Prop.
1994/95:88
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 oktober 1994
Ingvar Carlsson
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
Den 1 januari 1994 trädde EES-avtalet i kraft. Genom föreskrifterna i
lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när
personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
har reglerna i bl.a. förordning (EEG) nr 1408/71 gällt sedan dess.
Bestämmelserna i förordningen har således tillämpats av berörda myn-
digheter. Frågor rörande tillämpningen har fått lösas praktiskt eller anstå
i avvaktan på klargörande föreskrifter.
I propositionen föreslås att ersättning skall lämnas från sjukförsäk-
ringen till landsting och de kommuner som inte ingår i landsting avseen-
de kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och resor i samband med
vård som fr.o.m. den 1 januari 1994 lämnats till personer som inte är
bosatta i Sverige men som till följd av EES-avtalets ikraftträdande har
rätt till vårdförmåner här enligt vad som följer av förordning (EEG) nr
1408/71. Ersättning från sjukförsäkringen föreslås tillämpas även i fråga
om kostnader för vård av personer som genom överenskommelse mellan
Sverige och länder utanför EES har rätt till vårdförmåner här i landet.
Den närmare regleringen i fråga om beräkning och utbetalning av er-
sättning från sjukförsäkringen framgår av en överenskommelse som
träffats mellan företrädare för staten och landstingen. Överenskommelsen
- som finns intagen som bilaga till propositionen - innebär att sjukför-
säkringen genom försäkringskassorna lämnar ersättning till landstingen
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 88
för de kostnader som uppkommer för öppen vård, sjukhusvård, för resor
som företagits i samband med vården samt för tandvård.
Av EES-avtalet följer också att Sverige från de andra EES-ländema
har rätt att erhålla återbetalning av vårdförmåner i de fall annat land är
behörig stat. Nettoresultatet av de internationella betalningsströmmarna
för svenskt vidkommande är svårt att bedöma, men några större kost-
nadskonsekvenser för sjukförsäkringen beräknas inte uppkomma. Det är
dock angeläget att det inom framför allt försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket som skall administrera dessa ersättningar byggs
upp både administration och kompetens för dessa nya uppgifter.
Utbetalning av prestationsersättningar till landstingen för vårdförmåner
enligt ovan fr.o.m. år 1994 innebär att ersättningen från stat och sjukför-
säkring till landstingen för hälso- och sjukvård för år 1994 lämnas med
ett för högt belopp. Återreglering skall därför ske i efterhand under år
1995 på ett sätt som parterna senare kommer överens om. Utgångspunk-
ten för denna skall vara att landstingens ekonomiska situationen inte
skall påverkas av det föreslagna ersättningssystemet.
Ett genomförande av en sjukförsäkringsfinansiering av nämnda vård-
förmåner vid sjukdom och moderskap förutsätter lagstöd.
Med hänsyn till de konsekvenser som kan uppkomma vid tillämp-
ningen av nämnda förordning i Sverige läggs i denna proposition också
fram - främst i klargörande syfte - förslag om kompletteringar och i före-
kommande fall andra ändringar i vissa delar av lagstiftningen inom social-
försäkrings- och hälso- och sjukvårdsområdet som avser vårdförmåner vid
sjukdom och moderskap. Det gäller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, lagen (1993:1652) om ersätt-
ning för sjukgymnastik, tandvårdslagen (1985:125), lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård, lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader samt lagen (1988:380) om handlägg-
ning av bilstöd till handikappade.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1995, men
vara tillämpliga på vård fr.o.m. den 1 januari 1994 då EES-avtalet trädde
i kraft.
Härutöver föreslås i propositionen att egenkostnadstaket i de försäkra-
des skydd mot höga sjukvårds- och läkemedelskostnader, det s.k. hög-
kostnadsskyddet, höjs från 1 600 till 1 700 kronor fr.o.m. den 1 januari
1995.
Prop. 1994/95:88
Prop. 1994/95:88
1 Förslag till riksdagsbeslut..........................5
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring ...........................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m...........7
2.3 Förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) .....................9
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 11
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:360) om
handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade . 12
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård ...... 13
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning......................... 14
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik................... 16
3 Ärendet och dess beredning ....................... 18
4 Regeringens överväganden och förslag................ 19
4.1 Ersättning från den den allmänna sjukförsäkringen
för vissa vårdförmåner till landstingen............ 19
4.2 Hälso- och sjukvård.........................22
4.3 Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster .......23
4.4 Försöksverksamhet med kommunal primärvård......24
4.5 Tandvård ................................24
4.6 Läkemedelsförmåner ........................25
4.8 Bilstöd till handikappade .....................26
5 Överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet
om fördelning av kostnadsansvaret mellan sjukförsäkringen
och landstingen för vissa vårdförmåner i internationella
förhållanden..................................27
6 Genomförandet................................30
6.1 Administrativa konsekvenser...................30
6.2 Ekonomiska konsekvenser ....................31
7 Högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och läkemedel .... 32
8 Författningskommentarer .........................33
Bilaga 1 Överenskommelse om ersättning från sjukförsäkringen
för vissa vårdförmåner i internationella förhållanden . . 39
1* Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 88
Bilaga 2 Utredningens förslag till förordning om vissa Prop. 1994/95:88
ersättningar i internationella förhållanden till landsting
och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring................41
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1994 43
Rättsdatablad......................................44
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels-
kostnader, m.m.
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
5. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden
om bilstöd till handikappade, sjukresor,
6. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård,
7. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
8. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgym-
nastik.
Prop. 1994/95:88
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring'
dels att 2 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 2 §, av följan-
de lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För öppen hälso- och sjukvård |
1 Lagen omtryckt 1982:120.
Senaste lydelse av 2 kap. 8 § 1989:219.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §2
Frågor om ersättning enligt detta kapitel prövas i andra fall än som av-
ses i andra stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den för-
säkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt
en annan försäkringskassa att pröva sådana frågor.
Prop. 1994/95:88
Frågor om ersättning enligt 3
och 6 §§ samt ersättning enligt 4
och 5 §§ som inte hänför sig till
visst vårdtillfälle prövas av den
försäkringskassa inom vars verk-
samhetsområde vårdgivaren eller
annan som får ersättning bedriver
sin verksamhet. Detsamma gäller
ersättning i övrigt enligt 3 § i de
fall där den försäkrade inte är och
inte heller under den förutsättning
som sagts i första stycket skulle
ha varit inskriven hos allmän för-
säkringskassa.
Frågor om ersättning enligt 2, 3
och 6 §§ samt ersättning enligt 4
och 5 §§ som inte hänför sig till
visst vårdtillfälle prövas av den
försäkringskassa inom vars verk-
samhetsområde vårdgivaren eller
annan som får ersättning bedriver
sin verksamhet. Detsamma gäller
ersättning i övrigt i de fall där den
försäkrade eller vårdtagaren inte
är och inte heller under den förut-
sättning som sagts i första stycket
skulle ha varit inskriven hos all-
män försäkringskassa. Frågor om
ersättning enligt 5 § får efter
bemyndigande av regeringen även
prövas av Riksförsäkringsverket.
Frågor om avgift enligt 12 och 12 a §§ prövas av den försäkringskassa
hos vilken den försäkrade är inskriven.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya bestämmelserna
tillämpas dock även i fråga om vård som givits under år 1994.
2 Senaste lydelse 1994:746.
Prop. 1994/95:88
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §'
Visar någon att han i den omfattning som anges i andra stycket har
köpt prisnedsatta eller andra läkemedel som avses i 3 § eller har erlagt
patientavgift för öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av staten, ett
landsting eller en kommun som inte tillhör ett landsting eller för vård
eller behandling enligt lagen (1993:588) om husläkare, lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning eller lagen (1993:1652) om ersätt-
ning för sjukgymnastik är han befriad från att därefter betala för
utskrivna läkemedel. Befrielsen gäller under den tid som återstår av ett
år, räknat från det första vårdtillfället, behandlingstillfället eller läke-
medelsinköpet.
För kostnadsbefrielse enligt
första stycket fordras att prisned-
satta läkemedel har inköpts för
eller patientavgifter erlagts med
sammanlagt minst 1 600 kronor.
Om ett landsting eller en kommun
som inte ingår i ett landsting har
beslutat att för sin del tillämpa ett
lägsta belopp som understiger
1 600 kronor, skall i stället det
beloppet gälla för kostnadsbefri-
else enligt första stycket for den
som är bosatt inom landstinget
respektive kommunen.
För kostnadsbefrielse enligt
första stycket fordras att prisned-
satta läkemedel har inköpts för
eller patientavgifter erlagts med
sammanlagt minst 1 700 kronor.
Om ett landsting eller en kommun
som inte ingår i ett landsting har
beslutat att för sin del tillämpa ett
lägsta belopp som understiger
1 700 kronor, skall i stället det
beloppet gälla för kostnadsbefri-
else enligt första stycket för den
som är bosatt inom landstinget
respektive kommunen.
Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 16 år i sin
vård, får barnen gemensamt kostnadsbefrielse när utgifterna för vård-
tillfällen, behandlingstillfällen och läkemedelsinköp för barnen samman-
lagt uppgår till vad som sägs i andra stycket.
Kostnadsbefrielse gäller under den tid som avses i första stycket även
for barn som under denna tid fyller 16 år.
Med förälder avses även fosterförälder. Som förälder räknas även den
med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har
varit gift eller har eller har haft barn med föräldern.
1 Senaste lydelse 1994:745.
1** Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 88
Nuvarande lydelse
8 §2
Rätt till förmåner enligt denna
lag har den som är försäkrad
enligt 1 kap. 3 § första stycket
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring. Rätt till förmåner enligt 1
och 3-5 §§ har även den som,
utan att vara bosatt i Sverige, har
anställning i allmän eller enskild
tjänst här.
Föreslagen lydelse
Rätt till förmåner enligt denna
lag har den som är försäkrad
enligt 1 kap. 3 § första stycket
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring och är bosatt i Sverige
samt den som, utan att vara bosatt
här, enligt vad som följer av för-
ordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för so-
cial trygghet när anställda, egen-
företagare eller deras familjemed-
lemmar flyttar inom gemenskapen,
har rätt till vårdförmåner i Sve-
rige vid sjukdom och moderskap.
