Prop.
1994/95:75
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 1 november 1994
Ingvar Carlsson
Margareta Winberg
(Jordbruksdepartementet)
I propositionen lämnas forslag i vissa lagstiftningsfrågor för att vid ett EU-
medlemskap möjliggöra tillämpningen av de regelverk som gäller bl.a. för
den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken.
EG:s kompletterande miljöåtgärder till reformen av den gemensamma jord-
brukspolitiken (CAP) skall i Sverige tillämpas som ett miljöprogram. Inom ra-
men för programmet skall ersättning kunna utgå för bevarandet av vissa från
miljö- och kulturmiljösynpunkt särskilt värdefulla odlingslandskap. Stöd
skall kunna utgå for att bevara och återställa miljön i miljökänsliga områden
samt för ekologisk odling.
Förslag lämnas om höjning av miljöavgifterna på handelsgödsel och be-
kämpningsmedel.
Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige skall vid ett
EU-medlemskap utformas så att kostnadstäckningsgraden i stort sett behålls
oförändrad i förhållande till 1990 års situation. Villkoren för det svenska om-
ställningsprogrammet ändras för att EG:s program för att ta jordbruksmark ur
produktion skall kunna tillämpas vid ett EU-medlemskap. De företag som vill
ansluta sig till EG:s program skall återbetala del av erhållet omställningsbi-
drag.
1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 75
1 Förslag till riksdagsbeslut............................ 3
2 Lagtext......................................... 4
2.1 Förslag till lag om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter ............................ 4
2.2 Förslag till lag om EG:s förordningar om
miljö- och strukturstöd.......................... 7
2.3 Förslag till lag om EG:s förordningar om
den gemensamma fiskeripolitiken................... 9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409)
om avgift på gödselmedel ........................ 12
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410)
om avgift på bekämpningsmedel.................... 13
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:342)
om kontroll av husdjur m.m....................... 14
3 Ärendet och dess beredning........................... 15
4 Ett svenskt miljöprogram inom ramen för
EG:s förordning 2078/92 ............................ 17
5 Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige..... 21
6 Omställningsprogrammets utformning vid ett
EU-medlemskap .................................. 22
7 Administrativa effekter av ett EU-medlemskap .............. 26
8 Lagstiftningsfrågor................................. 27
8.1 Kompletterande lagstiftning till EG:s förordningar
inom den gemensamma jordbrukspolitiken............. 27
8.2 Kompletterande lagstiftning till EG:s förordningar
inom den gemensamma fiskeripolitiken ............... 38
8.3 Ändringar i lagarna om bekämpningsmedel och
miljöavgift på handelsgödsel ...................... 47
8.4 Ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m............ 51
9 Författningskommentar.............................. 53
9.1 Förslag till lag om EG:s förordningar om
jordbruksprodukter ............................ 53
9.2 Förslag till lag om EG:s förordningar om miljö-
och strukturstöd............................... 56
10 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95 .................... 58
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 1 november 1994 .................................. 60
Rättsdatablad ....................................... 61
Prop. 1994/95:75
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om EG:s förordningar om jordbruksprodukter,
2. lag om EG:s förordningar om miljö- och strukturstöd,
3. lag om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,
4. lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel,
5. lag om ändring i lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel,
6. lag om ändring i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.
godkänner det som regeringen förordar om
7. ett miljöprogram inom ramen för EG:s förordning 2078/92,
8. stödet till jordbruket i norra Sverige,
9. dispositionen av anslaget Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin
i norra Sverige,
10. omställningsprogrammet,
11. administrationen vid ett EU-medlemskap,
12. till Intervention m.m. för budgetåret 1994/95 under nionde huvudti-
teln anvisar ett förslagsanslag på 525 000 000 kr,
13. till Räntekostnader för förskotterade bidrag, m.m. för budgetåret
1994/95 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på
20 000 000 kr.
Prop. 1994/95:75
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1994/95:75
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser som behövs för att den pris- och mark-
nadsreglering som ingår i EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall kunna
genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om jordbruksprodukter avses i denna lag EG.s
förordningar1 om
1. marknadsreglering av jordbruksprodukter,
2. produkter som omfattas av Romfördragets bilaga II men som inte om-
fattas av någon marknadsreglering,
3. produkter som har framställts av jordbruksprodukter,
4. uppgiftsskyldighet i fråga om inkomstförhållanden och driftsekono-
miska förhållanden i jordbruket, och
5. särskilda omräkningskurser som används inom den gemensamma jord-
brukspolitiken.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om EG:s förordningar om jordbruksprodukter meddela
1. kompletterande föreskrifter till förordningarna,
2. föreskrifter om verkställigheten av förordningarna.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att en näringsidkare som tar befattning med produkter som omfattas av
EG:s förordningar om jordbruksprodukter skall lämna uppgifter om
1. produktion, inköp, försäljning, import och export,
2. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarna.
4 § Tillsyn och annan kontroll över efterlevnaden av reglerna i EG:s förord-
ningar om jordbruksprodukter och av föreskrifter meddelade med stöd av den-
na lag utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
1 Förordningarna finns förtecknade i kapitel 03 i registret över gällande EGT-
rättsakter Directory of Community legislation in force and other acts of the
Community institutions.
4
Regeringen får föreskriva att en tillsynsmyndighet får överlåta åt någon Prop. 1994/95:75
annan myndighet att utöva viss tillsyn.
Om tillsyn överlåts, skall vad som sägs om tillsynsmyndighet i lagen gälla
även den myndighet till vilken tillsyn har överlåtits.
5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som be-
hövs för att reglerna i EG:s förordningar om jordbruksprodukter och före-
skrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
6 § För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen som an-
vänds i samband med hantering av jordbruksprodukter. Tillsynsmyndigheten
får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att
ersättning lämnas.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och hand-
lingar som behövs för tillsynen. Den som är föremål för tilllsyn skall tillhanda-
hålla den hjälp som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsy-
nen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
att det tas ut avgift för tillsynen enligt denna lag.
7 § Bestämmelserna i 6 § första och andra styckena gäller också för EG:s
institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri-
va att
1. den som tar emot stöd eller betalar avgifter enligt EG:s förordningar om
jordbruksprodukter skall föra anteckningar om mottaget stöd och betalda av-
gifter,
2. anteckningar som avses under 1 och andra handlingar av betydelse för
kontroll av mottaget stöd och betalda avgifter skall bevaras under viss tid.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att ränta skall betalas på belopp enligt EG:s förordningar om jordbruks-
produkter, om
1. beloppet betalas efter förfallodagen,
2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta skall återbetalas.
11 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet bryter mot
1. föreskrifter meddelade med stöd av 2 § 1 eller 8 §,
2. EG:s förordningar om jordbruksprodukter eller föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag i fråga om kvalitetsnormer och andra bestämmelser for
handeln med jordbruksprodukter eller villkor i beslut som har meddelats med
stöd av förordningarna eller föreskrifterna.
I ringa fall döms inte till ansvar.
12 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter när en
uppgift skall lämnas
1. för att läggas till grund för beslut enligt EG:s förordningar om jord-
bruksprodukter,
2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 3 §.
I ringa fall döms inte till ansvar
13 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms
inte till ansvar enligt denna lag for den gärning som omfattas av föreläggandet
eller förbudet
Till ansvar enligt denna lag skall inte heller dömas om gärningen är belagd
med straff enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling.
14 § En myndighets beslut i ett särskilt fall enligt denna lag får överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt
Prop. 1994/95:75
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Genom lagen upphävs lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbrukspro-
dukter m.m. och lagen (1990:616) om införande av lagen (1990:615) om av-
gifter på vissa jordbruksprodukter m.m.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om ärenden som har väckts och
i fråga om avgiftsskyldighet som har uppkommit under lagarnas giltighetstid.
Detsamma gäller i fråga om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning
av avgift som hänför sig till den tiden.
Härigenom föreskrivs följande.
1§ I denna lag ges bestämmelser som behövs för att de miljö- och struktur-
stöd som ingår i EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall kunna genomföras
1 Sverige.
Med EG:s förordningar om miljö- och strukturstöd avses i denna lag EG:s
förordningar1 om stöd till
1. miljövänliga brukningsmetoder inom lantbruket och bevarande av od-
lingslandskapet,
2. skogliga åtgärder inom jordbruket,
3. förtidspensionering av jordbrukare,
4. bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter,
5. förbättring av strukturen inom jordbruket, och
6. landsbygdsutveckling.
2 § Tillsyn och annan kontroll över efterlevnaden av reglerna i EG:s förord-
ningar om miljö- och strukturstöd utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.
Regeringen får föreskriva att en tillsynsmyndighet får överlåta åt någon
annan myndighet att utöva viss tillsyn.
Om tillsyn överlåts, skall vad som sägs om tillsynsmyndighet i lagen gälla
även den myndighet till vilken tillsyn har överlåtits.
3 § För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen som an-
vänds i samband med hantering av jordbruksprodukter. Tillsynsmyndigheten
får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att
ersättning lämnas.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och hand-
lingar som behövs för tillsynen. Myndigheten får meddela föreläggande som
kan förenas med vite för att få tillgång till handlingarna. Den som är föremål
för tillsyn skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att tillsynen skall kun-
na bedrivas.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsy-
nen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
att det tas ut en avgift för tillsynen enligt denna lag.
1 Förordningarna finns förtecknade i kapitel 03 i registret över gällande EGT-
rättsakter Directory of Community legislation in force and other acts of the
Community institutions.
4 § Bestämmelserna i 3 § första stycket och andra stycket första meningen Prop. 1994/95:75
gäller också for EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri-
va att ränta skall betalas på belopp enligt EG:s förordningar om miljö- och
strukturstöd om mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta skall åter-
betalas.
7 § En myndighets beslut i ett särskilt fall enligt denna lag får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Härigenom föreskrivs följande
1 § I denna lag ges bestämmelser som behövs för att EG:s gemensamma fis-
keripolitik skall kunna genomföras i Sverige.
Med EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses i den-
na lag EG:s förordningar1 om
1. åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresursema,
2. strukturåtgärder för fiskerinäringen, och
3. marknadsreglering av fisk och fiskprodukter.
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får i fråga om
EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken meddela föreskrifter
som får finnas som komplettering till förordningarna eller som behövs för
verkställigheten av förordningarna.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri-
va att en näringsidkare som fiskar eller på annat sätt tar befattning med fisk
eller fiskprodukter som omfattas av EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken skall lämna uppgifter om
1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångs-
ten, omlastning, landning, inköp, försäljning, import och export, och
2. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarna.
4 § Tillsyn och annan kontroll av efterlevnaden av reglema i EG:s förord-
ningar om den gemensamma fiskeripolitiken och av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag utövas av den eller de myndigheter regeringen bestäm-
mer.
Regeringen får föreskriva att en tillsynsmyndighet får överlåta åt någon
annan myndighet att utöva viss tillsyn.
Om tillsyn överlåts, skall vad som sägs om tillsynsmyndighet i lagen gälla
även den myndighet till vilken tillsynen har överlåtits.
Prop. 1994/95:75
1 Förordningarna finns förtecknade i kapitel 04 i registret över gällande EGT-
rättsakter Directory of Community legislation in force and other acts of the
Community institutions.
5 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som Prop. 1994/95:75
behövs för att reglerna i EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripoli-
tiken och föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
6 § För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrym-
men där fisk och fiskprodukter hanteras. Tillsynsmyndigheten får göra de un-
dersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning läm-
nas.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och hand-
lingar som behövs för tillsynen. Den som är föremål för tillsyn skall tillhanda-
hålla den hjälp som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsy-
nen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att
det tas ut avgifter för tillsynen enligt denna lag.
7 § Bestämmelserna i 6 § första och andra styckena gäller också för EG:s
institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri-
va att den som mottar stöd eller betalar avgifter enligt EG:s förordningar om
den gemensamma fiskeripolitiken skall föra anteckningar om mottaget stöd
och betalda avgifter och att dessa anteckningar skall bevaras under viss tid.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur tillsynen och kontrollen skall bedrivas.
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att ränta skall betalas på belopp enligt EG:s förordningar om den ge-
mensamma fiskeripolitiken, om
1. beloppet betalas efter förfallodagen,
2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta skall återbetalas.
11 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet bryter mot EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag i fråga om
1. uppgiftsskyldighet,
2. kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fisk och
fiskprodukter.
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen el-
ler av grov oaktsamhet bryter mot EG:s förordningar om den gemensamma
fiskeripolitiken genom otillåtet fiske eller genom att behålla, omlasta, föra i
land, föra in i landet eller saluhålla fångst i strid mot förordningarna.
10
Den som begår brott enligt andra stycket genom att bedriva ett otillåtet trål-
fiske döms till böter, lägst ettusen kronor och högst ett krontal som motsvarar
etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) i motorn på det fiskefartyg som
använts för bogsering av trålen, eller till fängelse i högst sex månader.
Vid brott enligt andra stycket tillämpas bestämmelserna i fiskelagen
(1993:787) om särskilda rättsverkningar m.m.
12 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms
inte till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet
eller förbudet.
Till ansvar enligt denna lag skall inte heller dömas om gärningen är ringa
eller belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
13 § En myndighets beslut i ett särskilt fall enligt denna lag får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Prop. 1994/95:75
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upp-
hävs lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om ärenden som har väckts och
i fråga om avgiftsskyldighet som har uppkommit under lagens giltighetstid.
Detsamma gäller i fråga om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning
av avgift som hänför sig till den tiden.
11
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1984:409) om avgift pä gödselmedel
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 g1
Avgift skall betalas med 60 öre
för vaije helt kilogram kväve i göd-
selmedlet, om andelen kväve i med-
let är minst tvä procent.
Avgift skall betalas med 30 kro-
nor för vaije helt gram kadmium i
gödselmedlet, till den del kadmium-
innehållet överstiger 50 gram per ton
fosfor.
Avgift skall betalas med en krona
80 öre for vaije helt kilogram kväve
i gödselmedlet, om andelen kväve i
medlet är minst tvä procent
Avgift skall betalas med 30 kro-
nor för varje helt gram kadmium i
gödselmedlet, till den del kadmium-
innehället överstiger fem gram per
ton fosfor.
Denna lag träder i kraft den 2 november 1994.
1 Senaste lydelse 1993:1320.
12
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:410) om avgift pä bekämp-
ningsmedel
dels att 6 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1994/95:75
Nuvarande lydelse
Avgift skall erläggas med dtta kro-
nor för varje helt kilogram verksam
beståndsdel i bekämpningsmedlet
Föreslagen lydelse
2 §*
Avgift skall erläggas med 20 kro-
nor för varje helt kilogram verksam
beståndsdel i bekämpningsmedlet
Denna lag träder i kraft den 2 november 1994.
1 Senaste lydelse 1988:638.
13
Härigenom föreskrivs att 5 a § lagen (1985:342) om kontroll av husdjur
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 a §'
Om det finns hälsokontroll an-
ordnad för kronhjort och dovhjort,
får regeringen meddela föreskrifter
om vad som skall gälla för att kron-
hjortar och dovhjortar som inte om-
fattas av kontrollen skall få flyttas
från ett hägn. Föreskrifterna får avse
också andra djurslag som hålls i sam-
bete med kronhjort eller dovhjort.
Om det finns hälsokontroll an-
ordnad för kronhjort och dovhjort,
får regeringen meddela föreskrifter
om vad som skall gälla för att kron-
hjortar och dovhjortar som inte om-
fattas av kontrollen skall få flyttas till
eller från ett hägn. Föreskrifterna får
avse också andra djurslag som hålls
i sambete med kronhjort eller dov-
hjort.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1993:1481.
14
Vid ett medlemskap i den Europeiska unionen förutsätts Sverige delta i den ge-
mensamma jordbrukspolitiken från medlemskapets första dag. Under förut-
sättning att folkomröstningen i november resulterar i att svenska folket säger
ja till medlemskap beräknas detta ske från den 1 januari 1995.
För att de praktiska förutsättningarna för ett deltagande i den gemensamma
jordbrukspolitiken skall föreligga krävs att riksdagen hinner fatta vissa beslut
före årsskiftet Dessa beslut gäller främst vissa lagar och anslagstekniska frå-
gor.
Som det socialdemokratiska partiet anfört i sin motion till riksdagen med
anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
bör inriktningen av tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken på
flera punkter få en annan utformning än vad som föreslagits i propositionen.
Flera av de i motionen framförda förslagen kommer att behandlas i samband
med att riksdagen tar ställning till nämnda proposition. I några fall har emeller-
tid förutsatts att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag som
konkretiserar vår ambitionsnivå. Detta sker i samband med 1995 års budget-
proposition.
Fram till dess kommer också regeringen att fullfölja det arbete med notifie-
ringar som krävs. Detta arbete består av såväl rent tekniska frågor som upp-
följning av avtalet vad gäller tillämpningen av olika program, t.ex. EG:s mil-
jöprogram. Här återstår flera öppna punkter som skall lösas. Regeringen åter-
kommer till de anslagsfrågor som blir aktuella när detta arbete slutförts.
De frågor som vi nu tar upp avser främst vissa lagstiftningsfrågor för att
vid ett EU-medlemskap möjliggöra en tillämpning av de regelverk som gäller
bl.a. för den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeri-
politiken. För att bedöma behovet av en sådan kompletterande lagstiftning
och studera olika lagtekniska lösningar har underlag i form av författningstex-
ter, förarbeten och annat skriftligt material men också muntlig redovisning in-
hämtats från Danmark och Storbritannien. Vidare har motsvarande finska lag-
förslag studerats.
