Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1994/95:48

Tisdagen den 10 januari

Kl 10.00 12.15

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

_________________________________________________________________________

0 § Välkomstord

Anf. 1 TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Jag vill hälsa er och
riksdagens personal hjärtligt välkomna tillbaka till
riksdagsarbetet efter helger som jag hoppas har varit
vederkvickande.
Vi har nu mycket viktiga uppgifter framför oss,
för att med gemensamma krafter kunna lösa Sveriges
svåra problem vad gäller sysselsättning och ekonomi.
Jag hoppas att den kommande vårens arbete skall ge
goda resultat.

1 § Ledigheter
Talmannen meddelade att följande riksdagsleda-
möter, som valts till ledamöter av Europaparlamentet,
hade ansökt om ledighet för tiden fr.o.m. den 1 janu-
ari 1995 till dess de företrädare för Sverige i Europa-
parlamentet som utsetts i det första allmänna valet
tillträtt sina uppdrag:
Margaretha af Ugglas (m), Per Stenmarck (m),
Inga-Britt Johansson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ivar
Virgin (m), Hadar Cars (fp), Bengt Hurtig (v), Karin
Falkmer (m), Kristina Persson (s), Charlotte Ceder-
schiöld (m), Holger Gustafsson (kds) och Tommy
Waidelich (s).

Kammaren biföll dessa ansökningar.

2 § Anmälan om ersättare
Talmannen meddelade att följande ersättare för
ledamöterna i Europaparlamentet inkallats för tiden
fr.o.m. den 10 januari 1995 till dess de företrädare för
Sverige i Europarlamentet som utsetts i det första
allmänna valet tillträtt sina uppdrag:

Elisebeht Markström (s) som ersättare för Maj-Lis
Lööw (s)
Anders Ygeman (s) som ersättare för Maj Britt Theo-
rin (s)
Henrik S Järrel (m) som ersättare för Margaretha af
Ugglas (m)
Agneta Brendt (s) som ersättare för Axel Andersson
(s)
Magnus Johansson (s) som ersättare för Yvonne
Sandberg-Fries (s)
Annika Jonsell (m) som ersättare för Per Stenmarck
(m)
Siw Wittgren-Ahl (s) som ersättare för Inga-Britt Jo-
hansson (s)
Ingbritt Irhammar (c) som ersättare för Karl Erik
Olsson (c)
Arne Mellqvist (s) som ersättare för Bengt-Ola Ryttar
(s)
Lars Hjertén (m) som ersättare för Ivar Virgin (m)
Bo Könberg (fp) som ersättare för Hadar Cars (fp)
Lars G Linder (s) som ersättare för Reynoldh Fu-
rustrand (s)
Siv Holma (v) som ersättare för Bengt Hurtig (v)
Christin Nilsson (s) som ersättare för Jan Andersson
(s)
Birgit Henriksson (m) som ersättare för Karin Falk-
mer (m)
Bodil Francke Ohlsson (mp) som ersättare för Per
Gahrton (mp)
Kristina Nordström (s) som ersättare för Kristina
Persson (s)
Eva Sellin Persson (s) som ersättare för Birgitta
Ahlqvist (s)
Carl Erik Hedlund (m) som ersättare för Charlotte
Cederschiöld (m)
Ulla-Britt Hagström (kds) som ersättare för Holger
Gustafsson (kds)
Christina Axelsson (s) som ersättare för Tommy Wai-
delich (s)
Sven Bergström (c) som ersättare för Karin Starrin (c)

3 § Meddelande om val av ordförande och vice
ordförande i EU-nämnden
Talmannen meddelade att Berit Löfstedt (s) den 21
december utsetts till ordförande och Lars Tobisson
(m) till vice ordförande i EU-nämnden.

4 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 16, 19, 20 och 21
december 1994.

5 § Överlämnande av kommittéberättelsen

Anf. 2 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna
1995 års kommittéberättelse.

Justitieminister Laila Freivalds överlämnade re-
geringens skrivelse 1994/95:103 med redogörelse för
verksamheten inom de kommittéer som hade tillsatts
efter beslut av regeringen.

Kommittéberättelsen bordlades.

6 § Överlämnande av budgetpropositionen

Anf. 3 Finansminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag ber att på regeringens vägnar till
riksdagen få överlämna förslag till statsbudget för
budgetåret 1995/96.

Finansministern överlämnade regeringens propo-
sition 1994/95:100 med förslag till statsbudget för
budgetåret 1995/96.

Anf. 4 TALMANNEN:
I och med att regeringen nu till kammaren har
överlämnat förslaget till statsbudget vidtar ett mycket
viktigt arbete i riksdagen, säkerligen också fyllt av
svårigheter men förhoppningsvis med goda resultat.
Vi inleder detta arbete med att finansminister Göran
Persson för riksdagen redovisar huvudlinjerna i stats-
budgetförslaget. Därefter kommer företrädare för
oppositionen att lämna sina synpunkter.

Anf. 5 Finansminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Förra veckan kom Moody´s med sitt
omdöme om den svenska ekonomin. Det blev sänkt
betyg för Sverige och den svenska ekonomin. Det var
ingen överraskning. Vi hade sedan lång tid vetat att
man ingående granskade den situation som de svenska
offentliga finanserna befinner sig i.
Moody´s analys grundas på att Sverige är utomor-
dentligt sårbart, därför att vi har en gigantisk
statsskuld; en statsskuld som har byggts upp och för-
dubblats under de senaste tre åren, en statsskuld som
ger oss ett mycket begränsat utrymme att bedriva en
ekonomisk politik, en statsskuld som riksdagen och
det svenska folket kommer att få arbeta flera år med
att stabilisera och sluta växa men sedan också nöd-
vändigtvis börja pressa tillbaka.
Det är det här som är utgångspunkten, som är
startpunkten, när vi nu diskuterar den ekonomiska
politiken. Ett sådant faktum, med en statsskuld på
över 90 % av BNP, kan man icke gå förbi. I det eko-
nomiska moraset sitter vi, men vi sitter inte fast; vi
skall ta oss ur det.
Regeringens politik, som har att utgå från detta
arv, syftar till att ta oss ur det förlamande grepp som
statsskulden representerar, att ta oss tillbaka till den
situation där tillväxt ger sysselsättning, att ta oss till-
baka till den situation där vi betalar fullt ut för de
förmåner vi vill bevilja oss själva.
Det innebär att det inte finns någon lätt väg ur den
här ekonomiska situationen. Den som påstår det har
fel. Vi har utomordentligt svåra beslut framför oss.
Det finns heller ingen enda väg. Den som tror det har
möjligen skapat krisen, men har ingen lösning på den.
Ur detta moras kommer vi att ta oss enbart med en
lång rad olika åtgärder, som kombineras med varand-
ra och ger ett gott resultat.
Vi måste jobba efter flera linjer samtidigt. I bud-
getförslaget anger vi klart och tydligt att vi inte klarar
att ta oss ur den här fällan om vi inte också attackerar
underskotten den vägen att vi höjer skatter och skär
ner utgifter. Det räcker inte enbart med att låta tillväx-
ten automatiskt verka.
Regeringen har nu, tillsammans med de förslag
som vi har lagt under hösten, lagt finanspolitiska
åtstramningar som uppgår till i runda tal 115 miljarder
kronor. Det är ett program för finanspolitisk åtstram-
ning som saknar motstycke i Europa. Det är ett pro-
gram som har drivits fram inte därför att vi har lust att
beskatta folket hårdare eller har lust att gå in och riva
i förmåner, utan därför att vi tvingas till det av de
omständigheter som statsskulden representerar.
Fördelningen vad gäller skattehöjningar och be-
sparingar är sådan att vi lägger ungefär hälften i form
av skattehöjningar och hälften i form av besparingar.
Under hösten tog riksdagen ställning till de förslag
som i huvudsak rörde skattehöjningarna. Där höjdes
skatten för kapitalägare. Där höjdes skatten för dem
med de högsta inkomsterna. Där höjde vi miljöskat-
ten. Där genomförde vi också en arbetsgivaravgifts-
höjning för att klara medlemsavgiften till den europe-
iska unionen. Under hösten lade vi också fram en del
besparingsförslag som diskuterades i valrörelsen. Och
under hösten sade vi i regeringen att vi i januari må-
nad skulle komma tillbaka med ytterligare utgiftsned-
dragningar. De redovisas i dag. Jag sade, och rege-
ringen sade, i höstas att vi skulle ha saldoförbättringar
på i storleksordningen 20 miljarder kronor i budget-
propositionen. De skulle i huvudsak vara i form av
besparingar, sade vi. Nu redovisar vi 21,7 miljarder
kronor i utgiftsnedskärningar och besparingar. Där-
med adderar vi till de tidigare skattehöjningarna den
del av saneringen som rör utgiftsnedskärningarna -
nödvändiga åtgärder men smärtsamma och, kan jag
försäkra denna kammare, långt ifrån populära i det
svenska folkdjupet.
Men en sak är säker: Orkar inte riksdagen fatta
dessa beslut nu, kommer de som beviljar oss lån att så
småningom se till att andra beslut av motsvarande
eller ännu större omfattning drivs fram, och detta
kanske på områden som riksdagen inte gillar. Det är
sanningen, och den måste vi faktiskt se i vitögat.
Det är den ena vägen att ta sig ur den här situatio-
nen, att våga se till så att man skär ned utgifterna och
att ha modet att fatta de svåra besluten. Men samtidigt
måste de avvägas på ett sådant sätt att vi låter den
uppåtgående konjunkturen, som nu ger oss utrymmet
att vidta dessa åtgärder, verka.
Här ser vi nu att fler människor kommer i arbete.
Fler människor får möjligheten att byta det passiva
bidragsmottagandet mot det aktiva arbetet och skatte-
betalandet. Vi får den vägen också ett verksamt bidrag
till statsfinansernas förbättring. Här har vi de två
huvudsakliga komponenterna: en tillväxt som ger fler
människor arbete och en finanspolitik som vågar och
orkar att ta de svåra besluten.
Med dessa åtgärder stabiliserar vi statsskulden
som andel av den totala ekonomin till 1997. Det
gamla målet som var uppsatt, att det skulle göras till
1998, överträffas. Men detta representerar icke en
sund situation. Därigenom stabiliserar vi skulden, men
sedan måste vi börja på att pressa ned den. Det görs
genom fortsatt tillväxt, fortsatt fler människor i arbete
men också i framtiden, naturligtvis, ordentliga budge-
tarbeten från riksdagens och regeringens sida.
Att vi har åstadkommit detta, att vi har lagt oss i
denna sele för att dra detta gigantiska lass är ju icke
därför att vi av fri vilja söker problem, utan för mig
och regeringen som utgår från en socialdemokratisk
ideologisk uppfattning är det av avgörande betydelse
att få kontroll över statsfinanserna. Utan sunda stats-
finanser äventyras långsiktigt hela välfärdsbygget.
Utan sunda statsfinanser vrids makten ur de politiskt
valda organens händer och flyttas in i marknadens
slutna rum. Den som är satt i skuld är icke fri. Den
som tvingas låna till sina löpande utgifter blir beroen-
de av långivaren. Det gäller för hårt skuldsatta enskil-
da personer. Det gäller för enskilda hushåll. Den som
tvingas låna för sina löpande konsumtion, för mat för
dagen, den är icke fri i förhållande till banken. Den
stat som väljer att långsiktigt klara av sina sociala
förmåner, sitt välfärdssystem, genom att låna på in-
ternationella marknader och hos inhemska kapitalför-
valtare hamnar förr eller senare i en situation då den
politiska makten flyttas över från de valda organen till
marknadens slutna rum. Detta är någonting som för
mig och regeringen är av central betydelse. Här gäller
det att nu ta greppet om statsfinanserna och visa att de
folkvalda organen kan hantera situationen.
Sedan kommer det att sägas att detta är orättvist
och att det särskilt drabbar de svagaste, de som har det
sämst ställt. Ja, det drabbar de svagaste. Det drabbar
dem som har det dåligt ställt. Men det drabbar inte
enbart dessa grupper. Det drabbar också dem som har
det gott ställt och i större utsträckning än dem som har
det knapert.
Alla fördelningspolitiska analyser av det som vi nu
gör visar att alla är med och bidrar till denna jättelika
sanering av statsfinanserna - alla är med och bidrar.
Men mest bidrar de som tjänar mest genom att vi har
kraften att höja kapitalskatter och värnskatt för dem
som har de högsta inkomsterna.
Men ingen skall inbilla någon att vi kan ta oss ur
ett sådant moras som vi nu sitter i utan att det kommer
att märkas i varje svenskt hushåll. Vi har gjort den
avvägningen att när vi genomför våra utgiftsneddrag-
ningar så väljer vi att göra dem i transfereringssyste-
men, alltså i inkomstöverföringarna till hushållen. Vi
vill in i det längsta hålla kommuner och landsting
utanför neddragningarna, därför att en femtiolapp, en
hundralapp eller några hundra kronor i månaden i
mistade förmåner under en uppväxtperiod kan man
leva med som vuxen. Men du kan inte som vuxen leva
med att du fick en dålig utbildning i skolan eller en
svag barnomsorg. Du kan rimligen inte heller vara
tillfreds med att dina föräldrar i livets slutskede får en
vård som är av dålig kvalitet. För jämlikheten i det
svenska samhället är det viktigt att vi in i det längsta
värnar kvaliteten i vården, i omsorgen och i utbild-
ningen. Då är det lättare, även om det också är svårt,
att ta utgiftsnedskärningarna i transfereringssystemen.
Det är en viktig ideologisk markering - ett viktigt
vägval.
Nu kommer alla att stå här ute på gatorna. Var och
en i denna kammare kommer att uppvaktas.
Arbetsgivarnas organisationer kommer att säga:
Nu räcker det med avgiftshöjningar och skattehöj-
ningar. Vi tål inte detta.
Löntagarnas organisationer kommer att säga: Vi
tål inte mer. Nu räcker det.
Pensionärernas organisationer säger: Det är väl
rimligt att åtminstone vi går fria.
Idrottens organisationer säger: Varför skära ned
våra anslag?
Böndernas organisationer säger: Vi vill rimligen
ha samma villkor som de ute i Europa.
Alla yrkesgrupper som känner sig drabbade, t.ex.
militärer, poliser, tullare, ambassadörer, biståndsarbe-
tare - jag kan icke räkna dem alla - kommer att stå
här. De kommer med en mun att säga: Det är nöd-
vändigt att spara och att skära ned utgifter men inte på
vårt område. Där går det inte.
Det skall de säga därför att de representerar sitt
intresse. De representerar det som deras medlemmar
har betalt dem för att driva som sitt intresse. Det är
legitimt. De kommer att påverka er i riksdagsutskot-
ten. Lobbyister kommer att ränna i korridorerna och
de kommer att slåss för sina befintliga förmåner. Det
är deras uppdrag.
Dock är det så att det bara finns en institution som
har att väga av alla intressen i ett sammanhang - en
helhet - och det är Sveriges riksdag. Vi måste ta an-
svaret för att alla dessa särintressen vägs av mot var-
andra och mot det som framtiden kräver i ansvarsta-
gande för en gemensam ekonomi. Och kom ihåg att
framtiden saknar lobbyister. Framtiden har inga lob-
byister, utan framtiden kan enbart göras möjlig om det
är så att vi har kraften att väga av alla särintressen i en
helhetslösning som gör att vi återigen kan ta greppet
över statens finanser och därmed lägga grunden för en
uthållig tillväxt, en full sysselsättning och ett välfärds-
samhälle som vi svenskar så innerligt väl vill ha.
(Applåder)