Rätt till förmåner enligt 1 och 3-
5 §§ har även den som z annat
fall, utan att vara bosatt i Sverige,
har anställning i allmän eller
enskild tjänst här.
Prop. 1994/95:88
Lagen gäller inte för den som får sjukhusvård, som avses i 5 § hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) eller i 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
För en försäkrad som är bosatt
utom Sverige gäller förmånerna
enbart när han vistas här.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för tid före ikraftträdandet.
3. En kostnadsbefrielse enligt 7 § som gäller vid utgången av år 1994
skall bestå enligt äldre föreskrifter även efter ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1994:745.
Prop. 1994/95:88
Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)'
dels att 26 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
3
26
Av patienter får vårdavgifter tas
ut enligt grunder som landstinget
eller kommunen bestämmer, i den
mån inte annat är särskilt föreskri-
vet. Patienter som är bosatta inom
landstinget respektive kommunen
skall därvid behandlas lika.
Föreslagen lydelse
'§
Landstinget skall även erbjuda
en god hälso- och sjukvård åt dem
som, utan att vara bosatta i
Sverige, har rätt till vårdförmåner
i Sverige vid sjukdom och moder-
skap enligt vad som följer av för-
ordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familje-
medlemmar flyttar inom gemen-
skapen. Vården skall i dessa fall
erbjudas av det landsting inom
vars område personen är för-
värvsverksam eller, när det gäller
en person som är arbetslös, det
landsting inom vars område denne
är registrerad som arbetssökande.
I den utsträckning familjemedlem-
mar till dessa personer har rätt
till vårdförmåner i Sverige vid
sjukdom och moderskap enligt vad
som följer av den nämnda förord-
ningen, skall familjemedlemmarna
erbjudas vård av samma lands-
ting. Om familjemedlemmarna är
bosatta i Sverige, gäller dock 3 §.
§2
Av patienter får vårdavgifter tas
ut enligt grunder som landstinget
eller kommunen bestämmer, i den
mån inte annat är särskilt föreskri-
vet. Patienter som är bosatta inom
landstinget respektive kommunen,
liksom patienter som avses i
3 b §, skall därvid behandlas lika.
‘Lagen omtryckt 1992:567.
2Senaste lydelse 1993:48.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1994/95:88
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga
om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsin-
riktning för vilken kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig betal-
ningsansvar.
Avgifter för vård enligt 18 § eller för sådan långtidssjukvård som en
kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § lagen (1990: 1404)
om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård får inte,
tillsammans med avgifter som avses i 35 § tredje stycket socialtjänst-
lagen (1980:620), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbe-
hålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
10
Prop. 1994/95:88
Härigenom föreskrivs att det i tandvårdslagen (1985:125) skall införas
en ny paragraf, 5 a §, med följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5a§ Landstinget skall även erbjuda |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
11
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade
dels att 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Rätt till bidrag som avses i 1 §
har den som är försäkrad enligt
1 kap. 3 § första stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring
och är bosatt i Sverige. Bidrag
lämnas också till den som, utan
att vara bosatt i Sverige, , har rätt
till vårdförmåner i Sverige vid
sjukdom enligt vad som följer av
förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familje-
medlemmar flyttar inom gemen-
skapen.
3 §
Frågor om bidrag prövas av den Frågor om bidrag prövas av den
försäkringskassa, hos vilken den försäkringskassa, hos vilken den
sökande är inskriven. sökande är inskriven eller, om den
sökande inte är inskriven hos för-
säkringskassa, av den kassa inom
vars område den sökande eller
dennes familjemedlem är förvärvs-
verksam eller registrerad som
arbetssökande.
I försäkringskassan avgörs frågor om rätt till bidrag av socialförsäk-
ringsnämnd.
Prop. 1994/95:88
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya bestämmelserna
tillämpas även på en ansökan som gjorts under år 1994.
12
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:1136) om försöksverksam-
het med kommunal primärvård skall införas en ny paragraf, 3 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3a§
Kommunen skall också erbjuda
en god primärvård åt personer
som är förvärvsverksamma eller
registrerade som arbetssökande
inom det område som omfattas av
försöksverksamhet, om de, utan att
vara bosatta i Sverige, har rätt till
vårdförmåner i Sverige vid sjuk-
dom och moderskap enligt vad
som följer av förordning (EEG) nr
1408/71 om tillämpningen av sys-
temen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller
deras familjemedlemmar flyttar in-
om gemenskapen.
Om distriktstandvård ingår i
försöksverksamheten, skall kom-
munen erbjuda en god distrikts-
tandvård åt de personer som
nämns i första stycket.
I den utsträckning familjemed-
lemmar till personer som nämns i
första stycket, har rätt till vård-
förmåner i Sverige vid sjukdom
och moderskap enligt vad som
följer av den där nämnda förord-
ningen, skall kommunen erbjuda
en god primärvård och en god
distriktstandvård även åt familje-
medlemmarna.
Prop. 1994/95:88
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
13
Prop. 1994/95:88
Härigenom föreskrivs att 2 och 6 §§ lagen (1993:1651) om läkarvårds-
ersättning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse ■ Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller vid vård av den som är bosatt i
Sverige, om inte något annat är särskilt föreskrivet.
Bestämmelserna i denna lag gäl-
ler även vid vård av den som,
utan att vara bosatt i Sverige,
har rätt till vårdförmåner z
Sverige vid sjukdom och moder-
skap enligt vad som följer av för-
ordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familje-
medlemmar flyttar inom gemen-
skapen.
6
Landstinget skall svara for den
läkarvårdsersättning som inte täcks
av patientavgiften. Om vården har
avsett en patient som inte är bo-
satt inom landstingets område,
skall det landsting inom vars om-
råde patienten är bosatt svara for
den utbetalda läkarvårdsersättning-
en, om inte landstingen kommer
överens om något annat.
Allmän försäkringskassa skall for
betalning av läkarvårdsersättning.
Landstinget skall svara för den
läkarvårdsersättning som inte täcks
av patientavgiften. Om vården har
avsett en patient som inte är bo-
satt inom landstingets område,
skall det landsting inom vars om-
råde patienten är bosatt svara för
den utbetalda läkarvårdsersättning-
en, om inte landstingen kommer
överens om något annat. Om pati-
enten inte är bosatt inom något
landstings område, skall det
landsting inom vars område pati-
enten eller familjemedlemmen är
förvärvsverksam eller, när det gäl-
ler en person som är arbetslös,
det landsting inom vars område
personen är registrerad som
arbetssökande, svara för den utbe-
talda läkarvårdsersättningen.
landstingets räkning administrera ut-
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. De nya bestämmelserna i 6 § tillämpas även for vård under år 1994
14
av personer som omfattas av lagen (1992:1776) om samordning av Prop. 1994/95:88
systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES).
Riksdagen 1994/95. 1 samL Nr88
15
Prop. 1994/95:88
Härigenom föreskrivs att 2 och 6 §§ lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Bestämmelserna i denna lag gäller vid sjukgymnastisk behandling av
den som är bosatt i Sverige, om inte något annat är särskilt föreskrivet.
Bestämmelserna i denna lag gäl-
ler även vid sjukgymnastisk
behandling av den som, utan att
vara bosatt i Sverige, har rätt till
vårdförmåner i Sverige vid sjuk-
dom och moderskap enligt vad
som följer av förordning
(EEG) nr 1408/71 om tillämp-
ningen av systemen för social
trygghet när anställda, egenföre-
tagare eller deras familjemedlem-
mar flyttar inom gemenskapen.
Landstinget skall svara för den
sjukgymnastikersättning som inte
täcks av patientavgiften. Om sjuk-
gymnastiken har avsett en patient
som inte är bosatt inom landsting-
ets område, skall det landsting in-
om vars område patienten är
bosatt svara för den utbetalda
sjukgymnastikersättningen, om
inte landstingen kommer överens
om något annat.
Landstinget skall svara for den
sjukgymnastikersättning som inte
täcks av patientavgiften. Om sjuk-
gymnastiken har avsett en patient
som inte är bosatt inom landsting-
ets område, skall det landsting in-
om vars område patienten är
bosatt svara for den utbetalda
sjukgymnastikersättningen, om
inte landstingen kommer överens
om något annat. Om patienten inte
är bosatt inom något landstings
område, skall det landsting inom
vars område patienten eller famil-
jemedlemmen är förvärvsverksam
eller, när det gäller en person
som är arbetslös, det landsting in-
om vars område personen är regi-
strerad som arbetssökande, svara
för den utbetalda sjukgymnastiker-
sättningen.
Allmän försäkringskassa skall for landstingets räkning administrera
utbetalning av sjukgymnastikersättning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. De nya bestämmelserna i 6 § tillämpas även for vård under år 1994
av personer som omfattas av lagen (1992:1776) om samordning av sys-
16
temen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekono- Prop. 1994/95:88
miska samarbetsområdet (EES).
17
Den 1 januari 1994 trädde EES-avtalet i kraft. Genom vad som före-
skrivs i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social
trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar
flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har
reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 gällt sedan ikraftträdandet.
Berörda myndigheter och andra har således redan från den tidpunkten
haft att tillämpa reglerna i förordning 1408/71. De eventuella problem
som uppstått till följd av att den nu föreslagna lagstiftningen inte blir
tillämplig förrän fr.o.m. den 1 januari 1995 har hittills måst lösas i den
praktiska tillämpningen. I vissa avseenden har det inte heller varit
nödvändigt att omedelbart ta ställning till hur uppkomna problem skall
lösas eftersom klargörande lagstiftning och andra åtgärder aviserats.
Det är angeläget att framhålla att de lagförslag som regeringen nu
lägger fram i denna proposition klarlägger ansvarsförhållandena enbart i
Sverige samt att de behöver genomföras vare sig Sverige blir medlem i
EU eller även fortsättningsvis har anknytning till Europeiska gemen-
skapen genom EES-avtalet. För den händelse Sverige inte skall fullfölja
sin ansökan om medlemsskap i EU måste dock de nya reglerna ges
lagtekniskt annorlunda utformning.
I syfte att utreda behovet av lagstiftning angående folkpension m.m. vid
ett utvidgat europeiskt samarbete, bemyndigade regeringen i början av år
1991 chefen för Socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare.