För budgetåret 1994/95 krävs att anslag anvisas för att marknadsordningar-
na på jordbrukets område skall kunna tillämpas. För nu anvisade anslag som
inte kan tillämpas från en medlemskapstidpunkt kommer regeringen att ändra
gällande regleringsbrev så att anslagen inte kan disponeras efter nämnda tid-
punkt.
I propositionen anges vidare inriktningen på tillämpningen av EG:s kom-
pletterande miljöprogram i enlighet med vad som redovisats i bl.a. nyssnämn-
da motion.
Förslag lämnas till höjda miljöavgifter för handelsgödsel och bekämpnings-
medel.
En precisering av de olika komponenter som bör ingå i ett förstärkt stöd till
jordbruket i norra Sverige lämnas och ett bemyndigande att utnyttja nuvaran-
de anslag för utbetalningar av ett nationellt stöd begärs.
Prop. 1994/95:75
15
I en rapport till regeringen den 30 mars 1994 redovisade Statens jordbruks-
verk de ekonomiska och administrativa konsekvenserna som uppkommer för
verket vid ett medlemskap i EU. Jordbruksverket lämnade i rapporten också
förslag till åtgärder på området samt hur efterlevnaden av EG:s förordningar
skall övervakas. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna och remissvaren finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet. Re-
geringen tar i det följande upp åtgärder på områdena som anses nödvändiga
att nu vidta.
Jordbruksutskottet har vid sin behandling av prop. 1993/94:236 Vissa jord-
brukspolitiska frågor redovisat sin syn på propositionens bedömning av hur
en infasning av nuvarande omställningsprogram bör ske (bet. 1993/94:JoU
26). I det följande lämnas förslag till beslut i denna fråga.
I propositionen föreslås följande lagar och lagändringar
- lag om EG:s förordningar om jordbruksprodukter,
- lag om EG:s förordningar om miljö- och strukturstöd,
- lag om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,
- lag om ändring i lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel,
- lag om ändring i lagen (1984:410) om avgift på bekämpningsmedel,
- lag om ändring i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.
De föreslagna nya lagarna är i huvudsak bemyndigandelagar. Endast vissa
av bestämmelserna i lagarna hör till Lagrådets granskningsområde. Dit hör be-
stämmelserna om en tillsynsmyndighets rätt att meddela förelägganden och
förbud förenade med vite och att bereda sig tillträde till lokaler och områden
för tillsyn. Dit hör också bestämmelserna om straff och överklagande.
Med hänsyn till de tillsyns-, straff- och överklaganderegler som redan
finns i de marknadsregleringslagar som vid ett medlemskap kommer att ersät-
tas av EG:s förordningar är det inte fråga om någon principiellt ny lagstift-
ning. I beaktande av de kontroll- och sanktionskrav som följer av EG-rätten
kan behovet av bestämmelserna inte ifrågasättas. Bestämmelserna har också i
allt väsentligt utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i
annan offentligrättslig lagstiftning. Med hänsyn till vad nu sagts skulle Lagrå-
dets hörande över bestämmelserna sakna betydelse.
Av de föreslagna lagändringarna hör avgiftshöjningarna i lagarna om miljö-
avgifter till Lagrådets granskningsområde. Ändringarna får anses vara av en-
kel beskaffenhet.
Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att lagförslagen är
av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Prop. 1994/95:75
16
Regeringens förslag: Vid ett svenskt EU-medlemskap skall Sverige
införa ett miljöprogram bestående av tre delprogram inom ramen för för-
ordning (EEG) nr 2078/92. Det svenska programmet skall vara i linje
med 1990 års livsmedelspolitiska beslut. Ett delprogram skall vara att
stödja bevarandet av vissa från natur- och kulturmiljösynpunkt särskilt
värdefulla odlingslandskap. I ett andra delprogram skall stöd lämnas
för att återställa och bevara miljön i miljökänsliga områden. I ett tredje
delprogram skall stöd lämnas för ekologisk odling.
Regeringen återkommer i 1995 års budgetproposition med förslag
till anslagsram för miljöprogrammet.
Skälen för regeringens förslag: Miljö- och landskapsvårdsfrågoma
har fått stor tyngd i den rådande livsmedelspolitiken. Övergripande politiska
miljömål med avseende på odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden
framgår av riksdagsbeslutet om en ny livsmedelspolidk (prop. 1989/90:146,
bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327). Där framgåratt ett av syftena med
reformen är att få en bättre miljö, ett mer varierat odlingslandskap, en ökad
biologisk mångfald och ett bevarande av landskapets kulturvärden. I riksda-
gens miljöpolitiska beslut från juni 1991 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:
JoU30, rskr. 1990/91:338) samt i riksdagens beslut om en strategi för be-
varande av biologisk mångfald (prop. 1993/94:30, bet. 1993/94:JoU9, rskr.
1993/94:87) anges de svenska naturmiljömålen. Prop. 1993/94:30 Strategi
för biologisk mångfald presenterar som övergripande miljömål att biologisk
mångfald skall säkerställas inom ramen för ett hållbart utnyttjande av de biolo-
giska resurserna. Detta skall genomföras genom att bl.a. naturvårdsanpassa
jordbruket. I propositionen anges att ”jordbruket skall bedrivas så att det bi-
drar till att bevara värdefulla delar av flora och fauna i odlingslandskapet”.
Detta skall ske genom att bl.a. långsiktigt bibehålla de naturtyper som har en
rik och varierad flora och fauna med bevarat artinnehåll i livskraftiga bestånd.
Sverige har genom anslutning till Konventionen om biologisk mångfald dess-
utom förbundit sig att bevara den biologiska mångfald som finns represente-
rad i Sverige.
Kulturpolitiken är viktig för samhällets miljöpolitiska åtaganden. De gällan-
de målen för kulturmiljövården har fasdagts i riksdagens beslut om den statli-
ga kulturpolitiken år 1975. Riksdagen ansåg att ”bevarandet av den historiska
kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön därför måste tillmätas grundläggande
betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron.”
Dessa mål vidareutvecklades i riksdagsbeslutet (prop. 1987/88:104, bet.
1987/88:KrU21, rskr. 1987/88:390) om kulturmiljövård. Där slås fast att in-
satser skall göras för att kraftigare fästa uppmärksamheten på odlingslandska-
pets kulturvärden, eftersom kulturlandskapet förmedlar insikter om hela vårt
17
2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 75
kulturella arv och om tidigare generationers villkor för liv och arbete. I budget- Prop. 1994/95:75
propositionen har de senaste åren även betonats att åtgärder för att ta till vara
kulturlandskapets traditionsvärden är ett prioriterat verksamhetsområde för
kulturmiljövården.
Den förra regeringen tillsatte en särskild utredning med uppgift att utreda
frågan om ett svenskt program för stöd enligt förordning (EEG) nr 2078/92
om miljövänliga jordbruksmetoder och bevarande av landskapet.
Utredningen överlämnade sitt betänkande i juni 1994. Betänkandet låg till
grund för förra regeringens prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Euro-
peiska unionen och de förslag som redovisas där. Utredningens förslag kriti-
serades på flera punkter av remissinstanserna. Vi anser till skillnad från den
förra regeringen att de föreslagna programmen är tekniskt ogenomförbara och
inte heller ger de miljöeffekter som krävs vid ersättningar enligt reglema i
(EEG) nr 2078/92. EG-kommissionen har under hand uttryckt en negativ
ståndpunkt angående det s.k. bärkraftsprogrammet. Det skulle således vara
omöjligt att utnyttja miljöprogrammen i den omfattning som den förra rege-
ringen föreslagit.
I den socialdemokratiska motionen med anledning av propositionen om
EU-medlemskap ifrågasätts den föreslagna tillämpningen av EG:s miljöpro-
gram. Förslagen innebär ett avsteg mot den princip som fastslogs i 1990 års
livsmedelspolitiska beslut att den som förorenar skall betala (Polluter Pays
Principle). Dessutom används miljöhänsyn i propositionen som täckmantel
för att maximalt utnyttja EU-bidrag i syfte att öka intäkterna till jordbruket.
Programmen för ekonomisk bärkraft och resurshushållande konventionellt
jordbruk bör därmed utgå.
Genom den tillämpning av det generella arealbidraget som föreslagits i
nämnda motion kommer arealbidraget i stor utsträckning att kunna ersätta bär-
kraftsprogrammet för att stödja de svagare bygderna.
Med den utformning som föreslagits i prop. 1994/95:19 för stödet till eko-
logisk odling kan en jordbrukare få stöd även om bara en del av brukningsen-
heten ställs om. Det finns därmed en risk att marginella marker ställs om me-
dan intensiteten på övrig mark bibehålls eller t.o.m. ökas. Detta skulle stå i
strid med de miljömål som vi gett uttryck för i regeringsförklaringen.
Regeringen anser att man i stället bör satsa på bevarande av hotade natur-
och kulturvärden i särskilt utsatta bygder och områden och föreslår därför åt-
gärder för bevarande av natur- och kulturmiljöer och biologisk mångfald samt
ett utökat stöd för ekologisk odling. För dessa åtgärder bör inrättas ett miljö-
program inom ramen för förordning (EEG) nr 2078/92 för kompletterande
miljöersättning där brukaren kan betalas för produktion av kollektiva nyttig-
heter.
Miljöprogrammet bör bestå av tre delprogram för de nämnda åtgärderna.
Det första delprogrammet skall bygga på det landskapsvårdsprogram som in-
fördes i samband med 1990 års livsmedelspolitiska beslut vars syfte är att
stödja bevarandet av vissa från miljö- och kulturmiljösynpunkt särskilt värde-
fulla odlingslandskap och naturområden. Ett andra delprogram för miljökäns-
18
liga områden skall bygga vidare på nuvarande NOLA-program och skall bestå
i att återskapa och vårda biotoper och vissa kulturmiljöer i miljökänsliga områ-
den. Programmet skall stå i överensstämmelse med inriktningen på det särskil-
da program för känsliga områden som tidigare fanns inom EU och som nu in-
fogats i rådsförordning 2078/92.
Ett tredje delprogram skall avse stöd till ekologisk odling. Riksdagen fast-
slog vid sin behandling av prop. 1993/94:157 Stöd till ekologisk odling och
trädgårdsnäringen, m.m. att regeringen skall utarbeta ett program med målet
att 10 % av åkerarealen bör vara ekologiskt odlad år 2000 (bet. 1993/94:
JoU22, rskr. 1993/94:272). Med de förslag till stöd för denna odling som
lämnas finns förutsättningar att nå nämnda mål.
Delprogram för landskapsvårdande åtgärder
I riksdagens beslut om 1990 års nya livsmedelspolitik tillkom som en perma-
nent åtgärd en möjlighet att lämna ersättning för landskapsvårdande åtgärder i
odlingslandskapet. Ersättningen lämnas till jordbrukare och skall användas
för att bevara odlingslandskap med fastlagda natur- och kulturvärden av natio-
nellt intresse. Helhetsbilden av landskapet som kulturbärare är viktig vid val
av områden.
Inom ramen för ett miljöprogram enligt förordning (EEG) nr 2078/92 bör
det nuvarande programmet för att stödja bevarandet av vissa från miljö- och
kulturmiljösynpunkt särskilt värdefulla odlingslandskap och naturområden in-
ordnas och vidareutvecklas som ett delprogram. Det omfattande analys- och
inventeringsarbete som tagits fram för detta program, och som har utvecklats
vidare i utredningen om förstärkta miljöinsatser i jordbruket, bör utgöra grun-
den för utformningen av ett regelverk i överensstämmelse med nämnda förord-
ning under år 1995.
Regeringen avser att närmare utreda utformningen av programmet för tiden
efter år 1995. Utvärderingen av de program som infördes inom ramen för
1990 års livsmedelspolitiska beslut bör beaktas under arbetet med detta pro-
gram.
Delprogram för miljökänsliga områden
Medlen för Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet (NOLA) infördes budget-
året 1986/87 för att betala ersättning till brukare för fortsatt bete och slåtter på
marker med dokumenterat höga naturvårdsvärden. Medlen fördelas i dag av
Statens naturvårdsverk till länsstyrelserna som träffar civilrättsligt bindande
avtal med lantbrukare.
För återställande och bevarande av odlingsmiljöer i känsliga områden bör
ett särskilt delprogram nu utformas. Det skall innehålla det nuvarande NOLA-
programmet och kan dessutom t.ex. gälla återställandet av våtmarker, gärdes-
gårdar och dikesrenar. Som förebild för de åtgärder som bör komma i fråga
Prop. 1994/95:75
19
bör användas det särskilda program för miljökänsliga områden (Environmen- Prop. 1994/95:75
tally Sensitive Areas, ESA) som tidigare fanns inom EU och som numera reg-
leras i rådsförordningen (EEG) nr 2078/92.
Inom ramen för detta delprogram bör också stöd för bevarande av utrot-
ningshotade husdjursraser införas.
Delprogram för stöd till ekologisk odling
En särskild ersättning bör lämnas för ekologisk odling. Ersättning lämnas till
de som helt ställerom till sådan odling. Detta innebär en förändring i förhål-
lande till den nuvarande ersättningen till ekologisk odling som lämnas även
till delvis omlagda foretag. Förslaget förutsätter således att dessa företag ock-
så ställerom resten av odlingen. Förslaget i prop. 1994/95:19 som innebär att
stöd skall kunna lämnas till endast delvis omställda företag är enligt vår me-
ning inte acceptabelt. Det föreligger en stor risk att ett sådant stöd kommer att
användas till att ställa om mer marginella marker till ekologisk odling. Samti-
digt kan jordbrukaren bibehålla eller t.o.m. öka intensiteten i odlingen på de
bättre markerna där miljöproblemen i dag är störst.
Enligt regeringens uppfattning bör vi i Sverige utnyttja våra naturgivna för-
utsättningar och fördelar i jordbruksproduktionen. Till dessa hör en satsning
på ekologisk odling av kvalitetsprodukter i kontrast till den nuvarande bulk-
produktionen. Härigenom förbättras möjligheterna att utnyttja den marknad
som vi skulle få tillgång till vid ett EU-medlemskap. Vi har för avsikt att ta
initiativ till att tillsammans med näringen utarbeta en strategi för en marknads-
föring av svenska kvalitetsprodukter. Detta kommer bl.a. att kräva en för-
stärkt professionell marknadsföring.
Villkoren för ersättningen för ekologisk odling bör ansluta till de regler för
godkännande som gäller för ekologisk produktion inom EU.
EG:s förordning medgeratt det förutom kompensation för inkomstbortfall
lämnas ett incitament. Incitamentsdelen är en extra stimulans som bedömts
nödvändig för att få jordbrukaren att vidta den önskvärda miljöåtgärden. Ju
större risk som är förknippad med en åtgärd desto större bör incitamentet
vara. Omläggning till ekologiskt jordbruk innebär en rad osäkerhetsfaktorer.
Dels måste jordbrukaren använda sig av nya brukningsmetoder, dels måste
jordbrukaren lära sig en ny marknad. En annan faktor som innebär ett ökat
risktagande är att jordbrukaren förbinder sig att under en femårsperiod odla
ekologiskt.
En ny permanent ersättning för ekologiskt jordbruk förväntas leda till att
omläggningen till ekologiskt jordbruk ökar väsentligt. Anslutningen torde en-
ligt regeringens bedömning bli störst i Norrland och i Götalands skogs- och
mellanbygder, eftersom djurproduktion är vanlig i dessa bygder. Tidigare er-
farenhet visar att omläggning till ekologiskt jordbruk är lättare för jordbrukare
med djurhållning än för renodlade växtodlingsföretag, eftersom en sådan pro-
duktionsinriktning möjliggör en bättre totalekonomi.
20
Riksdagens mål att 10 % av åkerarealen bör vara ekologiskt odlad år 2000
förutsätter att den ekologiskt odlade arealen ökar med i genomsnitt ca 50 000
ha/år fram till år 2000. En uppföljning och utvärdering i vilken utsträckning
stödet är tillräckligt för att nå de av riksdagen uppställda målen bör ske två år
efter det att programmet infors.
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin
i norra Sverige utformas så att kostnadstäckningsgraden i stort sett be-
hålls oförändrad i förhållande till 1990 års situation.
Anslaget Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige
förbudgetåret 1994/95 skall få disponeras för utbetalningar av det sär-
skilda nationella stöd som förutsätts utgå vid ett medlemskap.
Skälen för regeringens förslag: Avtalet mellan Sverige och EU inne-
bär att Sverige har möjlighet att lämna producentstöd på nationell nivå. Denna
form av långsiktiga stöd skall vara avsedd att säkerställa att jordbruksverksam-
het kan behållas i särskilda regioner. Stöden får även differentieras mellan re-
gioner. De regioner som omfattas av bestämmelserna är stödområdena 1-3.
Stödet får vara knutet till fysiska produktionsförhållanden eller till historiska
produktionsmönster för varje gård men inte till framtida produktion eller leda
till ökad produktion. För att behålla traditionell primärproduktion och bearbet-
ning i regionen föreslår regeringen att nationellt stöd till ett belopp av högst
600 miljoner kronor används för att komplettera de av EU medfinansierade
stödformerna. Det nationella stödet bör i huvudsak utformas som ett produk-
tionsanknutet stöd. Detta innebär effektivare styrning till stödberättigade före-
tag och en kraftig begränsning av negativa omfördelningseffekter, jämfört
med de förslag som lades fram i prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.
Inom EU finns möjlighet att ge stöd till s.k. mindre gynnade områden.
