I detta betänkande tillstyrker utskottet ett
regeringsförslag som bl.a. innebär att det införs
en obligatorisk tvåpartsprocess i
förvaltningsdomstolarna, där det allmänna
företräds av den myndighet som först beslutade i
saken. Förslaget innebär att en
förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en
förvaltningsdomstol skall kunna överklaga
domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten skall
vidare vara motpart om en enskild överklagar
myndighetens beslut till domstol. Den ändrade
ordningen kombineras bl.a. med utvidgade
möjligheter för domstolen att avgöra ett mål utan
att kommunicera överklagandet med företrädare för
det allmänna.
Genom ett initiativ föreslår utskottet att även
socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen.
I denna del lägger utskottet därför fram ett
förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Utskottet anser dock att flera
frågeställningar är olösta när det gäller de
närmare konsekvenserna av reformen för
socialförsäkringsmålens del. Utskottet, som
konstaterar att dessa frågor ligger utanför
utskottets beredningsområde, föreslår ett
tillkännagivande av innebörd dels att överväganden
i dessa frågor skall ske inom regeringskansliet,
dels att eventuella lagförslag läggs fram för
riksdagen i så god tid att de kan träda i kraft
samtidigt som reformen i övrigt. Ikraftträdandet
senareläggs till den 1 maj 1996.
Till betänkandet har fogats en reservation (v).
Propositionen
I proposition 1995/96:22 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen
antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled,
3. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda
vägar,
4. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn
över hundar och katter,
5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
7. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
8. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell-
och pensionatrörelse,
9. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande
av pensionsutfästelse m.m.,
10. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
11. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,
12. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291),
13. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
14. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
15. lag om ändring i väglagen (1971:948),
16. lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
17. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,
18. lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
20. lag om ändring i lagen (1974:1066) om
förfarande med förverkad egendom och hittegods
m.m.,
21. lag om ändring utsädeslagen (1976:298),
22. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
23. lag om ändring i passlagen (1978:302),
24. lag om ändring i lagen (1979:357) om
yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg,
25. lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596),
26. lag om ändring i epizootilagen (1980:369),
27. lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter,
28. lag om ändring i lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden,
29. lag om ändring i lagen (1981:533) om
fiskevårdsområden,
30. lag om ändring i lagen (1982:636) om
anordnande av visst automatspel,
31. lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080),
32. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m.,
33. lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102),
34. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
35. lag om ändring i produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
36. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-
avgift,
37. lag om ändring i lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion,
38. lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144),
39. lag om ändring i lagen (1990:1183) om
tillfällig försäljning,
40. lag om ändring i lagen (1992:1231) om
märkning av textilier,
41. lag om ändring i lagen (1992:1232) om
märkning av hushållsapparater,
42. lag om ändring i lagen (1992:1326) om
personlig skyddsutrustning för privat bruk,
43. lag om ändring i lagen (1992:1327) om
leksakers säkerhet,
44. lag om ändring i lagen (1992:1402) om
undanförsel och förstöring,
45. lag om ändring i lagen (1992:1512) om
elektromagnetisk kompatibilitet,
46. lag om ändring i lagen (1992:1514) om
måttenheter, mätningar och mätdon,
47. lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur m.m.,
48. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel,
49. lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.,
50. lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll,
51. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220),
52. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring
i plan- och bygglagen (1987:10),
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på
s. 7.
I samband med propositionen behandlar utskottet
en med anledning av propositionen väckt motion.
Motionsyrkandet redovisas nedan.
Lagförslagen (med undantag för förslagen 2.5 och
2.6), som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga 1.
Motionen
1995/96:Ju5 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen avslår regeringens proposition
1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Utskottet
Inledning
Domstolsutredningen avlämnade i januari 1992
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-
talet - Arbetsuppgifter och förfaranderegler.
Förslagen i betänkandet tar sikte på
arbetsfördelningen mellan domstolar och
förvaltningsmyndigheter och mellan de allmänna
domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp
frågor om omprövning, överklagande och
instansordningen samt vissa andra processrättsliga
frågor. Betänkandet har remissbehandlats (se Ds
1993:5).
En stor del av Domstolsutredningens förslag har
lett till lagstiftning medan andra förslag ännu
bereds i Justitiedepartementet. Till de sistnämnda
frågorna hör bl.a. en allmän översyn av
förvaltningsprocessen.
I den nu aktuella propositionen behandlas
Domstolsutredningens förslag om införande av en
tvåpartsprocess i de allmänna
förvaltningsdomstolarna och vissa därmed
sammanhängande processrättsliga frågor. Vidare
behandlas, med några undantag, utredningens
återstående förslag om nedflyttning av mål från
kammarrätt till länsrätt och, i samband därmed, om
det skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt
för aktuella måltyper.
Bakgrund
Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m.
De tre centrala lagarna på förvaltningsrättens område är
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
(AFDL), förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL)
och förvaltningslagen (1986:223).
I AFDL finns grundläggande bestämmelser om de
allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs.
Regeringsrätten, kammarrätterna och länsrätterna.
FPL innehåller förfaranderegler för
rättskipningen i dessa domstolar.
Förvaltningslagen behandlar främst förfarandet
hos förvaltningsmyndigheterna.
Verksamheten vid de allmänna domstolarna regleras
i första hand av rättegångsbalken, medan de
allmänna förvaltningsdomstolarna, som nyss
framgått, tillämpar FPL. Förfarandereglerna
skiljer sig åt på framför allt det sättet att ett
mål som handläggs enligt rättegångsbalken i regel
skall avgöras på grundval av vad som kommer fram
vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling
medan förvaltningsprocesslagen har skriftlig
handläggning som huvudregel. Vidare gäller
officialprincipen vid handläggningen av mål hos
förvaltningsdomstol, enligt vad som uttalades vid
lagens tillkomst. Denna princip innebär att det
ytterst är domstolen som har ansvaret för
utredningen i målet. Principen om domstolens
utredningsansvar har slagits fast i 8 § FPL. Där
föreskrivs att rätten skall se till att mål blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vidare
sägs att rätten vid behov anvisar hur utredningen
bör kompletteras. I bestämmelsen finns också en
föreskrift av innebörd att överflödig utredning
får avvisas.