Utredningen antog namnet Utredningen om socialförsäkringen och EG
(S 1991:03). Utredningen avlämnade i början av år 1992 delbetänkandet
Rätten till folkpension (SOU 1992:26). I december 1993 avlämnades
slutbetänkandet Social trygghet och EES (SOU 1993:115).
I slutbetänkandet redovisas överväganden och förslag föranledda av de
konsekvenser som EES-avtalet för med sig i fråga om andra social-
försäkringsförmåner än pensioner samt beträffande sjukvårdsförmåner
och olika former av bidrag till barnfamiljer. Utredningen lämnade också
förslag om hur regleringen av kostnader och intäkter mellan
staten/sjukförsäkringen och landstingen beträffande sjukvårdsförmånerna
i internationella förhållanden bör lösas.
Slutbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna samt en sammanställning över remissvaren finns tillgängliga
i ärendet hos Socialdepartementet (Dnr S94/1283/F).
Sverige har i EES-avtalet förbundit sig att vidta de åtgärder som
erfordras för att uppfylla förpliktelserna som följer av avtalet. En av
dessa är att i svensk rätt införliva ett stort antal - till EES tekniskt
anpassade - EG-rättsakter i form av bl.a. förordningar och direktiv. Flera
av dessa finns på den sociala trygghetens område. En sådan anpassning
har också skett genom svensk lagstiftning i olika sammanhang. Dessa
svenska författningar trädde i kraft samtidigt med EES-avtalets ikraft-
trädande.
I detta lagstiftningsärende behandlas konsekvenserna med avseende på
sjukvårdförmånema vid sjukdom och moderskap av att Sverige införlivat
Prop. 1994/95:88
18
bl.a. förordning (EEG) nr 1408/71 med svensk lagstiftning. Detta medför
en ny ordning i två skilda hänseenden. Det gäller dels förhållandena i
Sverige, dels förhållandena utanför vårt land. Detta föranleder de förslag
som lämnas i denna proposition vad avser reglering av de kostnader och
intäkter mellan å ena sidan staten/sjukförsäkringen och å andra sidan
sjukvårdshuvudmännen som följer av den nya ordningen för dessa
förmåner för svenskt vidkommande.
Med utgångspunkt i utredningens förslag till reglering har en överens-
kommelse nyligen träffats mellan företrädare för staten och Landstings-
förbundet om ersättning från sjukförsäkringen till landsting för vissa
vårdförmåner vid sjukdom och moderskap i internationella förhållanden.
I propositionen lämnas en närmare redovisning av innehållet i denna.
Överenskommelsen framgår av bilaga 1.
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: Den allmänna sjukförsäkringen skall bära kost-
nader för öppen vård, sjukhusvård, tandvård samt för resor i samband
med vården för personer som är bosatta i ett annat EES-land än
Sverige men som till följd av reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71
har rätt till hälso- och sjukvård här. Detsamma skall gälla för perso-
ner från andra länder med vilka Sverige har ingått en överenskom-
melse. Sjukförsäkringen skall också bära kostnaderna vid vård i
annat land i de fall kostnaderna enligt nämnda förordning skall bäras
av Sverige. Förslaget förutsätter att en ny bestämmelse tas in i 2 kap.
2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).
Förslaget om att ersättning från sjukförsäkringen skall lämnas även
för vårdförmåner som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71
föranleder dessutom två konsekvensändringar i 2 kap. AFL.
Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens
förslag.
Administrationen av utbetalning av vårdkostnader till landsting och
behöriga institutioner i EES-ländema föreslås bli en uppgift för försäk-
ringskassorna och Riksförsäkringsverket (RFV). Med stöd av
bestämmelserna i 2 kap. 2 och 4 §§ AFL föreslås att regeringen utfärdar
en förordning som reglerar dessa ersättningsfrågor. Utredningen lämnar
också förslag om hur en sådan förordning kan utformas med
utgångspunkt i en sjukförsäkringsfmansierad ersättningsmodell {Bilaga
2).
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser som yttrat sig i
19
frågan är positiva till utredningens förslag om att sjukförsäkringen skall
bära kostnaderna för vårdförmånema i internationella förhållanden.
Riksrevisionsverket (RRV) anser dock att det finns en viss risk för att
berörda svenska institutioner i praktiken inte kommer att uppmärksamma
att annat land än Sverige skall svara för vårdkostnader till anställda och
egenföretagare som är bosatta i Sverige men arbetar i annat EES-land
samt för deras familjemedlemmar. RRV pekar därför på vikten av att
kunskaper om EES-avtalets innebörd förs ut till berörda institutioner för
att undvika onödiga kostnader för sjukförsäkringen.
Lunds universitet, fakultetsstyrelsen, anser att förslaget att låta sjukför-
säkringen och inte landstingen bära det tillkommande kostnadsansvaret
för vårdförmånema enligt förordning (EEG) nr 1408/71 kan sägas vara
en avvikelse från principen att landstingen finansierar sjukvård i Sverige,
i vart fall i fråga om planerad vård enligt tillstånd. 1 sådana fall anser
fakultetsstyrelsen att förslaget om försäkringskassorna som behöriga
institutioner som tveksamt trots argumentationen för förslaget.
Tillämpningen av regeln bör i stället ligga på landstingen och dessa bör
få en egen beslutsordning samt ordning för överprövning av besluten.
Flertalet övriga remissinstanser tillstyrker förslaget om att vård skall
kunna ges och bekostas i annat EES-land av sjukförsäkringen efter sär-
skilt tillstånd av behörig försäkringskassa. Några landsting framför viss
tveksamhet angående regelns tillämpning och förutsätter att frågan noga
följs.
Samtliga sjukvårdshuvudmän och allmänna försäkringskassor som
yttrat sig är i princip positiva till den föreslagna s.k. sjukförsäkrings-
lösningen med uppgift för försäkringskassorna att administrera utbetal-
ningarna. RFV och flera försäkringskassor pekar dock på administrativa
konsekvenser som kräver personella resurser och utbildning m.m. och
anser det önskvärt att Sverige i största möjliga utsträckning genom
bilaterala överenskommelser med andra EES-länder avtalar om att avstå
från återbetalning av vårdkostnader länderna emellan.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har redovisat två möjliga
alternativ med för- och nackdelar när det gäller att fördela kostnader och
intäkter mellan landsting och sjukförsäkring för vård i de fall Sverige
som stat skall svara för kostnaden eller när Sverige får ersättning av
annat land för vård som lämnats här. I det ena alternativet görs
landstingen kostnadsansvariga. Det andra alternativet innebär att
kostnadsansvaret läggs på sjukförsäkringen. Utredningen har förordat det
sistnämnda.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att fördelarna med en
s.k. sjukförsäkringslösning i förhållande till en landstingslösning över-
väger. Vi grundar detta på främst följande skäl.
RFV och försäkringskassorna förutsätts få administrera de övriga
socialförsäkringsförmåner som skall utges på grundval av reglerna i
förordning 1408/71. Kassorna kommer således att hantera betalnings-
strömmar över gränserna. Mot denna bakgrund är det naturligt och ratio-
nellt att försäkringskassorna genom sjukförsäkringen även svarar för
utbetalningarna av vårdförmåner på hälso- och sjukvårdsområdet som
Prop. 1994/95:88
20
utredningen föreslagit. Detta skall då gälla även i de fall då vården ges
någon med stöd av en överenskommelse som Sverige ingått med länder
utanför EES. En lösning av detta slag förutsätter dock att det inom ver-
ket och kassorna byggs upp både administration och kompetens på
området. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6.
En viktig konsekvens som följer av införandet av en sjukförsäk-
ringslösning är att landstingens kostnadsansvar, genom att dessa liksom
hittills får ansvara för vård av personer bosatta i landstingsområdet,
kommer att motsvaras av skatteintäkter. Detta talar också för den före-
slagna sjukförsäkringslösningen.
Ett ytterligare skäl som talar för en sjukfÖrsäkringslösning hänger sam-
man med betalningen av vårdkostnaderna för de personer som bor i ett
annat EU-land eller i en EES-stat, men som skall ha sjukvård på
Sveriges bekostnad på grund av att de eller deras anhöriga uppbär
svensk pension. Någon naturlig landstingsanknytning finns inte för dessa
personer. Detta talar för att kostnaderna skall täckas av sjukförsäkringen.
På motsvarande sätt behåller sjukförsäkringen de ersättningar andra
länder skall betala till Sverige för motsvarande personkategorier som är
bosatta i Sverige vid vård utanför Sverige.
Enligt förordning (EEG) nr 1408/71 kan medlemsstater bilateralt
komma överens om att avstå från återbetalning av kostnader for utgivna
vårdförmåner. Sverige har träffat ett sådant avtal med övriga nordiska
länder. Att på detta sätt kvitta kostnader innebär en viss risk för
uppkomst av en nettokostnad, i synnerhet om det skulle ske på det
enskilda landstingets nivå vilket skulle bli följden av en
landstingsfinansiering. Detta är ett starkt skäl för att risken skall bäras av
sjukförsäkringen. Det är vidare staten som träffar sådana kvittningsöver-
enskommelser.
Vi vill i detta sammanhang kraftigt understryka att en sjukforsäkrings-
finansiering inte får leda till en minskad benägenhet för landstingen att
ta fram underlag till försäkringskassorna för debitering av annat betal-
ningsansvarigt EES-land för vård utförd i Sverige. Eftersom den van-
ligaste situationen när kassorna måste tillställas faktureringsunderlag för
debitering av annan EES-stat torde handla om ersättning för s.k. turist-
sjukvård som kommer landstingen tillgodo, förutsätter vi att generella
rutiner skapas för framtagande av sådana underlag.
En särskild fråga gäller vilken institution som skall vara behörig
institution för beviljande av särskilt tillstånd enligt art. 22. 1 c i förord-
ning (EEG) nr 1408/71 för personer som är bosatta i Sverige att bege
sig till en annan EES-stat för att erhålla vård. Utredningen har av olika
skäl föreslagit att kostnaderna för sådan vård skall bäras av sjukförsäk-
ringen. Ett vägande skäl har varit att beslut av kassorna kan överprövas
förvaltningsrättsligt till skillnad mot de beslut som fattas av landstinget.
