  de behöver  hjälp  i  sin
livsföring   och   deras   behov    inte
tillgodoses   på   annat   sätt.   Någon
skillnad görs inte mellan barn och vuxna
i  lagtexten. I lagens förarbeten (prop.
1992/93:159)  framhölls  emellertid  att
vårdnadshavare     till     barn     med
funktionshinder,      liksom       andra
vårdnadshavare,  enligt   föräldrabalken
har   ansvar   för  barnets   personliga
förhållanden  och  skall  se  till   att
barnets    behov   blir   tillgodosedda.
Vårdnadshavaren  skall också  svara  för
att  barnet  får den tillsyn som  behövs
med    hänsyn   till   barnerts   ålder,
utveckling och övriga omständigheter.  I
specialmotiveringen till 7 § LSS  angavs
att behovet helt eller till viss del kan
tillgodoses  genom en  förälders  ansvar
enligt  föräldrabalken för  den  normala
vårdnaden  av  ett  barn.   I   den   nu
behandlade   propositionen  anförs   att
såväl   RFV,  Socialstyrelsen  som   RRV
ansett  att  det föreligger otydligheter
mellan   uttalandena  i   propositionen,
1992/93:159, och regelverket, vilket har
vållat    tillämpningssvårigheter    vad
gäller bedömningen av assistansbehov för
barn.  Assistansutredningen har som  ett
besparingsalternativ föreslagit att barn
under  16  år  helt skall undantas  från
rätten    till   personlig    assistans.
Regeringen  är  dock  inte  beredd   att
genomföra en sådan förändring. För vissa
gravt  funktionshindrade barn, för vilka
föräldraansvaret i kombination med t.ex.
vårdbidrag,  avlösarservice,  barnomsorg
och  skola inte räcker till, skall  även
fortsättningsvis finnas möjlighet att få
personlig assistans. I klargörande syfte
föreslås     emellertid     att     LASS
kompletteras med en bestämmelse  i  3  §
som  anger  att vårdnadshavarens  ansvar
för    barnets   behov   av   omvårdnad,
trygghet,   fostran,   utveckling    och
tillsyn   enligt  föräldrabalken   skall
beaktas  särskilt  vid  bedömningen   av
behovet  av  personlig  assistans.   Vid
bedömning  av barns rätt till  personlig
assistans/assistansersättning        och
omfattningen  av  denna  skall   således
särskilt  beaktas vad  som  normalt  kan
anses   falla   inom   ramen   för   det
föräldraansvar som enligt föräldrabalken
åvilar  alla vårdnadshavare  med  hänsyn
till   barnets  ålder,  utveckling   och
omständigheter i övrigt,  anförs  det  i
propositionen.




Motionerna




I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)
hemställs  att  riksdagen  beslutar  att
inte   utvidga   föräldraansvaret    för
anhöriga    till    handikappade     och
funktionshindrade i föreliggande förslag
till   lagstiftning   (yrkande   3).   I
motionen   anförs  att  föräldrar   till
funktionshindrade  barn  har  tagit  ett
ansvar vida överstigande vad ett vanligt
föräldraskap  innebär. Assistansreformen
gav   helt  nya  möjligheter  för  dessa
föräldrar,  t.ex.  till  förvärvsarbete.
Motionärerna  menar att man  inte  skall
öppna  upp för enskilda handläggare  att
ta  bort  assistanstimmar med hänvisning
till föräldraansvaret.




I  motion  So18 av Roland Larsson  m.fl.
(c)   hemställs  att  riksdagen   avslår
propositionens förslag  i  den  del  som
berör föräldrarnas ansvar (yrkande 3). I
motionen  anförs  att  assistansreformen
inneburit  ett betydelsefullt  stöd  för
föräldrar  med svårt handikappade  barn.
Motionärerna  påpekar att propositionens
hänvisning   till  föräldrarnas   ansvar
enligt föräldrabalken inte kan hävdas  i
detta  sammanhang.  Föräldrabalken   tar
sikte  på  den  rättsliga vårdnaden  och
inte   den   extra   tillsyn   som   ett
funktionshindrat  barn   kan   innebära.
Motionärerna anser därför att  förslaget
bör avslås.




Bakgrund och tidigare behandling




I   proposition  1992/93:159  Stöd   och
service   till  vissa  funktionshindrade
anför    föredragande    statsrådet    i
specialmotiveringen  till  9  §  2   LSS
följande.




Vårdnadshavare     till     barn     med
funktionshinder   har,   liksom    andra
vårdnadshavare,      ansvar       enligt
föräldrabalken  för sina barns  omvådnad
och   trygghet.   Föräldraansvaret   och
samhällets insatser i form av exempelvis
barnomsorg och avlösarservice kan dock i
vissa   fall  behöva  kompletteras   med
insatsen personlig assistans. - - - Även
en  vårdnadshavare  kan  vara  personlig
assistent,  om  insatsen  kan  anses  gå
utöver vad föräldraansvaret omfattar och
det   är   fråga   om  situationer   där
förutsättningarna för insatsen personlig
assistans föreligger.




Riksrevisionsverket    har    vid    sin
granskning  av  assistansreformen   (RRV
1995:57) gjort den bedömningen,  utifrån
LSS-propositionen,     att     personlig
assistans  endast torde  kunna  beviljas
för  tid som sträcker sig utöver vad som
kan  anses  vara normalt föräldraansvar.
Hur  långt en förälders ansvar  sträcker
sig  för  funktionshindrade barn framgår
dock  inte av propositionen, menar  RRV.
Verket  anför  vidare att  det  inte  är
möjligt   att   avgöra  hur  domstolarna
kommit  fram  till  visst  resultat  och
vilka  avräkningar som gjorts för  t.ex.
föräldraansvar och andra insatser. Detta
är  gränsdragningsfrågor som enligt  RRV
bör   klargöras  och  ges  en  tydligare
reglering.  RRV  anför  emellertid   att
enligt   förevarande  rättspraxis   barn
skall  beviljas  assistansersättning  då
deras        hjälpbehov        exklusive
föräldraansvaret uppgår  till  minst  20
timmar.   Det  vill  säga  barn   bedöms
utifrån   samma  kriterier  som   vuxna.
Domstolarna tar, enligt verkets  mening,
inte hänsyn till att personlig assistans
enligt  lagens förarbeten skall beviljas
endast  för en begränsad grupp  av  barn
med mycket stort omvårdnadsbehov.




I Assistansutredningen anges att cirka 1
250   barn   för   närvarande   erhåller
assistansersättning. I förarbetena  till
LSS  antyds  att högre behovskrav  skall
gälla  för  barn än för vuxna. Utredaren
gör  den  bedömningen att om barn  under
sexton  år  inte  skall  undantas   från
rätten  till personlig assistans  behövs
det en lagändring, som förtydligar vilka
krav som skall gälla för barns rätt till
personlig   assistans.   Innebörden   av
lagändringen bör, enligt utredaren, vara
att ett högre behovskrav skall gälla för
barn än för vuxna.