Anf. 6 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Det har gått endast tre veckor sedan vi
senast möttes till ekonomisk debatt här i riksdagen.
Finansministern uttryckte då stor tillfredsställelse med
regeringens politik och än mer med sin egen besluts-
förmåga.
Sedan dess har det inträffat åtskilligt som borde ha
fått självbelåtenheten att svikta. Senare samma dag
som debatten hölls blev OECD:s halvårsrapport of-
fentlig. Tillväxttakt, räntenivå, budgetunderskott och
arbetslöshet - allt förutsades där bli sämre för Sveri-
ges del än vad den socialdemokratiska regeringen
ställt i utsikt. Men värre var ändå den kritik som -
utan namns nämnande - framfördes i rapportens all-
männa bedömning av olika länders insatser för att
sanera sina statsfinanser:
"I de flesta fall, men inte alla, har regeringarna in-
sett att tyngdpunkten måste läggas på utgiftssidan. Att
öka skattetrycket, som redan skapar betydande sned-
vridningar i de flesta medlemsländer, skulle allmänt
få starka negativa bieffekter."
I förra veckan kom så Moody´s nedgradering av
Sveriges kreditvärdighet. Liksom OECD-ekonomerna
var detta ratinginstitut medvetet om Göran Perssons
planer på att i budgetpropositionen spara ca 20 miljar-
der. "Det kan inte undvikas", skrev man, "att skuld-
bördan kommer att tvinga svenskarna att genomföra
omfattande förändringar i sina sociala förmånspro-
gram och att godta en lägre tillväxt i levnadsnivån."
Den internationella kritiken förklarar åtskilligt av
den kraftiga ränteuppgång och kronförsvagning som
inträffade i går och som har fortsatt i dag på morgo-
nen. Men orsaksfaktorer står också att finna på hem-
maplan. Häromdagen framförde LO i hotfull ton att
inga fler besparingar kunde tillåtas. Samma budskap
kom i går i en DN-artikel från 24 socialdemokratiska
kommunalpolitiker. För att nödtorftigt hålla fred i sin
flock utfärdade statsministern redan i förväg ett nyårs-
löfte: "Vad göras skall i besparingsväg, det är med
finansplanen redan gjort".
Detta uttalande syftade, fru talman, på de åtgärder
som nu framförs i budgetpropositionen och som alltså
skall komplettera de stora skattehöjningar och de
omfattande återregleringar som regeringen redan
förelagt riksdagen. Enligt Göran Persson skall detta
räcka för att vända skuldkvoten nedåt redan 1997. Jag
påstår att det inte alls gör det. Orsaken är att regering-
en valt att gå fram med just skattehöjningar och åter-
ställare i stället för att fullfölja den borgerliga rege-
ringens satsning på tillväxtfrämjande skatteföränd-
ringar och avregleringar.
Jag förutsade redan i decemberdebatten att fi-
nansministern skulle tvingas justera ned tillväxtpro-
gnosen för 1995. Så har nu skett. Jag har också fått
rätt i min förutsägelse att inte något år i denna kon-
junkturcykel kommer att uppvisa en tillväxttakt på de
3 % som är en förutsättning för att mera märkbart få
ned arbetslösheten. Ändå är Göran Persson i detta
avseende klart mer optimistisk än t.ex. Konjunktur-
institutet och OECD-ekonomerna. Den svaga punkten
i tillväxtprognosen är nu som tidigare antagandet att
den privata konsumtionen - trots att hushållens dis-
ponibla inkomster sjunker de närmaste åren - ändå
skall kunna hållas uppe genom en minskning av
sparkvoten. Jag vidhåller som mera troligt att hus-
hållssparandet blir oförändrat under intryck av den
ovisshet som skapas av alla skattehöjningar, den fö-
restående avtalsrörelsen, förändringar inom socialför-
säkringarna och sviktande bostadspriser. Men framför
allt kommer naturligtvis den höga realräntan att stimu-
lera till fortsatt sparande.
Om den privata konsumtionen sålunda skulle
sjunka i takt med de disponibla inkomsterna hamnar
den årliga BNP-tillväxten snarare under än över 2 %.
Därmed kvarstår knappt något alls av den nedgång i
arbetslösheten som finansministern förutsäger.
Men är finansministern, om man skulle godta de
förutsättningar som återges i finansplanen, nöjd med
att den totala arbetslösheten ligger kvar över 10-
procentsnivån? Framför allt inställer sig frågan:
Kommer LO och rörelsen i övrigt att godta en så stor
avvikelse från vad som utlovades i valrörelsen utan att
tvinga fram ofinansierade stimulansåtgärder och mer
sysselsättning i den offentliga sektorn?
Om inte försvinner varje möjlighet att minska
budgetunderskottet så mycket att statsskuldens ökning
hejdas. Det beror då inte på att oppositionen inte stö-
der regeringens strävan att sanera statsfinanserna.
Som framgått av de senaste dagarnas debatt är fi-
nansministerns verkliga problem hur han skall kunna
övertyga sina egna om riktigheten av de åtgärder som,
om de föreslagits av en borgerlig regering, skulle ha
beskrivits som en nedrustning av välfärden.
Fru talman! Det är ännu för tidigt att i detalj
kommentera och ta ställning till konkreta förslag i
regeringens budgetproposition - detta så mycket mera
som de i många fall inte är preciserade utan förutsät-
ter ytterligare beredning. De moderata motförslagen
kommer att presenteras i partimotioner under de när-
maste två veckorna med uppsummering i den eko-
nomiska motionen den 25 januari.
Jag kan bara mera allmänt konstatera att en del
tilltänkta åtgärder går i rätt riktning, även om det
samlade resultatet är otillräckligt. Framför allt är, som
sagt, avvägningen fel om man beaktar de förslag till
skattehöjningar och återregleringar som redan fram-
förts.
Jag skall nöja mig med att belysa och begära
upplysningar i tre ämnen som är av betydelse för att
rätt kunna bedöma vart regeringen syftar.
Min första fråga gäller regeringens förslag om en-
hetlig ersättningsnivå på 75 % samt slopad karensdag
i sjukförsäkringen. Hur kan man över huvud taget
inom ramen för ett sparprogram förorda förändringar
som sammantagna leder till en utgiftsökning med över
400 miljoner?
När den borgerliga regeringen drev igenom infö-
randet av en karensdag i sjukförsäkringen framträdde
vad som föreföll vara en remarkabel förbättring av
hälsotillståndet i landet. Frånvaron från arbetet mer än
halverades på många håll. Vinsten blev därmed dub-
bel: både en utgiftsbesparing och en produktivitets-
förbättring.
Om karensdagen slopas betyder det omvänt dels
ökade utgifter för sjukförsäkringen, dels en genom
ökad frånvaro försämrad produktivitet. Men liksom i
slutet av 1980-talet behöver fler vara anställda om
företagen skall kunna parera den ökade sjukfrånvaron.
Kan det vara detta som är uträkningen? Enda sättet att
förena låg tillväxt med minskad arbetslöshet är att
sänka produktiviteten i arbetslivet. Är det lösningen
på gåtan hur regeringen, trots en tillväxtdämpande och
jobbförstörande skattepolitik, tror sig kunna få ned
arbetslösheten och skapa 400 000 nya arbetstillfällen?
Regeringen har som vanligt stor tilltro till sin för-
måga att med selektiva åtgärder stimulera till ökad
sysselsättning. Det ingrepp man tydligen fäster störst
vikt vid är förslaget att tillfälligt avstå från löneskatter
för arbetslösa som får jobb under det närmaste halv-
året. Jag tackar för det indirekta erkännande som
därmed lämnas åt den gamla moderata tesen att lö-
neskatter verkar avhållande på viljan att anställa. Men
var ligger logiken i att först höja löneskatterna gene-
rellt och därmed slå ut flera tiotusentals jobb och
sedan göra en punktinsats - med alla dess snedvridan-
de inslag vad gäller både olika arbetsgivare och olika
arbetstagare - för att i någon mån reparera de skador
man åstadkommit?
Karensdagens slopande och den tillfälliga anställ-
ningsrabatten har i förväg tilldragit sig uppmärksam-
het. Däremot har det varit tyst om att man i finanspla-
nen återkommer till den gamla fondsocialistiska tan-
ken att pensionspengar skall användas för att köpa
aktier. Eftersom det numera finns ett betydande inslag
av utländskt ägande av de stora börsnoterade export-
företagen framförs hotet denna gång i den förledande
formuleringen att AP-fonden skall ges ökade möjlig-
heter att tillföra riskkapital till små och medelstora
företag. Det hjälper inte att regeringen på nästa rad
kommer med en av de få ljusglimtar jag hittat i fi-
nansplanen, nämligen löftet att överväga ett riskkapi-
talavdrag. Jag kan försäkra att vi moderater kommer
att motsätta oss alla försök att blåsa liv i förlegad
fondsocialism.
Fru talman! Jag vill till slut fråga finansministern:
Sluter Göran Persson upp vid Ingvar Carlssons förhas-
tade nyårslöfte att det efter denna finansplan inte skall
bli några ytterligare besparingar? I så fall är jag rädd
att misstron mot regeringens ekonomiska politik
kommer till uttryck i ytterligare höjd ränta och för-
svagad krona. Eller är han beredd att gå vidare med
besparingar, så att statsskulden inte bara stabiliseras
nära 100 % av bruttonationalprodukten utan också
sänks ned mot de 60 % som ingår i EU:s konvergens-
krav - även om detta skulle väcka stort misshag hos
LO och övriga aktivister i "rörelsen"?
(Applåder)