Vi anser att utredningens förslag bör införas på försök under en tid inte
minst for att det kan förväntas att antalet sådana fall blir ytterst få. För-
säkringskassan behöver för sina tillståndsbeslut inhämta olika uppgifter
från berört landsting inkl, ett yttrande från landstinget om tillståndet
skall beviljas eller inte. Kostnader för vård som kan lämnas inom den tid
Prop. 1994/95:88
21
som är normal för den slags vård det är fråga om, men som ett landsting Prop. 1994/95:88
ändå väljer att låta ske utomlands svarar landstinget för.
Regeringens förslag: I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL)
införs en kompletterande bestämmelse, 3b §, med innebörd att
landstingen skall erbjuda en god hälso- och sjukvård även åt dem
som utan att vara bosatta i Sverige har rätt till vårdförmåner enligt
svensk lagstiftning vid sjukdom och moderskap. Vården skall
erbjudas av det landsting inom vars område en person är
förvärvsverksam eller av det landsting inom vars område en arbetslös
person är registrerad som arbetssökande. Detta gäller även familje-
medlemmar till en sådan person i de fall dessa är bosatta i annat EG-
eller EES-land än Sverige.
Denna komplettering föranleder ett tillägg i lagens 26 § om att
personer enligt ovan vid uttag av vårdavgifter skall behandlas som
om de vore bosatta inom landstingets område.
Utredningens förslag: överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: De få remissinstanser som kommenterat förslaget
- i huvudsak Kammarrätten i Jönköping, Tjänstemännens Centralorgani-
sation och Pensionärernas Riksorganisation - tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Av förordning (EEG) nr 1408/71
följer att personer som inte är bosatta i Sverige har rätt till akut och i
vissa fall planerad vård vid vistelse här. Frågan om vem som ansvarar
för att vård kan ges i Sverige måste dock få en lösning. Regeringen
delar utredningens uppfattning att rätten till vård vid sjukdom och
moderskap för dessa personer bör knytas till det landsting där de är
anställda eller verksamma som företagare samt att detta även skall gälla
för deras familjemedlemmar under förutsättning att dessa inte är bosatta
här även om de har rätt till vårdförmåner i Sverige. Är familje-
medlemmarna bosatta i Sverige gäller dock vanliga regler. För arbetslösa
som söker arbete här och för deras familjemedlemmar bör gälla att de
har rätt till vård inom det landstingsområde där de är registrerade som
arbetssökande. Förslagen enligt ovan bör tas in i en ny bestämmelse, 3
b §, i HSL.
I 26 § HSL anges att landsting och kommuner får ta ut vårdavgifter av
patienterna samt att patienter inom landstinget resp, kommunen därvid
skall behandlas lika. Av de allmänna principerna i förordning (EEG)
nr 1408/71 följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i
Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor
i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor. Mot denna
bakgrund bör ett tillägg införas i sistnämnda bestämmelse som anger att
skyldigheten att likabehandla vid uttagande av vårdavgifter skall gälla
även personer som avses i 3 b §.
22
Utredningen har också uppmärksammat frågan om debitering av
avgifter för sjukhusvård i Sverige. Eftersom s.k. konventionspatienter
inte erhåller ersättning från svensk socialförsäkring i form av t.ex. sjuk-
penning eller pension, tar landsting eller försäkringskassa heller inte ut
någon avgift för sjukhusvård. Bestämmelserna i 26 § HSL innebär att
landstingen har rätt att ut avgifter för sjukhusvård på samma villkor av
alla patienter som ges sådan vård oavsett om dessa uppbär ersättning
från socialförsäkringen eller inte. Det ankommer således på landstingen
att debitera och uppbära avgifter för sjukhusvård med beaktande av
principen om likabehandling även i fråga om avgiftsuttag för patienter
med utländsk pension.
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: Lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik kompletteras
med likalydande föreskrifter vilka motsvarar vad som ovan föreslås
bli infört i HSL om rätt till vård.
Utredningens förslag: Utredningen har med hänvisning till tydliga
och tillräckliga uttalanden i förarbetena inte föreslagit någon sådan
komplettering i själva lagtexten.
Remissinstanserna: Malmöhus allmänna försäkringskassa pekar på
behovet av ett förtydligande i lagen om läkarvårdsersättning samt i lagen
om ersättning för sjukgymnastik angående rätten till ersättning för perso-
ner som omfattas av EES-avtalet.
Skälen för regeringens förslag: Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller att
landstingen svarar för finansieringen av vård och behandling som lämnas
av de privatpraktiserande specialistläkare och sjukgymnaster vilka enligt
lag uppfyller vissa krav härför. Dessa verksamheter utgör således del av
den samlade hälso- och sjukvården och lagstiftningen ger patienterna
möjlighet att erhålla vård och behandling till subventionerat pris. Enligt
vår bedömning är det därför fråga om vårdförmåner som skall följa av
bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71. På grund härav bör
likalydande tillägg göras i båda dessa lagar så att det framgår att dessa
gäller även vid vård och behandling i Sverige av personer som inte är
bosatta i landet. Vilka personer som omfattas av detta framgår av det
föreslagna tillägget 3 b § HSL. Det måste även anges i lagarna vilket
landsting som skall svara för utbetalning av läkarvårds- och
sjukgymnastikersättning.
23
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: Lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård kompletteras på samma sätt i fråga om primär-
vård och distriktstandvård som föreslagits i fråga om HSL enligt
avsnitt 4.2.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget
tillstyrker det.
Skälen för regeringens förslag: Se avsnitt 4.2.
Regeringens förslag: Tandvårdslagen kompletteras med en bestäm-
melse, som motsvarar den som föreslås bli införd i HSL med
avseende på skyldigheten att erbjuda tandvård. Denna skyldighet
skall gälla all tandvård som meddelas av landstingen, dvs. även bam-
och ungdomstandvård.
Utredningens förslag:Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Sveriges Tandläkarförbund anser att den
föreslagna lagregleringen påverkar det fria tandläkarvalet och anser där-
för att tandvårdslagen bör kompletteras så att det uttryckligen framgår att
tandvården för formånsberättigade personer kan meddelas av såväl
offentliga som privata vårdgivare eller att lagbestämmelsen överförs till
AFL.
Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som vi föreslår i fråga
om HSL behöver i tandvårdslagen intas en ny bestämmelse (5 a §) med
avseende på landstingens skyldighet att erbjuda god tandvård åt dem
som utan att vara bosatta i Sverige enligt vad som följer av förordning
(EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmån här i landet med anledning av
sjukdom eller moderskap. Skyldigheten gäller all tandvård som omfattas
av landstingen, dvs. även barn- och ungdomstandvård.
När det gäller Svenska Tandläkarförbundets synpunkter vill vi fram-
hålla att den föreslagna kompletteringen av tandvårdslagen inte påverkar
rätten till ersättning for tandvård av försäkringsansluten privatpraktise-
rande tandläkare. Förutom hälso- och sjukvård i både offentlig och pri-
vat regi omfattas bl.a. tandvård av såväl offentliga som privata vård-
givare samt läkemedelsförmåner av begreppet vårdförmåner vid sjukdom
och moderskap. Ersättning härför lämnas av sjukförsäkringen i särskild
ordning.
24
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: I lagen (1981:49) om begränsning av läkeme-
delskostnader m.m. införs en bestämmelse om krav på bosättning i
Sverige för rätt till de läkemedelsförmåner som följer av lagen. Det
innebär att den särskilda rätt till läkemedelsförmåner som utlands-
svenskar nu har avskaffas. Dessutom införs en bestämmelse som
klargör att även personer som utan att vara bosatta här enligt reglerna
i förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till läkemedelsförmåner här i
samma utsträckning som personer som är försäkrade enligt AFL och
bosatta i landet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast PRO har kommenterat förslaget vad gäller
slopande av utlandssvenskars rätt till läkemedelsförmåner och tillstyrker
detta.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader har svenska medbor-
gare som är bosatta utomlands rätt till läkemedelsförmåner vid vistelse
här i landet. Av förordning (EEG) nr 1408/71 följer emellertid att
utlandssvenskar som är försäkrade i annat EU- eller EES-land än
Sverige har rätt till läkemedelsförmåner vid akut behov som uppkommer
under vistelse i Sverige samt att kostnaderna härför skall debiteras den
behöriga staten. Förutom detta finns det inte något sakligt skäl för att
svenska medborgare bosatta utomlands skall ha rätt till
läkemedelsförmåner när de inte har rätt till andra sjukvårdsförmåner i
Sverige. Ett bibehållande av denna bestämmelse bedöms dessutom strida
mot den allmänna principen om likabehandling, då även personer som är
medborgare i andra EU- och EES-länder kommer att kunna kräva
samma förmåner. Ett bibehållande av nuvarande regler skulle således
kunna medföra ökade läkemedelskostnader för sjukförsäkringen.
När det gäller den andra föreslagna ändringen behövs det på samma
sätt som angetts i fråga om hälso- och sjukvård ett klargörande om att
även personer som utan att vara bosatta i Sverige enligt reglerna i för-
ordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmåner i Sverige i samma
utsträckning som personer som är bosatta här. Det innebär att
förmånsrätten inte bara gäller i fråga om kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel utan även i fråga om kostnadsfria förbrukningsartiklar,
prisnedsatta livsmedel samt högkostnadskyddet för prisnedsatta
läkemedel och öppen sjukvård.
25
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: I lagen (1988:380) om handläggning av bilstöd
till handikappade infors en bestämmelse om att berättigade till bilstöd
är endast sådana handikappade personer som är bosatta i Sverige
eller som utan att vara bosatta här har rätt till vårdförmåner vid sjuk-
dom här i landet enligt förordning (EEG) nr 1408/71.
Utredningen förslag: Överensstämmer i princip med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket delar utredningens uppfatt-
ning att bilstödet till handikappade skall anses vara en förmån för social
trygghet och därmed vara omfattad av förordning (EEG) nr 1408/71
samt att det inte skall finnas någon rätt till dennna förmån vid bosättning
utanför Sverige
Skälen till regeringens förslag: 1 den nuvarande lagregleringen av
bilstödet till handikappade finns inte något uttryckligt krav på bosättning
här i landet även om det har ansetts vara underförstått att endast handi-
kappade personer som är inskrivna hos försäkringskassa och således
bosatta här i landet har en sådan rätt. Regeringen anser att en föreskrift
med denna innebörd är motiverad med anledning av att förordning
(EEG) nr 1408/71 även är tillämplig på förmånen om bilstöd till
handikappade. Vi föreslår således att detta skall framgå av
bestämmelserna i lagen.