I en process i förvaltningsdomstol står i de
allra flesta fall någon enskilds intressen mot
allmänna intressen. I en del måltyper företräds de
allmänna intressena av ett allmänt organ såsom
part. Därmed har processen i dessa mål
tvåpartskaraktär och betecknas som
kontradiktorisk. I vissa måltyper kan det även
finnas fler än två parter. I de flesta måltyper
där enskilda intressen står mot allmänna är de
senare inte partsrepresenterade. Det är inom
förvaltningsprocessen brukligt att benämna dessa
mål enpartsmål. I sådana mål ankommer det
uteslutande på domstolen att tillvarata de
allmänna intressena.
En statlig myndighet anses inte utan
författningsstöd kunna överklaga ett beslut av en
annan förvaltningsmyndighet, om inte myndigheten i
beslutsinstansen intagit partsställning. En
statlig myndighet saknar i regel också rätt att
utan författningsstöd överklaga ett
domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut
ändrats.
Exempel på tvåpartsmål i de allmänna
förvaltningsdomstolarna är taxeringsmål och mål om
administrativa frihetsberövanden. Beslut i
taxeringsärenden fattas av skattemyndighet och
beslutet får överklagas hos länsrätten av den
skattskyldige, Riksskatteverket - och i fråga om
beslut om taxering till kommunal inkomstskatt -
kommunen. När det gäller de administrativa
frihetsberövandena enligt lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga skall
länsrätten besluta om vård enligt respektive lag
efter ansökan av socialnämnden. Nämnden företräder
sedan de allmänna intressena under hela processen
om sådan vård. Även på
socialförsäkringslagstiftningens område finns ett
tvåpartssystem som dock är annorlunda utformat.
Till detta återkommer utskottet i det följande.
FPL ger utrymme för flexibla lösningar när det
gäller tvåpartsprocess. Domstolen kan i många fall
med stöd av 10 § andra stycket FPL avgöra ett mål
utan hörande av motparten. Möjligheterna att
underlåta kommunikation utvidgades genom en
lagändring år 1987 (prop. 1986/87:113, JuU29,
rskr. 243).
I de mål som har enpartskaraktär kan
beslutsmyndigheten genom att till domstolen ge in
sitt omprövningsbeslut faktiskt gå i svaromål på
en enskilds överklagande. Domstolen kan även med
stöd av 13 § FPL i mål som formellt har
enpartskaraktär fordra in yttrande från en
förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i
saken.
Frågan om rättegångskostnader i förvaltningsmål
har under lång tid varit föremål för diskussion.
Här gäller inte någon huvudregel om
ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt
till ersättning för vinnande part som i allmän
domstol, även om det förekommer sådana ålägganden
i speciella fall i mål mellan enskilda. FPL bygger
i stället på tanken att parterna i regel skall
kunna få den hjälp de behöver utan att det uppstår
några kostnader för den enskilde.
Efter initiativ från utskottet (se t.ex. JuU
1984/85;14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23)
fick Domstolsutredningen i uppdrag att belysa
frågan om rättegångskostnader i
förvaltningsprocessen.
Denna fråga behandlas utförligt av utredningen. I
sitt betänkande (del A s. 619) konstaterar
utredningen att det i en förvaltningsprocess
endast sällan uppstår kostnader för enskilda
parter även om det finns undantagsfall. Med nu
gällande regler får den enskilde därvid nästan
alltid stå för sin egna kostnader, även om han
vinner processen. För en del fall är den ordningen
enligt utredningens mening stötande och det bör,
anser utredningen, finnas en reglering avseende
rättegångskostnader i förvaltningsprocesser som är
heltäckande.
Någon generell möjlighet för vinnande part att få
ersättning bör enligt Domstolsutredningen inte
införas. Utredningen föreslår att domstolen skall
få besluta att det allmänna skall svara för
enskild parts kostnader i målet om det - efter en
helhetsbedömning - med hänsyn till
omständigheterna framstår som oskäligt att han
själv skall bära dessa.
Domstolsutredningens betänkande har, som framgått
ovan, remissbehandlats. Den nu nämnda frågan är
ännu inte färdigbehandlad i Justitiedepartementet.
Det kan tilläggas att rättegångskostnader i viss
begränsad utsträckning kan ersättas enligt 3 kap.
2 § skadeståndslagen (1972:207) vid fel eller
försummelse vid myndighetsutövning och i
skatteärenden enligt lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om
skatt m.m. Möjligheterna att erhålla ersättning
enligt sistnämnda lag utvidgades förra året (prop.
1993/94:151, SkU31, rskr. 335).
Allmän rättshjälp kan utgå i rättslig
angelägenhet, vare sig det gäller ett ärende som
behandlas av domstol eller av
förvaltningsmyndighet eller fråga är om rådgivning
eller biträde i övrigt. I praxis har man varit
restriktiv med att bevilja allmän rättshjälp i
förvaltningsärenden och mål vid
förvaltningsdomstol. Detta hänger samman med
domstolens utredningsskyldighet i förvaltningsmål.
Som framgår av Domstolsutredningens ovannämnda
betänkande (del A s. 622) utgör undantagen framför
allt mål om verkställighet enligt föräldrabalken.
Allmän rättshjälp förekommer vidare i enstaka
körkortsmål och mål om socialt bistånd. När allmän
rättshjälp beviljas för ett mål i
förvaltningsdomstol har detta inte sällan samband
med att parten har språksvårigheter. Rättshjälp
genom offentligt biträde lämnas i vissa
förvaltningsmål eller ärenden som rör enskildas
personliga rörelsefrihet eller kroppsliga
integritet, dvs. ärenden som kan vara av
synnerligen ingripande betydelse för den enskilde
(jfr 41 § rättshjälpslagen [1972:429]).