Utskottets bedömning




I  propositionen föreslås  att  det  vid
bedömningen av barns rätt till personlig
assistans  skall beaktas vad som  faller
inom  ramen  för det ansvar för  barnets
personliga   förhållanden   som   åvilar
barnets vårdnadshavare. Förslaget syftar
till att klargöra att försäkringskassan,
vid bedömning av om ett funktionshindrat
barn  har rätt till personlig assistans,
skall ta hänsyn till vad som normalt kan
anses   falla   inom   ramen   för   det
föräldraansvar som enligt föräldrabalken
åvilar  alla vårdnadshavare  med  hänsyn
till   barnets  ålder,  utveckling   och
omständigheter i övrigt. Ett annat  sätt
att uttrycka saken är att det är behovet
av   extra  tillsyn  och  omvårdnad  med
anledning  av  ett  funktionshinder  som
skall ligga till grund för bedömning och
beslut  om  personlig assistans.  Enligt
vad    utskottet    erfarit    tillämpas
principen  redan  i  dag  vid  de  allra
flesta  försäkringskassor. Uppfattningen
att  kompensation skall lämnas för extra
omvårdnadsbehov,      merarbete      och
merkostnader     till      följd      av
funktionshinder  är en  sedan  många  år
vedertagen         princip          inom
handikappområdet.  Den  tillämpas  bl.a.
vid  bedömning  av rätt till  vårdbidrag
för      handikappade      barn      och
handikappersättning.  Enligt  utskottets
uppfattning    skall   principen    även
tillämpas  vid bedömning  av  rätt  till
personlig  assistans.  Vissa  motionärer
och  andra som framfört synpunkter  till
utskottet   uppfattar  att  syftet   med
förslaget till 3 § tredje stycket  lagen
om  assistansersättning skulle vara  att
ställa  större  krav  på  föräldrar  med
funktionshindrade  barn  än   på   andra
föräldrar. Med hänsyn härtill  och  till
att   principen   om  kompensation   för
merkostnader och merarbete redan har  en
fast  förankring  inom  handikappområdet
anser  utskottet  att  det  inte  behövs
något ytterligare förtydligande i lagen.
Med  anledning av motionerna  So14  (mp)
yrkande   3  och  So18  (c)  yrkande   3
avstyrker utskottet lagförslaget i denna
del.




Lagförslagen i övrigt




Utskottet tillstyrker förslagen till lag
om  ändring i lagen (1993:387)  om  stöd
och service till vissa funktionshindrade
och lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning i  övrigt.  I  16  §
första       stycket       lag        om
assistansersättning   har    orden     .
Detsamma  gäller om ersättning  i  annat
fall har lämnats felaktigt eller med för
högt  belopp  fallit bort, och bör föras
in mellan orden  belopp  och  och .




Uppföljning och kontroll m.m.




Propositionen




I      propositionen     anförs      att
Socialstyrelsen skall slutredovisa  sitt
uppdrag  att  följa  upp  och  utvärdera
handikappreformen senast den 1 maj 1997.
Regeringen        förutsätter        att
Socialstyrelsen  inom  ramen   för   det
uppdraget även följer upp effekterna  av
de  förändringar som nu föreslås. Vidare
anförs i propositionen följande.




Det   nära  sambandet  mellan  personlig
assistans  och  kommunala  insatser  för
funktionshindrade personer  innebär  att
det  kan uppstå betydande förskjutningar
i   ansvars-   och  kostnadsfördelningen
mellan   staten   och  kommunerna   inom
området. Den nuvarande ordningen med ett
delat    ansvar   mellan   staten    och
kommunerna      kan      också,      som
Assistansutredningen framhöll, leda till
svårigheter    att    säkerställa     en
tillfredsställande kostnadskontroll inom
systemet.




Regeringen  har  därför för  avsikt  att
uppdra  åt  RFV och Socialstyrelsen  att
lämna  förslag  till utformning  av  ett
system för fortlöpande kartläggning  och
uppföljning av i vilken utsträckning det
sker          förskjutningar           i
ansvarsfördelningen  mellan  staten  och
kommunerna.  Arbetet syftar  bl.a.  till
att  få ett ytterligare underlag för att
bedöma det framtida kostnadsansvaret för
personlig    assistans,    anförs    det
propositionen.




Vidare  anförs  det i propositionen  att
assistansersättning utbetalas enligt  10
§   LASS   månadsvis  med   belopp   som
motsvarar   kostnaden  för   assistansen
under      det      antal      beviljade
assistanstimmar som assistans lämnats. I
7    §    förordning   (1993:1091)    om
assistansersättning  regleras  vad   som
avses  med  kostnaden  för  assistansen.
Ersättningen  är  avsedd  att  täcka  de
faktiska  kostnaderna  för  assistansen.
Enligt  regeringen  råder  det  oklarhet
rörande  försäkringskassornas  möjlighet
att  kontrollera de kostnader som ligger
till  grund för den avgift som anordnare
av  personlig  assistans  debiterar  den
assistansberättigade.
Försäkringskassorna  har  möjlighet  att
begära redovisning av underlaget för den
debiterade  avgiften. RFV har emellertid
konstaterat  att  det  varit  svårt  för
kassorna att av vissa assistansanordnare
få  ta  del  av  de begärda uppgifterna.
Regeringen  avser därför att tillsammans
med  RFV  finna former för hur en  sådan
redovisning  skall kunna  regleras  utan
att  det  inskränker på principerna  för
assistansersättningen.




Motionerna




I  motion So12 av Bo Nilsson och  Barbro
Hietala   Nordlund  (s)  hemställs   att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till  känna  vad i motionen  anförts  om
vikten   av   ett  bibehållet   statligt
huvudmannaskap. Motionärerna  anför  att
en  statlig  finansiering är en  garanti
för      likabehandling      av       de
funktionshindrade. Små kommuner  kan  få
svårt     att    klara    det     ansvar
assistansersättningen           innebär.
Ersättningen bör därför betraktas som en
socialförsäkring   och   handläggas   av
försäkringskassan.               Övergår
assistansreformen till kommunerna hamnar
de  funktionshindrade åter i den otrygga
livssituation som de befann sig  i  före
handikappreformen.     De      kommunala
handläggarnas    dubbla     lojaliteter,
gentemot   kommunen  och  den  enskilde,
skapar   utrymme  för  godtycke,   menar
motionärerna.