Denna föreskrift i lagen innebär att medborgare från annat EU- eller
EES-land som kommer hit för en kortare tids arbete eller för att söka
arbete samt för medföljande familjemedlemmar har rätt till bilstöd under
samma förutsättningar som här bosatta personer.
Av nu gällande regler för bilstöd följer att grund- och anskaffnings-
bidrag skall betalas tillbaka i vissa situationer, bl.a. om bidragsmottaga-
ren säljer eller på annat sätt gör sig av med fordonet innan sju år har
gått sedan bidraget beviljades eller om han avlider inom samma tid.
Mot bakgrund av den ovan föreslagna ändringen anser regeringen att
det är rimligt att återkrav av bidrag bör kunna ske även på grund av
flyttning utomlands. Införande av en sådan regel kan knappast anses
strida mot likabehandlingsprincipen eftersom den skall gälla även
personer som är bosatta i Sverige oavsett bosättningstidens längd.
Regeringen anser därför att en person som en gång beviljats stöd skall
kunna åläggas att betala tillbaka grund- och anskaffhingsbidrag om han
inte längre uppfyller bosättningsvillkoret och inte heller i övrigt på grund
av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 längre är berättigad
till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom. Det återbetalningspliktiga
beloppet bör stegvis minskas i förhållande till hur lång tid som förflutit
mellan bidragets beviljande och utflyttningen. Liksom nu är fallet i
andra situationer bör dock undantag från återbetalningsskyldigheten
kunna medges om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att
26
anknytningen till Sverige - genom bosättning eller att rätt till Prop. 1994/95:88
vårdförmåner här föreligger - endast kommer att avbrytas för en
begränsad tid.
Bilstödsutredningen avlämnade i slutet av mars 1994 sitt slutbe-
tänkande Rätten till ratten (SOU 1994:55). I detta föreslås en ändring av
bestämmelserna om återkrav som överenstämmer med vad vi nu före-
slagit. Denna ändring kräver dock inte riksdagsbehandling utan kan
beslutas av regeringen.
5 Överenskommelse mellan staten och
Landstingsförbundet om fördelning av
kostnadsansvaret mellan sjukförsäkringen
och landstingen för vissa vårdförmåner i
internationella förhållanden
Staten och Landstingsförbundet träffade den 20 oktober 1994 en överen-
skommelse för reglering av kostnadsfördelningen mellan staten/sjukför-
säkringen och sjukvårdshuvudmännen för de vårdförmåner som personer
som inte är bosatta i Sverige är berättigade till vid vistelse här i landet
på grundval av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 eller till
följd av konventioner som Sverige har ingått med länder utanför EES-
området. Överenskommelsen skall gälla för åren 1994 och 1995.
Regleringen avser de vårdförmåner som landstingen är skyldiga att vid
behov tillhandahålla personer bosatta i ett annat EU- eller EES-land i
enlighet med vad Sverige åtagit sig enligt EES-avtalet. Det gäller öppen
sjukvård, sjukhusvård, tandvård och resor i samband med vården. Det
avser vårdinsatser till följd av akut uppkomna vårdbehov vid tillfällig
vistelse här (turistvård) och vårdinsatser avseende personer som är
förvärvsverksamma här i landet jämte deras familjemedlemmar. De
senare omfattas dock bara under förutsättning att de inte är bosatta i
Sverige.
Av en sjukförsäkringsfmansiering följer också att om en person bosatt
i annat EES-land av sin behöriga institution beviljats tillstånd att få vård
i Sverige skall landstinget uppbära ersättning för vården av sjukförsäk-
ringen som i sin tur får debitera den behöriga institutionen i EES-landet.
Om en person bosatt i Sverige får särskilt tillstånd av behörig svensk
försäkringskassa att erhålla vård i annat EES-land, har parterna funnit att
det finns skäl för att sjukförsäkringen även då skall svara för vårdkost-
naderna. Det har dock förutsatts att det endast undantagsvis skall kunna
uppstå situationer när ett landsting inte kan erbjuda en person erforderlig
vård inom landet. Härav följer att landsting som vill ge ett sådant till-
stånd trots att behövlig vård kan erbjudas i Sverige, måste svara för
vårdkostnaden. Med hänsyn till svårigheten att bedöma både omfattning
och tillämpning härav är parterna överens om noga följa utvecklingen
för att vid behov kunna ändra reglerna.
27
Beträffande utomlands bosatta pensionärer med svensk pension och
deras familjemedlemmar följer av förordning (EEG) nr 1408/71 att de
också har rätt till vård vid besök här i landet. Behovet härav skall dock
ha uppkommit under vistelsen här. För utomlands bosatta pensionärer
med svensk pension och deras familjemedlemmar skall Sverige enligt
nämnda förordning fr.o.m. år 1994 till bosättningslandet betala ett årligt
schablonbelopp som utgörs av den genomsnittliga vårdkostnaden för
dessa kategorier medborgare i det landet. Kostnaden för den vård dessa
personer vid vistelse i Sverige kan behöva skall därför erläggas av
bosättningslandet. Det kan nämnas att dessa årliga schablonbelopp
utbetalas till berörda EES-länder genom sjukförsäkringen och att Sverige
på motsvarande sätt kommer att kunna erhålla schabloniserande
ersättningar från andra länder som då uppbärs av sjukförsäkringen.
Överenskommelsen reglerar även hur landstingens kostnader för vård
som lämnas av husläkare och privatpraktiserande specialistläkare och
sjukgymnaster skall ersättas. Dessa vårdgivares verksamhet finansieras
av landstingen även om försäkringskassorna administrerar utbetalning av
ersättningarna till de två sistnämnda vårdgivarkategoriema.
I fråga om beräkning av kostnader för öppen och sluten sjukvård som
lämnas i landstingsregi är parterna ense om att riksavtalet för hälso- och
sjukvård skall tillämpas. Det innebär att de avgiftsregler som gäller för
s.k. utomlänspatienter också skall tillämpas för patienter från annat EES-
land och för s.k. konventionspatienter. För öppenvård innebär det i regel
f.n. 1 060 kronor per läkarbesök. För sluten akutvård är ersättnings-
beloppet f.n. 2 840 kronor per vårddag enligt riksavtalet, men om en
vårdenhet omfattas av ett regionavtal beräknas ersättningen enligt detta.
För vård eller behandling hos privatpraktiserande läkare eller sjukgym-
nast beräknas dock ersättningen från sjukförsäkringen på de av staten
fastställda taxorna för dessa vårdgivare med tillägg for när specialist-
läkare utnyttjat landstingens medicinska service i form av röntgen- och
laboratorieundersökningar.
Beträffande beräkning av kostnader för tandvård gäller att landstingen
helt finansierar barn- och ungdomstandvården som alltså också omfattas
av den ekonomiska regleringen. Parterna har dock till skillnad från vad
utredningen föreslagit funnit att ersättningen för all tandvård skall läm-
nas enligt tandvårdstaxan.
Fr.o.m. år 1992 svarar landstingen enligt lag för administrationen av
sjukreseersättning. Från sjukförsäkringen erhåller landstingen för detta
ändamål en årlig och fast ersättning med särskild fördelning på lands-
tingen. Till följd härav är det rimligt att landstingen erhåller ersättning
från sjukförsäkringen for de tillkommande kostnader for sjukresor som
kan uppkomma genom tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71
fr.o.m. år 1994. Parterna anser därvid i likhet med utredningen att
kostnaderna skall beräknas efter de faktiska resekostnaderna i varje
enskilt fall på grundval av resp, landstings beräkningsgrunder.
I överenskommelsen fastslås att ersättning från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudman alltid skall beräknas och lämnas efter avdrag för den
avgift som patienten skall betala. Det innebär att vårdgivare inom lands-
Prop. 1994/95:88
28
ting, husläkare, privatpraktiserande specialistläkare och sjukgymnaster
förväntas ta ut avgifter av de utomlands bosatta patienterna efter samma
regler som gäller för personer bosatta i landstingsområdet i enlighet med
principen om likabehandling. Om patienten är avgiftsbeffiad skall inget
avdrag göras, men om denne skall betala avgift står landstinget risken
för om detta ändå inte sker.
När det gäller den administrativa hanteringen av dessa betalningsström-
mar anges i överenskommelsen att landstingen skall tillställa försäkrings-
kassorna specificerade underlag i varje ersättningsärende för att göra det
möjligt för kassorna att kunna erhålla återreglering av utbetalt ersätt-
ningsbelopp från behörigt EES-land. Härmed avses i första hand de s.k.
EES-blankettema som personer från medlemsländerna förutsätts ha med
sig vid besök i Sverige. Det får dock ankomma på RFV att - efter sam-
råd med Landstingsförbundet - utfärda de närmare föreskrifter om vad
som skall anses som tillräckligt underlag. I överenskommelsen framhålls
det angelägna i att kassorna från landstingen erhåller tillräckliga fakture-
ringsunderlag även i sådana fall då ett landsting för utförd vård inte har
rätt till någon ersättning från sjukförsäkringen. Härigenom understryks
också behovet av att väl fungerande rutiner utvecklas för detta ändamål
samt att landsting och kassor registrerar intäkter och kostnader med
avseende på förmånens art och land. Detta krävs för att Sverige skall
kunna föra diskussioner med andra EES-länder om att avstå från åter-
betalningar, s.k. kvittning, av vårdkostnader. Inte bara parterna utan även
remissinstanserna anser att det är angeläget att i möjligaste mån nå över-
enskommelser om kvittning av vårdkostnader med andra EES-länder.
Överenskommelse härom finns med de nordiska länderna och i viss
utsträckning med Österrike. Diskussioner om detta förs nu med Tysk-
land, Holland och Storbritannien.