Dessa stöd skall lämnas som areal- eller djurbidrag. För att utnyttja dessa stöd
krävs medfinansiering från medlemslandet. De i propositionen föreslagna åt-
gärderna inom ramen för miljöprogrammet kommer att i betydande utsträck-
ning gå till jordbruket i norra Sverige. För att betona produktuvecklingens av-
görande betydelse föreslår vi att de möjligheter som öppnas inom ramen för
EU:s bestämmelser om stöd till förädling och marknadsföring av jordbrukspro-
dukter utnyttjas. Startstöd skall också kunna utgå för att gynna strukturutveck-
lingen i regionen. Vår syn på stödets uppläggning och tekniska konstruktion
skiljer sig från förslagen i prop. 1994/95:19 i första hand genom vår uppräk-
21
ning av det nationella stödet Utöver de här redovisade stödformerna tillkom-
mer dessutom stöd till landsbygdsutveckling i regionen.
Vid ett EU-medlemskap kommer även EU:s bestämmelser avseende areal-
bidrag att tillämpas. Vårt förslag till indelning i produktionsområden för nivå-
er på arealbidraget innebär en mindre spännvidd mellan olika produktionsom-
råden och minskar därmed eventuella svårigheter i stödområde 4. Jordbruket i
norra Sverige kommer genom denna åtgärd att tillföras ca 315 miljoner kro-
nor. Den sammantagna nettoeffekten av den gemensamma jordbrukspolitiken
(CAP), i förhållande till nuvarande stöd, för jordbruket i norra Sverige beräk-
nas bli ca 230 miljoner kronor. Den gemensamma jordbrukspolitiken finansie-
ras av EU:s jordbruksbudget.
Vi föreslåratt stödet till jordbruket i norra Sverige utformas så att kostnads-
täckningsgraden i stort sett kan behållas oförändrad över tiden.
För att uppnå oförändrad kostnadstäckningsgrad för budgetåret 1995/96, i
jämförelse med situationen år 1990, krävs ett totalt bidrag om ca 1,4 miljarder
kronor. Genom att utnyttja de olika stöd som nämnts ovan kan denna nivå
upprätthållas och en väsentlig del finansieras av EU:s jordbruksfond.
Disposition av anslaget Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverige
Det nuvarande systemet för bidrag till jordbruket i norra Sverige kommer att
upphöra vid medlemskap i EU. Detta innebär att några pristillägg enligt nuva-
rande system för produktion efter tidpunkten för medlemskap inte kan utgå.
Vid utbetalningen av de särskilda direktbidrag som utgår inom ramen för stö-
det måste också hänsyn tas till tidpunkten från vilken ett nytt stödsystem skall
gälla.
Det anvisade anslaget Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverige bör dock vid ett medlemskap få disponeras under budgetåret 1994/95
för utbetalningar av det särskilda nationella stöd som därvid förutsätts utgå.
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: Vid ett EU-medlemskap skall EG:s program
för att ta jordbruksmark ur produktion tillämpas från den dag Sverige
ansluter sig till EU. Ett jordbruksföretag kan inte samtidigt delta i det
svenska omställningsprogrammet och EG:s program. Företag med om-
ställningsmark som önskar få arealbidrag m.m. enligt EG:s program in-
nan det svenska omställningsprogrammet avslutats skall återbetala del
av erhållet omställningsbidrag. Varaktighetskravet i det svenska omställ-
ningsprogrammet slopas vid ett EU-medlemskap.
22
Prop. 1994/95:75
Bakgrund till regeringens förslag: Riksdagen gav i samband med
sin behandling av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 10,
bet. 1992/93:JoU13, rskr. 1992/93:231) regeringen i uppdrag att pröva frå-
gan om en EG-anpassning av omställningsprogrammet dll EG:s program för
att ta jordbruksmark ur produktion (arealuttag). I jordbruksutskottets betänk-
ande anfördes att regeringen skulle verka för att omställningsprogrammet i
största möjliga utsträckning anpassas till EG:s program. Utskottet sade sig
vara medveten om att en sådan anpassning förutsatte överväganden om både
tekniska frågor och mer övergripande ekonomisk-politiska frågor, såsom
t.ex. trädesvillkoren, varaktigheten och återbetalning av omställningsstödet.
Med varaktig omställning avses i det frivilliga omställningsprogrammet att
den areal som anslutits till programmet skall ha ställts om till annan använd-
ning än traditionell livsmedelsproduktion före den 1 juli 1996 och att denna
areal under tiden fram dll detta datum inte används för odling av s.k. prisreg-
lerade grödor för livsmedelsproduktion. Från den 1 juli 1996 ställs inga krav
på omställningsarealens användning. EG:s program för arealuttag kan beskri-
vas som ett obligatoriskt program där kravet arealuttag fastställs vaije år beräk-
nat på årets odling. De till synes stora skillnaderna mellan omställningspro-
grammet och EG:s program är principiellt viktiga, men i praktiken är program-
men tämligen lika och effekten av dem blir i stort densamma.
Frågan om kraven på varaktighet, odlingsbegränsning, återbetalning och
trädesvillkor inom omställningsprogrammet bereddes med anledning av ut-
skottets betänkande inom regeringskansliet. Regeringens bedömning presente-
rades i mars 1994 i propositionen om vissa jordbrukspolitiska frågor (prop.
1993/94:236). Enligt jordbruksutskottets mening kunde något system som
objektivt sett gav absolut rättvisa knappast uppnås. Utskottet ansåg regering-
ens övervägande om återbetalningskravet vara väl avvägt. Riksdagen anslöt
sig till utskottets överväganden (bet. 1993/94:JoU26, rskr. 1993/94:326).
Resultatet av förhandlingarna om medlemskap i EU
Förhandlingarna mellan Sverige och EU angående villkoren för jordbrukssek-
torn för medlemskap i EU avslutades den 1 mars 1994. Överenskommelsen
innebär bl.a. att Sverige skall delta i den gemensamma jordbrukspolitiken
från första dagen av ett medlemskap.
Detta innebär bl.a. att Sverige vid ett EU-medlemskap skall tillämpa EG:s
regelverk vad gäller krav på arealuttag och övriga villkor för arealbidrag. Den
i Sverige omställda marken kommer att räknas in i den basareal på ca 1,8 mil-
joner ha som Sverige får vid ett medlemskap. Produktion av spannmål, pro-
teingrödor (ärtor, åkerbönor och sötlupin) och oljeväxter blir berättigade till
arealbidrag under förutsättning att arealuttagsvillkoren uppfylls. Det innebär
att det för jordbrukare som ansöker om EG:s bidrag för arealbidragsberättigad
23
odling infors ett individuellt krav på att ta jordbruksmark ur produktion som
står i relation till odlingen av bidragsberättigade grödor. Arealuttagskravet för
budgetåret 1994/95 är 15 % för roterande träda och 20 % för fast träda. Vid
ett medlemskap den 1 januari 1995 blir de svenska jordbrukarna berättigade
till dessa bidrag fr.o.m. år 1995.
Jordbrukare med en bidragsberättigad odling som är mindre än ca 23 ha un-
dantas från kravet på arealuttag. Den exakta arealen för att få fullt arealbidrag
utan att behöva ta mark ur produktion beräknas utifrån regionens genomsnitt-
liga spannmålsavkastning, vilket innebär att ju lägre avkastningen är i ett om-
råde desto större areal undantas från krav på arealuttag.
Inom ramen för förhandlingarna har Sverige fått ett nationellt undantag
som anger att mark inom omställningsprogrammet som används för extensivt
bete kan bli berättigad till ett årligt bidrag inom ramen för EG:s arealuttagspro-
gram. Detta gäller under en övergångsperiod av två år, dvs. den period som
var fastlagd för omställningen. Efter år 1996 kommer extensivt bete inte att
vara bidragsberättigat enligt EG:s regler.
Konsekvenser för vegetabiliesektorn
Vid ett svenskt EU-medlemskap kommer Sverige att införa ett arealuttagspro-
gram i enlighet med EG:s regelverk. Detta innebär att jordbrukare som önskar
få arealbidrag enligt EG:s regler också måste uppfylla de arealuttagsvillkor
som gäller. De jordbrukare som önskar kvarstå i det svenska omställningspro-
grammet skall få göra detta. Denna mark kan emellertid inte tillgodoräknas
som arealuttag. Någon möjlighet att samtidigt ha mark i det svenska program-
met och i EG:s program skall emellertid inte medges. Jordbrukare som nu del-
tar i det svenska omställningsprogrammet kan utnyttja omställd mark som
arealuttag enligt EG:s program under förutsättning att användningen står i
överensstämmelse med EG:s regler. Ett undantag har medgetts för mark som
utnyttjas för extensivt bete inom ramen för det svenska programmet. Under
en tvåårsperiod kan sådan mark klassas som jordbruksmark tagen ur produk-
tion enligt EG:s program.
Kravet på varaktig omställning slopas. I det fall jordbrukare önskar lämna
det svenska omställningsprogrammet för att få EG:s areal- och arealuttagsbi-
drag skall emellertid återbetalning ske med en viss del av lämnat omställningsbi-
drag. För de jordbrukare som inte lämnar det svenska omställningsprogram-
met gäller fortfarande varaktighetskravet. Dessa jordbrukare kan emellertid
välja att efter den svenska omställningsperiodens slut ansluta sin mark till
EG:s program. För mark som varaktigt ställs om till skogs- och våtmarker
inom omställningsprogrammet och som inte kan få arealbidrag enligt EG:s
regler, bör inget krav på återbetalning ställas.
I dag utgör drygt 360 000 ha av svensk åkermark omställd mark. Arealut-
tagskravet för Sverige inom ramen för EG:s jordbrukspolitiska reform torde
bli ca 250 000 ha. De jordbrukare som anslöt mark till omställningsprogram-
met år 1991 fick i genomsnitt ca 9 000 kr per ha. Ett villkor för omställnings-
Prop. 1994/95:75
24
stöd är att jordbrukaren inte producerar produkter som konkurrerar med be-
fintlig livsmedelsproduktion under budgetåren 1991/92-1995/96. De som
överför omställd mark till EG:s program bör därmed bli återbetalningsskyl-
diga med ett belopp som motsvarar den tid som återstår av omställningsperio-
den. Om en jordbrukare väljer att gå in i EG:s program år 1995 innebär det att
återbetalningsskyldigheten uppgår till 3 600 kr per ha i genomsnitt om mar-
ken anmäldes till omställningsprogrammet år 1991.
Beroende på när mark anslöts till omställningen bör således följande återbe-
talningskrav gälla.
Prop. 1994/95:75
|
År för in- |
Återbetalning av utbetalt omställningsstöd | |
|
träde i om- |
Utträde ur omställning | |
|
ställningen |
1995 |
1996 |
|
1991 |
40% |
20% |
|
1992 |
50% |
25% |
|
1993 |
67% |
33% |
En jordbrukare måste anmäla utträdet ur den svenska omställningen före
ett visst datum. Återbetalningen bör ske i samband med att jordbrukaren erhål-
ler arealersättning.
EG har beslutat om två väsentliga förändringar för sitt arealuttagsprogram
sedan det infördes sommaren 1992. Dels har man beslutat höja ersättningen
för arealer i programmet, dels har man beslutat om en väsentligt större flexibi-
litet vad gäller maximal uttagsareal. Det är nu tillåtet att ansluta en större andel
än 15 %. Det innebär att samtliga jordbrukare får fullt bidrag för uttagen mark
som inte omfattar större areal än jordbrukarens odling av övriga arealbidrags-
berättigade grödor, dvs. spannmål, proteingrödor och oljeväxter. I de fall ett
extra uttagskrav införts som sanktion efter överskridande av basarealen räk-
nas även denna uttagsareal in i arealen arealbidragsberättigade grödor. De jord-
brukare som har haft större areal ansluten till omställningsprogrammet och
som övergår till EG:s program kan få arealuttagsbidrag för hela den tidigare
omställningsarealen. Den uttagsareal som överstiger odlingen av spannmål
m.m. får emellertid en reducerad ersättning som motsvarar ca 70 % av nor-
malt bidrag.
Det är viktigt att påpeka att det även fortsättningsvis är möjligt för jordbru-
kare att fullfölja omställningsprogrammet till den 1 juli 1996. Detta är av bety-
delse för de jordbrukare som inte har en produktion på omställningsmarken
som är bidragsberättigad inom ramen för EG:s jordbrukspolitik.
25
Regeringens förslag: Länsstyrelserna får det administrativa ansva-
ret för flertalet EU-stöd inom Jordbruksdepartementets område. Statens
jordbruksverk och Fiskeriverket skall svara för samtliga utbetalningar.
Regeringen har i prop. 1994/95:40 Budgeteffekter av Sveriges medlem-
skap i Europeiska unionen m.m. redovisat en rad principiella ställningstagan-
den som rör ansvarsfördelning, anslagskonstruktioner och betalningsström-
mar. Viktiga utgångspunkter är att de administrativa och tekniska lösningar
som utformas vid ett medlemskap skall utgå från den traditionella svenska an-
svarsfördelningen mellan departement och ämbetsverk samt att det s.k. återflö-
det från EU är att betrakta som statliga medel. Detta innebär bl.a. att ansvaret
för att administrera stöd och bidrag från EG:s budget, som på nationell nivå
tillkommer staten, bör föras ut på berörda förvaltningsmyndigheter.
Inom Jordbruksdepartementets område berörs främst Statens jordbruks-
verk och Fiskeriverket av övergången till den gemensamma jordbrukspoliti-
ken. Vidare berörs länsstyrelserna samt Riksantikvarieämbetet och Statens na-
turvårdsverk. De förslag till ansvarsfördelning som lämnas nedan avser i förs-
ta hand förhållandena under år 1995. Det kan därefter bli nödvändigt, efter
det att erfarenheter vunnits av att tillämpa den gemensamma jordbrukspoliti-
ken, justera ansvarsfördelningen i syfte att uppnå bästa möjliga effektivitet ur
administrativ synpunkt. De förslag vi lägger i det följande utgår därför från en
kombination av mer långsiktigt syftande principer för arbetsfördelning mellan
departement, myndigheter och länsförvaltning och en kortsiktig strävan att en-
dast i begränsad utsträckning förändra den existerande myndighetsstrukturen.
Enligt regeringens uppfattning är det av central betydelse att handläggning-
en av olika bidrag läggs så nära de berörda som möjligt. Den fysiska kontrol-
len bör också skötas på regional nivå. Detta innebär en förskjutning av ansva-
ret till länsnivå. Samtidigt bör de tekniska systemlösningarna vara enhetliga
och antalet utbetalningsställen nedbringas. Möjligheterna för ansvariga myn-
digheter att rapportera till riksredovisningen skall tillgodoses. Dessa krav har
tillgodosetts i den modell för ansvarsfördelning som beskrivs nedan.
Statens jordbruksverk och Fiskeriverket får ett primäransvar som utbetal-
ningsmyndigheter. I Jordbruksverkets fall innebär detta att samtliga utbetal-
ningar till jordbrukare sker genom ett centralt ADB-system som verket ansva-
rar för. Vidare ansvarar verket för handläggning av ärenden som berör inter-
vention och exportbidrag. Övriga ärenden handläggs av länsstyrelserna.
Kommissionen överför medlen som skall ställas till den svenska statens
förfogande till ett centralt konto i Riksbanken. Medlen skall därefter överföras
till de utbetalningsansvariga myndigheterna. Regeringen kommer senare att
bestämma de närmare formerna för detta förfarande.
Jordbruksverket ges i uppdrag att stärka myndighetens intemrevision vil-
ken skall bedriva intem revision av EU-stöd inom alla berörda myndigheter.
26
Länsstyrelserna ansvarar primärt för den fysiska kontrollen i samband med Prop. 1994/95:75
samtliga EU-stöd. Riksrevisionsverket ansvarar för den externa revisionen i
vilken ingår att granska kvaliteten på berörda myndigheters interna kontroll,
bl.a. vad gäller intem revision.
De utbetalande myndigheterna skall svara för att den återrapportering dll
kommissionen som ankommer på dessa enligt EG:s regelverk utförs.
Inledning
Regeringens förslag: Ett medlemskap i EU innebär att EG:s förord-
ningar inom den gemensamma jordbrukspolitiken blir direkt tillämpliga
i Sverige. För att EG:s politik på området skall kunna verkställas införs
två särskilda bemyndigandelagar som kompletterar förordningarna.
Skälen för regeringens förslag: I prop. 1994/95:19 Sveriges med-
lemskap i Europeiska unionen Del 1 beskrivs i avsnitt 22 konsekvenserna på
jordbruksområdet av ett medlemskap i EU. I samma proposition Del 2, bil. 9,
lämnas en utförlig beskrivning av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, dvs.
dels pris- och marknadsregleringen, dels strukturpolitiken.
I propositionen om ett EU-medlemskap lämnas inte några förslag till lag-
stiftning på jordbruksområdet. I stället uttalas i propositionen regeringens av-
sikt att i det avseendet återkomma till riksdagen.
EG har givits en exklusiv behörighet att förverkliga målen för jordbrukspoli-
tiken. Medlemsstaterna kan inte driva en nationell jordbrukspolitik eller utfär-
da nationella föreskrifter på områden som har reglerats av gemenskapen. EG:s
jordbrukspolitik regleras i huvudsak genom förordningar. Dessa kommer vid
ett svenskt medlemskap i EU att bilda kärnan i den jordbrukslagstiftning som
skall gälla i Sverige.
