Prop.
1994/95:89
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 1994-10-27
Ingvar Carlsson
Anna Hedborg
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås att lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,
m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker skall ersättas med en
ny alkohollag. Därmed avskaffas de nuvarande import-, export-, tillverk-
nings- och partihandelsmonopolen när det gäller spritdrycker, vin och
starköl. Dessa ersätts av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem.
En ny myndighet för tillståndsgivning, kontroll och tillsyn inrättas.
Propositionens förslag innebär också att kommunerna skall överta läns-
styrelsernas hantering av serveringstillstånd till restauranger samt att
vissa andra ändringar görs i nuvarande lagstiftning på alkoholområdet i
syfte att minska krångel och detaljreglering och skapa tydligare regler
och skärpta krav där det behövs.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
Prop. 1994/95:89
1. Förslag till riksdagsbeslut......................... 7
2. Lagtext ......................................7
2.1 Förslag till alkohollag ........................7
2.2 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)..................... 22
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker ............................23
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.................24
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.........27
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om
polisregister m.m...........................29
3. Ärendet och dess beredning .......................30
4. Bakgrund....................................32
4.1 Alkoholpolitiska kommissionen
och LHD/LVM- utredningen...................32
4.2 EES-avtalet...............................33
4.3 Import och partihandel med starköl ..............34
4.4 EU:s kompetens på alkoholområdet..............35
4.5 Medlemskapsförhandlingama mellan
Sverige och EU............................37
5. Nuvarande ordning .............................39
5.1 Grunddragen i den svenska alkoholpolitiken........39
5.2 Monopolen inom alkoholpolitiken...............41
5.3 Servering av alkoholdrycker...................42
5.4 Marknadsföring av alkoholdrycker...............43
5.5 Kvalitetskontroll av alkoholdrycker..............43
5.6 Beskattning av alkoholdrycker .................44
5.7 Teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat ..........45
6. Behov av ändringar inom nuvarande system............46
6.1 Alkoholmonopolen .........................46
6.2 Serveringsbestämmelser......................48
7. Ett nytt system for tillstånd, kontroll
och tillsyn inom alkoholområdet....................50
7.1 Alkoholinspektionen - en ny central myndighet......51
7.2 Tillstånd för tillverkning av, partihandel
med och inköp av spritdrycker, vin och starköl..... 54
7.3 Kriterier för tillståndsgivning ................. 55
8. Serveringsbestämmelser..........................57
8.1 Allmänna överväganden......................57
8.2 Ansvaret för att utreda och besluta om
serveringstillstånd ..........................59
8.3 Kriterier för tillståndsgivning ..................61
8.4 Serveringstillståndets omfattning................65
8.5 Matutbud ................................67
8.6 Självservering.............................70
8.7 Serveringstider ............................70
8.8 Serveringsansvarig personal ...................71
9. Öl klass II ...................................72
10. Tillsyn .....................................74
11. Register.....................................77
12. Överklagande mm .............................79
13. Avgifter.....................................80
14. Kostnader....................................81
15. Ikraftträdande.................................82
16. Följdändringar i annan lagstiftning ..................84
17. Författningskommentar ..........................85
17.1 Förslaget till Alkohollag......................85
17.2 Förslaget till lag om ändring i sekretess-
lagen (1980:100) .......................... 122
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker ........................... 123
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m................ 123
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m........124
Prop. 1994/95:89
17.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om
polisregister m.m.......................... 124
Bilaga 1 Sammanfattning av Socialdepartementets departe-
mentspromemoria samt remissammanställning...... 125
Bilaga 2 Departementspromemorians förslag till lagtext ..... 141
Bilaga 3 Sammanfattning av Alkoholpolitiska
kommissionens delbetänkande samt remiss-
sammanställning .......................... 155
Bilaga 4 Sammanfattning av LHD/LVM-utredningens
betänkande samt remissammanställning .......... 191
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag .................. 198
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.........................221
Bilaga 7 Yttrande från Datainspektionen................228
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 27 oktober 1994 ............................... 230
Rättsdatablad..................................... 231
Prop. 1994/95:89
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. alkohollag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhal-
tiga drycker m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Prop. 1994/95:89
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i
denna lag, även i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker.
2 § Med sprit förstås en vätska som innehåller alkohol i en koncentra-
tion av mer än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje
förfarande, varigenom alkohol i sådan koncentration framställs eller
utvinns. Vin, starköl och öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör
framställning av sådan dryck tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta
att jäsa.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
3 § Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25
volymprocent alkohol. Alkoholdrycker delas i denna lag in i sprit-
drycker, vin, starköl och öl.
4 § Med spritdryck förstås en alkoholdryck som innehåller sprit.
5 § Med vin förstås en alkoholdryck som är framställd genom jäsning av
druvor eller druvmust eller av bär, frukt eller andra växtdelar samt andra
alkoholdrycker som innehåller högst 22 volymprocent alkohol och som Prop. 1994/95:89
inte är spritdryck, starköl eller öl.
6 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med
torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som
innehåller mer än 3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alko-
holhalt överstiger 2,25 men inte 3,5 volymprocent.
7 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt
denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämns partihandel.
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd (tillverknings-
tillstånd).
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte till-
verkas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte
gäller tillverkning i hemmet för eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkohol-
inspektionen.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad
dryck för försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast
för export och, efter medgivande av Alkoholinspektionen, för använd-
ning i egen rörelse samt för försäljning enligt lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit m.m.
1 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte säljas om det inte föreligger
rätt till det enligt denna lag. Särskilda bestämmelser gäller för detaljhan-
del med och servering av öl.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras
till passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag inskränks inte den rätt till för-
säljning som följer av gällande bestämmelser om tullager som har in-
rättats för förvaring av proviant m.m. eller rätten till försäljning av obe-
skattade varor i exportbutik.
3 § I fråga om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som Prop. 1994/95:89
medförs som proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik
gäller särskilda bestämmelser.
4 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett
sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall se till
att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
5 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alko-
holdrycker får i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form
av varuprov.
Vid marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än
alkoholdrycker får sådana drycker inte lämnas som gåva.
6 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lätt-
drycker finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
7 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
foräldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
8 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte
säljas eller annars lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. Motsvaran-
de gäller vid detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga
om den som inte har fyllt 18 år.
Alkoholdrycker lår inte lämnas ut till den som är märkbart påverkad
av alkohol eller annat berusningsmedel.
Alkoholdrycker får inte lämnas ut om det finns särskild anledning anta
att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som lämnar ut alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren
har uppnått den ålder som anges i första stycket.
9 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt an-
skaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 § inte har rätt att få sådan
vara utlämnad till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning
tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte överlämnas som gåva eller lån
till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller
lån till den som inte har fyllt 18 år. Vad nu sagts gäller inte när någon
bjuder av en alkoholdryck för förtäring på stället.
10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om syn-
nerliga skäl föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alkohol-
drycker.
Kommunen lår för visst tillfälle, om det anses påkallat for ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas endast av
den som har meddelats tillstånd (partihandelstillstånd). Den som har
tillverkningstillstånd som avser spritdrycker, vin eller starköl skall anses
ha partihandelstillstånd i fråga om motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den Prop. 1994/95:89
som har tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
föras in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:000) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på
transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller famil-
jens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs
personliga bruk och
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för ser-
vering av passagerare under tågets fård inom landet.
3 § Endast den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd får för-
foga över spritdrycker, vin eller starköl på sätt som avses i 7 § första
stycket tullagen (1994:000). Sådana varor får av annan än den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för varorna inte förvaras på annat
tullager än sådant som har inrättats för förvaring av proviant m.m. I
övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
4 § Tillstånd får ges till inköp av spritdrycker, vin eller starköl som
används i teknisk, industriell, medicinsk, vetenskaplig eller liknande
verksamhet. Inköpstillstånd medför rätt att köpa in varorna hos den som
är berättigad att bedriva partihandel med sådana varor.
5 § Den som är berättigad att bedriva partihandel får sälja varorna till
detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings- eller partihandelstill-
stånd för motsvarande varor och till den som har meddelats serverings-
tillstånd för sådana varor. Tillståndshavaren får också exportera varorna
eller sälja dem till den som fått sådant särskilt tillstånd till inköp av
varorna som avses i 4 §.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka
eller buteljera varorna.
6 § Överlåts rörelse vari ingår verksamhet som är tillståndspliktig enligt
denna lag, får överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin eller starköl
till sin efterträdare, om denne har beviljats tillstånd som gäller för verk-
samheten.
Konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna lag
sälja spritdrycker, vin eller starköl till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandelsbolaget.
Motsvarande gäller då en tillståndspliktig verksamhet måste avvecklas
till följd av att tillståndet återkallats eller att andra tvingande skäl före-
ligger.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar
även i fråga om öl.
7 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig
att förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in
varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild per-
10
son som själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig Prop. 1994/95:89
person som har tillsyn över försäljningen (föreståndare).
8 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin
eller starköl ansvarar for att distributionen av varorna sker under be-
tryggande former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas for
distributionen.
Tillståndshavare som avses i första stycket och som låter importera
varor som anges där har från och med att varorna kommit in i landet
motsvarande ansvar för distributionen av dem.
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkohol-
inspektionen.
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera eller tillverka dryck-
er som anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, om det har partihandelstillstånd, bedriva för-
säljning till dem som har serveringstillstånd.
Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall tas in i ett avtal som upprättas
mellan staten och bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning en-
ligt riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller
genom försändning på rekvisition.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte
lämnas ut till köpare förrän de har betalats.
5 § Spritdrycker, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas, om inte detaljhandelsbolaget finner att det finns hinder mot
det.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i
denna lag, tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som
är godkänd som livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats
med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att
försäljning av matvaror bedrivs i lokalen. Utan hinder av vad nu sagts
får detaljhandel med öl bedrivas av detaljhandelsbolaget samt av tillver-
kare av öl eller lättdrycker.
11
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om tillstånd
har meddelats (serveringstillstånd).
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd
som livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av
22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att servering av mat
samtidigt bedrivs i lokalen.
Utan hinder av vad som föreskrivs i andra stycket får öl serveras av
den som enligt 23 § nämnda lag har meddelats särskilt tillstånd att
yrkesmässigt hantera livsmedel samt av den som har meddelats serve-
ringstillstånd.
2 § Servering av alkoholdrycker skall ske med återhållsamhet och får
inte föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.
3 § På serveringsställe där serveringstillstånd gäller skall tillstånds-
havaren eller av honom utsedd serveringsansvarig person utöva tillsyn
över serveringen och vara närvarande under hela serveringstiden.
Den som är serveringsansvarig skall med hänsyn till sina egenskaper
och övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla den eller de
personer som har utsetts att ansvara for alkoholserveringen.
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas per-
sonal som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serve-
ringstillstånd får dock i utbildningssyfte anlita restaurangskolans elever.
4 § Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat får servering av öl
påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker
tidigast klockan 11.00. Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat
skall servering av alkoholdrycker avslutas senast klockan 01.00. Vad nu
sagts gäller inte for hotellrum med minibar.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serverings-
tidens utgång.
5 § Den som har serveringstillstånd får köpa spritdrycker, vin och stark-
öl som behövs for rörelsen endast av någon som har partihandelstillstånd
för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköps-
priset for varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försälj-
ning av drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På ett serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå någon
gäst till inköp av alkoholdrycker.
8 § Från ett serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon
medföra eller tillåtas medföra spritdrycker, vin eller starköl som har
serverats där. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än sådana som har serverats i
enlighet med tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
Prop. 1994/95:89
12
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sådana sammankomster i slutna
sällskap vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller
genom dennes försorg och där servering av alkoholdrycker inte är
tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna
paragraf får inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymmen
i annat fall än när det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas
på stället.
Förbuden enligt denna paragraf gäller inte i fråga om öl.
Tillverkningtillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd får
meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina personliga
och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig
att utöva verksamheten. Sökanden skall också visa att han har tillfreds-
ställande lagringsmöjligheter.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa tillstån-
dets giltighet till viss tid. Myndigheten får också meddela de villkor som
behövs, i samband med beslutet om tillstånd eller senare under till-
ståndstiden.
2 § Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller avse en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd och inköps-
tillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse en eller två av
dessa drycker.
3 § Tillverknings-, partihandels- och inköpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen meddelar
närmare föreskrifter om vilken utredning som sökanden skall ge in.
4 § Den som hos Alkoholinspektionen ansöker om tillstånd skall betala
ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även betala en årlig
tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek. Ytterligare föreskrifter om
avgifterna meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Alkoholinspektionen.
Serveringstillstånd
5 § Serveringstillstånd kan meddelas för servering till allmänheten eller
i förening, företag eller annat slutet sällskap. Tillstånd kan avse serve-
ring året runt, årligen under en viss tidsperiod, under en enstaka tids-
period eller vid ett enstaka tillfälle.
Tillstånd, som avser servering året runt eller årligen under en viss
tidsperiod gäller tills vidare. Tillståndsmyndigheten får dock om det
finns särskilda skäl begränsa tillståndets giltighet till viss tid.
I samband med beslut om serveringstillstånd eller senare får tillstånds-
myndigheten meddela de villkor som behövs.
Prop. 1994/95:89
13
6 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller avse Prop. 1994/95:89
en eller två av dessa drycker.
7 § Serveringstillstånd får meddelas endast den som visar att han med
hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständig-
heterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Sökanden skall också
visa att serveringsstället uppfyller kraven i 8 §.
Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är
laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
8 § Tillstånd för servering till allmänheten året runt eller årligen under
viss tidsperiod får meddelas endast om serveringsstället har ett kök för
allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat. Serveringsstället skall
ha ett med hänsyn till omständigheterna tillräckligt antal sittplatser för
gäster.
Tillstånd för servering till allmänheten under en enstaka tidsperiod eller
vid ett enstaka tillfälle får meddelas om serveringsstället tillhandahåller
lagad mat. Detsamma gäller beträffande tillstånd för servering i slutet
sällskap.
Om det finns en drinkbar skall den vara en mindre väsentlig del av
serveringsstället, inrättad i nära anslutning till matsal.
Utan hinder av första och andra styckena får tillstånd meddelas för
servering av vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Serve-
ring får dock endast ske under pauser i föreställningen.
Servering av alkoholdrycker från minibar på hotellrum får ske på hotell
med serveringstillstånd. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, Alkoholinspektionen får meddela närmare bestämmelser om serve-
ringen.
9 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk
synpunkt, får serveringstillstånd vägras även om kraven i 7 och 8 §§ är
uppfyllda.
10 § Serveringstillstånd skall avse viss lokal eller annat avgränsat ut-
rymme.
11 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serverings lokalerna kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten.
12 § Tillstånd till servering av spritdrycker, vin och starköl meddelas av
den kommun där serveringsstället är beläget.
Serveringstillstånd, som avser servering i inrikes trafik på fartyg, luft-
fartyg eller järnvägståg (trafikservering), meddelas dock av den kommun
där det företag som vill bedriva serveringen har sitt säte eller där den
person som vill bedriva serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte
säte inom landet eller personen inte hemvist inom landet, meddelas till-
stånd av Stockholms kommun.
13 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas
av kommunfullmäktige.
Kommunen får även ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap. av den som
fått tillstånd av kommunen.
14
14 § En ansökan om serveringstillstånd, som avser servering året runt Prop. 1994/95:89
eller årligen under viss tidsperiod, får inte bifallas utan att polismyndig-
hetens yttrande inhämtas. Polismyndigheten skall i yttrandet redovisa de
omständigheter som ligger till grund för myndighetens bedömning och
därvid särskilt yttra sig om sökandens allmänna lämplighet for verksam-
heten.
Om ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid
militärt område, skall yttrande dessutom inhämtas från vederbörande
militära chef innan ansökan får bifallas.
15 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
16 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter
som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av
den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenhet att
avgöra ärenden enligt detta kapitel eller enligt 3 kap. 10 §.
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förval-
tare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörel-
sen och vill dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan
göras till tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast två
månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte
kommit in inom denna tid, upphör tillståndet att gälla efter tidens ut-
gång.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gälla
omedelbart. Vill konkursboet fortsätta rörelsen skall ansökan göras hos
tillståndsmyndigheten. Myndigheten skall behandla en sådan ansökan
med förtur.
Åter kallelse m.m.
18 § Alkoholinspektionen skall återkalla tillverknings-, partihandels-
eller inköpstillstånd om
1. tillståndet inte längre utnyttjas,
2. tillståndshavaren inte följer de för tillståndet gällande bestämmelser-
na i denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av
denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillståndet inte
längre föreligger.
19 § Kommunen skall återkalla serveringstillstånd om
1. det inte endast tillfälligt uppkommer sådana olägenheter som avses
i 6 kap. 2 §,
2. tillståndshavaren inte följer de för servering eller serveringstillstånd
gällande bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter eller villkor med-
delade med stöd av denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt
7 och 8 §§ inte längre föreligger.
20 § I stället för återkallelse enligt 18 eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av särskilda skäl kan anses vara en till-
räcklig åtgärd.
21 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i
fråga om ordning och nykterhet eller följs inte bestämmelserna i denna
lag, får kommunen förbjuda den som bedriver försäljningen att fortsätta
verksamheten eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åt-
gärd, meddela honom varning.
Ett förbud enligt första stycket kan inskränkas till att gälla för vissa
närmare angivna tider eller under vissa närmare angivna omständigheter.
Förbud gäller i sex månader, räknat från det att den som bedriver för-
säljningen fått del av beslutet.
Den kommun där försäljningsstället är beläget beslutar om ingripande
enligt denna paragraf. Saknas fast försäljningsställe beslutar den kom-
mun som avses i 12 § andra stycket.
1 § Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden av
denna lag och kan meddela allmänna råd till vägledning för tillämp-
ningen av lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Länsstyrelsen skall också bi-
träda kommunerna med råd i deras verksamhet.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om
servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av
polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn
över servering av och detaljhandel med öl.
2 § På begäran av någon annan tillsynsmyndighet skall kommunen läm-
na de uppgifter som myndigheten behöver för sin tillsyn.
Polismyndigheten skall underrätta andra tillsynsmyndigheter om för-
hållanden som är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyn-
dighet om en tillståndshavare brister i sina skyldigheter att erlägga
skatter eller socialavgifter. På begäran av länsstyrelsen skall sådan
underrättelse ges till denna.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyn-
digheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller
avgifter lämna uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen
behöver för sin tillståndsprövning eller tillsyn.
3 § Den som beviljats tillstånd skall hos tillståndsmyndigheten anmäla
när han avser att påbörja verksamheten. Anmälan skall även göras om
verksamheten läggs ned eller om avbrott görs i den. Anmälan skall ock-
så göras i fall verksamhetens omfattning förändras eller om det i övrigt
sker någon förändring i verksamheten som är av betydelse för tillsynen.
Även betydande förändringar av ägarförhållanden skall anmälas.
Anmälan i denna paragraf skall göras i förväg. Om det förhållande
som föranlett anmälningsskyldighet inte har kunnat förutses skall an-
mälan i stället göras utan dröjsmål.
4 § Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna
tillträde till driftsställe med tillhörande lokaler och tillhandahålla hand-
lingar som rör verksamheten samt utan ersättning hjälpa till vid till-
synen, lämna varuprover som behövs och redovisa uppgifter om verk-
samhetens omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig skall vara så utformad att
kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver rörelsen är skyldig
Prop. 1994/95:89
16
att på anfordran av en tillsynsmyndighet förete bokforingshandlingama. Prop. 1994/95:89
Han är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgifter i enlighet med de
föreskrifter regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alkohol-
inspektionen meddelar.
6 § En tillsynsmyndighet har rätt att av den som bedriver servering av
eller detaljhandel med öl på anfordran få upplysningar och handlingar
som behövs for tillsynen. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få till-
träde till rörelsens lokaler for att kunna utöva sin tillsyn.
7 § Polismyndigheten skall på begäran lämna annan tillsynsmyndighet
det biträde som behövs vid tillämpning av 4 - 6 §§.
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges
1 beslutet.
2 § Alkoholinspektionens och kommunens beslut får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet får inte ändras utan
att den beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig.
Alkoholinspektionen respektive kommunen får överklaga domstolens
beslut.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1 § Den som
1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbar-
ligen är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för
olovlig tillverkning av sprit eller spritdrycker,
döms till böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs,
utan rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat
sätt än som sägs i 6 kap. 5 §,
döms for olovlig försäljning av alkoholdrycker till böter eller fängelse i
högst två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst
fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen har utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt
eller i större omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till
böter eller fängelse i högst ett år.
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt
annan i strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkohol-
drycker till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år.
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alko-
holdrycker i strid med 3 kap. 8 § till någon som inte har uppnått före-
skriven ålder eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat be-
rusningsmedel, eller vid partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs
i 4 kap. 7 § första stycket förvissa sig om att köparen har rätt att återför-
sälja eller inköpa varan, döms för olovlig dryckeshantering till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering döms också den som försäljer öl i strid
med förbud som meddelats enligt 7 kap. 21 § eller tillåter alkoholför-
täring i strid med 6 kap. 9 §.
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4 - 7 §§ att anse som ringa, skall
inte dömas till straff.
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 2 och 6 §§
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för per-
sonligt bruk skall vara fri från ansvar för medverkan till brott som avses
i detta kapitel.
10 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alko-
holdrycker finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras
förverkade. Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är
fri från ansvar för brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats skall även destil-
lationsapparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverk-
ningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för tillverkningen och
beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, för-
klaras förverkade. Likaså skall förråd av renings- och filtreringsmedel
vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen till-
verkad sprit förklaras förverkat.
3 § Förordnande om förverkande skall inte meddelas, om det skulle vara
uppenbart oskäligt.
4 § I fråga om sprit, alkoholdrycker eller mäsk som kan antas bli för-
verkade gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. i tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp på
sådant tillfälligt lager som nämns i 24 § tullförordningen (1994:000)
skall anses som förverkad om den inte har tagits ut från lagret inom 30
dagar från uppläggningen. Vad som nu har sagts gäller även i fråga om
sådan dryck som för tillfällig förvaring har omhändertagits av tullmyn-
dighet utan att läggas upp på tillfälligt lager.
Prop. 1994/95:89
18
5 § Chefen for utrikesdepartementet får medge undantag från 6 kap. 5 Prop. 1994/95:89
och 9 §§ på begäran av främmande stat och internationell organisation
som avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
1 § Alkoholinspektionen skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett
register med hjälp av automatisk databehandling.
2 § Registret får användas för
1. handläggning av ärenden om tillstånd,
2. tillsyn över tillståndshavares verksamhet samt
3. uppföljning och utvärdering av lagens tillämpning samt framställ-
ning av statistik.
3 § Registret får innehålla uppgifter om
1. den som har tillstånd,
2. den som har haft tillstånd,
3. den vars ansökan om tillstånd är föremål för prövning och
4. den som tidigare har ansökt om tillstånd men vars ansökan har av-
slagits, avvisats eller avskrivits.
Regeringen får meddela föreskrifter om registrering av uppgifter i fråga
om olika företrädare för en verksamhet.
4 § I registret får beträffande de som avses i 3 § första stycket 1 eller 3
registreras
1. uppgift om namn eller firma, person-, registrerings- eller organisa-
tionsnummer, adress och telefonnummer,
2. uppgift om dom i brottmål, såvitt avser domstol, domsnummer,
utgången i målet och tillämpade bestämmelser,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet,
såvitt avser diarienummer eller motsvarande beteckning,
4. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskattes-
kyldighet och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
5. uppgift om konkurser samt restförda skatter och avgifter,
6. uppgift om den verksamhet som tillståndet avser och om villkor som
har meddelats för denna,
7. uppgift om överträdelser av föreskrifter och meddelade villkor samt
om utförda inspektioner och
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift
som har särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna
lag och inte utgör personuppgift av känslig natur.
Uppgifter som avses i första stycket 2 och 3 får endast registreras i
den mån de har betydelse för rätt till tillstånd enligt denna lag.
I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 eller 4
registreras uppgift som anges i första stycket 1 och 6.
5 § I registret får vidare anges tillståndsmyndighetens och domstols
beslut i ärenden enligt lagen och de bestämmelser som har tillämpats.
Registret får också innehålla uppgift om tidpunkt för förhållanden som
har registrerats och tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifter-
na behövs för att tillgodose ändamålet med registret.
19
6 § Registeruppgift som inte behövs for handläggning av ett ärende eller
for tillsyn enligt lagen skall gallras under femte kalenderåret efter det att
uppgiften registrerats.
Om tillstånd återkallas eller om sökt tillstånd vägras skall så snart
beslutet vunnit laga kraft alla uppgifter utom sådana som avses i 4 §
första stycket 1 och 6 samt 5 § gallras ur registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om undantag från gallring for att bevara ett urval av
material for forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till
en arkivmyndighet.
7 § Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas från
register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
8 § Uppgifter i registret får lämnas ut på medium for automatisk databe-
handling för de ändamål och i den utsträckning som anges nedan till
följande mottagare
Prop. 1994/95:89
Mottagare
Polismyndighet
Skattemyndighet
och tullmyndighet
Uppgifter
Uppgift om
misstanke om
brott enligt
denna lag
Uppgift om
verksamhet som
omfattas av
denna lag
Ändamål
Utredning och
lagforing
Beskattning
eller påförande
av tull
9 § Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter ur
registret till kommun och länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är
av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt
ges information om registret. Informationen skall innehålla en beskriv-
ning av de uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och att få till stånd rättelse enligt data-
lagen (1973:289) och
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och om bevarande av uppgifter som gäller for
registret.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 9 kap. 2 § tredje stycket den
1 januari 1998 och i övrigt den 1 januari 1995, då lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker skall upphöra att gälla.
I fråga om beslut som allmän förvaltningsdomstol har meddelat före
den 1 januari 1998 skall 9 kap. 2 § tredje stycket inte tillämpas vid
överklagande av beslutet.
2. Tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet skall i motsvarande
omfattning gälla som tillstånd enligt den nya lagen.
Ansökningar om andra tillstånd än serveringstillstånd som inte har
prövats slutligt vid ikraftträdandet skall överlämnas för handläggning hos
Alkoholinspektionen.
20
Har länsstyrelsen i fråga om ingripande mot serveringstillstånd med-
delat beslut före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser beträffan-
de överklagande av beslutet och prövningen i överinstans.
3. Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rättigheter enligt
lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293)
om handel med drycker skall, i de mån de avser verksamheter som en-
ligt den nya lagen kräver tillstånd, gälla som sådana tillstånd till dess
tillstånd har meddelats partihandelsbolaget eller detaljhandelsbolaget,
dock längst till utgången av år 1995.
4. Den som har serveringstillstånd får köpa spritdrycker, vin och ut-
ländskt starköl som behövs för rörelsen endast av detaljhandelsbolaget
eller av den som har fått tillverknings- eller partihandelstillstånd enligt
den nya lagen genom beslut av Alkoholinspektionen.
5. Under år 1995 skall länsstyrelsen fullgöra de uppgifter som åligger
kommunen enligt den nya lagen utom de som anges i 8 kap. Länsstyrel-
sen får dock inte bifalla en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första
stycket innan kommunen yttrat sig, utom i de fall ansökan avser en
enstaka tidsperiod eller ett enstaka tillfälle.
Ansökningar om tillstånd till servering som inte har prövats slutligt
före utgången av år 1995 skall överlämnas for handläggning hos veder-
börande kommun.
6. Under år 1996 och 1997 skall kommunen underrätta länsstyrelsen
om alla ansökningar om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första stycket. Ansök-
ningarna får under nämnda tid inte bifallas innan länsstyrelsen yttrat sig.
Vad nu sagts gäller inte ansökningar som avser en enstaka tidsperiod
eller ett enstaka tillfälle.
7. Under år 1996 och 1997 skall kommunen, när fråga uppkommer om
återkallelse av serveringstillstånd eller om förbud som nämns i 7 kap.
21 §, underrätta länsstyrelsen. Ingripande får under nämnda tid inte be-
slutas innan länsstyrelsen yttrat sig.
Prop. 1994/95:89
21
2.2 Förslag till Prop. 1994/95:89
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)' skall införas
en ny paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 9 kap. 24 § Sekretess gäller hos tillstånds- I fråga om uppgift i allmän |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Lagen omtryckt 1992:1474.
22
Prop. 1994/95:89
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av alkoholdrycker att 1 och 4 §§ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser alko-
holdrycker och som vänder sig till konsumenter.
Med alkoholdrycker förstås sprit-
drycker, vin, starköl och öl i den
betydelse dessa beteckningar har i
lagen (1977:292) om tillverkning
av drycker, m.m.
Med alkoholdrycker förstås sprit-
drycker, vin, starköl och öl i den
betydelse dessa beteckningar har i
alkohollagen (1994:000).
Om förbud mot vissa marknads-
föringsåtgärder finns bestämmelser
i lagen (1977:293) om handel med
drycker.
§
Om förbud mot vissa marknads-
föringsåtgärder finns bestämmelser
i alkohollagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
23
Prop. 1994/95:89
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m.1 att 1 §, 4 §, 5 § 2 mom, 8 §, 8 a §, 9 § och 10 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med teknisk sprit förstås sprit
som är avsedd att användas för
tekniskt, industriellt, medicinskt,
vetenskapligt eller annat likartat
ändamål och som är hänförlig till
tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1
eller B. 2 tulltaxelagen (1987:1068).
Vad som sägs i denna lag om tek-
nisk sprit skall också gälla sprit-
drycker, vin och starköl, avsedda
för ändamål som nu sagts.
Med teknisk sprit förstås sprit
som är avsedd att användas för
tekniskt, industriellt, medicinskt,
vetenskapligt eller annat likartat
ändamål och som är hänförlig till
tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1
eller B. 2 tulltaxelagen (1987:1068).
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8
viktprocent etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr
22.03 - 22.07 eller 22.08 B.l eller B. 2. tulltaxelagen och inte heller är
sådant läkemedel, som omfattas av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt läkemedel förstås ett läkemedel som omfattas av
läkemedelslagen (1992:859) och som innehåller mer än 1,8 viktprocent
etylalkohol.
Beteckning i denna lag har sam-
ma betydelse som i lagen
(1977:293) om handel med dryck-
er.
Beteckning i denna lag har sam-
ma betydelse som i alkohollagen
(1994:000).
Bestämmelser om tillverkning av
sprit och om handel med alkohol-
drycker finns i alkohollagen
(1994:000).
Teknisk sprit må utan särskilt
tillstånd införas till riket av
partihandelsbolaget. Tillstånd er-
fordras ej heller i fall då
denaturerad teknisk sprit eller
alkoholhaltiga preparat av resan-
de införes annorledes än i han-
delssyfte eller för yrkesmässig för-
brukning.
4 §3
Teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat får föras in till landet
endast av den som har meddelats
särskilt tillstånd av Läkemedels-
verket. Tillstånd erfordras dock
inte i de fall då denaturerad tek-
nisk sprit eller alkoholhaltiga pre-
parat förs in av resande annat än
i handelssyfte eller för yrkesmäs-
sig förbrukning.
1 Lagens rubrik ändrad genom 1994:956.
2 Senaste lydelse 1994:956.
3 Senaste lydelse 1990:433.
24
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
För annan införsel av teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat
än som avses i första stycket
kräves särskilt tillstånd av läke-
medelsverket.
I fråga om hantering av oförtullad teknisk sprit och oförtullade alko-
holhaltiga preparat gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. Läkemedelsverket äger
föreskriva begränsning av rätten att hantera oförtullad vara.
Prop. 1994/95:89
5 §
2 mom.4
Teknisk sprit må, förutom av
partihandelsbolaget och detaljhan-
delsbolaget, utan särskilt tillstånd
säljas av den som tillverkat varan.
För annan försäljning, som äger
rum annorledes än från apotek,
erfordras Läkemedelsverkets till-
stånd.
Teknisk sprit må, förutom av
detaljhandelsbolaget, utan särskilt
tillstånd säljas av den som tillver-
kat varan. För annan försäljning,
som äger rum annorledes än från
apotek, erfordras Läkemedels-
verkets tillstånd.
8 §5
Iakttages icke bestämmelserna i denna lag eller med stöd därav med-
delade föreskrifter må läkemedelsverket meddela vederbörande varning.
Därest rättelse ej vinnes eller varning ej anses vara tillfyllest, må verket
förbjuda försäljning eller, där tillstånd till försäljning, införsel eller inköp
meddelats, återkalla sådant tillstånd.
Har tillstånd återkallats eller har
tillståndshavaren avlidit, åligger
det tillståndshavaren eller dödsbo
et att, i den mån läkemedelsverket
därom förordnar, sälja sitt lager av
teknisk sprit till partihandels-
bolaget, vilket är skyldigt att till
skäligt pris inköpa varan.
8 a
För att täcka statens kostnader
för kontrollen enligt denna lag
skall den som har fått tillstånd till
införsel av teknisk sprit eller alko-
holhaltiga preparat betala särskilda
avgifter i den omfattning som be-
stäms av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, läke-
medelsverket. Detsamma skall
gälla partihandelsbolaget och den
Har tillstånd återkallats eller har
tillståndshavaren avlidit, åligger
det tillståndshavaren eller döds-
boet att, i den mån Läkemedels-
verket därom förordnar, sälja sitt
lager av teknisk sprit till någon
som har tillstånd till försäljning
av sådan sprit.
§6
För att täcka statens kostnader
för kontrollen enligt denna lag
skall den som har fått tillstånd till
införsel av teknisk sprit eller alko-
holhaltiga preparat eller tillstånd
till inköp eller försäljning av tek-
nisk sprit betala särskilda avgifter
i den omfattning som bestäms av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Läkemedelsverket.
4 Senaste lydelse 1994:956.
5 Senaste lydelse 1990:433.
6 Senaste lydelse 1991:408.
25
Nuvarande lydelse
som har fått tillstånd att tillverka
sprit enligt lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m.
9
Den som säljer teknisk sprit utan
att äga rätt därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik rätt eller
bryter mot bestämmelserna i 7 §
dömes för olovlig försäljning av
teknisk sprit till påföljd som an-
gives i 72 § lagen (1977:293) om
handel med drycker.
10
Den som olovligen borttager
eller försvagar denatureringsmedel
i teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat dömes för olovligt för-
farande med teknisk sprit till på-
följd som angives i 27 § lagen
(1977:292) om tillverkning av
drycker, m.m.
För den som säljer eller till-
handagår med anskaffande av tek-
nisk sprit eller alkoholhaltigt pre-
parat varmed vidtagits åtgärd en-
ligt första stycket äger 72 § lagen
(1977:293) om handel med
drycker motsvarande tillämpning.
Detsamma gäller för den som for-
slar, döljer eller förvarar sådan
vara.
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:89
r
Den som säljer teknisk sprit utan
att äga rätt därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik rätt eller
bryter mot bestämmelserna i 7 §
dömes för olovlig försäljning av
teknisk sprit till påföljd som an-
gives i 10 kap. 2 eller 3 § alko-
hollagen (1994:000).
§8
Den som olovligen borttager
eller försvagar denatureringsmedel
i teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat dömes för olovligt för-
farande med teknisk sprit till på-
följd som angives i 10 kap. 1 eller
3 § alkohollagen (1994:000).
För den som säljer eller till-
handagår med anskaffande av tek-
nisk sprit eller alkoholhaltigt pre-
parat varmed vidtagits åtgärd en-
ligt första stycket äger 10 kap. 2
och 3 §§ alkohollagen motsva-
rande tillämpning. Detsamma
gäller för den som forslar, döljer
eller förvarar sådan vara.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Tillstånd till införsel, inköp eller försäljning av spritdrycker, vin
eller starköl som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som till-
stånd enligt alkohollagen (1994:000). Tillståndet gäller dock endast för
den tid som Läkemedelsverket föreskrivit.
3. Om en ansökan som avses i 2. inte har prövats slutligt vid ikraft-
trädandet skall ansökningen överlämnas för handläggning hos Alko-
holinspektionen.
7 Senaste lydelse 1977:294.
8 Senaste lydelse 1977:294.
26
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:89
Nuvarande lydelse
2
Angående beslag av egendom
som avses i 1 § skall vad i all-
mänhet är stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande tillämp-
ning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må be-
visligen förstöras om dess värde
är ringa eller egendomens förstö-
rande eljest måste anses försvar-
ligt. I annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin eller
starköl till det i lagen (1977:293)
om handel med drycker omnämn-
da partihandelsbolaget, öl till till-
verkare av sådan vara och annan
egendom på sätt som med hänsyn
till egendomens beskaffenhet fin-
nes lämpligt. Belopp, som erhållits
vid försäljning av beslagtagen
egendom, tillfaller kronan.
Föreslagen lydelse
§'
Angående beslag av egendom
som avses i 1 § skall vad i all-
mänhet är stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande tillämp-
ning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må be-
visligen förstöras om dess värde
är ringa eller egendomens för-
störande eljest måste anses för-
svarligt. 1 annat fall må egendo-
men försäljas, spritdrycker, vin,
starköl och öl till den som är be-
rättigad att tillverka eller att be-
driva partihandel med sådana va-
ror enligt alkohollagen (1994:000)
och annan egendom på sätt som
med hänsyn till egendomens be-
skaffenhet finnes lämpligt. Belopp,
som erhållits vid försäljning av
beslagtagen egendom, tillfaller
kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersöknings-
ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket
första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av
polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som mot-
svarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes
skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad
från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. An-
sökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets
bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av
åklagaren.
2. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den
beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om
beslaget göras hos polismyndigheten.
3. I fråga om spritdrycker, vin eller starköl, som i strid mot gällande
bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, har den som tjänstgör
1 Lydelse enligt prop. 1994/95:23.
27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som ordningsvakt vid tillställningen samma rätt att taga egendomen i
beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer polismyndigheten.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndig-
heten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Prop. 1994/95:89
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
28
Prop. 1994/95:89
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m.m.
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §'
Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas,
när framställning därom görs av
1. justitiekanslem, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
den centrala utlännningsmyndig-
heten, länsstyrelse, länsrätt, polis-
myndighet eller allmän åklagare;
1. justitiekanslem, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
den centrala utlännningsmyndig-
heten, länsstyrelse, länsrätt, polis-
myndighet, allmän åklagare eller
Alkoholinspektionen;
2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av
ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;
3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i främ-
mande stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat eller för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i
verksamhet, som avser vård eller som är av betydelse för rikets säkerhet
eller för förebyggandet eller beivrandet av brott, och regeringen i för-
ordning medgivit att utdrag eller upplysning lämnas för sådant ändamål
eller, i annat fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret och regeringen medger att upplysningen med-
delas.
Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket
får ha terminalåtkomst till polisregister.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1985:7.
29
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet),
som trädde i kraft den 1 januari 1994, innebär att Sverige har åtagit sig
att tillämpa Europeiska gemenskapernas (EG:s) regelverk om monopol.
Till avtalet fogade Sverige, Norge, Finland och Island en gemensam
deklaration, i vilken det uttalades att alkoholmonopolen i dessa länder
grundas på viktiga hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Någon
motsatt ståndpunkt framfördes inte av EG-sidan. Deklarationen grundade
sig på uppfattningen att monopolen var förenliga med EES-avtalets reg-
ler, eftersom ingen diskriminering sker mellan medborgare i Europeiska
unionens (EU) medlemsstater och medborgare i länderna i Europeiska
ffihandelsområdet (EFTA), samt på den möjlighet till undantag från
varors fria rörlighet som EES-avtalet medger för att t.ex. skydda män-
niskors hälsa och liv.
Att de nordiska ländernas uppfattning, i varje fall numera inte delas av
EG-kommissionen har framkommit under anslutningsförhandlingarna
med EU, bland annat i kommissionens utlåtande över den svenska med-
lemskapsansökan. Därför inleddes utredande samtal mellan företrädare
för regeringen och EG-kommissionen.
Inom ramen for medlemskapsförhandlingama har sedan en skriftväx-
ling ägt rum mellan kommissionen och den svenska regeringen. Kom-
missionen har i skriftväxlingen erinrat om import-, export-, partihandels-
och tillverkningsmonopolens oförenlighet med EG:s regelverk. Vad
gäller detaljhandelsmonopolet anser kommissionen att om alla effekter
som är diskriminerande mellan nationella varor och varor importerade
från övriga medlemsländer avlägsnas finner den inte anledning att på
eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol. EFTA:s övervaknings-
myndighet ESA har gjort samma bedömning som EG-kommissionen.
Skriftväxlingen har följts av expertsamtal mellan företrädare for den
svenska regeringen och berörda tjänstegrenar inom kommissionen i syfte
att precisera förutsättningar för att säkerställa att detaljhandelsmonopolet
fungerar icke-diskriminerande.
I regeringens proposition 1991/92:170, bil.IV (bet. 1992/93:EU1) om
EES konstaterades att i vissa hänseenden kan ändringar i alkohollagstift-
ningen behöva genomföras som en anpassning till EG:s regelsystem,
bl.a. vad gäller restaurangernas inköp av svenskt respektive utländskt
starköl.
Mot denna bakgrund överlämnade regeringen den 3 juni 1993 till riks-
dagen proposition 1992/93:253 om import av och partihandel med stark-
öl. I propositionen lämnades förslag till vissa ändringar av gällande
regler med innebörd att utländska tillverkare av starköl skulle ges till-
träde till den svenska marknaden på samma villkor som de svenska
tillverkarna.
Riksdagen beslutade (bet.l993/94:SoU9, rskr. 1993/94:59) den 8 december
1993 att avslå regeringens proposition.
Med anledning av riksdagens avslag och skriftväxlingen mellan den
svenska regeringen och EG-kommissionen överlämnade regeringen den
Prop. 1994/95:89
30
27 januari 1994 till riksdagen proposition 1993/94:136 om riktlinjer för
ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och partihandel
med alkoholdrycker. I propositionen föreslogs riktlinjer för ett nytt till-
ståndssystem som skall ersätta de nuvarande import-, export-, tillverk-
nings- och partihandelsmonopolen inom alkoholhanteringen liksom rikt-
linjer för inrättande av en ny central myndighet inom alkoholområdet.
Samtidigt anmäldes att regeringen senare skulle återkomma till riksdagen
med en proposition med de lagförslag som behövs för införandet av det
nya tillståndssystemet och inrättandet av den nya myndigheten.
Den 20 april 1994 godkände riksdagen de i propositionen föreslagna
riktlinjerna (bet.l993/94:SoU22, rskr. 1993/94:249).
Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria,
En ny alkoholpolitisk tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag till
ny alkohollag (Ds 1994:92), med bl.a. förslag till lagstiftning som föran-
leds av det nya tillståndssystemet för import, export, tillverkning och
partihandel med alkoholdrycker. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanfattning av promemorian och av remissammanställningen finns i
bilaga 1. Promemorians lagförslag redovisas i bilaga 2.
Den pågående integrationen med övriga Europa var också ett av skälen
till att regeringen den 19 december 1991 bemyndigade chefen för Social-
departementet att tillkalla en alkoholpolitisk kommission (dir. 1991:124),
med uppgift att se över de alkoholpolitiska reglerna. Av direktiven fram-
går att kommissionen särskilt bör uppmärksamma reglerna om tillstånd
till servering av alkoholdrycker enligt lagen (1977:293) om handel med
drycker (LHD), liksom bestämmelserna om serveringens bedrivande och
andra frågor som gäller alkoholserveringen.
I betänkandet Serveringsbestämmelser (SOU 1993:50) har kommissio-
nen lämnat förslag om att kommunerna skall överta huvuddelen av läns-
styrelsernas hantering av serveringstillstånd till restauranger samt att
vissa andra ändringar görs i LHD i syfte att minska krångel och detalj-
reglering och skapa tydligare regler och skärpta krav där det behövs.
Länsstyrelserna föreslås dock ha kvar vissa tillsynsuppgifter samt även
fortsättningsvis vara beslutsmyndighet för administrativa ingripanden.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av betänkandet
och av remissammanställningen finns i bilaga 3.
I mars 1994 överlämnade kommissionen sitt slutbetänkande Svensk
alkoholpolitik - en strategi för framtiden (SOU 1994:24) som för närva-
rande är föremål för remissbehandling.
Den 27 maj 1992 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att bl.a. göra en analys av förutsättningarna för och konse-
kvenserna av att tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommuner-
na. Utredningen antog namnet LHD/LVM-utredningen. I betänkandet
Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården (SOU
1993:31) föreslår utredaren att länsstyrelsernas hela LHD-hantering dvs.
såväl tillståndsgivning som tillsyn och sanktionsmöjligheter förs över till
kommunerna. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av
betänkandet och en sammanfattning av remissytrandena finns i bilaga 4.
Regeringen lägger i denna proposition fram förslag till lagstiftning för
Prop. 1994/95:89
31
ett nytt tillståndssystem for import, export, tillverkning och partihandel Prop. 1994/95:89
med alkoholdrycker. I propositionen föreslås också att kommunerna
övertar länsstyrelsernas hantering av serveringstillstånd till restauranger
samt att vissa andra ändringar görs i nuvarande lagstiftning på alkohol-
området i enlighet med ovan nämnda utredningsförslag. I samband här-
med görs också en redaktionell genomgång, varvid den nuvarande lagen
(1977:293) om handel med drycker (LHD) och lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. (LTD) ersätts av en ny alkohollag.
Inom regeringskansliet har utarbetats ett förslag till lagrsådsremiss
angående ny alkohollag. Datainspektionen har den 15 september 1994
yttrat sig över förslaget. Yttrandet finns i bilaga 7.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 september 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 6.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
Regeringen återkommer till Lagrådets yttrande i författningskommenta-
ren till de lagrum vilkas utformning Lagrådet lämnat synpunkter på. Se
författningskommentaren till 6 kap. 9 §, 7 kap. 5 och 21 §§, 10 kap. 6
och 9 §§, 11 kap. 3 §, 12 kap. 4 och 9 §§ alkohollagen samt första,
andra och tredje punkten i övergångsbestämmelserna till den lagen. Vis-
sa språkliga och redaktionella ändringar har också gjorts i lagtexten.
Av kommentaren till 12 kap. 4 och 6 §§ alkohollagen framgår att någ-
ra mindre tillägg gjorts i förhållande till bestämmelsernas lydelse i lag-
rådsremissen. De föreslagna tilläggen faller under Lagrådets granskning-
sområde. Deras beskaffenhet är dock av sådan art att Lagrådets yttrande
inte behöver inhämtas.
Mot bakgrund av bl.a. den integrationsprocess som pågår med övriga
Europa beslutade regeringen den 19 december 1991 att tillkalla en alko-
holpolitisk kommission (S 1991:17) med uppdrag att utvärdera den hit-
tillsvarande alkoholpolitiken och lägga fram förslag till en strategi för
framtiden - bl.a. i ett EG-perspektiv. Kommissionen skulle enligt direk-
tiven utreda hur de alkoholpolitiska målen kan uppfyllas, även inom ra-
men för ett medlemskap i EG.
Kommissionen skulle också analysera hur alkohollagstiftningen tilläm-
pas i praktiken och föreslå lagändringar i de fall kommissionen fann "att
vissa bestämmelser kan förenklas eller helt utmönstras för att de inte
längre fyller någon alkoholpolitisk funktion. I andra fall kan reglerna
32
behöva förtydligas eller skärpas för att bättre fylla ett alkoholpolitiskt Prop. 1994/95:89
syfte".
Enligt direktiven ingick det även i kommissionens uppdrag att göra en
översyn av vården av alkoholmissbrukare och därvid särskilt uppmärk-
samma de kvinnliga missbrukarnas vårdbehov. I uppdraget ingick också
att genomföra en analys av alkoholmissbrukets familjesociala konsekven-
ser.
I mars 1994 överlämnade kommissionen sitt huvudbetänkande Svensk
alkoholpolitik - en strategi för framtiden (SOU 1994:24). Samtidigt
överlämnades delbetänkandena Svensk alkoholpolitik - bakgrund och
nuläge (SOU 1994:25), Att förebygga alkoholproblem (SOU 1994:26),
Vård av alkoholmissbrukare (SOU 1994:27), Kvinnor och alkohol (SOU
1994:28) och Barn - Föräldrar - Alkohol (SOU 1994:29). Alla dessa
betänkanden är f.n. föremål för remissbehandling. Tidigare har som
nämnts ovan kommissionen överlämnat delbetänkandet Serveringsbe-
stämmelser (SOU 1993:50) med förslag till ändringar i lagen (1977:293)
om handel med drycker (LHD). Utredningens förslag i detta delbe-
tänkande sammanfattas i bilaga 3.
Genom beslut den 27 maj 1992 bemyndigade regeringen chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att
göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av att till-
ståndsgivningen enligt LHD förs över från länsstyrelserna till kommu-
nerna. Utredningen har haft att redovisa de förslag till lagändringar som
en kommunalisering av tillståndsgivningen skulle erfordra, samt även
överväga vilken besvärsordning och överklagningsrätt som bör gälla.
Utredningen har i betänkandet (SOU 1993:31) Kommunernas roll på
alkoholområdet och inom missbrukarvården föreslagit att tillståndsgiv-
ningen enligt LHD förs över från länsstyrelserna till kommunerna. I
samband därmed föreslås att det s.k. kommunala vetot vid beviljande av
serveringstillstånd avskaffas eftersom detta inte kan anses förenligt med
föreskrifterna i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i och
med att ett kommunalt veto inte kan överprövas i sak av en domstol.
Utredningen föreslår också att kommunerna ges huvudansvaret för den
direkta tillsynen av restaurangerna och rätten att fatta beslut om åter-
kallelse av redan givna tillstånd. Utredningens förslag sammanfattas i
bilaga 4.
I regeringens proposition (1991/92:170, bil. IV) om europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES) konstaterades att EES-avtalet inte inne-
bär några förändringar av den svenska alkoholpolitikens mål. I vissa
avseenden kan emellertid ändringar i alkohollagstiftningen behöva ge-
nomföras som en anpassning till EG:s regelsystem. EES-utskottet delade
denna uppfattning.
Den i Romfördraget och EES-avtalet grundläggande principen om var-
ors fria rörlighet över gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker,
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Vid sidan om de grundläggan-
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
de bestämmelserna är bl.a. följande artiklar i EES-avtalet av relevans för Prop. 1994/95:89
det svenska alkoholpolitiska regelsystemet.
Artikel 16 om statliga handelsmonopol innebär att de avtalsslutande
parterna förbinder sig att säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas
på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffhings-
och avsättningsvillkor föreligger mellan medborgare i EU:s medlems-
stater och medborgare i EFTA-statema.
Kvantitativa import- och exportrestriktioner eller åtgärder med motsva-
rande verkan är förbjudna enligt artiklarna 11 - 12 i EES-avtalet. Un-
dantag från artiklarna 11 och 12 medges i artikel 13 om det är nödvän-
digt för att bl.a. skydda människors hälsa och liv. Artikel 14 innehåller
bl.a. förbud mot diskriminerande skatter eller avgifter och artikel 23
innehåller bl.a. vissa regler vad avser tekniska handelshinder i handeln
med vin. Artikel 59 förbinder de avtalsslutande parterna att tillse att bl.a.
offentliga företag eller företag med särskilda eller exklusiva rättigheter
inte bryter mot EES-avtalets regler.
Om ett företag har en marknadsdominerande ställning inom EES eller
inom en väsentlig del av samarbetsområdet är det enligt EES-avtalets
artikel 54 förbjudet att missbruka denna ställning. Enbart det faktum att
ett företag är marknadsdominerande innebär emellertid inte någon över-
trädelse av EES-bestämmelsema.
Som ett led i anpassningen förelädes riksdagen den 3 juni 1993 proposi-
tion 1992/93:253 om import av och partihandel med starköl med förslag
till ändringar av gällande regler så att utländska tillverkare av starköl
skulle ges tillträde till den svenska marknaden på samma villkor som
svenska tillverkare.
Propositionen föregicks av en departementspromemoria S93/1067/IFO,
Starkölsförsäljning till restauranger. I promemorian redovisades två alter-
nativa modeller för att uppnå likställighet mellan svenska och utländska
tillverkare av starköl.
Först redovisades (alternativ A) ett förslag om att det i LHD skulle in-
föras ett ytterligare generellt undantag från import- och partihandelsmo-
nopolet så att utländska tillverkare av starköl skulle få föra in starköl i
landet och även ges rätt att sälja det direkt till restaurangerna. Den som
enligt LHD har tillstånd att servera starköl föreslogs även få rätt att im-
portera starköl till den egna serveringsverksamheten.
Vidare redovisades (alternativ B) ett förslag om att införa ett särskilt
tillståndssystem för partihandel med starköl. Ett sådant tillståndssystem
skulle stå vid sidan av tillverkningsrätten och omfatta i princip alla in-
tressenter som bedömdes vara lämpade att bedriva sådan partihandel, in-
klusive svenska och utländska tillverkare av starköl. Med partihandel-
stillståndet skulle följa rätt att föra in starköl i landet. Länsstyrelserna
föreslogs svara för tillståndsprövningen och tillsynen över verksamheten.
Vid remissbehandlingen av promemorian framkom en splittrad syn på
de redovisade förslagen. Av de 29 remissinstanser som inkom med syn-
34
punkter tillstyrkte 17 något av förslagen i promemorian. Alternativ A
förordades av åtta remissinstanser, fem tillstyrkte båda förslagen och
alternativ B förordades av fyra instanser.
Regeringen valde att föreslå riksdagen alternativ A, som innebar ett
generellt undantag från import- och partihandelsmonopolet omfattande
alla tillverkare av starköl, dvs. även utländska sådana. Dessa skulle få
rätt att föra in eget tillverkat starköl till landet och bedriva partihandel
med varan.
Socialutskottet föreslog i bet. 1993/94:SoU9 Import och partihandel
med starköl att riksdagen skulle anta regeringens förslag. Riksdagen
beslutade att avslå utskottets yrkande och biföll en reservation om avslag
på propositionen (rskr. 1993/94:59).
I reservationen anfördes bl.a. att regeringen borde återkomma till riks-
dagen med förslag om regler för import- och partihandel med starköl
sedan Alkoholpolitiska kommissionen slutfört sitt arbete.
Alkoholpolitiska kommissionen har den 16 december 1993 i skrivelse
till regeringen (S93/10214/IFO) ansett det angeläget att, med hänsyn till
att EES-avtalets regler fr.o.m. den 1 januari 1994 blir giltiga i Sverige,
riksdagen ånyo föreläggs förslag till nya regler rörande import av och
partihandel med starköl. Den tidigare propositionen kan utgöra en grund
för ett sådant förslag.
Kommissionen anser att villkoren för import av och partihandel med
starköl snarast bör förändras så att det inte kan hävdas att utländska
bryggerier är diskriminerade i förhållande till svenska. Härigenom kan
lagregler och lagtillämpning få en utformning som är förenlig såväl med
EES-avtalet som med den svenska alkoholpolitiska grundsynen.
Prop. 1994/95:89
Alkoholpolitik är inte en fråga på gemenskapsnivå inom EU. Alla EU-
länder har dock anslutit sig till Världshälsoorganisationens (WHO) häl-
soprojekt "Hälsa för alla år 2 000" där också alkoholfrågan berörs. Mi-
nisterrådet har i en rekommendation uppmanat kommissionen att vid
utformning av regler för handel med alkoholdrycker beakta det arbete
som sker i WHO.
Bland de 37 mål för förbättrad hälsa som WHO:s europaregion har
ställt upp finns målet att sänka alkoholkonsumtionen med minst 25 %
fram till år 2 000 från 1980 års nivå. För detta ändamål bör varje land
utveckla en mångsidig alkoholpolitik, där en höjning av skatten på alko-
hol och en ökad kontroll av tillgängligheten nämns som verksamma
medel. Till hjälp för att förverkliga dessa mål har europaregionen utarbe-
tat en handlingsplan, European Alcohol Action Plan. Även denna hand-
lingsplan har antagits enhälligt av alla europaregionens stater. I arbetet
med att förverkliga denna plan har WHO tagit upp diskussioner med
EU-kommissionen. I Maastrichtavtalet, artikel 129, sägs att gemenskapen
skall bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås genom att främja sam-
arbetet mellan medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser.
Gemenskapens insatser skall inriktas på att förebygga sjukdomar genom
35
att främja forskning om deras orsaker och överföring samt genom häl-
soupplysning och hälsoundervisning.
I ett förslag till handlingsprogram inom området folkhälsa, som nyligen
framlagts av Europeiska Kommissionen, prioriteras informations- och
förebyggande insatser för att motverka alkoholens hälsorisker. Även i
förslaget till program rörande narkotikaberoende uttalas att programmet
avser att också omfatta insatser mot missbruk av alkohol och läkemedel.
Även i EU:s cancerprogram (Europé Against Cancer) tas alkoholen upp
som den andra stora riskfaktorn för cancer efter tobaksrökningen. Ett råd
till EU-medborgama för att minska risken for cancer är att minska på
alkoholkonsumtionen.
Inom EU beslutar varje enskilt land om vilken alkoholpolitik respekti-
ve land skall driva. Alkoholpolitiken berörs dock indirekt vid ett med-
lemskap genom att vissa av de alkoholpolitiska medel som Sverige an-
vänder sig av i syfte att minska alkoholkonsumtionen faller under EG:s
handelspolitiska regelsystem. Detta gäller framför allt de svenska alko-
holmonopolen, marknadsforingsreglema for alkoholdrycker, alkoholskat-
terna och begränsningen av den privata införseln av alkoholdrycker.
Dessutom måste EG:s konkurrensregler tillämpas även for alko-
holdrycker.
Den i Romfördraget grundläggande principen om varors fria rörlighet
över gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker, teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat. Vin och vinbaserat brännvin betraktas dessutom
som jordbruksprodukter och faller även under EG:s jordbruksregler.
Inom EU har medlemsländerna genom Romfördraget åtagit sig att av-
skaffa tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder i handeln
med varandra.
Romfördraget, artikel 37, behandlar handelsmonopol. De skall vara så
utformade att de inte diskriminerar produkter från andra medlemsländer.
Fördragets artikel 36 innehåller undantagsregler for restriktioner i han-
deln som är till skydd för bl.a. människors hälsa.
I förhållande till Romfördraget är det främst de handelsbegränsande
inslagen i den svenska alkoholpolitiken som berörs, d.v.s. import-, ex-
port-, tillverknings-, partihandels- och detaljhandelsmonopolen for sprit-
drycker, vin och starköl. Dessa frågor har som nämnts ovan varit före-
mål för förhandling med EG-sidan.
På EU:s inre marknad kommer begränsningar i resandes införsel av
varor för personligt bruk i princip att vara avskaffade. För konsumenter
kommer gränshandeln således i princip att vara fri. Danmark och Irland
får dock övergångsvis tillämpa vissa restriktioner for införsel av alko-
holdrycker.
Enligt ett av de grundläggande rådsdirektiven (92/12/EEC av den
25 februari 1992) skall punktskatter tas ut på alkohol, tobak och minera-
lolja. Bestämmelser om de skattebelagda områdenas omfattning och om
skattesatser ges i särskilda direktiv. På den indirekta beskattningens om-
råde har utarbetats nya system inom EU for att hantera beskattningen av
varor som fors mellan olika EU-länder med i huvudsak bibehållande av
principen om att beskattningen skall tillfalla det land där varan konsume-
Prop. 1994/95:89
36
ras och med bibehållande av en kontroll av att olika varor inte orättmä- Prop. 1994/95:89
tigt undgår beskattning. Vad gäller import för eget bruk gäller dock det
motsatta, dvs. att varorna beskattas i inköpslandet. För att möjliggöra en
åtskillnad mellan kommersiell och privat import har genom EG:s direk-
tiv 92/12/EEC införts vissa lägsta indikativa kvantiteter - 110 liter öl, 90
liter vin och 10 liter sprit. Ett överskridande av dessa nivåer innebär
dock inte i sig något otillåtet. Om kvantiteterna överskrids är det den
resandes sak att bevisa att varorna inte är avsedda för kommersiellt bruk.
Från direktiv 92/12/EEC har Danmark medgivits ett undantag, som är
tidsbegränsat att gälla t.o.m. utgången av år 1996. Undantaget gör det
möjligt för Danmark att vid privatinförsel tills vidare behålla nuvarande
skatter på sprit och tobak även om varorna redan är beskattade i ett
annat EU-land. Övergångsregeln accepterades av övriga EG-länder under
förutsättning av att de danska reglerna ändrades så att fri införsel av vin
och öl omedelbart blev möjligt. En konsekvens av detta blev kraftigt
sänkta priser i Danmark på vin och starköl.
Undantaget innebär också en rätt för Danmark att mängdmässigt be-
gränsa den skattefria införseln av sprit och tobak. I dansk tullagstiftning
har dessa kvantiteter angivits, varvid skillnad görs mellan inresande från
annat EU-land, som vistats mer än, eller mindre än 36 timmar utanför
Danmark. Restriktionerna är betydligt strängare i det sistnämnda fallet
(ingen sprit, små mängder tobak).
Det danska kontrollsystemet bygger på att den som reser in i Danmark
från ett annat EU-land skall deklarera införsel som överstiger de tillåtna
kvantiteterna. För ändamålet har tryckts särskilda kort varav ett exemplar
skall lämnas i särskilt angiven ordning till tull- och skattemyndigheterna
och det andra behållas för att uppvisas vid eventuell efterkontroll. Av-
giften debiteras enligt inbetalningskrav från myndigheterna.
En speciell form av gränshandel är den s.k. tax-free försäljningen. Den
tillåts inom EU fram till och med den 30 juni 1999. Undantag från be-
skattning gäller dock endast kvantiteter motsvarande dem som gäller vid
införsel från tredje land. Kontrollen skall ske vid försäljningsstället.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna
gäller inom EU två olika system för mervärdesskatt och för punktskatter.
Systemen är reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste
använda sig av dessa system. Något utrymme för att konstruera ett helt
eget nationellt system finns således inte. Se vidare avsnitt 5.6.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna mellan Sverige och EU
om svenskt medlemskap i EU har en skriftväxling ägt rum mellan EG-
kommissionen och den svenska regeringen angående de svenska alkohol-
monopolen.
Kommissionen förutsätter att Sverige avvecklar de exklusiva import-,
export-, partihandels- och tillverkningsrättighetema för sina respektive
alkoholmonopol, inklusive partihandelsfunktionen för serveringsställen.
37
En sådan avveckling är enligt kommissionens åsikt helt nödvändig för
att göra den svenska lagstiftningen förenlig med EG:s regelverk.
Vad gäller det svenska detaljhandelsmonopolet, anser kommissionen att
alla effekter som är diskriminerande mellan nationella varor och varor
importerade från övriga medlemsstater måste avlägsnas. Med reservation
för EG-domstolens framtida rättstillämpning och kommissionens roll
som väktare av fördraget om europeiska unionen, finner kommissionen
med utgångspunkt från existerande tolkning av regelverket inte någon
anledning att på eget initiativ vidta åtgärder, varken nu eller efter en
svensk anslutning till unionen, mot bibehållande av detaljhandelsmono-
polet.
I skriftväxlingen påminnes om att Sverige redan genom EES-avtalets
bestämmelser har åtagit sig att tillämpa EG:s regelverk om monopol.
Kommissionen anser därför de nämnda förhållanden vara tillämpliga från
och med EES-avtalets ikraftträdande.
Slutligen sägs att det - för att säkerställa att detaljhandelsmonopolets
verksamhet är förenligt med EG:s regelverk - är av yttersta vikt att EG-
kommissionen blir delaktig i en nära och regelbunden övervakning. Den
svenska regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig
bakom de principer som redovisats i kommissionens brev.
I det slutliga avtalet har en notering gjorts angående den skriftväxling
som förevarit.
Genom expertsamtal mellan företrädare för regeringen och berörda
tjänstegrenar inom kommissionen har principer identifierats och precise-
rats för att detaljhandelsmonopolet skall fungera icke-diskriminerande.
Vid de protokollförda samtalen har fastslagits att så länge medborgare
och varor inom samarbetsområdet behandlas lika samt objektiva och
transparenta kriterier ligger till grund för de alkoholpolitiska regler som
tillämpas i Sverige står dessa enligt kommissionen inte i strid med EG:s
regler. Detta gäller även för detaljhandelsmonopolets verksamhet. Alla
produkter måste behandlas lika både när det gäller detaljhandelsmonopo-
lets val av sortiment och dess varuinformation till kunder. Nya varor
måste ges bättre möjlighet att göra sig kända för detaljhandelsmonopo-
lets kunder. De kriterier som ligger till grund för en varas tillträde till
detaljhandelsmonopolets butiker måste uppfylla EG:s krav på objektivi-
tet.
En annan mycket viktig förutsättning är att medborgare inom samar-
betsområdet ges samma möjlighet som svenska medborgare att verka
inom alkoholområdet. De skall ha samma möjlighet att arbeta och etab-
lera företag. Deras produkter skall behandlas på samma sätt som svenska
produkter.
Samtalen resulterade vidare i att Konkurrensverket, förutom sin sed-
vanliga tillsyn på konkurrensområdet som verket utövar inom ramen för
sin instruktion, kommer att få i uppdrag att särskilt övervaka att detalj-
handelsmonopolet inte missbrukar sin dominerande ställning. Konkurren-
sverket skall rapportera direkt till EG-kommissionen.
Liksom Danmark, Norge och Finland har Sverige också medgivits un-
dantag från rådsdirektivet 92/12/EEC fram till utgången av år 1996.
Prop. 1994/95:89
38
Undantaget gör det möjligt for Sverige att vid införsel for privat bruk
beskatta sprit, vin och starköl över en viss mängd även om de vid inför-
sel redan är beskattade i annat EU-land. Undantaget medger också en
rätt for Sverige att mängdmässigt begränsa den skattefria införseln av
dessa drycker. Mängdmässigt får resanden till Sverige från annat EU-
land för privat bruk maximalt införa en liter starksprit eller tre liter
starkvin, fem liter vin och 15 liter öl. I dessa kvoter ingår de resandes
införda skattefria varor (s.k. taxfree).
Efter utgången av år 1996 skall reglerna omförhandlas. Översynen
skall då ske på samma sätt som den s.k. övergångsordningen för mervär-
desskatt inom EU. Denna förlängs automatiskt om inte ministerrådet
enhälligt beslutar att den skall upphöra. Eftersom beslutet i rådet måste
vara enhälligt kommer Sverige således även efter 1996 - såvida inte
nuvarande beslutsregler ändras - att ha ett avgörande inflytande över när
övergångsreglerna beträffande införsel skall avvecklas.
Sverige har också överenskommit med EU om ett undantag från den
skatteregel som stadgar att beskattningsnivån måste vara proportionell
till alkoholstyrkan. När det gäller det svenska folkölet har överenskom-
mits att skatteskillnaden mellan detta öl och starkölet får bestå i ytterli-
gare tre år, dvs till och med 1997, trots att skillnaden strider mot EG:s
regler.
Till frågan om resandebestämmelsema anknyter också EG:s regler om
avveckling av gränskontrollen mellan medlemsländerna. Sverige har inte
i förhandlingarna med EU begärt någon övergångsreglering i denna
fråga. Hur kontrollen av att införselbegränsningama efterlevs skall vara
utformad mellan Sverige och ett annat EU-land har utretts. Jämför be-
tänkandet Skyddet vid den inre gränsen (SOU 1994:131).
Prop. 1994/95:89
Grunderna för gällande alkoholpolitik fastställdes genom beslut av 1977
års riksdag (prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). Enligt detta beslut
skall målet vara att begränsa alkoholens skadeverkningar genom att min-
ska den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen. Denna strategi bygger
på kunskaper och beprövade erfarenheter av tillgänglighetens betydelse
för utvecklingen av totalkonsumtionen och alkoholskadorna. En ökad
tillgänglighet av alkohol medför en ökad konsumtion. Ju mer alkohol det
dricks i ett samhälle, desto fler människor går också över från måttlig-
hetsdrickande till missbruk. Omvänt gäller att ju svårare det är att få tag
i alkohol, desto mindre dricks det totalt sett och desto färre människor
skadas på grund av alkoholen.
Detta synsätt har också anammats av Världshälsoorganisationen
(WHO) och ligger till grund för europaregionens handlingsplan (Euro-
pean Alcohol Action Plan) för att minska alkoholskadorna i Europa.
39
Planen har antagits enhälligt av alla europaregionens stater, inklusive
samtliga EU-stater.
Sveriges viktigaste medel för att begränsa tillgängligheten är alkohol-
monopolen och prispolitiken. Den svenska alkoholpolitiken kompletterar
dessa åtgärder med bl.a. följande:
- begränsning av den privata införseln
- restriktiva regler för serveringstillstånd till restauranger
- åldersgränser vid försäljning av alkoholdrycker
- allmän hälsoupplysning, information om alkoholens skadeverkningar
och förebyggande verksamhet inom socialtjänst, hälso- och sjukvård
m.m.
Alkoholdrycker är liksom många andra varor mycket priskänsliga. När
priset går upp minskar försäljningen. Sverige bedriver därför sedan länge
en prispolitik med höga alkoholskatter. Skatten på alkoholdrycker be-
stäms sedan den 1 juli 1992 helt utifrån dryckens alkoholstyrka och
principen är att alkoholprisema skall följa prisutvecklingen i samhället.
Den höga alkoholbeskattningen är ett i jämförelse med andra åtgärder
mycket verksamt medel för att minska konsumtionen och förebygga ska-
dor. Enligt de undersökningar som gjorts i Sverige över prisets betydelse
för alkoholkonsumtionen ligger den s.k. priselasticiteten ganska nära
-1,0 dvs. en prissänkning på t.ex. fem procent ökar försäljningen med
ca fem procent.