I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
hemställs  att riksdagen som sin  mening
ger   regeringen  till  känna   att   en
utredning/uppföljning                 av
assistansreformen inte  bör  komma  till
stånd  (yrkande  1), att  riksdagen  hos
regeringen           begär           att
Riksförsäkringsverket   i   samråd   med
intresseorganisationer               och
brukarkooperativ gör en översyn  av  hur
utbetalningsrutinerna   kan    förändras
(yrkande        2)        och        att
Riksförsäkringsverket gör en översyn  av
kommunernas         hantering         av
administrationskostnaderna (yrkande  4).
I    motionen   anförs   att    en    av
huvudpoängerna med assistansreformen  är
att        den       knutits        till
socialförsäkringssystemet. På det sättet
är den enskildes behov av assistans inte
beroende   av  ibland  mycket  skiftande
lokala   prioriteringar  och   resurser.
Staten  är  en  bättre  garant  för  att
behoven   bedöms   mer  generellt,   och
assistansersättningen bör vara oberoende
av    kommunalekonomiska   överväganden,
anser  motionärerna. I  motionen  anförs
vidare  att mer än 80 % av all personlig
assistans  administreras av  kommunerna,
dvs. den enskilde brukaren använder  sin
assistansersättning   till   att    köpa
personlig    assistans   av    kommunen.
Kommunernas administrationskostnader  är
emellertid   genomsnittligt   väsentligt
högre   än   andra  assistansanordnares.
Detta  medför  att brukaren  får  mindre
över  för  s.k.  assistanskostnader  för
aktiviteter,  t.ex.  för  att  delta   i
kurser och konferenser.




I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)
hemställs  att riksdagen som sin  mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utredning om kommunalt
huvudmannaskap inte bör komma till stånd
(yrkande  1).  För att assistansreformen
skall kunna vara den trygghet som den  i
dag  är  för de funktionshindrade  måste
den          administreras          över
socialförsäkringssystemet.
Assistanstagarna får inte  bli  beroende
av   skiftande  lokala  förutsättningar.
Motionärerna  motsätter sig  därför  att
ett    kommunalt   huvudmannaskap    för
assistansersättningen utreds. I den  mån
kommunala   kostnader   övervältras   på
staten   får  det  regleras   genom   en
justering    av    statsbidraget    till
kommunerna, enligt motionärerna.




I  motion  So16  av Sonja  Fransson  och
Lisbeth  Staaf-Igelström  (s)  hemställs
att   riksdagen  som  sin   mening   ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   statligt   huvudmannaskap
(yrkande  2).  Motionärerna  anför   att
mindre kommuner med genomsnittligt  fler
personer  tillhörande personkretsen  kan
få  mycket  höga  kostnader.  Ju  mindre
kommunen  är,  desto mer kostnadskänslig
är  den.  Det kan också vara  svårt  för
mindre    kommuner   att    upprätthålla
tillräcklig        kompetens         och
tillfredsställande   kvalitet   vid   de
bedömningar    och    avvägningar    som
erfordras  för  likabehandling   av   de
funktionshindrade   i   landet,    anser
motionärerna.




I  motion So17 av Lars Leijonborg  m.fl.
(fp)  hemställs  att riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen anförts om uppföljning (yrkande
2).  Förslaget  om  en  uppföljning   av
ansvarsförskjutningen,   i   fråga    om
kostnadsfördelningen mellan  staten  och
kommunerna,  kan regeringen använda  som
alibi    för   att   återigen    föreslå
inskränkningar  i rätten till  personlig
assistans,      enligt     motionärerna.
Motionärerna  anser  att  regeringen   i
stället   borde  ägnat  sig   åt   andra
problem,   som   att  en  del   kommuner
försöker    komma    åt    så     mycket
assistansersättning  som   möjligt   med
minsta  möjliga  motprestation  och  att
förenkla      administrationen      inom
försäkringskassorna.




I  motion  So18 av Roland Larsson  m.fl.
(c)  hemställs  att  riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna  vad  i
motionen         anförts        angående
kommunalisering av assistansverksamheten
(yrkande   7),   om   avgränsning    och
särredovisning  mot  ordinarie  kommunal
verksamhet (yrkande 4) och om vikten  av
utbildning   inom  assistansverksamheten
(yrkande 5). Motionärerna anför  att  de
inte    kan   ställa   sig   bakom    en
kommunalisering   av  assistansreformen.
Villkoren för de handikappade  får  inte
bli   beroende   av  kommunernas   olika
storlek  och ekonomiska förutsättningar.
Enligt   motionärerna  innebär  det   en
större  trygghet  för  den  enskilde  om
försäkringskassan  gör  bedömningen   av
vårdbehovet och utvecklar en praxis  som
blir likvärdig över hela landet. För att
undvika  gränsdragningsproblem skall,  i
de   fall   kommunen  anlitas  för   att
anställa   och  administrera  personliga
assistenter,  en strikt avgränsning  ske
mot  övrig kommunal verksamhet. Den  som
använder    sig    av   den    kommunala
administrationen         för         sin
assistansersättning bör  få  regelbunden
redovisning  av  hur  pengarna  använts,
anser  motionärerna. Motionärerna  menar
också  att utbildning är mycket viktigt.
Verksamhetsanordnarna bör därför åläggas
att      tydligt     redovisa      vilka
utbildningsinsatser som vidtagits.




Bakgrund och tidigare behandling




Socialstyrelsen         anför          i
Handikappreformen    Årsrapport     1995
följande.




Syftet  med personlig assistans  är  att
vka      möjligheterna     för     svårt
funktionshindrade personer att leva  ett
självständigt  liv.  Samtidigt  som  det
framförs  kritik mot t.ex. handläggning,
administration                       och
gränsdragningsproblem, framhåller de som
i  dag har personlig assistans ofta  att
den     inneburit     stora     positiva
förändringar för dem. De anser  att  det
är    viktigt   att   assistansen   även
fortsättningsvis   skall   utgå   enligt
lagens intentioner och att behov över 20
timmar  per  vecka  bör  handläggas   av
försäkringskassan.


Informationen  om LSS har inledningsvis
i   hög   grad   handlat  om   personlig
assistans. Socialstyrelsen menar att det
är  av  yttersta vikt att  enskilda  får
relevant    information   om    samtliga
insatser  som finns att tillgå  för  att
tillgodose behovet av stöd, såväl  genom
LSS      som     annan     lagstiftning.
Behovsbedömningen måste dessutom  alltid
utgå   från   varje   enskild   individs
förutsättningar.