Utskottet har under senare år vid flera
tillfällen behandlat frågan om utvidgad rättshjälp
i förvaltningsprocessen (se bl.a. 1990/91:JuU27 s.
4). Utskottet har avstyrkt bifall till motionerna
och hänvisat till att Domstolsutredningens
överväganden rörande utredningsskyldigheten och
ersättning för rättegångskostnader i
förvaltningsmål borde avvaktas. Riksdagen har
följt utskottet.
Den av regeringen utsedde särskilde utredare som
sett över rättshjälpslagen har i sitt betänkande
(1995:81) Ny rättshjälpslag (s. 209 f) utvecklat
sina tankar om vad en tvåpartsprocess inom
förvaltningsprocessen skulle kunna leda till när
det gäller behovet av rättshjälp. Han konstaterar
att i takt med en sådan utveckling torde den
utredningsskyldighet som i dag präglar
förvaltningsprocessen tunnas ut, och det kan bli
svårare för den enskilde att själv ta till vara
sin rätt. Om utvecklingen fortsätter i denna
riktning kan det, anför han, ifrågasättas om inte
ett behov av rättshjälp kan uppstå i ökad
omfattning. Det finns också de, anför han vidare,
som anser att tvåpartsprocessen underlättar den
enskildes möjligheter att urskilja de relevanta
frågorna och därmed ökar hans förmåga att ta till
vara sin rätt. Han anser att det vore förmätet av
honom att redan nu redovisa någon mer bestämd
uppfattning i denna fråga. Det finns, anför han,
skäl att avvakta regeringens förslag om ändringar
i förvaltningsprocesslagen och effekterna av detta
innan man tar ställning.
Allmänt om instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna
Principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i
första instans samt att talan skall väckas där är
praktiskt taget helt genomförd vid de allmänna
domstolarna. Så har däremot inte varit fallet när
det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Någon enhetlig instansordning har inte förekommit
inom denna domstolsorganisation. Den största delen
av antalet mål har visserligen prövats av länsrätt
som första domstolsinstans men merparten av de
måltyper som prövats av kammarrätt har fått sin
första domstolsprövning där.
Domstolsutredningen anförde i sitt ovannämnda
betänkande att en principiell utgångspunkt för den
fortsatta utvecklingen när det gäller denna
instansordning borde vara att den första
domstolsprövningen av ett förvaltningsärende
alltid borde ske i länsrätt. I betänkandet
lämnades förslag om nedflyttning från kammarrätt
till länsrätt av ett stort antal måltyper.
Regeringen tog i 1993 års budgetproposition
ställning för principen om att den första
domstolsprövningen skall ligga i länsrätt, och
riksdagen godkände de i propositionen angivna
riktlinjerna härom (prop. 1992/93:100 bil. 3, s.
24 f och s. 93, JuU24, rskr. 289). Reformarbetet
har skett etappvis och en första etapp trädde i
kraft den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133,
JuU24, rskr. 319). En andra etapp i genomförandet
av förslagen om nedflyttning av mål i
instanskedjan beslutades av riksdagen den 20
december 1994 och trädde i kraft den 1 april 1995
(prop. 1994/95:27, JuU6, rskr. 165).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att det införs en
obligatorisk tvåpartsprocess i
förvaltningsprocessen, där det allmänna företräds
av den myndighet som först beslutade i saken. En
förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en
förvaltningsdomstol skall som huvudregel kunna
överklaga domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten
skall vara motpart om en enskild överklagar
myndighetens beslut till domstol. Generella regler
om detta tas enligt förslagen in i FPL. När det
för särskilda måltyper finns behov av en avvikande
ordning regleras detta i den aktuella materiella
lagstiftningen. Den ändrade ordningen kombineras
enligt förslaget med utvidgade möjligheter för
domstolen att avgöra ett mål utan att kommunicera
överklagandet med företrädare för det allmänna.
Reglerna om kallelse till muntlig förhandling
justeras så att beslutsmyndigheten får föreläggas
att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte
utgör hinder för målets vidare handläggning och
avgörande.
I propositionen föreslås också att de flesta
kvarvarande mål som överklagas direkt till
kammarrätt flyttas ner till länsrätt som första
domstolsinstans. Det gäller bl.a. mål enligt plan-
och bygglagen, hälsoskyddslagen och
djurskyddslagen. Prövningstillstånd skall krävas
för dessa måltyper i ledet länsrätt-kammarrätt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
februari 1996.
Överväganden
Avslag på propositionen
I motion Ju5 (v) begärs att propositionen avslås av
riksdagen. Till stöd för detta anför motionärerna
att den nu föreslagna reformen om tvåpartsprocess
i förvaltningsprocessen förutsätter att
möjligheterna för erhållande av rättshjälp i
förvaltningsmål utökas. Den föreslagna reformen
måste, anförs det, balanseras genom en utvidgning
av möjligheterna till rättshjälp. I avvaktan på
ett förslag om utökade sådana möjligheter bör,
enligt motionärerna, regeringsförslaget inte
genomföras.