Alkoholmonopolen skall utgöra en garant för att marknadsföring och
försäljning av alkoholdrycker till allmänheten sker återhållsamt och att
lagar och bestämmelser på alkoholområdet efterlevs. Desintresserings-
principen, dvs. begränsningen av det privata vinstintresset i syfte att
hålla nere alkoholkonsumtionen, är alkoholmonopolens huvudsakliga
motivering. Ingen skall genom en aktiv marknadsföring tillåtas tjäna
pengar på andras beroende. Sociala hänsyn skall vara vägledande i
marknadsföring och försäljning av alkoholdrycker - inte minst som ett
skydd för ungdomen.
Skyddet för ungdomen går som en röd tråd genom den svenska alko-
hollagstiftningen. Förbud mot att överlåta alkoholdrycker till ungdomar,
åldersgränserna för inköp av alkoholdrycker liksom för servering av
alkoholdrycker på restauranger är exempel på detta.
Den svenska alkoholpolitiken syftar också till att åstadkomma en över-
gång från starkare till svagare alkoholdrycker. Denna politik har till stor
del varit framgångsrik. Spritdryckernas andel av den totala alkoholför-
säljningen har sedan 1970-talet minskat med över 20 procentenheter me-
dan vin- och ölförsäljningens andel ökat med ca 10 procentenheter var-
dera.
Den totala registrerade alkoholkonsumtionen har varit ganska stabil un-
der de senaste åren. Restaurangernas andel av den alkohol som säljs har
dock ökat från 8,5 till 13,5 % mellan åren 1985 och 1992. Det som
bidragit mest till den ökningen är starkölet. Ungefär 40 % av starköls-
konsumtionen sker i dag på restauranger.
Prop. 1994/95:89
40
En bärande princip i svensk alkohollagstiftning är att handel med sprit-
drycker, vin och starköl skall vara förbehållen sådana företag i vilka det
allmänna äger bestämmande inflytande och där enskilt vinstintresse sak-
nas. Genom att begränsa det privata vinstintresset i alkoholhanteringen
har man sökt uppnå en återhållsam försäljning och skapa garantier för att
de sociala hänsyn som är nödvändiga vid försäljningen iakttas.
Begränsningen av det privata vinstintresset är en gammal princip som
i dag tar sitt främsta uttryck i att stora delar av alkoholhandeln sker i två
statliga monopolbolag, V&S Vin & Sprit AB (V&S) och Systembolaget
AB. V&S har ensamrätt till import av spritdrycker, vin och starköl samt
tillverkning och export av spritdrycker. Vin-, starköls-, och öltillverk-
ningen är däremot inte monopoliserad men underkastad tillståndstvång.
Framställning i hemmet av vin och öl för eget bruk är dock tillåten.
Detta regleras i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m.
(LTD). Systembolaget AB sköter detaljhandeln samt partihandeln till
restauranger. Ett undantag från partihandelsmonopolet är att de svenska
bryggerierna har rätt att sälja starköl direkt till restauranger. Genom de
statliga monopolbolagen har väsentliga delar av alkoholhandeln således
kunnat ske utan inverkan av privatekonomiskt vinstintresse eller försälj-
ningsuppdrivande konkurrens mellan olika aktörer.
All import av spritdrycker, vin och starköl är i princip förbehållen
V&S. Detta regleras i LHD. Det viktigaste undantaget är den s.k. resan-
deinförseln. Enligt gällande tullbestämmelser får en vuxen person över
20 år, som kommer med båt och har varit utomlands i mer än 24 tim-
mar, skattefritt föra med sig en liter sprit, en liter vin eller om sprit-
drycker inte medförs, två liter vin samt två liter starköl. Samma kvanti-
teter men ingen tidsgräns gäller för den som kommer med flyg. Dess-
utom får, om det förtullas, ytterligare sammanlagt fem liter spritdrycker
och vin samt fem liter starköl föras in per person. Även andra former av
införsel för privatpersoner är reglerade, t.ex. införsel av drycker i gåvo-
försändelser, drycker som ingår i flyttgods och sådana som erhållits i
arv.
All detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl sköts av Systembola-
get AB, som i dag har ca 370 butiker spridda i hela landet. Till detta
kommer ca 550 utlämningsställen, dvs. butiker på landsbygden där män-
niskor utan extra kostnad kan beställa vilka varor som helst ur System-
bolagets sortiment.
Socialstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet för ärenden enligt
LTD. I uppgiften att utöva tillsyn över lagens tillämpning ingår inspek-
tionsbesök hos tillståndshavare och granskning av försäljningsrapporter.
Om skäl finns kan Socialstyrelsen återkalla tillstånd eller meddela till-
ståndshavare varning. Socialstyrelsens beslut i tillståndsärenden enligt
LTD kan överklagas hos regeringen.
Allmän uppföljning av utvecklingen på området sker genom att Social-
styrelsen gör sammanställningar av olika statistiska material.
Prop. 1994/95:89
41
Alkoholpolitiken på restaurangområdet regleras i LHD. En målsättning
är att eftersträva ordning, nykterhet och trevnad på serveringsställen och
undvika olägenheter i nykterhetshänseende. I princip skall servering av
alkoholdrycker endast förekomma på restauranger.
All servering av alkoholdrycker kräver i princip tillstånd. I samband
med tillståndsgivningen skall särskilt beaktas behovet av serveringen,
sökandens lämplighet och serveringsställets ändamålsenlighet samt att
lagad mat skall utgöra en betydande del av rörelsen.
Serveringstillstånd kan ges för servering till allmänheten eller till slutna
sällskap. Det kan också ges tills vidare eller vid enstaka tillfälle eller
tidsperiod. Serveringstillståndet kan omfatta spritdrycker, vin, starköl och
öl klass II eller begränsas till en av kategorierna eller en kombination av
dem. Vid trafikservering (båt, tåg och flyg i inrikestrafik) får inte sprit-
drycker serveras om inte särskilda skäl föreligger. Tillstånd till servering
av alkoholdrycker på nöjes- och idrottsplatser får meddelas endast om
särskilda skäl föreligger.
Servering av öl klass II får påbörjas tidigast kl. 07.00 och servering av
andra alkoholdrycker tidigast kl. 12.00. Alkoholservering skall avslutas
senast kl. 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra tider
för serveringens bedrivande.
Vid all alkoholservering skall finnas en föreståndare som övervakar att
serveringen bedrivs i enlighet med lagens bestämmelser. För förestånda-
re skall finnas erforderligt antal ersättare. Föreståndare och ersättare
genomgår i princip samma lämplighetsprövning som tillståndshavare och
skall vara godkända av länsstyrelsen.
Tillståndsmyndigheten får i serveringstillståndet meddela de föreskrifter
som behövs. Ombyggnad av serveringsställe och inrättande av drinkbar
kräver särskilt tillstånd. Självservering av spritdrycker, vin eller starköl
får bedrivas endast efter särskilt medgivande. Restauranggäst får inte
uppmanas till inköp av alkoholdryck. Alkoholdryck får inte heller med-
föras till eller från restaurang med serveringstillstånd.
Tillstånd till servering prövas av den länsstyrelse där serveringsstället
är beläget. När det är fråga om nya permanenta serveringstillstånd eller
utökade sådana rättigheter, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från
kommunfullmäktige och polismyndigheten på den ort där serveringsstäl-
let är beläget. Det är kommunen som gör den s.k. behovsprövningen,
vars syfte i första hand är att förhindra överetablering. Kommunen kan
helt eller delvis avstyrka ansökan. Ett sådant avstyrkande blir bindande
för länsstyrelsen (kommunalt veto).
Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över tillämpningen av
LHD. Länsstyrelsen har huvudansvaret för den regionala och lokala
tillsynen tillsammans med polismyndigheten och socialnämnden. Det är
också länsstyrelsen som tillståndsmyndighet som har huvudansvaret och
befogenhet att besluta om återkallelser av tillstånd och andra admini-
strativa ingripanden.
Länsstyrelsens beslut enligt LHD kan överklagas hos kammarrätten.
Prop. 1994/95:89
42
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer alkoholdrycker utan
tillstånd döms för olovlig försäljning av alkoholdrycker till böter eller
fängelse i högst två år. Är brottet grovt döms till fängelse i högst fyra
år. Innehav av alkoholdrycker i uppenbart syfte att olovligen sälja dem
leder till böter eller fängelse i högst ett år. Vid försäljning eller servering
av alkoholdrycker till någon som kan antas inte ha uppnått föreskriven
ålder eller är märkbart påverkad av berusningsmedel döms för olovlig
dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.
Förutom försäljningsregler finns i LHD vissa regler som rör marknads-
föring av alkoholdrycker. De huvudsakliga bestämmelserna om reklam
och andra marknadsföringsåtgärder finns emellertid i lagen (1978:763)
om marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen).
I alkoholreklamlagen begränsas näringsidkares marknadsföring av alko-
holdrycker till konsumenter. Med hänsyn till alkoholens hälsorisker skall
särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföringen. Uppsökande eller på-
trängande marknadsföringsåtgärder får inte vidtas. Inte heller sådana som
uppmanar till bruk av alkohol. Kommersiella annonser i radio eller TV
är förbjudna liksom i princip tidningsannonser för spritdrycker, vin och
starköl.
Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för tillämpningen av alkoholre-
klamlagen. Riktlinjerna tar upp frågor om bl.a. reklammedel och mark-
nadsföringens innehåll och utformning. Brott mot bestämmelserna be-
traktas som otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen
(1975:1418). Vid övertramp kan Konsumentverket ingripa. Om frivillig
rättelse inte uppnås kan Konsumentombudsmannen utfärda ett förbuds-
föreläggande eller föra talan mot företaget i Marknadsdomstolen.
I bilaga 2 till EES-avtalets protokoll 47 förbinder sig Sverige att delta i
ett samarbete mellan de myndigheter som svarar för vinkontrollen i de
skilda EES-ländema. Inom EU-ländema sköts kvalitetskontrollen av
alkoholdrycker genom offentliga laboratorier som är anslutna till Euro-
pean Office for Wine, Alcohol and Spirit Drinks. Ursprungslandet ga-
ranterar genom denna kontroll varans kvalitet och redlighet, vilket bl.a.
innebär att man garanterar att det inte förekommer falsk ursprungsbe-
teckning, att varan inte är utspädd, att det inte finns skadliga tillsatser,
osv.
I Sverige regleras frågor om kvalitetskontroll av alkoholdrycker i livs-
medelslagen (1971:511). Statens livsmedelsverk utövar den centrala till-
synen över efterlevnaden av lagen och har rätt att utfärda föreskrifter.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet medan den lokala tillsynen
inom varje kommun utövas av kommunens miljö- och hälsoskydds-
nämnd.
Livsmedelsverket har bl.a. ansvar för kvalitetskontroll och tillsyn av
Prop. 1994/95:89
43
sprittillverkningen vid landets enda lantbruksbränneri för konsumtions-
sprit och den hantering av alkoholdrycker som V&S bedriver (t.ex. tapp-
ning och annan bearbetning av vin) vid fyra anläggningar i landet. Drift-
kontrollen sker dock i huvudsak av bolaget självt inom ramen för de
egenkontrollprogram och krav på kvalitetssäkring som Livsmedelsverket
fastställt.
Kvalitetskontroll av vintillverkningen i Sverige ligger i första hand på
den kommun där tillverkning sker. För närvarande finns vintillverkning
vid tre tillverkningsställen i landet.
Vid tillverkning av öl och starköl handhas också kontrollen av kommu-
nerna, med undantag av vissa större bryggerier där Livsmedelsverket har
övertagit tillsynsansvaret.
Prop. 1994/95:89
Skattskyldig enligt lagen (1977:306) om dryckesskatt (LDS) i fråga om
spritdrycker och vin är V&S. 1 fråga om starköl och öl är den skattskyl-
dig som inom landet yrkesmässigt tillverkar dryckerna. V&S är dock
skattskyldigt för importerat starköl. Skattskyldiga skall vara registrerade
hos Riksskatteverket (RSV). Om verksamheten är av större omfattning
eller om det finns särskilda skäl kan även importörer, som yrkesmässigt
för in skattepliktiga maltdrycker till landet för försäljning till återförsäl-
jare, registreras hos RSV som skattskyldiga.
Enligt LDS inträder skattskyldigheten för spritdrycker och vin när
V&S levererar dryckerna till Systembolaget AB. Skattskyldigheten för
starköl och öl inträder när dryckerna levereras till butik, restaurang eller
tas i anspråk för annat ändamål än försäljning eller, vid avregistrering,
finns i lager.
Vid införsel till landet av skattepliktig dryck av annan än registrerad
skattskyldig skall dryckesskatt betalas till tullmyndigheten och då tilläm-
pas bl.a. tullagen (1987:1065). Dock kan Generaltullstyrelsen utfärda s.k.
hemtagningsbevis som ger rätt att ta hem varorna och i efterhand betala
skatt och andra eventuella tullavgifter. Innan ett hemtagningsbevis ut-
färdas sker en prövning. EES-avtalets ikraftträdande medför inga för-
ändringar i dessa hänseenden.
RSV:s uppbörd av dryckesskatt för kalenderåret 1992 uppgick för
spritdrycker till 5 985 miljoner kronor, för vin till 2 987 miljoner kronor
samt för starköl och öl till 2 627 miljoner kronor. Tullens skatteuppbörd
på öl uppgick till 278 miljoner kronor. Sammanlagt innebär det skattein-
komster på 12 miljarder kronor. Endast en skattskyldig fanns för vin-
och spritdrycker (V&S) medan antalet skattskyldiga för maltdrycker upp-
gick till 33.
Vid ett medlemskap i EU skall som en följd av den fria marknaden i
princip alla gränsformaliteter upphöra avseende transporter av varor över
de inre gränserna. På den indirekta beskattningens område har utarbetats
nya system för att hantera beskattningen av varor som förs mellan olika
EU-länder med i huvudsak bibehållande av principen om att beskattning-
en skall tillfalla det land där varan konsumeras och med bibehållande av
44
en kontroll av att olika varor inte orättmättigt undgår beskattning. Vad
gäller import för eget bruk gäller dock det motsatta, dvs. att varorna
beskattas i inköpslandet.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna
gäller inom EU två olika system för mervärdeskatt och for punktskatter.
Systemen är reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste
använda sig av dessa system. Något utrymme for att konstruera ett helt
eget nationellt system finns således inte.
På mervärdesskattesidan gäller nu ett system som kan betecknas som
en övergångsordning. Ordningen skall gälla fram till den 31 december
1996. Denna ordning är i princip densamma som gäller i Sverige i dag
med undantag för att beskattningen inom EU inte är kopplad till själva
gränsöverskridandet. För kontrollen av förfarandet har inrättats ett krav
på att köparen för säljaren skall ange sitt registreringsnummer som mer-
värdesskatteskyldig och att detta nummer skall kunna kontrolleras av
säljaren via den nationella skattemyndigheten genom ett särskilt datasys-
tem.
På punktskatteområdet finns inte någon övergångsordning. De regler
som nu tillämpas inom EU är avsedda att vara den slutliga ordningen.
Grundstommen i systemet är att punktskatter skall utgå bl.a. på alkohol
i enlighet med särskilda direktiv. Sådana varor på vilka punktskatter
skall utgå skall kunna framställas och lagras i obeskattat skick i särskil-
da auktoriserade skatteupplag. Varorna skall kunna transporteras i obe-
skattat skick mellan sådana lager, även när lagren finns i olika med-
lemsländer. Viss dokumentation skall då medfölja varorna. Beskattning
skall ske när varorna frigörs för konsumtion.
Hur det svenska systemet för beskattning av EU-intem gränsöverskri-
dande handel skall utformas är för närvarande föremål för beredning.
Utredningen (Fi 1991:09) om teknisk EG-anpassning av de indirekta
skatterna har nyligen presenterat delbetänkandet Punktskatterna och EG
(SOU 1994:74). Dess förslag vad avser hanteringen av punktskatter på
alkohol redovisas i avsnitt 7.3.
Prop. 1994/95:89
Regler om alkoholhanteringen inom industrin, hälso- och sjukvården,
undervisnings- och forskningsverksamheten finns i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m. Med teknisk sprit förstås sprit som är
avsedd att användas för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt
eller annat likartat ändamål. Vad som sägs i lagen om försäljning av
teknisk sprit gäller också spritdrycker, vin och starköl avsedda för nämn-
da ändamål.
Import, försäljning och inköp inom landet av teknisk sprit kräver till-
stånd, medan tillståndskravet beträffande alkoholhaltiga preparat innebär
att dessa inte får importeras utan tillstånd eller säljas inom landet utan
att först ha blivit godkända. Beträffande både teknisk sprit och alkoholp-
reparat, som inte är avsedda för förtäring, gäller att de i princip måste
vara denaturerade.
45
Handeln med teknisk sprit kännetecknas av att antalet forsäljare (parti-
handlare) är förhållandevis litet (sex stycken) och att all försäljning, vare
sig den sker till storförbrukare inom industrin eller till mindre förbrukare
såsom laboratorier och dylikt, noga kontrolleras genom framför allt den
rapportering som verkställs av försäljarna. Som huvudprincip gäller att
tillstånd till införsel och försäljning endast meddelas företag som yrkes-
mässigt sysslar med grossistförsäljning av tekniska alkoholprodukter och
liknande. Företag som i sin rörelse har behov av teknisk sprit för t.ex.
framställning av någon annan produkt tillåts inte att själva importera
spriten utan är hänvisade att köpa via grossisterna.
För att missbruksrisken skall begränsas ytterligare gäller att samtliga
köpare av teknisk sprit måste ha tillstånd generellt eller i varje särskilt
fall. Tillstånden grundas på en behovsbedömning. Vid själva inköpet
måste tillståndet företes hos försäljaren, som gör en anteckning om in-
köpet och senare inrapporterar försäljningen till tillsynsmyndigheten som
därigenom i efterhand får en kontroll av att tillståndet inte överskridits.
Tillståndsgivning, tillsynsverksamhet och annan prövning enligt lagen
om försäljning av teknisk sprit m.m. sköts av Läkemedelsverket. Verkets
tillsynsverksamhet bygger huvudsakligen på kontroll av den rapportering
om försäljningen av teknisk sprit som görs av försäljarna. Dessutom görs
stickprovsvisa inspektioner av såväl säljare som köpare av teknisk sprit.
Prop. 1994/95:89
Överkonsumtion av alkohol för med sig omfattande sociala, medicinska
och samhällsekonomiska problem. Detta är anledningen till att Sverige
sedan lång tid tillbaka för en restriktiv alkoholpolitik.
Samtidigt sker omfattande omvärldsförändringar som påverkar den
hittills förda alkoholpolitiken. Enligt den alkoholpolitiska kommissionen
behövs framöver - med tanke på den integrationsprocess som pågår i
Europa och det intensifierade sociala och kulturella utbyte som kan för-
väntas - en kraftfull mobilisering på alkoholområdet för att begränsa
konsumtionen, tränga tillbaka missbruket och motverka alkoholskadorna.
Nuvarande svenska alkoholpolitik bygger på en balans mellan höga
skatter, restriktioner, information/opinionsbildning och behandlingsinsat-
ser. Förutsättningarna för att använda prisinstrumentet som alkoholpo-
litiskt medel kommer att ändras. En tyngdpunktsförskjutning måste där-
för ske, där information, opinionsbildning och andra alkoholförebyggan-
de insatser får en ökad betydelse i syfte att försöka få till stånd andra
dryckesvanor i vårt land.
Riksdagen har mot denna bakgrund den 10 juni 1994 beslutat
(prop. 1993/94:150 bil.5, bet. 1993/94:FiU20, rskr 1993/94:454) att 75 miljo-
ner kronor ytterligare anvisas för olika alkohol- och drogpolitiska åtgärder
under budgetåret 1994/95. Regeringen har sedan den 30 juni 1994 upp-
46
dragit åt Folkhälsoinstitutet att ansvara för och leda det alkohol- och
drogförebyggande arbete som riksdagen beslutat om. Folkhälsoinstitutet
skall snarast sammankalla en nationell ledningsgrupp. Ledningsgruppen
får till uppgift att utarbeta en nationell handlingsplan för att förebygga
alkohol- och drogskador.
Frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet med EG-rätten
aktualiseras redan genom EES-avtalet. I avtalet sägs bl.a. att "de avtals-
slutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas
på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings-
och marknadsföringsvillkor föreligger mellan medborgare i EG-med-
lemsstatema och medborgare i EFTA-statema". Också ett antal andra
artiklar i avtalet, främst de som rör varors fria rörelse, har betydelse för
alkoholmonopolen. Hänsyn till människors liv och hälsa kan motivera
undantag från dessa regler.
Den svenska alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala kon-
sumtionen för att motverka medicinska och sociala alkoholskador sätts
inte i fråga av EG-rätten. Det är diskriminerande effekter av åtgärder för
att nå målen som inte tillåts. EG-domstolens rättspraxis indikerar att
importmonopol är förbjudna i sig, oberoende av om de utövas diskrimi-
nerande eller inte. EG-kommissionen anser att också export- och dis-
tributionsmonopol i sig är förbjudna. Däremot anses detaljhandelsmono-
pol vara förbjudna endast om de har diskriminerande verkan.
När det gäller de nuvarande import-, export, tillverknings- och parti-
handelsmonopolen för spritdrycker, vin och starköl har riksdagen därför
den 20 april 1994 beslutat i enlighet med regeringens prop. 1993/94:136
om riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning
och partihandel med alkoholdrycker. Därmed har riksdagen godkänt att
Vin & Sprit AB:s nuvarande monopol skall avskaffas och från och med
den 1 januari 1995 ersättas av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssys-
tem. En ny myndighet för tillståndsgivning, kontroll och tillsyn vad gäller
hanteringen av alkoholdrycker skall inrättas från och med den 1 januari
1995.
Regeringen utgår - efter den skriftväxling som förevarit med EG-kom-
missionen och den notering som gjorts i avtalet - ifrån att Systembola-
gets detaljhandelsmonopol kan bibehållas. Mot bakgrund av att detalj-
handelsmonolpolet är det mest betydelsefulla ur alkoholpolitiskt perspek-
tiv, utgår regeringen från att Systembolaget anpassar verksamheten på ett
sådant sätt att ingen tvekan uppstår om dess ickediskriminerande be-
handling av varor från övriga EES-länder. Föreskrifter för att garantera
en sådan behandling och kontroll från statens sida kommer att tas in i
avtal som upprättas mellan staten och bolaget. En särskild oberoende
nämnd kommer att inrättas dit avvisade producenter och partihandlare
kan vända sig för att få sin sak prövad. Närmare bestämmelser om
nämndens verksamhet avses regleras i förordning och i avtalet mellan
staten och Systembolaget AB.
Enligt nuvarande bestämmelser får försäljning av öl inte omfatta ett
alkoholstarkare öl än 5,6 volymprocent. Däremot får ett sådant öl till-
verkas av svenska bryggerier för export. Denna reglering anses strida
Prop. 1994/95:89
47
mot det ingångna EES-avtalet. En utländsk bryggare kan nämligen hävda
att hans produkt, med ett alkoholinnehåll överstigande den svenska max-
imigränsen, utsätts för en otillåten begränsning av varors fria flöde över
gränserna. Den nuvarande övre starkölsgränsen kan därför inte bibehållas
i ett EES-perspektiv.
Grundläggande för svensk alkoholpolitik under hela 1900-talet har varit
en strävan att begränsa utrymmet för marknadskrafterna, dvs. konkurrens
och privat vinstintresse. Motivet har varit övertygelsen att konkurrens
och privat vinstintresse leder till aktiv marknadsföring och aktiv försälj-
ning och därmed ökad konsumtion. Ju fler privata företag som får ett
intresse av att alkoholförsäljningen ökar, desto bättre kommer alkohol-
dryckerna att hävda sig i konkurrensen om människomas pengar. När
det gäller en sektor som samhället inte vill skall växa, är marknadsmeka-
nismer som konkurrens och vinstintresse inte särskilt lämpliga medel.
Principen att begränsa privata vinstintressen i alkoholhanteringen har
enligt regeringens uppfattning fortsatt giltighet och är en betydelsfull
grundsats när staten skall utforma regler för marknadsföring av och
riktlinjer för detaljhandeln med alkoholdrycker. Inom de områden där
alkoholmonopolen skall avvecklas, dvs tillverkning, import och partihan-
del, får principen en ny innebörd. Tidigare var grunden för det statliga
agerandet att hålla privata vinstintressen borta från alkoholhanteringen.
Nu blir grundsatsen att marknadskrafterna skall kontrolleras via ett sys-
tem med tillstånd, tillsyn och sanktioner, som skall hanteras av en ny
alkoholmyndighet.
Mot bakgrund av gällande EES-avtal och de principer som framgår av
skriftväxlingen mellan regeringen och EG-kommissionen krävs således
snarast möjligt förändringar i den svenska lagstiftningen på de punkter
som berörs av skriftväxlingen. I det följande (kap.7) lämnas förslag till
ett nytt tillstånds- och tillsynssystem när det gäller import, export, till-
verkning av och partihandel med alkoholdrycker.
Prop. 1994/95:89
LHD/LVM-utredningen föreslår i sitt betänkande (se bilaga 4) att till-
ståndsprövningen när det gäller serveringstillstånd förs över från länssty-
relsen till kommunerna. Motiven härför har lagts fram av ett flertal ut-
redningar. Framför allt hänvisas till att kommunerna har den bästa lokal-
kännedomen och att en överflyttning av tillståndsprövningen ligger i
linje med de allmänna decentraliseringssträvandena, dvs. att en fråga i
princip inte bör handläggas på en högre nivå än saken kräver. Vidare
anförs att en kommunalisering frigör resurser hos länsstyrelserna för den
viktiga tillsynsverksamheten. Kommunerna har dessutom som obligato-
risk remissinstans vana vid att hantera denna typ av tillståndsprövning.
Ett inte obetydligt dubbelarbete hos länsstyrelser och kommuner kan
därmed försvinna. Regeringen anser därför att det finns starka skäl att
föreslå att nuvarande tillståndsprövning när det gäller serveringsärenden
förs över från länsstyrelserna till kommunerna.
En kommunalisering av tillståndsgivningen medför också att det kom-
48
munala vetot försvinner. Som beslutsmyndighet får kommunen inflytan-
de över tillståndsgivningen. Detta inflytande avser samtliga villkor för
tillstånd, till skillnad från nuvarande vetorätt som begränsas till behovet
av ett nytt serveringsställe. Vetot kan också ifrågasättas ur ett folkrätt-
sligt perspektiv. Det är knappast förenligt med europakonventionen för
de mänskliga rättigheterna, som Sverige har anslutit sig till. Konvention-
sartikel 6 behandlar den enskildes rätt att få sina civila rättigheter och
skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. Såväl tillståndsbeslut
som ingripanden av olika slag måste kunna sakprövas av domstol. Kon-
ventionen medför folkrättsliga förpliktelser för Sveriges del och kommer
dessutom att inkorporeras och gälla som svensk lag från och med 1
januari 1995. I EG-domstolens praxis har vidare tydligt uttalats att Euro-
pakonventionen skall ses som en integrerad del av EG:s rättsordning.
Även detta innebär att konventionens regler kan åberopas av enskilda
inför domstol.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det kommunala vetot inte
kan behållas i svensk lag. Beslut i tillståndsärende måste, liksom åter-
kallelse av serveringstillstånd, kunna omprövas fullt ut av en domstol.
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att de restriktioner som finns
på alkoholområdet måste begränsas till sådana som allmänheten uppfat-
tar som meningsfulla för att inte förtroendet för alkoholpolitiken skall
minska. Detta gäller inte minst servering på restaurang. Onödiga detalj-
bestämmelser bör utmönstras. Reglerna bör vara tydliga och ge avsedd
effekt.
Regeringen instämmer i de utgångspunkter och ledande principer som
Alkoholpolitiska kommissionen (se bilaga 3) har redovisat i sitt delbe-
tänkade Serveringsbestämmelser (SOU 1993:50), dvs. att slå vakt om de
delar av regelverket som har alkoholpolitisk betydelse, att förenkla eller
utmönstra bestämmelser som inte längre fyller någon alkoholpolitisk
funktion, samt att förtydliga eller skärpa vissa regler for att de bättre
skall fylla ett alkoholpolitskt syfte. Sådana förändringar är enligt rege-
ringens uppfattning angelägna att genomföra när det gäller nuvarande
serveringsbestämmelser. I det följande (kap.8) lämnas därför förslag till
förändringar av gällande lagstiftning utifrån dessa principer.
Prop. 1994/95:89
49
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
Regeringens förslag: Ett nytt system för tillstånd, kontroll och till-
syn inom alkoholområdet införs. Det nya systemet innebär att im-
port-, export-, tillverknings-, och partihandelsmonopolen avskaffas
och ersätts med ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. En ny
myndighet för tillståndsgivning, kontroll och tillsyn inrättas. Dess
beslut skall kunna överklagas till domstol. Det nya regelverket träder
i kraft den 1 januari 1995. Avvecklingen av nämnda monopol är en
följd av EES-avtalet och måste genomföras oberoende av ett svenskt
medlemskap i EU.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser som tagit upp frå-
gan har tillstyrkt promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: EES-avtalet innebär att det inte får
finnas statliga handelsmonopol som är disk- riminerande. 1 första hand
berör detta monopol som hindrar varors fria rörlighet mellan länder i det
europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Proposition 1993/94:136 Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för im-
port, export, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker avlämnades
till riksdagen i början av året. Socialutskottet har i betänkandet
1993/94:SoU22 med samma namn hemställt att riksdagen godkänner de
i propositionen föreslagna riktlinjerna. Riksdagen beslöt den 20 april i år
i enlighet med utskottets hemställan (Rskr. 1993/94:249).
Till följd av EES-avtalet, svenska regeringens skriftväxling med EG-
kommissionen och den pågående marknadsintegrationen bör enligt ovan
nämnda riksdagsbeslut import-, export-, tillverknings- och partihandels-
monopolen avvecklas. Enligt riksdagsbeslutet skall monopolen ersättas
med ett nytt alkoholpolitiskt motiverat system för tillstånd, kontroll och
tillsyn inom alkoholområdet. En ny central myndighet för tillståndsgiv-
ning, kontroll och tillsyn inrättas.
För att privata vinstintressen inte skall ges fritt spelrum måste sam-
hället även fortsättningsvis ha en omfattande kontroll som effektivt be-
gränsar alkoholens skadeverkningar. Sociala hänsyn måste fortfarande
vara vägledande vid marknadsföring och försäljning av alkoholdrycker.
Det är också viktigt att handläggningen i tillstånds- och tillsynssystemen
blir enhetlig över hela landet. Antalet ärenden förväntas heller inte bli så
många att det blir rimligt att förlägga tillståndsgivningen lokalt eller
regionalt.
Den nya, från alkoholhanteringen fristående tillstånds- och kontroll-
myndigheten skall tillse att ingen godtycklig behandling sker av olika
ekonomiska aktörer. Tillståndsgivningen skall bygga på objektiva i lag
50
angivna grunder. Myndighetens beslut skall kunna överklagas till dom- Prop. 1994/95:89
stol. Därigenom garanteras de olika aktörernas rättssäkerhet och likabe-
handling i enlighet med EES-avtalets bestämmelser.
Den nya myndigheten - Alkoholinspektionen - skall vara tillståndsmyn-
dighet och tillsammans med länsstyrelser och kommuner stå för en in-
tensifierad, samlad och effektiv tillsyn och kontroll av alkoholhantering-
en. Myndigheten bör också stå för en löpande uppföljning och utvär-
dering inom sitt verksamhetsområde. Socialstyrelsens nuvarande tillsyns-
och kontrolluppgifter inom detta område övertas därmed av den nya
myndigheten. Frågan om även prövning av tillstånd för handel med
teknisk sprit och godkännande av alkoholhaltiga preparat skall handhas
av den nya myndigheten tas inte upp nu men bör övervägas och beredas
ytterligare i regeringskansliet.
Att utöva en aktiv tillsyn på nationell nivå för att garantera att all för-
säljning av alkohol sker ansvarsfullt och att lagar och bestämmelser på
alkoholområdet efterlevs avses bli den nya myndighetens primära upp-
gift. Den framtida kontrollen och tillsynen måste vara effektiv och an-
passad till de nya förutsättningarna inom alkoholområdet för att förhin-
dra att försäljning av alkohol sker utan tillstånd. För att den nya myn-
digheten skall kunna uppfylla sina åtaganden krävs att personalen be-
sitter en såväl bred som hög kompetens samt att branschkunnande finns
företrätt.
När flera företag kommer att uppträda som importörer och partihand-
lare för alkoholdrycker förändras förutsättningarna på den svenska mark-
naden. Det finns därför skäl att även överväga eventuella förändringar av
marknadsföringsreglema för alkoholdrycker utifrån den nya myndighe-
tens uppgifter. Detta tas dock inte upp i denna proposition utan bör be-
redas ytterligare inom regeringskansliet.
Den nya myndighetens uppgift blir att tillse att lagar och bestämmelser
avseende hantering av alkohol efterlevs. Verksamheten bör kunna delas
in i dels en central tillsyns- och uppföljningsuppgift, dels en central
tillståndsuppgift. De två uppgifterna bör genomföras i nära samarbete
med andra berörda myndigheter.
I uppgiften att fungera som central tillsyns- och uppföljningsmyndighet
ligger att direkt under regeringen som självständig myndighet utöva
tillsyn över de aktörer som ansvarar för försäljning av alkoholdrycker
och följa upp det alkoholpolitiska regelsystemet. Alkoholinspektionen
skall löpande kontrollera att alla tillverkare och partihandlare följer de
regler och föreskrifter som gäller enligt alkohollagen. Detta sker genom
att löpande göra inspektionsbesök, inhämta rapporter om försäljning och
andra förhållanden och genom samarbete med andra myndigheter främst
länsstyrelser, kommuner, skattemyndigheter, polis- och kronofogdemyn-
digheter. Alkoholinspektionen skall så långt som möjligt i samarbete
med andra utveckla kontrollsystem baserat på modem teknik i syfte att
förenkla kontrollen inom myndigheten och hos tillståndshavaren. Ett sätt
51
kan vara att utveckla program och system för tillståndshavamas egen-
kontroll. Ett löpande erfarenhetsutbyte bör ske med t.ex. tullmyndighe-
ten, skattemyndigheterna, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket när
det gäller att utveckla en effektiv och icke-byråkratisk tillsyn och kon-
trollmekanism. Myndighetens uppgift skall vara att utöva en sådan till-
syn att de olika instrumenten och aktörerna fungerar alkoholpolitiskt
effektivt, var för sig och tagna tillsammans.
Utfärdandet av serveringstillstånd skall enligt regeringens förslag hand-
has av kommunerna (se kap. 8) på ett sådant sätt att alla näringsidkare
behandlas enligt objektiva, icke diskriminerande och offentliga alkohol-
politiska regler. Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen. Alko-
holinspektionen skall utöva den centrala tillsynen och utvärdera lagens
tillämpning och funktion samt för statsmakterna anmäla behov av lag-
ändringar eller andra åtgärder. Inspektionen får således en central uppgift
när det t.ex. gäller uppföljningen av att kommunernas tillståndsgivning
utvecklas i överensstämmelse med lagens intentioner. I detta arbete be-
hövs dock bistånd från länsstyrelserna.
I myndighetens uppgifter ingår också att verka för att aktörerna på
marknaden och berörda myndigheter har nödvändig kunskap och infor-
mation om frågor som rör alkoholpolitik och det alkoholpolitiska regel-
verket.
Alkoholinspektionen skall systematiskt följa och utvärdera den samlade
effekten av tillsyns- och tillståndsverksamheten. I detta ligger att följa
alkoholflödena i samhället och värdera hur dessa påverkar behovet av
alkoholpolitiska åtgärder. Det ingår i inspektionens uppgifter att ta in-
itiativ till nödvändiga förändringar av verksamheten och av alkohollagen.
Särskilt bör följderna av ett eventuellt EU-medlemskap uppmärksammas.
En central uppgift för den nya Alkoholinspektionen blir att ta fram in-
formationsmaterial, utforma föreskrifter och allmänna råd till alkoholla-
gen i syfte att tillämpningen av lagen skall bli så riktig och enhetlig som
möjligt. Det är viktigt att t.ex. kommunerna i sin kommande hantering
av serveringstillstånden får vägledning i form av allmänna råd, verkstäl-
lighetsföreskrifter m.m. Den vägledande informationen bör kunna bidra
till en likformig bedömning av likartade fall och en likartad ärendehante-
ring. Denna uppgift blir än viktigare i framtiden med tanke på den kom-
munalisering av tillståndsprövningen av serveringstillstånden som före-
slås i propositionen. Denna förändring innebär att antalet tillståndsmyn-
digheter ökar från nuvarande 24 till bortemot 300, beroende på vilka
kommunala nämnder eller kommundelsnämnder som skall bedöma an-
sökningar och utöva tillsyn på det kommunala planet. Även för till-
ståndshavama är det viktigt att få information om lagen och hur den
skall tillämpas i syfte att underlätta förståelsen av reglerna och deras
ändamål. Det åligger också Alkoholinspektionen att följa domstolarnas
rättspraxis och sprida kännedom om rättsutvecklingen. 1 praktiken in-
nebär detta att inspektionen svarar för erfarenhetsutbyte, spridning av
information om utvecklingen på alkoholområdet samt information av
särskild betydelse för de förvaltningsuppgifter som andra myndigheter
inom det aktuella området har att utföra.
Prop. 1994/95:89
52
Den nya myndigheten skall också förstärka informations- och utbild-
ningsinsatserna om hur det alkoholpolitiska regelsystemet skall tillämpas.
Insatserna skall främst rikta sig till olika yrkeskategorier verksamma
inom alkoholområdet, t.ex. partihandlare och personal vid tillsynsmyn-
digheterna men inspektionen bör också medverka i arbetet med att byg-
ga upp utbildningsprogram och ta fram utbildningsmaterial för såväl
innehavare av serveringstillstånd som serveringspersonal. Ett handlings-
program för information och utbildning bör därför utarbetas efter sam-
råd med Folkhälsoinstitutet.
Det är väsentligt att den löpande alkoholstatistiken ger en god bild av
alkoholhanteringens omfattning och förändringar av denna. Det gäller
såväl tillverkning och partihandel som detaljhandels- och restaurang-
försäljningen av alkoholdrycker. Alkoholstatistiken utgör en viktig del av
den kunskapsmässiga basen för alkoholpolitiken. Alkohol- inspektionen
har därför en viktig uppgift när det gäller att utforma och insamla den
statistik som behövs för att kontrollera, följa upp och utvärdera effekter-
na av den förda politiken.
Statistiken skall ge en bild av alkoholförsäljningens omfattning och ut-
veckling. Inspektionen skall enligt alkohollagen ha rätt att direkt eller
via annan myndighet begära in uppgifter från dem som har tillstånd att
sälja alkohol. Uppgifter om försäljning till konsumenter skall komplette-
ras med uppgifter om tillverkning (bryggerier och alkoholtillverkare) och
handel med alkoholdrycker (import, export och partihandel). Genom att
import, tillverkning och export statistikförs samtidigt som all försäljning
registreras kan en heltäckande kartläggning av alkoholflödena i samhället
erhållas. Denna statistik utgör en av utgångspunkterna för inspektionens
kontroll av tillståndssystemets funktion och av att inga illegala "läckage"
uppstår.
Statistik som beskriver de olika alkoholpolitiska aktörernas arbete och
som behövs för den övergripande tillsynen skall löpande inhämtas av
myndigheten. Inspektionen har rätt att från kommunerna begära sådana
uppgifter som behövs för tillsynsverksamheten. Alkoholinspektionen
skall vidare, om det behövs för tillsynen, samarbeta med polisen i syfte
att stävja illegal alkoholhantering.
Alkoholinspektionen bör utforma ett statistiksystem som möjliggör att
data från regional och lokal nivå kan utgöra grund för den nationella
tillsynen. Statistiken behövs dels för att ge riksdag och regering en sam-
lad bild av utvecklingen på området, dels som ett centralt underlag i
arbetet med att utöva tillsyn över dem som hanterar alkohol.
Statistiken bör också ses som ett inslag i inspektionens löpande kon-
takter med berörda myndigheter. Flertalet av de uppgifter som Alkohol-
inspektionen behöver finns i andra statistikkällor varvid det i många fall
blir fråga om ett samarbete mellan myndigheter. Den nya myndighetens
uppgifter motiverar också att den får föra personregister beträffande bl.a.
marknadens aktörer på området. Registret bör med hänsyn till de käns-
liga uppgifter som skall kunna registreras vara reglerat i lag (se vidare
kap. 11).
Folkhälsoinstitutet har idag i uppdrag att följa utvecklingen inom alko-
Prop. 1994/95:89
53
hol- och drogområdet. Regeringen har också den 30 juni 1994 givit Prop. 1994/95:89
Folkhälsoinstitutet i uppdrag att leda arbetet med att se över statistikbe-
hovet inom området. Institutet bör enligt regeringsbeslutet skapa ett
samrådsforum med uppgift att se över det samlade behovet av statistik
på alkoholområdet. I detta forum bör bl.a. Alkoholinspektionen ingå.
Ytterligare en viktig uppgift för Alkoholinspektionen bör vara att inom
sitt ansvarsområde aktivt följa och ställa erfarenheter till förfogande för
den internationella alkoholpolitiken inom t.ex. EU, WHO och andra
överstatliga eller mellanstatliga organ. Inspektionens uppgift bör bl.a. bli
att genom en aktiv kunskapsutveckling och ett aktivt erfarenhetsutbyte
bidra till att utveckla medel och förvaltningslösningar inom EES-avtalets
ram och inom EU om vi blir medlemmar där.
Regeringens förslag: Det skall finnas två nya typer av tillstånd - till-
verkningstillstånd och partihandelstillstånd. Dessutom skall särskilt
inköpstillstånd kunna ges i vissa fall. Ett tillverkningstillstånd inklu-
derar förutom tillverkningsrätten också en rätt att importera, exporte-
ra och partihandla med sådana alkoholdrycker som omfattas av till-
verkningstillståndet. Ett partihandelstillstånd inkluderar förutom parti-
handelsrätten också en rätt att importera och exportera motsvarande
alkoholdrycker. Inköpstillståndet avser inköp direkt från partihandlare
eller tillverkare av spritdrycker, vin och starköl for industriella m.fl.
ändamål.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med rege-
ringens förslag bortsett från överflyttningen av regleringen av inköpstill-
stånd från lagen om försäljning av teknisk sprit m.m.(LFT) till alkohol-
lagen.
Remissinstanserna: En majoritet har tillstyrkt förslaget. Förslaget om
överflyttningen av inköpstillstånd för spritdrycker, vin och starköl för
industriella m.fl. ändamål från LFT till alkohollagen är grundat på en
remissynpunkt från Läkemedelsverket.
Skälen för regeringens förslag: För all yrkesmässig import, export,
partihandel och tillverkning av spritdrycker, vin och starköl skall krävas
tillstånd från Alkoholinspektionen. Sådana tillstånd skall kunna fås av de
aktörer som uppfyller de i lagen uppställda kriterierna.
Det bör enligt regeringens uppfattning finnas två huvudtyper av till-
stånd - tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd (här bortses från
det speciella inköpstillståndet som flyttats från LFT). Den som har fått
tillverkningstillstånd får också importera, exportera och partihandla med
motsvarande alkoholdrycker och den som har fått ett partihandelstillstånd
får också importera och exportera sådana drycker som täcks av tillstån-
54
det. Prop. 1994/95:89
Systembolaget kan dock ej få något tillstånd som innefattar rätt att im-
portera, exportera eller tillverka alkoholdrycker. För att garantera detalj-
handelsmonopolets opartiskhet får inga länkar finnas mellan detaljhan-
delsmonopolet och egen tillverkning, import och export. Systembolagets
verksamhet skall även framdeles koncentreras till den alkoholpolitiskt
betingade kärnverksamheten, dvs. försäljning över disk. Bolaget bör
dock inte förhindras att söka tillstånd att bedriva partihandel genom att
sälja varor vidare till restauranger. En sammanblandning av en monopo-
liserad detaljhandel och en konkurrensutsatt partihandel bör dock undvi-
kas. Det är därför ett krav att den konkurrensutsatta partihandeln i Sys-
tembolaget får bära sina kostnader så att inte bolaget otillbörligt utnyttjar
den monopoliserade detaljhandeln i priskonkurrens med annan partihan-
del. Det bör därför ankomma på Konkurrensverket att inom ramen för
sina konkurrensvårdande uppgifter uppmärksamma detta.
Eftersom tillstånd i framtiden kommer att ges på basis av objektiva
kriterier är inte någon begränsning av antalet tillstånd lämplig. Mot den-
na bakgrund är det svårt att i nuläget bedöma antalet ansökningar och
den geografiska spridningen av framtida tillverkare och partihandlare.
Ansökan om tillverknings- eller partihandelstillstånd skall vara skrift-
lig och den sökande måste innan ansökan behandlas betala en ansök-
ningsavgift vars storlek beslutas av regeringen.
I enlighet med vad som har kommit till uttryck i regeringens skriftväx-
ling med EG-kommissionen skall tillståndsprövningen inom alkoholom-
rådet baseras på objektiva, tydliga och i lag, förordning eller myndig-
hetsföreskrifter fastställda kriterier. Om dessa krav uppfylls står det Sve-
rige fritt att utforma och införa de kriterier som krävs för att uppnå de
alkoholpolitiska målen. Inom dessa ramar kan med andra ord kriterier
utformas så att den svenska restriktiva alkoholpolitiken inte äventyras.
Det nya tillståndssystemet skall både tillgodose våra alkoholpolitiska
krav och vara förenligt med EES-avtalets krav på icke-diskriminering
och objektivitet.
Alkoholinspektionen skall vid tillståndsprövningen bedöma om den
person som ansöker om tillstånd har visat sig lämplig att utöva en sådan
verksamhet som avses med ansökningen. Inspektionen skall göra en
objektiv och icke-diskriminerande bedömning med hänsyn tagen till
personliga och ekonomiska förhållanden, lagringsmöjligheter och om-
ständigheter i övrigt. Stor vikt skall tillmätas laglydnad och benägenhet
att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.
Detta betyder bl.a. att den person som vill tillverka eller partihandla
med alkoholdrycker skall ha en ordnad ekonomi och inte tidigare ha
varit straffad för brott som kan ha betydelse för förmågan att yrkesmäs-
sigt kunna hantera handel med eller tillverkning av alkohol. Den person
som söker och får tillstånd skall också vara väl förtrogen med de regler
som gäller på alkoholområdet. Den som får tillstånd skall ha lokaler,
55
förvaringsmöjligheter och interna kontroll- och redovisningssystem som
gör sannolikt att de regler som gäller på alkoholområdet kommer att
följas. Systemen skall möjliggöra insyn och i förekommande fall kunna
ligga till grund för egenkontroll baserade på t.ex. internationella standar-
der.
Alkoholinspektionens uppgift blir att utreda, bedöma och utfärda till-
stånd. Inspektionen förutsätts utfärda närmare anvisningar för ansök-
ningsförfarandet. Alkoholinspektionen skall i samverkan med bl.a. skat-
te- och kronofogdemyndigheterna, Livsmedelsverket, kommunala hälso-
och miljövårdsmyndigheter m.fl. bereda ansökan, besiktiga lokaler och
förvaringsmöjligheter på plats där så bedöms nödvändigt, granska den
interna kontrollen och redovisningssystemet, m.m. Det kan vara önskvärt
att i möjligaste mån samordna de förberedande inspektioner som görs av
skatte-, livsmedels- och alkoholpolitiska skäl.
Vid ansökan om tillstånd måste den nya myndigheten i samverkan med
andra myndigheter - t.ex. Livsmedelsverket - också beakta om de övri-
ga regler som gäller för hantering av alkoholhaltiga livsmedel följs. En
partihandlare eller tillverkare måste förutom att söka tillstånd hos Alko-
holinspektionen också få lokalerna godkända av hälso- och miljöförvalt-
ningen. Naturligtvis måste näringsidkaren vara skatteregistrerad och i
övrigt uppfylla t.ex. lokala förskrifter inom brandskydd, miljöskydd, osv.
Vid ett EU-medlemskap kommer den som handlar med alkoholdrycker
att behöva ställa en garanti för den innehållna punktskatten. Villkoren
för punktskatter m.m. har behandlats av utredningen om teknisk EG-
anpassning av de indirekta skatterna och utredningens förslag redovisas
i delbetänkandet Punktskatterna och EG (SOU 1994:74). Förslaget in-
nebär, vid ett medlemskap i EU, att punktskattesystemet kommer att
komplettera tillstånds- och tillsynsmyndigheternas kontroll av aktörerna
på marknaden med alkoholdrycker enligt följande.
Idag är endast V&S Vin & Sprit AB skattskyldig i fråga om vin och
sprit. I ett EU-system gäller samma skattskyldighetsregler som för andra
EG-reglerade punktskatter. De skattskyldiga är därvid bl.a. registrerade
upplagshavare, registrerade varumottagare och oregistrerade varumotta-
gare.
Man skall betala skatt i det land och vid den tidpunkt när varan frigörs
för konsumtion, oavsett om det sker genom försäljning eller t.ex. stöld.
Detta innebär att skattskyldig blir den som är berättigad att bedriva parti-
handel, dvs. den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd. Innan
en verksamhet registreras för handel med punktskattebelagda varor, dvs.
innan någon blir registrerad som upplagshavare, skall säkerhet ställas för
skatten. Importör från tredje land skall också kunna bli registrerad upp-
lagshavare.
Handel mellan EU-länder sker oftast mellan upplagshavare eller regi-
strerade varumottagare. Dessa näringsidkare skall godkännas av sitt
lands beskattningsmyndigheter. De skall registreras i ett särskilt register.
Säkerhet för skatten skall ställas.
Om en oregistrerad varumottagare vill införa punktskattepliktiga varor
från ett annat EU-land, skall personen anmäla detta till beskattningsmyn-
Prop. 1994/95:89
56
digheten i sitt hemland och ställa säkerhet for skatten där. Detta skall Prop. 1994/95:89
ske innan varan sänds från leverantören i ursprungslandet.
Då en privatperson köper punktskattepliktiga varor i en annan medlem-
stat än hemstaten och då varan transporteras av säljaren (postorderhandel
etc.) skall punktskatten erläggas i mottagarlandet. Ansvaret för att skat-
ten betalas åvilar säljaren som skall ställa säkerhet för skatten i motta-
garlandet.
Punktskattepliktiga varor som omsätts under suspension (uppskjuten
beskattning) mellan olika medlemstater skall ledsagas av ett dokument
upprättat av avsändaren. När ett exemplar återsänds till säljaren veder-
börligen påtecknat utgör det också en kvittens på att köparen övertagit
betalningsansvaret för skatten.
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att de restriktioner som finns på
alkoholområdet och då framför allt när det gäller serveringsbestämmel-
sema, måste begränsas till sådana som allmänheten uppfattar som me-
ningsfulla för att inte förtroendet för alkoholpolitiken skall minska. De
förändringar av lagstiftningen som regeringen här föreslår har inriktats
på att slå vakt om de delar av regelverket som har alkoholpolitisk be-
tydelse, att förenkla eller utmönstra bestämmelser som inte längre fyller
någon alkoholpolitisk funktion, samt att förtydliga eller skärpa vissa
regler för att de bättre skall fylla ett alkoholpolitiskt syfte.
Att begränsa konsumtionen och motverka alkoholskador är ett över-
gripande mål för samhällets alkoholpolitik och därmed även för serve-
ringspolitiken. Vid besök på restaurang uppstår ett grupptryck till större
konsumtion, säger en teori. En annan hävdar att riskerna för överkon-
sumtion och skador är mindre i restaurangmiljöer än i privata eftersom
drickandet i restaurang sker under insyn och social kontroll.
Allmänna grundsatser för serveringspolitiken har sedan länge varit att
ordning, nykterhet och trevnad skall råda vid servering. De har också
kommit till uttryck i den gällande lagen (1977:293) om handel med
drycker (LHD). En annan grundläggande princip har länge varit att det
är samhället och inte marknaden som skall avgöra behovet av en alko-
holservering. Starka alkoholpolitiska motiv har anförts mot en överetab-
lering av restauranger. Behovet har i första hand prövats av kommunerna
som har vetorätt mot beviljandet av serveringstillstånd. Denna grundsats
har emellertid visat sig svår att tillämpa rättvist. Gränserna har också
vidgats för vad som anses vara en etablering av rimlig omfattning. På
många orter har senare års förskjutningar i främst kommunernas men
också länsstyrelsernas och domstolarnas praxis öppnat för en avsevärd
nyetablering av restauranger med tillstånd att servera alkoholdrycker.
Alkoholpolitikens formuleringar har huvudsakligen utgått ifrån ett
57
skyddsintresse. Ett sådant skyddsintresse är fortfarande viktigt och måste
ha starkt genomslag i lagstiftningen. Alkoholpolitiska olägenheter av
restaurangers alkoholservering måste motverkas. Det vore emellertid
önskvärt om synen på restaurangnäringen också präglades av de positiva
värden som restaurangen erbjuder. Alkoholpolitiken bör ha som utgångs-
punkt att det är värdefullt att det finns restauranger där människor kan
samlas och äta, dricka och umgås både i vardag och fest, och att alko-
holpolitiken inte skall utgöra ett hinder for detta.
Att hålla god ordning vid alkoholservering framstår som lika viktigt nu
som förr. Bland restaurangernas gäster finns storkonsumenter av alkohol.
Våld och alkohol hör ofta samman. Forskning har visat att särskilt gatu-
våld och våld mot okända brottsoffer ofta förekommer i direkt anslut-
ning till eller i närheten av restauranger och nöjesställen. God ordning
förutsätter också att gäster eller grannar och närboende inte störs på ett
sätt som är oacceptabelt. Grundsatsen har därför fortsatt giltighet. Be-
stämmelserna om tillstånd och tillsyn bör dock göras tydligare för att
underlätta tillämpningen.
En stor majoritet betraktar alkoholdrycker som ett inslag i livet som de
inte vill avvara. De flesta använder alkohol på ett sådant sätt att det inte
vållar problem, varken för dem själva eller samhället. Samhällsorganen
behöver inte ingripa. Lagregleringen om serveringens bedrivande syftar
till att motverka ett bruk av alkohol som leder till skador. Alkoholpo-
litiken skall också inriktas på att minska bruket av alkohol för att därige-
nom motverka eller begränsa skadeverkningarna. Det är viktigt att bilda
opinion för mer alkoholfria umgängesseder, särskilt bland ungdomar.
Lagregler och opinionsbildning påverkar varandra i ett ständigt väx-
elspel. Det är därför angeläget att lagstiftningsåtgärder och information/-
påverkan från det allmännas sida stödjer varandra.
Serveringsställen skall i princip kunna etableras och konkurrera på
rättvisa villkor. Uppfylls vissa på förhand klart angivna, delvis stränga,
krav skall tillstånd ges att servera alkohol. I de fall en servering bedöms
fora med sig alkoholpolitiska olägenheter måste dock inskränkningar
kunna göras. Sådana inskränkningar förutsätter en prövning i det enskil-
da fallet mot bakgrund av en alkoholpolitisk helhetsbedömning. I intres-
se- och normkollisionen mellan å ena sidan näringsfriheten och å den
andra skyddet för människors hälsa, bör skyddsaspekterna ta över.
Detta är några av regeringens utgångspunkter och allmänna övervägan-
den infor de förändringar som föreslås i det följande.
Prop. 1994/95:89
58
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Nuvarande tillståndsgivning fors över från
länsstyrelserna till kommunerna. Kommunerna ges också huvudan-
svaret för den direkta tillsynen av restaurangerna och rätten att fatta
beslut om återkallelse av redan givna tillstånd samt övriga admini-
strativa ingripanden. Under 1995 skall dock länsstyrelsen fullgöra
kommunens uppgifter. Därefter skall under en övergångstid på två år
en särskild ordning gälla som innebär att länsstyrelsen alltid skall
höras innan kommunen fattar beslut i vissa tillstånds- eller sanktion-
särenden.
LHD/LVM-utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Kommissionen tillstyrker en
kommunalisering av tillståndsgivningen men föreslår att besluten om
administrativa ingripanden även i fortsättningen bör vara en uppgift för
länsstyrelsen.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
en kommunalisering av tillståndsgivningen när det gäller serveringstill-
stånd. Av de instanser som yttrat sig när det gäller vem som skall be-
sluta i sanktionsfrågor är det ungefär lika många som tillstyrker att läns-
styrelserna skall handha de administrativa ingripandena som avstyrker
detsamma. Den vanligaste motiveringen vid ett avstyrkande av kommis-
sionens förslag är att ansvaret for sanktioner, tillståndsgivning och tillsyn
bör vara sammanhållet.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om att lägga över tillstånds-
givningen enligt lagen om handel med drycker (LHD) från länsstyrelser-
na till kommunerna har i första hand aktualiserats genom de olika över-
syner som gjorts av länsstyrelsernas arbetssituation. Dessa har visat att
länsstyrelserna till följd av alltför stor anhopning av löpande ärenden
inte haft utrymme for att fullgöra sin roll som regional tillsyns- och
expertmyndighet på det sociala området. Inte heller har länsstyrelserna
haft tillräckliga resurser för att utöva en effektiv direkttillsyn över olika
tillståndshavare. Det har därför bedömts önskvärt att avlasta länsstyrel-
serna vissa grupper av ärenden, bl.a. LHD-ärendena. Detta skulle dess-
utom möjliggöra vissa rationaliseringar, eftersom kommunerna redan har
visst ansvar för dessa ärenden och man därigenom kan undanröja visst
dubbelarbete. En överflyttning av LHD-ärendena från länsstyrelse till
kommun ligger också i linje med de allmänna decentraliseringssträvan-
dena som innebär att en fråga i princip inte bör handläggas på högre
nivå än saken kräver.
Att flytta över ansvaret för alkoholärenden till en ny myndighet kan
emellertid inte bara diskuteras utifrån praktiska och ekonomiska syn-
punkter. Det är t.ex. viktigt att överväga hur kraven på tillräcklig kom-
59
petens skall kunna tillgodoses. Ett grundläggande krav är vidare att re-
gelsystemet och beslutsordningen utformas på ett sätt som möjliggör en
effektiv alkoholpolitik i enlighet med lagstiftningens syfte. De alkohol-
politiska målsättningarna och begränsningarna bör därvid komma till
klart uttryck i de materiella lagbestämmelser som skall tillämpas av
beslutsmyndigheter och domstolar.
Enligt regeringens bedömning finns det dock goda förutsättningar att
lägga över ärenden om serveringstillstånd på kommunerna. Härigenom
kan man undvika en hel del dubbelarbete men också mera direkt utnyttja
kommunens bättre kunskap om de faktiska lokala förhållandena och
bättre förutsättningar att bedöma sannolika konsekvenser av att en serve-
ringsrörelse startas eller utökas i ett visst område.
Tillsynen enligt LHD delas idag mellan Socialstyrelsen, som har den
centrala tillsynen, samt länsstyrelser, socialnämnder och polismyndig-
heter. Huvudansvaret åvilar länsstyrelsen. I praktiken sker ofta en sa-
mordning mellan länsstyrelsen och kommunen i syfte att undvika onö-
digt dubbelarbete.
Om tillståndsgivningen enligt LHD flyttas över till kommunerna måste
även ansvaret för tillsyns- och återkallelsefunktionema övervägas. Det
finns ett naturligt samband mellan dessa tre funktioner, vilka vilar på
samma förutsättningar och ger varandra inbördes stöd. Tillståndsmyndig-
heten vet vad som uppgivits i samband med ett tillståndsbeslut och vad
som särskilt behöver uppmärksammas vid tillsynen. Vad som framkom-
mer vid tillsynen är viktig information både för bedömningen av nya
tillståndsansökningar och för att bedöma om förutsättningarna för ett
tidigare lämnat tillstånd brister eller har ändrats. Det är också angeläget
att det sker en konsekvent bedömning i samtliga dessa avseenden så att
inte tillståndshavare, som följer av tillståndsmyndigheten angivna villkor,
riskerar att råka ut för ingripanden från en annan myndighet med en
annan uppfattning i samma frågor. Ett extremt exempel på möjliga kon-
sekvenser av en uppdelning av funktionerna är att kommunen först be-
viljar ett tillstånd som länsstyrelsen sedan omedelbart återkallar på grund
av en annan bedömning av vad lagen kräver. En sådan uppgiftsfördel-
ning blir inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och leder
dessutom till dubbelarbete hos de berörda myndigheterna. Om en kom-
mun, som lämnat tillstånd, skulle vara tvungen att aktualisera ett nytt
ärende hos länsstyrelsen för att få samma tillstånd återkallat, krävs så-
lunda nya utredningsinsatser hos länsstyrelsen.
Kommunerna måste dock ges skälig tid för att kunna förbereda sig
inför uppgiften att ta över tillståndsgivningen och sanktionsmöjligheter-
na. Därför föreslår regeringen att länsstyrelsen under 1995 skall fullgöra
kommunens uppgifter enligt den nya lagen. Under 1995 får dock inte
länsstyrelsen bifalla en ansökan om permanent serveringstillstånd innan
kommunen yttrat sig.
Under åren 1996 och 1997 skall kommunerna också som en över-
gångsordning alltid inhämta länsstyrelsernas yttranden innan beslut fattas
när det gäller ansökningar om permanent serveringstillstånd eller åter-
kallelser av tillstånd. Detta anser regeringen är motiverat för att det sär-
Prop. 1994/95:89
60
skilt i mindre kommuner kan krävas ytterligare någon anpassningstid för Prop. 1994/95:89
att hinna bygga upp erforderlig kompetens for handläggning av mer
komplicerade ärenden och också fä en någorlunda likartad bedömning
och hantering av ärenden enligt den nya lagen.
Regeringens förslag: Det kommunala vetot och den s.k. behovspröv-
ningen ersätts med en alkoholpolitisk bedömning, där prövningen
syftar till att förhindra uppkomsten av alkoholpolitiska olägenheter.
Den särskilda regleringen for alkoholservering på nöjes- och idrott-
splatser slopas och får istället ingå i den allmänna alkoholpolitiska
bedömningen. Lämplighetsprövningen föreslås kvarstå i stort sett
oförändrad och i lokalprövningen tas kravet om särskilt medgivande
for drinkbarer bort.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tycker att det är
bra att det kommunala vetot och behovsprövningen försvinner. Påpekan-
den görs dock om att det finns behov av att ytterligare förtydliga vad
som menas med alkoholpolitiska olägenheter för att detta begrepp skall
kunna fungera som grund for avslag.
Skälen för regeringens förslag: Ett grunddrag i svensk alkohollag-
stiftning sedan länge är att motverka risken för att servering av alko-
holdrycker medför alkoholpolitiska olägenheter. Olika modeller for att
förhindra s.k. överetablering av serveringsställen har prövats genom
åren. Erfarenheter visar att man i restauranger som befinner sig i ett hårt
konkurrensläge kan bli mindre noggrann med att följa gällande regler.
Problem med nykterhet och ordning, servering till underåriga och ekono-
misk misskötsamhet kan följa i spåren.
Vid en kommunalisering av tillståndsprövningen ställs ökade krav på
att göra tydligt vad som egentligen skall ingå i behovsprövningen. Av-
slag på ansökningar måste motiveras, vilket är ett allmänt krav i förvalt-
ningslagen. Alla beslut kan då få en sakprövning om de överklagas till
domstol. Behovsprövning är ett svårtolkat begrepp och det finns idag ett
utrymme för visst godtycke i bedömningen av behovet av restauranger.
Enligt regeringens mening bör därför en precisering göras så att till-
ståndsprövningen, förutom bedömning av sökandens och lokalens lämp-
lighet, också innebär en bedömning av riskerna för alkoholpolitiska olä-
genheter. Tvingas tillståndsmyndigheten dessutom att noggrant motivera
skälen för ett eventuellt avslag på tillståndsansökan förbättras förutsätt-
ningarna för att utveckla en tydligare praxis.
Vid tillståndsprövningen skickar länsstyrelsen idag ansökan på remiss
till bl.a. den lokala polismyndigheten for yttrande inom polisens kompe-
61
tensområde. Regeringen finner ingen anledning att föreslå någon föränd-
ring härvidlag om kommunen övertar tillståndsprövningen. Det är emel-
lertid enligt regeringens mening angeläget att ge större tyngd i till-
ståndsprövningen åt polisens yttrande om ordningsläget i området for
den tilltänkta etableringen och kommunens bedömning av risken for att
närboende störs. Denna bedömning görs vanligen av miljöförvaltningar-
na. Liksom idag bör det vara möjligt för en kommun att förhindra alko-
holservering i särskilt känsliga områden, exempelvis i närheten av ung-
domsgårdar, trafikleder, idrottsplatser eller i områden med känd miss-
bruksproblematik. Om antalet restauranger i ett område har ökat eller
riskerar att öka till en sådan omfattning att alkoholpolitiska olägenheter
bedöms vara för handen bör kommunen som tillståndsmyndighet kunna
vägra nya serveringstillstånd i detta område för att förhindra en över-
etablering. En individuell prövning måste dock ske av varje ansökan om
serveringstillstånd mot bakgrund av en alkoholpolitisk helhetsbedöm-
ning.
Kommunen bör i alkoholpolitiska program ange vilka kriterier kommu-
nen avser att tillämpa vid bedömningen av om en servering kan orsaka
alkoholpolitiska olägenheter till ledning för personer som avser att söka
serveringstillstånd. Ett avslag på en ansökan om tillstånd måste dock i
första hand motiveras utifrån de kriterier för serveringstillstånd som
gäller enligt lagen, dvs. antingen med hänvisning till sökanden eller
serveringsstället eller med hänsyn till att alkoholpolitiska olägenheter
kan befaras uppstå genom den tilltänkta serveringen. Skälen för bedöm-
ningen måste preciseras i beslutet.
Ibland ingår svåra avväganden vid tillståndsprövningen där olika intres-
sen ställs mot varandra. Alkohollagstiftningen har dock tillkommit för att
begränsa alkoholens skadeverkningar och är i första hand en skyddslag-
stiftning. I de fall alkoholpolitiska hänsyn ställs mot företagsekonomiska
eller näringspolitiska bör de alkoholpolitiska hänsynen ha företräde.
Nöjes- och idrottsplatser
I LHD finns en särskild bestämmelse om restriktivitet med serveringstill-
stånd på nöjes- och idrottsplatser. Denna speciella reglering har funnits i
alkohollagstiftningen sedan år 1954. Motivet har varit att "rusdrycksför-
täring inte bör tolereras vid idrottstävlingar" och att "rusdrycksförtäring
i möjligaste mån borde hållas borta från offentliga nöjestillställningar
inte minst med hänsyn till ungdomen".
Sedan dess har praxis utvecklats dithän att tillstånd numera regelmäs-
sigt meddelas exempelvis restauranger vid trav- och golfbanor. Många
s.k. idrottsanläggningar används dessutom till mycket annat än idrotts-
tävlingar och det har blivit vanligt att restauranger på sådana ställen har
fått serveringstillstånd. Som exempel kan nämnas Globen i Stockholm,
Fotbollsstadion i Solna, Scandinavium och Ullevi i Göteborg. Vid kon-
takter med alkoholhandläggare på länsstyrelser och kommuner har det
framkommit att man inte haft mer problem med nykterhet och ordning
på dessa restauranger än i andra serveringar.
Prop. 1994/95:89
62
Problem med spritförtäring på idrottsplatser, läktarvåld m.m. emanerar
inte från sådana restauranger. Ordnings- och nykterhetsproblem vid fot-
bollsmatcher m.m. har helt andra orsaker, t.ex. att publiken konsumerar
medhavd alkohol. När det sedan gäller nöjesplatser får restaurangverk-
samhet numera anses allmänt accepterad som en del av nöjesutbudet.
Liksom Alkoholpolitiska kommissionen finner regeringen att den sär-
skilda restriktiviteten beträffande tillståndsgivning till serveringsställen
på nöjes- och idrottsplatser har ett mycket begränsat alkoholpolitiskt
värde. Undantagsbestämmelsen i 39 § LHD bör därför upphävas. Det
bör dock tydliggöras att det självfallet inte kan komma ifråga att tillåta
alkoholservering till idrottspublik på läktare, utan att det skall vara fråga
om restaurang i avgränsad del av idrottsanläggningen. Samma krav på
restaurangkök, matutbud, lokalens beskaffenhet, sökandens lämplighet,
m.m., skall gälla för restauranger i idrotts- och nöjesanläggningar som
för övriga restauranger. Tillståndsmyndigheten får vid tillståndsprövning-
en ta i beaktande de särskilda omständigheter som föreligger i det en-
skilda fallet och vid behov förena tillståndet med föreskrifter om hur
serveringen skall bedrivas. Förslagsvis kan kommunen ange riktlinjer för
tillståndsgivning i idrotts- och nöjesanläggningar i sitt alkoholpolitiska
program. Vid tillståndsprövningen och i tillsynsverksamheten bör kom-
munen särskilt uppmärksamma alkoholserveringen på idrottsplatser, så
att denna inte inkräktar på en av samhällets grundläggande alkoholpo-
litiska värderingar, nämligen att idrott och alkohol inte hör ihop. Rege-
ringen vill också betona att serveringen även i dessa fall måste ske un-
der restaurangmässiga former och att tillstånd till alkoholservering på
nöjes- och idrottsplatser kan förenas med lämpliga föreskrifter.
Prop. 1994/95:89
Lämplighetsprövning
I regeringens proposition 1985/86:126 om lag om näringsförbud m.m.
föreslogs en skärpning av lämplighetsprövningen i 40 § LHD. Syftet
med lagändringen var att skärpa lämplighetsprövningen inom restaurang-
näringen i samband med tillståndsgivningen. Den skärpta lämplighets-
prövningen innebar i korthet att sådan brottslighet och misskötsamhet
som över huvud taget kunde tänkas påverka lämpligheten att bedriva
näringsverksamhet skulle beaktas vid tillståndsgivningen. Lagändringen
trädde i kraft den 1 juli 1986.
