
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1994/95:7</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 11 oktober</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 19.10</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
________________________________________________________________________________
_________</pre><pre>
1 §  Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen
Talmannen meddelade att Carl Bildt (m), Bengt
Westerberg (fp), Birgit Friggebo (fp), Börje Hörnlund
(c), Karl Erik Olsson (c), Alf Svensson (kds),
Margaretha af Ugglas (m), Gun Hellsvik (m), Anne
Wibble (fp), Inger Davidson (kds), Mats Odell (kds),
Bo Lundgren (m), Per Unckel (m), Per Westerberg
(m) och Beatrice Ask (m) fr. o. m. den 7 oktober
återtagit sina platser i riksdagen.</pre><pre>Uppdragen för deras ersättare hade därmed
upphört.</pre><pre> 2 §  Anmälan om ersättare för statsråd
Talmannen meddelade att följande ersättare
fr.o.m. den 8 oktober kallats att tjänstgöra i stället för
riksdagsledamöter som är statsråd:</pre><pre>Björn von Sydow för Ingvar Carlsson
Juan Fonseca för Mona Sahlin
Mariann Ytterberg för Lena Hjelm-Wallén
Dag Ericson för Thage G Peterson
Eva Arvidsson för Ingela Thalén
Åsa Stenberg för Ines Uusmann
Laila Bjurling för Göran Persson
Jörgen Persson för Margareta Winberg
Inger Segelström för Mats Hellström
Björn Ericson för Pierre Schori</pre><pre> 3 §  Val av ledamöter i utskotten</pre><pre>
Anf.  1  SVEN HULTERSTRÖM (s):</pre><pre>Fru talman!  Valberedningen har enhälligt godkänt
gemensamma listor för valen av ledamöter och
suppleanter i utskotten, i riksdagens
förvaltningsstyrelse, i den svenska delegationen till
Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté, i den svenska delegationen
till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige, i den svenska delegationen till dels
Europeiska ekonomiska samarbetsområdets (EES)
gemensamma parlamentarikerkommitté, dels EFTA-
staternas parlamentarikerkommitté.
I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag
att till talmannen få överlämna de gemensamma
listorna.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>Företogs val av 17 ledamöter i utskotten.</pre><pre>De av Sven Hulterström för dessa val avlämnade
gemensamma listorna godkändes av kammaren,
varvid följande personer, vilkas namn i här angiven
ordning upptagits på resp. listor, befanns valda till
ledamöter i</pre><pre>konstitutionsutskottet
Kurt Ove Johansson (s)
Catarina Rönnung (s)
Förste vice talman Anders Björck (m)
Ingvar Johnsson (s)
Widar Andersson (s)
Birger Hagård (m)
Tone Tingsgård (s)
Birgitta Hambraeus (c)
Björn von Sydow (s)
Jerry Martinger (m)
Birgit Friggebo (fp)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Kenneth Kvist (v)
Pär-Axel Sahlberg (s)
Inger René (m)
Peter Eriksson (mp)
Håkan Holmberg (fp)</pre><pre>finansutskottet
Jan Bergqvist (s)
Per-Olof Håkansson (s)
Lars Tobisson (m)
Sören Lekberg (s)
Lisbet Calner (s)
Sonja Rembo (m)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Per-Ola Eriksson (c)
Arne Kjörnsberg (s)
Lennart Hedquist (m)
Anne Wibble (fp)
Sonia Karlsson (s)
Johan Lönnroth (v)
Kristina Persson (s)
Fredrik Reinfeldt (m)
Roy Ottosson (mp)
Mats Odell (kds)</pre><pre>skatteutskottet
Lars Hedfors (s)
Anita Johansson (s)
Bo Lundgren (m)
Sverre Palm (s)
Karl Hagström (s)
Karl-Gösta Svenson (m)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Rolf Kenneryd (c)
Björn Ericson (s)
Carl Fredrik Graf (m)
Isa Halvarsson (fp)
Inger Lundberg (s)
Lars Bäckström (v)
Ulla Rudin (s)
Jan-Olof Franzén (m)
Ronny Korsberg (mp)
Holger Gustafsson (kds)</pre><pre>justitieutskottet
Lars-Erik Lövdén (s)
Birthe Sörestedt (s)
Gun Hellsvik (m)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Göthe Knutson (m)
Märta Johansson (s)
Andre vice talman Görel Thurdin (c)
Margareta Sandgren (s)
Anders G Högmark (m)
Siw Persson (fp)
Ann-Marie Fagerström (s)
Alice Åström (v)
Pär Nuder (s)
Lars Björkman (m)
Claes Roxbergh (mp)
Rolf Åbjörnsson (kds)</pre><pre>lagutskottet
Anita Persson (s)
Bengt Kronblad (s)
Per Stenmarck (m)
Carin Lundberg (s)
Rune Berglund (s)
Rolf Dahlberg (m)
Karin Olsson (s)
Agne Hansson (c)
Eva Arvidsson (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Bengt Harding Olson (fp)
Inger Segelström (s)
Tanja Linderborg (v)
Sven-Erik Österberg (s)
Stig Rindborg (m)
Yvonne Ruwaida (mp)
Birgitta Carlsson (c)</pre><pre>utrikesutskottet
Maj-Lis Lööw (s)
Maj Britt Theorin (s)
Margaretha af Ugglas (m)
Axel Andersson (s)
Nils T Svensson (s)
Göran Lennmarker (m)
Viola Furubjelke (s)
Helena Nilsson (c)
Kristina Svensson (s)
Inger Koch (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Berndt Ekholm (s)
Eva Zetterberg (v)
Anneli Hulthén (s)
Bertil Persson (m)
Per Gahrton (mp)
Ingrid Näslund (kds)</pre><pre>försvarsutskottet
Britt Bohlin (s)
Iréne Vestlund (s)
Arne Andersson (m)
Christer Skoog (s)
Sven Lundberg (s)
Henrik Landerholm (m)
Karin Wegestål (s)
Anders Svärd (c)
Ola Rask (s)
My Persson (m)
Lennart Rohdin (fp)
Birgitta Gidblom (s)
Jan Jennehag (v)
Håkan Juholt (s)
Olle Lindström (m)
Annika Nordgren (mp)
Åke Carnerö (kds)</pre><pre>socialförsäkringsutskottet
Maj-Inger Klingvall (s)
Börje Nilsson (s)
Gullan Lindblad (m)
Margareta Israelsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Margit Gennser (m)
Bengt Lindqvist (s)
Rune Backlund (c)
Anita Jönsson (s)
Gustaf von Essen (m)
Sigge Godin (fp)
Lennart Klockare (s)
Ulla Hoffmann (v)
Sven-Åke Nygårds (s)
Ulf Kristersson (m)
Ragnhild Pohanka (mp)
Rose-Marie Frebran (kds)</pre><pre>socialutskottet
Bo Holmberg (s)
Ingrid Andersson (s)
Sten Svensson (m)
Rinaldo Karlsson (s)
Jan Andersson (s)
Göte Jonsson (m)
Hans Karlsson (s)
Roland Larsson (c)
Christina Pettersson (s)
Liselotte Wågö (m)
Barbro Westerholm (fp)
Birgitta Ahlqvist (s)
Stig Sandström (v)
Marianne Jönsson (s)
Leif Carlson (m)
Thomas Julin (mp)
Chatrine Pålsson (kds)</pre><pre>kulturutskottet
Åke Gustavsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Elisabeth Fleetwood (m)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Stig Bertilsson (m)
Ingegerd Sahlström (s)
Marianne Andersson (c)
Björn Kaaling (s)
Lennart Fridén (m)
Carl-Johan Wilson (fp)
Monica Widnemark (s)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Agneta Ringman (s)
Jan Backman (m)
Ewa Larsson (mp)
Fanny Rizell (kds)</pre><pre>utbildningsutskottet
Berit Löfstedt (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Beatrice Ask (m)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Rune Rydén (m)
Ingegerd Wärnersson (s)
Andreas Carlgren (c)
Agneta Lundberg (s)
Ulf Melin (m)
Margitta Edgren (fp)
Torgny Danielsson (s)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Tomas Eneroth (s)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Gunnar Goude (mp)
Inger Davidson (kds)</pre><pre>trafikutskottet
Monica Öhman (s)
Håkan Strömberg (s)
Wiggo Komstedt (m)
Bo Nilsson (s)
Jarl Lander (s)
Jan Sandberg (m)
Ulrica Messing (s)
Karin Starrin (c)
Krister Örnfjäder (s)
Tom Heyman (m)
Kenth Skårvik (fp)
Hans Stenberg (s)
Karl-Erik Persson (v)
Monica Green (s)
Birgitta Wistrand (m)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Lena Sandlin (s)</pre><pre>jordbruksutskottet
Inga-Britt Johansson (s)
Inge Carlsson (s)
Ivar Virgin (m)
Kaj Larsson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Ingvar Eriksson (m)
Leif Marklund (s)
Lennart Daléus (c)
Alf Eriksson (s)
Carl G Nilsson (m)
Eva Eriksson (fp)
Ingemar Josefsson (s)
Maggi Mikaelsson (v)
Ann-Kristine Johansson (s)
Eva Björne (m)
Gudrun Lindvall (mp)
Lennart Brunander (c)</pre><pre>näringsutskottet
Birgitta Johansson (s)
Bo Finnkvist (s)
Per Westerberg (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Mats Lindberg (s)
Karin Falkmer (m)
Bo Bernhardsson (s)
Kjell Ericsson (c)
Sylvia Lindgren (s)
Mikael Odenberg (m)
Hadar Cars (fp)
Barbro Andersson (s)
Lennart Beijer (v)
Marie Granlund (s)
Chris Heister (m)
Krister Skånberg (mp)
Göran Hägglund (kds)</pre><pre>arbetsmarknadsutskottet
Johnny Ahlqvist (s)
Sten Östlund (s)
Per Unckel (m)
Berit Andnor (s)
Martin Nilsson (s)
Kent Olsson (m)
Per Erik Granström (s)
Elving Andersson (c)
Laila Bjurling (s)
Patrik Norinder (m)
Elver Jonsson (fp)
Sonja Fransson (s)
Hans Andersson (v)
Christina Zedell (s)
Christel Anderberg (m)
Barbro Johansson (mp)
Dan Ericsson (kds)</pre><pre>bostadsutskottet
Lennart Nilsson (s)
Rune Evensson (s)
Knut Billing (m)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Britta Sundin (s)
Sten Andersson (m)
Marianne Carlström (s)
Ingrid Skeppstedt (c)
Lars Stjernkvist (s)
Stig Grauers (m)
Erling Bager (fp)
Lena Larsson (s)
Owe Hellberg (v)
Lilian Virgin (s)
Inga Berggren (m)
Per Lager (mp)
Ulf Björklund (kds)</pre><pre>4 §  Val av suppleanter i utskotten</pre><pre>Företogs val av 17 suppleanter i utskotten.</pre><pre>Sedan de av Sven Hulterström avlämnade
gemensamma listorna godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp. listor, valda till suppleanter i</pre><pre>konstitutionsutskottet
Nils-Göran Holmqvist (s)
Georg Andersson (s)
Ola Karlsson (m)
Per-Olof Håkansson (s)
Axel Andersson (s)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Anneli Hulthén (s)
Sivert Carlsson (c)
Barbro Andersson (s)
Fredrik Reinfeldt (m)
Margitta Edgren (fp)
Birgitta Gidblom (s)
Bengt Hurtig (v)
Pär Nuder (s)
Gustaf von Essen (m)
Gudrun Lindvall (mp)
Lars Leijonborg (fp)</pre><pre>finansutskottet
Kjell Nordström (s)
Susanne Eberstein (s)
Per Bill (m)
Börje Nilsson (s)
Nils T Svensson (s)
Anna Åkerhielm (m)
Göran Magnusson (s)
Karin Starrin (c)
Leif Marklund (s)
Stig Rindborg (m)
Lars Leijonborg (fp)
Carin Lundberg (s)
Lars Bäckström (v)
Thomas Östros (s)
Tom Heyman (m)
Birger Schlaug (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>skatteutskottet
Lars Granberg (s)
Ingibjörg Sigurdsdóttir (s)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Margareta Israelsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ola Sundell (m)
Kristina Persson (s)
Eskil Erlandsson (c)
Susanne Eberstein (s)
Inga Berggren (m)
Torsten Gavelin (fp)
Conny Öhman (s)
Per Rosengren (v)
Ann-Marie Fagerström (s)
Jerry Martinger (m)
Krister Skånberg (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>justitieutskottet
Helena Frisk (s)
Ingrid Andersson (s)
Jeppe Johnsson (m)
Arne Kjörnsberg (s)
Eva Johansson (s)
Göran R Hedberg (m)
Jan Andersson (s)
Anders Svärd (c)
Widar Andersson (s)
Christel Anderberg (m)
Bengt Harding Olson (fp)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Tanja Linderborg (v)
Nalin Baksi (s)
Liselotte Wågö (m)
Gunnar Goude (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>lagutskottet
Thomas Östros (s)
Rune Evensson (s)
Göran R Hedberg (m)
Viola Furubjelke (s)
Marianne Carlström (s)
Carl Bildt (m)
Karl Hagström (s)
Rigmor Ahlstedt (c)
Per Erik Granström (s)
Eva Björne (m)
Kerstin Heinemann (fp)
Agneta Lundberg (s)
Per Rosengren (v)
Birgitta Ahlqvist (s)
Lennart Fridén (m)
Peter Eriksson (mp)
Rune Backlund (c)</pre><pre>utrikesutskottet
Lena Klevenås (s)
Urban Ahlin (s)
Carl Bildt (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Sonia Karlsson (s)
Sten Tolgfors (m)
Inger Lundberg (s)
Marianne Andersson (c)
Ingegerd Wärnersson (s)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Håkan Holmberg (fp)
Tommy Waidelich (s)
Björn Samuelson (v)
Ronny Olander (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Marianne Samuelsson (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>försvarsutskottet
Jörgen Persson (s)
Ulf Kero (s)
Rolf Gunnarsson (m)
Lars-Erik Lövdén (s)
Kristina Svensson (s)
Gunnar Hökmark (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Erik Artur Egervärn (c)
Tone Tingsgård (s)
Carl Fredrik Graf (m)
Eva Flyborg (fp)
Pär-Axel Sahlberg (s)
Eva Zetterberg (v)
Ingibjörg Sigurdsdóttir (s)
Stig Grauers (m)
Thomas Julin (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>socialförsäkringsutskottet
Mona Berglund Nilsson (s)
Ronny Olander (s)
Margareta E Nordenvall (m)
Rinaldo Karlsson (s)
Karin Wegestål (s)
Rolf Gunnarsson (m)
Claes-Göran Brandin (s)
Andreas Carlgren (c)
Sonja Fransson (s)
Leif Carlson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Juan Fonseca (s)
Alice Åström (v)
Carina Moberg (s)
Inger Koch (m)
Birger Schlaug (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>socialutskottet
Conny Öhman (s)
Mariann Ytterberg (s)
Birgitta Wichne (m)
Sten Östlund (s)
Bo Nilsson (s)
Tomas Högström (m)
Birthe Sörestedt (s)
Kerstin Warnerbring (c)
Maud Björnemalm (s)
Bertil Persson (m)
Kerstin Heinemann (fp)
Martin Nilsson (s)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Ola Rask (s)
My Persson (m)
Ragnhild Pohanka (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>kulturutskottet
Nils-Erik Söderqvist (s)
Annika Nilsson (s)
Gunnar Hökmark (m)
Catarina Rönnung (s)
Iréne Vestlund (s)
Birgitta Wichne (m)
Jarl Lander (s)
Erik Artur Egervärn (c)
Christina Pettersson (s)
Birgitta Wistrand (m)
Kenth Skårvik (fp)
Rune Berglund (s)
Gudrun Schyman (v)
Eva Arvidsson (s)
Patrik Norinder (m)
Per Lager (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>utbildningsutskottet
Majléne Westerlund Panke (s)
Nalin Baksi (s)
Tomas Högström (m)
Bo Berhnardsson (s)
Krister Örnfjäder (s)
Margareta E Nordenvall (m)
Dag Ericson (s)
Marie Wilén (c)
Margareta Sandgren (s)
Ulf Kristersson (m)
Conny Sandholm (fp)
Marie Granlund (s)
Hanna Zetterberg (v)
Lena Sandlin (s)
Chris Heister (m)
Claes Roxbergh (mp)
Tuve Skånberg (kds)</pre><pre>trafikutskottet
Tommy Waidelich (s)
Claes-Göran Brandin (s)
Ulla Löfgren (m)
Anders Nilsson (s)
Lisbet Calner (s)
Jeppe Johnsson (m)
Sigrid Bolkéus (s)
Sivert Carlsson (c)
Anita Jönsson (s)
Lars Björkman (m)
Torsten Gavelin (fp)
Ingemar Josefsson (s)
Lennart Beijer (v)
Åsa Stenberg (s)
Carl G Nilsson (m)
Roy Ottosson (mp)
Karin Olsson (s)</pre><pre>jordbruksutskottet
Åsa Stenberg (s)
Michael Hagberg (s)
Ola Sundell (m)
Håkan Strömberg (s)
Bengt Kronblad (s)
Peter Weibull Bernström (m)
Sverre Palm (s)
Marie Wilén (c)
Berndt Ekholm (s)
Inger René (m)
Lennart Fremling (fp)
Lena Klevenås (s)
Hanna Zetterberg (v)
Inger Segelström (s)
Anders G Högmark (m)
Marianne Samuelsson (mp)
Birgitta Carlsson (c)</pre><pre>näringsutskottet
Dag Ericson (s)
Laila Bäck (s)
Sten Tolgfors (m)
Inge Carlsson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Ola Karlsson (m)
Alf Eriksson (s)
Kerstin Warnerbring (c)
Hans Stenberg (s)
Jan Backman (m)
Eva Flyborg (fp)
Lilian Virgin (s)
Ingrid Burman (v)
Lars Granberg (s)
Lennart Hedquist (m)
Ronny Korsberg (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>arbetsmarknadsutskottet
Kristina Zakrisson (s)
Paavo Vallius (s)
Anna Åkerhielm (m)
Georg Andersson (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Per Bill (m)
Christer Skoog (s)
Börje Hörnlund (c)
Sylvia Lindgren (s)
Olle Lindström (m)
Ola Ström (fp)
Lars Stjernkvist (s)
Ingrid Burman (v)
Agneta Ringman (s)
Ulf Melin (m)
Birger Schlaug (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>bostadsutskottet
Carina Moberg (s)
Juan Fonseca (s)
Peter Weibull Bernström (m)
Berit Oscarsson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Ulla Löfgren (m)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Eskil Erlandsson (c)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Jan-Olof Franzén (m)
Lennart Fremling (fp)
Ulf Kero (s)
Maggi Mikaelsson (v)
Inger Segelström (s)
Mikael Odenberg (m)
Barbro Johansson (mp)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre> 5 §  Val av ledamöter och suppleanter i
riksdagens förvaltningsstyrelse</pre><pre>
Företogs val av åtta ledamöter och åtta suppleanter
i riksdagens förvaltningsstyrelse.</pre><pre>Sedan de av Sven Hulterström avlämnade
gemensamma listorna godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp. listor, valda till ledamöter resp.
suppleanter i riksdagens förvaltningsstyrelse:</pre><pre>ledamöter
Mats Lindberg (s)
Iréne Vestlund (s)
Rolf Dahlberg (m)
Per Olof Håkansson (s)
Elving Andersson (c)
Gullan Lindblad (m)
Carl-Johan Wilson (fp)
Eva Zetterberg (v)</pre><pre>suppleanter
Sven Hulterström (s)
Jarl Lander (s)
Knut Billing (m)
Sinikka Bohlin (s)
Roland Larsson (c)
Inger René (m)
Rose-Marie Frebran (kds)
Thomas Julin (mp)</pre><pre> 6 §  Val av ledamöter och suppleanter i den
svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté
Företogs val av fem ledamöter och fem
suppleanter i den svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté.</pre><pre>Sedan de av Sven Hulterström avlämnade
gemensamma listorna godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp. listor, valda till ledamöter resp.
suppleanter i den svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA)
parlamentarikerkommitté:</pre><pre>ledamöter
Berit Löfstedt (s)
Allan Larsson (s)
Lars Tobisson (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Anita Johansson (s)</pre><pre>suppleanter
Inga-Britt Johansson (s)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Karin Falkmer (m)
Nils T Svensson (s)
Hans Stenberg</pre><pre> 7 §  Val av ledamöter och suppleanter i den
svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige
Företogs val av 18 ledamöter och 18 suppleanter i
den svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.</pre><pre>Sedan de av Sven Hulterström avlämnade
gemensamma listorna godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp. listor, valda till ledamöter resp.
suppleanter  i den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige:</pre><pre>ledamöter
Berit Löfstedt (s)
Allan Larsson (s)
Lars Tobisson (m)
Axel Andersson (s)
Nils T Svensson (s)
Karin Falkmer (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Karl Erik Olsson (c)
Maj-Lis Lööw (s)
Birger Hagård (m)
Hadar Cars (fp)
Inga-Britt Johansson (s)
Bengt Hurtig (v)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Per Stenmarck (m)
Per Gahrton (mp)
Berit Andnor (s)
Holger Gustafsson (kds)</pre><pre>suppleanter
Per Olof Håkansson (s)
Monica Öhman (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Sören Lekberg (s)
Anita Johansson (s)
Jan Sandberg (m)
Berit Oscarsson (s)
Per-Ola Eriksson (c)
Hans Stenberg (s)
Göran Lennmarker (m)
Isa Halvarsson (fp)
Maud Björnemalm (s)
Kenneth Kvist (v)
Lars-Erik Lövdén (s)
Ivar Virgin (m)
Gudrun Lindvall (mp)
Widar Andersson (s)
Michael Stjernström (kds)</pre><pre>8 §  Val av ledamöter och suppleanter i den
svenska delegationen till dels Europeiska
ekonomiska samarbetsområdets (EES)
gemensamma parlamentarikerkommitté, dels
EFTA-staternas parlamentarikerkommitté</pre><pre>Företogs val av åtta ledamöter och åtta suppleanter i
den svenska delegationen till dels Europeiska
ekonomiska samarbetsområdets (EES) gemensamma
parlamentarikerkommitté, dels EFTA-staternas
parlamentarikerkommitté.</pre><pre>Sedan de av Sven Hulterström avlämnade
gemensamma listorna godkänts av kammaren befanns
följande personer, vilkas namn i här angiven ordning
upptagits på resp. listor, valda till ledamöter resp.
suppleanter  i den svenska delegationen till dels
Europeiska ekonomiska samarbetsområdets (EES)
gemensamma parlamentarikerkommitté, dels EFTA-
staternas parlamentarikerkommitté:</pre><pre>ledamöter
Berit Löfstedt (s)
Allan Larsson (s)
Lars Tobisson (m)
Reynoldh Furustrand (s)
Anita Johansson (s)
Karin Falkmer (m)
Bengt Hurtig (v)
Hadar Cars (fp)</pre><pre>suppleanter
Inga-Britt Johansson (s)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Göran Lennmarker (m)
Nils T Svensson (s)
Hans Stenberg (s)
Holger Gustafsson (kds)
Krister Skånberg (mp)
Karl Erik Olsson (c)</pre><pre> 9 §  Kallelse till utskottssammanträden</pre><pre>
Talmannen kallade samtliga utskott till
konstituerande sammanträde onsdagen den 12 oktober
kl. 8.45 i resp. utskottslokaler.</pre><pre> 10 §  Anmälan om partiernas företrädare i
talmanskonferensen</pre><pre>
Med stöd av 1 kap. 7 § och 7 kap. 12 §
riksdagsordningen hade partigrupperna till talmannen
anmält följande personer att utgöra partiernas
företrädare i talmanskonferensen:</pre><pre>Sven Hulterström (s)
Lars Tobisson (m)
Per-Ola Eriksson (c)
Lars Leijonborg (fp)
Björn Samuelson (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Göran Hägglund (kds)</pre><pre>Till suppleanter hade nominerats:</pre><pre>Ingegerd Sahlström (s)
Sonja Rembo (m)
Agne Hansson (c)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Zetterberg (v)
Thomas Julin (mp)</pre><pre>Talmannen förklarade de anmälda personerna
utsedda till partigruppsföreträdare och suppleanter i
talmanskonferensen till dess nästa lagtima riksmöte
skulle börja.</pre><pre> 11 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 3, 4 och 5 oktober.</pre><pre> 12 §  Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1994/95:2 till justitieutskottet
1994/95:3 till bostadsutskottet
1994/95:4 och 5 till jordbruksutskottet
1994/95:6 och 7 till försvarsutskottet
1994/95:8 till socialförsäkringsutskottet
1994/95:9 till socialutskottet
1994/95:10 till jordbruksutskottet
1994/95:11 till skatteutskottet
1994/95:12 till justitieutskottet
1994/95:14 och 16 till lagutskottet
1994/95:18 till näringsutskottet</pre><pre>13 §  Remissdebatt</pre><pre>Föredrogs
Proposition
1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen</pre><pre>Anf.  2  GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det svenska motståndet mot ett
medlemskap i den europeiska unionen är oerhört
brett. Till folkrörelsen mot EU räknar vi jordbruks-
och civilministern, politiker från alla olika
riksdagspartier, kända ekonomer och forskare, tunga
fackliga ledare, mängder av folkliga rörelser och
organisationer. Det är människor från alla olika delar
av det svenska samhället. Att vara EU-motståndare är
inget konstigt. Det har blivit en folkrörelse.
Vi står här i dag med en massiv
regeringsproposition om Sveriges medlemskap i den
europeiska unionen. Den mycket tjocka propositionen
ger en symbolisk bild över vilket omfattande beslut vi
står inför. Den 13 november skall det svenska folket i
folkomröstningen fatta sitt beslut om EU. Det är ett
beslut som riksdagen har att respektera.
I centrum står frågan om demokrati och
självbestämmande. EU-förespråkarna hävdar ibland
att EU inte inskränker den nationella
självbestämmanderätten. Samtidigt brukar samma
personer hävda att ett EU-medlemskap leder till ett
verkligt inflytande över lagarna i den europeiska
unionen. Det går rimligen inte ihop. Det som Sverige
vinner på ett medinflytande inom EU:s överstatliga
ramar måste givetvis betalas med minskat
självbestämmande för den svenska riksdagen.
Om Sverige skulle bli medlem i EU innebär det i
praktiken att t.ex. vår jordbruksminister Margareta
Winberg får åka till Bryssel och rösta om EU-lagar,
lagar som detaljreglerar villkoren för EU:s samtliga
bönder. Det är detta som Carl Bildt har brukat kalla
"rösträtt i Europa". Men konsekvensen av rösträtten i
Europa är också "EU-staters rösträtt i Sverige", eller
för att uttrycka det precist: Margareta Winbergs röst
skulle motsvara fyra röster när det gäller
jordbrukspolitiken i den europeiska unionen,
samtidigt som den italienske jordbruksministerns röst
- han är medlem i fascistpartiet - skulle motsvara tio
röster när det gäller den jordbrukspolitik som också
blir giltig i Sverige.
Vill vi ge honom det inflytandet över svensk
lagstiftning? Vill vi frånhända oss möjligheten att
självständigt kunna reformera den svenska
jordbrukspolitiken? Vill vi avbryta den reformering
som inleddes år 1990 och som syftade till en
avveckling av det komplicerade regleringssystemet,
som syftade till en större konsumentinriktning och
som syftade till en bättre miljö? Vill vi avbryta detta
för att i stället ansluta oss till EU:s extremt
kostsamma och i det närmaste perversa
jordbrukspolitik, en politik som gynnar
storgodsägarna? Det är några av de många val som är
inbyggda i ett ja eller nej till ett medlemskap i den
europeiska unionen.
En del socialdemokrater säger att det skulle vara
ett uttryck för internationalism att få rösta i
ministerrådet. Det är klart, om man menar att
internationalism är detsamma som att en svensk
jordbruksminister får den stora lyckan att t.ex. få vara
med och detaljreglera villkoren för olivodlingar på
den iberiska halvön. Då är det kanske så. Men lägger
man i ordet internationalism i stället förståelsen
solidaritet med de fattiga och förtryckta i hela
världen, då bör vi lyssna på Sydafrikas president
Nelson Mandela, när han talar om den europeiska
unionens framväxt. Han säger: "Framväxten av EU
och NAFTA på det norra halvklotet har försvagat u-
länderna, och i synnerhet de länder som i likhet med
Sydafrika inte är knutna till något block."
Folkomröstningen handlar alltså också om ifall vi
vill ansluta oss till den västeuropeiska union som med
tullmurar och med gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik syftar till att bilda en ny stormakt.
Vill vi ansluta oss till en stormakt som i konkurrens
med Japan och USA skall strida om marknadsandelar
i en värld där det är syd, och dess fattiga
människomassor, som plundras? Eller vill vi slå vakt
om möjligheten att vi i Sverige i en tid av växande
globala spänningar mellan nord och syd skall kunna
agera självständigt för minskade klyftor mellan i- och
u-länder?
För oss som tillhör nej-sidan är det viktigt att göra
allt detta klart. Ett ja till EU-medlemskap skulle vara
ett oerhört stort beslut med vittgående konsekvenser
på så gott som alla samhällsområden. I propositionen
förskönas det med omskrivningar. Det framgår inte
alls att detta är konsekvenserna, särskilt inte när det
gäller den grundläggande konsekvensen av ett ja som
ett uppgivande av den nationella
självbestämmanderätten och en allvarlig försvagning
av demokratin är.
Många ja-sägare försöker tona ned detta. Men
några andra talar faktiskt klarspråk. Moderaten,
tidigare riksdagsmannen, numera EFTA-
kommissionären, Nic Grönvall - som många av oss
känner - skrev i maj i år i Dagens Nyheter: "En
genomgång av de olika länderna i Europa visar att den
representativa demokratin är sjuk - - -. Det unika
med Europaunionens konstruktion är att
regeringsmaktens exklusiva förslagsmakt har ersatts
av en byråkratins exklusiva förslagsmakt."
Till skillnad från vad som sägs i propositionen,
säger Nic Grönvall som det är. Det skall han ha heder
för. Men frågan är om svenska folket delar hans
uppfattning att det är bra att ge förslagsmakten till
byråkrater, som till skillnad från en regering inte kan
fällas i fria val.
Ett ja till medlemskap i den europeiska unionen
innebär att en mängd områden förs över till EU:s
överstatliga beslutsområde. Jämfört med EES-avtalet
kommer EU att besluta om t.ex. följande områden:
handelspolitiken, utrikes- och säkerhetspolitiken,
jordbruks- och fiskepolitiken och den ekonomiska
politiken, med målet en ekonomisk och monetär union
samt gemensam valuta. Det är en målsättning som i
dag innebär hårda ekonomiska konvergenskrav på
medlemsstaterna, med ökande arbetslöshet som följd.
Nästan 19 miljoner arbetslösa i EU:s medlemsstater
och 52 miljoner människor under EU:s eget
definierade fattidomsstreck talar sitt tydliga språk om
resultatet av EU:s ekonomiska politik.
Fru talman! Vi vet att denna proposition inte
kommer att läsas av svenska folket inför
folkomröstningen. Det är väl inte ens säkert att alla
riksdagsmän kommer att läsa den. Inte heller kommer
särskilt många att läsa det flerhundrasidiga avtal
mellan EU och Sverige som vi skall folkomrösta om.
Det är naturligt att folk inte kan ta sig tid med det.
Desto viktigare är att det sammanfattande och
informativa material som utges av
Utrikesdepartementet är korrekt och sanningsenligt.
Tyvärr har Utrikesdepartementet allvarligt brustit i
just det hänseendet. Det informationsmaterial som har
producerats och sänts ut till alla hushåll är ren ja-
propaganda. Det är mycket upprörande. Och det har
föranlett mig och andra riksdagsledamöter att göra en
anmälan till konstitutionsutskottet.
Vad ligger bakom Utrikesdepartementets
förskönande beskrivningar av avtalet med EU? Vad är
det som får ämbetsmän att bryta mot sin traditionella
oförvitlighet i hanteringen av detta ärende? Kan det
möjligtvis vara så att UD-tjänstemännen är väl
medvetna om att just UD:s makt ökar betydligt vid ett
svenskt EU-medlemskap. Utrikesdepartementet får ju
ett större inflytande över unionslagarnas utformning
än vad Sveriges folkvalda riksdag får.
När vi dessutom får höra att det finns planer på att
driva igenom en grundlagsändring före
folkomröstningen, börjar det kännas riktigt
obehagligt. Grundlagsändringen behövs om det blir ett
ja till den europeiska unionen. Men om det blir ett nej,
kan förslaget till grundlagsändring läggas i
papperskorgen. Varför skall i så fall
grundlagsändringen drivas igenom före
folkomröstningen? Det måste vi få ett tydligt svar på
här i dag, inte minst från den nya regeringen.
Om ja-sidan beslutar sig för att driva igenom
grundlagsändringen före folkomröstningen, kommer
man att skapa djup misstro bland många människor.
Konspirationsteorier ges fritt spelrum, och
politikerföraktet ges en ordentlig skjuts framåt. Det
vore väl dumt att åstadkomma det. Låt oss därför enas
om att grundlagsändringen bara tas upp efter en
folkomröstning och om det blir ett ja i
folkomröstningen.