Vid ställningstagande till propositionen vill
utskottet erinra om att frågan om behovet av ett
tvåpartsförfarande i förvaltningsprocessen fanns
med redan i 1950-talets rättssäkerhetsdebatt men
att någon samlad bedömning inte kommit till stånd
före Domstolsutredningens arbete. Mot den
bakgrunden är det nu angeläget att frågan får en
lösning. För ett tvåpartssystem talar flera skäl
och som Lagrådet anför har den föreslagna
ordningen betydande fördelar. Genom förslaget
öppnas en möjlighet för en förvaltningsmyndighet
att överklaga ett domstolsavgörande genom vilket
myndighetens beslut har ändrats. Denna ordning ger
ett vidgat utrymme för prejudikatbildning och
möjligheter öppnas för myndigheterna att få en
ändring till stånd när ett domstolsavgörande
materiellt sett har blivit oriktigt. Som framförs
i propositionen får det anses vara ett allmänt
intresse att materiellt oriktiga avgöranden inte
blir bestående trots att det i sådana fall
genomgående blir fråga om ändringar till nackdel
för den enskilde. Det är vidare, anser utskottet,
angeläget att skapa goda förutsättningar för
prejudikatbildning på förvaltningsprocessens
område. Det innebär bl.a. att man uppnår en mer
likformig rättstillämpning och att
samhällsekonomiska vinster kan göras genom en
överklaganderätt för beslutsmyndigheten, eftersom
de domstolsavgöranden det gäller av naturliga skäl
måste avvika från myndighetens beslut. Den
föreslagna ordningen gäller också redan i vissa
måltyper och kan innebära fördelar i flera andra
hänseenden. Bl.a. kan utredningsmaterialet bli
fylligare i en tvåpartsprocess genom parternas
dialog. Den enskilde kan vinna fördelar genom att
de allmänna intressena blir partsföreträdda i
målen. Framför allt kan den enskildes förståelse
för sakomständigheterna öka i och med att
beslutsmyndigheten bemöter hans överklaganden. I
och med motpartens agerande kan den enskilde också
få bättre kunskap om vad som krävs av honom för
att han skall kunna vinna processen.
Utskottet är mot bakgrund av vad som anförts ovan
i princip berett att ställa sig bakom förslagen i
propositionen. Frågan är då om vad som anförs i
motion Ju5 har sådan tyngd att man nu ändå bör
avvakta. Härom vill utskottet anföra följande.
Utskottet vill för sin del understryka att den
utredningsskyldighet som domstolen åläggs jämlikt
8 § FPL inte påverkas av reformen. Domstolens
materiella processledning och utredningsansvar
enligt FPL, som i viss utsträckning ersätter
behovet av juridisk biträdeshjälp och därmed också
behovet av rättshjälp, kvarstår även efter ett
genomförande av förslaget. Ytterst har domstolen
alltjämt alltså ansvaret för utredningen i ärendet
eller målet. Denna utredningsskyldighet kan vara
av stor betydelse för den enskilde i en process
där han som motpart får en myndighet med tillgång
till helt andra utredningsmöjligheter och resurser
än vad en enskild part normalt kan åstadkomma -
här bör dock noteras att en förvaltningsmyndighet
enligt regeringsformen är skyldig att agera
objektivt och opartiskt. Utskottet utgår således
från att domstolen, när så erfordras, ger parten
besked om att hans talan behöver kompletteras,
något som uttalades redan i förarbetena till den
nu gällande bestämmelsen (prop. 1971:30 s. 529 f).
Lagrådet har anfört (prop. s. 162) att övergången
från enparts- till tvåpartsmål i ett mycket stort
antal måltyper kommer att medföra viss
förskjutning i de praktiska handläggningsformerna
mot tillämpning av en förhandlingsprincip, till
skillnad från den nu gällande officialprincipen,
trots att någon lagändring beträffande
handlingsformerna inte föreslås. I propositionen
anförs också att genom att parterna i en
tvåpartsprocess sörjer för ett bättre
utredningsmaterial kan domstolen avlastas en del
arbete för att sakfrågorna i målet blir
tillräckligt utredda och behovet av aktivitet från
domstolens sida minskar.
Utskottet vill i anledning av sistnämnda
uttalande understryka att detta bör ses utifrån
ett praktiskt perspektiv och att domstolen
alltjämt har det yttersta utredningsansvaret i
förvaltningsprocessen. Sammantaget ger
regelsystemet således goda möjligheter för den
enskilde att av domstolen få erforderlig hjälp vid
utformandet av sin talan. Utskottet anser dock att
frågan om domstolens utredningsansvar är så
betydelsefull att den bör ägnas särskild
uppmärksamhet vid den i propositionen aviserade
utvärderingen av reformen. Resultatet härav bör
tas till vara i de fortsatta överväganden rörande
förvaltningsprocessen som alltjämt pågår i
regeringskansliet till följd av
Domstolsutredningens förslag.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall
till motion Ju5. Till frågan om
socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen
samt till vissa lagtekniska frågor återkommer
utskottet strax.
Socialförsäkringsmålen
Socialförsäkringsmålen har i propositionen undantagits
från den nu föreslagna reformen med en
tvåpartsprocess. Regeringen anför i propositionen
att den har för avsikt att återkomma när det
gäller dessa mål. Enligt vad utskottet erfarit är
skälet till att denna målgrupp undantagits från
förslaget att reformens ekonomiska konsekvenser
för de allmänna försäkringskassornas del ännu inte
slutberäknats.
Socialförsäkringarna består av den allmänna
försäkringen, delpensionsförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen. Den allmänna försäkringen
omfattar sjukförsäkring, föräldraförsäkring,
folkpension och tilläggspension. Till
folkpensioneringen hör också olika
tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt
pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag
och kommunala bostadstillägg (jfr 1993/94:SfU12,
s. 10).
Riksförsäkringsverket (RFV) och de allmänna
försäkringskassorna svarar för administrationen av
socialförsäkringarna och vissa andra sociala
förmåner.
När det gäller socialförsäkringsmålen finns redan
i dag ett fakultativt utformat tvåpartssystem (se
20 kap. 12 § lagen [1962:381] om allmän
försäkring; AFL). Beslutsmyndighet är i första
hand allmän försäkringskassa, och överklagande kan
ske till länsrätt, kammarrätt och därefter till
Regeringsrätten. RFV kan överklaga såsom
företrädare för det allmänna intresset. I mål där
en enskild part överklagar hos domstol bestämmer
RFV om verket skall vara part i målet. Även om RFV
beslutar att inte vara part, får domstolen
förelägga verket att svara i målet, om det finns
särskilda skäl. Den omständigheten att verket inte
varit part i lägre domstolsinstans hindrar inte
att verket överklagar domstolens beslut. Om en
enskild part överklagar kammarrättens beslut är
verket alltid motpart.