Lämplighetskraven för att få ett serveringstillstånd innebär att sökanden
skall vara lämplig för den socialt ansvarsfulla uppgiften att servera sprit-
drycker, vin eller starköl. I förarbetena sägs att sökanden skall ha känne-
dom om alkohollagstiftningen och att han skall ha ekonomiska förut-
sättningar att sköta verksamheten på ett tillfredsställande sätt. Lämplig-
hetsprövningen omfattar således två delar, dels kunskaper i alkohollag-
stiftningen, dels den personliga vandeln.
När det gäller kunskaper i alkohollagstiftningen kräver Socialstyrelsen
i sina allmänna råd att kunskaperna är dokumenterade t.ex. genom att
sökanden har gått igenom restaurangskola och/eller har ett par års erfa-
renhet i branschen.
63
Prövningen av den personliga vandeln omfattar också i princip två
delar. Den ena avser ekonomisk skötsamhet och den andra eventuell
tidigare brottslig belastning.
När det gäller uppgifter om tidigare ekonomisk skötsamhet är kravet
att sökanden skall ha fullgjort sina skyldigheter mot det allmänna. Kro-
nofogdemyndigheten och skattemyndigheten är skyldiga att lämna ut de
uppgifter som tillståndsmyndigheten behöver for sin prövning. Vidare
bör enligt Socialstyrelsens mening en finansieringsplan krävas då det är
fråga om ett nytt företag eller ny företagare for att kunna bedöma om
sökandens ekonomiska förhållanden är tillfredsställande.
När det gäller tidigare brottslighet skall tillståndsmyndigheten begära in
yttrande från polismyndigheten.
Enligt regeringens uppfattning finns det inga skäl for att prövningen av
sökandens lämplighet skall bli mindre noggrann än hittills for att till-
ståndsprövningen flyttas över från länsstyrelserna till kommunerna. Till-
ståndsmyndighetens prövning av sökandens personliga lämplighet bör
dock förenklas på så sätt att sökanden åläggs att i möjligaste mån själv
införskaffa erforderligt underlag för bedömning av ansökningen.
Sökanden kan exempelvis åläggas att uppvisa utdrag från kronofogde-
myndigheten, intyg från skattemyndigheten om momsregistrering m.m.,
konkursfrihetsintyg från tingsrätten, intyg om utbildning och anställning-
ar, hyreskontrakt, köpeavtal och finansieringsplan. Det bör framgå av
ansökningsformuläret vilka handlingar som skall följa med en ansökan
om serveringstillstånd. Det återstår sedan for tillståndsmyndigheten att
begära yttrande från polismyndigheten. Det mesta av detta är redan ge-
nomfört hos länsstyrelserna och kommunerna kan här ytterligare förenkla
remissarbetet med lämplighetsprövningen utan att underlaget förändras.
Lokalprövning
I den nuvarande prövningen av lokalernas tjänlighet ingår kontroll av att
lokalerna har godkänts av hälsoskydds-, arbetarskydds- och brandskydds-
myndigheter. Vidare undersöks lokalernas belägenhet, överblickbarhet
och allmänna standard samt att de har ett lämpligt avpassat kök och
övriga ekonomilokaler. Lokalbedömningen sker oftast på platsen men
vid nyetableringar får länsstyrelsen ofta göra sin bedömning med hjälp
av inlämnade byggnadslovsritningar. Vanligtvis utfärdas dock inget till-
ståndsbevis förrän länsstyrelsen har kontrollerat att restaurangen har
iordningställts i enlighet med de inlämnade ritningarna.
I nuvarande lokalprövning ingår även att utfärda ett särskilt medgivan-
de om drinkbar. Drinkbar skall vara en mindre väsentlig del av restau-
rangen. Planerad ombyggnad av serveringsställe eller ändring av serve-
ringsverksamhetens inriktning skall anmälas till länsstyrelsen. Särskilt
medgivande krävs innan ombyggnad får ske.
Enligt regeringens uppfattning bör lokaler med serveringstillstånd även
fortsättningsvis uppfylla vissa grundkrav. Lokalen skall vara godkänd av
brandskydds-, arbetarskydds- och hälsoskyddsmyndigheter. Dessa krav
gäller dessutom allmänt för offentliga lokaler. Vidare skall godkänt res-
Prop. 1994/95:89
64
taurangkök for allsidig matlagning vara ett villkor för att erhålla serve-
ringstillstånd till allmänheten. Eftersom matservering även fortsättnings-
vis skall kunna ske fordras också att lokalen har en sådan utformning att
utrymme finns för ett tillfredsställande antal sittande matgäster. Det är
inte meningen att serveringstillstånd skall kunna ges för gatukök och
liknande miljöer.
Regeringen anser vidare i likhet med Alkoholpolitiska kommissionen
att nuvarande bestämmelse om särskilt drinkbarstillstånd är ett exempel
på onödig detaljreglering. Det bör räcka med bestämmelsen om att
drinkbar skall vara en mindre väsentlig del av restaurangen och att den
skall vara inrättad i nära anslutning till matsal. Skulle problem med att
upprätthålla nykterhet och ordning, åldersgränser m.m. emanera från
alkoholservering vid drinkbar får detta angripas i tillsynsverksamheten
t.ex. genom föreskrift om bordsservering.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Regeringen föreslår att de tillståndskategorier
som används idag i huvudsak skall gälla även i fortsättningen med
två undantag. Det ena är tillstånd till trafikservering och det andra
gäller serveringstillstånd för öl klass II. Trafikserveringen föreslås
omfattas av samma regler som gäller för övrig alkoholservering me-
dan regeringens förslag angående öl klass II presenteras i kap. 9.
Regeringen föreslår även att tillfälliga tillstånd uppdelas i tillstånd till
allmänheten och till slutna sällskap.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som kommenterar förslagen
tillstyrker.
Skälen för regeringens förslag: Servering av alkoholdrycker får i
princip endast ske om tillstånd har meddelats. Serveringstillstånd kan
meddelas tills vidare (permanent tillstånd), årligen under viss tidsperiod
(säsongsrättighet), vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod
(tillfälligt tillstånd). Tillstånd i samtliga dessa fall kan gälla servering till
allmänheten och/eller till slutet sällskap. Serveringstillståndet kan avse
alla slags alkoholdrycker eller begränsas till någon eller några av dessa
drycker.
Gällande lagstiftning förutsätter att tillstånd till servering är knutet till
ett visst serveringsställe. Med serveringsställe avses alla lokaler som
används för rörelsen, medan begreppen serveringslokal eller serverings-
utrymme avser den del av serveringsstället där alkoholservering är till-
åten. Serveringslokaler/utrymmen skall anges i tillståndsbeviset. I serve-
ringstillståndet anges var alkoholdrycker får serveras och inom vilka
serveringstider. Andra föreskrifter kan också förekomma.
65
5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
Regeringen finner ingen anledning att föreslå några förändringar av
dessa preciseringar av tillståndsplikten.
I 34 § LHD finns dock stadgat om ett särskilt undantag från tillstånd-
stvånget som gäller mässar ombord på örlogsfartyg. Regeringen anser i
likhet med kommissionen att de rent praktiska skäl som kan antas ligga
bakom bestämmelsen om servering på mässar ombord på örlogsfartyg
inte kan anses tillräckliga for att motivera en särreglering. Prövning av
ansökningar om sådan servering får göras på samma grunder som övrig
servering. Särbestämmelsen bör därför utgå ur lagstiftningen.
Den mest betydelsefulla och omfattande tillståndskategorien avser alko-
holservering till allmänheten. De kriterier for tillståndsgivningen som
behandlas under avsnitt 8.3 är i första hand avsedda för servering till
allmänheten. De höga kraven på lokalen, allsidigt matutbud och
sökandens utbildning och branschvana avser i första hand tillstånd for
vanlig restaurang. Det sägs inte klart i lagstiftningen att tillståndsmyn-
digheten skall ställa lägre krav för andra typer av tillstånd. Emellertid
har det utvecklats en praxis som innebär lägre krav på matutbud, loka-
lens beskaffenhet och sökandens utbildning for att få serveringstillstånd
till slutna sällskap och for tillfälligt tillstånd.
Regeringen föreslår lagstöd for denna praxis men betonar samtidigt att
kraven på att sökanden skall ha godkänd vandel kvarstår. Där skall sam-
ma krav gälla for att få tillstånd till slutna sällskap och tillfälliga till-
stånd som för tillstånd till allmänheten.
Servering av alkoholdrycker kan också ske på fartyg, tåg och flyg i
inrikes trafik som har erhållit serveringstillstånd (trafikservering). För
tillstånd ställs i princip samma krav som for serveringstillstånd till all-
mänheten. Tillstånd till att servera spritdrycker får dock endast meddelas
om särskilda skäl föreligger. Några serveringstider finns ej angivna.
Från flera håll har enligt kommissionen ifrågasatts varför just trafikser-
veringen får erbjuda spritdrycker endast om särskilda skäl föreligger och
varför inga serveringstider skall tillämpas. Att alkoholservering tidigt på
morgonen eller sent på natten är tillåten i trafikservering men samtidigt
förbjuden på restaurang har många svårt att förstå.
Regeringen föreslår att nuvarande särreglering beträffande alkohol-
drycker och serveringstider for trafikservering avskaffas och att till-
ståndsmyndigheten anpassar de restaurangmässiga kraven till de olika
förhållanden som råder på flyg, tåg och båtar.
Prop. 1994/95:89
66
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Ett villkor för att få ett serveringstillstånd skall
även fortsättningsvis vara att lagad mat kan serveras. Matserveringen
behöver dock inte uppgå till en viss andel av den totala omsättningen
men lagad mat skall kunna tillhandahållas och lokalen skall ha ett
godkänt restaurangkök. Undantag från matkravet infors vid alkohol-
servering i teatrar och konsertlokaler. Under vissa förutsättningar
tillåts också s.k. minibarer i hotellrum.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av en majoritet av remissin-
stanserna. De flesta håller med om att kravet på att matserveringen skall
utgöra en betydande del av rörelsen bör utgå men menar att mat ändå
måste kunna serveras i samband med servering av alkoholdrycker. Några
instanser påpekar dock att kravet på godkänt restaurangkök och att lagad
mat tillhandahålls kan innebära en skärpning av nuvarande regler. Res-
tauranger som t.ex. utnyttjar mikrovågsugn eller cateringföretag skulle
inte få serveringstillstånd.
Skälen för regeringens förslag: År 1885 infördes en bestämmelse om
att utskänkning av starkare alkoholdrycker endast får ske i samband med
servering av mat. Inslag av måltids- eller mattvång fanns även tidigare.
Under årens lopp har denna regel haft olika utformning och än idag
gäller att lagad mat måste utgöra en betydande del av rörelsen och alltid
skall finnas att tillgå vid alkoholservering. Ett av skälen till måltidstvån
get var att berusningseffekten av alkoholförtäringen blev mindre om
drycken förtärs tillsammans med lagad mat. Emellertid var det långt
ifrån alltid som restauranggästema ville ha lagad mat till brännvinet även
om lagen så föreskrev. Det hände därför att samma matbit bars ut och in
mellan köket och olika gäster. Det förekom även falska, någorlunda
verklighetstrogna, maträtter för att vilseleda eventuella restauranginspek-
törer. Detta blev så småningom allmänt känt.
Måltidstvånget hade därför nästan helt spelat ut sin roll i mitten av
1970-talet och det var nödvändigt att sätta in en annan regel i stället. För
att behålla sambandet mellan mat- och alkoholservering infördes en
lagregel om att alkoholservering endast skulle få ske på sådana serve-
ringsställen där matserveringen utgjorde en väsentlig del av rörelsen.
Genom denna regel skulle tillkomsten av renodlade cocktailbarer och
liknande helt dryckesinriktade serveringsställen förhindras. I propo-itio-
nen framhölls att servering av alkoholdrycker enbart skall få förekomma
på egentliga restauranger, vars primära uppgift är att tillhandahålla lagad
mat. I Socialstyrelsens allmänna råd anges det att om matandelen under-
stiger 20 - 25 % av den totala omsättningen skall detta betraktas som en
varningssignal om att förhållandena på serveringsstället kan vara otill-
fredsställande.
67
Bestämmelsen om matandelens storlek har dock vållat avsevärda pro-
blem i tillämpningen av lagen. Bl.a. måste länsstyrelserna genom restau-
rangernas halvårsrapporter följa hur relationen mellan mat- och alkohol-
servering ser ut på varje serveringsställe, ibland även i skilda verksam-
heter var för sig om det exempelvis rör sig om en lunchrestaurang som
ordnar dans vissa kvällar i veckan.
Restaurangbranschen är i ständig utveckling med bland annat speciali-
sering i olika riktningar. Det finns renodlade matställen, inriktade ex-
empelvis på kinesisk, fransk, klassisk svensk matlagning, pizzerior, pu-
bar och kvarterskrogar med eller utan underhållning, dans- och varitéres-
tauranger. Detta innebär stora variationer i matserveringens andel av den
totala omsättningen. Restauranger av nöjeskaraktär har ofta svårt att
uppfylla den rekommenderade matandelen, vilket kan tyckas ligga i
sakens natur. Dans- och nöjesrestauranger besöks inte i första hand för
matens skull. Detta behöver inte innebära att det därmed uppstår pro-
blem med nykterhet och ordning. Mycket sällan återkallas serveringstill-
stånd enbart för att matandelen har varit för låg. Restaurangerna får
behålla sina utskänkningsrättigheter, trots att de inte fyller lagens krav
för tillstånd, eftersom länstyrelsema inte har funnit att den bristande
matförsäljningen vållat några alkoholpolitiska olägenheter.
Det råder enligt regeringens uppfattning uppenbarligen stor skillnad
mellan lagen och dess tillämpning när det gäller bedömningen av matan-
delens betydelse ur alkoholpolitsk synpunkt. Uppgiftslämnandet och
kontrollen av försåld mat tar redan hårt ansträngda resurser i anspråk
och syftet med en sådan detaljkontroll kan ifrågasättas.
Regeringen ansluter sig dock till kommissionens principiella syn på att
matservering även fortsättningsvis skall vara ett krav för att servering-
stillstånd skall kunna beviljas. Detta bör dock utformas på ett annat sätt
än de nuvarande matandelskraven i LHD.
För att kunna behålla sambandet mellan matförtäring och alkoholserve-
ring utan varken måltidstvång eller matandelskrav måste enligt regering-
ens uppfattning restaurangen ha ett lämpligt avpassat kök och lagad mat
skall kunna tillhandahållas under hela serveringstiden. Det skall även
framöver krävas att gästerna erbjuds ett varierat och komplett utbud av
såväl maträtter som drycker. Höga krav skall därför fortfarande ställas
på restaurangernas kapacitet för matlagning. Köksutrustningen skall vara
av sådan beskaffenhet att lagad mat i tillräcklig omfattning kan tillredas
av råvaror. Vanliga lägenhetsspisar och mikrovågsugnar för uppvärm-
ning av prefabricerade maträtter kan exempelvis inte anses tillräckliga.
Sammantaget gäller att lokalen skall vara godkänd för allsidig matlag-
ning.
Vid tillståndsprövningen skall alltid miljöförvaltningens bedömning av
lokalens livsmedelshygieniska förutsättningar inhämtas. Det är därvid
viktigt att det av miljöförvaltningens yttrande framgår om lokalen med
beaktande av köksutrustning, beredningsytor och övriga förutsättningar
har kapacitet för en allsidig matlagning.
Prop. 1994/95:89
68
Teatrar och konsertlokaler
Prop. 1994/95:89
En vanlig företeelse i andra länder är att publiken på teatrar och kon-
serthus har möjlighet att beställa en alkoholdryck i pausen. Detta har
inte varit tillåtet i Sverige, därför att servering av spritdrycker, vin eller
starköl inte får ske utan att lagad mat samtidigt tillhandahålls.
Regeringen anser liksom kommissionen att förbudet mot pausservering
utan mattvång på teatrar och i konsertlokaler inte kan anses tillräckligt
alkoholpolitiskt motiverat och föreslår därför att förbudet tas bort. Sådan
servering skall dock självklart vara tillståndspliktig. Tillståndsmyndig-
heten skall i vanlig ordning pröva en sådan ansökan utifrån övriga till-
ståndskriterier med undantag för kravet på matservering. Exempelvis
gäller kraven på lokalens beskaffenhet (toaletter, brandsäkerhet m.m.)
och sökandens lämplighet. Regeringen anser också att serveringstillstån-
det endast får omfatta vin och starköl. Tillståndsmyndigheten kan förena
tillståndet för exempelvis en konsertlokal med föreskrift om att alkohol-
servering inte får ske i samband med evenemang som vänder sig till en
ungdomlig publik. Tillståndet skall naturligtvis kunna återkallas om det
missköts. Genom tillsynsverksamheten får exempelvis kontrolleras att öl
och vinserveringen endast sker i paus under pågående föreställning.
Självfallet gäller även för denna tillståndskategori krav på att tillhanda-
hålla alkoholfria drycker i tillräcklig omfattning.
Minibarer på hotell
Med minibar avses vanligen ett kylskåp som är uppställt i ett hotellrum
för gästernas egen service och som innehåller olika slags drycker. Utom-
lands är det mycket vanligt att dessa kylskåp även innehåller alko-
holdrycker. Länsstyrelserna har ända till år 1992 avslagit alla ansökning-
ar om tillstånd för hotell att sälja alkoholdrycker från minibarer. Anled-
ningen är att länsstyrelserna funnit att detta inte går att förena med flera
av bestämmelserna i nuvarande lagstiftning.
I en dom den 21 november 1991 biföll kammarrätten i Stockholm ett
överklagande och medgav att ett hotells serveringstillstånd utvidgades till
att också gälla samtliga hotellrum. Därefter har länsstyrelserna bifallit
ansökningar om inrättande av minibarer även i andra hotell.
I praxis har således redan medgivits att alkoholdrycker säljs genom mi-
nibarer på hotell.
Regeringen anser liksom kommissionen att alkoholservering från mini-
bar bör kunna tillåtas i fortsättningen men bör då klart regleras i lagstift-
ningen. Alkoholservering från minibarer skall endast få bedrivas av ho-
tell som har serveringstillstånd. Därmed finns ett visst samband mellan
alkoholservering och mathållning. Sökandens lämplighet har också prö-
vats. Det bör sedan ankomma på Alkoholinspektionen att i tillämpnings-
föreskrifter närmare ange villkoren för servering från minibarer på hotell.
Förslaget att tillåta minibarer förutsätter att det ingår som en naturlig
del i hotellbokningen, att gästen redan vid ankomsten får beställa mini-
bar och därmed erhåller en nyckel till minibaren. Det skall enligt rege-
69
ringens mening krävas ett aktivt val av hotellgästen vid incheckningen Prop. 1994/95:89
för att få tillgång till minibar med alkoholdrycker på hotellrummet. Ho-
tellet måste också vid incheckningen kunna kontrollera att minibar t.ex.
inte ställs till förfogande till personer som kan antas vara underåriga.
Regeringens förslag: Självservering av spritdrycker, vin och starköl
får enligt gällande lag bedrivas endast efter särskilt medgivande av
tillståndsmyndigheten. Regeringen föreslår att denna bestämmelse
upphävs. Detta innebär att självservering blir tillåten på samma vill-
kor som annan servering.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I 52 § LHD finns en bestämmelse om
att självservering eller självbetjäning av alkoholdrycker i princip är för-
bjuden, om inte särskilt tillstånd till denna har utfärdats. Denna bestäm-
melse har tillkommit för att ge möjlighet för gästen att i samband med
brickservering av mat även kunna ta med sig ett glas vin eller öl till
bordet. Föreligger inget sådant tillstånd råder självserveringsförbud.
Självservering kan emellertid även betyda att gästen "går omkring" i
lokalen med alkoholdryck i handen. Detta är förbjudet om det inte sker
i en drinkbarsavdelning eller om självserveringstillstånd har utfärdats.
Denna bestämmelse brukar ofta användas som exempel på krånglig
detaljreglering när man vill förlöjliga de nuvarande serveringsbestämmel-
sema. Regeringen föreslår att nuvarande bestämmelse om särskilt med-
givande för självservering upphävs. Om eventuella problem med ordning
och nykterhet uppstår i samband med självservering så kan detta bli
föremål för åtgärder i samma ordning som beträffande annan servering.
Regeringens förslag: Idag gäller att servering av spritdrycker, vin
och starköl får påbörjas klockan 12.00 och skall avslutas kl. 01.00.
Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra tider för serve-
ringens bedrivande. Regeringen föreslår en tidigareläggning av serve-
ringstidens början till klockan 11.00 för att samordna denna med
normal lunchtid.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Förutom att tidigarelägga
serveringstidens början till klockan 11.00 föreslår kommissionen att som
70
senaste sluttid skall införas klockan 03.00.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga instanser har tillstyrkt ett tidi-
gareläggande av serveringstiden till klockan 11.00. När det gäller senaste
sluttid är dock remissutfallet mycket blandat. En del tillstyrker här kom-
missionens forslag medan andra inte vill ha någon reglering alls i lag-
stiftningen utan vill överlämna detta till tillståndsmyndigheten att själv
besluta om. Ytterligare andra anser att nuvarande reglering av sluttiden
fungerar bra.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att bestämmelser
om serveringstider fyller en viktig funktion genom att motverka nykter-
hets- och ordningsproblem. Detta gäller inte minst omgivningarna runt
restaurangerna. De tidsgränser som i allmänhet bör gälla bör därför an-
ges i lagstiftningen.
Tolvtiden för alkoholserveringens början är dock en bestämmelse som
många har svårt att förstå det alkoholpolitiska syftet med. Det dricks inte
mycket alkohol under lunchtid, men de som så skulle önska måste med
nuvarande regel invänta tolvslaget. Lagstiftarens ursprungliga tanke med
att tillåta servering av alkohol från klockan 12.00 var just att möjliggöra
alkoholförtäring under lunchen. Restaurangernas normala lunchtid börjar
i regel klockan 11.00 och om servering av alkohol skall vara tillåten
under lunchen bör även serveringstiden flyttas till klockan 11.00. Rege-
ringen anser därför att en tidigareläggning av serveringstidens början till
klockan 11.00 är väl avvägd.
När det gäller sluttid anser regeringen att det inte finns någon anled-
ning att ändra nuvarande reglering där serveringen skall vara avslutad
senast klockan 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra
tider for serveringens bedrivande om detta är påkallat, dvs. det finns
möjlighet att for det enskilda fallet besluta om såväl utvidgade som mera
inskränkta serveringstider.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Vid servering av alkoholdrycker skall antingen
tillståndshavaren eller annan särskild utsedd person övervaka att ser-
veringen sker i enlighet med lagens bestämmelser och vara närvaran-
de under hela serveringstiden. Sådan serveringsansvarig personal
skall med hänsyn till sina egenskaper och övriga omständigheter vara
lämplig for uppgiften. Regeringen föreslår dock att den särskilda
prövningen av föreståndare och ersättare slopas och ersätts med ett
anmälningsförfarande till tillståndsmyndigheten.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer med rege-
ringens förslag.
Remisstanserna: En klar majoritet har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det huvudsakliga argumentet för att
71
behålla nuvarande system med föreståndare och ersättare är att det vid
inspektionstillfällen alltid bör finnas en person som är ansvarig för alko-
holserveringen och som skall kunna underrättas om eventuella missför-
hållanden i lokalen. Detta kan dock uppnås genom att tillstånds- havaren
själv åläggs att utse serveringsansvarig personal för de fall då han själv
inte är närvarande. Om tillståndshavaren bedömts lämplig att anförtros
serveringstillstånd bör han även kunna anses lämplig att själv utse an-
svarig serveringspersonal. Det ligger i tillståndshavarens eget intresse att
utse personer med sådana kvalifikationer att de kan tillse att alkoholser-
veringen sker i överensstämmelse med lagens bestämmelser. Regeringen
anser därför att det särskilda godkännandet av föreståndare och ersättare
bör slopas och ersättas med att tillståndshavaren åläggs att själv utse
serveringsansvarig personal. Dessa personer skall anmälas skriftligt till
tillståndsmyndigheten och skyldighet skall också föreligga att anmäla
förändringar vid byte av personal. Alkoholservering får inte förekomma
om tillståndshavaren eller utsedd och rapporterad serveringsansvarig
personal inte är närvarande på serveringsstället.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser får detaljhandel
med och servering av öl, dvs. s.k. folköl, i princip endast bedrivas av
den som har meddelats särskilt tillstånd till detta och som samtidigt
säljer eller serverar mat. Regeringen föreslår att sambandet mellan
ölförsäljning och försäljning av matvaror respektive servering av mat
behålls, men att den särskilda tillståndsplikten för såväl detaljhandel,
servering som partihandel med öl slopas. Åldersgränser och övriga
restriktioner för ölhanteringen behålls samtidigt som en möjlighet att
förbjuda fortsatt detaljhandel med eller servering av öl införs i lag-
stiftningen.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag. Kommissionen föreslog dock att partihandel
med öl även fortsättningsvis skulle kräva tillstånd.
Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker förslaget. Nykterhetsrörel-
sen och Socialstyrelsen anser dock att öl klass II är en ungdomsdryck
och inkörsport till missbruk och att tillståndskravet därför bör vara kvar
oförändrat.
Skälen för regeringens förslag: Detaljhandel med och servering av öl
får idag endast bedrivas om tillstånd har utfärdats. Tillstånd för detalj-
handel får endast meddelas den som till övervägande del säljer egentliga
matvaror samt tillverkare av öl, lättöl eller läskedrycker. 1991 uppgick
det totala antalet tillstånd för detaljhandel med öl till 12 985 stycken för
hela riket. Tillståndsprövningen sker enbart hos länsstyrelsen. De vikti-
72
gaste förutsättningarna for att få tillstånd är att lokalen är godkänd för
livsmedelshantering och att försäljningen till mer än 50 % omfattar livs-
medel av ett någorlunda brett sortiment. Någon remiss till kommunen
krävs ej för dessa ärenden. Någon uppföljning av försäljningens omfatt-
ning på olika varuslag sker praktiskt taget aldrig. Tillsyn sker idag en-
dast på förekommen anledning, dvs. när klagomål angående olägenheter
har inlämnats till länsstyrelsen.
Partihandel med öl är idag också tillståndspliktig. Även denna till-
ståndsprövning sker enbart hos länsstyrelsen utan remiss till kommunen.
Är 1991 uppgick antalet partihandelstillstånd med öl till 315 stycken för
hela landet.
Prövning av ansökningar om tillstånd för servering av öl följer i stort
sett samma regler som gäller for starkare drycker, fast med lägre krav på
branschvana, lokalens utformning och matutbud. Det totala antalet serve-
ringstillstånd for öl klass II uppgick 1991 till 5.498 stycken för hela
landet.
Sammantaget beräknas handläggningen av ansökningar om öl klass II
uppgå till 10 % av länsstyrelsernas arbete med LHD. Därtill kommer
den arbetstid som behövs till kommunernas handläggning av ansökningar
om servering av öl. Det är mycket ovanligt att ansökningar om öltill-
stånd avslås om lokalen är godkänd för försäljning eller servering av
mat. De begränsade tillsynsresursema hos länsstyrelser, kommuner och
polismyndigheter används nästan uteslutande för kontroll av serveringar
som har tillstånd for starkare drycker. Ansökningar om tillstånd för öl
klass II prövas ofta summariskt och tillsyn av hur tillståndet sköts före-
kommer nästan aldrig. Mot denna bakgrund kan meningen med att be-
hålla tillståndsplikten för handel med och servering av öl enligt rege-
ringens uppfattning ifrågasättas.
Regeringen finner det förklarligt av alkoholpolitiska skäl att kommu-
nernas och länsstyrelsernas tillsynsverksamhet idag huvudsakligen in-
riktas mot servering av spritdrycker, vin och starköl, eftersom risken for
alkoholpolitiska olägenheter här är betydligt större än när det gäller de-
taljhandel med och servering av öl klass II. Regeringen kan lika litet
som kommissionen finna några belägg for att ett slopande av nuvarande
tillståndsplikt for öl i sig skulle medföra ordnings- eller nykter-
hetsproblem. Det finns däremot stora fördelar att vinna genom en min-
skad byråkrati hos tillståndsmyndigheten.
Det viktigaste kravet i dagens lagstiftning för att erhålla ett öltillstånd
är att sökanden kan uppvisa att han är matvaruhandlare. Som sådan
måste han ha en av miljöförvaltningen godkänd livsmedelslokal. Införs
en bestämmelse om att detaljhandel med öl och ölservering endast får
bedrivas av den som har en lokal som är godkänd av miljöförvaltningen
for livsmedelshantering blir det i sak endast marginell skillnad mot idag.
Ansökan om särskilt öltillstånd behöver då inte inlämnas till länsstyrel-
sen/kommunen. Administrativt skulle det innebära en inte obetydlig
tidsbesparing hos tillståndsprövande myndigheter. Det blir då i praktiken
de kommunala miljöförvaltningarna, som ger tillstånd till detaljhandels-
forsäljning eller servering av öl, dvs. samma myndighet som ju ändå
Prop. 1994/95:89
73
skall godkänna lokalerna från livsmedelshygienisk synpunkt.
Regeringen föreslår därför att den som har en godkänd livsmedelslokal
enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket
livsmedelslagen även får rätt att bedriva detaljhandel med eller servering
av öl klass II. I alkohollagen införs dessutom en bestämmelse om att
detaljhandel med eller servering av öl endast får bedrivas om försäljning
eller servering av matvaror också sker i lokalen. Nuvarande bestämmel-
ser om att servering eller försäljning av öl inte får ske till personer som
kan antas inte ha fyllt 18 år eller är märkbart påverkade av alkohol eller
annat berusningsmedel behålls. Om sålunda tillståndskravet vid försälj-
ning eller servering direkt till konsumenter upphör saknas det enligt
regeringens mening skäl att behålla ett krav på särskilt tillstånd för parti-
handel med öl klass II.
De föreslagna ändringarna innebär troligen att öl kommer att kunna
säljas och serveras i en del andra sammanhang än vad som är tillåtet för
närvarande. Emellertid är ölförsäljningen redan idag utspridd, t.ex. finns
öl på många bensinstationer och kvällsöppna närlivsbutiker. Den som
vill köpa öl har knappast några större svårigheter att hitta inköpsställen.
Även med en marginell ökning av antalet försäljningsställen för öl torde
en utbyggd tillsynsverksamhet i och med kommunaliseringen och de
särskilda sanktionsbestämmelsema som införs ge förutsättningar för en
totalt sett bättre kontroll av ölhanteringen än vad som är fallet idag. Om
t.ex. öl säljs till underåriga blir det möjligt att genom en administrativ
sanktion förbjuda verksamheten under en viss tid. Dessutom kan den
föreslagna straffbestämmelsen i 10 kap. 7 § alkohollagen bli tillämplig.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: De ovan föreslagna förenklingarna och lätt-
naderna i tillståndsgivningen måste kombineras med en utökad kon-
troll av restaurangerna för att samhället skall kunna ingripa mot
eventuella missförhållanden vid alkoholserveringen. Den direkta res-
taurangtillsynen skall skötas av kommunerna. Länsstyrelsen sköter
den regionala tillsynen som innefattar tillsyn över kommunernas
verksamhet och ansvaret för den regionala uppföljningen. Alkoholin-
spektionen övertar Socialstyrelsens nuvarande roll och skall utöva
den centrala tillsynen över lagens tillämpning. Regeringen betonar
värdet av en väl fungerande tillsyn och att särskilda resurser behöver
avsättas för tillsynen.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag bortsett från, som tidigare har nämnts under 8.2,
att kommissionen föreslår att länsstyrelserna skall ha hand om de ad-
ministrativa ingripandena.
74
Remissinstanserna: Flera instanser kommenterar här främst rollfördel- Prop. 1994/95:89
ningen mellan kommunerna och länsstyrelsen och det är svårare att hitta
egentliga tillstyrkanden eller avstyrkanden. En viss oklarhet över vilken
roll som kommissionen tillskriver länsstyrelsen avspeglas generellt i
instansernas svar. Det görs flera påpekanden om att länsstyrelserna bör
ha ett övergripande ansvar. Några instanser förespråkar även att kommu-
nerna endast bör ansvara för den yttre tillsynen. Förutsättningen att det
finns resurser for tillsyn är också något som flera instanser understryker
som viktig.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts skall Alkoholin-
spektionen bli central tillsynsmyndighet när det gäller alkohollagen och
får således det nationella ansvaret for tillsynen över det nya regelverkets
tillämpning. Socialstyrelsens nuvarande uppgifter på området övertas
således av Alkoholinspektionen. Regional tillsyn skall utövas av länssty-
relserna och den lokala tillsynen av kommunerna. Alkoholinspektionens
uppgifter som central tillsynsmyndighet beskrivs i avsnitt 7.1 och tas
därför inte upp här.
Huvudansvaret för den regionala och lokala tillsynen ligger sedan lång
tid tillbaka hos länsstyrelserna, som dessutom varit de enda som dispo-
nerat över administrativa sanktioner. Deras arbete har dock alltmer kom-
mit att inriktas på tillståndsprövning och att avslöja ekonomiska oegent-
ligheter. Fältverksamheten i syfte att motverka alkoholpolitiska missför-
hållanden har fått en allt mindre framträdande roll. Antalet serverings-
ställen har nämligen ökat så kraftigt att det i praktiken har blivit omöj-
ligt for länsstyrelserna att upprätthålla en regelbunden inspektionsverk-
samhet av betydelse.
Det är närmast en självklarhet att länsstyrelserna med 35 alkohol-
handläggare inte gärna med godtagbart resultat kan klara av att inspekte-
ra landets ca 8 000 serveringsställen. Därutöver har de tillsynsskyldighet
över ca 200 trafikserveringstillstånd, ca 6 000 serveringstillstånd för öl
klass II samt ca 13 000 detaljhandelstillstånd för öl klass II. Lagstiftar-
nas intentioner genom åren att förstärka tillsynen har således hindrats av
att arbetet med tillståndsansökningar ökat och tagit en allt större del av
länsstyrelsernas resurser i anspråk. Följden har blivit att det skett en
gradvis förskjutning mot mer tillståndsprövning och mindre tillsyn.
Övervakning av nykterhet och ordning är normalt i första hand en
kommunal angelägenhet, vilket bl.a. framgår av 11 § socialtjänstlagen. I
kommunerna finns också vid sidan av polisens insatser personella resur-
ser for detta ändamål och dessutom en betydande lokalkännedom. Ges
kommunerna huvudansvaret for den direkta restaurangkontrollen kan
denna uppgift naturligt knyta an till socialtjänstens uppsökande verksam-
het. Kommunens motivation för tillsyn av restaurangerna bör öka vid en
kommunalisering av tillståndsgivningen. Möjlighet finns också att ge
kommunerna rätt att ta ut tillsynsavgifter för de kostsamma restaurangin-
spektionema som ofta måste utföras på obekväm arbetstid.
Regeringen vill understryka att en kraftfull och väl fungerande tillsyn
av tillräcklig omfattning är en förutsättning för flera av de förslag till
ändringar och förenklingar av lagstiftningen som läggs fram i proposi-
75
tionen. Enligt regeringens uppfattning bör kommunerna som tillstånds-
myndighet ha huvudansvaret för den omedelbara tillsynen av restaurang-
verksamheten medan länsstyrelsens uppgift mer bör bli att övervaka och
stödja kommunernas verksamhet. Detta bör ske både i form av råd och
annan vägledning och i form av kontroll av hur en kommun handlägger
enskilda ärenden, inbegripet möjligheten att vid anledning inspektera
serveringsställen som kommunen lämnat tillstånd till. Detta hindrar hel-
ler inte att länsstyrelsen i rollen som regional samordnare av olika stat-
liga och kommunala tillsynsmyndigheter gentemot restaurangbranschen
också bedriver direkttillsyn av restaurangverksamheten. Några särskilda
tvångsbefogenheter för länsstyrelsen gentemot kommunerna är dock
enligt regeringens uppfattning inte mera motiverade på detta område än
på t.ex. socialtjänstområdet. Länsstyrelserna skall inom såväl socialtjän-
stområdet som när det gäller serveringstillstånd följa den kommunala
tillämpningen, ge råd och stöd åt kommunerna samt se till att de fullgör
sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt. Länsstyrelserna skall, som statens
företrädare i länet, föra ut statsmakternas politik och följa upp att den får
genomslag i länet.
Även om länsstyrelsen saknar direkta maktmedel förutsätter regeringen
att länsstyrelsen i kraft av sin fackkompetens och bredare kunskap om
lagstiftningens syfte och tillämpning har goda möjligheter att som till-
synsmyndighet påverka en kommunal praxis som inte ligger i linje med
lagstiftningens intentioner. Den rollfördelning mellan länsstyrelse och
kommun som regeringen här föreslår överensstämmer också med vad
som i allmänhet gäller på andra rättsområden och med intentionerna i
länsstyrelsereformen.
Länsstyrelsens roll på serveringsområdet blir således att dels övervaka
och stödja kommunernas verksamhet, dels att på det regionala planet
följa upp alkoholhanteringen och den verksamhet som bedrivs med stöd
av alkohollagen. Det finns ett klart samband mellan den regionala till-
synen och uppföljningen. Tillsynen lokalt ger ofta information som ger
anledning till en mer systematisk uppföljning regionalt. Den systematis-
ka uppföljningen kan i sin tur ge anledning till inspektion av enskilda
ärenden.
Länsstyrelsen i Stockholms län har som en följd av olika uppgifter om
ekonomisk brottslighet, svart arbetskraft, olaga diskriminering och annan
kriminell verksamhet inom restaurangbranschen tillsammans med polisen
i länet tagit initiativ till vad man kallar Operation Krogsanering. Grund-
idén är att inom ramen för befintliga resurser samordna flera såväl stat-
liga som kommunala myndigheters tillsynsarbete gentemot restaurang-
branschen, som t.ex. länsstyrelsen, polisen, skattemyndigheten, kronofog-
demyndigheten, yrkesinspektionen, brandförsvaret, miljöförvaltningen,
socialförvaltningen, tullen, länsarbetsnämnden etc. Denna typ av samord-
nad tillsynsverksamhet har visat sig vara mycket effektiv. Regeringen
har därför uppdragit åt samtliga länsstyrelser att på det regionala planet
samordna sådana insatser. Länsstyrelserna bör enligt regeringens upp-
fattning även fortsättningsvis prioritera denna typ av samordnand regio-
nal tillsynsverksamhet.
Prop. 1994/95:89
76
När det gäller beslut om olika administrativa ingripanden så blir det Prop. 1994/95:89
kommunen som i fortsättningen blir den myndighet som skall svara för
sådana. Det kan ibland uppstå sådana missförhållanden i en restaurang-
verksamhet att det är angeläget att snabbt ingripa med en kraftigt ver-
kande sanktion. Ett omedelbart återkallande av ett tillstånd kan vara
befogat både när en serveringsrörelse har vållat allvarliga alkoholpolitis-
ka olägenheter och när omfattande ekonomiska oegentligheter har kon-
staterats. Regeringen vill här uppmärksamma kommunerna på vikten av
att när man ser över sina delegationsbestämmelser vad gäller beslut i
serveringsärenden enligt den nya alkohollagen också möjliggör beslut
enligt 6 kap 36 § i kommunallagen.
Regeringen anser också att det är viktigt att ta till vara den erfarenhet
och kompetens som under lång tid har byggts upp hos länsstyrelserna.
Därför föreslås att särskilda regler skall gälla under en övergångstid
innan kommunerna ges det fulla ansvaret för tillståndsgivningen. Under
1995 föreslås att länsstyrelserna efter hörande av kommunen fullgör
kommunernas uppgifter. Under 1996 och 1997 skall länsstyrelserna yttra
sig i alla ärenden om permanenta serveringstillstånd och i ärenden om
återkallelse m.m. av tillstånd. Länsstyrelserna bör under denna tid även
utöva en intensifierad tillsyn så att kommunerna ges erforderligt stöd
fram till dess de byggt upp tillräcklig erfarenhet på området.
Med tanke på EES-avtalet och ett eventuellt framtida medlemskap i
EU och de förändringar av alkoholpolitiken som detta föranleder är det
också viktigt att förändringarna på serveringsområdet noga följs och
utvärderas. Länsstyrelserna får här en viktig uppgift under de närmaste
åren. Länsstyrelsernas uppföljning bör inriktas på den nya alkohollagens
funktion och effekter inom länet med avseende på dels själva alkoholför-
säljningen och frågor som hänger samman därmed, dels antalet serve-
rings- och andra försäljningsställen liksom karaktären på dessa. Länssty-
relsen bör systematisera, sammanställa och analysera information från
den regionala tillsynen som i sin tur kan utgöra grund för den nya Alko-
holinspektionens nationella uppföljning och utvärdering av alkohollagens
funktion och tillämpning.
Regeringens förslag: I samband med dels avvecklandet av
tillverknings- och partihandelsmonopolen dels kommunaliseringen av
serveringstillstånden ställs krav på att den nya centrala alkoholmyn-
digheten kan utöva en effektiv tillsyn inom alla led i alkoholhante-
ringen. Myndigheten måste också redan i samband med prövningen
av ansökningar om tillstånd enligt lagen ges möjlighet att kontrollera
den sökandes vandel. Mot bakgrund härav skall hos Alkoholinspek-
tionen inrättas ett centralt register, där uppgifter skall registreras om
bl.a. dem som söker tillstånd enligt lagen.
77
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte berört förslaget i
departementspromemorian att inrätta ett centralt tillståndsregister. Da-
tainspektionen har dock framhållit bl.a. att särskild försiktighet är på-
kallad vid bl.a. registrering av brottsuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Av tidigare avsnitt har framgått att ett
av de mest verkningsfulla medlen i den svenska alkoholpolitiken har
varit alkoholmonopolen däribland tillverknings- och partihandelsmonopo-
let. Avvecklingen av dessa monopol och införandet av en ordning där
flera tillverkare, importörer och partihandlare skall ges möjlighet att
konkurrera på lika villkor ställer krav på dels att tillståndsmyndigheten
ges möjlighet att rätt bedöma en sökandes förutsättningar att handha den
socialt ansvarsfulla uppgiften att hantera alkoholdrycker, dels en effektiv
och verkningsfull tillsyn. Vid tillståndsprövningen måste Alkoholinspek-
tionen ha tillgång till uppgifter om den sökandes personliga och ekono-
miska förhållanden i vid mening för att kunna göra en korrekt lämplig-
hetsprövning. Likaså måste inspektionen fortlöpande kunna kontrollera
att tillståndshavama följer de för tillstånden gällande bestämmelserna i
lagen och att deras agerande i näringsverksamheten inte är sådant att
grund för omprövning av lämnat tillstånd föreligger. Vidare skall inspek-
tionen ta över Socialstyrelsens samlade tillsynsansvar på alkoholområdet
vilket kräver en bred informationsbas i den uppföljande, rådgivande och
vägledande verksamheten. Alkoholinspektionens informationssystem
skall omfatta samtliga tillståndshavare enligt alkohollagen, dvs. oavsett
om tillståndet har meddelats av Alkoholinspektionen eller av en kom-
mun. I den s.k. riktlinjepropositionen (prop. 1993/94:136 s.20) framhölls
också att alla ekonomiska aktörer inom alkoholområdet skulle åläggas
att lämna uppgifter om tillverkning och försäljning till den nya myndig-
heten, som skulle få i uppgift att följa utvecklingen inom alla led i alko-
holhanteringen. Genom ett heltäckande informationssystem skulle den
nya myndigheten ha möjlighet till effektiv tillsyn och kontroll.
Ett tillståndsregister bör därför föras hos den nya centrala tillstånds-
och tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till att registret för sin funktion
måste innehålla även vissa känsliga personuppgifter bör den grundläg-
gande regleringen tas in i själva alkohollagen. Registret skall få använ-
das för handläggning av ärenden om tillstånd hos myndigheten samt för
tillsyn över de näringsidkare som fått tillstånd av myndigheten. Registret
skall vidare få användas för tillsynsmyndigheternas allmänna tillsyn
enligt lagen, för uppföljning och utvärdering av det nya regelsystemet
samt för framställning av statistik beträffande ärenden enligt lagen.
Registret skall innehålla uppgifter om den som har tillstånd enligt la-
gen, den som har haft tillstånd enligt lagen, den som ansöker om till-
stånd enligt lagen samt den som har ansökt om tillstånd enligt lagen.
Beträffande dem som inte har någon tillståndsansökan under prövning
eller något löpande tillstånd kan uppgifterna begränsas kraftigt. I andra
fall bör registret kunna innehålla bl.a. personuppgifter, vissa uppgifter
om brott, restförda skatter och avgifter samt närmare uppgifter om till-
Prop. 1994/95:89
78
ståndet, lämnade villkor och om tillsynsförrättningar som ägt rum enligt
lagen. Uppgifter till registret skall kunna hämtas från bl.a. polis- och
kronofogdemyndighet. Utlämnande av uppgifter skall också kunna ske i
viss utsträckning i särskilt angivna fall till polis- och skattemyndighet.
Uppgifter skall också kunna lämnas ut till kommun eller länsstyrelse i
den mån uppgifterna är av betydelse för dessa organs tillståndsprövning
eller tillsyn. I reglerna om registret bör vidare tas in bestämmelser om
gallring av registerinformation efter viss tid efter det att uppgiften regi-
strerats och om undantag härifrån. Vidare bör föreskrivas att tillståndsha-
vare och sökande skall lämnas information om registret och om registre-
rade förhållanden.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: I och med att tillståndsgivningen kommuna-
liseras skall första överklagningsinstans bli länsrätten i stället för som
nu kammarrätten. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till
kammarrätten. Bestämmelsen om prövningstillstånd skall dock träda
i kraft först efter det att den nya lagen tillämpats under tre års tid.
Alkoholpolitiska kommissionens förslag: Förutom att länsrätten före-
slås bli första instans föreslår kommissionen också att närboende skall
ha rätt att överklaga ett beslut om serveringstillstånd. Länsstyrelsen ges
också rätt att överklaga kommunens tillståndsbeslut.
Remissinstanserna: Av dem som yttrat sig i frågan har flera instanser
olika åsikter om länsstyrelserna och de boendes besvärsrätt. Ett antal
remissinstanser avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt. Den huvudsakliga
motiveringen är att en besvärsrätt för länsstyrelserna är överflödig då
länsstyrelserna kan utöva tillsyn. Däremot är de flesta instanser, som
kommenterat förslaget, positiva till att de boende får besvärsrätt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan samtliga
beslut av länsstyrelsen överklagas till kammarrätten. I det fall ett beslut
om avslag grundar sig på ett s.k. kommunalt veto föreligger dock lagligt
hinder för bifall. Detta binder då både länsstyrelsen och den domstol dit
ett sådant beslut överklagas. Domstolsprövningen innebär därför i sådant
fall inte en reell sakprövning. Detta är otillfredsställande från rättsäker-
hetssynpunkt. Enskilda skall ha laglig möjlighet att överklaga beslut för
att få felaktiga eller ogrundade beslut ändrade. Regeringen har därför
föreslagit (se avsnitt 8.3) att det kommunala vetot avskaffas och ersätts
med regler om överklagande av kommunens beslut i vanlig ordning.
En följd av denna regeländring blir att det kommer att ställas betydligt
större krav på kommunerna att skaffa tillräckligt underlag för att kunna
motivera sina beslut i varje enskilt ärende. Det gäller inte bara eventuel-
la anmärkningar mot sökanden som person utan också kommunens all-
79
männa synpunkter på den tilltänkta verksamheten.
Regeringen föreslår att länsrätten blir första överklagningsinstans. Alla
ärenden enligt alkohollagen bör således följa den för förvaltningsärenden
normala instansordningen. Regler om prövningstillstånd bör införas vid
överklagande till kammarrätten i enlighet med den ordning som numera
eftersträvas, jämför prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319
och prop. 1994/95:27. Rätten att överklaga länsrättens beslut till kammarrätt
bör dock vara oinskränkt till dess en vägledande rättspraxis har utveck-
lats på området. Detta är angeläget inte minst mot bakgrund av bl.a. att
det tidigare kommunala vetot hindrat en fullständig förvaltningsrättslig
överprövning av ett avslagsbeslut på en ansökan om serveringstillstånd
och att Alkoholinspektionens prövning inte har någon motsvarighet i
gällande rätt. Bestämmelsen om prövningstillstånd skall därför träda i
kraft först den 1 januari 1998.
Regeringen anser dock inte att länsstyrelsen skall ges rätt att överklaga
beslut enligt alkohollagen. Det ter sig varken logiskt eller lämpligt att
överflytta beslutsfunktionen, och därmed ansvaret för att ta tillvara all-
männa intressen, till kommunerna samtidigt som staten genom länssty-
relsen förbehåller sig rätt att uppträda som kommunens motpart för att
bevaka samma allmänna intresse. Inom ramen för den generella tillsynen
ankommer det på länsstyrelsen att rapportera om utvecklingen på om-
rådet och påtala brister till såväl den centrala som den lokala nivån,
vilket borde vara tillräckligt för att garantera att lagstiftningens intentio-
ner följs.
Beträffande närboendes rätt att överklaga anser regeringen inte heller
att det är lämpligt att införa en sådan särreglering i alkohollagen. Av
allmänna regler om överklagande av förvaltningsbeslut följer att den som
direkt berörs av ett beslut har rätt att överklaga detta. Det är därför inte
uteslutet att t.ex. grannar till en restaurang skulle anses ha rätt att över-
klaga ett beslut om tillstånd till alkoholservering redan enligt gällande
rätt. Det får bli en fråga för rättspraxis att klargöra när så kan vara fallet.
Prop. 1994/95:89
Regeringens förslag: Alkoholinspektionens verksamhet skall
finansieras genom att myndigheten tar betalt för de tjänster den till-
handahåller. Avgiften skall tas ut dels som en ansökningsavgift, dels
som en löpande tillsynsavgift. Tillsammans skall dessa två avgifter
täcka självkostnaden för tillstånds- och tillsynsverksamheten. Även
kommunerna ges rätt att ta ut avgifter för kostnaderna för sin till-
ståndsprövning och tillsyn när det gäller serveringstillstånden.
Förslaget i departementspromemorian: Överensstämmer med rege-
ringens.
80
Remissinstanserna: De som tagit upp frågan har alla tillstyrkt prin- Prop. 1994/95:89
cipen om att Alkoholinspektionen och kommunerna får ta ut avgifter
som täcker kostnaderna for verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Redan i riktlinjepropositionen före-
slogs att verksamheten vid den nya myndigheten skall finansieras genom
ett avgiftssystem som utgår från principen om full kostnadstäckning. Av-
gifterna skall täcka myndighetens kostnader for de arbetsinsatser som
krävs för att utreda och bedöma de verksamheter för vilka tillstånd söks
samt efterföljande tillsyn och kontroll av verksamheten. Riksdagen har
godkänt denna princip för den nya myndigheten.
I principen om full kostnadstäckning ligger också att en avgift inte får
överstiga myndighetens kostnader för verksamheten i fråga. Avgiften
skall därför tas ut dels i form av en ansökningsavgift, dels som en till-
synsavgift. Betalning av ansökningsavgift utgör en förutsättning för att
en ansökan skall få behandlas. Ansökningsavgiften bör utformas så att
den täcker de självkostnader som verket har i samband med beredningen
av ett normalt tillståndsärende. Avgiften återbetalas inte vid avslag. En
ansökan som avslås drar som regel lika stor handläggningskostnad som
ett bifallsbeslut.
Ansökningsavgiften kompletteras sedan med en årlig tillsynsavgift som
skall täcka kostnaderna för den tillsyn som utövas. Här bör även inrä-
knas den kostnad som länsstyrelserna kan ha när det gäller att bistå
inspektionen i tillsynen. Avgiften för tillsynen föreslås bli kopplad dels
till den mängd alkohol som tillståndshavaren hanterar, dels till antalet
tillverknings- och/eller försäljningsställen som tillståndshavaren dispone-
rar. Ju mer alkohol en tillståndshavare hanterar och ju fler lager- och
försäljningsställen som han disponerar desto mer omfattande kontroll
krävs.
Regeringen skall fastställa avgifternas storlek. Förslag till konstruktion
av avgiftssystem och avgiftsberäkning skall tas fram av den organisa-
tionskommitté som tillsatts av regeringen för att förbereda inrättandet av
den nya myndigheten.
När det gäller kommunernas hantering av serverings- tillstånden bör
enligt regeringens uppfattning också kommunerna beredas möjlighet att
ta ut avgifter dels för arbetet med en ansökan om serveringstillstånd dels
för tillsynsarbetet. Kommunernas möjligheter att ta ut ansöknings- och
tillsynsavgifter måste naturligtvis också grunda sig på en självkostnad-
sprincip. Grunderna för avgiftsuttaget bör bestämmas av kommunfull-
mäktige. De avgifter som tas ut bör beräknas efter någon form av
schablon och uppdelning på olika avgiftsklasser.
Som nämnts ovan skall verksamheten vid Alkoholinspektionen finans-
ieras genom avgifter. Avgifterna skall bestämmas genom en schablon-
mässig beräkning av kostnaderna för handläggningen av de olika till-
ståndsärenden som kan komma ifråga samt efterföljande tillsyn och
81
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
kontroll av verksamheten. Det här är dock intäkter som kommer att Prop. 1994/95:89
finnas tillgängliga först sedan myndigheten etablerats och verksamheten
ordentligt är igång. Initialt under det första verksamhetsåret har riksda-
gen därför beslutat (prop. 1993/94:150 bil. 5, bet. 1993/94:FiU20, rskr.
1993/94:454) att anvisa särskilda medel för etablerandet av myndigheten
till dess verksamheten är i full gång. Under anslaget E 4 Alkohol- och
drogpolitiska åtgärder finns därför reserverat medel för den nya myndig-
hetens initiala behov under budgetåret 1994/95.
Under samma anslag finns också reserverat medel för vissa utbild-
nings- och informationsinsatser med anledning den föreslagna kommuna-
liseringen av hanteringen av serveringstillstånden. 1 samråd med Svenska
Kommunförbundet bör en sådan utbildnings- och informationsinsats
utformas och genomföras under 1995.
Som framgår av avsnitt 5.2 är Socialstyrelsen idag tillstånds- och till-
synsmyndighet för ärenden enligt LTD. Inom ramen för tillsynsverksam-
heten ingår bl.a. inspektionsbesök hos dem som har tillstånd att tillverka
alkoholdrycker samt granskning av försäljningsrapporter.
Allmänna råd och annat informationsmaterial samt konferenser och
utvecklingsinsatser riktade till kommunernas och länsstyrelsernas alko-
holhandlägare är också en viktig del i dagens tillsyns- och uppföljnings-
arbete. En annan viktig uppgift för Socialstyrelsen i det sammanhanget
är att samla in och gör sammanställningar av olika statistiska material
som ger en bild över alkoholförsäljningens omfattning och utveckling.
I samband med att Alkoholinspektionen inrättas förs dessa uppgifter
över från Socialstyrelsen till den nya myndigheten.
Av medel som riksdagen beslutat om för Socialstyrelsens verksamhet för
budgetåret 1994/95 (prop. 1993/94:100 bil 6, bet. 1993/94:SoU20, rskr.
1993/94:248) står enligt regleringsbrev för budgetåret 1994/95 1 000 000 kr
till regeringens disposition i avvaktan på riksdagens beslut om de närmare
arbetsuppgifterna för och finansieringen av den nya alkoholmyndigheten.
Medlen avser kostnader för personal, statistikfrågorna samt kurser och
konferenser. Dessa medel bör föras över till Alkoholinspektionen.
Särskilda medel skall också beräknas för länsstyrelsens arbete med
tillsynen. Beloppet skall tillgodoföras ramanslaget för länsstyrelserna.
Utfallet får närmare följas upp i efterhand.
Den nya alkohollagen träder ikraft den 1 januari 1995 då den nuvarande
lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD) och lagen
(1977:293) om handel med drycker (LHD) upphör att gälla. Tillstånd
som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som tillstånd enligt
den nya lagen.
Detta innebär att nu gällande serveringstillstånd efter den 1 januari
1995 skall ses som tillstånd enligt den nya lagen. Motsvarande gäller för
tillverkningstillstånd som meddelats med stöd av LTD.
Systembolaget AB:s och V&S Vin & Sprit AB:s rätt enligt LTD och
82
LHD skall också gälla som tillstånd enligt den nya lagen intill dess nytt
tillstånd erhållits. Den rätt för Systembolaget som avses är bolagets
möjlighet att sälja till restauranger innan ansökan om partihandelstill-
stånd för denna verksamhet har hunnit behandlas av Alkoholinspektio-
nen. Den rätt för V&S Vin & Sprit som avses är bolagets import-, ex-
port och tillverkningsrätt.
Import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen upphör
formellt vid årsskiftet. Det kommer dock att dröja en tid innan Alko-
holinspektionen, som kan börja sin verksamhet tidigast vid årsskiftet,
hinner behandla och bevilja nya tillstånd. Under en övergångstid förut-
sätts därför att V&S Vin & Sprit AB fortsätter att importera och till
Systembolaget tillhandahålla efterfrågat sortiment.
De konkurrensfördelar som kan uppstå för nämnda bolag är svåra att
undvika i det inledande skedet.
V&S Vin & Sprit AB och de svenska vintillverkama har dock inte
idag någon rätt enligt LHD att sälja sina varor direkt till restauranger
eller andra serveringsställen. För att något begränsa konkurrensfördelarna
för dessa vid ikraftträdandet av den nya lagen föreskrivs att den som har
serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt vin och allt
utländskt starköl antingen av Systembolaget eller av den som meddelats
tillverknings- eller partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. V&S
Vin & Sprit AB och de svenska vintillverkama kan således inte med
stöd av de gamla rättigheterna eller tillstånden idka försäljning till in-
nehavare av serveringstillstånd.
Kommunerna måste också ges skäligt rådrum att förbereda sig inför
uppgiften som ansvarig myndighet för ärenden gällande serveringstill-
stånd. Under år 1995 skall därför länsstyrelsen fullgöra kommunens
uppgifter enligt den nya lagen bortsett från kommunernas tillsynsfunktio-
ner. Det kommunala vetot upphör dock från och med ikraftträdandet av
den nya lagen. Under 1995 får därför inte länsstyrelsen bifalla en an-
sökan om permanent serveringstillstånd innan kommunen har yttrat sig.
Under 1996 och 1997 skall kommunerna inhämta länsstyrelsernas ytt-
rande innan beslut fattas när det gäller ansökningar om permanenta ser-
veringstillstånd eller återkallelser av sådana tillstånd. Denna övergångs-
procedur är motiverad av att det särskilt i mindre kommuner kan krävas
ytterligare någon anpassningstid för att hinna bygga upp erforderlig
kompetens för handläggning av mer komplicerade ärenden enligt lagen.
Det är också angeläget att den erfarenhet som under lång tid byggts upp
hos länsstyrelserna tas till vara i utvecklingsprocessen hos kommunerna.
Länsstyrelserna bör därför också under övergångstiden genom en intensi-
fierad tillsyn ge kommunerna det stöd som erfordras till dess kommuner-
na byggt upp sin egen kompetens. Länsstyrelserna bör också under den
här perioden noga följa utvecklingen, utvärdera kommunernas verksam-
het och till Alkoholinspektionen rapportera om utvecklingen och eventu-
ella behov av lagändringar eller andra åtgärder.
Prop. 1994/95:89
83
Hänvisningar till det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolaget
förekommer i olika lagar, t.ex. i lagen (1961:1819) om försäljning av
teknisk sprit m.m. (LFT) och i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. Konsekvensändringar måste göras i dessa
lagar till följd av att begreppet partihandelsbolaget nu utmönstras ur
alkohollagstiftningen.
De rättigheter som tidigare tillkommit partihandelsbolaget i ovan
nämnda lagar tillkommer nu i stället dem som har tillstånd till hantering
av alkoholdrycker efter beslut av Alkoholinspektionen eller i förekom-
mande fall Läkemedelsverket. Angående den närmare regleringen hän-
visas till författningskommentaren.
I avsnitt 5.7 har redogjorts för nuvarande ordning vad gäller handel
med teknisk sprit m.m., dvs. sådan sprit som är avsedd att användas för
tekniska, industriella m.fl. ändamål. Till teknisk sprit räknas också enligt
den tillämpliga lagen (LFT) spritdrycker, vin och starköl som är avsedda
att användas för sådana ändamål. Det kan vara fråga om användning av
t.ex. spritdrycker vid livsmedelsframställning eller vid tillverkning av
tobak. Läkemedelsverket är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt LFT.
Även om bestämmelserna i LFT inte har medfört några större problem
i den praktiska tillämpningen, så har vid flera tillfällen framförts önske-
mål om en modernisering och omarbetning av lagtexten som i stora
delar är föråldrad och osystematiserad. En omarbetning av lagen är
emellertid inte påkallad på grund av EES-avtalet. Detta har sin grund i
att partihandelsbolaget inte har givits någon monopolställning i LFT. Det
är emellertid av rent praktiska skäl nödvändigt att utmönstra begreppet
även ur LFT.
Det är önskvärt att en mer omfattande översyn av LFT kan ske inom
en snar framtid, inte minst för att uppnå en modernisering av språket i
lagen. Denna översyn är emellertid en stor uppgift som inte har kunnat
rymmas inom den tid som har stått till buds för att anpassa den svenska
alkohollagstiftningen till EES-avtalet. Förutom de rena följdändringar
som har gjorts i lagen i samband med den allmänna utmönstringen av
begreppet partihandelsbolaget, har innehållet i lagen därför endast
justerats i sak dels vad gäller spritdrycker, vin och starköl avsedda för
tekniska ändamål, dels vad gäller Läkemedelsverkets rätt enligt lagen att
ta ut kontrollavgifter. Övervägande skäl talar för att den nya alkohol-
myndigheten har tillstånds- och tillsynsfunktionerna över all partihandel
med spritdrycker, vin och starköl, således även i de fall sådana drycker
är avsedda att användas för tekniska m.fl. ändamål. Läkemedelsverket
skall således inte längre ge tillstånd till införsel, inköp och försäljning av
alkoholdrycker i dessa sammanhang. För att undvika att en och samma
tillståndshavare får betala tillsyns- eller kontrollavgift dels till den nya
alkoholmyndigheten, dels till Läkemedelsverket har vidare den ändringen
gjorts att verket inte längre får ta ut kontrollavgift av den som har
meddelats tillstånd till tillverkning av sprit. I samband härmed har
emellertid införts möjlighet för verket att ta ut kontrollavgift, förutom av
Prop. 1994/95:89
84
dem som lämnats tillstånd till införsel av bl.a. teknisk sprit, även av dem Prop. 1994/95:89
som lämnats tillstånd till inköp eller försäljning av sådan vara. Angående
den närmare lagtekniska utformningen av förändringarna hänvisas till
författningskommentaren.
1 §
1 paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Lagen
reglerar tillverkning av och handel med alkoholdrycker. Lagen reglerar
vidare tillverkning av sprit. Begreppen sprit och alkoholdrycker definie-
ras i 2 § respektive 3 §.
Alkohollagen utgör redaktionellt och innehållsmässigt i stora delar en
sammanslagning av lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. -
LTD och lagen (1977:293) om handel med drycker - LHD. En skillnad
gentemot sist nämnda lagar är dock att den nya lagen inte reglerar till-
verkning av och handel med alkoholfria drycker.
Sprit används, förutom för tillverkning av främst spritdrycker, även för
en rad mycket skiftande ändamål inom industrin, hälsovården samt un-
dervisnings- och forskningsverksamheten etc. Regler om användning av
sprit i dessa sammanhang finns i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. - LFT. I andra stycket har därför tagits in en hän-
visning till den lagen.
I tredje stycket erinras om att det finns ytterligare föreskrifter om
marknadsföring av alkoholdrycker i lagen (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av alkoholdrycker.
2 §
Alkoholhalten uttrycks genomgående i alkohollagen i volymprocent i
stället för som i LTD och LHD omväxlande i vikt- och volymprocent.
2,25 volymprocent motsvarar i alkoholstyrka 1,8 viktprocent. I sak änd-
ras inte den nedre alkoholgränsen för sprit. Definitionen av sprit över-
ensstämmer också i sak med den som finns i 1 § LTD.
I andra stycket har införts en definition av begreppet mäsk, vilket be-
grepp används i 10 kap. 1 § och 11 kap. 1 §.
Av tredje stycket framgår att med alkohol avses etylalkohol (etanol).
3 §
Paragrafen innehåller definitionen av begreppet alkoholdrycker. För att
en dryck skall falla under lagen skall den innehålla mer än 2,25 volym-
procent alkohol. Drycker vars alkoholhalt överstiger 2,25 volymprocent
85
delas av praktiska och alkoholpolitiska skäl in i de väl kända begreppen
spritdrycker, vin, starköl och öl.
4 §
Enligt alkohollagen är spritdryck en alkoholdryck som innehåller sprit.
Det bör uppmärksammas att definitionen inte överensstämmer med den
som används i EG:s livsmedelslagstiftning, jämför Livsmedelsverkets
kungörelse (SLV FS 1993:39) med föreskrifter och allmänna råd om
spritdrycker. Begreppet spritdryck i alkohollagens mening är betydligt
vidare än motsvarande begrepp i EG-rätten. Definitionen i alkohollagen
är dock motiverad av alkoholpolitiska och inte jordbrukspolitiska skäl.
Den kan inte uppfattas som innehållande något tekniskt handelshinder.
5 §
Vin är i den nya lagen ett samlingsbegrepp för alla drycker vars alkohol-
halt överstiger 2,25 men inte 22 volymprocent, och som inte heller är
spritdrycker, starköl eller öl enligt 4 eller 6 §§. Till vin hänförs främst
drycker som är framställda genom jäsning av druvor eller druvmust
(druvvin). Vidare hänförs hit vin från bär, frukt och rabarber m.m.
(fruktvin) men även cider, madeira, portvin, sherry och vermut. Upp-
räkningen är inte avsedd att vara uttömmande. Förskuret vin, dvs. vin
som tillsatts sprit, är såvida alkoholhalten överstiger 22 volymprocent att
anse som spritdryck.
I 3 § tredje stycket LTD görs åtskillnad mellan lättvin och starkvin.
Begreppen har inte längre någon betydelse i legala sammanhang efter-
som dryckesskatten numera är kopplad enbart till alkoholhalten. Inte
heller från alkoholpolitisk synpunkt föreligger något reellt behov av att
skilja på lättvin och starkvin. Begreppen har därför fått utgå.
Genom den tydliga uppdelning av begreppet vin som görs i paragrafen,
bör begreppet kunna användas i denna vida och i Sverige vedertagna
mening utan att komma i konflikt med EG:s definition av vin (artikel 1
i rådets förordning 822/87/EEG), enligt vilken definition vin skall vara
framställt av druvor eller druvmust. Liksom framhållits under 4 § är
syftena bakom alkohollagen av rent alkoholpolitisk karaktär i det att
samhället genom styrning av alkoholkonsumtionen söker förebygga de
samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholmiss-
bruk. Detaljföreskrifter om bl.a. varors sammansättning eller innehåll av
den karaktär som återfinns inom gemenskapsrätten, vilka har som hu-
vudsakligt ändamål att garantera varornas egenskaper och kvalitet, läm-
par sig mindre väl för användning i alkoholpolitiska sammanhang. Alko-
hollagsförslaget bygger sålunda så långt som möjligt på i Sverige veder-
tagna och väl kända begrepp.
6§
I förhållande till LTD och LHD har begreppet maltdryck utmönstrats.
Med öl avses precis som idag s.k. folköl.
Prop. 1994/95:89
86
Det tidigare förbudet (14 § LHD) att i landet försälja starköl med en
alkoholhalt som överstiger 4,5 viktprocent (5,6 volymprocent) upphävs.
Ett upprätthållande av denna övre starkölsgräns skulle strida mot Sveri-
ges åtaganden enligt EES-avtalet.
7 §
Uttrycket alkoholfri dryck har bytts ut mot det lämpligare uttrycket lätt-
dryck. Lagen gäller inte dessa drycker, men innehåller ändå bestämmel-
ser om att sådana drycker skall tillhandahållas vid sidan av alkohol-
drycker vid bl.a. servering (3 kap. 6 §).
8 §
Paragrafen innehåller definitioner av olika begrepp som används i lagen.
Enda ändringen i sak i förhållande till begreppen i LTD och LHD är att
hänvisningen i 6 § LTD till partihandelsbolaget tagits bort. För den när-
mare innebörden av begreppet partihandel hänvisas till kommentaren
under 4 kap. 5 §.
1 §
1 paragrafen förbjuds uttryckligen all tillverkning av sprit och spritdryck-
er utan tillstånd.
Andra stycket är en följd av att EES-avtalet innehåller en bestämmelse
om att starkare spritdrycker än 60 volymprocent alkohol inte får säljas i
Sverige. Med hänsyn till regler i EES-avtalet och i EG-rätten om kon-
kurrensneutralitet bör sådan spritdryck inte heller få tillverkas ens för
export. Jämför vidare 3 kap. 1 § om försäljning av sådan dryck inom
landet.
2 §
Bestämmelsen motsvarar 9 § LTD. Precis som idag får hemtillverkning
av vin, starköl och öl äga rum utan särskilt tillstånd.