Anf. 7 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Den nya regeringen inledde mandat-
perioden med en återställarpolitik. Klockan skulle,
som det hette, vridas tre år tillbaka i tiden. Det var,
milt sagt, en mindre lyckad start. Det var inte försäm-
rade villkor för småföretagen, kraftigt ökade skatter
på arbete och produktion, minskad valfrihet för t.ex.
småbarnsföräldrar och en dålig eftervård av EU-
avtalet som Sverige behövde.
Nu försöker regeringen ta nya tag.
Finansministern försöker i dag, som väntat, låta
övertygande, ödesmättad och framgångsrik. Det är
oftast det intrycket man får av Göran Persson när han
är i farten. Men bakom denna självgoda fasad märks
bristerna. Budgetförslaget är ett lysande bevis på
detta. Sveriges ekonomi är långt ifrån räddad med den
budget som nu presenteras. Tre faktorer kommer att
vara helt avgörande för den svenska ekonomins ut-
veckling framöver.
Den första faktorn är ränteläget. Regeringen be-
räknar att det fortsatt kommer att vara utomordentligt
högt. Den realränta som regeringen räknar med hotar
att lamslå investeringarna runt om i landet. Ökade
investeringar är en av förutsättningarna för en god
ekonomisk tillväxt, för att värna välfärdssamhället
och för att långsiktigt klara statsskulden. Utan en
näringslivsledd expansion klarar inte regeringen att
hantera situationen på arbetsmarknaden.
Den andra faktorn, resultatet av avtalsrörelsen, är
om möjligt än mer osäker. Avtalsrörelsen kommer att
avgöra om ens regeringens förhoppningar om tillväxt,
inflation och långsiktig ekonomisk utveckling kan
uppfyllas. Den ur fördelningspolitisk synpunkt orätt-
visa budgeten som presenteras kan leda till att en
löne- och kompensationskarusell startar. Då tänds
också inflationsbrasan.
Den tredje faktorn är statsskuldens utveckling. Det
är inte med någon övertygelse som regeringen visar
att man kommer att få hejd på statsskuldens negativa
utveckling. Inte ens regeringen själv verkar vara
övertygad.
Regeringen riktar ett dråpslag mot barnfamiljerna
och mot arbetslösa ungdomar. Jag kan redan i dag
säga att detta dråpslag inte kommer att få Centerns
stöd.
Besparingar inom det familjepolitiska området och
övriga transfereringar måste ske med garanterad
grundtrygghet. Människor med de minsta ekonomiska
marginalerna måste fredas. Men i finansministerns
ögon är den lågavlönade mamman med flera barn en
lobbyist.
Genom att Socialdemokraterna nu avskaffat den
allmänna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen blir
arbetslösa ungdomar hårdast utsatta. Det gick väl inte
Socialdemokraterna till val på, herr finansminister?
Under förra mandatperioden klagade Socialdemo-
kraterna ofta över besparingar. Jämfört med det dråp-
slag som nu riktas mot barnfamiljer och arbetslösa
ungdomar var det småsaker.
Nu skall barnfamiljerna klämmas åt. Nu är det
flerbarnsfamiljerna som skall bära en av de tyngsta
bördorna för att sanera svensk ekonomi.
1993 hade Socialdemokraterna partikongress. I
motionssvaren som presenterades inför kongressen
avvisades sänkta ersättningsnivåer i försäkringssyste-
men och ersättningstak. Man avvisade också tankar på
behovsprövning eller beskattning av barnbidrag.
Familjerna skulle värnas. Nu har budskapet ett annat
innehåll.
Under den förra mandatperioden fick riksdagen ta
ställning till förslag om kraftiga åtstramningar riktade
mot barnfamiljer. Det framfördes då av ett parti som
inte längre finns i riksdagen. Detta parti tycks förgå,
men dess idéer bestå - nu framförda av en socialde-
mokratisk regering.
Som vice ordförande i riksdagens finansutskott
kommer jag att ta initiativ till en dialog med de övriga
oppositionspartierna för att utröna på vilka punkter,
t.ex. inom familjepolitikens område, som en kon-
struktiv opposition kan förhindra en föreslagen olyck-
lig politik. Vi har i Centern inga illusioner om att det
är ett enkelt arbete. Men regeringens budgetproposi-
tion påkallar att ansträngningar görs för att komma till
rätta med ett förslag som i nuläget slår hårdast mot
barnfamiljer och arbetslösa och äventyrar den eko-
nomiska återhämtning som kampen mot arbetslöshe-
ten behöver.
Av avgörande betydelse för en sundare samhälls-
ekonomi är en förbättrad sysselsättning. Regeringen
lägger förvisso fram en del förslag som kan få positiv
betydelse. Men tyvärr tycks regeringen ha drabbats av
någonting som jag skulle kunna beteckna som panik
på arbetsmarknadspolitikens område.
Fyrpartiregeringen införde ett tillfälligt generellt
anställningsstöd, GAS. Det infördes när företagen var
i ett sämre läge än nu och när konjunkturuppgången
var i vardande.
Regeringen avser nu att satsa sju miljarder kronor
på ett nytt anställningsstöd. Det kan lämpligen förkor-
tas "NYS".
Det är också nys att tro att detta skulle leda till vä-
sentligt fler nyanställningar. Staten skall enligt detta
förslag lägga mycket pengar på att reducera kostna-
derna för företag som skulle anställa oavsett om
"NYS" införs eller inte.
Nyårsgåvan, ett tolvmånadersstöd, på sju miljarder
kronor till arbetsgivarna skulle göra större nytta på
annat sätt. För flertalet företag skulle lägre räntor ha
väsentligt större betydelse. Men det är ytterst tvek-
samt om den politik som regeringen i dag har presen-
terat ger oss lägre räntor.
Centern kommer att presentera andra förslag som
syftar till att sätta fler människor i arbete och till
skatteväxling från arbete till miljöfarlig verksamhet.
Regeringen har uppenbarligen gjort så gott den kunnat
på det arbetsmarknadspolitiska området men, vilket är
avgörande, saknar ändå förmåga till nytänkande och
framsynthet.
Man talar om särskild hänsyn till småföretagen. Vi
har lärt oss vad det innebär. Den billigaste åtgärden
hade varit att regeringen i höstas skulle ha hållit fing-
rarna borta från nya pålagor, t.ex. högre arbetsgivar-
avgifter och den förenkling av arbetsrätten som den
förre regeringen genomförde.
Nu skall AP-fonderna också släppas loss för att
köpa aktier i småföretag. Det institutionella ägandet
skall tillbaka, precis som den förra socialdemokratiska
regeringen ville. Det var fel väg då. Det är fel väg nu.
Miljödepartementet kommer att avlövas 25 % av
sina ekonomiska resurser. Nedrustningen har nu spritt
sig från försvaret och biståndet till miljöpolitiken och
regionalpolitiken. Vad tycker Miljöpartiet, som reser-
vationslöst röstade fram den socialdemokratiska re-
geringen, om en sådan utveckling?
Regeringen satsar nya pengar på att människor
skall flytta. Samtidigt skall regionalpolitiken nedrus-
tas. Den ökade satsning på regionalpolitiken som
Centern medverkade till under fyrpartiregeringen i
syfte att skapa livskraft i hela landet rivs nu upp. Det
är ett övertydligt koncentrationsbesked från regering-
en.
Under valrörelsen gav Socialdemokraterna in-
trycket av att det inte skulle ske några minskningar av
antalet anställda inom kommuner och landsting. I den
preliminära nationalbudgeten kan vi nu läsa att rege-
ringen räknar med 24 000 färre tjänster i den kommu-
nala verksamheten under de två närmaste åren. Var
det inte vården, omsorgen och skolan som skulle
värnas? Hur många sjuksköterskor, vårdbiträden och
förskollärare kommer att försvinna? Och vad säger
Lillemor Arvidsson om en sådan politik?
I regeringsförklaringen i höstas talade statsministern
om en samarbetsregering. Det står i dag klart att
statsministern då avsåg Gudrun Schyman. Vänster-
partiet och Gudrun Schyman trånade också hela hös-
ten efter att vara regeringen Carlssons släpvagn. Det
vore intressant att få veta om Gudrun Schyman fortfa-
rande trånar efter uppgörelsen med regeringen. Hon
kan i dag redogöra för på vilka punkter som hon och
Vänsterpartiet har gett regeringen sitt stöd. Fru tal-
man! Centern kommer nu att kritiskt, men i en kon-
struktiv anda, pröva regeringens budgetförslag. Vi
kommer att redovisa förslag till hur statsfinanserna
skall saneras med förbättrade förutsättningar för en
långsiktigt hållbar ekonomisk och ekologisk utveck-
ling, en ökad sysselsättning, en rättvis fördelning och
en regional balans för livskraft i hela landet.
(Applåder)

Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Göran Persson har skapat mycket sto-
ra förväntningar på årets budgetproposition och fi-
nansplan. Den skall enligt de tidigare utsagorna inne-
hålla 20 miljarder kronor i minskade utgifter, så att de
offentliga finanserna en gång för alla saneras. Den
skall innehålla en jättesatsning på nya jobb, så att
arbetslösheten kraftigt sjunker, och den skall ge en
rättvis fördelning. Dessa tre saker har sagts vara kärn-
punkten. Det står också i finansplanen att dessa är de
centrala byggstenarna i regeringens politik. Tyvärr har
Göran Persson inte lyckats baka denna goda kaka.
Få personer vet bättre än jag att den här uppgiften
är svår, och jag vill ge finansministern en eloge för
kraftansträngningen. Visst finns det en del bra saker i
finansplanen. Inte minst vill jag å den borgerliga
regeringens vägnar tacka för det indirekta erkännande
som nu finns av att mycket av det som vi gjorde var
alldeles rätt och riktigt. Så måste jag nämligen tolka
det faktum att Göran Persson bygger vidare på våra
utgiftsminskningar. När det gäller de 113 miljarder
som han nyss nämnde räknar han t.o.m. sig själv till
godo ungefär 20 miljarder kronor av våra förslags
effekter. Tack för det, finansministern!
Det allvarliga är emellertid att Göran Perssons
kraftansträngning, om än aldrig så stor, inte räcker.
Hotet om massarbetslöshet kvarstår. I själva verket
säger finansminstern rätt upp och ner att politiken är
otillräcklig för att det skall skapas förutsättningar för
den halva miljon nya jobb i näringslivet som krävs
under de kommande åren. Efter flera år med en hög-
konjunktur och en hel mandatperiod med Göran Pers-
son vid makten räknar han med att den öppna arbets-
lösheten skall bli närmare 6 % och den totala arbets-
lösheten närmare 10 % år 1998.
Så sent som i juni förra året påstod socialdemokra-
terna att den öppna arbetslösheten kunde pressas ner
under 5 % redan 1995, dvs. i år, bara socialdemokra-
terna fick regera. Nu klarar man inte detta ens till
1998, trots att konjunkturen i omvärlden är bättre och
trots att vi har fått ett ja till EU-medlemskapet.
Det stora problemet är, enligt min uppfattning, att
regeringen genom höstens många skatteökningar för
företagarna och genom återställare i fråga om struktu-
rella reformer inom t.ex. arbetsrätten och arbetslös-
hetsförsäkringen allvarligt har försämrat företagskli-
matet. Tydligen börjar Göran Persson själv misstänka
att det kan ligga någonting i denna kritik. Ett av för-
slagen i finansplanen är nämligen att arbetsgivaravgif-
terna för nyanställningar skall tas bort - det som Per-
Ola Eriksson nyss kallade för "NYS". Detta innebär
naturligtvis i sig ett erkännande av att lägre skatter på
arbete ger fler jobb och att högre skatter på arbete ger
färre jobb. Men det vore rejälare att ta tillbaka höstens
beslut om höjda arbetsgivaravgifter i stället för att ge
en selektiv och ettårig rabatt. Det blir faktiskt lätt
patetiskt när socialdemokraterna först under hösten
återställer arbetsrätten till sista kommatecknet och
krånglar till det för småföretagarna. Sedan erkänner
de i finansplanen att det behövs särskilda lösningar
just i fråga om arbetsrätten för de mindre företagen.
Först uppmanas parterna att lösa denna fråga avtal-
svägen. Sedan tror man tydligen inte riktigt att parter-
na kan eller vill detta. Hela frågan hänvisas nämligen
till en ny utredning. I avvaktan på detta förlorar Sve-
rige jobb som vi väl skulle behöva.
En av bovarna i detta drama är naturligtvis rän-
teutvecklingen. Även i detta avseende var Göran
Persson förut mycket stursk och utlovade lägre räntor,
bara socialdemokraterna kom till makten. Men rän-
torna är fortfarande skyhöga, farligt höga, som Göran
Persson då sade. De svenska långräntorna är ungefär
3,3 procentenheter, eller 330 punkter, högre än de
tyska. De är lika höga som för ett halvt år sedan. I går
steg de rejält efter Moody´s nedgradering av Sverige
och inför rykten om vad det andra kreditvärde-
ringsinstitutet, Standard & Poor, skulle komma att
säga. För Sveriges skull hoppas jag att räntorna nu
kommer att sjunka. Annars blir det svårt för Sverige
och för oss som bor här.
Fru talman! Budgetförslaget innehåller många be-
sparingar. De är inte fullt så omfattande som Göran
Persson har utlovat, men det är ändå en ansenlig
mängd. Jag noterar t.ex. att socialdemokraterna nu har
anslutit sig till den borgerliga regeringens Nathalie-
plan i fråga om kommunernas utveckling, av alla
områden. Prognosen för den kommunala konsumtio-
nen är att det skall vara realt oförändrade utgifter för
den kommunala konsumtionen, även om just de orden
inte används. Jag tycker att detta i sak är bra, men jag
misstänker att många socialdemokrater blir mycket
överraskade och känner sig svikna. Så länge social-
demokraterna var i opposition kritiserades jag för att
strama åt för mycket i kommuner och landsting. Ing-
var Carlsson erkände i höstens första partiledardebatt
för Bengt Westerberg att det faktum att socialdemo-
kraterna hade givit intryck av att kommunerna skulle
slippa spara var en viktig faktor i valsegern. Nu visar
sig detta vara en bluff, precis som vi i Folkpartiet
trodde. Den kommunala konsumtionen minskar lika
mycket i socialdemokraternas prognoser som med den
bogerliga regeringens politik. Under detta år, 1995,
försvinner 13 000 jobb. Under nästa år, 1996, försvin-
ner ytterligare 11 000 jobb.
Besparingslistan i övrigt innehåller tyvärr inte rik-
tigt de utlovade 20 miljarderna i "skarpa" förslag. Det
fattas ett antal miljarder som är mer av "lösa skott".
Inte heller är budgeten så framtung som man har
utlovat. I praktiken tycks genomslaget för budgetåret
1995/96 av besparingarna vara ungefär 12 miljarder
kronor, kanske något mindre. Men sedan måste man
dra ifrån 9 miljarder kronor för de nya arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna. Därför tycks genomslaget
netto för budgetåret 1995/96 begränsas till 3 miljarder
kronor. Dessutom tillkommer det egendomliga förslag
som har nämnts tidigare om att avskaffa karensdagen
i sjukförsäkringen. Detta är enligt min uppfattning
strukturellt felaktigt. Det riskerar att leda till en ny
ökning av korttidsfrånvaron och till stora problem i
fråga om produktivitetsutvecklingen i företagen.
Jag befarar, fru talman, att åtgärderna sammanta-
get är otillräckliga för den nödvändiga saneringen av
statens finanser. Mot bakgrund av att vikten av att
statsskulden skall stabiliseras senast 1998 flera gånger
understryks i finansplanen och mot bakgrund av att
Göran Persson så vältaligt talade om vikten av att man
skall sluta låna - jag önskar att han hade gjort det
också under de gångna tre åren - vill jag ställa en
fråga: Är Göran Persson beredd att återkomma till
riksdagen med ytterligare förslag om minskade utgif-
ter, om utvecklingen visar att det skulle vara nödvän-
digt? Om det skall finnas någon realism i talet om att
man inte bara skall stabilisera utan också minska
skuldkvoten blir detta självfallet nödvändigt. Är Gö-
ran Persson beredd att snabbt återkomma till riksda-
gen med förslag om ytterligare besparingar om det
skulle behövas för att stabilisera skuldkvoten?
Till sist vill jag nämna något om fördelningspoliti-
ken, som var den tredje hörnstenen i den utmålade
politikbeskrivningen. I finansplanen sägs det på flera
ställen att det långsiktigt viktigaste för en rättvis för-
delning är att man får fram nya jobb och får ordning
på statens finanser. Jag håller med om det resone-
manget. Det är alldeles riktigt, men tyvärr når rege-
ringen inte ända fram i dessa avseenden. Arbetslöshe-
ten förblir oacceptabelt hög. Också i den kortsiktiga
fördelningspolitiken finns det enligt min mening ten-
denser till brister. Tillsammans med höstens förslag
finns det en stor risk för att dessa förslag innebär en
alltför kraftig belastning på barnfamiljerna.
Riksdagen har redan beslutat om sänkta flerbarn-
stillägg, minskade bidragsförskott och slopat vård-
nadsbidrag. Nu tillkommer sänkt ersättning från för-
äldraförsäkring, sänkta barnbidrag och möjligen också
något annat.
Barnfamiljerna får därutöver precis som alla andra
familjer, ökade boendekostnader, höjda kommunal-
skatter och höjda skatter av annat slag, dvs. utöver de
åtgärder som vidtas inom familjepolitiken.
Detta finns mycket vällovligt beskrivet i en för-
delningspolitisk analys i finansplanen. Där framgår
alldeles tydligt att barnfamiljerna, särkskilt de med
många barn, belastas hårdare än andra familjer. Där-
med uppfylls i varje fall inte Folkpartiets krav på en
rättvis fördelningspolitik.
Fru talman! Regeringen säger själv att denna poli-
tik bygger på tre hörnstenar: sanering av statsfinan-
serna, bekämpning av arbetslösheten och en rättvis
fördelningspolitik. Jag tvingas tyvärr konstatera att
resultatet inte på något av dessa områden är tillfreds-
ställande.
(Applåder)