Fru talman! EU-frågan bevisar återigen den gamla
sanningen att demokratin inte är en gång för alla
given. Den måste erövras, försvaras och ibland
återerövras. I början av seklet erövrade
arbetarrörelsen, liberaler och kvinnokämpar
demokratin i form av allmän rösträtt i vårt land. Nu
hotas demokratin av den allvarliga urholkning som ett
EU-medlemskap kommer att medföra.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  3  PER GAHRTON (mp):
Fru talman! Det är bra att vi får en EU-debatt här i
riksdagen i dag. Samtidigt har jag en känsla av att det
är någonting som är fel. Varför ligger denna digra
lunta på riksdagens bord och inte på svenska folkets
bord? Samtliga partier har ju faktiskt lovat att frågan
inte skall avgöras i denna kammare utan i en
folkomröstning. Men svenska folket har inte fått
hemskickat någon lag om EU-anslutning eller något
medlemsavtal eller någon av de 20 traktater av
grundlagskaraktär som föreslås bli svensk lag,
däribland unionsfördraget, Maastrichttraktaten.
Nej, i stället har hushållen fått nöja sig med
Utrikesdepartementets handelsavdelnings lilla
broschyr. Jag har jämfört den med de statliga verkens
remissyttranden över medlemsavtalet. Dessa
remissyttranden är ett exempel på att vissa delar av
svensk demokrati och statsförvaltning fortfarande
fungerar väl. Remissyttrandena kom tyvärr in för sent,
eftersom remisstiden utlöpte när avtalet redan var
undertecknat. Statsförvaltningen har i alla fall gått till
verket med den oväld den är känd för. Dessa
remissyttranden visar att nej-sidans kritik av UD:s
propagandabroschyr vilar på saklig grund.
Några exempel: UD påstår utan reservation att den
svenska offentlighetsprincipen fortsätter att gälla vid
EU-medlemskap. Men kammarrätten i Göteborg
anser att man får räkna med att räckvidden av
offentlighetsprincipen minskar vid EU-medlemskap.
UD påstår att Sveriges salmonellafrihet kan bestå i
EU. Men flera länsstyrelser, bl.a. den i Skaraborg,
fastslår att möjligheterna att i framtiden upprätthålla
Sveriges nuvarande salmonellafrihet minskar.
UD påstår att Sverige kan behålla strängare regler
för kontroll av djursjukdomar. Men Statens
veterinärmedicinska anstalt anser att riskerna för
introduktion i landet av nya smittämnen ökar om
Sverige antar EU:s regelverk.
UD påstår att kampen mot narkotika stärks genom
nya metoder inom EU. Men Statens
institutionsstyrelse, som ansvarar för vård av unga
drogmissbrukare, varnar för att EU-medlemskap leder
till ökat drogmissbruk i landet. UD påstår att
Systembolaget blir kvar. Men de juridiska
fakultetsnämnderna i Uppsala och Stockholm
understryker att Systembolagets framtid avgörs av
EU-domstolen.
UD påstår att Sverige självt kan avgöra om
Sverige skall gå med i EU:s centralbank och byta
kronan mot ecu. Det resonemanget underkänns helt av
juridiska fakultetsnämnden i Stockholm, som påpekar
att Sverige inte har något som helst undantag från den
ekonomiska och monetära unionen i medlemsavtalet.
UD påstår att Sverige kan behålla särregler för miljön
med hänvisning till den s.k. miljögarantin.
Naturvårdsverket, däremot, ifrågasätter miljögarantins
betydelse.
Detta var bara några få exempel på motsägelser
mellan de statliga ämbetsmännens analyser och UD:s
utskick till svenska hushåll. Det föranleder två krav,
som det skulle vara utmärkt om den nya regeringen
reagerar på. För det första: Dra in den senaste
broschyren! Eller, om det är för sent, ge resurser, ett
tilläggsanslag, till Folkrörelsen mot EU, så att vi kan
skicka ut en egen broschyr med en mer korrekt
version av vad medlemsavtalet innehåller. För det
andra: Dela ut unionsfördraget, Maastrichtfördraget,
och andra originaltexter gratis till alla som vill ha
dem! Varför skall icke allt detta finnas tillgängligt på
landets bibliotek, postkontor osv., för var och en som
vill gå in och ta ett eget exemplar? Finns det någon
anledning att folket som skall besluta inte skall ha
chans att ta hem ett exemplar och i lugn och ro läsa
igenom precis det de själva vill? Varför skall vi på
något sätt vara förmyndare över vilken information
folket skall få? Det vore trevligt med ett positivt
besked på den punkten.
EU-propositionen bekräftar två av EU-kritikernas
centrala påståenden. För det första bekräftas att EU-
medlemskapet är någonting fullständigt enormt, och
för det andra att det är praktiskt taget oåterkalleligt.
EES-avtalet, däremot, är av betydligt mindre
omfattning. Det omfattar bara ungefär 2 000 av de
sammanlagt 16 000 rättsregler som ingår i ett EU-
medlemskap. EES-avtalet är tillåtet enligt grundlagen.
Det är alltså inte ett EU-medlemskap, utan grundlagen
måste ändras. Lagstiftningsmakten förskjuts från
riksdagen till EU:s ministerråd. Det marginella
svenska inflytandet, vem skall utöva det? Jo, det skall
regeringen göra. Det står i det lagförslag vi har här, i
handlingarna, att regeringen är skyldig att underrätta
och rådgöra med riksdagen, men inte att följa
riksdagens beslut. Det innebär att riksdagen i alla de
sammanhang där avgörandet fälls i EU:s ministerråd,
förvandlas från lagstiftare till rådgivande
remissinstans. Jag hoppas att alla ni som är på ja-
sidan har gjort klart för er att ni förvandlar er själva i
stor utsträckning från lagstiftare till
regeringsrådgivare.
Fru talman! En av de vanligaste publikfrågorna
vid tusentals EU-debatter lyder ungefär så här: Kan
Sverige lämna Europeiska unionen om det visar sig
att ja-sidan hade fel? Ja-sidan har tidigare hänvisat till
Wienkonventionen om traktatsrätt, som skulle medge
utträdesrätt. Detta har dock underkänts av expertis på
traktatsrätt. Företrädare för ja-sidan har, hedersamt
nog, enligt Svenska Dagbladet den 2 oktober, lovat att
inte längre hänvisa till Wienkonventionen.
Ja-sidan har också hänvisat till fallet Grönland.
Men i det s.k. Grönlandsfördraget, som finns med
som bil. 27 i handlingarna, sägs uttryckligen att
utträdet för Grönland beviljades på grund av
Grönlands särdrag och att Grönland i stället passade
bättre in bland andra utomeuropeiska kolonier.
Grönland fick också samma relation till EU som
andra utomeuropeiska kolonier. Sverige är faktiskt
ingen utomeuropeisk koloni till något EU-land, och
därför kan Grönlandsfallet inte användas som
prejudikat i fallet Sverige. Det betyder att Sverige vid
EU-medlemskap saknar varje form av säkrad rätt till
utträde.
Carl Bildt har en gång sagt att vi kanske kan
trassla oss ur ändå. Vi får se om han säger det här i
dag igen. Det är möjligt att det är så. När Sveriges
övervägande EU-skeptiska ungdom undrar ifall de,
när de tar över samhällsansvaret, kan komma ur
unionen om de vill det, blir alltså makthavarnas svar:
Nja, Sverige har visserligen ingen rätt att utträda, och
det vore avtalsbrott att göra det. Det skulle kräva att vi
åkte runt till alla EU-huvudstäder med tiggarstaven
och begärde nåd, att få lov att lämna EU, och alla
skulle godkänna det. Men ni unga som är så flinka, ni
kan nog trassla er ut ändå, om det behövs. Det är det
arv vi lämnar över till den unga generationen.
Varför, Carl Bildt? Varför, Ingvar Carlsson?
Varför, ni som är ansvariga, har ni i alla fall inte gjort
detta minimala, att i medlemsavtalet få in en exakt
beskrivning av former, procedurer och villkor för ett
utträde, om våra barn, barnbarn eller barnbarnsbarn
kanske kommer fram till en annan uppfattning än den
ni hade? Varför överlämnar ni till kommande
generationer denna totala ovisshet om hur det skall gå
till?
Fru talman! Det talas i propositionen mycket om
att Sverige vid EU-medlemskap skulle kunna påverka
Europas framtid. Tror någon att de dominerande
makthavarna i EU tänker låta Sverige lägga om
kursen? Naturligtvis inte! Ingen kan beskylla dem för
att dölja vad de vill. Det står solklart i den långa
intervjun med premiärminister Balladur i Le Figaro
den 31 augusti. Det är bara att läsa den. Där står
precis vad han menar. Det skall finnas en central
homogen kropp, som huvudsakligen skall bestå av
Frankrike och Tyskland.
Det tyska regeringspartiet CDU säger i sitt
program från dagen efter: Den fasta kärnans kärna
utgörs av Tyskland och Frankrike.
De talar alltså öppet om vad de tänker sig, dvs. en
stormaktsunion.
I den debatt som har utlösts - det var en mycket
stor debatt i EU-länderna - finns det en enighet om att
nya länder inte får komma och ändra kursen. Man
skall gå vidare mot ökad sammanväxning. Det är en
västeuropeisk stormaktsunion som skissas upp.
I EU-parlamentets debatt den 29 september sade
t.ex. en talare: Varför inte kalla kommissionen för en
regering? Ja, varför inte, för man är ju på väg åt det
hållet.
Europe Market Access, som är en politisk
konsultfirma och som ses som ansedd i Bryssel,
föreslår just det i en ny rapport. Man säger där att
kommissionen, för att effektivisera det hela, måste få
färre ledamöter. Småstaterna skall inte ha någon alls,
eller gruppvis samsas om en.
I CDU-programmet säger man att det måste vara
ökad proportionalitet mellan invånarantal och
inflytande. Om EU är en union, en stat, varför skall då
en tysk röst väga mindre än en svensk? Naturligtvis
inte, och därför kommer man att ändra på det. Det blir
inte så att småstaterna får ökat inflytande.
Småstaterna får i stället - det är detta debatten handlar
om - minskat inflytande.
Man kan naturligtvis blunda för den verkligheten
om man vill, precis som en del i denna kammare
gjorde när vi från Miljöpartiet för några år sedan då vi
satt här talade om att EU nog skulle skaffa sig en
gemensam valuta, kanske en gemensam utrikespolitik
och en gemensam centralbank. Vi blev förlöjligade.
Det var helt orealistiskt, det var skräckvisioner. Nu är
allt detta beslutat, och det håller på att genomföras.
Det sägs i tidningarna ibland att det skulle finnas
ett särskilt socialdemokratiskt ja till EU, som skulle
vara annorlunda än det borgerliga. Jag tillhör dem
som tvivlar på att det kan vara på det sättet. Men om
det skulle finnas någon teoretisk möjlighet, är det då
inte ett problem att detta är den borgerliga regeringens
proposition? Det är den borgerliga regeringens
bedömning av EU-medlemskapets innebörd. Borde ni
inte, Mats Hellström, i varje fall dra tillbaka denna
proposition och lägga fram en egen proposition? Gör
ni inte det, måste vi utgå från att det inte finns någon
som helst skillnad mellan ett socialdemokratiskt ja
och ett borgerligt ja.
För att underlätta det för er, så att riksdagen sedan
kunde fatta ett beslut om det, hade jag tänkt framställa
ett yrkande om att dra tillbaka propositionen och
komma med en ny. Men det lär inte vara möjligt i det
här skedet. Därför nöjer jag mig med att uppmana er
att faktiskt dra tillbaka den och komma med en ny,
socialdemokratisk, proposition. Då får vi se om den är
annorlunda än den borgerliga. Annars vet vi på nej-
sidan klart besked, och det vet också svenska folket:
det är samma proposition som båda regeringarna står
bakom. Det skall vi väldigt noga komma ihåg. Det är
exakt samma proposition, så länge den inte är
återkallad, som båda regeringarna står bakom, exakt
samma bedömningar på ungefär 3 000 sidor. Det skall
vi som sagt mycket noga komma ihåg.
Ett nej till EU i folkomröstningen skulle befria
Sverige från EU-underkastelsens mentala
gastkramning och öppna vägen för en progressiv
politik för ekologisk balans och full sysselsättning.
Det skulle ge Norden en ny chans att bli en
föregångsregion. Det skulle ge Europeiska unionen en
nyttig chock. Det skulle bli en sorts andra slag efter
det danska nejet 1992, som ju tyvärr myglades bort
men som var mycket nyttigt och som man tackade för
i EU. Merci, le Danemark, skrev t.ex. Le Figaro. Man
behöver sådana chocker ibland för att få en ordentlig
diskussion. Då skulle man kunna öppna för det
alleuropeiska samarbete som vår miljöförstörda
kontinent så väl behöver.
Ett nej till EU i det trots allt jämförelsevis rika och
välmående Sverige skulle vara en kraftfull
solidaritetssignal till hela världen, en signal om att
Sverige avvisar den navelskådande västeuropeiska
isolationismen och i stället återknyter till sina egna
stolta traditioner som ett globalt solidaritetsland, som
inte bara tittar på den närmaste regionen utan som vill
medverka till att rädda hela mänsklighetens
gemensamma framtid.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  4  CARL BILDT (m):
Fru talman!  Låt mig börja med att säga att jag
välkomnar detta initiativ till en remissdebatt om den
proposition som faktiskt är den viktigaste som
Sveriges riksdag har haft att ta ställning till på en
generation. Den remitteras nu till utskott, men det
reella avgörandet ligger självfallet hos var och en av
oss som svenska medborgare i folkomröstningen den
13 november. Det är en proposition om ett avtal som
är ett resultat av ett förhandlingsarbete som utfördes
av den borgerliga fyrpartiregeringen i nära samråd
med Socialdemokraterna.
Jag tror att det var två saker som var viktiga och
avgörande för att vi skulle nå ett så gott
förhandlingsresultat som nästan alla kommentatorer i
Sverige och i andra länder är eniga om att vi har
uppnått. Det var för det första en klar och tydlig
politisk kurs från regeringens sida. Vi satte för tre år
sedan Europafrågan högst upp på vår politiska
dagordning. Vi ägnade betydande kraft åt att nå
trovärdighet, förankring och gehör i de olika
europeiska huvudstäderna. Vi vek i förhandlingarna
inte från den linje som vi hade lagt fast.
För det andra var det också en bred uppslutning i
förhandlingsarbetet här i riksdagen. Vi var angelägna
om att varje steg skulle förankras hos den dåvarande
oppositionen. Även om Mats Hellström inte alltid
gjorde exakt samma bedömning som vi när dialogen
inleddes, så lyckades vi - i alla fall nästan - nå fram
till en konstruktiv och gemensam slutsats om hur
förhandlingarna skulle föras. Den enigheten var en
styrka för Sverige och bidrog till ett bra
förhandlingsresultat.
Nu skall varje medborgare efter egen prövning
säga ja eller nej den 13 november. Antingen skall vi
helt och fullt vara med i det europeiska samarbetet
och den europeiska unionen eller förvandla Sverige
till en enligt min mening randstat med allt mindre
inflytande också över sin egen framtid.
Det är viktigt att göra klart för sig att det är ett val
mellan två alternativ, och bägge alternativen skall
prövas, bägge alternativen skall diskuteras.
Samarbetsalternativet innebär ett ja till
medlemskapet i den europeiska unionen. Grunden för
detta samarbetsalternativ är insikten om att vi i det
Europa som vi ser framför oss behöver mera av
samverkan på en rad områden mellan alla Europas
stater och folk. Ensam är inte stark i en tid då så
många av de problem som vi har att angripa inte
respekterar de gamla nationalstaternas gränser och där
det framstår som tilltagande trångsynt, gränsande till
bisarrt, att tro att demokratin skall göra halt vid de
gamla tullgränserna.
Hur detta samarbete kommer att utformas i sina
detaljer och gestaltas under decennierna framöver kan
ingen av oss veta. Det europeiska samarbetet är ett
samarbete som ständigt förändras och som är öppet
för framtiden. Men två saker borde i alla fall vara
alldeles omöjliga att strida om:
För det första blir det ett bättre europeiskt
samarbete ju fler nationer som är med och deltar kring
det mötesbord där dess framtid gestaltas. Det är bättre
att hela Norden är med än att större delen av Norden
står utanför. Det är angeläget och viktigt att så snart
som möjligt bereda plats kring de europeiska borden
också för de nya demokratierna i Centraleuropa och
för våra nya grannländer demokratierna på andra
sidan Östersjön, de baltiska länderna, som också så
gärna vill vara med.
För det andra är det bättre för oss att vara med och
påverka än att bara stå utanför och låta oss påverkas.
Vi kan aldrig klippa ut oss själva på den europeiska
kartan och placera Sverige i Karibien eller i Stilla
havet. Vi är en del av detta Europa, och vi kan välja
mellan att bara påverkas eller att vara med och
påverka.
Det finns en lång rad olika uppfattningar om hur
det europeiska samarbetet skall bedrivas vidare under
de kommande decennierna. Föreställningen om att
samarbetet är ställt och styrt av något slags autopilot
som inte kan påverkas eller frikopplas är felaktig.
Samarbetet formas under en ständig politisk dialog
mellan nationer och olika politiska meningsriktningar.
För negativisterna i Sverige måste det vara ett
ganska besvärande faktum att de är så gott som
alldeles ensamma. Ser man på de länder som har
erfarenhet av detta samarbete finns det visserligen
några extrema rasister och extrema kommunister som
intar ståndpunkten att samarbetet är felaktigt och att
deras länder bör lämna det. Men annars anser Europas
vänsterpartister i övrigt att samarbetet skall förändras
men vidareutvecklas. Europas övriga gröna
miljöpartister anser att samarbetet skall förändras men
utvecklas och föras vidare och breddas.
Isolationismen har inget stöd i de länder som vet
samarbetets värde.
Jag ser själv ett mycket starkt behov av att gå
vidare med detta samarbete under kommande år och
decennier. Det gäller tre viktiga områden.
För det första gäller det samarbetet för freden. Det
kräver såväl ett djupare utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete mellan de europeiska nationerna som en
ytterligare utvidgning av unionen till att omfatta
Centraleuropa och de baltiska länderna senast kring
sekelskiftet. Jag tror att det är kanske den allra
viktigaste av de många viktiga uppgifter som det
europeiska samarbetet står inför under kommande år,
att genom samarbete skapa stabilitet och bättre
utvecklingsförutsättningar, inte minst i den östra halva
av Europa som nu befriat sig från kommunismen och
vars spänningar och problem annars riskera att leda
till en instabilitet och osäkerhet som då kommer att
drabba varje del av Europa, inte i dag och inte i
morgon men möjligen i övermorgon, om vi inte
lyckas med samarbetet i dag.
För det andra gäller det samarbetet för tillväxten.
Det handlar om möjligheterna för nya jobb, för ny
tillväxt och för ny välfärd i i Europa i dess helhet
under kommande år och decennier. Vi står mitt uppe i
ett globalt liberalt systemskifte med helt nya
förutsättningar för ekonomisk utveckling. Det ställer
krav på mycket mera av samarbete och avreglering så
att vi gemensamt skall kunna klara av dessa väldiga
uppgifter att ge jobb och sysselsättning åt alla dem i
Europa som i dag inte har det.
För det tredje gäller det samarbetet för rätt, att på
område efter område där nationerna har blivit för små
bygga en rättsordning och se till att den också
efterlevs. Brådskan är mycket stor när det gäller
knarkbekämpningen där nationella insatser aldrig kan
räcka. Bara gemensamma insatser kan komma åt den
över gränserna organiserade knarktrafiken. Det gäller
självfallet också arbetet för gemensamma fasta och
skarpa miljöregler så att restriktioner i ett land inte
bara leder till att miljöproblemen flyttas över till ett
annat.
Detta är tre viktiga områden där jag ser det som
angeläget och nödvändigt att samarbetet förs vidare
och utvecklas vidare. Det är för att få vara med och
göra det som det är så viktigt för oss själva, för våra
nordiska brödrafolk och för Europa i dess helhet att vi
faktiskt alla, eller så många som möjligt, röstar ja den
13 november.
Jag sade inledningsvis att det är fråga om ett val
mellan två alternativ. Det är samarbetsalternativet och
det andra alternativet som jag kallar för
randstatsalternativet. Det skulle egentligen ankomma
på företrädarna för det alternativet att ge litet tydligare
besked om vad det faktiskt innebär. Men det brukar
de inte vara så talträngda om, och det förstår jag.
Något vidare bra alternativ att företräda har de inte.
Skulle folkomröstningen leda till ett nej kommer
EES-avtalet att vara grunden för Sveriges relationer
med det övriga Europa under avsevärd tid framöver.
Det är ett EES-avtal som inte kommer att vara stabilt i
ljuset av att det är väldigt få länder som kommer att
vara anslutna till det. Men vi från svensk sida kommer
att ha ett mycket tydligt intresse av att slå vakt om
varje del av detta EES-avtal. Långsiktigt tror jag inte
att detta kan säkra våra ekonomiska intressen. De
omedelbara handelsströmmarna påverkas inte
speciellt mycket, men det är en klen tröst. Allt färre
kommer att vara beredda att göra
framtidsinvesteringar med horisonten decennier i
Sverige när vi kommer att befinna oss i denna
randstatsposition där man inte vet vad som gäller om
5, 10 eller 15 år. Därmed skulle våra möjligheter till
framgångsrik ekonomisk utveckling riskera att
långsiktigt förtvina.
Men värre än de långsiktiga ekonomiska
konsekvenserna är de omedelbara politiska följderna.
Vi skulle få se vår demokrati vingklippas, eftersom vi
inte skulle kunna vara med och påverka och fatta
beslut om gemensamma europeiska regler och
bestämmelser som skulle gälla också i vårt land. Vi
skulle drabbas av ett lika påtagligt som plågsamt
demokratiskt underskott. Vi skulle frivilligt ge delar
av makten över oss själva till någonting som vi
frivilligt avstod inflytande över.
Detta säger jag mot bakgrund av att det EES-avtal
som då skulle gälla har bekämpats av vänstern till
vänster om Socialdemokraterna med näbbar och klor
under den debatt som föregick avtalet. Då fördömdes
det som oförenligt med Sveriges demokrati och
självbestämmanderätt. Nu anbefalls det plötsligt som
framtidsvägen för Sverige. Detta är på sitt sätt ganska
logiskt. Tittar man på historien över vänstern till
vänster om socialdemokratin har man gått emot varje
enstaka steg i riktning mot Sveriges deltagande i
europeiskt samarbete som har tagits i modern tid. Ni
markerade skepsis när Sverige anslöt sig till
Europarådet, det demokratiska samarbetet i början av
1950-talet. Ni tyckte inte om att den europeiska
frihandelsorganisationen EFTA grundades i slutet av
1950-talet. Ni stred i kammaren mot frihandelsavtalet
1972, det frihandelsavtal som ni åberopade som
föredöme när ni stred mot EES-avtalet. Ni stred mot
EES-avtalet, det EES-avtal som ni nu åberopar som
framtidsvägen när ni skall försöka att stoppa nästa
steg på den europeiska samarbetsvägen.</pre><pre>Det handlar alltså för er del inte om storleken på
en medlemsavgift eller om synpunkter på de
europeiska institutionerna. Det finns inte ett steg i
riktning mot samarbete mellan Europas demokratier
under efterkrigstiden som inte vänstern, till vänster
om socialdemokratin, har motsatt sig. Därmed
framgår det också vad det handlar om.
Från er sida handlar det om en isolationism, som
vore farlig för Sverige, som skulle vingklippa våra
möjligheter och som skulle försvåra den europeiska
inställningen.
Om er inställning skulle vinna gehör i Sverige och
i andra europeiska länder skulle vi få ett Europa där
nationerna inte stod med varandra, i gemensamt
arbete, utan stod mot varandra, i tävlan och
konkurrens, utan gemensamma institutioner och
gemensamma regler. Då skulle vi se ett för freden och
för de framtida möjligheterna avgörande samarbete
försvagas, brytas upp eller kanske t.o.m. helt
försvinna.
Det val som Sverige skall träffa den 13 november
är egentligen valet om vi skall fortsätta på en
samarbetslinje som har varit stark under många
decennier, eller om vi skall byta väg och isolera oss
själva.
Som jag sade, har vi i olika regeringar utnyttjat de
olika historiska möjligheterna och vid olika tidpunkter
tagit steg för steg på den europeiska samarbetsvägen
under efterkrigstiden: Europaråd, frihandel,
frihandelsavtal, EES-avtal.
När säkerhetspolitiken och de inre
förutsättningarna har skapat möjlighet tar vi nu det
ytterligare steget, som innebär att vi ansluter oss helt
och fullt också till möjligheterna till inflytande över
den europeiska utvecklingen.
Att plötsligt säga nej till samarbetslinjen skulle
vara ett lika dramatiskt som allvarligt brott mot
Sveriges traditioner och vägval sedan decennier
tillbaka.
Nu har vi i Sverige, i Norden och i Europa en
historisk möjlighet att bygga ett samarbete som kan
trygga mycket av fred och mycket av utveckling
framöver. Det är det ni skall rösta nej till den 13
november.</pre><pre>Anf.  5  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vill oerhört gärna välkomna Carl
Bildt som oppositionspolitiker - det gläder mig. Jag
tycker ändå att Carl Bildt skulle kunna behålla ett
visst mått av sans och kanske också ett visst mått av
intellektuell hederlighet.
Den här frågan handlar inte om samarbete eller ej,
Carl Bildt. Den här frågan handlar inte om fred eller
ej. Den här frågan handlar inte om framtid eller ej.
Den här frågan handlar om på vilka villkor vi,
Sveriges folk, skall samarbeta med den europeiska
unionen. Att vi skall samarbeta är väl fullständigt
självklart - jag kan inte tänka mig någon i den här
församlingen som skulle stå upp och säga att Sverige
inte skall samarbeta.
Sverige är ett av de mest internationaliserade
länderna, också i samarbetssammanhang. Vi finns
med överallt, i alla internationella fora. Vi är en
uppskattad samarbetspartner, därför att vi har goda
argument, bra erfarenheter och viktiga saker att
komma med. Det skall vi naturligtvis fortsätta att
vara.
Det handlar inte om det, Carl Bildt. Vad det
handlar om är om vi skall ge upp vår politiska
suveränitet och förbinda oss att bli en delstat i en
västeuropeisk union, för att på det sättet medverka till
att det västeuropeiska industrikapitalet kan stärka sin
konkurrenskraft i den hårdnande världsekonomin. Det
är det som är målet för samarbetet inom den
europeiska unionen, ingenting annat. Medlet är att
bilda en politisk union, som fråntar medlemsländerna
deras självbestämmande och folkligt förankrade
demokrati, som gör det möjligt att låta ekonomin
bedrivas av Riksbanks -chefer som står helt utanför
demokratisk insyn och kontroll och med ett fastslaget
politiskt mål för den ekonomiska politiken, nämligen
prisstabilitet, på bekostnad av hög arbetslöshet, social
utslagning, miljöförstörelse osv.
Vi som är socialister hävdar ju, Carl Bildt, att
politikens roll är att balansera de kortsiktiga
ekonomiska vinstintressena. Marknaden klarar inte av
allt - jag hoppas att vi är överens om det. Det
kortsiktiga ekonomiska marknadstänkandet tar inte
hänsyn till varken människor eller miljö, och därför
behöver vi politiken för att hävda de mänskliga
värdena och humanismen. Det är det vi håller på med
i den här församlingen. Jag har inte kommit hit för att
lämna ifrån mig beslutanderätt. Jag har kommit hit för
att hävda mina och mina väljares intressen.
Jag tycker att det är en ren oförskämdhet när Carl
Bildt står här och talar om en majoritet av den
svenska befolkningen som antingen kommunister
eller rasister. Det kräver en ursäkt från talarstolen,
och jag hoppas att Carl Bildt kommer att leverera den
här.</pre><pre>Anf.  6  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Får jag först tacka för att Gudrun
Schyman hälsade mig välkommen i oppositionsrollen.
Hon är ju den permanenta företeelsen i Sveriges
riksdag i detta hänseende.
Låt mig klara ut den fråga som Gudrun Schyman
ställde angående när vi skall besluta om grundlagen.
Det framgår av ett tidigare lämnat besked att det
beslutet kommer efter folkomröstningen. Det är en
självklarhet, och det skall vi inte behöva strida om.
Gudrun Schyman säger att Vänsterpartiet är för
samarbete. Men problemet är ju att Vänsterpartiet och
dess föregångare har röstat mot varje enstaka steg för
europeiskt samarbete. Det avtal som Gudrun Schyman
nu förordar som basen för Sveriges framtida
Europapolitik har hon själv kritiserat som oförenligt
med Sveriges självbestämmanderätt. Jag håller delvis
med, därför att EES-avtalet - som var nödvändigt i ett
övergångsskede - var ett randstatsavtal. Det ställer
oss utan politiskt och demokratiskt inflytande.
Gudrun Schyman säger att hon inte vill överlämna
allt till marknaden. EES-avtalet är den kortsiktiga
marknadens avtal. Det är det som Gudrun Schyman
nu är för. Hon var emot det tidigare.
Jag vill ha ett bättre samarbete, där vi kan gå
vidare med miljö, fred, sysselsättning och
demokratiskt inflytande. Detta säger Vänsterpartiet
nej till - på samma sätt som Vänsterpartiet har sagt
nej till varje enstaka steg i riktning mot europeiskt
samarbete under hela efterkrigstiden. Jag kan inte
belasta Gudrun Schyman personligen för detta, men
jag kan belasta hennes parti och påpeka de
konsekvenser som detta faktiskt har. Detta är
avgörande.
Man kan inte tala om samarbete om man
företräder ett parti som har varit mot varje enstaka
steg för samarbete. Jag tycker att Gudrun Schyman nu
skulle försöka förklara för kammaren varför det EES-
avtal som hon själv, så utförligt fördömde för bara två
år sedan i den här talarstolen nu skall vara det som
hon rekommenderar Sveriges folk att rösta för den 13
november.
Det måste vara ett besvärande faktum för Gudrun
Schyman att hennes vänsterkolleger ute i Europa inte
delar hennes inställning. I de europeiska
unionsländerna är alla - med undantag av extremister
på bägge kanter, som är få och små - övertygade om
detta samarbetes fördelar. Varför har vänstern i
Europa fel? Varför hade Gudrun Schyman själv fel
för två år sedan när hon fördömde EES-avtalet?</pre><pre>Anf.  7  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Vad gäller EES-avtalet - det här har
vi gått igenom många gånger, Carl Bildt - är det så att
Vänsterpartiet röstade mot det avtalet därför att det
hade uppenbara brister i fråga om inflytande.
Alla andra riksdagspartier, inklusive Carl Bildts,
talade i det läget om förträffligheten med detta avtal
och om hur nödvändigt det var att vi nu skrev på
avtalet, att det var ett självständigt avtal osv. Det här
avtalet var väldigt bra, sade man.
Nu har jag förstått att samtliga partier är överens
med Vänsterpartiet om den kritik som vi då
framförde, som gjorde att vi då röstade nej, nämligen
att det har stora demokratiska brister.
Jag utgår ifrån att samtliga partier i denna riksdag
efter ett nej i folkomröstningen kommer att förena sig
med oss i att göra någonting åt dessa uppenbara
brister som finns i EES-avtalet. Jag ser fram emot,
Carl Bildt, att vi tillsammans kan väcka frågan om
omförhandlingar i vissa delar av EES-avtalet. Jag tror
att vi som enade i denna riksdag kan bli
framgångsrika i det arbetet.
Vad gäller Vänstern i Europa och i EU:s
medlemsländer finns det en växande kritik mot EU:s
politiska union, mot den ekonomiska och monetära
unionen just i Vänstern. Detta kan inte Carl Bildt vara
ovetande om. Det finns en växande och stark opinion
mot EMU, t.ex. tanken om den gemensamma valutan
och den gemensamma centralbanken osv. Denna
kritik tror jag personligen kommer att växa sig
mycket stark. Jag tror inte att det här ens kommer att
bli verklighet, för det är en föråldrad idé och ett
skrivbordstänkande som inte är anpassat till den
verklighet och till det nya Europa som vi lever i.
Denna kritik delar vi i Vänstern i Västeuropa och i
Vänstern i Norden. Vi har inga som helst svårigheter.
Även om jag rörs till tårar av Carl Bildts omtanke om
vårt samarbete inom Vänstern, kan jag meddela att
samarbetet är väldigt gott. Vi är eniga i den här
frågan. Det är inga som helst problem för oss som
inspiratörer av ett varaktigt Vänsterparti som står
utanför unionen att också samarbeta med de radikala
krafter som finns inom unionen. Det vi koncentrerar
oss på, Carl Bildt, är naturligtvis att bekämpa
arbetslösheten, att hävda solidaritet och rättvisa och
att komma till rätta med de globala miljöproblemen -
ett arbete som den europeiska unionen dess värre inte
är inriktat på.</pre><pre>Anf.  8  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman!  Jag hade två frågeställningar till
Gudrun Schyman. Jag tycker inte att hon redde ut
någon av dem alldeles tillfredsställande.