3 §
Närmare bestämmelser om tillverkning av sprit och alkoholdrycker med-
delas av regeringen. De detaljerade bestämmelserna i 10 och 11 §§ LTD
om tillverkning av vin, starköl och öl ersätts också med ett bemyndigan-
de för regeringen att meddela sådana regler i förordning. Regeringen får
delegera till Alkoholinspektionen att meddela hithörande föreskrifter.
Regeringens och Alkoholinspektionens föreskrifter bör innehålla regler
för tillverkningen i syfte att undvika alkoholpolitiska olägenheter. Vidare
bör i föreskrifterna behandlas hemtillverkning av vin och öl. Det måste
dock understrykas att föreskrifterna skall ha ett strikt alkoholpolitiskt
syfte. Föreskrifter som syftar till att skydda konsumenter mot ur hälso-
synpunkt olämpliga livsmedel ligger i första hand inom Livsmedelsver-
Prop. 1994/95:89
87
kets ansvarsområde. I sak bör de föreskrifter som medddelas med stöd
av alkohollagen innehålla bl.a. följande.
- Vin bör få tillverkas i hemmet för eget behov av även andra växtdelar
än de som idag räknas upp i 3 § LTD. En möjlighet bör således öpp-
nas för hemtillverkning av exempelvis maskrosvin. Tillverkningen
skall dock ske uteslutande genom jäsning så att ingredienserna eller
vid jäsningen uppkomna smak- och aromämnen tydligt framträder i
drycken. Den färdiga drycken måste ha tydlig karaktär av de ingående
råvarorna eller av smak- och aromämnen som uppkommer vid jäs-
ningen. Det står därmed klart att en blandning av socker, jäst och
vatten inte kan betraktas som vin. Så länge en sådan vätska i jäsning
håller under 2,25 volymprocent är den mäsk. Över denna gräns är den
sprit, se 1 kap. 2 §.
- För tillverkning av starköl och öl inom landet bör endast få användas
torkat eller rostat malt, omältad spannmål, socker, honung samt hum-
le, jäst och vatten.
- Vid tillverkning av starköl och öl bör inte mera socker eller honung
få tillsättas än som i vikt motsvarar en tredjedel av vikten av använt
malt. Extrakt eller koncentrat av malt får inte användas.
Alkoholinspektionen bör dock kunna få medge undantag från bestäm-
melserna om tillverkning av starköl och öl såvitt avser annan tillverkning
än hemtillverkning.
Maximigränsen vid hemtillverkning av starköl är svårtillämpad och i
praktiken så gott som omöjlig att upprätthålla. Den föreslås därför utgå.
Detta ligger också i linje med att förbudet att i landet försälja starköl
med en alkoholhalt som överstiger 4,5 viktprocent (5,6 volymprocent)
har slopats.
I samband härmed förtjänar att framhållas att de detaljerade reglerna
om bl.a. märkning i 14 § LTD har fått utgå. Detta mot bakgrund av att
märkning av livsmedel är ett s.k. totalharmoniserat område inom den
europeiska unionen. Sverige omfattas genom EES-avtalet av de gemen-
skapsrättsliga reglerna om märkning av livsmedel vilka för svenskt vidkom-
mande finns publicerade i Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:19)
med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsme-
del. Ytterligare bestämmelser i ämnet i alkohollagen skulle kunna upp-
fattas som ett tekniskt handelshinder.
4 §
Bestämmelsen innehåller den grundläggande regeln för förfoganderätten
över tillverkade alkoholdrycker.
Av 4 kap. 1 § framgår att tillverkare skall anses ha partihandelstill-
stånd för "motsvarande varor", d.v.s. dessa kan säljas till andra som är
berättigade att bedriva partihandel, till företag eller personer med serve-
ringstillstånd eller inköpstillstånd samt till detaljhandelsbolaget. Varorna
får också exporteras.
Prop. 1994/95:89
88
5 §
Paragrafen motsvarar 12 § LTD och innehåller regler för förfoganderät-
ten över tillverkad sprit. Sista ledet i paragrafen skall jämföras med 5 §
2 mom. LFT vari sägs att teknisk sprit får utan särskilt tillstånd säljas av
den som tillverkat varan. Ett tillstånd av Alkoholinspektionen att tillver-
ka sprit utgör också ett försäljningstillstånd för varan. Särskilt tillstånd
för försäljning av sprit som är ämnad att användas för tekniska m.fl.
ändamål behöver således inte sökas hos Läkemedelsverket. Bestämmel-
sen innebär således ett undantag från reglerna i LFT om att försäljning
av teknisk sprit kräver tillstånd av Läkemedelsverket. En annan sak är
att köpare av teknisk sprit, enligt 6 § LFT i princip alltid måste ha Läke-
medelsverkets tillstånd för inköp av varan.
1 §
Av första stycket framgår att alkohollagen exklusivt reglerar rätten till
försäljning av spritdrycker, vin och starköl. Detaljhandel med och serve-
ring av öl är inte tillståndspliktig verksamhet. I andra meningen erinras
dock om att det finns särskilda bestämmelser för sådan verksamhet,
jämför 5 kap. 6 § och 6 kap. 1 § andra stycket.
Åndra stycket är en följd av att EES-avtalet innehåller en bestämmelse
om att starkare spritdrycker än 60 volymprocent alkohol inte far säljas i
Sverige. Bestämmelsen skall jämföras med 2 kap. 1 § andra stycket,
som slår fast att sådana spritdrycker inte heller får tillverkas här i landet.
2 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 4 § LHD. Den särskilda reglering-
en av alkoholservering på flyg, tåg och båtar i inrikes trafik bör dock
avskaffas, jämför 7 kap. 5 §. Förslaget innebär att servering av sprit-
drycker på dessa trafikmedel skall kunna tillåtas enligt samma regler
som gäller för all annan alkoholservering. Mot bakgrund härav bör ser-
vering av spritdrycker kunna ske även på tåg i internationell trafik. Till
följd av att tillståndstvånget för servering av öl föreslås avskaffat saknas
anledning att låta ifrågavarande undantagsbestämmelse innefatta sådan
servering.
Den nuvarande regeln i 4 § LHD om att regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om för-
säljning av vin för kyrkligt behov är obehövlig och har därför inte förts
in i den nya lagen.
Andra stycket motsvarar 4 § andra stycket LHD. Bestämmelserna i
andra stycket kommer vid ett medlemskap i EU att på sikt gälla endast
i förhållande till tredje land.
3 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 5 § LHD. Den ändring i lydelse
som har gjorts är en följd av förslaget om att slopa det nuvarande till-
Prop. 1994/95:89
89
ståndskravet för servering av och detaljhandel med öl.
Prop. 1994/95:89
4 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 7 § LHD. Begreppet trevnad som
återfinns i 7 § andra stycket LHD är emellertid subjektivt och inbjuder
till godtycke. Begreppet har därför inte förts in i alkohollagen. Begrep-
pen ordning och nykterhet täcker dessutom väl in vad som avses.
5 §
Paragrafen motsvarar 8 § LHD men har delvis formulerats om och syftar
bl.a. till att hindra att man skänker bort eller bjuder på alkoholdrycker
som säljargument för andra varor. Det följer av bestämmelsen att man
inte får ge bort eller bjuda på alkoholdrycker för reklamändamål, för att
skapa goodwill eller för att på annat sätt främja försäljningen. Varupro-
ver i form av alkoholdrycker får endast lämnas till tillståndshavare enligt
alkohollagen.
Regleringen får dock inte ges en så vidsträckt innebörd att en allmänt
godtagen representation i affärslivet förhindras. Inte heller skall bestäm-
melsen förstås så att det skulle vara förbjudet för arrangörer av mässor
och liknande att vid en invigning bjuda på en alkoholdryck. Bestämmel-
sen är inte straffrättsligt sanktionerad men den tillståndshavare som bry-
ter mot paragrafen kan drabbas av administrativt ingripande i enlighet
med bestämmelserna i 7 kap.
6 §
Paragrafen motsvarar 9 § LHD och syftar bl.a. till att garantera att en
kund eller en gäst som önskar ett alkoholfritt alternativ, lättdryck i alko-
hollagens mening, också skall kunna få detta i stället för en alkohol-
dryck.
7 §
Paragrafen motsvarar 10 § LHD och gäller tillståndshavare men inte försälj-
ningspersonal. Om tillståndshavare har fått förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, tillämpas 7 kap. 17 §.
8 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 11 § LHD. Fjärde stycket har
formulerats om något för att klarare markera den kontrollskyldighet som
åvilar den som utlämnar alkoholdrycker. Om det föreligger tveksamhet
beträffande en kunds ålder skall legitimation begäras. Om legitimation
inte lämnas skall försäljning vägras. Det är angeläget att bestämmelsen
tillämpas fullt ut även vid detaljhandel med och servering av öl.
90
9 §
Paragrafen motsvarar 12 § LHD och tar sikte på s.k. langning. Andra
stycket innebär ett förbud mot att som gåva eller lån överlämna de an-
givna dryckerna till den som inte har fyllt 20 respektive 18 år. Stadgan-
det innefattar inte ett förbud att bjuda på alkohol dvs. låta den unge
förtära alkohol. Det är i stället de gåvo- och lånetransaktioner som från-
sett avsaknaden av vederlag ligger försäljningen nära, som åsyftas med
förbudet. Ett överlämnande av en alkoholdryck för senare förtäring är
därför i princip otillåtet.
Bestämmelsen utgör inte hinder för en förälder att vid något tillfälle
bjuda sitt underåriga barn av en alkoholdryck. Även i andra situationer
bör det vara tillåtet att bjuda unga av en alkoholdryck. Det är dock före-
nat med svårigheter att i lagtexten exakt avgränsa området för en straff-
sanktionerad regel som förbjuder tillhandahållande genom gåva eller lån
men som gör det tillåtet att bjuda av drycken, jämför 10 kap. 6 §.
Gränsdragningssvårigheter torde dock i praktiken kunna undvikas genom
att ringa fall av brott mot regeln gjorts straffria, jämför 10 kap. 8 §.
10 §
Paragrafen, som motsvarar 66 § LHD, tar sikte på extraordinära förhål-
landen. Den avser dels krig och krigsfara et.c., dels större lokala arran-
gemang, såsom marknader, motortävlingar och midsommarfiranden.
I och med att kommunen föreslås bli ansvarig myndighet vad gäller
ärenden om serveringstillstånd bör kommunen i stället för länsstyrelsen
få besluta om förbud eller inskränkning av servering med stöd av andra
stycket. Paragrafen är en undantagsbestämmelse och bör därför tillämpas
med stor återhållsamhet. En kommuns beslut med stöd av bestämmelsen
kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, jämför 9 kap. 2 §.
1 §
Paragrafen utgör en av de mest centrala bestämmelserna i den nya alko-
hollagstiftningen. Partihandel med spritdrycker, vin och starköl, dvs.
försäljning av sådana drycker till annan tillståndshavare i och för hans
rörelse eller till detaljhandelsbolaget, får endast bedrivas av den som har
meddelats partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. Ett av inspektio-
nen meddelat tillverkningstillstånd för sådana drycker gäller också som
partihandelstillstånd. Den nya ordningen medför att alla nuvarande aktö-
rer på marknaden, inklusive det i LTD och LHD omnämnda partihan-
delsbolaget, måste ansöka om partihandelstillstånd eller tillverknings-
tillstånd.
Det bör observeras att partihandel med öl inte är tillståndspliktig verk-
samhet enligt den nya lagen. Detta ligger i linje med förslaget om ett
avskaffande av tillståndskravet för detaljhandel med och servering av öl.
Partihandeln med öl som sådan kan knappast medföra alkoholpolitiska
olägenheter. För det fall en partihandlare skulle bedriva försäljning till
Prop. 1994/95:89
c.
konsument av öl utan iakttagande av de särskilda bestämmelserna i t.ex.
5 kap. 6 § eller om försäljningen skulle medföra olägenheter i fråga om
ordning och nykterhet, kan han förbjudas att fortsätta denna verksamhet
med stöd av 7 kap. 21 §.
2 §
I första stycket anges att den som har meddelats tillverknings- eller par-
tihandelstillstånd får importera spritdrycker, vin och starköl. Det har inte
ansetts nödvändigt att i paragrafen uttryckligen ange att fråga endast är
om yrkesmässig import.
Något särskilt tillståndskrav för import ställs inte upp. Inte heller upp-
ställs några kvantitativa begränsningar. Motsvarande gäller för export,
jämför 4 kap. 5 §. Importrätten knyts i stället till att importören i annat
sammanhang ansetts lämplig att hantera alkoholdrycker. Regleringen
medför att en utländsk tillverkare eller partihandlare måste ansöka om
svenskt partihandelstillstånd om han vill etablera verksamhet här och
själv importera alkoholdrycker. Motsvarande gäller den som har med-
delats serveringstillstånd. Begränsningen av importrätten till endast den
som har uppfyllt kriterierna för att ges tillverknings- eller partihandel-
stillstånd motiveras av såväl alkoholpolitiska som kontrollmässiga skäl.
Det förhållandet att ett tillverkningstillstånd ger partihandelsrättigheter
framgår redan av 1 §. Att en tillverkare skall kunna agera på samma sätt
och ha samma rättigheter som en licensierad partihandlare motiveras av
bl.a. affärsmässiga skäl. Med tanke på de krav som uppställs for att
någon skall kunna ges tillverkningstillstånd kan inte en sådan ordning
anses diskriminerande gentemot utländska tillverkare som i stället får
söka särskilt partihandelstillstånd.
Andra stycket motsvarar 18 § LHD och tar sikte på annan än yrkes-
mässig import. Punkt 2 i nämnda lagrum, vilken medgav att en handels-
resande som medförde en alkoholdryck som prov, i och for sin rörelse,
fick föra in varan i landet, har emellertid fått utgå. Skälet härtill är att
importen av varuprover av vinagenter och motsvarande i dessas rörelser
fortsättningsvis kan ske efter det att partihandelstillstånd har meddelats.
Något behov av undantagsregeln i 18 § 2. LHD föreligger därför inte nu
längre. Bestämmelserna om bl.a. privat införsel har också anpassats till
ett EU-medlemskap. Till följd härav har också angivits att endast den
som har fyllt 20 år är berättigad till privat införsel (jfr. 3 kap. 4 § lagen
(1994:000) om frihet från skatt vid import, m.m.). Åldersgränsen gäller
oberoende av om den resande anländer från ett annat EU-land eller från
tredje land. Socialt motiverade åldersgränser för inköp eller införsel av
spritdrycker, vin eller starköl är inte reglerade inom EG-rätten utan ses
som nationella frågor. Av alkoholpolitiska skäl skall i Sverige även i
fortsättningen gälla en 20-årsgräns for såväl inköp hos detaljhandelsbola-
get som vid införsel till landet av spritdrycker, vin och starköl.
Prop. 1994/95:89
92
3 §
Paragrafen motsvarar efter viss bearbetning 17 § andra stycket LHD och
har också anpassats till vad som krävs vid ett EU-medlemskap.
4 §
Sådant tillstånd som anges i paragrafen har tidigare meddelats av Läke-
medelsverket. Mot bakgrund av att verkets uppgifter bör renodlas till
den egentliga tekniska spriten bör hädanefter Alkoholinspektionen med-
dela tillstånd till inköp av spritdrycker, vin och starköl for användning i
bl.a. industriell verksamhet.
5 §
Den som enligt 1 § är berättigad att bedriva partihandel, dvs. innehavare
av partihandels- eller tillverkningstillstånd, får enligt första stycket sälja
varor för vilka han har tillstånd till detaljhandelsbolaget, till den/annan
som har tillverknings- eller partihandelstillstånd för motsvarande varor,
till den som har meddelats serveringstillstånd for motsvarande varor och
till den som har meddelats särskilt inköpstillstånd for användning av
varorna i viss angiven huvudsakligen industriell verksamhet. Tillstånds-
havaren får också exportera varorna. Bestämmelsen ger indirekt uttryck
for ställningstagandet att något särskilt tillstånd for export inte bör foras
in i lagstiftningen, jämför vad som sägs under 4 kap. 2 §.
I andra stycket anges att endast den som är berättigad att bedriva parti-
handel får omforpacka eller buteljera varorna. Bestämmelsen tar sikte på
att göra s.k. bulkimport möjlig för tillverkare och partihandlare. Något
annat skulle kunna utgöra ett diskriminerande handelshinder. Av bestäm-
melsen följer vidare att innehavare av serveringstillstånd inte får omför-
packa eller buteljera varorna. Begreppet omförpackning får dock inte ges
en sådan vidsträckt innebörd att det t.ex. inte skulle vara möjligt för en
restauratör att hälla upp en flaska vin på karaff for att servera drycken
som husets vin. Bestämmelsen är inte straffrättsligt sanktionerad men
den tillståndshavare som bryter mot densamma kan drabbas av admini-
strativt ingripande i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. Rätten för en
partihandlare att omforpacka eller buteljera (omtappa) varorna innefattar
inte någon rätt till vidareförädling av varorna. Verksamhet som innebär
vidarebehandling av alkoholdrycker, t.ex. filtrering, sötning eller bland-
ning av olika produkter, för att förbättra produkternas kvalitet eller för-
ändra deras karaktär kräver tillverkningstillstånd.
6§
Överlåts en rörelse med verksamhet som är tillståndspliktig enligt alko-
hollagen, kan överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin och starköl
till efterträdaren endast om denne har meddelats tillstånd for verksam-
heten. Någon förenklat förfarande motsvarande det som hittills gällt
enligt 23 § tredje stycket LHD for överföring av tillstånd till servering
av alkoholdrycker finns inte i den nya lagen. Försäljning av lager med
Prop. 1994/95:89
93
alkoholdrycker i samband med överlåtelse av rörelse kan således lagli-
gen ske forst sedan köparen av rörelsen har meddelats tillstånd att be-
driva verksamheten.
Andra stycket skall jämföras med bl.a. 7 kap. 17 §, där det stadgas att
ett tillstånd upphör att gälla vid konkurs. Sista ledet i andra stycket tar
sikte på att en tillståndspliktig rörelse med ett lager av alkoholdrycker
måste avvecklas. Situationen kan uppkomma t.ex. till följd av beslut om
återkallelse av tillståndet. Ett annat tvingande skäl kan vara att någon
nyckelperson lämnar verksamheten.
I tredje stycket anges att bestämmelserna i första och andra styckena i
tillämpliga delar även gäller i fråga om öl. I praktiken innebär detta att
bestämmelserna endast skall användas för tillverkare av öl eftersom
övrig hantering av sådan dryck faller utanför det tillståndspliktiga om-
rådet.
7 §
Paragrafens första stycke slår fast tillverkares och partihandlares skyldig-
het att kontrollera att köparen har rätt att återförsälja varan eller, i före-
kommande fall, tillstånd att inköpa varan. Sist nämnda situation upp-
kommer vid inköp av spritdrycker, vin eller starköl för tekniska, indu-
striella m.fl. ändamål, dvs. sådan hantering av nämnda alkoholdrycker
som tidigare kontrollerats av Läkemedelsverket.
Andra stycket i paragrafen innefattar ett krav på att det vid varje parti-
handelsställe, d.v.s. även hos tillverkare, skall finnas någon som förestår
verksamheten, en s.k. föreståndare. I lämplighetskravet ligger bl.a. att
varje föreståndare måste ha tillfredsställande kunskaper på alkohollag-
stiftningens område. Någon myndighetsprövning i förväg av förestånda-
ren föreskrivs inte, lika litet som i dag. Däremot kan sanktioner vidtas i
efterhand om försäljningen eller verksamheten i övrigt föranleder pro-
blem med nykterhet och ordning eller sker i strid med lagens bestäm-
melser. Utlänning som vill etablera partihandel i Sverige är till följd av
bestämmelsen skyldig att här utse en föreståndare för verksamheten. I
praktiken torde det oftast bli nuvarande agenter eller ansvariga for dot-
terbolag eller försäljningskontor här i landet.
8 §
Bestämmelsen i 24 § tredje stycket LHD om att det vid partihandel med
alkoholdrycker endast får anlitas anställd personal bör utgå. Detta mot
bakgrund av bl.a. att regeln skulle bli problematisk i förhållande till
utländska partihandlare som vill etablera verksamhet i Sverige. Dessa
skulle på goda grunder kunna angripa regeln som ett diskriminerande
handelshinder.
I första stycket har i stället införts en ny regel om att den som är be-
rättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin och starköl, dvs.
innehavare av tillverknings- eller partihandelstillstånd för sådana drycker,
ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryggande former.
Detta gäller också om någon utomstående anlitas för distributionen.
Prop. 1994/95:89
94
Ansvaret för distributionen av ifrågavarande varor är med andra ord
strikt. En tillståndshavare kan inte urskulda sig med att ha saknat kon-
troll över att ett anlitat fristående transportföretag haft en mindre nöj-
aktig hantering av varorna. Begreppet distribution skall uppfattas i dess
vidaste mening och omfattar såväl transporter som lagerhållning. Genom
att tillståndshavaren har ett strikt ansvar för distributionen behöver inte
någon föregående samhällelig prövning ske av fristående distributörer.
Det ligger i stället i tillståndshavarens eget intresse att anlita sådana
företag för distributionen att hanteringen av varorna inte föranleder Al-
koholinspektionen att ifrågasätta tillverknings- eller partihandelstillstån-
det.
Enligt allmänna civilrättsliga regler övergår inte ansvaret för en vara
förrän den är levererad. Motsvarande gäller enligt EG:s bestämmelser
om punktskatter. Andra stycket i paragrafen tar sikte på den situationen
att en tillståndshavare gör en beställning av en tillståndspliktig vara
utomlands och låter det utländska företaget ombesörja hela transporten
fram till mottagaren i Sverige. Det strikta distributionsansvaret för den
svenske beställaren inträder likväl alltid från och med det att varan fak-
tiskt har kommit in i landet.
Tredje stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl.
Genom subdelegation kan regeringen överlåta åt Alkoholinspektionen att
meddela sådana föreskrifter. Regeringens och inspektionens föreskrifter
bör främst ta sikte på olika säkerhetsaspekter i samband med transport
och lagerhållning av tillståndspliktiga drycker.
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 §
Paragrafen ersätter 15 och 16 §§ LHD. Bestämmelserna om partihan-
delsbolaget har dock tagits bort helt. Därutöver har i andra stycket före-
skrivits att detaljhandelsbolaget inte får importera, exportera eller till-
verka spritdrycker, vin eller starköl. Om bolaget har partihandelstillstånd
far det endast utnyttja det till att sälja i parti till den som har servering-
stillstånd. Bakgrunden till nämnda reglering framgår av den allmänna
motiveringen, avsnitt 7.2.
Andra stycket i 16 § LHD om att bl.a. detaljhandelsbolaget är skyldigt
att verka för att reklam och andra marknadsföringsåtgärder för
spritdrycker, vin och starköl inte bedrivs på sätt som uppenbarligen står
i strid med de grundläggande alkoholpolitiska målen föreslås utgå såsom
överflödigt. I lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsfö-
ring av alkoholdrycker finns bestämmelser bl.a. om att särskild måttfull-
het skall iakttas vid marknadsföring av sådana drycker och att reklam
o.d. inte får vara påträngande eller uppmana till bruk av alkohol. Detta
gäller självfallet även detaljhandelsbolaget.
Prop. 1994/95:89
95
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 25 och 26 §§ LHD. En nyhet är dock
att inte längre regeringen skall meddela grundläggande bestämmelser om
förläggningen av detaljhandelsbolagets försäljningsställen. Av andra
stycket följer i stället att sådana bestämmelser eller riktlinjer skall foras
in i avtalet mellan staten och detaljhandelsbolaget.
3-5 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak 27-29 §§ LHD. Av den allmänna
motiveringen, avsnitt 6.1, framgår att Sverige förbundit sig att tillse att
en överprövning kommer till stånd av detaljhandelsbolagets beslut i de
fall bolaget vägrat att ta in en vara for försäljning. De närmare formerna
för överprövningen skall tas in i avtalet mellan staten och bolaget.
I avtalet mellan staten och bolaget skall också foras in bl.a. att för-
sändning på rekvisition skall ske på begäran till köpare i ort där försälj-
ningsställe saknas och att sådan försändning skall vara kostnadsfri for
beställaren.
6 §
Tillståndsplikten for detaljhandel med öl, jämför 30 § LHD, har ersatts
med att vissa grundförutsättningar måste vara uppfyllda for att sådan
detaljhandel skall vara tillåten. Försäljningen skall ske i en livsmedelslo-
kal som godkänts enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 §
tredje stycket livsmedelslagen (1971:511). Det skall också bedrivas för-
säljning av matvaror i lokalen. Regeringen kan förordna att visst slag av
lokal eller utrymme inte skall anses som livsmedelslokal. I livsmedels-
forordningen (1971:807) finns närmare bestämmelser om vad som skall
anses som livsmedelslokal. Enligt 37 § nämnda förordning får en livs-
medelslokal inte tas i bruk förrän lokalen med dess inredning blivit fär-
digställd och godkänd av, vanligtvis, kommunen.
Sista meningen tar sikte på detaljhandelsbolagets möjlighet att sälja öl
samt s.k. kringföringsförsäljning och innebär inga förändringar i förhål-
lande till vad som gäller idag.
1 §
För servering av spritdrycker, vin och starköl fordras enligt första stycket
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd kallas serveringstillstånd, oavsett vilka
rättigheter som har meddelats.
Tillståndskravet för servering av öl har slopats. I andra stycket preci-
seras de allmänna villkoren för servering av öl. Angående livsmedelslo-
kal hänvisas till kommentaren under 5 kap. 6 §.
Enligt förslaget till tredje stycke får den som har meddelats servering-
stillstånd härutöver servera öl i enlighet med tillståndet. Det innebär att
sådan servering är tillåten även om förutsättningarna enligt andra stycket
inte är uppfyllda, t.ex. på teatrar och hotellrum med minibar eller vid
Prop. 1994/95:89
96
servering i slutna sällskap.
Före tillkomsten av LHD gällde särskilda regler för servering på mili-
tära mässar. Dessa upphörde att gälla 1977 med ett undantag; mässar
ombord på örlogsfartyg. Någon särskild motivering varför dessa skulle
undantas har inte lämnats. Undantagsregeln i LHD har därför inte tagits
med i förslaget. De rent praktiska skäl som kan antas ligga bakom be-
stämmelsen om servering ombord på örlogsfartyg kan inte heller anses
tillräckliga för att motivera en särreglering.
2 §
Paragrafen handlar om serveringens bedrivande sedan tillstånd meddelats
och hör därför närmast hemma bland de allmänna bestämmelserna om
servering i detta kapitel. Bestämmelsen gäller emellertid även servering
av öl. Om tillståndshavaren inte iakttar denna bestämmelse kan tillstån-
det komma att återkallas enligt 7 kap. 19 §. För den som serverar öl kan
förbud meddelas enligt 7 kap. 21 §.
3 §
Paragrafen motsvarar närmast 44 § och 45 § LHD.
Av första och tredje styckena framgår att den särskilda myndig-
hetsprövningen av föreståndare och ersättare ersatts med att tillståndsha-
varen själv skall utse serveringsansvarig person. Dessa personer skall
anmälas till tillståndsmyndigheten och skyldighet föreligger också för
tillståndshavaren att anmäla förändringar vid personalbyte. Alkoholserve-
ring får inte förekomma om inte tillståndshavaren eller utsedd, och rap-
porterad, serveringsansvarig person är närvarande vid serveringsstället.
Enligt andra stycket skall serveringsansvarig person med hänsyn till
sina egenskaper och övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Enligt Jjärde stycket får vid bedrivande av serveringsrörelse för sprit-
drycker, vin och starköl endast anlitas personal som är anställd av till-
ståndshavaren. Detta gäller redan i dag. En nyhet är dock det undantag
som föreslås för restaurangskolor som även bedriver restaurangrörelse
med serveringstillstånd. På dessa restaurangskolor ingår alkoholservering
som ett led i utbildningen.
4 §
Paragrafen ersätter 46 och 47 §§ LHD. En viss tidigareläggning har skett
av serveringstiden. Servering av andra alkoholdrycker än öl får påbörjas
klockan 11.00 mot tidigare klockan 12.00. Vidare har till följd av de nya
reglerna om serveringstillstånd för hotellrum med minibar tillagts att
bestämmelsen om serveringstid inte skall gälla för sådan servering.
Regleringen av serveringstider syftar främst till att motverka olägen-
heter som onykterhet och oordning. I samband med tillkomsten av LHD
uttalades att det allmänt sett var angeläget med enhetliga serveringstider
för likvärdiga restauranger inom kommunen, eventuellt inom större om-
råden eller inom hela länet. Detta främst för att undvika trafik av gäster
Prop. 1994/95:89
97
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
som när ett ställe stänger, söker sig till ett annat som fortfarande är
öppet. Departementschefen uttalade också att med hänsyn till att tid-
punkten för serveringens avslutande generellt bestämts till klockan 01.00
för spritdrycker, vin och starköl hade det framtida behovet av utsträckt
serveringstid för dessa drycker begränsats (prop. 1976/77:108 s 83).
Utvecklingen i framför allt storstäderna har emellertid gått mot alltmer
utsträckta serveringstider. Företrädesvis har klockan 03.00 angetts som
sluttid men exempel finns på än mer utsträckta serveringstider. Inte säl-
lan har de riktigt sena sluttidema lämnats under en prövotid efter god-
kännande av såväl kommunen som polismyndigheten. Utvecklingen visar
således att det finns ett visst behov av lokal variation vad gäller serve-
ringstidens förläggning. Mot bakgrund bl.a. härav saknas det för närva-
rande tillräckliga skäl att lagligen begränsa serveringstiderna till ett visst
klockslag. Det måste dock kraftfullt understrykas att reglerna om serve-
ringstider utgör en inte oväsentlig del av den svenska alkoholpolitiken
och att sociala hänsyn därför skall ha klart företräde framför affärsmässi-
ga eller konkurrensmässiga sådana. Enbart den omständigheten att en
konkurrerande restaurang redan erhållit utsträckt serveringstid kan inte
motivera bifall till en ansökning av ifrågavarande slag. Kommunen mås-
te som tillståndsmyndighet i varje enskilt fall bedöma riskerna för olä-
genheter i samband med en utsträckning av serveringstiden. Polismyn-
dighets och miljöförvaltnings yttranden och inställning skall alltid till-
mätas stor betydelse vid bestämmande av serveringstider. Detta gäller
inte minst vid prövning av ansökningar om tillstånd till servering efter
klockan 01.00. Föreskrifter om serveringstider kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol enligt 9 kap. 2 §.
5 §
Paragrafen ersätter 49 § LHD. Den ändrade lydelsen är föranledd av
förslaget att partihandel skall kunna drivas av den som har partihandel-
stillstånd eller tillverkningstillstånd för varan.
6 §
Paragrafen motsvarar delvis 50 § LHD. Relateringen till detaljhan-
delspriset för varan jämte skäligt tillägg för serveringskostnadema har
dock ersatts med inköpspriset för varan jämte skäligt tillägg. I skäligt
tillägg inkluderas skatt samt kostnader för hantering och servering.
EG-domstolen har i målen C267 och 268/Keck och Mithousard, som
gällde ett förbud i fransk lagstiftning att återsälja varor till ett pris som
understeg inköpspriset, uttalat att tillämpningen på varor från andra med-
lemsländer av nationella regler, som förbjuder eller hindrar vissa meto-
der för avsättning av varor, inte utgör direkta eller indirekta, faktiska
eller potentiella handelshinder. Förutsättningen är dock att de nationella
reglerna tillämpas lika i förhållande till alla operatörer inom det nationel-
la territoriet och att reglerna rättsligt och faktiskt har samma effekt på
marknadsföringen av inhemska och importerade varor.
Inköpspriset är lämpligare att ha som utgångspunkt än detaljhandelspri-
Prop. 1994/95:89
98
set eftersom det inte är säkert att alla de drycker som serveras på restau- Prop. 1994/95:89
ranger kommer att finnas inom detaljhandeln.
7 §
Paragrafen motsvarar 53 § LHD. Det s.k. animeringsforbudet avser åt-
gärder som innebär en aktiv påverkan. Enbart en forfrågan från serve-
ringspersonalens sida om ytterligare alkoholdrycker önskas innan kassan
stängs strider inte mot förbudet. Se i övrigt kommentaren under 5 kap.
1 § och hänvisningen där till lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker.
8 §
Paragrafen ersätter 54 § LHD. Bestämmelsen syftar bl.a. till att förhindra
att detaljhandelsmonopolet skall kunna kringgås. Tillståndsplikten for
försäljning av öl föreslås upphävd, se 5 kap. 6 §. Till följd härav bör det
vara möjligt for en restaurang att sälja öl på annat sätt än genom serve-
ring. En sådan försäljning kan bli aktuell for pizzarestauranger och lik-
nande som säljer mat för avhämtning.
Den servering som sker på hotellrum med minibar har uttryckligen
undantagits från paragrafens tillämpningsområde.
Den tidigare möjligheten, jämför 77 § LHD, att utdöma penningböter
for gäst som från serveringsställe medför spritdrycker, vin eller starköl
har inte ersatts med någon motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Det är tillståndshavaren som svarar for att lagens bestämmelser följs vid
serveringsstället.
9 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 56 § LHD. Enligt paragrafens första
stycke är det i princip förbjudet att på ställen med serveringstillstånd
dricka eller tillåta någon att dricka andra alkoholdrycker än sådana som
har serverats i enlighet med tillståndet.
Andra stycket innehåller ett förbud mot att i vissa andra lokaler dricka
eller tillåta någon att dricka alkoholdrycker överhuvudtaget.
Tredje stycket anger som huvudregel att alkoholdrycker som inte får
serveras i en lokal som avses i paragrafen inte heller får förvaras i en
sådan lokal eller tillhörande utrymmen. Undantaget i tredje stycket tar
sikte på bl.a. det fallet att en gäst lämnar in en medhavd alkoholdryck
för förvaring hos garderobiären.
Möjligheten i 77 § LHD att utdöma penningböter for gäst som på
serveringsställe dricker andra drycker än vad som är tillåtet bör inte
ersättas med någon motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Åtgärder
for att komma till rätta med bl.a. illegala klubbar bör ges en annan ut-
formning än en möjlighet att bötfälla besökaren.
Av fjärde stycket framgår att de förvarings- och förtäringsförbud som
föreskrivs i paragrafen inte omfattar öl. Fjärde stycket har lagts till para-
grafen efter påpekande av Lagrådet att sagda begränsning inte framgick
99
av lagtexten.
Prop. 1994/95:89
Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 §
Paragrafen ersätter 20 § LTD, som föreskriver vilka kriterier som gäller
för tillverkningsstillstånd, men har utvidgats till att också gälla partihan-
delstillstånd och inköpstillstånd.
I första stycket har utöver de kriterier som gäller för tillverkningstill-
stånd i dag lagts personliga förhållanden och lagringsmöjligheter. Om-
ständigheter i övrigt kan t.ex. vara kunskap om reglerna för alkoholhan-
tering.
Genom den valda formuleringen framgår tydligt att det är sökanden
som har bevisbördan och som skall visa att kriterierna för att erhålla
tillstånd är uppfyllda (jfr kommentaren till 7 §).
Andra och tredje styckena har inte någon motsvarighet i 20 § LTD.
Vad som sägs i andra stycket om laglydnad och benägenhet att full-
göra sina skyldigheter mot det allmänna, är detsamma som gäller för
serveringstillstånd, se 7 § andra stycket.
Enligt tredje stycket får tillståndets giltighet begränsas till viss tid om
det föreligger särskilda skäl. Tillståndet får också förenas med villkor.
Detsamma gäller för serveringstillstånd, se 5 § tredje stycket. Även efter
det att tillstånd meddelats får tillståndsmyndigheten ge de nya villkor
som behövs.
Angående den närmare innebörden av begreppet personliga och ekono-
miska förhållanden hänvisas till kommentaren under 7 §.
2 §
1 paragrafen föreskrivs att tillstånden kan gälla en eller flera av de till-
ståndspliktiga varorna. Motsvarande reglering såvitt gäller serveringstill-
stånd finns i 6 §.
I fråga om partihandel och annan försäljning av teknisk sprit och alko-
holhaltiga preparat gäller LFT.
3 §
Enligt denna bestämmelse, som till sitt innehåll ersätter 23 § LTD, skall
en ny myndighet, Alkoholinspektionen, besluta om tillverkningstillstånd,
partihandelstillstånd och inköpstillstånd.
Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Alkoholinspektionen bör
ges möjlighet att meddela föreskrifter om vilken utredning som skall
bifogas ansökan. Genom en ändring i lagen (1965:94) om polisregister
m.m. ges inspektionen möjlighet att erhålla utdrag av eller upplysning
om innehållet i polisregister, jfr avsnitt 17.6. Det skall inte vara möjligt
för en person som är dömd för grov eller upprepad brottslighet att er-
100
hålla tillstånd enligt alkohollagen. Inspektionen kan inte begära att den
enskilde sökanden företer utdrag av polisregister eftersom sekretessen för
innehållet i ett sådant register även gäller gentemot den enskilde själv,
jfr 7 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100).
4 §
Bestämmelsen ger Alkoholinspektionen möjlighet att ta ut avgifter av
den som ansöker om tillstånd och av tillståndshavare. Bestämmelsen
innebär att myndigheten förutom ansökningsavgift även kan ta ut avgift
för den löpande tillsynen över verksamhet som bedrivs med tillstånd.
Avgifterna är avsedda att täcka myndighetens kostnader för granskning
av ansökningar och for tillsyn över tillståndshavare. Samma principer
bör gälla for dessa avgifter som för de avgifter som kommunerna har
rätt att ta ut i fråga om serveringstillstånden, se kommentaren under
13 §. Regeringen beslutar dock om avgifternas storlek.
Om tillståndshavare inte betalar avgifter som förfallit till betalning kan
vid upprepad eller avsevärd sådan underlåtenhet återkallelse av tillstån-
det enligt 18 § komma i fråga.
Serveringstillstånd
5 §
I denna paragraf anges vilka olika typer av serveringstillstånd som kan
ges. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 37 och 43 §§ LHD. Ändringar
i lydelse i förhållande till LHD är huvudsakligen av redaktionell art. Bl.a
har ordet klubb bytts ut mot företag, eftersom klubb och förening an-
vänds synonymt. Ett företag kan också vara ett slutet sällskap. Någon
ändring i sak är inte avsedd. Den slutliga utformningen av paragrafen
överensstämmer med den lydelse som har föreslagits av Lagrådet.
I andra stycket föreskrivs liksom nu att tillståndsmyndigheten, om det
finns särskilda skäl, får begränsa serveringstillståndets giltighet till viss
tid. Sådana särskilda skäl kan vara att sökandens situation inte kan över-
blickas annat än for en begränsad tid eller att förändringar i verksam-
heten, vilka motiverar en förnyad prövning, kan förutses.
Enligt tredje stycket har tillståndsmyndigheten vidare möjlighet att
förena serveringstillståndet med särskilda villkor för serveringen. Det
kan gälla, förutom serveringstider (jfr 6 kap. 4 §), t.ex. serveringsloka-
lemas beskaffenhet, särskilda villkor för utomhusservering och särskilda
krav på övervakande personal eller ordningsvakter. Villkoren bör även
kunna innebära t.ex. att servering av starkare drycker bara får ske vid
tider då bordservering förekommer. Även efter det att tillstånd meddelats
kan tillståndsmyndigheten ge de nya villkor som behövs. Nya villkor
kan t.ex. vara påkallade när serveringen medfört alkoholpolitiska olägen-
heter som likväl inte är så allvarliga att grund for återkallelse av tillstån-
det föreligger. Villkoren kan emellertid också vara påkallade av yttre
omständigheter. En sådan situation kan t.ex. föreligga för serveringar
nära stora idrottsanläggningar eller motsvarande, där i samband med
Prop.1994/95:89
101
större evenemang ordningsstömingar är att vänta. Beslut om tidsbegräns-
ning av tillstånd eller om villkor kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
6 §
Paragrafen motsvarar 38 § första stycket LHD med den följdändring
som krävs med anledning av att tillstånd inte längre ställs upp för serve-
ring av och detaljhandel med öl.
Någon motsvarighet till andra stycket i 38 § LHD finns inte med i
paragrafen, eftersom all särreglering av alkoholservering på flyg, tåg och
båtar i inrikes trafik tas bort.
7 §
Kommunernas möjlighet till veto enligt 61 § LHD har tagits bort. Detta
medför att en ordning införs där kommunen noggrant måste motivera sitt
avslag på en ansökan om serveringstillstånd.
Första stycket ställer högre krav på sökanden än dagens regler i och
med att sökanden skall visa att han är lämplig att bedriva alkoholserve-
ring och att serveringsstället uppfyller kraven i 8 §. Bevisbördan läggs
alltså på sökanden. Detta medför att tillstånd inte kan beviljas t.ex. om
ingenting är känt om sökandens tidigare verksamhet. Att inga anmärk-
ningar framkommit är således inte tillräckligt. För tillstånd bör krävas en
utredning som gör sannolikt att sökanden kommer att bedriva servering-
en i enlighet med lagens bestämmelser.
Servering av alkoholdrycker är en socialt ansvarsfull uppgift. För att få
tillstånd till sådan servering måste därför sökanden uppfylla högt ställda
krav på lämplighet. När det gäller en juridisk person måste lämplig-
hetskraven även riktas mot den eller de fysiska personer som har ett
betydande inflytande i rörelsen i egenskap av t.ex. verkställande direktör,
styrelseledamot, bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktiein-
nehav. Även annan ekonomisk intressent bakom en rörelse kan komma
att innefattas i prövningen.
Kravet på skötsamhet och personlig lämplighet kvarstår även efter det
att tillstånd meddelats. Om brister konstateras föreligger inte längre de
förutsättningar som gäller for meddelande av tillstånd, vilket i princip
innebär att åtgärd skall vidtas enligt 19 §. Detsamma gäller om bristen
fanns redan vid tillståndsgivningen men uppdagas först senare.
Åtgärder kan vidtas mot en tillståndshavare som visar bristande lämp-
lighet även om han skött serveringen av alkoholdrycker i enlighet med
lagen. Administrativa ingripanden kan nämligen ske då en tillståndshava-
re inte längre anses lämplig att bedriva försäljning av alkoholdrycker.
Sådan olämplighet hos en tillståndshavare som bör medföra att tillstån-
det återkallas är t.ex. brott som har anknytning till rörelsen, narkotikab-
rott, trafiknykterhetsbrott och våldsbrott. Vidare är ekonomisk missköt-
samhet, även sådan som inte är brottslig, exempel på sådan personlig
olämplighet som skall föranleda omprövning av tillståndet.
Prövningen av lämpligheten skall mot bakgrund av det ovan anförda
avse sökandens personliga och ekonomiska förhållanden i vid mening.
Prop. 1994/95:89
102
Ekonomisk skötsamhet i allmänhet är en god indikation på att sökanden
kan förväntas leva upp till lagens krav på tillståndshavare. Förutsättning-
ar hos sökanden att kunna hålla en ordnad bokföring måste ges samma
tyngd i prövningen som bl.a. hans branschkunnande. När en sökande har
dömts för brott måste det förflyta en ganska lång tid innan tillstånd kan
komma i fråga. Motsvarande gäller tillstånd för en sökande som varit
inblandad i konkurs. Det är i detta sammanhang av mindre betydelse om
konkursen inträffat i serveringsrörelse eller i annan näringsverksamhet.
Misstanke om ekonomiska oegentligheter eller brottslig verksamhet bör
också kunna leda till att tillstånd vägras. Det ankommer på sökanden att
förete den utredning som behövs for att ändra en sådan bedömning. Det
är därför av särskild vikt att avslag på ansökningar, helt eller delvis,
motiveras noga. Om sökanden är en juridisk person skall, som nämnts,
också de fysiska personerna som har det bestämmande inflytandet upp-
fylla lämplighetskravet.
Andra stycket föreskriver liksom i dag att tillståndsmyndigheten skall
ta särskild hänsyn till att sökanden visar sig lämplig med avseende på
laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmän-
na.
Rätten för en tillståndshavare är som framgått ovan inte ovillkorlig.
För att ett tillstånd skall fa meddelas eller behållas krävs ekonomisk
skötsamhet. Ekonomiskt misskötsamma tillståndshavare kan på ett otill-
börligt sätt skaffa sig konkurrensfördelar och göra det svårt for seriösa
tillståndshavare att hävda sig, vilket leder till en for branschen osund ut-
veckling. Detta kan också medföra risker att bl.a. servering av alko-
holdrycker missköts. Den som drar sig undan från beskattning eller som
i övrigt på ett betydande sätt missköter sina ekonomiska åligganden
gentemot det allmänna är därför inte lämplig att inneha tillstånd enligt
lagen. Som exempel kan nämnas misskötta skatte- och avgiftsinbetal-
ningar och allvarligt åsidosättande av bokförings- och uppgiftsskyldighet.
Av en tillståndshavare krävs således att han självmant fullgör sina ålig-
ganden när det gäller bl.a. skatter och avgifter och att han reglerar upp-
komna skulder.
Ekonomisk misskötsamhet kan visa sig på många olika sätt. Den all-
varligaste formen av ekonomisk misskötsamhet är ekonomisk brottslig-
het. Som exempel kan nämnas brott enligt skattebrottslagen, uppbördsla-
gen samt bokforingsbrott. I det alkoholpolitiska sammanhanget får sådan
brottslighet som har anknytning till rörelsen betraktas som särskilt allvar-
lig-
Även annan ekonomisk misskötsamhet kan medföra att tillstånd vägras
eller att förutsättningar föreligger for återkallelse av redan meddelat
tillstånd. Här avses både vårdslöshet i ekonomiska sammanhang och ett
beteende som, utan att vara straffbelagt, innebär ett systematiskt åsido-
sättande av skyldigheter som medborgare eller näringsidkare. För att
vägra ett tillstånd eller att initiera ett ingripande enligt lagen krävs såle-
des inte att misskötsamheten är uppsåtlig. Ett åsidosättande av ekono-
miska förpliktelser mot samhället genom vårdslöshet kan alltså utgöra
grund for att vägra ett tillstånd eller grund för att ingripa mot ett till-
Prop. 1994/95:89
103
stånd.
Enbart en eller ett fåtal restförda skatte- eller avgiftsskulder m.m. bör,
såvida det inte rör sig om betydande belopp, normalt inte diskvalificera
tillståndshavaren eller hindra en person från att få ett sökt tillstånd. Även
en seriös företagare kan, t.ex. under en kortare tidsperiod, råka i ekono-
miska svårigheter. Öppna kontakter med kronofogdemyndigheten och en
välskött avbetalningsplan får normalt anses tyda på att tillståndshavaren
eller personen ändå är seriös. Det är också väsentligt att bedöma hur
skulden uppkommit, om det t.ex. rör sig om upprepade försummelser.
Visad vilja från sökanden eller tillståndshavaren att betala bör också
kunna beaktas. Betydande ekonomisk misskötsamhet som inte är brott-
slig kan vara av många olika slag. Som exempel kan nämnas upprepade
restföringar, brutna avbetalningsplaner, ökande skuld trots avbetalning,
stora slutliga räkningar på grund av uteblivna preliminära debiteringar,
skattebetalning först vid konkursansökan eller fortsatt drift av en rörelse
i likvidationspliktigt skick.
En viktig del av en rörelses skötsel är bokföringen. Den ligger till
grund för bl.a. inkomsttaxering, redovisning av mervärdeskatt och löner,
källskatt, arbetsgivaravgifter och kontrolluppgifter för anställda. En riktig
bokföring är således ett krav för att en rörelse skall kunna skötas på ett
seriöst sätt. En bristfällig bokföring eller avsaknad av bokföring kan
föranleda att en tillståndshavare bedöms som olämplig att fortsatta den
tillståndspliktiga verksamheten.
Avslutningsvis bör framhållas att det är tillståndshavarens eller den
sökandens beteende innan en omprövning inletts eller en ansökan ingi-
vits som främst har betydelse vid bedömningen av lämpligheten. Detta
medför bl.a. att om en skuld betalas först efter det att tillståndsmyndig-
heten inlett sin omprövning, bör detta inte annat än i undantagsfall på-
verka lämplighetsbedömningen. Ett sådant fall kan vara att tillståndsha-
varen eller sökanden övertygande visar att han har vilja eller förmåga att
seriöst sköta den tillståndspliktiga rörelsen i fortsättningen. Vad som här
sagts gäller i motsvarande mån också den som ansöker om eller har
beviljats tillverknings-, partihandels- eller inköpstillstånd.
8 §
I paragrafen, som till sitt innehåll motsvarar 41 och 48 §§ LHD, finns
bestämmelser om att lagad mat skall kunna tillhandahållas vid servering
av spritdrycker, vin och starköl. Tillsammans med 7 § regleras härmed
de grundläggande förutsättningarna för att kunna få ett serveringstill-
stånd.
Nuvarande bestämmelse om att matserveringen skall utgöra en bety-
dande del av rörelsen ersätts i första stycket med ett krav som, när det är
fråga om servering till allmänheten, innebär att det skall finnas ett väl-
utrustat restaurangkök som också skall användas.
Serveringsstället skall vara godkänt för allsidig matlagning. Detta in-
nebär att lokalen åtminstone måste vara godkänd av den lokala miljöför-
valtningen enligt bestämmelser som meddelats med stöd av 22 § tredje
Prop. 1994/95:89
104
stycket livsmedelslagen. Ett tillstånd att servera spritdrycker, vin och
starköl till allmänheten förutsätter att serveringsstället kan erbjuda sina
gäster ett varierat utbud av maträtter. Lokalerna skall ha en sådan ut-
formning och vara utrustade på så sätt att matservering kan ske.
Serveringsstället skall vidare ha ett med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt antal sittplatser för gäster. Det är inte meningen att servering-
stillstånd skall ges för gatukök och liknande miljöer.
Lagad mat skall i princip finnas att tillgå under hela den tid som serve-
ring av spritdrycker, vin och starköl pågår. I drinkbarer och på sen
kvällstid behöver dock inte matutbudet vara lika varierat och komplett
som i övrigt.
För servering i slutna sällskap eller vid enstaka tidsperioder eller ensta-
ka tillfällen till allmänheten uppställs enligt andra stycket inte fullt sam-
ma krav. Även för dessa tillståndskategorier gäller dock att lagad mat
måste tillhandahållas.
Av tredje stycket följer att drinkbar endast får utgöra en mindre väsent-
lig del av serveringsstället och att baren skall vara inrättad i nära anslut-
ning till matsal.
Enligt fjärde stycket kan tillståndsmyndigheten medge servering av vin
och starköl under paus i teater och konsertlokaler. Där behövs således
inte något kök eller någon matservering. Det ligger i sakens natur att
särskild restriktivitet skall iakttas vad gäller ansökningar om pausserve-
ring i samband med utpräglade ungdomsevenemang.
I det femte stycket föreskrivs att hotell med serveringstillstånd får in-
rätta s.k. minibarer. Det ankommer på Alkoholinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om serveringens bedrivande i dessa sammanhang.
Föreskrifterna bör ta sikte på att undvika att underåriga får åtkomst till
minibarer i samband med övernattningar och att garantera att den enskil-
des önskemål om att slippa en minibar vid hotellvistelse respekteras.
Av 6 kap. 4 § och 7 kap. 5 § följer att tillståndsmyndigheten kan be-
gränsa serveringstiden för tillståndspliktiga drycker till exempelvis tider
då lagad mat erbjuds. Motsvarande gäller då serveringsstället annars
ändrar karaktär under öppethållandet.
9 §
Av paragrafen framgår att tillstånd får vägras om serveringen kan be-
faras medföra olägenheter från alkoholpolitisk synpunkt, även om
sökanden uppfyller kraven i 7 och 8 §§. Det finns alltså ingen generell
"rätt" att få serveringstillstånd.
Kommunen skall i stället för den tidigare s.k. behovsprövningen be-
döma riskerna för eventuella alkoholpolitiska olägenheter.
Polismyndighetens yttrande om ordningsläget i området för den till-
tänkta etableringen och miljöförvaltningens bedömning av risken för att
störningar uppkommer för närboende skall tillmätas stor vikt i till-
ståndsprövningen. Liksom i dag skall det för en kommun vara möjligt
att förhindra restaurangetablering med servering av alkoholdrycker i
särskilt känsliga områden, såsom i närhet av skolor, ungdomsgårdar eller
Prop. 1994/95:89
105
där många ungdomar annars brukar samlas, eller i områden med känd
missbruksproblematik. Om antalet restauranger i ett område har ökat
eller riskerar att öka till en sådan omfattning att påvisbara alkoholpo-
litiska olägenheter är för handen bör kommunen som tillståndsmyndighet
kunna vägra nya serveringstillstånd i området.
Kommunen kan i t.ex. alkoholpolitiska program precisera vilka allmän-
na kriterier kommunen avser att tillämpa vid bedömningen av om en
servering kan orsaka alkoholpolitiska olägenheter. En individuell pröv-
ning måste dock alltid ske med hänsyn till omständigheterna i det en-
skilda fallet. Ett avslag på en ansökan om tillstånd måste också motive-
ras, antingen med hänvisning till sökanden eller serveringsstället eller
med hänsyn till att alkoholpolitiska olägenheter kan befaras uppstå ge-
nom den tilltänkta serveringen. Skälen för bedömningen måste preciseras
i beslutet. Ett avslag på en ansökan om serveringstillstånd kan således
inte grundas enbart på att det kommunala alkoholpolitiska programmet
förbjuder etablering på ett visst angivet sätt eller en viss angiven plats.
Programmet kan inte bli föremål för prövning i samband med de för-
valtningsbesvär som kan anföras över kommunens avslagsbeslut hos
allmän förvaltningsdomstol enligt 9 kap. 2 §. För anförande av besvär
över de alkoholpolitiska programmen gäller i stället den i 10 kap. kom-
munallagen (1991:900) föreskrivna ordningen.
Ibland ingår svåra avvägningar vid tillståndsprövningen där olika in-
tressen ställs mot varandra. Alkohollagstiftningen har dock tillkommit
för att begränsa alkoholens skadeverkningar och är i första hand en soci-
al skyddslagstiftning. Härav följer att i de fall alkoholpolitiska hänsyn
ställs mot företagsekonomiska eller näringspolitiska skall de alkoholpo-
litiska hänsynen ha företräde.
10 §
Paragrafen ersätter 36 § första stycket LHD och understryker att tillstånd
till servering hänför sig till ett visst serveringsställe.
H §
Paragrafen motsvarar 42 § LHD med undantag av att den särskilda re-
geln om drinkbarstillstånd har slopats, jämför 8 § tredje stycket. Bestäm-
melsen innehåller därmed endast ett krav på särskilt medgivande för
ombyggnad av serveringsställe. Medgivande krävs dock endast vid vä-
sentlig ändring av serveringslokalema.
12 §
Ändringen i förhållande till den nuvarande regeln om tillståndsmyndig-
het i 58 § LHD innebär att det blir kommunen i stället för länsstyrelsen
som får ansvaret för att lämna såväl tillfälliga som permanenta serve-
ringstillstånd. Den slutliga utformningen av paragrafen överensstämmer
med den lydelse som har föreslagits av Lagrådet.
De permanenta serveringstillstånden till restauranger, klubbar m.fl. är
Prop. 1994/95:89
106
de mest svårutredda och krävande tillståndsärendena enligt LHD. Det är
inte uteslutet att vissa kommuner kan behöva förstärka sin kompetens
för att kunna handlägga dessa på ett tillfredställande sätt. Ärendena krä-
ver inte endast kunskaper inom t.ex. det sociala området samt miljö- och
hälsoskyddsområdet utan också kunskaper om t.ex. bokföring, skattereg-
ler, arbetsrätts liga förhållanden samt sedvänja inom näringslivet. Mycket
av denna kompetens kan dock finnas på olika håll inom kommunens
organisation. Det är självfallet viktigt att samordna och ta till vara hela
denna kunskap vid handläggningen av frågor om serveringstillstånd.
Mycket talar för att dessa ärenden bör handläggas centralt inom kommu-
nen. Det är också viktigt att den politiska ledningen i kommunen far en
samlad bild av kommunens praxis. De närmare riktlinjerna för handlägg-
ning och beslutsfunktioner bör med beaktande av vad som nu anförts
utformas av kommunen själv, se 15 §.
Möjligheten att anlita annan kommun för fullgörande av utredningar
m.m. i tillståndsärenden behandlas under 16 §.
13 §
Första stycket ersätter första stycket i 59 § LHD. "Tillståndsmyndighe-
ten" har dock ersatts med "kommunen".
Andra och tredje styckena innebär en nyhet i förhållande till vad som
gäller enligt 59 § LHD. Kommunen ges därmed rätt att ta ut avgift för
prövningen av ansökningar om serveringstillstånd. Grunderna för avgifts-
uttaget bör bestämmas av kommunfullmäktige och självfallet följa de
allmänna krav som finns beträffade kommunala taxor (jfr RÅ 1986
ref.3O). Rätten att ta ut avgift omfattar enligt förslaget såväl själva
tillståndsprövningen som kostnaden för löpande tillsyn över tillståndsha-
vama. Avsikten är att avgiftsmöjligheten skall täcka också den utökade
omedelbara tillsyn som kommer att falla på kommunen i och med att
länsstyrelsens tillsyn får en delvis annan inriktning. Den avgift som tas
ut för tillsyn förutsätts beräknas efter schablon och inte efter antal
tillsynstillfällen som kommunen finner erforderligt i varje särskilt fall.
Detta hindrar inte en uppdelning på olika avgiftsklasser med hänsyn till
det varierande behov av tillsyn som kan föreligga för olika typer av
serveringsställen.
14 §
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 60 § LHD. Ändringen i första
stycket är i första hand en anpassning till att kommunen själv föreslås
besluta om tillstånd. Polismyndighetens yttrande, som hittills varit
obligatoriskt i alla ärenden om permanenta serveringstillstånd, bör
emellertid kunna underlåtas om en ansökan uppenbart ändå måste avslås
av andra skäl. Detta har uttryckts så att en ansökan inte får bifallas utan
att polismyndighetens yttrande inhämtats. En motsvarande ändring har
gjorts i andra stycket beträffande yttrande från militär chef.
De yttranden eller andra uppgifter som inhämtas i ett tillståndsärende
måste självfallet kommuniceras med den sökande i enlighet med regler-
Prop. 1994/95:89
107
na i 17 § förvaltningslagen (1986:223), jfr RÅ 1992 ref. 20. I det
sammanhanget bör observeras att det inte föreslås någon rätt för kom-
munen att inhämta utdrag av kriminalregistret eller av polisregister i
tillståndsärendena. Det får förutsättas att polismyndigheten i sitt yttrande
redovisar sådana uppgifter i den mån de anses vara av beskaffenhet att
de bör inverka på bedömningen av frågan om serveringstillstånd. Polis-
myndigheten skall med andra ord ange de omständigheter som ligger till
grund för myndighetens ställningstagande till den aktuella ansökningen.
Yttrandet skall i förekommande fall innehålla upplysning om att den
sökande har dömts för brott eller att sökanden är misstänkt för brott.
Enligt 8 § lagen (1965:94) om polisregister får polismyndighet utfärda
intyg om bl.a. någons lämplighet för viss verksamhet till länsstyrelsen.
Motsvarande skall naturligtvis gälla i förhållande till de kommunala
nämnder som i fortsättningen skall handlägga ansökningar om servering-
stillstånd. I andra meningen i första stycket föreskrivs därför att polis-
myndigheten i sitt yttrande skall avge ett utlåtande om den sökandes
lämplighet för den sökta verksamheten, jämför 8 § 2. lagen om polis-
register.
15 §
Enligt paragrafen skall kommunens uppgifter enligt lagen fullgöras av
den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
16 §
Enligt paragrafen får en kommun träffa avtal med en annan kommun om
att den senare skall fullgöra vissa kommunala uppgifter enligt lagen.
Detta gäller dock inte själva beslutfattandet i ärenden om tillstånd eller
ingripanden mot enskilda tillståndshavare. Avsikten är att ge främst
mindre kommuner med ett begränsat antal ärenden enligt lagen möjlig-
het att anlita en annan kommun främst för tillsynsuppgifter och mera
komplicerade tillståndsutredningar. Tillsynen kan härigenom inordnas i
ett större organiserat schema och genomföras mera planmässigt och
effektivt. I fråga om utredningar o.d. märks framför allt utredningar om
vissa misstänkta ekonomiska oegentligheter, vilka kan kräva särskild
sakkunskap. Det har emellertid inte bedömts lämpligt att låta en kom-
mun kunna avhända sig även själva beslutsfunktionen i de enskilda ären-
dena och därmed ansvaret för att bevaka de allmänna alkoholpolitiska
intressena.
En annan sak är att det inte föreligger något hinder för en kommun att
anlita fristående expertis eller konsulter i tillståndsärenden så länge inte
dessa anförtros uppgifter som innefattar någon form av myndighetsutöv-
ning. Detta följer av allmänna regler och påkallar inte någon särskild
bestämmelse. Kommunen måste emellertid beakta de sekretessfrågor
som därvid kan uppkomma.
Prop. 1994/95:89
108
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 63 § LHD.
Ändringarna i första stycket är föranledda av förslaget att slopa pröv-
ningen av föreståndares lämplighet. Bestämmelsen har också gjorts
generellt gällande för alla tillstånd enligt lagen. Vad som händer vid
konkurs regleras i andra stycket.
Även andra stycket gäller för alla tillstånd enligt lagen. Om innehavare
av tillstånd försätts i konkurs upphör med omedelbar verkan tillståndet
att gälla. Ett konkursbo skall dock kunna ansöka om att driva rörelsen
vidare med möjlighet att bibehålla eller återfå tillståndet. En sådan an-
sökan skall behandlas av tillståndsmyndigheten med förtur. En rimlig
handläggningstid för denna typ av ärenden är längst en vecka. Det har
inte förskrivits någon särskild tid inom vilken boet skall ansöka om att
få fortsätta verksamheten. För de fall förutsättningar föreligger för att
fortsätta verksamheten kan antas att sådan ansökan ändå kommer att
inges tämligen omgående efter konkursbeslutet.
Återkallelse m.m.
18 §
Enligt denna paragraf skall Alkoholinspektionen under vissa förutsätt-
ningar återkalla av myndigheten meddelat tillstånd till tillverkning, parti-
handel eller inköp. I förhållande till de återkallelsegrunder som gäller i
dag för tillverkningstillstånd har som grund lagts till att de förutsättning-
ar som gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger. Det bör
vara fråga om mera påtagliga förändringar, så att tillstånd inte skulle ha
meddelats i motsvarande situation.
Om en anmärkning är av mindre allvarligt slag och kan antas komma
att rättas till, kan i stället varning komma i fråga. Höga krav måste dock
ställas på dem som har tillstånd, bl.a. med hänsyn till deras rätt till om-
förpackning av varor, ansvar för skatteuppbörd m.m. Även mindre an-
märkningar bör därför kunna utgöra skäl för återkallelse, särskilt om de
upprepas. 1 övrigt hänvisas till kommentaren under 7 §. Vad som där
anförs angående den närmare innebörden av begreppet personliga och
ekonomiska förhållanden är avsett att kunna tillämpas för samtliga till-
ståndshavare enligt lagen.
19 §
I de fall olägenheter har uppstått vid servering av spritdrycker, vin och
starköl föreslås detta utgöra grund för återkallelse om det inte endast är
en tillfällig händelse. Grund för återkallelse föreslås vidare föreligga om
de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd inte längre
föreligger. I övrigt hänvisas till kommentaren under 7 §.
Prop. 1994/95:89
109
20 §
Denna bestämmelse ger Alkoholinspektionen respektive kommunen
möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, meddela varning i stället för
att återkalla tillståndet.
Utgångspunkten för förslaget är alltså att återkallelse skall ske i de fall
som anges i 18 och 19 §§. Om tillståndshavaren vidtar erforderliga åt-
gärder för att rätta till förhållandena så att det kan antas att verksam-
heten i fortsättningen kommer att bedrivas i enlighet med gällande före-
skrifter och meddelade villkor kan dock ingripandet begränsas till var-
ning. Även andra fall kan tänkas, t.ex. då en överträdelse av en före-
skrift varit tillfällig eller berott på ett missförstånd, eller dylikt. I sam-
manhanget kan också erinras om tillståndsmyndighets möjlighet att
meddela villkor enligt 7 kap. 1 § och 7 kap. 5 §.
Varning kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
21 §
Paragrafen ersätter 65 § LHD. Vid beslut om förbud mot i paragrafen
angiven verksamhet gäller samma beslutsordning som vid återkallelse
av serveringstillstånd. Ett förbud behöver inte vara totalt utan kan ex-
empelvis vara begränsat till vissa tider under dygnet eller till att gälla
endast under vissa omständigheter, exempelvis större konsert- eller
idrottsevenemang. Beslutet som sådant gäller dock alltid i sex månader,
räknat från delfåendet av beslutet. Därefter krävs i förekommande fall en
ny prövning och ett nytt beslut.
Fullt samma krav kan inte ställas på en näringsidkare enligt denna
paragraf som på den som fått tillstånd till servering av starkare drycker.
Om ett förbud vid en samlad bedömning får anses vara en alltför in-
gripande åtgärd kan ingripandet begränsas till varning. Angivna förut-
sättning för att begränsa ett ingripande enligt paragrafen till varning har
förordats av Lagrådet.
Ett förbud enligt 7 kap. 21 § är straffsanktionerat enligt 10 kap. 7 §
andra stycket.
Beslut om förbud eller varning kan överklagas enligt 9 kap. 2 §.
1 §
Paragrafen reglerar huvuddragen i tillsynen enligt lagen.
I första stycket anges att Alkoholinspektionen utövar den centrala till-
synen över efterlevnaden av lagen. Inspektionens omedelbara tillsyn
avser främst tillsyn över innehavare av tillverknings-, partihandels- eller
inköpstillstånd (jfr 7 kap 3 §). Alkoholinspektionen skall också utfärda
föreskrifter i den utsträckning regeringen bemyndigar inspektionen därtill
samt allmänna råd till vägledning för tillämpningen av lagen i dess hel-
het.
Regionalt utövar länsstyrelsen tillsyn och bistår på så sätt Alkoholin-
spektionen. I detta ligger också tillsyn över kommunernas tillämpning av
Prop. 1994/95:89
110
lagens bestämmelser om servering och deras tillståndsgivning till sådan
verksamhet. Länsstyrelsen skall även bistå kommunerna med råd i deras
verksamhet.
Av tredje stycket följer att den omedelbara tillsynen på det lokala pla-
net över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen om servering av sprit-
drycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten.
Regleringen innebär inte någon inskränkning av Alkoholinspektionens
eller länsstyrelsens möjlighet att utföra sin tillsyn på dessa områden.
Länsstyrelsen kan alltså t.ex. göra punktinsatser på serveringsställen för
att följa upp kommunernas tillståndsgivning och tillsyn. Det är dock inte
meningen att Alkoholinspektionen och länsstyrelserna skall bedriva en
med kommunernas tillsyn parallell verksamhet.
I tredje styckets andra mening anges att kommunen och polismyndig-
heten även skall bedriva tillsyn över servering av och detaljhandel med
öl, dvs. icke tillståndspliktiga områden. Bestämmelsen hänger samman
med förslaget att trots att tillståndsplikten tas bort för sådan detaljhandel
och servering så skall sanktioner kunna tillgripas om dessa typer av
alkoholhantering medför olägenheter.
Den löpande tillsynen enligt tredje stycket ankommer i första hand på
kommunen. Polismyndigheternas tillsyn får liksom idag i huvudsak be-
gränsas till de observationer myndigheterna gör i samband med ingripan-
den och kontroller i och kring serveringsställen.
2 §
På begäran av annan tillsynsmyndighet, dvs. av Alkoholinspektionen,
länsstyrelsen eller polismyndigheten, har kommunen enligt första stycket
en skyldighet att lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin
respektive tillsyn över efterlevnaden av lagen. Det säger sig självt att det
är fråga om uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin
egen tillstånds- eller tillsynsverksamhet och som inte behöver efterfor-
skas särskilt. I lagen behöver inte särskilt anges att länsstyrelsen fortlö-
pande skall rapportera till Alkoholinspektionen.
Polismyndigheten skall enligt andra stycket underrätta annan tillsyns-
myndighet - Alkoholinspektionen, länsstyrelsen, kommunen, annan po-
lismyndighet - om förhållanden som är av betydelse för de senare myn-
digheternas tillsyn. I praktiken torde polismyndighetens rapporter, precis
som idag, hänföra sig till olägenheter i samband med tillståndspliktig
servering. Någon begränsning av rapporteringsskyldigheten till endast
detta område finns emellertid inte och är inte heller önskvärd.
Tredje stycket anger att kronofogdemyndigheten skall underrätta veder-
börande tillståndsmyndighet samt, efter begäran av länsstyrelsen, länssty-
relsen om den som har tillstånd brister i sina skyldigheter mot det all-
männa på i paragrafen angivna sätt. I fjärde stycket föreskrivs att skatte-
myndigheterna på begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall
lämna uppgifter som behövs för såväl tillståndsprövningen som tillsynen.
Behöriga att motta eller begära uppgifter som avses i tredje och fjärde
styckena är således Alkoholinspektionen och kommunen samt länsstyrel-
Prop. 1994/95:89
111
sen. Polismyndigheten kan inte med stöd av fjärde stycket begära upp-
gifter av skattemyndigheterna. Inte heller föreligger för kronofogdemyn-
digheten någon skyldighet enligt tredje stycket att underrätta polismyn-
dighet. Ifrågavarande uppgifter - som på serveringssidan visat sig vara
oerhört värdefulla for tillsynen - bör i första hand lämnas till de organ
som har att initiera frågan om sanktioner eller som har ett löpande till-
synsansvar enligt lagen.