Utskottet kan när det gäller
socialförsäkringsmålen konstatera att de utgör en
betydande del av länsrätternas och kammarrätternas
totala antal mål. Budgetåret 1994/95 inkom 18 877
socialförsäkringsmål till länsrätterna. Detta
utgjorde ca 16 % av det totala antalet inkomna mål
till länsrätterna. Antalet avgjorda mål ökade
under detta budgetår och uppgick till 20 353
vilket utgjorde ca 15 % av det totala antalet
avgjorda mål. Balansen av socialförsäkringsmål
uppgick vid budgetårets slut till 16 487 mål
vilket utgjorde 25 % av den totala balansen i
länsrätterna.
Överklagandefrekvensen på socialförsäkringsmålen
från länsrätt till kammarrätt utgjorde 39 %.
Antalet inkomna socialförsäkringsmål till
kammarrätterna var under nämnda budgetår 7 898
vilket var 24 % av det totala antalet inkomna mål.
Antalet avgjorda socialförsäkringsmål uppgick till
5 985 vilket var ca 17 % av kammarrätternas totala
antal avgjorda mål. Balansen socialförsäkringsmål
uppgick till 8 380 och utgjorde 39 % av den totala
balansen i kammarrätterna.
Utskottet har erfarit att Domstolsverket, på
uppdrag av Justitiedepartementet, inhämtat
länsrätternas ståndpunkt till frågan om
socialförsäkringsmålen bör omfattas av den
föreslagna reformen. Samtliga länsrätter framförde
att så bör bli fallet och flera pekade särskilt på
vikten av en effektiv prejudikatbildning.
Enligt utskottets mening finns det inga sakliga
skäl för att nu undanta socialförsäkringsmålen
från den föreslagna reformen med en obligatorisk
tvåpartsprocess. Tvärtom bryter man därigenom den
föreslagna principen för en mycket stor målgrupp.
De skäl som utskottet tidigare anfört för reformen
talar också med styrka för att reformen görs
generell. Det bör således krävas mycket starka
skäl för undantag. Utskottet kan för sin del inte
se att de fördelar som införandet av en
obligatorisk tvåpartsprocess för med sig med
förbättrad prejudikatbildning och möjligheter till
ändring av oriktiga avgöranden inte skulle gälla
även för socialförsäkringsmålens del. Vid sina
överväganden har utskottet beaktat att en modell
där beslutsmyndigheten automatiskt är part, vilket
är fallet vid en obligatorisk tvåpartsprocess, ter
sig betydligt enklare än den fakultativa ordning
som nu gäller. Det är praktiskt och mer
rättssäkert för alla inblandade att redan från
början veta vilka som är parter i målet. RFV bör
dock alltjämt ha kvar sin rätt att inträda i
processen. Utskottet förordar alltså, med avslag
på propositionens lagförslag i denna del, att även
socialförsäkringsmålen skall omfattas av den nu
föreslagna reformen. Utskottets nu gjorda
ställningstagande kräver en ändring i 20 kap. 12 §
AFL. När det gäller lagförslagets närmare
utformning i denna del vill utskottet nedan göra
vissa kommentarer.
Först behandlar utskottet emellertid frågan om
någon ytterligare lagreglering är nödvändig med
anledning av utskottets ställningstagande.
Utskottet tänker här på huruvida beslutsgången
inom en allmän försäkringskassa kräver en särskild
reglering av frågan vem som skall företräda
försäkringskassan i ett socialförsäkringsmål i de
allmänna förvaltningsdomstolarna och om denna
reglering måste ske i lag.
Beslut i ett socialförsäkringsärende inom
försäkringskassan sker i kassans namn och kan
fattas av en tjänsteman eller av en
socialförsäkringsnämnd. Av 18 kap. 21 § AFL
framgår vilka frågor en socialförsäkringsnämnd
skall avgöra. Det gäller ärenden om
förtidspension, särskild efterlevandepension,
handikappersättning och vårdbidrag samt även rätt
till förmåner enligt vad som föreskrivs i flera
andra författningar, t.ex. vissa arbetsskademål.
En socialförsäkringsnämnd skall vidare enligt 20
kap. 10 § AFL ompröva vissa beslut som fattats av
en tjänsteman i ärenden enligt lagen. Denna
omprövningsskyldighet föreligger också enligt
flera andra författningar.
Frågan om vem som skall företräda
försäkringskassan i ett mål i länsrätten om en
enskild part överklagat kassans beslut kan ses
från olika håll. En utgångspunkt kan vara att
socialförsäkringsnämnd alltid företräder
försäkringskassan både i de ärenden där nämnden
fattat det första beslutet och i de ärenden där
nämnden omprövat en tjänstemans beslut. Av
allmänna processrättsliga principer bör följa att
nämnden kan uppdra åt t.ex. en tjänsteman vid
kassan att utföra talan. Ett annat synsätt kan
vara att nämnden inte behöver agera ytterligare i
ett överklagat mål utan att behörigheten då kan
ges åt en tjänsteman, en modell som används i
skattemålen. I sådant fall bör också bestämmas
vilken tjänsteman på försäkringskassan som skall
få denna behörighet. Vidare bör ställning tas till
vem som skall fatta beslut om huruvida
försäkringskassan skall överklaga en dom från
länsrätten som gått kassan emot. Ställning bör
också tas till om de aktuella frågorna skall
regleras genom lag eller om det är tillräckligt
att det sker i förordningsform eller genom
föreskrifter. Dessa spörsmål, som ligger utanför
utskottets beredningsområde, kräver ytterligare
överväganden som bör göras inom regeringskansliet.
Utskottet utgår från att de eventuella lagförslag
som kan anses erforderliga föreläggs riksdagen i
så god tid att de kan träda i kraft den 1 maj 1996
samtidigt som reformen i övrigt. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.