Den första frågan var om hon kunde förklara
varför hon inte har några syster- eller broderpartier,
eller vad det nu kan heta inom den f.d. kommunistiska
gemenskapen i Europa, som tycker lika som hon. Hon
säger att också de är kritiska mot den politiska
unionen och mot den monetära unionen. Det kan man
väl vara. Men det var inte det som frågan gällde, utan
den gällde varför det mig veterligt inte finns ett enda
vänsterparti som säger nej till sitt lands deltagande i
detta samarbete. Att de sedan har lika delade
meningar i Europaparlamentet som vi har i Sveriges
riksdag i olika frågor ligger i demokratins karaktär.
Men de vill inte tåga ut ur det europeiska samarbetet.
De säger ja till samarbete för att i demokratisk
ordning få diskutera hur samarbetet skall gestaltas.
Gudrun Schyman står de facto isolerad också inom
den europeiska vänstern i sin isolationism.
Den andra frågeställningen gällde hur hon skulle
reda ut detta med EES-avtalet som var så fel för två år
sedan och som nu var så rätt och bra att svenska folket
skulle rösta för detta i stället för medlemskapet. Nu
säger hon att EES-avtalet har uppenbara brister på
inflytandesidan. Ja, det är en underdrift. Det är ju ett
randstatsavtal. Gudrun Schyman kan gå tillbaka till
protokollet och läsa att jag tidigare i alla sådana här
debatter sade att detta avtal är en nödvändighet som
en övergångsstation till medlemskapet. Men jag sade
också att vi aldrig kommer att acceptera detta
långsiktigt just för att - om jag får citera Gudrun
Schyman - det har så uppenbara brister på
inflytandesidan att det skapar ett demokratiskt
underskott som är påtagligt och som kommer att bli
plågsamt för varje nation med självaktning, till vilkas
krets jag räknar Sverige. Så även här har Gudrun
Schyman litet svårt att få ekvationen att gå ihop.
Det avtal som hon för två år sedan fördömde för
att det inte gav Sverige inflytande anbefaller hon nu
svenska folket. Hon försöker sedan lösa detta genom
att säga att hon hoppas att vi efter ett nej i
folkomröstningen skall kunna förena oss i kammaren
och gå till den europeiska unionen och säga att vi nu
vill ha inflytande. Det är en illusionism som t.o.m.
med Vänsterpartiets mått framstår som ganska
magnifik. Säger vi i folkomröstningen nej till att vara
med i inflytandet, kan vi inte komma tillbaka i någon
omförhandling som Gudrun Schyman vill ha. Ett nej
är ett nej, och då skall vi inte sedan ena oss om en
omförhandling och komma tillbaka och säga att vi vill
vara med i Europaparlamentet, i Ministerrådet och i
Kommissionen. Det är där man utövar inflytandet.
Det är detta inflytande som ni säger nej till, och då får
ni det demokratiska underskottet - den plågsamma
bristen. Det är ett nej till inflytande som inte kan
kompenseras genom någon omförhandling - det är
litet falskt att försöka sprida den illusionen - utan då
står vi där med det demokratiska underskottet och det
avtal som Gudrun Schyman själv har fördömt, men
som hon nu i sin allmänna samarbetsfientlighet
plötsligt anbefaller utan logik.</pre><pre>Anf.  9  PER GAHRTON (mp) replik:
Fru talman!  Carl Bildt! Min danska sambo är
taleskvinna för UNI-bevegelsen som är den största
danska unionsmotståndarrörelsen. Hon är inte rasist.
Hon är inte extremist. Hon är inte fascist. Hon är inget
av de invektiv som Carl Bildt vräker ur sig mot de
goda demokrater som har tagit ståndpunkten att
Europeiska unionen är någonting som de inte gillar.
Jag tycker att Carl Bildt borde hålla sig för god för
sådant.
Är ungdomarna bland fältbiologerna, som är
medlemmar i Folkrörelsen mot EU, extremister?
Miljöförbundets medlemmar, Jordens vänners
medlemmar, Framtiden i våra händers medlemmar,
Unga allergikers medlemmar och alla dessa ungdomar
som är EU-motståndare för att de är besjälade av en
känsla för global solidaritet är de extremister och
fascister?
Carl Bildt var ute och reste varje måndag när han
var statsminister. Han måste väl ändå ha träffat dessa
ungdomar någon gång. Han borde kunna skilja på
rasister och goda idealistiska, globalt solidariska
ungdomar. Nejrörelsen i Sverige är kanske den största
demokratiska folkrörelse som vi har haft sedan
arbetarrörelsens barndom.
Är Transportarbetareförbundets medlemmar
extremister? Är norska LO fascister? Är finländska
LRF någon sorts hembygdsfascister? Eller vad är det
fråga om?
Det är nog ganska hög tid för jasidan att se
sanningen i vitögat. Det kanske är svårt att göra det
där uppifrån den maktelitistiska nivån. Men
nejrörelsen är faktiskt en bred demokratisk
folkrörelse. Precis som alla andra folkrörelser
intresserar den sig för folks vardagsliv, sådant som
Carl Bildt avfärdar som detaljer. Inte ett ord sägs till
alla dem som är oroliga för att vi inte skall kunna
behålla salmonellafriheten. Inte ett ord sägs till alla
dem som är oroliga för kadavermjöl i maten. Inte ett
ord sägs till alla dem som är oroliga för hur det skall
gå med drogmissbruket hos ungdomar och som tar
varningarna från Tullfacket på allvar. Carl Bildt
nämner inte ett ord om det som vanliga människor
ställer frågor om och som de är bekymrade för.
Min fråga om rent spel: Är Carl Bildt beredd att
ställa upp på att folket skall få tillgång till de
originalhandlingar som de skall fatta beslut om? Hur
är det med utträdesrätten? Detta kanske verkar
teoretiskt från Carl Bildts utgångspunkt, eftersom det
förefaller som om han vill gå med i EU på vilka
villkor som helst.
Det måste ju ligga någonting bakom det faktum att
en av de vanligaste frågorna som ställs ute på
skolorna är: Om det visar sig att det var fel, hur gör vi
då? Vad kan vi då göra? Har de sett till att det finns
en garanterad rätt, så att man vet precis hur det skall
gå till?
Vad har Carl Bildt för svar? Är det fortfarande det
där trasslandet, eller finns det någon ny variant vid
sidan av Wienkonventioner och Grönlandsfall som nu
inte funkar längre. Ta folkets frågor på allvar, Carl
Bildt!</pre><pre>Anf.  10  TALMANNEN:
Jag vill påminna kammarens ledamöter om
möjligheten att för tids vinnande framföra replikerna
från bänken. Vi har en mycket lång talarlista.</pre><pre>Anf.  11  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag skall göra mitt inlägg från bänken.
Det medför den nackdelen att jag inte ser
anförandeklockan, men jag skall för ordningens skull
ändå göra så.
Per Gahrton är en gammal demagog av klass. Han
vet mycket väl att jag inte talade om dem som är
skeptiker eller motståndare i Sverige, men han
försökte vrida det därhän. Vad jag sade, och det
svarade han inte på, var att jag har träffat de gröna i
Europaparlamentet, där Europas miljöpartier är
representerade. Hans egna vänner där är inte för att
deras respektive länder skall lämna det europeiska
samarbetet.
Det är alldeles rätt, som han säger, att de har
synpunkter på hur detta samarbete skall gestalta sig.
Det är ganska naturligt att de har sådana - det vore
skräp av dem som gröna partier att inte ha det - men
jag har inte träffat en enda miljöpartist eller grön
företrädare i andra europeiska länder som inte säger
att vi måste ha mera av samverkan. Inom den ram
som Europeiska unionen ger får vi denna möjlighet.
Ni står alltså isolerade, och det finns inga stora
politiska krafter i Europa med erfarenhet av
samarbete som vill stiga ut ur detta samarbete och alla
dess möjligheter.
Så över till de olika konkreta problemen. Per
Gahrton sade att jag inte sade någonting om
drogmissbruket. Då lyssnade han dåligt. Han var väl
upptagen av det som han hade bestämt att han skulle
säga. Jag tycker att det är en av de allra viktigaste
frågorna, och det är uppenbart att vi aldrig klarar den
själva. Det är bara genom mer av samverkan som vi
som nationer kan möta den internationellt
organiserade brottsligheten. När brottsligheten
organiserar sig internationellt, måste också brotts
bekämpningen organiseras internationellt, och det
sker nu inom Europeiska unionen.
Så några ord om Per Gahrtons andra frågor. Vad
gäller originalhandlingarna utgår jag självfallet, Per
Gahrton, från att varje bibliotek med självaktning i
vårt land har denna proposition, och jag utgår från att
alla som är intresserade av fakta får möjlighet och tar
sig tid att läsa igenom den. Jag anbefaller
propositionen på det varmaste.
Så till den ständiga frågan om utträdet. Det är rätt,
som Per Gahrton säger, att det inte finns någon
utträdesbestämmelse. Någon sådan finns inte heller i
Förenta nationerna eller i det nordiska samarbetet. Vi
går ju in på detta samarbete i förhoppning om att det
lyckas.
Vidare vet både Per Gahrton och jag, kunniga i
historia som vi är, att utvecklingen kan gå därhän att
samarbetet bryter samman. Det inträffade med
Nationernas förbund i Europa på 1930-talet, och det
kan inträffa med FN, med det europeiska samarbetet
och t.o.m. med det nordiska samarbetet. Ingen kan
veta exakt hur ett sådant sammanbrott kan ske, men
jag tycker att det skall vara en gemensam politisk
uppgift att se till att samarbetet vidareutvecklas i
framtiden.
Till slut vill jag be Per Gahrton att i den replik
som han har kvar nämna bara ett enda ord om sitt
alternativ. Varför är EES-avtalet, som också han så
tydligt har fördömt, nu plötsligt så bra?</pre><pre>Anf.  12  PER  GAHRTON (mp) replik:
Fru talman! Om Carl Bildt hade tagit de oroliga
frågorna om ångermöjligheterna på allvar, kunde ni
åtminstone ha försökt att förhandla er fram till en
utträdesparagraf. I de allra flesta internationella avtal
finns det klara utträdesparagrafer, men en sådan finns
inte i Europeiska unionen. Såvitt jag har kunnat finna
sägs det inte i propositionen men dock i
departementspromemorian om avtalet att ett EU-
medlemskap är tänkt att vara för all framtid.
Ni tar på er ansvaret för att med en sådan oerhörd
självsäkerhet i framtidsbedömningen, i en viss
tidsanda och i en viss politisk konjunktur, vara
beredda att binda landet på ett sådant sätt att ni inte
kan tala om för ungdomarna exakt hur de skall bära
sig åt, om de kommer fram till en annan uppfattning.
Det är en brist som ni inte kan smita undan från.
Förklara varför ni inte väckt den frågan under
medlemsförhandlingarna! Tog ni över huvud taget
upp den? Ni borde ändå ha försökt. Det är i varje fall
en av de viktigaste frågor som folk ställer.
När det gäller drogmissbruket talade Carl Bildt om
samverkan, men Generaltullstyrelsen säger i sitt
remissvar att det samarbete som kan bedrivas redan
finns. Vad är det för samarbete som kan bedrivas
därutöver vid ett EU-medlemskap? Vad är det som
skall kompensera det som alla sakkunniga är överens
om är en nackdel, nämligen det totala bortfallet av
gränskontroller?
Det som jag nu talar om är ju inte något som jag
själv har kommit fram till, utan det är en levande
ståndpunkt bland alla de organisationer som arbetar
med drogmissbruk. De tror inte på ert luddiga tal om
ökad samverkan. Ett samarbete skall bedrivas i alla
fall, men ni har inte redovisat vad ni skall kompensera
försvagningen med.
Vidare sade Carl Bildt att han inte hade träffat
några gröna företrädare som vill träda ut ur EU. Ja,
det går ju inte att träda ut, så det kravet är inte
aktuellt. Men vi har mellan 30 gröna partier ett
gemensamt program som säger att Västeuropeiska
unionen skall upplösas för att motverka det militära
supermaktsprojekt som byggs upp inom EU och över
huvud taget för att vi är kritiska till de stormaktsideal
som där finns.
Det finns bland de gröna partierna inte heller
något som kräver att vi skall gå in. Majoriteten av
dem röstade mot Sveriges inträde, eftersom de gör
samma bedömning som vi, nämligen att vi kan göra
bättre nytta utanför. Det handlar om den strategiska
bedömningen i den samlade gröna rörelsen i det reellt
existerande läget när det gäller att göra det bästa för
Europas och världens framtid. Enligt den är det bäst
att Sverige stannar utanför.</pre><pre>Anf.  13  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Först angående utträdesklausuler:
Sådana finns inte i avtalet om Förenta nationerna och
inte heller i det nordiska samarbetet. Det ligger i
sakens natur att samarbete är till för att utvecklas,
förändras och förbättras. Det gäller såväl i det globala
och det europeiska som i det nordiska samarbetet. Jag
har aldrig heller hört miljöpartiet förorda en klausul
för utträde ur det nordiska samarbetet.
Så till de gröna och vad Per Gahrtons kolleger i
det europeiska samarbetet faktiskt tycker. Han håller
nu med om att de inte talar om att gå ut ur Europeiska
unionen, men det grundar de inte på att man inte kan
göra det. De grundar det faktiskt på att de vill vara
med och från sina politiska utgångspunkter bygga upp
ett bättre europeiskt samarbete. Jag har inte träffat
dem fullt lika mycket som Per Gahrton, men vi vet
bägge att sanningen är den att Europas gröna
företräder en samarbetslinje, inte den isolationslinje
som miljöpartiet i Sverige liksom Gudrun Schymans
kolleger i vänsterpartiet står för. De har visserligen
sina synpunkter på Västeuropeiska unionen, på
politiskt samarbete och vad det nu är. Det ligger i den
politiska debattens natur att sådant förekommer.
Så till de konkreta frågorna om knarkbekämpning.
Jag har inte exakt studerat det nämnda dokumentet,
men jag har träffat både tullens och polisens ledning
och andra som har sysslat med knarkbekämpning, och
en parlamentarisk grupp har nu undersökt detta, och
jag vet att vi får bättre möjligheter till
knarkbekämpning om vi är med i detta samarbete. Det
blir bättre möjligheter att bekämpa knarket om vi är
med i Europeiska unionen och det samarbete som den
bygger upp.
Till slut, fru talman, bara det obligatoriska
påpekandet att Per Gahrton nu har lyckats avverka
mycken taletid i denna kammare utan att säga ett enda
ord om varför det EES-avtal som han och hans
partivänner var så starka motståndare till, eftersom det
skulle strida mot Sveriges demokrati och
självbestämmanderätt, nu av dem inför omröstningen
den 13 november anbefalls som en bas för våra
Europarelationer för överskådlig tid framöver. Det är
en helomvändning av sådan politisk karaktär att jag
förstår att de håller ganska tyst om den.</pre><pre>
Anf.  14  KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman!  Världen växer samman genom allt
bättre kommunikationer, både fysiska
kommunikationer och informationskommunikationer.
Det gör att ekonomierna i olika delar av världen också
växer samman.
Men tyvärr upplever vi fortfarande mycket av
konflikter och krig i världen. Det fredsprojekt som
startade 1957 med EEC har faktiskt fungerat i den här
delen av världen. Där det tidigare var vanligt med
stora och blodiga konflikter har vi upplevt en lång
period av fred, som vi är glada över. Tyvärr sträcker
den sig inte långt bort. Även på vår kontinent är det
ganska bedrövligt i andra stycken.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi fullföljer
den grundläggande tanken, att vi bygger på detta
fredsprojekt, att vi i de nordiska länderna drar vårt
strå till stacken och att vi sedan går vidare mot ett
alleuropeiskt samarbete, där vi knyter länderna i
Centraleuropa och Baltikum till det europeiska
samarbetet.
Man blir förvånad över att höra Per Gahrton, som
jag tror är en sann internationalist, säga att han inte
tror att man kan påverka EU, men väl tror att man
från svensk sida kan påverka hela världen. Jag tror att
vi kan bådadera. Men vi har anledning att börja och
anstränga oss allra mest med de länder som ligger
närmast oss.
Gudrun Schyman sade tidigare i dag att
demokratin ständigt måste återerövras. Det håller jag
gärna med om. När kommunikationerna förbättras är
det ingenting som flyttar så lätt som pengar och beslut
av den s.k. marknaden. Det har vi upplevt. Det
upplever vi i dag.
Det innebär att den politiska makten i stora delar
är inskränkt, men inte på den nationella nivån. Den
ekonomiska makten har blivit alltmer internationell,
och för att göra någonting åt det måste vi på det
internationella planet också skapa en förutsättning för
ett politiskt agerande för att kunna klara av
marknaden. EU är en möjlighet att gå vidare och
hantera en del av de här frågorna. Jag tror att det är
nödvändigt att utnyttja den möjligheten.
Miljöfrågorna känner inte några gränser. Det vet
vi. Föroreningarna överskrider gränserna både i havet
och i luften. Det är viktigt att vi är med och påverkar
besluten i vårt närområde. Förhandlingarna med EU i
miljöfrågorna gick bra för Sveriges del. Men de visar
framför allt att det lönar sig att agera. Det lönar sig att
trycka på. Då är man beredd att diskutera. Jag tror att
det är viktigt att Sverige, med vår progressiva
hållning, kommer med för att påverka den europeiska
miljöpolitiken i framtiden.
Jag är medveten om att en stor organisation som
den europeiska unionen har centraliseringskrafter. De
är inbyggda i alla stora system. Men de här
centraliseringskrafterna måste motverkas. Det är för
mig en positiv upplevelse att ha varit med under
förhandlingarna och kunnat notera att EU har en
attityd till regionalpolitik som är positiv, som faktiskt
är mer positiv ibland än den vi har mött i den här
kammaren när vi har diskuterat de här frågorna på
svensk nivå. I det europeiska samarbetet visar vi
också att vi kan ta hand om ytterområdena. Jag tror att
det är viktigt att göra det.
Frågan om regionalpolitik gränsar naturligtvis till
hur man hanterar landsbygd och de areella näringarna.
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU har redan
varit uppe i debatten och med all rätt kritiserats. Jag
har redan på ministermöte i Bryssel tillåtit mig att
säga att det inte just är någon dröm för en avreglerare
att acceptera den europeiska jordbrukspolitiken. Jag
fick medhåll bl.a. från Storbritannien: Det är då inte
någon dröm, det är en mardröm. Jag delar den
bedömningen. Jag tror att den erfarenhet som vi har
från svensk sida kommer väl till pass i samarbetet och
att den kommer att kunna göra sig gällande.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det
ändå finns drag i EU:s politik som är positiva. Den är
faktiskt mer positiv till småjordbruk än den svenska
jordbrukspolitiken. Den är mer positiv till
missgynnade områden.
Vi lyckades hantera salmonellafrågan. Låt vara att
någon länsstyrelse fortfarande kan vara orolig. Men
resultatet av förhandlingarna innebär att vi får en
bättre kontroll av salmonella i livsmedel vid ett EU-
medlemskap, med det system som vi redan
introducerar, än med det system som finns för
närvarande.
Djuren som kan bli smittade har också tagits upp i
debatten. Det är klart att ökade transporter alltid kan
leda till detta. Men vi var överens om att med den
kunskap vi har från svensk sida, arrangemang med
tilläggsgarantier, övergångslösningar och vetenskaplig
påverkan, kan vi klara de här problemen under de
närmaste åren.
Jag är särskilt glad över att det finns en respekt
för områden långt borta, för landsbygden, och för de
förnybara resurserna i EU:s politik. De förnybara
resurserna är en förutsättning för att vi skall kunna
utveckla det kretslopp som allt fler partier nu talar
om. Det ger mig ett hopp inför framtiden. Men det är
nödvändigt att vi också är med och påverkar.
Jag tycker att man skall erkänna att beslutet om
medlemskap i EU är det största och kanske svåraste
som svenska folket har haft att ta ställning till under
mycket lång tid. Men även som centerpartist kan man
komma fram till att det som talar för ett medlemskap
är övervägande. Att man är decentralist behöver inte
alls innebära att man är isolationist. De tyngsta
argumenten är freden, inflytandet och miljön i vid
mening.</pre><pre>Anf.  15  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja säga så här till Karl
Erik Olsson, som jag också välkomnar i
oppositionsrollen: Tanken att ett västeuropeiskt
samarbete skulle förhindra krig och konflikter tror jag
var en mycket giltig tanke när samarbetet startade,
efter andra världskriget. Jag tror att Kol- och
stålunionen, Euratom och alla de olika
samarbetsprojekt som har lett fram till dagens EU
också har bidragit till en stabilisering i Västeuropa.
Men jag tror att den tanken och syftet med det
samarbetet är just historia. Det är överspelat.
Om det skulle vara som Karl Erik Olsson säger,
att det är just fredstanken som är det viktiga, skulle
logiskt sett ett nej till ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen innebära att vi höjer krigsrisken i
Europa. Det tror inte jag. Jag tror inte att vi ökar
instabiliteten eller ökar krigsrisken i Europa om vi i
en folkomröstning här i Sverige säger nej till svenskt
medlemskap. Jag tror inte heller att ett norskt nej eller
ett finskt nej kommer att innebära detta.
Vad det däremot kommer att innebära, Karl Erik
Olsson, är att Sverige vid ett ja skulle vara tvunget att
ge upp sin alliansfria politik, den alliansfrihet i fred
som säger att vi skall kunna stå neutrala i händelse av
konflikter. Jag vet att detta är en mycket viktig fråga
för Centerpartiet och Centerpartiets medlemmar,
varav en majoritet säger nej av just det skälet att man
vill bevara och utveckla alliansfriheten. Man ser det
som en viktig ingrediens och som ett alternativ i den
säkerhetspolitiska utvecklingen, ett alternativ till just
nya militära allianser. Därför är fredstanken och
möjligheten att utveckla alternativ till militära
allianser ett starkt skäl att säga nej till medlemskap i
den europeiska unionen.
Det Karl Erik Olsson säger om att pengarna flyttar
sig och om den internationaliserade ekonomin är
riktigt. Men bjuda motkraft till detta fenomen, Karl
Erik Olsson, kan man inte göra i en organisation som
har som grundlag att främja kapitalets fria rörlighet.
Det är som om vi i Sverige skulle säga att vi skulle
hävda löntagarnas intressen genom att gå in i Svenska
arbetsgivareföreningen. Det gör vi ju inte! Vi bygger
fristående fackliga organisationer som en motpart. På
samma sätt måste vi uppföra oss internationellt.</pre><pre>Anf.  16  KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Låt mig börja i slutändan på Gudrun
Schymans inlägg. Hon säger att vi inte kan gå med
därför att det innebär att vi går med i en organisation
som har kapitalets fria rörlighet som princip. Men
detta är ju just vad Gudrun Schyman och alla andra
redan har sagt eller nu säger ja till i EES-avtalet! Vi
har alltså accepterat avtalet, men vi har inte
inflytandet. Har vi givit kapitalet denna frihet är det ju
rimligt att vi också tar på oss det politiska ansvaret
och är med och påverkar. Gudrun Schyman måste inte
ha tänkt igenom den här frågan ordentligt.
Det är inte så att vi ger upp alliansfriheten. Vi har
aldrig sagt det. Vi har inte skrivit på något avtal om
det. Vi hävdar från Centerpartiets och från den
föregående regeringen sida - jag tror att de allra flesta
håller med mig om detta - att vi har den möjligheten
kvar också som EU-medlemmar.
Jag blir litet oroad av att höra Gudrun Schyman
tala om att fredstanken skulle vara historia. Det är
faktiskt oroligheter också i Europa. Det är oroligheter
i det forna Jugoslavien. Vi vet att de unga
demokratierna i Centraleuropa egentligen lever ett
ganska instabilt liv. Det är inte någon säker stabil
situation om vi inte går vidare och försöker att genom
ömsesidigt ekonomiskt samarbetet få in allt fler. Jag
nämner Jugoslavien därför att det hade varit otänkbart
att det som har hänt skulle ha hänt om detta land hade
varit med i EU. Samtidigt skulle samma sak kunnat
hända i andra länder, som Spanien och Italien, om de
inte hade varit med i EU.
Jag tror alltså inte alls att fredstanken är historia,
utan att ett ömsesidigt beroende av varandra är
någonting som nödvändiggör freden. Det är positivt.
Därför tror jag också att det är ett ansvar som vi har
att ta: att vara med och bygga upp en fredlig värld i
framtiden. Vi börjar med de trängre kretsarna runt om
oss.</pre><pre>Anf.  17  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Kapitalets fria rörlighet som en del av
EES-avtalet är ett mycket problematiskt område,
tycker jag, eftersom kapitalets fria rörlighet står över
hänsyn till både människor och miljö. Det var ett av
skälen till att vi sade nej till EES-avtalet. Det som
händer vid ett medlemskap är ju att vi bygger vidare
på att främja kapitalets fria rörlighet när vi går in i en
ekonomisk och monetär union, när vi separerar
ekonomi från demokratiskt inflytande och kontroll,
när vi förbinder oss att föra en ekonomisk politik som
har prisstabilitet som främsta mål på bekostnad av
hög arbetslöshet, social utslagning och olösta
miljöproblem. Detta är en vidareutveckling, Karl Erik
Olsson, av det som heter kapitalets fria rörlighet i
EES-avtalet och som vi är motståndare till. Det blir
inte bättre för att man utvecklar detta, vilket ett
medlemskap i EU faktiskt innebär.
Karl Erik Olsson säger att ni inte ger upp
alliansfriheten i Centerpartiet. Det är väldigt bra om
ni inte gör det. Då får ni faktiskt också rösta nej till
medlemskap i unionen, eftersom detta innebär just att
ge upp alliansfriheten.
I Finland, där jag var i går och diskuterade EU,
finns ett väldigt klokt försvarsutskott som i total
politisk enighet har deklarerat att ett medlemskap i
EU icke är förenligt med Finlands alliansfria politik,
utan att man då faktiskt måste lägga om kurs. Då bör
man ha en offentlig demokratisk debatt om att lämna
alliansfriheten. Det borde vi ha här också.
Tyvärr har vi inte haft det. Här i Sverige har
utrikes- och säkerhetspolitiken smygvis förändrats. I
dag är det på något sätt inte giltigt att tala om
alliansfrihet som ett säkerhetspolitiskt alternativ. Jag
hävdar att det är ett mycket viktigt alternativ. Det är
viktigt att det finns alliansfria länder. Det är viktigt
för att hävda små länders rätt till självbestämmande
också i säkerhetspolitiken.
Fredstanken, Karl Erik Olsson, är naturligtvis inte
historia. Vad jag menar är att den tanken är historia i
det snäva västeuropeiska samarbetet. I dag handlar det
västeuropeiska samarbetet inom den europeiska
unionen inte om freden, utan det handlar om
ekonomin.
Jag tror att Karl Erik Olsson och jag kan vara
överens om att EU:s insatser då konflikterna i det
forna Jugoslavien utbröt är mycket klandervärda. Man
gick genom en erkännandediplomati på ett mycket
tidigt stadium in och rörde om på ett sådant sätt att
man försvårade och förvärrade de konflikter vi
fortfarande lever med. Det var ingen särskilt
hedervärd position som den europeiska unionen hade
där.</pre><pre>Anf.  18  KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman talar om EES-
avtalet som olyckligt, men säger att vi ändå skall ha
kvar det. Vad är det då vi skall göra? Skall vi stoppa
kapitalets rörlighet nu, eller finns det några andra
åtgärder? Det låter som om Vänsterpartiet hade en
arsenal av åtgärder som var lämpliga att ta till. Jag
känner inte till dem, och det gör troligen inte Gudrun
Schyman heller, för då hade hon nog redan redovisat
dem.
Samarbetet måste gå vidare. När detta samarbete
rullar på kommer vi också in med politiska
instrument. Det är den möjlighet vi har att
kompensera det demokratiska underskott som finns
för närvarande.
Vi har inte tagit ställning till EMU. Det gör vi
senare. Naturligtvis har det lilla landet problem med
att ligga utanför. Vi vet i dagsläget att vi inte kan
skapa den trygghet som vi skulle vilja. Vi har t.ex. en
räntenivå som är betydligt högre än den behöver vara,
delvis beroende på att omvärlden inte riktigt litar till
oss lika mycket som till andra. Därför är det viktigt att
vi går vidare med samarbete också på det ekonomiska
området.
Vi har olika uppfattningar - det är bara att notera
det - när det gäller frågan om alliansfrihet. Det är
uppenbart att ett samarbete innebär en ny situation där
vi tar ett större ansvar för att utveckla denna del av
Europa. Det är klart att detta gör att vi är med och
påverkar framtiden mer än tidigare. Det upplever jag
som någonting positivt.
Gudrun Schyman säger att fredsfrågan är historia i
det snäva västeuropeiska perspektivet. Det är möjligt.
Jag hoppas att det är så att dessa länder aldrig mer
kommer att föra krig mot varandra. Det är ju skönt
det. Då har man vunnit ganska mycket. Vad vi talar
om här i denna kammare är inte det snäva
västeuropeiska perspektivet, utan det är ett perspektiv
där också Nordens länder kommer med, och där vi går
vidare och utvecklar EU till att också omfatta
Centraleuropa, Baltikum och kanske ännu mer av
Europa så småningom. I det perspektivet är faktiskt
inte fredsfrågan historia. Den är i högsta grad en
framtidsfråga.</pre><pre>Anf.  19  PER GARHTON (mp) replik:
Fru talman! Karl Erik Olsson avfärdar det lilla
salmonellaproblemet - jag förstår att han tycker att
det är ett rätt litet problem - med att någon
länsstyrelse har tyckt annorlunda. Att säga att
Länsstyrelsen i Skaraborg inte skulle vara någonting
att lyssna på låter litet övermaga för att komma från
en decentralist.
Också Socialstyrelsen har uttalat sig kritiskt och
sagt att den s.k. egenkontrollen kan leda till
intressekonflikter. Sveriges veterinärförbund säger
helt klart att man befarar att det som ett resultat av
den annorlunda synen på salmonella ändå finns risk
för en ökad import av salmonella till Sverige. Det
struntar Karl Erik Olsson tydligen i.
Man kan tycka att det är en detalj, men det är
kanske också betecknande för det nya sättet att se på
remissinstanser. Man struntar i dem. De har ju ändå
ingen betydelse. Remisstiden gick ju ändå ut efter det
att man hade skrivit under avtalet, så de kunde ju ändå
inte påverka. Det är väl ett led i den EU-anpassning
av demokratins sätt att fungera som vi skall vänja oss
vid. Personligen tänker jag inte vänja mig vid det.
Karl Erik Olsson säger att miljöfrågorna fick en så
lysande behandling. Kan han då förklara varför det
inte finns en enda svensk miljöorganisation som har
applåderat avtalet? Tvärtom har utfallet fungerat så,
att ännu fler av dem har gått in i motståndsrörelsen.
Nu är Fältbiologerna, Framtiden i våra händer,
Jordens vänner och Miljöförbundet aktiva på nej-
sidan. Naturskyddsföreningen har på sin kongress
uttalat att ett EU-medlemskap skulle leda till
övervägande negativa konsekvenser för
miljöpolitiken.</pre><pre></pre><pre></pre><pre>Detta är ett faktum. Det finns inte en enda
miljöorganisation på ja-sidan. Hur går det ihop med
Karl Erik Olssons påstående att miljöpolitiken har
firat triumfer?
Faktum är att under de år EU-anpassningen pågått
har miljöpolitiken backat. Naturskyddsföreningen,
Dagens Nyheters miljökorrespondent och
miljöorganisationer i USA som bevakar hela världens
miljöpolitik har gjort bedömningen att i Sverige har
miljöpolitiken gått bakåt under de år EU-
anpassningen har pågått. Koldioxidskatten har
anpassats och sänkts. Böndernas avgifter för
användning av kemikalier i jordbruket har avskaffats.
Listan kan göras lång.
Detta håller inte, Karl Erik Olsson. Fakta talar
emot det Karl Erik Olsson säger. Miljön har fått stryk.
Garantin mot salmonella och för övrigt även mot
djursjukdomar håller inte enligt de viktigaste
remissinstanserna.</pre><pre>Anf.  20  KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Förhandlingarna om djursjukdomar,
salmonella m.fl. problem genomförs i nära samarbete
med de centrala myndigheterna - Statens
veterinärmedicinska anstalt, Livsmedelsverket och
Jordbruksverket. Vi kom fram till att det här var bra.
En av de allra viktigaste slutsatserna av
förhandlingarna på "mitt" område var att vi kunde gå
ut och säga det här. Det är viktigt att alla i Sverige
kan känna sig säkra på att maten är bra, även vid ett
EU-medlemskap.
Per Gahrton säger att det kan bli vissa bekymmer
med egenkontrollen i det avsändande landet, eftersom
det kan föreligga partsintressen. Det är klart att det
kan uppstå ett slags motsättning när man ser att det
skulle vara bra att få exportera. Vi har gjort den
bedömningen att ingen myndighet i ett EU-land skulle
våga sätta en frisk-stämpel på ett parti som inte är
friskt. Om någon ändå skulle göra det, skulle denne
inte göra det mer än en gång.
I dag är kontrollen mycket sämre. Det finns
nämligen en risk för att partier slinker in i landet utan
att ha blivit drabbade av stickprovskontrollen. Därför
blir det här säkrare vid ett EU-medlemskap, även om
det kan finnas visst fog för farhågan att det kan uppstå
en intressemotsättning.
Vi har inte struntat i vissa synpunkter, Per
Gahrton. Vi har noga följt frågan och strävat efter en
så bred lösning som möjligt. Detta är en viktig fråga.