Anf. 9 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag vill i mitt första inlägg i den här
debatten, som med nödvändighet mest handlar om
siffror, ta upp en litet annorlunda tråd.
Det står på s. 4 i finansplanen: "Vägen ur den
ekonomiska krisen ställer stora krav på sammanhåll-
ning och solidaritet. Att ta Sverige ur krisen kräver ett
brett folkligt stöd".
Finns då detta stöd i dag?, blir den naturliga följd-
frågan. Jag tror inte det. Men jag är övertygad om att
det är nödvändigt att bygga upp ett sådant stöd och en
sådan sammanhållning om vi skall klara den sanering
som nu krävs. Men då måste politiken vara rättvis och
kunna förstås och omfattas av alla.
Skall vi klara välfärden måste vi alltså få en ut-
veckling med mer av jämlikhet och rättvisa, där de
hushåll och företag som bevisligen har pengar också
är med och betalar, där bankerna betalar tillbaka de
pengar de fick nu när de går med vinst, där fall-
skärmsavtalen försvinner, osv. Vi behöver alltså mer
av rättvisa och en långt vidare solidaritet.
Den politiska vänster som nu har majoriteten i
riksdagen har genomfört en bra början på en sådan
rättvisepolitik under hösten, och det är vår ambition,
Per-Ola Eriksson, att fortsätta.
Vi måste fortsätta arbetet med att få ner arbetslös-
heten, få ner underskotten, få upp jämställdheten och
envist hävda miljövärn och "gröna" lösningar. En
ambition som under valrörelsen gick under beteck-
ningen "ryck Ingvar Carlsson i vänsterarmen".
Men ställer vi krav på solidaritet och samman-
hållning måste vi också vara lyhörda för alla de
strömningar som finns i vår tid, så vi vet vad vi skall
hålla samman kring och så vi rätt förstår innebörden i
ordet solidaritet.
Parallellt med ökade sociala orättvisor tycks näm-
ligen ett nytt kvalitetstänkande växa fram.
Bland många människor, inte minst bland ungdo-
mar, finns en växande insikt om att målet med livet
inte är pengar och ökad konsumtion. Självklart ingår
ett eget arbete som en central del i våra liv, men
mycket annat är också viktigt. Vårt självförtroende
som individer växer inte i första hand av att vi köper
oss en ny Volvo eller nya märkeskläder. Många av
oss anser i stället att vi växer genom samspel med
andra människor och genom att kunna göra en per-
sonlig insats för miljön, även om det är något så en-
kelt som sopsortering och återvinning. Vi växer som
individer genom att vara skapande eller genom att
skaffa oss ny utbildning.
Jag tror att vi får se en ny utveckling där livskvali-
tet, livsåskådningsfrågor och mänsklig gemenskap får
en ökad betydelse. Kanske är det ett slags trötthet på
McDonaldskulturen, reklampåverkan och på de ena-
handa våldsfyllda TV-serierna och underhållnings-
programmens värld.
De egna upplevelserna, att leva i solidaritet, att
värna miljön och kvaliteten i livet blir viktigare än
masskonsumtion.
När kampen för allmän rösträtt växte fram i Sveri-
ge och i Europa för runt hundra år sedan fanns inte
bara en vision av att alla skulle vara lika värda och få
en röst eller att orättvisorna skulle minska. Där fanns
också drömmar och visioner om människans utveck-
ling, att bildning skulle leda fram till fria och själv-
ständiga individer.
Tanken på en för alla gemensam skola spelade en
central roll liksom folkhögskolorna. Syftet var att
bana väg för ett brett demokratiskt deltagande i det
samhällsbygge som vi alla är en del av. Att lyfta varje
enskild människa till ökat självförtroende och till
möjligheten att själv få förverkliga och forma sitt liv.
Den här andan, som fanns i den tidiga demokratis-
ka rörelsen, behövs i dag om vi skall kunna skapa
sammanhållning och brett stöd för att klara ekonomin,
men också när vi skall forma en vision för framtiden.
I tomrummet efter den moral som fanns i det
gamla Sverige, och som formats i bygemenskap och
kyrka, behövs en ny och modern moral, som upp-
muntrar samarbete och gemenskap, som uppmuntrar
och bjuder in människor till samhällsliv och politik.
Vi måste utveckla en motkraft till den normlöshet,
det konkurrenstänkande och det våld som vi dagligen
möter i TV och medier, och tyvärr också allt oftare i
verkligheten. Skolan barnomsorgen och föräldraska-
pet har en given del av ansvaret, men också vi politi-
ker måste ta vårt ansvar. Det betyder att inse att poli-
tiken handlar om livet och livets värden och att peng-
arna är medlet och inte målet.
Jag tror alltså att det är nödvändigt att vi formule-
rar nya, gemensamma samhällsmål som kan ersätta
reklamutbudets enkla men effektiva budskap: "Köp
dig fri, sköt dig själv och strunta i andra".
Det resulterar i att vi dagligen kan se att en del kan
alldeles tydligt kan sko sig genom svindlande löner
och fallskärmsavtal i mångmiljonklassen samtidigt
som andra tvingas leva på marginalen. Det är märkligt
att den som basar över breven har skyhögt mer i lön
än en lärare som ansvarar för barnens utbildning och
fostran. Riksdagsledamöter skor sig genom dubbel
bosättning samtidigt som man beslutar om nedskär-
ningar för sjuka och pensionärer. Skattesmitare, som
bevisligen är skyldiga staten, dvs. oss alla, mångmil-
jardbelopp, kan fortsätta att leva sina lyxliv med flotta
hus, bilar och lyxbåtar. De banker som fick mil-
jardstöd är inte självklart återbetalningsskyldiga, som
vi vanliga människor är när vi tar lån. Då frågar man
sig: Vad skapar allt detta för moral?
Vi måste bli tydliga; alla skall bidra, dvs. inte bara
lågavlönade, arbetslösa och sjuka, utan också
börsmäklare och direktörer, politiker, konsulter och
höga tjänstemän. Hög som låg. Alla måste visa ansvar
och solidaritet. Vår tids idoler borde vara de som
hjälper varandra, inte de som kliver på varandra.
Det här handlar om demokratins kärna. Alla
människor i Sverige skall ha rösträtt, men det räcker
inte. Vi skall ha respekt för varandra. Vi behöver
aktiva, kreativa och väl utbildade människor som kan
gå lugnt och tryggt på gatorna och som känner att vad
de säger och gör har betydelse. Männskor som sätter
kvalitet och gemenskap före kvantitet och egen till-
fredsställelse på andras bekostnad.
Vänsterpartiet har inte alla lösningar, men jag har
velat visa vad som är vår grundinställning när vi nu
tar itu med förslagen i budgeten. Jag har velat tala om
att för oss handlar inte ekonomi i första hand om
decimaler utan om makt, demokrati och jämlikhet.
Fru talman! I mitt nästa inlägg skall jag mer direkt
kommentera vissa saker i budgeten, men jag tror att
jag hinner med två kommentarer redan nu. Den ena är
att vi avvisar regeringens förslag om en generell
sänkning av barnbidraget med 125 kronor. Den andra
är att vi aldrig accepterar en sänkning av biståndet till
fattiga länder. Svältande människor har ingen
svångrem att dra åt, som biståndsorganisationen Dia-
konia så träffande har uttryckt det.
(Applåder)

Anf. 10 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Låt mig först ge en kort sakupplys-
ning till Per-Ola Eriksson. Miljöpartiet röstade inte
förbehållslöst för den socialdemokratiska regeringen.
Vi lade ner rösterna, precis som Centern gjorde.
Fru talman! Ungefär en tredjedel av statens utgif-
ter täcks i år med nya statslån. Drygt hälften av dessa
lån går till att täcka statens räntekostnader för tidigare
lån. Internationellt sett finns det knappast någon mot-
svarighet till den kraftiga svenska skuldökningen
under de senaste åren. År 1990 var den 45 % av BNP.
Nu närmar vi oss 100 %.
Det är en ohållbar situation som gör oss alla fatti-
gare för varje dag som går. Ju längre det dröjer innan
tillräckliga åtgärder sätts in, desto fattigare blir vi i
framtiden. Går det riktigt illa kan vi hamna i den
fattigdomsfälla där räntebetalningar stjäl frukterna av
allt vårt arbete och slit.
I det budgetförslag som regeringen nu lägger fram
i riksdagen blir statens underskott drygt 243 miljarder
kronor. Det är en förbättring i den meningen att
skuldökningen minskar. Avsikten är att statsskulden
inte skall öka fr.o.m. 1998, och nu sade Göran Pers-
son 1997.
Vi anser att ytterligare besparingar och budgetför-
stärkningar kan göras redan nu. Vi räknar med att
kunna lägga fram en starkare budget den 25 januari.
Därigenom bör statens räntekostnader och det all-
männa ränteläget snabbare kunna minskas till rimliga-
re nivåer än vad vi upplever i dag.
Efter en första snabbgranskning av regeringens
budgetförslag är vi i Miljöpartiet de gröna djupt be-
kymrade över inriktningen på regeringens politik.
Förslagen till besparingar i socialförsäkringarna,
folkpensionerna och barnbidragen drabbar särskilt
dem med låga inkomster. Det är just de grupper som
redan i dag har råkat värst ut. Frågan är om inte dessa
förslag är ett tecken på ett begynnande socialt haveri
för det socialdemokratiska partiet.
Åtstramningar som slår hårt mot låginkomsttagare
slår också hårt mot möjligheterna till återhämtning för
den inhemska ekonomin. De är de som har lägre in-
komster som är mest benägna att öka sin konsumtion
eftersom de har mest eftersatta behov. De som tjänar
bättre är mer benägna att öka sitt sparande eftersom
det är uppenbart att staten i framtiden inte kan ge dem
lika bra pensioner, sjukpenning, föräldraförsäkring
m.m. Därför misstänker vi att regeringens bedömning
att konsumtionen skall öka kommer på skam om vi
inte kan lossa på tumskruvarna för låginkomsttagarna.
Vi i Miljöpartiet de gröna har tidigare lagt fram
flera förslag som innebär att låginkomsttagarna un-
dantas från besparingar och att de som tjänar bättre i
stället får mindre statliga bidrag. Vi föreslår bl.a. ett
s.k. brutet tak i socialförsäkringssystemen. Det inne-
bär att ersättningsnivån på 80 % för låginkomsttagare
bibehålls men att den sänks till 40 % för den del av
inkomsten som överstiger en viss brytpunkt. I vårt
konkreta förslag ligger den på 244 000 kronor per år.
Det ger en rejäl besparing i statsbudgeten på 4,5 mil-
jarder kronor.
Varför vill ni sänka ersättningsnivån från 80 % till
75 % för dem som har det allra sämst, Göran Persson?
Varför kan vi inte i stället sänka mer för dem som har
högre inkomster och därmed betydligt bättre möjlig-
heter att klara sig? De har dessutom sparat mer.
Det är samma sak med barnbidraget. Där föreslår
regeringen en generell sänkning med 125 kronor per
barn och månad för alla. Vi föreslår i stället en höj-
ning med 250 kronor och att barnbidraget samtidigt
beskattas. Det betyder en sänkning av barnbidraget
med ca 60 kronor för normalinkomsttagaren som
enbart betalar kommunal skatt men betydligt mer för
höginkomsttagaren som även betalar statlig skatt. För
de föräldrar som har mycket låga inkomster, t.ex.
studerande, blir det en välbehövlig real höjning.
Besparingen för statskassan beräknas till drygt 2
miljarder. Det kan jämföras med regeringens generel-
la sänkning som ger 1,3 miljarder, vad jag har kunnat
utläsa. Är det inte dags för regeringen att nu vända sig
till Miljöpartiet för att uppnå en socialt och ekono-
miskt hedervärd kompromiss?
Förändringarna i statens budget måste också göras
så att en långsiktigt bättre resurshushållning uppnås.
Endast därigenom kan välståndet på sikt bibehållas.
Miljöstörningar innebär undantagslöst försämrad
resurshushållning.
Försurningen minskar tillgången och driver upp
priset på råvara till skogsindustri, byggnation och
energianvändning. Övergödning av kusterna vid Ös-
tersjön åstadkommer långsiktigt samma brister och
fördyringar när det gäller fisket. Den ökande växt-
huseffekten medför långsiktiga klimatförändringar
som hotar stora delar av världsekonomin. Allt detta är
känt och erkänt av socialdemokraterna i olika sam-
manhang. Men i det nu framförda förslaget till eko-
nomisk politik syns det inte alls, snarare tvärtom.
Denna budget är nog den sämsta miljöbudget jag
hittills sett sedan jag började i rikspolitiken för cirka
åtta år sedan. Jag upplever den som en krigsförklaring
mot miljön, miljöarbetet och den ekologiska dimen-
sionens ökande inflytande i politiken.
Nerdragningarna på miljöområdet är mycket stora
och helt omotiverade. Utlovade miljöinvesteringar
och miljöskatter saknas. T.o.m. den satsning på 200
miljoner för att förbättra inomhusmiljöer som fanns
med i Perssonplanen, som antogs för bara några veck-
or sedan, och som är så viktig för att bekämpa allergi-
er i skolor, dagis m.m., prutas med 75 miljoner, vad
jag kan se. Satsningar på synnerligen kostsamma och
miljöfientliga vägprojekt fortsätter med i stort sett
oförminskad styrka.
Allt detta betyder ökade kostnader på grund av
tilltagande miljö- och resursförstöring. Persson hem-
faller till att bygga upp en snabbt ökande miljöskuld.
Det är som om den socialdemokratiska regeringen
drabbats av en gigantisk minneslucka efter segerruset
i höstas. Hela miljöansvaret är borta. Insikten om
miljöns stora betydelse för ekonomin är borta. Tankar
på gröna nationalräkenskaper är borta. I stället har
miljöfrågorna förpassats till de marginaliserade
särintressenas värld. Måste återställaren bli ännu en
rad miljökatastrofer?
En viktig poäng när det gäller koldioxidskatten är
att den i högre grad än de höjda arbetsgivaravgifterna
drabbar de exporterande industriföretag som nu gör
stora vinster och upplever en verklig högkonjunktur. I
motsvarande mån drabbar koldioxidskatten i mindre
utsträckning än arbetsgivaravgifterna företag som
producerar för inhemsk produktion, företag som fort-
farande lever kvar i lågkonjunkturen. Det är ju dem vi
måste få fart på för att få ner arbetslösheten och få
balans i statens budget. Koldioxidskatt i stället för
arbetsgivaravgift skulle minska den tilltagande tudel-
ningen av svensk ekonomi.
Vi kommer att förslå en skatteväxling med sänkta
arbetsgivaravgifter och höjd koldioxidskatt i vår bud-
getmotion. Vi tror på att förnuftet skall segra till slut
och hoppas därför fortfarande att det skall gå att bilda
en majoritet i riksdagen för åtminstone något steg i
den riktningen under våren. Det vore onekligen intres-
sant att få veta vad Göran Persson tänker om en sådan
skatteväxling i dag.
En given besparing i den offentliga sektorn, som
säkert många hade väntat sig i årets budget, gäller
försvaret. Men det visar sig att det blir en ökning där,
låt vara med enbart ca 700 000, men dock. En ner-
dragning med ett antal miljarder hade varit på sin
plats. Här finns goda möjligheter att minska slöseriet i
den offentliga sektorn för dem som brukar plädera för
det.
Varför, Göran Persson, skall vi tvingas låna
mångmiljardbelopp i utlandet för att upprätta ett i
förhållande till vår befolkning mycket omfattande
militärt försvar?
Fru talman! Vi i Miljöpartiet de gröna ser nu fram
emot en spännande vårsession där vi hoppas kunna få
riksdagen att förbättra åtskilliga punkter i regeringens
budgetförslag för en bättre miljö, för större social
rättvisa i besparingarna och för att stimulera en bättre
tillväxt i näringslivet och ökad sysselsättning.
Låt mig ställa en sista fråga till Göran Persson om
arbetslösheten. Varför vägrar ni så konsekvent att
sänka normalarbetstiden? Det skulle ju ge flera jobb,
och det skulle ge större rättvisa på arbetsmarknaden.
Vad har ni emot fler jobb och större rättvisa?
(Applåder)