3 §
Skyldigheterna i paragrafen gäller all tillståndspliktig verksamhet. An-
mälningsskyldighet föreligger for det fall den tillståndspliktiga verksam-
hetens omfattning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring
i verksamheten som är av betydelse för tillsynen. Sist nämnda anmäl-
ningsskyldighet tar sikte på bl.a. det fallet att exempelvis en partihand-
lare skaffar sig lagerlokaler på en ny ort. Tillverknings- eller partihan-
delstillståndet är inte knutet till ett visst "ställe". Det är därför av utom-
ordentlig betydelse att tillståndsmyndigheten hålls underrättad om var
den tillståndspliktiga verksamheten faktiskt bedrivs.
Alkoholpolitiska kommissionen har föreslagit en ändring i 36 § LHD
av innebörd att den som förvärvat andel av rörelse med serveringstill-
stånd uppgående till minst 50 % av aktie- eller bolagskapitalet skall vara
skyldig att anmäla detta till tillståndsmyndigheten. Här föreslås i stället
att anmälningsskyldighet föreligger vid alla betydande förändringar av
ägarförhållanden i tillståndspliktig verksamhet. Alkoholinspektionen kan
genom verkställighetsföreskrifter och allmänna råd ge vägledning för
vilka ägarförändringar som skall anmälas till respektive tillståndsmyndig-
het. Den som underlåter att iaktta i paragrafen föreskriven anmälnings-
skyldighet kan drabbas av administrativt ingripande enligt 7 kap. 18 §
eller 7 kap. 19 §.
Anmälan skall enligt andra stycket göras i förväg. För det fall den
händelse som föranlett anmälningsskyldigheten inte har kunnat förutses,
t.ex. om en partihandlares lager har förstörts genom eldsvåda, skall an-
mälan i stället göras utan dröjsmål.
4§
Skyldigheterna gäller all tillståndspliktig verksamhet och gäller i förhål-
lande till samtliga tillsynsmyndigheter.
5 §
Skyldigheterna i paragrafen gäller liksom de i 4 § all tillståndspliktig
verksamhet enligt lagen. Skyldigheterna gäller också i förhållande till
samtliga tillsynsmyndigheter.
6 §
Tillsynsmyndighet kan med stöd av bestämmelsen begära upplysningar och
handlingar och göra inspektioner även hos den som bedriver detaljhandel
Prop. 1994/95:89
112
med öl eller hos den som serverar sådan alkoholdryck, jämför 1 § tredje
stycket andra meningen.
7 §
Enligt paragrafen skall polismyndigheten lämna det biträde som behövs
för tillsynen enligt 4-6 §§, t.ex. att bereda tillträde till låsta lokaler eller
utrymmen.
Enligt 24 § LTD kan viteshot riktas mot den tillverkare som vägrar att
exempelvis lämna tillträde för olika kontroller. Mot bakgrund av bl.a. att
polismyndigheten på annan tillsynsmyndighets begäran skall biträda vid
tillsynen har det bedömts som obehövligt att i den nya lagen införa mot-
svarande bestämmelser om vite. Vidare riskerar den näringsidkare som
inte vill medverka vid tillsynen att förlora sitt tillstånd, jämför 7 kap.
18-19 §§, eller att förbjudas att fortsätta sin verksamhet, jämför 7 kap.
21 §.
1 §
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 25 § LTD och 67 §
LHD, med undantag för att det är andra beslutsmyndigheter. Alkoholin-
spektionen respektive kommunen bör i varje enskilt ärende enligt lagen
överväga om verkställigheten av beslutet kan eller bör skjutas upp till
dess det vunnit laga kraft. Mot bakgrund av lagstiftningens karaktär av
social skyddslagstiftning föreskrivs dock som huvudregel att samtliga
beslut enligt lagen skall gälla omedelbart, oberoende av om beslutet har
vunnit laga kraft. I samband med överklagande till länsrätten kan i före-
kommande fall inhibition yrkas.
2 §
I första stycket slås fast att kommunens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, dvs. hos länsrätten. Även Alkoholinspektionens
beslut bör överklagas hos länsrätten, i enlighet med den nya ordning för
överklagande som numera eftersträvas. Detta medför att alla beslut enligt
lagen som överklagas prövas av länsrätten som första instans. Av 22 §
förvaltningslagen (1986:223) följer att Alkoholinspektionens och kom-
munens beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått
honom emot, jämför avsnitt 12. I andra meningen klargörs att länsrätten
inte får ändra ett beslut av Alkoholinspektionen eller av kommunen
innan dessa har lämnats tillfälle att yttra sig över allt som tillförts målet.
I andra stycket slås fast att domstolens beslut får överklagas av Alko-
holinspektionen respektive kommunen. Vem som i övrigt får överklaga
domstolens beslut får avgöras med ledning av 33 § andra stycket för-
valtningsprocesslagen (1971:291). Lydelsen i andra stycket har föresla-
gits av Lagrådet. Det bör observeras att Alkoholinspektionen respektive
kommunen kommer att inta ställning som part i processen i högre rätt.
Vid överklagande av länsrättens beslut bör krävas prövningstillstånd i
Prop. 1994/95:89
113
8 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 89
kammarrätten, jämför 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) som
har trätt i kraft den 1 oktober 1994. Med beaktande av dels att kommu-
nen i stället för länsstyrelsen skall besluta om meddelande och återkal-
lelse av serveringstillstånd, dels den nya ordningen med framför allt
tillverknings- och partihandelstillstånd bör det emellertid avvaktas med
att införa prövningstillstånd i kammarrätt för mål enligt alkohollagen till
dess det utvecklats en stabil vägledande rättspraxis. I ikraftträdandebes-
tämmelsema har därför föreskrivits att tredje stycket i förevarande lag-
rum skall träda i kraft först den 1 januari 1998.
Alkoholinspektionens beslut skall överklagas hos länsrätten i Stock-
holms län. Detta behöver inte anges särskilt i lagen utan följer direkt av
14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
1 lagrummets lydelse från och med den 1 oktober 1994. För en sådan
ordning talar behovet av en enhetlig nationell praxis vid tillståndsgivning
och ingripanden avseende tillverkning och partihandel med alkohol-
drycker. Antalet mål enligt ifrågavarande bestämmelser i lagen torde inte
heller bli så stort att en uppdelning på landets samtliga länsrätter är
motiverad.
Motsvarande frågeställning uppkommer inte vid överklagande av kom-
muns beslut, jämför 7 kap. 12 §.
1 §
Paragrafen motsvarar 27 § första stycket LTD, med den skillnaden att
bestämmelsen gäller förutom tillverkning av sprit även tillverkning av
spritdrycker.
Den nuvarande möjligheten att utdöma straffskatt i 37 § LTD bör en-
ligt betänkande (SOU 1994:74) av utredningen om en teknisk anpassning
av mervärdeskatten och punktskatterna till EG tas bort eller ersättas med
någon annan sanktionsform. Bestämmelsen om straffskatt har strukits
med anledning därav och då det kan bedömas tillräckligt med det sank-
tionssystem som finns i övrigt. Förutom att den som olagligt tillverkar
sprit kan få ett kännbart straff enligt denna bestämmelse så kan vinning
av brottet förverkas enligt 11 kap. 1 §. Vid ett medlemskap i EU kom-
mer också den ordningen att gälla att all tillverkning av sprit och sprit-
drycker blir punktskattepliktig. För en närmare redogörelse av EGs reg-
ler om punktskatter hänvisas till ovan nämnda betänkande.
2 §
Paragrafen motsvarar 72 § första stycket LHD. Bestämmelsen ger möj-
lighet att straffrättsligt ingripa mot bl.a. servering av "smuggelsprit" eller
spritdrycker som härrör från hembränning eller renaturering.
3 §
Paragrafen, som motsvarar 27 § andra stycket LTD och 72 § andra
stycket LHD, handlar om grovt sådant brott som anges i 1 eller 2 §.
Prop. 1994/95:89
114
4 § Prop.1994/95:89
Paragrafen motsvarar 28 § LTD och avser yrkesmässig tillverkning utan
tillstånd.
5 och 6 §§
Paragraferna motsvarar 74 och 75 §§ LHD. I 6 § stadgas således ansvar
för den som anskaffar alkoholdrycker åt någon som inte har rätt att få
sådan vara utlämnad till sig. Förfarandet jämställs i fråga om påföljd
med olovlig försäljning av alkoholdrycker, jämför 2 och 3 §§. Lagrådet
har påpekat att lydelsen av 6 § i lagrådsremissen medför att det inte
längre skulle vara möjligt att bedöma förfarande enligt paragrafen som
grovt brott. Någon sådan inskränkning har inte varit avsedd varför
bestämmelsen omarbetats i enlighet med den lydelse som har föreslagits
av Lagrådet. Vid bedömande av om brott enligt 6 § skall anses som
grovt brott skall, i linje med vad som gäller enligt 3 §, särskilt beaktas
om gärningen har utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt
eller i större omfattning.
7 §
Paragrafen ersätter 76 § LHD. Begreppet alkoholdrycker i första stycket
inbegriper även öl. Bestämmelsen har också omarbetats i linje med vad
som gäller för 3 kap. 8 §.
I andra stycket har i förhållande till vad som gäller idag alkoholfria
drycker ersatts med öl som en följd av den föreslagna lydelsen av 7 kap.
21 §. 1 nämnda bestämmelse har nämligen den nuvarande möjligheten
till förbud i vissa fall mot försäljning av alkoholfria drycker ersatts med
möjlighet till förbud i vissa fall mot försäljning av öl.
8 §
Paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 29 § LTD och
78 § första stycket LHD. Ringa brott kan det exempelvis vara om till-
åten alkoholhalt överskridits endast i ringa mån. Brottet kan dock vara
att betrakta som ringa även av andra orsaker.
9 §
Första stycket ersätter bl.a. 78 § andra stycket LHD. Förutom försök till
sådana brott föreslås att också förberedelse skall vara straffbar. Därmed
kan de nuvarande bestämmelserna om destillationsapparater och delar till
sådana apparater liksom om aktiverat kol i 18, 30 och 31 §§ LTD tas
bort. Förberedelse till olaglig tillverkning av sprit täcker t.ex. innehav av
destillationsapparat, eller del av sådan apparat, som uppenbarligen är
avsedd att användas för olaglig tillverkning av sprit. Detsamma gäller
t.ex. innehav av aktiverat kol.
Lagrådet har framhållit att bestämmelsen i första stycket utvidgar det
straffbara området. I LHD straffbeläggs nämligen försök till olovlig
försäljning och olovligt anskaffande av alkoholdrycker medan förbere-
115
delse till sådana gärningar är straffritt. LTD innehåller överhuvudtaget
inga bestämmelser om försök och förberedelse till brott. Lagrådet på-
pekar vidare att sist nämnda lag innehåller straffbestämmelser avseende
vissa åtgärder med destillationsapparater och aktiverat kol. Som fram-
hållits ovan har dessa bestämmelser inte förts över till alkohollagen.
Sådana åtgärder kan dock i viss utsträckning omfattas av straffbestäm-
melsen i förevarande paragrafs första stycke, som dock enligt Lagrådet
har en vidare tillämpning. Regeringen vill för sin del framhålla att ett
avskaffande av bl.a. det uttryckliga förbudet i LTD mot att utan tillstånd
inneha destillationsapparat, kräver en utvidgning av det straffbara
området i enlighet med vad som föreslås i propositionen. Den som
innehar destillationsapparat men saknar tillverkningstillstånd för sprit
eller spritdrycker bör enligt regeringens mening kunna ställas till ansvar.
Detta blir möjligt genom den föreslagna straffbestämmelsen om
förberedelse till brott som avses i 10 kap. 1 § alkohollagen. Förberedelse
till olovlig försäljning av alkoholdrycker eller olovligt anskaffande av
alkoholdrycker, 10 kap. 2 och 6 §§, föreligger exempelvis då någon med
uppsåt att främja sådant brott lämnar eller mottar pengar som vederlag
för brottet.
Andra stycket motsvarar i sak 34 § LTD och 78 § tredje stycket LHD.
Den slutliga utformningen av andra stycket överenstämmer med den
lydelse som föreslagits av Lagrådet. Genom lagändring som trätt i kraft
den 1 juli 1994 (SFS 1994:458) har den allmänna medverkansreglering-
en i 23 kap. brottsbalken utvidgtas till att gälla även gärningar utanför
balken när fängelse är föreskrivet. Straffskalan för samtliga i alkoholla-
gen straffbelagda gärningar innehåller fängelse. Särskilda bestämmelser
i alkohollagen om medverkan till brott fyller därför inte någon självstän-
dig funktion och har därför på Lagrådets inrådan inte tagits med i det
slutliga lagförslaget. Andra stycket i förevarande lagrum måste således
läsas tillsammans med 23 kap. 4 § brottsbalken. Medverkansansvar skall
dock, som framgår av förevarande lagrum, inte träffa den till vilken
sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för personligt bruk.
10 §
Paragrafen motsvarar 73 § LHD.
1 och 2 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak tillsammans med 3 §, efter vissa
redaktionella ändringar, 35 § LTD och 79 § LHD.
3 §
Paragrafen ersätter 35 § fjärde stycket LTD och bestämmelsen i 79 §
LHD om när ett förverkande är uppenbart obilligt. Den slutliga utform-
ningen av bestämmelsen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Prop. 1994/95:89
116
4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 36 § LTD och 80 § LHD. Ändringen i
ordalydelse är föranledd av att det i LTD och LHD omnämnda partihan-
delsbolagets särställning har avskaffats. Reglerna har också anpassats till
vad som krävs vid ett medlemskap i EU.
5 §
Paragrafen motsvarar 81 § LHD. Bestämmelsen har ursprungligen till-
kommit främst för att möjliggöra servering av skattefria varor vid främ-
mande stats representation utanför beskickningen.
1 §
I kapitlet ges bestämmelser om det register som skall föras hos den
centrala tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna är helt nya. Några
motsvarande bestämmelser har således inte funnits för Socialstyrelsens
handläggning av tillståndsärenden.
I paragrafen anges att Alkoholinspektionen skall föra ett register för de
ändamål som räknas upp i 2 §.
2§
Det nya alkoholpolitiskt motiverade regelverket för tillståndsgivning,
kontroll och tillsyn skapar behov av ett heltäckande informationssystem.
I paragrafen anges detta systems ändamål. Registret får användas dels
för handläggning av ärenden om tillstånd, dels för tillsyn över samtliga
tillståndshavare och dels för uppföljning och utvärdering av lagens
tillämpning samt framställning av statistik.
3 §
I bestämmelsen anges vilka fysiska eller juridiska personer som får regi-
streras i registret. Punkten 4 är bl.a. föranledd av det samhälleliga
intresset av att kunna förebygga bulvanförhållanden.
I 4 kap. 7 § andra stycket finns bestämmelser om föreståndare vid
partihandelsställe, d.v.s. hos tillverkare eller partihandlare. Regeringen
får med stöd av andra stycket i nu förevarande paragraf meddela före-
skrifter om registrering av uppgifter angående sådana föreståndare. Re-
geringen får emellertid också meddela föreskrifter om registrering av
uppgifter om andra företrädare för en verksamhet, exempelvis styrelsele-
damöter eller fullmaktshavare. Denna föreskriftsrätt för regeringen kan
inte delegeras till Alkoholinspektionen.
4 §
Paragrafens första stycke innehåller en uppräkning av de uppgifter som
får registreras beträffande tillståndshavare och dem som har ansökningar
om tillstånd under prövning. Uppgift som avses i 2. får endast innefatta
Prop. 1994/95:89
117
uppgift om utgången i målet och uppgift om det lagrum som har tilläm-
pats samt uppgift om domsnummer och domstol. Uppgift som avses i 3.
skall endast innefatta en identifikationsbeteckning, exempelvis ett diarie-
nummer, som kan ligga till grund for vidare utredning utan ytterligare
hjälp av registret. På Lagrådets inrådan har angivna begränsningar tagits
in i lagtexten. I forhållande till forslaget i lagrådsremissen har nu också
uttryckligen angivits i 2. att uppgift avseende dom i brottmål även får
innefatta utgången i målet, dvs. om den tilltalade fällts eller friats.
Av andra stycket framgår att uppgifter som avses i första stycket 2 och
3 endast får registreras i den mån de har betydelse for rätt till tillstånd
enligt alkohollagen. Det innebär att uppgifterna kan behövas dels vid
prövning av ansökningar om tillstånd, dels i den löpande tillsynsverk-
samheten. Uppgifterna måste således, för att få registreras, vara av be-
tydelse för frågan om tillstånd eller for tillsyn enligt lagen.
Tredje stycket anger vilka uppgifter som får finnas registrerade beträf-
fande dels dem som har haft tillstånd enligt lagen, dels dem som har
ansökt om tillstånd enligt lagen men som t.ex. har fått avslag på ansök-
ningen.
Att känsliga uppgifter måste gallras sedan ett tillståndsärende avslutats
genom ett avslag eller en återkallelse framgår av 6 §.
Bemyndigandet till regeringen i punkt 8 begränsas till att avse uppgif-
ter som har särskild betydelse for handläggningen av ärenden enligt
lagen och får inte omfatta känsliga personuppgifter. På Lagrådets inrå-
dan har angivna begränsningar tagits in i lagtexten.
Såvitt avser tredje stycket har Lagrådet föreslagit att hänvisningen i
stycket i lagrådsremissen till 5 § bör utgå av redaktionella skäl. Rege-
ringen delar Lagrådets bedömning. I förhållande till förslaget i lagråds-
remissen har emellertid tillagts att registrering även får ske av uppgift
som anges i första stycket 6. Denna utvidgning, vilken inte innefattar
någon känslig personuppgift, fordrar inte någon ny behandling hos Lag-
rådet, jämför 6 § andra stycket.
5 §
Av första stycket följer att myndighetens eller förvaltningsdomstols
slutliga beslut i ärenden enligt lagen alltid får registreras jämte
hänvisning till tillämpligt lagrum. Med beslut avses domslutet eller
motsvarande, inte t.ex. bakgrundsbeskrivning och domskäl.
Andra stycket innehåller bestämmelser om registrering av uppgifter av
mer administrativ karaktär.
6 §
Första stycket innehåller allmänna regler om gallring av uppgifter ur
registret.
Enligt andra stycket skall integritetskänsliga uppgifter gallras så snart
ett beslut om återkallelse av tillstånd eller ett beslut om avslag på an-
sökan om tillstånd vunnit laga kraft. Regleringen utgör en avvägning
mellan hänsynen till den enkildes integritet och ändamålet med registret.
Prop. 1994/95:89
118
I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har tillagts att uppgift som
avses i 4 § första stycket 6. inte behöver gallras, jämför 4 § tredje styck-
et. Bevarande av uppgifter om vilken typ av verksamhet som förekom-
mit eller vilken typ av verksamhet som tillstånd sökts för är av stor
betydelse vid prövning av en ny ansökan från en person som tidigare har
förekommit i något ärende enligt lagen. Det bör observeras att uppgifter
om den som har haft tillstånd enligt lagen endast får avse uppgifter som
sägs i 4 § första stycket 1. och 6. samt 5 §. Andra uppgifter om denne
kan tillföras registret först efter det att en ny ansökan om tillstånd givits
in.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan enligt
tredje stycket meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att
gallra uppgifter ur tillståndsregistret. Undantaget tar dock endast sikte på
sådant material som skall användas vid forskning. Material som undantas
från gallring skall lämnas över till en arkivmyndighet.
7 §
Av paragrafen framgår att regeringen i förordning får föreskriva att upp-
gifter till registret får hämtas från förvaltningsmyndigheters register. Det
har inte ansetts nödvändigt att särskilt ange att bemyndigandet inte får
utnyttjas till att avse andra uppgifter än sådana som har betydelse för
handläggningen av ärenden enligt lagen.
Angående vilka uppgifter som får inhämtas hänvisas till 4 §.
8 §
Uppgifter ur tillståndsregistret får för de ändamål som anges i paragrafen
utlämnas till polismyndighet och skatte- eller tullmyndighet.
9 §
I paragrafen anges att Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran av
länsstyrelse eller kommun lämna ut uppgifter ur registret i den mån
uppgifterna är av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn. Bestäm-
melsen skall ses mot bakgrund av förslaget i propositionen om en ny
bestämmelse i sekretesslagen om skydd för uppgifter om enskilds för-
hållanden i förevarande sammanhang av såväl personlig som ekonomisk
natur, 9 kap. 24 § sekretesslagen. Paragrafen skall läsas tillsammans
med 14 kap. 1 § nämnda lag och utgör en s.k. sekretessbrytande
bestämmelse. Den slutliga utformningen av paragrafen överensstämmer
med den lydelse som har föreslagits av Lagrådet. Utlämnande av
uppgifter enligt denna paragraf kan inte ske på ADB-medium.
10 §
Paragrafen innehåller regler om information angående registret till den
som har eller den som söker tillstånd enligt lagen.
Prop. 1994/95:89
119
1.
Lagen träder i kraft den 1 januari 1995. Vid ikraftträdandet upphör LTD
och LHD att gälla. Bestämmelsen om prövningstillstånd i kammarrätten
träder dock inte i kraft förrän den 1 januari 1998, jämför kommentaren
under 9 kap. 2 §.
Lagrådet har framhållit att det i övergångsbestämmelserna i lagråds-
remissen saknas en bestämmelse med anledning av regleringen om pröv-
ningstillstånd i kammarrätten. Lagrådet har förordat att en sådan bestäm-
melse införs i en ny 3. och att bestämmelsen ges följande utformning. "I
fråga om beslut som allmän förvaltningsdomstol har meddelat före den 1
januari 1998 tillämpas, i stället för 9 kap. 2 § tredje stycket i nya lagen,
äldre bestämmelser om överklagande". Regeringen delar Lagrådets be-
dömning att en sådan bestämmelse måste föras in lagtexten. Regeringen
anser dock att övergångsbestämmelsen kan föras in som ett andra stycke
i 1. och att bestämmelsen kan ges den utformning som framgår av pro-
positionen.
2.
Tillstånd som har meddelats med stöd av LTD och LHD skall gälla
som tillstånd enligt den nya lagen. Detta innebär bl.a. att nu gällande
serveringstillstånd efter den 1 januari 1995 skall ses som tillstånd enligt
den nya lagen. Motsvarande gäller för tillverkningstillstånd som med-
delats med stöd av LTD. Tillstånden gäller endast "i motsvarande
omfattning". Tillståndshavama ges med andra ord inte några rättigheter
utöver dem som följer av de tillstånd som meddelats med stöd av LTD
eller LHD. Tillsynsavgift tas ut från och med den 1 januari 1995.
Eventuella sanktioner mot nu ifrågavarande tillstånd prövas enligt den
nya lagen från och med ikraftträdandet. Motsvarande gäller också för de
tillstånd till inköp av spridrycker, vin och starköl som har meddelats av
Läkemedelsverket och som nu förs över till Alkoholinspektionens
tilsynsområde, jämför övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i
lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
Ansökningar om tillstånd som är anhängiga hos Socialstyrelsen vid
lagens ikraftträdande skall överlämnas till Alkoholinspektionen för vid-
are handläggning.
För det fall länsstyrelsen har meddelat beslut före ikraftträdandet som
avser ingripande mot ett serveringstillstånd skall äldre bestämmelser
tillämpas beträffande överklagande av beslutet och prövningen i överin-
stans. Detta innebär att bestämmelserna i LHD skall tillämpas och att
kammarrätten är besvärsinstans. Ansökningar om serveringstillstånd som
är anhängiga antingen hos länsstyrelsen eller, efter överklagande, hos
kammarrätten vid ikraftträdandet prövas enligt den nya lagen. Den slut-
liga utformningen av tredje stycket i förevarande övergångsbestämmelse
överensstämmer med den lydelse som har föreslagits av Lagrådet.
Prop. 1994/95:89
120
3.
Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rätt enligt LTD och LHD
skall gälla som tillstånd enligt den nya lagen intill dess tillstånd erhållits.
Den rätt för detaljhandelsbolaget som avses är bolagets möjlighet att
sälja till restauranger innan ansökan om partihandelstillstånd för denna
verksamhet har hunnit behandlas av Alkoholinspektionen, jämför 5 kap.
1 §. Bland de rättigheter som avses för V&S Vin och Sprit AB
(partihandelsbolaget) återfinns bolagets tillverkningsrätt. De eventuella
konkurrensfördelar som kan uppstå för nämnda bolag är svåra att undvi-
ka i det inledande skedet av den nya ordningen för tillverkning av och
partihandel med alkoholdrycker. Ifrågavarande rättigheter gäller dock
längst t.o.m. den 31 december 1995. Sanktioner avseende dessa tillstånd
prövas enligt den nya lagen redan från och med ikraftträdandet. Likaså
skall tillsynsavgift tas ut redan från och med den 1 januari 1995.
Lagrådet har framhållit att bestämmelsens utformning i lagrådsremissen
inte tillräckligt tydligt anger att partihandelsbolagets respektive detalj-
handelsbolagets rättigheter inte avser andra än sådana som bortfaller i
den nya lagen och där ersätts med krav på tillstånd. Mot bakgrund härav
har övergångsbestämmelsen nu givits den utformning som förordats av
Lagrådet. Bestämmelsen ger bolagen övergångsvis de rättigheter som de
har haft enligt LTD och LHD, varken mer eller mindre.
4.
Partihandelsbolaget och de svenska vintillverkama har inte rätt enligt
LHD att sälja sina varor direkt till restauranger eller andra serverings-
ställen (23 och 49 §§ LHD). Det har däremot de svenska stark-
ölstillverkama (23 § LHD). För att något begränsa konkurrensfördelarna
för det förutvarande partihandelsbolaget och för de svenska vin-
tillverkama vid ikraftträdandet av den nya lagen föreskrivs att den som
har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker, allt vin och
allt utländskt starköl antingen av detaljhandelsbolaget eller av den som
av Alkoholinspektionen meddelats tillverknings- eller partihandels-
tillstånd för varorna. Partihandelsbolaget eller de svenska vintillverkama
kan således inte enbart med stöd av den nya lagen i sig idka försäljning
i förhållande till innehavare av serveringstillstånd.
Ifrågavarande övergångsbestämmelse utgör ett förtydligande av vad
som sägs i 3.
5.
Kommunerna måste ges skäligt rådrum att förbereda sig inför uppgiften
som ansvarig myndighet för ärenden gällande serveringstillstånd. Under
år 1995 skall därför länsstyrelsen fullgöra kommunens uppgifter enligt
den nya lagen bortsett från kommunernas tillsynsfunktioner enligt 8 kap.
Sist nämnda uppgifter har kommunerna redan idag enligt LHD. Det
kommunala vetot upphör i och med ikraftträdandet av den nya lagen.
Under år 1995 får dock inte länsstyrelsen bifalla en ansökning om per-
manent serveringstillstånd innan kommunen yttrat sig. Det är angeläget
Prop. 1994/95:89
121
att kommunen avger sådant yttrande utan dröjsmål. Inte annat än i un-
dantagsfall bör kommunen ges längre tid för yttrande än en månad.
Kommunen kan överklaga länsstyrelsens beslut att meddela ett serve-
ringstillstånd, jämför regeringsrättens årsbok 1992 ref. 26.
Andra stycket i 5. reglerar vad som skall gälla for ansökningar om
serveringstillstånd som är anhängiga hos länsstyrelsen vid utgången av år
1995. Har de då inte prövats slutligt skall de överlämnas för handlägg-
ning hos vederbörande kommun.
6. och 7.
Övergångsbestämmelserna innebär en modifierad procedur i ärenden om
permanenta serveringstillstånd och om bl.a. återkallelse av serveringstill-
stånd under år 1996 och 1997.
Kommunen skall i nämnda fall inhämta länsstyrelsens yttrande innan
beslut fattas. Övergångsproceduren är motiverad av att det särskilt i
mindre kommuner kan krävas ytterligare någon anpassningstid för att
bygga upp erforderlig kompetens för handläggning av mer komplicerade
ärenden enligt lagen. Det är vidare angeläget att den erfarenhet som
under lång tid har byggts upp hos länsstyrelserna tas till vara i utveck
lingsprocessen hos kommunerna. Länsstyrelserna bör därför också under
övergångstiden genom en intensifierad tillsyn ge det stöd som erfordras
till dess kommunerna byggt upp sin egen kompetens.
Länsstyrelsens obligatoriska yttrande enligt 6. och 7. bör avges utan
dröjsmål, jämför vad som sägs under 5. Endast i undantagsfall bör läns-
styrelsen ges längre remisstid än en månad. I fall som avser ingripande
enligt lagen bör dock länsstyrelsen normalt avge yttrande inom några
dagar.
För uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden som framkommer i
ärenden om tillstånd enligt LHD gäller för närvarande sekretess enligt 8 kap.
6 § sekretesslagen. Detta lagrum tar dock endast sikte på statliga myndig-
heters verksamhet. Vid en överföring av tillståndsprövningen till kom-
munerna krävs därför en kompletterande sekretessbestämmelse. Vidare
måste beaktas att tillstånds- och tillsynsmyndigheterna enligt alkoholla-
gen kommer att handha en del känsliga personuppgifter, jämför 12 kap.
4 § alkohollagen. Nämnda förhållanden talar sammantaget för ett inför-
ande av en ny bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen som handlar om
skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk
natur.
Den nya bestämmelsen gäller såväl statlig som kommunal myndighet.
Skaderekvisitet är utformat som ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att
presumtionen är för offentlighet. Uppgifter om vem som är tillståndsha-
vare, vad tillståndet avser och vilka eventuella villkor som föreskrivits
för tillståndet är exempel på uppgifter som normalt torde kunna lämnas
Prop. 1994/95:89
122
ut. Konkreta uppgifter om en sökandes ekonomi eller en tillståndshava-
res personliga vandel är exempel på sådana uppgifter som bör omfattas
av sekretess.
Det är angeläget att bl.a. sådana frågor som kommunens praxis vid till-
ståndsprövning enligt alkohollagen kan bli föremål för allmän debatt.
Sekretessen omfattar därför inte själva besluten i ärenden rörande till-
stånd.
Sekretesstiden har bestämts till femtio år.
1 och 4 §§
I paragraferna hänvisas till alkohollagen i stället för som tidigare till
LTD respektive LHD.
1 §
Spritdrycker, vin och starköl som är avsedda att användas för industriella
m.fl. ändamål skall inte längre följa bestämmelserna för handel med tek-
nisk sprit i LFT. Alkoholinspektionen skall i stället för Läkemedelsver-
ket meddela inköpstillstånd vad gäller användning av ifrågavarande varor
även för tekniska ändamål, exempelvis inom livsmedelsindustrin, jämför
4 kap. 4 § och 7 kap. 3 § alkohollagen. Till följd härav har sista me-
ningen i första stycket fått utgå.
I fjärde stycket har hänvisningen till LHD ändrats till alkohollagen.
I förtydligande syfte har ett nytt femte stycke tillförts paragrafen. Ge-
nom tillägget framgår tydligare att all tillverkning av sprit liksom all
handel med alkoholdrycker regleras i alkohollagen.
4 §
Det i LTD och LHD omnämnda partihandelsbolagets särställning har
tagits bort även i LFT. Även om bolaget inte har haft en monopolställ-
ning i sist nämnda lag är det lämpligt att likställa de konkurrerande
företagen även på marknaden för handel med teknisk sprit. Till följd
härav utgör första stycket numera en omarbetning av nuvarande första
och andra styckena.
5 § 2 mom.
Ändringen är en följd av att partihandelsbolagets särställning har avskaf-
fats.
Prop. 1994/95:89
123
8 §
Till följd av att partihandelsbolagets särställning har avskaffats har tredje
stycket fått omarbetas. Har tillstånd enligt LFT återkallats eller har till-
ståndshavare avlidit, åligger det numera tillståndshavaren respektive
dödsboet att sälja sitt lager av teknisk sprit till någon som har tillstånd
till försäljning av varan.
8 a §
Hänvisningen till partihandelsbolaget har tagits bort. Vidare saknas i
fortsättningen möjlighet för Läkemedelsverket att ta ut tillsynsavgift av
den som meddelats tillstånd till tillverkning av sprit. Sådan tillsynsavgift
skall i stället tas ut av Alkoholinspektionen, jämför 7 kap. 4 § alkoholla-
gen. Läkemedelsverkets möjlighet att ta ut avgifter for sin tillsyn har
emellertid utvidgats till att omfatta även dem som av verket har beviljats
tillstånd till försäljning eller inköp av teknisk sprit.
9 och 10 §§
Hänvisningarna i paragraferna till LTD och LHD har ändrats till att gälla
motsvarande bestämmelser i alkohollagen.
2 §
Till följd av att begreppet partihandelsbolaget har utmönstrats föreskrivs
i stället i förevarande lag att beslagtagna alkoholdrycker får säljas till
den som har tillverkningstillstånd eller partihandelstillstånd för varorna.
Konstruktionen i alkohollagen medför dock att beslagtaget öl endast kan
säljas till tillverkare av sådan dryck.
3 §
Alkoholinspektionen tillförs den krets av myndigheter som alltid har rätt att
erhålla utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister, jfr 8 § 1 i
polisregisterlagen.
För att kunna fullgöra sina uppgifter som central alkoholpolitisk till-
stånds- och tillsynsmyndighet är det nödvändigt att inspektionen såväl
vid sin egen tillståndsprövning som vid den allmänna tillsynen enligt
alkohollagen ges möjlighet att kontrollera vandeln hos de personer som
ansöker om att få bedriva eller redan bedriver verksamhet enligt lagen.
Prop. 1994/95:89
124
Sammanställning av remissyttranden över
promemorian (Ds 1994:92) En ny alkoholpolitisk
tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag till ny
alkohollag
Promemorian remissbehandlades under perioden 24 juni-8 augusti 1994.
Följande instanser har beretts möjlighet att lämna synpunkter på rappor-
ten:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Konsumentverket,
Livsmedelsverket, Konkurrensverket, Generaltullstyrelsen, Läkemedels-
verket, Juridiska fakulteten, Stockholms Universitet, Kommerskollegium,
Riksdagens ombudsmän, Barnombudsmannen, Kammarrätten i Stock-
holm, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Länsrät-
ten i Göteborgs- och Bohus län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten
i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Göteborgs- och BohuslänLänsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen
i Örebro län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarna,
Länsstyrelsen i Hallands län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyn-
digheten i Göteborg, Polismyndigheten i Malmö, Polismyndigheten i
Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Skattemyndigheten i Stockholms
län, Skattemyndigheten i Malmöhus län, Skattemyndigheten i Koppar-
bergs län, Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Göteborgs
kommun, Malmö kommun, Örebro kommun, Umeå kommun, Landstings-
förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centra-
lorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR), Svenska Bryggareför-
eningen,Svenska Restauratörsförbundet, Föreningen Länsstyrelsens Alko-
holhandläggare, Systembolaget AB, V&S Vin och Sprit AB, Centralför-
bundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Nykterhetsrörelsens
landsförbund, IOGT-NTO, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse,
Ungdomens Nykterhetsförbund (UNF), Internationella institutet för alko-
holpolitik, Munskänkarna, DAGAB, Grossistförbundet, Kooperativa för-
bundet, ICA-handlarna, Provinum distribution AB, Datainspektionen.
Därutöver har yttranden inkommit från Utländska Vin och Spritprodu-
centers Ombud i Sverige (UVOS) och Mörbylånga kommun. Fyra in-
stanser svarar att de inte har några synpunkter eller avstår från att kom-
mentera promemorian då innehåll och förslag i allt väsentligt behandlar
frågor som ligger utanför instansens område: Landstingsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Kommerskollegium och
Barnombudsmannen.
Skattemyndigheten i Malmöhus län hänvisar till Riksskatteverkets ytt-
rande. Svenska Kommunförbundet hänvisar till tidigare remissyttranden.
Vin & Sprit och Provinum Distribution AB lämnar ett gemensamt yttran-
de.
10 remissinstanser har inte inkommit med svar: Riksrevisionsverket,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
125
Kammarrätten i Stockholm, Skattemyndigheten i Kopparbergs län, Göte-
borgs kommun, Örebro kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO),
De Kristna samfundens Nykterhetsrörelse, Munskänkarna, DAG AB och
ICA -handlarna.
Med anledning av riksdagens beslut (rskr 1993/94:249) samt prop
1993/94:136 om Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export
tillverkning och partihandel med alkoholdrycker har promemorian, Ds
1994:92 En ny alkoholpolitisk tillsyns- och tillståndsmyndighet samt förslag
till ny alkohollag, utarbetats under februari till maj 1994. Den nya myndig-
heten föreslås utöva tillsyn över alkoholhanteringen och svara för den
centrala tillståndsgivningen enligt den nya alkohollagen som planeras
träda i kraft den 1 januari 1995. Arbetsgruppen har valt att avvakta med
att behandla frågor rörande teknisk sprit. I förslaget till ny alkohollag
har för helhetssynens skull, i görligaste mån, tagits med sådana delar av
tidigare utredningsförslag som bör ingå i en ny lag inom alkoholområdet
som ska ersätta lagen (1977:239) om handel med drycker (LHD) och
lagen (1977:297) om tillverkning av drycker, m.m. (LTD). Utredningens
förslag kan dock behöva övervägas ytterligare.
Den kommande sammanställningen har huvudsakligen koncentrerats på
remissinstansernas invändningar eller förslag till justeringar av arbets-
gruppens förslag. Det är endast när instansen i klartext uttalar att man
tillstyrker arbetsgruppens förslag som detta har noterats. De flesta re-
missinstanser har begränsat yttrandet till instansens verksamhetsområde.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till arbetsgruppens förslag och
har inget att erinra mot den nya myndighetens arbetsuppgifter och orga-
nisation samt förslaget till ny alkohollag. Flera av remissinstanserna
pekar dock på vikten av att ansvarsfördelningen mellan de inom området
berörda myndigheterna ytterligare tydliggörs.
Som ovan nämnts berör delar av lagstiftningen tidigare utredningsför-
slag vilket föranleder några remissinstanser att hänvisa till tidigare re-
missyttranden över LHD/LVM-utredningens betänkande Kommunernas
roll på alkoholområdet (SOU 1993:31) och alkoholpolitiska kommissio-
nens delbetänkande Serveringsbestämmelser (SOU 1993:50). Hänvis-
ningar görs även till kommande remissyttrande över alkoholpolitiska
kommissionens huvudbetänkande Svensk alkoholpolitik (SOU 1994:24).
Det område som föranleder flest kommentarer berör just de tidigare
remissbehandlade frågorna angående ansvaret för tillstånd, tillsyn och
återkallelse av serveringstillstånden. Här är det framförallt när det gäller
återkallelse remissinstanserna anmäler avvikande åsikter. Nio remissin-
stanserna avstyrker förslaget att länsrätten ska besluta om återkallelse av
serveringstillstånden. Flera remissinstanser anmärker även att en kom-
munaliseringen av serveringstillstånden den 1 januari 1995 ger kommu-
nerna för kort tid på sig för förberedelser. Man föreslår istället att kom-
munaliseringen av serveringstillstånden skjuts upp ett halvt till ett år.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
126
Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Kammarrätten
i Göteborg, Länsstyrelsen i Stockholm, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarna, Länsstyrelsen i
Hallands län, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i
Göteborgs och Bohus län, Polismyndigheten i Malmöhus län, Polismyn-
digheten i Norrköping, Skattemyndigheten i Stockholms län, Malmö
kommun, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska
Bryggareföreningen, Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare, System-
bolaget, Vin & Sprit, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa
förbundet och Stockholms kommun tillstyrker i allt väsentligt arbetsgrup-
pens förslag och har inget att erinra mot den nya myndighetens arbets-
uppgifter och organisation. Flera av remissinstanserna påpekar dock
vikten av att ansvarsfördelningen mellan de berörda myndigheterna ytter-
ligare tydliggörs.
Socialstyrelsen instämmer i den del av utredningens förslag som rör
inrättandet av en ny myndighet och anser även att ansvaret for handel
med teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat bör tillfalla den nya myn-
digheten.
Folkhälsoinstitutet anser att betänkandet i det väsentliga kan läggas till
grund for den nya myndigheten. I den kommande propositionen bör
dock oklarheter i ansvarsfördelningen mellan den nya myndigheten och
andra myndigheter undanröjas. Folkhälsoinstitutet har svårt att se några
skäl för att skapa ytterligare en samordningsfunktion förutom den led-
ningsgrupp som Folkhälsoinstitutet på regeringens uppdrag (30 juni
1994) ska bilda. Folkhälsoinstitutet anmärker med anledning av den
uppdelning av områden; vård, förebyggande och marknad, som görs i
kapitel 2 att förebyggande arbete är överordnat och i sig innefattar vård
och marknad.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har liknande
synpunkter. Folkhälsoinstitutet anser att det internationella samarbete
som den nya myndigheten ska engagera sig i bör avgränsas till området
"marknaden"samt den lagtillämpning och kontroll som är aktuell for om-
rådet.
Stadskontoret har i huvudsak inget att erinra mot arbetsgruppens för-
slag men vill reservera sig for eventuell omprövning av vissa frågor i
samband med att alkoholpolitiska kommissionens förslag remissbehand-
las. Stadskontoret anser dock att ansvarsfördelningen mellan den nya
myndigheten och andra myndigheter inte tillfredsställande har utretts i
föreliggande betänkande. Den nya myndighetens ansvarsområde är en-
ligt Stadskontorets mening främst frågor som rör hanteringen av alkohol-
haltiga drycker samt alkohollagens efterlevnad. Även det samordningsan-
svar som åligger den nya myndigheten bör främst avgränsas till verkets
primära verksamhet.
Även Konsumentverket (KO) varnar for det dubbelarbete som kan bli
följden av att marknadsföringsfrågoma enligt arbetsgruppens förslag ska
utredas först under 1995 när den nya myndigheten redan är verksam. En
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
127
ökad risk för att detta sker är enligt Konsumentverket att det är oklart
vad som menas med att "följa marknadsföringen". Konsumentverket
föreslår att det övervägs om det är mest ändamålsenligt attmarknadsfö-
ringsreglema är knutna till marknadsföringslagen och om Konsumentver-
ket/KO även i framtiden ska ha ansvaret för tillsynen. Konsumentverket
menar att detta inte behöver vara självklart då alkoholreklamreglema
bärs upp av folkhälsointresset snarare än av ett renodlat konsumentin-
tresse.
Livsmedelsverket anser att det bör klargöras att den nya myndighetens
tillsynsuppgift avser de alkoholpolitiska aspekterna av hanteringen för
alkohol. Tillsynen över de livsmedelshygieniska aspekterna och renlig-
hetsaspektema tillfaller de myndigheter som har tillsyn enligt livsme-
delslagen (Ds 1994:92 s.47) I promemorian redogörs för att det nya
verket kan komma att utforma bl.a. föreskrifter som framställning av
vin, tillverkning av starköl och märkning av starköl (s.48). Livsmedels-
verket vill i detta sammanhang betona att det är Livsmedelsverket som
har "föreskriftsrätten" inom dessa områden när det gäller regler som
syftar till att skydda konsumenterna mot ur hälsosynpunkt olämpliga
livsmedel eller att främja redlighet i handeln.
Läkemedelsverket tillstyrker att en ny myndighet med i huvudsak de
uppgifter utredningen föreslår inrättas. Läkemedelsverket föreslår att
tillverkningen av sprit flyttas till lagen om försäljning av teknisk sprit
m.m. samt att all handel med alkoholhaltiga drycker överförs till alko-
hollagen för att åstadkomma en tydligare ansvarsfördelning mellan den
nya myndigheten och Läkemedelsverket samt ett mer trovärdigt avgifts-
system. Läkemedelsverket efterlyser även en mer utförlig beskrivning av
effekterna av EG:s punktskatter (kap. 2.2.). Man påpekar även att för-
farandet med skatt på etylalkohol (SOU 1994:74) kan innebära ett för-
ändrat behov av tillsynsinsatser.
Även Svenska Bryggareföreningen påpekar att punktskatterna inte
behandlats tillfredsställande. Man anser att om Sverige går in i EU och
inte, i takt med att gränsskyddet avvecklas, anpassar punktskatterna på
alkoholdrycker till den i Danmark (och Tyskland) gällande nivån omöj-
liggörs verkets tillsynsuppgift och tillståndsuppgiften kommer att sakna
praktisk betydelse. Svenska Bryggareföreningen påpekar att den tänkta
budget på 25 milj kr/år som beskrivs i betänkandet skulle kunna innebä-
ra en prisökning på ca. 20 milj kr i konsumentledet. Man föreslår därför
att tillståndshavaren kan göra avdrag för avgiften till den nya myndig-
heten vid deklarationen av dryckesskatt alternativt att dryckesskatten
sänks med ett belopp motsvarande avgiften till verket.
Länsrätten i Stockholm är mycket kritisk mot uppläggningen av arbetet
på en översyn av den svenska alkoholpolitiken och alkohollagstiftningen.
Man tillstyrker alltjämt förslagen om att den nya myndigheten beslutar
om tillstånd för tillverkning och partihandel och återkallelse av sådana
tillstånd med överklagningsrätt till länsrätt.
Polismyndigheten i Umeå anmärker att alkoholpolitikens förverkligande
fodrar att det finns en myndighet med detta utpekade ansvar. Ansvars-
fördelningen mellan den nya myndigheten och Folkhälsoinstitutet bör på
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
128
denna punkt tydliggöras. Enligt polismyndigheten bör såväl huvudansvar
som samordning av det förebyggande arbetet läggas på den nya myndig-
heten och inte på Folkhälsoinstitutet, vilket antyds i promemorian.
Även Systembolaget anser att den nya myndighetens viktigaste uppgift
är av förebyggande karaktär. Systembolaget anmärker att den uppdelning
av aktörer och ansvarsområden som görs i promemorian (s.16-17) före-
faller konstlad. Man anför att det grundläggande för den nordiska alko-
holpolitiken är att de mest väsentliga förebyggande åtgärderna har for-
men av ingrepp i marknaden som t.ex. prisinstrumentet, monopollagstift-
ningen och andra regleringar Systembolaget anser att den nya myndig-
heten i utgångsläget har sin uppgift inom den befolkningsinriktade strate-
gin, d.v.s. inom den restriktiva alkoholpolitiken.
Systembolaget föreslår även att det skapas en särskild nämnd som kan
behandla överklaganden av Systembolagets sortimentsbeslut och att en
sådan nämnd tillsätts och admininstreras av den nya myndigheten.
Vin & Sprit konstaterar med tillfredsställelse den nya myndighetens
kraftfullt samordnande funktion. Vin & Sprit förordar en uppbyggnad av
en branschspecifik kompetens inom den nya myndigheten och ett tydligt
regelverk för bransch och myndigheter att följa. Icke branschspecifika
frågor hanteras däremot bäst av de expertmyndigheter (Konkurrensverket
och Konsumentverket) som finns etablerade.
IOGT-NTO anser att den nya myndighetens verksamhet bör ta sin
utgångspunkt i att även måttlig alkoholkonsumtion ger upphov till ska-
dor och problem. Den nya myndigheten bör vidare kraftfullt motverka
marknadsföringen av alkoholdrycker och ta initiativ till kampanjer mot
illegal alkohol. Den nya myndigheten bör även ansvara för kontrollen
och tillståndsgivningen för öl klass II. Det bör vidare finnas en speciell
utbildning att genomgå innan man kan söka om tillstånd med avläggan-
de av prov.
Ungdomens Nykterhetsförbund har liknande synpunkter.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund anmärker att även om utredningen
har en restriktiv anda ur alkoholpolitisk synpunkt återfinns få alkoholpo-
litiska instrument. T.ex. föreslås inte möjligheter att begränsa tillgänglig-
heten genom att begränsa serveringstillstånden och försäljningen av öl
klass II, vilket särskilt motiveras av ungdoms- och trafikpolitiska skäl.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund anser även att Systembolaget skall
vara ensam distributör av sprit, vin och starköl till de som har serve-
ringstillstånd.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund anser att den nya myndigheten bör
handlägga frågor om marknadsföring. Man förespråkar även kraftfullt att
den nya myndigheten skall ha en styrelse i enlighet med andra verk
inom sektorn.
Även Internationella institutet för alkoholpolitik förespråkar att den
nya myndigheten ska ha en stark styrelse som vid behov kan backa upp
den verkställande ledningen. Institutet anser också att det vore naturligt
att samordningsansvaret ifråga om alkoholpolitiken och kontakterna med
EU i dessa frågor tillfaller den nya myndigheten. Även frågor som idag
handhas av Konkurrens- och Konsumentverket borde kunna överföras till
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
129
9 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
myndigheten.
Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker forslaget att granskning av
marknadsföringen skall läggas på den nya myndigheten vars uppgift bör
koncentreras till den centrala funktionen att bevilja tillstånd och utöva
tillsyn över aktörerna på området. För mer detaljerade synpunkter på
promemorian hänvisar Grossistförbundet till det yttrande som avlämnats
av UVOS-Vinagenterna.
Umeå kommun yrkar avslag på arbetsgruppens redovisade förslag in-
klusive inrättandet av ny alkoholpolitisk tillsyns- och tillståndsmyndig-
het. I övrigt åberopas kommunens tidigare remissyttranden över SOU
1993:31 och SOU 1993:50.
Konkurrensverket vill ifrågasätta behovet av att en ny myndighet in-
rättas. De delar av promemorian som verket inte yttrar sig över är inte
automatiskt tillstyrkta.
Folkhälsoinstitutet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi-
tet, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborgs och
Bohus län Länsstyrelsen i Dalarna Länsstyrelsen i Hallands län, Malmö
kommun, SACO, Svenska Bryggareföreningen, Systembolaget och Koo-
perativa förbundet tillstyrker i huvudsak förslaget till ny alkohollag.
Polismyndigheten i Umeå hänvisar till tidigare remissyttranden över
SOU 1993:50.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget om en ny alkohollag. Styrelsen
vill dock understryka de ökade krav på polisiära insatser som den för-
ändrade alkoholpolitiska lagstiftningen i sin helhet kan innebära.
Systembolaget vill framhålla att det tillståndssystem och förslag till ny
alkohollag som framläggs i promemorian utgör ett väl sammanhållet
förslag, som representerar ett mycket gott arbete, i synnerhet i beaktande
av den korta tid som stått till buds.
Stockholms kommun anser att uppdelningen av lagstiftningen i olika
kapitel gör lagen mer överskådlig än t.ex. LHD vilket underlättar sär-
tryck för olika ändamål och framtida tillägg eller slopande av lagpara-
grafer.
Enlig Länsrätten i Stockholm behöver lagförslaget omarbetas ur syste-
matisk synpunkt. Det gäller i synnerhet 7 kap. 4-15 § som bör inledas
med en bestämmelse om att serveringstillstånd meddelas av kommunen.
Därefter bör förutsättningarna för tillstånd anges i en eller flera paragra-
fer. Länsrätten i Stockholm kommenterar i sitt remissvar mycket utför-
ligt frågor som berör länsrättens verksamhet samt i en bilaga olika en-
skildheter i förslaget till ny alkohollag.
Länsrätten i Malmöhus län påpekar att problematiken med "motpart" i
tillståndsärenden m.m., samt frågan om omprövning av myndighets be-
slut inte tas upp i alkohollagen. Länsrätten efterlyser bestämmelser och
regler rörande dessa frågor.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att den nya alkohollag-
stiftningen inte infriat länsstyrelsens förhoppningar om klara regler för
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
130
likvärdiga bedömningar. Länsstyrelsen anser att det är ett allvarligt miss-
lyckande mot bakgrund av att tillståndsgivning och tillsyn ska flyttas
från länsstyrelserna till närmare 300 kommuner.
Grossistförbundet Svensk handel anmärker att förslaget till ny alkohol-
lag utmärks av samma restriktioner och onödiga förbud som Grossistför-
bundet redan i andra yttranden avstyrkt t.ex. inskränkningar av alkohol-
servering vid teatrar.
IOGT-NTO påpekar att det lagstiftningsförslag som föreligger baserar
sig på ännu ej remissbehandlade utredningar. Därför bör alkohollagen
justeras endast på de punkter som krävs för att genomföra monopolför-
ändringen.
Med anledning av förslagen i 1 kap. alkohollagen förespråkar Riksskatte-
verket en harmonisering av de svenska reglerna på alkoholområdet till
EG:s regler då de gränsvärden (t.ex.lägsta volymprocent på öl och vin)
som används i EG för beskattning skiljer sig från de svenska. Även om
Sverige inte går med i EU har en anpassning av de svenska definitioner-
na betydelse vid kontakter med EU-ländema.
Även Generaltullstyrelsen ifrågasätter om inte definitionerna avseende
vin och öl i den nya alkohollagen bör anpassas till EG:s definitioner i
punktskattelagstiftningen.
Livsmedelsverket gör liknande anmärkningar och påminner om att
definitionerna av "spritdryck" i lagförslaget 1 kap. 3 §, 7 § och definitio-
nen av "vin" i 1 kap 4 § skiljer sig från definitionerna i EG:s förordning
1576/89/EEG och 822/87/EEG. I och med EES- avtalet har förordningen
satts i kraft genom Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:39)
med föreskrifter och allmänna råd om spritdrycker.
Läkemedelsverket gör samma påpekanden som Livsmedelsverket och
anför att EG:s regler även kan tolkas så att etanolhaltiga livsmedel, t.ex.
frukt i lag med hög alkoholhalt omfattas av lagstiftningen. Läkemedels-
verket anser även att det är viktigt att närmare klargöra vad som menas
med begreppet "tillverkning"(l kap. 7 §) då denna definition redan i dag
leder till tolkningssvårigheter. Läkemedelsverket nämner en rad exempel
där etanol kan sägas ha framställts eller utvunnits utan tillstånd t.ex
återanvändning inom färgindustri o.dyl. eller i forskningssammanhang.
Alternativt skulle tillståndsmyndigheten kunna föreskriva om att viss
tillverkning inte kräver tillstånd.
Riksdagens ombudsmän påpekar att det av definitionen av vin i 1 kap.
4 § framgår att t.ex. maskrosor inte kan vara utgångsråvara för vintill-
verkning. Man anför att detta inte synes vara avsett med hänsyn till vad
som sägs i kommentaren till 2 kap. 3 §. Riksdagens ombudsmän ifråga-
sätter vidare om de föreskrifter som ska kunna meddelas, enligt 2 kap.
3 § om bl.a. vintillverkning, kan meddelas då dessa knappast kan anses
stå i överensstämmelse med definitionen av vin i 1 kap. 4 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
131
Läkemedelsverket anser att det är olyckligt att två myndigheter ska be-
handla ärenden som rör teknisk sprit (2 kap. 5 §). Man anför att det
finns risk för olika bedömningar. Eftersom Läkemedelsverket utövar
kontroll över försäljningen av teknisk sprit (2§ LFTA) måste den nya
myndigheten dessutom lämna utförlig information om vilka som fått
medgivanden och vilka bedömningar som gjorts. Läkemedelsverket läm-
nar även förslag till ytterligare förändringar i lagen (1961:181) om för-
säljning av teknisk sprit med m.m.
Generaltullstyrelsen utfor i sina laboratorier analyser åt polismyndig-
heter i samband med misstanke om olovligt tillverkad sprit och har där-
för några synpunkter som rör den tillverkning som tillåts i hemmet (för-
fattningskommentar 2 kap. 3 §). Generaltullstyrelsen befarar att det kan
bli svårt att bedöma om den färdiga drycken har "tydlig karaktär av de
ingående råvarorna eller av smak- och aromämnen som uppkommer vid
jäsningen". Då även den s.k. sockerregeln slopas kan det bli omöjligt att
med säkerhet fastställa om en vätska utgör hemtillverkat vin eller sprit/-
mäsk. Generaltullstyrelsen föreslår att utredningsförslaget i denna del
övervägs ytterligare.
Socialstyrelsen efterlyser en bearbetning av regleringen av "varuprover"
3 kap. 6 § då det finns anledning att befara att den ökade konkurrensen
på marknaden kan innebära försök att kringgå lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att bestämmelsen i 3 kap. 6 § bör få
straffrättslig sanktion då länsstyrelsen i sitt tillsynsarbete erfarit att för-
säljning av presentartiklar t.ex. i butik, på marknader, till företag m.m.
kan innehålla spritflaskor av mindre storlek.
1OGT-NTO anser det inte vara självklart att man har rätt att importera
och exportera alkohol när man fått tillverknings- eller partihandelstill-
stånd. För att kunna upprätthålla en god kontroll av alkoholmarknaden
bör det krävas speciella tillstånd även for en sådan verksamhet.
Utländska Vin och Spritproducenters Ombud i Sverige (UVOS) anmär-
ker att for flertalet av UVOS medlemmar torde endast import- och parti-
handelsfunktionema vara intressanta efter en avmonompolisering. Om
ansöknings- och tillsynsavgifter anpassas till ett sådant mer begränsat
tillstånd anser UVOS att det vore att föredra.
Generaltullstyrelsen påpekar att det i 4 kap 2 § inte regleras vilka som
får ta hem sprit, vin och öl, lägga upp dem på tullager m.m. Generaltull-
styrelsen föreslår att en reglering sker på motsvarande sätt som i 17 §
andra stycket LHD. I remissvaret redovisas förslag på kompletteringar
till 4 kap. 2 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
132
Livsmedelsverket anser att de i alkohollagen ( 2 kap. 6 § och 4 kap.
3 §) föreslagna märkningsbestämmelsema inte bör införas då reglerna
avviker från EG:s direktiv och märkning är ett s.k. totalharmoniserat
område. Reglerna om märkning återfinns i Livsmedelsverkets kungörelse
(SLV FS 1993:19) med föreskrifter och råd om märkning och presenta-
tion av livsmedel. Ytterligare bestämmelser på området skulle kunna
uppfattas som tekniskt handelshinder, enligt Livsmedelsverket.
Länsstyrelsen i Blekningen län påpekar att bestämmelsen i 4 kap. 4 §
kan innebära att allmänheten gör inköp från bryggerierna när tillfälligt
serveringstillstånd lämnats till slutet sällskap. Länsstyrelsen föreslår ett
tillägg till 4 § som avser att förhindra sådan försäljning.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund anser att regleringen i
4 kap. 6 § även bör gälla för partihandel med öl klass II.
Riksskatteverket anser att Systembolagets partiförsäljning till restauranger
behöver regleras ytterligare. I 5 kap. 1 § alkohollagen bör skillnaden
mellan bolagets detalj- och partihandel tydliggöras. Systembolaget kan
även bli upplagshavare (lagerhållare) med rätt att köpa obeskattade varor
från EU-ländema samt importera och lagra varor skattefritt från tredje
land. Systembolaget kan således få samma rätt som Vin & Sprit att
skattefritt hålla lager. Riksskatteverket föreslår att Systembolagets parti-
försäljning sker genom ett dotterbolag.
Konkurrensverket anser att Systembolagets partihandelsverksamhet
skall begränsas så mycket som möjligt då det finns en uppenbar risk för
att konkurrensen med andra aktörer inte kommer att ske på lika villkor.
Behovet av ett särskilt tillstånd för Systembolaget bör enlig Konkurren-
sverket övervägas.
Länsstyrelsen i Dalarna och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att tillståndskravet för detaljhandel med öl ska finnas kvar.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län avstyrker förslaget (i 6 kap.3 §)
att tillståndshavaren ska anmäla till tillståndsmyndigheten vilka personer
som har utsetts till ansvariga för alkoholserveringen. Länsstyrelsen anför
att förslaget inte innebär någon förenkling.
Systembolaget föreslår med anledning av 6 kap. 5 § att den som har
tillfälliga serveringstillstånd eller tillstånd till servering till slutna säll-
skap (enligt 7 kap. 4 § 2 punkten) endast bör få köpa vin, sprit och
starköl genom detaljhandelsbolaget.
Länsrätten i Malmöhus län anser att innebörden i 6 kap. 7 § att "åt-
gärder inte får vidtas i syfte att förmå gäst till inköp av alkoholdrycker"
är svårtolkad och bör utgå. Bestämmelsen i 6 kap. 2 § bör vara tillräck-
lig-
Systembolaget anser att den av kommissionen föreslagna bestämmel-
sen om måttfullhet i resturangemas marknadsföring av alkoholdrycker
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
133
bör antas och ingå i alkohollagens avsnitt om serveringstillstånd. Det
kommer då med tydlighet framgå att en otillbörlig marknadsföring av
alkoholdrycker kan äventyra serveringstillståndet.
Länsstyrelsen i Örebro län påpekar att skrivningen i 6 kap. 8 § inte
inkluderar öl klass II vilket innebär att det blir möjligt att handla med
sig öl klass II från krogen.
Socialstyrelsen anser som alkoholpolitiska kommissionen att tillstånd-
stvång for partihandel med öl klass II bör behållas. Partihandlaren bör
dessutom vara skyldig att kontrollera att återförsäljaren uppfyller lagens
krav på "godkänd livsmedelslokal". Socialstyrelsen anser i motsats till
utredningen att nya partihandels- och tillverkningsställen endast ska få
inrättas efter medgivande av tillståndsmyndigheten så att säkerhet och
lagermöjlighet tillgodoses.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund påpekar att det inte
finns några beslut i riksdagen om att tillståndskravet for öl klass II ska
tas bort. Man anser att den nya myndigheten bör ansvara for kontrollen
och tillståndsgivningen for öl klass II.
Konkurrensverket anser att de kriterier for att få tillverknings- och
partihandelstillstånd som anges i 7 kap 1 § inte är tillräckligt väl definie-
rade. I synnerhet gäller det "personliga egenskaper".
Kammarrätten i Göteborg anser att lagrummen i 7 kap. 1 § och 7 kap.
6 § bör utformas annorlunda. Kammarrätten anför att sökandens "lämp-
lighet" är en bedömningsfråga, medan bevisbördan endast torde kunna
avse bestämda rättsfakta. Rent generellt gäller i ansökningsärenden att
sökanden får avslag om utredningen inte "visar" att kriterierna för bifall
är uppfyllda. Kammarrätten föreslår, enligt körkortslagens modell, att
tillstånd får meddelas den som "kan anses lämplig".
Länsrätten i Malmöhus län har liknande synpunkter och vill ifrågasätta
de allmänt hållna krav som ställs på sökanden när det gäller att "bevisa"
sina "personliga egenskaper", vilket kan leda till svårigheter i tillämp-
ningen. Även den "laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldig-
heter mot det allmänna", som beskrivs i 1 § och 6 §, bör preciseras.
Riksdagens ombudsmän hänvisar till tidigare remissyttranden och vid-
håller att det framstår som oegentligt att på sätt som föreslås ålägga
sökanden att "visa att han är lämplig" att bedriva servering med alko-
holdrycker. Med anledning av de avgifter som tillverkaren enligt 7 kap.
3 § skall betala påpekar
Läkemedelsverket att de företag som tillverkar sprit också måste betala
avgifter till Läkemedelsverket. Även de som importerar drycker som ska
användas för tekniskt bruk måste betala dubbla avgifter då de omfattas
av begreppet teknisk sprit i lagen om försäljning av teknisk sprit m.m.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund påpekar att frågan hu-
ruvida teatrar och konsertlokaler ska få servera alkohol i pausen eller
inte ännu inte har behandlats av riksdagen och avvisar bestämt förslaget
i 7 kap. 7 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
134
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län vill ifrågasätta om bestämmel-
sen i 7 kap. 8 § är utformad på ett sätt som går att förena med EU-kom-
missionens krav på objektiva regler. Länsrätten föreslår att uttrycket "ur
alkoholpolitisk synpunkt" ersätts med en beskrivning av de situationer
när serveringstillstånd kan vägras enlig 7 kap. 8 § alkohollagen.
Länsrätten i Malmöhus län har liknande synpunkter.
Systembolaget anser att det borde ingå en rätt för tillståndsmyndigheten
att vägra tillverknings- och partihandelstillstånd med hänvisning till alko-
holpolitiska olägenheter, motsvarande den bestämmelse som finns när
det gäller serveringstillstånd (7 kap. 8 §).
Serveringstillstånd
Alkohollagen bör enligt Socialstyrelsen överarbetas så att det på ett mer
tydligt sätt framgår att lagad mat skall tillhandahållas i samband med
servering av alkohol (7 kap. 7 §). Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska
Restauratörsförbundet, Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare (FLA)
och Nykterhetsrörelsens Landsförbund anser att länsstyrelserna bör vara
den instans som skall göra den alkoholpolitiska bedömningen av antalet
serveringstillstånd. Förslaget i 7 kap. 11 § avstyrks. FLA anser att det är
högst beklagligt att intryck inte tagits av de instanser som ställt sig av-
visande till förslaget. Länsstyrelsen i Dalarna är tveksam till förslaget i
7 kap. 12 § att ansökan om serveringstillstånd ska göras hos kommunen.
Länsstyrelsen anför att det kan finnas en risk att det alkoholpolitiska
intresset får stå tillbaka för det näringspolitiska i kommunens bedöm-
ning. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län gör liknande anmärkning-
ar. Stockholms kommun föreslår att tillsynsavgiften (7 kap. 12 §) måste
betalas for att serveringstillstånden skall gälla. Kommunen anför att man
annars kan få inleda utredning om eventuell sanktion hos länsrätten för
varje restaurang som inte betalar tillsynsavgiften.
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) avstyrker förslaget
att avgift skall utgå för tillsynen. Tillsynen bör enligt SHR finansieras av
skattemedel.
Riksdagens ombudsmän efterlyser att de sekretessfrågor, som kan upp-
komma vid avtal då kommunen överlåter uppgifter på annan kommun,
fristående expertis eller konsulter, belyses.
Överlåtelse av rörelse m.m.
Riksskatteverket efterlyser ett förtydligande av 7 kap. 16 § så att det
framgår om överlåtelse sker från näringsidkaren eller den fysiska person
som tillståndet knutits till.
Återkallelse
Domstolsverket avstyrker förslaget i 7 kap. 19 § alkohollagen att läns-
rätten beslutar om återkallelse av serveringstillstånd efter ansökan av
kommun eller länsstyrelse. Enligt Domstolsverket talar såväl rättssäker-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
135
hets- som kostnadsskäl för att besluten bör ligga kvar hos länsstyrelse.
Även Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker arbetsgruppens förslag
som rör återkallelse av serveringstillstånd. Länsstyrelsen instämmer med
alkoholpolitiska kommissionens förslag att besluten om administrativa
ingripanden även i fortsättningen bör handhas av Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Blekingen län och Länssty-
relsen i Blekinge län är av samma åsikt.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, Svenska Restauratörsförbun-
det (SRF)och Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare efterlyser ett
sammanhållet ansvar för tillstånd, tillsyn och återkallelse av tillstånd.
Länsstyrelserna anses av SRF vara mest lämpade att handha återkallelse-
ärenden och möjligen även länsrätterna. SRF tillstyrker således inte hel-
ler förslaget att ge kommunerna möjlighet att interimistiskt återkalla
tillstånd. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län föreslår att den kom-
munala nämndens beslut överklagas till länsstyrelsen. Länsrätten i Gö-
teborg och Bohuslän anser att kommunen själv bör kunna besluta om
återkallelse av serveringstillstånd och om förbud mot detaljhandel och
servering av öl. Länsrätten avstyrker alltså förslaget att länsrätten skall
pröva återkallelse av serveringstillstånd. Om förslaget ändå genomförs
bör länsstyrelsen inte ges möjlighet att istället for kommunen ansöka om
återkallelse av serveringstillstånd. Länsrätten anser inte att länsstyrelsen
överhuvudtaget ska ges talerätt i mål enligt alkohollagen då länsstyrel-
sens roll som tillsynsmyndighet bör renodlas. Även Malmö kommun och
Stockholms kommun anser att beslut om återkallelse av serveringstill-
stånd bör fattas av kommunen.
Kammarrätten i Göteborg tillstyrker förlaget att serveringstillstånd
skall återkallas av länsrätten. Däremot vill kammarrätten ifrågasätta om
"de särskilda föreskrifter" som ska kunna meddelas i stället för återkal-
lelse 7 kap. 20 § (författningskommentar) är möjliga att foga till ett
tidigare lämnat tillstånd som är ett gynnande beslut. Lagen bör enligt
kammarrätten i stället innehålla uttryckliga regler som gör det möjligt att
motverka missförhållanden med nya föreskrifter. Kammarrätten i Göte-
borg tillstyrker förslaget i 7 kap. 21 § men kan inte förstå det uttalande
som görs i anslutning till förslaget om att interimistisk återkallelse i
avvaktan på slutligt beslut är möjlig med stöd av förvaltningsprocessla-
gen. Kammarrätten anför att interimistiska beslut enlig 28 § forvaltnings-
processlagen endast kan komma i fråga i besvärsmål som är anhängiga
hos förvaltningsdomstol.
Länsrätten i Malmöhus län ifrågasätter om det inte är bättre med ett
förfarande med underställning i analogi med 7 § lagen (1990:52) om
vård av unga, när det gäller omedelbar återkallelse av serveringstillstånd.
Stockholms kommun har liknande synpunkter och föreslår att kommu-
nen får besluta direkt om omedelbar återkallelse och att beslutet sedan
kan överklagas till länsrätten.
Länsrätten i Stockholm motsätter sig, i en inledande praxis- och erfa-
renhetsskapande period, inte den förslagna ordningen med återkallelse.
Länsrätten anmärker dock att man skulle kunna tänka sig att kommu-
nerna fattar de grundläggande återkallelsebesluten med rätt att vid behov
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
136
forordna om omedelbar verkställighet. Korrektionsbehovet borde kunna
tillgodoses genom ansökan av länsstyrelsen till länsrätten.
Länsstyrelsen i Hallands län, Svenska Restauratörsförbundet och Sveri-
ges Alkoholhandläggare anser att den stipulerade tiden på fyra veckor,
när det gäller omedelbar återkallelse av serveringstillstånd 7 kap. 21 §,
är för lång. Den av instanserna föreslagna tiden varierar mellan en vecka
till 14 dagar. Länsstyrelsen i Dalarna anser att kommunerna bör åläg-
gas att ge aktuell och fortlöpande information till länsstyrelsen för att
länsstyrelsen ska kunna ta ställning till ansökan om återkallelse, förbud
eller överklagande.
