Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall
konstitutionsutskottet granska
statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning.
Utskottet har rätt att för detta ändamål
utfå protokollen över beslut i
regeringsärenden och de handlingar som
hör till dessa ärenden.
Utskottet har erhållit protokoll som
förts över regeringsbeslut, över beslut
av statsministern och i konselj under
1995.
Underlaget för granskningen har
därutöver utgjorts av material framtaget
inom utskottets kansli och, på
utskottets begäran, inom
regeringskansliet. Väsentliga delar av
detta material presenteras i bilaga A
1.1-A 28.2 som bildar en särskild volym.
För att inhämta ytterligare upplysningar
har utskottet företagit ett antal
offentliga utfrågningar. Uppteckningar
från utfrågningarna utgör bilagorna B
1-B 10 och redovisas också i en särskild
volym. Till underlaget för granskningen
hör också regeringens skrivelse med en
redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen
(skr. 1995/96:15), vilken hänvisats till
utskottet av kammaren.
I det följande lämnas först en
sammanfattande redogörelse för årets
granskningsarbete. De olika
granskningsfrågorna behandlas därefter i
betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer
de reservationer som fogats till
betänkandet.
De frågor som alltsedan 1971 har tagits
upp till granskning anges i ett
sakregister som återfinns sist i
betänkandets huvudvolym.
Sammanfattning
Behandlade frågor och frågeställningar
I detta betänkande redovisas den
granskning som utskottet slutfört under
1995/96 års riksmöte. Några
granskningsärenden har uppskjutits till
nästa år. Dit hör frågan om regeringens
kontroll över Vägverkets verksamhet samt
ett större administrativt
granskningsärende rörande regeringens
utnyttjande av anslag och anslagsposter
som den i regleringsbrev ställt till sin
egen eller ett departements disposition.
Årets betänkande inleds med en
redovisning av förändringar i
regeringens sammansättning och
organisation under år 1995. Därefter
följer en statistisk redovisning av de
regeringsärenden som avgjorts under
föregående år och en översiktlig
granskning av regeringsbesluten från
formella utgångspunkter. En redogörelse
lämnas även för personalutvecklingen i
regeringskansliet, både när det gäller
politiskt tillsatta tjänstemän och
övriga tjänstemän. Kommittéväsendets
utveckling under 1995 behandlas också.
På sedvanligt sätt har granskningen
omfattat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Utskottet har
vidare gått igenom regeringens
behandling av riksdagens beslut på
grundval av den skrivelse från
regeringen som lämnats till riksdagen
och de yttranden över skrivelsen som nio
av de övriga utskotten har lämnat.
Regeringen biträds i sitt arbete av ett
stort antal organ med skiftande
uppgifter och olika rättslig status, som
har nära anknytning till
regeringskansliet och som i vissa fall
kan anses ingå i detta. Hit hör de
traditionella utredningskommittéerna men
också ett antal andra organ som sysslar
med utredning, rådgivning och
förvaltning. De senare förtecknas i
bilaga 4 till kommittéberättelsen.
Utskottet har i årets granskning
företagit en närmare kartläggning av
dessa s.k. bilaga 4-kommittéer för åren
1993 och 1994. Med anledning av en
särskild anmälan har utskottet också
uppmärksammat de rådgivande organ som
inrättats av regeringen eller ett
departement sedan oktober 1994.
I granskningen har vidare vissa
uppgifter inhämtats om revisionen i
regeringskansliet.
Utbildningsdepartementets administration
tas upp med utgångspunkt i de senare
årens granskning.
En översiktlig redogörelse lämnas för
regeringens organisation för hantering
av EU-frågor. Hur regeringen tillämpat
reglerna om allmänna handlingar i
ärenden som berör Sveriges förhållande
till EU tas upp i ett annat
granskningsärende. Undersökningen bygger
på en enkät som besvarats av samtliga
departement och Statsrådsberedningen.
Utskottet har tagit upp till granskning
ett regeringsbeslut i mars 1995 om
permutation av Stiftelsen
Bostadskooperationens Garantifond. I
årets granskning behandlas frågan om jäv
vid detta regeringsbeslut. Utskottet kan
senare återkomma i fråga om regeringens
beslut som sådant.
Frågan om förhållandet mellan
regeringen och de statliga bolagen tas
upp med anledning av två anmälningar.
Den ena gäller ett påstått uttalande av
f.d. näringsministern Sten Heckscher om
ett yttrande av chefen för Vattenfall
AB. I det sammanhanget berör utskottet
vissa principiella frågor som gäller en
myndighets eller statligt bolags frihet
att yttra sig offentligt i frågor som
berör den egna myndighetens eller
bolagets verksamhet. Den andra anmälan
gäller hur staten utövat sitt ägande i
Apoteksbolaget.
Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik från tillträdet i
oktober 1994 till februari 1996 har
granskats med utgångspunkt i
regeringsformens bestämmelse att vid
tillsättning av statlig tjänst avseende
endast skall fästas vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet.
Flera av de till granskning upptagna
frågorna gäller regeringens handläggning
av krigsmaterielexportfrågor. En första
del av granskningen avser organisationen
av tillståndsgivningen. Utskottet har
undersökt fördröjningen i tillsättandet
av posten som krigsmaterielinspektör och
av nya ledamöter i den dåvarande
rådgivande nämnden för
krigsmaterielfrågor. Den nya nämndens
sammansättning granskas också. Den 1
februari 1996 inrättades en ny myndighet
för bl.a. krigmaterielexportfrågor,
Inspektionen för strategiska produkter,
varvid den rådgivande nämndens uppgifter
övertogs av Rådet för
exportkontrollfrågor. En granskning har
företagits av beslutet att tillsätta
ledamöter i detta råd.
En andra del av granskningen av
krigsmaterielexporten gäller regeringens
beslut om godkännande av
licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal
och komponentleveranser. Utskottet har
gått igenom samtliga avtal om upplåtelse
eller överlåtelse av
tillverkningsrättigheter mellan 1990 och
1995 och utsatt fyra av dem för ett
särskilt ingående studium. Granskningen
har vidare avsett dels avtal om gemensam
utveckling eller tillverkning, dels
bruket av s.k. OPD-intyg (Own Production
Declaration). I en tredje del av
granskningen av krigsmaterielexporten
behandlas ingående regeringens
handläggning av och beslut i ett enskilt
ärende om tillstånd till export till
Oman.
Ett avsnitt behandlar regeringens
handläggning av vissa utlänningsärenden.
Utskottet har granskat dels regeringens
beslut i februari 1995 att avvisa ett
antal bosnier med kroatiska pass, dels
regeringens tillämpning av svensk lag i
förhållande till FN:s konvention om
barnets rättigheter och dels regeringens
handläggning av utlänningsärendet
angående de s.k. Åselefamiljerna.
Utskottet har vidare granskat
försvarsministerns handläggning av
frågor som rör svensk medverkan med
flygstridskrafter i samarbetet inom
Partnerskap för fred (PFF). Granskningen
har gällt omständigheterna kring
avbrytandet av ett uppdrag från
flygvapenledningen till Försvarets
materielverk (FMV) och besluten om
svenskt deltagande i PFF-övningar.
I juli 1995 sände Försvarsmakten ut ett
pressmeddelande som avsåg att klarlägga
ÖB:s uppfattning i frågan om
utnyttjandet av FN-förbanden i Bosnien
inklusive den nordiska bataljonen.
Granskningen av denna fråga har bl.a.
gällt om detta pressmeddelande
tillkommit efter påtryckningar från
försvarsministern.
Utskottet har vidare granskat
utrikesministerns uttalande om
vetorätten inom EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik samt uttalanden av
såväl regeringen Bildt som regeringen
Carlsson om svenskt deltagande i EMU:s
tredje fas. Ett ärende från 1993 som
gäller näringsminister Per Westerbergs
handläggning av frågor kring Atle
Förvaltnings AB:s köp av aktier i vissa
riskkapitalbolag har slutbehandlats
efter det att en rättsprocess rörande
insiderbrott avslutats med fällande dom.
Utskottet har tagit in uppgifter om
tillämpningen av rättsprövningslagen med
anledning av att ett regeringsbeslut om
att vägra tillstånd till en
lotteriförsäljningsautomat upphävts av
Regeringsrätten genom rättsprövning.
Vidare har utskottet granskat
regeringens handläggning och beslut om
särskilda jämställdhetspengar på 1
miljon kronor till Suzanne Ostens film
Bengbulan. Ett annat granskningsärende
har varit Kulturdepartementets beredning
av frågan om byggandet av ett tredje
järnvägsspår över Riddarholmen.
Utskottet har också granskat anledningen
till att Statens strålskyddsinstitut
saknade styrelse i drygt två månader
sommaren 1995. Slutligen har
granskningen gällt regeringens
befattning med frågan om Trav- och
galoppskolans framtida lokalisering.
Vissa resultat av granskningen
Utskottet har under flera år påpekat att
andelen för sent utgivna lagar och
förordningar är alldeles för hög och att
åtgärder bör vidtas för att bringa ned
denna andel. Den fortsatt höga andelen
sena författningar visar att utskottets
påpekanden inte har lett till önskat
resultat. Utskottet kommer därför att i
kommande granskningar närmare analysera
författningsutgivningen. En aspekt som
är av intresse i sammanhanget är till
vem författningarna riktar sig. Det är
av särskild vikt att författningar som
riktar sig till enskilda publiceras i
god tid innan de träder i kraft.
Kartläggningen av de organ för
utredning, rådgivning och förvaltning
som förtecknas i bilaga 4 till
kommittéberättelsen har enligt utskottet
inte gett någon entydig bild av dessa
kommittéer. I de flesta fall används
dessa kommittéer för utredande ändamål
men det är många gånger oklart vari den
egentliga skillnaden består mellan de
kommittéer som redovisas i
kommittéberättelsens huvuddel och dem
som redovisas i bilaga 4. Utskottet
anser därför att regeringen skall
överväga vilka principer som skall gälla
för kommittéredovisningen i framtiden.
Utskottet har under en följd av år
kunnat iaktta olika brister i ärenden
som handlagts inom
Utbildningsdepartementet. I årets
granskning konstaterar utskottet att
utgivningen av lagar och förordningar
inom Utbildningsdepartementets område
utmärks av en större andel sent utgivna
författningar än i något annat
departement. Detta är heller inget
tillfälligt fenomen utan samma
förhållande har rått under flera av de
senaste åren. Det är enligt utskottets
mening svårt att undgå misstanken att de
brister i ärendehandläggningen som
utskottet uppmärksammat har sin
gemensamma grund i dålig organisation
och bristfälliga administrativa rutiner.
Utskottet avser därför att i samarbete
med Riksdagens revisorer göra en samlad
genomgång och översyn av
Utbildningsdepartementets organisation
och arbetsrutiner.
Utskottet konstaterar att Anders
Sundström har deltagit i regeringens
beslut i ett ärende som rört en
ekonomisk förening där han före sitt
inträde i regeringen varit
styrelseledamot och även under en tid
ordförande i styrelsen. Han hade därför
inte bort delta i beslutet, vilket nu
också är hans egen bedömning. Utskottet
understryker att det yttersta ansvaret
för att jäv anmäls då detta bör ske
ligger och bör ligga på vederbörande
statsråd. Anders Sundström bär således
ansvaret för att han kom att delta i
regeringens beslut, trots att han bort
avstå från det. På grund av
svårigheterna för enskilda statsråd att
på egen hand bevaka eventuella jäv i
regeringsärenden krävs hjälp av rutiner
och system inom regeringskansliet.
Sådana rutiner borde ha funnits.
Utskottet konstaterar att Sten
Heckscher inte gjort något uttalande om
ett yttrande av Vattenfallchefen av den
innebörd som påståtts i en
tidningsartikel. I sammanhanget uttalar
utskottet att myndigheterna har en
skyldighet att inom sitt ansvarsområde
föra fram sådana förhållanden till
regeringen som kan motivera någon åtgärd
från regeringens sida. Den dialog som
förs mellan regering och myndigheter bör
enligt utskottets mening bygga på ett
ömsesidigt förtroende, vilket inte
utesluter att olika uppfattningar kan
uttalas. När det gäller förhållandet
mellan regeringen och de statliga
bolagens ledningar anser utskottet att
bolagsstyrelsen och den verkställande
ledningen inte skall motarbeta
statsmakternas politik och beslut på det
aktuella verksamhetsområdet. När det
gäller spelutrymmet i den offentliga
debatten för en verkschef eller en VD i
ett statligt bolag anser utskottet att
personer i dessa ställningar självfallet
har rätt att delta i samhällsdebatten
som alla andra medborgare. Denna
rättighet måste emellertid utövas i
medvetande om att de i sådana
situationer på goda grunder uppfattas
som företrädare för den verksamhet de är
ansvariga för.
När det gäller utövandet av statens
ägande i Apoteksbolaget har utskottet
funnit att det saknats särskilda
direktiv eller instruktioner beträffande
handläggningen av VD:s
anställningsvillkor. Utskottet finner
det otillfredsställande att det rått
osäkerhet beträffande vilka regler som
gällt, hur kompetensfördelningen varit
mellan styrelsen och dess ordförande och
vilka kontrollmöjligheter styrelsen haft
i de här aktuella frågorna. I den mån
förhållandena i andra statliga bolag är
likartade, finns enligt utskottets
mening anledning att efterlysa en
skärpning generellt vad gäller formerna
för hur den verkställande ledningens
anställningsvillkor bereds och beslutas.
Utskottsmajoriteten anser att de
utnämningar som regeringen Carlsson III
gjort är förenliga med föreskriften i
regeringsformen att endast sakliga
grunder såsom förtjänst och skicklighet
skall vara tillämpliga vid tillsättning
av statlig tjänst. Att vissa personer
har en öppet deklarerad politisk
ståndpunkt kan inte få hindra regeringen
från att utnämna dem.
Utskottsmajoriteten vill också framhålla
att politisk erfarenhet ofta kan vara en
viktig erfarenhet när det gäller att
leda offentliga verksamheter. Enligt en
reservation (m) har granskningen tydligt
visat att regeringen Carlsson har
utnyttjat utnämningspolitiken till det
egna partiets fördel. I praktiken har
därmed dörrarna öppnats för ett system
där en ny regering omprövar samtliga
chefsförordnanden.
I fråga om tillsättningen av det nya
exportkontrollrådet finner utskottets
majoritet att regeringen handlat
formellt korrekt och i överensstämmelse
med etablerad praxis. Enligt en
reservation (mp) har regeringens
handläggning brustit i flera avseenden.
För detta kan f.d. statsrådet Jan Nygren
inte undgå kritik.
Vid den granskning av upplåtelse och
överlåtelse av tillverkningsrätter som
utskottet genomfört har enligt
utskottsmajoriteten inga fel eller
brister i hanteringen kunnat
konstateras. Dokumentationen har gett
ett intryck av god ordning och reda.
Samma omdöme gäller beträffande ärenden
avseende utveckling för annans räkning,
gemensam utveckling eller tillverkning
och export med OPD-intyg. Även i denna
del har Miljöpartiets representant
anmält en reservation. Enligt denna bör
regeringen kritiseras för att den
godkänt ett avtal enligt vilket några
länder, till vilka direktexport bedömts
som olämplig, blivit möjliga mottagare
av vidareexport från samarbetslandet.
Beträffande regeringens beslut att
tillåta export till Oman av ett marint
ledningssystem anser
utskottsmajoriteten, bestående av s och
m, att regeringen följt riktlinjernas
intentioner vad avser respekten för
mänskliga rättigheter. Majoriteten
avstår från att i det aktuella fallet
bedöma vilken vikt som skall tillmätas
den långsiktiga tendensen i fråga om
mänskliga rättigheter i ett enskilt land
i relation till en faktiskt inträffad
och dokumenterad kränkning.
Utskottsmajoriteten, som här också
omfattar fp och c, anser vidare att det
är anmärkningsvärt att Mats Hellström
som ansvarigt statsråd inte fick
kännedom om de massarresteringar som
ägde rum i Oman 1994. Samma majoritet
anser att frågan om följd- och
kompletteringsleveranser behöver
undersökas närmare vad gäller bl.a.
utvecklingen av praxis. Utskottet avser
att ta initiativ till en sådan
undersökning och redovisa denna i
samband med nästa års granskning.
Mot majoritetens bedömning reserverar
sig dels fp och c, dels v och mp.
I sin reservation anför fp och c att
det är principiellt felaktigt att som
regeringen gjort i det aktuella fallet
föra in nya grunder för att avgöra om
ett land uppfyller kravet på respekt för
mänskliga rättigheter. En positiv
långsiktig tendens får inte ursäkta
enskilda kränkningar, anser
reservanterna.
Företrädarna för v och mp anser att
respekt för mänskliga rättigheter är ett
absolut begrepp och att kränkningar
skall bedömas i varje enskilt fall för
sig och inte längs en tidsskala. Enligt
samma partier framstår Hellströms
okunskap om massarresteringarna i Oman
som närmast uppseendeväckande.
Reservanterna hänvisar till den
information beträffande händelserna i
Oman 1994 som fanns tillgänglig i olika
oberoende källor under våren 1995 och
som inte utnyttjades. Vänsterpartiets
och miljöpartiets representanter anser
också att det sätt på vilket regeringen
tänjt på riktlinjernas intentioner när
det gäller tolkningen av följd- och
kompletteringsleveranser inte är
försvarligt. Den omanska flottan är
endast till en del beroende av svensk
materiel, och därför kan det inte anses
oskäligt att inte bevilja tillstånd för
ny export i det aktuella fallet.
Enligt utskottsmajoriteten har
regeringen hanterat beredningsprocessen
i Omanärendet på ett efter
omständigheterna godtagbart sätt. Med
hänsyn till de uppenbara oklarheterna om
det faktiska innehållet i beskedet från
ett av partierna vid
underhandskontakterna kan regeringen
inte klandras för den tolkning som
regeringen gjorde beträffande partiernas
ståndpunkt eller att man gick vidare i
beredningen på denna grund. Enligt
reservationen (fp, v, mp) har
beredningsprocessen skadats genom att
det normala och formaliserade samrådet i
rådgivande nämnden, som vid tillfället
var suspenderad av regeringen, inte
kunde äga rum. Dessutom har det
ansvariga statsrådet själv avstått från
att samråda med partierna och i stället
överlåtit samrådet på flera olika
personer. Reservanterna anser att
utrikeshandelsminister Mats Hellström,
med hänsyn till sitt sammantagna
agerande i detta sammanhang, inte kan
undgå kritik.
Beträffande regeringens beslut i
februari 1995 att avvisa ett antal
bosnier med kroatiska pass påpekar
utskottsmajoriteten att regeringen inte
funnit att det förelåg sådana humanitära
omständigheter att sökandena på den
grunden skulle beviljas
uppehållstillstånd. Beredningen som
gjordes inför beslutet var ingående. I
en reservation (fp, v, mp) erinras om
att regeringen i maj 1995 beslutade att
bevilja sökande med samma bakgrund
tidsbegränsade uppehållstillstånd.
Enligt reservationen borde regeringen
redan i februari ha insett att
situationen i Kroatien var sådan att det
fanns anledning att anse att de
asylsökande hade behov av skydd här i
landet.
Utskottsmajoriteten konstaterar i
utlänningsärendet angående de s.k.
Åselefamiljerna att regeringen,
Utlänningsnämnden och Statens
invandrarverk mellan åren 1993 och 1996
prövat familjernas flyktingskäl vid ett
flertal tillfällen. Prövningen har inte
någon gång visat att skäl för att
bevilja uppehållstillstånd förelegat.
Vidare hänvisas till att
barnkonventionen inte utesluter att även
andra hänsyn än hänsynen till barnets
bästa får tas. Statsrådet Blomberg har
anfört att regeringen i sina
överväganden även tagit hänsyn till
behovet av en reglerad invandring.
Reservanterna (fp, c, v, mp) anser att
hänsynen till den reglerade invandringen
i och för sig inte skulle ha hindrat
regeringen från att fatta ett beslut av
motsatt innebörd. Att med hänsyn till
barnets bästa låta familjerna stanna i
Sverige hade dessutom stått i bättre
överensstämmelse med barnkonventionens
anda. Reservanterna anser vidare att
frågan om utlämnande av
ambassadrapporten var känslig och att
det rörde sig om ett tveksamt fall.
Prövningen borde därför i enlighet med 7
§ departementsförordningen ha ankommit
på departementschefen eller annat
statsråd i departementet. På grund av
att beslutet fattades på
tjänstemannanivå är det inte
konstitutionsutskottets uppgift att
granska beslutet.
I fråga om ärendet rörande svensk
medverkan med flygstridskrafter i
samarbetet inom PFF har enligt
utskottsmajoritetens uppfattning
försvarsministerns och
Försvarsdepartementets agerande vad
gäller kontakterna med Försvarsmakten
varit väl motiverat med hänsyn till den
tolkning departementet gjorde av
uppdragets innehåll. Utskottsmajoriteten
finner att försvarsministern varit i sin
fulla rätt att inte bevilja
Försvarsmakten tillstånd till
flygföretag med stridsflyg utomlands i
de aktuella fallen. Enligt reservationen
(m, fp) var beslutet att avbryta
uppdraget till FMV flygvapenchefens.
Denne har dock uppgett att han inte hade
återkallat uppdraget om han inte fått
tydliga signaler från statssekreteraren.
För att undvika misstanken att
försvarsministern eller
Försvarsdepartementets tjänstemän
försökte styra Försvarsmaktens
verksamhet på egen hand hade det enligt
reservationen varit mera korrekt att
försvarsministern föreslagit regeringen
att genom ett formellt beslut avbryta
uppdraget. Försvarsministerns och
Försvarsdepartementets åtgärder var
därför olämpliga. En viktig konsekvens
av att analysarbetet avbröts är att det
i dag saknas värdefullt beslutsunderlag,
som skulle komma till användning, om
regeringen framgent vill förbereda
svenska flygstridskrafter för ett
engagemang i internationella insatser på
t.ex. humanitär grund.
När det gäller tillkomsten av ÖB:s
pressmeddelande om den nordiska
bataljonens uppgifter i Bosnien
konstaterar utskottsmajoriteten att ÖB
enligt samstämmiga uppgifter från ÖB
själv och försvarsministern sänt ut
meddelandet på eget initiativ utan
inblandning av eller påtryckning från
försvarsministern. Reservanterna (m, fp)
anser att det inte kan uteslutas att de
samtal som fördes mellan
statssekreteraren i
Försvarsdepartementet och tjänstemän i
högkvarteret ytterst syftade till att
förmå ÖB att offentligt ge uttryck för
Försvarsdepartementets och
försvarsministerns uppfattningar. Vidare
finner reservanterna det anmärkningsvärt
att försvarsministern inte ansåg det
finnas anledning för honom själv eller
Försvarsdepartementet att informera ÖB
om de felaktiga uppgifterna i
pressmeddelandet, trots att
försvarsministern enligt egen uppgift
insåg bristerna i pressmeddelandet.
Försvarsministern kan, med hänsyn till
hans sammantagna agerande i detta
sammanhang, inte undgå kritik.
Ärendet rörande jämställdhetspengar
till filmen Bengbulan har enligt
utskottsmajoriteten beretts enligt
rådande praxis i regeringskansliet och
dokumenterats på ett nöjaktigt sätt.
Enligt reservanterna (m, fp) bryter
förfaringssättet mot den princip om
opartiskhet och saklighet som bör ligga
till grund för varje beslut om
disponering av offentliga medel. För
detta kan Mona Sahlin som ansvarigt
statsråd inte undgå kritik.
I ärendet om svenskt deltagande i EMU:s
tredje fas och regeringarna Bildts och
Carlssons uttalande i denna fråga anser
utskottsmajoriteten att dessa uttalanden
ger uttryck för Sveriges officiella
inställning. Företrädarna för
Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar
att dessa uttalanden stämmer illa
överens med de förpliktelser som Sverige
måste anses ha åtagit sig genom sin
anslutning till Maastrichtfördraget. Två
regeringar har, uppenbarligen medvetet,
sökt ge sken av att hela frågan skall
avgöras i ett självständigt svenskt
beslut. Varken Ulf Dinkelspiel eller
Ingvar Carlsson som statsminister före
folkomröstningen kan undgå kritik för
detta.
1. Regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation
Sammansättningen av regeringen Carlsson
III ändrades vid ett tillfälle under år
1995. Statsministern entledigade
statsrådet Mona Sahlin med verkan från
den 17 november 1995. Statsrådet Sahlin
hade den 7 oktober 1994 enligt 7 kap. 8
§ regeringsformen utsetts till
ställföreträdare för statsministern.
Efter entledigandet av statsrådet Sahlin
utsågs ingen ställföreträdare för
statsministern. Vid förfall för
statsministern övertogs därmed
statsministerns uppgifter enligt 7 kap.
8 § regeringsformen av det av de
tjänstgörande statsråden som har varit
statsråd längst tid. Enligt dessa regler
var det därmed statsrådet och chefen för
Utrikesdepartementet Lena Hjelm-Wallén
som övertog statsministerns uppgifter
vid förfall för denne.
Under år 1995 fattade statsministern tre
beslut om förordnanden enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen för statsråd att i
departementschefs ställe handlägga
ärende eller grupp av ärende. Efter att
statsrådet Sahlin entledigats
förordnades statsrådet Marita Ulvskog
att från den 17 november 1995 i
socialministerns ställe föredra ärenden
som gäller jämställdhet mellan kvinnor
och män. Vidare hör, enligt samma
förordnande, Jämställdhetsombudsmannen
och Jämställdhetsnämnden till statsrådet
Ulvskogs ansvarsområde.
Statsministern förordnade den 9 juni
1995 statsrådet Jan Nygren att i
utrikesministerns ställe föredra
förvaltningsärenden rörande förbud mot
tillverkning och utförsel av
krigsmateriel. Vidare förordnades
statsrådet Nygren att föredra
lagstiftningsärenden rörande kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel och
förbud mot utförsel av krigsmateriel.
Även ärenden som gäller
exportkontrollfrågor avseende produkter
med såväl civil som militär användning
fördes till statsrådet Nygrens
ansvarsområde.
Dessa ärenden hade fram till den 9 juni
1995 föredragits av statsrådet Mats
Hellström. Den dagen utfärdade
statsministern ett nytt förordnande
enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för
statsrådet Hellström. Statsrådet
Hellström behöll därmed ansvaret för
övriga ärenden han tidigare förordnats
att föredra.
Under år 1995 har fem förändringar i
departementsförordningen (1982:1177)
trätt i kraft. Tre av dessa ändringar
noterades redan i förra årets
granskningsbetänkande (1994/95:KU30, s.
14-15). Den 1 januari 1995 (SFS
1994:1672) flyttades ärenden som gäller
kommuner, landsting och kommunalförbund
från Civildepartementet till
Finansdepartementet. Förvaltningsärenden
som gäller flyktingar och invandrare
samt utlänningars rätt att vistas i
landet fördes från Kulturdepartementet
till Arbetsmarknadsdepartementet, liksom
lagstiftning som gäller mottagande av
asylsökande. Ärenden som gäller
bostadsväsendet och åtgärder för att
främja bostadsförsörjningen flyttades
från Finansdepartementet till
Näringsdepartementet. Vidare bytte Miljö-
och naturresursdepartementet namn till
Miljödepartementet.
Enligt en bestämmelse i
departementsförordningen (1994:1672 2 a
§) som trädde i kraft den 1 januari 1995
har departementen till uppgift att inom
sina ansvarsområden eller enligt vad som
annars har överenskommits mellan
departement anmäla till Europeiska
gemenskapernas kommission hur Sverige
uppfyllt de förpliktelser som följer av
Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Departementsförordningen ändrades på
nytt den 1 maj 1995 (1995:333) då det
utöver ett stycke med samma innebörd som
i den tidigare lydelsen av 2 a § också
föreskrevs att departementen skall utse
Sveriges representanter i det löpande
arbetet inom Europeiska unionens råd
samt föreslå och utse Sveriges
representanter i kommittéer under
Europeiska gemenskapernas kommission.
Bland övriga ändringar i
departementsförordningen under år 1995
kan noteras att förvaltningsärenden
rörande samhällsinformation fördes från
Finansdepartementet till
Civildepartementet (1995:1098).
Ytterligare ändringar i
departementsförordningen trädde i kraft
den 1 januari 1996 (1995:1463). Bland
annat fördes då förvaltningsärenden
rörande föreningsväsendet i allmänhet
från Justitiedepartementet till
Civildepartementet.
Utskottet finner inte anledning till
något uttalande i denna del.
2. Regeringsprotokollen
2.1 Statistik
I bilaga A 1.1 lämnas en redovisning i
tabellform av antalet avgjorda
regeringsärenden och deras fördelning på
drendegrupper och departement under
1995. Av tabellen framgår att det totala
antalet ärenden 1995 var 11 691 mot 12
981 år 1994. Antalet regeringsärenden
har således minskat med ca 1 300 (9,9
%). Det kan konstateras att sedan 1993
har antalet ärenden gått ned från nästan
14 000 till ca 11 700.
De tre största ärendegrupperna var under
1995 Dispens- och övriga partsärenden (3
335), Tjänsteärenden (1 876) och
Överklaganden (1 530). Dessa tre
ärendegrupper har minskat liksom så gott
som samtliga övriga ärendegrupper. En
ökning av inte alldeles obetydligt slag
kan dock noteras för B-
protokollärendena, dvs. ärenden som inte
omedelbart har offentliggjorts.
Ser man till fördelningen av ärenden
mellan departementen finner man att
Justitiedepartementet även i år har
handlagt det största antalet ärenden,
2 250, vari ingår 1 332 nådeärenden.
Näst största departementet är numera UD
med 1 528 ärenden. UD har - i motsats
till den allmänna trenden - ökat med 268
ärenden (21,2 %). Ökningen avser Dispens-
och övriga partsärenden och B-
protokollärenden. Övriga departement har
med några undantag minskat. Flyttningen
av utlänningsärendena från
Kulturdepartementet till
Arbetsmarknadsdepartementet avspeglar
sig i en klar minskning för det förra
och en klar ökning för det senare
departementet.
Ökningen av B-protokollärendena inom UD
och generellt förtjänar en särskild
kommentar. Ökningen hänger samman med
att tillämpningsområdet för lagen
(1991:341) om strategiska produkter
(tidigare benämnd lagen om förbud mot
utförsel av vissa produkter som kan
användas i massförstörelsesyfte m.m.)
utvidgades fr.o.m. den 1 januari 1995.
Frågor om tillstånd enligt denna lag
prövades av regeringen. Ökningen är
emellertid tillfällig. Fr.o.m. den 1
februari 1996 har prövningen av dessa
ärenden överflyttats till den
nyinrättade myndigheten Inspektionen för
strategiska produkter. Inspektionen
skall med eget yttrande lämna över ett
ärende till regeringens prövning, men
endast om ärendet har principiell
betydelse eller annars är av särskild
vikt. Samma ordning gäller för övrigt
från samma tidpunkt för tillstånd i
krigsmaterielfrågor. Det samlade
resultatet av dessa åtgärder torde bli
en väsentlig minskning av antalet B-
protokollärenden inom UD.
Redovisningen i denna del föranleder
inte något uttalande från utskottet.
2.2 Formell granskning av
regeringsprotokollen
I likhet med tidigare har protokollen
över samtliga regeringsbeslut under
föregående år infordrats från
departementen. Protokollen har
fortlöpande levererats till utskottet
under 1995 och början av 1996. De har
blivit föremål för en översiktlig
genomgång inom utskottets kansli och
därefter återsänts till resp.
departement.
Den översiktliga genomgången har avsett
de protokollerade besluten, inte de
handlingar som hör till besluten. Vid
genomgången har uppmärksamheten varit
riktad främst mot den rättsliga grunden
för besluten, handläggningen i resp.
departement samt beslutens utformning.
Vid genomgången har iakttagelser gjorts
som meddelats berört departement. I
granskningsbetänkandet upptas endast
frågor av mer principiellt intresse.
I årets granskning har uppmärksammats
ett antal beslut där regeringen
avskrivit en framställning till
regeringen.
I 5 § departementsförordningen
föreskrivs att då en framställning till
regeringen eller till ett statsråd
återkallats får ett departement avskriva
ärendet. Eftersom detta är ett
departementsbeslut syns inte detta i
regeringsprotokollen. Om avskrivning
skall ske av någon annan anledning än
återkallelse är det enligt den s.k. Gula
boken - Handläggningen av ärenden i
regeringskansliet (Ds 1994:70) i regel
regeringen som skall fatta beslutet.
Avskrivning kan ske när ett
ställningstagande i sak av regeringen är
onödigt, därför att förhållandena har
ändrats. Syftet med ansökan kan också ha
nåtts på annat sätt eller också finns
förutsättningarna för ansökan inte
längre.
Av de granskade besluten framgår inte
alltid vilka omständigheter som
motiverar en avskrivning. Vid kontakt
med det berörda departementet har det
dock visat sig att det har funnits skäl
för avskrivning av ärendena. Det är
emellertid utskottets uppfattning att
grunden för avskrivning skall framgå av
protokollet.
3. Regeringskansliet
Personal
I bilaga A 2.1 redovisas vissa uppgifter
om personalsammansättningen i
regeringskansliet.
Antalet tjänstgörande i
regeringskansliet exklusive UD och
kommittéer uppgick den 1 januari 1996
till 1 990 personer, vilket innebär en
ökning med 117 sedan föregående
årsskifte. Flest anställda hade
Finansdepartementet med 329 personer, en
ökning med 14 personer.
Förvaltningskontorets personal, som
bestod av 319 personer, hade ökat med
42. Jordbruksdepartementet med 97
anställda hade ökat med 18 personer.
Andra departement som ökat sin personal
är Arbetsmarknadsdepartementet (+15),
Kommunikationsdepartementet (+13),
Justitiedepartementet (+9) och
Näringsdepartementet (+8). Departement
som minskat sin personal är
Civildepartementet (-5),
Socialdepartementet (-4) och
Utbildningsdepartementet (-3). Övriga
departement har ökat sin personal men
endast marginellt.
Inom UD fanns 1 408 anställda. Antalet
kommittéanställda var 350 personer. Det
totala antalet anställda inom
regeringskansliet uppgick till 3 748
personer.
Politiskt tillsatta tjänstemän
Den 1 januari 1996 fanns inom
regeringskansliet 127 politiskt
tillsatta tjänstemän, varav 1
ambassadör, 5 assistenter, 2
planeringschefer, 72 politiskt
sakkunniga, 20 pressekreterare, 23
statssekreterare och 4 biträdande
statssekreterare (bilaga A 2.2). Ett år
tidigare var antalet politiskt tillsatta
tjänstemän 110, varav 1 ambassadör, 7
assistenter, 2 planeringschefer, 54
politiskt sakkunniga, 20 pressekreterare
och 26 statssekreterare. Ökningen mellan
1995 och 1996 uppgår således till 17
anställda.
Statsrådsberedningen har det största
antalet politiskt tillsatta tjänstemän,
40 personer, varav 31 politiskt
sakkunniga. Utrikesdepartementet har 17
politiskt tillsatta tjänstemän, varav 5
sakkunniga och 3 statssekreterare/ka
binettssekreterare. Finans-,
Arbetsmarknads- och Socialdepartementet
har 13 politiskt tillsatta tjänstemän
vardera. Det minsta antalet politiskt
tillsatta tjänstemän finns på
Civildepartementet (4) och
Justitiedepartementet (5).
Hösten 1994 kom riksdagspartierna
överens om förmåner för statssekreterare
i samband med regeringsskiften m.m.
Överenskommelsen gäller statssekreterare
som anställts efter den 7 oktober 1994
och innebär bl.a. att statssekreterare
efter ett regeringsskifte inte längre
garanteras en ny statlig anställning. De
får i stället rätt till avgångsvederlag
under högst 24 månader. Regeringen har
lämnat en redogörelse för
överenskommelsen i skrivelse 1994/95:225
till riksdagen.
Anställningsvillkoren för biträdande
statssekreterare, politiskt sakkunniga
och informationssekreterare regleras i
det s.k. politikeravtalet som träffades
1979 med vissa senare tillägg och
förändringar.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande
från utskottet.
4. Kommittéväsendet
Antalet kommittéer uppgick vid slutet av
år 1995 till 177, knappt 20 fler än året
innan. Under året avslutade 139
kommittéer sitt arbete och 158
tillsattes. Dessa uppgifter framgår av
regeringens skrivelse 1995/96:103
Kommittéberättelse 1995 - Kommittéernas
sammansättning och gäller kommittéer
tillsatta efter beslut av regeringen.
Som en jämförelse kan nämnas att enligt
föregående års kommittéberättelse
avslutade 116 kommittéer sin verksamhet
och 100 nya tillsattes. För år 1993 var
motsvarande siffror 84 respektive 78.
I kommittéberättelsens bilaga 4
redovisas också ett antal mindre eller
under kortare tid verksamma utredningar.
En undersökning av dessa kommittéer
redovisas i årets granskningsbetänkande
under en särskild rubrik.
De totala kostnaderna för kommittéerna
under budgetåret 1994/95 visar enligt
kommittéberättelsen en minskning med
nästan 40 %. Föregående års redovisning
visade en kraftig ökning för dessa
kostnader med ca 40 %. Utvecklingen
förefaller i årets redovisning ha
återgått till 1993/94 års nivå på en
total kostnad om ca 230 miljoner kronor.
Vad gäller konsultkostnaderna kan en
liknande tillbakagång noteras.
Kostnaderna har sjunkit från ca 80
miljoner 1994/95 till en nivå på ca 50
miljoner i årets redovisning.
Redovisningen föranleder inget uttalande
från utskottets sida.
5. Författningsutgivningen
Inledning
Utskottet har på sedvanligt sätt
granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Granskningen
avser år 1995 och har tagit sikte på
förhållandet mellan den tidpunkt då
författningarna kom ut från trycket och
dagen för ikraftträdandet. Enligt
gällande bestämmelser skall en
författning komma ut från trycket i god
tid före ikraftträdandet.
Bestämmelser om kungörande av lagar och
vissa andra författningar finns bland
annat i 8 kap. 19 § regeringsformen, i
lagen (1976:633, omtryckt 1989:335,
senast ändrad 1994:1692) om kungörande
av lagar och andra författningar och i
författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1995:1462, senast
ändrad 1996:137). En närmare redogörelse
för bestämmelserna ges i
granskningsbetänkandet KU 1986/87:33,
bilaga B 4.
Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen
skall beslutad lag utfärdas av
regeringen utan dröjsmål och kungöras så
snart det kan ske. I den s.k. Gröna
boken, som innehåller riktlinjer för
författningsskrivningen, har
Statsrådsberedningen lagt fast vissa
principer för författningsutgivningen.
Bland annat anges att tiden mellan det
att en författning utkommer från trycket
och författningens ikraftträdande bör
vara minst fyra veckor. Endast i
speciella undantagsfall bör tiden sättas
kortare än två veckor.
Årets granskning
Under år 1995 publicerades 1 730
författningar i SFS. Det är en minskning
med cirka 300 författningar jämfört med
er 1994. Under år 1992 och 1993 utgavs
ungefär lika många författningar som
under år 1995.
I nedanstående tabell redovisas antalet
sent utkomna författningar i både
absoluta och relativa tal.
Tabell 1. Antal och andel sent utgivna
SFS under år 1995
Tid Antal Andel
mindre än fyra veckor 1 062
61 %
före ikraftträdandet
mindre än två veckor 595 34 %
före ikraftträdandet
efter dagen för
ikraftträdandet 12 mindre
än 1 %
Av tabell 1 framgår att av totalt 1 730
utgivna författningar kom 61 % ut från
trycket mindre än fyra veckor före
ikraftträdandet. 34 % kom ut från
trycket mindre än två veckor före
ikraftträdandet. I totalsiffran 1 730
författningar ingår lagar och
förordningar vars ikraftträdande bestäms
av regeringen vid senare tillfällen.
Även tillkännagivanden är medräknade.
Det kan t.ex. röra tillkännagivanden av
främmande staters anslutning till vissa
av Sverige biträdda konventioner. 88
fall av den typen återfinns i Svensk
författningssamling under år 1995. Om
dessa författningar, vilka inte är
riktigt jämförbara med övriga
författningar med avseende på
ikraftträdandedatum, inte tas med i
basen, blir andelen författningar som
kommit ut mindre än två veckor före
ikraftträdandet 36 %. År 1994 var
motsvarande siffra 45 %.
I bilaga A 3.1 tabell 1 redovisas de
författningar som under år 1995 utkommit
mindre än två veckor före
ikraftträdandet. 295 författningar kom
ut från trycket under den sista veckan
före ikraftträdandet och 20 stycken
efter eller på dagen för
ikraftträdandet. Det motsvarar 18 % av
samtliga författningar och innebär en
minskning med 12 procentenheter i
förhållande till år 1994.
I tabell 2 redovisas antalet utgivna
författningar respektive andelen sent
utkomna författningar under de senaste
åren.
Tabell 2. Antal utgivna författningar.
Andel sent utkomna författningar (mindre
än fyra resp. två veckor före
ikraftträdandetidpunkten) under perioden
1991-1995
Sent utkomna:
mindre änmindre än
År Antal 4 veckor 2
veckor
1991 2 047 * 33 %
1992 1 777 72 % 49 %
1993 1 750 62 % 34 %
1994 2 093 61 % 42 %
1995 1 730 61 % 34 %
* = uppgift saknas
Utskottet har under ett antal år betonat
vikten av att författningsarbetet
bedrivs på ett sådant sätt att
förseningar undviks. Andelen
författningar som kommit ut mindre än
fyra veckor före ikraftträdandet var
oförändrat hög under år 1995. Utskottet
noterar att andelen författningar som
kommit ut mindre än två veckor före
ikraftträdandet minskat något under år
1995 jämfört med år 1994. Den relativt
höga siffran för år 1994 berodde dock
delvis på inträdet i EU den 1 januari
1995 vilket ledde till ett stort antal
författningsändringar i slutet av 1994.
Utskottet vill framhålla att det i
riktlinjerna för författningsutgivningen
har lagts fast att tiden mellan det att
en författning utkommer från trycket och
författningens ikraftträdande bör vara
minst fyra veckor. Det är endast i
speciella undantagsfall som tiden bör
kunna vara kortare än två veckor. Att ca
60 % av författningarna inte uppfyller
de riktlinjer som skall gälla i normala
fall är inte godtagbart. Att omkring en
tredjedel av författningarna kommer ut
mindre än två veckor före
ikraftträdandet under flera år är inte
heller det acceptabelt. Det är vidare
ett självklart minimikrav att
författningarna inte kommer ut från
trycket först efter
ikraftträdandedatumet.
Utskottet har under flera år påpekat
att andelen sena författningar är
alldeles för hög och att åtgärder bör
vidtagas för att bringa ned denna andel.
Den fortsatt höga andelen sena
författningar visar att utskottets
påpekanden inte har lett till önskat
resultat. Utskottet vill därför markera
att man i kommande granskningar avser
att närmare analysera
författningsutgivningen. En aspekt som
dr av intresse i sammanhanget är till
vem författningarna riktar sig. Det är
av särskild vikt att författningar som
riktar sig till enskilda publiceras i
god tid innan de träder i kraft.
En promemoria från
Justitiedepartementet redovisades i
granskningsbetänkandet 1993/94:KU30
(bilaga A 4.3). Promemorian innehöll
förslag till åtgärder för att komma till
rätta med den sena utgivningen. En
åtgärd var att övergå till heloriginal i
tryckproceduren. Utskottet har inhämtat
att försöksverksamheten med heloriginal
har fortsatt under det gångna året.
Vidare pågår arbete inom
regeringskansliet som syftar till att
mera effektivt utnyttja modern
informationsteknik. Detta kan bidra till
att förseningar i
författningsutgivningen minskar.
I bilaga A 3.1 tabell 2 redovisas även
författningsutgivningen departementsvis.
Av redovisningen framgår bland annat att
nära hälften av de författningar som
utgivits av Utbildningsdepartementet och
Finansdepartementet har utkommit mindre
än två veckor före ikraftträdandet.
Utskottet har i varje granskning sedan
1990 studerat författningsutgivningen
departementsvis. En genomgång av de
gjorda granskningarna visar att
Utbildningsdepartementet genomgående har
en särskilt hög andel sena
författningar. Även om andelen sena
författningar utgivna av
Utbildningsdepartementet inte är fullt
så hög under 1995 som under tidigare år,
är antalet sena författningar
fortfarande oacceptabelt högt. Utskottet
tar i avsnitt 9 nedan upp andra
administrativa brister som kunnat
iakttas rörande
Utbildningsdepartementet. Den översyn av
departementets administrativa rutiner
som utskottet avser att göra tar sikte
även på författningsutgivningen.
Vidare har utskottet noterat att det
under år 1995 har givits ut 17 s.k.
rättelseblad till tidigare utkomna
författningar, vilket kan jämföras med
att det under år 1994 gavs ut 20
rättelseblad.
Som utskottet påpekade i förra årets
granskningsbetänkande (1994/95:KU30 s.
37-38) innebär Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen (EU) att
normgivningsmakt överlämnats till
Europeiska gemenskaperna (EG), den
överstatliga delen av unionen.
Normgivning som av EG beslutats i form
av förordningar blir därmed direkt
tillämplig rätt i Sverige. EG-
förordningar träder i kraft uteslutande
genom att publiceras i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning (EGT).
Den närmare analys av
författningsutgivningen som utskottet
ovan aviserat kommer även att omfatta
EG:s förordningar.
EG-direktiv är, med avseende på det
resultat som skall uppnås, bindande för
varje medlemsstat till vilket det är
riktat men överlåter åt de nationella
myndigheterna att bestämma form och
tillvägagångssätt för det nationella
införlivandet. Enligt 18 a §
författningssamlingsförordningen (SFS
1976:
725) skall, om en ny eller ändrad
författning helt eller delvis genomför
EG-direktiv, en hänvisning till
direktivet göras i den
författningssamling där författningen
kungörs.
I övrigt föranleder granskningen inget
uttalande från utskottets sida.
6. Riksdagens skrivelser
Inledning
Regeringens skrivelse 1995/96:15
Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen
har hänvisats till
konstitutionsutskottet. Vidare lämnar
regeringen vissa uppgifter om antalet
gällande författningar samt arbetet med
regelreformering och språkvård.
Regeringens skrivelse har efter
regeringens beslut den 23 november 1995
överlämnats till riksdagen den 13
december 1995. Skrivelsen har föranlett
två motioner vilka överlämnats till
berörda utskott.
Årets redogörelse
Den nu aktuella redogörelsen avser
huvudsakligen sådana åtgärder som
vidtagits från tiden för föregående
redogörelse fram till det senaste
budgetårsskiftet, dvs. under tiden den 1
juli 1994-den 30 juni 1995. För att
underlätta riksdagsutskottens
möjligheter att vid sitt utvärderings-
och uppföljningsarbete få en så aktuell
bild som möjligt har redovisningen fått
omfatta även vissa regeringsbeslut från
tiden efter redovisningsperiodens
utgång. Detta förfarande har endast
använts om riksdagsskrivelserna
därigenom har kunnat rapporteras som
slutbehandlade. Redovisningen omfattar
alla till regeringen ställda
riksdagsskrivelser från riksmötet
1994/95 och de riksdagsskrivelser från
tidigare riksmöten som inte tidigare har
redovisats som slutbehandlade.
Vid utvärderingen och uppföljningen av
riksdagens beslut tilldrar sig
redovisningen av regeringens åtgärder
med anledning av riksdagens
tillkännagivanden till regeringen ett
särskilt intresse. En nyhet i årets
redogörelse är att de moment i
utskottsbetänkandena som innehåller
sådana tillkännagivanden utmärkts med en
asterisk (*).
Stort avseende fästs vid kvaliteten på
och konsekvenserna av regler. Sedan
mitten av 1980-talet bedrivs ett
omfattande arbete med att reformera
regler. Syftet med detta arbete är
främst att försöka begränsa mängden
regler i samhället och att bättre
anpassa reglerna till aktuella krav på
normstyrning. Ett särskilt program för
arbetet har ställts samman. Programmet
omfattar numera även språkvård och
information om regelverket. Detta
reformprogram har kontinuerligt
redovisats för riksdagen i
budgetpropositionerna. Det samband som
finns mellan reformarbetet och de
uppgifter om antalet aktuella regler som
sedan år 1992 har lämnats i förevarande
sammanhang gör det motiverat att samla
redovisningen av såväl reformarbetet som
de mera siffermässiga konsekvenserna av
det. Regeringens skrivelse är därför i
förhållande till föregående års utökad
med en redogörelse för det pågående
reformarbetet avseende reglers kvalitet,
språkvård och information om
regelverket.
Skrivelsen tar upp 609
riksdagsskrivelser, varav 424 har
avgetts under budgetåret 1994/95. 104 av
skrivelserna avgavs under budgetåret
1993/94 och 81 under tidigare budgetår.
En departementsvis fördelning av
skrivelserna redovisas i bilaga A 4.1.
Det äldsta inte slutbehandlade ärendet
dr en skrivelse från maj 1986 (bet. LU
1985/86:32, rskr. 1985/86:293) och
gäller producentskydd för sceniska och
musikaliska verk. Liksom i förra årets
redogörelse hänvisas till att frågan är
aktuell vid överläggningar som pågår med
ansvariga departement i övriga nordiska
länder.
Utskottens granskning
Utskottet har berett övriga
riksdagsutskott tillfälle att yttra sig
över de delar av skrivelsen som har
samband med respektive utskotts
beredningsområde. Finansutskottet,
skatteutskottet, justitieutskottet,
utrikesutskottet, kulturutskottet,
trafikutskottet, näringsutskottet och
bostadsutskottet har yttrat sig, se
bilagorna A 4.2-A 4.9. Övriga utskott
har beslutat att avstå från att avge
yttrande.
Konstitutionsutskottet får inledningsvis
för egen del anföra följande.
Redogörelsen omfattar 59
riksdagsskrivelser om beslut på grundval
av betänkanden av
konstitutionsutskottet. Tolv av dessa
skrivelser var inte slutbehandlade när
redogörelsen avlämnades; av dem är tre
äldre än två år och tre härrör från
budgetåret 1993/94. Resterande sex inte
slutbehandlade riksdagsskrivelser är
från budgetåret 1994/95.
Den äldsta inte slutbehandlade
skrivelsen gäller betänkandet 1991/92:
KU12, mom. 2. Riksdagen hade ställt sig
bakom utskottets förslag om
tillkännagivande bl.a. om att regeringen
borde pröva förutsättningarna att vidga
möjligheten till muntlig förhandling i
rättsprövningsförfarande. Regeringen
överlämnade den 15 februari 1996
proposition 1995/96:133 Några frågor om
rättsprövning m.m. till riksdagen, där
bl.a. de frågor som behandlades i
betänkandet 1991/92:KU12 tas upp.
Riksdagsskrivelsen är således numera
slutbehandlad. Utskottet har i
betänkande 1995/96:KU25 behandlat
propositionen.
Riksdagsskrivelse 1992/93:5 gäller
skyldighet för kommuner och landsting
att publicera författningar. Inom
Finansdepartementet har utarbetats en
promemoria, Kommunala
författningssamlingar (Ds 1995:7).
Promemorian har remissbehandlats.
Regeringen avser att återkomma till
riksdagen i ärendet.
Riksdagsskrivelse 1992/93:414 innebar
ett tillkännagivande till regeringen
dels om myndigheternas
uppdragsverksamhet och
offentlighetsprincipen, dels om
folkbokföringssekretess. Regeringen
överlämnade i december 1995 till
riksdagen proposition 1995/96:127 Några
frågor om sekretess där de aktuella
frågorna behandlades. Riksdagsskrivelsen
är således numera slutbehandlad.
Utskottet har i betänkandet 1995/96:KU24
behandlat propositionen.
Riksdagsskrivelse 1993/94:315 innebar
ett tillkännagivande till regeringen om
att sammanställa och utvärdera
erfarenheter av folkomröstningar i
Sverige och i andra länder. Regeringen
har den 1 februari 1996 beslutat att
tillkalla en särskild utredare för en
översyn av folkomröstningsinstitutet.
Utredaren har bl.a. uppgifter i enlighet
med riksdagens tillkännagivande (dir.
1996:6).
Riksdagsskrivelse 1993/94:381 gäller de
centrala förvaltningsmyndigheternas
ledning. Utskottet har inhämtat att
ärendet numera är slutbehandlat.
Riksdagsskrivelse 1993/94:450 handlar
om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi m.m. Regeringen
bemyndigade den 3 november 1994 chefen
för Justitiedepartementet att tillkalla
en kommitté med uppdrag att utreda
åtgärder mot barnpornografi (dir.
1994:117). Utredningsarbetet skall vara
avslutat senast den 30 juni 1996. Enligt
regleringsbrevet för budgetåret 1995/96
avseende polisväsendet skall utbyggnaden
av kriminalunderrättelseverksamheten vid
Rikskriminalpolisen intensifieras i
syfte att bättre kunna sammanställa och
förmedla information till de operativa
enheterna. Utbyggnaden skall innefatta
åtgärder mot barnpornografi. Dessa
åtgärder skall också innefatta
utredningsverksamhet. I detta ligger
bl.a. att polisen skall bistå
Justitiekanslern vid utredningar av
tryckfrihetsbrott och
yttrandefrihetsbrott. Rikspolisstyrelsen
har i en skrivelse till regeringen
redovisat en principskiss över den
planerade förändringen av verksamheten
vad avser bekämpandet av
barnpornografibrott.
Finansutskottet bilaga A 4.2 har
framhållit att endast två av de 43
redovisade skrivelserna, som berör
finansutskottets beredningsområde, är
äldre än två år. Enligt finansutskottet
har riksdagens beslut inom utskottets
ansvarsområde i allt väsentligt
genomförts i rimlig tid. Finansutskottet
har funnit anledning att kommentera
regeringens redovisning i tre fall. Två
av fallen gäller att regeringen inte
anger någon riktpunkt när den avser att
återkomma till riksdagen med förslag
till ställningstagande. Ett fall gäller
ett tillkännagivande från riksdagen till
regeringen som finansutskottet i ett
yttrande till förra årets
granskningsbetänkande 1994/95:KU30 inte
ansåg hade behandlats
tillfredsställande. I regeringens nu
aktuella redogörelse anmäls att
regeringen den 4 maj 1995 beslutat lägga
riksdagens skrivelse till handlingarna.
Skatteutskottet bilaga A 4.3 har anfört
att regeringens redogörelse inte
föranleder någon särskild kommentar från
utskottets sida.
Justitieutskottet bilaga A 4.4
kommenterar riksdagsskrivelsen 1993/94:
229 i vilken riksdagen behandlade frågan
om anslagen för polisväsendet för
budgetåret 1994/95. Riksdagen beslutade
att uppdra åt regeringen att genomföra
en upplysnings- och informationskampanj
om ekonomisk brottslighet och för
ändamålet anvisa 10 miljoner kronor.
Regeringen anger att skrivelsen är
slutbehandlad. Justitieutskottet har
inhämtat att regeringen den 30 mars 1995
uppdrog åt Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) att planera och genomföra
utbildnings- och informationsinsatser om
ekonomisk brottslighet. För ändamålet
disponerade BRÅ 3 miljoner kronor.
Beslut har ännu inte fattats om
användningen av återstående medel som
riksdagen anvisat, varför riksdagens
skrivelse enligt justitieutskottet inte
kan anses som slutbehandlad.
I riksdagsskrivelse 1994/95:261
behandlade riksdagen bl.a. frågan om
anslag till Brottsoffermyndigheten för
budgetåret 1995/96. Riksdagen tog även
ställning för en utvärdering av de
åtgärder som den senaste tioårsperioden
vidtagits på brottsofferområdet. I det
betänkande som låg till grund för
riksdagens beslut angavs att
utredningsarbetet kan beräknas bli
tämligen omfattande, varför det kan bli
nödvändigt med en avrapportering för
riksdagen, t.ex. i 1996 års
budgetproposition, innan en slutlig
rapport och eventuella förslag läggs
fram för riksdagen. Regeringen anmäler
skrivelsen som slutbehandlad och anför
att regeringen den 15 juni 1995
beslutade att en särskild utredare skall
utvärdera de åtgärder som den senaste
tioårsperioden har gjorts på
brottsofferområdet. Enligt
justitieutskottet bör den nu berörda
riksdagsskrivelsen föras upp som
slutbehandlad först när regeringen har
avlämnat en slutlig rapport och
eventuella förslag till riksdagen.
Utrikesutskottet bilaga A 4.5
konstaterar att av de 25
riksdagsskrivelser som omedelbart berör
utrikesutskottet anges tre vara ej
slutbehandlade.
Kulturutskottet bilaga A 4.6 föreslår,
med utgångspunkt i regeringens beredning
av riksdagsskrivelse 1994/95:251, att
konstitutionsutskottet starkt
understryker betydelsen av att
regeringen i regleringsbrev och
förordningar uttrycker sig tydligt för
att riksdagens beslut i fråga om
medelsanvändningen skall kunna
verkställas i enlighet med riksdagens
önskemål. Kulturutskottet noterar att
vissa regeringsbeslut som fattats efter
den 30 juni 1995 redovisats i
regeringens skrivelse. En sådan
redovisning kan vara av värde men bör
enligt kulturutskottet även ske i
regeringens nästa redovisning till
riksdagen.
Trafikutskottet bilaga A 4.7
konstaterar att regeringens skrivelse
korrekt avspeglar riksdagens beslut och
att skrivelserna behandlats på ett sätt
som synes motsvara vad riksdagen avsåg
när besluten fattades. Enligt
trafikutskottet är det
tillfredsställande att riksdagens beslut
i allt väsentligt genomförts utan onödig
tidsutdräkt. Trafikutskottet konstaterar
att olika omständigheter kan göra att
regeringen inte bedömer det lämpligt att
vidta åtgärder som är i överensstämmelse
med olika riksdagsskrivelser. Regeringen
bör i sådana fall redovisa skälen för
sitt ställningstagande så att ärendet
kan slutbehandlas eller föranleda ett
förnyat ställningstagande från
riksdagens sida.
Näringsutskottet bilaga A 4.8
konstaterar att av de 46 skrivelserna
inom näringsutskottets beredningsområde
anges 8 vara ej slutbehandlade.
Näringsutskottet gör i några fall vissa
påpekanden om att redovisningen är
ofullständig. Som allmänt omdöme anser
näringsutskottet att redovisningen har
förbättrats i årets skrivelse jämfört
med tidigare.
Bostadsutskottet bilaga A 4.9
konstaterar att 35 skrivelser berör
utskottet. Elva anges vara ej
slutbehandlade; av dessa är 8 från tiden
före 1994/95 års riksmöte.
Utskottets bedömning
Regeringens årliga skrivelse med
redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen är
ett viktigt instrument för riksdagens
och dess utskotts utvärdering av
riksdagens beslut och även för den som
vill följa och utvärdera den politiska
beslutsprocessen. Av skrivelsen kan
utläsas vilka åtgärder regeringen har
vidtagit med anledning av riksdagens
beslut. Årets skrivelse omfattar mer än
600 riksdagsbeslut. I redogörelsen
lämnas uppgifter om t.ex.
medelsanvisningar, utfärdade
författningar och tillsatta utredningar.
Det kan också framgå att beredning och
övervägande alltjämt pågår i frågor som
riksdagen har fattat beslut om.
Utskottet vill framhålla den viktiga
funktion som regeringsskrivelsen fyller.
Regeringen överlämnade redogörelsen
till riksdagen först den 13 december
1995. Vid utskottens behandling av
redogörelsen kan det visa sig att vissa
riksdagsskrivelser som angivits vara
icke slutbehandlade då faktiskt är
slutbehandlade. Utskottet vill betona
vikten av att regeringens skrivelse
lämnas i så nära anslutning som möjligt
till riksmötets början. Detta
underlättar utskottens uppföljning och
genomgång av redogörelsen.
Konstitutionsutskottet anser att den
utformning som regeringens skrivelse har
gör redovisningen överskådlig och
lättillgänglig. Konstitutionsutskottet
finner att det för närvarande inte kan
anses föreligga något behov av en
förändrad utformning av redogörelsen.
När det gäller mer än ett år gamla
riksdagsskrivelser som inte har
slutbehandlats har utskottet tidigare
anfört, senast i förra årets
granskningsbetänkande, att orsakerna
till att regeringen inte vidtagit någon
åtgärd borde redovisas för riksdagen med
uppgift om när åtgärderna beräknas
vidtas. I årets redogörelse redovisas 48
skrivelser från riksmötet 1992/93 eller
tidigare som inte slutbehandlade,
jämfört med förra året då motsvarande
antal inte slutbehandlade s.k. äldre
skrivelser var 45. Tidpunkter för när
åtgärder beräknas vidtas redovisas i de
flesta fall, men saknas dock i vissa
fall. Utskottet anser att en redovisning
av planerade åtgärder fyller ett
angeläget behov i utskottens
uppföljnings- och utvärderingsarbete och
vill därför återigen understryka att
uppgift om när åtgärder beräknas vidtas
bör redovisas för de äldre skrivelserna.
När det gäller momentindelade
utskottsbetänkanden är det viktigt att
det i redogörelsen framgår vilka moment
som har föranlett eller skall föranleda
åtgärder från regeringens sida.
Konstitutionsutskottet anser i likhet
med kulturutskottet det principiellt
viktigt att regeringen i regleringsbrev
och förordningar uttrycker sig tydligt
för att riksdagens beslut om
medelsanvändning skall kunna verkställas
i enlighet med riksdagens önskemål.
Med anledning av påpekande från
trafikutskottet vill
konstitutionsutskottet upprepa vad
utskottet anförde i förra årets
granskningsbetänkande (bet. 1994/95:30
s. 42) när det gäller regeringens
åtgärder med anledning av
tillkännagivanden. Utgångspunkten måste
vara att det önskemål som
tillkännagivandet avser bör tillgodoses.
Om det visar sig föreligga
omständigheter som hindrar ett
genomförande eller om regeringen gör en
annan bedömning än riksdagen måste
regeringen kunna underlåta att vidta de
åtgärder tillkännagivandet avser. En
förutsättning bör då vara att
regeringens bedömningar i detta avseende
redovisas för riksdagen.
Finansutskottet har liksom
justitieutskottet i sitt yttrande
framfört synpunkter på enskildheter i
redovisningen och kommenterat enskilda
inte slutbehandlade ärenden. Vad gäller
de ej slutbehandlade ärendena som
kommenteras i utskottens yttranden
finner konstitutionsutskottet - som inte
företagit någon närmare granskning av
dessa ärenden för egen del - inte skäl
till annan bedömning än den som
respektive utskott gjort.
Granskningen i denna del föranleder inte
något annat uttalande från
konstitutionsutskottets sida.
Regeringens skrivelse 1995/96:15 bör
läggas till handlingarna.
7. Särskilda organ för utredning,
rådgivning och förvaltning
7.1 Inledning
Regeringen biträds i sitt arbete av ett
stort antal organ med skiftande
uppgifter och olika rättslig status.
Viktigast är regeringskansliet som
enligt 7 kap. 1 § RF skall finnas för
beredning av regeringsärenden. Av
departementsförordningen (1982:1177,
senast omtryckt 1994:1672) framgår att
regeringskansliet är en sammanfattande
benämning på departementen,
Statsrådsberedningen och
Regeringskansliets förvaltningskontor.
Det finns dessutom ett stort antal
mindre specialmyndigheter som biträder
regeringen och statsråden på olika sätt.
Dessa myndigheter har nära anknytning
till regeringskansliet och kan i en del
fall anses ingå i detta. Den verksamhet
som bedrivs i dessa myndigheter kan i
flertalet fall hänföras till beredningen
av regeringsärendena. Det förekommer
emellertid också att sådana myndigheter
anförtros uppgifter av annat slag, t.ex.
förvaltande. För berednings- och
förvaltningsuppgifter inom
regeringskansliet eller med anknytning
till detta bildas inte bara speciella
myndigheter. I stor utsträckning
förekommer också att andra organ, t.ex.
arbetsgrupper inrättas för beredande och
ibland också förvaltande uppgifter.
I detta avsnitt redovisas dels en
generell granskning av dessa särskilda
organ för utredning, rådgivning och
förvaltning, som finns förtecknade i
bilaga 4 till kommittéberättelsen, dels
ett särskilt anmält ärende som gäller
rådgivande organ inrättade av regeringen
eller ett departement sedan oktober
1994.
7.2 Organ redovisade i bilaga 4 till
kommittéberättelsen för åren 1993 och
1994
I kommittéberättelsen redovisas först
och främst de utredande kommittéerna av
traditionell typ. Sedan 1987 innehåller
emellertid berättelsen också en bilaga 4
där ett stort antal organ förtecknas
utan någon närmare redovisning av deras
uppgifter eller sammansättning. Av
inledningen till denna redovisning
framgår bl.a. att den omfattar ett antal
mindre eller under kortare tid verksamma
utredningar som betalas från
departementens utredningsanslag. Den
omfattar vidare vissa utredningsorgan
(råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.)
som har tillsatts genom regeringsbeslut
eller beslut i departementsprotokoll och
som har finansierats över annat anslag
än utredningsanslag.
Utskottet har inte tidigare gjort någon
fullständig genomgång av dessa organ i
sin granskning. I en kanslipromemoria
(bilaga A 5.1) redovisas en undersökning
av de organ som finns förtecknade i
bilaga 4 till kommittéberättelserna för
åren 1993 och 1994 (skr. 1993/94:103
resp. skr. 1994/95:103).
Den genomgång som gjorts i detta
granskningsärende visar tydligt att
bilaga 4-kommittéerna inte är någon
homogen grupp, utan variationen är stor.
I huvudsak kan kommittéerna indelas i
tre kategorier, utredande, rådgivande
och förvaltande. Till den alldeles
övervägande delen används bilaga 4-
kommittéerna i utredande syfte och
tillsätts efter beslut av regeringen.
Vidare har ungefär hälften av
kommittéerna någon form av särskild
instruktion som anger uppdragets
inriktning. I flera av dessa fall utgörs
instruktionen av formella
kommittédirektiv som redovisas i
direktivserien. Dessa kommittéer skiljer
sig alltså inte på något påtagligt sätt
från de kommittéer som redovisas i
kommittéberättelsens huvuddel och det
framstår därför som oklart varför de
redovisas på det sätt som skett. En
annan funktion som flera kommittéer har
är att bistå regeringen med råd i olika
frågor. Dessa råd eller referensgrupper
består ofta av representanter för olika
intresseorganisationer eller berörda
intressen inom ett visst politikområde.
Här är det inte ovanligt att även
politiker ingår.
Vad gäller den tredje kategorin, de
förvaltande kommittéerna, måste det
framhållas att denna konstruktion inte
är särskilt vanligt förekommande. Att
fatta beslut om tilldelning av medel för
olika ändamål har varit den vanligaste
funktionen hos denna kategori av
kommittéer i de få fall som kan påvisas.
Kostnaderna för bilaga 4-kommittéerna
belastar i de allra flesta fall
departementens utredningsanslag. Varje
kommitté består oftast av mer än en
person. Tjänstemän från
regeringskansliet och statliga
myndigheter och verk är den i särklass
vanligaste sammansättningen av
kommittéerna. Redovisningen av arbetet
sker oftast i form av en särskild
rapport eller promemoria till
departementet, men publicering i Ds-
serien är också vanlig.
Avslutningsvis kan enligt utskottet
några allmänna synpunkter framhållas.
Ett av de förhållanden som gör att den
svenska statsförvaltningen skiljer sig
från andra länder är den princip om
handlingsoffentlighet som finns i
grundlagen. Rätten att ta del av
allmänna handlingar är därför inte
möjlig att inskränka i formell mening på
annat sätt än genom de i grundlag
reglerade sekretessgrunderna. Varje
myndighet skall enligt lag upprätta ett
diarium i vilket var och en kan söka
efter handlingar och därefter kräva att
få ta del av dem. För kommittéer som
redovisas i den allmänna delen av
kommittéberättelsen gäller
kommittéförordningen och däri åläggs
kommittén att upprätta ett diarium m.m.
för att garantera insyn i kommitténs
arbete. Reglerna om allmänna handlingar
borde också vara tillämpliga på de
bilaga 4-kommittéer som är fristående
myndigheter. Det är dock inte helt
entydigt vilka av dessa som är
fristående myndigheter. Detta försvårar
insynen i deras arbete. Det borde
övervägas att redovisa alla kommittéer
som är fristående myndigheter i
kommittéberättelsens huvuddel.
Många, dock inte alla, av bilaga 4-
kommittéerna läggs in i databasen
Rixlex. Variationen i detta avseende
gäller inte bara mellan departement utan
även inom vissa departement. Det är
emellertid angeläget när en kommitté
avrapporterat sitt arbete att detta
skrivs in i denna databas vilket i dag
sker endast undantagsvis. Det har visat
sig svårt att från departementen få fram
de rapporter e.d. som bilaga 4-
kommittéerna producerat, och det är
därför mycket angeläget från olika
utgångspunkter att en systematisk
redovisning i Rixlex sker även för dessa
kommittéer. Tillgängligheten är en
mycket viktig del av
offentlighetsprincipen.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis
att granskningen inte gett någon entydig
bild av de s.k. bilaga 4-kommittéerna. I
de flesta fall används dessa kommittéer
för utredande ändamål men det är många
gånger oklart vari den egentliga
skillnaden består mellan de kommittéer
som redovisas i kommittéberättelsens
huvuddel och dem som redovisas i bilaga
4. Utskottet anser därför att regeringen
skall överväga vilka principer som skall
gälla för kommittéredovisningen i
framtiden. Regeringen bör i nästa års
kommittéberättelse återkomma till
riksdagen med en redovisning av de
överväganden som gjorts och de
eventuella åtgärder som vidtagits.
7.3 Rådgivande organ inrättade sedan
oktober 1994
I en granskningsanmälan som i övrigt
handlar om regeringens handläggning och
beslut om särskilda jämställdhetspengar
till Suzanne Ostens film Bengbulan (se
avsnitt 22 nedan) begärs också att
utskottet granskar omfattningen och
inriktningen av regeringens olika
rådgivande organ avseende utvecklingen
sedan regeringsskiftet 1994. Med
anledning härav har en inventering av
kommittéberättelsen för 1995 och
databasen Rixlex företagits. Härvid har
åtta organ med benämningen råd , som
tillsatts efter regeringsskiftet 1994,
identifierats. Dessa organ är följande:
o Etiskt råd med anledning av
passagerarfärjan M/S Estonias
förlisning; tillkallat 21 oktober 1994,
upplöst 1 april 1995 (Kommunikations
departementet).
o Näringslivsrådet med uppgift att
främja ett närmare samarbete mellan
regeringen och näringslivet; inrättat 8
december 1994, nedlagt genom
regeringsbeslut 29 februari 1996
(Statsrådsberedningen).
o Företagarrådet (N 1994:07); tillkallat
12 december 1994 (Näringsdepartementet).
o Ungdomens IT-råd (SB 1995:02);
tillkallat 19 januari 1995, uppdraget
varar till utgången av år 1996
(Statsrådsberedningen).
o Rådet för mångfald inom massmedierna
(Ku 1995:01); tillkallat 2 februari
1995, uppdraget är inte tidsbegränsat
(Kulturdepartementet).
o Rådet för freds- och
säkerhetsfrämjande insatser (UD 1995:C);
tillkallat 12 april 1995
(Utrikesdepartementet).
o Förvaltningspolitiska rådet (Fi
1995:D); tillkallat 15 juni 1995 (Finans
departementet).
o Invandrar- och flyktingpolitiska rådet
(A 1995:C); tillkallat 12 oktober 1995
(Arbetsmarknadsdepartementet).
Näringslivsrådet har inte redovisats i
kommittéberättelsen. Det har inte haft
någon officiell beteckning och inga
direktiv. Övriga organ har redovisats i
kommittéberättelsen eller Rixlex. Det
etiska rådet med anledning av M/S
Estonias förlisning har inte haft någon
beteckning och inga direktiv. Av
återstående 6 organ har hälften
registrerats som kommittéer i egentlig
mening och hälften som s.k.
bokstavskommittéer. Endast två av dessa
har fått direktiv, nämligen Ungdomens IT-
råd och Rådet för mångfald inom
massmedierna.
Härtill kommer en rådgivande grupp i
kulturfrågor, som inte utgör ett råd i
den mening det här är tal om. Det rör
sig om totalt fem personer, benämnda
kultursakkunniga, som på konsultbasis
engagerats av dåvarande kulturminister
Margot Wallström för att delta i möten
och seminarier och för att fungera som
informella rådgivare inom olika
professionella områden. Deras engagemang
har avsett tiden 9 februari-31 december
1995. Arvodet har bestämts till 40 000
kr/person. Avtalen har inte förnyats
från årsskiftet 1995/96.
Ett s.k. matråd, knutet till dåvarande
civilminister Marita Ulvskog, och ett
särskilt råd för jämställdhetsfrågor,
knutet till dåvarande
jämställdhetsminister Mona Sahlin, vilka
uppmärksammats i massmedia, har inte
kunnat identifieras i
kommittéberättelsen eller Rixlex.
Granskningen föranleder inget särskilt
uttalande i övrigt.
8. Revisionen i regeringskansliet
Utskottet har i granskningsarbetet tagit
upp frågan om den interna revisionen i
regeringskansliet. Utskottet har därvid
tagit del av en promemoria som
utarbetats inom Riksdagens revisorers
kansli. I promemorian ges en översiktlig
beskrivning av hur revisionsarbetet
bedrivs inom regeringskansliet och som
jämförelse en motsvarande beskrivning av
revisionen inom riksdagsområdet.
Promemorian återfinns som bilaga A 6.1.
I promemorian beskrivs bl.a.
regeringens revisionskontors verksamhet.
Revisionskontoret med sex anställda
finns i regeringskansliet. Verksamheten
regleras av revisionsförordningen
(1985:606) för regeringskansliet.
Revisionskontoret skall till det
statsråd revisionskontoret lyder under
avge redogörelse över granskningen av
bl.a. Statsrådsberedningens,
departementens, utrikesrepresentationens
och kommittéernas verksamhet och
årsredovisningar.
I promemorian påpekas att den revision
som bedrivs av regeringskansliets
revisionskontor är att betrakta som
internrevision. Detta innebär att
regeringskansliet är unikt i den
betydelsen att det inte är föremål för
löpande extern revision.
Utskottet anser att det är
otillfredsställande att
regeringskansliet inte är föremål för en
löpande extern revision. Utskottet har
inhämtat att man inom regeringskansliet
har uppmärksammat frågan. Vidare har
frågan tagits upp i den av
talmanskonferensen tillsatta
Revisionsutredningen. Utskottet
förutsätter att det översynsarbete som
pågår leder fram till att
regeringskansliet granskas av externa
revisorer.
I övrigt föranleder inte granskningen i
denna del något uttalande.