I överenskommelsen har parterna också enats om att det krävs vissa
justeringar i ersättningarna från staten/sjukförsäkringen till sjukvårds-
huvudmännen till följd av den överenskomna lösningen. Den allmänna
sjukvårdsersättningen/bidraget till hälso- och sjukvård för år 1994
innehåller schabloniserad ersättning för öppen sjukvård enligt avtal som
Sverige träffat med ett antal länder i och utanför Europa, s.k. konven-
tionsvård. Fr.o.m. år 1994 kommer enligt överenskommelsen ersättning
att i stället lämnas per utförd vårdprestation eller företagen sjukresa. Av
detta följer att den allmänna sjukvårdsersättningen/bidraget för år 1994
utges med ett för högt belopp. Detta kan dock korrigeras först när de
faktiska vårdkostnaderna för år 1994 är kända, vilket kommer att dröja
ett stycke in på år 1995. Hur återregleringen i detalj skall ske under år
1995 måste parterna senare kommer överens om. Utgångspunkten för
återregleringen är dock att landstingens ekonomiska situation varken
skall förbättras eller försämras av det föreslagna ersättningssystemet.
Prop. 1994/95:88
29
Prop. 1994/95:88
Regeringens bedömning: Socialförsäkringsadministrationen bör med
hänsyn till administrationen av vårdersättningar till och från landsting
samt andra EU- eller EES-länder i viss utsträckning tillföras ökade
personella resurser. Vi avser att komma med förslag härom i
budgetpropositionen för år 1995.
Utredningens förslag: De förslag till lagändringar som nu läggs fram
medför i sig inga större administrativa konsekvenser. Det kommer däre-
mot de med EES-avtalet följande reglerna som följer av tillämpningen
av förordning 1408/71 att göra i form av ökad administration främst för
försäkringskassorna och RFV.
Remissinstanserna: RFV delar utredningens uppfattning att tillämp-
ningen av EES-avtalet i sig kräver en utbyggd administration inom såväl
försäkringskassorna som RFV. Administrativa rutiner för kontakter mel-
lan olika institutioner i Sverige och utomlands behöver utformas och
detta gäller i synnerhet i förhållande till landstingen. Det kommer också
att krävas betydande utbildningsinsatser.
Försäkringskasseförbundet anser att det är av stor vikt att kassorna
resursmässigt och tekniskt får det stöd som är nödvändigt för att de skall
kunna ge en kompetent service.
Sveriges domareförbund och Kammarrätten i Jönköping framhåller det
angelägna i att tillgodose utbildningsbehoven.
Skälen för regeringens bedömning: Tillämpningen av EES-avtalet
när det gäller reglering av kostnader för vårdförmåner vid sjukdom och
handikapp innebär - med undantag för att schablonersättningar skall
utges för pensionärer bosatta utomlands - att ersättningen skall beräknas
i varje enskilt fall efter faktiskt utförd prestation. Den nu föreslagna
finansieringen av vårdförmånema genom sjukförsäkringen innebär att
försäkringskassorna och RFV får en helt ny och kvalificerad uppgift som
kräver en visst resurstillskott. På sikt kan emellertid administrationen bli
något mindre omfattande under förutsättning att Sverige träffar bilaterala
avtal med andra EU eller EES-länder om att avstå från återbetalningar
länderna emellan. Med hänsyn till att en betydande eftersläpning
föreligger i fråga om faktureringen både från landsting och andra EES-
länder av vårdkostnaderna är det inte möjligt att nu ha en klar
uppfattning om det tillkommande resursbehovet. Vi avser därför att
inhämta ett bättre underlag och återkomma till ärendet i budget
propositionen för 1995/96.
30
Prop. 1994/95:88
Regeringens bedömning: Några större kostnadskonsekvenser
bedöms inte uppkomma för sjukförsäkringen genom att den får bära
kostnadsansvaret för vissa vårdförmåner i enlighet med avsnitt 4.1.
Utredningens bedömning: Samma som regeringens.
Remissinstanserna: RFV delar utredningens uppfattning och fram-
håller att frågan om kostnaderna för vårdersättningar blir positiva eller
negativa beror dels på migrationens omfattning, dels på vilka avtal om
kvittning av vårdkostnader som kommer att träffas med andra länder.
RRV anser att utredningen inte tillräckligt belyst kostnadsaspekterna och
anser att RFV bör följa upp detta för socialförsäkringsområdet. Social-
styrelsen anser också att kostnadsanalysen borde varit utförligare.
Skälen för regeringens bedömning: Vi anser i likhet med utred-
ningen att kostnadseffekterna inte är lätta att överblicka och att en min-
dre kostnadsökning för sjukförsäkringen inte helt kan uteslutas. I avsnitt
5 har vi redovisat hur återreglering av ersättning från landstingen till
staten/sjukförsäkringen skall ske för åren 1994 och 1995 samt att
utgångspunkten för denna återreglering skall vara att landstingens ekono-
miska situation varken skall förbättras eller försämras av det föreslagna
ersättningssystemet.
I likhet med RFV anser vi att migrationens omfattning är av stor
betydelse, men även storleken på i första hand turistströmmama från
Sverige till EU- eller EES-ländema blir avgörande för sjukförsäkringens
ev. kostnader. Vi instämmer i det angelägna i att i största möjliga
utsträckning träffa avtal om kvittning under förutsättning att en sådan
inte bedöms vara uppenbart ofördelaktig från kostnadssynpunkt för
svenskt vidkommande.
31
Prop. 1994/95:88
Regeringens förslag: De försäkrades egenkostnadstak för det
beloppsbaserade högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och läkeme-
del höjs den 1 januari 1995 från lägst 1 600 till lägst 1 700 kronor.
Skälen för regeringens förslag: I 1994 års budgetproposition
(bilaga 6) aviserade den dåvarande regeringen sin avsikt att under år
1994 företa en översyn och reformering av högkostnadsskyddet vilken
skulle vara genomförd till den 1 januari 1995. Det framfördes därvid att
en proposition härom borde kunna föreläggas riksdagen under våren
1994. Denna åtgärd skulle tillsammans med andra av regeringen samti-
digt föreslagna åtgärder på läkemedelsområdet minska sjukförsäkringens
utgifter med sammanlagt 785 miljoner kronor per år och med 520 miljo-
ner för budgetåret 1994/95.
Den aviserade översynen av högkostnadsskyddet kom dock av olika
skäl inte till stånd och något reformeringsforslag har således inte före-
lagts riksdagen. Övriga utgiftsminskande åtgärder inom läkemedels-
området är däremot beslutade eller har redan trätt i kraft.
Vid behandlingen av budgetpropositionen, vad avser anslaget B 2.
Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m., utgick riksdagen från att regeringen
senare skulle inkomma med det aviserade förslaget om högkostnads-
skyddet och fastställde därför nämnda anslag i enlighet med vad som
anförts i budgetpropositionen.
Mot denna bakgrund har regeringen gjort den bedömningen att det är
angeläget att åtgärder vidtas så riksdagsbeslutet avseende anslaget B 2.
blir det ursprungligen avsedda. Det innebär att en regelförändring som
medför ytterligare utgiftsminskning på ca 200 miljoner kronor per helår
måste företas. Vi anser att det är lämpligt att detta sker inom ramen för
förmånen med högkostnadsskyddet på så sätt att egenkostnadstaket höjs
med 100 kronor till 1 700 kronor fr.o.m. den 1 januari 1995. Detta förut-
sätter att sjukvårdshuvudmännen samtidigt inte företar några höjningar i
patientavgifterna för den öppna sjukvården. En annan förutsättning är att
samtliga sjukvårdshuvudmän fastställer egenkostnadstaket till 1 700
kronor. Regeringen utgår från att Landstingsförbundet utfärdar en rekom-
mendation med den innebörden på samma sätt som skedde vid den förra
höjningen till 1 600 kronor som trädde i kraft den 1 januari 1993.
När det gäller den olösta frågan om en översyn och reformering av
högkostnadsskyddet har vi for avsikt att återkomma till denna i ett
annat sammanhang.
32
Det bör understrykas att reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 -
genom vad som föreskrivs i samordningslagen - har gällt i Sverige
sedan den 1 januari 1994 när EES-avtalet trädde i kraft. Berörda myn-
digheter och andra har således redan från den tidpunkten haft att tilläm-
pa reglerna i förordning 1408/71. De problem som eventuellt har upp-
stått till följd av att den föreslagna lagstiftningen inte kunnat börja gälla
förrän vid en senare tidpunkt har hittills fått lösas i den praktiska till-
lämpningen. De nya reglerna klarlägger ansvarsförhållandena i Sverige.
De förändrar inte Sveriges åtaganden gentemot andra länder eller med-
borgare i dessa länder.
2 kap.
2 §
Av avsnitt 4.1 framgår att regeringen föreslår att kostnader för vårdför-
måner i Sverige åt personer som inte är bosatta här i landet men som
har rätt till sådana förmåner genom bestämmelserna i förordningen
(EEG) nr 1408/71 skall bäras av den allmänna sjukförsäkringen. Genom
den nya paragrafen ges lagstöd för en sådan finansiering så vitt gäller
den öppna vården. 1 likhet med vad som gäller för ersättning för andra
ändamål föreslås regeringen få fastställa grunderna för ersättningen. -
Avsikten är att utformningen av ersättningsreglerna i detta hänseende
skall grundas på den i avsnitt 5 redovisade överenskommelsen mellan
staten och Landstingsförbundet.
8 §
Enligt paragrafen, som föreslås upphävd, utges ersättning enligt 2 kap.
AFL inte för annan försäkrad än den som är bosatt i Sverige. Försäkrade
enligt AFL är dels svenska medborgare, dels andra personer som är
bosatta i riket (1 kap. 3 §). Därutöver finns vissa särskilda regler vid
utlandsvistelse och i fråga om sjömän. Som nyss framgått är avsikten att
ersättning från sjukförsäkringen även skall lämnas för vårdförmåner som
omfattas av förordningen (EEG) nr 1408/71. Därutöver får regeringen
enligt 20 kap. 15 § AFL träffa överenskommelse med främmande makt
angående bl.a. utsträckt tillämpning av denna lag. Paragrafen föreslås
mot denna bakgrund upphävd.