När det så gäller reformens ekonomiska
konsekvenser delar utskottet den i propositionen
framförda uppfattningen att införandet av
tvåpartsprocessen övergångsvis kan innebära ökade
kostnader för såväl domstolarna som
beslutsmyndigheterna. Såvitt gäller
förvaltningsmyndigheterna kan dessa behöva en viss
kompetensförstärkning för att klara
processföringen. Här skall dock erinras om att
myndigheternas aktiva medverkan endast kommer att
krävas i vissa fall när det skall hållas muntlig
förhandling och i övrigt i de fall när domstolen
överväger att ändra ett beslut till den enskildes
förmån. Innan en utvärdering skett är det dock
inte möjligt att göra någon närmare beräkning av
de ekonomiska konsekvenserna av tvåpartsprocessen.
Som framförs i propositionen talar dock en
sammanfattande bedömning för att förslaget på sikt
kommer att leda till inte oväsentliga
kostnadsminskningar för det allmänna.
När det gäller utskottets förslag till ändring i
lagen om allmän försäkring vill utskottet lämna
följande kommentar.
Som framgår av lagförslaget (20 kap. 12 § AFL,
bilaga 2) har RFV enligt paragrafens första stycke
att verka för att bestämmelserna om den allmänna
försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.
Paragrafens andra stycke har justerats så att det
bättre överensstämmer med den nya
tvåpartsprocessen.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen ger
RFV rätt att föra det allmännas talan i
socialförsäkringsmål även om behörigheten primärt
i länsrätt och kammarrätt, när enskild har
överklagat till länsrätt, ligger hos
försäkringskassan. Att försäkringskassan är att
betrakta som en förvaltningsmyndighet i detta
sammanhang framgår av förarbetena till den gamla
förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 317). Om en
försäkringskassa, med stöd av
förvaltningsprocesslagen, överklagar en domstols
beslut kan verket välja om det önskar överta
partsrollen eller inte. Verket har därigenom också
möjlighet att överklaga i försäkringskassans
ställe. Verket har i likhet med vad som gäller för
övriga centralmyndigheter möjlighet att genom råd
och anvisningar vägleda de lokala myndigheterna i
fråga om vilka mål som bör föras vidare. I
Regeringsrätten skall verket alltid föra det
allmännas talan. I och med att det alltid kommer
att finnas en motpart finns det inte längre något
behov av att särskilt reglera att domstolen skall
kunna förelägga RFV att svara. Vill domstolen
inhämta ett yttrande över viss fråga i ett mål där
RFV inte är part kan det göras med stöd av 24 §
FPL.
Paragrafens tredje stycke motsvarar första
styckets andra mening i paragrafens tidigare
lydelse och är endast en redaktionell förändring.
Övrigt
Under detta avsnitt tar utskottet upp några frågor som bör
beaktas när det gäller de framlagda lagförslagen.
I propositionens lagförslag 2.3 föreslås en
ändring i bl.a. 93 § lagen (1939:608) om enskilda
vägar. För att bestämmelsen skall överensstämma
med den nu gällande ordalydelsen bör en språklig
justering ske vid genomförandet på sätt som
framgår av utskottets hemställan nedan.
I lagförslag 2.7 föreslås en ändring i 40 §
naturvårdslagen (1964:822). Vid genomförandet av
ändringen bör beaktas att lagrummet från den 1
juli i år givits ny lydelse (SFS 1995:829). Detta
bör ske på sätt som framgår av bilaga 3 till
utskottets betänkande.
Lagförslag 2.12 innehåller förslag till ändring i
bl.a. 14 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). En
mindre språklig justering bör vidtas vid
genomförandet på sätt som framgår av utskottets
hemställan nedan.
I lagförslag 2.47 föreslås en ändring i 11 §
lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli
1995 har den nu föreslagna ändringen redan
vidtagits (prop. 1994/95:175, JoU19, rskr. 335,
SFS 1995:552). Lagförslaget bör därför avslås.
I lagförslag 2.51 föreslås en ändring i 9 kap. 11
§ stiftelselagen (1994:1220). En motsvarande
ändring bör ske i 10 kap. 13 § denna lag på sätt
framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande.
Stiftelselagen skall enligt lagen (1994:1221) om
ikraftträdande av stiftelselagen träda i kraft den
1 januari 1996. De nu föreslagna lagändringarna
bör träda i kraft vid samma tidpunkt. Skäl för
övergångsbestämmelser saknas då enligt utskottets
mening.
Beträffande lagförslag 2.52 vill utskottet anföra
följande. Den bestämmelse i plan- och bygglagen
(1987:10) som ändringen avser (13 kap. 4 §)
erhåller ny lydelse från den 1 januari 1996 (prop.
1994/95:230, 1995/96:BoU1). Med hänsyn till
utskottets ställningstagande angående
ikraftträdande för den nu aktuella reformen bör
den nu föreslagna ändringen inte ske i
ändringslagen utan i plan- och bygglagen på sätt
framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande.
Med hänsyn till den tid som krävs för
myndigheternas arbete med föreskrifter m.m. på
grund av den nya lagstiftningen bör
ikraftträdandet för den senareläggas till den 1
maj 1996.