9. Utbildningsdepartementets
administration
Utskottet har under en följd av år
kunnat iaktta olika brister i ärenden
som handlagts inom
Utbildningsdepartementet. I en
kanslipromemoria (bilaga A 7.1)
redovisas de uttalanden av kritiskt slag
som funnits i granskningsbetänkandena
sedan 1992/93. Tyngst väger det
uttalande som grundade sig på utskottets
omfattande och ingående granskning av
departementets konsultupphandlingar
under åren 1990-1994 (bet.
1994/95:KU30). Departementets
dokumentation i dessa
upphandlingsärenden var enligt utskottet
så bristfällig att granskningen hade
fått inskränkas till att kontrollera om
någon skriftlig dokumentation över huvud
taget funnits som kunnat ge en bild av
vad som förevarit i de enskilda
upphandlingsfallen. Även när det gällde
de formella förutsättningarna för en
upphandling, t.ex. beslut om anlitande
av en konsult, förelåg det brister.
Vidare redovisas i den bilagda
promemorian regeringens två förslag till
tilläggsanslag till
Utbildningsdepartementet under 1994. Det
första avslogs av riksdagen våren 1994.
Riksdagen gav samtidigt regeringen till
känna vad utbildningsutskottet anfört om
att regeringen skulle återkomma med en
redovisning av de åtgärder som måste
vidtas för att Utbildningsdepartementet
framdeles skulle hålla sig inom ramen
för beviljade medel (prop. 1993/94:125,
bet.UbU19). Regeringen återkom hösten
1994 med ett nytt förslag till
tilläggsanslag på nära 25 miljoner
kronor, vilket godkändes av riksdagen
(prop. 1994/95:95, bet. KU24). Av
propositionen framgick bl.a. att
anslagsöverskridanden på
Utbildningsdepartementet hade ägt rum
sedan budgetåret 1989/90. Dessa
överskridanden hade dock - fram till att
anslagskonstruktionen ändrades
budgetåret 1993/94 - kunnat täckas och
därmed inte behövt redovisas för
riksdagen genom innehållande av medel på
andra anslag under departementets
huvudtitel. I propositionen meddelades
också att departementet förändrat sina
budget- och redovisningsrutiner och en
kortfattad redovisning lämnades för
innebörden av dessa förändringar.
I årets granskning har, som framgår av
avsnitt 5, utskottet kunnat konstatera
brister på ett annat område. Utgivningen
i Svensk författningssamling av lagar
och förordningar inom
Utbildningsdepartementets område utmärks
av en större andel sent utgivna
författningar än i något annat
departement. Detta är heller inget
tillfälligt fenomen utan samma
förhållanden har rått under flera av de
senaste åren.
Inom Utbildningsdepartementet har man
varit medveten om missförhållandena på
det ekonomiadministrativa området och
vidtagit åtgärder för att komma till
rätta med dem. En omorganisation
genomfördes hösten 1993 och därvid
inrättades en administrativ enhet med
uppgift att bl.a. svara för intern
ekonomisk utveckling, planering och
uppföljning av departementets interna
verksamhet. När det gäller
handläggningen av ekonomiska frågor
infördes i december 1993 en skriven
beslutsordning. Nu gällande
beslutsordning trädde i kraft så sent
som den 1 maj 1996. I beslutsordningen
klargörs vilka beslut och vilken
dokumentation som krävs för att en
utbetalning skall kunna få ske. Vidare
har en internbudget införts, varigenom
varje enhet fått ansvar för att hålla
sig inom ramarna för tilldelade anslag.
Rutinerna för upphandling har skärpts
och man är enligt departementet noga med
att teckna avtal då konsulter engageras.
Det är enligt utskottets mening svårt
att undgå misstanken att de brister i
ärendehandläggningen som utskottet
uppmärksammat under senare år har sin
gemensamma grund i dålig organisation
och bristfälliga administrativa rutiner.
En samlad genomgång och översyn av
Utbildningsdepartementets organisation
och arbetsrutiner bör därför göras.
Därvid bör också en uppföljning och
utvärdering av de åtgärder som vidtagits
inom departementet ske. Uppgiften faller
inom ramen för utskottets granskning,
och utskottet avser därför att i
samarbete med Riksdagens revisorer
genomföra en sådan översyn under hösten
1996. Resultatet kommer att redovisas i
nästa års granskningsbetänkande.
10. Regeringens organisation för
handläggning av EU-frågor
I det följande lämnas en översiktlig
redogörelse för regeringens organisation
för hantering av EU-frågor under år
1995. Regeringen Göran Perssons
tillträde i mars 1996 har inneburit ett
flertal förändringar av organisationen
för hantering av EU-frågor. Likaså kan
omorganiseringen av
Utrikesdepartementet, som förväntas
träda i kraft den 1 juli 1996, komma att
påverka organiseringen. Ingen av dessa
förändringar har beaktats i denna
redogörelse.
Regeringens EU-sekretariat har i en
cirkulärserie samlat den övergripande
informationen om hur samordningen av EU-
frågor är organiserad i
regeringskansliet samt de riktlinjer som
gäller för beredningen av EU-ärenden.
Det första cirkuläret beskriver
grunderna för EU-samordningen i
regeringskansliet. Det andra cirkuläret
behandlar samråd och information mellan
regeringen och riksdagen i EU-frågor.
Cirkulär nummer tre redogör för
riktlinjer för den gemensamma
beredningen av svenska ståndpunkter och
instruktioner. Det fjärde cirkuläret ger
riktlinjerna för handläggningen av s.k.
A-punkter och skriftliga
beslutsförfaranden i EU-frågor. Vidare
har en promemoria som i stora drag
beskriver hur samordningen i
regeringskansliet går till framställts.
Följande redogörelse bygger
huvudsakligen på dessa promemorior.
Det övergripande samordningsansvaret för
EU-ärendena har under år 1995 legat i
Utrikesdepartementet. Detta har dock
inte förändrat det konstitutionella och
politiska ansvar som vilar på övriga
statsråd enligt uppgiftsfördelningen i
regeringen. Varje statsråd har ansvar
för beredningen av EU-ärenden inom
respektive ansvarsområde. EU-ärenden som
berör flera departement görs på
sedvanligt sätt till föremål för
gemensam beredning.
Under år 1995 har statsrådet med ansvar
för utrikeshandelsfrågor lett den
politiska och administrativa
samordningen av EU-frågorna. En särskild
statssekreterargrupp, benämnd EU-
beredningen, har ansvarat för den
politiska samordningen. Ordförande i
arbetsgruppen har varit
statssekreteraren vid
Utrikesdepartementets handelsavdelning.
I EU-beredningen har statssekreterare
från de departement som har för
beredningen aktuella ärenden ingått.
Statssekreterarna i
Statsrådsberedningen,
Justitiedepartementet,
Utrikesdepartementet och
Finansdepartementet har varit ständiga
medlemmar i beredningsgruppen.
Inom regeringskansliet har ett EU-
samråd ägt rum varje tisdagseftermiddag
med företrädare för samtliga
departement. Inom EU-samrådet har frågor
kring nära förestående möten med
Europeiska unionens råd samt
organisatoriska frågor om EU-
samordningen i regeringskansliet
behandlats. EU-samrådet kan ses som ett
komplement till den normala beredningen
mellan departementen av EU-ärenden.
EU-sekretariatet har till uppgift att
administrera och koordinera de olika
departementens medverkan i EU-arbetet.
Sekretariatet är placerat vid
Utrikesdepartementet och har under år
1995 legat under
utrikeshandelsministerns ledning. EU-
sekretariatet har sekretariatsfunktioner
för såväl EU-samrådet som EU-
beredningen. EU-sekretariatet svarar för
att inkomna ärenden från den svenska
ständiga representationen i Bryssel
kanaliseras till berörda departement och
säkerställer att ärendena bereds och
avgörs. Sekretariatet ansvarar också för
att den svenska ständiga
representationen i Bryssel får direktiv
för ärendenas fortsatta handläggning. EU-
sekretariatet har vidare det
övergripande ansvaret för kontakterna
med riksdagens EU-nämnds kansli.
Ytterligare information finns i den av
dåvarande Sekretariatet för
Europainformation i november 1995
publicerade Handbok för EU-arbetet - om
svenskt deltagande i kommittéer och
arbetsgrupper. Tyngdpunkten i handboken
ligger på att beskriva de
förutsättningar som gäller för svenskar
i kommittéer och arbetsgrupper i EU:s
institutioner.
Vidare vill utskottet erinra om
Statskontorets rapport 1996:7 EU-
medlemskapets effekter på svensk
statsförvaltning. Samordning,
organisation och arbetsformer i
statsförvaltningens EU-arbete. I
rapporten dras flera slutsatser om den
svenska statsförvaltningens arbete med
EU-frågor. Bl.a. anser Statskontoret att
regeringen har de styrinstrument som
behövs för samverkan med myndigheterna
men att dessa instrument kan utnyttjas
mycket effektivare. Enligt rapporten bör
statsförvaltningens berednings- och
förhandlingsstruktur ses över.
Statskontorets undersökning visar att
en betydande del av styrningen av
myndighetstjänstemännens deltagande i EU-
organens arbete ges i muntlig form.
Statskontoret finner skäl att
rekommendera en skärpning av formkraven
genom skriftliga instruktioner och
rutinmässig återrapportering. Ett syfte
med detta är att ge regeringen bättre
möjligheter att styra och följa
tjänstemännens prestationer.
Utskottet avser att även framdeles följa
regeringens organisation för hantering
av EU-frågor. I övrigt finner utskottet
inte anledning till något uttalande i
denna del.
11. Regeringens tillämpning av reglerna
om allmänna handlingar i ärenden som
berör Sveriges förhållande till EU
Ärendet
I en anmälan till utskottet har begärts
att utskottet skall granska regeringens
och regeringskansliets prövning av
utlämnande av handlingar i ärenden som
berör Sveriges förhållande till EU.
Enligt anmälaren har bl.a. från
journalisthåll framförts kritik mot att
det sedan Sverige blivit medlem av EU
blivit svårare att från
regeringskansliet få ut inkomna
handlingar som t.ex. berör Sveriges
förhållande till EU på olika områden.
Anmälaren anser att utskottet bör
granska hur man i regeringskansliet
hanterat prövningen av offentlighet och
sekretess i ärenden som berör Sveriges
förhållande till EU inom olika
sakfrågeområden. Anmälan biläggs bilaga
A 8.1.
Bakgrund
Utrikessekretessen
Sedan den 1 januari 1995 gäller, enligt
2 kap. 1 § sekretesslagen, sekretess för
uppgift som angår Sveriges förbindelser
med annan stat eller i övrigt rör annan
stat, mellanfolklig organisation,
myndighet, medborgare eller juridisk
person i annan stat eller statslös, om
det kan antas att det stör Sveriges
mellanfolkliga förbindelser eller på
annat sätt skadar landet om uppgiften
röjs.
Utgångspunkten är sedan den 1 januari
1995 att alla uppgifter som rör Sveriges
förbindelser med andra stater och
mellanfolkliga organisationer är
offentliga. Förslaget var enligt
proposition 1994/95:112 motiverat i
första hand av en strävan att även inom
ramen för ett svenskt deltagande i EU-
samarbetet säkerställa rätten till insyn
i allmänna angelägenheter. I
propositionen uttalar regeringen att den
avser att vid ett svenskt medlemskap i
EU noga följa utvecklingen på området
och att den är beredd att överväga
ytterligare åtgärder för öppenhet.
EU-Dia
Av Statsrådsberedningens promemoria den
1 april 1996 om
dokumentregistreringssystemet EU-Dia
(bilaga A 8.2) framgår bl.a. att EU-Dia
infördes efter några månaders provperiod
i departementen den 1 april 1995.
Systemet är konstruerat för att ta hand
om det omfattande flödet av allmänna
handlingar, dokument , som emanerar
från EU:s olika organ eller som
upprättats inom regeringskansliet och
som relateras till EU-frågor. EU-Dia
används på likartat sätt av alla
departement med undantag för UD.
Registreringen uppfyller de krav som
ställs på registrering av allmänna
handlingar enligt sekretesslagens 15
kap.
I EU-Dia har varje departement ansvar
för sina egna dokument. Regi-
streringsuppgifterna bildar tillsammans
en databas som är uppbyggd per
kalenderår. Det är möjligt att öppna
samtliga departements databaser
samtidigt och därigenom få en överblick
över vilka handlingar som kommit in
eller upprättats oavsett
departementstillhörighet.
Under kalenderåret 1995 registrerades
sammanlagt drygt 40 000 dokument i EU-
Dia. Motsvarande siffra för första
kvartalet 1996 är drygt 13 200 dokument.
Mängden handlingar som inkommer till
departementen har lett till att flera
departement anställt särskilda EU-
registratorer som enbart sysslar med EU-
Dia. Då flertalet dokument är författade
på franska eller engelska krävs att de
som registrerar dem behärskar dessa
språk. Ett problem av teknisk art är att
översändandet av uppgifter från Bryssel
till Stockholm ibland försenas flera
timmar, något som leder till betydande
extraarbete på registra-torskontoren.
Utskottets enkät
Konstitutionsutskottet har från varje
departement inom regeringskansliet
begärt att få svar på fyra frågor med
anledning av granskningsanmälan.
Frågorna gäller bl.a. tillämpningen av
offentlighetsprincipen avseende EU-
handlingar inom regeringskansliet. En
sammanställning av departementens svar
biläggs bilaga A 8.3.
Departementens svar kan sammanfattas
enligt följande.
Det är svårt att avgöra om den från den
1 januari 1995 gällande lydelsen av 2
kap. 1 § sekretesslagen angående
utrikessekretessen lett till någon
förändring i antalet utlämnade dokument.
Underlaget är för litet för att en
jämförelse skall kunna göras med vad som
gällde tidigare. En presumtion för
offentlighet finns numera i motsats till
vad som gällde tidigare. Detta leder
till att den i viss mån mer
schablonmässiga sekretessbedömningen
som tidigare kanske skedde ersatts av en
mer ingående bedömning.
När det gäller diarieföringen av EU-
handlingar är departementens
erfarenheter att det inte föreligger
några svårigheter att avgöra vilka EU-
handlingar som är allmänna. Eventuellt
kan det någon gång vara problem för
enskilda tjänstemän att avgöra vad som
skall diarieföras och betraktas som
allmänna handlingar speciellt när det är
fråga om handlingar som tjänstemännen
erhållit i samband med möten i EU:s
arbetsgrupper. Rutinerna för
diarieföringen av EU-handlingar följer
de generella principer som antagits för
regeringskansliet (EU-Dia).
När det gäller hanteringen av de
handlingar som upprättats inom
regeringskansliet (t.ex. bakgrunds-,
analys- och diskussionsmaterial) har
inte departementen funnit några större
svårigheter att avgöra vilka handlingar
som är att anse som allmänna och vid
vilken tidpunkt de är att anse som
allmänna.
När det gäller överlämnande av
handlingar till riksdagens EU-nämnd har
detta inte berett några större problem.
EU-nämnden har fått de handlingar som
nämnden skall ha eller som nämnden
begärt att få. Handlingar som lämnas
över till riksdagens EU-nämnd har
upprättats utifrån det faktum att de
blir allmänna handlingar genom
överlämnandet.
Utskottets bedömning
Regeringskansliet synes ha ett väl
fungerande system för hantering av EU-
handlingar.
Dokumentregistreringssystemet EU-Dia som
infördes den 1 april 1995 har av vad som
framgår av departementens svar fungerat
väl under den relativt korta period som
det varit i bruk.
Vissa svårigheter vid
hanteringen/registreringen gäller dock
de handlingar som enskilda tjänstemän
erhåller på t.ex. arbetsgruppsmöten inom
EU utomlands. Dessa handlingar är
allmänna handlingar och bör registreras
i regeringskansliet liksom alla allmänna
handlingar. Rutinerna för hanteringen av
dessa handlingar bör följas inom
regeringskansliet.
Det har enligt utskottets mening gått
för kort tid för att en mer ingående
utvärdering av regeringskansliets
hantering av EU-handlingar skall kunna
göras. Frågan bör bli föremål för
granskning sedan en längre tid
förflutit.
När det gäller frågan om regeringens
och regeringskansliets information till
riksdagen i ärenden inom Europeiska
unionen behandlas denna i utskottets
utvärdering av riksdagens arbete med EU-
frågorna, som pågår och beräknas vara
avslutad under innevarande vår.
12. Jäv för statsråd
Anmälan m.m.
I en anmälan, bilaga A 9.1, har begärts
granskning av regeringens beslut den 30
mars 1995 om permutation av Stiftelsen
Bostadskooperationens Garantifond.
Granskningen bör enligt anmälan avse
dels regeringens skäl för beslutet att
dela upp fonden, dels frågan om jäv i
ärendet för statsråden Jan Nygren och
Anders Sundström.
Genom det i anmälan nämnda beslutet gav
regeringen Stiftelsen
Bostadskooperationens Garantifond (SBG)
tillstånd att dels till en av HSB bildad
stiftelse, HSB:s Garantifond, överlåta
den del av SBG:s förmögenhet som enligt
SBG:s interna redovisning var knuten
till HSB, dels ändra stiftelsens
stadgar. Beslutet innebar ändring av ett
beslut av Kammarkollegiet, vari ansökan
om permutation avslagits.
En begäran om förundersökning av
omständigheterna kring SBG:s beslut om
överlåtelse av förmögenhet till HSB:s
Garantifond har lämnats in till
Riksåklagaren och överlämnats till
Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål. Något beslut i frågan om
förundersökning skall inledas har ännu
inte fattats. Med anledning härav anser
utskottet att granskningen nu endast bör
omfatta frågan om jäv vid
regeringsbeslutet. Utskottet kan senare
återkomma i fråga om regeringens beslut
som sådant.
Bakgrund
Ärendet
Utskottet har under granskningen haft
tillgång till Näringsdepartementets akt
i ärendet. Därutöver har genom
Statsrådsberedningen inhämtats svar från
regeringskansliet på frågor från
utskottet, bilagorna A 9.2-9.5 samt
hållits utfrågningar med statsråden Jan
Nygren, bilaga B 8, och Anders
Sundström, bilaga B 10.
SBG bildades år 1973 av HSB:s
Riksförbund ek.för. och Svenska
Riksbyggen ek.för. Den har enligt
stiftelseurkunden och stadgarna till
ändamål
- att i fråga om sådana
bostadsrättsföreningar som har av
Riksbyggen och
HSB:s Riksförbund godkända stadgar
upptaga lån för hyresbortfall enligt
kungörelsen (1972:760) om lån avseende
kostnader för outhyrda lägenhe-
ter eller motta tillskott för täckande
av hyresbortfall,
- att lämna tillskott för täckande av
kostnad för hyresbortfall,
- att motta och förvalta säkerheter för
och medel avsedda för återbetalning
av upptagna lån och ombesörja sådan
återbetalning,
- samt att driva annan härmed
sammanhängande verksamhet.
För beslut inom SBG föreskrivs i
stadgarna att ett beslut om ändring av
stadgarna eller om upplösning av
stiftelsen för att vara giltigt skall
godkännas av HSB:s Riksförbund ek.för.,
Svenska Riksbyggen ek.för. och Kungl.
Maj:t. Stiftelsen skall vidare vara
undantagen från tillsyn enligt
tillsynslagen.
SBG, Riksbyggen ekonomisk förening och
HSB:s Riksförbund ekonomisk förening gav
i februari 1994 in en ansökan om
permutation hos Kammarkollegiet.
Tillstånd söktes till uppdelning av SBG
med överlåtelse av del av dess
tillgångar och skulder till den av HSB
bildade stiftelsen HSB:s Garantifond
samt till följdändring av stiftelsens
stadgar. Uppdelningen avsågs ske så att
SBG överlåter den del av sina tillgångar
och skulder som är identisk med HSB-
sfären inom SBG .
Kammarkollegiet avslog ansökan, och
avslagsbeslutet överklagades till
regeringen. Regeringen biföll genom
beslut den 30 mars 1995 överklagandet. I
beslutet deltog statsministern Carlsson
och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallén,
Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusman, Nygren, Sundström,
Lindh och Johansson. Föredragande var
statsrådet Andersson.
Statsrådet Jan Nygren var före inträdet
i regeringen i september 1994 anställd
som marknadschef hos Riksbyggen
ekonomisk förening. Han hade enligt egen
uppgift inte något engagemang i
förvaltningen av SBG. Inte heller
medverkade han vid ansökan om
permutation eller beslut inom Riksbyggen
rörande SBG, även om han kände till att
ett ärende om förändring av SBG:s
stadgar existerade. Han anser inte att
hans ställning i Riksbyggen var sådan
att han borde ha avstått från att delta
i regeringens beslut. Någon diskussion
om jäv i detta ärende förekom inte vid
eller inför regeringssammanträdet.
Statsrådet Anders Sundström var ledamot
i styrelsen för HSB:s Riksförbund
ekonomisk förening sedan den 3 maj 1993
och fram till dess han utsågs till
statsråd i september 1994. Från den 5
maj 1994 var han ordförande i förbundet.
Han deltog enligt uppgift i skrivelse
från Näringsdepartementet i styrelsens
handläggning av ärendet enligt följande.
- Vid styrelsemöte den 24 augusti 1993
redovisades läget beträffande SBG
varefter styrelsen beslutade att olika
alternativ skulle utredas vidare.
- Den 26 oktober 1993 beslutade styrelsen
att uppdra åt VD för Riksförbun
det att slutföra förhandlingar med
Riksbyggen om SBG. Den 14 december
1993 lämnades en lägesrapport.
- Styrelsen godkände därefter den 1 mars
1994 att ansökan om permutation
av SBG inlämnas till Kammarkollegiet av
HSB:s Riksförbund och Riks-
byggen och att Riksförbundet bildar
Stiftelsen HSB:s Garantifond. Den 29
mars 1994 rapporterade VD att
Kammarkollegiet avslagit ansökningen och
att beslutet skulle överklagas.
- Styrelsen utsåg den 5 maj 1994
ledamöter i Stiftelsen HSB:s
Garantifond.
- Den 14 juni 1994 beslutade styrelsen
inrätta garantiförsäkring Avgifts
garanti för bostadsrättsföreningar .
I fråga om sin befattning med ärendet
inom regeringen har han förklarat att
det inte förekom någon gemensam eller
allmän beredning och inte heller någon
diskussion om ärendet vid det
regeringssammanträde då det var uppe
till avgörande. Han uppmärksammade inte
att det var uppe. I efterhand har han
konstaterat att han - för att
upprätthålla erforderligt respektavstånd
- borde ha avstått från att delta i
avgörandet. Inom regeringen har nu
diskuterats hur liknande jävssituationer
kan undvikas i fortsättningen, och man
är överens om att till
Statsrådsberedningen redovisa även
uppdrag från tiden före
regeringsinträdet.
Bestämmelser m.m. i fråga om jäv
Enligt 6 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen får statsråd inte utöva
allmän eller enskild tjänst samt inte
heller inneha uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för
honom.
Regler om jäv i statlig förvaltning
finns i förvaltningslagen (1986:223).
Den gäller formellt inte vid
handläggning av regeringsärenden men
iakttas ändå i praxis av regeringen.
Enligt 11 § förvaltningslagen är den som
handlägger ett visst förvaltningsärende
att anse som jävig bl.a. om saken angår
honom själv eller om ärendets utgång kan
väntas medföra synnerlig nytta eller
skada för honom själv eller någon
närstående (punkt 1), om han är
ställföreträdare för den som saken angår
eller för någon som kan vänta synnerlig
nytta eller skada av ärendets utgång
(punkt 2) eller om det i övrigt finns
någon särskild omständighet som är ägnad
att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i ärendet (punkt 5). I 12 §
sägs bl.a. att den som känner till en
omständighet som kan antas utgöra jäv
mot honom självmant skall ge det till
känna.
Bestämmelsen i 11 § punkt 5 gäller vad
som brukar kallas delikatessjäv. Som
exempel på vad som faller in under denna
regel kan nämnas att den som handlägger
ärendet är uppenbar vän eller ovän med
part eller annan intressent i ärendet,
att han står i någon form av mer markant
beroendeförhållande till den som saken
angår, exempelvis att han har lånat
pengar av denne, eller där han av t.ex.
ideella skäl särskilt engagerat sig i
saken på ett sätt som ger anledning att
anta att det brister i förutsättningarna
för en objektiv bedömning av denna. I
förarbetena till den gamla
förvaltningslagen berördes frågan om en
persons anknytning till en facklig
organisation kunde grunda jäv i ärende
rörande organisationen (SOU 1968:27 s.
134, prop. 1971:30 s. 350-356).
Hänvisning gjordes till vissa uttalanden
i proposition 1965:60. Där hade
framhållits bl.a. att enbart det
förhållandet att någon tillhör eller
tillhört en organisation som var
förhandlingspart inte kunde anses vara
ägnat att rubba förtroendet för
opartiskhet i tjänsteutövningen. Om
däremot personen tillhör organisationens
styrelse eller innehar annat
förtroendeuppdrag för organisationen
eller är funktionär inom denna var
förhållandet annorlunda. En sådan
anknytning måste anses ägnad att
förringa tilltron till opartiskhet vid
handläggningen (a. prop. s. 123).
I Statsrådsberedningens skrift
Förvaltningslagens tillämpning hos
regeringen och i en promemoria från
Statsrådsberedningen (SB PM 1987:2)
lämnas bl.a. följande råd när det gäller
jäv vid regeringssammanträden.
Det åligger statsråd att förvissa sig
om att det vid ett visst
regeringssammanträde inte kommer upp
ärenden som statsrådet i annat
sammanhang tagit befattning med eller i
vilka statsrådet av andra orsaker är att
anse som jävig. I princip bör det
undvikas att ett statsråd som är jävig i
ett ärende enligt någon av de
jävsgrunder som anges i 11 §
förvaltningslagen föredrar ärendet eller
på annat sätt deltar i avgörandet av det
vid regeringssammanträde. Också i
tveksamma fall bör statsrådet avstå från
att delta i avgörandet. Om ett statsråd
anser sig vara jävig i ett ärende som
ligger utanför hans direkta ansvars
område anmäler han att han inte deltar i
avgörandet av ärendet till
statsministern och protokollföraren.
För att undvika att ett statsråd deltar
i regeringsbeslut som han eller hon kan
vara jävig i på grund av aktieinnehav
gäller sedan regeringssammanträdet den 7
maj 1992 tills vidare följande ordning:
Dagen före ett regeringssammanträde får
rättschefen i Statsrådsberedningen
ärendeförteckningarna från samtliga
departement. Rättschefen går igenom
förteckningarna och jämför dem med
aktuella uppgifter om statsrådens
aktieinnehav. Om något statsråd äger
aktier i ett bolag som på något sätt
berörs av ett ärende anmäls detta till
protokollföraren, som anmäler saken vid
regeringssammanträdet, där man sedan tar
ställning till jävsfrågan.
Efter det att den socialdemokratiska
regeringen tillträdde har inom
regeringen träffats en överenskommelse
att statsråden på samma sätt som med
fondpapper också offentligen skall
redovisa näringsverksamhet och innehav
av vissa fastigheter, advokatbyrå,
konsultföretag och revisionsbyrå. Vidare
skall redovisas avtal med tidigare
arbetsgivare om fortsatt utbetalning av
lön, pension eller liknande förmån samt
fortsatta betalningar från arbetsgivares
sida av pensionsavgifter eller liknande
avgifter samt avtal med nuvarande eller
framtida arbets- eller uppdragsgivare om
anställning, uppdrag eller liknande
engagemang såvitt avser uppdrag utöver
de för det egna partiet och dess
organisationer. Redovisningarna
förtecknas av rättschefen i
Statsrådsberedningen på samma sätt som
med uppgifterna om innehav av
fondpapper.
Inom regeringen har härefter träffats
ytterligare en överenskommelse. I ett
cirkulär 1996-05-06 från
Statsrådsberedningen till statsråden
uttalas följande.
Erfarenheter har nu visat att frågan om
jäv i regeringsarbetet kan komma upp
även med anledning av sådana
anställningar eller uppdrag som ett
statsråd innehaft före utnämningen till
statsråd.
Därför har statsråden kommit överens om
att också sådana anställningar eller
uppdrag skall redovisas på samma sätt
som uppdrag under statsrådstiden. Syftet
med redovisningen är främst att
informera tjänstemän i det egna och
andra departement så att de kan
uppmärksamma eventuella jävssituationer.
En rimlig avgränsning av
redovisningsskyldigheten bör dock göras.
Anställningar och uppdrag som upphört
tidigare än fyra år före utnämningen
till statsråd behöver inte redovisas.
Vidare bör redovisningsskyldigheten
begränsas till sådana arbets- och
uppdragsgivare som rimligtvis kan tänkas
förekomma som parter eller av annat skäl
har något väsentligt intresse i ett
regeringsärende.
Uppgifterna skall redovisas till
rättschefen i Statsrådsberedningen
senast den 1 juni 1996.
Konstitutionsutskottet behandlade under
1992/93 års riksmöte frågan om jäv för
statsråd. Utgångspunkten var då vissa
statsråds innehav av värdepapper. I
granskningsbetänkandet (bet.
1992/93:KU30) gavs en ingående
redogörelse för gällande bestämmelser
m.m. på området. Utskottet uttalade i
ärendet (s. 53) bl.a. att frågan om jäv
i förvaltningslagens mening skall prövas
i det enskilda ärendet med beaktande av
alla föreliggande omständigheter och att
i de fall jäv föreligger, men även i de
fall där det är tveksamt om jäv
föreligger, bör statsrådet enligt
etablerad praxis inte delta i
handläggningen av ärendet. Utskottet
ville i det sammanhanget understryka att
när jäv föreligger i ett ärende är detta
fallet oavsett ärendets art eller
omfattning. Utskottet ansåg det vidare
viktigt att man skiljer mellan sådana
förhållanden som är ägnade att rubba
förtroendet för ett statsråd och
förhållanden som konstituerar jäv för
statsrådet i ett visst ärende. Även om
en jävssituation inte förelåg kunde
således ett deltagande i ett visst
beslut medföra att allmänhetens
förtroende för ett visst statsråd
rubbas. Å andra sidan kunde det vara
till nackdel om ett statsråd på grund av
onödigt strikta regler inte kan delta i
regeringsarbetet i full utsträckning. -
Utskottet ansåg det därför vara lämpligt
att regler utformades för hanteringen av
jävsfrågor i regeringsärenden som riktar
sig direkt till regeringen.
I Etikkommitténs 1993 lämnade promemoria
Intressekonflikter för statsråd erinras
om att det i fråga om handläggningen av
regeringsärenden inte finns några
jävsregler som är formellt tillämpliga
men att i regeringens praxis tillämpas
jävsbestämmelserna i 11 och 12 §§
förvaltningslagen och att denna ordning
vunnit viss hävd. Kommittén uttalar som
sin mening att dessa bestämmelser i
stort sett är väl lämpade för att
iakttas i regeringsarbetet och
rekommenderar att statsråden även
fortsättningsvis i princip iakttar
förvaltningslagens jävsregler. Någon
lagstiftning avseende jävsregler för
statsråd har kommittén inte funnit
erforderlig utan anser att det måste
räcka att regeringen gör klart - för
riksdagen och för allmänheten - vilka
jävsregler den anser sig böra tillämpa i
regeringsarbetet. I sista hand blir det,
påpekar kommittén, en fråga för
riksdagens konstitutionsutskott och för
riksdagen själv att i samband med
granskningen av regeringens arbete ta
ställning till om de av regeringens
medlemmar tillämpade jävsreglerna är
godtagbara.
I promemorian uppmärksammas särskilt -
förutom intressejävet - det s.k.
delikatessjävet. Sådant jäv kan
föreligga när det finns någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba
förtroendet till ett statsråds
opartiskhet i regeringsärende. Så kan
enligt Etikkommittén vara fallet, om
ärendet gäller ett företag hos vilket
statsrådet har varit anställd eller en
organisation vari statsrådet är medlem.
Utskottets bedömning
Anders Sundström har deltagit i
regeringens beslut i ett ärende som rört
en ekonomisk förening där han före sitt
inträde i regeringen varit
styrelseledamot och även under en tid
ordförande i styrelsen. Han hade därför
inte bort delta i beslutet, vilket också
nu är hans egen bedömning.
Anders Sundström har uppgivit att han
inte uppmärksammade att ärendet var uppe
på regeringssammanträdet den 30 mars
1995, och utskottet ifrågasätter inte
den uppgiften. För enskilda statsråd är
det förenat med stora svårigheter att i
jävshänseende bevaka samtliga
regeringsärenden.
Utskottet vill dock understryka att det
yttersta ansvaret för att jäv anmäls då
detta bör ske ligger och bör ligga på
vederbörande statsråd. Anders Sundström
bär således ansvaret för att han kom att
delta i regeringens beslut, trots att
han bort avstå från det.
På grund av svårigheterna för enskilda
statsråd att på egen hand bevaka
eventuella jäv i regeringsärenden krävs
hjälp av rutiner och system inom
regeringskansliet. Sådana rutiner borde
ha funnits.
Enligt vad Anders Sundström uppgivit
vid utfrågningen har regeringen
diskuterat åtgärder för att eventuella
jävssituationer skall uppmärksammas, och
överenskommelse har träffats om att
anteckningarna hos Statsrådsberedningen,
utom aktuella uppdrag och
rörelseinnehav, skall avse även tidigare
uppdrag.
Behovet av åtgärder för att
uppmärksamma eventuella jävssituationer
har således noterats inom regeringen,
och arbete pågår enligt vad utskottet
erfarit inom regeringskansliet i detta
hänseende.
Vad beträffar Jan Nygrens befattning
med ärendet anser utskottet inte att
omständigheterna är sådana att han bort
avstå från att delta i regeringens
beslut. Frågan om jäv hade emellertid
bort uppmärksammas även såvitt gäller
honom före regeringssammanträdet, och
detta aktualiserar behovet av sådana
åtgärder för att jävsfrågor inte skall
förbises.
13. Förhållandet mellan regeringen och
de statliga bolagen
13.1 Inledning
Utskottet behandlar i detta avsnitt två
granskningsärenden som i olika
hänseenden avser regeringens förhållande
till statliga bolag. Det ena ärendet
gäller ett uttalande av statsrådet Sten
Heckscher med anledning av ett yttrande
av chefen för Vattenfall AB. Det andra
drendet gäller hur staten utövat sitt
ägande i Apoteksbolaget AB.
Regeringens styrning av statliga
myndigheter och bolag
Statliga bolags ledning
Statliga aktiebolag är liksom privata
underkastade aktiebolagslagens
(1995:1385) regelsystem. Detta innebär
att även ett statligt bolag är en
självständig juridisk person, där det
högsta beslutande organet är
bolagsstämman. Ägaren - staten - utövar
sin rätt att besluta i bolagets
angelägenheter på bolagsstämman (9 kap.
1 § aktiebolagslagen). Bolagsstämman
utser styrelsen (8 kap. 1 §) och
styrelsen kan i sin tur utse en
verkställande direktör (8 kap. 3 §). I
det fall aktiekapitalet eller
maximikapitalet uppgår till minst en
miljon kronor skall en verkställande
direktör utses. Styrelsen svarar för
bolagets organisation och förvaltningen
av bolagets angelägenheter.
Verkställande direktören handhar den
löpande förvaltningen, dvs. driften av
bolagets rörelse, förvaltningen av dess
medel och bokföringen.
I aktiebolagslagen finns vidare
särskilda bestämmelser om styrelsens och
verkställande direktörens befogenheter
och skyldigheter. Bl.a. sägs i 8 kap. 13
§ att styrelsen eller annan företrädare
för bolaget inte får företa
rättshandling eller annan åtgärd som är
ägnad att bereda otillbörlig fördel åt
aktieägare eller annan till nackdel för
bolaget eller annan aktieägare.
Ställföreträdare får inte heller
efterkomma föreskrift av bolagsstämman
eller annat bolagsorgan, om föreskriften
inte är gällande därför att den står i
strid mot aktiebolagslagens bestämmelser
eller vad som stadgas i bolagsordningen.
Regeringens styrning av myndigheter och
bolag
Den föreliggande granskningen
aktualiserar en från konstitutionell
synpunkt intressant fråga av principiell
art, nämligen frågan om regeringens
styrning av de statliga myndigheterna
och bolagen.
Vad gäller det formella förhållandet
mellan regeringen och de statliga
myndigheterna finns en reglering i
regeringsformen (RF). Enligt 1 kap. 6 §
styr regeringen riket och är ansvarig
inför riksdagen. Vidare sägs i 11 kap. 6
§ att statliga myndigheter, bortsett
från riksdagens myndigheter, lyder under
regeringen. Bestämmelsen innebär enligt
grundlagspropositionen (prop. 1973:90
s. 397) att myndigheterna i princip har
att följa de föreskrifter av allmän
natur eller direktiv för särskilda fall
som regeringen meddelar. Regeringens
rätt att meddela direktiv är dock
begränsad. Den främsta begränsningen
ligger i den i 1 kap. 1 § RF fastlagda
principen att den offentliga makten
utövas under lagarna. En annan
begränsning ligger i bestämmelsen i 11
kap. 7 § RF som stadgar att ingen
myndighet, ej heller riksdagen eller
kommuns beslutande organ, får bestämma
hur förvaltningsmyndighet skall i
särskilt fall besluta i ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun eller rör tillämpning av lag.
I verksledningspropositionen (prop.
1986/87:99) diskuterades innebörden av
regeringens styrande funktion.
Föredragande statsrådets slutsats blev
att RF:s regler utgör en fullt
tillräcklig grund för regeringen att
styra sina myndigheter precis så bestämt
och i den omfattning som regeringen
finner lämpligt i varje särskild
situation (s. 27). Vid sin behandling av
propositionen gjorde
konstitutionsutskottet ingen annan
bedömning (KU 1986/87:29 s. 13). I
verksledningspropositionen diskuterades
också frågan om informella kontakter
mellan regeringskansliet och
myndigheterna. Sammanfattningsvis angav
föredragande statsrådet att enligt hans
bedömning utgör informella kontakter
mellan regeringen och myndigheterna ett
viktigt, naturligt och oundgängligt
komplement till regeringens formella
styrning av myndigheterna. I sådana
enskilda ärenden som ligger inom ramen
för 11 kap. 7 § RF måste regeringen via
sina tjänstemän iaktta mycket stor
försiktighet i sina kontakter med
myndighetens tjänstemän.
Konstitutionsutskottet konstaterade (KU
1986/87:29 s. 13 f.) att det är svårt
att tänka sig en smidigt och väl
fungerande förvaltningsapparat utan
informella kontakter av olika slag.
Enligt utskottets mening finns det
emellertid problem förknippade med dessa
kontakter. Den tudelning mellan
regeringskansli och myndigheter som är
karakteristisk för den svenska
statsförvaltningen innebär att
offentlighetsprincipen blir tillämplig
på den dokumenterade kommunikation som
sker mellan regering och myndigheter.
Denna princip får inte urholkas genom
att viktig information förmedlas via
muntliga, icke-offentliga kanaler.
Utskottet konstaterade vidare att
regeringsbesluten fattas av regeringen
som kollektiv, inte av de enskilda
regeringsledamöterna. Därför bör dessa
kontakter vara mer inriktade på
information än på styrning. Utskottet
anförde därutöver att de informella
kontakterna på det område som omfattas
av 11 kap. 7 § RF bör i särskilt hög
grad avse informationsutbyte.
Regeringen beslutade den 21 juni 1995
att tillsätta en kommission om den
statliga förvaltningens uppgifter och
organisation. I kommissionens direktiv
(dir. 1995:93) anges sammanfattningsvis
att kommissionen skall göra en analys av
om nuvarande former för organisation och
styrning av statlig förvaltning och
verksamhet är ändamålsenliga i
förhållande till de uppgifter och mål
som fastlagts av regering och riksdag
samt lämna synpunkter på hur det
långsiktiga arbetet med
strukturförändringar i den statliga
förvaltningen bör bedrivas. I direktiven
påpekar regeringen vidare att
användningen av bolags- och
stiftelseformer i statlig verksamhet
förutsätter att staten inte frånhänder
sig ansvaret för och möjligheterna till
styrning och kontroll av verksamheten.
En tydlig ägarpolicy och effektiva
styrnings- och kontrollsystem är därför
nödvändiga. På detta område krävs enligt
regeringen ökad tydlighet. Kommissionen
skall avsluta sitt arbete senast den 31
december 1996.
Som redovisats i det föregående
regleras förhållandet mellan regeringen
och statliga bolag i aktiebolagslagen
(1975:1385). Någon särskild reglering i
regeringsformen finns inte. Regeringen,
i egenskap av företrädare för det
statliga ägandet, omfattas således av
samma regelsystem som privata
bolagsägare.
Utskottet har vid några tillfällen
granskat frågor rörande den statliga
affärsverksamheten. Vid riksmötet
1982/83 granskade utskottet regeringens
befattning med frågor rörande ledningen
för ett antal statliga bolag (bet. KU
1982/83:30). I samband med denna
granskning gjorde utskottet några
principiella uttalanden (s. 30 f.).
Bl.a. konstaterade utskottet att den
formella styrningen av de bolag där
staten helt eller delvis äger aktierna
endast kan utövas på bolagsstämman.
Genom bl.a. valet av styrelse och
möjligheten att i bolagsordningen föra
in särskilda bestämmelser om exempelvis
bolagets målsättning kan statens
representanter på bolagsstämman påverka
inriktningen av bolagets verksamhet.
Vidare, i den mån ekonomiska anslag
beslutats för bolagets verksamhet, kan
styrning utövas genom att särskilda
villkor föreskrivs för anslagets
användande. Utskottet konstaterade att
några andra formella styrmedel än de
angivna inte finns. Utskottet erinrade
dock om att staten kan sluta avtal med
bolaget, varigenom bolaget frivilligt
går med på att inskränka sin
handlingsfrihet på det sätt som staten
önskar (jfr. t.ex. avtalen mellan staten
och programföretagen inom radio och TV).
Ett bolag kan också gå med på att skriva
in bestämmelser i bolagsordningen om att
vissa av bolagets beslut skall
underställas regeringen eller annan
statlig myndighet. Utskottet
konstaterade härefter att nu återgivna
regelsystem självfallet inte betyder att
underhandskontakter mellan ägare och den
direkta bolagsledningen inte får
förekomma. Enligt utskottets mening låg
det i sakens natur att särskilt i bolag
med endast en eller ett fåtal aktieägare
är sådana kontakter angelägna för att
undvika konflikter mellan bolagsledning
och ägare. Det gäller i särskilt hög
grad när staten är ende aktieägaren.
Utskottet konstaterade att eftersom det
direkta ägaransvaret här utövas av
regeringen är det nödvändigt med ett
förtroendefullt förhållande mellan det
ansvariga statsrådet och respektive
bolagsledning. Härvid påpekade utskottet
att det bör hållas i minnet att
regeringen har ett politiskt ansvar även
i fråga om den statliga
företagsverksamheten oberoende av i
vilken form den bedrivs.
Under föregående riksmöte granskade
utskottet regeringens utövande av
statens ägande i Nordbanken (bet.
1994/95:KU30). I samband med denna
granskning framhöll utskottet att det är
angeläget att en tydlig policy utvecklas
för hur ägandet skall utövas i statligt
ägda företag (s. 96). Utskottet angav
vidare att från de utgångspunkter som
utskottet har att beakta är det av
betydelse att skriftliga riktlinjer
utformas för hur ägandet skall utövas av
statråden och övriga företrädare för
regeringskansliet. Rutiner bör utvecklas
som gör det möjligt att följa viktigare
händelseförlopp och granska vilka
kontakter som förevarit mellan
bolagsledningar och berörda departement
i frågor av större betydelse. Utskottet
underströk härvid vikten av att
ställningstaganden i ärenden som
behandlas på bolagsstämmor och i andra
viktigare frågor dokumenteras. Vidare
erinrade utskottet om vad det uttalat i
ett tidigare granskningsärende, som
gällde ombildandet av styrelsen i
Nordbanken (bet. 1991/92:KU30 s. 70),
nämligen att det är önskvärt med mera
uttryckliga direktiv och dokumentation i
frågor som avser statens företrädare på
bolagsstämmor eller i andra sammanhang .
Utskottet anförde därutöver att inom
ramen för ägarpolicyn bör ingå att
staten skall ha en aktiv och initierande
roll i fråga om val av
styrelseledamöter.
13.2 Visst uttalande av näringsminister
Sten Heckscher
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 10.1)
har till konstitutionsutskottets
granskning anmälts statsrådet Sten
Heckschers uttalande med anledning av
VD:n i Vattenfall AB Carl-Erik Nyquists
yttrande i energifrågor. I anmälan anges
att Carl-Erik Nyquist i ett anförande på
Vattenfallssymposiet sagt att de
svenska kärnkraftverken borde köras så
länge de uppfyller kraven om säkerhet,
miljö och ekonomi, förutsatt att
Vattenfall inte bryter mot vad riksdagen
beslutat. Enligt anmälaren har
statsrådet Sten Heckscher i en artikel i
Dagens Nyheter den 8 mars 1995 riktat
kritik mot detta och uttalat att
allmänt är det klart att Vattenfalls
ledning inte skall delta i den
energipolitiska debatten. Vattenfall är
helägt av staten och då menar jag att
bolaget inte heller har några andra
åsikter än staten . I anmälan hemställs
att konstitutionsutskottet särskilt bör
granska om statsrådet sökt begränsa
eller hindra Carl-Erik Nyquist i dennes
rätt att yttra sig. Utskottet bör även
granska om statsrådet på ett
otillbörligt sätt försökt påverka
information från Carl-Erik Nyquist
rörande de olika energislagen.
Utskottet har inhämtat den i anmälan
åberopade tidningsartikeln i Dagens
Nyheter från den 8 mars 1995.
Från Statsrådsberedningen har inhämtats
en promemoria, upprättad inom
Näringsdepartementet, bilaga A 10.2. I
ärendet har vidare hållits en offentlig
utfrågning med näringsminister Sten
Heckscher, bilaga B 1. Till grund för
granskningen har bl.a. därutöver
upprättats en kanslipromemoria, bilaga A
10. 3.
Promemoria från Näringsdepartementet
Näringsdepartementet anför i sin
promemoria den 21 april 1995 att en
journalist från Dagens Nyheter
kontaktade Sten Heckscher per telefon
några dagar innan den aktuella artikelns
införande den 8 mars 1995. Journalisten
bad om en kommentar till det anförande
som Vattenfalls VD Carl-Erik Nyquist
hållit vid konferensen
Vattenfallssymposiet den 16 februari
1995. Sten Heckscher svarade honom
direkt att han inte kunde kommentera vad
Carl-Erik Nyquist yttrat vid det
aktuella tillfället, eftersom han inte
hört eller på annat sätt tagit del av
det. Däremot förklarade sig Sten
Heckscher på journalistens begäran
beredd att lämna några allmänna
synpunkter på rollfördelningen mellan
ägarföreträdare och företagsledningar i
statligt ägda företag, utan någon
anknytning till det aktuella fallet som
han inte kände till.
Enligt departementet återspeglar den
aktuella artikeln, trots den ovannämnda
bakgrunden, inte alls korrekt Sten
Heckschers uttalanden. Rubriken
Minister kritiserar Vattenfall är
felaktig och saknar stöd av uttalandena.
Tvärtom hade Sten Heckscher, som nämnts,
uttryckligen förklarat att han inte
kunde kommentera det enskilda fallet.
Vidare påpekar departementet att vissa
avsnitt av artikeln ger intryck av att
Sten Heckscher skulle ha reagerat på
Carl-Erik Nyquists uttalanden i det
aktuella fallet och tagit initiativ till
att uttala sig vilket, som framgått, är
felaktigt.
I promemorian lämnar
Näringsdepartementet därutöver vissa
principiella synpunkter i sakfrågan.
Bland annat påpekar departementet att
såväl privat som offentligt ägda bolag
naturligtvis har att följa lagar och
förordningar grundade på beslut av
riksdag och regering. I fråga om
offentligt ägda bolag förekommer också
att ägaren svarar för utformningen av
den politik och de spelregler som
påverkar egna och andra bolags
verksamhet. Så är t.ex. fallet
beträffande energipolitiken och
Vattenfall. Enligt departementet är det
i sådana situationer praxis och närmast
självklart att bolagets styrelse och VD
stöder eller i vart fall inte offentligt
polemiserar mot statsmakternas politik
och beslut. Däremot skall statligt ägda
bolag, liksom privata bolag och
enskilda, givetvis ha möjlighet att
sprida information om sin verksamhet,
liksom om hur den påverkas av samhällets
regelverk. I fallet med statligt ägda
bolag är det enligt departementet
särskilt angeläget att sådan relevant
information framförs i den löpande
dialogen med ägarens företrädare. Vidare
påpekar departementet att det är
angeläget att Vattenfall i egenskap av
landets största och mest erfarna
energiproducent lämnar sakligt underlag
och information till den pågående
debatten och utredningen om
energipolitiken. Enligt departementet
finns det anledning att erinra om -
vilket Sten Heckscher gjorde som svar på
Dagens Nyheters förfrågan - att det
skulle vara olämpligt och inte förenligt
med rollfördelningen gentemot ägaren, om
bolaget offentligt skulle ifrågasätta
dagens energipolitik eller på egen hand
ta ställning till utformningen av den
framtida energipolitiken.
Rollfördelningen i detta avseende
skiljer sig knappast från den som råder
mellan privata ägare och deras bolag när
det gäller förutsättningarna för
bolagens verksamhet.
Utskottets utfrågning av Sten Heckscher
Vid utskottets utfrågning av Sten
Heckscher uppgav denne att han vid det
aktuella tillfället varken hade hört
eller läst vad VD:n i Vattenfall AB Carl-
Erik Nyquist hade yttrat vid
Vattenfallssymposiet . Till
journalisten vid Dagens Nyheter hade han
därför uttryckligen sagt att han inte
kunde uttala sig om den konkreta
händelsen. Sten Heckscher uppgav vidare
att man nu kan konstatera att Carl-Erik
Nyquist inte kan anses ha yttrat något
som var att betrakta som förgripligt och
därför borde ha föranlett ett ingripande
från regeringens sida.
Vad gäller den principiella frågan om
var gränserna går för det spelutrymme
som generaldirektörer och andra personer
i motsvarande funktion kan anses ha i
förhållande till den politiska makten
anförde Sten Heckscher bl.a. följande.
Enligt hans uppfattning är utrymmet
starkt begränsat för dessa personer att
i egenskap av privatpersoner uttala sig
om frågor som hör till det egna
ansvarsområdet. En sådan person
uppfattas självklart som företrädare för
den funktion som denne har om ett sådant
uttalande görs. Sten Heckscher hänvisade
vidare till det s.k.
verksledningsbeslutet från år 1987. Han
påpekade att man i detta beslut starkt
har strukit under att regeringen har
långtgående möjligheter att beordra
förvaltningen vad den skall göra. Det är
i detta perspektiv som man enligt hans
uppfattning måste se den nu aktuella
principiella frågan. Detta kan dock i
och för sig inte anses inskränka
individers grundlagsfästa
yttrandefrihet. Exakt var gränsen skall
anses gå är enligt hans mening i stor
utsträckning en lämplighetsfråga. Frågan
om en myndighets eller ett statligt
bolags möjlighet att genom faktiskt
handlande driva en fråga handlar dock
inte i någon större utsträckning om
yttrandefrihet utan om hur staten skall
hänga ihop .
Vidare konstaterade Sten Heckscher
att enligt verksförordningen har
myndigheter en skyldighet att peka på
saker som de menar att regeringen skall
göra något åt. Han anförde vidare att
myndigheter härvid har en skyldighet att
använda sig av de vägar och kanaler som
är anvisade. Detta innebär i sig att vad
myndigheten skriver till regeringen med
all säkerhet blir såväl en allmän som en
offentlig handling, vilket gör den
åtkomlig. Enligt Sten Heckscher kan man
dock alltid diskutera vilken väg en
myndighetschef skall välja för att föra
dialogen med regeringen. Det är
angeläget att regeringen och dess
företrädare har en nära dialog med
myndighetscheferna. Man kan inte säga
att det är förbjudet för en
myndighetschef att till en journalist
framföra kritik mot ett statsråd. För
att dialogen mellan regeringen och
myndighetscheferna skall fungera i
längden måste man dock värna om ett gott
och förtroendefullt förhållande mellan
de inblandade. Detta behöver inte gå
förlorat för att det framförs kritik.
Enligt hans uppfattning är det
emellertid svårt att ange exakt var
gränsen går. Sten Heckscher konstaterade
vidare att det är skillnad på den
situationen då ett beslut är fattat och
den då en fråga fortfarande är öppen.
Vad gäller statliga bolag
konstaterade Sten Heckscher att det
finns en formell sida av dialogen mellan
regeringen och bolagsledningen, nämligen
bolagsstämmobeslut respektive formellt
fattade beslut av hela regeringen.
Enligt hans uppfattning kan dialogen
dock inte varje gång föras på detta
sätt. En stor del av dialogen måste
kunna föras informellt, t.ex. mellan
ansvarigt statsråd och en myndighetschef
eller en bolagsledning. Det blir
orimligt tungrott om man skall fatta ett
formellt regeringsbeslut varje gång som
man skall samtala med en myndighetschef
eller en bolagsledning. Men som statsråd
eller som företrädare för
regeringskansliet måste man vara mycket
försiktig, så att man inte ger uttryck
för andra uppfattningar än man känner
sig övertygad om att man faktiskt kan få
ett formellt beslut om. Vad gäller
Vattenfall AB har han ganska ofta haft
informella samtal med bolagets ledning.
I regel är det styrelsens ordförande som
är den direkta länken, men också den
verkställande direktören. Det råder inga
delade meningar mellan honom och
bolagsledningen om vilken roll
Vattenfall AB spelar i energidebatten.
Utskottets bedömning
Som framgått av Näringsdepartementets
promemoria och utfrågningen med Sten
Heckscher har statsrådet Heckscher inte
gjort något särskilt uttalande i den här
aktuella frågan av den innebörd som
anges i Dagens Nyheter den 8 mars 1995.
Vid utfrågningen har Heckscher tvärtom
uppgivit att Nyquists uttalande inte
varit förgripligt och att det därför
saknats grund för ett ingripande från
regeringens sida. Utskottet finner mot
den här angivna bakgrunden inget skäl
till uttalande i denna fråga.
Vad gäller frågan om en myndighets
eller ett statligt bolags frihet att
yttra sig offentligt i frågor som berör
den egna myndighetens eller bolagets
verksamhet vill utskottet anföra
följande.
Myndigheterna är enligt regeringsformen
underställda regeringen och förväntas på
denna grund lojalt följa den av
regeringen och riksdagen fastlagda
politiken på det aktuella
verksamhetsområdet. Regeringen har
enligt verksledningsbeslutet långtgående
möjligheter att styra förvaltningen.
Myndigheterna har å sin sida enligt
verksförordningen en skyldighet att inom
sitt ansvarsområde föra fram sådana
förhållanden till regeringen som kan
motivera någon åtgärd från regeringens
sida. Den dialog som förs mellan
regering och myndigheter bör enligt
utskottets mening bygga på ett
ömsesidigt förtroende, vilket inte
utesluter att olika uppfattningar kan
uttalas.
När det gäller särskilt förhållandet
mellan regeringen och de statliga
bolagens ledningar anser utskottet att
bolagsstyrelsen och den verkställande
ledningen inte skall motarbeta
statsmakternas politik och beslut på det
aktuella verksamhetsområdet.
När det gäller spelutrymmet i den
offentliga debatten för en verkschef
eller en VD i ett statligt bolag anser
utskottet att personer i dessa
ställningar självfallet har rätt att
delta i samhällsdebatten som alla andra
medborgare. Denna rättighet måste
emellertid när dessa befattningshavare
uttalar sig utövas i medvetande om att
de i sådana situationer på goda grunder
uppfattas som företrädare för den
verksamhet de är ansvariga för.
Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande av utskottet.
13.3 Utövandet av statens ägande i
Apoteksbolaget AB
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 11.1)
har utövandet av statens ägande i
Apoteksbolaget AB tagits upp. Med
hänvisning till bl.a. i medierna
uppmärksammade beslut om lönevillkor och
s.k. fallskärmsavtal för den tidigare
verkställande direktören och
direktionen/ledningsgruppen och att
delar av styrelsen inte alltid hållits
informerad om vissa beslut och
överväganden finns det enligt anmälaren
anledning ställa frågor om rekryteringen
av styrelse och vilken information som
getts till staten som ägare, liksom
utövandet av det statliga ägandet.
Granskningen bör enligt anmälan inriktas
på styrelsens kompetens och kriterier
efter vilka styrelseledamöter
rekryterats, vidare departementets
direktiv till bolaget samt kontakter och
informationsutbyte mellan bolaget och
departementet.
Utskottet har med anledning av anmälan
tagit del av en promemoria angående
Apoteksbolaget AB, upprättad inom
Socialdepartementet (bilaga A 11.2) och
en utredningsrapport författad av
advokat Per-Olof Hemmar (bilaga A 11.3).
Härutöver har utskottet ställt
skriftliga frågor till förutvarande
statssekreteraren Göran Rådö och
statssekreterare Lars Rekke, numera
verksam i Försvarsdepartementet, som
lämnat skriftliga svar på frågorna
(bilaga A 11.4 och A 11.5).
Ägandeförhållanden m.m.
Apoteksbolaget AB ombildades 1970 enligt
riksdagens beslut. Genom lagen
(1970:209) om detaljhandel med läkemedel
infördes ensamrätt för staten att driva
detaljhandel med läkemedel. Genom avtal
mellan staten och Apoteksbolaget upplåts
till Apoteksbolaget denna ensamrätt med
undantag för den rätt som tillkommer
vissa institutioner. Avtalet som ingicks
den 30 juli 1985 gäller för en tid av
fem år och förlängs automatiskt fem år
åt gången, om ingen av parterna önskar
säga upp avtalet. Staten innehar 2/3 av
aktierna och Apoteksbolagets
pensionsstiftelse 1/3 av aktierna. I
proposition 1995/96:141 föreslås att
ägarstrukturen i Apoteksbolaget ändras
så att samtliga aktier ägs direkt av
staten. Sedan 1988 ingår
Giftinformationscentralen i
Apoteksbolaget AB. Även denna verksamhet
regleras genom avtal mellan staten och
Apoteksbolaget.
Styrelsens sammansättning 1991-1996
I bilaga A 11.6 återfinns en redovisning
av samtliga personer som innehaft eller
innehar uppdrag som ledamöter av
Apoteksbolagets styrelse sedan 1991.
Av redovisningen framgår bl.a. att
Bertil Danielsson, VD i PKbanken 1975-88
och därefter VD i Fjärde AP-fonden,
varit styrelsens ordförande under
perioden 1977-94. Under en
övergångsperiod från hösten 1994 till
början av 1995 var först
statssekreterare Göran Rådö och därefter
chefsekonom Jan Bröms
styrelseordförande.
Efter regeringsskiftet 1991
representerades staten främst av
statssekreterarna Göran Rådö,
Socialdepartementet, och Kjell-Åke
Henstrand, Finansdepartementet. Rådö,
som satt hela perioden 1991-94, var vice
ordförande i styrelsen och medlem av det
informella arbetsutskottet under
styrelsen. Under en övergångsperiod
hösten 1994, efter Bertil Danielssons
avgång, var Rådö ordförande. Både Rådö
och Henstrand, som satt i styrelsen
perioden 1992-94, avgick efter
regeringsskiftet hösten 1994. Därefter
har inte regeringen haft några
företrädare i styrelsen. Staten
representeras dock av riksdagsledamoten
Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande i
justitieutskottet, som valdes in i
styrelsen vid en extra bolagsstämma i
januari 1995, och en tjänsteman från
Socialdepartementet, som bekläder en
suppleantplats.
Under hela den aktuella perioden har
det i styrelsen funnits representanter
för apoteksprofessionen i form av
apotekschefer och
apotekstekniker/receptarier. Dessa har i
vissa fall varit personalföreträdare.
Under hela perioden fram till 1996
har det direkt eller indirekt funnits en
representant för sjukvårdshuvudmännen.
Landstingsförbundets förre direktör
Walter Slunge, som valdes in i styrelsen
1983, ersattes 1992 av nuvarande VD i
förbundet Monica Sundström, som fick
lämna styrelsen vid ombildningen 1996.
Näringslivet har sedan 1992 varit
representerat genom Grossistförbundets
VD Sture Lindmark (1992-96), Barbro
Fischerström, VD i
Tidningsutgivareföreningen och
ordförande i styrelsen sedan 1995, f.d.
direktören i Södra skogsägarna Rune
Brandinger och chefen för Svenska
McDonald´s Mats Lederhausen. De båda
sistnämnda valdes in vid den extra
bolagsstämman 1996.
Chefsekonom Jan Bröms, SACO, som satt
perioden 1993-96 och som varit vice
ordförande och övergångsvis även
ordförande, valdes in i styrelsen som
representant för bolagets
pensionsstiftelse. Ingemar Lindberg, som
satt i styrelsen fram till 1992, och
Anders Lönnberg, chef för
Arbetslivsfondens kansli i Stockholms
län och ledamot 1989-91, hade blivit
invalda i styrelsen då de var
statssekreterare i Socialdepartementet.
Socialdepartementets promemoria
I en promemoria som upprättats inom
Socialdepartementet daterad 1996-01-09
(bilaga A 11.2) redovisas bl.a.
styrelsens i Apoteksbolaget AB
befattning med den verkställande
direktörens anställningsvillkor från
februari 1984, då styrelsen beslöt
anställa Åke Hallman som verkställande
direktör, till och med den 20 december
1995, då beslut togs om att entlediga
Hallman.
När det gäller detaljerna beträffande
anställningsvillkoren hänvisas till den
bilagda promemorian. Här koncentreras
intresset på hur regeringen och enskilda
regeringsföreträdare agerat i olika
sammanhang gentemot Apoteksbolaget under
perioden 1993-1995 och vilka kontakter
som förevarit mellan Socialdepartementet
och Apoteksbolaget under samma tid.
Statssekreteraren Peter Egardt
begärde i juni 1993 uppgifter från
samtliga departement om
anställningsvillkor för verkställande
direktörer m.fl. inom departementens
ansvarsområde. Till Egardts begäran var
fogat ett brev från statsrådet Bo
Lundgren till styrelseordförandena inom
Lundgrens ansvarsområde, i vilket
Lundgren hänvisade till en promemoria,
upprättad inom Finansdepartementet,
rörande anställningsvillkor för
ledningen i statligt ägda
kreditinstitut. Enligt Lundgren borde
motsvarande villkor gälla även sådana
bolag som inte var bank- eller
kreditbolag. Lön skulle bestämmas med
beaktande av bl.a. avsaknaden av
anställningstrygghet, och den
sammanlagda tiden av uppsägningstid och
tid för avgångsvederlag skulle inte
överstiga två år. Ingångna avtal som
uppenbart gick utöver vad som angavs i
promemorian skulle omförhandlas.
Socialdepartementet redovisade i
augusti 1993 till Egardt bl.a. Hallmans
anställningsvillkor, enligt vilka han
hade rätt till avgångsvederlag med tre
årslöner för den händelse han inte
skulle få förnyat förordnande i juni
1995.
Statssekreteraren Göran Rådö i
Socialdepartementet, som inträtt i
styrelsen i december 1991 och fungerade
som vice ordförande, begärde hösten 1993
en redovisning av styrelsens dåvarande
ordförande Bertil Danielsson rörande
Hallmans anställningsvillkor. Inom det
informella arbetsutskottet, i vilket
förutom Danielsson och Rådö även ingick
en tjänsteman vid Socialdepartementet,
lämnades en sådan redovisning.
I februari 1994 antog regeringen
riktlinjer rörande anställningsvillkor
för personer i företagsledande eller
därmed jämförlig ställning. Av
riktlinjerna framgick bl.a. att
sammanlagd tid för uppsägning och
avgångsvederlag inte skulle överstiga 24
månader. Avtal om avgångsvederlag som
uppenbart gick utöver vad som nyss
nämnts borde omförhandlas. I
riktlinjerna angavs också bl.a. att
årsredovisningen skulle innehålla
uppgifter om anställningsvillkoren för
verkställande direktören.
Rådö fick vid ett möte med det
informella arbetsutskottet i mars 1994
en redovisning av Hallmans
anställningsvillkor. Av redogörelsen
framgick bl.a. att avgångsvederlaget
hade ändrats från tre till två årslöner
och att lönen hade höjts från 140 000
kr/månad till 225 000 kr/månad.
Vid styrelsens sammanträde i april
1994, då såväl Rådö som statssekreterare
Kjell-Åke Henstrand var närvarande,
godkändes förvaltningsberättelsen och
bokslutet. Av årsredovisningen framgick
Hallmans ersättning och andra förmåner,
bl.a. att han hade möjlighet att gå i
pension vid 60 års ålder med
bibehållande av 75 % av slutlönen vid
pensionstillfället samt att han vid
uppsägning från företagets sida hade lön
och övriga förmåner under två från
uppsägningstiden.
Med anledning av att styrelsens
ordförande Bertil Danielsson under våren
1994 gjort ett tillägg rörande
tjänstebostad till Hallmans avtal och
för bolagets räkning köpt en lägenhet
vilken hade hyrts ut till Hallman
kallades till extra styrelsesammanträde
i september 1994. Danielsson hade sedan
lägenhetsaffären blivit känd i augusti
avgått på egen begäran. Göran Rådö
utsågs till ordförande i styrelsen. Även
Henstrand var närvarande vid
sammanträdet, vid vilket verkställande
direktörens förmåner m.m. genomgicks.
Till protokollet antecknades bl.a. att
storleken av verkställande direktörens
förmåner fastlagts av styrelsens
ordförande, en ordning som gällt under
bolagets hela verksamhetsperiod.
Styrelsen tillmötesgick Hallmans begäran
att lägenhetsaffären skulle gå tillbaka
alternativt att Hallman skulle köpa
lägenheten. Styrelsen konstaterade att
tidigare praxis skulle brytas i den
meningen att förändringar av
verkställande direktörens förmåner
skulle bli föremål för
behandling av styrelsen och inte som
dittills vara en angelägenhet mellan
styrelseordföranden och verkställande
direktören. Styrelsen uttalade också
sitt fulla förtroende för Hallman.
Till Rådös efterträdare i
Socialdepartementet, Lars Rekke,
framfördes vid en uppvaktning i november
1994 av Farmacevtförbundet att en ny
styrelseordförande borde utses. Efter
regeringsskiftet hade de båda
statssekreterarna lämnat styrelsen, och
tidigare vice ordförande Jan Bröms hade
inträtt som tillförordnad ordförande.
Förbundets representanter framförde
också synpunkter på styrelsens
sammansättning bl.a. ur jävssynpunkt.
Från riksdagsledamoten Margit Gennser,
som hade regeringens uppdrag att utreda
Apoteksbolagets framtida verksamhet,
fick socialminister Ingela Thalén i
samma månad synpunkter rörande
komplettering av styrelsen.
Vid en extra bolagsstämma i januari
1995 utsågs Barbro Fischerström till ny
ordförande, och som nya ordinarie
styrelseledamöter invaldes
riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén och
landshövding Anita Bråkenhielm.
Styrelsens sammansättning ändrades
ytterligare vid den ordinarie
bolagsstämman i juni 1995.
Till Socialdepartementet hade
framförts synpunkter enligt vilka det
skulle ha uppstått en förtroendeklyfta
mellan bolagets ledning och övriga
anställda i bolaget. Med anledning härav
förde statssekreterare Rekke med början
våren 1995 på statsrådet Thaléns uppdrag
diskussioner med styrelsens ordförande
om bl.a. ledningsfrågorna i bolaget,
inklusive frågan om Hallmans ställning.
I månadsskiftet oktober/november
bedömdes att det allvarligt kunde
ifrågasättas om Hallman hade ett sådant
förtroende inom bolaget att han kunde
behålla sin tjänst.
Ledningsfrågan var uppe till
diskussion både vid ett extra
styrelsesammanträde i november och ett
ordinarie sammanträde i början av
december 1995. Två konsulter, som på
styrelsens uppdrag sett över lednings-
och styrelsefunktionen, bekräftade
bristen på förtroende inom bolaget för
Hallman. Rekke underrättades om detta
och att styrelsens ordförande och vice
ordförande kommit överens med Hallman om
att denne skulle lämna sin tjänst,
förutsatt styrelsens godkännande.
Styrelsen beslöt den 19 december 1995
att Hallman skulle lämna sin befattning
med omedelbar verkan och att förslaget
till överenskommelse med Hallman om
avgångsvederlag skulle godkännas.
Per-Olof Hemmars utredning
Advokat Per-Olof Hemmar har på
regeringens uppdrag utrett huruvida de
beslut som fattats om lön och andra
anställningsvillkor för förre VD Åke
Hallman varit i överenstämmelse med
regeringens riktlinjer och i övrigt
motsvarat de krav som kan ställas på
styrelsen i ett aktiebolag när det
gäller beslut av förevarande karaktär.
Rapporten, som är daterad den 1 mars
1996, biläggs (bilaga A 11.3). På samma
sätt som i föregående avsnitt
koncentreras framställningen här på de
delar av rapporten som har relevans för
styrelsens och/eller
regeringsföreträdares agerande. När det
gäller detaljer i de enskilda
sakfrågorna hänvisas till bilagan.
Av rapporten framgår bl.a. följande.
Av aktiebolagslagen 8 kap. 3 § jämförd
med 6 och 11 §§ framgår att uppgiften
att träffa avtal med verkställande
direktören i ett aktiebolag är en
angelägenhet för styrelsen.
Handläggningen av avtal med VD tillgår
normalt så att styrelsen antingen först
diskuterar frågan och därefter
bemyndigar t.ex. styrelsens ordförande
att förhandla med vederbörande inom
vissa ramar och kanske också att inom
dessa ramar ingå avtal med personen i
fråga eller också så att t.ex.
styrelseordföranden får i uppdrag att
förhandla fram ett avtal som för sin
giltighet fordrar styrelsens
godkännande. En sådan korrekt
styrelsebehandling redovisas enligt
Hemmars mening i ett betänkande av KU
(bet. 1994/95:KU30).
Enligt rapporten har det på senare år
blivit vanligt att frågor rörande
ändring av anställningsvillkor handläggs
av ordföranden ensam och att ordföranden
också undertecknar ett skriftligt
anställningsavtal. Denna s.k. tysta
delegation började tillämpas mera
allmänt i samband med att de anställdas
representanter år 1973 fick plats i de
stora bolagens styrelse. Det ansågs
olämpligt att dessa representanter
skulle få kännedom om VD:s lön och
övriga villkor. Det hävdades bl.a. att
de anställdas representanter skulle
kunna betraktas som jäviga då frågor om
anställningsvillkor behandlades i
styrelsen.
Styrelseordföranden har i princip
inte någon särställning enligt svensk
aktiebolagsrätt. Varje enskild
styrelseledamot är skyldig att tillse
att erforderlig information rörande
förhållandena i bolaget kommer styrelsen
till handa. Det åligger
styrelseordföranden att relevant
information, inklusive VD:s
anställningsvillkor, kommer styrelsen
till handa. Styrelsen kan inte genom
tyst delegation frånsäga sig
skyldigheten att besluta om VD:s
anställningsvillkor. Det förhållandet
att en praxis utbildats som inte är
förenlig med lagstiftningen medför inte
att man med hänvisning till denna praxis
kan freda sig från ansvar.
De rättshandlingar som
styrelseordföranden Bertil Danielsson
vidtog vid omförhandlingen av Hallmans
villkor i december 1993 band inte
bolaget omedelbart enligt rapporten.
Omförhandlingen föranleddes av
statsrådet Bo Lundgrens meddelande om
att riktlinjerna för anställningsvillkor
i andra statliga bolag än kreditbolag
skulle tillämpas på samma sätt som i
kreditbolagen. Den överenskommelse som
träffades vid omförhandlingen hade
enligt rapporten sannolikt kunnat rivas
upp av styrelsen i samband med att
arbetsutskottet på statssekreterare
Rådös initiativ fick del av de nya
villkoren i mars 1994.
Rådö och den övriga styrelsen förhöll
sig emellertid passiva såväl vid
styrelsens behandling av förslaget till
förvaltningsberättelse för 1993 som vid
styrelsemötet i september 1994. Av detta
kan enligt rapporten slutsatsen dras att
styrelsen ansåg att resultatet av
Danielssons omförhandling kunde
godkännas eller åtminstone att
Danielssons handlande inte föranledde
något ingripande av styrelsen.
Ägarens direktiv eller riktlinjer kan
med rättslig verkan endast ges genom
beslut eller uttalande på bolagsstämma.
Enligt rapporten har bolagsstämman i
Apoteksbolaget inte fattat andra beslut
på ordinarie bolagsstämma än de som
skall beslutas enligt bolagsordningen.
Några ägardirektiv har inte förekommit i
den formen.
Enligt rapporten finns ingen
skyldighet för styrelserna i statliga
bolag att följa ägarnas riktlinjer i den
form som Bo Lundgrens och regeringens
skrivelser gavs i maj 1993 respektive i
februari 1994 rörande
anställningsförhållandena för personer i
företagsledande eller liknande ställning
i statliga bolag. Ägarens möjligheter
att reagera mot dålig följsamhet med
givna riktlinjer är enligt rapporten att
visa missnöje genom att byta ut
styrelseledamöterna på bolagsstämman.
Någon annan sanktion finns inte att
tillgå.
Hemmars bedömning är att varken Bo
Lundgerns eller regeringens riktlinjer
bort föranleda omförhandling av Hallmans
villkor, även om styrelsen funnit det
angeläget att så långt det är möjligt
följa riktlinjerna. Det synes enligt
Hemmar uppenbart att riktlinjerna avsåg
avtal som var möjliga att omförhandla
och inte, som i det aktuella fallet,
avtal som i praktiken tillförsäkrade den
anställde ersättning under livstiden.
Enligt rapporten synes det ha varit
mera i enlighet med riktlinjerna att
låta anställningsvillkoren vara
oförändrade eller möjligen att vädja
till Hallman att gå med på att justera
villkoren så att de bättre stämde
överens med riktlinjerna genom att
förkorta uppsägningstiden från tre till
två år utan lönekompensation. En kraftig
löneökning var inte motiverad av
följsamhet till riktlinjerna.
När det gäller frågan om VD:s
anställningsvillkor tycks enligt
rapporten vissa styrelseledamöter ha
förutsatt att Danielsson ensam eller
tillsammans med statssekreteraren i
Socialdepartementet förankrade sina
beslut hos ägaren, dvs. i praktiken hos
det ansvariga statsrådet. Det förefaller
enligt rapporten som om
styrelseledamöterna genomgående
betraktat frågan om VD:s
anställningsvillkor som en ägarfråga och
inte som en styrelsefråga.
Orsaken till att handläggningen av VD:s
anställningsvillkor blivit felaktig
ligger enligt rapporten sannolikt i
bl.a. en missuppfattning av
styrelserollen och en i kommersiella
frågor, med undantag för Danielsson,
relativt svag styrelse.