Jag förstår att nej-sidan inte vill släppa den här frågan.
Jag är övertygad om att vi klarar att garantera att
maten inte kommer att bli sämre vid ett EU-
medlemskap.
Per Gahrton frågar varför de flesta
miljöorganisationer är emot ett EU-medlemskap. Han
besvarar frågan delvis själv genom att säga att man
har gjort bedömningen att miljön har fått stryk under
de senaste tre åren, under den senaste regeringen.
Detta gör det litet lättare för mig att svara. Vi delar
inte den uppfattningen. Per Gahrton nämnde själv
koldioxidskatten och avgifterna på jordbruket.
Koldioxidskatten ändrades inte på grund av att vi
tyckte att det var bra. Vi var av ekonomiska skäl
tvungna att ändra skatten för att produktionen i
Sverige inte skulle flytta någon annanstans där skatten
är lägre. Personligen hoppas jag att vi kan höja skatten
igen, eftersom den behöver vara högre än vad den är
för närvarande.
Det har gjorts en undersökning av avgifterna på
jordbruket. Dessa avgifter visade sig ha mycket liten
betydelse för användningen. Dessutom var det en
regleringsavgift kopplad till den gamla
regleringsekonomin.</pre><pre>Anf.  21  PER GAHRTON (mp) replik:
Fru talman! Att koldioxidskatten inte ändrades för
att den var bra, är en skön själs bekännelse. Den
ändrades som ett led i EU-anpassningen. Så har det
gått med en mängd saker. Detta har ert parti, som vill
försöka vara ett miljöparti, tvingats att göra i den
borgerliga regeringen.
Karl Erik Olsson vidhåller att ni har klarat
garantin när det gäller salmonella. Frågan om risken
för salmonella är viktig. Men om det bara hade gällt
den frågan kanske det inte skulle ha räckt för att jag
skulle rösta nej till EU. Det vill jag gärna betona.
Frågan är dock i sig mycket viktig. Den är ett
exempel på hur man hanterar olika saker. Karl Erik
Olsson vidhåller här att det är bra. Det finns dock fler
remissinstanser än de jag har nämnt som har tagit upp
den här frågan. T.ex. länsstyrelsen på Gotland vill att
kravet på salmonellafrihet skall gälla samtliga
salmonellatyper och inte bara de speciella typer som
man inom EU anser vara betydelsefulla. Det påpekas
att det finns 2 000 salmonellatyper. Det är bara en
handfull av dem som Karl Erik Olssons påstådda
segrar handlar om. De andra typerna av salmonella
har över huvud taget inte berörts. Detta framkommer i
remissvar efter remissvar. Jag tror att det är ganska
uppenbart för kammarens ledamöter att regeringen
faktiskt inte har tagit dessa instanser på allvar.
Karl Erik Olsson nämnde Statens
veterinärmedicinska anstalt. Det är just den som säger
att introduktion i landet av nya smittämnen ökar om
Sverige antar EU:s regelverk. I detta fall avsågs
djursjukdomar.
Jag tycker att det är ganska allvarligt om man
börjar hantera de ämbetsverk, experter och
folkrörelser som är insatta i olika delar av det svenska
samhällets myriader av detaljer på det sätt som ni har
gjort i detta mycket konkreta fall med salmonellan. Är
inte detta ett testfall på hur det kommer att bli i
framtiden? Riksrevisionsverket har i sitt
remissyttrande - jag hoppas att alla kammarens
ledamöter har dessa viktiga remissyttranden aktuella
för sig - sagt att ett EU-medlemskap leder till en
oerhörd förändring av remissverksamheten. Det ställs
krav på mycket snabba beslut. Man hinner inte med
den omfattande remissbehandling som man har ägnat
sig åt i Sverige. Den har nästan varit ett särmärke och
ett hederstecken för den svenska demokratin. Det
skall gå mycket snabbare.
Vi har sett hur det har kommit att bli i Danmark
där de folkvalda ofta kommer in när realbesluten
redan är fattade. I det avseendet är Karl Erik Olssons
svar mycket lärorika. De avslöjar att vi går mot en
radikal förändring av den svenska demokratin.
Remissinstanser, statliga myndigheter och folkrörelser
kommer att få oerhört mycket mindre inflytande.</pre><pre>Anf.  22  KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror att det nu pågår en utveckling
i samhället - i Sverige och i andra länder - där det går
snabbare. Allt tenderar att gå snabbare. Det hänger
inte särskilt mycket ihop med frågan huruvida vi skall
gå med i EU eller ej. Processen, framför allt till följd
av den tekniska utvecklingen, går snabbare. Man
måste skärpa sig. Utredningar i dag tar inte alls så
lång tid som de gjorde för tio eller tjugo år sedan.
Remissomgångar får inte heller ta så lång tid. Men
detta är någonting som vi bestämmer själva. Vi
behöver inte underkasta oss några EU-regler.
Per Gahrton citerade den formulering som Statens
veterinärmedicinska anstalt har använt: Vi riskerar att
få in fler smittämnen om Sverige antar EU:s
regelverk. Men det är detta vi inte gör. Vi hade 28
olika husdjurssjukdomar som inte finns i Sverige men
i EU-länderna uppe till diskussion. Det finns
tilläggsgarantier, övergångsperioder och vetenskaplig
påverkan. Vi har mycket stora möjligheter att få ett
system som är bra i slutändan. Redan i dag är det
tillfredsställande.
När det gäller salmonella är det redan
tillfredsställande. Vi kan aldrig få ett helt tätt system.
Det finns faktisk svenskar som reser utomlands. Bara
det är en mycket stor risk. De kan komma hem med
salmonella. Om vi får fram ett system som vi har
förhandlat fram i avtalet som är bättre än det vi har i
dag kan vi vara ganska nöjda, även om det inte är helt
vattentätt eller salmonellatätt.
Att koldioxidskatten sänktes har inte med någon
EU-anpassning att göra. Det är möjligen en
anpassning till den alltmer internationaliserade
ekonomin. Vi kan inte ha ett regelverk som väsentligt
skiljer sig från omvärldens - i synnerhet inte när det
är besvärliga tider och lågkonjunktur. Det får vi leva
med, vare sig vi går med i EU eller inte. Det är inget
argument i den här debatten.</pre><pre>
Anf.  23  HADAR CARS (fp):
Herr talman! På riksdagens bord ligger nu ett
förslag om svenskt medlemskap i den europeiska
unionen. Nu kan var och en, varje svensk, inför
folkomröstningen ta del av vad ett medlemskap kostar
och vad det ger oss. Till skillnad från vad Per Gahrton
uppenbarligen tror är förslaget utsänt till 1 500
folkbibliotek runt om i landet. Det går alltså alldeles
utmärkt för var och en att ta del av förslaget.
Ja-alternativet står nu klart, kapitel för kapitel,
punkt för punkt. Nu menar jag att det är dags, ja, hög
tid, att svenska folket får veta vad nej-alternativet
innebär, därför att om det, herr talman, har vi inte fått
höra mycket, vare sig tidigare eller här i dag.
Det som Sverige deltar i, och det som vi på ja-
sidan vill att Sverige skall fortsätta att delta i, är ett
nära och alltmer fördjupat samarbete mellan de
demokratiska länderna i Europa. Det samarbetet är
inget nytt. Sverige är med på Europatåget och det
sedan länge.
Redan i slutet av 40-talet bildades Europarådet,
och Sverige blev snart en av dess aktiva medlemmar.
Vi var med på tåget. Ett tiotal år senare bildades den
europeiska ekonomiska gemenskapen, det som senare
blev EG/EU. När det hände var Sverige en av
initiativtagarna till bildandet av det europeiska
frihandelsområdet, EFTA, tänkt som en brobyggare
till EG/EU. När sedan Storbritannien, Irland och
Danmark tog steget från EFTA till EG slöt Sverige
och övriga EFTA-stater ett mycket omfattande
frihandelsavtal med den europeiska gemenskapen
EG/EU. Vi var med på tåget.
Efter hand utvidgades vårt och EFTA:s samarbete
med EU till att omfatta nya områden. Det skedde inte
minst som resultat av den s.k.
Luxemburgöverenskommelsen. Tåget rullade vidare,
och vi var med.
När sedan EU bestämde sig för att inrätta en
gemensam gränslös inre marknad ville vi vara med i
den också, och det fick vi. Vi fick ett avtal, ett EES-
avtal, där svenskar får delta i den europeiska inre
marknaden på, i flertalet avseenden, lika villkor som
medborgarna och företagen i det demokratiska Europa
i övrigt.
Vad EES-avtalet inte ger oss är ett likvärdigt
inflytande och lika medbestämmande, som de
människor och de stater har som ingår i EU. I den
debatt om EES-avtalet som föregick beslutet här i
kammaren sades det med stor tydlighet ifrån av
samtliga som förespråkade detta att vi skulle ansluta
oss till EES.
Motstånd mot EES-avtalet i Sverige kom då från
kommunisterna i Vänsterpartiet och från Miljöpartiet.
Men EES-avtalet gick, i hela Sveriges intresse,
igenom med stor majoritet i riksdagen och Sverige var
på nytt med på tåget. Sverige var med på tåget där de
europeiska demokratierna färdas tillsammans mot
gemensamma mål för frihet, fred, förstärkt folkstyre,
arbete och välfärd.
Det förslag som vi i dag remissbehandlar,
förslaget om svenskt medlemskap i EU, ligger i linje
med ett fullföljande av grunddragen i svensk
Europapolitik, alltifrån tiden efter andra världskriget
intill våra dagar. Ett ja i folkomröstningen den 13
november är inget steg ut i det okända - tvärtom! Det
innebär att vi stannar kvar på Europatåget. Ett ja
innebär inte minst att vi ser till att vi får mer att säga
till om på den fortsatta färden. Det innebär mer för
Sverige att säga till om när det gäller omfattningen
och inriktningen av samarbetet och öppenheten mot
Östeuropa, om de baltiska staternas inlemmande i
samarbetet, om ökade insatser för att förbättra
Europas miljö, om ökade insatser för flera
arbetstillfällen i Europa, om ökade insatser för Europa
när det gäller tredje världen och om ökade insatser för
fred i det forna Jugoslavien och i andra orosområden i
Europa.
Ett ja den 13 november innebär att vi är med och
fortsätter att vara med. Nu ligger förslaget om hur det
skall gå till på riksdagens bord. Men säger vi nej den
13 november innebär det att Sverige skall stiga av
tåget, stå kvar på stationen, få stå där och se på när
tåget rullar vidare bl.a. mot målet att ge allt fler
människor arbete i Europa och att inom några år
också ge länderna i Östeuropa, i första hand Polen,
Tjeckien, Slovakien och Ungern medlemskap.
Men vart skall gå om vi är för oss själva? Vart
skall vi gå om vi stiger av tåget? Ni som nu säger nej
måste redovisa det! Det är er skyldighet, jag vill gärna
säga er förbaskade skyldighet, mot det svenska folket!
Det var detta som jag trodde att ni var angelägna om
att få göra i denna debatt. Men av den saken blev det
ingenting. Ovissheten om nej-alternativet - vart det
för oss, vad det kommer att kosta oss i Sverige i
minskat inflytande, i mindre internationellt samarbete,
i sämre miljö, i färre arbeten och högre räntor - är
massiv.
Ett nej i folkomröstningen betyder stora
förändringar, stora kostnader och en dimhöljd framtid
för Sverige, vid sidan av den väg som de europeiska
demokratierna väljer att gå. Ett ja är mycket tryggare.
Vi vet vad det innebär. Ett ja är viktigt för jobben och
miljön i Sverige. Ett ja slår upp portarna för Sverige,
portarna till det nya Europa!</pre><pre>Anf.  24  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det var ett mycket vackert tal. Men,
Hadar Cars, det vore väl bra om vi kunde föra den här
diskussionen och debatten utifrån fakta.
Alternativet till ett medlemskap är naturligtvis
icke-medlemskap. Vad som händer då är att vi
fortsätter att samarbeta med EU och andra länder,
makter och pakter. Vi fortsätter att samarbeta utifrån
EES-avtalet, som jag är övertygad om att vi kan
förbättra med gemensamma krafter härifrån. Vi
fortsätter också att ha frihandelsavtal med de baltiska
staterna, och vi fortsätter att teckna egna avtal med
andra länder och handelspartner.
Vi fortsätter att samarbeta med EU och andra
länder när det gäller kultur, utbildning, forskning,
handikappolitik, standardiseringspolitik och en väldig
mängd annat. Vi fortsätter som en självständig stat i
den internationella politiken, vi har en egen röst i FN,
vi kommer att uppträda med en egen, progressiv, röst
vid internationella miljökonferenser osv.
Detta är fakta. Detta är alternativet, Hadar Cars.
Vad som tyvärr inte har redovisats från ja-sidan -
Hadar Cars säger att det är så klart vad ett ja innebär -
är kostnaderna. Hadar Cars nämnde detta litet i
förbigående.
Det skulle vara mycket intressant att höra vad
Folkpartiet nu har tänkt sig för förslag,  lösning
beträffande medlemsavgiften, de minskade
skatteintäkterna som blir en följd av att
gränskontrollerna släpps och att punktskatterna måste
harmoniseras - det som man i Finansdepartementet
har räknat med kommer att innebära ett skattebortfall
på runt 20 miljarder kronor - och en medlemsavgift
som inom denna mandatperiod kommer att belöpa sig
till runt 20 miljarder kronor. Det blir alltså runt 40-50
miljarder kronor i utgifter, Hadar Cars!
Jag vet att Folkpartiet i valrörelsen talade om höjd
matmoms eller vad det nu var - det har varit många
olika bud här. Jag tror att de svenska väljarna skulle
vara mycket betjänta av att få ett klart besked om
varifrån pengarna skall tas. Inte en enda av de
konsekvensutredningar som har gjorts på en mängd
områden har kunnat belägga med fakta att en
konsekvens av ett medlemskap skulle vara en ökad
ekonomisk tillväxt. Tvärtom vet man att det enda
faktiska är utgifterna. Hur det blir med det andra vet
man inte alls, eftersom det beror på en mängd andra
saker. Det vore väldigt bra att få en redogörelse från
ja-sidan om var pengarna skall tas!</pre><pre>Anf.  25  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Avgiften bör, tycker jag,  betalas
genom att man höjer mervärdesskatten på livsmedel.
Samtidigt som vi bli medlemmar i den europeiska
unionen kommer livsmedelspriserna att kunna sänkas.
Därför blir det inte dyrare för konsumenterna. Det
tycker jag skulle vara ett bra alternativ, men vi får se
vad den nya regeringen lägger fram för förslag i det
avseendet.Det avgörande när det gäller kostnaderna är
att vi av Gudrun Schyman inte får veta vad det kostar
att säga nej. Kostnaderna kommer säkerligen att bli
mycket höga, i form av ökad arbetslöshet och högre
räntor. Det är kostnader för både staten och de
enskilda av gigantiska mått. Det vore bra om Gudrun
Schyman ville redovisa för oss hur stora hon tror att
dessa kostnader kommer att bli. De är min själ inte
obetydliga.
Gudrun Schyman sade att vi skulle ha våra
utgångspunkter i fakta. Svenska folket får ett oerhört
falskt intryck när hon säger att ett nej inte betyder
någon förändring. Det är inga fakta i det uttalandet.
Ett nej medför enorma förändringar.
Folkomröstningen innebär förändringar vare sig det
blir ett ja eller ett nej. Skillnaden i förändringstakten
och framför allt i förändringsinriktningen blir
avgörande beroende på om det blir ett ja eller nej. Ett
ja är i allt väsentligt positivt. Ett nej skapar däremot
ett stort antal nya och allvarliga problem för Sverige.
Gudrun Schyman stöder sig på EES-avtalet. Det är
roligt att hon nu kan hitta något positivt i det avtal
som hon så intensivt bekämpade för bara några år
sedan. I detta avtal ser hon räddningen för Sverige.
Det som vi talade om som ett bra steg på vägen har
för Gudrun Schyman nu blivit en slutstation. Jag tror
att Gudrun Schyman efter några år kommer att tycka
att det är väldigt bra att Sverige kom med också i den
europeiska unionen - om svenska folket bestämmer
så. Hon skulle inte vara ensam om att tycka det.
Många av de partier i andra länder som har varit
tveksamma till EU - däribland inte minst en del
miljövänner - slåss nu inom EU för ett fortsatt
medlemskap och för en fortsatt fördjupning av
samarbetet. Som de ser det är det nämligen den bästa
grunden för att också trygga en bättre miljö i Europa.
Gudrun Schyman är välkommen i lägret den dag
då svenska folket har sagt nej till henne och ja till
Europa.</pre><pre>Anf.  26  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är alldeles uppenbart att vi har
helt olika scenarier framför oss. Jag får väl välkomna
Hadar Cars i den situation som uppstår när en
majoritet av det svenska folket faktiskt har sagt nej till
ett medlemskap i den europeiska unionen. Framför
allt kommer jag att välkomna Hadar Cars i det
förändringsarbete som vi har framför oss för att få
EES-avtalet att bli bättre än vad det är i dag. Numera
är vi ju överens om den kritik som Vänsterpartiet var
ganska ensamt om när detta avtal drevs igenom i den
svenska riksdagen.
Jag utgår från fakta, Hadar Cars, när jag säger att
alternativet till ett medlemskap är ett fortsatt
samarbete. En av grunderna är detta EES-avtal som
en majoritet, inklusive Hadar Cars, var med om att
driva igenom i den svenska riksdagen. Jag rättar mig
efter demokratiskt fattade beslut. Jag tycker att det är
klokt att uppträda på det sättet.
Det är intressant att höra att en höjd moms skall
betala medlemskapet. Har man inom Folkpartiet
räknat på detta? Vad kommer den höjda momsen att
innebära för gemene man och kvinna? Vi vet att
framför allt låginkomsttagare använder merparten av
sina inkomster just till mat. Därför kommer en
radikalt höjd moms att fördelningspolitiskt bli väldigt
ansträngande, Hadar Cars. Jag hoppas att ni har räknat
på detta, och jag hoppas att jag nu får höra en
ungefärlig procentsats. Hur mycket kommer momsen
att höjas för att vi skall kunna betala detta
medlemskap?</pre><pre>Anf.  27  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Vi skall återkomma i den frågan med
exakta siffror så småningom. Låt mig bara erinra om
att man i Norge räknar med att mervärdesskatten,
bl.a., blir högre än vad den är i dag om det blir ett nej.
Därför innebär det säkert också skattemässigt en
förbättring för svenska folket om man skulle säga ja.
Jag skall återgå till detta med fakta. Gudrun
Schyman vill framhålla att hon står för det. Samtidigt
säger hon t.ex. - jag skall bara ta fasta på det, herr
talman - att vi om det blir ett nej skall hjälpas åt med
att omförhandla EES-avtalet. På något sätt får hon det
att framstå som om det finns någon förutsättning för
detta, som om det vore en reell möjlighet.
Detta skulle innebära att de länder som vi just då
hade sagt till att vi inte vill ha något särskilt fördjupat
samarbete med omgående skulle vara beredda att sätta
sig i en förhandling med oss för att förbättra det avtal
som flera av dem redan tycker ger Sverige alldeles för
många fördelar. De skulle förhandla med oss i syfte
att ge oss ett ökat inflytande i den union som vi
sparkar på smalbenen. Gudrun Schyman menar att
detta är realistiskt. Det är fakta för henne. Att slänga
ur sig detta här i riksdagen är att slå blå dunster i
ögonen på folket, Gudrun Schyman. Hon försöker
vilseleda svenska folket när det gäller vad som är
möjligt och realistiskt att åstadkomma.
Ett nej till EU den 13 november innebär inte att
det blir ett förbättrat EES-avtal. Sannolikt innebär det
att EES-avtalet efter några år kommer att urholkas,
kanske till den grad att det inte längre kan fungera på
det sätt som det var tänkt när vi skrev under det.
Förutsättningen för att avtalet skall kunna fungera är
att alla de ändringsförslag som EU tar fram - och som
gäller också för de länder som tillhör EES - måste
godkännas av Sverige, bl.a.
Vi måste hålla det för sannolikt att viljan att
förhandla med oss om förändringar som påverkar alla
de 360-370 miljoner människor som ingår i EU blir
mindre stark inom den europeiska unionen än vad den
hittills har varit - när Sverige har varit på väg mot ett
medlemskap. Jag tror att man i flertalet fall kommer
att förelägga dessa ändringar för oss och säga: Om ni
vill vara med finns det en liten rad där det står om
kungariket Sverige. Där kan ni skriva under.
Detta är den förändring som inträffar vid
förhandlingar av EES-avtalet. Vi blir ännu mer utsatta
och får ännu mindre att säga till om. Man kommer att
ta ännu mindre hänsyn till våra idéer, uppslag och
intressen i det europeiska samarbetet.
Det finns inte någon som helst trovärdighet i att vi
skulle få ett förbättrat avtal, ett avtal som ger oss mer
inflytande och mer att säga till om. Ändå är det detta
som den faktatörstande Gudrun Schyman för fram
som alternativet till det svenska folket. Jag ber
faktiskt om ursäkt å Gudrun Schymans vägnar.</pre><pre>Anf.  28  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Hadar Cars, ni genomdrev först
EES-avtalet, och nu försöker ni använda det som ett
tillhygge mot oss som redan då såg dess brister. Det är
ett ganska magstarkt sätt att debattera på.
Avtalet har stora brister när det gäller miljön och
demokratin. Det har klara fördelar för den svenska
exportindustrin. Det är självklart att detta är ett avtal
som, precis som normala avtal, efter hand kommer att
kunna förändras. Då har vi en möjlighet att förhandla
om det. Men EES-avtalet spelar i en helt annan
division än vad EU-medlemskapet gör. EES-avtalet
motsvarar och kommer på sin höjd att motsvara 10-
15 % av ett EU-medlemskap. Det handlar alltså om en
helt annan sak.
Alternativet är ett självständigt Sverige i alla
former av internationellt samarbete som den svenska
grundlagen tillåter. Det är ett koncist sätt att uttrycka
det på.
Vad händer om det blir ett nej? Det har
förekommit en del skräckpropaganda. Jag tycker att
det hittills har varit ganska milda tongångar i dag,
men Hadar Cars nuddade vid vad som skulle hända
om det blir ett nej.
Dagens Industri skrev häromdagen att EU-valet
inte skrämmer marknaden och att ett nej till EU i
folkomröstningen inte resulterar i något räntekaos.
I dag kunde vi läsa i DN om Schweiz - ett litet
land mitt inne i EU - som tycks klara sig ganska bra
utan vare sig ett EU-medlemskap eller ett EES-avtal.
Schweiz har mycket speciella förutsättningar. Jag vill
härmed ha sagt att jag inte vill kopiera Schweiz, men
det är ett exempel på att katastrofen är ganska långt
borta.
Det viktiga är att vi har valfrihet. Det finns inte
något ekonomiskt tvång att gå med i EU, utan det är
valfrihet. Det är en viktig lärdom som man kan dra
delvis av den här debatten, eftersom ja-sidan har varit
förhållandevis mild när det gäl1er  skräckskildringar
av hur det skulle bli om det blir en nej-seger.
Hadar Cars sade att svenska folket naturligtvis
skall få ta del av alla handlingar. 1 500 exemplar är
utsända till folkbiblioteken. Det är inte det som jag
har talat om. Jag talade om det som man gjorde i
Danmark. Där lade man ut gratisexemplar av
Maastrichtfördraget. Det gick åt en halv miljon
exemplar. Sedan röstade danskarna nej. Är det rädslan
för att folket skulle bli skeptiskt om de fick
originalhandlingarna som ni inte kan acceptera att
skicka ut Maastrichtfördraget, unionsfördraget, i en
tillräckligt stor upplaga? Då skulle var och en som
ville kunna få ett eget exemplar att ta med sig hem.
Är det verkligen en orimlighet för en liberal som
Hadar Cars?</pre><pre>Anf.  29  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman!  Det har nämnts för mig att
kostnaden för att skicka ut exemplar till
1 500 bibliotek är i storleksordningen 3 miljoner
kronor. Om vi skulle skicka ut inte 1 500, utan 7 eller
8 miljoner exemplar, kan Per Gahrton summera vad
den kostnaden skulle bli och fråga sig om det
möjligen är det effektivaste sättet att informera
svenska folket om avtalets innehåll.
Jag tror att de flesta är tacksamma om de kan få
möjlighet att ta del av en förkortad version av det
avtal som riksdagen nu har på sitt bord, men som vi
inte kommer att ta ställning till förrän efter
folkomröstningen den 13 november.
Per Gahrton har talat en del om miljö och EES. Vi
som var för EES när beslutet fattades här i riksdagen
gjorde absolut ingenting alls för att undanhålla vår
uppfattning att det i EES-avtalet saknades möjligheter
för Sverige att göra sin röst hörd på ett tydligt sätt. Vi
skulle framför allt inte få medinflytande och
medbestämmande i samma utsträckning som ett
medlemskap skulle erbjuda oss.
Vi konstaterade också att jordbruket låg utanför
avtalet, vilket var en nackdel. En export på kanske 4
miljarder svenska kronor är möjlig för det svenska
jordbruket vid ett medlemskap. Att kostnaderna vid
gränspassager och liknande med i storleksordningen
5-10 miljarder alltjämt ligger kvar trots EES-avtalet är
vi medvetna om. Men vi tyckte ändå att det var ett
avtal som förde oss åt rätt håll.
Ni var då inte med i denna kammare. Men vi
möttes i flera debatter, så jag vet vilket energiskt
motstånd Per Gahrton och hans kamrater bjöd mot
EES-avtalet. Därför tycker jag faktiskt att det är litet
löjligt när Per Gahrton står här och säger: Visst finns
det vissa brister, men det är ändå det som vi skall
bygga som ett alternativ till medlemskap i EU, vi som
sätter oss emot det. Jag tycker att det är ganska
knepigt, Per Gahrton, om jag skall vara ärlig. Det är
inte ett uttryck för ett långsiktigt tänkande och en
realism i de frågor som vi behandlar här i dag.
Herr talman!  Jag skall, om så anses angeläget,
återkomma till frågan om miljön i min nästa replik.</pre><pre>Anf.  30  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman!  Jag kan ge Hadar Cars personligen
det erkännandet att han en gång inför EFTA-
delegationen, så vitt jag minns, gjorde en förödande
föredragning om en tvåpelarmodell med osmos, som
punkterade möjligheterna till en fungerande
demokrati med EES-avtalet, vilket stärkte oss i vår
kritiska grundsyn.
Faktum är att den stora majoriteten av dagens EU-
anhängare, vilka har genomdrivit EES-avtalet,
presenterade EES-avtalet som en fullt
tillfredsställande slutstation för överskådlig tid för den
svenska samarbetsrelationen med Europeiska
unionen. Det är snarast dessa personer som har vissa
problem med samvetet.
EES är inte vårt alternativ. Det är en liten del i
alternativet. Vi måste ha en organiserad
grannskapsrelation med den europeiska unionen. Det
har vi aldrig varit motståndare till. Sverige hade ett
frihandelsavtal, och nu har vi detta bristfälliga EES-
avtal som mest är gynnsamt för exportindustrin. Men
visst måste den också ha sitt, och därför ingår det i
alternativet.
Det grundläggande alternativet är ett Sverige som
kan bestämma över sitt eget öde och som kan delta i
det internationella samarbetet med en egen röst, vilket
man inte kan göra i EU, och som har siktet inställt på
hela världen och inte bara på Västeuropa.
Det är ett Sverige som självt kan bestämma sin
ekonomiska politik utan att få betygsättning av EU-
kommissionen, vilket ju Danmark redan får. Danmark
får bakläxa för att man åtstramar för litet i en situation
med 12 % arbetslösa, men ingen bakläxa för att man
har 12 % arbetslösa. Det vad var som hände vid
ECOFIL-mötet häromdagen.
Det är ett Sverige som slipper sådana tvångströjor,
utan kan föra en politik som kan gynna Sverige och
svenska folket, men som också, som i de bästa
tiderna, kan vara ett föredöme för andra länder som
vill skapa ett modernt industrisamhälle som även
klarar av rättvisa, full sysselsättning och effektiv
miljöpolitik.
Detta alternativ har vi redogjort för tusentals
gånger, och vi kommer säkert att hinna med ett par
tusen gånger till innan den 13 november. Vi kommer
varenda gång att få höra att vi inte har något
alternativ. Vi har inte någon lunta på 3 000 sidor med
traktat. Vi har inte en annan supermaktspyramid att
rekommendera, utan vi har ett fritt och självstyrande
Sverige i ett globalt samarbete.</pre><pre>Anf.  31  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman!  Per Gahrton sade att de inte hade
någon lunta i alternativet. Nej, de har inte ens någon
enda liten lapp.
Jag vill i övrigt beröra tre saker. Per Gahrton sade
att Sverige inte skulle få en egen röst. Jo, det får vi
visst det. Men det är också viktigt att tänka efter hur
tungt vår röst väger. Per Gahrton tycks tro att intresset
i omvärlden minskar för de länder som går in i den
europeiska unionen. Verkligheten är precis den
motsatta.
I internationell press runt om i världen skrivs det
mycket mer om vad man tänker och tycker i Danmark
än om vad man tänker och tycker i Sverige av det
enkla skälet att vad Danmark tänker och tycker är
intressant därför att det påverkar samarbetet i den
europeiska unionen. Vad Sverige tycker och tänker är
mindre intressant, eftersom vår påverkan i dessa
avseenden är mycket obetydlig.
Sedan till frågan om räntorna. Jag fruktar på god
grund, att om det skulle bli ett nej i folkomröstningen,
vilket Gud förbjude, skulle vi antagligen redan
följande dag få uppleva att det skakade till i
Reuterskärmarna runt om hos dem som sysslar med
de finansiella frågorna. Vi har sett så många
oberoende institut som har granskat frågan och
kommit till slutsatsen, att ett Sverige utanför EU
skulle resultera i högre räntor, att det finns grundade
skäl att tro att det skulle bli fallet.
Herr talman!  Jag är slutligen litet bekymrad över
miljörörelserna, men inte på det sätt som Per Gahrton
tror, utan därför att de kopplas ihop med sådana
personer som Per Gahrton.
Per Gahrton vill ge ett intryck av att
miljörörelserna och miljöorganisationerna är lika
inåtblickande och isolationistiska som han själv. Jag
tror att det kan skada tilltron till miljörörelserna om
det skulle vara fallet.
Det finns många personer med starkt engagemang
för miljön som av miljöskäl kraftfullt och starkt
uttalar sig för svenskt medlemskap i den europeiska
unionen. Låt mig nämna några namn: Björn Gillberg,
Anders Wijkman, Marit Paulson, Per Wramner och
Lennart Daléus. Jag kan göra listan väsentligt längre.
Det är människor som har tagit upp kampen för en
bättre svensk miljö. De är av miljöskäl för
medlemskap i EU.
Låt oss se till att vi inte förstör tilltron till svenska
miljöorganisationer genom att stämpla dem som
inåtriktade, bakåtblickande organisationer som är mot
ett ökat internationellt samarbete och samarbete med
de europeiska demokratierna.</pre><pre>Anf.  32  HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Sveriges utrikespolitiska tradition
utgör tillsammans med vårt nationella arv en viktig
del av landets identitet i ett internationellt perspektiv.
Utrikespolitikens syfte är att verka för en
internationell stabilitet som möjliggör en gynnsam
samhällsutveckling för fred och social välfärd.
En dynamisk omvärld kräver en dynamisk
utrikespolitik som kan finna nya lösningar på dagens
problem. Kampen för demokrati, mänskliga
rättigheter, rättssäkerhet och välstånd kräver effektiva
internationella samarbetsformer.
Kristdemokraterna i Sverige, kds, har nu under
lång tid förordat ett svenskt medlemskap i EU av
realpolitiska men också av ideologiska skäl.  Vi
välkomnar därför att ett omfattande
förhandlingsarbete nu har genomförts så att, om
svenska folket så önskar, Sverige kan ansluta sig till
den europeiska gemenskapen, EU.
EU är den enda riktigt verksamma europeiska
organisation där Sverige tillsammans med andra
länder kan påverka och möta de stora
gränsöverskridande utmaningarna, såsom ekonomi,
välfärd, säkerhet och miljö.</pre><pre>Vi kan konstatera att de som säger nej till detta
samarbete egentligen bara förenas av sitt nej till EU.
Några anser att EG var bättre än EU, andra anser att
EES-avtalet är fullt tillräckligt, medan åter andra
endast vill ha frihandelsavtal med EU och en nordisk
union.
I ett internationellt perspektiv är det nordiska
samarbetet, på grund av likheterna länderna emellan
och den geografiska närheten, viktigt, men vi måste
också inse dess begränsningar. Finland, Sverige,
Norge, Danmark, Åland, Färöarna och Grönland utgör
en stor landareal men har endast 23 miljoner invånare
- det är mindre än befolkningen i Belgien och
Nederländerna tillsammans.
Det samarbete som finns mellan de nordiska
länderna är omfattande och bör utvecklas ytterligare.
Vid ett EU-medlemskap kommer det befintliga
nordiska samarbetet visa sig vara mycket värdefullt.
Det kommer att uppvärderas och utvecklas som en
nordisk samsyn, som är angelägen att presentera på
gemenskapsnivå inom EU. Det nordiska samarbetet
skall därför i ett framtida perspektiv ses som ett
regionalt forum inom en större enhet.