Anf. 11 MATS ODELL (kds):
Fru talman! Så har då regeringen Carlssons första
budget sett dagens ljus. Spänningen har varit stor.
Skulle regeringen verkligen leverera den politik som
ger det förtroende som får ned räntorna och som där-
med får fart på hemmamarknaden och jobben? Jag
vill gärna ge Göran Persson erkännandet att det visst
är en kraftfull åstramning som läggs fram här i dag.
Men huvudfrågan är: Räcker det med de bespa-
ringar som läggs fram? Svaret på den frågan måste,
tyvärr, bli nej framför allt på grund av den i övrigt
tillväxthämmande politik som regeringen bedriver.
Problemet med den här budgeten är nämligen -
förutom att besparingarna inte räcker - att den är full
av motsägelser som vittnar om att regeringen helt
enkelt saknar en långsiktig och konsistent ekonomisk
strategi för att åstadkomma nya jobb i näringslivet
och därmed tillräcklig tillväxt och budgetbalans.
Profilen på budgetförstärkningarna är delvis orätt-
färdig. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna
och barnfamiljer med många barn drabbas och får dra
ett oproportionerligt stort lass. Även om alla får vara
med och dra det här lasset får nämnda grupper ta en
alldeles för stor del av bördan.
Ytterligare ett exempel på felaktig fördelningspo-
litik är när regeringen plötsligt genom att ta bort ka-
rensdagen i sjukförsäkringen vill införa vad som i
praktiken blir en ny och kostnadskrävande reform för
oss som huvudsakligen är friska och arbetsföra. Detta
skall finansieras genom sänkta ersättningsnivåer för
dem som är sjuka under en längre tid, för de långtids-
sjuka. För oss kristdemokrater är det omvända det
naturliga: ett visst mått av självrisk, ett högkostnads-
skydd och en rimlig ersättning för den som blir lång-
varigt sjuk.
Varför, Göran Persson, skall nu de långvarigt sju-
ka betala denna reform för oss som huvudsakligen är
friska och arbetsföra? Det är en i alla avseenden fel-
aktig, kontraproduktiv och fullständigt opåkallad
reform.
Den terräng som Sveriges ekonomi måste igenom
för att komma i balans är numera känd, även för dem
som valt att anträda färden blundande. Det är glädjan-
de att även Vänsterpartiet nu börjar inse vart resan
med Moder Svea borde gå. Men den karta som fi-
nansministern håller i ena handen är oroväckande
gammal. Och den kompass som han har i andra han-
den visar käpprätt åt skogen.
Utsikterna att nå det uppsatta målet - ekonomisk
balans - blir inte bättre av att färden startas genom att
sällskapet vrider klockan tillbaka och sedan tar sig ett
oroväckande stort antal återställare enligt just det
recept som sedan början av 70-talet har fått svensk
ekonomi ur balans.
Under det senaste året har vi fått en mängd positi-
va signaler i ekonomin - även om arbetslösheten
fortfarande är alldeles för hög, med de allvarliga so-
ciala följder som detta får för de arbetslösa och deras
familjer.
Utan tvekan befinner vi oss nu i en uppåtgående
konjunktur. Det beror självklart på den internationella
situationen men också, och inte minst, på de struktu-
rella reformer som den förra regeringen genomförde
och som skapade bättre förutsättningar för en optimal
utdelning av den kommande högkonjunkturen.
Sedan det socialdemokratiska regeringstillträdet
har dock flera ideologiskt betingade åtgärder vidtagits
som utan tvekan kommer att försämra förutsättning-
arna för en fortsatt uppgång och som faktiskt riskerar
att bryta den här uppgången i förtid.
Under hösten har man genomfört skattehöjningar
om inte mindre än 50 miljarder kronor, varav ungefär
30 miljarder kronor är direkt riktade mot arbete. Ar-
betsrätten har återställts, något som försvårar nyan-
ställningar. Straffbeskattningen av riskvilligt kapital
som satsas i företagen har återinförts. Kvittningsmöj-
ligheterna för förluster i nystartad verksamhet har
slopats osv. De ideologiska glasögonen har suttit
verkligen fast på finansministerns näsa. Det är svårt,
för att inte säga omöjligt, att se hur dessa beslut nå-
gonsin kommer att skapa nya jobb.
Fru talman! När vi sedan kommer till de antagan-
den som regeringens prognoser för tillväxt vilar på är
det sannerligen en stor och allomfattande optimism
som har präglat sinnet. Man förutsätter sänkt sparkvot
- från 8,5 % under 1994 till 4,9 % under 1996. Och
hokus pokus möjliggörs då denna frikoppling av den
privata konsumtionen från den disponibla inkomsten.
Exempelvis får vissa barnfamiljer 1998 sänkt disponi-
bel inkomst med upp till 10 %.
Göran Persson är också bekymrad över det höga
sparandet och vill att det skall minska. Men proble-
met, Göran Persson, är inte att vi sparar för mycket av
de inkomster som vi har, utan problemet är de in-
komster som vi inte har - det som det svenska folk-
hushållet har gått miste om på grund av decennier av
felaktig ekonomisk politik.
Varje svenskt hushåll skulle i år ha haft ungefär
150 000 kr mer i inkomster om Sverige sedan 1970
hade haft samma ekonomiska utveckling som resten
av OECD-området haft. Sedan dess har land efter
land passerat Sverige i inkomstligan.
Den här utvecklingen har vi fått på grund av den
tidigare förda ekonomiska politiken med ökade regle-
ringar, en snabbare ökning av de offentliga utgifterna
än jämförbara länder, ett stigande skattetryck, höga
skattekilar, dåligt företagsklimat samt bristande kon-
kurrens och valfrihet. Det är denna utveckling som vi
i förra regeringen aktivt arbetade för att vända i syfte
att skapa förutsättningar för en god och uthållig till-
växt. Nu vill ni återställa till det gamla.
Fru talman! Intrycket av den budgetproposition
som bordläggs i dag blir att det är fråga om ett motsä-
gelsernas dokument. Den socialdemokratiska rege-
ringens högra hand tycks knappast ha en aning om
vad den vänstra sysslar med. Låt mig ta några exem-
pel.
När det gäller sysselsättningen har regeringen,
som jag tidigare sade, genomfört en rad åtgärder som
försämrar möjligheterna till nya jobb. Det här vill
man nu kompensera genom dels en rad budgetfinan-
serierade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels en
omfattande skattesänkning, som flera talare här varit
inne på, för dem som nyanställer registrerat arbetslö-
sa. En skatterabatt på 7 miljarder kronor skall - hör
och häpna! - ge 110 000 nya jobb. Det är en ganska
intressant motsägelse. Göran Persson har ju först
drivit igenom en höjning av skatter och avgifter på
arbete med fyra gånger så mycket - alltså 30 miljar-
der kronor.
Jag måste ställa en fråga till Göran Persson i den-
nes egenskap av f.d. skolminister: Om 7 miljarder
kronor i sänkt skatt på arbete ger 110 000 nya jobb,
hur många jobb försvinner då om skatten och avgif-
terna på arbete höjs med 30 miljarder kronor? Om vi
gör samma antagande, dvs. att 7 miljarder kronor ger
110 000 nya jobb, får jag vid en enkel överslagsbe-
räkning fram att ungefär 450 000 jobb skulle försvin-
na. Detta kan vara något halsbrytande, men det ger i
alla fall en indikation på att den ena handen inte vet
vad den andra gör.
Fru talman! Det är sannerligen inte lätt att se någon
logik i den här samlade politiken. Vi kristdemokrater
avser därför att senare återkomma i vårt budgetalter-
nativ. Men jag kan redan nu konstatera att volymen på
Göran Perssons samlade budgetförstärkningar är såväl
otillräcklig som felbalanserad. En alltför stor andel
utgörs av skattehöjningar. Åtstramningarna har en
felaktig fördelningsprofil, även om alla drabbas. Vi
kristdemokrater konstaterar också att flera av de be-
sparingar som föreslås är, enligt vårt förmenande,
direkt orättfärdiga. En alltför stor andel tas ut på de
ekonomiskt sämst ställda pensionärerna och barnfa-
miljerna. Samtidigt dras biståndet till de allra fattigas-
te på vår jord ned på ett sätt som vi inte kan acceptera.
Framtiden har inga lobbyister, sade Göran Pers-
son. Fru talman! Vi kristdemokrater kommer att fort-
sätta att driva internationell solidaritet. Barnen i u-
länderna kommer tydligen att kräva allt kraftfullare
lobbyister i denna kammare i framtiden.
(Applåder)