Riksrevisionsverket       anför        i
Assistansreformen - en granskning av den
statliga   assistansersättningen    till
funktionshindrade   (RRV   1995:57)    i
huvudsak  följande. Huvudmannaskapet för
handikappreformen är delat. Huvudorsaken
till  detta, som det beskrivs  i  lagens
förarbeten, är att assistansersättningen
skall   beviljas   utan   hänsyn    till
kommunalekonomiska   överväganden.   RRV
anser   att  det  finns  anledning   att
överväga   hur  huvudmannaskapet   skall
utformas i framtiden. En avgörande fråga
är   om  det  finansiella  ansvaret  för
insatsen personlig assistans skall föras
över  till  kommunerna.  RRV  anser  att
ansvar  för  beslut, verkställighet  och
finansiering generellt sett  bör  följas
åt.  Det  ger  förutsättningar  för   en
förbättrad kostnadskontroll löpande  och
för  den  framtida kostnadsutvecklingen.
Vidare            utgår            olika
decentraliseringssträvanden i  samhället
från  idén  att individuella bedömningar
lättast  sker  så  nära  individen   som
möjligt. Detta har kommit till uttryck i
flera                           aktuella
huvudmannaskapsförändringar        såsom
Ädelreformen       och       omsorgernas
kommunalisering.  RRV  menar  emellertid
att en kommunalisering i sig inte kommer
att  innebära en avgörande reduktion  av
kostnaderna. Besparingar kan dock  göras
genom förenklad administration och genom
samordning    av   insatser.    Farhågor
beträffande  övervältring  från   kommun
till  stat skulle också elimineras.  RRV
påpekar  dock att farhågor har framförts
beträffande  en  kommunalisering,  t.ex.
att   kommunalekonomiska  prioriteringar
kan komma att påverka bedömningarna, att
det  kan innebära sämre möjligheter till
samordning                           med
handikappersättning/vårdbidrag,  att  de
funktionshindrade kan komma att  utpekas
och  särbehandlas och att kommunerna kan
komma      att      vägra     verkställa
förvaltningsdomstolars domar enligt LSS.
Vidare framgår av verkets granskning att
handläggarna   vid   försäkringskassorna
anser  att  de  har små möjligheter  att
följa  upp att redovisat antal  arbetade
timmar  verkligen utförts  och  att  det
även    är    svårt   att    ifrågasätta
arbetsgivares    beräkningar    av    de
administrativa  kostnaderna.  RRV  anser
att  försäkringskassornas möjlighet till
kontroll inte är tillräcklig.




Av   Assistansutredningen  framgår   att
kommuner i vissa fall har agerat så  att
svårt  funktionshindrade sökt  och  fått
statlig  assistansersättning  i  stället
för  en annan insats som kommunen  borde
ha  stått för. Den bedömningen görs dock
att  det  hittills inte haft någon  stor
betydelse för kostnadsutvecklingen,  men
att  det finns en avsevärd risk för  att
det   i   framtiden   kommer   att   ske
kostnadsförskjutningar  från  kommunerna
till  staten,  med  ett  fortsatt  delat
huvudmannaskap.  Utredaren   anför   att
regelsystemet och konstruktionen av  den
statliga    assistansersättningen    ger
mycket   bristfälliga   instrument   och
incitament      för     kontroll      av
kostnadsutvecklingen och för kontroll av
att   beviljade  och  utbetalade   medel
används på rätt sätt. Vidare anförs  att
utredningen    har   fått    en    mängd
påpekanden,                         från
handikapporganisationer,
försäkringskassor      och      enskilda
funktionshindrade, gällande  hanteringen
av   medel  såväl  i  kommuner  som   av
enskilda och privata assistansanordnare.
Även RRV och Riksförsäkringsverket (RFV)
har   i   olika  sammanhang   pekat   på
administrativa        problem        och
ofullkomligheter.




Utskottets bedömning




Utskottet  anser  det angeläget  med  en
aktiv  uppföljning av  reformen,  främst
för  att  få en god uppfattning  om  vad
reformen  betytt för enskilda  människor
med   funktionshinder  -  hur  reformens
intentioner uppfylls - men även för  att
följa  kostnadsutvecklingen. Den  praxis
som    utvecklas   i   kommunerna,   hos
försäkringskassorna        och         i
överinstanserna bör därför följas  noga.
Utskottet   anser   sig   också    kunna
konstatera  att  vissa förskjutningar  i
ansvars- och kostnadsfördelningen mellan
staten  och  kommunerna har  skett.  Det
finns  exempel  på  hur  vissa  kommuner
anpassar  eller  gör  om  bostäder   för
funktionshindrade  i  syfte  främst  att
erhålla    statlig   assistansersättning
eller    att    personliga   assistenter
utnyttjas  i  den kommunala hemtjänsten.
Det  förekommer uppgifter bl.a.  om  att
medel  för  personliga  assistenter  som
kommuner   erhåller  från  den  statliga
assistansersättningen utnyttjas  på  ett
oriktigt sätt. I vissa fall särredovisas
inte    assistansersättningen.    Enligt
utskottets  mening är  det  viktigt  att
olika  lösningar söks dels  för  att  få
kontroll över kostnadsutvecklingen, dels
för att hindra kostnadsövervältring från
kommunerna  till staten. Det  torde  för
att möjliggöra detta vara nödvändigt med
en     striktare     avgränsning     och
särredovisning mellan den verksamhet som
bedrivs enligt LASS och kommunens övriga
verksamhet.   Utskottet   delar   därför
regeringens  uppfattning  att   det   är
angeläget  att  utforma ett  system  för
fortlöpande kartläggning och uppföljning
och  att detta lämpligen kan utföras  av
Riksförsäkringsverket                och
Socialstyrelsen.  Motionerna  So13   (v)
yrkandena 2 och 4 och So18 (c) yrkandena
4   och   5   får   anses   i   huvudsak
tillgodosedda och avstyrks.


Om    kostnadsansvaret   för   insatsen
personlig  assistans  skulle  läggas  på
kommunerna, kan det för mindre  kommuner
innebära  mycket dryga  kostnader  i  de
fall   man   har   fler   personer   med
omfattande      funktionshinder       än
genomsnittligt.  Mindre   kommuner   kan
också    få   svårt   att   upprätthålla
tillräcklig   kompetens  för   att   med
tillfredsställande  kvalitet   göra   de
bedömningar    och    avvägningar    som
erfordras för att det skall bli en  lika
behandling   av   de  funktionshindrade,
oavsett var de är bosatta i landet.  Det
har    hittills   inte    skett    någon
utvärdering      av      det      delade
huvudmannaskapet  som ger  underlag  för
att     nu     överväga    ett    ändrat
huvudmannaskap        för        statlig
assistansersättning.  Enligt  utskottets
uppfattning     bör     staten     genom
försäkringskassorna                 även
fortsättningsvis   vara   huvudman   för
personlig    assistans    där    behoven
vverstiger  20  timmar  per  vecka.  Vad
utskottet nu anfört bör med anledning av
motionerna So12 (s), So13 (v) yrkande 1,
So14 (mp) yrkande 1, So16 (s) yrkande 2,
So17 (fp) yrkande 2 och So18 (c) yrkande
7 ges regeringen till känna.