Styrelseledamöterna ville inte
ifrågasätta vad de betraktade som de
professionella aktörernas handlingssätt.
Den övriga styrelsen hade begränsad
erfarenhet av styrelseuppdrag, och
fackkunskaper förefaller enligt
rapporten ha prioriterats av ägaren vid
val av styrelseledamöter framför
erfarenheter av företagsledande arbete
eller styrelsearbete i näringslivet.
Sammanfattningsvis konstateras i
rapporten att styrelseordföranden Bertil
Danielsson handlade utan fullmakt när
han förhandlade fram och avtalade med
Hallman om dennes lön och andra villkor
både inför Hallmans anställning 1984 och
vid omförhandlingen i december 1993. Han
hade emellertid stöd för sitt handlande
genom tyst delegation och i annan
styrelsepraxis. Danielsson förbisåg sin
skyldighet att tillse att de här
aktuella ärendena behandlades i
styrelsen eller att i efterhand anmäla
till styrelsen vilka åtgärder han
vidtagit.
Var och en av styrelsens ledamöter
under perioden 1984-94 måste klandras
för att de inte begärde att Hallmans
anställningsvillkor togs upp som ärende
i styrelsen. Styrelseledamoten Göran
Rådö bör kritiseras för att han inte
omedelbart efter det han fick vetskap om
att ett nytt avtal träffats med Hallman
inkallade hela styrelsen för behandling
av frågan. Rådö tycks felaktigt ha
förutsatt att det omförhandlade avtalet
var omöjligt att rygga. Sannolikt har de
avtal Danielsson ingått med Hallman
blivit giltiga mot Apoteksbolaget genom
styrelsens efterföljande passivitet,
eftersom det enligt Hemmar fanns fog för
att ifrågasätta giltigheten av de avtal
som träffades efter omförhandlingen i
december 1993.
Skriftliga svar från statssekreterarna
Göran Rådö och Lars Rekke
Till statssekreterarna Göran Rådö och
Lars Rekke, som under den borgerliga
regeringen 1991-94 respektive under den
socialdemokratiska regeringen, perioden
oktober 1994-januari 1996, i
Socialdepartementet haft ansvaret för
frågor med anknytning till
Apoteksbolaget AB, har utskottet ställt
vissa skriftliga frågor om styrelsens
kompetens m.m. och åtgärder som
departementet vidtagit med anledning av
Åke Hallmans anställningsförhållanden.
Svaren i sin helhet framgår av bilagorna
A 11.4 och A 11.5.
Av Rådös svar framgår att Rådös inval
i styrelsen grundats på befattningen
som statssekreterare i
Socialdepartementet, en praxis som
enligt Rådö följts även tidigare. Två
tidigare statssekreterare, Ingemar
Lindberg och Anders Lönnberg, som valts
in i styrelsen på denna grund, satt med
i styrelsen 1991. Rådö själv är
tingsmeriterad jurist med erfarenhet
från ledande befattningar inom
sjukvården i Stockholms läns landsting.
Han har också varit ordförande i
landstingets läkemedelsnämnd och i
samarbetsorganet mellan landstinget och
Apoteksbolaget rörande sjukhusapoteken.
Apoteksbolaget har genom att det funnits
en ledamot och en suppleant i styrelsen
från departementet på ett naturligt sätt
fått tillgång till information om och
kunnat beakta planerade förändringar och
utvecklingstendenser inom sjukvården.
Även på andra sätt har det varit till
fördel för departementet att det funnits
insyn i bolaget.
Departementet har inför varje
bolagsstämma övervägt vilka förändringar
i styrelsens sammansättning det funnits
skäl att göra för att få en så kompetent
styrelse som möjligt. Enligt Rådö är det
viktigt att betona att samtliga
ledamöter representerar ägarna, dvs.
staten och pensionsstiftelsen.
Bland enskilda styrelseledamöter
nämns Sture Lindmark, vars kompetens
område är grossist- och detaljhandeln,
vidare Monica Sundström, vars inval
motiverades av hennes kunskaper om
landstingsvärlden, och Jan Bröms som
ansågs kunna tillföra bl.a. ekonomisk
kompetens. Någon diskussion om att t.ex.
byta ut dåvarande ordföranden Bertil
Danielsson fanns inte. Danielsson har
erfarenhet från uppdrag i en rad
statliga och privata företag. Hans
kunskaper från bank- och finansvärlden
bedömdes som värdefulla inte minst med
tanke på förvaltningen av
pensionsstiftelsens tillgångar.
När det gäller frågan om åtgärder med
anledning av Åke Hallmans
anställningsförmåner hänvisar Rådö till
ett bilagt brev från honom och dåvarande
biträdande socialminister Bo Könberg
till Ingela Thalén daterat 1996-03-20
innehållande synpunkter på Per-Olof
Hemmars utredning.
Enligt Könberg och Rådö saknas vissa
uppgifter i Hemmars utredning. Det
gäller dels att Danielsson och Hallman i
slutet av mars 1994 informerats om att
inga ändringar i Hallmans
anställningsvillkor fick ske utan att
frågan först behandlats i styrelsen och
att Danielsson och Hallman förklarat sig
införstådda med detta, dels att
Danielsson och Hallman vid månadsskiftet
augusti-september 1994 fick besked av
Rådö att en affär med en inköpt
tjänstebostad till Hallman inte kunde
accepteras. Det senare ledde till
Danielssons frivilliga avgång från
posten som styrelsens ordförande. Vid
ett extra styrelsesammanträde framkom
att styrelsen delade uppfattningen att
affären inte kunde godkännas.
Enligt Könberg och Rådö torde också
alla som deltog i det nämnda
styrelsesammanträdet ha utgått från att
avtalet från december 1993 var juridiskt
bindande. Enligt Rådös bedömning var det
en allmän uppfattning i styrelsen att
Hallman inte skulle varit beredd att
omförhandla avtalet. I det läget hade
det inte varit till företagets bästa att
säga upp Hallman och därmed utlösa
avgångsvederlaget.
Könberg och Rådö gör på en central
punkt en annan bedömning än Hemmar. Det
gäller frågan om det avtal som
Danielsson och Hallman ingick i december
1993 var juridiskt bindande omedelbart
eller om det skulle kunnat hävas av
styrelsen i mars 1994. Enligt Könberg
och Rådö är det fel av Hemmar att
kategoriskt hävda i sammanfattningen att
det var felaktigt av Rådö att anse att
avtalet var omöjligt att rygga, eftersom
han i den föregående texten är mindre
kategorisk på denna punkt.
Könberg och Rådö anser att det är
svårt att förstå varför Hemmar anser att
den praxis som gällt i Apoteksbolaget i
15 år, nämligen att anställningsvillkor
för VD handlagts av ordföranden och att
anställningsavtal undertecknats av
denne, inte skulle gälla vid
omförhandlingen i december 1993. Även om
man skulle anse att Danielsson inte hade
delegation att träffa avtal med VD, är
avtalet ändå enligt Könberg och Rådö
bindande, om man inte kan visa att
Hallman insåg eller bort inse att
Danielsson inte hade rätt att ingå
avtalet. Om styrelsen i mars 1994
gentemot Hallman hade hävdat att avtalet
var ogiltigt, hade risken enligt Könberg
och Rådö varit uppenbar att företaget
förlorat en rättslig prövning.
Enligt Lars Rekke har styrelsen
sammansatts i enlighet med de allmänna
krav på kompetens och duglighet som
ställs på styrelseledamöter i ett
aktiebolag. Bland dessa kompetenser
nämner Rekke erfarenhet och kunnande om
det svenska välfärdssystemets
uppbyggnad, läkemedelsområdet och
kommersiell erfarenhet. Det förutsätts i
förarbetena till avtalet mellan staten
och bolaget att sjukvårdshuvudmännen är
representerade i styrelsen.
Enligt Rekke har inga direktiv eller
instruktioner fastställts för bolaget
när det gäller VD:s
anställningsförhållanden.
Departementet har under den nuvarande
regeringens tid företrätts av en
tjänsteman, som i sin egenskap av
suppleant fått den information som
lämnats till styrelsen. Denna
information har vad gäller Hallmans
anställningsförhållanden lämnats vidare
till Rekke. Någon särskild information
eller kontakt mellan departementet och
bolaget rörande Hallmans
anställningsförhållanden har inte ägt
rum. Med början våren 1995 hade Rekke
med styrelseordföranden Barbro
Fischerström diskussioner vid 3-4
tillfällen under våren och försommaren
och vid några tillfällen i slutet av
sommaren samt i månadsskiftet
oktober/november om ledningsfrågorna i
bolaget, däribland Hallmans ställning.
Rekke underrättades av ordförande
Fischerström i december 1995 om att
överenskommelse träffats med Hallman om
dennes avgång. Dessa kontakter har inte
dokumenterats.
Sammanfattning
När det gäller frågan om rekrytering
till styrelsen har den förutvarande
borgerliga och den nuvarande
socialdemokratiska regeringen använt sig
av olika strategier i fråga om inslaget
av politiska företrädare representerande
regeringen i styrelsen. Den borgerliga
regeringen följde tidigare praxis genom
att placera statssekreteraren i
Socialdepartementet i styrelsen. Denne
besatte posten som vice ordförande i
styrelsen. Den socialdemokratiska
regeringen har frångått praxis och
avstått från att placera någon
statssekreterare i styrelsen. I stället
har man utnämnt en riksdagspolitiker
till styrelseledamot. Den borgerliga
regeringen lät sig också representeras i
styrelsen av en statssekreterare i
Finansdepartementet.
I övrigt har under den period som
utskottet granskat till styrelsen
rekryterats bl.a. representanter för
apoteksprofessionen,
sjukvårdshuvudmännen och näringslivet.
Näringslivsföreträdarna har fått en
starkare ställning då styrelsen
ombildats under de senaste åren.
Enligt uppgift från statssekreterare
Rådö i den borgerliga regeringen har
departementet inför varje bolagsstämma
övervägt förändringar i styrelsens
sammansättning i syfte att få en så
kompetent styrelse som möjligt.
Statssekreterare Rekke i den nuvarande
regeringen har meddelat att styrelsen
sammansatts i enlighet med de allmänna
krav på kompetens och duglighet som
ställs på styrelseledamöter i
aktiebolag. Bland dessa kompetenser
nämner han erfarenhet och kunnande om
det svenska välfärdssystemets
uppbyggnad, läkemedelsområdet och
kommersiell erfarenhet.
Sjukvårdshuvudmännen förutsätts
representerade i styrelsen till följd av
avtalet mellan staten och bolaget.
Kontakterna mellan bolaget och
departementet synes under den borgerliga
regeringen ha skett på det sättet att
statssekreterare Rådö i sin egenskap av
vice ordförande varit medlem av det
informella arbetsutskottet, där mera
detaljerad information givits. Den
socialdemokratiska regeringen
representeras i styrelsen av en
tjänsteman i departementet som fått den
information som lämnats till styrelsen
och som vidarebefordrat denna till
statssekreteraren. Denne har vid flera
tillfällen under 1995 konfererat
företrädesvis med styrelsens ordförande
främst beträffande bolagets
ledningsfunktion. Någon särskild
information eller kontakt mellan
departementet och bolaget rörande VD:s
anställningsförhållanden har enligt
Rekke inte ägt rum.
När det gäller utövandet av ägandet kan
konstateras att det saknats
företagsspecifika direktiv eller
instruktioner beträffande VD:s
anställningsvillkor. Däremot har bolaget
på samma sätt som andra statliga bolag
berörts av de riktlinjer som regeringen
utfärdade i februari 1994 avseende
anställningssförhållanden för personer i
företagsledande eller därmed jämförlig
ställning. Vidare har Apoteksbolaget i
fråga om VD:s anställningsvillkor
väsentligen hållit sig till den praxis
som tillämpas inom näringslivet, dvs.
att styrelsens ordförande på uttalad
eller tyst delegation från styrelsen
handlägger dessa frågor. I denna del har
styrelsens ordförande, envar av
styrelsens ledamöter och ledamoten Rådö
klandrats i den särskilda juridiska
utredningen. Styrelsens ordförande borde
enligt utredningen ha sett till att de
ifrågavarande ärendena behandlades i
styrelsen eller att det i efterhand
anmälts vilka åtgärder som vidtagits.
Styrelsens enskilda ledamöter klandras
för att de inte begärt att VD:s
anställningsvillkor togs upp som ett
ärende i styrelsen. Statssekreterare
Rådö borde enligt utredningen i sin
egenskap av vice ordförande i styrelsen
ha inkallat styrelsen för behandling av
det nya avtal som träffats mellan
styrelsens ordförande och VD. Till denna
beskrivning har Rådö lagt att han våren
1994 meddelat styrelsens ordförande och
VD att ändringar i VD:s
anställningsvillkor inte längre fick ske
utan föregående styrelsebehandling samt
senare samma år att bostadsaffären inte
kunde accepteras.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis erinra om
sina tidigare uttalanden i samband med
granskningen av statens ägande i
Nordbanken (bet. 1994/95:KU 30).
Utskottet framhöll i detta sammanhang
bl.a. angelägenheten av att en tydlig
policy och skriftliga riktlinjer
utvecklas för ägandet i statliga bolag.
Utskottet ansåg också att rutiner bör
utvecklas för att följa viktigare
händelser, däribland kontakterna mellan
bolagens ledningar och departementen,
samt att ställningstaganden vid
bolagsstämmor och i andra viktigare
ärenden dokumenteras. Därutöver anförde
utskottet att staten i fråga om val av
styrelseledamöter bör ha en aktiv och
initierande roll.
När det gäller särskilt frågan om
Apoteksbolaget konstaterar utskottet att
beträffande rekryteringen av
styrelseledamöter och styrelsens
kompetens m.m. har departementet arbetat
aktivt för att rekrytera i huvudsak
personer med kännedom om
läkemedelsbranschen,
sjukvårdshuvudmännen och näringslivet.
Mot detta förfarande finner utskottet
ingen anledning att erinra. Utskottet
noterar som en positiv förändring att
personer med näringslivserfarenhet har
ökat sin numerär i styrelsen under de
senaste åren. Detta bör tillföra
styrelsen en bredare kompetens om hur
affärsverksamhet bedrivs, ett område där
den särskilda juridiska utredningen fann
brister.
När det gäller kontakterna mellan
bolaget och departementet konstaterar
utskottet att den borgerliga och den
socialdemokratiska regeringen agerat
olika beträffande sättet att låta sig
representeras i styrelsen. Enligt
utskottets mening är den viktiga frågan
att regeringen/departementet skaffar sig
tillräcklig insyn i verksamheten snarare
än sättet på vilket detta sker.
Utskottet har inga erinringar mot
departementets faktiska agerande
härvidlag under den granskade perioden.
När det slutligen gäller utövandet av
statens ägande, finner utskottet att det
saknats särskilda direktiv eller
instruktioner beträffande handläggningen
av VD:s anställningsvillkor. Bolaget har
i avsaknad därav följt näringslivets
praxis på området, innebärande att
handläggningen av dessa frågor
delegerats till styrelsens ordförande.
Detta har bl.a. medfört att styrelsen
inte till alla delar varit informerad om
de förändringar som genomförts av
styrelsens ordförande. Utskottet finner
det otillfredsställande att det rått
osäkerhet beträffande vilka regler som
gällt, hur kompetensfördelningen varit
mellan styrelsen och dess ordförande och
vilka kontrollmöjligheter styrelsen haft
i de här aktuella frågorna. I den mån
förhållandena i andra statliga bolag är
likartade, finns enligt utskottets
mening anledning att efterlysa en
skärpning generellt vad gäller formerna
för hur den verkställande ledningens
anställningsvillkor bereds och beslutas.
Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande.
14. Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik
Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 12.1,
har till utskottets granskning anmälts
regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik utifrån bestämmelsen i
11 kap. 9 § regeringsformen. Enligt
denna bestämmelse skall vid tillsättning
av statlig tjänst avseende endast fästas
vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Enligt anmälaren har
tolkningen av denna bestämmelse lämnats
till sittande regering, vilket tidvis
inneburit en stark partipolitisering.
Partipolitiska sympatier har enligt
anmälaren vägt tyngre än förtjänst och
skicklighet.
I anmälan föreslås också införande av
ett nytt system för utnämning av
statliga chefstjänster. Reglerna i 11
kap. 9 § RF skulle ändras så att en
sittande regering fritt fick förfoga
över statliga chefstjänster utan att ta
hänsyn till förtjänst och skicklighet .
I likhet med vad som i dag gäller för
statssekreterare skulle dock
chefsförordnandena upphöra när
regeringen avgår.
Tidigare granskning
Utskottet har vid ett flertal tidigare
tillfällen granskat regeringens
utnämningar till statliga chefstjänster.
De senaste mer omfattande granskningarna
ägde rum 1989, 1990 och 1991
(1988/89:KU30 s. 73, 1989/90:KU30 s. 79,
1990/91:KU30 s. 77).
Bakgrund
Enligt 11 kap. 9 § RF tillsätts tjänst
vid förvaltningsmyndighet som lyder
under regeringen av regeringen eller av
myndighet som regeringen bestämmer.
Beträffande verkschefer sker
tillsättning enligt de instruktioner som
gäller för verken av regeringen. Vid
tillsättning av statlig tjänst skall
avseende endast fästas vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och
skicklighet.
Anställningsförordningen (1965:601,
upphävd 1 juli 1994) ändrades den 1 juli
1985 (1985:334) då en ny 7 a § infördes
med innebörd att tillsättning skall ske
främst på grundval av skicklighet för
arbetsuppgifterna i tjänsten, om det
inte finns särskilda skäl för något
annat. Konstitutionsutskottet, som
hösten 1985 yttrade sig om den statliga
personalpolitiken till
arbetsmarknadsutskottet, uttalade som
sin mening att 11 kap. 9 § RF inte
formellt hindrar att man i framtiden
lägger större vikt än tidigare vid
kriteriet skicklighet. Utskottet ansåg
dock att en sådan ändring borde komma
till uttryck i lagen (1976:600, upphävd
den 1 juli 1994) om offentlig
anställning (LOA). Mot bakgrund av detta
uttalande genomfördes en ändring av 4
kap. 3 § LOA med innebörd att bland de
sakliga grunderna skall skickligheten
sättas främst om det inte finns
särskilda skäl för något annat (prop.
1985/86:116, 1985/86:AU17).
Frågor rörande tillsättning av
verkschefer behandlades även i
proposition 1986/87:99 om ledningen av
den statliga förvaltningen. Förslagen
grundade sig på verksledningskommitténs
betänkande (SOU 1985:40) Regeringen,
myndigheterna och myndigheternas
ledning. Regeringens förslag innebar
bl.a. att verkschefer borde sökas i en
bredare rekryteringsbas än tidigare.
Enligt civilministern borde regeringen
utnyttja statsförvaltningens hela
chefspotential som underlag men
därutöver sträva efter att också se
verksamheten utanför statsförvaltningen
som möjligt rekryteringsområde.
Verkschefer föreslogs kunna omflyttas
under förordnandetiden till annan
tjänst. Propositionen godtogs på denna
punkt av riksdagen (KU 1986/87:29, rskr.
226).
I proposition 1993/94:65 lade
regeringen fram förslag till en ny lag
om offentlig anställning (LOA). I
propositionen påpekades att i 11 kap. 9
§ RF anges förtjänst och skicklighet
bara som exempel; även andra sakliga
grunder kan vägas in vid bedömningen.
Hänsyn kan exempelvis tas till
strävandena efter jämställdhet mellan
könen på arbetsplatsen och intresset av
att bereda arbetshandikappade
sysselsättning. Enligt regeringen
innebar inte detta i sak någon ändring.
Propositionens lagförslag bifölls på
denna punkt av riksdagen (1993/94:AU16,
rskr. 257). I 4 § lagen (1994:260) om
offentlig anställning anges sålunda att
vid anställning skall avseende fästas
bara vid sakliga grunder, såsom
förtjänst och skicklighet. Skickligheten
skall sättas främst, om det inte finns
särskilda skäl för något annat.
En ny anställningsförordning (1994:373)
trädde i kraft samma dag som den nya
LOA, dvs. den 1 juli 1994. I
anställningsförordningen (4 § ) anges
att vid anställning skall myndigheten
utöver skickligheten och förtjänsten
också beakta sådana sakliga grunder som
stämmer överens med allmänna
arbetsmarknads-, jämställdhets-, social-
och sysselsättningspolitiska mål.
I verksledningspropositionen (prop.
1986/87:99) framhölls att verkschefs
karriären borde framöver i normalfallet
kunna inrymma perioder av chefskap för
olika verksamheter, åtföljda eller
avbrutna av kvalificerade uppdrag eller
tjänstgöring på andra poster i
förvaltningen. Denna rörlighet borde
enligt propositionen ske på frivillig
väg och grundas på överenskommelser med
berörda verkschefer. Trots att de
eftersträvade omplaceringarna i de helt
övervägande fallen förutsattes kunna
genomföras efter överenskommelse kunde
man enligt propositionen inte bortse
från att det kunde finnas skäl för att
också mot en verkschefs vilja förflytta
honom eller henne under löpande
förordnandetid.
Den situationen kunde exempelvis uppstå
att regeringen finner det önskvärt att
bryta ett i och för sig väl fungerande
chefskap för att av en övergripande
orsak kunna genomföra en
omstrukturering, som berör flera verk
och verkschefer, alltså fall där en
förflyttning påkallas av organisatoriska
skäl. Ett annat skäl är att en chef
visat sig mindre lämplig för sin uppgift
och att regeringen av den anledningen
vill förflytta honom eller henne till en
annan tjänst. Enligt propositionen kan
det givetvis även uppkomma andra fall
där det finns fullgoda skäl att
förflytta en verkschef. Det avgörande
borde enligt statsrådet vara vad som är
nödvändigt med hänsyn till myndighetens
bästa.
Myndighetschefer och vissa andra chefer
tillsätts normalt för en bestämd tid, i
allmänhet sex år första gången och
därefter tre år per period. Enligt 33 §
i den nya lagen (1994:260) om offentlig
anställning får chefen för ett statligt
affärsverk eller för Statens
arbetsgivarverk - om denne är anställd
för bestämd tid - skiljas från sin
anställning före utgången av denna tid,
om det är nödvändigt av hänsyn till
verkets bästa. Är chefen för någon annan
förvaltningsmyndighet som lyder
omedelbart under regeringen anställd för
bestämd tid, får han förflyttas till en
annan statlig anställning som tillsätts
på samma sätt, om det är påkallat av
organisatoriska skäl eller annars är
nödvändigt med hänsyn till myndighetens
bästa. Liknande bestämmelser infördes
ursprungligen den 1 juli 1987 på förslag
från regeringen i
verksledningspropositionen. De flyttades
sedan till den nya lagen om offentlig
anställning.
Möjlighet att tidsbegränsa en
verksledande tjänst finns enligt
anställningsförordningen (1994:373).
Inhämtade uppgifter
Utskottet har inhämtat uppgifter om hur
regeringen Carlsson III organiserat sitt
arbete i chefstillsättningsfrågor.
Utskottet har från regeringskansliet
bl.a. erhållit dels broschyren Statligt
ledarskap där regeringens chefspolicy
presenteras, dels ett avsnitt ur
Statsrådsberedningens PM 1996:1
Samrådsformer i regeringskansliet om
riktlinjer för beredningen av
utnämningsfrågor. Vidare har utskottet
erhållit en lista från regeringskansliet
över vilka generaldirektörer och andra
myndighetschefer som regeringen Carlsson
utnämnt sedan sitt tillträde i oktober
1994, bilaga A 12.2. Från
regeringskansliet har även inhämtats en
lista över utnämnda ambassadörer,
pressråd, pressattachéer, kulturråd samt
kulturattachéer under samma tidsperiod,
bilaga A 12.3.
Av materialet framgår bl.a. att i
regeringen Carlsson har
samordningsminister Jan Nygren haft ett
särskilt ansvar för beredningen av
utnämningsfrågor. När en myndighetschef
skall tillsättas ombesörjs
rekryteringsarbetet av respektive
fackdepartement. Gemensam beredning före
regeringsbeslut sker alltid med
Statsrådsberedningen och
Finansdepartementet. Sedan sitt
tillträde i oktober 1994 till februari
1996 förordnade regeringen Ingvar
Carlsson 63 personer som generaldirektör
eller annan myndighetschef. Vidare
utnämndes 26 ambassadörer.
Utskottet har hållit en offentlig
utfrågning i ärendet med f.
statsministern Ingvar Carlsson och f.
statsrådet Jan Nygren, bilaga B 9.
Vid utfrågningen framhöll Carlsson och
Nygren att regeringens utnämningar ej
skett på politiska grunder utan följt
reglerna om förtjänst och skicklighet.
Carlsson hävdade att det är oerhört
viktigt, inte minst för den som är
anhängare av en vital och stark
offentlig sektor, att man har mycket bra
ledare för denna. Carlsson trodde att
det skulle vara en mycket dålig politik,
inte minst för en socialdemokratisk
regering, att tillsätta personer som
inte var kompetenta därför att de har
partibok. Carlsson konstaterade att han
som tidigare statsminister inte visste
vad de allra flesta av dem som utnämnts
av hans regering hade för politisk
uppfattning.
Vidare påpekade Carlsson att man måste
räkna med att man kan satsa på fel
person. Det händer ju också i privata
företag. Men det har inte med ett
missbruk av utnämningsmakten att göra,
utan det beror möjligen på brister i
utnämningssystemet.
Carlsson framhöll att när det gäller
det praktiska hanterandet är det viktigt
att man blir skicklig på att hitta de
rätta personerna och att man tar sig den
tid som behövs för att verkligen
undersöka var de bästa kandidaterna
finns.
Carlsson menade att man inte skall
stänga UD-banan för politiker. De
exempel som nämndes på personer med
partipolitisk anknytning, t.ex. Anders
Thunborg och Anders Ferm, menade
Carlsson var utomordentligt högt
kvalificerade personer. De är mycket väl
skickade att företräda Sverige.
Beträffande utnämningen av dåvarande
statsrådet Sten Heckscher till
rikspolischef menade Jan Nygren att det
i och för sig inte fanns några hinder
för utnämningar av den typen, men Nygren
underströk att det krävs att man
uppfyller en del andra krav som är att
hänföra just till skicklighet och
förtjänst. I Heckschers fall uppfylls de
kraven i första hand naturligtvis
beroende på de erfarenheter som han
skaffat sig i sin juridiska bana.
När det gäller viktningen mellan
förtjänst- och skicklighetskriterierna
sade Jan Nygren att det är en fråga som
det egentligen är omöjligt att svara på.
Lång erfarenhet kan också leda till att
man konstaterar att personen är
skicklig.
Enligt Carlsson är ett s.k. spoil
system inte förenligt med nuvarande
bestämmelser eftersom reglerna om
förtjänst och skicklighet måste följas.
Vidare sade Carlsson att det finns vissa
argument för ett s.k. spoil system, men
det finns också mycket stora nackdelar.
Carlsson ansåg att man bör betänka dem
innan man går över till ett sådant
system. Man tappar ju i kontinuitet. Man
förlorar erfarenhet. Man gör sig av med
kompetens och kunnande.
Nygren framhöll att han personligen är
fanatisk motståndare till s.k. spoil
system. Nygren upplever den svenska
tjänstemannandan som oerhört viktig,
dvs. oavsett vilken politisk uppfattning
man har i botten, fullgör man den
uppgift som riksdag och regering ålagt
myndigheten. Carlssons erfarenhet är att
ämbetsmännen, från landshövdingar till
ämbetsmän i lägre befattningar, strävar
efter att vara lojala mot den sittande
regeringen och att förverkliga de beslut
som fattas i riksdagen.
Utskottets bedömning
Utskottet, som också under tidigare
granskningar berört utnämningspolitiken,
konstaterar att de utnämningar som
regeringen Carlsson III gjort är
förenliga med föreskriften i
regeringsformen att endast sakliga
grunder såsom förtjänst och skicklighet
skall vara tillämpliga vid tillsättning
av statlig tjänst. Att vissa personer
har en öppet deklarerad politisk
ståndpunkt kan inte få hindra regeringen
från att utnämna dem. Utskottet vill
också framhålla att politisk erfarenhet
ofta kan vara en viktig erfarenhet när
det gäller att leda offentliga
verksamheter.
Granskningen föranleder inget
ytterligare uttalande från utskottet.
15. Regeringens handläggning av
krigsmaterielexportfrågor
15.1 Inledning
Tre anmälningar med anknytning till
Krigsmaterielinspektionen (KMI), numera
Inspektionen för strategiska produkter
(ISP), och det till inspektionen knutna
rådgivande organet (rådgivande nämnden,
numera exportkontrollrådet) har inkommit
till utskottet våren 1995 respektive
våren 1996.
Härutöver har anmälningar inlämnats
dels beträffande godkännande av
licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal
och komponentleveranser under tiden
1990-1995, dels beträffande tillstånd
till krigsmaterielexport till Oman.
15.2 Organisationen av
tillståndsgivningen
Krigsmaterielinspektionens/Inspektionens
för strategiska produkter uppgifter,
organisation m.m.
Krigsmaterielinspektionen inrättades
under 1930-talet som en följd av
nedrustningsförhandlingarna i Genève som
Nationernas förbund initierade.
Kontrollmyndigheten förlades till
dåvarande Handelsdepartementet. Vid
departementsreformen 1982/83 överfördes
KMI till UD:s handelsavdelning. KMI
utgjorde dels en departementsenhet för
beredning av tillståndsärenden, dels en
myndighet som utövade kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel.
KMI:s organisatoriska ställning var
föremål för utredning 1987. I den
efterföljande propositionen (prop.
1987/88:154) förordades dels att KMI
även fortsättningsvis skulle handlägga
ärenden enligt såväl tillverkningslagen
som utförsellagen och svara för
beredning och tillsyn, dels att KMI:s
organisatoriska ställning inte skulle
förändras.
KMI ombildades den 1 februari 1996 till
en ny myndighet för kontroll över
krigsmateriel och andra strategiskt
känsliga produkter, benämnd Inspektionen
för strategiska produkter (prop.
1995/96:31, bet. UU3). Uppgifterna för
inspektionen är att pröva merparten av
de ärenden om kontroll över
krigsmateriel och andra strategiskt
känsliga produkter som regeringen eller
ett enskilt statsråd tidigare hade till
uppgift att pröva. Regeringen prövar
dock även fortsättningsvis ärenden som
har principiell betydelse eller annars
är av särskild vikt, men ordningen att
ett enskilt statsråd avgör
tillståndsärenden har upphört.
Verksamheten regleras i förordningen
(1995:1680) med instruktion för
Inspektionen för strategiska produkter.
Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet
Regeringen beslöt i februari 1985 att
inrätta en rådgivande nämnd för
krigsmaterielexportfrågor. Beslutet hade
föregåtts av ett förslag från en
arbetsgrupp inom UD:s handelsavdelning,
som i juni 1984 föreslog att en från
riksdagen fristående, av regeringen
tillsatt parlamentariskt sammansatt
nämnd med rådgivande funktioner inom
krigsmaterielexportområdet skulle
tillsättas. Det föreslogs att
ledamöterna skulle utses efter förslag
från de partier som är företrädda i
utrikesnämnden.
Den rådgivande nämndens uppgift borde
enligt propositionen 1984/85:82 vara att
lämna råd i enskilda exportärenden.
Ledamöterna i den rådgivande nämnden
borde enligt propositionen besitta
erforderlig sakkunskap på det aktuella
området. Mot bakgrund av att kunskap om
utrikes- och säkerhetspolitik finns
företrädd inom utrikes- och
försvarsutskotten förordades i
propositionen en på parlamentarisk grund
tillsatt nämnd. En rådgivande nämnd
borde tillsättas efter förslag från de
partier som är företrädda i
Utrikesnämnden. En viss anknytning till
Utrikesnämndens ledamöter skulle kunna
vara naturlig. Enligt propositionen
borde ledamöterna utses för en tid av
tre år och antalet ledamöter borde uppgå
till högst sex.
Samrådet borde enligt propositionen
ske, förutom i frågor om länderval, om
samarbetsavtal med andra länder och om
större export- och licensärenden.
Samrådet borde ske före föredragningen
av det ansvariga statsrådet och därmed i
förekommande fall före överläggningarna
med Utrikesnämnden. Samråd borde enligt
propositionen ske inte bara i fall då
beredningen talade för ett positivt
beslut utan även i fall där t.ex. en
ansökan borde avslås.
Nämnden bestod under perioden fram till
omvandlingen av myndigheten den 1
februari 1996 av sex ledamöter som
förordnades av regeringen för högst tre
år.
Inrättandet av Rådet för
exportkontrollfrågor m.m.
I propositionen 1995/96:31 om ny
myndighet för kontroll över
krigsmateriel och andra strategiskt
känsliga produkter föreslog regeringen
att dåvarande Rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor skulle
ombildas till ett råd för samråd i
exportkontrollfrågor hos den nya
myndigheten.
Enligt propositionen skall arbetet i
rådet ta sikte inte bara på samråd. Det
skall också tillföra myndigheten
sakkunskap och kontinuerlig inblick i
relevanta utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitiska frågor. Rådets
sammansättning och arbetsformer bör
enligt propositionen avpassas för de
funktioner som det skall ha. Lekmän bör
ingå i rådet. Dessa ledamöter bör
regeringen utse efter förslag från de
partier som är företrädda i
Utrikesnämnden.
I ett yttrande till utrikesutskottet
med anledning av propositionen anförde
konstitutionsutskottet (1995/96:KU4y)
bl.a. att utskottet inte hade några
invändningar mot förslaget att ombilda
den rådgivande nämnden till ett råd för
samråd med myndigheten med delvis nya
och utvidgade uppgifter. Utskottet
utgick från att det arbetssätt som
utvecklats under de cirka tio år som
rådgivande nämnden funnits kommer att
fortsätta och att det faktum att en
större krets av partier kommer att vara
med inte kommer att utgöra något hinder
för ett smidigt arbetssätt.
Utrikesutskottet tillstyrkte för sin
del också förslaget i denna del i sitt
betänkande (bet. 1995/96:UU3).
Den aktuella lagstiftningen, 6-9 §§
förordningen (1995:1680) med instruktion
för Inspektionen för strategiska
produkter, trädde i kraft den 1 februari
1996. Enligt 6 § skall rådet bestå av
krigsmaterielinspektören och högst 10
andra ledamöter.
Krigsmaterielinspektören är rådets
ordförande.
15.3 Utnämningen av ny
krigsmaterielinspektör
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.1), som
inlämnats våren 1995, hemställs att
utskottet granskar skälen till den långa
vakansen vad gäller posten som
krigsmaterielinspektör. Utskottet har
med anledning av anmälan inhämtat en
promemoria från Statsrådsberedningen,
upprättad inom Krigsmaterielinspektionen
(bilaga A 13.2).
Promemoria från KMI
Då förre krigsmaterielinspektören Gunnar
Lund den 8 oktober 1994 lämnade sin
tjänst för att tillträda en tjänst som
statssekreterare i Utrikesdepartementets
handelsavdelning, förordnades Dennis
Harlin att vikariera på tjänsten till
dess en ny befattningshavare förordnats.
En ny ordinarie krigsmaterielinspektör
utsågs av regeringen den 11 maj 1995 med
tillträde den 1 juli 1995.
Enligt promemorian påbörjades arbetet
med att söka en ny
krigsmaterielinspektör så snart tjänsten
blev vakant. Under senhösten 1994
uppdrogs åt en grupp statssekreterare
att se över
krigsmaterielexportpolitiken. Det
klargjordes tidigt att det kunde bli
aktuellt med organisatoriska
förändringar med anledning av översynen.
Med hänsyn till att det bedömdes som
mindre lämpligt att tillsätta en ny
krigsmaterielinspektör innan besked
kunde ges om inspektionens framtid
bedrevs rekryteringsarbetet under den
period översynen pågick mindre
intensivt. I månadsskiftet april/maj
1995, då det stod klart att en ny
myndighet skulle komma att upprättas,
intensifierades rekryteringsprocessen
som senare resulterade i att ambassadör
Staffan Sohlman utnämndes till ny
krigsmaterielinspektör.
Enligt promemorian har befattningen
under mellantiden upprätthållits av en
erfaren person som redan arbetade vid
inspektionen och därför hade goda
förutsättningar att svara för
verksamheten på ett fullgott sätt. En
ordinarie krigsmaterielinspektör utsågs
enligt promemorian så tidigt som möjligt
med hänsyn de planerade organisatoriska
förändringarna.
Utskottets bedömning
När det gäller utnämningen av ny
krigsmaterielinspektör med anledning av
den vakans som uppstod i oktober 1994
och som varade i ett drygt halvår, vill
utskottet anföra följande.
Som framgår av KMI:s redovisning var
orsaken till tidsutdräkten främst den
översyn av KMI och dess verksamhet som
inleddes ungefär samtidigt med att
befattningen som krigsmaterielinspektör
blev vakant hösten 1994. KMI framhåller
det mindre lämpliga i att tillsätta en
ny befattningshavare, innan besked kunde
ges om inspektionens framtid.
Rekryteringsarbetet intensifierades
sedan klarhet vunnits våren 1995 om att
en ny myndighet skulle komma att
inrättas, varefter en ny
krigsmaterielinspektör utsågs.
Befattningen upprätthölls enligt KMI
under tiden av en person med förmåga att
svara för verksamheten på ett fullgott
sätt.
Som utskottet tidigare uttalat i annat
sammanhang bör vakanser på befattningar
som verkschefer eller motsvarande fyllas
så snabbt som möjligt. Särskilda
omständigheter, som har att göra med
t.ex. nära förestående förändringar av
verksamhetens grundläggande
förutsättningar, kan enligt utskottets
mening motivera avsteg från den nämnda
huvudprincipen. Det är en fördel att det
finns en ny chef som tillträder före en
omorganisation och leder
förändringsarbetet.
Utskottet finner ingen anledning att i
övrigt göra något uttalande med
anledning av granskningen i denna del.
15.4 Utseende av nya ledamöter i
dåvarande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.1) hemställs
att utskottet undersöker varför
utnämningen av ledamöter i den
rådgivande nämnden tagit orimligt lång
tid och hur beredningen av ärendet
handlagts vad avser kontakterna med de
politiska partierna. I en annan anmälan
(bilaga A 13.3) ställs frågan varför
inte alla riksdagspartier anmodats att
föreslå kandidater till den rådgivande
nämnden och om statsrådet Hellström, då
ansvarig för krigsmaterielfrågor, brutit
mot etablerade parlamentariska principer
då han underlåtit att involvera alla
partier i nomineringssammanhang.
Utskottet har med anledning av
anmälningarna inhämtat en promemoria
från Statsrådsberedningen, upprättad
inom Krigsmaterielinspektionen (bilaga A
13.2).
Promemoria från KMI
Förordnandena för de ledamöter i
rådgivande nämnden som utsetts 1991 gick
ut den 31 december 1994. Enligt
promemorian började arbetet med att
förbereda utseendet av nya ledamöter i
början av december 1994. Mot bakgrund av
bl.a. den pågående översynen av
krigsmaterielexportfrågorna instruerades
KMI i mitten av december att förbereda
det kommande regeringsbeslutet under
förutsättningen att den rådgivande
nämnden skulle ha samma partipolitiska
sammansättning som tidigare. Därigenom
kunde undvikas att riksdagen skulle
behöva behandla samma fråga vid två
tillfällen med kort tidsmellanrum. En
samlad presentation av alla frågor med
anknytning till den kommande
omorganisationen skulle sålunda kunna
föreläggas riksdagen.
Av de kandidater som partierna
nominerat i slutet av januari 1995 var
fem män och en kvinna. En sammansättning
av nämnden på denna grund skulle inte
motsvara målsättningen i proposition
1987/88:105 om att andelen kvinnliga
ledamöter i statliga styrelser skulle
uppgå till 40 % år 1995. Därför sändes
en ny skriftlig förfrågan till partierna
den 13 mars 1995, varvid ytterligare en
kvinna nominerades. Ytterligare
underhandskontakter ledde inte till att
någon ytterligare kvinnlig ledamot
nominerades, varför regeringen den 1
juni 1995 beslöt förordna två kvinnor
och fyra män till den rådgivande
nämnden.
Enligt promemorian får tidsutdräkten
ses mot bakgrund av regeringens strävan
att uppfylla det mål för jämställdhet
mellan könen som riksdagen lagt fast.
Utskottets bedömning
Vad gäller utseende av nya ledamöter i
dåvarande Rådgivande nämnden i
krigsmaterielexportfrågor finns två
anmälningar, av vilka den ena gäller
tidsutdräkten och den andra
sammansättningen av nämnden.
Utskottet konstaterar i fråga om
tidsutdräkten att det våren 1995 uppstod
en vakans under en period av fem
månader. Utskottet anser detta vara en
alltför lång tid. Av KMI:s promemoria
framgår att vakansen hade samband med
regeringens strävan efter att i det
aktuella ärendet uppnå målet att andelen
kvinnliga ledamöter, i enlighet med
riksdagens principbeslut, skulle uppgå
till minst 40 %. De nomineringar som de
politiska partierna inkom med uppfyllde
inte kravet på könsmässig fördelning
enligt den nämnda principen, varför nya
förfrågningar gjordes och nya
underhandskontakter togs. Regeringen
fick slutligen nöja sig med en något
lägre andel kvinnliga ledamöter än
avsett.
En konsekvens av tidsutdräkten var
bl.a. att någon behandling i Rådgivande
nämnden av de exportärenden som normalt
skulle ha beretts där under våren 1995
inte kunde komma till stånd. Det kan
inte uteslutas att detta förhållande kan
ha medfört vissa olägenheter för
regeringens och KMI:s handläggning av
vissa krigsmaterielexportärenden. Andra
möjligheter stod emellertid till buds
för dialogen med de politiska partierna,
främst muntliga underhandskontakter i
viktigare ärenden. Denna metod användes
bl.a. inför regeringens beslut om ett
förhandsbesked i en fråga om viss export
till Oman, som utskottet granskar i
särskild ordning (se nedan avsnitt
15.7). Utskottet redovisar i det
sammanhanget sin bedömning av vilka
effekter den uteblivna behandlingen av
rådgivande nämnden kan ha fått på det
aktuella ärendet.
Granskningen i denna del av
utnämningsärendet föranleder inget
ytterligare uttalande från utskottet.
När det gäller frågan om vilka partier
som gavs möjlighet att lämna förslag
till ledamöter i den rådgivande nämnden,
har det i den andra anmälan ifrågasatts
om regeringen bröt mot etablerade
parlamentariska principer, då inte alla
partier med representation i
Utrikesnämnden kom i fråga.
Som framgått ovan instruerades KMI av
regeringen i början av december 1994 att
förbereda det kommande regeringsbeslutet
om att utse nya ledamöter i Rådgivande
nämnden från den 1 januari 1995 med den
utgångspunkten att nämnden skulle ha
samma partipolitiska sammansättning som
tidigare. Denna princip kom i viss
motsatsställning till den tidigare
tillämpade principen att ledamöterna
skulle hämtas från de partier som är
representerade i Utrikesnämnden.
Utrikesnämndens sammansättning hade
efter valet 1994 ändrats så att alla
riksdagspartierna var företrädda och
således också Vänsterpartiet, som
erhållit en ordinarie plats, samt
Miljöpartiet och Kristdemokratiska
samhällspartiet, som erhållit var sin
suppleantplats. Representationen för de
nämnda partierna tillsammans med en
ordinarie plats för Folkpartiet
liberalerna var resultatet av att
Socialdemokraterna avstod dessa platser
för att åstadkomma representation för de
fyra nämnda partierna. Vid en
mandatfördelning enligt d´Hondts metod
skulle samtliga nämnda partier blivit
helt utan representation.
Skälet till att regeringen ville ha
samma partirepresentation i Rådgivande
nämnden som tidigare var enligt KMI:s
promemoria den pågående översynen av KMI
och regeringens strävan att kunna
förelägga riksdagen en samlad
presentation av alla frågor som berörde
den kommande organisationen, inklusive
den partipolitiska sammansättningen av
efterföljaren till Rådgivande nämnden.
Utskottet finner ingen anledning till
kritik av regeringens förfarande att för
en övergångsperiod, i avvaktan på
riksdagens beslut om en ny organisation
m.m. på krigsmaterielexportområdet, utse
ledamöter i rådgivande nämnden enligt
tidigare ordning.
15.5 Tillsättningen av ledamöter i
Exportkontrollrådet
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.4) hemställs
att utskottet granskar regeringens och
statsrådet Jan Nygrens handläggning,
uttalanden och beslut angående
tillsättning av ledamöter i
Exportkontrollrådet, som är knutet till
Inspektionen för strategiska produkter.
Utskottet bör enligt anmälan undersöka
om hanteringen av frågan står i
överensstämmelse med riksdagens beslut
om inrättande av den nya myndigheten.
Med anledning av denna anmälan har
utskottet från Utrikesdesdepartementets
handelsavdelning inhämtat de
beslutshandlingar som upprättats i
samband med förordnandet av ledamöter i
det rådgivande organet (bilaga A 13.5).
Från KMI har inhämtats den skriftväxling
mellan myndigheten och de politiska
partierna som förevarit inför beslutet
att förordna ledamöter i
Exportkontrollrådet (bilaga A 13.6). I
denna del har utskottet även genomfört
en utfrågning med dåvarande statsrådet
Jan Nygren (bilaga B 8).
Ledamöter i myndigheternas styrelser
I regeringens proposition (prop.
1986/87:99) med anledning av
Verksledningskommitténs förslag fanns
inga detaljerade uttalanden om
ledamöterna i myndigheternas styrelse.
Det framhölls t.ex. att tillskott av
områdeskunskap och professionellt
kunnande är viktigt i många myndigheter.
I den mån en myndighet riktar sin
verksamhet direkt mot medborgarna bör
representanter för det allmänna
medborgerliga omdömet ingå, vilket bäst
representeras av folkvalda i riksdag,
landsting och kommuner. Sammansättningen
av styrelserna bör enligt propositionen
inte regleras, men antalet ledamöter bör
framgå av respektive myndighets
instruktion.
Konstitutionsutskottet (bet.
1986/87:29) anförde med anledning av
propositionen i denna del att
lekmannastyrelsernas sammansättning
måste bestämmas av regeringen från fall
till fall med beaktande av de uppgifter
som myndigheten har.
När det gäller sammansättningen av
styrelserna har riksdagen med anledning
av propositionen 1987/88:105 ställt sig
bakom målformuleringen att andelen
kvinnliga ledamöter i statliga styrelser
på central och regional nivå skall uppgå
till 40 % år 1995.
Utnämningar till statliga myndigheters
styrelser är väsentligen oreglerade.
Exempel på undantag från denna ordning
är bestämmelserna om styrelsen i AP-
fondernas reglementen. Enligt uppgift
från Statsrådsberedningen är det inte
ovanligt att det förekommer en dialog
mellan departementen om de kandidater
som olika organisationer föreslagit
beträffande lämpligheten i olika
avseenden. Det är enligt samma källa
inte ovanligt att det på de departement
som har ansvar för många myndigheter
finns särskilda handläggare för
kontakterna med dessa myndigheter
inklusive frågor om rekrytering till
styrelserna.
Ledamöternas anknytning till riksdagen
1985-1995
Utskottet har utifrån en genomgång av
samtliga regeringsbeslut sedan 1985
avseende tillsättning av av ledamöter i
Rådgivande nämnden funnit att praxis
beträffande utnämningar har varit att
utse riksdagsledamöter eller f.d.
riksdagsledamöter. (Den dåvarande
landshövdingen Bertil Löfberg, som
utnämndes 1987, hade perioden 1971-1976
varit ledamot av riksdagen).
Partinomineringar till
Exportkontrollrådet och regeringens
beslut med anledning härav
Enligt den brevväxling mellan KMI och de
politiska partierna som redovisas i
bilaga A 13.6 har de partier, som inte
tidigare varit representerade i det
rådgivande organet, nominerat ledamöter
enligt följande.
Miljöpartiet har nominerat
vapenexportforskaren Henrik Westander,
Svenska Freds, som ledamot i rådet.
Vänsterpartiet har nominerat prästen och
fredsaktivisten Elisabeth Gerle och en
annan icke-parlamentariker, ombudsman
Örjan Svedberg, som
förstahandskandidater. Som alternativ
till dessa nominerades riksdagsledamoten
Eva Zetterberg och f.d.
riksdagsledamoten C. H. Hermansson.
Kristdemokratiska samhällspartiet
nominerade från början två icke-
parlamentariker, förre statssekreteraren
Kurt Hedman och informationssekreteraren
Ingrid Strömbom. Sedan statssekreterare
Gunnar Lund vid Utrikesdepartementets
handelsavdelning meddelat partiets
gruppledare i riksdagen att regeringen
krävde att kandidaterna skulle vara
parlamentariker nominerades i stället
riksdagsledamöterna Dan Ericsson och
Ingrid Näslund.
Regeringen utnämnde den 8 februari
följande personer till ledamöter av
Rådet för exportkontrollfrågor: Iréne
Vestlund, Nils T Svensson och Birgitta
Johansson, alla (s), Anders Björck och
Karin Falkmer, båda (m), Anders Svärd
(c), Ylva Annerstedt (fp), Dan Ericsson
(kds), Eva Zetterberg (v). Alla utom
Ylva Annerstedt är riksdagsledamöter.
Annerstedt har förut varit ledamot av
riksdagen. Beslutet innebär att den
plats till vilken Miljöpartiet nominerat
en kandidat inte besatts.
Motiveringen till regeringsbeslutet
Vid frågestunden i riksdagen den 8
februari frågade Birger Schlaug (mp) Jan
Nygren om vilket skälet var till att
regeringen vägrat att acceptera
Miljöpartiets nominering av Henrik
Westander.
Enligt Jan Nygren är regeringen i sin
fulla rätt att slutgiltigt ta ställning
till vilka ledamöter som skall ingå i
rådet. Det huvudsakliga skälet till
regeringens beslut är att Westander inte
har någon parlamentarisk anknytning och
att han representerar ett särintresse
genom sin anknytning till Svenska Freds.
Enligt Nygren har kravet på en
parlamentarisk anknytning framgått av
propositionen angående inrättandet av
den nya myndigheten. Regeringens önskan
har också redovisats i muntliga
överläggningar med partikanslierna.
Utfrågning av Jan Nygren
Enligt Nygren var regeringen i sin fulla
rätt att kräva att ledamöterna i
Exportkontrollrådet skulle ha en
parlamentarisk förankring. För denna
ståndpunkt finns det enligt Nygren stöd
i förarbetena till inrättandet av den
förutvarande rådgivande nämnden och det
nya rådet. I muntliga kontakter med
partierna hade dessutom Nygren och
representanter för Inspektionen för
strategiska produkter gjort klart att
det var personer med parlamentarisk
förankring som efterfrågades. Nygren
hävdade också att det finns en
principiell skillnad mellan att utse
representanter i ett råd och att utse
representanter i t.ex. parlamentariska
kommittéer. Exportkontrollrådets uppgift
är att ge råd till myndigheten inom
ramen för det existerande regelverket,
medan en parlamentarisk utredning oftast
har till uppgift att se över regelverk,
komma med nya idéer och lämna förslag
till förändringar. Därför är det enligt
Nygren rimligt att regeringen har ett
större inflytande över vilka
partirepresentanter som utses när det
gäller rådgivande organ än när det
gäller kommittéerna.
Nygren hade uppfattat Miljöpartiets
nominering av Henrik Westander, som
saknade parlamentarisk förankring, som
en provokation. Det var enligt Nygren
bekant att Westander inte var medlem i
partiet vid den aktuella tidpunkten.
Dessutom hade han ganska nyligen haft en
batalj med ett företag som tillverkar
krigsmateriel. Miljöpartiets förslag
svarade av sakliga och praktiska skäl
inte mot vad regeringen önskade.
Eftersom Westander inte representerar
någon annan uppfattning än den som
Miljöpartiets parlamentariker
representerar, borde partiet enligt
Nygrens mening kunna acceptera de
principer som gällde för dem som skulle
sitta i rådet. Dessutom representerade
Westander genom sin tillhörighet till
Svenska Freds ett särintresse, inte i
den meningen att freden skulle vara ett
särintresse utan att Svenska Freds utgör
ett sådant. De riksdagsledamöter som är
medlemmar i Svenska Freds eller någon
annan fredsorganisation representerar
däremot inte ett särintresse enligt
Nygren.
Kravet på parlamentarisk anknytning
ifrågasattes vid utfrågningen. Nygren
framhöll att det av propositionen om
inrättande av Inspektionen för
strategiska produkter m.m. framgår att
den tidigare till KMI knutna rådgivande
nämnden skulle ombildas till ett råd för
den nya myndigheten. Texterna i
propositionen och utskottsbetänkandet
samt KU:s yttrande kunde under inga
omständigheter misstolkas enligt Nygren.
Denna uppfattning hade också stöd hos
flertalet av partierna. När regeringen
fattade sitt beslut den 8 februari om
att utse ledamöter i det nya rådet, hade
diskussionen pågått i nästan en månad,
varför man från partiernas sida inte kan
ha svävat i okunnighet om vad regeringen
önskade.
Enligt Nygren var det inte Westanders
kunskaper och långvariga arbete som låg
honom och Miljöpartiet i fatet. Nygren
menade att Westander genom sina
aktiviteter gjort att nomineringen av
hans namn blev komplicerad. Enligt
Nygren har de personer som sitter i
rådet genom sin parlamentariska
förankring ett allmänt förtroende i
samhället. Hanteringen av
vapenexportfrågorna bygger enligt Nygren
på att det finns ett slags förtroende
mellan de intressen som möts, som
innebär att man vet att ärendena
hanteras med utgångspunkt i regelverken
och att man har förankring i riksdagen.
Detta gör att rådet blir mindre sårbart
än om det skulle ha en annan
sammansättning.
Utskottets bedömning
När det gäller tillsättningen av
ledamöter i det nybildade
Exportkontrollrådet i början av 1996,
har utskottet funnit att regeringen
inför sitt beslut förfarit enligt
etablerad praxis på området i den
meningen att de berörda politiska
partierna ombetts att lämna förslag till
ledamöter i det nya rådet på samma sätt
som tidigare förfarits beträffande den
rådgivande nämnden. Enligt den
information utskottet inhämtat har en
dialog förts mellan regeringen och de
berörda partierna om vissa enskilda
förslag, varvid regeringen i ett fall,
beträffande Kristdemokratiska
samhällspartiets förslag, fått till
stånd en ny nominering och accepterat
denna. I ett annat fall har regeringen
inte accepterat en nominering från
Miljöpartiet med hänvisning till att den
föreslagna personen inte hade
parlamentarisk anknytning samt att
vederbörande representerade ett
särintresse.
Principiellt vill utskottet anföra
följande beträffande regeringens
utnämningsmakt. Som framgått ovan är
regeringens utseende av ledamöter i
myndigheternas styrelser väsentligen ett
oreglerat område, vilket innebär att
regeringen utan inskränkningar har rätt
att utse vem eller vilka den vill som
ledamot eller ledamöter i myndigheternas
styrelser och liknande. Denna rätt
faller tillbaka på att regeringen har
det grundläggande ansvaret för hur
myndigheterna sköter sina uppgifter och
därmed också vilka som ingår i dess
ledning. Mot denna bakgrund är det
naturligt att regeringen sakligt bedömer
förmågan att i olika hänseenden kunna
sköta ett visst uppdrag hos en person
som föreslagits till detta uppdrag.
Till detta skall läggas att regeringen
enligt praxis för en dialog med de
politiska partierna i de fall där
politiska företrädare skall utses.
Innebörden av denna praxis är att
partierna lämnar förslag, att regeringen
ibland kan återförvisa enskilda förslag
till partierna och att regeringen till
slut utser den eller de personer som
bäst svarar mot de krav som ställts upp.
Utskottet finner emellertid skäl att
betona att regeringens frihet inte får
innebära att regeringen vänder sig
direkt till enskilda personer, med
förbigående av partiorganisationerna, i
samband med rekryteringar av
partiföreträdare till olika uppdrag.
Enligt utskottet förväntas regeringen i
sin utnämningspolitik undvika en
likriktning av sammansättningen av en
styrelse eller ett råd. Sättet på vilket
ledamöterna utses utgör i sig en viss
garanti för mångfald.
Utskottet finner mot den angivna
bakgrunden att regeringen handlat
formellt korrekt och i överensstämmelse
med etablerad praxis i det här aktuella
utnämningsärendet.
Granskningen föranleder i övrigt inget
ytterligare uttalande.
15.6 Godkännande av
licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal
och komponentleveranser
Ärendet
Frågan om vidareexport av
licenstillverkad krigsmateriel,
samarbetsavtal samt deklarationer om
egen tillverkning har anmälts till
utskottets granskning (bilaga A 14.1).
Enligt anmälan tenderar den direkta
krigsmaterielexporten att minska och det
internationella samarbetet att öka.
Gemensam utveckling och tillverkning
liksom överlåtelser av
tillverkningsrätter m.m. spelar enligt
anmälan en stor roll i sammanhanget.
Frågan ställs i anmälan om denna
utveckling kan innebära att svensk
krigsmateriel hamnar i stater som vi
inte godkänner som mottagare av svensk
krigsmateriel.
I anmälan begärs följande:
1. Utskottet bör dels begära in och
granska samtliga avtal om försäljning av
tillverkningsrättigheter, som medger
reexport av den licenstillverkade
materielen och som är godkända av
regeringen och berörda
utrikeshandelsministrar mellan 1990 och
1995, dels pröva om godkännandet av
dessa överensstämt med intentionerna i
riksdagens beslut 1981/82 respektive
1991/92.
2. Utskottet bör dels begära in och
granska samtliga samarbetsavtal som
medger reexport av den samtillverkade
materielen och som är godkända mellan
1990 och 1995, dels pröva om
godkännandet av avtalen stämt överens
med riksdagens beslut enligt 1 ovan.
3. Utskottet bör dels begära in
statistiska uppgifter över hur stor del
av den totala krigsmaterielexporten som
sker med stöd av deklarationer om egen
tillverkning (OPD), dels pröva om
komponentexporten stämmer överens med
den uppfattning som kom till uttryck i
riksdagens beslut 1982 om strävan efter
att förhindra att svensk krigsmateriel
"vidareförs till länder till vilka vi
inte skulle tillåta direktexport".
En kanslipromemoria (bilaga A 14.2) har
upprättats med anledning av anmälan.
Dessutom har utskottet inhämtat en
promemoria från Statsrådsberedningen
upprättad inom KMI (bilaga A 14.3).
Bestämmelser om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt,
samarbetsavtal och slutanvändarintyg
Den redovisning som lämnas här gäller
bestämmelserna före den 1 februari 1996,
då tillståndsgivningen överflyttades
från regeringen till den nyinrättade
myndigheten Inspektionen för strategiska
produkter och Krigsmaterielinspektionen
upphörde.
Upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt m.m.
I lagen (1992:1300) om krigsmateriel
regleras frågan om avtal om
tillverkningsrätt m.m. i 7-9 §§.
Enligt 7 § får avtal som innebär
upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt till någon i utlandet
inte ingås här i landet utan tillstånd
av regeringen. Vidare får svenska
myndigheter, svenska företag och den som
är bosatt eller stadigvarande vistas här
inte heller utom landet ingå sådant
avtal utan tillstånd av regeringen.
Inte heller får, enligt 8 §, avtal med
någon utom landet om att gemensamt med
denne eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel eller om
att gemensamt tillverka krigsmateriel
ingås här i landet utan tillstånd av
regeringen. På samma sätt som stadgas i
7 § får svenska myndigheter eller
företag och den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här inte heller
utom landet ingå sådant avtal utan
tillstånd av regeringen.
Även avtal om tillägg till eller
ändring av avtal av det slag som kräver
tillstånd av regeringen enligt 7 och 8
§§ kräver enligt 9 § tillstånd av
regeringen i vissa fall. Det gäller om
tillägget eller ändringen avser den
materiel som omfattas av avtalet,
vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse
av rätt enligt avtalet, rätt att
tillhandahålla krigsmateriel till
mottagare som inte angivits tidigare,
förlängning av avtalets giltighetstid
eller bestämmelser om sekretess.
Slutanvändarintyg och deklaration om
egen tillverkning
Enligt 6 § krigsmateriellagen är all
utförsel av krigsmateriel utan tillstånd
förbjuden. Ansökningar om utförsel
prövas normalt av regeringen. Ärenden
som inte avser utförsel i större
omfattning eller som inte i övrigt anses
vara av större vikt prövas av ansvarigt
statsråd. Meddelade tillstånd
undertecknas av
krigsmaterielinspektören. Vilka
uppgifter som skall lämnas i en ansökan
om utförseltillstånd framgår av 8 §
krigsmaterielförordningen.
Vid handläggningen av en
utförselansökan kräver inspektionen
normalt antingen ett slutanvändarintyg
eller ett intyg om egen tillverkning.
Slutanvändarintyg (Declaration of End
User, DEU) och deklaration om egen
produktion (Own Production Declaration,
OPD) ingår i ett hierarkiskt regelsystem
som tillämpas vid tillståndsgivningen.
Slutanvändarintyget skall enligt KMI:s
regelverk användas dels vid leveranser
av krigsmateriel för strid, oavsett
mottagarland, dels vid leveranser av
övrig krigsmateriel till militär eller
statlig myndighet i andra stater än OECD-
stater.
Alternativa slutanvändarintyg är
Declaration of Use, DoU, som kan
användas vid leveranser av övrig
krigsmateriel till militära och civila
myndigheter i land inom OECD, vidare
Certificate of End User, CEU, som kan
användas vid leverans av övrig
krigsmateriel för civilt bruk till
utländska privata och offentliga
rättssubjekt, samt Company Certificate
of Intent and Use, CIU. Det sistnämnda
intyget kan användas i de fall ett
företag köper övrig krigsmateriel från
Sverige för att användas vid t.ex.
licenstillverkning eller vid renovering
eller uppgradering av krigsmateriel som
hör till statlig inhemsk
försvarsmyndighet men där det av någon
anledning skulle vara mindre lämpligt
att kräva slutanvändarintyg från
försvarsmyndigheten.
Intyg om egen tillverkning, Own
Production Declaration, OPD, används
normalt vid utförsel till företag av
produkter för användning i köparens egen
produktion eller vidarebearbetning av
stapelvaror som krut och sprängämnen och
av komponenter som saknar egen
identitet.
Intyget skall utfärdas av det köpande
företaget på företagets brevpapper och
vara undertecknat av behörig företrädare
för köparen och vara försett med
köparföretagets stämpel. Köparen eller
slutmottagaren sänder intyget till det
svenska exporterande företaget, som
inger det till KMI tillsammans med
ansökan om utförseltillstånd.
Förutsättningarna för att tillstånd
skall ges till vidareexport är att
exporten sker till ett land som åtnjuter
Sveriges förtroende och att produkten
inte har en svensk identitet.
Tillämpningen av regelverket
Inledning
Konstitutionsutskottet har sedan mitten
av 1980-talet vid ett flertal tillfällen
granskat frågor om vidareexport av
krigsmateriel m.m. Granskningen har
avsett två huvudtyper av vidareexport:
AB Bofors export av bl.a. robot 70 via
Singapore och FFV:s s.k. Englandsavtal
avseende vidareexport av bl.a.
granatgeväret Carl Gustaf och ammunition
m.m. till detta vapensystem. En tredje
kategori, mindre omfattande än de nyss
nämnda, är Nobelkruts export av krut och
sprängmedel till bl.a. Iran via
Österrike, Italien och Jugoslavien med
företag i dåvarande DDR som ytterligare
mellanhand.
Medborgarkommissionens rapport om
svensk vapenexport (SOU 1988:15) och
konstitutionsutskottets
granskningsbetänkanden under tiden
1985/86- 1993/94 är de viktigaste
källorna för denna genomgång. En
fullständig redovisning återfinns i
bilaga A 14.2. Här återges resultatet av
genomgången i sammanfattning.
Olaglig vidareexport av svensk
krigsmateriel har förekommit sedan
mitten av 1960-talet och avsett
huvudsakligen robot 70, kanoner eller
kanondelar, granatgevärssystemet Carl
Gustaf samt krut och sprängämnen.
Inblandade företag har varit AB Bofors,
affärsverket FFV och Nobelkrut.
Mottagare av vidareexporten har varit
ett tiotal länder, som inte ingått i
kretsen av länder till vilka export av
svensk krigsmateriel varit tillåten.
Bofors vidareexport via Singapore har
gällt robot 70, kanoner eller kanondelar
och ammunition. Nobelindustrier, till
vilken koncern AB Bofors hör, har
medgett export av drygt 300 robot 70 via
Singapore till Bahrein och Dubai under
tiden 1977-1981 och
ammunitionsleveranser till Oman 1985. De
vid Bofors ansvariga dömdes för grov
varusmuggling. Bofors
kontraktsarrangemang var enligt
Medborgarkommissionen avsedda att
vilseleda myndigheterna i både Sverige
och Singapore. Några belägg för att
krigsmaterielinspektören, regeringen
eller enskilda statsråd medverkat i
eller haft kunskap om den olagliga
exporten har Medborgarkommissionen inte
funnit. Kommissionen fann det dock
anmärkningsvärt att KMI inte reagerade i
tid på upprepade indikationer på
vidareexport från Singapore.
Vidareexport av kanoner eller
kanondelar har förekommit i flera fall:
till Filippinerna, Oman, Sydkorea,
Taiwan och Thailand. Något åtal med
anledning härav har inte väckts.
Reexport av ammunition från Bofors utan
tillstånd har förekommit till Argentina,
Bahrein, Dubai och Kuwait via bl.a.
Italien, Singapore och Storbritannien.
Medborgarkommissionen fann inte några
tecken på att KMI eller
regeringstjänstemän uttryckligen känt
till att olaglig export av ammunition
förekom, däremot att KMI känt till
risken att licenstillverkad ammunition
kunde säljas till länder runt Persiska
viken.
FFV:s s.k. Englandsavtal har avsett
export/licenstillverkning av
granatgevär samt delar och ammunition
till dessa. En stor del av denna
försäljning har under en femtonårsperiod
vidareexporterats. Avtalen som ingicks
ursprungligen 1963 avvecklades 20 år
senare då kraven på slutanvändarintyg
skärptes.
Åtal har i flera fall väckts i slutet
av 1980-talet angående olaglig
vidareexport av granatgevärssystemet
Carl Gustaf till bl.a. Saudiarabien via
Storbritannien och ammunition till Dubai
via Singapore. Åtalen ogillades i
samtliga fall på grund av bl.a. brister
i bevisföringen och oklarheter
beträffande ansvarsförhållandena inom
FFV. Justitiekanslerns utredning 1989
slog fast att FFV:s Englandsavtal var
kända av regeringsmedlemmar vid tiden
för avtalens tillkomst men att de inte
kunnat sluta sig till hur avtalen skulle
komma att tillämpas.
Medborgarkommissionen fann att FFV
medvetet kringgått bestämmelserna i
några fall, däribland en affär med
Singapore angående ett komplett
granatgevärssystem. Olika regeringar
efter 1965 har enligt kommissionen inte
hållits underrättade om FFV:s avtal.
Nobelkruts affärer med krut och
sprängämnen har blivit föremål för
rättslig prövning i vissa fall. Det
gäller vidareexport via Österrike,
Italien och Jugoslavien till bl.a.
Östtyskland och Iran. Åtalet mot tre
personer inom Nobelkrut ogillades av
såväl tingsrätten som hovrätten. Enligt
hovrätten hade det inte kunnat visas att
den huvudåtalade varit medveten om att
vidareförsäljning planerades.
Underlåtenheten i vissa fall att lämna
upplysning om vidareförsäljning ansågs
inte vilseledande i den meningen att det
kunde medföra straffrättsligt ansvar. I
en senare utkommen bok har det gjorts
gällande att den huvudåtalade skulle ha
fällts till ansvar, om viss
dokumentation ur den östtyska
säkerhetspolisens arkiv varit
tillgänglig vid domstolens prövning av
åtalet. Detta är också åklagarens
uppfattning. Denne har till hovrätten
ingivit en resningsansökan i målet mot
Lundberg och Nobelkrut. Hovrätten
planerar att avgöra målet före sommaren
1996.
Medborgarkommissionen fann att
Nobelkrut i flera fall olagligt fört ut
krut och sprängämnen till Burma,
Egypten, Iran, Sydafrika och Syrien via
företag i Belgien, Italien, Jugoslavien,
Västtyskland, Österrike och Östtyskland.
Tekniken har i flera fall varit att en
laglig leverans omdirigerats vid gränsen
till det mottagande landet och via ett
annat land förts till ett tredje land
som inte varit godkänt som mottagare av
svensk krigsmateriel.
Medborgarkommissionen fann inget belägg
för att KMI eller någon annan inom
förvaltning eller regering skulle ha
medverkat i eller känt till Nobelkruts
olagliga affärer. Nobelkruts företrädare
förefaller ha handlat efter en egen
tolkning av reglerna som inte haft stöd
i regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet har i sin
granskning av vidareexporten via
Singapore bl.a. uttalat att det inte
kunnat beläggas att några
regeringsledamöter känt till
oegentligheterna. Regeringarna borde
enligt utskottet dock på ett tidigare
stadium ha misstänkt att allt inte stod
rätt till. Utskottet fann det nödvändigt
att tillstånds- och kontrollfunktionen
blev föremål för en grundlig översyn.
Dessa kritiska synpunkter har utskottet
i samband med senare granskningar funnit
anledning upprepa och i viss mån skärpa.
När det gäller FFV:s Englandsavtal har
utskottet uttalat att avtalen felaktigt
hade uppfattats som licensavtal i
stället för leveransavtal av de olika
för krigsmaterielexporten ansvariga
statsråden. Detta har enligt utskottet
varit orsaken till att regeringarna
under 1970-talet inte ingrep trots att
vidareexportreglerna skärpts.
KMI:s promemoria
I en promemoria 1995-09-11 (bilaga A
14.3) har Krigsmaterielinspektionen
(KMI) redovisat följande:
1. tillstånd till upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt enligt
7 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel
under tiden 1990-95,
2. tillstånd enligt 8 § lagen
(1992:1300) om krigsmateriel till
utveckling för annans räkning under
tiden 1990-95,
3. tillstånd enligt 8 § lagen
(1992:1300) om krigsmateriel till
gemensam utveckling eller produktion
under perioden 1993-95,
4. bruket av s.k. OPD-intyg i samband
med export av krigsmateriel under första
halvåret 1992 respektive 1995.
Antalet tillstånd enligt 7 §
krigsmateriellagen avseende upplåtelse
eller överlåtelse av tillverkningsrätter
uppgick under tiden den 1 januari
1990-den 13 juli 1995 till 32, varav 12
avsåg upplåtelse avseende
samarbetslandet och 2 avsåg tillverkning
med svensk slutanvändning. Resterande 18
fall avsåg möjlig tredjelandsexport. De
materieltyper som tillstånden avser är
följande:
- modifieringssats till 40 mm
luftvärnskanon
- lysammunition
- lasersikte till pansarvärnsystem
- elektroniskt ledningssystem till
krigsfartyg
- fäste för kulspruta
- flygsikte för robot
- pansarskott
- 9 mm s.k. High Performance-ammunition
- 5.56/7.62 mm pansarbrytande ammunition
- komponent till datorlänk för
luftstridsrobot
- pansarskott
- tvärperforering av krut
- övningsstörsändare
- stridsfordonssikte
- bandvagn 206.
Antalet länder som kan bli möjliga
mottagare av tredjelandsexport uppgår
totalt till ett sextiotal länder i
Europa, Asien, Afrika och Australien. I
ett fall har kretsen av möjliga
mottagarländer definierats som samtliga
NATO-länder och länder som ej är föremål
för FN-embargo.
För de 18 redovisade fallen gäller att
i 11 fall var avtalet i kraft men någon
tillverkning pågick ej vid årsskiftet
1994/95. I 6 fall var avtalet i kraft
och tillverkning pågick. I ett fall hade
avtalet ännu ej trätt i kraft.
Av promemorian framgår att som grund
för bedömningen av tänkta
tredjelanddestinationer ligger den
landbedömning som kunnat göras vid
tidpunkten för ärendets prövning. Om
situationen i det godkända tredjelandet
försämras, sker ingen återkallelse av
det givna tillståndet för det landet.
I två av de redovisade fallen har
reexport medgivits enligt
samarbetslandets utförselregler utan att
någon förklaring direkt framgår av
redovisningen. Det är i dessa fall fråga
om för Sverige generellt sett viktiga
samarbetsländer, för vilkas
exportpolitik det föreligger ett starkt
förtroende. Detta är också fallet
beträffande två länder som betraktas som
viktiga långsiktiga samarbetspartner för
Sverige. Det utländska företaget har i
det kommersiella avtalet angett en
omfattande länderlista som önskemål.
Detta skall enligt KMI inte tolkas som
en bekräftelse på att landets regering
är beredd att tillstyrka export till
samtliga. Listan bygger på de
samverkande företagens egna bedömningar
av både kommersiell och annan art. Ett
ärende gäller ett beslut att utvidga en
tidigare beviljad landlista. Tillägget
utgörs i första hand av länder i
Gulfområdet. Regeringen gjorde vid den
aktuella tidpunkten bedömningen att
export av övrig krigsmateriel till dessa
länder var möjlig.
Antalet tillstånd enligt 8 § lagen om
krigsmateriel avseende utveckling för
annans räkning för perioden den 1
januari 1990-den 13 juli 1995 var 6.
Hälften av dessa avsåg ett bestämt
mottagarland utan möjlighet till
vidareexport eller vidareexport endast
med den svenska regeringens tillstånd.
Resterande tre avsåg samtliga
krigsmateriel för strid. De aktuella
materielslagen är komponenter till
stridsvagnsmina som tillverkas i
samarbetslandet, reaktiveringssats till
stridsvagnsmina samt en s.k.
stridsvagnsbärgare. Avtalsländerna är
två europeiska länder. Tredjelandsexport
är i två fall möjlig enligt
samarbetslandets egna regler. I ett fall
gäller vidareexporten ett europeiskt
land. Av de tre avtalen var två i kraft
men ingen tillverkning förekom. I ett
fall hade inget avtal ingåtts.
23 tillstånd enligt 8 §
krigsmateriellagen redovisas avseende
avtal om gemensam utveckling eller
tillverkning. Av dessa avser 10 Sverige
som slutkund, i vissa fall med möjlighet
till vidareexport med den svenska
regeringens tillstånd i varje enskilt
fall. I fyra fall avses samarbete enbart
mellan Sverige och samarbetslandet som
slutkunder. I ett fall avser samarbetet
enbart samarbetslandet som slutkund. I
ytterligare ett fall avser samarbetet
samarbetslandet som slutkund med
möjlighet till vidareexport med den
svenska regeringens tillstånd i varje
enskilt fall. I två fall avser
samarbetet endast utvecklingsarbete, där
tillståndsplikt föreligger för
eventuellt senare avtal om produktion
och handel.