Anf. 12 Finansminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är väl känt att det är svårt att för-
lora val. Jag har varit med om det. Alla ni som sitter
här har väl också upplevt det. Det är särskilt svårt att
förlora ett val för den som anser sig ha haft ansvar för
politiken, därför att det trots allt är en betygsättning
som väljarna har utdelat. Den bitterhet som man kan
spåra i några av inläggen över att den socialdemokra-
tiska regeringen nu gör vad tidigare regeringar borde
ha gjort kan möjligen förklaras av det faktum att det
är svårt att förlora ett val.
Men låt mig säga på en gång att den kritik som
formuleras i svepande termer om att vi inte skulle
göra tillräckligt mycket, den tar jag gärna till mig.
Lars Tobisson, Anne Wibble, Mats Odell, ni som
påstår att regeringen inte sparar tillräckligt mycket,
upp till bevis!
Ni som dessutom kombinerar det påståendet med
att vi har höjt skatterna för mycket, nåväl, ersätt skat-
tehöjningarna med ytterligare besparingar! Men se till
att det blir gjort senast vid det tillfälle då ni avlämnar
era motioner. Ni skall inte smita undan en gång till.
Det gjorde ni när ni satt i regeringsställning. Nu sitter
ni i opposition, i en riksdag som verkar mer splittrad
än någonsin. Smit inte den här gången, utan ta ansvar
för det ni säger, om ni verkligen menar att vi borde
spara mer! Se då till att förslagen redovisas.
Jag ser fram emot, fru talman, den kraftfulla sam-
ling som Per-Ola Eriksson utlovade. Han skall i egen-
skap av finansutskottets vice ordförande nu samla de
borgerliga, som under Per-Ola Erikssons ledning
uppenbarligen skall lansera ett alternativ till rege-
ringspolitiken. För att tala med en gammal folkparti-
ledares ord, Per-Ola Eriksson: Lycka till!
Om Per-Ola Eriksson skall vara den som anslår
tonen i det arbetet måste jag säga att jag blir något
bekymrad, för maken till den hållningslöshet som han
redovisade i talarstolen har jag svårt att se. Inget av
det regeringen gör i form av besparingar fann nåd
inför hans ögon. Det var fel, det var dråpslag, det var
för litet.
Sedan avslutade han med det magnifika konstate-
randet att Centern konstruktivt skall pröva alla rege-
ringens besparingsförslag, och så passade han på att
smyga in, och dessutom samla den borgerliga opposi-
tionen till ett alternativ. Det krävs, Per-Ola Eriksson,
litet mer substans och litet mer av kraft och hållning
om det skall vara möjligt att lansera det projektet.
Men, som sagt var, försöka duger. Lycka till!
Det har rests några frågor. Låt mig svara på ett par
av dem. Jag tror att det var Lars Tobisson som fråga-
de: Är Göran Persson nöjd med arbetslöshetstalet?
Kommer LO att vara nöjd med arbetslöshetstalet?
Lars Tobisson kunde retoriskt ha slungat frågan
vidare ut i denna kammare och sagt: Är riksdagen
nöjd med en arbetslöshet som 1998 totalt fortfarande
ligger kvar på uppemot 10 %? Fråga mig, fråga rege-
ringen, fråga LO, fråga riksdagen - alla kommer att
svara nej på frågan.
Det finns något slags intellektuell låsning när vi nu
diskuterar budgetförslaget. Den är av det slaget att
man tycks betrakta det här som det enda som rege-
ringen har möjlighet att göra under mandatperioden
som ligger framför oss. Det vi redovisar i det här
förslaget är att vi med de här åtgärderna, givet en
måttlig tillväxt, givet ett försiktigt ränteantagande,
enligt de kalkyler vi i dag förfogar över kommer att få
en öppen arbetslöshet som ligger kvar över 6 %, en
total arbetslöshet som går under 10 %. Men är vi
nöjda med det? Ingen i den här församlingen kommer
att vara nöjd med det.
Men om vi skall lyckas att pressa ned arbetslöshe-
ten ytterligare krävs det faktiskt också att vi får en
avtalsrörelse i vår som fungerar och som tar sin del av
ansvaret. Det krävs en riksdag som orkar fatta de
svåra besluten, gärna med mer av besparingar, om
man vill.
Kommer vi dithän skapar vi oss i samma ögon-
blick ett ökat handlingsutrymme, ger ökad trovärdig-
het åt finanspolitiken och kan mycket lätt växla in på
en högre tillväxtbana. Det redovisas också i den pre-
liminära nationalbudgeten vad den resulterar i om vi
når 3 % i tillväxt. Då handlar det om andra arbetslös-
hetstal, snabbare stabilisering av statsfinanserna och
bättre utfall på i stort sett alla de komponenter vi
mäter. Men det krävs att riksdagen klarar sitt, att
parterna klarar sitt och att vi inte fastnar i något slags
diskussion om att vi egentligen borde ha gjort något
annat.
Ingen är nöjd med en arbetslöshetssituation av det
slag som redovisas i medelalternativet i den prelimi-
nära nationalbudgeten. Men det är icke regeringens
enda möjlighet under mandatperioden. Och det är icke
enbart regeringen som har ansvar för att landet tas ur
krisen. Det är ett gemensamt ansvar för regering och
riksdag och icke minst för arbetsmarknadens parter.
Anne Wibble tog upp en diskussion om kommu-
nerna. Låt mig säga att det kan tyckas som att hon där
har en poäng. För övrigt vill jag säga att jag satte
värde på att Anne Wibble uppskattar att vi har tagit
krafttag.
Den kommunala ekonomin, Anne Wibble, kom-
mer att dömas av slutligt i kompletteringspropositio-
nen i april, då regeringen också räknar med att presen-
tera ett förslag till kostnadsutjämning och inkomstut-
jämning kommunerna emellan som kan accepteras av
en riksdagsmajoritet.
I det här sammanhanget har vi icke gjort någon-
ting annat än att i de preliminära försörjningsbalan-
serna räkna ner den kommunala konsumtionen på
sådant sätt att vi därigenom, innan vi har antagit
kompletteringspropositionen, inte bidrar till någon
ytterligare "push" uppåt i tillväxten.
Till skillnad från tidigare kalkyler har vi räknat
oerhört pessimistiskt och lågt på tillväxttalet. Vi hade
kunnat sätta noll eller plus ett på kommunerna och
sedan kommit tillbaka med de konkreta besluten i
april månad. Men vi valde den här metoden. Hade vi
satt noll hade tillväxten kunnat lyfta med ytterligare
några tiondelar, hade vi satt plus ett med ytterligare
några tiondelar.
Men riksdagens behandling av besparingsbetinget
avgör ju regeringens utrymme att ge den kommunala
ekonomin det stöd som den behöver för att klara sin
uppgift när det gäller vård, omsorg och utbildning.
Orkar inte riksdagen ta hem besparingarna, har rege-
ringen naturligtvis ett mindre utrymme i april månad
för att stötta den kommunala sektorn. Detta återstår,
och den frågan är härmed för kammaren redovisad.
Det har tagits upp också en del andra frågeställ-
ningar som jag tycker skulle vara värda en ingående
diskussion, men tiden medger det inte. Låt mig bara
säga att de som tror att de insatser i form av inställ-
ningsstöd som vi gör för att nu fullt ut ta till vara
konjunkturuppgången skulle på något sätt vara inkon-
gruenta med den långsiktiga politiska inriktningen
faktiskt inte har sett att det är fråga om en tidsbegrän-
sad inriktning. De grundläggande skattehöjningarna
ligger kvar, och våra stabiliserande åtgärder kommer
att verka under perioden fram till 1998.
Vi vill i nuvarande konjunkturläge med tanke på
de kraftiga åtstramningar som vi rent allmänt gör
gärna ge ett stöd till den som nyanställer, och det skall
vara kraftfullt. Men vi räknar inte alls med att, som
Mats Odell trodde, 7 miljarder ger 110 000 nya jobb.
110 000 anställningar berörs av denna stödform, och
det beräknas att detta skall motsvara 7 miljarder i
budgethänseende. Att det skulle ge 110 000 tillkom-
mande jobb är självfallet en total missuppfattning.
Men den kan man naturligtvis ha överseende med
med tanke på den korta inläsningstid som riksdagens
ledamöter har haft.
Det är viktigt för oss att säga att vi inte är nöjda
med ett arbetslöshetstal som ser ut som det gör. Sam-
tidigt är det viktigt att understryka att den frågan icke
hanteras av riksdagen och regeringen ensamma. För
detta krävs också parternas medverkan.

Anf. 13 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Göran Persson är alldeles uppenbart
stolt över vad han har åstadkommit i finansplanen,
men känns det inte litet dåligt att inte kunna redovisa
tillväxt över 3 % något år under konjunkturcykeln?
Jag påminde om nedjusteringen från 3,4 % i novem-
berpropositionen. Jag skulle också ha kunnat gå till-
baka till den sista socialdemokratiska motionen under
oppositionåren, från maj i år, där man uttalade sig om
vad som skulle ske när man skulle komma i rege-
ringsställning. Man ansåg sig då kunna utlova en
produktionsökning om 4½ % år 1995.
Jag har nu förstått av finansministerns svar på min
fråga att han inte är nöjd med den höga arbetslöshe-
ten. Jag skulle då vilja ställa min fråga så här: Kan en
socialdemokratisk finansminister sitta kvar, om under
de närmaste två åren den totala arbetslösheten ligger
ett gott stycke över 10 % eller om den öppna arbets-
lösheten förblir över 6 %? Det var ju inte det som
ställdes i utsikt när man före valet förklarade att man
satt inne med kunskaper och färdigheter som snabbt
skulle föra ned arbetslösheten till traditionellt låg
nivå.
Göran Persson vill helst inte debattera innehållet i
den ekonomiska politiken. Han diskuterar inte den
kritik och de farhågor som framförts från ansedda och
rimligen opartiska bedömare som OECD och Moo-
dy´s. Man skall också komma ihåg att deras invänd-
ningar inte är beroende av om de till alla delar har
förstått att uppfatta och uppskatta alla detaljer i den nu
framlagda finansplanen. Deras oro gäller inte så
mycket de närmaste åren som den tidpunkt - kanske
1996 eller 1997 - då konjunkturen har toppats och vi
går mot en ekonomisk försvagning med fortsatt
mycket hög arbetslöshet och stort budgetunderskott.
Jag har ju tidigare ifrågasatt antagandet att en
sänkt sparkvot skulle hålla den privata konsumtionen
uppe. En annan uppgift i finansplanen som förvånar
mig är att regeringen räknar med en så liten förbätt-
ring av produktiviteten i näringslivet. Men som jag
tidigare sagt är låg produktivitet enda chansen att
förena långsam tillväxt med en åtminstone något
minskad arbetslöshet.
Finansministern svarade inte på min fråga om
syftet med att slopa karensdagen är att med en ökad
sjukfrånvaro skapa behov av flera anställda, alltså att
försämra produktiviteten. Inser inte finansministern
att vi i syfte att bevara och förbättra Sveriges konkur-
renskraft bör ta till vara varje möjlighet att tvärtom
förbättra produktiviteten, även om det skulle medföra,
som skedde under de borgerliga åren, att viss dold
arbetslöshet blir öppen?
Vad förslaget om anställningsrabatten beträffar
kan man konstatera att det inte precis har imponerat
på de arbetsgivare som skall dra nytta av denna. De
har ju överlag hänvisat till att det skulle ha varit
mycket bättre om man avstått från de återställningar
som har skett på arbetsrättens område.
Trots att det här rör sig om en skattesänkning, är
detta inte något som vi moderater förespråkar. I vårt
budgetalternativ blir det en mera generell säkning av
skatteuttaget, och den är permanent och inte bara
tillfällig, något som Göran Persson nyss ville fram-
ställa som fördelaktigt.
Göran Persson är stolt över att nu kunna redovisa
besparingar. Jag vill därför be honom slå upp sidan 58
i finansplanen. Av tabellen där kan man utläsa att
mellan innevarande budgetår och tolvmånadersperio-
den 1995/96 ökar statens utgifter med 1 miljard me-
dan statens inkomster under samma period stiger med
38 miljarder. Det illustrerar att det socialdemokratiska
saneringsprogrammet är framtungt bara i den mening-
en att man satsar på snabba skattehöjningar och andra
återställningar. Syftet med denna uppläggning sägs
vara att genomföra den nödvändiga saneringen av
statsfinanserna på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt,
men återgången till högskattepolitik tillsammans med
pågående återregleringar av arbetslivet får till följd att
regeringen förstör existerande jobb och försvårar
tillkomsten av nya. Självfallet bromsar detta tillväx-
ten, inte minst inom den privata tjänstesektorn. Alla
tycks nu inse att det är där som expansionen måste
ske.
Göran Persson förbigick min kritik mot tanken att
socialisera småföretag med pensionspengar. Jag hade
inte väntat mig något annat. Men är det inte skenhe-
ligt i överkant att bekymra sig för de mindre företa-
gens försörjning med riskkapital sedan man just klippt
till med kraftiga skattehöjningar på företagande och
kapitalbildning i näringslivet? Tror verkligen Göran
Persson - det är min stående fråga - att höjda skatter
på sparande och företagande skall kunna leda till fler
jobb ute i produktionen?
Slutligen återkommer jag till statsministerns ny-
årslöften. Sådana brukar utmärkas av att vara förhas-
tade, varför de snabbt överges. Den största insats som
Göran Persson nu kan göra för att undanröja tvivlen
på regeringens ekonomisk-politiska trovärdighet är
faktiskt att dementera Ingvar Carlssons utfästelser att
det härefter skall vara slut på alla obehagliga beslut.
Jag fäste mig vid följande formulering i inledning-
en av finansplanen: "Regeringen kommer att följa
utvecklingen noga och är beredd att vidta åtgärder för
att saneringen av statsfinanserna skall lyckas och att
förutsättningarna för ökad sysselsättning och minskad
arbetslöshet upprätthålls." Är detta i själva verket,
Göran Persson, den brasklapp som skall åberopas mot
LO, när det senare visar sig att hittills presenterade
åtgärder varit otillräckliga och fel avvägda? Kan det
bli utgångspunkten för att socialdemokraterna omprö-
var och överger sin tillväxtbromsande och jobbförstö-
rande politik?