Övriga frågor




Propositionen




Regeringen  bedömer att de förslag  till
avgränsningar  som lagts  fram,  rörande
definition   av   personlig   assistans,
avgränsning mot kommunal verksamhet  och
barns  rätt  till  personlig  assistans,
kommer  att leda till minskade kostnader
för  den  statliga assistansersättningen
med  230  miljoner kronor. Förslaget  om
att   assistansersättning  skall   kunna
lämnas   under   kortare  vårdtider   på
sjukhus bedöms leda till en ökad kostnad
på  15  miljoner kronor. Förslagen  till
avgränsningar skall träda i kraft den  1
juli  1996,  men regeringen bedömer  att
full ekonomisk effekt uppnås först under
år  1997. Regeringen utgår från  att  de
omprövningar av tidigare fattade  beslut
som  försäkringskassorna förutsätts göra
kommer  att  genomföras successivt  från
den  1 juli 1996. Förslagen bedöms  inte
medföra   någon   ökad  belastning   för
domstolarna.


Regeringen  föreslår  att   det   genom
övergångsbestämmelser  till  LASS  skall
ges  möjlighet  för  försäkringskassorna
att       ompröva       beslut        om
assistansersättning som fattats före den
1  juli  1996 utan att två år  förflutit
sedan  frågan  om  rätt till  ersättning
senast   prövades.  Detta  bör,   enligt
regeringen,      endast      ske      om
försäkringskassan   bedömer    att    en
omprövning  skulle leda till ett  beslut
om    lägre    antal    assistanstimmar.
Övergångsbestämmelsen  syftar  till  att
uppnå   en   omedelbar  effekt   av   de
föreslagna besparingarna.




Motionerna




I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
hemställs  att riksdagen som sin  mening
ger  regeringen till känna att riksdagen
beslutar  minska  det statliga  bidraget
till  kommunerna med 215 miljoner kronor
(yrkande   7)  och  att  riksdagen   hos
regeringen  begär  en utredning  om  hur
personer  med  psykiska  funktionshinder
kan inordnas som en fjärde personkrets i
lag  om  stöd  och  service  till  vissa
funktionshindrade   (yrkande    8).    I
motionen anförs att regeringen avser att
spara    215   miljoner   kronor   genom
förslagen  i  propositionen.  Regeringen
vill       också       motverka       en
kostnadsövervältring,  från   kommunerna
till  staten.  Motionärerna  anser   att
kostnadsövervältringen   kan   motverkas
genom att staten reducerar statsbidraget
till kommunerna med 215 miljoner kronor.
Assistansersättning  kan   då   fortsatt
lämnas när funktionshindrade vistas  och
deltar  i barnomsorg, skola eller daglig
verksamhet,   menar   motionärerna.    I
motionen  anförs vidare att de  psykiskt
funktionshindrade  i  dag  diskrimineras
när  det  gäller möjlighet till insatser
enlig   LSS.  Personer  med  svåra   och
djupgående    psykiska   funktionshinder
skall  ha  samma  rätt  till  stöd   och
service    som   andra   personer    med
funktionshinder.  Motionärerna  föreslår
därför  att  det utreds hur denna  grupp
skall kunna omfattas av LSS.




I  motion So15 av Gullan Lindblad  m.fl.
(m)  hemställs  att  riksdagen  som  sin
mening ger regeringen till känna vad   i
motionen  anförts om en  differentiering
av  assistansersättningen  (yrkande  2).
Motionärerna     anför     att     flera
handikapporganisationer  föreslagit   en
differentiering av assistansersättningen
mellan  de  tre personkretsarna  i  LSS.
Alla  funktionshindrade har  inte  samma
behov  av  assistans  och  därmed   inte
heller   behov   av  samma   belopp   på
ersättningen, menar motionärerna.




I  motion  So18 av Roland Larsson  m.fl.
(c)  hemställs att riksdagen, vid bifall
till yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7,  som
sin mening ger regeringen till känna vad
i        motionen       anförts       om
assistansersättningens storlek  (yrkande
6).  Motionärerna föreslår, för  att  ge
utrymme  för  en humanare  bedömning  av
vårdbehov  och rätt till assistans,  att
ersättning  bör utgå med  högst  175  kr
inklusive   administration.   Sänkningen
behöver  inte  innebära  några  negativa
konsekvenser  för  verksamheten,   anser
motionärerna.




I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp)
hemställs  att riksdagen som sin  mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att vidare  utreda
möjligheterna   för  anhöriga   att   få
ersättning vid vård av sjuk anhörig även
efter det att den handikappade fyllt  21
år  (yrkande 5). Motionärerna anser  att
regeringen  bör  utreda möjligheten  för
anhöriga att få ersättning för vård  vid
sjukdom också av en nära anhörig som  är
över   21  år  och  inte  har  personlig
assistans i sin dagverksamhet.  För  den
anhörige  skulle en laglig rätt  härtill
underlätta en fortsatt god relation till
t.ex. arbetsgivaren, menar motionärerna.




Utskottets bedömning




Regeringen    har   bedömt    att    den
sammanlagda  besparingen av förslagen  i
propositionen uppgår till  215  miljoner
kronor.  Merparten  av  den  besparingen
uppnås,  enligt  regeringen,  genom   en
tydligare   avgränsning   av   personlig
assistans mot annan kommunal verksamhet.
Full ekonomisk effekt uppnås först under
år   1997,   under   förutsättning   att
förändringarna   genomförs    successivt
fr.o.m. den 1 juli 1996. Utskottet anser
inte att de ändringar och förtydliganden
i   regeringens  förslag  som  utskottet
föreslagit   innebär   någon    nämnvärd
förändring i de beräknade besparingarna.


Några   motioner  tar  upp  frågor   om
reformens finansiering och de ekonomiska
effekterna av förslagen i propositionen.
I  motion So13 (v) yrkande 7 anförs  att
kostnadsövervältringen  på  staten   kan
lösas   genom  att  kommunerna  erhåller
motsvarande  mindre vid fördelningen  av
de  statliga  bidragen till  kommunerna.
Utskottet anser att förslaget i motionen
strider     mot     uppläggningen     av
handikappreformen     och      avstyrker
motionsyrkandet.


I  samma motion begärs en utredning  om
hur      personer      med      psykiska
funktionshinder    genom    en    fjärde
personkrets  kan  inordnas  i  LSS.  Vid
införandet av LSS kom också personer med
omfattande psykiska funktionshinder  att
omfattas  av lagens insatser.  Utskottet
har   i  samband  med  behandlingen   av
propositionen   om   psykiskt    stördas
villkor    instämt   i   den   dåvarande
regeringens      avsikt      att      ge
Socialstyrelsen i uppdrag att följa  upp
LSS   med   avseende  på  denna   grupp.
Uppföljningen   avsågs   kunna    utgöra
underlag  för bedömningen av om  LSS  är
ändamålsenlig i stödet till de  psykiskt
störda.  Utskottet anser att  resultatet
av   uppföljningen  bör   avvaktas   och
avstyrker motion So13 (v) yrkande 8.