Resterande fem fall gäller samtliga
krigsmateriel för strid och avser en
bombkapsel, ett artillerizonrör, ett
ledningssystem för stridsvagnar,
stridsfordon 90 och artilleriammunition.
Avtalsländerna är två europeiska länder
och ett land i Sydostasien. Möjlig
tredjelandsexport gäller i ett fall 21
länder och i två fall 6 länder, medan
för övriga fall gäller att
tredjelandsexport är möjlig enligt både
Sveriges och samarbetslandets regler. I
tre fall var avtalet i kraft och
tillverkning förekom vid årsskiftet
1994/95. I två fall fanns inget avtal i
kraft vid den nämnda tidpunkten.
Enligt KMI:s kommentarer rör två fall
samarbete vars resultat prioriteras högt
av det svenska försvaret. I båda fallen
har möjligheten att frångå riktlinjernas
huvudregel för behandling av
tredjelandsexport utnyttjats med
hänvisning till att det föreligger ett
starkt försvarspolitiskt intresse av att
ett samarbete kommer till stånd.
Beträffande bruket av OPD-intyg vid
export av krigsmateriel har KMI lämnat
en redovisning för första halvåret 1992
respektive 1995.
Under den förstnämnda perioden, då det
totala värdet av samtliga beviljade
utförseltillstånd uppgick till 1 095
miljoner kronor, var andelen av de
beviljade utförseltillstånden 48 %,
vilket enligt KMI med god marginal
överstiger normalvärdet. Orsaken står
enligt KMI att finna i två tillstånd med
mycket högt värde avseende stora
delsystem som anses besitta svensk
identitet. Anledningen till att utförsel
medgavs var att slutanvändaråtaganden
för den färdiga produkten redan
erhållits i samband med ett övergripande
avtal; att kräva in dubbla åtaganden
bedömdes inte vara meningsfullt. Antalet
utförseltillstånd som medgivits mot OPD-
intyg var 121, och det sammanlagda
värdet uppgick till 529 miljoner kronor.
Huvuddelen av tillstånden, 74, avsåg
insatsvaror i produktion, dvs. krut och
sprängmedel, och 47 tillstånd avsåg
komponentexport.
Under den andra perioden uppgick
antalet tillstånd till 116, och värdet
av samtliga beviljade tillstånd uppgick
till 6 350 miljoner kronor. OPD-
tillståndens andel av samtliga beviljade
utförseltillstånd svarade mot endast
3 %, vilket var en följd av det kraftigt
höjda värdet av alla utförseltillstånd
på grund av en enstaka större
exportaffär. 51 av tillstånden avsåg
insatsvaror och 65 avsåg komponenter.
Utskottets undersökningar
Tillverkningsrätter
Kansliet har genomfört en granskning av
materialet i flera steg enligt
anvisningar som lämnats av utskottet.
I en första omgång studerades 10 av de
32 ärenden som redovisats översiktligt
ovan. Efter redovisningen för utskottet
av innehållet i dessa ärenden valdes
fyra ärenden ut för detaljstudium,
innebärande en genomgång av samtliga
dokument i de aktuella akterna hos KMI.
Samverkan har i dessa fall avsett
svenska företag och i två fall ett
australiskt företag och i lika många
fall brittiska företag. Aktuella
materielslag har varit
moderniseringssats till luftvärnspjäser,
lysammunition, flygvapensikten och
pansarskott.
Ett av de ärenden som specialstuderats
behandlades vid sex tillfällen av
Rådgivande nämnden, varvid nämnden
invände mot två av de föreslagna länder
som skulle kunna bli mottagare av
vidareexport. Samarbetslandets regering
vägrade gå med på en sådan inskränkning,
och Utrikesnämnden godkände slutligt
länderlistan som omfattar 20 länder.
Ett annat ärende avsåg en produkt där
den svenska andelen skulle utgöra drygt
40 % av värdet. Både det svenska och det
utländska företaget presenterade listor
över länder som avsågs bli mottagare av
vidareexport av den färdiga produkten.
Som mest omfattade listan 41 länder.
Alla länder i Mellersta östern ströks på
KMI:s initiativ från listan. Kvar fanns
ett mindre antal länder som Sverige inte
exporterade krigsmateriel till.
KMI gav i brev till det svenska
företaget ett positivt förhandsbesked i
slutet av 1988. Samarbetet godkändes
beträffande försäljning till
försvarsmakten i samarbetslandet mot
slutanvändarintyg. Fri exporträtt mot
bearbetningsintyg godkändes inte på
grund av att den svenska andelen var så
stor som ca 40 %. Däremot accepterades
en överenskommelse, där det utländska
samarbetsföretaget gavs rätt att
exportera produkten tillsammans med
andra, besläktade produkter till länder
som angavs i en bilaga till avtalet.
Krav på intyg om att leveranserna var
avsedda just för ett visst land krävdes
också. I bilaga till brevet redovisades
två listor som omfattade 34 godkända och
18 icke godkända länder.
Den länderlista som regeringen slutligt
fastställde hösten 1990 omfattar de
tidigare godkända länderna samt två
europeiska och ett asiatiskt land.
Enligt KMI är de godkända länderna OECD-
länder samt vissa utomeuropeiska länder
till vilka direktexport skulle ha
tillåtits.
Senare, våren 1993, ville det svenska
företaget utöka listan med 9 länder.
Enligt KMI borde förslaget prövas enligt
samma princip som gällde för den
ursprungliga listan, nämligen om
länderna kunde godkännas för motsvarande
export enligt svenska riktlinjer. Fem av
länderna hade redan godkänts som
mottagare av övrig krigsmateriel.
Rådgivande nämnden godkände dessa fem
men inte övriga fyra. Regeringen följde
rådgivande nämndens förslag vid sitt
beslut i juni 1993.
Ingen tillverkning och inga leveranser
har förekommit eller förekommer enligt
KMI. Offerter utan följande order har
dock förekommit.
Sammanfattningvis kan sägas att några
fel eller brister i hanteringen av de
fyra granskade ärendena har inte kunnat
konstateras. Dokumentationen har gett
ett intryck av god ordning och reda.
Rådgivande nämnden synes ha varit
involverad i betydande omfattning, och i
tre av ärendena har nämnden tillfrågats
i varje viktigt steg av handläggningen.
I regeringsbesluten har noggrant angetts
vilka krav som ställs på de samverkande
företagen vad gäller garantier för att
eventuell vidareexport genomförs på ett
korrekt sätt. Principen för godkännande
av vidareexport har i ett fall
redovisats explicit, nämligen de regler
som gäller för direktexport från
Sverige. Processen från start fram till
ett regeringsbeslut har varit möjlig att
rekonstruera och belägga. Av dokumenten
framgår tydligt den förhandlingsprocess
både på regerings- och företagsnivå som
föregår ett beslut om avtalsavslut och
ett regeringsbeslut.
Av granskningen har också framgått att
i vissa lägen kan affärsmässigheten hos
en utländsk samarbetspartner stå i
motsatsställning till de svenska
reglerna för godkännande av enskilda
länder. I ett fall har det kunnat
beläggas att den svenska ståndpunkten i
fråga om listan över möjliga mottagare
av vidareexport fått vika, vilket
innebär att export via samarbetslandet
kan komma till stånd till länder som
inte skulle godkännas för direktexport
från Sverige.
Utveckling för annans räkning/gemensam
utveckling eller tillverkning
Antalet ärenden som sorterar under 8 §
avseende utveckling för annans räkning
avser i samtliga fall krigsmateriel för
strid: komponent respektive
reaktiveringssats till stridsvagnsminor
samt stridsvagnsbärgare.
Samarbetsländerna är två EU-länder.
Tredjelandexport är möjlig enligt
samarbetslandets regler i två fall. I
ett fall gäller det ett EU-land.
De ärenden som gäller gemensam
tillverkning eller utveckling är till
antalet fem. De gäller samtliga
krigsmateriel för strid bestående av en
bombkapsel, ett artillerizonrör, ett
ledningssystem för stridsvagn,
stridsfordon 90 och artilleriammunition.
Avtalsländerna är två EU-länder med
vardera två avtal och materieltyper och
ett asiatiskt land.
Något anmärkningsvärt har inte
framkommit vid granskningen av dessa
ärenden.
Export med OPD-intyg
Granskningen har här varit av
sticksprovskaraktär, dvs. vissa ärenden
har valts ut och studerats närmare.
Undersökningen har gett vid handen bl.a.
att europeiska länder som Norge,
Finland, Storbritannien, Österrike,
Finland och Danmark samt utomeuropeiska
som USA och Singapore spelar en relativt
framträdande roll som mottagare av
export från Sverige under första
halvåret 1992 respektive 1995. Som
framgått av redovsningen ovan finns en
viss övervikt för insatsvaror (krut och
sprängmedel), om man ser till det totala
antalet beviljade tillstånd (74 + 51),
medan antalet tillstånd avseende
komponentexport var något lägre (47 +
65).
Vid granskningen av dessa tillstånd har
inget anmärkningsvärt framkommit.
Utskottets bedömning
Utskottet har genomfört en
förhållandevis ingående administrativ
granskning av tillstånd till upplåtelse
eller överlåtelse av
tillverkningsrätter, till utveckling för
annans räkning och till gemensam
utveckling eller tillverkning samt
bruket av intyg om egen tillverkning.
Dessa delar av krigsmaterielexporten
blir normalt inte föremål för någon
större uppmärksamhet men spelar en allt
viktigare roll i takt med den
tilltagande internationaliseringen av
krigsmaterielbranschen.
Den granskning utskottet företagit har
avsett regeringens/KMI:s handhavande av
dessa krigsmaterielfrågor vad avser dels
överensstämmelsen med intentionerna i
riksdagens beslut 1981/82 respektive
1991/92 med anledning av regeringens
riktlinjer för krigsmaterielexporten,
dels riksdagens beslut 1982 om strävan
efter att beträffande komponentexporten
förhindra att svensk krigsmateriel går
vidare till länder till vilka vi inte
tillåter direktexport, dels också
omfattningen av den export som baseras
på intyg om egen tillverkning (OPD).
Resultatet av granskningen i detalj
framgår av redovisningarna i det
föregående. Vid den särskilda granskning
av upplåtelse och överlåtelse av
tillverkningsrätter som utskottet
genomfört har det varit möjligt att
rekonstruera och belägga processen från
start fram till ett regeringsbeslut,
inklusive den förhandlingsprocess på
såväl regeringsnivå som företagsnivå som
föregår avtalsavslut och regeringens
senare beslut. Denna genomgång har gett
värdefulla kunskaper om regeringens
handläggning av denna typ av ärenden.
Några fel eller brister i hanteringen av
dessa ärenden har inte kunnat
konstateras, och dokumentationen har
gett ett intryck av god ordning och
reda. Samma omdöme gäller beträffande
ärenden avseende utveckling för annans
räkning, gemensam utveckling eller
tillverkning och export med OPD-intyg.
Regeringen/KMI har såvitt utskottet
kunnat finna följt intentionerna i de
nämnda riksdagsbesluten.
Granskningen föranleder i övrigt inget
särskilt uttalande av utskottet.
15.7 Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 15.1)
har begärts att utskottet skall granska
regeringens handläggning av ett
krigsmaterielärende avseende export av
det marina ledningssystemet 9 LV till
Oman. I anmälan hemställs att utskottet
granskar den aktuella exporten utifrån
ett antal i anmälan angivna
frågeställningar bl.a. huruvida
utrikeshandelsministern följt gällande
lagar och förordningar.
Anmälan sönderfaller sakmässigt i två
delar. Den första delen avser om
utrikeshandelsministern lämnat en
korrekt och icke vilseledande
information vid Utrikesnämndens
sammanträde den 7 juni 1995 vad avser
det nämnda krigsmaterielärendet. I denna
del ställs fem frågor gällande
innehållet i den information som
utrikeshandelsministern lämnade.
Utskottet har bedömt att dessa frågor
har en mera påtaglig koppling till
regeringens underlag och bedömningar
inför sitt ställningstagande till
förhandsbesked i det aktuella ärendet
vilket föregick behandlingen i
Utrikesnämnden. Innehållet i den
information som gavs i Utrikesnämnden
framstår i detta perspektiv som en
sekundär fråga och behandlas därför inte
explicit i denna granskning. Den andra
delen gäller om regeringens politik i
det här aktuella avseendet varit
förenlig med ett uttalande av
utrikesutskottet hösten 1994 beträffande
situationen för mänskliga rättigheter i
de s.k. Gulfstaterna. Den generella
problemställningen är enligt utskottets
mening om regeringen följt de allmänna
anvisningarna i riktlinjerna för
tillståndsgivningen vad avser mänskliga
rättigheter i Oman vid den aktuella
tidpunkten.
Utskottet har från dessa utgångspunkter
inhämtat en promemoria från
Statsrådsberedningen, i vilken
utskottets frågor besvarats av dåvarande
Krigsmaterielinspektionen (bilaga A
15.2). Härutöver har utfrågningar
genomförts med dåvarande
utrikeshandelsminister Mats Hellström
(bilaga B 5) och dåvarande statsrådet
Jan Nygren (bilaga B 8).
Allmän bakgrund
Ärendets handläggning
Den ursprungliga underhandsförfrågan
inkom den 8 februari 1994 från företaget
Celsius Tech Systems (CTS). Den
föredrogs i rådgivande nämnden den 13
april och i allmän beredning den 11 maj.
Rådgivande nämnden hänvisade förfrågan
till Utrikesnämnden. Efter informella
kontakter med den dåvarande oppositionen
valde ansvarigt statsråd,
utrikeshandelsminister Ulf Dinkenspiel,
att inte genomföra föredragningen i
Utrikesnämnden. Något definitivt besked
lämnades inte till CTS.
En ny underhandsförfrågan inkom i
december 1994. Den 20 februari 1995
föredrogs ärendet av KMI för
utrikeshandelsminister Mats Hellström.
Regeringen tog vid allmän beredning den
16 mars ställning för att export var
förenlig med riktlinjernas krav. Det
bedömdes som önskvärt att förankra detta
ställningstagande i Utrikesnämnden. Det
visade sig dock inte möjligt att få till
ett möte med nämnden. Därför togs i
stället kontakter med partiledarna
individuellt för att behandla ärendet.
Den ställning regeringen hade tagit till
ärendet låg till grund för det positiva
förhandsbeskedet som KMI lämnade den 5
april. Den 7 juni lämnade Mats Hellström
en redovisning av ärendet i
Utrikesnämnden.
Av ett brev till svenska Amnesty
daterat den 7 augusti 1995 från
Folkpartiet liberalernas ordförande
Maria Leissner framgår att partiet
motsatt sig vapenexportaffären till Oman
både vid de underhandskontakter som
regeringen tog under våren och vid det
utrikesnämndssammanträde där frågan
formellt togs upp med oppositionen . Som
skäl för partiets hållning angavs dels
betänkligheter mot att öppna
vapenexportmöjligheter till det
instabila Gulfområdet, dels att Oman är
en i raden av diktatoriskt styrda stater
i området.
Vid utfrågningen av statsrådet Jan
Nygren har en muntlig redovisning som
baseras på ett skriftligt dokument
(bilaga A 15.3) lämnats av utskottets
ordförande avseende vad Folkpartiet
liberalernas partisekreterare Torbjörn
Pettersson sagt vid de muntliga
kontakter som ersatte behandlingen i
Utrikesnämnden. Enligt redovisningen
hade Pettersson framfört till
statssekreterare Gunnar Lund att partiet
inte var berett att vid det aktuella
tillfället tillstyrka affären, eftersom
ett positivt besked kunde ändra Sveriges
inställning till export i området.
Beskedet innebar enligt Pettersson inte
ett definitivt nej utan i stället att
ett beslut måste avvakta en diskussion
om export till Persiska viken och
Mellanöstern generellt. Enligt
Pettersson var det helt klart att
partiet ansåg att regeringen vid det
aktuella tillfället inte borde fatta
beslut i ärendet.
Den 26 oktober 1995 beslöt regeringen
medge tillstånd till utförsel av 3
stycken elektroniksystem 9 LV 207 Mk 3
med funktioner för ledning och
eldledning, innehållande maskinvara, bas-
och applikationsprogramvara samt
reservdelar till ett sammanlagt värde av
110 miljoner kronor. Utförseltillståndet
gäller tills vidare t.o.m. den 31
december 1997. Skälet till tidsutdräkten
mellan förhandsbeskedet och beslutet om
utförsel har enligt KMI varit praktiska
svårigheter med att få fram ett
slutanvändarintyg.
Förhandsbesked till exportföretagen
Enligt en promemoria upprättad vid UD:s
handelsavdelning 1995-09-11 är
rådgivande nämnden inte involverad i
bedömningar av ärenden där det
föreligger konkreta utförselansökningar.
I stället gäller ärendena som behandlas
i nämnden marknadsföringsinsatser som
företagen planerat eller ibland
diskussioner med potentiella kunder
eller samarbetspartner som företagen
redan påbörjat. Nämndens verksamhet är
med andra ord intimt förknippad med de
förhandsbesked som meddelas företagen.
Syftet med förhandsbeskeden är att
företagen ges en rimlig möjlighet att
planera sin exportverksamhet inom ramen
för gällande riktlinjer. Företagen skall
enligt UD:s promemoria inte behöva
befara några oväntade avslag på senare
utförselansökningar. Regeringen uppnår
enligt promemorian önskad kontroll över
exportverksamheten genom systemet med
förhandsbesked.
Reglerna om krigsmaterielexport,
särskilt frågan om hänsynstagande till
mänskliga rättigheter
De riktlinjer för krigsmaterielexport
som gäller sedan den 1 januari 1993
framgår av regeringens proposition
1991/92:174. Av riktlinjerna framgår
bl.a. följande.
Tillstånd till utförsel av
krigsmateriel eller till annan samverkan
med någon i utlandet bör medges endast
om det bedöms som erforderligt för att
tillgodose det svenska försvarets behov
av materiel eller kunnande eller i
övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt
samt inte står i strid med Sveriges
utrikespolitik. Regeringen bör göra en
totalbedömning av alla för ärendet
betydelsefulla omständigheter vid
prövningen av ett tillståndsärende.
Ovillkorliga hinder för tillstånd till
utförsel eller samverkan är att det
skulle strida mot internationell
överenskommelse som Sverige biträtt, mot
beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot
folkrättsliga regler om export från
neutral stat under krig.
Respekt för mänskliga rättigheter är
ett centralt villkor för att tillstånd
skall beviljas. Tillstånd bör inte
beviljas om det avser en stat där
omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer. Den
närmare innebörden av denna riktlinje
har redovisats dels i den nämnda
propositionen, dels i utrikesutskottets
betänkande (1992/93:UU1) med anledning
av propositionen.
Enligt propositionen är främjandet av
mänskliga rättigheter inte enbart
humanitärt betingat utan det har också
säkerhetspolitiska bevekelsegrunder.
Sambandet mellan respekt för mänskliga
rättigheter och en fredlig utveckling
erkänns numera allmänt. I propositionen
refereras till vilken roll mänskliga
rättigheter spelar i den europeiska
säkerhetskonferensens (ESK, numera OSSE)
och FN:s säkerhetsråds agerande. Detta
är enligt propositionen ett uttryck för
insikten att omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter kan
utgöra ett hot mot stabiliteten såväl
inom ett land som i dess omgivning.
Utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU1)
anförde bl.a. att kravet på respekt för
mänskliga rättigheter är ett centralt
villkor för att tillstånd för svensk
krigsmaterielexport skall beviljas.
Enligt utskottet innebar propositionens
förslag snarast en skärpning av kravet
på respekt för mänskliga rättigheter i
förhållande till tidigare riktlinjer,
innebärande att all materiel skulle
omfattas. Utskottet utgick från att stor
vikt bör fästas vid kriteriet mänskliga
rättigheter då regeringen tar ställning
i de enskilda exportärendena.
Enligt riktlinjerna för
krigsmaterielexport och annan
utlandssamverkan (prop. 1991/92:174,
bet. 1992/93:UU1, rskr. 61) bör
tillstånd ges till utförsel av
reservdelar till tidigare, med
vederbörligt tillstånd exporterad
krigsmateriel, om inte ovillkorligt
hinder möter. Detsamma gäller andra
leveranser, t.ex. ammunition, som har
samband med tidigare utförsel eller där
det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd. Med ovillkorliga hinder avses
(prop. s. 41) att tillstånd inte skall
beviljas om det strider mot
internationell överenskommelse som
Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s
säkerhetsråd eller mot folkrättsliga
regler om export från neutral stat under
krig.
Av förarbetena till riktlinjerna
framgår bl.a. följande.
I den utredning som låg till grund för
förslagen i den nämnda propositionen,
Krigsmaterielutredningens betänkande
(SOU 1989:102), anförs bl.a. följande
(s. 142):
Undantagsvis kan en situation uppstå där
det, som en följd av tidigare leveranser
eller av andra skäl, vore obilligt att
inte medge begränsade engagemang även om
helt nya åtaganden inte kan komma i
fråga. Utredningen ställer sig därför
bakom vad som sägs i de gällande
riktlinjerna om leverans av reservdelar
och vill därutöver särskilt nämna
ammunition. Detsamma gäller i många fall
beträffande dels s.k. följdleveranser,
dels utrustning för att modernisera och
förbättra äldre materiel som tidigare
har exporterats från Sverige. I samtliga
fall måste här som annars de
ovillkorliga exporthindren hävdas. När
det i särskilda fall finns starka skäl
för leveransgarantier på längre sikt bör
de regelmässigt tas upp i utrikesnämnden
och de båda regeringarna emellan i en
särskild överenskommelse.
Proposition 1991/92:174 återger (s. 57)
med instämmande dessa synpunkter.
Härutöver anförs i propositionen med
referens till proposition 1971:146 bl.a.
följande beträffande reservdelar till
tidigare levererad krigsmateriel:
Med en sträng restriktivitet för urvalet
av de stater till vilka
krigsmaterielexport skall medges är det
osannolikt, framhölls i propositionen,
att tveksamhet uppstår i fråga om export
av reservdelar till materiel, för vilken
licens en gång lämnats. Skulle detta
ändå inträffa, bör enligt dåvarande
departementschefens mening avgörande
vikt fästas vid att reservdelarna är ett
komplement till materiel, som
exporterats med vederbörligt tillstånd.
Jag delar denna bedömning. För att
svensk krigsmaterielindustri skall kunna
verka på exportmarknaden inom de ramar
som jag har angivit är det angeläget att
köparna har goda garantier för att få
reservdelar till inköpt materiel.
Följdleveranser av reservdelar m.m. till
tidigare inköpt materiel bör därför få
ske oavsett förhållanden som jag
tidigare har angivit som hinder för
export med undantag för - - - de
ovillkorliga hindren. Återkallelse av
ett givet tillstånd till export av
reservdelar m.m. bör ske endast om
ovillkorliga hinder uppträder.
Beträffande ammunition sägs i
propositionen (s. 58) bl.a. att
regeringen i praktiken bedömt utförsel
av ammunition till tidigare utförda
pjäser m.m. på motsvarande sätt som
reservdelar. Sådana leveranser bör
enligt propositionen jämställas med
reservdelsleveranser, vilket inte
innebär en liberalisering utan en
bekräftelse av rådande praxis sedan lång
tid tillbaka. Enligt propositionen vore
det oskäligt att inte medge rimliga
leveranser av såväl reservdelar som
ammunition i sådana fall som angetts i
propositionen, även om förhållandena i
övrigt skulle innebära hinder för annan
utförsel.
Uttolkning av regelverket och tidigare
export
Enligt ett beslut den 30 juni 1977
klassades det aktuella systemet som
helhet som krigsmateriel. Systemet
exklusive sensorer (sök- och
följeradarantenner) klassades som icke-
krigsmateriel till följd av att 95 % av
systemet även kunde användas för civilt
bruk. Sedan den 1 januari 1993 klassas
systemet som helhet som krigsmateriel
för strid (5a).
På grundval av den tidigare redovisade
klassningen av systemet kunde dåvarande
Philips Elekronik AB (PEAB) i samarbete
med systerföretaget i Tyskland, Philips
Sondertechnik (PST), marknadsföra
systemet i länder som inte kom i fråga
för svensk krigsmaterielexport. PEAB
levererade de som icke-krigsmateriel
klassade delarna av systemet till PST.
PST tillverkade på en tidigare lämnad
licens, som inte krävde svenskt
tillstånd för vidareexport, sök- och
följeradarantennerna och levererade de
kompletta systemen till tyska och
brittiska varv. Den export som kom till
stånd på denna grund under en
tioårsperiod hade ett värde av totalt
920 miljoner kronor. Sedan 1989 har
ytterligare leveranser främst avseende
reservdelar till ett värde av 90
miljoner kronor ägt rum. Den 1 januari
1993 fanns utestående offerter värda ca
90 miljoner kronor, avseende ytterligare
reservdelar och uppgraderingsarbeten.
I mars 1988 föredrogs PEAB:s
exportförfarande för dåvarande
utrikeshandelsminister Anita Gradin och
den rådgivande nämnden. Bedömningen blev
att försäljningen inte var
tillståndspliktig i formell mening mot
bakgrund av klassningsbeslutet och det
licensavtal med tyska PST som inte
krävde tillstånd för vidareexport. Det
förutsågs dock att ny lagstiftning i ett
senare skede skulle komma att utformas
så att kontroll över denna export blev
möjlig. Så skedde också genom de
förändringar i lagstiftningen som
inträdde från den 1 januari 1993.
Förändringarna innebar en restriktivare
syn dels på uppdelningen av system i
komponenter med olika klassning, dels på
klassningen av komponenter med både
civila och militära användningsområden.
KMI:s bedömning beträffande Oman har
varit att det inte föreligger någon
konkret konflikt av någon betydelse ur
riktlinjesynpunkt .
Som framgått ovan får utförseltillstånd
beviljas för följdleveranser till
tidigare, med vederbörligt tillstånd,
exporterade system under alla
betingelser utom vid ovillkorliga
hinder. Följdleveranserna omfattar inte
bara reservdelar utan även andra
leveranser t.ex. av ammunition som har
samband med tidigare utförsel eller där
det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd . Skrivningen i riktlinjerna
speglar enligt KMI den praxisutveckling
som skett beträffande vad som kan kallas
kompletteringsleveranser. Principen om
kompletteringsleveranser har enligt KMI
legat till grund för regeringsbeslut
1986 och 1991 avseende viss export av
materiel till Boforskanoner och
luftvärnsrobotar.
Enligt KMI:s bedömning kan
Gulfländernas hittills mycket
konsekventa val av 9 LV som
ledningssystem för marina fartyg ligga
till grund för bedömningen att det i
riktlinjernas mening vore obilligt att
inte bevilja kompletteringsleveranser
till Oman. Härtill kommer enligt KMI:s
mening att den aktuella materielen är
avsedd för patrullbåtar och korvetter
med i första hand defensiva uppgifter.
Utskottets tidigare granskning av
krigsmaterielexport till Västra
Gulfstaterna
Utskottet har i sin granskning av
krigsmaterielexporten, avseende 1993,
behandlat bl.a. exporten till Västra
Gulfstaterna (1993/94:KU30 s. 133 f.).
Av redovisningen framgår bl.a. att
regeringen under år 1993 beviljade sex
och utrikeshandelsministern fyra
utförseltillstånd gällande Oman. Fyra av
tillstånden avsåg regelrätt
exportförsäljning och sex utförsel för
övriga ändamål (reparation,
demonstrationsmateriel etc.). Tre av
exporttillstånden avsåg reservdelar m.m.
till materiel som före 1993 inte
klassades som krigsmateriel. Återstående
tillstånd avsåg materiel som tidigare
klassades som krigsmateriel, nu som
övrig krigsmateriel. Värdet av
exporttillstånden uppgick till 10,7
miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin
helhet övrig krigsmateriel.
Vid utfrågningen av
krigsmaterielinspektören våren 1994
framkom bl.a. att alla beslut under 1993
gällande Västra Gulfstaterna hade avsett
reservdelar som utgjorde övrig
krigsmateriel. Den materiel som tidigare
klassificerades som civil och som
exporterats till Gulfstaterna hade
främst varit elektroniska
eldledningssystem för fartyg, 9LV. Detta
system hade tidigare till 95 % ej
klassats som krigsmateriel. På den
grunden hade det sålts för
patrullfartyg, som byggts i Tyskland,
Frankrike och England. Sammanlagt ett
trettital system hade sålts under en
tjugoårsperiod. Vissa delar av systemet
var krigsmateriel, men de tillverkades i
Tyskland och monterades vid bl.a. tyska
varv.
Den materiel för vilken exporttillstånd
beviljats hade i stor utsträckning varit
reservdelar till existerande marina
eldledningssystem. Enstaka reservdelar
klassades som övrig krigsmateriel, men
hela elektronikpaketet till
eldledningssystemet klassades som
krigsmateriel för strid. De reservdelar
och reparationer som varit aktuella för
Gulfstaterna under 1993 hade inte gällt
sådan materiel som kommit till dessa
länder genom otillåten vidareexport.
Utskottet konstaterade i sin bedömning
av exporttillstånden till Gulfländerna
att dessa länder enligt regeringens
prövning uppfyllt riktlinjernas villkor
avseende utförsel av övrig
krigsmateriel. Det hade framgått av
redovisningen att alla beslut hade
avsett tillstånd för utförsel av övrig
krigsmateriel eller tillfällig utförsel
av prov- eller demonstrationsmateriel.
Utskottet ansåg sammanfattningsvis att
regeringen tillämpat riktlinjerna på ett
korrekt sätt. Regeringen syntes ha följt
den rådgivande nämndens
rekommendationer.
Beträffande respekten för mänskliga
rättigheter i riktlinjerna för
krigsmaterielexport uttalade utskottet
att det är av största vikt att
regeringen i sin bedömning av
situationen i ett land som kan bli
mottagare av krigsmaterielexport fäster
stor vikt vikt vid respekten för de
mänskliga rättigheterna och att den
rådgivande nämnden har en viktig roll i
denna bedömning.
Utrikesutskottets uttalande hösten 1994
om situationen för mänskliga rättigheter
i Gulfstaterna
I utrikesutskottets betänkande hösten
1994 (bet. 1994/95:UU1) redovisades en
av utskottet utförd fördjupad
undersökning av förhållandena för de
mänskliga rättigheterna i Indonesien,
Turkiet och Gulfstaterna. Utskottet hade
därvid funnit att situationen i de
berörda länderna alltjämt gav anledning
till betydande oro. Utskottet utgick
från att regeringen delade denna
bedömning och fäste stor vikt vid detta
i samband med eventuella nya ansökningar
om krigsmaterielexport.
Statsrådet Jan Nygrens svar på skriftlig
fråga om vapenexport till Oman
Lena Klevenås (s) har i en skriftlig
fråga (1994/95:1128) till statsrådet Jan
Nygren den 24 augusti 1995 frågat vilka
åtgärder statsrådet tänker vidta för att
inte svenska vapen skall exporteras till
Oman. Frågeställaren hänvisar bl.a. till
Amnestys årsrapport 1994, enligt vilken
grova kränkningar av mänskliga
rättigheter skall ha ägt rum i Oman.
Statsrådet Nygren anför i sitt svar den
12 september bl.a. att i bedömningen av
läget för mänskliga rättigheter i ett
land är den långsiktiga tendensen,
snarare än enstaka händelser, av stor
vikt. Enligt tillgängliga uppgifter är
Oman inte ett land där omfattande och
grova kränkningar i denna bemärkelse
förekommer, anför Nygren vidare.
Av svaret framgår att bedömningen
bygger på uppgifter från en rad källor,
bl.a. rapporter från svenska
utlandsmyndigheter, amerikanska UD:s
årsrapport och Amnesty Internationals
sammanställningar. I bedömningen beaktas
även uppgifterna om arresteringar av ca
200 muslimska fundamentalister sommaren
1994, av vilka 131 kvarhölls och
åtalades för omstörtande verksamhet.
Fängelsestraff utdömdes på mellan en
månad och 15 år. Två dödsdomar
avkunnades, vilka sedermera omvandlades
till fängelsestraff.
Avslutningsvis anför statsrådet Nygren:
Mot bakgrund av de debattinlägg om Oman
som förekommit i massmedier under
sommaren vill jag betona att bedömningen
av MR-situationen i landet visserligen
är central, som ovan nämnts, men inte
utgör den enda grunden för beslut om
export av svensk krigsmateriel. En
helhetsbedömning måste göras i varje
enskilt fall. I denna måste en rad andra
kriterier också vägas in, både de som
finns i riktlinjerna och andra som kan
vara specifika för ett visst tillfälle.
Jag vill särskilt understryka att export
av krigsmateriel från Sverige inte är
ett självändamål. Ett grundkrav i
riktlinjerna är att sådan export skall
syfta till att säkerställa det svenska
försvarets behov av materiel eller
kunnande.
MR-frågor
Amerikanska utrikesdepartementets
rapport för 1994
Det amerikanska utrikesdepartementet,
State Department, redovisar årligen för
senatens och representanthusets
kommittéer om internationella relationer
en rapport om hur olika länder hanterar
mänskliga rättigheter. Den rapport, som
utkom i februari 1995, behandlar vad
som hänt på MR-området under 1994.
Om Oman rapporteras bl.a. att det finns
obekräftade uppgifter om att
säkerhetspolisen utsatt ett obestämt
antal arresterade personer, misstänkta
för subversiv verksamhet, för fysisk
misshandel. Det rapporteras vidare att
säkerhetspolisen i maj, juni och
september skulle ha arresterat minst 200
personer och förhört ytterligare minst
ett hundratal misstänkta för att
tillhöra en subversiv grupp. Senare
ställdes de arresterade inför rätta
anklagade för att undergräva den
nationella enigheten och säkerheten och
för att oriktigt ha utövat (misuse)
islam. Myndigheterna hade förklarat att
polisen hade genomfört arresteringarna
på grund av arresteringsorder från
domstolen och att de formella
anklagelserna hade redovisats så snart
sig lät göra. På grund av bristen på
offentlig information om fallen kan det
enligt rapporten ifrågasättas om
arresteringarna varit godtyckliga och
att rättegångarna varit rättvisa (fair).
I december hade myndigheterna, som
tidigare inte tillåtit besök i
fängelset, meddelat att familjemedlemmar
och vänner fått besöka fångarna.
Regeringen hade enligt rapporten ställt
131 personer, anklagade för hemlig,
subversiv verksamhet, inför den statliga
säkerhetsdomstolen, som meddelade sina
domar i november. Två av de åtalade
dömdes till döden och de övriga till
mellan 3 och 15 års fängelse.
Statschefen, sultanen, omvandlade senare
dödsstraffen till fängelsestraff. De
åtalade fick enligt rapporten ingen
rättvis rättegång enligt internationella
normer.
Enligt rapporten är det inte känt att
det skulle finnas politiska fångar i
landet. Sekretessen kring rättegångarna
angående misstänkt subversiv verksamhet
utgör ett hinder för en säker
uppskattning angående regeringens
försäkran att de åtalade faktiskt hade
befunnits skyldiga till att ha utfört
handlingar ägnade att destabilisera
landet.
Amnesty Internationals rapport för 1994
Amnesty Internationals årsrapport för
1994 utkom i sin internationella och
svenska version i början av juli 1995.
Amnestys redovisning av tillståndet i
Oman stämmer i stort sett överens med
State Departments rapport. Tillkommande
information är att de som arresterades i
maj och juni 1994 hade delat ut flygblad
som kritiserade myndigheterna för att de
anordnat en konferens där även
israeliska delegater var närvarande.
Enligt Amnesty hade många av de som
arresterats släppts i slutet av augusti
men cirka 160 personer hölls fångna i
fängelset al-Ramis i Muscat. Amnestys
beskrivning av domstolens behandling av
fallen stämmer väl överens med State
Departments beskrivning. Enligt
rapporten hade Amnesty vid flera
tillfällen tillskrivit den omanska
regeringen och bett om information om
händelserna respektive framfört kritik
mot rättegången. I slutet av året hade
inget svar erhållits.
I ett brev till ledande svenska
politiker, bl.a. Pierre Schori, daterat
den 31 juli 1995, framförde svenska
sektionen av Amnesty kritik för att
regeringen refererat till Amnestys
årsrapport 1994 som avser år 1993 i
samband med beredningen av Oman-ärendet.
Organisationen framhåller att 1995 års
rapport förelåg några veckor efter att
regeringen lämnat sitt besked till CTS.
Denna rapport vittnar enligt Amnesty om
att det under 1994 förekom omfattande
och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter i Oman.
Utskottet har vid kontakter med svenska
Amnesty International erfarit att det
varit möjligt för regeringen att under
hand under våren 1995 få besked om
innehållet i den kommande rapporten.
Human Rights Watch World Report
Oman behandlas inte i denna rapport, som
avser händelser år 1994.
KMI:s/regeringens allmänna överväganden
I en föredragningspromemoria 1994-05-09,
som upprättats inom KMI inför allmän
beredning den 11 maj 1994, är KMI:s
slutsatser inför regeringens avgörande
bl.a. följande:
KMI anser att mycket starka
försvarspolitiska och
försvarsindustriella skäl talar för en
tillstyrkan av försäljningen av Celsius
Techs marina ledningssystem till
Gulfstaterna. Regelverkets uppfattning
medger en positiv behandling av
följdleveranser, vilka bör medges där
det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd och förutsatt att ovillkorliga
exporthinder (dvs. FN-embargo) inte
föreligger.
I en föredragningspromemoria 1995-02-17
upprättad vid KMI inför veckoberedningen
med statsrådet Mats Hellström redovisas
skälen för KMI:s sammanfattande
bedömning att export till Oman bör kunna
övervägas:
1. Starka försvarspolitiska skäl
föreligger för en fortsatt export av 9
LV-systemet till Gulfområdet.
2. Företagets (CTS) betydelse för det
svenska försvaret.
3. Befarade negativa konsekvenser av ett
avbrutet 9 LV-samarbete med Oman och
andra Golfländer och förmodade
försumbara negativa konsekvenser för
Sveriges utrikespolitiska trovärdighet.
4. Ett medgivande skulle inte strida mot
riktlinjerna för krigsmaterielexport.
Följdleveranser får medges även om
utförsel av hela system inte kan
tillåtas.
5. Systemet har defensiv karaktär.
I en senare promemoria 1995-03-14
upprättad vid KMI inför allmän beredning
1995-03-16 då regeringen definitivt tog
ställning i frågan om förhandsbesked
till CTS upprepas i stort sett skälen
som enligt den föregående promemorian
talade för export. I den nya promemorian
redovisas särskilt överväganden som
talar mot export:
1. Utrustningen klassas som
krigsmateriel för strid.
2. Att systemet tidigare levererats till
Oman innebär i sig ingen utfästelse från
svensk sida att leverera ytterligare
enheter. Följdleveranser har
traditionellt avsett reservdelar till
tidigare levererad materiel.
3. Att bevilja den nu aktuella affären
skulle strida mot tidigare
socialdemokratiska uttalanden i frågan
både före och efter regeringsskiftet.
KMI:s promemoria
Av KMI:s promemoria till utskottet
framgår följande, när det gäller frågan
om vilket bedömningsunderlag, särskilt
avseende mänskliga rättigheter,
regeringen hade då den tog ställning
till det aktuella ärendet.
Inför allmän beredning den 16 mars 1995
upprättades en promemoria vid UD:s
handelsavdelning som presenterade det
aktuella ärendet, regelverkets
bestämmelser och deras uttolkning i
detta fall samt överväganden för och
emot en export. Till promemorian var
fogad en bilaga som mer detaljerat
redovisade ärendets tidigare
handläggning, materielens klassning,
företagets situation, de
försvarspolitiska motiven för en
eventuell export, tidigare leveranser av
det aktuella systemet i Gulfregionen
samt regelverkets uttolkning. Ansvarigt
statsråd hade dessutom tillgång till en
mer omfattande promemoria upprättad den
17 februari 1995 med 9 bilagor, i vilka
redovisas bl.a. PM inför allmän
beredning i maj 1994, en landbedömning
upprättad vid UD:s politiska avdelning i
februari 1995 samt redovisningar från UD
beträffande svenska exportintressen i
Gulfregionen, från Försvarsdepartementet
angående den försvarspolitiska
betydelsen av de aktuella systmenen samt
från Försvarsmakten angående
prioritering av inhemsk kompetens på det
aktuella området.
På frågan vilket avseende regeringen
fäste vid utrikesutskottets uttalande
hösten 1994 om situationen för de
mänskliga rättigheterna i bl.a. Oman har
KMI svarat bl.a. följande.
Utskottets uttalande refererades i en
promemoria som upprättades vid UD:s
handelsavdelning i november 1994 och som
delgavs bl.a. ansvarigt statsråd, UD:s
politiska avdelning samt
Försvarsdepartementet. Utskottets
uttalandet överensstämmer enligt KMI med
regeringens egen syn på vikten av
riktlinjernas krav beträffande de
mänskliga rättigheterna, såväl vad avser
de omnämnda länderna som generellt.
Fortsättningsvis anförs i promemorian:
En noggrann prövning av förhållandena i
Oman gjordes i samband med det aktuella
ärendet. Särskild uppmärksamhet ägnades
åt MR-förhållandena i landet. Den
islamistiska samordnade aktion -
anklagelsen gällde sammansvärjning mot
landets ledning - som under sommaren
1994 ledde till omfattande arresteringar
i landet var känd, bl.a. genom löpande
rapportering från svensk
utlandsmyndighet med början i september
1994. Bedömningen var att denna händelse
inte förändrade den generella slutsatsen
att det i Oman inte förelåg grova och
omfattande brott mot de mänskliga
rättigheterna. Varken under normala
förhållanden eller som en reaktion på
aktionen hade de omanska myndigheterna
gjort sig skyldiga till utomrättsliga
avrättningar, försvinnanden, politiska
mord eller systematisk tortyr. De
omfattande arresteringarna hade lett
till rättegångar. Fängelsestraff hade
utdömts samt en dödsdom som sedermera
omvandlades till fängelsestraff.
Bedömningen gjordes att omfattande
arresteringar som förekom sommaren 1994
inte utgjorde ett normalt inslag i den
omanska regeringens maktutövning utan
var reaktion på en enstaka händelse. Med
den bedömningen som grund gavs inte den
islamska aktionen någon framträdande
plats i beredningsunderlaget eller
föredragningar i ärendet. Arresteringen
av islamska aktivister upptogs inte i
det skrivna underlaget. Andra aspekter
fordrade en mer detaljerad redovisning
för att ärendets riktlinjeimplikationer
skulle vara adekvat belysta.
Beträffande vilka praktiska möjligheter
att behandla frågan i Utrikesnämnden som
förelåg våren 1995 anförs följande i
promemorian.
Utrikesnämnden sammanträdde tre gånger
våren 1995. Det andra sammanträdet ägde
rum den 8 mars, dvs. före regeringens
behandling av Oman-ärendet den 16 mars,
då regeringen tog ställning för export.
Det bedömdes önskvärt att förankra detta
i Utrikesnämnden. På grund av att
ärendet varit föremål för prövning under
exceptionellt lång tid och eftersom de
omanska myndigheterna stod i begrepp att
teckna kontrakt med varv i Europa,
bedömdes det som nödvändigt att lämna
besked i ärendet till månadsskiftet
mars/april 1995. Det visade sig inte
möjligt att få till stånd ett möte med
Utrikesnämnden. I stället togs kontakter
med partiledare individuellt. De
partiledare som kontaktades var ledarna
för Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna och
Centerpartiet, dvs. de partier som
förutom Socialdemokraterna var
representerade i den rådgivande nämnden.
Vid Utrikesnämndens tredje sammanträde
för säsongen, den 7 juni, anmäldes
ärendet av statsrådet Mats Hellström.
Beredningen i övrigt inför regeringens
ställningstagande den 16 mars 1995
bestod enligt promemorian av att ärendet
föredrogs för ansvarigt statsråd den 20
februari 1995 med det underlag som
redovisats i det föregående.
Föredragningen föregicks av en intern
beredningsprocess i regeringskansliet
där olika berörda departement gav sin
syn på ärendet.
Utfrågning av Mats Hellström
En framträdande fråga vid utfrågningen
med dåvarande utrikeshandelsminister
Mats Hellström gällde vilken roll
situationen för mänskliga rättigheter i
Oman spelat för regeringens bedömningar.
Mats Hellström beskrev inledningsvis
innehållet i de tre promemorier som han
haft tillgång till och som behandlade
detta ämne. Av dessa framgick bl.a. att
Oman var ett av de få länder i världen
som Amnesty International inte hade
något att anmärka mot, att inre väpnade
oroligheter inte förekom och att det
under 1994 förekommit en islamistisk
komplott riktad mot regimen som lösts
upp av säkerhetspolisen på kort tid.
Enligt Hellström hade det inte berörts i
underlagsmaterialet att det förekommit
massarresteringar i samband med
komplottens upplösning. Hellström hade
därför inte nämnt något om detta i sina
föredragningar för regeringen eller
Utrikesnämnden. Det hade inte framgått
av promemorierna att den svenska
ambassaden i regionen rapporterat om
arresteringarna, och det fanns inga
direkta referenser till State
Departments årsrapport.
Den rapport från Amnesty International
som åberopats var från 1994 och avsåg
förhållandena 1993. På frågan varför han
inte bemödat sig om att skaffa den
information som fanns i den
Amnestyrapport, som höll på att
sammanställas under våren 1995 svarade
Hellström att han några dagar före
föredragningen i Utrikesnämnden i början
av juni fick uppdaterad information om
situationen vad gällde mänskliga
rättigheter i Oman. Däri ingick inte
Amnestys redovisning, utan denna läste
Hellström i ett senare skede. Hellström
sade sig övertygad om att han inför
Utrikesnämnden skulle ha nämnt
arresteringarna, om han känt till dem,
men att han skulle ha sagt att de inte
påverkade regeringens bedömning.
När frågan bedömdes under hösten 1995
inför det slutliga beslutet i oktober,
hade man tillgång till Amnestys rapport
och värderade då vad som sades om
arresteringarna i Oman 1994. Denna
värdering gav enligt Hellström inte
anledning för regeringen att ändra sin
uppfattning. Arresteringarna var inte av
den arten att de svarade mot kriteriet
omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
En annan framträdande fråga gällde
riktlinjernas bestämmelser om kränkning
av mänskliga rättigheter. Hellström
erinrade om den skärpning av
riktlinjerna som skedde vid revisionen
1993 innebärande att frågan om mänskliga
rättigheter skulle bedömas i sin helhet
oberoende av om materielen användes för
att förtrycka det egna landets
medborgare eller ej. Grova och
omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter har av olika regeringar
ansetts som liktydiga med utomrättsliga
avrättningar, systematisk tortyr,
politiska mord och försvinnanden. Denna
tolkning har inte kritiserats av
riksdagen. Bedömningen av tillståndet
för mänskliga rättigheter måste göras
för varje fall för sig.
När det gäller grunderna för
regeringens bedömning i Omanärendet sade
Hellström att det var två principer som
stod mot varandra. Den ena principen var
att vi inte bör exportera krigsmateriel
för strid till länder i Gulfområdet. Den
andra principen var att ett avbrytande
av den tidigare exporten till Oman
skulle innebära ett väsentligt avbräck
från försvarspolitiska utgångspunkter.
Det skulle verka negativt på svenska
försvarsintressen i den meningen att
leveranserna av motsvarande materiel
skulle äventyras, om Omanordern inte
skulle beviljas av regeringen. Vid
bedömningen av Omanärendet bör man också
ta hänsyn till att den aktuella
materielen finns i Gulfområdet sedan 20
år tillbaka i stor omfattning och att
den inte verkar destabiliserande,
eftersom det rör sig om defensiv
materiel.
Beträffande klassifikationssystemet för
den aktuella materielen sade Hellström
bl.a. att på 1970-talet klassades den
aktuella typen av ledningssystem som
krigsmateriel för strid och förbjöds
därför för export till vissa länder. Det
var däremot tillåtet att dela upp
systemet i olika komponenter och
produktioner. Systemet tillverkades i
Sverige och klassades som civil
materiel, varefter radarantenner
tillfördes systemet i Tyskland. Detta
var ett fullt lagligt förfarande.
Antennerna tillverkades på licens,
vilket innebar att det inte fanns något
krav på kontroll från svensk sida. Från
Tyskland såldes sedan hela paketet
vidare, till bl.a. Oman.
I anslutning till klassifikationsfrågan
behandlades frågan om exporten av
systemet kan betraktas som en s.k.
följdleverans eller en s.k.
kompletteringsleverans. Hellström sade
att han inte ville betrakta
materielexporten som en följdleverans.
Däremot ansåg han att det var fråga om
en komplettering i den meningen att fr.
o. m. 1982 har de fyra nya patrullbåtar
som då levererades till Oman utrustats
med det svenska systemet. Därmed fanns
det i Oman ett visst systemberoende
varför nya patrullbåtar med samma
elektroniksystem kan kallas en
komplettering i den meningen. Men det
finns ingen automatik i
kompletteringsleveranser av detta slag.
I riktlinjerna finns det utrymme för
hänsynstagande till det som annars
skulle vara oskäligt. Det finns
ingenting i regelverket som tvingar
Sverige att exportera till Oman, oavsett
vilka begrepp som används. När man
använder begreppet
kompletteringsleverans är man enligt
Hellström friare att säga nej än om man
använder begreppet följdleverans.
Sammantaget är det dock frågan om en mer
restriktiv praxis än tidigare, dvs. före
1993.
I beredningen av ärendet genomfördes
förutom den inledande beredningen med
KMI en speciell beredning med
statssekreterarna i
Försvarsdepartementet och
Utrikesdepartementets handelsavdelning
samt kabinettssekreteraren och
utrikesministern. Därefter gick frågan
till allmän beredning. Ärendet bereddes
därutöver flera gånger med KMI.
Hellström ansåg att det aldrig var fråga
om att ta upp ärendet igen i rådgivande
nämnden eftersom nämnden redan 1994
bedömt frågan och därvid givit positivt
besked samt förutsatt att frågan skulle
behandlas i Utrikesnämnden. Då det
emellertid inte gick att arrangera ett
sammanträde med Utrikesnämnden,
kontaktades i stället partierna under
hand i mars-april 1995.
Samrådet under hand med partiledarna
sköttes av samordningsminister Jan
Nygren, eftersom Mats Hellström var på
resa. Nygren hade redovisat att två
partier var positiva och tyckte att
ärendet borde tas upp i Utrikesnämnden,
medan ett parti uttryckt viss tveksamhet
men inte sagt nej. Det rörde sig enligt
Hellström om överväganden beträffande
den allmänna situationen och frågor
kring avvägningen mellan
försvarspolitiska krav och
utrikespolitiska krav. Hellström
bekräftade att under hela den tid han
var ansvarig för krigsmaterielfrågorna
stod den praxis kvar som innebar att om
ett av partierna som var representerade
i rådgivande nämnden inte tillstyrkte,
gick regeringen inte vidare med ärendet.
Regeringen ansåg att det fanns skäl att
gå vidare efter en bedömning av utfallet
av underhandskontakterna. Enligt
Hellström upprepades tveksamheten från
ett partis sida vid överläggningen i
Utrikesnämnden, men det var inget nej i
fråga om förhandsbeskedet till Oman.
Hellström fick också frågor om hur den
socialdemokratiska regeringen levt upp
till de löften om en hårdare prövning av
krigsmaterielexporten till vissa länder
som Mats Hellström givit uttryck för
bl.a. i riksdagen hösten 1994. På detta
svarade Hellström bl.a. att han sedan
han blev utnämnd till
utrikeshandelsminister inför varje
ärende som gällt länder som inte
självklart varit kvalificerade för
export krävt en redovisning av Amnestys
bedömning beträffande mänskliga
rättigheter i det aktuella landet.
Därvid hade i vissa fall kriteriet att
export skall medges om den bedöms som
erforderlig för att tillgodose det
svenska försvarets behov av materiel
eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärt stått emot
ett annat kriterium, nämligen
utrikespolitiken och frågan om
fullföljande av tidigare ingångna
svenska åtaganden. I det aktuella fallet
har det första kriteriet fått väga
tyngst. Hellström har delat
Försvarsdepartementets och
Försvarsmaktens bedömningar av
betydelsen för det svenska försvaret av
att Omanexporten kom till stånd.
Hellström sade sig ha hanterat en lång
rad ärenden under hösten 1994 och våren
1995, där han inte accepterat militärens
och departementets argument och där han
intagit en restriktiv hållning.
Försvarsindustrins irritation över detta
agerande utgör enligt Hellström bevis på
att regeringen fört en mer restriktiv
politik än den tidigare regeringen. Som
ett exempel på skillnader mellan den
nuvarande och den förra regeringens
agerande nämnde Hellström att han inte
utan vidare accepterat export av övrig
krigsmateriel till Gulf-området och inte
heller accepterat den typ av
förhandsbesked som givits tidigare eller
de tolkningar av följdleveranser som den
föregående regeringen gjort.
Utfrågning av Jan Nygren
Beträffande de formella reglerna för
krigsmaterielexport framhöll Nygren vid
utfrågningen bl.a. det märkliga i
kombinationen av den regeländring som
genomfördes 1993, innebärande att den
här aktuella materielen övergick från
att klassas som i princip civil materiel
till krigsmateriel för strid, och
ärendets förhistoria, vilket spelade en
viktig roll i regeringens bedömning. Mot
bakgrund av dessa förhållanden skulle
det enligt Nygren framstå som oerhört
besvärande att säga nej till den export
det här är tal om. Till detta kom frågan
om utlandets förtroende för Sveriges
försvars- och utrikespolitik. Nygren
menade också att ärendet var unikt.
Ingenting av vikt för bedömningen,
inklusive kännedomen om
demonstrationerna och arresteringarna
sommaren 1994, hade ändrats i Oman sedan
prövningen av ärendet 1994. På frågan om
den ändrade klassificeringen 1993
egentligen inte hade fått avsedd verkan
svarade Nygren att så inte var fallet.
Bedömningen gjordes med utgångspunkt
från existerande praxis och det nya
regelverket samt begreppet följdleverans
och ärendets historia.
Ett förhandsbesked betyder enligt
Nygren inget slutligt ställningstagande,
utan det är ett besked till företagen
att de kan föra vissa diskussioner om
avtal o.d. Industrin är medveten om
risken att det kan bli nej vid det
slutliga avgörandet, och ett sådant
besked har getts vid ett antal
tillfällen.
Beträffande innebörden av begreppen
följdleverans och kompletteringsleverans
sade Nygren att praxisreglerna ger
utrymme för en vidgning av
följdleveransbegreppet utöver
reservdelar och ammunition. Inom ramen
för riktlinjerna har exempelvis över
tiden uppdelade s.k. systemleveranser
betraktats som följdleveranser. I detta
sammanhang har man använt sig av
möjligheten att inte avbryta en export
om det skulle vara oskäligt att inte ge
tillstånd. På frågan om inte riksdagen
borde ha fått lägga synpunkter på den
beskrivna utveckling av praxis sade
Nygren att riksdagen årligen har denna
möjlighet i samband med behandlingen av
rapporten om krigsmaterielexporten.
Riksdagens behandling av rapporten kan
tolkas som ett godkännande av
regeringens sätt att se på
följdleveransbegreppet.
På frågan om vad som i sak utgör en
följd- eller kompletteringsleverans i
det aktuella fallet svarade Nygren att
det rörde sig om en komplettering till
ett system som man tidigare köpt i
Sverige, visserligen under andra
omständigheter. Enligt Nygren hade det
inneburit avsevärda olägenheter för Oman
att byta system för den händelse den
svenska exporten inte kommit till stånd.
Enligt Nygren är det inte ovanligt att
man när det gäller affärer med stora och
dyra system delar upp beställningarna
och t.o.m. avstår från att meddela att
man avser återkomma. Enligt Nygrens
mening är det viktigt att det finns ett
utrymme i praxis att betrakta senare
leveranser som s.k. följdleveranser.
Frågan om vilken roll bedömningen av
respekten för mänskliga rättigheter
spelat i det aktuella fallet fick en
framträdande roll i utfrågningen. Nygren
medgav att massarresteringarna sommaren
1994 var en uppenbar kränkning av de
mänskliga rättigheterna, men händelsen
bedömdes inte som tillräcklig för att
regeringen skulle säga nej till affären,
inte minst med tanke på att de fängslade
senare frigavs och att två dödsdomar
omvandlades till fängelsestraff.
En annan aspekt av kriteriet om
mänskliga rättigheter i riktlinjerna som
togs upp i utfrågningen gällde att Jan
Nygren i ett skriftligt svar på en
skriftlig fråga den 12 september 1995
sagt att man bör lägga vikt vid den
långsiktiga tendensen i MR-frågor i ett
land. På frågan om man kan bortse från
enstaka grova brott mot mänskliga
rättigheter om de långsiktiga
tendenserna är goda svarade Nygren att
den långsiktiga tendensen är viktig och
kan i vissa fall innebära att en enskild
förseelse inte nödvändigtvis innebär ett
nej till export. Denna tolkning var
inget påfund eller en innovation av
Nygren.
Då det inte var möjligt att genomföra
ett sammanträde med Utrikesnämnden inför
regeringens beslut om ett eventuellt
förhandsbesked, valde regeringen att i
stället ta muntliga kontakter med
partiledarna. Nygren hade, i Hellströms
frånvaro, tagit kontakt med Carl Bildt,
medan statssekreterare Gunnar Lund tog
kontakt med Olof Johansson och
Folkpartiets representanter Maria
Leissner, Lars Leijonborg och Torbjörn
Pettersson. Det hade givits positiva
besked från Bildt och Johansson, medan
Pettersson för sitt partis räkning
anmält tveksamhet, dock inte bestämt
nej. Nygren hade uppfattat att partiet
kunnat acceptera ett ja om de andra
partierna tyckte så.
Nygren ansåg inte att den rådgivande
nämndens suspendering under det första
halvåret 1995 åstadkommit stor skada i
det aktuella ärendet. De kontakter som
togs med partierna var
tillfredsställande för att slutligt
avgöra ärendet. Enligt Nygren var det
vid det aktuella tillfället i första
hand behovet av kontakter och
information med berörda partier som var
det viktiga och inte formen.
Nygren ansåg inte att den praxis
brutits som innebär att om något parti
inte säger ja går regeringen inte
vidare. Han hänvisade till de
diskussioner som förts 1994 i den
tidigare borgerliga regeringen vid
allmän beredning och i rådgivande
nämnden och att båda instanserna sagt
ja, beträffande rådgivande nämnden med
förbehållet att ärendet skulle behandlas
i Utrikesnämnden.
Nygren ansåg att den tillträdande
socialdemokratiska regeringen levt upp
till den restriktivitet angående
krigsmaterielexporten som deklarerats av
bl.a. Mats Hellström. Nygren hade
uppfattat att Hellström menat att man
inte skall öppna för en sorts allmän
slapphet i fråga om
krigsmaterielexporten. Att
socialdemokraterna sagt nej till Oman-
exporten 1994 var enligt Nygren inte
korrekt. Pierre Schori hade till Nygren
sagt att det besked man gett då inte var
nej utan att man inte ville fatta ett
beslut just då. På frågan om det inte
varit rimligt med ett nej 1995 svarade
Nygren att man i ärenden av detta slag
alltid ligger nära en balanspunkt mellan
ja och nej och att det inte finns några
självklara avgöranden. Nygren framhöll
också att det inte lämnats något besked
till Oman 1994 utan att det första och
enda besked som lämnades var den
socialdemokratiska regeringens
förhandsbesked våren 1995.
Utskottets bedömning
Som framgått av inledningen gäller
utskottets granskning primärt frågan om
regeringen följt riktlinjerna vad avser
mänskliga rättigheter.
Enligt riktlinjerna för
krigsmaterielexport bör tillstånd till
utförsel av krigsmateriel eller annan
utlandssamverkan som avser krigsmateriel
inte lämnas om det avser stat där
omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer.
Respekt för mänskliga rättigheter är ett
centralt villkor för att tillstånd skall
beviljas.
Av KMI:s promemoria framgår att KMI
kände väl till de händelser i Oman under
sommaren 1994 som ledde till omfattande
arresteringar av islamistiska
demonstranter. KMI hade enligt
promemorian bl.a. tillgång till löpande
rapportering från ambassaden i Rihjad
med början i september 1994. Bedömningen
av dessa händelser var att de inte
ändrade den generella slutsatsen att det
i Oman inte förelåg grova och omfattande
brott mot mänskliga rättigheter.
Arresteringarna utgjorde inte ett
normalt inslag i den omanska regeringens
maktutövning utan var en reaktion på
enstaka händelser. Den islamistiska
aktionen gavs därför ingen framträdande
plats i regeringens beredningsunderlag,
och arresteringarna nämndes inte i det
skriftliga materialet. Vid utfrågningen
har Mats Hellström bekräftat att han
inte kände till arresteringarna vare sig
vid föredragningen i regeringen eller i
Utrikesnämnden i början av juni 1995.
Under granskningen har uppmärksammats
vilken information som var tillgänglig
under 1995 angående situationen för
mänskliga rättigheter i Oman. Utskottets
undersökningar har visat att det
amerikanska utrikesdepartementets årliga
rapport förelåg redan i februari 1995.
Svenska Amnesty Internationals
årsrapport publicerades först i början
av juli 1995 men underlagsmaterialet och
bedömningarna var möjliga att under hand
få tillgång till under loppet av våren
1995.
Mats Hellström och Jan Nygren har vid
utfrågningarna sagt att den information
regeringen senare fick om händelserna i
Oman 1994 i sak inte ändrade regeringens
bedömning av MR-situationen i Oman.
Nygren medgav att händelserna 1994 var
en uppenbar kränkning av de mänskliga
rättigheterna men att händelsen inte
bedömdes som tillräcklig för att
regeringen skulle säga nej till
exporten, inte minst med hänsyn till att
de fängslade senare frigavs och att två
dödsdomar omvandlades till
fängelsestraff.
Mats Hellström har vid utfrågningen
sagt att grova och omfattande
kränkningar av mänskliga rättigheter
enligt praxis definieras som
utomrättsliga avrättningar, systematisk
tortyr, politiska mord och försvinnanden
och att riksdagen inte motsatt sig denna
tolkning av riktlinjerna.
Arresteringarna var enligt Hellström
inte av den arten att de svarade mot
kritieriet grova och omfattande
kränkningar.
En ytterligare aspekt av MR-frågan är
den vikt man enligt Nygren bör lägga vid
den långsiktiga tendensen i MR-frågor i
ett land. Vid utfrågningen sade Nygren
att den långsiktiga tendensen i vissa
fall kan innebära att en enskild
förseelse inte nödvändigtvis medför nej
till export.
Med hänvisning till vad som här
redovisats anser utskottet att
regeringen såvitt utskottet kan bedöma
följt riktlinjernas intentioner vad
avser kriteriet respekt för mänskliga
rättigheter. Utskottet avstår därför
från att i det aktuella fallet gå in på
frågan vilken vikt som i detta hänseende
bör tillmätas den långsiktiga tendensen
i fråga om mänskliga rättigheter i ett
enskilt land i relation till en faktiskt
inträffad och dokumenterad kränkning.
Mot bakgrund av den vikt som vid
vapenexport skall tillmätas MR-frågan
måste det anses anmärkningsvärt att det
ansvariga statsrådet, Mats Hellström, i
beslutsunderlaget inte fick kännedom om
massarresteringarna i Oman 1994 inför
föredragningen i ärendet i allmän
beredning och i Utrikesnämnden.
Under behandlingen av detta ärende har
en annan aspekt av riktlinjernas
bestämmelser aktualiserats, nämligen
begreppen följd- och
kompletteringsleveranser. Utskottet har
funnit att denna fråga behöver
undersökas närmare vad gäller bl.a.
utvecklingen av praxis. Därför avser
utskottet att ta initiativ till en sådan
undersökning, vars resultat kommer att
redovisas i samband med nästa års
granskning.
En ytterligare aspekt på regeringens
hantering av Oman-ärendet gäller
beredningsprocessen. Utskottet
konstaterar att beredningen av ärendet
skett över en längre period. Under den
borgerliga regeringen bereddes ärendet
våren 1994 i rådgivande nämnden och
allmän beredning men fördes inte upp
till behandling i Utrikesnämnden på
grund av att Socialdemokraterna inte
önskade ett avgörande just då.
Då ärendet åter togs upp till beredning
våren 1995 visade det sig inte möjligt
att sammankalla Utrikesnämnden efter
regeringens behandling av ärendet i
allmän beredning. Den tilltänkta
beredningen kom därför att ersättas av
underhandskontakter med partierna. En
komplikation vid genomförandet av denna
del av beredningen var att Jan Nygren
och statssekreterare Gunnar Lund i Mats
Hellströms ställe svarade för
kontakterna. Nygren rapporterade senare
till Hellström att Moderata
samlingspartiet och Centerpartiet var
för ett ja till export, medan
Folkpartiet liberalerna uttalat
tveksamhet men inte uttryckligen sagt
nej. På denna grund beslöt Hellström att
gå vidare med ärendet och meddela ett
positivt förhandsbesked. Av utskottets
dokumentation framgår att det råder
delade meningar om vad som exakt kom
fram i regeringens kontakter med
Folkpartiet liberalerna. Enligt detta
partis företrädare i
underhandskontakterna avråddes
regeringen från att fatta beslut i
frågan vid den aktuella tidpunkten.
Enligt utskottets mening har regeringen
hanterat beredningsprocessen på ett
efter omständigheterna godtagbart sätt.
De eventuella olägenheterna av att man
tvingades frångå de normala
samrådsrutinerna och formerna för dessa
kompenseras enligt utskottets mening av
den grundliga beredning som ägt rum
under den borgerliga regeringen våren
1994. Med hänsyn till de uppenbara
oklarheterna om det faktiska innehållet
i beskedet från ett av partierna vid
underhandskontakterna kan regeringen
enligt utskottets mening inte klandras
för den tolkning som regeringen gjorde
beträffande partiernas ståndpunkter
eller att man gick vidare i beredningen
på denna grund.
Granskningen föranleder i övrigt inget
särskilt uttalande från utskottet.
16. Regeringens handläggning av vissa
utlänningsärenden
16.1 Avvisningsbeslut av asylsökande med
såväl bosniskt som kroatiskt
medborgarskap
Ärendet
I en anmälan till utskottet den 22 mars
1995 har begärts att utskottet skall
granska statsrådet Leif Blombergs
agerande i samband med avvisningsbeslut
av 5 000 bosnier med kroatiska pass
under vintern 1994/1995.
Flyktingpolitiken har enligt anmälaren
hårdnat betydligt under de senaste åren
utan att riksdagen beslutat att så skall
ske. Frågan är om regeringen och det
ansvariga statsrådet överträtt lagen.
Leif Blomberg har bl.a. hänvisat till
ett brev från ett kroatiskt statsråd men
vägrat att offentliggöra brevet.
Konstitutionsutskottet bör enligt
anmälaren granska brevet liksom andra
handlingar som ligger till grund för
avvisningsbesluten. Anmälan biläggs
bilaga A 16.1 tillsammans med en
promemoria från
Arbetsmarknadsdepartementet bilaga A
16.2. Utskottet har även hållit
utfrågning med statsrådet Leif Blomberg
bilaga B 6.
Bakgrund
Regeringens beslut den 16 februari 1995
Statens invandrarverk har den 22 augusti
1994, den 8 september 1994 och den 10
oktober 1994 i tre olika ärenden
beslutat om avvisning av personer,
samtliga medborgare i såväl Kroatien som
Bosnien-Hercegovina. Personerna har
överklagat till Utlänningsnämnden och
yrkat att besluten om avvisning upphävs
och att de beviljas uppehålls- och
arbetstillstånd samt flyktingförklaring.
Utlänningsnämnden har den 1 november
1994 och den 7 december 1994, enligt 7 §
utlänningslagen (1989:529), överlämnat
ärendena för regeringens prövning.
Utlänningsnämnden har avstyrkt bifall
till överklagandena.
Regeringen har den 16 februari 1995
avslagit överklagandena samt förbjudit
klagandena att före den 1 mars 1997
återvända till Sverige utan tillstånd av
Statens invandrarverk. Regeringen har i
sina skäl för besluten bl.a. anfört:
Personerna kommer från Bosnien-
Hercegovina och torde vara medborgare
där. De har emellertid ansökt om och
beviljats kroatiskt medborgarskap och
rest in i Sverige med kroatiska pass.
Det är känt att republiken Kroatien i
enlighet med sin lagstiftning beviljar
medborgarskap även för personer som inte
är eller har varit permanent bosatta i
Kroatien. Bland annat har Kroatiens
utrikesminister i ett brev till Sveriges
ambassadör i Kroatien den 19 oktober
1994 försäkrat att alla kroatiska
medborgare kommer att tas emot i
Kroatien oavsett var de tidigare haft
sitt hemvist. Det finns ingen anledning
att anta att dessa personer inte skulle
beredas skydd i Kroatien. Sökandena är
således att betrakta som medborgare
såväl i Bosnien-Hercegovina som i
Kroatien. Om en person har medborgarskap
i flera länder kan han eller hon kräva
skydd i något av dessa. Om en person kan
beredas skydd i något av de länder där
han eller hon är medborgare kan asyl
vägras och verkställighet ske till det
land där skydd kan beredas. I
föreliggande fall skall asylskälen
prövas med avseende på såväl Bosnien-
Hercegovina som Kroatien. Vad avser
Bosnien-Hercegovina är det på grund av
läget i landet inte möjligt att
återsända asylsökande dit för
närvarande. Sökandena kan följaktligen
inte utnyttja Bosnien-Hercegovinas
skydd. Det återstår att pröva skälen
gentemot Kroatien. De klagande har inte
åberopat några omständigheter avseende
Kroatien som skulle medföra att de är
att anse som flyktingar eller de facto-
flyktingar enligt 3 kap. 1 § 1 eller 3
utlänningslagen. Mot bakgrund av vad som
är känt om situationen i Kroatien kan
generellt risken för kroatiska
medborgare att mot sin vilja tvingas
delta i väpnade konflikter inte anses
påtaglig. Det är känt att republiken
Kroatien inte behandlar alla sina
medborgare lika. Det är därför inte
osannolikt att de klagande kommer att
hamna i en sämre situation än kroatiska
medborgare med permanent hemvist i
Kroatien. Vid en samlad bedömning finner
dock regeringen inte att det föreligger
sådana humanitära skäl att de klagande
skall beviljas uppehållstillstånd här.
Brev från den kroatiske utrikesministern
Den kroatiske utrikesministern Dr Mate
Granic tillsände Sveriges ambassadör i
Kroatien ett brev daterat den 19 oktober
1994.
Regeringen prövade den 16 mars 1995, på
begäran av en journalist, om brevet
kunde lämnas ut och fann då att
utrikessekretess rådde för uppgifterna i
handlingen.
Utrikesdepartementet prövade den 28
mars 1995 åter frågan om utlämnande av
brevet. I beslutet konstateras att
Kroatiens ambassad i Stockholm meddelat
att ambassaden samma dag skulle
offentliggöra brevet vid en
presskonferens. Det fanns därför inte
längre någon anledning att anta att
Sveriges förbindelser med Kroatien
skulle skadas om handlingen lämnades ut.
Promemorian från
Arbetsmarknadsdepartementet
Av promemorian från
Arbetsmarknadsdepartementet framgår
bl.a.: Regeringen hade inför sitt
avgörande den 16 februari 1995 tillgång
till ett omfattande beslutsunderlag.
Bland annat hade utredningsresor till
Kroatien företagits såväl i augusti som
i december 1994 då även Bosnien-
Hercegovina besöktes. Resan i december
1994 leddes av statsrådet Blomberg
personligen. I samband med
utredningsresorna och även löpande har
regeringskansliet haft kontakt med FN:s
flyktingkommissariat, UNCHR. UNCHR
publicerar löpande information om
situationen i f.d. Jugoslavien. Vidare
har ett flertal andra kontakter tagits
med UNCHR. Ansvariga myndigheter och
ansvarigt departement har erhållit
löpande rapportering från de svenska
beskickningarna i f.d. Jugoslavien och
erhållit ytterligare information genom
Utrikesdepartementets försorg. Härtill
kommer att rapporter och annan
information kommit regeringskansliet
till handa från bland andra Caritas,
Amnesty International med flera. I
samband med de utredningsresor som
företagits till Kroatien och Bosnien-
Hercegovina har kontakter tagits med
företrädare för regeringen i Kroatien
och med kroatiska myndigheter. Bland
annat har möten hållits med ansvarig
minister och med chefen för den
kroatiska motsvarigheten till Statens
invandrarverk. Denne är numera även
ledamot av den kroatiska regeringen. Den
19 oktober 1994 skrev Kroatiens
utrikesminister Mate Granic ett brev
till Sveriges ambassadör i Kroatien. I
brevet garanterar den kroatiske
utrikesministern att inga bosnier med
kroatiskt och bosniskt medborgarskap mot
sin vilja kommer att sändas till Bosnien-
Hercegovina.
En väsentlig del i underlaget för
regeringens beslut den 16 februari
utgörs av vad de asylsökande själva
uppgivit i utredningar och i ombudens
inlagor. Sammantaget har regeringen haft
ett omfattande underlag för besluten den
16 februari 1995. I detta underlag har
brevet från Kroatiens utrikesminister
endast utgjort en del i en större
helhet. Regeringen har i sina beslut
tagit hänsyn till vad sökandena uppgivit
och till den information man på olika
sätt inhämtat angående situationen i
Kroatien. Härvid har regeringen funnit
att sökandena inte åberopat sådana skäl
att de har rätt till skydd i Sverige
enligt 3 kap. 1 § utlänningslagen
(1989:529). Inte heller fann regeringen
att det förelåg sådana humanitära
omständigheter att sökandena på den
grunden skulle beviljas
uppehållstillstånd i Sverige. Av
särskild vikt för regeringens avgörande
har varit att regeringen inte bedömt att
sökandena riskerat att mot sin vilja
sändas från Kroatien, där de är
medborgare, till Bosnien-Hercegovina.
Den 4 maj 1995 överlämnade
Utlänningsnämnden fyra utlänningsärenden
rörande asylsökande kroatiska medborgare
varav några även är medborgare i Bosnien-
Hercegovina. Den 5 maj 1995 beslutade
regeringen i några vägledande beslut att
enligt 2 kap. 4 a § utlänningslagen
bevilja sökandena uppehållstillstånd
till den 1 december 1995. Besluten
fattades mot bakgrund av att den
allmänna situationen i Kroatien kraftigt
försämrats och att regeringen fann den
fortsatta utvecklingen i landet
svårbedömd. Av humanitära skäl
beviljades därför tillfälliga
uppehållstillstånd.