I övrigt har utskottet inte något att anföra i
anledning av propositionen eller motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju5
res.1 (v)
2. beträffande
socialförsäkringsmålen
att riksdagen med avslag på det i proposition 1995/96:22
framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring dels
antar av utskottet i bilaga 2 upprättat
förslag till lag om ändring i nämnda lag, dels
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. beträffande lagförslag 2.3
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
dock med de ändringarna dels att i 93 § fjärde
stycket ordet "skrivit" byts ut mot
"föreskrivit", dels att
ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1
maj 1996,
4. beträffande lagförslag 2.7
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822)
dels med den ändringen att lagrummet erhåller
i bilaga 3 såsom Utskottets förslag betecknade
lydelse, dels att ikraftträdandetidpunkten
bestäms till den 1 maj 1996,
5. beträffande lagförslag 2.12
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
dock med de ändringarna dels att i 14 § orden
"för målet" byts ut mot "för målets", dels
att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den
1 maj 1996,
6. beträffande lagförslag 2.47
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.,
7. beträffande lagförslag 2.51
att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i 9 kap. 11 § stiftelselagen
(1994:1220) utom såvitt avser ikraftträdande-
och övergångsbestämmelsen, dels antar av
utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag
om ändring i nämnda lag,
8. beträffande lagförslag 2.52
att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan-
och bygglagen (1987:10), dels antar av
utskottet i bilaga 2 upprättat förslag till
lag om ändring i sistnämnda lag,
9. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen, med den ändringen att ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 1996, antar följande i
propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled,
3. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn
över hundar och katter,
4. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell-
och pensionatrörelse,
6. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande
av pensionsutfästelse m.m.,
7. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,
9. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
10. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
11. lag om ändring i väglagen (1971:948),
12. lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
13. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,
14. lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.,
15. lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
16. lag om ändring i lagen (1974:1066) om
förfarande med förverkad egendom och hittegods
m.m.,
17. lag om ändring utsädeslagen (1976:298),
18. lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
19. lag om ändring i passlagen (1978:302),
20. lag om ändring i lagen (1979:357) om
yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg,
21. lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596),
22. lag om ändring i epizootilagen (1980:369),
23. lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter,
24. lag om ändring i lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden,
25. lag om ändring i lagen (1981:533) om
fiskevårdsområden,
26. lag om ändring i lagen (1982:636) om
anordnande av visst automatspel,
27. lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080),
28. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m.,
29. lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102),
30. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),
31. lag om ändring i produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
32. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-
avgift,
33. lag om ändring i lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion,
34. lag om ändring i begravningslagen
(1990:1144),
35. lag om ändring i lagen (1990:1183) om
tillfällig försäljning,
36. lag om ändring i lagen (1992:1231) om
märkning av textilier,
37. lag om ändring i lagen (1992:1232) om
märkning av hushållsapparater,
38. lag om ändring i lagen (1992:1326) om
personlig skyddsutrustning för privat bruk,
39. lag om ändring i lagen (1992:1327) om
leksakers säkerhet,
40. lag om ändring i lagen (1992:1402) om
undanförsel och förstöring,
41. lag om ändring i lagen (1992:1512) om
elektromagnetisk kompatibilitet,
42. lag om ändring i lagen (1992:1514) om
måttenheter, mätningar och mätdon,
43. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-
handelsgödsel,
44. lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.,
45. lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Stockholm den 21 november 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-
Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson
(m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c),
Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice
Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och
Kia Andreasson (mp).
Reservation
Avslag på propositionen (mom. 1)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8
som börjar med "Utskottet är" och på s. 9 slutar
med "utskottet strax" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del mot bakgrund av det
ovanstående se att förslaget i propositionen har
fördelar och stöder därför i princip detta. I
likhet med vad som framförs i motion Ju5 anser
utskottet emellertid att reformen måste balanseras
med ökade möjligheter till rättshjälp i
förvaltningsmålen. Bakgrunden härtill är följande.
Domstolens utredningsansvar enligt
förvaltningsprocesslagen kan i viss utsträckning
ersätta behovet av juridisk biträdeshjälp och
därmed också behovet av rättshjälp. Rättshjälp
beviljas också restriktivt i förvaltningsmålen med
hänvisning till denna utredningsskyldighet.
Urholkas utredningsskyldigheten uppstår givetvis
ett ökat behov av biträde och rättshjälp. Den nu
föreslagna ordningen kommer, enligt utskottets
mening, helt klart att medföra detta vilket också
framkommit i ärendet. Den särskilde utredare som
sett över rättshjälpslagen har uttryckt, som
redovisats ovan, att en tvåpartsprocess kan tunna
ut domstolens utredningsskyldighet i
förvaltningsmålen. Vidare har Lagrådet i ärendet
uttryckt farhågor om att ett tvåpartssystem inom
förvaltningsprocessen kommer att leda till en
förskjutning i de praktiska handläggningsformerna
mot tillämpning av en förhandlingsprincip till
skillnad från den nu gällande officialprincipen,
trots att några lagändringar härvidlag inte
föreslagits i propositionen.
Det anförda visar sammantaget att den nu
föreslagna reformen med nödvändighet måste
balanseras genom utvidgade möjligheter till
rättshjälp så att inte principen om allas likhet
inför lagen begränsas. En enskild, som till
motpart får en myndighet med helt andra
utredningsmöjligheter och resurser än vad en
enskild part normalt har tillgång till, är i stort
behov av ett rättsligt biträde. Utskottet är
därför för närvarande inte berett att ställa sig
bakom förslagen i propositionen. Utskottet utgår
från att regeringen genast överväger vad utskottet
nu uttalat och återkommer med de lagförslag som
kan anses erforderliga. Vad utskottet här med
anledning av motion Ju5 uttalat bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort
ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju5 dels
avslår proposition 1995/96:22, dels som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
4
Utskottets lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 12 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring skall ha följande
lydelse.
-------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
20 kap.
12 §[1]
-------------------------------------------------
Riksförsäkringsverket Riksförsäkringsverket
har att verka för att har att verka för att
bestämmelserna om den bestämmelserna om den
allmänna försäkringen allmänna försäkringen
tillämpas likformigt tillämpas likformigt
och rättvist. Verket och rättvist.
får, även till förmån
för enskild part,
överklaga domstols och
allmän
försäkringskassas
beslut samt begära
ändring enligt 10 a §.
-------------------------------------------------
I mål, där en enskild Riksförsäkringsverket
part hos länsrätten får överta allmän
överklagar en allmän försäkringskassas
försäkringskassas uppgift att i
beslut, bestämmer länsrätten och
Riksförsäkringsverket kammarrätten föra det
om verket skall vara allmännas talan.
part i målet. Detsamma Riksförsäkringsverket
gäller i mål i för det allmännas talan
kammarrätten, där en i Regeringsrätten.
enskild part överklagat
länsrättens beslut.