10 §
1 paragrafen finns bestämmelser om vilken försäkringskassa som skall
pröva frågor om ersättning enligt detta kapitel. Den nya bestämmelsen i
2 § föranleder ett tillägg i paragrafen. Ersättning enligt 2 § kommer en-
dast att lämnas för enskilda fall. Frågorna skall prövas av den försäk-
ringskassa inom vars område vårdgivaren bedriver sin verksamhet. Sam-
Prop. 1994/95:88
33
ma försäkringskassa skall vidare pröva frågor om ersättning i samtliga Prop. 1994/95:88
fall som hänför sig till ett visst vårdtillfälle där den som får vård, vårdta-
garen, inte är och inte heller skulle ha varit inskriven hos försäkringskas-
sa även om ålderskravet varit uppfyllt.
I andra stycket har slutligen ett tillägg skett enligt vilket frågor om
ersättning enligt 5 §, efter bemyndigande av regeringen, även får prövas
av Riksförsäkringsverket. Enligt 5 § lämnas ersättning för särskilda reha-
biliteringar och behandlingar samt för utveckling och provning av hjälp-
medel åt personer med funktionshinder och liknande verksamhet enligt
grunder som regeringen bestämmer. Riksförsäkringsverket betalar för
närvarande ut särskild försäkringsersättning till Handikappinstitutets fond
enligt förordningen (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkrings-
ersättningar för sjukvård m.m.
Paragrafens tredje stycket är oförändrat.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Som tidigare
framgått har dock bestämmelserna i förordningen (EEG) nr 1408/71
genom den s.k. samordningslagen gällt i Sverige sedan den 1 januari
1994. De nya bestämmelserna om ersättning från sjukförsäkringen bör
därför kunna tillämpas även i fråga om vårdförmåner som givits under år
1994.
7 §
Ändringen innebär endast att gränsen för det s.k. högkostnadsskyddet
höjs med 100 kr till 1 700 kr (jfr avsnitt 7).
8§
I paragrafens första stycke har, av skäl som vi angett i avsnitt 4.7,
införts ett krav på bosättning i Sverige for rätt till kostnadsfria eller pris-
reducerade läkemedel. Det innebär att den rätt till läkemedelsförmåner i
Sverige som utlandssvenskar har vid vistelse här i landet enligt paragra-
fens hittillsvarande lydelse avskaffas. Till följd härav upphävs tredje
stycket i paragrafen.
Vidare har i paragrafens första stycke tagits in en bestämmelse som
klargör att personer som, utan att vara bosatta i Sverige, således även
svenska medborgare, enligt reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 for
svenskt vidkommande har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom
och moderskap, har rätt till kostnadsfria eller kostnadsreducerade
läkemedel i samma utsträckning som personer som är försäkrade enligt
AFL och bosatta i Sverige.
Paragrafens andra stycke är oförändrat.
34
3 b §
I hälso- och sjukvårdslagen (HSL) finns bestämmelser bl.a. om lands-
tingens ansvar för att erbjuda en god hälso- och sjukvård. Bestämmelser-
na gäller även för kommuner som inte ingår i ett landsting.
Av förordning (EEG) nr 1408/71 följer att såväl personer som är
bosatta i Sverige som personer bosatta i en annan stat inom EU eller
EES kan ha rätt till hälso- och sjukvård i Sverige. Rätten till vård för
personer som är bosatta i Sverige innebär ingen förändring gentemot vad
som redan gäller, eftersom landstingen till följd av 3 § är skyldiga att ge
vård åt dem som är bosatta inom landstinget. I den nu föreslagna
paragrafen föreskrivs att landstingen är skyldiga att erbjuda hälso- och
sjukvård även åt vissa personer som, utan att vara bosatta i Sverige, till
följd av reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till sådan vård
här.
De personer som omfattas av bestämmelsen är de som skall ha rätt till
både omedelbart nödvändig och planerad vård i Sverige. Det är fråga
dels om personer som är förvärvsverksamma i Sverige som anställda
eller egenföretagare, dels om arbetslösa personer med
arbetslöshetsersättning från en annan EU- eller EES-stat som utnyttjar
rätten att bege sig till Sverige för att söka arbete här. Dessutom omfattas
familjemedlemmar till dessa personer i den utsträckning de har rätt till
motsvarande vård i Sverige.
Bestämmelsen innebär således att dessa personer skall sättas i samma
ställning som i Sverige bosatta. Frågan om vård i ett visst fall skall
meddelas eller inte liksom formerna för vården bedöms efter sedvanliga
medecinska överväganden.
Personer som har rätt till endast omedelbart nödvändig hälso- och
sjukvård i Sverige när behov av sådan vård uppkommer under vistelse
här, omfattas inte av paragrafen. Skyldigheten för landstingen att ge vård
i sådana fall regleras uteslutande av 4 §, vilken paragraf föreslås kvarstå
oförändrad.
I paragrafen regleras vilket landsting som skall erbjuda vården i de
aktuella fallen. När det gäller personer som, utan att vara bosatta här, är
anställda eller verksamma som egenföretagare i Sverige föreskrivs att
vården skall erbjudas av det landsting inom vilket de är förvärvsverk-
samma. Med detta avses det landsting inom vilket de faktiskt är verk-
samma, dvs. där arbetsstället finns, och inte t.ex. det landsting där
arbetsgivaren bor eller har sitt säte eller det där den förvärvsarbetande
mera stadigvarande uppehåller sig. Begreppet arbetsställe bör ges samma
innebörd som i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m.m., dvs den
lokal där verksamheten stadigvarande bedrivs.
Arbetslösa personer som är bosatta i en annan stat inom EU eller EES
och som beger sig till Sverige för att söka arbete skall registrera sig som
arbetssökande i Sverige vid svensk arbetsförmedling. För att få rätt till
bl.a. hälso- och sjukvård under den tid personen söker arbete i Sverige
Prop. 1994/95:88
35
skall den arbetslöse dessutom till försäkringskassan på den ort dit han
eller hon rest ge in ett intyg från den behöriga sjukforsäkringsinstitutio-
nen i det land där personen är försäkrad. Intyget skall bl.a. utvisa att
personen har rätt till arbetslöshetsförmåner och hur länge denna rätt
består (i regel tre månader). Om dessa förutsättningar är uppfyllda, skall
enligt paragrafen hälso- och sjukvård erbjudas av det landsting inom
vars område den arbetslöse är registrerad som arbetssökande.
Familjemedlemmar till förvärvsverksamma eller arbetslösa personer
som omfattas av paragrafen skall erbjudas vård av samma landsting som
skall erbjuda vård åt den förvärvsverksamme eller arbetslöse. Som famil-
jemedlem betraktas vid tillämpningen av bestämmelserna om vårdför-
måner i förordning (EEG) nr 1408/71 endast make eller barn under 18 år
som inte självständigt - t.ex. på grund av eget förvärvsarbete - omfattas
av förordningen. Om en familjemedlem är att anse som bosatt i lands-
tinget gäller dock bestämmelserna i 3 § om landstingets ansvar.
26 §
Ändringen i paragrafens första stycke hänger samman med den skyldig-
het som följer av förordning (EEG) nr 1408/71 for Sverige att
likabehandla alla som enligt bestämmelserna i förordningen skall omfat-
tas av svensk lagstiftning. Landstinget måste därför vid uttagande av
patientavgifter likabehandla såväl personer som är bosatta inom
landstinget som personer som, utan att vara bosatta där, enligt vad som
följer av den föreslagna 3 b §, skall erbjudas hälso- och sjukvård av
landstinget.
Samtliga personer som omfattas av förordning 1408/71 har rätt till akut
vård i Sverige, om behov av sådan vård uppkommer under tillfällig
vistelse här. Dessa situationer omfattas av regleringen i 4 §. Personerna
i fråga skall därvid erhålla vården i enlighet med svensk lagstiftning,
som om de vore försäkrade här. Det innebär bl.a. att landstingen i
sådana fall inte får ta ut högre patientavgifter än de som tas ut av perso-
ner som är bosatta inom landstinget. Skyldigheten att likabehandla i
dessa fall kan införas som ett villkor för att ersättningar från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen skall utgå.
Paragrafens övriga stycken är oförändrade.
Prop. 1994/95:88
36
5 a §
Den nya paragrafen motsvarar den som, med avseende på landstingens
skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård, föreslås i hälso- och sjuk-
vårdslagen (3 b §), varför det hänvisas till författningskommentaren till
den paragrafen (avsnitt 8.3). Landstingens vårdskyldighet enligt den nya
paragrafen omfattar all tandvård som meddelas av landstingen, dvs. även
folktandvård till barn och ungdomar.
2a§
Genom den nya paragrafen klargörs vilka personer som i princip skall ha
rätt till bilstöd. Innebörden är att det för sådan rätt skall krävas bosätt-
ning i Sverige. Dessutom kommer - till följd av förordning (EEG) nr
1408/71 - rätt till bilstöd att föreligga i Sverige också för personer som,
utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner här vid sjuk-
dom. I den hittillsvarande regleringen av bilstödet har saknats ett ut-
trycklig krav på bosättning, även om det - som vi anfört i avsnitt 4.8 -
får anses ha varit underförstått att endast personer som är inskrivna hos
försäkringskassa och således bosatta i Sverige haft sådan rätt.
De närmare villkoren för rätt till bilstöd och om bl.a. återbetalning
finns i förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade.
3 §
Frågor om bilstöd handläggs av försäkringskassorna. I paragrafen regle-
ras vidare vilken kassa som skall pröva dessa frågor. Såvitt gäller perso-
ner som är att anse som försäkrade enligt AFL är regeln oförändrad. När
det gäller sökande som undantagsvis kan vara berättigade till bilstöd
men inte är inskrivna hos försäkringskassa, skall frågan prövas av den
kassa inom vars område den sökande eller dennes familjemedlem är
förvärvsverksam eller registrerad som arbetssökande (jfr kommentaren
till 3 b § HSL).
3a§
En kommun som ingår i ett landsting får inom ramen för en försöks-
verksamhet erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård), om lands-
tinget och kommunen har kommit överens om det och fått tillstånd. Om
distriksttandvård bedrivs som en integrerad del av primärvården får även
denna tandvård ingå i försöksverksamheten. Socialstyrelsen prövar frågor
om tillstånd till sådan försöksverksamhet och får fastställa villkor för
verksamheten. Reglerna är tidsbegränsade till utgången av år 1996.