Herr talman! I detta sammanhang är det värt att
notera att många av de nackdelar som Miljöpartiet
hyser farhågor om när det gäller EU kan man utan
betänkligheter acceptera och t.o.m. förorda inom en
nordisk union.
Av rapporten Norden som alternativ till EU
framgår att man inte har något emot att uppge
suveränitet och självständighet i en nordisk tullunion
och att man inte har något emot överstatlighet när det
gäller kapitalrörelser, industri-, energi- och
socialpolitik.
Samma rapport visar att man är beredd att
äventyra framtiden för den välfärdsfaktor som har
betytt mest för Sveriges välstånd, nämligen frihandeln
i Europa.
Anmärkningsvärt nog kan också Miljöpartiet tänka
sig att uppge den militära alliansfriheten inom ramen
för ett nordiskt försvarsförbund, ett nationellt steg
som inte medlemskapet i den europeiska unionen
kräver.
Miljöpartiet anklagar EU för att vara en
rikemansklubb som utestänger tredje världen,
samtidigt som man i sin rapport föreslår åtgärder som
skulle ha sådana konsekvenser att handeln för tredje
världen kraftigt reducerades. I rapporten föreslås
nämligen att gränsskyddet inom svenskt jordbruk
läggs på en sådan hög nivå att självförsörjning
uppnås. Den här principen skulle innebära ett
allvarligt hot mot tredje världens utveckling.
När det gäller det verkliga förhållandet mellan
tredje världen och EU kan man konstatera, att
eftersom kristdemokrater och socialdemokrater från
första början har varit tongivande i EG-sammanhang,
har solidaritet och gemenskap varit centrala begrepp i
Europabygget. Tanken har varit att skapa så goda och
nära relationer mellan Europas folk att krig aldrig mer
skall bli möjliga. Visionen är också att frukterna av
det europeiska samarbetet skall komma människor i
tredje världen till del.
Jag vill understryka att de europeiska
kristdemokraterna inte har ett snävt EU-perspektiv på
välfärdsutvecklingen. EU lägger mycket stor vikt vid
att utveckla de sociala och ekonomiska relationerna
mellan Central- och Östeuropa, medelhavsländerna
och Mellanöstern.
Med tredje världen har EU, och de enskilda
medlemsländerna, privilegierade relationer via de s.k.
Loméavtalen. Att EU river de inre gränserna betyder
därmed inte att man höjer de yttre gränserna. Tvärtom
pågår i fråga om de yttre tullarna en
nedmonteringsprocess, som initieras och drivs av de
pågående GATT-förhandlingarna.
Redan i dag är EU världens största enskilda
bidragsgivare. EU ger bistånd och stöd till 69 länder i
Afrika, Karibien och Stilla-havsområdet, anslutna till
den s.k. Lomékonventionen, ett antal länder i Asien
och Latinamerika, flertalet av de länder i
medelhavsområdet som inte är medlemmar i EU samt
länder i Central- och Östeuropa.
Herr talman! Sammanfattningsvis: Det finns
avsevärt mycket mer som förenar oss i Västeuropa än
vad som skiljer oss åt.
Det förhandlingsresultat som proposition nr 19 om
svenskt medlemskap i EU innehåller i fråga om</pre><pre>- svenska miljökrav
- svensk alliansfrihet
- gemensam handelspolitik
- ekonomiskt och monetärt samarbete
- gemensam jordbrukspolitik
- svenskt regionalstöd
- rättssamarbete, osv.</pre><pre>är så fördelaktigt för Sverige att det bör kunna antas
utan ängslan och tvekan även av de mest kritiska till
svenskt medlemskap.
Sverige deltar i dag i många samarbetsorgan både
inom och utanför Europa för att främja landets olika
intressen: Europarådet, OECD, ESK, FN, m.fl. Dessa
är ett komplement, inte ett alternativ, till EU, eftersom
de saknar den effektivitet och handlingskraft som
erfordras på den europeiska kontinenten.
Herr talman! Det är Kristdemokraternas
övertygelse att svenska folket den 13 november bör
rösta ja till detta medlemskap.</pre><pre>Anf.  33  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Det var en väldig skönmålning av
EU:s tredje-världen-politik och svartmålning av det
nordiska samarbetet som Holger Gustafsson ägnade
sig åt.
När det gäller frågan om EU och tredje världen
tvingas jag trötta kammaren med information från en
någorlunda sakkunnig instans, nämligen SIDA, som
påpekar att EU:s bistånd har kopplingar som
avspeglar EU:s medlemsländers förutvarande ofta
koloniala relationer. Biståndet är väldigt centralstyrt.
Man berättar t.ex. att EU:s bistånd till Namibia
används som ett påtryckningsmedel för att förmå den
namibiska regeringen att ge EU:s medlemsstater
fiskerättigheter. Så kan det se ut! Detta var bara ett
exempel.
Faktum är att i EU-kommissionens senaste
biståndsprogram sägs det klart att biståndet skall vara
ett led i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, som syftar till att ge EU en mer
central roll i världspolitiken. Det svenska biståndet
har säkert många brister, men det är i varje fall inte ett
led i någon sådan svensk stormaktspolitik. Här finns
en grundläggande skillnad i attityden till omvärlden.
Holger Gustafsson svartmålar på ett ganska
märkligt sätt försöken att fördjupa det nordiska
samarbetet. Det är intressant att det precis har kommit
ut en ny bok från Nordiska rådet. Kanske har alla
riksdagsledamöter fått en liten lapp om den. Jag har
inte läst boken -- den finns väl inte tillgänglig än -
men i reklamtexten står att det i boken hävdas att EU-
fixeringen under de senaste åren har lett till en
nedvärdering av den folkliga sympatin för nordisk
sammanhållning. Man säger också att det speciella
med det nordiska samarbetet inte är att vi är blåögda
nordbor - sådant är oss helt främmande - utan att det
har förekommit ett folkligt, praktiskt samarbete, att
man har tagit bort passkontroller, att man har gjort det
möjligt för nordbor att studera i varandras länder, ha
med sig postsparbanksboken, jobba i varandras
länder, osv. Det är fråga om en mängd praktiska saker
men inte de centralistiska överbyggnader som är
kännetecknande för den europeiska unionen.
I Miljöpartiet har vi tagit ställning för ett
fördjupande av det nordiska samarbetet i syfte att av
Norden göra den ekologiska föregångsregion som den
nordiska miljö- och alternativrörelsen har jobbat för i
årtionden. Det är det som är vårt syfte med en
fördjupning av det nordiska samarbetet. Vi har som
parti inte tagit ställning för sådana enskildheter som
Holger Gustafsson nämnde i sitt anförande, utan det
pågår en öppen diskussion. Det är emellertid inte
fråga om någon sorts "mini-EU" i nordisk dräkt - på
intet sätt - utan det skall vara ett nordiskt samarbete
som bygger på just den folkliga förankringen.</pre><pre>Anf.  34  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Per Gahrton måste ha lyssnat mycket
dåligt till mitt anförande, eftersom han hävdar att jag
"svartmålar" det nordiska samarbetet. Jag uttryckte
vid flera tillfällen att det nordiska samarbetet är
värdefullt och att det behöver utvecklas. Men det är
viktigt att man i debatten klargör att en nordisk union
inte är ett realistiskt alternativ till EU. Det har inte
och kommer inte att få den effekten.
Den nu föreliggande debatten kring det nordiska
samarbetet förefaller mig mer som någonting som
man har tagit till för att hitta ett alternativ. Först har
man bestämt sig för att vara emot EU. Sedan vill man
fokusera intresset på något annat. Då har det passat
mycket bra att tala om en nordisk union eftersom vi
känner oss väl hemma i Norden.
Jag har inte svartmålat det pågående samarbetet.
Det bör i stället utvecklas. Min och vår uppfattning är
att det bör utvecklas inom ramen för ett EU-
samarbete. Det skulle bli ett regionalt samarbete som
kan vara ett exempel för övriga regioner inom EU.
Men det kommer aldrig att ha den effektivitet som vi
behöver. Dessutom står det inte på den politiska
dagordningen i dag.</pre><pre>Anf.  35  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Faktum är att ett fördjupat nordiskt
samarbete är mycket populärt i samtliga nordiska
länder. Då menar jag inte något mini-EU. I samtliga
nordiska länder får det fördjupade nordiska
samarbetet en större anslutning än ett medlemskap i
EU när man gör opinionsmätningar.
Det är detta som ja-sidan har upptäckt. Det
nordiska samarbetet är farligt i den bemärkelsen.
Därför försöker man förlöjliga när vi som enda parti
seriöst försöker att utreda och allsidigt diskutera olika
moment i ett möjligt nordiskt samarbete. Det har vi
gjort i en rapport av Åsa Domeij. Jag antar att det var
den som Holger Gustafsson läste ur.
När detta presenteras på det sätt som Holger
Gustafsson gjorde tar jag det definitivt som en
svartmålning. Det finns inga partibeslut om att skapa
något slags mini-EU. Det finns en öppen diskussion
om hur man skall kunna gå vidare på den väg som
representeras av det nordiska samarbetet. Det är
väsensskilt från den europeiska unionen. Det är ett
samarbete på folklig nivå utan en jättelik
centraladministration.
Vi har inte sagt att vi aldrig kan tänka oss någon
form av överstatlig beslutsrätt någonstans. Vi kan
tänka oss det i begränsad omfattning så som Sveriges
gällande grundlag tillåter. I begränsad omfattning kan
beslutsrätten överlämnas.
Det kanske största felet med EU är att det inte
finns någon begränsning. Det är inte några få utvalda
ämnesområden där man tillåter överstatliga beslut,
utan det är tusentals och åter tusentals.
Vi vill ha en öppen och seriös diskussion om vilka
frågor det är lämpligt att fatta överstatliga beslut om i
en internationaliserad värld. Dessutom vill vi
diskutera på vilken nivå det skall ske, nordisk,
europeisk eller global. Det hade varit en seriös
diskussion i den internationaliserade värld vi lever i.
Men den förstörs ju totalt av EU-anhängarnas
inlåsning i ett visst projekt som har mycket speciella
syften. Dessa kan sannerligen inte förändras av att
ytterligare ett litet land låter sig slukas av jätten,</pre><pre>Anf.  36  HOLGER GUSTAFSSON  (kds)
replik:
Herr talman! Nej-sidan framställer ofta i debatten
att EU skulle omfatta nästan alla områden i samhället.
Detta är icke sanning. EU har inte mer makt att
besluta överstatligt än vad det får av sina
medlemsländer från fall till fall.
Vissa länder har också uttalat att de förbehåller sig
rätten att gå ur om man skulle gå över gränsen. Det
finns alltså ett begränsat område, nämligen det som
handlar om gränsöverskridande frågor, där det är vårt
önskemål att få gemensamma beslut. Där kan inte
varje nation själv fatta besluten, utan de vill ha hjälp
med detta.
Vi som har sett att ett nordisk samarbete fungerar
väl tror på samarbetets möjligheter. Vi tror att detta
skulle kunna fungera även inom EU. Det handlar
faktiskt om samarbete i båda fallen. Vi tror inte att
människorna i centrala Västeuropa är svårare att
samarbeta med än människorna i Norden. Eftersom
det går att samarbeta i Norden tror vi också att det
fungerar väl i ett bredare perspektiv. Det kan ge en
större effektivitet och en större glädje för det svenska
folket och för övriga inblandade.</pre><pre>Anf.  37  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Sverige behöver mer samarbete med
grannarna i Europa och inte mindre. Det behövs över
huvud taget mer samarbete mellan Europas länder.
Jag är övertygad om att ett sådant samarbete mellan
de demokratiska staterna i vår världsdel är värdefullt
både för vårt land och för Europa som helhet.
Jag är också övertygad om att Sverige kan spela
en viktig roll i den europeiska unionen om det svenska
folket säger ja den 13 november. Detta markeras
också i den nya regeringens regeringsdeklaration. Där
anges en lång rad uppgifter för svensk del om det
svenska folket röstar ja.
Det handlar om att arbeta för en ytterligare
utvidgning av den europeiska unionen mot öst.
Det handlar om ökad öppenhet och insyn, fastare
parlamentarisk och folklig förankring av arbetet.
Det handlar om att målen för sysselsättning,
tillväxt och välfärd måste bli lika ambitiösa som
målen för finansiell stabilitet.
Det handlar om att stärka löntagarnas ställning på
arbetsmarknaden.
Det handlar om att se till att frukterna av den stora
gemensamma marknaden kan komma alla till del.
Såväl konsumenter och löntagare som människor i
olika regioner i Europa skall kunna få del av
frukterna. Det krävs också en gemensam europeisk
konsumentpolitik.
Hoten mot miljön känner inga nationsgränser. Det
vet vi. Ett EU-medlemskap kan stärka de krafter inom
EU som arbetar för en miljömässigt hållbar
utveckling och för bra, hållbara och miljövänliga
transportsystem som främjar utvecklingen i Europas
alla regioner.
Det handlar om att arbeta för jämställdhet i
arbetsliv och familj samt en jämn fördelning av
kvinnor och män i de organ som Sverige bidrar till
och deltar i i det europeiska sammanhanget.
Det handlar om att arbeta för en allomfattande
freds- och säkerhetsordning i Europa. Det handlar om
arbeta för att den europeiska unionen skall vara öppen
mot omvärlden, främja frihandel och vidga det
ekonomiska samarbetet med Central- och Östeuropa.
Genom en sådan samlad politik kan Sverige
tillsammans med andra länder göra Europa till en
progressiv kraft i världen som kan åstadkomma
ekonomiska och sociala framsteg, rättvisa och
delaktighet.
Det är problematiska utfästelser om arbete vid ett
ja i folkomröstningen som kommer i den nya
regeringens regeringsdeklaration. Dessutom har vi i
dag ett förhandlingsresultat att diskutera. Det ligger i
den proposition som vi nu diskuterar i en
remissdebatt. Det är ett bra förhandlingsresultat.
Det är utan tvivel så att det förhandlingsresultatet
också har påverkats positivt av den
socialdemokratiska riksdagsgruppens mycket aktiva
medverkan. Vi hade som bekant ett femtiotal konkreta
krav på förhandlingarna innan de inleddes. Vi i
riksdagsgruppen har gjort en ordentlig
utvärdering av hur dessa krav har tillgodosetts. Vi har
kunnat konstatera att de till den allra största delen har
tillgodosetts på ett bra sätt. När det gäller de
begränsade utestående frågor där vi har haft olika
mening kommer socialdemokraterna i riksdagen att
väcka en motion till den proposition som nu ligger på
riksdagens bord.
Allt detta finns. Allt detta har vi att ta ställning till.
Vad är då nej-sägarnas alternativ?
Jag har lyssnat på den här debatten under ganska
lång tid nu. Jag har fått utomordentligt liten
vägledning i vad det är för politik som skall föras i
Sverige den 14 november om det blir ett nej i
folkomröstningen. Hur skall man kunna parera de
höga räntor som vi permanent kommer att få leva med
i vårt land om vi står utanför ett samarbete där så gott
som alla andra är med? Efter hand kommer ju också
Österuropas länder att vara med eftersom de har
inbjudits till förhandlingar om medlemskap.
Jag säger inte att det inte går. Men frågan är hur
man skall göra det. Vad är det för slags politik som i
så fall skall få ner räntorna till europeisk nivå? Vad är
det för slags politik som skall föras så att
sysselsättningen inte flyttar ut till det stora
gemensamma samarbete som vi står utanför? I den
här debatten har nej-sidan inte sagt någonting om det.
Vänsterpartiet, som har ställt frågor till de andra
partierna under denna debatt, vill uppenbarligen
isolera inte bara Sverige från samarbetet med andra
länder utan också den svenska arbetarrörelsen från
våra meningsfränder i Europa. Det har framgått av
diskussionen.
Men har Gudrun Schyman tänkt på varför
praktiskt taget hela den europeiska vänstern, såväl
partierna som fackföreningsrörelsen, tror på
samarbetet i den europeiska unionen? Det har man
heller inte svarat på i den här debatten. Hur kommer
det sig att medlemsländernas socialdemokratiska
partier är de som starkast står för Maastrichtavtalet?
Jo, därför att det har en politisk dimension. För dem
räcker inte marknaden.
Vad tror ni att det beror på att ni är ett av de
utomordentligt få vänsterpartier i Europa som vill stå
utanför Europeiska unionen? Förstår vänstern i
Europa inte sitt eget bästa? På vilket sätt tror ni att
den europeiska arbetslösheten kan bekämpas
effektivare om Sverige står utanför, när ekonomin är
så kraftigt internationaliserad och sammanflätad som
den är?
De krafter i den europeiska unionen som vill
utveckla och försvara den sociala välfärden och som
står för en satsning på full sysselsättning vill ha med
Sverige, Norge och Finland. Det är en myt att vi blir
svaga i den europeiska unionen. Ensam är inte stark.
Tillsammans med de andra nordiska länderna - om
folken i de länderna väljer att bli medlemmar - och
tillsammans med likasinnade i andra EU-länder  kan
vi bli en stark faktor.
Till Miljöpartiet är frågan given: På vilket sätt blir
Europas miljö bättre av att vi står utanför det forum
där besluten fattas? Många av era partivänner vill ju
samarbeta inom ramen för den europeiska unionen
med nya medlemmar.
Det är inte av programmatiska skäl som man har
röstat emot det i Europaparlamentet, Per Gahrton!
Europas gröna har tvärtom uttalat att man välkomnar
en utvidgning av den europeiska unionen med
medlemskap av Österrike, Finland, Norge och Sverige
och att det kommer att vara bra för unionens
miljöpolitik och sociala politik. Det är ett
programmatiskt uttalande för att man vill ha med oss,
och det känner naturligtvis Per Gahrton till.
Vad är det som gör att Europas miljö, som andra
gröna partier önskar förbättra tillsammans med oss
som medlemmar, för er är en fråga där ni själva vill
stå utanför det enda förpliktigande samarbetet? Vi vet
alla att annat miljösamarbete handlar om
deklarationer, som efterlevs i utomordentligt olika
grad av olika länder. Det förpliktigande samarbetet
för att lyfta fram miljön finns inom EU.
I dessa frågor har vi inte fått några besked i
debatten. Frågor har ställts om alternativet, och ni har
talat om att ni inte önskar det samarbete som vi vill
ha. Men ni har inte på något sätt angett hur miljön
skulle förbättras av att vi står utanför.
Ni ger inte besked, men det gör vi. En fråga som
ställdes tidigare i debatten gällde vad som händer med
den förestående grundlagsändring som riksdagen nu
skall fatta beslut om. För oss socialdemokrater är det
en självklarhet att beslut om den grundlagsändringen
inte skall fattas före den 13 november. Den
socialdemokratiska gruppen i konstitutionsutskottet
med sin ordförande Kurt Ove Johansson, som sitter
här, har uttalat att den grundlagsändring som återstår
att fatta beslut om inte skall behandlas av riksdagen
före den 13 november. Det skall självfallet göras efter
folkomröstningen och endast om det svenska folket
har sagt ja. På den punkten kan ni vara fullkomligt
trygga när det gäller den socialdemokratiska gruppen.
Denna debatt handlar också såväl om principer
som om praktiska frågor, detaljfrågor.
För mig är två frågor helt avgörande för varför jag
anser att Sverige bör bli medlem i den europeiska
unionen.
För det första: Att Sverige deltar på en marknad
tillsammans med andra. Det är bra för näringslivet
och det kan vara bra för sysselsättningen. För mig kan
det aldrig räcka att Sverige enbart skall delta på en
marknad under lång tid och vara utestängt från de
organ där besluten fattas om ramarna för den marknad
som dagligen påverkar oss.
För det andra: Det är ju nu, efter Berlinmurens
fall, som Europa så kraftigt förändras och omstöps
och som så många krafter medverkar till att förändra
vår världsdel. Skall vi då säga oss att detta inte är våra
frågor?
Om jag någon gång blir gammal kanske en ung
människa skulle fråga mig: Vad gjorde du på 1990-
talet, när Europa förändrades så mycket? Om jag då
svarade att det där inte var våra frågor utan någon
annans - då skulle jag inte vara nöjd med mitt liv.</pre><pre>Anf.  38  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det här blir smått löjligt, Mats
Hellström! Gå ut och prata med alla de ungdomar i
Sverige i dag som är sanna internationalister, som är
miljömedvetna, som har ett globalt tänkesätt och som
säger nej till svenskt medlemskap i den europeiska
unionen! Det är mycket enkelt; de finns runt omkring
oss, ibland oss. Det är bara att gå ut och prata med
dem, Mats Hellström!
De är inga isolationister eller extremister -
tvärtom! De är internationalister. De hävdar
värderingar som rättvisa och solidaritet, men för hela
jordens befolkning och inte bara för Västeuropa. Så
enkelt är det.
Tjatet om att vi inte har några alternativ börjar bli
smått patetiskt. I denna debatt, som nu har pågått i
flera timmar, har vi sagt att alternativet till
medlemskap är icke-medlemskap.
Alternativet innebär alltså ett fortsatt samarbete
genom alla de olika kanaler vi har i dag. EES-avtalet
är en. Andra samarbetsformer finns på kulturens
område, forskningens, utbildningens,
standardiseringens, handikappolitikens, osv. Vi
samarbetar med EU:s medlemsländer och med andra
länder, makter och pakter runt om på denna jord. Men
grunden för vårt samarbete är respekt för ländernas
demokrati, för den nationella suveräniteten och
politiska självständigheten.
Det kan väl inte vara så svårt att förstå att detta är
alternativet? Mot unionsmedlemskap ställer vi den
folkligt baserade demokrati som vi har i detta land.
Mot en isolerad västeuropeisk politik ställer vi en
global politik. Det är inte svårt, Mats Hellström. Men
någon gång måste ni lyssna och säga att detta är
alternativet. Tydligen är detta också det alternativ som
en majoritet av den svenska befolkningen finner
tilltalande.
Det gläder mig att grundlagsfrågan inte kommer
upp förrän efter folkomröstningen. Det tycker jag är
förnuftigt handlat av den nya regeringen.
Jag skulle vilja ha ett besked av regeringen när det
gäller avgiften. I valrörelsen har ni socialdemokrater
talat om att avgiften skall bekostas av produktionen.
Kommuner och landsting skall vara undantagna. Jag
undrar hur ni har tänkt er detta.
I Vänsterpartiet har vi räknat ut att om man tog ut
avgiften genom arbetsgivaravgifter, kommuner och
landsting undantagna, skulle det innebära en höjning
av arbetsgivaravgiften med 6 % för att kunna täcka
det fulla medlemskapets kostnader. Man frågar sig då
oroligt vad detta skulle få för konsekvenser för
sysselsättningen. Kanske kan jag få ett klargörande av
Mats Hellström.</pre><pre>Anf.  39  Statsrådet MATS HELLSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! En global solidaritet som hoppar
över vår egen kontinent är inte trovärdig, Gudrun
Schyman! Att alltid tala om solidaritet som om det
gällde något annat än våra egna grannar och den del
av världen där vi själva finns är inte trovärdigt.
Gudrun Schyman talade om samarbete och
räknade upp väldigt många organ. Men är det
samarbete där vi deltar i besluten? För den
gemensamma europeiska marknad som vi lever med
och deltar i finns det organ som fattar beslut. Skall vi
vara med i dessa organ eller skall vi passivt anpassa
oss? Det är det frågan gäller, Gudrun Schyman!</pre><pre>Vi betalar redan i dag avgiften med hjälp av de
höga räntorna i Sverige. Det är fråga om betydligt
högre räntenivåer än de som finns inom EG. De
motsvarar ungefär hela nettoavgiften för landet. Men
självfallet skall landet också budgetmässigt betala
avgiften. Vi har sagt att det är en avgift på den
svenska produktionen. Det är alltså inte fråga om
nedskärningar av sociala utgifter.
Har inte Gudrun Schyman uppfattat att vi inte
talar om att delta i en isolerad västeuropeisk
gemenskap? Västeuropas demokratier i EU har
inbjudit Östeuropas länder till förhandlingar om
medlemskap. Först var det Polen, därefter Ungern,
Tjeckien och Slovakien. Sedan har såvitt jag vet alla
andra öst- och centraleuropeiska stater - utom
möjligen Vitryssland, Ryssland kan diskuteras - aktivt
önskat att få bli medlemmar av den europeiska
unionen.
Jag är övertygad om att om Sverige och Finland
blir medlemmar kommer vi att få en av nycklarna till
något som kanske inte är så lätt, nämligen att de
baltiska staterna skall få gehör för sina önskemål om
att få bli medlemmar av den europeiska unionen. Det
är också en aspekt på den svenska utåtriktade
politiken.</pre><pre>Anf.  40  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Solidaritet är ju inte detsamma som
medlemskap i den europeiska unionen, Mats
Hellström. Den europeiska unionen är ett
västeuropeiskt projekt med målet att stärka
Västeuropas konkurrenskraft i den hårdnande
världsekonomin och handeln. Det är inte detsamma
som ett solidaritetsprojekt. Därför innebär det inte
någon form av brist på solidaritet att säga nej till EU.
Solidaritet handlar om andra saker. Det handlar
om rättvisa, jämlikhet, att hävda svaga grupper och
länder och att få till stånd en annan världsordning med
större global jämlikhet. Vi skall ta oss an problemen
med fattigdom och de globala miljöproblemen. Det är
samarbetsprojekt som är väl värda att utveckla. Men
det är inte detta som är målet för den europeiska
unionen.
Jag vill ha ett mera konkret besked om avgifterna.
Jag tycker att det vore rimligt att få det av den
socialdemokratiska regeringen. Ni måste rimligen ha
suttit och räknat på detta under valrörelsen, och ni
måste rimligen göra det nu.
Om produktionen skall belastas, måste det
innebära konkreta siffror och procenttal. Jag vill här
och nu ha besked av Mats Hellström, som företräder
den nya socialdemokratiska regeringen, hur många
procents ökning av arbetsgivaravgiften ni har räknat
med eller på vilket annat sätt ni har tänkt att
administrera kostnaden, som inte är särskilt liten.</pre><pre>Anf.  41  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Vi är överens om, Gudrun Schyman,
att vi vill arbeta för en utjämning i förhållande till den
tredje världen. Varför skall det vara negativt för en
global utjämning att Sverige agerar tillsammans med
andra EFTA-länder som deltar i den europeiska
unionen? Detta gör att den europeiska unionen blir
mer inriktad på handel, bistånd och
utvecklingssamarbete med u-länderna.
Vi bevarar vårt bistånd. Men vi kan också
tillsammans med andra länder se till att vår del av
världen gör en bättre insats. Varför skall det bli en
bättre utjämning för u-ländernas del om länder som
Sverige säger att det inte är vår sak att samverka med
våra grannar?
Vi befinner oss i en situation där ekonomierna är
sammanflätade. Vi talar inte om 60-talet. Det är vad
det hela handlar om.
Vidare var det frågan om avgiften. Avgiften
handlar om 18 miljarder brutto för staten. Eftersom
återflödet är ungefär 9 miljarder är nettot för landet
ungefär 9-10 miljarder. Det är ungefär lika mycket
som kyrkoskatten. Avgiften skall betalas. Men
avgiften är ingalunda i den storleksordning som
Vänsterpartiet i sina beräkningar gör gällande. Det
hela handlar om ungefär lika mycket pengar som om
den svenska räntenivån sänks med 1 procentenhet.
Det är i högsta grad väsentligt om Sverige blir
medlem eller om Sverige skall stå utanför med sin
höga ränta. Vidare kan det jämföras med att
arbetslösheten i Sverige sänks med 1 procentenhet.
Det är den storleksordningen det är fråga om. Båda
dessa möjligheter, dvs. sänkta räntor och förbättrad
sysselsättning, underlättar vid ett medlemskap i
förhållande till att Sverige står ensamt utanför.
Avgiften skall självfallet betalas rakt ur budgeten.
Vi har vid vår partikongress sagt ifrån att avgiften
skall läggas ut på hela produktionen, och det skall
naturligtvis gå igenom i den nya regeringen.</pre><pre>Anf.  42  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! För det första tolkar jag Mats
Hellström som att han inte har någon avsikt att dra
tillbaka den borgerliga regeringens proposition. Den
socialdemokratiska regeringen står alltså bakom den
borgerliga regeringens proposition.
För det andra vill jag gärna ha svar på en fråga jag
ställde tidigare i dag. Är Mats Hellström beredd att ge
ett tilläggsanslag till Folkrörelsen mot EU för att
kompensera de felaktiga broschyrer som
Utrikesdepartementet under den förra regeringens
ledning skickade ut på skattebetalarnas bekostnad?
Det vore snyggt om den nya regeringen kunde visa ett
bättre sinne för rent spel och fair play.
Vidare säger Mats Hellström att Sverige skall
verka i EU för att sysselsättningsmålet blir lika viktigt
som det statsfinansiella balansmålet. Hur skall det gå
till? Danmark ville ha med detta i
Maastrichtfördraget. Men det kom inte med. Hur
förklarar Mats Hellström att Danmark vid sitt EG-
inträde hade 21 800 registrerade arbetslösa och att
siffran i dag är 350 000 och att den har gått nästan
spikrakt uppåt hela tiden? Danmark för en ekonomisk
politik som hyllas av politiska grupper som befinner
sig på samma sida som Mats Hellström i EU-frågan.
Hur hänger detta ihop?
I fråga om de allmänna beskyllningarna att vi i
Miljöpartiet är ansvarslösa hoppas jag att Mats
Hellström har klart för sig att de beskyllningarna
också drabbar ledamöterna i hans egen regering,
Transportarbetarförbundet, Handelsanställdas
förbunds ordförande, som ingår i kampanjledningen
för Folkrörelsen mot EU, och många andra
företrädare för den rörelse som Mats Hellström själv
tillhör. Det är bara i formell bemärkelse som debatten
här i dag i riksdagen står mellan huvudsakligen
Vänsterpartiet och Miljöpartiet och företrädare för
denna och den förra regeringen. I realiteten är det en
debatt som sker rakt igenom Sveriges största partier.
Det som Mats Hellström beskyller oss för drabbar
hans egna partivänner och medarbetare i hans egen
regering, vilket han kanske borde betänka.
Slutligen har vi de obestyrkta påståendena om de
gröna i Europa. Jag vill med anledning av denna
frågeställning gärna citera från ett fax från Bündnis
90/die Grünen, Bundesvorstand i Bonn. Enligt Dagens
Nyheter är en grön parlamentsledamot, Daniel Cohn-
Bendit, i Sverige och agerar på ja-sidan.
Die Grünens partistyrelse säger följande: "Vårt
parti har alltid stött Europeiska Gröna Federationens
kritik av Maastrichtfördraget. Vi har kritiserat
fördraget i Tyskland. Vi respekterar fullständigt
Miljöpartiets ställningstagande. Därför beklagar vi att
Daniel Cohn-Bendit agerar i Sverige mot er nej-
kampanj. Han representerar inte vårt parti, och vi är
inte ens överens med honom i denna fråga."
Mats Hellström! Den gröna rörelsen i Europa har
en gemensam kritisk grundsyn på EU:s
stormaktsprojekt. Vi känner våra vänner där. Detta är
ytterligare ett bevis på att vi känner dem, men inte
Mats Hellström.</pre><pre>Anf.  43  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Per Gahrton, det förhållande att olika
företrädare för den gröna rörelsen har olika
synpunkter är väl självklart. Men det viktiga är att så
många gröna partier i Europa har uttalat sig positivt. I
våras när ratificeringsprocessen var i gång önskade de
att den skulle slutföras så att Sverige, Finland, Norge
och Österrike blir medlemmar. Detta är uttalat av de
europeiska gröna partierna, ett uttalande som jag har
med mig här i kammaren.
Sjävfallet kan man ha en annan mening, och
självfallet finns det gröna partier i Europa som har
olika uppfattningar; konstigt vore det annars. Men är
det inte litet märkligt och för er själva i Miljöpartiet
de gröna litet besvärande att ni också när det gäller
miljöfrågorna är så pass isolerade i förhållande till de
krafter - också gröna krafter - som ser den europeiska
unionen som ett instrument för att kraftfullt förbättra
Europas miljö? Dessa krafter ser också Sverige,
Finland, Norge och Österrike som välkomna
samarbetspartner och medlemmar, detta för att
förbättra det som vi alla här i kammaren önskar
förbättra, nämligen Europas miljö.
På den konkreta fråga som Per Gahrton ställde,
vill jag svara att självfallet får den tidigare regeringen
ta ansvar för sina formuleringar i sina skrifter. Men
jag måste säga att ingenting som jag har hört här i dag
från nej-sidan ger mig uppfattningen att några
felaktigheter kunnat påvisas, inte minst när det gäller
debatten mellan Karl Erik Olsson och Per Gahrton.
Den debatten var utomordentligt avslöjande på just
den punkt som Per Gahrton kritiserade den här
skriften.
Slutligen, Per Gahrton, är det faktiskt så, att
Maastrichtavtalet jämställer hög sysselsättning och
låg inflation. Låg inflation sätts inte högre än hög
sysselsättning. Jag är fullständigt övertygad om att Per
Gahrton vet det.
Problemet är att man under 70-talet fört en
ekonomisk politik som har ökat arbetslösheten; det
gäller Danmark likaväl som andra länder. Problemet
är att det inte funnits ett EG, dvs. en
gemenskapspolitik för sysselsättning; på den punkten
tror jag att Per Gahrton och jag är överens. Varje land
har i stället drivit sin politik var för sig. Och det är
först nu, i den svåra lågkonjunkturens spår, som man
för första gången gemensamt har satt sysselsättningen
på EG:s dagordning.