Det regelsystem som är uppbyggt på grundval av Romfördragets jord-
bruksbestämmelser, dvs. artiklarna 38-43, är mycket omfattande och svår-
överskådligt. Det finns 19 grundläggande förordningar om marknadsregle-
ring i fråga om olika jordbruksprodukter. För miljö- och strukturstöden finns
ett tiotal grundläggande förordningar. Dessa grundförordningar är i regel änd-
rade ett stort antal gånger. Grundförordningarna kompletteras av omkring
1 000 mer eller mindre viktiga tillämpningsförordningar. Av dessa är om-
kring 400 rådsförordningar och återstoden kommissionsförordningar. Till det-
ta kommer att det vaije år utfärdas mellan 3 000 och 4 000 kommissionsför-
ordningar i vilka det fastställs bl.a. importavgifter och exportbidrag. EG-rät-
27
ten utgörs emellertid inte bara av olika typer av rättsakter utan också av avgö-
randen från EG-domstolen. På jordbruksområdet finns omkring 900 dom-
stolsutslag.
Enligt vad nyss sagts utgörs huvuddelen av EG:s reglering på jordbruks-
området av förordningar. Av artikel 189 i Romfördraget följer att en förord-
ning skall ha allmän giltighet. Den skall till alla delar vara bindande och direkt
tillämplig i vaije medlemsstat. Av detta följer att förordningarna i deras gemen-
skapsrättsliga form omedelbart och ord för ord skall tillämpas av medlemssta-
ternas förvaltningsmyndigheter utan någon särskild inkorporerings- eller
transformationsåtgärd. Utgångspunkten är t.o.m. att de inte får transformeras
till eller inkorporeras i den nationella rätten. EG-domstolen har nämligen sla-
git fast att förordningar inte får införlivas i nationell rätt eftersom detta skulle
kunna skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt.
Inte desto mindre kan förordningar föranleda att svenska föreskrifter på oli-
ka konstitutionella nivåer måste meddelas. En förordning kan t.ex. innehålla
förpliktelser för Sverige att besluta om utfyllande bestämmelser. Förordning-
ar kan också förutsätta att svenska myndigheter meddelar sådana föreskrifter.
Svenska föreskrifter kan följaktligen behöva utfärdas för att fylla ut luckor i
en EG-förordning eller reglera administrativa åtgärder som är nödvändiga för
att förordningen skall kunna få verkningar på det nationella planet. Ett annat
viktigt exempel på att en förordning kan kräva svensk lagstiftning är att den
förutsätter straffsanktioner. Endast undantagsvis innehåller EG:s förordning-
ar på jordbruksområdet några sanktionsbestämmelser. Att en förordning skall
kompletteras med nationella regler om straff kan antingen framgå av själva för-
ordningstexten eller vara en följd av samarbetsförpliktelsen i artikel 5 i Rom-
fördraget.
På vissa områden t.ex. när det gäller direktbidragen till jordbrukare finns
dock s.k. administrativa sanktioner som följer direkt av EG:s förordningar.
En sådan sanktion kan innebära att om en jordbrukare lämnar felaktiga uppgif-
ter, vårdslöst eller medvetet, om arealstorlek eller antalet stödberättigade djur,
gör den utbetalande myndigheten ett avdrag från det bidragsbelopp som jord-
brukaren annars skulle få. Avdraget beräknas efter hur mycket den felaktiga
uppgiften procentuellt avviker från den korrekta. Vid stora avvikelser eller
uppsåtligt felaktiga uppgifter kan en bidragstagare uteslutas från ett stödpro-
gram under en viss period. Ett annat exempel på administrativ sanktion är för-
verkande av säkerhet som ställts i samband med exportbidrag. De administra-
tiva sanktionerna påverkar inte nationella regler om straff.
Förordningar skall enligt artikel 191 i Romfördraget offentliggöras i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Detta sker på alla officiella
EG-språk. Vid ett svenskt medlemskap blir således EGT en författningssam-
ling som kommer att publiceras också på det svenska språket. En förordning
träder i kraft tjugo dagar efter publiceringen om den inte innehåller särskilda
ikraftträdandebestämmelser.
I Sverige regleras priserna på jordbruksprodukter av lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. och lagen (1990:616) om införan-
Prop. 1994/95:75
28
de av lagen på vissa jordbruksprodukter m.m. med tillhörande förordningar.
De båda lagarna är en del av 1990 års livsmedelspolitiska beslut som i huvud-
sak innebar slopande av de intema marknadsregleringarna. Den förstnämnda
lagen innehåller bemyndiganden for att ta ut införselavgifter, fettvaruavgifter
och avgifter för att utjämna industrins kostnader för råvaror. I lagen finns ock-
så bestämmelser om skyldighet för slakterier m.fl. företag att betala ut pris-
stöd. I den nämnda införandelagen finns bestämmelser om avveckling av den
intema prisregleringen under ett antal år vad gäller vissa varor.
Lagen om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. kompletteras av
lagen (1992:888) om uppgiftsskyldighet på jordbrukets och fiskets områden.
I den lagen fmns bestämmelser om uppgiftsskyldighet för näringsidkare inom
livsmedelsområdet Med stöd av lagen får uppgifter samlas in bl.a. för att be-
lysa förhållandena på livsmedelsområdet och följa effekterna av avreglering-
en.
I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen en lag om EG:s förordningar
om jordbruksprodukter och en lagom EG:s förordningar om miljö- och struk-
turstöd. Som nämnts inledningsvis kommer vid ett EU-medlemskap den in-
hemska regleringen på jordbruksområdet att ersättas av EG:s förordningar.
Förordningarna blir direkt tillämpliga i Sverige. Som redan nämnts finns det
emellertid ett behov av att komplettera dessa förordningar i vissa avseenden.
De föreslagna lagarna skall ge stöd för en sådan reglering. Regleringen be-
hövs för att EG:s gemensamma jordbrukspolitik skall kunna verkställas i
Sverige.
Det kompletteringsbehov som finns när det gäller EG:s förordningar om
jordbruksprodukter är främst bestämmelser som har karaktär av verkställig-
hetsföreskrifter. I begränsad omfattning behövs emellertid också kompletteran-
de regler av annat slag. I vissa fall anges det i en förordning att det skall eller
får finnas nationella bestämmelser som i materiellt avseende fyller ut förord-
ningen. Utrymmet för sådana nationella bestämmelser är väl avgränsat i för-
ordningarna. För sådana föreskrifter behöver regeringen riksdagens bemyndi-
gande. För att ge en samlad bild av vilka föreskrifter som behövs som kom-
plettering till förordningarna bör det i lagen om EG:s förordningar om jord-
bruksprodukter tas in också ett bemyndigande för regeringen att meddela verk-
ställighetsföreskrifter, något som i och för sig inte kräver särskilt lagstöd.
Härutöver börden föreslagna lagen om EG:s förordningarom jordbruks-
produkter innehålla bestämmelser om uppgiftsskyldighet för näringsidkare,
om tillsyn och kontroll, om avgifter för tillsyn, om ränta och om straff och
överklagande.
I samband med att den föreslagna lagen om EG:s förordningar om jord-
bruksprodukter införs bör lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruks-
produkter m.m. och lagen (1990:616) om införande av lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. upphävas. Lagen (1992:888) om
uppgiftsskyldighet på jordbrukets och fiskets områden kommer delvis att er-
sättas av bestämmelser i den föreslagna lagen. Regeringen avser att senare
Prop. 1994/95:75
29
återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i uppgiftsskyldighetsla-
gen.
När det gäller EG:s förordningar om miljö- och strukturstöd är behovet av
kompletterande nationella föreskrifter mera begränsat. I den föreslagna lagen
om dessa förordningar bör det finnas bestämmelser om tillsyn och kontroll,
om ränta och om överklagande.
Regeringens förslag: Lagarnas tillämpningsområden avgränsas till
att gälla komplettering av EG:s förordningar om
1. pris- och marknadsreglering,
2. miljö- och strukturstöd.
1. Lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter
Tillämpningsområdet förden föreslagna lagen anges genom en uppräkning av
de grupper EG-förordningar som skall kompletteras med stöd av eller genom
lagen. De aktuella författningarna ges i lagen den sammanfattande beteckning-
en ”EG:s förordningar om jordbruksprodukter”. Till skillnad från vad som är
fallet med Romfördraget omfattar lagens begrepp ”jordbruksprodukter” inte
fiskprodukter. De fem grupperna förordningar som faller inom lagens tillämp-
ningsområde är EG:s förordningar om
- marknadsreglering av jordbruksprodukter,
- produkter som omfattas av Romfördragets bilaga II men som inte omfattas
av någon marknadsreglering,
- produkter som har framställts av jordbruksprodukter,
- uppgiftsskyldighet i fråga om inkomstförhållanden och driftsekonomiska
förhållanden i jordbruket,
- särskilda omräkningskurser som används inom den gemensamma jord-
brukspolitiken.
Förordningarna om marknadsreglering, dvs. den första gruppen förord-
ningar, utgör kärnan i EG:s jordbrukspolitiska system. Praktiskt taget alla
jordbruksprodukter är föremål för marknadsreglering. De för svensk del vikti-
gaste marknadsregleringarna har beskrivits i prop. 1994/95:19 Sveriges med-
lemskap i Europeiska unionen Del 2, bil. 9. Därutöver finns sådana reglering-
ar i fråga om bl.a. vin, tobak och humle.
Den andra gruppen förordningar avser produkter som omfattas av bilaga II
i Romfördraget men som inte omfattas av någon marknadsreglering. Enligt ar-
tikel 38 i Romfördraget avses med jordbruksprodukter jordens, boskapssköt-
selns och fiskets produkter samt produkter i första bearbetningsledet som har
direkt samband med de nyssnämnda produkterna. En lista över produkterna
Prop. 1994/95:75
30
finns i bilaga II i fördraget. Som exempel på förordningar som hör till grup-
pen kan nämnas förordningar om potatis, ärtor och bönor. Förordningarna
kan bl.a. innehålla kvalitets- och handelsbestämmelser. Gruppen omfattar en-
dast ett fåtal förordningar.
Till gruppen förordningar om produkter som har framställts av jordbruks-
produkter hör EG:s förordningar om råvarukostnadsutjämning. Det är fråga
om bearbetade produkter som inte omfattas av bilaga II till Romfördraget.
Hur det svenska systemet för råvarukostnadsutjämning förhåller sig till EG:s
motsvarande system har beskrivits i prop. 1991/92:170 Europeiska ekonomis-
ka samarbetsområdet, bil. 8, och i prop. 1994/95:19, bil. 9. De viktigaste för-
ordningarna på området är rådets förordning (EG) nr 3448/93 om systemet
för handeln med vissa varor som framställs genom förädling av jordbrukspro-
dukter, rådets förordning (EG) nr 1222/94 om gemensamma tillämpningsfö-
reskrifter för ordningen för beviljande av exportbidrag för vissa jordbrukspro-
dukter som exporteras i form av varor som inte omfattas av bilaga II ull för-
draget samt om kriterierna för fastställande av bidragsbeloppen och rådets för-
ordning (EG) nr 1294/94 om tillämpningsföreskrifter för systemet för han-
deln med vissa varor som framställs genom förädling av jordbruksprodukter.
Gruppen förordningar om uppgiftsskyldighet i fråga om inkomstförhål-
landen och driftsekonomiska förhållanden i jordbruket utgörs i huvudsak av
rättsakter om statistikinsamling. Antalet grundförordningar på området är ca
20.
Den sista gruppen förordningar behandlar det agromonetära systemet. Alla
priser på jordbruksprodukter och stödbelopp inom den gemensamma jord-
brukspolitiken som direkt eller indirekt grundar sig på artikel 43 i Romfördra-
get anges i den europeiska valutaenheten ECU. Med hänsyn till att den gemen-
samma jordbrukspolitiken i väsentliga delar genomförs av nationella myndig-
heter i de olika medlemsländernas valutor måste belopp som anges i ECU räk-
nas om till dessa valutor. Det agromonetära systemet, som är EG:s växelkurs-
system för bl.a. jordbrukssektorn, är avsett att fördröja effekterna av valuta-
kursförändringar. Utan detta system skulle beloppen i nationell valuta föränd-
ras omedelbart. Systemet regleras av rådets förordning (EEG) nr 3813/92 om
den räkneenhet och de omräkningskurser som skall tillämpas inom den ge-
mensammajordbrukspolitiken och av kommissionens förordning (EEG) nr
1068/93 om föreskrifter för fastställelse och tillämpning av jordbruksomräk-
ningskursema.
2. Lagen om EG :s förordningar om miljö- och strukturstöd
De grupper av förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde är
EG:s förordningar om
- stöd till miljövänliga brukningsmetoder inom lantbruket och bevarande av
odlingslandskapet,
- stöd till skogliga åtgärder inom jordbruket,
- stöd till förtidspensionering av jordbrukare,
Prop. 1994/95:75
31
- stöd till bearbetning av och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter,
- förbättring av strukturen inom jordbruket,
- stöd till landsbygdsutveckling.
De viktigaste inslagen i EG:s strukturpolitik och de olika stöden har beskri-
vits i prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen Del 2,
bil. 9. Det har inte förutsatts att samtliga stöd som är tillåtna inom EU skall
tillämpas i Sverige. Vissa av stöden brukar kallas obligatoriska stöd. Det inne-
bär att medlemsländerna enligt EG-förordningen i fråga är skyldiga att intro-
ducera stödet. Miljöstödet är exempel på ett obligatoriskt stöd.
Även om pris- och marknadsregleringarna traditionellt varit och alltjämt är
det viktigaste inslaget i den gemensamma jordbrukspolitiken har strukturpro-
grammen ökat i betydelse under senare år.
När det gäller miljö- och strukturstöden fastställs genom EG-förordningar-
na främst riktlinjer och ramar, t.ex. syftet med stödet, grundläggande förut-
sättningar för att stödet skall kunna lämnas och högsta tillåtna stödbelopp. Det
ankommer vanligen på medlemslandet att utifrån EG:s ramregler och nationel-
la jordbrukspolitiska ambitioner besluta om hur stödformerna skall tillämpas i
det egna landet.
Förordningarna om stöden kräver vanligtvis att en plan eller ett program
upprättas som beskriver hur stödet skall användas. Programmet skall under-
ställas EG-kommissionen för godkännande. Samtidigt skall de nationella före-
skrifter som behövs för att införa stödet tillställas kommissionen för gransk-
ning. Syftet med granskningen är att kontrollera att stöden införs på ett sätt
som inte strider mot EG-rätten.
I det följande beskrivs de olika grupperna stödförordningar som skall om-
fattas av lagen.
1. De grundläggande förordningarna om stöd till miljövänliga brukningsmeto-
der inom lantbruket och bevarande av odlingslandskapet, s.k. miljöstöd,
är rådets förordning (EEG) nr 2078/92 av den 30 juni 1992 om produktions-
metoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds- och natur-
vårdskraven och kommissionens förordning (EEG) nr 2062/93 av den 27
juli 1993 om närmare bestämmelser för finansiell övervakning av program
som godkänts enligt rådets förordning (EEG) nr 2078/92 om produktions-
metoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds- och natur-
vårdskraven.
2. Stöd till skogliga åtgärder inom jordbruket regleras i huvudsak av rådets
förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsord-
ning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket och kommissionens
förordning (EG) nr 1054/94 av den 5 maj 1994 om närmare bestämmelser
för finansiell övervakning av program godkända genom förordning (EEG)
nr 2080/92 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder
inom jordbruket.
3. Rådets förordning (EEG) nr 2079/92 av den 30 juni 1992 om införande av
en stödordning i gemenskapen för förtidspensionering från jordbruk inne-
håller regler om stöd till förtidspensionering. Tillämpningsföreskrifter
Prop. 1994/95:75
32
finns i kommissionens förordning (EEG) nr 2061/93 av den 27 juli 1993 Prop. 1994/95:75
om tillämpningsföreskrifter for finansiell tillsyn av program som godkänts
enligt rådets förordning (EEG) nr 2079/92 om införande av en gemenskaps-
ordning för stöd till förtidspensionering från jordbruk.
4. Stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter ut-
går enligt rådets förordningar (EEG) nr 866/90 av den 29 mars 1990 om
förbättring av villkoren för förädling och saluföring av jordbruksprodukter
och nr 867/90 av den 29 mars 1990 om förbättring av villkoren för bearbet-
ning och saluföring av skogsbruksprodukter. Urvalskriterier för investe-
ringar inom sektorerna finns i kommissionens beslut av den 22 mars 1994.
5. Stöd till förbättring av strukturen inom jordbruket regleras i huvudsak av
rådets förordning (EEG) nr 2328/91 av den 15 juli 1991 om förbättring av
jordbruksstrukturemas effektivitet. Förordningen omfattar ett flertal olika
stöd, t.ex. investeringsstöd, startstöd till yngre jordbrukare, stöd till fort-
bildning av jordbrukare, startstöd till nya konsulent- eller konsultföretag el-
ler avbytarorganisationer och stöd till övergång till bokföringsmässig redo-
visning. I samma förordning regleras också utformningen av stödet till
mindre gynnade områden. Det är i huvudsak fråga om kompensationsstöd
i form av areal- och djurbidrag eller förmånligare villkor för investeringsbi-
drag. Avgränsningen av vad som är att anse som mindre gynnade områden
görs däremot i rådets direktiv 75/268/EEG av den 28 april 1975 om jord-
bruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden.
6. Stöd till landsbygdsutveckling, s.k. 5b-stöd, regleras i huvudsak genom
rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 om ändring av för-
ordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet
samt om samordning av deras verksamheter dels inbördes, dels med Euro-
peiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verk-
samheter.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer bemyndigas att i fråga om EG:s förordningar om jord-
bruksprodukter, i den utsträckning förordningarna tillåter det, meddela
kompletterande föreskrifter och verkställighetsföreskrifter.