Länsstyrelsen i Dalarna, Länsstyrelsen i Hallands län och Stockholms
kommun understryker vikten av att länsstyrelsens tillsynsansvar klargörs.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser att de olika formulering-
arna i den allmänna kommentaren (s.48) och i 8 kap. 1 §, när det gäller
beskrivningarna av den nya myndighetens och länsstyrelsernas arbets-
uppgifter, avspeglar osäkerhet om rollfördelningen mellan myndigheter-
na.
Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län påpekar att det bör fram-
gå av lagtexten eller författningskommentaren att den rutinmässiga kon-
trollen på fältet utövas av kommunen. Polismyndigheten bör endast ut-
föra kontroll på förekommen anledning.
Föreningen Sveriges Alkoholhandläggare påpekar att statens kostnader
för tillsyn kommer att öka avsevärt då den nuvarande finansieringen via
avgifter faller bort vid en kommunalisering.
Domstolsverket och Riksdagens ombudsmän avstyrker att länsstyrelsen
ges rätt att överklaga kommunens beslut om beviljande av serveringstill-
stånd 9 kap. 2 § alkohollagen. Domstolsverket hänvisar till de skäl mot
detta som anförts i LHD/LVM-utredningen samt att den enskilde riskerar
att hamna i en process mellan två myndigheter. Vidare påpekar Dom-
stolsverket att förslagen om utvidgad domstolsprövning innebär att dom-
stolarnas resurser behöver förstärkas, i synnerhet om länsrätterna ska
besluta om återkallelse av serveringstillstånd.
Länsrätten i Stockholm har synpunkter på frågan om partsställning
och överklagningsrätt. Länsrätten anför bl.a. att 9 kap. 2 § förefaller ge
överklagningsrätt över såväl beslut enligt 8 kap. som vägrat "medgivan-
de" enligt 2 kap. 5 §. Man anser att länsrätten inom processramen borde
kunna besluta om delvis bifall, t.ex. genom att besluta om föreskrifter
eller villkor. Länsrätten i Stockholm anser även att prövningstillstånd
borde krävas vid överklagande av varning och i mål som fullföljs efter
överklagande till länsrätt.
Även Länsrätten i Göteborg och Bohus län anser att det bör krävas
prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Enligt länsrätten
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
137
har arbetsgruppen inte anfört några egentliga skäl för att prövningstill-
stånd inte ska krävas.
IOGT-NTO och Ungdomsrörelsens Nykterhetsförbund anser att det av
den nya alkohollagen klart bör framgå att kommunmedborgare och ideel-
la organisationer ska ha rätt att överklaga beslut angående serveringstill-
stånd.
IOGT-NTO och Ungdomens Nykterhetsförbund föreslår att uppenbarhets-
rekvisitet stryks i 10 kap. 2 §. Vidare föreslås att om man säljer alkohol
till de som ännu inte uppnått lagstadgad ålder ska brottet betraktas som
grovt (10 kap. 3 §).
Riksdagens ombudsmän anser att det, av integritetsskyddsskäl, bör fram-
går av bestämmelserna i 12 kap. för vilka ändamål registret får föras och
vilka tillståndshavare som får registreras där.
Riksskatteverket (RSV) anför att samarbetet med den nya myndigheten
fodrar vissa ändringar i 1 § utsökningsregisterlagen (1986:617). Den nya
myndigheten bör få tillgång till kronofogdemyndigheternas utsöknings-
register för att kunna bedöma sökandens lämplighet. Riksskatteverket
förordar ett centralt utlämnande av uppgifter från RSV som har riksåt-
komst till registret.
Datainspektionen påpekar att den reglering som finns i 12 kap. 6 § an-
gående från vilka register som uppgift får hämtas inte innebär någon
upggiftsskyldighet för registerinnehavama. Den innebär inte heller att
sambearbetning får ske. Om utlämnande på ADB-medium är avsett
krävs ändringar i berörda registerförfattningar och ev. föreskrifter om
uppgiftsskyldighet. Får sedan uppgifterna enligt 12 kap. registreras får de
också tillföras tillsynsregistret. Datainspektionen anser även att det i
författningsarbetet finns anledning att överväga vilka samkömingar mel-
lan tillsynsregistret och andra register som ska vara tillåtna.
Riksskatteverket efterlyser även en koppling i alkohollagen till 2 §
lagen (1993:89) om indrivning av statliga fordringar m.m. Alkohollagen
12 kap. 7 § bör kompletteras så att även kronofogdemyndigheterna får
uppgifter från tillståndsregistret.
Livsmedelsverket kommenterar samma paragraf i alkohollagen (12 kap.
7 §) och anför att det vore av stort värde för Livsmedelsverkets tillsyns-
arbete om verket kunde få uppgift om tillstånd som beviljas för tillverk-
ning och partihandel. Livsmedelsverket föreslår därför att man inklude-
ras bland de myndigheter som har rätt att få uppgifter på ADB-medium.
Generaltullstyrelsen anför att det mot bakgrund av de i rapporten ut-
tryckta önskan om samverkan är förvånande att tullverket inte nämns
vare sig i 8 kap. 2 §, med bestämmelser om uppgiftslämnande, eller i
12 kap. 6 §. Man påpekar dock att förslagen innebär undantag från sek-
retesslagens bestämmelser och bör tolkas restriktivt. I 12 kap. General-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
138
tullstyrelsen påpekar även att det i 4 § finns dessutom en olämplig be-
gränsning av uppgifter som får registreras i tillståndsregistret vilken rör
"uppgift om brott...som är föremål för polisutredning". Här bör ett tillägg
göras så att även brott som utreds av tullmyndigheten ingår.
Socialstyrelsen menar att det finns anledning att vänta med kommunali-
seringen av serveringstillstånden. Kommunerna får, vid ett ikraftträdande
av lagen 1 januari -95 och den nya Alkohollagen på senhösten 1994, en
mycket kort tid på sig för förberedelser. Styrelsen föreslår därför att
kommunaliseringen flyttas fram till 1 januari 1996, vilket även skulle
möjliggöra informations- och utbildningsinsatser från den nya myndig-
heten och Kommunförbundet.
Stadskontoret, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Örebro
län, Länsstyrelsen i Dalarna och Länsstyrelsen i Göteborg och Bohuslän
gör liknande påpekanden.
Svenska Kommunförbundet kan omöjligt acceptera att den nya alkohol-
lagen redan träder i kraft den 1 januari 1995. Kommunförbundet anser
att kommunaliseringen av tillståndsprövningen bör skjutas upp till den
1 juli 1995, bl.a. av rättsäkerhetsskäl måste kommunerna få längre tid på
sig att genomföra den nya ordningen. Även Stockholms kommun under-
stryker att kommunaliseringen av serveringstillstånden bör skjutas upp
till 1995-07-01.
Socialstyrelsen efterlyser att övergångsbestämmelserna i LHD harmoni-
seras med utredningsförslaget så att det framgår vilka LHD-regler som
ska gälla. En effekt av nuvarande skrivning i punkt 2 övergångsbestäm-
melserna skulle innebära att en stor del av marknaden skulle vara hän-
visade till att fortsätta att handla från Systembolaget (49 § LHD).
Stadskontoret har liknande synpunkter.
Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare begär att serveringstillstånd
som har meddelats med stöd av LHD från och med 1995 skall anses var
utfärdat enligt den nya lagen.
Sveriges Alkoholhandläggare (FLA) kan inte inse varför nuvarande
tillstånd som gäller tills vidare skall begränsas till att gälla längst t.o.m.
1996. Om skälet är att få ompröva samtliga tillstånd så rekommenderar
FLA i stället en fortsatt aktiv samordnad tillsyn som t.ex. "operation
krogsansering".
Socialstyrelsen och Stadskontoret understryker att Vin & Sprits över-
gångsrätt att driva partihandel (innan tillstånd meddelats) inte får över-
skrida bolagets nuvarande partihandel. Vin & Sprit kan annars under
övergångsperioden skaffa sig konkurrensfördelar genom att utöka sin
försäljning till restaurangerna.
Länsrätten i Stockholm anser att lagens innehåll inte motiverar rubriken
utan att "tillverkning och handel med alkoholdrycker" är mer adekvat.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
139
Vidare efterlyser man en samlad bild av behovet av delegation och
framhåller att det i frågor som ligger inom det primära lagområdet krävs
uttrycklig delegation och subdelegationsrätt från riksdagen.
Riksskatteverket påpekar att den skattemässiga registreringen och den
alkoholpolitiska tillståndsgivningen handläggs under olika förutsättningar
vilket försvårar ett samarbete.
Skatteförvaltningen kan t.ex. endast ta hänsyn till objektiva kriterier
och inte de subjektiva förutsättningar ( personlig lämplighet) som före-
slås i alkohollagen.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund föreslår att Vin & Sprit AB ska ha
staten som majoritetsägare, vilket bör regleras i förslaget till ny alkohol-
lag.
Datainspektionen anmärker att de uppgifter som hanteras hos den nya
myndigheten är av en sådan natur att sekretess måste gälla i ärendena.
En sekretessbestämmelse finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100)
som skyddar ekonomiska förhållanden. Datainspektionen anser att ett
skydd för personliga förhållanden även bör övervägas.
Socialstyrelsen förespråkar att ansvaret for tillämpningen av lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohol-
drycker bör flyttas från Konsumentverket till den nya myndigheten, så
att en förbättrad effektivitet och samordning blir möjlig. Socialstyrelsen
anser i motsats till utredningen att det i Alkohollagen bör finnas en ut-
trycklig förbudsbestämmelse mot innehav av destillationsapparater och
aktivt kol. Styrelsen hänvisar bl.a. till förslaget i alkoholpolitiska kom-
missionens betänkande 18 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 1
140
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i den-
na lag, även i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsfö-
ring av alkoholdrycker.
2 § Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl.
3 § Med spritdryck förstås sprit som är avsedd att förtäras som dryck.
4 § Med vin förstås dryck som är framställd genom jäsning av saft från
druvor, bär, frukt eller rabarber och som innehåller mer än 2,25 volym-
procent men högst 22 volymprocent alkohol.
5 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med
torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som
innehåller mer än 3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alko-
holhalt överstiger 2,25 men inte 3,5 volymprocent.
6 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
7 § Med sprit förstås en vara, som innehåller alkohol i en koncentration
av mer än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje
förfarande, varigenom alkohol i sådan koncentration framställes eller
utvinnes. Vin, starköl eller öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör
framställning av sådan dryck tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta
att jäsa så att alkoholhalten överstiger 2,25 volymprocent.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt
denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Försäljning till konsument benämnes detaljhandel eller, om den sker
för förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämnes partihan-
del.
141
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte tillver-
kas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte gäl-
ler tillverkning i hemmet for eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Alkohol-
verket.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad
dryck for försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast
for export och, efter medgivande av Alkoholverket, for användning i
egen rörelse samt för försäljning enligt lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
6 § Kärl eller behållare som innehåller starköl eller öl skall vara försed-
da med uppgift om dryckestillverkarens namn och om varuslag (starköl
eller öl). Närmare bestämmelser om märkning av starköl och öl med-
delas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Alkoholverket.
1 § Alkoholdrycker får inte säljas om det inte föreligger rätt till det
enligt denna lag.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Om försäljning av spritdrycker, vin och starköl for tekniskt, indu-
striellt, medicinskt, vetenskapligt eller likartat ändamål gäller lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.
3 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras
till passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag görs inte inskränkningar i den
rätt till försäljning som följer av gällande bestämmelser om tullager som
har inrättats for förvaring av proviant m.m. samt till försäljning av obe-
skattade varor i exportbutik.
4 § Om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som medförs
som proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik gäller särskil-
da bestämmelser.
5 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett
sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall tillse
att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
6 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alko-
holdrycker får i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form
av varuprov.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
142
Vid försäljning av annan vara än alkoholdryck får sådan dryck inte
lämnas som gåva.
7 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lätt-
drycker finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
8 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § for-
äldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
9 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte säl-
jas eller utlämnas till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande gäller
vid detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga om den
som inte har fyllt 18 år.
Alkoholdrycker får inte säljas eller utlämnas till den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Utlämning av alkoholdrycker skall vägras om det finns särskild anled-
ning att antaga att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som utlämnar alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren
har uppnått den ålder som anges i första stycket.
10 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt
anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 9 § inte har rätt att få sådan
vara utlämnad till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning
tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte som gåva eller lån överlämnas
till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte som gåva eller lån överläm-
nas till den som inte har fyllt 18 år. Vad nu sagts gäller inte när någon
bjuder av en alkoholdryck för förtäring på stället.
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om syn-
nerliga skäl föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alko-
holdrycker.
Kommunen får for visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas av den
som har meddelats partihandelstillstånd. Den som har tillverkningstill-
stånd for spritdrycker, vin eller starköl skall anses ha partihandelstill-
stånd för motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får införas till landet av den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd for sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
införas
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 6 § lagen (1987:1069) om
tullfrihet m.m.,
2. av handelsagent om varan utgör prov i och för dennes rörelse,
enligt bestämmelser som meddelas av regeringen,
3. av resande eller av person, som utfor arbete på transportmedel, för
eget bruk eller som gåva till närstående for dennes eller dennes familjs
personliga bruk enligt bestämmelser som meddelas av regeringen,
143
4. i form av enstaka gåvoförsändelse tiil enskild person för dennes
eller dennes familjs personliga bruk enligt bestämmelser som meddelas
av regeringen,
5. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmel-
ser,
6. av enskild person, som flyttar in till landet eller återvänder hit efter
längre tids vistelse utomlands, om dryckerna är avsedda för eget eller
familjens personliga bruk, enligt bestämmelser som meddelas av rege-
ringen,
7. av enskild person som har mottagit dryckerna i arv eller genom
testamente, om dryckerna är avsedda för eget eller familjens personliga
bruk, enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får införas i den utsträckning som krävs för serve-
ring av passagerare under tågets färd inom landet.
3 § Starköl och öl som införs till landet skall vara försett med uppgift
om tillverkarens namn samt om varuslag på sätt som anges i 2 kap. 6 §.
För oförtullat starköl eller öl som inte är försett med uppgift enligt
första stycket gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och för-
störing av införselreglerade varor, m.m.
Generaltullstyrelsen får för visst fall medgiva undantag från bestäm-
melserna i denna paragraf.
4 § Den som enligt 1 § är berättigad att bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för motsvarande varor och till den som har med-
delats serveringstillstånd för sådana varor. Varorna får också exporteras.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omforpacka
eller buteljera varorna.
5 § Överförs tillverknings-, partihandels- eller serveringstillstånd enligt
7 kap. 16 § på någon annan, får överlåtaren sälja sitt lager av spritdryck-
er, vin eller starköl till sin efterträdare.
För konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna
lag spritdrycker, vin eller starköl säljas till den som har tillverknings-
eller partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandelsbola-
get. Motsvarande gäller även då en tillståndspliktig verksamhet måste
avvecklas till följd av att tillståndet återkallats eller andra tvingande skäl.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller i tillämpliga delar
även i fråga om öl.
6 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig
att förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild per-
son som själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig
person som har tillsyn över försäljningen (föreståndare).
7 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin
eller starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under betryg-
gande former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för dis-
tributionen.
Tillståndshavare som nämns i första stycket och som låter importera
sådan vara har från och med att varan kommit in i landet motsvarande
ansvar för distributionen av denna.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
144
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Alkohol-
verket.
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera elier tillverka dryck-
er som anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, med partihandelstillstånd, bedriva försäljning
till den som har serveringstillstånd.
Föreskrifter om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall intas i avtal som upprättas mellan
staten och bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning
enligt riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller
genom försändning på rekvisition.
Försändnng på rekvisition skall på begäran ske till köpare i ort där för-
säljningsställe saknas.
För försändningen får detaljhandelsbolaget inrätta särskilt utlämnings-
ställe. Saknas också utlämningsställe, skall varan sändas med post eller
allmänt kommunikationsmedel till lämplig hållplats eller station.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte ut-
lämnas till köpare förrän den har betalats.
5 § Spritdryck, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas om inte detaljhandelbolaget finner att hinder härför föreligger.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i
denna lag, tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är
godkänd som livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen (1971:511) samt
att försäljning av matvaror bedrivs i lokalen. Detaljhandel med öl får
även bedrivas av detaljhandelsbolaget samt tillverkare av öl eller lätt-
drycker.
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om serve-
ringstillstånd har meddelats enligt bestämmelserna i 7 kap.
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd
145
10 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
som livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen (1971:511) samt att serve-
ring av mat samtidigt bedrivs i lokalen. Motsvarande gäller för den som
enligt 23 § nämnda lag har meddelats särskilt tillstånd att yrkesmässigt
hantera livsmedel.
Den som har meddelats serveringstillstånd får härutöver servera öl i
enlighet med tillståndet.
2 § Servering som äger rum med tillstånd enligt denna lag skall ske med
återhållsamhet och får inte föranleda olägenheter i fråga om ordning och
nykterhet.
3 § På ställe med serveringstillstånd enligt denna lag, skall tillståndsha-
varen eller av honom utsedd serveringsansvarig personal utöva tillsyn
över serveringen och vara närvarande under hela serveringstiden.
Serveringsansvarig personal skall med hänsyn till sina egenskaper och
övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla vilka personer
som har utsetts till ansvariga för alkoholserveringena
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas per-
sonal som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serve-
ringstillstånd får dock i utbildningssyfte även anlita restaurangskolans
elever.
4 § Servering av öl får påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av
andra alkoholdrycker tidigast klockan 12.00. Servering av alkoholdrycker
skall avslutas senast klockan 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock
förordna om andra tider för serveringens bedrivande.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringsti-
dens utgång (stängningstid).
Första stycket gäller inte för trafikservering och hotellrum med mini-
bar.
5 § Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker,
allt vin och allt starköl som behövs för rörelsen av någon som har parti-
handelstillstånd för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköps-
priset för varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försälj-
ning av drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå gäst till
inköp av alkoholdrycker.
8 § Från serveringsställe får inte någon medföra eller tillåtas medföra
spritdrycker, vin eller starköl. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På ställe med serveringstillstånd får inte någon dricka eller tillåtas
dricka andra alkoholdrycker än vad som har serverats i enlighet med
tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ser-
veringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i lokal, som yrkes-
mässigt upplåts för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid
vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom dennes
försorg och där servering av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i lokal som avses i denna para-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
146
graf får inte heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymme
annat än om det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på
stället.
Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd får endast meddelas
den som visar sig lämplig att utöva verksamheten med hänsyn till eko-
nomiska förhållanden,lagermöjligheter, personliga egenskaper och om-
ständigheter i övrigt.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar
sig lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna.
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa tillstån-
dets giltighet till viss tid, samt meddela de föreskrifter som behövs.
Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller begränsas till en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd kan
gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas till en eller två av
dessa drycker.
2 § Tillverkningstillstånd och partihandelstillstånd meddelas av Alkohol-
verket. Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen eller,
efter regeringens bestämmande, Alkoholverket meddelar närmare före-
skrifter om vilken utredning som skall bifogas ansökan.
3 § Den som hos Alkoholverket ansöker om tillstånd enligt denna lag
skall betala ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även beta-
la en årlig tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
Alkoholverket meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter som
inte gäller avgifternas storlek.
Serveringstillstånd
4 § Serveringstillstånd kan avse servering
1. till allmänheten året runt, årligen under viss tidsperiod, vid ett en-
staka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod,
2. till förening, företag eller annat slutet sällskap året runt, årligen
under en viss tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka
tidsperiod.
Serveringstillstånd kan avse servering på luftfartyg, fartyg eller järn-
vägståg i inrikes trafik (trafikservering).
TilLtåndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa serve-
ringstillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de föreskrifter som
behövs.
5 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller be-
gränsas till en eller två av dessa drycker.
6 § Den som söker serveringstillstånd skall visa att han är lämplig att
bedriva servering av alkoholdrycker och att serveringsstället uppfyller
kraven i 7 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
147
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar
sig lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna.
7 § Tillstånd för servering till allmänheten får endast meddelas om ser-
veringsstället har ett kök för allsidig matlagning och kan tillhandahålla
lagad mat.
Serveringsstället skall ha ett tillfredställande antal sittplatser för gäster.
Tillstånd för tillfällig servering eller till slutet sällskap får meddelas om
serveringsstället tillhandahåller lagad mat.
Utan hinder av första eller andra stycket får serveringstillstånd med-
delas för vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Alkoholser-
veringen får dock endast ske i pauser under pågående föreställning.
Servering av alkoholdrycker från minibarer på hotellrum får ske på
hotell med serveringstillstånd. Regeringen, eller efter regeringens be-
stämmande, Alkoholverket får meddela närmare bestämmelser om serve-
ringens bedrivande.
8 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk
synpunkt får serveringstillstånd vägras även om sökanden uppfyller kra-
ven i 6 och 7 §§.
9 § Serveringstillstånd hänför sig till viss lokal eller annat avgränsat
utrymme.
10 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serveringslokalema kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten.
Drinkbar skall vara en mindre väsentlig del av restaurangen, inrättad i
nära anslutning till matsal.
11 § Tillstånd till annan servering av spritdrycker, vin och starköl än
trafikservering meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget.
Tillstånd till trafikservering meddelas av den kommun, där det företag
som vill bedriva serveringen har sitt säte. Har företaget inte säte inom
landet, meddelas tillstånd av Stockholms kommun.
12 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas
av kommunfullmäktige.
Av dem som av kommunen erhållit tillstånd enligt denna lag får kom-
munen även ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap.
13 § En ansökan om serveringstillstånd enligt 4 § första stycket, som
inte avser ett enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod får inte bifallas
utan att polismyndighetens yttrande inhämtas.
Om en ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid
militärt område får den dessutom inte bifallas utan att yttrande inhämtats
från vederbörande militära chef.
Bestämmelsen i första stycket gäller även i fråga om överföring av ser-
veringstillstånd enligt 16 §.
14 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
148
15 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter
som enligt denna lag åvilar kommun, skall helt eller delvis ombesörjas
av den andra kommunen. Kommunen får dock inte med stöd av denna
bestämmelse överlåta befogenhet att avgöra ärenden enligt 7 kap. 11-17,
19, 21 och 22 §§ samt 3 kap. 11 §.
Överlåtelse av rörelse m.m.
16 § Överlåter tillståndshavare rörelsen, kan tillståndsmyndigheten över-
föra tillståndet på förvärvaren.
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förvalta-
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen
och vill dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan göras
till tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha inkommit senast två må-
nader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte
kommit in inom föreskriven tid, upphör tillståndet att gälla den dag
anmälningstiden utgick.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gäl-
la. Vill konkursboet eller konkursförvaltaren fortsätta rörelsen skall an-
sökan därom göras till tillståndsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten
skall behandla en sådan ansökan med förtur.
Återkallelse m.m.
18§ Alkoholverket skall återkalla tillverknings- och partihandelstillstånd
om
1. rätten enligt tillståndet inte längre utnyttjas,
2. de för sådant tillstånd gällande bestämmelserna i denna lag, eller i
föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, inte följs, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd inte läng-
re föreligger.
19 § Länsrätten skall på ansökan av kommunen återkalla serveringstill-
stånd om
1. det inte endast tillfälligt uppkommer sådan olägenhet som avses i
6 kap. 2 s.
2. de för serveringstillstånd gällande bestämmelserna i denna lag, eller
i föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, inte följs, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt
6 och 7 §§ inte längre föreligger.
Om inte kommunen ansökt om återkallelse av serveringstillstånd får
länsstyrelsen göra ansökan enligt första stycket.
20 § I stället för återkallelse enligt 18 eller 19 § kan tillståndshavaren,
om särskilda skäl föreligger, meddelas varning.
21 § Kommunen får besluta att omedelbart återkalla ett serveringstill-
stånd, om
1. det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas vid slutlig pröv-
ning, och
2. rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för fortsatta
olägenheter i samband med serveringen.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
149
Beslut om omedelbar återkallelse upphör att gälla om inte ansökan om
återkallelse kommit in till länsrätten inom fyra veckor efter det att beslu-
tet fattades.
22 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i
fråga om ordning och nykterhet, eller följs inte bestämmelserna i denna
lag, får länsrätten på ansökan av kommunen förbjuda den som bedriver
försäljningen att fortsätta verksamheten eller, om mildrande omständig-
heter föreligger, meddela honom varning.
Ansökan görs av den kommun där försäljningsstället är beläget. Saknas
fast försäljningsställe äger 11 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Om inte kommunen ansökt om förbud att fortsätta verksamhet får läns-
styrelsen göra ansökan enligt första stycket.
1 § Alkoholverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och kan utfärda allmänna råd till vägledning for tillämpningen
av lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i la-
gen om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen
och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar ock-
så tillsyn över servering av och detaljhandel med öl.
2 § På begäran av annan tillsynsmyndighet skall kommunen lämna de
uppgifter som myndigheten behöver for tillsyn enligt denna lag.
Polismyndigheten skall underrätta annan tillsynsmyndighet om förhål-
landen som är av betydelse for dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyn-
dighet samt länsstyrelsen om den som har tillstånd enligt denna lag bris-
ter i sina åligganden att erlägga skatter eller socialavgifter.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyndig-
heter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller
avgifter lämna uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen
behöver för tillståndsprövning eller tillsyn enligt denna lag.
3 § Den som erhållit tillstånd enligt denna lag skall hos tillståndsmyn-
digheten i förväg anmäla när han tänker påbörja verksamheten. Sådan
anmälan skall även göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott
görs i den. Anmälan skall också göras i de fall verksamhetens omfatt-
ning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i verksam-
heten som är av betydelse for tillsynen.
Anmälningsskyldighet föreligger även vid betydande förändringar av
ägarförhållanden.
4 § Om tillsynsmyndighet begär det skall tillståndshavare medge tillträde
till driftsställe med tillhörande lokaler, tillhandahålla handelsböcker och
övriga handlingar som rör verksamheten, utan ersättning biträda med
handräckning vid tillsynen, lämna varuprover som behövs samt redovisa
uppgifter om verksamhetens omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig enligt denna lag skall
vara så utformad att kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver
rörelsen är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndighet förete bok-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
150
foringen i rörelsen. Han är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgif-
ter i enlighet med de föreskrifter regeringen, eller efter regeringens be-
stämmande, Alkoholverket meddelar.
6 § Tillsynsmyndighet har rätt att på anfordran fä upplysningar och
handlingar som behövs för tillsyn enligt denna lag. För fullgörande av
åliggandena enligt 1 § är tillsynsmyndighet berättigad till tillträde till
rörelsens lokaler.
Polismyndigheten skall på begäran lämna det bistånd som behövs för
tillsynen.
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges
1 beslutet.
2 § Alkoholverkets och kommunens beslut enligt denna lag får överkla-
gas hos länsrätten.
Länsstyrelsen får överklaga kommunens beslut om beviljande av ser-
veringstillstånd.
1 § Den som
1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbarli-
gen är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avseddda
för olovlig tillverkning av sprit eller spritdrycker, döms till böter eller
fängelse i högst två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs,
utan rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat
sätt än som sägs i 6 kap. 5 § , döms för olovlig försäljning av alko-
holdrycker till böter eller fängelse i högst två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst
fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
det har utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i
större omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till
böter eller fängelse i högst ett år.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt
annan i strid med 3 kap. 10 § döms för olovligt anskaffande av alko-
holdrycker till påföljd som anges i 2 §.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
151
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alko-
holdrycker i strid med 3 kap. 9 § till någon som inte har uppnått före-
skriven ålder eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat be-
rusningsmedel, eller vid partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs
i 4 kap. 6 § första stycket förvissa sig om att köparen har rätt att återför-
sälja varan, döms för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i
högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering dömes också den som försäljer öl i strid
med förbud som meddelats enligt 7 kap.
22 § eller tillåter alkoholförtäring i strid med 6 kap. 9
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4-7 §§ att anse som ringa skall inte
dömas till straff.
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 2 och 6 §§ dö-
mes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning som avses i 1-7 §§ eller vid försök
eller förberedelse till brott enligt första stycket, äger 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken motsvarande tillämpning. Den till vilken sprit, mäsk eller
alkoholdrycker har överlåtits för personligt bruk skall dock vara fri från
ansvar.
10 § Om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker finns
bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras
förverkade. Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är
fri från ansvar från brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket andra me-
ningen.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats enligt denna lag
skall även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har an-
vänts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för
tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage i vilket varorna
har förvarats, förklaras förverkade. Likaså skall förråd av renings- och
filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av
olovligen tillverkad sprit förklaras förverkat.
3 § Om ett förordnande om förverkande skulle vara obilligt, får förver-
kandet helt eller delvis efterges.
4 § I fråga om sprit, alkoholdryck eller mäsk som kan antas bli förver-
kad enligt denna lag gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m. i tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp
på tullager skall anses som förverkad om den inte har tagits ut från upp-
laget inom 30 dagar från uppläggningen. Vad som nu har sagts gäller
även i fråga om sådan dryck som för tillfällig förvaring har omhänderta-
gits av tullmyndighet utan att läggas upp på tullupplag,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
152
5 § Chefen för utrikesdepartementet får med undantag från 6 kap. 5 och
9 §§ på begäran av främmande stat och internationell organisation som
avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
1 § Alkoholverket skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett till-
ståndsregister.
2 § Tillståndsregistret får användas för
1. handläggning av ärenden om tillstånd
2. tillsyn över tillståndshavare samt
3. tillsyn, uppföljning, utvärdering och framställning av statistik be-
träffande ärenden enligt lagen.
3 § Tillståndsregistret får innehålla uppgifter om
1. den som har tillstånd enligt lagen,
2. den som har haft tillstånd enligt lagen,
3. den som ansöker om tillstånd enligt lagen och
4. den som har ansökt om tillstånd enligt lagen. Regeringen får med-
dela föreskrifter om registrering av uppgifter även i fråga om olika före-
trädare för en verksamhet.
4 § I registret får beträffande den som avses i 3 § registreras
1. uppgift om namn, person- eller registreringsnummer, adress och
telefonnummer,
2. uppgift om brott för vilket den registrerade dömts eller brott för
vilket åtal väckts eller som är föremål för polisutredning,
3. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatte-
skyldighet och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
4. uppgift om restförda skatter och avgifter,
5. uppgift om den verksamhet som tillstånd avser eller söks för och
om särskilda föreskrifter som kan ha meddelats för denna,
6. uppgift om brott mot föreskrifter, företagna inspektioner och andra
omständigheter av betydelse för tillsyn av verksamheten och
7. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift
som har betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag.
5 § I tillståndsregistret får anges myndighetens beslut i ärenden enligt
lagen, liksom domstols beslut, och de bestämmelser som har tilämpats.
Registret får också innehålla uppgifter om tidpunkt för registrerade för-
hållanden samt tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifterna
behövs för att tillgodose ändamålet med registret.
6 § Uppgifter till tillståndsregistret får hämtas från
1. polisregister,
2. register hos kronofogdemyndighet,
3. register hos kommun som rör serveringstillstånd och
4. olika skatteregister.
Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas även
från andra register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
7 § Utlämnande av uppgifter i tillståndsregistret på medium för auto-
matisk databehandling får ske för de ändamål och i den utsträckning
som anges nedan till följande mottagare
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
153
Mottagare
Polismyndighet
Skattemyndighet
Uppgifter
Uppgift om
misstanke om
brott enligt
Uppgift om
verksamhet som
Omfattas av
denna lag
Ändamål
Utredning och
lagforing
Beskattning
Prop. 1994/95:89
Bilaga 2
8 § Uppgifter ur registret får lämnas ut till kommun och länsstyrelse i
den mån uppgifterna är av betydelse for tillståndsprövning eller tillsyn.
9 § Gallring av registerinformation som inte behövs för handläggning av
ett ärende enligt denna lag skall göras under femte kalenderåret efter det
att uppgiften registreras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om undantag från gallring for att bevara ett urval av
material för forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till
en arkivmyndighet.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt
ges information om registret. Informationen skall innehålla en beskriv-
ning av de uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och rättelse till stånd
enligt datalagen (1973:289),
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium
för automatisk databehandling och bevarande av uppgifter som gäller för
registret.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker skall upphöra att gälla
2. Serveringstillstånd som har meddelats före ikraftträdandet fortsätter
att gälla under 1995 och 1996 om inte illstånd enligt den nya lagen med-
delats dessförinnan. I fråga om sådant äldre tillstånd gäller fortfarande
bestämmelserna i lagen (1977:293; om handel med drycker.
3. Andra tillståd som har meddelats före ikraftträdandet, liksom parti-
handelsbolagets och detaljhandelsbolagets rätt enligt äldre bestämmelser,
skall gälla som tillstånd enligtden nya lagen till dess nytt tillstånd er-
hållits, dock längst t.o.m. den 31 december 1995.
154
Sammanställning av remissyttranden över
alkoholpolitiska kommissionens delbetänkande
Serveringsbestämmelser - Förslag till ändringar i
lagen (1977:293) om handel mea drycker (LHD)
SOU 1993:50
Delbetänkande remissbehandlades under perioden Juni-Oktober 1993.
Följande instanser har beretts möjlighet att lämna synpunkter på rappor-
ten:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Överbefälhava-
ren, Domstolsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Skolverket,
Livsmedelsverket, Konsumentverket, Konkurrensverket, Riksdagens
ombudsmän (JO), Kommerskollegium, Näringsfrihetsombudsmannen,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Stockholm, Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län, Länsrätten i Örebro
län, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länssty-
relsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i
Jämtlands län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Malmöhus
län, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg,
Polismyndigheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, änsstyrelsen
i Östergötlands län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Göteborgs kommun, Stockholms kommun, Haninge kommun, Uppsala
kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Malmö kommun,
Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Kalix kommun, Halmstads
kommun, Östersunds kommun, Norrköpings kommun, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Hotell- och Restaurangan-
ställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet, Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund (SHR), Svenska Bryggareföreningen, Föreningen
Sveriges socialchefer (FSS), Föreningen Länsstyrelsens Alkoholhand-
läggare, Alkoholproblematikernas riksorganisation (ALRO), Centralför-
bundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Scandinavien
Airlines System, Statens Järnvägar, Systembolaget AB, Trafikresturanger
AB, Nykterhetsrörelsens landsförbund, IOGT-NTO, De Kristna Sam-
fundens Nykterhetsrörelse, Sveriges Blåbandsförbund.
Därutöver har spontana yttrande inkommit från: MHF-Ungdom, Stats-
tjänstemannaförbundet, Kristna Socialdemokraterna, Länsstyrelsernas
Socialtjänstförening (LSF), Umeå kommun, Grossistförbundet Svensk
Handel, Helsingborgs stad, Lärarnas missionsförening, Riksförbundet
Kristen fostrans lokalavdelning i Stockholm, Vita Bandet Stockholmsdis-
triktet, Kristdemokratiska samhällspartiets kvinnoförbunds lokalförening
i Stockholms stad och län samt Teatrarnas Riksförbund.
Åtta stycken remissinstanser svarar att de inte har några synpunkter
eller avstår från att lämna synpunkter på Alkoholpolitiska kommissio-
nens forslag: Överbefälhavaren, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
155
Skolverket, Kommerskollegium, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Uppsala kommun och Statens Järnvägar. Ytterligare två in-
stanser har avstått från att yttra sig men gör ändå några anmärkningar,
det är Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) och
Svenska Bryggarföreningen.
Sex instanser har inte svarat: Haninge kommun, Halmstads kommun,
Handelstjänstemannaförbundet, Alkoholproblematikernas riksorganisa-
tion (ALRO) Skandinavien Airlines System.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Alkoholpolitiska kommissionen tillsattes 1991 med uppdrag att utvärdera
den hittillsvarande alkoholpolitiken och lägga fram ett forslag till en
strategi for framtiden. 1 uppdraget ingick även att se över de regler som
nu finns for tillståndsgivning till restauranger, liksom bestämmelserna
om hur serveringen skall bedrivas. Lagstiftningen tillämpning skulle
även analyseras. Kommissionens utredning av serveringspolitiken lades
fram i det här aktuella delbetänkandet, Serveringsbestämmelser - För-
slag till ändringar i lagen om handel med drycker (SOU 1993:50).
Den kommande sammanställningen har huvudsakligen koncentrerats på
remissinstansernas invändningar eller förslag till justeringar av kommis-
sionens forslag. Det är endast när instansen i klartext uttalar att man
tillstyrker kommissionens forslag som detta har noterats. Ett stort antal
instanser har endast kommenterat några få förslag och säger sig i övrigt
inte ha några invändningar eller kommentarer. Det är alltså fler instanser
som tillstyrker kommissionens förslag än vad som här redovisas.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag.
Många instanser anser i synnerhet att det är positivt att det görs en över-
syn av LHD och att onödiga detaljregleringar avskaffas samtidigt som
det sker en skärpning av lagen på vissa områden. De anmärkningar som
görs är mer inriktade på form än sakinnehåll.
Nykterhetsrörelsen har flera invändningar till kommissionens förslag
utom i de delar som innebär en skärpning av nuvarande regler. IOGT-
NTO anser sig även ha svårt att bedöma förslagen då det av delbetän-
kandet inte framgår hur kommissionen tänkt sig att den alkoholpolitiska
strategin i stort bör utformas. Nykterhetsrörelsens största invändning är
annars att man tolkar det som att alkoholens tillgänglighet, och därmed
även den totala alkoholkonsumtionen, kommer att öka med kommissio-
nens förslag. Generellt så gör dock inte länsstyrelserna och kommunerna
denna tolkning av kommissionens förslag.
Flera instanser gör inte några kommentarer angående de eventuella
alkoholpolitiska konsekvenserna av kommissionens förslag utan begrän-
sar sina synpunkter till de förslag som rör instansens verksamhetsområ-
de. De områden som särskilt föranlett kommentarer och även invänd-
ningar från flera instanser är Matens andel av försäljningen, Till-
ståndsprövning, Besvärsrätt, Tillsyn och Sanktionssystem. I anslutning
till dessa avsnitt i görs i denna sammanställning korta sammanfattningar
156
av de synpunkter som instanserna framfört.
I det följande görs inramade referat av kommissionens olika förslag så
som de presenteras i delbetänkandet ( SOU 1993:50 s. 10-17). För kom-
missionens förslag till lagparagrafer, samt utförligare resonemang kring
förslagen, hänvisas till betänkandet. Remissinstansernas synpunkter har
organiserats enligt principen att tillstyrkanden refereras först och avstyr-
kanden sist. I mittpartiet har instanser som endast gör vissa påpekanden,
samt de som har vissa förbehåll samlats.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Idag gäller att servering av mat måste uppgå till en "betydande del
av rörelsen" för att man skall få servera starkare drycker än öl klass
II. Detta leder till en resurskrävande detaljkontroll, med begränsat
alkoholpolitiskt värde. Kommissionen anser att "den svenska model-
len" med ett samband mellan mat och alkoholservering skall finnas
kvar, men enklare utformad. För tillstånd bör det räcka med ett god-
känt restaurangkök och att lagad mat tillhandahålls.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag.
Flera instanser påpekar dock att förslaget att kräva ett godkant restau-
rangkök och att lagad mat tillhandahålls kan innebära en skärpning av
nuvarande regler på ett sätt som kanske inte varit kommissionens avsikt.
Restauranger som t.ex. utnyttjar mikrovågsugn eller cateringföretag skul-
le inte få serveringstillstånd.
MHF-Ungdom, Statstjänstemannaförbundet och Umeå kommun instäm-
mer i behovet av förenkling av serveringsbestämmelsema och tillstyrker
kommissionens förslag i denna del. Det ses även som viktigt att kopp-
lingen mellan mat- och alkoholservering finns kvar.
Även Länsstyrelsen i Jämtlands län är positiv till kommissionens för-
slag. Länsstyrelsen tillägger att man förordar en helhetssyn på rörelsen
vid tillståndsgivning och att det bör krävas av ett serveringsställe att man
i sin annonsering och framtoning betonar att mat serveras:
En uppenbar risk föreligger annars att en förskjutning i konsumtions-
mönstret mot ökad dryckeskonsumtion kommer att ske i redan befintliga
157
restauranger. Det är mycket viktigt att en restaurang även i fortsättning-
en måste kunna tillhandahålla mat under hela den tid som servering av
alkoholdrycker pågår.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar däremot att "förslaget beträf-
fande matens andel av försäljningen inte ger utrymme för renodlade
pubar. Eftersom sådana serveringsställen idag finns och även i framtiden
kommer att vara efterfrågade bör det i lagen öppnas en möjlighet att ge
tillstånd för sådana."
Statens Livsmedelsverk har synpunkter på vad som avses med "kök
som är godkänt" och lämnar följande kommentar angående 41 §:
I 41 § i förslaget anges att tillstånd för servering till allmänheten för
endast meddelas den som har ett serveringsställe med kök som är god-
känt för allsidig matlagning och som tillhandahåller lagad mat. Med
"kök som är godkänt" torde avses en livsmedelslokal som är godkänd
för storhushållsverksamhet. Kravet på att lagad mat skall tillhandahållas
kan uppfyllas av ett mottagningskök. 1 ett sådant kök sker ingen eller
mycket begränsad beredning av mat. Färdig mat kan tas från annat kök,
exempelvis cateringkök, i mottagningsköket sker endast uppläggning av
maten och dylikt. Det kan gälla ganska omfattande servering som smör-
gåsbord eller julbord.
Konkurrensverket ser positivt på kommissionens förslag men har in-
vändningar mot det föreslagna kravet på utbud av lagad mat:
Konkurrensverket kan inte finna att kommissionen övertygande har
motiverat de till synes skärpta kraven vad gäller krav på allsidig mat-
lagning och restaurangkökets utformning. Denna detaljreglering riskerar
att försvåra försök till effektivisering genom t.ex. förenklad, effektiv och
nyskapande mathållning/../.
Förslaget kan även innebära att verksamhet som utnyttjar cateringföre-
tag som leverantörer inte får tillstånd att servera alkohol. Konkurrensver-
ket anser "att utöver en strikt alkoholpolitisk bedömning samt lämplig-
hetsprövning av sökanden och dennes lokal bör ingen ytterligare detalj-
styrning av verksamheten ske".
Kammarrätten i Sundsvall har liknande invändningar vad gäller kravet
på restaurangköket och påpekar att modem matlagning innebär olika
krav på köksutrustning och att det därför förefaller onödigt att specifice-
ra dessa.
Avgörande för rätten till tillstånd bör i stället vara att sökanden avser
att tillhandahålla vad som enligt normalt språkbruk är att anse som lagad
mat och möjligen därutöver att köksutrustningen är sådan att den medger
att sådan mat kan serveras under betryggande former.
Även Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) har invändningar
mot delar av förslaget och avstyrker att restaurangerna måste ha ett eget
kök. Däremot tillstyrks att lagad mat skall serveras för att få ett serve-
ringstillstånd.
Restaurangen måste fritt få bestämma hur och var maten produceras.
Det viktigaste är att gästerna får tillgång till matservice och inte att res-
taurangen har ett eget kök. Kommissionens resonemang på denna del
menar man binder restaurangnäringen på ett olyckligt och för framtiden
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
158
hämmande sätt./.../ Matutbudet bör dock vara en varaktig del i rörelsen
så att det är en permanent, inte tillfällig service.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser som ovanstående instanser att
förslaget innebär en skärpning av nuvarande regler på ett sätt som inte
kan ha varit kommissionens avsikt. Förslaget att lagad mat ska kunna
tillredas av råvaror skulle innebära att flera Restauranger som i dag har
tillstånd inte skulle ha tillräckligt kvalificerade kök. Förutom att problem
kan skapas vid förslagets genomförande så kan det finnas risk för att
"det uppstår rörelser med 'utställningskök' tillkomna endast för att visas
upp vid myndigheternas inspektionsbesök". Kravet att tillhandahålla mat
under hela serveringstiden uppfylls inte heller av de många kvällsöppna
Restauranger, som stänger köket vid 23-tiden. Länsstyrelsen i Östergöt-
lands län efterlyser vidare en samordning mellan LHD och livsmedelsla-
gen:
Detta kunde möjligen ske så att miljöförvaltningarnas godkännande
skulle resultera i en "klassificering" av restauranger i grupper. I lagen
om handel med drycker och i kommunens riktlinjer fick sedan anges
vilka alkoholdrycker de olika grupperingarna skulle vara kvalificerade
for. En bedömning med samtliga tillståndskriterier skulle därefter få
göras från denna utgångspunkt. En sådan ordning skulle också göra det
möjligt for handläggande tjänstemän på de olika myndighetema/forvalt-
ningama att visa upp ett "gemensamt ansikte" mot sökanden.
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) anför i stort
sett samma motiv och argument for en harmonisering mellan LHD och
livsmedelslagen. Även FLA förordar någon sorts indelning av restau-
rangerna i klasser enligt typ av alkoholtillstånd.
Socialstyrelsen anmärker att "41 § bör omformuleras så att det tydliga-
re framgår att lagad mat måste tillhandahållas under hela tiden som
servering av spritdrycker, vin eller starköl pågår."
Även Kammarätten anser att 40 § bör bearbetas lagtekniskt då det sista
stycket i förslaget framstår som obegripligt mot bakgrund av innehållet
i det första stycket. Språket i det första stycket bör även ses över.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
S.k. självservering av spritdrycker, vin och starköl är förbjuden utan
särskilt tillstånd. Självservering kan betyda att gäst i samband med
brickservering av mat även får ta med sig ett glas vin eller öl till
bordet. Detta kan också betyda att gäster "går omkring i lokalen med
glas i handen", vilket i princip inte är tillåtet. För att få inrätta en
drinkbar krävs också särskilt tillstånd. Kommissionen föreslår att
dessa förbud tas bort. Drinkbarer får emellertid inte bli alltför domi-
nerande. Därför behålles en regel om att de skall utgöra en mindre
del av restaurangrörelsen.
159
Länsstyrelsen i Jämtland och Statstjänstemannaförbundet och Umeå
kommun tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Värmland
tillstyrker förslaget och betonar att det viktiga är att "restaurangkaraktä-
ren bibehålies under hela tiden som serveringsverksamheten pågår".
Umeå kommun tillstyrker förslaget men anser att "relationen mellan
drinkbar och matserveringsutrymme borde dock ha klargjorts bättre".
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget om slopat drink-
barstillstånd och tillägger att bestämmelsen om att drinkbar skall vara
en mindre väsentlig del av restaurangen, inrättad i nära anslutning till
matsal också bör utgå för att regeln ska bli praktiskt tillämpbar. Länssty-
relsen påpekar även att "bardisk" är ett i dag mer korrekt språkbruk än
"drinkbar".
IOGT-NTO-rörelsen anser att det är viktigt att alkoholserveringen
kopplas till mat. Därför bör drinkbarer ej tillåtas.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
All servering av alkoholdrycker skall övervakas av en föreståndare
eller, vid dennes frånvaro, en ersättare. Deras lämplighet prövas på i
princip samma sätt som tillståndshavarens. Personalomsättningen
inom restaurangbranschen är mycket stor, vilket för med sig många
nya ansökningar. Att godkänna föreståndare och ersättare tar därför
mycket tid i anspråk hos tillståndsmyndigheten. Det är inte menings-
fullt att använda myndighetsresurser till denna hantering. Om alk-
holserveringen inte sköts på ett tillfredsställande sätt är det ändå
alltid tillståndshavaren som har ansvaret, även om han inte är per-
sonligen närvarande. Det ligger därför i tillståndshavarens eget intres-
se att alltid ha ansvarig personal på plats. Kommissionen föreslår att
tillståndhavaren själv får utse serveringsansvarig personal.
Umeå kommun, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund och Statstjäns-
temannaförbundet tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i
Malmöhus län tillstyrker förslaget men påpekar att "prövningen av till-
ståndshavarens lämplighet blir genom dennes ökade ansvar ännu viktiga-
re och måste uppmärksammas särskilt".
Kalmar kommuns socialnämnd tillstyrker förslaget men vill betona att
det är viktigt att det alltid finns en serveringsansvarig personal som är
rapporterad till tillståndsgivaren. "Detta för att man t.ex. vid tillsyn kan
vända sig till denna person med synpunkter och förfrågningar."
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt De Kristna Samfundens Nyk-
terhetsrörelse (DKSN) anför att det bör vara obligatoriskt för den person
som ansvarar för alkoholserveringen att ha den utbildning som kommis-
160
sionen föreslår i betänkandet
Om en nyanställd inte har denna kompetens bör dispens for t.ex. tre
veckor kunna utfärdas. Den kostnad som resturangägaren därvid åsamkas
skall ses som en avgift for att hantera alkoholhaltiga drycker. I andra
sammanhang finns ju utomordentligt stränga regler för att t.ex. undvika
matförgiftning. Det finns skäl att vidmakthålla regler för att undvika
"dryckesförgiftning", d.v.s. fylleri, olaglig servering m.m.
Även MHF-Ungdom förespråkar krav på utbildning av personalen som
en ersättning för det nuvarande systemet. I utbildningen bör ingå "vilka
bestämmelser LHD innehåller, hur de är tänkta att tillämpas samt, inte
minst viktigt, vilka syften som ligger bakom dem. Utbildningen bör
också innehålla information om alkohol och dess skadeverkningar." Det
bör enligt MHF-ungdom räcka med en kurs på ett par dagar. Om inte
detta krav kan tillgodoses bör det gamla systemet behållas.
Polismyndigheten i Stockholm avstyrker förslaget med motiveringen att
det är en större fördel att det vid inspektion alltid finns en "godkänd
serveringsansvarig", än de "rationaliseringsvinster" som åstakoms med
förslaget. Den nuvarande ordningen anses även ha en "preventiv verkan"
när serveringsansvariga utses.
Sveriges Blåbandsförbund avstyrker kommissionens förslag och kräver
utbildning for samtlig personal.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Det är f.n. inte tillåtet att servera vin eller starköl i pausen på teatrar
utan att samtidigt servera lagad mat. Detta innebär i praktiken ett
förbud. Kommissionen föreslår att tillstånd for pausservering av vin,
starköl och öl utan krav på lagad mat skall kunna ges till teatrar och
konsertlokaler.
Föreningen Sveriges Socialchefer, Statstjänstemannaförbundet och
Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget.
Kammarrätten i Sundsvall vill framhålla att "avsaknaden av en traditio-
nell foajé inte bör utesluta att serveringstillstånd meddelas for vin och
starköl i teater eller konsertlokal. Servering bör också kunna ske före
och efter en föreställning under förutsättning att lämpliga utrymmen för
detta finns."
Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker förslaget med motiveringen att den
nuvarande bestämmelsen är svår att alkoholpolitiskt försvara "då besö-
karna besöker lokalen i annat syfte än att inta alkoholdryck". Länsstyrel-
sen anser även att det enligt samma motiv kan anses onödigt att begrän-
sa tillståndet till vin och starköl. Däremot anses en begränsning naturlig
när det gäller servering under barn- och ungdomsföreställningar.
161
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer i kommissionens förslag
men "ifrågasätter det rimliga i att t.ex. ställa samma krav på sökandens
branscherfarenhet som vid ett 'vanligt' restaurangtillstånd. Länsstyrelsen
anser det inte heller vara alkoholpolitiskt motiverat att serveringstillstån-
det endast får omfatta starköl och vin.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund anser att förslaget skulle kun-
na utsträckas till servering av alkohol omedelbart före och efter föreställ-
ningen. SHR förespråkar också servering av spritdrycker.
Teatrarnas Riksförbund (TR) som tillstyrker förslaget har samma syn-
punkter som SHR. Det är särskilt begränsningen till pausservering som
man anser gör förslaget till en "halvmeseyr". I stället bör begreppet vara
"servering i anslutning till teaterföreställning, konsert eller liknande". TR
anser det vara en internationellt spridd företeelse att "tidigt anlända be-
sökare i samband med att t.ex. biljetter hämtas ut i god tid kan få till-
gång till service i väntan på föreställningens eller konsertens början utan
att behöva uppsöka restaurang.
Polismyndigheten i Stockholm påpekar att "alkoholförsäljning i sam-
band med vissa rockkonserter kan vara mindre lämpligt ur ordningssyn-
punkt. Att förena dessa tillstånd med villkor som säger att servering inte
får ske när evenemangen riktar sig till en ungdomlig publik kan medföra
praktiska tillämpningsproblem."
Nykterhetsrörelsens Landsförbund (NLF)samt DKSN avstyrker försla-
get och hänvisar bl.a till alkoholens sövande inverkan:
Det är också en logisk kullerbytta att hävda att flygtidema på inrikes
flyg är korta, varför inte behov föreligger, medan man i pausen på en
pjäs som varar 1!6 timma skulle under 15 minuter förtära en dryck som
i grunden rent biologiskt verkar sövande, när det oftast i slutet av pjäser
krävs intellektuell skärpa för att få ut behållning och budskap från förfat-
taren.
lOGT-NTO-rörelsen, Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missions-
förening, Vita Bandet och Riksförbundet Kristen Fostrans lokalavdelning
i Stockholm avstyrker förslaget.
MHF-Ungdom anser att förslaget är mycket dåligt och vill understryka
att "alkohol och kultur inte hör ihop".
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
162
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
För alkoholservering på flyg, tåg och båtar i inrikes trafik gäller sär-
skilda regler. Tillståndet får inte omfatta spritdrycker, om inte sär-
skilda skäl föreligger. Några serveringstider gäller inte. Tillstånd till
restauranger på nöjes- och idrottsplatser får också endast ges om det
finns särskilda skäl. I praktiken har dock så många undantag från
denna regel gjorts att det inte är meningsfullt att behålla den. Kom-
missionen föreslår att särregleringen slopas och att ansökningar om
trafikservering och om servering i restauranger på nöjes-och idrott-
splatser skall prövas på samma grunder som övriga serveringsställen.
Kommunerna kan ange närmare riktlinjer för tillstånd till restaurang-
er vid idrottsplatser i sina alkoholpolitiska program och även förena
ett eventuellt tillstånd med föreskrifter.
SJ via AB Trafikrestauranger, Statstjänstemannaförbundet och Konkur-
rensverket tillstyrker kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Värmland
instämmer i förslaget men vill betona vikten av att kraven for att få
tillstånd bör vara detsamma som for vanliga restauranger.
Rikspolisstyrelsen "finner det olyckligt att kommissionen föreslår slo-
pande av den restriktiva särbestämmelsen om serveringstillstånd vid nöjes-
och idrottsplatser". Anledningen till detta är att man anser att bestäm-
melsen har haft en "god nykterhetspedagogisk effekt" i synnerhet på
ungdomar. Vidare anser Rikspolisstyrelsen att "kommissionen i sitt del-
betänkande gör en skönbeskrivning av verkligheten genom att jämföra
förhållanden vid stora nöjes- och idrottsanläggningar med förhållanden
vid vissa högklassiga krogar".
Polismyndigheten i Stockholm avstyrker förslaget med motiveringen att
"det är viktigt att markera att idrott och alkohol inte hör ihop". Ett ytter-
ligare argument är "den alkoholkultur som en del unga fotbollssupporters
har idag".
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker förslaget. I
motiveringen nämns att vid korta flygresor bör man inte fresta de som
ska fortsätta resan med bil att dricka alkohol. Man anser det även an-
märkningsvärt att kommissionen lättar på bestämmelserna kring serve-
ring av alkohol på nöjes- och idrottsplatser. Dels då alkohol av idrotten
klassas som ett dopingmedel och dels då "EG nu skärper tonen kring hur
alkohol skall få främjas i form av reklam kring ungdoms- och idrottsan-
läggningar".
MHF-Ungdom anser att det är viktigt att betona att alkohol och idrott
inte hör ihop samt att idrottsplatser inte får bli ekonomiskt beroende av
alkoholservering. Vidare anser MHF-ungdom att "det är ett steg i fel
riktning" att öka tillgängligheten på alkohol istället for att minska den.
163
Här tas även argumentet om fortsatt färd med bil upp som ett argument
mot försäljning av alkohol på tåg och flyg.
Polisen i Umeå, Umeå kommun, lOGT-NTO-rörelsen, Lärarnas mis-
sionsförening och Sveriges Blåbandsförbund avstyrker förslaget om
slopandet av särbestämmelser för idrotts- och nöjesplatser med liknande
argument som redan refererats.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Utomlands är det vanligt att hotellrummen har s.k. minibarer med
alkoholdrycker. Det har sedan länge varit förbjudet i Sverige. Kam-
marrätten i Stockholm biföll dock i slutet av 1991 ett överklagande
från ett hotell i Stockholm. Även andra hotell har nu fått tillstånd till
minibarer, trots att det egentligen strider mot LHD:s bestämmelser.
Det råder oklarhet om lagtillämpningen i dessa ärenden. Kommissio-
nen förslår att minibarer på vissa villkor tillåts på hotell med serve-
ringstillstånd.
Föreningen Sveriges Socialchefer och Sundsvalls kommun tillstyrker
förslaget. Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) tillstyrker för-
slaget som man anser är "en självklar anpassning till internationella
förhållanden". SHR anser även att gästerna själva bör få avgöra om de
vill ha tillgång till minibar eller inte. Vidare anser SHR att förslagen
angående "förfarandet vid bokning" och "särskilda föreskrifter" är onödi-
ga. Grossistförbundet Svensk Handel anser att minibarer bör få finnas
även på hotell utan restaurang.
Kammarrätten i Sundsvall förordar att grundläggande bestämmelser om
serveringens bedrivande tas in i lagtexten istället för det vidsträckta
bemyndigande för regeringen eller Socialstyrelsen att meddela närmare
bestämmelser efter det att serveringstillstånd meddelats.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att det är viktigt att gästen vid
incheckningen kan välja om han vill ha tillgång till minibar eller inte.
Vidare bör "bestämmelserna kring minibar utformas så att de inte strider
mot andra paragrafer i LHD".
Länsstyrelsen i Värmland anser att en förutsättning för att minibarer
ska tillåtas är vissa ändringar i lagstiftningen.
För närvarande kan de som har minibarer med alkoholdryck komma att
bryta mot förbuden om förvarings- och förtäringsförbud samt tidsfrister
för servering. Det är vidare obekant för Länsstyrelsen om de gäster som
har med egen alkoholdryck på ett hotellrum "insynat" för minibar upp-
lyses om att de kan komma att göra sig skyldiga till brott.
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) har synpunk-
ter på förslagets konstruktion:
164
Tillstånd till försäljning av alkoholdrycker hänför sig till viss lokal
eller annat avgränsat utrymme - som disponeras av tillståndshavaren. På
ett hotellrum kan svårligen någon form av serveringstillstånd medges
utan att detta kommer i konflikt med nuvarande bestämmelser i 46, 47,
54, 56 och 71 §§ LHD. Som kommissionens förslag utformats är det
oklart om försäljning från minibar är att betrakta som servering eller
detaljhandel eftersom på hotellrum inköpt alkoholdryck skulle få medfö-
ras från lokalen utan hinder av nu gällande förbud mot ett sådant för-
farande. När det gäller den sistnämnda försäljningsformen erinras också
om att systembolaget har monopol på detaljhandel med starköl, vin och
spritdrycker. Inte heller kan bestämmelserna i 11 § LHD om vilka som
får serveras alkohol annat än med svårighet efterlevas, än mindre kan
efterlevnaden av dessa regler kontrolleras.
FLA tillstyrker förslaget men för att kommissionens målsättning att
förenkla lagstiftningen ska uppnås bör förslaget omformuleras enligt
följande i 41 § 4 st och 71 § 2 st:
På hotell med serveringstillstånd får i hotellrum, utan hinder av be-
stämmelserna i 25 och 30 §§ försäljning av sådana alkoholdrycker som
serveringstillståndet omfattar ske från s.k. minibar.
Följdändring i 71 § 2 st:
Bestämmelsen gäller inte uthyrt hotellrum med s.k. minibar.
IOGT-NTO-rörelsen avstyrker med motiveringen att det är viktigt att
alkoholserveringen kopplas till mat samt att alkohol i form av drinkbarer
på hotellrum skulle innebära en stor frestelse för människor med alko-
holproblem.
Nykterhetsrörelsens landsförbund samt De Kristna Samfundens Nykter-
hetsrörelse (DKSN) avvisar förslaget om minibarer med skärpa och pe-
kar på en rad alkoholpolitiska konsekvenser:
- Åldersgränsen 18 år upphör i princip.
- Sociala risker (t.ex. för rehabiliterade alkoholister).
- Risk för ökat rattfylleri.
- Ökad risk för störning av andra hotellgäster.
- Förslaget verkar kostnadsdrivande för rumshyran.
- En grundläggande regel i alkoholpolitiken är non-profit. (För fullstän-
diga motiveringar under varje punkt hänvisas till remissvaret.)
MHF-Ungdom avstyrker förslaget. Om förslaget ändå går igenom anser
MHF-ungdom att det är ett absolut krav att "man skriver in i LHD att
det krävs ett aktivt val av hotellgästen för att han ska få alkoholhaltiga
drycker i sin minibar".
Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missionsförening,Riksförbundet
Kristen Fostrans lokal avdelning i Sthlm och Vita bandet avstyrker
kommissionen förslag.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
165
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Servering och detaljhandel med öl klass II får enligt LHD endast
bedrivas av den som har meddelats särskilt tillstånd. Tillstånd får
bara ges till den som säljer eller serverar mat. Sambandet mellan
ölförsäljning och försäljning av matvaror respektive servering av mat
bör behållas, men kommissionen föreslår att den särskilda tillstånd-
splikten slopas med undantag för partihandel med öl. Åldersgränsen
behålls och även övriga restriktioner i huvudsak. En möjlighet att
förbjuda fortsatt detaljhandel med eller servering av öl införs i lag-
stiftningen. Brister i nykterhet och ordning eller försäljning till under-
åriga kan vara svåra att förutse vid tillståndsgivningen, som av re-
sursskäl ofta är mycket summarisk. Missförhållanden skall i stället
mötas med en effektiv tillsynsverksamhet, administrativa sanktioner
och straffrättsliga påföljder.
Statstjänstemannaförbundet och Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
tillstyrker förslaget. Umeå kommun tillstyrker förslaget med förbehåll att
inköpsåldem även i fortsättningen är 18 år. Länsstyrelsen i Jämtland
tillstyrker förslaget med samma förbehåll och tillägger att endast restau-
ranger och butiker som miljöförvaltningen godkänt bör får tillstånd.
Tillsynsmyndigheten bör även vid behov kunna ingripa.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker det ökade behovet av till-
syn om tillståndsplikten försvinner. "Kommunerna bör i sina alkoholpo-
litiska program särskilt uppmärksamma ungdomar och ungdomarnas
fritidsaktiviteter i alkoholfria miljöer för att motverka underårigas inköp
av öl."
Länsstyrelsen i Värmland som tillstyrker förslaget har liknande syn-
punkter. T.ex. bör "det finns ett verkningsfullt sanktionssystem mot de
handlare som exempelvis överträder bestämmelserna och säljer till min-
deråriga".
Socialstyrelsen förordar en ändring med lydelsen: "Partihandlare bör
vid handel med öl klass II ha skyldighet att kontrollera att det finns en
godkänd livsmedelslokal enligt 22 § livsmedelslagen eller 16 eller 37 §
livsmedelsförordningen." Det är enligt Socialstyrelsens mening olämpligt
att helt slopa partihandlares kontrollplikt vad gäller öl klass II, då det
finns stor risk att t.ex. vanliga kiosker börjar handla med öl.
Svenska Bryggareföreningen anser att kravet på att försäljning av öl
klass II endast får ske i godkända livsmedelslokaler bör slopas. Ett ex-
empel man anför är att redan idag kan öl klass II köpas på många ben-
sinstationer och kvällsöppna närlivsbutiker. Ett annat skäl är att "förbu-
det innebär att detaljhandel specialiserad på enbart försäljning av öl,
vatten och läskedrycker omöjliggörs. Sådan detaljhandel utgör i EG en
väsentlig och kostnadseffektiv del av konkurrensen på dryckesmarkna-
166
den. Förslaget torde strida mot konkurrenslagar i EG och i Sverige.
Systembolaget uttrycker en viss tveksamhet inför förslaget som man
menar kan leda till en "okontrollerade försäljning". Systembolaget anför
att Försäljning av öl klass II står för 20 % av den totala alkoholförsälj-
ningen och det kan missbrukas av barn och unga. IOGT-NTO-rörelsen
avstyrker bestämt förslaget med samma motivering.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker förslaget då
svårigheten att göra ålderskontroll vid inköp ökar om antalet försälj-
ningsställen blir fler. MHF-Ungdom anser att förslaget är ett av kommis-
sionens sämsta. Man anför i huvudsak samma argumentation som nyk-
terhetsrörelserna och avstyrker med skärpa.
Sveriges Blåbandsförbund och Riksförbundet Kristen Fostrans lokalav-
delning i Stockholm, Lärarnas missionsförbund och Vita Bandet samt
Kristdemokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund (lokal-förening i
Sthlm stad) avstyrker kommissionens förslag.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Enligt nuvarande ordning skall det kommunala vetot användas för att
förhindra överetablering av restauranger. Vetot kan ej överklagas.
Emellertid bör tillståndsprövningen flyttas från länsstyrelserna till
kommunerna. Kommunerna kan då ha inflytande över serverings-
verksamheten utan veto. Vetot kan också ifrågasättas ur ett folkrätts-
ligt perspektiv. Det är inte förenligt med Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna, som Sverige har anslutit sig till. Såväl till-
ståndsbeslut som ingripanden av olika slag måste kunna prövas av
domstol. Vetot bör därför avskaffas. "Behovet" av en restaurang är
ett svårtolkat begrepp. Utan koppling till vetot blir behovsprövningen
otydlig. Kommissionen föreslår därför att veto och behovsprövning
ersätts med att tillståndsmyndigheten vid prövningen av ansökningar
om serveringstillstånd skall inrikta prövningen i denna del på att
undvika att en etablering medför alkoholpolitiska olägenheter. Kom-
munerna bör i alkoholpolitiska program närmare utveckla hur lagens
kriterier skall tillämpas. Varje ansökan skall med omsorg och ansvar
bedömas från dessa utgångspunkter.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag.
Flera instanser yttrar sig främst om förslaget att överföra tillståndspröv-
ningen till kommunerna. Ett antal instanser uttrycker tveksamhet inför en
kommunalisering av tillståndsprövningen eller avstyrker helt detta. Det
167
görs även påpekanden om att det finns behov av att förtydliga vad som
menas med alkoholpolitiska olägenheter för att detta skall kunna fungera
som grund för avslag.
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i
Värmland, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska kommunförbundet,
Linköpings kommun, Malmö kommun, Norrköpings kommun, Sundsvalls
kommun, Umeå kommun, Systembolaget och Folkhälsoinstitutet tillstyr-
ker kommissionens förslag. Stockholms kommun tillstyrker förslaget men
anser det vara en stor nackdel att det kommunala vetot avskaffas.
Föreningen Sveriges Socialchefer tillstyrker att tillståndsprövningen
överförs till kommunerna men förordar att reformens finansiering klar-
göras innan den genomförs.
Konkurrensverket tillstyrker förslaget. Verket understryker att en viktig
förutsättning för att tillståndsprövningen överflyttas till kommunerna är
att behovsprövningen avskaffas. Det kan annars uppstå "en konfliktsitua-
tion mellan kommunens roll som tillståndsgivare och kommunens even-
tuella ekonomiska intressen".
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig till kommissionens förslag
men vill understryka att det "vid en kommunalisering av tillståndspröv-
ningen ställs ökade krav på att göra tydligt vad som ingår i prövningen.
Avslag på ansökan måste motiveras, eftersom alla beslut i fortsättningen
kan få en sakprövning om de överklagas till domstol."
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget att föra över
tillståndsprövningen till kommunerna men påpekar att det kommer att
innebära att polisens utredningsansvar ökar. Länsstyrelsen bedömer även
att det kan bli svårt för tillståndsmyndigheten att hävda trolig "alkohol-
politisk olägenhet" som grund för avslag.
Länsstyrelsen i Jämtland ansluter sig till kommissionens förslag med
ett undantag. Länsstyrelsen ifrågasätter om förslaget att ersätta behovs-
prövningen med en bedömning av om serveringen riskerar att "medföra
alkoholpolitiska olägenheter" verkligen innebär ett förtydligande:
Att dessutom på föreslaget sätt överlåta åt kommunerna att i alkohol-
politiska program (som kan variera från en kommun till en annan) när-
mare utveckla hur lagens kriterier skall tillämpas är inte bra. Förslaget
till ändring av 40 § LHD bör omarbetas och kriteriet "medföra alkohol-
politiska olägenheter" bör utgå. - Kan det befaras (på grund av vad som
framkommit under utredningen) att en restaurangetablering kommer att
medföra ordnings- eller nykterhetsproblem eller förorsaka störningar för
närboende skall tillstånd kunna vägras. Behövs lagstöd för ett sådant
ställningstagande kan det lämpligen ske genom att ett stadgande härom
får ersätta sista stycket i § 40 LHD i dess föreslagna nya lydelse.
Polisen i Umeå anser att om det kommunala vetot slopas så kommer
det bli svårt att "upprätthålla en sträng etableringskontroll". Detta menar
man kan leda till en stor ökning av antalet krogar och alkoholrelaterad
brottslighet. Vad gäller de alkoholpolitiska programmen så måste det i
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
168
lagtexten framgå vilken "rättslig verkan och tyngd" de har. I så fall skul-
le dessa kunna fylla en veto funktion.
lOGT-NTO-rörelsen föreslår att varje kommun ska fastställa ett maxi-
merat antal serveringsställen och om behov föreligger ett kösystem. Man
föreslår även omprövning av serveringstillstånd vart femte år. lOGT-
NTO-rörelsen påpekar också vikten av att det finns god kompetens och
kunskap på den kommunala nivån så att inte andra intressen väger tyng-
re.