Utskottets utfrågning
Statsrådet Leif Blomberg uppgav vid
utskottets utfrågning att regeringens
bedömning vid beslutstillfället den 16
februari 1995 var att det var möjligt
att sända tillbaka personerna till
Kroatien och att de skulle få skydd där.
Då pågick inga strider på kroatiskt
territorium. Regeringen gjorde samma
bedömning som den tidigare borgerliga
regeringen hade gjort i ett beslut den
26 maj 1993. Regeringen är medveten om
att bosnier med kroatiskt medborgarskap
inte behandlades lika i Kroatien som
etniska kroater. Bosnienkroaterna hade
t.ex. svårare att få bostad och arbete.
Det är enligt statsrådet Blomberg
beklagligt att staten Kroatien behandlar
sina medborgare på olika sätt.
När regeringen fattade beslut den 5 maj
1995 hade den förändringen skett att
Kroatiens huvudstad Zagreb besköts med
artillerield och att granater hamnade på
Zagrebs gator vilket krävde ett antal
dödsoffer. Då ansåg regeringen inte att
man var säker i Kroatien. Regeringen
fattade beslut med hänsyn till den då
rådande situationen och beviljade därför
tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige
i sex månader.
Utskottets bedömning
Regeringen hade inför sina beslut den 16
februari 1995 tillgång till ett
omfattande beslutsunderlag bestående av
dels information från FN:s
flyktingkommissariat UNCHR, erfarenheter
från utredningsresor i f.d. Jugoslavien,
rapporter från de svenska
beskickningarna i f.d. Jugoslavien,
information från Utrikesdepartementet,
dels uppgifter som de asylsökande lämnat
i utredningar och i ombudens inlagor.
Regeringen fann inte att det förelåg
sådana humanitära omständigheter att
sökandena på den grunden skulle beviljas
uppehållstillstånd i Sverige.
Granskningen har visat att den beredning
som gjordes inför beslutet var ingående.
Granskningen ger inte anledning till
något ytterligare uttalande från
utskottet.
16.2 Regeringens tillämpning av svensk
lag i förhållande till FN:s konvention
om barnets rättigheter
Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 17.1,
har till konstitutionsutskottets
granskning anmälts regeringens och dess
underordnade myndigheters tillämpning av
svensk lag i förhållande till FN:s
konvention om barnets rättigheter.
Enligt anmälan finns en utbredd kritik
innebärande att utlänningslagen och dess
tillämpning inte är förenlig med
barnkonventionen. Kritiken gäller i
huvudsak tre områden - dels att
principen om barnets bästa inte i
tillräcklig grad påverkar bedömningen av
olika utlänningsärenden, dels att vissa
lagregler inte är förenliga med
konventionens bestämmelser och dels att
ytterligare bestämmelser behöver föras
in i lagen. I anmälan anförs att
utskottet bör granska senare tids
uppmärksammade ärenden som gäller
barnfamiljer och som handlagts av
regeringen. Granskningen bör vidare avse
regeringens praxis avseende barnfamiljer
och humanitära skäl samt regeringens
hantering av ärenden där barn i övrigt
varit inblandade. Enligt anmälan bör en
sådan granskning också avse Statens
invandrarverk och Utlänningsnämnden.
Därutöver bör granskas om svensk
rättstillämpning är förenlig med
åtagandet enligt FN:s barnkonvention
samt om regeringen och dess underordnade
myndigheter i sin handläggning av
utlänningsärenden har följt Sveriges
åtaganden enligt konventionen.
Bakgrund
Den 20 november 1989, dvs. på
trettioårsdagen av tillkomsten av FN:s
förklaring om barnets rättigheter, antog
generalförsamlingen konventionen om
barnets rättigheter. Sverige
undertecknade konventionen den 26
januari 1990. Konventionen trädde för
svenskt vidkommande i kraft den 2
september 1990.
I propositionen med förslag om
godkännande av konventionen (prop.
1989/90:107) föreslog regeringen - med
ett visst förbehåll - att riksdagen
skulle godkänna konventionen. Några
lagstiftningsåtgärder med anledning av
godkännandet föreslogs inte.
Socialutskottet tillstyrkte regeringens
förslag, dock med den ändringen att
något förbehåll inte borde göras vid
ratificeringen (bet. 1989/90:SoU28).
Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottet (rskr. 350).
Enligt barnkonventionens artikel 43
skall staternas efterlevnad granskas av
en särskild FN-kommitté. I artikel 44
stadgas att konventionsstaterna åtar sig
att avge rapporter till kommittén första
gången två år efter konventionens
ikraftträdande för den berörda staten
och därefter vart femte år. I
rapporterna skall anges eventuella
förhållanden och svårigheter som
påverkar i vilken utsträckning åtaganden
enligt konventionen uppfyllts. De skall
också innehålla tillräcklig information
för att ge kommittén en god uppfattning
om genomförandet av konventionens
bestämmelser i det berörda landet.
Sverige avgav sin första rapport till
FN-kommittén år 1992. I sitt yttrande
med anledning av Sveriges rapport
framförde FN-kommittén viss kritik i
huvudsak när det gällde brister i
definitionen av barn och förvarsreglerna
i utlänningslagen. Kommittén framförde
emellertid inga avgörande anmärkningar
mot det sätt på vilket Sverige fullgjort
sina åtaganden enligt konventionen.
Dåvarande socialminister Bengt
Westerberg lämnade den 29 april 1993 en
information i riksdagen med anledning av
FN-kommitténs yttrande (prot.
1992/93:102).
Regeringen tillsatte den 24 november
1994 en parlamentarisk kommitté med
uppgift att se över invandrings- och
flyktingpolitiken. Enligt sina direktiv
(dir. 1994:129) skulle utredningen bl.a.
göra en genomgång av hur myndigheternas
tillämpning av svensk lag beaktar de
åtaganden som Sverige gjort i och med
anslutningen till FN-konventionen om
barnets rättigheter. Flyktingpolitiska
kommittén avlämnade sitt slutbetänkande
Svensk flyktingpolitik i globalt
perspektiv den 27 juni 1995 (SOU
1995:75). I betänkandet föreslår
kommittén bl.a. att det i 2 kap.
utlänningslagen (1989:529), där de
generella förutsättningarna för
uppehållstillstånd finns angivna, införs
en paragraf där det föreskrivs att det
vid tillståndsprövningen särskilt skall
beaktas vad hänsynen till barns hälsa,
utveckling och allmänna bästa kräver.
Vidare föreslår kommittén att
barnkonventionens definition av barn,
nämligen den som är under 18 år, även
skall gälla utlänningslagens regler om
förvarstagande av barn. I detta avseende
behandlas enligt nuvarande bestämmelser
den som är 16 år eller äldre som vuxen.
Kommittén förordar därutöver att barnets
rätt att komma till tals i
utlänningsärenden förankras i lag.
Enligt kommittén bör vidare ett barns
offentliga biträde i ett utlännings-
ärende kunna utses till dess
ställföreträdare. För närvarande utses
en särskild god man som ställföreträdare
för ensamma barn. Kommittén föreslår
också att Statens invandrarverk
tillsammans med Utrikesdepartementet och
Rikspolisstyrelsen skall se över
rutinerna när det gäller ärenden om
familjeåter-förening.
Statsrådet Leif Blomberg har i svar på
en interpellation den 17 november 1995
(prot. 1995/96:25) uppgett att
Flyktingpolitiska kommitténs betänkande
har remissbehandlats och nu bereds i
regeringskansliet. Utskottet har
inhämtat att regeringen avser att lämna
en proposition till riksdagen i
september 1996.
Regeringen beslutade den 1 februari
1996 att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att göra en bred
översyn av hur svensk lagstiftning och
praxis förhåller sig till
barnkonventionens bestämmelser, skapa
större klarhet och ökat mått av samsyn
vad gäller innebörden av begreppet
barnets bästa i barnkonventionen och
svensk rätt samt därvid särskilt
analysera eventuella målkonflikter, samt
med förtur behandla frågan om barns
ställning i ärenden enligt
utlänningslagen, bl.a. när det gäller
avvisning eller utvisning där barn
berörs (dir. 1996:15). Kommittén skall
redovisa sitt uppdrag senast den 1
januari 1997. När det gäller
förhållandet mellan barnkonventionen och
utlänningslagstiftningen och deras
tillämpning skall kommittén redovisa en
delrapport senast den 30 juni 1996.
Utskottets bedömning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall
konstitutionsutskottet granska
statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning.
Utskottet konstaterar att den i anmälan
efterfrågade granskningen av Statens
invandrarverk och Utlänningsnämnden
faller utanför utskottets
granskningsområde. Någon granskning i
denna del har därför inte företagits.
Som redovisats ovan har
Flyktingpolitiska kommittén gjort en
översyn av utlänningslagens
överensstämmelse med FN:s konvention av
barnets rättigheter. Utskottet har
inhämtat att denna översyn bl.a.
inneburit en genomgång av samtliga
regeringsbeslut under cirka två års tid
där regeringen har bedömt när barn kan
meddelas uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Ett urval av dessa
beslut har redovisats i kommitténs
betänkande SOU 1995:75 (s. 233 f.).
Kommittén har med anledning av sin
översyn av utlänningslagens
överensstämmelse med barnkonventionen
föreslagit bl.a. vissa lagändringar. Som
angetts ovan kommer regeringen under
hösten 1996 att lämna en proposition
innehållande förslag till lagändringar.
Utskottet konstaterar att regeringen
under senare tid har fattat beslut i
endast ett fåtal enskilda
utlänningsärenden som berör barn.
Granskningen föranleder inget uttalande
från utskottets sida. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om sitt yttrande
till socialutskottet med anledning av
vissa motioner från allmänna
motionstiden 1995 gällande frågor om
införlivande av FN:s barnkonvention om
barnets rättigheter (1995/96:KU2y). I
yttrandet avstyrkte
konstitutionsutskottet en inkorporering
av barnkonventionen i svensk
lagstiftning, men förordade att en bred
översyn görs av om svensk lagstiftning
och praxis överensstämmer med
barnkonventionens bestämmelser.
Socialutskottet instämde i vad
konstitutionsutskottet härvid uttalat
och ansåg att detta borde ges regeringen
till känna (bet. 1995/96:SoU4).
Riksdagen följde utskottet (rskr.
1995/96:62). Därefter har regeringen,
som angetts ovan, tillkallat en
parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag att bl.a. göra denna översyn.
16.3 Regeringens handläggning av
utlänningsärendet angående de s.k.
Åselefamiljerna
Ärendet
I fyra anmälningar till utskottet har
begärts att utskottet skall granska
regeringens handläggning av beslutet om
utvisning av familjerna Gümüscü
(Sincari). Enligt anmälningarna skall
utskottet granska om besluten om
utvisning skedde i överensstämmelse med
FN:s barnkonvention, regeringens sätt
att informera de handläggande
myndigheterna i samband med beslutet om
avvisning, om regeringen medverkat i
planeringen av verkställigheten samt
regeringens och
Arbetsmarknadsdepartementets roll i
ryktesspridningen om familjernas
privatekonomiska situation.
Anmälningarna biläggs bilaga A 18.1
tillsammans med två promemorior från
Arbetsmarknadsdepartementet bilaga A
18.2-3. Utskottet har hållit utfrågning
med statsrådet Leif Blomberg bilaga B 6.
Bakgrund
Regeringens beslut
Statens invandrarverk beslutade den 10
februari 1993 att utvisa/avvisa
familjerna Gümüscü (Sincari) från
Sverige. Utlänningsnämnden fastställde
den 14 oktober 1993 beslutet. Familjerna
har därefter vid åtskilliga tillfällen
gett in s.k. nya ansökningar om
uppehållstillstånd till Invandrarverket
och Utlänningsnämnden. Invandrarverket
avslog i beslut den 10 januari 1995
ansökningar om uppehållstillstånd från
familjerna. Utlänningsnämnden
överlämnade den 2 februari 1995
ansökningar om uppehållstillstånd till
regeringen. Regeringen avslog dessa
ansökningar den 29 juni 1995. Familjerna
har efter regeringens beslut gett in nya
ansökningar om uppehållstillstånd till
Utlänningsnämnden och yrkat att de skall
beviljas permanent uppehållstillstånd.
Familjerna har bl.a. uppgett att det
skulle strida mot humanitetens krav att
verkställa avvisningsbeslutet med hänsyn
till barnens psykiska hälsotillstånd. De
har till styrkande av sin uppfattning
gett in läkarintyg avseende några av
barnen. Utlänningsnämnden överlämnade
enligt beslut den 15 november 1995
familjernas ansökningar till regeringen
för avgörande.
Regeringen har i beslut den 11 januari
1996 avslagit familjernas ansökningar.
Tjänstemän i
Arbetsmarknadsdepartementet har, enligt
vad utskottet inhämtat, med fax sänt
besluten vid 17-tiden samma dag till
familjernas ombud och därefter till den
polismyndighet som skulle verkställa
beslutet.
Verkställigheten av regeringens beslut
Polismyndigheten som skulle ansvara för
verkställigheten fick, enligt uppgift
till utskottet, besked om regeringens
beslut den 11 januari 1996 vid 17-tiden
med fax. Polisen hade inte tidigare fått
något besked om regeringens beslut eller
dess innehåll och inte heller besked om
när regeringen skulle fatta beslut i
ärendet. Polisen hade dock vid
planeringen av eventuell verkställighet
räknat med att regeringen kunde fatta
beslut torsdagen den 11 januari 1996 och
därför varit beredd att verkställa ett
eventuellt avvisnings/utvisningsbeslut.
Polismyndigheten verkställde samma dag
avvisningen/utvisningen av familjerna
dock ej i fråga om de båda
familjefäderna och den äldste sonen i
ena familjen eftersom dessa höll sig
undan. Familjerna transporterades i buss
till Lycksele där de övernattade under
bevakning. Fredagen den 12 januari
påbörjades flygresa till Turkiet. Efter
mellanlandning i Budapest tvingades
planet landa i Bukarest på grund av att
flygplanets bakre dörr inte var låst.
Vid start inträffade ett olyckstillbud
med planet. Efter byte av plan anlände
familjerna till Ankara lördagen den 13
januari.
Ambassadrapporten
Med anledning av avvisningen av
familjerna upprättades en rapport vid
Sveriges ambassad i Ankara. Rapporten
anlände med fax till
Arbetsmarknadsdepartementet den 16
januari 1996 vid 11-tiden. Rapporten
registrerades i
Arbetsmarknadsdepartementet samma dag
kl. 13.14. Rapporten innehöll bl.a. en
uppgift om att familjerna skulle haft
med sig en stor summa pengar vid
avvisningen. Uppgifter ur rapporten
redovisades i radions Lunch-Eko samma
dag.
Statssekreterare Lena Häll-Eriksson i
Arbetsmarknadsdepartementet har i
skrivelse den 15 mars 1996 till
konstitutionsutskottet anfört följande:
Rapporten togs om hand vid det
informationssekretariat som hon är chef
för och överlämnades till registratorn
för att diarieföras. Senare under
eftermiddagen blev rapporten känd i
media. Delar av innehållet redovisades i
lunchekot. Journalister vände sig till
departementet med begäran om att få
rapporten utlämnad. På hennes uppdrag
togs härefter kontakt med
expeditionschefen i departementet med en
förfrågan om rapporten kunde lämnas ut.
Efter att ha gått igenom den i samråd
med en rättschef i Justitiedepartementet
och en rättschef i Utrikesdepartementet,
kom expeditionschefen till uppfattningen
att rapporten var en allmän handling och
att det inte fanns några uppgifter i den
som kunde anses omfattade av någon
bestämmelse om sekretess. Senare under
eftermiddagen lämnades rapporten därför
ut till de journalister som begärt att
få den.
Enligt vad utskottet har inhämtat från
expeditionschefen i
Arbetsmarknadsdepartementet, var det han
som fattade beslutet om att lämna ut
ambassadrapporten.
Barnkonventionen
Enligt art. 3 punkt 1 i FN:s
barnkonvention skall vid alla åtgärder
som rör barn, vare sig de vidtas av
offentliga eller privata sociala
välfärdsinsti-tutioner, domstolar,
administrativa myndigheter eller
lagstiftande organ, barnets bästa komma
i främsta rummet.
I proposition 1989/90:107 om
godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter (s. 31 f.) sägs
bl.a. följande. Artikel 3, punkt 1
innehåller den grundläggande principen
att barnets bästa skall komma i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Principen gäller åtgärder som vidtas av
offentliga organ men också sådana som
vidtas av privata sociala
välfärdsinstitutioner. När det gäller
att tillämpa denna princip är det
naturligtvis en lagstiftningsfråga men i
hög grad också en fråga om tillämpning
av lagstiftningen och praktiskt
handlande överhuvudtaget. Att barnets
bästa skall komma i främsta rummet
utesluter inte att även andra hänsyn får
tas men innebär att vad som bäst gagnar
barnet i första hand skall vara
vägledande. Svensk rätt rörande barn och
ungdomar utgår från principen om barnets
bästa. Principen är förankrad i
grundlagen genom bestämmelserna i 1 kap.
2 § regeringsformen om att det
grundläggande målet för den offentliga
verksamheten skall vara den enskildes
välfärd i olika avseenden. Det åligger
därför det allmänna att särskilt verka
för social omsorg och trygghet och för
en god levnadsmiljö.
Statsrådet Leif Blomberg har den 17
november 1995 som svar på en
interpellation om flyktingar och
barnkonventionen bl.a. anfört. Sveriges
ratificering av barnkonventionen innebär
att vi åtagit oss att nationellt
genomföra dess bestämmelser, bl.a. genom
att tillse att vår lagstiftning står i
överensstämmelse med barnkonventionen.
Detta innebär emellertid inte att barn
som flytt från våld och hot i andra
länder med automatik kan få stanna i
vårt land. En sedvanlig bedömning av
skyddsbehovet måste alltid göras, och
detta är inget som strider mot
barnkonventionen. Även om barnets bästa
alltid skall särskilt beaktas finns det
även andra intressen än barnets som kan
vägas in, t.ex. övergripande
samhällsintressen. Ett sådant
samhällsintresse kan vara just behovet
av en reglerad invandring.
Regeringen beslutade den 1 februari 1996
att tillkalla en parlamentarisk kommitté
med uppgift att göra en bred översyn av
hur svensk lagstiftning och praxis
förhåller sig till barnkonventionens
bestämmelser, skapa större klarhet och
ökat mått av samsyn vad gäller
innebörden av begreppet barnets bästa
i barnkonventionen och svensk rätt samt
därvid särskilt analysera eventuella
målkonflikter, samt med förtur behandla
frågan om barns ställning i ärenden
enligt utlänningslagen, bl.a. när det
gäller avvisning eller utvisning där
barn berörs (dir. 1996:15). Kommittén
skall redovisa sitt uppdrag senast den 1
januari 1997. När det gäller
förhållandet mellan barnkonventionen och
utlänningslagstiftningen och dess
tillämpning skall kommittén redovisa en
delrapport senast den 30 juni 1996.
Utskottets utfrågning
Statsrådet Leif Blomberg uppgav vid
utskottets utfrågning bl.a. följande. I
de ärenden som överlämnas till
regeringen och där barn är inblandade
vägs alltid besluten mot
barnkonventionen. Riksdagen har gjort
bedömningen att svensk lagstiftning i
sin anda står i överensstämmelse med
konventionen.
Riksdagen har bestämt att Sverige skall
ha en reglerad invandringspolitik vilket
man också skall ta hänsyn till.
Utlänningslagen tar sikte på att reglera
invandringen. Naturligtvis vägs, enligt
Leif Blomberg, sådana överväganden in
vid varje tillfälle, vilka ställs mot
andra överväganden. Så skedde också i
detta fall.
Regeringen ansåg inte att de läkarintyg
som åberopades i de aktuella ärendena,
när det gällde barnens hälsa, hade en
sådan styrka att regeringen på den
grunden skulle säga att det fanns skäl
för barnen och deras familjer att få
stanna i Sverige.
Barn och föräldrar skall enligt
huvudregeln följas åt. Om inte
föräldrarna varit tillgänliga för
avvisning hade inte barnen avvisats. I
det här fallet fanns mammorna
tillgängliga men papporna valde att inte
vara tillgängliga och inte låta sig
avvisas från Sverige. Det var snarare
upp till föräldrarna att ta ställning
till situationen som den utvecklades.
Det var inte den svenska regeringen
eller den svenska polisen som skilde
familjerna åt. Enligt Leif Blombergs
uppfattning var det föräldrarna själva.
Polisen var ansvarig för själva
verkställigheten av avvisningen.
Regeringen har inte på något sätt
medverkat i planeringen eller
verkställandet av familjernas avvisning
och inte heller gett polisen något
underhandsbesked eller någon
förhandsinformation.
Leif Blomberg fick information om
uppgifterna i ambassadrapporten när den
kom till Arbetsmarknadsdepartementet.
Det fanns inte skäl att hålla
ambassadrapporten hemlig. Expeditions-
och rättschefer i tre departement gjorde
den bedömningen. Leif Blomberg litade på
den juridiska kompetensen i
regeringskansliet. Leif Blomberg tycker
det är viktigt att de kan släppa och
offentliggöra handlingar så långt det
över huvud taget går, och han delar inte
uppfattningen att det här kunde vara
till förfång för eller på något
allvarligt sätt skada de personer det
gällde.
Utskottets bedömning
Regeringen, Utlänningsnämnden och
Statens invandrarverk har under åren
1993-1996 prövat familjernas
flyktingskäl vid ett flertal tillfällen.
Prövningen har inte någon gång visat att
skäl för att bevilja uppehållstillstånd
förelegat.
Enligt FN:s barnkonvention skall
barnets bästa alltid komma i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör barn,
vare sig de vidtas av offentliga eller
privata sociala välfärdsinstitutioner,
domstolar, administrativa myndigheter
eller lagstiftande organ. Att barnets
bästa skall komma i främsta rummet
utesluter inte, enligt propositionen om
godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter, att även andra
hänsyn får tas. Statsrådet Blomberg har
anfört att regeringen i sina
överväganden även tagit hänsyn till
behovet av en reglerad invandring, något
som den bedömde vara av vitalt
samhällsintresse.
Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottets sida.
17. Svensk medverkan i samarbetet inom
Partnerskap för fred (PFF)
Ärendet
För utskottets granskning har anmälts
att försvarsminister Thage G Peterson
skulle ha ingripit i syfte att förhindra
flygvapenledningen att på
försvarsmaktens uppdrag utreda
förutsättningarna för eventuell
samverkan med NATO:s flygstridskrafter
för fredsbevarande insatser inom PFF-
samarbetet (bilaga A 19.1). Med
anledning härav har utskottet inhämtat
brev som utväxlats mellan
flygvapenledningen och
Försvarsdepartementet (bilaga A 19.2 och
A 19.3) och mellan Försvarsmakten och
Försvarsdepartementet (bilaga A 19.4 och
A 19.5). Utskottet har vidare inhämtat
en bandinspelning av en intervju med
försvarsministern i Dagens eko som
biläggs i utskriven form (bilaga A
19.6). Härutöver har utskottet inhämtat
de tre dokument som bildar den formella
grunden för Sveriges medverkan i PFF
(bilaga A 19.7-19.9). Utskottet har
också inhämtat ett regeringsbeslut 1996-
02-15 angående Försvarsmaktens m.fl.
deltagande i och värdskap för övningar
inom ramen för PFF (bilaga A 19.10).
Utskottet har i brev ställt frågor till
Försvarsdepartementet, vilket resulterat
i en promemoria (bilaga A 19.11).
Utskottet har ställt vissa frågor till
Utrikesdepartementet, som svarat på
dessa i en promemoria (bilaga A 19.12).
Frågor som ställts till flygvapenchefen
har besvarats i ett handbrev från
Försvarsmakten/flygvapenchefen (bilaga A
19.13). En utskrift från en intervju i
Dagens eko med överbefälhavaren den 17
april 1996 har också bilagts (bilaga A
19.14). Två utfrågningar har också
genomförts, dels med flygvapenchefen
Kent Harrskog (bilaga B 3), dels med
försvarsminister Thage G Peterson
(bilaga B 7).
Allmän bakgrund
I ett brev av den 22 mars 1995 (bilaga A
19.2) bad flygvapenchefen
generallöjtnant Kent Harrskog om
Försvarsdepartementets ställningstagande
till en inbjudan från den nederländske
flygvapenchefen att sända två
Jaktviggenplan till Leeuwarden för att
närmare studera utvärderingssystemet
ACMI samt utbilda svenska piloter i NATO-
procedurer.
I departementets svar den 14 juni till
flygvapenchefen (bilaga A 19.3)
framhålls att den framtida inriktningen
och vilka resurser som kommer att
tilldelas för Sveriges deltagande i
internationella fredsfrämjande
operationer kommer att fastställas i
samband med nästa försvarsbeslut.
Slutklämmen i brevet lyder:
Av detta skäl och då det ej heller finns
någon internationell efterfrågan på
svenska flygstridskrafter för
förberedande operationer saknas i
nuläget skäl att genomföra besöket med
JA 37 i Holland för att utbilda svenska
piloter i NATO-procedurer. Den del av
besöket i Holland som syftar till ökad
kunskap om utvärderingssystemet ACMI är
värdefull och bör genomföras, dock utan
JA 37.
Försvarsmakten har i en skrivelse den 15
maj 1996 (bilaga A 19.4) till
Försvarsdepartementet angett sin avsikt
att delta under hösten 1995 i två
övningar inom PFF-samarbetets ram och
därvid i ett fall delta med flygförband
bestående av bl.a. två JA 37
(Jaktviggen). Syftet med deltagandet var
enligt Försvarsmakten bl.a. att öka
kunskapen om hur en urdragningssituation
hanteras i en fredsbevarande operation
inom FN och att bidraga med svensk
kompetens inom flygtransportområdet.
Regeringen beslöt den 15 juni 1995 att
flygförbandens deltagande i det nämnda
fallet skulle inskränkas till en tp 84
och en helikopter 10, dvs. tillstånd
gavs inte för de två Jaktviggenplanen
(bilaga A 19.5).
Försvarsminister Thage G Peterson
intervjuades i Dagens eko den 4 juli och
besvarade då frågor om Sveriges
medverkan i PFF-samarbetet. Intervjun
återges i en utskrift från ljudbandet,
som ställts till utskottets förfogande
från Ekoredaktionen (bilaga A 19.6). Av
intervjun framgår bl.a. att
försvarsministern svarade nekande på
reporterns fråga om det fanns någon
anledning för flygvapnet att ägna sig åt
att studera förutsättningarna för svensk
samverkan med NATO-flyg i fredsbevarande
insatser. Uppdraget hade efter en
dialog i öppen och vänskaplig atmosfär
dragits tillbaka. Försvarsministern
förklarade också att det är landets
regering som drar upp de politiska
gränserna också när det gäller
försvarspolitiken , vilket hade skett i
det aktuella fallet.
Sveriges medlemskap i Partnerskap för
fred
I regeringens skrivelse 1993/94:207
Sverige och Partnerskap för fred
meddelades att en ny form för europeiskt
samarbete skapats vid NATO-staternas
toppmöte i Bryssel i januari 1994. Det
skedde genom ett erbjudande från NATO:s
sexton medlemsstater om samverkan med
andra stater inom ramen för initiativet
Partnerskap för fred (PFF). Enligt
skrivelsen hade initiativet mottagits
genomgående positivt i de berörda
länderna. Efter noggrant övervägande
hade regeringen kommit till slutsatsen
att det låg i Sveriges intresse att
delta i samarbetet.
NATO:s inbjudan hade riktats till
medlemmar i det nordatlantiska
samarbetsrådet North Atlantic
Cooperation Council (NACC) samt till
andra ESK-stater som kunde och ville
bidra till programmet, med vilket avsågs
länder som Sverige, Finland och
Österrike. Dessa länder medverkade vid
tillfället för inbjudan redan i NACC:s
arbete på det fredsbevarande området.
Utgångspunkten för deltagande i
programmet är enligt regeringsskrivelsen
att varje stat själv definierar de
områden inom vilka den är beredd att
samarbeta. Syftet med PFF-programmet är
att underlätta öppenheten i nationella
försvars-, planerings- och
budgeteringsprocesser, att säkerställa
demokratisk kontroll av försvarsmakter,
att upprätthålla förmågan och
beredskapen att efter vederbörliga
konstitutionella hänsyn bidra till
operationer under FN:s bemyndigande
och/eller ESK:s (numera OSSE) ansvar.
Vidare syftar programmet till att
utveckla samarbetsinriktade relationer
med NATO syftande till gemensam
planering, utbildning och övning för att
förstärka förmågan att genomföra
operationer på det fredsbevarande
området, räddningsinsatser, insatser på
det humanitära området och på andra
områden som parterna kan komma överens
om. Ett ytterligare syfte är att på
längre sikt utveckla förmågan att
samarbeta med militära enheter från
NATO:s medlemsstater.
I ett ramdokument anges vissa
grundläggande principer för samarbetet
med utgångspunkt i folkrätten, FN-
stadgan och ESK:s principer.
Utgångspunkten och inriktningen av ett
enskilt lands medverkan inom PFF-
programmet definieras av landet självt i
ett s.k. presentationsdokument. Den för
det enskilda landet bindande delen
utgörs av en bilateral överenskommelse
med NATO om ett partnerskapsprogram, av
vilket framgår vad landet utfäster sig
att delta i och vilka resurser som
ställs till förfogande för detta.
Enligt regeringens skrivelse borde
Sverige erbjuda sin erfarenhet på det
fredsbevarande området och andra områden
som t.ex. räddningstjänstverksamhet och
miljösamarbete av olika slag. Regeringen
hade funnit det naturligt att
koncentrera erbjudande om utbildning
inom två huvudområden: dels samverkan på
det fredsbevarande området avseende
kurser rörande planering och
genomförande av fredsbevarande insatser,
dels stöd till främjande av demokratisk
kontroll över de militära strukturerna i
Öst- och Centraleuropa. Regeringen
aviserade att deltagande i gemensamma
övningar skulle kunna ingå i det svenska
åtagandet, redan under det innevarande
året.
Både försvarsutskottet (bet.
1993/94:FöU7y) och utrikesutskottet
(bet. 1993/94:UU18) ställde sig positiva
till regeringens initiativ och
rekommenderade ett svenskt deltagande i
PFF-samarbetet. Något annat
riksdagsbeslut med anledning av denna
skrivelse än att lägga den till
handlingarna fattades inte (prot.
1993/94:99).
Av intresse för den fråga som här
behandlas är utrikesutskottets
behandling av en motion (v), som
innehöll synpunkter på utformningen av
det svenska presentationsdokumentet vad
bl.a. avser en generell harmonisering av
svenska stridskrafter med NATO-
stridskrafter. Utskottet uttalade med
anledning av motionen bl.a.:
Som framgått av utskottets
ställningstagande ovan är utgångspunkten
för ett svenskt deltagande i PFF en
bibehållen militär alliansfrihet. Det
militära samarbete som kan ifrågakomma
är inte generellt till sin natur, utan
det bestäms i varje enskilt fall genom
bilateral överenskommelse mellan Sverige
och NATO om ett partnerskapsprogram.
Utskottet delar regeringens uppfattning
att PFF-samarbetet, vad avser
stridskrafter, för svensk del syftar
till att förstärka vår förmåga att delta
i fredsbevarande operationer under FN-
eller ESK-mandat, räddningsinsatser,
insatser på det humanitära området och
på andra områden som parterna i aktuella
fall kan enas om.
I regeringens proposition (prop.
1993/94:244) lade regeringen fram ett
förslag till en ny lag om utbildning för
fredsbevarande verksamhet. Förslaget
innebar att regeringen bemyndigades att
sända väpnad styrka utomlands för att
delta i övningar och annan utbildning
för fredsbevarande verksamhet inom ramen
för internationellt samarbete. Den
föreslagna lagen innebar ingen
förändring vad avser regeringens
möjlighet att sända en väpnad styrka
utomlands för deltagande i
fredsbevarande verksamhet enligt lagen
(1992:1153) om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands.
Av propositionen framgick bl.a. att
övningarna avsågs genomföras årligen
inom ramen för PFF med trupp från
partnerstaterna och att övningarna
bedömdes omfatta cirka en brigad eller
motsvarande marina styrkor eller
flygvapenstyrkor. Från svensk sida
planerades enligt propositionen
deltagande med förband av högst en
bataljons storlek.
Försvarsutskottet (bet. 1993/94:FöU12)
tillstyrkte regeringens lagförslag och
riksdagen följde utskottet (prot. 116).
Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli
1994 (SFS 1994:588).
Ramdokumentet, presentationsdokumentet
och partnerskapsprogrammet
De tre dokument som nämnts i föregående
avsnitt bildar den formella grunden för
Sveriges medverkan i PFF.
Ramdokumentet (bilaga A 19.7) har den
allmänna karaktär som beskrivits i
regeringsskrivelsen. Det anger den
idémässiga och principiella grunden för
de enskilda staternas medverkan i PFF.
I presentationsdokumentet (bilaga A
19.8) specificeras inriktningen och
omfattningen av Sveriges medverkan i
PFF. I dokumentets första del, Resource
identification , anges de svenska
bidragen till olika slags aktiviteter
inom PFF. Det gäller olika slags
utbildningsinsatser och expertmedverkan
i fredsbevarande insatser i f.d.
Jugoslavien, övningar i humanitära
operationer, deltagande i fredsbevarande
övningar till sjöss och blandade
övningar och utbildning med
fredsbevarande inriktning utanför
Sverige, utbildning i
oljeskadebekämpning för de baltiska
staterna, stöd till att bygga upp en
fredsbevarande förmåga speciellt i de
baltiska staterna. I dokumentets första
del beskrivs också omfattningen och
karaktären hos de styrkor som kan komma
att användas i aktiviteter inom PFF samt
den långsiktiga försvarsplaneringen i
Sverige. I dokumentets andra del
beskrivs de åtgärder som Sverige kan
behöva vidta för att svara mot PFF:s
politiska mål.
Partnerskapsprogrammet, Individual
Partnership Programme , IPP (bilaga A
19.9), som ingåtts mellan Sverige och
NATO, utgör en översättning av
presentationsdokumentet till en operativ
plan. Den har karaktären av en
tabellarisk översikt över aktiviteter
som anges i standardiserade kategorier
(del 1) och en specificering av de
resurser som Sverige kan mobilisera för
PFF-samarbetet (del 2).
Av ett regeringsbeslut 1996-02-15
(bilaga A 19.10) framgår Försvarsmaktens
deltagande i och värdskap för övningar
inom ramen för PFF under 1996 och 1997.
Det framgår bl.a. att svenskt stridsflyg
i form av två enheter SH 37 (Viggen
spaningsversion) skall delta i övningen
Baltops i Östersjön i juni 1996 avseende
en kombination av räddnings- och
fredsbevarande övning. Därmed införs en
ny praxis beträffande svenska
stridsflygenheters deltagande i PFF-
samarbetet.
Uppgifter från Försvars- och
Utrikesdepartementen
Av promemorian från
Försvarsdepartementet (bilaga A 19.11)
framgår bl.a. att de svenska åtagandena
vad avser punkterna 3 d och e i
ramdokumentet bestått i deltagande i
vissa övningar och seminarier under 1994
och 1995 samt återkommande kurser som
arrangeras av Försvarshögskolan,
Militärhögskolan, Statens räddningsverk
samt Försvarsmakten.
Skälet till att regeringen i juni 1995
beslöt att begränsa de svenska
flygförbandens deltagande i övningen
Cooperative Jaguar genom att utesluta
två JA 37 var att regeringen ansåg det
angeläget att av kostnadsskäl begränsa
deltagandet till sådana förband och
enheter för vilka en medverkan bedömdes
som särskilt betydelsefull från svensk
utgångspunkt, vilket inte ansågs vara
fallet med de aktuella JA 37. Dessutom
förelåg enligt departementet ingen
efterfrågan på svenska stridsflygplan
för internationella operationer.
Beträffande möjligheterna att inhämta
kunskap om utvärderingssystemet ACMI vid
det av flygvapenledningen planerade
besöket i Holland utan deltagande av
stridsflygplan JA 37 gjorde
departementet den bedömningen att
värdefull kunskap kunde inhämtas utan
deltagande av svenskt stridsflyg.
På frågan om hur Försvarsdepartementet
i ett framtidsperspektiv ser på svenska
flygstridskrafters medverkan i PFF-
samarbetet enligt intentionerna i
ramdokumentet hänvisar departementet
till propositionen (prop. 1995/96:12) om
totalförsvar i förnyelse. I
propositionen föreslogs inrättandet av
en internationell styrka som avses
omfatta specialenheter för bl.a.
transporter. Dessa enheter kan också
komma att bestå av flyg i form av
transportflyg och helikoptrar.
Då utskottet funnit att
Försvarsdepartementets svar på frågan om
Sveriges åtaganden inom PFF vad avser
punkterna 3 d och e i ramdokumentet inte
var tillräckligt upplysande, ställdes
samma fråga till Utrikesdepartementet.
UD har i en promemoria (bilaga A 19.12)
framfört att man utöver en redovisning
av kända förhållanden om ramdokumentet
inte fann anledning att lämna
ytterligare kommentarer till
Försvarsdepartementets svar.
Uppgifter i brev från flygvapenchefen
Av flygvapenschefens brev till utskottet
(bilaga A 19.13) framgår det bl.a. att,
enligt Försvarsmaktens mening, i princip
alla typer av förband skall kunna delta
i PFF-övningar. Sverige bör kunna
utbilda egna förband inom ramen för FN-
missioner av den typ som pågår i
Bosnien. I sådana situationer krävs
enligt flygvapenchefen kunskap om den
internationella standard som används och
att flygplanen är anpassade och
personalen utbildad för detta. Denna
förmåga blir än viktigare om
Försvarsmakten i framtiden skall kunna
utbilda och hålla i beredskap ett större
förband med kort insatstid. Jaktflyget
bör enligt flygvapenchefen ha förmåga
att medverka i en internationell
operation för att bl.a. skydda svenskt
transportflyg. PFF erbjuder enligt
flygvapenchefen möjligheter att utveckla
denna förmåga hos svenska stridskrafter.
Enligt flygvapenchefens mening bör
Sverige också ta på sig ansvaret att
vara värd för olika PFF-aktiviteter
inklusive övning med stridsflygplan. Att
starta en egen process är enligt
flygvapenchefen ett sämre alternativ
från tids- och kostnadssynpunkt och med
hänsyn till att internationella
erfarenheter och kunskaper inte kan tas
till vara.
Flygvapenledningen lämnade under 1994
ett uppdrag till Försvarets materielverk
angående förutsättningarna för eventuell
samverkan med NATO:s flygstridskrafter
inom PFF-samarbetet. Uppdraget gick ut
på att ta fram förslag till
komplettering av inriktning av
systemanordning avseende
samfunktionsförmåga ur ett
internationellt perspektiv, att
inventera svenska och relevanta
internationella standarder vilka har
betydelse för internationell samverkan
samt att genomföra en analys av krav på
flygstridskrafternas tekniska förmåga
att samverka vid fredsbevarande
operationer inom FN, PFF och EU.
Uppdraget skulle slutligt redovisas till
flygvapenledningen den 15 januari 1996.
Uppdraget har avbrutits genom beslut av
flygvapenledningen den 21 juni 1995.
Möjligheterna att inhämta kunskap om
utvärderingssystemet ACMI vid ett
planerat besök i Holland blev enligt
flygvapenchefens bedömning så begränsade
till följd av Försvarsdepartementets
beslut att inte medge tillstånd för
deltagande med svenska flygstridskrafter
att besöket inställdes. Ett deltagande
enligt planerna skulle enligt
flygvapenchefen ha givit möjligheter att
öka intresset för det motsvarande
svenska systemet och ge praktiska
erfarenheter av både ACMI och det
taktiska uppträdandet.
På frågan om syftet med deltagandet i
Cooperative Jaguar-övningen, då JA 37-
planen inte deltog, svarar
flygvapenchefen att målsättningen med
att öva internationellt samarbete med
Viggensystemet inte uppnåddes, medan
målsättningen med i övningen deltagande
flygtransport- och flygräddningsförband
uppnåddes. På detta senare område är
Sverige enligt flygvapenchefen i stor
utsträckning kunskapsgivare.
Utfrågning av flygvapenchefen
När det gäller grunderna för och syftet
med Försvarsmaktens uppdrag till FMV
anförde flygvapenchefen följande. Enligt
flygvapenchefen var det regeringens och
riksdagens intention att Försvarsmakten
skulle spela en större roll i
internationella sammanhang. Om det fanns
ett intresse från statsmakterna för att
svenska flygstridskrafter skulle delta i
internationella uppdrag, behövdes
kunskap om möjligheterna att samverka
med andra länders flygstridskrafter.
Frågan gällde en ren kunskapsuppbyggnad.
Flygvapenchefen hade inte uppfattat att
det fanns något undantag för flyg eller
stridsflyg i PFF-samarbetet. Beslutet om
att lämna uppdraget till FMV fattades
självständigt av flygvapenchefen, utan
medverkan från ÖB eller
Försvarsdepartementet. Uppdraget avsåg
att analysera tre scenarier för en
framtida svensk medverkan med
flygstridskrafter i PFF-samarbetet. Ett
av alternativen, som avsåg möjligheter
att inom PFF-avtalet gruppera och leda
utländska företag inom landet, var
föremål för diskussioner med
statssekreterare Peter Lagerblad i
Försvarsdepartementet. Inom ramen för
det svenska åtagandet i Bosnien har
samverkan skett med danska
flygstridskrafter, som varit baserade i
Sverige och övat på svenskt territorium.
Beträffande omständigheterna kring
uppdragets avbrytande sade
flygvapenchefen bl.a. att det hade
framgått att uppdraget efter hand
uppmärksammades i Försvarsdepartementet.
I samband med flygutställningen i Le
Bourget lät statssekreterare Lagerblad
förstå att uppdraget enligt
departementets mening var olämpligt,
vilket framfördes till
programledningschefen Mats Hellstrand.
Inom flygvapenledningen kom man fram
till att det inte var meningsfullt att
arbeta med ett uppdrag som ådragit sig
regeringens misshag. Vid ett senare möte
med statssekreteraren anmälde
flygvapenchefen att uppdraget var
återkallat. Beslutet att avbryta
uppdraget var flygvapenchefens eget, och
något regeringsbeslut eller annat
liknande underlag fanns inte. Han hade
inte återkallat uppdraget om han inte
hade fått ganska tydliga signaler från
statssekreteraren. Huruvida
försvarsministern var införstådd med
Lagerblads missnöjesyttring känner
flygvapenchefen inte till.
Flygvapenchefen uppfattade att orsaken
till missnöjet var att det ansågs
olämpligt att syssla med den aktuella
typen av uppgifter. Någon fullödig
motivering till varför uppdraget ansågs
farligt har inte getts från
departementets sida. Det som
diskuterades mest med statssekreteraren
gällde möjligheten att inom PFF-avtalet
gruppera och leda utländska företag inom
landet. Denna del av analysen hade
tillkommit mot bakgrund av det sätt på
vilket flygvapnet övat
Bosnienbataljonerna. För att öva
flygunderstöd i Bosnien med
samverkansgrupper har danskt stridsflyg
varit baserat i Sverige vid ett flertal
tillfällen då även skarpskjutning
förekommit. Diskussionen handlade om
lämpligheten av den ena eller den andra
åtgärden mot bakgrund av det politiska
läget m.m., vilket undandrar sig
flygvapenchefens bedömning.
Flygvapenchefen har inte haft några
direktkontakter med försvarsminister
Thage G Peterson i detta ärende.
Beträffande de kortsiktiga effekterna
av att Sverige inte deltagit i
samövningarna sade flygvapenchefen att
förlusterna varit små vad gäller
kunskapsinhämtande inom övningen
Cooperative Jaguar-övningen sommaren
1995. Vissa presumtiva länder för export
av JAS, t.ex. Ungern, Tjeckien och
Polen, har lämnat synpunkter på att
Sverige inte deltog. Dessa länder är
angelägna om medlemskap i NATO och om
NATO-kompabilitet. Flygvapenchefen tror
dock inte att Sveriges anseende skadats
med hänsyn till att vi nu kommer att
delta i kommande övningar inom PFF:s
ram.
När det gäller regeringens syn på
Sveriges deltagande i PFF tillfrågades
flygvapenchefen om den nya regering som
tillträdde hösten 1994 hade antytt en
ändrad syn på deltagandet i PFF och på
att vissa delar av försvaret skulle
undantas. Flygvapenchefen svarade att
detta inte varit fallet såvitt han
känner till. I det förslag till program
för Sveriges deltagande i PFF som
Försvarsmakten lämnade in till
regeringen i november 1995 sägs att
jaktflyg bör ingå för att bl.a. skydda
svenskt transportflyg. Flygvapenchefen
känner inte till om och hur regeringen
reagerat på förslaget, eftersom dessa
frågor handläggs inom internationella
enheten vid högkvarteret.
Flygvapenchefen säger sig vara nöjd med
regeringsbeslutet vad gäller flygvapnets
möjligheter att delta i samövningarna.
Flygvapenchefen bedömer att den plan som
lämnades in till regeringen i november
1995 skiljer sig från tidigare förslag,
eftersom Försvarsmakten tydligare
betonat behovet av deltagande även med
flyg- och marinstridskrafter.
Beträffande orsaken till att regeringen
i sitt beslut den 15 februari 1996
godkänt deltagande med stridsflygplan i
samövningen Baltops sommaren 1996 sade
sig flygvapenchefen tro att regeringen
tagit intryck av Försvarsmaktens
argumentation.
Flygvapenledningens allmänna kontakter
med försvarsministern har enligt
flygvapenchefen bestått av två möten
under drygt ett år. Flygvapenchefen
förutsätter att diskussioner om
policyfrågor för varje försvarsgren
beträffande t.ex. omfattningen av det
internationella utbytet äger rum mellan
försvarsministern och ÖB. De
internationella samverkansfrågorna
ligger på den internationella enheten
inom högkvarteret.
Bland övriga frågor som ställdes till
flygvapenchefen fanns frågan om en
policy för åtgärder inom flygvapnet för
att kunna klara en eventuell ökning av
de internationella åtagandena. Enligt
flygvapenchefen har man inte genomfört
någon regelrätt utredning på det här
området, men man har ändå en relativt
god uppfattning om vad som behövs för
anpassningen på den tekniska sidan.
Flygvapenchefen sade sig vilja skapa
förutsättningar för att kunna ställa upp
i internationella uppdrag om regeringen
så önskar och kunna svara på frågor om
hur lång tid det tar etc. När det gäller
beredskapen för samverkan med NATO-
stridskrafter sade flygvapenchefen att
problemen i mindre utsträckning handlar
om tekniska frågor. Snarare gäller det
nomenklaturen inom NATO och f.d.
Warszawapakten. På frågan om hur lång
tid det skulle ta att komma i gång efter
ett eventuellt beslut om att delta med
stridsflyg inom ramen för Sveriges
åtagande i Bosnien sade sig
flygvapenchefen vara osäker på
tidsutdräkten på grund av
interoperabiliteten; möjligen skulle det
ta upp till ett år.
En annan fråga gällde om det finns
anledning att tro att svenskt stridsflyg
inte skulle komma att efterfrågas för
fredsbevarande operationer på grund av
t.ex. tekniska problem. Enligt
flygvapenchefen finns ingen anledning
att tro detta. Det svenska flygvapnet är
fortfarande ett relativt stort flygvapen
i ett europeiskt perspektiv och högt
respekterat.
Utfrågning av försvarsministern
Inledningsvis redogjorde
försvarsminister Thage G Peterson för
sin uppfattning i tre frågor avseende
Sverige och PFF-samarbetet. Enligt
försvarsministern finns inget
riksdagsbeslut som ålägger regeringen
att låta Försvarsmakten delta med vissa
typer av stridskrafter i PFF-samarbetet;
regeringen avgör omfattningen av och
innehållet i samarbetet. Vidare har
enligt försvarsministern varken den
förra eller den nuvarande regeringen
bundit Sverige för deltagande med jakt-
eller attackflyg gentemot NATO i PFF-
sammanhang. I partnerskapsprogrammet
nämns såvitt avser flyg endast
transportflyg. Enligt försvarsministern
har den svenska PFF-politiken inte
undergått någon förändring vad gäller
deltagandet med svenskt militärflyg.
Beträffande Försvarsmaktens
återkallande av uppdraget till FMV sade
försvarsministern inledningsvis bl.a.
att den politiska styrningen av PFF-
samarbetet är särskilt betydelsefull,
eftersom det sker på den militära
alliansfrihetens grund. Uttolkningen av
denna politik bör inte överlämnas till
myndigheterna.
Vad gäller grunderna för
flygvapenledningens uppdrag till FMV
sade försvarsministern att det svenska
försvaret givetvis måste utvecklas men
att det finns en restriktion i PFF-
samarbetet vad gäller typen av flyg; det
har hela tiden varit fråga om
transportflyg och inte stridsflyg. På
frågan om lämpligheten av att
myndigheterna skaffar sig kunskap för
att kunna svara på politikernas frågor
svarade försvarsministern att det skulle
vara en farlig väg om myndigheterna
efter eget huvud skulle få delta hur som
helst och göra vilka utredningar som
helst.
Beträffande FMV-uppdragets karaktär och
grunderna för Försvarsdepartementets
missnöje med detta sade
försvarsministern att det fanns starka
erinringar från berörda enhetschefer och
statssekreteraren mot utredningen,
delvis på grund av kostnaderna: 3
miljoner kronor. På frågan om det var
olämpligt att göra den aktuella typen av
analys med hänsyn till Sveriges
förhållande till NATO sade
försvarsministern att Sveriges
inriktning på interoperabilitet var väl
känd och förenlig med NATO:s syn på PFF-
övningarna. I utredningsuppdraget fanns
inslag som kunde uppfattas som ett hot
mot eller avsteg från alliansfriheten.
Det gällde t.ex. möjligheten att inom
ramen för PFF-avtalet gruppera och leda
utländska flygföretag inom landet. På
den punkten borde Försvarsmakten ha
frågat regeringen/Försvarsdepartementet
innan utredningen startade.
Frågor ställdes också om
omständigheterna kring flygvapenchefens
beslut att avbryta den påbörjade
analysen. Försvarsministern sade sig
inte känna till innehållet i samtalen
mellan statssekreteraren och
flygvapenchefen. Försvarsministern själv
informerades den 24 maj 1995 om
uppfattningarna bland berörda
chefstjänstemän på departementet om FMV-
uppdraget. Dessa var kritiska, och
försvarsministern fann ingen anledning
att ifrågasätta deras uppfattning. De
berörda enhetscheferna ansåg att kontakt
borde ha tagits med departementet i
förväg. Försvarsministerns nästa
befattning med ärendet var när han
senare informerades om att
flygvapenchefen återtagit uppdraget.
Under utfrågningens gång kom frågorna
åtskilliga gånger in på regeringens och
departementens styrning av myndigheterna
allmänt och särskilt avseende det
aktuella fallet. Försvarsministern
menade bl.a. att det i och för sig inte
finns något krav på flygvapenchefen att
han skall fråga departementet varje gång
han vill genomföra analyser med
anknytning till PFF-samarbetet, men
försvarsministern konstaterade att ÖB
inte tagit upp ärendet till en formell
diskussion. Konstitutionen gör det
enligt försvarsministern möjligt för
regeringen att ta tillbaka bemyndiganden
avseende medel som anslagits till
myndigheten i vissa fall, förutsatt att
Försvarsmakten uttryckligen ber
regeringen fatta beslut i det specifika
fallet. Nu skedde inte detta, utan det
var Försvarsmakten som fattade ett eget
beslut att avbryta uppdraget till FMV.
Regeringen bör inte frånhända sig
beslutanderätten när det gäller den
militära alliansfrihetens grund för PFF-
samarbetet. Strikt formellt hade
Försvarsdepartementet eller
försvarsministern inget ärende att pröva
i fråga om uppdraget till FMV.
Försvarsministern bekräftade att
uppdrag av den här aktuella typen ligger
inom ramen för regleringsbrevet för
Försvarsmakten och att det är regeringen
som fattar beslut om bemyndigandet skall
återtas, inte ett enskilt statsråd. Han
bekräftade också att flygvapenchefen
hade den formella och konstitutionella
möjligheten att använda 3 miljoner
kronor för det ändamål han beslutat om.
Vad gäller övriga frågor som
ventilerades vid utfrågningen kan nämnas
att försvarsministern sade att frågorna
om Sveriges deltagande i olika typer av
PFF-övningar hanteras konsekvent, varvid
man på Försvarsdepartementet gör en
tydlig åtskillnad mellan t.ex.
deltagande i räddningstjänstövningar som
Baltops och övriga typer av övningar.
Deltagandet med spaningsflyg i Baltops
motiveras bl.a. av att spaningsflyg kan
täcka ett större område än helikoptrar
kan och att övningen ger Sverige och
hela Östersjöområdet viktiga
erfarenheter. Skälet till att svenskt
deltagande med stridsflyg inte beviljats
tidigare är enligt försvarsministern
främst att det inte funnits några
förfrågningar om denna typ av svenskt
flyg. Ett annat skäl är att det i
regeringsskrivelsen om PFF uttryckligen
sägs att samarbetet skall ske på den
militära alliansfrihetens grund. Enligt
försvarsministern skulle ett svenskt
deltagande med stridsflyg i tidigare PFF-
övningar inte som en engångsföreteelse
ha påverkat utlandets tilltro till
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik,
men det skulle ha kunnat innebära
inledningen till något nytt.
På frågan vad som principiellt skiljer
deltagande av flygstridskrafter från
deltagande av marin- och
markstridskrafter svarade
försvarsministern med hänvisning till
formuleringarna i regeringsskrivelsen
att endast transportflyg och helikoptrar
skulle medverka från Sverige i PFF-
sammanhang. Eventuella förfrågningar om
svenskt deltagande med t.ex. jaktflyg i
tidigare PFF-övningar skulle
försvarsministern ha sagt nej till. Han
sade sig inte vara beredd att anträda en
väg där den svenska militära
alliansfriheten skulle naggas i kanten.
Försvarsministern sade sig heller inte
vara beredd att medverka till att
svenskt stridsflyg skulle medverka i
operationer för att rädda människor ut
ur t.ex. Bosnien.
Beträffande frågan om det svenska
flygvapnets s.k. interoperabilitet med
NATO-flyget sade försvarsministern bl.a.
att en svensk anpassning troligen tar
något år. Denna fråga bör emellertid
först, enligt försvarsministerns mening,
bli föremål för en politisk diskussion,
gärna i samband med nästa
försvarsbeslut. Ett deltagande med
svenskt attack- eller jaktflyg kan inte
bli aktuellt förrän efter nästa
försvarsbeslut.
Vad gäller kontakterna med
flygvapenchefen sade försvarsministern
att han talat med Harrskog om
försvarsfrågor vid sju tillfällen sedan
han tillträdde som försvarsminister
hösten 1994. Försvarsministern har för
vana att alltid ta emot
försvarsgrenscheferna och chefen för den
militära underrättelsetjänsten i
speciella eller personliga frågor när de
så önskar men att han beträffande alla
övergripande frågor vänder sig till ÖB i
dennes egenskap av förvaltningschef för
Försvarsmakten.
Utskottets bedömning
Granskningen i detta ärende avser
huruvida försvarsministern påverkat
flygvapenchefen att avbryta ett påbörjat
uppdrag från Försvarsmakten till
Försvarets materielverk (FMV) angående
förutsättningarna för Sveriges medverkan
i Partnerskap för fred (PFF). Härutöver
har utskottet undersökt bl.a.
regeringens beslut med anledning av
framställningar från Försvarsmakten om
tillstånd för deltagande med svenska
flygstridskrafter i övningar inom ramen
för PFF.
Avbrytandet av uppdraget till FMV
Som framgått ovan gick
flygvapenledningens uppdrag till FMV ut
på att utreda förutsättningarna för en
eventuell samverkan mellan svenska
flygstridskrafter och NATO:s
flygstridskrafter. Uppdraget avsåg bl.a.
att analysera och lämna förslag till
sådana anordningar som skulle öka den
s.k. interoperabiliteten mellan svenskt
flyg och NATO-flyg vid fredsbevarande
operationer i FN:s, PFF:s och EU:s regi.
Efter kontakter och samtal mellan bl.a.
statssekreteraren i
Försvarsdepartementet, som lät förstå
att det pågående uppdraget vid FMV inte
var lämpligt, och programledningschefen
inom flygvapenledningen beslöt
flygvapenchefen i juni 1995 att avbryta
uppdraget.
Enligt försvarsministern ansåg man i
departementet att det i uppdraget fanns
inslag som kunde uppfattas som ett hot
mot eller ett avsteg från Sveriges
alliansfrihet och att kostnaderna för
uppdraget inte stod i proportion till
den förväntade nyttan. Enligt
flygvapenchefen syftade uppdraget till
FMV till att öka kunskaperna om
möjligheterna för svenskt stridsflyg att
samverka med andra länders
flygstridskrafter inom PFF-samarbetet.
Flygvapenchefen har vid utfrågningen
inför utskottet sagt att han inte hade
återkallat uppdraget om han inte fått
tydliga signaler från statssekreteraren
om detta. Försvarsministern har
bekräftat att flygvapenchefen hade den
konstitutionella och formella
möjligheten att använda avsatta medel
inom ramen för regleringsbrevet för
Försvarsmakten för det aktuella
ändamålet och att ett eventuellt
återtagande av ett bemyndigande kräver
regeringsbeslut.
Enligt utskottets mening har
försvarsministerns och
Försvarsdepartementets agerande vad
gäller kontakterna med Försvarsmakten
varit väl motiverade med hänsyn till den
tolkning departementet gjorde av
uppdragets innehåll. På denna grund
stämmer försvarsministerns agerande
överens med principen om regeringens
ansvar för implementeringen av försvars-
och säkerhetspolitiken.
Regeringens beslut om svenskt deltagande
i övningar inom ramen för PFF
Beträffande Försvarsdepartementets
respektive regeringens ställningstagande
till förfrågningar eller formella
framställningar från Försvarsmakten om
att få delta med flygstridskrafter inom
ramen för PFF-samarbetet konstaterar
utskottet att departementet respektive
regeringen i två fall ställt sig
avvisande till deltagande med svenskt
jaktflyg utomlands. Enligt
försvarsministern har det inte funnits
någon efterfrågan på svenskt deltagande
med flyg i dessa sammanhang. Dessutom
nämns endast transportflyg och
helikoptrar uttryckligen i den
regeringsskrivelse som ligger till grund
för svensk medverkan i PFF. I februari
1996 har regeringen godkänt deltagande
med spaningsflyg i en PFF-övning i
Östersjön (Baltops) sommaren 1996.
Deltagandet i denna övning motiveras
enligt försvarsministern av att jaktflyg
är en effektivare spaningsresurs än
helikoptrar och att övningen är inriktad
på räddningstjänst, där Sverige kan
vinna viktig erfarenhet.
Utskottet finner att försvarsministern
varit i sin fulla rätt att inte bevilja
Försvarsmakten tillstånd till
flygföretag med stridsflyg utomlands i
de aktuella fallen. Utskottet instämmer
i tolkningen av regeringsskrivelsens
riktningsgivande innehåll beträffande
typen av flyg som bör engageras i PFF-
samarbetet.
Granskningen föranleder i övrigt inget
särskilt uttalande.
18. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska
bataljonens uppgifter i Bosnien
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 20.1)
har anhållits att utskottet granskar vad
som förevarit med anledning av ett
pressmeddelande som överbefälhavaren
sände ut den 27 juli 1995 innehållande
information om den nordiska bataljonens
uppgifter i Bosnien. I anmälan hänvisas
till uppgifter i Svenska Dagbladet den
28 juli, enligt vilka försvarsminister
Thage G Peterson skulle ha förmått ÖB
att sända ut pressmeddelandet till stöd
för försvarsministerns ståndpunkt i en
pågående debatt om den svenska insatsen
i Bosnien. I anmälan anförs vidare att
detta, om det är korrekt att
pressmeddelandet tillkommit efter
påtryckning från försvarsministern, är
ministerstyre i strid med
regeringsformen. Vad som gör den
aktuella händelsen särskilt betänklig
från demokratisk och konstitutionell
synpunkt är enligt anmälan det faktum
att ministerstyret syftat till att komma
åt en motståndare i en pågående debatt.
Fortsättningsvis innehåller anmälan en
redogörelse för skillnaderna i synsättet
på Bosnienkonflikten mellan Folkpartiet
och regeringen.
Utskottet har med anledning av anmälan
inhämtat det aktuella pressmeddelandet
(bilaga A 20.2), ett TT-telegram från
den 28 juli 1995 där ÖB kommenterar den
här aktuella anmälan (bilaga A 20.3),
FN:s säkerhetsråds resolutioner 836 och
844 (bilagorna A 20.4 och A 20.5), ett
regeringsbeslut 1993-08-19 angående en
svensk väpnad styrka till FN:s
förfogande (bilaga A 20.6), en
promemoria upprättad i
Utrikesdepartementet innehållande
tolkningar av det svenska åtagandet i FN-
stadgans termer (bilaga A 20.7),
säkerhetsrådets resolution 982 (bilaga A
20.8) och ett regeringsbeslut 1995-07-27
angående Sveriges bidrag till FN:s
snabba insatsstyrka för insatser i f.d.
Jugoslavien (bilaga A 20.9). Härutöver
har inhämtats en promemoria från
Försvarsdepartementet (bilaga A 20.10)
och en promemoria från ÖB Owe Wiktorin
(bilaga A 20.11). Utfrågningar har också
genomförts med ÖB (bilaga B 2) och
försvarsminister Thage G Peterson
(bilaga B 7).
Allmän bakgrund
Pressmeddelandet (bilaga A 20.2)
utsändes från Försvarsmakten,
högkvarteret, den 27 juli 1995.
Meddelandet avsåg att klarlägga
överbefälhavarens uppfattning i frågan
om utnyttjandet av FN-förbanden i
Bosnien inklusive den nordiska
bataljonen, Nordbat 2.
Enligt pressmeddelandet är den nordiska
bataljonen i Bosnien rekryterad,
utbildad och utrustad för fredsbevarande
uppgifter i enlighet med FN-stadgans 6
§. Bataljonen är inte avsedd för
anfallsstrid. Skulle bataljonens uppgift
ändras till att vara mer offensiv, i
enlighet med FN-stadgans 7 §, krävs ett
antal åtgärder för ett militärt
ansvarstagande: kompletterande
utbildning, tillförande av mer offensiva
vapen och om- och nyrekrytering av
personal. Enligt ÖB har inte någon
begäran inkommit från FN om förändring
av mandatet för Nordbat 2.
I en kommentar rörande den aktuella
granskningsanmälan till TT den 28 juli
(bilaga A 20.3) förnekar ÖB bestämt att
försvarsministern skulle ha utövat
påtryckningar mot honom. Till TT säger
ÖB att försvarsministern över huvud
taget inte gett order om någonting. I så
fall hade pressmeddelandet inte kommit
ut - - - Vi har upprepade gånger
talats vid angående Bosnienkonflikten,
vilket är helt naturligt. Initiativet
till pressmeddelandet kom från mig. I
kommentaren förnekar ÖB också att
pressmeddelandet skulle ha varit en
reaktion på folkpartiledaren Maria
Leissners krav på att de svenska
styrkorna i Bosnien skulle få offensiva
uppgifter.
I en intervju i Dagens Nyheter den 2
augusti 1995 sade försvarsministern
bl.a. följande:
Nu säger flera debattörer: Skicka ut de
svenska soldaterna och låt dem slåss. Då
är mitt och ÖB:s svar: Det är djupt
omoraliskt att skicka ut soldater i
strid som inte är utrustade, utbildade
eller uttagna för denna uppgift. Om det
skulle bli aktuellt med offensivt
stridande trupp måste mandatet ändras,
vi måste ha en diskussion i
utrikesnämnden och politiska beslut i
riksdagen. Även om soldaterna anmäler
sig frivilligt så kan regeringen
knappast bevilja det utan nya beslut i
riksdagen.
Riksdagens och regeringens beslut om
Unprofor
Riksdagsbeslutet om svenskt deltagande i
Unprofor i f.d. Jugoslavien
I regeringens proposition (prop.
1992/93:254) föreslogs att regeringen
skulle få rätt att efter framställan
från Förenta nationerna få ställa en
väpnad styrka till förfogande som ett
svenskt bidrag till av Förenta
nationernas säkerhetsråd beslutade
insatser för att säkerställa fred i f.d.
Jugoslavien samt att riksdagen skulle
anvisa 600 miljoner kronor för detta
ändamål. Styrkan avsågs uppgå till högst
ca 1 000 personer med erforderlig
utrustning.
Av propositionen framgår, när det
gäller uppgifterna för den tilltänkta
svenska styrkan, att styrkan måste ha
förmåga att försvara sig vid eventuella
angrepp och ha resurser för att försvara
andra. Vidare måste styrkan enligt
propositionen ha en sådan kapacitet att
den på ett trovärdigt och övertygande
sätt skulle kunna hävda sin auktoritet
och vara i stånd att verkställa beslut
även om väpnade grupper skulle motsätta
sig detta. Styrkan måste därför förses
med bättre fordon och tyngre vapen samt
i övrigt mer omfattande utrustning än
vad som varit fallet med svenska FN-
styrkor i andra sammanhang.
I propositionen heter det också att de
regler som styrde de planerade
insatserna kunde komma att innehålla
fredsframtvingande moment som innebär
att användning av våld kan bli
nödvändig. Den svenska fredsbevarande
styrkans uppgifter kan därmed komma att
skilja sig från den strikt
fredsbevarande verksamhet för vilken
riksdagen tidigare bemyndigat regeringen
att besluta. Mot denna bakgrund begärde
regeringen ett medgivande av riksdagen
enligt 10 kap. 9 § första stycket 1
regeringsformen för det aktuella
deltagandet.
Utrikesutskottet anförde i sitt
betänkande med anledning av
propositionen (bet. 1992/93:UU35) att
det var motiverat att regeringen fick
ställa en väpnad styrka till förfogande
i enlighet med propositionen.
Försvarsutskottet (1992/93:FöU11y) hade
samma mening i huvudfrågan.
Utrikesutskottet ansåg att initiativ
till våldsanvändning inte fick ligga
till grund för den svenska styrkans
insatser.
Regeringsbeslut angående svenskt
deltagande i Unprofor
Genom successiva regeringsbeslut under
tiden den 10 mars 1992-29 juli 1993
ställdes högst 413 personer till FN:s
förfogande inom ramen för Unprofor. Den
19 maj 1993 beslöt regeringen att uppdra
et överbefälhavaren att utbilda en
skyttebetaljon för eventuell insats.
FN:s säkerhetsråd antog den 4 juni 1993
resolution 836 (bilaga A 20.4) vari
mandatet för Unprofor utvidgades i syfte
att förhindra anfall mot de områden som
enligt tidigare resolutioner (819, 824)
utnämnts till fredade områden, däribland
Tuzla. Resolutionerna syftade även till
att ge Unprofor möjlighet att övervaka
eld upphör, främja tillbakadragandet av
vissa militära och halvmilitära enheter
och att besätta vissa nyckelpunkter på
marken samt att delta i det humanitära
hjälparbetet.
FN:s generalsekreterare gavs i
resolution 844 (bilaga A 20.5) den 18
juni 1993 rätt att i ett första skede
förstärka Unprofor med 7 500 man.
Generalsekreteraren hemställde den 18
augusti 1993 med stöd av resolutionerna
836 och 844 att Sverige skulle ställa en
skyttebataljon till Unprofors
förfogande.
Den 19 augusti 1993 beslöt regeringen
(bilaga A 20.6) att i enlighet med
riksdagens tidigare medgivande ur
utlandsstyrkan ställa en väpnad styrka
om högst 880 personer till förfogande
som ett svenskt bidrag till av FN:s
säkerhetsråd beslutade insatser för
säkerställande av fred i f.d.
Jugoslavien. Styrkan skulle ställas till
Förenta nationernas förfogande för
tjänstgöring i Unprofor längst t.o.m.
den 30 juni 1994. Regeringen bemyndigade
chefen för Försvarsdepartementet att
meddela närmare bestämmelser för när
bataljonen skulle ställas till FN:s
förfogande.
FN-stadgan och säkerhetsrådets
resolutioner
FN-stadgans kapitel VI handlar om
fredlig lösning av tvister. Den
innehåller inget uttryckligt mandat för
vad som brukar kallas fredsbevarande
operationer. Stadgans kapitel VII anger
olika möjligheter för säkerhetsrådet att
tillgripa tvångsmedel i händelse av hot
mot freden, fredsbrott eller
angreppshandlingar. Här finns
bestämmelser om provisoriska åtgärder
(artikel 40), ekonomiska sanktioner
(artikel 41) och central våldsanvändning
i säkerhetsrådets regi (artikel 42).
Som framgår av en PM upprättad vid
Utrikesdepartementet 1995-10-04 (bilaga
A 20.7) kännetecknas en traditionell
fredsbevarande verksamhet enligt ett
tänkt kapitel VI ½ av bl.a. följande
komponenter:
- FN-styrkornas opartiskhet
- att det finns en form av fredsavtal
mellan parterna
- att FN-styrkornas närvaro bygger på
parternas samtycke
- att endast våld i självförsvar får
utövas av FN-styrkorna.
Den begränsade våldsanvändning som
Unprofor utövar i f.d. Jugoslavien är
enligt säkerhetsrådets resolutioner
baserad på kapitel VII i FN-stadgan.
Enligt den nämnda promemorian har det
nuvarande Unprofor-mandatet inslag av
kapitel VII, vilket inte innebär att
fredsframtvingande åtgärder enligt
artikel 42 ingår.
Den svenska Bosnienstyrkans mandat
vilar som framgått på säkerhetsrådets
resolutioner 836 och 844. Enligt
resolution 836 har Unprofor getts mandat
att använda våld som svar på beskjutning
mot de fredade områdena, väpnat intrång
i dessa områden, avsiktlig obstruktion
av Unprofor eller de humanitära
konvojernas rörelsefrihet. Den svenska
Bosnien-styrkan har enligt
resolutionerna 824 och 836 behörighet
att inom ramen för kapitel VII använda
våld för att skydda humanitära
transporter och Tuzlaområdet.
Vid förlängningen i mars 1995 av
Unprofors mandat till den 30 november
1995 agerade säkerhetsrådet ånyo under
kapitel VII (resolution 982) av FN-
stadgan (bilaga A 20.8).
Sveriges bidrag till FN:s snabba
insatsstyrka
Regeringen beslöt den 27 juli 1995
(bilaga A 20.9) att bidra med 22
miljoner kronor till den av FN inrättade
snabba insatsstyrkan (Rapid Reaction
Force) för insatser inom ramen för FN:s
skyddsstyrka i det f.d. Jugoslavien,
Unprofor. Av regeringsbeslutet framgår
att kostnaderna för styrkan perioden 1
juli-30 november 1995 av
generalsekreteraren beräknats till 238,5
miljoner US dollar. Beloppet motsvarar
omräknat den för Sverige gällande
bidragsandelen på 1,22 % vad avser
obligatoriska bidrag till FN:s budget
för fredsbevarande operationer.
Kostnaderna skall belasta tredje
huvudtitelns anslag B 1. Förenta
nationerna, anslagsposten 2. Bidrag till
kostnaderna för FN:s fredsbevarande
operationer.
Promemoria från Försvarsdepartementet
Utskottet har i ett brev till
Statsrådsberedningen ställt fem frågor
om den nordiska bataljonens uppgifter i
Bosnien. Försvarsdepartementet har i en
promemoria 1995-12-08 (bilaga A 20.10)
lämnat svar på dessa frågor.
På frågan om vilka uppgifter den
svenska styrkan i Bosnien haft fram till
mars 1995 och vilka uppgifter den haft
sedan dess svarar Försvarsdepartementet
med att hänvisa till tidigare fattade
riksdags- och regeringsbeslut, som ledde
fram till beslutet att ställa upp en
svensk styrka om högst 880 personer.
Enligt promemorian hade den svenska
styrkans uppgifter såsom de angavs av
utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU35)
inte ändrats sedan insatsen inleddes.
På frågan vilka kontakter med anledning
av den svenska Bosnienstyrkans
verksamhet som förekommit mellan
försvarsministern/Försvarsdepartementet
och ÖB under år 1995 och om diskussioner
förts i termer av FN-stadgans kapitel VI
och VII är svaret följande. Under 1995
har förekommit regelbundet återkommande
möten på tjänstemannanivå för att följa
och analysera den politiska och militära
händelseutvecklingen i f.d. Jugoslavien
samt läget vid de svenska förbanden där.
Särskild vikt har fästs vid insatsen i
Bosnien. Försvarsministern får
regelbundet information från
försvarshögkvarteret bl.a. om läget i de
regioner där Sverige som truppbidragare
medverkar i FN-operationer.
Bosnieninsatsen har självfallet
behandlats vid de återkommande
överläggningar som försvarsministern och
ÖB haft med varandra under året.
En ytterligare fråga gällde om vid
samtalen mellan försvarsministern och ÖB
frågan om att gå ut med ett klarläggande
om den svenska Bosnienstyrkans mandat
diskuterats. Enligt
Försvarsdepartementet hade
försvarsministern och ÖB självfallet
kontakter med varandra med anledning av
massmediediskussionerna under sommaren
1995 rörande Bosnienstyrkans uppgifter.
Behovet av tillrättalägganden
diskuterades på tjänstemannanivå. Det
rådde en fullständig samsyn mellan
försvarsministern och överbefälhavaren
om styrkans mandat och uppgifter.
Uttalandet i pressmeddelandet gjordes på
ÖB:s eget initiativ utan påtryckningar
från försvarsministern.
På frågan om regeringen anser att ÖB
rekryterat personal till Bosnienstyrkan
på riktiga grunder är svaret ja.
Överbefälhavarens promemoria
Utskottet ställde i januari 1996 sex
skriftliga frågor till överbefälhavaren
med nära anknytning till de frågor som
ställts till regeringen.
Den första frågan gäller vilka beslut
som fattades inom Försvarsmakten med
anledning av regeringsbeslutet den 19
augusti 1993 avseende bl.a. de aktuella
förbandens utbildning och utrustning.
Enligt ÖB utgavs efter regeringsbeslutet
fortlöpande ett antal order rörande
bl.a. ledning, lydnadsförhållanden,
utbildning, utrustning och
rekognosering. Den 1 oktober 1993 utgavs
en samlande försvarsmaktsorder med
anledning av regeringens beslut angående
insats av FN-bataljonen BA01. Dessa
order utfärdades inom den dåvarande
organisationsmyndigheten inom
Försvarsmakten; Owe Wiktorin tillträdde
som ÖB den 1 juli 1994.
ÖB anser sig ha haft tillräckligt
tydliga direktiv från regeringen för att
på ett adekvat sätt rekrytera personal
till Bosnienstyrkan. Efter det att
regeringen fattat beslutet om att ställa
upp styrkan har Försvarsmakten haft
kontinuerliga bedömningar inför bl.a.
rekryteringen av personal. Bedömningarna
har fortlöpande redovisats för
regeringskansliet.