Skälen för regeringens förslag: EG:s förordningar om jordbrukspro-
dukter kommer i alla sina enskildheter att gälla som svensk rätt fr.o.m. dagen
för Sveriges medlemskap i EU. För att vissa förordningar skall kunna tilläm-
pas förutsätts emellertid kompletterande nationella föreskrifter. Komplettering-
arna kan vara av i huvudsak två olika slag.
En första kategori utfyllande regler blir aktuella om det av förordningen
framgår att medlemsstaten skall eller får meddela nationella föreskrifter för att
33
3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 75
i något avseende reglera de frågor som omfattas av förordningen. Ett exempel
på sådan förutsatt utfyllnad är när det i förordningen (EEG) nr 3950/92 av
den 29 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för
mjölk och mjölkprodukter hänvisas till att överlåtelse av kvoter skall regleras i
nationella bestämmelser. Ett annat exempel är förordningen (EEG) nr 3886/
92 som gäller bidragssystemen för nötkött i vilken det förutsätts att medlems-
staterna meddelar föreskrifter bl.a. om det nationella administrativa dokument
som skall åtfölja vaije bidragsberättigat djur. Ytterligare exempel på utfyllan-
de regler är föreskrifter om märkning av paketerade frukter och grönsaker lik-
som föreskrifter om kvalitetskontroll av frukt och grönt. Föreskrifter om god-
kännande av producentorganisationer och föreskrifter om villkor för interven-
tion, prisstöd och privat lagring hör också hit. Ett annat slag av utfyllnadsreg-
ler är föreskrifter om undantag från en förordning. Exempel på detta är att
medlemsländerna enligt förordningen (EEG) nr 1035/72 av den 18 maj 1972
om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker
får göra undantag från kravet att uppfylla EG:s kvalitetsnormer.
Den andra gruppen kompletteringsbestämmelser utgörs av verkställighets-
föreskrifter till förordningarna. Marknadsregleringarna innebär en rad admi-
nistrativa åtgärder som kan kräva nationella föreskrifter. Det kan gälla före-
skrifter om hur ansökningar skall utformas och inom vilken tid ansökan skall
lämnas. Ett annat exempel är föreskrifter om i vilken form säkerhet skall stäl-
las, t.ex. vid ansökan om exportbidrag. Exempel på förordningsbestämmel-
ser som kan behöva förses med verkställighetsföreskrifter är bestämmelser
om
- importavgifter och andra avgifter som skall betalas när jordbruksprodukter
fors in i landet,
- importlicenser och exportlicenser för jordbruksprodukter,
- säkerhet som skall ställas för att garantera att beviljade licenser utnyttjas på
det sätt som förutsatts,
- utbetalning av exportbidrag,
- kvotering av export och import och av produktionen av jordbruksproduk-
ter,
- intervention av jordbruksprodukter och utförsäljning av interventionslager.
När det gäller EG:s förordningar om miljö- och strukturstöd finns ett stort
behov av nationella föreskrifter. För att detta behov skall kunna tillgodoses be-
hövs emellertid inte något lagstöd med hänsyn ull att det är fråga om gynnan-
de föreskrifter.
Prop. 1994/95:75
34
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer bemyndigas i lagen om EG:s förordningar om jordbruks-
produkter att meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare som
tar befattning med sådana produkter att lämna uppgifter om produktion,
inköp, försäljning, import och export och andra förhållanden av betydel-
se för tillämpningen av förordningarna.
Skälen för regeringens förslag: För att EG:s jordbrukspolitik i fråga
om marknadsregleringarna skall kunna administreras är medlemsstaterna skyl-
diga att förse EG-kommissionen och andra EG-organ med uppgifter om mark-
nadsförhållandena ide enskilda medlemsländerna. Uppgiftsskyldigheten, som
är omfattande, gäller bl.a. uppgifter om priser på jordbruksprodukter och pro-
duktionsmedel samt uppgifter om import och export av sådana produkter. I
medlemsstaterna måste därför uppgifter samlas in från näringsidkare som pro-
ducerar eller handlar med jordbruksprodukter.
Ett motsvarande uppgiftsbehov finns för att vår nuvarande jordbrukspris-
reglering skall kunna administreras. Detta behov tillgodoses genom den upp-
giftsskyldighet som är föreskriven i lagen (1992:888) om uppgiftsskyldighet
på jordbrukets och fiskets områden och den till lagen hörande förordningen.
Enligt den lagstiftningen är näringsidkare som tar befattning med jordbruks-
varor skyldiga att lämna uppgifter om bl.a. import, export, inköp och försälj-
ning av sådana varor.
Ett EU-medlemskap innebär följaktligen inte behov av någon principiellt
ny uppgiftsinsamling. Det lagstöd som behövs för att kräva in i uppgifterna
måste emellertid anpassas till det ändrade ändamålet med uppgiftsinhämtan-
det. Av den nyssnämnda lagen framgår att uppgifter tas in närmast för att be-
lysa förhållandena på livsmedelsområdet och följa effekterna av avregleringen
på detta område.
Den uppgiftsskyldighet som behövs vid ett medlemskap bör liksom den nu-
varande skyldigheten gälla näringsidkare som tar befattning med jordbrukspro-
dukter. Liksom hittills bör de uppgifter som skall samlas in gälla produktion,
inköp, försäljning, import och export av jordbruksprodukter. I stället för att
därutöver gälla sådana uppgifter som behövs för att bl.a. belysa förhållanden
på livsmedelsområdet bör emellertid insamlingsbehovet avgränsas till att gälla
uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av EG:s förordningar om jord-
bruksprodukter.
För att åstadkomma en samlad reglering av den komplettering som behövs
till EG:s förordningar på jordbruksområdet bör ett bemyndigande för före-
skrifter om uppgiftsinsamling tas in i den nya lagen. Om en sådan reglering in-
nebär att vissa bestämmelser i lagen om uppgiftsskyldighet på jordbrukets och
fiskets områden bör hävas bör bli föremål för ytterligare överväganden. Re-
geringen avser att i den frågan återkomma till riksdagen vid ett senare tillfälle.
35
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: De myndigheter som utövar tillsyn över ef-
terlevnaden av EG:s förordningar om jordbruksprodukter och EG:s
förordningar om miljö- och strukturstöd och de nationella föreskrifter
som ansluter till förordningarna skall
1. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att reg-
lerna i förordningarna och föreskrifterna skall efterlevas,
2. ha rätt till tillträde till områden och utrymmen som används i sam-
band med hantering av jordbruksprodukter och där göra under-
sökningar och ta prov,
3. ha rätt att få de handlingar och upplysningar som behövs för till-
synen,
4. kunna ta ut avgift för tillsynen.
EG:s inspektörer skall ha rätt att medverka vid tillsynen.
Den som tar emot stöd eller betalar avgifter enligt EG:s förordningar
om jordbruksprodukter skall kunna åläggas att föra anteckningar om
mottaget stöd och betalda avgifter, liksom att under viss tid bevara an-
teckningarna och andra handlingar av betydelse för kontrollen.
Föreskrifter skall kunna meddelas om hur tillsynen och kontrollen
skall bedrivas.
Skälen för regeringens förslag: En anslutning till EG:s jordbrukspo-
litik innebär en mer omfattande och mer komplicerad reglering, med avseende
både på marknadsreglering och stödgivning. EG:s förordningar förutsätter
också en långtgående kontroll av att bestämmelserna i förordningarna följs.
Det ställs krav på både en fysisk kontroll av t.ex. varor eller de arealer och det
antal djur som uppgivits och en kontroll av räkenskaper och andra handling-
ar. En stor del av kontrollen kommer att ske genom besök hos jordbrukarna
eller ute i livsmedelsindustrien.
I EG-förordningama finns vanligen bestämmelser om såväl kontrollfre-
kvens som de kontrollåtgärder som skall vidtas.
I fråga om kontrollfrekvens kan gälla allt i från att undersökning skall ske i
en omfattning som säkrar efterlevnaden av gällande regler till att undersök-
ning skall göras varannan vecka. Vad beträffar kontroll av handlingar anges
frekvensen i många fall på det sättet att en viss procent av antalet handlingar
skall kontrolleras.
När det gäller kontrollåtgärder föreskrivs bl.a. registerkontroll, kontroll av
bokföring och annan redovisning. Kontrollen kan vidare omfatta produktions-
förhållanden och produktionskapacitet, kvantitets- och kvalitetskontroll, kon-
troll av produkters ursprung, emballage, transportsätt och destination.
36
Vad nu sagts gäller den kontroll som i allmänhet krävs när det gäller mark-
nadsregleringarna och i viss mån även stödförordningama. Vid reformering-
en av jordbrukspolitiken år 1992 infördes ett särskilt system (IAKS) för kon-
troll av olika direktbidrag. IAKS-kontrollen omfattar stöd till odling av vissa
grödor, träda och olika direktstöd på djurområdet. Grunden för kontrollsyste-
met är rådets förordning (EEG) nr 3508/92 om upprättandet av ett integrerat
system for förvaltning och kontroll av vissa EG-stödprogram och kommissio-
nens förordning (EEG) nr 3887/92 om fastställande av tillämpningsföreskrif-
ter för det integrerade systemet för förvaltning och kontroll av vissa EG-stöd-
program. Enligt anslutningsfördraget har Sverige en övergångstid på två år
för att bygga upp detta administrations- och kontrollsystem. Uppbyggnaden
kommer att delfinansieras av EU med 50 % under tre år från den 1 januari
1995.
I kontrollsystemet ingår att medlemsstaterna skall utföra kontroll av att för-
utsättningarna för stöd är uppfyllda. Minst 5 % av samtliga arealstödsansök-
ningar och minst 10 % av alla djurbidragsansökningar skall kontrolleras. Kon-
trollen skall ske genom stickprov och genomföras oanmäld.
Kontrollen av arealbaserade stöd omfattar mätning av skiftenas storlek och
undersökning av vilka grödor som odlas på skiftena. Kontroll av ansökningar
om sådana stöd kan helt eller delvis genomföras som satellit- eller flygkon-
troll. Kontrollen av skogliga åtgärder på jordbruksmark följer i stort sett sam-
ma mönster som kontrollen av arealbaserade stöd. Vid kontroll av djurbidrag-
en undersöks om jordbrukaren har eller har haft de djur som anges i ansökan
om bidrag. Kontrollen omfattar också en genomgång av bokföring och andra
handlingar. Inte bara djuruppfödare utan också slakterier och kreaturshandla-
re kontrolleras. Kontrollen av kompensationsstöden inom mindre gynnade
områden kan till stora delar utföras på samma sätt som kontrollen av direktbi-
dragen. För miljöstödet krävs dessutom en kontroll av att lantbrukaren uppfyl-
ler de miljökrav som är uppställda. Kontrollen av olika former av investerings-
bidrag är dessutom oftast inriktad på att kontrollera att den byggnation som er-
hållit bidrag har skett på korrekt sätt.
Ytterligare en form av kontroll är exportkontrollen. Medlemsstaterna skall
utföra kontroll av jordbruksvaror för vilka det ansöks om exportbidrag. Kon-
trollen skall ske vid exporttillfället och omfatta både en fysisk kontroll av va-
rorna och en kontroll av ansökningshandlingarna. Undersökningen görs för
att få bekräftat att det råder överensstämmelse mellan de varor som skall ex-
porteras och de uppgifter som lämnas i ansökningshandlingarna och att slut-
destinationen verkligen är ett tredje land. Kontrollen skall utföras genom stick-
prov med en viss frekvens och vara oanmäld.
I tillsynen skall också ingå en efterföljande räkenskapskontroll. Kontrollen
grundar sig på rådets förordning (EEG) nr 4045/89 av den 21 december 1989
om medlemsstaternas granskning av de transaktioner som utgör en del av sy-
stemet för finansiering genom garanti sektionen inom Europeiska utvecklings-
och garantifonden för jordbruket och om upphävande av direktiv 77/435/EEG
och rådets förordning (EEG) nr 307/91 av den 4 februari 1991 om ökad kon-
Prop. 1994/95:75
37
troll av vissa utgifter som debiteras garantisektionen inom Europeiska utveck-
lings- och garantifonden för jordbruket. Enligt anslutningsavtalet kommer
uppbyggnaden av den svenska efterföljande räkenskapskontrollen att delfi-
nansieras av EU med 50 % under tre år.
Medlemsstaterna skall upprätta en särskild oberoende enhet som skall ut-
föra den efterföljande räkenskapskontrollen. Kontrollen skall utföras på före-
tag som fått stöd från eller betalat avgifter dll EG:s garantifond för jordbruket.
Ett visst minsta antal foretag skall kontrolleras under vaije kontrollperiod. Fö-
retag som fått stora bidrag eller betalat stora avgifter skall kontrolleras minst
vartannat år. De foretag som kommer att bli föremål för efterföljande räken-
skapskontroll kommer i huvudsak att vara foretag som fått exportbidrag.
För att kunna tilllgodose de krav på kontroll som förutsätts i EG:s förord-
ningar behövs de instrument för tillsyn som normalt förekommer i närings-
rättslig lagstiftning. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges möjlighet att med-
dela förelägganden och förbud som kan förenas med vite. De bör också ha
rätt till tillträde till områden och utrymmen som används i samband med hante-
ring av jordbruksprodukter. I befogenheterna bör ingå rätt att ta prover, göra
undersökningar och ta del av handlingar. Det bör finnas möjlighet att avgiftsft-
nansiera tillsynen.
I flera EG-forordningar förutsätts att nationella föreskrifter utfärdas om rätt
för EG:s institutioner och inspektörer att delta vid tillsyn i medlemsstaterna.
Denna befogenhet skall också innefatta rätt att få del av handlingar. Bestäm-
melser härom bör tas in i lagen.
Den kontroll som krävs enligt vissa förordningar förutsätter att den som tar
emot stöd eller betalar avgifter skall föra anteckningar om stödet eller avgifter-
na. Sådana anteckningar och andra handlingar av betydelse för kontrollen
skall bevaras en viss tid. Föreskrifter om detta bör kunna meddelas med stöd
av den föreslagna lagen.
Inledning
Regeringens förslag: Ett medlemskap i EU innebär att EG:s för-
ordningar om den gemensamma fiskeripolitiken blir direkt tillämpliga i
Sverige. För att EG:s politik på området skall kunna verkställas före-
slås en särskild bemyndigandelag som kompletterar förordningarna.
Prop. 1994/95:75
Skälen för regeringens förslag: EG:s gemensamma fiskeripolitik be-
skrivs i prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen Del 2,
bil. 9. Politiken regleras i huvudsak genom förordningar. Dessa kommer vid
ett medlemskap i EU att bilda kärnan i den lagstiftning som skall gälla i Sveri-
ge för fiskerinäringen.
38
Regelsystemet är uppbyggt på Romfördragets bestämmelser om jordbru-
ket. Systemet är relativt omfattande och domineras av ett antal grundförord-
ningar som kompletteras av åtskilliga tillämpningsförordningar. Av artikel
189 i Romfördraget följer att en förordning skall ha allmän giltighet. Den
skall till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i vaije medlemsstat. Av
detta följer att förordningarna i deras gemenskapsrättsliga form omedelbart
skall tillämpas i medlemsstaterna utan någon särskild inkorporerings- eller
transformationsåtgärd.
Detta till trots kan förordningarna föranleda att svenska föreskrifter måste
meddelas. En förordning kan innehålla förpliktelser för Sverige att besluta om
utfyllande bestämmelser. Svenska föreskrifter kan också behövas för att regle-
ra administrativa åtgärder som är nödvändiga för att förordningen skall kunna
få verkningar på det nationella planet EG:s förordningar på fiskeområdet krä-
ver också i stor utsträckning nationella straffsanktioner.
I Sverige regleras fiskerinäringen i huvudsak i fiskelagen (1993:787) och i
lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område.
I fiskelagen finns bl.a. bestämmelser om fiskerätten och om förhållandet
mellan fiskande inbördes samt en rad bemyndiganden som ger stöd för före-
skrifter om fisket. Lagen om marknadreglering på fiskets område innebär en
anpassning till EG:s marknadsreglering. Bl.a. regleras villkoren för försälj-
ning av fisk, producentorganisationernas verksamhet samt orienterings- och
återtagspriser.
I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen en lag om EG:s förordningar
om den gemensamma fiskeripolitiken. Den inhemska regleringen av fiskerinä-
ringen kommer som nämnts att i stor utsträckning ersättas av EG:s förordning-
ar om den gemensamma fiskeripolitiken. Det finns emellertid behov av att
komplettera dessa förordningar i olika avseenden. Den föreslagna lagen skall
ge stöd för en sådan reglering.
Det lagstiftningsbehov som den föreslagna lagen skall fylla skulle i och för
sig delvis kunna tillgodoses genom ändringar i fiskelagen. Regeringen har för
avsikt att återkomma i denna fråga. Till dess bör nödvändig lagstiftning om
det fiske som omfattas av EG:s förordningar finnas i den nu föreslagna lagen.
Behovet av att fylla ut EG:s förordningar avser, förutom verkställighets-
föreskrifter, också kompletterande bestämmelser av annat slag. I vissa fall
framgår det av förordningarna i vilken utsträckning det skall eller får finnas
nationella bestämmelser som i materiellt hänseende fyller ut förordningarna.
För sådana föreskrifter behöver regeringen riksdagens bemyndigande. För att
ge en heltäckande bild bör i lagen även tas in ett bemyndigande att meddela
verkställighetsföreskrifter, något som i och för sig inte kräver särskilt lag-
stöd.
Härutöver innehåller den föreslagna lagen bestämmelser om uppgiftsskyl-
ighet för näringsidkare, om tillsyn och kontroll, om straff och om överklagan-
de.