Anf. 14 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Jag skall börja med att ge Roy Ottos-
son rätt på en punkt: Det är riktigt att Miljöpartiet lade
ned sina röster vid valet av statsminister. Men bäste
Roy Ottosson! Man kommer inte ifrån att Miljöpartiet
sade att det var bättre med en socialdemokratisk re-
gering inom exempelvis miljöområdet än med fyrpar-
tiregeringen.
Man hade stora förväntningar på socialdemokra-
terna och pekade under hela valrörelsen 1994 ut just
Ingvar Carlsson som en lämplig regeringsbildare. Nu
ser vi vad det var värt på miljöområdet. Vad säger
Miljöpartiet: Blev det bättre nu? Blev det en mera
reforminriktad miljöpolitik? Svaret är enligt mitt sätt
att se nej. Det tidigare så progressiva Miljödeparte-
mentet har nu reducerats till att bara syssla med ned-
dragningar och åtstramningar och att lägga miljöarbe-
tet i träda. Det var väl inte det som Roy Ottosson
önskade av en ny regering.
Göran Persson valde den enkla retoriken i sitt anfö-
rande. Det brukar ju Göran Persson ofta göra. Han
sade att vi var bittra, och han kallade kritiken av re-
geringens politik för bitterhet. Det där är för enkelt,
Göran Persson. I så fall var den tid då Göran Persson
satt i opposition överfylld av inte så litet socialdemo-
kratisk bitterhet.
Göran Persson försöker ge sken av att bara han har
förstått nödvändigheten av att få balans i statens fi-
nanser, hejda ökningen av statsskulden och att minska
låneberoendet. Den som är i skuld är inte fri, sade
Göran Persson. Jag säger inte emot Göran Persson på
den punkten. Men nu vill regeringen ge sig ut på den
internationella lånemarknaden och skuldsätta Sverige
- inte låna hemma utan låna mer utomlands.
Under slutet av 70-talet och början av 80-talet
hette det från Socialdemokraterna att Sverige inte
skulle göra sig beroende av de internationella banki-
rerna. Nu vill just Göran Persson att Sverige skall ta
hjälp av de internationella bankirerna. Det som enligt
Socialdemokraterna var fel förr är rätt nu. Det är
ibland svårt att hänga med.
Göran Persson har som finansminister ett viss in-
flytande inom banksektorn i Sverige. Jag vill åter-
komma till problemet med det höga ränteläget. Skat-
tebetalarna har genom de statliga insatserna deltagit i
arbetet med att rädda bl.a. Nordbanken. Tyvärr får
svenska folket betala för finanskrisen en gång till på
grund av det orimliga räntegapet i bankerna.
Nordbanken är i dag en frisk bank med en kapital-
täckningsgrad som är långt utöver erforderliga 8 %.
Enligt den senaste rörelserapporten från Nordbanken,
som omfattar januari till september 1994, redovisar
banken en kapitaltäckningsgrad på 11,3 % - vida
överlägset de enligt lagen erforderliga 8 %. Det vore
intressant om finansministern kunde beröra och redo-
göra för hur han ämnar utöva sitt statliga ägaransvar
för Nordbanken så att banken medverkar till att räntan
pressas ned. Ibland brukar Socialdemokraterna säga
att de statliga företagen skall föregå med gott exem-
pel. Vad vill Göran Persson göra åt detta viktiga om-
råde?
Göran Persson varnar för att de som nu protesterar
mot besparingar inte skall tas på allvar. Han avser
med andra ord barnfamiljerna och de arbetslösa ung-
domarna som nu saknar ekonomisk trygghet när den
allmänna arbetslöshetsförsäkringen avskaffas. Under
tiden 1991-1994 var Socialdemokraterna inte sena
med att livligt applådera de som demonstrerade mot
besparingar och försämringar, t.ex. a-kassan. Då hade
kritikerna och demonstranterna rätt. Nu har kritikerna
devalverats till lobbyister. Mamman och småbarns-
föräldern med två tre barn har blivit en lobbyist som
man inte skall ta hänsyn till när de springer i riksda-
gens korridorer.
I finansplanen på sidan 54 redovisar Göran Pers-
son för att just två trebarnsföräldrarna är de som
drabbas hårdast. Det är de som har svårast att få hus-
hållskassan att gå ihop.
Visst behövs det besparingar. Jag och vi från
Centerns sida inser vikten av och kommer självklart
att acceptera många av de besparingar som regeringen
har föreslagit. Men, Göran Persson, man skall inte
sätta in stöten mot de grupper som i dag har svårt att
få hushållskassan att gå ihop och att få pengarna att
räcka till.
Göran Persson har försökt att göra ett nummer av
min roll som vice ordförande i finansutskottet. Men
hans anföranden tidigare i dag har gått ut på att rege-
ringen skall få hjälp att få ordning på ekonomin. Hjälp
regeringen genom att ställa upp, och hjälp regeringen
att genomföra besparingar och att lägga fram alterna-
tiv. Denna vädjan om hjälp behöver Göran Persson.
Jag tror att den tidigare trånande vänsterpartistiska
Gudrun Schyman inte räcker till.

Anf. 15 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det var mycket fascinerande att höra
Göran Persson uttala sig om kommunerna. Det var
fascinerande men alldeles obegripligt. Det var tydli-
gen en öm tå. Det mest begripliga var väl möjligen att
kommunerna inte får veta något om hur mycket peng-
ar de skall få för 1996 förrän senare under våren. Det
är väl ingen hemlighet. Det har sagts många gånger
tidigare.
Men jag talade om 1995. Det är nu. Vi har från
Folkpartiets sida under flera tillfällen under hösten
försökt att få en diskussion med finansministern om
1995. Kommunernas utgifter har redan nu ökat på
grund av de skatter och andra pålagor Göran Persson
har förelagt riksdagen och som riksdagen snällt har
beslutat om. Det framgår också mycket tydligt i re-
dovisningen från Kommunförbunden och i den revi-
derade nationalbudgeten att kommunernas utgifter för
konsumtion ökar på grund av t.ex. de höjda arbetsgi-
varavgifterna men också pensionsavgifter och liknan-
de som beslöts i höstas. Min fråga gällde, och diskus-
sionen före och efter valet om vad Socialdemokrater-
na hade utlovat, inte om kommunerna skulle få mind-
re pengar. Det som många socialdemokratiska väljare
har väntat sig är att kommunerna skulle få mera peng-
ar. Det var det som Ingvar Carlsson erkände var en
viktig faktor i den socialdemokratiska valsegern.
Många har fått det intrycket. Nu säger Göran Persson
indirekt att det är inte nog med en minskning av peng-
arna. Om riksdagen inte accepterar alla de besparings-
förslag som har lagts fram nu, får väl Göran Persson
ta de pengar som fattas från kommunerna. Det låter
som ett indirekt hot att ytterligare ta pengar från
kommunerna. Jag tycker att det vore på sin plats att
Göran Persson ville ta tillfället i akt att klarlägga vad
som gäller i fråga om ekonomiska villkor för kommu-
nerna. De är en oerhört väsentlig del av det svenska
samhället och svarar för en mycket betydande om-
fattning av den faktiska grundläggande välfärdspoliti-
ken för de enskilda hushållen. Att inte vare sig hushål-
len eller kommunalt engagerade politiker skall veta
något om förutsättningarna strider mot all rim och
reson.
Jag frågade Göran Persson om han ville försäkra
riksdagen att om det skulle behövas för att stabilisera
statsskulden skulle han vara beredd att återkomma
med nya besparingsförslag. Det är klart att denna
fråga har en vikt mot bakgrund av statsministerns och
LO:s uttalande om att det inte skall bli några fler
besparingar under denna mandatperiod. Jag vill veta
om finansministern står fast vid det som sägs i fi-
nansplanen, nämligen att skulden måste stabiliseras
och därefter gärna minska skuldkvoten. Det handlar
inte om att någon tycker eller inte tycker att vi skall
spara mer eller mindre. Som Göran Persson själv
anförde i ett ganska kraftfullt inledningsanförande om
vikten av att inte låna, handlar detta om att vi faktiskt
måste göra det. Där vill jag tolka finansplanen posi-
tivt, så till vida att Göran Persson är beredd att åter-
komma om det behövs fler besparingar. Då måste han
dementera statsministerns uttalande. Detta skapar
betydande oro.
Fru talman! Den viktigaste frågan är ändå jobben. Det
allvarliga läge som nu regeringen själv erkänner att
man bidrar till, är att efter denna mandatperiod räknar
man med att 10 % av arbetskraften kommer att vara
utan jobb. Det är en sak att Göran Persson säger att
han inte är nöjd med utvecklingen. Det får vi verkli-
gen hoppas att han inte är. Men han sitter som ansva-
rig minister. Han måste ju göra något. Den intressanta
frågeställningen är följande. Han ser att dessa tenden-
serna finns i prognoserna, och han är inte nöjd med
utvecklingen. Nåväl. Men sedan då? Sedan sitter han
med armarna i kors och säger att det inte går eller är
för svårt, eller så säger han att vi måste vänta på av-
talsrörelsen för att sedan kanske göra något. Jag tror
att detta är en alldeles felaktig strategi. Därigenom
riskerar man ju att medverka till ökad osäkerhet, som
är det mest störande som vi kan ha för den svenska
ekonomins utveckling.
Det jag efterfrågar är att finansministern, i de pro-
positioner som han lägger fram för riksdagens besluts-
fattande, talar om vilka beslut som han tycker att vi
skall fatta här i riksdagen för att nå en utveckling som
är positiv för arbetsmarknaden och som skapar många
nya jobb. Från Folkpartiets sida kommer vi att lägga
fram omfattande förslag på den politik som vi menar
behövs för att få fram alla de nya jobben.
Fru talman! Eftersom Göran Persson är så miss-
nöjd med sin egen politik och dess resultat vore det
mest optimistiska att få en konstruktiv diskussion om
Folkpartiets förslag om bättre villkor för företagande
och företagare. Det är nämligen det som är nödvän-
digt för att få fram de nya jobben.

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tänker hålla mig till några fler ra-
der i budgetpropositionen än tidigare.
Vänsterpartiet är i stort överens med regeringen
om inriktningen av den ekonomiska politiken. Vi är
överens om målet för statsskuldens stabilisering. Men
vi vill också den här gången ha en helhetsuppgörelse
om budgeten. Vi vill också ha en långsiktig uppgörel-
se eftersom vi är övertygade om att ett stabilt samar-
bete mellan regeringen och Vänsterpartiet, under hela
mandatperioden, kan ge just de fasta spelregler som
naturligtvis företag, men kanske framför allt enskilda
individer, behöver. Vi alla måste veta hur det skall bli
framöver med såväl barnbidrag och skatter som pen-
sioner. Vi alla måste kunna planera vår ekonomi.
Hoppande majoriteter i riksdagen skadar ekonomin
och förtroendet för riksdagen långsiktigt, även om det
tillfälligt kan rädda enskilda förslag.
Vi i Vänsterpartiet är därför beredda att återigen
sätta oss i samtal med regeringen för att söka kon-
struktiva lösningar. Vi tycker oss ha bra erfarenheter.
Kortsiktigt gäller det besparingarna inom familjepoli-
tiken. Men också mer långsiktiga framtidsfrågor
måste få sin lösning under mandatperioden. Jag tänker
då på arbetstidsfrågan och frågan om skatteväxling.
Långsiktigt måste vi nog diskutera ett nytt enhetligt
socialförsäkringssystem som är heltäckande, lättbe-
gripligt och hållbart.
Den viktigaste delen i budgeten gäller arbetslös-
hetsbekämpningen. Vi anser att målet måste sättas
högre; det bör vara närmare 5 % än 6 % år 1998. Vi
ser positivt på att vi fått gehör för en omläggning av
arbetsmarknadspolitiken, en omläggning som betyder
att vi går från passiva åtgärder till aktiva. Det är bra
att regeringen satsar på att få in arbetslösa i ordinarie
arbeten och i utbildning. Det är bra att långtidsarbets-
lösa prioriteras genom rekryteringsstöd och att nyan-
ställningar prioriteras genom reducering av de sociala
avgifterna. Naturligtvis finns det tveksamheter till
enskilda förslag, men inte heller vi i Vänsterpartiet
har hunnit läsa igenom allt.
Vi är fortfarande helt övertygade om att ekonomin
i stort och både arbetande och arbetslösa skulle ha
mycket att vinna på sex timmars arbetsdag. Vi ser
alltså fram emot den utredning som nu kommer.
De flesta nya jobben måste förmodligen skapas
inom den privata sektorn, men det är också nödvän-
digt att stödja kommunala arbeten. Över 40 000
kommunanställda är uppsagda och går på utbildning.
Vi har föreslagit ytterligare förstärkningar till den
kommunala sektorn genom en kommunakut för att
stoppa uppsägningar. Det handlar om att försvara
kvaliteten i verksamheterna och det handlar om att
försvara kvinnojobben - det är inte minst viktigt.
Vad vi i Vänsterpartiet nästan helt och hållet sak-
nar är satsningar på miljöområdet. Vi vill inte se någ-
ra som helst nedskärningar på vare sig miljöforskning,
stöd till miljön i Östeuropa, insatser för Östersjön,
avfallsforskning eller någonting annat. Tvärtom, Gö-
ran Persson, här behövs ökade satsningar! Vi vet att
sådana anslag skapar gröna jobb, något som vi alla
faktiskt vill ha.
Det positiva i budgeten är förslaget om 30 % för
miljöinvesteringar. Det är ett bra förslag. Det är också
ett "barn" av en av de överenskommelser som Väns-
terpartiet och regeringen träffade i höstas.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi i Väns-
terpartiet i stort är eniga med regeringen om inrikt-
ningen men att vi anser att arbetslösheten måste ned
mer. Vi anser att fördelningspolitiken måste vara
skarpare. Det kräver ungefär 6,5 miljarder mer i
skatte- och avgiftshöjningar på höginkomsttagare,
banker osv. Kommunerna, skolan, omsorgen och
vården måste få ett ökat utrymme. Miljöprofilen
måste vara skarpare och det måste finnas fler konkreta
förslag för att främja jämställdheten. Det är litet dåligt
bevänt med det - jag riktar mig till jämställdhetsmi-
nistern som sitter här.
Vår signal från Vänsterpartiet till Göran Persson
och regeringen är helt klar: Undvik tuvhoppning! Låt
oss ta ett gemensamt helhetsgrepp, så kan vi klara
budgetförstärkningar med ytterligare 20 miljarder.
Detta, Per-Ola Eriksson, är inte fråga om något trå-
nande, utan det handlar om att vi faktiskt tycker att
valresultatet också skall omsättas i praktisk politik.
Det var Vänstern som vann valet. Väljarna har gett
sitt besked: Den borgerliga politiken var inte bra. Nu
vill man ha något annat. Tillsammans kan Vänsterns
partier också åstadkomma detta nödvändiga, som
innebär ordning på både finanserna och jobben.