I  motion  So15  (m)  anförs  att  alla
funktionshindrade  inte  har  behov   av
precis  samma assistans och därmed  inte
heller  behov  av samma  ersättning  för
personlig  assistans. En differentiering
av   assistansersättningen  kan,  enligt
utskottets mening, övervägas  i  samband
med  att reformen följs upp. Motion So15
(m)   yrkande  2  får  härmed  anses   i
huvudsak tillgodosedd och avstyrks.


I  motion  So18 (c) menar  motionärerna
att  en möjlighet att åstadkomma utrymme
för  en  humanare bedömning av vårdbehov
och den enskildes rätt till assistans är
att  assistansersättningen  uppgår  till
högst 175 kr. Utskottet konstaterar  att
denna  fråga får övervägas av regeringen
som,  enligt  10 § LASS,  för  varje  år
fastställer ett högsta belopp per timme.
Riksförsäkringsverket   lämnar   förslag
till  regeringen  om  högsta  timbelopp.
Utskottet  avstyrker  motion  So18   (c)
yrkande 6.


I  motion So14 (mp) anförs att anhöriga
till  handikappade barn bör få möjlighet
till  ersättning för vård av barnet även
efter det att barnet fyllt 21 år. Enligt
lagen    om   allmän   försäkring    får
tillfällig föräldrapenning utgå för vård
av  barn upp till 21 års ålder (i  vissa
fall 23 års ålder) om barnet omfattas av
LSS. Utskottet, som anser att frågan  om
en    höjning   av   åldersgränsen   bör
övervägas  i annat sammanhang, avstyrker
motion So14 (mp) yrkande 5.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.    beträffande   avslag    på
propositionen


att   riksdagen   avslår   motionerna
1995/96:So11 yrkande 1, 1995/96:
So15   yrkande   1  och  1995/96:So17
yrkande 1,


res. 1 (m, fp,  mp,
kds )


2.   beträffande   tidsram   för
beslut om assistansersättning


att   riksdagen  med   anledning   av
propositionen     och      motionerna
1995/96:So13    yrkande     3     och
1995/96:So14 yrkande 4 antar  6  §  i
regeringens  förslag  till   lag   om
ändring   i   lagen   (1993:389)   om
assistans-ersättning     med      den
ändringen att ordet  tre  ersätts med
 sex ,


res. 2 (mp)


3.  beträffande  definition   av
personlig assistans


att   riksdagen  med   anledning   av
propositionen     och      motionerna
1995/96:So13  yrkande 5, 1995/96:So14
yrkande 2, 1995/96:So16 yrkande 1 och
1995/96:So18 yrkande 1 antar  9  a  §
första  stycket i regeringens förslag
till   lag   om   ändring   i   lagen
(1993:387)  om stöd och service  till
vissa   funktionshindrade,  med   den
ändringen att paragrafen erhåller den
i  bilaga  2  som Utskottets  förslag
betecknade lydelsen,


4.  beträffande åldersgräns  för
rätt till personlig assistans


att  riksdagen med avslag på motion
1995/96:So11 yrkande 3 antar  9  a  §
fjärde  stycket i regeringens förslag
till   lag   om   ändring   i   lagen
(1993:387)  om stöd och service  till
vissa funktionshindrade,


res. 3 (kds)


5.                     beträffande
assistansersättning vid vistelse  i
barnomsorg m.m.


att    riksdagen   med   avslag    på
motionerna 1995/96:So13 yrkande 6 och
1995/96:So18  yrkande  2  antar  4  §
första  stycket i regeringens förslag
till   lag   om   ändring   i   lagen
(1993:389) om assistansersättning med
den  ändringen att ordet "eller" förs
in   mellan  "gruppbostad."  och  "4.
vistas",


6.                     beträffande
assistansersättning för kortare tid
på sjukhus m.m.


att  riksdagen med avslag  på  motion
1995/96:So11  yrkande  2  antar  4  §
andra  stycket i regeringens  förslag
till   lag   om   ändring   i   lagen
(1993:389) om assistansersättning,


7.  beträffande barns rätt  till
personlig assistans


att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna 1995/96:So14 yrkande 3 och
1995/96:So18   yrkande    3    avslår
regeringens förslag till 3  §  tredje
stycket   lag  om  ändring  i   lagen
(1993:389) om assistansersättning,


8.  beträffande  förslaget  till
lag om ändring i lagen (1993:387)  om
stöd    och   service   till    vissa
funktionshindrade i övrigt


att   riksdagen   antar   regeringens
förslag  till lag om ändring i  lagen
(1993:387)  om stöd och service  till
vissa funktionshindrade i den mån det
inte   omfattas   av  vad   utskottet
hemställt under tidigare moment,


9.  beträffande  förslaget  till
lag om ändring i lagen (1993:389)  om
assistansersättning i övrigt


att   riksdagen   antar   regeringens
förslag  till lag om ändring i  lagen
(1993:389)  om assistansersättning  i
den  mån  det  inte omfattas  av  vad
utskottet  hemställt  under  tidigare
moment  med  den  ändringen  i  16  §
första  stycket  att orden  "Detsamma
gäller om ersättning i annat fall har
lämnats felaktigt eller med för  högt
belopp   förs in mellan "belopp"  och
"och",


10. beträffande uppföljning


att   riksdagen   avslår   motionerna
1995/96:So13 yrkandena 2  och  4  och
1995/96:So18 yrkandena 4 och 5,


11. beträffande huvudmannaskap


att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna 1995/96:So12, 1995/96:So13
yrkande  1,  1995/96:So14 yrkande  1,
1995/96:So16  yrkande 2, 1995/96:So17
yrkande 2 och 1995/96:So18 yrkande  7
som  sin  mening ger regeringen  till
känna vad utskottet anfört,


12.     beträffande    ekonomisk
reglering    mellan    staten     och
kommunerna


att     riksdagen    avslår    motion
1995/96:So13 yrkande 7,


res. 4 (v, mp)


13.    beträffande   en   fjärde
personkrets


att     riksdagen    avslår    motion
1995/96:So13 yrkande 8,


14.  beträffande differentiering
av assistansersättning


att     riksdagen    avslår    motion
1995/96:So15 yrkande 2,


15.                    beträffande
assistansersättningens storlek


att     riksdagen    avslår    motion
1995/96:So18 yrkande 6,


16.  beträffande  vård  av  sjuk
anhörig


att riksdagen avslår motion 1995/96:So14
yrkande 5.




Stockholm den 2 maj 1996




På socialutskottets vägnar


Sten Svensson




I beslutet har deltagit: Sten Svensson
(m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson
(s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson
(s), Liselotte Wågö (m), Christina
Pettersson (s), Roland Larsson (c),
Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m),
Conny Öhman (s), Stig Sandström (v),
Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne
(m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson
(kds) och Kerstin Heinemann (fp).


Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)




Sten   Svensson,  Liselotte  Wågö,  Leif
Carlson  och Birgitta Wichne  (alla  m),
Thomas   Julin  (mp),  Chatrine  Pålsson
(kds) och Kerstin Heinemann (fp) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
som på s. 5 börjar med  Kostnaderna för 
och    på   s.   6   slutar   med     på
propositionen.    bort    ha    följande
lydelse:


Lagen  om  stöd och service till  vissa
funktionshindrade har gett  tiotusentals
personer  en helt ny möjlighet att  leva
ett  normalt liv och få ta del av  olika
verksamheter. Införande av LSS och  LASS
är    den    största   och    viktigaste
handikappreformen  i Sverige.  Utskottet
anser  att  en  så genomgripande  reform
behöver verka ytterligare några år innan
en   utvärdering  görs.   Reformen   och
rättspraxis har inte hunnit ta form  och
ett  framstressat förslag bidrar  endast
till   osäkerhet   för   redan   utsatta
grupper.  De förändringar som regeringen
föreslår   i   propositionen    är    så
omfattande att de hotar hela reformen om
personlig   assistans.   Den   nuvarande
lagstiftningen  bör,  enligt  utskottets
mening,   gälla  till  dess  det   finns
underlag  för  en  seriös  prövning   av
reformen.   Utskottet  kan  t.ex.   inte
ställa  sig bakom förslagen om en starkt
förkortad   tidsram   för   beslut    om
assistansersättning,   definitionen   av
begreppet   personlig   assistans    och
avgränsningen   mellan    statens    och
kommunernas   ansvar.  Utskottet   anser
därför med anledning av motionerna  So11
(kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1  och
So17  (fp)  yrkande 1 att  propositionen
skall avslås.


dels  att  utskottets  hemställan  under
mom. 1 bort ha följande lydelse:


1.     beträffande     avslag     på
propositionen


att   riksdagen  med   anledning   av
motionerna  1995/96:So11  yrkande  1,
1995/96:So15    yrkande     1     och
1995/96:So17   yrkande    1    avslår
propositionen,


2. Tidsram för beslut om
assistansersättning (mom. 2)




Thomas Julin (mp) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
som   på   s.   7  börjar   med    Assi-
stansersättning  skall   och  på  s.   8
slutar   med   ordet   sex .   bort   ha
följande lydelse:


Utskottet delar inställningen i  motion
So14  (mp) om att det är värdefullt  för
personer som har ett mycket stort  behov
av  personlig assistans att kunna  spara
sina    assistanstimmar   till    sådana
tillfällen då de önskar göra något extra
assistanskrävande. Att korta  ned  denna
tid   till  tre  månader  från  ett   år
omöjliggör    ett    sådant    sparande.
Utskottet anser därför med anledning  av
motion So14 (mp) yrkande 4 att förslaget
till   ändring   i   6   §   lagen    om
assistansersättning bör avslås.


dels  att  utskottets  hemställan  under
mom. 2 bort ha följande lydelse:


2. beträffande tidsram för beslut om
assistansersättning


att riksdagen med anledning av motion
1995/96:So14   yrkande    4    avslår
regeringens förslag till ändring i  6
§  lag  om ändring i lagen (1993:389)
om assistansersättning,


3. Åldersgräns för rätt till personlig
assistans (mom. 4)




Chatrine Pålsson (kds) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
som  på s. 12 börjar med  I motion   och
slutar med  motionen avstyrks.  bort  ha
följande lydelse:


Utskottet  anförde redan  när  reformen
infördes   att   det   är   principiellt
felaktigt  med en åldersgräns  för  rätt
till personlig assistans när vårdbehovet
kvarstår.   Åldersgränsen   innebär   en
diskriminering av äldre. Det måste  vara
den   enskildes   behov   av   personlig
assistans  som  är  avgörande  och  inte
personens ålder. Det har visat  sig  att
inte  alla  beviljade timmar  utnyttjas.
Det  finns  därför nu, enligt utskottets
mening,  ett  utrymme för att  bygga  ut
reformen.  Utskottet  anser  därför  för
kontinuitetens och den goda omvårdnadens
skull  att  rätten till assistans  skall
fortsätta  att gälla även efter  65  års
ålder. Med bifall till motion So11 (kds)
yrkande   3   bör  således   regeringens
förslag  till      9 a § fjärde  stycket
lagen  om  stöd och service  till  vissa
funktionshindrade avslås.


dels  att  utskottets  hemställan  under
mom. 4 bort ha följande lydelse:


4.  beträffande åldersgräns för rätt
till personlig assistans


att  riksdagen med bifall till motion
1995/96:So11   yrkande    3    avslår
regeringens förslag till 9 a § fjärde
stycket   lag  om  ändring  i   lagen
(1993:387)  om stöd och service  till
vissa funktionshindrade,


4. Ekonomisk reglering mellan staten och
kommunerna (mom. 12)




Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp)
anser




dels  att den del av utskottets yttrande
som på s. 25 börjar med  Några motioner 
och      slutar      med       avstyrker
motionsyrkandet.    bort   ha   följande
lydelse:


Utskottet   anser  det  angeläget   att
markera  att de av regeringen föreslagna
besparingarna    inte    får    äventyra
innehållet  i  rättighetslagstiftningen.
De  eventuella besparingar som görs inom
den  statliga assistansersättningen  får
kommunerna    kompensera   inom    andra
ansvarsområden.   Kommunernas    ytterst
ansträngda ekonomi får lösas genom andra
åtgärder.  Utskottet  anser  vidare  att
assistansreformen nu måste få sätta  sig
under   ett   par   år   och   att    de
funktionshindrade   personer   som    är
beroende  av  LASS  i framtiden  slipper
fler   ogenomtänkta   besparingsförslag.
Utskottet anser med anledning av  motion
So13  (v)  yrkande 7 att  riksdagen  bör
besluta  att minska statens bidrag  till
kommunerna med 215 miljoner kronor.


dels  att  utskottets  hemställan  under
mom. 12 bort ha följande lydelse:


12.  beträffande ekonomisk reglering
mellan staten och kommunerna


att riksdagen med anledning av motion
1995/96:So13 yrkande 7 som sin mening
ger   regeringen   till   känna   vad
utskottet anfört.


Särskilda yttranden




1. Personlig assistans




Sten   Svensson,  Liselotte  Wågö,  Leif
Carlson  och  Birgitta Wichne  (alla  m)
anför:




Den  borgerliga regeringens  målsättning
var  att handikappade och deras anhöriga
skall  ges  ökade möjligheter  till  ett
gott liv. En mängd åtgärder i syfte  att
underlätta     för     funktionshindrade
genomfördes.  Den största  reformen  var
införandet  av  LSS och LASS.  Lagen  om
stöd     och    service    till    vissa
funktionshindrade har givit tiotusentals
funktionshindrade en helt  ny  möjlighet
att  leva ett normalt liv och få ta  del
av   olika   verksamheter.  Från   flera
handikapp-organisationer har föreslagits
en           differentiering          av
assistansersättningen om besparingar  på
området     visar    sig     nödvändiga.
Socialstyrelsen   har   i   uppdrag   av
regeringen att utvärdera reformen, bl.a.
med  avseende på om LSS är ändamålsenlig
när  det  gäller stödet till de psykiskt
störda. I samband med utvärderingen  bör
även  frågan  om  en differentiering  av
assistansersättningen prövas.