Även om
Riksförsäkringsverket
beslutat att inte vara
part, får domstolen
förelägga verket att
svara i målet, om det
finns särskilda skäl.
-------------------------------------------------
Den omständigheten att
Riksförsäkringsverket
inte varit part i
domstolen hindrar inte
verket att överklaga
domstolens beslut. Om
en enskild part
överklagar
kammarrättens beslut,
är verket alltid
motpart.
-------------------------------------------------
Riksförsäkringsverket
får, även till förmån
för enskild part,
överklaga domstols och
försäkringskassas
beslut samt begära
ändring enligt 10 a §.
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996. För
beslut som har meddelats av försäkringskassan
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
-------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1991:215.
5
2. Förslag till lag om ändring i plan-
och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § i plan-
och bygglagen (1987:10) skall ha följande
lydelse.
-------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
13 kap.
4 §[2]1
-------------------------------------------------
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 §
huruvida prövning skall ske eller ej och
länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 §
första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt
12 kap. 4 § andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte
överklagas.
-------------------------------------------------
Andra beslut av Andra beslut av
länsstyrelsen enligt länsstyrelsen enligt
denna lag än de som denna lag än de som
anges i första stycket anges i första stycket
får överklagas hos får överklagas hos
kammarrätten om allmän
beslutet avser förvaltningsdomstol om
beslutet avser
-------------------------------------------------
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med
detaljplan,
-------------------------------------------------
2. bygglov eller förhandsbesked inom område som
inte omfattas av detaljplan och överklagandet
avser frågan om åtgärderna utgör
kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 13 §,
uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot
områdesbestämmelser,
-------------------------------------------------
3. rivningslov eller marklov och överklagandet
avser frågan om åtgärderna strider mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser,
-------------------------------------------------
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå
eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 § om
skyldighet att bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsörjning och
avlopp,
-------------------------------------------------
5. fråga enligt 9 kap.,
-------------------------------------------------
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
-------------------------------------------------
7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5
§,
-------------------------------------------------
hos regeringen i övriga fall.
-------------------------------------------------
Prövningstillstånd
krävs vid överklagande
till kammarrätten.
-------------------------------------------------
______________
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men
tillämpas inte i de fall där det första
beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
**FOOTNOTES**
[2]:1 Lydelse enligt bet. 1995/96:BoU1.
6
3. Förslag till lag om ändring i
stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 13 §
stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande
lydelse.
-------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
10 kap.
13 §
-------------------------------------------------
Registreringsmyndighetens
Registreringsmyndighetens
beslut enligt denna lag beslut enligt denna lag
får överklagas till får överklagas hos
kammarrätten. allmän
förvaltningsdomstol.
-------------------------------------------------
Om Om
registreringsmyndighetens
registreringsmyndighetens
beslut överklagas skall beslut överklagas skall
registreringsmyndigheten registreringsmyndigheten
föra talan för det föra talan för det
allmänna. Överklagas allmänna. Överklagas
kammarrättens beslut av domstolens beslut av
registreringsmyndigheten,
registreringsmyndigheten,
skall överklagandet ha skall överklagandet ha
kommit in inom tre kommit in inom tre
veckor från den dag då veckor från den dag då
det överklagade det överklagade
beslutet meddelades. beslutet meddelades.
-------------------------------------------------
Vad som sägs i första och andra styckena om
registreringsmyndigheten och dess beslut gäller
länsstyrelsen i Stockholms län och dess beslut
när det är fråga om beslut enligt 12 §.
-------------------------------------------------
Prövningstillstånd
krävs vid överklagande
till kammarrätten.
-------------------------------------------------
Utskottets förslag till ändring i
regeringens förslag
Lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)
-------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
40 § [3]1
-------------------------------------------------
En kommunal myndighets beslut enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
-------------------------------------------------
Beslut av annan statlig Beslut av annan statlig
myndighet än regeringen myndighet än regeringen
i ärende enligt 13 §, i ärende enligt 13 §,
14 b §, 17 §, 20 § 14 b §, 17 §, 20 §
andra stycket, 21 §, 22 andra stycket, 21 §, 22
§, 24 §, 24 a §, 39 § §, 24 §, 24 a §, 39 §
såvitt avser annat än såvitt avser annat än
handräckning eller 47 § handräckning eller 47 §
får överklagas hos får överklagas hos
kammarrätten. Beslut i allmän
övrigt enligt denna lag förvaltningsdomstol.
av annan statlig Beslut i övrigt enligt
myndighet än regeringen denna lag av annan
får överklagas hos statlig myndighet än
regeringen. regeringen får
överklagas hos
regeringen.
Prövningstillstånd
krävs vid överklagande
till kammarrätten.
-------------------------------------------------
Statens naturvårdsverk får överklaga beslut
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen.
Finner en myndighet att den inte kan helt
bifalla en framställning från
Fortifikationsverket eller Vägverket om dispens
som avses i 16 a § första stycket, skall ärendet
hänskjutas till regeringens prövning.
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
-------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[3]:1 Senaste lydelse 1995:829.
Innehållsförteckning
Sammanfattning...................................1
Propositionen....................................1
Motionen.........................................3
Utskottet........................................3
Inledning......................................3
Bakgrund.......................................4
Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m.4
Allmänt om instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna
6
Propositionens huvudsakliga innehåll...........7
Överväganden...................................7
Avslag på propositionen......................7
Socialförsäkringsmålen.......................9
Övrigt......................................12
Hemställan....................................13
Reservation.....................................15
Bilaga 1 Regeringens lagförslag.................17
Bilaga 2 Utskottets lagförslag..................77
Bilaga 3 Utskottets förslag till ändring i
regeringens förslag.............................80