ÖB har vid sina regelbundna kontakter
med försvarsministern och även vid möten
med tjänstemän i departementet
fortlöpande orienterat om
Bosnienstyrkans verksamhet. Vid
diskussionerna mellan försvarsministern
och ÖB har frågan om Bosnienstyrkans
uppdrag i termer av FN-stadgans kapitel
VI och VII enligt ÖB inte varit någon
huvudfråga. Denna frågeställning
aktualiserades främst genom
massmediedebatten i juli 1995. ÖB har
orienterat försvarsministern om sin
avsikt att gå ut med ett klarläggande om
den svenska styrkans mandat. Skälet till
detta var enligt ÖB främst stämningen
bland personalen i Nordbat 2 och
massmediedebatten. Pressmeddelandet
tillkom på ÖB:s initiativ och det var
ÖB:s eget beslut att gå ut med det.
Utfrågning av överbefälhavaren
Den militära situationen i Bosnien
sommaren 1995
Vid utfrågningen lämnade ÖB
inledningsvis en redogörelse för den
militära situationen i Bosnien sommaren
1995. Det framgick av redogörelsen bl.a.
att bosnienserberna hade startat en stor
offensiv som riktades mot bl.a. de av FN
deklarerade fredade zonerna, däribland
Tuzla, som var den svenska
Bosnienstyrkans skyddsområde. Militärt
sett rådde fullt krig i Bosnien. Enligt
ÖB:s mening var de resurser som Unprofor
tilldelats otillräckliga för att skydda
de aktuella zonerna. Unprofor-
befälhavaren hade begärt 34 000 soldater
för uppgiften men tilldelats endast 7
600. Till följd av detta var Unprofor-
styrkorna känsliga för repressalier och
motattacker och uppträdde därför mycket
försiktigt. Vid Srebrenicas fall
startade en världsomfattande diskussion
om att vidta åtgärder för att slå
tillbaka mot de serbiska styrkorna.
Enligt ÖB fanns inte resurser inom
Unprofor för att starta ett anfall,
eftersom understöd i form av artilleri,
granatkastare och flyg saknades. Den
uteblivna handlingen ledde till kritik
mot Unprofor inklusive den svenska
styrkan för passivitet. Den bilden var
enligt ÖB inte rättvisande, eftersom
trupperna aktivt och på ett bra sätt
försökte bidra till att dämpa krisen och
minska lidandet i området.
Med hänsyn till den svenska personalen
i Bosnien, den pågående rekryteringen
och stämningläget inom försvaret i
Sverige fann ÖB det nödvändigt att klara
ut vilket uppdraget för den svenska
styrkan var. Detta var bakgrunden till
det pressmeddelande som ÖB sände ut den
27 juli 1995.
Den svenska bataljonens uppgifter,
utbildning, utrustning m.m.
Formuleringen Nordbat 2 är rekryterad,
utbildad och utrustad för fredsbevarande
uppgifter i enlighet med FN-stadgans
paragraf VI i pressmeddelandet var
enligt ÖB:s mening inte helt lyckad och
han skulle i dag inte uttryckt sig på
det sättet. Bortsett från detta var
Unprofors uppgift att vara
fredsbevarande och fredsskapande, att
övervaka fred och att genomföra och
underlätta humanitära insatser. I
uppgiften ingick också att försvara sig
och att försvara andra vid övergrepp.
Däremot ingick det, i enlighet med
riksdagens beslut, inte i uppgiften att
ta initiativ till strid. Det fanns ingen
tvekan hos Försvarsmakten om att det var
ett speciellt FN-uppdrag som skilde sig
från andra, vilket också hade betydelse
för förbandets utbildning och
utrustning.
Debatten i Sverige vid tiden för
Srebrenicas fall gick enligt ÖB ut på
att man borde utnyttja Unprofor-
styrkorna som helhet för att anfalla och
slå de serbiska styrkorna. Den debatten
hade enligt ÖB samband med FN-stadgans
kapitel VII och artikel 42. Unprofors
mandat var ett mellanting mellan kapitel
VI och kapitel VII. Uttrycket offensiv
uppgift som förekom i pressmeddelandet
var enligt ÖB synonymt med anfall och
i militärt avseende kräver en sådan
insats understöd av ett slag som
saknades. I pressmeddelandet sägs också
att utbildningen måste kompletteras med
samträning för att klara en offensiv
uppgift. Med detta åsyftades att man
måste samträna så att eldunderstödet
från artilleri och flyg stämmer överens
med rörelsen mot det fientliga området.
Den tillfälligt sammansatta
Bosnienbataljonen var, i motsats till
förband i Sverige, inte samtränad för
detta.
På frågan om den svenska styrkan var
utbildad, utrustad och rekryterad i
enlighet med riksdagsbeslutet våren 1993
var ÖB:s svar entydigt ja. Enligt ÖB
hade det svenska förbandet fått mest
beröm av alla för sitt sätt att uppträda
i Bosnien. Dock var ÖB kritisk till
relationen mellan de resurser som
ställts till Unprofors förfogande och
den uppgift man tilldelats. Den nordiska
och den svenska delen av Unprofor var
väl utbildad och utrustad för sin
uppgift i Tuzla-området, men Unprofor
som helhet hade alltför små resurser för
att klara den uppgift den tilldelats.
Syftet med pressmeddelandet
Syftet med pressmeddelandet var enligt
ÖB att klargöra för det svenska
förbandet i Bosnien att de uppgifter det
tagit på sig alltjämt gällde och att på
motsvarande sätt klargöra för den
svenska försvarsmaktens personal att
ingenting ändrats i detta hänseende. På
frågan om hänvisningen i
pressmeddelandet till att moment av
fredsframtvingande uppgifter inte kunde
komma i fråga med hänvisning till
kapitel VII i FN-stadgan var ägnad att
lugna de svenska soldaterna i Bosnien
svarade ÖB att uttrycket anfalla kom att
kopplas till kapitel VII i den debatt
som då fördes. Effekten på förbanden var
dock den avsedda, och därmed uppnåddes
det som ÖB åsyftat med pressmeddelandet.
Kontakterna mellan ÖB och
försvarsministern
Av pressuppgifter dagen efter
pressmeddelandets offentliggörande hade
framgått att försvarsministern i samtal
med ÖB påtalat behovet av ett skriftligt
tillrättaläggande om Nordbat 2:s mandat,
utrustning och utbildning. Enligt ÖB
förekom inga som helst påtryckningar
från försvarsministerns sida i det här
aktuella sammanhanget. Det förekom
emellertid en diskussion mellan
statssekreteraren i
Försvarsdepartementet och tjänstemän i
högkvarteret om att gå ut med ett
gemensamt pressmeddelande och ett
tillrättaläggande. Till detta sade ÖB
nej, eftersom han inte ansåg det
lämpligt. Dock meddelade ÖB att han
ansåg det nödvändigt att han gick ut med
ett eget pressmeddelande med hänsyn till
reaktionerna på den svenska debatten hos
truppen i Bosnien och hemmavarande
försvarspersonal. Enligt ÖB hade
försvarsministern inte sett
pressmeddelandet innan det gick ut.
I den rådande situationen hade
försvarsministern och ÖB upprepade
kontakter per telefon. Syftet med dessa
kontakter var att hålla varandra
informerade om läget i Bosnien.
Diskussionen rörde säkerheten för det
svenska förbandet och hur Sverige skulle
agera inför Londonkonferensen och efter
denna med hänsyn till vilka beslut som
fattades då.
På frågan om det under ÖB:s resonemang
med försvarsministern förekommit olika
uppfattningar dem emellan om användandet
av styrkan, dess utrustning och numerär
svarade ÖB att ÖB och försvarsministern
undantagslöst hamnat i samma ståndpunkt
vad gällde det svenska förbandets
uppgifter och insatsmöjligheter.
Begreppet robust uppträdande
Londonkonferensen i slutet av juli
resulterade i beslut om att förstärka
Unprofor med bl.a. flygunderstöd, vilket
möjliggjorde ett mer robust
uppträdande som det uttrycktes i
kommentarerna. Enligt ÖB:s mening
uppträdde Unprofor inledningsvis
handfast och robust som en konsekvens
av Unprofors dåvarande befälhavares
attityd till uppgiften. På grund av de
sedermera förändrade styrkeförhållandena
blev det längre fram inte möjligt för
Unprofor att fortsätta med detta
uppträdande på grund av risken för
repressalier m.m. Unprofors uppträdande
blev mindre robust än det hade varit,
alternativt inte lika handfast som i
inledningen av operationen.
Utfrågning av försvarsministern
Inledningsvis redogjorde
försvarsminister Thage G Peterson för
den situation med fullt krig som rådde i
Bosnien sommaren 1995 och den debatt med
anledning av den svenska FN-styrkans
uppträdande som pågick i Sverige vid
tiden för utsändandet av ÖB:s
pressmeddelande. Den bild som
försvarsministern förmedlade till
utskottet överensstämmer i allt
väsentligt med den bild som gavs vid den
tidigare utfrågningen av ÖB.
När det gäller pressmeddelandets
sakinnehåll sade försvarsministern bl.a.
att han tyckte att ÖB var rakryggad som
gick ut och berättade hur han upplevde
situationen för den svenska styrkan i
Bosnien. Försvarsministern ansåg att
sakfelen i pressmeddelandet beträffande
vilka delar av FN-stadgan den svenska
insatsen byggde på inte var så
allvarliga. De samtal försvarsministern
förde med ÖB och
försvarsministerkolleger gällde främst
soldaternas säkerhet. Felaktigheterna i
pressmeddelandet fick passera utan
tillrättaläggande från departementets
sida beroende på att andra
arbetsuppgifter ansågs viktigare och att
det senare skulle bli en KU-granskning.
Försvarsministern ansåg det också
tveksamt från konstitutionell synpunkt
om han kallat till sig ÖB för att
diskutera de formella felen i
pressmeddelandet.
Beträffande tillkomsten av
pressmeddelandet sade försvarsministern
att han kände väl till att det i
departementet fanns uppfattningar om att
ett pressmeddelande och
tillrättaläggande borde skickas ut. Han
hade själv fått frågan och sagt nej till
både ett gemensamt och ett eget
pressmeddelande. Det var generalmajor
Svante Bergh vid enheten för
säkerhetspolitiska och internationella
frågor som per fax meddelade att han
ansåg att försvarsministern borde göra
något för att lugna oron bland de
svenska trupperna i Tuzla.
Försvarsministern hade fått veta att ÖB
tillfrågats om samma sak och avböjt att
medverka i ett gemensamt
pressmeddelande. Det var enligt
försvarsministerns bedömning tids nog
att han gick in i debatten i augusti
efter semestern.
Försvarsministern sade sig inte ha fört
någon diskussion med ÖB om ett
pressmeddelande eller ett offentligt
agerande från Försvarsmakten. Vilka
diskussioner som förts mellan
medarbetarna på departementet och
tjänstemännen på försvarshögkvarteret
kunde han inte svara på med bestämdhet.
På frågan om det inte varit naturligt
för regeringen att gå ut med ett
tillrättaläggande med hänsyn till den
pågående debatten, där det bl.a. krävdes
ett mer offensivt uppträdande av FN-
styrkorna, svarade försvarsministern
nej. Däremot ställde försvarsministern
vid ett kollektivt telefonsamtal med
partiledarna på kvällen den 20 juli
frågan om inte Utrikesnämnden borde
kallas in för att ta del av de senaste
rapporterna från Bosnien. I stället för
ett sammanträde med Utrikesnämnden blev
det information till partiledarna.
Försvarsministern hade inte intrycket
att ÖB gick ut med pressmeddelandet i
polemik med Folkpartiet eller Maria
Leissner. Det var först genom KU-anmälan
som Folkpartiet gick in på arenan enligt
försvarsministern. ÖB hade enligt
försvarsministern inga politiska
avsikter att missinformera eller
vilseleda utan han hade avsikten att
lägga till rätta och lugna ned.
Innebörden av riksdagsbeslutet 1993 och
säkerhetsrådets resolutioner avseende
grunderna för Sveriges åtagande i
Bosnien ventilerades också vid
utfrågningen. I detta sammanhang sade
sig försvarsministern ha varit fullt
medveten om riksdagsbeslutets innebörd.
Han betonade särskilt att det fanns en
inskränkning i uppdraget i form av ett
förbud mot initiativ till
våldsanvändning från det svenska
förbandets sida. Försvarsministern
bekräftade också att resolution 836
åberopar FN-stadgans kapitel VII, som
berättigar till våldsanvändning. I
resolutionen talas det dock inte om
offensiva operationer av
anfallskaraktär.
Den direkta bakgrunden till KU-ärendet
och utfrågningen av försvarsministern
var en artikel i Svenska Dagbladet den
28 juli. I artikeln, som sägs bygga på
en intervju med Thage G Peterson, sägs
bl.a. att försvarsministern skall ha
blivit upprörd över oansvariga
uttalanden om Nordbats uppgifter och
förmåga och att försvarsministern i
samtal med ÖB hade påtalat behovet av
ett tillrättaläggande om Nordbats
mandat, utrustning och utbildning.
Enligt försvarsministern byggde artikeln
inte på en intervju. Däremot hade
försvarsministern gett en intervju med
Dagens Nyheter som publicerade en
artikel byggd på denna intervju några
dagar senare. Denna artikel hade i stora
delar varit korrekt. På en direkt fråga
om uttalandena som lagts i
försvarsministerns mun i artikeln i
Svenska Dagbladet varit påhittade,
svarade försvarsministern att det
möjligen varit frågan om uttalanden som
gjorts tidigare under sommaren. Någon
dementi gjordes inte av det skälet att
det enligt försvarsministerns mening
rörde en fråga mellan ÖB och
Folkpartiet. Med detta syftade
försvarsministern på att ÖB i en TT-
intervju samma dag som KU-anmälan
gjordes sagt att det inte förekommit
några påtryckningar och att han
självständigt fattat beslutet om
pressmeddelandet.
Beträffande dispyten mellan
försvarsministern och folkpartiledaren
Maria Leissner framhöll
försvarsministern att det kommit till
stånd ett meningsutbyte dem emellan vid
telefonkonferensen den 20 juli.
Försvarsministern hade då sagt sig vara
upprörd över vissa uttalanden som
representanter för Folkpartiet gjort
beträffande den svenska truppen i
Bosnien i en situation då uppgifterna
var övermäktiga avseende möjligheterna
att skydda de av FN proklamerade
skyddade zonerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar i huvudfrågan
avseende tillkomsten av ÖB:s
pressmeddelande att ÖB enligt
samstämmiga uppgifter från ÖB själv och
försvarsministern sänt ut ett meddelande
på eget initiativ utan inblandning av
eller påtryckning från
försvarsministern. Det har också
klarlagts att diskussioner mellan
statssekreteraren i
Försvarsdepartementet och tjänstemän i
Försvarsmaktens högkvarter har föregått
ÖB:s beslut om att sända ut
pressmeddelandet. Både försvarsministern
och ÖB synes, om än på skilda grunder,
ha avvisat förslag om att gå ut med ett
gemensamt pressmeddelande angående den
svenska bataljonens uppgifter inom ramen
för Unprofor i Bosnien. Innehållet i det
pressmeddelande som gick ut från
högkvarteret har enligt samstämmiga
uppgifter från försvarsministern och ÖB
inte varit känt av försvarsministern i
förväg.
Det avgörande motivet för
pressmeddelandets tillkomst synes ha
varit den pressade situationen för
Unprofor i Bosnien till följd av en
kraftig underbemanning och otillräcklig
utrustning med understödsvapen. Enligt
samstämmiga uppgifter från
försvarsministern och ÖB fanns det ett
behov av att offentligt redovisa den
svenska styrkans faktiska uppgift med
hänsyn till personalen i den svenska
bataljonen i Bosnien, den pågående
rekryteringen av ny personal och
stämningsläget inom det svenska
försvaret.
Utskottets granskning har också visat
att pressmeddelandet innehöll sakfel vad
gäller beskrivningen av den formella
grunden för svenska bataljonens
uppgifter i Bosnien. Enligt
pressmeddelandet baserades uppgiften på
kapitel VI i FN-stadgan, medan det av
säkerhetsrådets resolutioner framgår att
det avsåg kapitel VII. Av
riksdagsbeslutet 1993 framgår bl.a. att
uppdraget kunde komma att innehålla
fredsframtvingande moment innebärande
att våldsanvändning kunde bli nödvändig,
att den svenska styrkan måste kunna
försvara sig vid angrepp och ha resurser
att försvara andra och att den mot denna
bakgrund borde utrustas och beväpnas på
ett annat sätt än vad som varit fallet
med svenska FN-styrkor i andra
sammanhang. Utrikesutskottet anförde att
initiativ till våldsanvändning dock inte
fick ligga till grund för den svenska
styrkans insatser.
Enligt ÖB:s uppgifter till utskottet
var innebörden av uttrycket offensiv
uppgift i pressmeddelandet synonymt med
anfall , vilket i militärt hänseende
kräver eldunderstöd av ett slag som
saknades hos den svenska bataljonen. Den
kompletterande samträning som nämns i
pressmeddelandet syftade enligt ÖB på
träning i att få eldunderstödet att
stämma överens med de egna truppernas
rörelse mot fientligt territorium.
Försvarsministern har vid utfrågningen
uppgett att han uppmärksammat sakfelen i
pressmeddelandet men inte funnit skäl
att korrigera ÖB:s uttalande. ÖB har
inför utskottet beklagat att han
formulerade sig som han gjorde vad avser
uppgiften i FN-stadgans termer.
Utskottet anser att ingen anmärkning
kan riktas mot försvarsministerns
handläggning av denna fråga.
Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande av utskottet.
19. Regeringsuttalanden i vissa EU-
frågor
19.1 Utrikesminister Lena Hjelm-Walléns
uttalande om vetorätten inom EU
Ärendet
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén höll
den 30 maj 1995 vid ett utrikespolitiskt
institut, Centre for European Policy
Studies, i Bryssel ett anförande under
rubriken Towards a New European
Security Order - a Swedish View .
Enligt Utrikesdepartementets manuskript
till talet angav utrikesministern i
fråga om EU:s utvidgning och
regeringskonferensen att
regeringskonferensen måste vidta
åtgärder för att stärka den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken och att
hon såg sådana behov inom tre områden.
Ett av dessa områden gällde
konsensuskravet. Hon sade i denna del
enligt manuskriptet följande.
De flesta medlemsstater, inklusive
Sverige, skulle säkerligen inte
acceptera att bli nedröstade när ett
vitalt nationellt säkerhetsintresse står
på spel. Om vi dock tar perspektivet av
en utvidgning med tio eller flera nya
medlemsstater på allvar, och om vi vill
bevara och förbättra unionens förmåga
att handla när den ställs inför externa
problem, som Sverige gör, måste vi i
frågor som inte är av vital nationell
säkerhetsnatur överväga modifikationer
av enhällighetsprincipen (we have to
consider modifications to the consensus
principle).
Utrikesministerns uttalande har anmälts
till konstitutionsutskottets granskning,
se bilaga A 21.1. Enligt anmälan innebär
uttalandet en förändrad svensk position.
Anmälarna anser därför att det bör
utredas hur uttalandet beretts inom
regeringen samt om det är av sådan art
att samråd borde ha ägt rum med EU-
nämnden och om Utrikesnämnden borde ha
informerats.
I ärendet har genom Statsrådsberedningen
inhämtats en i Utrikesdepartementet
upprättad promemoria, bilaga A 21.2.
Enligt promemorian utgjorde
utrikesministerns tal ett led i den
offentliga debatten om formerna för
beslutsfattande inom EU och det hade
varit föremål för samråd inom
regeringskansliet. Anförandet hade inte
ansetts vara sådant att information till
Utrikesnämnden varit påkallad.
Vidare framhålls i promemorian att -
inför det att svenska ståndpunkter skall
läggas fram vid regeringskonferensen -
samråd skulle ske med EU-nämnden och,
där det anses påkallat, överläggningar
skulle hållas med Utrikesnämnden.
Bakgrund
EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik, GUSP
EU:s samarbete på det utrikes- och
säkerhetspolitiska området
formaliserades genom
Maastrichtfördraget. Samarbetet har
samlats inom den s.k. andra pelaren, som
är mellanstatlig till sin karaktär, där
beslutsprincipen är enhällighet.
Samarbetet är således inte överstatligt
utan de enskilda medlemsländerna
behåller sin nationella suveränitet.
Sakfrågor inom GUSP kan inte
underställas EG-domstolen och
kommissionen har inte samma starka
ställning inom GUSP som i frågor som rör
den s.k. första pelaren.
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken behandlas i
fördragets avdelning V, artiklarna
J 1-11. Inledningsartikeln ger den
allmänna målsättningen för GUSP med en
erinran om att medlemsländerna förväntas
stödja den överenskomna politiken i en
anda av lojalitet och ömsesidig
solidaritet. De viktigaste artiklarna är
annars de som definierar de instrument
som står till unionens förfogande inom
ramen för GUSP nämligen s.k. gemensamma
ståndpunkter (Common Positions) och
gemensamma åtgärder (Joint Actions).
Andra instrument är gemensamma
deklarationer och demarcher.
Enligt artikel J 2 skall rådet, så
snart det anser det behövligt,
fastställa en gemensam ståndpunkt. Det
är därefter medlemsstaternas skyldighet
att tillse att deras nationella politik
överensstämmer med den gemensamma
ståndpunkten.
Det mest långtgående samarbetet sker i
form av gemensam åtgärd enligt artikel J
3. För att en gemensam åtgärd skall
kunna komma till stånd krävs först att
EU-ländernas stats- och regeringschefer
i Europeiska rådet fastställer
riktlinjer för åtgärden. Därefter måste
ministerrådet med enhällighet besluta om
åtgärdens exakta omfattning samt de
allmänna och särskilda mål som unionen
vill uppnå med åtgärden. Vid behov skall
också beslutas hur länge den skall pågå
samt med vilka medel, enligt vilka
förfaranden och på vilka villkor den
skall genomföras. Alla medlemsländer
måste således vara överens om åtgärdens
mål och medel för att den skall komma
till stånd. Om väl enhällighet nås och
ett beslut kan fattas, blir det
förpliktande för medlemsländerna.
Ministerrådet kan komma överens om att
låta eventuella följdbeslut inom ramen
för en redan preciserad och
överenskommen gemensam åtgärd fattas med
kvalificerad majoritet. Om denna
beslutsordning skall komma till
användning måste den emellertid
fastställas av ministrarna. Detta kan
endast ske genom ett enhälligt beslut i
varje enskilt fall.
Frågor som berör försvaret är inte
föremål för gemensamma åtgärder.
Uttalanden i broschyrer inför
folkomröstningen
I den av Utrikesdepartementets
handelsavdelning (UDH) utgivna
broschyren EU-avtalet angavs i
sammanfattningen om utrikes- och
säkerhetspolitiken att enhällighet krävs
om besluten. I information från UDH i
Riksskatteverkets broschyr Ja eller nej
till svenska medlemskap i EU angavs om
det utrikespolitiska samarbetet bl.a.
att EU-länderna samverkar för att finna
gemensamma ståndpunkter och för att så
långt det är möjligt uppträda enat i
frågor som berör länderna gemensamt samt
att beslut kräver att medlemsländerna är
överens.
Uttalanden i riksdagen av
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén
I en interpellationsdebatt den 27
oktober 1994 (prot. 1994/95:16) om
utrikes- och säkerhetspolitiken vid ett
EU-medlemskap behandlades främst frågan
om den militära alliansfriheten. Lena
Hjelm-Wallén sade i fråga om en framtida
gemensam försvarspolitik att
grundläggande är att inget medlemsland
mot sin vilja kan tvingas in i en
försvarsgemenskap. I denna fråga har
Sverige, vad gäller vårt eget
deltagande, i varje skede en absolut och
självklar vetorätt.
Den 8 juni 1995 - således efter Bryssel-
talet - svarade Lena Hjelm-Wallén i
riksdagen (prot. 1994/95:116) på en
muntlig fråga om vetorätten i EU. Hon
sade att det är alldeles självklart att
den svenska regeringen inte ändrar sin
position i fråga om någon gemensam
försvarspolitik och att inom allt som
har att göra med militär alliansfrihet,
försvar och grundläggande
säkerhetspolitiska frågor besluten skall
fattas enhälligt inom EU - vetorätten
skall alltså vara kvar.
Lena Hjelm-Wallén svarade vidare den 9
juni 1995 (prot. 1994/95:117) på en
interpellation i riksdagen om utrikes-
och säkerhetspolitiken inför
regeringskonferensen. Hon förklarade då
att, i frågor som berör vitala
nationella utrikes- och
säkerhetspolitiska intressen, Sverige
inte kan låta sig röstas ned av en
majoritet inom EU men att den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken
innehåller frågor av annan karaktär, där
medlemsländernas nationella intressen
inte är lika direkt berörda, samt att
det i ett perspektiv av ett utvidgat EU
med 25-30 medlemmar kan bli nödvändigt
att överväga beslutsreglerna vad avser
utrikespolitiska frågor av begränsad
räckvidd.
Regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens och
riksdagsbehandlingen av skrivelsen
I skrivelsen, som bordlades i riksdagen
den 7 december 1995, diskuteras
beslutsordningen inom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken.
Regeringen uttalar bl.a. följande.
Ett borttagande av vetorätten i utrikes-
och säkerhetspolitiken är inte aktuellt.
I frågor som rör vitala utrikes- och
säkerhetspolitiska intressen kan Sverige
inte låta sig röstas ned av en majoritet
inom EU. I grundläggande utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor, t.ex. sådana
som rör vår militära alliansfrihet och
säkerhetspolitiska grundhållning eller
övriga frågor av övergripande utrikes-
och säkerhetspolitisk betydelse, måste
Sverige ha avgörandet helt i sin egen
hand. Däremot har vi förklarat oss
beredda att pröva om
enhällighetsprincipen skulle kunna
modifieras i frågor av begränsad
räckvidd.
Vid en EU-utvidgning med ett stort
antal länder kommer diskussioner om
reformer på flera områden att föras i
EU. Till dessa områden hör just
beslutsreglerna i GUSP. Eftersom vi
önskar bana väg för en utvidgning av EU
och samtidigt vill föra en aktiv och
handlingskraftig utrikes- och
säkerhetspolitik, bör vi vara beredda
att konstruktivt delta i denna
diskussion.
Utrikesutskottet uttalade i sitt
betänkande 1995/96:UU13 över skrivelsen
följande.
Som också anförs i skrivelsen kommer
vetorätten inom GUSP under alla
omständigheter att finnas kvar. Ingen
stat skulle vara beredd att låta sig
röstas ned av en majoritet i frågor som
man anser vara av större vikt. Utskottet
delar regeringens uppfattning att detta
måste vara den realistiska
utgångspunkten för alla diskussioner av
dessa frågor. Utskottet noterar att
regeringens hållning, som den har
formulerats i skrivelsen till riksdagen,
innebär att Sverige i ett
utvidgningsperspektiv skulle vara berett
att överväga en modifiering av
enhällighetsprincipen i frågor av
begränsad räckvidd. I grundläggande
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor,
t.ex. sådana som rör vår militära
alliansfrihet och säkerhetspolitiska
grundhållning, eller andra frågor av
fundamental betydelse, måste Sverige
självklart ha avgörandet helt i sin
hand. Utskottet konstaterar att det i
motionerna finns en bred uppslutning
kring denna uppfattning.
Utskottet ansåg vidare - mot bakgrund av
ett fört resonemang - att det från
svensk sida bör finnas beredskap för att
konstruktivt delta i de under
regeringskonferensen aktuella
diskussionerna angående GUSP om en
modifiering av nu gällande
enhällighetsprincip. Utskottet uttalade
vidare.
Dock är det enligt utskottet varken
meningsfullt eller möjligt att på
förhand generellt definiera eller
fördragsfästa vilka frågor som skulle
kunna bli aktuella för majoritetsbeslut.
Förslag om ändrad beslutsordning inom
GUSP måste således värderas utifrån att
det rör sig om ett mellanstatligt
samarbete och att suveränitetsaspekten
således särskilt måste beaktas.
Utskottet utgår från att frågan om
huruvida ett ärende är av vitalt
nationellt intresse och därför kräver
enhällighetsbeslut förankras på sätt som
i dag sker i utrikesnämnden i frågor av
större vikt samt att riksdagen på
sedvanligt sätt hålls underrättad inför
behandling av ärenden i Europeiska
unionens råd.
Föreskrifter om samråd m.m.
Beredning av regeringsärenden
I 7 kap. regeringsformen finns
bestämmelser om regeringsarbetet, bl.a.
om beredning av regeringsärenden.
Regeringen styr riket genom att avgöra
styrelseärenden, såsom propositioner,
traktater, förordningar, utfärdandet av
lagar. Utöver styrelseärenden har
regeringen en rad ärenden i egenskap av
högsta förvaltningsmyndighet, såsom
ärenden om utnämningar, tillstånd och
överklaganden.
EU-nämnden
Bestämmelser om regeringens skyldighet
att informera och samråda med EU-nämnden
finns i 8 kap. 15 § riksdagsordningen.
Regeringen skall underrätta nämnden om
frågor som avses bli behandlade i EU-
rådet och hur förhandlingarna i rådet
skall föras inför beslut som regeringen
bedömer som betydelsefulla och i andra
frågor som nämnden bestämmer.
Utrikesnämnden
10 kap. regeringsformen innehåller
bestämmelser om Sveriges förhållande
till andra stater.
Utrikespolitiken är enligt 1974 års
regeringsform, liksom tidigare, en
regeringens styrelsefunktion. I samband
med författningsreformen framhöll
emellertid såväl Grundlagberedningen som
föredragande statsrådet att
utrikespolitikens betydelse för rikets
säkerhet motiverade att riksdagen hade
en vidsträckt insyn och ett starkt
inflytande på detta område. I ett
yttrande till konstitutionsutskottet (se
bet. KU 1976/77:36) angående riksdagens
ställning i den utrikespolitiska
beslutsprocessen erinrade
utrikesutskottet om att ett flertal
former för riksdagens insyn i och
inflytande över utrikespolitiken har
vuxit fram utöver dem som uttryckligen
föreskrivs i grundlagen. Det var enligt
utskottet givet att Utrikesnämnden och
utrikesutskottet har centrala
funktioner. Därutöver förekommer
information i olika utrikespolitiska
frågor till riksdagen också i en rad
andra berednings- och samrådsformer
varigenom riksdagsledamöter och de
politiska meningsriktningar de
företräder kan få insyn i och utöva
påverkan på regeringspolitikens
utformning på utrikesområdet.
Utrikesnämnden inrättades som ett
permanent organ genom en
grundlagsändring år 1921. Enligt 10 kap.
6 § regeringsformen skall regeringen
dels fortlöpande hålla Utrikesnämnden
underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan få betydelse för
riket och överlägga med nämnden om dessa
så ofta det erfordras, dels i alla
utrikesärenden av större vikt normalt
överlägga med nämnden före avgörandet.
Utrikesnämnden består av talmannen samt
nio andra ledamöter som riksdagen väljer
inom sig, och närmare bestämmelser om
nämndens sammansättning meddelas i
riksdagsordningen.
Tidigare KU-ärenden om statsråds
uttalanden
I granskningsbetänkandet 1993/94:KU30
gjordes en genomgång av tidigare
granskningsärenden som direkt eller
indirekt gällt uttalanden av
regeringsmedlemmar samt behandlades fyra
uttalandeärenden, varav ett rörde ett
uttalande om valfångst av
utrikesminister Margaretha af Ugglas på
en presskonferens vid ett officiellt
besök i Norge. Ett annat ärende i samma
betänkande rörde statsminister Carl
Bildts anförande om Sverige och de
baltiska länderna på Utrikespolitiska
institutet den 17 november 1993. I förra
årets granskningsbetänkande 1994/95:KU30
behandlades uttalanden av
jordbruksminister Margareta Winberg om
vissa konsekvenser av ett medlemskap i
EU.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inte något
uttalande.
19.2 Olika regeringars uttalanden om
svenskt deltagande i EMU:s tredje fas
Ärendet
För konstitutionsutskottets granskning
har anmälts vissa frågor rörande
Sveriges deltagande i EMU.
I anmälan, bilaga A 22.1, begärs att
utskottet skall granska de uttalanden
som statsrådet Ulf Dinkelspiel och
statsminister Ingvar Carlsson gjort i
frågan om Sveriges rätt att
självständigt besluta om ett inträde i
den europeiska valutaunionen den dag
Sverige uppfyller konvergenskriterierna.
Granskningen bör avse frågan om de genom
uttalanden vilselett svenska folket i
detta avseende.
Någon specifikation av vilka uttalanden
av statsrådet Dinkelspiel och
statsminister Carlsson som avses görs
inte i anmälan. Inom utskottets kansli
har gjorts en genomgång av riksdagstryck
samt av vissa pressuttalanden.
Bakgrund
EMU - innebörd och genomförande
Ända sedan det ursprungliga Romfördraget
har det inom EG funnits en strävan att
åstadkomma en närmare samordning av
medlemsländernas ekonomiska politik. Det
ekonomisk-politiska samarbetet mellan EG-
länderna begränsades emellertid länge
till enskilda initiativ på mellanstatlig
basis, medan de formella mekanismerna
för samordning var svaga. Det monetära
området har varit föremål för den mest
formaliserande samordningen, framför
allt i form av samarbetet inom ramen för
European Monetary System (EMS) med dess
valutakursmekanism (ERM), som
upprättades år 1979.
Syftet med samarbetet på det ekonomisk-
politiska området är att lättare uppnå
de gemensamma målen för den ekonomiska
politiken. Genom förverkligandet av den
inre marknaden samt upprättandet av en
ekonomisk och monetär union (EMU) skall
bl.a. skapas förutsättningar för en ökad
och miljömässigt uthållig tillväxt samt
ökad sysselsättning utan att
stabiliteten i ekonomierna äventyras.
Riktmärken för de överenskomna målen för
ekonomisk stabilitet finns nedlagda i de
s.k. konvergenskriterierna.
EMU förverkligas stegvis. Den första
fasen inleddes 1990, då valutakontroller
slopades mellan länderna, och
kapitalrörelser släpptes fria. Vid
övergångsfasen (fas 2), som inleddes
den 1 januari 1994, upprättades
Europeiska monetära institutet (EMI),
som är embryot till den blivande
europeiska centralbanken (ECB) och leds
av medlemsländernas centralbankschefer.
EMI har ansvar för att förbereda
övergången till en gemensam centralbank
och gemensam valuta. Den ömsesidiga
övervakningen och samordningen av
medlemsländernas ekonomiska politik
förstärks under denna fas i syfte att
främja ett brett uppfyllande av de
villkor som ställts upp för deltagande i
valuta- unionen, framför allt
konvergenskriterierna.
Slutfasen (tredje fasen) av EMU innebär
en fullständig samordning av penning-
och valutapolitiken. Växelkurserna
mellan de deltagande länderna låses
slutgiltigt. En europeisk centralbank
(ECB) inom ramen för ett europeiskt
centralbankssystem (ECBS) upprättas med
ansvar för dessa länders monetära
politik. En gemensam valuta införs.
Bestämmanderätten över den monetära
politiken i de länder som deltar i
valutaunionen överförs till ECB, i vars
styrelse ingår medlemsländernas
centralbankschefer.
En prövning av om en övergång till EMU:s
tredje fas kan ske skall enligt
fördraget göras före utgången av år
1996. En övergång vid denna tidpunkt
förutsätter att en majoritet av
medlemsländerna då uppfyller de i
fördraget stipulerade villkoren. Om
tidpunkten för inledningen av tredje
etappen inte har fastställts vid
utgången av år 1997, inleds denna fas
den 1 januari 1999 med de länder som då
uppfyller villkoren.
Ratifikation av Maastrichtavtalet
De dåvarande medlemsländerna har
ratificerat Maastrichtavtalet. Enskilda
länder har dock gjort vissa förbehåll.
Storbritannien har sålunda i ett
särskilt protokoll bibehållit rätten
till ett nationellt parlamentsbeslut om
tidpunkten för ett brittiskt inträde i
valutaunionen. Danmark har fått rätt att
permanent stå utanför åtagandet att
delta i EMU:s slutfas. I Nederländerna
och Tyskland har parlamenten förbehållit
sig rätten att avgöra om
konvergenskriterierna för de länder som
skall ingå i valutaunionen kan anses
uppfyllda. Det gäller emellertid endast
den interna nationella behandlingen av
EMU, och både Nederländerna och Tyskland
har ratificerat avtalen utan
reservation.
Enligt artikel 2 i anslutningsakten är
bestämmelserna i de grundläggande
fördragen bindande för de nya
medlemsstaterna från dagen för
anslutningen och skall tillämpas på de
villkor som fördragen och
anslutningsakten anger.
Svensk inställning till EMU enligt
förklaring vid förhandlingarna
Vid det formella öppnandet av de svenska
förhandlingarna den 1 februari 1993
uttalade statsrådet Ulf Dinkelspiel
bl.a. att ett slutligt svenskt
ställningstagande avseende övergången
från den andra till den tredje fasen av
EMU skulle komma att göras i ljuset av
den fortsatta utvecklingen och i
enlighet med bestämmelserna i fördraget.
I samband med förhandlingsstarten för
EMU den 9 november samma år upprepade
Dinkelspiel uttalandet från februari
samt angav att vi mot bakgrund av
denna position var beredda att stänga
kapitel 23 om ekonomisk och monetär
politik.
Det sistnämnda anförandet registrerades
sedermera officiellt av EU-länderna utan
motkommentar och utgavs som
konferensdokument. Mötesprotokollet den
9 november har på denna punkt följande
lydelse:
Konferensen: - noterade Sveriges
anförande avseende de kapitel som hänför
sig till Fördraget om Europeiska unionen
(doc. CONF-S 70/93);
Enligt propositionen om Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1994/95:19 s. 444) underrättades inte
bara riksdagen och svenska folket utan
även våra partners i EU om Sveriges
ståndpunkt genom statsrådet Dinkelspiels
framträdande inför riksdagen den 10
november 1993, då han lämnade
information från regeringen om
medlemskapsförhandlingarna med EG. Han
framhöll då att han, med hänvisning till
den position som angivits vid
förhandlingsstarten, vid gårdagens
ministermöte förklarade att Sverige för
sin del var redo att pricka av detta
kapitel och att i fråga om övergången
från den andra till den tredje fasen i
EMU det ytterst är riksdagen som skall
ta ställning (prot. 1993/94:21).
Uttalanden av regering och
regeringsrepresentanter inför
folkomröstningen och riksdagens
behandling av frågan om Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen
Regeringen Bildt
Uttalanden i prop. 1994/95:19
I propositionen hänvisas till uttalanden
om formen för en svensk anslutning till
EMU av statsrådet Ulf Dinkelspiel under
förhandlingarna om svenskt medlemskap i
EU enligt ovan och till att anförandet
den 9 november 1993 sedermera
registrerats officiellt av EU-länderna
utan motkommentar och utgivits som
konferensdokument.
Uttalandet vid öppnandet av EU-
förhandlingarna var enligt uppgift av
dåvarande statssekreteraren Carl B
Hamilton i SvD 1995-09-15 samordnat med
och godkänt av dåvarande oppositionen,
socialdemokraterna.
I propositionen anges också att
statsrådet Dinkelspiel vid båda
tillfällena informerade riksdagen och
att genom hans framträdande inför
riksdagen den 10 november inte bara
riksdagen och svenska folket utan även
våra partner i EU underrättades om
Sveriges ståndpunkt. Man kan enligt
propositionen särskilt lägga märke till
att statsrådet Dinkelspiel beträffande
Sveriges interna beslutsordning framhöll
att i fråga om övergången från den
andra till den tredje fasen i EMU är det
ytterst riksdagen som skall ta
ställning .
Vidare anges i propositionen att
formerna för hur ett enskilt
medlemsland, som t.ex. Sverige, fattar
beslut om övergången från fas 2 till fas
3 i EMU avgör landet i fråga självt och
att det följaktligen heller inget står
om detta i Maastrichtfördraget. De tyska
och nederländska parlamenten hade t.ex.
gjort liknande deklarationer som den
svenska om deltagandet i den tredje
fasen, och den norska regeringen hade i
sin Stortingsmelding om EU-medlemskap
intagit samma inställning för Norges
del.
Under rubriken Regeringens överväganden
anges att två villkor skall vara
uppfyllda för att Sverige skall kunna gå
med i tredje fasen av EMU. För det
första måste Sverige uppfylla
Maastrichtfördragets konvergensvillkor,
och som medlem påtar sig Sverige att
uppfylla konvergenskriterierna och följa
EG:s lagstiftning på det ekonomiska och
monetära området. För det andra är
frågan om beslutsprocessen i Sverige
inför övergången från fas 2 till fas 3
en intern svensk angelägenhet, och
beslutet om Sverige skall gå över från
fas 2 till fas 3 skall fattas av
riksdagen.
I sammanhanget kan nämnas uttalanden vid
riksdagsbehandlingen av frågan om
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
(bet. 1994/95:UU5). Finansutskottet
konstaterade i sitt yttrande till
utrikesutskottet (1994/95:FiU1y, intaget
i bilaga 1 till betänkandet) - efter en
diskussion om skälen för att Sverige bör
delta i det fördjupade penning- och
valutapolitiska samarbete som syftar
till en ekonomisk och monetär union -
att ett slutligt ställningstagande
avseende övergången från den andra till
den tredje fasen av EMU kommer att göras
i ljuset av den fortsatta utvecklingen
och i enlighet med Sveriges åtaganden
som medlemsland (bet. s. 165).
Utrikesutskottet uttalade ingen
avvikande uppfattning i detta avseende
(bet. s. 45).
Andra uttalanden i riksdagen av
statsrådet Ulf Dinkelspiel
Vid information i riksdagen den 10
november 1993 (prot. 1993/94:21) från
regeringen om medlemskapsförhandlingarna
med EG lämnade statsrådet Ulf
Dinkelspiel uppgifter enligt ovan. Vid
detta tillfälle sade Dinkelspiel på
fråga om vi inte som medlemmar också
förbinder oss att arbeta för det tredje
steget av EMU: Vi vill självfallet
vara med och påverka utvecklingen, så
att den blir i enlighet med våra
nationella intressen. Det är ett skäl
till att vi vill vara med i EG. Men det
står inte på något sätt i motsättning
mot detta som vi klart deklarerade i
Bryssel i går, dvs. att vi förbehåller
oss rätten att ta slutlig ställning till
övergången från den andra till den
tredje fasen i ljuset av utvecklingen.
Det är fråga om många års utveckling. Vi
vet att det finns många överraskningar
på vägen, i ljuset av fördragets
regler.
Uttalanden i informationsmaterial inför
folkomröstningen
Inför folkomröstningen om EU-medlemskap
gav Utrikesdepartementet,
Handelsavdelningen, (UDH) ut en skrift
med information om EU-avtalet. I denna
skrift fanns under rubriken Ekonomiskt
samarbete och monetär union en
underrubrik Riksdagen avgör. Där
uttalades följande.
Sverige har i förhandlingarna med EU
förklarat sig villigt att delta i den
framväxande ekonomiska och monetära
unionen. Vi anser att ökad ekonomisk
stabilitet i Europa verksamt kan bidra
till att öka tillväxten i vår ekonomi,
minska arbetslösheten och sänka
räntorna. Det är emellertid Riksdagen
som skall avgöra frågan om Sverige skall
ansluta sig till den gemensamma valutan
och centralbanken när den frågan blir
aktuell. Detta har Sverige gjort klart i
förhandlingarna.
I en skrift utgiven av Riksskatteverket
använde UDH följande formulering.
Sverige har i förhandlingarna förklarat
sig villigt att medverka i EMU:s
framväxt. Ökad ekonomisk stabilitet i
Europa kan öka tillväxten i den svenska
ekonomin, minska arbetslösheten och
sänka räntorna. Det är emellertid vi
själva som ska avgöra frågan om Sveriges
anslutning till den gemensamma valutan
och centralbanken - när den frågan blir
aktuell.
Regeringen Carlsson
Uttalande i riksdagen av statsrådet Mats
Hellström
Statsrådet Mats Hellström svarade den 18
oktober 1994 (prot. 1994/95:10) på en
fråga i riksdagen om vilka åtgärder han
avsåg att vidta för att hushållen skulle
få objektiv information om den
ekonomiska och monetära unionen.
Hellström svarade att han ansåg att den
information om EMU som hade lämnats i
den broschyr som distribuerats till
hushållen av UD:s handelsavdelning ger
en rättvisande bild av
förhandlingsresultatet, även om av
utrymmesskäl informationen i en broschyr
av det slaget naturligtvis måste bli
både översiktlig och kortfattad. Han
hänvisade vidare till det omfattande
informationsmaterial som Sekretariatet
för Europainformation hade utarbetat och
till sekretariatets broschyr inför
folkomröstningen och till den särskilda
telefonpanelen. Hellström uttalade
vidare att förhandlingsresultatet vad
gällde EMU var en deklaration gjord av
den svenska regeringen att Sverige
ytterst tar ställning om den tredje
fasen till EMU samt att deklarationen
gjordes inför samtliga närvarande
regeringar och att den icke var motsagd
av någon regering. Det är klarlagt av
den svenska regeringen i en särskild
deklaration att Sverige fattar beslut om
det tredje steget . Sverige behåller
den handlingsfrihet som Tyskland,
Nederländerna och också Norge på ungefär
motsvarande sätt har när det gäller att
ta ställning i den frågan. Sverige har
alltså inte gjort som Danmark - som har
velat - nämligen i dag säga att Sverige
inte skall deltaga. Tvärtom har Sverige
- - - haft uppfattningen att när väl
den tredje fasen kan komma att bli
aktuell den svenska riksdagen skall ha
handlingsfrihet och den skall bestämma.
Man skall inte nu göra ett undantag från
något som senare skall bestämmas i
svensk riksdag.
Senare åtgärder av den svenska
regeringen
Regeringen beslöt den 19 oktober 1995
att ge en kommitté i uppdrag (dir.
1995:128) att analysera konsekvenseran
av en eventuell svensk anslutning till
den tredje etappen i EMU. Kommittén bör
framför allt analysera följande
frågeställningar
1. de allmänna konsekvenserna av en
monetär union,
2.
3. effekterna av ett svenskt
deltagande i den tredje etappen av EMU
jämfört med att inte delta,
4.
5. vilka åtgärder skulle kunna vidtas
för att uppnå en god ekonomisk
utveckling om Sverige väljer att delta i
den monetära unionen respektive att inte
delta,
6.
7. vilken typ av växelkursarrangemang
vore lämpligt mellan de länder som
deltar i unionen och de som inte deltar.
8.
I direktiven förklaras att för svenskt
vidkommande riksdagen skall fatta det
slutgiltiga beslutet om deltagande i den
tredje etappen, och det betonas att det
kommer att vara ett av de viktigaste
besluten på det ekonomisk-politiska
området de närmaste åren och måste
förberedas väl.
Uttalanden av EU-representanter om
Sveriges förpliktelser
Kommissionen
På fråga av dåvarande ledamoten av
Europaparlamentet Bengt Hurtig om
Sveriges riksdag kan besluta att Sverige
inte skall delta i EMU-processens tredje
fas även om konvergenskraven är
uppfyllda svarade kommissionären Yves
Thibault de Silguy den 11 juli 1995 att
man inte kan ifrågasätta ett svenskt
deltagande i den tredje fasen. På
ytterligare fråga sade han att när
Sverige ratificerade fördraget så
godkände Sverige också tidsplanen och
formen för införandet av EMU, att det är
upp till rådet och inte till
kommissionen att bestämma olika regler
för nationella tillvägagångssätt för att
fatta beslut om EMU och att de länder
som uppfyller kraven automatiskt kommer
att gå in i den tredje fasen. Han
beklagade att han inte kunde ge ett mera
precist svar och sade att det inte kan
göras förrän 1996.
Samme kommissionär har i ett brev till
Aftonbladet som publicerats den 21
augusti 1995 uttalat bl.a. följande.
Genom att underteckna och ratificera
Maastricht-fördraget har alla
medlemsstater förbundit sig att medverka
i en ekonomisk och monetär union. De
enda undantagen är Storbritannien och
Danmark vilka enligt protokoll knutna
till fördraget har förbehållit sig
rätten att inte ansluta sig. Dessutom
föreskriver fördragets 10:e paragraf att
ingen medlemsstat skall hindra
gemenskapen från att inleda den tredje
fasen om de nödvändiga villkoren
uppfylls.
Enligt artikel 2 i anslutningsfördraget
med Sverige, Finland och Österrike
gäller fördragets bestämmelser och annan
lagstiftning inom gemenskapen för de nya
medlemsstaterna. Genom att ratificera
anslutningsfördraget har Sverige och de
andra nya medlemmarna förbundit sig att
uppfylla förpliktelserna i Artikel
109j(l) i fördraget vad gäller att
uppfylla de nödvändiga villkoren för att
delta i den gemensamma valutan. Detta
betyder att nya medlemsstater, vad
gäller en ekonomisk och monetär union,
åtnjuter samma rättigheter och är
underkastade samma skyldigheter som
andra medlemsstater.
- - -
I likhet med alla medlemsstater kommer
Sverige att tillämpa lämpliga nationella
procedurer för att fastställa sin
regerings position när EU:s ministerråd
beslutar vilka medlemsstater som är redo
att ingå i EMU:s tredje steg. Detta
ifrågasätter emellertid inte Sveriges
förpliktelse att delta när väl
ministerrådet beslutar att landet
uppfyller villkoren.
Rådet
På fråga av ledamoten av
Europaparlamentet Per Gahrton om rådet
ansåg att Sverige även vid uppfyllande
av konvergenskriterierna har frihet att
besluta sig för att inte medverka i
EMU:s tredje fas, och hur i så fall ett
sådant undantag från Maastrichtfördraget
skulle regleras juridiskt svarade
rådsordföranden Carlos Westendorp under
parlamentets session den 9-13 oktober
1995 att alla andra medlemsstater än
Storbritannien och Danmark bekräftat att
man skall gå in i EMU:s tredje fas om
man uppfyller konvergenskriterierna och
att Sverige också under sina
medlemskapsförhandlingar antagit den
deklarationen.
På följdfråga om en slutgiltig tolkning
av om Sverige har eller inte har rätt
att få ett undantag när det gäller EMU:s
tredje fas sade Westendorp att han bara
kan hänvisa till fördraget och
anslutningsakten samt de deklarationer
som bifogats. Personligen kunde han
ansluta sig till vad ordföranden i
Ecofin, Pedro Solbes, sagt till en
svensk journalist, nämligen This is a
political decision which will be taken
as a result of two factors: the decision
by the individual country and the
decision by the European Council. Detta
innebar enligt Westendorp att det
politiska svaret är ett komplement till
det legala svaret.
På ytterligare följdfråga sade
Westendorp att han var övertygad om att
Sverige kommer att fatta ett lämpligt
beslut när den dagen kommer, att det
beslut som Europeiska rådet skall fatta
kräver kvalificerad majoritet och att
Sverige kommer att delta i det beslutet.
Samtidigt ville han för rådet uttala
förhoppningen att Sverige då skulle
komma att vara ett kandidatland som
uppfyller konvergenskriterierna. Vidare
uttalade han att den formella legala
ramen enligt fördraget måste sättas in i
ett politiskt sammanhang som utgörs av
läget i ett enskilt land vid en given
tidpunkt, dvs. den tidpunkt då beslutet
skall fattas, att det inte finns några
legala undantag och att om Sverige
avstår uppstår en helt ny situation. Men
han var övertygad om att Sverige skulle
komma att fatta det beslut som var mest
lämpligt för det egna landet när den
dagen kom.
Fördragsförpliktelser och fördragsbrott
Bestämmelser om möjlighet för
kommissionen eller en medlemsstat att
föra ett ärende till domstolen om
kommissionen eller medlemsstaten anser
att en annan medlemsstat inte uppfyllt
sina skyldigheter och om domstolen finns
i artiklarna 164-188.
Medlemsstaterna är skyldiga att vidta
de åtgärder som krävs för att följa
domstolens dom. Domstolens dom är
således en fastställelsedom som inte
direkt griper in i medlemsstaternas
rättsordning. Om en medlemsstat vägrar
att efterkomma en fällande dom kan
emellertid talan väckas på nytt under
åberopande att den fällande domen inte
efterlevts, vilket konstituerar ett
nytt, särskilt fördragsbrott. På talan
av kommissionen kan domstolen då utdöma
ett standardbelopp eller ett vite mot en
stat som inte ställt sig en tidigare dom
till efterrättelse.
Bedömningar av Sveriges förpliktelser i
vissa tidningsartiklar
Professorn i europeisk integrationsrätt
Ulf Bernitz har publicerat
debattartiklar i Dagens Nyheter (den 4
augusti 1995) och i Svenska Dagbladet
(den 8 oktober 1995) om Sveriges
handlingsfrihet i EMU-frågan.
I DN-artikeln uttalar Bernitz att
Storbritanniens och Danmarks undantag
från Maastrichtfördragets EMU-
bestämmelser var impopulära på många
håll inom EU men uppenbarligen politiskt
nödvändiga, eftersom enhällighet krävs
för ändringar och tillägg till EU:s
grundläggande fördrag. Inför
förhandlingarna om medlemskap med
Sverige och de övriga kandidatländerna
klargjordes emellertid från EU-sidan att
man inte var beredd till några nya,
liknande undantag.
Det är, enligt Bernitz, helt klart att
anslutningsfördraget mellan EU och
Sverige med anknytande protokoll inte
innehåller något undantag när det gäller
medlemskap i EMU, och härigenom har
alltså Sverige blivit bundet av vad som
föreskrivs i Romfördraget om EMU:s
upprättande.
Dinkelspiels uttalande vid inledningen
av förhandlingarna att Sverige i
medlemskapsförhandlingarna klargjort att
vi kommer att handla i enlighet med
fördraget, varmed givetvis åsyftas
Romfördragets regler om hur EMU skall
upprättas, kan enligt Bernitz inte
innebära annat än att Sverige inte fått
något undantag från skyldigheten att gå
in i EMU när vi uppfyller villkoren,
redan av det grundläggande skälet att vi
aldrig ansökt om något sådant undantag.
I SvD-artikeln uttalar Bernitz bl.a.
att det självfallet inom Sverige är
riksdagen som skall besluta om svenskt
inträde i EMU och de lagändringar som
detta medför. Vad saken gäller är att
riksdagen genom att ratificera EU:s
grundläggande fördrag och vårt eget
tillträdesfördrag jämte däri ingående
protokoll utan att göra någon
reservation för EMU förpliktat Sverige
som stat i förhållande till EU och dess
medlemsländer att handla i enlighet med
fördragsbestämmelserna. Görs inte detta
uppkommer ett fördragsbrott. Riksdagen
har alltså bundit sin egen
handlingsfrihet. En annan sak är att det
finns en del utrymme för olika
tolkningar av vad bestämmelserna exakt
innebär, t.ex. i fråga om innebörden av
konvergenskriterierna.
Det är, enligt Bernitz, mycket möjligt
att Sverige genom att t. ex. hänvisa
till tolkningsproblem kring
konvergenskriterierna kan skjuta några
år på ett EMU-inträde utan att begå
något fördragsbrott. Men tanken att
Sverige långsiktigt - även om vi
uppfyller konvergenskriterierna - skulle
kunna ensidigt välja att vara medlem i
EU och samtidigt stå utanför EMU strider
mot våra fördragsåtaganden mot EU och
ter sig över huvud taget som en omöjlig
position.
Utskottets bedömning
De uttalanden av regeringsföreträdare
som återgivits ovan ger uttryck för
Sveriges officiella inställning till ett
deltagande i tredje fasen av EMU.
Granskningen föranleder inte något
uttalande av utskottet.
20. Näringsminister Per Westerbergs
handläggning av frågor kring Atle
Förvaltnings AB:s köp av aktier i vissa
riskkapitalbolag
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 23.1)
från den 11 februari 1993 hemställs att
utskottet granskar näringsminister Per
Westerbergs handläggning av frågor kring
Atle Förvaltnings AB:s köp av aktier i
riskkapitalbolagen KapN AB, Partinvest
(Partnerinvesteringar i Göteborg) AB och
AB Produra Venture Capital samt
Proventus AB:s bud på dessa tre
riskkapitalbolag. I anmälan hänvisas
till att Finansinspektionen påbörjat en
utredning i syfte att utreda om
eventuellt insiderbrott förekommit i
samband med Atles köp av aktierna samt
att det förekommit påståenden om att
Näringsdepartementet och statsrådet Per
Westerberg skulle ha agerat på ett
sådant sätt att det kan ifrågasättas om
han medverkat till eller uppmuntrat
sådant agerande hos Atle, som nu är
föremål för insidermisstankar.
Från Statsrådsberedningen har den 23
mars 1993 inkommit en promemoria
upprättad inom Näringsdepartementet
(bilaga A 23.2).
Bakgrund
Atle Förvaltnings AB, med säte i
Stockholm, är ett av de två
portföljförvaltningsbolag som bildades i
samband med utskiftande av medel från
löntagarfonderna till riskkapitalbolag
hösten 1992 (prop. 1992/93:41,
1992/93:FiU3 s. 4 och 1992/93:NU19 s.
8-9). Portföljförvaltningsföretagen
skulle kompletteras av sex
direktinvesterande riskkapitalbolag.
Atle skulle i första hand bidra till
finansieringen av riskkapitalbolag, men
även ha möjlighet att lämna
lånegarantier samt bedriva verksamhet
med s.k. mellankapital, dvs. utlåning
utan säkerhet, som betraktas ligga
mellan eget kapital och traditionellt
lånekapital. Riskkapitalbolagen skulle
investera i mindre företag samt genom
aktivt ägande medverka till
investeringsobjektens tillväxt. Atle
erhöll vid bildandet 11 % av aktierna i
de tre riskkapitalbolagen KapN,
Partnerinvesteringar i Göteborg och
Produra Venture Capital. Avsikten var
att bolagen skulle börsnoteras. I
propositionen (s. 7) sägs att marknaden
då sannolikt kommer att värdera dem
lägre än substansvärdet. Eftersom
bolagen inledningsvis har en stark
finansiell ställning finns en viss risk
för att de köps upp och att medlen
används för andra ändamål än det
avsedda, hette det vidare i
propositionen. Regeringen ansåg därför
att regler borde införas som under de
närmaste åren starkt försvårade uppköp
och likvidation av företagen.
Styrelseordförande i Atle var fram till
i april 1994 Anders Carlberg och
verkställande direktör t.o.m. augusti
1993 Lars Göthlin.
Proventus AB är ett börsnoterat
investeringsföretag som bildades 1980. I
samband med att medel från
löntagarfonderna utskiftades under
hösten 1992 tilldelades bolaget - som
ett av de företag som erlagt
vinstdelningsskatt - 14 279 aktier i
Partnerinvesteringar i Göteborg.
Proventuskoncernen förvärvade fram till
början av februari 1993 inte några
ytterligare aktier i något av bolagen.
Styrelseordförande i Proventus var vid
denna tidpunkt Robert Weil och
verkställande direktör Mikael Kamras.
Den 2 februari 1993 offentliggjorde
Proventus AB ett uppköpserbjudande till
aktieägarna i de tre riskkapitalbolagen
gällande 51 % av aktierna och rösterna i
respektive bolag. Statssekreteraren i
Näringsdepartementet Hans Karlander
uppgav i ett pressmeddelande samma dag
att det var betydelsefullt att Proventus
i samband med budets läggande förbundit
sig att bedriva verksamheten i
riskkapitalbolagen i enlighet med de av
riksdagen uppställda intentionerna.
Före Proventus offentliggörande av
uppköpserbjudandet hade emellertid Atle
genom köp ökat sitt aktieinnehav i de
tre riskkapitalbolagen. I ett
pressmeddelande den 4 februari uppgav
Atles styrelse storleken på sitt ägande
samt att styrelsen sammanträtt med
anledning av Proventus bud. Vidare sades
att Atle inte för närvarande skulle
komma att minska sitt innehav i
riskkapitalbolagen. Atles ägande uppgick
den 4 februari till ca 28 % i KapN, 45 %
i Partnerinvesteringar och 40 % i
Produra. Situationen ledde till att
Proventus inte fullföljde sitt
erbjudande.
I ett pressmeddelande den 5 februari
från Proventus styrelse sades att
uppköpserbjudandet föregåtts av ett
flertal kontakter mellan Proventus och
Atle och bl.a. baserats på att Atle
ägde 11 % i respektive riskkapitalbolag.
Sedan Atle tillkännagivit att bolaget
efter successiva förvärv ägde större
andelar i de tre bolagen och att bolaget
inte avsåg att minska innehavet förelåg
inte förutsättningar för att Proventus
bud skulle accepteras i tillräcklig
utsträckning.
Finansinspektionen överlämnade en
anmälan om misstänkt insiderbrott till
Statsåklagaren för speciella mål som i
stämningsansökan den 2 mars 1994 gjorde
gällande att Anders Carlberg brutit mot
insiderlagen. Stockholms tingsrätt
ogillade i dom den 29 juni 1994 åtalet.
Sedan statsåklagaren överklagat
tingsrättens dom dömde Svea hovrätt den
2 juni 1995 Anders Carlberg för
insiderbrott till villkorlig dom och 100
dagsböter à 1000 kr kronor. Vidare
förpliktades Atle AB att som förverkat
värde av vinning av brott utge drygt 3,
8 miljoner kronor.
Sedan Anders Carlberg och Atle AB
överklagat hovrättens dom beslutade
Högsta domstolen den 6 oktober 1995 att
inte meddela prövningstillstånd, till
följd varav hovrättens dom skall stå
fast.
Näringsdepartementets promemoria
I promemorian från Näringsdepartementet
sägs bl.a. följande. Frågan om en ökning
av Atles och det andra
portföljförvaltningsbolaget Bures
innehav av aktier i riskkapitalbolagen
togs upp vid ett möte i Stockholm den 20
januari 1993 mellan å ena sidan
näringsministern och å andra sidan
styrelseordförandena,
styrelseledamöterna och de verkställande
direktörerna i Atle, Bure och samtliga
riskkapitalbolag. På en direkt fråga om
det var förenligt med intentionerna att
Atles och Bures aktieinnehav ökades
svarade näringsministern att det inte
förelåg något hinder mot att tillfälligt
öka andelarna i riskkapitalbolagen för
att stabilisera ägarbilden. Det
förutsattes dock självfallet att ett köp
inte skulle ske i strid mot gällande
regler.
Den 1 februari besökte Proventus VD
Mikael Kamras statssekreterare Hans
Karlander. Mötet mellan dem varade i
ungefär en timme. Vid 7-tiden den 2
februari blev näringsministern, som
befann sig i Davos, Schweiz, underrättad
per telefon av Hans Karlander om
Proventus uppköpserbjudande. I
promemorian påpekas att näringsministern
således blev underrättad om erbjudandet
först samma dag som det
offentliggjordes. Slutligen sägs att det
av den lämnade redogörelsen framgår att
näringsministern inte haft kännedom om
Atles aktieförvärv eller Proventus
uppköpserbjudande förrän i samband med
offentliggörandet av uppköpserbjudandet.
Mikael Kamras uppgifter
I ett brev ställt till statsrådet Per
Westerberg som bifogats
Näringsdepartementets promemoria har
Proventus VD Mikael Kamras redogjort för
sina kontakter med Atles
styrelseordförande Anders Carlberg och
statssekreterare Hans Karlander under
tiden den 14 januari-den 2 februari
1993. I brevet sägs bl.a. följande.
Vid en lunch den 14 januari där Anders
Carlberg var närvarande presenterades
Proventus och bolagets affärsidé. Detta
skedde eftersom Atle är näst störste
aktieägare i Proventus, men även därför
att Atles styrelseordförande och
verkställande direktör ville informera
om hur man skulle förhålla sig till
såväl staten som näringslivet. Vid
tillfället fördes inte några direkta
diskussioner om Proventus eventuella
framtida bud på riskkapitalbolagen, men
Anders Carlberg välkomnade, enligt
Mikael Kamras, Proventus som ägare i
bolagen.
Den 19 januari ringde Mikael Kamras upp
Anders Carlberg och talade om för denne
att Proventus avsåg att lämna ett
offentligt uppköpserbjudande på högst 51
% av aktierna i de tre
riskkapitalbolagen. Vidare framfördes
till Anders Carlberg att det från
Proventus sida var ett oeftergivligt
krav att Atle var positivt och ställde
sig bakom budet. Enligt Mikael Kamras
svarade Anders Carlberg att han stödde
projektet, men att han inte öppet kunde
gå ut och göra detta. Ytterligare
telefonkontakter mellan de båda förekom
under den följande veckan.
Den 1 februari besökte Mikael Kamras
Hans Karlander på Näringsdepartementet.
Kamras ringde även upp Anders Carlberg
och underrättade denne om mötet med Hans
Karlander. På Anders Carlbergs begäran
läste han också upp den del av
presskommunikén som behandlade Atle.
Enligt Mikael Kamras fann Anders
Carlberg den del i pressmeddelandet som
lästs upp och som gällde Atle helt i sin
ordning och uttryckte inte någon annan
uppfattning än den som tidigare
framkommit under deras samtal, nämligen
att han stödde Proventus i ärendet även
om det skulle ske i form av ett passivt
agerande.
Den 2 februari informerades pressen om
Proventus bud. Omedelbart därefter kom
ett pressmeddelande från
Näringsdepartementet. I detta uttryckte
sig Hans Karlander på ett sådant sätt
att både Proventus ledning och rådgivare
och pressen upplevde att departementet
var positivt till Proventus bud. Några
minuter senare kunde man dock på
Reuterskärmen läsa Anders Carlbergs
negativa uttalande om budet.
Med anledning härav ringde Mikael
Kamras upp Anders Carlberg som då
meddelade att han hade för avsikt att
motarbeta budet och att han inte
accepterade att Proventus blev en större
aktieägare än Atle. På direkt fråga
förklarade han även att han efter
samtalet med Mikael Kamras den 19
januari genomfört aktieköp i de tre
riskkapitalbolagen.
Anders Carlbergs uppgifter
Av Stockholms tingsrätts och Svea
hovrätts domar framgår att Anders
Carlberg anfört bl.a. följande:
I mitten av januari 1993 besökte
Carlberg och Lars Göthlin
statssekreterare Hans Karlander och
talade om det bristfälliga skyddet mot
att riskkapitalbolagen köptes upp och
vad man kunde göra åt detta. Den 20
januari hölls sedan det tidigare nämnda
informationsmötet med företrädare för
departementet, Atle och Bure samt
riskkapitalbolagen. Enligt Carlberg
uttalade näringsministern därvid bl.a.
att Atle och Bure i defensivt syfte
skulle köpa aktier i riskkapitalbolagen.
Uttalandet förstods så att Atle och Bure
borde inneha 34 % av aktierna i
riskkapitalbolagen för att därigenom
kunna förhindra att dessas
bolagsordningar ändrades på ett sätt som
stred mot av riksdagen beslutad
verksamhetsinriktning. Carlberg uppgav
vidare att han den 19 januari 1993 haft
ett samtal med Kamras, där denne frågat
om hur Carlberg skulle ställa sig om
Proventus köpte aktier i
riskkapitalbolagen. Carlberg hade svarat
att han inte kunde ha några synpunkter
på detta, men att han personligen inte
var negativ. Kamras nämnde inte hur stor
aktiepost Proventus skulle köpa, och
Carlberg kunde inte tänka sig annat än
att det gällde en mindre post. De två
hade ett samtal även den 25 januari. Den
26 januari fick Carlberg från Carnegie
Fondkommission information om att det
var oroligt på riskkapitalmarknaden och
att Bure börjat köpa aktier i sina
riskkapitalbolag. Carlberg fick rådet
att Atle borde följa Bures exempel. Vid
styrelsemöte i Atle den 27 januari
bestämdes att Atle i defensivt syfte
skulle öka sitt aktieinnehav från 11 %
till lägst 25 och högst 50 % av resp.
riskkapitalbolags aktiekapital.
Den 1 februari ringde Kamras till
Carlberg och förklarade att Proventus
dagen därpå skulle offentliggöra ett
erbjudande att köpa 51 % av aktierna i
riskkapitalbolagen. Carlberg blev
överrumplad, eftersom ett sådant köp
skulle slå sönder hela systemet för den
tänkta riskkapitalverksamheten. Han
svarade därför att Atle inte kunde
stödja Proventus bud. Carlberg
informerade därefter Karlander om sitt
samtal med Kamras. Karlander svarade att
de måste ha ett styrelsemöte i Atle
snarast. Carlberg gjorde den 2 februari
ett TT-uttalande i saken. Kamras tog då
kontakt med honom, och Carlberg
förklarade att Atle inte ville vara
minoritetsägare i bolag där Proventus
hade majoriteten.
Svea hovrätts bedömning
Svea hovrätt gjorde i sin dom den 2 juni
1995 bl.a. följande bedömning.
Hovrätten fann sammanfattningsvis att
det förelåg tveksamheter kring Anders
Carlbergs uppgifter, att det var utrett
att Mikael Kamras berättat för Anders
Carlberg om Proventus tilltänkta
erbjudande och att Anders Carlberg med
sin erfarenhet knappast kan ha
missuppfattat situationen, varvid även
skall beaktas att Anders Carlberg måste
ha känt till Proventus affärsstrategi.
Den omständigheten att - som Anders
Carlbergs försvarare framhållit -
riskkapitalbolagen var avsedda att
stödja små och medelstora företag medan
Proventus enligt försvararen endast
intresserar sig för större företag
förändrar inte denna bedömning. Enligt
hovrättens mening har anförda
omständigheter tillsammans sådan tyngd
att det i målet är styrkt att Anders
Carlberg på sätt åklagaren angett
medverkat vid Atles ifrågavarande
aktieköp med vetskap om Proventus
förberedande åtgärder i syfte att lägga
ett bud.
Ansvar för insiderbrott skall inte
ådömas i de fall som kan antas sakna
betydelse för allmänhetens förtroende
för värdepappersmarknaden eller som
annars är ringa. Även om Atles köp var
föranledda av en önskan att behålla
kontrollen över riskkapitalbolagen, för
att på så sätt genomföra den verksamhet
som riksdagen beslutat om, är detta inte
en ansvarsfriande omständighet.
Riksdagens avsikt var nämligen att
bolagen skulle noteras och därmed vara
utsatta för marknadens krafter. I och
med detta ställningstagande kan en
insiderhandel av förevarande omfattning
inte sägas sakna betydelse i angiven
bemärkelse eller eljest vara att anse
som ringa.
Anders Carlberg skall därför dömas för
insiderbrott. Med hänsyn till
aktieaffärernas omfattning är brottet
att anse som grovt.
En av de tre juristdomarna och en av de
två nämndemännen var skiljaktiga och
ville ogilla åtalet på grund av
otillräcklig bevisning.
Utskottets bedömning
De utredningar som utskottet tagit del
av i detta ärende visar inte att
näringsministern skulle ha agerat på
sådant sätt att han medverkat eller
uppmuntrat till insiderbrott.
Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottets sida.
21. Regeringsbeslut om tillstånd till
lottförsäljningsautomat
Ärendet
I en anmälan (se bilaga A 24.1) till
konstitutionsutskottet hävdas att
regeringen efter föredragning av
statsrådet Ulvskog brutit mot
övergångsbestämmelserna i den nya
lotterilagen (1994:1000) genom att vägra
tillstånd till vissa typer av
lottförsäljningsautomater. Detta har
medfört betydande ekonomisk skada för
ideella föreningar och enskilda företag
som bistår föreningslivet med aktuella
automater. Statsrådet Ulvskog bör därför
klandras för sin hantering av dessa
frågor.
Bakgrund
Regni Service AB ansökte den 11 oktober
1993 hos Lotterinämnden att
lottförsäljningsautomaten Lotty skulle
godkännas för förhandsdragning av
vinstnummer med vinster upp till 2 000
kronor. I andra hand begärde bolaget att
godkännande skulle avse vinster upp till
1 000 kronor. Den 21 januari 1994
kompletterade bolaget sin ansökan på så
sätt att lottsedeln Lotty skulle
godkännas för förhandsdragning av i
första hand med vinstbelopp upp till
5 000 kronor.
Lotterinämnden utfärdade den 11 maj
1994 ett typgodkännande för lotten med
ett högsta vinstvärde på 500 kronor. Den
valda begränsningen av det högsta
vinstbeloppet hängde samman med nämndens
bedömning av lotten och
lottförsäljningsautomatens Lottys
egenskaper i säkerhetshänseende.
Bedömningen grundade sig på ett yttrande
från Statens kriminologiska laboratorium
(SKL).
Bolaget överklagade nämndens beslut
till regeringen som den 17 november 1994
avslog överklagandet. Regeringen tog i
sitt beslut inte ställning till de
säkerhetsmässiga aspekterna.
Överklagandet avslogs i stället på den
grunden att den aktuella automaten
ansågs vara en spelautomat enligt 7 §
gamla lotterilagen (1982:1011).
Regeringen anförde i sitt beslut:
Såvitt framkommit avses den aktuella
lottsedeln användas och säljas i en
automat som är utrustad med
slumpvalsgenerator och elektroniskt
minne. Enligt 2 § andra stycket
lotterilagen anses med automatspel spel
på mekaniska eller elektroniska
spelautomater. Regeringen anser att den
aktuella automaten är en spelautomat i
lagens mening. Enligt 7 § lotterilagen
får automatspel som ger vinst i form av
pengar, värdebevis, spelpolletter eller
liknande efter tillstånd anordnas endast
på fartyg i internationell trafik.
Tillstånd för den i ärendet aktuella
automaten kan därför enligt regeringens
mening inte meddelas för den avsedda
användningen.
Härefter har bolaget den 25 november
1994 ansökt hos Regeringsrätten om
rättsprövning alternativt resning.
Bolaget ansåg att regeringens bedömning
måste betecknas som lagstridig enär den
omständigheten att en
lottförsäljningsautomat innehöll
slumpvalsgenerator eller elektroniskt
minne inte medförde att automaten skulle
betraktas som spelautomat enligt 1982
års lotterilag som var tillämplig vid
det aktuella datumet för regeringens
beslut. Först genom 1994 års lotterilag
- som trädde i kraft den 1 januari 1995
- infördes enligt bolaget ett förbud
mot sådan utrustning i
försäljningsautomater.
Regeringsrätten har i dom den 30 maj
1995 anfört att domstolen inte delar den
av regeringen uttalade uppfattningen att
automaten Lotty vid tillämpning av 1982
års lotterilag var att anse som en sådan
spelautomat som avsågs i 7 § nämnda lag
och hänvisade till förarbetena (prop.
1978/79:20 s. 36-39 samt prop.