Anf. 17 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Per-Ola Eriksson verkar ha fallit offer
för sin egen mytbildning. Jag ber att få sakupplysa
litet mer.
I valrörelsen sade Miljöpartiet nej till en moderat-
ledd fyrpartiregering, en regering som vi såg bl.a.
raserade miljöpolitiken under tre år. Vi arbetade sedan
för att få en blocköverskridande regering. Och jag
beklagar Per-Ola Erikssons lögner på denna punkt.
Vi i Miljöpartiet de gröna är överens med rege-
ringen om balansen vad gäller besparingar och skat-
ter; dessa bör vara ungefär lika.
Vi har höga ambitioner vad gäller den totala ni-
vån. Och vi är inte nöjda med åtgärderna mot arbets-
lösheten. Vi är övertygade om att det, om vi kunde få
till stånd en skatteväxling med sänkta arbetsgivarav-
gifter och höjd koldioxidskatt, kommer att ge åtskilli-
ga nya jobb, dels därför att den del av näringslivet
som producerar för inhemsk konsumtion därigenom
får lättnader, dels därför att den exportindustri som nu
gör mycket stora vinster får något högre skatt, men
som också kan betala den. Då får vi bättre fart på
hjulen i svensk ekonomi totalt sett. Det ger jobb och
bättre budgetbalans.
Dessutom ger det mindre miljöskador, och det ger
bättre ekonomi för framtiden. Det finns ju ingen mot-
sättning mellan miljö och ekonomi, utan miljön är en
förutsättning för ekonomin. Därför måste dessa lång-
siktiga frågor lyftas fram mer.
Vi anser att en arbetsdelning, genom sänkt arbets-
tid, bör komma nu; det bör inte väntas med. Det som
nu händer är att detta förslag kommer att drivas fram
inom vissa branscher där exportindustrin är domine-
rande och där man i dag har god lönsamhet. På en del
håll råder redan betydligt kortare arbetstid än 40 tim-
mar i veckan. Det skapar ökande orättvisor på ar-
betsmarknaden; det är sociala orättvisor. Inom de
närmaste åren kommer detta därför självfallet upp på
ett eller annat sätt.
Det är bättre att vi här i riksdagen beslutar att sän-
ka normalarbetstiden, som riktlinje för arbetsmarkna-
dens parter, och på det sättet får fram flera jobb snab-
bare och uppnår en större social rättvisa.
Jag kan inte låta bli att kommentera EU-
medlemskapet. Det skulle ju ge lägre räntor och eko-
nomiskt uppsving. Vad blev det? Jo, det blev en bud-
getförsvagning och bibehållna räntor. Det var ett galet
beslut. Tyvärr är det fattat. Nu gäller det att göra bästa
möjliga av det hela. Vi tycker att det är fel att finansi-
era medlemsavgiften genom att beskatta arbete ytter-
ligare. Det försämrar miljön och ger färre arbetstillfäl-
len. Vi måste se över detta igen.
Jag måste ta upp en sak som jag tog upp i mitt ti-
digare anförande. Det gäller väganslagen. Även en
och annan betongpolitiker borde inse att det är något
tokigt med att satsa ungefär 60 miljarder på främst
motorvägar och andra större vägar under den närmas-
te tioårsperioden. Den ekonomiska nyttan av stora
vägbyggen i detta vägland har gång på gång visat sig
vara liten eller obefintlig. Dessutom överskrider Väg-
verket regelmässigt sina kalkyler, med i genomsnitt
80 %. Vi ser nu hur den brittiska regeringen tvingas
till helomvändning efter tio år av vägutbyggnader av
just denna typ. Ringleder, kringleder, motorvägar och
andra överdimensionerade vägar kostar fruktansvärt
mycket pengar. De ger sedan ökad biltrafik, minskad
framkomlighet, ökad miljöförstöring, sämre järnvägs-
och kollektivtrafik och i slutänden en kolossal resurs-
förstöring. Det måste anses vara direkt ekonomiskt
oansvarigt att med statens nuvarande gigantiska un-
derskott satsa åtskilliga tiotals miljarder kronor på
sådana destruktiva projekt.
Låt oss slippa alla dessa lånepengar, Göran Pers-
son. Skär ner på dessa onödiga, resursförstörande
väganslag.
Slutligen: Räntorna måste ned. Det kan vi bara
uppnå genom en långsiktigt hållbar ekonomisk politik.
I en sådan kan man aldrig bortse från miljön. Där ser
vi vår kanske största uppgift under våren.

Anf. 18 MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag frågade Göran Persson förut var-
för han nu vill genomföra denna onödiga, kontrapro-
duktiva och opåkallade reform för oss som har jobb
och vanligtvis är friska och som skall finansieras av
dem som är långvarigt sjuka. Han svarade inte på det.
Sänkningen av ersättningsnivån för de långvarigt
sjuka är en fullständigt onödig reform som smygs in i
det som skulle vara ett besparingspaket.
Gudrun Schyman talade om behovet av etik och
moral för att ekonomin skall fungera. Jag håller med
henne om det. Mot den bakgrunden vill jag också
fråga Göran Persson: Varför har regeringen rensat ut
alla de skrivningar och formuleringar i finansplanen
som pekar på betydelsen av att det finns en gemensam
etik i samhället för att också ekonomin skall fungera?
Nobelpristagaren Douglas C. North har ju utvecklat
detta mycket noggrant och pekat på betydelsen av
institutionernas sätt att fungera, människors rättsupp-
fattning, moral osv. Varför är detta nu borta ur fi-
nansplanen? Är det inte tvärtom så att vi skulle behö-
va mer av diskussioner om detta för att stärka funda-
mentet för en långsiktig och god hållbar ekonomisk
utveckling?
Det är känt att det är svårt att förlora val, sade Gö-
ran Persson, mycket riktigt. Detta är mycket intres-
sant. En valseger kan också vara en pyrrusseger, Gö-
ran Persson, särskilt om man kanske har vunnit valet
på litet dubiösa villkor. Det var knappast på några
löften om kraftfulla besparingar och nedskärningar i
medborgarnas köpkraft som ni socialdemokrater vann
valet. Noga räknat var det precis tvärtom. Ni byggde
upp ert överlägsna opinionsläge genom att vara emot
de besparingar som den förra regeringen förde fram i
denna kammare. Ni har i denna kammare röstat emot
besparingsförslag på inte mindre än 61 miljarder
kronor under förra mandatperioden. Dessutom fanns
det gott om nya utgifter. När vi lade fram förslag om
infrastrukturinvesteringar på 98 miljarder, då hade ni
förslag på investeringar på nästan 200 miljarder, osv.
Jag tycker nog att Göran Persson skall ta det litet
försiktigt när han säger: Vi gör vad den gamla rege-
ringen borde ha gjort. Det är verkligen att ta i, i över-
kant. Hur hade Göran Persson låtit här i dag om det
varit den förra regeringen som hade lagt fram de för-
slag som nu ligger på riksdagens bord? Fundera en
stund på det, Göran Persson. Göran Persson säger att
det är riksdag och regering som har ett gemensamt
ansvar för att ta landet ur krisen. Det var synd, fru
talman, att socialdemokraterna inte under den förra
mandatperioden lät den andan prägla livet i opposi-
tion. Tänk om Göran Persson hade funnits här under
den förra mandatperioden, åtminstone med sin Pers-
sonplan i handen. Då hade vi inte varit beroende av
Ny demokrati. Då hade betydligt mer av besparingar
kunnat genomföras. Jag tycker att Göran Persson skall
fundera litet på det.
Göran Persson tar i så det knakar när han talar om
hållningslöshet från den gamla regeringens sida. Gå
igenom protokollen från motsvarande tillfällen under
den förra mandatperioden och läs vad som sades från
den dåvarande oppositionen! Jag tror att Göran Pers-
son då skall konstatera att dagens opposition är be-
tydligt mera konstruktiv och beredd att åstadkomma
en kraftfull sanering som är nödvändig för att föra
landet till ekonomisk stabilitet och positiv utveckling.
Roy Ottosson var mycket negativ till att samarbeta
kring miljödelen i budgeten. Vi är självklart mycket
negativa till de nedskärningar som görs på miljösidan.
Men låt mig gärna säga att vi kristdemokrater, till
skillnad från miljöpartiet, är fullt beredda till ett kon-
struktivt samarbete om möjligheterna till en skatte-
växling för miljön och för jobben.

Anf. 19 Finansminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Låt mig allra först från debatten avfö-
ra den något illvilliga tolkningen av den Ekointervju
som Ingvar Carlsson gav i mellandagarna. Ingvar
Carlsson fick frågan om han trodde att statsskulden
skulle stabiliseras med de åtgärder vi föreslog i bud-
getpropositionen. Ingvar Carlsson sade att hans be-
dömning var att det vi nu föreslår räcker. Det är en
riktig bedömning. Det är också min bedömning. Det
är regeringens bedömning. Det är finansplanens be-
dömning. De åtgärder vi nu föreslår räcker för att
stabilisera statsskulden. Sedan säger vi - jag som
finansminister - i finansplanen att vi tänker se till att
statens finanser kommer i ett ordnat skick efter dessa
år av fritt fall ända till förfall. Det är vårt uppdrag
som vi har begärt av väljarna. Vi tänker se till så att
det blir gjort. Därom råder ingen tvekan. Anne
Wibbles klagan över beskedet till kommunerna var
något märklig. Det var möjligen en blivande partile-
dares positionering. Jag förstår inte om hon tycker att
vi ger kommunerna för mycket eller för litet pengar.
Båda argumentationerna hade hon i sitt anförande.
Mitt besked är: Kommunerna tänker vi ge besked i
kompletteringspropositionen för avräkning rörande
egenavgifter och andra politiska beslut i denna kam-
mare. Detta har vi gjort upp med Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, och de har förklarat sig
nöjda med en sådan ordning. I samband med det tän-
ker vi också redovisa, både för 1995, 1996 och för
åren därefter, det kommunalekonomiska utrymmet.
Vi har också ambitionen att klara ut de svåra frågor
om inkomstutjämning och kostnadsutjämning som
den gamla regeringen godhetsfullt överlät till den nya.
Lars Tobisson hade en något märklig framtoning
och återkom ständigt till det moderata patentreceptet:
Sänk skatten. Men det har prövats, Lars Tobisson,
med förfärande resultat för tillväxten, för arbetslöshe-
ten och för statsfinanserna. Ni har en tillväxtperiod
bakom er som är negativ. Massarbetslöshetens ska-
pande står skrivet på er panna. Statsskulden fördubb-
lades under er period.
Sänk skatten är det enda besked som ni har att
komma med. Övertygar det ändock inte de 50 000
småföretagare som gått i konkurs om er politiks för-
därvlighet, så ta och tänk en gång till.
Till Per-Ola Eriksson vill jag säga att jag inte står i
talarstolen och vädjar om hjälp. Det är inte riktigt
förenligt med min natur. Men jag inser att riksdagen
skall hantera den proposition som regeringen lägger
fram. Riksdagen har att se till att, om man avslår
förslagen om besparingar, ersätta dem med någonting
annat. Jag utgår ifrån att den process som kommer att
ta form är en process där åtminstone de i riksdagen nu
ingående partierna har kraft att rösta för sin egen
politik och inte gör som ett saligen avsomnat parti och
röstar mot sin egen politik. Om ni bara har den rygg-
raden, har det kuraget, finns det framför oss mycket
goda utsikter för att regeringens politik går igenom i
riksdagen. Sedan ser jag självklart mycket gärna att vi
kan åstadkomma uppgörelser som skapar stabilitet
och långsiktighet. Men besparingsbetinget skall tas
hem, och det skall tas hem i riksdagen.
Man kan inte som Mats Odell tala om att alla
skrivningar av moral är borta i finansplanen. Det är
inte sant. Även om det skulle vara sant att det mora-
liska saknades i form av skrivningar, så har vi en
annan moral som vi ersatt det med: Vi försöker betala
för de förmåner som vi kostar på oss. Den som slår
sig för bröstet och säger att vi hade högre moral, vi
som valde att låna till nya sociala reformer och intro-
ducerade dem månaderna före ett allmänt val och
påstår att det är förenligt med hög politisk moral tyck-
er jag faktiskt i grunden har missförstått uppdraget att
se till att utgifter och inkomster går ihop.
Säg inte att vi inte ställde upp under den föregåen-
de perioden. Tänk på krisuppgörelsen. När den gamla
regeringens misslyckande med kronan var ett faktum,
vem var det som gav den räddande handen för Sverige
i ett internationellt krisläge? Det var den dåvarande
oppositionen. Vem var det som gjorde pensionsupp-
görelsen möjlig? Vem var det som såg till att EU-
förhandlingarna togs hem på ett vettigt sätt i samför-
stånd över blockgränserna? Vem var det som såg till
att finanskrisen hanterades i ett bekymmersamt läge
på ett bra sätt? Det var självklart den dåvarande rege-
ringen i samverkan med den dåvarande oppositionen.
Glöm inte detta. Vi ansåg det vara investeringar av
förtroendeskapande slag och bör rimligen på något
sätt under den period som vi nu har framför oss kunna
se motsvarande beteende från den nuvarande opposi-
tionen.
Det är inte att vädja om hjälp. Det är inte en väd-
jan om understöd. Det är bara en förhoppning om att
ni som representerar andra partier än regeringspartiet
skall stå för er politik och våga rösta för den i kamma-
ren. Den ryggraden kan man begära av er, det är god
moral.
Nu överlämnas propositionen till riksdagen för
behandling.

Överläggningen var härmed avslutad.

Budgetpropositionen bordlades.

7 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1994/95:129 till konstitutionsutskottet

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1994/95:105 Förslag till tilläggsbudget till statsbudget
för budgetåret 1994/95
1994/95:133 Några frågor angående EG-domstolen

Skrivelser
1994/95:120 Miljön - Vårt gemensamma ansvar
I Inriktningen av det miljöpolitiska arbetet
II Redovisning av tillståndet i miljön
1994/95:121 Forskning och försök rörande alternativ
till burhållning av värphöns
1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken
1994/95:132 1994 års redogörelse för tillämpningen
av lagen (1971:572) om särskild utlänningskon-
troll

9 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 23 december 1994

1994/95:47 av Bo Lundgren (m) till statsminister
Ingvar Carlsson (s) om nyföretagandet i den privata
sektorn m.m.

Interpellationen publiceras i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 10 januari.

10 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 3 januari

1994/95:234 av Sten Andersson (m) till justitieminis-
tern om offentlighetsprincipen

Frågan publiceras i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 10 januari.

11 § Kammaren åtskildes kl. 12.15.

Förhandlingarna leddes av talmannen.