Prop. 1994/95:88
37
Den nya paragrafen motsvarar den nya bestämmelsen i 3 b § HSL som Prop. 1994/95:88
kommenterats i avsnitt 8.3. Vårdskyldigheten omfattar inte bara hälso-
och sjukvård utan även distriktstandvård, i den mån sådan vård ingår i
försöksverksamheten.
2 §
Enligt det första stycket, som inte föreslås ändrat, gäller lagens bestäm-
melser vid vård av den som är bosatt i Sverige, om inte annat är särskilt
föreskrivet. Med sådana särskilda föreskrifter avses enligt förarbetena
(prop. 1993/94:75 s 80) dels åtaganden på grund av konventioner om
social trygghet och dels den utvidgning av bosättningsbegreppet i detta
hänseende som följt av lagen (1992:1776) om samordning av systemen
för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES).
1 det nya andra stycket föreslås bestämmelser som hänvisar till lagens
utvidgade tillämpningsområde enligt förordning (EEG) nr 1408/71.
Lagen gäller således även vid vård av personer som, utan att vara bosat-
ta i Sverige, har rätt till vissa vårdförmåner i Sverige enligt den nämnda
förordning 1408/71.
6§
1 paragrafen regleras vilket landsting eller landstingsffi kommun som
skall svara för utbetald läkarvårdsersättning. Om patienten inte är bosatt
inom något landstings område skall, enligt den föreslagna nya bestäm-
melsen, det landsting inom vars område patienten eller dennes
familjemedlem är förvärvsverksam respektive registrerad som arbets-
sökande, svara för den utbetalda läkarvårdsersättningen.
2 §
Ändringen motsvaras av ändringen i 2 § föregående lag.
6 §
Även denna ändring har sin motsvarighet i förslaget till lag om ändring
i lagen om läkarvårdsersättning.
38
Överenskommelse mellan staten och landstingsförbundet om
fördelningen av kostnadsansvaret mellan sjukförsäkringen
och landstingen för vissa vårdförmåner i internationella
förhållanden åren 1994 - 1995
1 Denna överenskommelse avser kostnadsansvaret mellan staten och
landstingen vid hälso- och sjukvård, tandvård och sjukresor under åren
1994 och 1995 i fall som omfattas av
a) förordningen (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlem-
mar flyttar inom gemenskapen,
b) en överenskommelse om social trygghet eller sjukvårdsförmåner
mellan Sverige och annan stat.
Med landsting avses i överenskommelsen också de tre kommuner som
inte ingår i landsting.
2 Från staten lämnas genom den allmänna sjukförsäkringen (AFL)
ersättning till det vårdgivande landstinget för i Sverige uppkomna
vårdkostnader enligt p.l avseende personer som inte är bosatta i Sverige.
Detta gäller även i de fall Sverige träffat avtal med en annan stat om att
avstå från återbetalning av vårdkostnader. Ersättning beräknas enligt
p.4-7 för varje enskilt vård- eller resetillfälle.
3 Landstinget svarar i enlighet med sitt befolkningsansvar för kostnader
för vård och sjukresor i Sverige avseende personer bosatta i Sverige. För
kostnader för vårdförmåner i annat land som Sverige skall ersätta svarar
sjukförsäkringen.
Detta gäller även kostnader för vårdförmåner i annat land för personer
bosatta i Sverige vilka efter tillstånd av behörig försäkringskassa får
vårdförmån i annat land inom samarbetsområdet. Försäkringskassan skall
samråda med landstinget inför beslutet. Om vården med beaktande av
det berörda landstingets prioriteringar kan tillhandahållas inom den tid
som är normal för vården i fråga, men landstinget ändå väljer att låta
vården ske utomlands svarar dock landstinget för vårdkostnaden.
4 För hälso- och sjukvård som givits av ett landsting skall ersättningen
beräknas enligt vid tidpunkten för vården gällande riksavtal för hälso-
och sjukvård.
5 För vård och behandling av privatpraktiserande läkare eller sjukgym-
nast som är anslutna till det av landstinget finansierade ersättnings-
systemet skall ersättningen beräknas enligt vid tidpunkten för vården
eller behandlingen gällande riksavtal för hälso- och sjukvård.
6 För tandvård som givits av folktandvården skall ersättningen beräknas
enligt vid tidpunkten för vården gällande tandvårdstaxa. Detta gäller
även för tandvård åt barn eller ungdom under tjugo år.
7 För sjukresa skall ersättningen beräknas på grundval av den faktiska
resekostnaden.
Prop. 1994/95:88
Bilaga 1
39
8 Ersättning från sjukförsäkringen enligt p. 4-7 skall beräknas med
avdrag för de avgifter som patienten skall betala.
9 Landstinget skall i varje ersättningsärende tillställa försäkringskassan
en faktura på vårdkostnaden vilken specificerats enligt riksavtalet för
hälso- och sjukvård.
Landstinget åtar sig även i fall då vårdkostnader avser person som är
bosatt i Sverige, men behörig institution i annat land i gemenskapen
efter krav från försäkringskassan skall svara for dessa, tillställa försäk-
ringskassan ett underlag för dess debitering utomlands vilket specifice-
rats enligt riksavtalet för hälso- och sjukvård.
10 Landstingsförbundet skall rekommendera de berörda landstingen att
verka för att ersättningsfrågorna i enlighet med denna överenskommelse
regleras i avtalen mellan de kommuner som bedriver försöksverksamhet
med primärvård enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård och berörda landsting.
11 Parterna är överens om att ersättning som lämnas för vårdförmåner
enligt denna överenskommelse innebär att ersättningen från stat och
sjukförsäkring till landstingen för hälso- och sjukvård - i form av allmän
sjukvårdsersättning och fr.o.m. den 1 juli 1994 bidrag till hälso- och
sjukvård - under år 1994 utges med for högt belopp. Återreglering skall
därför ske i efterhand under år 1995 på sätt som parterna senare kommer
överens om. Utgångspunkten for återregleringen skall vara att lands-
tingens ekonomiska situation varken förbättras eller försämras genom det
här föreslagna ersättningssystemet.
12 Landstingsförbundet åtar sig att rekommendera landstingen att tilläm-
pa ovanstående bestämmelser.
13 Denna överenskommelse gäller under förutsättning att den godkänns
av regeringen och Landstingsförbundets styrelse. De nya författningar
och författningsändringar som behövs for genomförandet av överens-
kommelsen kommer att utarbetas av Socialdepartementet. Erforderliga
tillämpningsföreskrifter utarbetas av Riksförsäkringsverket efter samråd
med Landstingsförbundet.
För staten För Landstingsförbundet
Prop. 1994/95:88
Bilaga 1
Lars Rekke Monica Sundström
40
Förslag till
Förordning om vissa ersättningar i internationella
förhållanden till landsting och kommuner från
sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Landsting och kommuner som inte ingår i landsting (sjukvårds-
huvudmännen) erhåller ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring for
1. hälso- och sjukvård som lämnas med stöd av 3 b § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
2. hälso- och sjukvård som lämnas med stöd av 4 § hälso- och sjuk-
vårdslagen till personer som inte är bosatta i Sverige men som omfattas
av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet
när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES),
3. hälso- och sjukvård som lämnas till den som, utan att vara bosatt i
Sverige, enligt överenskommelse med annat land är tillförsäkrad sådan
förmån vid vistelse i Sverige,
4. tandvård som lämnas med stöd av 7 § första stycket första punkten
tandvårdslagen (1985:125) till personer som inte är bosatta i Sverige
men som har rätt till förmåner vid sjukdom i Sverige med stöd av lagen
om samordning av systemen for social trygghet när personer flyttar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Sjukvårdshuvudmännen skall från sjukförsäkringen även erhålla ersätt-
ning för resekostnadsersättningar enligt lagen (1991 :419) om resekost-
nadsersättningar vid sjukresor som utgetts i samband med vård som
anges i första stycket. Ersättning skall vidare utgå för sådana resekost-
nadsersättningar som utgetts i samband med annan vård som meddelats
personer, som inte är bosatta i Sverige, med stöd av lagen om samord-
ning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeis-
ka ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller med stöd av överenskom-
melse med annat land.
2 § Kommuner som bedriver primärvård med stöd av lagen (1991:1136)
om försöksverksamhet med kommunal primärvård erhåller ersättning
från sjukförsäkringen för hälso- och sjukvård som lämnas med stöd av 3
a § och 4 § den lagen. Ersättning för vård enligt 4 § lämnas dock endast
för personer som inte är bosatta i Sverige och som omfattas av lagen
(1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när perso-
ner flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller
som enligt överenskommelse med annat land är tillförsäkrade hälso- och
sjukvård vid vistelse i Sverige.
Prop. 1994/95:88
Bilaga 2
41
3 § Ersättning enligt 1 § första stycket 1-3 lämnas med ett belopp som
motsvarar avgiften för patienter som inte tillhör sjukvårdsområdet.
Ersättning enligt 1 § första stycket 4 och andra stycket lämnas med be-
lopp som motsvarar sjukvårdshuvudmannens faktiska kostnad. Ersättning
enligt 2 § utgår med motsvarande belopp.
4 § Ersättning enligt 1 och 2 §§ lämnas under förutsättning att sjuk-
vårdshuvudmannen respektive kommunen
1. inte tar ut avgifter av patienter som avses i 3 b § hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) på sätt som avviker från bestämmelserna i 26 §
samma lag och
2. av patienter som får vård i Sverige med stöd av artikel 22.1 a och
artikel 31 i förordning (EEG) nr 1408/71 - i den lydelse förordningen
har enligt lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social
trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsom-
rådet (EES) - inte tar ut högre avgifter än den avgift som tas ut av
patienter som är bosatta inom sjukvårdshuvudmannens område.
5 § Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning med-
delas av Riksförsäkringsverket.
Prop. 1994/95:88
Bilaga 2
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1994.
42
Prop. 1994/95:88
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 oktober 1994
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson,
Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 1994/95:88 Ersättning från sjukförsäk-
ringen för vissa vårdförmåner till landsting och kommuner i internationella
förhållanden, m.m.
43
Prop. 1994/95:88
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upp- regler repar ett normgiv- |
|
Lag om ändring i |
2 kap. 2, 8 och 10 §§ |
gotab 47151, Stockholm 1994
44