1981/82:170 s. 62). Enligt
Regeringsrätten stred den av regeringen
anförda motiveringen för avslagsbeslutet
mot reglerna i 1982 års lotterilag.
Regeringsrätten ansåg i stället att
automaten skulle anses utgöra en sådan
lottförsäljningsautomat som omnämns i
punkt 3 av övergångsbestämmelserna till
den nya lotterilagen. Genom denna
övergångsbestämmelse tillåts till och
med 1999 fortsatt användande av vissa
spelautomater som tidigare varit
tillåtna. Genom rättsprövningen upphävde
därför Regeringsrätten regeringens
beslut och återförvisade ärendet till
regeringen för förnyad prövning av
bolagets överklagande.
Den 14 september 1995 har regeringen
meddelat nytt beslut i ärendet. I
beslutet har regeringen anfört att
Statens kriminaltekniska laboratoriums
(SKL) bedömning av Lottysystemets
säkerhetsegenskaper motiverar en höjning
av vinstvärdet till 1 000 kronor.
Dessförinnan hade regeringen genom
beslut den 22 december 1994 gett
Lotterinämnden i uppdrag att utreda
frågan om omfattningen av de i dag
existerande automaterna som förbjöds i
den nya lotterilagen. Detta motiverades
enligt regeringen av att inkomstkällorna
från dessa typer av automater är
betydande för många små lokala
föreningar. Uppdraget har
slutrapporterats till Civildepartementet
men har inte föranlett någon åtgärd.
Rättsprövningsinstitutet
Som ett resultat av flera domar mot
Sverige i Europadomstolen infördes ett
särskilt rättsprövningsinstitut i svensk
rätt 1988. Lagen (1988:205) om rätts
prövning av vissa förvaltningsbeslut
trädde i kraft den 1 juni 1988.
Bakgrunden är ett Europadomstolen vid
flera tillfällen funnit att Sverige
kränkt Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna. Vid
rättsprövning har domstolen att pröva om
avgörandet i ärendet strider mot någon
rättsregel på det sätt som sökanden
angivit eller som i övrigt klart framgår
av omständigheterna i ärendet.
Rättsprövning kan endast ske för sådana
beslut som gäller myndighetsutövning mot
enskild och som annars kan prövas hos
domstol endast efter ansökan om resning.
Dessutom skall besluten inte vara
möjliga att överklaga i annan ordning.
Från början var Regeringsrätten den
enda instans som hade behörighet att
pröva rättsprövningsmål, men till följd
av måltillströmningen infördes 1994 en
bestämmelse om att kammarrätterna har
rätt att pröva beslut fattade av
förvaltningsmyndighet inom respektive
kammarrätts domkrets.
Sedan 1988 har ca 240 ansökningar kommit
in till Regeringsrätten avseende beslut
fattade av regeringen. Endast i ett
fåtal fall har rättsprövningen lett till
bifall. Den övervägande delen av
rättsprövningsmålen har endera avslagits
eller avvisats/lämnats utan åtgärd.
Nedanstående tabeller baseras på de
uppgifter som årligen lämnas av
Regeringsrätten i publikationen
Regeringsrättens årsbok (RÅ).
Tabell 1. Totalt antal rättsprövningsmål
i Regeringsrätten
År Antal Bifa Avsla Avvisas/läm
mål ll g nas
utan åtgärd
1988 4 0 1 3
1989 32 1 19 12
1990 47 3 23 21
1991 83 5 38 40
1992 52 2 24 26
1993 57 2 32 23
1994 71 3 39 30
Tota 347 16 176 155
lt
Tabell 2. Rättsprövningsmål innefattande
endast regeringen
År Antal Bifa Avsla Avvisas/läm
mål ll g nas
utan åtgärd
1988 3 0 1 2
1989 25 1 16 8
1990 21 3 13 5
1991 62 5 36 21
1992 38 2 21 14
1993 43 1 31 11
1994 52 2 38 13
Tota 244 14 156 74
lt
Som framgår av tabellerna ovan har
antalet ansökningar om rättsprövning
till en övervägande del gällt beslut
fattade av regeringen. Likaså har 14 av
16 bifall gällt ärenden avgjorda av
regeringen. Av de 14 mål som bifallits
av Regeringsrätten omfattar tre
bristande kommunicering (RÅ 1989 not
272, RÅ 1992 not 160, RÅ 1994 not 317).
I fyra fall upphävdes regeringens beslut
på grund av att part haft rätt att
överklaga visst beslut (RÅ 1990 ref 75,
RÅ 1990 not 155, RÅ 1991 ref 80, RÅ 1991
not 379). I tre fall upphävdes
regeringens beslut av den anledningen
att s.k. enkelt planförfarande enligt
plan- och bygglagen (PBL) inte varit
tillämpbart (RÅ 1990 ref 93, RÅ 1991 ref
85, RÅ 1994 ref 69).
I ett annat mål hade en kommun meddelat
beslut om nybyggnadsförbud enligt
byggnadslagen (1947:385). När sedan
regeringen avgjorde ärendet hade ny
lagstiftning trätt i kraft och
rättsprövningsmålet gällde frågan om den
gamla eller den nya lagstiftningen
skulle tillämpas. Regeringsrätten fann
att regeringens avgörande som vilade på
den nya PBL skulle upphävas och
återförvisade ärendet till regeringen
för ny prövning utifrån den gamla
bygglagen (RÅ 1991 ref 1).
1990 lämnade regeringen
försäkringsbolaget Skandia erinran för
att bolaget beslutat lämna sina
anställda räntefria lån för inköp av
aktier i bolaget. Regeringsrätten fann
att regeringens beslut stod i strid med
19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) (RÅ 1990 ref 106). 1992 hade
regeringen avslagit ett överklagande
rörande en föreskrift som utfärdats av
Datainspektionen. Regeringsrätten fann
att detta saknade laglig grund och
beslutet upphävdes därför (RÅ 1992 ref
38). I ett mål från 1993 fann
Regeringsrätten att regeringens beslut
att ge tillstånd till förköp av viss
fastighet stred mot förköpslagen (RÅ
1993 not 189).
Utskottets tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har inte tidigare
behandlat något ärende som varit föremål
för rättsprövning. Före
rättsprövningslagens ikraftträdande år
1988 uppmärksammade utskottet i 1980/81
års granskning möjligheten till s.k.
extraordinära rättsmedel i ärenden som
avgjorts av regeringen. Granskningen
avgränsades till att endast omfatta
resning (KU 1980/81:25, s. 15 f.). De
ärenden som utskottet särskilt tog upp
föranledde inget uttalande från
utskottets sida. I ett ärende förklarade
sig utskottet dock inte ha någon annan
uppfattning än Regeringsrätten om hur
regeringsformen skulle tillämpas i ett
visst fall.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det
regeringsbeslut som upptagits till
granskning har blivit föremål för
rättsprövning av Regeringsrätten.
Regeringsrätten har därvid upphävt
regeringens beslut och återförvisat
ärendet till regeringen.
Granskningen föranleder inget uttalande
från utskottets sida.
22. Särskilda s.k. jämställdhetspengar
till filmen Bengbulan
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 25.1)
har begärts att utskottet skall granska
regeringens handläggning och beslut om
särskilda jämställdhetspengar på 1
miljon kronor till Suzanne Ostens film
Bengbulan. Enligt anmälan bör
granskningen omfatta bl.a. hur ärendet
föredrogs hos det ansvariga statsrådet,
Mona Sahlin, vidare vilken dokumentation
som bifogades ansökan, om det förekom
något samråd med Kulturdepartementet, om
det förekom någon granskning av filmen
från kvalitetssynpunkt av oberoende
expertis, om det undersöktes om det
fanns andra filmer som kunde vara lika
eller mer förtjänta av extra offentligt
stöd samt hur denna typ av extra
jämställdhetsbidrag förhåller sig till
svensk filmpolitik. Dessutom har
utskottet genomfört en utfrågning av
Margot Wallström bl.a. med anledning av
denna anmälan (bilaga B 4).
I anmälan begärs också att omfattningen
och inriktningen av regeringens olika
rådgivande organ bör ingå i
granskningen. För denna granskning har
redovisats ovan i avsnitt 7.
I ärendet har inhämtats en promemoria
från Statsrådsberedningen upprättad i
Socialdepartementet (bilaga A 25.2) samt
visst aktmaterial från
Socialdepartementet (bilaga A 25.3).
Anslaget för särskilda
jämställdhetsåtgärder i
Socialdepartementets huvudtitel
Av regeringsbeslutet i det aktuella
drendet framgår att det beviljade
bidraget skall belasta femte
huvudtitelns reservationsanslag G 2.
Särskilda jämställdhetsåtgärder. Av
regleringsbrevet för budgetåret 1995/96
framgår att anslaget omfattar 20 559 000
kr och att anslaget disponeras av
Socialdepartementet enligt bestämmelser
som är eller blir meddelade av
regeringen för åtgärder och projekt m.m.
som syftar till att främja jämställdhet
mellan kvinnor och män. Av anslaget
skall minst 3,15 miljoner kronor
användas för informationssatsningar i
syfte att öka fäders uttag av
föräldraledighet.
Handläggningen i regeringskansliet av
det aktuella ärendet
Följande dokumentation över vad som
förevarit i det aktuella ärendet har
hämtats från den promemoria som
utskottet inhämtat från
Statsrådsberedningen. Promemorian
utgjorde svar på fem frågor som
utskottet ställt. Uppgifterna i
promemorian har i viss mån kompletterats
med uppgifter hämtade från det
aktmaterial i ärendet som ställts till
förfogande av Socialdepartementet och
Kulturdepartementet.
Utskottets första fråga till regeringen
gällde hur ärendet handlagts i detalj,
vilka sakliga överväganden som gjorts,
vilka statsråd som varit involverade och
om samråd skett mellan berörda
departement.
I december 1994 uppvaktade Suzanne
Osten och Yvonne Rock
jämställdhetsminister Mona Sahlin och
lämnade samtidigt in en ansökan om ett
bidrag på 2,5 miljoner kronor för
distribution och filmturné avseende ett
filmprojekt med titeln Gud i branddalen.
Ansökan registrerades i
Statsrådsberedningen den 15 december
1994 och lades den 16 februari 1995 ad
acta på grund av att medel för
finansiering av produktionen av filmen
saknades.
Den 13 juni 1995 överlämnades dock från
Statsrådsberedningen till
Socialdepartementet denna ansökan.
Skrivelsen har registrerats i
Socialdepartementet den 14 juni 1995.
I ett pressmeddelande från Yvonne Rock,
Rock Film, och Anita Oxburgh, Migma
Film, kallades till en presskonferens
den 15 juni 1995 om en film med namnet
Bengbulan. Det är ett filmmanus med ett
annat innehåll än det tidigare nämnda
projektet. I meddelandet nämndes också
att Mona Sahlin var angelägen om att
seriös barnfilm skall nå sin publik och
att hon därför ställde upp med resurser
för distribution samt att Mona Sahlin
skulle närvara vid presskonferensen.
Mona Sahlins biträdande
statssekreterare Laila Edholm fick genom
ett faxmeddelande från Mona Sahlin veta
att Sahlin tyckte att projektet var bra
och att filmens tema var annorlunda inte
minst ur jämställdhetssynpunkt. Edholm
meddelade senare Yvonne Rock att ansökan
borde kompletteras och att anslaget för
jämställdhetsåtgärder enligt praxis inte
användes för stöd till filmdistribution.
Enligt en anteckning i ett dagboksblad
i Socialdepartementet har Yvonne Rock
och Anitha Oxburgh den 21 juni 1995
gjort en uppvaktning i departementet för
inlämning av en kompletterande ansökan.
Denna ansökan, som diarieförts den 22
juni 1995, avser marknadsföring och
lansering av Suzanne Ostens spelfilm för
barn, Bengbulan. Den sökta summan är 2,5
miljoner kronor. Ansökan är undertecknad
av Yvonne Rock, Rock Film AB med
postadress Munkfors. Den innehåller en
beskrivning av projektet, en budget och
ett manus. Det framgick att Svenska
filminstitutet hade finansierat
produktionen av filmen och att
ytterligare medel behövdes för
marknadsföringen av filmen. Från
tjänstemannahåll bedömdes det som
tveksamt i vilken utsträckning medel
från regeringen borde utgå för dessa
kostnader.
Diskussioner mellan biträdande
statssekreterare Edholm och tjänstemän
vid Socialdepartementets
jämställdhetsenhet ledde till slutsatsen
att det inte fanns grund för
finansiering av distributionen av filmen
men väl för själva lanseringen.
Jämställdhetsmedel hade tidigare använts
för liknande ändamål. Alternativa
finansieringskällor som undersöktes var
Statens kulturråd, Stiftelsen framtidens
kultur och Kulturdepartementet.
I Kulturdepartementet har en
minnesanteckning, daterad den 8 augusti
1995, upprättats i efterhand angående
Rock Film AB:s ansökan. Enligt denna
anteckning har en tjänsteman vid
jämställdhetsenheten i
Socialdepartementet den 26 juni
kontaktat en tjänsteman vid
Kulturdepartementet angående ansökan och
därvid informerat om att
jämställdhetsminister Mona Sahlin var
intresserad av att stödja filmen med
medel ur de särskilda
jämställdhetspengar som regeringen
disponerar. Tjänstemannen undrade om
Kulturdepartementet var intresserat av
att stödja projektet. En kopia av
ansökan kom tjänstemannen vid
Kulturdepartementet till handa den 27
juni. Enligt min- nesanteckningen har
kulturminister Margot Wallström
informerats om ärendet den 29 juni. Hon
anslöt sig till den uppfattning som den
föredragande tjänstemannen framförde,
nämligen att ansökan borde föras vidare
till en särskild arbetsgrupp för kultur
i skolan som regeringen avsåg att
tillsätta. Detta besked meddelades den
30 juni till Socialdepartementet. Enligt
uppgift från expeditionschefen Erik
Lempert i Kulturdepartementet har någon
gemensam beredning inför det beslut som
fattades av regeringen i
Socialdepartementet den 13 juli 1995
inte förekommit.
Ärendet föredrogs den 11 juli för
statsrådet Ingela Thalén, som ersatte
Mona Sahlin vid regeringssammanträdet
den 13 juli 1995. Det föreslogs att
regeringen till marknadsföringen och
lanseringen av filmen skulle anslå en
miljon kronor ur femte huvudtitelns
anslag G 2. Särskilda
jämställdhetsåtgärder. Prövningen av
ansökan såvitt avsåg resterande medel
föreslogs få anstå till dess Rock Films
möjligheter att erhålla medel från annat
håll prövats i sak.
Enligt regeringsbeslutet den 13 juli
1995 har regeringen beviljat 1 miljon
kronor för projektet. Beloppet skall
betalas ut på rekvisition från Rock Film
AB från femte titelns reservationsanslag
G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder.
Beslutet är undertecknat av
socialminister Ingela Thalén.
Ärendet har i efterhand föredragits för
Mona Sahlin den 22 augusti 1995.
Utskottets andra fråga gällde vilka
bestämmelser och åtgärder meddelade av
regeringen som fanns vid
beslutstillfället angående de åtgärder
och projekt m.m. som syftar till att
främja jämställdhet mellan män och
kvinnor. Enligt Socialdepartementet
fanns inga villkor eller bestämmelser
fastställda av regeringen utöver
villkoret att av anslaget G 2. Särskilda
jämställdhetsåtgärder skall minst 3,15
miljoner kronor användas för
informationssatsningar i syfte att öka
fäders uttag av föräldraledighet
(regleringsbrev 1995-06-15).
Utskottets tredje och fjärde fråga
gällde om det förekom någon granskning
av filmen ur kvalitetssynpunkt av
oberoende expertis och om det
undersöktes om det fanns andra filmer
som kunde vara lika eller mer förtjänta
av extra offentligt stöd. Svaret på
frågorna är att utöver vad som
redovisats under fråga 1 förekom inga
särskilda åtgärder av den typ som
efterfrågats i frågorna 3 och 4.
Utskottets femte fråga gällde hur denna
typ av extra jämställdhetsbidrag
förhåller sig till svensk filmpolitik. I
svaret framhålls att den svenska
filmpolitiken styrs genom stöd till dels
svensk filmproduktion, dels
filmkulturell verksamhet. Stödet
distribueras av Stiftelsen Svenska
filminstitutet. Principerna för
fördelning av filmstöd styrs genom det
s.k. filmavtalet mellan staten och
filmbranschen. Det filmkulturella stödet
handhas också av filminstitutet, och
bestämmelserna ges i regleringsbrevet.
Dessa principer har lagts fast av
riksdagen.
Utfrågning av Margot Wallström
Utskottet har genomfört en kortare
utfrågning av dåvarande kulturminister
Margot Wallström angående hennes
befattning med det aktuella ärendet.
Enligt Wallström bestod hennes enda
inblandning i ärendet av att hon
informerades av en handläggare om att
man hört av sig från
jämställdhetsenheten vid
Socialdepartementet om projektet och
undrat om Kulturdepartementet var berett
att stödja det. Departementets
uppfattning var att departementet inte
skulle ta upp ärendet men att det kunde
prövas inom ramen för projektet Kultur i
skolan under hösten 1995. Enligt
Wallströms mening var Mona Sahlin helt
och hållet ansvarig för ärendet inom
regeringen. Wallström sade sig inte ha
varit närvarande vid
regeringssammanträdet där beslut
fattades om anslag till projektet
Bengbulan.
På frågan om lämpligheten av att en
person som Suzanne Osten, som var knuten
som rådgivare till Margot Wallström,
söker ekonomiskt stöd från regeringen
svarade Wallström att det var en separat
projektansökan och att den hade skett
innan Osten var kontaktad av Wallström
om uppdraget i Kulturdepartementet. En
person som är i kontakt med regeringen
måste enligt Wallströms mening också få
en möjlighet att söka om projektmedel.
Ansökan skall enligt Wallström bedömas
på egna meriter. Wallström medgav att
det vid bidragsgivning från regeringen
kan skapas misstankar om otillbörliga
bindningar om man har ett uppdrag som är
formulerat och betalt av regeringen.
Utskottets bedömning
Granskningen avser ärendets formella
handläggning samt hur det hanterats
från filmpolitiska utgångspunkter.
Den ansökan som ursprungligen
inlämnades avsåg ett filmprojekt som
under ärendets gång ändrade karaktär.
Från början avsåg ansökan bidrag till
distribution av filmen och en
presentationsturné. En ny ansökan avsåg
marknadsföring och lansering av filmen.
Det var för detta ändamål som regeringen
sedermera anslog 1 miljon kronor.
De medel som togs i anspråk för
bidraget har hämtats från anslaget G 2.
Särskilda jämställdhetsmedel, som enligt
regleringsbrevet disponeras av
Socialdepartementet i enlighet med
bestämmelser som regeringen skall
meddela för åtgärder och projekt som
syftar till att främja jämställdhet
mellan män och kvinnor. Några sådana
särskilda bestämmelser har regeringen
inte meddelat. I stället har regeringen
själv beslutat om dispositionen av
anslaget i varje enskilt fall.
Vad gäller handläggningen kan
konstateras att ärendet ursprungligen
registrerades i Statsrådsberedningen,
där det lades ad acta på grund av att
medel för att producera filmen saknades.
Ärendet återuppväcktes senare i samband
med att en förnyad ansökan inlämnades
och överfördes då till
Socialdepartementet.
Ärendet har berört såväl
Statsrådsberedningen som
Socialdepartementet och
Kulturdepartementet.
Statsrådsberedningens befattning med
ärendet har baserats på
jämställdhetsministerns anknytning till
Statsrådsberedningen, medan
Socialdepartementet förfogar över det
aktuella anslaget. Kulturdepartementets
befattning med ärendet har varit
informell och tillfällig.
Ärendet har såvitt utskottet kunnat
finna föredragits på sedvanligt sätt
inför regeringens beslut. Socialminister
Ingela Thalén ersatte Mona Sahlin vid
regeringssammanträdet. Ärendet föredrogs
i efterhand för Mona Sahlin.
Vad gäller de filmpolitiska aspekterna
av ärendet kan konstateras att någon
granskning av det slag som efterlysts i
granskningsanmälan inte har kommit till
stånd.
Ärendet har såvitt utskottet kan bedöma
beretts enligt rådande praxis i
regeringskansliet. Ärendets hantering
har dokumenterats på ett nöjaktigt sätt.
Utskottet har således inte funnit någon
grund för anmärkning mot ärendets
handläggning.
De filmpolitiska aspekterna på ärendet
anser utskottet vara av mindre intresse.
Grunden för regeringens beslut var att
stödja lanseringen av en film med ett
innehåll som bedömdes som angeläget från
jämställdhetspolitisk synpunkt.
Utskottet kan därför inte finna att
någon orättvisa begåtts gentemot andra
filmprojekt.
Granskningen föranleder inget särskilt
uttalande i övrigt.
23. Beredning av frågan om byggandet av
ett tredje järnvägsspår över
Riddarholmen
Bakgrund
Regeringen fattade den 19 maj 1995
beslut i ett ärende om tillstånd till
ingrepp i de statliga byggnadsminnena
Hessensteinska palatset och Hebbeska
huset samt skyddsområdet Riddarholmen.
Genom beslutet avslog regeringen en
ansökan från Banverket om tillstånd till
ingreppen.
Samma dag meddelade regeringen två
andra beslut som rörde frågan om
järnvägsspår över Riddarholmen. Genom
det ena beslutet upphävdes ett beslut
att anta detaljplan för del av Norra och
Södra Järnvägsbron m.m. (tredje spåret)
inom stadsdelarna Norrmalm,
Riddarholmen, Gamla stan och Södermalm i
Stockholms kommun. Genom det andra
beslutet fastställdes direktiv (dir.
1995:80) för en kommitté med uppdrag att
utvärdera alternativa lösningar för
utökad spårkapacitet mellan Stockholms
södra och Stockholms central och norrut
samt att utreda förutsättningarna för en
långsiktig och miljöanpassad lösning av
väg-, järnvägs- och kollektivtrafiken i
centrala Stockholm.
Huvudansvaret för beredningen av de
nämnda ärendena låg i olika departement.
Tillståndsärendet bereddes inom
Kulturdepartementet, planärendet inom
Miljödepartementet och frågan om att
tillsätta en kommitté inom
Kommunikationsdepartementet.
Utöver de nämnda ärendena fanns det
inom regeringskansliet (Kom-
munikationsdepartementet) ett ärende med
ansökan om expropriation för en del av
den tänkta bansträckningen över
Södermalm.
Anmälan
I en anmälan, se bilaga A 26.1, har
begärts konstitutionsutskottets
granskning av ärendets beredning inom
Kulturdepartementet.
Enligt tidningsuppgifter hade en extern
konsult anlitats för att framställa ett
informationspaket i samband med
beredningen av ärendet, och granskningen
bör enligt anmälan omfatta i vilket
syfte informationspaketet togs fram, hur
det kom att användas och vilket resultat
statsrådet Margot Wallström anser att
det bidrog till. Granskningen bör vidare
omfatta i vad mån gällande regler och
riktlinjer för upphandling tillämpats
och i denna del också gälla det
förhållandet att den anlitade konsulten
enligt tidningsuppgift var sammanboende
med en anställd på Kulturdepartementets
informationsavdelning. Vidare begärs i
anmälan att konstitutionsutskottets
ledamöter ges möjlighet att ta del av
det aktuella materialet.
Ärendet
Syftet med paketet m.m.
I en genom Statsrådsberedningen inhämtad
promemoria från Kulturdepartementet,
bilaga A 26.2, anges att syftet med att
sammanställa ett redan befintligt
underlagsmaterial och komplettera det
med bilder var att bidra till en
allsidig och adekvat belysning av
ärendet. Det framhålls att de frågor som
regeringen hade att ta ställning till
inte endast rörde de tekniska och
kapacitetsmässiga aspekterna av ett
tredje spår utan i hög grad just
skönhetsvärden och den visuella
betydelsen m.m. av kulturmiljön i det
aktuella området. Det bedömdes därför
viktigt att ge en överskådlig belysning
av frågan genom komplettering med
bildmaterial.
Statsrådet Margot Wallström har vid
utfrågning den 26 mars 1996, se bilaga B
4, förklarat att tanken inom
departementet var att dess
beredningsunderlag skulle presenteras på
ett mer visuellt sätt med utgångspunkten
att man skulle försöka hitta en bättre
lösning än den föreslagna.
Materialet användes enligt
Kulturdepartementets promemoria vid ett
sammanträde mellan politiska företrädare
för de tre ansvariga departementen och
Statsrådsberedningen.
Uppdraget
I Kulturdepartementets promemoria anges
att en grafisk formgivare gavs i uppdrag
att formge och bildsätta det
föreliggande underlagsmaterialet och att
formgivaren inte deltog i framtagningen
av texterna. Detta har även
understrukits av statsrådet Margot
Wallström vid utfrågningen.
I en senare från Kulturdepartementet
överlämnad kopia av avtalet med
formgivaren anges uppdraget som grafisk
formgivning m.m. .
Uppdraget resulterade enligt
Kulturdepartementets promemoria i
följande material som sammanställdes i
tio identiska pärmar:
- Två argumentationspromemorior om
tredje spåret
- Artikel om tredje spåret av Eva
Eriksson i Moderna Tider nr 52 1995
redning av vissa frågor i samband
med tredje spåret över Riddarholmen
- Två skrivelser till
Kulturdepartementet angående tredje
spåret
- Förteckning över de
personer/institutioner som t.o.m. den 15
februari
1995 till Kulturdepartementet
reagerat på frågan om det tredje spåret
- En videokassett med två
dokumentärfilmer av filmaren Anders Wahl-
gren: Staden i mitt hjärta och
Stadens själ (båda sända i Sveriges
televi-
sion)
- Nio historiska och nutida bilder över
de aktuella områdena
(Riddarholmen och Årstaviken)
- Pärm med omslag med motiv från
Riddarholmen
Upphandlingen
Direktupphandling tillämpades. I
Kulturdepartementets promemoria anges
att då det inte var fråga om något
större belopp och uppdraget behövde
utföras relativt snabbt, valde
handläggaren på kulturarvsenheten att
tillfråga en viss formgivare. Det
förhållandet att formgivaren hade en
relation till en anställd på
departementet ansågs inte utgöra hinder
mot att ge honom uppdraget. Valet
godkändes av statssekreteraren i
departementet.
Kostnaden för uppdraget (material och
arvode) uppgick enligt ingivna fakturor
till sammanlagt 35 805 kr exkl. moms (44
756 kr inkl. moms).
Arkivering av materialet
Endast videokassetten och bilderna samt
skrivelserna till Kulturdepartementet
med svar har ställts till KU:s
förfogande. Övriga handlingar har enligt
promemorian inte expedierats och inte
heller tagits om hand för arkivering.
Upphandlingsbestämmelser m.m.
Regler och riktlinjer för upphandling av
tjänster
Den 1 januari 1994 trädde lagen
(1992:1528) om offentlig upphandling i
kraft. Lagen innehåller i 1 kap.
allmänna bestämmelser om offentlig
upphandling och i 6 kap. bestämmelser om
upphandling i de fall upphandlingen
understiger de tröskelvärden som anges i
2-5 kap. (ca 1,5 mkr) och i vissa andra
fall. I 1 kap. 4 § finns en huvudregel
om affärsmässighet. Upphandlingen skall
göras med utnyttjande av de
konkurrensmöjligheter som finns och
skall även i övrigt genomföras
affärsmässigt. Anbudsgivare,
anbudssökande och anbud skall behandlas
utan ovidkommande hänsyn. Vid
upphandling enligt 6 kap. skall
upphandling göras genom s.k. förenklad
upphandling, vilket innebär att alla
leverantörer har rätt att delta,
deltagande leverantörer skall lämna
skriftligt anbud och den upphandlande
enheten får förhandla med en eller flera
anbudsgivare. Direktupphandling, dvs.
upphandling utan infordrande av
skriftligt anbud, får dock användas
bl.a. om upphandlingens värde är lågt.
Den upphandlande enheten skall vid behov
fastställa riktlinjer för användning av
direktupphandling.
Regeringskansliets förvaltningskontor
fastställde den 30 september 1994
riktlinjer som skall gälla tills vidare
för upphandling av varor och tjänster i
regeringskansliet. I riktlinjerna anges
bl.a. att upphandlingar som understiger
två basbelopp som regel anses kunna
göras genom direktupphandling.
Tidigare KU-uttalande om uppdragstagare
med anknytning
I förra årets granskningsbetänkande
(1994/95:KU30 s. 83) ansåg
konstitutionsutskottet i fråga om
Utbildningsdepartementets anlitande av
viss konsult att det kunnat konstateras
att departementet, i vart fall under
1992 och 1993, haft Gramma AB som
stående och praktiskt taget ensam
leverantör av kreativa tjänster och
trycksaker på informationsområdet och
att affärsmässigheten vid upphandlingen
av de tjänster och produkter som
utgjorde en fortsättning på det
inledningsvis upphandlade uppdraget inte
till fullo kunnat kontrolleras. Av
materialet i ärendet och av vad som
framkommit vid utfrågning med Per Unckel
hade framgått att
Utbildningsdepartementet, efter en
första inledande upphandling av Gramma
AB, medvetet valt att direkt anlita
detta företag även för andra uppdrag än
den som den inledande upphandlingen
avsåg, och avsikten hade varit att denna
relation till företaget skulle avse en
längre tid. Enligt utskottets mening
kunde ett sådant ensidigt gynnande av
ett enda företag under så lång tid inte
anses stå i överensstämmelse med de
grundläggande principerna för offentlig
upphandling. Vidare pekade utskottet på
att det av utredningen framgått att en
av statssekreterarna i departementet
tidigare hade varit chef för det
aktuella företaget, och detta borde
enligt utskottet ha föranlett en
särskild noggrannhet från departementets
sida i fråga om att uppfylla de krav som
gäller för offentlig upphandling.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inte något
uttalande av utskottet.
24. Utseende av styrelse för Statens
strålskyddsinstitut
Anmälan
I en granskningsanmälan (bilaga A 27.1)
har hemställts att utskottet granskar
regeringens och miljöministern Anna
Lindhs handläggning av utseende av
ledamöter i styrelsen för Statens
strålskyddsinstitut (SSI). Enligt
anmälan har SSI under tiden den 1
juli-den 6 september 1995 saknat
styrelse.
SSI och dess styrelse
SSI är en central förvaltningsmyndighet
för frågor om skydd av människor, djur
och miljö mot skadlig inverkan av
joniserande och icke-joniserande
strålning. Enligt institutets
instruktion består styrelsen av högst
tio ledamöter inklusive
generaldirektören.
Styrelsens ansvar och uppgifter framgår
av 11-13 §§ verksförordningen
(1987:1100). Enligt 11 § skall styrelsen
pröva om myndighetens verksamhet bedrivs
effektivt och i överensstämmelse med
syftet med verksamheten. Styrelsen skall
enligt 12 § biträda myndighetens chef
och föreslå honom de åtgärder som
styrelsen finner motiverade.
Enligt 13 § skall styrelsen fatta beslut
om
1. myndighetens anslagsframställning och
årsredovisning,
2. åtgärder med anledning av
Riksrevisionsverkets revisionsrapporter
och den redovisning myndighetens chef
skall lämna till regeringen enligt 10 §
andra stycket verksförordningen,
3. sådana föreskrifter som riktar sig
till enskilda, kommuner eller landsting.
Enligt 10 § skall myndighetens chef se
till att regeringen utöver vad som avses
i 13 § får det underlag som den behöver
för att ta ställning till omfattningen
och inriktningen av verksamhetens olika
delar.
Innan myndighetens chef avgör viktigare
ärenden skall styrelsen enligt 22 §
verksförordningen ges tillfälle att
yttra sig. Om ett ärende är så
brådskande att ett yttrande inte hinner
inhämtas får chefen ändå avgöra ärendet.
Ett sådant beslut skall anmälas vid
nästa sammanträde med styrelsen.
Regeringsbeslut om förordnande av
styrelseledamöter
Genom beslut den 7 september 1995 har
regeringen förordnat åtta personer att
under tiden den 1 juli 1995-den 31
december 1998 vara styrelseledamöter i
SSI. Regeringsbeslutet biläggs (bilaga A
27.2).
Promemoria från Miljödepartementet
Utskottet har genom Statsrådsberedningen
ställt följande frågor till
Miljödepartementet:
1. Vad var orsaken till att beslutet om
att förordna ledamöter i SSI:s styrelse
för tiden den 1 juli 1995-den 31
december 1998 fattades först den 7
september 1995?
2. Har SSI:s förmåga att fullgöra sina
uppgifter enligt instruktionen påverkats
av att institutet under den aktuella
tiden saknat styrelse?
I en promemoria daterad 1995-12-05
(bilaga A 27.3) har Miljödepartementet
anfört bl.a. följande.
Departementet hänvisar till
verksförordningen och instruktionen för
SSI, enligt vilka styrelsen inte har
sådana uppgifter att verkschefens
behörighet att fatta operativa beslut
begränsas. Det faktum att SSI saknat
styrelse under en begränsad period har
därför enligt departementets mening inte
inneburit att institutet saknat ledning,
eftersom generaldirektören är behörig
att fatta de beslut som krävs av en
beredskapsmyndighet inom totalförsvaret.
SSI:s möjligheter att fullgöra sina
uppgifter enligt instruktionen har
enligt departementet inte påverkats av
att institutet saknat styrelse under den
aktuella tiden.
När det gäller handläggningen i
departementet av frågan om utseende av
ny styrelse i SSI, anför departementet
följande:
Arbetet med att förordna en ny styrelse
för SSI inleddes i maj 1995 och
underhandskontakter togs med såväl SSI
som andra intressenter. I och med att
ett riksdagsval förevarit sedan förra
utnämningstillfället skulle
riksdagspartierna inbjudas att nominera
nya kandidater till styrelsen.
Tillsättningen av styrelsen kom att bero
på flera faktorer som visade sig ta
längre tid än förutsatt. I samband med
semesterperioden kom ärendet inte att
överlämnas till tjänstgörande
handläggare eller chefen för enheten. I
och för sig fanns vid detta tillfälle
inte heller tillräckligt underlag för
att tillsätta en ny styrelse men det
skulle varit möjligt att förlänga
uppdraget för den gamla styrelsen till
dess en ny styrelse kunnat utses.
Departementet anför avslutningsvis att
orsaken till misstaget har analyserats
och att bevaknings- och arbetsrutinerna
har stramats upp för att upprepanden
skall undvikas.
Utskottets bedömning
I den mån en styrelse är knuten till en
myndighet är det enligt utskottets
mening en självklarhet att myndigheten
ständigt skall ha en fungerande
styrelse. En vakans på drygt två månader
som i det här aktuella fallet är inte
godtagbar. Som departementet självt
framhåller hade det varit möjligt att
förlänga den tidigare styrelsens mandat
till dess rekryteringen av en ny
styrelse var avslutad. Utskottet
konstaterar att enligt departementets
bedömning har SSI:s verksamhet under den
aktuella tiden då styrelse saknades inte
skadats. Departementet förefaller ha
dragit lärdom av det inträffade och
vidtagit åtgärder för att undvika
upprepningar. Ärendet föranleder i
övrigt inget uttalande från utskottets
sida.
25. Regeringens befattning med frågan om
Trav- och galoppskolans framtida
lokalisering
Ärendet
I en anmälan till utskottet har begärts
att utskottet skall granska dåvarande
jordbruksminister Margareta Winbergs
agerande i samband med Svenska
travsportens centralförbunds (STC)
beslut om lokalisering av Trav- och
galoppskolan. STC beslutade den 15
november 1995 att förlägga skolan till
Lövstabruk i Tierps kommun. Enligt
anmälan fick STC ett krav från
Finansdepartementet och
Jordbruksdepartementet att lösa de
ekonomiska problemen vid verksamheten i
Wången. STC ändrade den 12 december 1995
beslutet till att Trav- och galoppskolan
skulle förläggas till Wången. Enligt
anmälan skall utskottet pröva om
ministerstyre föreligger i det aktuella
ärendet. Anmälan biläggs bilaga A 28.1
tillsammans med en promemoria från
Jordbruksdepartementet bilaga A 28.2.
Bakgrund
Allmänt om avtalen mellan staten och
hästsporten beträffande riktlinjer för
hästtävlingar med totalisatorspel m.m.
Totalisatorverksamhet i samband med trav-
och galopptävlingar har i Sverige
förekommit sedan lång tid. År 1973
beslutade riksdagen (prop. 1973:113, JoU
28, rskr. 235) om nya riktlinjer för
hästtävlingar med totalisatorverksamhet
m.m. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t
att träffa avtal med Svenska
travsportens centralförbund (STC) och
Svenska galoppsportens centralförbund
(SGC) om sådana riktlinjer. Den 22 mars
1973 träffades avtal om detta mellan
staten och de båda förbunden. I
anslutning härtill bildades Aktiebolaget
Trav och Galopp (ATG).
Medlemmar i förbunden är travsällskap
respektive galoppsällskap. Aktierna i
ATG ägs av förbunden. Bolagets styrelse
består av åtta ledamöter, däribland dess
av staten utsedde ordförande.
Efter 1973 har staten och förbunden
regelbundet träffat avtal om
riktlinjerna för hästtävlingar med
totalisatorverksamhet. Enligt avtalen
anordnar ATG efter särskilt tillstånd av
regeringen och på däri angivna villkor
vadhållning med totalisator vid
offentliga trav- och galopptävlingar.
I avtalet år 1984 överenskoms att ATG
och STC fr.o.m. den 1 juli 1985 övertog
det ekonomiska ansvaret för
hingstuppfödningsanstalten Wångens
fortbestånd. 1985 bildades Stiftelsen
Wången med avsikt att stärka och
utveckla verksamheten vid anläggningen.
ATG och STC påtog sig att under åren
1985-1988 bidra med sammanlagt 2 000 000
kr för upprustning och drift av Wången.
Enligt avtalen för åren 1989, 1990 och
1991 var STC och SGC beredda att verka
för att ATG skulle tillskjuta medel för
stöd till verksamheterna vid bl.a.
Wången. Enligt avtalet för perioden
1992-1994 var parterna (staten, STC och
SGC) överens om att ATG skulle avsätta 6
000 000 kr årligen för övergripande
insatser av riksintresse för
hästsport/hästhållning i Sverige.
Enligt avtalet mellan staten, STC och
SGC för år 1995 skulle ATG avsätta
15 000 000 kr för övergripande insatser
av riksintresse för hästsport/
hästhållning i Sverige. Vidare skulle en
oberoende utredning göras avseende
verksamheterna vid Flyinge, Wången och
Strömsholm samt den hippologiska
högskoleutbildningen (se nedan).
Utredningen borde mynna ut i en
handlingsplan för en samordning och en
effektivisering av verksamheterna vid
anläggningarna samt den hippologiska
högskoleutbildningen. Utredningen borde
även utgöra en grund för prioriteringar
mellan befintliga verksamheter samt för
en bedömning av eventuella behov av
framtida stödinsatser i form av
driftsbidrag eller investeringsbidrag.
Den hippologiska högskoleutbildningen
Den hippologiska högskoleutbildningens
utformning behandlades av riksdagen år
1994 (prop. 1993/94:157 avsnitt 5, bet.
1993/94:UbU9, rskr. 1993/94:307).
Beslutet innebar att riksdagen anvisade
medel för ändamålet med Sveriges
Lantbruksuniversitet (SLU) som huvudman.
Villkoret för detta var att SLU kunde få
till stånd en långsiktig bindande
överenskommelse med företrädare för
hästsporten om finansiering med cirka
hälften av det beräknade sammanlagda
beloppet på 25 000 000 kr som
utbildningen beräknades komma att kosta.
I fråga om lokaliseringen av
utbildningen konstaterade riksdagen att
inget uttalande gjorts i propositionen
och att riksdagen inte borde uttala sig
i frågan med anledning av de motioner
som väckts i frågan.
I juni 1994 träffades en överenskommelse
mellan Sveriges Lantbruksuniversitet
(SLU) och Hästsportens organisationer
angående gemensam finansiering av en
högskoleutbildning inom hästområdet.
Verksamheten skall enligt
överenskommelsen bedrivas i huvudsaklig
överensstämmelse med den utbildningsplan
för hippologprogrammet som fastställs av
SLU. Huvudman för utbildningen är SLU
som i sin tur, efter samråd med
hästsportens organisationer, sluter
avtal med Stiftelsen Sveriges Avels- och
Hästsportcentrum i Flyinge och
Föreningen för hästsportutbildningen i
Strömsholm om medverkan i utbildningen.
SLU åtog sig att årligen tillskjuta de
medel för verksamheten som riksdagen
anvisar. Hästsportens organisationer
åtog sig att medverka i finansieringen
av högskoleutbildningen med belopp som i
huvudsak motsvarar vad SLU årligen
tillskjuter.
Den oberoende utredningen
Generaldirektören vid Statens
fastighetsverk Christer Wadelius har på
uppdrag av STC granskat bl.a.
förutsättningarna för den fortsatta
verksamheten vid de tre
riksanläggningarna Flyinge, Strömsholm
och Wången.
I rapporten Verksamheterna vid Flyinge,
Strömsholm och Wången - Underlag för
förhandlingar mellan staten och
hästsportens organisationer, vilken
enligt vad utskottet inhämtat
överlämnades till STC den 7 november
1995, presenteras resultatet av
uppdraget. Av denna framgår att Wången
befinner sig i ett mycket svårt
ekonomiskt läge. Situationen är sådan
att det är tveksamt om verksamheten -
med nuvarande inriktning och omfattning
- kan drivas vidare med rimliga
ekonomiska konsekvenser. Det finns
enligt rapporten en uppenbar risk att
driften vid anläggningen måsten stoppas
och stiftelsen upplösas om inte
satsningar görs på ytterligare
verksamhetsgrenar vid anläggningen,
t.ex. inrättande av ett travcentrum. Mot
bakgrund av det krisläge som i dag råder
vid Wången har enligt rapporten ett
förslag tagits fram som bl.a. bygger på
antagandet att trav- och galoppskolans
verksamhet, som i dag bedrivs på
Kvinnersta, flyttas till Wången och att
högskoleutbildningens körutbildning
förläggs dit.
Under år 1995 har genom beslut av
regeringen (Utbildnings- respektive
Jordbruksdepartementet) 6 000 000 kr
tillförts Wången för att på kort sikt
säkra fortsatt verksamhet.
Utredaren anser att flera skäl talar
för att etablera ett travcentrum i
Sverige. Möjligheten att med godtagbart
ekonomiskt resultat kunna driva Wången
vidare med de verksamheter som i dag
bedrivs där bedömer utredaren som i
stort sett obefintlig. Utredaren
föreslår därför att ett travcentrum
etableras i Wången.
STC:s beslut om trav- och galoppskolans
lokalisering, m.m.
STC:s styrelse fattade den 15 november
1995 beslut om att lokalisera trav- och
galoppskolan till Löfstabruk i Tierps
kommun.
Den 12 december 1995 fattade STC:s
styrelse ett nytt beslut om trav- och
galoppskolans placering. Enligt detta
beslut skall skolan förläggas till
Wången i Krokoms kommun. Från STC:s sida
har upplysts att anledningen till
ändringen var att staten hade ställt
krav på STC att redovisa en långsiktig
plan för Wången. Den enda långsiktiga
plan som kunde presenteras var att lägga
travskolan till Wången.
Staten, STC och SGC träffade den 13
december 1995 ett tilläggsavtal, för
tiden fr.o.m. den 1 januari 1996, till
de tidigare träffade avtalen beträffande
riktlinjer för hästtävlingar med
totalisatorspel, m.m. Enligt
tilläggsavtalet är parterna överens om
ATG under år 1996 skall avsätta 16 000
000 kr för övergripande insatser av
riksintresse för hästsport/hästhållning
i Sverige enligt intentioner i tidigare
avtal. Medlen skall på beslut av
bolagets styrelse i första hand
säkerställa verksamheter och
anläggningar vid Flyinge, Wången och
Strömsholm. Regeringen godkände avtalet
den 21 december 1995.
Regeringskansliet och frågan om trav-
och galoppskolans lokalisering
Den följande redovisningen bygger på en
inom Jordbruksdepartementet upprättad
promemoria.
Frågan om verksamheten i Wången, för
vilken ATG och STC gemensamt har ett
ekonomiskt ansvar enligt avtalet med
staten om vadhållning i samband med
hästtävlingar, kom upp i anslutning till
förhandlingarna om förlängning av
avtalet. Frågan om avtalet handlades i
Finansdepartementet. Från statens sida
ställdes i diskussionerna krav på att
sporten skulle ta fram en plan för
Wångens fortsatta verksamhet, vilket
framgår av ett telefaxmeddelande den 29
november 1995 från departementsrådet Bo
Netz, Finansdepartementet, till
företrädare för STC.
I och med STC:s eget beslut att
förlägga Trav- och galoppskolan till
Wången löstes frågan om verksamheten i
Wången. Varken något statsråd eller
någon tjänsteman i
Jordbruksdepartementet eller
Finansdepartementet har tagit ställning
för eller emot denna lokalisering.
Däremot informerades statsrådet Winberg
om olika alternativ till lokalisering
vid en uppvaktning den 14 november 1995
av företrädare för STC. Uppvaktningen
skedde på STC:s eget initiativ. Inte
heller vid detta tillfälle uttalade
statsrådet Winberg någon egen
uppfattning om lokaliseringen.
Någon korrespondens i frågan har inte
förekommit mellan Jordbruksdepartementet
och andra förrän kommunalrådet Börje
Wennberg i Tierps kommun den 9 december
1995 tillskrev statsrådet Winberg i
frågan. Brevet besvarades den 21
december 1995.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande
från utskottets sida.
26. Övrigt
I en anmälan till utskottet har begärts
granskning av regeringens utlämnande av
uppgifter till främmande makt under
andra världskriget. Utskottet beslöt den
7 december 1995 att inte vidare utreda
ärendet.
Utskottets anmälan
Resultatet av den i det föregående
redovisade granskningen av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning samt dels av regeringens
skrivelse 1995/96:15 med redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser
till regeringen m.m. dels av regeringens
skrivelse 1995/96:103 Kommittéberättelse
1996 får utskottet härmed för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 9 maj 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo
(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel
Andersson (s), Widar Andersson (s), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c),
Barbro Hietala Nordlund (s), Jerry
Martinger (m), Kenneth Kvist (v), Mats
Berglind (s), Inger René (m), Peter
Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils-
Göran Holmqvist (s) och Nils Fredrik
Aurelius (m).
Vid behandlingen av
avsnitten 13.3, 15.6, 16.1, 19.2 och 20
har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit
Friggebo (fp);
avsnitten 13.3, 15.6, 16.1, 19.2 och 20
har Birger Hagård (m) ersatt Anders
Björck (m).
Reservationer
1. Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik (avsnitt 14)
Anders Björck, Jerry Martinger, Inger
René och Nils Fredrik Aurelius (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 55 börjar med Utskottet, som
och på s. 56 slutar med offentliga
verksamheter bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att granskningen har
visat att regeringen Carlsson har
utnyttjat utnämningspolitiken till det
egna partiets fördel. Det redovisade
materialet talar sitt tydliga språk på
den punkten.
I praktiken har därmed dörrarna för ett
system där en ny regering omprövar
samtliga chefsförordnanden öppnats.
Eftersom en regering måste ha förtroende
för att myndighetscheferna lojalt
genomför regeringens politik är detta en
naturlig utveckling. Detta hindrar
naturligtvis inte att myndighetschefer
kan få förnyat förordnande av en
tillträdande regering.
2. Tillsättningen av ledamöter i
Exportkontrollrådet
(avsnitt 15.5)
Peter Eriksson (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 65 börjar
med Utskottet finner och slutar med
aktuella utnämningsärendet bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening har
regeringens handläggning av ärendet
brustit i tre avseenden.
För det första har regeringen frångått
praxis vad gäller utseende av ledamöter
i den tidigare rådgivande nämnden.
Praxis har varit att regeringen godtagit
de förslag till ledamöter som partierna
lämnat. Ett undantag från principen har
varit att regeringen våren 1995 ställde
krav på viss könsfördelning i nämnden
och på denna grund återförvisade
partiernas nomineringar.
För det andra har regeringen i det
aktuella fallet klart övertolkat
innebörden av regeringens
utnämningsmakt. Enligt utskottets mening
innebär utnämningsmakten inte att
regeringen bestämmer suveränt utan att
regeringen bör föra en dialog med
partierna och därvid ta stor hänsyn till
partiernas önskemål och bevekelsegrunder
för nomineringarna. Detta hänsynstagande
bör enligt utskottets mening öka i
betydelse när ett riksdagsbeslut ligger
till grund för vem som skall utses.
Detta har regeringen enligt utskottets
mening inte gjort då den avvisade
Miljöpartiets förslag till ledamot i
Exportkontrollrådet.
För det tredje har regeringen först på
ett sent stadium av beredningsprocessen
ställt kravet att ledamöterna skulle ha
parlamentarisk anknytning. Detta krav
framgår inte av den proposition som
ligger till grund för inrättandet av
Inspektionen för strategiska produkter,
eller av riksdagsbeslutet med anledning
av denna. I propositionen sägs att
lekmän skall ingå i
Exportkontrollrådet, vilket självklart
har en vidare innebörd än begreppet
parlamentarisk anknytning.
För dessa brister i handläggningen kan
f.d. statsrådet Jan Nygren inte undgå
kritik.
3. Godkännande av
licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal
och komponentleveranser (avsnitt 15.6)
Peter Eriksson (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 74 börjar
med Resultatet av granskningen och
slutar med i de nämnda
riksdagsbesluten bort ha följande
lydelse:
Utskottet har i sin granskning av
krigsmaterielfrågorna i denna del funnit
vissa brister i regelverket. En
allvarlig brist är att det saknas
formella möjligheter att avbryta en
ingången överenskommelse med ett
samarbetsland, om förhållandena ändras i
ett land som listats som möjlig
mottagare av vidareexport från
samarbetslandet. En sådan förändring i
ett mottagarlands inre eller yttre
förhållanden kan t.ex. vara att väpnade
inre oroligheter uppstår eller att
landet kommer i krigstillstånd gentemot
ett annat land. Det ifrågavarande landet
skulle under sådana omständigheter inte
godkännas som mottagare av direktexport
av krigsmateriel från Sverige. Dock
skulle vidareexport av licenstillverkad
krigsmateriel kunna komma till stånd
till landet i fråga.
En annan olägenhet som framkommit vid
granskningen är att vid förhandlingar om
överlåtelse av tillverkningsrätter kan
de affärsmässiga intressena hos
samarbetslandet komma att överflygla den
svenska regeringens intresse av att
begränsa kretsen av länder till vilka
vidareexport kan bli aktuell. Även i
detta fall kan resultatet bli att svensk
krigsmateriel kan hamna i länder som
utifrån svenska kriterier inte borde
komma i fråga för direktexport. Enligt
utskottets mening kan regeringen inte
undgå viss kritik för handläggningen av
det ärende där listan över möjliga
mottagare av vidareexport kom att
omfatta några länder till vilka
direktexport bedömts som olämplig.
Granskningen föranleder i övrigt inga
särskilda uttalanden.
4. Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser
kriteriet mänskliga rättigheter
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus
(c) och Håkan Holmberg (fp) anser att
den del av utskottets yttrande som på s.
90 börjar med Med hänvisning till och
slutar med dokumenterad kränkning bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det
principiellt fel att, som regeringen
gjort i det aktuella fallet, införa nya
bedömningsgrunder för att avgöra om ett
land uppfyller kraven på respekt för
mänskliga rättigheter. En sådan ny grund
är att den långsiktiga tendensen vad
gäller MR-situationen i vissa fall kan
innebära att enskilda kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i ett land inte
behöver innebära ett nej till export vid
en viss tidpunkt. Detta strider enligt
utskottets mening mot principen att
varje tillståndsärende skall bedömas på
sina egna meriter. En positiv långsiktig
tendens får alltså inte ursäkta enskilda
kränkningar av de mänskliga
rättigheterna.
5. Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser
kriteriet mänskliga rättigheter
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 90 börjar med Med
hänvisning till och slutar med
dokumenterad kränkning bort ha
följande lydelse:
Vad gäller hanteringen av kriteriet
mänskliga rättigheter har regeringen
enligt utskottets mening systematiskt
underskattat betydelsen av de
massarresteringar som förekom i Oman
1994. Jan Nygren har inför utskottet
medgett att dessa övergrepp från
regimens sida utgör en grov och
omfattande kränkning av mänskliga
rättigheter. Genom att föra in ett nytt
element av långsiktighet i bedömningen
har regeringen gett sken av att en
enskild kränkning skulle sakna
betydelse. Denna tolkning synes enligt
utskottets mening sakna stöd i
riktlinjerna för krigsmaterielexporten.
Riktlinjerna talar om förekomsten av
kränkningar och inte om tendenser.
Enligt utskottet är mänskliga
rättigheter ett absolut begrepp, och
kränkningar av dessa rättigheter måste
bedömas och värderas i varje enskilt
fall och inte längs en tidsskala. Risken
med regeringens sätt att bedöma MR-
situationen i ett land är att begreppet
mänskliga rättigheter relativiseras på
ett sätt som inte kan anses stå i
överensstämmelse med riktlinjernas
intentioner. För hanteringen av
kriteriet mänskliga rättigheter kan
statsråden Mats Hellström och Jan Nygren
inte undgå kritik.
6. Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser
beslutsunderlaget
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 90 börjar med Mot
bakgrund och slutar med i
Utrikesnämnden bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening framstår det
som närmast uppseendeväckande att Mats
Hellström som ansvarigt statsråd inte
över huvud taget hade kännedom om
händelserna i Oman 1994 och att han
därför lämnade felaktig, tillrättalagd
information under ärendets beredning om
MR-situationen i Oman. Utskottets
utredning har visat att det under våren
1995 fanns flera oberoende källor att
tillgå i form av det amerikanska
utrikesdepartementets årsrapport och
Amnesty Internationals aktuella
rapportering som regeringen inför
beslutet om förhandsbesked inte använde
sig av. I stället refererade Mats
Hellström till en inaktuell rapport från
Amnesty.
7. Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser
s.k. följd- och kompletteringsleveranser
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 90 börjar med Under
behandlingen och slutar med nästa års
granskning bort ha följande lydelse:
I tolkningen av riktlinjerna vad avser
s.k. följd- och kompletteringsleveranser
har regeringen hävdat att det i Oman
finns ett systemberoende, grundat på att
systemet 9 LV betjänar omanska
patrullbåtar sedan slutet av 1970-talet.
Detta är endast delvis sant, eftersom
olika system används parallellt i den
omanska flottan. På basen av det
föregivna systemberoendet har regeringen
i det aktuella tillståndsärendet,
åberopande begreppet
kompletteringsleveranser, bedömt det som
oskäligt att inte bevilja tillstånd för
ny export. Detta sätt att tänja på
riktlinjernas intentioner är enligt
utskottets mening inte försvarligt.
Enligt utskottets mening bör de
ansvariga statsråden, Mats Hellström och
Jan Nygren, kritiseras för
handläggningen av det aktuella
tillståndsärendet i denna del.
8. Tillstånd till krigsmaterielexport
till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser
beredningsprocessen
Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v),
Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg
(fp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 91 börjar med Enligt
utskottets mening och slutar med
uttalande från utskottet bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening har
beredningsprocessen skadats genom att
det normala och formaliserade samrådet i
den rådgivande nämnden inte kunde äga
rum. Detta berodde på att regeringen
suspenderat den rådgivande nämnden under
hela våren 1995. Dessutom har det
ansvariga statsrådet själv avstått från
att samråda med partierna och i stället
överlåtit samrådet på flera olika
personer. De muntliga och informella
underhandskontakterna mellan flera olika
personer har lett till missförstånd som
påverkat beslutets innehåll. Det kan
inte heller uteslutas att den vakanta
chefsstolen på KMI ledde till det
bristande beredningsunderlaget
beträffande massarresteringarna i Oman
1994.
Utrikeshandelsminister Mats Hellström
kan, med hänsyn till sitt agerande i
detta sammanhang, inte undgå kritik.
9. Avvisningsbeslut av asylsökande med
såväl bosniskt som kroatiskt
medborgarskap (avsnitt 16.1)
Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp),
Håkan Holmberg (fp) och Margitta Edgren
(fp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 94 börjar med
Regeringen hade och slutar med
uttalande från utskottet bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att
Utlänningsnämnden, sedan
granskningsanmälan inkom till utskottet,
överlämnat fyra utlänningsärenden till
regeringen. Ärendena gällde asylsökande
kroatiska medborgare varav några även
var medborgare i Bosnien-Hercegovina.
Regeringen beslutade den 5 maj 1995 i
s.k. vägledande beslut att bevilja
sökandena tidsbegränsade
uppehållstillstånd till den 1 december
1995. Regeringen ansåg att det skett en
kraftig försämring av den allmänna
situationen i Kroatien, samt att
situationen var sådan att det av
humanitära skäl inte var möjligt att
återsända asylsökande dit.
Utskottet anser att regeringen redan
vid tidpunkten för besluten den 16
februari 1995 borde ha insett att
situationen i Kroatien var sådan att det
fanns anledning att anse att de
asylsökande hade behov av skydd här i
landet.
Granskningen ger inte anledning till
något ytterligare uttalande från
utskottets sida.
10. Regeringens handläggning av
utlänningsärendet angående de s.k.
Åselefamiljerna (avsnitt 16.3)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus
(c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson
(mp) och Håkan Holmberg (fp) anser att
den del av utskottets yttrande som på s.
100 börjar med Regeringen,
Utlänningsnämnden och på s. 101 slutar
med från utskottets sida bort ha
följande lydelse:
Enligt FN:s barnkonvention skall
barnets bästa alltid komma i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör barn,
antingen de vidtas av offentliga eller
privata sociala välfärdsinstitutioner,
domstolar, administrativa myndigheter
eller lagstiftande organ. Att barnets
bästa skall komma i främsta rummet
utesluter inte, enligt propositionen om
godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter, att även andra
hänsyn får tas men innebär att vad som
bäst gagnar barnet i första hand skall
vara vägledande. Statsrådet Blomberg har
anfört att regeringen i sina
överväganden även tagit hänsyn till
behovet av en reglerad invandring.
Utskottet anser att hänsynen till den
reglerade invandringen i och för sig
inte skulle ha hindrat regeringen från
att fatta ett beslut av motsatt
innebörd. Att med hänsyn till barnens
bästa låta familjerna stanna i Sverige
hade dessutom stått i bättre
överensstämmelse med barnkonventionens
anda.
Enligt 7 § departementsförordningen
(1982:1177) skall frågor om att lämna ut
handlingar som förvaras i
regeringskansliet prövas inom det
departement som förvarar handlingarna,
om inte annat är särskilt föreskrivet. I
tveksamma fall eller om sökanden begär
att frågan hänskjuts till myndigheten,
skall prövningen ankomma på
departementschefen eller på något annat
statsråd i departementet. Hinder möter
inte att frågan hänskjuts till
regeringens prövning.
Utskottet anser att frågan om
utlämnande av ambassadrapporten var
känslig och att det rörde sig om ett
tveksamt fall. Prövningen borde därför
ha ankommit på departementschefen eller
på annat statsråd i departementet. På
grund av att beslutet fattades på
tjänstemannanivå är det inte
konstitutionsutskottets uppgift att
granska beslutet.
Granskningen föranleder i övrigt inget
ytterligare uttalande.
11. Svensk medverkan i samarbetet inom
Partnerskap för fred (PFF) (avsnitt 17)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),
Jerry Martinger (m), Inger René (m),
Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan
Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 111 börjar med Enligt
utskottets mening och slutar med
försvars- och säkerhetspolitiken bort
ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att
försvarsministern inte ingripit
personligen i Försvarsmaktens verksamhet
för att avbryta det pågående uppdraget
till FMV. De negativa synpunkter på
uppdraget som framförts till
flygvapenchefen från
Försvarsdepartementets sida har dock
uppenbarligen haft försvarsministerns
stöd. Beslutet att avbryta uppdraget var
dock flygvapenchefens. Denne har dock
uppgett att han inte hade återkallat
uppdraget om han inte fått tydliga
signaler från statssekreteraren.
För att undvika misstanken att
försvarsministern eller
Försvarsdepartementets tjänstemän
försökte styra Försvarsmaktens
verksamhet på egen hand hade det enligt
utskottets mening varit mera korrekt att
försvarsministern föreslagit regeringen
att genom ett formellt beslut avbryta
uppdraget. Något konstitutionellt hinder
för ett sådant beslut förelåg enligt
utskottets uppfattning inte. Slutsatsen
av detta är att de åtgärder
försvarsministern och
Försvarsdepartementet vidtagit var
olämpliga.
Vad gäller konsekvenserna av att
Försvarsmaktens uppdrag till FMV
avbröts, har såväl flygvapenchefen som
försvarsministern uppgivit att tiden för
uppnående av svensk interoperabilitet
med NATO:s flygstridskrafter sannolikt
uppgår till uppemot ett år från ett
eventuellt beslut med detta innehåll.
Enligt försvarsministern kan ett svenskt
deltagande med jakt- eller attackflyg
inte bli aktuellt förrän efter nästa
försvarsbeslut.
Det beslut som fattats i stor politisk
enighet om Sveriges medverkan i PFF
utesluter på intet sätt att svenska
flygstridskrafter deltar i
internationella övningar o.d. och
förutsätter enligt utskottets mening
åtminstone på sikt att svenska
flygstridskrafter kan samverka med andra
länders flygstridskrafter. Enligt
utskottets mening var uppdraget till FMV
av den karaktären att det inte var ägnat
att äventyra tilltron till Sveriges
militära alliansfrihet, eftersom det
uppenbart avsåg ren kunskapsuppbyggnad.
En viktig konsekvens av att
analysarbetet avbröts är att det i dag
saknas värdefullt beslutsunderlag, som
skulle kunna komma till användning, om
regeringen framgent vill förbereda
svenska flygstridskrafter för ett
engagemang i internationella insatser på
t.ex. humanitär grund. Kunskaper av det
slag det här är tal om skulle avsevärt
minska tidsutdräkten för att åstadkomma
interoperabilitet gentemot NATO-flyget.
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 113 börjar med Utskottet
finner och slutar med PFF-samarbetet
bort ha följande lydelse:
Utskottet finner att regeringen varit i
sin fulla rätt att besluta i frågor
rörande svenskt deltagande med
stridsflyg i de aktuella fallen. I juni
1995 avslogs ett ärende och i februari
1996 bifölls ett. I ett annat fall har
en tjänsteman på Försvarsdepartementet i
brev meddelat Försvarsmakten att det
saknades skäl att delta med stridsflyg.
Den politik som regeringen hittills
fört vad gäller flygvapnets deltagande i
PFF-samarbetet präglas av ryckighet och
principlöshet vilket har lett till en
betydande osäkerhet om Sveriges
engagemang i PFF. Försvarsministerns
uttalanden under utfrågningen om
innebörden av Sveriges militära
alliansfrihet har inte heller bidragit
till att klarlägga regeringens politik
på detta område.
12. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska
bataljonens uppgifter i Bosnien (avsnitt
18)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),
Jerry Martinger (m), Inger René (m),
Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan
Holmberg (fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 122 börjar
med Utskottet anser och slutar med av
utskottet bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att utredningen
inte har visat att försvarsminister
Thage G Peterson sökt påverka ÖB att
sända ut ett pressmeddelande, som var
ägnat att tillrättalägga
sakförhållandena beträffande den svenska
Bosnien-bataljonens uppgift. Det kan
emellertid inte uteslutas att de samtal
som fördes mellan statssekreteraren i
Försvarsdepartementet och tjänstemän i
högkvarteret ytterst syftade till att
förmå ÖB att offentligt ge uttryck för
Försvarsdepartementets och
försvarsministerns uppfattningar. Det
har enligt utskottet mindre betydelse
för utskottets bedömning i detta
sammanhang, om försvarsministern
handlade personligen eller genom ombud.
Utskottet konstaterar att innehållet i
pressmeddelandet, på grund av oklarheter
och att det inte speglar gällande
rättsläge, inte gav en klarläggande bild
av den svenska bataljonens uppgifter.
Det anmärkningsvärda är enligt
utskottets mening att försvarsministern
inte ansåg att det fanns anledning för
honom själv eller Försvarsdepartementet
att informera ÖB om detta.
Försvarsministern bidrog härigenom till
att oklarheter skapades beträffande FN:s
och därmed den svenska bataljonens
åtagande i Bosnien, nämligen att
försvara den av FN proklamerade skyddade
zonen Tuzla, eventuellt med utövande av
det våld situationen kunde kräva. I en
situation då andra av FN proklamerade
skyddade zoner inte fått det försvar som
förespeglats, måste detta beskrivas som
uppseendeväckande. En annan sak är att
den faktiska militära situationen i
Bosnien var sådan att Unprofor i sin
helhet led brist på resurser för att
kunna leva upp till de krav FN:s uppdrag
innebar.
Det framstår också enligt utskottets
mening som märkligt att
försvarsministern inte dementerade
innehållet i den artikel i Svenska
Dagbladet, som ger uttryck för
uppfattningen att försvarsministern
skulle ha ålagt ÖB att gå ut med det här
aktuella pressmeddelandet, om detta inte
stämde överens med det faktiska
förhållandet.
Försvarsministern kan, med hänsyn till
hans sammantagna agerande i detta
sammanhang, inte undgå kritik.
13. Olika regeringars uttalanden om
svenskt deltagande i EMU:s tredje fas
(avsnitt 19.2)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 134 börjar med De
uttalanden och slutar med av
utskottet bort ha följande lydelse:
De uttalanden av företrädare för
tidigare regeringar som återgivits ovan
stämmer enligt utskottets uppfattning
illa med de förpliktelser som Sverige
måste anses ha åtagit sig genom sin
anslutning till Maastrichtfördraget.
Uppfattningen att Sverige genom
anslutningen blivit förpliktat att delta
i EMU:s tredje fas under förutsättning
att landet uppfyller kriterierna synes
också vara uppfattningen inom
kommissionen. Denna uppfattning har
också, som framgår ovan, uttalats av
professorn i europeisk integrationsrätt
Ulf Bernitz.
Det står klart att Sverige enligt
fördraget måste följa rådets beslut vad
gäller Sveriges deltagande i EMU:s
tredje fas.
Två regeringar har, uppenbarligen
medvetet, sökt ge sken av att hela
frågan skall avgöras i ett självständigt
svenskt beslut.
Utskottet anser att man på detta sätt
gett en felaktig bild av fördragen och
de juridiska möjligheter som fördraget
medger. Varken Ulf Dinkelspiel eller
Ingvar Carlsson, som statsminister under
tiden närmast före folkomröstningen, kan
undgå kritik för detta.
Utskottet vill dock framhålla att de
politiska möjligheterna kvarstår för
Sveriges riksdag att självständigt
avgöra frågor som kommer att styra
framtiden för svenska folket.
14. Särskilda s.k. jämställdhetspengar
till filmen Bengbulan (avsnitt 22)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),
Jerry Martinger (m), Inger René (m),
Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan
Holmberg (fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 147 börjar
med Ärendet har och slutar med andra
filmprojekt bort ha följande lydelse:
Den normala sakliga prövningen av ett
ärende synes ha blivit åsidosatt på
grund av att Mona Sahlin på ett tidigt
stadium tog ställning för att ansökan
borde beviljas och t.o.m.
offentliggjorde detta. Ianspråktagandet
för det aktuella projektet av anslaget
för särskilda jämställdhetsåtgärder kan
ifrågasättas. Denna bedömning bestyrks
av att de handläggande tjänstemännen i
departementet ställde sig skeptiska till
att jämställdhetsmedel användes för att
finansiera ett filmprojekt.
Som framgått av Socialdepartementets
promemoria förekom ingen granskning av
filmen ur kvalitetssynpunkt eller om det
fanns andra filmer som kunde vara lika
förtjänta av offentligt stöd.
Det här beskrivna förfaringssättet
bryter enligt utskottets mening mot den
princip om opartiskhet och saklighet som
bör ligga till grund för varje beslut om
disponering av offentliga medel. För
detta kan Mona Sahlin som ansvarigt
statsråd inte undgå kritik.
SAKREGISTER
till
konstitutionsutskottets
granskningsbetänkanden
1971-1994/95
AB Volvo och Procordia AB,
affären mellan 1990/91:30 s. 94
Adoption, utredning om
kostnaderna kring 1985/86:33 s. 69
Affärsbankernas stöd till
forskning 1986/87:33 s. 69
Aidsdelegationen, formen
för reglering av verk-
samhet i 1991/92:30 s. 22
Akademiska sjukhuset -
vissa anslagsfrågor 1981/82:35 s. 41
Aktievinstbeskattning,
befrielse från 1973:20 s. 6
1974:22 s. 27
Algeriet, viss
kreditutfästelse avseende1984/85:35 s. 38
Allmänna arvsfonden,
utdelning ur 1989/90:30 s. 94
Allmänna förlaget 1975:12 s. 29
Allmänna handlingar,
principer för
registrering av 1988/89:30 s. 14
Angola, bistånd till 1975/76:50 s. 37
Anslagsfrågor 1991/92:30 s. 76
1992/93:30 s. 115
Anställningsförordningen,
ändring i 1985/86:25 s. 45
Ansvarsfördelningen
regeringen - Statsföretag
AB 1971:34 s. 19
Arbetskraft till
biståndsprojektet Bai
Bang 1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Arbetsmarknadskonflikten
1980 1980/81:25 s. 23
Arbetsmarknadskonflikten
1986 1986/87:33 s. 53
ARE-bolagen, upphandling av
konsulttjänster från i
samband med
oljebesparingskampanjen 1974:22 s. 41
Arlandabanan, beredningen
av regeringsärende 1994/95:30 s. 171
Arvode för
utredningsuppdrag (vissa
TV-
kassettfrågor) 1974:22 s. 39
Arvsfonden, allmänna,
utdelning ur 1989/90:30 s. 94
ASSI i Karlsborg,
avveckling av en pappers-
maskin vid 1991/92:30 s. 70
AssiDomän AB, försäljning
av statligt ägda aktier1994/95:30 s. 144
Asylsökande barn, förvar av1990/91:30 s. 70
Asylsökande barns
situation, de ensamma 1990/91:30 s. 69
Asylärenden
regeringens handläggning
av 1993/94:30 s. 64
regeringens praxis i 1990/91:30 s. 65
Asylärenden enligt
utlänningslagen 1983/84:30 s. 11
se även Utlänningslagen,
tillämpningen av
Automat- och roulettspel,
tillsyn och kontroll av 1973:20 s. 15
Avgångsvederlag till vissa
direktörer i Nordbanken 1994/95:30 s. 88
Avtalsförhandlingarna på
lärarområdet 1989/90:30 s. 63
B3LA-projektet 1978/79:30 s. 27
Bai Bang, biståndsprojektet1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Bankkrisen, vissa frågor
Fondkommissionärsfirman
Alfred Berg 1994/95:30 s. 98
Gota-koncernen, Trygg-
Hansa SPP Holding 1994/95:30 s. 96
Nordbanksfrågor 1994/95:30 s. 84
ordförande i bankrörelser1994/95:30 s. 98
Bankrörelser, regeringens
godkännande av ordfö-
rande 1994/95:30 s. 9
Bankstöd,
fondkommissionärsfirman
Alfred Bergs
medverkan i förhandlingar
om 1994/95:30 s. 98
Barn- och
ungdomsdelegationen,
medelsutdelning
genom 1991/92:30 s. 78
Barns rättigheter, ensamma
asylsökande barns
situation 1990/91:30 s. 69
Basbeloppet, ändrade regler
för 1980/81:25 s. 52
Bastionen 1981/82:35 s. 35
Befrielserörelser i
Zimbabwe-Rhodesia, bidrag
till 1979/80:50 s. 34
Begravningsplats, lagskydd
av invigd 1975/76:50 s. 49
Belöning, utfästelse av 1987/88:40 s. 65
Bemyndigande att inrätta
Stiftelsen framtidens
kultur, utnyttjandet av1994/95:30 s. 216
Bemyndiganden i
normgivningshänseende
från
riksdagen 1975/76:50 s. 39
1983/84:30 s. 5
1985/86:25 s. 10
1986/87:33 s. 12
1987/88:40 s. 10
1989/90:30 s. 17
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
Bensinransoneringen 1973 1974:22 s. 20
Beredningen av
regeringsärenden 1977/78:35 s. 3
1984/85:35 s. 8
1985/86:25 s. 7
1989/90:30 s. 9
Berglingfallet, regeringens
befattning med 1987/88:40 s. 43
Beskattning av
aktievinster, befrielse
från 1973:20 s. 6
1974:22 s. 27
Beslutsbefogenhet för
överdirektören vid
Statens
invandrarverk 1994/95:30 s. 221
Beslutsform vid
medelsutdelning till
särskilda
jämställdhetsåtgärder 1991/92:30 s. 78
Beslutsformer i regeringen1980/81:25 s. 4
Beslutsmotiveringar,
allmänt hållna 1990/91:30 s. 17
1991/92:30 s. 24
Besvärsrätt för
organisationer 1972:26 s. 9
Besvärsärenden, regeringens
handläggning av 1974:22 s. 31
1975:12 s. 33
1975/76:50 s. 5
1979/80:50 s. 14
Besvärsärendenas omfattning
och utvecklingen av
antalet ärenden 1975/76:50 s. 74
Betygssystemet för
grundskola och gymnasium 1972:26 s. 15
Bevakningstjänster i
Stockholms tunnelbana,
upphandling av 1987/88:40 s. 65
Bibelkommissionen,
flyttning av från
Utbildnings-
departementet till
Civildepartementet 1983/84:30 s. 44
Bibliotekspersonal,
utbildningen av 1972:26 s. 15
Bildtaffären (Carl Bildts
resa till USA våren 1983)1983/84:30 s. 29
Bilindustrin, regeringens
kontakter med 1994/95:30 s. 137
Bistånd till
Angola 1975/76:50 s. 37
Indonesien 1987/88:40 s. 64
Sri Lanka
(Kotmaleprojektet) 1981/82:35 s. 25
Biståndsavtal, befogenhet
att underteckna vissa1994/95:30 s. 255
Biståndsfrågor 1991/92:30 s. 77
Biståndskontorschef,
utseende av 1993/94:30 s. 149
Biståndsprojektet Bai Bang1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Biståndsverksamheten,
planer för 1975:12 s. 10
BITS, svensk hjälp till
skogsindustrin m.m. i
Polen 1992/93:30 s. 56
Blekingen AB, direktiv till
statens företrädare 1991/92:30 s. 69
Blockbetygen 1982/83:30 s. 39
Bodströmaffären, UD:s
rutiner vid kontakter med
massmedia 1984/85:35 s. 29
Bofors export av Robot 701985/86:25 s. 31
Bofors medverkan vid
uppförandet av fabrik i
Iran 1985/86:25 s. 32
Bolagsfrågor, vissa 1991/92:30 s. 69
Bomullsföretag - avtal
mellan staten och
svenska
bomullsföretag 1978/79:30 s. 40
Bostadsdepartementet,
handläggningstider i 1990/91:30 s. 40
Bostadsdepartementets
handläggning av vissa för-
valtningsärenden 1989/90:30 s. 85
BPA och algeriska staten,
tvist mellan 1984/85:35 s. 38
Brev till Rysslands
president om
ubåtskränkningar 1994/95:30 s. 107
Brofjordenfrågan (byggandet
av oljeraffinaderi) 1971:34 s. 19
Bromma, regeringens
handläggning av fråga om
jetdrivna flygplan på 1993/94:30 s. 162
Brottmål, nåd i 1972:26 s. 7
1989/90:30 s. 34
1993/94:30 s. 55
Budgetpropositionen
1982/83, ändring av
belopp i 1982/83:30 s. 44
Budgetpropositionen
1990/91,
utbildningsanslag 1990/91:30 s. 25
Budgetpropositionen,
avlämnandet av 1989/90:30 s. 21
Bulltofta 1973:20 s. 16
Burma
krigsmaterielexport till1990/91:30 s. 54
1991/92:30 s. 59
vapenexport till 1983/84:30 s. 40
1991/92:30 s. 59
Byggnadslagstiftningen,
tillämpning och hand-
läggningstider 1977/78:35 s. 18
1978/79:30 s. 19
1980/81:25 s. 28
1982/83:30 s. 41
1989/90:30 s. 83
Cancun, internationell
konferens i 1981/82:35 s. 40
Carnegie fondkommission AB,
PK-bankens förvärv av 1988/89:30 s. 88
Cavefors, Bo, Klassiker och
Förlag AB, kreditga-
ranti till 1980/81:25 s. 71
Celsius Industrier AB,
privatisering av 1993/94:30 s. 93
Cementmonopolet - fusionen
mellan Cementa AB
och AB Gullhögens bruk 1974:22 s. 41
Chilensk familj, utvisning
av 1981/82:35 s. 41
Clearingfonden, bidrag från
för oljeprodukter 1975/76:50 s. 40
Cogéma och Svensk
Kärnbränsleförsörjning
(SKBF), avtal mellan 1980/81:25 s. 68
Crownair AB, skyldighet för
statliga myndigheter
att anlita 1974:22 s. 40
Cuba - viss skriftväxling
mellan Cubas premiär-
minister Fidel Castro och
statsminister Olof Palme 1975:12 s. 17
Danmark och vissa
gränsdragningsförhandling
ar 1983/84:30 s. 31
Datafrågor, regeringens
handläggning av 1975/76:50 s. 38
1983/84:30 s. 21
1985/86:25 s. 22
Datainspektionens styrelse,
sammansättningen av 1985/86:25 s. 25
Dataregister i
regeringskansliet 1989/90:30 s. 17
Datasaab - Tercasaffären1981/82:35 s. 21
Datorer för försvaret,
upphandling av 1973:20 s. 19
Datorlingvistik, utnämning
av professor i vid Uni-
versitetet i Uppsala 1989/90:30 s. 82
Decentralisering av
beslutanderätt 1972:26 s. 6
1973:20 s. 5
Dentala material, kontroll
och tillsyn över 1990/91:30 s. 87
Departementen, organisation
och arbetsformer 1974:22 s. 3
1975:12 s. 4
1976/77:44 s. 8
1978/79:30 s. 5
1982/83:30 s. 5
1984/85:35 s. 5
1986/87:33 s. 4
1987/88:40 s. 4
1988/89:30 s. 5
1989/90:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
Departementstjänstemän i
statliga företag, utseende
av 1971:34 s. 19
Devalveringen 1977 1977/78:35 s. 28
Devalveringen 1982 1982/83:30 s. 33
Diarieföringen i
departementen 1974:22 s. 29
1975:12 s. 17
1975/76:50 s. 36, s. 49
1978/79:30 s. 38
1984/85:35 s. 15
1988/89:30 s. 17
Diarieföringen i
regeringskansliet1983/84:30 s. 9, s. 30
Direktavvisningar till
Polen under 1990 1990/91:30 s. 71
Dispens från Sydafrikalagen1980/81:25 s. 60
Dispens från
tätbebyggelseförbud i
Munkedal 1982/83:30 s. 322
Dispens från
tätbebyggelseförbud i
Nynäshamn 1982/83:30 s. 321
Dispensfrågor, allmänt 1971:34 s. 9
Distribution av
granskningsexemplar av
tryckt
skrift till
Universitetsbiblioteket i
Umeå 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
DIVAD (vapenexport till
USA) 1982/83:30 s. 24
Domartjänst, tjänstledighet
från viss 1984/85:35 s. 54
Domartjänster, tillsättning
av ordinarie 1990/91:30 s. 78
Domstolsverket -
tjänsteförslagsnämnden,1975/76:50 s. 48
se Tjänstetillsättningar1987/88:40 s. 59
Domänverkets s.k.