Något som gör denna debatt så förvirrande för
säkerligen många av oss som deltar i den och
säkerligen också för många som lyssnar på den är när
vi talar om problem som finns i olika länder i Europa.
Frågan är då: Är EU, dvs. själva samarbetet, en del av
problemet eller en del av lösningen? För mig är
samarbetet en del av lösningen.</pre><pre>Anf.  44  PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Det är fantastiskt att höra att Mats
Hellström föredrar att lita på den före detta
jordbruksminister som ingick i den regering som Mats
Hellström jobbat ganska hårt för för att störta, i stället
för att lita på de statliga myndigheter som i sina
remissvar - vilka jag delvis har refererat - visar en
helt annan uppfattning i samma sakfråga. Det är
sannerligen ett avslöjande av en socialdemokratisk
minister.
Debatten om var de gröna partierna i Europa står
tror jag att vi bör kunna avsluta nu. Mats Hellström
får gärna läsa det fax som kommit från det största
gröna partiet i EU. Vi i Miljöpartiet de gröna vet hur
de ställer sig, och vi vet att vi är överens när det gäller
grundattityden. Vi vet också att majoriteten av dem
röstade nej till Sveriges anslutning, när frågan var
aktuell i Europaparlamentet. De röstade inte nej för
att de ogillar Sverige utan med anledning av en
gemensam grön strategi mot supermaktsprojekt.
Vad gäller propositionen skulle jag vilja få
bekräftat att jag gjort en rätt tolkning, nämligen att
den socialdemokratiska regeringen står bakom den
proposition som den borgerliga regeringen lagt fram -
annars måste den ju återkallas. Om regeringen inte
återkallar den står regeringen bakom den; det är ju
regeringens proposition. Detta är riksdagen, så
sammanhanget är seriöst.
På riksdagens bord ligger en proposition som skall
bli föremål för en sedvanlig behandling. Det är
regeringen som står bakom propositionen. Att
regerinen har bytts är ett uppenbart faktum. Men det
ger också regeringen möjlighet att markera detta
politiskt genom att dra tillbaka de propositioner som
man anser sig inte vilja fullfölja. Den regeringen som
väljer att inte dra tillbaka en proposition står alltså
bakom den propositionen.
Det är regeringen som står bakom. Det hjälper inte
att några socialdemokratiska ledamöter eventuellt
motionerar i vissa marginella frågor eller om vissa
formuleringar.
Den tidigare framlagda propositionen blir också
den socialdemokratiska regeringens proposition. Det
är ett oerhört viktigt besked för alla som skall ta
ställning i denna fråga. Det bevisar nämligen det som
vi i Miljöpartiet de gröna hela tiden hävdat, nämligen
att det inte finns något borgerligt ja eller något
socialdemokratiskt ja. Det finns bara ett ja. Och det är
exakt, identiskt, samma ja. Carl Bildts ja är samma ja
som Mats Hellströms ja.
Det är naturligtvis därför, Mats Hellström, som
SSU har sagt nej. Det är därför som Transport har
sagt nej och som flera före detta framträdande LO-
ledare har sagt nej. Många ekonomer som arbetat
inom fackföreningsrörelsen har också sagt nej därför.
Men det vore bra att få klart uttryckt av Mats
Hellström att regeringen icke avser att dra tillbaka den
borgerliga regeringens proposition. Det vore bra med
ett klart erkännande, så att vi vet exakt var vi står.</pre><pre>Anf.  45  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman!  Carl Bildt och jag har nog samma
uppfattning om att den svenska riksdagen är en viktig
institution - jag ser Carl Bildt i kammaren. De regler
som gäller för den svenska riksdagen är också viktiga,
och här i riksdagen fattas beslut som är väsentliga.
Som bekant har vi också utomordentligt olika
uppfattningar i politikens olika sakfrågor, något som
inte minst den valrörelse som varit visat.
På samma sätt är vi överens om - det utgår jag
ifrån - att i den europeiska unionen fattas för Sverige
utomordentligt viktiga beslut och att Sverige bör
finnas på den plattformen. Sverige bör inte överlämna
åt andra att fatta beslut som dagligen kommer att
påverka oss. Hur de frågorna skall lösas i den
europeiska unionen är jag också övertygad om att Carl
Bildt och jag kommer att ha mycket olika
uppfattningar om. Men det som propositionen handlar
om är ju ramverket för Sverige som nation när det
gäller att deltaga i den europeiska unionen.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har
också varit utomordentligt aktiv och ställt krav på
förhandlingarna, och man har långt kunnat följa dessa
förhandlingar. Det är därför ett begränsat antal frågor
som skiljer oss. Dessa frågor kommer på ett naturligt
sätt till uttryck i den motion som under denna vecka
väcks av den socialdemokratiska gruppen. Att man
gör så vid ett regeringsskifte är en självklarhet.
Propositionen handlar inte om vilken politik som skall
föras i unionen utan om det ramverk som skall gälla
för Sverige. Den politik som den socialdemokratiska
regeringen vill föra om vi blir medlemmar har jag
redovisat när jag citerade regeringsdeklarationen.
Eftersom Per Gahrton gör sig lustig över att jag
och Karl Erik Olsson har samma uppfattning vill jag
säga att jag har följt den tidigare jordbruksministern
ganska ordentligt när det gäller frågan om salmonella
och andra djursjukdomar. För mig har just denna
fråga varit en viktig testfråga. Jag ville se hur den
dåvarande regeringen förhandlade i en så
utomordentligt viktig fråga. Till min stora glädje
kunde jag se, när jag besökte Bryssel dagen innan den
avgörande natten, att det nästan var fler veterinärer än
diplomater inne i de ganska trånga
förhandlingsutrymmena. De nordiska veterinärerna
från Sverige, Finland och Norge var utomordentligt
aktiva. De deltog kolossalt starkt i processen.
Jag delar Karl Erik Olsson uppfattning när det
gäller de besked som gavs där, dvs. att vi i Sverige får
en närmast förstärkt kontroll i en rad avseenden. Vi
tvingas ju själva i en rad avseenden att stärka vår egen
kontroll. Det är ett förhandlingsresultat som jag anser
vara bra och viktigt för Sverige, nämligen att vi också
i fortsättningen skall kunna hålla borta  sjukdomar av
den otäcka typ som salmonella är.
Per Gahrton citerade ju faktiskt uttalanden från
veterinärorganisationer, uttalanden som handlade om
vad som skulle hända om man inte genomförde en
sådan här förhandling. Nu genomfördes den faktiskt,
och vi fick speciella regler för Sverige.
För min del anser jag att det är betryggandet. Det
visar att på denna och på en lång rad andra punkter
har Sverige fått ett bra förhandlingsresultat. Många av
de frågetecken som restes av nej-sidan har rätats ut till
utropstecken. Man frågade exempelvis om det var
önskvärt att Sverige skulle komma att tvingas att ta
emot atomsopor från Tyskland och om Sverige som
medlem inte skulle komma att få föra en egen
regionalpolitik, vilket man hävdade. Utropstecknen
står för att Sverige bestämmer självt om sina
atomsopor och om ifall andra länders atomsopor skall
komma till Sverige eller inte. De står också för att
Sverige inte bara fortsätter att föra en egen
regionalpolitik utan dessutom från EG får ungefär lika
mycket regionalpolitiskt stöd som lämnas i dag i
Sverige.
Med andra ord har myter kunnat avfärdas genom
den förhandlingsprocess som har varit. Det är mycket
bra för den debatt som skall föras fram till den 13
november.</pre><pre>Anf.  46  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman!  Jag begärde replik enbart för att få
notera att Mats Hellström å den socialdemokratiska
regeringens och riksdagsgruppens vägnar deklarerade
att någon behandling av det vilande
grundlagsförslaget i de delar som berör EU inte
kommer att ske förrän efter folkomröstningen. Låt
mig säga att det är ett glädjande besked. Det stämmer
helt med den tidigare regeringens uppfattning i denna
fråga. Självfallet har också mitt parti, Folkpartiet,
denna uppfattning.
Låt mig också göra ett tillägg på en annan punkt.
När det gäller de förhandlingar om svenskt
medlemskap i EU som lett fram till det förslag som
nu ligger på riksdagens bord har alla riksdagsgrupper,
på olika sätt, varit djupt inkopplade och deltagit i
arbetet. Det är roligt att Mats Hellström deklarerar att
den socialdemokratiska gruppen har känt sig delaktig
i arbetet. Jag tror också att jag på folkpartigruppens
vägnar kan säga att vi har känt oss mycket delaktiga i
arbetet som lett fram till den proposition som i dag
skall remitteras. Jag är övertygad om att det gäller
också andra som tillhör ja-sidan.</pre><pre>Anf.  47  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Först till det vilande
grundlagsförslaget. Jag är mycket glad över att Mats
Hellström här klart deklarerade att det inte skall
behandlas förrän folkomröstningen hållits och endast
om det blir ett ja i folkomröstningen. Det vilande
grundlagsförslaget ger nämligen riksdagen rätt att
efter det att en folkomröstning hållits, oberoende av
resultatet, med enkel majoritet ansluta Sverige till
Europeiska unionen. Nu har vi fått ett klart besked av
Europaministern - EU-ministern - att det är endast
om det blir ett ja i folkomröstningen som vi kommer
att ännu en gång bekräfta det vilande
grundlagsförslaget. Annars kommer alltså det vilande
grundlagsförslaget att falla. Detta är ett mycket viktigt
konstaterande.
Jag tycker också att den proposition vi nu
diskuterar är föredömlig på det viset att den är så
tydlig när det gäller den lag som skall antas av
riksdagen. Det står klart och tydligt på sidorna 18, 19
och 20 - bara några få sidor - att vi kommer att ta
över alla tidigare EU-lagar och bestämmelser om
svenska folket röstar ja och vi går med i EU. Det står
också att EU i framtiden kommer att få fatta beslut
som gäller här i landet, även om de går emot våra
egna grundlagar och andra svenska lagar. Det står att
regeringen skall underrätta riksdagen och rådgöra
med den, men det är regeringen som i ministerrådet
kommer att fatta besluten om lagar som skall gälla i
landet. Lagstiftningen kommer alltså att flyttas från
riksdag till regering. Eftersom våra ministrar bara är
en liten del av den beslutande församlingen kan alltså
inte svenska folket utkräva ansvar av dem som i
fortsättningen kommer att ansvara för en stor del av
de lagar som skall gälla i Sverige.
Vad jag förstår är man på många håll angelägen
om att Sverige skall komma med i EU. Vi kommer ju
att betala mycket bra för oss. Per person betalar vi
mer än något annat land. EU skulle, om Norden gick
med i unionen, utökas bara med 6 % människor men
med ungefär 50 % av ytan. EU skulle då få en
flerdubblad tillgång till mineral, fiske och elektricitet.
På det sättet skulle de nordiska länderna bidra mycket
aktivt till unionens rikedom.
Man kan fråga sig vad det är för union som vi
tänker ge makt över oss, om svenska folket röstar ja i
folkomröstningen. Det är viktigt att följa med i
praktiken. Teorin kan låta vacker och fin. Men om
man läser i tidningarna och följer med vad som i
själva verket sker där nere, märker man att det är
nationer som kämpar för sitt eget och som ibland har
ganska låga utpressningsmetoder. Detta har bl.a.
beskrivits i Financial Times, men också i svenska
medier.
Italien har tydligen brutit mot
mjölkkvotsbestämmelserna, som jag inom parentes
sagt tycker är vansinniga. Italien har tydligen ett straff
från EU över sig, böter motsvarande 7 miljarder
svenska kronor. Nu säger man att Italien inte kommer
att ratificera de nya bestämmelserna om en utökad
budget för EU, som skall komma upp i EU-
parlamentet den 24 oktober, med mindre än att detta
klaras ut så att Italien inte behöver betala sina böter.
Då säger Spanien att om Italien inte ratificerar den
nya budgetprincipen, som ger Spanien mer pengar till
sin regionalpolitik, kommer Spanien att motsätta sig
en utvidgning av EU och inte rösta för att bl.a.
Sverige skall bli ny medlem.
Det är viktigt att vi har klart för oss att det är så
här samarbetet sker i EU. Det är alltså utpressning.
Man försöker på olika sätt pressa varandra till
eftergifter. Jag tycker inte att det verkar vara en union
till vilken jag har lust att överlämna rätten att besluta
över mig, rätten att besluta över Sverige.
Det finns också andra saker i denna proposition.
Jag har inte på något sätt hunnit läsa igenom den än.
Frågan är om någon hinner läsa igenom alltihop. Det
visar sig bl.a. att vi plötsligt kommer att tvingas
momsbelägga studiecirklar. ABF, Vuxenskolan och
andra studieförbund har upptäckt att det inom EU
krävs en gemensam momsbas. Vi kan då inte, som vi
alltid har gjort, undanta studiecirklarna från moms.
Det blir en besvärande ny pålaga, en urholkning av
våra möjligheter att själva bestämma och därmed
kunna stödja folkbildningen i landet.
Till sist vill jag ställa en fråga till EU-ministern.
Jag har framställt en interpellation som ännu inte har
bordlagts. Jag skrev den och lämnade in den på
kansliet redan den 3 oktober. Den kommer att
bordläggas på i dag. Jag menar att vi har möjligheter
till inflytande genom EES-avtalet. Vi har vetorätt,
initiativrätt och rätt att vara med i utformandet av de
nya EU-bestämmelserna. Vi kan alltså stoppa dem
såsom gällande för EES. Det är ett inte ringa
inflytande, vilket också den gamla regeringen har
deklarerat. Våra tjänstemän finns med i många
arbetsgrupper.
Jag har framställt min interpellation så fort jag
någonsin har kunnat. Min fråga till Mats Hellström är:
Kommer Mats Hellström att besvara min
interpellation före den 13 november, så att vi kan
klara ut att vi redan genom det begränsade område av
EU:s jurisdiktion som EES-avtalet omfattar faktiskt
har ganska avsevärda möjligheter att påverka? Vi är
ju inte alls tvingade att följa allt som sker i EU:s
fortsatta utveckling genom något sorts hängavtal eller
lydstatsavtal.</pre><pre>Anf.  48  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag har tre frågor till Birgitta
Hambraeus.
Birgitta Hambraeus uttrycker en glädje över att
Mats Hellström nu, å den nya regeringens vägnar, har
förklarat att man inte tänker genomföra någon
grundlagsändring förrän efter folkomröstningen. Det
är samma grundtanke som den förutvarande
regeringen har givit uttryck för. Centerpartiet deltog i
regeringen. I slutomgången deltog dock inte Centerns
partiledare. Innebär det att det inom centergruppen
har funnits en osäkerhet om ifall man skulle hantera
denna grundlagsändring tidigare än vad den gamla
regeringen - och den nya - har tänkt sig?
Min andra fråga gäller momsen på studiecirklar,
som så bekymrade Birgitta Hambraeus. Om man nu
måste införa moms på studiecirklar därför att man är
medlem i den europeiska unionen, finns det ingenting
som hindrar den svenska riksdagen att anslå mera
pengar till studiecirkelverksamheten, för att
kompensera den skattehöjning som momsbeläggning
innebär. Tänker Birgitta Hambraeus, om detta skulle
bli fallet, lägga fram förslag om ökade anslag till
studiecirklarna, som kompenserar dem för en sådan
eventuell höjning?
Min tredje fråga gäller följande. Birgitta
Hambraeus var en av de argaste och hätskaste
motståndarna till EES-avtalet när det behandlades här
i riksdagen. Är hennes hätskhet mot avtalet lika stor i
dag eller kan hon tänka sig att ha kvar det, i händelse
av att svenska folket, trots min förhoppning och min
förmodan, skulle rösta nej till ett medlemskap i den
europeiska unionen?</pre><pre>Anf.  49  BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:
Herr talman! Den viktiga skillnaden mellan vad vi
sade när grundlagsändringen antogs första gången och
blev ett vilande grundlagsförslag och det som Mats
Hellström i dag deklarerar är - där är vi alla överens -
att vi före folkomröstningen inte skall ta upp saken till
prövning igen. Men den viktiga nyhet som Mats
Hellström kom med är att det endast vid ett ja i
folkomröstningen blir aktuellt att över huvud taget
behandla denna grundlagsändring eller befästa den.
Jag vill gärna returnera en fråga till Hadar Cars: Är
det någonting som också Hadar Cars instämmer i? Jag
tycker att det är väldigt viktigt och bra. Det får inte
vara ett grundlagsförslag vilande så att man när som
helst under fyraårsperioden med bara en enkel
majoritet i riksdagen kan ansluta Sverige till EU utan
någon ny diskussion.
När det gäller studiecirklarna tycker jag att Hadar
Cars kom med en mycket bra idé, att de skall få
kompensation. Jag tar det som ett löfte från Hadar
Cars att vi tillsammans skall kompensera
studieförbunden.
EES-avtalet är krångligt och onödigt. Det tycker
jag fortfarande, men vi har det, och näringslivet är
tydligen väldigt förtjust i det. Därför tycker jag att vi
skall försöka göra det bästa av det.</pre><pre>Anf.  50  HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag får tolka det Birgitta Hambraeus
säger beträffande grundlagsändringen så, att det inom
Centerpartiet tidigare funnits osäkerhet om man skulle
anta lagen även om det blev ett nej i
folkomröstningen. Jag är glad att Centerpartiet på den
punkten nu kommit till den slutsats som Folkpartiet
kom till för länge sedan.
Slutligen noterar jag, herr talman, att hätskheten
mot EES-avtalet i dag är väsentligt mindre
framträdande i det Birgitta Hambraeus säger. I dag ser
hon avtalet som fördelaktigt för svenskt näringsliv.
Hon ser även andra fördelar med det. Det är förfärligt
roligt att hon på den här punkten har haft tid och
möjlighet att tänka om. Tänk om hon skulle bli
tvungen att tänka om en gång till!</pre><pre>Anf.  51  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Det är kanske litet originellt att svara
på en interpellation när man varken bestämt när den
skall besvaras eller känner till innehållet. Eftersom
Birgitta Hambraeus ändå ställt frågan, får jag väl
kommentera själva sakfrågan. Där är det i all enkelhet
så att man visst kan säga nej till områden i EES-
avtalet. Då faller de för alla EES-avtalets
medlemsstater, då urgröps avtalet. Det är en
instabilitet i avtalet som tyvärr gör det så skakigt.
Man kan visst inskränka samarbetet, man kan ställa
sig utanför. Då faller hela avsnittet, och inte bara för
vår del utan också för andra.
Den andra möjligheten, som debatterats här i dag,
dvs. att förbättra EES-avtalet genom en
omförhandling, förefaller mig utomordentligt
främmande. Utan tvekan anser många av
medlemsländerna i den europeiska unionen att de har
givit Sverige, Norge, Finland och Österrike mycket
goda villkor. Det är vad de anser. Om vi säger nej,
respekterar de förstås det. Inte tror jag att de skulle
låta oss plocka russin ur en annan kaka genom att göra
EES-avtalet mer attraktivt för just Sverige. Det
förefaller mig utomordentligt främmande.</pre><pre>Anf.  52  BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:
Herr talman! Jag är oerhört mån om att vi skall få
en ordentlig diskussion om möjligheten att påverka
EES-avtalet. Därför skrev jag en interpellation efter
att hela sommaren försökt diskutera frågan med Ulf
Dinkelspiel. Jag lämnade interpellationen till
kammarkansliet måndagen den 3 oktober. Den
kommer av någon anledning inte att anmälas förrän i
dag. Därför är min fråga till Mats Hellström: Kommer
Mats Hellström att göra allt som står i hans makt att
se till att vi faktiskt får en diskussion före den 13
november? Jag tycker att det är väldigt angeläget. Vi
har nämligen möjlighet att påverka alla de nya EU-
regler som EU önskar få tillämpbara genom EES-
området. Vi har en ganska stor möjlighet att påverka
genom vår initiativrätt, som man ju inte har som EU-
medlemsland. Det är bara kommissionen som har den
rätten.
Vi har också möjligheter att vara med i de
arbetsgrupper som utformar de nya reglerna. Det var
för mig - det måste jag erkänna - en nyhet, Hadar
Cars, jag hade inte läst så noga i EES-avtalet. Det här
är viktigt att diskutera och få klargjort. Så ofta säger
man: Det är redan färdigt, vi är tvungna att bara
anpassa oss efter allting.
Jag hoppas att Mats Hellström vill bekräfta att vi
får en ordentlig diskussion om möjligheterna till
inflytande genom EES-avtalet före folkomröstningen.</pre><pre>Anf.  53  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tycker att vi skall försöka hålla
isär olika frågor i kammaren. När och hur en
interpellation som ännu inte anmälts skall besvaras får
tas upp i sinom tid när interpellationen faktiskt finns.
I själva sakfrågan är det få som är så angelägna
som jag att varje dag fram till den 13 november
diskutera EES-avtalet, som jag anser var viktigt i det
skede det skrevs men som jag anser vara fullständingt
otillräckligt för vårt land. Ingen kan vara gladare än
jag om vi kan diskutera de villkor som EES-avtalet
erbjuder varje dag fram till den 13 november. Jag
hoppas också att ordentlig klarhet skall finnas för alla
som skall rösta i denna angelägna fråga.</pre><pre>Anf.  54  BENGT HURTIG (v):
Herr talman! När vi träffar vänsterpartister ute i
Europa vill de flesta av dem självklart att vi skall gå
med i EU. De vill ha hjälp i argumentationen för den
politiska linje som de står för. Men de säger också att
det är viktigt att folket skall få avgöra det här, att
folkets majoritet får bestämma hur vi skall ha det med
det europeiska samarbetet.
Från borgerligt håll får jag ofta en annan vinkling.
Man säger att vi måste ta ansvar för Europas framtid
och dess konkurrens med de andra stormakterna Japan
och USA, och då kan vi inte längre lyssna så förfärligt
mycket på folkviljan. Folk förstår inte det här riktigt.
Det finns trots allt ett auktoritärt odemokratiskt drag i
dessa sammanhang, som bl.a. tog sig uttryck i Nic
Grönvalls artikel i våras och som följts upp i andra
artiklar, att de folkvalda politikerna utgör ett grus i
maskineriet för att få Europa starkt och måste på
något sätt få mindre makt i sina parlament, sättas i
karantän på ett eller annat sätt. Pessimismen när det
gäller folkstyre och demokrati skall vi slå tillbaka mot
den 13 november.
Det vore en katastrof för demokratin om det bara
fanns ett alternativ - man kan få det  intrycket i
debatten i dag. Det finns inget alternativ, vi måste gå
med i unionen. Har vi då demokrati om vi inte kan
välja mellan olika demokratier? Det måste rimligen
finnas olika alternativ.
Någon frågade varför man inte delat ut
Maastrichtfördraget till hushållen. I EG-delegationen,
där jag sitter med, fick vi den informationen att man
från danskt håll har varnat för det. Skulle man dela ut
Maastrichtfördraget till hushållen, skulle de bli så
förskräckta att det skulle bli som det gick i Danmark,
att folket röstade nej. Man litar inte på folkets
förmåga att läsa Maastrichtfördraget. Det är den bistra
sanningen.
Maastrichtfördraget är egentligen en ganska
hastigt ihopkommen traktat under trycket av den
politiska situation som uppträdde efter Berlinmurens
fall. Jag och många Europapolitiker med mig tror att
det kommer att få omarbetas rätt grundligt innan det
kan leda till något konkret resultat.
Herr talman!  Det är en sned fördelning på
partirepresentationen här i dag. Det skulle ha behövts
företrädare för andra partier som vi vet har en kritisk
inställning men som har haft svårt att bli nominerade i
den valprocedur som vi har. Det är också ett uttryck
för den bristande omsorg om demokratin som spritt
sig även i vårt land.
Propositionen karakteriseras enligt mitt
förmenande av en mängd kringgående rörelser och
förskönande omskrivningar, som vi har fått gott om i
dag.
Man säger att propositionen skall dras tillbaka vid
ett nej. Det kan visa sig att hela detta arbete som
regering och riksdag nu utför inte får något praktiskt
resultat. Jag tycker faktiskt att det vore rimligt att den
socialdemokratiska regeringen tog en egen ställning
och drog tillbaka propositionen.
De finska ställningstagandena har ett helt annat
drag av klarhet och ärlighet. Finländarna formulerar
sig ofta som nej-sidan i Sverige gör. De säger att så
här blir det, och det är detta som de måste ta ställning
till. Det slirande sättet att formulera sig och de
kringgående rörelserna är ingenting som stärker
förtroendet för dem som argumenterar för ett
medlemskap.
När vi i den här kammaren i våras behandlade
folkomröstningsbetänkandet KU50 var det ingen som
kunde tro att de statliga resurser som riksdagen
tillsköt skulle användas på ett så snett sätt som har
varit fallet under sommaren.
Utrikesdepartementets handelsavdelning har gått
ut med en broschyr till alla hushåll. Broschyren är
fylld av formuleringar som med rätta kan kritiseras.
Om man ställer samma frågor till broschyren och till
Sekretariatet för Europainformation får man ofta helt
skilda svar. Om man t.ex. frågar om ifall riksdagen
kan avgöra om Sverige skall delta i EMU:s tredje steg
med gemensam valuta och riksbank svarar
Sekretariatet för Europainformation: Nej, Sverige är
juridiskt bundet av Maastrichtfördraget där EMU
ingår. Vi har inget undantag från de reglerna.
Vi vet ju att den dominerande uppfattningen hos
ja-sidan och i propositionen är att Sveriges riksdag
själv beslutar om detta, inte därför att det står så utan
därför att man i praktisk politik tydligen inte behöver
följa avtalet.
Har Sverige fått garantier för att kunna behålla
Systembolagets försäljningsmonopol? I broschyren
står det att Systembolaget skall behållas. Men
Sekretariatet för Europainformation säger: Nej,
kommissionen har sagt att man inte tänker dra
Systembolagets monopol inför EU-domstolen. Men
ingenting utesluter att någon annan part -- t.ex. en
vinproducent -- gör det. På det viset kan man gå
igenom fråga efter fråga och få -- som jag ser det --
betydligt bättre och rakare svar från Sekretariatet för
Europainformation, som också är ett organ för
regeringen.
Kampen mot narkotikamissbruk och brottslighet
har ju varit uppe till diskussion här i dag. De åtgärder
som skall vidtas är skärpta gränskontroller vid de yttre
gränserna och ökat polisiärt samarbete. Det betyder
att Polisen skall få större möjligheter att ingripa mot
personer inne i landet. När man inte kan agera vid
gränserna måste man alltså ingripa mot personer ute
på gator och torg. Frågan är då vilka perspektiv detta
öppnar mot ett samhälle där de polisiära åtgärderna
måste förstärkas på det viset. Det är inte säkert att
detta blir ett så särskilt trevligt samhälle.
Herr talman! Under de kommande debatterna
kommer det att finnas anledning att återkomma till
många av dessa punkter. Jag är tacksam att den här
debatten trots allt har hållits i dag.</pre><pre>
Anf.  55  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Liksom många andra av kammarens
ledamöter har jag nu lyssnat till tre och en halv
timmars debatt. Det har jag gjort därför att jag har
varit angelägen att höra vad nej-sidan har att säga om
sitt alternativ. Vi vet vad nej-sidan är emot, men det
vore intressant att höra vad man är för. Nu har Bengt
Hurtigs partiledare tröttnat på debatten, så jag får
använda Bengt Hurtig litet som stand in för Gudrun
Schyman.
Om jag har förstått Vänsterpartiets uppfattning rätt
är den följande. Det omedelbara alternativet är EES-
avtalet. Men med Gudrun Schymans formulering har
EES-avtalet uppenbara brister från
inflytandesynpunkt. Därför vill Vänsterpartiet att vi
omedelbart skall inleda förhandlingar med EU-
staterna om att vi skall få det inflytande som vi just
har sagt nej till. Då ligger alltså hela frågan om
Sveriges demokratiska inflytande i EU-staternas
händer. Säger EU då nej till Vänsterpartiets linje,
sitter vi där med en lösning som enligt era egna
formuleringar har uppenbara brister ur
inflytandesynvinkel. Kommer ni i en förhandling
måste ni ha någonting att ge för att få det inflytande
som ni först inte velat ha men som ni nu vill ha i
utbyte mot någonting. Vad är det då som ni skall ge
för att få det som ni nyss inte ville ha?
Det är klart att det finns ett alternativ, Bengt
Hurtig. Det är bara det att ni inte vågar redovisa det.
Ni vågar inte stå för konsekvenserna. När jag lyssnar
till Vänsterpartiets företrädare under denna debatt får
jag ett intryck av att ni står lika nakna som era
valaffischer när det gäller att faktiskt redovisa vad ni
skall göra. Om inte annat sägs av Bengt Hurtig
kommer jag att gå ut i den debatt som nu har inletts
och säga att vi har fått bekräftat av Vänsterpartiets
företrädare under denna debatt att ert alternativ är
EES-avtalet, men att ni själva säger att detta är ett
alternativ som inte ger Sverige det inflytande som vi
borde ha. Sedan skall Vänsterpartiet lägga sig och be
EU om att få inflytande efter det att man har
smutskastat EU:s samarbete och sagt nej. Ni är lika
nakna som era valaffischer.</pre><pre>Anf.  56  BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är ju faktiskt så att vi tror att
Island, Sverige, Norge och Schweiz kommer att vara
intressanta för EU också i fortsättningen när det gäller
någon form av avtal. Jag är positivt överraskad över
den beredvillighet som EU visat i fråga om att lyssna
på EFTA-länderna under de månader som EES-
avtalet har varit i kraft.
Det har uppstått problem på några områden. Det
har inte gått att tillämpa EES-avtalet som man har
tänkt sig. Det gäller t.ex. sjöfartscabotaget, vissa
arbetstidsdirektiv som inte islänningarna kunde
acceptera och det gäller det tredje
sakförsäkringsdirektivet.
Nu har man lyft ut dessa tre saker, dvs. de har inte
blivit tillämpade inom EES-avtalets ram. Det pågår
löpande förhandlingar om en rad områden som är
problematiska. När det gäller t.ex. lastbilars längd och
andra sådana områden kan vi ju faktiskt försöka att
lyfta ut dem ur avtalet och därmed slipper vi de
jättelika problem som den stela tillämpningen av EU-
direktiv och förordningar medför.
Som EES-avtalet är formulerat innebär det att
man måste tolerera vissa nationella olikheter, vilket
man hittills i praktiken redan har gjort. Man är mån
om oss som handelspartner och man är mån om att det
hela skall fungera så smidigt som möjligt. Det har inte
varit något större buller om dessa avsteg i
förhandlingarna om EES-avtalet, vare sig från EFTA-
länderna eller EU-länderna. Man har sett det som en
praktisk lösning på ett praktiskt problem.</pre><pre>Anf.  57  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag vill passa på att välkomna att
Bengt Hurtig i sitt tidigare inlägg bekräftade bilden av
att de europeiska vänsterpartierna tycker att
Vänsterpartiet i Sverige står för en isolationistisk
linje.
Jag konstaterar också att Bengt Hurtig bekräftar
min bild av Vänsterpartiets linje, dvs. att det är EES-
avtalet som skall gälla och sedan skall vi be att EU tar
hänsyn till oss i alla fall. Det kan man ju göra, men
Vänsterpartiets linje är att vi skall böna och be men
att vi skall vara bannlysta från möjligheterna att få
vara med och fatta beslut. Det är detta som jag kallar
ett lika uppenbart pinsamt som plågsamt demokratiskt
underskott. Vi kan böna och be och vi kan vädja, men
vi kan aldrig vara med och fatta beslut.
Detta gäller också åtskilliga av de konkreta
exempel som Bengt Hurtig här tog upp. Han talade
om Systembolaget och att den frågan låg hos
domstolen. Det må vara på det sättet även om
kommissionen inte har sagt att man skall föra frågan
dit. Men detta är identiskt med den situation som
Bengt Hurtig själv vill ha. Systembolagets framtid
kan ligga hos domstolen precis lika mycket vare sig
om det är EES-avtalet som gäller eller om vi är
medlemmar. Däremot har vi som medlemmar
möjlighet att agera politiskt för Systembolaget - om
vi nu skulle tycka att det är jordens mest angelägna
sak. Som EES randstat kan vi böna och be, men vi är
bannlysta från möjligheten att vara med och fatta
beslut.
Bengt Hurtig har, i sin partiledares frånvaro,
bekräftat att det ni i Vänsterpartiet företräder här är ett
randstatsalternativ, där Sverige står utan inflytande
över viktiga beslut, också över vår egen framtid. Det
är ni som står för det demokratiska underskottet. Det
beskedet skall vi med kraft föra ut från dagens debatt.</pre><pre>Anf.  58  BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Om vi sitter i EU:s ministerråd och
efter en debatt om t.ex. lastbilarna blir nedröstade, är
vi tvungna att införa de kortare lastbilarna, oavsett om
vi vill det eller inte, oavsett om vi i Sveriges riksdag
är eniga om att vi inte vill ha dem. Sådan är
situationen.
Om vi däremot hanterar den här frågan inom EES-
avtalets ram kommer vi att kunna ta upp
förhandlingar om att slippa just den delen av avtalet,
genom att inget nytt regelverk kommer att införas i
Sverige utan att riksdag, regering eller myndigheter
godkänner ett sådant beslut. Det är skillnaden.