I samband med att den föreslagna lagen införs bör lagen (1993:649) om
marknadsreglering på fiskets område m.m. upphävas. Lagen (1992:888) om
Prop. 1994/95:75
39
uppgiftsskyldighet pä jordbrukets och fiskets områden kommer i fråga om
fiskenäringen delvis att ersättas av bestämmelser i den föreslagna lagen. Rege-
ringen avser att senare återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i
uppgiftsskyldighetslagen.
Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde avgränsas ull att
gälla komplettering av EG:s förordningar om den gemensamma fiske-
ripolitiken.
Prop. 1994/95:75
Skälen för regeringens förslag: Tillämpningsområdet för den före-
slagna lagen anges genom en uppräkning av de grupper EG-förordningar
som skall kompletteras med stöd av eller genom lagen. EG:s fiskeripolitik be-
står av tre delar, en resurspolitik, en reglering av marknaden för fisk och fisk-
produkter samt en strukturpolitik för fiskerinäringen.
EG:s resurspolitik reglerar fördelningen av resurserna mellan medlemslän-
derna och omfattar även överenskommelser med tredje land om fiskekvoter.
Regleringen sker genom fastställande av högsta tillåtna fångstmängder för oli-
ka arter, fördelning av kvoter, reglering av hur fisket får bedrivas, fiskerikon-
troll, internationella fiskekonventioner och andra fiskeavtal. Fördelningen av
resurserna mellan länderna bygger på den s.k. relativa stabiliteten vilket inne-
bär att landets andel av fiskeresursen i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för
vaije reglerad art Det enskilda landet är ansvarigt för att fastställda kvoter inte
överskrids.
EG:s marknadspolitik omfattar huvudsakligen normer för marknadsföring
och prissättning, riktlinjer för producentorganisationer, bestämmelserom eko-
nomiska bidrag och om handeln med tredje land. Vidare finns det marknadsnor-
mer för färsk eller kyld fisk med bestämmelser om kvalitet, storlek och vikt,
förpackning, presentation och märkning. Bestämmelserna innebär att fisk som
inte uppfyller normerna inte får säljas. Marknadsregleringen har utförligt be-
handlats i prop. 1992/93:199 om lag om marknadsreglering på fiskets område
m.m.
De strukturpolitiska åtgärderna inom EU omfattar bl.a. förnyelse av fiske-
flottan, temporär uppläggning och skrotning av fiskefartyg, försöksfiske och
vattenbruk. Åtgärderna skall bl.a. bidra till att uppfylla målen för strukturpoli-
tiken, nämligen att uppnå en varaktig balans mellan tillgängliga resurser och
deras utnyttjande, att stärka utvecklingen av ekonomiskt livskraftiga företag
inom sektorn och att förbättra utbudet av fiskprodukter och förädlingsvärdet
för fiskets och vattenbrukets produkter.
EG:s rättsakter på de ovan nämnda områdena ges i lagen den sammanfattan-
de beteckningen ”EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken”.
40
De tre grupperna förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde är Prop. 1994/95:75
således förordningar om
- åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresursema,
- strukturåtgärder för fiskerinäringen, och
- marknadsreglering av fisk- och fiskprodukter.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer bemyndigas att i fråga om EG:s förordningar om den ge-
mensamma fiskeripolitiken, i den utsträckning förordningarna tillåter
det, meddela kompletterande föreskrifter och verkställighetsföreskrif-
ter.
Skälen för regeringens förslag: Av vad som sagts inledningsvis
framgår att det förutsätts kompletterande nationella föreskrifter för att vissa av
EG:s förordningar skall kunna tillämpas. Kompletteringarna kan vara av två
slag. Det är dels fråga om föreskrifter som får finnas som komplettering till
förordningarnas bestämmelser, dels verkställighetsföreskrifter.
En första kategori utgör utfyllande regler och blir aktuell om det av förord-
ningen framgår att medlemsstaten skall eller får meddela nationella föreskrif-
ter för att i något avseende reglera de frågor som omfattas av förordningen.
Till den kategorien hör nationella bestämmelser om producentorganisationer-
na på fiskets område. Det enskilda landet får reglera i vad mån också andra än
medlemmarna i en sådan producentorganisation skall omfattas av organisatio-
nens marknadsingripanden och också betala avgifter för organisationens admi-
nistration. Andra exempel på områden där det kan finnas utrymme för utfyl-
lande regler är frågor om ersättning för stillaliggande, om isbrytarhjälp, om
kreditgarantier och om stormskadeförsäkring.
En annan grupp kompletteringsbestämmelser utgörs av verkställighetsföre-
skrifter till förordningarna. Regleringen av fiskenäringen innebär en rad admi-
nistrativa åtgärder som kan kräva nationella föreskrifter. Det kan gälla före-
skrifter om hur ansökningar skall utformas och inom vilken tid ansökan skall
lämnas. Exempel på förordningsbestämmelser som kan behöva förses med
verkställighetsföreskrifter är bestämmelser om godkännande av producentor-
ganisationer. Andra exempel på bestämmelser som behöver kompletteras med
verkställighetsföreskrifter är bestämmelserna om medlemsstaternas ansvar för
att tilldelade fiskekvoter inte överskrids och reglerna om registrering av och in-
formation om den fisk som landas.
41
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer bemyndigas i lagen om EG:s förordningar om den ge-
mensamma fiskeripolitiken att meddela föreskrifter om skyldighet för
näringsidkare som fiskar eller på annat sätt tar befattning med fisk eller
fiskprodukter att lämna uppgifter om fiskefartyg, fiskeredskap, fiskeme-
toder, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, inköp,
försäljning, import och export och andra förhållanden av betydelse för
tillämpningen av förordningarna.
Skälen för regeringens förslag: För att EG:s fiskeripolitik skall kun-
na administreras behöver kommissionen och andra EG-organ uppgifter om re-
surs- och marknadsförhållandena i de enskilda medlemsländerna. Det gäller
bl.a. uppgifter om fiskefartyg, besättning, redskap, fiskeinriktning och fångs-
ter. Det fordras också rapportering om landad fisk och information om priser
och sålda eller återtagna kvantiteter. Medlemsländerna är t.ex. skyldiga att var-
je månad underrätta kommissionen om vilka mängder ur olika bestånd som
landats under föregående månad. Även medlemsstaterna utbyter information
om landad fisk. I medlemsstaterna måste därför uppgifter samlas in från fiske-
rinäringen.
Detta informationsbehov kommer till uttryck i bl.a. rådets förordning
(EEG) nr 2847/93 om ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripoliti-
ken (kontrollförordningen). Förordningen syftar till att säkerställa efterlevna-
den av den gemensamma fiskeripolitiken genom bestämmelser om övervak-
ning och sanktioner. Systemet omfattar all fiskeverksamhet och därmed för-
bunden verksamhet på medlemsstaternas territorium och inom de vatten som
lyder under medlemsstaternas jurisdiktion. Vidare omfattas även de gemen-
skapsfartyg som fiskar i tredje lands vatten eller på det öppna havet.
I förordningen finns bestämmelser om skyldighet att föra loggbok i vilken
det skall anges de fångstmängder som finns ombord av varje art, datum och
plats för fångsterna samt vilken typ av redskap som använts. Om en fångst
skall landas i en annan medlemsstat skall detta anmälas i förväg till behöriga
myndigheter i landningsstaten. Efter vaije resa skall det lämnas in en deklara-
tion till behörig myndighet i landningsstaten. Deklarationen skall innehålla
uppgifter om de landade mängderna och om fångstområdet. Loggboks- och
deklarationsplikten gäller även för fisket i tredje lands vatten, liksom för far-
tyg från tredje land som fiskar på gemenskapens vatten.
Ansvariga för den första saluföringen av fiskprodukter som landas skall i
enlighet med landets lagstiftning vid första försäljningtillfället lämna in en av-
räkningsnota till behörig myndighet. Om första saluföring inte sker på detta
sätt får fiskproduktema inte föras bort innan avräkningsnota lämnats. Avräk-
ningsnotor skall innehålla uppgifter om det fartyg som har landat fisken, reda-
ren eller befälhavaren samt hamn och datum för landning, storlek eller vikt
42
för vaije art, kvalitet, produktform och färskhet, pris och mängd av vaije art,
destination för de eventuella produkter som dragits tillbaka från marknaden,
säljares och köpares namn och dag för försäljningen. Även vid omlastning av
fångster ur reglerade bestånd till ett annat fartyg eller landning av sådana
fångster utanför gemenskapens territorium gäller en omfattande rapporterings-
skyldighet.
Motsvarigheten till den uppgiftsskyldighet som kommer att gälla vid ett
medlemskap finns till stora delar redan i dag inom ramen för den svenska
fiskeripolitiken. Uppgiftskravet tillgodoses genom den loggboksplikt som är
föreskriven i fiskelagen (1993:787) och genom den uppgiftsskyldighet som
följer av lagen (1992:888) om uppgiftsskyldighet på jordbrukets och fiskets
områden och till dessa lagar hörande förordningar.
Ett EU-medlemskap innebär följaktligen inte någon principiellt ny uppgifts-
insamling. Den blir emellertid mer omfattande såtillvida att den kommer att
omfatta fler led i kedjan. Det lagstöd som behövs för att kräva in uppgifter
måste anpassas till det ändrade ändamålet med uppgiftsinhämtandet.
Den uppgiftsskyldighet som behövs vid ett medlemskap bör liksom den nu-
varande skyldigheten gälla licensierade fiskare liksom andra näringsidkare
som tar befattning med fisk och fiskprodukter. De uppgifter som skall samlas
in kommer att gälla i huvudsak samma förhållanden som i dag. Vad som till-
kommer är bl.a. vissa uppgifter om omlastningar av fångster. För att åstad-
komma en samlad reglering av uppgiftsskyldigheten enligt EG:s förordningar
på fiskeområdet bör ett heltäckande bemyndigande för föreskrifter om upp-
giftsinsamling på området tas in i den nya lagen.
Prop. 1994/95:75
43
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: De myndigheter som utövar tillsyn över efter-
levnaden av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken
och de nationella föreskrifter som ansluter till förordningarna skall
1. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att reg-
lerna i förordningarna och föreskrifterna skall efterlevas,
2. ha rätt till tillträde till områden och utrymmen som används i sam-
band med hantering av fisk och fiskprodukter och där göra under-
sökningar och ta prov,
3. ha rätt att få de handlingar och upplysningar som behövs för till-
synen,
4. kunna ta ut avgift för tillsynen.
EG:s inspektörer skall ha rätt att medverka vid tillsynen.
Den som tar emot stöd eller betalar avgifter enligt EG:s förordningar
om den gemensamma fiskeripolitiken skall kunna åläggas att föra an-
teckningar om mottaget stöd och betalda avgifter, liksom att under viss
tid bevara anteckningarna och andra handlingar av betydelse för kon-
trollen.
Föreskrifter skall kunna meddelas om hur tillsynen och kontrollen
skall bedrivas.
Skälen för regeringens förslag: EG:s förordningar på fiskeområdet
förutsätter liksom när det gäller jordbrukssektorn att det finns en effektiv till-
syn och kontroll. Det åligger det enskilda medlemslandet att kontrollera och
sanktionera överträdelser av EG:s gemensamma fiskeripolitik.
Enligt EG:s kontrollförordning skall vaije medlemsland inom sitt territori-
um och på sina vatten övervaka fisket och den därmed förbundna verksamhe-
ten. I detta ingår att inspektion skall ske av fiskefartyg och undersökning gö-
ras av landning, försäljning, transport och lagring av fisk. Landning och för-
säljning skall registreras. De egna fiskefartygens verksamhet utanför gemen-
skapens vatten skall också kontrolleras. Fiskefartyg som kommer från tredje
land skall följas. Dessa inspektioner skall medlemsstaten genomföra med
hjälp av inspektionssystem som staten själv bestämmer. Ansvariga för fartyg,
lokaler eller transportmedel skall medverka till att inspektionen underlättas.
Medlemsstaten skall genom stickprov kontrollera fartyg som är undantag-
na från loggboksplikten eller skyldigheten att lämna landningsdeklaration.
Medlemsstaterna skall även kontrollera riktigheten av uppgifter om omlast-
ning dll andra fartyg och om landning utanför gemenskapens territorium. Det
ankommer vidare på medlemsstaten att göra stickprovskontroller av fiskpro-
dukter som landas eller transporteras genom landet. För att säkerställa förplik-
telserna om kontroll av fiskefartygens verksamhet i gemenskapens vatten och
andra vatten samt av loggböcker, landningsdeklarationer, avräkningnotor och
registrering skall vaije medlemsstat införa ett nationellt kontrollsystem.
44
Kontrollförordningen innehåller bestämmelser om inspektion och kontroll
av åtgärder för att förbättra och anpassa strukturerna inom fiskesektom, inkl,
vattenbruket. Kontrollen skall bl.a. avse förnyelse och modernisering av
fiskeflottan, anpassning av fiskekapaciteten genom temporära eller definitiva
stopp, begränsning av vissa fiskefartygs verksamhet och begränsning av
fiskeredskapens utformning. Staterna skall även ha ett system för korsvis kon-
troll av fiskeflottans kapacitet och verksamhet
Medlemsstaterna skall vidare organisera regelbundna kontroller av den ge-
mensamma marknadsorganisationen för fisk och vattenbruksprodukter. Kon-
trollerna skall gälla handelsstandarder, prisreglering samt lagring eller bearbet-
ning av produkter som återtagits från marknaden. Kontrollen skall utövas i
vaije handelsled.
Den svenska övervakningen på fiskets område regleras i dag i huvudsak i
fiskelagen (1993:787) och i lagen (1993:649) om marknadsreglering av fisket
med följdförfattningar. Den sistnämnda lagen innebär en anpassning till EG:s
regler på området.
Fiskeriverket har sektorsansvaret för fiskenäringen. Verket övervakar kvo-
ter genom sammanställningar av fiskeloggboksstatistiken och stickprovskon-
troll av landningar m.m. Huvuddelen av den svenska fisketillsynen sker dock
till sjöss. Det är Kustbevakningen som till största delen sköter övervakningen
till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren. Denna tillsyn omfattar
såväl svenska som utländska fartyg och innefattar även kontroll av svenska
fartyg som bedriver fiske på utländska vatten. Tillsynen innefattar kontroll av
att fisket sker på tillåten tid och plats, att fångsterna ryms inom gällande be-
stämmelser och sker med tillåtna redskap. Kontrollerna går vidare ut på att
jämföra fångsten ombord med loggboksuppgifter. Vidare kontrolleras utländ-
ska fartygs rätt att fiska i svenska vatten och att de fiskar på tillåten tid och
plats. I hamn sker landningskontroll som kan innefatta kontroll av logg-
böcker, minimimått och fiskeredskap.
Förutom Kustbevakningen deltar också polisen och särskilt förordnade
fisketillsynsmän i övervakningen av fisket. Polisen övervakar fisket vid kus-
terna och i flera av de stora insjöarna. Fisketillsynsmännen, som förordnas av
länsstyrelserna, övervakar fisket utefter kusterna och i insjöar. Tillsynen inrik-
tas framför allt på fångst- och redskapskontroll samt kontroll av rätten att be-
driva fiske.
I enlighet med lagstiftningen om marknadsreglering av fisket gäller sedan
den 1 juli 1994 att fisk som landas skall vara sorterad efter storlek och färsk-
het och dessutom vara märkt. Tjänstemän anställda av Fiskeriverket utför kva-
litetskontroller genom stickprov i fråga om organisationernas märkning av
fisken. Om fisken landas från fartyg som tillhör annat land sker en tullkon-
troll.
Hos beredningsindustri, grossist eller fiskauktion kontrolleras den livsme-
delshygieniska hanteringen och vidare görs en bedömning av om fisken är
tjänlig som människoföda. Denna kontroll regleras i livsmedelslagstiftningen.
Livsmedelsverket och de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna har
Prop. 1994/95:75
45
ansvaret för denna kontroll. Tullverket ansvarar för kontrollen av importerade
fiskprodukter vid gränserna. Kontrollen omfattar licenskrav för vissa produk-
ter, kvalitetskontroll, införselförbud, avgiftskontroll och smittskyddskontroll.
Den tillsyn som erfordras enligt EG:s bestämmelser förekommer följaktli-
gen i stor utsträckning redan i dag. Vad som behövs är en samlad reglering av
de skyldigheter som Sverige ikläder sig på detta område i förhållande till ge-
menskapen. Denna reglering av tillsynen och annan kontroll bör utformas på i
huvudsak följande sätt.
Regeringen bör bemyndigas att bestämma vilka myndigheter som skall ha
tillsynsansvaret Det bör härvid vara möjligt för regeringen att i syfte att föra
ned tillsynen på lämplig nivå föreskriva att en myndighet får överlåta åt annan
myndighet att utöva viss tillsyn. En myndighet som på detta sätt får uppgifter
överförda på sig bör ges samma befogenheter som den överlåtande myndighe-
ten har.
Enligt fiskelagen och lagen om marknadsreglering på fiskets område får en
tillsynsmyndighet meddela vitesförelägganden och vitesförbud. Det är natur-
ligt att i fortsättningen ge tillsynsmyndigheterna dessa möjligheter även i fråga
om EG:s reglering av fiskerinäringen.