Statstjänstemannaförbundet har liknande synpunkter och anser att en
kommunalisering enligt kommissionens förslag inte tillvaratar länsstyrel-
sernas kompetens.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker förslaget med förbehåll att
länsstyrelserna fortsätter att handha frågor om administrativa ingripan-
den. Borlänge kommun däremot tillstyrker förslaget men anser att kom-
munen också bör få ansvaret att sköta administrativa ingripanden. För-
eningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare är principiellt emot att
flytta tillståndsfrågorna från länsstyrelserna. Men om detta är oundvikligt
så kan FLA tänka sig den konstruktion av ansvarsfördelningen som
kommissionen föreslagit.
Rikspolisstyrelsen är mycket tveksam till förslaget i sin helhet och
tillstyrker endast med förbehåll att polismyndigheten får större "påver-
kansmöjligheter". "Särskilt förslagen i §§ 40, 64 och 65 bör kompletteras
på sådant sätt att polismyndigheten får möjlighet att spela en aktiv roll i
dessa sammanhang." Vidare är man mycket tveksam till att flytta till-
ståndsgivningen från länsstyrelserna till kommunerna då antalet restau-
ranger kan öka och således även alkoholrelaterad brottslighet. Man är
också tveksam till de alkoholpolitiska program som kommunerna enligt
förslaget bör utforma, då kommunerna kan låta sig påverkas av de "fria
marknadskrafterna".
Även Landsorganisationen i Sverige (LO) anser det vara orimligt att
kommunerna själva ska överta tillståndsgivningen samtidigt som många
kommuner har egenintresse i restaurangbranschen.
Kammarrätten i Stockholm avstyrker en kommunalisering av till-
ståndsprövningen. Man menar att de skäl som kommissionen redovisat
för att länsstyrelsen fortsättningsvis ska vara beslutsmyndighet för de
administrativa ingripandena enligt LHD - att handläggningen kräver stor
noggrannhet, opartiskhet och juridiskt kunnande - talar mot en kommu-
nalisering. Kammarrätten delar däremot kommissionens uppfattning att
samhällets resurser för tillämpningen av LHD måste föras över från
tillståndsprövning till inspektionsverksamhet och kontroll. Kammarrätten
delar även kommissionens uppfattning att det kommunala vetot bör av-
skaffas.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund avstyrker kommissionens
förslag om kommunalisering av tillståndsgivningen. Kommissionens
förslag att det kommunala vetot ej bör bibehållas tillstyrks däremot.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
169
Polismyndigheten i Stockholm, Nykterhetsrörelsens Landsförbund an-
ser, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) samt Sveriges
Blåbandsförbund anser att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara
tillstånds- och tillsynsmyndighet.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Sökanden skall vara lämplig, bl.a. ekonomiskt skötsam, for den soci-
alt ansvarsfulla uppgiften att servera spritdrycker, vin eller starköl.
Kommissionen föreslår ingen ändring därvidlag. De krav som gäller
för den personliga lämpligheten skall dock klart anges på förhand
och sökanden bör åläggas att själv förete nödvändiga ansöknings-
handlingar. Även lokalprövningen skall följa strikta regler. Vissa
grundförutsättningar måste vara uppfyllda. Lokalernas inredning skif-
tar dock ofta i takt med trenderna i restaurangbranschen och variatio-
ner i lokalernas utformning bör därför kunna tillåtas.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund och lOGT-NTO-rörelsen och Sveriges
Blåbandsförbund stödjer kommissionens förslag.
Konkurrensverket tillstyrker kommissionen förslag med motivationen
att risken minskar att "andra hänsyn än alkoholpolitiska kommer att
ligga till grund för besluten och ökar förutsättningarna för ett varierat
marknadsutbud".
Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker förslagen och tillägger att det
skärpta kravet på utbildning "är en nödvändighet med hänsyn till den
stora omsättningen av restauranger såväl nyetableringar som byten av
innehavare". Länsstyrelsen förespråkar vidare någon form av "körkort"
för dem som skall driva alkoholservering liknande de krav som länder i
Europa redan infört för den personal som ska servera alkohol.
Även MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag och tillägger att
"utbildning om alkoholens skadeeffekter och svensk alkoholpolitik borde
vara ett krav för att få tillstånd".
Umeå kommun tillstyrker förslagen men efterlyser också en starkare
koppling mellan utbildning och serveringstillstånd. Utredningen borde ha
lagt ett "konkretare" förslag. "Så har exempelvis Stockholms kommun
tidigare presenterat ett förslag till 'körkort' för krögare där uppfyllandet
av vissa utbildningskrav är en förutsättning för erhållande av servering-
stillstånd."
Riksdagens ombudsmän (JO) har invändningar mot att sökanden enligt
40 § andra stycke ska visa att han är lämplig. JO menar att det slutligen
bör vara en uppgift för tillståndsmyndigheten att bedöma lämpligheten
och för den sökande att till sin ansökan bifoga handlingar som förbätt-
rar hans chans att få tillstånd:
170
Bestämmelsens andra stycke bör därför ges en annorlunda utformning
än i förslaget. Vilka intyg och övriga handlingar som en sökande skall
åläggas att förete torde kunna regleras i förordning eller myndighetsföre-
skrifter. På de grunder som här anförts angående utformningen av be-
stämmelsens andra stycke bör även dess tredje stycke omformuleras och
i sak utformas i överensstämmelse med bestämmelsens nu gällande and-
ra stycke. I ett fjärde stycke föreslås att tillstånd under viss förutsättning
skall få vägras även om sökanden uppfyller kraven i första stycket. Hän-
visningen i första stycket är svårförståelig, eftersom där inte uppställs
några uttryckliga krav. Möjligen avses här i stället de krav som uppställs
i andra stycket.
Länsstyrelsen i Jämtland anser att även kronofogdemyndigheten bör
yttra sig vid en lämplighetsprövning och att det bör tas in ett stadgande
om detta i 60 § LDH. Länsstyrelsen anför att "enbart av sökande ingivna
utdrag från kronofogdemyndigheten kan inte anses tillräckligt för att få
en bild av sökandens förmåga att sköta sin ekonomi och fullgöra sina
förpliktelser gentemot det allmänna".
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
I dag gäller att servering av spritdrycker, vin och starköl får påbörjas
klockan 12.00 och skall normalt avslutas 01.00, även om undantag
förekommer. Någon rekommenderad sluttid finns inte, förutom att
serveringen "normalt" skall avslutas klockan 01.00. Dessa bestäm-
melser har lett till osäkerhet om vad som egentligen gäller. Kommis-
sionen föreslår att tillståndsmyndigheten fritt får bestämma tider för
alkoholserveringen, dock att servering skall få påbörjas tidigast
klockan 11.00 och avslutas senast klockan 03.00. Vid prövningen av
serveringens sluttid skall särskild hänsyn tas till risken för att närbo-
ende störs.
Länsstyrelsen i Jämtland, Sundsvalls kommun och MHF-Ungdom till-
styrker kommissionens förslag.
Konkurrensverket betonar "vikten av att särskilda hänsyn tas till krav
på konkurrensneutralitet mellan och likabehandling av restaurangföre-
tag". Olika öppethållandetider i erhållna serveringstillstånd är ofta av-
görande for konkurrensförhållandet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om det finns anledning att
reglera serveringstiderna i samband med tillståndsgivningen då det föran-
leder en mängd ärenden som endast handlar om förlängt öppethållande.
Länsstyrelsen anser att det bör räcka med en lagreglering om servering-
stid till senast 03.00.
På samma sätt anser Polismyndigheten i Göteborg att serveringstiderna
inte bör lagstadgas utan kan avgöras lokalt. Polismyndigheten delar re-
171
servanten Sten Svenssons uppfattning att paragraf 46 bör tas bort i sin
helhet. Detsamma anser Sveriges Hotell- och Restaurangförbund som
annars förslår serveringstid mellan 08.00-05.00. Även Stockholm stad
anser att serveringstiderna bör kunna avgöras lokalt av kommunen med
hänsyn till miljö, närboende e.t.c.
Helsingborgs stad påpekar att närheten till kontinenten och Danmarks-
färjoma gör staden speciell - det finns möjlighet att köpa sprit hela nat-
ten. Ett förlängt öppethållande får enligt Helsingborg stad först effekt
om det gäller "riktiga" restauranger som drar en vuxen publik. Polismyn-
dighetens erfarenhet är att efter stängningstiden 03.00. så strömmar män-
niskor till både färjor och illegala klubbar. För att minska denna tendens
föreslår Helsingborg att:
/.../man i den nya lagstiftningen ger möjlighet att meddela dispens efter
klockan 03.00. För att inte risken att sluttiden förskjuts genom en mängd
dispenser bör dispensmöjligheten begränsas mycket snävt, möjligen ge-
nom en procentuell fördelning inom staden. Det är för övrigt bara Hel-
singborg och de tre storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö som
skulle behöva använda sig av dispensmöjligheten. För Helsingborgs del
skulle en dispensmöjlighet ge större möjlighet till kontroll av alkoholser-
veringen eftersom den då sker på restauranger med tillstånd och tillsyn.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget med förbehållet att polisen får
större möjligheter att påverka alkoholserveringen. Då skulle man även
kunna tänka sig att skötsamma restauranger skulle kunna ha ett ännu
senare öppethållande i syfte att motverka "svartklubbama". Annars är
man tveksam "till att generellt tillåta kl. 03.00 som sluttid eftersom erfa-
renheten säger att en sådan tidsangivelse kommer att förskjuta kroglivet
till eftematten - med ökad risk för störningar och därmed ökade kost-
nader för tillsyn och ordningshållning". Även Polisen i Umeå och Umeå
kommun är tveksam till en senareläggning av serveringstiden utifrån
samma argument. Kommunen avstyrker denna del av förslaget.
Kammarrätten i Stockholm instämmer i kommissionens resonemang
kring prövningen av serveringstid men är också tveksam till förslaget att
införa en senaste sluttid men av en annan orsak. Anledningen är att man
avvakta utvärderingen av en försöksverksamhet i Stockholm med öppet-
tid till 05.00.
Polismyndigheten i Stockholm kan för närvarande inte tillstyrka för-
slaget. Man hänvisar till ovan nämnda försöksverksamhet vilken i ett par
fall givit ett negativt utfall. En slutlig utvärdering har dock ännu inte
gjorts.
Länsstyrelsen i Värmland instämmer i kommissionens argumentation
men betonar att servering efter 03.00 inte bör tillåtas. Länsstyrelsen
anser det inte heller vara något hållbart argument att man via sent öppet-
hållande kan motarbeta "svartklubbar".
Länsstyrelsen i Östergötland påpekar att förslaget kan leda till att den
förskjutning av serveringstiderna som redan har skett ökar ytterligare.
Även Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare (FLA) befarar
att serveringstiden kommer att förskjutas och undrar om det är "önsk-
värt".
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
172
Göteborgs kommun anser att frågan om möjlighet att kunna medge
undantag för servering till senare än klockan 03.00 bör utredas ytterliga-
re.
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, De Kristna Samfundens Nykterhets-
rörelse (DKSN), Kristna Socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen,
Kristdemokratiska Samhällspartiets kvinnoförbund (lokalavdelning i
Stockholm) och IOGT-NTO-rörelsen tillstyrker att servering får påbörjas
11.00 men anser att sluttiden bör vara 01.00. Sveriges Blåbandsförbund
avvisar kommissionens förslag.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
En vanlig regel i andra länder är att de meddelade rättigheterna skall
anslås i lokalen. Detta är en upplysning för både restauranggäster och
myndigheter. Kommissionen menar att det finns skäl för att införa
motsvarande ordning även i Sverige, dvs. att tillståndsbeviset skall
anslås på väl synlig plats i serveringslokalen.
Länsstyrelsen i Värmland anser att förslaget är positivt om tillståndsbe-
viset anslås på väl synlig plats i serveringslokalen. Länsstyrelsen i Öster-
götlands län anser att däremot att det är tillräckligt om tillståndet på
begäran kan uppvisas. Länsstyrelsen i Malmöhus län berättar att man
redan har denna ordning och att det underlättar vid tillsynsmyndigheter-
nas besök.
Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget och tillägger att anslaget även
kan innehålla såväl "väsentliga faktauppgifter, som information till gäster
och tillsynsmyndigheter".
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangför-
bund samt MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag.
Ett tidsbegränsat tillstånd (även kallat tillstånd med prövotid) an-
vänds ofta då tveksamheter föreligger. Enligt nuvarande regler skall
dock denna möjlighet användas restriktivt och förnyade prövotider
får i princip inte förekomma. Kommissionen föreslår att tillstånds-
myndighetens möjligheter att använda prövotider utvidgas. De är t.ex.
användbara för restauranger med tydlig inriktning på ungdomar, och
där tillståndsmyndigheten behöver en längre tid på sig innan slutlig
ställning kan tas till ansökan om alkoholservering.
173
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Nykterhetsrörelsens Landsför-
bund och Sundsvalls kommun tillstyrker kommissionens förslag. MHF-
Ungdom anser att alla permanenta tillstånd borde föregås av en prövotid.
Länsrätten i Hallands län anser att möjligheten att tidsbegränsa ett
tillstånd till en prövotid (37 § LHD) bör tas bort:
En enskild person som får tillstånd att servera alkoholdrycker behöver
ofta göra stora och kostsamma investeringar i lokaler och andra anord-
ningar för att serveringen skall kunna ske under trevliga och betryggande
former. Övervägande rättssäkerhetsskäl talar för att han bör kunna utgå
från att han får behålla tillståndet om han inte missköter sig innan såda-
na investeringar görs. Eventuella tveksamheter om lämpligheten att i ett
visst fall ge tillstånd bör kunna undanröjas i en utvidgad utredning och
tillsyn.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Ansökningarna om tillfälliga serveringstillstånd har ökat kraftigt på
senare år. Servering till allmänheten vid "festivaler" av olika slag står
för en betydande del av denna ökning. Hur reglerna skall tillämpas
råder det delade meningar om. Kommissionen föreslår att kommuner-
na bör utforma särskilda riktlinjer om festivaler och andra större
evenemang som vänder sig till allmänheten. Dessa riktlinjer kan ingå
i kommunens alkoholpolitiska program. För servering till allmänheten
bör samma krav på bransch-vana och matutbud gälla för tillfälliga
tillstånd som för tillsvidaretillstånd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att ansökningarna om tillfälliga
tillstånd tar mycket tid då kriterier för tillståndsgivning saknas. Länssty-
relsen anser dock att det i lagen ska anges vilka förutsättningar som ska
finnas för tillståndsgivning då dessa ansökningar har ökat i antal och
gäller både stora och små arrangemang.
Länsrätten i Stockholms län kritiserar kommissionens förslag främst då
de särskilda riktlinjer som kommunerna föreslås utforma inte har något
större värde i en förvaltningsrättslig process.
En kommun kan inte med rättslig verkan i en förvaltningsbesvärspro-
cess ställa upp andra krav eller ytterligare krav utöver de som ställs upp
i lag. Program och riktlinjer kan vidare leda till problem när det gäller
att identifiera besvär som kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär.
Länsrätten föreslår i stället att uppstramningen av ansökningsförfaran-
det åstadkoms genom att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utfärda all-
männa råd i denna fråga.
Länsstyrelsen i Jämtland anser att kommissionen förslag får konsek-
174
vensen att tillfälliga tillstånd endast kan ges till dem som har ett serve-
ringsställe som tillhandahåller lagad mat (enligt 41 § andra stycket
LHD). Länsstyrelsen ifrågasätter om denna begränsning varit kommissio-
nens avsikt då det i dag är vanligt med sökande som endast "tillfälligt
hyr en lokal för en tillställning". Länsstyrelsen i Jämtland gör annars
samma påpekanden som länsstyrelsen i Norbottens län med undantag för
att man inte har något förslag hur problemet ska lösas.
MHF-Ungdom anser att det är positivt med ökningen av festivaler och
folkfester men anser det "olyckligt att dessa så starkt kommit att för-
knippas med en friare tillgång till alkohol". MHF-Ungdom efterlyser en
attitydförändring så att inte "alla folknöjen kräver 'öl-tält' för att bli så
festliga som de borde vara". Följden kan bli ökat gatuvåld, rattfylleri
m.m.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Kommissionen anser det mycket angeläget att personer som driver
alkoholservering är kompetenta för sin uppgift. Ett rimligt krav för
att få serveringstillstånd är att tillståndshavaren har gått igenom nå-
gon form av branschutbildning. Idag finns restaurangskola, dvs. en-
dast en längre utbildning. Kommissionen föreslår att Socialstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta en lämplig kortare utbildning för restau-
rangpersonal. Utbildningen bör ge ökat företagskunnande och även
innehålla avsnitt om alkoholens skadeverkningar samt om hur en
ansvarsfull och återhållsam alkoholservering kan bedrivas. Genom-
gången utbildning skall sedan gälla som ett krav för att kunna få
tillstånd för servering till allmänheten. Kostnaderna för genomförande
av utbildningen skall täckas med kursavgifter från deltagarna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att förslaget är bra och fyller ett
viktigt behov inte minst vad det gäller de alkoholpolitiska frågorna.
Länsrätten i Jämtland, Kalmar kommuns socialnämnd, IOGT-NTO-rörel-
sen, Sveriges Blåbandsförbund och MHF-Ungdom tillstyrker också för-
slaget.
Göteborgs kommun och Statstjänstemannaförbundet anser att det är
angeläget att en kortare utbildning införes som komplement till restau-
rangskolan.
Nykterhetsrörelsens Landsorganisation samt DKSN tillstyrker förslaget
och föreslår att det förläggs som uppdragsutbildning på studieförbund
och folkhögskolor. Systembolaget tillstyrker kommissionens förslag och
vill gärna "ge synpunkter på uppläggningen och eventuellt medverka i
utbildningen". Umeå kommun vill understryka kommissionen förslag
angående utbildning som krav för att erhålla serveringstillstånd.
175
Länsrätten i Stockholm anser att förslaget är onödigt och "främst med-
för ökad byråkrati, varför någon sådan utbildning inte bör införas". Läns-
rätten anser att den kunskap som efterlyses redan är ett krav för att få
serveringstillstånd och i annat fall kan behovet tillgodoses genom infor-
mationsmaterial.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR) informerar om att ett
utbildningsprogram som SHR nu lanserar uppfyller kommissionens krav.
SHR föreslår därför att det räcker om Socialstyrelsen "övervakar" att
utbildningen fortsätter.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
En ansökan om serveringstillstånd är ofta förenad med stora ekono-
miska investeringar. Det är rimligt att en sökande bör kunna få svar
på en ansökan inom viss angiven tid. Det är också rimligt att till-
ståndsmyndigheten får skälig tid för tillståndsprövningen. Kommis-
sionen föreslår att Socialstyrelsen i allmänna råd anger skäliga an-
sökning- och handläggningstider med ledning av vad kommissionen
har anfört i detta betänkande.
Länsstyrelsen i Jämtland, MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens för-
slag.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den handläggningstid vid
överföring av serveringstillstånd (1-2 månader)vid ägarbyten som före-
slås av kommissionen är för lång. "Om handläggningen tar mer än 3-4
veckor är risken stor att sökanden 'tar saken i egna händer'. Länsstyrel-
sen bedömer att ett överföringsärende, om ansökan är komplett, idag tar
ca. två veckor. Korta handläggningstider i enlighet med ovan torde i
kommunen kräva delegation till tjänstemannanivå."
Systembolaget efterlyser ett "snabbare administrativt förfarande" då
butikerna ofta får vänta länge på besked från länsstyrelserna om föränd-
ringar i tillståndsverksamheten.
176
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Övervakning av nykterhet och ordning är normalt i första hand en
kommunal och polisiär angelägenhet. I kommunerna finns också
personella resurser för tillsynsändamål och dessutom en betydande
lokalkännedom. Kommunerna bör ges rätt att ta ut tillsynsavgifter för
de kostsamma restauranginspektionema som ofta måste utföras på
obekväm arbetstid. Kommissionen anser att kommunerna skall sköta
den direkta tillsynen av restaurangerna och att den naturligt kan kny-
ta an till socialtjänstens uppsökande verksamhet. Kommissionen be-
tonar att särskilda resurser bör avsättas för tillsynen, bl.a. för att kon-
trollera ordning och nykterhet samt tillståndshavamas ekonomiska
skötsamhet.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag.
Flera instanser kommenterar främst rollfördelningen mellan kommunerna
och länsstyrelsen och det är svårare att hitta egentliga tillstyrkanden eller
avstyrkanden. En viss oklarhet över vilken roll som kommissionen till-
skriver länsstyrelsen avspeglas generellt i instansernas svar. Det görs
flera påpekanden om att länsstyrelserna bör ha ett övergripande ansvar.
Några instanser förespråkar även att kommunerna endast bör ansvara för
den yttre tillsynen. Förutsättningen att det finns resurser för tillsyn är
även något som flera instanser understryker.
Länsstyrelsen i Ålvsborg, Linköpings kommun tillstyrker kommissionens
förslag. Socialstyrelsen anför att en nödvändig förutsättning för förslaget
är att det finns kompetens och resurser hos länsstyrelserna för att klara
av tillsyn och uppföljning. Det är även viktigt då de regionala uppfölj-
ningarna bildar underlag för Socialstyrelsens nationella uppföljning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelsen bör få en "for-
mell samordningsroll" för att garantera att tillsynen sköts på ett "enhet-
ligt och rättssäkert sätt". Man vill i detta sammanhang även påminna om
Länsstyrelsens nya uppgifter inom konkurrensområdet (4 § konkurrens-
förordningen 1993:173) som också kräver samordningsansvar.
Länsstyrelsen i Värmland betonar vikten av en fungerande tillsyn och
påpekar att de tre myndigheter/organ som idag har ansvaret för tillsynen
"samarbetar i mycket varierande grad". Tillsynsverksamheten har i prak-
tiken ofta utförts av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Jämtland sympatiserar med kommissionens intentioner
att skapa tydliga och enkla regler men kan inte ansluta sig till kommis-
sionen strategi att föra över resurser från tillståndprövning till inspek-
tionsverksamhet och kontroll.
177
12 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
Det är nödvändigt att prövningstillstånden av ansökningar om serve-
ringstillstånd även i fortsättningen sker med noggrannhet och med iaktta-
gande av de rättsregler och den praxis som finns på området. Det krävs
som regel starkare skäl for att återkalla ett tillstånd än for att avslå en
ansökan om tillstånd. Det är rimligen ett betydligt men for den enskilde
att tvingas avbryta en redan etablerad verksamhet än att inte få tillstånd
att sätta igång en ännu inte påbörjad verksamhet. Olämpliga serverings-
ställen/restauratörer bör rensas bort redan vid tillståndsprövningen. En
nedrustning av verksamheten med tillståndsgivningen vore olycklig.
Annars anser man att kommunen bör ha huvudansvaret för tillsynen på
lokal nivå och länsstyrelsen på regional nivå, med uppgifter av mer
övergripande och samordnande art. Länsstyrelsen förordar att "särskilda
resurser avsätts för tillsynen, bl.a. för kontroll av ordning och nykterhet
samt tillståndshavarens ekonomiska skötsamhet".
Svenska kommunförbundet anser att "Alkoholpolitiska kommissionen
kan kritiseras for att den inte tillräckligt ventlierat rollfördelningen mel-
lan de brottsbekämpande myndigheterna och den myndighet som har att
hantera LDH". Kommunförbundet utgår vidare från att ekonomisk brott-
slighet är en uppgift för polis-, skatte- och kronofogdemyndigheter och
att detta tydligt kommer framgå av propositionstext (§ 64 LDH).
Statskontoret, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Statstjänste-
mannaförbundet och Föreningen Sveriges socialchefer förespråkar att
ansvaret för tillsynen delas mellan kommunerna och länsstyrelserna. I
huvudsak bör kommunerna ansvara för den yttre tillsynen och länsstyrel-
serna för den inre. Flera av instanserna understryker vikten av att kom-
muner och länsstyrelser utvecklar former för samarbete. Vidare föreslår
Stadskontoret att en närmare ansvarsfördelning kan prövas i samband
med att Socialtjänstkommitténs förslag behandlas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrelsen ska vara tillsyns-
myndighet med motiveringen att där finns fackkompetens och bred erfa-
renhet bl.a. av ekonomisk brottslighet.
Polisen i Umeå anser att Kommissionens tilltro till kommuner och
statliga myndigheters förmåga att kunna åstadkomma en effektiv tillsyn
är "blåögd". Man anför att de sektorer som förväntas utöva tillsyn är
föremål för kraftiga nedskärningar och minskning av resurserna och det
förefaller därför paradoxalt att tro att tillsynen ska kunna öka under
sådana omständigheter. Polisen i Umeå menar därför att "ökad tillsyn"
inte kan motverka "de olägenheter som kan följa av den liberalisering av
tillståndsgivningen som föreslås". Vidare påpekar polisen att en ökad
tillsyn som endast innebär att en "överförfriskad restaurangkund som
körs ut på gatan utgör en större riskfaktor för ordningen och säkerheten
än om han fått sitta kvar och nyktra till på restaurangen".
Rikspolisstyrelsen föreslår att polisen bör kunna ta ut ersättning för
tillsynen med hänvisning till kommande besparingar. Vidare bör länspo-
lismästaren få en mer framträdande roll.
Kalmar kommun anser att en förutsättning för att kommunen ska över-
ta fler uppgifter är att avgifter kan tas ut för ansökningar och tillsyn.
Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare anser att såväl central
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
178
styrning och måluppföljning som särskilda anslag är en absolut förut-
sättning för att länsstyrelsen ska bli en effektiv tillsynsmyndighet efter
en kommunalisering av tillsynen.
Även Länsstyrelsen i Östergötland påtalar att resursbrist utgör ett hin-
der för tillsyn. Här gäller det dock Socialstyrelsen som man anser kan få
svårigheter att klara sina uppgifter med nuvarande resurstilldelning.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund föreslår att kommissionen i
sitt fortsatta arbete bör överväga om inte aktiebolag ska vara en obliga-
torisk form för företag med serveringstillstånd. Det argument man anför
är att tillsyn, kontroll och insyn är mycket bättre i aktiebolag än i andra
företagsformer.
MHF-Ungdom instämmer i Owe Larssons reservation (att tillstånd och
tillsyn ej ska handhas av kommunen). Annars gör man även här samma
påpekande som flera instanser att det är en absolut förutsättning att det
vid en kommunalisering av tillsynen anvisas särskilda medel för denna
och att Socialstyrelsen bör se till att kommunerna utför sina uppgifter.
Sveriges Blåbandsförbund avvisar kommissionens förslag. IOGT-NTO-
rörelsen, Nykterhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN avstyrker för-
slaget med motiveringen att små och medelstora kommuner kan få svårt
både med finansiering och med att utöva effektiv tillsyn. Man påpekar
också att det kan bli svårigheter då kommuner kan ha olika alkoholpo-
litik och regler.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Vid tillståndsprövningen för en tilltänkt restaurangetablering skall
stor uppmärksamhet ägnas åt polisens yttrande om ordningsläget i
området samt miljöförvaltningens bedömning av risken för att när-
boende störs. Detta gäller vid prövningen av nyetablering men även
vid ansökningar om tillstånd för sena serveringstider. Kommissionen
föreslår dessutom att skyddet för de närboende skall innefatta rätten
att överklaga ett beslut om serveringstillstånd. Detta skrivs in i lagen.
Länsstyrelsen ges också rätt att överklaga kommunens tillståndsbeslut
om länsstyrelsen i sin tillsyn finner att beslutet inte överensstämmer
med lagstiftningens intentioner.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag.
Flera instanser har olika åsikter om länsstyrelsernas och de boendes
besvärsrätt. Ett antal remissinstanser (ca. tio stycken) avstyrker länssty-
relsernas besvärsrätt. Den huvudsakliga motiveringen är att en besvärs-
rätt för länsstyrelserna är överflödig då länsstyrelserna kan utöva tillsyn.
Däremot är de flesta instanser som kommenterat förslaget positiva till att
de boende får besvärsrätt.
179
Socialstyrelsen instämmer i kommissionens förslag angående besvärs-
rätten men påpekar att det är mycket viktigt att det finns en bestämmelse
om att beslut om serveringstillstånd kungörs i ortstidningen. Motivering-
en till det är att de berörda annars kan förbli omedvetna om beslutet och
sin rätt att överklaga.
Folkhälsoinstitutet anser att förslaget är bra då länsstyrelsens besvärs-
rätt kan fungera som en garanti för att man vid tillståndsprövning verkli-
gen ser till de alkoholpolitska konsekvensema."Det finns skäl att under-
stryka betydelsen av denna besvärsrätt, eftersom LHD/LVM-utredningen
samtidigt har avvisat tanken på att länsstyrelsen ska ges en sådan rätt."
MHF-Ungdom tillstyrker kommissionens förslag med liknande motive-
ring. Sveriges Blåbandsförbund tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtland tillstyrker förslaget angående boendes
besvärsrätt. Man anser även att länsstyrelserna bör få besvärsrätt om
kommunerna blir tillståndsmyndighet. Göteborgs kommun och Statstjäns-
temannaförbundet anmärker att det är mycket viktigt att de boendes
besvärsrätt regleras i lagen. lOGT-NTO-rörelsen anser att utöver kom-
missionens förslag angående närboendes besvärsrätt "ska slås fast den
vidsträckta besvärsrätt som gällde fram till 1990".
Länsrätten i Stockholm tillstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt men inte
de boendes. De störningar som boende kan utsättas för kan åtgärdas via
"bestämmelserna om sanitär olägenhet och polisens verksamhet för att
upprätthålla den allmänna ordningen". Länsrätten förespråkar i stället att
man skapar " utrymme för länsstyrelseaktiviteter för återkallelse av till-
stånd". I detta får man medhåll av Länsrätten i Örebro län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker, med liknande argument som
länsrätten i Stockholm, de boendes besvärsrsrätt. Man påpekar dessutom
att eventuella störningar för de boende redan i dag skall vägas in vid
tillståndsprövningen. Länsstyrelsen anser att överklagningsrätt i beslut
om serveringsärende enbart bör gälla den sökande.
Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län samt länsrätten i Hallands län
avstyrker däremot länsstyrelsernas besvärsrätt men tillstyrker de boendes.
Länsrätten i Göteborgs- och Bohuslän förordar även att kungörelseförfa-
randet behålls.
Kalmar kommuns socialnämnd ifrågasätter länsstyrelsernas besvärsrätt
med hänvisning till att länsstyrelsernas tillsynsmöjligheter ändå ökar då
de avlastas ärenden. Kommunen efterlyser däremot ytterligare klarläg-
ganden av de boendes besvärsrätt och vill inte ta ställning i frågan.
Statskontoret avstyrker länsstyrelsernas besvärsrätt med motiveringen
att det är onödigt när närboende har besvärsrätt och länsstyrelsen ansva-
rar för intern tillsyn och för administrativa ingripanden.
Polismyndigheten i Stockholm har liknande synpunkter och anför att
"om kommunerna blir tillstånsmyndighet bör länsstyrelsen av hänsyn till
de sökande utöva sitt tillsynsansvar på annat sätt än genom överklagan-
deinstitutet".
Domstolsverket avstyrker förslaget om länsstyrelsernas besvärsrätt med
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
180
hänvisning till LHD/LVM-utredningen (SOU 1993: 31, s. 100). Vidare
har man kritik mot utformningen av 68 §. Det framgår inte vad som
anses med närboende och det är även oklart vilka tillståndsbeslut som
länsstyrelsen får överklaga. Även Sundsvalls och Umeås kommuner av-
styrker länsstyrelsernas besvärsrätt.
Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF) avstyrker förslaget om
länsstyrelsernas besvärsrätt med motiveringen att ändringen principiellt
avviker från länsstyrelsernas "förhållningssätt mot kommunala beslut".
En sådan besvärsrätt för länsstyrelserna existerar dessutom inte i någon
annan lag.
Kammarrätten i Sundsvall avstyrker besvärsrätten både för de närboen-
de och länsstyrelserna. Kammarrätten anser att kommissionen inte har
framfört några skäl som motiverar "att införa från den normala förvalt-
ningsprocessen avvikande regler om överklagande av beslut enligt
LHD". Man anser även att länsstyrelserna bör kunna "fullgöra sin till-
synsfunktion utan en sådan överklagningsrätt". Även Riksdagens om-
budsmän (JO) avstyrker förslaget i dessa bägge delar.
Länsstyrelsen i Värmland har ett förslag för att undvika ett "alltför
tillkrånglat beslutssystem". Förslaget förutsätter att kommunerna får
tillståndsprövningen och primär tillsyn:
* Kommunalt beslut överprövas av länsstyrelse. Om kommun finner
felaktigheter m.m. hos tillståndshavaren meddelas detta till länsstyrelse
som självständigt har att pröva om fog finns för sanktion eller ingripan-
de.
* Länsstyrelse utövar regional tillsyn med samma befogenheter som
kommun. Länsstyrelse behöver då inte ha möjlighet att överklaga kom-
muns beslut. Prövar överklagade kommunala beslut.
* Länsstyrelses beslut oavsett vilken åtgärd det är överklagas till
kammarrätt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser inte att länsstyrelsernas
besvärsrätt ska skrivas in i lagstiftningen. Länsstyrelsen anser dock att
polismyndigheten bör ha besvärsrätt då ett tillstånd "befaras allvarligt
komma att störa den allmänna ordningen och säkerheten". Vidare anför
man att "enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den
som beslutet angår". Närboende bör alltså enligt "förvaltningsrättslig
praxis" kunna överklaga tillstånd och därför behöver detta inte heller
anges i lagtext. Ett ytterligare argument är att oklarhet kan uppstå om
"andra som beslutet kan angå har sådan rätt". Detta bör dock kunna
klarläggas genom "motivuttalanden".
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
181
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Lagen tillåter att serveringstillstånd kan ges till slutna sällskap. All-
mänt gäller då lägre krav på både branschvana, lokaler och matutbud.
De slutna sällskap som här avses är t.ex. ideella föreningar och före-
tag. Genom att konstruera ett slutet sällskap som endast har till syfte
att bedriva restaurangverksamhet kan reglerna för tillståndsgivningen
kringgås. Givetvis är dessa sammanslutningar inte att betrakta som
slutna sällskap i lagstiftarens mening. En företeelse som har blivit
allt vanligare är de s.k. restaurangklubbama. Dessa klubbar är som
regel inriktade på diskoteksverksamhet med medlemskort, som be-
rättigar till inträde. Restaurangklubbama använder ofta lokaler som
endast har tillstånd för servering till slutna sällskap. Klubbverksam-
heten drivs till övervägande del av personer utan tillräcklig brans-
chvana. Vid sidan av de helt illegala spritklubbama konkurrerar de
med de etablerade restaurangerna om delar av restaurangpubliken.
Eftersom de åsidosätter de regler som gäller för vanliga restauranger
bedriver de en osund konkurrens. Kommissionen föreslår att till-
ståndsmyndigheten alltid vid ansökningar från slutna sällskap skall ta
de av föreningsstadgar, styrelse- eller årsmöteprotokoll, verksamhets-
berättelse, m.m., för att pröva om det rör sig om en verklig förening
eller en konstruerad sammanslutning i syfte att servera alkohol.
Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i kommissionen resonemang
och framhåller att det finns ett behov av skärpta krav vid tillståndspröv-
ning för slutna sällskap samt att dessa bör anges i föreskrifter eller all-
männa råd till lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget och tillägger att man
inte har några större problem med dessa ärenden. Länsstyrelsen tilläm-
par redan i dag kommissionens förslag.
Systembolaget tillstyrker kommissionens förslag och understryker "de
svårigheter som systembutikerna har för att avgöra om ett stort inköp är
avsett för privat bruk eller för en illegal verksamhet".
Länsrätten i Stockholm anser att kommissionens förslag inte är ända-
målsenligt då även s.k. "verkliga" föreningar som har stadgar, styrelsep-
rotokoll m.m. kan bedriva resturangklubbar. Det föreslagna systemet har
redan tillämpats i olika län till synes utan större framgång. Enligt läns-
rättens mening borde restaurangklubbama med enklare medel kunna
förhindras genom ett förtydligande av vad som avses med slutna säll-
skap i lagens om handel med drycker mening."
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund har i en bilaga (bilaga 3,
skrivelse 1993-01-19) föreslagit en ändring av tillståndstypema som
182
man anser vara "enklare och tydligare" än kommissionens förslag. 1
denna bilaga klargörs även gränsdragningen mellan privata och kommer-
siella tillställningar.
Sveriges Blåbandsförbund föreslår att möjligheten att erhålla servering-
stillstånd for slutna sällskap avskaffas.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
När möjligheten att sälja starköl direkt till restauranger infördes 1977
var det enligt kommissionens bedömning inte lagstiftarens avsikt att
detta skulle innebära att bryggerierna även kunde sälja direkt till
konsumenterna. Det är emellertid vad som sker genom att flera har
upptäckt att det finns ett "kryphål" i lagstiftningen, nämligen att kon-
struera ett tillfälligt slutet sällskap som därefter ansöker om serve-
ringstillstånd. Inköp från bryggerierna kan medföra väsentliga rabat-
ter samt möjlighet att få disponera en s.k. ölpump. Kommissionen
föreslår att lagstiftningen i denna del skärps. Endast innehavare av
tillstånd for stadigvarande servering bör få köpa starköl direkt från
bryggeri. Detta innebär att de som tillfälligt får servera alkoholdryck-
er hänvisas till Systembolaget även när det gäller inköp av starköl.
Länsstyrelsen i Värmland och Länsstyrelsen i Jämtland, MHF-Ungdom
och Umeå kommun tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län
instämmer i kommissionens förslag men påpekar att tillstånd för stadig-
varande servering bör inkludera restauranger som meddelats tillstånd
under en prövoperiod. Denna synpunkt delar även Länsstyrelsen i Öster-
götlands län som också tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen vill däremot
ifrågasätta termen stadigvarande serveringstillstånd då den både i be-
tänkandet och i andra sammanhang vanligaste benämningen är perma-
nent tillstånd.
IOGT-NTO-rörelsen och Sveriges Blåbandsförbund stödjer reservatio-
nen av ledamoten Owe Larsson och vill återinföra förbudet for svenska
och utländska bryggerier att ha partihandel med starköl.
183
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Kommissionen finner det otillfredsställande att personer med bris-
tande lämplighet, som exempelvis gjort sig skyldiga till ekonomiska
brott eller serverat underåriga, kan förvärva restauranger med serve-
ringstillstånd utan att detta skall anmälas till tillståndsmyndigheten.
Kommissionen föreslår att en anmälningsskyldighet av förvärv införs
för de fall då det dominerande ägarinflytandet väsentligt har för-
ändrats. Denna skyldighet bör inträffa när en ny ägares andel eller
ägarinflytande uppgår till minst 50 % av restaurangrörelsen. Brister
den nye tillståndshavarens lämplighet kan tillståndet dras in.
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Umeå, IOGT-NTO-rörelsen och
Länsstyrelsen i Malmö tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen påpekar dock
att den föreslagna regeln kan "kringgås t.ex. på så sätt att två personer
vardera förvärvar en andel strax under 50%, och därigenom tillsammans
får ett dominerande ägarinflytande utan att tillståndsmyndigheten får
vetskap om förhållandet. Kostnaderna for tillsyn kommer att öka p.g.a
utökade kontakter med PRV som tar ut avgifter för förfrågningar från
länsstyrelsen."
Sundsvalls kommun och MHF-Ungdom. anser att det bör övervägas att
införa anmälningsskyldighet vid mindre ägarbyte än andel kring 50 %,
eftersom ett stort antal restaurangrörelser har flera delägare. Föreningen
Länsstyrelsernas Alkoholhandläggare och Umeå kommun förespråkar
obligatorisk omprövning vid förändrade ägarförhållanden.
Även Polismyndigheten i Stockholm anser att kommissionens förslag är
otillräckligt. Myndigheten anför att då en aktie kan ha 10 gånger större
röstvärde än en annan så kan "en person utan att äga 50 % av aktiekapi-
talet ha majoritet av rösterna. En aktieägare som på så vis förfogar över
ett serveringstillstånd borde ha en skyldighet att anmäla sig till tillstånds-
myndigheten."
Landsorganisationen i Sverige (LO) förespråkar att samma regler som
vid konkurser ska gälla då administration och tillförlitlighet förbättras
om reglerna är enhetliga.
184
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Ett problem som ofta uppmärksammas vid inspektioner är att perso-
ner som inte har uppnått lagstadgad serveringsålder inte heller har
legitimation med sig. Det kan därför vara svårt att konstatera om
personen i fråga är underårig eller inte. Ord står mot ord. En naturlig
åtgärd är att serveringspersonalen begär att personer som kan antas
inte ha fyllt 18 år styrker sin ålder med legitimationshandling. Det
sker också vanligen, men långt ifrån alltid. Vid inköp av alkohol-
drycker på Systembolaget är det fullt accepterat att personalen begär
legitimation i tveksamma fall. Krav på att uppvisa legitimation före-
kommer också som ett naturligt inslag i många andra sammanhang. 1
11 § LHD stadgas att innan alkoholdrycker lämnas ut skall mottaga-
ren på begäran styrka sin ålder. (Denna bestämmelse omfattar även
servering.) Det borde därför inte uppfattas som ett alltför stort intrång
i den personliga integriteten om denna regel används vid restaurang-
besök i samma utsträckning som på Systembolaget. Kommissionen
återkommer till frågor om ungdom och alkohol i slutbetänkandet.
Länsstyrelsen i Värmland, Länsstyrelsen i Stockholms län och Sundsvalls
kommun tillstyrker förslaget och föreslår att legitimationsplikten kom-
bineras med rätten för länsstyrelsen och kommunens inspektörer att
begära legitimation. Umeå kommun anser att legitimationsplikt är ett
minimikrav.
Systembolaget menar att en metod liknande deras egen, där personalen
är instruerad att begära legitimation av de kunder som ser ut att vara
under 25 år, borde kunna tillämpas inom restaurangbranschen.
MHF-Ungdom, Sveriges Blåbandsförbund, Lärarnas missionsförening,
Vita Bandet och Kristdemokratiska Samhällspartiets Kvinnoförbund
(lokal-förening i Stockholm stad), IOGT-NTO-rörelsen samt DKSN anser
att åldersgränserna för inköp och servering av alkohol bör samordnas till
20 eller 21 år.
185
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
I dag kan en restaurang fortsätta att servera alkoholdrycker efter att
rörelsen gjort konkurs. Erfarenheten har visat att mindre seriösa till-
ståndshavare efter en konkurs inte är lika noga med att följa gällande
bestämmelser. Osunda restaurangföretag kan också på fördelaktiga
villkor fortsätta att konkurrera med seriösa tillståndshavare en lång
tid efter en konkurs, bland annat med hjälp av lönegarantin. Kommis-
sionen föreslår att serveringstillståndet automatiskt skall upphöra vid
konkurs. Serveringen kan fortsätta först efter att en ny ansökan bevil-
jats.
Konkurrensverket, Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Länsstyrel-
serna i Värmland, Jämtland, Norrbottens och Malmöhus län tillstyrker
kommissionens förslag. Malmöhus län tillägger att "Tingsrätt eller kon-
kursförvaltare bör åläggas att meddela tillståndsmyndigheten när ett
restaurangföretag har försatts i konkurs, eljest kan vid en fortsatt försälj-
ning konkurrensfördelar komma att uppstå".
Sundsvalls kommun tillstyrker att serveringstillståndet automatiskt skall
upphöra vid konkurs men är "tveksam till att en ansökan från en kon-
kursförvaltare om att återfå serveringstillståndet skall behandlas med
förtur". IOGT-NTO-rörelsen, DKSN samt Sveriges Blåbandsförbund
tillstyrker kommissionens förslag. Umeå kommun hälsar förslaget att
serveringstillstånden skall upphöra vid konkurser med tillfredsställelse.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund tillstyrker förslaget om att ett
serveringstillstånd automatiskt skall upphöra vid konkurs men anser att
förslaget om förtur bör övervägas ytterligare så att tiden innan nytt ser-
veringstillstånd erhålles blir densamma som för en ny rörelse.
Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget med motiveringen att
de problem som ofta uppstår vid konkurser inte är något unikt för denna
bransch. JO anser att missbruk av konkursinstitutet bör "bekämpas ge-
nom allmängiltiga regler och andra åtgärder, vilka täcker hela fältet av
ekonomisk brottslighet i näringsverksamhet och inte genom punktvisa
branschinsatser". Man anser även att de flesta konkurser har naturliga
anledningar som t.ex. konkurrens, konjunkturnedgång och inte kan
"misstänkas vara planerade som ett led i något brottsligt förfarande". JO
anför vidare att det inte föreligger några hinder i 63 § första stycket att
förkorta den tidsram inom vilken anmälan om konkurs ska göras om den
bedöms vara för lång.
186
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
En av de grundläggande principerna i regelsystemet är att om för-
säljning av alkoholdrycker leder till brister i nykterhet och ordning
eller om bestämmelserna i lagen inte efterföljs skall lagstiftningen
innehålla möjligheter till administrativa ingripanden. Kommissionen
föreslår att sanktionssystemet görs effektivare genom att medge möj-
ligheter att under en begränsad tid dra in tillståndet (suspension) och
att omedelbart återkalla serveringstillståndet vid allvarliga överträdel-
ser. Länsstyrelserna bör även i fortsättningen vara beslutsmyndighet
för administrativa ingripanden.
I huvudsak är remissinstanserna positiva till kommissionens förslag. Av
de instanser som yttrat sig är det ungefär lika många som tillstyrker att
länsstyrelserna ska handha de administrativa ingripandena, som avstyrker
detsamma. Den vanligaste motiveringen vid ett avstyrkande är att an-
svaret för sanktioner, tillståndsgivning och tillsyn bör vara sammanhål-
let. Några instanser har även synpunkter på den lagtekniska utformning-
en.
Konkurrensverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värm-
land, Länsstyrelsen i Jämtland, Polismyndigheten i Umeå, Systembola-
get, Länsrätten i Örebro, Landstingsförbundet, LO, Statskontoret, lOGT-
NTO-rörelsen och Sveriges Blåbandsförbund tillstyrker kommissionens
förslag.
Sundsvalls kommun tillstyrker kommissionens förslag och anför att
"länsstyrelsen har en organisation för att smidigt, opartiskt och juridiskt
korrekt besluta om sanktioner" och kommunerna "slipper inrätta resursk-
rävande organisationer för detta". Sundsvalls kommun menar att den
kommunala beslutsprocessen är dåligt anpassad till denna typ av ären-
den. Föreningen Sveriges Socialchefer och Föreningen Länsstyrelsernas
Alkoholhandläggare anför liknande argument och tillstyrker kommissio-
nens förslag.
Statstjänstemannaförbundet anser att tungt vägande argument för att
sanktionsbesluten ska ligga på länsstyrelserna är att beslutsvägen annars
kan bli längre vilket kan blir ett hinder när det finns behov av snabba
ingripanden.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget men anser att det bör skärpas
ytterligare. I uppräkningen av orsaker som ligger till grund för återkallel-
se saknas "vanlig grov brottslighet ex.vis grova stölder, hälerier, narkoti-
kabrott, våldsbrott m.m. Rikspolisstyrelsen anser att även dessa upprä-
knade brottstyper bör utgöra återkallelsegrunder."
187
Domstolsverket skriver att den föreslagna lydelsen av 64 § första
stycket, andra meningen bör utformas enligt följande:
Uppkommer sådan olägenhet eller iakttas att inte bestämmelserna i
denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall länsstyrelsen
besluta om sanktion enligt denna paragraf. Kraftigare sanktion får inte
användas än vad som krävs för att åstadkomma rättelse.
Länsrätten i Stockholm tillstyrker i huvudsak den föreslagna utform-
ningen av sanktionssystemet, men avstyrker att "varning införs som en
särskild sanktionsform med överklagningsrätt till domstol". Länsrätten
anser att "först när det blivit fråga om begränsningar i eller återkallelser
av tillstånd bör saken kunna bli föremål för domstolsprövning".
Även Länsrätten i Hallands län instämmer i kommissionens förslag
men har synpunkter på den lagtekniska utformningen:
Länsrätten föreslår att begreppet interimistisk återkallelse inte införs
som en särskild sanktion. I stället bör införas en regel som möjliggör
återkallelse tills vidare av ett tillstånd. Denna åtgärd kan om man så vill
kallas interimistisk återkallelse. Förutsättningarna för att tillämpa regeln
bör utformas så att det skall vara sannolikt att ett tillstånd kommer att
återkallas och att kommunens (länsstyrelsens) beslut om återkallelse inte
kan avvaktas med hänsyn till ärendets brådskande natur. Av rättsäker-
hetsskäl bör ett beslut om återkallelse tills vidare vara begränsat i tiden
eller förenat med villkor om att omprövning av beslutet skall ske inom
viss tid.
Riksdagens ombudsmän (JO) anmärker att "tankegången bakom an-
givandet av 'särskild föreskrift' som en sanktion är svårförståelig". JO
anför att tillståndsmyndigheten bör kunna skärpa föreskrifterna via sin
tillsyn när det bedöms som nödvändigt. JO framhåller även att det bör
framgå av lagtexten att sanktionen "suspension" inte gäller längre tid än
en månad.
Göteborgs kommun anser inte att det är rationellt att återkallelse av
tillstånd ligger på en statlig myndighet vilket bl.a. kan försena handlägg-
ningen. Kommunen anser även att socialstyrelsen bör utfärda allmänna
råd och föreskrifter för när sanktioner skall tillgripas. "Utvecklingen kan
annars leda till att varje åtgärdande myndighet tvingas utfärda egna in-
terna riktlinjer med delvis olika innehåll."
Även Kammarrätten i Sundsvall, Länsstyrelsen i Norrbottens län och
Linköpings kommun anser att kommunerna ska ha befogenheten att be-
sluta om administrativa ingripanden.
Polismyndigheten i Göteborg, SACO, Stockholms stad, Norrköpings
kommun, Malmö kommun, Umeå kommun, Kalix kommun och Borlänge
kommun anser att såväl sanktioner som tillsyn och tillståndsgivning
m.m. bör handläggas av samma myndighet - kommunen. Den huvud-
sakliga motiveringen är att dessa funktioner bör vara samlade. Stock-
holms stad understryker att finansieringen av kommunernas merkostna-
der för de nya uppgifterna och övriga förberedelser måste vara klara
innan bestämmelsen träder i kraft.
Kalmar kommuns socialnämnd anför att om man har för avsikt att
förändra nuvarande förhållanden och ej urholka lagstiftningen, så bör
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
188
rätten att fatta beslut om tillstånd höra samman med rätten att ingripa
med sanktioner.
Även Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF) anser att ovan nämn-
da funktioner bör vara samlade och att länsstyrelsens roll ska vara att
"genom tillsyn och uppföljning stödja kommunen så att lagstiftningen
tillämpas enligt lagstiftarens intentioner".
Stockholms kommun instämmer med ovanstående instanser och anför
som motiv att: "Sanktionsmöjligheten är en viktig del i alkoholpolitiken
och bör därför finnas hos tillståndsgivaren. Eftersom mycket talar för att
ansvaret för den inre och yttre granskningen av tillstånden bör delas
mellan kommunen och länsstyrelsen är det angeläget att finna smidiga
samarbetsformer som gör det möjligt för kommunen att snabbt agera."
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
Klubbar med illegal verksamhet, bland annat alkoholservering utan
tillstånd, har funnits länge. De illegala spritklubbama betalar ingen
skatt, inga sociala avgifter och har dåligt utrustade lokaler. På dessa
grunder kan de hålla lägre priser än restauranger med serveringstill-
stånd och klubbarna konkurrerar därmed illojalt med de seriösa till-
ståndshavama. Återkommande gör polismyndigheten tillslag mot
dessa klubbar för att stoppa den olagliga verksamheten. Trots beslag
av både alkoholdrycker och kontanter är det inte ovanligt att lokalen
kort tid efter polisens tillslag på nytt används till samma verksamhet
som tidigare. Lokalen finns ju kvar och andra personer tar över drif-
ten. Kommissionen föreslår att fastighetsägare/hyresvärdar som med-
vetet upplåter lokal till olaglig alkoholservering genom en ny lagre-
gel görs straffansvariga.
Sveriges Hotell- och Restaurangförbund Sveriges Blåbandsförbund, Nyk-
terhetsrörelsens Landsförbund samt DKSN tillstyrker kommissionens
förslag. Enligt NLFs och DKSNs uppfattning borde man i ett tillägg
utforma en paragraf som innebär att lokalen kan förslutas av polismyn-
digheten.
Polismyndigheten i Stockholm påpekar att en rättslig process i dessa
fall kan ta lång tid och att den illegala verksamheten då ofta fortgår.
"Det är angeläget att rättsläget skärskådas med sikte på att i författning
ge polisen ett uttryckligt stöd att hindra vidare alkoholservering i loka-
len. Polismyndigheten föreslår därför att denna fråga utreds noggrant".
Rikspolisstyrelsen anser att kommissionens förslag i huvudsak är bra
men menar att den föreslagna ansvarsregeln måste kompletteras för att
bli effektiv. Man föreslår att ett sekundäransvar ska finnas" för den som
faktiskt handhar fastighetsskötseln, eftersom ägar- och hyresförhållanden
i olika bolagsformer erfarenhetsmässigt är mycket svåra att fastställa".
189
Konsekvensen skulle annars kunna bli att "ägare" till spritklubbar "av
rent formella skäl kan driva gäck med polismyndigheter och övriga myn-
digheter".
Även Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommissionens förslag
går i rätt riktning men är otillräckligt. Länsstyrelsen anför att en då en
förutsättning är att "upplåtaren skall ha vetskap om att olaga servering
av alkoholdrycker förekommer" kommer problem uppstå med bevisning.
En komplettering bör därför göras i form av någon slags "underrättesles-
kyldighet gentemot fastighetsägaren" när t.ex. polisen har funnit att ola-
ga servering förekommer.
Riksdagens ombudsmän (JO) har synpunkter på de straffbestämmelsen
som kommissionen föreslår i 72 § tredje stycket. I remissvaret finns ett
mycket utförligt resonemang kring paragrafer i LHD och Brottsbalken.
JO föreslår en annan utformning av 72 § tredje stycket där hyresvärdens
ansvar tydligare regleras och där det finns en bättre överensstämmelse
med de regleringar som finns for den som hyrt ut en lägenhet där
dobbleri har förekommit.
Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att
lägenheten används for sådan servering som avses i första stycket och
underlåter han att göra vad som skäligen kan begäras for att få upplåtel-
sen att upphöra, skall han, om verksamheten fortsätter eller återupptas i
lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt
vad som föreskrivits om medverkan i 78 § tredje stycket.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 3
190
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
Av de remissinstanser som anmodats eller erbjudits att inkomma med
synpunkter på rubricerat betänkande har följande inkommit med syn-
punkter;
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsföre-
byggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statistiska central-
byrån, Livsmedelsverket, Konsumentverket, Konkurrensverket, Statens
institutionsstyrelse, Kommerskollegium, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholm, Länsrätten i
Göteborgs- och Bohuslän, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Hallands
län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Riks-
dagens ombudsmän, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i
Göteborg, Polismyndigheten i Umeå, Polismyndigheten i Norrköping,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stockholms läns
landsting, Göteborgs- och Bohus läns landsting, Malmöhus läns
landsting, Skaraborgs läns landsting, Stockholms kommun, Haninge
kommun, Uppsala kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun,
Malmö kommun, Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Halmstad
kommun, Östersunds kommun, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
(SKTF), Statstjänstemannförbundet, Sveriges psykologförbund, Sveriges
socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges socialchefer,
Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO).
Därutöver har tillkommit yttrande från Riksförbundet för
behandlingshem (RFB), Länsstyrelsernas Socialtjänstförening (LSF),
Sällskapet Länkarnas Riksförbund, Svenska Restauratörförbundets
arbetsgivarförening (SRA), Länkens Kamratförbund, IOGT-NTO,
Sveriges Hotell- och restaurangförbund (SHR), Sveriges läkarförbund,
Umeå kommun och Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län.
Totalt inkomna remissvar: 58 stycken
Tillstyrker utredarens förslag: 33
Avstyrker utredarens förslag: 8
Avstår: 12
Samordnar remissvaret med
Serveringsbestämmelser 5
191
Enligt förslaget skall kommunen ta över ansvaret för prövning av frågor
om tillstånd till detalj- och partihandel med öl klass II samt alla typer av
tillstånd till servering av alkoholdrycker. Det framhålls att flertalet av
dessa ärenden inte är komplicerade från juridisk synpunkt. Svårigheter
kan främst uppstå i ärenden om s.k. permanenta serveringstillstånd. De
bedöms dock möjliga att bemästra genom samordning av den
specialkompetens som finns på olika håll i en kommunal förvaltning.
Kommunen förutsätts själv avgöra lämplig organisation för att tillgodose
kraven på tillräcklig kompetens.
I utredningen framhålls det nära sambandet mellan tillståndsgivning,
löpande tillsyn över tillståndshavare samt olika former av ingripanden
mot tillståndsinnehavare som inte följer givna föreskrifter. De tre
funktionerna ger varandra inbördes stöd och information och måste följa
samma principiella kriterier. Enligt utredningen talar såväl
rättssäkerhetsskäl som praktiska och ekonomiska skäl för att dessa
funktioner skall hållas samman hos en och samma myndighet.
Kommunen föreslås därför få ett utökat ansvar for tillsyn enligt LHD
samt ansvaret for återkallelse m.m. av meddelade tillstånd.
Länsstyrelsernas tillsyn får därmed ett delvis ändrat innehåll och kan
mera inriktas på stöd till kommunerna och övervakning av deras
ärendehandläggning, inbegripet möjligheter till kontroll av enskilda
ärenden.
Förslaget innebär vidare en ändring av gällande regler för
besvärsprövning såtillvida att det s.k. kommunala vetot försvinner. Det
bedöms inte möjligt att behålla en sådan ordning om kommunen får
beslutanderätten i fråga om tillståndsgivningen. Det framhålls att detta
aktualiserar frågan om klarare lagregler ifråga om förutsättningarna för
tillstånd, främst beträffande den s.k. behovsprövningen. Det finns i annat
fall en risk for att överklaganden av avslagsbeslut så småningom kan
leda till en alltför liberal praxis som inte i tillräcklig grad beaktar lagens
alkoholpolitiska syften. I utredningen framhålls också nödvändigheten av
att kommunernas beslut är sakligt väl underbyggda och motiverade i
varje enskilt fall.
I övrigt föreslås inga ändringar i reglerna for överklagande, som
sålunda förutsätts följa allmän förvaltningsrättslig praxis. Besvär föreslås
dock anföras hos länsrätten som första instans. Förslaget innebär också
att utredningen inte vill ge länsstyrelsen en särskild rätt att överklaga
kommunens beslut i enskilda ärenden. Skälen härför är såväl principiella
som praktiska och ekonomiska. Länsstyrelsens inflytande över
tillståndsgivningen bör enligt utredningen utövas genom dess
tillsynsfunktion och inte genom ingripanden i enskilda ärenden.
För att skapa möjligheter till en successiv kompetensuppbyggnad hos
kommunerna och därvid ta tillvara den erfarenhet och expertis som finns
hos länsstyrelserna föreslås vissa övergångsregler gälla under en tid av
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
192
tre år. Under den tiden skall länsstyrelsen höras innan kommunen fattar
beslut i ärenden och meddelande av permanent serveringstillstånd och i
ärenden och återkallelse eller begränsning av tillstånd. Vidare förutsätts
länsstyrelsen under övergångstiden utöva en intensifierad tillsyn till stöd
för kommunerna.
Kommunernas merarbete till följd av de nya uppgifterna enligt LHD
bedöms till följd av rationaliseringsvinster kunna bli mindre än den
avlastning som sker på länsstyrelserna. Kommunerna föreslås få rätt att
ta ut avgift for prövning av ansökningar om tillstånd och även for den
löpande tillsynen.
En följdändring föreslås i sekretesslagen
Av de inkomna remissvaren tillstyrker 33 remissinstanser utredarens
förslag att kommunen skall ta över ansvaret for prövning av frågor om
tillstånd till detalj- och partihandel med öl klass II samt alla typer av
tillstånd till servering av alkoholdrycker.
Den övervägande delen av remissinstanserna är positiva utredarens
förslag eller har inte något att erinra mot förslaget och Alkoholpolitiska
kommissionen som ger sin syn i delbetänkandet (SOU 1993:50)
instämmer i LHD/LVM-utredningens betänkande då det gäller
tillståndsprövningen. Däremot har Alkoholpolitika kommissionen samt
flera remissinstanser annan inställning till vilken myndighet som skall
sköta tillsynen och utfärda sanktioner.
Svenska kommunförbundet påtalar att kommunen bör vara
beslutsmyndighet vid tillståndsprövningen mot bakgrund bl.a. av att
kommunen har den bästa kännedomen om de lokala förhållandena.
Svenska kommunförbundet ansluter sig vidare till det resonemang som
förs i LHD/LVM-utredningen vad gäller frågan om återkallelse av
tillstånd/sanktioner. Det finns ett naturligt samband mellan tillsyn- och
återkallelsefunktionema. Tillståndsmyndigheten vet vad som uppgivits i
samband med tillståndsbeslutet och vad som behöver uppmärksammas
vid tillsynen. Denna information är nödvändig för att bedöma om en
återkallelse är rätt åtgärd, exempelvis krävs det snabba beslut och
ingripanden vid otillåten servering till ungdom. Dessutom säger man att
ur den enskildes perspektiv är det angeläget att det sker en konsekvent
bedömning så att vederbörande inte råkar ut for ingripanden från "en
annan myndighet med en annan uppfattning i samma frågor".
Stockholm stad ansluter sig till utredarens förslag och menar att det är
klokt att låta kommunerna ta över tillståndsprövningen då den är en
viktig del for kommunernas möjlighet att bedriva en aktiv alkoholpolitik.
Kommunens ansvar för tillståndsprövningen gör det naturligt att
kommunerna även skall handha rätten att återkalla tillstånd.
Sanktionsmöjligheten är en viktig del i alkoholpolitiken och bör därför
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
193
13 Riksdagen 1994195. 1 saml. Nr 89
finnas hos tillståndsgivaren. Samtidigt sägs i remisssvaret att mycket
talar för att ansvaret för den inre och yttre granskningen av tillstånden
bör delas mellan kommunen och länsstyrelsen och att det därför är
angeläget att finna smidiga samarbetsformer, så att kommunen får
möjlighet att agera snabbt.
Skaraborgs läns landsting ansluter sig till utredningens förslag om att
hålla samman de tre funktionerna, tillståndsgivning, löpande tillsyn och
återkallelse. Man menar att det blir ett enkelt och tydligt system, inte
minst för ansökaren.
Kriminalvårdsstyrelsen instämmer i utredningens förslag att
kommunerna får det fulla ansvaret för tillståndsgivning, tillsyn av och
återkallelse av tillstånd för alkoholutskänkning. Länsstyrelsernas
frigjorda resurser kan i första hand användas för vägledning och stöd
samt viss begränsad tillsyn i enskilda ärenden.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillstyrker med viss tvekan utredarens
förslag, och säger vidare att en rättslig reglering av den typ som LHD
utgör förutsätter en strikt myndighetsutövning såväl genom
tillståndsgivning som genom en fortlöpande kontroll, vilket skulle kunna
medföra förbättringar i dessa avseenden om utredarens förslag
genomförs.
Kammarrätten i Sundsvall förordar att tillståndsärenden och
administrativa ingripanden enligt LHD prövas av kommunen, under
förutsättning att den materiella lagstiftningen utformas på ett sätt som
inte ger utrymme för godtyckliga bedömningar.
Länsrätten i Stockholm anser att strävandena bör inriktas mot en
långtgående förenkling av regelverket och länsrätten delar utredarens
uppfattning om att det är viktigt att hålla samman de tre funktionerna
tillståndsgivning, tillsyn och återkallelse av tillstånd hos en och samma
ansvariga myndighet, främst ur den enskilde tillståndshavarens synpunkt.
Man säger vidare att kommunerna bättre än de flesta andra
samhällsorgan kan känna till vem som är pålitlig respektive opålitlig
alkoholutskänkare. Länsrätten i Göteborgs- och Bohus län instämmer i
detta. Länsrätten i Hallands län tillstyrker utredningen i dess helhet
under förutsättning att övergångsbestämmelserna införs, varigenom
länsstyrelserna under en övergångstid får spela en aktivt vägledande roll
och kommunerna ges tillfälle att bygga upp den kompetens som
erfordras.
Polismyndigheten i Norrköping instämmer i utredarens bedömningar
och tillstyrker förslaget. Polismyndigheten vill särskilt markera vikten av
att funktionerna hålls samman hos en och samma myndighet. Den
rollfördelning mellan kommun och länsstyrelse som föreslås och de
befogenheter länsstyrelsen erkänns i sin övervakande verksamhet
bedömer polismyndigheten som väl avvägda.
Flera instanser förordar att kommunen och länsstyrelsen delar tillsynen
och att de administrativa ingripandena ligger kvar hos länsstyrelsen.
Socialstyrelsen anser liksom utredaren att ansvaret för handläggning av
tillståndsärenden bör föras över till kommunerna, man vill dock förorda
att länsstyrelserna även fortsättningsvis har ansvaret för att sanktioner
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
194
mot tillståndshavare vidtas vid olika missförhållanden.
Statskontoret tillstyrker att kommunen övertar ansvaret för
tillståndsgivningen enligt LHD. Av detta följer automatiskt att
kommunens vetorätt mot serveringstillstånd upphör. Att funktionsmässigt
dela tillsynsansvaret mellan kommun och länsstyrelse så att kommunen
står för falttillsynen enligt LHD-lagen medan länsstyrelsen i huvudsak
står för tillsynen över tillståndshavarens ekonomiska skötsamhet är att
föredra, anser Statskontoret och avvisar utredningens förslag att
kommunen även skall ta över ansvaret för de administrativa
ingripandena.
Länsrätten i Örebro anser att om kommunerna får överta
beslutanderätten när det gäller serveringstillstånd bör nuvarande ordning
bibehållas vad gäller huvudansvaret för tillsynen och de administrativa
ingripandena. Sanktionsärenden innebär myndighetsutövning av mycket
känslig och ingripande art med högt ställda rättssäkerhetskrav. Denna
kompetens menar länsrätten innehas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Landstingsförbundet tillstyrker
förslaget vad gäller tillståndsgivningen. Däremot avstyrker man förslaget
i den del som avser att administrativa ingripanden skall beslutas av
kommun. Länsstyrelsen vill understryka vikten av att länsstyrelsen även
ges ett formellt ansvar för samordning av tillsynen. Detta alldeles
särskilt om utredningens förslag om överflyttande av administrativa
ingripanden till kommunen genomförs. Länsstyrelsen avstyrker att
administrativa ingripanden skall beslutas av kommunen och hänvisar här
till alkoholpolitiska kommissionens förslag att länstyrelsen bör vara den
myndighet som handhar administrativa ingripanden.
Landstingsförbundet tillstyrker att kommunerna tar över ansvaret för
prövning och tillståndsgivning för detalj- och partihandel och servering
av alkoholdrycker, samt löpande tillsyn, däremot är man tveksam när det
gäller sanktionsmöjlighetema.
Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget att tillståndsprövningen
övertlyttas från länsstyrelsen till kommnnen. Däremot vill man se ett
delat ansvar mellan kommun och länsstyrelse vad gäller tillsynen, där
den yttre tillsynen kan utföras av kommunen och den inre tillsynen av
länsstyrelsen vilken samarbetar med kronofogde- och skattemyndigheter
för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Av de 58 inkomna remissvaren avstyrker 8 remissinstanser utredarens
förslag. Följande remissinstanser avstyrker förslaget; Kammarrätten i
Stockholm, Länsstyrelsen i Värmlands län, Polismyndigheten i Stock-
holm, Polismyndigheten i Umeå, Landsorganisationen (LO), Alkoholp-
roblematikers riksorganisation (ALRO), Svenska Restauratörförbundets
arbetsgivareförening (SRA), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (S
H R).
Kammarrätten avstyrker utredningens förslag att kommunerna skall ta
över ansvaret för prövning av frågor om dels tillstånd till detalj- och
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
195
partihandel med öl klass II, dels tillstånd till servering av alkoholdryck-
er. Domstolen är också kritisk till utredningens förslag att kommunerna
skall ges ansvaret för återkallelse m.m. av meddelade tillstånd. Kammar-
rätten anser att särskilt följande förhållanden talar mot en kommunalise-
ring av tillståndsgivningen. Det ställs stora krav vid tillståndsprövningen
på att de prövande organen besitter kunskaper i såväl sociala som eko-
nomiska frågor. Vidare krävs ett väl utvecklat samarbete med polis-,
kronofogde-, och skattemyndigheter. Det är vanligt förekommande att
kommunerna har egna intressen i hotell- och restaurangnäringen vilket
medför en inte obetydlig risk för intressekonflikter vid prövning av till-
ståndsfrågor. Kammarrätten ifrågasätter om de grundläggande intentio-
nerna bakom alkohollagstiftningen kan upprätthållas vid den omfattande
uppdelning på tillståndsmyndigheter som blir följden av en kommunali-
sering. Risken för en oenhetlig tillämpning är uppenbar. Kammarrätten
anser att den nu rådande och väl fungerande ordningen med länsstyrel-
sen som tillståndsmyndighet bör bibehållas. Kammarrätten delar utred-
ningens uppfattning att oavsett om tillståndsbesluten kommunaliseras så
bör reglerna om det kommunala vetot ses över. För det fall en kommu-
nalisering skulle ske av tillståndsgivningen anser kammarrätten likväl att
rättssäkerhetskäl påkallar att länsstyrelsen även i fortsättningen skall vara
beslutsmyndighet för administrativa ingripanden.
Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker utredningens förslag om över-
förandet av besluts- och tillsynsfunktioner till kommunerna men tillstyr-
ker de förslag till förenklingar som föreslås. Enligt länsstyrelsens mening
bör en reformerad lagstiftning innebära att kommunernas roll tydliggörs
genom att de sociala aspekterna i serveringsfrågoma lyfts fram genom
en aktiv tillsyn och förebyggande verksamhet. En annan myndighet,
lämpligen länsstyrelsen, bör pröva ansökningar och ha en övergripande
tillsyn i dessa frågor. Oavsett om beslutanderätten överförs till kommu-
nerna eller ej är det länsstyrelsens uppfattning att det kommunala vetot
bör avskaffas.
Polismyndigheten i Stockholm tillstyrker inte förslaget att på alko-
holområdet föra över tillståndsgivning och tillsynsansvar m.m. från läns-
styrelse till kommunerna, eftersom antalet beslutsmyndigheter då blir fler
och polismyndigheten anser att länsstyrelsen spelar en viktig roll för att
skapa och vidmakthålla en enhetlig tillämpning. Att länsstyrelsen bör ha
tillsynsansvaret motiveras bl.a av krav på ökad samordning av kontrollen
över den ekonomiska brottsligheten inom restaurangbranschen samt att
länsstyrelsen besitter den juridiska kompetensen som krävs. Polismyn-
digheten i Stockholm avslutar med att påpeka att om förslaget om ny
tillståndsmyndighet genomförs så bör tillståndsgivning och tillsynsansvar
ankomma på en och samma myndighet.
Polisen i Umeå menar att en tydlig, enhetlig och rättssäker tillstånd-
spraxis vad avser LHD förutsätter att länsstyrelsen även fortsättningsvis
är tillståndsmyndighet i dessa ärenden. Polisen i Umeå skriver vidare att
en kommunalisering av tillståndsprövningen kommer att ställa krav på
personella resurser, samtidigt som det faktum att kommunerna har re-
sursbrist gör att man antar att tillståndsprövningen kommer att ta mer-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
196
parten av kommunernas resurser inom detta område och att tillsynen
därför kan förväntas bli eftersatt.
LO och Hotell- och Restauranganställdas förbund delar inte utredarens
uppfattning att kommunen skall få ett utökat ansvar för tillsyn samt
ansvaret för återkallelse m.m. utan vill istället hänvisa till alkoholpolitis-
ka kommissionens betänkande där tillsyn och sanktioner föreslås ligga
kvar hos länsstyrelsen.
ALRO menar att det är av central betydelse att den av riksdagen fast-
lagda alkoholpolitiken tillämpas på ett enhetligt sätt, så att rättssäker-
heten inte äventyras. ALRO menar att en likformig tillståndsprövning
försvåras då antalet beslutsmyndigheter utökas vid en kommunalisering.
Man påpekar dessutom att de alkoholpolitiska aspekterna kan få stå
tillbaka för näringspolitiska aspekter, där risken för otillbörliga hänsyns-
taganden är särskilt stor om kommunen har ett ekonomiskt intresse i
någon serveringsrörelse på orten. ALROs uppfattning är att det är myck-
et tveksamt om ens möjligt för kommunerna att bygga upp en organisa-
tion med motsvarande kompetens som länsstyrelserna idag besitter. AL-
RO ser det som ett oförsvarligt slöseri med resurser att slå sönder en väl
fungerande organisation som länsstyrelsen till förmån för något som
enligt vår uppfattning inte har någon möjlighet att fås att fungera i den
nu rådande kommunala samhällsekonomin.
Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivareförening (SRA) anser att en
kommunalisering av tillståndsgivning och tillsyn avseende handel med
drycker innebär starka betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Dess-
utom anser man att bekämpningen av oseriositet inom branschen för-
svåras bl.a. avseende ekonomisk brottslighet och tillhörande illojal kon-
kurrens. SRA tycker att länsstyrelserna har en effektiv hantering av ären-
den enligt LHD och ett omfattande samarbete med andra myndigheter.
Förenklingar i LHD skulle emellertid kunna leda till ännu bättre resultat.
Sveriges Hotell- och restaurangförbund begär att tillståndsgivning och
kontroller ligger kvar hos länsstyrelserna med hänvisning till ovan förda
resonemang.
12 remissinstanser svarar att de inte har några synpunkter eller avstår
från att lämna synpunkter på utredarens förslag. De remissinstanser vilka
avstått från att svara är;
Statistiska centralbyrån, Livsmedelsverket, Konsumentverket, Kom-
merskollegium, Stockholms läns landsting, Malmöhus läns landsting,
Uppsala kommun, Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjäns-
temäns riksförbund, Riksförbundet för behandlingshem (RFB), Sällskapet
Länkarna, Länkens Kamratförbund och Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.
Samordnar remissvaret med remissen Serveringsbestämmelser SOU
1993:50;
Folkhälsoinstitutet, Riksrevisionsverket, Riksdagens ombudsmän, Kal-
mar kommun och IOGT-NTO har aviserat samordnade remissvar.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 4
197
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller tillverkning av alkoholdrycker och handel med
sådana varor. Lagen gäller också tillverkning av sprit.
Bestämmelser om införsel och försäljning av teknisk sprit finns i lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m.
Föreskrifter om marknadsföring av alkoholdrycker finns, förutom i
denna lag, även i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker.
2 § Med sprit förstås en vara som innehåller alkohol i en koncentration
av mer än 2,25 volymprocent. Med tillverkning av sprit förstås varje
förfarande, varigenom alkohol i sådan koncentration framställs eller
utvinns. Vin, starköl eller öl anses dock inte som sprit. Inte heller utgör
framställning av sådan dryck tillverkning av sprit.
Med mäsk förstås en jäsande vätska som blir sprit om den får fortsätta
att jäsa så att alkoholhalten överstiger 2,25 volymprocent.
Med alkohol avses i denna lag etylalkohol.
3 § Med alkoholdrycker förstås drycker som innehåller mer än 2,25
volymprocent alkohol. Alkoholdrycker delas in i spritdrycker, vin,
starköl och öl.
4 § Med spritdryck förstås i denna lag en alkoholdryck som innehåller
sprit.
5 § Med vin förstås i denna lag alkoholdrycker som är framställda
genom jäsning av druvor eller druvmust, drycker som är framställda av
bär, frukt, rabarber eller liknande samt andra alkoholdrycker som in-
nehåller högst 22 volymprocent alkohol och som inte är spritdrycker
enligt 4 § eller starköl eller öl enligt 6 §.
6 § Med starköl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med
torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och som
innehåller mer än 3,5 volymprocent alkohol.
Med öl förstås jäst, odestillerad dryck som är framställd med torkat
eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne och vars alko-
holhalt överstiger 2,25 men inte 3,5 volymprocent.
7 § Med lättdryck förstås dryck som antingen är fri från alkohol eller
innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol.
8 § Tillverkare kallas den som driver yrkesmässig tillverkning enligt
denna lag.
Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot
ersättning.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
198
Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för
förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämns partihandel.
1 § Sprit och spritdrycker får inte tillverkas utan tillstånd.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte
tillverkas.
2 § Vin, starköl eller öl får inte tillverkas utan tillstånd om det inte
gäller tillverkning i hemmet för eget behov.
3 § Närmare bestämmelser om tillverkning av alkoholdrycker och sprit
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alko-
holinspektionen.
4 § Tillverkare av alkoholdrycker får förfoga över av honom tillverkad
dryck för försäljning endast enligt denna lag.
5 § Tillverkare av sprit får förfoga över av honom tillverkad sprit endast
for export och, efter medgivande av Alkoholinspektionen, för använd-
ning i egen rörelse samt för försäljning enligt lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
1 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte säljas om det inte föreligger
rätt till det enligt denna lag. Särskilda bestämmelser gäller för detalj-
handel med och servering av öl.
Spritdrycker med högre alkoholhalt än 60 volymprocent får inte säljas.
2 § Utan hinder av denna lag får spritdrycker, vin och starköl serveras
till passagerare på järnvägståg i internationell trafik.
Genom vad som föreskrivs i denna lag görs inte inskränkningar i den
rätt till försäljning som följer av gällande bestämmelser om tullager som
har inrättats för förvaring av proviant m.m. samt till försäljning av
obeskattade varor i exportbutik.
3 § 1 fråga om rätt att förfoga över spritdrycker, vin och starköl som
medförs som proviant på fartyg och luftfartyg i internationell trafik
gäller särskilda bestämmelser.
4 § Försäljning av drycker som omfattas av denna lag skall skötas på ett
sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.
Den som tar befattning med försäljning av alkoholdrycker skall se till
att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället.
5 § Den som tillverkar, säljer eller förmedlar försäljning av alkohol-
drycker får i sin rörelse lämna sådan dryck som gåva endast i form av
varuprov.
Vid marknadsföring av tjänster eller vid försäljning av andra varor än
alkoholdrycker får sådana drycker inte lämnas som gåva.
6 § Vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker skall lätt-
drycker finnas att tillgå i tillfredsställande urval och omfattning.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
199
7 § Den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker.
8 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte
säljas eller lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år. Motsvarande
gäller vid detaljhandel med öl och servering av alkoholdrycker i fråga
om den som inte har fyllt 18 år.
Alkoholdrycker får inte säljas eller lämnas ut till den som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Alkoholdrycker får inte lämnas ut om det finns särskild anledning att
anta att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon.
Den som lämnar ut alkoholdrycker skall förvissa sig om att mottagaren
har uppnått den ålder som anges i första stycket.
9 § Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt
anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 § inte har rätt att få sådan
vara utlämnad till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning
tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker.
Spritdrycker, vin eller starköl får inte överlämnas som gåva eller lån
till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller
lån till den som inte har fyllt 18 år. Vad nu sagts gäller inte när någon
bjuder av en alkoholdryck för förtäring på stället.
10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får om
synnerliga skäl föreligger förbjuda eller inskränka försäljning av alko-
holdrycker.
Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens
upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker.
1 § Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får bedrivas av den
som har meddelats partihandelstillstånd. Den som har tillverknings-
tillstånd för spritdrycker, vin eller starköl skall anses ha partihandelstill-
stånd för motsvarande varor.
2 § Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet av den som har
tillverknings- eller partihandelstillstånd för sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
föras in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:000) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande eller av person, som utför arbete på transportmedel, som
har fyllt 20 år, för eget bruk eller familjens bruk eller som gåva till
närstående för dennes eller dennes familjs personliga bruk och
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för
servering av passagerare under tågets fard inom landet.
3 § Spritdrycker, vin eller starköl får inte tas om hand på sätt som avses
i 7 § första stycket tullagen (1994:000) av annan än den som har till-
verknings- eller partihandelstillstånd för varorna. Sådana varor får av
annan än den som har tillverknings- eller partihandelstillstånd för var-
orna inte förvaras på annat tullager än sådant som har inrättats för
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
200
förvaring av proviant m.m. I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.
4 § Inköpstillstånd får ges i fråga om spritdrycker, vin eller starköl som
används i teknisk, industriell, medicinsk, vetenskaplig eller liknande
verksamhet. Inköpstillstånd medför rätt att köpa in varorna hos den som
är berättigad att bedriva partihandel med sådana varor.
5 § Den som enligt 1 § är berättigad att bedriva partihandel får dels
sälja varorna till detaljhandelsbolaget, till den som har tillverknings-
eller partihandelstillstånd för motsvarande varor och till den som har
meddelats serveringstillstånd för sådana varor, dels exportera varorna.
Varorna får också säljas till den som fått sådant särskilt tillstånd till
inköp av varorna som avses i 4 §.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omforpacka
eller buteljera varorna.
6 § Överlåts rörelse med verksamhet som är tillståndspliktig enligt
denna lag, får överlåtaren sälja sitt lager av spritdrycker, vin eller starköl
till sin efterträdare om efterträdaren har beviljats tillstånd för verksam-
heten.
För konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna
lag spritdrycker, vin eller starköl säljas till den som har tillverknings-
eller partihandelstillstånd för sådana drycker eller till detaljhandels-
bolaget. Motsvarande gäller även då en tillståndspliktig verksamhet
måste avvecklas till följd av att tillståndet återkallats eller andra tvingan-
de skäl.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller i tillämpliga delar
även i fråga om öl.
7 § Vid partihandel med spritdrycker, vin och starköl är säljaren skyldig
att förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja eller köpa in
varan.
Vid varje partihandelsställe skall, om innehavaren inte är enskild
person som själv förestår verksamheten, finnas en för uppgiften lämplig
person som har tillsyn över försäljningen (föreståndare).
8 § Den som är berättigad att bedriva partihandel med spritdrycker, vin
eller starköl ansvarar för att distributionen av varorna sker under be-
tryggande former. Detta gäller också om någon utomstående anlitas för
distributionen.
Tillståndshavare som nämns i första stycket och som låter importera
sådana varor har från och med att varorna kommit in i landet motsvaran-
de ansvar för distributionen av dem.
Närmare föreskrifter om distribution av spritdrycker, vin och starköl
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Alko-
holinspektionen.
Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl
1 § För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det finnas ett
särskilt för ändamålet bildat aktiebolag (detaljhandelsbolaget), som staten
äger.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
201
Detaljhandelsbolaget får inte importera, exportera eller tillverka dryck-
er som anges i första stycket.
Detaljhandelsbolaget får, med partihandelstillstånd, bedriva försäljning
till den som har serveringstillstånd.
Bestämmelser om detaljhandelsbolagets verksamhet och drift samt om
särskild kontroll från statens sida skall tas in i det avtal som upprättas
mellan staten och bolaget.
2 § Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av
detaljhandelsbolaget.
Detaljhandelsbolaget beslutar om försäljningsställenas förläggning
enligt riktlinjer i avtalet mellan staten och bolaget.
3 § Försäljning får ske antingen som försäljning till avhämtning eller
genom försändning på rekvisition.
4 § Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får vara inte
lämnas ut till köpare förrän den har betalats.
5 § Spritdrycker, vin eller starköl som inte hålls i lager skall på begäran
anskaffas om inte detaljhandelsbolaget finner att det finns hinder mot
det.
Detaljhandel med öl
6 § Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i
denna lag, tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är
godkänd som livsmedelslokal enligt bestämmelser som meddelats med
stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försälj-
ning av matvaror bedrivs i lokalen. Detaljhandel med öl får även be-
drivas av detaljhandelsbolaget samt av tillverkare av öl eller lättdrycker.
1 § Servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om serve-
ringstillstånd har meddelats enligt bestämmelserna i 7 kap.
Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag,
tillåten under villkor att lokalen, där verksamheten bedrivs, är godkänd
som livsmedelslokal enligt bestämmelser som meddelats med stöd av
22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att servering av mat
samtidigt bedrivs i lokalen. Motsvarande gäller för den som enligt 23 §
samma lag har meddelats särskilt tillstånd att yrkesmässigt hantera
livsmedel.
Den som har meddelats serveringstillstånd får dessutom servera öl i
enlighet med tillståndet.
2 § Servering av alkoholdrycker skall ske med återhållsamhet och får
inte föranleda olägenheter i fråga om ordning och nykterhet.
3 § På ställe med serveringstillstånd enligt denna lag skall tillståndsha-
varen eller av honom utsedd serveringsansvarig personal utöva tillsyn
över serveringen och vara närvarande under hela serveringstiden.
Serveringsansvarig personal skall med hänsyn till sina egenskaper och
övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
202
Tillståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla vilka personer
som har utsetts till ansvariga för alkoholserveringen.
För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas perso-
nal som är anställd av tillståndshavaren. Restaurangskolor med serve-
ringstillstånd får dock i utbildningssyffe även anlita restaurangskolans
elever.
4 § Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat får servering av öl
påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker
tidigast klockan 11.00. Om inte tillståndsmyndigheten beslutar annat
skall servering av alkoholdrycker avslutas senast klockan 01.00.
Serveringsställe skall vara utrymt senast 30 minuter efter serveringsti-
dens utgång (stängningstid).
Första stycket gäller inte för hotellrum med minibar.
5 § Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker,
allt vin och allt starköl som behövs för rörelsen av någon som har
partihandelstillstånd för varan.
6 § Priser på alkoholdrycker får vid servering inte sättas lägre än inköps-
priset för varan jämte skäligt tillägg. Priserna skall avvägas så att försälj-
ning av drycker med högre alkoholhalt inte främjas.
7 § På ett serveringsställe får åtgärder inte vidtas i syfte att förmå någon
gäst till inköp av alkoholdrycker.
8 § Från ett serveringsställe får inte någon medföra eller tillåtas medföra
spritdrycker, vin eller starköl. Detta gäller inte hotellrum med minibar.
9 § På ställe med serveringstillstånd får inte någon dricka eller tillåtas
dricka andra alkoholdrycker än vad som har serverats i enlighet med
tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sammankomster i slutna sällskap
vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller genom
dennes försorg och där servering av alkoholdrycker inte är tillåten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna
paragraf får inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymme
annat än om det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas på
stället.
Tillverkningtillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd
1 § Tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd får
endast meddelas den som visar sig lämplig att utöva verksamheten med
hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden, lagringsmöjlig-
heter och omständigheter i övrigt.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar
sig lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna. Tillståndsmyndigheten får om det finns
särskilda skäl begränsa tillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
203
villkor som behövs. Villkor får ges i samband med beslut om tillstånd
eller senare under tillståndstiden.
2 § Tillverkningstillstånd kan gälla sprit, spritdrycker, vin, starköl och öl
eller begränsas till en eller flera av dessa varor. Partihandelstillstånd och
inköpstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller begränsas till
en eller två av dessa drycker.
3 § Tillverknings-, partihandels- och inköpstillstånd meddelas av Alko-
holinspektionen. Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Alkoholinspektionen meddelar
närmare föreskrifter om vilken utredning som skall bifogas ansökan.
4 § Den som hos Alkoholinspektionen ansöker om tillstånd enligt denna
lag skall betala ansökningsavgift. Den som beviljas tillstånd skall även
betala en årlig tillsynsavgift.
Regeringen beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare
föreskrifter om sådana avgifter. Efter bemyndigande av regeringen får
Alkoholinspektionen meddela sådana ytterligare föreskrifter om avgifter
som inte gäller avgifternas storlek.
Serveringstillstånd
5 § Serveringstillstånd kan avse servering
1. till allmänheten året runt, årligen under viss tidsperiod, vid ett
enstaka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod,
2. till förening, företag eller annat slutet sällskap året runt, årligen
under en viss tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka
tidsperiod.
Serveringstillstånd kan avse servering på luftfartyg, fartyg eller järn-
vägståg i inrikes trafik (trafikservering).
Tillståndsmyndigheten får om det finns särskilda skäl begränsa serve-
ringstillståndets giltighet till viss tid, samt meddela de villkor som
behövs. Villkor får ges i samband med beslut om tillstånd eller senare
under tillståndstiden.
6 § Serveringstillstånd kan gälla spritdrycker, vin och starköl eller
begränsas till en eller två av dessa drycker.
7 § Serveringstillstånd får endast meddelas den som visar sig lämplig att
utöva verksamheten med hänsyn till sina personliga och ekonomiska
förhållanden. Sökanden skall också visa att serveringsstället uppfyller
kraven i 8 §.
Tillståndsmyndigheten skall ta särskild hänsyn till om sökanden visar
sig lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna.
8 § Tillstånd for servering till allmänheten får endast meddelas om
serveringsstället har ett kök för allsidig matlagning och kan tillhandahål-
la lagad mat. Serveringsstället skall ha ett tillfredsställande antal sitt-
platser for gäster.
Tillstånd for tillfällig servering eller till slutet sällskap får meddelas om
serveringsstället tillhandahåller lagad mat.
Om det finns en drinkbar skall den vara en mindre väsentlig del av
serveringsstället, inrättad i nära anslutning till matsal.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
204
Utan hinder av första eller andra stycket får serveringstillstånd med-
delas för vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal. Alkoholser-
veringen får dock endast ske i pauser under pågående föreställning.
Servering av alkoholdrycker från minibarer på hotellrum får ske på
hotell med serveringstillstånd. Regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Alkoholinspektionen far meddela närmare bestämmelser
om serveringen.
9 § Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alkoholpolitisk
synpunkt, får serveringstillstånd vägras även om sökanden uppfyller
kraven i 7 och 8 §§.
10 § Serveringstillstånd gäller viss lokal eller annat avgränsat utrymme.
11 § Ombyggnad av serveringsställe som medför väsentlig ändring av
serveringslokalema kräver särskilt medgivande av tillståndsmyndigheten.
12 § Tillstånd till annan servering av spritdrycker, vin och starköl än
trafikservering meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget.
Tillstånd till trafikservering meddelas av den kommun där det företag
som vill bedriva serveringen har sitt säte eller där den person som vill
bedriva serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte säte inom landet
eller personen inte hemvist inom landet, meddelas tillstånd av Stock-
holms kommun.
13 § Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos kommunen.
Kommunen får ta ut avgift för prövningen enligt grunder som beslutas
av kommunfullmäktige.
Kommunen får även ta ut avgift för tillsyn enligt 8 kap. av den som
fått tillstånd av kommunen enligt denna lag.
14 § En ansökan om serveringstillstånd enligt 5 § första stycket, som
inte avser ett enstaka tillfälle eller enstaka tidsperiod, får inte bifallas
utan att polismyndighetens yttrande inhämtas. Polismyndigheten skall i
yttrandet redovisa de omständigheter som ligger till grund för myndig-
hetens bedömning samt avge utlåtande om sökandens allmänna lämplig-
het för verksamheten.
Om en ansökan om serveringstillstånd avser servering inom eller invid
militärt område skall yttrande dessutom inhämtas från vederbörande
militära chef innan ansökan får bifallas.
15 § Kommunens uppgifter enligt denna lag fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
16 § Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter
som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av
den andra kommunen. Kommunen får dock inte med stöd av denna bes-
tämmelse överlåta befogenhet att avgöra ärenden enligt 7 kap. eller 3 kap.
10 §.
Upphörande av tillstånd i vissa fall
17 § Har den som fått tillstånd enligt denna lag avlidit eller fått förvalta-
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen
och vill dödsboet eller förvaltaren fortsätta rörelsen, skall anmälan göras
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
205
till tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast två må-
nader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte
kommit in inom föreskriven tid, upphör tillståndet att gälla den dag
anmälningstiden gick ut.
Har den som fått tillstånd försatts i konkurs, upphör tillståndet att gäl-
la. Vill konkursboet eller konkursförvaltaren fortsätta rörelsen skall an-
sökan göras till tillståndsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten skall be-
handla en sådan ansökan med förtur.
Återkallelse m.m.
18 § Alkoholinspektionen skall återkalla tillverknings-, partihandels-
eller inköpstillstånd om
1. rätten enligt tillståndet inte längre utnyttjas,
2. tillståndshavaren inte följer de for tillståndet gällande bestämmelser-
na i denna lag eller föreskrifter eller villkor meddelade med stöd av
denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller for meddelande av tillstånd inte längre
föreligger.
19 § Kommunen skall återkalla serveringstillstånd om
1. det inte endast tillfälligt uppkommer sådan olägenhet som avses i 6
kap. 2 §,
2. tillståndshavaren inte följer de for servering eller serveringstillstånd
gällande bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter eller villkor med-
delade med stöd av denna lag, eller
3. de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd enligt 7
och 8 §§ inte längre föreligger.
20 § I stället för återkallelse enligt 18 eller 19 § kan tillståndshavaren
meddelas varning, om varning av särskilda skäl kan anses vara en till-
räcklig åtgärd.
21 § Föranleder detaljhandel med eller servering av öl olägenheter i
fråga om ordning och nykterhet, eller följs inte bestämmelserna i denna
lag, får kommunen förbjuda den som bedriver försäljningen att fortsätta
verksamheten eller, om mildrande omständigheter föreligger, meddela
honom varning.
Ett förbud enligt första stycket kan inskränkas till att gälla for vissa
närmare angivna tider eller under vissa närmare angivna omständigheter.
Förbud gäller i sex månader, räknat från det att den som bedriver för-
säljningen fått del av beslutet.
Den kommun där försäljningsstället är beläget beslutar om ingripande
enligt denna paragraf. Saknas fast försäljningsställe skall 12 § andra
stycket tillämpas.
1 § Alkoholinspektionen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och kan utfärda allmänna råd till vägledning for tillämp-
ningen av lagen.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet. Länsstyrelsen skall också
följa kommunernas tillämpning av denna lag samt biträda kommunerna
med råd i deras verksamhet.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
206
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i la-
gen om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen
och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar ock-
så tillsyn över servering av och detaljhandel med öl.
2 § På begäran av någon annan tillsynsmyndighet skall kommunen läm-
na de uppgifter som myndigheten behöver for tillsyn enligt denna lag.
Polismyndigheten skall underrätta andra tillsynsmyndigheter om för-
hållanden som är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn.
Kronofogdemyndigheten skall underrätta vederbörande tillståndsmyn-
dighet om den som har tillstånd enligt denna lag brister i sina skyldig-
heter att erlägga skatter eller socialavgifter. På begäran från länsstyrelsen
skall samma underrättelse ges till länsstyrelsen.
På begäran av tillståndsmyndighet eller länsstyrelse skall skattemyndig-
heter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller
avgifter lämna uppgifter som tillståndsmyndigheten eller länsstyrelsen
behöver för tillståndsprövning eller tillsyn enligt denna lag.
3 § Den som beviljats tillstånd enligt denna lag skall hos tillståndsmyn-
digheten i förväg anmäla när han tänker påbörja verksamheten. Sådan
anmälan skall även göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott
görs i den. Anmälan skall också göras i de fall verksamhetens omfatt-
ning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i verksam-
heten som är av betydelse för tillsynen. Även betydande förändringar av
ägarförhållanden skall anmälas.
4 § Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna
tillträde till driftsställe med tillhörande lokaler, tillhandahålla handels-
böcker och övriga handlingar som rör verksamheten, utan ersättning
hjälpa till vid tillsynen, lämna varuprover som behövs samt redovisa
uppgifter om verksamhetens omfattning och utveckling.
5 § Bokföring i rörelse som är tillståndspliktig enligt denna lag skall
vara så utformad att kontroll av verksamheten är möjlig. Den som driver
rörelsen är skyldig att på anfordran av en tillsynsmyndighet förete bok-
föringen i rörelsen. Han är dessutom skyldig att lämna statistiska uppgif-
ter i enlighet med de föreskrifter regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Alkoholinspektionen meddelar.
6 § En tillsynsmyndighet har rätt att på anfordran få upplysningar och
handlingar som behövs för tillsyn enligt denna lag. Tillsynsmyndighet
har också rätt att få tillträde till rörelsens lokaler för att kunna utöva sin
tillsyn enligt 1 §.
7 § Polismyndigheten skall på begäran lämna det biträde som behövs för
sådan tillsyn som nämns i 4-6 §§.
1 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat anges
1 beslutet.
2 § Alkoholinspektionens och kommunens beslut enligt denna lag får
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det överklagade beslutet får
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
207
inte ändras utan att Alkoholinspektionen respektive kommunen har läm-
nats tillfälle att yttra sig.
Domstolens beslut får överklagas av Alkoholinspektionen respektive
kommunen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1 § Den som
1. olovligen tillverkar sprit eller spritdrycker,
2. bereder mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit eller
spritdrycker eller
3. forslar, döljer eller förvarar sprit eller spritdrycker, som uppenbarli-
gen är olovligt tillverkade, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för
olovlig tillverkning av sprit eller spritdrycker, döms till böter eller fäng-
else i högst två år.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om tillstånd inte behövs,
utan rätt enligt denna lag,
2. serverar spritdrycker, vin eller starköl som har anskaffats på annat
sätt än som sägs i 6 kap. 5 §, döms för olovlig försäljning av alkohol-
drycker till böter eller fängelse i högst två år.
3 § Är brott som anges i 1 eller 2 § grovt, döms till fängelse i högst
fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
det har utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i
större omfattning.
4 § Den som olovligen tillverkar vin, starköl eller öl döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
5 § Den som innehar spritdrycker, vin eller starköl i uppenbart syfte att
olovligen sälja dem, döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till
böter eller fängelse i högst ett år.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt
annan i strid med 3 kap. 9 § döms for olovligt anskaffande av alkohol-
drycker till påföljd som anges i 2 §.
7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alko-
holdrycker i strid med 3 kap. 8 § till någon som inte har uppnått före-
skriven ålder eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat be-
rusningsmedel, eller vid partihandel underlåter att på sätt som föreskrivs
i 4 kap. 7 § första stycket förvissa sig om att köparen har rätt att återför-
sälja eller inköpa varan, döms for olovlig dryckeshantering till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För olovlig dryckeshantering döms också den som försäljer öl i strid
med förbud som meddelats enligt 7 kap. 21 § eller tillåter alkoholfortä-
ring i strid med 6 kap. 9 §.
8 § Är gärning som avses i 1, 2 och 4-7 §§ att anse som ringa, skall inte
dömas till straff.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
208
9 § För försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 2 och 6 §§
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Har flera medverkat till gärning som avses i 1-7 §§ eller vid försök
eller förberedelse till brott enligt första stycket, skall 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken tillämpas. Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker
har överlåtits för personligt bruk skall dock vara fri från ansvar.
10 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alko-
holdrycker finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
1 § Sprit, alkoholdrycker och mäsk som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras
förverkade. Förverkande av alkoholdrycker kan ske även hos den som är
fri från ansvar från brottet enligt 10 kap. 9 § andra stycket andra me-
ningen.
2 § Har sprit eller alkoholdrycker olovligen tillverkats enligt denna lag
skall även destillationsapparater, apparatdelar och redskap som har an-
vänts vid tillverkningen, råämnen som uppenbarligen varit avsedda för
tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har
förvarats i, förklaras förverkade. Likaså skall förråd av renings- och
filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av
olovligen tillverkad sprit förklaras förverkat.
3 § Om ett förordnande om förverkande skulle vara obilligt, får förver-
kandet helt eller delvis efterges.
4 § I fråga om sprit, alkoholdryck eller mäsk som kan antas bli förver-
kad enligt denna lag gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m. i tillämpliga delar. Alkoholdryck som har lagts upp
på sådant tillfälligt lager som nämns i 24 § tullförordningen (1994:000)
skall anses som förverkad om den inte har tagits ut från lagret inom 30
dagar från uppläggningen. Vad som nu har sagts gäller även i fråga om
sådan dryck som för tillfällig förvaring har omhändertagits av tullmyn-
dighet utan att läggas upp på tillfälligt lager.
5 § Chefen för utrikesdepartementet får medge undantag från 6 kap. 5
och 9 §§ på begäran av främmande stat och internationell organisation
som avses i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.
1 § Alkoholinspektionen skall för de ändamål som anges i 2 § föra ett
tillståndsregister på medium för automatisk databehandling.
2 § Tillståndsregistret får användas för
1. handläggning av ärenden om tillstånd,
2. tillsyn över tillståndshavare samt
3. uppföljning, utvärdering och framställning av statistik beträffande
ärenden enligt lagen.
3 § Tillståndsregistret får innehålla uppgifter om
1. den som har tillstånd enligt lagen,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
209
14 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 89
2. den som har haft tillstånd enligt lagen,
3. den som ansöker om tillstånd enligt lagen och
4. den som har ansökt om tillstånd enligt lagen.
Regeringen får meddela föreskrifter om registrering av uppgifter även
i fråga om olika företrädare for en verksamhet.
4 § I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 1 och 3
registreras
1. uppgift om namn eller firma, person-, registrerings- eller organisa-
tionsnummer, adress och telefonnummer,
2. uppgift om dom i brottmål,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet,
4. uppgift om registrering av mervärdeskatteskyldighet, punktskatte-
skyldighet och upplagshavare enligt skattelagstiftningen,
5. uppgift om konkurser, restforda skatter och avgifter,
6. uppgift om den verksamhet som tillstånd avser eller söks for och om
särskilda villkor som kan ha meddelats for denna,
7. uppgift om brott mot föreskrifter och meddelade villkor och om ut-
förda inspektioner och
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift
som har betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna lag.
Uppgifter som avses i första stycket 2 och 3 får endast registreras i
den mån de har betydelse for rätt till tillstånd enligt denna lag.
I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 och 4
registreras uppgift som sägs i första stycket 1 samt uppgift som avses i
5 §•
5 § I tillståndsregistret får anges myndighetens beslut i ärenden enligt
lagen, liksom domstols beslut, och de bestämmelser som har tillämpats.
Registret får också innehålla uppgifter om tidpunkt for registrerade
förhållanden samt tekniska och administrativa uppgifter, om uppgifterna
behövs for att tillgodose ändamålet med registret.
6 § Registerinformation som inte behövs för handläggning av ett ärende
eller for tillsyn enligt lagen skall gallras under femte kalenderåret efter
det att uppgiften registrerats.
Om tillstånd återkallas eller om sökt tillstånd vägras skall så snart
beslutet vunnit laga kraft, alla uppgifter utom sådana som avses i 4 §
första stycket 1 och 6 samt 5 § gallras ur registret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om undantag från gallring för att bevara ett urval av
material for forskningens behov. Sådant material skall lämnas över till
en arkivmyndighet.
7 § Regeringen får föreskriva att uppgifter till registret får hämtas från
register som förs av statlig eller kommunal myndighet.
8 § Uppgifter i tillståndsregistret får lämnas ut på medium för automa-
tisk databehandling for de ändamål och i den utsträckning som anges
nedan till följande mottagare
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
210
Mottagare
Polismyndighet
Skattemyndighet
och tullmyndighet
Uppgifter
Uppgift om
misstanke om
brott enligt
denna lag
Uppgift om
verksamhet som
omfattas av
denna lag
Ändamål
Utredning och
lagföring
Beskattning
eller påförande
av tull
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
9 § Uppgifter ur registret får lämnas ut till kommun och länsstyrelse i
den utsträckning uppgifterna är av betydelse for tillståndsprövning eller
tillsyn.
10 § Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt
ges information om registret. Informationen skall innehålla en beskriv-
ning av de uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och rättelse till stånd enligt datalagen
(1973:289),
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och bevarande av uppgifter som gäller för
registret.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 9 kap. 2 § tredje stycket den
1 januari 1998 och i övrigt den 1 januari 1995 då lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker skall upphöra att gälla.
2. Tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som till-
stånd enligt den nya lagen.
Ansökningar om andra tillstånd än serveringstillstånd som inte har prö-
vats slutligt vid ikraftträdandet skall överlämnas for handläggning hos
Alkoholinspektionen.
Mål som väckts i kammarrätten av enskild fore ikraftträdandet och
som avser ingripande mot ett serveringstillstånd prövas enligt äldre be-
stämmelser.
3. Detaljhandelsbolagets och det i lagen (1977:293) om handel med
drycker omnämnda partihandelsbolagets rätt enligt äldre bestämmelser,
skall gälla som tillstånd enligt den nya lagen till dess nytt tillstånd erhål-
lits, dock längst t.o.m. den 31 december 1995.
4. Den som har serveringstillstånd är skyldig att köpa alla spritdrycker,
allt vin och allt utländskt starköl som behövs för rörelsen hos detaljhan-
delsbolaget eller hos den som har fått tillverknings- eller partihandelstill-
stånd enligt den nya lagen genom beslut av Alkoholinspektionen.
5. Under år 1995 skall länsstyrelsen fullgöra de uppgifter som åligger
kommunen enligt den nya lagen utom de som anges i 8 kap. Under denna
tid får länsstyrelsen inte bifalla en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 5 §
första stycket innan kommunen yttrat sig, utom i de fall ansökan avser ett
enstaka tillfälle eller en enstaka tidsperiod.
Ansökningar om tillstånd till servering som inte har prövats slutligt den
1 januari 1996 skall överlämnas för handläggning hos vederbörande
kommun.
6. Under år 1996 och 1997 skall kommunen underrätta länsstyrelsen
om alla ansökningar om tillstånd enligt 7 kap. 5 § första stycket utom
211
sådana som avser ett enstaka tillfälle eller en enstaka tidsperiod. En
sådan ansökan får under nämnda tid inte bifallas innan länsstyrelsen
yttrat sig.
7. Under år 1996 och 1997 skall kommunen, när fråga uppkommer om
återkallelse av serveringstillstånd eller förbud som nämns i 7 kap. 21 §,
underrätta länsstyrelsen. Sådan åtgärd får under nämnda inte beslutas
innan länsstyrelsen yttrat sig.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
212
1.2 Förslag till Prop. 1994/95:89
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)’ skall inforas
en ny paragraf, 9 kap. 24 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 9 kap. 24 § Sekretess gäller hos tillstånds- I fråga om uppgift i allmän |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Lagen omtryckt 1992:1474
213
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av alkoholdrycker att 1 och 4 §§ skall ha
följande lydelse.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser alkohol-
drycker och som vänder sig till konsumenter.
Med alkoholdrycker förstås
spritdrycker, vin, starköl och öl i
den betydelse dessa beteckningar
har i lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m.
L
Om förbud mot vissa marknads-
föringsåtgärder finns bestämmelser
i lagen (1977:293) om handel med
drycker.
Med alkoholdrycker förstås
spritdrycker, vin, starköl och öl i
den betydelse dessa beteckningar
har i alkohollagen (1994:000).
§
Om förbud mot vissa marknads-
föringsåtgärder finns bestämmelser
i alkohollagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
214
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961:1819 om försäljning av
teknisk sprit m.m.1 att 1 §, 4 §, 5 § 2 mom, 8 §, 8 a §, 9 § och 10 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med teknisk sprit förstås sprit
som är avsedd att användas för
tekniskt, industriellt, medicinskt,
vetenskapligt eller annat likartat
ändamål och som är hänförlig till
tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1
eller B. 2 tulltaxelagen (1987:1068).
Vad som sägs i denna lag om tek-
nisk sprit skall också gälla sprit-
drycker, vin och starköl, avsedda
för ändamål som nu sagts.
§2
Med teknisk sprit förstås sprit
som är avsedd att användas för
tekniskt, industriellt, medicinskt,
vetenskapligt eller annat likartat
ändamål och som är hänförlig till
tulltaxenr 22.07 eller 22.08 B. 1
eller B. 2 tulltaxelagen (1987:1068)
Med alkoholhaltigt preparat förstås vara som innehåller mer än 1,8
viktprocent etylalkohol och som inte är hänförlig till tulltaxenr 22.03-
22.07 eller 22.08 B.l eller B. 2. tulltaxelagen och inte heller är sådant
läkemedel, som omfattas av läkemedelslagen (1992:859).
Med alkoholhaltigt läkemedel förstås ett läkemedel som omfattas av
läkemedelslagen (1992:859) och som innehåller mer än 1,8 viktprocent
etylalkohol.
Beteckning i denna lag har sam-
ma betydelse som i lagen
(1977:293) om handel med dryck-
er.
Beteckning i denna lag har sam-
ma betydelse som i alkohollagen
(1994:000).
Bestämmelser om tillverkning av
sprit och om handel med alkohol-
drycker finns z alkohollagen
(1994:000).
'Lagens rubrik ändrad genom 1994:956
2Senaste lydelse 1994:956
215
Nuvarande lydelse
4
Teknisk sprit må utan särskilt
tillstånd införas till riket av parti-
handelsbolaget. Tillstånd erfor-
dras ej heller i fall då denature-
rad teknisk sprit eller alkoholhal-
tiga preparat av resande införes
annorledes än i handelssyfte eller
för yrkesmässig förbrukning.
För annan införsel av teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat
än som avses i första stycket krä-
ves särskilt tillstånd av läkeme-
delsverket.
Föreslagen lydelse
§3
Teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat får föras in till landet
endast av den som har meddelats
särskilt tillstånd av Läkemedels-
verket. Tillstånd erfordras dock
inte i de fall då denaturerad tek-
nisk sprit eller alkoholhaltiga
preparat förs in av resande annat
än i handelssyfte eller för yrkes-
mässig förbrukning.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
I fråga om hantering av oförtullad teknisk sprit och oförtullade alko-
holhaltiga preparat gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor, m.m. Läkemedelsverket äger före-
skriva begränsning av rätten att hantera oförtullad vara.
5 S 2 mom.
Teknisk sprit må, förutom av
partihandelsbolaget och detalj-
handelsbolaget, utan särskilt till-
stånd säljas av den som tillverkat
varan. För annan försäljning, som
äger rum annorledes än från apo-
tek, erfordras Läkemedelsverkets
tillstånd.
Teknisk sprit må, förutom av
detaljhandelsbolaget, utan särskilt
tillstånd säljas av den som tillver-
kat varan. För annan försäljning,
som äger rum annorledes än från
apotek, erfordras Läkemedelsver-
kets tillstånd.
8 §5
Iakttages icke bestämmelserna i denna lag eller med stöd därav med-
delade föreskrifter må läkemedelsverket meddela vederbörande varning.
Därest rättelse ej vinnes eller varning ej anses vara tillfyllest, må verket
förbjuda försäljning eller, där tillstånd till försäljning, införsel eller inköp
meddelats, återkalla sådant tillstånd.
Har tillstånd återkallats eller har
tillståndshavaren avlidit, åligger
det tillståndshavaren eller dödsbo-
et att, i den mån läkemedelsverket
därom förordnar, sälja sitt lager av
teknisk sprit till partihandelsbo-
laget, vilket är skyldigt att till
skäligt pris inköpa varan.
Har tillstånd återkallats eller har
tillståndshavaren avlidit, åligger
det tillståndshavaren eller dödsbo-
et att, i den mån Läkemedelsver-
ket därom förordnar, sälja sitt la-
ger av teknisk sprit till någon som
har tillstånd till försäljning av
spriten.
3Senaste lydelse 1990:433
4Senaste lydelse 1994:956
5Senaste lydelse 1990:433
216
Nuvarande lydelse
8 a
För att täcka statens kostnader
för kontrollen enligt denna lag
skall den som har fått tillstånd till
införsel av teknisk sprit eller al-
koholhaltiga preparat betala sär-
skilda avgifter i den omfattning
som bestäms av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
läkemedelsverket. Detsamma skall
gälla partihandelsbolaget och den
som har fått tillstånd att tillverka
sprit enligt lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m.
9
Den som säljer teknisk sprit utan
att äga rätt därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik rätt eller
bryter mot bestämmelserna i 7 §
dömes för olovlig försäljning av
teknisk sprit till påföljd som an-
gives i 72 § lagen (1977:293) om
handel med drycker.
10
Den som olovligen borttager
eller försvagar denatureringsmedel
i teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat dömes för för olovligt
förfarande med teknisk sprit till
påföljd som angives i 27 § lagen
(1977:292) om tillverkning av
drycker, m.m.
För den som säljer eller
tillhandagår med anskaffande av
teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat varmed vidtagits åtgärd
enligt första stycket äger 72 §
lagen (1977:293) om handel med
drycker motsvarande tillämpning.
Detsamma gäller för den som for-
slar, döljer eller förvarar sådan
vara.
Föreslagen lydelse
§6
För att täcka statens kostnader
för kontrollen enligt denna lag
skall den som har fått tillstånd till
införsel av teknisk sprit eller al-
koholhaltiga preparat eller till-
stånd till inköp eller försäljning av
teknisk sprit betala särskilda av-
gifter i den omfattning som
bestäms av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Läke-
medelsverket.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
§7
Den som säljer teknisk sprit utan
att äga rätt därtill enligt denna lag
eller överskrider dylik rätt eller
bryter mot bestämmelserna i 7 §
dömes för olovlig försäljning av
teknisk sprit till påföljd som an-
gives i 10 kap. 2 § eller 10 kap.
3 § alkohollagen (1994:000).
§’
Den som olovligen borttager
eller försvagar denatureringsmedel
i teknisk sprit eller alkoholhaltigt
preparat dömes för för olovligt
förfarande med teknisk sprit till
påföljd som angives i 10 kap. 1 §
eller 10 kap. 3 § alkohollagen
(1994:000).
För den som säljer eller tillhan-
dagår med anskaffande av teknisk
sprit eller alkoholhaltigt preparat
varmed vidtagits åtgärd enligt för-
sta stycket äger 10 kap. 2 § och
10 kap. 3 § alkohollagen motsva-
rande tillämpning. Detsamma gäl-
ler för den som forslar, döljer eller
förvarar sådan vara.
6Senaste lydelse 1991:408
7Senaste lydelse 1977:294
8Senaste lydelse 1977:294
217
15 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 89
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Tillstånd till införsel, inköp eller försäljning av spritdrycker, vin
eller starköl som har meddelats före ikraftträdandet skall gälla som till-
stånd enligt alkohollagen (1994:000). Tillståndet gäller dock endast för
den tid som Läkemedelsverket föreskrivit.
3. Om en ansökan som avses i 2. inte har prövats slutligt vid ikraft-
trädandet skall ansökningen överlämnas för handläggning hos Alko-
holinspektionen.
218
Härigenom föreskrivs att 2 § första stycket 1. lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Angående beslag av egendom
som avses i 1 § skall vad i all-
mänhet är stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande tillämp-
ning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må be-
visligen förstöras om dess värde
är ringa eller egendomens förstö-
rande eljest måste anses försvar-
ligt. I annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin eller
starköl till det i lagen (1977:293)
om handel med drycker omnämn-
da partihandelsbolaget, öl till till-
verkare av sådan vara och annan
egendom på sätt som med hänsyn
till egendomens beskaffenhet fin-
nes lämpligt. Belopp, som erhållits
vid försäljning av beslagtagen
egendom, tillfaller kronan.
Angående beslag av egendom
som avses i 1 § skall vad i all-
mänhet är stadgat om beslag i
brottmål äga motsvarande tillämp-
ning med följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må be-
visligen förstöras om dess värde
är ringa eller egendomens förstö-
rande eljest måste anses försvar-
ligt. 1 annat fall må egendomen
försäljas, spritdrycker, vin, starköl
och öl till den som är berättigad
att tillverka eller att bedriva parti-
handel med sådana varor enligt
alkohollagen (1994:000) och an-
nan egendom på sätt som med
hänsyn till egendomens beskaffen-
het finnes lämpligt. Belopp, som
erhållits vid försäljning av beslag-
tagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersöknings-
ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket
första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av po-
lismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsva-
rar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes
skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad
från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. An-
sökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets
bestånd.
Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
'Senaste lydelse 1980:582
219
Prop. 1994/95:89
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:94) om polisregister m.m.
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall medde-
las, när framställning därom görs av
1. justitiekanslem, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
den centrala utlännningsmyndig-
heten, länsstyrelse, länsrätt, polis-
myndighet eller allmän åklagare;
1. justitiekanslem, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen,
den centrala utlännningsmyndig-
heten, länsstyrelse, länsrätt, polis-
myndighet, allmän åklagare eller
Alkoholinspektionen;
2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av
ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;
3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i främ-
mande stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat eller för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i
verksamhet, som avser vård eller som är av betydelse för rikets säkerhet
eller för förebyggandet eller beivrandet av brott, och regeringen i för-
ordning medgivit att utdrag eller upplysning lämnas för sådant ändamål
eller, i annat fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret och regeringen medger att upplysningen med-
delas.
Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket
får ha terminalåtkomst till polisregister.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
220
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 15 september 1994 (Socialdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. alkohollag,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Christian Groth.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
6 kap.
9 §
Enligt paragrafens första stycke är det i princip förbjudet att på ställen
med serveringstillstånd dricka eller tillåta någon att dricka andra alko-
holdrycker än sådana som serverats i enlighet med tillståndet. Andra
stycket innehåller ett förbud mot att i vissa andra lokaler dricka eller
tillåta någon att dricka alkoholdrycker överhuvudtaget. Enligt en bestäm-
melse i paragrafens tredje stycke förbjuds vidare viss förvaring av alko-
holdrycker. Enligt den bestämmelsen gäller som huvudregel att alko-
holdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i paragrafen inte
heller får förvaras i en sådan lokal eller tillhörande utrymme.
Vid föredragningen inför Lagrådet har upplysts att de olika förbuden
inte är avsedda att gälla i fråga om öl. Denna begränsning framgår inte
av lagtexten. Lagrådet förordar därför den ändringen i paragrafen att det
i ett nytt fjärde stycke slås fast att förbuden inte gäller i fråga om öl.
I övrigt förordar Lagrådet vissa redaktionella jämkningar.
På grund av det anförda kan paragrafen ges förslagsvis följande lydel-
se:
"På serveringsställe där serveringstillstånd gäller får inte någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än sådana som har serverats i
enlighet med tillståndet. Detta gäller dock inte på hotellrum.
221
Inte heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på ett
serveringsställe där alkoholdrycker inte får serveras eller i en lokal, som
yrkesmässigt upplåts för anordnande av sådana sammankomster i slutna
sällskap vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren eller
genom dennes försorg och där servering av alkoholdrycker inte är till-
åten.
Alkoholdrycker som inte får serveras i en lokal som avses i denna
paragraf får inte heller förvaras i sådan lokal eller tillhörande utrymmen
i annat fall än när det är uppenbart att drycken inte är avsedd att drickas
på stället.
Förbuden enligt denna paragraf gäller inte i fråga om öl."
7 kap.
5§
I paragrafen anges vilka olika slag av serveringstillstånd som kan ges.
Enligt första stycket, som är uppdelat på två punkter, kan tillstånd med-
delas för servering till allmänheten eller i förening, företag eller annat
slutet sällskap. Tillstånden kan avse servering året runt, årligen under
viss tidsperiod, vid ett enstaka tillfälle eller under en enstaka tidsperiod.
Av andra stycket framgår att serveringstillstånd kan avse s.k. trafikserve-
ring, varmed avses servering på vissa transportmedel. I tredje stycket
anges att tillståndsmyndigheten kan om det finns särskilda skäl begränsa
tillståndets giltighet till viss tid samt meddela de villkor som behövs.
Villkoren får meddelas i samband med tillståndsbeslutet eller senare
under tillståndstiden.
Bestämmelsen i andra stycket om trafikservering fyller ingen självstän-
dig funktion i förevarande paragraf. Den bör därför utgå och i stället
fogas in i 12 § andra stycket, som anger vilken myndighet som meddelar
tillstånd till trafikservering.
Vad som sägs i tredje stycket om begränsning av ett tillstånds giltighet
har sin bakgrund i att tillstånd till servering året runt eller årligen under
en viss tidsperiod gäller tills vidare. För att förståelsen av bestämmelsen
skall underlättas bör detta förhållande framgå direkt av lagtexten. Styck-
et bör därför kompletteras med en bestämmelse av innebörd att nämnda
tillstånd gäller tills vidare.
I paragrafen bör därutöver göras vissa redaktionella ändringar.
Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen ges följan-
de lydelse:
"Serveringstillstånd kan meddelas för servering till allmänheten eller i
förening, företag eller annat slutet sällskap. Tillstånd kan avse servering
året runt, årligen under en viss tidsperiod, under en enstaka tidsperiod
eller vid ett enstaka tillfälle.
Tillstånd, som avser servering året runt eller årligen under en viss
tidsperiod gäller tills vidare. Tillståndsmyndigheten får dock om det
finns särskilda skäl begränsa tillståndets gilighet till viss tid.
I samband med beslut om serveringstillstånd eller senare får tillstånds-
myndigheten meddela de villkor som behövs."
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
222
12 §
Som anförts under 5 § bör vad som anges i den paragrafens andra
stycke om trafikservering fogas in i andra stycket i förevarande paragraf.
Vissa redaktionella ändringar bör vidare göras i paragrafens första styck-
e.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Tillstånd till servering av spritdrycker, vin och starköl meddelas av
den kommun där serveringsstället är beläget.
Serveringstillstånd, som avser servering i inrikes trafik på fartyg, luft-
fartyg eller järnvägståg (trafikservering), meddelas dock av den kommun
där det företag som vill bedriva serveringen har sitt säte eller där den
person som vill bedriva serveringen har sitt hemvist. Har företaget inte
säte inom landet eller personen inte hemvist inom landet, meddelas till-
stånd av Stockholms kommun."
21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripande från kommunens sida
mot försäljning av öl, när denna inte äger rum på tillfredsställande sätt.
I första stycket anges sålunda att, om detaljhandel med eller servering av
öl föranleder olägenheter i fråga om ordning och nykterhet eller bestäm-
melserna i den föreslagna lagen inte följs, kommunen får förbjuda den
som bedriver försäljningen att fortsätta verksamheten eller, om mildran-
de omständigheter föreligger, meddela honom varning.
Vad som anges som förutsättning för att varning skall komma i fråga -
att mildrande omständigheter föreligger - ger närmast intryck av att
ingripande enligt paragrafen har straffrättslig karaktär. I författningskom-
mentaren uttalas att mildrande omständigheter kan vara att olägenheterna
inte beror på näringsidkaren själv eller är svåra för honom att påverka
eller förhindra, t.ex. tillfälliga besök av störande ungdomar.
Även om ingripande enligt paragrafen får en straffliknande effekt, är
syftet därmed uppenbarligen ett annat nämligen att förhindra att försälj-
ning av öl sker under olämpliga former. Med hänsyn härtill passar ut-
trycket "om mildrande omständigheter föreligger" mindre väl. Med an-
ledning av vad som anförts i författningskommentaren kan för övrigt
framhållas att meddelande av varning framstår som en tämligen me-
ningslös åtgärd i fall då olägenheterna inte beror på näringsidkaren själv
och denne har svårt att påverka eller förhindra dem.
Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att bestämmelsen i det
berörda hänseendet utformas på följande sätt:
"---------eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd,
meddela honom varning."
10 kap.
6 §
Enligt paragrafen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaf-
far alkoholdrycker åt annan i strid med 3 kap. 9 § för olovligt anskaffan-
de av alkoholdrycker till "påföljd som anges i 2 §". Vid föredragningen
inför Lagrådet har upplysts att det är avsett att även straffskalan i 3 § för
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
223
grovt brott skall vara tillämplig vid brott enligt förevarande paragraf.
Den avsedda innebörden framgår dock inte av lagtexten. Mot denna
bakgrund förordar Lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt
annan i strid med 3 kap. 9 § döms för olovligt anskaffande av alkohol-
drycker till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
till fängelse i högst fyra år."
9 §
I första stycket anges att för försök eller förberedelse till brott som avses
i 1, 2 och 6 §§ (olovlig tillverkning av sprit m.m., olovlig försäljning av
alkoholdrycker och olovligt anskaffande av alkoholdrycker) döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Andra stycket innehåller i första me-
ningen en föreskrift om att 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken skall tilläm-
pas om flera medverkat till en straffbelagd gärning. Enligt andra me-
ningen skall den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har överlåtits
för personligt bruk dock vara fri från ansvar.
Lagrådet konstaterar att genom bestämmelsen i första stycket utvidgas
det straffbara området. I lagen om handel med drycker straffbeläggs
sålunda försök till olovlig försäljning och olovligt anskaffande av alko-
holdrycker medan förberedelse till sådana gärningar är straffritt. Lagen
om tillverkning av drycker m.m. innehåller inga bestämmelser om försök
och förberedelse till brott. I lagen finns emellertid straffbestämmelser
avseende vissa åtgärder med destillationsapparater och aktiverat kol vilka
bestämmelser inte förs över till alkohollagen. Dessa gärningar kan i viss
utsträckning omfattas av straffbestämmelsen i första stycket av förevar-
ande paragraf som dock har en vidare tillämpning.
Författningskommentaren innehåller endast mycket kortfattade motiv
till paragrafen. Några skäl för en ökad kriminalisering av förfaranden
med alkoholdrycker anges inte. Enligt Lagrådets mening bör en vidgad
kriminalisering komma till stånd först efter att behovet härav närmare
analyserats. Lagrådet förutsätter att så sker under det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
Beträffande därefter paragrafens andra stycke har genom en lagändring
som trätt i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:458, prop. 1993/94:130) den
allmänna medverkansregleringen i 23 kap. brottsbalken utvidgats till att
gälla även gärningar utanför balken när fängelse är föreskrivet. Straff-
skalan för samtliga i alkohollagen straffbelagda gärningar innehåller
fängelse. Bestämmelserna i första meningen om medverkan fyller därför
inte någon självständig funktion och bör utgå. I andra meningen bör
vidare göras vissa redaktionella ändringar.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att paragrafens andra
stycke ges följande lydelse:
"Den till vilken sprit, mäsk eller alkoholdrycker har anskaffats för
personligt bruk skall vara fri från ansvar för medverkan till brott som
avses i detta kapitel."
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
224
11 kap.
3 §
Mot bakgrund av bestämmelserna om förverkande av alkoholdrycker
m.m. i 1 och 2 §§ i föreslås i förevarande 3 § att, om ett förordnande
om förverkande skulle vara obilligt, förverkandet får helt eller delvis
efterges.
I enlighet med vad som gäller i flertalet andra liknande fall bör undan-
taget vara tillämpligt endast då förverkande skulle vara uppenbart obil-
ligt. Även i övrigt torde saknas anledning att utforma bestämmelsen an-
norlunda än vad som i allmänhet är fallet med motsvarande bestämmel-
ser av samma innebörd på andra områden. Lagrådet föreslår därför att
bestämmelsen ges följande lydelse:
"Förordnande om förverkande skall inte meddelas, om det skulle vara
uppenbart oskäligt."
12 kap.
4 §
Första stycket innehåller en uppräkning i åtta punkter av uppgifter som
får registreras beträffande dem som har tillstånd eller som ansöker om
tillstånd.
Registrering får enligt punkt 2 ske av uppgift om dom i brottmål och
enligt punkt 3 av uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åkla-
garmyndighet. Enligt författningskommentaren får uppgift som avses i
punkt 2 endast innefatta det lagrum som har tillämpats samt domsnum-
mer och domstol. Beträffande punkt 3 anges att uppgift om ärendet en-
dast skall innehålla en identifikationsbeteckning, exempelvis ett diarie-
nummer. Med hänsyn till att det här är fråga om mycket integritets-
känsliga uppgifter bör de i författningskommentaren angivna begräns-
ningarna föras in i lagtexten.
I punkt 8 har tagits in ett bemyndigande för regeringen att ge närmare
föreskrifter om registrering av annan uppgift som har betydelse för hand-
läggningen av ärenden enligt lagen. I motsats till övriga punkter öppnar
punkt 8 möjlighet för registrering av en vid krets av uppgifter. Enligt
författningskommentaren skall emellertid bemyndigandet inte få använ-
das för registrering av känsliga personuppgifter. Även denna begränsning
bör framgå av lagtexten.
Enligt tredje stycket får beträffande dem som har haft tillstånd eller
som har sökt men vägrats tillstånd registreras uppgift som sägs i första
punkten 1 och uppgift som avses i 5 §.
Enligt vad som upplysts vid föredragningen gäller de uppgifter som
avses i 5 § såväl dem som anges i första stycket som dem som anges i
tredje stycket av 4 §. Hänvisningen till 5 § i tredje stycket bör därför
utgå.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket punk-
terna 2, 3 och 8 ges följande lydelse:
"2. uppgift om dom i brottmål, såvitt avser domstol, domsnummer och
tillämpade bestämmelser,
3. uppgift om förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
225
såvitt avser diarienummer eller motsvarande beteckning,
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
8. i den utsträckning regeringen närmare föreskriver, annan uppgift
som har särskild betydelse för handläggningen av ärenden enligt denna
lag och inte utgör personuppgift av känslig natur."
Vidare föreslår Lagrådet att tredje stycket ges följande lydelse:
"I registret får beträffande den som avses i 3 § första stycket 2 och 4
registreras uppgift som anges i första stycket 1."
9§
Enligt denna paragraf får uppgifter ur registret lämnas ut till kommun
och länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är av betydelse för till-
ståndsprövning eller tillsyn. Den föreslagna bestämmelsen skall ses mot
bakgrund av förslaget i remissen till ny sekretessregel i 9 kap. 24 §
sekretesslagen (1980:100). Syftet med bestämmelsen torde vara att be-
gränsa den nya sekretessregelns räckvidd så att den inte hindrar att kom-
muner och länsstyrelser får den tillgång till uppgifter ur registret som de
behöver. För att denna innebörd skall framgå otvetydigt av lagtexten
förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse (jfr 14 kap. 1 §
andra meningen sekretesslagen):
"Alkoholinspektionen är skyldig att på begäran lämna ut uppgifter ur
registret till kommun och länsstyrelse i den utsträckning uppgifterna är
av betydelse för tillståndsprövning eller tillsyn."
Under punkt 2 har i tredje stycket tagits upp en bestämmelse avseende
prövningen i kammarrätt av fråga om ingripande mot serveringstillstånd.
Där anges att mål som väckts i kammarrätten av enskild före ikraftträ-
dandet och som avser ingripande mot ett serveringstillstånd prövas enligt
äldre bestämmelser. Härmed åsyftas bestämmelserna i lagen om handel
med drycker, vilka torde vara något mindre stränga än motsvarande
bestämmelser i den nya lagen.
Förslagets ståndpunkt är att de nya bestämmelserna om prövning i sak
i princip skall tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. Detta gäller
bl.a. ärende om ingripande mot tillståndshavare, vilket börjat handläggas
hos länsstyrelsen före ikraftträdandet. Med hänsyn härtill och med be-
aktande av syftet med ingripande kan ifrågasättas om det finns tillräckli-
ga skäl att just i det fall som avses i den nu berörda övergångsregeln
tillämpa äldre bestämmelser Lagrådet vill dock inte motsätta sig att så
sker.
Det finns emellertid inte anledning att begränsa en undantagsregel till
mål som har anhängiggjorts i kammarrätten före ikraftträdandet. Utifrån
det synsätt som måste ligga bakom remissförslaget bör äldre bestämmel-
ser tillämpas i kammarrätten så snart länsstyrelsens beslut i saken har
meddelats före ikraftträdandet, dvs även om överklagande sker först
därefter. I sistnämnda situation bör äldre bestämmelser tillämpas även
226
beträffande själva överklagandet.
Mot bakgrund av det sagda föreslår Lagrådet att tredje stycket i punkt
2 ges följande lydelse:
"Har länsstyrelsen i fråga om ingripande mot serveringstillstånd med-
delat beslut före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser beträffan-
de överklagande av beslutet och prövningen i överinstans."
Den nya lagen skall, enligt vad som föreslås i punkt 1, träda i kraft
den 1 januari 1998 såvitt avser bestämmelsen i 9 kap. 2 § 3 st. om att
det krävs prövningstillstånd vid överklagande av allmän förvaltnings-
domstols, dvs länsrättens, beslut till kammarrätten. Någon särskild över-
gångsbestämmelse i anledning härav har inte föreslagits.
Av allmänna processrättsliga principer far anses följa att en ny bestäm-
melse som kräver prövningstillstånd för att överklagande skall tas upp
till prövning inte bör tilllämpas i fråga om beslut som har meddelats
före ikraftträdandet, även om överklagande sker först därefter (se t.ex.
övergångsbestämmelserna till lagen 1993:514 om ändring i rättegångs-
balken och lagen 1993:516 om ändring i utsökningsbalken). Detta bör
komma till uttryck i övergångsbestämmelserna. Föreskriften kan läm-
pligen tas upp som en ny punkt 3, vilket medför förskjutning av num-
reringen av de följande bestämmelserna.
Den nya bestämmelsen kan få förslagsvis följande lydelse:
"I fråga om beslut som allmän förvaltningsdomstol har meddelat före
den 1 januari 1998 tillämpas, i stället för 9 kap 2 § tredje stycket i nya
lagen, äldre bestämmelser om överklagande."
I punkt 3 återfinns en bestämmelse om verkan efter ikraftträdandet av
detaljhandelsbolagets och partihandelsbolagets monopolställning enligt
nuvarande reglering. 1 punkten föreskrivs sålunda att detaljhandelsbola-
gets och det i lagen om handel med drycker omnämnda partihandelsbolagets
rätt enligt äldre bestämmelser skall gälla som tillstånd enligt den nya lagen
till dess nytt tillstånd erhållits, dock längst t.o.m. den 31 december 1995.
Trots paragrafens generella lydelse kan det inte vara avsett att den
skall avse andra monopolrättigheter än de som bortfaller i den nya lagen
och där ersätts av krav på tillstånd. Detta bör i klarhetens intresse fram-
gå av lydelsen. Denna bör även i övrigt jämkas. Lagrådet föreslår följan-
de lydelse:
"Partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets rättigheter enligt lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om
handel med drycker skall, i den mån de avser verksamheter som enligt
den nya lagen kräver tillstånd, gälla som sådana tillstånd till dess till-
stånd har meddelats partihandelsbolaget eller detaljhandelsbolaget, dock
längst till utgången av år 1995."
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 6
227
Departementet har anmodat Datainspektionen att yttra sig över ett
förslag till lagrådsremiss med förslag till ny alkohollag. Ett exemplar av
förslaget kom inspektionen till handa den 12 september 1994 och
begäran om yttrande den 14 september 1994 med svar nästa dag. Den
tid Datainspektionen fått till förfogande att granska förslaget har alltså
varit kort, särskilt med hänsyn till att lagrådsremissen innehåller be-
tydande förändringar i förhållande till den tidigare remitterade promemo-
rian.
Enligt förslaget skall alla som har, har haft, ansöker om eller har
ansökt om tillstånd enligt alkohollagen registreras i tillståndsregistret.
Det gäller inte endast de som förekommer i ärenden hos Alkoholinspek-
tionen utan även den stora mängd enskilda som omfattas av kommuner-
nas myndighetsutövning enligt alkohollagen. Datainspektionen avstyrker
en så omfattande registrering. Alkoholinspektionen skall pröva ansök-
ningar om tillverknings-, partihandels- och inköpstillstånd samt utöva
tillsyn över tillståndshavama. Över dessa tillståndshavare bör inspektio-
nen få föra ett personregister. Alkoholinspektionen utövar vidare den
centrala tillsynen på alkoholområdet, alltså även när det gäller servering
där kommunerna är tillståndsmyndigheter och tillsammans med polis-
myndigheterna har det omedelbara tillsynsansvaret. Ett övergripande
tillsynsansvar omfattar normalt inte hantering av enskilda tillståndsären-
den utan information, föreskrifter, statistik m.m. Alkoholinspektionens
uppgifter i denna del skiljer sig således från den verksamhet där inspek-
tionen själv meddelar tillstånd för tillverkning och handel samt inspekte-
rar. De uppgifter som avser serveringstillstånd och som Alkoholinspek-
tionen i särskilda fall kan behöva bör enligt Datainspektionens mening
inte permanent ingå i registret utan kan inhämtas på annat sätt. Det
statistikregister som Alkoholinspektionen möjligen kan behöva for sin
tillsyn över kommunernas verksamhet bör med hänsyn härtill regleras
särskilt.
Det kan också påpekas att det av förslaget inte framgår hur uppgifterna
i det föreslagna mycket omfattande registret skall hållas aktuella och
riktiga, vilket från integritetssynpunkt är mycket viktigt. Finns t.ex.
någon uppgiftsskyldighet för kommunerna annat än enligt 8 kap. 2 §,
som synes avse uppgifter i konkreta fall och inte ett kontinuerligt tillfö-
rande av uppgifter och avser 12 kap. 7 § en sådan uppgiftsskyldighet
som bryter sekretess och ålägger kommunerna att kontinuerligt prestera
underrrättelser om förändringar? Kommunernas registerföring omfattas
inte av förslaget och någon möjlighet till enkel och snabb kommunika-
tion med hjälp av automatisk databehandling synes inte finnas.
I fråga om registerinnehållet vidhåller Datainspektionen i enlighet med
vad som framfördes i remissyttrandet över Ds 1994:92, att särskild
försiktighet är påkallad vid registrering av brottsuppgifter. Datainspek-
tionen anser fortfarande att registreringen av brottsuppgifter bör be-
Prop. 1994/95:89
Bilaga 7
228
gränsas till uppgift om domstol och domsnummer och att registrering av
brottsmisstankar i övrigt inte bör fä förekomma (jfr 12 kap. 4 § p 2
och 3)
I 12 kap. 6 § finns bestämmelse om gallring. Enligt Datainspektionen
är det bra att den snabba gallring som följer av första stycket görs.
Däremot är innebörden av andra stycket oklar. Skall ytterligare gallring
enligt andra stycket ske i de fall tillstånd återkallats eller vägrats och
skall gallring enligt andra stycket ske även när ett löpande tillstånd
finns? Om endast fall av återkallelse eller vägrat tillstånd avses bör en
gallringsbestämmelse finnas även for löpande tillstånd så att inte gamla
uppgifter bevaras i onödan. Om andra stycket avser även löpande
tillstånd bör vissa uppgifter kunna fä finnas kvar även om inte ärende-
handläggning pågår.
Datainspektionen framförde i sitt remissyttrande synpunkter på sekre-
tesskyddet for enskilds personliga förhållanden. Datainspektionen vid-
håller sina synpunkter.
Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Anitha Bondestam i
närvaro av datarådet Margareta Åberg, fördragande.
Prop. 1994/95:89
Bilaga 7
229
Prop. 1994/95:89
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1994-10-27
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,
Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Hedborg
Regeringen beslutar proposition 1994/95:89 Förslag till alkohollag
230
Prop. 1994/95:89
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upp- regler repar ett normgiv- |
|
Alkohollag |
2 kap. 3 §, 3 kap. 10 §, 4 kap. 8 §, 7 kap. 3, 4, 8, 13 §§ 12 kap. 4, 6, 7 §§ |
|
Lag om ändring i |
4, 8a §§ |
|
Lag om ändring i |
3 § |
polisregister m.m.
231
gotab Stockholm 1994