Italienaffärer 1982/83:30 s. 26
Drivmedelsransonering,
beslut om införande av 1974:22 s. 20
EES, information till
riksdagen 1994/95:30 s. 116
EG-frågor
ansökan om EG-medlemskap1991/92:30 s. 46
beredningen av det
europeiska
integrationsarbetet 1989/90:30 s. 96
insyn i 1990/91:30 s. 32
regeringens förberedelser
för rekrytering till
tjänster inom EG/EU-
institutioner 1993/94:30 s. 148
Elavbrottet december 1983,
kraftledningar i östra
Svealand 1983/84:30 s. 42
Energipolitiken 1976/77:44 s. 32
1977/78:35 s. 26
1978/79:30 s. 26
1980/81:25 s. 68
1986/87:33 s. 78
Entledigande av högre
tjänsteman i regerings-
kansliet 1984/85:35 s. 57
Entledigande av
landshövdingen i
Kopparbergs län 1974:22 s. 39
Entledigande av ledamot i
Utrikesdepartementets
antagningsnämnd (Hugo
Lindgren) 1984/85:35 s. 31
Ersättning, enskilt fall
Tony Bodmark 1976/77:44 s. 38
Evald Hallisk 1994/95:30 s. 100
Ersättning för personskada
på grund av brott 1974:22 s. 25
Ersättning till enskild
företagare (Halvar
Alvgard) 1991/92:30 s. 85
Ersättningssystemet för
vuxentandvård, proposition
om 1994/95:30 s. 34
Estland, oljebistånd till1991/92:30 s. 49
Etablering för tillverkning
av oljeutvinningsplatt-
formar 1975:12 s. 32
Etableringsrätt för läkare,
besvär angående 1979/80:50 s. 37
1979/80:52 s. 13
EU-avtalet, Broschyren 1994/95:30 s. 133
EU-handlingar, utlämnande
av 1994/95:30 s. 135
EU-medlemskap
information till
hushållen inför 1994/95:30 s. 128
konsekvensutredningar
inför 1994/95:30 s. 121
medel för
informationsinsatser
inför folkomröstningen1994/95:30 s. 131
EU:s institutioner,
nomineringen av svenska
befattningshavare vid 1994/95:30 s. 236
Europakommissionen -
sekretessen i förliknings-
förhandlingar 1986/87:33 s. 69
Europeisk integration, medel
för informationsinsatser1992/93:30 s. 129
Expeditionsministärs
befogenheter och samman-
sättning 1989/90:30 s. 10
Export av Viggenplanet,
viss garantiutfästelse1976/77:44 s. 39
Export av örlogsfartyget
Göta Lejon till Chile 1973:20 s. 19
Exportfrämjande åtgärder1984/85:35 s. 34
Exportkreditgarantier
(Algeriet, Nicaragua,
Viet-
nam m.fl. länder)1973:20 s. 19, s. 25, s. 193
1974:12 s. 196
1984/85:35 s. 33, s. 35, s. 38
Falsterbo - Fotevikens
våtmarksområde,
bevarande av 1989/90:30 s. 84
Familjepolitiken, vissa
frågor 1975/76:50 s. 49
Fastighetsstrukturen i
skogsmark, försöksverksam-
het avseende förbättring av1975:12 s. 29
Fermaffären
se även Handhavandet av
viss hemlig handling 1983/84:30 s. 30
FFV, krigsmaterielexport
se även Förenade
fabriksverken 1990/91:30 s. 49
Finansinspektionen, byte av
chef 1993/94:30 s. 139
Fjällnära skogar 1986/87:33 s. 84
Flygplanskapningen på
Bulltofta 1973:20 s. 16
Flygplats, regeringens
beslut att medge polismyn-
dighet rätt att mot
ersättning utföra
säkerhetskon-
troll på 1993/94:30 s. 173
Flygtrafik, koncession för1985/86:25 s. 37
Flyguppvisningar,
försvarsministerns och
Försvars-
departementets roll i 1993/94:30 s. 118
Flyktingar via Tyska
demokratiska republiken
(DDR) 1985/86:25 s. 28
Flyktingpolitiken 1992/93:30 s. 93
FN-alliansen, krigsmateriel
till länder som deltog i1990/91:30 s. 59
Folkomröstningen om svenskt
EU-medlemskap, in-
formation till hushållen1994/95:30 s. 128
Fond för stöd till
industriellt
utvecklingsarbete 1974:22 s. 29
Fondkommissionärsfirman
Alfred Bergs medverkan
i förhandlingar om bankstöd1994/95:30 s. 98
Forskarutbildningens
meritvärde - regeringens
åt-
gärder med anledning av
riksdagens beslut 1984/85:35 s. 24
Forskningsstiftelser,
utbildningsministerns
åtgärder 1994/95:30 s. 233
Frågor och interpellationer1977/78:35 s. 16
1979/80:50 s. 13
1980/81:25 s. 19
Främmande fartyg, avvisande
av på svenskt terri-
torialvatten 1975:12 s. 32
Fyren Märket -
gränsdragning mellan
Sverige och
Finland 1982/83:30 s. 23
Fållan, arbetsplan för
Nynäsvägen 1973:20 s. 18
Fältsjukhus, det svenska1990/91:30 s. 60
Förenade fabriksverken
(FFV)
export av vapen 1983/84:30 s. 40
krigsmaterielexport 1990/91:30 s. 49
1991/92:30 s. 52
uppgifter rörande 1972:26 s. 14
Föreningsverksamhet i
myndighets lokal 1974:22 s. 38
Företagsdemokrati vid
organisationsförändringar
i
statsförvaltningen 1973:20 s. 12
Författningsutgivningen,
Svensk författningssam-
ling (SFS) 1971:34 s. 15
1972:26 s. 4
1973:20 s. 13
1974:22 s. 33
1975:12 s. 22
1975/76:50 s. 20
1976/77:44 s. 17
1977/78:35 s. 12
1978/79:30 s. 10
1979/80:50 s. 8
1980/81:25 s. 9
1981/82:35 s. 8
1983/84:30 s. 8
1984/85:35 s. 13
1985/86:25 s. 14
1986/87:33 s. 9
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 9
1989/90:30 s. 19
1990/91:30 s. 20
1991/92:30 s. 20
1992/93:30 s. 21
1993/94:30 s. 26
1994/95:30 s. 36
Förmögenhetsinnehav,
statsråds
83/84:30 s. 36
92/93:30 s. 42
93/94:30 s. 157
94/95:30 s. 202
Förordning om rätt för
vissa asylsökande att få
stanna i Sverige 1994/95:30 s. 209
Förordning, utfärdande av i
visst fall (behörighet
att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvård) 1986/87:33 s. 13
Första asyllandsprincipen
se Utlänningsärenden
Försvarsbeslut, utlämnande
av underlag rörande
kommande 1994/95:30 s. 245
Försvarsfrågor, vissa 1991/92:30 s. 59
Försvarsväsendet, krediter
för investeringar i ratio-
naliseringssyfte inom 1976:12 s. 30
Förvaltningsbeslut,
normgivning genom 1990/91:30 s. 29
Förvaltningsbyggnaden
Bastionen 1981/82:35 s. 35
Förvaltningsmyndigheterna,
internationella
överenskommelser 1992/93:30 s. 29
Förvaltningsärende,
återtagande av
återkallelse i 1987/88:40 s. 60
Förvar av barn, asylsökande1990/91:30 s. 70
Förvisning
se Utlänningsärenden
Garantiutfästelse (export
av Viggenplanet) 1976/77:44 s. 39
GATT - notifiering till om
jordbrukspolitiken 1989/90:30 s. 102
Gemensamma EES-kommittén,
information till
riksdagens EES/EFTA-
delegation och utskott
före
beslut i 1994/95:30 s. 116
Generaldirektörer -
utnämningar av åren
1976-1986 1986/87:33 s. 66
Gota-koncernen, statsrådets
kontakter med Trygg-
Hansa SPP Holding 1994/95:30 s. 96
Gramma AB,
Utbildningsdepartementets
anlitande av 1994/95:30 s. 80
Granskningsexemplar av
tryckt skrift till
Universi-
tetsbiblioteket i Umeå 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
Gryt, sambandscentralen i1986/87:33 s. 81
Gränsdragningsförhandlingar
med Danmark 1983/84:30 s. 31
Guldmynt, prägling av 1973:20 s. 19
Gulfkriget, Sverige och 1990/91:30 s. 57
Göta Lejon, försäljning
till Chile 1973:20 s. 19
Hallisk, Evald,
ersättningsanpråk 1994/95:30 s. 100
Handelsförbudet mot
Sydafrika, undantag från1992/93:30 s. 118
Handhavandet av viss hemlig
handling
se även Fermaffären 1984/85:35 s. 14
Handläggningsfrågor,
utlänningslagen 1990/91:30 s. 74
Handläggningstider
i Bostadsdepartementet1990/91:30 s. 40
i regeringskansliet, viss
ansökan förfallen 1990/91:30 s. 17
i utlänningsärenden 1990/91:30 s. 64
Hastighetsbegränsningar,
beslut om vissa 1989/90:30 s. 106
Hellmersärendet,
tjänstetillsättning av
lektor i
organisk kemi vid Lunds
universitet 1975/76:50 s. 49
1976/77:44 s. 41
1981/82:35 s. 42
Herbicidresistent raps,
utlämnande av EU-
handlingar om 1994/95:30 s. 135
Hesselöaffären,
gränsdragningsförhandling
ar med
Danmark 1983/84:30 s. 31
Hornborgasjön, restaurering
av 1987/88:40 s. 62
Hugo Lindgren-fallet,
entledigande av ledamot
av
UD:s antagningsnämnd 1984/85:35 s. 31
Hylte Bruk, utbyggnaden av 1972:26 s. 15
Hälso- och miljöfarliga
varor, tillämpning av lagen
om 1981/82:35 s. 39
Hälso- och sjukvårdsfrågor1990/91:30 s. 85
sjukvård i krig 1986/87:33 s. 76
Högskolan för
lärarutbildning,
lokalisering av 1992/93:30 s. 39
Högskoleplatser, utökning
av antalet 1992/93:30 s. 115
Högskolor i stiftelseform,
regeringens beredning av
propositionen om 1993/94:30 s. 173
Hörnefors massafabrik,
utvärdering av
utvecklings-
alternativ för 1981/82:35 s. 11
IB-affären 1974:22 s. 6
Idrottshögskolan i
Stockholm, anslag till1992/93:30 s. 117
Indien, krigsmaterielexport
till 1991/92:30 s. 59
Indonesien, bistånd till1987/88:40 s. 64
Indonesien,
krigsmaterielexport till1993/94:30 s. 130
Industridepartementet -
förekomsten av särskilda
delegationer inom 1978/79:30 s. 37
Industridepartementet och
Statens industriverk,
arbetsfördelningen mellan1979/80:30 s. 37
Information till riksdagen
i EES-frågor 1994/95:30 s. 116
Informationsinsatser inför
folkomröstningen om
svenskt EU-medlemskap 1994/95:30 s. 128
Informationsinsatser om
europeisk integration,
medel för 1992/93:30 s. 129
Injektionslagen, ändring i1985/86:25 s. 45
Inlandsbanan, beslut om 1991/92:30 s. 72
Internationell konferens i
Cancun 1981/82:35 s. 40
Internationella
studentfonden i Genève1980/81:25 s. 66
Internationella
överenskommelser
förvaltningsmyndigheterna
s 1992-1993 1992/93:30 s. 29
genomgång 1985-1986 1988/89:30 s. 19
genomgång 1987-1990 1991/92:30 s. 33
publicering 1991/92:30 s. 36
regler och praxis vid
ingåendet av 1975:12 s. 7
1988/89:30 s. 19
1991/92:30 s. 33
Interpellationer och frågor1977/78:35 s. 16
1979/80:50 s. 13
1980/81:25 s. 19
Interpol, utseende av
rådgivare vid (Holmér)1989/90:30 s. 81
Invandrarverket,
beslutsbefogenhet för
överdirektören 1994/95:30 s. 221
Investeringsavgift,
befrielse från för
oprioriterade
byggen 1971:34 s. 19
Irak, krigsmaterielexport
till 1990/91:30 s. 55
Irak, sanktionerna mot 1991/92:30 s. 50
Iraks president,
statsministerns brev till1990/91:30 s. 60
Iran, krigsmaterielexport
till 1991/92:30 s. 58
Iranier, utbildning av i
Sverige 1984/85:35 s. 47
Japanska bilar, import av1988/89:30 s. 90
JAS-projektet
fråga om politiskt
sammansatt kommission
efter haveriet år 19891993/94:30 s. 110
redovisning till
riksdagen 1986-1988 av
den tekniska utvecklingen1993/94:30 s. 111
vissa frågor med
anknytning till 1993/94:30 s. 109
Jordbrukspolitiska frågor,
stråförkortningsmedel
och spannmålsbeslut 1987/88:40 s. 63, 64
Jordförvärvslagens
tillämpning i visst fall1985/86:25 s. 35
1989/90:30 s. 89
Journalistmiddagen med
utrikesminister Lennart
Bodström, UD:s rutiner vid
kontakter med massmedia1984/85:35 s. 29
Jugoslavien,
krigsmaterielexport till 1991/92:30 s. 57
Justitiedepartementet,
information från angående
ny
vårdnadslagstiftning 19761977/78:35 s. 32
Justitiekanslern,
förordning med
instruktion för 1984/85:35 s. 56
Jämställdhetsfrågor,
kommittéväsendet 1994/95:30 s. 23
Jämställdhetsfrågor,
regeringskansliet 1983/84:30 s. 20
1984/85:35 s. 19
1985/86:25 s. 20
1986/87:33 s. 56
1988/89:30 s. 69
1994/95:30 s. 19
Jämställdhetsombudsmannen,
förordning med
instruktion för 1984/85:35 s. 56
Jämställdhetsåtgärder,
beslutsform vid medelsut-
delning till särskilda
åtgärder 1991/92:30 s. 78
Järnförädling AB i
Hälleforsnäs, stöd till1978/79:30 s. 32
Jäv för statsråd 1978/79:30 s. 36
1981/82:35 s. 38
1992/93:30 s. 42
Kalmar Varv AB, statligt
stöd till 1980/81:25 s. 64
Kapitalbeskattningen,
förslag till
höstriksdagen
1975 om ändring i 1975/76:50 s. 49
Kapningen av ett svenskt
flygplan på Bulltofta 1973:20 s. 16
Karolinska sjukhuset, fråga
om remiss av utred-
ningen om överförande av
huvudmannaskapet för
sjukhuset till Stockholms
läns landsting 1979/80:50 s. 34
Kashmir, regeringens
åtgärder med anledning av
kidnappning i 1991/92:30 s. 48
Kockum Construction AB,
bidrag till 1981/82:35 s. 37
Kockums AB, anslag till 1986/87:33 s. 83
Kollektiva försäkringar,
regeringsbeslut om 1984/85:35 s. 52
Kollektivanslutning till
politiskt parti 1975/76:50 s. 31
Kommittésekreterare,
tillsättning av 1992/93:30 s. 108
Kommittéväsendet 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
1992/93:30 s. 10
1993/94:30 s. 11
1994/95:30 s. 22
Kommundelningarna
(Botkyrka, Vaxholm, Vara,
Norsjö, Vännäs) 1981/82:35 s. 32
Kommunikationsdepartementet
s handläggning av
ett överklagat beslut av
Vägverket 1993/94:30 s. 8
Kommunministern - vissa
uttalanden ang. delning
av kommuner 1977/78:35 s. 31
Koncessioner för vissa
kraftledningar i östra
Svea-
land 1983/84:30 s. 42
Konjunkturstimulerande
åtgärder, förslag till 1974:22 s. 23
Konsekvensanalyser i
propositioner 1990/91:30 s. 23
1993/94:30 s. 41
Konsekvensutredningarna
inför ett svenskt EU-
medlemskap 1994/95:30 s. 121
Konseljbeslut, motivering
av 1972:26 s. 10
Konseljbeslut,
offentliggörande av 1971:34 s. 5
1972:26 s. 2
1973:20 s. 3
Konsulttjänster
regeringskansliets
upphandling 1994/95:30 s. 43
upphandling av i samband
med
energibesparingskampanjen
1973 1974:22 s. 41
upphandling åren
1990-1993 1994/95:30 s. 66
Utbildningsdepartementets
upphandling åren
1992-1994 1994/95:30 s. 79
Konsultuppdrag -
regeringens och
departementens
upphandling 1992 1992/93:30 s. 8
Konsumentombudsmannen,
förordning med in-
struktion för 1984/85:35 s. 56
Kooperativa rådet, formen
för reglering av verk-
samhet i 1991/92:30 s. 22
Kotmaleprojektet i Sri
Lanka, bistånd till 1981/82:35 s. 25
Kraftledningar i östra
Svealand, koncession för1983/84:30 s. 42
Kreditgaranti till Bo Cavefors
Klassiker och Förlag AB1980/81:25 s. 71
Kreditupplysningslagen,
tillämpningen av 1984/85:35 s. 57
Krigsmateriel till länder
som deltog i FN-alliansen1990/91:30 s. 59
Krigsmaterielexport
AB Bofors export av Robot
70 1985/86:25 s. 31
AB Bofors medverkan vid
uppförandet och driften
av en fabrik i Iran 1985/86:25 s. 32
Bakgrund, m.m. 1987/88:40 s. 14
1988/89:30 s. 23
1989/90:30 s. 38
1990/91:30 s. 48
1991/92:30 s. 52
befogenhet att
underteckna vissa
samarbetsavtal 1994/95:30 s. 225
Den rådgivande nämndens
roll i krigsmateriel-
exportfrågor 1985/86:40 s. 31
FFV:s affärer 1990/91:30 s. 49
1991/92:30 s. 52
FFV:s s.k. Englandsavtal1987/88:40 s. 24
1991/92:30 s. 55
Krigsmaterielbegreppet1987/88:40 s. 34, s. 42
Medborgarkommissionens
rapport 1989/90:30 s. 38
Meddelade domar 1991/92:30 s. 54
Nobelkrut 1990/91:30 s. 48
till Burma 1983/84:30 s. 40
1990/91:30 s. 54
1991/92:30 s. 59
till Burma -
granatgeväret Carl Gustaf1983/84:30 s. 40
1991/92:30 s. 59
till Chile -
örlogsfartyget Göta Lejon1973:20 s. 19
till Indien 1987/88:40 s. 27, s. 37
1989/90:30 s. 53
1991/92:30 s. 59
till Indonesien 1980/81:25 s. 71
1986/87:33 s. 40
1987/88:40 s. 33, s. 41
1993/94:30 s. 130
till Irak 1990/91:30 s. 55
till Iran 1986/87:33 s. 50
1991/92:30 s. 58
till Iran - patrullbåtar1987/88:40 s. 35
till Jugoslavien 1991/92:30 s. 57
till Pakistan 1975/76:50 s. 45
till Singapore 1986/87:33 s. 32
till Storbritannien (de
s.k. Englandsavtalen)1987/88:40 s. 24, s. 36
till Thailand 1990/91:30 s. 50
1993/94:30 s. 136
till USA -
luftvärnssystemet DIVAD
(Division Air Defence)1982/83:30 s. 24
till USA - lyftkranar 1987/88:40 s. 35
till Västra Gulfstaterna1993/94:30 s. 133
tillstånds- och
kontrollfrågor 1987/88:40 s. 20, s. 40
1989/90:30 s. 41
Krigspropaganda,
lagstiftning mot 1971:34 s. 19
Krisuppgörelserna i
september 1992 1993/94:30 s. 172
Kränkning av svenskt
farvatten 1975:12 s. 32
Kränkning av svenskt
luftrum den 9 augusti
1984 1984/85:35 s. 27
Kvinnliga präster - fråga om
prästvigning av kvinnor 1972:26 s. 143
Kärnbränsle, utförsel av
använt 1982/83:30 s. 25
Kärnenergi - import och
export av klyvbara radio-
aktiva produkter 1986/87:33 s. 79
1988/89:30 s. 86
Kärnkraftsfrågan 1976/77:44 s. 32
1977/78:35 s. 25
1978/79:30 s. 26
1980/81:25 s. 68
1982/83:30 s. 14, s. 25
1984/85:35 s. 51
1986/87:33 s. 79
Kärnkraftsreaktorer,
laddning av 1984/85:35 s. 51
Kärnvapenfri zon i Europa1982/83:30 s. 14
Körkort, dispens rörande
indragning av 1971:34 s. 9
Lagrådet, remisser till 1972:26 s. 6
1973:20 s. 10
1974:22 s. 28
1975:12 s. 21
1975/76:50 s. 19
1976/77:44 s. 15
1977/78:35 s. 8
1978/79:30 s. 7
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 6
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 10
1985/86:25 s. 5
1986/87:33 s. 6
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 8
1989/90:30 s. 18
1990/91:30 s. 18
1991/92:30 s. 12
1992/93:30 s. 12
1993/94:30 s. 12
1994/95:30 s. 25
Lagrådet,
underhandsföredragning i1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 11
1991/92:30 s. 16
1992/93:30 s. 18
1993/94:30 s. 24
1994/95:30 s. 31
Lagrådet, utskottsremiss om
ersättningssystemet för
vuxentandvård 1994/95:30 s. 34
Lagrådet, utskottsremisser
till 1984/85:35 s. 11
1991/92:30 s. 17
1992/93:30 s. 18
1993/94:30 s. 24
1994/95:30 s. 32
Lagrådets synpunkter,
regeringens beaktande av1993/94:30 s. 22
Lagrådsgranskningens
omfattning 1994/95:30 s. 27
Landshövding i Norrbottens
län, utnämning av 1992/93:30 s. 112
Ledamotskap i UD:s
antagningsnämnd (Hugo
Lindgren) 1984/85:35 s. 31
Lekmannainslaget i
länsstyrelserna 1972:26 s. 15
LKAB-aktier
försäljning av aktier i1991/92:30 s. 69
regeringens beslut om
tillförande till
teknikbrostiftelserna1993/94:30 s. 172
Lokalisering av det nya
Plan- och bostadsverket1987/88:40 s. 55
Läkemedelsindustridelegatio
nen, direktiv till 1975/76:50 s. 48
Länsbostadsdirektör i
Blekinge län, utnämning
av 1989/90:30 s. 81
Länsläkarorganisationens
avveckling 1981/82:35 s. 38
Länsstyrelses styrelse, val
av ledamöter till 1976/77:44 s. 41
Lärarkonflikten hösten 19891989/90:30 s. 63
Löner och arvoden till
ledningarna i de statliga
bolagen 1994/95:30 s. 168
Löntagarfondernas
styrelser, val till 1984/85:35 s. 56
Löntagarfondsmedel,
upprättande av stiftelser1994/95:30 s. 217, 229
Massmedierna,
departementens
uppgiftslämnande
till 1983/84:30 s. 45
Massmedierna, rådet för
mångfald 1994/95:30 s. 250
Materielbeställningar 1990
och 1991, till militära
försvaret 1991/92:30 s. 59
Medbestämmandelagen (MBL)
förberedelser för
tillämpningen av på den
offentliga sektorn 1976/77:44 s. 25
tillämpningen av vid
högre
tjänstetillsättningar 1979/80:50 s. 25
vid beredningen av
regeringsärenden 1978/79:30 s. 13
1983/84:30 s. 14
vid
organisationsförändringar
i statsförvaltningen 1973:20 s. 12
Medborgarskapsärenden 1972:26 s. 15
1973:20 s. 8
Militära flygplan,
regleringen av
luftvärdighet m.m. 1993/94:30 s. 114
Militära försvaret,
materielbeställningar
1990 och
1991 1991/92:30 s. 59
Militära
underrättelsetjänsten,
regeringens kontroll 1990/91:30 s. 34
Mordet på statsminister
Olof Palme
kontakter med åklagarna1988/89:30 s. 57
kontakterna mellan
regeringen och
spaningsledningen 1986/87:33 s. 17
1988/89:30 s. 55
ny organisation av
mordutredningen 1986/87:33 s. 20
olovlig avlyssning 1990/91:30 s. 42
regeringens kontakter med
den s.k. Ebbe
Carlsson-affären 1988/89:30 s. 47
regeringens åtgärder 1986/87:33 s. 14
1987/88:40 s. 10
1988/89:30 s. 24, s. 34
telefonavlyssning på
kriminalvårdsanstalt 1988/89:30 s. 39
Motorvägsbygget mellan
Stenungsund och
Ljungskile 1988/89:30 s. 80
Musikaliska akademiens
bibliotek, tillsättning
av
vikariat som
överbibliotekarie1980/81:25 s. 15, s. 18
Myndighets
anslagsanvändning,
begränsning i 1971:34 s. 19
Myndighets rätt att meddela
föreskrifter, begräns-
ningar i 1971:34 s. 19
Myndighets skyldighet att
vid trycksaksframställ-
ning samråda med Allmänna
förlaget 1975:12 s. 29
Myndighetsutövning i
tillfälliga organ under
rege-
ringen 1992/93:30 s. 27
Märket, Fyren -
gränsdragning mellan
Sverige och
Finland 1982/83:30 s. 23
Naturalisationsärenden
se Utlänningsärenden
Naturvården inom de svenska
fjällområdena 1986/87:33 s. 84
NCB, stöd till 1980/81:25 s. 54
1982/83:30 s. 26
NJA, regeringens åtgärder1977/78:35 s. 23
Nobelkrut,
krigsmaterielexport 1990/91:30 s. 48
Nominering av svenska
befattningshavare vid
EU:s
institutioner 1994/95:30 s. 236
Non-grata-förklaring av
utländsk diplomatisk
personal 1986/87:33 s. 64
1989/90:30 s. 17
se även Rysk
regeringsdelegation,
besök av
Nordbanken
avtal om avgångsvederlag1994/95:30 s. 88
grundläggande information1994/95:30 s. 84
ledningsfrågor i 1990/91:30 s. 93
nyemission i, m.m. 1991/92:30 s. 61
statens stöd 1994/95:30 s. 85
utövande av statens
ägande 1994/95:30 s. 90
Nordisk
passkontrollöverenskommel
se 1979/80:50 s. 24
1979/80:52 s. 1
Nordiskt
musikkonservatorium 1979/80:50 s. 36
Normgivning genom
förvaltningsbeslut 1990/91:30 s. 29
Normgivningsbemyndiganden
se Normgivningsmakten och
Riksdagens bemyndiganden
Normgivningsmakten,
regeringens utövning av 1979/80:50 s. 11
1980/81:25 s. 13
1983/84:30 s. 5
1987/88:40 s. 10
1988/89:30 s. 13
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
1993/94:30 s. 33
Norrbottens järnverk -
regeringens åtgärder 1977/78:35 s. 23
Norrländska Skogsägares
Cellulosa AB (NCB),
stöd till 1980/81:25 s. 54
1982/83:30 s. 26
Norrmalmstorgsdramat,
augusti 1973 1974:22 s. 17
Notifieringen till GATT om
jordbrukspolitiken 1989/90:30 s. 102
Nyemission i Nordbanken
m.m. 1991/92:30 s. 61
se även Nordbanken
Nyemission i UV Shipping1988/89:30 s. 91
Nynäsvägen, arbetsplan för 1973:20 s. 18
Nåd i brottmål 1981/82:35 s. 8
1989/90:30 s. 34
1993/94:30 s. 55
Näringsfrihetsombudsmannen,
förordning med
instruktion för 1984/85:35 s. 56
Näringshjälp,
Arbetsmarknadsstyrelsens
handlägg-
ning av visst ärende 1974:22 s. 40
Närradioverksamhet,
kulturministerns uttalanden
om 1992/93:30 s. 127
Nödsituationer, regler för
regeringgens handlande i 1973:20 s. 16
1975/76:50 s. 32
Ockupationen av västtyska
ambassaden i
Stockholm april 1975 1975/76:50 s. 32
Offentliga utredningar 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
Offentlighet och sekretess,
tillämpning av 1990/91:30 s. 30
Oljebistånd till Estland
m.m. 1991/92:30 s. 49
Oljekrisen 1973-1974 1974:22 s. 20
Oljetransit AB, försäljning
av statens aktier i 1986/87:33 s. 84
Oljeupphandling i Iran 1984/85:35 s. 45
Oljeutvinningsplattformar,
etablering för tillverk-
ning av 1975:12 s. 32
Olovlig avlyssning med
anledning av mordet på
Olof Palme 1990/91:30 s. 42
Ombudsmannainstitutioner
under regeringen, kart-
läggning av 1984/85:35 s. 56
Onkologi, radiologisk,
beslut om 1984/85:35 s. 24
Pakistan, vapenexport till1975/76:50 s. 45
Parlamentarismen och
regeringens beslutsformer1980/81:25 s. 4
Partiledaröverläggningar 1990/91:30 s. 8
Pensionsarbetsgruppen,
statsrådet Bo Könbergs
ledning av 1994/95:30 s. 207
Personalkontroll, i samband
med kommendering av
värnpliktiga 1991/92:30 s. 60
Personalkontrollfråga -
tjänstetillsättningsärend
e
vid Tullverket 1984/85:35 s. 52
Personalkontrollsystemets
tilllämpning 1986/87:33 s. 74
1987/88:40 s. 47
Personalpolitik, statlig1990/91:30 s. 80
Personalsituationen i
regeringskansliet
årsskiftet 1990/91 1990/91:30 s. 11
årsskiftet 1991/92 1991/92:30 s. 9
årsskiftet 1992/93 1992/93:30 s. 8
årsskiftet 1993/94 1993/94:30 s. 9
årsskiftet 1994/95 1994/95:30 s. 19
Personregister, upprättande
av (Reader's Digest AB)1975/76:50 s. 256
PK-bankens förvärv av
Carnegie fondkommission AB1988/89:30 s. 88
Plan- och bostadsverket,
lokalisering av 1987/88:40 s. 55
Polen
direktavvisningar till
under 1990 1990/91:30 s. 71
svensk hjälp till
skogsindustrin m.m. 1992/93:30 s. 56
Polisingripanden i september
1989, VM-kvalmatchen
i fotboll 1990/91:30 s. 84
Politiskt tillsatta
tjänstemän i
regeringskansliet 1994/95:30 s. 21
Post- och järnvägsterminal
till Solna, lokalisering av1976/77:44 s. 34
Posten, lön till VD 1994/95:30 s. 169
Prisregleringslagen,
tillämpningen av 1971:34 s. 112
1973:20 s. 18
Prisstoppet 1970 1971:34 s. 19
Prisstoppet 1973 1973:20 s. 18
Privatiseringen av Celsius
Industrier AB 1993/94:30 s. 93
Privatiseringen av statliga
företag 1993/94:30 s. 79
Procordia AB, affären
mellan AB Volvo och 1990/91:30 s. 94
1992/93:30 s. 127
Propositioner,
konsekvensanalyser 1990/91:30 s. 23
1993/94:30 s. 41
Propositionernas
redovisning av
lagrådsyttrandena 1993/94:30 s. 14
1994/95:30 s. 26
Propositionsavlämnandet
till riksdagen 1971:34 s. 17
1975:12 s. 24
1975/76:50 s. 26
1976/77:44 s. 21
1977/78:35 s. 10
1978/79:30 s. 8
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 7
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 13
1983/84:30 s. 7
1984/85:35 s. 12
1985/86:25 s. 12
1986/87:33 s. 10
1987/88:40 s. 9
1988/89:30 s. 11
1989/90:30 s. 21
1990/91:30 s. 21
1991/92:30 s. 18
1992/93:30 s. 19, s. 130
Prägling av guldmynt 1973:20 s. 19
Publicering av
regeringsbeslut 1975/76:50 s. 256
Radiologisk onkologi,
beslut om 1984/85:35 s. 24
Raineraffären, utnämning av
statsråd 1983/84:30 s. 34
Reader's Digest AB -
tillstånd för upprättande
av
centralt personregister1975/76:50 s. 256
Regelbeståndet och
regelregistreringen 1992/93:30 s. 33
1993/94:30 s. 30
Regeringens beaktande av
Lagrådets synpunkter 1993/94:30 s. 22
Regeringens befogenhet att
överlämna vissa
museala tillgångar som
gåvor 1975:12 s. 18
Regeringens beredning av
propositionen om hög-
skolor i stiftelseform 1993/94:30 s. 173
Regeringens beslut,
publicering av 1975/76:50 s. 14
Regeringens förberedelser
för rekrytering till
tjänster inom EG/EU-
institutioner 1993/94:30 s. 148
Regeringens godkännande av
ordförande i bank-
rörelser 1994/95:30 s. 98
Regeringens handlande i
nödsituationer 1973:20 s. 16
1975/76:50 s. 32
Regeringens handläggning
av fråga om bevakning och
säkerhet vid Statens
konstmuseer 1993/94:30 s. 171
av fråga om jetdrivna
flygplan på Bromma 1993/94:30 s. 162
av fråga om översyn av
bestämmelserna om
bostadsarrende 1993/94:30 s. 172
av
krigsmaterielexportfrågor1993/94:30 s. 124
av nådeärenden 1993/94:30 s. 55
av vissa asylärenden 1993/94:30 s. 64
med anledning av
riksdagens
privatiseringsbemyndigand
e 1993/94:30 s. 79
Regeringens kontakter med
bilindustrin 1994/95:30 s. 137
Regeringens kontroll av
säkerhetspolisens verk-
samhet
se säkerhetspolisens
(Säpo) verksamhet
Regeringens
normgivningsbemyndiganden
, regist-
rering av 1993/94:30 s. 33
Regeringens praxis i
asylärenden 1990/91:30 s. 65
Regeringens rätt att ingå
överenskommelse med
annan stat eller med
mellanfolklig
organisation 1988/89:30 s. 19
1991/92:30 s. 33
Regeringens sammansättning,
förändringar med
anledning av Olof Palmes
död 1985/86:25 s. 1
1986/87:33 s. 4
Regeringens sammansättning
och regeringsarbetets
organisation 1989/90:30 s. 6
1990/91:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 7
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringens tillämpning av
3 kap. 2 § tredje stycket
riksdagsordningen 1980/81:25 s. 8
Regeringens
utnämningspolitik
se även
Tjänstetillsättningar och
Utnämning av statsråd
till visst ämbete 1988/89:30 s. 73
Regeringsarbetet den
1/3-13/3 1986 1986/87:33 s. 16
Regeringsarbetets
organisation 1990/91:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 7
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringsbeslut
avbryta pågående försök
med förkortad
grundutbildning av
värnpliktiga 1991/92:30 s. 60
den 14 april 1994 om rätt
för vissa asylsökande att
få stanna i Sverige 1994/95:30 s. 209
den 21 juni 1993 i fråga
om asylsökande från
Bosnien 1993/94:30 s. 75
den språkliga
utformningen av 1991/92:30 s. 25
rättelse av 1991/92:30 s. 26
om avvisning av
asylsökande peruaner 1992/93:30 s. 103
1993/94:30 s. 70
om medel för
informationsinsater i
samband med
folkomröstningen om svenskt
EU-medlemskap 1994/95:30 s. 129
om medel för
informationsinsatser om
europeisk integration1992/93:30 s. 129
om utlämning,
utformningen av 1990/91:30 s. 13
om värnpliktiga i
mobiliserings- och
förplägnadstjänst 1993/94:30 s. 170
Regeringskansliet
kostnadsansvaret för
resor företagna av
statsråd och politiskt
tillsatta tjänstemän 1994/95:30 s. 215
1993/94:30 s. 18
1994/95:30 s. 21
statistik och andra
redovisningar 1989/90:30 s. 14
1990/91:30 s. 11
1991/92:30 s. 9
1992/93:30 s. 8
1993/94:30 s. 9
1994/95:30 s. 19
Regeringskansliets
anvisningar för
propositions-
skrivning vad gäller
reglerna i 3 kap. 2 §
tredje
stycket riksdagsordningen1980/81:25 s. 8
Regeringskansliets
organisation och
arbetsformer 1974:22 s. 3
1975:12 s. 4
1976/77:44 s. 8
1978/79:30 s. 5
1982/83:30 s. 5
1984/85:35 s. 5
1986/87:33 s. 4
1987/88:40 s. 4
1988/89:30 s. 5
1989/90:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 8
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringskansliets
upphandling
av konsulttjänster 1994/95:30 s. 43
riktlinjer för 1994/95:30 s. 47
Regeringsprotokoll, formell
granskning 1993/94:30 s. 7
1994/95:30 s. 16
Regeringsskiftet
1976 1976/77:44 s. 4
1978 1978/79:30 s. 3
1979 1979/80:50 s. 4
1981 1981/82:35 s. 3
1982 1982/83:30 s. 3
1986 (med anledning av
statsminister Olof Palmes
död) 1985/86:25 s. 3
1990 1989/90:30 s. 7
1991 1991/92:30 s. 5
1994 1994/95:30 s. 10
Regeringsärenden,
handläggning enligt 7
kap. 3 §
andra meningen
regeringsformen 1991/92:30 s. 25
1993/94:30 s. 7
Regeringsärendenas antal,
utvecklingen av 1971:34 s. 2
1972:26 s. 2
1973:20 s. 2
1974:22 s. 2
1975:12 s. 3
1981/82:35 s. 2
1983/84:30 s. 3
1984/85:35 s. 4
1985/86:25 s. 4
1986/87:33 s. 5
1987/88:40 s. 6
1988/89:30 s. 6
1989/90:30 s. 16
1990/91:30 s. 12
1991/92:30 s. 11
1992/93:30 s. 11
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 15
Regeringsärendenas
beredning 1977/78:35 s. 3
1984/85:35 s. 8
1985/86:25 s. 7
1989/90:30 s. 9
i fråga om Arlandabanan1994/95:30 s. 171
Regionalpolitiskt stöd 1977/78:35 s. 32
1985/86:25 s. 41
Regleringsbrev, expediering
av 1971:34 s. 18
Regleringsbrev för
budgetåret 1981/82 1982/83:30 s. 44
Religionsundervisning,
befrielse från 1972:26 s. 15
1973:20 s. 19
Remissbehandling av
besvärsärenden 1974:22 s. 31
1975:12 s. 33
1975/76:50 s. 5
1979/80:50 s. 14
Remisser till Lagrådet 1972:26 s. 6
1973:20 s. 10
1974:22 s. 28
1975:12 s. 21
1975/76:50 s. 19
1976/77:44 s. 15
1977/78:35 s. 8
1978/79:30 s. 7
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 6
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 10
1985/86:25 s. 5
1986/87:33 s. 6
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 8
1989/90:30 s. 18
1990/91:30 s. 18
1991/92:30 s. 12
1992/93:30 s. 12
1993/94:30 s. 12
1994/95:30 s. 25
Remissförfarande,
beslutsmotiveringar, hand-
läggning av 1990/91:30 s. 14
Remissyttranden i
propositioner,
redovisningen av 1972:26 s. 12
1973:20 s. 11
Resning, möjlighet till i
ärende som avgjorts av
regeringen 1980/81:25 s. 15
Riksbanken, samråd med
regeringsföreträdare om
penningpolitiken 1991/92:30 s. 80
Riksbanksfullmäktige,
dröjsmål vid tillsättning
av
ordförande 1975:12 s. 31
Riksdagens bemyndiganden i
normgivningshänse-
ende, redovisning av 1975/76:50 s. 39
1983/84:30 s. 5
1985/86:25 s. 10
1986/87:33 s. 12
1987/88:40 s. 10
1989/90:30 s. 17
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
1993/94:30 s. 31
Riksdagens beslut
om lokalisering av
Högskolan för
lärarutbildning,
regeringens handläggning
av 1992/93:30 s. 39
rörande ROT-verksamheten,
regeringens åtgärder med
anledning av 1992/93:30 s. 40
Riksdagens skrivelser,
regeringens behandling av1971:34 s. 20
1972:26 s. 5
1973:20 s. 14
1974:22 s. 29
1975:12 s. 26
1975/76:50 s. 31
1976/77:44 s. 24
1977/78:35 s. 15
1978/79:30 s. 13
1979/80:50 s. 27
1979/80:52 s. 1
1980/81:25 s. 26
1981/82:35 s. 10
1983/84:30 s. 4
1984/85:35 s. 22
1985/86:25 s. 39
1986/87:33 s. 78
1987/88:40 s. 60
1988/89:30 s. 23
1989/90:30 s. 24
1990/91:30 s. 38
1991/92:30 s. 27
1992/93:30 s. 31
1993/94:30 s. 33
1994/95:30 s. 38
Riksdagsledamots
tjänstledighet från
statlig befatt-
ning 1985/86:25 s. 46
Riksdagsordningen 3 kap. 2
§ tredje stycket, rege-
ringens tillämpning av 1980/81:25 s. 8
Riktlinjer för yrkesmässig
trafik 1975:12 s. 32
ROT-verksamheten,
regeringens åtgärder med
anledning av riksdagens
beslut 1992/93:30 s. 40
Rutiner för avvisande av
främmande fartyg på
svenskt territorialvatten 1975:12 s. 32
Rysk regeringsdelegation,
besök av 1991/92:30 s. 49
Rysslands president, brev
om ubåtskränkningar till1994/95:30 s. 107
Rådet för mångfald inom
massmedierna 1994/95:30 s. 250
Rättspsykiatriska
undersökningar 1988/89:30 s. 74
Rörelsehindrade elevers
gymnasiestudier 1988/89:30 s. 93
Saab-Scania AB, tillstånd
att anlägga en
bilindustri
på Kockums område i Malmö1987/88:40 s. 61
Samarbetsavtal på
krigsmaterielområdet,
befogen-
het att underteckna 1994/95:30 s. 225
Samer, utbildningsministerns
sammanträffande med 1992/93:30 s. 56
Samhällsägda
utvecklingsbolag,
inrättande av 1980/81:25 s. 26
Sammansatt finans- och
skatteutskott - handlägg-
ningen av skattefrågor 1975/76:50 s. 49
Samråd mellan
regeringsföreträdare och
Riksban-
ken om penningpolitiken 1991/92:30 s. 80
Sanktionerna mot Irak 1991/92:30 s. 50
SAS - de s.k. frikorten 1977/78:35 s. 29
Schein, Harry - arvode för
utredningsuppdrag 1974:22 s. 39
Sekretesskyddad handling,
landstings utlämnande
av till statlig myndighet 1974:22 s. 39
Sekretesslagens tillämpning
i Utrikes- och För-
svarsdepartementen 1985/86:25 s. 15
1988/89:30 s. 17
1990/91:30 s. 30
Serafimerlasarettet,
placering av medicinska
forskartjänster vid
nedläggning av 1979/80:50 s. 35
Serafimerlasarettets
portalbyggnader,
överlåtelse till
Stockholms kommun 1982/83:30 s. 37
Sjukjournaler, utlämnande
av från landstingskom-
munalt organ till statlig
myndighet (besvärsärende)1974:22 s. 39
Sjukvårdsfrågor, hälso- och1990/91:30 s. 85
Skadestånd till en f.d.
handelssekreterare 1975:12 s. 32
Skeppsankaret AB, direktiv
till statens företrädare1991/92:30 s. 69
Skogsbrukares
trygghetsförsäkring 1984/85:35 s. 25
Skogsindustrin m.m. i
Polen, svensk hjälp till1992/93:30 s. 56
Skoimporten, inskränkningar
i 1975/76:50 s. 37
Skolbyggen, lånetillstånd
för finansiering av 1971:34 s. 20
Skolöverstyrelsen, beslut
om Birgitta Ulvhammars
förordnande som
generaldirektör för 1981/82:35 s. 36
Skolöverstyrelsen -
tillsättning av
generaldirektör 1981/82:35 s. 36
Slopandet av beteckningen
Kunglig i namnet på
statliga myndigheter 1975:12 s. 31
Småbåtshamn,
våtmarkskonvention om 1989/90:30 s. 86
Socialdepartementet,
regeringsprotokoll 1994/95:30 s. 18
Socialutredningen, direktiv
till 1976/77:44 s. 41
Socionomutbildningen och
vuxenutbildningen,
vissa frågor om 1972:26 s. 15
Sovjetunionen, uppgift om
svensk underrättelse-
verksamhet på 1950-talet1994/95:30 s. 99
Spannmålsbeslut, 1985 års1987/88:40 s. 64
Spannmålshandeln, reglering
av underskott i 1985/86:25 s. 41
Språkgranskning av vissa UD-
dokument 1983/84:30 s. 33
SSAB - vissa frågor rörande
den ekonomiska upp-
görelsen i samband med
bildandet av Svenskt Stål
AB 1982/83:30 s. 36
Stadsplan för kvarteret
Bryggeriet i Lund 1980/81:25 s. 31
Stadsplan för kvarteret
Triangeln i Malmö 1985/86:25 s. 43
Stasidokument, regeringens
agerande i frågan om
att utfå vissa handlingar
från myndigheter i
annat land 1993/94:30 s. 166
Statens konstmuseer,
regeringens handläggning
av
fråga om bevakning och
säkerhet vid 1993/94:30 s. 171
Statens
strålskyddsinstitut,
handläggning av
skrivelse från 1978/79:30 s. 39
Statens stöd till
Nordbanken 1994/95:30 s. 85
Statistik, kommittéväsendet1994/95:30 s. 22
Statlig personalpolitik 1990/91:30 s. 80
Statliga företag
försäljning av aktier i
AssiDomän AB 1994/95:30 s. 144
löner och arvoden till
ledningarna 1994/95:30 s. 168
privatiseringen av 1993/94:30 s. 79
ägandet av Nordbanken 1994/95:30 s. 90
Statliga verk och företag,
statstjänstemän som
styrelseledamöter i 1971:34 s. 19
1972:26 s. 13
1986/87:33 s. 71
Statsföretag AB,
regeringens befattning
med frågor
rörande ledningen av 1971:34 s. 19
1982/83:30 s. 26
Statsminister Bildts
anförande "Sverige och de
baltiska länderna" den 17
november 1993 1993/94:30 s. 153
brev till Rysslands
president 1994/95:30 s. 107
uttalande i fråga om
sovjetiska
spionerianklagelser 1994/95:30 s. 99
Statsminister Carlssons
brev till Iraks president1990/91:30 s. 60
Statsminister Palmes
brevväxling med Cubas
premiärminister 1975:12 s. 17
1975/76:50 s. 36
Statsråd
innehav av värdepapper1992/93:30 s. 42
1993/94:30 s. 157
jäv för 1978/79:30 s. 36
1981/82:35 s. 38
1992/93:30 s. 42
kontakter med Gota-
koncernens huvudägare
Trygg-Hansa SPP Holding1994/95:30 s. 96
vissa uttalanden av 1991/92:30 s. 43
1992/93:30 s. 93, s. 104, s. 127
1993/94:30 s. 60
1994/95:30 s. 244
Statsråd och politiskt
tillsatta tjänstemän i
rege-
ringskansliet,
konstnadsansvaret för
resor 1994/95:30 s. 215
Statsrådens tjänsteresor1985/86:25 s. 47
Statsråds beslutanderätt1976/77:44 s. 12
1977/78:35 s. 5
Statsråds
förmögenhetsinnehav 1983/84:30 s. 36
1992/93:30 s. 42
1993/94:30 s. 157
1994/95:30 s. 202
Statsrådsberedningen,
uttalande av ang. boken
Industrispionage 1984/85:35 s. 30
Statsrådsgrupperna, de nya1990/91:30 s. 7
Statsrådsprotokoll,
offentliggörande av 1971:34 s. 3
Statsrådsprotokoll,
redovisning av innehåll i 1974:22 s. 2
1975:12 s. 3
Statstjänstemän i styrelser
för statliga verk 1972:26 s. 13
1986/87:33 s. 71
Stiftelsen framtidens
kultur
bemyndigande att inrätta1994/95:30 s. 216
utbyte av
styrelseledamöter 1994/95:30 s. 230
Stiftelser, agerande mot
vissa 1994/95:30 s. 229
Stråförkortningsmedel,
användning av 1987/88:40 s. 63
Studiestödsförordningen
avseende Nordiskt musik-
konservatorium 1979/80:50 s. 36
Styrelseledamöter,
Vägverket och
Trafiksäkerhets-
verket 1992/93:30 s. 113
kommittésekreterare 1992/93:30 s. 108
landshövding i
Norrbottens län 1992/93:30 s. 112
Stålverk 80-projektet 1976/77:44 s. 28
1977/78:35 s. 23
Svensk författningssamling
(SFS), utgivningen av 1971:34 s. 15
1972:26 s. 4
1973:20 s. 13
1974:22 s. 33
1975:12 s. 22
1975/76:50 s. 20
1976/77:44 s. 17
1977/78:35 s. 12
1978/79:30 s. 10
1979/80:50 s. 8
1980/81:25 s. 9
1981/82:35 s. 8
1983/84:30 s. 8
1984/85:35 s. 13
1985/86:25 s. 14
1986/87:33 s. 9
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 9
1989/90:30 s. 19
1990/91:30 s. 20
1991/92:30 s. 20
1992/93:30 s. 21
1993/94:30 s. 26
1994/95:30 s. 36
Svensk kustfart, utländska
fartyg i 1989/90:30 s. 101
Svenska Dagbladet -
tryckfrihet och sekretess1983/84:30 s. 33
Svenska Dagbladet,
tryckfrihetsåtal mot 1986/87:33 s. 73
Svenska fältsjukhuset 1990/91:30 s. 60
Sverige och Gulfkriget 1990/91:30 s. 57
Sveriges
lantbruksrepresentation i
utlandet 1974:22 s. 29
Sveriges Radio AB, vissa
frågor 1992/93:30 s. 130
Sveriges Radio-koncernen,
ordförande och styrelse-
ledamöter inom 1991/92:30 s. 80
Sveriges turistråd 1991/92:30 s. 76
Swedish Ordnance AB,
bildandet av 1991/92:30 s. 71
Sydafrika, undantag från
handelsförbudet 1992/93:30 s. 118
Sydafrikalagen, dispens
från 1980/81:25 s. 60
Säkerhetsfrågor,
regeringens befattning
med 1987/88:40 s. 47
1991/92:30 s. 60
Säkerhetsfrågor, skrivelse
om vissa 1993/94:30 s. 173
Säkerhetskontroll på
flygplats, regeringens
beslut
att medge polismyndighet
rätt att mot ersättning
utföra 1993/94:30 s. 173
Säkerhetspolisens (Säpo)
verksamhet
betr.
sjukvårdsförvaltningen i
Göteborg 1975/76:50 s. 42
regeringens kontroll av1978/79:30 s. 33
1979/80:50 s. 34
1982/83:30 s. 41
1988/89:30 s. 60
Säkerhetspolitiska frågor,
statsminister Bildts
agerande i vissa 1994/95:30 s. 99
Södra Skogsägarna AB,
statligt engagemang i 1984/85:35 s. 48
Tandläkarutbildning för
iranier 1984/85:35 s. 47
Tandvårdstaxan -
tillämpningen av
tandvårdsför-
säkringen 1975:12 s. 30
1990/91:30 s. 90
Taxitrafiken i Lerum 1979/80:50 s. 37
1979/80:52 s. 6
TCO-konflikten våren 19851985/86:25 s. 17
Teknikbrostiftelserna,
regeringens beslut att
tillföra
LKAB-aktier 1993/94:30 s. 173
Tekofrågor, regeringens
handläggning av med
anledning av riksdagsbeslut1981/82:35 s. 11
TELUB-ärendet - utbildning
i Sverige av libyska
medborgare 1979/80:50 s. 30
1979/80:52 s. 4
1980/81:25 s. 31
1981/82:35 s. 39
Terroristbestämmelser,
utvisning enligt 1990/91:30 s. 72
Terroristlagstiftningen,
tillämpningen av 1975/76:50 s. 43
1977/78:35 s. 32
1980/81:25 s. 70
1984/85:35 s. 15
Terrängkörningslagen -
bemyndigande till rege-
ringen 1975/76:50 s. 39
Thailand,
krigsmaterielexport till1990/91:30 s. 50
1993/94:30 s. 136
Tillfälliga organ under
regeringen, myndighets-
utövning i 1992/93:30 s. 27
Tillståndsplikt enligt
miljöskyddslagen i fråga
om
vägar och flygplatser 1975/76:50 s. 31
Tjeckoslovakiska
medborgare, utvisning av1986/87:33 s. 64
Tjernobylkatastrofen 19861986/87:33 s. 51
Tjänstebrev och
distribution av visst
informations-
material från
intresseorganisation 1975:12 s. 32
Tjänsteman i flygvapnet,
överförande av till dispo-
nibilitet 1985/86:25 s. 47
Tjänstetillsättningar
biståndskontorschef 1993/94:30 s. 149
Domstolsverket 1975/76:50 s. 48
1987/88:40 s. 59
dröjsmål i fråga om
tillsättning av viss
landshövding 1974:22 s. 39
EG/EU-institutioner,
rekrytering till tjänster
inom 1993/94:30 s. 148
Finansinspektionen, byte
av chef 1993/94:30 s. 139
generaldirektör vid
Skolöverstyrelsen 1981/82:35 s. 36
generaldirektörer åren
1976-1986 1986/87:33 s. 66
kommittésekreterare 1992/93:30 s. 108
kyrkliga tjänster 1972:26 s. 15
landshövding i
Norrbottens län 1992/93:30 s. 112
lektor i organisk kemi
vid Lunds universitet
(Hellmers-ärendet) 1975/76:50 s. 49
1976/77:44 s. 41
1981/82:35 s. 42
länsbostadsdirektör i
Blekinge län 1989/90:30 s. 81
medbestämmandelagens
tillämpning vid
tillsättning av högre
tjänster 1979/80:50 s. 25
ordförande i
Riksbanksfullmäktige 1975:12 s. 31
politiskt tillsatta
tjänstemän i
regeringskansliet 1993/94:30 s. 10
Postverket 1984/85:35 s. 56
professor i
datorlingvistik vid
Universitetet i Uppsala1989/90:30 s. 82
professor i musikvetenskap
vid Lunds universitet 1986/87:33 s. 68
1987/88:40 s. 60
regeringens praxis i
förhållande till
jämställdhetslagen 1983/84:30 s. 20
1984/85:35 s. 19
Regeringsrätten 1987/88:40 s. 59
rådgivare vid Interpol,
m.m. 1989/90:30 s. 81
skoldirektör i Lomma 1979/80:50 s. 35
styrelseledamöter,
Vägverket och
Trafiksäkerhetsverket1992/93:30 s. 113
Tullverket 1984/85:35 s. 52
universitetslektor i
fysik vid Lunds
universitet 1986/87:33 s. 67
utlandsmyndigheter,
svenska, chefer för 1987/88:40 s. 57
verkschefer 1986/87:33 s. 66
1987/88:40 s. 57
verkschefer 1988/89:30 s. 73
1989/90:30 s. 79
1990/91:30 s. 77
verkställande direktör i
Svensk Bilprovning AB 1985/86:25 s. 35
vikariat som
överbibliotekarie vid
Musikaliska akademins
bibliotek 1980/81:25 s. 15, s. 18
Tjänstledighet från viss
domartjänst 1984/85:35 s. 54
Tobaksrökning, åtgärder mot1971:34 s. 20
1976/77:44 s. 40
Trafiksäkerhetsverket,
tillsättande av
styrelseleda-
möter i 1992/93:30 s. 113
Trafiktillstånd för viss
busstrafik 1975/76:50 s. 46
se även
Yrkestrafikförordningen
Triangeln i Malmö,
stadsplan för 1985/86:25 s. 43
Trygg-Hansa SPP Holding,
statsråds kontakter med
Gota-Koncernens huvudägare1994/95:30 s. 96
Trygghetsförsäkring för
skogsbrukare 1984/85:35 s. 25
Tulltaxa, rättelse i lagen
om 1981/82:35 s. 40
Tätbebyggelseförbud,
undantag från 1980/81:25 s. 31
1982/83:30 s. 41
U-landsbistånd m.m. 1991/92:30 s. 77
Ubåt 137 - grundstötning i
Blekinge skärgård 1981/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i
Gåsefjärden 1981/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i
Hårsfjärden 1982/83:30 s. 23
Ubåtskränkningar, brev till
Rysslands president 1994/95:30 s. 109
Ubåtsskyddskommissionen
diarieföringen av det
s.k. Fermbrevet 1983/84:30 s. 30
ledamoten Carl Bildts
resa till USA 1983/84:30 s. 29
UD:s antagningsnämnd, visst
ledamotskap i 1984/85:35 s. 31
UD:s rutiner vid kontakter
med massmedia 1984/85:35 s. 29
Umeå universitetsbibliotek,
granskningsexemplar
av tryckt skrift till 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
Underrättelse- och
säkerhetsfrågor, vissa1991/92:30 s. 60
se även Personalkontroll
och Värnpliktiga
Underrättelseverksamhet mot
Sovjetunionen på
1950-talet, uppgift om
svensk 1994/95:30 s. 99
Ungdomslagen, tillämpningen
av 1983/84:30 s. 43
Uppgiftslämnande till
massmedierna 1983/84:30 s. 45
Upphandlingsfrågor
ARE-bolagen 1974:22 s. 41
av datorer för försvaret 1973:28 s. 19
bevakningstjänster i
Stockholms tunnelbana 1987/88:40 s. 65
Crownair AB 1974:22 s. 40
konsulttjänster 1974:22 s. 41
1994/95:30 s. 43
regeringskansliets
riktlinjer 1994/95:30 s. 47
Utanordnande av arvode för
visst utredningsupp-
drag (Harry Schein) 1974:22 s. 39
Utbetalning av visst
skadestånd till f.d.
handelssek-
reterare 1975:12 s. 32
Utbildningsanslag i
budgetpropositionen
1990/91 1990/91:30 s. 25
Utbildningsdepartementet
anlitande av Gramma AB1994/95:30 s. 80
regeringsprotokoll 1994/95:30 s. 17
upphandling av
konsulttjänster 1994/95:30 s. 79
Utbildningsdepartementet,
anslagsfrågor inom 1992/93:30 s. 115
"Utflaggningsärende" -
tillstånd till
överlåtelse av
fartyg 1979/80:50 s. 32
Utlandssvenskarnas rösträtt1975/76:50 s. 47
Utlämnande av underlag
rörande kommande
försvarsbeslut 1994/95:30 s. 245
Utlämning, utformningen av
regeringsbeslut om 1990/91:30 s. 13
Utländska fartyg i svensk
kustfart 1989/90:30 s. 103
Utländskt fastighetsförvärv1983/84:30 s. 43
Utlänningslagen,
tillämpningen av 1977/78:35 s. 32
1979/80:50 s. 20
1979/80:52 s. 1
1980/81:25 s. 70
1982/83:30 s. 10
1983/84:30 s. 11
1984/85:35 s. 15
Utlänningslagen, vissa
handläggningsfrågor 1990/91:30 s. 74
Utlänningsnämnden,
förordnande av ledamöter
i 1991/92:30 s. 83
Utlänningsärenden
asylansökningar från
kosovoalbaner 1993/94:30 s. 77
asylsökande från Bosnien1993/94:30 s. 75
asylsökande från
Republiken Makedonien1994/95:30 s. 209
avvisning av vissa
peruanska medborgare 1992/93:30 s. 103
1993/94:30 s. 70
barns rättigheter 1990/91:30 s. 69
direktavvisningar till
Polen under 1990 1990/91:30 s. 71
förvar av barn 1987/88:40 s. 53
1990/91:30 s. 70
handläggningsfrågor 1990/91:30 s. 74
handläggningstider 1982/83:30 s. 10
1984/85:35 s. 15
1987/88:40 s. 50
1988/89:30 s. 63
1989/90:30 s. 72
1990/91:30 s. 64
invandrarministern, visst
uttalande 1987/88:40 s. 55
1992/93:30 s. 93
medborgarskap 1973:20 s. 7
regeringens praxis i
asylärenden 1990/91:30 s. 65
terroristbestämmelserna1987/88:40 s. 52
1988/89:30 s. 66
1990/91:30 s. 72
utländskt medborgarskap,
befrielse från 1990/91:30 s. 75
utvisningsärenden, praxis
i 1987/88:40 s. 50
1988/89:30 s. 64
1989/90:30 s. 74
viseringspraxis 1989/90:30 s. 77
Invandrarverket,
regeringens kontakter med1992/93:30 s. 93
Schengenavtalet 1992/93:30 s. 103
visumplikt, införande av1992/93:30 s. 93
Utnämning av statsråd till
visst ämbete (Ove Rainer
till justitieråd) 1983/84:30 s. 34
Utnämning av verkställande
direktörer 1992/93:30 s. 114
Utnämningar av
generaldirektörer och
verkschefer m.fl.
se Tjänstetillsättningar
Utnämningar, ordinarie
domartjänster 1990/91:30 s. 78
Utnämningsärenden 1990/91:30 s. 77
Utrednings- och
remissväsendet 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
Utrikesdepartementets
organisation 1975:12 s. 5
Utrikesdepartementets
rutiner vid kontakter med
massmedierna 1984/85:35 s. 29
Utrikesfrågor, vissa 1991/92:30 s. 46
Utrikesnämnden, vissa
frågor rörande 1975/76:50 s. 36
Uttalanden av statsråd
ifrågasatt
överensstämmelse med
regeringens uppfattning1993/94:30 s. 63
om rättsavgöranden 1993/94:30 s. 61
statsminister Bildt om
viss
underrättelseverksamhet1994/95:30 s. 102
vissa uttalanden 1991/92:30 s. 43
1992/93:30 s. 93, s. 104, s. 127
1994/95:30 s. 244
Utvisning enligt
terroristbestämmelserna1990/91:30 s. 72
Utvisning på grund av brott1983/84:30 s. 11
UV Shipping, fördelning av
aktier i samband med
nyemission 1988/89:30 s. 91
Vapenexport
se Krigsmaterielexport
Vapenvägrare - nåd i
brottmål 1981/82:35 s. 8
Varvsfrågor
Kockums AB, visst anslag
till 1986/87:33 s. 83
statligt stöd till
Öresundsvarvet, Kalmar
Varv AB och Kockum
Construction AB 1980/81:25 s. 63
1981/82:35 s. 37
Vellinge kommun, omläggning
av väg 100 i 1989/90:30 s. 86
Verksamhetstid för 1979 års
kyrkomötes utred-
ningsnämnd 1979/80:50 s. 36
Verkschefers bisysslor 1986/87:33 s. 72
Verkschefsfrågor
Datainspektionen -
Socialstyrelsen -
Riksrevisionsverket 1985/86:25 s. 33
Verksledningsbeslutet och
myndighetsinstruktionerna1989/90:30 s. 32
Verkställande direktörer,
utnämning av 1992/93:30 s. 114
Vetebiståndet till
svältande länder 1975/76:50 s. 47
Vietnam och viss
skuldreglering 1984/85:35 s. 43
Viggenplanet, export av och
garantifrågor 1976/77:44 s. 39
Villkorslagen,
tillämpningen av 1978/79:30 s. 26
Viseringsfrågor inom UD 1988/89:30 s. 22
VM-kvalmatchen i fotboll,
polisingripanden i
september 1989 i 1990/91:30 s. 84
Volvo AB och Procordia AB,
affären mellan 1990/91:30 s. 94
1992/93:30 s. 127
Volvo-Renaultaffären 1994/95:30 s. 137
Volvoärendet - principavtal
mellan AB Volvo och
den norska staten om
bildandet av svensk-norsk
koncern 1978/79:30 s. 29
Vuxentandvård,
ersättningssystemet för1994/95:30 s. 34
Vuxenutbildningen och
socionomutbildningen 1972:26 s. 15
Vårdhemmet Majgården i
Gnesta, kommunika-
tionsministerns engagemang
i 1992/93:30 s. 55
Våtmarkskonvention om
småbåtshamn och om-
läggning av väg 100 i
Höllviken i Vellinge kommun1989/90:30 s. 86
Väg 100 i Höllviken,
omläggning av 1989/90:30 s. 86
Väganslag, disposition av1976/77:40 s. 40
Vägomläggning vid Sätra i
Skaraborgs län, arbets-
plan för 1985/86:25 s. 47
Vägverket, tillsättande av
styrelseledamöter i 1992/93:30 s. 113
Vägverket, överklagat
beslut av 1993/94:30 s. 8
Vägverkets arbetsplan för
omläggning av väg 202
vid Sätra i Skaraborgs län1985/86:25 s. 47
Värdepapper, statsråds
innehav av 1992/93:30 s. 42
1994/95:30 s. 202
Värnpliktiga
personalkontroll i
samband med kommendering
av 1991/92:30 s. 60
regeringsbeslut att
avbryta pågående försök
med förkortad
grundutbildning av 1991/92:30 s. 60
Värnpliktiga i
mobiliserings- och
förplägnadstjänst,
regeringsbeslut om 1993/94:30 s. 170
Värnpliktsvägrare - nåd i
brottmål 1981/82:35 s. 8
Västra Gulfstaterna,
krigsmaterielexpeort till1993/94:30 s. 133
Västtyska ambassaden,
ockupation av i april
1975 1975/76:50 s. 32
Yrkesmässig trafik med
buss, riktlinjer för 1975:12 s. 32
Yrkestrafikförordningen -
Försva-rets
civilförvaltnings dispens
från reglerna i
(försöksverksamhet
betr.fria värnpliktsresor
med chartrade bussar) 1975/76:50 s. 46
Äldreomsorgens
organisation, hälso- och
sjukvård 1990/91:30 s. 85
Öresund, fast förbindelse
över 1990/91:30 s. 95
Öresundsbron,
beslutsunderlag för 1991/92:30 s. 74
Öresundsbroprojektet,
redovisning till
riksdagen av
de ekonomiska
förutsättningarna för1994/95:30 s. 191
Öresundsvarvet i
Landskrona, fråga om
nedlägg-
ning av 1980/81:25 s. 63
Överläggningar med
partiledarna 1990/91:30 s. 8
Innehållsförteckning
Inledning 1
Sammanfattning 1
1. Regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation 8
2. Regeringsprotokollen 9
2.1 Statistik 9
2.2 Formell granskning av
regeringsprotokollen 10
3. Regeringskansliet 11
4. Kommittéväsendet 12
5. Författningsutgivningen 12
6. Riksdagens skrivelser 16
7. Särskilda organ för utredning,
rådgivning och förvaltning 21
7.1 Inledning 21
7.2 Organ redovisade i bilaga 4
till kommittéberättelsen för åren
1993 och 1994 21
7.3 Rådgivande organ inrättade
sedan oktober 1994 23
8. Revisionen i regeringskansliet 24
9. Utbildningsdepartementets
administration 24
10. Regeringens organisation för
handläggning av EU-frågor 26
11. Regeringens tillämpning av
reglerna om allmänna handlingar i
ärenden som berör Sveriges
förhållande till EU 27
12. Jäv för statsråd 30
13. Förhållandet mellan regeringen
och de statliga bolagen 35
13.1 Inledning 35
13.2 Visst uttalande av
näringsminister Sten Heckscher 38
13.3 Utövandet av statens ägande i
Apoteksbolaget AB 42
14. Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik 52
15. Regeringens handläggning av
krigsmaterielexportfrågor 56
15.1 Inledning 56
15.2 Organisationen av
tillståndsgivningen 56
15.3 Utnämningen av ny
krigsmaterielinspektör 58
15.4 Utseende av nya ledamöter i
dåvarande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor 59
15.5 Tillsättningen av ledamöter i
Exportkontrollrådet 61
15.6 Godkännande av
licenstillverkningsavtal,
samarbetsavtal och
komponentleveranser 65
15.7 Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman 74
16. Regeringens handläggning av vissa
utlänningsärenden 91
16.1 Avvisningsbeslut av
asylsökande med såväl bosniskt som
kroatiskt medborgarskap 91
16.2 Regeringens tillämpning av
svensk lag i förhållande till FN:s
konvention om barnets rättigheter 94
16.3 Regeringens handläggning av
utlänningsärendet angående de s.k.
Åselefamiljerna 97
17. Svensk medverkan i samarbetet
inom Partnerskap för fred (PFF) 101
18. ÖB:s pressmeddelande om den
nordiska bataljonens uppgifter i
Bosnien 112
19. Regeringsuttalanden i vissa EU-
frågor 122
19.1 Utrikesminister Lena Hjelm-
Walléns uttalande om vetorätten
inom EU 122
19.2 Olika regeringars uttalanden
om svenskt deltagande i EMU:s
tredje fas 127
20. Näringsminister Per Westerbergs
handläggning av frågor kring Atle
Förvaltnings AB:s köp av aktier i
vissa riskkapitalbolag 134
21. Regeringsbeslut om tillstånd till
lottförsäljningsautomat 139
22. Särskilda s.k.
jämställdhetspengar till filmen
Bengbulan 143
23. Beredning av frågan om byggandet
av ett tredje järnvägsspår över
Riddarholmen 147
24. Utseende av styrelse för Statens
strålskyddsinstitut 151
25. Regeringens befattning med frågan
om Trav- och galoppskolans framtida
lokalisering 153
26. Övrigt 156
Utskottets anmälan 156
Reservationer 157
1. Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik (avsnitt 14) 157
2. Tillsättningen av ledamöter i
Exportkontrollrådet 157
(avsnitt 15.5) 157
3. Godkännande av
licenstillverkningsavtal,
samarbetsavtal och
komponentleveranser (avsnitt 15.6) 158
4. Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser
kriteriet mänskliga rättigheter 158
5. Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser
kriteriet mänskliga rättigheter 159
6. Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser
beslutsunderlaget 159
7. Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser s.k.
följd- och kompletteringsleveranser160
8. Tillstånd till
krigsmaterielexport till Oman
(avsnitt 15.7) såvitt avser
beredningsprocessen 160
9. Avvisningsbeslut av asylsökande
med såväl bosniskt som kroatiskt
medborgarskap (avsnitt 16.1) 160
10. Regeringens handläggning av
utlänningsärendet angående de s.k.
Åselefamiljerna (avsnitt 16.3) 161
11. Svensk medverkan i samarbetet
inom Partnerskap för fred (PFF)
(avsnitt 17) 162
12. ÖB:s pressmeddelande om den
nordiska bataljonens uppgifter i
Bosnien (avsnitt 18) 163
13. Olika regeringars uttalanden om
svenskt deltagande i EMU:s tredje
fas (avsnitt 19.2) 164
14. Särskilda s.k. jämställdhetspengar
till filmen Bengbulan (avsnitt 22)164