För att kontrollen av efterlevnaden av EG:s fiskeripolitik skall bli effektiv
måste myndigheterna ha rätt att få tillträde till lokaler och få upplysningar från
företrädare för näringens alla led från fiskare till detaljister. I den föreslagna la-
gen bör det därför finnas bestämmelser som ger myndigheterna motsvarande
befogenheter som redan i dag finns i fiskelagen och lagen om marknadsregle-
ring vad beträffar rätten till tillträde och information. För att leva upp till kra-
ven på dokumentation när det gäller stöd och skyldighet att betala avgifter bör
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få föreskriva om
skyldighet för den som mottar stöd eller skall betala avgift att föra och bevara
anteckningar om detta.
Kommissionen kontrollerar att medlemsstaterna fullgör tillsynsuppgifter-
na i enlighet med EG-rätten. När helst det är nödvändigt kan inspektörer när-
vara vid nationella myndigheters kontroller och inspektioner. I EG:s bestäm-
melser förutsätts följaktligen att företrädare för EG:s institutioner skall ha möj-
lighet att delta i inspektion och kontroll och då få del av information. I den fö-
reslagna lagen bör det införas bestämmelser om detta.
Regeringens förslag: Överträdelser av EG:s förordningar eller av
föreskrifter som meddelas med stöd av den föreslagna lagen skall vara
straffsanktionerade.
Prop. 1994/95:75
Skälen för regeringens förslag: En medlemsstat skall se till att lämp-
liga åtgärder vidtas mot ansvariga fysiska eller juridiska personer när det står
46
klart att den gemensamma fiskeripolitiken inte följts. De överträdelser som
kan medföra sanktioner är exempelvis överfiske, användning av felaktiga red-
skap, underlåtenhet att lämna uppgifter eller anmäla landningar, liksom brott
mot gemenskapens bestämmelser om marknadsregleringen i alla led av distri-
butionskedjan. De rättsliga åtgärderna skall vara av sådan art att de i enlighet
med tillämpliga bestämmelser i den nationella lagstiftningen effektivt berövar
de ansvariga det ekonomiska utbytet av överträdelsen eller avskräcker från yt-
terligare överträdelser av samma slag. Det kan röra sig om straff eller andra
sanktioner i form av förverkanden av fångster och redskap eller indragning av
licenser och andra tillstånd.
Prop. 1994/95:75
Regeringens förslag: Miljöavgiften på kväve i handelsgödsel skall
höjas från 60 öre till 1 krona 80 öre per kg kväve i gödselmedlet.
Miljöavgift på kadmium i handelsgödsel skall betalas med 30 kr per
gram kadmium i gödselmedlet till den del kadmiuminnehållet överstiger
5 gram per ton fosfor.
Miljöavgift på bekämpningsmedel ändras från 8 kr till 20 kr per kilo
aktiv substans.
De nya avgifterna skall gälla redan från den 2 november 1994.
Bakgrund till regeringens förslag: Jordbruket ger upphov till både
positiva och negativa effekter på miljön. Till de negativa hör bl.a. växtnärings-
läckage orsakat av handelsgödsel och stallgödsel. Detta läckage bidrar till en
övergödning av våra hav, kustvatten och inlandsvatten. Även ammoniakemis-
sionema från jordbruket bidrar till denna övergödning.
Kadmium är ett grundämne och bryts inte ned i naturen. Tillförseln av kad-
mium till åkermark har minskat kraftigt de senaste årtiondena men ligger fort-
farande väsentligt över vad som anses vara långsiktigt hållbart. Kadmium
sprids till åkermarken främst med fosforgödselmedel som innehåller kad-
mium och genom nedfall från luften. Jordbruket står för hälften av tillförseln
av kadmium till åkermark. Detta grundämne kan orsaka allvarliga hälsopro-
blem.
Användningen av bekämpningsmedel kan medföra hälso- och miljörisker.
En rad åtgärder och program har framgångsrikt medverkat till att den negativa
miljöpåverkan från jordbruket har dämpats. Användningen av handelsgödsel-
kväve är i dag ca 200 000 ton per år, fosforanvändningen ca 20 000 ton per
år och bekämpningsmedelsanvändningen motsvarar ca 2,2 miljoner doser el-
ler ca 1 500 ton aktiv substans per år.
Jordbruksverket redovisade i slutet av år 1992 ett uppdrag att utvärdera mil-
jöavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel (Miljöavgifter 1992:41).
47
I utredningen anges att de åtgärder som genomförs för att minska växt-
näringsforlustema, liksom omställningen inom jordbruket, leder till att miljö-
målen vad avser växtnäringsläckage kommer att nås. Den direkta styreffekten
av miljöavgiften har dock enligt Jordbruksverket varit svag. Av dessa skäl för-
ordas att miljöavgifterna på kväve och fosfor avvecklas.
Vad gäller bekämpningsmedel anför Jordbruksverket att ett införande av
ett riskdifferentierat avgiftssystem bör avvakta. Däremot bör en miljöavgift i
form av en enhetlig dosavgift införas. Jordbruksverket föreslår en avgift på
20 kr per dos.
Vad avser själva uppbördssystemet för miljöavgifterna anger Jordbruksver-
ket att en EG-anslutning synes medföra att avgiftsuttaget måste grundas på
deklaration från användaren och att Riksskatteverket bör vara uppbördsmyn-
dighet
Utredningen har remissbehandlats. Flera remissinstanser anger att de inte
har något att erinra mot att miljöavgiften på kväve tas bort eftersom miljömå-
len ändå anses kunna uppnås. Denna uppfattning delas emellertid inte av Na-
turvårdsverket som anser att avgiften bör vara 1 kr per kilo kväve.
Naturskyddsföreningen anser att kväveavgiften måste höjas kraftigt.
Remissinstanserna är i princip överens om ett uppskjutande av införandet av
riskdifferentierade miljöavgifter på bekämpningsmedel. I avvaktan därpå
anser flertalet remissinstanser att en dosavgift bör införas. Naturvårdsverket
har inte något an erinra mot föreslagen dosavgift på 20 kr. Sveriges lantbruks-
universitet anser att avgiften bör vara 50 kr per dos.
Flertalet remissinstanser ställer sig tveksamma till möjligheten att behålla
miljöavgifterna vid ett EU-medlemskap, bl.a. på grund av risken för konkur-
renssnedvridning och svårigheterna att kontrollera s.k. privatimport. Riksskat-
teverket anför i sitt yttrande över utredningen att Jordbruksverket bör vara av-
giftsmyndighet vid ett eventuellt EU-medlemskap.
I prop. 1990/91:90 En god livsmiljö angavs att i samband med avskaffan-
det av prisregleringsavgiftema på handelsgödsel och bekämpningsmedel skul-
le dessa omvandlas till miljöavgifter. Avskaffandet av prisregleringsavgifter-
na var ett led i den livsmedelspolitiska reformen. Prisregleringsavgiftema av-
skaffades i december 1992 men miljöavgifterna förblev oförändrade.
Kväve
Flera åtgärder har vidtagits för att minska kväveläckaget från jordbruket. Må-
let att halvera läckaget mellan åren 1985 och 1995 kommer inte att uppnås
utan ytterligare åtgärder. Effekterna av vidtagna åtgärder kommer dessutom
att visa sig först om några år. Vidare kommer målet om att minska använd-
ningen av handelsgödselkväve med 20 % till år 2000 inte an uppnås om inte
ytterligare åtgärder vidtas.
Prop. 1994/95:75
48
Miljöavgiften på fosfor i handelsgödsel avskaffades i samband med infö-
randet av en avgift på kadmium i handelsgödsel. Att avskaffa miljöavgiften på
kväve såsom Jordbruksverket har föreslagit anser regeringen dock vara en fel-
aktig signal till jordbruket. Styreffekten av denna avgift har ifrågasatts men
den har ändå ansetts fungera som ett medel för att uppmärksamma och där-
med begränsa de problem som kan uppstå vid handelsgödselanvändning. Det
finns enligt vår mening inte något skäl att i detta fall frångå principen att för-
orenaren betalar. Följaktligen bör det även i fortsättningen tas ut en miljöav-
gift på kväve i handelsgödsel. Handelsgödselanvändningen har ökat sedan
prisregleringsavgiften på kväve avskaffades. Detta bör ses som ett tecken på
den styrande effekt prisregleringsavgiften tillsammans med miljöavgiften har
haft.
Regeringen anser därför att det finns skäl att höja miljöavgiften på kväve.
Regeringen föreslår att miljöavgiften på kväve höjs från 60 öre till 1 krona 80
öre per kilo kväve.
Prop. 1994/95:75
Kadmium
Kadmium är ett grundämne som kan förorsaka negativa hälsoeffekter. Ämnet
kan ansamlas i njurarna och kan även ge genetiska skador. Det finns studier
som visar att negativa hälsoeffekter förmodligen kan uppstå på lägre nivåer än
vad man tidigare har befarat. På grund av de negativa hälsoeffekter kadmium
kan ha åtminstone på lång sikt är det viktigt att minimera tillförseln av kadmi-
um till våra åkermarker. Handelsgödsel står för ungefär hälften av tillförseln
av kadmium till åkermarker. I Naturvårdsverkets rapport Miljö -93 anges att
den genomsnittliga kadmiumhalten i fosforgödselmedel som såldes via jord-
brukskooperationen under år 1992 uppgick till ca 40 gram per ton fosfor.
I prop. 1990/91:90 En god livsmiljö angavs att en särskild utredare skulle
tillkallas för att utreda ett avgiftssystem för kadmium i handelsgödsel. Avgif-
ten skulle sättas så att den styrde mot en kadmiumhalt som var mindre än 5
gram kadmium per ton fosfor. Det har därefter beslutats om ett gränsvärde för
hur mycket kadmium som får finnas i handelsgödsel. Gränsvärdet har be-
stämts till 100 gram kadmium per ton fosfor och gäller sedan den 1 januari
1993. Detta gränsvärde fungerar framför allt som ett medel för att eliminera
riskerna för att Sverige blir ett dumpingland för gödselmedel med höga kad-
miumhalter. Den 1 januari 1994 infördes en miljöavgift på kadmium i han-
delsgödsel. Denna avgift uppgår till 30 kr per gram kadmium till den del kad-
miuminnehållet överstiger 50 gram per ton fosfor. Syftet med avgiften var att
ge incitament till rening av fosforgödselmedel från kadmium.
Jordbruksverket lämnade i oktober 1994 en första redovisning avseende er-
farenheterna av miljöavgiften på kadmium. Verket anger att inga miljöavgifter
på kadmium har influtit under det första halvåret som avgiften funnits. Eventu-
ellt kan det ha influtit miljöavgifter hos Tullverket. Det finns emellertid inte
möjlighet att utläsa av Tullverkets uppgifter vilka miljöavgifter som hänför sig
till kadmium eftersom kadmium- och kväveavgifter har bokförts tillsammans.
4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 75
Naturvärdverket har yttrat sig över redovisningen och därvid angett att nuva-
rande avgiftssystem tills vidare bör behållas. Om avgiftssystemet skall ändras
för att ge starkare incitament till att rena fosforgödselmedel anser Naturvårds-
verket att detta bör ske genom att gränsen för när avgift tas ut flyttas nerät el-
ler ännu hellre tas bort. En avgiftshöjning med bibehållen gräns anser Natur-
vårdsverket vara meningslös.
Regeringen anser att det är mycket viktigt att tillämpa principen om att för-
orenaren skall betala. I fråga om kadmium i handelsgödsel finns ett direkt
samband mellan mängden kadmium i handelsgödsel och den ackumulering
som sker i åkermarken. Regeringen föreslår därför att gränsen för uttag av
miljöavgift på kadmium i handelsgödsel sätts så att avgiften betalas från 5
gram kadmium per ton fosfor. Avgiftens storlek föreslås oförändrad med 30
kr per gram kadmium i gödselmedlet. Anledningen till att avgiften inte bör tas
ut från en ännu lägre kadmiumhalt är mättekniska problem. Med denna av-
giftsändring blir incitamenten till rening och till en utveckling av tekniker för
att rena fosforgödselmedel starkare.
Bekämpningsmedel
De senaste 10 åren har ett stort arbete genomförts för att minska användning-
en av och riskerna med bekämpningsmedel i Sverige. Substitutionsprincipen
har fungerat väl inom bekämpningsmedelsområdet. Det är nu angeläget att an-
vändningen av och riskerna med bekämpningsmedel ytterligare minskas och
att principen om att förorenaren betalar befästs ytterligare.
Det har i ett flertal sammanhang framförts att miljöavgiften på bekämpnings-
medel bör ändras från att tas ut per kilo aktiv substans till att tas ut per dos.
Dosens storlek fastställs med hänsyn till hur mycket av preparatet som nor-
malt användes per hektar. I Jordbruksverkets utredning om miljöavgifter
1992:41 har inga remissinstanser haft något att erinra mot denna ändring. Re-
geringen delar Jordbruksverkets och remissinstansernas synpunkter. En änd-
ring är emellertid från lagteknisk synpunkt inte helt okomplicerad. Ett förslag
till hur övergången från det nuvarande systemet till en dosavgift bör utformas
lagtekniskt bör därför skyndsamt tas fram. Avgiften skall när dessa lagtek-
niska frågor är lösta motsvara 50 kr per dos. I avvaktan på detta förslag bör
nuvarande avgift höjas till 20 kr per kilo aktiv substans. Samtidigt bör en änd-
ring göras så att avgiften erläggs på alla kvantiteter. Den nuvarande bestämmel-
sen som begränsar redovisningsskyldigheten för avgiftsskyldiga vars tillverk-
ning eller import är av mindre omfattning bör därför tas bort.
Möjligheterna att införa riskdifferentierade dosavgifter måste ytterligare
prövas.
De föreslagna avgiftshöjningarna kommer att påverka trädgårdsnäringen i
större utsträckning än jordbruksnäringen. Detta på grund av att jordbruket tidi-
gare har betalat prisregleringsavgifter på kväve, fosfor och kalium i handels-
gödsel samt på bekämpningsmedel. Dessa avgifter har även betalats av träd-
gårdsnäringen men har kollektivt återförts till denna näring. Därför bör det
Prop. 1994/95:75
50
närmare utredas hur en höjning av miljöavgiften på bekämpningsmedel som
används inom trädgårdsnäringen påverkar denna näring. Regeringen har för
avsikt att återkomma i denna fråga.
Uppbördssystem
Vid ett medlemskap i EU måste nuvarande uppbördssystem för miljöavgifter-
na på handelsgödsel och bekämpningsmedel förändras. Systemet får inte base-
ras på gränskontroller och detta innebär att avgiftsuttaget förmodligen måste
baseras på deklarationer från tillverkare och importörer. Det förhållandet att
enskilda eller grupper av lantbrukare importerar handelsgödsel eller bekämp-
ningsmedel utan att deklarera importen är ett tilltagande problem. Problemet
kan befaras öka ytterligare vid ett eventuellt EU-medlemskap som innebär att
nuvarande gränskontroller inte kan behållas. Det är viktigt att skapa ett avgifts-
system med registreringsplikt som omfattar alla tillverkare och importörer och
som har tillräckliga sanktionsmöjligheter. Ett system med stickprovskontrol-
ler bör utformas. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en särskild utreda-
re för att skyndsamt utarbeta ett förslag till nytt uppbördssystem.
Regeringen föreslår vidare att de föreslagna avgiftshöjningarna skall gälla
redan frän den 2 november 1994. Anledningen till det omedelbara ikraftträdan-
det är att förhindra s.k. spekulationsuppköp i försäljningsledet av handelsgöd-
sel och bekämpningsmedel. De ytterligare inkomster som avgifterna innebär
skall till fullo tillfalla statsbudgeten.
Tuberkulos hos hjortdjur
Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, skall kunna meddela föreskrifter om vad som skall gälla för
att djur skall få flyttas till ett hägn där kron- och dov hjortar hålls.
Prop. 1994/95:75
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om krav på djurhälsa
vid handel med djur inom EU och vid import av djur finns bl.a. i direktiv
92/65/EEG om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till
gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte omfattas av
de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I
till direktiv 90/425/EEG. I direktivets artikel 7 anges bl.a. att handel med
idisslande djur, dvs. bl.a. hjortdjur, endast får ske om djuren antingen kom-
mer från en officiellt tuberkulosfriförklarad besättning eller, om detta krav
inte är uppfyllt, från en besättning i vilken inget fall av tuberkulos har regist-
rerats inom 42 dagar före det att djuren lastas. Djuren skall dessutom inom 30
dagar före avsändandet har genomgått ett tuberkulintest med negativt resultat.
51
Ända till i maj 1991 då nötkreaturstuberkulos påvisades bland hjortar i ett
hägn i Stockholms län betraktades denna infektionssjukdom som utrotad i
Sverige. I dagsläget har ytterligare nio tuberkulosinfekterade hjorthägn påvi-
sats. Den mest sannolika smittkällan är dovhjortar som importerades år 1987
från England. Dessa djur, samt djur som har haft direkt eller indirekt kontakt
med de importerade djuren och därför kan vara smittade, bedöms vara sprid-
da på olika hägn i landet. I Sverige finns i dag omkring 750 hjorthägn. Anta-
let hjortar i hägnen är okänt men kan uppskattas till ungefär 50 000.
Mot bakgrund av detta tuberkulosutbrott beslutade riksdagen i december
1993 efter förslag från regeringen om en ändring i lagen (1985:342) om
kontroll av husdjur m.m. (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoUl 1, rskr.
1993/94:88). En ny paragraf, 5 a §, infördes därvid i lagen. I denna paragraf
anges att om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort, får
regeringen meddela föreskrifter om vad som skall gälla for att kronhjortar och
dovhjortar som inte omfattas av kontrollen skall få flyttas från ett hägn. Före-
skrifterna får avse också andra djurslag som hålls i sambete med kronhjort
och dovhjort.