Maktlösheten är inte total när det gäller EES-
avtalet, vilket man ibland kan få ett intryck av. Sedan
kan det naturligtvis också behöva ske andra
förändringar av EES-avtalet. Man kan behöva skriva
om hur miljöfrågor, varucirkulation osv. skall
hanteras.
Jag tycker inte att situationen är sådan att EES-
avtalet behöver leda till skräck och förtvivlan för
svenskt näringsliv och svenska företagare.</pre><pre>Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att pågående ärende samt de ärenden som
återstod på föredragningslistan fick avgöras vid
morgondagens sammanträde.</pre><pre>Anf.  59  KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Först vill jag kommentera EES-
avtalet, som kommer upp gång på gång i den här
debatten. Alla talare är tydligen överens om att EES-
avtalet är otillräckligt på olika sätt och att det ger oss
ett svagt inflytande. Därför måste det ha varit en svår
vårdslöshet från de partiers sida som var så ivriga att
anta EES-avtalet, trots att EG-domstolen tvingade
avtalsparterna att ändra innehållet, så att EFTA-
länderna fick ett mycket svagare inflytande än de
skulle ha haft. Det var farligt att hetsa fram det här
avtalet. Det fanns ju möjlighet att ta mycket längre tid
på sig för att ta ställning till avtalet än vad riksdagen
utnyttjade.
Vad som nu händer är alltså att alla tycks vara
ense om att det är ett för svagt avtal. Nu påstår ja-
sidan att vår enda chans är att också bli medlemmar i
den europeiska unionen. Det betyder ju att den
folkomröstning som skall hållas den 13 november
borde ha hållits redan om EES-avtalet. Därom fick vi
ingenting veta.
Jag är förvånad över att man dessutom i anförande
efter anförande hackar på dem som är kritiska till
svenskt EU-medlemskap, därför att de i det här läget
ändå tycker att EES-avtalet ger Sverige större frihet
än ett EU-medlemskap skulle ge. Jag tycker faktiskt
att ni borde skämmas.
Fru talman! Jag anser att de ekonomiska
konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i
Europeiska unionen jämfört med fortsatt deltagande i
det europeiska ekonomiska samarbetet är otillräckligt
belysta i den förra regeringens proposition. Den här
propositionen är alltså ett dåligt underlag för beslut.
Den visar inte vilka skillnaderna kan förväntas eller
befaras bli mellan nuläget, med EES-avtalet, och ett
eventuellt svenskt medlemskap i Europeiska unionen.
I propositionen står det på sidan 47 att det inte
finns någon motsättning mellan de långsiktiga målen
för regeringens ekonomiska politik och EU:s
riktmärken för den ekonomiska utvecklingen: låg
inflation, låga räntor, sunda statsfinanser och stabil
växelkurs.
I vår nya regerings regeringsdeklaration talas det
om en ny inriktning av den ekonomiska politiken, om
åtgärder som skall ge bästa möjliga resultat för
statsfinanser, tillväxt och sysselsättning. Den förra
regeringen nämnde inte sysselsättningen.
Vilka blir då skillnaderna mellan fortsatt
deltagande i EES och ett eventuellt svenskt EU-
medlemskap med en sådan ny ekonomisk politik? Var
finns analyserna av det? Var finns slutsatserna? Det
kommer att behövas krafttag för att vi skall kunna
pressa ned arbetslösheten i Sverige, speciellt om vi
blir medlemmar i Europeiska unionen.
Jag har här ett diagram, men jag har till min
ledsnad blivit informerad om att man inte längre kan
visa overheadbilder här i kammaren. Jag hoppas att
det löser sig så småningom - det gick bra förut.
Diagrammet visar arbetslösheten i procent av
arbetskraften och hur den har utvecklats från 1969 till
1993.
1981 steg arbetslösheten i Europeiska
gemenskapen över 8-procentsnivån, och sedan dess
har den legat mellan knappt 9 och drygt 11 %. I
Sverige var arbetslösheten ca 2,5 % 1981, steg till ca
3,5 % 1983 och sjönk sedan för varje år fram till
1989. Den började stiga brant från 1990. Under EU-
anpassningsåren steg den till över 8 %, enligt vår
källa, OECD.
Hur skall arbetslösheten i Sverige kunna pressas
ned under åtminstone 3,5-procentsnivån, om vi i
Sverige tvingas ha prisstabilitet som främsta norm för
den ekonomiska politiken, som EU har enligt
Maastrichtfördraget?
Det är lika dystert om vi tittar på
sysselsättningstillväxten. Bureau of Labour Statistics
har i ett diagram jämfört sysselsättningens tillväxt i
Nordamerika, Japan och Europa sedan 1960. Medan
sysselsättningen i USA nästan fördubblades fram till
1988 har det inte hänt mycket i Europa.
De allra flesta bedömare är eniga om att det är i
små företag som nya jobb kan skapas. Då bör man
kanske ta i beaktande det som Percy Barnevik i ABB
för några år sedan varnade för, nämligen att ett EU-
medlemskap skulle leda till ett blodbad på
småföretag.
Jag måste till slut fråga, fru talman: Hur hade det
gått för småföretagen och för svensk exportindustri
om Sverige redan varit med i Europeiska unionen? Då
hade kronan inte tillåtits flyta och därmed få en mer
realistisk kurs. Då hade inte svensk exportindustri fått
sin största chans på tiotals år. Då hade arbetslösheten
nog inte börjat minska nu. Småföretagen hade inte
heller haft möjlighet att som underleverantörer
leverera till de större företagen.</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! En av de frågor som Krister Skånberg
tog upp är värd att upprepa. Han frågade: Om nu
EES-avtalet ger så litet inflytande, varför är det då så
många partier som har förespråkat detta avtal? Det är
i och för sig en fråga som det är relevant att ställa.
Jag tror också att det är ganska viktigt att besvara
den, därför att svaret ger det perspektiv som debatten
hittills har saknat.
På slutet av 80-talet var EG inriktat på att fördjupa
sitt samarbete men inte på att utvidga det. När man
inbjöd EFTA-länderna till starten av förhandlingarna
om EES-avtalet talade man också om ett i olika
avseenden jämställt avtal när det gällde olika typer av
inflytande i avtalet. Det var i början av 1989. EFTA-
länderna gick in i den förhandlingen.</pre><pre>Sedan hände det som har berörts väldigt litet i den
här debatten och som visar hur oerhört snabbt vi
glömmer viktiga historiska skeenden.
Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Då
vandrade människor upp på muren. Östtyska
"Volkspolizei" sköt inte. Berlinmuren föll alltså.
Järnridån föll. Warszawapakten upplöstes, och
sedermera upplöstes Sovjetunionen. Det var en
revolution som skedde i Östeuropa, med början i
november 1989 - en revolution i vår del av världen.
Då var detta på allas våra näthinnor. Nu tycks det vara
bortglömt.
Detta ledde då i EG:s ledning ganska snabbt till
helt andra signaler. Det märktes också i
förhandlingarna, och det redovisades i dåvarande
olika EES-samrådsorgan. EG förstod att nu var det en
ny dagordning som måste gälla i Europa: Hur skall vi
i den rika västvärlden kunna hjälpa till med att
integrera de nya fria länderna i Östeuropa i en modern
ekonomi och demokrati? Därmed kom också EES-
förhandlingarna att ändras. Det märktes redan på
vårvintern 1990 att det inte längre handlade om detta
inflytande. I stället erbjöds EFTA-ländernas
regeringar möjligheten att söka medlemskap i EG
under den förutsebara delen av 1990-talet.
Det var en förändring från EG:s sida där man inte
hade tänkt sig en utvidgning. Nu förstod man att det i
hög grad handlar om hur vi i den rika delen av Europa
tillsammans skall kunna hjälpa till så att hela Europa
kan få ett drägligt liv, och det gäller då folkflertalet,
under våra barns livstid.
Det var heller ingen tillfällighet att regeringarna i
Sverige, Finland och Norge svarade på den
situationen genom att, för Sveriges del under ett
halvårs tid av diskussioner i riksdagen, söka
medlemskap i den europeiska gemenskapen, som det
hette på den tiden. Det är den processen som så har
glömts bort i dagens diskussion, dvs. att det var just i
medvetande om både att det inte gick att få det
inflytande inom EES-avtalets ram som man
förväntade sig vid 80-talets upplösning och det
faktum, som jag sagt tidigare i debatten här, att det är
nu under 90-talet som vår del av världen förändrats så
kraftigt. Skall vi delta i den förändringen eller inte?
Det perspektivet borde den här debatten faktiskt också
handla om.</pre><pre>Anf.  61  KRISTER SKÅNBERG (mp)
replik:
Fru talman! Det var ett vackert anförande, Mats
Hellström! Men jag är inte säker på att jag förstår vad
det har med mitt påstående att göra - att jag tycker att
de partier som drev igenom EES-avtalet har visat svår
vårdslöshet med demokratin när man inte ordnade en
folkomröstning om EES-avtalet. Med den logik som
man försöker sig på här var det faktiskt i så fall EES-
avtalet som var det avgörande steget. Man talar
ungefär som Carl Bildt i den förra regeringen gjorde.
Om den enda vägen skulle vara att vi gick vidare till
medlemskap, är det väl direkt ohederligt att inte ordna
en folkomröstning i fråga om det första steget. Jag
hörde inte någon kommentar från Mats Hellström om
detta. Jag vore tacksam för en sådan.</pre><pre>Anf.  62  Statsrådet MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Få politiska frågor har diskuterats så
länge i denna riksdag som just EES-avtalet, Krister
Skånberg, som jag förresten får hälsa välkommen
tillbaka. Krister Skånberg var ju med i riksdagen
tidigare under en period.
Två allmänna demokratiska val har hållits i det här
landet under förhandlingsprocessen. Ingen fråga -
såvitt jag känner till, i alla fall inte under
enkammarriksdagens tid - har i riksdagens utskott
behandlats så länge och så noga som EES-avtalet.
Den process som vi har haft i den här riksdagen
när det gäller det avtalet och de villkor som har gällt
för vårt land, liksom för Norge, Finland och
Österrike, för att få delta på den gemensamma
marknaden har svenska folket egentligen kunnat
granska i allmänna val mer än kanske någon annan
politisk fråga. Jag tror därför, Krister Skånberg, att
denna kammare har diskuterat den frågan mer än
kanske någon annan fråga sedan enkammarsystemet
infördes.</pre><pre>Anf.  63  KRISTER SKÅNBERG (mp)
replik:
Fru talman! EES-avtalet har naturligtvis
debatterats en del - och skam vore det väl annars!
Man jag skulle kunna travestera litet här, Mats
Hellström, genom att säga: Inte någonsin tidigare har
väl en så stor fråga fått så kort remisstid att en lång
rad remissinstanser i sina svar måst säga att de inte
hinner ta ställning. Inte någon gång tidigare i Sveriges
historia har väl en så viktig förändring beretts så
utomordentligt knappt och bristfälligt som just EES-
avtalet.
Så mycket konstigare blir detta när det faktiskt
fanns mera tid. Men detta jäktades igenom. Det sades:
Sverige måste nu bli färdig. Så småningom visade det
sig att EES-avtalet ändå skulle upp till ombehandling.
Inte ens den respittiden använde Sveriges riksdag till
att förbättra beslutsunderlaget. Jag vidhåller alltså
lugnt och bestämt att detta var uselt förberett och att
det hade funnits tid för att ordna en folkomröstning.
Att jag tar upp detta beror på att talare efter talare
på något sätt hånar dem som nu vill säga nej till ett
svenskt EU-medlemskap för att de var kritiska till
EES-avtalet. Detta är något fullständigt oerhört. Ja,
det är ett hån mot demokratin att föra ett sådant
resonemang.</pre><pre>Anf.  64  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Låt mig först säga till Krister
Skånberg att hans argument mot ett EU-medlemskap,
att vi i det läget inte skulle kunna låta den svenska
kronan flyta, dess värre är felaktigt. Innan den
svenska kronan flöt, flöt flera viktiga EU-valutor -
inklusive det brittiska pundet och därefter flera andra
valutor. Låt oss således rensa ut uppenbara
orimligheter från debatten!
Sedan till den fråga som jag ställde till Bengt
Hurtig och även till Miljöpartiet om ert alternativ.
Efter att ha lyssnat också på Krister Skånberg är det
uppenbart att alternativet är EES-avtalet. Då kan man
säga till Krister Skånberg: Var glad, du får din
folkomröstning om EES-avtalet. Den har vi den 13
november och då kan vi ta ställning till medlemskap
eller EES-avtal. De som tycker att EES-avtalet är det
bästa för Sveriges framtid och att detta räcker, skall
rösta på det. De som vill ha inflytande också skall
självfallet rösta på medlemskap.
Det som är litet förvånande i denna debatt är att ni
som var emot detta EES-avtal nu säger att det är det
som ni vill anbefalla svenska folket. Det avtal som ni
säger inte ger oss inflytande vill ni anbefalla Sverige.
Sedan skall ni tydligen, liksom Vänsterpartiet, försöka
böna och be de andra europeiska staterna om det
inflytande som detta avtal inte ger.
Var alltså glad! Folkomröstningen och vägvalet
handlar om den rösträtt vi faktiskt får när vi är
medlemmar, och den kan ingen förneka att vi har. Det
innebär inte att vi dominerar och kan bestämma allt.
Det kan ingen i denna riksdag heller göra, för så är det
aldrig i samarbete. Men vi är med. Vi utövar
inflytande och är med om att fatta beslut som kommer
att gälla även i Sverige.
Med EES-avtalet kommer till större delen exakt
samma beslut att gälla i Sverige. Men då har ni
avskurit oss från möjligheterna till inflytande också i
frågor som direkt rör svenska medborgare - alltifrån
Systemet till salmonellan. Det är detta
folkomröstningen gäller - EES-avtalet med alla dess
demokratiska begränsningar eller samarbetslinjen
med allt vad den innebär för framtiden. Tack för det
beskedet, Krister Skånberg!</pre><pre>Anf.  65  KRISTER SKÅNBERG (mp)
replik:
Fru talman! Så länge Sverige inte är medlem i
Europeiska unionen har vår riksdag och våra
myndigheter t.ex. möjlighet att ställa högre krav på
produkter än vad Europeiska unionen kan göra när det
gäller sådant som miljö och säkerhet. Det skulle
innebära att svenska företag kan behålla en
hemmamarknad där man kan ligga före med att
utveckla miljövänliga och resurssnåla produkter som
världen, inklusive Europeiska unionen, kommer att
ropa efter senast i början av det tjugonde århundradet.
I den nuvarande regeringens proposition talas det om
att man skall ha en uthållig ekonomisk tillväxt. Det
innebär alltså att vi faktiskt måste börja inrikta svensk
industri på miljövänligare och resurssnålare
produkter.Där skulle vi alltså kunna få ett försprång,
om vi inte tvingas att gå i takt som vi kommer att göra
om vi går med i Europeiska unionen.
Ja, Carl Bildt, jag är i och för sig glad för att vi får
en folkomröstning. Jag är fortfarande litet förvånad
över att man kan föra detta ganska arroganta
resonemang: Krister Skånberg, nu har vi ordnat det så
att folkomröstningen gäller någonting som vi tycker
är undermåligt. Vi har gått med på ett avtal som
innebär att Sverige får ett dåligt inflytande. Vi brydde
oss inte om att påpeka detta förra gången. Vi brydde
oss inte om att begära en omförhandling redan då, när
vi insåg att detta var ett dåligt alternativ.
Nu ska jag vara glad för den här
folkomröstningen. Jag är fortfarande glad att vi får
möjlighet att ta ställning till någonting som faktiskt
inte innebär att vi blir medlemmar vilket skulle
innebära att Sveriges riksdag därmed skulle bli i stort
sett arbetslös i fortsättningen. Jag är glad att det
fortfarande finns chans att hindra utländska makter
från att stifta lagar i Sverige. Det vore felaktigt. Jag
tycker att vi kan fortsätta samarbetet med Europeiska
unionen, med andra europeiska länder och med länder
i hela världen med fortsatt rätt till självbestämmande.
Fru talman! Det är viktigt för Sveriges industri att
vi kan driva en självständig handelspolitik och att vi
inte riskerar, vilket vi skulle göra om vi blev
medlemmar i Europeiska unionen, att komma i kläm i
ett tänkbart handelskrig mellan t.ex. USA och
Europeiska unionen. Det har funnits tendenser till
sådana skärmytslingar. Jag tror att Sverige har större
möjligheter att handla med alla länder om vi står
utanför EU.</pre><pre>Anf.  66  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman!  Krister Skånberg talar väldigt
mycket. Men jag vet inte riktigt vad han talar om, för
han talar inte om Miljöpartiets alternativ.
Miljöpartiets alternativ är ju EES-avtalet, vilket
innebär att vi utrikeshandelsmässigt är beroende av
EU. Därigenom är vi en del av detta, om man så
väljer att kalla det, handelsblock. Han kan hålla sina
tal på någon kongress för Miljöpartiet och företräda
någon annan linje. Men det är inte Miljöpartiets linje
som han förefaller att företräda i denna debatt.
Låt mig också få påpeka för honom, när han talar
om miljöstandard, att vi har rätten till en högre
miljöstandard. Men när det gäller reglerna för t.ex.
varuhandel är ju skillnaden mellan vad vi kan göra
som EES-medlemmar och som EU-medlemmar
knappt befintliga över huvud taget, för samma
regelverk gäller för hela EES-området. Men besluten
fattas bara av dem som är medlemmar i unionen, så
även här är det dags att ta en interndebatt inom
Miljöpartiet.
Sedan vill jag också bara upprepa att det inte är vi
som har pådyvlat er EES-alternativet. Nu har några
stycken här under några timmar ställt frågor om
alternativen. Alternativen har successivt blivit allt
klarare, även om jag villigt medger att de inte kom så
enkelt och inte så omedelbart spontant, utan det har
successivt blivit allt klarare att EES-alternativet är det
alternativ som vi har. Och det är det alternativ som ni
själva har valt. Då må det väl vara oss förlåtet att
något erinra om vad ni själva sade om vad detta
alternativ innebär i form av bristande inflytande.
Vad min egen ståndpunkt beträffar har jag
ständigt, vilket jag tror att Mats Hellström kan intyga,
i denna kammare sagt att EES-avtalet är ett
randstatsavtal. Detta var en nödvändighet under ett
övergångsskede, som Mats Hellström väl beskrev
bakgrunden till. Men det var ingen som med
självaktning kunde säga att detta var en slutstation för
Sverige.
Det är ni som har gjort detta randstatsavtal till ert
eget alternativ. Skyll inte på oss! Det är ni som har
valt alternativ. Men vi tar oss friheten att påpeka den
demokratiska begränsning och den plågsamma
situation som det kommer att leda till när vi på punkt
efter punkt, månad efter månad, år efter år,
decennium efter decennium kommer att få finna oss i
beslut som vi inte vill vara med och fatta själva. Detta
är Miljöpartiets och Vänsterpartiets Europaalternativ.</pre><pre>Anf.  67  KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Fru talman! Det är viktigt att konstatera att
Miljöpartiet inte var med i riksdagen när besluten om
svenskt deltagande i det europeiska ekonomiska
samarbetet fattades. Vi deltog alltså inte i beslutet.
Riksdagen har genom sitt beslut med stor majoritet
tvingat fram det andra alternativet vid
folkomröstningen den 13 november. Omröstningen
står mycket riktigt, som Carl Bildt påpekar, mellan
fortsatt EES-avtal och ett svenskt medlemskap i
Europeiska unionen.
Vi har påpekat ett antal gånger att vi redan tidigare
hade ett mycket gott samarbete med Europeiska
gemenskapens länder, som det hette då, i form av ett
frihandelsavtal som har fungerat alldeles
utomordentligt och en lång rad andra avtal. Vid de
debatter som vi fortfarande kunde delta i sade vi att
det fanns för- och nackdelar med EES-avatalet. Vi
fördömde det inte på alla punkter, men vi tyckte att
det inte bara handlade om just handel och ekonomiskt
samarbete utan att det också gjorde djupa ingrepp i
den svenska lagstiftningen och därmed i den svenska
självständigheten. Värre blev det naturligtvis när det
första EES-avtalet som diskuterades förändrades och
EG-domstolen skulle vara den enda tolkaren av
fördraget enligt parollen: Du skall inga andra gudar
hava jämte mig. Det är som sagt bra att
folkomröstningen genomförs.
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att
Sverige ändå fungerar något så när bra, trots den förra
regeringens ekonomiska politik. Arbetslösheten har
minskat, tack vare att Carl Bildt tvingades vika från
den hårda linjens politik. Vi skulle vara med i
Europeiska gemenskapens hårda kärna. Det skulle få
kosta vad som helst. Den svenska kronan skulle
försvaras till varje pris. Vad har detta kostat hittills,
Carl Bildt? Är det 60 miljarder eller är det mera som
Carl Bildts envishet kostade de svenska
skattebetalarna? Kronan började i alla fall plötsligt
flyta, och det gav en chans. Nu säger Carl Bildt att det
hade den fått göra även om vi hade varit med i
Europeiska unionen. Det skedde där en del
devalveringar, men det var ingen valuta som tilläts
flyta så vitt jag vet.</pre><pre>Anf.  68  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! I den här debatten har efterlysts
alternativet för nejsidan. På mycket kort sikt  är svaret
naturligtvis att alternativet är det Sverige såsom det är
och såsom det verkar i dag, precis som alternativet för
ja-anhängarna är EU såsom det verkar i dag. Men vad
är alternativet från ja-anhängarna på litet längre sikt?
Är det någon som i dag kan säga att man med
bestämdhet kan förutspå vilken utveckling EU
kommer att genomgå?
Carl Bildt har nu tyvärr lämnat kammaren. Han
har suttit här länge, vilket var en beundransvärd
prestation i sig. Han säger: Skyll inte EES-avtalet på
oss! Han säger att detta avtal var ett randstatsavtal.
Men det var ju regeringen Bildt som slöt detta
randstatsavtal, som enligt sin egen uppfattning om
detta avtal med berått mod lät Sverige bli en randstat i
EES-samarbetet. Däremot var vi från Vänsterns sida
kritiska mot EES-avtalet just därför att det var ett
randstatsavtal, just därför att det inte gav inflytande,
och just därför ville vi ha omförhandlingar och ett helt
annat avtal.
Mats Hellström försöker framställa EU, vilket han
inte än den enda ja-anhängaren som gör, som en sorts
arena som skall jämställas med Sveriges riksdag.
Men EU är en arena med helt andra spelregler, byggd
på helt andra principer. I EU är det inte
folksuveränitetsprincipen och parlamentarismen som
genomsyrar spelplanen, utan EU är tvärtom en
maktapparat för en elitistisk byråkrati, där regeringar
eller representanter för regeringar uppträder som
lagstiftare.
Ett EU-medlemskap skulle innebära ett politiskt
systemskifte. På alla de områden som EU griper in i
med EU-rätten upphör riksdagen att vara egentlig
lagstiftare. Därmed avskaffas också delvis - och till
växande del - en av grundpelarna i vår författning,
nämligen att det är den folkvalda riksdagen som
stiftar lag. Lagstiftningsmakt överförs till Bryssel, till
ministerrådet, där en representant för Sveriges
regering kommer att utöva 4/90 röstinflytande över de
lagar som skall gälla i Sverige.
Detta betyder att riksdagen som folkets främsta
företrädare, som det heter i vår regeringsform,
kommer att upphöra på en rad områden. Ordningen i
EU är som bekant den att nationell lag - även lag av
grundlags valör - får vika för EU-rätten.
Innebörden av detta är att folkets möjlighet att
påverka politiken avtar. I slutna möten i ministerrådet
och på den utanför folkinflytande stående
kommissionens initiativ kommer växande delar av de
lagar och beslut som kommer att vara styrande för
vårt land att antas. Folkviljans genomslag i val till
riksdagen kommer att kraftigt minska i betydelse.
Ett medlemskap i EU skulle därför faktiskt innebära
minskad demokrati.
I den föreliggande propositionens avsnitt Allmänna
överväganden frångås denna problematik delvisl med
tystnad, delvis med förnekanden. Uttryckligen påstås
att samarbetet i EU är "strikt mellanstatligt". Det
påstås att medlemsstaterna är "fördragens herrar", och
det påstås att det handlar om begränsad överlåtelse av
beslutsbefogenheter.</pre><pre>Men faktum är att det inte handlar om en begränsad
överlåtelse. För att vi skall komma med i EU föreslås
grundlagens hittillsvarande formulering i 10 kap. 5 § i
regeringsformen, som möjliggör överförande av
beslutsmakt i begränsad omfattning till mellanstatlig
organisation, bli kompletterad med följande
formulering: "Riksdagen kan överlåta beslutanderätt
till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har
ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i
denna regeringsform och i den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna." Orden
"begränsad omfattning" är strukna inför EU därför att
vi i praktiken överlämnar beslutsbefogenhet i oviss
omfattning - ingen kan säga i hur stor omfattning.
EU har en överstatlig karaktär, som skiljer EU
från allt annat internationellt samarbete. Det är därför
en eufemism att, som det framhålls i propositionen,
samarbetet i EU är strikt mellanstatligt. Det är vidare
inte genom några av politiska instanser beslutade
fördrag utan - vilket skildras i propositionen ca 400
sidor längre fram - genom en "vidsträckt tolkning" av
Romfördragets artikel 5 som EU:s domstol har ställt
EU-rätten över den nationella rätten och även över
grundlagarna. EU-rätten har härigenom fått inte bara
en direkt tillämplighet i medlemsstaterna utan faktiskt
också en överordnad ställning, vilket innebär att
riksdagens inflytande och ställning kraftigt försvagas.
Därigenom lyfts väsentligt politiskt inflytande bort
från riksdagen och därmed - vilket är det allvarliga -
bort från folkets vilja. Försöken i propositionen att
släta över denna realitet kommer i det fortsatta
arbetet,  liksom i kampanjen inför folkomröstningen,
att blottläggas och avslöjas.</pre><pre>Anf.  69  RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Riksdagsledamöter! Jag har valt ett
ämne som tydligt visar skillnaden mellan en
självständig stat som Sverige och EU, nämligen
alkohol- och narkotikapolitiken.
När det gäller uppbyggandet eller förändringen av
ett samhälle är det visionerna samt folkets och
politikernas vilja som avgör i vilken riktning
utvecklingen skall gå. Samtidigt skall man utgå från
verkligheten, dvs. det samhälle, den struktur, som vi
har i vårt land och naturligtvis göra på samma sätt när
det gäller EU. Vi skall se efter i vilken riktning EU
utvecklas, i detta fall när det gäller alkohol- och
drogpolitiken.
I Sverige har vi redan år 1977 lagt fast att vår
strategi är att begränsa alkoholens skadeverkningar
genom att sänka totalkonsumtionen. Tillgängligheten
och prismekanismen är några av de effektiva redskap
som man använder. Förebyggande verksamhet och
upplysning i skolor och på arbetsplatser är några
andra.
Men EU:s viktigaste fråga är fri rörlighet, och det
går före hälsoaspekten. Alltså kommer enligt
propositionen detaljhandelsmonopolet, Systemet, att
noga och regelbundet övervakas av kommissionen.
Det kan också efter en anmälan bli föremål för
domstolens behandling. Många affärsmän vill ju
också i Sverige se försäljning i detaljhandeln av
alkohol.
Kostnaderna för alkohol kommer med all säkerhet
att anpassas nedåt, mot EU-nivån. När vi som
privatpersoner efter en övergångstid kommer att få
införa mera vin, sprit och öl än vi får göra nu,
kommer också priserna att gå nedåt. Det var ett av
våra alkoholpolitiska instrument. Dessutom kan
tillgängligheten komma att öka efter ett
domstolsutslag.
I Sverige, med sina omkring 800 000
alkoholmissbrukare och ca 300 000 som har svårare
problem och är i behov av vård, är det
alkoholproblemen som är helt överskuggande, medan
de ca 15 000 med andra svåra drogproblem tycks vara
mindre svårbemästrade. Men det är en växande skara,
och den ökar nu efter ett par års paus, där
narkomanerna eller blandmissbrukarna i genomsnitt
blev äldre - de som inte redan dött av sitt missbruk.
Men nu går missbruket allt längre ned i åldrarna.
Ännu har vi en ur internationell synpunkt verksam
och restriktiv drogpolitik.
Inom EU är alkohol att betrakta som vilken vara
som helst, och den fria rörligheten och den fria
konkurrensen går före andra motiv. När det gäller
narkotika är det litet mer problematiskt. Den yttre
gränskontrollen, mot länder utanför EU, skall inte
förändras. EU ämnar t.o.m. förstärka den, något som
verkligen behövs. 80 - 90 % av vår narkotika kommer
från EU, men hittills har inte någon praktisk handling
kommit till stånd i det här fallet. Det är t.o.m. så att en
del länder i EU har sparat in på tjänster inom den yttre
gränskontrollen.
CIS, Customs Information System, ökar dock
kontrollen på vissa områden där man tidigare inte haft
någon alls. Men har narkotikan väl kommit in i ett
EU-land är det i stort sett fritt fram. Vid EU:s inre
gränser får tullen nämligen inte vara permanent
närvarande. Tullen får inte heller använda
systematiska kontroller eller stickprover. Sådana
betraktas som hinder för den fria rörligenheten.
Endast vid misstanke om brott får tullen gripa en
misstänkt. Om man betänker att 15 % av de 1 500
beslagen förra året gjordes på grund av misstanke, kan
man förstå vad EU betyder när det gäller minskande
möjligheter för tullen att arbeta.
Bestämmelserna baseras som alltid på
Romfördraget, Maastricht och/eller konkreta
förordningar och direktiv beslutade av ministerrådet.
Gränskontrollutredningen talar om att
kompensatoriska åtgärder måste vidtas. Som EU-
medlemmar skall vi få tillgång till flera internationella
samarbetsinstrument och andra åtgärder för svenska
inrikesförhållanden. Men först i oktober 1994 läggs
ett förslag till en konvention om Europol fram.
Chefen Peter Vowé räknar med tio år tills
organisationen blir slagkraftig eller över huvud taget
operativ. Jaha, så var det med den internationella
samarbetsorganisationen. EDMC, European Drugs
Monitoring Center i Lissabon, är oerhört drogliberalt.
Hur ser det ut i EU? En oerhörd uppgivenhet och
passivitet finns där inför drogerna, medan aktiviteten
finns att åse hos drogliberalerna, med påtryckningar,
med liberalisering, med storstadskonventionerna om
ett fritt narkotikaanvändande. I t.ex.
Frankfurtresolutionen, som lades fram 1990, kräver
man total legalisering av cannabis och marijuana, att
små mängder av tung narkotika skall tillåtas samt
förskrivning av metadon och nu även av heroin och
andra tunga droger.
Från början var det fyra städer: Amsterdam,
Frankfurt, Hamburg och Zürich. 1993 var de 23, och
nu finns ett kontaktnät till ytterligare 28 storstäder,
däribland Köpenhamn, efter påtryckningar från
Tyskland. Det är något oerhört som händer på det här
området.
Tyskland, Italien, Storbritannien, Holland,
Grekland och Portugal, i och för sig även Schweiz
som är utanför EU, har kommit långt med
liberaliseringen. Här skall vi in och påverka. Jag
tycker att det är patetiskt. Det är stor risk att vi sväljs
av den här stora krokodilen.
Med all säkerhet kan vi däremot utanför EU
bevisa att det går att fortsätta med vår alkohol- och
drogpolitik, att förnya och förbättra den med positiva
förtecken, men endast utanför EU. När det gäller
drogpolitiken är risken, om vi är medlemmar i EU, att
ett beroende av nya droger byggs upp hos ett allt
större antal människor även i vårt land. Arbetslösa,
rotlösa och fyra och en halv miljoner bostadslösa i EU
är en grogrund för olika droger, för kriminalitet och
utslagning. Vi har samma problematik i Sverige i en
något mindre skala.
EU:s yttre och inre gränskontroller kommer att få
stor kraft när det gäller att hindra asylsökande att
komma in i EU och dess delstater. Detta sker genom
ökade kontroller vid olika yttre och inre gränsavsnitt
och genom kraven på transportbolagen att stoppa
asylsökande innan påstigning på flygplan och färjor
sker. En ny osynlig Berlinmur. Däremot blir den yttre
gränsen för droger, och vapen för den delen, svår att
effektivt bevaka då t.ex. Holland, Grekland och
Portugal har så liberal drogpolitik. Väl inne i EU är
chanserna små att lägga beslag på drogerna.
Genom arbetslöshet och dåligt socialt skyddsnät
skapas grogrunden för missbrukande och utslagning.
När man en gång skapat en stor marginaliserad grupp
går det inte att fånga upp den igen, t.ex. när det blir
högkonjunktur. Det visar all erfarenhet från Europa,
säger Börje Olsson, CAN, forskare vid
Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning.
Enbart EU:s alkohol- och drogpolitik räcker för att
säga nej till EU. Vi har inte råd att isolera oss i EU.
Där blir vi verkligen en nettobetalande randstat, inte i
ett europeiskt samarbete, utan i en union utan
utträdesparagraf.</pre><pre>Anf.  70  YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman!  I jämställdhetens namn skulle jag
gärna vilja säga fru talkvinna. Men jag skall inte prata
om jämställdhet i dag, utan om EU och miljön.