2. Personlig assistans




Kerstin Heinemann (fp) och Thomas  Julin
(mp) anför:




Trots   ett  ansträngt  statsfinansiellt
läge genomfördes handikappreformen under
den  borgerliga regeringen.  Syftet  med
LSS  var  att  underlätta  vardagen  för
familjer med funktionshindrade barn  och
för  vuxna  med  olika  funktionshinder.
LASS    har   möjliggjort   för    många
handikappade    att   själva    anställa
personliga assistenter eller att  anlita
kommunen  eller kooperativ  för  att  få
denna  service. Det finns  dock  en  del
ytterligare behov av reformer  inom  LSS
och  LASS  tillämpningsområde. Samhället
bör   göras  mer  handikappvänligt.  För
många     funktionshindrade     varierar
hjälpbehoven mycket mellan  olika  delar
av   året.   En   inskränkning   av   de
funktionshindrades     valfrihet     och
självbestämmande  måste   undvikas.   En
kommunalisering av handikappolitiken och
en      omyndigförklaring     av      de
funktionshindrade  är  inte  en  politik
värd  att  återgå till.  De  grupper  av
funktionshindrade  personer  som  i  dag
omfattas  av  reformen  måste   även   i
fortsättningen  kunna  känna   säkerhet.
Personkretsen bör således  omfatta  även
t.ex.      personer     med     psykiska
funktionshinder.  Vid   65   års   ålder
förloras     rätten    till    personlig
assistans.   Det  innebär   ett   abrupt
avbrytande    av   en   assistans    som
möjliggjorde  ett  mycket  självständigt
liv. Det finns skäl att överväga om  det
inte  bör  införas vissa övergångsregler
som  ersätter den rigida gränsen vid  65
års  ålder.  En  del  kommuner  försöker
 komma       över        så       mycket
assistansersättning  som   möjligt   med
minsta möjliga  motprestation . Detta är
ett  problem  som  måste  diskuteras   i
samband  med  en  utvärdering.   I   det
sammanhanget   bör  även  övervägas   en
förenkling  av administrationen  och  en
bättre   samordning  av  insatserna   på
området.




3. Personlig assistans




Chatrine Pålsson (kds) anför:




När  assistansreformen  trädde  i  kraft
förändrades  livet  för  drygt   6   000
människor på ett mycket påtagligt  sätt.
Många  handikappade säger  sig  ha  gått
från  att  bara existera till att  börja
leva. Det är tveksamt att redan efter ca
två år göra en utvärdering av en så pass
genomgripande reform. Staten borde vänta
i  ytterligare tre år innan man  gör  en
sådan  utvärdering.  Reformen  har  ännu
inte  hunnit  sätta sig ordentligt.  Det
finns domar som väntar på utslag och det
finns  ännu  inte någon  rättspraxis  på
området.  Det är angeläget  att  undvika
ryckighet   och  osäkerhet   för   redan
utsatta    människor.    Den    gällande
lagstiftningen  bör  därför   bibehållas
tills det finns underlag för att göra en
seriös  prövning av reformen.  Livet  är
inte förutsägbart, och hjälpbehoven  för
en funktionshindrad kan variera kraftigt
mellan  olika perioder. Det är angeläget
att    undvika   begränsningar   i   den
funktionshindrades   frihet   och    att
motverka    en    ökad   administration.
Angelägna frågor för framtiden är  också
att   assistansersättning  skall   kunna
lämnas  för tid på sjukhus och  att  den
som fyllt 65 år skall kunna få personlig
assistans.


I propositionen framlagda lagförslag


Av utskottet föreslagen ändring i 9 a §
första stycket regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa
funktionshindrade


Regeringens förslag
Utskottets förslag


9 a §
Med       personlig   Med      personlig
assistans enligt  9  assistans enligt  9
§      2      avses  §      2      avses
personligt utformat  personligt utformat
stöd som ges av ett  stöd som ges av ett
begränsat     antal  begränsat     antal
personer åt den som  personer åt den som
på     grund     av  på  grund av  stora
funktionshinder      och       varaktiga
behöver    praktisk  funktionshinder
hjälp    med    sin  behöver  hjälp  med
personliga  hygien,  sin      personliga
måltider,  att  klä  hygien,   måltider,
av och på sig eller  att  klä av och  på
att kommunicera med  sig,            att
andra                kommunicera     med
(grundläggande       andra  eller  annan
behov).              hjälp           som
förutsätter
ingående  kunskaper
om              den
funktionshindrade
(grundläggande
behov).




Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av
propositionen 2
Beredningen av ärendet i riksdagen 3
Utskottet 4
Propositionen i huvuddrag 4
Fråga om avslag på propositionen 4
Motionerna 4
Utskottets bedömning 5
Tidsram för beslut om
assistansersättning 6
Propositionen 6
Motionerna 6
Bakgrund och tidigare behandling 7
Utskottets bedömning 7
Definition av personlig assistans
m.m. 8
Propositionen 8
Motionerna 9
Bakgrund och tidigare behandling 10
Utskottets bedömning 11
Avgränsning mot viss kommunal
verksamhet 12
Propositionen 12
Motionerna 13
Bakgrund och tidigare behandling 14
Utskottets bedömning 15
Barns rätt till personlig assistans 16
Propositionen 16
Motionerna 17
Bakgrund och tidigare behandling 17
Utskottets bedömning 18
Lagförslagen i övrigt 18
Uppföljning och kontroll m.m. 19
Propositionen 19
Motionerna 19
Bakgrund och tidigare behandling 21
Utskottets bedömning 22
Övriga frågor 23
Propositionen 23
Motionerna 24
Utskottets bedömning 25
Hemställan 26
Reservationer 27
1. Avslag på propositionen (mom. 1) 27
2. Tidsram för beslut om
assistansersättning (mom. 2) 28
3. Åldersgräns för rätt till
personlig assistans (mom. 4) 29
4. Ekonomisk reglering mellan
staten och kommunerna (mom. 12) 29
Särskilda yttranden 30
1. Personlig assistans 30
2. Personlig assistans 30
3. Personlig assistans 31
I propositionen framlagda lagförslag,
bilaga 1 32
Av utskottet föreslagen ändring i 9 a §
första stycket regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa
funktionshindrade, bilaga 2 37
Gotab, Stockholm 1996