Ändringen innebar således bl.a. att en frivillig hälsokontroll för att bekäm-
pa tuberkulos hos hjortdjur skulle anordnas. Regeringen anförde i propositio-
nen bl.a. följande. Det viktigaste inslaget i ett kontrollprogram bör vara ett åta-
gande från deltagarna i programmet att inte fora levande djur från ett hägn om
inte samtliga djur i detta tuberkulintestats vid minst tre tillfällen under minst
ett år med negativt resultat och hägnet därvid har förklarats fritt från tuberku-
los. Det är emellertid inte tillräckligt med enbart en frivillig hälsokontroll. Det-
ta med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som en spridning av tuberkulos
kan få, inte bara för den enskilde djurägaren, jordbruksnäringen och staten
utan också for djur och människor i allmänhet. Från ungefär 200 av de svens-
ka hjorthägnen säljs livdjur. Det innebär att ett antal levande djur flyttas inom
landet och kanske också exporteras. Det är stor risk för smittspridning när
djur flyttas. För att bekämpningen skall bli heltäckande och effektiv måste det
därför finnas möjligheter att med stöd av lag förbjuda ägare till sådana besätt-
ningar som står utanför kontrollen att flytta levande djur från ett hägn, om inte
detta har förklarats fritt från tuberkulos.
Ett frivilligt kontrollprogram för bekämpande av tuberkulos hos hjortdjur
har nu utarbetats och böljade tillämpas under sommaren 1994. Jordbruksver-
ket har utsett Djurhälsovården som huvudman för kontrollen. Hjortägama
kan i kontrollprogrammet välja mellan två alternativa anslutningsformer. An-
tingen ansluter de sig för att snabbt få sina hägn friförklarade från tuberkulos
eller också ansluter de sig passivt. Den första anslutningsformen, friförkla-
ringen, kan ske antingen genom tuberkulintestning eller utslaktning av befint-
liga djur och inköp av nya. Det andra alternativet, den passiva formen, inne-
bär att djurägaren förbinder sig att köttbesiktiga all slakt och obducera alla
djur som självdör. De erhållna resultaten måste djurägaren rapportera till
Djurhälsovården. För samtliga hägn som är anslutna till kontrollprogrammet
gäller att djur inte får foras till hägnet om de inte redan har blivit friförklarade
Prop. 1994/95:75
52
samt att djur heller inte får föras från hägnet innan detta blivit friförklarat. Nöt- Prop. 1994/95:75
kreatur kan dock få föras ut från ett hägn som varit anslutet i minst ett år, om
djuret testas två gånger med negativt resultat avseende tuberkulos. Enligt vad
regeringen erfar har ett 100-tal anmälningar skett dll kontrollprogrammet, var-
av ett 40-tal avser tuberkulintestning och ett 20-tal utslaktning.
Det svenska kontrollprogrammet är som nyss nämnts utformat så att det
skapas garantier för att inte några smittade djur vare sig förs in i ett hjorthägn
eller förs ut från hägnet. När det gäller hjortar som inte omfattas av kontrollen
kan föreskrifter meddelas till skydd mot att smittade djur förs ut från ett hägn.
Däremot finns inte något stöd för att meddela föreskrifter för att förhindra att
djur som är smittade förs till ett hägn. Det är i dag möjligt att låta andra djur
sambeta med hjortdjur under förutsättning att djuren sedan går direkt till slakt.
Denna omständighet kan i sin tur leda till att tuberkulos diagnostiseras på
t.ex. nötkreatur vid slakt. Ett antal sådana diagnoser, som visserligen går att
förklara, kan få konsekvensen att Sverige i EU inte längre kan anses vara fritt
från tuberkulos på nötkreatur. Detta skulle bl.a. kunna innebära att Sverige
tvingas bevisa frihet från sjukdomen genom ett omfattande och kostsamt prov-
tagningsarbete. Även från den nu angivna synpunkten är det angeläget att före-
skrifter kan meddelas om villkoren för att djur tas in i ett hägn. En reglering
av införandet av djur till ett hägn där hjortdjur hålls skulle dessutom förhindra
att djur som inte är avsedda för slakt av misstag förs in i hägnet. En anpass-
ning till bestämmelserna om handel med hjortdjur i direktivet 92/65/EEG bör
därför följas av en ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m. som innebär
att föreskrifter meddelas också om vad som skall gälla för att få flytta sådana
djur till ett hägn.
Regeringens bemyndigande i 5 a § lagen om kontroll av husdjur m.m. att
meddela föreskrifter om kronhjortar och dovhjortar som inte omfattas av en
hälsokontrollen bör följaktligen vidgas. Föreskrifter bör kunna meddelas ock-
så om vad som skall gälla för att få flytta hjortar och sambetande djur till ett
hägn.
1-3 §§
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
4§
Av paragrafen följer att det skall ankomma på regeringen att bestämma vilka
myndigheter som skall utöva tillsyn enligt lagen. Det skall också vara möjligt
för regeringen att utse en tillsynsmyndighet som i sin tur kan överlåta vissa
tillsynsuppgifter på någon annan myndighet.
53
5—6 §§
Genom paragraferna får en tillsynsmyndighet befogenhet att meddela föreläg-
ganden och förbud och rätt till tillträde till områden och lokaler. Bestämmelser-
na har utformats i enlighet med det mönster som vanligen tillämpas i annan of-
fentligrättslig lagstiftning.
Enligt 6 § får föreskrivas att avgift får tas ut för tillsynen enligt lagen. Det
måste uppmärksammas att EG-rätten kan begränsa möjligheterna att ta ut till-
synsavgifter. EG-domstolen har i en rad avgöranden tagit ställning till om av-
gifter som tas ut av jordbrukare eller på jordbruksprodukter är förenliga med
EG-rätten.
7-8 §§
Bestämmelserna har kommenterats i den allmänna motiveringen.
9§
Paragrafen ger regeringen eller en myndighet under regeringen möjlighet att
meddela föreskrifter om hur tillsynsuppgiftema skall fördelas mellan olika
myndigheter. Föreskrifterna kan också gälla preciseringar med avseende på
undersökningsfrekvens, undersökningsåtgärder och rapporteringsskyldighet.
10 §
Vissa EG-förordningar förutsätter nationella bestämmelser om skyldighet att
betala ränta. Det är fråga om dels ränta på för sent betalda avgifter som skall
betalas enligt förordningen, dels ränta på belopp som har betalats ut felaktigt.
Ett exempel på det sistnämnda fallet är bestämmelserna i artikel 14 i kommis-
sionens förordning (EEG) nr 3887/92 om fastställande av tillämpningsföre-
skrifter för det integrerade systemet för förvaltning och kontroll av vissa EG-
stödprogram. Enligt bestämmelsen skall räntesatsen beräknas enligt bestäm-
melserna i nationell lagstiftning och den får inte vara lägre än den räntesats
som tillämpas nationellt i motsvarande fall.
H §
Den kompetensfördelning som finns inom EU grundar sig på den legalitets-
princip som finns inskriven i Art. 3 b i Romfördraget. EU:s institutioner kan i
princip agera endast när de har en uttrycklig befogenhet enligt fördraget. Om
ett sådant positivt stöd saknas ligger beslutsbefogenheten kvar hos den enskil-
da medlemsstaten. Detta medför att vissa områden i huvudsak faller utanför
EU-samarbetet och att det där finns en exklusiv nationell kompetens. Ett
exem pel på ett sådant område är straffrätten.
Det åligger medlemsstaterna att försäkra sig om att deras medborgare re-
spekterar EG-rätten. Medlemsstaten skall beivra överträdelser genom effekti-
va avskräckande sanktioner som står i rimlig proportion till överträdelsen.
Sanktionerna får inte vara mindre ingripande än sanktionerna mot överträdel-
ser av liknande inhemska regler.
Prop. 1994/95:75
54
Utöver de bestämmelser som finns om allmänna brott som bedrägeri,
stöld, urkundsförfalskning, bokföringsbrott m.fl. brott, som regleras i brotts-
balken, bör det finnas särskilda regler om brott mot EG:s förordningar om
jord bruksprodukter.
I 11 § straffbeläggs överträdelser av föreskrifter som får finnas som kom-
plettering till förordningarna. Exempel på sådana föreskrifter har lämnats i
den allmänna motiveringen. Straffbestämmelserna i paragrafen avser också
underlåtenhet att föra anteckningar om stöd och avgifter och att under viss tid
bevara sådana anteckningar och andra handlingar.
Vidare straffbeläggs i paragrafen överträdelser av EG-förordningama eller
föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Gärningarna preciseras till att gälla
överträdelser av kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med
jordbruksprodukter eller villkor i beslut meddelade med stöd av förordningar-
na eller lagens föreskrifter.
12 §
Tillämpningen av EG:s förordningar om jordbruksprodukter bygger till stor
del på uppgifter lämnade av enskilda jordbrukare eller företag. Bland de reg-
ler som kommer att beröra en stor del av landets jordbrukare kan särskilt näm-
nas ansökningarom arealbidrag eller djurbidrag. Båda dessa stöd har karaktär
av generella bidrag som lämnas på grundval av de uppgifter om sina förhållan-
den som den enskilde lämnar i sin ansökan om bidrag. Felaktiga uppgifter,
lämnade vårdslöst eller medvetet, leder till att stödet reduceras. Det framgår
dock av EG-förordningama att bestämmelserna om sådana ekonomiska sank-
tioner inte är tillräckliga. Det förutsätts därutöver nationella regler om straff.
Exempel på felaktiga uppgifter är om i en bidragsansökan anges ett högre an-
tal djur än det verkliga antalet eller om vid ansökan om arealstöd en större
areal uppges än den verkliga.
Även sådana föreskrifter om uppgiftsskyldighet som meddelas med stöd
av lagen bör förenas med straffsanktion. Det kan exempelvis gälla uppgifter
om priser på jordbruks- och trädgårdsprodukter eller uppgifter om produk-
tionen i olika led.
13 §
I paragrafen undantas från lagens straffbestämmelser dels gärningar som om-
fattas av ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud, dels gärningar som föran-
leder straff enligt brottsbalken eller lagen om straff för varusmuggling.
14 §
Beslut i särskilda fall enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdom-
stol, dvs. länsrätt. De beslut som åsyftas är främst olika beslut som en till-
synsmyndighet har anledning att fatta. Vid överklagande till kammarrätt krävs
prövningstillstånd.
Prop. 1994/95:75
55
1 §
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
2-6 §§
Beträffande dessa paragrafer hänvisas i tillämpliga delar till specialmotivering-
en till 4-10 §§ lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter.
7§
Beträffande denna paragraf hänvisas till specialmotiveringen till 14 § lagen
om EG:s förordningar om jordbruksprodukter.
1-9 §
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
10 §
Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
föreskriva att ränta skall betalas under vissa förutsättningar. Det gäller vid
återbetalning av belopp som skall betalas enligt EG:s förordningar om den
gemensamma fiskeripolitiken och belopp som utgått felaktigt och som därför
skall återbetalas.
11 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet bryter mot EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripoliti-
ken eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen i fråga om uppgiftsskyldig-
het skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som sanktio-
neras är alla former av brister vad gäller skyldigheten att på olika områden av
gemenskapens fiskeripolitik lämna uppgifter. Det gäller bl.a. loggbokföring,
upprättande av landningsnotor eller avräkningsnotor och transportdokumenta-
tion. Sådana brister i uppgiftslämnandet är redan i dag sanktionerade vad gäl-
ler vår nationella lagstiftning på fiskeområdet. Motsvarande sanktioner kom-
mer nu att gälla skyldigheter som härrör från EG:s reglering. I första stycket
sanktioneras också överträdelser vad gäller kvalitetsnormer och andra bestäm-
melser om handel med fisk och fiskprodukter. Det kan gälla överträdelser av
normerna för klassificering efter kvalitet, storlek och vikt eller bestämmelser-
na om förpackning, presentation och märkning. Vidare träffar sanktionerna
överträdelser av bestämmelserna om producentorganisationer
I andra stycket föreskrivs att med böter eller fängelse i högst sex månader
straffas också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot EG:s
Prop. 1994/95:75
56
förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom otillåtet fiske. Be-
greppet otillåtet fiske inrymmer otillåten användning av fiskefartyg, fiskered-
skap eller fiskemetod eller att det sätt på vilket fartyget, metoden eller redska-
pet används på är otillåtet. Som exempel kan nämnas att ett redskapet inte är
märkt eller utmärkt på rätt sätt. I begreppet inryms även att fisket skett på en
otillåten plats eller vid otillåten tidpunkt eller att det i övrigt innefattar otillåten
fångst av helt eller delvis fredade bestånd. I andra stycket straffsanktioneras
vidare att behålla, omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i
strid mot förordningarna. Stycket avser således sanktion mot förfaranden
som har att göra med fisket och hanteringen av fångster och överensstämmer i
huvudsak med fiskelagens beskrivning av straffbara beteenden i dessa avseen-
den.
I tredje stycket finns en bestämmelse som har sin motsvarighet i 41 § fiske-
lagen och som innebär att om överträdelsen enligt andra stycket sker genom
ett otillåtet trålfiske så skall påföljden bestämmas till normerade böter eller
fängelse. Straffet skall vara böter lägst ettusen kronor och högst ett krontal
som motsvarar etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) i motorn på det
fiskefartyg som använts för bogsering av trålen, eller fängelse i högst sex
månader.
Enligt fjärde stycket skall fiskelagens bestämmelser om förverkande och
beslag liksom lagens forumregler tillämpas vid brott enligt andra stycket.
12 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att den som överträtt ett vitesföreläggan-
de eller ett vitesförbud inte skall dömas till ansvar enligt denna lag för gärning-
ar som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Motsvarande bestämmelse
finns i dag i 44 § fiskelagen och i 12 § andra och tredje styckena lagen om
marknadsreglering.
I andra stycket sägs att det inte heller skall dömas till ansvar om gärningen
är ringa eller är belagd med straff enligt brottsbalken eller lagen (1960:418)
om straff for varusmuggling. Bestämmelsen har i huvudsak sin motsvarighet
i 12 § tredje stycket lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets om-
råde.
13 §
I paragrafen föreskrivs att beslut av myndighet i ett särskilt fall skall överkla-
gas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt, och att det skall krävas pröv-
ningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.
Prop. 1994/95:75
57
Principer för budgetering på statsbudgeten m.m.
I den tidigare överlämnade prop. 1994/95:40 redovisar regeringen utförligt
principerna för bl.a. budgetering och redovisning på statsbudgeten av medel
med anknytning till stöd från EG:s budget.
Samtliga stöd som helt eller till någon del finansieras med medel från EG:s
budget och fördelas av statliga myndigheter skall enligt dessa principer budge-
teras brutto på statsbudgeten. Detta innebär att bidrag och ersättningar från
EG:s fonder förs upp och redovisas på för ändamålet uppförda inkomsttitlar
på statsbudgetens inkomstsida samtidigt som medel motsvarande bidraget till
mottagaren budgeteras och redovisas på utgiftssidan.
Även utgifter och inkomster i form av kursdifferenser bör avräknas mot be-
rört stödanslag. I de fall stöd och bidrag från EG:s budget skall förskotteras
av medlemslandet bör medel för de räntekostnader som uppstår av förskotts-
givningen anvisas under ett särskilt anslag. Medel för förvaltningsmyndighe-
ternas kostnader för att administrera återflödet bör anvisas inom ramen för
ordinarie förvaltningskostnadsanslag.
Genom att redovisa återflödet från EG brutto på statsbudgeten och med till-
lämpning av räntekontokredit i Riksgäldskontoret ges en tydlig bild av såväl
omfattningen av återflödet som de svenska statliga åtagandena.
Nytt anslag (förslag) 525 000 000
Regeringen har i det föregående redogjort för EG:s regler för intervention
och exportbidrag samt för den risk för kostnader för kursförändringar som
föreligger. Vid ett svenskt medlemskap i EU är det nödvändigt att Sverige
tillämpar dessa regler. Regeringen beräknar utgifterna för detta till
525 000 000 kr. Utgifterna skall särredovisas. EG:s garantisektion finansi-
erar utgiften i efterhand. För ändamålet bör ett nytt förslagsanslag, Interven-
tion m.m., föras upp på statsbudgeten.
Nytt anslag (förslag) 20 000 000
Prop. 1994/95:75
Regeringen har i det föregående redogjort för de betalningsströmmar som
uppkommer vid ett svenskt EU-medlemskap i samband med utbetalning av
stöd m.m. Regeringen beräknar utgifterna för detta till 20 000 000 kr. För än-
58
damålet bör ett nytt förslagsanslag, Räntekostnader för forskotterade bidrag Prop. 1994/95:75
m.m., föras upp på statsbudgeten.
59
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1994
Prop. 1994/95:75
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,
Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Johansson
Föredragande: statsrådet Winberg
Regeringen beslutar proposition 1994/95:75 Vissa livsmedelspolitiska åtgär-
der vid ett medlemskap i Europeiska unionen.
60
Prop. 1994/95:75
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar ett
normgivningsbemyn-
digande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Lag om EG:s förord-
ningar om jordbruks-
produkter
Lag om EG:s förord-
ningar om miljö- och
strukturstöd
Lag om EG:s förord-
ningar om den gemen-
samma fiskeripolitiken
Lag om ändring i lagen
(1985:342) om kont-
roll av husdjur m.m.
1- 4, 6, 8-10 §§
2, 3, 5, 6 §§
2- 4, 6, 8-10 §§
5a§
392R1765 m.fl.
392R2078 m.fl.
392R3759 m.fl.
61
gotab 47181, Stockholm 1994