En stor del av miljöförstöringen känner inga
gränser. Därför krävs det på många områden
internationellt samarbete och gemensamma beslut för
att lösa problemen. Det bedrivs mycket miljöarbete i
många internationella fora, varav EU är ett bredvid
många andra.
Sverige ligger nära EU och har en stor del av sin
handel med just EU. Det är naturligtvis viktigt att vi
kan påverka EU. Beslut om miljöregler fattas dock
inte bara på sammanträden inom EU. Det är viktigare
att det finns positiva föregångsexempel i EU:s
närområde.
Kalifornien ligger på många områden långt fram
då det gäller miljön och har starkt påverkat sin
omgivning. Kalifornien har drivit hela den federala
miljöpolitiken framför sig. Utveckling på
miljöområdet behöver dynamik. Miljön blir inte bättre
av likriktning. Det trodde jag att vi hade lärt oss av
forna Sovjetunionen, där planekonomi och likriktning
var orden.
Av ja-förespråkarna får vi höra att vi får ställa
hårdare krav och att EU enbart har minimiregler. Är
det så? Nej, verkligheten är inte så enkel. På många
områden hindrar EU:s krav Sverige från att ligga före.
I regeringens konsekvensutredning, EU, EES och
miljön, skriver man: Den amerikanska lagstiftningen
ger faktiskt Kalifornien ett större utrymme för
särlösningar än vad EG:s regelverk erbjuder
medlemsländerna. USA är alltså mer dynamiskt än
EU. EU hindrar Sverige från att bli Europas
Kalifornien. EU hindrar hårdare miljökrav, framför
allt på produkter och gör att vi inte kan gå före.
Genom att vara ett föregångsexempel driver man på
miljöutvecklingen som land, företag eller som enskild
människa.
Vi har i förhandlingarna fått en del
övergångsregler på miljöområdet. Det är bra. Men
efter en viss period skall alla länder inom EU ha
samma regler, och vi har i avtalet inte fått några
garantier för att vi får behålla våra strängare regler.
Det är ett tydligt exempel på att vi inte kan gå före.
Vi har i Sverige haft en miljödifferentierad
försäljningsskatt på fordon. Men redan innan
folkomröstningen EU-anpassade den förra regeringen
oss och ersatte försäljningsskatten med en
miljödifferentierad fordonsskatt. EU hindrar Sverige
att på detta område använda ett effektivt styrmedel för
ett miljövänligare samhälle. Försäljningsskatt är
nämligen som styrmedel mycket mer effektivt än
fordonsskatt. Vi skall inte glömma bort att den förra
regeringen i samförstånd med Socialdemokraterna har
urholkat den svenska miljöpolitiken med en EU-
anpassning.
EU:s konstitution innehåller politiska mål. Det gör
inte den svenska. Det överordnade målet för EU är att
främja traditionell ekonomisk tillväxt genom att
avlägsna nationella begränsningar för handeln.
När det gäller handel finns det tvingande politiska
beslut inom EU. Det räcker med kvalificerad
majoritet för harmonisering av produktkrav. Men när
det gäller miljöpolitiska instrument, som miljöskatter
eller åtgärder som påverkar val av olika energikällor,
krävs enhällighet, dvs. ett enskilt land kan i dag lägga
sitt veto i dessa viktiga miljöfrågor. Men vi kan bli
överkörda när det gäller produkter som vi vill ha
högre miljökrav på.
Exempelvis skulle vi, om vi vore ett medlemsland
i EU, inte ens tillsammans med alla övriga
medlemsländer kunna tvinga England att minska sina
utsläpp. Men vi skulle bli tvingade att ta emot
produkter som de producerar som är miljö- eller
hälsoskadliga. Handel går före miljöhänsyn.
Fältbiologerna, Miljöförbundet, Framtiden i våra
händer och Jordens vänner är alla medlemmar i
Folkrörelsen mot EU, och de rekommenderar ett nej.
Naturskyddsföreningen har uttalat att ett EU-
medlemskap skulle få övervägande negativa effekter
för miljöpolitiken. EU är ett miljöhot.
Det är nästan aldrig makthavarna eller
etablissemanget som är pådrivande i
miljöutvecklingen, utan den drivs av folklig opinion.
Detta förutsätter en tydlig väg från folkopinion till
politiska beslut. Något sådant finns inte inom EU.
EU innebär inskränkningar i friheten till
information. Vi har ingen garanti för den svenska
offentlighetsprincipen eller meddelarfriheten. Det här
hindrar medborgare att delta i den miljöpolitiska
utvecklingen. Resultatet blir att miljöutvecklingen
hämmas.
De fördelar som Sverige kan få som medlem i EU
uppväger inte ens på långt när de nackdelar som följer
genom att vi inte kan gå före, genom att information
och demokrati försämras och genom att EU:s struktur
ökar transporterna.
För att vi skall nå en hållbar utveckling i Sverige
och i världen krävs rätten att gå före och att vi har en
god demokrati, dvs. ett nej till EU för Sverige.</pre><pre>Anf.  71  PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag tänker ta upp ett område i
propositionen, en aspekt som behandlas i mycket liten
utsträckning men som jag ändå uppfattar som
grundläggande.
När ja-sägarna allt som oftast kommer till korta i
debatterna brukar de påpeka att EU är en process.
Man skall inte stirra sig blind på detaljer. Jag håller
med om det. EU är en process. Den som på allvar har
studerat EU det senaste decenniet kan knappast
komma till någon annan slutsats än att det är en
accelererande centralisering och byråkratisering som
utmärker processen. Enhetsakten, den ökande
användningen av majoritetsbeslut, Maastrichtavtalet
och EU-domstolens förstärkta maktställning är kanske
de tydligaste exemplen på det.
Som jag ser det är processen entydigt på väg mot
en ny gemensam västeuropeisk statsbildning. Det gör
EU unikt i jämförelse med alla andra internationella
organisationer. Det är därför malplacerat att, som
några debattörer har gjort, jämföra med Nordiska
rådet eller FN.
Nå, är det här bra eller dåligt? I propositionen tas
en del aspekter upp, men man glömmer andra som för
mig är väsentliga och grundläggande.
Fru talman! Demokrati betyder folkstyre. Om de
nordiska länderna blir medlemmar i EU kommer
unionen att omfatta 360 miljoner människor och över
20 olika språk. Är det över huvud taget möjligt att
kombinera en sådan koloss med ett fungerande
folkstyre? Är det möjligt att skapa en situation där
vanliga, enkla människor känner att de är med och
påverkar framtiden och att de är delaktiga i
beslutsprocessen?
I propositionen, liksom i konsekvensutredningen
Suveränitet och demokrati, löser man den här frågan
genom att helt och hållet förbise den. I stället väljer
man att göra om frågeställningen och föra ett mycket
tvivelaktigt resonemang om Sveriges formella och
faktiska suveränitet. Det här är kanske smart, men det
är farligt och bedrägligt.
Jag tror att förutsättningen för ett effektivt
folkstyre är ett öppet samhälle med medvetna och
engagerade människor som tar ansvar för framtiden.
Möjligheterna att skapa en bättre värld ligger i första
hand i en offentlig debatt och i att människor sluter
sig samman och trycker på makthavare för att få en
förändring.
I propositionen väljer man i stället ett "von oben"-
perspektiv, ett elitistiskt och närmast machiavelliskt
perspektiv, där makthavarna förutsätts vara upplysta
och oberoende av folket.
Demokratin är inte till för oss i gräddfilen. Om
Ebon Larsson i Öjebyn utanför Piteå är förbannad
eller tycker att vi i riksdagen har gjort ett allvarligt
misstag, kan han skriva en artikel i lokaltidningen.
Åtminstone Bengt Hurtig i riksdagen, och nu också
Anders Sundström i regeringen, läser det som Ebon
Larsson skriver. Han kan skriva brev och han kan
lyfta telefonluren. Jag kan däremot garantera er att det
inte finns någon i EU-kommissionen som läser Piteå-
Tidningen. Ebon Larsson kommer aldrig att tala med
den kommissionär som har hand om frågan.
Ebon Larsson kan också ta steget in i en
lokalförening. Han kan driva frågan där lokalt.
Kanske kan han få i gång en större aktivitet. Kanske
kan han få människor att ställa upp på en
demonstration. Kanske kan han få 10 000 pitebor att
gå ut och demonstrera för en stor och viktig fråga.
Kanske kommer Aktuellt att ta upp frågan i en
sändning över hela Sverige. Men i Bryssel ser man
inte på Sveriges television.
Jag frågar om det är möjligt att kombinera en
koloss som EU med ett fungerande folkstyre. Jag har
inget säkert svar, och när jag ser på unionen i dag ser
jag inte ens skymten av ett försök. För svensk del
kommer hemlighetsmakeriet att öka. Riksdagen
kommer in i bilden när besluten i realiteten redan är
fattade. Folkrörelsernas möjligheter att påverka
kommer att minska radikalt också genom försämrade
remissmöjligheter och det grundläggande problemet
att makt heter pengar.
Det är inget annat än cynism när man i
propositionen på s. 459 i del 1 skriver att svenska
intresseorganisationer får en dubbel möjlighet att
påverka genom att de vid ett medlemskap kan ta
direkt kontakt med EU-organen. Lobbyistsystemet är
den starkes rätt och därmed också de stora företagens.
Demokratin och folkstyret är den svages motmakt.
Den är Carl Bildt, den f.d. borgerliga regeringen och
Ingvar Carlsson beredda att skicka minst 50 år
tillbaka i tiden.
Vi har redan sett hur sekretessreglerna inom EU
begränsar den offentliga debatten. Nyligen försvarade
jordbruksminister Karl Erik Olsson användningen av
hemligstämplar av EU-material hos svenska
myndigheter, trots att det uppenbart stred mot vår
tryckfrihetsförordning. Karl Erik Olsson ansåg, enligt
tidningen Land, att ett offentliggörande av papper om
genmanipulerad raps skulle omöjliggöra
förtroendefulla samtal i framtiden.
Tyvärr tror jag att den f.d. jordbruksministern är
representativ. Den svenska traditionen talar för att
varken svenska politiker eller tjänstemän kommer att
slåss för vår offentlighetslagstiftning i EU. Den
svenska åsikten från myndigheter och verk kommer
därmed i många fall att formuleras utan offentlig
insyn.
I remissvaren till EU-propositionen gör flera
juridiska myndigheter, som t.ex. Kammarrätten i
Göteborg och Hovrätten över Skåne och Blekinge,
den självklara bedömningen att insynen i
beslutsfattandet kommer att minska. Svenska
journalister delar inte heller den blåögda optimism
som den borgerliga regeringen har spritt omkring sig.
Det här är oerhört allvarligt. Offentlighetsprincipen
och regelverket kring den är medborgarnas bästa
försäkring mot mygel och korruption. Den är den
viktigaste anledningen till att svensk demokrati
faktiskt är bättre än demokratin i nästan alla andra
länder i världen.
Det enda säkra sättet att hävda den svenska
grundlagen mot EU hade varit att kräva ett
erkännande och begära undantag för de regler som
kolliderar med offentlighetsprincipen. Nu valde
regeringen att nöja sig med en meningslös och ensidig
deklaration som inte förpliktar till något.
Sammanfattningsvis kan man säga att EU:s
konstruktion, centraliseringsprocessen och det dåliga
avtalet motverkar ett folkligt inflytande.
Makten blir onåbar, och banden mellan
makthavare och folket kapas, eftersom man inte kan
rösta bort eller sparka en dålig kommission, ett dåligt
ministerråd.
Jag anser att propositionen över huvud taget inte
har belyst de grundläggande frågorna kring demokrati
och folkstyre på ett seriöst sätt.
Fru talman! En sund politik för en bättre värld går
ut på att utveckla folkstyret i stället för att avveckla
det. Därför bör svenska folket säga nej till ett
medlemskap i den europeiska unionen.</pre><pre>Anf.  72  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Talkvinna låter bättre. Om
propositionen godkänns godkänns också det
resonemang som utredningen bygger hela sitt
ställningstagande på. Jag har tittat litet extra på
jämställdheten.
I de allmänna övervägandena under avsnittet
jämställdhet anser utredningen att "ett EU-
medlemskap ger Sverige den bästa ekonomiska
tillväxten och att det ger förutsättningar för social
välfärd och jämställdhet mellan kvinnor och män".
Utredningen låter ett resonemang kring tro utgöra
grunden för ställningstagandet. Vem kan säga att just
ett medlemskap i EU gör att tillväxten i Sverige ökar?
Och vem vågar säga till tredje världens kvinnor att de
kan glömma allt vad jämställdhet heter så länge de
inte har den bästa ekonomiska tillväxten.
Vi kan konstatera att arbetslösheten inom de tolv
EU-länderna i dag ligger kring 10 %. Ca 20 miljoner
människor går alltså utan arbete. I resonemanget om
att tillväxt är bra just för kvinnor och inte för alla
människor torde ligga en gammal vana att använda
just kvinnor som arbetskraftsreserv. Låg tillväxt är
lika med att kvinnor arbetar oavlönat hemma. Hög
tillväxt är lika med att kvinnor arbetar både oavlönat
hemma och avlönat ute.
Ungefär var tredje arbetstagare inom EU är
kvinna, men kvinnorna utgör hälften av de arbetslösa.
Kvinnor under 25 år har drabbats av  mycket hög
arbetslöshet i de flesta EU-länder. I Sydeuropa ligger
den arbetslösheten så högt som på 30-40 %.
Kvinnorna är också i genomsnitt arbetslösa längre tid
än männen.
Nu tror jag att resonemanget om kvinnor som en
generell arbetskraftsreserv är ett förlegat resonemang.
Jag tror i stället att många högavlönade kvinnor
kommer att få goda arbetsmöjligheter inom EU:s
organisation. Men många kvinnor som i dag arbetar
inom den offentliga sektorn i Sverige kommer att
förlora sina arbeten. Kommunförbundet har räknat ut
att ca 80 000 kvinnor får gå redan 1995, med givna
kommunala budgetramar. Att högavlönade kvinnor
vinner på ett eventuellt medlemskap behöver inte
heller betyda att jämställdheten ökar, eftersom
högavlönade män gynnas ännu mer.
Jag skall återgå till hypotesen om att vi får den
bästa ekonomiska tillväxten genom ett medlemskap i
EU och att det ger förutsättningar för jämställdhet.
Fru talman! Vad vi känner till i dag, förutom
arbetslöshetssituationen, är att ungefär 90 % av
Sveriges penningflöde in och ut ur landet på en dag
inte producerar arbeten. Det är pengar som det tjänas
pengar på. Inga nya arbeten skapas.
Nu verkar det som om en del politiker menar att vi
först måste avreglera valutamarknaden i Sverige
genom att ta bort dess spelregler. När det är klart,
några har blivit väldigt rika och landet har tömts på
investeringskapital måste vi gå med i EU, avsäga oss
svenskt folkstyre med riksdagen som högsta
beslutande organ och förlägga makten utanför
Sveriges gränser. Sedan skall vi tillsammans med EU-
länderna hitta på gemensamma regler för att tygla
penningflödena, så att investeringar som ger nya
arbeten kommer i gång. Det är regler som vi har
avskaffat för att få vara med.
Detta låter som filosofin kring kärnkraften: Bygg
ut först för att avveckla sedan!
Vem vet om inte alla dessa turer kanske t.o.m.
hämmar en ekonomisk utveckling och tillväxt här i
Sverige? Kanske blev eller blir viktiga investeringar i
Asien eller USA aldrig av på grund av alla
Europapiruetter. Tänk om det hinner bli jordbävning i
Tokyo innan vi har reglerat penningmarknaden genom
gemensamma ansträngningar i EU och japanerna
behöver ta hem alla sina yen! Då rasar världens
banker ihop som korthus, eftersom mer pengar är i
omlopp än vad som i realiteten finns.
I detta spel vill riksdagens majoritet att vi skall
nysta oss in allt mer. Den anger spelet som en väg till
ökad jämlikhet. Jag hoppas innerligt att majoriteten av
Sveriges befolkning - jag tänker på alla kvinnor - inte
låter sig luras av gubbarnas spelteorier utan ser hur
verkligheten ser ut.
I Sverige lönearbetar kvinnor och män i ungefär
samma utsträckning. Även när barnen är små arbetar
kvinnor i Sverige tack vare en väl utbyggd och
kvalitativt hög barnomsorg.
Inom EU ser det naturligtvis litet olika ut, men en
generell iakttagelse är att kvinnor är ekonomiskt
beroende av män via skattesystem, bidragsregler och
brist på barnomsorg. Kvinnor får i och med det en
underordnad ställning. De måste be om pengar och
förväntas självfallet stå för det obetalda arbetet.
I Tyskland går det bra för industrin nu, men
arbetslösheten ligger kvar på ca 10 %. Är det den
samhällsutvecklingen vi vill efterlikna här i Sverige?
Människor mår naturligtvis dåligt av arbetslösheten.
Intressegrupper ställs mot varandra, och
främlingsfientligheten ökar.
Vad beträffar avgiften till EU är jag mycket
tveksam till om vi har råd att gå med. Vi har i dag en
statsskuld på ca 1 300 miljarder kronor. Ingen vill väl
påstå att den är planerad? De dryga 100 miljarder
kronor i ränta på skulden som vi måste betala 1995
belastar statskassan hårt.
En annan fråga gäller solidariteten, som har
nämnts tidigare här i kväll. Är det en riktig solidarisk
prioritering att man via skattsedeln är med och betalar
rationaliseringen av Portugals textilindustri eller
vägrondeller i Spanien? Det är bara ett par exempel
på vad vår medlemsavgift kan tänkas användas till.
Kanske skulle prioriteringen i stället vara att man
satsar på kollektivjordbruk i Latinamerika eller på
skolundervisning i Ghana.
Kan det vara annat än tro att tillväxten i Sverige
kommer att öka genom ett medlemskap? Kan det vara
annat än tro att Sverige kommer att få mer genomslag
i EU än EU får i Sverige? Nordens kvinnor kan i
stället förlora det som har erövrats i form av
barnomsorg och plats på arbetsmarknaden. Om
kvinnor inte kan arbeta och försörja sig själva finns
det heller ingen jämställdhet.</pre><pre>Anf.  73  LENA KLEVENÅS (s):
Fru talman! Jag skall fatta mig kort, eftersom jag
håller på att missa tåget till Uppsala. Där skall jag
vara med om att starta ytterligare en länsavdelning för
socialdemokrater som är mot EU.
Av den här debatten skulle man kunna tro att det
bara finns EU-motståndare inom Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och Centern. Så är inte fallet.
I Sverige finns något som heter Folkrörelsen mot
EU. Där ingår t.ex. Socialdemokrater mot EU som en
av de stora organisationerna. Där ingår även fackliga
EU-kritiker. 10 % av den socialdemokratiska
regeringen är EU-motståndare, 10 % av den
socialdemokratiska riksdagsgruppen likaså. 50 % av
våra medlemmar är också mot medlemskapet.
Vi har i partiet ja- och nejkommittéer som har
presenterat sina argument, och vi har en öppen och
frisk debatt. Vi är eniga om målet. Vi vill att
människor skall ha jobb, och vi vill att miljön skall
räddas, men vi ser verktyget EU på olika sätt.
Den borgerliga regeringens proposition har vi inte
tänkt tillbakavisa, utan vi skall väcka en motion. Den
är ännu inte klar. Därför kan vi naturligtvis inte nu
redovisa vad som står i den. Jag tror att många av oss
EU-motståndare i det socialdemokratiska partiet
kommer att återkomma i den allmänpolitiska debatten
på onsdag i nästa vecka.
Skälen till att som socialdemokrat vara mot EU-
medlemskapet är många, men de viktigaste gäller
naturligtvis ekonomin och sysselsättningen.
EU kommer att få, vilket har sagts många gånger
här i dag, en gemensam ekonomisk politik med en
gemensam bank. Målet för den ekonomiska politiken
är prisstabilitet. Det är mycket svårt att få detta att gå
ihop med full sysselsättning. Jag och andra EU-
motståndare gör bedömningen att det blir svårare för
oss att uppfylla målet att människor skall ha ett jobb
om vi går med i unionen.
Det underliga med denna debatt för och emot EU-
medlemskapet är att vi alla använder samma goda
skäl till varför vi vill eller inte vill bli medlemmar. De
är fred, miljö och sysselsättning.
Vad gäller fredsfrågan ser jag saken på följande
sätt. Om vi har ett samarbete i Europa på alleuropeisk
och likställd grund är det fredligt. Men om vi har ett
samarbete i Europa som är exklusivt och uteslutande,
där en liten klick rika länder plockar ut, godkänner,
accepterar och inbjuder några de tycker är lämpliga ur
majoriteten av Europas länder kan det skapa
konflikter.
Det talas så mycket om Europa som om det bara
vore EU. EU är för närvarande en fjärdedel av
Europa. Även om Sverige och de andra tre länder som
ansökt om medlemskap går med är det fortfarande
bara en tredjedel. Europa har nästan 50 stater.
Det har frågats mycket om alternativet till ett
medlemskap och de fyra friheterna. Man skulle enligt
min mening kunna ha följande fyra saker som grund
för alternativet till ett medlemskap.
Folkrörelsedemokratin och de starka
fackföreningarna kan vara en punkt. Den andra kan
vara den generella välfärden. Den börjar nu att brytas
ned i EU-anpassningens tecken, och vi håller på att bli
kunder på en marknad.
Den tredje punkten är den solidariska
lönepolitiken. I den avreglerade marknadens
lönespridning finns det inte rum för någon solidarisk
lönepolitik. Den fjärde punkten är naturligtvis den
fulla sysselsättningen.
För mig är EU byggd på marknadens ideologi.
Men det är inte mer av de fyra friheterna vi behöver,
utan det är mindre. Vi behöver minskade klyftor och
en förbättrad miljö globalt sett.
Vi behöver ett nytt ekonomiskt system i världen
som tar med i beräkningen den miljard människor
som saknar allt. Detta är inte idealitet eller idealism.
Detta är realism. Vi måste utgå från att alla människor
är lika mycket värda, att alla människor har sitt
människovärde.
Vi måste utgå från det ekologiska systemet, som
är basen för all produktion, och som är större och
viktigare än t.o.m. det ekonomiska systemet. Vår tids
hybris är att vi går utöver de ramar som naturen ger.
Vi inbillar oss att vi kan fortsätta att bygga våra
samhällen på myten om den eviga ekonomiska
tillväxten.
Jag blev litet besviken på föregående talare från
Miljöpartiet. Hon verkade lika mycket fast i
tillväxttänkandet som många av ja-sägarna.
Den tillväxt som detta resonemang bygger på får
inte ske inom den offentliga sektorn, utan den får bara
vara privat. Men inte ens den tillväxten kan lösa de
problem som vi måste lösa, nämligen de stora
klyftorna globalt och miljöförstöringen.
Jag återgår nu till att tala litet om marknaden.
Under den sommar som har gått har vi många gånger
hotats av marknadens krav på politiken. Det har
märkts ett tydligt och klart ogillande av att ett
riksdagsval och EU-val genomförs för att ta reda på
vad folk tycker. Det verkar som om att demokratin är
ett litet irritationsmoment för marknaden, eller kanske
ett ganska stort irritationsmoment, och det skrämmer
mig.
Carl Bildt sade i debatten här tidigare under
eftermiddagen att vi är mitt uppe i ett globalt liberalt
systemskifte med avreglering. Det är inte ofta jag
håller med Carl Bildt. Men jag tycker att den
beskrivningen av vad EU-medlemskapet är för
någonting och vad vi skulle hamna mitt i är riktig.
Som jag ser det är avregleringens verktyg dessa
fyra friheter: det fria flödet av arbetskraft, kapital,
varor och tjänster. Avregleringens mål är att minska
det folkvalda parlamentets makt och kollektivt
fackligt inflytande.
Många ja-sägare, tyvärr även i mitt parti, vill
diskutera vad man vill med medlemskapet. Vi som
säger nej ser till hur EU ser ut i dag. Som medlemmar
måste vi underkasta oss de beslut som vi är med och
fattar. EU är i dag tyvärr den permanenta
massarbetslöshetens union.
Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag
är stolt över att mitt parti vågar släppa fram en genuin
debatt i EU-frågan. Vi accepterar och respekterar
varandra i partiet för våra olika ståndpunkter.
Jag är övertygad om att ju mer vi studerar frågan i
vår folkrörelse och vår arbetarrörelse i studiecirklar
och i andra sammanhang kommer allt fler människor
att bli övertygade om att rösta nej till ett medlemskap.</pre><pre>Anf.  74  KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! För att förbättra möjligheterna för en
sakkunnig utskottsbehandling av regeringens
proposition 19 om Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen yrkar jag om följande remittering till utskott.</pre><pre>Det under överläggningen av Krister Skånberg
framställda yrkandet hade följande lydelse:</pre><pre>Yrk. 1</pre><pre>såvitt avser artikel 112 i fördraget  JoU</pre><pre>såvitt avser slutakten:
dels gemensam förklaring om gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik                    FÖU
dels gemensam förklaring och normer för
miljöskydd, hälsa och produktsäkerhet   JoU
dels förklaring av Finland och Sverige om
alkoholmonopol                          SoU
i övrigt                              UU</pre><pre>Yrk. 2, 3 och 4                       KU</pre><pre>Fru talman!  Ragnhild Pohanka sade i sitt
anförande att den svenska alkoholpolitiken kommer
att urholkas och försvåras om Sverige blir medlem i
Europeiska unionen. Jag vill kommentera detta litet
grand.
I Svenska Dagbladet kan vi i dag läsa att ett EU-
inträde skulle göra spriten billigare i Sverige. Det ger
mig anledning att tala litet grand om hur ett EU-
medlemskap skulle påverka den svenska statens
finanser.
Nettokostnaden för själva medlemskapets avgifter
blir 18-22 miljarder om några år. Skatteanpassningen
uppskattas av olika bedömare till 20-24 miljarder
kronor. Hans Tapper talade i den statliga ERU-
rapporten om att skatteanpassningen på sikt skulle
kunna minska statens skatteintäkter med så mycket
som 80 miljarder kronor. Till detta kommer de ökade
kostnaderna för alkoholskador, som har uppskattats
till 10 miljarder kronor.
Statens kassa kommer att vara minst 40-50
miljarder mindre om vi går med i Europeiska unionen
än annars. Man får alltså så mycket mindre att röra sig
med. I sämre fall kan det bli 70-80 miljarder kronor.
Jag hoppas att vi här i kammaren så småningom
får besked om var motsvarande nedskärningar skall
göras i den svenska statens budget. Hur skall bristen i
statskassan kunna täckas när budgetunderskottet redan
är så förfärande stort och statsskulden bara ökar?</pre><pre>Anf.  75  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag vill förtydliga mig när det gäller
begreppet tillväxt. Jag tror på tillväxt. I det begreppet
inkluderar jag t.ex. tillväxt inom kunskaper och
information. Jag hoppas också på kulturell tillväxt och
utveckling. Jag är inte så starkt troende när det gäller
tillväxt av sopberg.</pre><pre>Överläggningen av härmed avslutad.</pre><pre>
 14 §  Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Skrivelse
1994/95:38 Redogörelse för åtgärder med anledning
av riksdagens skrivelse 1993/94:390 om bl. a.
kärnvapen och särskilt inhumana vapen.</pre><pre>Förslag
1994/95:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående
insatser mot den ekonomiska brottsligheten</pre><pre> 15 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Följande interpellationer hade anmälts:</pre><pre>den 3 oktober</pre><pre>1994/95:1  av Per Gahrton (mp) till statsministern om
en rättvis och tillförlitlig EU-omröstning
1994/95:2  av Birgitta Hambraeus (c) till
utrikesministern om EES</pre><pre>10 oktober</pre><pre>1994/95:3  av Eva Zetterberg (v) till utrikesministern
om vapenexporten
1994/95:4  av Sten Andersson till socialministern om
asylsökande som byter kommun</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 oktober.</pre><pre> 16 §  Anmälan om frågor</pre><pre>Följande frågor hade anmälts:</pre><pre>den 3 oktober</pre><pre>1994/95:1  av Birgitta Hambraeus (c) till
finansministern om momsen på studiecirklar
1994/95:2  av Birgitta Hambraeus (c) till
kommunikationsministern om nattågstrafiken</pre><pre>den 6 oktober</pre><pre>1994/95:3  av Andreas Carlgren (c) till
utbildningsministern om löntagarfondsmedlen till
forskning
1994/95:4  av Andreas Carlgren (c) till
utbildningsministern om fristående skolor
1994/95:5  av Kristina Svensson (s) till
utbildningsministern om studieomdömen från
folkhögskolor
1994/95:6  av Kristina Svensson (s) till
arbetsmarknadsministern om ändrad praxis i vissa
utvisningsärenden
1994/95:7  av Kristina Svensson (s) till
arbetsmarknadsministern om asylsökande
kosovoalbaner
1994/95:8  av Elving Andersson (c) till
kommunikationsministern om öresundsbrons
ekonomiska förutsättningar</pre><pre>den 10 oktober</pre><pre>1994/95:9  av Dan Ericsson (kds) till
arbetsmarknadsministern om ROT-avdraget
1994/95:10  av Chatrine Pålsson (kds) till
socialministern om vårdnadsbidraget
1994/95:11  av Dan Ericsson (kds) till
finansministern om en värnskatt
1994/95:12  av Bengt Silfverstrand (s) till
utbildningsministern om behörighetsvillkor för högre
studier
1994/95:13  av Carl Bildt (m) till statsministern om
Sveriges medlemskap i EU
1994/95:14  av Lennart Daléus (c) till statsrådet
Jörgen Andersson om energiöverenskommelsen
1994/95:15  av Agne Hansson (c) till statsrådet Jörgen
Andersson om den kooperativa hyresrätten</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 oktober.</pre><pre>17 §  Kammaren åtskildes kl. 19.10.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 13 §
anf. 22 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 59
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre><pre></pre><pre>Innehållsförteckning</pre><pre></pre><pre>
1 §  Anmälan om återtagande av plats i riksdagen        1
2 §  Anmälan om ersättare för statsråd  1
3 §  Val av ledamöter i utskotten       1
4 §  Val av suppleanter i utskotten     4
5 §  Val av ledamöter och suppleanter i riksdagens förvaltningsstyrelse 7
6 §  Val av ledamöter och suppleanter i den svenska delegationen till Europeiska
frihandelssammanslutningens (EFTA) parlamentarikerkommitté      7
7 §  Val av ledamöter och suppleanter i den svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige     8
8 §  Val av ledamöter och suppleanter i den svenska delegationen till dels
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdets (EES) gemensamma parlamentarikerkommitté, dels EFTA-staternas
parlamentarikerkommitté 8
9 §  Kallelse till utskottssammanträden 8
10 §  Anmälan om partiernas företrädare i talmanskonferensen    9
11 §  Justering av protokoll    9
12 §  Hänvisning av ärenden till utskott        9
13 §  Remissdebatt      9
14 §  Bordläggning      53
15 §  Anmälan om interpellationer       54
1994/95:1  av Per Gahrton (mp) till statsministern om en rättvis och
tillförlitlig EU-omröstning     54
1994/95:2  av Birgitta Hambraeus (c) till utrikesministern om EES       54
1994/95:3  av Eva Zetterberg (v) till utrikesministern om vapenexporten 54
1994/95:4  av Sten Andersson till socialministern om asylsökande som byter
kommun  54
16 §  Anmälan om frågor 54
1994/95:1  av Birgitta Hambraeus (c) till finansministern om momsen på
studiecirklar   54
1994/95:2  av Birgitta Hambraeus (c) till kommunikationsministern om
nattågstrafiken 54
1994/95:3  av Andreas Carlgren (c) till utbildningsministern om
löntagarfondsmedlen till forskning      54
1994/95:4  av Andreas Carlgren (c) till utbildningsministern om fristående
skolor  54
1994/95:5  av Kristina Svensson (s) till utbildningsministern om studieomdömen
från folkhögskolor
54
1994/95:6  av Kristina Svensson (s) till arbetsmarknadsministern om ändrad
praxis i vissa
utvisningsärenden       54
1994/95:7  av Kristina Svensson (s) till arbetsmarknadsministern om asylsökande
kosovoalbaner   54
1994/95:8  av Elving Andersson (c) till kommunikationsministern om öresundsbrons
 ekonomiska
förutsättningar 54
1994/95:9  av Dan Ericsson (kds) till arbetsmarknadsministern om ROT-avdraget
54
1994/95:10  av Chatrine Pålsson (kds) till socialministern om vårdnadsbidraget
54
1994/95:11  av Dan Ericsson (kds) till finansministern om en värnskatt  54
1994/95:12  av Bengt Silfverstrand (s) till utbildningsministern om
behörighetsvillkor för högre    54
studier 54
1994/95:13  av Carl Bildt (m) till statsministern om Sveriges medlemskap i EU
54
1994/95:14  av Lennart Daléus (c) till statsrådet Jörgen Andersson om
energiöverenskommelsen  54
1994/95:15  av Agne Hansson (c) till statsrådet Jörgen Andersson om den
kooperativa hyresrätten 54
17 §  Kammaren åtskildes kl. 19.10.     54</pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre>
Prot.
1994/95:7
11 oktober
___________</pre><pre></pre><pre>Prot.
1994/95:7
11 oktober
___________</pre><pre></pre><pre>2</pre><pre>
3</pre>